Torsdagen den 18 januari fm (Riksdagens protokoll 1968:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2

ANDRA KAMMAREN

1968

18 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 18 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m...................... 4

Interpellationer av:

herr Berglund (fp) ang. det ökande alkoholmissbruket........... 87

herr Franzén i Träkumla (ep) ang. Gotlands trafikproblem....... 88

Meddelande om enkla frågor av:

herr Persson i Heden (ep) ang. tillverkning inom landet av försvarets
materiel............................................. 91

herr Jansson (vpk) ang. materielbeställningar för försvaret........ 91

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. åtgärder för att bereda sysselsättning

åt dem som i vår slutar sin värnpliktstjänstgöring............ 91

fru Thunvall (s) ang. friställning av arbetskraft efter försvarsbeställ ningar

utomlands......................................... 92

herr Ullsten (fp) ang. anteckning i kyrkobok om sinnesslöhet eller

sinnessjukdom............................................ 92

herr Mossberg (s) ang. åtgärder med anledning av industrinedläggningar
och personalinskränkningar i Värmland............... 92

herr Andersson i Storfors (s) ang. åtgärder mot arbetslöshet i östra

Värmland................................................ 92

herr Nihlfors (fp) ang. utskriften av recept och remisser från läkare 92

Torsdagen den 18 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 92

1 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
januari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Börjesson i Glömminge enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 16—den 25
innevarande januari.

Herr Börjesson i Glömminge beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts A bordet
vilande proposition nr 5, med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskonto.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 7, med
förslag till narkotikastrafflag, in. in.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
riktlinjerna för organisationen av vården
av narkotikamissbrukare, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Majrts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
8, angående livränta till vissa personer;
och

till lagutskott propositionen nr 9, med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens lönedelegations å
bordet vilande redogörelse för dess
verksamhet under år 1967.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 49;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 50 och 51;

till statsutskottet motionerna nr 52—
60;

till bevillningsutskottet motionerna nr
61—63;

till bankoutskottet motionen nr 64;

till lagutskott motionerna nr 65—75;

till jordbruksutskottet motionen nr
76;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 77;

till statsutskottet motionen nr 78;
samt

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 79.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Nettelbrandt (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående nybebyggelsen vid
Frescati för Stockholms universitet,
samt

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
statsrådet fru Odhnoff angående åtgärder
mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogs för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj :ts å bordet
vilande propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1968/69, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68.

Därvid anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag läste häromdagen
ett försök till beskrivning av utvecklingen
i Sverige under 1967 och till en
beräkning av hur det skulle kunna gå
under 1968. Då frapperades jag av hur
tätt de stora och starka orden och positiva
omdömena kom. Det mesta som
hänt eller kunde väntas hända här i landet
fann författaren kunna beskrivas
med formuleringar som »mycket gynnsamt»,
»förbättrades avsevärt», »ett av
de viktigaste målen för politiken har
uppnåtts», »denna politik börjar avsätta
väsentliga resultat», »stabilisering
på en mycket hög nivå», »väsentliga
framgångar», »osedvanligt kraftigt»,
»uppgången tillfredsställande», »fast
och konsekvent politik», »betingelserna
väsentligt bättre», »bevarad full sysselsättning
och trygghet», »säkerställande
av vår ekonomis konkurrensförmåga»,
»kraftfulla statliga insatser», »samhällets
ansvar och vilja» osv.

Om inte ämnet hade varit förra årets
ekonomiska politik i Sverige och en
plan för vad som skulle göras framöver,
och om inte språket hade varit modernt,
skulle jag lätt kunnat få det intrycket

att jag läste en av de gamla krönikor
som flydda seklers mer eller mindre
maktfullkomliga kungar lät särskilt anställda
skrivare åstadkomma för att
söka ge åt sig själva en så fin och väl
färglagd bild som möjligt på hävdernas
blad.

Det är inte så märkvärdigt att herr
Gunnar Strängs trettonde finansplan
kunde ge upphov till föreställningar av
det slaget. I ett avseende är nämligen
finansministern mycket frikostig: han
snålar inte på berömmet av sin egen
politik.

Men avståndet, herr talman, är stort
mellan å ena sidan hans egen belåtna
beskrivning av utvecklingen och å den
andra det som i verkligheten har inträffat
och hur det har upplevts av de
svenska medborgarna. Så bra som Gunnar
Sträng gör gällande är inte tillståndet
i riket, och så duktig som han själv
säger är inte Gunnar Sträng.

I själva verket är det väl inte så svårt
att se att regeringens politik när det
gällt att ta itu med väsentliga ekonomiska
problem sedan åtskillig tid på
många punkter varit ofullständig eller
felaktig. Det har varit mer förhalning
än initiativförmåga, mer improvisationer
än målmedveten konsekvens.

Regeringen har nu kapitulerat för
momsen och i detta sammanhang för
oppositionen. Det står klart att vårt
ekonomiska läge i dag skulle ha varit
bättre och sysselsättningen tryggare,
om regeringen genast hade tagit upp
skatteberedningens enhälliga förslag
1964 och lagt fram det för riksdagen
med de förändringar, som den själv
kunde finna berättigade. Oppositionen
hade då också fått möjligheter att föra
fram konkreta förslag i riksdagen, och
under alla förhållanden skulle ett beslut
om mervärdeskatt ha kunnat fattas.
En successiv skattereform skulle ha inletts
flera år tidigare än vad som nu
blir fallet.

Det förslag som regeringen nu framlägger
innebär ju endast haltande och

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

senfärdiga åtgärder. Det är verkligen
ett talande bevis för att regeringen,
även när den så småningom handlar,
handlar för litet och för sent.

Otillräckligheten i politiken framträder
också, som jag ser det, klart i utvecklingen
av konsumentpriserna i en
rad av länder under åren 1960—1966.
Det framgår att bland fjorton länder
innefattande alla EEC- och EFTAländerna
— jag tror endast med undantag
av Luxemburg — och dessutom
Förenta staterna och Kanada, ligger
Sverige på fjärde plats uppifrån. Prisstegringarna
hos oss har under denna
period varit ungefär dubbelt så stora
som i länder som Förenta staterna och
Kanada och avsevärt större än i länder
som Belgien, Västtysktand, Schweiz,
Frankrike och Storbritannien.

För OECD-län derna i genomsnitt var
vidare den genomsnittliga ökningen av
arbetskostnaden per produktenhet •—
en viktig faktor — för det första under
åren 1959—1966 mindre än en tredjedel
av ökningen i Sverige.

För det andra var ökningen i Sverige
under perioden 1965—1966 särskilt besvärande
för Sveriges del även enbart
jämfört med de västeuropeiska länderna.
Våra kostnader steg då per produktenhet
med nära 5 procent, medan motsvarande
siffra för Västeuropa var något
över 3 procent.

Det vill verkligen till en väsentligt
mer målmedveten antiinflationspolitik
än vad regeringen förmått driva för
att komma till rätta med dessa problem
Detta är ett annat viktigt område där
regeringen handlat för litet och för sent.

Industriinvesteringarna förklarades
av finansministern i våras vara mycket
angelägna att öka. De har stigit under
1967 med endast någon procentenhet,
långt under den i och för sig blygsamma
målsättning som sattes upp vid årets
början. Men märkligt nog tycks finansministern
inte vara missnöjd ens med
detta resultat. Han förklarar i stället att
stagnationen har skett på en hög nivå.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men om det alltså är tillfredsställande,
herr finansminister, varför framhöll
Ni då så sent som i våras att det
med hänsyn till vår ekonomis utvecklingsmöjligheter
på längre sikt är mycket
angeläget att bryta tendensen till
stagnerande industriinvesteringar?

Det som jag ser som inte minst förvånansvärt
i den attityd, vilken kommer
till uttryck i finansplanen, är att
regeringen tycks blunda för det klara
sambandet mellan investeringsnivå, produktivitet
per anställd och reallönenivå.
Med en hög investeringsnivå skapas naturligtvis
förutsättningar för en särskilt
hög produktivitet och därmed också
förutsättningar för att göra produkter
som är konkurrenskraftiga i pris, trots
att vi har en högre lönenivå än de flesta
av våra konkurrentländer.

Den belåtenhet som präglar finansplanen,
trots misslyckandet även med
att få någon fart på industriinvesteringarna,
framstår särskilt mot denna bakgrund
— som jag ser det — såsom malplacerad.
Är den något mer än en pose,
avsedd att skyla över ett misslyckande,
så tyder den dessutom på en allvarlig
felbedömning av hela läget. Under alla
förhållanden är det klart att regeringen
även beträffande de omständigheter
som påverkar investeringsutvecklingen
inom näringslivet har handlat för litet
och för sent.

Denna serie av svagheter — hög inflationstakt,
för högt kostnadsläge, för
låg investeringsnivå — måste naturligtvis
förr eller senare få återverkningar
på sysselsättningen. Vi är där nu. Och
jag vill för min del klart säga ut, att
kan vi inte komma upp ur de hjulspår,
som den svenska politiken nu kört ned
i och som lett fram till dessa svagheter,
då är vi ännu bara i början av våra
svårigheter. Och jag tror inte det är
sannolikt att de som kört ned oss i dessa
hjulspår också är de bästa att ta oss upp
ur hjulspåren. Jag ser på denna herr
Strängs trettonde budget som ett provisorium,
som stryker under nödvän -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1908 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

digheten av att gå över till någonting
nytt och bättre.

Det är inte förvånande att det i detta
läge, med denna serie av klara svårigheter
i ekonomin, uppstått en lika befogad
som vitt förekommande oro i
vårt land. Den oron har uppstått hos
dem som drabbats av arbetslöshet och
hos dem som inte drabbats ännu men
som sett och erfarit vad som hänt andra.
Den finns naturligtvis också i hög grad
hos dem som har ansvaret för företagens
ledning och utveckling och för de
anställdas situation.

Det är klart att vi har företag som
är mindre väl ledda inom både den enskilda
och den statliga sektorn. Men det
är också klart, herr talman, att produktionen
— de varor som framställs —•
måste kunna få avsättning. Det måste
finnas individer och andra företag som
tycker att produkterna är bra i förhållande
till kvalitet och pris och som därför
köper dem. När man lyssnar till
en viss socialdemokratisk förkunnelse
är det svårt att undgå intrycket att även
de svåraste problem beträffande sysselsättningen
skulle kunna lösas bara staten
träder in och på det ena eller andra
sättet — genom att överta företag, genom
att starta nya statliga företag —
håller produkionen i gång. Men produktionen
måste alltså även kunna säljas.
Så enkelt är det.

Vi kan inte uppnå fortsatta framsteg
eller hålla vår nuvarande standard genom
att i mycket stor utsträckning lita
till beredskapsarbeten. Vi kan inte heller
skola om människor för sysselsättning
inom företag, vilkas produkter inte
kan säljas eller som är svåra att sälja —
antingen därför att det är fel produkter
i förhållande till vad våra kunder
inom och utom landet verkligen vill ha
eller därför att produkterna blivit för
dyra i förhållande till vad andra tillverkare
i andra länder kan prestera.

När det nu gäller att uppnå en tillrättavridning
krävs åtgärder på såväl
kort som lång sikt. Vi kommer för

folkpartiets del att före denna månads
utgång presentera förslag i båda dessa
avseenden, och jag skall här försöka dra
upp några av huvudlinjerna för dessa
serier av åtgärder.

Herr talman! När det gäller politiken
på kort sikt är det naturligtvis en
första och betydelsefull fråga i vilken
utsträckning finnansministerns konjunkturbedömning
över huvud taget är
något så när rimlig och riktig. Bedömningsförmågan
på regeringssidan för
ett år sedan inger i det avseendet föga
förtroende. Då var herr Sträng angelägen
om att framhålla att hans budget
var förhållandevis bra och väl ägnad att
möta en väntad konjunkturuppgång.
Upplåningen angavs till ungefär 1 500
miljoner kronor och det ansågs vara
försvarligt. Nu blev det helt annorlunda.
Konjunkturavmattningen fortsatte
och arbetslösheten steg. Upplåningen
blev nära nog den dubbla mot
vad herr Sträng beräknade i april och
maj — ja, om jag förstått saken rätt —
ännu så sent som i augusti förra året.
Det var naturligtvis väl att denna omsvängning
i statsmakternas politik skedde,
annars skulle arbetslösheten i dag
ha varit ännu större än den är. Men
det inträffade visar verkligen att regeringen
inte är så förutseende som den
gärna vill framställa sig. Den handlar
för litet och för sent.

Den socialdemokratiska politiken har
nu fört oss in i ett ekonomiskt dilemma,
och detta framträder klart i budgeten
och i regeringens resonemang. Detta
dilemma kan karaktäriseras så här. De
svaga och i alla händelser mycket
osäkra konjunkturutsikterna, sysselsättningssvårigheterna
och den bristande
framstegstakten i vår ekonomi skulle
i och för sig motivera en mer expansiv
politik än den regeringen föreslår. Samtidigt
måste dock pris- och kostnadsstegringarna
hållas nere så att vi inte
i detta avseende fastnar i vårt nuvarande
dåliga läge i förhållande till våra
främsta konkurrentländer. Vårt valuta -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

läge är, trots alla stora ord från herr
Sträng och herr Åsbrink, ehuru inte
dåligt, dock inte så bra att vi inte —
annat än tillfälligtvis — kan föra en
egen konjunkturpolitik i något slags
lysande isolering. Det skulle nog ta en
ände med förskräckelse.

Denna problematik återspeglas också
i budgeten på ett sätt som står i stark
kontrast till regeringens självsäkerhet.
Finansministern räknar med en konjunkturuppgång
och en oförändrad exportutveckling
jämfört med förra året.
Det skulle vara en kortsynt politik, säger
han, att framkalla en allmän efterfrågeexpansion,
och han kommer fram
till ett upplåningsbehov av något över
två miljarder kronor för budgetåret
1968/69. Jag tror inte att denna siffra
kommer att hålla. Den blir förmodligen
inte oväsentligt större när hänsyn skall
tas till tilläggsstat och lönekostnadsstegringar
för 1969.

Landsorganisationen anser nu för sin
del att det är alltför optimistiskt att tro,
att en ny högkonjunktur står för dörren,
och förordar en mer expansiv politik
under de närmaste månaderna. Såvitt
jag kan förstå tycks inrikesministern
också vara mer pessimistisk än finansministern
i sin bedömning av det
nuvarande läget och av framtidsutsikterna.
Han föreslår en väsentlig ökning
av anslagen till beredskapsarbeten, 60
miljoner kronor mer än arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt och 30 miljoner
kronor mer än vad som beräknas
bli använt under innevarande budgetår.
Också detta tyder på att arbetsmarknadsläget
är mer oroande än vad finansministern
vill erkänna.

Vi har också att ta hänsyn till den
mycket svaga exportökningen under
andra halvåret 1967. Den översteg 1966
års nivå med endast någon enstaka procent.
Också detta framstår för mig som
ett illavarslande tecken.

Min slutsats av detta är att det under
den närmaste framtiden blir nödvändigt
att satsa mer energiskt än regering -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

en gjort på åtgärder för att stimulera
näringslivet, särskilt exportindustrin
och därigenom bättre säkra sysselsättningen.
Den tioprocentiga extra avskrivningen
är bra men inte tillräcklig.
Det behövs förstärkta åtgärder med
verkningar i samma riktning, och vi
återkommer härtill i våra motioner.

Jag delar också Landsorganisationens
uppfattning — och det framgår av vad
jag redan sagt — att det som nu oroar
mest är sysselsättningsläget under de
närmaste månaderna och att här behövs
akuta insatser. Vi kommer också att
föreslå sådana.

De åtgärder som vi förordar skall
samtidigt vara av den beskaffenheten
att de, om och när vi verkligen får en
konjunkturuppgång, snabbt kan avvecklas
i lämplig utsträckning. Våra förslag
förestavas alltså av att vi anser att arbetslöshetsriskerna
är så allvarliga att
ytterligare åtgärder behövs. Vi menar
också att en bättre stimulans av exporten
krävs, om valutaläget inte onödigtvis
skall skärpas.

Till de angelägna åtgärderna både på
lång och på kort sikt hör särskilt stödet
till den äldre arbetskraften. Det är
ett av de mera positiva inslagen i årets
budget att regeringen avser att framlägga
förslag om sådant stöd. Vårt initiativ
vid förra årets riksdag har alltså
givit ett snabbt resultat. Det är väl också
uppenbart att den äldre arbetskraften
kan komma att utsättas för särskilda
problem i tider som präglas av hård
rationaliseringstakt och strävanden från
företagens sida att begränsa även personalkostnaderna.

Jag skall, herr talman, övergå till några
av de åtgärder som har mer eller
mindre långsiktiga verkningar. En
grundläggande trygghetsfråga är naturligtvis
införandet av en allmän sysselsättningsförsäkring.
Jag har tidigare bär
i kammaren utvecklat varför jag anser
en sådan angelägen och varför regeringen
enligt min mening borde utfärda
tilläggsdirektiv till den sittande utred -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningen, så att denna skyndsamt kan
utarbeta förslag därom. Jag skall därför
nu inskränka mig till en enda synpunkt.
Det har stundom hävdats att det skulle
råda en motsättning mellan kraven på
en allmän sysselsättningsförsäkring å
ena sidan och de redan försäkrades situation
å den andra. Jag kan inte förstå
denna uppfattning. Avsikten är ju
inte att försämra för någon grupp,
utan att ge samtliga löntagare ett gott
skydd mot arbetslöshet. Naturligtvis
måste man diskutera hur detta skydd
bäst skall utformas, men också här
handlar regeringen för litet och för
sent.

Det förvånar mig och framstår som
icke minst betänkligt att regeringen
fortfarande tycks sakna en målmedveten
plan för hur inflationen skall kunna
bekämpas utan en alltför omfattande
arbetslöshet. År efter år har vi tillsammans
med centerpartiet lagt fram program
för en antiinflatorisk politik, ett
program som bl. a. omfattat krav på en
skattereform, skärpt monopol- och prisövervakning,
olika sparstimulerande åtgärder
och statliga initiativ för samråd
mellan företrädare för det allmänna, arbetsmarknadens
organisationer, näringslivet
och fristående ekonomisk expertis.

Vi har inte föreställt oss och vi har
heller aldrig påstått att åtgärder av detta
slag i ett nu skulle medföra mycket
betydelsefulla resultat. Men vi anser att
de anger en väg som är den riktiga, att
situationen över huvud taget är sådan
att den kräver nya metoder för att man
skall kunna komma till rätta med svårigheterna
och att dessa metoder måste
vara av den arten att de angriper detta
väldiga problemkomplex från flera olika
utgångspunkter. Regeringen har sagt
nej utan att komma med något i stället.
Den är tydligen så övertygad om förträffligheten
i sin egen politik att den
inte funnit det värt att lyssna på våra
förslag. Också här handlar den för litet
och för sent.

Regeringen har inte heller tagit fasta
på våra förslag om en förbättrad ekonomisk
planering. När jag senast i remissdebatten
i höstas tog upp den saken
försvarade sig statsministern med att
inte heller vi inom folkpartiet hade
gjort upp någon planering på längre sikt
av inkomster och utgiftsbehov. Det var
sannerligen inte mycket til! försvar,
herr talman. Det kan väl inte ha undgått
landets statsminister sedan drygt 20
år att det är han och hans regering som
har ansvaret för den förda politiken. Vi
kan påpeka brister, vi kan ange hur en
bättre planering bör åstadkommas och
på vilka områden den bör genomföras
— det har vi också gjort många gånger,
och i dag gör vi det på nytt — men det
är regeringen som måste se till att något
blir gjort.

Jag har tidigare berört de allvarliga
farhågor för att vi får en alltför långsam
framstegstakt, vilka stagnationen i
näringslivets investeringar väcker till
liv. Dessa farhågor förstärks av den omständigheten
att finansministern trots
det extra investeringsavdraget räknar
med en fortsatt stagnation under 1968
för ifrågavarande investeringar. För
min del har jag den uppfattningen att
vi har svårt att få en tillfredsställande
utveckling av investeringarna inom näringslivet
utan ett större sparande inom
företagen än för närvarande. Jag tror
att näringslivet står inför en långvarig
period, som kommer att präglas av stora
kapitalbehov. Om inte våra nuvarande
svårigheter skall förlängas och förvärras,
är det nödvändigt att det kapitalbehovet
blir tillgodosett.

Kapitalbildningen har för närvarande
fyra huvudkällor. En sådan källa är
det enskilda sparandet — hushållssparandet.
Jag är anhängare av strävanden
att skapa former för enskilt sparande,
att i små poster under stark riskutjämning
finna placering i företag. Men jag
har svårt att föreställa mig att problemet
till större delen kan lösas på den
vägen. Det enskilda sparandet visade

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

för övrigt en svag utveckling under
1967.

En annan och växande källa är naturligtvis
AP-fonden. En tredje är det statliga
sparandet över budgeten.

Lyssnar man till många ivriga socialdemokratiska
förkunnare, finner man
att deras syfte med de båda källorna i
det sammanhang jag talar om är tvåfaldigt.
Dels skall särskilda AP-medel i
ökad utsträckning slussas till näringslivet.
När det gäller formerna för detta
är meningen att den statliga investeringsbanken
skall få en särställning, något
som vi för vår del inte kan godtaga.
Dels skall dessa båda källor användas
på ett sätt som ger statliga organ starkt
ökade möjligheter att centralt bestämma
hur kapitalet skall sättas in och att i
stället för konsumenterna bestämma vilken
produktion som skall byggas ut och
vilken som behöver krympas.

Det skulle finnas mycket att säga om
detta, herr talman, men vad jag nu viil
diskutera är främst konsekvenserna för
framstegstakten, om idéer av den här
karaktären blir bestämmande för investeringsutvecklingen.
Jag kan konstatera
att det t. ex. förra året inte var någon
brist på kreditmedel som utgjorde huvudorsaken
till det svaga investeringsresultatet.
Stagnationen beror mest på
att företagen — inte svårförklarligt enligt
min mening — tvekar att göra investeringar
om stora risker för förluster
föreligger. Detta är i all synnerhet fallet,
om dessa investeringar i mycket hög
grad skall ske med medel som måste
hämtas från källor utanför företagen.
Riskerna är i många fall utan tvivel stora
för närvarande på grund av vår försvagade
internationella konkurrenskraft.
Den socialdemokratiska ekonomiska
politikens ansvar i det avseendet
har jag något belyst. Funnes emellertid
egna medel för lovande men samtidigt
riskbärande investeringar till förfogande
i större utsträckning än vad
som är fallet, skulle denna tvekan i högre
grad övervinnas. Det skulle bli bättre
1* Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

remiss av statsverkspropositionen m. m.

fart på investeringarna med större
framtida tillväxtmöjligheter och bättre
sysselsättning som följd.

Jag tror att de socialdemokratiska resonemangen
alldeles tydligt underskattar
de oerhörda svårigheterna, för att
inte säga omöjligheterna, att genom
centrala beslut träffa rätt i avgöranden
om vilka rationaliseringsinvesteringar
och investeringar för satsning på nya
produkter och nya uppfinningar som
verkligen kommer att visa sig vara betydelsefulla
för den ekonomiska tillväxten.
Även i ett så litet land som vårt är
det sannerligen inte bara fråga om satsning
eller om ett val mellan satsning på
olika projekt, som berör ett relativt litet
antal utpräglat stora företag. I Förenta
staterna kommer enligt tillgängliga undersökningar
ett mycket stort antal tillväxtskapande
nyheter i fråga om produkter
och produktionsmetoder fram
inom de medelstora och mindre företagen.

För att här i landet återställa och bibehålla
en verkligt god framstegstakt
krävs enligt min uppfattning en mycket
mer differentierad satsning än den som
tydligen föresvävar socialdemokraterna.
Det behövs satsning på personliga engagemang
för att uppnå framgångar och
öka tryggheten i sysselsättningen i
många tusen företag; det behövs satsning
på att underlätta — och inte på att
föra över till staten — ett mycket stort
antal bedömningar av vad marknaden
kräver och i framtiden kan komma att
kräva.

Staten kan inte klara en så oerhört
mångfasetterad uppgift. Risken för kolossala
felbedömningar med omfattande
negativa verkningar för sysselsättningen
är uppenbar. Även de, som har stor tilltro
till svenska politikers och deras experters
möjligheter att i stället för medborgarna
själva bestämma över en större
anpart av den del av konsumtionen
som vänder sig till näringslivet, måste
vara på det klara med att —• för att ta
ett mycket enkelt exempel — den svens -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ka politikens förmåga att bestämma om
t. ex. brittiska, danska, norska, tyska
och franska medborgare och företag vill
köpa våra produkter är lika med noll.

Däremot kan det allmänna i större
utsträckning än för närvarande underlätta
och stödja de marknadsundersökningar
och analyser av dem som ligger
till grund för investeringsbeslut inom
ett mycket stort antal svenska företag
och som avser att finna avsättning för
svensk export.

.lag har för min del, herr talman, genom
resonemang av denna typ kommit
fram till att det är en chimär att tro på
möjligheten att slussa kapital från APsparande
eller .statligt sparande och förknippa
en sådan process med växande
statliga krav på bestämmanderätt i fråga
om var insatserna skall göras. Det
är inte ägnat att öka framstegstakten.
Jag har den uppfattningen att utsikterna
blir större om medel från AP-fonden
kunde stå till förfogande under friare
och mer decentraliserade former.

Jag kommer då, herr talman, till den
fjärde form av sparande som har en betydelsefull
omfattning, nämligen sparandet
inom företagen. Med ett annat
och kanske sämre ord har vi alla i detta
sammanhang mest talat om självfinansiering.
Jag tror att företagssparandet
är av mycket stor vikt för att vi skall
lyckas bestående höja nivån för de investeringar
som är av utslagsgivande
betydelse för takten i tillväxten av våra
samlade resurser.

Löntagarorganisationerna har — och
det förstår jag mycket väl — fört in fördelningsproblemet
i denna diskussion.
Jag förstår den inställningen ur rättvise-
och jämlikhetssynpunkt. Samtidigt
vill jag understryka — jag har gjort det
många gånger tidigare — hur myckel
mer betydelsefull en hög tillväxttakt är
för förbättringar av samtliga folkgruppers
levnadsförhållanden än olika metoder
för omfördelning av vid varje tidpunkt
existerande resurser. Vi har emellertid,
även med erkännande av den

in.

stora betydelse som tillväxttakten har,
två olika slag av fördelningsproblem.
Det ena berör lönerna och inkomstbildningen,
det andra förmögenhetsbildningen.
I det sammanhang som jag nu
diskuterar har det förra slaget av problem
mindre betydelse än det senare,
men jag är naturligtvis medveten om att
det i andra sammanhang har mycket
stor betydelse.

Om jag nu något förenklar — utan att
därför förvanska — den argumentation
som löntagarorganisationerna har fört
beträffande företagssparandet kan den
mycket kort återges på följande sätt. Ett
högt företagssparande innebär att ägarna
av företag ökar sina tillgångar, men
löntagarna får inte vara med. Problemet
skulle med detta synsätt vara att vi
här står inför ett val mellan å ena sidan
en ökad förmögenhetstillväxt som tillfaller
företagsägarna, å andra sidan uttag
av en del av samma medel i form av
ökade kontantlöner för de anställda.
Men behöver frågeställningen verkligen
vara denna?

En annan möjlighet är att ett större
.sparande inom företagen inte ensidigt
skulle leda till att ägarna fick en förmögenhetstillväxt
utan också finge medverka
till att de anställda — som verkar
inom företagen — bereds tillfälle att
få ta del av det sparandet såsom en individuell
och personlig tillgång; ett led i
uppbyggandet av ett eget långsiktigt
.sparande. Om man så vill kan man kalla
detta för en länge uppskjuten andel i
vinst.

Det är klart att inte minst de tekniska
svårigheterna kan vara avsevärda, men
jag tror inte alls att de är oöverkomliga.
Möjligheterna att lösa i varje fall
de tekniska problemen bör vara betydande
i ett skede då datamaskinerna
klarar av ännu mer komplicerade uppgifter.
Under alla förhållanden är denna
frågeställning den relevanta: Det
gäller inte en fördelning mellan å ena
sidan långsiktigt sparande, å andra sidan
pengar som i stor utsträckning

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

snabbt skall användas för ökad konsumtion,
det gäller hur sparandet och förmögenhetsbildningen
skall ske i framtidens
samhälle på ett sätt som står i
överensstämmelse med våra idéer om
en rimlig förmögenhetsfördelning. Samtidigt
måste företagens möjligheter stärkas
när det gäller att öka investeringarna
i en takt som bättre främjar hela
samhällsekonomins tillväxt till nytta för
alla folkgrupper.

Vi kommer att framlägga förslag om
en parlamentarisk utredning, med erforderlig
expertis, som skall ta upp denna
fråga till ingående och skyndsam behandling.

Jag nämnde att ett utbyggt företagssparande
skapar förutsättningar för ett
mer långsiktigt risktagande inom företagen.
Detta är inte minst viktigt med
tanke på behovet av ett förstärkt industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete.
Sett ur internationellt perspektiv ligger
den totala svenska satsningen på
forsknings- och utvecklingsarbete ungefär
på samma nivå som i flertalet EECländer,
men väsentligt under inte endast
satsningen i Förenta staterna utan även
den i Storbritannien. De initiativ för
teknologiskt samarbete i Europa — inkluderande
ett europeiskt teknologiskt
institut — som tagits av den brittiske
premiärministern bör behandlas av den
svenska regeringen i avsikt att söka
förverkliga projekt av det slaget. Om
den brittiska regeringen av en eller
annan anledning skulle söka utestänga
någon eller några stater inom EFTA
eller EEC från dylikt samarbete begår
den, enligt min mening, ett allvarligt
misstag.

Regeringen har till årets riksdag aviserat
förslag på forskningens område
som innefattar dels en del organisatoriska
förändringar — de har föreslagits
i en promemoria från finansdepartementet
— dels ett statligt utvecklingsbolag.
Vilken utformning och vilka
uppgifter det bolaget skulle få är än
så länge mycket oklart och jag förut -

sätter att regeringen avser att låta ge
sitt förslag en ordentlig remissbehandling
innan det presenteras för riksdagen.

De forskningsresurser som finns vid
våra universitet och högskolor tror jag
kan utnyttjas mer systematiskt för näringslivets
— och inte minst industrins
— del. Hittills har sådana resurser
utnyttjats i alltför liten skala. Ett
dylikt samarbete kan ta sig olika former.
För närvarande samarbetar en de!
branschforskningsinstitut med olika
universitet och högskolor. Eu vidareutveckling
av detta samarbete vore att
inrätta ett uppdragsforskningsinstitut i
nära anslutning till de institutioner som
nu finns. På ett sådant sätt skulle redan
gjorda investeringar kunna utnyttjas
bättre och samtidigt skulle forskarna
stimuleras till bättre insatser inom näringslivet.
Effektiva institut av det slaget
existerar i Förenta staterna och
spelar en mycket betydelsefull roll för
den amerikanska industrins stora teknologiska
försprång.

Jag har nu, herr talman, berört några
av de insatser som från samhällets sida
krävs för att skapa förutsättningar för
en ökad tillväxttakt i produktionen och
ökad trygghet för de anställda. De större
resurser som därigenom ställs till
vårt förfogande måste sättas in där angelägenhetsgraden
är störst. Det är i det
sammanhanget naturligtvis nödvändigt
att beakta de rättvise- och jämlikhetsfrågor,
som det nuvarande läget skjutit
i förgrunden. Det gäller, som jag tidigare
nämnt, den äldre arbetskraften.
Det gäller också barnfamiljerna. Samhällets
stöd till barnfamiljerna bör, som
vi gång på gång förfäktat här i riksdagen,
ses som en helhet. Målet bör vara
en samlad reform av familjebeskattning,
barnbidrag och familjebostadsbidrag. I
ett sådant sammanhang kan det direkta
stödets utformning och storlek avvägas
mot beskattningens utformning. Beträffande
beskattningen har vi också sagt,
att det slutliga målet bör vara en indi -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

viduell beskattning. Samhällets stöd
skall gälla barnfamiljerna, inte de gifta
som grupp. Det är fullt klart att den
nuvarande beskattningen i vissa avseenden
innebär orättvisor gentemot de
ensamstående. Aven om en övergång
måste ske successivt och under stort
hänsynstagande till dem som växt in i
det nuvarande systemet, bör ingen tvekan
råda om målet.

Regeringen har nu inte klarat uppgiften
att åstadkomma en samlad reform
av detta slag. Den kommer i stället
med delförslag, som avser ett i och
för sig mycket välbehövligt stöd till de
sämst lottade barnfamiljerna. Vi kommer
att noga pröva, huruvida det inte
är möjligt att gå ett steg längre.

Bostadsfrågan sammanhänger naturligtvis
i stor utsträckning med de problem
jag nyss talat om. I stor utsträckning
är det de unga familjerna som
drabbas av den bostadsbrist vi alltjämt
har. För föregående år redovisas det i
finansplanen ett relativt högt bostadsbyggande;
investeringarnas stegring säges
ha uppgått till 13 procent. Regeringen
vill nu ge sken av att det är resultatet
av en förutseende politik och av
den investeringsavgift man införde. Så
är det ju inte! Orsaken är i stället i huvudsak
att regeringen av konjunkturpolitiska
skäl blev tvingad att väsentligt
öka bostadsinvesteringarna. Ser
man på utvecklingen under ett antal år
tillbaka, framträder verkligen med all
önskvärd tydlighet den ryckighet i den
förda politiken i detta avseende, som
vi så ofta kritiserat. 1966 minskade bostadsinvesteringarna
— inte mycket,
men de minskade absolut en del. Nu
har vi alltså haft en stegring med 13
procent. Nästa år planeras ökningstakten
sjunka mycket kraftigt — ned till
2,5 procent eller någonting sådant.

Vi har krävt en konsekvent flerårsplanering
för en ökning av det ordinarie
bostadsbyggandet med tillgänglig
konjunkturreserv om ungefär 10 000 bostäder.
Hade regeringen följt den plan,

som vi framlade för ett antal år sedan,
skulle i stället för de föreslagna 95 000
lägenheterna i år 102 000 lägenheter
kunnat påbörjas plus den konjunkturreserv
som kan komma att behöva utnyttjas.

Med ett bostadsbyggande av den omfattning
som präglat de tre senaste åren
skulle regeringen inte ens kunna infria
sitt vallöfte från 1964 om 1 miljon bostäder
på 10 år, ett program som i och
för sig av oss betecknats som otillräckligt
— programmet är för litet och det
kom för sent.

Får jag i detta sammanhang tillägga
en enda reflexion med anledning av att
regeringen i kommunisträdslans tecken
i höstas tog tillbaka sitt eget förslag om
hyresregleringens avskaffande. På sitt
sätt var nog den åtgärden karakteristisk
för det relativa lättsinne, med vilket
regeringen behandlar detta problem,
som kanske är vårt viktigaste sociala
problem.

I förra årets remissdebatt hade jag ett
replikskifte med inrikesminister Johansson
just beträffande frågan om en
parlamentarisk beredning som skulle
kunna lägga fram ett samlat program,
innefattande även en avveckling av hyresregleringen.
Inrikesministern avvisade
då liksom vid tidigare tillfällen det
förslaget och förklarade, att utredningarna
nu var färdiga med sina förslag,
som skulle bli föremål för bearbetning
i kanslihuset. Inrikesminister Johansson
fortsatte:

»Sedan kan vi» — och med det menade
han regeringen — »på det sätt
som tillkommer en regering ta ansvaret
för att lägga fram ett program, som i
parlamentarisk ordning får diskuteras
i syfte att uppnå en samförståndslösning.
»

Jag vill, herr talman, fästa kammarens
uppmärksamhet på detta uttalande
som säkert var — och som vi givetvis
uppfattade så — helt ärligt menat. Är
det då i överensstämmelse med parlamentarisk
ordning att en regering först

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

framlägger ett förslag och sedan drar
det tillbaka, därför att oppositionspartierna
framlägger tilläggsförslag? Man
stjälpte alltså hela denna viktiga sak
därför att det inkom förslag från oppositionen.
Är det ett uttryck för den
strävan att uppnå en samförståndslösning
som inrikesministern talade om så
här dags förra året? Svaret på den frågan
kan inte bli annat än nej, herr
talman. Det är ett klart underbetyg för
regeringens vilja att ge bostadsfrågorna
prioritet. I valet mellan att uppnå vissa
valtaktiska fördelar och att åstadkomma
en bättre fungerande bostadsmarknad
valde man det förra.

Jag vill i detta sammanhang till sist
bara stryka under den vikt som vi sedan
länge fäst vid ansträngningar att bättre
komma till rätta med vårdkrisen. Men
för att spara tid skall jag inte närmare
utveckla det temat. Jag kan emellertid
inte, herr talman, även om vi får en särskild
utrikespolitisk debatt senare —
och det utgår jag ifrån att vi skall få —
underlåta att säga några ord om det internationella
skeendet och de krav som
det ställer på vår demokrati och på vår
egen vilja att leva upp till de kraven. Det
är kanske främst tre händelser och en
utebliven händelse som dominerat den
internationella scenen under 1967. Det
är kriget i Vietnam, kriget och krisen i
Främre Orienten och Frankrikes vägran
— Frankrike var ensamt om det bland
De sex — att öppna dörrarna till medlemskap
för Storbritannien och andra
EFTA-stater i den europeiska Gemenskapen.
Det finns naturligtvis också andra
händelser och skeenden som det
kunde vara anledning att uppmärksamma.

Jag har för min del sedan långt tillbaka
reagerat mot den förenklade bild
av det komplicerade och fruktansvärda
sydostasiatiska problemet som i vår debatt
tecknas av en del talare. De som
vill göra gällande att regeringarna i
Förenta staterna, i Australien, i Nya
Zeeland och även den brittiska labour -

regeringen och andra socialdemokratiska
regeringar i Europa — och de är
inte få — som visar olika grader av
förståelse för detta tragiska problems
komplicerade karaktär och svårigheterna
att hantera det egentligen kan liknas
vid banditer och mördare. FNL, Nordvietnam
och naturligtvis den kinesiska
regeringen är ljusets riddare och änglar.

Till den svart-vitteckningen skall jag
i dag göra två kommentarer. Den ena
fastslår ett i varje fall för mig mycket
överraskande faktum. Dessa teckningars
mästare har i andra sammanhang
inte ord nog stora för att utmåla ett globalt
kärnvapenkrigs fasor. När det
gäller Kina blundar de emellertid nästan
totalt för att de kinesiska ledarna
i dagens värld är de enda ledare i
spetsen för en stormakt som inte vill
låta dessa fasor inverka på sina framtidskalkyler.
I stället söker de målmedvetet
för det egna landets befolkning
dimensionera ned deras betydelse. De
inte bara tiger om dem utan föraktar
och bekämpar paroller om fredlig samexistens.
Att mot den bakgrunden tala
om farhågorna för Kinas framtida avsikter
som ett spöke utan substans i sinnevärlden
är enligt min mening lika lättsinnigt
som osakligt.

Vidare kan inte en fred i Vietnam
grundas på att Förenta staterna försöker
hjälpa Saigon-juntorna till att
diktera fredsvillkor. Den kan varken
grundas på Saigon-juntornas terror eller
på den lika grymma och skoningslösa
kommunistiska terrorn. Den måste grundas
på ansträngningarna att bygga på de
krafter i Sydvietnam som vill främja,
trots oerhörda svårigheter, en spirande
demokrati där, hur lång dess väg än må
vara. Den starka amerikanska bindningen
vid Saigon-juntorna är och har enligt
min mening alltid varit en tragedi.
Upphörande av bombningarna i Nordvietnam
i avvaktan på förhandlingar,
fria val under internationell kontroll i
Sydvietnam och en stor samfälld an -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

strängning från den demokratiska världen,
där Sverige då måste göra en betydande
insats, för uppbyggnadsarbetet
efter kriget, för detta vill vi verka. Det
är min varma förhoppning att FN:s generalsekreterare
U Thant nu har rätt i
att en reell förhandlingssituation ligger
inom räckhåll, att man även i Hanoi är
villig till förhandlingar på realistiska
villkor, och jag hoppas att Förenta staternas
regering skall göra allt den kan
för att ta till vara denna möjlighet.

Vi önskar naturligtvis också att den nu
verksamme svenske medlaren i Främre
Orienten, ambassadör Jarring, skall ha
all möjlig framgång. Det är banalt att
säga att hans uppgift är utomordentligt
svår. För vår del här i Sverige är vi säkerligen
— frånsett även inom sitt eget
parti sannolikt begränsade kommunistiska
kretsar — också alldeles överens om
att en varaktig fred vid östra Medelhavets
stränder inte kan uppnås om ej
det arabiska förintelsehotet mot Israel
och hela den filosofi som ligger bakom
den kan bringas att upphöra. Arabländernas
och inte minst Egyptens egna
problem är ju kolossala. Jag tror att en
omsvängning i inställningen inom arabvärlden
i den riktning som vid ett par
tillfällen har angivits av president Bourguiba
i Tunisien skulle i ett slag förvärva
en stor goodwill åt dessa stater i
den industrialiserade världen, och jag
tror att det skulle stegra dess villighet
att göra starkt ökade insatser för att i
samverkan med arabstaterna lösa dessa
länders egna mycket svåra problem.

När det gäller utvecklingen i Europa
finns det, enligt min mening, ingen anledning
för oss att inte säga rakt ut hur
allvarligt vi bedömer Frankrikes nej till
ett medlemskap i den europeiska ekonomiska
gemenskapen för Storbritannien
och andra EFTA-stater. Det finns, som
jag ser det, en egendomlig motsättning
mellan de franska strävandena att söka
göra Europa till en av Förenta staterna
oberoende faktor i världspolitiken och
det envisa franska motståndet mot en ut -

vidgning av EEC. Jag måste säga att det
finns även andra drag i den franska
politiken som många av oss måste betrakta
med undran och olust. Sedan åtskillig
tid vägrar t. ex. många länder,
bland dem Förenta staterna, Storbritannien
och Sverige att leverera vapen till
den Sydafrikanska unionen. Det är i enlighet
med rekommendationer som antagits
inom Förenta Nationerna. Trots det
svåra och pressade ekonomiska läget
och sysselsättningsläget i Storbritannien
och trots slitningar inom regeringspartiet
självt har den brittiska regeringen
nyligen beslutat att hålla fast vid denna
princip och att inte ändra sin hållning.
Den förtjänar respekt och beundran för
det. Det är med desto större olust vi erfar
att Frankrike nu gör sig berett, i
den mån det inte redan skett, att överta
de vapenkontrakt som britterna har avböjt.

Liknande händelser, i strid även mot
beslut inom Förenta Nationernas säkerhetsråd,
har rapporterats beträffande
Rhodesia. Vad som skett aktualiserar på
nytt frågan om en internationell solidaritet
när det gäller att rättvist dela de
bördor som åtgärder av ekonomisk sanktionskaraktär
i särskilt hög grad kan pålägga
vissa länder. Det franska handlingssättet
visar hur svårt det är att komma
till rätta med detta problem. Men vi
får fördenskull inte resignera. Jag vill
uppmana den svenska regeringen att
stödja alla initiativ och ansträngningar
som kan föra denna sak vidare och att
själv inte tveka att ta initiativ, om den
bedömer, att därigenom möjligheter
kunde uppstå att föra saken framåt.

Den under förra året uteblivna stora
internationella händelse, som jag nyss
syftade på, var naturligtvis misslyckandet
att under detta år nå fram till ett
hållbart avtal på kärnvapenområdet som
gick längre än det nu gällande provstoppsavtal
mellan Förenta staterna,
Sovjetunionen och Storbritannien. Detta
innebär naturligtvis också en besvikelse.
Herr Ståhl kommer senare i sitt anfö -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rande att närmare kommentera detta
liksom försvarsfrågan. Här vill jag nu
endast göra den kommentaren att läget
i världen och de risker det alltjämt
rymmer sannerligen inte kan utgöra någon
grundval för regeringspartiets sätt
att behandla försvarsfrågan, och att bryta
den tidigare enigheten mellan de demokratiska
partierna.

Under 1967 har u-ländernas situation
i många avseenden ytterligare försvagats.
FN:s utvecklingsdecennium har
inte blivit vad man hade hoppats. Uländerna
kommer inte att genomsnittligt
uppnå den ganska blygsamma framstegstakt
som hade uppställts. Det finns
visserligen u-länder, som de senaste
åren kan uppvisa en ganska god tillväxttakt,
men för de fattigaste bland de
fattiga, asiatiska länder lika väl som
afrikanska, har den ekonomiska tillväxten
per capita minskat 1966 i förhållande
till resultatet under perioden 1960
—1965. En huvudorsak till detta är den
väldiga befolkningsökningen i just dessa
länder. Samtidigt kan man konstatera
att den samlade u-hjälpen från i-länderna
har stagnerat under de senaste
sex åren. Det offentliga resursflödet uppgick
1961 till 6 miljarder dollar mot
knappt 6,5 miljarder dollar år 1966. Den
lilla ökningen förbyts i ett ordentligt
minus, om u-ländernas försämrade bytesförhållanden
och starkt växande
skuldbörda tas med i beräkningen.
Skuldbördan — accentuerad av att lånevillkoren
i allmänhet tenderat att bli
hårdare — växer snabbare än exportinkomsterna
för u-länderna med vilka
de ändå till sist måste betala sina skulder.
Enligt världsbankschefen George
W. Woods betalar de fattiga länderna
i dag årligen tillbaka hälften av allt kapital
de tar emot.

Detta betyder uppenbarligen att de
rika ländernas ansträngningar mattats
av och att en allvarlig och skyndsam
omprövning av hela u-landsbiståndet
måste äga rum. Är det, herr talman, att
vara för optimistisk att tro, att i-län -

dernas ledare skall visa sig vuxna uppgiften
att solidariskt planera och utföra
en frontalattack mot fattigdomen
och nöden i världen — en attack av
andra och mycket större dimensioner
än de ansträngningar som hittills
gjorts? Jag tror inte det. Var det möjligt
för ett land — visserligen en supermakt
— att genom Marshallhjälpen få
Europa på fötter genom att bidra med
14 miljarder dollar under tre år — och
80 procent av detta i rena gåvor, Europa
tycks ha glömt bort det — skulle då inte
den samlade i-världen kunna ta på sig
ansvaret för den starka höjning av insatserna
i u-länderna som nu behövs?
Vi kommer att föreslå en större höjning
av det svenska u-landsstödet utöver regeringens
äskande.

Steget är inte — eller bör i varje fall
inte vara — långt från u-landsproblemen
till ett spörsmål som kan formuleras
som frågan om det demokratiska
ansvaret. Jag har i andra sammanhang
sagt att vi, som lever nu, lever under
ett skede som i flera avseenden är fullständigt
unikt. Det ställer större krav
på osjälviskhet och insikter inte bara
hos de välutvecklade folkens politiska
ledare utan hos alla människor. Skedet
är unikt så till vida att jordens folkmängd,
som aldrig före år 1900 översteg
1,5 miljard människor, 100 år senare
kommer att ha mer än fyrfaldigats.
Det är ingen hypotes. Det kommer att
bli så. Skedet är unikt också i fråga
om snabbheten i den ekonomiska tillväxten,
den tekniska utvecklingen och
levnadsstandardens stegring för alla
folkgrupper i de delar av världen som
lyckats tillgodogöra sig de nya tekniska
möjligheterna i full skala, i stort sett
Europa och Nordamerika. Det gemensamma
draget i allt detta är övergången
från tidigare närmast statiska skeden,
där ingenting förändrade sig
snabbt, till en våldsam acceleration i
utvecklingen.

Den fråga som då inställer sig — jag
bär tidigare många gånger inför andra

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fora ställt den och jag vill upprepa den
nu — är denna: Kommer människornas
noraliska kvalitet och intellektuella kapacitet
att räcka till för att drägligt lösa
alla de oerhörda problem som denna
accelererande utveckling ställer? .Tåg
kan lika litet nu som tidigare själv ge
något svar på den frågan, men jag tror
det är möjligt att med bestämdhet säga
en sak. Vi får inte bara gå ut till medborgarna
i de välutvecklade och relativt
rika länderna och tala om för dem
vilka rättigheter de har och vad vi vill
göra för dem. Vi måste också tala om
vilka deras skyldigheter är och vad vi
måste kräva av dem, om en demokrati
med dess fri- och rättigheter skall bestå.
Det gör ingen av oss i tillräcklig
utsträckning. För min del är jag övertygad
om att den demokrati som med
olika nyanser har utvecklats i Väst- och
Nordeuropa samt i Nordamerika har
självständiga förtjänster, som under en
bestämd förutsättning kan göra denna
demokrati till en skola för världen —
för att här använda ett mycket gammalt
och klassiskt uttryck.

Denna förutsättning är att inte endast
de mer välutvecklade ländernas
politiska ledare utan också dessa länders
medborgare som individer inte
bara kräver sina rättigheter utan även
är beredda att uppfylla sina skyldigheter.
Väst- och Nordeuropa är sedan en
historiskt sett kort tid inne i en demokratisk
utveckling, som har haft fruktansvärda
avbrott i två världskrig och
genomlidit avskyvärda bakslag i själva
centrum av kontinenten. Vad det nu gäller,
om vi skall kunna undvika eller
låt mig säga höja oss över risken av nya
bakslag, är just detta: balansen mellan
rättigheter och skyldigheter. Det är en
fråga om hur hög nivån är på demokratins
vitalitet i bemärkelsen individuellt
engagemang och vilja till ansvar hos
medborgarna själva. Till slut blir demokratins
öde beroende av hur de många
väljer sin livsstil och uppbär sitt ansvar.
Jag tror alltså inte att det går att

hålla ihop och att få ett demokratiskt
samhälle att fungera utan att det finns
ett fungerande, självständigt prövande
samvete hos ett tillräckligt antal människor.

Det oroar mig att det i dagens svenska
samhälle finns tydliga tendenser i
två varandra motsatta riktningar, som
båda på längre sikt kan bli antikrafter
till en god demokrati. För dem som är
fångar hos den ena tendensen flyter
nästan allting. Ingenting är riktigt fel
eller riktigt rätt. Toleransen slår över
till att acceptera även intoleransen. Högljudda
och kritiska röster höjs mot demokratin
själv, därför att det finns
företeelser i demokratiska samhällen
som ogillas av dem som höjer rösterna.
Men det räcker inte för dem med att
kritisera de företeelser de ogillar, de
måste också vraka den demokratiska
samhällsordningen som sådan. Insikten
om att demokratin är en förutsättning
för att röster över huvud taget skall
kunna höjas fritt och obundet förefaller
hos dessa kritiker vara obefintlig.
Den tendensen pekar mot anarki och,
eftersom anarki i längden är en omöjlighet,
mot diktatur.

Den andra tendensens fångar binder
sig i stället, som jag ser det, allt hårdare
i något slags egenrättfärdighet. De
är som passagerare på ett skepp, som de
tror kan kasta ankar för alltid i någon
skyddad vik — ett skepp som aldrig
skall segla vidare mot framtiden. Oliktänkande
ses med ovilja och vräks så
småningom över bord. Toleransen avtar
och ersätts till slut av mer eller
mindre uttalad fanatism. Misstron mot
möjligheterna att bygga en samhällsordning
väsentligen på medborgarnas eget
ansvar, på deras självdisciplin och hänsyn
till varandra leder slutligen till krav
på en av överheten genomförd kommandodisciplin.
Även denna tendens pekar
mot diktatur.

.Tåg har säkerligen inte, herr talman,
med dessa få ord klart lyckats karakterisera
de rörelseriktningar i vårt sam -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hälle som jag nu talat om. Jag hoppas
att ändå några av kammarens ledamöter
har förstått mitt syfte. Det är i varje
fall min övertygelse att det är fråga om
företeelser, som i ett långt perspektiv
är mer betydelsefulla — eller rättare
riskabla — för utvecklingen i vårt samhälle
än det mesta av de besvärligheter
för dagen som vi eljest nu diskuterar.

Jag tror alltså att en av hörnstenarna
för ett demokratiskt samhälle måste vara
en medvetenhet hos den enskilde
medborgaren om att vår samhällsordning
inte bara ger rättigheten utan också
kräver en vilja och förmåga, en skyldighet
till hänsyn och till solidaritet
med medmänniskorna. Om vi kan vidga
denna medvetenhet och solidaritet till
att omfatta hela vår värld, då, men kanske
också endast då, kan den demokratiska
samhällsordningen gå en ljus framtid
till mötes.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Även om jag utgår från
att riksdagen senare kommer att ha en
utrikespolitisk debatt, vill också jag säga
några ord i dag om de utrikespolitiska
förhållandena. Om vi betraktar situationen
i vår värld som helhet finner vi,
att 1967 har varit ett år fyllt av krig'' och
kriser. Ser vi enbart på Europa visar
det sig däremot att läget varit tämligen
lugnt även under 1967. Frågan om Tysklands
delning innebär givetvis en konfliktsituation
som torde komma att förbli
latent under åtskillig tid framöver,
men såvitt man nu kan bedöma är det
väl inte sannolikt att den kommer att
blåsa upp i en akut konflikt, som skulle
medföra en militär konfrontation mellan
NATO och Warszawapaktens länder.

Mot det relativa lugnet i Europa kontrasterar
alltså de farofyllda spänningslägena
i Mellersta Östern och Sydostasien.
Ett nytt krig mellan Israel och
dess arabiska grannar eller en utvidg -

ning av kriget i Vietnam till Kambodja
skulle helt säkert kunna föra med sig
nya och betydande risker.

Det finns emellertid tecken som tyder
på att förnuft och omdöme börjar göra
sig mera gällande än tidigare i relationerna
mellan Israel och arabstaterna.
Det är tydligt att Förenta staterna och
Sovjetunionen försöker att manövrera
så att det osäkra vapenstilleståndet inte
skall komma att gå över i ett nytt krig.
Även de intrikata problemen rörande
Sydostasien borde, förefaller det, vara
möjliga att tackla med moderation.

Det måste dock konstateras att vietnamkriget
faktiskt har brutit den trend
mot avspänning mellan de båda supermakterna
USA och Sovjetunionen, vilken
följde på kubakrisens fredliga upplösning
1962. Trots detta önskar tydligen
de båda makterna undvika en militär
konfrontation med varandra. Och
trots att deras intressen divergerar mycket
starkt tvingas de faktiskt i sin politik
rörande detta område ta hänsyn
till att Kina, som det tycks, vill eliminera
allt politiskt inflytande från de
vita stormakterna i Asien.

Något slut på kriget i Vietnam går
inte att skönja, men uttalanden av Nordvietnams
utrikesminister kan tolkas som
villighet till förhandlingar med USA.
Sammanställer man dessa uttalanden
med FNL:s försök att upprätta kontakter
med Förenta Nationerna finns det,
säger de mest optimistiska, anledning
att tänka sig inledningen till en händelseutveckling
som så småningom kan
leda till en nedtrappning av krigsaktiviteten
och någon gång till fred. Men
jag tror det är klokt att säga sig, att
någon verklig grund för optimism är
svår att finna. Och jag vill än en gång
stryka under att det förefaller mig som
om det är svårt att nå fram till lösningar
för så vitt inte båda sidor vill
ta i varje fall något steg, hur litet det
än må vara. Det behöver kanske bara
röra sig om en gest.

Situationen i försvarsfrågan tycks

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

egentligen inte ha sin grund i några
djupgående skillnader i bedömningen
av det utrikespolitiska läget eller i
fråga om behovet av ett försvar. Skiljelinjen
bar av någon oförklarlig anledning
kommit att gå, förefaller det, främst
mellan dem som vill ha en uppgörelse
och dem som inte vill ha det. På borgerligt
håll eftersträvar vi en uppgörelse,
och jag beklagar att den förhandenvarande
situationen uppkommit.
Försvaret är minst av allt lämpat som
en de inrikespolitiska lidelsernas tummelplats,
och vi måste alla se till att
det inte går dithän. Vi får hoppas att
saken är reparabel och att vi kan nå
fram till för alla de demokratiska partierna
godtagbara lösningar. Jag har i
varje fall inte velat ge upp hoppet därvidlag.

Möjligheterna att samla in, snabbt
sammanställa och bearbeta informationer
om det ekonomiska förloppet har,
som vi vet, förbättrats undan för undan.
Men samtidigt har utvecklingstakten
ökat; planerna och förutsägelserna revideras
i rask takt av verkligheten. I
långtidsutredningens betänkande, som
publicerades så sent som 1966, räknade
man med knapphet på arbetskraft — ett
problem som näppeligen har någon aktualitet
i dagens läge. Det förhållandet
att konjunktursvängningar rubbar antaganden
och förutsättningar innebär
naturligtvis inte att planeringen skulle
vara mindre värd, tvärtom. Det ger oss
en anvisning om behovet av alternativa
lösningar i planeringen så att resurserna
effektivt kan utnyttjas i skilda
konjunkturlägen och så att man är beredd
att skifta om i den ekonomiska
politiken, när man börjar tydligt skönja
svängningar i den ekonomiska utvecklingen.

Det sägs, i statsverkspropositionen
bl. a., att den ekonomiska politiken
kunde redovisa väsentliga framgångar
under fjolåret. Man åberopar att prisoeh
kostnadsstegringarna visar en klar
avsaktning och att det heror på eu fast

och konsekvent ekonomisk politik. Utan
att vilja på något sätt förringa betydelsen
av vidtagna åtgärder, särskilt indragningen
av köpkraft med 500 miljoner
kronor genom höjningen av omsättningsskatten
för överflyttning till en
fond i fjol, skulle det dock vara att
göra våld på verkligheten om man inte
samtidigt framhåller att den — för
övrigt inte alltför stora — uppbromsningen
av prisstegringarna till väsentlig
del beror på en försämrad konjunktur.

Två ekonomer, herrar Jacobsson och
Lindbeck, har i en tidningsartikel nyligen
belyst sambandet mellan arbetstillgång
och prisstegring. De framhåller
det kända förhållandet att hög arbetslöshet
medför låg eller ingen prisstegring
och vice versa. De beräknar att
priserna vid en så hög arbetslöshet som
2,5 procent kan hållas stabila om produktivitetsförbättringen
är 4 procent.
Med samma förutsättning skulle prisstegringen
kunna begränsas till 2 procent
vid en arbetslöshet av 1,7 procent.
Jag tar naturligtvis inte upp vad som
sagts i artikeln enbart för att erinra
om dessa förut ganska väl kända samband
utan för att något nämna om att
vi inte står helt tomhänta när det gäller
rekommendationer för att nå fram
till hög sysselsättning och stabilt penningvärde.
En annan sak är att ett flertal
av dessa rekommendationer kan vara
av den karaktären att de inte är praktiskt
tillämpliga. Jag tror dock att det
finns åtskilligt att hämta i denna artikel.

En sak är emellertid klar: gör man
litet, blir det litet resultat. Då får man
samma förhållande som med kommuninicerande
kärl: prisstegring och arbetslöshet
i huvudsak oförändrade. Jag skall
inte uppehålla mig vid denna artikel
särskilt mycket. Men ett av förslagen
i den gäller det förkättrade samråd
som folkpartiet och centern har
pläderat för i många år och som av en
tillfällighet fått namnet rundabordskonferens.
Vi har önskat ett samråd

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mellan politikerna och arbetsmarknadens
parter för att diskutera bl. a. möjligheterna
att hålla penningvärdeförsämringen
nere. Då skulle man givetvis
diskutera sådana saker som fördelningen
mellan privat konsumtion å ena
sidan — det är väl vad de är mest intresserade
av inom löntagarorganisationerna
— och å andra sidan den offentliga
konsumtionen och investeringarna.

Årets budgetförslag innebär ett upplåningsbehov
av 2,1 miljarder kronor
mot beräknade 2,8 miljarder för innevarande
budgetår. Budgeten är väl i
stort sett riktigt avvägd. Då blir utgångspunkten
att ökade utgifter för reformer
på det hela taget bör motsvaras
av besparingar eller intäktsökningar.
Detsamma gäller naturligtvis permanenta
skattelättnader; jag tänker då inte
på temporära sådana, som kan vara
rent konjunkturbetingade och syfta till
att skapa en mera expansiv politik.

När jag har läst finansplanen har jag
inte kunnat undgå att få det intrycket
att det föreligger en viss svaghet i uppläggningen.
Man kan inte bara vänta
på en omsvängning utomlands. Sysselsättningskrisen
är faktiskt den värsta
under efterkrigstiden, men någon förbättring
kan man inte lova, utan det
vilar något av resignation över det hela,
trots att finansminister Sträng ju inte
är en resignationens man. Men jag har
ändå fått detta intryck när jag denna
gång har läst igenom finansplanen. Politiken
är för passiv.

Regeringen satsar mycket på arbetsmarknadspolitiken.
Vi skulle vara de
sista att rikta någon kritik mot detta.
Vi tycker att det är riktigt, och vi har
ingenting emot det belopp som man
önskar. Men vad som främst behövs är
inte en medicin i form av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att lindra
verkningarna av den sjuka i samhället
som arbetslösheten utgör, utan vad vi
behöver är en hälsokost som medför att
vi slipper sjukan, om möjligt helt och
hållet. De arbetande vill i första hand

ha god sysselsättning med trygghet i
arbetet och i inkomsten. Åtgärderna via
AMS är de naturligtvis utomordentligt
tacksamma för, men självfallet betraktar
flertalet dessa som ett surrogat.

Vad skulle man då kunna tänkas
göra? Jag tror att en sänkning av räntan
skulle vara ett medel. Vi har i dag en
rekordhög ränta under efterkrigstidens
svåraste sysselsättningskris, då investeringarna
i näringslivet visar sjunkande
andel i stället för ökande, alltså i ett
läge där räntan från konjunktursynpunkt
borde vara den lägsta möjliga.

En räntesänkning skulle göra gott för
företagarna och därmed även för de
anställda. Jag tror att det mer och mer
går upp för alla anställda, att ju bättre
företagen har det, desto bättre får också
de anställda — de anställda känner
på sig att de har kraft nog att ta ut
den ökade andelen av kakan; det är inte
däri svårigheterna ligger, utan svårigheterna
ligger i att göra kakan större.
Det är där problemet finns; fördelningen
tror jag som sagt att organisationerna
är tillräckligt starka för att
kunna klara.

Sedan får vi väl inte heller se bort
från att en räntelättnad skulle vara till
gagn även för hyresgästerna. Vi vet att
räntorna betyder ganska mycket för hyreskostnaderna.

Finansministern föreslår nu ett extra
avdrag vid beskattningen för maskininvesteringar
under 1968. Ingen kan väl
säga annat än att detta är en åtgärd
som verkar i rätt riktning. Förslaget
har emellertid den inte helt ovanliga
egenhet, som brukar beskrivas med
talesättet att när det regnar välling har
den fattige ingen sked. För företag som
lämnar vinster som delas ut innebär
förslaget faktiskt en god kompensation,
men företag som inga vinster har utöver
lagstadgade avskrivningar har
bra liten nytta av hela detta förslag;
möjligen kan de dra nytta av det någon
gång i framtiden —• men det är
ju inte en framtidspolitik som är av -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sedd att sträcka sig 10—15 år framåt i
tiden som vi nu talar om.

Därför tycker jag att man bör ta sig
samman och snarast befria alla investeringar
från omsen. Då blir det en stimulans
för alla, oberoende av deras
vinstförhållanden.

En tredje sak som bör uppmärksammas
i detta sammanhang är energiskatten
för företagen. Detta är en ganska
stor utgiftspost. I nuvarande konjunkturläge
bör den inte belasta näringslivet.
Ett beslut bör därför fattas snabbt
att tills vidare inte ta ut denna avgift
från företagen. När jag säger tills vidare,
betyder det naturligtvis att jag tänker
på det förhållandet, att energiskatten
i ett annat konjunkturläge kan visa
sig vara befogad och t. o. m. nödvändig.

Det har talats om — och jag hör
till dem som kan instämma däri ■— att
man skulle kunna inrikta sig på hjälp
till u-länderna med produkter av skilda
slag. På det sättet skulle man, samtidigt
som man hjälper dessa länder, stärka
företagen och sysselsättningen i vårt
land och alltså utnyttja den överkapacitet,
som vi faktiskt har, till förmån
för synnerligen angelägna ändamål. Vi
har ju en överkapacitet för närvarande,
både i arbetskraft och maskinellt.
Frågan är: Hur gå fram för att på bästa
sätt kunna utnyttja denna överkapacitet?
Då menar jag att man utöver vad
jag nyss har föreslagit inte helt får
utesluta att i konsumtions- och efterfrågestimulerande
syfte införa en — jag
stryker under det igen, med två streck
— temporär sänkning av omsen på konsumtionsvaror.
Fråga är, om inte omsen
är ett lämpligt konjunkturstimulerande
resp. konjunkturdämpande medel. När
vi haft en överfull verksamhet har vi
vant oss vid att försöka komma till rätta
med konjunktursvårigheterna genom
dämpande åtgärder. Merendels har det
då varit fråga om skatter, men nu när
det gäller att komma till rätta med konjunkturen
i det motsatta läget, är vil -

jan och energin inte fullt ut desamma.
Jag understryker ordet konjunkturen,
därför att jag vill icke på något sätt
lasta regeringen med påståendet att den
underlåtit att vidta arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. De arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som jag talade om är
avsedda att bota verkningarna av en
uppkommen sjukdom, medan man för
näringslivets stimulans måste servera
ett slags hälsokost. Härvidlag är vi enligt
min mening inte lika energiska som
när det gällt dämpningen. Det finns
naturligtvis en förklaring till detta.
Denna ligger i att det är högkonjunkturen
som under ett antal år varit dominerande.
Endast någon enstaka gång
har svårigheterna varit av det andra
slaget.

Nå, hur kommer då budgeten att se
ut, om vi för en mera expansiv politik,
vilket jag anser att vi bör göra? Jag tror
inte att vi under första halvåret 1968
med den försvagning som föreligger i
konjunkturen behöver ha några större
bekymmer, även om vi skulle försvaga
budgeten. Men flertalet insiktsfulla bedömare
inom vetenskapen, näringslivet,
LO o. s. v. tycks ha en ganska pessimistisk
syn på konjunkturutvecklingen
även för andra halvåret. Denna syn är
mera pessimistisk än den finansministern
givit uttryck åt i budgeten. Det
kan inte hjälpas att jag denna gång mera
tror på de andra, inte bara därför
att de är så många, utan därför att jag
tycker att åtskilliga skäl talar för att de
har rätt. Naturligtvis är det i viss mån
en fråga om nyanser i bedömningen,
men det föreligger dock en skillnad, och
även en nyansskillnad kan vara rätt betydelsefull.

Det må emellertid vara hur som helst
med konjunkturutvecklingen under andra
halvåret 1968. Det väsentliga i sammanhanget
är att det finns en klar och
effektiv beredskap. Vi bör ha handen
på bromsspaken, så att vi kan slå till
bromsarna, om de många jag nyss talade
om till äventyrs skulle ha tagit fel

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och konjunkturutvecklingen blir gynnsammare
än vad de tidigare trodde.
Att detta går vet vi sedan tidigare, bara
vi är beredda och inte blir överrumplade.
Det blir då i första hand att återställa
skatteläget till dagens situation.

Så några ord om EEC och EFTA.
Det är beklagligt att någon form av
samgående nu inte kom till stånd. Jag
hör till dem som på detta område liksom
på så många andra litar på människornas
goda vilja och förmåga att ta
sitt förnuft till fånga. Jag tror därför
att man kommer att inse att två sådana
här institutioner i längden inte kan vara
frikopplade från varandra. När insikten
därom ger resultat, kan ingen
säga. Vi vet emellertid vilket läget är
nu. Varken England, Danmark, Norge
•eller Sverige torde nu bli medlemmar av
EEC. Det betyder att vi måste hålla ögonen
öppna för att om möjligt ta andra
initiativ till samverkan. Jag har tidigare
tillåtit mig att fästa regeringens uppmärksamhet
på hur viktigt det är att
uppmärksamt följa utvecklingen för att
inte försitta något tillfälle till initiativ.
När det gällde EFTA har vi redan tidigare
tagit ett initiativ — och varför
skulle vi inte kunna göra det ännu en
gång — till någon form av samverkan?
Det borde ligga inom möjligheternas
ram att åstadkomma en samverkan.
Det går inte i medlemskapets form,
och knappast heller i associeringens
form, men därmed är inte alla möjligheter
uttömda.

Så några ord om handeln med östländerna.
Handeln mellan öst och väst vidgas
ju, och det skall vi vara belåtna
med. Vi bör handla med varandra, köpa
och sälja. Men jag håller med dem
som säger att det är fullständigt orealistiskt
att tänka sig östhandeln som något
surrogat eller någon ersättning för
handeln mellan EFTA och EEC — det
finns inte verklighetsunderlag för det.
Detta är en sak för sig; vi bör som sagt
försöka främja även handeln med östländerna.
Så långt det över huvud taget

är möjligt bör vi handla med andra länder.

Som jag sade för en stund sedan är
arbetsmarknadssituationen inte tillfredsställande.
Beträffande tjänstemannagrupperna,
som kommit i skottlinjen
vid den omvandling i form av rationalisering
som sveper över administrations-
och kontorsvärlden, måste man
nog konstatera att det inte är så mycket
gjort i fråga om arbetsmarknadspolitisk
upprustning för dessa grupper.
Det finns visserligen arkivarbeten och
en del liknande sysselsättningar, men
de är för få. Det är därför hög tid att
tillsätta en särskild utredning som tar
upp detta problem.

Vad arbetslösheten beträffar måste
man befara att inte bara de i arbetslöshetskassorna
registrerade arbetslösa har
ökat i antal utan att den s. k. dolda
arbetslösheten har ökat förhållandevis
ännu mer. Detta gäller bl. a. gifta kvinnor
och ungdomar. Många skogsarbetare,
småbrukare och andra människor
i glesbygderna, vilka inte tillhör några
kassor och därför inte blir registrerade,
har också fått betydande svårigheter på
grund av det tryckta läget i skogsbranschen.

Vi har begärt undersökningar rörande
den dolda arbetslösheten. Det kravet
kvarstår och, tror vi, kommer icke
att kunna negligeras i längden.

Så några ord om dem som för ett
par år sedan som värst drev — nu
skall jag använda ett förfärligt ord —
jordbruksödeläggelselinjen. Det är ett
långt ord men det säger en del. Dessa
personer är nog i dag ganska glada
för att deras nedläggningsiver blev dämpad.
Man menade, att friställda jordbrukare
i åldern över 55 år skulle kunna
placeras inom industrin. I dag har industrinäringarna
nog med svårigheterna
att bereda sysselsättning åt sin egen
äldre arbetskraft.

Vad beträffar den äldre arbetskraften
har den s. k. KSA-utredningen föreslagit
en ökning av kontantstödet vid ar -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

betslöshet. Förslaget bör enligt vår mening
föranleda ett beslut så fort som
möjligt. Men om man godtar det i förslaget
uppställda villkoret om anställning
under en viss tid, blir ganska
många utestängda. Det gäller t. ex. vissa
som är utförsäkrade från arbetslöshetsförsäkringen
eller som varit verksamma
som företagare. Villkoret bör i
stället vara, att vederbörande under
viss tid skall ha varit arbetssökande
utan att ha kunnat beredas något arbete.
Då slipper man denna enligt vår mening
orättvisa utestängning. En allmän
sysselsättningsförsäkring — eller måhända
jag hellre bör kalla den för en
allmän inkomstförsäkring — måste vara
ett mål. Man kanske måste genomföra
en sådan reform steg för steg genom
att bygga ut de nuvarande hjälpformerna,
t. ex. fortsätta enligt KSA-utredningens
förslag och vidga avgångsvederlaget
att gälla nya grupper. Vi anser
att målet bör vara något slags motsvarighet
till sjukförsäkringen.

.Tåg sade ett par ord om jordbruket
och har väl ett par ord till att säga —
det skall inte bli så många. År 1966
var debatten väldigt häftig, och det
fanns de som var inne på tanken på
en mycket omfattande nedläggning av
jordbruk, så omfattande att om man
i en rad norrifrån lade ut de jordbruk,
som skulle nedläggas i norr, skulle denna
sträcka sig en bit nedom Dalälven.
Vi ansåg att detta ur många synpunkter
var orimligt. Framför allt har vi
hävdat beredskapssynpunkten men också
— och det har vi ibland fått litet påskrivet
för — u-ländernas problem. När
vi sagt, att Sverige bör försöka placera
sitt överskott av mat i u-länderna, har
vi fått det teoretiskt helt riktiga svaret,
att sådana produkter skall framställas
där förutsättningarna är bättre; vårt
land bör producera helt andra varor
och ge dessa till u-länderna. Men —
handen på hjärtat — hur länge dröjer
det innan man lyckas producera så
mycket jordbruksprodukter på annat

håll, att de hundratals miljonerna svältande
får äta sig mätta och inte behöver
våra produkter? Något måste det
väl ändå göra, om de erhåller även våra
produkter.

Sådana här teoretiska resonemang är
ägnade att förvilla ett hos många i övrigt
ganska gott omdöme.

Debatten kring jordbrukspolitiken
har dämpats, och en uppgörelse träffats
som man har anledning att glädjas
över. Varje samförståndslösning, som
parterna kan betrakta som rimlig, måste
vara eftersträvansvärd. Jordbrukarna
fick inte vad de ville ha, men det
är ju vanligt vid en kompromisslösning
att ingen blir riktigt nöjd. En kompromisslösning
har också ibland den
svagheten att konturerna ter sig ganska
vaga och att resultatet av kompromissen
blir beroende av tillämpningen.
Men vi tror att svenska folket även i
fortsättningen vill ha ett ord med i laget
i fråga om tillämpningen av den
kompromiss som vi har anslutit oss till.

När man talar om glesbygd och jordbruk
kan man inte undgå att beröra
de bekymmer som stundar för massor
av människor, om statens järnvägar
fortsätter att på egen hand ordna så,
att tågen stannar bara vid de allra största
stationerna, kanske var tionde mil
eller så. Vilka är det som skall begagna
tågen i så fall? Det har talats om att
SJ är svenska folkets egen järnväg; det
kunde vi läsa i vagnarna för några år
sedan. De anslagen är borta nu.

Omkring 1975 beräknar man att det
av dagens 1 100 järnvägsstationer skall
finnas kvar inte fler än 200—300 bemannade;
därutöver blir det väl en del
automatstyrda stationer. Detta är en så
pass genomgripande förändring att den
enligt min mening icke bör genomföras
utan att riksdagen blivit i tillfälle att ta
del av riktlinjerna och de ekonomiska
skälen och samtidigt bedöma huruvida
man vill tillskjuta några pengar över
budgeten för att göra indragningarna
mindre kännbara. Riksdagen bör också

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

ges tillfälle att undersöka huruvida enbart
järnvägsföretagsekonomiska bedömanden
skall vara avgörande eller om
det inte bör ske ett bedömande i större
sammanhang. Även från regeringens
sida har man ju börjat tala om att inte
enbart de företagsekonomiska aspekterna
skall bedömas, utan att även de samhällsekonomiska
aspekterna måste tas
med i bilden. Det gäller med andra ord
att göra ett slags totalkalkyl.

Det är en sådan kalkyl vi vill se. Jag
tror att riksdagens ledamöter är synnerligen
intresserade av att ta del av den,
innan man lägger ned flertalet järnvägsstationer.

Frågan om inkomstfördelningen i
samhället kan jag inte fördjupa mig i
vid detta tillfälle. Mycket kan göras inom
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken.
Utbildningssidan är också
viktig. Detta gäller naturligtvis även
solidariteten mellan olika grupper vid
avtalsförhandlingarna. Men den är något
som är lättare att tala om än att
effektuera, därför att varje grupp naturligtvis
gärna ser på möjligheterna hos
det egna företaget och den egna branschen.
Det är därför inte så enkelt som
det låter att åstadkomma en solidarisk
lönepolitik, såvida man inte gör någon
institutionell förändring. Jag återkommer
till Jacobssons och Assar Lindbäcks
planer på institutionella förändringar,
förslag som jag ingalunda vill genomgående
endossera. Jag pekar endast
på dem som ett område, där man alltid
kan picka upp en del korn av stort värde.

Den FN-undersökning om inkomstoch
fördelningspolitiken i Europa som
redovisades i höstas var ju inte helt
smickrande för Sverige. Den negativa
bild som där gavs för låglönegruppernas
vidkommande skulle, om man så
vill, kunna ytterligare kompletteras i negativ
riktning genom ett påpekande om
eftersom den gällde en utredning
utan hänsyn till skatt — ökningen av
den proportionella kommunalskatten.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

1967 var medelutdebiteringen 18:70;
tio år tidigare utgjorde den 12:60. Det
finns anledning att uttala tillfredsställelse
över att regeringen har uppmärksammat
denna sak. I årets finansplan
nämns nämligen ånyo behovet av »jämnare
inkomstfördelning» som ett av den
ekonomiska politikens mål.

