Torsdagen den 17 mars (Riksdagens protokoll 1966:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12

ANDRA KAMMAREN

1966

17—23 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 17 mars

Sid.

Svar på frågor av:

herr Wennerfors ang. bemyndigande att anvisa lärare inom det
allmänna skolväsendet andra arbetsuppgifter än undervisning ..
herr Karlsson i Huddinge ang. handläggningen av förpassnings ärenden

inom statens utlänningskommission..................

herr Westberg ang. det statliga lokaliseringsstödet...............

Interpellation av herr Eliasson i Sundborn ang. propositionsavläm nandet.

....................................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Holmberg ang. statliga industriella företags medlemskap i

Svenska arbetsgivareföreningen.............................

herr Börjesson i Falköping ang. åtgärder mot placering av sparmedel
i utländsk bank................................... • •

Fredagen den 18 mars

Svar på interpellation av herr Rask ang. tillämpningsbestämmelserna

för vissa studielån...........................................

Meddelande ang. arbetsplenum..................................

Interpellationer av:

herr Björk i Göteborg ang. tolkningen av begreppet »vårdare» i 63 §

lagen om val till riksdagen.................................

herr Sjönell ang. undantagande från stoppförbud för fordon som

transporterar svårt rörelsehindrad person.....................

Meddelande om enkel fråga av herr Gustavsson i Alvesta ang. bostadsbyggandet
under år 1965.....................................

1 — Andra kammarens protokoll 1966. År 12

Nr 12

Innehåll

Tisdagen den 22 mars

Svar på interpellationer av:

herr Nordgren ang. tillämpningen av upphandlingskungörelsens
bestämmelser........................

herr Andersson i Örebro ang. s. k. förarplatsförsäkring å statens

motorfordon..........................

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter
.............................

herr Larsson i Hedenäset ang. verksamheten vid Töreverken.....

herr Hector ang. fångvården........................

Meddelande om enkel fråga av herr Börjesson i Falköping ang. utredningen
om järnvägskatastrofen i Skultorp......................

Sid.

Onsdagen den 23 mars fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt..............

Onsdagen den 23 mars em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt (forts.)....................

En allmän och total avrustning..........................

Officiell svensk handelsbojkott av sydafrikanska varor.............

Den allmänna varuskatten......................

Meddelande ang. plenum...................

Viss differentiering av drivmedelspriserna........................

Tillhandahållande av riksdagstryck till bibliotek..................

Skyldighet för förvaltningsmyndighet att motivera sina avgöranden,
m. m..............................

Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension................

Sänkt folkpensionsålder........................

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag....................

Behovsprövning vid studiesocialt stöd............................

Samordning av pensionsutbetalning och skattelikvid...........

Åtgärder mot rasdiskriminering...........................

103

129

130
132
156

156

157

158

159
162
164

167

168
168

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 mars fm.

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling

Innehall

Nr 12

Sill.

Onsdagen den 23 mars em.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om eu allmän och total avrustning 129

— nr 2, om officiell svensk handelsbojkott av sydafrikanska varor 130

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, rörande den allmänna varuskatten
................................................... 132

Bankoutskottets utlåtande nr 12, om viss differentiering av drivme delspriserna.

.............................................. 156

— nr 13, ang. tillhandahållande av riksdagstryck till bibliotek...... 157

Första lagutskottets utlåtande nr 17, om skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina avgöranden och om införande av beslutsmotivering
i administrativa utslag........................ 158

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. bestämmelserna om förtida

uttag av ålderspension...................................... 156

— nr 20, om sänkt folkpensionsålder............................ 162

— nr 21, ang. det inkomstprövade tillägget till studiebidrag........ 164

.— nr 22, ang. behovsprövning vid studiesocialt stöd.............. 167

— nr 23, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för fotvård
m. ............................................. 168

— nr 24, om samordning av pensionsutbetalning och skattelikvid... 168

— nr 25, om åtgärder mot rasdiskriminering..................... 168

•in** <?.*tm;s CS r fh ''maliBuO

i - r

'' »eu;

>• ; ■ ».!''/ •,

■

’l ; ’ .;iil ; ''•!>!'' 7 ''

- h»r ;•''»I n''*.‘• =:> • *• rr,''i.;

•r-oi ■ i »• »■ •

| • I f -!•

a; >

Torsdagen den 17 niars 190(1

Nr 12

Torsdagen den 17 mars

Kl. 10.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. bemyndigande att
anvisa lärare inom det allmänna skolväsendet
andra arbetsuppgifter än
undervisning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat, hur och i vilken omfattning
Kungl. Maj:ts bemyndigande till skolöverstyrelsen
att anvisa lärare inom det
allmänna skolväsendet andra arbetsuppgifter
än undervisning har utnyttjats.

I sin framställning om anslag för
budgetåret 1958/59 hemställde skolöverstyrelsen
om bemyndigande att anvisa
högst tio lärare inom det allmänna skolväsendet
andra arbetsuppgifter än undervisning.
Genom beslut den 2 maj
1958 lämnades sådant bemyndigande.
Anordningarna skulle dock inte få medföra
särskilda kostnader för statsverket.

Enligt vad jag inhämtat från skolöverstyrelsen
har bemyndigandet inte
utnyttjats i något fall. Detta innebär
emellertid inte att omplaceringar av
åsyftat slag inte skett. Kungl. Maj:t har
nämligen gett lärare som av olika skäl
inte kunnat fullgöra sin läraruppgift
andra arbetsuppgifter. Detta har skett
på förslag av statens nämnd för partiellt
arbetsföra. Sammanlagt har ett tiotal
sådana omplaceringar skett. Kostnaderna
härför bestrids från det under tolfte
huvudtiteln upptagna anslaget Lönekostnader
vid omplacering av partiellt arbetsföra.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret.

Detta är ingen stor fråga på .skolans
område. Den berör bara en liten grupp
människor, som av olika orsaker inte
har kunnat anpassa sig i sitt yrke. Men
naturligtvis är det en olycka för en
människa att inte hamna på rätt plats.
Även om frågan bara gäller en liten
minoritet, är det därför angeläget att vi
ägnar uppmärksamhet åt problemet, och
man kan hoppas att de åtgärder som på
senare år vidtagits på studie- och yrkesvägledningens
områden kommer att
medverka till att antalet felval av yrke
minskar i framtiden. Helt kan vi aldrig
komma ifrån sådana felval, men omskolningsverksamheten
kan kanske vara
till god hjälp.

Det är emellertid inte alltid felval
som är orsaken till bristande anpass^
ning. De beslutade reformerna på skolans
område har på ett genomgripande
sätt ändrat skolans vardag, och man
kan förstå om en äldre lärare som tjänat
många år i sin skola, som lyckats i
sitt arbete och trivs med det, kan få
anpassningssvårigheter när skolans organisation
och undervisningsmetodik
ändras. Man liade kanske kunnat bättre
undvika dessa anpassningssvårigheter,
om informationen angående nyheterna
inom skolan och om vidareutbildningen
hade varit av större omfattning.

Ecklesiastikministern har emellertid
försökt avhjälpa svårigheterna genom
det i svaret omnämnda bemyndigandet,
varom beslut fattades 1958, och anledningen
till att jag framställde min fråga
var just att det kommit till min känne -

Nr 12

Torsdagen den 17 mars 1966

Svar på fråga ang. handläggningen av förpassningsärenden inom statens utlännings kommission

— Svar på fråga ang. det statliga lokaliseringsstödet

dom att de möjligheter som det bemyndigandet
ger tydligen inte har utnyttjats.
Men nu upplyser ecklesiastikministern
att frågan har lösts på annat sätt,
d. v. s. genom nämnden för partiellt
arbetsföra. Detta tycker jag är mycket
tillfredsställande, även om man väl inte
därigenom når alla lärare som kan vara
i behov av denna hjälp. Men jag anar
att det är svårt för ecklesiastikministern
att komma till rätta med detta, ty det har
förmodligen inte vidtagits åtgärder i
tillräcklig utsträckning på det lokala
skolplanet. Ecklesiastikministern ger
mig kanske rätt på den punkten.

Jag ber att återigen få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. handläggningen av
förpassningsärenden inom statens utlänningskommission Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat, om jag överväger att
ompröva instruktionerna för handläggningen
av förpassningsärenden inom
statens utlänningskommission.

Hur utlänningsärendena bör handläggas
är en fråga som f. n. prövas av utlänningsutredningen.
Enligt vad jag inhämtat
kan utredningens förslag i denna
del väntas inom några månader. I
det sammanhanget kommer även handläggningen
av förpassningsärenden upp
till prövning.

Vidare anförde

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min
fråga.

Den omedelbara orsaken till frågan

finns inte längre kvar, sedan regeringen
ingripit i det omskrivna fallet Mohammed
Menad och upphävt utlänningskommissionens
beslut att förpassa denne
algerier tillbaka till hans hemland mot
hans vilja. Slutet gott, allting gott, och
jag vill uttala min stora tillfredsställelse
med regeringens ingripande och beslut.

Jag skall i detta läge inte ta upp någon
diskussion om saken. Alla vet vilken
stor och enhällig opinion som framträdde
i frågan. Tyvärr är det inte
första gången som utlänningskommissionen
varit ute i biåsväder. Det är naturligtvis
inte så bra att en instans av
detta slag kommer på kant med den
allmänna opinionen, och det var därför
jag tog mig före att fråga, om inte instruktionen
beträffande förpassningsärenden
kunde behöva överses.

Inrikesministerns svar är, som vi
hörde, mycket positivt. Vi kan alltså
räkna med att hela denna fråga snart
kommer upp till prövning. Jag är givetvis
mycket till freds med det beskedet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. det statliga lokaliseringsstödet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
mig, om jag vill medverka till en
sådan utvidgning av det statliga lokaliseringsstödet
att bidrag och lån kan
utgå även till kommun för uppförande
av hantverkshus och liknande inrättningar.

En grundläggande princip i fråga om
det statliga lokaliseringsstödet är att
stödet skall utgå direkt till vederbörande
företag och att stödets storlek
skall bestämmas under hänsynstagande
till bl. a. de övriga finansieringsmöjligheter
som kan stå detta företag till buds.

Torsdagen den 17 mars 190(5

Nr 12

Svar på fråga ang. det statliga lokaliseringsstödet

I enlighet med denna princip kan lokaliseringsstöd
inte utgå till någon,
kommun eller annan, som endast tillhandahåller
industrilokaler för uthyrning
och själv inte utövar eller ämnar
utöva industriell verksamhet. Någon
ändring i denna princip är f. n. inte
aktuell.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala mitt
tack till inrikesministern för svaret på
frågan. Det gick visserligen inte i den
riktning som jag hade hoppats, men jag
har i alla fall fått klart besked.

Innan beslutet om lokaliseringsstöd
fattades 1964, pågick runtom i landet
byggande av hantverkshus. Arbetsmarknadsstyrelsen
hade engagerat sig i denna
byggnadsverksamhet och lämnade
bidrag till hantverkshus. Jag tror att det
var en mycket förnämlig form av lokaliseringspolitik.
I och med det beslut
som fattades år 1964 upphörde emellertid
denna verksamhet, vilket enligt min
mening är att beklaga, och jag ville därför
att frågan skulle tas under förnyad
prövning.

Jag har på mycket nära håll ett fall,
där ett betydande antal småföretagare
gått samman för att bygga ett hantverkshus.
De önskar att kommunen skall stå
som huvudman under byggnadstiden;
ingen av intressenterna har företag av
den storleksordningen att vederbörande
vill ta ansvaret härvidlag. Det är dock
mycket svårt att lösa frågan på ett sådant
sätt att lokaliseringsbidrag kan
utgå enligt nuvarande bestämmelser,
och jag tror mig förstå, att om sådant
bidrag inte kan erhållas, så blir det inte
möjligt att fullfölja byggandet av det
planerade hantverkshuset. Det vore
verkligen synd, ty behovet är mycket
framträdande. Ett hantverkshus skulle
ha stor betydelse för den bygd det gäller.
Det har bedrivits ett långtgående
planeringsarbete, ritningarna är färdiga

etc. —■ men så stupar fullföljandet av
planerna på gällande bestämmelser.

Jag skulle därför gärna velat ha ett
något annorlunda svar. Men möjligheten
att gå en annan väg — över arbetsmarknadsstyrelsen
— finns givetvis och
får väl undersökas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Av herr Westbergs anförande
kan man få den uppfattningen,
att arbetsmarknadsstyrelsen »runtom i
landet», som herr Westberg uttryckte
det, är i färd med att bygga sådana
industri- och hantverkslokaler som det
här är fråga om. Det är inte riktigt.
Däremot tror jag det är riktigt att det
runtom i landet byggdes dylika hus, ty
det ligger inom den kommunala kompetensen
att bygga kollektivhus för småindustri-
och hantverksföretag. Det pågår
också fortfarande sådana byggen i
en rad kommuner — jag skulle vilja
säga »runtom i landet».

Riksdagen har inte heller haft något
att erinra häremot. Frågan var föremål
för diskussion vid riksdagsbehandlingen
av handelsdepartementets huvudtitel i
1960 års statsverksproposition, där handelsministern
redovisade en utredning
beträffande kreditstöd till bl. a. kollektiva
verkstadshus — det gällde då den
verksamhet som bedrivs via företagareföreningarna.
Handelsministern uttalade
att han delade utredningsmannens uppfattning,
att det »i första hand är en
kommunal angelägenhet att inom ramen
för den allmänna planeringen tillgodose
behovet av kollektiva verkstadshus.
Det torde också i regel ligga inom kommunernas
kompetens att ekonomiskt engagera
sig i anordnandet av kollektiva
verkstadshus, avsedda att tillgodose lokalbehovet
för inom kommunen verksamma
hantverks- och småindustriidkare.
» Detta är ju den springande punkten
härvidlag.

Det problem som jag förstår att herr
Westberg vill diskutera är att arbets -

Nr 12

Torsdagen den 17 mars 1966

Svar på fråga ang. det statliga lokaliseringsstödet

marknadsstyrelsen, innan vi fattade beslutet
om lokaliseringspolitiken, i vissa
områden med påtagbar arbetslöshet
medverkade vid uppförandet av sådana
lokaler, som det här är fråga om, i
form av statskonmiunala beredskapsarbeten.

Frågan togs dock upp i den s. k. lokaliseringspropositionen,
där det gjordes
det uttalandet att beredskapsarbetena
främst bör användas vid arbetslöshet
av konjunktur- och säsongmässig
natur och inte såsom lokaliseringspolitiskt
medel samt att systemet med
investeringsbidrag till industrilokaler
i form av statskonmiunala beredskapsarbeten
därför inte vidare bör användas
— ett uttalande som då godtogs av riksdagen.

I proposition nr 52 om den framtida
arbetsmarknadspolitiken, som jag skulle
tro i dag har lagts på riksdagens bord,
har frågan återigen tagits upp. På s.
263 heter det: »Enligt min mening har
inga omständigheter inträffat som ger
anledning att ändra ståndpunkt beträffande
detta spörsmål. Däremot bör det
inte möta hinder att som kommunalt
beredskapsarbete uppföra lokaler för
småindustri och hantverk som avses för
kollektivt utnyttjande, om projektet enbart
syftar till att tillgodose ett behov
av lokal service som det ligger inom
den kommunala kompetensen att tillgodose.
För att företaget skall få utföras
som beredskapsarbete skall givetvis
förutsättningarna i övrigt för sådana
arbeten vara uppfyllda.»

Den andra frågan, själva huvudspörsmålet
hur man skall få fram lokaler till
industri och småföretag, ligger, såsom
jag påpekat, inom kommunernas kompetensområde.
När vi inom departementet
år 1964 diskuterade lokaliseringspropositionen
övervägde vi emellertid,
om man eventuellt skulle föreslå
riksdagen att staten eller kommunerna
med statligt bistånd skulle kunna uppföra
lokaler att uthyras till industriföretag
i Iokaliseringsområden. Det ligger

inget märkligt i en sådan åtgärd. Det
är något som förekommer i flera länder
ute i Europa.

Med hänsyn till att utredningen inte
hade prövat denna fråga fann vi emellertid
den vara för komplicerad för att
vi skulle kunna framlägga ett direkt förslag
för riksdagen. Vi bestämde oss i
stället för att spörsmålet skulle få bli
föremål för ett ytterligare övervägande,
och det har därför uppdragits åt departementets
lokaliseringsbyrå att företaga
en utredning om saken. Jag förmodar
att det lämpligast sker genom att
man tillkallar en utredningsman, som
får se över problemet. Efter det att
denna utredning är slutförd kan det
vara lämpligt att på nytt taga upp diskussionen
i detta avseende.

Jag vill gärna framhålla att vi är intresserade
av detta spörsmål men i enlighet
med vad som föreslogs i 1964
års lokaliseringsproposition måste användningen
av de kommunala beredskapsarbetena
begränsas såsom ett lokaliseringspolitiskt
medel. Möjligheten
att använda dessa beredskapsarbeten
i lokaliseringspolitiskt syfte står dock
fortfarande i viss omfattning öppen och
själva huvudproblemet skall vi som
sagt återkomma till.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag är mycket glad för
det tillägg som inrikesministern gjort
till sitt tidigare svar. Det besked han
lämnade om att en utredning är på
gång och att han ämnar återkomma till
denna problematik, tycker jag är mycket
glädjande. Jag tror att kommunernas
engagemang när det gäller uppförandet
av hantverkshus är en möjlighet
som vi inte skall utesluta, utan vi bör
ge kommunerna chansen att på denna
väg hjälpa till när det gäller att skapa
ökade sysselsättningsmöjligheter.

Om jag i mitt föregående anförande
uttryckte mig så att inrikesministern
kunde få den uppfattningen att jag menade
att man f. n. håller på att bygga

Torsdagen den 17 mars 19(i6

Nr 12

Interpellation anj;. propositionsavlämnandet

hantverkshus med bidrag av statsmedel
runt om i landet, var detta inte avsikten.
Jag menade att detta var något som
ågde rum innan vi år 1964 fattade beslutet
om lokaliseringsstödet.

Därjämte har jag fått den upplysningen,
att man under vissa förutsättningar
kan erhålla bidrag till beredskapsarbeten
av denna typ, och det är möjligt
att denna utväg kan begagnas även i det
aktuella fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Justerades protokollet för den 11 innevarande
mars.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 49, med förslag
till särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper,
in. in.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Josefson i Arrie, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående offentliggörandet av
material från 1960 års jordbruksutredning,
m. in., och

herr Wennerfors, till hans excellens
herr .statsministern angående regeringens
ställningstagande till jordbrukspolitikens
framtida utformning.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ "

Interpellation ang. propositionsavlämnandet Ordet

lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

1* — Andra kammarens protokoll 1966.

Herr talman! I riksdagsordningen har
särskilt understrukits vikten av att riksdagsarbetet
bedrives rationellt och med
största möjliga planmässighet. Tyvärr
har man år efter år fått konstatera,
att detta krav inte på ett tillfredsställande
sätt kunnat tillgodoses. Riksdagsarbetet
har i alltför stor utsträckning
anhopats till slutet av april samt maj.
Med denna fördelning av arbetet har
riksdagen under de mest koncentrerade
arbetsveckorna ofta inte fått tillräcklig
tid till noggrann prövning av ärendena.

Avgörande för planläggningen av riksdagsarbetet
är i första hand inom vilken
tid regeringens förslag tillställes riksdagen.
Propositionerna bör enligt riksdagsordningen
»avlämnas till riksdagen
så snart sig göra låter». Propositionstiden
för budgetproposition är —
med undantag för propositioner angående
riksstatens slutliga reglering — fastställd
till 70 dagar från riksdagens
öppnande, övriga propositioner, som
skall behandlas under vårsessionen, bör
enligt riksdagsordningen avlämnas inom
90 dagar från riksdagens öppnande.
Avsikten med riksdagsordningens stadgande
om att propositionerna skall avlämnas
så snart sig göra låter och med
de fastställda propositionstiderna är givetvis
att regeringsförslagen skall tillställas
riksdagen i så god tid, att arbetet
skall kunna planeras med någorlunda
jämn fördelning över sessionen. Naturligtvis
är det önskvärt att propositionerna
i så stor utsträckning som möjligt
avlämnas under de första riksdagsmånaderna,
så att man slipper att alltför
mycket forcera arbetet i riksdagsutskotten
och kamrarna. Det bör sålunda
vara en strävan hos regeringen att
avkorta de i grundlagen reglerade propositionstiderna.

Enligt den propositionsförteckning,
som regeringen lämnat riksdagen i år,
avses sammanlagt 135 propositioner bli
framlagda under vårsessionen. Av dessa
skulle 85, d. v. s. nära två tredjedelar av
A7r 12

Nr 12

Torsdagen den 17 mars 1966

Interpellation ang. propositionsavlämnandet

samtliga, enligt förteckningen vara avlämnade
till riksdagen den 15 mars.
Denna målsättning har regeringen inte
kunnat fullfölja. Den 15 mars hade till
riksdagen lämnats 44 propositioner, av
vilka 2 icke nämnts i propositionsförteckningen.
Sålunda har endast ungefär
hälften av det antal som förutsatts
i förteckningen och knappt tredjedelen
av det för vårsessionen beräknade
totala antalet propositioner avlämnats
den 15 mars. Det är därmed
uppenbart att riksdagsarbetet även i år
i alltför stort utsträckning måste koncentreras
till slutet av vårsessionen.
Sannolikt måste man samtidigt räkna
med en koncentrerad anhopning av ett
stort antal propositioner till några få
dagar.

De svårigheter, som koncentrationen
av riksdagsarbetet till slutet av vårsessionen
innebär för utskottsbehandlingen
och för riksdagens fattande av beslut,
har redan påtalats. Den anhopning
av propositionerna, som nu är att vänta,
omöjliggör dessutom för riksdagsledamöterna
och riksdagsgrupperna att
på tillfredsställande sätt fullgöra sitt
arbete på förslagsstadiet. Den motionsrätt,
som riksdagsordningen tillförsäkrar
riksdagsledamöterna, måste innebära
att envar ledamot skall ha möjlighet
att överväga varje proposition för
att inom den föreskrivna motionstiden
väcka de ändringsförslag, som vederbörande
finner nödvändiga. Det motionsarbete,
som riksdagsgrupper och
enskilda riksdagsledamöter kan finna
erforderligt, kan inte på tillfredsställande
sätt fullgöras med regeringens
försening i propositionsarbetet.

Naturligtvis kan det sägas, att propositionsarbetet
i Kungl. Maj:ts kansli
under senare år fått allt större omfattning
på grund av vidgad statlig verksamhet.
Den ökade användning, som interpellations-
och frågeinstituten fått
under senare år, har naturligtvis också
medfört ökad arbetsbörda för departementen.
Sådana förhållanden kan

dock inte få innebära någon eftergift
i kraven på att regeringen genom planläggningen
av sitt propositionsarbete
skall bereda riksdagen möjligheter att
rationellt ordna sitt arbete. Den av
fjolårets riksdag beslutade departementsreformen
avser bl. a. att ge regeringen
förbättrade personella resurser
men synes i varje fall inte hittills ha
medfört någon nämnvärd förbättring av
regeringens propositionsarbete från
tidsmässig synpunkt.

De svårigheter, som förseningen avpropositionerna
medför för årets riksdagsarbete,
kan givetvis nu knappast
undanröjas. Det framstår emellertid
som synnerligen angeläget att propositionsarbetet
under kommande år planlägges
på ett sådant sätt, att riksdagen
får bättre möjligheter än i år och de
närmast föregående åren till en rationell
planläggning av sitt arbete med
en någorlunda jämn fördelning över
hela riksdagssessionen.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
ställa följande frågor:

Vill Eders Excellens redogöra för
anledningarna till att propositionernas
avlämnande till riksdagen i år förskjutits
till tiden efter den 15 mars i väsentligt
större utsträckning än som förutsatts
i den propositionsförteckning,
som regeringen lämnade vid riksdagens
början?

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidtaga för att propositionsarbetet i regeringens
kansli skall kunna bedrivas
så, att bättre möjligheter skapas för ett
rationellare riksdagsarbete?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 52, angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. m.,

Fredagen den 18 mars 1966

Nr 12

nr 57, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1900 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor,

nr 59, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, in. m., ocli
nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes en till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 800, av herr Neländer in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 42, angående statsbidrag till
folkhögskolor.

Denna motion bordlädes.

8 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Holmbenj, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående statliga industriella företags
medlemskap i Svenska arbetsgivareföreningen,
och

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder mot placering
av sparmedel i utländsk bank.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.52.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 18 mars

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang. tillämpnings bestämmelserna

för vissa studielån

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Rask har frågat,
om jag är beredd att vidtaga åtgärder,
vilka möjliggör generösare tillämpningsbestämmelser
för studielån enligt studiehjälpsreglementet
för studerande
som ej fyllt 21 år.

Jag vill inledningsvis erinra om att en
av grunderna för det nya studiehjälpssystemet
— som i huvudsak omfattar
elever under 21 år i yrkesskolor, fackskolor,
gymnasier och folkhögskolor —
är att de studiesociala förmånerna till
elever som påbörjar utbildningen före
21 års ålder utgår med hänsyn till familjens
ekonomi och bostadsort, medan
de äldre eleverna får studiehjälp
oberoende härav.

Vid prövningen av ansökningar om
studielån skall enligt studiehjälpsreglementet
hänsyn tas till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden, om det gäller
yngre, ogifta studerande. Stadgandet i
denna del går tillbaka på studiehjälpsutredningens
uttalande att studielån en -

Nr 12

Fredagen den 18 mars 1906

Svar på interpellation anp. tillämpningsbestämmelserna för vissa studielån

dast i undantagsfall borde tilldelas sådana
elever. Särskilda utskottet — som
tillstyrkte förslaget till bestämmelse i
studiehjälpsreglementet — gjorde följande
uttalande i denna fråga: »Utskottet
utgår ifrån att studielånen även i
fortsättningen skall komma att spela en
förhållandevis underordnad roll som studiefinansieringskälla
för yngre elever
vid gymnasier, yrkesskolor och folkhögskolor.
» Riksdagen godtog utskottets utlåtande.

På grundval av gällande bestämmelser
och uttalanden i utredning, proposition
och utskottsutlåtande har centrala
studiehjälpsnämnden utformat detaljregler
för prövning av ansökningar om
studielån, vilka regler synes stå i god
överensstämmelse med syftet med denna
stödform.

Fn sådan uppmjukning av lånereglerna
som åsyftas i interpellationen förutsätter
en ändring av grunderna för
det studiesociala stödet. För detta fordras
beslut av riksdagen. Jag är emellertid
för närvarande inte beredd att ta
initiativet härtill. Nu gällande regler har
ej tillämpats mer än ett par år. Tiden
är ej mogen för att vidta ändringar av
mera djupgående art i nuvarande studiesociala
system.

Vidare anförde:

Herr RASK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Man jag är inte alls belåten
med innehållet. Jag har helt misslyckats
med att tolka in något positivt i svaret.

I det aktuella fall — det finns säkerligen
tusentals andra — som gav
mig anledning att interpellera ställdes
vederbörande inför alternativet att antingen
avbryta studierna eller söka lån
i bank. Nu löstes frågan lyckligtvis på
det sättet att sparbanken beviljade ett
lån, som emellertid skulle amorteras på
mycket kort tid. Men jag frågar mig

om en sådan lösning står i samklang
med vår uppfattning om hur de studiesociala
frågorna bör lösas. Jag kan inte
komma ifrån att något i detta system,
som jag tror på, måste ändras för att
tillämpningen skall bli rättvisare.

Statsrådet hänvisar till ett uttalande
i .särskilda utskottets utlåtande nr 1 år
1964 som lyder: »Utskottet ulgår ifrån
att studielånen även i fortsättningen
skall komma att spela eu förhållandevis
underordnad roll som studiefinansieringskälla
för yngre elever vid gymnasier,
yrkesskolor och folkhögskolor.»

Det är möjligt att detta var en någorlunda
riktig bedömning vid denna tidpunkt,
då man ännu inte visste hur det
hela skulle komma att verka. Därtill
kan väl läggas, att förhållandena oavbrutet
ändras. Sedan systemet nu tilllämpats
i två år kan det därför vara
motiverat med en omprövning av studiehjälpsreglementet,
framför allt i de
delar vi nu diskuterar.

Statsrådet citerade särskilda utskottets
utlåtande på s. 79. Jag vänder på
bladet och citerar på nästa sida: »I anslutning
till avsnittet om studielån i
propositionen vill utskottet understryka
vad departementschefen uttalat om
att den nu aktuella studiesociala reformen
endast innefattar en etapp som
sannolikt kommer att följas av flera
andra. I ett mera definitivt skede torde
det böra övervägas att tillgodose alla
studerandes kreditbehov i samma former,
oavsett om studierna bedrives vid
gymnasium, yrkesskola eller universitet.
En sådan lösning måste kunna erbjuda
åtskilliga fördelar.»

Jag vill fråga ecklesiastikministern:
Kan det tänkas att den samlade översyn
av vuxenutbildningen som har signalerats
även kommer att beröra denna
del av det studiesociala stödet?

Att söka tillgodose alla studerandes
kreditbehov i samma former oavsett
om studierna bedrivs vid gymnasium,
yrkesskola eller universitet måste vara
en fördel. Man uppnår på så sätt den

Fredagen den IX mars 1960

Nr 12

Svar på interpellation ang. tillämpningsbestämmelserna för vissa studielån

likformighet som måste vara väsentlig
i sammanhanget.

Låt mig ta ett exempel som kan belysa
min uppfattning.

I eu familj studerar två pojkar. Familjens
beskattningsbara inkomst är
12 500 kronor. Den ene av pojkarna är
inskriven vid universitet och har fyllt
21 år. Den andre studerar vid tekniskt
gymnasium och är 20 år gammal. Den
universitetsstuderande finansierar sina
studier enligt studiemedelsförordningen,
alltså oberoende av föräldrarnas inkomst.
Tjugoåringen vid det tekniska
gymnasiet får visserligen enligt studiehjälpsreglementet
studiebidrag, inackorderingstillägg
och ett inkoinstprövat tilllägg
på 25 kronor, men enligt de tilllämpningsbestämmelser
som nu gäller
för studielån får han sin ansökan om
studielån avslagen av centrala studiehjälpsnämnden.

Jag förstår mycket väl de ungdomar
som hävdar att de vill vara självständiga
och inte ligga föräldrarna till last,
men deras goda vilja hjälper inte. För
resten, en inkomsttagare med en beskattningsbar
inkomst på 12 500 kronor
har enligt min uppfattning mycket begränsade
möjligheter att ge studerande
barn ekonomisk hjälp. Till detta bör
också läggas att om den studerande påbörjat
sina studier på en viss studielinje
innan han eller hon fyllt 21 år, så
skall även efter det att vederbörande
fyllt 21 år bestämmelserna för studielån
tillämpas och hänsyn alltså tas till
föräldrarnas inkomst och bostadsort.

Statsrådet hänvisar i svaret till studiehjälpsutredningens
uttalande. Jag
tror knappast att utredningen hade förutsatt
ett så stort behov av lån som
det som föreligger i dag. Detta visas
framför allt av utredningens uppskattning
av lånebeloppen. Utredningen tog
sikte på drygt 40 miljoner kronor för
budgetåret 1964/65. För innevarande
budgetår beräknar centrala studiehjälpsnämnden
det totala lånebeloppet
till 59 miljoner kronor. Här föreligger

alltså en väsentlig skillnad som måste
bero på ett större lånebehov och större
ansökningsfrekvens än vad utredningen
hade räknat med. Centrala studiehjälpsnämnden
beräknar enligt de uppgifter
jag har fått att ungefär hälften av
dessa 59 miljoner kronor går till studerande
vid gymnasier, fackskolor, yrkesskolor
och folkhögskolor. Tråkigt nog
har centrala studiehjälpsnämnden ingen
statistik över hur många av de lånesökande
som är under 21 år. Men det totala
antalet ansökningar för innevarande
läsår var den 25 februari i år 23 800
och beräknas bli 25 000. Av dessa 25 000
beräknas drygt 20 000 bli bifallna, men
— och det tycker jag är en väsentlig sak
i sammanhanget — de 10 å 15 procent
av låneansökningarna som blir avslagna
är till allra största delen sådana låneansökningar
där föräldrainkomsten spelar
in.

Jag tycker nog att erfarenheterna under
de två år detta studiesociala system
varit i gång fullt ut motiverar en omprövning
av bestämmelserna för studielån
inom studiehjälpsreglementet.

Till sist måste jag säga att jag bär
mycket svårt att förstå den sista meningen
i interpellationssvaret. Inte kan
något generösare tillämpningsbestämmelser
för dessa lån till studerande under
21 år innebära ändringar av djupgående
art i nuvarande studiesociala
system, eller hur, herr ecklesiastikminister? Chefen

för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jo, herr Rask, det är
detta som är problemet, därför att en av
huvudprinciperna i hela studiehjälpssystemet
är att man utgått från en
årsgräns, 21-årsåldern, under vilken
studiehjälpsreglementet gäller. Beträffande
universitetsstuderande gäller studiemedelsförordningen.
Detta var en av
de stora utredningsfrågorna, en av de
frågor som det skrevs mest om och en
av de frågor som utskottet lade ned myc -

Nr 12

Fredagen den 18 mars 1966

Svar på interpellation ang. tillämpningsbestämmelserna för vissa studielån

ket stort arbete på. Det pågår ett kontinuerligt
arbete när det gäller en översyn
av detaljer, och jag räknar med och hoppas
också personligen att studiehjälpsnämnden
kanske redan till nästa år kan
komma fram med en del justeringar i
detaljer, men 21-årsgränsen är ingen
detalj. Att det inte är en detalj framgår
klart av att man byggt upp studiehjälpen
så, att elever i gymnasier, yrkesskolor
och fackskolor anses tillhöra familjernas
ekonomi. Det är därför föräldrarnas
behovsprövning kommer in i bilden.

Vad herr Rask är ute efter skulle helt
enkelt vara att man sänker den åldern
och över huvud taget betraktar alla studerande
som fristående ekonomiska enheter.
Det har dessutom i utredningen
understrukits att man inte gärna ser att
ungdom i så relativt låg ålder som det
här kan vara fråga om — vi behöver
inte ta en 20-åring, vi kan ta en 17-åring
— skall skuldsätta sig för att få en
utbildning på gymnasial nivå eller yrkesskolenivå.

Efter 21-årsåldern betraktas alla studerande
som fullständigt fristående ekonomiska
enheter. Den stora reformen
var ju att vi beträffande dem bortsåg
från hela familjebakgrunden. Det är ju
det vi inte kan göra för de yngre studerande,
och det är därför vi är låsta vid
denna 21-årsgräns.

En annan form som också övervägdes
var att möjligen gå efter skolformen,
men det kan inte heller vara riktigt.
Skulle det betyda att en gift person som
t. ex. var 22, 23 eller 24 år och gick i
ett gymnasium skulle betraktas som
barn och boende hemma? Det är omöjligt.
Han betraktas som en ekonomiskt
myndig medborgare.

21-årsgränsen är en huvudlinje i hela
systemet och den är inte en detalj. Vill
man ändra tillämpningen så som herr
Rask önskar kräver det ett nytt grepp
på hela problematiken. Det är därför en
fråga som inte skall väckas interpellationsvägen
utan närmast motionsvägen,

om man verkligen vill få den diskuterad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
52, angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
in. in.; och
till bevillningsutskottet propositionen
nr 57, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 59, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. in., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg anvisande av
anslag, till statsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Vidare föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 80, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1966/67; och hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 800.

§ 4

Föredrogs den av herr Eliasson i
Sundborn vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående propositionsavlämnandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 12

Fredagen den 18 mars 1966

Interpellation ang. tolkningen av begreppet »vårdare» i 63 § lagen om val till riksdagen
— Interpellation ang. undantagande från stoppförbud för fordon som transporterar
svårt rörelsehindrad person

s r. under valrörelserna och inför valför -

Meddelande ang. arbetsplenum
Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Med

hänsyn till den beräknade arbetsbelastningen
under veckan närmast före
påskuppehållet torde det bli nödvändigt
att anordna arbetsplenum även
torsdagen den 31 mars. Nämnda sammanträde,
som inledes med en frågestund,
avses skola ta sin början kl.
13.00.

§ 0

Interpellation ang. tolkningen av begreppet
»vårdare» i 63 § lagen om val
till riksdagen

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRK i Göteborg (s), som yttrade: Herr

talman! I lag om val till riksdagen
återfinnes efter ändring beslutad
av 1965 års riksdag följande bestämmelse
i 63 §:

»Väljare, som till följd av sjukdom,
lyte, vanförhet eller hög ålder är oförmögen
att inställa sig vid valförrättningen
för det valdistrikt där han är
uppförd i röstlängden, äger ingiva valsedel
genom den som är barn eller barnbarn
till väljaren eller som är väljarens
fader, moder eller syskon eller är väljarens
vårdare.»

I diskussioner kring tillämpningen av
nämnda paragraf har förekommit viss
osäkerhet om tolkningen av begreppet
»vårdare» i detta sammanhang. Av särskild
betydelse är detta problem, när
det gäller personer som är intagna på
olika slag av vårdinrättningar. Även i
andra fall kan det tänkas förekomma
meningsskilj aktigheter om vem som är
att betrakta som röstberättigads vårdare.
Farhågor har uttryckts för att okunnighet
om begreppets rätta tolkning kan
föranleda missförstånd och tvistigheter

rättningen.

Med hänvisning till vad som ovan anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet rikta följande
fråga:

Är statsrådet beredd att lämna kammaren
en auktoritativ tolkning av begreppet
»vårdare» i 63 § lagen om val
till riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. undantagande från
stoppförbud för fordon som transporterar
svårt rörelsehindrad person

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖNELL (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt 61 § vägtrafikförordningen
tillkommer det länsstyrelsen
eller när det gäller stadsområde vederbörande
stadsmyndighet (trafiknämnden)
att meddela erforderliga föreskrifter
avseende bl. a. »parkering eller
annan uppställning eller stannande
av fordon» beträffande viss allmän väg,
gata eller allmän plats eller beträffande
samtliga dylika vägar inom visst område.
Underrättelse om sådana lokala trafikföreskrifter
skall lämnas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

I och för sig torde det inte möta något
hinder att i lokal trafikföreskrift
avseende förbud att stanna fordon på
viss gata göra sådana undantag som
möjliggör avsläpp av rörelsehindrade
personer. Undantag av detta slag synes
emellertid icke tillämpas på någon plats.
Det finns anledning beklaga detta. Det
skulle för rörelsehindrade människor
vara av utomordentligt stor betydelse,
om de vore oberoende av bestämmelser
av här ifrågavarande slag. Enligt min
mening är denna fråga av så stor vikt
att de statliga myndigheterna, då man

Nr 12

Fredagen den 18 mars 1966

Interpellation ang. undantagande från stoppförbud för fordon som transporterar
svårt rörelsehindrad person

på lokalt håll inte ansett sig kunna införa
undantag av berört slag, bör överväga
lämpliga åtgärder. Det synes ligga
närmast till hands att införa sådana bestämmelser
i vägtrafikförordningen, att
undantag från stoppförbud göres för
fordon som transporterar svårt rörelsehindrade
människor.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att sådana bestämmelser införes
i vägtrafikförordningen att undantag
medges från bestämmelsen om
stoppförbud för fordon som transporterar
svårt rörelsehindrade personer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om en
allmän och total avrustning, och
nr 2, i anledning av motioner om officiell
svensk handelsbojkott av sydafrikanska
varor;

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1966/67
inom kommunikationsdepartementets

verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1966/
67,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1966/67, och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation
av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 13, i anledning av väckta motioner
om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattning för periodiskt
understöd till studerande samt
för återbetalade studiemedel m. m.,
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående rätten för villaägare till
avdrag vid beskattningen för ränta å
lån,

nr 16, i anledning av väckta motioner
om höjning av förvärvsavdragen vid
beskattningen, m. m.,

nr 17, i anledning av väckta motioner
om lättnader i beskattningen för
personer med nedsatt skatteförmåga,
in. in., och

nr 24, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta
motioner rörande arvs- och gåvobeskattningen; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om obligatoriskt civiläktenskap,
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående vigselrätten för pastorer
i fria kristna trossamfund,

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående försäkring för passagerare
vid inrikes flygtrafik, och

Fredagen den 18 mars 1966

Nr 12

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud in. fl.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om vissa pensionärers rätt till ersättning
för sjukhusvård m. in.,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 19G0 (nr 74),
in. m., och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om studiesociala åtgärder i vissa
fall;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om rätt att fritt etablera radio- och
televisionsanläggningar, in. in.,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående trafikfria lekplatser,
nr 20, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de kommunala
trafiknämndernas verksamhet och
organisation, och

nr 21, i anledning av väckt motion
om rätt för polisen att genom stickprov
kontrollera bilisters nykterhet; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av väckt motion
om reserabatter åt studerande,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om en allsidig kulturutredning och
angående kulturpolitikens framtida utformning,
och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot förgiftningsolyckor
bland barn.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
19GG/G7 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/G7 inom finansdepartementets
verksamhetsområde.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 21—26
mars för deltagande i sammanträden
med Europarådets ekonomiska och politiska
kommittéer.

Stockholm den 18 mars 19G6

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Gustavsson
i Alvesta till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
bostadsbyggandet under år 1965.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.18.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 12

Tisdagen den 22 mars 1966

Tisdagen den 22 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Fridolfsson i Rödeby och fröken Bergegren
enligt till kammaren inkomna
läkarintyg vore sjukskrivna under tiden
den 17—26 respektive den 21—31
innevarande mars.

Herr Fridolfsson i Rödeby och fröken
Bergegren beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.

§ 3

Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse, nr 70, angående muntligt meddelande
till riksdagen enligt 56 § riksdagsordningen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj :t beslutat, att meddelande
om Sveriges utrikes- och handelspolitik
skulle göras till riksdagen enligt
56 § riksdagsordningen, och förordnat,
att meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsministern Erlander
och i andra kammaren av ministern
för utrikes ärendena Nilsson.

Herr talmannen tillkännagav, att ifrågavarande
meddelande komme att lämnas
vid början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 23 innevarande
mars kl. 10.00.

§ 4

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av upphandlingskungörelsens bestämmelser Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har i en
interpellation frågat mig om jag anser
att samma regler skall gälla för statliga
verks upphandling oavsett om de offererande
företagen drivs i enskild eller
statlig regi. Vidare frågar herr Nordgren
om några bestämmelser har utfärdats,
som medger särskilt förfarande
vid statliga verks köp från statliga
företag och, om så är fallet, vilka grunder
som i så fall ansetts böra gälla
ifrågavarande upphandlingar.

En grundprincip för svenska myndigheters
upphandling är att valet av leverantör
skall ske efter strikt affärsmässiga
principer. Detta är uttryckligen
fastslaget i upphandlingskungörelsen
och har vidare utvecklats i en skrivelse
från finansdepartementet till de upphandlande
myndigheterna. Dessa föreskrifter
ger inte rum för några särskilda
hänsynstaganden vid upphandling från
statliga företag. Några föreskrifter av
sådan innebörd har inte heller utfärdats
i fråga om upphandling av varor.
En annan sak är att kriminalvårdens
arbetsprodukter försäljs till statsmyndigheterna
enligt särskilda regler. Men
även här gäller för de upphandlande
myndigheterna att de inte skall behöva
betala mer än marknadspris.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation
angående reglerna för upphandling
olika företag och myndigheter emellan.

Finansministern säger i svaret: »En
grundprincip för svenska myndigheters

Tisdagen den 22 mars 1906 Nr 12

Svar på interpellation ang. tillämpningen av upphandlingskungörelsens bestämmelser

upphandling iir att valet av leverantör
skall ske efter strikt affärsmässiga principer.
» Detta har, säger finansministern,
»vidare utvecklats i en skrivelse från
finansdepartementet till de upphandlande
myndigheterna. Dessa föreskrifter
ger inte rum för några särskilda hänsynstaganden
vid upphandling från
statliga företag.»

Svaret är, herr finansminister, klart
och entydigt och jag är fullt nöjd med
detsamma. Jag t. o. in. vågar tro att så
är förhållandet med flertalet företagare.
Detsamma gällde det svar som statsrådet
Lange vid en interpellationsdebatt för
något över en vecka sedan lämnade angående
målsättningen för regeringens
näringspolitik. Statsrådet Lange sade
då, att det skall vara fri och på lika villkor
upplagd konkurrens. När nu både
finansministern och handelsministern så
klart har betonat detta, har jag ingen
anledning att tro annat än att det är regeringens
bestämda önskan och vilja.

Då kommer emellertid helt naturligt
följande fråga: Är finansministern och
övriga statsråd beredda att medverka
till att denna regeringens föresats verkligen
fullföljes av de statliga och kommunala
myndigheterna? F. n. är detta
nämligen enligt vår uppfattning inte
fallet, i varje fall inte inom en del av
näringslivets områden. Jag anser inte att
det innebär en strikt tillämpning av
affärsmässiga principer och konkurrens
på lika villkor, att anbud från t. ex.
subventionerade olönsamma statliga företag
jämställs med anbud från lönsamma
skattebetalande företag eller att
vederbörande upphandlande myndighet
anmanar några få utvalda företag att
lämna in anbud.

En del bestämmelser i förordningen
om allmän varuskatt gör också att vissa
företag är förhindrade att lämna offert
på lika villkor. Jag tillåter mig bara
nämna som exempel tvätteribranschen.

Till sist bara ett par ord om det som
egentligen har aktualiserat interpellationen.
Ett snart tjugoårigt företag inom

konfektionsbranschen, som specialiserat
sig på att göra uniformer av olika slag
och levererat dylika under en lång följd
av år till olika myndigheter, fick 1965,
trots hemställan från företagets sida,
inte ens lämna in anbud eller, rättare
sagt, inte uppgift om den tid när anbud
skulle vara inlämnat.

Vid ett annat tillfälle visade det sig
av tillgängliga siffror att vederbörande
företag blev förbigånget trots ett lägre
anbud. När ett statligt verk på hösten
1963 lade ut beställningar för åren 1964,
1965 och 1966 lär inte mindre än tre
företag ha blivit förbigångna, medan
det statligt subventionerade företaget
fick ordern trots att de andra tre anbuden
var lägre.

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att finansministern inte kan intressera
sig för varje detalj, och jag förstår också
att det är helt naturligt, att fel, misstag
och felräkningar kan uppstå, men
de kan också rättas till.

När jag på nytt tackar finansministern
för svaret med dess enligt min mening
fullt riktiga principiella inställning i
upphandlingsfrågorna, uttalar jag samtidigt
den förhoppningen, att finansministern
medverkar till att bestämmelserna
följs i fortsättningen och att om
möjligt begångna misstag, som kan rättas
till, justeras.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en liten komplettering.
Den statliga upphandlingskungörelsen
gäller självfallet för de statliga
företagen och inte för andra offentliga
företag. Jag vill nämna detta för den
händelse interpellanten skulle åsyfta
sistnämnda företag.

Nu har interpellanten — kanske av
lättförklarliga skäl — inte konkretiserat
eller preciserat, utan endast sagt att etl
företag skulle ha blivit illa behandlat
i ett sammanhang och att tre företag
skulle ha blivit illa behandlade i ett
annat sammanhang. Detta bör ju ve -

Nr 12

Tisdagen den 22 mars 1966

Svar på interpellation ang. s. k. förarplatsförsäkring å statens motorfordon

rifieras på ett eller annat sätt. Om inte
interpellanten vill verifiera och precisera
det här, har han möjlighet att göra
det i något annat sammanhang till mig.

I de fall, då sådana här anmärkningar
har förekommit och vi har undersökt
dem, har det emellertid visat sig, att
det har varit rykten utan grund och att
de statliga företagen icke med skäl har
kunnat anklagas för någon mannamån.

Jag vill emellertid, herr talman, om
nu inte interpellanten vill föra debatten
vidare — jag kan förstå en sådan
inställning från hans sida — förklara
att jag är beredd att vid personligt samtal
med honom få informationer om
de speciella företag han har åsyftat med
sin interpellation.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag delar finansministerns
uppfattning, att man inte skall ta
fram vissa företag och göra reklam för
eller emot dem. Jag ber att få tacka finansministern
för det lämnade löftet,
att vi kan diskutera saken vid ett annat
tillfälle.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. s. k. förarplatsförsäkring
å statens motorfordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat om jag vill medverka till
att de statliga myndigheter, vilka innehar
eller framdeles anskaffar motorfordon,
åläggs att teckna förarplatsförsäkring
i syfte att vid olycksfall till följd
av trafik garantera förare av statsägt
fordon visst ekonomiskt skydd.

Mitt svar är att jag principiellt sett
vill medverka till att förare av statsägda
fordon på grund av anställning
i statens tjänst får samma skydd mot
trafikolycksfall som privatanställda bil -

förare. Med hänsyn till att staten inte
tecknar försäkring i syfte att gardera
sig mot risker för ekonomiska förluster
eller andra utgifter av liknande slag är
jag emellertid f. n. inte beredd att uttala
mig om huruvida ett sådant skydd
bör ha formen av förarplatsförsäkring.
Jag är inte heller för dagen beredd att ta
närmare ställning till utformningen i
övrigt av ett sådant skydd. Frågan bör
närmare utredas.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka finansministern
för svaret på min interpellation,
vilket ju var positivt eftersom finansministern
principiellt är villig att
medverka till att förare av statsägda
fordon får samma skydd mot trafikolycksfall
som privatanställda bilförare.
Även kommunerna har ordnat med
detta skydd för sina bilförare.

Sedan förarplatsförsäkringen infördes
på den svenska försäkringsmarknaden
1957 har det blivit praxis att denna
skall utgöra ett komplement till den obligatoriska
trafikförsäkringen. Det måste
enligt min mening vara otillfredsställande
att förare av statsägda fordon saknar
detta skydd.

Vad som framför allt föranledde mig
att ta upp denna fråga var att det, när
staten skulle överta polisväsendet, från
statligt håll framhölls, att det inte skulle
ske någon försämring av polisens anställningsvillkor.
När kommunerna var
huvudmän för polisen fanns det förarplatsförsäkringar
på deras fordon. Trots
statens utfästelser kan man konstatera,
att en försämring har inträtt för denna
grupp i och med att staten blev huvudman.

Finansministern säger att han för dagen
inte är beredd att ta ställning till
huruvida ett skydd åt förare på statsägda
fordon skall ha formen av förarplatsförsäkring.
Han är ej heller beredd
att ta ställning till utformningen, utan

Tisdagen den 22 mars 1906

Nr 12

Interpellation ang. den svenska

frågan bör enligt hans mening utredas
närmare.

Några formella hinder att teckna förarplatsförsäkring
för statspolisen, postverket,
televerket, statens vattenfallsverk
m. fl. myndigheter, föreligger emellertid
inte, enligt vad som inhämtats
från kommunikationsdepartementet och
försäkringsinspektionen.

Jag vill till slut ställa en fråga till
finansministern angående utredningen:
Kan det förväntas att denna kommer att
igångsättas snart, eftersom det måste
anses otillfredsställande att flera tusen
förare av statsägda fordon saknar det
skydd som förarplatsförsäkringen ger?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Då jag i interpellationssvaret
framhöll, att jag är beredd att utreda
frågan, finns det självfallet inte
någon anledning att vänta längre med
utredningen än vad förhållandena tvingar
mig till.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för detta löfte.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2,
statsutskottets utlåtanden nr 5, 8, 9, 36,
37 och 40, bevillningsutskottets betänkanden
och memorial nr 13—17 och
24, första lagutskottets utlåtanden nr
15, 16, 18 och 19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 26, 27 och 29, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 18—21 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 13—15.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

textilindustriens konkurrensmöjligheter

herr Björk i Göteborg, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående tolkningen av begreppet
»vårdare» i 63 § lagen om val till riksdagen,
och

herr Sjöncll, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående undantagande från stoppförbud
för fordon som transporterar
svårt rörelsehindrad person.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Interpellation ang. den svenska textilindustriens
konkurrensmöjligheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Den svenska textilindustrien
upplever för närvarande en besvärlig
kris. Den är långsiktig så till
vida att avsättningsmöjligheterna för
svenska textilvaror successivt krymper.
Ur det kortsiktiga perspektivet är det
värt att notera att den totala efterfrågan
på svenska textilvaror har minskat sedan
hösten 1965. Situationen är i flera
avseenden kritisk, och åtskilliga textilföretag
har varslat om nedläggning eller
inskränkning av driften. Ett färskt
exempel härpå är malmöföretaget Mab
och Mya, som i förra veckan lämnade
besked om permittering av 400 textilarbetare.
Flera exempel kan även hämtas
från den näraliggande konfektionsindustrien.

Bakgrunden till textilindustriens svåra
läge är dels svårigheterna på exportmarknaden,
där svenska företag möter
höga tullar och andra handelshinder,
dels konkurrensen på hemmamarknaden,
inte minst från låglöneländerna
men även från andra länder — t. ex.
våra nordiska grannländer — vilka inte
hindras av handelspolitiska spärrar och
därför kan sälja till särskilt låga priser.
Den i världen tämligen unika lågtull -

Nr 12

Tisdagen den 22 mars 1966

Interpellation ang. verksamheten vid Töreverken

politik, som Sverige för, drabbar således
vår textilindustri i dubbelt avseende.
Man kan inte säga att Sverige har
sämre naturliga förutsättningar än andra
länder att producera textilvaror.
Visserligen importerar vi en stor del av
råvarorna, men i det avseendet är vi
jämställda med många andra länder.
Textilindustrien tillför nu Sverige ca
500 miljoner kronor i exportintäkter.
Yrkesskickligheten tillmäts med rätta
stor betydelse även i automatikens tidevarv.
Den svenska yrkesskickligheten
inom väveri, spinneri o. s. v. är erkänd
långt utanför vårt lands gränser. Rationaliseringen
i de svenska företagen är
långt driven även internationellt sett.

Ett speciellt problem när det gäller
textilindustrien är att denna med viss
rätt kan karakteriseras som en låglönebransch.
De låga lönerna i branschen är
emellertid bl. a. en följd av konkurrensförhållandena
på hemmamarknaden och
exportmarknaden. Dessa förhållanden,
som beror på tidigare nämnda faktorer,
kan på sikt förändras i sådan riktning
att lönerna höjs till en nivå som bättre
svarar mot den som uppnåtts inom andra
branscher. Åtgärder som leder till
resultat på kortare sikt kan emellertid
övervägas.

Den textilkris som vi nu befinner oss
i kan således i viss mån sägas vara artificiell.
Skulle nämligen de länder, till
vilka vi nu säljer en stor del av textilproduktionen,
sänka sina textiltullar
gentemot oss till en nivå motsvarande
den svenska, finge den svenska exportindustrien
helt andra och bättre förutsättningar
att skapa avsättning för textilvarorna.
Det är också i detta perspektiv
man måste se den svenska textilindustriens
möjligheter på längre sikt. Alltför
drastiska nedskärningar av produktionsvolymen
i nuläget kan visa sig felaktiga
på sikt. De fördelar för konsumenterna
som sådana nedskärningar
kan synas innebära är därför i viss mening
illusoriska.

Mot bakgrund av dessa överväganden

är det angeläget att ge den svenska textilindustrien
möjligheter att konkurrera
med utländsk industri på lika villkor.
Hur detta skall åstadkommas får man
överväga närmare. En fortgående intensifierad
rationalisering av såväl textil-
som konfektionsindustrien måste givetvis
alltfort betraktas som högst angelägen.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Hur bedömer herr statsrådet den
svenska textilindustriens möjligheter att
på längre sikt kunna hävda sig gentemot
utländska konkurrenter på hemmamarknaden
och på exportmarknaden? 2.

överväger herr statsrådet åtgärder
för att underlätta för den svenska textilindustrien
att klara sig över de nuvarande
akuta svårigheterna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. verksamheten vid
Töreverken

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
yttrade:

Herr talman! Sedan 1950-talets början
har frågan om upprätthållande av
den industriella sysselsättningen i Töre
tillhört de mera svårlösta samhällsfrågorna.
Upprepade utredningar har utförts.
Beslut om olika rekonstruktioner
av Töreverken har tid efter annan fattats,
senast i samband med 1965 års beslut
om förvärv av aktierna i Svenska
Durox AB. Tyvärr har någon stabilitet
hos företaget ännu ej ernåtts.

För närvarande råder driftstopp vid
företaget. Detta, som ursprungligen uppgavs
bero på den stränga kylan, har undan
för undan förlängts. Enligt de senaste
meddelandena kommer det att bestå
till mitten av april månad. En utred -

Tisdagen den 22 mars 19G6

Nr 12

ning om olika tekniska alternativ för den
fortsatta driften pågår enligt uppgift sedan
en tid.

I och för sig är det nog uppenbart att
frågan om Töreverkens fortsatta produktionsinriktning
påkallar en utredning.
önskvärt hade givetvis varit att en
sådan utredning kunnat påbörjas i så
god tid och bedrivas med en sådan intensitet,
att den nuvarande situationen
med permitteringar och osäkerhet för
de anställda och bygden kunnat undvikas.
Ett sådant mått av förutseende
och ansvar för de anställda har väl alltmera
börjat anses höra till bilden hos
en modern arbetsmarknad.

Mot denna bakgrund framstår det som
desto mera angeläget med ett klarläggande
besked om när utredningsarbetet
kan bedömas ha fortskridit så långt, att
ett mera definitivt beslut om Töreverkens
produktionsinriktning och framtid
kan fattas. Härvid förutsattes givetvis
att handläggningen av denna fråga skall
ske under målsättningen att dels finna
en lönsam produktionsinriktning för
företaget, dels tillgodose kraven på socialt
ansvar från samhällets sida för den
berörda bygdens fortbestånd och utveckling.

Under åberopande av det anförda fåi
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är en lösning av problemet om fort
satt och mera bestående verksamhet vid
Töreverken att förvänta inom den närmaste
framtiden och när kan i så fall
ett definitivt besked härom vara att
emotse?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. fångvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr HECTOR (k), som yttrade:

Herr talman! I den offentliga debatten
söker man ibland framställa den

Interpellation ang. fångvården

svenska fångvården som human och modern.
Å andra sidan har i tidningsartiklar
och debattböcker redovisats rakt
motsatta uppfattningar. Publicerade
brev och uttalanden från f. d. interner
kan givetvis bedömas mer eller mindre
kritiskt. Men att utan vidare avfärda
dem skulle säkerligen vara ett stort
misstag.

Problemet innesluter många sidor. En
väsentlig sådan är standarden på anstalterna
och deras gestaltning. Att de
äldre av dessa — och de dominerar
tyvärr — inte bara är bristfälliga utan
också under all kritik är ett omvittnat
faktum. I tidningen Statsanställd nr 3
detta år sätter en artikelförfattare citationstecken
kring ordet kriminalvård
och betecknar fängelsesektorn som en av
de markant eftersläpande i Social-Sverige.
Han tvekar inte heller att använda
ordet skandal om dagens situation inom
kriminalvården då det gäller anstaltsbyggnaderna.

Det kunde kanske mot detta genmälas
att omdömena gäller de sekelgamla
— i ett fall 175 år gamla — fängelsebyggnaderna
men att nu i enlighet med
fångvårdens byggnadskommittés nyligen
framlagda plan ett antal nya och
moderna fångvårdsanstalter kommer att
uppföras. Frågan enligt vilka principer
dessa projekterats och uppförts bör bedömas
mot bakgrund av exempelvis den
av en sju meter hög betongmur omgärdade
Kumlaanstalten. Dess betongkuber
och underjordiska betongtunnlar ger ett
sådant avskräckande intryck att de måste
verka nedbrytande. I en artikel i
Dagens Nyheter den 21 februari 1966
heter det: »De intagna bryts ner i Kumlafängelset,
de kommer ofta ut sämre
än de gick in, lider av cellskräck och
är apatiska efter långvarig vistelse bakom
de sju meter höga murarna, där de
lever i betongkuber som får dem att
tänka på atombombsäkra skyddsrum,
säger en polisman, vilken fått befatta
sig med flera yngre återfallsförbrytare
som varit paniskt förskräckta över ut -

Nr 12

Tisdagen den 22 mars 1966

Interpellation ang. fångvården

sikterna att få tillbringa en ny sejour på
Kumlaanstalten.»

Det kan icke få vara fångvårdens
syfte att psykiskt knäcka internerna
utan att hjälpa dem till en ny start i
livet. Om Kumlaanstalten är avsedd att
utgöra typmönster för kommande anstaltsbyggen,
bör sådana planer ofördröjligen
omprövas. Anstalterna bör
lämpligen bli mindre, även om detta
nödvändiggör projektering av flera än
vad som förutsatts. Det bör dessutom
vara möjligt att erbjuda internerna en
något annorlunda anblick än enbart betong
och himlavalvet.

Jämsides med frågan om principerna
för anstaltsbyggnadernas ändamålsenliga
projektering står som en än viktigare
fråga nödvändigheten av större resurser
för psykiatrisk och psykologisk
vård. De uppenbara gynnsamma erfarenheterna
av användandet av psykologer
inom kriminalvården berättigar
slutsatsen att denna del av fångvården
väsentligen bör utbyggas.

I nära anknytning härtill vill jag rikta
uppmärksamheten på problemen om
vårdpersonalens rekrytering och utbildning.
Anspråken på en human fångvård
som bör motsvara straffverkställighetens
syfte reser stora krav på personalens
omdöme och beteende. I tidningen
Aftonbladet den 13 februari detta år
publicerades en skrivelse från 209 interner
till anstalten Långholmens direktör
med hemställan, att en fritidsassistents
offentliga ställningstagande i behandlingsfrågor
icke borde medföra något
obehag för denne. Detta tyder på
behovet av en närmare granskning av
förhållandena i dessa avseenden.