Bland dem som får sitta emellan i
penningvärdeförsämringens decennier
och särskilt under de sista åren märks
barnfamiljerna. Som ett första mål hade
man ställt upp att barnbidraget inte
skulle holkas ur, men det har faktiskt
skett. Vi frågade i fjol finansministern,
om han inte skulle vilja undersöka möjligheterna
att i budgeten inrymma en
penningvärdeförsämringskompensation
till barnfamiljerna. Det skulle jag väl
tänka mig att han har försökt, men vi
vet att utrymmet är begränsat, och han
har inte tagit med något sådant förslag.
Däremot nämner han bostadsbidragen
och framhåller att det i fråga om dessa
skall bli åtskilliga förbättringar.

I detta sammanhang vill jag ta tillfället
i akt för att reagera mot ett av
villkoren för erhållande av bostadsbidrag.
Det ligger i öppen dag vad jag
syftar på. Om det funnes tillräckligt
med bostäder, så att alla som fyller
kraven i fråga om inkomstläge och familjestorlek
verkligen kan skaffa sig en
reglementsenlig — jag kallar den så —
bostad, skulle jag inte ha något emot
ett slags konsumtionsdirigering på detta
område. Konsumtionsdirigering är i regel
inte önskvärd, men en konsumtionsdirigering
som någorlunda tryggar barnens
tillgång till bättre bostäder, skulle
jag nog kunna finna mig i. Däremot kan
jag inte finna mig i att man säger till
somliga, kanske lika många som de som
får bostadsbidrag: Nej, du har visserligen
tillräckligt låg inkomst och tillräckligt
många barn, men du har inte fått
tag i en bostad som är reglementsenlig
och därför får du inget bidrag.

Detta är en ganska cynisk bestämmelse
— det är hårda ord men jag drar mig

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte för att använda dem. Litet till mans
har vi godtagit bestämmelsen, och jag
skyller inte på något speciellt parti, men
åtskilliga av oss har under de senaste
åren reagerat mot den sedan det blivit
uppenbart hur eländiga förhållandena
är. Därför tar de på sig ett stort ansvar
som vill behålla en lagstiftning,
som innebär att man säger till folk att
de är tillräckligt medellösa och har
tillräckligt många barn för att få bidrag,
men att bostaden inte är nog fin;
de har inte lyckats tillräckligt bra i
sina strävanden på bostadsmarknaden.
En helt annan blir situationen den dag
då vi vet att alla kan få en tillfredsställande
bostad.

Herr talman! Det skulle föra för långt
att nu tala mera ingående om bostäder
och dylikt; dessa frågor får väl tas upp
motionsledes. Detsamma gäller vården
av våra åldringar vilken måste intensifieras.
Härvidlag måste målsättningen
vara den att varje åldring skall kunna
stanna kvar i sitt hem så länge hälsan
medger, men då fordras också en hel
del hemsamariter.

Det har tidigare talats mycket om
ryckigheten i bostadspolitiken, igångsättningen
o. s. v., men man måste erkänna
att utvecklingen varit god under
1967 — talar vi om det dåliga bör vi
för jämnhetens skull också tala om det
som varit något så när hyggligt. Omfattningen
av bostadsbyggandet 1967 närmade
sig vad som årligen behövs för att
komma upp till en miljon lägenheter på
tio år. Det är självklart att ledig arbetskraft
på andra områden, vid industribyggen
in. m., skall utnyttjas för att
bygga bostäder. När denna arbetskraft
sedan behövs vid industribyggena får
den gå tillbaka dit.

Vidare har vi hyresregleringen. Jag
tror inte att det tjänar mycket till att
tala om den snö som föll i fjol, även om
det var så sent som i december månad.
Nu gäller frågan vad som skall hända
i det dödläge där saken har kommit
in. Alla tycker att hyresregleringen skall

bort, men hur? Det kan tänkas att man
kan gå successivt till väga, men uppenbarligen
endast under ett villkor. I de
bestämmelser som gäller den successiva
avvecklingen måste inbyggas det omtalade
skyddet mot orimliga hyreshöjningar,
så att det får precis samma omfattning
som föreslås i propositionen.
Det är möjligt — härom har jag ingen
bestämd uppfattning — att detta kunde
vara en väg ut ur dödläget.

Utbildning är som vi alla vet förutsättningen
för hög framstegstakt i samhället
och en investering väl så god
som någon annan. Vi måste kunna erbjuda
ungdomen den utbildning den
efterfrågar, men samtidigt är det av
största vikt att prognosinstrumenten förfinas,
så att tillförlitligheten av det förutsagda
behovet av olika yrkesgrupper
ökas.

Till årets riksdag har aviserats eu
proposition om yrkesutbildning. Den
har låtit vänta på sig trots att det fanns
skäl att behandla detta spörsmål samtidigt
med frågan om gymnasiet och fackskolan,
men låt oss hoppas att det nu
blir så mycket bättre.

Så några ord om trivselfrågorna i
samhället — eller miljöfrågorna som vi
tidigare har kallat dem. Allt flera grupper
börjar nu ägna uppmärksamhet åt
dem, och jag skall inte här ta upp någon
tävlan om vem som först lanserade
de frågorna här i riksdagen; det skulle
inte ge någonting. Det är viktigt att detta
på många håll nyvaknade intresse
för miljövårdsfrägorna hålles vid liv.
Till miljöproblemen hör inte bara luft-,
vatten- och bebyggelsefrågorna, utan
även anpassningen människor emellan
samt vissa biologiska och medicinska
frågor. Det skulle emellertid föra för
långt att gå närmare in på de sakerna.

Slutligen vill jag också säga någo
om u-länderna. Klyftan mellan rika och
fattiga länder fortsätter att växa. Världens
befolkning ökar årligen med cirka
60 miljoner människor, varav inte mindre
än omkring 50 miljoner i områden

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

där livsmedelsförsörjningen är otillräcklig.
I en sådan situation är det naturligt
att intresset främst koncentreras
till familjeplaneringsfrågorna och till
möjligheterna att förbättra livsmedelsförsörjningen.
På intetdera området är
några lätta segrar att vänta. Men det
verkar faktiskt som om familjeplaneringstanken
— som är av utomordentligt
stor betydelse i sammanhanget —
har vunnit ökad anslutning under 1967.
Det ger ett visst hopp för framtiden,
liksom de åtaganden om betydande leveranser
av vete under tre år som gjorts
inom Kennedyrondens ram.

Inför den stundande konferensen i
New Delhi med UNCTAD — FN-organet
för handel och utveckling — är det
anledning att uppmärksamma u-ländernas
enorma handelsproblem. Till helt
övervägande del består deras export av
råvaror, som prismässigt är utsatta för
betydande fluktuationer. Vår u-landsdebatt
måste till väsentlig del ägnas åt
dessa frågor. Regeringens delegation vid
världshandelskonferensen bör medverka
till att åstadkomma internationella
överenskommelser när det gäller både
handels- och kapitalfrågor. Redan i dag
går mer än hälften av u-ländernas lån
och gåvor åt till amorteringar och räntor.
Enligt en nyligen publicerad OECDrapport
kan utvecklingen i u-länderna
komma att helt stoppas upp inom tio,
femton år, därför att tillgängliga utländska
valutor behövs för dessa ändamål
och sålunda ingenting återstår för
import av kapitalvaror eller för investeringsverksamhet
över huvud taget.

Jag tror inte man i främsta rummet
skall se u-landshjälpen som en gärd av
barmhärtighet utan som en hjälp till
självhjälp på längre sikt. Vi vet inte
vad som händer, om vi misslyckas med
att under de närmaste årtiondena mildra
världssvälten och att ekonomiskt sätta
u-länderna på fötter.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! I en insändare i Svenska
Dagbladet häromdagen kritiserades

oppositionens betygsättning av årets
statsverkspr oposition. Enligt insändarens
mening framstod årets budget efter
finansministerns TV-redovisning
som en »realistisk, sund och sympatisk
produkt som man tycker att alla kunde
säga åtminstone något positivt om».

Men vad hände? frågar insändaren.
Jo, efter herr Sträng kom oppositionsledarna
och gav sin syn på saken —
»en karsk och kritisk och ändå knarrig
kavalkad». Det talades om kraftlöshet,
orättvisor och skumma spekulationer.
Ingen gav ett ärligt erkännande.
Finns det, frågade insändaren, verkligen
ingenting som var bra och varför
sade i så fall kritikerna inte det? Och
det som här skedde var -— menade han
—- betecknande för den politiska debatten.

Ja, herr talman, i dag kommer med
all säkerhet det som insändaren vände
sig emot att upprepas. Kritiken kommer
förvisso att bli tämligen ensidig. Men
det kommer att gälla båda parter. Vi
på oppositionssidan vet att vi nu, liksom
alltid tidigare, kommer att få höra
av regeringssidan att vår granskning
av finansplan och statsverksproposition
är ett onyanserat felfinneri, att vi saknar
förmåga och handlingskraft och att
vi inte kan erbjuda något som helst
alternativ till regeringens genomtänkta
produkt.

När vår insändare ondgör sig över
att politiska meningsbyten innehåller så
litet av erkännanden av motpartens bevekelsegrunder
och förslag, gör han det
alltså inte utan fog. Och ändå är hans
kritik inte helt berättigad. Först och
främst därför att det faktiskt förekommer
— i varje fall då det gäller statsverkspropositionen
— att oppositionen
räknar regeringen till godo det som är
riktigt och som alla kan acceptera. Men
dessutom bortser insändaren från att
våra meningsutbyten inte främst syftar
till att ge belysning åt det som förenar
oss, utan att klargöra vad som skiljer
oss åt.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Till oppositionens viktigaste uppgifter
hör ju att nagelfara regeringens politik
och att påvisa för väljare och andra
vad man tycker är galet. Oppositionen
har helt enkelt en klar demokratisk
skyldighet att säga ifrån, att påtala
vad som brister i regeringens redovisning,
bedömning och program, så att
väljarna i val skall kunna göra sitt
ställningstagande med ledning av en debatt
där alla parter redovisat sin mening.

Tyvärr saknar oppositionen för närvarande
möjlighet att i praktisk politik
omsätta de alternativ som den skulle
vilja sätta i stället för regeringens.
Den har det svårare än regeringen att
bevisa sina teser. Men på lång sikt kommer
ändå resultatet av regeringspolitiken
att värka ut och visa vem som haft
rätt.

Dagens läge bekräftar detta. De samhällsekonomiska
och statsfinansiella
problem vi i dag brottas med, vilka
den ojämförligt största delen av det
svenska folket är medveten om och vilka
även regeringen nu ser sig nödsakad
att —- låt vara halvhjärtat — vitsorda,
är i hög grad en följd av regeringens
ekonomiska politik. Dagsläget bekräftar
alltså att oppositionens kritik icke
saknat berättigande, om jag nu skall
använda det slag av understatement som
vår insändare tydligen föredrar.

Det var inte så länge sedan finansminister
Gunnar Sträng ansåg sig kunna
utforma den svenska ekonomiska
politiken utan tillräckligt hänsynstagande
till den ekonomiska utvecklingen i
vår omvärld. Man fick en känsla av
att den svenska välståndsutvecklingen
var en gång för alla given och att det
därför var viktigt att så avskärma oss
från omvärlden, att vi inte skulle behöva
importera dess problem och svårigheter.
Denna »insulära» inställning,
som länge påverkade regeringens syn
på den europeiska integrationspolitiken,
kom bl. a. till drastiskt uttryck i statsminister
Erlanders s. k. Metalltal.

Bedömningen i dagens finansplan är
en annan. Man har nästan gått till motsatt
ytterlighet. De åtgärder som nu
föreslås för att förverkliga den ekonomiska
politikens målsättning har så gott
som helt bestämts av prognoser rörande
den internationella konjunkturen och
den ekonomiska politik som kan komma
att föras i våra viktigaste avnämarländer.

Det finns — ärade insändare — verkligen
anledning att kritisera en sådan
ensidig uppläggning av det ekonomisktpolitiska
handlandet. Den svenska konjunkturnedgången
och dess yttringar
kan nämligen bara delvis tillskrivas internationella
faktorer. Det beror inte
på utlandet, att bruttonationalprodukten
för den nu aktuella treårsperioden
växt med bara 3 procent, d. v. s. 2 procent
långsammare än åren 1960—1965.
Det är den låga aktiviteten i vår industri
som är den viktigaste och på lång
sikt allvarligaste anledningen till den
svaga tillväxten i vår ekonomi. Som
bekant svarar industrin för en tredjedel
av sysselsättningen i landet och för
närmare 40 procent av bruttonationalprodukten.
Villkoren för industrins expansion
bestämmer alltså i betydande
utsträckning hela vår ekonomiska tillväxt
och sysselsättningen.

Regeringen är självfallet medveten
om detta. Och det är därför finansministern
söker göra gällande att produktionen
prioriterats i den ekonomiska
politiken. Men i så fall har finansministern
verkligen inte stora pretentioner
på begreppet »prioritering». Det bekräftas
av resultaten. År 1966 ökade
vår industriella produktion med bara
3,8 procent och i fjol ännu långsammare
—- med 2,5 procent. I nationalbudgeten
för 1967 hade man räknat
med 5 procent.

Om uppgången 1968 skall bli de 4
procent man nu hoppas på är ovisst.
Den siffran skall i varje fall jämföras
med genomsnittsökningen per år under
förra delen av 1960-talet, nämligen

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

7 procent. Oavsett hur det förhåller sig
därmed, har den svaga industriexpansionen
följts av en ännu svagare resultatutveckling
med successivt avtagande
vinster. Det är inte egendomligt att det
råder en tilltagande osäkerhet i näringslivet
och pessimism inför framtiden och
att detta i sin tur har medverkat till
en relativt sett sjunkande investeringsbenägenhet.
Även om vi accepterar förutsägelserna
om de industriella investeringarna
för i år, kommer dessa investeringar
i början av år 1969 att ligga
på samma nivå som tre år tidigare.
Att göra gällande att stagnationen ligger
på en mycket hög nivå, som finansministern
hävdar i finansplanen, är väl
knappast riktigt. Internationellt sett är
dessutom nivån måttlig. Och skulle vi
acceptera den aktivitetsnivån för framtiden
finns det risk för att vi hamnar
i samma situation som britterna.

Att export volymen under det förflutna
året utvecklats relativt hyggligt skall
inte bestridas. Det är ett positivt faktum.
Men ett genomgående och starkt
oroande drag är likväl den svaga prisutvecklingen
för eif stort antal industrivaror,
halvfabrikat och råvaror. I själva
verket har alltför många företag
tvingats att acceptera order till ofördelaktiga,
inte sällan förlustbringan de
priser för att inte bli utslagna på väsentliga
marknader. Man har med andra
ord sålt t. o. in. med förlust i hopp
om en bättring och för att i det längsta
uppehålla produktionen här hemma och
inte behöva friställa arbetskraft. Men
man kan inte fortsätta på det viset i
längden. Läget är alltså resultatmässigt
långt sämre än vad som framgår av de
volymmässiga produktions- och exportförändringarna.

Finansministern har nu trots detta
skrivit upp konjunkturinstitutets prognos
för årets export, exklusive fartyg,
från 5,5 procent till 6,5 procent. Denna
optimistiska uppräkning har förbättrat
bytesbalansen och minskat det underskott
däri som vi under alla förhållanden
måste räkna med. Den alltid osäkra

korrigeringsposten har också bidragit
till att göra redovisningen av vårt bytesbalansläge
mer aptitlig.

Herr talman! Det är vanskligt att göra
exportprognoser och det är särskilt
svårt under nuvarande internationella
konjunkturer. Finansministerns förutsägelser
är emellertid i djärvaste laget,
inte minst om man tar hänsyn till att
exportutvecklingen under andra halvåret
1967 faktiskt stagnerade. Hade samma
tendens gjort sig gällande under
hela året hade man inte kunnat —• som
finansministern — beteckna utvecklingen
under 1967 som »lyckosam».
Och ändå hade de finska, brittiska och
danska devalveringarnas konsekvenser
då ännu inte hunnit nämnvärt påverka
utvecklingen och naturligtvis än mindre
de åtgärder som vi nu har att vänta
från amerikansk sida för att stärka den
amerikanska betalningsbalansen och
vilka måste få -—• det är finansministern
självfallet medveten om — i varje
fall indirekta konsekvenser för vårt
lands ekonomi. Dessutom lär väl ytterligare
påfrestningar vara att vänta som
en följd av premiärminister Wilsons
radikala ekonomiska giv.

Orsakerna till att den snabba utvecklingstakten
i vårt lands ekonomi bär
brutits, till strukturförändringarna i
näringslivet, till företagsnedläggelserna
och till friställandet av arbetskraft ligger
djupare än finansministern har
velat öppet erkänna. Även med en positiv
vändning av de internationella
konjunkturerna — som naturligtvis
kommer så småningom — lär våra sysselsättnings-
och balansproblem i viss
utsträckning kvarstå, för så vitt inte
den strama ekonomiska politik som förs
i våra konkurrentländer radikalt läggs
om. Finansministern knyter själv vissa
förhoppningar till en sådan omläggning
mot en mer lättsinnig politik. Det framgick
av finansministerns radiouttalande.
Men det finns inget belägg för att de
förväntningarna skall komma att infrias.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Det är, herr talman, ett faktum att
den svenska industrins kostnadsläge är
högre och att kostnaderna dessutom stiger
snabbare hos oss än hos våra konkurrenter.
Det är likaledes obestridligt
att kostnaderna per producerad enhet
nu ökar hastigare hos oss än i omvärlden.
Här har skett en omsvängning. Vår
lönsamhet sjunker. Självfinansieringsgraden
är en helt annan än för några
år sedan och investeringsbenägenheten
har försvagats. Detta är alltså fakta som
man inte kan komma ifrån, om man
skall ge en rättvisande bild av vår ekonomi
och våra framtidsutsikter. Vi kan
inte heller komma ifrån att ett land,
vars näringsliv kämpar under sådana
betingelser, i längden inte kan garantera
fortsatt full sysselsättning och välståndsutveckling.

Det är därför inte förvånansvärt att
utflyttningen av svenska företag, framför
allt till EEC-området men även till
andra länder med lägre arbetskostnader,
tenderar att öka. Det bekräftas av
gårdagens redovisning från valutamyndigheterna.
Den analys av svensk industris
investeringar utomlands som
Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen
och Industriförbundet redovisade i
höstas bör ge en extra tankeställare.

»Vårt näringslivs konkurrensläge är
inte sådant att en nedskrivning av den
svenska kronan är motiverad», framhåller
finansministern i finansplanen.
Men icke desto mindre är det obestridligt
att vår position på världsmarknaden
har försvagats och att den svenska
kronan internationellt sett betraktas
som övervärderad. Detta gör det än mer
angeläget att vår politik inriktas på att
bevara den svenska kronans värde och
att förebygga en devalvering med alla
de olyckliga konsekvenser som en sådan
brukar föra med sig.

Kraftfulla åtgärder måste med andra
ord snabbt sättas in. Den minst sagt avvaktande
näringspolitik och den arbetsmarknadspolitik
som regeringen — av
finansplanen att döma — ser som

främsta botemedel mot våra svårigheter
är klart otillräcklig. Den mest väsentliga
uppgiften för den ekonomiska politiken
både på kort och på lång sikt
måste vara att stimulera produktionen
och investeringarna i näringslivet och
att ta i anspråk våra outnyttjade resurser
i fråga om både arbetskraft och
kapital. Arbetslösheten är i dag oförsvarligt
hög — redovisningen av arbetslöshetssiffrorna
ger inte en riktig bild
av läget — och den industriella kapaciteten
är ofullständigt utnyttjad.

Inte kan väl ändå den socialdemokratiska
regeringen bära hela skulden
till den utveckling av vår ekonomi som
jag här beskrivit, frågar sig kanske vår
välvillige insändare. Nej, herr tahnan,
naturligtvis inte hela men en mycket
stor del av ansvaret. Vi behöver inte gå
många år tillbaka i tiden och analysera
remissdebatterna för att få belägg för
hur kapitalt den socialdemokratiska
regeringen har felbedömt situationen.
Det räcker att på nytt spela upp de
socialdemokratiska propagandabanden
från 1966 års valrörelse. Socialdemokraterna
har haft regeringsansvaret
under hela efterkrigstiden. Den expansiva
högskattepolitik, som lett till att vi
överintecknat framtiden och varje år
tagit ut mera än vad våra resurser tilllåtit,
bär socialdemokraternas märke.
Man har varit mera intresserad av
offentliga investeringar än av näringslivets.
Genom emissionskontroll och
andra regleringar har regeringen hållit
tillbaka de produktiva insatser som
företagsamheten begärt att få göra.

Regeringen har hellre velat bjuda väljarna
lättköpt gods än anpassa statsutgifterna
efter tillgångarna, garantera
penningvärdet och skapa resurser för
framtiden. Den expansiva politiken har
drivit upp löneutgifterna. De har ytterligare
spätts på med arbetsgivareavgifter
och kostnader för arbetstidsförkortning.
Samtidigt som inflationen och
den progressiva beskattningen har urholkat
den enskildes löneinkomster,

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

liar kostnadsspiralen ytterligare vridits
i höjden inom näringslivet. Resultatet
har blivit den kostnadsinflation som
försämrat våra konkurrensförutsättningar
både utomlands och här hemma och
framtvingat den hårdhänta rationalisering
av näringslivet, som i populärt
språkbruk brukar kallas strukturomvandling
och vars konsekvenser för den
enskilde blivit att han ställts utan arbete.

Herr talman! Naturligtvis är regeringen
medveten om detta orsakssammanhang,
och likväl kommer finansministern
förmodligen att i debatten
med eftertryck bestrida detta. Det kommer
han att göra, inte därför att han
inte begriper sammanhangen —• det är
inte något fel på herr Strängs intellekt

— utan därför att det naturligtvis inte
kan vara särskilt lustbetonat för en
finansminister som i tretton år burit
ansvaret för vår ekonomi att öppet erkänna
att oppositionens varningar inte
varit oberättigade.

Detta är ingenting att glädjas åt —
tvärtom. Det hade varit bättre, om våra
varningar hade varit obefogade och om
statsministern även i dag liksom tidigare
hade kunnat göra gällande att vi
på oppositionssidan är olyckskorpar
som kraxar i onödan. Men det kan han
inte göra. I varje fall skulle ett sådant
påstående inte vinna tilltro hos de
många människor som upplever oron
ute på arbetsplatserna.

Det mest betänkliga, herr talman, är
emellertid att regeringen även denna
gång — trots de problem som möter oss

— försöker släta över och inte klart
redovisar de risker och bekymmer som
vi av allt att döma har att räkna med
för framtiden. Jag vidhåller med andra
ord att de åtgärder regeringen föreslagit
i statsverkspropositionen icke
vittnar om den ansvarskänsla, målmedvetenhet
och fasta vilja som krävs av
en stark regering. Det är mitt svar till
den insändare som vill göra gällande
att oppositionen inte tecknar den rätta,

remiss av statsverkspropositionen m. m.

nyanserade bilden av årets statsverksproposition.

Till den aktiva näringspolitik som
krävs hör, herr talman, utan varje tvivel
skattepolitiken. Regeringen håller
alltjämt fast vid sin skattepolitik utan
att låtsas om det fullständiga omtänkande
som dess egna partivänner i
Norge åstadkommit. Någon förståelse
för att det för ett modernt betraktelsesätt
framstår som väsentligt att skattesystemet
också skall främja den allmänna
ekonomiska tillväxten har synbarligen
den svenska regeringen ännu
inte. Det sätter — nu som tidigare —
sin prägel på de konkreta skatteförslagen.

När finansministern nu äntligen har
bestämt sig för att ersätta omsättningsskatten
med mervärdeskatt åberopar
han som motiv härför behovet att stimulera
näringslivet och att utjämna
konkurrensolikheterna mellan vårt land
och den omvärld där mervärdeskatt i
allt större utsträckning kommer att tilllämpas.
Och det gör han med rätta.
Såväl det aktuella konkurrensläget som
dagens konjunktursituation kräver helt
enkelt en omläggning av den indirekta
beskattningen. Västtyskland, Frankrike,
Holland, Belgien, Italien, Danmark och
Norge har eller kommer att få en sådan
modern beskattning. Inte minst den
västtyska skattereformen kommer att få
konsekvenser för andra länder. Enligt
gjorda beräkningar kommer det tyska
konkurrensläget att förbättras med icke
mindre än 4 procent i förhållande till
nuvarande priser, något som för övrigt
redan föranlett särskilda skatteåtgärder
även i andra länder än de nu nämnda.

Men, herr talman, i stort sett stannar
finansminister Strängs reform på papperet,
eftersom han »i samma veva»
tar tillbaka vad han ger genom att pålägga
bl. a. näringslivet en särskild skatt
på lönerna, dvs. i realiteten en skatt
på arbetskraften — ett besynnerligt sätt
för övrigt att stimulera sysselsättningen.
Jag skall, herr talman, inte fördjupa

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mig i herr Strängs motivering för sitt
förslag, nämligen att förebygga en övervältring
av skattekostnaderna från näringslivet
till konsumenterna. Det må
räcka med att framhålla att den föreslagna
löneskatten måste få direkt prisoch
kostnadsökande konsekvenser och
att dessa i sista hand måste bäras av
löntagaren/konsumenten. Och generellt
sett åstadkommes inte den förbättring
av konkurrensförutsättningarna som ju
angavs vara själva syftet med åtgärden.
Löneskatten slår omedelbart ut på hela
lönesumman, medan däremot vinsterna
av eu upphävd omsättningsskatt först
så småningom slår igenom.

Men inte nog med detta. Medan man
tidigare, inte bara i allmänna skatteberedningen
utan även i andra statliga
skattekommittéer, varit överens om att
ett modernt indirekt skattesystem skall
vara generellt och att punktskatter av
typen energiskatt och olika varuskatter
bör bort, bibehåller finansministern
hela floran av mer eller mindre antikverade
pålagor. Motivet är detsamma
som i fråga om löneskatten. Övergången
till en generell mervärdeskatt förklaras
innebära en alltför stor övervältring
från näringslivet till konsumenterna och
löntagarna. Bortsett från att även i det
hänseendet argumenteringen är långtifrån
bärande -— beträffande energiskatten
kan naturligtvis en viss begränsad
övervältringseffekt inträffa, men
beträffande övriga punktskatter är så
långtifrån fallet — bygger resonemanget
på rent kortsiktiga bedömningar och
på den förutsättningen, att det skulle
föreligga en motsättning mellan näringslivets
och löntagarnas intressen.
Här som i så många andra sammanhang
tycks regeringens förespråkare ha svårt
att i handling vitsorda att ett konkurrenskraftigt
och lönsamt näringsliv trots
allt utgör den enda verkligt säkra garantin
för sysselsättning, trygghet och utveckling.
Bristen på förmåga eller vilja
att öppet erkänna detta har alltså åter
lett till att vi alltfort får dras med ett

skattemässigt lapptäcke, som snedvrider
konkurrensen mellan olika branscher
och försvårar för svensk industri att
göra sig gällande.

Men finansministern nöjer sig inte
med detta. Han har tydligen ansett sig
behöva vara fullt konsekvent och har
velat ta avstånd från alla de ledande
principer på beskattningsområdet som
allmänna skatteberedningen på sin tid
enade sig om. Då var man medveten om
den direkta progressiva beskattningens
otillfredsställande konsekvenser. Skatteberedningens
förslag syftade därför som
bekant till en omfördelning av skattetrycket,
bl. a. för att minska marginaleffekten,
från direkta till indirekta
skatter. Men regeringen framhärdar i
sin doktrinära syn på den direkta beskattningen
och trots att herr Sträng i
några, tydligen svaga och ljusa ögonblick,
erkänt att våra marginalskatter
iir otillfredsställande och trots vad som
sker i Norge, har han alltså icke kunnat
tiinka sig att försöka lägga fram ett förslag
till en verklig skattereform.

Flertalet löntagare och de som företräder
det svenska näringslivet är klart
medvetna om att den nuvarande direkta
beskattningen i vårt land hämmar initiativ
och arbetslust, driver priser och
kostnader i höjden och skapar de kompensationsbehov
som bär en stor del
av skulden för alltför långt drivna lönekrav.
Allt fler börjar dessutom numera
inse, att det direkta skattesystemets utformning
långtifrån är ägnad att utjämna
inkomstolikheterna medborgarna
emellan och att motsatsen i själva verket
ofta kan vara fallet. Men regeringen
framhärdar.

Herr talman! Om vi skall kunna infria
den rad åtaganden och reformer som
samhället bundit sig för och medverka
till att förverkliga de enskilda människornas
många personliga önskemål,
måste vi stimulera de krafter i nationen
som skapar nya och ökade tillgångar.
Fn målmedvetet driven prisbekämpande
politik och en snabb reformering av

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vårt skattesystem — framför allt en
sänkning av de kostnadsuppdrivande
marginalskatterna — måste vara grundstommen
i en sådan resursskapande
politik.

En fortsatt pris- och kostnadsstegring
och ett otidsenligt skattesystem sätter
inte fart på hjulen. Pris- och högskattepolifiken
utgör tvärtom ett hot mot välfärdsstatens
centrala begrepp: arbete,
trygghet och utveckling. Det har de senaste
åren klart visat.

Vi får — som jag redan framhållit —
praktiskt taget dagligen exempel på hur
företag på grund av det höga kostnadsläget
och den skärpta konkurrensen
tvingas avskeda arbetare och tjänstemän.
Tryggheten i anställningen har för
många människor och landsändar förbytts
i otrygghet, därför att motorn till
framåtskridandet, vår företagsamhet,
börjat strypas.

Regeringen Erlander misstar sig då
den sätter likhetstecken mellan resurser
och höga skatter. Vi skapar inga resurser
genom att hantera skatteinstrumentet
så att vår företagsamhet blir olönsam.
Om vi skall mura en fast grund för
vårt välstånd, om vi skall kunna undanröja
bostadseländet, vårdkrisen och
åldringsvårdens brister, då räcker det
inte med att via skatterna omfördela
tillgångarna i samhället. Det krävs —
jag upprepar detta — att vi medvetet
stimulerar de välståndsskapande krafterna.

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ta upp en debatt om vad som hänt
i försvarsutredningen. Det finns anledning
att senare i vår återkomma, kanske
också här i debatten. Men j.ag kan inte
helt förbigå försvaret.

För det första finns det anledning att
nu sedan de borgerliga ledamöterna
lämnat försvarsutredningen konstatera,
att herr Virgin och jag inte hade så fel
förra året då vi vädjade till vårt parti
att få lämna utredningen. Redan då hade
vi den uppfattningen, att de borgerliga
företrädarna i försvarsutredningen mest

kommit att fungera som något slags
gisslan för den förhalningspolitik som
regeringen bestämt sig för att driva.
Att regeringspartiet inte var intresserat
av att som tidigare förhandla med
de övriga demokratiska partierna, tyckte
vi oss då ha fått tillräckligt belägg
för. Detta har nu till fullo bekräftats.

För det andra, herr talman, är regeringens
presentation av försvarsanslagen
i finansplanen och finansministerns
redovisning i Sveriges Radio så missvisande,
att jag helt enkelt inte kan
underlåta att beröra dem.

Låt mig först påminna om — herr
talmannen känner själv till det såsom
ordförande i en tidigare försvarsutredning
— att principerna för vårt försvars
målsättning, uppgifter och behov i demokratisk
enighet fastställdes i tre på
varandra följande demokratiska försvarsutredningar.
De tre utredningarna
var överens om vilka krav vårt försvar
skulle tillgodose och vilka anslag som
med hänsyn härtill skulle avsättas. Man
var också överens om vilken planeringsnivå
som försvarsmvndigheterna skulle
arbeta efter för att försvarseffekten
skulle vara oförändrad i förhållande till
försvaret i andra stater.

När finansministern inleder sin presentation
av statsverkspropositionen,
påminner han om den utgiftsram som
fastställdes för innevarande budgetår
och framhåller att utgifterna för nästa
år i fasta priser skulle vara i huvudsak
oförändrade i jämförelse därmed. Han
låter bli att tala om att han förra året
genomdrev en nedräkning av försvarsanslagen
med i runt tal 500 miljoner
kronor i förhållande till de anslagsbelopp
som försvarsöverenskommelsen
skulle ha inneburit. När finansministern
nu för budgetåret 1968/69 tillämpar
samma metodik och påstår att utgiftsnivån
är oförändrad, då är den verkliga
reduceringen av anslagen i förhållande
till tidigare planering i realiteten
betydligt mer än 1 miljard kronor,
en skillnad i förhållande till vad alla

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

demokratiska partiers företrädare, inklusive
regering och riksdag, tidigare
ansåg att försvaret skulle behöva för att
bibehålla sin effekt. Därutöver har ytterligare
reducdringar vidtagits som
jag här icke skall gå in på.

Det är mot den bakgrunden man skall
bedöma påståendet i finansplanen att
förslaget till utgiftsram för nästa budgetår
innebär att »det starka försvar
som är nödvändigt för att trygga vår
alliansfria utrikespolitik kan bibehållas
och successivt moderniseras». Detta påstående
är klart missvisande.

För att ytterligare förstärka det felaktiga
intrycket räknas i finansplanen
upp ett stort antal kvalificerade vapen
och vapenbärare som beräknas bli levererade
nästa budgetår utan att det
på något sätt antyds att leveranserna utgör
resultatet av beställningar och medelsanvisningar
sedan många år tillbaka
och möjliggjorts av de kostnadsramar
som vi då alla var inriktade på.
Det anges inte att de nya utgiftsramarna
förutsätter en väsentlig neddragning
av tidigare förutsatta projekteringar för
materialanskaffning. Det anges inte att
förutsedda moderniseringsåtgärder nu
måste uteslutas eller ställas på framtiden
och inte heller hur äldre krigsmaterial
som successivt kommer att gå ut
skall ersättas.

Den förut av alla accepterade grundsatsen
att vi måste bibehålla försvarets
relativa styrka har i själva verket upphävts.
På sikt kommer — och det vet
regeringen men det underlåter den att
säga någonting om i finansplanen —
försvarseffekten även absolut sett att
högst avsevärt gå ned. Dessutom, herr
talman, ger statsverkspropositionen inget
underlag och inga anvisningar för
hur den långsiktiga planering skall ske
som tidigare har utgjort ett av de mest
betydelsefulla resultaten av det nytänkande
beträffande det svenska försvaret
som genomfördes i full enighet mellan
alla demokratiska partier genom
1958 års försvarsbeslut. Finansplanen är

alltså — jag vidhåller det — klart tendentiös
och missvisande.

Socialdemokratin är i dag medveten
om att allt fler saknar förtroende för regeringen.
Vi behöver ledare som inger
förtroende. Förtroende förutsätter förmåga
och vilja att ta ansvar och att stå
för de åtgärder man vill genomföra.
Förtroende kräver också förmåga att
planera och att förverkliga planerna till
gagn för alla medborgare utan hänsyn
till partitaktik eller finurliga finter betingade
av opinioner inom den nygamla
vänstern eller på andra håll.

Hur har regeringen svarat mot de
kraven? Har regeringen t. ex. redovisat
ett klart utrikespolitiskt ståndpunktstagande
i vietnamfrågan och har den
uppriktigt strävat efter att informera
opinionen om vad den anser? De gatudemonstrationer,
eller rättare sagt
upplopp, som förekommer i Stockholm,
skulle inte ha fått den omfattning och
det skrämmande innehåll som fallet blivit,
om regeringen i tid och med kraft
sagt ifrån. Med undfallenhet och passivitet
kommer man inte till rätta med
missbruk av de demokratiska friheterna
— det visade erfarenheterna från
förkrigstidens Europa. Än värre blir det
om man går så långt som statsministern
själv gjorde i en TV-intervju, då han
förklarade att han »innerst inne» sympatiserade
med demonstranterna. Det
var först efter det som jag hoppas
exceptionella uppträdandet utanför
kanslihuset som statsministern till sist
fann sig böra klart ta avstånd ifrån
vad som skedde. Det var bra, men det
skulle ha skett tidigare och tydligare.
Det skulle ha skett utan de reservationer
som föregick det slutliga, bestämda
fördömandet.

Har regeringen drivit en viljeinriktad,
målmedveten och saklig europapolitik?
Eller är de trevande försöken
från Sveriges sida att långsamt närma
sig Gemensamma marknaden ett uttryck
för en splittrad regerings försök att
dölja inre motsättningar? Eller beror

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de på ovilja att erkänna tidigare felbedömningar? Är

det ansvarskänsla eller är det enbart
partitaktik som styr regeringens
bostadspolitik? Kastningarna mellan
olika ståndpunkter i höstas då man utan
hänsyn till de bostadslösa och till missförhållandena
på bostadsmarknaden
drog tillbaka sin egen proposition, vad
är det annat än ett bevis på osäkerhet
och rädsla inför den negativa reaktion,
som de i och för sig riktiga åtgärderna
på sina håll skulle kunnas utlösa?

Och varför, herr talman, är inte regeringen
beredd att informera opinionen
om att ett avståndstagande från
alla de försvarsprinciper som de demokratiska
partierna varit ense om måste
leda till sänkt försvarseffekt? Är inte
regeringens handlande i försvarsfrågan
ett typiskt uttryck för taktiska strävanden
att å ena sidan utnyttja den bristande
försvarsvilja som man vet finns
på vissa håll samt å andra sidan lugna
den starka försvarsopinion som också
finns i Sverige med missvisande försäkringar
om att försvarseffekten är och
förblir oförändrad?

Eller för att ta ytterligare ett exempel
— näringspolitiken. Det begreppet
har som bekant under många år varit
så gott som obefintligt i regeringens
arsenal, för att nu plötsligt — av omständigheternas
makt — få hög prioritet.
Man vet nu att man måste satsa
på företagsamheten, att näringspolitiken
måste bli i verklig mening aktiv.
Men vad gör man då? Jo, man skjuter
fram förra årets politiska investeringsbank,
samt årets förslag om ett politiskt
utvecklingsbolag och sysslar i övrigt
med angrepp och beskyllningar mot
företagsamheten, talar om krav på insyn
och samordnad planering o. s. v.
Motsägelsen mellan behovet av verkliga
stimulansåtgärder och vad regeringen
har politiskt mod och förmåga att genomföra
är även här uppenbart.

av dess ståndpunktstaganden i sak. Vad
jag främst vänder mig emot är att den
inte har det politiska och moraliska
modet att klart och oförfalskat ge det
svenska folket en riktig bild av vad som
verkligen sker. För förtroende krävs
inte bara att man är beredd att ta
ståndpunkt utan också att man redovisar
konsekvenserna av sitt handlande.
Det har man i regeringspartiet i ett
tidigare skede inte varit rädd för att
göra. Man har tvärtom visat handlingskraft
och ett mod som är värt allt
erkännande. Men nu motsvarar regeringen
inte de krav som man har rätt
att ställa på en regering. Jag har svårt
att se hur förtroendet skall kunna återvinnas.
Vi behöver en ny regering.

Herr talman! Vi bör få en ny regering,
medan vi ännu har någonting att
tacka den gamla för!

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi har nu hållit på i nära
tre timmar, varunder oppositionens
tre huvudtalare har redovisat sina synpunkter
på statsverkspropositionen och
en hel del annat. Om jag lika utförligt
skulle redovisa mina synpunkter, bör
det gå åt en timme härför. Om jag sedan
skall bemöta var och en av herrarna
på ett sådant sätt, att ni inte anser
er helt nonchalerade, är det möjligt att
det tar en timme till. Jag vill därför
på förhand varsko herr talmannen om
att jag kanske behöver litet tid. Men
jag skall göra mitt bästa för att fatta
mig så kort som möjligt, och det kan —
mirabile dictu ■—• hända att jag kan
ställa er inför den våldsamma överraskningen
att jag slutar relativt kvickt.

Det är alltid en delikat och svår uppgift
för en regering att redovisa sitt
fögderi på ett sådant sätt, att den helt
undgår att sätta betyg på sin egen politik.
Den enda möjligheten att åstad -

Herr talman! När jag nu kritiserar
regeringen gör jag det inte på grund
2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m

komma ett inslag av den efterlysta objektiviteten
är väl att försöka se utvecklingen
av det egna landets ekonomi i relation
till utvecklingen i vår omvärld.
Gör man det har ju de som lyssnar möjlighet
att dra sina egna slutsatser, och
man behöver inte bli beskylld för vare
sig det ena eller det andra. Jag skall
försöka att följa den linjen.

Det gångna året gav väl klart vid
handen att konjunktursvängningarnas
tid — konjunktursvängningarna är ju
ekonomins eviga följeslagare i de industrialiserade
länderna — inte är ett
passerat stadium. Men naturligtvis är
konjunktursvängningarna väsentligt lugnare
och mer modererade nu än de var
tidigare då de uppträdde i en helt annan
och mer brutal form. De har numera
också andra orsaker än de hade
förr i världen. Då orsakades de av att
de stora konsumentgrupperna nationellt
och internationellt hade för dålig köpkraft.
I statsledningarna saknades det
kurage som behövdes för att initiera eller
bättra på köpkraften och efterfrågan
för att därigenom få de latenta resurser
som fanns utnyttjade. 1 dag är
orsakerna andra. Trots att jag är beredd
att tillstå att 1967 präglades av en stor
outnyttjad kapacitet i många länder så
måste jag konstatera att man samtidigt
av och till haft överansträngningsfenomen
och konjunkturdämpningsfenomen
i de olika nationer som ligger sida vid
sida. Anledningen till överansträngningsfenomenen
har ju under hela efterkrigstiden
varit att man släppt fram en
efterfrågan som varit litet för stor i
förhållande till nationens resurser. Det
betyder naturligtvis inte att den absoluta
köpkraften och efterfrågan varit anmärkningsvärt
stor, men den har varit
litet för stor i förhållande till nationens
egna resurser, och då har man
fått varseltecken i form av en felaktig
bytesbalans och en valutareserv som
har en benägenhet att flyta ut.

Rädslan för att hamna i den situationen
har väl på sina håll — det finns

exempel på det i Europa i dag — gjort
att man inom den ekonomiska politiken
arbetat med en räddhåga och en åtstramningsambition
som gått längre än
som varit hälsosamt för det egna landet
och för den omvärld, med vilken
man handlar och byter varor och med
vilken man alltså har en integrerad ekonomi.
Detta medför influens och reflexverkan
även på andra, progressivt inställda
länders ekonomi, framför allt om
det land som saknar möjligheter, kurage
och vilja till en progressiv ekonomi
är tillräckligt stort och betydelsefullt
för att spela en avgörande roll i det internationella
varuutbytet.

Vårt land är ju mycket beroende av
den internationella ekonomins utveckling.
Var och en som har tittat efter i
statsverkspropositionen vet att vi har en
utrikeshandel som balanserar på 24 000
miljoner kronor, d. v. s. i runt tal en
fjärdedel av hela bruttonationalprodukten.
Vi kan helt enkelt inte undgå att
beröras av utvecklingen omkring oss
så länge vårt land har denna utpräglade
utåtriktade ekonomi.

Jag fann till min förvåning — och
jag kommer kanske tillbaka till det —
att herr Bohman i sitt inlägg försökte
göra gällande, att i vart fall finansministern
för en insulär ekonomisk politik.
Det skulle således innebära, om
jag nu får överraska herr Bohman med
att försöka översätta hans konstiga ord
till ren svenska, att regeringen har gjort
sig skyldig till något slags isolerat ekonomiskt
betraktelsesätt som inte är hälsosamt
för den allmänna utvecklingen.
Jag gissar att var och en, som har varit
vänlig nog att lyssna på mig när jag bär
talat under remissdebatterna i elva års
tid, är beredd att verifiera, att jag ständigt
har varit angelägen om att placera
in den svenska ekonomiska politiken i
det internationella ekonomiska skeendet.
Vi har t. o. in. inlett varje finansplan
— jag tror såväl under min som
under mina företrädares tid — med en
internationell redovisning och satt in

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

den svenska ekonomin i det sammanhanget.
Herr Bohmans beskyllningar
har således på den punkten ett fasligt
litet underlag.

Jag inledde mitt anförande med att
säga att i dessa visserligen litet mera
modererade konjunktur dämpningarnas
skede går väl 1967 till historien som
ett sämre år i avseende på den ekonomiska
utvecklingen. Tar jag Västeuropas
tillväxt, d. v. s. frågan om hur mycket
Västeuropa har ökat sina resurser
med — vi brukar kalla det för nationalprodukten
—- hamnar jag på en medelsiffra
av 2 procent. Det är litet, det är
inte stort mer än hälften av vad man
val kan räkna med skall vara en normal
och god utvecklingstakt. Tar jag med
även Förenta staterna, Canada och Japan,
alltså hela OECD-området, ökas
siffran till 3 procent. Men fortfarande
är siffran ett klart uttryck för den allmänna
dämpningen i hela vår omvärld.
Denna dämpning existerar oavsett politiska
regimer eller regeringarnas mer
eller mindre radikala karaktär. Det är
ett fenomen som smittar av sig, och
man kommer inte ifrån att inregistrera
det.

Om man sätter in den svenska produktionsökningen
eller resurstillväxten
i det internationella sammanhanget, står
mot denna ökningstakt av 2 procent i
Västeuropa en ökningstakt av 3,3 procent
för Sveriges vidkommande. Vi behöver
således inte skämmas ens om vi
tar med Förenta staterna, Canada och
det mycket progressiva Japan i en internationell
medelsiffra.

Vi har under det gångna året ökat den
svenska exporten med 6,5 procent. Det
enkla konstaterandet ger en bättre bild
än långa omskrivningar på att svenskt
näringsliv och svensk industri är konkurrenskraftiga
även i det i dag avlästa
hårdare marknadsläget. Den bytesbalans,
som var vårt varningstecken 1965
och som jag från denna talarstol då redovisade
och som visade ett underskott
på 1 000 miljoner kronor, lyckades vi

remiss av statsverkspropositionen m. m.

genom den rad av åtgärder som med
användning av herr Hedlunds terminologi
kan kallas politisk medicin nedbringa
till någonting mellan 700 och
800 miljoner under 1966 för att nu under
1967 kunna avläsa att bristen stannar
vid 300 miljoner.

Detta vittnar, menar jag, om svensk
industris konkurrenskraft. Man behöver
inte framföra dessa utomordentligt
mörka och pessimistiska bilder om
framtiden än så länge. Ingen tjänar på
och ingen har anledning att efterlysa
dem. Det är mycket bättre att sluta beskrivningen
med dagsläget och försöka
avläsa detta siffermässigt så långt det
nu är möjligt med den statistik vi har
till vårt förfogande.

Att svensk exportindustri har haft det
besvärligt har således inte berott på att
det saknats länder som velat köpa vår
exportproduktion. Volymmässigt har exporten
varit större än någon gång tidigare,
men problemet har varit att våra
varor måste säljas i ett hårdare konkurrensläge
och vid en hårdare prispress
än industrin tidigare varit van
vid — i varje fall under efterkrigstiden.
Detta har medfört den utvecklingen av,
om jag får använda uttrycket, den
svenska industrins allmänna bild, att de
sämre konsoliderade och de mindre rationella
enheterna ibland fått stryka på
foten. Stundom har de måst reducera
tillverkningen och ibland har de varit
tvungna att vidta nedläggningar. Men
man får inte glömma bort att om slutresultatet
ändå innebär en volymstegring
på 6,5 procent kan detta inte förklaras
på något annat sätt än att det
finns andra enheter inom den svenska
industrin som har uppvägt denna nedgång
och till och med gjort att vi hamnat
på plussidan. Det är detta sista som
glöms bort. Man talar om svårigheterna,
som kan avläsas, men det talas inte om
att industrin som helhet ändock hävdar
sig- Jag är inte så överraskad över att
det gamla ordspråket att »var plåga har
sitt skri för sig, men hälsan tiger still»

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

naturligtvis även gäller i så seriösa
sammanhang som i en riksdagens remissdebatt.

Denna utveckling, och jag vill att vi
skall komma ihåg att detta ligger i bakgrunden
hela tiden, har medfört att regeringen
avvisat de generella stimulanserna,
som enligt vad jag kan förstå
efterlysts i de tidigare talarnas inlägg.
En generell stimulans över hela fältet
skulle enligt regeringens bedömning inte
vara den riktiga åtgärden i dagens
läge. Vi har fått ingripa där det varit
nödvändigt. Om jag får använda ett utländskt
ord — jag har väl rättighet att
göra det när herr Bohman använde åtminstone
ett sådant —• kan jag kalla den
politiken för en selektivt inriktad politik
i motsats till den generella politik
som mina opponenter har efterlyst. Den
selektiva politiken har den fördelen, att
just det område angrips som behöver
ett handtag. Det kan vara fråga om
att ta hand om människor och föra över
dem till andra områden, ge dem omskolning
och utbildning, för att de skall
kunna gå in där det ändå frågas efter
folk. Märk väl, ärade kammarledamöter,
att än i dag —■ fastän det blir inte
några nämnvärda rubriker härom -—
har vi Gud vare tack och lov industrienheter
som expanderar och frågar efter
folk!

Att man inte kan gå den generella
vägen har också sin förklaring däri, att
en brist i en bytesbalans inte bara hänför
sig till exportens storlek utan också beror
på hur mycket som importeras. Om
man tillåter stimulans över hela fältet,
både där det behövs och där det inte
behövs, är det väl helt naturligt att
man också får en kraftigare efterfrågan
på importvarorna, och detta är precis
detsamma som att förlora möjligheterna
att hävda sig på exportmarknaden.
Slutresultatet beträffande bytesbalansen
och omsorgen om valutareserven
är exakt detsamma i båda dessa fall.

I debatten har det av och till talats
om den svenska kronan såsom varande

en övervärderad valuta vid en internationell
jämförelse. Den uppfattningen
delar inte jag, och jag hemställer att de
talare som uttryckt sig så väljer sina
ord litet bättre med hänsyn till detta
gamla lands egna intressen. Om ett
lands valuta utsättes för spekulation,
beror nämligen detta inte alltid på att
valutan förtjänar underbetyg. Många
gånger kan spekulationen ha sin grund
i ryktesspridning, och rykten har, som
bekant, en benägenhet att rulla vidare
som en våg. En person säger det och
det, en annan lägger till litet och så gör
även den tredje — och så är spekulationen
i gång. Vi har alls inget intresse
av att underblåsa en sådan spekulation,
framför allt inte mot bakgrunden av de
besvärligheter vi fick vidkännas efter
den engelska devalveringen den 18 november
i fjol. Och de besvärligheterna
komplicerades ytterligare av en del illa
genomtänkta uttalanden från framträdande
politiker och representanter för
svenskt näringsliv, uttalanden som gjorde
att man ute i världen frågade: Inte
kan väl Sverige hålla sin valuta, när
den ene efter den andre nu börjar darra
i knävecken och ge uttryck för en annan
uppfattning?

För en tid fick även vi en spekulation
mot den svenska kronan, som gjorde att
vi inregistrerade ett utflöde ur den
svenska valutareserven på omkring 900
miljoner kronor. För att stoppa det utflödet
ansåg vi det nödvändigt att tillgripa
en del ganska hårda metoder med
kassareservkvoter gentemot bankerna,
och det innebar i sin tur att bankerna
relativt snabbt levererade tillbaka de
valutor bankerna tagit ut hos riksbanken.
För att demonstrera vår vilja att
verkligen slåss för den svenska kronans
internationella värde fick vi dessutom
bita i det sura äpplet och ta den nödvändiga
men obehagliga och ganska
dramatiska räntehöjningen. Och det är
ju en ödets ironi att Gunnar Hedlund,
som ständigt varit ledsen för vår höga
ränta, var en av dem som i en om -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

tålig situation pratade bredvid munnen
på sådant sätt att också räntehöjningen
blev nödvändig för att återställa ordningen.

Under fjolårets klara — eller dämpade
nedgång, som jag har kallat den; allting
är ju relativt här i världen — blev
det nödvändigt för regeringen att driva
sysselsättningspolitiken på ett mera
energiskt och aktivt sätt än tidigare.
Så skedde också, och en rad åtgärder
sattes in. Som kammarens ledamöter
vet släppte vi t. ex. loss investeringsfondsmedel
på ungefär 2 miljarder. Man
har uppskattat att detta gav sysselsättning
åt 10 000 eller 12 000 anställda. Yi
provade också och provar för närvarande
insättande av investeringsfondsmedel
på ett nytt område, alltså inte
bara för att bygga industrianläggningar
och köpa maskiner utan även för att
producera på lager, vilket har haft överraskande
god effekt.

Detta frisläppande av fondmedel är
en utomordentlig skattefavorisering för
den svenska industrin och därför mycket
effektivt som konjunkturbalanserande
medel. Jag tror att vi är ganska ensamma
om den favoriseringen i hela
världen, och jag är glad så länge vi har
den möjligheten, fastän det har sagts att
om vi integreras i ett större europeiskt
sammanhang är det möjligt att vi inte
längre kan hålla på med detta favoriserande
över investeringsfonderna, som
vi har lärt oss värdera som ett mycket
effektivt medel. Nå, jag skall inte spekulera
ytterligare i detta. Det föll mig
bara in att ta upp frågan i samband
med att jag nu talar om investeringsfonderna.

Vi har successive spätt på byggnadsaktiviteten,
och byggnadsindustrin är
naturligtvis en industri, som också har
följdverkningar på aktiviteter även inom
andra områden än den egentliga byggnationen.
Jag tänker härvid närmast på
hela byggnadsmaterialindustrin. De
8 000 extra lägenheterna utöver riksdagsprogrammets
90 000 för 1967 —

remiss av statsverkspropositionen m. m.

igångsättningen blev nämligen sammanlagt
98 000 lägenheter — är ett uttryck
för detta.

Vi kunde — delvis genom den lugnare
konjunktur som blev följden av investeringsavgiften,
vilken uppsköt byggnationer
för ungefär 3—3,5 miljarder —
få kreditmarknaden att fungera på ett
väsentligt bättre sätt för bostadsbyggandet.
Byggnadstiderna sjönk för ett flerfamiljshus
från 15—16 månader till
11—12 månader. Följaktligen kunde vi
under fjolåret också redovisa ett färdigställande
på något över 100 000 lägenheter.

Jag kan också i denna något siffermässiga
bostadsstatistik meddela att vi
för närvarande har under produktion
ett antal av ungefär 110 000—115 000 lägenheter.
Vi släppte vidare fram en
ökad aktivitet i fråga om byggandet av
skolhem, ålderdomshem och sjukhem.

De kommunala investeringarna, som
under 1966 hade hållits på en relativt
försiktig nivå, fick större tillskott genom
kreditmarknaden utan att riksbanken
hade någon anledning att ingripa,
och vi kunde under fjolåret avläsa
en expansion på det kommunala
området på inte mindre än 11 procent
mot — om jag minns rätt — 6 procent
under föregående år.

Ja, sedan återstår industrin. Jag är
medveten om att industrin under 1967
inte höjde sin investeringsaktivitet. Vi
höll emellertid kvar denna på en llög
nivå. Som ett bevis för att nivån är hög
kan jag nämna, att den ligger 20 procent
över den nivå, på vilken industriinvesteringarna
låg under de närmast föregående
åren av 1960-talet, 1961—1964,
och det är inte någon dålig uppgångstakt
på dessa tre år.

Jag nämnde tidigare att en slutsummering
av dessa ekonomiska data ger
vid handen, att den svenska tillväxttakten
står sig gott i en internationell jämförelse
och att den i detta avseende
ligger på plussidan. Vi hår naturligtvis
i denna tillväxttakt också räknat in bo -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stadsexpansionen och den kommunala
expansionen.

Om jag ser på konsumtionens stegring
visar det sig också att den offentliga
konsumtionen ökar snabbare än
den privata. Detta är dock inte så överraskande
med hänsyn till den drive som
förekommer i fråga om utbildningen på
olika nivåer och i fråga om utbyggandet
av våra vårdresurser.

Hur ser då förutsättningarna ut för år
1968? Bakom finansplanens skrivningar
och våra slutsatser i statsverkspropositionen
ligger den mycket klara och
bestämda utgångspunkten, att vi skall
få en uppgång under nästa budgetår,
dvs. den sista hälften av 1968 och den
första hälften av 1969. Vi är dock angelägna
om att understryka att det är
fråga om en försiktig uppgång, och det
är en prognos som naturligtvis får förses
med alla erforderliga reservationer.

Men vad har då finansministern lagt
till grund för denna försiktiga optimism?
Den är ju inte så där allmänt
omfattad, även om jag väl funnit, när
jag läst kommentarerna till statsverksbudgeten,
att det varit andra bevekelsegrunder
än de rent sakliga som legat
bakom när man velat värdera ned denna
utgångspunkt. Jo, enligt den internationella
statistik som föreligger räknar
amerikanerna med att höja takten

1 ökningen av bruttonationalprodukten
från 2,8 procent under 1967 till 5 procent
under 1968. Västtyskland, som har
varit en stor och viktig faktor i den
europeiska konjunkturutvecklingen, hade
under fjolåret en nedgång i sin tillväxt
med 1,5 procent i förhållande till
tidigare år. Från denna nedgångssiffra
på minus 1,5 procent räknar Västtyskland
med att under 1968 öka med 3,5
procent. Frankrike räknar med att öka
sin tillväxt från 3 till 4 procent, England
räknar med en ökning från 1,5 till

2 procent och för liela Västeuropa beräknas
det bli en ökning från 2 procent
till 3,5 procent.

Denna statistik görs upp av varje

enskild nation och sammanställs av
OECD :s statistiska kontor i Paris. Har
vi anledning tro att den ekonomiska
expertisen i varje enskilt land gör
precis samma felbedömningar, så att
vi kan vifta bort denna statistik och
säga, att detta är bara vad man tror —
det är optimism, det är sangviniska förhoppningar
och ingenting att ta fasta
på? Nej, det är det enda vi har att röra
oss med om vi vill ha något siffermässigt
underlag för våra bedömningar och
prognoser. Och i detta nya planhushållningsraseri,
som jag tyckte framskymtade
i inläggen från ett par av oppositionens
inledare, är det väl inte meningen
att den kommande planeringen
bara skall bygga på att man önskar och
gissar, utan även oppositionen vill väl
ha ett underlag för sin verksamhet och
sin bedömning.

Det finns dessutom andra siffror som
leder till samma slutsatser, och det är
de olika ländernas importprognoser —
mycket intressanta siffror med hänsyn
till, som jag sade, det svenska utåtriktade
näringslivet. För hela Västeuropa
var importökningen under fjolåret 4,7
procent, och den beräknas stiga till
drygt 7 procent under 1968. I USA var
importökningen under fjolåret 5 procent,
och den beräknas stiga till 8,5 procent
under innevarande år.

Alla dessa data talar således för en
uppgång — men säg gärna en försiktig
uppgång och en uppgång med alla reservationer.
— Detta är alltså ett par
av de bedömningar som ligger bakom
värderingarna i budgeten för nästkommande
budgetår. Den slutar, som ni allesammans
kunnat konstatera, på den
ganska imponerande siffran 38,5 miljarder
och får helt naturligt sin funktion
i den samhällsekonomiska utvecklingen
och konjunkturpolitiken.

Vi redovisar ett statligt upplåningsbehov
på 2150 miljoner under nästa
budgetår. Jag har ärligt sagt att jag
tror att siffran är tilltagen i underkant,
ty den ger inte täckning för den löne -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höjning som vi kanske får räkna med
under första halvåret 1969 och inte heller
för de tilläggsstater som vi vet kommer.
Därför bör vi försiktigtvis höja
beloppet med 300 å 400 miljoner, om
jag nu skall försöka se in i framtiden.
Men vi har för närvarande en statlig
upplåning på 2 800 miljoner. Följaktligen
innebär ändå den nu framlagda
hudgeten eu viss uppstrainning av den
ekonomiska politiken, vilket jag betraktar
som ganska nödvändigt om det skall
finnas någon konsekvens i våra försök
att anpassa budgetens upplåning så att
den kan påverka konjunkturen i förhållande
till den internationella utvecklingen.

Denna budget karakteriseras mer påtagligt
än någon tidigare budget av önskan
att tillgodose behovet av sysselsättning
och trygghet. Med hänsyn till
bl. a. påslagen om 520 miljoner kronor
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder
och den speciella trygghetsreform i avseende
på den äldre arbetskraften, som
inrikesministern under våren kommer
att presentera riksdagen, vågar jag nog
— med den erfarenhet jag har — säga
att så utpräglat sysselsättningsvänlig
och trygghetsvänlig har inte någon tidigare
budget varit. Det är i och för
sig inte så överraskande, eftersom vi
alla i dag står inför en situation som
är arbetsmarknadsmässigt annorlunda
än vi varit vana vid tidigare i varje
fall under 1960-talet.

Jag vill säga något om arbetslösheten,
helt enkelt därför att den är den stora
och dominerande politiska frågan just
nu. Det är väl alldeles uppenbart att
ingen på regeringssidan nonchalerar
eller tar lätt på de sysselsättningsbesvärligheter
vi för närvarande kan
konstatera. Det vore ju helt i strid med
mitt partis hela tradition och ständigt
konsekvent förda politik. Jag behöver
säkert inte i allmänna ordalag lägga
ut texten längre i den riktningen.

Den arbetslöshet vi har just nu är
ungefär 2,2 procent av de arbetslöshets -

försäkrade — jag vill minnas att dessa
är cirka 1 400 000 — och för dem finns
väl ungefär samma risker att bli arbetslösa
som för dem som inte är försäkrade.
De som inte är försäkrade är
nämligen folk som innehar mycket stadiga
befattningar. Nästan alla kroppsarbetare
är väl arbetslöshetsförsäkrade,
tjänstemännen i den utsträckning de
kan riskera att bli arbetslösa. Det har
varit sämre med anslutningen till arbetslöshetsförsäkring
av dem som innehar
befattningar på den högre nivån,
där man troligen räknar med att
om man en gång kommit dit kan någon
arbetslöshet inte gärna bli aktuell.

Om jag därför säger att arbetslöshetsutvecklingen
bland de försäkrade och
de oförsäkrade är ungefär likartad, tror
jag inte att jag gör mig skyldig till en
sådan presentation som skulle vara speciellt
tillrättalagd för mig när jag nu
utgår från de försäkrade. Det är naturligtvis
tendensen som är intressant. Låt
mig gå tillbaka i tiden och se hur utvecklingen
har varit. Vi hade under
1967 i genomsnitt 1,7 procent arbetslösa.
Nu befinner vi oss mitt i vintern
och den senaste siffran ligger på ungefär
2,2 procent — jag kan inte säkert
säga om den gäller december eller januari.
Under alla förhållanden ligger
siffran någonstans mellan 2 och 2,5
procent. Medeltalet 1,7 procent för 1967
kan jämföras med medeltalet för åren
1960—1966, som var 1,2 procent. Följaktligen
hade vi under 1967 en arbetslöshet
som låg en halv procentenhet
över medeltalet för tidigare delen av
1960-talet. Ett par år under 1960-talet
präglades otvivelaktigt av en ganska påtaglig
överansträngning och överefterfrågan
på arbetskraft.

Går jag tillbaka till den förra konjunkturdämpningen,
visar sig medelsiffrorna
för de försäkrade under åren
1957, 1958 och 1959 vara högre än medelsiffran
under fjolåret. Detta betyder
naturligtvis inte att jag nonchalerar
någon arbetslöshet, men jag tycker att

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det finns ett intresse av att sätta in den
i sin statistiska belysning, ty om man
har en riktig utgångspunkt att resonera
från, resonerar man bättre och riktigare
och mera balanserat.

Man kan givetvis föra en diskussion
om huruvida en arbetslöshet på ett par
procent är tolerabel eller inte. Låt mig,
herr talman, säga klart och oreserverat
att den arbetslöshet som vi har nu och
har haft under år 1967 är för hög i förhållande
till vad en ambitiös sysselsättningspolitik
skall eftersträva. Det har
förts många intressanta diskussioner
om denna fråga från vetenskapliga utgångspunkter.
Vilken arbetslöshet skall
ett modernt industrisamhälle tolerera
för att få ut det största och mest effektiva
produktionsresultatet ur sin verksamhet?
Jag vet att jag någon gång har
citerat en skrift av Bertil Ohlin från
år 1948, och jag vet också att han blir
irriterad när jag gör det. Jag citerar
honom emellertid utan några elaka avsikter,
helt enkelt därför att jag tror
att Bertil Ohlin vid detta tillfälle försökte
dra en slutsats av dessa intressanta
frågeställningar: När tar man ut
den största effektiviteten och den bästa
nationalprodukten? Gör man det vid
en hundraprocentig sysselsättning eller
skall man ha någon annan sysselsättningsgrad?
Bertil Ohlin säger år 1948
ordagrant följande: Man har därför
anledning att anta att fullsysselsättningen,
t. ex. i genomsnitt 95 procent
sysselsatta — vi har i dag 98 procent
sysselsatta — frånsett säsongarbetslösheten
kan leda till en högre produktionsvolym
och bättre levnadsstandard
för hela folket än en överfull sysselsättning
av det slag som förekommit i
Sverige år 1947, t. ex. 97 eller 98
procent.

Denna diskussion behöver man inte
skämmas för. Det är en vetenskaplig
debatt, i vilken herr Bertil Ohlin bär
portförbjudit alla politiska, taktiska
funderingar, satt sig ned och funderat
över var man får ut det bästa ekonomiska
resultatet och funnit att man inte

bör gå upp till 97—98 procents sysselsättning
utan kanske stanna på 95
procents, säsongsvängningarna borträknade.
Enligt min mening var herr
Ohlin vid detta tillfälle inte så djärv
som han borde vara. Det är sannolikt
att han har ändrat sin uppfattning
på denna punkt, ty vi har nu visat
att man kan ha högre sysselsättning''
utan att det därför är någon fara för
avkastningen i folkhushållet. Fördenskull
är han kanske även från vetenskapliga
utgångspunkter beredd att revidera
sig med några procent.

Vad den internationella situationen
beträffar har vi försökt hämta in sysselsättningssiffrorna
så färska som de kan
vara. Det visar sig då att Danmark, som
har alldeles speciella problem — danskarna
tvingades devalvera och har en
över huvud taget mycket besvärligare
situation med sin utrikeshandel och
sina valutaförhållanden än vi behöver
räkna med — i dag redovisar en arbetslöshet
på 7,2 procent. Finland, som befinner
sig i ungefär samma situation,
redovisar en arbetslöshet på 3,2 procent.
Norge ligger på samma siffra som vi.
Det har nämligen skett en del förändringar
i den norska ekonomin under
senare hälften av år 1967. Man har i
Norge fått vidkännas en alldeles påtaglig
prisstegring, starkare än den vi haft
i Sverige. Man har samma sysselsättningsprocent
som vi och man har tyvärr
— jag säger tyvärr — nödgats inregistrera
en brist i sin bytesbalans på
ungefär 2 miljarder norska kronor för
det gångna året. Detta är rätt färska
uppgifter, men det skadar inte att de
finns i protokollet. Norrmännen gör så
gott de kan och har nog möjligheter att
komma till rätta med sina problem, men
det har ofta anförts i dagspressen att
om bara vi här i Sverige bleve lika
kloka, förståndiga och skickliga som
man är i Norge, vore det inte någon
fara på taket. Grunden för denna jämförelse
har ändrats en hel del under
det senaste halvåret.

Storbritannien har av kända skäl

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

större arbetslöshet än vad vi har, Österrike
har 4,5 procent, Belgien 5 procent,
Frankrike ligger ungefär på den svenska
nivån, Holland ligger högre, Italien
ligger icke oväsentligt högre, Västtyskland
ligger också högre och i Canada
och Förenta staterna bär man en högre
arbetsiöshetsprocent än vi. Detta var
en liten snabbexposé över hur sysselsättningssituationen
ser ut i världen i
en konjunktur som präglas av en viss
internationellt dämpad efterfrågan. Man
kan beklaga detta förhållande. Det behövs
försök till en internationell aktivisering
av både tiinkande och handlande
för att komma ur den vågdal vi nu befinner
oss i.

.lag läste en motion som väl kommer
att presenteras i tryck — jag läste den
i stencil i natt. Jag fick uppfattningen
att det var en folkpartistisk partimotion
- eller möjligen uppfattade jag det så,
när jag i hörtelefonen här i statsrådsbänken
lyssnade på folkpartiets talesman
i första kammaren. Under alla förhållanden
var det folkpartistisk ursprungsbeteckning
på innehållet. Man gjorde
gällande att det är nödvändigt för Sverige
att göra en mycket mera aktiv
prestation för att få den europeiska internationella
ekonomin ur den stagnation
som den har i dag. Regeringen
skulle åta sig att sätta fart på västtyskar,
italienare, danskar, finnar och
vad det än kan vara fråga om, så att
det verkligen blir en skjuts uppåt i
den internationella ekonomin. Naturligtvis
är jag djupt tacksam och rörd
över det förtroende som folkpartiet visar
mot regeringen och den tilltro det
har till regeringens förmåga. Jag måste
dock i ärlighetens intresse säga: Kritisera
oss inte om vi inte omedelbart
kan redovisa resultat, ty detta är en
mycket svår uppgift! Så mycket vågar
jag dock säga, att vid de tillfällen, då
vi har möjlighet att föra den svenska
regeringens talan i internationella sammanhang,
försitter vi aldrig någon
chans att driva denna argumentering.

2* Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Om jag ser på sysselsättningsfrågorna
som det nu ter sig så finner jag att det är
i speciella branscher och sektorer vi kan
avläsa besvärligheter. Vi har en näring
som lever under mycket stora besvärligheter
för närvarande, och det är den
.svenska varvsindustrin. Denna industri
frågar dock permanent efter mera folk
och kan inte i dag få den förstärkning
på arbetarsidan som den begär. Det
föreligger en underlig motsättning i detta,
men så är det faktiskt.

Skogsindustrin har dock varit en
dämpad sektor under innevarande vinter.
Det innebar en hårdare press på
skogsindustrins produkter att man från
köparsidan inte var beredd att betala
samma priser som tidigare utan ville
betala lägre pris för virke den här säsongen.
Men säljarna — detta får man
heller inte vara alltför förvånad över
— ville inte pruta på sina virkespriser.
För att då ha någonting att sätta emot
uppmanade skogsägareföreningarna genom
sin organisation sina medlemmar
att ta ned avverkningarna innevarande
vinter med hänsyn till föreliggande
hårda situation i prisförhandlingarna.

Det är klart att detta smittar av sig
också när det gäller förädlingen av virkesråvaror.
Vi har inregistrerat hur en
del dåligt rustade och svagt solida massafabriker
fått stänga igen. Detta är en
ofrånkomlig utveckling som vi ännu inte
sett något slut på. Jag tar bara upp
dessa saker såsom ett exempel.

Dess bättre expanderar annan verksamhet.
Jag såg för litet sedan en glädjande
rapport från arbetsmarknadsverket.
Vi har under den gångna sommaren
varit utomordentligt bekymrade
över den arbetslöshet som bl. a. Bergslagen
har tvingats att notera genom de
genomförda gruvnedläggningarna. Om
jag minns rätt rörde det sig enligt den
senaste rapporten om en friställning av
800 eller 850 man. I dag är det endast
ett femtiotal av dessa som inte är placerade.
Tendensen gäller inte bara
LKAB utan även Grängesbergsbolaget,

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

som i år skall bryta mer malm än man
gjort under de senaste åren tack vare
en ökande efterfrågan. En förändring
är att notera även internationellt sett.

Det gruvbolag som har Bergslagen
som sitt område har för närvarande svårigheter
att rekrytera folk till den ökade
malmbrytning som måste ske. Det
är en omskolningsprocess som måste
till. Det är möjligt att vår tids ungdom
ställer sig mera tveksam än man gjorde
tidigare till att gå ned i gruva. Jag tror
inte att jag gör några avslöjanden, om
jag säger att LKAB har ett ny rekryteringsbehov
under 1968 på i runt tal 400
man men att bolaget har vissa svårigheter
att klara denna siffra när det gäller
att få fram unga, krya och arbetsdugliga
människor.

För oss har det framstått alldeles klart
att man i detta läge måste ha en slagkraftig,
välutrustad och aktiv arbetsmarknadsorganisation,
som är beredd
att omskola folk, hjälpa dem att flytta
från den ena verksamheten till en annan
verksamhet där de efterfrågas. Jag vågar
också säga att arbetsmarknadsverket
med sin nuvarande kapacitet på ett
utomordentligt sätt klarat sin uppgift.
Arbetsmarknadsstyrelsen är funktionsduglig
i detta läge.

Man brukar ibland säga att den arbetslöshet
som jag stått här och redovisat
inte är något riktigt uttryck för hur
pass besvärlig situationen är, ty vi har
30 000 under omskolning och 10 000—
15 000 i beredskapsarbete, vilka även
bör inräknas. Det är enligt min mening
fel att räkna in dessa. Arbetsmarknadsstyrelsen
har redovisat att sedan man
omskolat människorna är 80 procent av
dessa omplacerade i nya och i regel
bättre betalda arbeten inom 4—5 veckor.

Under sådana förhållanden vill jag
inte kalla omskolningen för ett slags
substitut till understöd via arbetslöshetskassorna
eller kontantstöd via kommunerna
och räkna vederbörande som
arbetslösa. Tvärtom är det ett alldeles

riktigt och för folkhushållet givande inslag
i den allmänna verksamheten.
Grundtanken i konjunkturpolitiken är
att när det privata näringslivet på grund
av konjunktursvängningarna sviktar,
skall den offentliga sektorn expandera.
Då har jag sagt mig att visst skulle man
— om man så ville — kunna ta in folk
och bygga på Väg och vattens personalorganisation
eller Vattenfalls personalorganisation.
T så fall skulle ingen komma
på idén att säga att de är arbetslösa.
Men när vi säger till arbetsmarknadsverket
att det skall anlita Väg och
vatten och Vattenfall och låta dem driva
arbetena i arbetsmarknadsstyrelsens regi,
då blir de som deltar i beredskapsarbeten
på något underligt sätt arbetslösa
människor. De har gängse marknadslöner,
de utför ett lika bra arbete som de
ordinarie — i varje fall i allmänhet, ty
det kan hända att någon ovan inte riktigt
hänger med i takten. Det är fel att
försöka ge den uppfattningen att de
människor som omskolas och som deltar
i beredskapsarbeten egentligen skall
räknas som arbetslösa.

I den framlagda budgeten, som jag
har karakteriserat som en sysselsättnings-
och trygghetsbudget, finns också
ett inslag av en solidaritet som jag hoppas
att denna kammare och medkammaren
inte skall ha några avvikande
meningar om. Det gäller den förstärkning
till barnfamiljerna, som familjeministern
kommer att redovisa längre
fram under vårriksdagen, och den 25-procentiga uppräkningen av u-hjälpen.
Det sistnämnda bör ses i sitt sammanhang
med — jag tror att någon av de
tidigare talarna har varit inne på det —
att den internationella atmosfären nu
tyvärr präglas av en nedrustning av de
olika nationernas engagemang för uländerna.
Sverige bryter den internationella
trenden genom att ta på sig
större anslag än någonsin tidigare.

Naturligtvis skall jag, herr talman,
säga något om skattepolitiken. Jag behöver
inte ge mig in på någon detalj -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

redovisning, men det är nödvändigt att
slå fast ett par principiella synpunkter
framför allt sedan herr Bohman, tror
jag det var, gjort sig skyldig till exakt
samma felslut i sin tankegång som jag
sett i en uppsjö av tidningsartiklar under
de senaste veckorna i den borgerliga
pressen.

Vi redovisar att omläggningen till
mervärdeskatt den 1 januari 1969 kommer
att innebära att man lyfter av
industrin 900 miljoner kronor som den
i dag betalar i omsättningsskatt på sina
investeringar. Vi redovisar vidare
att vi inte kan ta detta inkomstbortfall.
Det skulle i så fall leda till att finansministern
redan nu måste presentera
en statlig upplåning på 3 miljarder
kronor — och kom ihåg vad jag har
sagt om den konjunkturutveckling som
vi kan avläsa! Även den upplåningen
skulle vara i underkant, eftersom vissa
utgiftsposter inte är täckta i budgetredovisningen.
Av naturliga, statsfinansiella,
konjunkturpolitiska och allmänt
ekonomiskt vettiga skäl måste regeringen
försöka skaffa sig en kompenserande
inkomst. Det har den gjort genom
att föreslå arbetsgivaravgiften på 1 procent.