Vad slutligen beträffar frågan om frieller
eftervården utgör detta ett område,
där man måste finna en ändamålsenlig
lösning. Den nyligen lanserade
idén om kategorihus för frigivna interner
förefaller få en effekt motsatt den
angivna. Andra utvägar bör sökas. Frivårdens
ändamålsenliga organisation och
utbyggnad bör enligt min mening bli

föremål för en skyndsam utredning. I
anslutning till varje fångvårdsanstalt
borde ett organ för frivårdsverksainheten
finnas. En ömsesidig kontakt
borde finnas mellan detta och antaltsmyndigheten
redan före frigivningen.
Frågor om arbete och bostad borde sålunda
vara ordnade eller förberedda
redan då den frigivne träder ut att på
nytt starta i livet.

Det handlar enligt min mening om så
pass väsentliga ting som om människors
omhändertagande i syfte att återföra
dem till ett normalt liv och om deras utnyttjande
för insatser i produktionsoch
samhällslivet, att man icke kan
rygga inför de kostnadsstegringar åtgärder
i sådant syfte skulle medföra.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

1. Är statsrådet beredd att taga något
initiativ i syfte att för det fortsatta genomförandet
av planen för fångvårdsanstalternas
uppförande beakta de i
denna interpellation anförda synpunkterna? 2.

Är statsrådet beredd att tillsätta en
arbetsgrupp eller utredning med uppdrag
att skyndsamt företa en översyn
av fångvårdens inre problem — ökad
användning av kriminalvårdspsykologer,
rekryterings- och utbildningsproblemen
när det gäller personal in. m. —
i enlighet med i denna interpellation
anförda synpunkter?

3. Är statsrådet beredd att låta utreda
frågorna om efter- eller frivårdens organisation
och utbyggnad?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att på morgondagens
föredragningslista dels utrikesutskottets
två gånger bordlagda utlåtanden nr 1
och 2 uppföres närmast före de i dag
bordlagda ärendena, dels bland två

Tisdagen den 22 niars 1966

Nr 12

gånger bordlagda ärenden tredje lagutskottets
utlåtande nr 18 uppföres närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 9.

Denna hemställan bifölls.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts skrivelse och propositioner överlämnats
till kammaren:

nr 39, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,

nr 48, angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag,

nr 50, angående ökad utbildning av
socionomer och gymnastiklärare in. ni.,
nr 53, med förslag till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, m. in.,

nr 56, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67,
nr 58, med anhållan om yttrande över
vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling
antagit vid sitt sjuttonde ordinarie
möte,

nr 60, med förslag till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,
in. in.,

nr 61, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 29
november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar, m. in.,
nr 62, angående inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut m. in.,

nr 63, angående fortsatt disposition av
visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 64, angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m.,

nr 65, angående bidrag till den nordiska
kulturfonden,

nr 66, angående förstatligandet av
uppbördsverken och omorganisation av
de lokala skattemyndigheterna, m. m.,
nr 68, angående anslag till statskontoret
för budgetåret 1966/67,

nr 104, angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten samt

inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor in. in.,

nr 108, angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67,

nr 109, angående organisation av en
för krigsmakten gemensam intendenturkår
in. m., samt

nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till patentlag
in. m., motionerna:
nr 801, av herr Boo,
nr 802, av herr Löfgren m. fl., och
nr 803, av herr Wennerfors;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 42, angående statsbidrag till folkhögskolor,
motionerna:

nr 804, av herr Källstad in. fl.,
nr 805, av herr Xordstrandh in. fl.,
och

nr 806, av herr Skoglösa m.fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 43, angående fortsatt valutareglering,
motionerna:

nr 807, av herrar Björkman och
Bengtson i Solna, och

nr 808, av herr Ståhl in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 44, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., motionen
nr 809, av herr Carlshainre; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, angående avveckling av nuvarande
rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna, motionen nr 810, av herr
Lundberg.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

§ 14

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. kl. 19.30
onsdagen 23 mars till och med fredagen
den 25 mars. Jag avser att under denna
tid deltaga i »International Conference
on South West Africa» i Oxford, England.

Stockholm den 22 mars 1966

Ola Ullsten

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 15

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, angående riktlinjer för arbets -

marknadspolitiken, m. m., måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter onsdagen den 30 innevarande
mars.

Denna hemställan bifölls.

§ 16

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Börjesson
i Falköping till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående utredningen om järnvägskatastrofen
i Skultorp.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.21.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 mars

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom den
16 innevarande mars fattade beslut skulle
nu val företagas av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte
suppleanter för dessa ombud.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,

som yttrade:

Herr talman! För det val som skall
företagas vid detta plenum ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Listan
upptar namn på så många personer,
som valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan var av
följande utseende:

Ombud Suppleanter

S. R. Alemyr,

ledamot av andra kammaren

A. O. B. Forsberg,

ledamot av andra kammaren

S. H. Gustafson i Göteborg,
ledamot av andra kammaren

S. A. D. Wiklund,

ledamot av andra kammaren

G. Hedlund,

ledamot av andra kammaren

L. M. Eliasson i Sundborn,
ledamot av andra kammaren

Onsdagen den 23 mars 19C6 fm.

Nr 12

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan uppförda ledamöterna utsedda till
ombud respektive suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

§ 2

Justerades protokollet för den 17 innevarande
mars.

§ 3

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i anslutning till det i Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 70 avsedda meddelandet
finge omfatta jämväl utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, men att
yrkanden beträffande dessa utlåtanden
finge framställas först sedan desamma
föredragits.

Härefter lämnade herr talmannen ordet
till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som framförde
förenämnda meddelande, så lydande:

Herr talman! Riksdagens närmast föregående
ordinarie utrikesdebatt ägde
rum för jämnt ett år sedan. Sedan dess
har regeringen haft anledning att vid
olika tillfällen uttala sig om den världspolitiska
utvecklingen. Så sent som i
december i fjol lämnades en redogörelse
för regeringens bedömning av viktiga
aktuella utrikespolitiska frågor med
anledning av interpellationer vid höstriksdagen.
Det är således inte alltför
länge sedan kamrarna hade tillfälle att
dryfta det internationella läget.

Den utrikespolitiska utvecklingen

Utrikes- och handelspolitisk debatt

präglas för närvarande av händelserna
i Sydostasien och Afrika. Kriget i Vietnam
engagerar känslomässigt en hel
värld även om det ytligt sett rör sig om
ett perifert och begränsat konfliktområde.
Händelseutvecklingen i Afrika
vittnar om att hela denna kontinent befinner
sig i ett akut skede av omvandling
och förändring. Det är därvid inte
bara spänningarna i Sydafrika och
Rhodesia som inger oro utan lika mycket
de växande svårigheterna att nå
politisk stabilitet i Afrikas nya länder.
Regimerna avlöser varandra. Av allt att
döma är den tid avlägsen då förhoppningarna
om en något så när lugn social
och ekonomisk utveckling kan infrias.
Även i länder som tidigare än
de afrikanska staterna vunnit självständighet
under efterkrigstiden —• såsom
Indonesien — har den inre utvecklingen
under det gångna året präglats
av våldsamma motsättningar.

Herr talman! Detta är mörka inslag
i den världspolitiska bilden just nu,
men det finns också ljusare och mer
hoppingivande drag. Efter en förlamande
kris kunde FN:s generalförsamling
hösten 1965 åter arbeta normalt.
Därmed är givetvis inte sagt att generalförsamlingen
i alla frågor kunnat
uppnå sakligt betydelsefulla eller nyttiga
resultat. Men själva faktum att
världsorganisationens huvudförsamling
på nytt kan arbeta är av stor politiskpsykologisk
betydelse. Ett annat positivt
inslag i bilden — även om ännu
inga påtagliga resultat uppnåtts — är
nedrustningsförhandlingarna i Geneve.
De farhågor som på många håll hystes
för att det tillspetsade läget i Sydostasien
skulle omöjliggöra att förhandlingarna
återupptogs visade sig vara
obefogade. Kring detta ämnesområde,
som så direkt berör Sverige på grund
av vårt deltagande i genévekonferensen,
skall senare i denna redogörelse
en mer utförlig kommentar lämnas.
Uppgörelsen i Tashkent om kashmirkonflikten
bar också mottagits med stor

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lättnad. Inte bara parternas beredvillighet
att medverka till denna uppgörelse
utan också sovjetregeringens konstruktiva
bidrag till minskande av spänningen
i denna de! av världen förtjänar att
framhävas.

Under de senaste åren har läget i
Europa präglats av en tendens till ökade
ekonomiska och kulturella kontakter
mellan de västeuropeiska och östeuropeiska
länderna. Samtidigt har
motsättningarna mellan de västeuropeiska
länderna blivit alltmera påtagliga.
Härmed åsyftas inte endast de europeiska
integrationsproblemen utan
också de svårigheter, som yppats inom
Atlantpakten i fråga om alliansens politiska
och militära inriktning. Frankrikes
politik, som märkbart avviker
från de andra atlantpaktstaternas, utsätter
alliansen för påfrestningar. Också
det östliga blocket ställs inför belastningsprov
till följd av motsättningarna
mellan Sovjetunionen och Kina.

Regeringen har i olika sammanhang
uttalat sin djupa oro för utvecklingen
i Vietnam. Konflikten där innebär stora
risker för freden i hela Sydostasien.
Den försvårar dessutom den utjämning
av motsättningarna mellan stormakterna
som man hoppades på efter 1963 års
provstoppsavtal. Framför allt är det
dock det mänskliga lidande som vietnamkonflikten
innebär som kommit
världsopinionen att i så hög grad
fångas av det skakande drama vi ser
utspelas på denna avlägsna scen. Detta
gäller inte miinst reaktionerna här i
Sverige som präglas av stark medkänsla
med det hårt prövade vietnamesiska
folket.

Det är av intresse att den världsomfattande
diskussion som vietnamkonflikten
framkallat alltmer återspeglas
också i den offentliga debatten i Förenta
staterna. I den amerikanska kongressen
har de senaste veckorna en
vietnamdebatt ägt rum som genom
massmedia bär nått hela Amerika och
även andra delar av världen. De olika

meningsyttringar om den amerikanska
politiken med starka inslag av kritik
och självkritik som därvid framkommit
är värda att uppmärksammas i ett
läge som i övrigt ter sig så elakartat
och så hårt fastlåst.

Något militärt avgörande i vietnamkonflikten
tycks tills vidare inte vara
i sikte. Det är också den svenska regeringens
övertygelse att vietnamkonflikten
endast kan lösas genom förhandlingar
och genom ömsesidiga medgivanden.
Det månadslånga uppehållet
i de amerikanska bombningarna av
Nordvietnam vid årsskiftet ingav förhoppningar
om att en förhandlingskontakt
möjligen skulle kunna etableras. Så
blev tyvärr icke fallet, oaktat de ståndpunkter
som de båda sidorna i principiellt
upplagda deklarationer angav
som bas för förhandlingar i vissa stycken
sammanföll. Det är inte möjligt att
nu fastställa varför bombpausen inte
ledde till någon förhandling — kanske
var den ömsesidiga misstron för djupt
rotad, kanske hade ingen part tillräcklig
handlingsfrihet, kanske var uppehållet
i bombningarna alltför kort. Såsom
läget utvecklats ter sig utsikterna
till förhandlingar i nuvarande läge inte
ljusa. Denna allmänna bedömning är
bakgrunden till att de nordiska regeringarna
i ett gemensamt uttalande i
Köpenhamn vid Nordiska rådets möte
tidigare i år icke ansåg att ett nordiskt
medlingsinitiativ hade några utsikter
att lyckas. På samma sätt såg den svenska
regeringen på ett från påvestolen i
februari utgående initiativ om neutral
medling i vietnamkonflikten. Regeringen
har dock offentligen klargjort att
den självfallet är beredd erbjuda sina
tjänster för upptagande av förhandlingar,
därest alla parter skulle önska detta.
I samma riktning har också andra
regeringar uttalat sig.

Av särskilt intresse är det uttalande
som häromdagen gjordes av en talesman
för FN:s generalsekreterare rörande
förutsättningarna för förhand -

Onsdagen den 23 mars 190(i fin.

Nr 12

lingar i vietnamfrågan. U Thant understryker
sin oro för en utbredning av
konflikten och de mänskliga och materiella
offer kriget i ökad omfattning
kräver. Enligt hans mening förutsätter
ett närmande mellan parterna att
bombningarna i Nordvietnam upphör
och att den militära aktiviteten i Sydvietnam
från båda parters sida reduceras.
Därjämte understryker han att
den nationella befrielsefronten måste
deltaga i överläggningarna om en fredlig
lösning. Att U Thant så klart uttryckt
sin mening är av stor internationell
betydelse. Svenska regeringens
bedömning av läget överensstämmer i
stort sett med hans uttalande. Vi har
svårt att se hur förhandlingar skulle
kunna komma till stånd utan en begränsning
av krigsaktiviteten. Kanske
kunde, som ett allra första steg, ett
slags »frysning» av det militära läget
bana väg för en förhandlingskontakt.
Hur man än värderar Nordvietnams respektive
den nationella befrielsefrontens
ställning, ter det sig efter svensk
uppfattning självklart att befrielsefronten
skall vara part i en kommande förhandling.

Från världsfredens synpunkt måste
de centrala målsättningarna för Vietnam
vara dels att man får ett slut på
den blodiga konflikten, dels att en politisk
lösning uppnås som inte medför
alltför stor risk för nya konflikter. Uppenbart
är att en stabil utveckling i
länder av Vietnams typ försvåras av
religiösa och nationella men kanske
framför allt sociala och ekonomiska
motsättningar. Djupast sett gäller väl
både i Asien och i Afrika att de nya
ländernas allmänna fattigdom är själva
grunden för deras svårigheter att
med fredliga och demokratiska medel
lösa sina inre och yttre problem. Detta
ekonomiskt-politiska svaghetstillstånd
utnyttjas ofta av olika intressegrupper.
På sina håll finns kanske en
benägenhet att i detta sammanhang
övervärdera kommunismens inflytande

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i de nya länderna. I själva verket har
ju kommunismen nyligen måst inregistrera
bakslag på olika håll i den afroasiatisika
världen. Så till exempel har
den blodiga maktkampen i Indonesien,
som i huvudsak framstår som ett resultat
av inre spänningar, särskilt hårt
drabbat landets kommunistiska parti.

Mot den allmänna bakgrunden av politisk
och ekonomisk svaghet och
osäkerhet i sydöstra Asien kan man
fråga sig, om det är realistiskt att räkna
med att funktionsdugliga demokratiska
system kan skapas i länder, som hittills
inte haft någon erfarenhet av demokrati
eller som misslyckats med sina
demokratiska experiment. Självfallet
måste vi önska, att människorna i dessa
länder på längre sikt skall få reellt inflytande
över statens angelägenheter i
samma former som vi blivit vana vid.
Men det förefaller föga verklighetsbetonat
att i nuläget kräva att de över lag
skall fungera som färdiga demokratier
av vår egen typ. Man nödgas måhända
tills vidare acceptera att förutsättningar
för verklig demokrati skapas först när
de uppnått en högre ekonomisk och
social utvecklingsnivå. Därmed tangeras
det centrala utvecklingsproblemet i
världen: hur och hur snabbt klyftan
mellan de rika och fattiga länderna
kan minskas.

Vad som gäller om demokratiens förutsättningar
i Asien har i lika hög grad
sin tillämpning i Afrika. När de nya
länderna där blev självständiga erhöll
de i regel författningar, utformade efter
västerländska förebilder. Det var i och
för sig naturligt att kolonialmaktema
sökte få garantier för att makten inte
överlämnades till minoritetsgrupper.
Men det visade sig snart nog att författningarna
i allmänhet inte kom att
fungera som man avsett. Förutsättningar
saknades vanligen för ett partiväsen
av västlig typ, och enpartisystem
har snarare blivit regel än undantag
i Afrikas nya stater. I en del fall har
dessa enpartiregimer fått prägel av per -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sondiktaturer. Nu tycks vi uppleva ett
skede, där en av de få verkliga maktfaktorerna
i de nya staterna, nämligen
militären, strävar att alltmer bestämma
den politiska utvecklingen. Det är alltför
tidigt att säga om man riskerar en
motsvarighet till den tidigare utvecklingen
i Latinamerika, där officersjuntor
under långa perioder dirigerat det
politiska spelet. Men otvivelaktigt genomgår
det nya Afrika ett skede av
kriser, och detta återspeglas även i de
afrikanska staternas inbördes förhållanden.
Strävandena att uppträda som
en samlad grupp motverkas av starka
intressemotsättningar och splittringstendenser.

Man gör klokt i att inte underskatta
de olyckliga återverkningarna av splittringen
och svagheten hos de afrikanska
staterna. Varje kris i en afrikansk stat
hälsas i Pretoria och Salisbury som bevis
för att avkoloniseringen är ett misstag
och att den vita minoriteten i Afrika
med alla medel bör bevara de maktpositioner
som den ännu har kvar. Rasfördomar
får ny näring, och fortsatt
förtryck av den färgade majoriteten
betecknas som en historisk nödvändighet.
Men det är en illusion att tro, att
avkoloniseringsprocessen låter sig hejda
framför de sista resterna av kolonialvälde
i Afrika. Försöken att utan hänsyn
till de nationella krafternas framväxt
bevara vita maktpositioner i södra
Afrika kan bara framkalla spänningar
och konflikter med ödesdigra internationella
återverkningar.

Mot denna allmänna bakgrund är det
desto mera angeläget att de högt utvecklade
industristaterna visar en uppriktig
vilja att bidra till lösningen av Afrikas
många problem. Det gäller inte minst
planeringen av effektiva biståndsinsatser
i syfte att öka de nya staternas ekonomiska,
och därmed också politiska,
stabilitet. Genom att Sverige för åren
1966—1968 blivit medlem av FN:s ekonomiska
och sociala råd får vi ökade
tillfällen att nära följa behandlingen av
dessa frågor.

De afrikanska problem som de senaste
åren stått i förgrunden för den internationella
uppmärksamheten har framför
allt gällt södra Afrika. Som mest
tillspetsad i detta problemkomplex
framstår för närvarande situationen i
Rhodesia. Den i höstas upprättade rebellregimen
trotsar öppet londonregeringen
och demonstrerar sin avsikt att
också i framtiden trygga sin privilegierade
ställning. Den brittiska regeringen
har svarat med ekonomiska
sanktioner, och sanktionspolitiken har
fått uttryckligt stöd av FN:s säkerhetsråd.
Det är av utomordentlig betydelse
både för den fortsatta utvecklingen i
södra Afrika och för FN:s framtida
aktionsmöjligheter att denna sanktionspolitik
leder till avsett resultat.
Den brittiska regeringen har ställt upp
ett begränsat mål, nämligen återgång
till konstitutionell styrelse och garantier
för gradvis ökning av den afrikanska
majoritetens politiska inflytande.
Däremot är det inte fråga om
att snabbt genomdriva ett rent majoritetsstyre.
Men också denna moderata
målsättning synes hotad av luckor i
sanktionssystemet, inte minst av Sydafrikas
och Portugals tvetydiga hållning.
På sina håll tycks man därav dra
slutsatsen att man bör avstå från en
skärpning av sanktionspolitiken och
i stället snabbt söka nå en överenskommelse
med Smith-regimen. Men
den motsatta slutsatsen förefaller mera
logisk. EU sammanbrott för detta sanktionsexperiment
skulle få ödesdigra
verkningar, och det måste vara angeläget
att det konsekvent fullföljes.

Den betydelse regeringen tillmäter
sanktionsförfarandet gentemot Rhodesia
föranledde oss i december att göra
en särskild hänvändelse till FN:s säkerhetsråd.
I denna framfördes att efter
svensk uppfattning läget i Rhodesia utgör
ett hot mot freden och att säkerhetsrådet
med hänsyn härtill skulle ha
grund för att fatta bindande beslut om
ekonomiska sanktioner mot Rhodesia.

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Nr 12

Något sanktionsbeslut av detta slag har
dock ännu icke kommit till stånd.

Utgången av sanktionsexperimentet i
rhodesiafallet har — som regeringen
tidigare framhållit — stor betydelse för
bedömningen av möjligheterna till sanktioner
mot Verwoerdregimen i Sydafrika.
Sverige har ju uttalat sig för
effektiva .sanktioner i syfte att få ett
slut på apartheidpolitiken men samtidigt
uttryckt önskemål om ytterligare
studier av de problem som är förknippade
därmed. Jag saknar anledning att
därutöver fördjupa mig i sydafrikaproblemet,
eftersom det blivit utförligt behandlat
i höstriksdagens utrikesdebatt
och nu senäst i utrikesutskottets utlåtande.
Låt mig bara tillägga att regeringen
söker förena utrikespolitiska och
biståndspolitiska målsättningar i ett förslag
till hjälpinsatser för Bechuanaland,
Basutoland och Swaziland, som i dagarna
kommer att framläggas. Det gäller
områden i Sydafrikas omedelbara närhet,
vilka i särskilt hög grad är utsatta
för apartheidpolitikens verkningar.
Man kan här tala om en tillämpning av
de tankegångar som låg bakom det nordiska
initiativet i sydafrikafrågan, nämligen
att inte enbart satsa på sanktioner
utan också pröva andra vägar.

Utvecklingen i Rhodesia och i de
snart självständiga brittiska protektoraten
kan alltså få en långsiktig inverkan
på apartheidproblemets lösning. Men vi
bör också uppmärksamt följa det fortsatta
skeendet i Sydvästafrika. Skulle
internationella domstolens utslag i sydvästafrikamålet
inleda, en politisk process
med ett självständigt Sydvästafrika
som resultat, förefaller det naturligt att
Sverige överväger att göra effektiva biståndsinsatser
i syfte att stärka ett sådant
självständigt Sydvästafrika.

Herr talman! Det är förklarligt att de
många nya afrikanska stater som fått
säte i FN :s generalförsamling ägnar .särskild
uppmärksamhet åt problemen i sin
egen världsdel. De afrikanska staterna
representerar ungefär en tredjedel av

Utrikes- och handelspolitisk debatt

rösterna i församlingen, och tillsammans
med dem närstående asiatiska stater
har de fått allt större möjligheter
att få igenom majoritetsresolutioner.
Församlingens politiska struktur har sålunda
radikalt ändrats sedan 1950-talet.
Det skulle vara olyckligt för Förenta
Nationerna om församlingsresolutionerna
alltför ofta komme att ge intryck av
motsättningar längs raslinjer. Sverige
har ofta funnit det möjligt att rösta tillsammans
med de afrikanska och asiatiska
staterna. I vissa fall bär vi måst
avstå eller rösta nej, därför att vi funnit
att olika resolutionsförslag stått i motsättning
till FN-stadgans principer eller
verkat orealistiska.

Hur viktigt det än är att världsorganisationens
medlemmar tillkännager sin
mening i olika internationella konfliktfrågor,
finns det risker för att ett alltför
flitigt resolutionsmakeri försvagar
församlingens auktoritet. Man kan märka
tendenser, inte minst bland de större
medlemsstaterna, till en viss likgiltighet
inför församlingens resolutioner.
Det vore djupt beklagligt om just de stater
som tack vare sina resurser och sin
erfarenhet har särskild betydelse vid
genomförandet av generalförsamlingens
rekommendationer skulle tappa intresset
och respekten för församlingen eller
rent av för FN i dess helhet. Detta är
ett dilemma som tydligen också de afrikanska
staterna själva blivit alltmer
medvetna om.

FN:s fredsbevarande operationer på
Cypern har nu pågått i två år. Någon politisk
lösning av problemet är alltjämt
icke i sikte. Säkerhetsrådet har nyligen
ånyo förlängt mandatet för vaktstyrkan
med tre månader. I en rapport inför rådets
sammanträde har generalsekreteraren
förklarat, att vaktstyrkan i rådande
läge är oundgängligen nödvändig för att
bibehålla det relativa lugn som råder
på ön.

Finansieringsläget ter sig emellertid
ytterst otillfredsställande. Systemet med
frivilliga ekonomiska bidrag har icke

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

varit till fyllest för att täcka kostnaderna.
Generalsekreteraren har nyligen
meddelat, att det finansiella läget är sådant
att han icke för närvarande kan
infria sitt tidigare åtagande att de
truppbidragande staterna skall få ersättning
för sina kostnader. I syfte att
nedbringa kostnaderna för vaktstyrkan
har denna successivt reducerats från
ursprungligen 7 000 man till 4 500 man.
Det är generalsekreterarens avsikt att
ytterligare nedbringa numerären, därest
förhållandena medger att detta sker utan
förfång för styrkans effektivitet.

Från svensk sida har betonats, att
FN:s medlemsstater och i synnerhet de
truppbidragande staterna är berättigade
att vänta sig förnyade ansträngningar
av de berörda parterna att lösa sina
problem. Det börjar — som generalsekreterare
U Thant för övrigt antytt — te
sig alltmera orimligt att FN-styrkan
på Cypern får tjäna som en förevändning
för en utebliven lösning. Jag vill
också nämna att när säkerhetsrådet den
16 mars fattade beslut om cypernstyrkans
förlängning, rådet uttalade den
fasta förhoppningen att vid utgången
av nuvarande period verkliga framsteg
kunnat göras för en politisk lösning.

Ett av de positiva inslagen vid FN:s
generalförsamlings möte i höstas var
— som redan berörts — beslutet att
Genéve-konferensen om nedrustning
skulle fortsätta sitt arbete. Kommittén
återupptog sin verksamhet den 27 januari.
Främst på dess program står frågan
om en överenskommelse om förbud
mot fortsatt spridning av kärnvapen. I
detta avseende föreligger klara direktiv
från generalförsamlingen.

Från svensk sida har vi genom vår
chefsdelegat Alva Myrdal gjort ett inlägg
i kommitténs debatt om denna fråga.
Ambassadör Myrdal ställde därvid
vissa frågor till kärnvapenmakterna i
syfte att få klarhet i deras avsikter i
frågor av betydelse för andra stater som
kan tänkas vilja ansluta sig till ett avtal
om icke-spridning. Bland annat berör -

des den viktiga frågan om internationell
kontroll över kommersiella transaktioner
med klyvbart material. Från
svensk sida bär vi accepterat kontroll
genom det internationella atomenergiorganet
IAEA för transaktioner inom
ramen för våra bilaterala avtal på området.
Det finns anledning verka för att
IAEA:s kontrollsystem blir allmänt antaget,
även av kärnvapenmakterna. I övrigt
ställde den svenska delegaten en
råd frågor rörande vilka motprestationer
kärnvapenmakterna kan vara beredda
att göra, problemet om garantier
m. in. I den mån större klarhet kan vinnas
i dessa hänseenden bör ökade möjligheter
skapas för en fruktbar diskussion
i icke-spridningsfrågan.

Ett amerikanskt och ett ryskt utkast
till avtal bar förelagts konferensen.
Dessa båda texter företer stora likheter.
Den huvudsakliga skillnaden mellan
dem gäller den artikel som syftar
på problemet om nukleärt samarbete
inom en miilitärallians, d. v. s. i praktiken
frågan om Tysklands tillgång till
kärnvapen. Här är veterligen ingen lösning
ännu i sikte. Men i övrigt är stormakternas
ståndpunkter i princip tämligen
likartade. De anser att de föreliggande
avtalsutkasten nu bör granskas
artikel för artikel i syfte att snarast
möjligt nå fram till en överenskommelse.

Mot denna metod har de alliansfria
staterna anmält invändningar. Man är
visserligen, exempelvis från svensk
sida, beredd medverka till en jämförande
textgranskning. Men samtidigt
bar man pekat på att de båda avtalsförslagen
inte är de enda dokument
som kommittén bär framför sig i ickespridningsfrågan.
Där finns även de
åtta alliansfrias memorandum från i
höstas, vars grundtankar om balanserad
kärnvapennedrustning funnit uttryck
i generalförsamlingens resolution
i icke-spridningsfrågan. Vidare har
kommittén att ta ställning till ett italienskt
förslag om moratorium på viss

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1900 fm.

tid med anskaffande av kärnvapen i
andra länder än där sådana vapen redan
finns.

Frågan om icke-spridning är sålunda
ett problem som går utöver stormakternas
exklusiva intressesfär. Det är av
de länder, som icke har kärnvapen men
som kan tillverka sådana, som man begär
uppgivande av handlingsfriheten i
den allmänna säkerhetens intresse. Och
så långt kan man i princip vara med.
Men det kan därutöver på goda grunder
hävdas, att även den pågående utbyggnaden
och förbättringen av existerande
kärnvapenlager innebär en ständigt
ökande fara för freden. Om den
allmänna säkerheten i världen skall
vara rättesnöret för strävandena att nå
kontroll över kä/rnvapeninnehavet så
måste uppenbarligen också stormakterna
begränsa sina kärnvapenrustningar.
Ett icke-spridningsavtal som icke tar
rimlig hänsyn till detta krav kan bli
svårt att godta för åtskilliga av de länder
som är av väsentlig betydelse i sammanhanget,
nämligen de som nu står
mer eller mindre nära den punkt då
de kan börja tillverka kärnvapen. Utan
dessa länders medverkan kan ett avtal
om förbud mot spridning inte bli effektivt.
Det finns skäl beklaga, att stormakterna
hittills visat sig obenägna att
tillräckligt beakta de alliansfrias synpunkter
i detta viktiga hänseende.

Vad den svenska ståndpunkten beträffar
så är vi positivt inställda till
strävandena att få till stånd ett effektivt
avtal mot fortsatt spridning av
kärnvapen. En sådan överenskommelse
förutsätter en universell anslutning,
som kan uppnås endast genom »en godtagbar
balans mellan kärnvapenmakters
och andra staters ömsesidiga ansvar
och skyldigheter», för att nu använda
FN-resolutionens ord. Sverige
stöder därför i Geneve de alliansfria
staternas krav på att stormakterna skall
ge sitt bidrag i form av fullständigt
provstopp och upphörande av produktionen
av klyvbart material för vapen2
— Andra kammarens protokoll 1966.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ändamål. När vi uppställer dessa krav
menar vi naturligtvis inte att vi kommer
att påbörja tillverkning av kärnvapen
om våra krav inte uppfylls. EU
sådant beslut saknar politisk aktualitet
bär i landet. När vi insisterar på motprestationer,
beror det på att vi önskar
ett avtal, som utgör ett verksamt
bidrag till begränsning av kärnvapenhotet
i FN-resolutionens mening.

Sveriges initiativ att närmare pröva
möjligheterna att förbättra metoderna
att upptäcka och identifiera underjordiska
kärnvapenexplosioner har under
de senaste månaderna förts ytterligare
framåt. Konsultationer med ett antal
stater har visat, att de fortsatta internationella
diskussionerna i ämnet med
fördel skulle kunna ges formen av en
vetenskapligt inriktad expertkonferens
mellan ett begränsat antal stater. Regeringen
har därför i dagarna beslutat
inbjuda till en sådan konferens i Stockholm
i slutet av maj månad. Avsikten
är att inbjuda företrädare för väst- och
östblocken samt neutrala stater. För att
understryka att det här rör sig om ett
småstatsinitiativ har i denna första omgång
kärnvapenmakterna lämnats utanför.
Om det tilltänkta samarbetet i form
av standardisering av instrument, utbyte
av data etc., kommer till stånd är
emellertid avsikten, att samarbetet skall
stå öppet för alla stater. Detta gäller
vare sig samarbetet i fråga sker genom
medverkan av en nationell, avancerad
seismologisk station eller i den formen
att någon myndighet eller institution
inom staten i fråga får del av inom systemet
cirkulerande data.

Syftet med det planerade samarbetet
är begränsat. Någon internationell värdering
av de data som utbyts förutses
sålunda inte. Inte desto mindre räknar
vi med att ett sådant samarbete kan
bli av betydelse för att underlätta ett
fullständigt provstoppsavtal. I väntan
därpå kommer under alla förhållanden
den seismologiska vetenskapen att ha
påtaglig nytta av ett sådant samarbete.

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Yi hoppas som bekant från svensk sida
kunna göra en självständig insats på
området genom en egen avancerad
seismologisk s. k. multipelstation. Försvarets
forskningsanstalt har av regeringen
fått i uppdrag att projektera en
sådan station och att framlägga resultatet
i sä god tid, att ett förslag kan
granskas, bl. a. från kostnadssynpunkt,
i samband med höstens budgetarbete.

Regeringen har lagt fram proposition
om att ett internationellt fredsforskningsinstitut
skall upprättas i Sverige.
Institutet avses bedriva vetenskaplig
forskning i konflikt- och samarbetsfrågor
av betydelse för internationell
fred och säkerhet. Detta initiativ kan
ses som ett led i de fredssträvanden
som präglar vår utrikespolitik. Avsikten
är att institutet skall verka som en
självständig institution med egna styrande
organ som får en internationell
sammansättning.

Innan jag, herr talman, ingår på de
handelspolitiska frågorna vill jag helt
allmänt framhålla hur väsentligt det är
för svensk utrikespolitik att vi fortsätter
att verka för ett starkt och handlingskraftigt
Förenta Nationerna. Världsorganisationen
har blivit ett oersättligt
centrum för internationella kontakter
och förhandlingar. Stora framtidsuppgifter
avtecknar sig för FN om alla
medlemsstater lojalt och effektivt stöder
organisationen. Den dramatik som
stundom kännetecknar generalförsamlingens
och säkerhetsrådets möten bör
inte få minska vårt intresse för det tålmodiga,
dagliga arbete i fredens och
framstegens tjänst som bedrives av FN
och dess fackorgan. FN :s ansträngningar
att främja en social och ekonomisk
utveckling i fred och frihet i
hela världen förtjänar förvisso vårt
helhjärtade stöd.

För att därefter övergå till handelspolitiken
är det två frågor som fortsätter
att stå i förgrunden för intresset.
Dessa är de europeiska marknadsproblemen
samt Kennedyronden.

Rykten har varit i omlopp om att
Storbritannien! på nytt överväger möjligheterna
till ett inträde i EEC. En
förskjutning har uppenbarligen skett i
den brittiska opinionen mot ökat intresse
för en anslutning till Gemensamma
marknaden, vilket återspeglas i
press och offentlig debatt.

Vad som hänt inom EEC är att De
sex genom uppgörelsen i Luxemburg
formellt kommit ur krisen. Frankrike
har återtagit sin plats vid rådsbordet
i Bryssel. Under Västeuropeiska unionens
ministerrädsmöte i London för
någon vecka sedan gav De sex — och
alltså även Frankrike — till känna att
man i princip och på romavtalets villkor
välkomnade Storbritannien i EEC.
Detta kan uppfattas som inledningen
till en förbättring av det marknadspolitiska
klimatet. Man frågar sig huruvida
en ny fas i den europeiska integrationsutvecklingen
är på väg.

Enligt vad regeringen kunnat konstatera
ser man i brittiska regeringskretsar
mycket nyktert på läget. Målsättningen
på längre sikt, framhåller
man, har varit och är alltjämt en uppgörelse
med EEC. Innan man kan komma
till ett sådant avgörande måste
emellertid en rad väsentliga problem
lösas. Man torde kunna förutsätta att
man på brittisk sida inte är beredd
att på nytt söka inträde i Gemenskapen
utan att på förhand vara förvissad
om ett snabbt och positivt resultat. Ännu
så länge kan man inte överblicka
hur exempelvis den brittiska jordbrukspolitiken
och därmed sammanhängande
valutaproblem samt förhållandet till
samväldet skall regleras i händelse av
en EEC-anslutning. Den brittiska regeringen
understryker vidare sin uppriktiga
avsikt att ta hänsyn till EFTA:s
intressen. Fjolårets EFTA-beslut om
sammanhållning är alltjämt giltigt.

Vad EEC angår har man i Luxemburg
enats om ett modus vivendi. Innebörden
av uppgörelsen synes vara
att det överstatliga elementet i Romför -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

draget begränsats genom Frankrikes
krav på fortsatt vetorätt i viktiga frågor.
Detta krav har emellertid inte accepterats
av de övriga sexmaktsländerna
som i princip häller fast vid de
överstatliga elementen i Romfördraget.
Flera sakfrågor kvarstår att lösa, främst
finansieringen av den gemensamma
jördbrukspolitiken. Fn rad ytterligare
frågor t. ex. sammanslagningen av de
tre exekutivorganen återstår dessutom.
Väsentligt är emellertid att EEC bär
gjort och alltjämt gör framsteg, även
om utvecklingstakten kan komma att
bli långsammare än hittills.

Dessa omständigheter gör att ett nytt
förhandlingsskede inte torde vara att
vänta inom den närmaste framtiden.

På svensk sida följer vi självfallet
utvecklingen med största uppmärksamhet.
När den dag kommer då Storbritannien
på nytt är redo att sätta sig
ned vid förhandlingsbordet med De
sex, eller marknadsfrågan på annat sätt
aktualiseras, måste övriga EFTA-länder
vara beredda. Skulle vägen till EEC
öppnas för Storbritannien borde det
också finnas möjlighet för Sverige och
övriga EFTA-länder att komma till en
uppgörelse. Regeringen vill återigen
klart uttala sin önskan att så snart som
möjligt se en enhetlig europeisk ekonomisk
marknad förverkligad. Inom
den svenska utrikespolitikens ram vill
vi på allt sätt bidraga härtill.

Den andra stora frågan gäller tullsänkningsförhandlingarna
inom ramen
för Kennedyronden. Här kan ett avgörande
snabbt aktualiseras. Den amerikanske
presidentens förhandlingsfullmakter
utgår den 1 juli 1967. Ingenting
kan med säkerhet sägas om möjligheterna
för en förlängning. Det är med
detta förhållande för ögonen som man
i Geneve är i färd med att uppställa
ett tidsprogram för de fortsatta förhandlingarna.
Vår förhoppning är att
Kennedyronden senast till sommaren
skall gå in i ett avgörande skede. Eljest
kan ett misslyckande riskeras. Det -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ta skulle innebära att man försitter den
enda omedelbara möjlighet som för
närvarande står till buds för att mildra
verkningarna av den handelspolitiska
splittringen i Europa. Som nyss påpekats
kan man inte vara särskilt optimistisk
rörande möjligheterna för en
snar allmän lösning av det europeiska
marknadsproblemet. Därför är det sä
mycket viktigare att tillvarata de möjligheter
som kennedyförhandlingarna
ger att reducera tullarna.

En förutsättning för att förhandlingsarbetet
i Geneve skall kunna aktiveras
är att De sex löser sina egna
jordbruksproblem. Jordbruket utgör en
av nyckelfrågorna i Kennedyronden.
Hittills har Gemenskapen framlagt erbjudanden
endast för spannmål, men
även dessa fordrar kompletteringar.

Även om EEC:s jordbrukserbjudanden
dröjer några månader tycks man
vara beredd att i avvaktan härpå fortsätta
GATT-förhandlingarna på industrisidan.
EEC:s ministerråd kommer
i början av april att ägna ett särskilt
sammanträde åt Kennedyronden för att
söka nå enighet om sådana instruktioner
till EEC-kommissionen att förhandlingarna
kan föras vidare.

För Sveriges del står vi än så länge
kvar vid vårt utgångsbud om en SO-pro?
centig lineär tullsänkning på industrivaruområdet.
Eftersom vissa länder —
och däribland vår stora handelspartner,
EEC — begärt omfattande undantag får
vi bereda oss på besvärliga förhandlingar
för att tillgodose väsentliga svenska
exportintressen. Vi kräver rcciprocitet
av övriga industriländer. Får vi inte
det måste det ursprungliga svenska budet
omprövas.

Den vikt vi på svensk sida tillmäter
Kennedyronden som medel för att minska
verkningarna av den handelspolitiska
splittringen i Europa har redan
understrukits. Förskjutningar till förmån
för den interna handeln blir allt
påtagligare inom båda handelsgrupperingarna.
När det gäller Sveriges im -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

port har EFTA:s andel sålunda ökat
från 25 procent 1959 till 33 procent
1965. Samtidigt har EEC:s andel minskat
från 41 procent till 37 procent. För
den svenska exporten har EFTA:s andel
ökat under samma period från 37
procent till 43 procent medan EEC:s
andel förblivit ungefär konstant vid 31
procent. — Vad utvecklingen inom
EEC beträffar har den interna handeln
åren 1959—1964 ökat med inte mindre
än 124 procent, vilket överstiger den i
och för sig gynnsamma utvecklingen av
EFTA:s interna handel.

Denna utveckling av handeln utgjorde
en av anledningarna till de två betydelsefulla
initiativ som togs vid
EFTA:s ministerrådsmöte i Wien förra
året. Det ena av dessa syftade till att få
till stånd kontakter mellan EFTA och
EEC. Det andra avsåg den interna utbyggnaden
av EFTA-organisationen.
Denna utbyggnad och fördjupning av
EFTA-samarbetet utgör också ett led i
strävandena att nå en lösning på den
europeiska marknadsfrågan.

Vid ett nytt ministermöte i höstas i
Köpenhamn kunde konstateras att ett
omfattande arbete redan är i gång på
olika områden inom EFTA. Vad det
här gäller är bl. a. sådana frågor som
etableringsrätt, offentlig anbuds- och
inköpspolitik och standardiserings- och
patentsamarbete.

I maj kommer ett nytt ministermöte
att äga rum i Bergen. Vi hoppas att ytterligare
framsteg då skall kunna redovisas.
Mötet är för övrigt avsett att ge
ministrarna tillfälle att diskutera det
aktuella marknadsläget.

I detta sammanhang kan konstateras
att EFTA är på väg att bli ett fullt utbildat
frihandelsområde. Vi närmar oss
den tidpunkt — den 1 januari 1967 —
då EFTA-tullarna på industrivaror i
princip skall vara avskaffade. Detta innebär
att vi redan sju år efter EFTAkonventionens
tillkomst lyckats förverkliga
målsättningen att skapa en fri
industrimarknad för 100 miljoner människor.

En alltjämt bestående svårighet för
EFTA är att Storbritannien ännu inte
kunnat avskaffa den importavgift som
infördes i oktober 1964. Den sänktes
visserligen förra våren till 10 procent
men utgör fortfarande ett allvarligt hinder,
inte minst i det interna samarbetet.
Britterna har lovat avskaffa avgiften
så snart jämvikten återställts i deras
betalningsbalans. Vi har förståelse för
den brittiska situationen men kan inte
tänka oss ett läge, där övriga EFTAländer
helt avvecklat sina tullar medan
det största medlemslandet bibehåller
ett gränsskydd högre än det vi
själva hade när EFTA bildades. En sådan
situation måste undvikas. Från
svenskt regeringshåll har redan framförts
att vi utgår från att återstoden av
avgiften avskaffas före årsskiftet.

En av de fördelar vi uppnått genom
EFTA är att en nordisk marknad kommit
till stånd inom frihandelsområdets
ram. Detta innebär även att de nordiska
länderna blivit alltmera beroende
av varandra i ekonomiskt hänseende.
Sedan EFTA:s tillkomst har handeln
inom Norden utvecklats starkare än på
något annat håll i världen. Det gäller
nu att, oavsett den framtida utvecklingen
av den europeiska marknadssituationen,
bevara och säkerställa de stora
fördelar som den nordiska integrationen
givit de enskilda länderna. Det
var mot denna bakgrund som Nordiska
rådet vid sin session i Köpenhamn
rekommenderade regeringarna att —
under hänsynstagande till strävandena
att uppnå en europeisk marknad omfattande
så många som möjligt av de europeiska
länderna — snarast klarlägga
förutsättningarna för en samlad utbyggnad
av det nordiska ekonomiska
samarbetet beträffande vissa centrala
områden. På svensk sida hade vi hoppats
komma fram till mera konkreta
riktlinjer för de fortsatta övervägandena.
Ehuru detta ej visade sig möjligt
är det regeringens förhoppning att de
nu inledda undersökningarna skall kunna
ge ett positivt resultat.

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Nr 12

Av det nu sagda framgår att det handelspolitiska
läget är svåröverskådligt.
Regeringen är medveten om de problem
detta medför för näringslivet. Den följer
självfallet marknadsutvecklingen
med största uppmärksamhet och upprätthåller
hög beredskap för att möjliggöra
en snabb anpassning till nya
situationer.

På regeringsplanet arbetar som bekant
sedan flera år tillbaka bl. a. en
samanbetsgrupp under ledning av chefen
för handelsdepartementet. Dess
uppgift är att fortlöpande bevaka den
handelspolitiska utvecklingen samt planera
de utredningar som krävs i olika
handelspolitiska situationer. Gruppen
följer också kontinuerligt utvecklingen
inom EEG och de möjligheter till
lösningar av den europeiska marknadsfrågan
som kan uppkomma.

Till våra åtgärder för att upprätthålla
hög beredskap kan även inräknas de
.sammankomster med sändebuden i
EFTA- och EEC-länderna som regelbundet
hålles.

Det centrala utredningsorganet på
det handelspolitiska området, kommerskollegium,
håller intim kontakt
med näringslivet. Regeringen har lagt
fram förslag om ytterligare förstärkning
av kollegiums utredningsresurser.

Våra strävanden att avskaffa handelshinder
i förhållande till u-länderna reser
andra problem. Hur skall vi kunna
hjälpa dessa länder att öka sin andel
av världshandeln?

U-länderna har knutit höga förväntningar
till FN:s världshandelskonferens.
Den första konferensen hölls i
Geneve 1964. En ny konferens äger
rum nästa år.

Tills vidare har de organisatoriska
frågorna stått i förgrunden. Icke desto
mindre har världshandelskonferensen
kommit att bli en pådrivande faktor i
framför allt råvarufrågorna. För närvarande
ägnar man särskilt de instabila
förhållandena på kakaomarknaden
uppmärksamhet. Med hänsyn till u-ländernas
exportstruktur tillmäter vi från

Utrikes- och handelspolitisk debatt

svensk sida denna del av UNCTAD:s
verksamhetsområde stor betydelse. Inom
de närmaste veckorna skall en diskussion
äga rum i UNCTAD :s finanskommitté
om s. k. supplementär finansiering.
Det är Sverige som tillsammans
med Storbritannien tagit initiativet
i denna fråga. Världsbanken har
nyligen framlagt en positiv rapport i
saken. Förslaget går ut på att förhindra
att utvecklingsprogram som baserats
på rimliga förväntningar om exportintäkternas
storlek utsätts för störningar
till följd av ett oväntat inkomstbortfall.

Det är ännu för tidigt att säga vilken
betydelse det nya världshandelsmaskineriet
kan komma att få. Sveriges strävan
är att dess arbete på ett meningsfullt
sätt skall bidraga till att lösa uländernas
ekonomiska problem.

Även inom GATT har arbetet på att
förbättra förutsättningarna för avsättning
av u-landsprodukter i bl. a. industriländerna
fått ökad betydelse. Enligt
det nya kapitlet om handel och utveckling,
som Sverige nu undertecknat,
åtar sig industriländerna att ge hög
prioritet åt avveckling av handelshindren
för u-landsprodukter. Vi hoppas att
Kennedyronden i detta avseende kan
ge påtagliga resultat. På svensk sida
har vi sökt påskynda avvecklingen av
handelshindren för tropiska produkter.
Som framgick av den nyligen i riksdagen
behandlade propositionen om avveckling
av tullarna på några av de väsentligaste
av dessa varor avser vi att
verka för att de fortsatta förhandlingarna
om tropiska produkter når konkreta
resultat.

Inom OECD har forskningssamarbetet
kommit att utgöra en allt viktigare
fråga. Vid ett möte i januari med de
för vetenskapliga ärenden ansvariga
ministrarna drogs riktlinjerna upp för
ett fördjupat samarbete. Av väsentlig
betydelse är också de överläggningar,
som äger rum inom kommittéerna för
ekonomisk politik och för utvecklingsbistånd.

Sveriges handel med öststaterna har

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

3«

Utrikes- och handelspolitisk debatt

under senare år motsvarat 4 å 5 procent
av den totala utrikeshandeln. Handeln
med öststaterna försiggår huvuds
sakligen inom ramen för bilaterala handelsöverenskommelser.
Vi har ett starkt
intresse av att få utvidga denna handel,
men våra möjligheter att öka exporten
till berörda länder är i hög grad
avhängiga av deras möjligheter att sälja
varor till oss.. Importen till Sverige kan
emellertid numera i stor utsträckning
ske fritt, sedan största delen av importen
från dessa länder genom beslut under
föregående år undantagits från licenstvång.
Sverige bär i olika internationella
sammanhang, främst inom FN:s europakommission,
aktivt deltagit i undersökningar
beträffande möjligheterna
till en ytterligare liberalisering av
handeln mellan öst- och västländer.

Avslutningsvis, herr talman, må några
ord tilläggas om den svenska handelspolitikens
allmänna målsättning.
Som alla vet har vår traditionella strävan
varit att söka åstadkomma största
möjliga frihet för den internationella
handeln. Sveriges deltagande i det internationella
samarbetet t. ex. inom
EFTA, OECD och GATT står i full överensstämmelse
med denna målsättning.
Den moderata svenska tulltaxan och
den begränsade omfattningen av importrestriktioner
ligger också i linje
härmed.

En sådan politik innebär emellertid
också att det svenska näringslivet på
många områden har att möta en hård
konkurrens. Denna konkurrens medför
att företagen tvingas att rationalisera
och effektivisera sin produktion.
Det kan väl allmänt sägas att detta samtidigt
medfört att företagens internationella
konkurrensförmåga ökas och
att bättre förutsättningar för export skapas.
Det är emellertid klart att konkurrenssituationen
för vissa näringsgrenar
kan medföra svårigheter.

Regeringen följer med uppmärksamhet
utvecklingen på sådana områden.''
Enligt dess uppfattning bör de anpass -

ningssvårigheter som kan uppstå i första
hand mötas genom lämpliga åtgärder
inom ramen för den aktiva arbets;
marknads- och lokaliseringspolitiken.
Handelspolitiska skyddsåtgärder i form
av tullar eller restriktioner bör endast
i undantagsfall komma till användning.

Vidare anförde:

Herr OHLIN <fp):

Herr talman! Det är banalt att säga
att de politiska relationerna mellan folken
undergår en ständig förändring,
men tydligare än på länge har detta
framgått under de senaste två åren.
De medelstora staterna i sovjetblocket
tycks få större rörelsefrihet ekonomiskt
och kanske även politiskt. Motsättningarna
mellan Sovjet och Kina har
skärpts. Den mot Indien aggressiva kinesiska
hållningen är ju en av flera
orsaker.

Man kan inte längre tala om ett fast
kommunistiskt block. Detta är en oerhört
viktig förändring, men låt oss inte
överdriva. Intressegemenskapen finns
i flera avseenden, och den kan ge utslag
som får för demokratierna i väster
allvarliga verkningar i framtiden.

På den demokratiska sidan pågår en
liknande förändring av relationerna.
Sammanhållningen tycks i vissa avseenden
bli mindre fast. Särskilt den
franska politiken har haft detta drag.
Det finns tyvärr på sina håll en antiamerikansk
tendens. Det finns framför
allt en sympati för mindre överstatlighet
och mindre fast politisk integration
i Västeuropa. Bägge dessa önskemål
framträder i kraven på en anpassning
av NATO, den militära alliansen i väster,
efter franska nationella krav. Den
skepsis mot överstatlighet som har lett
till krisen inom den Gemensamma
marknaden, EEC, vittnar om samma
tendenser. Motsättningarna där är som
bekant inte undanröjda, endast skjutna
åt sidan.

Ur svensk synvinkel är detta en ut -

Onsdagen den 23’ mars 191H5 fm i

Nr 12

veckling på både gott och ont. Det finns
mindre motsättningar nu mellan öst och
väst i Europa, och det hälsar väl de
flesta som ett framsteg. Men försvag*
ningen av det militära samarbetet inom
NATO framstår som en riskfylld utveckling.
NATO har betytt och betyder
mycket för de demokratiska staternas
trygghet, även tryggheten för de stater
som inte är direkt involverade därför
att de inte själva är medlemmar
av denna organisation.

Förenta staternas deltagande ekonomiskt
i Europa genom Marshallplanen
och på annat sätt och militärt genom
Atlantpakten har varit en trygghetsfaktor
av stor betydelse även för vårt
land. Jag har någon gång efterlyst ett
konstaterande från regeringens sida av
detta viktiga faktum.

Ingen vet naturligtvis om utvecklingen
kommer att fortsätta. För svensk utrikespolitik
kan de tendenser jag berört
få betydande återverkningar på
lång sikt. Utrikesminister Nilsson har
vid ett par tillfällen konstaterat att vår
utrikespolitik måste i hög grad påverkas
av de yttre världspolitiska förutsättningarna.
Även det konstaterandet
kan måhända förefalla banalt, men jag
tror att det behöver upprepas någon
gång emellanåt, som utrikesministern
tydligen också gör. Den fasta och bestämda
utgångspunkten för vår utrikespolitik
är naturligtvis att vi vill bevara
freden och friheten och eftersträva tillfälle
till konstruktiva insatser för lösningen
av de många internationella problemen
ute i världen, i fredens och
den nationella självbestämmanderättens
tjänst.

På den internationella arenan skiftar
scenbilden snabbt. Kinas politik bär
i åtskilliga stater uppfattats som aggressiv
och mött bakslag. Utsikterna att
få demokratiska styrelser i de nya staterna
är likvid mycket ovissa. .lag instämmer
med regeringsförklaringens ordalag:
»Självfallet måste vi önska, att
människorna i dessa länder på liingre

Utrikes- öch handelspolitisk debatt

sikt skall få reellt inflytande över sta-1
tens angelägenheter i samma formel*
som vi blivit vana vid.» Det är en bekännelse
till ett naturligt önskemål om
en demokratisk utveckling runtom i
världen, inte minst i de nya staterna,
i den mån förutsättningar därför kan
skapas.

Denna ståndpunkt har från vår sida
många gånger uttryckts och understrykits.
Men jag måste konstatera att tidigare
någon gång, när uttalanden gjorts
från regeringshåll — t. ex. ett bekant
yttrande av statsrådet Palme — tycktes
denna tanke, som enligt en demokratisk
åskådning är naturlig, glida alltför
mycket åt sidan. Vi kan inte sympatisera
med förtryckare av något slag, men
vi kan och måste hysa sympati för alla
som verkar för en demokratisk utveckling
i världen.

Vietnamkonfliktens fortsatta utveckling
ger anledning till oro, såsom utrikesministern
konstaterat. Risken finns
att krigiska konflikter kan sprida sig,
och det lidande som Vietnams folk nu
underkastas är oerhört. .Tåg föreslog under
den förra utrikespolitiska debatten
att regeringen skulle låta undersöka våra
möjligheter till social och humanitär
hjälp inom båda delarna av Vietnam.
Jag menade, att om det finns förutsättningar
därför borde Sverige, den svenska
staten, söka att tillsammans med
andra få till stånd en sådan humanitär
hjälp i betydande skala. Regeringen
tycks inte ha intresserat sig särskilt
för själva denna frågeställning, men
vi har ju nu lyckligtvis en enskild
insamling, vars uppgift just är humanitär
hjälp inom både Nord- och Sydvietnam,
utan alla politiska avsikter. Jag
hoppas att denna insamling skall få ett
livligt stöd både från Sveriges folk
och inte minst officiellt från regeringen.

Vi hoppas naturligtvis alla på förhandlingur
som leder till fred i Vietnam.
Regeringen uttalade nyss att vid1
sådana förhandlingar bör FNE, viet -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

cong -— två namn på samma sak — få
deltaga. Jag instämmer i det uttalandet.
Men regeringen går förbi, vill inte gärna
gå in på, önskemål rörande ståndpunkterna
på den andra sidan, Nordvietnams.
Det vore av värde att höra om
regeringen verkligen anser att det är
ett rimligt krav att den andra sidan
gör något medgivande, inte bara den
södra. Vad anser regeringen t. ex. om
kravet att amerikanarna före förhandlingarna
skall dra sig tillbaka från
Vietnam eller i varje fall lova att dra
sig tillbaka vid viss tid? Även andra
krav har uppställts.

Det finns en viss tendens hos regeringen
att uttrycka önskemål om politiken,
vilka gäller den ena sidan men
inte den andra, och att i övrigt nöja
sig med ett allmänt tal t. ex. om att
de krigiska operationerna bör reduceras.
Jag anser för min del att det är
ett mycket starkt önskemål att kriget
skall »eskaleras» nedåt, inte uppåt. Men
om man undersöker vilka utsikter som
kan finnas till en fredlig lösning av
konflikten, tror jag att man inte kan
undgå att göra samma konstaterande
som ett stort antal experter gjort, nämligen
att det är mycket tvivelaktigt huruvida
Kina verkligen önskar en fredlig
lösning. Att Nordvietnam gör det
är mycket möjligt. Att Sydvietnam och
dess allierade gör det är också mycket
möjligt och vad beträffar dess viktigaste
allierade alldeles givet. Men hur
är det med Kina? Många av experterna
tror att Kina inte önskar en fredlig
uppgörelse, utan seger. Kina har haft
så många bakslag på andra håll att för
Kina framstår en framgång för deras
strävanden i Vietnam såsom ytterst angelägen.

I sista hand måste vi genom det lilla
inflytande vi kan ha i FN eller på
andra håll verka för att folket i Vietnam
får tillfälle att i val under betryggande
former ta ställning till frågan,
hur landet skall styras och om det skall
vara uppdelat i två delar eller ej. Är

regeringen beredd att stödja detta krav
på internationell övervakning av fria
val i Syd- och Nordvietnam så snart
tillräckligt fredliga förhållanden kan
skapas för att sådana val i praktiken
skall kunna äga rum? Jag tror att det
är mycket viktigt att man från utomstående
neutralt håll verkligen driver
denna tanke på att folkets självbestämmanderätt
så snart det finns praktiska
möjligheter därtill skall få komma till
uttryck.

Herr talman! En annan aktuell fråga
är förhållandena i Rhodesia. Jag hoppas
att regeringen fortsätter sina ansträngningar
att få säkerhetsrådet att fatta
bindande beslut om ekonomiska sanktioner
från medlemmarna i Förenta
Nationerna. Skulle Sydafrika och Portugal
motarbeta sådana sanktioner, får
detta ärende naturligtvis tas upp till
särskild behandling. Det är ju i så
fall en fråga av utomordentligt allvarlig
art. Utvecklingen kan bli sådan att även
en organisation som EFTA nödgas att
ta upp frågor, som eljest inte tillhör
dess uppgifter.

Vad beträffar sydafrikaproblemet
hänvisar jag till den reservation som
herr Wedén har fogat till utrikesutskottets
utlåtande nr 2. De tankar som
mera utförligt framställts i denna reservation
överensstämmer i stort med
det som jag nu anfört. Jag hoppas att
herr Wedén kommer att utveckla dessa
synpunkter närmare.

Jag vill dock redan nu deklarera att
jag, om jag inte på grund av sjukdom
hade varit förhindrad att deltaga i utskottets
arbete, skulle ha stött herr Wedéns
reservation, och jag kommer nu
i stället att göra detta vid omröstningen
i kammaren.

Regeringens talesman betonade med
rätta kärnvapenfrågans centrala roll.
Det är självklart att Sverige deltar i
arbetet mot en spridning av kärnvapen
så länge det finns minsta utsikt till
framgång i denna strävan. Jag är säker
på att alla med glädje ser den aktivitet

Nr 12

den 211 mars 1906 fm.

Onsdagen

från svensk sida, som av och till utvecklats
i Geneve på detta område. Men
det är naturligt — vilket väl också alla
är ense om -— att icke-kärnvapenmakterna
ställer villkor av den typen att
underjordiska prov skall upphöra och
att något slag av kärnvapennedrustning
skall påbörjas eller i varje fall att fortsatt
upprustning med kärnvapen skall
hejdas. Jag vill emellertid tillägga att en
önskvärd, kraftig reduktion av kärnvapnen
måste gå hand i hand med en
begränsning av de konventionella vapnen.
Eljest är det fara för att den militära
maktbalansen i Europa kan gå förlorad.

Vad kontrollfrågorna beträffar är det
uppenbart att överenskommelser som
skall få full verkan måste vara försedda
med något slag av kontrollbestämmelser.
Det är mycket bra med dessa vetenskapliga,
seismografiska undersökningar,
men det tycks vara så att det allmänna
intresset av verklig trygghet genom
effektiv kontroll tills vidare inte kan i
tillräcklig grad tillgodoses genom sådana
vetenskapliga försök. För ett par
år sedan erbjöd Sovjetunionen direkt
kontroll i begränsad utsträckning men
har sedan tagit tillbaka detta erbjudande.
Jag ställer frågan: Bör det betraktas
som självklart för Sverige och
andra utomstående länder att sådan
direkt kontroll även i ringa omfattning
skall anses utesluten? Måste inte
makter som intar en medlande hållning
avvika från de stora kärnvapenmakternas
ståndpunkter i flera avseenden,
och är det inte då i och för sig
naturligt att insistera på effektiv kontroll?
Det verkar som om regeringen
har uppgivit tanken på att aktualisera
den handlingslinje som för ett par år
sedan dock föreföll att ge vissa utsikter.

För övrigt vill jag, herr talman, hemställa
att frågan om gaser och biologiska
stridsmedel ägnas större uppmärksamhet.
De är föga mindre ohyggliga än
kärnvapnen. Enligt min mening bör

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Sverige överväga ett nytt initiativ för
att öka tryggheten genom att dessa
hemska stridsmedel föres helt åt sidan
och icke kommer till användning under
några som helst omständigheter. Jag
syftar då på ödeläggande gaser och biologiska
stridsmedel och går inte in på
frågan om vissa andra typer av gaser
av mera ofarligt slag.

Vad fredsforskningen beträffar visade
regeringen enligt min uppfattning ett
ganska lamt intresse när denna fråga
för åtskilliga år sedan behandlades i
Nordiska rådet. Den fann emellertid
sedan anledning att ta upp saken mera
ur svensk synvinkel genom att föreslå
en internationell fredsforskning i vårt
land. Jag anser att detta i och för sig
är synnerligen välkommet, men jag tror
att det hade varit bra, om man hade
gjort försök att i någon mån lägga
verksamheten mera på nordisk bas än
vad regeringen tydligen varit intresserad
av.

Stormarknadsproblemets betydelse för
Sverige är ju alla ense om, liksom om så
mycket annat. Vi har inte bara att
tänka på detta problem så, att om Sverige
kommer med i en stor västeuropeisk
marknad kan det ge oss oerhörda
fördelar, utan också på att det,
om vi inte kommer med, kan få ödeläggande
konsekvenser för vårt näringsliv.
Skulle flertalet av medlemmarna i
EFTA deltaga i en stormarknad men
Sverige inte göra det, skulle detta också
splittra Norden på ett ödesdigert sätt.
Frågan om våra relationer till stormarknaden
intar alltså en central plats inte
bara rent ekonomiskt utan även i vidare
mening. För övrigt är det väl uppenbart
att vi, frånsett alla egoistiska motiv, vill
ha tillfälle att göra vår insats i ett viktigt
internationellt konstruktivt arbete.

Läget har under det senaste halvåret
förändrats en hel del. Det franska vetot
mot brittiskt inträde i stormarknaden,
i gemenskapen EEC, har tagits tillbaka.
Dessutom tillämpar Frankrike fortfarande
vetorätt, dvs. förbehåller sig att,

2* — Andra kammarens protokoll 1961). År 12

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

trots Romtraktatens bestämmelser, i vissa
viktiga sammanhang tillämpa veto
inom EEC. överstatligheten kommer
tydligen att utvecklas mindre inom EEC
än man tidigare räknat med.

Vad beträffar ståndpunkten till ett
brittiskt inträde bör man lägga märke
till att denna inbjudan från Bryssel var
en inbjudan på Romtraktatens villkor.
Vad betyder det? Får Storbritannien
lika ensidigt som Frankrike säga att
vissa mycket viktiga bestämmelser om
överstatlighet och internationellt bestämmande
i Romtraktaten ser vi helt
enkelt bort ifrån, vi accepterar dem
inte i praktiken? Jag efterlyser en kommentar
från regeringens sida om hur
man betraktar detta problem. Skulle det
vara så, att andra stater får samma frihet
att tolka Romtraktaten som Frankrike
betingat sig, blir det ju helt andra
förutsättningar för ett brittiskt inträde
än som eljest skulle vara fallet.

En annan viktig fråga är naturligtvis
den gemensamma jordbrukspolitiken i
EEC. Om man kräver att denna skall
utsträckas även till Storbritannien —-det får vi tills vidare räkna med — innebär
det att Storbritannien från kontinenten
skall köpa betydande kvantiteter
av livsmedel till priser vida överstigande
världsmarknadens. Storbritannien
skulle övergå från en lågprislinje
till en högprislinje i fråga om livsmedel.
Detta är sannerligen en ytterst allvarlig
frågeställning ur brittisk synvinkel.
Det skulle betyda höjda levnadskostnader;
sannolikt också höjda löner och
försvagad konkurrensförmåga samt påfrestningar
på betalningsbalansen. Det
är alltså ingalunda säkert att ett brittiskt
inträde i EEC på något sätt skulle
underlätta en lösning av den brittiska
betalningsbalanskrisen. Det finns många
experter som säger att det under de första
två, tre åren tvärtom skulle bli svårare
för Storbritannien, medan kanske
på längre sikt, när verkan av ökad konkurrens
m. m. gjort sig gällande, det i
stället kan bli en fördel ur denna
punkt.

Det förefaller uppenbart att labourregeringen
i London med premiärminister
Wilson i spetsen inte har glömt
vilken betydelse det har i engelsk politik
om någon kommer att föreslå
dearer food — dyrbarare livsmedel. Premiärminister
Wilson har därför också
visat sig minst sagt skeptisk till frågan
om att acceptera EEC:s jordbrukspolitik
och bl. a. hänvisat till gamla
förbindelser med Commonwealth när
det gäller tillförseln av livsmedel. Han
uppställer alltså villkor i fråga om jordbrukspolitiken,
och frågan är nu vilken
attityd man inom EEC intar till detta.
Har regeringen några informationer,
som kan kasta belysning över detta
spörsmål, bör de inte undanhållas Sveriges
folk.

På tal om labourregeringens villkor är
det utomordentligt intressant att premiärminister
Wilson förklarade att de
villkor står fast som för några år sedan
uppställdes från Storbritanniens sida.
Man går in i EEC om dessa villkor uppfylls.
Men han tillfogar att det synes bli
lättare att lösa vissa problem. Särskilt
tycks möjligheterna att bevaka våra
EFTA-kollegers intressen nu komma att
vålla mindre svårigheter.

Detta uttalande måste väl syfta direkt
på stater som Sverige och Schweiz. Det
skulle betyda att premiärminister Wilson
anser och offentligt uttalar, att det
nu bör vara lättare än tidigare för Sverige
och Schweiz att komma med i den
Gemensamma marknaden. Är det den
minskade överstatligheten inom EEC
som han därvidlag tänker på? Drar han
slutsatsen att Sverige och Schweiz nu
skulle hysa mindre betänkligheter mot
att inträda som vanliga medlemmar?
Jag begär inte att vår regering skall
kunna tolka premiärminister Wilsons
innersta tankar. Men när chefen för regeringen
i det ledande EFTA-landet gör
ett uttalande som har så direkt syftning
bl. a. på vårt eget land, vore det
utomordentligt värdefullt, om vår re -

syn-J gering kunde ge en kommentar till i
varje fall några sidor av detta problem.

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fin.

Handelsministern har ju nyligen varit
i London och träffat både Mr Wilson
och andra ledande regeringspolitiker.

Låt mig, herr talman, konstatera att
tendensen tycks vara att försvarsfrågor
och utrikespolitiska frågor hålles mera
utanför EEC och dess organ än man tidigare
räknade med skulle bli fallet. Då
vill jag gärna understryka, att överstatlighet
i övrigt — alltså när det gäller
andra frågor än försvars- och utrikespolitik,
dvs. frågor om inre ekonomiskt
och socialt samarbete — inte är något
som vi ur svensk synvinkel har anledning
att vara så rädda för. När man här
i Sverige talar om ett eventuellt inträde
i en stor europeisk integration görs det
understundom gällande att vi måste vara
emot varje form av överstatlighet. Enligt
mitt sätt att se har vi tvärtom anledning
att acceptera en ganska långtgående
integration inom mycket viktiga områden
av samhällslivet. Det är utrikesoch
försvarspolitiken som är den känsliga
punkten, men därvidlag tycks utvecklingen,
så som jag antydde, vara
den att dessa frågor blir behandlade i
andra sammanhang och den utvecklingen
kan komma att fortsätta. Jag vill
därför varna för att det görs till någon
fast punkt i vår attityd, att vi inte accepterar
överstatlighet; vi har ju för
övrigt accepterat överstatlighet när det
gäller vissa ting i Förenta Nationerna.

I betraktande av det ovissa läget synes
en slutsats vara ganska uppenbar.
Att Sverige i nuvarande läge skulle binda
sig för att endast en viss metod för
anslutning till EEC — antingen associering
eller vanligt medlemskap — är
tänkbar, det vore orimligt. Vi kräver
vissa hänsyn till vår speciella ställning
när det gäller alliansfrihet och neutralitet.
Ingen vet i dag, om vi har lättare att
på acceptabla betingelser komma med
på associeringsvägen eller på vägen med
direkt anslutning. Det vore därför enligt
min mening ansvarslöst, om vi i dag
skulle binda oss för att endast en av
dessa vägar är tänkbar. Låt oss först

Utrikes- och handelspolitisk debatt

pröva problemställningarna och avvakta
utvecklingen fram till den dag dä
beslut skall fattas, och lät oss sedan ta
ställning.

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att än en gång betona, hur viktigt det är
för Sverige att medverka i en europeisk
integration. Att vår valutaställning blivit
mindre stark får vi hoppas är en tillfällig
sak, men jag tror ändå att man kan
anföra att detta sannerligen inte minskar
vikten av att vi kommer med i ett
långtgående europeiskt samarbete. Jag
hoppas därför att vi denna gång skall
slippa höra regeringsuttalanden som att
Sverige, om vi skulle lämnas utanför,
kan finna ersättning för förlorad handel
genom att öka sin handel med östblocket
och u-länderna. Sådant tal vittnar
endast om okunnighet. För närvarande
går 74 procent av vår export till
EFTA och EEC. Om dessa båda organisationers
medlemmar går samman och
endast Sverige och ett par andra stater
stannar utanför, så betyder det att Va
av vår export skulle komma att möta
mycket höga tullar på en framtida europeisk
marknad. Man kan väl knappast
hoppas att det före den dagen skall ske
någon mera radikal allmän tullsänkning,
hur ivrigt vi än önskar det. Tanken
att man skulle kunna kompensera
sig genom handel på annat håll är verklighetsfrämmande.

Beträffande dessa ting vill jag, herr
talman, ännu en gång understryka en
synpunkt som handelsminister Lange
och jag har diskuterat vid ett tidigare
tillfälle här i kammaren. Jag tycker att
det på den punkten kan behövas ytterligare
klarhet.

Handelsministern förklarade att Sverige
inte kunde gå med i den gemensamma
marknaden, EEC, om romtraktatens
tullsatser skulle vara gällande. Om herr
Lange menade vad han sade så skulle
det ju betyda att vi — även om alla våra
andra villkor uppfyllts så att vi i och för
sig skulle kunna vara med — till denna
stora organisation skulle säga: Nej, ni

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes, och handelspolitisk debatt

måste reducera era tullar —r annars går
Sverige inte med. Hur mycket jag än
önskar att EEC skall delta i en stor tullsänkningsaktion,
så måste jag säga att
en sådan ståndpunkt förefaller orimlig.
Alldeles klart är emellertid att Sverige
både som medlem i EEC och dessförinnan
måste arbeta ytterst energiskt
för tullsänkningar både i Europa och
i övrigt.

Herr Lange har tidigare på min fråga
gjort vissa uttalanden, men jag vore
tacksam att här nu få full klarhet på
denna punkt, då det förefaller att vara
en punkt där regeringen verkligen kan
ge en bestämd försäkran om att man
inte tänker välta stenar i vägen för samarbetet
söderut.

Jag vill bara som en sidoanmärkning
tillfoga, att om Sverige kommer med i
en stor europeisk marknad, så kommer
det att få långtgående konsekvenser
för vår jordbrukspolitik. Därför skall
man kanske inte göra alltför tvärsäkra
profetior om hur den kommer att se
ut på 1970-talet. Det finns för övrigt en
annan viktig synpunkt på detta. Om vi
lyckas få Förenta Nationerna eller i varje
fall de rika industriländerna med på
en stor aktion när det gäller att ställa
pengar och köpkraft till u-ländernas förfogande,
så att de på världsmarknaden
kan köpa de livsmedel som de så innerligen
väl behöver för att befrias från
svält och halvsvält, så kommer detta att
få konsekvenser för världsmarknadens
priser på livsmedel. Den saken bör inte
förbises.

Enligt min mening bar regeringen
under senare år varit väl passiv i EECsammanhang.
Här finns bl. a. ett psykologiskt
problem. Sveriges folk är knappast
tillräckligt medvetet om att stora
avgöranden kan förestå ganska snart —
om ett år eller två, även om det också
kan tänkas att det dröjer.

Vad de tekniska förberedelserna beträffar
är det mycket bra att kommerskollegium
och representanter för näringslivet
diskuterar dem och att också

naturligtvis regeringen har en grupp
som diskuterar dem. Men oppositionens
företrädare svävar till stor del i okunnighet
om mycket av förberedelsearbetet.
Detta är inte rimligt. Tiden synes
i varje fall vara inne att tillsätta en parlamentarisk
delegation som får studera
och belysa frågan och följa arbetets utveckling.
Det skulle bl. a. möjliggöra
för riksdagsgrupperna att mera kontinuerligt
få information i ämnet. Den
svenska riksdagens ledamöter skulle
därigenom få bättre förutsättningar att
å sin sida upplysa Sveriges folk om hur
denna viktiga fråga utvecklas. Tydligen
kan vi inte lita uteslutande till regeringens
upplysningsverksamhet på detta
område. Men denna informationssynpunkt
är inte den enda jag anlägger när
jag framlägger förslaget om en parlamentarisk
delegation som får följa förberedelsearbetet.
Jag tror att frågans
natur är sådan, att ett dylikt förslag är
väl motiverat.

Vad Kennedy-ronden beträffar skall
jag fatta mig kort. Den framstår, vilket
kanske är synd, som ett amerikanskt
initiativ, vilket på en del håll kan försvåra
en uppgörelse. Enligt min mening
är det ett mycket bra initiativ. Frågan
är emellertid om man inte har den internationella
handeln litet väl mycket i
fokus. Kanske skulle det vara riktigt
om handeln i Europa mera energiskt än
hittills toges upp i Geneve i GATT-sammanhang
som ett stort delproblem. När
man talar om närmandet mellan EEC
och EFTA, så hänvisar EEC-staterna
till att detta arbete vad tullpolitiken beträffar
bör förläggas till Geneve, till
GATT-förhandlingarna. Det är svårt att
säga hur ett europeiskt grepp på dessa
handelspolitiska förhandlingar i Geneve
skulle se ut som skulle göras vid
sidan av det mera världsomspännande
grepp som är självklart enligt förhandlingarnas
allmänna uppläggning. Men

Onsdagen den 23 mars 19(50 fin.

Nr 12

•45

jag tror att det ändå är berättigat att
säga att här finns utrymme för ett
svenskt initiativ för att få det hela att
glida litet bättre mellan EEC och EFTA
vid förhandlingarna i Geneve. Det kan
finnas möjligheter att uppnå resultat,
även om dessa inte kan väntas bli revolutionerande.
Vissa psykologiska skäl
talar för att ett försök i alla fall skulle
vara nyttigt. Om man inte på våren
1967 har uppnått väsentliga framsteg
på det internationella planet i Geneve,
finns stor risk för att den amerikanske
presidenten inte får sin fullmakt att
förhandla förnyad.

Om utvecklingen inte blir så gynnsam
som vi alla hoppas vad beträffar
möjligheterna till en vidgad europeisk
integration omfattande både EEC och
EFTA, får vi vara beredda på detta. Jag
har många gånger i denna kammare
framhållit, att svensk handelspolitik bör
arbeta som en generalstab; vi bör diskutera
igenom olika alternativa lösningar.
För dagen nöjer jag mig emellertid
med att endast påpeka detta. Jag
har därmed inte sagt att det i och för
sig är önskvärt med helt andra lösningar,
inte heller att det skulle vara aktuellt,
utan menar endast att man måste
vara beredd på olika möjligheter.

Huvudalternativet bör som jag tidigare
framhållit vara en stor europamarknad,
som utvecklas i riktning mot en
ekonomisk union, helst med steg för
steg sänkta yttre tullar, en organisation
i vilken Sverige kan inträda med bevarande
av sina allmänna politiska villkor
om neutralitet och alliansfrihet men
utan svensk rädsla för överstatlighet i
övrigt.

Lika litet som regeringen gör det tänker
jag, herr talman, gå närmare in på
spörsmålet om den nordiska samverkan.
Detta problem behandlades vid den senaste
rådssessionen i Köpenhamn återigen
i skuggan av den europeiska integrationen.
Det förhåller sig ju så, att i

Utrikes- och handelspolitisk debatt

varje fall en eller två av de nordiska
staterna ser den europeiska integrationen
som så dominerande, att man inte
vill minska sin handlingsfrihet genom
nordiska överenskommelser om inga alldeles
särskilda skäl talar för dessa.

Jag har, herr talman, kommit till en
allt fastare övertygelse, att om det skall
bli möjligt att uppnå några konkreta,
praktiska och betydelsefulla resultat när
det gäller den ekonomiska samverkan
i Norden så kan det endast ske på två
betingelser. Den första är att man skall
använda metoden med en s. k. paketlösning,
d. v. s. att man i en överenskommelse
försöker lägga in så många saker
som har betydelse och intresse för varje
enskilt nordiskt land, att — även om
det är andra saker som inte har det —
paketet i dess helhet framstår såsom
önskvärt för vart och ett av de nordiska
länderna. Det är denna metod som Nordiska
rådet sedan ett par år har försökt
pressa fram.

Det finns emellertid ett annat närbesläktat
villkor som är ännu mera avgörande.
Det förefaller uppenbart att det
inte går att komma till resultat, om inte
regeringarna tar upp realpolitiska förhandlingar
på samma sätt som man brukar
göra när man förhandlar med stater
på andra håll i världen. Det är bara
regeringarna som kan agera genom att
bjuda fördelar och använda en metod
som liknar kohandelns för att försöka
att driva fram ett resultat. Vi har alltför
länge sökt bedriva nordiskt samarbete
på ett något akademiskt, teoretiskt plan,
där man inte aktualiserat mera handfasta,
reella bytestransaktioner av fördelar
och uppoffringar. Erfarenheten visar
emellertid att här behövs samma
realpolitiska grepp som annorstädes.
Man måste göra vissa erbjudanden från
svensk sida som jag inte i detalj vill
diskutera nu.

Det är mycket bra när regeringen i
förklaringen i dag säger att det är angeläget
att »bevara och säkerställa de
stora fördelar som den nordiska inte -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966. fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

grationen givit de enskilda länderna».
Men, herr utrikesminister, om detta
skall vara mera än en from önskan —
som jag livligt delar — hur skall det
kunna förverkligas om vi inte tillsammans
med våra nordiska grannländer
kommer in i en stor europeisk organisation?
Och hur skall vi i avvaktan på
vad som sker ute i Europa genom nordiska
förhandlingar kunna underbygga
samverkan, skapa fasta former för den
och vidga den så att det ökar våra utsikter
i den riktning som nyss antyddes.
Vi kan inte sitta med händerna i kors
och vänta.

Våra ekonomiska förbindelser med uländerna
kan kanske diskuteras vid ett
senare tillfälle. Vi har i folkpartiet
starkt understrukit att strävandena att
minska råvaruprisernas fluktuationer
hör kompletteras med supplementär finansiering
när exportpriserna på dessa
produkter är låga och betalningsbalanserna
i u-länderna därför försvagas. Jag
är glad att regeringen accepterat den
metoden, som jag tror är av ganska
grundläggande betydelse. Det finns alltför
stor erfarenhet av hur svårt det är
om man går fram uteslutande med metoden
att stabilisera råvarupriserna på
världsmarknaden.

Regeringens samverkan med OECDstaterna
för att stödja u-länderna är
välkommen. Man nämner inte vid namn
organisationen DAC som det här gäller.
Det är tydligen en om punkt, därför att
regeringen var länge av obegripliga skäl
mot att Sverige skulle samverka med
DAC som understundom i tal kallades
för en sammanslutning av rika länder.
Man antydde att den stod i något slags
motsatsförhållande till u-länderna, fastän
det i själva verket var en organisation
som syftade till att hjälpa u-länderna.
Nå ja, beträffande den frågan
har regeringen omvänt och bättrat sig,
och det är huvudsaken.

Handeln med en del u-länder i textilvaror
spelar en stor roll — jag tänker
närmast på en del asiatiska u-länder.

Det verkar, herr talman, som om Sverige
skulle få en relativt stor del av
importen av textilfabrikat från dessa
länder, medan en rad andra industristater
begränsar importen av sådana varor.
Dessa utländska importrestriktioner
på textilvaror är en allvarlig sak.
Det är nämligen tänkbart att dessa
restriktioner medför att trycket på Sverige
ökas utöver vad som skulle vara
fallet vid normalt fri handel med rådande
tullsystem. Jag tror att hela den
frågan bör tagas upp på internationell
bas. Det är inte rimligt att just den
svenska textilindustrien skall få känna
ett tryck som skärpes av andra staters
importrestriktioner. Jag förordar absolut
inte någon svensk protektionistisk
politik, låt mig understryka det. Men
här finns ett problem av annan art, och
jag tror att det vore angeläget att man
på internationell bas tog upp frågan om
textilvarornas ställning i den internationella
handeln. Det är litet för flott, herr
talman, att avfärda dessa problem, som
göres i en del socialdemokratiska uttalanden,
med tal om att »om en industri
inte kan klara sig får den läggas ned».
Frågan har stor betydelse inte minst för
den kvinnliga arbetskraften, som ofta
har svårt att finna sysselsättning av annan
art och som kanske på grund av
äktenskap är förhindrad att flytta till
andra trakter. Detta är bara ett exempel.

Jag upprepar att vi skall hålla fast
vid den svenska strävan att åstadkomma
största möjliga frihet för den internationella
handeln, men det bör inte hindra
att problemet om andra staters restriktioner
tas upp till behandling.

Regeringen slutar sin förklaring med
att tala om vår traditionella strävan till
relativt fri handel. Jag var mycket glad
när jag läste det. Det är alldeles riktigt
att det finns en sådan traditionell strävan.
Det fanns emellertid för ett par
årtionden sedan, när världskriget led
mot sitt slut, en tid då svensk socialdemokrati,
svensk arbetarrörelse, gjorde

Onsdagen den 23 mars 19(50 fm.

Nr 12

upp program vari en helt annan politik
förordades. Enligt detta skulle utrikeshandeln
mera detaljdirigeras av staten.
Detta mötte intensivt motstånd från liberalt
håll, och striden slutade med att
regeringen lade denna dirigistiska handelspolitik
och dessa program i byrålådorna.
Man har tydligen t. o. in. glömt
att man en gång förordat en så bestämd
avvikelse från den traditionella politiken.
Men så mycket större är nu tillfredsställelsen
över att vi är helt eniga
om huvudgreppet i den politik som bör
föras.

Låt mig dock tillägga en sak, herr
talman! En liberal handelspolitik förutsätter
att inflationen i vårt land hålles
i styr så att konkurrensförmågan blir
tillräcklig och vår betalningsbalans inte
för svag. Det räcker inte att tala om
att man vill föra en liberal handelspolitik,
om valutakriser uppstår. Detta gäller
både Sverige och andra stater. Man
måste försöka skapa och bevara erforderliga
förutsättningar på hemmaplan.
Vi har från liberalt håll först i OEEC
och sedan i OECD drivit den tesen, att
det är en angelägenhet av utomordentligt
stor betydelse att skapa de underliggande
ekonomiska förutsättningarna
för en friare handel och att minska riskerna
för behov av tillfälliga importrestriktioner
eller importavgifter av den
typ som engelsmännen nu använder
m. m. Det har gått framåt och OECD
sysslar med denna sak men mest genom
att ge ut en del skrifter och ordna några
överläggningar. Utan att bagatellisera
det vill jag uttala den meningen, att ett
vidgat europeiskt samarbete behövs just
på denna punkt för att skapa de ekonomiska
förutsättningarna för den friare
handel inom större områden än nuvarande
block som man så länge har talat
om men som alltjämt dröjer. Detta är
ett arbete som man kan påbörja och
komma rätt långt med utan att avvakta
att de europeiska integrationsproblemen
i övrig finner sin lösning.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Regeringsdeklarationen
innehåller som vi har hört en relativt
utförlig överblick av olika fält inom
världspolitiken. Det är förvånande hur
få verkligt fasta hållpunkter som finns
och hur svårt det tycks vara att dra
säkra slutsatser. Det är måhända symtomatiskt
för den världspolitiska utvecklingen.

1950-talets positioner block mot block
i den s. k. massiva vedergällningens
tecken var naturligtvis lättare att bedöma.
Nu pågår något av en upplösningstendens
inom de tidigare hårt sammansvetsade
blocken. Man får en mera nyanserad
bild med bl. a. livligare ekonomiska
förbindelser mellan Öst och Väst.
En förskjutning inom världspolitiken
har ägt rum i anslutning till förbättrade
förhållanden mellan Förenta staterna
och Sovjet men uppenbarligen
försämrade förhållanden mellan Sovjet
och Kina.

Risken för en storm i Mellaneuropa
är mycket mindre än risken för en tyfon
i Sydasien har någon sagt. Påståendet
är förmodligen riktigt meteorologiskt
och helt säkert riktigt politiskt
i nuvarande världsliige. De politiska
spänningarna och motsättningarna i Europa,
Tysklands delning och Västberlins
ställning m. m., saker som tidigare
har framstått som de allvarligaste konfliktanledningarna,
har kommit i skymundan
för den dramatiska utvecklingen
i Sydostasien och för statsvälvningarna
på den afrikanska kontinenten.

Här i landet har vi livligt diskuterat,
om vietnamkonflikten skulle vara en social
revolution, ett nationellt befrielsekrig
eller ett krig mellan ombud för
stormakter. Jag har svårt att finna grund
för frågeställningen antingen—eller i
detta sammanhang. Det syns uppenbart
att samtliga dessa tre ingredienser ingår
i konflikten. Säkert kan man utan att
göra våld på sanningen karakterisera
vieteongs insatser som en politiskt social
revolution. Enligt genéveavtalet från

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

1954 skulle Vietnams delning vara provisorisk.
Senast inom två år skulle allmänna
val hållas i både Nord- och
Sydvietnam som en förberedelse för de
båda statshälfternas återförening.

Några val har som vi vet inte ägt
rum, och Nordvietnams kommunistiske
statschef Ho Chi Minh torde helt säkert
ha räknat med att val skulle komma
att hållas och att de skulle bana väg
för en återförening som i sin tur skulle
innebära en kommunistisk regim i hela
Vietnam. Utvecklingen tog som vi vet
en annan riktning. Sydvietnam kom att
regeras diktatoriskt av familjen Diem
med amerikanskt stöd. Det dröjde inte
länge förrän en upprorsrörelse började
organiseras mot regimen i Saigon. Om
vietcongrörelsen ursprungligen var en
rent sydvietnamesisk företeelse eller om
den organiserats med hjälp av kommunistregimen
i Nordvietnam må vara
osagt, men att relationerna mellan dem
varit och alltjämt är intima är väl ställt
utom all diskussion. Säkert synes också
vara att inbördeskriget i Sydvietnam
till sitt ursprung kan betecknas som ett
nationellt befrielsekrig, kanske som en
fortsättning av den s. k. vietminhrörelsens
kamp mot fransmännen 1947—
1954.

Vietnam ligger, som vi vet, i skärningslinjen
mellan stormakternas intressesfärer,
vilket med all tydlighet illustreras
av uppdelningen i Nord- och
Sydvietnam, men därmed blev det också
klart att stormakterna, uppenbarligen
med utgångspunkt från både maktpolitiska
och ideologiska bevekelsegrunder,
skulle komma att bli intressenter
i konflikten.

Klart är att konflikten i dag innehåller
påtagliga ingredienser av social revolution
och nationellt befrielsekrig.
Enligt officiell amerikansk uppfattning
utgör kriget i Vietnam ett anfall av
Nordvietnam på Sydvietnam. USA har
därigenom, som vi vet, blivit förpliktigat
att lämna stöd åt den sydvietnamesiska
regeringen — förpliktelser som

härrör från såväl avtal mellan Förenta
staterna och Sydvietnam som Seatopaktens
bestämmelser.

Å andra sidan är det uppenbart att
kommunistvärlden är engagerad genom
leveranser av vapen och genom annat
stöd, varvid man anser sig fullfölja löften
och utfästelser att hjälpa överfallna
folk.

Vietnamkonflikten har fört med sig
en nedkylning av relationerna mellan
Förenta staterna och Sovjetunionen, vilka
ju förbättrades högst väsentligt efter
kubakrisen och i samband med provstoppsöverenskommelsen.
Man får emellertid
komma ihåg att kommunistsidan
inte är något enhetligt begrepp i detta
sammanhang. Moskvas och Pekings intressen
kan inte vara ensartade. Det
är ett rimligt antagande att Moskva
helst skulle se en lösning av konflikten
som inte stärker Kinas positioner,
då det annars skulle bli ett övertag för
Kina i den ideologiska och intressemässiga
kampen dem emellan.

Vietnamkonflikten är alltså en skärningspunkt
för de tre maktgrupperingarna
Förenta staterna, Sovjetunionen
och Kina. Det gäller visserligen ett begränsat
område men kan, som vi vet,
bli av avgörande betydelse för den
världspolitiska utvecklingen för ganska
lång tid framöver.

I regeringsdeklarationen framhålls
att möjligheterna till ett biläggande av
vietnamkriget för närvarande måste bedömas
som skäligen små, och i fråga
om förutsättningarna för förhandlingar
instämmer regeringen i stort sett i generalsekreterare
U Thants mening, afl
ett närmande mellan parterna förutsätter
att bombningarna i Nordvietnam
upphör och att stridsaktiviteten på båda
sidor dämpas, varjämte den nationella
befrielsefronten måste delta i överläggningarna.
Det finns knappast anledning
att göra invändningar mot dessa
allmänna reflexioner från regeringens
sida.

Man kan med tillfredsställelse notera

Onsdagen den 23 mars 19CG fm.

Nr 12

t— vilket regeringen också gör — att
Förenta Nationerna nu har övervunnit
sin s. k. finansiella kris och åter kan arbeta
normalt. Men det skulle vara egendomligt
om inte krisen ändå, i varje
fall temporärt, har försvagat FN. Men
hur bräcklig världsorganisationen än
kan anses vara, naturligtvis framför
allt vid konflikter där någon stormakt
är involverad, så bedriver FN ändå en
verksamhet som i en del lägen kan
undanröja konfliktorsaker och medverka
till en fredlig lösning av konflikter.
Självfallet måste vi därför stödja FN så
långt våra resurser räcker.

I rhodesiafrågan har Förenta Nationerna
som bekant uttalat sig för sanktionsåtgärder,
men det föreligger inga
bindande beslut utan endast rekommendationer.
Det är ganska beklämmande
att se att en del länder tycks helt nonchalera
de rekommendationerna. Främst
är det naturligtvis beklämmande med
hänsyn till det folk det gäller men i
stort sett och på längre sikt även med
hänsyn till Förenta Nationernas prestige
och funktionsduglighet. Man har enligt
min mening all anledning att kritisera
länder som på det sättet medverkar
till att undergräva Förenta Nationernas
auktoritet.

De svenska biståndsinsatserna till uländerna
— för att nu säga någonting
om den saken — berörs mycket knapphändigt
i deklarationen. Eftersom riksdagen
har tillfälle att diskutera de frågorna
i annat sammanhang skall jag
här inte närmare gå in på dem utan
bara i korthet dröja vid en aspekt. Vi
vet alla att omkring två tredjedelar av
världens befolkning lider av undernäring,
och att ren svält är en alldaglig
företeelse i u-länderna. Likaså vet vi
att de rubbningar som ibland uppstår i
u-ländernas försörjningsförhållanden leder
till hungerkatastrofer. Detta illustreras
för närvarande på ett synnerligen
tragiskt sätt i Indien, där försörjningsnivån
efter en felslagen skörd är
mycket låg och har skajaat en allvarlig
situation. Dess värre är situationen i

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Indien inte unik. Inom u-länder med låg
försörjningsnivå får en felslagen skörd
samma konsekvenser, alltså hungerkatastrofer,
som ibland måste bekämpas
med vapen inom landet. Det låter
hemskt!

Enligt vår mening bör det inrättas
en internationell livsmedelsfond med
stora resurser. Varje insats som är möjlig
för att avhjälpa hungern i världen
måste göras.

En av uppgifterna för denna fond bör
vara att från det överskott som finns i
mera välförsedda delar av världen
bringa en snabb och effektiv livsmedelshjälp
till u-länder som kommer i
en sådan situation som nu drabbat t. ex.
Indien. Här bör alla industriutvecklade
länder hjälpas åt och bidra finansiellt.

Det bör emellertid uppmärksammas
att överskottslagren i världen krymper.
De stora amerikanska spannmålslagren
har under loppet av några år reducerats
högst väsentligt sedan Sovjet började
med sina spannmålsköp. Om överskotten
på sikt ter sig otillräckliga,
måste det bli en mycket angelägen uppgift
att åstadkomma eu klok hushållning
med världens livsmedelsresurser
och söka tillse att de tillvaratas så effektivt
som möjligt.

Vi bör från vårt land medverka till
en dylik livsmedelsfond, och vi bör
också kunna tänka oss att komma med
initiativ i detta sammanhang. Det skulle
förvåna mig, om inte propåer av
denna typ skulle få ett ganska gynnsamt
mottagande på det internationella
planet och därmed leda till resultat.

Den handelspolitiska utvecklingen —
om jag nu får övergå till den — i
Västeuropa är självfallet av utomordentligt
stor betydelse för vårt land. I
ett ekonomiskt samarbete bör Sverige
vara berett att delta fullt ut, under förutsättning
att det inte medför politiska
eller andra bindningar som inkräktar
på vår neutralitetspolitik. Jag föreställer
mig att regeringen klart står fast på
den punkten.

I vad mån man kan tänka sig över -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

statliga bindningar utan att de på något
sätt besvärar, försvårar eller äventyrar
neutralitetspolitiken är en fråga
om studium från fall till fall. Därvidlag
är vi icke i dag beredda att ge några
som helst utfästelser. Vi vill positivt
i samhandelns intresse granska varje
sådan tankegång, men vi säger absolut
nej i den mån man kommer in på
områden som kan äventyra neutralitetspolitiken.

Naturligtvis måste vi göra allt vad vi
kan inom dessa gränser för att komma
in på den för oss så viktiga EEC-marknaden.
Denna är ju omgärdad av höga
tullar på färdigvaror, vilket medför
att vi i stor utsträckning får nöja oss
med att vara leverantörer eller försäljare
av halvfabrikat, något som naturligtvis
inte kan vara tillfredsställande.

Vi måste försöka få ett handelssamarbete
omfattande hela Västeuropa.
Helst skulle vi naturligtvis önska någon
form av broslagning mellan de båda
organisationerna EFTA och EEC.
Det måste, tycker jag, vara vårt första
mål, och vi har också arbetat i den
riktningen. Men vi måste effektivt verka
för en sådan broslagning. Det kan
hända att vi misslyckas. Det kan hända
att det inte går att få till stånd en
sådan broslagning utan att man på den
andra sidan, EEC-sidan, vill att varje
land för sig skall träda in i EEC. Blir det
så får vi naturligtvis finna oss i att förhandla
även enligt dessa riktlinjer. Men
då är det alldeles särskilt viktigt att de
olika EFTA-länderna inte springer benen
av sig för att komma först med
alla möjliga villkor utan att de samordnar
sina förhandlingar och sina resonemang
så långt det över huvud taget
låter sig göra. Man kan naturligtvis
komma i ett läge när den samordningen
inte går att driva längre — då får
man också finna sig i det.

EEC-krisen — motsättningarna mellan
Frankrike och övriga EEC-medlemmar
—- har som vi väl känner till under
en inte så kort period lamslagit orga -

nisationen i vissa hänseenden, och under
den tiden har det väl knappast
funnits förutsättningar för EFTA-länder
att föra mer allvarliga resonemang om
anknytning. Jag bortser inte från att
Österrike ändå kunnat få driva vissa förhandlingar
härvidlag. Krisen inom EEC
har inte definitivt lösts, men en avspänning
har inträtt sedan Frankrike
sagt ifrån att landet inte vill vara med
om överstatlighet och de andra staterna
trots detta fortsätter att resonera med
Frankrike och fortsätter att handla med
Frankrike enligt riktlinjerna för samarbetet
inom EEC.

Från Västeuropeiska unionens möte
har rapporterats att Frankrike nu skulle
intaga en mera positiv attityd när det
gäller Englands anslutning till EEC, och
det tycks även vara på detta sätt. På
sina håll menar man att den franska omsvängningen
beror på att en förskjutning
av maktbalansen inom EEC skulle
uppkomma i och med Englands inträde.
Det skulle då inte bli samma maktkonstellationer
som tidigare sedan Frankrike
nu sagt ifrån rörande överstatligheten,
och de andra länderna — som jag
framhöll — ändå tycks vara beredda att
fortsätta ett samarbete med Frankrike.

Huruvida dessa händelser kommer att
medföra början till en lösning på de
stora handelspolitiska problemen i Västeuropa
får vi se. Det är valkampanj i
England, och medan den pågår kan man
kanske inte begära några preciserade
ställningstaganden. Premiärminister
Wilson tycks hålla fast vid den s. k.
EFTA-solidariteten och skulle således
alltjämt önska att EFTA-staterna kan
följas åt vid en lösning av anslutningsfrågan.
Högerledaren tycks vara inställd
på en samverkan utan några mera bestämda
och preciserade villkor.

För oss finns det, såsom jag framhållit,
ingen anledning att i dag frångå
de tidigare principerna för en EECanslutning.
Frågan är om man kan göra
något för att underlätta samarbetet mellan
EFTA och EEC.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 12

En sak som något liar förvånat mig är
att man inte tagit upp till diskussion —
längre kan man inte ha anledning att
gå — frågan om att förbereda en anknytning
till EEG genom eu förändring
av EFTA till tullunion. Man kunde även
möjligen ha gjort vissa förberedelser.
.lag understryker dock att man knappast
nu kan tänka sig att gå längre i detta
avseende.

Om det blir en samordning mellan
EFTA och EEC, talar nämligen allt för
att EFTA-tullarna på sikt får lov att
bli precis desamma som EEC:s yttertullar.
Om varje EFTA-land för sig begärde
inträde, skulle också såvitt jag
förstår varje sådant land få anpassa sig
till tullunionens bestämmelser när det
gäller yttertullarna, ty man lär ändå inte
vara beredd att göra om EEC-tullunionen
till ett frihandelsområde för att på
detta sätt lättare kunna ta in EFTA-medlemmar.
Vi får alltså räkna med att anpassa
oss efter den tullnivå, som vi kan
komma överens med samtliga EEC-länder
om.

Det är naturligtvis angeläget att vi
upprätthåller en god kontakt och bästa
möjliga förbindelser med övriga nordiska
länder, vilket inte minst gäller
dessa handelspolitiska spörsmål. Inom
EFTA:s ram utvecklas en fri handel
mellan de nordiska länderna, som man
för sex till sju år sedan knappt hade
trott vara möjlig.

Det har höjts röster för att vi i nuvarande
läge borde uppträda resolutare
och gå in för ett allomfattande ekonomiskt
samarbete mellan de nordiska
länderna. Huruvida en sådan väg är den
lämpligaste från allmän europeisk samordningssynpunkt
kan vara diskutabelt.
Visserligen kan det sägas att ett samfällt
Norden kan utveckla en större
tyngd och kanske te sig intressantare
som handelspartner än vart och ett av
de övriga nordiska länderna för sig, men
en än större tyngd vinner man nog om
man försöker att få till stånd största
möjliga grad av sammanhållning inom
EFTA-solidaritetens ram.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

På grund av att EEC:s tullmur inte
är så låg sker en förskjutning av vår
handel så att exporten till EEC-länderna
minskar medan importen väl i stort står
kvar. Vår export måste alltså söka sig
andra vägar, och resultatet blir att vi
kommer att handla med länder som
köper väsentligt mer av oss än vad vi
köper av dem.

Detta är väl en fråga som klaras av,
om vi kommer med i EEG-samarbetet,
men vad händer om så inte sker? Då
får vi räkna med ett betydande exportöverskott
gentemot vissa länder, och
det kommer kanske att stiga successivt.
Godtar då dessa länder ett sådant förhållande
i det långa loppet? Om de inte
vill det, vad skall vi då göra? Vi kan väl
knappast ändra vår handelspolitik i protektionistisk
riktning, men våra svårigheter
kan komma att bli betydande. Kanske
blir de inte så svåra som de som
England hade att kämpa med, men jag
tror att vi får ha uppmärksamheten
riktad mot dessa problem.

Herr Ohlin snuddade vid ett problem,
som naturligtvis sammanhänger
med att vi är ett lågtulland. Ett lågtulland
löper ju risken att få in mera
varor än vad som egentligen skulle
svara mot dess anpart, med påföljd att
man där måste lägga ned industrier. Jag
tror ändå att vi får lov att hålla fast
vid lågtullinjen och, om vi orkar, försöka
förmå andra köparländer — av
textilvaror och varför inte också skor —
att sänka sina tullar och ta in mer. Huruvida
vi lyckas göra något i den riktningen
är väl en fråga som man kan
vara rätt tveksam om. Annars får vi nog
se till att på något sätt — inte precis
bara tullvägen — skydda dessa hotade
industrier något effektivare än vad vi
gjort hittills i vår superräntesituation.
Det finns länder som inom vissa branscher
stöder en exportnäring genom
subventionspriser på råvaror — vilket
inte kommer i fråga här — samtidigt
som vi tynger ned företagsamheten med
skyhöga låneräntor av en storlek som
vi inte har haft sedan i början av 1930-

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

talet. Jag tror att detta är ett allvarligt
problem även med tanke på vår
handel och vår konkurrens med utlandet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Regeringen har i sin utförliga
bedömning av dagens utrikespolitiska
läge, sett från svensk horisont,
endast i förbigående behandlat en händelse,
som med hänsyn till den stora
betydelsen för Europa och därmed också
för vårt land borde ha påkallat särskild
uppmärksamhet, nämligen den
uppsägning av Atlantpakten som general
de Gaulles uttalande i praktiken innebär.
Den kan naturligtvis i många hänseenden
komma att radikalt förändra
den europasituation, mot vilken Sveriges
europapolitik hittills har utformats.

Medan regeringsdeklarationen — som
vanligt skulle jag nästan vilja säga —
ägnar stort intresse åt problemen i
Asien och Afrika, behandlar den europafrågorna
så gott som enbart ur handelspolitisk
synvinkel. Jag tycker att
detta är beklagligt, av flera skäl. För
det första kan det ge läsaren det intrycket
att vår egen världsdel intresserar
oss bara från ekonomiska utgångspunkter.
För det andra skulle det kunna tyda
på att regeringen, trots tysklandsproblematiken,
trots Berlin-muren och mycket
annat betraktar läget i Europa som så
stabilt att det inte är värt någon särskild
uppmärksamhet. För det tredje
skulle det kunna tyda på att man på
ansvarigt håll i vårt land inte var medveten
om sambandet mellan den utrikespolitiska
aktiviteten och vad som händer
på det handelspolitiska fältet.

Visst är situationen i dag utomordentligt
svårbedömd, men den är ändå inte
så komplicerad att den trotsar varje
försök till rimlig analys, gärna med
alternativa slutsatser. Jag är övertygad

om att det skulle vara av stort värde för
svensk opinion och för svensk utrikespolitik,
om regeringen ville bemöda sig
om att kommentera Europa i något så
när samma utsträckning som den behandlar
Asien och Afrika. Jag återkommer
till det avsnittet litet senare, herr
talman.

I stort sett har jag inga invändningar
att rikta mot regeringens översiktliga
rundmålning av det världspolitiska läget.
Den återger i allt väsentligt uppfattningar
som jag tror att vi alla kan ansluta
oss till. Läget i Vietnam har stabiliserats,
inte i ordets rätta, positiva
bemärkelse utan snarare i den meningen
att motsättningarna mellan parterna
har än mera låsts och att utsikterna att
inom överskådlig tid nå en mera definitiv
lösning ter sig nästan obefintliga.
Hur det kan komma att påverka världsfreden
■— därom kan väl ingen uttala
sig. Vietnamkonfliktens, låt mig säga
globala samband lär ingen längre bestrida.
Det innebär bl. a. att den utrikespolitiska
utvecklingen på andra håll i
världen måste få direkta positiva eller
negativa konsekvenser för Vietnam. Att
händelseutvecklingen i Vietnam även
får återverkningar på andra håll i världen
är också obestridligt.

För egen del kan vi väl närmast konstatera
att debatten här hemma nu har
blivit något mera sansad, något mer nyanserad
än den var i höstas. Orsakerna
härtill kan vara många t. ex. ökat medvetande
om problemets svårighetsgrad
och storlek, ökad förståelse för Förenta
staternas verkligt svåra dilemma och
för dess argumentering, kanske också
ökad insikt om vår egen litenhet och
vår egen oförmåga att påverka det som
händer därute genom ensidiga känsloengagemang
och ibland hätska utfall
mot den av de stridande parterna som
ändå både politiskt och ideologiskt står
vårt land närmast. Det har här ofta varit
fråga om känsloengagemang som,
hur förklarliga de än kan vara i och
för sig, helt har bortsett från vårt eget

Onsdagen den 23 mars 19615 fin.

Nr 12

beroende av fortsatt amerikanskt intresse
för Europa och fortsatt amerikansk
medverkan i Europa.

Jag skall inte uppehålla mig mera vid
Vietnam, utan nöjer mig med att konstatera
att jag helt kan ansluta mig till
de synpunkter, den analys och de önskemål
som herr Ohlin nyss framförde i
denna fråga.

Vad beträffar Rhodesia och Sydafrika
är trenden i stort sett oförändrad. Sanktionspolitiken
mot Rhodesia har vunnit
allmän anslutning och det finns, såvitt
jag förstår, trots tidvis cirkulerande
rykten om motsatsen, inget som klart
tyder på att Portugal och Sydafrika
skulle vara benägna att sabotera de av
säkerhetsrådet rekommenderade blockadåtgärderna.
En öppen fråga är emellertid,
hur påverkbar regimen Smith är
av sanktionspolitiken. Det är mycket
som tyder på att effekten inte alls blivit
den som avsågs, något som naturligtvis
inte är ägnat att stärka FN:s
prestige, vare sig nu eller framdeles.

Vårt land har snabbare och mer konsekvent
än många andra stater — stater
som argumenterat betydligt mer högröstat
än vi gjort och som slagit sig för
sitt bröst mer än vi gjort — fullgjort
sina skyldigheter i sanktionsfrågan. Det
kan t. o. m. diskuteras, om vi inte varit
effektiva i överkant. Är det verkligen
ställt utom debatt, att vår handelsblockad
bör omfatta även läkemedel? Britterna
själva lär i det avseendet inta en
betydligt mer liberal hållning än vad
Sverige gör. Jag skulle gärna vilja höra
regeringens syn på den konflikt mellan
effektivitet och humanitet som aktualiserats
i det hänseendet.

Vad Sydafrika angår finns det skäl
att uttrycka tillfredsställelse över den
nästan fullständiga enighet som kommit
till uttryck i utrikesutskottets utlåtande.
Denna nästan fullständiga enighet ger
större tyngd åt den allmänt fördömande
attityd när det gäller Sydafrikas raspolitik
som präglar Sveriges uppfattning.
Både när det gäller sydafrikafrå -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gan och andra liknande konfliktfall är
det viktigt att de officiella svenska
ståndpunkterna präglas av realism, av
strävan att nå verkligt effektiva resultat
och undvika demonstrationer som inte
tillgodoser andra syften än demonstrantens
eget behov av att ge utlopp för
känslor av en i och för sig berättigad
indignation. För ett litet land som vårt,
som satsat hårt på Förenta Nationerna,
är det också av grundläggande betydelse
att vi inte ställer oss bakom eller själva
aktualiserar åtgärder som strider mot
FN-organisationens stadga eller andra
internationella åtaganden. På den punkten
måste vi strikt iaktta laga former,
vad man i övrigt än må tycka om formalism.

Herr talman! Låt mig sedan återkomma
till vår egen världsdel! Den just nu
aktuella europeiska debatten vittnar om

— det har jag redan sagt —• hur svårt
det är att skilja utrikespolitik från handelspolitik.
Mycket av det som utspelas
på den europeiska scenen, framför allt
i debatten om marknadsproblemen, får
sin förklaring först sedan man satt in
det i dess utrikespolitiska och försvarspolitiska
sammanhang. Detta skapar naturligtvis
speciella svårigheter för vårt
land, vars alliansfria utrikespolitik förutsätter
klara distinktioner, de Gaulles
Frankrike försvårar självfallet möjligheterna
att göra säkra prognoser — det
har jag redan erkänt. Osäkerheten om
vart generalen syftar med sin politik
—- vare sig det gäller samverkan inom
Atlantpaktens ram eller utformandet av
den ekonomiska integrationen inom ramen
för den gemensamma marknaden

— gör inte bedömningen lättare. Men
vi kan trots det inte avstå från att spekulera
och inte avstå från att planera.
Vi måste, med andra ord, försöka skapa
oss en uppfattning om den franska politikens
konsekvenser för Europa och
även för vårt land. Vi måste vara beredda
på åtskilliga förändringar i den
bild som vi hittills gjort oss av europeisk
politik, och vi får inte stå hand -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fallna i nya lägen. Det ställer naturligtvis
ökade krav på vår europapolitik,
vilka jag inte är övertygad om att regeringen
är beredd att tillgodose. Regeringens
handlande har hittills i alltför
stor utsträckning kännetecknats av en
benägenhet att låsa sig fast vid just
den händelseutveckling som man helst
skulle vilja se förverkligad.

Regeringen har satsat hårt på EFTA,
och det har regeringen gjort rätt i, eftersom
något annat alternativ inte har stått
oss till buds hittills. Regeringen har
också, precis som oppositionen, understrukit
att EFTA inte är något självändamål,
utan bara ett steg på vägen mot en
ekonomisk samordning av de båda ekonomiska
konstellationerna. Men det
förefaller som om regeringen hade kört
fast i föreställningen att denna samordning
bara kan komma till stånd genom
en s. k. broslagning, som skulle bevara
det mesta av den rörelsefrihet som
gäller inom frihandelsområdet.

Från vårt håll har man pekat på tendenser
som tyder på att andra EFTAländer
åter börjar inrikta sig på en anslutning
till en utvidgad gemensam
marknad som det enda hållbara samordningsalternativet.
Regeringens talesmän
har velat bagatellisera dessa tendenser.
Man har kallat dem som efterlyst
en mera realistisk bild för ryktesspridare
och påstått att de har farit med
löst prat.

Herr talman! Det är inte mer än ett
år sedan handelsministern och jag förde
en ganska animerad debatt i denna
kammare varvid handelsministern förnekade
riktigheten av mina påståenden
om att det brittiska labourpartiet börjat
bli betydligt mer proeuropeiskt i sin
hållning än vad det hade varit tidigare.

Det skall — det skulle jag än en gång
vilja understryka — inte alls bestridas
att marknadsläget ter sig svåröverskådligt.
Luxemburgkompromissen i januari
löste inga problem. Den kompromissen
— som man i Europa kallar för gentlemen’s
disagreement —• gav visserligen

EEC arbetsmöjligheter men ställde i
stort sett flertalet betydelsefulla kontroversiella
frågor på framtiden med
risk för nya motsättningar. Men vad
denna kompromiss obestridligen klarläde
var att den ekonomiska integrationen
har fortskridit så långt att ingen
part ville eller kunde ta ansvaret för
ett sammanbrott. Sexstaternas samarbete
på det rent ekonomiska området befanns
även denna gång ha givit de samverkande
länderna så påtagliga fördelar
att de helt enkelt tvingas att fortsätta
på den inslagna vägen.

Ingen tvivlar i dag på att det bakom
motsättningarna ligger djupgående meningsskiljaktigheter
av rent politisk natur.
General de Gaulles långsiktiga europapolitik,
som han framställer som en
väg att lösa tysklandsproblemet och att
successivt anpassa öststaterna till den
västliga världen, förutsätter andra målsättningar
för EEC än dem som fram
till brytningen förra året var vägledande
för EEC:s skapare och för en bred
opinion i de andra fem medlemsländerna,
inte minst i förbundsrepubliken
Tyskland.

Jag skall inte ta upp kammarens tid
och pröva ledamöternas tålamod med
att göra personliga spekulationer över
vad det kan komma att innebära i olika
hänseenden och, mest av allt, för Västeuropas
försvarspolitik. Men vad man
inte kan skjuta ifrån sig är att ett försvagande
av det politiska elementet i de
sex staternas samarbete har skapat ökade
förutsättningar för Storbritannien
och också för andra länder att ansluta
sig till den ekonomiska integrationen.
Jag är alldeles övertygad om att det
förhåller sig på det sättet, även om det
i dag finns starka krafter i Storbritannien
som just i det politiska innehållet
i EEC ser någonting som är särskilt betydelsefullt.

Den brittiska synen på EEC och på
Europa är alltså i dag en annan än den
var för några år sedan. Visst finns det
olikheter i bedömningarna mellan la -

Onsdagen den 23 mars 19G8 fm.

Nr 12

bour och den konservativa oppositionen,
men det tycks mera vara en fråga
om nyanser än om djupgående olikheter
i sak. Det är ju för övrigt självklart att
en regering, som bär det omedelbara
ansvaret för ställningstaganden som kan
vara tämligen nära förestående, inte kan
göra några kategoriska uttalanden som
kan binda den vid förhandlingarna.

Bortsett härifrån föreligger — i varje
fall ter det sig på det sättet för den
som haft tillfälle att i Europarådet på
nära håll följa agerandet i Europafrågan
hos de brittiska delegaterna, alldeles
oavsett vilket parti de tillhör — en
allt starkare och alltmera utbredd uppfattning
om att Storbritannien hänger
ihop med Europa och att en anslutning
till EEC och en storeuropeisk marknad
är en ofrånkomlig förutsättning för att
stagnationen i den brittiska ekonomien
skall kunna hävas. Man kan naturligtvis
diskutera om uppfattningen, att anslutning
till Europa är det enda riktiga
alternativet, men att den uppfattningen
finns är alldeles obestridligt.

Självfallet återstår många problem att
lösa innan britterna de facto kan upptas
i Gemenskapen; det skall jag inte
heller bestrida. Herr Ohlin påvisade
åtskilliga problem på jordbrukets område.
Men man skall vara bra litet lyhörd
för vad som händer ute i Europa
i dag, om man inte inser att vårt eget
land tidigare än vad vi trott — kanske
mycket snart — kan vara tvunget att
vare sig vi vill eller inte ånyo ställas
inför frågan om vår anknytning till
EEC. Är vi då beredda för detta, psykologiskt,
förhandlingsmässigt och tekniskt? Vi

vet i dag var Danmark står och
vi känner också till de goda kontakter
som Danmark upprätthåller med alla
de olika EEC-staterna, framför allt med
Västtyskland, och med Bryssel-kommissionen.
Vi tror oss också veta att den
danska folkopinionen nu är helt inställd
på anslutning till Gemenskapen
när tillfälle till detta yppar sig.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

I Norge har man under den allra senaste
tiden dragit i gång eu beredskapsapparat,
och den tveksamhet som
för några år sedan förelåg i vissa kretsar
tycks i dag vara på väg att skingras.
Förre utrikesministern Halvard
Langes tal i stortinget för två veckor
sedan gav en klar anvisning om att det
norska arbetarpartiet nu står samlat
kring anslutningstanken.

Den aktivitet som kännetecknar våra
grannländer på detta område är alltså
påtaglig och fullt förklarlig, och till
denna har naturligtvis också bidragit
den pessimism, som man numera tycks
ha anledning att hysa inför möjligheterna
att nå några egentliga resultat i
GATT-förhandlingarna. De som i Kennedyronden
såg en möjlighet att utjämna
motsättningarna mellan de två
blocken och att minska olägenheterna
av Europas splittring har alltså i dag
större anledning än tidigare att hysa
oro.

Även om de just nu pågående förhandlingarna
i EEC:s ministerråd för
att skapa ett utgångsläge för jordbruket
i GATT-förhandlingarna skulle lyckas,
vilket förefaller tveksamt, lär dessa förhandlingar
i varje fall inte ge det resultat
i form av långtgående tullsänkningar
som Sverige och de övriga nordiska
länderna tidigare räknat med. Det
nuvarande kritiska skedet i Kennedyronden
understryker ytterligare önskvärdheten
av att insatserna på det handelspolitiska
området från de svenska
statsmakternas sida inte enbart begränsas
till EFTA. Energiska ansträngningar
borde kunna inriktas på de enskilda länderna
inom EEC för att förmå dem att
bidra till att Kennedy-förhandlingarna
inte rinner ut i sanden. Man kan hänvisa
till Sveriges stora importöverskott
gentemot EEC — förra året 2,1 miljarder
kronor — och påvisa att eventuella
bakslag i Kennedy-förhandlingarna också
skulle gå ut över EEC:s exportintressen.
Herr Ohlin pekade i samma syfte
på möjligheterna att göra GATT och

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Geneve till forum för en mera intensiv
Europa- och anslutningsdebatt. Generellt
sett bör frågan om de svenska
förberedelserna för olika alternativ alltså
i dag ges mycket hög prioritet.

Upprätthålles alltjämt den aktivitet
på olika områden som kom till uttryck
åren 1961—1963 för att utreda konsekvenserna
av och förbereda vårt inträde
i Gemenskapen? Vilka analyser har
exempelvis ägt rum på jordbruksområdet?
Hur ter sig de aktuella planerna
på en omlagd jordbrukspolitik mot bakgrunden
av en europeisk jordbruksgemenskap,
som omfattar också vårt land?
Är dessa problemställningar belysta?
Vilka blir de prispolitiska konsekvenserna
för de svenska konsumenterna?
Över huvud taget har de världsmarknadsmässiga
konsekvenserna ur försörjningssynpunkt
och prispolitiskt alltför
mycket skjutits i bakgrunden i den debatt
om det svenska jordbruket som pågår
i dag.

Vilka analyser har för övrigt vidtagits
beträffande hittills vunna resultat
av EFTA-samarbetet inom Norden? Har
inte den nordiska integrationen — gemensam
nordisk arbetsmarknad, en
starkt ökad samliandel, en intensiv, ömsesidig
etablering av filialer eller dotterföretag
och de löftesrika strävandena
att utveckla ett finmaskigt nät av underleverantörer
— i dag fortskridit så långt
inom ramen för EFTA att vi inte längre
har någon verklig handlingsfrihet den
dag Danmark och Norge går in i EECgemenskapen?
Finns det inte, herr talman,
trots de skenbara motgångarna i
Köpenhamn för någon månad sedan,
anledning till gemensam nordisk beredskapsplanläggning
på detta område?

Det borde finnas desto större skäl
till det eftersom tidigare erfarenheter
verkligen inte ger oss möjlighet att
räkna med någon obetingad brittisk
EFTA-solidaritet den dag EEC-anslutningen
aktualiseras. I varje fall måste
vi vara medvetna om att så vitala intressen
är engagerade för britterna, att

det finns en gräns för-de hänsyn britterna
kan ta till andra EFTA-partners
önskemål.

Vi skall inte glömma bort att britterna
fortfarande tillämpar de mot stockholmskonventionen
stridande importavgifterna,
och ingenting tyder på att
dessa kommer att hävas ens den 26
april då den adertonmånadersfrist har
utlöpt, som gäller för sådana kvantitativa
restriktioner som i motsats till importavgift
är tillåtna enligt EFTA-avtalet
och som britterna åberopade till försvar
när de införde importavgift. De
sade att eftersom de hade rätt att införa
kvantitativa restriktioner och eftersom
dessa många gånger vore besvärligare
än importavgifter borde de också
ha möjlighet att införa importavgifter.
Gränsen för de importavgifternas
tillämpning utgår efter 18 månader,
d. v. s. den 26 april, och ingenting tyder
på att britterna då tänker häva dem.

Britterna tillämpar dessutom exportrabatter
som i varje fall Norge klart
protesterat mot, intill dess man vid årsskiftet
ansåg sig behöva återta sin reservation,
i avsaknad av stöd från andra
EFTA-länder och sedan britterna
gjort vissa modifikationer. Trots dessa
modifikationer kvarstår exportstödets
diskriminerande effekt på vissa varuområden,
bl. a. stål. Man frågar sig:
Varför stödde inte Sverige den norska
reservationen?

Även i andra hänseenden har britterna,
då egna intressen stått på spel, tillgripit
åtgärder som, även om de kanske
inte står i direkt strid med reglerna
i stockholmskonventionen, likväl inte
är i dess anda. Hit hör t. ex. de kreditrestriktioner
som vidtogs i höstas mot
utlandsägda företag och vissa av de
åtgärder till stöd för den brittiska industrien
som aviserades i regeringens
vitbok i januari i år. Jag syftar på de
s. k. investment incentives, d. v. s. direkta
penningbidrag som avses ersätta
tidigare lättnader i fråga om avskrivningar
på skatteområdet.

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Nr 12

Visst har man anledning hysa förståelse
för den brittiska samhällsekonomiens
behov av att stimuleras och ryckas
upp. I sista hand gagnar det den
europeiska stabiliteten i dess helhet.
Det är emellertid inte mindre betydelsefullt
att stödåtgärderna utformas så att
de inte drabbar andra EFTA-länder och
inte rubbar förtroendet för Storbritannien
som EFTA-partner. »Right or
vvrong, my country» är ingen devis som
är lämplig i EFTA-sammanliang, det
har jag tidigare understrukit.

Herr talman! Vi har all anledning
att se kallt och nyktert på marknadssituationen.
Om vi gör det framstår emellertid
behovet av beredskap för plötsliga
förändringar i nuvarande marknadsbild
som i hög grad påkallat. En
sådan beredskap torde den svenska regeringen
inte för närvarande upprätthålla.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall göra några
kommentarer till vad som har sagts i
fråga om det utrikespolitiska avsnittet
av regeringsdeklarationen. Vad som har
sagts beträffande det handelspolitiska
avsnittet kommer senare att bemötas av
handelsministern alldenstund han, som
herr Ohlin riktigt påpekade i sitt anförande,
på grund av sina resor och direktkontakter
med politiker och statsmän
i en rad länder har möjlighet att
ge ett mera rättvist, fotografiskt intryck
därav än vad jag har möjlighet att göra.