Detta är en halv reform, säger man,
det är ingen mening med den om man
tar tillbaka utgifterna för omsättningsskatten
via arbetsgivaravgiften. Vi tar
inte igen dem helt — på industrins plussida
klaras 150 miljoner kronor på annat
sätt, vilket de av kammarens ledamöter
som har studerat statsverkspropositionen
väl känner till.

Det är på denna punkt jag har behov
av att litet närmare lägga ut texten.
Denna procent i arbetsgivaravgift går in
parallellt med att man lyfter av omsättningsskatten
på investeringsvarorna.
Totalt tjänar industrin 150 miljoner kronor
på den operationen.

Med dessa förutsättningar kan man
ju aldrig framställa det hela som en
extra belastning på svensk industri, om
man vill vara ärlig i sin argumentering.

Men naturligtvis får denna teknik vissa
verkningar. Det blir den tunga, exportinriktade
industrin som får ett litet
plus, ty den har de stora och tunga investeringarna,
som nu befrias från omsättningsskatt.
Denna industri är väl rationaliserad
och har i förhållande därtill
icke samma olag av arbetsgivaravgiften.
Det blir en favör för denna industri,
och det kan naturligtvis ha sin poäng
i en situation, där bytesbalansens
och valutareservens allvarliga frågor
ständigt står på dagordningen för den
ekonomiska diskussionen. Det blir andra
delar av näringslivet som får en liten
nackdel av denna förskjutning. Det blir
serviceindustrierna, den offentliga sektorn
och jag föreställer mig även handeln,
ty jag tror inte att omsättningsskatten
på handelns investeringar motsvarar
arbetsgivaravgiften. Men för alla
industrier gäller det ett pro et contra;
man får sätta sig ned och räkha hur detta
slår. Alla industrier får betala arbetsgivaravgiften,
och praktiskt taget hela
den svenska industrin gör ju i större
eller mindre utsträckning investeringar.
Vi har försökt göra vissa analyser av
detta, och vi kommer att redovisa dessa
för riksdagen i specialproposition.
Man kommer fram till att dessa förskjutningar
från den ena sektorn till den
andra är förskjutningar på marginalen
av 1 procent. Det blir ingen som inte
får tillbaka en del av denna procent, eftersom
investeringarna blir fria från
oms. Ingen får heller hela vinsten av att
omsen försvinner utan får betala igen
en del genom arbetsgivaravgiften. Det
gäller alltså förskjutningar på övre delen
av procentenheten.

Man måste fråga sig: Hur kan nu det
ställa till så mycken oro i den allmänna
politiska debatten? Hur kan detta vara
det strå som skall knäcka kamelens
rygg? Här sitter ändå representanter
för svensk industri varje år och tar
efter bedömningar av industrins förmåga
på sig utfästelser gentemot de anställda,
utfästelser som går avgjort längre

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

än till delar av en enda procent. Om
denna del av 1 procent är så fasaviickande,
vilka ord skall ni då ta till —
de kan inte finnas i det svenska språket
-—- för att beskriva alla de fruktansvärda
faror som den svenska industrin utsätter
sig för när den skriver under ett
avtal om 3, 4 eller 5 procents löneförhöjning
och sedan under året konstaterar
att det därtill kommit en löneglidning
på ytterligare ett par procent?

Det är ingen balans i argumentationen.
Detta är ju bara ett försök att tuta
i människorna felaktiga informationer,
och det bör man, om man är partiledare,
hålla sig litet för god för.

Sedan kan man naturligtvis säga, som
herr Bohman gjorde, att det blir överflyttningar
på konsumenterna. Ja, denna
del av 1 procent på vissa områden
kan väl tänkas i det långa loppet skjutas
över på konsumenterna, såvida man
inte via en effektivisering av produktionen
kan eliminera verkningarna härav,
på samma sätt som konsekvenserna
av delar av 1 procent, en hel procent,
4, 5 eller 6 procent i lönehöjningar kan
skjutas över på konsumenterna, ifall
man inte samtidigt gör rationaliseringar.
Det är i båda fallen fråga om precis
samma sak.

Man kan naturligtvis också fråga, varför
finansministern inte gick längre.
Varför stannade han på halva vägen?
Varför tog han inte bort punktskatterna,
som ger statskassan 400 miljoner? Varför
tog han inte bort energiskatten, som
ger ungefär lika mycket?

Självfallet kan man resonera på det
sättet. Men då tvingar man ju också
finansministern att skriva ut en arbetsgivaravgift
på 2 procent i stället för på
1 procent, om han inte vill göra tvärtemot
vad en rimlig ekonomisk argumentering
kräver och motiverar. Jag har inte
velat gå så långt. Jag kommer alt få det
tillräckligt besvärligt med det sisyfusarbete
jag har framför mig då det gäller
att försöka övertyga folket om att vad ni
säger då ni talar om hur omöjligt det

är för industrin inom vissa sektorer
att bära en ytterligare kostnad på en
del av 1 procent är orimligt. Jag hade
räknat ut ungefär vad jag hade att vänta
och därför stannade jag vid 1 procent
i stället för att presentera en balansfaktor
på 2 procent.

Jag skall inte tala mycket om spriten.
Alla vet att det är en prismässig anpassning
som föreslås. Jag vet av erfarenhet
att det är så många i kammaren
som känner sig kallade att diskutera
del ämnet den dag då vi behandlar
den propositionen, att jag tycker
att vi kan spara den intressanta debatten
till den dagen.

Avslutningsvis vill jag i min redovisning
— som tagit kanske en halvtimme
och litet till! — sammanfatta
förutsättningarna för 1968 på följande
sätt. Jag tycker inte att det är vare sig
sangviniskt eller oriktigt att på basis
av det förevarande materialet skissera
en ökning av vårt lands resurser med
3,5 procent under 1968, när ökningen
varit 3,3 procent under 1967. Jag tycker
inte att det är orealistiskt att säga att
vi kommer att hålla samma takt i exportökningen
— 6,5 procent —■ under
1968, eftersom den internationella statistiken
visar att alla de länder som
vi handlar med räknar med en ökad
import. Jag tycker inte heller att det på
de premisserna är felaktigt att säga
att minussaldot i vår bytesbalans bör
kunna hållas inom rimliga gränser —
om det är 300 eller 400 miljoner kan
man tvista om; jag har skrivit 400 miljoner
kronor. Jag är ganska säker på
att vi kommer att hålla bostadsbyggandet
på den nuvarande höga nivån. Kommuninvesteringarna
kommer att fortsätta
att expandera, inte i samma takt
som i fjol men ändå med 6 å 7 procent.
Industrins investeringar kommer vi att
hålla på nuvarande nivå. Naturligtvis
vore det önskvärt att öka dem ytterligare,
men jag har inte vågat ge mig
på några spådomar härom.

Man kan ju — det sades av någon av

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

talarna — säga att vi på regeringsbänken
alltid har en fördel, eftersom vi kan
presentera program. Man kan kritisera
dem, men det ligger ändå en viss tankeverksamhet
och ett visst material bakom.
Oppositionen är, som oppositionen
måste vara, litet handikappad i det avseendet.
Men någonting av positivt värde
borde kanske oppositionen kunna stå
till tjänst med. Det är det vi saknar år
efter år. Man framför en utomordentligt
avancerad kverulans som alltid öses
över statsverkspropositionen. Det har
blivit mycket sådant i år, och det finns
väl måhända förklaringar till det. Jag
tycker det är en surhet som ibland går
litet för långt. Det skulle vara värdefullt
om oppositionen försökte höja sig
litet grand över denna traditionella debattstil,
försökte ge sig in på materialet
och diskutera det utifrån de förutsättningar
som föreligger, även om det
skulle innebära att man mot sin vilja
finge ge det ett halvt erkännande på en
eller annan punkt. Det har ju talats så
mycket om hälfter i denna debatt, och
jag skall inte begära för mycket.

Herr talman! Jag varskodde på förhand
herr talmannen om att mitt anförande
skulle bli långt, men eftersom
kammarens ledamöter är på särdeles
gott humör och stannar kvar i bänkarna,
skall jag pressa er ytterligare ett tag
genom några korta bemötanden, som
jag direkt uppfordrades till av de inlägg
som gjordes av oppositionsledarna.

Detta var första gången som herr Wedén
deltog i en sådan här »riktig» remissdebatt.
Han är naturligtvis inte
någon nybörjare eller duvunge, långt
därifrån, men det var ändå någonting
av eu premiär för honom. Det är klart
att jag med alldeles speciellt intresse
avlyssnade vad han hade att säga. I
själva verket var väl variationerna på
det gamla temat inte märkbara, även om
han hördes bättre, när han talade, än
vad hans företrädare i allmänhet brukade
göra, men han är ju yngre och det
kan vara en rent fysiologisk förklaring.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Emellertid kom herr Wedén fram till
att regeringen gör för litet och det som
görs gör den för sent. Jag har bemött
det nyss, och jag tror att herr Wedén
skulle lägga åtskilliga tum till sin politiska
växt, om han inte startade med
denna mycket öveirdrivet kverulansbetonade
argumentering. Dessutom skulle
naturligtvis förhållandet mellan mig
och herr Wedén bli mycket bättre under
sådana önskvärda premisser.

Herr Wedén började med att citera
en rad fördelaktiga omdömen om statsverkspropositionen.
Men naturligtvis
var det inte hans eget omdöme han
serverade utan det var omdömen av tidningar
som gillar regeringens politik
som han citerade i snabb följd och då
fick fram alla dessa relativt hyggliga
kommentarer. Dessa har givetvis inte
dominerat i debatten. Jag tvingas ju på
ämbetets vägnar att läsa vad alla tidningar
skriver. Om inte tiden vore så
långt avancerad skulle jag kunna hålla
på tre gånger så länge som herr Wedén
med att citera alla ofördelaktiga kommentarer
till statsverkspropositionen.
Men herr Wedén får väl försöka bilda
sig ett eget omdöme. Jag gjorde vissa
försök att klara ut det hela, men herr
Wedén har nu chansen att bättra på
det i ett par inlägg till. Jag blev nämligen
inte så särdeles mycket klokare
av vad han sade.

På en punkt kom han emellertid med
ett besked, och därvidlag fick han herr
Bohman med sig. Det gäller ett besked
som jag menar är direkt felaktigt, nämligen
i fråga om arbetskostnaden per
produktenhet. Den frågan har ju spelat
en viss roll i den ekonomiska debatten
under de senaste veckorna, delvis därför
att statsrådet Wickman citerade en
artikel i Svenska arbetsgivareföreningens
tidning, skriven av föreningens
ekonom Faxén. Faxén ville inte riktigt
skriva under på att det var rätt på allra
sista tampen, dvs. i fråga om de senaste
åren. Vi har emellertid sett närmare på
detta. Jag reserverar mig för 1967. Där -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vidlag finns det faktiskt inte något internationellt
jämförande siffermaterial
som man kan dra några bestämda slutsatser
av. Men den grafiska tabell som
jag har framför mig — om någon har
mycket goda ögon kan han kanske åtminstone
se att det är en grafisk tabell
— är redovisad av den internationella
monetära fonden och är följaktligen
gjord med all den objektivitet som
man kan begära.

Där förekommer en redovisning just
över arbetskostnaden per produktenhet
under perioden 1960—1966. Den ger
överraskande nog vid handen att mest
fördelaktigt ställer det sig för Amerika,
men därnäst kommer Sverige. Sedan är
det Italien, därefter Frankrike, Japan,
England och sedan kommer Västtyskland,
som är sämst ställt. Jag reserverar
mig som sagt för 1967, därför att det
därvidlag inte finns några siffror, men
så långt är denna statistik ändå den som
man väl bör sätta eu viss tilltro till. Därför
är det inte utan vidare riktigt att gå
upp i talarstolen och säga att vad beträffar
arbetskostnaden per produktenhet
är Sverige mycket illa ställt. Det
är inte sanning.

Både herr Wedén och herr Hedlund
tog upp frågan om den allmänna sysselsättningsförsäkringen.
Det är säkerligen
inte herrarna obekant att den
sittande KSA-utredningen — dess ordförande
kommer strax upp i talarstolen
— enligt sina direktiv har att undersöka
om det finns praktiska möjligheter
att gå över till en allmän sysselsättningsförsäkring.
Jag vill emellertid redan
nu framhålla, att det inte utan
vidare är givet att det skall vara grönt
ljus. Det råder mycket stor tveksamhet
bland de 1 400 000 arbetslöshetskasseförsäkrade
som byggt upp denna försäkringsform,
hanterar och administrerar
den billigt och bra och har goda
erfarenheter från den egna yrkesverksamheten.
Det är inte alls säkert att de
kommer att hälsa den allmänna sysselsättningsförsäkringen
med entusiasm.
Jag har velat säga detta därför att det

inte utan vidare kan bestämmas att nu
skall vi ha den här försäkringen. Det är
ytterst angeläget att man mycket noggrant
överväger för och emot, och det
är det utredningen är till för att göra.

Sedan kommer man fram till att regeringen
saknar en plan som skall vara en
sorts lösning då det gäller de framtida
bekymren, och detta är väl ett av de
stora politiska slagträn som herr Wedén
ämnar använda i årets valrörelse. Man
kommer att begära av regeringen att den
sätter sig ned och utreder om det inte
kan åstadkommas en mera planmässig
lösning av alla ekonomiska problem.
Det skall inte vara en långtidsutredning
som efter sitt skön kommer fram till
att det finns anledning tro att det blir
så eller så, utan det skall bli en plan
som omfattar alla olika alternativ. Blir
det inte så som vi tror skall det finnas
en plan för det vi inte tror på och dessutom
en för det som ligger mittemellan
det vi tror och inte tror på. Det är klart
att det kan finnas sysselsättningsproblem
också för dem som arbetar med
detta och då kan det ha fog för sig.
Men i den praktiska politiken är alla
dessa försök att konstruera lösningar
av besvärliga problem genom att beställa
planlösningar inte så mycket värda.
Den praktiska politikens problem gäller
vad som skall göras när någonting behöver
göras, naturligtvis också med
sikte på framtiden. Tyvärr är de här
problemen sådana att man aldrig kan
skissera upp dem efter vissa linjer och
säga: Nu vet vi hur det blir och nu vet
vi hur vi skall göra om det går si eller
sä. Möjligen går det för sig i en diktaturstat
där den ekonomiska politiken skulle
kunna liknas vid systemet att trycker
man på en knapp fungerar ekonomin
på ett sätt, medan den fungerar på
ett annat om det trycks på en annan
knapp. Men i vår demokrati med alla de
centrifugala krafter som är på gång —
politiskt, fackligt och på annat sätt —
har alla dessa planlösningar mycket
väsentliga begränsningar.

Jag läste ett utkast till en fp-motion

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om den regionala planeringen som vi så
småningom får tillfälle att läsa på allvar
och fäste mig vid några intressanta
inslag i beskrivningen. Folkpartiet skriver:
»Vi menar därför att den centrala
ekonomiska planeringen bör kompletteras
med en regional aspekt, dvs. för de
viktigare variabler som uppvisar regionala
variationer bör dessa i görlig mån
redovisas.

Om den tekniska utvecklingen medför
en viss minskning av sysselsättningen
i skogsnäringarna bör det framgå
att detta har högst olika inverkan
på arbetsmarknaden i olika regioner
liksom att t. ex den offentliga sektorns
expansion betyder mer i regioner med
stora befolkningskoncentrationer än i
andra-----.»

Ja, om man nu liksom jag har en
medfödd benägenhet att inte se alltför
respektfullt på sådana ting gör man
onekligen den reflexionen att folkpartiet
har alldeles rätt. Men man kunde
ju ha sagt det på ett något enklare sätt.
Att den tekniska utvecklingen i skogsnäringarna
betyder mer i skogsbygderna
än på den skånska landsbygden är
ju ett påstående som ingen protesterar
emot. Inte heller protesterar någon mot
påståendet att man i stora befolkningskoncentrationer
måste bygga mer gator,
avlopp och reningsverk.

Sedan vänder jag på sidan och läser
där: »Statliga investeringar i vägar

och utbildningsanstalter, bostäder och
sjukhus har inte bara en direkt verkan
på den ekonomiska aktiviteten i olika
regioner, utan också en mycket viktig
indirekt genom att de påverkar näringslivets
förutsättningar och därmed framtidsplaneringen.
» Jag skall inte fortsätta
innanläsningen längre. Utifrån denna
intressanta upptäckt skall man alltså
sedan dra slutsatserna. Och jag är helt
ense med folkpartiet därom, att om vi
bygger ut det statliga vägnätet eller
utbildningsanstalterna, eller om bostäderna
koncentreras till en stad eller till
sjukhusen, så får detta ett visst sam -

manhang med näringslivets utbyggnad.
Men jag har mycket svårt att förstå att
det kan vara någon ny eller speciellt
intressant upptäckt.

Sedan gick herr Wedén över till frågan
om regeringens ansvar och sade att
regeringen har ansvar. Där slog han
faktiskt huvudet på spiken. Varje regering
har ansvaret, det kommer man
aldrig ifrån. Men att vi inte alltid har
gjort som herr Wedén önskar kan ha
sin enkla förklaring däri att vad han
och folkpartiet anser att vi skall göra
vill inte vi göra, tv vi tycker att det blir
tokigt. Men den saken har ju ingenting
med ansvaret i och för sig att göra.
Vi tar ansvaret för vår politik, inte fölfolkpartiets
politiska linje.

Vidare har man i inläggen här talat
om det svenska näringslivets och den
svenska industrins kapitalbildning —
eller, som det heter, riskkapitalets tillgänglighet.
Det har i år också hållits en
hel Arosmässa om den saken, så frågan
ligger självfallet i förgrunden rent politiskt.
Vi har emellertid gjort vissa
försök till internationella jämförelser,
och de har egendomligt nog visat att
man i många länder med väsentligt
lägre självfinansiering än Sverige och
med väsentligt större lånefinansiering
än vår industri är djärvare och mera
progressiv, även om den svenska industrin
är både djärv och progressiv.
Vår självfinansieringsgrad ligger i dag
på ungefär 80 procent, om jag tar hela
vår industri över en bank. Det finns
grenar med lägre procenttal och även
med högre, men 80 procent är den
ungefärliga, genomsnittliga siffran. Och
om jag tillhör de där 100-procentigt
självfinansierande företagarna, tycker
jag självfallet att jag kan satsa mera
pengar på riskbetonade projekt än om
jag har mera ont om pengar. Vad jag
velat understryka är dock att den
svenska industrins självfinansieringsgrad
är hög vid en internationell jämförelse.

Om företagen tvekar att investera be -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ror väl detta helt enkelt på att de i den
nuvarande konjunkturdämpningen är
något osäkra inför den framtida utvecklingen.
Om konjunkturen vänder —
jag tror att den kommer att vända och
jag tror också att de flesta av oss är
rätt säkra på att den skall göra det —
vaknar investeringsambitionen igen. Då
blir det fråga om att låna pengar. Då
är inte det avgörande om företagen har
egna eller upplånade pengar. Om de
bedömer utvecklingen som profitabel
ocli gynnsam, satsar de också på den,
och det är det som är det avgörande.

Vidare tyckte jag nog att herr Wedén
gjorde en våldsam karikatyr av statens
näringspolitik. Om jag minns rätt sade
han ungefär så, att näringslivet skall
sköta verksamheten, staten skall inte
lägga sig i denna. Han har rätt i vissa
stycken.

Jag lovar nu från denna talarstol,
herr Wedén, att vi inte kommer att gå
ut och sälja Lindströms tänger på den
internationella marknaden, helt enkelt
därför att vi tror att herr Wedén gör
det bättre än vad statliga försäljare
skulle göra, om de sändes ut för att
avsätta hans industriprodukter på
världsmarknaden. Men det är ju inte
det det gäller. Det är fråga om att etablera
ett samarbete mellan stat och
näringsliv som kommer att visa sig
nödvändigt.

Vem som helst av er — ni må läsa
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,
Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet,
Dagens Nyheter eller vilken annan tidning
som helst — är beredd att förklara
och har även förklarat, att den svenska
varvsindustrin enligt vad man nu kan
se befinner sig i en så besvärande situation
att man inte vet vad som kan bli
av den, om inte staten träder in. Staten
skall dock inte träda in utan vidare,
utan staten måste först ha garantier för
att den svenska varvsindustrin får en
riktig och rationell utformning.

Jag tror att vi så småningom kommer
fram till en överenskommelse på detta

område, och vi har där alltså ett exempel
på samverkan mellan näringsliv
och samhälle. Jag är livligt övertygad
om att sådana exempel kommer att upprepas
också på andra områden, för att
nu inte tala om utvecklingsarbetet,
forskningsarbetet och den planering för
de stora exportinriktade näringarna
som förr eller senare tvingar sig fram.
Herr Wedéns tänger skall vi dock inte
syssla med.

Herr Wedén säger vidare att bostadsbyggandet
är för litet och har igångsatts
för sent. Ja, varför skulle han inte säga
det? Hans företrädare i ämbetet har ju
varje år, vid varje riksdag och i varje
remissdebatt bjudit över regeringens
bostadsprogram med 2 000 lägenheter.
Det är alltså helt konsekvent när herr
Wedén säger att det som görs på byggnadsområdet
är för litet och har gjorts
för sent — han måste följa linjen och
bjuda över även här.

Sedan har hyresregleringen av någon
underlig anledning tagits upp i inlägg
från ett par håll. Vi har ju fört denna
debatt i ett par omgångar, och därför
tror jag att kammaren håller mig räkning
för om jag inte alltför mycket tar
upp denna fråga. Men vad var det som
föranledde regeringen att dra tillbaka
sin proposition? Jo, det var det förhållandet
att folkpartiet lyckades skrämma
upp svenska folket med formuleringar
i sitt motionsskrivande att det helt enkelt
inte fanns underlag för att genomföra
reformen, och detta lyckades man
i sin övertaktiska politiska ambition
också åstadkomma.

Vidare har jag personligen den uppfattningen
att detta tillbakadragande —
jag är kanske därvidlag något för optimistisk
— också hade en sekundär
effekt som kan vara värd att komma
ihåg. Jag tror nämligen att det innebar
något av en uppfostran för folkpartiet,
som gör dess företrädare — jag ber om
ursäkt, herr talman, om jag använder
ett rått ord — något mera rumsrena
som politisk opposition i fortsättningen L

horsclagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag viil vidare, herr talman, bemöta
herr Hedlund med några ord. Han började
med en utrikespolitisk översikt och
en sådan slutade herr Wedén med, så
det får väl tas som en anknytning mellan
de två mittenpartierna. Men eftersom
utrikesministern fanns här i kammaren
då, så är det väl hans sak att
ta upp dessa synpunkter, som jag emellertid
inte fann i något avseende kontroversiella
i förhållande till regeringens
uppfattning i frågorna. Men debatten
om ekonomin är det ju jag som skall
föra med herr Hedlund.

Herr Hedlund kommer tillbaka till
sin idé om en rundabordskonferens. Om
allting annat är föränderligt i denna
värld, så är rundabordskonferensen outslitlig
i alla våra debatter! Vi har ju
haft en rundabordskonferens om försvaret
som pågått i många år och som
slutade med att oppositionssidans representanter
marscherade bort från det
runda bordet. Och att möjligheterna
skulle vara så mycket större, om ytterligare
intressen kopplades in i en sådan
här konferens, är det väl egentligen
ingen som tror. Jag blir också mer och
mer förvånad när herr Hedlund nu så
envist hänger fast vid tanken på denna
rundabordskonferens, tv herr Hedlund
och jag har ju flera personliga erfarenheter
av hur just kontakter i det lilla
formatet kan lösa frågor som det aldrig
skulle finnas möjlighet att reda upp
vid en rundabordskonferens. Och sedan
vet herr Hedlund själv vad jag lägger
in i det!

Men det är väl också galet att säga,
att nu präglas regeringen av resignation
och en passiv politik. Vi behöver
inte medicin för sjuka, sade herr Hedlund
— vi behöver hälsokost. Det lät
ju som en slogan för Svenska mejeriernas
riksförening. Och därmed kom herr
Hedlund över till att vi bör sänka
räntan.

Ja, herr Hedlund, jag hoppas att vi
skall få en sådan utveckling att det går
att sänka räntan. Den senaste höjningen

var, som jag sade inledningsvis, ett försvar
mot den devalveringsspekulation
som vi tidigare kunde avläsa. Nu har
den devalveringsspekulationen ebbat ut,
och det verkar som om lugn och sans
råder. Därför hoppas jag alltså att vi
skall kunna sänka räntan. Men jag vill
göra vissa reservationer. De praktiska
förutsättningarna måste ju finnas. För
närvarande är det internationella ränteläget
tyvärr ganska högt, och med tanke
på de flytande kapitalrörelserna är det
alltid besvärligt, om man inte vill försvara
sig med en ganska hårt reglerad
kapitalmarknad, att i någon större utsträckning
bryta sig ur det internationella
räntemönstret.

När sedan herr Hedlund drar sitt strå
till stacken såsom aktiv politiker gentemot
den passiva regeringen presenterar
han en rad förslag, som jag gjorde
ett försök att summera effekten av.

Vi borde omedelbart, om jag fattade
herr Hedlund rätt, upphäva omsättningsskatten
på investeringarna. Ja, om
vi leker med tanken på att göra det
från den 1 april, så måste vi ta hänsyn
till att det skulle innebära ett bortfall på
600 å 700 miljoner i statsfinanserna.

Vidare ansåg herr Hedlund att vi
temporärt skulle sänka energiskatten.
Om vi — jag uttalar mig fortfarande
rent hypotetiskt — skulle göra det från
den 1 april, så skulle inkomstbortfallet
bli cirka 350 miljoner kronor. Vi kan
ju inte göra en ändring igen redan
efter ett par månader, ty industrin
måste veta vad den skall rätta sig efter,
och därför finge sänkningen naturligtvis
gälla åtminstone året ut.

Omsättningsskatten på konsumtionsvaror
skulle också sänkas, enligt herr
Hedlund. Sänkningen kunde väl inte bli
mindre än 1 procent, föreställer jag
mig. Om man tänker sig att också ta
den från den 1 april till årsslutet skulle
det innebära ett bortfall på 375 miljoner
kronor.

Herr Hedlunds friskt framkastade beställning
av positiva åtgärder skulle så -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ledes innebära en ökad statsupplåning
av 1,5 miljard. Hur man än gör med
detta belopp — slår det på nästa budgetår,
på innevarande eller försöker slå
ut det på kalenderåret 1968 •— skulle
det innebära en uppräkning av den
statliga upplåningen till någonstans
mellan 4 och 4,5 miljarder kronor.

Ibland ser jag med stor sympati på
herr Hedlund när han står upp i talarstolen
och säger: Nu måste vi hålla
fotterna, eller tårna, innanför skinnfällen;
nu har vi gått för långt i våra
ambitioner; nu måste vi göra indragningar.
Jag tycker bättre om herr Hedlund
när han säger det än när han
etablerar sig på detta sätt och anser att
man ogenerat skulle kunna försämra
statsfinanserna, öka den statliga upplåningen,
mot den konjunkturbakgrund
som föreligger. Jag skall inte skälla herr
Hedlund för inflationist, men det lutar
mycket åt det hållet, om han skall tas
på allvar.

Herr Hedlund hann med rätt mycket
i sitt inlägg, men jag känner mig mer
och mer oroad av herr talmannens fixering
av mig. Jag förstår att jag börjar
synda på nåden rent tidsmässigt. Jag
kanske får tillfälle att återkomma till
herr Hedlund i replikerna.

För att ingen orättvisa skall ske vill
jag också ta några minuter i anspråk
för herr Bohmans vidkommande. Jag
har redan svarat herr Bohman på hans
inlägg om arbetskostnaderna per produktenhet.
Jag tror att de olika tolkningarna
och feltolkningarna i detta avseende
i ganska stor utsträckning föranletts
av att man har svårt att tro på
den mycket kraftiga effektivitetsökning
som vi haft i det .svenska folkhushållet
under 1967. Effektivitetsökningen brukar
ibland med ett finare ord kallas
produktivitetsökning, d. v. s.: Vad uträttar
varje enskild arbetare på en bestämd
tid? Siffrorna talar för att den
effektivitetsökningen ligger mellan 6
och 7 procent. Den är alltså dubbelt så
hög som under 1960-talet. Det är väl

förklaringen till att en jämförelse mellan
avkastningen per arbetstimme i Sverige
och i andra länder blir relativt
gynnsam för Sveriges del. Om jag förde
ut dessa kurvor för 1967 skulle de
knappast bli så mycket sämre än när
jag nyss redovisade dem.

Exportprognosen är för djärv, säger
herr Bohman. Jag tror att jag i början
av mitt anförande tillräckligt behandlat
denna fråga och skall inte återgå
till den. Herr Bohman har ändå en underton
av optimism i sin allmänna bedömning.
Han säger att en förbättring
kommer men att regeringen inte tänker
på de verkligt djupliggande orsakerna
till att vi ändå lever — om jag fattar
honom rätt — i ett visst osäkerhetstillstånd.
Det är, enligt herr Bohman, kostnadsläget
som är så högt och i det sammanhanget
kommer han in på synpunkterna
om produktionstillväxten.

Jag skulle vilja göra en reflexion. Jag
tycker att den ekonomiska historien ger
vid handen att det är svårt för svensk
industri att samtidigt ha en investeringstakt
som ligger på högsta nivå och
en optimal produktionsavkastning.

Vi hade en investeringsökning inom
industrin under åren från 1957 fram
till en bit in på 1961 som var rekordartad.
Den steg med 60 procent. Sedan
låg investeringssiffran stilla •— visserligen
på denna höga nivå — ända
fram till 1964.

Under dessa senare år hade vi en god
produktionsökning. Det var den tidigt
genomförda investeringen som gav till
resultat stegrad produktionskraft och
ökade möjligheter.

Så här går det en tid, och sedan kommer
det nya investeringsbehov igen.
Detta behov av investeringar har vi haft
under åren 1965, 1966 och 1967, då vi
ökade det, visserligen inte med 60 men
med 20 procent. Det innebar en så pass
kraftig ansträngning att det är litet för
mycket begärt att också fordra en maximal
produktionsökning. Den kommer
så småningom när denna investerings -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

drive får omsätta sig i en större produktionskapacitet
och effektivitet.

Bara på ett sådant område som tidningspapperets
har vi nu kunnat bevittna
hur Cellulosabolaget, Holmens
bruk och Bergslaget är i färd med investeringar
i nya tidningspappersmaskiner,
var och en till en kostnad av
130—140 miljoner kronor. De kommer
att formera vår kapacitet med ungefär
150 000 ton per styck när de blir färdiga;
de måste först byggas innan produktionsökningen
kan avläsas. Jag skulle
inte bli förvånad, herr Bohman, om
vi efter denna investeringsdrive på vissa
avsnitt finge anledning att räkna
med en hygglig produktionsuppgång.
I nationalbudgeten och finansplanen vågar
vi satsa på att denna produktionsstegring
för industrin, som låg på 2,5
procent i fjol, skall öka till 4 procent
under 1968.

En av mina verkligt goda vänner i
det internationella politiska umgänget
är Trygve Bratteli. Han åberopades sannerligen
inte av den borgerliga oppositionen
när han satt i regeringen, men
det ligger väl i tidens gång att pallrar
man sig bara ut ur regeringen, blir man
snabbt och radikalt en annan och bättre
människa. Det har följaktligen Trygve
Bratteli blivit, eftersom han tillsammans
med några andra har skrivit en broschyr
om en skatteomläggning, vari han
bland annat säger att det nog är klokt
att justera den progressiva skatten. Jag
skulle kunna upplysa herr Bohman om
att den progressiva beskattningen har
varit hårdare i Norge än i Sverige. Den
har satt in mycket tidigare, den har
drabbat folk i relativt blygsamma inkomstklasser
mycket snabbare i Norge
än hos oss. Om man ser tillbaka på skattejusteringarna
under den senaste tioårsperioden,
finner man att vi då och
då har tillåtit oss att reformera skatteskalorna
just i de intressanta inkomstlägen
där den proportionella statsskatten
övergår till att bli progressiv. Jag
tror inte att vi kan uraktlåta att göra

det även i framtiden. Jag har inte sett
möjligheter att lägga fram förslag om
det i år, även om kanske en och annan
tycker att det skulle ha varit bra med
hänsyn till valrörelsen och mycket annat,
men förr eller senare måste vi naturligtvis
göra en justering även på detta
område.

Låt mig göra ytterligare en korrigering
med avseende på herr Bohmans
skattepolitiska utflykter. Han talar om
den favör som Tyskland får genom att
gå över till mervärdeskatt. Det är i och
för sig riktigt men den tyska industrin
har haft en nackdel som har varit väsentligt
mycket större än t. ex. den
svenska industrins. Den har haft någonting
som kallas kaskadskatt och som
innebär att man lägger på slutprocenten
i varje omsättningsled, varför den
tyska industrin i vissa fall har fått en
skattebelastning på upp till 15 å 20 procent.
Att det blir en väsentlig förändring
för tyskarna när de går över till
mervärdeskattesystemet är alldeles uppenbart,
men att de utan vidare får
ett bättre konkurrensläge än svensk industri
kan jag inte hålla med om.

Allra sist -—- och nu, herr talman, är
det allvar; nu lovar jag att snart sluta
— förde herr Bohman i sitt anförande
ett i och för sig intressant skattefilosofiskt
resonemang. Han talade om
att alla kloka människor begriper att
vi måste sänka skatterna. I annat fall
får man inte någon arbetsglädje och
man får inte aktivitet i samhället, man
får inte heller ut vad man vill. Ibland
har jag en känsla av att om man skulle
få ut någon verklig arbetsglädje och den
verkliga aktiviteten och uppnå det verkliga
välståndet, så skulle man egentligen
inte ha någon skatt alls, om man
skulle vara riktigt konsekvent. Men på
något underligt sätt är verkligheten litet
annorlunda!

Vad rör sig den stora diskussionen
i Förenta staterna om i dag? Jo, den
borgerlige presidenten Lyndon Johnson
kämpar där med kongressen för att

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

försöka driva igenom en ny skattehöjning
både för fysiska personer och för
bolag vilken han anser vara nödvändig
för att återställa den disproportion i
Amerikas utrikesbalans som är ett av
de största problemen för detta land i
dag.

Slår man upp dagstidningarna kan
man där även läsa om hur min nyvalde
kollega Roy Jenkins i Harold Wilsons
regering redan har annonserat att han
kommer att presentera det engelska parlamentet
långtgående skattehöjningar.
Är det ändå inte underligt, i varje fall
när det gäller Lyndon B. Johnson, alt
han inte har kommit underfund med
sanningsenligheten i den filosofi som
herr Bohman är företrädare för, utan
att han tydligen är ute på alldeles galna
vägar? Herr Bohman talar ju engelska.
Skriv ett brev till honom och säg
till honom: Du skall göra tvärtom, så
klarar Du dina problem! — Jag tror
visserligen inte att presidenten kommer
att rätta sig efter det, men för all
del, försöka att bjuda till kan man väl
alltid göra.

Herr Bohman slutade med att säga
att vi behöver en ny regering. Det är
klart; det är ju därför han är oppositionsledare,
och det är klart alt han
skall försöka genomföra den programpunkten.
Jag skulle inte vilja önska honom
lycka till på vägen, hur artig jag
än skulle vilja vara, helt enkelt därför
att jag tror att det kommer att bli sämre
för det gamla landet, om han får
som han vill.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! När England hade devalverat
pundet uppstod frågan, hur
Sverige — och Norden över huvud taget
— skulle göra.

Jag läste i en dansk seriös tidning
att en av ministrarna i Danmark och
en av ministrarna i Norge omedelbart
hade begett sig hit för att få ett resonemang
om läget. Enligt tidningen, vars
uppgifter jag inte har någon anledning

att betvivla, fick resenärerna beskedet r
I herredagsmän, reser icke så fort; vad
göras skall är allaredan gjort. Det är
alltså ett praktprov på s. k. nordiskt
samarbete.

Nåja, meningarna var delade beträffande
devalveringens genomförande.
Jag hade den uppfattningen att det skulle
bli en hel del förluster för vårt lands
näringar, om vi inte följde med en bit
på väg i devalveringen, särskilt om
Danmark och Norge gjorde så. Jag gav
uttryck för den meningen. Sedan jag
fått klart för mig att devalveringsbeslutet
var fattat sade jag emellertid klart
ifrån: Nu, när saken är passerad, händer
ingenting. Någon devalvering blir
inte av. Danskarna for som vi vet hem
och devalverade den danska kronan till
hälften. Norrmännen devalverade inte.

När jag säger att meningarna är delade
så tänker jag inte minst på en man
som fört fram sin synpunkt i en artikel
i Aftonbladet. Han är ekonom — jag vet
inte om finansministern möjligen känns
vid honom, men han lär vara partivän
till finansministern. Han heter Bo Södersten.

I Aftonbladet har han skrivit en artikel
under rubriken »Devalvering eller
arbetslöshet». Jag vet inte om finansministern
läser denna tidning, men
Bo Södersten säger i artikeln att det
kanske inte är helt orealistiskt att tänka
sig att en del av valutareserven
skulle lämna Sverige vid en eventuell
spekulation mot kronan. Det var just
vad som skedde; han hade uppenbarligen
rätt.

Jag har aldrig tidigare anat att jag
ägde så stort inflytande i utlandet att
man skulle ta större hänsyn till mig
än till hela regeringen och riksbanken.

Sedan talas om att vi är beroende
av utvecklingen i andra länder. Visst
är vi det, och det finns därför anledning
att göra jämförelser med förhållandena
i andra länder. Jag kan återge
en sådan jämförelse ur en tidnihg som
utkom för några dagar sedan. Där fram -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

håller man att vårt land under fyraårsperioden
t. o. m. 1968 hade en 14-procentig produktivitetsökning, medan
OECD-länderna hade en 19-procentig
ökning. Därefter tillägger man: Därest
Sverige hade kunnat följa med i OECDsammanhang
och varit lika duktigt som
OECD-länderna under de gångna fyra
åren, skulle vi totalt ha haft ungefär
sex miljarder kronor mera att röra oss
med och finansministern bortåt tre
miljarder.

Det är fakta som vi måste ta fasta
på, om vi nu skall börja att också studera
förhållandena i andra länder, vilket
jag inte har någonting emot.

Vad finansministern här säger om
virkespriserna är rena fantasier. Skogsägarna
hade inga krav på oförändrade
priser. Tvärtom innebar den första uppgörelse
som träffades en 12-procentig
sänkning av priserna trots kostnadsstegringar.
I den mån man inte har avverkat,
beror detta på att det inte gått
att sälja virket. Jag hoppas finansministern
håller skogsägarna räkning för
att de inte lägger upp virke och låter
detta ruttna när det inte behövs i industrierna
på grund av produktionsbegränsningar.

Sedan har jag mycket svårt att förstå
finansministern när han säger att de
till arbetslöshetskassorna anmälda, 1,2
miljon människor, skulle vara motståndare
till att de som står utanför
kassorna också får en försäkring. Jag
vill inte tro så illa om svenska folket,
att man skulle missunna utomstående
detta om man vet att man själv inte
skall få det sämre, även om finansministern
menade detta.

Man kan inte planera för olika lägen,
framhåller finansministern. Varför
kan man inte göra det? För efterkrigstiden
planerade vi för en stor och svår
arbetslöshet som sedan aldrig kom. Det
blev raka motsatsen, en expansiv konjunktur.
Skulle det då inte ha varit
riktigt att även göra upp en prognos
för en utveckling åt andra hållet? Jag

kan inte föreställa mig att det skulle
vara svårt att ställa en sådan dubbel
prognos. Inte heller kan jag se att det
skulle vara till någon nackdel, utan
tvärtom.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske får börja
med att ge finansministern en komplimang
för hans trevliga tonläge och hans
förmåga att debattera sakligt inom ramen
för vad som är möjligt då han
försvarar den politik som han företräder.
När man debatterar på det sättet
blir debatten trevligare — man behöver
inte anstränga rösten när man skall
argumentera, det räcker med att anstränga
hjärnan. — Därmed må det
vara nog med vänligheter.

I hela sitt resonemang om budgeten
föll finansministern konsekvent tillbaka
på de utländska konjunkturerna och
underströk därmed det berättigade i
min kritik, att man när man diskuterar
Sveriges ekonomiska möjligheter inte
får, så ensidigt som finansministern
gjorde, hänga upp sig på vad som händer
ute i världen. En konjunkturuppgång
i omvärlden är trolig, men vi vet
inte när den kommer och hur omfattande
den blir. Förra året gjorde finansministern,
som säkerligen både
han själv och vi andra minns, precis
samma prognoser beträffande hösten
1967, nämligen att konjunkturerna skulle
vända. Så skedde inte, utan exportkonjunkturen
stagnerade för Sveriges
vidkommande.

Det är framför allt mot den bakgrunden
som man är orolig när finansministern
återger konjunkturinstitutets
prognoser och tror att exportökningen
i år skall bli 1 procent högre än vad
konjunkturinstitutet från sakliga utgångspunkter
har kommit fram till.

Men låt gå för att det, herr finansminister,
blir den väntade omsvängningen
i konjunkturerna; vi kommer trots
det att ha kvar åtskilliga av våra problem.
Att Sverige har drivit en mera

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Tid remiss av statsverkspropositionen m. m.

överhettad politik än omvärlden framgår
av att vårt kostnadsläge blivit allvarligare
än den omvärlds som vi skall
konkurrera med. När man varnar, med
rätta medger jag, för att prata om devalvering
och när man varnar för att
föranleda spekulationer, skall man inte
glömma bort att de som i omvärlden
diskuterar den svenska marknadsekonomin
är medvetna om vårt kostnadsläge.
Då de menar att den svenska kronan
är övervärderad beror det på att
de anser att kostnaderna hos oss ligger
för högt. Sådant kommer vi inte ifrån,
även om vi inte pratar om devalvering,
vilket vi som sagt inte bör göra
i onödan.

Det är också ett faktum att vår lönsamhet
är dålig. Vår självfinansieringsgrad
är inte heller vad den borde vara.
Den är ändå hög, vidhåller finansministern,
och man har möjligheter att
låna. Finns bara optimismen, menar finansministern,
hänger investeringsbenägenheten
inte på självfinansieringsgraden.
Men det är alldeles klart att
det finns grader av optimism och att
det är lättare att göra investeringar,
om man kan använda sina egna pengar
än om man skall låna pengar och utsätta
sig för kreditbedömning av kreditgivarna.
Och när optimismen stiger
blir konkurrensen om krediterna också
större, det blir svårare att få låna.
Detta är en fördel, säger finansministern,
ty då blir det en bättre allokering
— för att använda ett fint ord —
av våra resurser än den som åstadkommes
när företagarna bestämmer hur
de skall använda sina egna pengar. Men
god självfinansiering ökar tillväxttakten.
Kreditmarknaden anpassar sig också
efter det läge som råder i självfinansieringshänseende.
Det finns länder
som har lägre självfinansiering än vi
och som alltid har haft det. Där har
emellertid kreditmarknaden sedan länge
anpassat sig därefter. Det har den inte
gjort i vårt land.

Produktiviteten har varit högre i det
svenska näringslivet än utomlands, sä -

ger finansministern. Del skulle bara fattas
om den inte vore hög efter de väldiga
investeringar som vi gjorde i slutet
på 1950-talet och i början på 1960-talet. Men produktivitetstakten har ökat
även utomlands. Därmed kommer vi
tillbaka till diskussionen om huruvida
kostnaderna per produktenhet har stigit
eller inte. Jag har i tidigare debatter
med finansministern åberopat docenten
Faxéns siffror. Nu åberopar finansministern
andra siffror. Statistik
lär ibland vara lögn, och det är inte
lätt att veta vad som är sanning. Jag
kan för min del bara bygga på de nämnda
siffrorna. Docenten Faxén, som inte
bara är anställd i Svenska arbetsgivareföreningen,
utan också är vetenskapsman,
konstaterar att medan det tidigare
förelåg en god och gynnsam utveckling
i detta hänseende har Sverige under de
senaste åren visat ogynnsamma tendenser
i förhållande till andra länder. Stegringstakten
beträffande arbetskostnaden
per producerad enhet har för Sveriges
del överstigit motsvarande takt
för industriländerna i allmänhet med
omkring två procentenheter per år. Han
varnar för att ett land som Sverige,
som måste anpassa sig efter de utländska
konjunkturerna på marknaden, skall
fortsätta på det viset.

Jag tycker, herr finansminister, att
det finns anledning att ägna dessa siffror
ytterligare studium. De är intressanta
och betydelsefulla för bedömningen
av vår konkurrenssituation. Finansministern
och jag skall inte behöva ha
en lång debatt om vilken statistik som
är den riktiga; det är bättre att man
tar reda på den saken, så slipper vi här
ventilera den.

Visst kommer förhållandena att bli
bättre — jag är alldeles övertygad om
det ■— och på lång sikt har jag en mycket
optimistisk bedömning av våra utsikter;
den svenska industrin kommer
nog att klara sina övergångsproblem.
Men vi befinner oss just nu i ett besvärligt
läge, som vi måste försöka komma
över. I dag råder det pessimism i

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det svenska näringslivet. Man behöver
inte fråga så många företagare för att
få det klart för sig. Det råder också
pessimism på arbetsmarknaden; man
behöver inte gå ut på arbetsplatserna
för att få veta hur arbetarna och tjänstemännen
bedömer situationen. Jag tycker
fortfarande att finansministern friserar
arbetslöshetssiffrorna när han
presenterar dem. Jag är inte säker på
att man utan vidare kan göra jämförelser
med utlandet på det sätt som finansministern
gjort; statistiken i de olika
länderna är inte jämförbar. Vår .statistik
redovisar inte på det sätt den
borde beredskapsarbetare, i omskolning
sysselsatta, arkivarbetare, ungdom som
inte får jobb och den dolda arbetslösheten.
Detta måste man ta med för att
kunna göra en fullt rättvisande bedömning.

Herr talman! Jag måste återkomma
till skatterna i nästa replik.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng har ju ett
både magistralt och ibland trivsamt sätt
att framträda. Det har han haft i dag
också -— med ett bestämt och allvarligt
undantag som jag strax skall återkomma
till.

Får jag först säga, herr talman, att
jag blev utomordentligt förvånad över
inledningen till det avsnitt av herr
Strängs anförande, där han särskilt
apostroferade mig. Han trodde, att hela
den serie av superlativer som jag i början
av mitt anförande citerade var omdömen
som jag hade hämtat från den
socialdemokratiska pressen eller andra
välvilliga organ. Herr Sträng var tydligen
så förtjust över att höra dessa för
honom så trevliga omdömen, att han
inte kom ihåg att vartenda ett av citaten
härstammade från hans egen finansplan.
Ingenting hade hämtats från
annat håll. Alltsammans var självberöm.

Sedan raljerade herr Sträng — och
det tycker jag var det allvarliga — med
den motion angående en bättre metodik

för den ekonomiska planeringen som
väckts från vårt håll. Herr Sträng blandade
ihop detta med förslag till planer
av konkret slag för politikens bedrivande,
som vi tillsammans med centerpartiet
lagt fram — det gäller planer för
inflationens bekämpande, för bostadsförsörjningen
osv. De senare planerna
och förslagen är uttryck för vad man
vill göra — låt oss kalla det för den politiska
viljeinriktningen. Det förra förslaget
är avsett att vara en press på regeringen
för att få den att försöka åstadkomma
en bättre planeringsmetodik.
Det borde inte vara så svårt att hålla
detta isär.

Det är klart, säger herr Sträng, att
åtgärder, som medför försämringar eller
förbättringar för skogsindustrin i
Norrland, mest har betydelse för de
människor som bor i Norrland, på samma
sätt som åtgärder inom bostadsbyggandet
i tätorterna mest påverkar förhållandena
där. Ja, det är riktigt. Men
svagheten i regeringens planering framgår
just därav, att den inte samordnat
sin metodik med nödvändiga hänsynstaganden
till de konkreta planerna och
de regionala förhållandena. Det finns,
herr Sträng, tiotusentals människor här
i landet som inte har några egna rum
att vara rumsrena i. Och fråga invånarna
i stora bygder i Norrland, om
de anser att regeringens planering varit
tillfredsställande för deras del!

Vid förra årets remissdebatt undervisade
herr Sträng oss om att man inte
bara kunde välja ut ett visst år när
man ville göra jämförelser med utlandet,
utan man måste se på en serie
av år. Nu passar det emellertid finansministern
att plocka ut ett enda år och
göra jämförelser.

Eftersom herr Sträng talade om nationalproduktens
utveckling i olika länder,
vill jag bara nämna, att om man
jämför de 13 mest intressanta länderna
under den längre perioden 1950—1964,
finner man att genomsnittsökningen för
Sverige inte är större än att vi kom -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer någonstans på nionde eller tionde
plats. Tar man de år som här tidigare
■diskuterats och som motsvaras av den
valperiod, inför vilken socialdemokraterna
avgav sina långtgående löften i
1964 års valrörelse, alltså åren 1965
till 1968, och lägger samman vad som
faktiskt har skett med de prognoser som
nu föreligger, så finner man, som herr
Hedlund nyss sade, att resultatet inte
blir bra för den svenska regeringen.
Sverige ligger på en sammanlagd ökning
av omkring 14 procent medan genomsnittet
för OECD är ungefär 19 procent.
Norge, som herr Sträng talade om
i eu del andra sammanhang, kommer
sannolikt att ligga ett litet stycke över
19 procent.

Med utgångspunkt från den undervisning
som herr Sträng gav oss förra
året är således hans eget resonemang
i dag helt malplacerat.

Herr talman! Herr Sträng förde en
argumentation omkring en allmän sysselsättningsförsäkring
som jag beklagar,
därför att den indikerar att det finns
ett, låt mig kalla det psykologiskt motstånd
mot en sådan hos socialdemokraterna.
Det finns trots det kategoriska
uttalande jag här gjorde att avsikten
sannerligen inte är att försämra villkoren
för några grupper som nu har
sin försäkring ordnad. Finansministern
bagatelliserade det antal människor som
inte har sin försäkring ordnad och tycktes
mena att problemet inte var av någon
mer betydande omfattning. Men det
är det, herr finansminister.

Till sist sade herr Sträng att det
skulle ha varit bättre med litet mindre
kverulans. Jag skulle vilja uppmana
herr Sträng att läsa mitt anförande så
småningom. Han kommer där att finna
mera av försök till beskrivning av de
ändringar i politiken, som vi vill genomföra,
än av kritik av hans eget
fögderi. Men herr Sträng gjorde en felsägning
som på något vis ändå kan
vara varslande för framtiden. Herr
Sträng sade: Låt oss spara de pessi -

mistiska bilderna än så länge! Och han
talade om vad som var bra för det här
gamla landet.

Jag tror att vad som är bra för det
här gamla landet är att koppla över
till en politik som kan få till stånd en
kontinuerlig förnyelse. Annars, herr talman,
kan det ganska snart finnas skäl
att ta fram de pessimistiska bilderna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt men finansministern
utmanade mig. Låt mig bara först säga
att de sysselsättningsproblem vi har att
lösa i Sverige nog inte på ett tillfredsställande
sätt kan anges med siffran
2,2 procent arbetslösa. Därutöver finns
det folk som går på kurser, ungdomar
som inte är anmälda som arbetslösa
och inte har haft någon sysselsättning
samt en del gifta kvinnor som inte heller
är medtagna i statistiken. Det är
också väl bekant att arbetslöshetssiffrorna
för olika länder inte är fullt jämförbara.

Herr Sträng gick tillbaka till 1948,
då jag hade skrivit något soin gällde
läget 1947 och nämnt siffran 5 procent
arbetslösa såsom en som leder till hög
produktion. Men för att bedöma den
siffran får man ta hänsyn till då rådande
förutsättningar. Sex, sju år senare
fördes här i kammaren en debatt i vilken
dåvarande finansminister Sköld
deltog. Han var ganska nöjd med det
tillstånd som rådde 1954 och sade: Jag
skall inte bråka vidare med herr Ohlin,
om han inte tycker att vi nu har en för
hög sysselsättning.

Vid det tillfället var arbetslösheten
enligt fackföreningarnas statistik bortemot
3 procent, men vi vet alla att särskilt
förr i tiden var den totala siffran
större än den så redovisade: den fackliga
statistiken täckte inte på långt när
alla arbetslösa. Den uppskattning som
jag har gjort efter samråd med experter
visar att vi då hade nära 4 procent arbetslösa.
Detta var alltså sex å sju år se -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nare än min skrift och då ansåg regeringens
ledande man i den ekonomiska
politiken att situationen var relativt tillfredsställande.

Arbetsmarknadspolitiken går naturligtvis
framåt år efter år. Att då slänga
ut siffror som är 20 år gamla i hopp
att allmänheten inte skall känna till eller
beakta detta förhållandet, är, om
jag får säga det, en metod som jag knappast
hade väntat mig av finansministern
— jag hoppas att han uppfattar det
som en komplimang.

Jag kan tillägga att jag redan 1949
publicerade en framställning, där jag
klargjorde, att den sysselsättning man
kan ha ntan övertryck på arbetsmarknaden
beror på arbetsmarknadspolitiken.
Jag angav redan då att man med
en god sådan politik skulle kunna ha 97
procents sysselsättning, alltså en högre
siffra än den herr Sköld var nöjd med
åtskilliga år senare. Det är alldeles klart
att målet måste sättas högre allteftersom
metoderna för arbetsmarknadspolitiken
blir bättre.

Låt oss ytterligare belysa regeringens
ståndpunkt, herr talman, genom att gå
litet längre tillbaka i tiden — jag kan
ju också, herr Sträng, få göra en återblick.
En ny socialdemokratisk regering
tillkom strax efter att den nya konjunkturpolitiken
hade börjat klarläggas.
Sex å sju år senare, alltså åren 1937,
1938 och 1939, borde denna regering
ha haft tillfälle att förbättra sysselsättningspolitiken
och uppnå goda resultat.
Men hur stor var arbetslösheten
då? Den var under dessa tre år i genomsnitt
över 10 procent. Glöm inte
den siffran, herr finansminister, varje
gång Ni talar om de 5 procenten! Ni
trädde inte fram med någon syndabekännelse
den gången och sade: Det
är förfärligt att vi helt misslyckats med
vår arbetsmarknadspolitik.

Nämn denna siffra 10 procent varje
gång Ni nämner de 5 procenten, så att
allmänheten får det rätta perspektivet!
Regeringen vågade inte ens tala om att

halvera den tioprocentiga arbetslösheten
framöver, när man mot slutet av
1930-talet diskuterade dessa frågor. För
övrigt var arbetslösheten enligt tillgängliga
siffror ungefär lika stor mot slutet
av 1930-talet som den hade varit mot
slutet av 1920-talet under borgerliga regeringar.

Vad var då, herr talman, avsikten
med herr Strängs yttrande i dag? Jag
har redan antytt att den måste vara
att allmänheten skulle förbise den utveckling
som har skett i arbetsmarknadspolitiken
och bedöma de 5 procenten
mot bakgrunden av dagens förutsättningar
med de förfinade metoder
som vi nu har till förfogande. Det är
därför jag säger till herr Sträng: Tala
då även om Edra 10 procent, så att
det blir en riktig bild.

Låt mig tillägga, herr talman, att jag
verkligen, som herr Sträng trodde, blir
en smula sårad över sådana angrepp
som hans. Jag anser mig under en stor
del av min tid som vuxen ha verkat
för att vi här i landet skulle få en hög
sysselsättning, och jag har mycket intresserat
mig för metoderna att uppnå
en sådan. Jag är varm anhängare av full
sysselsättning, som jag betraktar som
en trygghets- och frihetsfaktor av mycket
väsentlig betydelse. Människorna,
framför allt löntagarna, blir inte verkligt
fria och oberoende, om de inte
har möjlighet att få arbete.

Låt mig tillfoga att om finansministern
skall diskutera med någon om detta
problem, så bör han tala med statsrådet
Wickman, som nyligen flera gånger
har understrukit att vi måste lära
oss att leva med en lägre sysselsättningsgrad
och högre arbetslöshet än vi
varit vana vid.

Herr Sträng framhöll i annat sammanhang
att man måste bedöma problemen
utifrån de rådande förutsättningarna.
Herr Sträng, det är precis
det som Ni själv i dag inte har gjort
i denna sak. Ni talade om att herr
Bratteli enligt somligas uppfattning ha -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 19C8 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de blivit bättre och mera balanserad
sedan han lämnade regeringen. Jag har
goda förhoppningar om att också herr
Sträng så småningom skall bli bättre,
och jag hoppas att den utvecklingen
skall börja ganska snart och av samma
skäl.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Beträffande herr Ohlins
sista förhoppning måste jag säga att jagar
mycket ledsen att jag måste göra honom
besviken — jag är naturligtvis oförbätterlig
och det är lika bra att vara inställd
på det.

Jag tog emellertid upp den här diskussionen
med herr Ohlin därför att det under
de senaste månaderna förts en debatt,
rubrikmässigt och i andra avssenden,
som gjort att man inte fått den riktiga
totalbilden av sysselsättningsläget,
t mitt första anförande sade jag, och jag
vill upprepa det nu, att det är en tragedi
för varje man att bli utan arbete och att
det iir samhällets skyldighet att ta itu
med missförhållandena där de uppstår
i syfte att komma till rätta med dem.
Beskrivningen av sysselsättningsläget
har dock inte varit så nyanserad som
man borde efterlysa. Jag ber att få erinra
om att arbetsmarknadsstyrelsens
chef för någon vecka sedan bad politikerna
att undvika att skapa panik i den
nuvarande situationen.

Från dessa utgångspunkter hade jagett
behov att ta upp herr Ohlins överväganden
mera på den vetenskapliga bogen
och jag använde en synnerligen
hänsynsfull argumentering mot herr
Ohlin då jag gjorde gällande att det hänt
åtskilligt sedan 1948. Vi har andra anspråk
på sysselsättningen än då och
herr Ohlin har väl andra uppfattningar
i dag, men själva problemet finns naturligtvis
kvar.

Herr Ohlin gick nu upp i talarstolen
och polemiserade mot herr Sköld, min
företrädare i ämbetet från 1954. Jag
har glädjen att se min företrädare i äm -

betet sitta i sin gamla bänk under denna
debatt, men han är kanske inte beredd
att begära replik och svara för sig! För
min del kan jag inte stå här och argumentera
med vare sig 1954 eller 1939
som basis det senare med avseende på
de 10 procenten, tv då skulle jag vara
tvingad tala om hur läget var 1932 innan
den socialdemokratiska regeringen
hade satt sig i kanslihuset för att söka
få någon ordning på det hela. Kanske
skulle jag vara tvungen att gå tillbaka
ända till 1924 när jag själv under tre
månader vandrade omkring som nödhjälpsarbetare
ute i landet.

I stället skall jag i sedvanlig ordning
något kommentera herrar Hedlunds,
Bohmans och Wedéns yttranden.

Herr Hedlund var illa berörd av att
jag apostroferade hans ståndpunktstagande
i samband med devalveringen,
och jag kan förstå detta. Jag gjorde det
helt enkelt därför att den uppkomna
oklarheten omedelbart efter hans yttrande
förorsakat olägenheter och spelat
en roll i den internationella debatten.
Economist har skrivit om saken och
tvingat den svenske riksbankschefen att
offentligt intervenera med en egen artikel
i tidskriften. Från andra håll har
jag hört detsamma och det var därför
jag inte kunde låta bli att omnämna förhållandet
för herr Hedlund, så att det
inte i onödan upprepas ännu en gång.

Hur skötte finansminister Sträng sig
egentligen, frågade herr Hedlund. Finansministern
hade ju ett sammanträde
med sin danske kollega och talade om
att det inte fanns någonting att förhandla
om eftersom saken redan var avgjord,
Delvis har herr Hedlund rätt häri, men
jag hade dessförinnan vid månadsskiftet
september—oktober haft flera diskussioner
med de danska, norska och finska
kollegerna just om dessa frågor — först
då vi träffades vid en konferens nere i
Rio och slutligen då jag stod som värd
vid en särskild överläggning här i Stockholm
för att i förberedande syfte diskutera
hur vi skulle ställa oss i händelse

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

•av en engelsk devalvering. Det var sannerligen
inte så, att kollegerna kom hit
och fick reda på någonting som de inte
kände till förut. Vår ståndpunkt stod
klar för dem redan tidigare; de visste
att vi ansåg den svenska ekonomiska
situationen vara sådan att en engelsk
devalvering som den beräknade — och
den blev nästan på procenten så stor
som vi antog — inte skulle medföra att
Sverige devalverade. Vi fick vid det tillfället
ett lika bestämt besked om danskarnas
ståndpunkt. Detta var alltså ingen
överraskning för oss. Ett lika bestämt
besked fick vi om var finnarna stod.
För norrmännens del var detta osäkrare,
men glädjande nog stannade de för
den svenska linjen.

Herr Hedlund frågade, om man inte
får tala om dessa ting. Ja, det beror på
bur, när och var man gör det — och
vem det är som talar. Om Bo Södersten
skriver en artikel i Aftonbladet, uppfattas
den som en intressant vetenskaplig
analys av ett problem, men ingen
drar några politiska slutsatser därav
och funderar över om den svenska regeringen
nu börjar darra på målet och
överväger att genomföra en devalvering.

1 tisdags deltog jag i en debatt i Nationalekonomiska
föreningen, där en annan
av de högt värderade vetenskapsmännen
på det nationalekonomiska området
förde precis samma resonemang
som Bo Södersten, och det gjorde han
från sina utgångspunkter som vetenskapsman.
Men herr Hedlund är inte i
den situationen att han kan diskutera
dessa frågor som vetenskapsman; herr
Hedlunds vetenskap ligger på ett annat,
i och för sig lika fint område. När han
tar ordet i dessa frågor gör han det i
egenskap av framstående politiker —■
och blivande statsminister, för den händelse
att vi får en borgerlig regering. Det
är ju litet annorlunda. Det ber jag i all
vänlighet herr Hedlund komma ihåg i
fortsättningen.

Jag skall inte här tvista med herr
Hedlund om vad som var utgångspunk -

ten för diskussionerna om de nya virkespriserna
i höstas. Men jag vet — det
bestrider heller inte herr Hedlund -—-att köparsidan då gjorde anspråk på
kraftiga reduktioner och att säljarsidan
ville ha så hyggliga priser som möjligt.
Jag läser nämligen facktidningarna inom
skogsindustrin, som ni är vänliga
nog att tillställa mig gratis, och vet därför
att skogsägarnas maning var: Håll
igen på avverkningarna! Det var också
detta jag syftade på i mitt inledningsanförande.

Vad sysselsättningsförsäkringen beträffar
kan man säga att de som företräder
arbetslöshetskassorna väl inte
kan ha någonting emot en allmän sysselsättningsförsäkring,
men situationen
i dag är den att alla löneanställda har
möjlighet att bilda egna arbetslöshetskassor.
Ingen löneanställd behöver vara
oförsäkrad, om han inte själv väljer det.
På senaste tiden har vi också släppt in
företagarna som försäkringsobjekt i arbetslöshetsförsäkringen.
Man har även
gjort några enkäter för att se om företagarna
är beredda att fortsätta med en
utbyggnad av arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan enkät gjordes redan i början
på 1960-talet, men resultatet blev negativt.
Företagarna var inte intresserade.
Det har emellertid sagts mig att de har
börjat bli mera intresserade på senaste
tiden, och i så fall finns det redan nu
praktiska möjligheter för företagarna
att bilda egna arbetslöshetskassor.

Detta är alltså bakgrunden. Och då
är frågan om vi skall gå över till ett
byråkratiskt obligatorium, eller om vi
skall använda den hittillsvarande ganska
smidiga formen för ordnandet av en
försäkring. Därom kommer meningarna
säkert att bli delade. Om herr Hedlund
inte tror mig på den punkten, finns det
här i riksdagen åtskilliga ledamöter med
direkta erfarenheter av hur man reagerar
på den andra sidan, som han kan
fråga.

Herr Hedlund kom tillbaka till frågan
om lönekostnaderna per produkt -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

enhet och gjorde gällande att min redovisning
inte var helt korrekt. Likaså tog
han upp bruttonationalproduktens ökning
under 1964 fram till 1968, om jag
fattade honom rätt. I mitt inledningsanförande
lämnade jag en redovisning,
hämtad från Internationella monetära
fonden, för lönekostnaden per produktenhet
— det är ju den saken som är intressant
ur konkurrenssynpunkt.

Denna redovisning gav ett för Sverige
mycket fördelaktigt resultat. Det finns
också en parallellredovisning på detta
område, som görs upp av OECD, och
den ger likaledes ett för Sverige mycket
gynnsamt resultat.

Dessa internationella statistiska tabeller
är inte alltid helt överensstämmande,
men det visar sig att utvecklingen
i Sverige från år 1959 till och med år
1966 på denna punkt — dvs. utvecklingen
beträffande arbetskraftskostnaden
— varit fördelaktigare än i Finland,
Norge, Västtyskland och Storbritannien.

Vi skäms alltså inte heller för oss i denna
statistik.

Även i fråga om bruttonationalproduktens
ökning kan man naturligtvis
hänvisa till statistik. För åren 1964—
1968 har enligt statistiken ökningen för
Sverige varit 14 procent, alltså med den
beräknade ytterligare ökningen för år
1968, och 13 procent för Västeuropa,
sådan utvecklingen där skisseras. Inte
heller på denna punkt behöver vi skämmas
vid en statistisk jämförelse.

Det är inte särskilt meningsfullt att
bara låta debatten röra sig om dessa
internationella statistiska jämförelser,
men några uppgifter som kan vara rätt
intressanta med hänsyn till att de i regel
kommer bort i debatten är siffrorna
för bruttonationalprodukten, för bruttoinvesteringen
och för den privata
konsumtionen allt utslaget per invånare
i de olika länderna, och naturligtvis
räknat i jämförbara priser.

Det visar sig att det när det gäller
bruttonationalprodukten år 1966 var det
en enda nation, som hade mer att dela

ut till sina medborgare än Sverige, nämligen
Förenta staterna. Om bruttoinvesteringarna
slogs ut per invånare i likvärdig
valuta, dvs. i dollar, var två
nationer något bättre ställda än vårt
land. Den ena var Förenta staterna och
den andra var Schweiz. Vad beträffar
den privata konsumtionen, dvs. levnadsstandarden
per huvud enligt en internationell
jämförande beräkning, redovisade
endast Förenta staterna och
Kanada en högre privatkonsumtion än
vårt land.

Dessa uppgifter ger eu belysning som
inte är alldeles oviktig i detta sammanhang.

I herr Bohmans inlägg vill jag bara
ta upp en fråga — jag tror att jag har
svarat på en del av herr Bohmans inlägg
i mitt föregående anförande. Herr
Bohman citerade docent Faxén och påpekade
att denne inte bara är direktör i
Arbetsgivareföreningen utan också ekonom.
Det är enligt min mening inte
något diskriminerande i att vara direktör
i Arbetsgivareföreningen. Jag är
fullt på det klara med att man ändå
kan vara en lika bra karl, lika objektiv
och korrekt — och det är Faxén förmodligen
också — som om man bara är
ekonom.

Jag borde kanske i mitt inledningsanförande
ha sagt något om att herr Bohman
i sitt första inlägg angrep regeringen
ganska hårt och kritiserade mig
för att inte ha lämnat en helt korrekt
redovisning i mina radio- och TV-framträdanden.
Men det behöver väl inte
understrykas att regeringen vid ett otal
tillfällen har betonat att vår alliansfria
utrikespolitik, som syftar till neutralitet,
kräver ett starkt försvar, att vårt försvar
i nuläget är starkt och att det fullgör
sin fredsbevarande uppgift och därmed
bidrar till stabiliteten i Europa.

Utgiftsramen för det militära försvaret
ökar, som jag sade i TV, med 215
miljoner. Det innebär en ökning med
4,3 procent jämfört med innevarande
budgetår. Denna ökning garanterar för -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svaret kompensation för prisstegringarna
och för de lönestegringar som skall
utgå för de 60 000 fast anställda i försvaret
på samma sätt som alla andra.
Dessutom tas tillbaka en tredjedel av
det under förra året infrusna beloppet,
och de andra två tredjedelarna kommer
att tas tillbaka under de närmaste åren.

Då menar jag att det med skäl kan
sägas att försvaret, i ekonomiska termer
uttryckt, är likvärdigt med vad det är
under innevarande år och vad det var
föregående år. Eftersom man har garantier
för att få tillbaka det infrusna beloppet
och eftersom saken skall ses på
litet längre sikt, så kan den variationen
inte vara avgörande. Försvaret har sin
reella standard garanterad, och vi har
— jämfört med alla andra nationer —
ett relativt starkt försvar. Det råder
inget tvivel om detta.

Herr Wedén sade att alla de vackra
uttryck som han citerade var hämtade
ur finansplanen, .lag skall faktiskt kontrollera
det, när jag får tillfälle att läsa
protokollet. Jag trodde mig knappast
om att kunna skriva så många kloka,
fina och fördelaktiga saker om mig
själv. Att jag läst ungefär detsamma i
pressen torde bero på att de socialdemokratiska
tidningarna, som delar mina
politiska värderingar, i långa stycken
byggt på finansplanen när de gjort
sina kommentarer. I sak är det väl därför
ingen större skillnad.

Herr Wedén menar att jag raljerar
med hans planeringsmetodik, och jag
tycker verkligen att man kan raljera
med den. Av barmhärtighet mot herr
Wedén skall jag inte fortsätta att läsa
upp valda stycken ur denna produkt.
Njälvklarheter, som beskrivs med märkvärdiga
ord och omskrivningar, är självklarheter
även om de slås in i ett omslag
av mycket kvalificerat planeringsresonemang.

Och slutligen, herr Wedén: När jag
talade om rumsrenhet i politisk mening,
så hade det inte ett dugg med den nuvarande
bostadsbristen att göra.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vetenskapen skall ligga
sanningen och verkligheten så nära som
möjligt — det är dess uppgift. Och politiken
blir nog som bäst när den kommer
vetenskapen och verkligheten så
nära som möjligt, herr finansminister.
Jag tror därför inte att jag var i så
dåligt sällskap. — När jag nu får höra
hur framstående finansministern tycker
att jag är, hoppas jag att han inte glömmer
bort att framhålla detta även under
valrörelsen.

Kostnadsfrågan drogs inte upp av
mig utan av någon annan. Jag talade för
min del om OECD-statistiken rörande
produktionen och tillät mig att under
åberopande av en tidning konstatera,
att därest vi under de senaste fyra åren
hållit jämna steg med OECD-länderna
i genomsnitt när det gäller nationalinkomsthöjningen,
så skulle finansministern
ha haft två å tre miljarder mer
att röra sig med. Det är ju inte någon
liten slant.

Jag tar fasta på finansministerns förklaring
att han skall försöka hjälpa till
att få ned räntan — jag fattade honom
så.

Herr talman! Tre minuter är kort
tid för att bemöta ett ganska långt anförande,
och jag kan inte nu gå närmare
in på de olika frågorna. Jag får
väl fundera över om jag kan komma
till tals med finansministern på lördag
eftermiddag, när debatten börjar ebba
ut och jag har möjlighet att på nytt
sätta upp mitt namn på talarlistan.

Finansministern framhöll att han
fann det trivsamt när han hörde mig
tala om återhållsamhet. Ja, det har jag
gjort många gånger. Jag har sagt att vi
i vissa konjunkturlägen måste vara
återhållsamma —- merendels har konjunkturläget
också varit sådant att detta
varit nödvändigt. Men jag har samtidigt
sagt att om vi överbalanserar
budgeten i en högkonjunktur måste vi
tänka oss en underbalansering i en
åtstramad konjunktur. Det är det jag

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

velat göra gällande i dag och det är
fullt i konsekvens med mina tidigare
uttalanden.

Jag underströk, herr finansminister,
att de arbetslöslietsbekämpande åtgärderna
var värdefulla, men jag sade också
att samhällskroppen framför allt behöver
hälsobringande åtgärder. Jag
överlämnar till finansministern att bedöma
huruvida Svenska mejeriernas
riksförening kan göra något på den
punkten. Jag trodde förstås att vi politiker
skulle klara sådana uppgifter. Men
då fordras — liksom den gången då finansministern
var arbetslös i tre månader
— ökad avsättning, så att den lediga
arbetskraften kan sysselsättas och
de stillastående maskinerna rulla. Samtidigt
bör vi också sätta in nya åtgärder
för att få fram bättre maskiner —
alltså öka investeringarna.

För dessa åtgärder har jag här pläderat.
Men finansministern tar inte upp
sådana propåer på allvar, varför vet
jag inte.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi måste tydligen fortsätta
diskussionen om arbetskostnaderna
per producerad enhet. Finansministerns
påstående, att anledningen till
olikheterna i uppfattning hos honom
och mig skulle bero på att han har
senare siffror än jag redovisade, måste
vara felaktigt. Siffrorna för 1967 kan
ännu inte föreligga. Anledningen till
skiljaktigheterna måste vara att finansministern
åberopar material för en längre
period — åren 1959—1966. Om man
ur den perioden bryter ut de senaste
åren får man de för Sveriges produktivitet
otillfredsställande siffrorna. Och
det är de senaste åren som är intressanta,
ty det anger trenden för framtiden.

Sedan vill jag beröra skattefilosofin.
Finansministern tror inte att någon
skulle stimuleras att jobba mer om vi
sänkte skatterna; det skulle inte skapa
någon högre grad av aktivitet. Jag har

— det vill jag bestämt förklara — eu
rakt motsatt uppfattning. Jag är alldeles
övertygad om att ett bättre skattesystem
skulle stimulera till initiativ och arbetsinsatser.
Jag tror att många andra

— säkerligen flertalet människor i vårt
land — har den uppfattning jag här
redovisat. Det är bara finansministern
som är oförbätterlig. Men allt ont har
ju något gott med sig. Om vi får behålla
herr Sträng som den oförbätterlige han
säger sig vara här i kammaren är det en
tillgång. Personligen anser jag nämligen
att han är en ovanligt trevlig motståndare
i debatten.

Skatteverkligheten är annorlunda än
herr Bohman beskriver den, säger finansministern,
och åberopar Roy Jenkins
och president Johnson, som vill
höja skatterna. Menar finansminister
Sträng verkligen allvar när han vill
jämföra den svenska ekonomin med den
amerikanska — Förenta staterna befinner
sig ju i krig! Dessutom måste man
vid en jämförelse av situationen i två
länder ta hänsyn till hur skattesystemen
är utformade och hur höga skatterna
är. Sverige har i dag, som bekant,
det högsta skattetrycket i världen. Det
är alltså svårare för oss att använda
skatterna som en konjunkturpåverkande
faktor. Förenta staterna har inte alls
den progressivitet som vi har i Sverige,
vilket svenska företag får känna av när
de skall anställa amerikaner. De måste
ge dem mycket högre löner än de skulle
behöva om våra skatter vore ungefär
lika höga som Förenta staternas.

Så ber finansministern mig att skriva
brev — på engelska för resten — till
den amerikanske presidenten. Det är
klart att jag kan göra det, till den effekt
det hava kan, men jag tyckte kanske det
var enklare att muntligen framföra
mina synpunkter på skattesystemet till
den svenske finansministern för att, i
mån av förmåga, påverka honom — utsikterna
är mycket små, det vet jag —
så att inte vårt land kommer i den situation
där finansministerns partivän i

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Storbritannien, Roy Jenkins, just nu
befinner sig.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Självklarheter är självklarheter,
säger finansministern, och
det har han rätt i. Emellertid tycks i
varje fall inte de förslag till tillvägagångssätt
och till flerårsplanering för
bostadsproduktionen och för att bättre
bekämpa inflationen som vi har lagt
fram har varit några självklarheter för
regeringen; i så fall skulle läget i dessa
båda avseenden ha varit bättre.

Om de förslag beträffande metodiken
för en bättre ekonomisk planering, som
framläggs i vår motion, för finansministern
är sj älvklarhet er är jag glad att han
säger det. Ty det kommer då att innebära
ett högst betydande framsteg beträffande
nivån på den statliga planeringen
i jämförelse med den som han
tidigare själv har åstadkommit.

Får jag kanske ge ett litet exempel på
detta? Finansministern sade att folkpartiet
alltid bjuder över beträffande
bostäder. Jag hade en lång diskussion
med herr Erlander på Folkets hus i
höstas, och han var då mycket ivrig att
bevisa att regeringen i själva verket
hade åstadkommit lika mycket och
kanske ändå litet mer. Herr Sträng och
herr Erlander måste försöka komma
överens med varandra om efter vilken
argumentationslinje de skall angripa
oss.