Endast på en punkt skall jag ge en
deklaration i anledning av herr Hedlunds
yttrande. Jag kan försäkra att
ingenting får göras beträffande vår integrations-
och handelspolitik som kan
äventyra vår neutralitetspolitik. I det
avseendet har vi precis samma uppfattning
och kommer att företräda samma
politik nu som på den tid då vi regerade
tillsammans med herr Hedlund. Herr
Hedlund kan vara helt lugn i det avseendet.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr Bohman ansåg att vi i vår deklaration
hade förbisett en fråga som enligt
hans förmenande kan få den allra
största betydelse för framtiden: vi hade
inte i deklarationen tagit upp några resonemang
i anledning av Frankrikes
ställning i Nato. Han ifrågasatte om vi
möjligen inom regeringen underskattade
händelseutvecklingen i Europa. Enligt
hans mening kan de Gaulles åtgärd
förorsaka oöverblickbara konsekvenser
i framtiden. Fn av anledningarna till att
vi icke berört saken är att vi ännu inte
vet hur det hela kan avlöpa. Herr Bohman
ifrågasatte huruvida regeringen ansåg
att läget i Europa var så stabilt att
inte ens en sådan här händelse kunde
påverka vår tankeförmåga och våra möjligheter
att göra reflexioner. Han hänvisade
till Berlin-muren och alla de förhållanden
som förvisso även i dag råder
i Europa. Jag skulle emellertid vilja
säga till herr Bohman att enbart det
faktum, att de Gaulle vidtar en sådan
åtgärd, är i och för sig ett tecken på att
det råder lugnare förhållanden i Europa
i dag än det gjorde för några år sedan.
Med det ytterst labila, motsatsfyllda
och oroliga läge som då rådde i vår
världsdel, tror jag inte ens general de
Gaulle, trots sin strävan att frigöra
Frankrike från inflytande från någon
annan stat, skulle ha tagit ett sådant
steg. I dag anser han att han kan våga
sig på att göra denna politiska gest.
Detta kan, som jag framhöll, i och för
sig vara ett tecken på att läget i Europa
är lugnare nu än det varit tidigare. Därtill
kommer att de Gaulle inte är ensam
om att försöka åstadkomma bättre kontakter
och bättre förbindelser mellan
Öst- och Västeuropa. Genom sin verksamhet
i Europarådet har väl herr Bohman
på nära håll kunnat iakttaga den
allmänna strävan som nu finnes från
de västeuropeiska ländernas sida att
etablera ett bättre handelspolitiskt förhållande
med öststaterna.

Eftersom vi i likhet med vad herr
Bohman sedan förklarade är medvetna

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 19(56 fm;

Utrikes- och handelspolitisk ''debatt

om att den handelspolitiska och ekonomiska
utevcklingen ävén påverkar det
politiska tänkandet — det gäller inte
bara i väster utan även i öster — tror
jag att man kan säga att här försiggår
en utveckling som vi alla bär anledning
att hälsa med tillfredsställelse. Därmed
har jag inte gjort något uttalande om
Frankrikes förhållande till sina partner
i NATO, och jag vill inte göra något sådant
uttalande förrän jag har sett den
vidare utvecklingen, då man har mera
bestämda hållpunkter för sin bedömning.

Så bara en liten parentes. Herr Bohman
ställde en direkt fråga till mig i anslutning
till vårt sanktionsförfarande
mot Rhodesia. Han frågade om vi inte
hade låtit effektiviteten av våra sanktioner
gå ut över humaniteten i det att
även läkemedel inbegripits i det som
inte får exporteras till Rhodesia. Han
underströk samtidigt att engelsmännen
inte hade gått så långt. Jag tror att vår
läkemedelsexport till Rhodesia har varit
så obetydlig att den inte kan ha någon
som helst vikt, allra lielst som engelsmännen
efter vad jag kan förstå är
beredda att till landets förfogande ställa
de läkemedel som kan anses önskvärda.

I övrigt måste jag nog säga att det
har varit mera en handelspolitisk än en
allmän utrikespolitisk debatt och att
handelsministern, efter vad jag kan förstå,
får mer att göra i denna kammare
än vad jag i egenskap av utrikesminister
kommer att få.

Jag är på det klara med — och det
är vi alla — att händelserna i Vietnam
utgör ett orons och farans drivhus som
kan leda till icke överblickbara konsekvenser.
Herr Ohlin underströk att vi i
detta läge, där vi i politiskt avseende är
överens om vår syn på händelserna i
Vietnam, kanske bör understryka vår
vilja att humanitärt hjälpa det hårt
drabbade vietnamesiska folket. Han yttrade
någonting om att man ifrån folkpartiets
sida har uttryckt önskemål om

att ''regeringen skulle undersöka möjligheterna
till ett sådant humanitärt bistånd.

Vår uppfattning är att detta är en angelägenhet
där Röda korset har vida
större möjligheter att åstadkomma praktiska
resultat än ett enskilt land som
Sverige. Därför har vi också överlåtit åt
Röda korset att verkställa sådana undersökningar.
Anslag har beviljats från
Sveriges sida, låt vara i begränsad utsträckning,
vilka har ställts till Röda
korsets förfogande för att bedriva en
sådan humanitär verksamhet. Den insamling
inom svenska folket som herr
Ohlin erinrade om och som har satts i
gång på privat väg men fått understöd
av samtliga partier och även av regeringen
sker också i samarbete med
Röda korset, därför att man även »på
privat håll», för att använda herr
Ohlins eget uttryck, anser att detta är
den enda och riktiga möjligheten att
verkligen komma det vietnamesiska folket
till undsättning. Jag skall livligt understryka
hur betydelsefullt jag anser
det vara att denna insamling får ett helhjärtat
stöd av det svenska folket. Det
är här fråga om att hjälpa de enskilda
människorna hos ett folk, som har befunnit
sig oavbrutet i krig under ungefär
25 år, att överleva och härda ut.

Beträffande vår uppfattning om att
få till stånd förhandlingar för att få slut
på det fruktansvärda drama som utspelas
i Sydostasien antydde herr Ohlin,
att regeringen kanske i första hand
skulle ha vänt sig till amerikanarna. Jag
vill inte säga att så är fallet. Herr Ohlin
har illa tagit del av regeringsdeklarationen,
tv vi säger där, att om förhandlingar
skall komma till stånd måste det
ske efter ömsesidiga eftergifter av de
stridande parterna. Vi har inte heller,
som herr Ohlin antydde, låtit förstå att
amerikanarna borde lämna landet innan
förhandlingar kommer till stånd.
Jag förstår inte hur han har kunnat
komma till en sådan slutsats. Tvärtom
har vi framhållit, att det militära läget

Onsdagen den. 21 murs 19(i(i fm.

Nr 12

kiinske kunde »frysas», om man på sä
s-ätt skulle fä en möjlighet att åstadkomma
förhandlingar. Om hur det i en
framtid kan komma att bli — när amerikanarna
skall lämna landet eller inte
—- vill inte regeringen uttala sig.

•lag vill inte ge mig in på de spekulationer
som senator Fulbright nyligen
gjort då han framkastade förslaget att
om kineserna kan garantera, att de
inte kommer att intervenera i Vietnam
utan hålla sig utanför, skulle amerikanarna
å sin sida förplikta sig att dra
tillbaka sina trupper från landet. Enligt
mitt förmenande är detta sådana angelägenheter
som man får ta upp i förhandlingsskedet,
och vi har ingen anledning
att resonera härom, innan man
kan få till stånd denna »frysning», denna
vapenvila, som möjligen kan skapa
en lämplig atmosfär för de önskade
överläggningarna.

Det är, som herr Ohlin säger, möjligt
att Kina är mindre angeläget om
en fredlig uppgörelse än Sovjetunionen
och vissa andra stater. Nordvietnam
är enligt honom nog också mera angeläget.
Däremot tycker jag att man har
en känsla av att Sydvietnams regering
inte är särskilt intresserad av att förhandla.
Jag antar att amerikanarna i
egenskap av allierade har tvingats att
öva mycket starka påtryckningar på
den sydvietnamesiska regeringen för att
övertyga denna att man bör förhandla
för att uppnå en fredlig lösning av
den nuvarande konflikten.

Beträffande framtiden och möjligheterna
att låta det vietnamesiska folket
självt bestämma över sina framtida öden
kan jag försäkra, att den svenska regeringen
är lika intresserad som någon
annan av att fria val kommer till stånd
och att dessa sker under betryggande
kontroll. Detta är en självklarhet som
vi utifrån vår demokratiska syn håller
på.

Det är egentligen bara på ytterligare
två punkter som det har framkommit,
jag vill inte säga direkta invändningar.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

men kommentarer till det utrikespolitiska
uvsnittet i regeringsdeklarationen.

Den ena punkten gäller Sydafrika.
Här finns eu reservation av herr We(lén
till utskottets utlåtande i vilken
han har gett uttryck åt en uppfattning
som avviker från utskottets. Jag kan
liksom herr Bohman säga, att det på
det hela taget förefaller som om utskottet
varit enigt, och jag förstår inte
riktigt hur herr Wedén lyckats åstadkomma
en reservation till den föreliggande
utskottsskrivningen. Möjligen
kan det bero på vissa mera irrationella
element, och i så fall måste det vara ett
misstag att folkpartiet inte har mer än
tre ståndpunkter i Sydafrika-frågan. Inom
väljaropinionen måste det nämligen
finnas även andra meningar i fråga om
problemet Sydafrika. Jag förstår inte
varför man inte i folkpartiet har täckt
dem alla.

Beträffande problemet Sydafrika och
Rhodesia har herr Wedén ställt några
yrkanden. Jag skall här bortse ifrån
de resonemang som herr Wedén dessförinnan
fört och som enligt mitt förmenande
kan vara äventyrliga för vårt
land, om man ser det ur neutralitetspolitikens
synpunkt. Hur de resonemangen
tillkommit skall jag inte ingå
på; det tror jag att utskottets talesmän
har större möjligheter att redovisa för
kammaren.

Herr Wedén yrkar i reservationen
att »den svenska regeringen genom egna
initiativ eller på annat sätt underlättar
en vidgad nordisk aktivitet i Sydafrika-frågan
—--». Men den nor diska

aktiviteten har varit mycket påtaglig.
Jag hänvisar till de åtgärder
som tidigare föreslagits och där vi anvisat
andra vägar än sanktioner för att
hjälpa till att få till stånd en hygglig
utveckling och komma till rätta med
apartheidpolitiken. Sedermera fann vi
dock vid den röstning som ägde rum
vid den senaste generalförsamlingen,
att Danmark och Sverige intog en ståndpunkt
och. Norge och Finland en an -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nan. Herr Wedéns gamla tema är att
vi skall påverka endera av de anglosaxiska
stormakterna att tillgripa sanktioner
och från samtliga nordiska länder
förklara oss villiga att delta i sådana
sanktioner, men efter den senaste
omröstningen i församlingen måste väl
herr Wedén inse omöjligheten i denna
ståndpunkt. Jag vill också erinra om
att herr Ohlin nu har ställt sig bakom
herr Wedén, fastän han tidigare alltid
har hävdat att beslut i sådana frågor
skall fattas i säkerhetsrådet. Jag utgår
ifrån att herr Ohlin inte har ändrat
ståndpunkt i det avseendet.

I det andra yrkandet i reservationen
yrkar herr Wedén att »regeringen tar
lämpliga initiativ för att få till stånd
beslut i säkerhetsrådet om bindande
sanktioner mot Rhodesia». Men det har
ju regeringen redan gjort. Vi har till
säkerhetsrådet sagt ifrån att det är
önskvärt med bindande sanktioner. Den
brittiska regeringen uttryckte ett visst
missnöje med att Sverige företog sig
denna åtgärd men har senare av allt
att döma mer och mer glidit närmare
den svenska uppfattningen. Jag förstår
inte varför herr Wedén anser det vara
nödvändigt att hemställa till regeringen
om att tillgripa åtgärder som redan
har vidtagits.

Slutligen yrkar herr Wedén att »regeringen
till alla statliga förvaltningar
och statliga företag vidarebefordrar
riksdagens uppfattning att deras inköp
av sydafrikanska varor bör upphöra».
Jag har tidigare här i riksdagen deklarerat
att några sådana inköp inte
göres. Även Vin- & Spritcentralen har
inställt sina köp av sydafrikanska produkter.
Om jag bortser ifrån herr Wedéns
vårdslösa resonemang i motiveringen
för sina yrkanden, vilka som
sagt kan vara betänkliga ur neutralitetssynpunkt,
så förstår jag inte hur
han har kunnat komma fram till någon
annan slutsats än utskottets, och jag
förstår inte heller varför han inte har
anslutit sig till herr Ullstens linje när

han nödvändigtvis vill ha en annan
uppfattning än den utskottet deklarerat.
Jämfört med utskottets formulering tycker
jag att herr Wedéns skrivning är
flackande som skuggor på en tapet.
Jag vet faktiskt inte vad herr Wedén
menar — annat än att han har beslutat
sig för att avge en reservation.

Jag skall emellertid inte fördjupa mig
i dessa frågor. Jag är övertygad om att
de som företräder utskottet senare i debatten
kan närmare redogöra för hur
det gått till när herr Wedén kommit
fram till sin i och för sig märkliga
reservation, som herr Ohlin också till
min överraskning här understött.

Det är ytterligare bara en sak son»
har tagits upp. Herr Ohlin gjorde vissa
kommentarer i frågan om nedrustningen.
Han ville understryka att man inte
får bortse från att det bör ske en nedrustning
också av de konventionella
vapnen. Detta har vi tidigare varit inne
på, och den svenska regeringen har
understrukit att det gäller att få till
stånd en överenskommelse om nedrustning
inte bara av de nya strategiska
robotvapnen och de nukleära vapnen
utan även av de konventionella vapnen.
Men jag vill ändå påpeka varför man
på svensk sida och kanske även på
amerikansk och sovjetrysk sida har varit
angelägen om att få till stånd en
överenskommelse om icke-spridning av
atomvapnen — enligt de alliansfria staternas
önskan också en överenskommelse
om provstopp — och varför detta
så markant träder i förgrunden.

Vid den debatt som ägt rum i denna
fråga har man kommit in på det som
populärt kallas för en »frysning» av de
strategiska och de nukleära vapnen.
Den amerikanske delegaten Fischer gav
en motivering till en sådan åtgärd, en
motivering som enligt mitt förmenande
på sitt sätt är mycket övertygande. Det
var den 15 mars 1966 under Genévekonferensen.
Han sade: »Då jag lade
fram detaljerna i vårt frvsningsförslag
för konferensen, framhöll jag, att USA:s

Onsdagen den 23 mars 19(5(5 fm.

Nr 12

Öl

tillgångar i fråga om strategiska robotar
under 1964 skulle uppgå till omkring
5f>0 procent av den nivå, som
fanns då konferensen började 1962, och
att under 1965 tillgångarna skulle ha
ökat till sammanlagt 750 procent i förhållande
till 1962 års nivå. Vid den tidpunkt,
då jag höll mitt anförande, innehöll
USA:s strategiska vedergällningsstyrkor
över 750 långdistansrobotar. I
dag finns över 1 300, en nästan dubbel
ökning sedan USA lade fram sitt förslag,
att vi skulle hejda ytterligare produktion
av sådana vapen.»

Han fortsatte: »I detta sammanhang
skulle jag vilja framhålla, att uttalanden
av sovjetiska militära ledare —
gjorda vid den sovjetiska arméns och
flottans årsfirande förra månaden —
antyder, att dess ledare anser, att Sovjetunionen
är fullt i nivå med USA
vad beträffar robotbeväpning. Jag är
därför säker på att tillgången på sådana
robotar har ökat väsentligt även i Sovjetunionen
under denna period och att
en frysning skulle ha samma effekt
där.»

Detta visar att om man inte kan få
till stånd något avtal som innebär »frysning»
eller liknande, sker här en utveckling
som är fullständigt skrämmande
och som naturligtvis är vida viktigare
än en »frysning» på de konventionella
vapnens område.

Slutligen kan jag beträffande kontrollen
försäkra herr Ohlin att den
verksamhet, som från svenska regeringens
sida bedrivits i Geneve, ingalunda
innebär att vi frångått vår uppfattning
om betydelsen av att få till stånd en
kontroll, exempelvis när det gäller prov
med atomvapen. Men vi har sett saken
så, att den seismologiska vetenskapen
utvecklas så snabbt, att man snart närmar
sig hundraprocentiga möjligheter
att på denna väg inregistrera och upptäcka
atomexplosioner även under jord.
Då har vi sagt oss, att när man lyckats
komma så långt, att man närmar
sig en hundraprocentig möjlighet att

Utrikes- och handelspolitisk debatt

upptäcka sådana explosioner, så bör
kontrollresonemanget inte drivas för
långt. De få möjligheter som man inte
har att kontrollera en atomsprängning
betyder mindre än de politiska fördelar
som skulle uppnås genom en överenskommelse
om icke-spridning av atomvapen
eller om ett eventuellt provstopp.

Det gör att det blivit låt mig säga en
vetenskaplig-politisk värdering hur man
skall driva denna fråga — vilket emellertid
inte innebär, att vi från svensk
sida uppgivit kravet på att en betryggande
kontroll skall skapas, sedan man
väl lyckats nå en politisk uppgörelse.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min tillfredsställelse över utrikesministerns
uttalande beträffande neutralitetspolitiken,
där han ju gav till känna
att regeringen står fast vid Sveriges
urgamla linje även när det gäller EECsammanhangen.

Tyvärr kan jag inte ge samma omdöme
om herr Bohmans uttalande. Ett
genomgående drag i herr Bohmans anförande
var att han såg bort från att
Sverige är ett neutralt land, medan
Danmark och Norge — länder som
herr Bohman nämnde — tillhör Atlantpakten.
Jag fick det bestämda intrycket
— har jag fel vill jag ha det påpekat
— att herr Bohman var villig att
för ett medlemskap i EEC uppge neutralitetspolitiken.
Skulle så vara förhållandet
tyder det på att det kan bli
allvarliga motsättningar här i landet
kring en av politikens hörnstenar, neutraliteten.

Sedan måste jag säga att jag i den
eljest ganska fylliga regeringsdeklarationen
saknade ett samlat grepp rörande
initiativ i en av vår tids allra största
frågor: frågan om världssvälten, som
innebär att miljoner människor dör
svältdöden. Det hade varit liugnesamt
att i deklarationen få ett uttalande om
att regeringen bedömer frågan som så
allvarlig, att det är var människas plikt

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes» och handelspolitisk debatt

att försöka väcka medmänniskorna härvidlag
— väcka dem till insatser av
stor räckvidd.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag talade om att
regeringen borde klargöra förutsättningarna
nu för humanitärt stöd i Nordoch
Sydvietnam begärde jag inte att utrikesministern
själv skulle resa dit eller
att han skulle skicka någon av sina
ämbetsmän. Att använda Röda korset
för detta ändamål är en mycket naturlig
väg.

Vad saken gällde var om regeringen,
för den händelse det kunde konstateras
att förutsättningar härför fanns, var villig
att aktivt engagera sig för ett stöd,
till vilket även svenska staten bidrar.
Jag är mycket glad över den frivilliga
insamlingen men jag tycker att regeringen,
om förutsättningarna kan konstateras
i praktiken vara tillräckligt
goda — vilket jag tror är fallet -— mera
aktivt borde kunna intressera sig för
denna angelägenhet.

Att tala om de sociala missförhållandena
och om fattigdomen i u-länderna
är mycket bra och jag tror visst att regeringen
menar varje ord den därvidlag
uttalar. Men det vore väl om dessa
ord följdes upp av mera handling. Därvidlag
vill jag instämma i vad herr Hedlund
nyss framhöll.

Talet om de olyckliga förhållandena i
många u-länder i regeringsförklaringen
föranleder ingen slutsats från regeringens
sida i fråga om svältens och halvsvältens
stora problem. Utrikesministern
förklarar att detta har så stor handelspolitisk
anknytning att det är handelsministerns
sak att behandla denna
fråga. En all round politiker som Torsten
Nilsson borde emellertid ha åsikter
i denna fråga. Det är en förklaring från
regeringen, inte från utrikesministern,
som nyligen lästs upp, och detta spörsmål
hade därför bort kunnat tas upp i
detta sammanhang.

Mittenpartierna har föreslagit att man

skulle försöka få till stånd en jättefond
med årliga anslagsbelopp av storleksordningen
1 000 miljoner dollar, till
vilken Sverige i förväg skulle förklara
sig villigt att medverka. Syftet skulle
vara att effektivt bekämpa svälten i
u-länderna. Jag tycker att detta är en
så central del av hela det fattigdomens
problem, som regeringsförklaringen
snuddar vid på grund av dess inrikesoch
utrikespolitiska betydelse, att den,
såsom herr Hedlund med rätta påpekade,
borde ha kunnat tas upp om inte i
själva förklaringen — vilket hade varit
det bästa — så åtminstone i repliken.

Beträffande förhandlingarna i Vietnam
uttalar utrikesministern nu att han
visst inte bara uttryckt önskemål om
att amerikanerna skulle ändra sin politik
utan att han även för Nordvietnam
förklarat att vi begär ömsesidiga eftergifter.
Ja, detta är ungefär den grad av
djärvhet som regeringen ger prov på
när det gäller Nordvietnam. Man begär
»ömsesidiga eftergifter».

Men låt mig ställa en fråga: Varför
vill ni, som kan konkretisera kraven
på medgivanden från amerikanerna —
och jag har inte kritiserat detta utan
har tvärtom instämt i kravet att FNL
skall bli representerat vid förhandlingarna
— inte konkretisera något krav beräffande
Nordvietnams villkor? De utgör
i flera avseenden hinder för förhandlingarna.
Kan inte utrikesministern
lika väl som han kan konkretisera
kravet på medgivanden när det gäller
amerikanerna ta upp Nordvietnams fyra
principiella krav och klargöra, om han
verkligen anser att Nordvietnam inte
på någon av dessa punkter borde göra
medgivanden?

Beträffande kravet att amerikanerna
skulle förbinda sig att nästan omedelbart
lämna Vietnam vill jag framhålla,
att jag alls inte antytt att detta framförts
av den svenska regeringen. Det
är ett krav som rests från Nordvietnams
sida.

Beträffande amerikanerna vill jag gö -

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Nr 12

6»

ra något, herr talman, som jag inte brukar
göra, nämligen hänvisa till något
som sagts i första kammaren av statsminister
Erlander. Denne har ju möjlighet
att själv komma till denna kammare
och fortsätta diskussionen, och
jag drar mig därför inte för att hänvisa
till vad herr Erlander nyss anförde.

Statsministern underströk med stor
emfas att Förenta staternas regering är
ytterst angelägen om fredsförhandlingar
och om fred och att man har gjort
klart att man inte alls har för avsikt
att permanent ha baser i Sydvietnam,
om hela vietnamproblemet kan klaras
på det demokratiska sätt som vi alla
önskar.

Statsministern sade att han inte tyckte
att vi neutrala länder skall vara ängsliga
för att säga hur vi bedömer situationen
i en sådan viktig fråga, som dock
indirekt angår oss alla.

Tydligen är utrikesminister Torsten
Nilsson mera ängslig när det gäller att
fälla något omdöme om viljan till fredliga
förhandlingar, då han väl kan ställa
konkreta krav på den ena sidan men
inte på samma sätt kan framföra några
krav till den andra. Han sade: »Jag
kan dock medge att Kina kanske är
mindre angeläget om fred än Sovjet»,
men han hejdade sig; han höll nästan
på att säga »än Förenta staterna», men
det hade tydligen varit alldeles för farligt,
så de orden uteblev.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund åberopade
vår urgamla hållning till EEC i
neutralitetspolitiken. Det är kanske ändå
att ta till litet i överkant. Med illa
dold förtjusning fortsatte herr Hedlund
att ta till i överkant och beskyllde mig
för att överge Sveriges hittillsvarande
alliansfria politik. När vi diskuterade
hur vi skall fullfölja den nordiska gemenskapen
inom den europeiska gemenskapen
underströk jag särskilt att

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vår alliansfria politik kräver klara distinktioner.

Utrikesministern har i sin deklaration
ägnat ungefär två eller tre rader åt
den utrikespolitiska europaproblematiken.
Asien och Afrika har fått inte
fullt 50 procent av deklarationen. Det
som händer i Europa i utrikespolitiskt
avseende har ändock mera betydelsefulla
direkta konsekvenser för Sverige
än det som sker i de andra världsdelarna.
de Gaulles politik i dag är inte
en isolerad företeelse utan ett led i
en viss utveckling. Man kan naturligtvis
göra gällande att detta inte skulle
ha tillkommit, om inte läget i Europa
nu varit mera avspänt än tidigare. Oberoende
av att man kan ha delade meningar
på den punkten, måste de Gaulles
åtgärder också ses som ett val av
nya vägar att nå den avspänning, som
väl ändå är målet för hans politik.
Bakom dem ligger en oro för Västtyskland,
för återföreningsproblematiken,
för gränsen mot Polen och för
hur man skall kunna åstadkomma avspänning
med hänsyn till Sovjetrysslands
i och för sig förklarliga rädsla
för vad som kan utvecklas inom Västtyskland.

Utrikesministern lämnade nyss själv
en kort beskrivning av det nya som
händer ute i Europa: avspänningstendenserna,
farhågorna och förhoppningarna.
Denna korta beskrivning kunde
enligt min mening ha utbyggts väsentligt
och ingått i regeringsdeklarationen.
Det närmande mellan öst och väst som
karakteriserar dagens europabild innehåller
utomordentligt intressanta aspekter
för framtiden för Europa och för
oss. Regeringsdeklarationen utgör ju en
bas för tidningsartiklar och för debatt
ute i landet och bör påräkna stort intresse
på alla håll. Detta är ytterligare
ett skäl för att ägna sig åt dessa problem.

Jag har en känsla av — det har nog
flera — att vårt land är mindre intresserat
av att diskutera europafrågor,

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

mindre medvetet om vad som sker ute
i Europa än exempelvis våra grannländer
i Norden. Det borde därför vara
ett gemensamt intresse för oss alla att
stimulera en sådan debatt, och regeringsdeklarationen
skulle kunna vara
ett led i detta syfte.

Jag vet inte hur de Gaulles utspel
kommer att utlöpa, menade utrikesministern,
och därför ville han inte
ta upp frågan till bedömning. Man kan
skissera olika tendenser i utvecklingen.
Man behöver inte göra riskabla värderingar.
Hur gör man för resten när
det gäller Vietnam? Hela det långa avsnittet
av deklarationen är ju fyllt av
funderingar, av kannstöperier och gissningar
om vad som egentligen skall
hända. Jag har inte sagt att det är fel
att man gör en sådan analys. Däremot
är det fel att göra sig skyldig till en
sådan disproportion mellan Asien och
Afrika å ena sidan och Europa å den
andra, som jag tycker att deklarationen
vittnar om.

Får jag sedan beträffande frågan om
läkemedelsblockaden mot Rhodesia bara
säga följande. Även om det förhåller
sig så, att Sveriges export av läkemedel
är begränsad eller förhållandevis
ringa, borde väl engelsmännen vara
hårdare i sin sanktionspolitik än vad
Sverige är. Kan engelsmännen släppa
in läkemedel i Rhodesia, borde Sverige
kunna göra det. Ett resonemang, som
helt enkelt utgår från att läkemedel
vilka Sverige förbjuds att exportera
till Rhodesia skall släppas igenom av
engelsmännen, kan jag inte följa.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte nu ta upp
till behandling allt vad utrikesministern
sade som gällde mig — jag får
återkomma till det när jag håller mitt
anförande — men jag vill beröra två
saker.

Den första är den att utrikesministern
på något sätt tycks ifrågasätta om
det har varit en korrekt metod av mig

att avge en reservation beträffande
rhodesiasanktionerna. »Vad är det
egentligen för skillnad», undrade han,
»mellan herr Wedéns mening och utskottsmajoritetens?»
Skillnaden, herr
utrikesminister, är den att utskottsmajoriteten
i detta fall inte tillkännager någon
mening över huvud taget, medan
jag tillkännager den meningen att man
skall eftersträva ett beslut med bindande
verkan i säkerhetsrådet, alldeles som
utrikesministern har sagt i dag och som
han — låt vara kanske något mera vagt

— gjort vid ett tidigare tillfälle. Det
är som sagt skillnaden, och den är mycket
stor.

Nu säger utrikesministern: Vi har
gjort en framställning till säkerhetsrådet.
Meningen med min reservation är:
Stöt på igen, herr utrikesminister! Det
kan ju löna sig eftersom det, enligt vad
utrikesministern själv uppger, förhåller
sig så, att den brittiska regeringens
ståndpunkt härvidlag kan ha undergått
en glidning.

Jag vet inte vad det är som har gjort
att utskottets majoritet inte har uttryckt

— eller avstått från att uttrycka —
samma mening som utrikesministern
har gjort här i dag. Jag kan möjligen
förstå att högerledamöterna i utrikesutskottet
kan ha varit litet oroliga för
Mr Heath’s nerver, men jag tycker att
det är en barmhärtighetsåtgärd som inte
hade behövt utsträckas till de många
andra ledamöterna i utskottet som också
avstått från att tillkännage en mening.

Reträffande ett uttalande av riksdagen
att statliga förvaltningar och företag
bör avstå från att köpa sydafrikanska
varor säger utrikesministern — jag
förmodar att han kan garantera riktigheten
häri: Det gör de allaredan. Jag
anser i alla fall, herr talman, att det,
när det gäller ställningstaganden av det
slaget, är de svenska statsmakterna och
den svenska riksdagen som skall våga
säga ett ord och inte krypa bakom ryggen
på sina förvaltningar och företag.

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! .lag beklagar att jag
inte lyckades komma underfund med
var någonstans i neutralitetspolitikfrågan
herr Bohman står när det gäller
handelssamarbetet. Däremot kom jag
underfund med en annan sak, nämligen
att herr Bohman har väsentligt lättare
att få saker och ting om bakfoten
än vad jag hade väntat. Jag talade om
»vår urgamla neutralitetspolitik». Herr
Bohman stiger upp i talarstolen och
talar om någon urgammal EEC-politik.
Den får han behålla för sig!

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Varken herr Hedlund
eller herr Ohlin berörde frågan om
världssvälten i sina första anföranden,
och jag hade därför inte någon möjlighet
att i min replik ta upp någon debatt
i denna fråga. Men i sin replik sade
herr Hedlund, att frågan om världssvälten
borde ha berörts i regeringsdeklarationen.
Det kan naturligtvis vara
berättigat att uttrycka önskemål om
att Sveriges regering ger till känna sin
mening om de oerhörda problem som
världssvälten i dag innebär och i framtiden
kan komma att innebära. Det är
ett av de centrala problem som människorna
kommer att sysselsätta sig med.
Vi har i Förenta Nationerna understött
allt vad som gjorts i det avseendet.

När det gäller den andra sidan av
detta problem har Sverige spelat en
mycket betydelsefull roll. Det erkännandet
skall statsrådet Ulla Lindström
ha, att hon uträttat oerhört mycket för
att skapa förståelse för familjeplanering
i de länder som på grund av sin religion
och andra omständigheter ställt
sig negativa till denna fråga och till
och med uttryckt sitt starka missnöje
över att Sveriges representant framhärdat
i sin mening. Statsrådet Lindströms
insatser kan knappast överskattas.
De har numera vunnit ett erkännande
som ingen för något år sedan
3 — Andra kammarens protokoll 1966.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

räknade med att de skulle få. När det
gäller problemet med mänsklighetens
försörjning och mänsklighetens framtida
möjligheter att existera på detta
klot kan jag därför säga att Sverige
verkligen gjort insatser, som ingalunda
är ett tecken på att regeringen skulle
vara likgiltig inför den utveckling som
kan tänkas på detta område.

Herr Ohlin framhöll att det av honom
tidigare framförda önskemålet om att
Sveriges regering skulle engagera sig
för humanitär hjälp inte innebar att
han tänkt sig, att utrikesministern, någon
annan UD-representant eller någon
av UD befullmäktigad skulle undersöka
möjligheterna att ge humanitär hjälp
i Vietnam. Herr Ohlin ansåg att denna
uppgift borde ligga närmast till hands
för Röda korset. Det är precis den mening
som regeringen hela tiden hävdat.
Regeringen har också anslagit medel
till Röda korset, för att organisationen
skall kunna lämna sådan humanitär
hjälp. När nu vietnaminsamlingen engagerat
hela svenska folket, är jag för
mitt vidkommande gärna med på att
regeringen också beviljar anslag för att
ytterligare underlätta möjligheterna att
ge humanitär hjälp till det betryckta
vietnamesiska folket.

Frågan om vilka eftergifter som bör
göras i vietnamkonflikten är verkligen
mycket känslig. Herr Ohlin citerade
vad statsministern sagt i första kammaren,
och jag kan utan vidare instämma
i statsministerns uttalande. Jag
är övertygad om att Amerikas president
önskar komma ur det nuvarande
tillståndet i Vietnam. Jag är också övertygad
om att han av både utrikespolitiska
och inrikespolitiska skäl helst skulle
se att det bleve fred i Vietnam. Frågan
är bara hur man bör gå till väga
för att åstadkomma fred. Regeringen
har antytt, bl. a. i deklarationen, att
misslyckandet härvidlag kanske berodde
på att ingendera parten hade tillräcklig
handlingsfrihet. Vi har antytt
att misstron på båda sidor kanske var

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

så stark, att det inte fanns några möjligheter
att få till stånd förhandlingskontakter.
Vi har också sagt, att bombningspausen
kanske borde ha sträckts
ut över en längre tidrymd för att skapa
den psykologiskt-politiska atmosfär som
behövdes för att få till stånd förhandlingar.

Jag sade att Kina kanske har mindre
intresse av fred än Sovjetunionen
har. Herr Ohlin undrade varför jag
inte sträckte mig längre och i det sammanhanget
sade någonting om Förenta
staterna. Det berodde helt enkelt på
att jag bemötte herr Ohlins förra replik,
som bara berörde Kina, Nordvietnam
och i viss mån Sydvietnam.

Beträffande den sydvietnamesiska regeringen
har jag den uppfattningen att
den inte är lika angelägen om att få
till stånd förhandlingar som amerikanerna
är. Jag sade i en tidigare replik
att de amerikanska allierade nog har
fått öva starka påtryckningar på den
sydvietnamesiska regeringen för att vinna
förståelse för idén att över huvud
taget ta upp förhandlingar.

Herr Bohman sade att han vidhåller
att vi i regeringsdeklarationen ägnat
alltför litet intresse åt de europeiska
problemen. Men han påpekade ju i sitt
eget anförande att när det gäller den
europeiska situationen, så är det just
de handelspolitiska angelägenheterna
som helt överskuggar allt annat. Om vi
bortser från de Gaulles ställning till
NATO, så präglas den europeiska utrikespolitiska
situationen i dag av den
handelspolitiska utvecklingen. Följaktligen
ägnade också herr Bohman omkring
80 procent, tror jag, av sitt anförande
åt just de handelspolitiska angelägenheterna.
När han säger att bara
5 procent av utrymmet i regeringsdeklarationen
ägnades Europa och 50
procent Afrika och Asien, så bortser
han ifrån hela det avsnitt som gäller
det handelspolitiska läget i Europa och
som upptar en tredjedel av regeringsdeklarationen.
Och det är, som herr

Bohman själv sade, just handelspolitiken
som präglar utvecklingen i Europa
i dag. Jag tycker att det är orätt att beskriva
regeringsdeklarationen på det
sätt som herr Bohman här gjorde.

Finns det någon anledning för den
svenska regeringen att i dag yttra sig
om situationen inom NATO? Kan det
vara klokt att från svensk sida dra några
slutsatser som kanske möjligen skulle
kunna betraktas som förhastade när
det gäller att bedöma Atlantpaktens
framtida utveckling?

Jag konstaterar bara att NATO fortfarande
existerar. Vad som kan komma
att hända 1969 vill jag överlåta åt
atlantpaktstaterna själva att yttra sig
om. När det gäller Vietnam är förhållandena
annorlunda. Där pågår ett krig
— det är ett fullbordat, förskräckande
och obehagligt faktum som vi försöker
komma till rätta med, och jag tycker
att det är mera angeläget att en neutral
regering yttrar sig om läget sådant
det har utvecklats i den delen av
världen än att den uttalar sig om inre
angelägenheter inom NATO och de hypotetiska
svårigheter som man inom
NATO kan komma att brottas med.

Slutligen sade herr Bohman att engelsmännen
borde vara hårdare när
det gäller sanktionsförfarandet än
svenskarna. Det kan vara herr Bohmans
mening. Det är emellertid nu en
gång så att engelsmännen hela tiden
varit mjukare när det gäller att vidta
åtgärder mot Bhodesia än vad den
svenska regeringen har önskat vara.
Jag tror mig också kunna säga att den
engelska regeringen har varit mjukare
i tillämpningen av sanktionerna än den
svenska regeringen har varit. Anledningen
till att vi här har uppträtt så
hårt och bestämt är att vi ansett att
när FN, som utfärdat dessa rekommendationer
— ett beslut som enligt vårt
förmenande borde varit bindande —
tillgripit en sådan aktion, borde denna
inte utsättas för risken att misslyckas.

Nr 12

(17

Onsdagen den 23 mars 190(5 fm.

Till herr Wedén vill jag säga att jag
inte har uppfattat utskottets utlåtande
som om det inte där har uttalats någon
mening. Jag svävar inte i tvivelsmål
om den mening utskottet har i
detta avseende. När herr Wedén nu betygar,
att han med sin reservation bara
velat understryka det riktiga i regeringens
handlande när denna begärt
bindande sanktioner, kan jag rimligtvis
inte protestera mot att herr Wedén
har en sådan uppfattning.

Då herr Wedén vidare säger att han
önskar att vi skall stöta på igen, allra
helst som det förefaller som om den
brittiska regeringen skulle vara på glid
och kan komma att ansluta sig till den
svenska regeringens uppfattning, vill
jag framhålla att jag betraktar det som
självklart att Sveriges regering skall
återkomma till de önskemål som den
tidigare har framfört till säkerhetsrådet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var glädjande att
höra att utrikesministern vill förorda
att regeringen hjälper till med anslag
till humanitärt stöd till Sydvietnam ...
(Utrikesministern: Till Vietnam!) och
Nordvietnam. Det är en välkommen nyhet.
Om oppositionens anföranden har
bidragit till detta löfte, är vi naturligtvis
glada.

Beträffande familjeplaneringen vill
jag säga att det är viktigt att denna
fullföljes — jag har förut givit statsrådet
Lindström en komplimang för hennes
insatser på detta område. Tyvärr
verkar det långsamt.

Utrikesministern säger nu att den
svenska regeringen i FN har understött
olika aktioner för livsmedelshjälp. Ja,
men dessa understöd har varit av blygsam
omfattning. Vad vi har efterlyst är,
om jag fattade herr Hedlund rätt, initiativ
från regeringens sida i fråga om
en livsmedelshjälp av betydande omfattning,
en hjälp som verkligen skulle

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kunna göra något åt halvsvält och svält
i u-länderna.

Herr utrikesminister! När man talar
så mycket om de sociala förhållandena,
anser jag att det är berättigat att
man efterlyser en slutsats på en punkt,
där det borde vara möjligt att göra något
väsentligt genom FN. Svenska regeringen
bör inte bara acceptera vad
andra föreslår utan ha att som en väsentlig
del av vår FN-politik driva det
krav som framställts från mittenpartierna.

Beträffande den opinionsbildning
som statsministern talar om att ett neutralt
land har skyldighet att medverka
till när det gäller uppfattningen om
olika stridande parters ståndpunkter
vill jag konstatera att utrikesministern
med hänvisning till amerikanerna förklarar
att det varit bättre om de hade
haft en längre bombpaus och att FLN
bör få plats vid förhandlingsbordet.
Men inte ens när jag direkt frågar om
Nordvietnams fyra villkor för förhandlingar,
vilka de flesta andra har uppfattat
som sådana att åtminstone en del
av dessa förhindrar att förhandlingar
kommer till stånd, kan utrikesministern
säga: »Ja, Nordvietnams villkor på den
eller den punkten måste vi betrakta såsom
verklighetsfrämmande och olämpliga.
»

Det är detta att bara fälla sådana omdömen
om vad som borde ske beträffande
den ena sidan, som jag tycker innebär
en viss ensidighet. Det vore önskvärt
att regeringen till fullo begagnade
de möjligheter som kan finnas att påverka
opinionsbildningen på båda sidor,
så att därmed förutsättningarna kan
förbättras för en modifiering av ståndpunkterna
och därigenom förhandlingar
komma till stånd.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Utrikesministern gjorde
gällande att i den europeiska situationen
överskuggar handelspolitiken

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

allting annat. Sett ur vår synvinkel är
självfallet handelspolitiken det som har
den högsta graden av aktualitet, men
europeiskt betraktat är utrikesministerns
omdöme icke riktigt. Handelspolitik,
utrikespolitik och försvarspolitik
är invävda i varandra. Vilken som spelar
den största rollen på lång sikt är
svårt för oss att bedöma. Men man kan
i varje fall inte göra gällande att det
är handelspolitiken som överskuggar
allting annat på den europeiska kontinenten.

Finns det någon anledning att dra
slutsatser beträffande Atlantpaktens
framtid, frågade utrikesministern, och
besvarade själv frågan med att säga att
man måste vara ytterst försiktig i det
sammanhanget. Självfallet skall man
vara det. Vad jag efterlyser är inte bestämda,
klara slutsatser och ställningstaganden
från svensk sida beträffande
NATO och dess innebörd i framtiden.
Jag efterlyser en analys av dagssituationen
därför att i det som händer i
Europa i dag ligger invävt så stora
säkerhetsproblem, som kan komma att
beröra vårt land direkt eller indirekt,
att en orientering verkligen kan sägas
vara på sin plats.

Jag är övertygad om att regeringen,
efter de informationer som står till
huds, själv drar sina slutsatser i olika
hänseenden. Någonting av detta borde
ha återgivits i en sådan här regeringsdeklaration,
till ledning för svenska folkets
egen opinionsbildning.

Att man där har behandlat Vietnam
så utförligt som skett beror enligt utrikesministern
på att det pågår krig i
Vietnam och att Vietnam därför har
ett alldeles särskilt intresse. Jag har
inte sagt att det är fel att diskutera
Vietnam. Men det skall väl inte behöva
pågå krig på ett område för att detta
skall vara av intresse för att fogas
in i en utrikespolitisk orientering. Och
jag vill göra gällande att vad som händer
ute i Europa direkt och indirekt
angår vårt land mera än det som hän -

der i Asien och Afrika och därför är
förtjänt av en mer fullständig beskrivning.

I fråga om läkemedel kan jag inte
acceptera utrikesministerns syn på konflikten
mellan humanitet och effektivitet.
Vi skulle alltså kunna stänga läkemedelstillförseln
från Sverige till Rhodesia
därför att vi förutsätter att hålet
stoppas igen av engelsmännen. Det
tycker jag inte är en riktigt anständig
syn på sanktionspolitiken.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern sade
att han fattat utskottsutlåtandet så, att
utskottet verkligen hade en mening beträffande
sanktioner av bindande karaktär
gentemot Rhodesia av samma
slag som den mening jag har givit uttryck
för i min reservation och som utrikesministern
framfört här i dag. Jag
skall därför be att få återge de fyra
rader som utrikesutskottets majoritet
ägnar åt detta: »Problematiken kring
ekonomiska sanktioner har under senare
tid fått ökad belysning genom säkerhetsrådets
rekommendation av sådana
sanktioner mot regimen i Rhodesia.
Erfarenheterna av detta försök blir
av betydelse för bedömningen av liknande
sanktioner mot Sydafrika.»

Var finns där något uttalande om ett
önskemål att den svenska regeringen
skall fortsätta sin strävan att åstadkomma
bindande sanktioner mot Sydrliodesia?
Utrikesministern måste antingen
ha läst fel eller inte läst alls.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Ohlin medgav
själv att den svenska regeringen och
därigenom också det svenska folket
lämnat hjälp till svältande länder. Det
skedde ju senast då vi beviljade ett särskilt
anslag för livsmedelshjälp åt det
svältande indiska folket. Från regeringens
sida — och jag tror att det även är
fallet med herr Ohlin — är vi emellertid

Nr 12

Onsdagen den 211 mars 1900 fin.

på det klara med att Sveriges möjligheter
härvidlag är mycket begränsade.
Vi deltar i hjälpen till de underutvecklade
länderna — det är ju där svälten
i första hand finns — och bidrar med
de belopp som ställts till vårt förfogande
och som kan användas för olika ändamål.
I ett land kan de användas för att
bekämpa svält, i ett annat land kan det
vara riktigast att beloppen användes för
att ge teknisk hjälp, för att inköpa jordbruksmaskiner
eller att underlätta möjligheterna
för landet att bygga upp nya
industrier och därigenom skapa förutsättningar
på längre sikt att komma till
rätta med problemet svält, som förvisso
bildar ett mörkt moln vid horisonten
för mänsklighetens framtid.

Jag vill också understryka att vad
herr Ohlin sade om familjeplaneringen
och dess verkningar är alldeles riktigt.
Det är en angelägenhet på lång sikt. Tyvärr
förhåller det sig på samma sätt med
de nya metoderna i syfte att utvinna
mera av naturen för att komma de svältande
människorna till hjälp. Att bygga
upp nya industrier i dessa underutvecklade
länder, som skulle kunna medföra
bättre och högre levnadsstandard för
dessa folk än de för närvarande har, är
också ett problem på lång sikt.

I vad jag sagt beträffande Nordvietnams
vilja att åstadkomma en fredlig
uppgörelse i den pågående konflikten
i Sydostasien och beträffande ömsesidiga
medgivanden kan väl också ligga att
jag betraktar den punkt, där man har
krävt att amerikanerna skall avlägsna
sig ur landet innan några fredsförhandlingar
tages upp, som en sådan där fråga
varom man skall resonera när underhandlingarna
påbörjats och inte innan
de har kommit i gång.

En sak tror jag emellertid att herr
Ohlin förbiser i detta sammanhang. Vi
skall komma ihåg att här har vi å ena
sidan en stormakt med oändliga tekniska
resurser och förstörelsemedel och
å andra sidan ett land norr om gränsen
och en rörelse söder om gränsen som

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kämpar under ytterst primitiva förhållanden.
Det är psykologiskt — det skulle
herr Ohlin själv känna om han befann
sig i de senares situation — mycket
svårt för dem att säga någonting som
kan betraktas som uttryck för svaghet
och som därför av en övermäktig motståndare
skulle kunna tolkas så att man
var på väg att ge upp.

Herr Ohlin ler åt ett sådant resonemang,
men jag vet att det förhåller sig på det
sättet, och det gör hela frågan mycket
svårare och mera invecklad än den annars
kanske skulle ha varit. Det är därför
som jag, utan att rikta förebråelser
mot något håll, säger mig att de bombningar
som verkställes av amerikanerna
inte bara i Nord- utan också i Sydvietnam
och som även drabbar dem som
skulle kunna tänkas stå på amerikanernas
sida utlöser känslor och stämningar
som enligt mitt förmenande i högsta
grad försvårar möjligheterna att få till
stånd de förhandlingar vi alla är ute
efter.

Jag har bara velat ge denna korta
kommentar, som kanske av herr Ohlin
än en gång kommer att uppfattas som
om jag i första hand riktar mig till amerikanerna.
Jag gör det på sätt och vis
därför att amerikanerna är de starkare;
de har väldiga resurser till sitt förfogande
och de har en helt annan överblick
över det världspolitiska läget än de
kämpande vietnamesiska bönder som
slåss på den andra sidan. Det är kanske
så, att jag just av dessa anledningar
ställer större krav på amerikanerna än
på dem som är på den andra sidan och
som befinner sig på en helt annan utvecklingsnivå
än amerikanerna.

Naturligtvis har man olika uppfattningar
om det kinesiska spelet bakom
kulisserna; jag bortser inte från det.
Det enda jag vill säga som kommentar
i detta sammanhang är, att de kinesiska
åthävorna i allmänhet har varit betydligt
större än det praktiska handlandet.
När det gällt att understödja Nordvietnam
och de sydvietnameser som be -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kämpar amerikanerna och deras allierade
har kineserna varit betydligt försiktigare
än man skulle kunnat tro av
deras stundom kraftiga uttalanden.

Herr Bohman gör gällande att det är
felaktigt att säga att det är handelspolitiken
som har dominerat utrikespolitiken
i Europa under de senare
åren. Om jag jämför läget i Europa
strax efter det att Berlinmuren hade
byggts upp med det läge vi har för närvarande,
har jag nog skäl att påstå att
handelspolitiken under senare år i högre
grad än något annat har dominerat
utrikespolitiken i Europa. Herr Bohman
säger själv att handelspolitik, utrikespolitik
och säkerhetspolitik invävs i
varandra. Jag är den förste att erkänna
att så är fallet. Men det bär inte varit
säkerhetspolitiken som i första hand
har präglat utvecklingen i Europa under
de senaste åren, utan det har varit
den handelspolitiska utvecklingen som
har åstadkommit en bättre förståelse
än för några år sedan mellan de östeuropeiska
och de västeuropeiska folken.

Vidare måste jag säga att jag fortfarande
har den meningen att ingenting
annat hittills egentligen har hänt inom
NATO än den uppsägning som de Gaulle
har levererat. Därför finns det knappast
skäl för den svenska regeringen att ge
sig in i en närmare analys av vad det
skulle innebära, därest NATO skulle
upplösas, om man räknar med att en
sådan konsekvens skulle inträffa efter
den franska åtgärden. Om jag exempelvis
kontaktar mina norska och danska
kolleger finner jag, att de inte har någon
som helst vilja eller något önskemål,
att vi skall gå in i ett resonemang
om vad som kan inträffa efter en sådan
åtgärd som de Gaulle nu gjort sig skyldig
till. Från deras sida säger man att
NATO kommer att existera även i framtiden.
Jag har inget behov av att ifrågasätta
detta, förrän jag får se mera klart,
hur hela den politiska utvecklingen
kommer att te sig i detta avseende.
Slutligen vill jag säga till herr Boh -

man att jag faktiskt inte vet, om vi ens
tidigare har exporterat några läkemedel
till Rhodesia. Därför tror jag att herr
Bohman av någon anledning blåser upp
denna fråga till någonting betydelsefullt
som den i själva verket, efter vad
jag förstår, inte kan vara.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag blev inte så litet
förvånad över herr Ohlins deklaration
i hans första anförande, att om han hade
varit frisk och kry vid justeringen av
utrikesutskottets utlåtande nr 2, skulle
han ha ställt sig bakom herr Wedéns
reservation. Jag skall strax beröra varför
jag och många andra är förvånade
häröver.

Jag vill inledningsvis vända mig till
herr Wedén, som vid två tillfällen slagit
sig för sitt bröst och sagt att han tagit
ställning i rhodesiafrågan, medan utskottet
inte har givit till känna någon
mening. Herr Wedén och herr Ohlin,
som nu ställt sig bakom reservationen
bör ändå göra klart för sig att vad utrikesutskottet
hade att behandla var en
motion i vilken krävdes officiell svensk
handelsbojkott av sydafrikanska varor.
Jag lärde mig redan första året som
riksdagsman att ett utskott endast uttalar
sig i de ämnen det har att behandla.
Det var alltså helt naturligt att utrikesutskottet
inte gav till känna någon
mening i rhodesiafrågan, utan bara
nämnde Rhodesia för att belysa vilka
svårigheter som möter vid diskussionen
av sanktioner. Herr Wedén har sedan
i en reservation utvecklat rhodesiafrågan
som alltså inte hade med saken att
göra.

Detta är det riktiga förhållandet, och
jag tror också att herr Wedén erkänner
det, om han funderar en liten stund
sedan herr Ohlin nu har talat om för
honom hur han skall tänka.

Den svenska utrikesdebatten brukar
inte sätta lidelserna i svallning, och det
har inte heller skett i dag, trots de lovvärda
försök herr Ohlin gjort. Detta

Onsdagen den 23 inars 1960 fm.

Nr 12

beror inte på att situationen i världen
skulle sakna dramatiska inslag. Tvärtom
konfronteras vi dagligdags genom
massmedia med blodiga konflikter, händelser
och s-ituationer fyllda av spänning
och dramatik. Orsaken till att vi
bär så pass stillsamma överläggningar
om de utrikespolitiska frågorna är väl
att vi utgår från samma värderingar och
gör samma bedömningar av händelserna
och att vi också drar samma slutsatser
om vad som bör göras och hur
vårt land bör ställa sig i olika situationer.

Dessa gemensamma värderingar återfinns
faktiskt också då det gäller frågan
om Sydafrika. Vad man diskuterar
är vägarna för att nå så goda resultat
som möjligt då det gäller hjälpen till
rasåtskillnadspolitikens offer. Just det
utskottsutlåtande, som vi så småningom
i dag skall diskutera, visar hur stor enigheten
i själva verket är, och det är bra
att man får intrycket — inte minst i
Sydafrika — att vi är ense i vår bedömning
och vårt fördömande av rasåtskillnadspolitiken.
Här finns således inga
delade meningar.

Därför blev jag något förvånad över
herr Ohlins deklaration, att han helhjärtat
skulle ha ställt sig bakom herr
Wedéns reservation. Det är synd att det
inte föres några debattprotokoll vid utskottens
förhandlingar, men nog fick de
flesta i utrikesutskottet liksom jag det
intrycket, att vi var fullständigt ense
om behandlingen av de två motionerna,
nämligen att de inte skulle tillstyrkas.
Då var också herr Ohlin närvarande;
då var han frisk och kry. Den uppnådda
enigheten tog sig även uttryck i det
utskottsutlåtande som i dag föreligger.

Det skulle ha varit mycket intressant,
om herr Ohlin här hade velat upprepa
det, låt vara extemporerade anförande
han höll i utskottet; då hade man fått
klart för sig att enigheten var fullständig.
Sammanfattningsvis sade han att
det inte kunde bli tal om att tillstyrka
motionerna, men han ville ha en allmänt

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sympatisk skrivning, och eftersom folkpartiets
gruppledare i första kammaren
helhjärtat ställde sig bakom utskottets
formuleringar är det eu omständighet
som styrker min uppfattning att vi var
ense beträffande behandlingen av motionerna.

Jag skall emellertid inte diskutera
herr Wedéns reservation ytterligare; det
kommer andra talare från vårt håll att
göra.

Praktiskt taget alla de frågor som tas
upp i regeringsdeklarationen förtjänar
att diskuteras, men jag skall för egen
del begränsa mig till ett par av dem.

Med hänsyn till vad som skett under
den senaste tiden beträffande det europeiska
ekonomiska samarbetet är det på
sin plats att den frågan blir så allsidigt
belyst som skett i deklarationen. Från
socialdemokratiskt håll är vi angelägna
om att Sverige upprätthåller en hög beredskap
och väl känner konsekvenserna
av ett inträde i EEC, om och när en
väg till EEC står öppen. De informationer
som i dag lämnats visar att det
inte finns någon anledning till panik.
Om jag här får uttala ett önskemål, så
vore det att man gav allmänheten bättre
och lättare tillgängliga informationer
om dessa mycket svåra och invecklade
frågor.

När regeringen uttalar sin djupa oro
för utvecklingen i Vietnam, talar regeringen
utan tvivel i praktiskt taget hela
det svenska folkets namn. Bombstoppet
i julas hälsades med mycket stor glädje,
och alla trodde väl att det betydde inledningen
till ett förhandlingsskede och
att en lösning var i sikte. Dessvärre
blev glädjen mycket kortvarig. Man
satte sig inte ned vid förhandlingsbordet
för att resonera sig fram till en lösning.
Många orsaker härtill har anförts,
men inget av de anförda skälen mot förhandlingar
är övertygande. Det är vår
skyldighet att tala om för våra vänner
i Amerika att vår bedömning av konflikten
är helt annorlunda än deras.
Det är inte möjligt att stoppa den natio -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nella befrielsefronten med militära medel,
hur stora truppsammandragningar
man än gör. Den enda lösningen på denna
blodiga konflikt är att stoppa bombningen
och acceptera den nationella befrielsefronten
som part vid förhandlingarna.
Först då kan en fredlig lösning
uppnås.

Uppgörelsen i Tasjkent i kashmirkonflikten
bör visa vägen: först vapenstillestånd
och därefter förhandlingar.
Så länge bombningar pågår föreligger
sannerligen ingen gynnsam förhandlingsatmosfär.
Jag hade tillfälle att vara
med vid förhandlingarna i säkerhetsrådet
i höstas, när man behandlade konflikten
mellan Indien och Pakistan. Vid
dessa ytterst dramatiska sammanträden
syntes hindren för en lösning vara totalt
oöverstigliga, och det föreföll helt
orealistiskt att tro på en lösning av den
konflikten. Och när man mot bakgrunden
av dessa till synes oöverstigliga
motsättningar ändå nådde fram till en
lösning, var detta mycket glädjande.
Det är på sin plats att — som göres i
regeringsdeklarationen — framhäva den
roll som Sovjets regering spelade vid
den uppgörelsen.

Det finns inga konflikter som är så
allvarliga att de inte går att lösa — i
varje fall måste detta var mottot för
Förenta Nationerna. Jag vill, herr talman,
också med några ord beskriva min
syn på FN.

Vi hyser väl alla den uppfattningen
att Sverige måste verka för ett starkt
FN. För egen del vill jag helt instämma
i vad som säges i regeringsdeklarationen
på den punkten. Vi har i FN fått
ett centrum för internationella kontakter
och förhandlingar. Det är också riktigt
att stora framtidsuppgifter väntar
på FN — om alla medlemsstater lojalt
och effektivt stöder organisationen.

Mycket av det som utföres av FN
tränger inte ut till den stora allmänheten
och får inte heller stora rubriker i
pressen. Det finns inte samma nyhetsintresse
för det vardagsarbete som FN:s

alla fackorgan utför i fredens tjänst
runtom i världen. FN har ju till främsta
uppgift att främja en social och ekonomisk
utveckling i hela världen. Sveriges
inval i den ekonomiska och sociala
kommittén förtjänar att omnämnas. Vi
kan nu ge vårt helhjärtade stöd åt
FN:s strävan att förbättra de sociala
förhållandena i världen en praktisk inriktning
genom aktiv medverkan i denna
mycket viktiga FN-kommitté.

Vi skall verka för ett starkt FN. Redan
nu förbereds den 21 :a FN-sessionen.
Man kan räkna med att även vid
denna församling frågan om Kinas medlemskap
i FN kommer att tas upp pa
dagordningen. På vårt håll har vi aldrig
dolt var vi står i denna fråga. Så
länge Folkrepubliken Kina med sina
700 miljoner invånare befinner sig utanför
organisationen kan man inte tala
om en världsorganisation. Tiden är nu
enligt min mening mogen för en aktivare
insats från Sveriges sida i denna
fråga. Utrikesministern har i sina tal
inför FN:s generalförsamling givit till
känna, hur Sverige ser på frågan, och
vi har också röstat för Kinas inval. En
av anledningarna till att man från FN:s
sida inte kan komma åt konflikten i
Vietnam är ju att Folkrepubliken Kina
står utanför FN. Vid resonemang om
nedrustning och provstoppsavtal framgår
också hur orimligt det är att ha
Kina utanför organisationen.

Generalförsamlingen avslog den 17
november i fjol med 47 röster mot 47
och 20 nedlagda röster ett resolutionsförslag,
enligt vilket församlingen skulle
fatta beslut att Folkrepubliken Kina
skulle få söte i FN, medan Chiang Kaisheks
representanter skulle avlägsnas
från Kinas plats i organisationen. Enligt
tidigare beslut måste varje förslag
att ändra Kinas representation grundas
på kvalificerad majoritet.

Vad som var nytt och intressant i år
var att Frankrike denna gång talade för
att Folkrepubliken Kina skulle ersätta
Chiang Kai-sliek. Frankrikes talesman

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

förklarade att FN inte hade någon anledning
och inte heller någon befogenhet
att uttala sig om den ena eller den
andra regimens lämplighet för medlemskap
utan måste hålla sig till folkrättslig
praxis. Därför borde det räcka med enkel
majoritet, menade fransmannen. Ur
politisk synpunkt var Pekings närvaro
i FN nödvändig. Hur skulle en världsorganisation
kunna fungera tillfredsställande
i frånvaron av ett av de folkrikaste
länderna, som dessutom numera
var kärnvapenmakt? Diskussionerna i
FN fick utan Pekings närvaro något
overkligt över sig, och FN kunde endast
lida mer skada ju längre Folkrepubliken
Kina hölls utanför. Asiens nuvarande
problem kunde förvisso inte regleras
utan Pekings medverkan. Ej heller kunde
några reella framsteg tänkas på nedrustningsområdet
utan medverkan av
alla kärnvapenmakterna.

Dessa synpunkter sammanfaller i
mycket stora drag med de synpunkter
Sveriges regering genom sin utrikesminister
framförde vid den 20 :e generalsessionen.
Sannolikt är frågan om Kinas
medlemskap i FN en av de allra
viktigaste frågorna framöver.

Jag vill också erinra om att den engelske
nedrustningsministern lord Chalfont
i ett tal i den engelska radion härförleden
påpekade att Kina nu bär 700
miljoner invånare och i slutet av detta
århundrade kommer att ha fördubblat
sitt befolkningstal. Enligt en del bedömare
har Kina redan nu den största
stående armén i världen. Landet har
med stor framgång gjort kärnvapenprov
— alla tillgängliga informationer tyder
på att Kina omkring år 1980 förfogar
över kärnvapen som kan nå och slå vilket
land som helst i världen. USA:s försvarsminister
McNamara tror att Kina
kan angripa USA med kärnvapen långt
tidigare än så.

Mot denna bakgrund är det helt oförklarligt
att man kan hålla fast vid
ståndpunkten att Folkrepubliken Kina

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skall stå utanför FN och landet anses
representerat av Formosakina.

Sverige har ju tagit en hel rad initiativ
i nedrustningsfrågan, nu senast
vid nedrustningskonferensen i Geneve.

Vi förordar där ett totalt stopp för
kärnvapenprov — således även för underjordiska
prov. Vidare menar vi att
kärnvapenmakterna bör förbinda sig
att avbryta all produktion av klyvbart
material för kärnvapenbruk. Vi har
också föreslagit ett helt nytt kontrollsystem.

Men härvidlag krävs ju absolut att
Folkrepubliken Kina är med, och med
hänsyn till de svenska initiativen i nedrustningsfrågan
skulle det enligt min
mening framstå som helt naturligt att
Sverige nu också toge initiativ till en
mer aktiv aktion för Kinas representation
i FN. För varje år som går står
det alltmer klart att FN inte kan fungera
som den fredsorganisation sammanslutningen
är avsedd att vara, om
inte Kina blir med. Jag är fullt medveten
om att det inte räcker att vinna erforderlig
majoritet i FN:s generalförsamling
för Kinas inval. Med hänsyn
till allt som sagts om Kina i FN under
de gångna åren kommer folkrepubliken
inte att rusa in i generalförsamlingen
efter ett beslut om inval, utan sedan generalförsamlingen
inbjudit Kina kommer
det att erfordras ingående överläggningar
med Kina. Men man måste
enligt min mening börja arbeta med frågan
och börja snart.

Det väsentliga för mig är att vårt
land kompletterar sina aktioner i nedrustningsfrågan
med ansträngningar för
att få med Folkrepubliken Kina i FN.
Saken skulle måhända vinna på att de
nordiska länderna gemensamt engagerade
sig för medlemskap åt Folkrepubliken
Kina, och jag önskar, herr talman,
att även den vägen prövas.

I detta anförande instämde fru Renström-Ingenäs
(s).

3* — Andra kammarens protokoll 19116. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag vill till att börja
med varmt instämma i herr Bengtssons
i Varberg förslag att Sverige skulle göra
mera för att bryta motståndet mot
att Folkrepubliken Kina blir medlem
i Förenta Nationerna. Jag tror att sådana
ansträngningar i hög grad skulle
bidraga till att stärka Förenta Nationernas
ställning.

Det finns en utrikespolitisk fråga som
under det senaste året stått i centrum
för världens uppmärksamhet. Det är
vietnamfrågan. Orsaken är inte svår
att förstå. Ett litet folk utsätts för ett
brutalt utrotningskrig, som drives av
en av världens stormakter — därtill en
makt som många ansett vara ett demokratiskt
föredöme i politiken. Denna
höga uppskattning har under intryck
av vietnamkriget snabbt förflyktigats
i vida kretsar. Opinionsundersökningar
visar en påtaglig förändring i bedömningen
av amerikansk politik även hos
den svenska allmänheten. Ett bestämt
ställningstagande mot Förenta staternas
vietnampolitik kommer på olika
sätt till uttryck, främst bland ungdomen.

Under dessa omständigheter hade
man kunnat vänta att vietnamfrågan
skulle ha upptagit en stor plats även
i riksdagens utrikesdebatter under de
senaste åren. Så har emellertid inte tidigare
varit fallet.

Under fjolåret förekom två allmänna
debatter i riksdagen om utrikesfrågor.
I den ena, som hölls den 24 mars, berördes
kriget i Vietnam endast mycket
kortfattat i regeringens deklaration. I
den andra, som ägde rum den 9 december,
ägnades detta krig något större
uppmärksamhet. Vid denna tidpunkt
hade utrikesministern också inför annat
forum utförligt redovisat synpunkter
på händelseutvecklingen i Sydostasien.

De borgerliga partiernas talesmän var
emellertid vid bägge tillfällena ytterligt
kortfattade när det gällde vietnamfrågan.
I herr Ohlins långa tal vid vår -

riksdagens utrikesdebatt omnämndes
den inte med ett enda ord och i herr
Heckschers anförande endast med en
mening.

I höstdebatten hade herr Ohlin inte
ett ord att anföra, som riktade sig emot
det amerikanska kriget i Vietnam, men
han talade länge om vad han benämnde
»kinesisk aggression».

Herr Bohman var inte upprörd över
de amerikanska terrorbombningarna,
utan över att den amerikanska politiken
fördömdes av den svenska vänstern.
Han gick så långt som till att
kalla massmorden och utrotningskriget
för »amerikanskt bistånd» och garanterade
att detta inte syftade till aggression.

Att på detta sätt försöka göra svart
till vitt, är mer än vad högerpressen
vågar sig på. Folkpartiets tystnad i
vietnamfrågan har lyckligtvis inte heller
haft någon motsvarighet i den liberala
pressen. Framför allt mot denna
bakgrund — d. v. s. att partiets
talesmän så markant har framträtt på ett
sätt som inte förefaller motsvara den
allmänna opinionen inom deras partier
— finns det skäl att riksdagen och
allmänheten får ett bättre besked om
deras ställning.

I dag har herr Bohman sagt att debatten
om Vietnam nu är något mera
nyanserad än i höstas. Jag hoppas att
detta uttalande syftar på hans eget
mycket onyanserade inlägg i höstens
utrikesdebatt.

Herr Ohlin har i dag för första gången
i riksdagen framfört vissa synpunkter
på vietnamfrågan. Jag skall för
ögonblicket begränsa mig till kommentarer
på en punkt. Herr Ohlin ansåg
att folket i Vietnam genom fria val
borde få ta ställning till frågan om hur
landet bör styras. Det är en riktig ståndpunkt.
Jag vill bara erinra om att det
är regeringen i Sydvietnam, d. v. s. saigonregimen,
som förhindrat att fria
val genomförts, såsom ursprungligen
var bestämt i Genéve-avtalet. Den inter -

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Nr 12

nationella kontrollkommissionen i Vietnam
meddelade i sin fjärde rapport i
oktober 1955, att avtalet inte kunde
fullföljas på grund av den sydvietnamesiska
regeringens »kategoriska motstånd».

Kravet på fria val återfinns också i
Nationella befrielsefrontens program.
Kravet att Vietnams folk självt skall få
avgöra, liur dess land skall styras återkommer
också i deklarationen av Nordvietnams
regering den 12 april 1965.
Denna deklaration innehåller fyra krav
som herr Ohlin omnämnde i ett senare
anförande i denna debatt. Jag tror att
det är av intresse att ta del av dessa
fyra punkter:

»1) Det vietnamesiska folket måste
tillerkännas självstyrelse, suveränitet,
enhet och territoriellt oberoende, USA
måste dra tillbaka alla militära styrkor
och anfallen mot Nordvietnam måste
upphöra.

2) Alla utländska baser och trupper
måste dras tillbaka från Nord- och
Sydvietnam i enlighet med Genéve-avtalets
förbud mot militära allianser och
förläggande av utländska trupper i de
två delarna av landet.

3) Sydvietnams folk måste självt få
avgöra hur deras land skall styras, i
enlighet med det program som framlagts
av Nationella befrielsefronten.

4) Befolkningen i Vietnams båda zoner
måste erhålla garantier för att de
under fredliga former kan återförena
sitt land, utan utländskt ingripande.»

Det skulle vara mycket intressant att
av herr Ohlin få höra, vilka av dessa
fyra punkter som han är bestämd motståndare
till och som han anser måste
ändras för att det skall kunna komma
till stånd förhandlingar på en rimlig
basis om en lösning av den vietnamesiska
frågan.

Vilka krafter är det som nu hindrar
genomförandet av fria val i Sydvietnam?
De är såvitt jag förstår två:
för det första Sydvietnams regering,
som består av marionetter, förda av

Utrikes- och handelspolitisk debatt

amerikanska händer, för det andra
USA genom sin brutala krigföring mot
såväl Sydvietnams som Nordvietnams
folk. Den fråga herr Ohlin och folkpartiet
måste ta ställning till är därför
följande: Gillar folkpartiet Förenta staternas
anfallskrig mot Vietnam eller
fördömer ni det? Herr Bohmans och
högerns ståndpunkt förefaller så klar,
att jag inte behöver fråga om den.

Regeringens linje i vietnamfrågan har
präglats av en tilltagande klarhet. Det
har skett en påtaglig utveckling av dess
ställningstaganden från utrikesdebatten
i mars förra året fram till dagens deklaration.
Jag vill uttala min tillfredsställelse
med att regeringsdeklarationen
så bestämt ger sin anslutning till de
tre punkter som framhållits av generalsekreterare
U Thant: att USA bör
upphöra med sina bombningar av Nordvietnam,
att den militära aktiviteten i
Sydvietnam bör minskas och att Nationella
befrielsefronten måste erkännas
som likställd förhandlingspartner.

Regeringen talar med rätta om den
starka medkänsla med det hårt prövade
vietnamesiska folket som kommer till
uttryck också i vårt land, men enbart
medkänsla räcker inte som bidrag för
att söka göra slut på kriget. Vad som
behövs är vår solidaritet och vårt bestämda
avståndstagande från den part
som driver anfalls- och utrotningskriget
och sålunda begår en orättfärdig och
förkastlig handling.

På en punkt har emellertid utrikesministerns
uttalanden här i debatten väckt
bestörtning hos mig. Han sade, om
jag uppfattade honom rätt: »Om de
amerikanska trupperna skall lämna landet
eller inte har regeringen ingen mening
om.» Detta kan väl inte vara annat
än en felsägning av utrikesministern.
Jag talar inte här om relationerna
mellan förhandlingar och ett amerikanskt
tillbakadragande, även om jag
därvidlag har en bestämd mening; jag
talar om den allmänna frågan. Då måste
väl även regeringen vara av den me -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ningen att de amerikanska trupperna
måste bort från Vietnam. Annars kan
ju inte det vietnamesiska folket få möjlighet
att självt bestämma sin framtid.
Det förefaller mycket svårt att göra det
med amerikanska trupper i landet.

I olika sammanhang har också framhållits
att genéveavtalen från år 1954
hör ligga till grund för en uppgörelse.
I den slutliga deklarationens punkt 4
heter det: »Konferensen noterar avtalens
bestämmelser om inställande av
fientligheterna och om förbud mot att
införa främmande trupper och militärpersonal
till Vietnam såväl som alla
former av vapen och ammunition.»

Mot bakgrunden av denna bestämmelse
och utrikesministerns uttalanden här
tidigare i debatten är det önskvärt att
regeringen ger ett klart svar genom utrikesministern
på följande fråga: Vill
regeringen med utgångspunkt i géneveavtalen
ge uttryck för uppfattningen
att de amerikanska trupperna bör lämna
Vietnam?

Ännu en fråga i detta sammanhang
är det angeläget att regeringen tar positiv
ställning till, nämligen frågan om
diplomatiskt erkännande av Demokratiska
republiken Vietnam, alltså Nordvietnam.
Jag har haft tillfälle att tidigare
diskutera denna fråga med utrikesministern
men endast fått svaret att
regeringen av vissa skäl kom att erkänna
regeringen i Saigon, d. v. s. Sydvietnam.
Detta kan emellertid inte vara något
kärande skäl mot att, så länge delningen
av landet består, erkänna regeringen
i Nordvietnam. Det är ett rimligt
krav, som nu börjar resas också av
socialdemokratiska organisationer, senast
av Uppsala läns socialdemokratiska
partidistrikt och även av en rad
ungdomsklubbar och distrikt. Jag vill
gärna höra om utrikesministern kan
utlova en omprövning av hittillsvarande
ställningstagande i denna fråga.

Det finns en annan fråga som är behandlad
i regeringsdeklarationen, där
det också är angeläget att regeringen

bättre preciserar sin ställning. Det gäller
förhållandet till Gemensamma marknaden.
I den deklaration som upplästs
här i dag står det bl. a.: »När den
dag kommer då Storbritannien på nytt
är redo att sätta sig ned vid förhandlingsbordet
med De sex, eller marknadsfrågan
på annat sätt aktualiseras, måste
övriga EFTA-länder vara beredda. Skulle
vägen till EEC öppnas för Storbritannien
borde det också finnas möjlighet
för Sverige och övriga EFTA-länder
att komma till en uppgörelse.»

Det finns skäl till att full klarhet
skapas om denna deklaration. Det är,
som redan framhållits, snarast handelsministerns
avsnitt, men detta är självfallet
inte enbart en departementsfråga
utan en mycket betydelsefull politisk
regeringsfråga. Vad menas alltså i sammanhanget
med formuleringen att »övriga
EFTA-länder» — alltså även Sverige
— »måste vara beredda»? Och hur
tänker sig regeringen den »uppgörelse»
med EEC, varom det talas? Om det menas
att vårt land bör vara berett att
i någon form ansluta sig till Gemensamma
marknaden och med uppgörelse
menas att vi skall göra det som för
några år sedan riksdagsmajoriteten —
och en mycket stor riksdagsmajoritet
— var motståndare till, vill jag deklarera
att det parti jag företräder fortfarande
är bestämd motståndare till sådana
planer. Jag tror inte att vi är ensamma
om den ståndpunkten.

Det pågår nu en debatt, där meningar
framförs som går ut på att Gemensamma
marknaden genom bl. a. Frankrikes
motstånd tvingats att i praktiken
modifiera viktiga delar av romtraktaten
och att ett brittiskt inträde skulle
vara förknippat med villkor som verkar
ytterligare i denna riktning. Jag
skall inte närmare beröra dessa spekulationer.
Det räcker med att hänvisa
till att samma ekonomiska och politiska
filosofi alltjämt dominerar de ledande
krafterna inom EEC. Det handlar alltjämt
om vad en känd norsk national -

Onsdagen den 23 mars 19(36 fm.

Nr 12

ekonom i EEC-debatten benämnde »det
oupplysta penningväldet».

Denna fråga är inte enbart en fråga
om vår alliansfrihet, även om detta är
en avgörande aspekt. Det handlar också,
liksom tidigare, om att förhindra
att vi binds på ett sätt som gör oss beroende
av de stora trusterna och finansintressena
i Centraleuropa.

Det sagda innebär självfallet inte att
jag är motståndare till större marknader,
åstadkomna genom ett nedrivande
av nuvarande tullar och övriga handelshinder,
men när det i regeringsdeklarationen
talas om en enhetlig europeisk
ekonomisk marknad, är det två synpunkter
som måste framhållas. Europa
slutar inte där det kapitalistiska produktionssystemet
upphör. Även en rad
socialistiska länder hör till Europa, och
en utveckling av handeln med dem
är en viktig uppgift — vilket för övrigt
även markerats i regeringsdeklarationen.
Det helt avgörande är emellertid
att en enhetlig europeisk ekonomisk
marknad inte får innebära en de rika
ländernas klubb, en ny form för protektionism
som riktar sig framför allt
mot de fattiga länderna. Hittillsvarande
utveckling visar en kraftig ökning av
handeln inom de olika marknadsområdena,
och den har delvis skett på bekostnad
av den kraftigt ökade handel
som är nödvändig för u-länderna.

Det måste självfallet erkännas att bakom
diskussionen om marknadsfrågorna
i de nordiska länderna ligger ekonomiska
realiteter. Det är inte bara så att
några politiska fantaster försöker pressa
fram vissa långt gående lösningar. Men
debatten måste inriktas på frågan om
inte de nordiska länderna, däribland
Danmark, kan finna andra och bättre
lösningar på sina handelsproblem än
eu anslutning i någon form till Gemensamma
marknaden, med alla de nackdelar
som detta obestridligen skulle
medföra. En sådan lösning kan vara
utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det finns anledning tro att ett sådant
utvidgat ekonomiskt samarbete mellan
de nordiska länderna kan skapa förutsättningar
för relativt billigare varor
och högre levnadsstandard. En gemensam
nordisk marknad för såväl industriprodukter
som jordbruksprodukter bör
kunna vara en målsättning. Det finns
vissa besvärliga problem att lösa i detta
sammanhang, liksom det finns olika
gruppintressen att ta hänsyn till. Det
mer utvecklade kapitalistiska landet har
alltid intresse av att varor och kapital
fritt kan forslas över gränserna, eftersom
dess ekonomiska överlägsenhet leder
till framgångar i konkurrensen med
de andra ländernas kapitalister. Därför
har också den svenska storfinansen
länge varit anhängare av tanken på de
nordiska länderna som en gemensam
marknad för industrivaror. De danska
jordbrukarna, som i sin näring nått en
högre produktivitet än sina kolleger i
det övriga Norden, är på motsvarande
sätt intresserade av att de nordiska länderna
blir en gemensam marknad för
jordbruksprodukter. Företrädarna för
de mindre utvecklade näringarna i de
olika länderna är däremot tveksamma
inför eller direkta motståndare till en
sådan samordning av det ekonomiska
livet i Norden.

Hur ställer sig då saken ur löntagarnas,
dvs. ur den övervägande folkmajoritetens
synpunkt? Skulle ett nordiskt
ekonomiskt samarbete innebära större
trygghet och högre levnadsstandard för
dem? Är det på denna punkt någon
skillnad i intressena hos de olika nordiska
ländernas löntagarklasser? Dessa
frågor är det svårt att definitivt besvara.
Ett ekonomikst samarbete i Norden bör
kunna leda till en höjning av produktiviteten
i samtliga länders näringsliv.
Möjligheter för löntagarna att tillkämpa
sig en högre levnadsstandard skulle
därmed uppstå. Storfinansens maktställning
kan emellertid komma att förstärkas
i eif ekonomiskt enat Norden, vilket
skulle försvära för löntagarna att vinna

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

framgång i sin intressekamp. Svaret på
de ställda frågorna ligger alltså i kampen
själv och i den mobilisering som
löntagarna är mäktiga. En betydelsefull
roll spelar härvidlag den nordiska samordning
av arbetarrörelsens och de facklika
organisationernas krafter som kan
åstadkommas.

Alla tendenser som kan iakttas i den
nuvarande utvecklingen talar för att en
utvidgning av det ekonomiska samarbetet
mellan de nordiska länderna kommer
till stånd. Det är nödvändigt att
arbetarrörelsen i så stor utsträckning
som möjligt söker påverka formerna för
det nordiska samarbetet. Därmed kan
den på bästa sätt tillvarata löntagarnas
intressen. Den starka ställning, som arbetarrörelsen
har i samtliga Nordens
länder och som ytterligare har accentuerats
genom utgången av det finska valet,
säger ju också att den måste ta ansvaret
för den oundgängliga samverkan.

Jag vill understryka förhoppningen
att de undersökningar som inletts kring
den s. k. paketlösningen i anslutning till
Nordiska rådets rekommendation nr 26
i år snabbt skall leda till positiva resultat.
Det handlar emellertid inte endast
om att få fram ytterligare material, utan
det handlar framför allt om politisk
vilja att främja vissa lösningar.

Gemensamma ekonomiska lösningar i
Norden är nödvändiga för att inte Norden
skall ytterligare splittras, t. ex. genom
Danmarks anslutning till Gemensamma
marknaden. Men gemensamma
lösningar är nödvändiga också som underlag
för den allmänna utvecklingen
av samverkan mellan de nordiska ländernas
folk. Det stora hindret för eu
sådan utbyggnad av samverkan är nu att
Nordens stater på grund av kända förhållanden
icke för en gemensam utrikespolitik
— och icke kan göra det.
Några staters anslutning till Atlantpakten
och Finlands särskilda ställning försvårar
samarbetet mellan de nordiska
folken. Militära intressen har fått hindra
en nödvändig utveckling av vägförbin -

delserna i norr och förefaller också
spela in som ett fördröjande momen;
när det gäller åstadkommandet av er
fast förbindelse mellan Sverige och Danmark.

Danmarks, Islands och Norges medlemskap
i Atlantpakten främjar inte
fredens sak och står därför i motsättning
till de nordiska folkens intressen.
Detta medlemskap står också i motsättning
till vårt lands intresse av säkerhet
och garanti för freden. Jag tror därför
att det finns anledning för regeringen
att i detta avseende inta en mycket bestämd
ståndpunkt. Alla åtgärder som bidrar
till att föra ut Danmark, Island och
Norge ur Atlantpakten måste bedömas
som positiva.

Utvecklingen under det senaste året
har visat att uppfattningen bland de
nordiska ländernas medborgare om den
amerikanska utrikespolitiken mycket
snabbt förändrats. Om denna process
fortsätter finns det stora förutsättningar
för att de nordiska länderna 1969 skall
kunna lösgöra sig ur det av Förenta staterna
dominerade militärblocket. Till ett
sådant resultat bidrar också andra utvecklingstendenser,
t. ex. de Gaulles
politik.

Alternativet till de tre nordiska ländernas
medlemskap i Atlantpakten bör
vara det som kan få den starkaste positiva
uppslutningen och mest effektivt
bidra till att förverkliga parollen om
utträde ur NATO. Ett nordiskt försvarsförbund
är av flera skäl knappast ett
realistiskt alternativ.

Man måste också ställa sig tvivlande
till påståendet att de nordiska länderna
har möjlighet att vinna trygghet genom
en gemensam militär upprustning. Bidrag
till terrorbalansens politik ger inte
trygghet utan medverkar till att öka
otryggheten i världen. Samverkan mellan
de nordiska staterna på det utrikesoch
militärpolitiska området måste i
stället bli ett led i ansträngningarna för
att förhindra fortsatt spridning av kärnvapen
och för att åstadkomma en be -

Onsdagen den 23 mars 1900 fm.

Nr 12

7!)

gränsning oeli nedskärning av rustningarna.
Fem alliansfria nordiska stater
med varierande grad av militärmakt i
utgångsläget men samtliga ingående i för
det första eu atomvapenfri zon, för det
andra en nedrustningszon, där deltagarna
förpliktat sig att under en viss
period skära ned sina militära rustningar
med ett visst procenttal, är ett
alternativ och en målsättning som bör
diskuteras.

Herr talman! Kriget i Vietnam är ur
en bestämd synpunkt också ett led i den
kamp som pågår mellan fattiga och rika
i världen. De fattiga folken vill nu bestämma
över sitt eget liv; de rika försöker
att hindra dem i kraft av sin
makt. Den alltjämt växande klyftan
mellan de fattiga och de rika folken är
ett av vår tids avgörande grundproblem.
Jag anförde vid fjolårets utrikesdebatt
synpunkter på dessa problem och på de
bidrag vårt land borde kunna ge till
deras lösning. Det blir också tillfälle att
återkomma till dessa problem vid behandlingen
av den motion som den kommunistiska
gruppen väckt om en snabbare
ökning av det svenska u-landsbiståndet.

Kampen för nationell och social frigörelse
pågår över stora kontinenter
och i många länder. Den svenska politiken
måste till alla delar utformas så,
att den bidrar till att underlätta denna
frigörelsekamp, och så att den i varje
fall inte försvårar den.

Riksdagen har nyligen utförligt diskuterat
rhodesia- och sydafrikafrågorna.
Jag vill för dagen inskränka mig till anmärkningen
att det alltmer skärpta läget
i Rhodesia kräver en intensifiering
av den internationella bojkotten. Denna
bryts nu av Sydafrika och av Portugal.
Denna omständighet är ytterligare ett
skäl för ökade ansträngningar för att
få till stånd en effektiv handelsbojkott
mot den brutala apartheidregimen i
Sydafrika.

I länder som Angola och Mozambique
på den afrikanska kontinenten ut -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vecklas en väpnad kamp mot det koloniala
förtrycket. Under tiden som denna
kamp pågår ökar svenska företag sina
investeringar i det förtryckande s. k.
moderlandet, dvs. Portugal. Flera kända
svenska företag har meddelat att de
flyttar över sin tillverkning till denna
medlem av EFTA. Det kan inte karakteriseras
på annat sätt än som ett direkt
stöd till den fascistiska och koloniala
regimen i Portugal och ett slag mot frihetssträvandena
i Portugal, Angola och
Mozambique. Vi anser det angeläget
med en skärpning av bestämmelserna
för den svenska kapitalexporten, så att
sådana investeringar kan förhindras. En
skärpning är för övrigt motiverad även
av hänsyn till de aktuella valutasvårigheterna.

I regeringsdeklarationen behandlas
utförligt de aktuella nedrustningsproblemen.
Jag har inga kritiska anmärkningar
att göra mot den aktivitet som
på detta område har utvecklats av vår
delegation vid nedrustningskonferensen
i Geneve utan kan ge de hittillsvarande
ansträngningarna mitt oreserverade
stöd. Denna aktivitet borde emellertid
enligt vår mening kompletteras i vissa
avseenden, bl. a. genom initiativ för att
söka få till stånd nedrustningszoner och
för att mera konkret undersöka den
svenska och nordiska nedrustningens
möjligheter. Jag återkommer till dessa
frågor vid behandlingen av utrikesutskottets
utlåtande nr 1.

Det är emellertid en synpunkt i regeringsdeklarationen
som jag redan här
vill understryka, därför att jag tror att
den är avgörande. Det gäller följande
påpekande: »Även den pågående utbyggnaden
och förbättringen av existerande
kärnvapenlager innebär en ständigt
ökande fara för freden.» Detta
innebär såvitt jag kan förstå ett ställningstagande
från regeringens sida mot
teorien om den s. k. terrorbalansen som
en garanti för freden. Denna teori är enligt
min mening felaktig, och det är
glädjande att regeringen i sin deklara -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tion tar avstånd från den. Detta måste
emellertid i sin tur också leda till slutsatser
beträffande vår egen politik, till
vilka jag får återkomma vid den särskilda
behandlingen av nedrustningsfrågan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Hermansson ställde
tre frågor till mig och jag skall besvara
dem.

För det första kan jag säga att beträffande
utövandet av vår integrationsoch
handelspolitik kommer det inte att
ske på ett sätt som kan äventyra vår
neutralitetspolitik. Jag har tidigare svarat
herr Hedlund härpå. Om vårt förhållande
till Gemensamma marknaden
skulle komma i ett läge som skulle äventyra
vår neutralitetspolitik så håller vi
fast vid den sistnämnda. Det har inte
skett någon förändring när det gäller
regeringens allmänna syn på dessa ting
jämfört med tidigare och då — som jag
nyss påpekade för herr Hedlund — vi
regerade tillsammans med honom.

Sedan gjorde han gällande — jag har
inte haft tillfälle att närmare studera
protokollet — att jag skulle ha sagt att
regeringen inte skulle ha någon mening
i frågan om att amerikanska trupper
skulle lämna Vietnam. Vad jag i det
sammanhanget sade i en polemik mot
herr Ohlin var att jag knappast betraktade
det som ett realistiskt krav att
amerikanska trupper skulle ha lämnat
landet innan förhandlingarna tas upp.

I själva verket inser var och en som känner
till vilket ömtåligt läge man befinner
sig i när det gäller att över huvud
taget få till stånd några förhandlingar,
att detta krav knappast är realistiskt.
Jag tror inte heller att man på allvar
räknar med det från den nordvietnamesiska
regeringens sida. Det är ett utgångsbud
som i och för sig är förklar -

ligt med hänsyn till risken för hanoiregeringen
och FNL att ge intryck av att
de befinner sig i underläge.

På den direkta frågan från herr Hermansson
om regeringens mening kan
jag säga att vi kan bara ha en mening,
och det är att vi hoppas att landet i en
framtid skall styras utan all inblandning
utifrån.

Slutligen ifrågasatte herr Hermansson
under åberopande av att vi har erkänt
Sydvietnam, huruvida icke Sverige borde
erkänna Nordvietnam. Jag skall bara
liksom jag tidigare gjort i olika sammanhang
redovisa hur det hela gick till vid
den tidpunkt då Sydvietnam erkändes
av den svenska regeringen. Vid 1957 års
möte med FN:s generalförsamling förelåg
ett förslag om inval av Sydkorea och
Sydvietnam till medlemskap. Båda förslagen
antogs med stor majoritet av generalförsamlingen,
men de båda ländernas
medlemskap förhindrades genom
sovjetiskt veto i säkerhetsrådet.
Den positiva svenska röstningen för
Sydkorea och Sydvietnam innebar att
Sverige erkände dessa länder. Sedermera
har Sverige etablerat diplomatiska
förbindelser med Sydkorea och Sydvietnam.
Detta steg var motiverat av praktiska
skäl, handelsförbindelser och annat.
Varken erkännandet eller upprättandet
av diplomatiska förbindelser —
det har vi sagt vid åtskilliga tillfällen
— innebär emellertid ett ställningstagande
till förmån för den ena eller andra
regimen.

När det gäller erkännandet av Nordvietnam
vill jag bara framhålla att avsaknaden
av förbindelser inte innebär
eller hindrar att vår ambassadör i Peking
besöker Hanoi liksom att vår ambassadör
i Bangkok besöker Saigon, där
han är ackrediterad. Jag vill emellertid
säga att ett erkännande och upprättande
av diplomatiska förbindelser med
Nordvietnam under nuvarande krisartade
förhållanden kan vålla vissa svårigheter.
Jag skall erkänna att jag tänker
på den roll som vi eventuellt skulle

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Nr 12

kunna komma att spela i egenskap av
neutralt land vid framtida kontakter
mellan de stridande parterna. Regeringen
kan emellertid komma att ompröva
sin ställning till Nordvietnam i ljHset
av den därefter fortsatta utvecklingen.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag är tacksam för det
besked som utrikesministern gav i slutet
på sitt anförande, att regeringen
kan komma att ompröva sitt ställningstagande
när det gäller ett erkännande
av republiken Vietnam, dvs. Nordvietnam.
För min del kan jag inte förstå
att det erkännande av Sydvietnam som
skedde i ett visst läge skulle kunna vara
något bärande argument mot att regeringen
i Nordvietnam erkännes. Förhållandena
i Sydvietnam är också sådana,
att den s. k. regeringen i Saigon,
som är en marionettregering, bara
regerar över omkring 20 procent av
Sydvietnams befolkning, medan Nationella
befrielsefronten enligt egna uppgifter
och som icke är bestridda eller
motbevisade regerar över omkring 80
procent av Sydvietnams befolkning.
Det logiska skulle då egentligen vara
att Nationella befrielsefronten erkändes
som Sydvietnams regering och att
vi upprättade diplomatiska förbindelser
med denna. För tillfället har jag
emellertid inte ställt något sådant krav,
men det kan komma att bli aktuellt
att ta upp det senare.

Sedan noterar jag med tillfredsställelse
utrikesministerns deklaration om
att regeringen självfallet anser och
hoppas att Vietnam i framtiden skall
styras utan inblandning utifrån. Detta
fattar jag som liktydigt med att han
anser att främmande trupper icke bör
finnas i landet, dvs. att de amerikanska
trupperna skall bort. I utrikesministerns
förra anförande var formuleringen
annorlunda men detta kunde, som
jag sade, bero på en felsägning i hastigheten.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Vad gäller frågan om våra relationer
till EEC uppmärksammar jag utrikesministerns
besked till herr Hedlund
om att vi inte skall vidta några åtgärder
som kan komma att äventyra vår
neutralitetspolitik. I likhet med herr
Hedlund är jag mycket glad över detta
besked. Men det gäller också andra frågor.
Det gäller som jag nämnde att vi
icke skall binda oss vid sådana avtal
som gör det möjligt för de stora finansintressena
och trusterna på kontinenten
att vinna insteg i vårt land. Jag
hoppas att jag får tolka den senare delen
av utrikesministerns svar så, att det
icke har skett någon förändring i regeringens
allmänna syn på dessa frågor
och att man har kvar den inställning
som ledde till ett avvisande av närmare
förbindelser med Gemensamma marknaden
för några år sedan.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att motivera ett bifallsyrkande som
jag senare kommer att framställa till
den reservation som är fogad till utrikesutskottets
utlåtande nr 2.

Utrikesministern, som tyvärr har gått
nu — jag förstår väl att han måste vila
sig ett tag efter en lång dag — hade
några funderingar som visserligen inte
var knutna till texten i reservationen
men som på något vis tycktes indikera
att han ansåg att det kunde vara en
riskabel reservation. Jag skall därför
tillåta mig att säga, herr talman, att
ehuru jag inte förstår detta uttalande
slås dock i reservationen fast att det
råder enighet om att det endast är
säkerhetsrådet som kan fatta ett sanktionsbeslut
med tvingande verkan för
medlemsstaterna. Den punkt där det
föreligger en nyansskillnad är att jag
inte bär ansett — och man kan väl
knappast säga att utskottets majoritet
heller absolut har bundit sig åt det hållet
ehuru det finns en klar tendens åt
det hållet — att man en gång för alla

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kan avgöra hur man skall ställa sig till
alla FN-frågor av den karaktär som
behandlas i reservationen, när och i
vilket sammanhang de än kommer upp
och även om det skulle dröja mycket
länge innan de kommer upp. Jag tror
därför faktiskt att den skrivning som
föreligger i reservationen är mera försiktig
än den som föreligger i majoritetsutlåtandet.

En del av tankegångarna i reservationen
är bekanta för kammarens ledamöter
sedan ett par föregående tillfällen,
då vi diskuterade det sydafrikanska
problemet. Detta gäller särskilt den del
som stryker under att Sverige i första
hand inom den nordiska kretsen bör
visa större aktivitet för att få till stånd
ett samfällt nordiskt uppträdande med
syfte att åstadkomma effektiva påtryckningsåtgärder
för att förmå den sydafrikanska
regeringen att avstå från
apartheidpolitiken.

Efter höstens händelser tycker jag att
det står ganska klart att det hade varit
bra, om regeringen tidigare under 1965
hade följt råd i den riktningen — även
om regeringen inte ville skriva under
på alla detaljer i dessa råd. Den något
andtrutna »traska-patrull»-roll som utrikesministern
tilldelade sig själv efter
herr Haekkerups agerande var ingen
rekommendation vare sig för honom
själv eller för Sverige. En påstötning
som vill understryka att det är bra om
något liknande inte upprepas tycker
jag därför är välmotiverad.

Innan jag säger ytterligare några ord
beträffande Sydafrika skulle jag vilja
skjuta in, att efter de förtydliganden
som utrikesministern gjorde i meningsutbytet
med herr Ohlin är såvitt jag
förstår meningsskiljaktigheterna beträffande
inställningen till frågan om Vietnam
små. Jag skulle bara ha önskat att
utrikesministern klart hade understrukit
att huvudfrågan, i varje fall i ett så
utvecklat utvecklingsland som Vietnam,
inte bör vara, om en form av praktiskt
taget diktatur skall ersättas med en

annan form av diktatur. Målet bör i
stället vara att främja och stärka de
krafter som verkar i äkta demokratisk
riktning.

Jag skulle även vilja tillfoga att befrielsefronten
i Vietnam säkerligen är
ett härbärge med många boningar. Vi
har fått höra att vietcong är ett fult
namn och därför inte bör användas.
Jag har ingenting emot att acceptera
den bedömningen, men jag tror å andra
sidan att befrielsefront är ett alltför
fint ord för beskrivning på en del av
invånarna i det härbärget. De är säkert
av flera olika slag. Där finns kommunister
med en mera utpräglad »kinesisk»
inställning, om jag får använda
det uttryckssättet. Där finns säkert de
som har en inställning som mera liknar
herr Hermanssons, och där finns
naturligtvis också de som bär vad vi
menar med en demokratisk inställning.
De sistnämnda är naturligtvis väl förtjänta
av det fina namnet.

Jag tror också att en av de nödvändiga
förutsättningarna för att finna en
väg till fred i Vietnam är att på något
sätt en förbindelse kan etableras
mellan den amerikanska sidan och befrielsefronten,
enkannerligen i första
hand dess demokratiska krafter. Konflikten
i Vietnam, som jag inte skall
syssla med här mera, har emellertid
många orsaker och problemet om dess
lösning är mångfasetterat.

Konflikten i Sydafrika är såvitt jag
förstår i jämförelse därmed nästan klassiskt
enkel och receptet för dess lösning
i princip lika enkel: resultatet
skall ju vara likaberättigande, rättvisa
och trygghet för alla raser. Därför tror
jag också att den svenska regeringen,
om än dess möjligheter i båda fallen
är små, ändå har större utsikter att
verkligen göra någonting för att initiera
en handling i fredens intresse när
det gäller Sydafrika än vad beträffar
Vietnam. Jag hoppas under alla förhållanden
att regeringen inte skall låta ett
omfångsrikt tal om Vietnam bli ett

Onsdagen den 23 mars 1906 fm.

Nr 12

skalkeskjnl för att underlåta verkliga
initiativ i fråga om Sydafrika.

Det kanske inte finns skäl att uppehålla
sig mera vid sammanhanget mellan
den sydafrikanska frågan och problemet
om sanktioner mot Rhodesia.
Jag tror det har blivit tillräckligt belyst
genom de inlägg som har gjorts
tidigare.

I anledning av herr Bengtssons i Varberg
uttalande här tillåter jag mig emellertid
säga, för det första att herr Ohlin
inte deltog i den reala sakbehandlingen
inom utskottet och för det andra att
man inom utskottsmajoriteten själv vid
ett tillfälle var inne på att uttrycka sig
beträffande Rhodesia i samma ordalag
som jag har gjort i reservationen men
att man sedan ångrade sig och att jag
tyckte det var onödigt att jag också
skulle ångra mig.

Det yrkande som bort vara det lättaste
för utskottsmajoriteten att bifalla
i samband med reservationen har kanske
märkligt nog faktiskt blivit det svåraste.
En rad av landsting har ju glädjande
nog fattat beslut om att ställa
sig bakom konsumentbojkotten mot
sydafrikanska varor genom att föreskriva
att deras inrättningar inte skall köpa
sådana varor. Det är som jag ser det
ett uttryck för att även företrädare
för allmänna organ vill markera sitt
avståndstagande från apartheidpolitiken.
Jag ser det närmast som en moralisk
åtgärd. Däremot kan det naturligtvis
inte karateriseras som en åtgärd av
sanktionskaraktär i FN-stadgans mening,
allra minst som en effektiv sådan.
Effektiva skulle ju för övrigt fullständiga
svenska sanktionsåtgärder som
omöjliggjorde all svensk handel med
Sydafrika självfallet inte heller vara,
om de inte ingår som ett led i en tillräckligt
omfattande sanktionspolitik
av effektiv karaktär. I den mån motionen
om officiell svensk handelsbojkott
syftar till isolerade svenska åtgärder av
den typen kan jag därför inte stödja
den. Däremot anser jag det vara en na -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

turlig och värdig åtgärd från den svenska
statens sida att liksom de många
landstingen — jag hoppas att det snart
blir alla — ge sitt moraliska stöd åt
konsumentbojkotten genom att uppmana
sina egna förvaltningar och företag
att avstå från inköp av sydafrikanska
varor. Det är inte ett beslut som
bör överlämnas åt varje företag eller
förvaltning för sig. Härför bör statsmakterna
ta ansvaret.

Ytterligare en enda sak innan jag
övergår till det som jag främst tänkte
tala om, en sak som jag gärna ville
understryka med anledning av den föregående
debatten. Efter att ha lyssnat
till debatten tycker jag att det finns anledning
att ännu en gång framhålla för
den svenska regeringen hur intensivt
och hur starkt behovet är, att man verkligen
tar ett stort grepp när det gäller
beredskapen mot världssvälten. Jag delar
deras uppfattning som här har uttryckt
sin förvåning över att man i regeringsdeklarationen
inte kunnat finna
några adekvata uttryck för regeringens
inställning till ett så vitalt
problem.

Herr talman! Jag hade tänkt trösta
utrikesministern med att tala om andra
europeiska förhållanden än de handelspolitiska
— det kan inte hjälpas att
han inte befinner sig i kammaren för
tillfället. Jag tänkte väsentligen ta upp
tiden med några problem som kan sägas
ha att göra med förhållandet mellan
Väst- och Nordeuropa å ena sidan
och Nordamerika å den andra, ehuru
jag ofta för enkelhetens skulle använder
uttrycken Europa och Amerika.

Jag anser att det är svårt att spekulera
över vad som kan ligga i framtidens
sköte när det gäller NATO:s utveckling.
Däremot kan det inte vara annat
än berättigat att göra några reflexioner
om några för Europas utveckling
mycket viktiga förhållanden som rör i
första hand de europeiska stormakternas
och de europeiska demokratiernas
säkerhetsproblem över huvud taget.

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

För några månader sedan användes i
en tidningsartikel uttrycket att »historiens
huvudscen kanske håller på att
flytta från Europa och till Asien». Det
finns väl knappast någon i vårt land
som sörjer häröver, om man därmed
menar att Europas möjligheter att dominera
och behärska en stor del av
världen på samma sätt som under 1800-talet skulle försvinna. Inte heller skulle
vi sörja, tvärtom, ifall det lilla bihang
till Asien och Sovjetunionen som Nordoch
Västeuropa mellan Norra Ishavet
och Medelhavet geografiskt utgör inte
längre blir en härd för sådana sociala
och nationella motsättningar, som kan
leda till världskonflikter. Ändå ligger
också i en utveckling av den karaktär
som åsyftas i det nyssnämnda citatet
betydande faromoment. Jag skall återkomma
härtill.

Ett sådant faromoment, som jag i dag
endast skall antyda, är denna del av
Europas förhållande till utvecklingsländerna.
En förändring av Europas
position av den art som jag här har talat
om, som ju i icke ringa utsträckning
redan har inträffat, kan inte och får
inte leda till att nedgången — inte minst
av Europas militära maktställning —
förenas med ett minskande intresse för
världens problem över huvud taget.
Tvärtom ligger naturligtvis den europeiska
chansen, om man får uttrycka
sig så, i att visa att viljan till t. ex. ekonomiskt
samarbete, satsning på bistånd
till utvecklingsländerna inte bestäms
av möjligheterna att utöva makt. Det
vore tyvärr fel att säga att den svenska
regeringen intagit en pådrivande position
när det gäller att tillvarata en sådan
chans. Jag skall emellertid inte
uppehålla mig närmare vid detta utan
i stället ta upp en annan, enligt min
mening, lika betydelsefull och i detta
sammanhang intressant fråga.

Jag nämnde nyss nedgången i Europas
militära maktställning och syftade
då självklart på Europa utom Sovjet.
Denna nedgång är i själva verket kolos -

sal. Före första världskriget räknades
stormakternas militära styrka i antal
divisioner marktrupper och antal slagenheter
i de marina styrkorna.

Före andra världskriget tillkom en
tredje faktor av stor betydelse, nämligen
antalet bomb- och jaktplan. I dag
har betydelsen av dessa tre faktorer reducerats,
men de har fortfarande —
kanske i motsats till vad många föreställer
sig — stor vikt inte bara för den
regionala maktbalansen i olika delar av
världen utan även för förhållandet mellan
de båda supermakterna USA och
Sovjet. Men som alla vet är det nu vapen
och inte minst vapenbärare av en
helt annan dignitet som konstituerar
terrorbalansen och avgör var det dominerande
inflytandet ligger över den
världsutveckling, som vi så intensivt
hoppas skall leda till den första verkliga
fredens era men som samtidigt för
med sig så stora risker.

Dessa vapen och vapenbärare är naturligtvis
väteladdningarna och långdistansrobotarna.
Kombinationen av sådana
vapen och sådana vapenbärare
ställer den i särklass i förhållande till
alla andra vapensystem. Det är bara
Förenta staterna och Sovjetunionen
som i dag har sådana vapensystem —
och har dem i stor omfattning. Det förefaller
visserligen som om den nuvarande
brittiska regeringen, trots det
som sades under den förra valrörelsen
i Storbritannien, tänker fortsätta utbyggnaden
av ett brittiskt polarisvapen,
men även om så sker blir styrkan hos
dessa vapen under nu överskådlig tid
bara en liten del av Sovjetunionens resurser
och en ännu mindre del av Förenta
staternas.

Inte heller — eller ännu mindre —
har Frankrike några maktmedel av detta
slag som kan påverka supermakternas
ställning. Vad Tyskland beträffar,
som över huvud taget inte har några
kärnvapen, vill jag gärna återvända till
en tankegång som jag vid tidigare tillfällen
har berört här i kammaren. Det

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Nr 12

liar nu gått föga mer än 20 ftr sedan
Europa, inklusive stora delar av Sovjetunionen,
inte minst med hjälp av stora
insatser från Förenta staterna kunde
kasta av sig den nazistiska ockupationen.
Det har många gånger sagts, och
jag tror att det är riktigt, att ingenstans
krävde det nazistiska regementet så
stora offer som i Sovjetunionen.

Den nya västtyska demokratien förtjänar
enligt min mening mycket mera
förtroende än misstroende. Dess svårigheter
har varit enorma, men den är nu
på god väg — utan att därför utgöra
något mönster för världen, vilket man
i en del kretsar och i vissa avseenden
tycks föreställa sig här hemma. Jag är
inte blind för de stämningar av revanschistisk
nationalism som odlas på
sina håll i Västtyskland. Men att framställa
dessa drag, som inte på något
sätt dominerar den västtyska politiken,
som ett hot mot världsfreden kan inte
vara berättigat. Den västtyska nationalismen
synes såvitt jag förstår vara under
en ganska tillfredsställande kontroll,
både av de sansade och äkta demokratiska
krafterna i Tyskland och av
det förhållandet att Västtyskland för
sitt liv och sin säkerhet är beroende av
alliansen med sina gamla fiender i väster,
i första hand USA och Storbritannien.
Att under sådana förhållanden
måla den otvivelaktiga men begränsade
och under kontroll varande tyska nationalismen
som en fara för världens
fred, samtidigt som man blundar för
eller negligerar den mycket större fara
som den kinesiska nationalismen och
diktaturen reser, tycker jag är ett belägg
för antingen brist på sinne för
proportioner eller för politiska avsikter,
som i varje fall inte kan stå i en
äkta demokratis tjänst.

Efter att ha sagt detta vill jag emellertid
gärna tillägga en sak. De tyska
politikerna har naturligtvis inte blivit
änglar — eller, som jag nyss sade, i allo
lämpliga läromästare i demokrati —
därför att Tyskland förlorade kriget.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Tysklands skuldkonto från två världskrig
och i synnerhet från det senaste
är, med användande av små ord, mycket
stort. Tysklands historia börjar inte
— som jag såg att någon skrev häromdagen
— 1945, utan den börjar tidigare.
Vi måste alla hoppas att de demokrater,
som nu leder den tyska politiken
och de stora tyska politiska partierna,
skall vara beredda att söka —
inte utjämna, ty det är nog omöjligt —
men avsluta detta skuldkonto. Jag vill
helt kort säga att det synes mig som
om två omständigheter i det sammanhanget
kunde bli av mycket stort värde
för en inledning till en lösning av
den tyska frågan och för freden i Europa.
Den ena är att Oder-Neisse-gränsen
inte utnyttjas som en utkristalliseringslinje
för en strävan att stärka en
tysk revanschistisk nationalism. Den
andra är att frågan om tyska kärnvapen
eller om tysk delaktighet i möjligheter
att sätta »fingret på avtryckaren»
kan begravas och därmed ett av
de främsta hoten mot politisk stabilitet
i Europa avlägsnas. Västtyskland har
ju i alla fall som medlem i NATO en
garanti mot kärnvapenutpressning.
Tyskland är dessutom ännu mer avlägset
än Storbritannien eller t. o. m.
Frankrike från möjligheten att skaffa
sig en egen kärnvapenstyrka av någon
betydelse i jämförelse med den sovjetiska.

Vad som än händer i Storbritannien,
Frankrike, Tyskland eller något annat
europeiskt land väster om Sovjet, är det
således helt klart att denna del av Europa
inte på lång tid kommer att nå
ens i närheten av den sovjetiska militära
styrkan eller ännu mindre den
amerikanska. Detta betyder att inga av
de politiker, som nu är i femtioårsåldern
eller däröver, kan räkna med att
Västeuropa under deras tid kan självständigt
skapa en egen militär grundval
för sin säkerhet.

De omständigheter som jag här berört
pekar därför, när det gäller möj -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ligheterna att trygga världsfreden i
stort under åtminstone ett årtionde
framåt, entydigt i en bestämd riktning.
Under en sådan period kommer — det
vet vi, hur mycket vi än vill arbeta för
motsatsen — Förenta Nationerna icke
att kunna växa upp till ett organ som
kan med tillräckliga maktbefogenheter
och nödig auktoritet fylla en sådan uppgift.
Skall världsfreden över huvud taget
kunna tryggas måste det ske under
en av Förenta staterna och Sovjetunionen
dominerad ordning. Vare sig vi
är alliansfria eller paktanslutna, vare
sig vi i Nord- och Västeuropa tycker illa
om detta sakernas tillstånd eller inte,
tror jag att det är klokt av oss att inse
och bejaka att tillståndet är sådant. Vi
måste också erkänna att allteftersom
detta läge har blivit klarare markerat
har man både i Förenta staterna och
i Sovjetunionen tagit mera hårt och ansvarsmedvetet
på den väldiga uppgift
som därmed lagts på dessa stater. Man
bejakar inom båda supermakterna att
världsfreden hänger på möjligheterna
att uppnå ett minimum av samförstånd
mellan dem. Dessa möjligheter förstärks
av att de båda också är medvetna
om de oerhörda konsekvenserna
av en militär konflikt dem emellan.

Men det är klart, herr talman, att
inom ramen för det nödvändiga minimum
av samförstånd, som jag nyss
nämnde, söker de båda supermakterna
att främja sina egna intressen i dagsläget
och för framtiden. De är medvetna
om sin särställning. Man kan därför
tänka sig situationer där de blir
benägna att finna för dem båda fördelaktiga
lösningar, även om dessa lösningar
skulle stå i strid med andra staters,
kanske i några fall även med en
del av deras allierades, intressen.

Det kan i detta sammanhang förtjäna
uppmärksammas hur den slingrande
linje från Svarta havet till Östersjön,
efter vilken järnridån för 20 år sedan
fälldes ned, alltjämt respekteras som en
demarkationslinje mellan vad man

skulle kunna kalla de yttersta amerikanska
respektive yttersta sovjetiska intressena
i vår världsdel.

Jag skulle vilja tillägga att i själva
verket fortsätter denna linje upp till
och genom Norden. Den svenska utrikespolitiken,
med dess under enighet
uttalade syfte att söka låta vårt land
inta en neutral hållning under krig, och
de alldeles speciella relationer, som
finns framför allt mellan Finland och
Sverige men även mellan Finland och
de övriga skandinaviska länderna, har
visserligen på ett lyckligt sätt minskat
dess skärpa och gjort Norden till ett
område där bara längst i norr de båda
paktsystemen har en gemensam gräns
mot varandra.

Jag tror inte vi saknar anledning att
se dessa förhållanden som en av orsakerna
till att den nordiska atmosfären
efter kriget varit befriad från starka
världspolitiska spänningar. Om inte endast
den senaste valrörelsen i Finland
utan även regeringsbildningen efter valet
kan utspelas som en rent finländsk
angelägenhet skulle detta gynnsamma
intryck av utvecklingen inom det nordiska
området ytterligare förstärkas.

Även om så blir fallet skulle det dock
vara illusionsmakeri att blunda för att
Finlands läge är ett annat än Sveriges,
liksom Sveriges är ett annat än Danmarks
och Norges. I slutet av november
förra året yttrade president Kekkonen
bl. a. följande: »Det är inte av konjunkturskäl
man kommit till de i fördraget
om vänskap, samarbete och ömsesidigt
bistånd (med Sovjetunionen) definierade
realiteterna. Fördraget ger uttryck
för Finlands permanenta utrikespolitiska
intressen.» Presidenten betonade
även att tanken på att Finland skulle
säga upp detta fördrag med Sovjet för
att i stället ansluta sig till ett vittomfattande
nordiskt försvarsförbund alltså
baserade sig på ett missförstånd beträffande
Finlands utrikespolitiska ställning.

Då ett fördrag av den finsk-ryska pak -

Onsdagen den 23 mars 19G(i fm.

Nr 12

tens tyj) naturligtvis inte kan förenas
med den oberoende och alliansfria
svenska utrikespolitiken, syftande till
neutralitet under krig, följer redan härav
att den svenska neutralitetspolitiken
i väsentliga avseenden är olik den finländska.
Detta betyder inte att vi ej förstår
de särskilda betingelser som varit
och är avgörande för Finlands utrikespolitik.
Våra betingelser är emellertid
annorlunda.

Det åberopade uttalandet av president
Ivekkonen bidrar också till att nu förvisa
varje tanke på ett nordiskt försvarsförbund
utanför verklighetens
värld. Andra uttalanden från presidenten
och från auktoritativt håll i Danmark
och Norge är även ägnade att ge
den tidvis något förvirrat uppblossande
debatten om ett till de skandinaviska
länderna begränsat försvarsförbund
dess rätta karaktär.

Hur vi än vrider och vänder på dessa
nordiska förhållanden är det alltså
omöjligt att komma förbi skillnaderna
i de nordiska ländernas utrikespolitiska
situation. I utrikespolitiskt avseende går
det ändå en skiljelinje genom Bottenhavet
och Bottenviken samt efter Torne
och Muonio älvar. En annan går genom
sunden, Kattegatt och Skagerack och
efter Kölen. Dessa linjer är, inte minst
när det gäller kommunikationerna över
dem, så olika järnridålinjen mellan
Svarta havet och Östersjön som tänkas
kan. Men ändå kan de ur synvinkeln av
avgränsningen mellan sovjetiska och
amerikanska influenssfärer i Europa
betraktas som en tvågrenad fortsättning
av denna.

De här skisserade förhållandena beträffande
det utrikes- och militärpolitiska
läget i Väst- och Nordeuropa skulle
kunna sägas tillsammans konstituera
något av ett Tilsitläge för detta område.
Förenta staternas och Sovjetunionens
samlade maktresurser i dag i förhållande
till de utomsovjetiska europeiska
ländernas är kolossalt överlägsna. Som
jag förut framhållit kan vi inte heller

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ännu på lång tid skymta någon egentlig
ändring i detta förhållande. Det kan
bl. a. ge anledning till — låt mig inskjuta
det —• att inte ställa sig kategoriskt
avvisande till alla former av kollektiva
garantier från kärnvapenmakter
till icke kärnvapenmakter mot anfall
med kärnvapen.

Om jag nu återvänder till talesättet att
historiens stora scen håller på att flytta
från Europa till Asien, skulle man kunna
säga att optimisten, om detta är riktigt,
härur ändå — trots de åberopade
militära styrkeförhållandena — kan dra
en för Europa lovande slutsats.

Han kunde säga att såväl Förenta staternas
som Sovjetunionens politiska
energi och intressen skulle komma att
koncentreras mer och mer på Asien,
inte minst på förhållandena i Ost- och
Sydostasien och på det kinesiska problemet.

Han kunde också säga att när det gäller
de väldiga asiatiska frågorna tycks
i en del avseenden en parallellitet i
tänkesätten mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen skymta fram.

Han skulle slutligen kunna säga att
för den händelse att utvecklingen blir
sådan kommer spänningarna inom det
europeiska området att avtaga i styrka
och den kommunistiska diktaturens
moln över de europeiska demokratiernas
horisont att mista en del av sin hotfullhet
och kanske t. o. m. att sjunka
tillbaka ett stycke. I ett långt perspektiv
skulle han kunna hoppas att järnridålinjen
förvandlades till en vanlig gräns
mellan fredliga stater.

Jag tror att det vore fel att påstå att
skälen för en sådan optimism skulle
vara mycket svaga. Om vi förskonas
från allvarliga politiska misstag i betydelsefulla
länder, kan en utveckling av
det slag jag antytt mycket väl komma
till stånd och innebära en återupprättelse
av Europa såsom faktor i världssammanhangen.
Om än detta inte skulle
bli fallet i militärpolitiskt avseende, vilket
blir av mindre betydelse under en

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fredlig utveckling, skulle så i stället bli
förhållandet i ekonomiskt och socialt
avseende. Europa skulle kunna bli en
ledande kraft när det gäller att föra utvecklingsländernas
folk till en med vår
egen mer likvärdig tillvaro.

Men om detta skall lyckas, gäller det
sannerligen också att undvika stora politiska
misstag. Ett av de största, som ur
samlad europeisk synvinkel kunde begås,
vore säkerligen om den ena eller
den andra europeiska stormakten förde
en politik, vilken kunde föranleda att
det amerikanska intresset för att hålla
en ställning i Europa och för Västeuropas
angelägenheter över huvud taget
mattades snabbare än Sovjetunionens
angelägenhet att hålla sina positioner.
I så fall kunde risker uppstå för att den
balansmekanism, varpå de europeiska
demokratiernas trygghet nu vilar, kommer
åtminstone delvis i olag utan att
därför terrorbalansen mellan supermakterna
i stort löpte risk att rubbas till
gränsen för ett kärnvapenkrig.

I och för sig föreligger åtminstone ett
rent objektivt förhållande, som ur amerikansk
synvinkel kunde vara ett skäl
för en sådan avmattning av intresset för
Förenta staternas engagemang i Europa.
Tidigare kunde det hävdas, att försvaret
av Väst- och Nordeuropa och av hela
kustlinjen från Nordkap till Gibraltar
var av utomordentlig betydelse för Förenta
staternas eget försvar i händelse av
en världskonflikt. Enligt tidigare och
mera traditionella sätt att tänka i dessa
fruktansvärda kategorier skulle en framflyttning
av ett sovjetiskt bassystem för
flygplan och ubåtar till Norska havet,
Nordsjön och Atlanten ha mycket besvärande
konsekvenser för Förenta staternas
försvar.

Självfallet skulle konsekvenserna fortfarande
kunna bli allvarliga. Vid en
konflikt av världsomfattande karaktär
bygger emellertid Förenta staterna numera
sin säkerhet främst på ett par
tusen interkontinentala robotar, som
från underjordiska stationer inom För -

enta staterna eller från ubåtar under
havsytan kan avfyras mot praktiskt taget
vilket mål som helst på jordens yta.
Givetvis spelar under sådana förhållanden
geografiska förskjutningar av bassystem
i varje fall en mindre roll för en
konflikt mellan supermakterna än tidigare.

Ett annat objektivt förhållande av betydelse
för de europeiska demokratiernas
säkerhet är naturligtvis, såsom jag
redan tidigare har påpekat, att ingen
stat i Europa eller inga stater i Europa
ens i samarbete under åtminstone ett
årtionde framåt kan bli i stånd att skaffa
sig militära resurser, vilka ens tillnärmelsevis
kan jämföras med Förenta
staternas eller Sovjetunionens. Härav
följer en mycket självklar slutsats: under
många år framåt kommer Europa
att för sin säkerhet vara mycket mer
beroende av Förenta staterna än vad
Förenta staterna kommer att vara beroende
av Europa.

Det är mot denna bakgrund jag vill
beklaga åtskilliga av de politiska manifestationer
som under det senaste året
kommit till uttryck i vår världsdel. Den
amerikanska politiken efter år 1945
uppvisar en del stora misstag; jag kan
bara nämna den första långtgående godtrogenheten
gentemot Sovjetunionen,
som efter den därpå kommande lugna
och fasta Achesonska perioden följdes
av en överdrift åt motsatt håll genom
Dulles’ massiva vedergällningshot. Vidare
felsatsningen på Chiang i Kina efter
krigets slut — Stalin gjorde länge samma
misstag — och spärren mot Kinas
inträde i Förenta Nationerna. Och slutligen
inte minst de uppenbara svårigheterna
att i striden mot kommunismen
i utvecklingsländerna finna de rätta vägarna
och metoderna att satsa på äkta
demokratiska krafter även där sådana
är klart för handen. Ingenting av detta
är ändock tillräckligt för att motivera
den våg av antiamerikanism som för
närvarande går genom en del av Europas
politiska och framför allt intellek -

Onsdagen den 23 mars 1900 fin.

Nr 12

tuella kretsar. De som bär upp denna
våg synes helt och hållet gå förbi det
enkla faktum att det utan Förenta staterna
i dag knappast skulle ha funnits
någon demokrati i Europa, .lag tror,
herr talman, att det är ett förhållande
som vi ibland bör tänka över.

Bakom den inställning som jag kritiserar
ligger enligt min mening politisk
kortsynthet i fråga om de reella villkor,
under vilka den europeiska demokratien
arbetar, och när det gäller de intellektuella
i många fall naturligtvis okunnighet
om och ovana vid att bedöma politiska
förhållanden. När t. ex. en fin diktare
och litteraturkritiker återger ett
resonemang, som förklarar att Förenta
staternas politik utgår från en aggressiv
grundinställning, medan den kinesiska
är predestinerad att bli fredlig, och
»bevisar» detta genom att hänvisa dels
till amerikanska vildavästernfilmer, dels
till kinesisk pacifism och militär svaghet
under tidigare skeden, är detta ett
kanske något renodlat men typiskt exempel
på vad jag här åsyftar. Det har
alltid förvånat mig att den starka medkänsla
för Vietnams folk som vi alla
hyser kommer en del av oss att glömma,
att konflikten i Vietnam sannerligen
grundas inte bara på sociala motsättningar,
ehuru de är stora och uppenbara,
utan även på bl. a. en kommunistisk
maktvilja, som ger dess utgång betydelse
för framtiden långt utöver det
område där striderna föres.

Alla dessa stämningar som jag nu här
sist vidrört har under senare tid uppenbart
stimulerats av president de Gaulles
konsekventa nålstingspolitik gentemot
Förenta staterna, vilken utmynnade i
vad som måste betecknas som mycket
mer än ett nålsting, nämligen tillkännagivandet
av FYankrikes uppbrott från
Atlantpakten i dess nuvarande form.
Väl kan det sägas att pakten är i behov
av modernisering, t. ex. i den riktningen
att den skulle inte bara kunna tjäna
som säkerhetsgaranti för Västeuropa
utan även på olika sätt bringa sina med -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lemsstater i erforderliga fall till större
förståelse för angelägenheten av att avveckla
rasmotsättningarna inom en del
områden av världen. Men formerna för
den franska åtgärden och ordvalet i
skilda sammanhang ger ett intryck av
att man önskade åstadkomma en nästan
maximal demonstrativ effekt.