Kanske jag just beträffande bostäder
liksom det planerande förutseendet över
huvud taget kan hinna med, herr talman,
att citera ett kort stycke av vad
finansministern yttrade på Nationalekonomiska
föreningen i januari förra året.
Jag gör det framför allt med anledning
av att finansministern tidigare i dag
klagade över att åtstramningsambitionen
hos de kontinentala stormakterna
var för framträdande. Han ville att de
skulle föra en annan och bättre politik
i detta avseende, och jag delar hans
uppfattning. Men hurudan var hans

egen inställning i januari förra året?
Då framträdde han på Nationalekonomiska
föreningen, troligen med anspråk
på att vinna uppskattning för vad han
sade, och anförde följande beträffande
den budget som då lades fram:

Bostadsbyggandets igångsättning reduceras
med ett par tusen lägenheter.
Vägbyggnadsanslagen ligger oförändrade.
Med hänsyn till lönekostnadsstegringarna
betyder det realiter en viss
minskning i vägbyggandet. Familjebostadsbidrag,
studiebidrag, studiemedel
och barnbidrag ligger också oförändrade
trots penningvärdeförsämringen. Arbetsmarknadsanslagen
lämnas på det
hela taget oförändrade. Vi skriver ned
anslagen till beredskapsarbeten och
skriver upp anslagen för omskolning
och rörlighetsfrämjande åtgärder.

Herr talman! Resultatet av denna åtstramningspolitik
skulle medföra ett
upplåningsbehov av ungefär 1 500 miljoner
kronor. Det blir dubbelt så stort.
Jag tror att finansministern skall tala
med små bokstäver om förutseende beträffande
planeringen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern sade
för en stund sedan att man måste beakta
våra problem mot bakgrunden av
förhållandena i utlandet. Om man vill
gå tillbaka så långt som herr Sträng gör
— och jag för honom ännu några år
längre tillbaka — är det därför naturligt
att jämföra med slutet av 1930-talet
lika väl som med slutet av 1940-talet.
Jag har konstaterat att regeringen inte
alls har avlagt någon syndabekännelse
för att den i slutet av 1930-talet hade en
arbetslöshet på omkring 10 procent; i
verkligheten var den t. o. in. något
högre.

Jag håller med herr Sträng om att läget
i början av 1930-talet är en annan
fråga. Då hade vi en världsdepression,

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och det rådde lika stor arbetslöshet i
Danmark med en socialdemokratisk regering
som i Sverige. Det var världsdepressionen
som dominerade. Det var
nog inte den socialdemokratiska regeringen
som avhjälpte världsdepressionen,
vilket herr Sträng tycktes vilja antyda
när han sade att regeringen bragte
ordning på arbetsmarknaden.

Men får jag sammanfattningsvis säga
till herr Sträng att en nyanserad bild
av dessa problem kan man få om man
nämner hur arbetsmarknadspolitiken
har utvecklats, under rätt stor enighet,
och lett till en förskjutning uppåt av
den utan »övertryck» möjliga sysselsättningen.
Det enda som jag har begärt
av herr Sträng är att han skulle
tala om att mot slutet av 1930-talet, när
vi hade haft sex, sju år av socialdemokratiskt
regerande, hade vi 10 procent
arbetslösa eller något mer. Sedan har
arbetslösheten i verkligheten varit lägst
3, snarare 4 eller 5 procent under det
första årtiondet efter kriget. Därefter
har man kommit längre ner på skalan.
På 1960-talet rör vi oss med betydligt
lägre siffror. Nämn denna serie såsom
ett uttryck för hur arbetsmarknadspolitiken
har förbättrats! Nämn gärna också
att regeringen har gjort betydande
insatser för att åstadkomma den förbättringen,
men nämn denna utveckling,
denna sjunkande serie för arbetslösheten!
Då ställer ni siffrorna i riktig
belysning. Men det gör ni inte om
ni plockar ut en siffra som är 20 år
gammal, såsom nyss skedde.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är klart att alldeles
ensam skötte väl inte socialdemokratin
om att vi kom ur världsdepressionen på
1930-talet; vi fick en del hjälp utifrån
och dessutom fick vi hjälp av bondeförbundet
också, det skall i rättvisans
namn erkännas. Men det var ändå en
klar skillnad i såväl politisk vilja som
aktivitet i förhållande till den frisin -

nade regering som dessförinnan hade
att tas med dessa frågor.

Jag vill till herr Hedlund säga, att
jag tycker han har blivit litet miljöskadad
i sitt samröre med folkpartiet. Hans
resonemang, att om vi ändå hade haft
en fördelaktigare produktionsutveckling,
så skulle finansministern ha haft
två, tre miljarder till att röra sig med,
är ju ett argument som vi till leda fått
oss till livs av herr Ohlin i många tidigare
remissdebatter.

Jag tog fram en redovisning som bl. a.
visar att under åren 1950—1960, när vi
hade glädjen att under de flesta av
dessa år ha herr Hedlund och hans kolleger
som värdefulla medarbetare i regeringen,
ökade bruttonationalprodukten
med 3,2 procent. Om jag däremot
för fram beräkningen ända till dags dato,
så stiger ökningen till 3,7 procent.
Gör jag motsvarande beräkning för industriproduktionen,
visar det sig att
den under 1950-talet stannade vid 3,8
procent. För jag fram den till dags
dato, stiger medelsiffran till 4,8 procent.
Naturligtvis vill jag inte med detta
påstå, att herr Hedlund satt och höll
igen under de sju år då han var med i
regeringen och att det, så fort han
stängde dörren efter sig och vi vart
fria, blev en annan fräs på ruljangsen,
utan jag har med dessa siffror endast
velat visa att allt sådant tal om, att ifall
man gjort så eller så, skulle man ha haft
så eller så mycket mera att röra sig
med, måste förses med många reservationer.
Man måste ta hänsyn till de förhållanden
under vilka man arbetar. Jag
kan väl i ärlighetens intresse säga, att
medan vi hade herr Hedlund hos oss
i kanslihuset, så stretade han inte emot
utan han följde med i den socialdemokratiska
politiken, men det råkade bli
litet sämre just då. Om han nu tror att
en annan politik utan vidare skulle
göra det litet bättre, så är hans bakgrund
och hans förflutna inte någon
verifikation på att man skall lyckas.

Jag vill än en gång — och det blir

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

naturligtvis den sista gången — säga
till herr Bohman, att herr Faxén inte
har året 1967 med i sin redovisning.
Därför kommer man att hamna på de
siffror som jag har visat.

När det sedan är fråga om skattefilosofi,
herr Bohman, klarar man sig
inte med att säga att vi inte kan jämföra
oss med Förenta staterna, eftersom
detta land är invecklat i ett krig. Den
skatt som Lyndon Johnson vill ta in är
nämligen primärt icke dikterad av att
han behöver pengar för att finansiera
kriget, dem kan han låna, utan orsaken
är helt enkelt att han har en bytesbalans
och en inflationskonjunktur att bemästra.
Han måste helt enkelt ta ut
denna skatt för att dämpa ned inflationskonjunkturen
och åstadkomma den
inre balans, vilken i sin tur iir avgörande
för den yttre balansen. Jämförelsen
är alltså inte så tokig som herr Bohman
ville göra gällande.

När sedan herr Wedén högläser ur
Nationalekonomiska föreningens protokoll
från i fjol, vill jag säga att han säkerligen
läser rätt. Jag har ett minne av
att jag sagt detta ord för ord, men det
finns en förklaring därtill. För ett år
sedan gjorde vi den bedömningen, att
konjunkturförbättringen skulle komma
tidigare. Vi anpassade därför politiken
för kommande budgetår med hänsyn till
denna bedömning. Följaktligen lade vi
fast vägbyggandet på oförändrad nivå
och gick ned ett par tusen lägenheter
i bostadsbyggandet. Vi gjorde även en
del andra budgetpolitiska avvägningar
för att möta den förväntade bättre konjunkturen.

Nu har vi fått vänta längre på den
förbättrade konjunkturen, och under
året har vi då i stället ökat på mer än
vad jag trodde skulle vara möjligt vid
det tillfälle då vi diskuterade frågan på
Nationalekonomiska föreningen. Men
att ta detta som ett uttryck för en felaktig
planering är ungefär som att jämföra
med en seglare som ger sig ut på
etl oroligt hav, surrar skoten och säger

att seglen skall stå där de står oavsett
om det är blåst eller stiltje. Nej, gör
man en planering måste man kunna anpassa
sig efter den utveckling som blir.
Man gör beräkningar och prognoser och
lägger upp en budget efter dem, men
man ser till att budgeten är en beredskapsbudget
som kan få expandera om
det är riktigt och som kan få verka åtstramande
om det är riktigt. Om herr
Wedén har en annan planeringsfilosofi
och någon gång skulle få tillfälle att
omsätta denna filosofi i praktiken, så
kommer han att vakna upp med en
våldsam baksmälla.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Denna remissdebatt har
redan haft och kommer att få mycket
gemensamt med tidigare debatter. Så
långt tillbaka som jag kan minnas har
oppositionen varje år beskyllt regeringen
för att leda vårt land mot ekonomisk
undergång. Detta har varit huvudtemat
i remissdebatterna.

Ett annat mycket kärt tema har varit
att framför allt finansministern gör
en mängd felaktiga prognoser. Han har
nu återigen räknat fel, säger man, och
därför kan man inte heller för detta år
sätta tilltro till hans prognoser.

Det finns ingen anledning att diskutera
denna sak. Finansministern behöver
inget bistånd. Men det är som bekant
litet svårt att spå, framför allt om
framtiden. Men om nu finansministern
har räknat fel eller snarare om utvecklingen
gått i en annan riktning än man
bara för något år sedan hade anledning
att förmoda, hur tokigt har då inte oppositionen
under alla dessa år räknat.

Det är ingen som ställer oppositionspartierna
till ansvar för deras prognoser,
och det kanske vi skall vara tacksamma
för. Jag har under juluppehållet
friskat upp minnet av hur oppositionen
bedömt framtiden under de
gångna åren. Jag har därvid kunnat
konstatera att som prognosmakare har

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

oppositionen sannerligen inte gjort någon
succé.

Jag skall inte trötta med många exempel,
och jag skall inte gå så långt tillbaka
i tiden som herr Ohlin gjorde når
han botaniserade i det glada trettiotalet.
Men vi firar i år ett intressant jubileum.
För tio år sedan diskuterade vi eu av
efterkrigstidens allra mest betydelsefulla
reformer, nämligen tilläggspensioneringen.
Samtidigt förberedde vi en serie
höjningar av folkpensionerna för den
kommande tioårsperioden.

Av tämligen naturliga skäl kom debatten
att kretsa kring frågan om hur
reformen i olika avseenden skulle påverka
framtiden. Det skulle bli mycket
illa ställt för oss, om man skulle sätta
tilltro till den borgerliga oppositionen.
Om ATP genomfördes skulle det nästan
bli outhärdligt att leva här i Sverige,
inte minst för löntagarna och folkpensionärerna.
Några löneökningar skulle
vi inte få så länge ATP-systemet byggdes
upp. Sparandet skulle minska och
folkpensionärerna skulle inte kunna vara
säkra på att de löften om standardlvft,
som en enig riksdag hade uttalat
sig för fram till 1968, verkligen skulle
uppfyllas. Bostadsbyggandet och produktionen
skulle minska; arbetslösheten
skulle öka.

Det finns många exempel på dystra
spådomar från den tiden av framstående
företrädare för den borgerliga oppositionen.
De uttalanden som gjordes i
riksdagen var inte riktigt så drastiska
som i den valagitation som bedrevs och
den propaganda man tillät sig att göra
i valrörelsen. Där talade man om att
både lönestopp och arbetslöshet skulle
bli resultatet, om socialdemokratin blev
i tillfälle att genomföra den trygghetsreform
som ATP innebar. Alla kommer
säkert ihåg allt detta, även om minnet
ibland kan vara mycket kort.

Någon succé som prognosmakare har
oppositionen som sagt sannerligen inte
gjort. Folkpensionärerna har fått de
standardtillägg som utlovades 1958, och

löftet kommer att helt infrias genom det
beslut som riksdagen i år av regeringen
inbjuds att fatta. Om detta förslag genomföres
av riksdagen innebär det inte
slutet på standardhöjningarna för folkpensionärerna
utan det får betraktas
som ytterligare ett steg på vägen mot
förbättringar av de ekonomiska villkoren
för de äldre medborgarna. Pensionärerna
skall även i framtiden bli delaktiga
i den välståndsökning som pågår
i samhället.

De minskade möjligheterna till produktionsökning
som man hotade med
har heller inte inträffat, och var och
en vet att hotet om minskade reallöner
var tomt prat — för att inte tala om
den befarade risken för minskat bostadsbyggande.
Jag skall inte tynga protokollet
med en massa siffror utan bara
påminna om att ett nytt bostadsbyggnadsrekord
med 100 000 färdigställda
lägenheter noterades under fjolåret. De
borgerliga prognoserna för framtiden
var: ingen pensionsförbättring, ingen
produktionsökning, ingen reallöneförbättring
osv. Alla vet vi att verkligheten
blev en helt annan.

På ytterligare eu punkt skulle jag
vilja anknyta till situationen för tio
år sedan, nämligen beträffande läget
på arbetsmarknaden. Jag gör det därför
att situationen nu i viss män är likartad
med vad den var för tio år sedan. 1
slutet av 1950-talet var vi inne i en
period av konjunkturavmattning. Vi fick
en ganska besvärande arbetslöshet —
de genomsnittliga arbetslöshetssiffrorna
var för 1957 1,9 procent men 1958 var
siffran 2,5 procent. På den tiden diskuterades
inte dessa arbetslöshetssiffror
så ingående, och intresset för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder var minsann
från oppositionens sida inte så
stort som i dag. Jag vill erinra om att
folkpartiet var tämligen kallsinnigt mot
den arbetsmarknadspolitik som då fördes.
Det tog sig uttryck i motioner både
till 1959 och 1960 års riksdagar. I en
folkpartimotion till 1960 års riksdag,

Torsdagen den 18 januari 19G8 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som var undertecknad av både herr
Ohlin och herr Wedén och i vilken man
sade att riksdagen ställt sig mycket positiv
till arbetsmarknadspolitikens anslagskrav,
hette det:

»Det har gatt så långt, att denna politik
glidit riksdagen något ur händerna.
Inget parti har velat riskera att få
stämpeln ''snål mot de arbetslösa’ på sig,
och därför har detta område sluppit en
sådan ingående granskning av hur anslagsmedlen
användes som deras storlek
och det statsfinansiella läget i och
för sig kunde motivera.»

Det vittnar om den ljumma inställning
man då hade till arbetsmarknadspolitiken.

År 1967 var, som finansministern påpekade
i sitt anförande, den registrerade
arbetslösheten i genomsnitt 1,7
procent. I december 1967 var arbetslösheten
2,2 procent. Jämför man läget
år 1958 och 1967 får man rimliga proportioner
på den nuvarande arbetslösheten.
Av den allmänna debatten får
man däremot närmast ett intryck av
att vi befinner oss i samma situation
som under 1920- och 1930-talets massarbetslöshet.

Nu har ju regeringens och arbetsmarknadsverkets
åtgärder för att stimulera
sysselsättningen under denna
vinter betytt, att cirka 100 000 människor
har fått sysselsättning.

Herr Hedlund påpekade i sitt anförande,
att arbetslösheten bland tjänstemännen
är mycket hög. Han menade
att man vidtar alldeles för få åtgärder
för att komma till rätta med de arbetslösa
tjänstemännens problem. Visserligen
har arbetslösheten bland tjänstemännen
stigit, men den ligger långt under
arbetslösheten bland de kollektivanställda.
I december var 0,5 procent
tjänstemän arbetslösa medan det totala
arbetslöshetstalet var 2,2 procent. Det
finns väl anledning att påpeka, att den
ökade arbetslösheten bland tjänstemännen
— det har förvisso skett en ökning
— liar mötts med en intensifiering av
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Arbetsförmedlingen har byggts ut, och
en ytterligare utbyggnad med hänsyn
till tjänstemännens behov kommer att
ske. Det har också pågått en speciell
rekryteringskampanj bland företagen
för att man skall få en uppfattning om
de arbetstillfällen som finns för tjänstemän.
Samtidigt har betydande resurser
satts in för att omskola och vidareutbilda
arbetslösa tjänstemän. Förra
året anordnades ett 90-tal utbildningskurser
i vilka sammanlagt 1 800 personer
deltog. Ytterligare 3 200 tjänstemän
omfattas av pågående eller planerad
utbildning. Det iir alltså inte så, att
man i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
inte har observerat att antalet
arbetslösa tjänstemän har ökat.

På den borgerliga kanten har man
börjat tillämpa eu nv definition av
arbetslöshetsbegreppet. Man nöjer sig
inte längre med att ange det antal som
verkligen är arbetslösa, utan man lägger
till det antal personer som befinner sig
under omskolning och ibland också det
antal som har beredskapsarbete; i vissa
fall tar man med hela det antal som berörs
av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
På det sättet får plan ju fram siffror
på 100 000 arbetslösa och däröver.

Det är enligt min mening fullständigt
felaktigt att betrakta de personer som
utbildar sig som arbetslösa, Att man inom
den borgerliga oppositionen gör det
i syfte att uppförstora arbetslöshetssiffrorna
kan jag förstå, men i så fall
måste man observera att det samtidigt
innebär en nedvärdering av utbildningen
som medel att bättre tillvarata begåvning,
energi, arbetsförmåga och kunnande.
Ibland har jag också undrat om
inte benägenheten att räkna in dem
som omskolas i arbetslöshetssiffrorna är
ett uttryck för att man på den borgerliga
kanten alltjämt lever kvar i den
föreställningen, att arbetsmarknadspolitik
är någonting som man bedriver när
arbetslöshet står för dörren. Den föreställningen
gjorde vi oss kvitt i vårt
parti tidigt på 1950-talet.

Arbetsmarknadspolitiken är också ett

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

led i den allmänna ekonomiska politiken
och näringspolitiken. Utbildning
och omskolning är ju framför allt ett
led i strävandena att anpassa människornas
kunnande till de nya krav som
en ny och effektivare produktionsteknik
ställer, kort sagt en anpassning till
de förändringar som vi upplever inom
näringslivet. Det finns ingenting som
talar för att vi bör ha ett mindre antal
omskolningsplatser när vi väl kommit
över den nuvarande konjunktursvackan.

Tvärtom kommer allt fler människor
att tvingas att byta yrke en eller flera
gånger under sitt liv på grund av den
tekniska utvecklingen som går allt snabbare.
Vid mitten av 1970-talet har vi
anledning att tro att vi har en omskolningskapacitet
på bortåt 150 000 personer
per år. Skall man då kalla alla
de människorna för arbetslösa? Att
döma av den terminologi som lanserats
från borgerligt håll skulle svaret bli ja.
Men det betyder i så fall att ju mer vi
uträttar med arbetsmarknadspolitiken,
desto fler »arbetslösa» får vi. Var och
eu inser ju att ett sådant synsätt är
fullständigt befängt.

Det jag har sagt om arbetsmarknadssituationen
skall inte uppfattas som ett
försök att bagatellisera de arbetslösas
problem. Jag är väl medveten om de
svårigheter som drabbar den enskilde
och den oro en familjeförsörjare kan
uppleva när han får besked om driftinskränkningar
inom det företag som
under en följd av år har givit honom
arbete och inkomst. Men vi har därför
inte anledning att överdramatisera det
som för närvarande sker på arbetsmarknaden.
och vi har inte heller något att
vinna på att göra det. Att det i statsverkspropositionen
konstateras, att det
under 1967 har rått bättre balans på
arbetsmarknaden än tidigare, skall inte
tas till intäkt för att vi på socialdemokratiskt
håll accepterar eller är tillfredsställda
med arbetslöshetens omfattning.
Finansministern gav ju uttryck för åsikten
att arbetslösheten är för stor, och

den socialdemokratiska gruppen delar
denna uppfattning.

Vi är beredda att fortsätta kampen
för att hålla sysselsättningen på så hög
nivå som möjligt. Alla människor skall
känna trygghet. Även om det inte är
möjligt att få sysselsättning omedelbart,
så skall man i varje fall alltid vara garanterad
ekonomisk trygghet. Jag skall,
herr talman, strax säga ett par ord om
sysselsättningsförsäkring.

Innan jag gör det vill jag peka på att
av de inlägg vi har lyssnat till här i dag
och även av de kommentarer till statsverkspropositionen
som vi har kunnat
läsa i den borgerliga pressen framgår,
att man från oppositionens sida gör nya
inteckningar i den framtid som oppositionen
ändå inte tycks bedöma så mörkt.
Om oppositionen har en så pessimistisk
uppfattning om utvecklingen som man
påstår borde man rimligen ha krävt
fullständigt reformstopp. Men högern
vill ha ökade försvarsutgifter, och den
vill även ha skattesänkningar. På den
punkten har ju högern fört en stor
annonskampanj, där den lovat en skattereform
med skattelättnader, som skulle
bli som en vitaminspruta för vårt land.
Det skall bli väldigt intressant att se hur
man kommer att utforma förslag till en
skattelättnad som för det stora flertalet
innebär en vitaminspruta. De skatteförslag
högern hittills har lagt fram har ju
inneburit skattelättnader och stora sådana
för de stora inkomsttagarna, medan
skattelindringen för de stora medborgar
grupp erna har varit mycket blygsam,
ett hundratal kronor per år. Det
kan då sannerligen inte betraktas som
en vitaminspruta.

Folkpartiet för sin del lovar dels ökad
u-hjälp, dels en allmän sysselsättningsförsäkring.

Det skall bli spännande att se alla
dessa förslag materialiseras i motioner.
Vi väntar alltså med spänning på oppositionens
budgetförslag.

Arbetsmarknadssituationen är långt
ifrån ljus, och det är särskilt den äldre

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid

arbetskraften som har de största svårigheterna.
KSA-utredningen, som har till
uppgift att försöka åstadkomma förslag
till ersättning åt dem som blir arbetslösa,
har ju i första hand koncentrerat sig
på att lösa den äldre arbetskraftens problem,
och vi hälsar med tillfredsställelse
att regeringen så snabbt aviserar en
proposition, som i huvudsak bygger på
kommitténs enhälliga förslag.

Herr Wedén försökte göra troligt att
det förslag, som regeringen nu kommer
att framlägga och som bygger på utredningens
förslag, skulle innebära ett
snabbt genomförande av ett krav som
man fört fram från folkpartiet. Redan
i höstas kunde jag konstatera att det
inte var med sanningen överensstämmande.
Det är alltså fullständigt felaktigt
att påstå att herr Wedén kan ta åt
sig äran av ifrågavarande förslag. Det
kan illustreras med fabeln om tuppen
som på fullt allvar tror att solen går
upp därför att han gal. Det är ungefär
det samband som finns mellan folkpartiförslaget
och det förslag som regeringen
kommer att lägga fram.

Kommittén skall vidare enligt sina
direktiv undersöka alla möjligheter för
att få till stånd ett effektivt skydd för
alla som blir arbetslösa. Kommittén
skall också undersöka huruvida en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring är nödvändig.
Den frågan diskuterades så
grundligt här i kammaren både under
den allmänpolitiska debatten i höstas
och i en särskild interpellationsdebatt
att jag inte skall gå in på den frågan
närmare här i dag. Men det är klart att
vi som arbetar inom utredninen skulle
tycka att det vore värdefullt att få några
anvisningar om var folkpartiet hamnar,
när det nu tvingas konkretisera sina
allmänt hållna och välvilligt rundhänta
löften om en som man kallar allmän
sysselsättningsförsäkring.

Herr Hedlund var mycket försiktig
på den punkten och tog avstånd från
benämningen »sysselsättningsförsäkring».
Han kallade det för någonting

remiss av statsverkspropositionen m. m.

rimligare, nämligen inkomstförsäkring.
Herr Hedlund var också beredd att acceptera
ett långsamt inväxande och
sade, att man får tänka sig en inkomstförsäkring
som växer fram steg för steg,
dock inte för små steg åt gången.

Men vi väntar alltså på ett förslag från
folkpartiets sida som mer konkret anvisar
vart man är på väg. Det finns faktiskt
anledning att ställa en hel rad frågor.
Hur tänker sig folkpartiet att man
skall göra med de frivilliga arbetslöshetskassorna
för att ta ett exempel? Hur
skall man kunna tillvarata deras erfarenheter
och kunnande som man har
lovat? Jag tror att den fackliga rörelsen
— och det gäller både tjänstemän
och LO-anslutna — är mycket angelägna
att få svar på den frågan. Det är också
av intresse att få veta vilka grupper
försäkringen skall omfatta och hur mycket
den får kosta. Vissa folkpartiuppslag
har beräknats kosta 1,8 miljard
kronor.

Nu kan folkpartiet naturligtvis säga
att det är KSA-utredningens sak att utarbeta
förslag till lösningar då det gäller
detaljerna medan folkpartiet bara
har att ange allmänna riktlinjer. Men
svaren på de frågor jag ställt är dock av
avgörande betydelse för utformningen
av arbetslöshetsförsäkringen, eller sysselsättningsförsäkringen
som ni kallar
den. Folkpartiet har ju bestämt sig fölen
sådan försäkring, och det skall därför
bli intressant att i motionerna se
hur de tänkt sig att försäkringen skall
se u,t, ty det hjälper inte med några allmänna
riktlinjer beträffande sysselsättningsförsäkringen
utan det krävs förslag
till konkreta åtgärder som kan genomföras,
och detta snart.

Herr talman! .lag hade nu tänkt sluta
mitt inlägg men vill tillägga några ord.
Efter den diskussion som förts sedan
den parlamentariska nämnden lämnat
sitt betänkande finner jag det angeläget
att göra en deklaration.

Kommunisterna bär gjort ett stort
nummer av betänkandet, särskilt den

7(1

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 19G8 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

del som rör registreringen. Det är nu
alldeles klart utsagt att regeringen intagit
den ståndpunkten att åsiktsregistrering
inte skall ske. Detta stod ju klart
redan samma dag som nämnden lämnade
sitt betänkande. Den socialdemokratiska
riksdagsgruppen har ställt sig
bakom regeringens ståndpunkt och bestämt
sagt ifrån, att medlemskap i politiskt
parti inte bör bli föremål för registrering
utan att det finns särskilda
skäl härför. En person som är kommunist
skall alltså inte av det skälet registreras.
En person däremot vars handlande
ger anledning till misstankar skall
givetvis registreras och detta, herr talman,
oavsett om vederbörande är socialdemokrat,
folkpartist, högerman, kommunist
eller nazist.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att behöva
besvära kammarens ledamöter, men herr
Bengtsson i Varberg gjorde vissa uttalanden
som måste bemötas.

Herr Bengtsson talade på ett sådant
sätt om standardstegringen av folkpensionerna
efter 1968, att många lyssnare
måste ha fått intrycket att stegringen är
någonting som tidigare motarbetats av
oppositionen. Jag tror att alla som varit
med här i riksdagen någon tid erinrar
sig att rätta förhållandet är precis det
motsatta. I folkpartiet och i centerpartiet
har vi med skärpa drivit den frågan
på ett mycket tidigt stadium i samband
med införandet av ATP, och då möttes
vi av en sval, för att inte säga i början
ovillig inställning i det socialdemokratiska
partiet, en inställning som alltså
senare ändrades.

Det är samma förhållande beträffande
frågan om folkpensionärernas standardökning
varje år i stället för vartannat
år, men det nämnde inte herr
Bengtsson i Varberg.

Vad sedan arbetsmarknadspolitiken
beträffar nämnde hem Bengtsson några
motioner i ärendet från slutet av 1950-talet. Men bakgrunden till de motioner -

na var — tvärtemot vad man kunde få
intryck av när man lyssnade till herr
Bengtsson — att vi ville föra över arbetsmarknadspolitiken
från att i stor
utsträckning bygga på beredskapsarbeten
till att i stället bygga på omskolningen.
Vi hade alltså en direkt positiv
inställning där, inte den nedvärdering
som herr Bengtsson ville göra gällande.
Denna vår inställning fullföljdes också
senare av Bertil Ohlin, som satt med i
arbetsmarknadsutredningen. Det är riktigt
att vi under ett år här i riksdagen
yrkade på en viss nedskärning av anslagen
till beredskapsarbeten, men herr
Bengtsson skulle ha varit mera objektiv
om han också nämnt att vi under senare
år har vrkat på en ökning av anslagen
till omskolningsverksamheten.

Herr Bengtssons framställning var
alltså helt felaktig. Han anklagade mig
också för oriktiga uppgifter i samband
med det väntade förslaget från regeringen
rörande den äldre arbetskraften och
citerade det gamla ordspråket om tuppen
som gal och solen som går upp. Jag
har emellertid det intrycket att efter det
initiativ som folkpartiet tog i januari
förra året har både regeringen och herr
Bengtsson börjat gala ganska mycket i
den frågan, och det tycker jag för sakens
skull är mycket bra.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wedén lyssnade
uppenbarligen inte på mitt anförande
— eller han ville kanske inte höra vad
jag sade. När jag talade om folkpensioneringen
1958 var det för att belysa
oppositionens förmåga att ställa prognoser.
När vi 1958 behandlade ATP-frågan
och beslöt om höjningarna av folkpensionerna
fram till 1968 hade vi formellt
precis samma ståndpunkt som herr Wedén,
som först långt senare ställde sig
bakom förslaget att höjningarna skulle
göras varje år. Ty då hävdade folkpartiet,
att om vi genomförde ATP löpte
vi stor risk att inte kunna höja folk -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pensionerna. Man skrämde alltså folkpensionärerna
med ATP. Och just herr
Ohlin var den som då förde folkpartiets
talan. Han sade att man kunde
räkna med att folkpensionärerna efter
1968 inte skulle få någon andel av standardhöjningen.
Om vi genomförde ATP
skulle nämligen produktionsökningen
bli långsammare, bostadsbyggandet
mindre o. s. v.

Det var på den punkten jag ledde i
bevis att folkpartiet hade fel och att
partiets prognoser var helt oriktiga.
Folkpensionärerna har ju i år fått exakt
vad vi lovade. Och vi har inte motsatt
oss en höjning av folkpensionerna efter
1968. Vi har bara ansett det onödigt att
sätta i gång en utredning om den saken
förrän frågan bleve aktuell; och när
den blir det kommer det att finnas ett
förslag i ärendet.

Herr Wedén skall inte försöka att nu
komma ifrån att man i folkpartiet 1958
var mycket ljumt inställd till arbetsmarknadspolitiken.
Vad folkpartiet då
krävde var en nedskärning av anslaget
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

För övrigt gick det då som en röd
tråd genom hela folkpartipolitiken att
man skulle dra in på det sociala fältet.
Man talade om missbruk o. s. v. i detta
sammanhang. Det är alltså odiskutabelt
att folkpartiet ville skära ned anslaget
till arbetsmarknadspolitiken.

Det folkpartiförslag som enligt folkpartiet
ligger till grund för stödet åt de
äldre arbetslösa har vidare, herr Wedén,
ingenting gemensamt med det förslag,
som lades fram av den kommitté,
där jag deltagit, och som utgör underlag
för den regeringsproposition som snart
kommer att framläggas.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att vi i
samband med ATP-reformen uttalade
farhågor för hur det skulle kunna gå
för folkpensionärernas standardhöjning
efter 1968. Herr Bengtsson i Varberg

menar nu att dessa prognoser slog fel.
Ja, jag är glad att de slog fel, och att
de gjorde det tror jag har ett visst
samband med den aktivitet som vi utövade
i detta avseende.

Vi väckte ju motioner om att man på
ett tidigt stadium skulle undanröja osäkerheten
och ge ett löfte till folkpensionärerna
om att de skulle få sin standardhöjning
även efter 1968. Dessa motioner
röstade socialdemokraterna emot.
•lag är mycket tillfredsställd med att
man nu har ändrat inställning inom
herr Bengtssons parti på denna punkt.

Beträffande arbetsmarknadsanslagen
har jag redan förklarat hur det ligger
till. Det förhåller sig, tvärtemot vad
herr Bengtsson sade i sitt första anförande,
så att vi har önskat satsa mera
på omskolningen och mindre på beredskapsarbetena.
De förslag vi framlagt
har något år innehållit en begäran om
sänkta anslag med tanke på beredskapsarbetena,
andra år yrkande om höjda
anslag med tanke på omskolningsverksamlieten.
Så ligger det till, men jag
förstår att herr Bengtsson tycker att
det är litet tråkigt att det förhåller sig
på det sättet.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad man förutspådde
i samband med ATP-reformen 1958 var
att vi om ATP genomfördes komme att
få en mycket mindre produktionsökning
i vårt land. Genomförandet av
ATP skulle komma att medföra så stora
besvärligheter i vårt land att vi av detta
skäl inte skulle kunna ge folkpensionärerna
någon förbättring och inte heller
kunna genomföra någon reallöneökning''
för de anställda.

Nu säger herr Wedén att det var tack
vare folkpartiet som dessa prognoser
slog fel. I vilket avseende har heri
Wedéns parti medverkat till att produktionsökningen
trots ATP blivit så till
fredsställande, att vi kunnat uppfylla
alla de löften vi gav folkpensionärerna?

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det sägs ibland att den
politiska debatten och hela det politiska
klimatet i vårt land just nu har en hög
temperatur därför att vi i höst får ett
mycket viktigt val till riksdagens andra
kammare. Det ligger väl något i detta
påstående. De borgerliga partierna har
den söta regeringslukten i näsborrarna,
och detta bestämmer deras politiska
uppträdande i stort som i smått.

De vet inte om de vågar vara överens
för att inte från mittenpartierna skrämma
bort väljare som avskyr högerpolitik.
De vet inte om de vågar ha olika
meningar för att inte ge intryck av att
fullständigt sakna regeringsalternativ.
Det enda man för tillfället med säkerhet
kan säga om de borgerliga partierna
är att de vill ha regeringsmakten. Någon
annan fast utformad politik har de
inte.

Det hetare politiska klimatet beror
emellertid enligt min mening inte väsentligen
på närheten till valet. Det är
i stället objektiva skeenden såväl internationellt
som i det svenska samhället
som får det att hetta till. Grundvalen
är skärpta motsättningar.

Internationellt handlar det framför
allt om den alltmer tillspetsade motsättningen
mellan de utplundrade folkens
nationella och sociala befrielsekamp
mot världsimperialismens —
framför allt Förenta staternas — försök
att slå ned revolterna och bevara
det gamla systemet av exploatering.
Denna världsomspännande kamp påverkar
också vårt land — vi är indragna
i den.

Inom det svenska samhället handlar
det framför allt om motsättningen mellan
de produktiva krafternas utveckling
och de kapitalistiska äganderätts- och
maktförhållandena. Kapitalismen har
blivit föråldrad och otidsenlig. Den står
i vägen för människornas krav på trygghet
till liv, sysselsättning och inkomst,
på jämlikhet i förhållandet mellan medborgarna,
på inflytande för alla över det

som är grunden för vår existens, produktionen,
i enlighet med de demokratiska
idealen.

De skärpta motsättningarna kommer
till uttryck i Förenta staternas brutala
utrotningskrig i Vietnam, i det allt svårare
läget för de fattiga folken, i växande
arbetslöshet, i ökade klyftor mellan
fattiga och rika, d. v. s. bristen på jämlikhet,
i polisattacker för att slå ned
demonstrationer mot Förenta staternas
krig i Vietnam, i försök att få riksdagen
att legalisera den åsiktsregistrering
och den personförföljelse som byggts
upp till ett system med SÄPO som utgångspunkt.
Dessa olika företeelser är
ingalunda oberoende av varandra utan
har tvärtom ett samband.

Läget för mer än en miljard människor
i de s. k. u-länderna fortsätter
att försämras. Ökningen av inkomsten
per invånare är i u-länderna genomsnittligt
2 dollar mot 60 dollar per år
i de utvecklade länderna. U-ländernas
andel av världsexporten har sjunkit
kraftigt; köpkraften hos deras export
har fortsatt att minska. Deras skuldbörda
ökar däremot. Räntebetalningarna
slukar snart hela inflödet av resurser.
De växlar som utställdes vid den
första UNCTAD-konferensen år 1964 har
icke infriats av de rika länderna; dessa
har inte på något avgörande sätt ändrat
sin politik gentemot de fattiga länderna.

Dessa bittra uttalanden görs som bekant
i dokumentet från u-ländernas konferens
i Alger. Skall UNCTAD II i New
Delhi, som börjar den 1 februari, ge
ett bättre resultat inte bara i ord utan
i handling? Vi vet alla att det handlar
om för världen avgörande frågor. Det
vore rimligt att riksdagen före konferensens
början den 1 februari bereddes
''tillfälle att grundligt diskutera den
instruktion som skall gälla för Sveriges
delegation. Jag hoppas därför att handelsministern
snarast besvarar min interpellation
i denna fråga.

En fullständig lösning av u-ländernas
problem är tyvärr knappast nära -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liggande. Den kräver mycket genomgripande
förändringar såväl i de internationella
relationerna som inom dessa
länder själva. Det är nödvändigt att
göra slut på utplundringen och på hela
det imperialistiska systemet. Mer och
mer utvecklas och växer också den tanken
att en politisk, social och ekonomisk
revolution är nödvändig i de fattiga
länderna för att en fast grundval
skall kunna läggas för deras framåtskridande.
Stöd åt nationella och sociala
befrielserörelser är därför en viktig
del av varje realistisk u-landspolitik.

Men vi kan också, herr talman, ge
ett bidrag genom att verka för en total
förändring av de internationella handelsrelationerna,
som hittills inneburit
att de rika länderna gynnat sig själva
på de fattiga ländernas bekostnad. Det
är här som handels- och utvecklingskonferensen
kommer in. Då jag förmodar
att riksdagen får en särskild debatt
om dessa frågor skall jag nu bara uttala
åsikten att den svenska delegationen
helhjärtat måste stödja u-ländernas
krav. Det gjorde man som bekant inte
på alla punkter vid den första konferensen.

Flera andra problem i detta sammanhang
får jag också återkomma till. Det
gäller det svenska biståndets storlek,
där vi anser en snabbare ökningstakt
nödvändig. Det gäller biståndets fördelning,
där nu på allvar måste tas upp
diskussionen huruvida svenskt bistånd
skall lämnas till stater med reaktionära
regimer. Det gäller också regeringens
kapitulation inför de borgerliga kraven
på statliga garantier för privata kapitalinvesteringar
i u-länderna — en reträtt
som är lika avslöjande som den kan visa
sig olycklig.

Herr talman! Det krig som Förenta
staterna för i Vietnam är en fortsättning
på det kolonialkrig som Frankrike tidigare
förde i detta land. Att kolonialkrigen
ändrat form förändrar inte detta grundläggande
faktum. Nu handlar det inte
enbart om att slå under sig ett enstaka

land, utan om krig som ingår i kampen
för att bevara det imperialistiska utplundringssystemet
över huvud taget.
USA:s krig mot Vietnam förs samtidigt
i ett läge där alla förhållanden •— även
risken för krig och utrotning genom
atomdöd -—■ i hög grad har internationaliserats.
Förenta staternas militära
mord på människor i Vietnam innebär
folkutrotning och försök att undertrycka
demokratisk och nationell frihet,
men de innebär också stor risk för ett
tredje världskrig. Många menar att starka
krafter i USA medvetet satsar på att
få i gång ett avgörande krig mot Kina.
Därmed skulle den nya världsbranden
vara ett faktum.

Hos det svenska folket finns en stark
indignation och opposition mot Förenta
staternas krig i Vietnam. Det motsvarar
inte våra ideal om hur världen bör vara
inrättad att en stor militärmakt förintar
människor och undertrycker ett litet
folks frihet. Vad USA gör i Vietnam står
i stark kontrast till föreställningar som
funnits om Förenta staternas politik.
Fruktan för ett nytt världskrig spelar
också in.

Indignationen är stark och kommer
ibland till mycket tillspetsade uttryck
särskilt bland ungdomen. Man tycker
att regering, riksdag, partier och folkrörelser
gör för litet för att uttrycka
vårt avståndstagande till och fördömande
av Förenta staternas anfallskrig. Denna
kritiska inställning är enligt min mening
berättigad. Det görs alldeles för
litet i vårt land — av oss alla — för att
bygga en stark rörelse för solidaritet
med och stöd åt det vietnamesiska folket,
åt FNL och Demokratiska Republiken
Vietnam. Politiker från olika partier
säger ibland några ord — i remissde
batter och i andra sammanhang —- men
samtidigt gynnar den faktiska svenska
politiken på olika sätt Förenta staterna.

Regeringen och riksdagen har icke
fördömt och tagit avstånd från Förenta
staternas anfallskrig. Detta måste göras!
Sverige har icke avbrutit förbindelserna

3* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

med marionettregeringen i Saigon och
icke upprättat diplomatiska förbindelser
med regeringen i Demokratiska Republiken
Vietnam. Detta borde vi också
göra!

Svenska företag, såsom Sentab med
vägbyggen i Thailand för USA:s pansar,
Svenska Flygmotor med leveranser av
motordelar till ett amerikanskt rustningsföretag,
SAAB och flygvapnet med
förbättringar av en amerikansk robot —
vilken får disponeras av US Air Force
— stöder på olika sätt Förenta staterna.
Den svenska staten stöder Världsbanken,
som i sin tur på olika sätt stöder
USA :s kringsansträngningar. Detta måste
bringas att upphöra!

När Förenta staterna på grund av
sina utgifter för kriget i Vietnam får
valutasvårigheter och måste vidta vissa
restriktioner förklarar den svenska regeringen
sin förståelse för dessa åtgärder.
Den borde i stället ha förklarat att
den enda riktiga lösningen på USA:s
valutaproblem är att upphöra med kriget
i Vietnam.

Är det egendomligt — mot denna bakgrund
— om svenska ungdomar, som
är förbittrade över att den amerikanska
stormakten får hålla på och mörda lolk
i Vietnam, drivs att tillgripa tillspetsade
uttryck för sin indignation? Jag
anser inte att äggkastning mot diplomater
är en lämplig metod för att demonstrera,
men jag har heller ingen respekt
för dem som lågar av indignation när
en amerikansk diplomats rock blir nedsmutsad
men tiger still när människor i
tusental bränns till döds av napalm, tillverkad
av de oljebolag från vilka vi
köper vår bensin och utkastad på order
av den amerikanska regeringen med vilken
vi upprätthåller goda och vänskapliga
förbindelser.

Demonstrationer skall utvecklas på ett
värdigt och effektivt sätt, det är riktigt.
Om de som beskärmar sig så mycket
över nuvarande former för demonstration
i stället själva demonstrerade litet
mera mot Förenta staternas utrotnings -

krig i Vietnam, skulle detta säkert påverka
demonstrationernas karaktär. Det
är, herr talman, djupt tragiskt när det
uppstår en klyfta mellan de folkvalda
representanterna och en växande del
av det folk som de skall representera.
Det är särskilt tragiskt när det gäller
ungdomen och en avgörande internationell
fråga som vietnamkriget.

Det rätta sättet att lösa detta problem
kan inte vara att sända ut polis med
batonger och hästar för att med fysiskt
våld mot ungdomar tvinga dem att avstå
från demonstrationer. Lag och ordning
skall upprätthållas, men till de demokratiska
rättigheterna hör också rättigheten
och plikten att demonstrera mot
det som är vrångt och orätt i samhället
och världen. Myndigheterna bör akta
sig noga så att deras åtgärder icke blir
ett försvar för våldets lag och för krigets
ordning. Så uppfattas polisåtgärderna
av de unga demonstranterna. Jag
vill upprepa det krav som jag tidigare
ställt i brev till statsministern, nämligen
att omständigheterna vid de brutala polisingripandena
den 20 december här i
Stockholm skall undersökas av en offentlig
kommission med representanter
bl. a. för samtliga riksdagspartier.

Herr talman! Utvecklingen under de
senaste åren inom vårt eget land har gett
grundstöten åt två illusioner, som under
lång tid varit rätt allmänt spridda. De
förekom flitigt i socialdemokratins förkunnelse.
Den ena var att sysselsättningsfrågorna
nu egentligen var lösta.
Ekonomiska kriser och mera omfattande
arbetslöshet behövde inte längre förekomma.
Det gällde bara att tillämpa
den teknik som man utvecklat. Den
andra illusion som spreds var att utvecklingen
snabbt gick i riktniag mot
utjämning och ökad jämlikhet. Visserligen
fanns skillnader kvar mellan medborgarna,
men det var bara en tidsfråga
när välfärdssamhället definitivt hade
segrat och klasserna försvunnit.

I dag är det svårt för statsråden att
resa ut i landet ocli upprepa dessa på -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ståenden. Vi liar en betydande arbetslöshet.
Många löntagare, såväl arbetare
som tjänstemän, känner stor oro för arbete
och inkomst. Det erkänns numera
allmänt att utvecklingen inte har gått
mot ökad jämlikhet under de senaste
åren. Klyftan mellan fattiga och rika när
det gäller fördelningen av inkomster
och förmögenheter har snarast ökat.
Låglönegruppernas problem är olösta.
Klassamhället finns kvar, och dess yttringar
framträder starkt på de flesta
samhällsområden. Talet om välfärdssamhället
låter för de arbetslösa och
låginkomstgrupperna som ett hån.

Att man med en viss framgång tidigare
förde kampen mot arbetslöshet och
för inkomstutjämning skrev socialdemokratin
givetvis som en tillgång på sitt
balanskonto. Den har inte varit lika
angelägen att axla ansvaret för den nya
arbetslösheten och för de vidgade inkomstklyftorna.
Ändå handlar det här
om inslag i det kapitalistiska utvecklingsmönster
som regeringen följer i sin politik.
Den förvaltar samhället i stället för
att förvandla det. Socialdemokratin bär,
genom sin starka ställning hos folket
och i riksdagen, en viktig del av skulden
för de nuvarande utvecklingstendenserna.

Genom en politik som medvetet syftar
till att omforma samhället i socialistisk
riktning skulle andra resultat ha
kunnat uppnås beträffande sysselsättningen
och jämlikheten.

Det har från flera håll i debatten anmärkts
på den förnöjsamhet som regeringen
i finansplanen visar över det aktuella
sysselsättningsläget. Man må hänvisa
så mycket man vill till förhållandena
i Västtyskland och andra länder,
såsom finansministern här har gjort, men
faktum kvarstår att arbetslösheten i vårt
land nu är större än vad medborgarna
vill fördraga. Jag skulle ha dröjt längre
vid denna aspekt, om man inte från
borgerligt håll gjort liknande påpekanden.
Dessa anser jag vara uttryck för
hyckleri. Arbetslösheten är en produkt

av det kapitalistiska system och den
planlöshet som de borgerliga partierna
slår vakt om. De enda som tjänar på arbetslösheten
är de kapitalistiska företag
som söker förbättra sin lönsamhet genom
att avskeda folk, d. v. s. de företag
som högern och folkpartiet i alla lägen
försvarar. Men klagomålen från delta
håll över sysselsättningsproblemen kan
då inte tas på allvar. Menar ni allvar,
ledamöter av de borgerliga partierna,
måste ni lämna er borgerliga uppfattning
och i stället bli socialister!

En debatt har börjat inom arbetarrörelsen
om jämlikhetsproblemen. Begreppet
jämnare inkomstfördelning
nämns på ett ställe i finansplanen, men
detta är ord utan täckning. Det beror
därpå, att de förslag som samtidigt ställs
är helt otillräckliga för att skapa något
av jämlikhet. Här behövs angrepp på
alla fronter för att få till stånd bättre
förhållanden för låglönearbetare och
andra låginkomstgrupper för att minska
klyftorna vid fördelningen av inkomster
och förmögenheter. Detta kommer
att vara en avgörande fråga för hela
arbetarrörelsen under detta årtionde.

Själva finansplanen erbjöd i år inga
större överraskningar vare sig på utgiftssidan
eller på inkomstsidan. Varje
sittande regering hade väl ansett sig
tvungen att öka anslagen till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i nuvarande
läge, men det kan gott sägas även
av en icke medlem i regeringspartiet,
att regeringen här ökat anslagen bra.
Det är också tacknämligt att regeringen
icke har anslutit sig till tankegångarna
hos den familjepolitiska kommittén och
dess förslag i höstas. Barnfamiljerna
måste emellertid bli föremål för kraftfullare
insatser än som utlovats i finansplanen.
Höjningarna av folkpensionerna
är välkomna men löser inte problemen
för de pensionärer som saknar
ATP-pension — och inte för några
andra pensionärer heller, för den delen.

Ökningen av u-landsstödet måste anses
otillräcklig. Däremot hade det varit

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

angeläget att regeringen pressat ned
militärutgifterna i stället för att öka
dem.

När det gäller inkomstsidan kan vi
inte acceptera den övergång till mervärdeskatt
som regeringen föreslår. Skattepolitiken
bär under de senaste åren
utvecklats i felaktig riktning. Den har
blivit mera odemokratisk, vilket sammanhänger
med den starka ökningen av
den indirekta och av den kommunala
beskattningen. Övergången till mervärdeskatt
är ytterligare ett steg i samma
riktning. Visserligen agerar finansministern
med en viss försiktighet, men
tendensen är klar: den indirekta beskattningen
ökar ännu mer.

Enligt vår åsikt borde man i stället
satsa på en demokratisk skattereform.
Den bör innesluta en ändrad kostnadsfördelning
mellan stat och kommun som
möjliggör sänkta kommunalskatter, åtgärder
mot skattefusket, skärpt beskattning
av kapital- och spekulationsvinster,
skärpt beskattning av stora förmögenheter
och arv. Reklamutgiftcr och
utgifter för representation vid företagen
bör ej vara avdragsgilla. Konsumtionsbeskattningen
bör ges ett progessivt
inslag genom skärpt beskattning av
dyrare varor. En sådan skattereform
kunde bli ett av de nödvändiga bidragen
till en jämnare fördelning i samhället.

I argumenteringen för övergång till
mervärdeskatt har det sagts att denna
omfördelning av skattebördan skulle
vara nödvändig också för att hjälpa upp
sysselsättningen. Argumentet är enligt
min mening falskt. Företagens lönsamhet
är inte dålig, och den har förbättrats
under det senaste året. Nu väntar
man en konjunkturuppgång internationellt.
övergången till mervärdeskatt är
emellertid ett medel till att stärka kapitalismen
på löntagarnas och konsumenternas
bekostnad. Så långt är det anförda
argumentet riktigt. Det bör emellertid
observeras att många stora företag
medvetet skär ned sin arbetsstyrka i

Sverige. Motivet kan vara att de vill
flytta sina produktionsresurser utomlands,
där profiterna är större, eller att
de allmänt vill förbättra sin s. k. lönsamhet.
Det är detta som utgör den kapitalistiska
strukturrationaliseringen.

Det finns alltså inga som helst garantier
för att sysselsättningen skulle öka
därför att företagens vinstläge ytterligare
förbättras genom skatteåtgärder eller
på annat sätt. Det är därför också mycket
osäkert om finansministern räknar
rätt när han tror på bättre sysselsättningsförhållanden
längre fram på året.
Men om detta skulle visa sig vara riktigt,
vilka garantier kan han då ge för
att prisstegringen skall kunna begränsas?
Tidigare har det alltid varit en
trossats hos herr Sträng att full sysselsättning
måste åtföljas av en viss prisstegring
och inflation. Nu räknar finansministern
både med bättre sysselsättning
och mindre prisstegring. Hur
går det konststycket ihop? Eller har de
de gamla teorierna visat sig vara felaktiga? Uppgången

i det ekonomiska läget förefaller
icke säker. Det är möjligt att
man i finansdepartementet nu tar fel på
samma sätt som man gjorde i januari i
fjol. Vissa generella åtgärder såsom
sänkning av räntan och minskning av
omsättningsskatten måste enligt vår
mening diskuteras på allvar.

Herr talman! Åsiktsförtryck och polisingripanden
mot åsikter förekommer
i en rad länder. Människor har mördats
i hundratusental för sina åsikter, såsom
för inte länge sedan skedde i Indonesien.
De sätts i fängelse för sina åsikter,
såsom sker i dagens Grekland och i vår
EFTA-partner Portugal. I de socialistiska
länderna förekommer också attacker
mot åsiktsfriheten och uttryck för
polisvälde.

Åsiktsförtryck måste fördömas var
detta än förekommer. Krav på öppna
rättegångar måste ställas som ett led i
upprätthållandet av rättssäkerheten.
Vid en nyligen avslutad rättegång i

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Moskva förekom sådana restriktioner,
att den offentliga insynen inskränktes.
.Tåg kan nämna att vårt parti i ett brev
till Sovjetunionens kommunistiska parti
kritiserat dessa förhållanden.

Åsiktsförtryck möjliggöres genom registrering
av åsikter. I det utlåtande
som nyligen framlagts av parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffären
medges i sak att åsiktsregistrering förekommer
i vårt land genom att personer,
som är medlemmar i eller sympatiserar
med vissa politiska partier, av
denna grund införes i säkerhetspolisens
register. Detta har förut bestritts
bl. a. av ledamöter av regeringen.

I nämndens utlåtande medges också
att personer som är medlemmar i eller
sympatiserar med vissa politiska partier,
d. v. s. har vissa åsikter, såsom
grupp uteslutes från möjligheten att erhålla
vissa statliga och andra befattningar.
Enligt min bestämda åsikt står
bägge dessa företeelser i strid med regeringsformens
§ 16, vars allmänna innehåll
är att alla medborgare inom lagens
gränser skall ha samma rättigheter.
Jag har därför begärt att justitieombudsmannen
skall vidtaga erforderliga
åtgärder för att dessa brott mot
grundlagen bringas att upphöra, den
eller de ansvariga för dessa brott tilltalas
i laga ordning samt den rådande osäkerheten
för medborgarnas rättigheter
avlägsnas.

Jag vill gärna erkänna att den parlamentariska
nämnden förefaller att i
vissa stycken ha ansträngt sig för att
differentiera den s. k. personkontrollen
och för att skapa större öppenhet omkring
dessa frågor. Men den föreslår
samtidigt att hela detta system med
åsiktsregistrering skall vara kvar och
att personer tillhörande vissa politiska
partier alltjämt skall vara utestängda
från vissa tjänster. Den föreslår alltså
att detta orättfärdiga system öppet skall
accepteras av regering, riksdag och allmänhet.
Detta förslag innebär enligt

min åsikt en direkt uppmaning till brott
mot rikets grundlagar.

Det bör också sägas att det framlagda
utlåtandet är mycket hafsigt skrivet och
partiskt i sin framställning. Jag är inte
ensam om denna åsikt, såsom framgått
av pressens kommentarer. Den terminologi
man använder syftar hela tiden till
att suggerera fram vissa slutsatser. När
Sovjetunionen agerar talar man om den
kommunistiska underrättelseverksamheten.
När Förenta staterna är inblandat
användes termen spionage av västmakter.
Varför benämner man inte det
senare borgerlig unerrättelseverksamhet?
Då hade termerna använts likartat.

På flera ställen söker man i texten
sammankoppla överste Wennerströms
spionageverksamhet med vad man kallar
»personer med kommunistisk anknytning»
och »verksamhet från kommunistiskt
håll», trots att Wennerström
veterligen inte visade någon sympati
för den radikala arbetarrörelsen i vårt
land utan tillhörde helt andra kretsar
i samhället.

Det resonemang som förs i nämndens
utlåtande är i själva verket mycket
komprometterande för vår neutralitetspolitik.
Det märks att herrar Wedén
och Hernelius varit inspiratörer. Den
nuvarande folkpartiledaren har varit en
varm anhängare av tanken att Sverige
borde ansluta sig till Atlantpakten, och
ränderna går tydligen inte ur så lätt.

I utlåtandet resonerar man som om
det enda krigsfall vi kan räkna med är
ett krig mot Sovjetunionen. Så resonerade
man under det kalla kriget, men
vill verkligen socialdemokraterna och
centerpartiet göra det också i dag? I så
fall står det dåligt till med vår neutralitetspolitik.

I dag erkänns allmänt att Förenta
staterna är en aggressiv makt som för
krig. Herr Ohlin har i många år varit
ordförande i Svensk-amerikanska sällskapet.
Herrar Wedén och Hernelius

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är varma anhängare av Förenta staternas
politik i huvudsak. Om det fanns
någon logik i vad parlamentariska
nämnden skriver och säkerhetspolisen
gör borde man snarast betrakta dessa
personer som säkerhetsrisker under nuvarande
förhållanden.

Herr talman! .lag ber att få påpeka
att detta inte är någon angivelse till
Säkerhetspolisen från min sida utan endast
är ett försök att teoretiskt tillämpa
nämndens suspekta resonemang på aktuella
förhållanden.

Vad som är mest upprörande i parlamentariska
nämndens utlåtande är givetvis
att den utan att förete någon bevisning
i sak påstår »att från kommunistiskt
håll göres systematiska försök
att infiltrera säkerhetstjänsten och försvaret
samt att bakom detta måste ligga
avsikter som icke kan vara förenliga
med rikets intressen». Detta skrivs på
sådant sätt att man direkt hänvisar till
vårt parti. Om parlamentariska nämnden
inte hade haft för avsikt att resa
beskyllningar mot eller kasta en skugga
över vänsterpartiet kommunisterna borde
man uttryckt sig på ett annat sätt.

Jag säger detta eftersom eu del tidningar
och debattörer nu låtsas vara
oskulder, klagar över att vi svarar på
angreppet och skriver att detta är opåkallat.
Deras skriverier om oss just nu
påminner om det gamla franska ordspråket:
Detta djur är mycket elakt;
när man angriper det, försvarar det sig.

Herr talman! Jag vill också påtala
det anmärkningsvärda förhållandet —
något som kammarens ledamöter säkert
observerat — att ingen av de föregående
talarna med undantag för herr
Bengtsson i Varberg sagt ett enda ord
om utlåtandet från den parlamentariska
nämnden. Dessa talare representerar
ändå de fyra partier som var företrädda
i nämnden. Herr Bengtsson, som alltså
utgjorde det enda undantaget, framställde
sig närmast som motståndare
till nämndens slutsatser och rekommendationer.
Man har från dessa partiers

sida slagit upp saken stort i sina tidningar,
men i denna debatt har man
tigit som musslor. Detta gäller även herr
Wedén, som ändå själv skrivit under
nämndens utlåtande. Herr Wedén kom
annars ända bort till Kina i sitt inlägg,
men det mer näraliggande SÄPO ville
han inte låtsas om. Hur skall man tolka
denna blygsamhet efter alla braskande
rubriker i pressen? Har man redan
märkt att det är en bumerang man kastat,
som slår tillbaka mot de egna positionerna? Parlamentariska

nämndens ordförande
har vägrat en representant för vår
riksdagsgrupp att ta del av det material
som ligger till grund för de påståenden
och beskyllningar som görs. Representanter
för fyra politiska partier
i riksdagen upphöjer sig alltså till domare
över ett femte politiskt parti och
vägrar att öppet redovisa det material
man stöder sig på.

Angreppen görs genom resonemang
som i många fall utmanar löjet. När vår
partikongress i fjol i det nya partiprogrammet
skrev in partiets anslutning
till parlamentarism och flerpartisystem,
använder man nu oppositionen från en
liten obetydlig grupp som bevis för att
övervakning av partiet är nödvändig.
Man medger att officiella företrädare
för kommunistpartiet — inte ens partiets
namn har man brytt sig om att ta
reda på —• vill uppnå sitt reformprogram
med demokratiska medel. Man
tillägger emellertid: »Dessa förklaringar
kan vara uppriktigt menade; det är
svårt att yttra sig därom med bestämdhet.
» På samma pregnanta språk kunde
man om en viss nämnd säga: »Ledamöterna
i nämnden kan vara hederliga;
det är svårt att yttra sig därom med
bestämdhet.»

Det är väsentligt att fastslå att regeringen
bär ansvaret för skapandet och
upprätthållandet av hela detta system
av åsiktsregistrering och personförföljelse.
Det är den som fattat de avgörande
besluten. Detta ansvar kan den

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte komma undan. Om den nu slagit
till en viss reträtt, förskräckt över de
reaktioner inom och utom det egna
partiet, som avslöjandet av åsiktsregistreringen
framkallar, får framgå av
det inlägg som jag förmodar att statsministern
kommer att göra.

I parlamentariska nämndens utlåtande
bringas vissa historiska fakta i erinran.
I februari 1940 genomfördes på order
av den socialdemokratiske socialministern
och under trycket av det aggressiva
Hitlertyskland en husundersökning
i hela riket dels på kommunistiska
partiexpeditioner, redaktioner
och andra liknande lokaler, dels hos
enskilda kommunister i ledande ställning.
Tusentals poliser deltog i operationen.
Härigenom fick säkerhetstjänsten
— eller Hestapo som den kallades
på den tiden — material för komplettering
av registret, framhåller den parlamentariska
nämnden i sitt utlåtande.
Men den glömmer att tala om att den
icke fick material för ett enda åtal, med
undantag för ett åtal mot en norsk
patriot, som sedan utlämnades till Hitler
och mördades i Hitlertyskland. Ansträngningarna
att förbjuda vårt parti
omintetgjordes. I alla länder visade sig
kommunisterna vara goda patrioter i
motståndskampen mot nazismen.

Herr talman! I dag är det längre till
krigsskådeplatserna, men man skall inte
lyckas att misskreditera vårt parti för
folket denna gång heller. Vi är vuxna
ur den svenska jorden, och ingen skall
kunna ta ifrån oss vår rätt att kalla oss
svenska patrioter och samtidigt goda
internationalister.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hermanssons anförande
föranleder mig att göra några
deklarationer som kanske med hänsyn
till tiden blir mera kortfattade än ämnets
vikt i och för sig skulle kräva.

För det första vill jag säga att det inte
råder någon tvekan om var den svenska

regeringen står i förhållande till Vietnam
och det amerikanska kriget där.
Vi har gjort absolut klarläggande uttalanden
på denna punkt både vid våra
samtal med representanter för den amerikanska
regeringen och vid våra offentliga
deklarationer. Jag kan bl. a. hänvisa
till de anföranden som hölls i samband
med den extra partikongressen i
höstas. Varje försök från herr Hermanssons
sida att — som han gjorde i början
av sitt anförande — framställa den
socialdemokratiska regeringens hållning
som vacklande och i behov av klarläggande
är alltså baserat antingen på illvilja
eller på okunnighet om det faktiska
förhållandet.

För det andra vill jag deklarera att
vi håller styvt på demonstrationsrätten,
och vi kommer att fortsätta med det
både av respekt för den demokrati som
vi undan för undan varit med om att
forma och av respekt för rörelsens traditioner.
Vi har själva utvecklat en betydande
aktivitet när det gällt att skapa
de traditioner under vilka demonstrationer
förs i vårt land. Jag vågar
påstå att även i situationer då läget varit
utomordentligt upprört -— exempelvis
efter ådalskravallerna 1931 — har
de principer som vi fastslog då vi kämpade
för demonstrationsrätten iakttagits,
nämligen att vi aldrig skulle låta
oss komma till last någonting som innebar,
att man mot oss skulle kunna rikta
anklagelsen att inte ha respekt för gällande
ordning och att demonstranter
icke skulle behöva lida för sina ställningstaganden.
Jag vet hur noggrant vi
följde dessa principer, dels vid ådalskravallernas
upptakt, dels under de
oändligt många demonstrationer som
anordnades mot den begynnande nazismen
under 1930-talet, då stämningen
ibland var sådan att det kunde föreligga
risk för att ordningsföreskrifterna inte
följdes.

Varför har vi varit så angelägna om
detta? Helt enkelt av respekt för demokratins
principer. Det går icke att,

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som herr Hermansson försökte, sätta
sig på två hästar; han sade å ena sidan
att han tycker att det är bra med demonstrationer
och å andra sidan att
han väl kan förstå om man överskrider
gränserna. I de fall gränserna överskridits
anser jag det vara alldeles klart att
ordningsmakten haft en klar uppgift att
upprätthålla ordningen, och det hade
varit demonstrationsledningens uppgift
att se till att demonstranterna icke gjorde
någonting som komprometterade vare
sig demonstrationsrätten eller den
sak man, anser sig vilja främja, nämligen
angreppen mot USA:s krig i Vietnam.

Dessa två deklarationer anser jag det
vara nödvändigt att göra med anledning
av herr Hermanssons begynnelseord.

Om jag så går över till herr Hermanssons
slutord — resonemanget kring det
s. k. SÄPO — så måste jag, herr talman,
be o-m ursäkt för att jag måste anknyta
till herr Hermanssons egen historik;
det skulle vara ganska häpnadsväckande
om den fick förbli oemotsagd.

Det är riktigt att jag som statssekreterare
i socialdepartementet, som då hade
hand om polisärendena, jämte Gustav
Möller var med om att bygga upp säkerhetstjänsten.
Men besinna det läge som
vi dä var i. Jag hörde i går ett program
i radio, där man talade om polisrazzian
den 10 februari 1940, som beslöts av
Gustav Möller och som innebar en attack
mot kommunisterna. I vilken situation
var vi då, herr Hermansson?

Vi befann oss i följande situation.
Ryssland hade överfallit Finland. Det
var icke den situation som sedan inträdde
i april, då Tyskland överföll Skandinavien.
Den enda makt som hade gått
till anfall mot Skandinavien var Sovjetunionen.
I Sovjetunionens strategi ingick
att utnyttja det kommunistiska partiet
till vad vi betecknar som en landsförrädisk
verksamhet. Kuusinénregeringen,
bildades under ledning av en
framstående kommunist. Det är väl inte
underligt att den svenska regeringen då

säger sig: Det här är den första anfallsgärningen
emot Skandinavien. Det
här är första gången — Quislimg fanns
inte med i bilden, lian framträdde senare
— då representanter för ett politiskt
parti engagerar sig i en verksamhet
riktad mot det egna landet. Jag vågar
påstå att vem som helst, kanske till
och med herr Hermansson om han tänker
efter, förstår, att i den situation
som den svenska regeringen befann sig
1940 var det naturligt, att uppmärksamheten
med hänsyn till anfallet mot Finland,
med hänsyn till Kuusinenregeringens
existens, riktade sin uppmärksamhet
mot kommunisterna.

Kommunistiska partiet visade sig vid
det tillfället vara ett parti med dubbla
lojaliteter. Jag är övertygad om att
många av de kommunistiska representanterna
var besjälade av en uppriktig
vilja att gagna Sverige. Jag har inte ett
ögonblick satt det i fråga. Men de hade
dessutom en målsättning vid sidan om,
nämligen att gagna världsrevoluti-onen.
Det fanns litet med av detta, när herr
Hermansson drog upp bakgrunden till
vad som för närvarande pågår med arbetslösheten
och SÄPO och kommunistregistreringen
och kriget i Vietnam. Det
fanns liksom ett försök att binda samman
alla dessa ting på ett sätt som är
naturligt, om man är fostrad i den
marxistiska ideologin, som jag föreställer
mig att herr Hermansson är — jag
klandrar inte det. Men det var naturligt
för oss att observera att detta förhållande
skapade hos det kommunistiska
partiet en benägenhet för att samtidigt
med strävandena att vara lojalt
mot Sverige och -mot sitt eget land även
visa lojalitet mot dessa större sammanhang,
mot de utländska intressen som
skulle befordra världsrevolutionen. Herr
Hermansson har inte heller kunnat bestrida
att dena dubbla lojalitet fanns
där.

Det föranledde oss att anse det naturligt
att kommunisterna, och efter det
tyska överfallet på Norge även nazister -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

na, betraktades med misstänksamma
blickar helt enkelt därför att de — de
fick vara hur bra människor som helst

— dock inom sig hade två själar, den
svenska och den som längtade efter
världsrevolutionen. Denna dubbla lojalitet
var det som gjorde att vi ville undvika
att låta kommunister eller nazister
placeras i sådana positioner, där den
dubbla lojaliteten skulle kunna komma
dem att bryta samman. Jag kan försäkra
att vi tror att det var riktigt gjort att
på det sättet undvika att sätta kommunister
eller nazister på sådana poster,
där frestelserna skulle ha kunnat bli
dem övermäktiga. Jag tror att det kan
vara riktigt att tillfoga denna bild av
vad som hände 1940 för att inte saken
skall framstå på det sätt som herr Hermansson
här skildrade den.

Under hela tiden fanns då säkerhetstjänsten
som undan för undan organiserades
upp. När jag på hösten 1944 blev
polisminister var eu av mina första åtgärder
att fråga mig: Tjänar denna registrering
något till? Jag hade nog vissa
besvärligheter att övervinna i samlingsregeringen
— jag skall inte bestrida det

— men i mars 1945 fick jag i samlingsregeringen
tillstånd att utfärda bestämmelser
om att stryka all registrering av
kommunister.

Detta gjorde därför att utvecklingen,
enligt min och samlingsregeringens uppfattning,
gått därhän att den dubbla lojaliteten
inte utsatte dessa herrar och
damer för de frestelser som fanns under
kriget. Vi strök alltså kommunistregistreringen
men så inträffade någonting.
Precis som under det finska kriget sattes
massorna i rörelse och det första
och viktigaste offret var Tjeckoslovakiet.
Hur ställer sig då kommunisterna?
Det kommunistiska partiet i Tjeckoslovakiet
ansluter sig till dem som angriper,
och i hela Västeuropa kommer nu
den dubbla lojaliteten till uttryck. Angreppet
försvaras, man anser det rimligt
och riktigt 1948 att bära sig åt på
det sättet.

Vad garanterar att den intressekonflikt
som kom till uttryck vid ställningstagandet
till överfallet på Tjeckoslovakiet
inte skulle komma att prägla kommunisterna
om Sverige blev angripet?
Registreringen infördes på nytt, men det
är sannerligen inte vi som ändrat oss,
utan det är det kommunistiska partiet
som återigen demonstrerat att man, om
det blir en konflikt mellan det egna landets
nationella intressen och en utomstående
angripare, inte kan vara övertygad
om vilken position kommunisterna
intar.

Nåväl, sedan dess har mycket hänt
och herr Hermansson bär ju blivit en
demokrat av, det får man väl säga, de
mest enorma dimensioner. Han tar avstånd
från allt som har att göra med
tians förflutna, och jag väntade mig
också att han skulle ta avstånd från proletariatets
diktatur in. m., men det gjor3e
han inte direkt. Jag tror emellertid
att han numera förstår att kommunisternas
tidigare hänsynstagande till
främmande makt, den dubbla lojaliteten
— vilket dokumenterades så sent
som 1956 vid Ungern-krisen och exempelvis
vid Berlinmurens upprättande
— var politiska misstag.

Då har jag sagt mig följande. Det
tjänar inte mycket till att fortsätta med
en registrering som kan ge intryck av
att det pågår en åsiktsregistrering inom
den svenska polisen.

Herr Hermansson, det är ingen reträtt,
ty detta sade jag klockan 15 samma
dag som den parlamentariska nämnden
lämnat sitt betänkande. Jag kan inte
hjälpa att TV ansåg det ointressant att
den svenska regeringen på denna punkt
hade en annan bedömning än den parlamentariska
nämnden. Det var TV:s
sätt att bedöma nyheter. Men herr Hermansson
är inte ursäktad för de angrepp
han riktar mot regeringen för
att den ämnar fullfölja åsiktsregistreringen.
Det fanns dock tidningar som
återgav min kommuniké, och det fanns
en radio som exakt redogjorde för vad

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag yttrat. Herr Hermansson kan inte
skylla på att TV slarvar och lämnar
felaktig information till det svenska
folket. Radion lämnade en korrekt information
liksom huvudparten av våra
tidningar, och herr Hermansson bör ha
klart för sig läget innan han kommer
med sina angrepp. Det är alltså inte
fråga om någon reträtt, utan det är
exakt den ställning jag och regeringen
intog redan från början.

.lag vill med andra ord ha sagt att
det beror på det kommunistiska partiet
självt om det skall betraktas som ett
parti på vars lojalitet man inte kan lita.
Detta har ingenting att göra med en
vilja att ta reda på kommunisternas uppfattningar
-— inte alls. Det kan vara
intressant att höra herr Hermansson,
både här och på andra håll, men de
rapporter som vi till äventyrs skulle
kunna få om den politiska åsiktsbildningen
inom det kommunistiska partiet
betyder väldigt litet. Ingen människa
drömmer ju om att det kommunistiska
partiet skall få inflytande i svensk politik
— och det drömmer väl inte heller
herr Hermansson om. Följaktligen saknar
en dylik rapportering intresse. Däremot
är det intressant att veta var ni
står i fråga om den avgörande punkt
jag här berört.

Låt mig framhålla ytterligare en enda
sak. En av de besvärligaste uppgifter en
politiker kan ställas inför är att försöka
tillämpa å ena sidan en absolut demokratisk
rättsuppfattning — och hit hör
rätten att säga sin mening, vid demonstrationer
eller i vilket annat sammanhang
som helst.

Man skall inte bli utsatt för repressalier
för att man säger sin mening. Det är
den ena sidan av saken. Men en politiker
— i varje fall en medlem av regeringen
— kan inte nöja sig med det.
Han måste också kräva möjligheter att
skydda denna rättighet mot alla angrepp.
Det gör att här föreligger en intressekonflikt
— jag höll på att säga en
dubbel lojalitet — även här mellan å ena

sidan kravet på respekt för individens
frihet och å andra sidan kravet på respekt
för samhällets rätt att skydda sig
självt. Vi har försökt att lösa den intressekonflikten
så gott vi kunnat, och det
gläder mig mycket att den Strandska
nämnden enhälligt har kommit till det
resultatet att vi här i landet har en större
demokratisk insyn över polisens metoder
att lösa den intressekonflikten än
man har i något annat land. Vi har det
genom lekmannainslaget i polisstyrelsen
och i den särskilda polisnämnden. Och
nu föreslår den Strandska nämnden
ännu större offentlighet, trots att vi har
en starkare garanti än något annat land
för att demokratiska principer tillämpas.
lag hälsar det med största tillfredsställelse
och skulle vilja ha all den offentlighet
över alla dessa frågor som
över huvud taget är möjlig ur säkerhetssynpunkt.

Det är riktigt att ordet säkerhetstjänst
har dålig klang i många människors
öron, men det är så mycket som måste
hållas hemligt, och allt hemlighetsmakeri
skapar kontroverser. Ordet har dålig
klang också därför att man i de stora
staterna bygger upp en säkerhetstjänst
av helt andra dimensioner än vår. Vi vet
ju hur den amerikanska säkerhetstjänsten
arbetar. Det finns många uppgifter
om det. Och inte tycker vi om metoderna.
Nyss firade också den Tyska säkerhetstjänsten
50-årsjubileum och överhöljdes
då av beröm för sina fantastiska
gärningar. Men vi tycker inte, herr
Hermansson, att alla de gärningarna har
varit särskilt tilltalande ur demokratisk
synpunkt. Stormakterna liar som sagt
sina stora säkerhetstjänstorganisationer,
och vi tycker att båda två företer drag
som åt namnet säkerhetstjänst ger en
klang som vi inte tycker om, någonting
som strider mot våra demokratiska
principer.

Låt oss anta att herr Hermanssons
skräckskildring av åsiktsregistreringen
är riktig. Vad riskerar då en svensk
kommunist genom att bli åsiktsregistre -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

rad? Ja, jag bestrider inte att risken kan
vara allvarlig nog. Men det är väl ändå
en bagatell jämfört med vad en socialdemokrat
riskerar, om lian vågar bedriva
någon form av politisk verksamhet i
något av länderna öster om järnridån!
Det får väl ändå vara några proportioner
mellan indignationen på ena och
andra sidan.

Jag talar visserligen bär om förhållanden
utanför vårt lands gränser, men
hur länge sedan är det som herr Hermansson
försvarade regimen på andra
sidan järnridån? Tjeckkuppen ägde rum
1948 och Ungernkuppen 1956. Och hur
länge sedan är det Berlinmuren tillkom?
Om man befinner sig i herr Hermanssons
situation skall man inte försöka
göra sig till martyr. Det går inte.

Vi har en säkerhetstjänst, och den vill
vi göra offentlig. Vi vill ställa den under
all möjlig demokratisk kontroll. Och
vi är unika i hela världen därigenom att
vår säkerhetstjänst ledes så att vi skall
undvika att kränka demokratiska principer.
Vi har handlat så därför att vi är
demokrater, inte kommunister.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag har en begränsad
tid till mitt förfogande och jag kan inte
tillåta mig sådana yviga utflykter, som
herr Erlander använde sin obegränsade
taletid till. Jag vill bara framhålla
att anledningen till att jag erinrade om
vad som hände år 1940 var att jag ville
påpeka, att vårt parti egentligen var det
enda som av säkerhetspolisen hade »intyg
på» att vi icke bedrev någon landsskadlig
eller landsförrädisk verksamhet.
Man hittade, såsom jag framhöll, ingenting
som kunde ligga till grund för åtal
under denna omfattande razzia, som
herr Iirlander nu — och det är värt att
notera till protokollet — tar en betydande
del av ansvaret för.