Det kan inte undgås att allt detta
inger en ganska djup oro. Visserligen
har de ansvariga politiska ledarna i
Västtyskland och Italien klart uttryckt
sitt ogillande av den franska åtgärden,
och detsamma har både premiärminister
Wilson och hans utrikesminister
gjort. Toryledaren Mr Heath, har däremot
— uppenbart påverkad av önskemålet
att hålla alla dörrar till de Gaulle
öppna i fråga om det europeiska ekonomiska
samarbetet — tämligen ensam
i kretsen av framstående politiska ledare
i de europeiska XATO-staterna
utom Frankrike uttryckt en försiktig
förståelse för generalens uppträdande.

Det kanske märkligaste, sett ur vår
egen hemmasynvinkel, herr talman, är
reaktionerna på en del håll inom den
socialdemokratiska pressen inför den
pågående diskussionen på detta område.
Regeringsorganet t. ex. applåderar
i icke obetydlig utsträckning och på
ett föga diskret sätt den franske presidenten.
General de Gaulle, den brittiske
toryledaren och en del av den
socialdemokratiska pressen i Sverige
— vilken märklig kombination, herr
talman!

För min del vill jag öppet säga ifrån
att jag i dessa sammanhang har mina
sympatier hos Harold Wilson och Willy
Brandt och inte hos Mr Heath och
den franske generalen. Det förefaller
mig som om den sistnämnde, som gjort
sitt land så utomordentligt stora tjänster,
på sin ålders dagar i överdrivet
självhävdelsebegär börjat hacka på den
stam som bär upp både hans eget lands
och hela Europas säkerhet. Det vore
väl underligt om man inte även inom
den svenska utrikesledningen kände nå -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gon oro över en del sidor av det förlopp
som jag här försökt skildra.

Herr talman! Till det yrkande som
jag skall ställa i anslutning till reservationen
ber jag att få återkomma.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är medveten om att
åtskilliga talare ställt vissa frågor till
mig i denna debatt. Herr Ohlin har, om
jag är riktigt underrättad, velat höra
några kommentarer till hur man på regeringens
sida ser på relationerna mellan
EFTA och EEC och framför allt den
svenska inställningen till Gemenskapen
efter vad som under senare tid har inträffat
på den europeiska integrationsfronten.

Jag vill börja med att beröra vad som
verkligen skett, så långt vi känner till
det. Innan vi kan ta ställning till vad vi
bör företa oss, bör vi ha klart för oss
vilket läget är och hur utsikterna ter
sig framöver.

Bakgrunden till det intresse som just
nu visas för marknadsfrågorna får väl
i viss mån sökas i de rykten och spekulationer
som förekommit alltsedan i
höstas och som fått en betydande omfattning.
Dessa rykten har naturligtvis
skjutit fart efter de rapporter som ingått
från Västeuropeiska unionens sammanträde
i London i förra veckan.

Jag vill här inskjuta en sak. Jag tror
att man har skäl att ta spekulationer och
rykten av denna art med ett avsevärt
mått av försiktighet. Olika läger finns
— det skall man erinra sig — också
inom EEC. Det finns en grupp som
önskar att Storbritannien snabbt skall
komma in i marknaden, därför att man
vill ha en motvikt mot Frankrike. Det
är de fem andra länderna. Men där finns
också den rakt motsatta ståndpunkten,
som innebär att man kanske kan önska
Storbritannien in i marknaden därför
att man vill ha en viss motvikt mot
Tyskland. Att det i viss mån kan vara
ett motiv för de mera positiva uttalan -

den, som under senare tid gjorts på
franskt håll, tror jag man kan räkna
med. I varje fall har det bekräftats att
åtskilligt av vad som framkommit, exempelvis
i engelsk press, i dessa frågor
inte kan härleda från London utan har
sitt ursprung i andra källor på något
annat håll. Det finns ibland ett starkt
intresse hos europafederalisterna, med
den effektiva propagandaapparat som
de har, att fabricera rykten och inspirera
presskommentarer. Därför tror jag
att man måste vara försiktig, i varje fall
i sina förutsägelser och i sin bedömning
av vad som faktiskt inträffat. Jag
tillät mig att för en stund sedan i medkammaren
säga någonting som jag vill
upprepa här: Varje vindilning, som
kommer stråna att vaja på Londons gröna
gräsmattor, och varje fläkt i platanernas
löv i Paris behöver ju inte direkt
utlösa en stormvarning i Köpenhamn
eller farhågor för lätt kuling i Stockholm.

Jag tror vi har anledning att hålla
huvudet kallt och göra en lugn bedömning.
Man bör komma ihåg att förhållandet
mellan England och EFTA, å ena
sidan, och EEC, å andra sidan, angår
minst två parter, två parter vilkas uppfattningar
inte överensstämmer. När det
gäller EEC vet vi att det fortfarande
t. o. m. saknas en helt entydig uppfattning
inom Gemenskapen.

Låt mig i detta sammanhang säga
några ord om vad som hände i Luxemburg
de sista dagarna i januari, då
Frankrike — glädjande nog — återtog
sin stol i ministerrådet. Man ansträngde
sig för att uppnå en kompromiss, och
den för oss i Sverige i sammanhanget
kanske väsentligaste frågan var de föreliggande
meningsskiljaktigheterna om
det övernationella momentet i Romfördraget.
I denna fråga hade Frankrike
bestämt intagit ståndpunkten, att det
momentet skulle uttryckligen tagas bort
ur fördraget. Ett enskilt land, i varje
fall ett stort sådant bland De sex, skulle
kunna inlägga sitt veto mot viktiga be -

Onsdagen den 23 mars 19(>(» fm.

Nr 12

slut. Om Frankrike räknar med att England
kominer att ansluta sig föreställer
jag mig att det anser att England skulle
ha samma rätt som Frankrike. Men
Frankrikes krav på att Romfördraget i
detta avseende skulle ändras har de fem
andra länderna lika bestämt motsatt sig.
De ansåg att någon ändring inte borde
företas. Det övernationella momentet
var enligt deras mening helt nödvändigt,
så mycket mer som man ganska snart
skulle stå inför dess första tillämpning
på det ekonomiska området av EEC:s
verksamhet. På denna punkt har den
kompromissen uppnåtts, att Frankrike i
varje fall tills vidare gett upp kravet på
att Romfördragets lydelse skall ändras.
Däremot förklarar Frankrike alltjämt,
att det inte kommer att respektera överstatlighetsmomentet,
utan på denna
punkt förbehåller man sig full handlingsfrihet.
De fem andra medlemsländerna
har å sin sida sagt, att de anser,
att hela det politiska innehållet i Romfördraget
skulle äventyras därest man
inte i princip vidhöll det överstatliga
moment som ingår i fördraget. Kan
man under sådana omständigheter —
jag vill gärna här anknyta till uttalanden
som jag förstår tidigare gjorts i debatten
i kammaren — säga att EEC har
definitivt eller tills vidare helt ändrat sin
karaktär och form. Jag anser inte det.
Vi vet ännu ingenting om utgången. Vi
vet att stridsfrågan alltjämt finns där,
även om vi hoppas att den inte skall
lamslå den fortsatta ekonomiska utvecklingen
av Gemenskapen.

Andra framträdande frågor under den
kris som bröt ut i slutet av juni gäller
jordbruket och allt vad som därmed
sammanhänger. På en enda punkt hade
resultat tidigare nåtts, åtminstone preliminärt:
man hade kommit närmare
varandra när det gällde att besluta var
den gemensamma marknadens spannmålspriser
skulle ligga. Men beträffande
övriga produktionsområden har man
inte hunnit så långt att man kunnat fastlägga
priser eller vad som hör till den

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gemensamma jordbrukspolitiken i övrigt.
Också hela finansieringsproblemct
är ännu olöst. Jag tror för egen del att
dessa frågor är svårlösta, men jag tror
inte att de är olösliga, det vill jag redan
här deklarera.

Vid sidan av jordbruket står också
det väsentliga problemet om institutionerna,
om sammanslagning av Kol- och
stålunionens myndighet, Euratom, med
EEC kvar olöst. Det är inte heller något
spörsmål som man kan komma till rätta
med i en handvändning. Andra frågor
är: Hur många ledamöter skall kommissionen
ha? Vilka uppgifter skall den få
i fortsättningen?

Vi vet ju att Frankrike menar att
kommissionen i huvudsak endast skall
handla på direktiv av ministerrådet och
vara ett slags internationellt sekretariat
som inte skall kunna ta några egna initiativ
eller, minst av allt, ha befogenhet
att själv fatta beslut. Sammansättningen
och frågan, för hur lång tid olika
kommissionsledamöter skall väljas, är
spörsmål som ingår i problemkomplexet.
Jag konstaterar att, dess värre ur
många synpunkter, är inte heller den
frågan löst.

Skulle jag våga mig på en bedömning
av vad som under dessa omständigheter
inträffat i Luxemburg, så vill jag
säga att man väl har kommit ur den
akuta krisen, men när som helst kan
alltjämt varje viktigt beslut, som erfordras
för Gemenskapens vidare utveckling,
blockeras. Det ligger en viss sanning
i påståendet att krisen visserligen
inte längre är aktiv och latent, utan
den är potentiell; den har institutionaliserats.

För att inte något missförstånd skall
uppstå vill jag säga att detta ur många
synpunkter är beklagligt. Jag räknar för
egen del med att framsteg i det interna
arbetet inom EEC troligen kommer att
göras även framöver. Men man får nog
också räkna med att denna process
kommer att gå mycket långsammare än
innan krisen utlöstes i juni. Detta sam -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

manhänger givetvis med att kommissionen
har betydande svårigheter att agera
på grund av vad som inträffat och på
grund av den kompromiss som nåddes
beträffande den första stridsfrågan mellan
de två lägren i Gemenskapen.

Jag skall kanske också säga något om
hur man på olika håll bedömer vad
som inträffade vid det möte i Västeuropeiska
unionen, till vilket jag inledningsvis
hänvisade. Får jag då erinra
om att de Gaulle vid en presskonferens
sagt att England i princip var välkommet
till Gemenskapen och att utrikesminister
Couve de Murville vid flerfaldiga
tillfällen framhållit samma sak.

Det har också uttalats att man på
fransk sida var beredd att ta emot
engelsmännen, men — jag ber kammarens
ledamöter att observera detta —
bara under en förutsättning, nämligen
att engelsmännen godtar Romfördragets
bestämmelser. Här får man väl förutsätta
att fransmännen räknar med Romfördragets
bestämmelser utan de regler
som innehåller det överstatliga momentet,
medan däremot de fem övriga, som
lika hjärtligt velat hälsa England välkommet,
alltid understrukit att förutsättningen
är att England godtar just
dessa delar av Romfördraget. Man menar
sålunda inte riktigt samma sak.

Såväl med hänsyn till att det återstår
många beslut att fatta inom EEC som
med hänsyn till inställningen både hos
Frankrike och hos de andra jämte det
förhållandet att Västeuropeiska unionens
sammanträde inte bjöd på så stora
nyheter, tror jag att vi får dra den slutsatsen
att man i varje fall inte räknar
med en tidig förhandling. Jag tror att
vi måste göra detta klart för oss. EEC
såsom den ena förhandlingspartnern är
ännu inte färdig.

Går jag sedan över till frågan om hur
saken bedöms från Londons horisont,
är det uppenbart för alla att den engelska
opinionen orienterat sig i en klart
positiv riktning. Man anser i princip att
England i någon form bör komma med

i den Gemensamma marknaden och i
det europeiska samarbetet. Så långt tror
jag att den engelska pressen väl avspeglar
opinionen — för resten också inom
det engelska parlamentet. Men jag
kan inte — det vill jag redan här förutskicka
— därav dra slutsatsen att ett
utspel skulle vara omedelbart förestående.
Det är alltjämt fråga om en principinställning,
och i det hänseendet
kunde ju den föregående, konservativa
engelska regeringen räkna med ett
ganska överväldigande stöd i engelsk
opinion och i parlamentet för sin förhandling
när den 1961/1962 framträdde
i Bryssel. De flesta vill med andra ord
nå något slags lösning av det europeiska
marknadsproblemet. I det hänseendet
är det inte någon nyhet att också
labour, arbetarpartiet, och den nuvarande
regeringen haft sympatier. Det
initiativ till ett nytt utspel från EFTA:s
sida, som togs vid ministermötet i Wien
i fjol och som på sitt sätt följdes upp i
Köpenhamn, var i hög grad ett engelskt
initiativ. Men naturligtvis är man medveten
om att med hänsyn till förhållandena
inom EEC tiden kanske inte är
alldeles mogen för det kontakttagande,
som man från engelska regeringens
sida alltjämt hoppas skall komma till
stånd.

Beträffande villkoren för ett engelskt
inträde kan sägas att man vidhåller dem
som framfördes i Bryssel och utvidgades
i ett på sin tid uppmärksammat
framträdande av den dåvarande brittiske
oppositionsledaren Gaitskell, vilken
tillsammans med den nuvarande
premiärministern var närvarande vid
en konferens på denna plats sommaren
1962.

Där tillfogade man några villkor utöver
dem som den engelska regeringen
formulerat för egen del. Den engelska
regeringens var jordbruket, samväldet,
EFTA. Den engelska dåvarande oppositionen
ville ha rätten att föra en självständig
utrikespolitik och en betydande
frihet på den ekonomiska politikens om -

Onsdagen den 23 mars 19(>(S fm.

Nr 12

råde för att i situationer med betalningssvårigheter
skydda pundet. Det
har från engelskt håll understrukits att
de två senaste villkoren alltjämt också
står fast, men man bedömer det kanske
som litet lättare att tillgodose dem inom
ramen för en uppgörelse med EEC.

.lag tror att det här har ställts en
fråga om vad engelsmännen säger om
att det ser lättare ut nu och om man
givit upp villkoren. Det är inga villkor
som uppgivits, men man tror att varken
möjligheterna att föra en viss självständig,
ekonomisk politik eller att få
fatta utrikespolitiska avgöranden själv
längre behöver utgöra något hinder.
Villkoren i och för sig står kvar.

Harold Wilson, den engelske premiärministern,
sade beträffande jordbruket
någon gång i förra veckan i ett valtal,
när han ställdes inför frågan hur det
skulle vara möjligt för Storbritannien
att komma med i EEC, att man inte
kunde uppge subventionssystemet för
det engelska jordbruket, men han tilllade
att det kanske finns möjlighet för
EEC att i stället ansluta sig till det
engelska lågprissystemet. Detta var väl
en liten tillspetsning som man kan tilllåta
sig i en valrörelse.

Finansminister Callaghan gjorde samma
dag ett uttalande som också är värt
att observera. Han sade kort och gott:
»Vi tigger oss inte in i marknaden.»

Herr talman! Jag vet att ett valtal som
hölls av den engelske premiärministern
den 18 november observerats i debatten
hittills, och jag tror att detta är belysande
för dessa frågeställningar. Jag
tillåter mig att till kammarens protokoll
läsa några rader ur det talet.

Premiärministern framhöll att England
var berett till kontakter och till
informella diskussioner genom lämpliga
kanaler för erforderliga sonderingar
om de villkor som Storbritannien
skulle kunna acceptera, men han framhöll
att det förelåg åtskilliga, djupa meningsskiljaktigheter
även om atmosfären
hade förbättrats. Storbritannien

Utrikes- och handelspolitisk debatt

hade erfarenheten att man från franskt
håll gärna skulle se att Storbritannien
— för att citera uttrycket ordagrant —■
en dag skulle inträda i Gemensamma
marknaden, och att det var uppmuntrande.
Samtidigt observerade premiärministern
att det hade tillagts att Storbritannien
måste inträda utan reservationer
och, för att använda premiärministerns
ord, »naket». Det var därför
som det behövdes åtskilliga sonderingar
och åsiktsutbyten för att komma till
närmare klarhet. Arbetarpartiet avsåg
att fortsätta att intensifiera sådana sonderingar.
Detta skulle göras tillsammans
med Storbritanniens EFTA-partners
och ej bakom deras rygg — det är
ett uttalande som vi har all anledning
att ta fasta på. Om dessa sonderingar
utvisade att gynnsamma villkor syntes
existera var man beredd att förhandla
hårt, därest vitala brittiska och samväldesintressen
skulle kunna garanteras
och accepteras. Men han tilläde också
att det måste stå Storbritannien fritt att
fortsätta att köpa livsmedel och råvaror
på de billigaste marknaderna. Det
hade man gjort i ett sekel i Kanada,
Australien, Nya Zeeland och andra samväldesländer.
Man kunde inte tillåta att
den handeln på något sätt ödelädes genom
att införselavgifter infördes.

Premiärministern betraktade närmandet
till Europa från engelsk sida som i
huvudsak av ekonomisk karaktär. England
skulle kunna inträda om villkoren
uppfylldes av EEC i dess egenskap
av ekonomisk gemenskap. Däremot förkastade
arbetarpartiet varje tanke på
supernationell kontroll över Storbritanniens
utrikes- och försvarspolitik.

Jag skall, herr talman, inte ta upp
mer av premiärministerns tal, men det
är väl ganska belysande för hur man
inom den nuvarande engelska regeringen
i dagens läge ser på möjligheterna
till en anslutning och det säger oss väl
också något om huruvida det verkligen
föreligger ett förhandlingsläge eller ej.

Det är naturligtvis möjligt, det vill

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

jag inte bestrida, att utvecklingen kan
komma att gå fortare än man får intryck
av när man tar del av dessa uppgifter.
Den kan komma att gå fortare
om det blir ett regeringsskyfte i England.
Men alltjämt existerar för vilken
regering där än sitter de ekonomiska
svårigheterna, berörda i flera uttalanden
av den nuvarande premiärministern.
Dem kommer heller inte en konservativ
regering ifrån. En uppgörelse
om jordbruket — vilket lär bli ett oundvikligt
villkor om England skall inträda
i Gemenskapen, vilken gemenskap
det än är — kommer att innebära en
tendens till höjda livsmedelspriser. Jag
säger en tendens, ty jag förutsätter att
någon övergångstid för anpassningen
av de engelska jordbrukspriserna till
dem som kommer att bli rådande i Gemensamma
marknaden får man väl
ändå räkna med. Men även då står man
inför höjda livsmedelspriser på 10—12
procent, vilket enligt de flesta bedömare
inte kan undgå att medföra ytterligare
belastning på det engelska pundet
— dyrare import, helt enkelt — och
därjämte utlösa krav på kompensation
från de anställda i den engelska industrien.
Det är under dessa förhållanden
som i varje fall den engelska regeringen
anser att det på kort sikt kanske inte
ens är en ekonomisk fördel för England
att inträda i Gemensamma marknaden.
Påfrestningarna kan bli för stora.

Naturligtvis vet man att om man har
tillräckligt lång tid på sig, kan det vara
till nytta, om den engelska industrien
får nya möjligheter på den jättemarknad
som EEC representerar, och att det
likaså kan vara hälsosamt, om engelsk
industri utsätts för litet hårdare konkurrens
utifrån som kan påskynda de
nödvändiga strukturförändringarna i
det engelska näringslivet. Men på kort
sikt ter sig problemet inte på det sättet.
Det kan knappast te sig på det sättet,
jag upprepar det, för någon engelsk
regering, vilken den än blir.

Jag tror att man i England alltjämt

-— det gäller i varje fall den nuvarande
regeringen, och det har glatt mig, att
även oppositionsledaren Heath nyligen
gjort ett uttalande om sammanhållningen
i EFTA som kanske inte observerats
i svensk press — håller fast vid den
målsättning för EFTA som vi alla så
många gånger givit uttryck åt, nämligen
att komma fram till en uppgörelse
med EEC.

Jag har hört att det ibland i debatten
— jag vet inte om det har varit fallet
även i denna kammare — gjorts gällande,
att vi inte tillräckligt klart uttryckt
vilken riktlinje vi har för vår politik
på detta område. Jag måste med
anledning därav säga, herr talman, att
jag inte har deltagit i någon debatt under
de senaste fem, sex åren i denna
kammare i dessa frågor utan att upprepa
vad EFTA:s syfte varit och vår
vilja att komma fram till en uppgörelse
i Europa, en uppgörelse med EEG.

Jag vill anknyta till vad jag förut har
sagt. Man kommer inte ifrån slutsatsen
att inför någon omedelbar uppgörelse
står vi inte. Vi står inte heller, såvitt jag
kan bedöma, inför en omedelbar förhandling.
Jag upprepar att jag tror att
vi därför har all anledning att hålla
huvudet kallt i dessa sammanhang.

Det har såvitt jag förstår bl. a. av
herr Bohman klagats på vår beredskap
när det gäller att förbereda en förhandling
på detta område liksom kanske
också i Kennedyronden. Jag vill med
anledning därav säga att jag har tagit
del av hur beredskapen ser ut i andra
länder inom och utanför EFTA, och jag
tror inte att vår egen beredskap i dag
lämnar mycket övrigt att önska.

Det finns ett otal frågor som för närvarande
är föremål för en intensiv undersökning
från skilda utgångspunkter
och utifrån olika antaganden. Det gäller
hela integrationsområdet. Det gäller
ett uppföljande av det arbete som påbörjades
1960 och 1961 i samband med
det engelska förhandlingsutspelet. Det
är ju inget utredningsarbete som är av -

Onsdagen den 23 mars 19CC fm.

Nr 12

slutat innan en överenskommelse gjorts,
innan en uppgörelse triiffats. Här finns
ständigt nytt material som utvecklingen
ger anledning att foga in i utredningar
och undersökningar, innan förhandlingsståndpunkterna
hinner utarbetas
och som man får ta hänsyn till. Jag
skulle kunna räkna upp en rad olika
områden av ämnen, ärade riksdagsledamöter,
om ni skulle önska det, men
jag kanske inte skall trötta er med det.

Jag vill bara säga att vår beredskap
inte endast omfattar detta sakområde.
Vi ser med oro fram mot Kennedyronden,
ty vi är inte säkra på att vi kommer
till några resultat. Det finns t. o. m.
anledning att i dagens läge bedöma utsikterna
som ganska mörka, även om
man inte bör uppge försöken att nå
framsteg. Vi har därför en omfattande
utredningsapparat i gång, som är sysselsatt
med de problem som bär anmäler
sig och med de tänkbara alternativen.
Herr Ohlin frågade, om man
kan tänka sig att vi får en europeisk
övning, om det går så illa att de amerikanska
fullmakterna försvinner. Ja, allting
kan tänkas, och jag vill gärna säga
till herr Ohlin, att det är klart att detta
är ett alternativ som vi har anledning
att så långt möjligt studera närmare redan
i dag.

För övrigt inskränker sig inte sakområdena
till de nu uppräknade, utan vi
har också tagit upp spörsmål som kan
bli aktuella i världshandelskonferenssammanhang.
Preferensfrågan hör dit,
för att bland många ta ett ytterst konkret
exempel. På detta förberedelsearbete
är i själva verket i denna interdepartementala
grupp åtta eller nio
departement inkopplade — jag kommer
för ögonblicket inte ihåg det exakta
antalet. Ämbetsverk, med kommerskollegium
och jordbruksnämnden
i spetsen, är i hög grad aktiva på detta
område. I den deklaration som inledde
denna debatt framhölls ju ganska
tydligt, att vi har en beredskap,
och jag förstår därför inte riktigt, att

Utrikes- och handelspolitisk debatt

man fortsätter med detta slags insinuationer
om att vi är dåligt förberedda —
ja, sämre förberedda än norrmännen
var och danskarna för närvarande är.

Låt mig fastställa att detta är oriktigt.
1 själva verket har detta arbete som
inleddes 1960 aldrig upphört. Vissa
problem har ibland fått prioritet framför
andra, och jag skall gärna erkänna
att arbetet har bedrivits mer eller
mindre intensivt, men det har ändå
pågått hela tiden. Det är mot bakgrunden
av det redan föreliggande materialet
som jag känner en betydande
trygghet för att arbetet i fortsättningen
kommer att bedrivas effektivt och
som jag anser slutsatsen berättigad att
vad som här sker inte lämnar mycket
övrigt att önska.

Jag har velat framhålla detta, men
om det alltjämt görs gällande att vår
beredskap är sämre än andras kan jag
inte göra mycket häråt. Möjligen kan
det bero på att man inte känner till
vårt lands och andra länders beredskap.
Att man nu i Norge i en hast bestämt
sig för att sätta i gång ett arbete
som är organiserat på ungefär samma
sätt som vårt arbete länge varit berättigar
inte till påståendet, att vi är dåligt
förberedda. Jag vill ha sagt detta
till herr Bohman.

Herr Ohlin ställde uttryckligen ett
par frågor till mig. Jag tror att jag
kan sägas ha lämnat en kommentar om
läget och de konklusioner vi själva kan
dra beträffande vårt förhållande till
EEC med hänsyn till utvecklingen på
området. Jag vill betona att jag inte
tror mig kunna precisera slutsatsen mera
i detta hänsende. Jag delar helt herr
Ohlins uppfattning att vi inte kan säga
i vilken form eller omfattning vi skall
medverka i en kommande enhetlig europeisk
marknad, helt enkelt därför att
ingen i dag kan veta vilket EEC som
kommer att finnas när frågan om en
enhetlig europeisk marknad på allvar
aktualiseras. Blir det ett EEC utan överstatliga
moment och utan annat poli -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tiskt innehåll än det som gäller det
ekonomiska arbetet och handelssamarbetet,
eller blir det i huvudsak ett EEC
enligt Romfördragets lydelse? Den frågan,
ärade kammarledamöter, kan ingen
partiledare och ingen regeringsledamot
i dag besvara. Därför är det så
riktigt som det är sagt av herr Ohlin
som oppositionsledare, att det är för
tidigt att säga någonting om i vilken
form vi kan tänka oss att reglera vårt
förhållande till den Gemensamma marknaden.

När man lyssnar till debatten —
mindre kanske i riksdagen än utanför
riksdagshusets väggar —får man ibland
ett intryck av att det anses vara en
brist att inte vår regering går ut och
driver propaganda för en svensk medlemsanslutning
till Gemenskapen. Jag
vill då säga att om det blir en gemenskap
av den typ som Romfördragets
bestämmelser anger, alltså enligt första
alternativet, så kommer den svenska regeringen
nu lika litet som 1961 att begära
förhandlingar om medlemskap. På
den punkten står alltjämt det villkor
vi uppställt för en reglering med Gemensamma
marknaden fast. Vi kan inte
finna att några förhandlingar då rimligen
kan inledas annat än om villkoren
för en association. Blir det däremot
något annat av den ekonomiska gemenskapen,
så kan det hända att våra kvarstående
neutralitetsvillkor inte längre
spelar någon roll för en reglering av
vårt förhållande till Marknaden. Men
jag upprepar att om det vet vi ingenting.

Jag tycker det är litet beklämmande
att lyssna till de oförsiktiga uttalandena
om att vi nu har ett EEC framför
oss som Sverige kan ansluta sig till.
Om överstatligheten och allt vad därtill
hör skall finnas kvar, så tror jag
och hoppas att statsministern får anledning
upprepa vad han sade i sitt
Metall-tal hösten 1961. Då finns det
ingen anledning att ta tillbaka ett enda
ord av vad han sade i det sammanhanget.

Jag har velat säga detta därför att
jag tror det finns risk för att denna
debatt annars blir snedvriden.

Herr Ohlin ställde emellertid också
några frågor till mig. Om jag uppfattade
rätt, sade herr Ohlin att jag hade
uttalat mig så att en svensk anslutning
till Marknaden var otänkbar så länge
EEC hade sina höga tullar, och att vi
inte kan ansluta oss till EEC därför
att vi inte kan föra upp våra tullar till
samma nivå som Gemensamma marknadens.
Jag kan inte erinra mig att jag
sagt något sådant — och i varje fall
kan jag inte ha yttrat mig så kategoriskt.
Men jag var då liksom jag är nu
fullt på det klara med att en höjning av
de svenska tullarna upp till den nivå
som Gemenskapens tullar har på industriområdet
har sina problem och att
det kanske kräver någon anpassningstid.
Så långt undrar jag om inte herr
Ohlin och jag är överens. Jag har i
varje fall aldrig velat göra tullskillnaderna
till något avgörande argument
mot en svensk anslutning till Marknaden.

Herr Hedlund har också ställt några
frågor. Han var inne på ett uppslag
som är intressant i och för sig: Varför
skulle inte vi tills vidare kunna undersöka
om vi inom EFTA skulle kunna
harmonisera tullarna såsom en förberedelse
för ett närmande till EEC, när
tiden är mogen för detta? Jag ser att
herr Hedlund inte är inne i kammaren
nu, men jag vill i alla fall säga att vi
har funnit det uppslaget så intressant
att vi ett par gånger fört fram det i
PIFTA-kretsen, sista gången vid ministermötet
i Wien. Vi sade inte att vi
skulle göra en tullunion, men vi krävde
att man som ett första steg skulle harmonisera
tullarna mellan EFTA-länderna.
Vi ansåg att detta var så viktigt och
betydelsefullt att det borde tas upp
som en del av strävandena att vidga
samarbetet inom EFTA för att stärka
hela organisationen. Förslaget mötte
gensagor från andra håll, och då hoppades
vi i stället att vi skulle kunna få

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Nr 12

en paketlösning åtminstone på hela den
nordiska marknaden. Jag skall inte ta
upp den diskussionen, ty några av dem
som deltagit i debatten här i kammaren
deltog också vid Nordiska rådets
sammanträde i Köpenhamn.

Jag har inte helt givit upp tanken,
trots motståndet inom EFTA-kretsen,
på att vi så småningom skall kunna få
större gehör för denna idé. Jag upprepar
att det iir ett så gott uppslag att
vi faktiskt har försökt göra någonting
av det. Men det är klart att inte heller
detta uppslag är problemlöst. Skulle vi
göra en tullunion av EFTA, får vi tänka
på att vi kommer att höja tullarna
ganska kraftigt gentemot omvärlden.
Även om vi formellt skulle få godkännande
av GATT för att göra om EFTA
från ett frihandelsområde till en tullunion,
skulle vi naturligtvis kunna utsätta
oss för vissa repressalier från omvärlden,
så nog tål saken att tänka på.
Men jag vidhåller alltjämt att det är ett
fruktbärande uppslag för en utredning
och en undersökning i EFTA.

Herr talman! Jag tycker mig förmärka
en viss oro i kammaren, och jag
förstår den. Jag har kanske talat länge
utan att dessvärre ändå ha fått tid att
besvara alla de frågor som ställts i den
föregående debatten.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att vi har anledning
att uttrycka tacksamhet mot
handelsministern för den exposé, som
han gav över läget i integrationsfrågan,
en exposé som var både objektiv och
balanserad, trots att man naturligtvis i
hög grad kan ifrågasätta hans bedömning
av materialet och analyseringen på
olika punkter.

Men — om man skall övergå från att
vara positiv till att bli negativ — handelsministern
hade en alldeles påfallande
benägenhet att plocka fram alla
negativa argument i bilden för att visa
hur föga aktuell en samordning med
4 — Andra kammarens protokoll 196(i.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Marknaden just nu är. Jag är inte riktigt
säker på att handelsministern sjiilv
inser i hur stor utsträckning han var
ensidig vid sin utplockning av argument
— jag undrar om inte handelsministern
är mera fångad av sin skepsis
och sin olust vid tanken på en samordning
än han egentligen själv är medveten
om.

EEC har »helt ändrat karaktär», skulle
någon ha sagt under debatten tidigare i
dag. Jag har i varje fall inte sagt det. Jag
har varit inne på den väsentliga ändring
av EEC som skett genom att man
nu tyst accepterar en tillämpning av
EEC-fördraget, vilken strider mot dess
ordalydelse. Dessutom har samspelet i
Europa i övrigt lett till att man kan bedöma
situationen på ett annat sätt än
man gjorde tidigare.

Det är klart att ute i EEC-staterna
finns det människor med olika uppfattning;
exempelvis Englands anslutning
bedöms olika på olika håll och skilda
motiv åberopas. Men det är obestridligt
att det för närvarande råder en klar
trend i riktning mot en utjämning av
de tidigare motsättningarna. Det är väl
i och för sig också naturligt: ju mer
Europamarknaden byggs ut, ju mer man
på olika håll ser konsekvenserna i handelshänseende
av den nya konstellationen,
desto starkare blir samarbets- och
integrationssträvandena.

Denna starkare strömning kan iakttagas
på alla håll i Europa. Från min begränsade
utsiktspunkt i Europarådet
iakttar jag att en alldeles påtaglig förändring
ägt rum under det senaste året.
Jag vet inte om handelsministern känner
till den behandling som ägnades
den s. k. Edelmannrapporten i januari
i år. Den brittiske labourmannen Edelmann,
som är rapportör i ekonomiska
kommittén, hade i sin rapport uttryckt
stort intresse för en ekonomisk samordning
av Europa. Hans motståndare, den
konservative ledamoten Duncan Sandys,
föreslog ett tillägg som innebar att samordningen
skulle ske på »Romfördragets
Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

grund». Detta, liksom ytterligare skärpningar
i texten, accepterade samtliga
labourmän för att markera sitt stora
intresse för Europa.

Detta strider mot de uttalanden som
handelsministern återgav ur ett tal som
den brittiske premiärministern hållit
helt nyligen.

Jag tycker också det är rätt betecknande
att svårigheterna vid Nordiska
rådets senaste session i Köpenhamn
uppenbarligen måste ha berott på att
framför allt Danmark och i viss mån
Norge ville bevara sin handlingsfrihet
gentemot Europamarknaden, då vissa åtgärder
från deras sida krävdes som offer
på det nordiska altaret. Att inte
handelsministern uppfattar denna vind
och vindens styrka, för att använda
handelsministerns egen meteorologiska
terminologi, är på något sätt symptomatiskt
för den skepsis som handelsministern
ger uttryck åt i skilda sammanhang.
Jag tycker också att detta är rätt beklagligt.

Handelsministern konstaterade i sin
analys av Storbritanniens syn på frågan
att man i England var ense om att
England i någon form skulle komma
med i EEC. Sedan åberopade herr Lange
så pass många argument mot detta, att
man har mycket svårt att förstå, varför
engelsmännen skulle vara så intresserade
som jag tror att de är. Den för
kort tid sedan genomförda gallupundersökning
som visade att 66 procent var
för Europamarknaden och bara lo procent
emot är också rätt betecknande.

Vidare sade handelsministern att ett
utspel ändå inte var omedelbart förestående.
Jag har heller inte sagt att ett
utspel var omedelbart förestående, men
jag vill framhålla att det uppenbarligen
finns en» risk» för att ett utspel kan ligga
nära och att den »risken» är så stor att
vi måste höja vår beredskap för att kunna
handla, om »risken» verkligen aktualiseras.
Jag hävdar att vår beredskap
inte är tillräcklig. Vi håller inte en sådan
kontakt med EEC-staterna som vi

borde. Det kan diskuteras om inte vår
personal i Bryssel borde vara större
och de utredningar, som bedrevs från
år 1961, har i stor utsträckning lagts på
is. Handelsministern sade att de nu bedrivs
»mindre intensivt» än tidigare.
Så kan man ju också uttrycka det. Jag
vidhåller att de i alltför stor utsträck
ning lagts på is.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad över
att handelsministern nu så bestämt säger
ifrån att det i dag är alldeles för
tidigt att fixera under vilka former Sverige
bör ansöka om anslutning till EEC,
eftersom man vet för litet om hur EEC
i fortsättningen kommer att se ut. Det
är under sådana förhållanden överflödigt
för mig att närmare diskutera detaljerade
metoder med hänvisningar till
paragrafer och dylikt. Jag vill bara fastslå
att frågeställningen måste se ut på
detta sätt.

Handelsministern övergår emellertid
sedan till ett annat ämne, nämligen vår
beredskap på detta område. Regeringen
har i sin förklaring uttalat att vi har
en god beredskap, och därför kan handelsministern
inte förstå att en del oppositionstalare
gör gällande att allt kanske
inte är så bra som det kunde vara.
Svaret, herr handelsminister, är dubbelt.

För det första skulle vi gärna själva
vilja veta vad det är för beredskap det
talas om. Vi har alldeles för dåliga informationer
från regeringen på denna
punkt. Det har förekommit en viss strävan
att lämna en del upplysningar i
utrikesnämnden, men i övrigt har man
inte ordentligt informerat oss om dessa
ting. Det är därför jag nu begärt tillsättandet
av en parlamentarisk delegation,
som skulle följa detta arbete. Frågan är
av sådan art att jag tror detta vore en
helt naturlig och behövlig åtgärd.

För det andra har frågan om beredskap,
såsom herr Bohman antydde, ock -

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 19(i(i fin.

så en psykologisk sida. Vi kan konstatera
alt denna psykologiska beredskap
förra gången var dålig, inte minst bland
ledande socialdemokratiska politiker,
som t. o. m. strödde omkring sig sådana
uttalanden som att EEG skulle innebära
en fara för freden och alla möjliga andra
överdrivna påståenden, vilka sannerligen
inte gagnade utvecklingen i detta
läge.

All right — låt oss stryka ett streck
över vad som varit. Jag tycker emellertid
ändå att det på detta område behövs
en åtskilligt bättre beredskap, som kunde
åstadkommas genom ökad information
från regeringens sida. Det som herr
Lange i dag meddelat kunde kanske utgöra
en liten inledning, nämligen att
regeringen inte å priori utesluter möjligheten
av att Sverige inträder såsom
fullvärdig medlem i EEC. Även detta
tror jag är en viktig upplysning för
folket.

Herr talman! Jag skall efter det att
handelsministern gjort sitt uttalande om
Romtraktatens tullar inte säga mer, eftersom
jag tycker det är meningslöst att
tala om en formulering, som någon använt
vid ett tidigare tillfälle och som
kanske inte varit fullständigt adekvat.
Det viktiga är vad handelsministern säger
i dag.

Till sist vill jag ta upp Kennedyronden.
Jag tror att det även innan den
olyckan inträffar — vilket kan tänkas —
att Förenta staterna starkt ändrar sina
fullmakter finns anledning att överväga,
om man inte vid sidan om det
allmänna internationella greppet kunde
pröva en europeisk linje, som innebär
att EEC och EFTA kom varandra närmare
vid förhandlingarna i Geneve. Det
har diskuterats så mycket om en broslagning
mellan EEC och EFTA, men
ingen har talat om vad en sådan skulle
innebära. All right, herr handelsminister,
det är ett uppslag att man i Geneve
tar upp spörsmålet om tullreduktioner
och vissa frågeställningar av speciellt
europeiskt intresse.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vad jag
skall tro mest på: handelsministerns
meteorologi eller herr Bohmans. Fn sak
har nog handelsministern rätt i, nämligen
att vi inte skall fästa oss för mycket
vid den ryktesspridning som just nu
pågår i pressen och på andra håll.

Handelsministern sade klart ifrån att
vi inte vet så mycket om EEC. Jag tror
t. o. in. att han sade att vi inte vet någonting
alls om EEC:s framtid, och
under sådana omständigheter är det
naturligtvis svårt för oss att uttala oss.
Vi har inte tillgång till informationer på
samma sätt som handelsministern.

Fn sak är emellertid mycket betydelsefull
i sammanhanget: Skall EEC i
anslutning till Romfördraget med överstatliga
organ utvecklas enligt politiska
och militära linjer, eller kommer
EEC i en framtid att utvecklas i riktning
mot att bli en ren handelsorganisation?
Just nu tvistar man om saken
inom EEC. Ingen vill ändra på
Romfördraget, men de Gaulle säger:
»Jag vill inte ändra paragraferna, men
jag struntar i dem.»

Vi vet inte någonting om vad som
kommer att ske med EEC, men vi vet
kanske mer om Englands attityd. Litet
var har vi nog kunnat se — handelsministern
berörde det också — att England
håller på att glida i sin uppfattning.
Det blir en allt starkare opinion
för engelsk anslutning till EEC också
inom labour. England har sina svårigheter,
särskilt beträffande jordbrukspolitiken
med dess lågprispolitik med
jordbruksstöd och hänsynstagandet till
samväldet. England har sina bekymmer,
men det är inte tu tal om att den
engelska attityden nu som sagt har förändrats,
och det är naturligtvis en väsentlig
sak för oss.

Nu försäkrar man från engelsk sida:
»Vi skall hålla våra EFTA-partners underrättade
om vad som sker.» Det är
gott och väl att man inte denna gång
gör som när den 20-procentiga import -

100

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

avgiften kom till utan åtminstone håller
kontakt med de andra EFTA-länderna,
men — jag sade det i förra utrikesdebatten
och jag upprepar det här
— om England kommer att se det med
sin fördel förenat att komma innanför
EEG:s tullmurar, kommer England att
ansluta sig till EEC, och då har vi inte
mycket att säga till om.

Då kommer jag fram till en punkt
som i diskussionen efter handelsministerns
anförande har spelat så stor roll:
Vad liar vi för beredskap? »Vår beredskap
är god», säger handelsministern.
Det är ingen insinuation, men jag påminner
om att Per Albin Hansson också
yttrade det på sin tid i ett större
sammanhang. När handelsministern nu
säger att vår beredskap är god svarar
jag helt enkelt: Det behövs. Handelsministern
förklarar att vi skall hålla
huvudet kallt inför den situation som
kan komma, och jag svarar också här:
Det behövs. Mer tycker jag inte att jag
liar anledning att säga.

Jag tror inte att det råder så stora
meningsskiljaktigheter i dessa frågor
som det ibland kan låta. Om herr Hedlund
hade varit här, skulle han förmodligen
vara mycket tillfredsställd
med handelsministerns kommentarer
med anledning av hans anförande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag förstår att herr
Wahlund är angelägen att få hålla sitt
huvudanförande, men jag hade faktiskt
begärt ordet i detta replikskifte. Jag
vill från början framhålla att jag inte
egentligen har någonting att säga till
herr Wahlund mer än att det fanns
andra skäl som gjorde det nödvändigt
för Sveriges dåvarande statsminister
att använda uttrycket »Vår beredskap
är god» än dem jag kan åberopa i dagens
läge.

Till herr Ohlin skulle jag vilja säga
två saker. Jag instämmer strängt taget
helt i hans bedömning och i mycket

i den mening som han här gett uttryck
åt. Dock vill jag framhålla att i dessa
tulldiskussioner, som pågår som förberedelser
på sina håll i GATT och i olika
grupper — också industrien har i
någon mån varit inkopplad på vissa
aspekter av dessa förberedelsearbeten
— även dessa frågor redan har framskymtat
och vi håller i detta sammanhang
en nära kontakt inom EFTA. Vi
utbyter ständigt erfarenheter av vad
som pågår och försöker, så långt vi balett
gemensamt intresse, att stödja varandra.
Ett exempel härpå är — det
tror jag är alldeles uppenbart för hela
opinionen — de förhandlingar som
förts om tullarna på det skogsindustriella
området, i fråga om vilka man
i större eller mindre mån kan säga att
Sverige, Finland och Norge t. o. m. uppträtt
gemensamt.

Herr Ohlin vill slå fast att jag inte
utesluter möjligheten av ett svenskt
medlemskap i EEC. Jag skulle gärna
ge honom rätt i att man egentligen inte
bör utesluta någonting, men jag tror i
dagens läge rätt litet på denna möjlighet.
Såvitt jag förstår kan visserligen
EEC under en längre tid fortsätta sin
utveckling utan att det överstatliga och
de därmed följande politiska momenten
behöver störa det ekonomiska samarbetet.
För egen del tror jag — och
härvidlag kan jag endast yttra mig för
egen del — att för ett litet land som
Sverige kan det ändå bli nödvändigt
att avge en uttrycklig förklaring att vi
icke skriver under de delar av Romfördraget,
där dessa bestämmelser alltjämt
finns kvar. Det är inte bara en
fråga om hur utvecklingen om något
år kommer att te sig, vad praxis blir
under en tid. Skriver man under ett
fördrag är det också dess bokstav man
accepterar. Som Romavtalet nu är avfattat
kan vi inte underteckna det utan
förbehåll.

Nåja, om det inte har rått några mcningsskiljaktigheter
mellan hr Ohlin
och mig på denna punkt, så hoppas jag

Onsdagen den 23 mars 19(i(i fm.

Nr 12

101

att vi även efter vad jag nu liar sagt
kan undvika sådana. Men jag hade behov
av att göra denna deklaration så
att man inte missförstår mina uttalanden
i denna debatt.

Jag begärde emellertid ordet framför
allt för eu replik till herr Bohman.
Man klagar på att jag är alldeles för
ensidig. Jag framställer det hela, menar
han, rätt snävt och vill fästa mig
vid det negativa i dagens situation. Det
är klart att den som är besatt av otålighet
— en otålighet som jag kan förstå
— över att vi inte står inför en
förhandling, än mindre inför förverkligandet
av tanken på en enhetlig Europamarknad,
måste vad jag här pekat
på te sig en smula ensidigt och tragiskt
och som ett överbetonande av de
negativa sidorna. Den ton jag i det
sammanhanget anslagit får emellertid
bedömas mot bakgrunden av den publicitet
som förekommit och de uttalanden
som gjorts, inte minst på senaste
tiden.

Jag kan som sagt förstå att det finns
så mycken otålighet, men jag tycker
det är en smula farligt att denna otålighet
på sina håll också medför ett
starkt önsketänkande. I varje fall är
inte vi i den svenska riksdagen eller
den svenska regeringen betjänta av att
göra oss skyldiga till någonting sådant.

Herr Bohman har en obestridlig erfarenhet
av Europarådets verksamhet.
Även jag har en viss erfarenhet av den;
jag tror t. o. m. att jag har befunnit mig
där redan före herr Bohman. Jag har
lyssnat mycket på Europarådets debatter
och hört många kloka och väl övervägda
ting, men jag har också fått höra
en hel del som egentligen inte haft så
mycket med verkligheten att göra och
som inte satt några spår i utvecklingen.
Det är ju viktigare för oss att hålla oss
till vad ansvariga partiledare — och
det är varken Duncan Sandys eller
Edelmann — har att säga i dessa frågor.
Vi måste framför allt få veta hur
den engelska regeringen och den eng -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

elska oppositionsledningen bedömer situationen.
Vi måste också göra klart
för oss att även i brittiskt läger och
på många andra håll samma otålighet,
som inspirerat önsketänkandet här, kan
förekomma. Men det får inte föranleda
oss att dra den förhastade slutsatsen,
att någonting verkligen håller på att
hända eller rent av redan har hänt. Det
är detta jag vill bestrida. Det råder nu
en bättre atmosfär; vi kan diskutera
dessa frågor i ett gynnsammare klimat
än vi tidigare kunnat göra i Europasammanhang,
och detta är i och för sig
glädjande och tillfredsställande. Men
det finns allvarliga ekonomiska frågor
som ännu är olösta. Herr Bohman kan
ju inte förneka, att man inom EEC ännu
inte löst sina stridsfrågor. Han kan
lika litet bestrida att en engelsk anslutning
till den Gemensamma marknaden
på kort sikt skulle vålla mycket
stora bekymmer och kanske ytterligare
försvåra möjligheterna för den engelska
regeringen att snabbt komma ur betalningskrisen.
Detta är ting som inte
kan bestridas, vad oppositionen i England
än säger under en valkampanj.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte kommentera
vad handelsministern sade i början
av sin replik. Det föreföll mig som
om det inte ändrade innebörden av de
deklarationer han tidigare gjort om att
det är för tidigt att i dag ta ställning
till frågan om under vilka former Sverige
bör söka anslutning till EEC, när
den saken i framtiden blir aktuell.

I fråga om förhandlingarna i Geneve,
den s. k. Kennedyronden, säger handelsministern
nu att regeringen gör ungefär
det som herr Ohlin talade om beträffande
EEC-staterna och EFTA-staterna,
etc. Ja, det är alltid så när vi begär att
en sak skall drivas med större energi,
att handelsministern då framhåller att
regeringen redan handlar så som folkpartiet
föreslår.

Men får jag påpeka en sak för han -

102 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

delsministern. När vi på vårt håll i utrikesnämnden
begär upplysningar, så
borde de redogörelser vi får innehålla
information på de punkter som är väsentliga.
Om Ni går förbi en frågeställning
som vi senare aktualiserar kan vi
knappast få uppfattningen att Ni fäst
någon väsentlig vikt vid denna frågeställning.
Ni borde ju i så fall ha upplyst
om det i Edra redogörelser.

Här föreligger dock problemet att det
allmänna internationella greppet i Kennedyronden
medför vissa svårigheter
när det gäller relationerna till Frankrike
och kanske även till någon annan
EEC-stat. Om man eftersträvar ett nytt
europeiskt grepp vid sidan av och inte
på bekostnad av det internationella, så
finns det möjligheter att uppnå vissa
resultat, som i praktiken kanske skulle
innebära någon form av broslagning
mellan EEC och EFTA. EEC-makterna
har ju i Briissel och annorstädes förklarat,
att de anser att det är i Geneve
som frågan om den handelspolitiska sidan
av närmandet mellan EEC och
EFTA skall handläggas.

All right, låt oss säga att det finns
utrymme för ett svenskt initiativ eller
— vilket vore ännu bättre, herr handelsminister
— ett svenskt försök att
ordna så att det blir ett franskt initiativ
till en uppläggning av det slaget vid
sidan av den internationella. Då kan
man kanske hoppas på att framsteg på
det ena området skall öka utsikterna till
framsteg på det allmänna internationella
området.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill inte alls söka
sak med herr Ohlin i denna fråga. Men
det kan synas som om han vill söka
sak med mig, och detta kanske beror
på att det uppkommit ett litet missförstånd
mellan oss.

Så mycket tror jag mig ändå kunna
säga, att varje begäran från utrikesnämndens
ledamöter om att ett visst

ämne skall tas upp på nämndens dagordning
har regeringen all anledning
att efterkomma, och det brukar regeringen
också göra. Herr Ohlin har begärt
att frågorna angående Kennedyronden
skall tas upp på ett kommande
sammanträde. Om jag minns rätt
ansåg han att det räckte, därest så skedde
i början av juni. Vi skall tillmötesgå
även det önskemålet.

Om det föreligger ett missförstånd, så
kanske det beror därpå att herr Ohlin
menar att det mellan EFTA och EEC
eller mellan de europeiska länderna diskuteras
en europeisk tullsänkningsaktion.
Det är inte riktigt. Vi kan tänka
igenom vilka problem och möjligheter
en sådan aktion skulle medföra, men
för dagen eller — för att uttrycka sig
mer försiktigt — för ögonblicket befinner
sig icke EEC i ett sådant läge att
man vill diskutera dessa frågor. Jag vet
dessutom att det finns mycket starka
amerikanska betänkligheter mot en sådan
aktion, grundade på skäl som nog
både herr Ohlin och jag förstår.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det har väl framgått av
mina tidigare inlägg här i dag, att jag
långt ifrån vill förneka alla de svårigheter
och problem som föreligger på
det handelspolitiska området. Jag har
tvärtom understrukit dem; jag har alltså
inte ådagalagt någon ensidighet därvidlag.

När emellertid regeringen lämnar en
redovisning, är det angeläget att både
de positiva och de negativa momenten
redovisas, också att det sker en samlad
bedömning. Även om man vill dämpa
en otålighet som man anser föreligga,
bör man ändå i sin redovisning eftersträva
balans.

Det finns inget önsketänkande från
min sida i den här frågan. Vad jag har
krävt är bara att vårt land skall vara
berett för de alternativ som just nu kan
ligga närmare till hands än vi tror.

Det känns litet underligt att nu —

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Nr 12

103

eftersom handelsministern har gått ut
— tala för väggen, men det kan inte
hjälpas. Även om det förhåller sig så att
handelsministern besökt Europarådet
före mig, så utgör det inget skäl att
förringa Europarådet, i varje fall inte
som mätare på den europeiska opinionen.
I det hänseendet råder det ingen
tvekan om Europarådets betydelse.

När det gällde den rapport jag talade
om röstade alla labourmän för den justerade
rapporten. Man skall inte heller
bagatellisera betydelsen av de människor
som sitter i Europarådet. Där har
den engelske ekonomiministern Brown
och den engelske premiärministern
Wilson suttit tillsammans med många
andra av dem som i dag styr Europa
och länkar dess öden.

Den beredskap jag efterlyste skulle
kunna ta sig uttryck i en större aktivitet
inom det handelspolitiska rådet, där
dessa samordningsproblem för närvarande
såvitt jag vet inte diskuteras. Man
skulle också kunna tänka sig att kommerskollegii
utredningskapacitet orienterades
i denna riktning. Såvitt jag vet
sysslar de kvalificerade utredningar
som nu pågår, mycket litet med just
sådana problem. Indirekt får man en be -

lysning av detta, om man läser den proposition
om omorganisation av kommerskollegium,
som vi nyligen behandlade
här i riksdagen. Det sägs där bl. a.
följande: »Genom nya politiska förutsättningar
kan den handelspolitiska bilden
snabbt ändras. Skulle det bli ett sådant
läge i fråga om nya förhandlingar
om en svensk anknytning i någon form
till en europeisk marknadsbildning torde
det bli nödvändigt att öka utredningsresurserna
väsentligt utöver dem
som erfordras under normala förhållanden.
»

Jag begär inte att man skall utöka
utredningsresurserna »väsentligt», men
man skulle kunna justera upp dem med
hänsyn till den beredskap som jag här
efterlyst.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Utrikes- och handelspolitisk debatt
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i anledning av det i Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 70 avsedda meddelandet
om Sveriges utrikes- och handelspolitik
nu komme att fortsättas; och

lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr WAHLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Det vore frestande att
fortsätta den handelspolitiska debatt,
som avbröts genom middagspausen. Jag
skall emellertid inte falla för denna
frestelse, eftersom jag har en känsla av
att handelspolitiken vid det här laget är
väl genomdiskuterad.

Jag skulle vilja börja med att knyta

104 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

an till vad herr Bengtsson i Varberg
huvudsakligen uppehöll sig vid, nämligen
önskvärdheten av att Peking-Kina
skulle bli medlem av Förenta Nationerna.
Det finns många skäl för detta.

För det första är det orimligt att säg
700 miljoner människor skall ställas
utanför världsorganisationen. För det
andra blir Peking-Kina snart en atommakt
att räkna med, och Peking-Kina
bär, vilket herr Bengtsson också sade,
den största armé som någon stat i världen
äger. För det tredje kan man säga
att det är nödvändigt att Peking-Kina
är med i rådslagen, om man på längre
sikt vill ha lugn och ordning särskilt i
Sydostasien men också på andra håll i
världen.

Från svensk sida har vi under många
år hävdat att Kina skall vara med i FN,
ocli vi har röstat för detta år efter år.
Men det kan, efter vad jag förstod att
herr Bengtsson ville säga, vara riktigt
att vi härvidlag lägger in ett extra kol;
vi bör kanske driva saken med större
intensitet än vi hittills har gjort.

Jag skall också knyta några reflexioner
till vad hans excellens utrikesministern
sade angående familjeplaneringen,
ja, varför inte använda ordet födelsekontrollen,
eftersom detta ord bättre
säger vad det rör sig om. Utrikesministern
hade mycket ampla lovord för
statsrådet Ulla Lindström. Jag vill inte
pruta på något av vad han därvidlag
sade. Statsrådet Lindström har gjort ett
utomordentligt arbete på detta område.
Möjligen skulle hans excellens utrikesministern
ha kunnat tillägga, att det
dock också funnits andra som har hjälpt
till.

Det har här sagts att familjeplaneringen
— födelsekontrollen — är en sak
som inte snabbt går att införa i något
land. Det är så sant som det är sagt. Jag
vet en del om saken, eftersom jag själv
har arbetat inom området. Men det
finns en annan sak som man lätt glömmer
bort i sammanhanget, nämligen att
vi inte kan tvinga människor att icke

föda barn. Jag gjorde på sin tid en del
undersökningar i saken på ett par ställen
i Indien med efterkontroll i Sydostasien,
och det gav oförtydbart till resultat
att om man respekterar vederbörandes
egen vilja så går det inte att få ned
barnantalet mer än till ungefär tre barn
per familj, vilket betyder en konstant
befolkning vid önskad låg dödlighet.
Detta resultat är faktiskt viktigt också
politiskt, därför att därigenom kan vi
säga u-länderna, att detta att vi arbetar
för födelsekontroll betyder inte alls att
vi tänker dra oss undan den ekonomiska
och tekniska hjälpen och hjälpen i
övrigt. Vi kan säga att vi vet att vi på
sin höjd kan bromsa upp befolkningstillväxten.
Om vi kan komma så långt att
vi hundraprocentigt kan genomföra vårt
program, så betyder det inte annat än
att befolkningen håller sig konstant. Om
vi menar allvar med att vi säger att vi
vill hjälpa människorna i u-länderna,
om vi vill utjämna klyftan mellan rika
och fattiga länder — en klyfta som tyvärr
växer och växer — så behövs det
direkt hjälp. I detta sammanhang är det
ett både-och. Enbart födelsekontroll
hjälper inte. Enbart teknisk och ekonomisk
hjälp räcker inte heller, därför att
då uppslukas hjälpen av den stigande
befolkningen.

Herr talman! Jag skulle sedan vilja
säga några ord i sydafrikafrågan. Det
bär jag särskild anledning att göra därför
att i fjol, när den frågan var uppe
till behandling här i riksdagen, var jag
bland reservanterna i utrikesutskottet.
Nu har jag kunnat biträda utskottets
hemställan. Hans excellens utrikesministern
frågade vad som egentligen skett
i utskottet. Hur har det kunnat bli denna
reservation? Jag kan bara svara att
jag inte såg herr Wedéns reservation
förrän den låg i tryck, men hade jag
sett den tidigare hade jag sagt: Skall vi
ändå inte försöka jämka oss samman?
Det här är dock en fråga där det är
värdefullt att få ett enhälligt utlåtande.
Jag har kommit i kontakt med apart -

Nr 12

105

Onsdagen den 23 mars 1906 em.

heidfrågan redan för femton år sedan
i Förenta Nationernas generalförsamling
och jag har haft anledning följa den
sedan dess. Jag hör till dem som här
har känt oro. Ingenting har gjorts som
effektivt kunnat påverka den sydafrikanska
regeringen. Samtidigt har den
sydafrikanska regeringen successivt
skärpt apartheidpolitiken. I en sådan
situation känner man självfallet olust,
och rent känslomässigt kanske man någon
gång reagerar alltför kraftigt.

För femton år sedan och några år
därefter var den svenska inställningen
till Sydafrikas problem mera formell.
Man sade från svensk sida att sydafrikaproblemet
och apartheidpolitiken kunde
diskuteras i Förenta Nationernas generalförsamling,
man kunde kritisera
Sydafrikas apartheidpolitik där, men
om man gjorde någonting därutöver och
om det kom till konkreta åtgärder så
kunde vi inte vara med längre. Då innebar
det en inblandning i Sydafrikas inre
affärer. Jag medger gärna att den inställningen
kan ha en viss täckning i
Förenta Nationernas stadga men den
ledde till en skulle jag vilja säga indifferent
inställning från svensk sida till
apartheidpolitiken och över huvud taget
till de problem som finns i Sydafrika.
Nåväl, den svenska attityden har
förändrats, och även inställningen hos
FN:s generalförsamling har förändrats
— delvis men inte helt beroende på att
de nya afrikanska staterna har uppträtt
på arenan.

Och så kom vi fram till år 1962. Då
skedde någonting. För första gången
beslöt FN:s generalförsamling med mer
än två tredjedels majoritet att för medlemsstaterna
rekommendera diplomatiska
och ekonomiska sanktioner gentemot
Sydafrika. Rösterna var den gången 67
för och 16 emot sådana rekommendationer.
23 avstod från att rösta. Det var
alltså en ganska liten minoritet inom
FN:s generalförsamling som inte ville
rekommendera sanktioner. Det är emellertid
intressant att notera att beträf4*
— Andra kammarens protokoll 1906

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fande Sydafrikas utrikeshandel var denna
minoritet en kraftig majoritet. De
stater som inte ville rekommendera
sanktioner svarade för 64 procent av
exporten till Sydafrika och för 86 procent
av importen från Sydafrika. Detta
är ett av tecknen på att när ekonomiska
intressen kommer in i bilden kommer
hänsynen till människors elementära
rättigheter i bakgrunden. Därför anser
jag det viktigt — vilket även ambassadör
Åström berörde i förbigående i sitt
anförande i FN i slutet av förra året
att man tänker på dessa ekonomiska
intressen så att inte människor säger till
oss i Sverige: »Ja, ni har lätt för att tala
om sanktioner — ni har inte så mycket
handel med Sydafrika, men det finns
andra stater som har det besvärligare.»
Vi måste skapa ett system för ekonomiskt
stöd åt de länder som vid ett
sanktionsförfarande råkar i kläm.

Jag talade om omröstningen inom
FN :s generalförsamling år 1962. Sverige
befann sig bland de 23 stater som avstod.
Motiveringen härför är väl bekant.
Den redovisas också i det föreliggande
utskottsutlåtandet. Där säges att ansvaret
för sådana åtgärder »ligger hos säkerhetsrådet
i enlighet med kapitel VII
i FN:s stadga». Vidare säges att »det
endast tillkommer säkerhetsrådet och
ej församlingen att besluta om sanktioner».
Det är ingenting att anmärka mot
det, även om Sveriges inställning år
1962 och senare har missförståtts och
uppfattats som kallsinnighet i apartheidfrågan.

I den regeringsförklaring som vi fick
höra sades att det är ett resolutionsraseri
inom FN, och det är så sant som
det är sagt. Man säger att världsorganisationens
medlemmar naturligtvis
skall tillkännage sin mening i olika internationella
konfliktfrågor, men, säger
man, det finns risker förenade med ett
alltför flitigt resolutionsmakeri, därför
att det försvagar generalförsamlingens
auktoritet. Det sägs i förklaringen att
detta försvagar respekten för general ATr

106 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

församlingen och kanske rentav för
Förenta Nationerna i dess helhet.

I regeringsförklaringen tilläggs emellertid
att detta är ett dilemma som tydligen
också de afrikanska staterna själva
blivit alltmer medvetna om. Ja, det
har man tydligt kunnat märka under de
senaste åren i generalförsamlingens arbete.
Denna tendens att de afrikanska
staterna nu blivit mera återhållsamma
avspeglade sig också, då apartheidfrågan
behandlades vid 1965 års generalförsamling.
Då tog de afro-asiatiska staterna
tillbaka viktiga delar av sitt resolutionsförslag,
låt vara i sista minuten,
och gjorde det möjligt för Sverige att
rösta för resolutionen.

Jag menar, herr talman, att därigenom
vågar man åtminstone tro, att apartheidfrågan
numera inom Förenta Nationerna
har kommit i ett läge, där man
inte behöver ha så stora svårigheter vad
beträffar det svenska uppträdandet. Det
är en orsak till att jag, herr talman,
kunnat biträda utskottsutlåtandet, i all
synnerhet som innehållet i utlåtandet i
år är sådant, att jag åtminstone för min
del helt kan acceptera det.

Det sydafrikanska problemet är ju
välkänt. Från denna talarstol har ofta
omvittnats det rasförtryck som råder
därnere, och jag skall inte uppehålla
mig vid den saken. Apartheidproblemet
är väl känt i denna församling. Men jag
skulle ändå vilja sätta ett par frågetecken
i kanten.

Jag frågar mig: Vad tänker Verwoerd
och hans kumpaner på innerst inne,
vartåt syftar de? Vad tror de själva om
Sydafrikas framtid? Det verkar ytligt
sett som om de härvidlag tror sig kunna
hålla positionerna genom att skärpa
apartheidpolitiken. Den ena lagen efter
den andra, den ena åtgärden efter den
andra kommer till. Senast i lördags fick
vi veta, att den sydafrikanska regeringen
nu har strypt de möjligheter man
har haft därnere att ekonomiskt stödja
offren för apartheidpolitiken, framför
allt offrens familjer. Det fanns en fond

för saken. Den är nu förbjuden, och det
ryktas att de som har sysslat med denna
fond skall sättas i fängsligt förvar.
Det är bara en sak som jag nämner, eftersom
den är aktuell just för dagen.

Man skärper apartheidpolitiken, men
som jag ser det är det än viktigare att
konstatera, att man också kraftigt förstärker
maktmedlen att upprätthålla
denna apartheidpolitik. Sverige och
många andra länder skickar inga vapen
och ingen ammunition till Sydafrika.
Vi har vad beträffar Sydafrika exportförbud
på allt som bar samband med
försvar. Men vad hjälper det? På den
internationella marknaden finns det alltid
vapen att köpa för hugade spekulanter.
Vi har för övrigt siffror på att Sydafrika
mycket kraftigt ökar sin egen
vapenproduktion. Ser vi på Sydafrikas
budget kan vi konstatera, att vad man
kallar försvarsutgifter har mångdubblats
under det senaste decenniet. Vi behöver
en förstärkning av försvaret, säger
den sydafrikanska regeringen, för
att skydda oss mot yttre aggression. Jag
frågar mig: Vilken yttre aggression är
man rädd för som inte har samband
med apartheidpolitiken?

Det händer emellertid också att man
öppet talar om att dessa försvarsförstärkningar
är till för att upprätthålla
ordningen inom landet. Försvarsministern
i Sydafrika har klart sagt ifrån, att
om polisen inte kan upprätthålla ordningen
sätts armén liksom också flyget
in.

Man frågar sig: Tror verkligen den
sydafrikanska regeringen, att en relativt
liten vit minoritet i längden kan hålla
en stor icke-vit majoritet undertryckt?
Nej, jag skulle tro att den sydafrikanska
regeringen behärskas av något slags
»apres nous le déluge»-mentalitet. Den
vet säkert att syndafloden kommer, men
tror kanske att den inte skall komma så
snart. Den sydafrikanska regeringen påminns
för övrigt nästan dagligen om sin
dödlighet genom de sabotage, som görs
i landet, och den vet att det i åtskilliga

Nr 12

1(17

Onsdagen den

afrikanska stater — enligt vad som sägs
också i Kuba — finns läger vilka öppet
rekryteras med sydafrikaner och andra
i och för utbildning till sabotörer i Sydafrika.

En annan sak som hör till bilden är
det i och för sig förvånande, att de utländska
investeringarna i Sydafrika
ökar och detta mycket kraftigt — särskilt
de engelska men också de amerikanska.
Det lönar sig inte att säga till
kallhamrade affärsmän, att detta är en
oetisk hantering, att de på detta sätt
stärker apartheidpolitiken, och att det
är oetiskt att i profitsyfte använda sig
av Sydafrikas underbetalda, färgade arbetskraft.
Nej, vad jag skulle vilja peka
på är det förvånande i att dessa affärsmän,
som handlar affärsmässigt och
struntar i det politiska, anser det med
sin egen fördel förenligt att göra investeringar
i Sydafrika. Detta manifesterar
en viss tro på att apartheidpolitiken
skall hålla.

Jag kan också peka på en annan sak.
Varje år flyttar det in tiotusentals vita
människor till Sydafrika. Sydafrika har
överflöd på billig arbetskraft men brist
på kvalificerad sådan. Jag tänker på att
dessa unga människor, ty det gäller som
regel personer i 20-årsåldern och däromkring,
ändå vågar satsa sin framtid
på Sydafrika.

Hur som helst kan man konstatera,
att det kanske dröjer innan katastrofen
kommer, om apartheidpolitiken får
fortsätta. Men var säker på att den kommer!
Och det som då händer i Sydafrika
behöver man inte ha stor fantasi för att
föreställa sig.

Jag har i dag inga anmärkningar mot
Sveriges inställning i apartheidfrågan.
Sverige säger att om säkerhetsrådet går
in för sanktioner — all right, då skall
också vi lojalt vidta sanktioner. Detta är
gott och väl, även om det är självklart.

Herr talman! Jag har velat säga detta
som bakgrund till mitt votum i utrikesutskottet.
När vi kommer till det stadiet,
kommer jag — om ingen annan gör det

23 mars 190(1 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt
_ att yrka bifall till utrikesutskottets
utlåtande nr 2.

Vidare anförde:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Det råder en nära nog
hundraprocentig enighet inom alla politiska
kretsar i Sverige om att vårt
land har utomordentligt starka skäl att
hålla hårt fast vid sin alliansfria utrikespolitik.
Jag vet inte någon i ansvarig
ställning som yrkar på en förändring
i sådan riktning att Sverige
skulle uppge denna traditionella hållning
för att i stället ansluta'' sig till Atlantpakten
och NATO. Detta klara fasthållande
vid alliansfriheten gäller även,
jag betonar det, i fråga om villkor och
former för en eventuell anslutning till
EEC.

Den omständigheten att vi själva inte
vare sig kan eller vill deltaga i bindningar
inom Atlantpakten eller NATO
betyder emellertid på intet sätt att vi
skulle se på utvecklingen inom NATO
med likgiltighet såsom på något som
egentligen inte kommer oss vid. Förutsättningen
för att Sverige, som dock är
ett litet, folkfattigt land, skall våga sig
på äventyret att söka stå på egna ben
i en farlig värld är just att den militära
maktbalansen i Europa är utomordentligt
jämn, så jämn att en överflyttning
åt ena eller andra hållet även av vår
relativt en stormakt ganska ringa krigspotential
kan ha en avgörande betydelse
i en given situation.

Att NATO-solidariteten består och att
den omfattar Danmark och Norge betraktar
jag som en av förutsättningarna
för vårt eget försvar och vår egen utrikespolitik.
Tanken på ett nordiskt
försvarsförbund tror jag i likhet med
herr Wedén för närvarande saknar underlag
i verkligheten. Från dessa utgångspunkter
förvånar det mig därför
en aning, att regeringen i sin ganska
omfattande deklaration tar så lätt på

108

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 196G cm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

den senaste tidens händelser. General
de Gaulles faktiska uppsägning för
Frankrikes del av NATO till 1969 är
dock en händelse av utomordentlig betydelse
för den europeiska säkerhetspolitiken
och därmed också för våra
egna möjligheter att leva vidare i relativ
trygghet. Uppsägningen ingår som
ett logiskt led i generalens allmänna
europavision som syftar till en avspänning
och en uppgörelse mellan de europeiska
staterna, oavsett om de tillhör
öst eller väst, och vidare till ett i
förhållande till USA fullt självständigt
Europa.

Uppsägningen av medlemskapet i
NATO är uppenbarligen det stora trumfkort
som general de Gaulle skall ha med
sig i bagaget vid sitt försommarbesök
i Moskva. Ingenting kan väl vara mera
behagligt för Sovjet än att se NATO åtminstone
börja vittra sönder. Det behöver
inte betyda att Sovjet har aggressiva
planer mot Västeuropa. Även för
Sovjet och Sovjets satellitländer innebär
vakthållningen vid gränsen mot
Västeuropa också i fredstid utomordentligt
stora personella och ekonomiska
påfrestningar. Man svarade också
omedelbart på de Gaulles utspel med
en antydan om möjligheten av en
minskning av Warszawapaktens potential.
De här som är benägna att godta
en försvagning av NATO brukar stryka
under att det är så mycket som hänt
sedan förbundet stiftades i slutet av
1940-talet och att numera ingen fara hotar
Europa från Sovjet. Jag hoppas,
herr talman, att de har rätt i det, men
det rör sig väl både för dem och för
mig mera om förhoppningar, mera om
tro än vetande. Berlin-muren står i alla
fall där den står, och där utspelas fortfarande
händelser som upprör en allmän
opinion.

Parallellt med NATO-uppsägningen
sysslar man på fransk sida med största
iver med att söka stärka och bygga
ut sina positioner på andra sidan Tyskland.
Generalen reser, som jag nyss

nämnde, själv till Moskva och kanske
även till Polen i sommar. Förra året
reste det franska utrikesutskottet under
ledning av förre utrikesministern
M. Schuman runt till samtliga satellitstater,
och i år kommer den goodwillresan
att följas upp av utrikesminister
Couve de Murville. Resorna avser uppenbarligen
att söka bygga upp Frankrikes
gamla politiska, kommersiella och
inte minst kulturella positioner i Östeuropa.

Västtyskland har emellertid inte varit
overksamt utan öppnar han delsdelegationer
och andra ekonomiska kontaktställen
på löpande band i samma
stater, såvitt jag förstår med både ekonomisk
och diplomatisk framgång.

Den viinskapspakt som för några år
sedan ingicks mellan Frankrike och
Tyskland föreföll oss alla som en stor
och utomordentligt glädjande händelse,
en händelse som markerade en vändning
i Europas moderna historia och
som vi betraktade som inseglet på att
ett nytt Europa höll på att födas.

Mot bakgrunden av detta är det med
en viss oro som vi nu iakttager det relativa
avsvalnande i de känslomässiga
relationerna som håller på att inträda.
För många tyskar, särskilt för dem som
tillhör de litet äldre generationerna,
ter sig Frankrikes trevare efter kontakter
med Sovjet och östsatelliterna
»om ett upprepande av gamla historiska
konstellationer, vilka merendels slutat
i tragedier. Man erinrar sig historiska
slagord om en »dubbel front»,
och »inringningspolitiken» som vi kände
den från gamla tider. När general
de Gaulle emfatiskt förklarar att utländska
trupper, om de över huvud
taget skall få finnas på fransk jord,
inte kan tillåtas där med mindre än
att de står under franskt överbefäl, så
ligger det naturligtvis mycket nära till
hands att man i Tyskland frågar sig,
om inte också samma principer skall
gälla där. De besinningsfulla krafter i
Tyskland, som vill tänka sig det tyska

Onsdagen den 23 mars 1900 em.

Nr 12

109

Bundeswehr allenast som eu del av det
atlantiska försvaret, kan med general
de Gaulles utspel få ökade svårigheter
att hålla de nationalistiska kretsarna
inom tillbörliga gränser.

För många — kanske de allra flesta
— tyskar är det dominerande politiska
problemet hur ett upphävande av Tysklands
delning skall kunna uppnås. Förhoppningarna
i den riktningen har väl
inte vuxit genom det som nu har inträffat.

Men, herr talman, detta är inte enbart
ett tyskt problem. För hela Europas
säkerhet är det av grundläggande
betydelse att nu äntligen, mer än tjugo
år efter världskrigets slut, fred blir
sluten mellan Tyskland och dess grannar
— och sluten på ett sådant sätt, att
inte en betydande del av det tyska folket
känner sig utelämnad och kuvad,
men också så — jag betonar det — att
Tysklands grannar kan känna tillbörlig
trygghet.

Detta centrala europeiska säkerhetsproblem
finns märkligt nog inte med
ett ord berört i regeringsdeklarationen.
Kanske ligger problemet alltför
nära, kanske är det för oss alla litet
lättare att tala om mera fjärran liggande
politiska oroshärdar.

General de Gaulle strävar efter europeisk
självständighet gentemot Förenta
staterna. Säkerligen har han med
sitt drag smitt samman Europas starkaste
makt, Tyskland, med Förenta staterna
hårdare än någonsin tillförne.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! För några veckor sedan
hade jag nöjet att diskutera sanktionsproblemet
med Mr. Colin Legum, vars
bok om Sydafrika har spelat en viss
roll för den svenska opinionsbildningen
i denna fråga. Jag måste säga att vi
hade rätt svårt att komma i närkamp,
därför att vi i långa stycken var överens
i vår bedömning.

Vi var t. ex. ense om att England

Utrikes- och handelspolitisk debatt

spelar eu nyckelroll i fråga om sanktioner
mot Sydafrika och att det inte
är rimligt att tänka sig att ett sanktionsförsök
skulle ha någon framgång
utan Englands medverkan. Legum varnade
också hl. a. mycket bestämt för
föreställningen, att Verwoerdregimen
skulle vara så till den grad svag, att ett
väpnat uppror eller militär intervention
utifrån skulle vara en näraliggande
eventualitet i Sydafrika. Han hävdade
tvärtom att den vita minoriteten
i dag i flera avseenden har en starkare
ställning än 1960, året före Sharpevillemassakern,
även om bantustanpolitikens
misslyckanden utan tvivel är ägnade
att bereda svårigheter.

Jag har i och för sig ingenting att
invända mot dessa bedömningar. Man
kan säga att Legum tillhör den meningsriktning
som dels ivrar för sanktioner
mot Sydafrika, dels är optimistisk om
sanktioners verkan. Men han uttrycker
sig i dag något mer nyanserat och
försiktigt om sanktionernas möjligheter
än i sin bok, som utkom 1964. Det kan
väl till någon del förklaras av att det
sedan dess framkommit åtskilligt material
som belyser Sydafrikas motståndskraft
mot ekonomiska sanktioner.

Vi diskuterade litet grand Sveriges
politik i detta sammanhang. Legums
enda konkreta förslag var att Sverige
skulle uttala att situationen i Sydafrika
utgör ett hot mot freden — en beställning
som ju redan är effektuerad.

Då det gällde rhodesiasanktionernas
effektivitet tillhörde Legum optimisterna.
I polemik mot mera skeptiska afrikaner
hävdade han att det är omöjligt
att i februari uttala sig om dessa sanktioners
verkan; man måste avvakta till
i maj, när sanktionerna blir mera kännbara,
en bedömning som tycks överensstämma
med den officiella brittiska.

Ett alltför litet antal av kammarens
ledamöter fick förra veckan tillfälle att
lyssna till en annan bedömare av sanktionsproblematiken,
den kände norske

Ilo

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fredsforskaren professor Johan Galtung.
Denne hör till pessimisterna och han
grundar bl. a. sin pessimism på ett besök
i Rhodesia, där han bevittnat hur
den vita minoriteten hårdnar i sitt motstånd
mot sanktionerna och demonstrerar
en optimism om sina möjligheter att
överleva, som är ganska skrämmande.

Galtung betonade speciellt i sin föredragning
för riksdagsmännen att det
ingalunda är säkert att de ekonomiska
uppoffringar, som sanktioner kan leda
till, också skulle försvaga den psykologiska
och politiska motståndskraften
hos den part som drabbas. Det är naturligtvis
en synpunkt som är värd att
observera. Jag tycker nog för min del
att Galtung målat väl mycket i svart.
Inför Legums försiktiga optimism och
Galtungs utpräglade pessimism vill jag
placera mig någonstans mitt emellan.

Men vare sig man delar den ena eller
den andra bedömningen — och båda
kan ha skäl för sig — är det uppenbart
att det finns all anledning att understryka
vad utrikesutskottet framhåller
i sitt utlåtande, nämligen »nödvändigheten
av att iakttaga särskild omsorg
i fråga om organiseringen av internationella
bojkottaktioner», eftersom »tidigare
erfarenheter utvisar, att en sanktionsåtgärd,
som har otillräckligt underlag
och därför misslyckas, kan tillfoga
världsorganisationen allvarlig och kanske
obotlig skada».

Kring denna bedömning har utskottet
samlats. I själva verket ansluter sig även
herr Wedén till denna åsikt. Men samtidigt
har han haft ett förtvivlat behov
av att skaffa sig något slags egen profil
och representera en av folkpartiets
tre linjer i sydafrikafrågan. Han har
åstadkommit en reservation, som saknar
både huvud och svans och som är
fylld av besynnerligheter. Jag skall bara
belysa några av dessa.

Herr Wedén underlåter i sin reservation
att tillräckligt klart markera
skillnaden mellan beslut och rekommendationer
av säkerhetsrådet i sanktions -

frågor och rekommendationer av generalförsamlingen
i samma frågor. Han
medger att rekommendationer från säkerhetsrådet
har högre dignitet, men
han observerar inte alls de utomordentligt
väsentliga skillnaderna mellan rekommendationer
från dessa två instanser,
som har helt olika befogenheter och
arbetsuppgifter inom världsorganisationen.

Herr Wedén skriver »Självklart måste
dock varje beslut från en medlemsstats
sida att följa en rekommendation om
åtgärder av sanktionskaraktär föregås
av en noggrann prövning.» Han nämner
även vad denna prövning bör avse:
»Prövningen bör avse om anslutningen
till rekommendationen kan väntas bli
tillräckligt omfattande för att göra sanktionerna
effektiva liksom även om sanktionerna
verkligen skulle tjäna syftet att
avlägsna ett hot mot freden.»

Detta är de enda två kriterier, som
herr Wedén nämner när det gäller för
Sverige att exempelvis ta ställning till
en rekommendation från generalförsamlingen
om sanktioner mot det ena eller
det andra landet. Herr Wedén måste ha
råkat ut för en fatal glömska. En prövning
av detta slag måste ändå ta hänsyn
till en hel rad andra faktorer:

1) Har rekommendationen tillkommit
i stadgeenlig ordning? Detta är en ganska
viktig fråga, som man har anledning
att ställa inför flera av de rekommendationer
generalförsamlingens majoritet
ställt sig bakom.

2) Har Sverige röstat för rekommendationen?
Det är ingen oväsentlig fråga.

3) Skulle en tillämpning av en sådan
rekommendation stå i överensstämmelse
med de internationella avtal på andra
områden, som Sverige anslutit sig till?
Denna prövningsfråga har herr Wedén
också glömt bort.

4) och allra viktigast: Skulle en tilllämpning
av en rekommendation av
sanktioner mot ett bestämt land stå i
överensstämmelse med Sveriges neutralitetspolitik?
Denna fråga blir knappast

Onsdagen den 23 mars 1‘JGG em.

Nr 12

111

aktuell när det gäller sanktioner mot
Sydafrika eller Rhodesia. Men lägg märke
till att herr Wedén i detta sammanhang
för ett principiellt resonemang,
som gäller varje slags rekommendationer
av sanktioner. Det är väl alldeles
klart att om en majoritet i FN:s generalförsamling
rekommenderar ekonomiska
stridsåtgärder exempelvis mot en
stat som tillhör det ena eller andra storinaktsblocket,
måste en neutral stat som
Sverige mycket allvarligt fråga sig: Är
det i överensstämmelse med vår neutralitetspolitik
att tillämpa en sådan rekommendation?
Denna synpunkt har
herr Wedén och hans supporter herr
Ohlin alldeles glömt bort. Det förefaller
mig litet oförsiktigt att på detta sätt
skapa ett intryck av att folkpartiet eller
åtminstone en del av folkpartiet nonchalerar
neutralitetspolitikens förpliktelser.

Längre fram i sin reservation hävdar
herr Wedén att såväl den danska regeringens
åtgärder som den svenska regeringens
handlande i nära anslutning
därtill under FN:s höstsession har överensstämt
med syftet i den reservation
till förra årets utskottsutlåtande om Sydafrika
som herr Wedén och andra företrädare
för mellanpartierna lade fram.
Vilket nonsens, herr Wedén! FN-resolutionen,
som herr Wedén här åberopar,
och Sveriges ställningstagande för
denna innebar ju ett uttryckligt underkännande
av den linje som herr Wedén
drev med sådan envishet under förra
årets debatt om Sydafrika. Herr Wedén
kom gång på gång tillbaka till tanken
att det skulle vara någon poäng med
att genomföra sanktioner mot Sydafrika
utan Englands medverkan. FN:s generalförsamling
säger i sin resolution klart
att det enda möjliga i detta fall är universella
sanktioner, d. v. s. med även
Englands medverkan. I sin reservation
beklagar sig herr Wedén över FN-resolutionens
uttalande på denna punkt,
samtidigt som han åberopar Sveriges
anslutning till reservationen som ett
stöd för sin gamla förflugna tanke, som

Utrikes- och handelspolitisk debatt

numera dess bättre är död och begraven.

Jag skall inte fördjupa mig alltför
mycket i de andra egendomligheterna.
När det gäller Rhodesia slår herr Wedén,
som det redan har sagts, in öppna
dörrar. Vad han här skriver är i allt
väsentligt bara ett eko av utrikesministerns
tankar. Visst är det sant att rhodesiasanktionerna
nu i hög grad måste
ställas i centrum, att detta blir en prövosten
och att det är angliiget att de
blir effektiva just mot bakgrunden av
de pessimistiska rapporter som vi nu
får från olika håll. Vi bevittnar tecken
till olust inför dessa sanktioner bland
konservativa krafter både i vårt eget
land och i andra länder. Herr Bohman
sköt in sig på läkemedelsexporten till
Rhodesia och appellerade till humanitära
känslor. I själva verket får nog
hans framstöt betraktas som ett uttryck
för den olust som man har lagt märke
till hos vissa kretsar inom näringslivet
inför det faktum att Sverige mera konsekvent
och systematiskt än andra länder
tillämpat säkerhetsrådets rekommendation
av rhodesiasanktionerna.

Några av oss kan bidra med ytterligare
ett exempel på denna konservativa
olust. I samband med Europaförsamlingens
januarisession frågade sig socialdemokraterna
från Sverige, om det
inte skulle vara möjligt att på något sätt
aktualisera rhodesiafrågan och behovet
av effektiva sanktioner i denna församling.
Det förhåller sig ändå så att de
västeuropeiska staterna, som där är representerade,
spelar en alldeles särskilt
stor roll när det gäller att göra dessa
sanktioner fullt effektiva. Vi skisserade
därför ett mycket måttfullt resolutionsförslag.
Vi yrkade inte på att församlingen
skulle ansluta sig till tanken på
bindande sanktioner mot Rhodesia —
vi visste att det hade varit utsiktslöst.
Vi försökte ännu mindre aktualisera frågan
om sanktioner mot Sydafrika, ty
vi visste att vi i så fall inte ens hade
fått ihop de tio underskrifter som krävs

112

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

för att lägga fram en resolution i Europaförsamlingen.
Däremot knöt vi an till
det faktum att de västeuropeiska regeringarna
officiellt accepterat säkerhetsrådets
rekommendation och sagt sig
vara villiga att stödja den. Men vi ansåg
att parlamentarikerna här skulle kunna
trycka på. I resolutionsförslaget hänvisade
vi till vilken betydelse det har för Europas
prestige i Afrika och på andra håll
att man verksamt bidrar till raskonflikternas
lösning. Vi uttryckte oro över
den vita självständighetsförklaringen i
Rhodesia. Vi noterade säkerhetsrådets
rekommendation och vi appellerade till
Europarådets ministerkommitté att inleda
samråd om en effektiv tillämpning
av säkerhetsrådets rekommendation av
sanktioner mot Rhodesia.

Vi lanserade vidare tanken på att
Europarådet skulle kunna insamla uppgifter
om vilka åtgärder medlemsstaterna
hittills vidtagit för att tillämpa
säkerhetsrådets rekommendation. Vi uttryckte
slutligen förhoppningen att ministerkommittén
skulle kunna hjälpa till
med samordningsuppgifter för den händelse
det bleve nödvändigt att ytterligare
skärpa de ekonomiska sanktionerna
mot Rhodesia.

Det är klart att vi inte hade gjort en
sådan framstöt, om vi inte hade haft
någon trygghet för att den skulle möta
förståelse bland de mest intresserade.
Vi kunde snabbt konstatera, att våra
norska partivänner var med på saken,
och framför allt att det parti, som här
bär ett särskilt ansvar, nämligen det
brittiska arbetarpartiet, fann en svensk
framstöt av detta slag ytterligt välkommen.
Vi fick också stöd från bl. a. ledande
danska liberaler. Det är glädjande
att centerpartiets ledare omedelbart
ställde sig bakom initiativet. Vi skall
väl också kunna räkna med folkpartisterna.

Däremot demonstrerade de svenska
högermännen omedelbart sitt motstånd
mot tanken på att vi skulle hjälpa till
att pressa på i sanktionsfrågan. De var

mycket ivriga att markera att de inte
var överens med oss. De agiterade mot
förslaget och skyndade sig att rapportera
hem till Svenska Dagbladet om det
motstånd som de mötte bland de konservativa
krafterna inom Europarådet.
Det förhåller sig ju nämligen så, att den
positiva inställning till sanktioner, när
det gäller både Sydafrika och Rhodesia,
som råder här i landet, ingalunda
liar någon mera påtaglig motsvarighet i
andra västeuropeiska stater. Vi mötte
exempel på en alldeles påfallande ljumhet
och olust när dessa frågor fördes
på tal. Tonen blev en smula snäsig när
man berörde de afrikanska problemen.
Naturligt nog var det brittiska konservativa
partiet motståndare till förslaget,
men även de katolska partierna
ute i Europa var olustiga, beklagligtvis
också vissa liberala partier. Den västeuropeiska
socialdemokratien intog däremot
en betydligt mer positiv hållning.

Frågan blev ajounerad. Den kommer
upp igen i övermorgon vid politiska
kommitténs sammanträde. Jag är uppriktigt
sagt inte särskilt optimistisk beträffande
utgången. Jag är medveten
just om den konservatism, den ohåga
som härvidlag råder ute i Europa och
som alltså har sina utlöpare även här
i landet.

En sak som överraskade mig var att
gaullisterna i församlingen tydligen var
mycket ointresserade av detta förslag.
Jag hade annars inbillat mig att Frankrikes
intresse av goda relationer till
det svarta Afrika kunde påverka deras
bedömningar. Jag kom att tänka på den
lilla observationen när jag helt nyligen
fick i min hand ett klipp ur ett franskt
officiellt organ, Moniteur officiel du
Commerce International för den 26 februari
1966. Det är ett råd till franska
importörer och exportörer. Man drar
de franska exportörernas uppmärksamhet
till det faktum att de senaste händelserna
i Rhodesia förändrat Englands
handelsförbindelser med Rhodesia och
att det nu öppnar sig nya möjligheter

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Nr 12

113

för franska exportörer att få avsättning
för en rad olika varuslag t. ex. instrument
för telekommunikation, elektrisk
utrustning, kemiska produkter m. m.

Herr talman! Nog ser det ut som om
det skulle behövas ett internationellt
opinionstryck för att täppa till hålen i
sanktionsmuren mot Rhodesia.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att det
är en något egendomlig debattmetod
herr Björk i Göteborg tillämpar, när
han räknar upp en rad helt självklara
kriterier, t. ex. överensstämmelse med
den svenska utrikespolitikens huvudlinje,
och sedan säger: »Det har herrWedén
inte nämnt, och det har herr Wedén
inte nämnt.» Jag vet inte om herr Björk
kommit att fundera över att man ibland
inte nämner det självklara. De kriterier
herr Björk nämnde var så självklara,
att jag inte ansåg det nödvändigt att
beröra dem.

Herr Björk föreföll på något sätt vilja
bestrida att det var en olycklig situation
som inträffade, då den svenska
regeringen i höstas i en hastig vändning
ansåg sig tvingad att rösta som
den då gjorde på det föreliggande resolutionsförslaget
i sydafrikafrågan. .lag
tycker att det var mycket bra, att den
svenska regeringen kom till detta resultat.
Och nog måste det sägas att detta
resultat står i överensstämmelse med
den reservation, som hade fogats till utrikesutskottets
utlåtande förra året och
som t. ex. herr Wahlund röstade för,
trots att denna reservation — det skall
jag gärna säga — hade en något mera
djärv utformning än vad årets reservation
har. Och nog är det befogat att uttrycka
uppfattningen att det hade varit
bra om man från svensk sida på ett
tidigt stadium tagit ett initiativ och
därmed kunnat undvika den förvirring
som faktiskt uppstod när det gällde
ställningstagandet i dessa frågor.

Herr Björk säger vidare, att jag i re -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

servationen uttalat mig mot universalitetcn
och mot tesen att imrje stats deltagande
är ett villkor för att sanktioner
skall bli effektiva. Ja, det har jag
gjort, men jag tror att det är mycket
väsentligt att Storbritannien deltar i sådana
åtgärder i sydafrikafallet för att
de skall bli effektiva. Det är därför som
jag också särskilt understrukit vikten
av att man så snart som möjligt får till
stånd ett arrangemang som medger en
skälig utjämning av de faktiska kostnader
och uppoffringar, som drabbar
olika länder vid tillämpningen av effektiva
sanktioner.

Får jag till slut säga, att herr Björk
på något sätt påminner mig om den
engelske skalden Robert Browning som
ansåg att det var endast han och Gud
Fader som begrep vissa dikter. Hr
Björk vill gärna ge oss intrycket att han
på något vis agerar som Gud Fader:
han kan allting, han vet allting, han
prövar alla faktorer och drar alla konsekvenser
av allting. Det är bra att vi
i kammaren har en sådan auktoritet,
men attityden verkar ibland något anspråksfull.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! De som lyssnade till
herr Wedéns långa utläggning om
världspolitikens alla problem och deras
lösning fick ju ett bestämt intryck
av att de lyssnade till en talare som
är övertygad om att han kan och förstår
allting i den internationella politiken.
Jag är inte riktigt övertygad om
att han gör det. Jag tror över huvud
taget inte att någon av oss kan få mer
än små skärvor av kunskapen om dessa
ting.

När herr Wedén säger att han inte
velat räkna upp självklara kriterier för
en prövning av sanktionsrekommendationer,
är det rätt märkvärdigt att han
funnit det angeläget att framhålla, att
man måste veta om rekommendationen

114

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

blir tillräckligt omfattande, om den blir
effektiv och om den verkligen tjänar
sitt syfte. Detta är väl precis lika självklara
ting som de kriterier jag anfört.

Nej, herr Wedén, det är inte så lätt
att bortförklara denna fatala glömska.
Herr Wedén uppträder med otroliga
pretentioner när det gäller denna reservation.
Man när man sedan påpekar
blottor och brister kryper han undan.
I dag talar lian om att det är mycket
väsentligt att England kan delta i ett
sanktionsbeslut. Men han drev nästan
hela förra året den andra linjen, nämligen
att man mycket väl kunde tänka
sig sanktioner utan England. Han säger
att han ivrar för en kostnadsfördelning
när den gäller sanktioner. Ja,
men det är ju regeringen som har lam
serat den idén. Och han har djärvheten
att vidhålla att Sveriges röstning
för FN-resolutionen i höstas på något
sätt skulle ligga i linje med den reservation
som han pläderade för förra
året och som ju just vände sig mot tanken
på universella sanktioner. Nu försöker
herr Wedén rida på att man teoretiskt
kan tänka sig fall då sanktioner
blir effektiva även om de inte blir
fullständigt universella. Ja, det är klart
att om Mongoliska folkrepubliken inte
skulle vilja delta i sanktioner mot Sydafrika,
så har det kanske ingen större
betydelse. Men det är ju inte detta man
har grälat om. Man har tvistat om huruvida
det finns möjligheter att genomföra
effektiva sanktioner utan Englands
medverkan. På den punkten har
herr Wedén fått ge sig, och det är ju
bra det, men han borde helst också låtsas
om det.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björks i Göteborg
argumentering var på vissa punkter så
pass missvisande att jag inte kan låta
bli att störa kammaren än en gång. Jag
har, tycker jag, talat allför mycket förut
i dag.

Den ena punkten gällde mitt ageran -

de i läkemedelsfrågan. Herr Björk hade
modet att göra gällande att jag skulle
ha tagit upp den frågan uteslutande av
hänsyn till det svenska näringslivet och
för att spela på det missnöje som eventuellt
skulle kunna finnas inom det
svenska näringslivet med hänsyn till
rhodesiablockaden. Jag tycker inte att
man bör göra sådana tillvitelser här i
kammaren. Det finns inget som helst
stöd för herr Björks påstående.

Herr Björks redovisning av vad som
hände i Europarådet med anledning av
den svenska socialdemokratiska aktiviteten
då det gällde rhodesiablockaden
är också missvisande. Jag tror inte att
herr Björks agerande där nere syftade
till att stärka FN:s sanktionsbeslut i
och för sig, utan jag tror att andra syften
låg bakom. Men det lämnar jag därhän.
Att jag personligen inte kunde acceptera
det Björkska förslaget att engagera
Europarådet i rhodesiafrågan
och för sanktioner berodde på att det
icke finns någonting i Europarådets
statuter som medger att rådet sysslar
med sanktionsåtgärder.

Hade det socialdemokratiska initiativet,
som herr Björk förde fram, syftat
till att Europarådet skulle uttala sin
anslutning till vad FN hade beslutat,
hade jag inte haft någon invändning
alls att göra. Men i själva verket syftade
herr Björks initiativ längre, nämligen
till att Europarådet som sådant
skulle diskutera en förstärkning och en
utvidgning av sanktionerna gentemot
Rhodesia, och detta ligger helt utanför
Europarådets kompetens. Det var därför
jag opponerade mig.

Jag har intagit samma ståndpunkt
gentemot Europarådet som jag har hävdat
vara riktigt gentemot FN — på den
senare punkten har jag såvitt jag förstår
herr Björk med mig — nämligen
att Sverige skall se till att stadgarna
för olika internationella organ verkligen
tillämpas efter sin ordalydelse och
att vi inte tänjer dem därutöver. Vi bör
alltså i det hänseendet vara formalister.

Onsdagen den 215 mars 1966 em.

Nr 12

115

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bura vilja
fästa herr Björks i Göteborg och kammarens
uppmärksamhet på att den reservation
som jag har avgivit är en reservation
till ett bestämt utskottsutlåtande.
.lag har alltså i reservationen
berört de saker som ut.skottsutlåtandet
tar upp. I utskottsutlåtandet finns inga
av de kriterier nämnda som herr Björk
här talade om, och bl. a. av den anledningen
har jag inte diskuterat dem, men
jag upprepar att de var självklarheter.

Får jag emellertid sedan tillfoga, herr
talman, att jag tror att herr Björk har
rätt på en punkt, nämligen då han säger
att det verkligen behövs — om jag
fattade honom rätt — bestämda och
energiska insatser för att samla en opinion,
till att börja med i Europa, omkring
uppfattningen att det kan behövas
t. ex. ett beslut om bindande sanktioner
mot Rhodesia. Här behövs verkligen
insatser för att samla en opinion
även i den sydafrikanska frågan.

Jag skall gärna säga att det är ett
framsteg om herr Björk i Göteborg och
jag är överens om att vi båda, liksom
vi alla för övrigt, besitter endast skärvor
av den fulla kunskapen. Det är
självklart! Men jag skulle önska att ytterligare
en sådan skärva inginge i herr
Björks kunskaper, nämligen ett inseende
av att hans eget agerande är till hinder
för en sådan samling av opinionen
som han själv säger sig vilja åstadkomma.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Bohman säger att
jag misstänkliggör hans motiv. Omedelbart
därefter misstänkliggör han mina
motiv när det gäller aktionen i Europarådet.
Herr Wedén säger att min verksamhet
är till hinder för en samling i
frågan.

.lag saknar anledning att kommentera
dessa olika uttalanden.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Till herr Bohman vill jag bara säga
att det motiv som han nu anför för att
han icke ville stödja aktionen i Europarådet
saknar grund. Resolutionsförslaget
innebar icke något förslag om att
Europarådet självt skulle ta initiativ till
sanktioner, och så uppfattades det inte
heller.

Vad gäller dess formella karaktär och
dess förenlighet med Europarådets stadga
kan det kanske nämnas att en av
undertecknarna tidigare har varit Europaförsamlingens
president; han kanske
bär litet större möjligheter än herr
Bohman att bedöma resolutionens formella
korrekthet. Vad resolutionsförslaget
uttalade var en förhoppning om att
ministerkommittén skulle kunna bidra
till samordningen av medlemsstaternas
ytterligare sanktionsåtgärder. Det innebär
icke ett krav på att ministerrådet
självt skulle ta initiativ till sådana sanktioner.
Om nu herr Bohman tyckte att
formuleringen var oklar, kunde han ha
yrkat på en ytterligare precisering i stället
för att rusa i väg och bryta den
svenska enigheten i frågan.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om den omständigheten
att en person tidigare varit
president i Europarådet ger honom
större förmåga att bedöma rådets kompetens.
Jag anser att jag också med lika
god rätt kan göra detta.

Om resolutionsförslaget enbart hade
syftat till att stödja FN, hade det icke
föranlett någon erinran från min sida,
vilket jag också framhöll nere i Strasbourg.
Nu syftade det längre. Det begärde
dessutom en kartläggning av vad
som hade gjorts av Europarådets stater
för att stärka sanktionsbeslutet. Därom
är väl inte heller så mycket att säga.
Men det gick ännu längre; man skulle
också pröva vad som ytterligare kunde
göras för att genom sanktionsåtgärder
åstadkomma ett resultat i Rhodesia. Det
är framför allt den sista punkten som

116

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

jag finner — vad nu än den apostroferade
presidenten må tycka — ligga utanför
Europarådets verksamhetsområde.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag har behov av att
endast på en enda punkt beröra herr
Björks magistrala eller kanske snarare
litet skolmästaraktiga anförande. Anledningen
därtill är att denna punkt är sakligt
betydelsefull; det gäller nämligen
den lilla insinuanta vändningen mot
herr Bohman beträffande rhodesiasanktionerna
med embargot av läkemedel.

Till detta vill jag i korthet säga att
jag personligen har erfarit att det har
väckt vemod och förvåning i stora kretsar.
Jag har mött denna reaktion bland
människor som varit verksamma inom
Röda korset och Rädda barnen. Det är
sådana människor som vant sig vid att
tänka i den digniteten att hjälp med
livsmedel och medicin, läkare och vård
tar över motsättningar av både politisk,
rasbetonad och religiös karaktär. Man
drar inte sådana gränser när det gäller
att hjälpa människor i sjukdom och nöd.
Därför tror jag att det är riktigt, att
utrikesledningen, i den mån det blir
möjligt, allvarligt omprövar denna fråga.

I övrigt skall jag be att i all korthet
vid denna tidpunkt få inskränka mig
till att på tre punkter uttala min positiva
överraskning över regeringsförklaringen
här i dag. Det gäller för det
första den allmänna skildringen av situationen
i u-länderna. Jag tror att det
realistiska och öppna språk, som förs i
regeringsdeklarationen på den punkten,
är av värde i all den mycket falska och
verklighetsfrämmande romantik som
frodas här i landet. Det är bättre att
öppet säga hur det är. U-hjälpen har
drivits fram till en stor folkrörelse och
flertalet människor, som känner sig engagerade,
har aldrig varit där ute och
har inte en aning om hur det i praktiken
ser ut och därför så lätt gör sig
felaktiga föreställningar.

Den andra punkten där jag gärna vill

erkänna att jag blev positivt överraskad
gäller den nya attityden inför den omstrukturering
av marknaderna i Europa,
som vi av allt att döma står inför inom
en icke alltför avlägsen framtid. Jag
tar fasta på att regeringen efter utrikesministerns
och handelsministerns inlägg
i dag kommer att se till, att politisk
dogmatik och andra mera tomma
och innehållslösa föreställningar icke
får hindra anpassning till ett nytt marknadsläge
där Sverige måste ha kontakt
för att kunna leva vidare.

Jag vill slutligen också ansluta mig
till skildringen av nedrustningsfrågan,
och där har jag, herr talman, behov av
att ett ögonblick stanna för vad utrikesministern
meddelat i deklarationen i
dag. Det är viktigt att opinionen i Sverige
blir upplyst in concreto om denna
problematik. Utrikesministern hade en
replik på förmiddagen, och jag hade
en känsla av att det i och för sig förfärande
faktum han upplyste om lämnade
kammarens ledamöter tämligen
oberörda. Han citerade den biträdande
chefsdelegaten i den amerikanska delegationen
i Geneve, Fischer, som uttalat
att sedan nedrustningskonferensen våren
1962 — alltså i dagarna för fyra
år sedan — tog sin början, då amerikanerna
lade fram ett förslag om att
frysa atomupprustningen, ett förslag
som emellertid avvisades av den ryska
delegationen, hade denna upprustning
och anskaffning av nya atomvapen stigit
med den siffra som utrikesministern
här nämnde, nämligen 550 procent,
och det kunde antas att utvecklingen
varit parallell på den ryska sidan. När
man vet att man i varje fall 1963 var
framme vid en betydande, vad de amerikanska
experterna på området kallar
»over kill capacity» (överkapacitet i
effekt att döda och utrota mänskligheten
på jorden), så förstår man vilken
fasansfull arsenal det finns både i väster
och i öster om ett nytt världskrig
skulle bryta ut.

Det är mot denna bakgrund man har

Onsdagen den 23 mars 19(>(> em.

Nr 12

117

att se den skildring som finns -—- i
knapphet naturligtvis, men ändå i klartext
— i deklarationen nämligen att det
har framlagts ett förslag, som supermakterna
i allt väsentligt är ense om, att
få världens länder att ansluta sig till
en konvention om icke-ytterligare spridning
av atomvapen. Häremot har Sverige
och även de övriga åtta icke allierade
staterna lagt fram ett motförslag
om totalt provstopp eller — eventuellt
och — produktionsstopp för atomvapen.

Jag vill säga här inför kammaren att
skulle supermakterna få igenom sitt förslag
om icke-spridningsavtal, som till min
förvåning bland stora kretsar av de växande
svenska skaror, som nu tycks ansluta
sig till en pacifistisk uppfattning,
har vunnit livlig sympati, innebär det
ur världsfredens synpunkt den enda
vinsten att de små länderna, som icke
har kärnvapen, framför allt de som icke
är paktanslutna, skulle berövas sin
handlingsfrihet, medan däremot samtliga
övriga länder, de som är anslutna
till NATO-pakten eller Warszawapakten,
liksom naturligtvis framför allt de
båda supermakterna, skulle ha fortsatt
handlingsfrihet och kunna fortsätta att
lagra hur mycket kärnvapen som helst.

Det är alltså en ur världsfredens synpunkt
utomordentligt viktig fråga som
för närvarande behandlas i Geneve. Jag
anser att detta är en av de verkligt stora
frågor, varom svenska folket behöver
upplysas. Man behöver här en stark
folkmening att falla tillbaka på när man
gör sitt bästa för att få fram ett riktigt
beslut, dvs. ett beslut som i någon mån
hejdar kärnvapenupprustningen.

I det fallet kan man naturligtvis göra
den invändning, som herr Ohlin gjorde
på förmiddagen, att det inte räcker att
begränsa denna nedrustning eller detta
stopp för fortsatt upprustning enbart
till kärnvapen. Det är principiellt alldeles
riktigt, det är väl alla ense om.
Det är givet att det, som herr Ohlin tilllade,
lätt blir en snedbalans på den kon -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ventionella vapensidan i Europa, om vi
skulle få total nedrustning på kärnvapensidan
och ingenting gjordes mot de
konventionella rustningarna. Men mot
bakgrunden av de fakta som relateras
i deklarationen och som understrukits
av mig måste man ändå säga att det är
så väsentligt att i första rummet få stopp
på kärnvapenupprustningen, att relationen
krymper samman till en mera teoretisk
än praktisk frågeställning. Så långt
ger jag min anslutning till deklarationen.

Om jag sedan, herr talman, något får
uppehålla mig vid vad regeringsdeklarationen
säger i vietnamfrågan, har jag ett
behov av att göra en nyansering även beträffande
denna. I deklarationen skildras
den opposition mot den amerikanska
regeringens politik som växt fram och
enligt deklarationen fortfarande växer
fram och förstärkes i Amerika. Länge
trodde jag själv att detta var riktigt och
att vad jag läste härom i svenska tidningar
var verklighetstroget. Under september
månad i höstas hade jag emellertid
tillfälle att tillsammans med ett antal
riksdagskamrater göra en resa genom
Förenta staterna.

Jag sökte där lägga manken till för
att utforska opinionen och snart står
det klart, att de gallupundersökningar
som görs i Amerika talar ett tämligen
riktigt språk. Det finns många nyanser
inom opinionen bland den väldiga befolkningen
i Förenta staterna i fråga
om kriget, men den starkaste oppositionsrörelsen
är otvivelaktigt — det visar
också gallupundersökningarna —
den som fortast möjligt vill ha slut på
detta krig och därför kräver insatser
av mycket större dignitet än som hittills
har förekommit. Jag skulle tro att
vad som utgör den svåraste påfrestningen
för den amerikanska regeringen
blir att hålla dessa kretsar i schack,
så att de inte växlar till en stormande
folkopinion som kräver eu väsentlig
utökning av vietnamkriget, alltså just
det som man i regeringsdeklarationen

118 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

säger att vi inte under några förhållanden
kan tänka oss.

Det hade varit riktigare för att få en
bättre balans i regeringsdeklarationen,
om man, efter att ha skildrat den folkstämning
som blir mer och mer oppositionell,
vilket jag alltså inte tror på,
även talat om de hearings i den amerikanska
senaten, som vi också har sett
i svensk TV, och dessutom tillagt hur
dessa hearings slutade. Mina ärade
kammarkamrater! Vi vet ju alla, att de
slutade med en förkrossande majoritet
för den politik som Vita huset fört.
Jag vill minnas att det i senaten bara
var två röster emot och i runt tal ett
hundra röster för denna politik. Detta
visar ju att den bild man får uppmålad
i Sverige av att det skulle finnas en
djupare splittring inom den amerikanska
nationen i vietnamfrågan är oriktig.
Det finns dess bättre olika åsikter, men
en sådan splittring förekommer inte.
Man kan beklaga det eller inte, beroende
på vilken inställning man har,
men man kan inte på denna punkt bestrida
faktum.

Jag hörde noggrant på socialdemokraternas
ledare i denna kammare, herr
Bengtsson i Varberg, när han talade
på förmiddagen, och några ögonblick
efteråt lyssnade jag lika noggrant på
kommunisten Hermansson. Jag reserverar
mig naturligtvis för finformuleringar
och eventuella upptäckter, när man
läser dessa anföranden. Men vid det
spontana intrycket, som ofta blir avgörande,
slog det mig hur små skillnaderna
var mellan dessa båda talare
och vilket svalg som skilde herr Bengtssons
i Varberg anförande och framställning
ifrån regeringsdeklarationen
som utrikesministern nyss hade läst
upp. Jag behöver inte säga att för mig
var det självklart att detta var ett av
de positiva dragen i regeringsdeklarationen.

Jag vill emellertid som ett bestämt
intryck säga att med tanke på den gentemot
Amerika mycket starkt polemiska

— jag skall inte säga antiamerikanska

— opinionsbildning som under många
månader drivits här i landet är det
inte märkvärdigt, om vi, som intresserar
oss för militära förhållanden och i
viss mån även polisiära sådana, har
kunnat lägga märke till hur den aktivitet
som utvecklas från den kommunistiska
sidan har tilltagit i styrka. Det
är alldeles självklart att den skickliga
propaganda, som man från kommunistiskt
håll lagt upp i den medström som
skapas av denna opinionsvåg, har tillfört
dessa element en goodwill, som
man enligt min mening noga måste ge
akt på.

Den är inte helt oriskabel. Jag skall
inte nämna något annat än den mycket
närgångna uppmärksamhet som visas
t. ex. alla militära övningar, som pågår
i svenska farvatten och jag noterar,
vilket jag kanske tidigare någon gång
gjort här i kammaren, att när de svenska
örlogsenheterna kommer ut till platsen
för övningarna är de främmande
iakttagarna också där, nästan lika säkert
som amen i kyrkan.

Vad jag sagt är enbart ägnat att mana
till uppmärksamhet även i fortsättningen,
och jag tar för givet att regeringen
är medveten om nödvändigheten
härvidlag.

Herr talman! I samband med Vietnam
skulle jag vilja tillägga en sak som
jag nyss glömde bort. Jag har haft tillfälle
att träffa tämligen inflytelserika
personer från några av småstaterna i
Sydostasien, nämligen Burma, Thailand
och Filippinerna. Det är intressant att
observera hur diametralt annorlunda
perspektivet ter sig för representanter
för dessa — skall vi säga — relativt
demokratiska länder än i de mest radikala
svenska kretsarna. I dessa länder
betraktar man det amerikanska
stödet, som ju är dubbelsidigt och avser
både krig och återuppbyggnad, som
ett livsvillkor för att små, fria stater
över huvud taget skall kunna existera
i fortsättningen i denna del av världen.

Onsdagen den 23 mars 1966 cm.

Nr 12

119

Herr talman! Efter de reflexioner jag
nyss utvecklade beträffande de totalitära
ländernas intresse för oss skulle
jag vilja vända på steken och säga, att
det här i landet finns människor som
också har intresse för de totalitära
staterna — i synnerhet för de enskilda
människorna där.

Med hänsyn till all den omtanke
som vi med rätta, jag understryker med
rätta, ägnar de förtryckta folken i
Afrika och Asien, är det i detta sammanhang
tillbörligt att även komma
ihåg människorna bakom järnridån,
som också är förtryckta. Jag skall som
bevis för att det finns sådan omtanke
hos oss be att få läsa upp en resolution
som för ett par år sedan antogs
av en krets representativa medlemmar
av folkpartiet. I resolutionen krävdes
av den svenska regeringen att frågan
om rätten för invånarna i de totalitära
staterna att inneha pass, som på samma
sätt som för invånarna i icke-kommunistiska
länder möjliggör att fritt besöka
andra länder skulle tas upp och
aktualiseras genom förslag till Förenta
Nationerna eller till annat lämpligt forum.

Endast några tiotal mil från oss lever
människor under sådana förhållanden
som, när det gäller de mänskliga rättigheterna,
snarare är sämre än för
många folk i Asien och Afrika.

.lag vill här också påminna om den
grupp av från sovjetockupationen
landsflyktiga människor från de baltiska
länderna, som en gång kom hit
och som nu har bJivit nyttiga svenska
medborgare men som odlar minnet av
sin hembygd på andra sidan Östersjön
och sin frändskap med de människor
som bor kvar där. Jag vill här framföra
ett önskemål från dem, som jag
vet delas av många rikssvenskar, nämligen
att åt dessa människor utverka
möjligheter att skicka gåvopaket till sina
i hemlandet kvarvarande anhöriga. De
har det svårt. Många är deporterade
till andra delar av Sovjetunionen. Där -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

för föreligger det så mycket större behov
av denna möjlighet att hjälpa från
Sverige. Men självklart är att hjälpen
skall ges på sådant sätt att garantier
skapas för att adressaterna verkligen
får sina försändelser.

Herr talman! Jag vill sluta med att
rikta en vädjan till utrikesministern
från många tusen människor här i landet
att man genom departementet tar
upp förhandlingar om sådana hjälpaktioner
till behövande människor i länder
bakom järnridån. Detta är inte att
kränka någon. Det är att hjälpa ■— och
det bör vara en central uppgift för oss
alla i detta land.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I regeringens utrikespolitiska
deklaration som vi har fått del
av i dag ägnas Sydafrika och dess raspolitik
ganska ringa utrymme och uppmärksamhet.
Men hos den svenska folkopinionen
tror jag att frågan inte har
minskat i intresse under åren som gått.
I Sydafrika och bland de afrikaner
som varit tvungna att lämna sitt land
därför att de vågat kritisera den rådande
fascistregimen har intresset för
frågan inte minskat.

Jag har skrivit på motion II: 428 och
vill här kortfattat redovisa anledningen
till att jag satt mitt namn under motionen.
Herr Wahlund har tidigare
lämnat en redogörelse för sydafrikafrågan
i FN. Den svenska inställningen
ledde länge till en indifferent hållning
i sydafrikafrågan, men så småningom
har en alltmer kompakt hemmaopinion
kommit regeringen att moderera sin
inställning och att gå ifrån sin tidigare
mera passiva roll. Sveriges röstning
för det afroasiatiska förslaget i fjol
höstas var ett steg i rätt riktning, och
vi hälsar det med tillfredsställelse.
Även formuleringarna i det föreliggande
utskottsutlåtandet är bättre än vid
tidigare behandling av liknande motioner.
Regeringen ligger emellertid
ännu liksom utskottets majoritet be -

120

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tydligt efter den svenska opinionen och
motionärerna.

Situationen i Sydafrika är, som sagts
här tidigare, nu allvarligare än någonsin.
Detta konstaterande har kunnat
göras många gånger förr i debatter här
i riksdagen. Metoderna från den rådande
regimens sida finslipas och förtrycket
skärps. Möjligheterna att få till
stånd en fredlig lösning är nu ytterligt
små. Chanserna för utomstående
att påverka situationen så att man får
en fredlig lösning synes inte vara stora.
Samtidigt växer de västerländska kapitalinvesteringarna
i Sydafrika.

I den situationen har jag ansett att
internationella sanktioner bör eftersträvas.
Sverige har, som framhålls i
motionerna, plikt att som neutralt land
och som föregångsland för internationella
humanitära aktioner gå i spetsen.
Vi motionärer anser att Sverige bör ta
initiativ. Jag är fullt medveten om att
det tillkommer säkerhetsrådet att med
för alla medlemsnationer bindande verkan
besluta om sanktioner. Men man
kan ju dessutom rekommendera sanktionsåtgärder,
och det har man gjort
i fråga om Rhodesia. På samma sätt kan
även generalförsamlingen rekommendera
sina medlemmar att ingripa med
sanktioner mot en stat. Från november
1962 finns en rekommendation till medlemsstaterna
att ansluta sig till en rad
ekonomiska sanktionsåtgärder mot Sydafrika,
men Sverige har inte gjort någonting
för att uppfylla vad som har
rekommenderats.

Vi menar att det är angeläget att Sverige
snarast tar konkreta initiativ i
FN för att få till stånd internationell
bojkott mot Sydafrika. I utskottsutlåtandet
finns liksom tidigare år, dock
ej så starkt accentuerat, argument mot
sanktionsförfarandet. Det har även påvisats
att problematiken kring ekonomiska
sanktioner under senare tid fått
ökad belysning genom säkerhetsrådets
rekommendation om sådana åtgärder
mot regimen i Rhodesia. Erfarenheter -

na av dessa försök blir enligt utskottet
av betydelse för bedömningen av liknande
sanktioner mot Sydafrika. Därvidlag
kan jag bara konstatera, att ett
av de största problemen med bojkotten
mot Rhodesia är den handel som går
via Sydafrika. En effektiv bojkott mot
Sydafrika skulle även göra bojkotten
mot Rhodesia effektiv.

Dessutom bör statsmakterna rikta en
uppmaning till alla statliga förvaltningar
och alla statliga företag att helt avstå
från import av sydafrikanska varor.
Jag är liksom reservanten herr Wedén
helt medveten om att detta icke
är något betydelsefullt ekonomiskt påtryckningsmedel
i och för sig, men det
skulle vara uttryck för riksdagens och
regeringens avståndstagande från apartheidpolitiken.
Jag är också ense med
herr Wedén om att den svenska regeringen
genom egna initiativ eller på
annat sätt skall underlätta en vidgad
nordisk aktivitet i sydafrikafrågan
samt att regeringen skall ta lämpliga
initiativ till beslut i säkerhetsrådet om
bindande sanktioner mot Rhodesia.

För att få till stånd effektiva sanktioner,
dvs. med de viktigaste stormakterna
som deltagare, skulle det vara
av stort värde, menar vi, om Sveriges
riksdag uttalade sig för en officiell
handelsbojkott av sydafrikanska varor.
Detta uttalande skulle få stor moralisk
betydelse bland alla tveksamma politiker
runt om i världen. Man kan kanske
tycka att vi därmed tillmäter Sverige
en alltför stor betydelse, men vi
tror att vår neutrala hållning och vår
ställning i FN gör att det finns fog för
ett sådant påstående.

Jag vill avslutningsvis säga att jag
har för avsikt att rösta för den reservation
som herr Wedén har avgivit till
utskottsutlåtandet.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Regeringsdeklarationen
innehåller inte mycket om den svenska
biståndsverksamheten i u-länderna. Men

Onsdagen den 211 mars 19(i(i em.

Nr 12

121

den tangerar vad som med all rätt betraktas
som ett centralt problem, nämligen
frågan om hur och hur snabbt
klyftan mellan de rika och de fattiga
länderna kan minskas. Att försöka uppnå
en bred höjning av den rent materiella
standarden bland de fattiga folkens
enskilda människor genom bättre
och tryggade inkomster är sannerligen
inte något självändamål. Möjligheterna
härför är i själva verket grunden och
förutsättningen för att vår biståndsverksamhet
skall bli meningsfylld och
få något bestående värde. Humanitära
insatser inom hälso- och sjukvård förlorar
nämligen mycket av sin mening
om patienterna, sedan de botats, på
grund av bristande resurser hos dem
själva och hos samhället inte har möjlighet
att upprätthålla den hygieniska
standard som är nödvändig för att de
inte skall bli sjuka på nytt. Men härvidlag
krävs att de enskilda människorna
har inkomster och att samhället därmed
får möjligheter att anlägga och
driva sådana serviceanordningar som
vatten- och avloppsanläggningar. Hur
god undervisning en mamma än får i
spädbarnshygien kan man inte vänta
att hon skall kunna tillämpa kunskaperna,
om hennes enda tillgång till vatten
utgörs av vad hon kan samla upp med
en rostig konservburk i vägbanans hjulspår.

För att komma till rätta med bristsjukdomarnas
härjningar bland barnen i
många av u-länderna kan man naturligtvis
genom sjukvårdsinsatser uppnå en
del — men bara en liten del. Genom undervisning
kan man också lära föräldrarna
hur kosten skall vara sammansatt.
Goda insatser på dessa områden
har gjorts av svenska läkare och sköterskor
i Afrika och Asien. Men om
bristsjukdomarna skall kunna bringas
att försvinna helt, måste nivån hos hela
folket höjas både materiellt och kunskapsmässigt.

Undervisning på bred bas, hävandet
av miljoner vuxnas analfabetism, vida -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

rcutbildning — inte minst i form av yrkesutbildning
— är också förutsättningar
för att u-ländernas folk skall kunna
hjälpa till med egen kraft att lyfta sig
upp till den högre ekonomiska och sociala
utvecklingsnivå som är nödvändig
för att funktionsdugliga demokratiska
system skall kunna skapas i deras liinder.
Dit kan man inte nå så länge den
övervägande delen av ett lands befolkning
på grund av okunnighet är fången
i medicinmäns våld och av seklers vidskeplighet
och fördomar.

Herr talman! Jag har här pekat på
några avsnitt av mänskligt liv ocli
mänsklig samlevnad, där utveckling och
framåtskridande i såväl fattiga som
mindre fattiga länder är intimt beroende
av den rent materiella standardnivån
och dess utveckling. Exemplen kan
mångfaldigas, men jag skall inte trötta
med det utan i stället dra den slutsats
som ligger så nära.

Visst måste vi fortsätta det inledda arbetet
av humanitär art för alt bota sjukdomar
och hindra undernäring och
svält. Vi får inte heller förtröttas i våra
strävanden att utveckla och förbättra
skolundervisning och yrkesutbildning
och så långt det är möjligt även vuxenutbildning
i u-länderna. På alla dessa
områden finns många värdefulla erfarenheter
att göra och mycket att vinna
i fråga om effektivitet genom samarbete
med den svenska missionen, som i flera
av dessa länder gjort betydelsefulla insatser
och förvärvat gott anseende. Ett
biståndsprojekt som den i dagarna etablerade
svenska lärarhögskolan i Nairobi
är också värt allt stöd.

Men det blir alltmer uppenbart att enbart
biståndsverksamhet av denna art
inte är tillräcklig. På lång sikt kan man
inte därigenom lösa u-ländernas problem.
De materiella resurser som både
de enskilda människorna och samhället
behöver härför måste komma från människornas
eget arbete. Eftersom just arbetstillfällen
saknas i en för oss oanad
utsträckning i u-länderna är det nöd -

122

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 19GG em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vändigt att jämsides med den konventionella
biståndsverksamheten hjälpa
dessa länder att bygga upp en produktion
för att skapa såväl sysselsättningstillfällen
som efterfrågan.

I första hand är det därvid angeläget
att bygga ut basnäringarna. Framför allt
jordbruket kan i många fall bringas upp
till betydande avkastningsökningar. Detta
har stor betydelse också med hänsyn
till den tilltagande svälten i världen.
På många håll finns vidare väldiga
arealer med särdeles goda förutsättningar
för högproduktivt skogsbruk med
stora årsavkastningar och korta omloppstider.