I vad gäller frågan om dubbel lojalitet
under krigsåren tycker jag att en representant
för samlingsregeringen med den

utomordentligt vacklande politik som
denna förde i takt med krigslyckans
växlingar — en politik före Stalingrad,
en annan politik efter — skall tala med
mycket små bokstäver om dubbel lojalitet
under det andra världskriget.

Jag vill beträffande den fråga, som
herr Erlander tog upp, påpeka att detta
att fästa avseende vid förhållanden
utanför landets gränser icke är något
speciellt marxistiskt eller kommunistiskt.
Jag vill påminna om en partivän
till herr Erlander vid namn Jean Jaurés,
som levde i Frankrike och som myntade
utmärkta teser om sammanhanget mellan
patriotism och internationalism,
teser som jag trodde att lierr Erlander
fortfarande omfattade. Såvitt jag vet är
herr Erlanders parti också medlem av
Socialistiska internationalen, som väl
inte enhart sysslar med svenska förhållanden.

Det är alldeles självklart att varje
parti tar hänsyn också till förhållanden
utanför sitt eget lands gränser, men det
avgörande är ju om det finns en lojalitet
mot det egna landet när det angrips.
Herr Erlander eller någon annan representant
för de partier, som står bakom
parlamentariska nämndens utredning,
har icke kunnat framlägga några som
helst bevis, och kan inte heller göra det,
för att vårt parti i något läge tagit ställning
mot vårt lands intressen.

Herr Erlander sade att han redan
kl. 15 i fredags framförde sin regeringsdeklaration.
Också jag beklagar att den
inte gick ut på ett riktigt sätt genom
massmedia. Den nådde inte fram till
folket. Men detta är rimligen inte mitt
fel!

Herr Erlander säger att han inte gjort
någon reträtt. Jo, det var en alldeles påtaglig
reträtt ■— i varje fall hoppas jag
det — nämligen från den politik som
man tidigare har bedrivit på detta område
och som skildras i utlåtandet från
den parlamentariska nämnden.

Jag vill ställa några frågor om regeringens
nuvarande position till dessa

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

problem. Jag vill påpeka att det före
kl. 15 i fredags icke hade försports någon
som helst kritik från regeringen
mot åsiktsregistreringen, trots att man
självfallet varit väl underkunnig om hur
systemet fungerade. Statsministerns i
viss mån nya position har jag emellertid
noterat med intresse. Om hans synpunkter
blir gällande måste utan tvivel
avgörande förändringar genomföras när
det gäller registreringen. Medlemskap i
politiskt parti bör icke bli föremål för
registrering utan att det i det enskilda
fallet föreligger särskilda skäl. Denna
position föranleder dock en rad frågor.

Kan regeringen garantera att denna
nya inställning följes av polismyndigheterna,
så att nuvarande åsiktsregister
förstöres? Vad menas med formuleringen
»särskilda skäl»? Inbegrips däri besökande
av möten, deltagande i studiecirklar,
försäljning av tidningar, styrelse-
och andra förtroendeuppdrag i ett
parti? Eller avser formuleringen endast
och allenast verksamhet, som ligger
utanför vad som är ett normalt politiskt
engagemang i en demokrati?

Upphävs nu reglerna från 1948, vilka
enligt nämndens utlåtande alltjämt av
säkerhetstjänsten betraktas som ett stöd
för den politiska registreringen?

Hur står statsministerns förklaring i
relation till reglerna i lagen om polisregister
av år 1965? Vill statsministern
klart säga ut att hans förklaring på väsentliga
punkter innebär ett ställningstagande
mot den parlamentariska nämndens
slutsatser och rekommendationer?

Jag vill också påpeka, att enligt utlåtandet
förekommer många gånger uppgifter
om medborgarnas politiska åsikter
även i andra register som förs av
myndigheterna (s. 88 i det stencilerade
utlåtandet). Ämnar regeringen vidtaga
åtgärder för att denna speciella åsiktsregistrering
skall upphöra?

Men problemet gäller inte enbart
åsiktsregistreringen — det gäller också
frågan om varje svensk medborgare, på
det sätt som grundlagen föreskriver,

skall ha rätt att söka och erhålla varje
anställning för vilken han eller hon har
kompetens och lämplighet. Det kan inte
stå i överensstämmelse med regeringsformens
§ 16 att personer som är medlemmar
i eller sympatisörer till ett visst
politiskt parti — dvs. har vissa åsikter
— såsom grupper utestängs från
möjligheten att erhålla vissa befattningar.
Avser regeringen nu att ta initiativ
för att personer icke längre skall uteslutas
från vissa befattningar, därför att de
omfattar vissa politiska åsikter?

Om man får fatta statsministerns uttalande
optimistiskt så kan det innebära
ett sammanbrott för det system av
åsiktsregistrering och personförföljelse
som tidigare byggts upp genom regeringens
beslut. Detta kan innebära en
avgörande politisk händelse. Det återstår
emellertid att se om uttalandet kommer
att motsvaras av praktiska handlingar.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Genmälet är inte riktat
till statsministern. Tvärtom vill jag i
detta sammanhang säga, att jag tror att
vi allesammans hyser uppskattning'' av
den rätlinjighet som präglat statsministerns
uttalanden nyss. Det är bara på
en punkt som jag anser att det kan föreligga
en oklarhet — jag tror att det inte
rör sig om annat än just en oklarhet.

Det är klart att vi iakttagit de skiftningar
som herr Erlander talade om:
hur läget förändrats, hur man 1945 försökte
lätta upp systemet, hur 1948 års
händelser ändrade bilden och hur det
sedan oupphörligt inträffat händelser
som gjort att man behållit den ordning
som infördes 1948. Den ordningen har
alltså gällt hitintills — den har regeringen
fattat beslut om. Nu har vi sett
över bestämmelserna, och den parlamentariska
nämnden har, i rättssäkerhetens
intresse, föreslagit att den parlamentariska
kontrollen över den särskilda
säkerhetspolisen skall ytterligare utvidgas.

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

, Vi har sagt att uppgifter skall regelmässigt
inte utlämnas endast av den anledningen,
att en person tillhör ett ytterlighetsparti.
Det finns naturligtvis ett
samband mellan utlämnande och registrering,
och det är på denna punkt som
det kan föreligga någon oklarhet.

Men, herr talman, jag har ett behov
av att sedan vända mig till herr Hermansson.
Jag har i dag själv talat om
Vietnam och ett par andra utrikespolitiska
förhållanden. Finansministern har
förklarat att han inte fann anledning till
någon gensaga på de punkterna. Herr
Hermansson erinrade — delvis inte riktigt
korrekt — om att jag i allra första
början av min verksamhet här i riksdagen
var NATO-anhängare. Jag hade
sympatier för den solidaritetssträvan
som drev en lång rad av demokratiska
stater samman inför det kommunistiska
hotet. Man försökte ju avrusta i de västliga
demokratierna, men Sovjetunionen
gjorde inte några motsvarande försök.
.lag har sedan lång tid anslutit mig till
den svenska alliansfria linjen.

Och så det viktigaste, herr Hermansson:
Jag instämmer med statsministern
när lian säger att Ni inte skall försöka
göra Er för mycket till martyr. Det är
ingen som har sagt att det kommunistiska
partiet som sådant driver någon infiltrationsverksamhet
när det gäller polisen
eller något annat vitalt avsnitt.
Men vad som är alldeles klart och vad
som framgår av utredningen är att den
atmosfär, som det kommunistiska partiet
under tidigare år och långt framåt
i tiden skapat omkring sig, utsätter människor
för den konflikt mellan dubbla
lojaliteter som statsministern talade om.
Den gör dem lättare till offer när det
gäller att gå i tjänst hos andra intressen
än de svenska.

Statsministern var barmhärtig nog att
inte citera vad herr Hermansson själv
sagt på ett tidigare stadium, men långt
senare än då jag talade om NATO här
i kammaren. Det var vid Stalins död,
då herr Hermansson uttalade:

»Vår tids största folkledare och statsman,
den socialistiska samhällsgemenskapens
geniale mästare, kommunismens
banerförare har gått ur tiden. Må
Sveriges kommunister visa sitt föredöme
när det gäller att förvalta arvet från
vår tids störste marxist, Josef Stalin. Må
Sveriges kommunister hedra Stalins
minne genom att bättre tillägna sig
Stalins geniala lära och låta den bli vägledande
för hela den politiska verksamheten.
»

Herr talman! Mot bakgrund av yttranden
som detta — det har förekommit
paralleller senare — är det inte så
märkligt att den atmosfär jag talade om
har uppstått bland det kommunistiska
partiets anhängare och att där frekvensen
av personer, som varit böjda för att
tjäna andra intressen än svenska, varit
särskilt stor.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag märker herr talmannens
ogillande ögon och skall därför
inte ge herr Hermansson något långt
svar.

Herr Hermansson ställer en lång rad
frågor: Innebär mitt ställningstagande
det och det och det? Det är omöjligt för
mig att på några få minuter redogöra
för min syn på dessa problem. En sak
är emellertid klar: Jag betraktar inte
politisk aktivitet i det kommunistiska
partiet, efter detta ställningstagande,
som ägnat att brännmärka vederbörande.
Deltagande i möten etc., som herr
Hermansson frågar om, betraktar jag
som naturligt. Det beror ju på vilket
slag av möten herrarna har, men vanliga
möten, som vi har inom våra arbetarkommuner
o. s. v., skall naturligtvis inte
föranleda någon registrering.

Däremot vill jag svara direkt nej på
frågan, om jag i fortsättningen kommer
att arbeta för att varje svensk medborgare,
oberoende av politisk åskådning,
kommer att kunna placeras på de poster
där han av andra skäl kan anses merite -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rad. Antag till exempel att under kriget
en av de berömda fascisterna hade visat
sig vara en riktigt framstående militär.
När vi exempelvis skulle utse militärbefälhavare
i Värmland — för att nu ta
en ömtålig provins —• menar verkligen
herr Hermansson att jag då, med hänsyn
till § 16 i regeringsformen, skulle
gått upp till försvarsministern och sagt:
Jag kräver att denne nazist skall bli
placerad som militärbefälhavare i
Värmland! En orimlig position! Man
kan inte begära att, vid tillsättandet av
tjänster, hänsyn inte tas till huruvida
det finns risk för att en person kan
komma att uppträda med dubbla lojaliteter.

Herr Hermansson ställde en fråga
huruvida detta inte innebär ett sammanbrott
för säkerhetstjänsten. Nej, herr
Hermansson, det är det inte. 1945—
1948 drevs en säkerhetstjänst här i landet
utan kommunistregister och det
gick ganska bra då också. Kommunisterna
är inte så oumbärliga som Ni tror.

Till övriga frågor skall jag be att få
återkomma vid något lugnare tillfälle
då inte den lugne talmannen ser så irriterad
ut.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Det är inte endast mitt
fel att vi naggar på middagsrasten, utan
skulden får delas även av de borgerliga
oppositionsledarna och av finansministern.

Jag har sannerligen inte försökt framställa
mig som något slags martyr i detta
sammanhang. De som gör ett bestämt
politiskt ställningstagande ■— det gäller
alla partier — får också ta konsekvenserna
av detta i det nuvarande samhället.
Men jag vill påpeka att det inte gäller
mig, utan hundratusentals vanliga
människor i vårt land.

Även mot bakgrunden av den granskning
av litteraturen som gjorts i parlamentariska
nämndens betänkande vill

jag påpeka att vi nu har sådana regler,
att många människor utestänges från
arbeten både hos statliga och hos privata
arbetsgivare. Och det är, herr Erlander,
inte poster som överbefälhavare
eller militärområdesbefälhavare jag syftar
på.

Jag tror för övrigt att det var något
olyckligt av honom att ställa just den
fråga som herr Erlander riktade till
mig. Som bekant fanns det en hel del
höga militärer i vårt land under andra
världskriget som med skäl kunde sägas
vara något naziinfluerade. Exemplet
kunde ha valts bättre.

Jag talar om de vanliga människorna
som finns i vårt land. Ni kan väl inte
bestrida att personalkontroll förekommer
och att personer utestänges från
arbeten bara med hänvisning till deras
eget eller släktingars politiska hemvist?
Jag kan annars redogöra för en rad fall
som jag fått kännedom om sedan betänkandet
publicerades av parlamentariska
nämnden. Det gäller en elektriker
som inte får arbeta på en flygflottilj, en
stensättare som inte får sätta sten på en
kaserngård, en far som är förtvivlad
därför att han inte vet om det efter
dessa avslöjanden är någon idé att han
låter sina barn studera. Kan de få anställningar
när de är färdiga eller ställes
de utan arbete? Här finns en flicka,
som av arbetsförmedlingen hänvisades
till generalstaben som kontorist men
inte fick arbetet, kanske därför att hennes
far var partiorganiserad kommunist.
Måhända var det ett av de »försök
till infiltration» som nämnden talar
om?

Ni kan i pressen och i andra sammanhang
spela cyniskt med åsiktsregistrering
och smutskastning av kommunisterna
i politiken, men Ni bör förstå,
när vi diskuterar dessa frågor, att det
i många fall rör sig om mänskliga tragedier.
Det är därför jag har tagit upp
denna fråga och det är därför jag också
tillåter mig att känna djup indignation
över hela det system som avslöjas ge -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Interpellation ang. det ökande alkoholmissbruket

nom parlamentariska nämndens betänkande.

Skall det nu bli en förändring, som
statsministern här utlovar, är jag den
förste att uttala tillfredsställelse däröver.
Jag hoppas bara, som jag sade i
mitt tidigare inlägg, att löftena skall
genomföras i praktisk handling.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill be herr Hermansson
att lämna alla de fall som har
nämnts till rikspolisstyrelsen — det
finns någon ledamot av den här i kammaren
— så får vi göra en undersökning.

Jag har en gång på ett möte fått fem
sådana fall relaterade för mig. Inte i
något av dem fanns det någon grund för
anklagelserna mot SÄPO. Det nämner
jag bara såsom vägledning. Man skall
inte tro allt som står i tidningar.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 8

Interpellation ang. det ökande
alkoholmissbruket

Ordet lämnades på begäran till

Herr BERGLUND (fp), som yttrade:

Herr talman! Alltmer skrämmande
blir meddelandena om de skadeverkningar
som alkoholmissbruket åstadkommer
i vårt land. Av de rapporter
som de senaste dagarna på olika sätt
alarmerats framgår att ca 5 000 personer
varje år dör i anledning av alkoholmissbruk.
Man beräknar att
500 000—600 000 svenska medborgare
är mer eller mindre alkoholskadade och
att var sjätte eller sjunde svensk kan
bli offer för denna last.

Inte minst från läkarhåll ser man allvarligt
på detta problem och särskilt
då de läkare som har vårdnaden om
alkoholismens offer.

Yåra alkoholistanstalter blir fullbelagda,
våra alkoholkliniker besökes av
allt flera vårdsökande och våra mentalsjukhus
får allt större avdelningar för
vårdnaden av dessa människor. Uppgifter
har lämnats, där man beräknar
att statens utgifter för olika sociala och
andra åtgärder belöper sig till fyra
miljarder per år.

Alkoholismen har en negativ inverkan
på vårt samhällsliv i flera avseenden.
Det gäller inte bara de ekonomiska
förluster som både den enskilde
individen och samhället utsättes för. Än
mera beklämmande är de tragedier som
utspelar sig för den enskilde, familjen
i stort, de uppväxande barnen och
andra.

Förlorade arbetsinkomster, förstörd
ekonomi, trasiga äktenskap, våldshandlingar,
bilolyckor — alla sådana företeelser
ökar i takt med rusets inflytande
och deras efterverkningar skapar problem
för samhället.

Man kan inte komma ifrån att staten
här har ett stort ansvar och att stor
skuld åvilar samhället som inte vidtager
nödiga åtgärder för att i första hand
förebygga att denna alkoholflod ohämmat
får flöda ut över vårt land. Höjda
skatter på sprit anses vara ett medel
att dämma upp förbrukningen av alkohol,
men jag anser att det är inte tillräckligt.

En kampanj av stora mått måste sättas
in för upplysning och varning, att
alkoholen inte är ett njutningsmedel,
som många tycks anse, utan framför
allt ett farligt gift för vilket man bör
varna.

Jag tror vi kommit dithän att vi
måste anse alkoholen som en av de
största farsoter vårt land råkat ut för.
Vi bör då behandla den som sådan och
vidtaga extraordinära åtgärder för att
komma till rätta med denna epidemi.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Interpellation ang. Gotlands trafikproblem

Under hänvisning till vad jag här
nu anfört anhåller jag om kammarens
medgivande att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa
följande frågor:

Vill statsrådet för kammaren redogöra
för sin och regeringens syn på
det alltmer ökande alkoholmissbruket,
och vill statsrådet vidtaga extraordinära
åtgärder för att i förebyggande
syfte komma till rätta med detta alkoholmissbruk? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. Gotlands
trafikproblem

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep),
som yttrade:

Herr talman! Kommunikationerna
mellan Gotland och fastlandet har varit
föremål för flera omfattande utredningar
under efterkrigstiden. Sedan 1945
bär det nära nog ständigt pågått någon
form av utredning rörande de för öns
utveckling så avgörande trafikfrågorna.
Under denna tid har ofta förslag till
konkreta åtgärder avslagits i avvaktan
på att pågående utredningar skulle
framlägga resultatet av sitt arbete.

När utredningsmaterialet sedan redovisats
har förutsättningarna ändrats och
nya utredningar ansetts nödvändiga innan
några konkreta åtgärder kunnat sättas
in. Denna situation har i stort sett
kännetecknat de senaste 20 årens debatter
kring Gotlands kommunikationsproblem.

En påtaglig brist i detta ständiga utredande
har varit att man saknat det
totala samlade greppet på hela trafikproblemet.
Sjö- och lufttrafik har diskuterats
utan inbördes samband och
samma splittring har kännetecknat förhållandet
mellan gods- och persontrafik.
Om man sammanställer hela det

utredningsmaterial som finns och som
omspänner de flesta och betydelsefullaste
komponenterna i detta stora problemkomplex
borde det emellertid vara
möjligt att åstadkomma en paketlösning,
innebärande en radikal förbättring av
kommunikationerna. Det är nu på tiden
att man lämnar utredningsstadiet och
övergår till beslut om konkreta åtgärder.

Det gotländska näringslivet är i sin
helhet starkt beroende av kommunikationerna.
Det må gälla jordbruket, industrin
eller turistnäringen. Frakterna för
produkter som skall transporteras till
eller från Gotland bör inte ligga högre
än vad som gäller vid transport med
SJ på motsvarande sträcka. Samma
princip bör tillämpas för persontrafiken
och den därmed förknippade transporten
av personbilar. Om bilturismen
skall slå igenom på allvar för Gotlands
vidkommande får det inte vara dyrare
att frakta bilen över sjön än vad det
skulle vara att köra motsvarande sträcka
på landsväg. De höga bilfrakterna
är ett problem av stor räckvidd även
för de ca 20 000 gotlandsbilister som
under nuvarande förhållanden får betala
en extra »bilskatt» i form av bilfrakt
för att få komma in på riksvägnätet.
Bilskatten är lika för alla oavsett
bostadsort, och följaktligen bör alla
ha samma chans att utnyttja landets
vägnät. Att gotlandsbilisterna skall betala
mera än vad som motsvarar milkostnaden
vid egen färd på motsvarande
landsvägssträcka för att få komma
in på det vägnät som står landets övriga
bilister till förfogande är en upprörande
orättvisa. Det ter sig för dagen
inte genomförbart att lösa Gotlands
kommunikationsproblem genom en fast
broförbindelse, men det går att ersätta
denna fasta förbindelse med en flytande
bro i form av snabba bekväma bilfärjor.
Ett fraktlindringsbidrag för biltransporterna,
bekostat med bensin- och
bilskattemedel, är en åtgärd som kan
vidtas för att utjämna kostnaderna, och

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

89''

Interpellation ang. Gotlands trafikproblem

detta förslag kan genomföras utan särskilda
utredningar. Den senaste i raden
av utredningar om gotlandstrafiken
(SOU 1967:29) resulterade i ett förslag
om att i första hand ett belopp på 5
miljoner kr. skall ställas till förfogande
för att sänka fraktkostnaderna för godset.
Detta förslag är givetvis välkommet,
men det innebär ingen slutgiltig lösning
av Gotlands kommunikationsproblem.
Enbart under 1967, det år då utredningen
avlämnade sitt förslag, steg
fraktkostnaderna med ca 60 procent
för vissa gotlandsföretag. Då utredningen
uttryckligen framhöll att förslaget
om de fem miljonerna byggde på de
förutsättningar som rådde när förslaget
framlades (juni 1967) framstår beloppet
i dag som otillräckligt för att
nå den effekt som utredningen förutsatte.

En viktig del av kommunikationssystemet
för Gotlands vidkommande är flyget,
som måste vara ett snabbt och bekvämt
komplement till »bilfärjebron»
over havet. För närvarande lär biljettpriset
på Visbylinjen vara det dyraste
i landet räknat per kilometer. Det är
ett förhållande som inte kan anses acceptabelt
med tanke på öns isolerade
läge och därmed beroende av snabba
och billiga förbindelser med landet i
övrigt. Här kan staten — snabbt och
utan utredning — göra en insats genom
att ompröva sin avgiftspolitik gentemot
flygtrafiken.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Avser statsrådet att vid årets vårriksdag
framlägga förslag om införande
av det fraktlindringsbidrag som föreslogs
av gotlän dstrafikutredningen?

2. Är statsrådet villig medverka till
införandet av ett speciellt fraktlindringsbidrag
för personbilar att avräknas
mot bensin- och bilskattemedel?

3. Avser statsrådet vidtaga åtgärder

för att hela det gotländska trafikproblemet
blir föremål för överväganden
i syfte att få till stånd en genomgripande
förbättring?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

§ 11

Tillkännagavs, att följande KungL
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 10, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 11, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. m., och

nr 13, med förslag till förordning om
särskilt investeringsavdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om förflyttning av riksbankens sedeltryckeri
till Tumba.

§ 13

Anmäldes följande motioner:

nr 80, av herrar Blomkvist och Odhe,
om barntillägg till grupplivförsäkringen
för riksdagens ledamöter, m. m.,

nr 81, av herrar Wahlund och Eliasson
i Sundborn, angående utlandssvenskarnas
rösträtt,

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

nr 82, av herr Dickson in. fl., om anslag
till marketenterikassan vid det
svenska FN-förbandet på Cypern,

nr 83, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., om ökad information i skolan angående
skadeverkningar av stimulantia,
nr 84, av herr Jönsson i Arlöv in. fl.,
om slopande av betyg i uppförande och
ordning för elever i yrkesskola,

nr 85, av herr Andersson i Örebro
m. fl., om vissa arbetsmarknadspolitiska
åtgärder,

nr 86, av herr Berglund, angående
kvottilldelningen för bostadsbyggande i
vissa kommuner,

nr 87, av fröken Sandell och herr
Bengtsson i Landskrona, om utredning
rörande verkstäder för handikappade,
nr 88, av herr Sjönell in. fl., angående
kostnaderna för skyddsympning mot
gulsot,

nr 89, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, angående
folkpensionärs avgift för installation
av telefon,

nr 90, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., om befrielse för hörselskadade
från skyldighet att lösa TV-licens,

nr 91, av fru Sundberg m. fl., om inrättande
av en reklamationsnämnd vid
televerket,

nr 92, av fru Thuiwall och herr Blomkvist,
om information angående nya
bestämmelser om säkerhetsutrustning på
bilar,

nr 93, av herr Werbro, om inrättande
av tjänster som länsbrandchefer,

nr 94, av herr Hamrin i Kalmar m. fl.,
om höjt anslag till studielitteratur för
synskadade,

nr 95, av herrar Johansson i Växjö
och Westberg, om höjt anslag till De
handikappades riksförbund,

nr 96, av herrar Nilsson i Agniis och
Fridolfsson i Stockholm, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. in.,

nr 97, av herrar Nilsson i Agnäs och
Fridolfsson i Stockholm, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om an -

slag till Bidrag till Centralförbundet för
nykterhetsundervisning,

nr 98, av herr Rimås, om utredning
angående Stegeborgs slottsruin,

nr 99, av herr Sundkvist m. fl., om
anordnande av ett riksomfattande
idrottslotteri,

nr 100, av herr Westberg in. fl., om
avveckling av dyrortsgrupperingen av
de statsanställdas löner,

nr 101, av herrar Fridolfsson i Stockholm
och Werner, angående tillverkningen
och försäljningen av s. k. T-sprit,
nr 102, av herr Gustafsson i Borås,
om åtgärder mot missbruk av s. k. Tsprit,

nr 103, av herrar Lindberg och Johansson
i Skärstad, om rätt till avdrag
vid beskattningen för kostnad för hemhjälp,

nr 104, av herr Rubin, angående beskattningen
av idrottspriser,

nr 105, av herr Westberg in. fl., om
differentiering av skatten på bensin och
olja,

nr 106, av herr Svanberg in. fl., om
ökad statlig företagsamhet i Norrbotten,

nr 107, av herr Wedén in. fl., om utbyggd
statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering,

nr 108, av herr Westberg in. fl., angående
återlån från allmänna pensionsfonden,

nr 109, av fru Gärde Widemar, angående
viss ökad befogenhet för övervakningsnämnd
vid kriminalvård i frihet,

nr 110, av fru Gärde Widemar, angående
respit vid underlåtenhet att betala
försäkringspremie,
nr 111, av fru Thuiwall m. fl., om
upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar,

nr 112, av herr Westberg m. fl., om
registrering av ideell förening,

nr 113, av herr Blomkvist m. fl., om
ersättning från försäkringskassa åt donator
av transplantat,

nr 114, av herr Börjesson i Falköping,

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

angående tilläggssjukpenningen vid
barnsbörd,

nr 115, av herr Gustafsson i Borås,
angående sjukvård av patient vårdad
utanför det egna landstingsområdet,
nr 116, av fru Renström-Ingenäs och
fru Ekroth, om ersättning från försäkringskassa
åt donator av transplantat,
nr 117, av herrar Westberg och Jonsson,
om sänkning av pensionsåldern,
nr 118, av herr Wiklund i Stockholm
in. fl., om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen,

nr 119, av herrar Börjesson i Falköping
och Gustavsson i Alvesta, om
införande av provisoriskt körkort,
nr 120, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., om vissa åtgärder mot djurplågeri,

nr 121, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., om förbud mot användning av
spö m. m. vid hästtävling,

nr 122, av herr Johansson i Norrköping
in. fl., om ändring av koncessionsbestämmelserna
angående linjetrafik för
personbefordran,

nr 123, av herr Levin m. fl., om upphävande
av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper lös eller
ofredar villebråd,

nr 124, av fru Thunvall in. fl., om
förnyelse av läkarintyg för körkortsinnehavare,

nr 125, av hem Thylén m. fl., angående
förorening från passagerarfartyg genom
utsläpp av toalettavfall in. in.,
nr 126, av herr Werner, angående
hyreshöjning på grund av standardförbättring,
m. m.,

nr 127, av herrar Carlshamre och
Åberg, om stödfartvg för vinterfisket
utanför den norska kusten,

nr 128, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, om måltider
för gamla och handikappade inom
skolbespisningen,

nr 129, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gomér, angående informationen
om de sociala förmånerna,

nr 130, av herrar Johansson i Växjö
och Gustavsson i Alvesta, om varudeklaration
för tandkräm,

nr 131, av herrar Jonsson och Gustavsson
i Alvesta, om rabatt för folkpensionärer
på statens järnvägars och
postverkets busslinjer,

nr 132, av herr Petersson, om en
broschyr angående realisationsvinstbeskattningen,

nr 133, av herr Rimås, om en förbättrad
upplysningsservice för värnpliktiga,
samt

nr 134, av herr Ringabg, om utredning
rörande bullerproblemet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 7, med förslag till narkotikastrafflag,
in. in., måtte med hänsyn till ärendets
omfattning utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionen kom
kammaren till handa, dvs. första plenum
efter onsdagen den 31 innevarande januari.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
åtta enkla frågor, nämligen av:

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående tillverkning inom
landet av försvarets materiel,

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående materielbeställningar för
försvaret,

herr Hamrin i Kalmar (fp), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepar -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

tementet angående åtgärder för att bereda
sysselsättning åt dem som i vår
slutar sin värnpliktstjänstgöring,

fru Thiuwall (s), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående friställning av arbetskraft
efter försvarsbeställningar utomlands,
herr Ullsten (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
anteckning i kyrkobok om sinnesslöhet
eller sinnessjukdom,

herr Mossberg (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
åtgärder med anledning av industrinedläggningar
och personalinskränkningar
i Värmland,

herr Andersson i Storfors (s), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder mot arbetslöshet
i östra Värmland, samt

herr Nihlfors (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
utskriften av recept och remisser
från läkare.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.27.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 18 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungi.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1968/69, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68, nu krimmé att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr STÅHL (fp), som yttrade:

Herr talman! I denna stund av stiltje
efter urladdningen före middagspausen
skall jag ändå göra någon liten reflexion
i anslutning till vad som då utspelades.

Såsom ledamot av rikspolisstyrelsen

skulle jag vilja påminna om den tredje
parten i den konfliktsituation som här
diskuterats, den part som ofta blir mest
utsatt, nämligen polispersonalen. Det är
dessa människor —• vilka ju har samma
känslor och samma inställning som vi
andra — som oftast blir utsatta för det
missnöje som kan uppstå gentemot bestämmelser,
lagar och förordningar, vilka
en del kretsar då och då anser träda
deras frihet för när. Inte minst till de
yngre idealister, som ofta omedvetet
agerar som fjärrstyrda i ifrågavarande
sammanstötningar, borde man säga att
det mest meningslösa och orättvisa de
kan göra är att trotsa ordningsmakten
och begå övergrepp mot den polis som
är tillsatt för att upprätthålla ordningen
och som endast har till uppgift att
se till att gällande lagar och bestämmelser
tillämpas. Det är inte polisen som
utfärdar dessa, utan det är högre instanser
som sagt till om hur det skall
vara; polisen har bara att se till att bestämmelserna
följes. , •

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Därför borde man mer än som hittills
skett sprida upplysning inte minst
bland de demonstrerande ungdomskretsarna
om att det som sker till sist bara
kan skada en part, nämligen dem själva,
och ordningen i det samhälle där demonstranterna
lever.

Men det finns en annan grupp som
inger om möjligt större oro, eftersom
man kan hoppas att den förstnämnda
utgör en mera efemär företeelse som
så småningom kommer att lugna ner
sig. Jag syftar på den grupp som står
för den grova brottsligheten i landet,
och som ökar år efter år på ett oroväckande
sätt.

När man i min ungdom diskuterade
brottsligheten brukade det heta: Då alla
människor får det relativt bra, när
de har trygghet för det nödvändigaste
här i livet, kommer också brottsligheten,
i synnerhet egendomsbrotten, att
sjunka tillbaka, ty då behöver människor
inte stjäla eller begå övergrepp
mot sin nästa.

Nu har vi sedan åtskilliga år varit
t den situationen att de flesta människor
har det bra. Men tyvärr måste vi
konstatera att de som hyste de förhoppningar
jag nyss antydde icke har blivit
sannspådda. Utvecklingen går i motsatt
riktning. Faktum är att antalet begångna
brott under det senaste året är
större än något år tidigare. Uppklarningsprocenten
är på grund av denna
stora brottsvåg nere i något över 20
procent. Antalet ouppklarade brott utgör
för närvarande inemot 200 000.

Dessutom har man kommit in i ett
läge beträffande den allmänna ordningen
som medfört att många äldre personer
här i Stockholm knappast vågar
gå ut på gatan efter mörkrets inbrott
eller ge sig ned i en tunnelbanestation
på kvällen därför att de fruktar för sin
personliga säkerhet.

Polispersonalen kan naturligtvis inte
räcka till för den bevakning som behövs
om brottsvågen ytterligare stiger.
Vi måste kunna vädja till medborgarna

i ett demokratiskt samhälle om en sådan
grad av självdisciplin att den yttre
disciplinen genom polis och annan
ordningsmakt inte behöver bli oproportionerligt
stor. Ju sämre självdisciplin
medborgarna har, desto starkare blir
det yttre ordningstryck som måste pressas
fram även i ett demokratiskt samhälle.
Det måste vara ett gemensamt
intresse för alla demokratiskt inställda
människor i vårt samhälle att se till att
vi inte behöver öka detta yttre tryck,
utan med framgång kan vädja till medborgarnas
egen ansvarskänsla.

Det är si och så med den saken nu,
och det bör kanske i detta sammanhang
inte döljas att de hos polismakten anställda
under de senaste åren vid särskilt
allvarliga tillfällen haft en känsla
av tröstlöshet. De har undrat vart vi
är på väg och hur det hela skall sluta.
Det vore därför av utomordentligt stort
värde om man inom polisen något mer
än hittills kunde få känna att man hos
opinionen har stöd för det ofta mycket
otacksamma och tunga arbete som polisen
har att utföra i det fredliga samhällets
tjänst.

Innan jag kommer in på mitt egentliga
ärende som rör försvaret vill jag
säga några ord om en annan huvudtitel
som ligger mig om hjärtat, nämligen
den sjätte och då närmast vägpolitiken.

För fjärde året i rad ligger väganslagen
stilla -— i år med det undantaget
att de till och med är något krympta.
Det kallas på kanslisvenska att anslagen
kvarligger på samma höga nivå. Jag
vill konstatera att lyckas vi inte uppnå
någon förbättring inom en ganska nära
framtid kommer vi i ett läge som blir
allvarligt för både trafikekonomi och
trafiksäkerhet.

Av utomordentligt bra bilder i sjätte
huvudtiteln framgår, att medan vägtrafiken
tillväxer i samma höga takt som
under de senaste åren och bilparken
i år åter väntas skjuta i höjden med
sannolikt flera tiotal tusen nya fordon,

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 19(58 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

blir det nominella anslaget till både
vägbyggande och vägunderhåll allt
knappare. På grund av penningvärdeförsämringen
blir självfallet effekten av
dessa anslag allt lägre. Vad jag här har
sagt gäller även om man inkluderar de
arbeten som har utförts i arbetsmarknadsstyrelsens
regi.

Man kan inte heller skylla på bristande
tillflöde av automobilskattemedel.
Trots att dessa pengar i en allt stridare
ström flyter ut till olika ändamål,
även administrativa och numera under
flera olika huvudtitlar, är det överskott
som i år tillförts budgetutjämningsfonden,
dvs. stoppats undan som överskott,
uppe i över 600 miljoner kronor.
Det blir vägbyggandet och vägunderhållet
som får sitta emellan.

De prutningar man gör på vägbyggandet
måste kompenseras med en förstärkning
av underhållet. Nu drabbar
inknappningen både byggandet och underhållet.

Följderna härav är uppenbara. Vid en
granskning av vägbeståndet för nu vid
årsskiftet två år sedan befanns detta
vara allt annat än godtagbart. Det framkom
ganska oroande siffror beträffande
det antal vägar som är i direkt behov
av förbättringar och ombyggnader. Detta
går ut över all trafik, även nyttotrafiken
och därmed också i hög grad över
den produktionsökning, som är en av
finansministern högt prioriterad målsättning.
Det är självklart — och jag
behöver inte närmare utveckla den saken
— att en god trafikekonomi är en
mycket väsentlig förutsättning för förbättring
av produktiviteten. Men den
dåliga vägstandarden går tyvärr också
ut över trafiksäkerheten, och detta inträffar
just när vi genom det nya trafiksäkerhetsverket
på allvar skulle börja
ta itu med trafiksäkerhetsfrågorna.

Jag vill i detta avsnitt endast tillägga,
att det efter det stillastående, för att
inte säga den vanhävd, när det gäller
vägarna som präglat herr Palmes period
i kommunikationsdepartementet är nöd -

vändigt att nu tänka om. I förhållande
till vägplanen släpar vi efter med i
runt tal 300 miljoner kronor. Denna
en gång så stolta plan är faktiskt på
väg att bli en chimär. .Tåg är säker på
att man gör sig till tolk för både trafikfolk,
vägfolk och trafiksäkerhetsfolk
när man riktar en vädjan till kommunikationsministern
att snarast försöka
ge vägpolitiken en positiv inriktning.
Riksdagen kan inte åstadkomma någonting
på denna punkt, allra minst i det
nuvarande ekonomiska klimatet. Planeringen
av de åtgärder som bör vidtas
måste ske vid den förberedande budgetbehandlingen
i kanslihuset. Det är utomordentligt
viktigt att den nye kommunikationsministern
med liv och lust
tar sig an dessa viktiga uppgifter.

Härmed övergår jag till att säga några
ord i försvarsfrågan. Varför sprack försvarsutredningen?
Det har skrivits rätt
mycket om den saken. Orsaken härtill
var främst, att vi aldrig kom fram till
några egentliga förhandlingar om en
kostnadsram på det sätt som vi gjort
i eu rad tidigare försvarsutredningar.
Detta berodde inte på att det restes
orimliga krav i fråga om försvarskostnaderna.
Inte bara socialdemokraternas
utan även mittenpartiernas kostnadsförslag
utsattes för mycken kritik; de
ansågs vara alltför låga. Att vi inte kom
fram till några förhandlingar berodde
på att de socialdemokratiska representanterna,
sedan ett socialdemokratiskt
utgångsbud framlagts och mittenpartierna
presenterat ett förhandlingsbud,
förklarade att de var intresserade av
ett bud från mittenpartiernas sida endast
under förutsättning att detta låg
på en av socialdemokraterna angiven
nivå. Man sade alltså klart ifrån var
vårt bud skulle ligga för att den socialdemokratiska
majoriteten skulle
diskutera det.

Det är självklart att det inte är möjligt
att komma fram till ett positivt
resultat när en part på detta sätt från
början får händerna bundna och inte

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har manövreringsfrihet. Det anspråk
som framfördes från socialdemokratiskt
håll var också sådant att en fyrpartiuppgörelse
i stil med de tidigare från
början var absolut utesluten.

Detta var den ena orsaken till att
förhandlingarna strandade. Den andra
var att det en morgon när vi satte oss
vid förhandlingsbordet gjordes fullkomligt
klart att kostnadsramen för det första
året i den fyraårsperiod som vi var
tillsatta att utreda redan var spikad i
kanslihuset. I fjol råkade vi ut för precis
samma sak, men då accepterade vi
att det första året bröts ut. Vi tänkte
oss då en fyraårsperiod efter detta första
år.

Vi har alltså två år i följd råkat i
situationen, att långtidsplanering och
flerårsramar redan spolierats. Detta innebär
en radikal brytning med de principer
som knäsattes i 1958 års försvarsbeslut
och som sedan varit gällande, en
oundgänglig förutsättning för att åstadkomma
långtidsplanering och därmed
godtagbar försvarsekonomi. Allt detta
har man nu helt plötsligt satt ur spel.

Jag skulle vilja påminna om att försvarsministern
vid ett flertal tillfällen
både här i riksdagen och i andra sammanhang
offentligen energiskt understrukit
betydelsen av en fast långtidsplanering,
så att man kan se vilka
objekt som lämpligen bör komma med
på tillverkningschemat; det dröjer ju
ofta 5—10 år från projekteringen till
dess materielen kan komma in i organisationen.
Därför förutsätter god försvarsekonomi
långtidsplanering, och
detta har försvarsministern många
gånger understrukit. Detsamma gäller
naturligtvis flerårsramarna. Finns det
sådana, så vet de militära myndigheter
som har att förvalta pengarna vad
de förfogar över från det ena året till
det andra och är inte som före 1958
utlämnade till olika bedömningar från
år till år beträffande de resurser som
kan komma att ställas till förfogande.

Försvarskostnaderna kan te sig höga,

men de har alltsedan detta system infördes
visat en i förhållande till bruttonationalprodukten
sjunkande tendens;
försvarskostnaderna har alltså tagit en
väsentligt mindre del av det samlade
produktionsresultatet, och därför har
den kurvan pekat betydligt mindre uppåt
än kurvan för nationalinkomsten. Vi
har med detta system fått en ordning
som visat sig vara gynnsam både för
den mottagande parten och för den
betalande.

Hur viktigt detta system ansetts vara,
har även många gånger understrukits
från andra håll. Jag skall citera bara
några rader som belägg för detta ur det
bekanta köpenhamnstalet som statsministern
höll på hösten 1966. Han sade
då i fråga om det svenska försvaret
bl. a. följande: »Det väsentliga är att
några större ingrepp inte är möjliga
mot bakgrunden av den svenska försvarspolitiska
filosofin som bygger på
en kontinuitet. Den innebär att tillfälliga
skiftningar i konjunkturerna inte
kan eller får bryta ner en långsiktig
planering.»

Bättre kan man inte uttrycka hur
försvarspolitik skall föras i den situation
som även det nuvarande läget
utgör.

I princip är vi alltså — jag är övertygad
om att försvarsministern, om han
vore här, skulle instämma i det — ense
om värdet och önskvärdheten av en
fast långsiktsplanering. Men när det nu
kommer till kritan, springer man ifrån
alltsammans tillbaka till ettårsbeslut.
Därmed har man lyckats bryta sönder
det som i planeringshänseende har
byggts upp med stor möda och många
arbetsinsatser. Talet om rationaliseringar
blir alldeles meningslöst mot
bakgrunden av ett sådant sönderbrytande.

För min del tror jag inte att försvarsministern
eller hans departement ytterst
är ansvariga för detta. Jag skulle
gissa att det är medarbetarkretsen kring
herr Sträng som har känt den ekono -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

miska situationen så oroande att man
där har ansett sig tvungen att skapa
denna utomordentligt säregna situation.
Men man vinner ingenting på det. Man
riskerar i stället att det som vi här bevittnar
kommer att kosta betydligt mer
pengar än vad ett fullföljande av långtidsplaneringen
hade gjort.

Jag skall sedan be att få säga några
ord om den vackra skönmålning som
försvarsministern har gjort i inledningen
till årets fjärde huvudtitel och som
också avspeglar sig i finansplanen i
statsverkspropositionen. När man läser
detta mot bakgrunden av ett flerårigt
arbete i den senaste försvarsutredningen,
blir man onekligen ganska konfunderad.
Herr Bohman har tidigare i dag
varit inne på detta ämne och påpekat
kontrasterna. Jag skall be att få exemplifiera
detta med något av det som
försvarsministern själv anför i huvudtiteln.

Han säger t. ex. att en betydande förstärkning
för närvarande sker av pansarbrigaderna.
Ja, det är obestridligt.
Vi använder den materiel som genom
tidigare försvarsbeslut har tillförts försvarsorganisationen.
Men det är inte
det som de nuvarande försvarsförhandlingarna
gäller. De kan inte, som jag
nyss sade, påverka organisationen annat
än på lång sikt. Därför måste man
fråga sig hur situationen blir efter fyra,
fem, sex eller sju år, kanske även efter
tolv eller fjorton år. Den frågan har
försvarsministern minutiöst undvikit
att över huvud taget beröra.

Han talar om nuläget som kännetecknas
av att vi samlat betydande förråd
av krigsmateriel av olika slag för försvaret
under de hittills relativt goda åren.
Och när han säger att en betydande
förstärkning av pansarbrigaderna sker,
förtiger han, att antalet pansarbrigader
redan i början av 1970-talet på grund av
brist på medel med säkerhet måste
minskas med 50 procent, om man utgår
från den av regeringen nu tänkta kostnadsnivån.
Det går bra så länge vi inte
behöver ordna med nyanskaffning.

Vidare framhålles i propositionen att
flottan kommer att omfatta ett tjugutal
motortorpedbåtar och det är också
alldeles riktigt om man räknar med
dagsläget. Men det förtiges att alla de
motortorpedbåtar som vi nu har måste
vara utrangerade före 1975, och några
medel för att då skaffa en ny uppsättning
inryms inte inom den kostnadsram
som presenterats i huvudtiteln och
den därpå byggda långtidsplaneringen.

I propositionen sägs att kustrobotförband
med robot 08 A, som i själva
verket bara utgör ett steg i utvecklingen
mot robotbeväpning inom marinen, är
mycket lovande. Faktum är att utvecklingen
inte kan fullföljas med nuvarande
kostnadsnivå, och de nedlagda
kostnaderna kan därför bli en ren felinvestering.
Pengarna kommer inte att
räcka till för att fullfölja framtagningen
av den här roboten.

Vidare nämns inte att eldkraften vid
kustartilleriets rörliga spärrförband
kommer att bli reducerad då planerna
på en ny robot inte kan fullföljas. Det
framhålles i propositionen att attackflygets
vidare utveckling har säkerställts,
men det sägs inte att omfattningen
av attackflyget vid nuvarande
kostnadsnivå kommer att minska med
cirka 40 procent. Det talas om att kapacitet
för lätt attackflvg successivt skapas
genom pågående leveranser av flygplan
SK-60, men man nämner inte att
den nödvändiga utrustningen för att
just detta attackflygplan skall kunna bli
användbart kommer att bli mycket försenad
och att det därför finns risk att
planet i fråga aldrig kan sättas in för de
uppgifter som vid planeringen var avsett.

Jag kan inte gå igenom hela huvudtiteln
utan får nöja mig med dessa
exempel för att påvisa ett sätt att lämna
information om försvaret som jag inte
kan finna godtagbart, ja, knappast försvarbart.
Lämnar man informationer
måste de göras så fullständiga att bilden
blir riktig. Med den framlagda budgeten
och den antydda flerårsplaneringen fö -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

religger faktiskt, herr talman, risken
att den materiel som ingår i denna
budget över huvud taget inte kan finansieras
med dessa pengar. Ilur blir
situationen? Jo, antingen kommer organisationen
efter ett antal år att vara
urholkad med avseende på nödvändig
materiel eller också kommer då sittande
regering och riksdag att tvingas bevilja
så stora anslag till försvaret, att
det måste vara utomordentligt svårt att
klara det.

Jag skall inte uttala mig om huruvida
något av detta kan vara avsikten, utan
jag utgår i stället från att detta samband,
som vi under inga förhållanden
kan bryta oss ur, inte är ordentligt
genomtänkt. Jag vill också citera ett
stycke ur en skrivelse som de högsta
militära myndigheterna i förrgår avsände
till chefen för försvarsdepartementet
och i vilken det om den försvarshuvudtitel
som vi nu behandlar
bl. a. står följande: »Krigsorganisationen
kommer att minska kvantitativt och
kvalitativt. Även om försvarsanslagen
efter några år höjs kraftigt kommer det
att gå flera år, varunder försvarseffekten
sjunker, innan medeltillskotten
har kunnat omsättas i materiel, utbildning
och samtrimmade förband.»

Det är mycket allvarligt att vi nu
hamnar i en situation, som vi med ett
vettigt beslut i år hade kunnat undvika.

Slutligen skall jag bara helt kort antyda
hur vi på vårt håll ser på det
världsläge i vilket vi har att konstruera
vårt försvar och på de resurser vi räknat
fram med hänsyn till underrättelserna
om förhållandena i världen omkring
oss. Vi bedömer situationen så
— och det tror jag är realistiskt — att
oron ute i världen trots vissa tecken på
avspänning inte kommer att upphöra
helt plötsligt, utan att vi måste räkna
med att den kan sprida sig även in över
Europa. Därtill kommer att balansen i
det nordiska området kan utsättas för
påfrestningar. För tryggheten i Norden
mellan Warszawapakten i öst och NATO

i väst — vi har dem ju båda inpå knutarna
— är ett stabiliserande svenskt
försvar av tillräcklig styrka en utomordentligt
betydelsefull sak. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att man
både i Norge och Finland hela tiden
har följt och alltjämt med spänd uppmärksamhet
följer de utredningar och
den planering för den kommande försvarspolitiken
som pågår här i Sverige.

Härtill kommer vikten av att fullfölja
den politik med flerpartiuppgörelser
som värn för den svenska alliansfriheten
och neutralitetspolitiken som
vi alla vet har varit av så enorm betydelse
internationellt. Det är inget tvivel
om att det svenska försvaret, som har
burits upp under anslutning från alla
demokratiska partier, har inneburit en
utomordentlig goodwill för vårt land.
Därför måste man, både ur försvarets
egen och den politiska samlingens synpunkt
utåt mot hela vår omvärld, beklaga
att socialdemokraterna nu har
ansett sig tvungna att bryta med den
försvarspolitik som inleddes i och med
1958 års beslut.

Vid årets riksdag kommer vi inom
mittenpartierna att väcka en motion i
försvarsfrågan, som i stort sett skall
bli ett alternativ till den huvudtitel
försvarsministern har presenterat. Jag
vill tillägga att vi som de varma vänner
vi är av en flerpartiuppgörelse självfallet
icke i princip ställer oss avvisande
till nya försök att än en gång
åstadkomma samling omkring försvaret.
Lika klart är emellertid att detta icke
kan ske i rådande läge, när samarbetet
i försvarsutredningen har omöjliggjorts
genom socialdemokratins göranden och
låtanden.

Därför måste socialdemokraterna ensamma
ta på sitt ansvar följderna av
vad som har skett. Först när läget har
förändrats kan vi hoppas, att det återigen
kan skapas långtidsbeslut om försvaret,
som fattats i endräkt mellan de
fyra stora partierna.

Därefter anförde:

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Den situation vi nu
upplever är i många hänseenden kontrastfylld.
Sällan har det talats så mycket
om trygghet som i våra dagar och
sällan har det talats så mycket om vad
som gjorts, vad som föreslås och vad
som bör göras för att öka tryggheten.
Samtidigt har vi en mycket stark känsla
av ökad otrygghet för arbetet inom vårt
folk. Alla talar om nödvändigheten av
att stimulera näringslivets investeringar
och av att hindra en ökning av byggnadskostnaderna.
Samtidigt har vi ett
nytt högränteläge.

Medan hotet om en omfattande livsmedelskris
i världen blir alltmer uppenbart
inriktas den svenska jordbrukspolitiken
på en betydande nedläggning av
åkerareal under de närmaste 15 åren.

Det förekommer en medveten styrning
från myndigheter och regering
till några större befolkningscentra i
vårt land. Detta sker medan allt fler
inser och debatterar de stora och växande
problemen beträffande bostäder,
naturvård, luft- och vattenföroreningar
och de alltmer svårbemästrade servicefrågorna
för glesbygderna.

Då förhandlingarna om ett treårsavtal
för de anställda inleddes betonade
man i energiska ordalag att vi nu skulle
få en löneuppgörelse, som verkligen
satte låginkomstgrupperna i förgrunden.
Vad är det vi upplever i dag? Nu
när det tredje avtalsåret har börjat är
missnöjet större än någonsin i vårt land
över växande inkomstklyftor.

Inte minst märkligt är att vi har en
försvagad konjunktur och en starkt stigande
arbetslöshet. Samtidigt har vi ett
högränteläge och en fortsatt inflation.
I fjol försämrades kronans värde med
3,5 procent och i år räknar herr Sträng
med 2,5 procents försämring. De siffror
jag angivit avser konsumentprisindex.

Det är uppenbart att vi inte kan undgå
känningar av en konjunkturdämpning
ute i Europa, där man på vissa
håll förefaller att driva en alltför re -

striktiv ekonomisk politik. Statsministern
fällde för en tid sedan det uttrycket,
att det föreföll som om man i Västtyskland
aldrig skulle ha läst Keynes’
synpunkter på konjunkturpolitiken.

Det är en ganska hister kritik mot
koalitionsregeringen i Bonn, som ju består
också av socialdemokrater med
Willy Brandt i spetsen.

Men lika uppenbart som det är att vi
inte kan undgå känningar av konjunkturen
utomlands, eftersom Sverige är ett
land med omfattande utrikeshandel,
lika uppenbart är det att regeringens
oförmåga att bemästra inflationen under
senare år har fört oss fram till ett
högt kostnadsläge och till en försvagad
konkurrenskraft för de många företag
som har att kämpa en hård kamp när
de skall sälja på utrikesmarknaden eller
konkurrera här hemma med importvarorna.

En socialdemokratisk regeringspolitik
har, herr talman, visat sig ingalunda
vara någon garanti för stabilitet och full
sysselsättning i vårt samhälle. Man har
tagit alltför lätt på varningarna för inflationens
verkningar. Men jag tror att
praktiskt taget alla inom vårt folk i dag
inser att det finns uppenbara risker för
alt baksidan på inflation är permitteringar
och arbetslöshet. Vi får nu hoppas
att insikten härom skall bestå en tid
framöver, även om konjunkturen skulle
bli bättre.

Utomlands finns det många tecken på
att man tillmäter och kommer att tillmäta
prisstabiliteten en utomordentlig
betydelse och att man är beredd att försvara
den, ibland med vad vi i Sverige
betecknar såsom en alltför restriktiv
ekonomisk politik. Men en slutsats måste
vi under alla förhållanden dra, och
det är att vi i ett sådant klimat inte
kommer att ha råd med någon hemlagad
inflation på flera procent varje år.

Låt mig i detta sammanhang säga att
jag tycker att den ekonomiska debatten
här i landet knappast alls sysslat med
de långsiktiga perspektiv som bör an -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läggas med hänsyn till den roll som våra
råvarutillgångar och kraftkällor har
spelat och kommer att spela framöver.
Om vi ser på skogsindustrins situation
finner vi att det i dag föreligger en klar
överkapacitet i världen. Situationen
kommer naturligtvis att förändras när
de jungfruliga markerna för industrin
i Canada, för att nu ta ett exempel, är
slut. Man får ju där längre transportavstånd
och större kostnader. Situationen
kommer också att förändras genom att
den alltjämt stigande konsumtionen av
papper så att säga kommer ifatt den väldiga
utbyggnad som har skett och sker
inom massaindustrin. Men jag tror att
vi ändå får ha klart för oss att samma
relativa roll som skogsindustrin har
spelat kommer den sannolikt inte att
spela framöver. Därmed har jag inte
givit uttryck åt någon pessimism, utan
endast konstaterat ett uppenbart faktum.

Och ser man på vår malmexport måste
man säga sig, att med de fraktsatser
som i dag gäller och med de brytningskostnader
som Lamco har i Liberia eller
som man har i Brasilien — där en tredjedel
av världens järnmalmstillgångar
med lika hög järnmalmshalt som vår
LKAB-malm finns •— så har malmens
relativa roll minskat.

Beträffande vattenkraften — för att ta
ett annat exempel — är det väl ingen
som kan bestrida att vi haft en utomordentlig
fördel av våra rika vattentillgångar
vid produktionen av elektrisk
energi. Men det är alldeles självklart att
fördelen med dessa tillgångar kommer
att minska när 30, 40, 50, 60, 70 procent
av vår kraftförsörjning så småningom
kommer att ske via oljekraftverk och
atomkraftverk. Man kan inte säga att
det då kommer att ställa sig billigare
för oss att producera kraft än för länderna
på kontinenten, där man f. ö. har
kortare distributionsavstånd.

Jag har inte sagt detta för att jag är
pessimist eller bedömer situationen
framöver som hopplös — inte alls. Men

jag anser att vi får räkna med att det
relativa försprång vi haft inom vissa
områden kommer att minska. Det krävs
en framsynt näringspolitik och inte
minst en ökad satsning på forskningsoch
utvecklingsarbete om vi skall kunna
hävda oss i konkurrensen i framtiden.
Sverige är ett litet land och måste
satsa på kvalitet för att få de bästa möjligheterna
till standardökning.

Vi har nu en mycket omfattande arbetslöshet,
både den arbetslöshet som
arbetsmarknadsmyndigheterna publicerar
upplysningar om och den arbetslöshet
som ingen vet något om. Den dolda
arbetslösheten i vårt samhälle är i dag
utomordentligt omfattande. Givetvis
måste man här sätta in ökade åtgärder
på lokaliseringspolitikens och arbetsmarknadspolitikens
område och göra
speciella insatser när det gäller den äldre
arbetskraften och de handikappade.
Men, herr talman, den första försvarslinjen
mot arbetslöshet går ändå inom
företagen. Det är angeläget att söka förebygga
att människor friställs. Ur denna
synpunkt kan ifrågasättas, om vi inte i
nuvarande läge borde satsa mer på åtgärder
för att öka företagens möjligheter
att upprätthålla produktion och sysselsättning.

Givetvis är en räntesänkning konjunkturpolitiskt
sett synnerligen angelägen,
men man bör vara beredd att pröva
även andra åtgärder. Herr Sträng räknar
tydligen med att vi skall få en konjunkturförbättring
under innevarande
är, men det är alltjämt ovisst hur utvecklingen
blir i Västeuropa. Det finns
också skäl som talar för en mindre optimistisk
uppfattning. Under alla förhållanden
förefaller det mig som om vi, i
vart fall under det första halvåret, inte
kan räkna med någon konjunkturförbättring
och sannolikt inte heller under
de närmast därefter följande månaderna.
Det borde därför vara möjligt att
välja produktions- och sysselsättningsstimulerande
åtgärder som har effekt
på både kortare och en aning längre

100

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sikt. Dylika åtgärder måste också kunna
anpassas till konjunkturläget.

Jag måste, herr talman, än en gång
framhålla — liksom vi inom centerpartiet
gjort från denna talarstol tidigare —
att det med tanke på arbetslöshetens
omfattning och de många arbetslösa
som nu står utanför försäkringsskydd
är beklagligt att regeringen bara förhalat
frågan om införande av eu allmän
arbetslöshetsförsäkring. Centern aktualiserade
denna fråga redan 1963 och det
borde ha varit möjligt att åtminstone
vid det här laget genomföra en dylik
reform. Men vi får inte heller i år någon
proposition i ärendet. För övrigt tycks
socialdemokraterna över huvud taget
vara ganska negativt inställda till tanken
på en allmän arbetslöshetsförsäkring.
I debatten har bl. a. sagts, att man
inte skall bry sig så mycket om de grupper
i samhället som inte har bildat eller
vill bilda frivilliga arbetslöshetskassor.
Herr talman! Jag måste beteckna detta
resonemang som utomordentligt cyniskt.
Hur skulle det ha sett ut här i
landet, om man hade resonerat på samma
sätt i fråga om folkpensionerna och
sagt: Nej, vi skall inte införa någon
allmän folkpensionering, eftersom det
finns några grupper som har privata
försäkringar.

Även när det gäller arbetslöshet borde
vi kunna enas om att det behövs ett
grundskydd. Det är väl ingen från vårt
håll som har ifrågasatt att man skulle
slopa de frivilliga arbetslöshetskassor
som i dag finns. Socialdemokraterna
slår in öppna dörrar i denna diskussion.
Meningen har varit att man skulle ha
ett obligatoriskt grundskydd för alla
och att man ovanpå detta skulle kunna
ha ersättningar från frivilliga kassor.
Man skulle alltså behålla de nuvarande
kassorna och ge ett kompletterande
skydd.

Herr talman! Efter detta skulle jag
vilja säga några ord om en fråga som i
varje fall ännu inte har berörts i denna
remissdebatt, som förmodligen kommer

att gälla det mesta. Jag har med mycket
stort intresse följt diskussionen om »det
nya klassamhället». Det är ganska intressant
att man nu, när socialdemokratin
suttit i regeringsställning i mer än
30 år, efter att ha påstått att klassamhället
är avskaffat i vårt land har börjat
tala om att vi har fått ett nytt klassamhälle.
Att studera den kritik som har
framförts t. ex. av Aftonbladet och herr
Palme är intressant. Aftonbladet har
inte sparat på textutrymme när det gäller
»det nya klassamhället» och har
dessutom illustrerat det med ett ganska
rikt bildmaterial. Förmodligen var det
en smula pinsamt för tidningen när TV
en kväll inte bara återgav en sådan helsida
med kritik av det nya klassamhället
utan också visade bilder av de —
märk väl —• två matsalar för personalen
som finns på Aftonbladet, en för dem
som har blåkläder och en med vita dukar
för de andra.

Visst har det gjorts mycket, inte minst
i Sveriges riksdag under betydande
enighet, under årens lopp för att skapa
större social rättvisa mellan medborgarna.
Vårt land har på många områden
nått väsentligt längre än andra demokratier
när det gäller att ge medborgarna
likvärdiga rättigheter och förmåner.
Men det råder inte något tvivel om att
det finns omotiverade skillnader, även
om man klart inser och erkänner att
ansvar och duglighet måste premieras
och att ett samhälle, där alla har samma
inkomst och alla äger lika mycket, inte
är möjligt att skapa och inte heller är
eftersträvansvärt. Det är ändå uppenbart
att det finns omotiverade inkomstklyftor
mellan olika folkgrupper och
också inom löntagarorganisationerna —■
det gäller även LO. Man kan konstatera
att dessa inkomstklyftor har vuxit under
senare år och att det finns ett relations-
och kompensationstänkande som
sannerligen inte ökar möjligheterna till
en ytterligare utjämning och en lugn
avtalsrörelse.

Skall vi vara ärliga här i riksdagen,

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

får vi väl erkänna att också vi har gett
oss in i ett relationstänkande, eller hur?
Vi skall ju ha våra ersättningar beräknade
med hänsyn till vissa befattningshavare
i statlig verksamhet. Vi har hört
motiveringar och funderingar av det
här slaget: Varför skall nu inte vi ha
litet mera betalt med hänsyn till att det
finns så många välbetalda kommunalråd
och landstingsråd? — Vi får väl erkänna
att också vi fått litet med av detta
relationstänkande, och vi skall inte
bara gräla på andra.

Man kan ställa frågan: Kommer det
att i framtiden bli möjligt att mera rättvist
än som hittills skett fördela möjlig
standardförbättring utan hårdare motsättningar
mellan och inom löntagarorganisationerna?
Det är en fråga som nu
väcker allt större debatt. Man kan också
fråga — om vi nu inte skall tassa som
katten kring het gröt — vem som skall
vara lönebildande i ett samhälle som
vårt. Vem skall vara löneledande i ett
land, som har en större utrikeshandel
per invånare än de flesta andra länder
på vår planet och som är mera beroende
än de flesta andra länder av konkurrens
utifrån? Skall de vara löneledande som
arbetar inom exportindustrin och i den
industri som konkurrerar med importen
utifrån? Skall det vara de grupper
som arbetar inom företag som inte har
känning av sådan konkurrens eller de
grupper som är anställda inom den offentliga
sektorn? Jag är övertygad om
att dessa frågor kommer att tilldra sig
ett ökat intresse i den allmänna debatten
framöver.

En sak är i alla händelser klar: skall
inkomstklyftorna kunna minskas, så
krävs ett betydligt större mått av solidaritet
än som präglat de senare årens utveckling
med dess relations- och procenttänkande.
Solidariteten kräver också
att dyrortsgrupperingens avveckling
kommer med i bilden, att den finns med
i diskussionen när kakan skall delas.
Vad som hände när treårsavtalet kom
till innebar sannerligen inte att man
bidrog till klassamhällets avskaffande!

Det skulle vara frestande, herr talman,
att fortsätta en liten stump till på
denna linje. Det finns omotiverade skillnader
också när det gäller de sociala
förmånerna. Varför skall vi ha kvar regeln
i ATP om de 15 bästa åren, som
klart missgynnar de lägre inkomsttagarna
i de manuella yrkena, vilka har en
inkomstkurva som snarast sjunker när
de kommer över 50—55-årsåldern och
prestationsförmågan minskar? Varför
skall vi ha en 30-årsregel som innebär
att de som deltar i produktionen under
45—50 år inte skall få någon större pensionsförmån
än de för vilka pensionsavgifter
är inbetalda under 30 år? Hur
är det med pensionsåldern, om vi skall
våga tala om det ömtåliga ämnet? Det
sägs att ungefär en tredjedel av de anställda
i Sverige har en pensionsålder
på 65 år eller lägre; de andra har 67 år.
Det är samma pensionsålder som beslöts
för mer än 50 år sedan i Sveriges
riksdag, och många andra länder har
lägre pensionsålder.

När man från vårt håll ansett att den
frågan borde finnas med i diskussionen
om den framtida reformpolitiken och
den framtida avvägningen av socialpolitiken
har man sagt nej. Visst kan man
diskutera, herr talman, vad som är rättvisa,
men är det någon sorts naturlag
som säger att de, som har det tyngsta
jobbet, den längsta arbetstiden, de som
börjar tidigt på morgonen och måste
stiga upp klockan 5 eller halv 6 för att
hinna till arbetsplatsen i tid och som
dessutom har den lägsta inkomsten, också
i regel skall ha den högsta pensionsåldern? Jag

tycker inte det är särskilt originellt
att peka på den här frågan, men
det är ganska intressant att konstatera,
i hur liten grad den verkligen finns
med i den allmänna politiska debatten.

Vi är utomordentligt glada över den
viktiga demokratiska reformen, att utbildningsmöjligheterna
i dag inte är en
fråga om föräldrarnas ekonomi eller
bostadsort. Ungdomarna har möjligheter
att välja utbildningsvägar, men

102 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

deras yrkesval är inte bara uttryck för
naturliga studieambitioner. Vi befinner
oss i en situation där ungdomarna i
första hand söker sig till de teoretiska
utbildningsvägarna. Man frågar sig då
vad det ligger för underligt i detta med
hänsyn till den bakgrund jag har skisserat.
Vad jag vill komma fram till är
inte att vi på något sätt skall minska
den rätt ungdomen äntligen har fått att
välja yrke och utbildning. Vad jag vill
konstatera är att det inte räcker med
rätten att välja utbildning och yrke för
att rätt man skall komma på rätt plats
så länge yrkesvalet i hög grad influeras
av olika sociala värderingar av olika
yrken. Det finns en hel del människor
i detta land som säger att klassamhällets
sista rester automatiskt kommer att försvinna
med utbildningssamhället. Jag
är inte alldeles övertygad om att denna
optimism är berättigad. .Tåg tror att det
även här finns en social värdering som
vi borde ändra på.

Herr talman! Jag vill också säga några
ord om försvarsfrågan. Jag ber om
ursäkt att jag blivit en smula mångordig
i min ingress. I sitt hälsningstal till
kammaren sade statsminister Erlander,
som är ålderspresident, bl. a. följande:
»Trots den förestående valrörelsen vågar
jag uttrycka en förhoppning om
samling kring de stora och för medborgarna
centrala frågor som vårriksdagen
kommer att besluta om.»

Drygt 24 timmar efter detta uttalande
spräckte socialdemokraterna möjligheterna
att fortsätta förhandlingarna i
försvarsutredningen, detta trots att man
från socialdemokratiskt håll understrukit
värdet av en bred enighet kring försvaret
för att utåt manifestera vår beslutsamhet
att hävda neutralitetspolitiken.

Jag skall inte trötta kammaren med en
massa detaljer från utredningsarbetet,
vilka är välkända genom pressen. Låt
mig bara konstatera följande: Vi har
inom försvarsutredningen för det första
varit helt ense om att vi skulle ha en

fyraårig kostnadsram för försvaret. Vi
var för det andra helt ense om att om vi
icke skulle hinna slutföra våra förhandlingar
till mitten av december, skulle vi
fortsätta dem i början av januari sedan
statsverkspropositionen framlagts. Vi
var för det tredje helt överens om —
det underströks inte minst av utredningens
ordförande — att en förutsättning
för detta givetvis var att vi då
skulle ha reella förhandlingsmöjligheter
om vart och ett av dessa fyra budgetår,
d. v. s. även budgetåret 1968/69.

Detta, herr försvarsminister, var de
förutsättningar som klart angavs i diskussionen
när man på regeringspartiets
önskan uppsköt förhandlingarna om
kostnadsramen från november månad
till den 11 december. Den 15 december
skulle besked ha lämnats till försvarsministern
för att siffrorna skulle fixeras
i budgeten. Vi hade alltså 3—4 dagar på
oss. Om vi inte skulle hinna med var
alla överens om att fortsätta i januari.
Vi skulle ha som förutsättning att det då
också skulle föreligga reella förhandlingsmöjligheter
om det första årets siffror
i budgeten.

Den 14 december hade socialdemokraterna
och mittenpartierna presenterat
sina första bud. Från båda hållen
angavs klart att det var första förhandlingsbud
och att man var beredd att
diskutera jämkningar. Samma dag beslöt
försvarsutredningen på ordförandens
förslag att förhandlingarna skulle
ajourneras till början av januari eftersom
det av tidsskäl inte var möjligt att
slutföra dem på den tid som stod till
förfogande. Det beslöts att en mindre
delegation skulle träffas dagen efteråt
för att närmare diskutera uppskovet.
När vi träffades den 15 december förklarade
emellertid socialdemokraterna
att de inte var beredda att diskutera
försvarsramen för det första budgetåret.

Den 11 januari, föga mer än 24 timmar
efter herr Erlanders tal om samling
kring för medborgarna centrala
frågor, fick vi bekräftelse på att rege -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringen vägrat att diskutera för det första
en justering av siffrorna i budgeten
och för det andra förutsättningarna
över huvud taget för att använda arbetsmarknadsmedel
eller industribeställningar
för att under arbetslösheten
inom verkstadsindustrin komplettera
vapenleveranserna.

.lag riktar ingen kritik mot utredningens
ordförande eller mot de socialdemokratiska
ledamöterna av försvarsutredningen
— det är inte de som har dikterat
besluten.

En försvarsutredning är både en utrednings-
och en förhandlingskommitté.
Jag är förvånad över hur många i detta
land som, när de kommenterat försvarsutredningens
arbetssätt, inte har insett
att en försvarsutredning inte är någon
vanlig kommitté — inte därför att vi
som sitter med i den är märkvärdigare
än andra utan därför att en försvarsutredning
är en utrednings- och förhandlingskommitté.
I fråga om förhandlingarna
där har det — i varje fall under de
senaste 20 åren — varit så, att man inte
träffar en uppgörelse i ett slutet rum
utan kontakter med riksdagsgrupperna
och deras ledningar. Det är tvärtom
självklart att man fortlöpande håller
kontakt med dem, alltså med flertalet
riksdagsledamöter.

Vi har haft en tendens till avspänning
i Europa som en följd av supermakternas
inbördes försiktigare agerande. Men
vi är dock medvetna om att läget i t. ex.
Vietnam och Mellersta östern inte är
någon garanti för en fortsatt avspänning
utan innebär risker också för läget
i Europa. Vi har en hög rustningsnivå,
även om vissa strävanden kommit till
uttryck för att något reducera den. Inget
av de fyra demokratiska partierna har
dock, det vill jag gärna erkänna, ifrågasatt
att vi skulle företa någon isolerad
svensk nedrustning. Vi har tvärtom
varit överens om att vi skall ha ett
starkt försvar, men konsekvenserna av
ställningstagandet bedöms tydligen olika.

Jag har för min del haft den uppfattningen,
att den kostnadsökning för försvaret
som vi har haft under tidigare år
inte kan fortsätta; det har jag sagt från
denna talarstol tidigare. Vi måste försöka
dämpa ökningstakten mot tidigare
år. Det är enligt min mening nödvändigt
av statsfinansiella skäl, och jag anser
också att vissa besparingar kan göras
inom försvaret utan att försvarseffekten
försvagas.

Med hänsyn till de olika siffror som
har spökat i debatten vill jag säga att
det utredningsalternaliv B, som mittenpartierna
begärde att ÖB skulle belysa,
för en fyraårsperiod innebar en minskning
av försvarskostnaderna med 1 700
miljoner kronor i jämförelse med en
fortsatt utveckling av försvarskostnaderna
enligt de principer som föreslogs
av 1962 års försvarsutredning och som
på förslag av försvarsminister Sven
Andersson beslöts av 1963 års riksdag.
Man kan då inte påstå att vi här i Sverige
skulle vara främmande för tanken
att göra vissa reduktioner. Utredningsalternativ
C innebar, om jag inte minns
fel, för en fyraårsperiod ca 2 000 miljoner
kronor mer än alternativ B. öB:s
alternativ låg ungefär 2 600 miljoner
kronor över alternativ B. Även med ett
tillägg till alternativ B skulle kostnadsramen
för fyra år med mer än en miljard
understiga de kostnader vi skulle
ha fått för försvaret, om vi fortsatt ramutvecklingen
enligt 1963 års försvarsbeslut.

Men, herr talman, man skall av dessa
siffror inte dra den slutsatsen att ett
belopp — låt oss säga på några hundra
miljoner kronor — i detta sammanhang
saknar betydelse för försvaret. Även ett
belopp på några hundra miljoner kronor
har en stor marginaleffekt, eftersom
huvuddelen av detta belopp kan användas
för inköp av vapen och annan materiel.
Det går inte att säga, att man med
en väsentligt lägre kostnadsram, som
inte medger någon successiv ökning
under följande år, kan bibehålla sam -

104 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ma försvarseffekt som med en något
högre och stigande kostnadsram. Försvarsministern
tycks vilja försöka dölja
detta faktum. Eller är försvarsministern
beredd att erkänna att det förhåller sig
så som jag säger, nämligen att det med
en oförändrad eller väsentligt lägre
kostnadsram utan en ändring av försvarsorganisationen
icke går att fortsätta
med mindre än att man antingen
tvingas att drastiskt minska organisationen
och dra in regementen och andra
förband eller också att mycket kraftigt
höja försvarsanslagen när en fyraårsperiod
har gått till ända? En sådan
ryckighet i försvarsplaneringen kan väl
inte vara särskilt rationell.

Jag har tidigare här i riksdagen uttalat
min oro för Viggenprojektets konsekvenser,
och jag hoppas att det inte
verkar alltför tjatigt om jag nu gör ytterligare
några reflexioner om den saken.
Man frågar sig nu vilka konsekvenser
Viggenprojektet kommer att få för
avvägningen inom försvaret vid en stark
reduktion av kostnadsramen. Jag har
mer än en gång pekat på riskerna för
att man i en sådan situation kan tvingas
att urholka arméns och marinens styrka
för att kunna köpa ett ur produktionsekonomisk
synpunkt tillräckligt stort
antal Viggen-plan. Eller också tvingas
man skära ned tillverkningsserien på
sådant sätt, att man får en dålig proportion
mellan utvecklings- och seriekostnader.
Utvecklingskostnaderna för Viggen
uppgår till 1 500 miljoner kronor.
Tillverkningskostnaden per plan rör
sig om 14 miljoner kronor eller något
sådant. Gör vi en serie på 300 plan betyder
det, att varje plan kostar ca 20
miljoner kronor, varav en fjärdedel är
typkostnad. Har vi inte råd att skaffa
mer än 150 plan, blir typkostnaden 10
miljoner per plan och totalkostnaden
per plan 25 miljoner kronor.

Om vi nu får den begränsade kostnadsramen,
som man att döma av regeringspartiets
ställningstagande har anledning
att räkna med, kan vi få en felaktig
avvägning inom luftförsvaret mel -

lan robotar, jakt- och attackplan samt
luftvärn och också få en felaktig avvägning
mellan de olika försvarsgrenarna.

Jag medger gärna att det inte är så
lätt att bedöma detta, men jag tror ändå
att försvarsministern, som själv har garanterat
riksdagen att Viggenprojektet
inte föranleder några bekymmer ens
inom en lägre kostnadsram, har tagit på
sig ett stort ansvar. Jag är inte säker
på -— jag är det ännu mindre i dag än
tidigare — att den optimism han uttalat
kommer att vara bestående om några
år, och detta med hänsyn till vad som
nu har hänt i försvarsfrågan.

Den förhoppning om samling kring
för alla medborgare centrala frågor som
statsministern uttalade i sitt hälsningstal
den 10 januari rimmar illa med vad
som nu har hänt. Vi måste konstatera
att det är genom att grunden för de förutsättningar
för förhandlingar, som vi
varit ense om inom utredningen, ryckts
undan som utredningen inte med oförändrad
sammansättning kunnat fullfölja
sitt arbete. Jag är den förste att beklaga
detta.

Jag har sagt många gånger förr och
jag upprepar i dag att en flerpartienighet
bakom ett försvarsbeslut, vilken gör
att man inte behöver befara spekulationer
i ändringar av vår försvarspolitik
och vår neutralitetspolitik oavsett
om regeringen skiftar eller ej, har en
betydelse för att utåt manifestera vår
vilja och beslutsamhet att hävda vår
neutralitetspolitik. Även om försvarskommittén
uttömt sina möjligheter att
diskutera saken denna gång, så hyser
jag ändå — det gjorde också herr Ståhl
— en förhoppning om att vi inte hur
länge som helst skall befinna oss i ett
tillstånd då det är omöjligt att uppnå en
bredare anslutning bakom ett försvarsbeslut.
Försvarsfrågan lämpar sig inte
för några partitaktiska manövrer, allra
minst i den tid som vi nu lever i med
kriget i Mellersta Östern i friskt minne.
Man tar på sig ett tungt ansvar när man
vållar strid i försvarsfrågan.

Det brukar sägas att man vet hur ett

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

krig börjar, men man vet inte hur det
slutar. Jag skulle, herr talman, vilja
säga att man vet hur en strid i försvarsfrågan
kan börja, men det är mycket
svårt att veta vilka konsekvenser en
strid i försvarsfrågan kan få i framtiden
i mer än ett avseende, och det är
med tanke på dessa konsekvenser jag
hoppas att det ändå förr eller senare —
helst förr —- skall ske en återgång till
den ordning vi haft under de senaste
20 åren, nämligen att det bakom försvarsbeslutet
stått en betryggande majoritet
i Sveriges riksdag.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det är givetvis frestande
att vid ett tillfälle som detta beröra
flera frågor som har anknytning till
statsverkspropositionen, men jag skall
avstå därifrån eftersom talarlistan är
lång och en viss uppsnabbning av takten
är nödvändig om vi skall bli färdiga
denna vecka!

Mycket av det herr Eliasson i Sundborn
sade om klassamhället kan jag
instämma i, men trots det jag sade nyss
kan jag inte underlåta att göra en liten
reflexion i samband därmed. Nog ligger
det en del i hans resonemang om
bland annat pensionssystem och pensionsåldern
— jag skall inte närmare
utveckla det — men det är ganska underligt
att denna kritik kommer från
en framträdande talesman för det
parti som gick i spetsen för att motarbeta
ATP-reformens införande i vårt
land. I övrigt skall jag inskränka mig
till att beröra endast ett ämnesområde,
nämligen försvaret.

I likhet med åtskilliga, som tidigare
har uttalat sig i frågan, tillhör jag dem
som beklagar att vi inte lyckats få till
stånd en försvarsöverenskommeise som
vilar på ett brett parlamentariskt underlag.
Framför allt från utrikespolitisk
synpunkt är det värdefullt, om vi
kan göra våra säkerhetspolitiska bedömningar
och grunda våra beslut i

försvarsfrågan i så stor enighet som
möjligt.

Den utrikespolitiska situationen i
Europa tycks ge anledning till en viss
optimism. En avspänning mellan stormaktsblocken
har gjort sig tydligt märkbar.
Men å andra sidan inger dessa
tecken till avspänning ingen säkerhet
för framtiden. En del olösta frågor
kvarstår som lätt kan initiera nya spänningar
i relationen mellan stormakterna.
Enligt mångas bedömningar eftersträvar
faktiskt de ledande nationerna
att nå avspänning och undvika storkonflikter.

Dessa bedömningar motiverar ett
starkt försvar, men vårt försvar har
numera en sådan styrka, att det enligt
vår mening inte kan vara motiverat att
ytterligare förstärka det, utan det bör
räcka med att bibehålla styrkan vid
i stort sett nuvarande nivå.

Vi är fullständigt överens om att ett
starkt försvar är ett nödvändigt komplement
till vår alliansfria utrikespolitik.
Eftersom förslagen i fjärde huvudtiteln
i årets statsverksproposition ger utrymme
för ett starkt försvar, och inte
medför några reduktioner av försvarseffekten,
innebär den nu uppkomna
oenigheten i fråga om anslagens storlek
inte att vi skulle ha vikit från vår
tidigare uttalade uppfattning om värdet
av ett starkt försvar. Men givetvis
kan en upprivande försvarsdebatt lätt
ge anledning till missförstånd, och från
den synpunkten är det beklagligt att
inte fler partier kan ställa sig bakom
det kommande försvarsbeslutet. Den
förhoppning som herr Hedlund gav uttryck
åt på förmiddagen, nämligen att
alla möjligheter att till slut nå en överenskommelse
inte skulle vara uttömda,
vill jag för min del livigt instämma i.

Enigheten kan emellertid inte köpas
till vilket pris som helst. Den måste
grunda sig på utrikespolitiska, militärpolitiska
och ekonomiska avvägningar,
och våra bedömningar härvidlag anser
jag vara realistiska. Alltför stora skillna -

4* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

106 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der råder tyvärr mellan partiernas uppfattningar
om de ekonomiska resurser
som vi förfogar över.

Ända fram till december månad hyste
jag faktiskt en viss optimism beträffande
möjligheterna att nå en försvarsöverenskommelse
mellan i varje fall
socialdemokraterna, centerpartiet och
folkpartiet. Högerpartiet låg så långt
ifrån de övriga partierna i sina förslag,
att det måste te sig svårt för detta parti
att komma i närheten av vad vi från
socialdemokratiskt håll skulle kunna
acceptera.

I januari månad förra året anmodade
försvarsutredningen överbefälhavaren
att företa vissa utredningar rörande
krigsmaktens inriktning och utformning,
grundade på vissa kostnadsalternativ,
som partierna i försvarsutredningen
svarade för. Detta skedde vid den
tidpunkt då högerpartiets representanter
första gången hade lämnat utredningen.
Därför blev det i början bara
två kostnadsalternativ som man kallade
för A och B, som överlämnades till
överbefälhavaren. Sedan kom högerns
representanter plötsligt tillbaka till utredningen
och givetvis hälsades detta
med tillfredsställelse. Eftersom dessa
inte kunde tänka sig acceptera något
av de kostnadsalternativ som utredningen
i övrigt stannat vid presenterade de
ytterligare ett alternativ, benämnt C,
som överlämnades till överbefälhavaren
ett par veckor senare.

Beträffande tidrymden för ett kommande
försvarsbeslut har det inte rått
några egentliga meningsmotsättningar,
vilket också herr Eliasson i Sundborn
nyss framhållit. Vi har inom samtliga
partier ansett att beslutet bör gälla under
en fyraårsperiod. Det intressanta
och viktigaste är inte hur kostnaderna
skall fördelas på varje budgetår under
fyraårsperioden, utan det är den totala
kostnadsramen för perioden som är av
betydelse. Detta har vid åtskilliga tillfällen
understrukits från olika håll i
utredningen, såväl av olika ledamöter

som av till utredningen knutna experter.
Även försvarsstaben har varit inne på
samma tankegångar. Om försvarsutredningen,
som faktiskt fortsätter att arbeta,
slutligen stannar för en viss trappa
mellan de olika åren grundas detta
främst på ekonomiska överväganden.

Den senast träffade försvarsöverenskommelsen,
den som konstituerade
1963 års försvarsbeslut, byggde på en
viss nivå som reellt skulle höjas varje
år med 2,5 procent. Denna procentsats
skulle täcka kostnaden för en viss beräknad
teknisk utveckling. Skulle man
ha fortsatt efter riktlinjerna i den försvarsöverenskommelsen
skulle kostnadsramen
för kommande fyraårsperiod
ha uppgått till 22 680 miljoner kronor
i 1967 års penningvärde. Första
året, det budgetår som börjar den 1
juli i år, skulle ramen bli 5 467 miljoner
kronor, d. v. s. närmare 700 miljoner
mer än vad regeringen föreslår
i statsverkspropositionen. Samtliga partier,
således även högern, har ansett
att denna nivå är för hög och förordar
sänkningar. De utredningsdirektiv som
försvarsutredningen lämnat till ÖB ■—
och som man, som jag tidigare sade,
benämner A, B och G — är givetvis inte
bindande för något parti. Formellt var
hela utredningen med på att de skulle
undersökas, men de betraktades i alla
fall som »öronmärkta» och initierades
av de olika partigrupperna inom utredningen.
Om man inkluderar de reservationsmedel
som innehölls budgetåret
1966/67, vilka beräknades uppgå till
350 miljoner kronor men som i verkligheten
stannade vid 242 miljoner kronor,
uppgick alternativ A till 19 212 miljoner
kronor för fyraårsperioden och alternativ
B till 19 892 miljoner kronor. Högerns
alternativ C slutade på 22 416
miljoner kronor.

Utsikterna att under dessa förhållanden
uppnå en överenskommelse som
omfattade alla partier måste bedömas
som mycket små. Det rörde sig ändå
om en differens på mer än tre miljar -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der kronor. Inte minst med hänsyn till
den mycket ansträngda ekonomiska situationen
ter det sig helt orealistiskt att
komma i närheten av C-nivån. Med hänsyn
till att man i högerpartiet dessutom
pläderar för skattesänkningar är
högerns generositet med de militära
anslagen mycket anmärkningsvärd. Tydligen
måste högern ha väsentliga besparingsförslag
i bakfickan, som man
ännu inte vill presentera. Man har
gjort så förr, men det kanske inte är
så lämpligt under ett viktigt valår.

Däremot föreföll utsikterna att nå
en överenskommelse med mittenpartierna
att vara mycket goda. Visserligen
förelåg det en skillnad mellan alternativen
A och B på över 600 miljoner kronor
under fyraårsperioden, men med
jämkningar åt ömse håll borde en överenskommelse
ha varit möjlig.

Det är ganska förklarligt att vi på
socialdemokratiskt håll blev minst sagt
förvånade när centern och folkpartiet
vid utredningens sammanträde den 12
december som sitt förhandlingsbud presenterade
en ram, som skilde sig lika
mycket från alternativ B som detta alternativ
skiljer sig från det socialdemokratiska
förslaget. Mittenpartiernas
bud ligger för första året på 4 920 miljoner
kronor i 1967 års penningvärde,
andra året på 5 050 miljoner, tredje
året på 5 185 miljoner och fjärde året
på 5 315 miljoner kronor. Tillsammans
ligger budet 1 258 miljoner kronor över
vårt förhandlingsbud, som vad kostnadsramen
beträffar i stort sett är identiskt
med öB:s utredningsalternativ A 1.
Första året, d. v. s. det budgetår som
börjar instundande 1 juli, är skillnaden
138 miljoner kronor. Högerpartiet hade
tidigare förklarat att utredningsalternativ
C borde ligga till grund för förhandlingar,
och högern låg sålunda
3 200 miljoner kronor över vårt förslag,
varav omkring 600 miljoner kronor
hänförde sig till första året.

Vi har naturligtvis sagt att vi vägrar
ingå i regelrätta förhandlingar, om vi
inte har utsikter att kunna göra upp

inom en nivå som ter sig rimlig •— och
den måste ligga väsentligt under alternativ
B. Mittenpartierna vägrade detta.
Jag vill poängtera att det inte är vi
som har hrutit förhandlingarna. Mittenpartierna
skyller på oss och säger att
vi har undergrävt förutsättningarna för
fortsatta förhandlingar. Det anger man
som skäl för att inte vilja förhandla.
Herr Ståhl sade att vi ville förhandla bara
om buden låg på en viss angiven nivå.
Men det är väl helt naturligt att vi
själva bestämmer ungefär var vi vill
stanna och hur långt vi kan sträcka oss
i denna fråga. Och vi har sagt att vi
inte kan sträcka oss längre än till en
nivå som ligger under den i utredningens
alternativ B angivna. Vi sade att
om ni inte kan lägga ett bud som understiger
den nivån, så kommer vi inte att
ge något motbud; då kan vi inte fortsätta
förhandlingarna. Jag kan inte förstå
att det skulle vara så oacceptabelt
eller att det kan anses anmärkningsvärt.
Vi har inte bestämt vilken nivå mittenpartiernas
bud skall ligga på, men vi
har däremot sagt hur långt vi kan sträcka
oss för att en överenskommelse skall
komma till stånd.

Det andra skälet är att det första året
skulle vara låst. Jag uppfattar detta närmast
som ett svepskäl från oppositionen.
Vi har sagt att vi vill förhandla
om hela fyraårsperioden. Vi har vidare
uttalat — och det har vi inte varit ensamma
om, utan det har enligt vad jag
uppfattat rått en ganska stor enighet
om detta såväl inom utredningen som
även bland den expertis utredningen
haft till sitt förfogande — att det viktigaste
i detta sammanhang är den totala
ramen. Fördelningen över de olika
åren är däremot inte lika viktig.

En budget som görs upp är produkten
av en hel rad kompromisser och avvägningar
mellan olika anslagsposter.
Det är uppenbart att det inte föreligger
några förutsättningar för att i efterhand
kunna rucka på dessa i alltför väsentlig
grad.

I stället för att gå oss till mötes och

108 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

söka vinna en överenskommelse med
riksdagens största parti fjärmade sig
centern och folkpartiet från sin tidigare
position och närmade sig högern. Det
är kanske inte så underligt: högern,
centern och folkpartiet har ju slutit ett
slags borgfred, och om de borgerliga
vinner valet, måste även högern vara
med om att bilda underlaget för regeringen.
Det är givetvis därför från de
borgerligas synpunkt angeläget att deras
åsikter inte ligger längre från
varandra än att de går att jämka samman.
Mittenpartiernas budgivning i försvarsfrågan
förefaller vara en tydlig
invit till en sådan sammanjämkning.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte ta upp någon
hårdare polemik med herr Gustafsson
i Uddevalla, eftersom han talade
om att man på hans håll nu skulle vara
beredd att diskutera en trapplösning på
grundval av sitt förslag. Vi får väl först
undersöka vad detta innebär utan att
skärpa motsättningarna mer än nödvändigt.

Men, herr Gustafsson, det är inte så
att det var ett svepskäl för oppositionen
för att avbryta förhandlingarna. Herr
Gustafsson vet mycket väl att förutsättningen
för att förhandlingarna skulle
fortsätta, om de inte var slutförda i
december, var att uppgörelsen skulle
gälla fyra år och att vi skulle få förhandla
om vart och ett av dessa budgetår.
Vi fick varken förhandla om budgetsiffrorna
för det första året eller om
AMS-medlen osv. Drar man ut konsekvensen
av herr Gustafssons resonemang
skulle det vara likgiltigt om man
tillämpar en trapplösning eller om man
sparade hela kostnadshöjningen till det
fjärde året.

Jag är inte så elak, herr Gustafsson,
fastän jag ibland låter något bister, att
jag skall spekulera i huruvida socialdemokraterna
inte vill förhandla om
det första året därför att det kanske

kommer en ny regering nästa år. Vi
skall väl inte dra sådana slutsatser. Men
diskussionen gäller sättet att torpedera
förhandlingar genom att ta bort grunden
för vad man varit överens om. Herr
Gustafsson känner också mycket väl till
de förutsättningar som fanns för förhandlingarna.

Vidare skulle jag vilja påpeka att
skillnaden mellan alternativ B och det
första utgångsbud vi framlade var mindde
än skillnaden mellan alternativen A
och B. Det var också uttryckligen utsagt
från vårt håll och från folkpartiliåll
att detta var ett första förhandlingsbud
och icke någon slutlig ståndpunkt.

Jag har visserligen inte erfarenhet av
löneförhandlingar och dylikt, men jag
kan aldrig tänka mig att LO eller TCO
skulle gå Arbetsgivareföreningen till mötes
om man från detta håll sade att man
inte vill förhandla om inte motparten
från början accepterade att gå ned från
begärda 8 procent till 3 procent. Så går
det väl inte till. Man ger väl bud från
ömse håll och söker jämka samman
dessa. Det är den kommentar jag skulle
vilja göra.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade uppmärksamt
på herr Gustafsson i Uddevalla och
kan ögonblickligen konstatera att det
han sade går inte ihop. Han började med
att hävda att det var vi som bröt förhandlingarna,
men sedan förklarade han
att det är riktigt att socialdemokraterna
inte ville förhandla på ett annat bud än
det som låg under kostnadsalternativ B.
Men när man vägrar att förhandla på
ett bud som inte passar en, är det inte
då man bryter förhandlingen, gör förhandlingen
omöjlig? Att motparten därvid
säger att det är omöjligt att fortsätta
diskussionen är ju bara en konsekvens
av att den andra parten vill bestämma
även motpartens förhandlingsbud och
således brutit förhandlingen.

Herr Gustafsson säger litet insinuant
att det låg något slags borgerlig politik

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Nr 2 109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bakom detta. Det kan jag helt lämna åt
sidan. EU faktum var att vi hade fått
de militära myndigheternas utredning
om innebörden av de olika kostnadsramarna,
och jag tror inte någon kan
bestrida att vi blev både häpna och
oroade när vi såg vad kostnadsram A
innebar på sikt. Vad som finns för de
närmaste åren är ju en sak för sig. Men
vi kunde konstatera att de 4 procent i
pengar som B låg över A rymde en effektökning
på inte mindre än 15 procent.
Det var alltså klarlagt att vad man
lade på i marginalkostnader skulle man
få ut i flerdubbelt ökad effekt.

När vi måste konstatera att speciellt
Mellansveriges försvar blev dåligt tillgodosett
enligt kostnadsalternativ B
upprättade vi ett kostnadsförslag som
skulle leda till att även den delen av
landets försvar tryggades på ett bättre
sätt. Det är väl fullt begripligt att vi
handlade så.

.lag förstår inte herr Gustafssons resonemang
när han betecknade som en
smula föraktligt att vi lade ett bud som
även högerpartiet skulle ha möjlighet
att ansluta sig till. Jag förnekar inte ett
ögonblick att för mig och mitt parti
var det även denna gång ett intresse av
första ordningen att vi skulle få till
stånd en fyrpartiuppgörelse. Allt detta
spolierades, som vi här nu har fått bekräftat,
genom socialdemokratins nej
till både sakligt motiverade och politiskt
lyckliga kostnadsalternativ.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Eliasson i Sundborn säger, att
man i förhandlingarnas slutskede ville
diskutera första året och uppställde det
som en förutsättning. Men tidigare under
utredningsarbetet hade i varje fall
inte jag fått uppfattningen att man ville
göra på detta sätt, utan vi ansåg att det
var hela perioden som var det väsentliga.

Vidare håller inte detta resonemang

om att det skulle bli svårare för en
kommande regering att skaffa pengar
för ifrågavarande ändamål, ty det belopp
som eventuellt skulle kunna få
avvika under det första året måste ju
delas upp på tre år. Summorna skulle
alltså inte bli så betydande i det hänseendet.

Herr Eliasson i Sundborn påstår att
mina uppgifter om mittens bud samt
om kostnadsalternativen B och A 1 inte
stämmer. .lag hävdar motsatsen — mina
siffror är riktiga, och det bud som mittenpartierna
gav skall ni inte försöka
komma ifrån. Jag räknade vid det aktuella
tillfället snabbt om mittenpartiernas
siffror i 19G7 års penningvärde.
Jag begärde att få siffrorna kollationerade,
och både herr Ståhl och herr
Eliasson i Sundborn bekräftade att de
var riktiga. Ni skall alltså inte försöka
komma ifrån ett bud som ni kanske anser
vara i högsta laget.

Sedan säger herr Ståhl att marginalkostnaderna
ger ökad effekt. Ja, det är
alldeles riktigt. Jag tillhör inte dem som
anser att vi skall kunna få ett lika starkt
försvar för litet pengar som vi får om
vi lägger ner större kostnader, men jag
anser att försvaret med den föreslagna
ramen skall kunna bibehållas vid nuvarande
nivå. Det är det som är väsentligt
för oss.

Jag har inte påstått att det är föraktligt
att lägga ett bild som även högerpartiet
skulle kunna ansluta sig till. Jag
sade att jag väl kan förstå att mittenpartierna
vill försöka ge en invit till
högerpartiet och på det sättet försöka
underlätta det samarbete som uppenbarligen
blir alldeles nödvändigt de tre partierna
emellan, därest de skall kunna
bilda en regering tillsammans, vilket de
tror och hoppas att de skall kunna göra
efter valet i höst.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
efter att ha hört herr Eliasson i

110 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sundborn säga att det var socialdemokraterna
som spräckte försvarsförhandlingarna.
Någonting liknande har sagts
av herr Ståhl, och herr Hedlund var
inne på samma tema när jag lyssnade
till honom i förmiddags. Jag måste säga
att det inte är ens fel att trätor om försvaret
pågår just nu.

Samtidigt som skulden så hårt spikas
fast hos ett av partierna har det fällts
mycket egendomliga yttranden av herr
Hedlund, herr Ståhl och herr Eliasson
om att det kanske ändå inte är för sent
att nå en överenskommelse. Särskilt
herr Hedlund och herr Eliasson yttrade
sig på ett sådant sätt att man måste fråga
sig om centerpartisterna har ångrat
att de låtit en spricka uppstå. Det märkliga
är att herr Eliasson talar om att vi
kanske ändå skall försöka lösa frågan,
samma dag som jag fått en skrivelse
undertecknad av alla de sex borgerliga
ledamöterna i försvarsutredningen —
om att de avsäger sig uppdraget.

Herr Hedlund sade att det förhållandet
att någon uppgörelse inte kunde
träffas i försvarsfrågan inte beror på att
det finns några djupgående motsättningar
mellan partierna, utan det beror på
att skiljelinjen tycks gå mellan dem
som vill ha en uppgörelse och dem som
inte vill det.

Hade centerpartiet velat träffa en
uppgörelse med socialdemokraterna i
försvarsfrågan, vilket man nu ändå
tycks tala om, hade det ingalunda varit
omöjligt — det vet både herr Hedlund
och herr Eliasson. Att man ändå inte
valde den vägen beror enligt min mening
just på vad ledamoten i försvarsutredningen
herr Gustafsson i Uddevalla
här har sagt, nämligen att man i stället
för uppgörelse med socialdemokraterna
föredrog att närma sig högerpartiet.
När detta skedde, genom att man
dubblade sitt bud, ändrades situationen
i försvarsutredningen alldeles radikalt.

Jag vill här bara slå fast för protokollet
vad som i sak hade förekommit
innan de borgerliga ledamöterna be -

gärde sitt utträde ur försvarsutredningen.
Vi förklarade från socialdemokratiskt
håll — genom våra representanter
i utredningen -— för det första att vi var
beredda att försöka nå en samförståndslösning
om en långtidsbudget omfattande
fyra budgetår; vi hade kunnat sträcka
oss till fem år. För det andra förklarade
vi oss beredda att diskutera
en ökning av försvarsutgifterna under
de tre sista åren av fyraårsperioden.
För det tredje höll vi frågan om planeringsnivån
efter fyraårsperioden öppen
för att underlätta en eventuell överenskommelse.
För det fjärde utgick vi
beträffande det första budgetåret, 1968/
69, från att det av statsfinansiella skäl
var omöjligt att öka försvarskostnaderna
utöver den i budgeten fastställda nivån.
Vi ansåg alltså att budgeten för
detta år skulle ligga fast.

Det är alldeles klart att bakom denna
socialdemokratiska hållning ligger en
genomtänkt försvarspolitik. Vi resonerar
— för övrigt precis som försvarsutredningen
har gjort i sitt tidigare arbete
— så, att läget i dag, särskilt i
Europa, kännetecknas av en viss avspändhet.
Vi väntar inte att förhållandena
i Europa skall undergå någon
väsentlig förändring inom överskådlig
tid. Jag tror att man inom alla europeiska
regeringar räknar på ungefär
samma sätt. Däremot är det omöjligt för
någon att bedöma utvecklingen på längre
sikt. Vi vet inte vad som finns bakom
hörnet. Det väsentliga är, som överbefälhavaren
har påpekat, att man på
lång sikt garanterar styrka i vårt försvar.

Vi har alltså vågat utgå från att det
starka försvar, som vi har i dag och
som alla anser vara tillräckligt för landets
försvarsbehov, skall bibehållas. Det
kan vi göra även om vi är återhållsamma
med kostnaderna under några
budgetår, men vill vi på längre sikt bibehålla
försvarsstyrkan tvingas vi att
göra eu försiktig upptrappning av försvarsutgifterna
i framtiden. Det var där -

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för som vi var beredda att medverka
till en långtidsplan som tillät försvarskostnaderna
att stiga under de närmaste
åren.

Herr Bohman och herr Ståhl — och
kanske andra — har kritiserat den presentation
av det som händer inom försvaret
som jag har givit i statsverkspropositionen
i den översikt som varje
år inleder fjärde huvudtiteln. Jag hörde
inte vad herr Bohman sade, men jag
lyssnade på herr Ståhls anförande. Han
yttrade: »Det är rätt, jag kan inte bestrida
det, men det är ändå missvisande.
» På samma sätt har man uttryckt
sig i borgerlig press. Det som är missvisande,
mina damer och herrar, är
talet om att vi håller på att reducera
och försvaga försvaret. De som har föresatt
sig att utmåla den nuvarande försvarspolitiken
på det sättet måste säga
om en sådan översikt: Visst är den riktig,
vi kan inte bestrida uppgiften, men
den är ändå missvisande. Varför skall
vi förneka det faktum, att vi håller
på att just nu förstärka vårt försvå:
genom att tillföra det bra och moderi
materiel? Varför skulle vi förneka
detta?

Översikten är missvisande, säger herr
Ståhl, därför att den inte talar om vad
som händer år 1975. Nej, tacka för det!
Den talar om vad som händer nu, under
det budgetår som vi är inne i och vad
som händer under nästa budgetår. Och
sedan fortsätter det, herr Ståhl. Om
herr Ståhl hade bläddrat litet och läst
några meningar längre fram, där översikten
slutar, hade han funnit att det
står angivet att fortsättningen kommer
genom förslag från försvarsutredningen,
som håller på att dra upp riktlinjerna
för den framtida försvarspolitiken
och där ställning skall tagas till de
framtida behoven: frågan om vilken
omfattning försvaret bör ha, frågan om
vilken struktur försvaret bör ha.

Herr Ståhl påstår alltså att denna
översikt är missvisande och att den förtiger
vad som skall ske i framtiden.

Men herr Ståhl vet mycket väl att vi
varje år fastställer — även nu, sedan
det inte längre finns några bindningar
genom försvarsöverenskommelser ■—-planer på lång sikt. Detta har inte kunnat
intagas i statsverkspropositionen,
som är framlagd den 10 januari, därför
att meningen ju var att vi skulle avvakta
försvarsutredningens förslag. Sedan
skulle i en särskild proposition i
mars månad bl. a. de närmaste fyra
årens materielplaner presenteras och
långtidsinriktningen över huvud taget
fastställas.

Nu har försvarsutredningen inte längre
den parlamentariska sammansättning
som den hade från början; den består
bara av socialdemokrater. De har bestämt
sig för att fortsätta sitt arbete,
med mitt medgivande naturligtvis. Jag
hoppas de skall kunna arbeta så snabbt
att det kan bli möjligt att under vårriksdagen
lägga fram förslag om den
framtida inriktningen av försvarsomfattningen
och försvarsstrukturen —
det är i varje fall avsikten.

Herr Ståhl säger att vi har satt planeringen
inom försvaret ur spel. Var
i Herrans namn får herr Ståhl detta
ifrån? Visst har vi en planering! Våra
staber och myndigheter planerar för
framtiden i enlighet med en planeringsnivå
som delgivits myndigheterna och
Jaberna av Kungl. Maj :t. Herr Ståhl
/et mycket väl att man inom staberna
och särskilt överbefälhavaren hade hoppats
att det skulle bli en försvarsöverenskommelse
och ett försvarsbeslut i år
som skulle ändra den planeringsnivå
som Kungl. Maj :t har fastställt. Planeringsnivån
kan ju inte vara en gång för
alla fastställd. Vi hade en planeringsnivå
fastställd från 1963 till den 1 juli
1967. Vad som har hänt är att planeringen
inte har avstannat eller upphört,
utan vi har gjort en ändring i planeringsnivån,
vilket man självfallet tid
efter annan måste kunna tänka sig. Vi
har försökt att få de svårigheter som
uppstår när man ändrar planeringsni -

112

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 19(58 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vån att bli så små som möjligt; vi har
ansträngt oss för det! Jag kan här tills
vidare säga att materielplanerna för
nästa budgetår kommer att presenteras
i proposition nr 110 eller i någon annan
proposition till vårriksdagen. Materielanskaffningen
för de tre försvarsgrenarna
måste ju ingå som delar i en långtidsplan
för materielanskaffningen för
att vi inte skall göra felaktiga investeringar
och för att vi så gott vi kan skall
tillvarata försvarsekonomin. Sådana
långsiktiga planer finns utarbetade
inom försvarsdepartementet, och dessutom
fortsätter, som jag sagt, försvarsutredningen
sitt arbete.

Till herr Eliasson i Sundborn kan
jag säga att den av riksdagen beslutade
anskaffningen av attackplanet Viggen
till ett visst antal ingår i dessa inom
departementet utarbetade långsiktiga
materielplaner.

Herr talman! Naturligtvis skulle det
ha funnits mycket att tillägga i denna
debatt, men som framgår av vad jag
sagt kommer vi senare under året att
ha en försvarsdebatt. Det är mycket
svårt för dem som sysslar med försvarsfrågan
att diskutera det materiella
innehållet innan regeringen i mars månad
framlägger sina förslag. Denna diskussion
kommer naturligtvis att underlättas
av att oppositionen, som herr
Ståhl sade, är beredd att lägga fram
egna förslag i försvarsfrågan. Vi hälsar
dessa välkomna, ty då får vi tillfälle
att läsa oss till vad det nu är som skiljer
partierna i försvarsfrågan.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
dränkte nästan kammaren med
siffror. Jag skall inte gå in på dem. Jag
tror att de var riktiga — flertalet av
dem i varje fall. Däremot lämnade herr
Gustafsson en del sakuppgifter om vad
som hänt, men de var felaktiga från
början till slut.

För det första förklarade herr Gustafsson
att högerpartiets representanter

vid denna tid förra året hade »lämnat»
utredningen! Det är felaktigt. Vi hade
anmält till utredningen att vi hos vårt
parti skulle be att få slippa vara kvar,
men vi stod Icvar i utredningen. Vi ville
ta det steget därför att vi betraktade
oss som gisslan i en utredning som var
meningslös, en utredning som redan
hade sprungit ifrån sina direktiv. Att
vår bedömning var riktig har bekräftats
av händelseutvecklingen. Det har
inte hänt ett skvatt under året annat
än att man lagt fram meningslösa utredningar
och pratat. Det har inte blivit
något resultat. Socialdemokraterna har
varit lika omedgörliga hela året.

För det andra sade herr Gustafsson,
att högerpartiet hade lagt sig »för långt
bort» från de andra partierna i utredningen.
Får jag påminna om att vi hade
en försvarsutredning 1958, en 1960 och
en 1962 som alla var fullständigt överens
om efter vilka principer vi skulle
arbeta. De var fullständigt överens om
vad försvaret skulle behöva för att fylla
de uppgifter som vi ansåg vara nödvändiga.
Vi har inte ändrat oss i de hänseendena.
Det är socialdemokraterna
som ändrat sig efter utgången av 1966
års val. Något motiv för sin ändring har
de inte kunnat åberopa. Det har inte
varit någon sådan avspänning eller
någon avrustning i omvärlden som kunnat
motivera ett sådant ändrat ståndpunktstagande.

Vi kommer att »bibehålla försvarets
styrka vid i stort sett nuvarande nivå»,
säger herr Gustafsson. Vad ligger i ordet
»bibehålla»? Är det ett mycket kortsiktigt
begrepp? Annars ligger väl i ordet
»bibehålla» att man under längre
tid behåller något som man haft förut.
Då stämmer inte uttalandet.

Sedan säger herr Gustafsson i Uddevalla:
»Jag tillhör inte dem som tror alt
man kan få ett lika stort försvar för
mindre pengar.» Och ändå är det försvar
som herr Gustafsson nu talar för
beläget på en anslagsnivå mer än 1,5
miljard kronor under det försvar som

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Gustafssons företrädare i tidigare
försvarsutredningar räknade med som
nödvändigt. Det var ingen idé, sade
herr Gustafsson, att »förhandla om man
inte kunde göra upp på en nivå som
tedde sig rimlig». Enligt de direktiv
som försvarsutredningen arbetade efter
skulle vi utreda möjligheten att komma
överens på två skilda nivåer, dvs. de
alternativ som då brukade benämnas
»3 600» och »3 460». Den nivå som man
nu kommit ned till ligger alltså ungefär
1,5 miljard kronor under den som
försvarsministerns direktiv angav som
has för våra förhandlingar när försvarsutredningen
tillsattes. Vad är då
en »rimlig» nivå, herr Gustafsson i
Uddevalla?

Försvarsutredningen hade enligt sina
direktiv till uppgift att framlägga en
kostnadsram för förra budgetåret. De
förutsättningarna följdes inte av socialdemokraterna
som bröt sig ut i december
1966. Försvarsutredningen hade
sedan till uppgift att lägga fram en
ram för nästa budgetårs anslag. Äver
nu i december 1967 förklarade social
demokraterna att de var låsta. Ven
har brutit förhandlingarna, vem hai
brutit de direktiv, som försvarsutredningen
fått, om inte socialdemokraterna? Jag

skall inte gå in på försvarsministerns
spekulationer om vad man tycker
och tänker inom de två andra borgerliga
partierna, det får de själva svara
på. Men när försvarsministern säger
att bakom vårt förslag ligger en »genomtänkt»
försvarspolitik vill jag dra den
slutsatsen att man måtte tänka väldigt
kvickt i försvarsdepartementet. På
mindre än en månad hade man nämligen
tänkt sig fram till den försvarspolitik
som nu skisseras och som redovisades
i försvarsutredningen i december
månad, om jag inte minns fel.

Läget i dag är avspänt, säger försvarsministern
utan att nämna Medelhavet,
Mellersta Östern, berlinkrisen,
tysklandsfrågan, Grekland—Turkiet -

problemet etc. Det är naturligtvis svårare
att bedöma läget på långt sikt.
Vi vet alla hur snabbt Mellersta Östernkrisen
utvecklades och hur vanskligt
det är att påstå att ett läge är avspänt
på mer eller mindre kort sikt — det
torde väl erfarenheten ha lärt oss. Men
om läget är avspänt i dag men inger
oro på något längre sikt skulle det väl
ligga närmast till hands att — även om
man är återhållsam med försvarsanslag
i dag — se till att den långsiktiga planeringen
ligger fast och att man rustar
sig så, att man har garantier för att
försvaret skall vara om möjligt än starkare
om någon tid än det är i dag. Det
förslag som socialdemokraterna lagt
fram innebär raka motsatsen. Det innebär
att man nu använder det man skaffade
under de goda åren och nöter på
det så länge som möjligt och finner
sig i att försvaret mycket snabbt sjunker
i effektivitet —- på längre sikt enligt
öB:s utredningar med 50 procent
i enlighet med det alternativ som var
socialdemokraternas lägsta bud.

Man har alltså gjort en fullständigt
inkonsekvent uppläggning av försvarspolitiken.
Lika inkonsekvent och missvisande
är den presentation av läget
som har lämnats i finansplanen och i
statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln, det vidhåller jag.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Man blir inte lugnad
när man hör en sådan förklaring som
den försvarsministern nyss lämnade.
Han började med att liksom herr Gustafsson
i Uddevalla konstatera, att i
stället för att närma sig socialdemokraterna
gick mittenpartierna högern till
mötes — jag antecknade ordagrant. Utgångspunkten
för förhandlingarna var
alltså att för att de skulle leda till
resultat måste mittenpartierna närma
sig socialdemokraterna.

Vi hade trott att avsikten med dessa
förhandlingar liksom med varje tidigare
försvarsutredning varit att åstad -

114

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komma en fyrpartiuppgörelse, varvid
de båda flyglarna liksom tidigare skulle
kunna tänkas gravitera mot mitten.
Om utgångspunkten för förhandlingarna
— uttalad eller icke uttalad — är
att uppgörelsen skall ske på de villkor
som uppställs på en av flyglarna, kan
man verkligen inte mena mycket med
att inbjuda till förhandlingar. Det har
också bekräftats vid förhandlingarna
att man krävt att förhandlingsbuden
skulle ligga på den nivå, där man på
den ena sidan bestämt att de skulle
ligga.

Försvarsministern sade vidare att
det icke gick att ändra på nivån, dvs.
att det icke gick att rubba på kostnadsramen.
Det måste väl ändå vara något
av vidskepelse om man tror att det
icke går att rubba en 38-miljardersbudget
med något av de belopp det i
detta sammanhang var tal om. På socialdemokratiskt
häll vek man icke från
den ståndpunkt man intagit.

Så kommer jag till det verkligt allvarliga
i försvarsministerns förklaring.
När han talade om planeringen och
planeringsnivån sade han att det finns
utrymme för en stigande kostnad. Vi
arbetar med en långtidsplan, där kostnaden
tillåts stiga, sade försvarsministern.
Men från januari 1967 till januari
1968 eller till i dag för en vecka sedan
har vi arbetat i denna utredning utan
att det socialdemokratiska förslaget till
kostnadsnivå höjts med en enda krona.
Kostnadsnivån har legat vågrätt och totalt
fastlåst, bortsett från pris- och lönestegringar.
Det betyder att de militära
myndigheterna haft denna nivå som
enda utgångspunkt för sin planering.

Hur förklarar försvarsministern annars,
att chefen för flygvapnet har kunnat
framhålla att det inom den nuvarande
och kommande kostnadsnivån
sannolikt icke finns utrymme för Viggenprojektet?
I den försvarsstabsskrivelse
av i förrgår, som jag tidigare citerade
ur, sägs också att krigsorganisationen
kommer att minska kvantitativt och

kvalitativt och att även om försvarsanslagen
efter några år kraftigt höjs så
kommer det att gå flera år under vilka
försvarseffekten sjunker, innan medelstillskotten
kan omsättas i materiel.

Detta är ju en utomordentligt intressant
och viktig fråga, och försvarsministern
måste ge besked på denna
punkt. Är det så att det under den vecka
som gått sedan förhandlingarna
strandade har kommit nya direktiv som
gör det möjligt för utredningens kvarvarande
del, alltså socialdemokraterna,
att arbeta med en stigande kostnadsram?
Detta är som sagt en stor nyhet,
ty kostnadsramen har varit fastlåst under
hela tiden intill den 11 januari
1968.

När försvarsministern nu så emfatiskt
frågar, varifrån jag har fått uppfattningen
att det automatiskt kommer
att ske en urholkning med den nuvarande
medelstilldelningen, måste jag
säga, att detta är ett trivialt faktum,
som varit ett bekymmer för försvarsutredningen
i över ett år och som de
militära myndigheterna på olika nivåer
hittills betraktat som en förutsättning
för sin planering.

Är det så att försvarsministern och
partiet nu har ändrat sig och tänker införa
en stigande kostnadsnivå i planeringen,
så måste detta meddelas; då
har ju nämligen förutsättningarna för
hela den försvarspolitik som socialdemokraterna
hela detta år gjort till sin
i grunden förändrats.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Försvarsministern tycks
trots allt vara mycket dåligt orienterad
om de diskussioner som förts i försvarsutredningen,
och det förvånar mig.
Jag har som andra eftersträvat och hoppats
på en uppgörelse. Jag lämnar inte
en försvarsutredning därför att där kan
framkomma olika ståndpunkter. Jag
lämnade försvarsutredningen därför att
man har dikterat att vi inte fick för -

Torsdagen den 18 januari 1968 era.

Nr 2

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

handla om ett av de fyra år överenskommelsen
skulle omfatta, trots att
kommittén gång på gång försäkrats att
det skulle finnas reella förhandlingsmöjligheter
också för det första året.
Detta även om arbetet kom att fortsätta
efter statsverkspropositionen
framläggande. Försvarsministern måste
väl ändå förstå att detta kan uppfattas
så, att man inte ville komma överens
med oss. Man skall väl framställa saken
som den är!

Herr Hedlund uttryckte i dagens debatt
förhoppningen att det skulle finnas
någon möjlighet att uppnå en flerpartiöverenskommelse
— han syftade
förmodligen på arbetet inom statsutskottet.
Det är klart att man kan uttrycka
en sådan förhoppning; försvarskommittén
har ju uttömt sina möjligheter.
I detta instämde herr Ståhl, herr
Gustafsson i Uddevalla och även jag.
Den uppfattningen kan man väl hysa
utan att försvarsministern behöver säga,
att det är tydligt att centerpartiet har
ändrat sig. Vi har ingen anledning alls
att ångra det ställningstagande vi gjort.
För undvikande av alla missförstånd på
grund av de formuleringar som försvarsministern
använde vill jag säga att
jag hela tiden haft ambitionen att uppnå
en flerpartiuppgörelse, och med det
menar jag inte två partier. Det har inte
funnits någon anledning att resonera
om det alternativet, eftersom folkpartiet
och centerpartiet haft i stort sett
samma bedömning. Har vi inte kunnat
nå en fyrpartiuppgörelse, så borde vi
i varje fall eftersträva en trepartiuppgörelse,
för att nu tala rent språk.

Om vi i vårt förhandlingsbud lade
oss något ovanför alternativet B, som
var ett utredningsalternativ och inte ett
bud, så är det väl oriktigt att säga att
vi därmed tog ett steg mot högerns
ståndpunkt och att detta var lika långt
som skillnaden mellan A och B. Detta
är klart felaktigt. Även om vi har gått
upp 400 miljoner i vårt första förhandlingsbud
så skiljer det fortfarande bort -

åt 2 000 miljoner mellan alternativ B
och C.

Försvarsministern vet mycket väl att
jag inte tillhör dem som går i ledband
vare sig åt det ena eller andra hållet.
Att framställa saken på det sättet och
säga att vi skulle haft andra avsikter
än dem jag angivit här tycker jag inte
är riktigt. Därmed hoppas jag att missförståndet
har klarats upp. Till Viggenbeslutet
och dess konsekvenser efter
fyra år får vi tillfälle att återkomma.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag blev något förskräckt
då herr Bohman började sitt
anförande. Han sade visserligen att det
siffermaterial jag hade presenterat var
riktigt men att sakuppgifterna var felaktiga
från början till slut, och då är
det klart att jag lyssnade med intresse
till vad han hade att säga.

Det första felet skulle vara att jag
sade att högerpartiet för något år sedan
lämnade utredningen. Detta bestred
herr Bohman. Det är ganska märkligt.
Jag kan ge honom formellt rätt i att
han inte begärde sitt entledigande av
försvarsministern, men nog lämnade
högerrepresentanterna utredningen under
mycket dramatiska omständigheter.
Mitt under pågående sammanträde reste
sig den ene av högerns representanter,
och herr Bohman var på väg också,
men man lyckades hejda honom så att
han satt kvar och lyssnade tills sammanträdet
tog slut. Sedan hade vi ett
par sammanträden, innan de kom tillbaka.
Som jag sade tidigare var de
välkomna. Låt mig ta tillbaka vad jag
sade och i stället säga att de inte hade
lämnat utredningen formellt men att de
hade hoppat av.

Det andra felaktiga uttalande, som
jag enligt herr Bohman skulle ha gjort,
var att högerpartiet satt sitt bud för
långt bort från vad vi från socialdemokratins
sida skulle kunna acceptera.
Det måste väl vara vår bedömning, om

116 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi kan acceptera ett förslag, som skiljer
sig från vårt med så mycket som över
3 miljarder på en fyraårsperiod, om man
har ansvar för ekonomin. Ändå kan vi
inte finna att det skulle vara utrymme
för sådana kraftiga skattesänkningar
som herr Bohman pläderade för på förmiddagen.
Vi känner så stort ansvar för
budgeten ocli den ekonomiska situationen,
att vi inte i nuvarande situation
kan acceptera ett sådant bud.

Det tredje felet som jag skulle ha
gjort mig skyldig till var att jag sade
att man skulle bibehålla styrkan av
vårt försvar på nuvarande nivå med
det socialdemokratiska budet i försvarsfrågan.
Jag påstår att det är en riktig
bedömning som vi har gjort från majoritetens
sida i försvarsutredningen. Det
ligger något i resonemanget om man
tar hänsyn till vad man kallar för den
relativa effekten och utgår ifrån en
teknisk utveckling efter en procentsats
som ingen tycks veta ett enda dugg om
och som man inte har kunnat få någon
upplysning om. Men enligt de rapporter
som lämnats får man ett intryck av
att den tekniska utvecklingen håller på
att stagnera. Genom att stormakterna
och även andra sliter på materielen under
betydligt längre tid sjunker den
tekniska utvecklingsnivån i motsvarande
grad. Men vad jag har sagt är att
vårt försvar skal! kunna bibehållas vid
den nuvarande absoluta nivån.

Det fjärde felet skulle vara att det
inte är någon idé att förhandla på en
rimlig nivå, och så frågar herr Bohman
vilken nivå som är rimlig. Det är den
nivå som vi har angett från socialdemokratins
sida. Vi är inte sådana att
vi framlägger ett bud som inte är uppriktigt
menat, utan de förslag vi framlägger
anser vi realistiska. Det är uppenbart
att det skulle kunna finnas
visst utrymme för smärre avvikelser
från budet, men vi anser att den nivå
som budet ligger på är rimlig.

Vidare har både herr Ståhl och herr
Eliasson i Sundborn kommit tillbaka till

det första året och de uteblivna förhandlingsmöjligheterna.
Jag vill erinra
om att vid vårt sista sammanträde den
11 januari frågade vi — jag tror att det
var jag som ställde den frågan, närmast
till mittenpartierna — vilka höjningar
som man skulle kunna tänka sig. Skulle
man kunna acceptera ett par tiotal miljoner,
vilka skulle tas av vissa medel,
som inte påverkar fjärde huvudtiteln,
i varje fall inte formellt, men som ändå
skulle få en viss betydelse? Vi fick inget
svar på den frågan. Följaktligen uppfattade
vi det som att man inte ville
vara med om att diskutera en sådan
nivå.

Sedan frågades det om vi hade fått
några nya direktiv i fråga om att lyfta
nivån. Det har vi inte fått, men som
tidigare har sagts fortsätter försvarsutredningen
sitt arbete. Vi är inte fastlåsta
på något sätt, utan vi kommer att
presentera ett förslag, där det givetvis
är fråga om en viss planeringsnivå.
Jag vill påpeka att även mittenpartierna
förutsatt en platt planeringsnivå både
i B-alternativet och i sitt förhandlingsbud.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarledamöternas tålamod med något
långt anförande men måste framhålla
två saker innan den här debatten
är slut.

Jag sade inte, herr Bohman, att läget
i världen är avspänt. Jag betonade
mycket starkt, utan att gå in på alla
problem i sammanhanget, att avspänningen
gäller Europa. På samma sätt
har två partiledare tidigare i dag uttalat
sig i denna fråga med instämmande av
finansministern, nämligen herr Hedlund
och herr Wedén. Naturligtvis framhölls
att det är krig i Vietnam och att problemen
vid Medelhavet kvarstår, men det
betonades ändock att den avspända
situationen i Europa består. Försvarsutredningen
har i varje fall använt

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

detta uttryck i de tidigare arbetena
förra året. Vi har sagt, herr Bohman,
att vi både i fjol och i år med hänsyn
till det statsfinansiella läget vågat ligga
still när det gäller försvarskostnaderna.
De har gått upp med 215 miljoner
kronor för nästa budgetår, men reellt
är nivån densamma som detta budgetår.

På längre sikt, då det inte finns några
möjligheter att bedöma den internationella
utvecklingen, kräver försiktigheten
att vi utgår från att vi måste bibehålla
den försvarskraft som vi skaffat
oss. Detta förutsätter, vilket alla som
sysslar med de här frågorna vet, en
viss upptrappning av försvarsanslagen
under kommande år.

Det bud som de socialdemokratiska
ledamöterna i försvarsutredningen lade
fram var just detta, att det första året
inte får diskuteras med hänsyn till det
statsfinansiella läget men att vi är beredda
att göra en försvarsöverenskommelse
som omfattar de följande åren,
varvid vi kan diskutera en kompromiss.
Det betonades emellertid att förutsättningen
för en sådan kompromiss var
att mittenpartierna gick under B-nivån.
Den saken är klar, vilket också herr
Gustafsson i Uddevalla poängterat. Jag
konstaterar att när dessa propåer kom
från socialdemokratiskt håll gick mittenparlierna
snabbt ifrån B-nivån och
höjde budet. Antingen ville de av taktiska
skäl slippa göra upp med socialdemokraterna
eller också rörde det sig
om förhandlingstaktik. Man trodde kanske
att man på det sättet skulle få
socialdemokraterna att höja sitt bud.
Men så förhandlar inte vi, vilket också
herr Gustafsson i Uddevalla nyss framhöll.

Herr talman! Därmed kan jag sluta,
ty mitt huvudsyfte i dag har varit att
slå fast att det sannerligen inte är ena
partens fel att vi träter i denna fråga.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Det brukar ju aldrig

vara ens fel att flera träter men nog
undrar jag just nu om det inte ändå
finns ett undantag från detta ordspråk.

Försvarsministern sade ungefär så
här: På grund av det statsfinansiella läget
och av vissa andra skäl fann vi att vi
både i fjol och i år borde »ligga still»
när det gäller försvarskostnaderna. Men
när man säger detta bör man väl tala
om att man innan man »lade sig still»,
hade sänkt den anslagsnivå man tidigare
legat på med omkring 500 miljoner
kronor. Man lägger sig alltså på en
lägre nivå, men detta trollar man bort
i redovisningen, vilket jag finner allvarligt.

För att det inte skall bli något missförstånd
vill jag framhålla, att visst kan
även vi diskutera besparingar beträffande
försvaret. Vi i högerpartiet är
och har varit beredda att göra det.
Men vad jag nu vänder mig emot är att
socialdemokraterna i diskussionen ger
en felaktig bild av vad som i själva
verket hänt. Man talar inte om att man
faktiskt har ändrat uppfattning och att
det som man för ett par år sedan ansåg
vara högsta sanning i försvarsfrågan i
dag inte längre är högsta sanning. Det
skulle vara lättare att diskutera, om
socialdemokraterna öppet och ärligt
erkände det. Men det gör de inte.

Försvarsutredningen och de militära
experterna samt ÖB har utrett olika
alternativ, de s. k. 3 600, 3 460, ÖB 65
samt två A-, ett B- och ett C-alternativ.
Sju olika alternativ har blivit fullständigt
genomarbetade. Den 1 december
1967 fick vi det förslag som försvarsministern
kallade det »genomtänkta»
förslaget. När vi frågade vad det innebar,
visste inte ens förslagsställarna
själva detta. Och när vi begärde att de
militära experterna skulle genomlysa
förslaget, visade det sig att de inte
kunde göra det ordentligt därför att
det inte fanns något underlag för det.
År det sådant som socialdemokraterna
på detta och andra områden kallar för
»genomtänkta» förslag, då är det inte

118 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

märkligt, att det ibland går som det
går.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida
vi »lämnade» utredningen eller
inte, finns det faktiskt protokoll på att
jag på ordförandens fråga om vi skulle
lämna utredningen eller inte förklarade,
att vi skulle sitta kvar till dess vi fick
besked från partiet. Det står i försvarsutredningens
protokoll. Den som är nyfiken
kan ju gå dit och läsa.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik
till herr Gustafsson i Uddevalla.

Herr Gustafsson sade att den platta
planeringsnivån var gemensam för både
A- och B-alternativen. Man kan säga
att denna fråga riksdagstekniskt är en
bagatell, men för de militära myndigheterna
är den sannerligen ingen bagatell.
Den är betydelsefull för hela försvarets
materielanskaffning. Därför förtjänar
det observeras att A-alternativet,
socialdemokraternas bud, ligger fullkomligt
plant, medan däremot B-alternativet,
mittenpartiernas bud, lyftes
varje år i perioden. Sedan står det uttryckligen
i texten att skälet till att
budet ligger plant åren därefter är att
man därmed vill markera att statsmakterna
skall ha rätt att bestämma den
kommande utvecklingen. Men planeringen
måste vara angiven för den
överskådliga perioden.

Jag vill också säga till försvarsministern
att herr Wedén, som inte har
begärt någon replik nu, inte talade om
avspänning. Han sade i stället att läget
ute i Europa i dag sannerligen inte
givit socialdemokraterna något motiv
för att avbryta förhandlingarna i försvarsfrågan.
Det går alltså inte att anföra
herr Wedéns ord som stöd för det
socialdemokratiska tillvägagångssättet.

Sedan noterar jag socialdemokraternas
konsekventa resonemang att förutsättningen
för en uppgörelse var att
vi gick ned till deras bud. Men vad
var det då för allvar med fyrparti -

uppgörelsen, om socialdemokraterna
anser det vara en förutsättning för förhandling
att vi säger ja och amen till
vad de serverar? Så mycket borde väl
statsrådet Sven Andersson känna oss
efter alla dessa år, att han vet att vi
tackar nej till sådana inbjudningar. Vid
försvarsuppgörelserna hittills har vi ju
alla fått ett ord med i laget. Menar ni
allvar med detta tal, så är inbjudningarna
till förhandlingar meningslösa

1 fortsättningen — som de har visat
sig vara denna gång.

Slutligen noterar jag att försvarsministern
i denna diskussion inte har
lämnat något svar på frågan hur man
ämnar klara kostnaderna för hela det
svenska försvar, som finns angivet i
huvudtiteln, med de uppställda kostnadsramarna.
Det bör observeras att
utgångspunkten har varit — vilket herr
Gustafsson i Uddevalla också bekräftade
— en platt, oförändrad anskaffningsoch
kostnadsram. Detta kvarstår oförklarat.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag förstår inte herr
Ståhl. Det finns ju täckning för allt
som står uppräknat i översikten under
huvudtiteln dels genom beviljade anslag,
dels genom det budgetförslag som
är framlagt. Vi har dock inom försvarsbudgeten
en materielanskaffningsandel
på över 40 procent, och herr Ståhl kan
räkna ut att det för nyanskaffning av
vapen och annan materiel står ungefär

2 miljarder till förfogande om året även
med den återhållsamma budget som jag
nu har lagt fram.

Därefter, herr talman, ytterligare en
sak. Vad man i verkligheten under det
senaste året har diskuterat har naturligtvis
varit om det skulle finnas förutsättningar
att få till stånd en uppgörelse
mellan mittenpartierna och socialdemokraterna.
Högern har själv ställt sig
utanför. Det var när man slutligen skulle
försöka komma fram till en sådan upp -

Torsdagen den 18 januari 1908 em.

Nr 2

119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

görelse i höstas som mittenpartierna
av någon anledning beslöt sig för att
höja sina bud i stället för att göra det
som var en förutsättning för en trepartiuppgörelse,
nämligen att visa någon
liten vilja till förståelse för socialdemokraternas
resonemang att man
måste gå under alternativ B.

Herr talman! Den som skall gratuleras
till utgången av försvarsförhandlingarna
är naturligtvis herr Bohman,
ty det är han som har vunnit spelet.
Herr Bohman har nämligen på det ena
eller andra sättet lyckats förhindra att
de tre andra partierna gick tillsammans
om en överenskommelse, som naturligtvis
inte hade varit fördelaktig för
högern och självfallet inte heller för
ett eventuellt samarbete mellan de tre
borgerliga partierna.

När ni talar om att vad som inträffat
är ett led i en socialdemokratisk taktik
inför valet skall ni komma ihåg, att vi
mycket väl inser vad det var för taktiska
beräkningar och spekulationer
som låg bakom mittenpartiernas avståndstagande
från socialdemokraternas
bud för att slippa en överenskommelse.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Ståhl. Herr Ståhl ville framhäva att det
är en viss skillnad mellan de olika planeringsnivåerna.
Han säger att man från
hans håll vill lyfta beloppen vart och ett
av de fyra åren och sedan vill lägga sig
på en jämn nivå. Jag frågar vad det är
för principiell skillnad mellan denna
planeringsnivå och den som vi har presenterat.

Herr Ståhl påstår vidare att förutsättningarna
för förhandlingar skulle
bestå i att mittenpartierna gick ner till
det socialdemokratiska budets nivå.
Det är alldeles felaktigt. Vi har uttalat
att ni för att vi skall kunna förhandla
och komma överens med er måste gå
väsentligt under B-nivån men givetvis
inte att ni skulle lägga er på exakt sam -

ma nivå som den vi föreslagit. Tvärtom
har jag understrukit att man genom avvikelser
på ömse håll skulle kunna komma
överens.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det bildades år 1903 i
Malmö en socialistisk sagostundsrörelse.
Jag vet inte om den fortsätter i försvarsdepartementet
i våra dagar. Men
om försvarsministern skall göra sådana
här påståenden när det gäller andra
partier skall han se till att han har någon
saklig grund för det hela.

För det första vill jag påpeka, att när
vi lade ett bud under klart uttalande av
att det var ett första förhandlingsbud,
som vi var beredda att jämka på, så
låg det 400 miljoner över alternativ B
på fyra år och 2 miljarder under alternativ
C, som var högerns utredningsalternativ.
Att då påstå att högern är något
slags styrande faktor för mina ställningstaganden
är väl ändå en orimlighet.

För det andra vill jag påpeka för försvarsministern
om vi nu skall gå till
historien — att innan socialdemokraterna
lade fram sitt första förhandlingsbud
den 11 december hade ordföranden
gjort vissa sonderingar. Av dem framgick
det ganska klart vilken uppfattning
vi på vårt håll hade. Det visste alltså
ordföranden före den 11 december
av helt naturliga skäl, liksom jag visste
något om bedömningen på det socialdemokratiska
hållet. Att då säga att vi
plötsligt lade fram något bud för att se
till att förhandlingarna skulle spricka
är väl ändå ett orimligt sätt att resonera.
Det går inte att hävda att det härvidlag
skedde en plötslig förändring. —
Jag tycker att försvarsministern skulle
hålla sig för god att göra sådana påståenden
i en seriös politisk debatt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är omöjligt för mig
att underlåta att säga ett par ord efter

120

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1908 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det mycket provokativa anförande som
försvarsministern senast höll.

Hur är det egentligen det bär gått till?
I december månad 1906 — då man trodde
att man skulle kunna nå ett förhandlingsstadium
•— framträdde socialdemokraterna
plötsligt och sade: Nej, detta
första år, som det nu gäller, kan vi inte
resonera om. Men vill ni vara så snälla
och fortsätta, så visst skall vi fortsätta
diskussionen om följande år.

Vi var så snälla och fortsatte diskussionerna
med förhoppning om att en
uppgörelse verkligen skulle nås. Så
kommer vi till december 1967. Då kommer
vi till precis samma situation det
året som året förut, och socialdemokraterna
säger för andra gången: Nej, detta
första år kan vi inte diskutera om, men
vill ni vara så snälla och fortsätta osv.

Försvarsministern får förlåta mig om
jag säger att oppositionens tålamod kan
bli uttömt av en sådan utpräglad speltaktik
från socialdemokraternas sida.

Sedan talar försvarsministern om
ändring av bud. Jag hade trott att i varje
fall vi som är något så när initierade
var helt överens om att de utredningsalternativ,
som hade givits till överbefälhavaren,
var utredningsalternativ
och ingenting annat — inga ståndpunktstaganden,
inga bud från partiernas
eller deras representanters sida i
försvarsutredningen. Var det inte så?

Försvarsministern säger att vi kom
och höjde vårt bud. Vad vi utgick från
var en saklig bedömning av de resultat
som framkom ur de olika utredningsalternativ
som överbefälhavaren och
hans medhjälpare hade undersökt.

Jag vet inte vem som kan ha vunnit
och vem som kan ha förlorat på det
spel som den socialdemokratiska regeringen
drivit i denna fråga. Men en bedömning
anser jag vara lätt att göra,
och det är att tilltron till det socialdemokratiska
partiets vilja att fortsätta en
försvarspolitik — även när det är litet
besvärligt och motigt — som verkligen
kan utgöra ett bestämt och säkert stöd

för den svenska alliansfria politiken,
som syftar till neutralitet i krig, den har
dragits i tvivelsmål. Jag hoppas att det
socialdemokratiska partiet och försvarsministern,
när man inom socialdemokratin
kommer på bättre tankar, skall
göra allt för att undanröja tvivel härvidlag.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att det nu passar bra att skylla på vad
som hänt inom försvarsutredningen —-att vi har ställt villkor osv. Men ni skall
inte försöka inbilla vare sig riksdagen
eller det svenska folket att detta har
varit avgörande för att oenighet uppstått.

Ett faktum är, vilket herr Eliasson i
Sundborn och herr Wedén själva medger,
att inför de avgörande förhandlingarna
— när man trodde att en trepartiuppgörelse
skulle komma till stånd —-höjde mittenpartierna sitt bud, så att
det kom att ligga, inte på 750 miljoner
kronor utan på 1 257 miljoner kronor
över A-nivån. Mittenpartierna visste väl
att det då blev omöjligt att få till stånd
en överenskommelse med socialdemokraterna.

Självfallet har vi tvingats bedöma
detta på det sättet att mittenpartierna
hade beslutat sig för att inte gå med på
någon uppgörelse med socialdemokraterna.
Vi kunde inte tolka det på annat
sätt. Om jag är rätt underrättad av de
socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutredningen
har inte mittenpartierna
någon gång under de diskussioner
som förekom gått under detta bud, utan
när försvarsutredningens ledamöter
skildes var differensen mellan socialdemokraterna
och mittenpartierna 1 257
miljoner kronor.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara ställa två
frågor till försvarsministern, som fortsätter
att envisas med att tala om bud,

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

när han menar de utredningsalternativ
som gavs till överbefälhavaren.

Den första frågan är: Är inte min beskrivning
riktig att det här var fråga
om utredningsalternativ och inte om
hud från partierna eller deras representanter
i försvarsutredningen?

Den andra frågan är: Är inte min beskrivning
av det ultimatum som ställdes
från socialdemokraterna i december
1966, åtföljt av ett liknande ultimatum
i december 1967, riktig?

Jag vågar själv besvara båda frågorna
med ja, herr talman.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är nog bäst att herr
Wedén besvarar frågorna själv, ty jag
är inte alldeles säker på att alla som
varit med i försvarsutredningen är beredda
att göra det. Jag bryr mig inte
om huruvida det kallas bud eller inte
bud. Sanningen är ju att efter två års
arbete i försvarsutredningen måste man
komma till en slutuppgörelse. En dylik
brukar komma till stånd mycket snabbt,
i allmänhet över en natt eller åtminstone
på en dag eller två. Slutuppgörelser
i utredningar har alltid träffats på så
sätt och det var just i den slutomgången
som mittenpartierna gick upp över det
som kallas bud eller utredningsalternativ,
dvs. de summor som skulle ligga till
grund för en uppgörelse.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att fortsätta denna försvarsdebatt, även
om det skulle varit frestande. Någon
sade tidigare i dagens debatt att omtanken
om detta gamla land gjorde att vederbörande
inte önskade att oppositionen
skulle komma till regeringsmakt.
Men, herr talman, när jag hör på vilket
sätt försvarsfrågan behandlas, vill jag
säga att det verkligen är av stor vikt
att det blir byte vid makten. Annars
kanske detta gamla land även i fort -

sättningen måste finna sig i att ha ett
sämre försvar än vi har möjlighet och
kraft att åstadkomma.

Tidigare i dag har också sagts att
man finner flera värdeomdömen i årets
statsverksproposition om hur förträfflig
den förda regeringspolitiken har varit.
Vi får veta att åtgärderna har satts
in i rätt ögonblick och att regeringens
politik har varit kraftfull. Vad kan anledningen
vara till att regeringen måste giva
sig själv detta beröm? Den är tydligen
rädd för den dom som svenska folket
skall komma att utdela, ty hur är
det — finns det verkligen så mycket att
skryta med?

Trots att vi alltjämt måste dras med
det hårdaste skattetrycket i hela västvärlden
kominer årets utgifter att överstiga
inkomsterna med inte mindre än
2 800 miljoner kronor. Mästerverket med
den för nästa år framlagda budgeten
består i att den skall vara 700 miljoner
kronor bättre. Dock blir utgifterna för
detta år över 2 100 miljoner kronor
större än inkomsterna — och hur ter
de sig när vi väl är framme vid nästa
år? Tilläggsbudgeten brukar vanligtvis
innehålla ganska stora utgiftsökningar.
Det är sådant som vanligt, enkelt folk
har svårt att förstå mästerverket i.

Särskilt svårt att förstå torde det vara
för alla dem som i dag har förlorat sitt
arbete liksom för alla dem som känner
oro för syseslsättningen, och de blir tyvärr
allt fler. Vad beror detta på? Den
främsta anledningen har vi att finna i
de många årens vårdslösa inflationspolitik
och den till följd därav förda
hårda skattepolitiken.

När nu olika företags och branschers
produktion börjar bli allt svårare att
upprätthålla dels på grund av våra
höga kostnader, dels på grund av en
förfalskad konkurrens säger regeringen
att detta skall den kraftfulla arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken klara
upp. Kan den det? Nej, förvisso inte.
Kan människorna känna sig nöjda med
regeringens besked? Tyvärr blir dessa

122

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åtgärder aldrig någonting annat än ett
surrogat. Ansträngningarna måste i stället
inriktas på att människorna får vara
kvar i en normal produktion. Arbetslösheten
är för närvarande mycket större
än vad som registreras, då man i de
redovisade siffrorna inte räknar in dem
som är i reservarbeten och på omskolning;
vi hörde tidigare i dag att finansministern
inte vill vara med om det.
Inte heller alla de ungdomar som ännu
inte har fått någon sysselsättning eller
alla de som skulle önska ett deltidsarbete
men menar att det är lönlöst att
över huvud taget försöka är medtagna.
Ungdomsarbetslösheten är en allvarlig
sak, och man frågar sig hur den skulle
ha sett ut, om vi inte hade haft den
stora tillströmningen till gymnasier och
högskolor.

Vore det inte bättre att vi förde eu
klokare politik och försökte se till att de
företag som finns i dag kan hållas i gång
så att inte så många behöver friställas?
I en aftontidning kunde man för ett par
dagar sedan läsa en irriterad artikel om
att 200 personer hade gjorts arbetslösa
genom att en militärbeställning lagts
ut till Portugal i stället för att placeras
i Sverige. Ilskan riktade sig mot de
militära myndigheterna för att de inte
frågat regeringen först. Myndigheterna
har emellertid inte gjort något annat än
följt regeringens instruktioner, och kritiken
borde därför riktas mot regeringen
och inte mot de statstjänstemän som
har satts att fullfölja dess politik. Det
är ju på detta sätt regeringen vill ha det.
Problemet om de militära beställningarna
har många gånger varit uppe till
debatt i riksdagen, men regeringen har
inte velat godta en förtursrätt till sådant
arbete för svenskar. Vad skall vi då
göra? Vi måste försöka sänka kostnadsläget,
och vi måste sänka skattetrycket
och komma till rätta med den förfalskade
konkurrensen, så att konkurrensförmågan
kan stärkas.

När läget nu är sådant förefaller regeringens
förslag att införa en ny be -

skattningsform, en löneskatt, helt obegripligt.

Att i ett läge med en ständigt stigande
arbetslöshet införa en skatt på allt
arbete verkar horribelt, och de stackars
arbetslösa människorna och alla de som
riskerar att bli arbetslösa kan inte uppfatta
denna åtgärd som annat än en
grov utmaning mot dem. Regeringen kan
aldrig försöka göra gällande att skatteberedningen
föreslagit någonting sådant.
Dess förslag var en arbetsgivaravgift
som var avsedd att befria de enskilda
människorna från skyldigheten att erlägga
pensionsavgifter och sjukförsäkringsavgifter.
Denna nya löneskatt på
1 procent betyder i verkligheten att
statsmakterna har beslagtagit en hundradel
av de produktionsresultat som
den 1 januari 1969 står till löntagarnas
förfogande. Detta blir en hårdare beskattning
än om samma belopp skulle
ha tagits ut genom en indirekt beskattning,
eftersom varje enskild människa
då åtminstone haft en chans att kunna
avstå från att betala skatten genom att
låta bli att köpa.

Inte minst under den senaste tiden
har det talats en hel del om låglöneproblemet
och klyftan inom lönepolitiken.
Ja, visst är detta en vällovlig
önskan att försöka rätta till förhållandena.
Tyvärr har det inte lyckats för
någon att presentera en lösning. Införandet
av en löneskatt på 1 procent,
som nu bagatelliseras av herr Sträng,
blir emellertid en åtgärd i en riktning
rakt motsatt den önskvärda. Finansministern
säger också att det är helt
riktigt att den träffar hårdast inom de
arbetsintensiva yrkena. En självklar verkan
blir därför för dessa yrken att de
anställda där kommer att få vidkännas
ett minskat löneutrymme, och resultatet
blir sålunda en ökad klyfta mellan högoch
lågavlönade.

Det nu framlagda förslaget om mervärdeskatt
blir dock inte det nya djärva
grepp på skattepolitikens område som
man hade haft anledning att vänta—■

Torsdagen den 18 januari 1968 era.

Nr 2

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det blir helt enkelt bara en halvmesyr.
Visserligen får vi i utbyte mot den
gamla varuskatten en lconkurrensvänligare
mervärdeskatt, men vi behåller
punktskatterna. Och vad värre är: vi
behåller den hårda progressiva direkta
skatten med alla dess verkningar på
arbetsvilja, sparande och skattemoral.

Den hårda marginalskatten består
alltjämt, en marginalskatt som är en
realitet för hela det arbetande svenska
folket. Det meningslösa i att få en ökad
inkomst framstår tydligt för alla, när
hälften, två tredjedelar eller kanske tre
fjärdedelar av inkomsten går åt till denna
skatt. Mot den bakgrunden är det
befogat att säga att en sänkning av
marginalskatterna är den angelägnaste
reform som bör stå på dagordningen.
Det är förvånansvärt att regeringen helt
enkelt vågar bortse från allt detta.

I Norge har man emellertid förstått
detta problem och där har, som det redan
tidigare i dag på förmiddagen har
sagts här, socialdemokraternas ledare
Bratteli arbetat för en sänkning av den
direkta skatten. I Norge har också i
dagarna en utredning lagts fram i skattefrågan
med förslag om en kraftig sänkning
av skatten. Detta förslag innebär
bl. a. att ingen statsskatt skall tagas ut
på inkomster som ligger under 30 000.
Därefter skall man ta ut 10 procent
på inkomster mellan 30 000 och 43 000,
15 procent på inkomster mellan 43 000
och 70 000, 20 procent på inkomster
mellan 70 000 och 100 000 kronor. Den
högsta skatten är 50 procent, men den
uttages först på inkomster som ligger
över en halv miljon kronor. Man kan
fråga sig när den svenska socialdemokratin
skall bli lika förstående. Om inte
annat kanske den kommer att bli det
när den nuvarande högskattepolitiken
har förvandlat socialdemokratiska partiet
till ett minoritetsparti i Sveriges
riksdag. Jag tror att socialdemokratin
först då kommer att vara förstående för
dessa synpunkter.

Högerpartiet skall emellertid inte svi -

ka sina traditioner på detta område,
utan vi kommer oförtrutet att arbeta
vidare för en skattesänkning. Det måste
återigen bli meningsfyllt att försöka
höja sina inkomster genom ett ökat
arbete. Sådana ansträngningar skall inte
bestraffas utan uppmuntras.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Bland de många ämnen
som man skulle kunna behandla
i en sådan här debatt har jag valt ut
tre stycken. Det första är behovet av
en skattereform, det andra den ekonomiska
politiken sedd på litet längre sikt
och det tredje den världshandelskonferens
som börjar i New Delhi om ett
par veckor.

Finansminister Sträng har sagt att
årets budget är en skattevänlig budget.
När han säger detta glömmer han emellertid
en viktig sak, nämligen den automatiska
skatteskärpning som inflationen
åstadkommer. De som drabbas av
den progressiva skatten får i år många
gånger betala eu högre skatt på oförändrad
realinkomst genom att den kompensation
som kan utgå för inflationen
och som inte höjer reallönen dock
flyttar upp skattebetalaren i ett högre
progressivt skikt.

En del människor har för sig att den
progressiva skatten bara drabbar några
få rika och att den därför inte har så
stor betydelse. När skatteberedningen
lade fram sitt förslag år 1964 sade finansminister
Sträng att bara hälften av
de gifta inkomsttagarna drabbades av
progressiv skatt, varför det inte var så
farligt med den saken. Tre år senare är
det ungefär 70 procent av alla gifta inkomsttagare
som kommer in i det
proressiva skiktet och som får känning
av ökade marginalskatter på grund av
den progressiva skatteskalan. Den automatiska
skärpningen ger statskassan
flera hundra miljoner kronor extra,

124

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och de som får betala detta är i huvudsak
mellangrupperna, dvs. ensamstående
som har en inkomst på cirka 11 000
och därutöver och gifta som har en
sammanlagd inkomst av 21 000 kronor
eller däromkring.

Nu anser jag att vi skall ha en
progressiv beskattning i ett samhälle
med inkomstskillnader av den omfattning
som faktiskt finns. Högre inkomsttagare
har en större skatteförmåga, och
det är därför rimligt att de får betala
en större andel av sin inkomst i skatt
än de lägre inkomsttagarna. Men denna
avvägning av skattebördan mellan de
högre och de lägre inkomsttagarna bör
ske genom ett medvetet beslut i riksdagen
och får inte vara följden av en
fortgående inflation. Det förhållandet
att man inte i riksdagen justerar skatteskalorna
på grund av inflationen är
också en åtgärd, som innebär att man
inte eliminerar en automatisk skatteskärpning,
såsom mycket riktigt anmärkts
från socialdemokratiskt håll.

Vad jag nu sagt är en av anledningarna
till att vi behöver en ordentlig
skattereform här i landet. Finansministern
har i år lagt fram ett förslag om
mervärdeskatt, vilket är ett steg i rätt
riktning. År efter år har från vårt håll
framhållits att det är orimligt att ha
kvar ett skattesystem, som missgynnar
de svenska varorna i jämförelse med
de utländska. Vi har påpekat att den
nuvarande omsättningsskatten är för
krånglig att tillämpa och att det är så
svårt att kontrollera att skattepengarna
verkligen kommer in till staten, att omsättningsskatten
måste avskaffas och
ersättas med en modern mervärdeskatt.
Trägen vinner, säger det gamla ordspråket,
och det är sannerligen tillämpligt
på oppositionens arbete på detta
område. Men vad vi måste beklaga är
att finansministern åter har försummat
att åstadkomma ett modernt och rationellt
skattesystem. Punktskatter som
guldsmed&skatten, vilken är ganska
orimlig, är kvar, och den blir inte bättre

för att statliga företag annonserar om
skattefria guldvaror i konkurrens med
den vanliga handeln. Ortsavdragen
och barnbidragen är för låga, och marginalskatterna
bör justeras. Allt detta talar
för eu förskjutning från direkt till
indirekt beskattning i enlighet med vad
som föreslogs av skatteberedningen för
tre och ett halvt år sedan.

Nu kanske någon frågar: År skatteberedningens
förslag så särskilt lämpligt
som underlag för en skattereform?
Vi har i Åke Ortmarks bekanta bok
Maktspelet läst, att skatteberedningens
förslag var ett av socialdemokratins
största ideologiska misslyckanden, att
det på goda grunder kunde antas gynna
de rikaste i samhället, att finansministern
blivit mer eller mindre lurad av
borgerliga och ideologiskt likgiltiga
skattejurister osv.

Jag är den ende i denna kammare
som var med i skatteberedningen, och
jag vet hur det gick till där. Jag vill
säga att Ortmark tydligen har fått en
mycket ensidig och missvisande information
av en eller flera personer, som
velat framställa förslaget i så ogynnsam
dager som möjligt. För att ge intrycket
att de högre inkomsttagarna
skulle gynnas har Ortmark inte nämnt
ett enda ord i sin bok om att det skattefria
beloppet, som ligger i botten på
alla inkomster, skulle höjas. Det står
inte ett ord i Ortmarks bok om att barnbidragen,
som man i skatteberedningen
ansåg vara en viktig del av skattesystemet,
skulle höjas med ungefär 80 procent.
Ortmark talar heller inte om att
LO-ekonomen Rudolf Meidner ansåg
att den sänkning av marginalskatten,
som de politiska representanterna inklusive
bevillningsutskottets ordförande
John Ericsson i Kinna hade kommit
överens om, var för liten och att han
tillsammans med de övriga representanterna
för löntagarorganisationerna
ville gå ett steg längre för att sänka
marginalskatten.

När Åke Ortmark framställer finans -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ministern som ett nästan värnlöst offer
för skattejuristernas påtryckningar
glömmer han att påpeka att det var finansministern
själv som hårt och ihärdigt
pressade skatteberedningen att forcera
sitt arbete på ett i svensk utredningshistoria
ganska anmärkningsvärt
sätt.

Skälet till att skatteberedningens förslag
inte genomfördes var inte att finansministern
blivit lurad av vissa jurister,
utan skälen var helt andra. Kvar
står dock det faktum att finansministern
för tre år sedan missade chansen
att åstadkomma ett modernt skattesystem.
De ändringar som han sedan undan
för undan har genomfört har försvårat
en genomgripande reform. Det
senaste förslaget om en löneskatt på 1
procent bidrar härtill. I skatteberedningens
förslag ingick en arbetsgivaravgift
som skulle användas för att finansiera
folkpension och sjukförsäkring,
och samtidigt skulle de anställdas
avgifter i stor utsträckning lyftas bort
från deras skattsedlar. Den nya avgiften
har inget som helst direkt samband
med finansieringen av socialförsäkringen
utan går in i statskassan.