Det motstånd mot utländska kommersiella
engagemang, som tidigare varit
vanligt i många u-länder, har nu ersatts
med klara önskemål om att få det hittillsvarande
humanitära och tekniska
biståndet kompletterat med enskilda investeringar
i de egna länderna. Det
framstår alltmer uppenbart att u-länderna
själva anser att uppbyggandet av ett
näringsliv och en industrialisering är
nödvändiga förutsättningar för en höjning
av levnadsstandarden. Arbetstillfällen
och försörjningsmöjligheter måste
skapas både för landsbygdens överskottsbefolkning
och för det växande
storstadsproletariatet.

Att lämna u-länderna effektiv och
snabb hjälp i dessa avseenden är en lokaliseringspolitisk
uppgift av enorm
omfattning. För att den skall kunna lösas
fordras en samordning av biståndsorganens
och näringslivets insatser. Men
det är också nödvändigt att biståndsländerna
för en politik, som underlättar
och stimulerar näringslivets investeringar
i u-länder. De värden som dessa
därigenom tillförs är inte begränsade
till själva investeringskapitalen. Teknisk,
ekonomisk och administrativ kunskap
och erfarenhet följer med liksom
tillgång till forskningsrön och organisation
för marknadsföring. Moderbolagens
erfarenheter av yrkesutbildning är också
värden, som inte direkt kan uppskattas
i pengar.

Sveriges officiella hållning till den
alltmera nödvändiga samordningen av
konventionell biståndsverksamhet med
enskild kommersiell och industriell
verksamhet i u-länderna har inte riktigt
hunnit med i utvecklingen. Den har alltjämt
en puritansk prägel, som inte riktigt
är av denna världen. Den är därför
mogen för en omprövning.

Det borde vara självklart att också
Sverige vidtar åtgärder för att underlätta
för svenska företag att kommersiellt
och industriellt bidraga till att öka
takten i u-ländernas ekonomiska och sociala
utveckling. Härför krävs emellertid
bl. a. ändringar i skattelagstiftningen,
införande av investeringsgarantisystem
och andra handelsstimulerande åtgärder.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! När riksdagen för mer
än elva timmar sedan inledde dagens
utrikesdebatt hade omedelbart dessförinnan
val förrättats av ledamöter och
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling. För den stora allmänheten
torde det knappast föreligga något intresse
för eller några kunskaper om
denna nu ganska gamla församling. Arbetet
inom Europarådet förflyter utan
någon påtaglig uppmärksamhet från
vårt lands press och andra opinionsbildande
organ. Mig veterligt har radio och
television aldrig gjort något försök att
sprida kännedom om församlingen i
Strasbourg. Opinionen inom de centraleuropeiska
länderna torde vara betydligt
mera uppmärksam på debatterna
och rekommendationerna från Europarådet.

Detta är naturligtvis förståeligt. Europaproblemen
fångar på kontinenten intresset
i väsentligt högre grad än hos
oss. Den svenska debatten visar engagerat
intresse för världsproblemen i
stort och fäster största vikten vid Förenta
Nationernas insatser i kampen för
världsfred och mot världsnöd. Inom vår
del av kontinenten betyder väl det mera
begränsade nordiska samarbetet också

Onsdagen den 23 mars em.

Nr 12

123

mera påtagliga vinster, såväl ekonomiska
som kulturella.

Men, herr talman, även hos oss får
europafrågorna allt större betydelse. Dagens
regeringsdeklaration upptar många
sidor av redogörelse och diskussion om
marknadsfrågorna och därmed förknippade
angelägenheter av politisk ocli
ekonomisk natur. I den debatt som påverkar
den kommande lösningen av
marknadsproblemen spelar diskussionerna
i Strasbourg en väsentlig roll.
Ledande parlamentariker från de västeuropeiska
länderna ger uttryck åt de
skilda politiska opinionerna, och inför
församlingen uppträder vid varje session
representanter för olika regeringar.

Vid majsessionen år 1965 talade den
svenske utrikesministern inför församlingen
och gav en uppmärksammad motivering
för vårt lands inställning till
olika världsproblem. Talet rönte betydande
uppmärksamhet och innehöll
bl. a. ett understrykande av den vikt
som Sveriges regering fäster vid Europarådets
verksamhet. Jag vill gärna ge
uttryck åt den uppskattning som talet
ägnades såväl från parlamentarikerhåll
som av de ansvariga tjänstemännen
inom församlingen.

Vid den kommande sessionen under
den första majveckan i år kommer Förenta
Nationernas generalsekreterare att
tala inför Europarådet. Denna händelse
får tolkas som uttryck för den stora
vikt man inom världsorganisationen fäster
vid rådet. Det finns mot bl. a. denna
bakgrund anledning att hoppas att de
opinionsbildande organen i Sverige
skall ägna Europarådet större intresse i
framtiden än hittills. Församlingen är
ett forum, inför vilket svensk parlamentarisk
opinion kommer till tals med
politikerna ute i Europa, och via våra
representanter kanaliseras förståelse
och kunskaper om de europeiska problemen
in i vår egen hemmadebatt. Det
skulle vara av stor betydelse om radio,
television och press i Sverige ville intressera
sig för Europarådets arbete.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Intresset för rådet har under det senaste
året mycket påtagligt spritt sig till
Östeuropa, och det håller på att växa
fram ett betydelsefullt samarbete med
östeuropeiska stater på bl. a. dokumentationens
område. Jag vill i den svenska
riksdagens utrikesdebatt uttala förhoppningen
att detta samarbete snabbt skall
utvecklas.

När det gäller de stora internationella
problemen saknar jag anledning att vid
denna tidpunkt i utrikesdebatten försöka
mig på några analyser. Bara några
ord, herr talman, på en enda punkt: Beträffande
vietnamfrågan har jag ofta
frågat mig varför Sovjetunionens regering
inte visat större aktivitet i syfte
att åstadkomma medling mellan parterna.
Besultatet av den ryske regeringschefens
medling mellan Indien och Pakistan
är otvivelaktigt värd den största
beundran. För var dag som går blir
eländet allt större bland Vietnams befolkning.
Den utomstående betraktaren
upplever Förenta staternas försök att nå
förhandlingar som misslyckade. I den
så tragiskt fastlåsta situationen måste
nya uppslagsändar sökas. Mot denna
bakgrund har opinionen i världen anledning
att vänta sig försök från Sovjetunionens
sida att föra de stridande
parterna till förhandlingsbordet.

Biksdagen har i dag att i anslutning
till utrikesdebatten behandla ett utlåtande
från utrikesutskottet i anledning av
motioner om officiell svensk handelsbojkott
av sydafrikanska varor. Vi hade
vid förra årets riksdag en motion av
ungefär motsvarande innehåll. Utskottet
kunde då inte föreslå bifall till motionen.
Även i år intar utskottet samma
ställning. Det är härvidlag enhälligt. I
utskottets hemställan föreslås att riksdagen
måtte anse motionerna besvarade
med vad utskottet anfört. Herr Wedén
har dock i en reservation utan att yrka
bifall till motionerna med egna motiveringar
yrkat att riksdagen skall ge till
känna vissa synpunkter. Det omöjliga i
vissa av herr Wedéns synpunkter har

124

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

belysts av andra talare tidigare under
debatten. Jag vill här endast i största
korthet motivera utrikesutskottets inställning.

För att sanktioner skall bli effektiva
måste de vara universella. En ensidig
svensk eller nordisk handelsblockad
kommer endast att utgöra en officiell
demonstration utan någon som helst inverkan
på den sydafrikanska ekonomien.
En begränsad aktion utan effekt
kommer att snarare stärka än försvaga
den sydafrikanska regeringens ställning.
Sveriges uppgift måste sålunda vara
att inom Förenta Nationerna söka påverka
opinionen i riktning mot universella
åtgärder mot den rasdiskriminerande
regeringen i Sydafrika. Jag vill
här också erinra om att vi genom medlemskap
i Förenta Nationerna liksom
medlemskapet i GATT i hög grad är
förhindrade att ensidigt företa sanktionsåtgärder.

Men, herr talman, självfallet delar utskottets
ledamöter den avsky inför händelser
i alla delar av världen som i likhet
med vad som sker i Sydafrika innebär
förföljelse av människor för hudfärgens
skull. Jag vill för min del uttala
den största sympati och förståelse för
den ungdomsopinion i vårt land som
kräver ingripanden av olika slag i Sydafrika.
Vid närmare eftertanke borde
det dock vara naturligt för alla att vad
vi skall eftersträva är effektiva och sålunda
meningsfulla insatser. Demonstrationer
kan möjligen ge oss personlig
tillfredsställelse men påverkar inte det
ringaste de förhållanden som vi vill
undanröja.

Herr Wedén framför i sin reservation
önskemål om regeringsinsatser för att i
säkerhetsrådet få till stånd ett bindande
beslut om sanktioner mot Rhodesia.
Härvidlag delar jag herr Wedéns synpunkter
i och för sig, men den frågan
är inte aktuell i samband med den motion
som vi i dag behandlar. I sitt försök
att skruva sig fram till en annan
skrivning än utrikesutskottets väljer

herr Wedén sålunda metoden att till viss
del tala om något annat, önskemålen
med avseende på Rhodesia är för övrigt
redan tillgodosedda, vilket framgår
av dagens regeringsdeklaration.

Herr Gustavsson i Alvesta har under
debatten nyligen utvecklat skälen för
sitt motionsyrkande i sydafrikafrågan.
Alla hans synpunkter har under dagens
debatt blivit bemötta. Jag saknar följaktligen,
herr talman, anledning att nu
ta upp dem till förnyad granskning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
med någon polemik. Jag ville bara säga
några ord med anledning av herr Alemyrs
anförande, som på en punkt berörde
möjligheterna för en stat att, med
hänsyn till GATT och andra internationella
handelsavtal, handla när det gäller
att vidta åtgärder av sanktionskaraktär.
Detta har spelat en viss roll i diskussionen,
och det finns något uttalande om
det i utrikesutskottets utlåtande som kan
ge anledning till tvekan. Jag skulle därför,
herr talman, vilja förklara hur jag
uppfattat situationen på denna punkt
och dessutom fråga utrikesministern om
han är i tillfälle att säga någonting om
sin egen uppfattning.

Jag tar alltså för givet att ett beslut
av bindande karaktär från säkerhetsrådets
sida om sanktioner tar över GATT
och andra handelsavtal. Jag fattar det
även så att ett beslut om rekommendationer
i säkerhetsrådet i det avseendet
har samma verkan. Jag uppfattar det —
försiktigt uttryckt — inte alls såsom
klart att inte också en rekommendation
i generalförsamlingen om åtgärder av
sanktionskaraktär i varje fall kan göra
det tveksamt, huruvida den stat som
följer en sådan rekommendation verkligen
bryter mot GATT eller andra internationella
avtal av liandelskaraktär.

Jag ställer denna fråga därför att det,
herr talman, irriterar mig en smula att
detta argument oupphörligt återkommer.
Jag tror att det vore värdefullt om

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Nr 12

125

vi fick klarhet om vad det iir som rent
folkrättsligt har prioritet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall omedelbart besvara
herr Wedéns fråga. Enligt vårt förmenande
— det visar också den svenska
regeringens handlande när det gäller
rekommendationer som har utfärdats
av säkerhetsrådet — kan vi delta i
sådana sanktioner utan hinder av de
förpliktelser som vi iklätt oss exempelvis
genom GATT-avtalet. Lika klart är
att ett bindande beslut i säkerhetsrådet
om sanktioner tar över GATT-avtalet,
eftersom alla i detta avtal involverade
ställer sig bakom säkerhetsrådet. Det
är ju en förutsättning för att rådet skall
kunna fatta ett sådant beslut.

Däremot har jag inte samma uppfattning
som herr Wedén beträffande de
önskemål eller rekommendationer som
kan komma till uttryck i församlingen,
ty de har i och för sig ingen inverkan
på ett effektivt beslut. Det är endast
säkerhetsrådet som kan fatta ett sådant.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inte heller jag gav uttryck
för någon absolut uppfattning i
det senare fallet. Jag sade bara att det
förhållandet väl ändå var tveksamt och
inte med någon absolut säkerhet kunde
avgöras, vilket jag tycker att utrikesutskottets
majoritet försökt göra.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Även jag hade tänkt att
något beröra frågan om Folkrepubliken
Kinas inträde i FN och möjligen också
frågan om vietnamkonflikten. Jag avstår
av tidsskäl nu vid avslutningen av
en lång dags utrikesdebatt och nöjer
mig med att beträffande Kina instämma
med mina FN-kolleger herrar Wahlund
och Bengtsson i Varberg.

Låt mig i stället anlägga några principiella
synpunkter på vårt medlemsskap
i FN just i dagsläget.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

När FN i höstas firade sitt tjugoårsjubileum,
gjorde generalsekreterare
U Thant ett par uttalanden, som jag tycker
hör hemma också i den svenska utrikesdebatten.
Han sade: »Det är inte
längre möjligt att tänka sig en värld
utan F''N.» Beträffande resultaten av de
tjugo årens strävanden tilläde han: »Vi
har uppenbarligen lyckats avvända det
värsta, men vi har å andra sidan icke
uppnått det bästa.»

Det är säkerligen en klok bedömning,
präglad av den måttfullhet som kännetecknar
både U Thant och österlandet.
Både i framgångarna och i misslyckandena
har också vi del, ty Sverige har
ju alltifrån början djupt och intimt hört
samman med FN. Det var redan den
19 november 1946 som vi fick inträde,
alltså i höst för tjugo år sedan. Sverige
var en av de första medlemsstaterna
utanför kretsen av deltagarna i San
Franciscomötet våren 1945.

Man behöver, herr talman, inte länge
delta i FN:s arbete för att märka, att
Sverige har ett anseende och ett inflytande
som går vida utöver vad vår storleksordning
bland nationerna kunde synas
berättiga till. Detta har naturligtvis
sina särskilda skäl. Tåg tror man vågar
säga att Sverige tagit sitt medlemskap
i FN på allvar, och det har vi anledning
att göra även i fortsättningen.

Tillkomsten av ett mycket stort antal
unga nationer, som nyligen vunnit självständighet
men som i generalförsamlingen
och utskotten bär lika tungt vägande
röster som stormakterna, håller
på att skapa en ny situation i FN. Många
av de 117 medlemsstaterna representerar
starkt konfliktladdade hemmafronter.
Därtill kommer i hög grad blocktänkande
och flocktänkande, vilket gör
att man i ett utskott plötsligt finner sig
ställd inför ett förslag som, om det trumfades
igenom med majoritetens tryck,
skulle kunna åstadkomma betydande
olyckor.

.lag hade under mina första år i FN
svårt att förlika mig med vetorätten,

126 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som ju vanligen brukades eller missbrukades
av en enda medlemsstat. Nu har
jag förstått, att vetorätten kan tjäna ett
förnuftigt ändamål, om det skulle visa
sig vara av behovet påkallat att någon av
stormakterna anser sig behöva bruka
denna inbyggda regulator. Dock tror jag
ännu mer på en annan faktor i sammanhanget.
Det är den fria debatten, där de
äldre och mer erfarna demokratiska
staterna kan påverka utformningen av
förslag, som rymmer alltför kontroversiella
element för att kunna bidra till
världsfreden. Jag skulle kunna nämna
många exempel på sådana kompromisslösningar
i de kommittéer, i vilka jag
haft min uppgift. Det kan vara nog att
nämna det resolutionsförslag som utkristalliserades
i fjärde kommittén i
höstas, när vi behandlade sydrhodesiakonflikten.
Jag gör det så mycket hellre
som den frågan ju är aktuell i den svenska
riksdagen i dag.

De förslag som då först framlades av
den afrikanska gruppen hade varit oantagbara
för generalförsamlingen. Genom
många och långa samråd och ständigt
nya ändringsförslag kom utskottet slutligen
fram till ett resolutionsförslag, som
till vår glada överraskning samlade inte
bara kommitténs flertal utan också och
främst de båda supermakterna, Förenta
staterna och Sovjetunionen. Att Sydafrikanska
unionen och Portugal röstade
nej förvånar ju ingen. Verwoerds Sydafrika
och Salazars Portugal artar sig
alltmer till att bli FN:s verkliga sorgebarn.

Jag har tagit detta exempel för att
visa vad de äldre medlemsstaternas erfarenhet
och förtrogenhet med parlamentarisk
kultur och världspolitisk metodik
kan betyda för ett gott resultat.
Sverige har förvärvat en viss erfarenhet
och ett gott anseende i det stycket.
Vi har avstått från demonstrationspolitik
och — om vi får säga det själva —
hör till de idoga arbetarna i vingården.
Vi har släppt till duktigt folk för de
olika administrativa uppgifterna, och vi

har inte undandragit oss personella insatser
av mycket betydande omfattning
på mycket vitt skilda fält. Dag Hammarskjölds
namn står väl i särklass när
det gäller kombinationen Sverige—FN.

Ekonomiskt sett hör Sverige också
till de proportionellt sett största bidragsgivarna.
Dock skulle jag vilja säga
att vad medlemsstaterna än ger till detta
sitt samlande fredsorgan, som ju också
är arbetsorgan för en rad sociala, kulturella
och humanitära aktiviteter, så är
det en billig brandförsäkringspremie,
om vi genom denna verksamhet undgår
en världsbrand. Det kan låta patetiskt,
men i själva verket är det just detta
det gäller. Hela FN:s 20-åriga tillvaro
är ju en enda sammanhängande historia
om kriser alltifrån koreakrisen, laoskrisen,
ungernkrisen, kongokrisen, suezkrisen,
kubakrisen, palestinakrisen och
fram till kashmirkrisen och vietnamkrisen.

Låt mig säga — även om jag vet att
det är onödigt i denna församling — att
var och en av dessa kriser kan betraktas
som en potentiell upptakt till ett
världskrig. Men vi har, som U Thant
uttryckte det, lyckats undgå det värsta.
Hur har det skett? Ofta genom vad man
brukar kalla fördröjandets politik. Vi
har fördröjt utlösningen, vi har försökt
komma till tals med de stridande i stället
för att låta kanonerna tala. Och plötsligt
har läget förändrats, i vissa fall efter
en längre tid, och det bär varit möjligt
att bilägga striderna.

Givetvis finns det pågående kriser,
annars skulle vi inte ha diskuterat det
här. Läget är allvarligt beträffande flera
av dem. Men vem skulle bättre än F’N
kunna bidra till de frågors lösning som
nu oroar världssamvetet? Jag är övertygad
om att FN är bättre skickat än på
länge att ta itu med lösningen.

1964 års generalförsamling var förlamad
och liandlingsoduglig, bl. a. på
grund av konflikten omkring Sovjets
och en del andra staters vägran att betala
FN:s s. k. fredsbevarande insatser.

Onsdagen den 23 mars 1900 em.

Nr 12

127

Man drev den föga demokratiska principen
att inte betala för andra beslut än
dem man själv biträtt. Enbart Sovjet
häftade före höstens generalförsamling

1 skuld för mer än 312 miljoner kronor.
Hotet att beröva Sovjet rösträtt i generalförsamlingen
gjorde hela FN manöverodugligt.
Därför motsåg man med
oro den gångna höstens generalförsamling.

Sovjets prestige tålde väl inte ett återtåg.
Har man eu principiell inställning
bör den givetvis också respekteras. Steget
togs av USA, som genom sin ambassadör
Goldberg den 16 augusti avstod
från att påyrka tillämpningen av 19 §.
Man förutsatte att Sovjet skulle kvittera
med motsvarande ekonomiska åtaganden
under en annan rubrik. Så kommer
väl tydligen också att ske. Vi fick en
normal generalförsamling och ett påtagligt
bättre samarbetsklimat mellan
Amerika och Ryssland.

Jag nämnde redan tidigare hur resolutionen
i sydrhodesiafrågan möjliggjordes
genom en sådan samverkan. Nu
är frågan hur segern skall följas upp.
Ian Smith har verkställt sitt hot om en
unilateral självständighetsförklaring och
en vit regim i Sydrhodesia. Säkerhetsrådet
enade sig som vi vet om att uppmana
medlemsstaterna att avbryta alla
ekonomiska förbindelser med Sydrhodesia.
Detta betyder nu inte att säkerhetsrådet
har beslutat sådana sanktioner,
och vi har i dag på nytt erinrats
om innebörden i skillnaderna. Jag instämmer
i herrar Ohlins och Wedéns
påpekanden om nödvändigheten av att
man gör allvar av sanktionsrekommendationen
sådan den nu är och att i överensstämmelse
med herr Wedéns reservation
till utrikesutskottets utlåtande nr

2 också vädja om starkare påtryckningar
på olika områden.

Jag gör det av två skäl, herr talman.
Om lan Smith och hans mot all humanitet,
all demokrati och all rättfärdighet
utmanande våldsstat skulle lyckas att
upprätthålla sin ställning, skulle det
betyda en ödesdiger kompromettering

Utrikes- och handelspolitisk debatt

av själva sanktionsvapnet. Det är en allvarlig
sak. Det första fredsförbundet
misslyckades i sitt försök att utöva
sanktioner mot Mussolinis rövartåg i
Abessinien, och det bidrog den gången
starkt till det dåvarande folkförbundets
sammanbrott. Det andra skälet till oro,
herr talman, är att om Sydrhodesia vinner
dragkampen om oljan ocli makten
på bekostnad av friheten och människovärdet,
kan man befara ett genomslag
för de unga afrikanska staternas
otålighet att få gripa till vapenmakt i
rhodesiafrågan. Då gäller det säkert inte
bara de vita i Sydrhodesia.

Här ankommer det på Storbritannien
och FN att visa en fasthet som inte lämnar
rum för några spekulationer om de
vitas rätt. Vi bör hjälpa FN att samla
sig till ett säkerhetsrådsbeslut om sanktioner.
Om det kommer vädjanden från
många medlemsstater, är väl ändå säkerhetsrådet
en dag berett att ta detta
steg. Måhända kan vi då undgå den
blodsutgjutelse som annars tycks vara
oundviklig.

Frågan om Sydrhodesia har också utlöst
en livlig aktivitet inom ett organ
med så stort inflytande som Kyrkornas
världsråd. Rådets centralkommitté har
nyligen i ett uttalande vädjat till olika
ansvariga instanser om att göra sitt yttersta
för att förhindra och onödiggöra
en blodig uppgörelse på Afrikas mark.
Kommittén vädjar även till affärsföretag
och enskilda, som har handelsförbindelser
eller eventuella intressen i
Rhodesia, att för rättvisans skull ompröva
sin ställning.

Jag har tidigare, herr talman, i denna
kammare redovisat personliga intryck
från Sydrhodesia och nöjer mig i dag
med att säga att jag betraktar ett stöd
åt sanktionspolitiken i Rhodesia som
ett av dagens viktigaste bidrag till freden
i Afrika och därmed till världsfreden
som sådan. Vi vet alla hur labil situationen
är i de afrikanska staterna av
vilka de flesta nu har mer eller mindre
stridbara militärregimer.

Herr talman! Detta leder mig till ett

128

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

par avslutningsord om själva fredsfrågan.
Jag hälsar liksom vi alla med tillfredställelse
den nu framlagda propositionen
om ett internationellt fredsforskningsinstitut,
förlagt till vårt land. Sverige
spelar i FN och dess olika organ en
ledande roll på detta område. Vår mer
än 150-åriga fred är en förpliktande
bakgrund. Därtill kommer att vi undgått
de frestelser och misstag som kolonialmakterna
varit utsatta för. I stället
har vi skaffat oss en självklar prestige
som de saknar. Vi är ett litet folk, men
frågan om rätt och orätt i världspolitiken
är lyckligtvis inte en majoritetsfråga.
Det finns starkare skäl än någonsin
att hävda krigets oförenlighet med
principerna om mänsklig samlevnad,
speciellt i en tid då de tekniska framstegen
hastigt kan kasta oss tillbaka till
grottstadiet eller — dessförinnan.

Herr talman! Vårt främsta organ för
dessa strävanden är dock alltjämt FN
och dess olika organ, bl. a. nedrustningskonferenserna
i Geneve. Vi har
heder av våra representanter i dessa
organ. Det förstod jag inte minst när jag
i höstas i FN:s första politiska utskott
lyssnade på fru Myrdals anförande om
kärnvapennedrustning och lade märke
till den uppmärksamhet som ägnades
det svenska inlägget. Det krävs ett hart
när oändligt tålamod att nå resultat på
detta område, men även de små framstegen
är dock framsteg, och det gäller
att diskvalificera kriget. Det gjorde också
påven under sitt besök i FN i höstas,
och det gjorde John F. Kennedy när
han uttalade orden: »Mänskligheten

måste göra slut på kriget, om inte kriget
skall göra slut på mänskligheten.»

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Rimmerfors talar
om beslut i FN angående bindande
sanktioner mot Rhodesia vill jag bara
erinra honom om — vad jag sade i mitt
förra anförande — att den Wedénska
reservationen till utrikesutskottets utlåtande
är i detta avseende redan över -

spelad genom vad regeringen sagt i sin
i dag avgivna deklaration. Det är inte
så att herr Wedén starkare än någon
annan uttrycker denna avsikt; hela problemet
saknar aktualitet i dagens debatt.
Det finns därför ingen anledning
för herr Rimmerfors att av detta skäl
rösta på reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! En sak blir inte mindre
stark genom att den uttalas från mer än
ett håll, och vad regeringens inställning
beträffar har jag för min del med tillfredsställelse
konstaterat att man redan
hemställt om säkerhetsrådets åtgärd i
detta avseende. Eftersom det emellertid
inte lett till något resultat, tycker jag
nog att vi skall framhärda och påminna
om att det finns ytterligare anledning
att få samling kring dessa viktiga frågor.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag har inte alls för avsikt
att ta upp någon polemik mot vad
som sagts i debatten, utan jag vill bara
helt kort säga några ord om motiveringen
i utskottets utlåtande nr 1 med
anledning av motion nr 427 i denna
kammare.

Två förslag framställs i motionen. Det
första är att riksdagen i skrivelse till
regeringen skulle begära initiativ i Förenta
Nationerna och på annat sätt för
att befordra tanken att skapa nedrustningszoner
som ett led i ansträngningarna
att uppnå allmän och total avrustning.
Detta förslag framfördes även
föregående år i en motion. Då hänvisade
utrikesutskottet till ett utlåtande året
förut om en motion angående kärnvapenfri
zon i Norden. Däri redovisade
förhållanden sades alltjämt vara gällande.
I år säger utskottet att de angivna
villkoren för ett svenskt deltagande i en
kärnvapenfri zon med ökad styrka gäller
för eventuellt deltagande i planer på

Nr 12

129

Onsdagen den 23 mars 1906 em.

cn zon med ännu mer ambitiös målsättning
än en nedrustningszon.

Utrikesutskottet tycks emellertid inte
nämnvärt ha bekymrat sig om vad som
föreslås i motionen. Där finns inte något
konkret förslag om att riksdagen
just nu skulle besluta om svenskt deltagande
i en sådan nedrustningszon.
Utskottet polemiserar således mot ett
förslag som inte har ställts. Däremot
berör inte utskottet det förslag som
verkligen har ställts, nämligen att regeringen
i FN borde ta initiativ för att en
undersökning göres bland de olika staterna
som komplettering till den undersökning
som på sin tid företogs i anslutning
till den s. k. Undénplanen. Vi menar
att man skulle hos de olika staterna
efterhöra om de var intresserade av deltagande
i nedrustningszoner, vilket innebär
att de förpliktar sig att under viss
tid genomföra en viss minskning av de
militära rustningarna. Vi anser att initiativet
i Undénplanen borde utvidgas
till att gälla inte bara kärnvapen, utan
militära rustningar över huvud taget.

Det skulle, herr talman, vara intressant
att få veta varför utrikesutskottet
är motståndare till tanken på en sådan
undersökning. Utskottet har nämligen
inte avslöjat detta i sitt utlåtande över
motionen.

Det andra förslaget i motionen gäller
tillsättandet av en nedrustningskommitté
med uppgift att följa utvecklingen på
nedrustningens område samt att konkret
undersöka hur en nedrustning i
vårt land kan genomföras och vilka
konsekvenser den skulle få. Utrikesutskottet
tycks anse att förslaget redan är
tillgodosett genom den nedrustningsdelegation
som tillsattes 1962 i samband
med genéveförhandlingarnas början. Vi
går för vår del gärna med på en komplettering
av denna delegation med parlamentariska
representanter från samtliga
partier. Det kan tillfredsställa våra
önskemål, sådana som de uttrycks i motionen.
Jag vill erinra om att den danska
regeringen vidtagit motsvarande åt5
— Andra kammarens protokoll 1966.

En allmän och total avrustning

gärd, alltså en komplettering, i december
förra året som ett uttryck för den
vikt som regeringen tillmäter detta arbete.
Även i vårt land behöver nedrustningsarbetet
ägnas ökad uppmärksamhet.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Just av den anledning
som herr Hermansson själv angav, att
det inte ställts något direkt yrkande,
har utskottet behandlat motionen på
det sättet att utskottet redovisat vad
som har gjorts i frågan från svensk sida
såväl beträffande den första som
den andra punkten i motionen. Utskottet
har härigenom också fått fram vad
som från svensk sida görs i nedrustningsarbetet.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag vill endast påpeka
för utrikesutskottets ärade talesman att
i motionen framställts mycket bestämda
yrkanden. De är två: dels att riksdagen
i skrivelse till regeringen begär
initiativ i FN och på annat håll för att
befordra tanken att skapa nedrustningszoner
som ett led i ansträngningarna
att uppnå allmän och total nedrustning,
dels att riksdagen i skrivelse till
regeringen begär tillsättandet av en
nedrustningskommitté med de uppgifter
som jag anförde i mitt tidigare inlägg Det

finns alltså mycket bestämda yrkanden
som utrikesutskottet borde ha
tagit ställning till i sak och icke avfärdat
med en polemik som gäller andra
frågor.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

En allmän och total avrustning

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner om en allmän
och total avrustning.

I en i första kammaren av herr
Adolfsson väckt motion, nr 355, och en
Nr 12

130 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Officiell svensk handelsbojkott av sydafrikanska varor

i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl. väckt likalydande motion, nr 427,
vilka hänvisats till utrikesutskottet, föreslogs dels

att riksdagen i skrivelse till regeringen
begärde initiativ i Förenta Nationerna
och på annat sätt för att befordra
tanken att skapa nedrustningszoner
som ett led i ansträngningarna att
uppnå allmän och total avrustning,

dels att riksdagen i skrivelse till regeringen
begärde tillsättandet av en nedrustningskommitté
med uppgift att följa
utvecklingen på nedrustningens område
och studera och analysera aktuella nedrustningsförslag
samt att konkret undersöka
hur en nedrustning i vårt land
kunde genomföras och vilka konsekvenser
den skulle ha.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 355 och II: 427 icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nyss anfört ber jag att få yrka bifall
till motionen.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 355
och II: 427; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 3

Officiell svensk handelsbojkott av sydafrikanska
varor

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner om officiell
svensk handelsbojkott av sydafrikanska
varor.

I en i första kammaren av herrar
Siindin och Dahlén väckt motion, nr
356, samt en i andra kammaren av herr
Lllsten m. fl. väckt likalydande motion,
nr 428, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
föreslogs att riksdagen måtte uttala
sig för en officiell svensk handelsbojkott
av sydafrikanska varor.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 356 och II: 428 måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herr
Wedén, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 356 och II: 428 i skrivelse
till Kungl. Maj :t gåve till känna vad reservanten
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannnen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wedén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Wedén.

OnSdagen den 23 mars 1966 em. Nr 12 131

Officiell svensk handelsbojkott av sydafrikanska varor

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wedén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 140 ja och 50 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande skrivelse nr 39, med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, hänvisades
skrivelsen, såvitt gällde de under
avdelning II i redogörelsen behandlade
sakerna, enligt följande:

punkterna A 10, B 1, B 2, B 3, B 4,
B 5, B 6, B 7, C 1, G 2, C 6, D 1, D 2,
D 4, D 6, E 3, E 5, E 7 och E 9 till
statsutskottet;

punkterna A 9, D 5, E 4 och E 6 till
bevillnin gsutskottet;

punkterna C 4 och E 2 till bankoutskottet;
samt

punkterna A 3, A 4, A 5, A 6, A 7,
A 8, A 11, C 3, C 5, C 7 och D 3 till
lagutskott.

Övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt hänvisades
till utrikesutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 48, angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag, och

nr 50, angående ökad utbildning av
socionomer och gymnastiklärare in. in.;

till lagutskott propositionen nr 53,
med förslag till lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 56, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67;

till utrikesutskottet propositionen nr
58, med anhållan om yttrande över vissa
rekommendationer och resolutioner som
Europarådets rådgivande församling antagit
vid sitt sjuttonde ordinarie möte;

till lagutskott propositionen nr 60,
med förslag till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, in. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
61, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 29 november
1963 (nr 573) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
fn. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 62, angående inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut m. m.,

nr 63, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 64, angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. in.,

nr 65, angående bidrag till den nordiska
kulturfonden,

nr 66, angående förstatligandet av
uppbördsverken och omorganisation av
de lokala skattemyndigheterna, m. in.,
nr 68, angående anslag till statskontoret
för budgetåret 1966/67,

nr 104, angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.,

nr 108, angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67,

nr 109, angående organisation av en
för krigsmakten gemensam intendenturkår
m. in., och

nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

132

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 801—
803;

till statsutskottet motionerna nr 804—
806;

till bankoutskottet motionerna 807—
809; och

till jordbruksutskottet motionen nr
810.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående den svenska textilindustriens
konkurrensmöjligheter,

herr Larsson i Hedenäset, till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående verksamheten vid
Tore verken, och

herr Hector, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
fångvården.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Den allmänna varuskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av väckta motioner
rörande den allmänna varuskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 41 av
herr Thorsten Larsson m. fl. samt II: 74
av fru Gärde Widemar och herr Mattsson,
vari hemställts, »att riksdagen måt -

te besluta, att konst som försäljes å utställning
av vederbörande konstnärs
verk må vara undantagen från den allmänna
varuskatten»;

2) de likalydande motionerna I: 85 av
herr Gösta Jacobsson in. fl. och 11:97
av herr Lothigius m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte meddela anvisningar
till 15 § varuskatteförordningen av
innebörd att vid försäljning av varor
transportkostnaderna skall falla utanför
beskattningsvärdet jämväl för det fall
då transporten ombesörjes av säljarens
egna lastfordon, under förutsättning att
kostnaderna därför debiteras särskilt
och att den sålunda debiterade faktiska
frakten håller sig inom ramen för de
av vederbörande länsstyrelse fastställda
taxorna för yrkesmässig lastbilstrafik»;

3) de likalydande motionerna 1:86
av herrar Lundberg och Edström samt
II: 122 av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:138
av herr Stefanson m. fl. och II: 161 av
herr öhvall m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att anvisningarna
till 12 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt
erhölle i motionerna angiven lydelse,
innebärande att ur anvisningarna utginge
bestämmelsen att verksamhet som
staten eller kommun bedreve med syfte
uteslutande att tillgodose egna behov
skulle anses som yrkesmässig endast
om den skedde i bolagsform eller i liknande
form, vilken bestämmelse gällde
under samma förutsättningar även vid
samverkan mellan staten och kommun
eller mellan kommuner;

5) de likalydande motionerna 1:304
av herrar Torsten Hansson och Palm
samt II: 373 av herrar Henningsson och
Svenning;

6) de likalydande motionerna 1:495
av herr Torsten Andersson m. fl. och
II: 616 av herr Gustafsson i Borås m. fl.;

7) de likalydande motionerna 1:530
av herrar Stefanson och Ottosson samt
II: 642 av herrar Nordgren och Anders -

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Nr 12

son i Örebro, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att fr. o. in. den
1 juli 1966 undanta proteser från den
allmänna varuskatten och sålunda antaga
i motionerna framlagt förslag till
förordning angående ändring av 10 8
1 mom. förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

8) motionen 11:17 av herr Rubin
m. fl.;

9) motionen II: 274 av herr Svenning
och fru Ekroth;

10) motionen II: 606 av herr Arvidson,
vari hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville rikta
uppmärksamheten på inadvertenserna i
gällande författningsmässiga definitioner
på konstverk och hemställa om att
Kungl. Maj:t ville ta under övervägande
att, genom ett tillägg till tulltaxans statistiska
nummer 99.01, till kommentarerna
till taxan eller till omsättningsskatteförordningen
under undantagsbestämmelserna
i denna sistnämnda, inrymma
även konstnärliga verk, utförda
helt för hand i textilt material, när de
uppenbarligen övervägande har ett rent
estetiskt syfte»; ävensom

11) motionen II: 632 av herr Kellgren,
vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär, att sådana
anvisningar i förordningen om allmän
varuskatt utfärdas, varigenom befrielse
från varuskatt genomföres vad avser
försäljningen av konst vid utställningar,
vid vilka arbeten försäljes, ägda av den
eller de konstnärer, vilkas arbeten där
redovisas».

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:41
av herr Thorsten Larsson m. fl. samt
II: 74 av fru Gärde Widemar och herr
Mattsson om undantag från allmän varuskatt
för konst som försäljes på utställning,

2) de likalydande motionerna 1:85
av herr Gösta Jacobsson in. fl. och II: 97
av herr Lothigius in. fl. om undantagan -

133

Den allmänna varuskatten

de av viss transportkostnad vid beräknandet
av allmän varuskatt,

3) de likalydande motionerna 1:86
av herrar Lundberg och Edström samt
II: 122 av herr Fridolfsson i Stockholm
in. fl. om undantag från allmän varuskatt
för begravningsutensilier,

4) de likalydande motionerna 1:138
av herr Stefanson m. fl. och II: 161 av
herr öhvall in. fl. angående visst undantag
för stat och kommun från den allmänna
varubeskattningen,

5) de likalydande motionerna I: 304
av herrar Torsten Hansson och Palm
samt II: 373 av herrar Henningsson och
Svenning angående den allmänna varuskatten
å byggnadsniateriel,

6) de likalydande motionerna 1:495
av herr Torsten Andersson m. fl. och
II: 616 av herr Gustafsson i Borås m. fl.
om undantag från allmän varuskatt för
postorderhandelns kataloger,

7) de likalydande motionerna 1:530
av herrar Stefanson och Ottosson samt
II: 642 av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro om undantag från allmän
varuskatt för proteser,

8) motionen 11:17 av herr Rubin
in. fl. om ändring av stadgandet om befrielse
från uttagande av varuskatt vid
försäljning till ombud,

9) motionen II: 274 av herr Svenning
och fru Ekroth om undantag från allmän
varuskatt för engångsemballage för
sopor,

10) motionen II: 606 av herr Arvidson
om undantag från allmän varuskatt för
konstnärliga verk utförda i textilt material,
ävensom

11) motionen 11:632 av herr Kellgren
om undantag från allmän varuskatt
för konst som försäljes vid utställning,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. Beträffande undantag från skatteplikt
för proteser

av herrar Stefanson, Gösta Jacobsson,

134 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 196G em.

Den allmänna varuskatten

Enarsson, Mattsson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora,
Sterne och Öhvall, vilka ansett att utskottet
under punkten 7) bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalvdande
motionerna 1:530 av herrar
Stefanson och Ottosson samt 11:642 av
herrar Nordgren och Andersson i Örebro
— måtte antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

B. Beträffande undantag från skatteplikt
för konst, som försäljes på utställning av

herrar Stefanson, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Mattsson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora,
Sterne och öhvall, vilka ansett att utskottet
under punkterna 1) och 11) bort
hemställa,

att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna I: 41 av herr
Thorsten Larsson m. fl. samt II: 74 av
fru Gärde Widemar och herr Mattsson
ävensom motionen II: 632 av herr Kellgren
— måtte antaga i denna reservation
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 inom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

C. Beträffande frågan om yrkesmässighet
vid statlig eller kommunal samverkan av

herrar Stefanson, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Mattsson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora,
Sterne och Öhvall, vilka ansett att utskottet
under punkten 4) bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna I: 138 av herr Stefanson
m. fl. och II: 161 av herr öhvall
in. fl. — måtte antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av anvisningarna
till 12 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

D. Beträffande beskattningen av transportkostnader av

herrar Gösta Jacobsson, Enarsson,
Mattsson och Magnusson i Borås, vilka
ansett att utskottet under punkten 2)
bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna I: 85 av herr
Gösta Jacobsson m. fl. och II: 97 av herr
Lothigius m. fl. — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag till ändrade bestämmelser
rörande beskattningen av transportkostnader
i enlighet med motionernas
syfte;

E. Beträffande beskattningen av postorderhandelns
kataloger

av herr Magnusson i Borås, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Den grupp av ärenden
som kammaren nu skall behandla gäller
avsteg från bestämmelser om uttag
av varuskatt. Det finns i detta sammanhang
flera motioner, men jag skall
bara stanna vid två av dem.

I motionsparet I: 530 och II: 648 hemställs
om skattebefrielse för proteser
som hänförs till tulltaxenummer 90.
Denna skattebefrielse skulle i största
utsträckning komma sådana människor
till godo som har det svårt. I många
fall rör det sig helt enkelt om proteser
som möjliggör för individen att skaffa
sig sin utkomst. Det förefaller mig vara
mycket motiverat att se mänskligt på
denna fråga. Jag har av tidigare riksdagstryck
funnit, att det rests motstånd
mot reformen med den motiveringen
att de handikappades problem borde
tillgodoses på annat sätt än genom lättnader
i beskattningen. För mig är det
en fråga om både-och. Jag anser att
lättnaderna i övrigt för dessa människor
på intet sätt har varit så avsevär -

Onsdagen den 23 mars 1900 em.

Nr 12

135

da, att man fördenskull borde motsätta
sig en skattelättnad.

Den andra motionen, motionsparct
1:41 och 11:74, gäller befrielse från
skatt för konst som säljs på utställning,
vilket också behandlas i motionen
11:032. Det har förekommit flera
gånger i denna kammare liksom vid
riksdagsbehandlingen i övrigt, att man
förkastat motioner av detta slag, bl. a.
med motiveringen att det skulle uppstå
skattetekniska svårigheter om motionerna
bifölles. Enligt min mening
har det visat sig att svårigheter i stället
uppstår på grund av de nuvarande
skattelagarna, därigenom att konst kan
försäljas i konstnärens hem utan be
skattning, medan däremot utställningskonst
beskattas. Jag anser att detta faktum
innebär en frestelse att med
ganska enkla arrangemang kringgå
skattereglerna. Inte minst med hänsyn
till konsekvensen i fråga om skattelagarna
synes det mig därför självklart
att en ändring bör vidtas.

Herr talman! Vi har tidigare i dag
uppehållit oss mycket länge vid en
enda fråga, och det återstår många
ärenden som skall behandlas i kväll
eller på fredag. Jag skulle naturligtvis
kunna anföra många andra argument
för motionerna och reservationerna,
men jag nöjer mig under sådana förhållanden
med vad jag nu sagt.

Jag yrkar bifall till reservation A,
»om är avgiven i anledning av dels
motionerna I: 530 och II: 642 och dels
motionerna 1:41, 11:74 och 11:632.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I en fyrpartimotion,
II: 616, som i alldeles .särskild grad berör
förhållandena i södra Älvsborgs
län, har vi motionärer tagit upp frågan
om varuskatt på postorderhandelns
kataloger, och eftersom jag råkar stå
som första namn på motionen vill jag
här säga några ord.

Att en rad industrier i vårt land
kämpar en hård kamp, är inte på nå -

Den allmänna varuskatten

got sätt ett avslöjande påstående, men
textilindustrien har vargatider eller
står inför direkt krishot. Jag bara antyder
detta, enär det har ett visst sammanhang
med den fråga som i motionen
förts på tal.

Sjuhäradsbygden hör tvivelsutan till
vårt lands mest industrialiserade områden,
men den är också genom sin
känsliga och helt dominerande textiloch
konfektionsindustri ett av de ekonomiskt
mest utsatta. Till detta kommer
att i södra Älvsborg finns en sådan
nyckelbransch som postorderföretagen.
Man kan utan överdrift säga att
en enda företagskrasch av format inom
denna bransch skulle få till följd
att en mängd småindustrier i Sjuhäradsbygden
kan befaras rasa samman som
korthus — för att citera en framstående
kommunalman i en tidning. Hela
tätorter och byar skulle i en sådan
situation bli hårt drabbade.

Hundratals mindre industrier i bygden
står som leverantörer till postorderfirmorna.
Ett av de största företagen
köper 63,8 procent av katalogförda
försäljningsvaror från Borås med omnejd
och 30,9 procent från övriga delar
av landet. Girka 5,3 procent är import.
Liknande siffror gäller för åtta
andra firmor, från vilka jag har fått
uppgifter som jag inte har någon anledning
att betvivla riktigheten av. Omkring
50 procent av landets postorderföretag
finns i Borås. Branschen redovisar
2 000 anställda och 4 000 direkt
anställda hos underleverantörer i Borås
med omnejd. Totalt är 15 000 å
20 000 människor direkt eller indirekt
beroende av branschens bärighet och
existens.

En firma redovisar för de senaste
åren 178 leverantörer från boråstrakten,
vilka levererat för 5,5 miljoner
kronor under år 1965. För såväl leverantörer
som mottagare är det givetvis
en fråga av hög dignitet att kunna
sälja produktionen. I en annan motion
i denna kammaren detta år påvisas,

136 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

hurusom den nedgång som skett i postorderbranschen
medfört allvarliga omställningsproblem.

Efter detta vill jag med några ord
kommentera vår motion, men jag talar
givetvis bara för mig själv. I motionen
påvisas att katalogerna för postorderföretagens
del innebär en annonsering
i egen regi, som närmast motsvaras
av andra företags sätt att annonsera
i dags- och veckopressen. Postorderhandelns
totalförsäljning ligger
på 600 miljoner kronor per år, och hälften
av denna omsättning, alltså 300
miljoner kronor, emanerar från Borås.
Katalogkostnaderna, cirka 60 miljoner
kronor, är belagda med varuskatt.

Jag har svårt att komma ifrån detta,
att på grund av att katalogkostnaderna
beskattas, medan annonsering i pressen
är obeskattad, kommer de företag som
använder postorderkataloger för att utbjuda
sina varor i en sämre ställning
än de företag som utbjuder varorna
genom annonser. Om varuerbjudanden
till allmänheten sker via tidnings- och
tidskriftsföretag i form av annonser,
belastas dessa icke med varuskatt.

Men den firma som går en annan
väg, såsom de seriösa postorderfirmorna
gör, nämligen katalogvägen, får betala
10 procent varuskatt på vad som
måste jämställas med annons.

Här råder en skillnad i varuskattehänseende
mellan olika försäljningsmedia
som enligt min mening inte är
fullt rättvis, och det är från rättvisesynpunkter
jag ser denna sak. Hyllar
vi den fria konkurrensen som en nyttig
och positiv faktor i samhällslivet, är det
samhällets plikt att se till att denna
konkurrens får ske på lika villkor. Att
en försäljare slipper varuskatt på sin
form att presentera varorna, medan den
som väljer en annan form för presentation
av samma varor skall skattebeläggas
just för denna presentationsform,
kan inte vara riktigt. Det uppstår härigenom
en snedvridning av konkurrensen
som av rättviseskäl bör tillrätta -

läggas, och på denna punkt står vi
samtliga motionärer från alla partier
eniga.

Jag skulle aldrig ge ett finger åt något
slags förmånstänkande i denna fråga.
Men utskottet har inte övertygat mig
om att vad vi begär för de företag det
här gäller just är en förmån som går
utöver vad andra har. Konkurrensen
bör, menar jag, ur rättvisesynpunkt få
bedrivas på samma villkor.

Jag skall inte gå in på en del begreppsmässiga
och tekniska motiveringar
som utskottet för in i blickfånget.
Vad som begärs i motionen är att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en utredning i frågan. Herr
talman! Visar en sådan utredning att
vårt resonemang inte är sakligt motiverat,
får väl frågan anses ha fallit.

Som det nu ligger till i utskottet skall
jag emellertid inte göra något yrkande
utan jag har bara velat foga dessa reflexioner
till debatten.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
från bevillningsutskottet behandlas
ett flertal motioner angående
omsättningsskattens i många avseenden
direkt snedvridande och orättvisa belastning
av vissa områden och branscher.

Jag har vid olika tillfällen från denna
talarstol påvisat negativa verkningar
av omsättningsskattens bestämmelser
och hemställt om ändring antingen av
hela skattesystemet eller av omsättningsskatteförordningen.
Jag anser därför,
herr talman, att jag inte behöver
uppehålla mig ingående vid varje
punkt. Helst såge jag att hela detta indirekta
skattesystem lades om, så att
undantag från huvudregeln kunde undvikas.
Det var ju också skatteberedningens
målsättning med dess förslag
om den s. k. mervärdeskatten. I avvaktan
på ett dylikt förslag anser jag
emellertid att det är riksdagens skyldighet
att ordna så, att gällande regler

Nr 12

Onsdagen (len 23 mars 1966 em.

inte diskvalificerar vissa människor eller
företag och favoriserar andra.

Om regeringen verkligen menar allvar
med det klara besked som handelsminister
Lange lämnade här i kammaren
fredagen den 11 mars — och finansministern
underströk i går i ett interpellationssvar
inför kammaren att det
är regeringens uppfattning att det skall
vara fri och lika konkurrens inom näringslivet,
oavsett bransch och företagsform
— då är det hög tid att rätta
till åtskilliga paragrafer i förordningen
om den allmänna varuskatten för att
få bort de värsta orättvisorna. Det är
inte rimligt att den ene måste betala
10 procent mer än den andre för ungefär
samma vara eller tjänst.

Får jag bara ta några exempel, herr
talman. Enligt gällande förordning är
bl. a. all sjukvård undantagen från omsättningsskatt.
Undantaget har tillkommit
av sociala skäl för att man inte
ytterligare skall betunga den sjuke som
söker vård. Av samma anledning har
även tandvård och läkemedel fritagits
från varuskatt. Detta undantag accepterar
vi väl allesammans. Men en mycket
stor grupp av de vårdsökande har
förbisetts, nämligen de handikappade
och de vanföra som är i behov av proteser.
Jag skall anföra några exempel
på hur det hela verkar.

Om jag när jag går härifrån i kväll
halkar och skadar mig lindrigt, så att
jag behöver ett bandage och möjligen
litet salva för några sår, blir det inte
omsättningsskatt på de artiklar, som
då kommer till användning. Råkar jag
däremot skada exempelvis en fot så illa
att jag så småningom måste skaffa protes,
blir det fråga om en vara som är
belagd med 10 procents omsättningsskatt.

I ännu skarpare belysning ställs orättvisorna
om man jämför olika behandlingar
inom tandvården.

Låter jag en tandläkare dra ut en eller
ett par tänder, anses det vara fråga
om tandvård och arbetet beläggs inte
5*— Andra kammarens protokoll 1066,

137

Den allmänna varuskatten

med omsättningsskatt. Men om jag ersätter
dessa tänder med tandprotes, betraktas
detta inte som tandvård, utan
10 procents omsättningsskatt utgår. Ja,
man gör t. o. in. skillnad på var protesen
är tillverkad — tillverkas protesen
hos en tandläkare blir det ingen omsättningsskatt,
medan sådan utgår om protesen
tillverkas hos en tandtekniker
som driver egen rörelse.

Herr talman! Mig förefaller detta vara
orättvist mot en grupp sjuka människor
och inte konkurrensneutralt mot
en grupp företagare, tandteknikerna.

Ett annat exempel, som har viss anknytning
till nyssnämnda område, har
herr Fridolfsson i Stockholm erinrat
om i motion II: 122. Då jag tror att han
själv kommer att belysa frågan, skall
jag inte uppta kammarens tid med det.

Även konstens område lämnar exempel
i detta sammanhang. Det har redan
framhållits här i kväll att en tavla som
säljs på konstnärens ateljé är fri från
omsättningsskatt, medan den beläggs
med sådan om den händelsevis säljs på
utställning.

I fjol debatterades också livligt det
undantag som på detta område beviljas
viss av stat och kommun bedriven verksamhet.
Undantaget innebär att om statens
fabriksstyrelse utför tvätt till statliga
eller kommunala organ — exempelvis
landstingens och kommunernas
sjukhus samt skolor — utgår inte omsättningsskatt,
men om motsvarande
tvätt utförs av ett enskilt företag beläggs
arbetet med 10 procents omsättningsskatt.
Detta är enligt min uppfattning
inte att följa den klart deklarerade
regeringslinjen att det skall vara fri
och lika konkurrens oavsett bransch
och företagsform.

Jag övergår till transportområdet,
som kanske skiljer sig något från de
tidigare nämnda områdena. Här är det
inte direkt fråga om att utöka undantagens
rad, utan det är fråga om en utvidgad
tillämpning av huvudregeln. Denna
innebär att alla transporttjänster i prin .

V r 12

138

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

cip är befriade från varuskatt. På varutransporter
som utföres av SJ eller med
fartyg utgår ingen skatt, men trots denna
grundprincip utgår i vissa fall varuskatt
på transporter. Jag skall anföra
endast ett exempel.

En varutransport som utföres av en
yrkesmässig trafikutövare drabbas inte
av skatt, medan skatt däremot utgår om
exakt samma transport utföres med
säljarens transportbil. Detta förhållande
har lett till en snedvridning av beskattningen,
och jag menar att den rådande
ordningen även i detta fall strider mot
principen om skattens konkurrensneutralitet.

Det finns, herr talman, fler exempel,
men jag skall inte trötta kammaren med
att gå in på dessa utan skall bara räkna
upp några av dem. Jag kan nämna att
fritidsarbetare och garagearbetare favoriseras
medan vissa serviceverkstäder
kommer i ett sämre läge. Exempel finns
att hämta inom bilbranschen.

Herr talman! I förarbetena till varuskatteförordningen
och i allmänna skatteberedningens
betänkande gives klart
uttryck för att den allmänna indirekta
beskattningen skall vara konkurrensneutral.
Så är för närvarande inte fallet.
Vi har nu tillfälle att rätta till åtminstone
några av bristerna och medverka
till att skapa den fria och lika konkurrens,
som även regeringen säger sig
vara anhängare av, genom att stödja de
till detta betänkande fogade reservationerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna A, B, C och D.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 138 och II: 161 har tagits upp
en fråga, som enligt min mening är av
väsentlig principiell och praktisk betydelse.
Reservanterna under reservation
C till bevillningsutskottets utlåtande
nr 10 har också delat motionärernas
uppfattning.

Vi motionärer har yrkat på en änd -

ring i anvisningarna till 12 § i förordningen
om allmän varuskatt. De nu gällande
bestämmelserna, som antogs av
1965 års riksdag, innebär en klar diskriminering
av enskilda företag vilka
bedriver verksamhet inom samma område
som stat och kommuner.

Tidigare var verksamhet som stat eller
kommuner bedrev med syfte att
uteslutande tillgodose egna behov icke
skattepliktig. Den förändring i bestämmelserna
som infördes förra året innebär
emellertid, att statens verksamhet
kan utsträckas till att tillgodose även
kommuners behov. Även kommuner kan
nu inbördes leverera varor och tjänster
utan att drabbas av den allmänna varuskatten.

Utskottets majoritet har avstyrkt motionerna
med två motiveringar, för det
första att avsedd verksamhet inte bedrivs
i egentlig konkurrens med enskilda
företag, för det andra att man i förevarande
fall borde ha rätt att betrakta
det allmännas verksamhet såsom en
enhet. Båda motiveringarna är enligt
min mening dåligt underbyggda. Den
första motiveringen är rent av felaktig.
När bestämmelsen i varuskatteförordningen
infördes var det aktuella motivet
det samarbete, som bedrevs inom
tvätteribranschen mellan stat och kommun;
det gällde närmast försvarets fabriksstyrelse.
På detta område skulle enligt
utskottsmajoriteten inte någon konkurrenssituation
föreligga. Sveriges tvätteriförbunds
medlemsföretag tvättar
emellertid även åt staten och kommunerna.
Vidare kan man utgå från att
service vid uppsamling av tvätt, frakter,
leveranstider och sådana inslag i konkurrensen
i många fall skulle kunna
göra en närbelägen mindre tvättinrättning
konkurrenskraftig.

Utskottets majoritet har som motivering
nr 2 att det allmännas affärsmässiga
verksamhet borde ses såsom en
enhet. Detta är orimligt. Kommuner är
ekonomiskt självständiga enheter, och
de inrättar sin verksamhet efter dessa

Nr 12

139

Onsdagen den 23 mars 1906 era.

förhållanden. När en kommun eller en
statlig inrättning prövar kostnaderna
för tjänster eller leveranser bör inte
den allmänna varuskatt som drabbar
enskilda företag bli utslagsgivande vid
bedömningen. Eftersom varuskatten nu,
såsom bär tidigare påpekats, är 10 procent,
blir de enskilda företagen praktiskt
taget utestängda från konkurrensen
om leveranser till kommuner och
statliga företag inom berörda områden.

I motiveringen till lagförslaget bar endast
tvätteriverksamheten berörts. Skatteundantaget
för det allmännas verksamhet
inbjuder dock uppenbarligen till
avskärmning av konkurrensen på flera
områden där staten eller kommuner är
i behov av samma typ av varor eller
tjänster. Försvarets fabriksverks civila
beklädnadsverkstad tillverkar och levererar
uniformer till tullverket och trafikverken,
och enligt anvisningarna uttages
inte varuskatt. I detta läge bar naturligtvis
även andra offentliga företag
orsak att ompröva sina leveranser från
enskilda företag.

Om man i skydd av skattelagar bygger
upp en verksamhet av detta slag,
hur skall man då kunna mäta effektiviteten
i de offentliga företagen? Om denna
vet man inte mycket när inte konkurrensen
får verka, och när vetandet
inte räcker till måste tron tillgripas. I
detta speciella fall har väl den socialdemokratiska
majoriteten ett mycket
rikt mått av tro.

Både i förarbetena till varuskatteförordningen
och i allmänna skatteberedningens
betänkande ges klart uttryck
för att den allmänna varuskatten bör
vara konkurrensneutral. Denna princip
har inte upprätthållits i anvisningarna
till 12 § förordningen om allmän varuskatt.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till reservation C av herr Stefanson
m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Den allmänna varuskatten

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag kan i stort sett ansluta
mig till eu hel del av de synpunkter
som tidigare har framförts i debatten.

Först och främst ber jag sålunda att
få yrka bifall till reservation A.

När omsättningsskatten på sin tid infördes
angavs det att den skulle vara
allmän. Detta innebär enligt mitt förmenande
att alla varor utan undantag
skulle vara skattebelagda. Skattens allmänna
karaktär har sedermera även
understrukits vid alla de tillfällen då
förändringar av densamma genomförts.
Detta har dock inte hindrat att varje
år förslag framförts om ändringar i
förteckningen över varor som skulle
omfattas av lagens tillämpning. Ibland
har gränsdragningar gjorts, vilka inneburit
att inom en och samma varugrupp
en del varor belagts med omsättningsskatt
medan andra varor befriats från
sådan skatt. Detta har skapat åtskillig
irritation både ute i affärslivet och hos
skattemyndigheterna. Varför har man
t. ex. dragit en skattegräns på konsthandelns
område? Skatteplikten knyts
till sättet för konstverkets försäljning.
Vid försäljning i konstnärens ateljé utgår
ingen omsättningsskatt, medan försäljning
på en utställning är skattebelagd.
Det synes mig inte vara riktigt
att dra en gräns genom en varugrupp
på det sätt som skett i det nyss anförda
exemplet.

Jag ber följaktligen, herr talman, att
på denna punkt få yrka bifall til reservation
B.

Begeringen kan ingalunda frita sig
från ansvaret för att sådana undantagsbestämmelser
kommit till stånd. Jag tänker
på de undantag som gjorts för statliga
och kommunala tvätterier. Man tycker
ju att konkurrens mellan enskild
verksamhet å ena sidan och statlig eller
kommunal verksamhet å den andra borde
bedrivas på lika villkor. Här har
regeringen med sin proposition nr 87
till 19C5 års riksdag föregått med »gott»

140

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

exempel då det gällt att fixera bestämmelser
rörande undantag från en i övrigt
allmänt gällande beskattningsregel.
Då är det väl inte förvånansvärt, om
enskilda ledamöter av både första och
andra kammaren följer regeringens
exempel och i sin tur också kräver
undantagsbestämmelser för sådana varor
eller grupper av varor som de är
intresserade av.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation C.

Även i fråga om varuskatt på transportkostnader
förekommer liknande
gränsdragningar. Sådana kostnader är
i princip undantagna från beskattning,
såvida inte transporten utförs av fabrikanten
själv, i vilket fall skatt skall
utgå. Lejer fabrikanten däremot en
transportör, utgår ingen sådan skatt.
Även detta område borde beskattas i
sin helhet eller helt befrias från omsättningsskatt.

Gränsdragningar av ifrågavarande
slag borde inte få tillämpas. Samtidigt
som de måste åstadkomma irritation och
tolkningstvister kan de också medföra
icke önskvärda arrangemang i syfte att
undgå beskattning. En skattelag bör
helst vara så utformad, att alla medborgare
känner sig likvärdigt behandlade.
Enligt mitt förmenande borde man
här tillämpa principen allt eller intet.

Av någon anledning återfinns varken
herr Erikssons i Bäckmora eller mitt
namn under reservation D. Jag har dock
fullt klart för mig, att vi båda anmälde
reservation på denna punkt. Jag ber
alltså att få yrka bifall även till reservation
D i bevillningsutskottets betänkande
nr 10.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den som bär ansvaret
för skattesystemet i vårt land kan väl
inte undgå att känna sig betänksam när
han läser detta utskottsbetänkande. Det
visar ju, att det system för varuskatt
som vi för närvarande har i det långa
loppet inte kommer att vara hållbart.

Samtliga reservationsyrkanden har
framställts på grund av att det redan
tidigare gjorts avvikelser.