Från folkpartiets sida har vi gjort
klart att en genomgripande skattereform
bör genomföras i ett sammanhang
såsom resultatet av en skälig avvägning
mellan olika inkomstgrupper. Genom
höjning av de skattefria bottenbeloppen
och på annat sätt bör hänsyn tagas till
låginkomsttagarna. En sådan skattereform
över hela fältet är tekniskt mycket
komplicerad och kan inte utarbetas
av ett oppositionsparti med dess
oerhört begränsade utredningsresurser.
Om inte årets regering vill påbörja arbetet
på en sådan reform får väl nästa
års regering göra det.

Herr talman! Innan jag går in på
frågan om UNCTAD vill jag säga några
ord om den ekonomiska politiken sedd
i ett större sammanhang. Vi har i årtionden
från liberalt håll krävt en dynamisk
ekonomisk politik. Vi har ställt

krav på den statliga ekonomiska politiken
och på de enskilda företagen. Vi
har sagt, att man inte får fastna i ett
statiskt betraktelsesätt. Den senaste tidens
händelser har gett vårt lands ekonomi
handgripliga bevis på riktigheten
i dessa påståenden.

Vårt land har hittills på många sätt
varit skyddat. Vi har sluppit undan
krigen, vi har haft stora naturtillgångar,
vi har haft pionjärer på det tekniska
området, och genom den fria avskrivningsrätten,
som Wigforss på sin tid införde,
skapades förutsättningar för konsolidering
av företagen och för en snabb
expansion. Men nu är nådatiden slut.
Våra råvaror förlorar relativt i betydelse,
det försprång som vi fick på
grund av att vi slapp krigen är i stor
utsträckning uppätet, och regeringen
har fört en ekonomisk politik som gett
oss en lägre tillväxttakt än man med en
liberal politik hade kunnat åstadkomma.
Vi har fått en försämrad konkurrenskraft
just i det läge då vi skulle behöva
stå starka.

Man kan nog också säga, att en del
gamla stabila företag ibland slagit sig
till ro med konventionella tillverkningar
eller i varje fall inte ägnat sig åt
forsknings- och utvecklingsarbete i tillräcklig
utsträckning. Eller också har
de på grund av snäva skattebestämmelser
hindrats från att ge utvecklingsarbetet
en chans. Dessa företag riskerar
nu att bli akterseglade av utvecklingen
och förlora sin lönsamhet.

I detta läge finns det bara en lösning
nämligen att skapa bättre förutsättningar
för produktionen. Socialistiska patentmediciner
gör bara ont värre. För
ett par veckor sedan föreslog en kommunistisk
TV-debattör, att samhället
skulle överta alla företag som är på
vippen att gå över styr. Precis som om
staten visat sig vara en effektivare företagare
än det enskilda näringslivet!

Från socialdemokratiskt håll -—■ det
gäller ännu så länge bara vissa socialistiska
teoretiker, som dock har stöd bl. a.

126

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i den ledande partitidskriften Tiden ■—
har man inte nöjt sig med att acceptera
en lägre självfinansieringsgrad. Man
har föreslagit att staten skulle dra in
vinsterna från företagen, så att det inte
blir några vinster att plöja ned för konsolidering.
Dessa pengar skulle sedan
användas för att subventionera de företag,
som enligt statens mening skulle
behöva pengarna. På detta sätt skulle
hela vår produktion dirigeras av teoretiker,
som gjorde sina ekonomiska
experiment med folkets sysselsättning
som insats.

Det måste emellertid erkännas, att det
inte bara är sådana här vilda idéer som
vi möter på socialdemokratiskt håll.
Den nya näringspolitik som aviserats
innehåller mycket av intresse. Den visar
att man är beredd att satsa på forskning
och utveckling. Flera av initiativen
utmärks av en konstruktiv fantasi. Jag
tycker t. ex. att den arbetsgrupp i rymdfrågor,
som tillsatts inom finansdepartementet,
är en mycket god sak. Det kan
vara motiverat för mig som motionär i
denna fråga att framhålla detta och att
uttala en förhoppning, att arbetet snart
skall ge resultat.

Det finns också beröringspunkter mellan
det programuttalande om en effektiv
produktion och trygg sysselsättning,
som folkpartiets kongress antog tidigt
i somras, och det program som senare
antogs på den socialdemokratiska partikongressen
i höstas. Men en väsentlig
skillnad är att vårt uttalande är insatt
i ett socialt och liberalt sammanhang,
under det att man i det socialdemokratiska
partiet har en högljudd och ivrigt
kämpande socialistisk falang, som representeras
av motionärer från de
största arbetarkommunerna och som
visserligen för tillfället hölls tillbaka av
partistyrelsen, men som vid en valframgång
på nytt kan stiga fram och begära
inflytande.

Programuttalandet från vår kongress
bearbetas för närvarande i olika arbetsgrupper
och kommer att framläggas se -

nare i vår. Det blir ett program för hårdare
satsning på forskning och utveckling
och på en snabb omsättning av
forskningsresultaten i produktionen. Det
blir ett program för stimulans av produktion
och nyinvesteringar, det blir
ett program där tryggheten i arbetet är
en primär målsättning och där den
äldre arbetskraftens problem särskilt
uppmärksammas. Det blir ett program
som vill ha sysselsättningsförsäkring
för alla, det blir ett program för demokratisering
av utbildningen, och det
blir också ett program som går till
kamp mot prisstegringarna.

Herr talman! De saker jag nu berört
har varit av kontroversiell karaktär.
När jag skall säga några ord om förhållandena
i utvecklingsländerna, kan
jag konstatera, att det även på detta
område finns kontroversiella frågor.
Jag har emellertid inte tänkt att ta upp
några sådana frågor vid detta tillfälle.
När det gäller vårt ansvar för utvecklingsländerna
ämnar jag inskränka mig
till att tala om UNCTAD-konferensen,
som börjar den 1 februari i New Delhi.
Jag ser till min glädje att handelsministern
är närvarande i kammaren, och
jag hoppas att vi gemensamt kan konstatera,
att det är av intresse för alla
partier i riksdagen att medverka till
att denna konferens ger ett så gott resultat
som möjligt. Vi får ju tillfälle att
särskilt debattera u-hjälpsfrågorna här
i riksdagen, men vad som gör det angeläget
att redan nu få till stånd en debatt
är att UNCTAD-konferensen — den
konferens som FN:s organisation för
handel och utveckling skall hålla •—-börjar redan den 1 februari i New
Delhi.

Den första UNCTAD-konferensen gav
tyvärr inte så stort resultat, och jag
vet att många är pessimistiska också
beträffande den konferens som skall
hållas i New Delhi. Intresset för u-länderna
tycks ha stagnerat i stora delar
av industriländerna, och nu har även
sämre konjunkturer och bekymmer för

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

betalningsbalansen börjat verka i negativ
riktning i flera länder. Men dessa
svårigheter får inte komma oss att resignera.
Förhållandet mellan rika och
fattiga länder tillhör vår generations
ödesfrågor. Om vi försummar att lösa
dessa frågor, om vi tror att de fattiga
länderna kommer att nöja sig med smulorna
från de rika ländernas bord, tar
vi gruvligt miste. Vi eller våra barn
kommer då att få uppleva att de fattiga
länderna tar sig den rätt som vi
själva av bekvämlighet eller på grund
av sovande socialt samvete vägrat dem.

Ibland har vi kanske tyckt att utvecklingsländerna
varit alltför orealistiska
och fordrande i sina krav. Själv måste
jag säga att de dokument som de 77
u-länderna utarbetat som en förberedelse
för den andra världshandelskonferensen,
den s. k. Alger-stadgan, visar
att de tar mycket allvarligt på sin uppgift
och att de väl känner till de svårigheter
som finns. De understryker kraftigt
att det primära ansvaret för utvecklingen
ligger hos dem själva, och
de är beslutna att bidra till varandras
utveckling.

I inledningen till Alger-stadgan ges
några uppgifter som inte är särskilt
uppmuntrande. Nationalinkomsten per
invånare ökar i industriländerna med i
genomsnitt 300 kronor per år, i u-länderna
med 10 kronor om året. Utvecklingsländernas
andel av världsexporten
har minskat kraftigt. Genom försämring
av u-ländernas exportpriser i jämförelse
med de priser dessa länder får
betala för importen förlorar de 12 miljarder
om året. Räntorna och amorteringarna
på deras skulder motsvarar
alla de gåvor de får från de rika länderna
och ungefär hälften av det sammanlagda
kapitalflödet till u-länderna.

Detta är bara några exempel på en
utveckling som tydligt säger oss att
u-hjälpsfrågan inte kan lösas genom
obetydliga ökningar av de belopp v
satsar. Det räcker inte med välgören
het, hur nödvändig den än kan vara

i detta läge. Vad som krävs på längre
sikt är en internationell arbetsfördelning
och en organisering av världshandeln
som tar bort den subvention som
u-länderna givit oss i form av råvaror
till orimligt låga priser, liksom även en
organisation som kan lägga grunden till
ett verkligt samarbete mellan u-länder
och industriländer.

Det är ingen som behöver tala om
för mig att detta är en svår uppgift.
Den ter sig nära nog övermänsklig. Men
ju svårare den är, desto mer angeläget
måste det vara att vi inte tvekar att
försöka lösa den.

Självklart finns det bland de omkring
140 olika förslagen i Alger-stadgan
några som man från svensk sida inte
kan ansluta sig till, men enligt min
mening är Alger-stadgan i huvudsak så
utformad att den bör stödjas av de
svenska representanterna. Jag vill här
ta upp några förslag som jag anser vara
de mest viktiga.

Det förhållandet att u-länderna förlorar
stora belopp på sjunkande råvarupriser
har motiverat olika förslag. Dels
krävs ekonomiskt och tekniskt bistånd
från industriländerna för att åstadkomma
en diversifiering, rationalisering och
bättre marknadsföring av råvaror och
tropiska produkter, dels behöver man
få till stånd råvaruavtal för de produkter
som lämpar sig för det. Dessutom
bör industriländerna slopa sina tullar
och avgifter på sådana varor. Men man
kan ju inte lösa u-landsproblemen bara
på råvarusidan. Därför blir det nödvändigt
att skapa möjligheter för att
exportera bearbetade varor och industriprodukter
till de rika länderna.
Detta kan ske genom tullpreferenser,
genom hjälp att organisera exporten etc.

Men det är klart att här stöter vi på
stora svårigheter just i dagens ekonomiska
läge. Yi kan inte blunda för dem.
Särskilt vid sämre konjunkturer i industriländerna
och försvagad betalningsbalans,
kommer krav att framställas
i land efter land — såsom sker ock -

128

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

så i vårt land — på kvantitativa restriktioner
och andra hinder för en import
från utvecklingsländerna. Det är
därför som Sverige — och vad jag säger
här är uppfattningar som nog delas av
handelsministern; det innebär alltså
ingen polemik — måste göra en energisk
insats för att få till stånd en internationell
lösning som ger ett skäligt
utrymme för u-ländernas export. Lösningen
måste bli internationell. Om exporten
från utvecklingsländerna fördelas
på alla industriländer, blir den inte
av sådan omfattning att den allvarligt
kan störa den inhemska produktionen
i dessa länder. Om däremot alla andra
länder praktiskt taget stänger sina gränser
för import av u-landsvaror, så kan
nte ett enstaka land ligga fullständigt
öppet för hela denna import, med resultat
att det blir allvarliga slärningar
och sysselsättningssvåriglieter i detta
land.

Det är därför som man måste verka
för internationella överenskommelser.
Man kan tycka att Algerstadgans förslag
om att här skall göras överenskommelser
mellan u-länder och i-länder på
vara efter vara, att ett industriland skall
avdela en viss mängd av sin konsumtion
för import ifrån u-landet innebär något
mycket krångligt och besvärligt som
inte går att genomföra. Men alternativet
till detta är att klyftan mellan de rika
och fattiga länderna ständigt vidgas
och att vi skapar förhållanden inom
vår värld som blir outhärdliga.

En annan viktig fråga är att få skäliga
villkor för lånen till u-länderna, så att
inte den börda som den ökade skuldsättningen
utgör allvarligt hotar dessa
länders utvecklingsprogram, Världsbanksgruppen
bör tillföras ytterligare
kapital. Det är också nödvändigt att
ekonomiskt stödja samarbetet med uländerna
på regional basis, att alltså
u-länderna själva sammansluter sig.
Upplösningen av kolonialväldena har
ju betytt att inte minst Afrika splittrats
upp på en massa små marknader. Det

är därför viktigt att ett samarbete mellan
u-länderna kommer till stånd. Vi i
Norden som har så goda erfarenheter
av regionalt samarbete bör, som vi har
börjat göra, ekonomiskt stödja försöken
att få till stånd samarbete och större
marknader också för u-ländernas del.

Till sist vill jag, herr talman, bland
UNCTAD-frågorna ta upp en som jag
har intresserat mig för flera år, nämligen
frågan om den s. k. supplementära
finansieringen. Jag har tidigare från
denna talarstol sagt att jag är mycket
glad över att Sverige tillsammans med
England aktualiserade denna fråga på
den första världshandelskonferensen
1964. Den supplementära finansieringen
går i korthet ut på att en internationell
organisation griper in med finansiell
hjälp, när ett oväntat bortfall av exportinkomster
drabbar ett u-land och
detta bortfall inte är en rent tillfällig
företeelse, då man har andra system att
använda. Utvecklingslandet skall ha
garanti för att det kan fullfölja sitt utvecklingsprogram,
även om t. ex. ett
starkt prisfall inträffar på dess produkter.
Här är det alltså fråga om ett organisatoriskt
samarbete mellan rika och
fattiga länder av en sådan karaktär som
är nödvändig, om man skall komma
bort från välgörenhetsaspekten på uhjälpen.
Liknande projekt har diskuterats
i ganska många år.

Resultatet av den framstöt som Sverige
och England sålunda gjorde blev
en expertstudie som redan följande år
publicerades av Världsbanken som hade
fått uppdraget att utreda frågan. Utredningen
var klart positiv till tanken, och
den har sedan bearbetats av en expertkommitté
inom UNCTAD och har diskuterats
också i andra internationella
sammanhang. U-länderna ställde sig till
en början litet tveksamma inför hela
projektet, men de har nu anslutit sig
till tanken. Emellertid råder bland industriländerna
som skall finansiera
denna hjälp på vissa håll tvekan och
på andra håll en ren ovilja.

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag har inte kunnat kontrollera uppgiften
men det har sagts att det bland
industriländerna i världen för närvarande
bara tycks vara Sverige som
helhjärtat stöder den här tanken. Jag
hoppas att det är en alltför pessimistisk
upplysning och att det skall vara
möjligt att vid UNCTAD-konferensen
föra frågan ett stort steg närmare sin
lösning.

Det är emellertid klart att beträffande
denna liksom många andra frågor kommer
den svenska delegationen i New
Delhi att ställas inför svåra avgöranden.
Vi har ett läge med ett minskat
intresse bland industriländerna för
många av de frågor som kommer upp
på UNCTAD-konferensen, inte minst
gäller det frågan om supplementär finansiering.
Det är givet att den svenska
delegationen därvid kan gå två olika
vägar. Den kan säga att motståndet nu
är så stort mot dessa reformer att man
måste försöka få till stånd en resolution,
som innebär en kompromiss som
alla kan enas om. Då vet man emellertid
att denna kompromiss på grund av
det motstånd som finns kommer att bli
så urvattnad att resolutionen lär stanna
på papperet och inte leda till något
resultat. Den andra vägen vid ett sådant
motstånd är att driva frågan hårt
för att få en opinionsbildande effekt,
även om man inte är säker på att kunna
uppnå en majoritet vid just detta tillfälle.

Det är klart att det inte är möjligt
för dem som står utanför delegationen
att ge några detaljerade råd härvidlag,
ty det gäller att göra avvägningar vid
behandlingen av varje särskild fråga.
Personligen skulle jag mot bakgrunden
av ett relativt sett bristande intresse i
industriländerna — likgiltighet på vissa
håll och negativ inställning på andra
— vilja säga, att den svenska delegationen
inte bör vara för försiktig. Den bör
inte gå med på kompromisser, som i
själva verket inte innebär annat än att
man blir av med frågan för en tid ge -

nom vad vi här i riksdagen kallar en
välvillig skrivning.

Jag har, herr talman, velat ta upp
dessa frågor då jag finner det angeläget
att vi får diskutera dem innan den
andra världshandelskonferensen börjar.
Därför skulle jag vara mycket glad, om
handelsministern ville kommentera denna
världsliandelskonferens från regeringens
synpunkt.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Den främsta bevekelsegrunden
för mitt inlägg är inte att efterkomma
herr Gustafsons i Göteborg uppmaning
att kommentera hans synpunkter
— möjligen kan jag komplettera
dem. Jag är, herr talman, rätt ledsen
över att behöva ta till orda i en remissdebatt
med ett rekordantal talare förhandsanmälda.
Jag känner mig i alla
fall tvungen att göra det. En av de sista
dagarna under höstsessionen lovade jag
i ett svar på en enkel fråga, att jag
skulle lämna riksdagens andra kammare
en redogörelse för de spörsmål
som aktualiseras i samband med den
förestående världshandelskonferensen i
New Delhi. Eftersom den börjar redan
vid månadsskiftet lär tillfällena inte bli
många utöver det som remissdebatten
erbjuder.

Dagordningen vid konferensen upptar,
som kanske redan antytts av herr
Gustafson, ett stort antal frågor av väsentlig
betydelse för utvecklingsländernas
handel och ekonomiska utveckling
i övrigt. Herr talman! Om jag råkar
upprepa något av vad herr Gustafson
sagt är det kanske inte så egendomligt
eftersom våra uppfattningar överensstämmer,
men det kan gälla som ett
ytterligare uttryck för regeringens svn
på frågorna. Jag kan således inte helt
utelämna dessa synpunkter.

De rekommendationer som gjordes
av den första världshandelskonferensen
för drygt tre år sedan har hittills bara

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 2

130 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lett till begränsade resultat. Det fanns
inget allmänt missnöje bland u-länderna
med utgången av konferensen, trots att
den utmynnade i färre praktiska konkreta
rekommendationer om verkningsfulla
åtgärder än man ursprungligen
hade hoppats. Däremot har man naturligtvis
blivit besviken över att de åtgärder
som vidtagits såväl nationellt som
internationellt inte motsvarar ens de
mera begränsade förväntningar som då
ställdes.

Den kommande konferensen skall
emellertid enligt min uppfattning inte
ses enbart mot denna bakgrund. Den
måste bedömas — det ger jag herr Gustafson
i Göteborg rätt i — ur ett mera
långsiktigt ekonomiskt perspektiv. När
Förenta Nationerna proklamerade 1960-talet som utvecklingsårtiondet, ställde
man en årlig ökning av bruttonationalprodukten
om minst 5 procent som mål
för u-länderna som grupp. Det målet
har inte uppnåtts ännu. Under årtiondets
första hälft beräknades tillväxten
till 4,5 procent om året, jämfört med
5,1 procent för de västliga industriländerna.
Och eftersom befolkningstillväxten
i u-länderna under samma tid har
varit betydligt större än i den industrialiserade
världen har klyftan mellan rika
och fattiga länder inte börjat fyllas igen
utan tvärtom vidgats. Bruttonationalprodukten
per capita ökade under åren
1960—1965 med 2 procent i u-länderna.
I industriländerna ökade den med 3,6
procent. Samma tendens har gjort sig
gällande under 1966 och — även om det
inte föreligger några siffror -— med
all sannolikhet också under 1967. Lägst
har tillväxttakten varit i Afrika och
Asien.

Jag skulle vilja peka på ytterligare
några siffror. Under det innevarande
årtiondets första hälft steg världens export
med i genomsnitt 8 procent om
året. Den årliga ökningstakten i u-länderna
uppgick till 6 procent. Drar man
ifrån oljeexporten blir siffran 5 procent.
För de västliga industriländerna

var motsvarande tal 9 procent. Denna
skillnad i ökningstakt har lett till att
u-ländernas andel av världshandeln under
de år jag här talar om sjunkit från
21,4 till 19,1 procent. Den översteg i
början av 1950-talet en fjärdedel.

Även om dessa siffror rymmer vissa
osäkerhetsmoment är dock tendensen
klar. Materialet återspeglar på ett slående
och i hög grad alarmerande sätt
den stora skillnaden i utvecklingstakten
mellan industriländer och u-länder.
Det belyser skillnaden i befolkningsutvecklingen
men också skillnaden i
den ekonomiska aktiviteten.

Studerar man materialet närmare finner
man att den sämre exportutvecklingen
för u-länderna i hög grad sammanhänger
med deras starka beroende
av råvaruexporten. Dess andel i världshandeln
har minskat under 1960-talets
första hälft. Men ett positivt drag i uländernas
handelsutveckling kan möjligen
utläsas i det statistiska materialet:
färdigvarornas andel av deras totalexport
har ökat i jämn takt under ifrågavarande
period. Det är en av de få
ljusa sidorna i bilden. Men då är att
märka att det är ett fåtal länder som
svarar för större delen av u-landsexporten
av dessa bearbetade produkter. Ett
karakteristiskt drag för u-ländernas
liandelsmönster är vidare deras ringa
handelsutbyte med varandra.

Detta är i grova drag den situation vi
står inför när den andra världshandelskonferensen
öppnas. Arbetet på att
lyfta u-landsekonomierna från ensidiga
beroendeförhållanden och bana väg för
snabbare ekonomiska och därmed också
sociala och kulturella framsteg har
hittills under detta utvecklingsårtionde
inte lett till några påtagliga resultat.
Det är mot den bakgrunden vi från regeringens
sida lägger utomordentligt
stor vikt vid den förestående konferensen,
UNCTAD IL

Jag kan försäkra herr Gustafson i anslutning
till vad han framhöll i slutet av
sitt anförande, att vi nog kommer att

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stå på oss i våra önskemål och våra
rekommendationer.

Hur framgångsrik konferensen kan
bli, vet vi inte. Jag delar den nyss framförda
uppfattningen att det finns skäl
för att inte spänna förhoppningarna
för högt. Bortsett från de meningsskiljaktigheter
som föreligger på centrala
punkter av dagordningen infaller denna
konferens vid en tidpunkt — vilket
herr Gustafson också erinrade om •—
då det ekonomiska läget i vissa stora
industrinationer är hårt ansträngt. Därtill
kommer betalningssvårigheter och
därmed sammanhängande problem. Såväl
i Förenta staterna som i Storbritannien
har regeringarna tvingats till hårda
besparingsåtgärder. I Förenta staterna
har som bekant presidenten ansett
sig tvungen att skära ned också
u-lijälpsanslaget för det kommande året.
Vissa tendenser mot ökad protektionism
i detta bekymmersamma ekonomiska
klimat bidrar inte heller till att
göra förutsättningarna gynnsammare
för lösningar av u-ländernas handelsproblem.

Nu kan vi hoppas att de ekonomiska
svårigheter som flera länder befinner
sig i skall övervinnas. I varje fall bör
de inte skymma sikten mot ett mera
långsiktigt mål. Såsom jag framhållit
bör man emellertid under nuvarande
förhållanden vara försiktig i sina förväntningar.
Det vore olyckligt, om dessa
ställdes så högt att de inte kunde
infrias.

Men det finns åtminstone några positiva
drag i utvecklingen sedan konferensen
1964. I industriländerna har i
princip insikten om det trängande behovet
av snabba åtgärder vuxit sig starkare.
Allt flera industriländer har kommit
till klarhet över att organisationen
måste utnyttjas för de omedelbart nödvändiga
förbättringarna i u-ländernas
handelspolitiska och ekonomiska villkor.
Bland u-länderna har samtidigt
förståelsen för en koncentration av arbetet
på ett antal bestämda och konkret

utformade uppgifter i hög grad ökat.
Därtill kommer att förberedelsearbetet
har varit ofantligt mycket mera intensivt
och omfattande än inför den första
konferensen.

Det kommer också i fortsättningen
att vara de stora industriländernas viljeyttringar
och beredvillighet att åstadkomma
konkreta och verkningsfulla åtgärder
som blir avgörande för om några
resultat skall kunna nås. När en liten
nation som vår exempelvis reducerar
eller avskaffar skatter och tullar
på tropiska produkter har detta knappast
någon genomslagskraft i u-länderna;
jag delar herr Gustafsons uppfattning
också i detta avseende. Det är
först samfällda aktioner, som omfattar
de stora ekonomierna, vilka betyder något
i ekonomiska realiteter för u-länderna.

Vi är emellertid — jag upprepar detta
— från svenskt håll beredda att göra
vad vi kan för att denna konferens
skall bidra till så stora förbättringar
som möjligt av u-ländernas handel och
ekonomi i övrigt.

Förslaget till dagordning upptar flera
områden på vilka man bör anstränga
sig att nå resultat. Inom råvarusektorn
upptas sålunda frågor om buffertlager,
prispolitiken liksom avvecklingen av
handelshinder och problemet att göra
u-ländernas ekonomi mera mångsidig
och deras produktion mera diversifierad.

Detta är ju frågor som spänner över
alla varuområden. På färdigvaruområdet
står för övrigt preferensfrågan och
marknadsföringstekniken i förgrunden.
På finansområdet kan nämnas skuldbördeproblemet,
villkoren för långivning,
som också innefattar frågan om
bunden hjälp, samt frågan om supplementär
finansiering, som det numera
kallas. Bland övriga frågor kan nämnas
regionalt och interregionalt samarbete
mellan u-länderna själva.

Råvarorna kommer liksom hittills under
en ganska lång tid framöver att

132 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utgöra ryggraden i u-ländernas exportintäkter.
De problem som anmäler sig
beträffande råvarorna hänför sig framför
allt till de starka prisfluktuationerna
och till konkurrensen med syntetiska
produkter och andra substitut. Det
är främst detta som är orsaken till problemen
och mindre det handelspolitiska
samarbete som etablerats i regionala
sammanslutningar på andra håll i
världen. Någon allmängiltig lösning
finns inte på dessa problem. Man måste
söka sig fram vara för vara.

Från svensk sida bär vi ställt oss
klart positiva till prisstabiliserande råvaruavtal
och tagit aktiv del i de förhandlingar
om sådana avtal som förekommit.
Det har emellertid visat sig
mycket svårt att nå snabba resultat.
Några nya avtal har inte kommit till
sedan den första världshandelskonferensen.
Trots upprepade försök har det
ännu inte varit möjligt att få till stånd
ett avtal för kakao. Även i samband
med omförhandlingarna av kaffeavtalet,
vilket löper ut med utgången av
september månad i år, har svårigheterna
visat sig vara stora. Förhandlingarna
om ett avtal för socker har heller
ännu inte krönts med framgång.

Syftet med internationella råvaruavtal
är bl. a. att uppnå en stabilisering
av priserna. Vi anser oss på svensk
sida böra syfta till ett pris som på lång
sikt skapar jämvikt på marknaden mellan
tillgång och efterfrågan. En politik
som inriktar sig på högre priser än
jämviktspriset skulle vara olycklig bl. a.
med hänsyn till kravet på en rationell
användning av produktionsresurserna
och eventuell konkurrens med andra
produkter. På kort sikt och i undantagsfall
kan ett högre pris möjligen accepteras,
men ju högre kraven ställs,
desto större mått av regleringar erfordras,
och ju mer omfattande regleringar
som krävs, desto svårare blir det att
nå fram till överenskommelser som
stöds av majoriteten av intresserade
stater.

I prisstabiliserande råvaruavtal kan
en rad olika tekniska metoder komma
till användning. U-länderna har uttryckt
starkt intresse för s. k. buffertlager,
d. v. s. ett till avtalet knutet lagerarrangemang
som, beroende på
marknadssituationen, anlitas för köp eller
försäljning till stöd för stabilisering
av priserna.

Erfarenheterna av buffertlagerarrangemang
är ännu små. Denna avtalsmekanism
kan för vissa varor visa sig vara
ett lämpligt instrument tillsammans med
andra medel, exempelvis exportkvotering,
för att medverka till jämvikt på
en råvarumarknad. Om sådana avtal
kan komma till stånd bör det enligt
vår mening också vara möjligt att tillmötesgå
u-ländernas önskan om industriländernas
medverkan i finansieringen
av buffertlagren.

Problemen för många råvaror är av
mer långsiktig, strukturell karaktär och
kan inte lösas genom denna typ av
prisstabiliserande avtal. Detta gäller exempelvis
varor som har att möta konkurrens
med syntetvaror och andra
substitut — jag kan som exempel nämna
naturgummi kontra syntetiskt gummi.
I sådana fall krävs bl. a. tekniskt
och finansiellt bistånd för att rationalisera
produktionen och förbättra
kvaliteten och marknadsföringen av naturprodukter
samt möjliggöra —- på
sikt — en diversifiering av u-ländernas
produktion.

U-ländernas förslag beträffande råvaruområdet
— sådant det bl. a. framlagts
i Alger-stadgan —- omfattar också
en avveckling av handelshinder i industriländerna.
Från svensk sida har vi,
senast vid ministermötet i GATT i höstas,
på nytt understrukit betydelsen av
att tullfri import för tropiska produkter
ges hög prioritet. Vi har samtidigt
betonat att sådana åtgärder kan få full
effekt endast om de sätts in samfällt
av alla industriländer. Vi kommer att
fortsätta att arbeta såväl i UNCTAD som

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i andra internationella organ på att så
sker.

U-länderna har, inte bara på råvaruområdet,
utan också när det gäller färdigvaror
och halvfabrikat, gett uttryck
åt besvikelse över Kennedyrondens resultat
— detta med viss rätt. De anser
att fortsatta ansträngningar måste göras
för att avveckla handelshindren för
produkter av särskilt intresse för dem;
Vi stöder deras begäran.

Några mer omfattande tullsänkningar
på basis av mest gynnad nation kan
vi knappast vänta de närmaste åren.
Det är knappast politiskt realistiskt.
Detta ger frågan om tullpreferenser för
u-län derna ökad aktualitet.

Jag har i ett interpellationssvar i december
förra året redan utförligt redogjort
för den svenska regeringens inställning
till preferensfrågan. .lag skall
därför endast i korthet återge några
huvudpunkter.

Vi söker från svensk sida aktivt verka
för ett preferenssystem som så mycket
som möjligt gagnar u-ländernas intressen.
Preferenserna bör omfatta samtliga
industriländer av någon betydelse
i världshandeln. Preferenserna bör gå
så långt som möjligt och ges efter enhetliga
regler. Ett så brett varuurval
som möjligt bör eftersträvas. I den mån
industriländerna tillåts göra undantag
från preferenssystemet bör dessa vara
någorlunda likformiga och komma i
fråga endast i sådana fall där allvarliga
marknadsstörningar kan befaras.
Det nya preferenssystemet bör ersätta
de preferenser som finns. Så långt som
möjligt bör preferenserna få formen av
tullfrihet, låt mig få detta sagt. Preferenssystemet
får emellertid inte hindra
framtida allmänna tullsänkningar.
Med hänsyn härtill bör man utgå från
att systemet blir av temporär natur.
Allteftersom strävandena att frigöra
handeln på världsvid basis går vidare
förlorar preferenserna med nödvändighet
i värde.

Preferensfrågan har nu hunnit utre -

das och diskuteras så mycket att det
vid konferensen ej bör vara omöjligt
att nå enighet på flertalet väsentliga
punkter. Med hänsyn till de meddelanden
från andra länder som jag nyligen
sett tror jag emellertid att det alltjämt
i första hand blir fråga om ett
principbeslut. Även med ett sådant skulle
vi få en grund för arbetet med den
slutliga utformningen av ett preferenssystem.

Mera öppna marknader i den industrialiserade
delen av världen innebär
inte någon automatisk exportökning för
u-länderna. Det är också nödvändigt för
dem att vara informerade om avsättningsmöjligheter,
om marknadernas
krav på kvalitet, om produktutformning,
standard o. s. v.

Vi har redan i olika internationella
organisationer — inte minst i GATT —
ofta framhållit marknadsföringens betydelse.
Vi har också tagit vissa steg
på den vägen. Vi har även kunnat märka
ett växande intresse hos u-länderna
för denna fråga. Vid världshandelskonferensen
skall vi söka få ökade resurser
för det redan inledda arbetet
på detta område, så att det kan bedrivas
med ännu större effektivitet. Jag
är glad att kunna säga att när en delegation
från de 77 staterna — det var
i själva verket flera — som sammanträdde
i Alger kom hit, så hade de
inte heller annat än gott att säga om
dessa tankar, och det finns också hänvisning
till dem i stadgan.

De finansiella frågorna kommer självfallet
att inta en framskjuten plats i
diskussionerna i New Delhi. Det är naturligt
i ett läge då kapitalflödet till
u-länderna har stagnerat och deras ökade
skuldbörda hotar att minska nettöutflödet
till dem från industriländerna.
Världsbankschefen Woods har pekat på
att det belopp som u-länderna betalar
i dag, 7 miljarder dollar såsom herr
Gustafson i Göteborg omnämnde, redan
uppgår till hälften av vad de sammanlagt
får från i-länderna.

134 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I ett gemensamt uttalande inför konferensen
från u-länderna och industriränderna
i UNCTAD :s finanskommitté
konstateras, att finansiering utifrån naturligtvis
kan bidra till u-ländernas utveckling
genom att tillföra dem medel
som också gör det möjligt för dem att
mobilisera de inhemska resurserna och
utnyttja dessa mera effektivt. Vidare uttalas
bekymmer för att detta tillflöde
utifrån inte visat samma ökningstakt
som industriländernas nationalinkomster.
Industriländernas strävan bör vara
att öka sitt utvecklingsbistånd så att
enprocentmålet snarast uppnås.

Man pekar i uttalandet på den negativa
utveckling som ägt rum beträffande
lånevillkoren under de senaste
åren, bl. a. genom minskad andel gåvor,
kortare amorteringstider och stigande
räntor, och understryker vikten
av att fortsatta strävanden görs att uppmjuka
villkoren. Man är överens om
att ytterligare analysera effekten av
bunden hjälp. Den begränsar ju u-ländernas
möjlighet att dra nytta av de
fördelar i fråga om priser och kvaliteter
som följer av ett fritt val av leverantörer.
Man konstaterar också att
det privata kapitalflödet kan spela en
viktig roll genom att öka de tillgängliga
resurserna för u-länderna.

En ledande princip för oss har varit
att lägga så mycket som möjligt av stödet
i dessa former multilateralt, och
det vill vi alltjämt göra. Har man att
välja mellan bilateralt och multilateralt
bistånd, anser vi och u-länderna själva
att det ligger i deras intresse att den
multilaterala formen i allmänhet ges företräde.

Den svenska regeringen kommer senare
i vår att framlägga en plan för
att uppnå enprocentmålet budgetåret
1974/75. Redan de budgetmässiga ökningar
vi genomfört av vårt biståndsflöde
under senare år har lett till en
relativ förbättring av vår position som
biståndsgivare. Den stagnation som biståndsflödet
globalt visar har vi sålunda
inte på något sätt bidragit till.

Vi verkar aktivt för en stark ökning
av tillskotten till IDA, vars kreditvillkor,
bortsett från rena gåvor, är de
förmånligaste som tillämpas för utvecklingsfinansiering.
De har en löptid av
50 år och ges mot endast en administrationsavgift
om tre fjärdedels procent.

Vi anser och kommer att hävda att
när multilateral hjälp ges av något internationellt
organ skall man inte diskriminera
gentemot offentliga projekt. Vi
har till Banken och Fonden knuten en
institution — IFC, International Finance
Corporation — som enligt sina
stadgar har uttrycklig skyldighet att
bara satsa på enskilda företags projekt.
Om staten någon gång går in, så kan
IFC satsa endast under förutsättning
att statens aktiebidrag inom kort tid
placeras på den öppna marknaden. Detta
kommer regeringen att gå emot, och
jag hoppas att vi även på en sådan
punkt skall kunna påräkna den borgerliga
oppositionens stöd.

U-ländernas klara önskemål om obunden
hjälp ligger sålunda helt i linje med
våra strävanden i olika internationella
sammanhang att åstadkomma en mindre
grad av bindning av det finansiella
biståndet.

När det gäller de privata investeringarna
anser u-länderna, att stödet för
sådana bör göras beroende av den prioritet
som de själva anger inom ramen
för sina nationella utvecklingsplaner
och program. De erinrar om att sådana
kan stimuleras genom exempelvis
investeringsgarantier. Vi har från
svensk sida länge stött tanken på ett
multilateralt system för sådana garantier
och vi kommer att fortsätta att
verka för det. I avvaktan på att ett sådant
multilateralt system kan komma
till stånd avser regeringen som bekant
att senare under vårriksdagen lägga
fram förslag till ett nationellt investeringsgarantisystem.

Som herr Gustafson i Göteborg också
erinrade om tog Sverige och Storbritannien
vid första världshandelskonfe -

Torsdagen den 18 januari 1968 era.

Nr 2 135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rensen ett gemensamt initiativ som syftade
till att skapa ett system för s. k.
supplementär finansiering. Det syftar
till att ge u-länderna kompensation för
oförutsedda exportintäktsbortfall som
förrycker genomförandet av deras utvecklingsprogram.
I enlighet med en
rekommendation vid första konferensen
har Världsbanken, såsom också
nämndes, utarbetat ett förslag till ett
supplementärt finansiellt system. Inom
UNCTAD har en expertgrupp med deltagare
från fjorton länder i detalj gått
igenom detta förslag. Gruppens majoritet,
däribland alla deltagande u-länder
samt Sverige och Storbritannien,
har ansett att, även om ytterligare överväganden
erfordras, det avsedda syftet
kan tillgodoses genom ett system i
huvudsak baserat på grundlinjerna i
Världsbankens förslag. Vi anser att det
är av stor betydelse om den kommande
konferensen kan nå enighet i denna
fråga, som förberetts mer i detalj
än kanske de flesta andra på dagordningen.

Dess värre råder det stor tveksamhet
från vissa större industriländers sida,
varför jag inte är alldeles säker på att
vi når ett positivt resultat. Det har kommit
i min hand ett telegram från Förenta
staterna — från Washington —
avsänt i går, där man säger att »vi får
lov att hålla oss lugna, även om vi i
princip kan godkänna förslaget, eftersom
vi inte kommer att ha tillräckligt
mycket pengar till vårt förfogande för
substantiella bidrag till en fond inom
kanske Världsbankens och Internationella
valutafondens verksamhetsområde
för att kunna lämna denna typ av
stöd». Detta gör att utsikterna måste
bedömas såsom osäkra.

U-länderna har inför konferensen uttalat
att de är beredda att öka sina
ansträngningar för att få till stånd ett
ökat samarbete sinsemellan. Vi har från
svensk sida varit starka förespråkare
för ett sådant samarbete på regional
basis. Vi har ju själva positiva erfarenheter
av vad ett sådant samarbete

kan leda till i form av ökad ekonomisk
tillväxt. Initiativen för praktiskt samarbete
härvidlag måste naturligtvis komma
från u-länderna själva. Vi är emellertid
medvetna om att integrationssträvandena
kommer att kräva internationellt
stöd, och det är vi beredda
att ge. Vi har redan genom bidrag till
regionala utvecklingsbanker lämnat stöd
i viss utsträckning och vi kommer att
stödja realistiska initiativ för att främja
ökad integration.

Man kan kanske förvåna sig över att
dessa embryon till marknadsbildning i
frihandelsområdets form som representeras
av LAFTA i Sydamerika och
SAFTA i Sydostasien inte burit mera
frukt. Men detta sammanhänger naturligtvis
med att dessa länders ekonomi
ännu är så outvecklad och att länderna
i så stor utsträckning snarare konkurrerar
med varandra än kompletterar
varandra.

Sverige har som medlem av UNCTAD :s
handels- och utvecklingsstyrelse tagit
aktiv del i de direkta förberedelserna.
Vi har också medverkat till förberedelserna
inom OECD och naturligtvis särskilt
inom den nordiska kretsen. Under
det hittillsvarande arbetet i UNCTAD
har den nordiska samordningen varit
i hög grad värdefull, och vi räknar med
att även under de kommande konferenserna
nära samverka med våra
grannländer.

Den svenska ståndpunkten sammanfaller
som framgått av min redogörelse
i hög grad, ja ganska fullständigt, med
utvecklingsländernas syn. Det bekräftades
för övrigt vid det besök som
delegationen från Alger-konferensen avlade
i vårt land i höstas.

Jag vill sammanfattningsvis upprepa:
Från svensk sida kommer vi att göra
allt vi kan för att få till stånd för u-länderna
positiva lösningar på problemen.
Men vi är en röst av många. För att våra
strävanden skall bli framgångsrika och
avsätta praktiska, verkningsfulla åtgärder
som resultat måste vi få de ledande
industriländerna med oss. Vi är be -

136 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

redda, jag upprepar detta, att driva
våra synpunkter och arbeta för våra
förslag så hårt som det är möjligt.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt med någon polemik. Jag
vill bara göra ett konstaterande i anledning
av handelsministerns senaste
anförande.

Vi är givetvis alla oerhört intresserade
av att försöka göra vårt allra bästa
för att de fattiga länderna skall kunna
få det bättre, så att människorna där
skall uppnå en högre standard. För att
uppnå detta har man bl. a. velat förbättra
råvarupriserna genom särskilda
råvaruavtal. Det är naturligtvis av
största betydelse att försöken att få till
stånd sådana fortsättes och förnyas.
Sett mot den bakgrunden kan handelsministern
vara förvissad om att vi alla
önskar uppnå ett resultat: vi hoppas
att den svenska delegationen skall kunna
göra sådana påtryckningar att resultat
uppnås.

Det är emellertid ganska angeläget
att man också försöker se till att de
färdigproducerade varor som kommer
från ifrågavarande u-länder kommer afl
betinga så goda priser som möjligt, ty
det är detta som så småningom skall
kunna höja folkens standard. Därför är
det givetvis av stort värde, om man även
på detta område kunde uppnå resultat.
Man hör även understödja och hjälpa
de svenska företag som etablerar sig
i dessa länder, då det är dessa som kanske
gör den största nyttan.

Handelsministern sade att det inte är
mycket värt om Sverige ensamt öppnai
sina dörrar genom att ta bort skatter,
avgifter och tullar på tropiska produkter,
om de stora industriländerna inte
gör samma sak. Därom är vi överens.
Jag har under flera år kunnat följa
dessa frågor i bevillningsutskottet i den
män de där har diskuterats. Inom utskottet
har vi kunnat glädja oss åt att

enighet rått om att ta bort skatter, avgifter
och tullar där det varit möjligt.
Samtidigt har vi också varit lika överens
om att man inte bör göra sig fri från påtryckningsmedel
för att få de stora
industriländerna med sig och på det
sättet åstadkomma ett bättre resultat.

Sett mot denna bakgrund är det naturligtvis
nu lika angeläget att vi inte ensamma
gör oss av med de påtryckningsmedel
vi har, utan vi bör försöka att
samtidigt dra med oss de stora industriländerna.
På den punkten tror jag att vi
är helt överens.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Det är tydligt att 1968
kommer att bli ett betydelsefullt år i
svensk politik. För första gången på
decennier finns eu rejäl möjlighet till
förändring i ledningen av den svenska
staten. För en demokrati som skall
kunna fortleva är det nödvändigt med
växling vid makten tid efter annan.
Om en och samma maktgrupp årtionde
efter årtionde sitter kvar i den politiska
ledningen i ett land, kommer hela det
demokratiska systemet i olag.

Vissa människor vänjer sig vid att
alltid vara de som bestämmer. Det innebär
risk för att de efter någon tid tar
skada av en sådan maktfullkomlighet,
visar ovilja att ta hänsyn till andra,
gynnar sina meningsfränder i allehanda
sammanhang med uteslutande av alla
andra osv. Andra samhällsgrupper får
finna sig i att aldrig ha något inflytande
på viktiga beslut.

Den parlamentariska demokratin förutsätter
att partigrupperna då och då
avlöser varandra och att samhällsutvecklingen
blir ett resultat av att olika
meningsriktningar får inverka och göra
sina synpunkter gällande. Den nuvarande
ordningen har lett till att ingen
i denna kammare har upplevt någon
annan uppdelning i regeringsparti och
opposition än den vi nu har. Vår ålderspresident,
herr Erlander, kom in i denna
kammare efter 1932 års val, som lade

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

grunden till den nuvarande uppdelningen
i regerande socialdemokrati och liberal
opposition. Att en ändring i år måste
ske står som en livsförutsättning för
svensk demokrati.

Hur skall denna ändring åstadkommas?
Socialdemokraterna, som känner
sig hotade, bereder sig att med alla medel
försvara sin maktposition. Vad vore
naturligare än att de tre oppositionspartierna
— centerpartiet, folkpartiet
och högerpartiet, vilka tillsammans utgör
det enda realistiska regeringsalternativet
— beredde sig på att gemensamt
ändra på den nuvarande ordningen.
Men tyvärr ser vi ganska litet av sådant
samarbete. Partierna envisas med att
operera vart för sig. Vi har visserligen
fått mittensamverkan som ett värdefullt
steg i riktning mot en nyordning
i den oscarianska partistruktur som utmärker
vårt stelnade politiska liv. Men
det behövs ett samarbete som går vidare.

Ingen begär att tre självständiga partier
skall utjämna alla olikheter sinsemellan,
men de måste med tanke på
att de sannolikt inom några månader
kommer att samarbeta i samma regering
positivt undersöka på vilka punkter
ett gemensamt agerande är möjligt.
För alla väljare, som otåligt väntar på
en förändring, skulle det vara en stor
uppmuntran som skulle ge utdelning
på valdagen, om våra nuvarande demokratiska
oppositionspartier klart deklarerade
sitt samförstånd på en rad
väsentliga områden, t. ex. beträffande
arbetsmarknadspolitiken, finanspolitiken,
utbildningsfrågorna etc.

Riksorganisationen Samling för framsteg,
som har medlemmar inom alla de
tre demokratiska oppositionspartierna
men som också i sina led har massor
med partilösa sympatisörer, vilka alla
gemensamt söker en förnyelse av svensk
politik, har gång efter annan uppmanat
de nuvarande demokratiska oppositionspartierna
att arbeta för en samling för
att på längre sikt som motvikt mot de
socialistiska partierna få till stånd ett

enda stort parti på liberal grund. Tillkomsten
av två klara alternativ skulle
innebära en förnyelse i svensk politik
och skapa helt andra förutsättningar än
för närvarande för växling vid makten.

Men det är inte bara partistrukturen
som måste förändras utan också hela
beteendemönstret hos våra nuvarande
demokratiska partier. Tiden har på något
sätt sprungit i väg så fort att partierna
inte hunnit med. Många av våra politiker
agerar utan att förstå att vi lever i
en så föränderlig värld, att det som var
aktuellt under gårdagen inte gäller under
morgondagen.

De nuvarande partierna arbetar år ut
och år in efter delvis samma mönster,
men tiderna har som sagt förändrats
och därmed många gånger även människors
synsätt. Våra politiska partier
har helt enkelt inte hunnit med i utvecklingen
och kan t. ex. inte engagera
människor på samma sätt som på den
tiden då socialismen och liberalismen
bröt fram i vårt land. Partier är fria
staters liv, men de måste också vara
fria människors. Individen får inte försvinna
i mäktiga partiapparater, där etl
fåtal människor styr och bestämmer.
Politikern är oftast ingen engagemangsmänniska,
utan han klänger sig fast vid
invanda värderingar och partiprogram
med rötter i ett förlegat 1800-tal. Det äi
så få av dagens politiker som har idéer
och visioner om hur framtidens samhälle
skall utformas. Det finns ingen global
utblick med känsla för de stora
världsproblemen — hungern och befolkningsexplosionen.
Det är inte taktiskt
att i årets valrörelse tala om u-länderna,
berättade häromdagen en gammal politiker
för mig. Folk skulle enligt den
eller den undersökningen inte ha reagerat
positivt för ökad u-hjälp. Många
politiker förstår inte, att det är han
eller hon som skall vara opinionsbildare
i frågor som politikern känner för och
tror på.

Trots att jag hävdar att politikel-n
många gånger inte är någon engage -

5* —Andra kammarens protokoll 1968. AV 2

138 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mangsmänniska, har våra politiker en
förunderlig förmåga att ta på sig förtroendepost
efter förtroendepost i olika
styrelser, nämnder och utredningar. En
vanlig människa måste fråga sig, hur
han kan hinna med så mycket arbete.
Svaret måste helt enkelt bli, att han
inte hinner med. Samhällets förtroendeposter
måste i framtiden spridas på
fler människor.

Se bara på riksdagsarbetet! När det
är plenum, pågår inget utskottsarbete,
men trots detta gapar bänkarna tomma.
Jag vill inte påstå att de folkvalda inte
arbetar, utan snarare tvärtom. Ofta är
man samtidigt sysselsatt i utredningar
och kommittéer, och talaren i kammaren
får plädera för nästan tomma
bänkar. En gång i världen trodde jag,
att debatterna här i riksdagen var till
för att ledamöterna skulle övertyga varandra
om sin mening och att besluten
fattades på grundval av synpunkter som
framkommit under diskussionen. Numera
förstår jag bättre eller — skulle
man nästan kunna säga — sämre. Allt
är uppgjort på förhand. Många ledamöter
talar till protokollet, ofta i den
förhoppningen att hembygdens tidning
skall uppmärksamma framträdandet.
Dagens politiker är ofta alltför låsta i
partistrategiska positioner och glömmer
väljaren, som bara är aktuell när det
stundar till val.

Riksdagsarbetet är i huvudsak förlagt
till utskotten, säger den erfarne politikern
—• ofta med all rätt. Men alla riksdagsmän
får inte arbeta i utskott; de
som tillhör ett minoritetsparti får ingen
utskottsplats. Det är ett underligt förhållande
om man betänker, att varje
folkvald måste ha ett betydande antal
väljare bakom sig för att över huvud
taget komma till riksdagen, väljare som
givetvis vill att deras representant skall
arbeta. Tillhör man ett större parti kan
man t. o. m. få sitta i flera utskott. Hur
man gör om utskotten sammanträder
samtidigt vet jag inte. Trots att politikern
ofta är splittrad, kan han ju inte
dela på sig.

Enligt förslaget till författningsreform
skall den blivande enkammarriksdagen
bestå av 350 ledamöter. Detta är
enligt min och säkert många andras
mening 50 ledamöter för mycket -—
eller kanske rentav mer än 50 ledamöter
för mycket. I många länder ger man
avgångsvederlag till riksdagsledamöter
när de lämnar riksdagen. Kanske detta
skulle kunna stimulera mången att i rätt
tid lämna sin förtroendepost åt yngre
och mer handlingskraftiga människor.

I är är det valår och mången politiker
har redan tagit upp kampen för
att trygga en ny mandatperiod. Personligen
upphör jag aldrig att förvåna mig
över hur litet väljaren har att säga
till om vid nomineringen av kandidater.
Nomineringarna görs ofta upp i mindre
grupper. Fackföreningspampen skall belönas
för ett långvarigt och förtjänstfullt
arbete, industrin måste ha sin
representant, den eller den intresseorganisationen
fordrar att få sin kandidat
med. Den väljare som inte tillhör
något parti får aldrig säga sin mening
i ett primärval eller manifestera sin
vilja t. ex. på öppna partikonvent. Ett
sådant system — med primärval och
öppna partikonvent — hoppas jag kommer
i framtiden. Som det nu är får
väljaren en valsedel som alltför ofta
komponerats med taktik hit eller dit av
ett fåtal människor. Visserligen kan väljaren
stryka namn men med nuvarande
valsätt tyvärr inte numrera kandidaterna
eller ens sätta personerna i den
ordning han önskar få dem valda.

Ja, mycket mer skulle jag, herr talman,
vilja säga i dessa frågor. Gamla
erfarna politiker säger att man skall
tänka sig för innan man säger något,
så att man inte säger vad man tänker.
Jag tillhör inte den sortens människor
och får väl återkomma i dessa frågor
när förslaget till författningsreform läggs
fram för årets riksdag.

I dag skulle jag ha velat tala om den
försummade åldringsvården. Man talar
i våra dagar om ungdomens rättigheter
men så sällan om dess skyldigheter.

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det måste vara ett grundfel i vårt samhälle,
att de som varit med om att bygga
upp det nutida Sverige -—• åldringar och
pensionärer — skall ha det sämst ställt.
Se bara på bostadsmarknaden! Vilka
bor i de sämsta bostäderna? Jo, våra
åldringar. Många av de gamla kan inte
ens få en plats på ålderdomshem, och
skulle de få en sådan blir inte vården
i det jäktade samhälle vi lever i vad
vi alla säkert skulle önska. Tänk bara
på Lis Asklunds reportage, i vilket hon
skildrar åldringar som fick nattas redan
på eftermiddagen och som inte
hade möjlighet att få en kopp kaffe på
kvällen, allt beroende på personalbrist.

Andra talare har redan berört och
kommer säkert att beröra vår socialpolitik,
vår näringspolitik och andra
vitala frågor. Jag skulle bara med några
få ord vilja ta upp en av de viktiga
frågor som måste lösas under 1968. Jag
avser de betydelsefulla kommunikationsproblemen
i öresundsregionen. Sedan
öresundsgrupperna lagt fram sitt
betänkande om en fast öresundsförbindelse
och sedan i Danmark undersökningarna
om en storflygplats på Saltliolm
blivit klara måste dessa frågor
lösas gemensamt. Stora belopp är att
spara på en sådan samordning. Enligt
de föreliggande planerna kommer förbindelsen
Malmö—Köpenhamn att dras
över Saltholm. På så sätt får man en
direkt förbindelse med storflygplatsens
kommunikationssystem. Hela saken hastar
i högsta grad. Om meningslösa investeringar
i Kastrup på upp mot miljarder
kronor på sikt skall kunna undvikas
måste den nya flygplatsen på
Saltholm stå färdig 1976. Skall detta
mål nås måste besluten om flygplats
och fast öresundsförbindelse fattas i år.
Sådana eventuella felinvesteringar är
inte Danmarks ensak. De skulle visserligen
göras av Danmark, men då Kastrups
flygplats är en ekonomiskt självbärande
inrättning övervältras kostnaderna
via flygplatsavgifterna på förbrukarna.
Via SAS får Sverige redan i dag
bära 35 procent av flygplatsavgifterna

på Kastrup. Enligt de planer som föreligger
kommer såväl öresundsförbindelsen
som Saltholms flygplats att vara
ekonomiskt självbärande på samma sätt
som Kastrup. Vad som enligt de senaste
undersökningarna erfordras är således
inte några omedelbara svenska
kapitalinsatser utan en svensk statsgaranti
för de lån som måste upptagas.
Därtill kommer givetvis kostnader för
vägar och dylikt i Sverige, kostnader
som emellertid under alla omständigheter
är ofrånkomliga. Beslut måste
alltså, inte minst med hänsyn till de
lokala myndigheterna, fattas under 1968.
Genom nuvarande ovisshet försvåras all
regionplanering i öresundsområdet. Utredningarna
har pågått i mer än 15 år
— besluten måste fattas nu!

Så till sist, herr talman, vill jag liksom
mången gång förr beröra den
svenska u-hjälpen. Jag vet att jag inte
behöver tala om den fruktansvärda situation
som råder ute i världen, om att
inte ens hälften av jordens befolkning
äter sig mätt eller om den våldsamma
befolkningsexplosionen. Det dröjde från
mänsklighetens begynnelse till år 1840
att komma upp till en siffra av en miljard
människor i världen. Men redan
på några årtionden fördubblades siffran,
och år 2000 kommer världens befolkning
att ha stigit till ungefär 7 miljarder
människor. Vi vet så väl, att
hungersnöd råder i massor av länder,
men vi vet också att världssvälten alltmera
breder ut sig. Gång efter annan
måste man ställa sig frågan: Hur kan så
många av dagens politiker drömma om
att bygga upp sociala välfärdsstater omgivna
av hungrande miljoner medmänniskor?
Var finns den internationella
förståelsen hos den gamla arbetarrörelsen
och hos nutidens förpuppade s. k.
borgerliga politiker? Var finns engagemangsmänniskorna
inom politiken •—-ja det finns sådana, men tyvärr alldeles
för få. Det är ju ändå politikern, samhällsskaparen,
som skall gå i spetsen
för de ideal och målsättningar hon
eller han vill förverkliga. Bristen i

140 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 19C8 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svensk u-hjälp är framför allt den bristande
informationen från våra samhällsupplysare.
Skulle våra medmänniskor
känna till hur det verkligen är
ute i den stora världen, tror jag aldrig,
att resonemangen i framtiden skulle
behöva gälla om den eller den procenten
av nationalinkomsten.

Glädjande är att regeringen äntligen
i år avser att lägga fram en proposition
om riktlinjerna för vår u-hjälp och att
det är uppenbart att u-landsfrågorna
kommer att spela en allt större roll i
svensk politik. Det är bara synd alt den
propositionen inte framlagts långt tidigare.
Trots vackra ord och fraser
i partiprogram har svensk u-hjälp
hittills byggts alldeles för mycket på
lösan sand och har varit något sekundärt
för dagens politiker. Det har talats
så mycket om en satsning på uhjälp,
att det inte är konstigt om vårt
folk får intrycket att Sverige gör ganska
mycket för de fattiga folken. I verkligheten
gör vi så oerhört litet, inte bara
i förhållande till de skriande behoven
utan också i förhållande till våra ekonomiska
resurser. Under detta år kommer
vi totalt att öka våra inkomster
med 4 300 miljoner kronor. Staten ökar
sina utgifter med cirka 2 000 miljoner
kronor, men av dessa summor satsar vi
endast 100 miljoner på att öka vår hjälp
till nödlidande medmänniskor.

Det har så länge talats om att ge en
procent av nationalinkomsten till u-länderna.
Vad är egentligen en procent av
nationalinkomsten? Det är ungefär tre
dagsverken årligen. Många med mig
resonerar inte i procent eller gör några
slags tio i topp-listor i jämförelse med
andra länder. Vi är övertygade att vi
kan ge ännu mera, men först 1974/75
tänker socialdemokraterna att enprocentmålet
skall vara nått. Här gäller
sannerligen i framtiden varken en procent
hit eller dit utan att ge så mycket
man kan ge och därför kanske vara
tvungen att slopa andra mindre viktiga
reformer. Men det är inte våra lägre

inkomsttagare som skattevägen skall behöva
satsa. Om över huvud taget ulandshjälp
skall tagas ut skattevägen
via debetsedeln måste vi komma därhän,
att framtidens människa betalar
en sådan skatt med glädje, väl medveten
om möjligheterna att skapa människovärdiga
förhållanden för andra medmänniskor
och att en vidgad u-landshjälp
är en av de säkraste barriärerna
mot krig och våld.

Den svenska u-hjälpen måste alltmer
koncentreras till ett fåtal länder. Hela
u-hjälpen måste både här hemma och
ute på fältet på ett bättre sätt koordineras
och koncentreras mellan våra frivilliga
organisationer SIDA och FN.

Givetvis skulle jag kunna anföra
mängder av exempel på misslyckade ulandsprojekt,
men jag tror att sådana
misstag inte behöver göras i framtiden,
om koordinering mellan frivilliga och
statliga organ kommer till stånd. Målsättningen
får aldrig vara att här och
var plantera ut en liten svensk flagga
—- nej, problemen måste lösas gemensamt.

En socialdemokratisk tidning i Malmö
skrev häromdagen följande i en artikel
där den kommenterade den väntade
propositionen om riktlinjerna för vår
u-hjälp: »Betecknande nog har Sveriges
borgerliga partier inte ansett det mödan
värt att skaffa sig ett program om
u-landspolitik. Ändå vill de regera.»
Ja, det finns tyvärr så många politiker
som skiljer på arbetare och borgare,
men detta är gamla klassgränser som
inte längre existerar i vårt samhälle.
Alla är vi arbetare oavsett om vi tillhör
det socialistiska blocket eller de
liberala partierna. Vår u-hjälp måste
bli något som lyfts ovanför snäva partigränser,
och därför behöver inte varje
parti i detalj utarbeta ett eget program.
Tillsammans måste vi alla samarbeta
för att lösa 1960- och 1970-talens
viktiga fråga, den svenska u-hjälpen.
Frågan om den västerländska kulturens
fortbestånd och utbredning kom -

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Nr 2

141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer att sammanhänga med vår förmåga
att skapa opinion för en verklig insats
för u-länderna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är ju vanligt att
man i början av ett år gör tillbakablickar,
och det kan kanske också ha
sitt intresse att något se tillbaka på det
gångna årets riksdag, alltså 1967 års.

Tyvärr måste man säga att det årets
riksdag efterlämnar ett beklagligt minne,
nämligen den motivering som regeringen
anförde för sitt anmärkningsvärda
tillbakadragande av en till riksdagen
avlämnad och av vederbörande
utskott sakbehandlad proposition, den
om hyresregleringslagens avveckling.
Från såväl demokratisk som parlamentarisk
synpunkt var motiveringen utomordentligt
anmärkningsvärd. När nu lidelserna
har dämpats och som jag hoppas
regeringens nerver något har lugnats,
går det kanske att se detta bedrövliga
skådespel i dess rätta perspektiv
och anlägga några mer principiella
synpunkter på det från parlamentarisk
synpunkt.

Att dra tillbaka en proposition bör
ju i och för sig inte vara någon anmärkningsvärd
sak. Det avgörande är
alltid den motivering varmed en sådan
sällsynt händelse åtföljs. Regeringen
skall naturligtvis ha rätt att omarbeta
ett förslag, om det är så att förutsättningarna
eller underlaget har ändrats.
Vid några enstaka tillfällen har
det också inträffat att propositioner
dragits tillbaka.

Men då har anledningen alltid varit
en ändrad situation i själva sakfrågan.
Ett på sin tid mycket uppmärksammat
fall var när riksdagen 1938 efter framställning
av dåvarande statsministern
Per Albin Hansson återförvisade ett antal
punkter under fjärde huvudtiteln.
Anledningen den gången var att det internationella
läget hade försämrats genom
Hitlers annektering av Österrike.

Året därpå, alltså 1939, återkallades
en proposition angående skyddet av
Ålandsöarnas neutralitet. Motiveringen
då var att världskriget stöd för dörren.

Vid 1940 och 1950 års riksdagar återtogs
propositionsförslag i ett par ekonomiska
frågor, och vid 1951 års riksdag
återkallades en proposition angående
viss sjukvårdande verksamhet.
I fråga om dessa fem återkallade propositioner
var tre återkallelser motiverade
av eu allvarlig förändring i den
internationella situationen. Den fjärde
propositionen, den som rörde sjukvård,
avläts 1951 i samband med en hotande
landsomfattande sjuksköterskestrejk.
Riksdagen inkallades då till extra session
för att behandla en i anledning
av strejken framlagd proposition, men
uppgörelse träffades och propositionen
togs tillbaka.

Ur konstitutionella synpunkter var
det fullt godtagbara motiveringar för
att dra tillbaka propositionerna, men
några motiv av det formatet fanns inte
vid återtagandet av hyresregleringspropositionen.
Då var läget i sakfrågan
oförändrat. Det rådde enighet om att
hyresregleringen borde avvecklas, men
regeringen tog tillbaka propositionen
därför att mittenpartierna hade föreslagit
ändringar i övergångsbestämmelserna.
Regeringens motivering för att
dra tillbaka den propositionen sades
inte vara innehållet i de motioner som
väckts i anledning av propositionen,
utan motiveringen var motionernas syfte.
Och syftet var, sade man, att motionernas
ändringsyrkande rörande övergångstiden
var partipolitiskt betingat.

Det har aldrig inträffat tidigare att
en regering i vårt land har handlat på
det sättet, och det torde vara första
gången som ett sådant motiv för återtagande
av en proposition skrivits in
i riksdagens handlingar. Men om man
ser närmare på regeringens motivering,
skall man finna att anledningen till
återtagandet var att mittenpartierna föreslagit
ett bättre skydd mot häftiga

142 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hyresstegringar. Regeringen sade rent
ut att den inte ville ha något beslut alls
i frågan, därför att mittenpartierna
hade lagt fram ett förslag som var mera
tilltalande för hyresgästerna än regeringens.

Vi har alltså en regering som inte
vågade ta en debatt för att i vanlig
demokratisk och parlamentarisk ordning
försvara sitt förslag och bevisa att
det var regeringen som hade rätt, när
förslaget utsattes för ändringsyrkanden.

Ja, nivåskillnaden mellan detta argument
och de argument som hade anförts
för tidigare tillbakadragna propositioner
är avskräckande.

Hur skall vårt fortsatta parlamentariska
arbete gestalta sig, om vi skall
övergå till sådana bedömningar och
låta vårt arbete och uppträdande här
i riksdagen dirigeras utifrån dessa?
Skall regeringen i fortsättningen sätta
det partipolitiska intresset i centrum
och i så fall hur mycket? Var någonstans
går gränsen mellan en saklig motivering
och en motivering som är fotad
på — såsom man sade — partitaktiska
synpunkter, och vem anser sig
vara kompetent att göra denna gränsdragning? Det

får väl bli godtycket som får
spela den väsentligaste rollen. Såvitt jag
begriper äventyras allt parlamentariskt
arbete i riksdagen om vi skall följa
sådana bevekelsegrunder för vårt uppträdande,
som regeringen har tillämpat
när det gällt hyresregleringspropositionen.
Hur mycket av det arbetsmaterial
som regeringen kommer att förelägga
riksdagen är grundat på partipolitiska
spekulationer och intressen och hur
mycket har en annan motivering? Skall
vi nu från oppositionen först försöka
svara på den frågan innan vi inlåter
oss på en sakbehandling i utskottet?

Om vi skulle finna att syftet med en
proposition är av partitaktiskt slag, skall
vi då begära att den dras tillbaks eller
skall vi inskränka oss till att yrka avslag
på den? Samma problem gäller de

motioner som avlämnas från oppositionens
sida. Enligt vårt parlamentariska
system för demokratins spelregler är
motionsavlämnandet den form, som oppositionspartier
har för att presentera
sina förslag och meningar. De viljeyttringar
som på detta sätt underställes
ett demokratiskt parlament bör tillmätas
samma betydelse som de som under
namn av propositioner avlämnas av
ett eller flera regeringspartier. De utgör
nämligen alternativ till regeringspolitiken
och det är graden av den
respekt och det likaberättigande man
tillmäter dessa motioner, som i stor utsträckning
skiljer demokrati från diktatur.

Skall ett parti t. ex. i kraft av sin
majoritet ensamt svara för populära förslag
men avvisa sådana, om de råkar
komma från ett minoritetsparti? Ett
lands styrelse och förvaltning kan inte
fungera efter demokratiska och parlamentariska
principer om vi i allmänhet
skulle nedlåta oss till sådana motiveringar
för vårt handlande.

Det är emellertid en tröst att detta
egendomliga föredöme inte kommer att
bli vägledande för oppositionspartiernas
handlande. Många regeringsförslag
har förelagts riksdagen under årens
lopp, där syftet uppenbarligen har varit
att tjäna ett partipolitiskt intresse,
men mig veterligt har aldrig oppositionspartierna
yrkat avslag på dessa
framställningar med en sådan motivering.

Vi fick vidare höra att det finns
oskrivna lagar i det politiska arbetet.
Ja, visst finns det sådana, t. ex. att en
regering inte föregriper en pågående
utredning såsom skedde den 14 mars
1966 när rgeringen hoppade in och
gjorde uttalanden, som måste anses ha
bundit dess representanter i den då ej
avslutade jordbruksutredningen. Det
kan väl aldrig tänkas, att det inhoppet
hade något som helst med partipolitiskt
intresse att göra?

Och hur var det med behandlingen

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 143

Vid

av frågan om investeringsbanken; det
var ju en mycket viktig sak?

Här lade man fram en proposition
utan att egentligen ha utrett någonting.
Man visste över huvud taget inte vad
man ville utom att man ville ha en mäktig
statlig investeringsbank. Hur mycket
partitaktik låg i det handlandet och
den brådskan? Hittills har vi inte sett
så mycket av praktiskt resultat. Det hade
kanske varit lämpligt att låta riksdagen
få veta på förhand vad den skulle besluta
om.

Om det emellertid är så att förhandsöverenskommelser
har träffats på det
man kallar topplånet brukar det vara en
oskriven lag att inte kräva avgörande
ändringar efteråt. Det kan vara av intresse
att fundera något över konsekvenserna
i dylika sammanhang av regeringens
nya bedömningsgrunder.

I det aktuella fallet i höstas fanns
ingen förhandsöverenskommelse mellan
partierna, vilket regeringen emellertid
felaktigt ville påstå. Men det räcker med
att regeringen anser att en sådan överenskommelse
fanns.

Nu föreligger en kompromiss i författningsfrågan,
vilken innehåller åtminstone
två ganska kontroversiella
punkter, nämligen dels frågan om riksdagens
storlek och dels frågan om den
gemensamma valdagen. En mängd remissinstanser
har avstyrkt tanken på
ett så stort antal ledamöter som 350. Om
regeringen finner att den på grund av
dessa remissinstansers yttranden har
anledning att ändra sitt förslag i detta
hänseende och föreslå ett mindre antal
ledamöter, betyder det då att de som är
kritiska mot den gemensamma valdagen
får rätt att kräva ett återtagande av
kompromissöverenskommelsen? Analogt
borde det förhålla sig så. En minskning
av antalet ledamöter i enkammarriksdagen
från 350 till låt mig säga 300 eller
250 kan ju tänkas vara en partitaktiskt
användbar sak, vilket enligt regeringens
nya bedömningsgrunder borde vara ett
fullt godtagbart argument för att vägra
effektuera kompromissen.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

En annan överenskommelse gäller utredningsförslaget
rörande mervärdeskatt.
Därvidlag var ju alla partier överens,
även om regeringspressen försöker
inbilla sina läsare att det var bara oppositionspartierna
som stod för överenskommelsen.
Nu signalerar regeringen
avsteg från denna överenskommelse,
bl. a. genom särbehandling av vissa
jordbruk. Jag hoppas att regeringen låter
bli att verkligen göra dessa avsteg,
inte minst med tanke på den opposition
sådana avsteg har väckt bland de berörda.
Det kan ju räcka med avsteget
beträffande lönekostnadsavgiften.

Men hur är det med principen om ansvaret
för gjorda överenskommelser?
På mindre än en månad har regeringen
hunnit göra en helomvändning. Före
jul var en påstådd överenskommelse i
hyresregleringsfrågan lag för däri deltagande
parter och, för resten, även för
dem som inte deltog. Efter jul är överenskommelsen
i mervärdeskattefrågan
inte alls bindande för regeringssidan.
Regeringen är, kan man säga, konsekvent
inkonsekvent när det gäller sådana
saker.

Önskvärdheten av förhandsöverenskommelser
kan naturligtvis ifrågasättas.
De binder den enskilde riksdagsmannen
och berövar honom hans konstitutionella
rätt och frihet att ge sin mening
till känna. Dock har naturligtvis en sådan
samling kring ett stort projekt ett
betydande värde.

Under årens lopp har regeringen vid
flera tillfällen sökt att på förhand försäkra
sig om ett tillräckligt underlag
i riksdagen för propositioner som regeringen
tänker lägga fram. Så har alltid
varit fallet när det gällt mindre populära
ting, där regeringen inte har vågat stå
på egna ben. En regering måste dock
våga ta risker och sedan i parlamentarisk
ordning söka övertyga andra om
det riktiga i sina förslag trots avvikande
meningar från en opposition. Med det
uppträdande som regeringen visade i
höstas bör nog oppositionspartierna i
fortsättningen inte inlåta sig i några för -

144

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

handsbindningar eller någonting som
kan tolkas som sådana. Regeringspartiets
handlande i hyresregleringsfrågan
är beklagligt därför att det inte respekterade
andra partiers konstitutionella
rätt att hävda sina meningar. Regeringspartiet
åsidosatte också hittills vedertagna
parlamentariska arbetsformer och
bedömningsgrunder i det politiska arbetet.

Hur kommer det stundande riksdagsarbetet
att gestalta sig om det huvudsakligen
skall ledas av hänsynen till det
partipolitiskt taktiska uppträdandet? Ja.
den avlämnade statsbudgeten ger vissa
anvisningar.

Jag hoppas emellertid att vi slipper
alltför många jippon och upptåg från
regeringssidan. Det kan räcka med det
märkliga presenterandet av syndabockar
för att dölja det egna misslyckandet.

Som jag sagt eu gång tidigare, försökte
man 1966 göra jordbrukarna till syndabockar
för prisstegringarna, men det
försöket misslyckades skändligen. På
sommaren och hösten 1967 framställdes
den s. k. storfinansen såsom syndabock
för företagsnedläggelserna, även om regeringen
var medveten om att den egna
politiken var den egentliga obsaken.
För att förklara och försvara de höga
byggnadskostnaderna framställde man
i höstas markägarna som syndabockar,
och när, som jag har nämnt, oppositionen
inom de egna leden mot hyresregleringspropositionen
blev för stark och
vännerna på vänsterkanten yrkade avslag,
togs mittenpartierna fram som
syndabockar för propositionens tillbakatagande.
När den rigorösa räntehöjningen
vidtogs före jul, gjordes herr
Hedlund till syndabock för detta, och
det har upprepats ytterligare i dag.

Man frågar sig vad som skall bli nästa
jippo. Kan man inte tänka sig att t. ex.
herr Hedlund har varit framme och är
skuld till USA:s åtstramningspolitik
gentemot Europa? Ligger han måhända
bakom den misslyckade kungakuppen i
Grekland också? Man vet aldrig. Där -

emot tror jag att en sak är bergsäker
efter detta, nämligen att regeringen icke
kommer att våga framlägga något som
helst förslag som kan tänkas vara mindre
populärt, även om ett sådant förslag
skulle vara aldrig så starkt sakligt motiverat.
Nej, jag har den uppfattningen
att regeringen kommer att regera uteslutande
efter en handlingslinje: att
kunna sitta kvar i kanslihuset till varje
pris. Men en regering som kryper bakom
syndabockar för att dölja egna misslyckanden
och som inte vågar ta risker
för mindre populära förslag även om
de är nödvändiga, den regeringen har
slutat att själv regera; den låter sig i
stället regeras.

Det är med tillfredsställelse vi har
konstaterat att det kommande årets politiska
arbete i stor utsträckning skall
ägnas de problem som den ökande arbeslösheten
aktualiserar. Särskilt, heter
det, skall den äldre arbetskraftens problem
iakttas, och det är gott och väl.
Svårigheterna är emellertid minst lika
allvarliga för de yngre —- särskilt för
familjeförsörjarna — som drabbas av
näringslivets anpassningsprocess. Regeringen
har så mycket större anledning
att med kraft ägna sig åt dessa frågor
som skulden till den situation vi har
hamnat i inte minst ligger i den ovänliga
politik som har förts gentemot näringslivet.
Man har behandlat näringslivet
som en mjölkko, som man har försökt
pressa ut så mycket som möjligt ur
men som man har glömt att utfodra därefter.

För inte så länge sedan skrev man
i ett regeringsprogram om behovet att
så snabbt som möjligt bortrationalisera
de mindre jordbruken i vårt land för
att därigenom, sades det, friställa arbetskraft
för annan sysselsättning, främst
inom industrin. I den programskrift om
jordbrukspolitiken som presenterades
för den extra partikongressen i höstas
refererar man ett uttalande från det
s. k. utspelet den 14 mars 1966. Där heter
det: »I dag har vi full sysselsättning

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Nr 2

145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och vi ser fram mot ökad brist på arbetskraft.
»

Detta var också huvudriktmärket för
regeringspartiets ledamöter i jordbruksutredningen,
och den målsättningen
kom också att prägla majoritetsbeslutet
där. Den tidigare takten i nedläggningen
av mindre jordbruk ansågs inte tillräcklig;
beslutet i jordbruksfrågan avsåg
att ytterligare forcera denna omvandlingsprocess
genom statsmakternas direkta
ingripande.

Ingen vill väl förhindra denna rationalisering
inom svenskt jordbruk. Den
drives med ganska god takt av jordbrukarna
själva, men med hänsyn till
den arbetslöshetssituation vi har just
nu kan man ställa frågan, om man med
statliga ingripanden bör forcera denna
friställning av jordbrukens innehavare.

Jag vill i det sammanhanget påminna
om ett uttalande som riksdagen gjorde i
fjol när vi behandlade jordbruksfrågan.
Då sade riksdagen bl. a.: »Vad gäller
den fortsatta utvecklingen» — alltså av
rationaliseringen — »torde få förutsättas
att frigörelsen av de i jordbruket
bundna resurserna får ske i en takt som
möjliggör att desamma kan absorberas
inom annan sysselsättning och produktion
på ett ur samhällsekonomisk synpunkt
så ändamålsenligt sätt som möjligt.
»

Ja, om de nedlagda jordbrukens friställda
arbetskraft såsom nu sker skall
utöka arbetslöshetsköerna, torde detta
knappast vara en samhällsekonomiskt
försvarbar sak eller situation. Men så
sker säkerligen i betydande utsträckning
just nu. Det är här fråga om huvudsakligen
äldre arbetskraft, just den arbetskraft
som enligt uttalande från regeringshåll
skall ägnas särskild uppmärksamhet.
Jag hoppas därför att den proposition
rörande hjälp åt äldre arbetskraft
som drabbas av arbetslöshet, vilken
förebådas, också skall omfatta de
mindre jordbrukens folk. Dessa har
nämligen i fjolårets jordbruksbeslut ansetts
kunna inrangeras bland de arbets -

lösa och bör därför på något lämpligt
sätt anknytas till de nya hjälpformer
som denna proposition kan komma att
anvisa.

Naturligtvis kan inte och bör inte
omvandlingsprocessen vare sig inom
jordbruk eller industri styras av kortsiktiga
förhållanden, men det är statsmakternas
skyldighet att styra och leda
dessa omvandlingsprocesser så att största
möjliga hänsyn tas till de människor
som drabbas av dessa processer. Det
kan därför, som jag sade, diskuteras om
man medvetet skall förstärka omvandlingsprocessen
i ett konjunkturläge där
de friställda får ta de hårda konsekvenserna.

De nya riktlinjer som lantbruksnämnderna
tycks ha börjat tillämpa för att
realisera den nya jordbrukspolitiken
inger vissa betänkligheter, och jag tror
att det finns all anledning att följa utvecklingen
med uppmärksamhet.

När vi behandlade jordbruksfrågan i
fjol gjorde jag ett uttalande som har
återgivits något ofullständigt. Jag sade
då att jag gärna framdeles ville röka
fredspipa med jordbruksministern, och
det menar jag ännu skulle vara i hög
grad önskvärt.

Men jag tilläde en mycket viktig sak
som inte har återgivits, nämligen att
detta fredstillstånd komme att vara beroende
av det sätt på vilket regeringen
effektuerar riksdagens beslut och den
tillämpning som besluten kan komma
att få hos myndigheterna. Ännu är detta,
som jag sade, ingalunda klart.

I en synnerligen viktig detalj kunde
riksdagen inte enas. Det gällde den
målsättning som rationaliseringsarbetet
skulle inriktas på. Oppositionspartierna
ville att strukturrationaliseringen i
främsta rummet skulle avse åstadkommande
av s. k. familjejordbruk av de
många tusentals ofullständiga enheter
som nu finns i vårt land, framför allt
i de norra delarna. Riksdagsmajoriteten
avslog det yrkandet.

Det stora och allt överskuggande pro -

146 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

blemet inom svenskt jordbruk är just
att det finns så många små enheter som
icke kan ge tillräcklig inkomstnivå och
på vilka heller inga ungdomar vill ta
vid. Av alla våra jordbruk är ungefär
80 procent under 20 hektar. Det är
därför som strukturrationaliseringens
främsta uppgift måste vara att göra
dessa enheter bärkraftiga. De medel
som vi anslår till strukturrationalisering
bör därför i första hand gå till sådana
uppgifter.

Inom jordbrukets utredningsinstitut
har gjorts en utredning som visar att
enheter av familjejordbrukets typ genom
specialisering på animaliesidan
kan ta upp konkurrensen med s. k.
fabriksmässig produktion. Det är därför
felaktigt att tro att ju större enheter vi
gör, desto billigare blir produktionen.
Den åberopade utredningen vederlägger
detta. Jag vill därför till sist slå
fast att det gäller att gå varsamt fram
när vi med statsmedel försöker uppmuntra
mycket stora animalieproducerande
enheter, särskilt som man är så
kritisk mot den överproduktion som
tidvis uppstår inom jordbruket. De som
på samma gång försvarar den fabriksmässiga
produktionen och kritiserar
överproduktionen har dåliga kunskaper
om det de talar om. Vi bör naturligtvis
inte vara avvisande till att även
nya former prövas för jordbruksproduktionen.
Under relativt lång tid framöver
måste emellertid ett successivt
uppbyggande av bärkraftiga familjejordbruk
bli riktmärket.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har några blandade
önskemål, målsättningar och konstateranden,
och jag har specialkonstruerat
anförandet — som jag hoppas talmannen
till välbehag på grund av den sena
timmen — i några få punkter.

1. Varje politiker borde ha läst och
tillgodogjort sig

a) åttonde budet jämte framför allt
Luthers förklaring därtill;

b) berättelsen om hönan som värpte
guldägg;

c) H. C. Andersens berättelse om kejsarens
nya kläder.

2. Vi bör skaffa oss

a) en riksdag som kan uppställas som
föredöme för världens övriga parlament; b)

riksdagsledamöter som är föredömen
för övriga medborgare;

c) medborgare som vid utlandsresor
tänker på att deras land kommer att
bedömas efter dem.

3. Vi må komma ihåg att en människa
som dras med en last, vilken som helst,
är en potentiell säkerhetsrisk.

4. Reaktionär är den som strävar
efter att drifter och instinkter skall få
kontrollera människan i stället för
tvärtom — således en utveckling mot
djurstadiet.

5. En människa utan en idé, en ideologi
att leva efter, är bara en halv människa,
dömd till en vegeterande tillvaro.

6. Ingen vill väl göra gällande att världen
fungerar tillfredsställande. En ändring
är tydligen av nöden.

Jag påstår att lösningen ligger i en
värld styrd av människor som är ledda
av Gud. Man kan kanske uttrycka det
på annat sätt, men alla förstår nog vad
jag menar.

Varför inte göra ett försök, ett experiment
i den riktningen,? Vad skulle
det innebära för risk? Man kan ju alltid,
när man vill, hoppa tillbaka ned i
sitt gamla elände igen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Efter denna vackra
betraktelse av herr Dickson är jag ledsen
över att behöva tala om mera materiella
ting. Men även sådana hör hemma
i detta parlament, och i huvudsak
har de också upptagit kammarens tid
denna dag som nu gått över i eu ny.

Det var en gruvlig salva som herr
Hansson i Skegrie nyss avfyrade mot
regeringen med understrykande av alla

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de fel och misstag som socialdemokraterna
här i en mängd olika frågor gjort
sig skyldiga till.

Han började med hyresregleringslagen.
Han talade om oskrivna lagar,
partitaktik, kom in på investeringsbanken,
där man inte visste något. Han
fortsatte med författningen och kom så
småningom in på att det hela var jippo
och upptåg och ingenting annat.

Det var en ytterst gruvlig salva, en
salva som säkerligen inte skulle bli obesvarad
om det inte var vid just denna
tidpunkt. Annars skulle man ju punkt
för punkt kunna ta upp de här olika
rubrikerna till en saklig diskussion, där
man också skulle kunna — om inte annat
så till kammarens protokoll •— få
antecknat vad som ligger bakom de
olika ställningstaganden som herr Hansson
nyligen beskrev på ett som jag tycker
mycket ensidigt sätt.

Det var inte bara en gruvlig salva,
utan det var ett helt reaktionärt talesätt
som kom till uttryck, och det var
praktiskt taget kränkande i många av
de olika stycken som herr Hansson i
Skegrie åberopade. Men det finns ju
tillfälle att ta upp det här i annat sammanhang,
och jag föreställer mig att
herr Hansson kommer att göra det och
då också bereda företrädare för regeringspartiet
möjlighet att ingå i svaromål.

Vi har också tidigare här i denna
debatt fått föra till torgs olika uppfattningar
när det gäller ställningstagandet
i försvarsfrågan. Vi har fått se något
av gladiatorernas uttåg ur den pågående
försvarsutredningen. Men även det kan
anses vara tillräckligt sagt för denna
gång. Vi får tillfälle att återkomma i
samband med att fjärde huvudtiteln
kommer att behandlas och då de aviserade
partimotionerna också är avlämnade.

Jag tänkte på några minuter här ta
upp ett annat ämne till behandling, ett
ämne som kanske sammanfaller med

lokaliseringspolitiken och sysselsättningen.

Jag vågar säga, herr talman, att alltsedan
andra världskriget har vårt land
befunnit sig i en oerhört expansiv utveckling
som berör varje mänskligt
verksamhetsområde. Att samhället skall
leda och forma målsättningarna för denna
utveckling betraktas numera som något
självklart. Men det har inte alltid
varit så. Vi har alla i gott minne de
borgerligas hätska angrepp mot socialdemokratin
såsom bärare av idén om
de mångas inflytande genom ett ökat
samhälleligt engagemang, vilket blott är
ett annat uttryck för en fördjupning
av demokratin.

Men de borgerligas ambivalenta inställning
till folkmakten tränger ofta
igenom. Samtidigt som man i riksdagen
och andra beslutande församlingar kräver
allt kraftigare initiativ från samhällets
sida söker man vinna proselyter
inom valmanskåren genom tal om att
»staten lägger sin förlamande hand över
näringslivet» och att »socialdemokratin
vill ta död på det enskilda initiativet».
Men dess bättre har de stora
grupperna genomskådat denna tvetydighet,
och det råder väl inget tvivel om
att så kommer att ske också vid det val
som ligger framför oss.

Det finns anledning att erinra om
den ideologiska förskjutning som ägt
rum och borgerlighetens vacklande inställning
till statsmakten. Vårt land är
nu underkastat en ekonomisk strukturomvandling
som berör varje medborgare.
Men vårt folk har genomlidit sådana
förändringar förr. Den senaste ligger
ett knappt århundrade tillbaka, då
landet förändrades från ett agrar- till
ett industrisamhälle. Alltid har det tidigare
varit de egendomslösa, de som endast
haft sin arbetskraft att sälja, som
drabbats hårdast. Lidandena födde upprorstankar
mot ett samhällssystem som
såg som enda uppgift att slå vakt om
ett fåtal kapitalägares privilegier.

Det var i det klimatet som socialis -

148

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men grodde och den moderna arbetarrörelsen
började ta form. Dess betydelse
för den fortsatta samhällsutvecklingen
kan inte överskattas. Från att
ha varit ett typiskt u-land i västvärldens
periferi har Sverige under några
få decennier förvandlats till en av världens
tio ledande industrinationer med
ett välstånd som icke står någon annan
nations efter. Socialdemokratins
samhällssyn präglar de åtgärder som
nu vidtas för att underlätta för medborgaren
att anpassa sig till den strukturomvandling
som näringslivet genomgår.

Som en svallvåg flyttar nu arbetskraften
ut mot främst några stora industricentra
vid kusterna, och aldrig tidigare
har en ekonomisk strukturomvandling
skett så snabbt och varit så
litet förutsedd av ekonomer och samhällsvetare.
Förhållandet är detsamma
i hela västvärlden. Men det samhällssystem
som bär socialdemokratins prägel
visade sig tåla påfrestningarna. Genom
industrinedläggelser hotas hela
bygder att avfolkas, men löntagarna kan
erbjudas utkomstmöjligheter på andra
orter. Flertalet accepterar omflyttningen
och har väl lyckats anpassa sig i
sina nya miljöer. Det är ett gott betyg
åt vårt folk att det i största utsträckning
avvisar borgerlighetens ofta infama försök
att slå mynt av det missnöje som
självfallet finns hos människor som
oförskyllt rycks upp med rötterna ur
sin hembygd.

Det är min mening att samhället
knappast kan anklagas för att för kraftfullt
ha gripit in för att styra näringslivets
omdaning. Tvärtom kan det ifrågasättas
om inte alltför stor hänsyn har
tagits till kapitalets lika kortsynta som
många gånger begränsade intressen. Att
klumpa ihop människor i sterila stenöknar
kan knappast vara ett mål att
eftersträva. Omtanken om de enskildas
önskan att få leva i mindre farliga miljöer
ligger i botten på den lokaliserings-
och arbetsmarknadspolitik som

den socialdemokratiska regeringen bedriver.
Och fråga är om inte denna
samhällssyn borde få komma till ett
ännu kraftigare uttryck.

Genom en mängd olika åtgärder underlättar
staten för de löntagare som
friställts att söka sin utkomst på andra
orter. Men lika viktigt och kanske
ännu viktigare är att samhället genom
sin lokaliseringspolitik söker skapa nya
arbetstillfällen på orter där befintliga
företags produktion nedlagts eller överflyttats
på större företag på andra orter.

Kopparbergs län är ett av de län som
drabbats mycket hårt i den omvandlingsprocess
som näringslivet genomgår.
Verkningarna har emellertid mildrats
av de snabba och okonventionella
motåtgärder regeringen satt in med arbetsmarknadsstyrelsen
som ett effektivt
instrument. Inte minst Kopparbergs län
har fått del av dessa åtgärder. Således
har länet av det hittills beviljade lokaliseringsstödet
erhållit 7,5 procent som
fördelats mellan 37 företag till ett sammanlagt
belopp av 41,2 miljoner kronor.
Resultatet av dessa åtgärder kunde också
avläsas vid det senaste årsskiftet,
då man för första gången på flera år
kunde konstatera att utflyttningen visar
en klar tendens alt minska. Såvitt
bekant är de åtgärder, som nu vidtas
för att lindra verkningarna för den enskilde
löntagaren och hans familj vid
den genomgripande strukturomvandling
av näringslivet som nu pågår, unika
i västvärlden. Dessa åtgärder och den
politik regeringen för kan inte överskattas.
Men systemet har också fortfarande
sina brister. Möjligheterna för
den äldre arbetskraft som friställts att
erhålla nya arbeten är begränsade, vilket
också uppmärksammats av regeringen.
I skogslänen är situationen särskilt
svår. Men många har fått nytt hopp
och ser mindre ångestfyllt på framtiden
sedan de tagit del av det förslag
som riksdagen har att vänta och som
innebär att löntagare som fyllt GO år

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

149

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

och haft svårt att få nytt arbete skall
få möjlighet att erhålla vad jag vill kalla
för »statslön». Måtte detta förslag
snabbt kunna tillämpas och må man
också skapa garantier för att administrationen
inte onödigtvis byråkratiseras
och för att denna »statslön» inte
onödigtvis får understödskaraktär.

Bäst vore, synes det mig, om man kan
finna en form som lägger administrationen
och ansvaret på fackförbunden
och deras avdelningar. Naturligtvis bör
dessa då — liksom när det gäller de
erkända arbetslöshetskassorna — ha ett
nära samarbete med arbetsförmedlingen.
Vi har råd och moralisk skyldighet
att tillämpa vidsynta principer och
generösa bedömningar när det gäller att
fastställa vem som skall äga rätt att
uppbära denna statslön.

Kanske kan det i detta sammanhang
vara värt att aktualisera tanken på en
mera flexibel ålder för erhållandet av
ålderspension. Det är för alla bekant att
i vårt land finns yrkesgrupper, t. ex.
skogs- och gruvarbetare, som har ett så
fysiskt hårt arbete att det knappast är
värdigt vårt samhälle att kräva en fullgod
arbetsprestation av dem ända till
dess de fyller 67 år. Frågan om en
tidigareläggning av ålderspensionen för
sådana grupper bör enligt min mening
bli föremål för en utredning.

För att återknyta till lokaliseringspolitiken,
så synes det mig angeläget
att även den blir föremål för en översyn.
Nuvarande bestämmelser begränsar
samhällets möjligheter genom att
lån och bidrag regelmässigt endast kan
beviljas antingen till nylokalisering eller
till redan etablerade företag som
expanderar och skapar nya arbetstillfällen.
Som en tumregel gäller att varje
nytt arbetstillfälle får dra en investeringskostnad
av i runt tal 130 000 kronor.
Möjligheter bör emellertid finnas
för redan etablerade företag, som riskerar
nedläggning i brist på kapital för
en nödvändig rationalisering som skulle
säkra fortsatt drift, att erhålla loka -

liseringsstöd. Ur såväl den enskildes
som samhällets synpunkt är detta att
föredra, då de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som måste vidtagas blir betydligt
kostsammare än att trygga ett
företags fortbestånd även om antalet
arbetstillfällen inte ökar.

Tiden synes mig slutligen mogen för
samhället att ställa ökade krav på insyn
i näringslivet och de enskilda företagen.
Företagare och kapitalägare
måste ta konsekvenserna av demokratiseringsprocessen
och åläggas ett större
ansvar än tidigare. De moderna och
tidsmedvetna företagarna känner ofta
ett djupt samhällsansvar och ser sig
följdriktigt nog mera som förvaltare än
som ägare av kapital.

Men motsatsen finns också — företagare
som i arbetskraften endast ser
en produktionsfaktor som kan vrakas
när detta gagnar vinstintresset. Samhället
kan inte längre finna sig i att
sakna insyn och medbestämmanderätt i
företagen och i att få börja agera först
då företagens vinstintressen slutar. Att
skapa former för en sådan samhällets
medverkan blir den stora uppgiften under
1970-talet. Ideologiskt står socialdemokratin
väl rustad att ta itu med
den problematiken och anvisa förnuftiga
lösningar.

Fru NETTELBRANDT (fp);

Herr talman! Det har på senare tid,
inte minst inför nomineringarna till
riksdagsvalet, talats mycket om kvinnornas
aktivitet i politiken. Med läpparnas
bekännelse bjuder man över varandra
i fråga om kvinnovänlighet. Men vad
är det ofta annat än just läpparnas bekännelse?
Visst är kvinnor många gånger
oengagerade, ointresserade och ovilliga,
men vad krävs inte av dem?

Det finns så mycket av den sortens
generösa inställning som Johan Ludvig
Runeberg visade mot sin hustru Fredrikas
författarskap: Visst skall du skriva.
När du har skött mathållningen, gett

150 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

order till tjänarna, tagit hand om gästerna,
skött om barnen, klarat hushållningen
och skapat arbetsro och tystnad i
huset — visst skall du skriva! Så generösa
är också de flesta mot kvinnorna
i dag. Visst får de gå ut och arbeta, men
de måste behålla huvudansvaret för
hemmets skötsel. Visst får de delta i de
politiska föreningarna men de skall
helst också koka kaffe på föreningsmötet,
och de skall dessutom vara verksamma
i politiska kvinnoföreningar och
där helst genom lotterier och annat
finna former för att ekonomiskt stötta
det vanliga politiska arbetet.

Det är inte tillräckligt att tala vänliga
ord om att kvinnorna skall behandlas
lika vid nomineringarna. Det
behövs ett nytänkande och en bred
opinion för ett annorlunda handlande.
Vi har i dag en stor generation av manliga
politiker som inte bara själva är
lyckligt omedvetna om Martasbestyren
utan som dessutom är utrustade med
egen personlig service av betydande
mått. För sådana är det svårt att förstå
kvinnornas villkor. Manliga politiker
borde kunna göra en stor insats för att
öka det kvinnliga inslaget i politiken
genom att skapa opinion för en förskjutning
av hushållsansvaret och själva leva
upp till det.

När man studerar kostnadsuppgifter
för barn i olika åldrar undrar man hur
många barnfamiljer över huvud taget
kan dra sig fram. Vi har väl vuxit ifrån
det synsättet att barnen i sig själva är
glädje nog och att man därför inte behöver
tala om det ekonomiska. Det kan
inte längre accepteras att barnfamiljer
skall leva på väsentligt lägre standard
än andra. För alla som länge väntat på
den utlovade stora familjepolitiska reformen
måste därför årets förslag uppfattas
som en besvikelse. Den stora reformen
uteblev också nu. Man får ännu
titta i kikaren efter de stora familjepolitiska
greppen. Barnfamiljerna har
länge fått kämpa med den ständiga inflationen
och det som utmålats som ök -

ningar av barnstödet har inte ens varit
tillräckligt för att låta det bidrag hänga
med i utvecklingen som en gång tillkom
som en ren avlösning av ett skatteavdrag
för alla vuxna. När det allmänna
barnbidraget kom 1948 uppgick det till
260 + 30 kronor eller sammanlagt 290
kronor. Timlönen för manliga industriarbetare
var då 254 öre. 1967 var timlönen
cirka 1 100 öre men barnbidraget
bara 900 kronor. Barnbidragsökningarna
är alltså inga egentliga ökningar av
stödet, inte ens en följsamhet till utvecklingen
för industriarbetarens timförtjänst.

När vi talar om familjerna är det så
lätt för de ensamstående att känna sig
bortglömda, men det är viktigt att vi
uppfattar familjebegreppet så att alla
kan känna sig berörda. Familjer kan
vara fullständiga eller ofullständiga,
barnlösa eller barnfamiljer. De ensamstående
har så länge lämnats åt sitt
öde — för dem är det svårare att få
bostad, svårare att få vård och de är
hårt klämda av skatten. Men i allt familjepolitiskt
tänkande måste de ensamstående
också finnas med. Alla ogifta
är inte barnlösa och alla gifta har
inte barn. Men kring den felaktiga föreställningen
har vi byggt upp vårt skattesystem.
Det blir ingen rätsida på familjebeskattning
och barnstöd förrän man
är beredd att teckna en helhetsbild av
barn och familj. Det samordnande greppet
har regeringen hittills inte lyckats
med. Begeringens väg är en plottrandets
väg och det tycks bekymra föga att effekten
av en åtgärd elimineras av en
annan.

Regeringen aviserar i år en ökning
av stödet till barnfamiljerna med cirka
300 miljoner kronor. Låt mig göra tankeexperimentet
att inga skattefavörer på
grund av civilstånd finns. Alla skulle
beskattas som ensamstående. Då skulle
vi ha 3 250 miljoner att fördela till
barnen. En sådan förändring nu är orealistisk,
och jag vill understryka att det
ingalunda är något förslag.

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det behövs mjuka övergångsregler,
om familjebeskattningen på något sätt
radikalt förändras. Men siffrorna ger
en antydan om hur nödvändig en samordning
faktiskt är. Jag hoppas att det
skall stå klart även för regeringen. Olika
åtgärder får inte upphäva verkan av
varandra. Regeringen har talat om stöd
till barnen men givit stöd till helt andra
inslag i familjebilden. Regeringen har
gjort beställning på särbeskattningsförslag
men i väntan på detta ökat sambeskattningsinslagen.
Med den arbetsmetodiken
når man aldrig dit man vill.

Hela anslaget som i år föreslås till
trafiksäkerhet är, om man räknar bort
vissa eftersläpande högertrafikåtgärder,
cirka 20 miljoner kronor. Det är inte
mer än ungefär en procent av kostnaderna
för trafikskadorna på ett år. Då
har jag ändå hållit mig till väginstitutets
utredning som slutar på två miljarder.
Det finns mera heltäckande kalkyler,
t. ex. Teknologföreningens, som
slutar på betydligt högre belopp. Vilken
siffra man än väljer, är det obestridligt
att trafikskadorna går upp till oerhörda
summor. Då har man ändå inte i pengar
översatt allt mänskligt lidande som hör
samman med trafikskador. Om trafikskadorna
kunde minskas med en enda
procent, vore hela trafiksäkerhetsarbetet
därmed finansierat. Kanske t. o. m.
sjukvårdskrisen vore löst.

Att satsa på forskning som driver
fram trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder
är därför i högsta grad en lönande affär.
Den tankegången blev förra året närmare
utvecklad i den skrift som en folkpartigrupp
utarbetat i trafiksäkerhetsfrågor.
Trafiksäkerhetsforskningen är
ännu klart otillräcklig. De begärda pengarna
— mer än en miljon utöver vad
propositionen föreslår — har också av
förslagsställarna angetts vara ett absolut
minimikrav. Forskningen måste
snabbt utvecklas, och man bör överse
på vilka vägar det bör äga rum. Man
bör hålla i minnet att en satsning på
trafiksäkerhetsforskningen inte är en

minuspost. Den ger i stället ovanligt god
utdelning. Intill en viss gräns betalas
kostnaderna för forskningen av de
minskade skadorna. Det här är en av
de många synpunkter där man saknar
den dynamiska aspekten, när regeringen
behandlar frågan.

Jag hade avsett att tala något om den
trafikpolitiska målsättningen, men jag
skall med hänsyn till den sena timmen
lämna det kapitlet. Jag förutsätter att vi
får lov att återkomma till det ämnet under
vårriksdagen. Låt mig bara säga, att
jag tror det är synnerligen angeläget
att man snarast gör en översyn av tilllämpningen
av det trafikpolitiska beslut
som fattades år 1963. Många frågor
som särskilt har kommit i brännpunkten
under den senaste tiden understryker
detta angelägenhetskrav.

Just nu befinner vi oss mitt uppe i den
allmänna motionstiden. På ett par veckor
skall oppositionen med ytterligt
begränsade personella resurser hinna
göra egna förslag och granska det arbete
som en jättestab av människor från
kanslihuset har behövt månader för att
arbeta fram. Vi får arbeta under en
fruktansvärd tidspress och utan det allra
enklaste av hjälpmedel för ett rationellt
arbete. En stol att sitta på kan
man i allmänhet hitta, men det är många
gånger också det enda. En telefon högt
uppe på väggen i en varm och trång
telefonhytt får man köa länge för. Kors
och tvärs genom huset får man jaga
för att hitta ett rum att vara i, och när
man äntligen hittar det är det kanske
ett litet krypin utan fönster och ventilation,
ett rum som på en annan arbetsplats
än riksdagen aldrig skulle bli godkänt
ur arbetarskyddssynpunkt.

Det brister helt i förutsättningarna för
ett effektivt arbete i detta hus, och riksdagen
har naturligtvis sig själv att skylla.
När nu lösningarna för riksdagens
framtida lokalmässiga placering diskuteras,
är det nödvändigt att reagera så
att vi inte får en permanentning av de
tokiga förhållanden som nu råder.

152

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 era.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Svenska folket har rätt att kräva av oss
att vi möjliggör ett heleffektivt arbete.

Men det är inte bara de ytttre förutsättningarna
för arbetet som är så väsentligt
olika mellan regering och opposition.
Det finns uppenbarligen inte på
båda sidor samma obestridliga rätt att
utnyttja de politiska medel som grundlagen
anvisar. Det är tillåtet att kritisera
ett regeringsförslag, men kritiken får
inte vara för skarp. Det är tillåtet att
i en motion tala om att man vill tillgodose
en grupps intressen, men man
får inte tillgodose dem för mycket. Det
är tillåtet att avvika från en utredning,
men man får inte avvika för mycket.
Man skall avvika precis lika mycket som
regeringen gör. Regeringens avvikelser
betyder att man står fast vid en uppgörelse
— t. o. m. om den aldrig har
blivit träffad. Enligt samma språkbruk
betyder oppositionens avvikelser att
man springer ifrån en uppgörelse —
som lika litet har blivit träffad. Om regeringen
avviker från en icke träffad
uppgörelse är det högsta grad av anständighet,
men om oppositionen avviker
från en icke träffad uppgörelse är
det fiffel, agerande, oanständigt eller
att inte vara rumsren. Den vokabulär
som använts för att reda ut dessa begrepp
har rymt invektiv, som jag tycker
passar dåligt i en aktad statsrådsmun.

Det skulle naturligtvis vara av utomordentligt
värde om man i denna remissdebatt
kunde få klarhet i vilken
eller vilka punkter i statsverkspropositionen
som det anses särskilt oanständigt
att motionera om. Eftersom
upplysningarna i propositionen om remissbehandling
och annat bakgrundsmaterial
stundom är bristfälliga — eller
kanske rent av tendentiösa — vore det
också av vikt om upplysning kunde ges
huruvida det finns några punkter där
regeringen har gjort någon avvikelse
från en icke träffad uppgörelse. Annars
kunde det ju hända att någon motionär
kunde hitta på en annan avvikelse än

regeringens och därmed stimulera fram
en mindre klädsam demonstration av
hur det går till att på högsta nivå tappa
besinningen.

Utan vägledande anvisningar får vi
väl ta risken att motionera i vanlig
ordning, att plädera för motionen i utskotten
och att arbeta för en uppgörelse,
om man därmed kan ta ett steg i
motionens syfte. Men allt detta, som
våra väljare kräver av oss och som
grundlagen anvisar vägar för, betecknas
av regeringen som oanständigt agerande.
Är det, herr talman, en anständig
beskrivning?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Finansministern sade
tidigare i dag bl. a. att arbetslösheten
just nu är den stora och dominerande
frågan. Jag vill gärna hålla med honom
om detta. Finansministern redogjorde
därefter för arbetslöshetssiffrorna i en
rad andra länder och kunde konstatera,
att arbetslösheten i vårt land var lägst.
Av de arbetslöshetsförsäkrade är i dag
2,2 procent arbetslösa och genomsnittssiffrorna
för åren 1967 och 1966 var
respektive 1,7 och 1,2 procent. Vid en
internationell jämförelse intar vi en
mycket hedrande ställning.

Finansministern påpekade också att
man i vår arbetslöshetsstatistik inte inräknar
människor som är engagerade i
beredskapsarbeten och i omskolning.
Dessa aktiviteter är ju arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, och om de inte funnes
skulle de allra flesta som är engagerade
genom dessa åtgärder vara arbetslösa.
Det antal personer som är i
beredskapsarbete och under omskolning
ger en god bild av hur många sysselsättningstillfällen
som behövs i vad vi
väl kan kalla för det reguljära näringslivet.
Då blir inte vår statistik lika
gynnsam. Jag tror inte heller att vår
fina officiella statistik upplevs som
någonting särskilt njutbart i dagens
samhälle, där säkerligen hundratusentals
människor känner otrygghet inför

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

153

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

framtiden, inför kommande företagsnedläggelser,
inskränkningar o. s. v.

I årets statsverksproposition ökas
satsningen på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder med över 40 procent eller i
junt tal 470 miljoner kronor. Denna
ökning ger dels i ett nötskal bilden av
sysselsättningsläget i landet och dels ett
uttryck för den vilja som finns att försöka
skapa trygghet för den enskilde
arbetslöse individen. Jag vill särskilt
välkomna åtgärderna för de handikappade
och äldre arbetslösa, som har speciella
svårigheter i dagens arbetsmarknadssituation.

För centerpartiet har tryggheten i
arbetet alltid varit en fråga av första
rangen. Vi värderar måhända sysselsättningsskapande
åtgärder något mer
än socialdemokraterna gör och uppskattar
flyttningspolitiken i något mindre
utsträckning än socialdemokraterna
gör. Båda dessa slag av åtgärder utgör
ändå led i försöken att skapa trygghet
åt den enskilde. Vi anser också att den
säkraste försvarslinjen mot arbetslöshet
och för trygghet i arbetet går inom
företaget. Det förhållandet framgår inte
minst klart i dag när det ena företaget
efter det andra — inom olika näringsområden
— inte kan klara konkurrensen,
utan måste friställa arbetskraft och
helt eller delvis upphöra med driften.
Dylika inskränkningar beror inte på
ineffektiva företag eller företagare. Även
från regeringshåll framhålls våra företagare
som en elit bland världens företagare.

Herr talman, jag tror att det är kostnadsläget,
inflationen och prishöjningarna
under en följd av år som i de allra
flesta fall orsakat dagens svårigheter,
vilka regeringen inte kunnat förutse och
bemästra. Givetvis måste i ett näringsliv
som vårt företagsenheter upphöra
och nya metoder och företag komma
till. Men det är ju inte detta som nu
accentuerar sysselsättningsproblemen.

Finansministern för med mycket lätt
hand, tyckte jag, över orsakerna till de

synnerligen omfattande nedläggningarna
och friställningarna inom vårt näringsliv.
En mera näringsvänlig politik,
som stärker våra företag så att de kan
ge trygghet åt de anställda, klarar konkurrensen
och har medel för rationalisering
och utveckling är något mycket
angeläget i dag. Och det borde ha varit
det i gårdagens politik. Regeringen var
varskodd. Kvaliteten i en politik ligger
inte minst i hur negativa utvecklingstendenser
kan förebyggas.

Åtskilligt har gjorts under fjolåret
för att stödja sysselsättningen. Investeringsfonderna
har släppts, vissa s. k.
oprioriterade byggnadsföretag har fått
igångsättas, byggandet av elt inte oväsentligt
antal ålderdomshem har startats
och bostadsbyggandets igångsättning
har ökats med 8 000 lägenheter.

Jag är säker på att alla partier, när
vi i fjol våras diskuterade bostadsbyggandets
omfattning, skulle ha betraktat
det som oansvarigt, i varje fall riskabelt
för samhällsekonomin och för industriinvesteringarna
att gå upp till en
så hög nivå för bostadsbyggandet som
98 000 lägenheter. Bland annat på grund
av att det s. k. oprioriterade byggandet
hållits tillbaka genom investeringsavgiften
och på grund av att industriinvesteringarna
har stagnerat måste ett
större byggande genomföras för att upprätthålla
sysselsättningen. Bostadsbyggandet
har således kunnat ökas med
13 procent mot planerade 9 procent.
Det goda med detta är att vi har fått
flera bostäder — något som vi sannerligen
behöver för att kunna klara av
bostadsbristen så snabbt som möjligt —
men det är beklagligt att sysselsättningssvårigheterna
är den egentliga
orsaken.

Bostäderna skall vi ju inte sälja till
utlandet. Bostadsproduktionen är av
den karaktären att den är skyddad i
allt väsentligt från utländsk konkurrens.
Bostadskostnaderna skall betalas av oss
var och en i framtiden. Även om de nu
är på väg att bli så höga att det är

154 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mycket stora svårigheter för många att
betala hyror och amorteringar skall det
ändå göras av oss som bor här hemma.
Alla åtgärder som är möjliga bör vidtagas
för att pressa byggkostnaderna.
Det kan ske bl. a. genom att skapa konkurrens
mellan byggmetoder och byggherrar.

En annan väg att pressa bostadskostnaderna
är att sköta bostadsbyggandet
riktigt. I år har tydligen kapitalfrågorna
kunnat lösas på ett någorlunda tillfredsställande
sätt. Igångsättningarna har
skett, såvitt vi nu vet, på ett ganska
gott sätt. Detta har medfört att vi har
fått kortare byggtider som i sin tur
betyder flera bostäder till billigare pris
än vi kunde åstadkomma under åren
1965 och 1966. Då var igångsättningarna
fördelade under all kritik över
året, då var kapitalfrågorna inte lösta.
Det gnisslade i hela bostadsbyggnadsmaskineriet.
Vi fick då färre bostäder,
vi fick dyrare bostäder och vi hade
längre byggtider än som var nödvändigt.
Detta var ett förhållande i vår
bostadspolitik som vi från vårt håll
har kritiserat relativt hårdhänt. Vi kan
i dag konstatera att den kritiken verkligen
var befogad.

Vi bär också från vårt håll sedan
lång tid tillbaka pekat på de vinster i
form av ett bättre utnyttjande av samhällsinvesteringar,
miljöplanering, konkurrens,
tillgång till arbetskraft och
planering m. m. som ett mera decentraliserat
näringsliv och samhällsbyggande
skulle ge. Vi kan förmodligen
inte inom överskådlig tid lösa bristoch
köproblemen i våra stora tätregioner,
om den hittills förda koncentrationspolitiken
skall fortsätta. Jag tror
att allt fler människor även inom just
dessa områden får detta mer och mer
klart för sig. Dessa förhållanden kommer
ytterligare att utvecklas i centerpartiets
förslag om lokaliseringspolitiken.

Lokaliseringspolitiken är ingen speciell
glesbygdspolitik, även om den

givit glädjande och påtagliga resultat
just i glesbygderna. Den är i lika stor
utsträckning ett instrument i en långsiktig
och planerad tätortspolitik. Lokaliseringspolitiken
måste ytterligare utvecklas
och innehålla många fler och
mera finstämda instrument än för närvarande.
Tyvärr inger inte inrikesministerns
förslag i år några förhoppningar
i den vägen.

Herr talman! I anslutning till dessa
synpunkter vill jag också ta upp en
fråga som är mycket väsentlig i dagens
läge. Den har behandlats i dagens nummer
av Aftonbladet under rubriken
»Den svenska glesbygden». Aftonbladet
säger att Sverige har en del sociala
problem som är geografiskt betingade.
Den värsta sorten av detta slags problem
kan man definiera som glesbygdsproblem.
Efter en kort redogörelse för
vad Kungi. Maj :t föreslår säger Aftonbladet
att den intressanta posten är de
fem miljonerna till hemarbete. Man förutsätter
att tillgången på hemarbete
skall kunna stimuleras om staten svarar
för vissa kostnader, t. ex. utbildning,
distribution av material till hemarbetarna
och transport av färdiga produkter
till beställarna.

Regeringens aviserade åtgärder är ett
ambitiöst första steg, menar Afonbladet
men säger i fortsättningen att man har
rätt att hävda att glesbygdsproblematiken
bör underkastas långsiktiga planeringssträvanden.
Jag vill i anslutning
till detta påpeka att en motion i
det syftet avslogs av riksdagen så sent
som i våras.

Aftonbladet tecknar i fortsättningen
en alldeles riktig bild av detta stöd när
man säger att det är möjligt att en stor
del av den äldre arbetskraften i glesbygderna
kan bli hjälpt till följd av
denna femmiljonerssatsning. Men man
förändrar verkligen inte näringsstrukturen,
åldersfördelningen eller könsfördelningen
i glesbygderna med de insatser
som det här är fråga om.

Man löser sannerligen inte de pri -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mära problemen genom denna s. k.
satsning. Jag vill verkligen sätta citationstecken
kring ordet »satsning».

Kungl. Maj :ts enda förslag speciellt
för att skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
i glesbygderna är tämligen tafatt
och minst av allt ambitiöst, men
det beror naturligtvis på vilken ambitionsnivå
man går ut ifrån. I detta fall
måste ambitionsnivån hos regeringen
och regeringspartiet vara beklagligt låg.

Regeringens s. k. satsning har i pressen
liknats vid en gammal man som sitter
och håller en garnhärva åt en gammal
tant, som nystar på garnet. Även
om det är en viss överdrift, ligger det
mycket av sanning i beskrivningen av
vad detta stöd till hemarbete förmodligen
kommer att innebära. Det rör sig
om stöd till den äldre arbetskraften och
till marginalgrupper, men det bidrar
inte nämnvärt till att behålla liv i bygden.

Förhåller det sig faktiskt så att regeringen
och socialdemokraterna inte vill
göra någonting för att ens upprätthålla
ett minimum av befolkning i exempelvis
Norrlands inland och därmed få till
stånd en rimlig samhällsservice där?
Åldersfördelningen bland befolkningen
i Norrlands inland är faktiskt ganska
fördelaktig än så länge. De flesta av
människorna under medelåldern men,
skulle jag tro, även andra måste känna
en mycket djup besvikelse över regeringens
s. k. satsning på sysselsättningen,
som måste vara grunden för en
bygds framtid.

Det är nu helt uppenbart — och det
har vi påtalat sedan länge från centerpartiet
— att jordbruket och skogsbruket
i varje fall i Norrlands inland
inte kan klara befolkningstalet för en
tillfredsställande samhällsservice. Lokaliseringspolitiken
i sin nuvarande form
kan tydligen inte heller göra det. Nya
åtgärder måste därför till. Centerpartiet
har redan framlagt åtskilliga sådana
förslag, som emellertid har avvisats.
Man har tydligen inte uppmärksammat

den situation som vi råkar in i mycket
snart.

Enligt min mening kommer riksdagens
beslut om den framtida jordbrukspolitiken
och jordförvärvslagen att på
kort tid utarma det enskilda ägandet och
brukandet av jord och skog i glesbygdsområdena.
Landskapet kommer att mycket
snart förslummas. Detta är förmodligen
oundvikligt för vissa byar och områden,
men jag befarar att det kommer
att drabba praktiskt taget all nu öppen
bygd i dessa områden.

Någon kanske tycker att jag är eu
obalanserad olyckskorp när jag nu målar
i så här mörka färger, men jag kan
ändå inte undgå att, när jag tror mig
känna problemen, säga en osminkad
sanning inför riksdagen; jag tror att
det verkligen behövs. Och den tid är
inte avlägsen när vi kommer att befinna
oss i den situation -—■ det är jag övertygad
om — som jag har beskrivit här,
såvida ingenting mera görs än vad regeringen
föreslår.

Regeringens förslag beträffande sysselsättningen
värderar jag till praktiskt
taget ingenting när det gäller att på sikt
rädda dessa bygder. Jag kan därför inte
riktigt förstå herr Mellqvists belåtenhet
med lokaliseringspolitiken. Han kräver
ju att den skall ändras, och jag hoppas
att han går med det budet till inrikesministern,
som i ett interpellationssvar
till mig på höstriksdagens sista dag sade
att han inte vill ändra lokaliseringspolitiken.
Han har i det svaret sagt till
mig att generella åtgärder inte hjälper
i dessa bygder. Men han är ändå lika
obenägen att påbörja särskilda åtgärder
för att hjälpa bygden i fråga.

Vad vill då centerpartiet? Jag har en
känsla av att tidpunkten inte är särskilt
lämpad just nu för en uppräkning av
de åtgärder vi tänker föreslå vid årets
riksdag. Åtskilliga förslag är som sagt
redan framlagda och kommer att upprepas.
Vi anser att man genom en rad
åtgärder — det räcker inte med bara
en eller några få åtgärder — kan föra

156

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

in utvecklingen på spår som leder till
att en samhällsbildning kan upprätthållas
i de områden som jag här har
pekat på. Men det betyder en i dagsläget
kanske något djärv satsning. Man kan
tycka så i dag — i framtiden bedöms
måhända de förslag som vi tänker komma
med som en för obetydlig satsning.
Avgörande är emellertid alt man gör
någonting snart.

Om vi gör satsningen medan folk ännu
bor kvar, kan den bli betydligt mindre
än om den dröjer ännu några år. Centerpartiet
vill nu tala om en uppbyggnadspolitik,
en politik som inom ramen för
den nuvarande lokaliseringspolitiken
kan kompletteras och föras med sikte
på att ytterligare stimulera näringslivet.
Jag skall inte heller på detta område
nu ta upp tiden med en uppräkning.
Här berörs emellertid hela lokaliseringsområdet,
jordbruk, skogsbruk,
naturvård, kommunikationer och åtskilligt
annat. När det gäller den sociala
sidan har jag betydligt större förhoppningar
om att de åtgärder som regeringen
föreslår blir effektiva, och jag
vill gärna ansluta mig till det förslag
som Kungl. Maj:t lägger fram på detta
område.

Vi tror att de åtgärder som vi föreslår
för att skapa sysselsättning kan genomföras
snabbt och kan få en omedelbar
verkan.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att det är min förhoppning att
riksdagen och svenska folket skall känna
solidaritet med de bygder och de
människor som så aktivt och jag vill
också säga storslaget har bidragit till
vår höga standard. Jag är trots allt optimistisk
nog att tro att vårt folk har den
känslan. De kostnader det här är fråga
om måste räknas som obetydliga i detta
sammanhang.

Ilerr TURESSON (h):

Herr talman! För de flesta av oss
svenskar är frågan om biståndet till
u-länderna en ganska ny fråga. Kunska -

perna om den är hos oss begränsade och
f/jämnt spridda. Det är ganska naturligt
att det är så. Sverige har aldrig varit en
kolonialmakt, och bara ett litet fåtal
svenskar, huvudsakligen inom missionen
och inom vissa humanitära organisationer,
har ända tills för några år
sedan haft någon direkt personlig erfarenhet
av förhållandena i u-länderna.

Det är därför inte förvånande att
opinionen hos oss i dessa frågor är
mycket splittrad -— från av idealitet
och indignation uppburen entusiasm
till sval likgiltighet eller ren negativism.
Och ändå är det av stor betydelse för
vår världs fred och framtid att den
påträngande nöden i u-länderna lindras,
att dessa folks kunskapsnivå höjs och
att en ekonomisk utveckling där kommer
i gång. Dessa tre saker hänger samman.
Utan ett näringsliv med produktion,
förädling och handel med därav
följande tillfällen till sysselsättning och
rimliga försörjningsmöjligheter är den
eftersträvade och nödvändiga standardhöjningen
i u-länderna inte möjlig.
Detta gäller vare sig de rika länderna
satsar 1, 5 eller 10 procent av bruttonationalprodukten.
Men ett sådant näringsliv
kan inte fungera, om arbetskraften
består av svältfödda analfabeter.

Så ser det stora problemet ut för vår
och våra barns framtid, naket och starkt
förenklat. Om vi genom våra insatser i
u-landsarbetet kan bidra till att lösa
dessa problem, ökas därmed möjligheterna
till fredlig avveckling av en rad
interna och mellanfolkliga konflikter.
Samtidigt minskar riskerna för att nya
konflikter skall uppstå. Hur angeläget
detta är framgår av att konflikterna
runt omkring oss i världen blir flera
för varje år. Samtidigt tycks deras svårighetsgrad
tilltaga.

En anledning till detta är att klyftan
mellan de rika och de fattiga folken
fortsätter att vidgas, trots allt u-landsbistånd.

En rent förnuftsmässig bedömning av
de utrikespolitiska möjligheterna att

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Nr 2 157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

medverka till fred i världen anvisar alltså
ett aktivt och effektivt u-landsbistånd
som ett väsentligt medel. Men det finns
naturligtvis också andra argument för
vår u-landshjälp. De rent humanitära
har stor styrka. Vi har inte heller anledning
att glömma bort eller dölja att på
lång sikt måste ett införande av u-ländernas
befolkningsmassor i en någorlunda
effektiv produktion verka som en
väldig hävstång för att höja levnadsstandarden
och välfärden för hela jordens
befolkning. All erfarenhet säger
oss i dag att hur gärna vi än vill att vårt
biståndsarbete i u-länderna skall ge
snabbt resultat, kommer det att dröja
mycket länge innan i-ländernas försprång
är inhämtat eller avsevärt förminskat.

I det läget är det betydelsefullt att
både det offentliga och det privata biståndet
till u-länderna ökas så långt det
är möjligt utan att effektiviteten går
förlorad. Men det är också viktigt att vi
lär oss se sammanhangen mellan olika
åtgärder och förstå behovet av åtgärder
på ett område för att andra åtgärder
skall ge avsedd och full effekt.

I en sådan helhetssyn på biståndsverksamheten
måste inbegripas såväl
det direkta statliga stödet över budgeten
och näringslivets, missionens och de
humanitära organisationernas arbete
som handelspolitiska åtgärder och administrativ
samordning. Men lika viktigt
är att vi lär oss att man aldrig skall
mäta problemen och prestationerna i
ett u-land genom direkta jämförelser
med förhållandena i ett i-land. Om man
inte iakttar dessa enkla regler löper
man mycket stora risker att göra allvarliga
felbedömningar såväl vid valet av
biståndsåtgärder och metoder som vid
värdering av de ernådda resultaten.

Det är angeläget att vi fortsätter att
inrikta vår u-landspolitik på familjeplanering,
vilket kräver en institutionell
utbildning i befolkningsfrågor av
svensk och inhemsk personal. Genom
utbildningsinsatser måste vi också bi -

dra till att höja u-landsfolkens kunskapsnivå.

Det är vidare nödvändigt att i olika
former stimulera svenska företagsinvesteringar
i u-länderna för att skapa
sysselsättnings- och försörjningstillfällen.
I det senare avseendet släpar de
svenska statliga åtgärderna efter såväl
ur skatte- och handelspolitiska synpunkter
som med hänsyn till skyddet
för politiska risker för investerat kapital.
Och ändå har de direkta företagsinvesteringarna
också den viktiga fördelen
framför alla andra u-landsinsatser
att de innebär ett kapitaltillskott
som inte ökar u-ländernas skuldbörda.

Slutligen måste vi söka oss fram till
möjligheter att fördjupa informationsflödet
mellan biståndsorganen, näringslivet,
riksdagen och allmänheten. Saklig
information till den sistnämnda parten
är inte minst viktig. Man kan inte
med enbart känslomässiga argument
bygga upp den samlade opinion som är
nödvändig för statliga insatser av den
storleksordning det här är fråga om;
inom ett fåtal år — det förefaller realistiskt
att räkna med budgetåret 1974/75
— gäller det ju att komma upp till ett
årsanslag för svenskt statligt u-landsbistånd
om ungefär 1 700 miljoner kronor
i dagens penningvärde.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talmän! Jag hade tänkt att i mitt
anförande något beröra LO:s arbetsmarknadsprogram,
som är refererat och
citerat i inrikesministerns förslag till
årets riksdag. Jag skall inte göra det
eftersom tiden är så långt framskriden
— både herr talmannen och våra stenografer
måste ju vara trötta efter en så
lång arbetsdag och är säkert glada om
man litet grand kortar av sitt anförande.
Det inlägget, som skulle gälla de
borgerligas tal om sysselsättningsförsäkring
osv., väntar jag alltså med till
dess den huvudtiteln behandlas.

Men jag vill ta upp en annan fråga,

158 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som också har arbetsmarknadskaraktär
och som tillhör de frågor jag brukar betrakta
som angelägna när man diskuterar
arbetsmarknaden.

De svårigheter som vi just nu har på
arbetsmarknaden och som torde vara
uppenbara för oss alla är inte av samma
slag som de problem vi kommer att
möta när den nuvarande konjunkturnedgången
har vänt i uppgång. Då blir
arbetskraftsbristen åter en faktor som
verkar hämmande på produktionslivet.

Här är -—• vi har många gånger tidigare
talat om det — de tusentals gifta
kvinnorna den naturliga arbetskraftsresursen
som vi har att ta av. Men stora
hinder möter ännu på arbetsmarknaden
och i samhället denna tillgång på arbetskraft.
Familjedaghemsutredningen
har visat att cirka 210 000 mödrar, som
nu är hemarbetande, önskar gå ut i förvärvsarbete
om tillsynen av deras barn
kan ordnas på ett tillfredsställande sätt.
Det är en utomordentlig tillgång att ta
vara på, men det är samtidigt en förpliktelse
för samhället att ge dessa kvinnor
den rätt att välja som fäderna till
barnen har.

Det beslut som på regeringens förslag
fattats om ett kraftigt stöd till kommunerna
i deras strävan att bygga ut den
samhälleliga barntillsynen har fått god
effekt, och den stegrade ökningstakt
som föreslås i årets statsverksproposition
tillsammans med förslaget om statligt
stöd på vissa villkor till familjedaghemsverksamheten
kanske gör det
möjligt för oss att i en inte alltför avlägsen
framtid kunna möta inte bara
dagens efterfrågan på barntillsyn utan
också framtidens.

Men nu gäller det för kommunerna
att planera för den fortsatta utbyggnaden.
Där finns en hel del kvarvarande
brister, och hur det skall gå nu med de
nya borgerliga majoriteter vi har i en
del kommuner återstår verkligen att se.
Jag är minst sagt oroad.

I en debatt här i kammaren för ett
par år sedan sade fru Nettelbrandt nå -

got, som redan då framstod som helt
häpnadsväckande men som jag på
grund av bristfälliga informationer inte
genast kunde vederlägga. Hon hävdade r
»Samhället, som haft att fullgöra dessa
uppgifter» — dvs. hjälpa familjerna att
ordna barntillsynen — »vilka inte fullgjorts,
är lika med den regering som vi
har och som först nu kommer med ett
initiativ av någon betydelse. Samhället
är också lika med de många socialdemokratiska
majoriteterna ute i kommunerna
som skött sig mindre väl i dessa
avseenden.»

Det kan i och för sig vara riktigt att
det finns socialdemokratiskt ledda kommuner,
som när detta yttrande fälldes
skött sig mindre väl i det här avseendet.
Men man får ju fråga sig, vad de folkpartistiska
ledamöterna i dessa kommuner
gjort för att sätta fart på dessa enligt
folkpartiets uppfattning gamla trötta
socialdemokrater. Särskilt intressant
måste det vara att få veta, hur såväl
socialdemokrater som andra partiers
fullmäktigeledamöter skött sig efter beslutet
om det större statliga stödet till
kommunerna. Kort sagt: Har frågan om
en utbyggnad av barninstitutionerna
fallit framåt ute i landet, sedan fru
Nettelbrandt höll sitt anförande, och
vilka har i så fall tagit initiativet?

Nu vet jag besked. Vi har inom det
socialdemokratiska gruppkansliet gjort
en undersökning om detta. Vi gick ut
till samtliga kommuner i landet, som
hade 10 000 invånare eller fler, med ett
frågeformulär. Det blev sammanlagt 127
kommuner. Utredningen är ännu inte
helt bearbetad, bl. a. därför att svar fortfarande
saknas från några av kommunerna.

Av de 100 kommuner som svarat har
93 haft frågan uppe till allvarlig behandling.
Antingen har en utredning
tillsatts eller också har direkta beslut
om medelsanvisning eller liknande fattats.

Det är inget tvivel om vem som tagit
initiativet. Helt klart är att initia -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tivet är socialdemokratiskt i 73 av kommunerna.
I några fall är läget litet mindre
klart; initiativet har då kommit från
en barnstugestyrelse, en skolstyrelse, en
drätselkammare eller liknande. Detta
gäller 12 kommuner. I inget av dessa
fall finns det ens en tillstymmelse till
folkpartiaktivitet. I några få kommuner
har högern eller vänsterpartiet kommunisterna
tagit ett initiativ samtidigt som
socialdemokraterna.

Men var finns folkpartiet? Man får
verkligen leta med ljus och lykta, och
i detta vårt letande har vi funnit tre
— säger tre — folkpartiförsök att verka
som pådrivare. I en av dessa tre kommuner
har folkpartiet gjort en liten insats
tillsammans med mittenbrodern
centern — visserligen efter en socialdemokratisk
motion, men det är i alla
fall något.

Hur ser det ut i fru Nettelbrandts
egen kommun, Solna? Illa! Intet folkpartiförslag
så långt ögat når.

I en annan kommun i stockholmsområdet
röstade de borgerliga ledamöterna
visserligen inte emot ett socialdemokratiskt
förslag till utbyggnad, men
när det sedan gällde att höja skatten
för att finansiera detta ville de borgerliga
inte vara med längre. I en annan
kommun föreslog centern tillsammans
med folkpartiet att de pengar, som skulle
reserveras för barndaghem, i stället
skulle gå till en dansbana. I någon kommun
föreslog folkpartiet och högern en
ny utredning som skulle syfta till att
bygga ut familj edaghemsverksamheten i
stället för barnstugorna. I en stad ville
folkpartiet, förmodligen för att slippa
ta något ansvar, ha en rundabordskonferens
— varifrån de nu har fått det —
för att diskutera avgifterna vid barndaghemmen.

Centerpartiet är av naturliga skäl inte
särskilt väl representerat i denna undersökning;
den gäller ju som jag sade
kommuner med 10 000 invånare eller
mer. Jag kan alltså inte för dagen säga
om detta parti i denna fråga håller sig

bättre framme än vad mittenbrodern
folkpartiet gör.

Låt mig summera: folkpartiets insatser
för den samhälleliga barntillsynen
är knappt mätbara ute i kommunerna,
d. v. s. just där de reella besluten om
barninstitutionen skall fattas. Svar saknas
emellertid från 27 kommuner. Jag
vet alltså inte just nu, vilken aktivitet
som folkpartiet kan ha utvecklat där.
Jag är dock generös till min natur, som
fru Nettelbrandt och andra vet, och ger
er initiativet jämte aktiviteten i samtliga
dessa kommuner, men era ord här i
riksdagen och er kritik mot regeringen
och socialdemokratiskt styrda kommuner
saknar ändå helt relevans när man
ser vad ni uträttar — d. v. s. vad ni
inte tar initiativ till ute i kommunerna
på detta område. Här finns det verkligen
anledning att säga som i så många
andra avseenden: Det är vi socialdemokrater
som har initiativet!

Jag vill nämna en sak till i denna
fråga, herr talman, och den hänger
ihop med barninstitutionerna. Jag syftar
på familjedaghemmen.

Jag är säker på att fäder, mödrar och
barn bör vara glada över att de oövertänkta
förslag till statsbidrag till familjedaghemsverksamhet,
som ställts i
detta hus från mittenpartihåll, inte har
kunnat förverkligas. Det kan inte vara
i familjernas intresse att ge statsbidrag
till en sådan verksamhet, om man inte
får garantier för att kommunerna —
i all synnerhet tydligen de borgerligt
styrda — gör allt vad de kan för att
samtidigt bygga upp barnstugeverksamheten.
Det kan inte heller vara i dessa
familjers intresse att ha en så bristande
kontakt mellan barnstugeverksamheten
och familjedaghemmen som
nu. Det kan inte heller vara i föräldrarnas
intresse att barnen i barnstugorna
är så mycket bättre försedda med
lekredskap och har så mycket större
möjligheter till hälsokontroll och övrig
samhällsservice än de barn, som vistas
i familjedaghem. Det kan knappast hel -

160

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ler vara riktigt att samhället stöder en
verksamhet, där krav på yrkeskunskaper
över huvud taget inte ställs.

Statsrådet Odhnoff har i allt väsentligt
byggt sitt förslag på familjedaghemsutredningens
betänkande, och jag
är särskilt angelägen att betona vikten
av att statsrådet har ställt en maning
till skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
om kurstidens längd vid
utbildning av familjedaghemsvårdare,
nämligen att de synpunkter som framförts
bl. a. av LO och TCO beaktas, när
kursverksamheten skall ges en mera definitiv
utformning.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag måste verkligen be
om ursäkt för att jag tar till orda vid
den här tidpunkten, men jag hoppas
att det kan tillåtas mig att efter fru
Ekendahls anförande ändå få säga några
ord.

Det är nog alldeles riktigt att fru
Ekendahl i allmänhet är en generös natur,
men det hindrar ju inte att hon
ibland kan vara mindre väl vägledd i
fråga om att ge informationer.

Bara ett par ord om familjedaghemmen.
Det av fru Ekendahl som oövertänkt
betecknade förslaget överensstämmer
i stort med det förslag, som den
socialdemokratiska enmansutredaren
Gördis Hörnlund kommit med och som
blivit föremål för mycket positiva omdömen
under remissbehandlingen.

Vad beträffar fru Ekendahls övriga
angrepp så är det tydligen den nya linjen
i det socialdemokratiska försvaret
för regeringspolitiken, att när det inte
går att åstadkomma ett försvar på regeringsnivå
så flyttar man över diskussionen
till kommunal- och till landstingsplanet,
som ju ändå ligger utanför
vad vi här egentligen har att ta ställning
till.

I de kommuner som fru Ekendahl här
syftar på, där det har blivit borgerlig
majoritet, har de borgerliga övertagit

makten helt nyligen. Jag vet av uppgifter
som lämnats i sådana här frågor
just i Stockholms län ifrån socialdemokratiskt
håll, att man mycket dåligt har
brytt sig om hur ansvaret har varit fördelat
mellan majoriteten i fullmäktige
och ordförandeskap i den nämnd eller
styrelse, som handhar dessa frågor. Jag
tror inte att man med siffermaterial av
den typ som fru Ekendahl nu levererade
kan komma fram till ett rättvisande
svar på vilka aktiviteter som har bedrivits
på detta område.

Men det väsentliga är, att i dessa
kommuner har det funnits socialdemokratisk
majoritet i decennier — i allmänhet
har det varit så. Och så litet
har hänt i dessa frågor, att vi under
många år haft ett platsantal på cirka
10 000 som bör jämföras med ett behov
av cirka 200 000. Sedan blir det en
politisk förändring ett år, och genast
kräver man att omedelbart mycket genomgripande
åtgärder skall vidtas.

Det finns inte tid för mig att här
närmare utveckla detta och inte heller
har jag med mig det material som
behövs för den saken, men låt mig bara
ta upp en enda punkt. Här nämndes,
och jag förmodar att det var avsett som
en fullträff, att inte ens i min kommun
Solna något initiativ hade tagits från
mittenpartiernas sida. Låt mig tala om
att denna statistik är missvisande av
det skälet, att man helt lämnar åsido
en familjeserviceåtgärd av mycket större
betydelse än vad enbart daghemmet
är, därför att den inkluderar daghem
och dessutom ger så mycket mera. Det
är nämligen krav på servicehus, som
jag personligen vid flera tillfällen har
fört fram just i Solna -—• inte enbart
detta decennium utan tidigt under förra
decenniet. Men det finns över huvud
taget icke med i denna statistik.

Det är ett krav som enligt min mening
är så oerhört mycket mera väsentligt
därför att det tar även andra
hänsyn förutom att det inkluderar daghemmen.
Men det kravet har socialde -

Torsdagen den 18 januari 1908 em.

Nr 2 161

Vid

mokraterna konstant motarbetat, liksom
de har motarbetat saken här i riksdagen
ända fram till förra året, då de
plötsligt har fått ett nymornat intresse
för denna fråga.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att fru Nettelbrandt
som vi andra kan vara trött
vid denna sena timme och därför inte
riktigt uppfattar vad jag säger.

I det här fallet har ju kommunerna
ansvaret för att det tas initiativ. Det
spelar inte så stor roll om vi här voterar
fram flera miljoner kronor om inte
kommunerna tar initiativ till byggande
av daghem. Därför har det varit av intresse
för oss att få reda på hur stort
det borgerliga intresset varit i sakfrågan
då det verkligen gäller att få till
stånd barntillsyn.

Den här statistiken sträcker sig över
1966 och 1967, så det är ingalunda bara
från tiden med borgerlig majoritet. Jag
sade att jag är oroad över hur det skall
gå när det t. o. m. blir borgerlig majoritet.
Det har inte tagits några folkpartistiska
initiativ! Fru Nettelbrandt
kan aldrig komma ifrån att det ligger
till på det sättet.

Fru Nettelbrandt sade att vi försöker
gömma våra misslyckanden i regeringsställning
genom att gå ned till landstings-
och till kommunplanet, då regeringens
förslag anses dåliga, men så
förhåller det sig inte. Nej, det här är en
sak som kommunerna skall ta initiativet
till, och därför har vi undersökt vad
kommunerna gjort, och därvid har vi
funnit detta för fru Nettelbrandt ganska
besvärande material.

Jag skall återkomma till materialet
från de 27 kommunerna när det blir
klart.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vet inte om fru
Ekendahl rätt har uppfattat situationen
i Solna. Detta är ett av exemplen. Även
6 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

remiss av statsverkspropositionen m. m.

om materialet kommer ifrån »Kungl. socialdemokratiska
partikansliet» går det
inte att med användande av detta material
påstå att ingenting har hänt, när
man som i det just nämnda exemplet
kan ta fram såväl interpellationer som
motioner i frågan. Att det har tagits ett
större grepp än vad fru Ekendahl här
har talat om kan inte vara någon nackdel
utan bör bedömas som en fördel.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Till skillnad mot fru
Nettelbrandt talar jag om vilka källor
jag har. Fru Nettelbrandt bara kritiserar
och säger att socialdemokraterna
misskött hela den här saken.

Lägg märke till, fru Nettelbrandt, att
det här gäller daghemmen. Fru Nettelbrandts
kritik för två, tre år sedan
gällde daghemmen, och därför fanns
det ingen anledning för oss att i den
här undersökningen ta upp servicehusen.

Jag skall gärna ge fru Nettelbrandt ett
erkännande för initiativet i Solna —
men någonting skall ni väl göra och
inte bara kritisera.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har inte särskilt
ofta besvärat kammaren med remissdebattanföranden.
Under mina 16 riksdagsår
har jag väl nu och då funnits
antecknad på talarlistan, men när det
blivit afton den första dagen och afton
den andra dagen har det blivit allt
mera uppenbart, att kvarnen har malt
om samma säd flera gånger eller — för
att ta en kanske något vanvördig bild
— att idisslandet verkade att gå på
fjärde varvet. Vanligen har jag då —
och jag är inte ensam om det — funnit
det lämpligast att försvinna i solnedgången
eller, som det hänt ibland, i
soluppgången.

I år har jag fått en betydligt tidigare
placering på talarlistan, varför det
skulle vara ofint eller åtminstone otacksamt
att inte säga några ord. Med tanke
2

162 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

på att jag har avböjt förnyad kandidatur
för nästa mandatperiod har jag
också måst säga mig själv, att tiden
är kort härefter. Låt mig alltså, herr
talman, ge uttryck för några funderingar,
medan dagen varar. Det må
också vara min ursäkt inför presidiet
och stenograferna klockan två på natten.

Medan dagen varar — det låter patetiskt
och en aning pessimistiskt. Nåja,
åtskilligt har jag blivit beskylld för
under mina verksamhetsår men knappast
pessimism. Snarare har det varit
tvärtom. Jag erkänner gärna att jag
som kristen har varit optimist och kommer
att förbliva det, åtminstone beträffande
slutmålet. Jag tror inte att våldet,
ondskan och oförnuftet skall ha sista
ordet. Alla dessa destruktionens krafter
bär domen inom sig. När solen går
upp spricker trollen, och jag hör till
dem som väntar en soluppgång.

Men det kan hända åtskilligt under
resan till målet, och det är den perioden
som oroar oss ibland och som vi är
ansvariga för. Det skulle vara en lättsinnig
optimism att bara ropa »Hurra
vad vi är bra» eller »Vi har aldrig varit
bättre» eller »Det blir bättre och bättre
dag för dag». I ett demokratiskt samhälle
har i varje fall inte oppositionen
rätt att hänge sig åt en så billig optimism
— och naturligtvis inte en regering
heller, om den rätt besinnar sitt
ansvar.

Det hoppas jag få tillfälle att i någon
form påminna också nästa regering om.
Alla makthavare behöver någon som
sitter någonstans på triumfvagnen och
erinrar dem inte bara om deras dödlighet
utan främst om deras ansvar,
till och med inför en mycket högre
Herre. Det behöver inte med nödvändighet
vara en slav!

Vi lever i ett välfärdssamhälle, ett
privilegierat land, och vi är ett i många
avseenden skonat folk. Det skulle vara
svart otacksamhet att hävda någonting
annat. Ingen svensk generation har upp -

levat en formell och yttre standardstegring
sådan som vår.

Det oroande är, herr talman, att resultaten
inte alltid motsvarat insatserna.
Det måste finnas något spill efter vägen,
några demokratins dödgrävare, som
ödelägger vad vårt folk under hårt arbete
och social ansvarskänsla åstadkommit.

Sedan jag för 16 år sedan började
mitt arbete i denna kammare och i
andra lagutskottet, som ju företrädesvis
sysslar med sociallagstiftning, har
våra socialutgifter ungefärligen sjudubblats.
Som bekant upptar socialhuvudtiteln
i år den svindlande summan
av mellan 10 och 11 miljarder kronor.
Vi har ingen anledning att ångra denna
satsning på social välfärd, även om
vi ständigt på nytt måste ompröva medlens
användning. Personligen har jag
känt stor tillfredsställelse över att i åtta
år i socialpolitiska kommittén ha fått
medverka till en kartläggning av hela
vårt sociala liv och till förslag på en rad
åtgärder. Mitt parti har också bevisligen
hört till de socialt pådrivande, när det
gällt det parlamentariska genomförandet
av reformerna. Men just ur den synpunkten
är jag bekymrad inför det faktum,
att det ännu fattas så mycket i utformningen
av det idealsamhälle vi
drömde om.

Jag skall här inskränka mig till ett
par synpunkter på hälsofrågorna och
på den låt mig säga idémässiga miljöpolitiken
-— starkt förkortade med tanke
på tidens snabba flykt.

De flesta av oss torde vara ense om
att en sådan företeelse som alkoholhanteringen
hör till våra stora missräkningar.
Det finns naturligtvis personer,
t. o. m. i framskjuten social ställning,
som vad som än händer framhärdar
i sin roll som alkoholens försvarsadvoketer
i nöd och lust, i vått
och torrt — mest vått.

Hur svåra sociala skadeverkningar
som än kan påvisas försöker man försvara
och bagatellisera, ibland gyckla

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bort allvaret i denna folksjukdom, som
nu kostar oss enbart i ekonomiskt mätbara
förluster omkring 4 miljarder om
året. Vem kan därutöver mäta värdet
av förlorade människoliv, krossad
familjelycka och av att barn fått sina
ljusaste barnaår förmörkade av alkoholiserade
fäder och numera i ökad
omfattning även mödrar? Jag vet vad
jag i detta stycke talar om efter jämnt
tjugo år i samhällets vård av alkoholskadade.

Jag undrar inte på att en av våra
alkoholist- och mentalvårdsläkare, doktor
Carl Carlsson vid Lillhagens sjukhus
i Göteborg, har tröttnat. Som bekant
hotar han nu att stämma Nya
system AB med ansvarsyrkande för alkoholens
skadeverkningar i några bestämda
konkreta fall. Yrkandet är kanske
orealistiskt. Det är ju staten själv
som tillhandahåller giftet, och även om
statsverket i andra fall kan fällas till
ansvar förmodar jag, att man i detta fall
klarar den juridiska sidan. — Caesars
hustru får ju inte ens misstänkas och
knappast Potifars heller. Det kommer
att finnas gott om försvarsadvokater.

Icke desto mindre har doktor Carlssons
temperamentsfulla hot om rättsliga
åtgärder sitt utomordentliga värde —
som tankeställare och folkväckare. Tänk
om vi med ledning av detta exempel
skulle försöka att åstadkomma något mera
av en självsanering, om nu inte rättegången
verkligen genomförs. Det vore
den värd. Kung Alkohol äntligen på de
anklagades bänk! Jag vet att många av
spritens offer skulle anmäla sig villiga
att vittna. Enbart bland mina olyckliga
vänner i den s. k. undre världen finns
det några som redan har anmält sig.

Doktor Carlsson uppger att han enbart
under sin egen verksamhet på Lillhagens
sjukhus behandlat drygt 3 000
svårt alkoholskadade patienter. Han
räknar med att cirka 300 000 alkoholskadade
människor i Sverige skulle behöva
vård. Han nämner som särskilt
anmärkningsvärt, att cirka 5 000 döds -

offer per år måste skrivas på spritens
konto. Det betyder, ärade kammarledamöter,
att lika många personer som
motsvarar invånarantalet i en mindre
svensk stad, av Vaxholms eller Säters
storlek, årligen utplånas som offer för
alkoholen.

Doktor Carlsson tvivlar på möjligheten
av ett totalförbud, men han drömmer
om ett samhälle som av rena förnuftsskäl
gör sig kvitt alkoholen. »Den
höga tekniska standarden och kraven
på den enskilda människan kommer att
bringa mänskligheten till insikt om att
detta gift är för farligt att använda
även i små mängder», säger han.

Ja, det där med de små alkoholdoserna
skulle jag haft lust att ägna särskild
uppmärksamhet i belysning av alla
rapporter om mellanölets skadeverkningar
bland barn och skolungdom liksom
mot bakgrund av debatten kring
den friare starkölsförsäljningen i vissa
provområden. Jag tycker att skolmyndigheterna
i Arvika förtjänar ett hedersomnämnande
för att de har slagit larm.
Heder också åt kungl. skolöverstyrelsen,
som anser att denna försöksverksamhet
inte bör fortsätta efter de erfarenheter
som vunnits. Tyvärr finns
det andra som avstyrker besvären. Vad
gör det om några tusen skolungdomar
går vilse i livet, bara statistiken kan
räddas! Man vill gärna instämma med
tidningen Accent som häromdagen
skrev att »unga människor ändå inte
är några marsvin som man offrar för
att kunna sätta upp ett snyggt försöksprotokoll».

Det vore, herr talman, frestande att
härefter ta upp sådana problem som
den växande kriminaliteten, nedbusningen
av det mänskliga samlivet,
språk- och smakförskämningen i våra
massmedia m. m. Jag måste emellertid
förbigå det och sluta med följande:

Det finns ett avsnitt av folkhälsokapitlet
som liksom visar inåt. Det hölls
i Stockholm nu i januari en konferens
kring temat »Stress i arbetslivet». En

164 Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av våra forskningsläkare, doktor Lennart
Levi, lämnade där en del siffror
som vi säkert alla uppmärksammat i
pressen. Han påpekade bl. a. att en
tredjedel av sjukfrånvaron på våra arbetsplatser
orsakas av stress, som i sin
tur utlösts av psykiska påfrestningar.

Han talar också om de 250 000 män
här i landet som missbrukar alkohol
och om de 250 000 som varje år får
socialhjälp. Bakom de två sifferserierna,
säger han, döljer sig ofta vantrivsel på
arbetsplatsen eller känslan av otillräcklighet.
Lägg därtill fruktan för arbetslöshet,
som är en skrämmande verklighet
i dagens Sverige.

Här är varken tid eller möjlighet att
gå in på alla de olika orsakerna till
det som plågar människor i vår tid.
Bilden är säkert inte enhetlig. Dock
kan jag inte, herr talman, freda mig
för tanken att det inte enbart är fråga
om yttre påfrestningar i atom- och
maskinåldern, även om dessa är betydande.
Många människor orkar säkerligen
helt enkelt inte leva i takt med
teknikens utveckling.

Men sjukdomssymtomen har säkert
också att göra med vad en tidigare ledamot
av denna kammare, Fabian Månsson,
en gång kallade »fattigdomen i
våra glömda själar».

Det är fråga om en inre problematik
som inte kan lösas med ekonomiska
stödåtgärder, lyckopiller eller knark, ja
inte ens med inoperering av nya hjärtan.
Nya hjärtan behöver vi nog, men
då avser jag ett annat slag av transplantationer
än de som nu intresserar
våra massmedia. Det är fråga om en
förvandling och förankring av det
innersta i vår personlighet i något som
finns utom och över oss. Jag vet att
detta aldrig kan åstadkommas genom
riksdagsbeslut. Å andra sidan tror jag
det är nyttigt och nödvändigt att också
vi lagstiftare — inte minst i frågor
som rör människovärd och sociallagstiftning
■—- någon gång funderar över
hur en människa ser ut invärtes.

Med tanke på människans höga bestämmelse
vore det underligt om inte
bortträngandet av gudsmevetandet ur
tanke och livsföring skulle leda till ett
vakuum, som i sin tur skapar ångest,
fridlöshet och i vissa fall livsleda. Antalet
av dem som inte orkar leva överstiger
ju årligen antalet av dem som
trafiken tar på våra vägar. Andra orkar
leva, men i ständig kamp. Har samhället
inget ansvar för dem? Måste vi inte
söka läkedomen för dem där sådan läkedom
finns, även om sökandet skulle leda
oss till den för många förödmjukande
upptäckten att den har att göra med
andliga och etiska kraftkällor, som vi
ofta varit frestade att glömma bort.

Jag bestrider inte ett ögonblick, herr
talman, att det mesta av denna problematik
och dessa arbetsuppgifter hör
den kristna församlingen till. Jag delar
inte KDS-ledarens övertro på riksdagen,
när det gäller att förvandla vårt folks
andliga situation.

Men vi kan heller inte göra oss urarva.
Det finns två områden där samhället
kan fungera också här. Vi kan
lagstiftningsvägen göra åtskilligt för
att motverka nedbusningen, brutaliseringen
av vår demokratiska samhällsgemenskap.
Det finns skrämmande
tecken på att vi håller på att bli ett
laglöst samhälle. Det kan inte ligga i
någons intresse, inte heller i de laglösas.
Förlorar vi både lag och evangelium,
då går det illa för oss. Jag
tror alltså på en viss skyddslagstiftning.
Inte för att skydda Gud, han klarar
sig utan polisskydd. Egentligen inte heller
för att skydda de kristna; de har
ofta klarat sig bäst när de har varit
oskyddade.

Nej — och det är det sista jag skall
säga — det är samhället som behöver
skydda sig självt, om det vill förbli ett
kultursamhälle. Det är människovärdet,
människans värdighet som behöver
återupprättas och skyddas, gärna i anslutning
till deklarationen om de mänskliga
rättigheterna. Det kan i någon mån

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2 165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ske genom skyddslagstiftning. Bäst av
allt främjar vi dessa uppbyggande krafter
i vårt folk genom ett positivt stöd
åt allt som lever och växer, allt som är
ett stycke evighet, mitt ibland oss, allt
gott verk i en vrång och fattig tid,
en tid som ändå rymmer så rika möjligheter.
Det är inte paragraferna det
i första hand gäller utan den positiva
anda i vilken vi vill arbeta, till varaktigt
gagn för vår folkhälsa i vidaste mening,
fysisk, social, kulturell, andlig.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
förste vice talmannens förslag att upp -

skjuta den fortsatta överläggningen till
morgondagens plenum.

§ 2

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att Kungl.
Maj :ts propositioner nr 1 och 2 skulle
uppföras sist å föredragningslistan för
kammarens nästkommande sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.09 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson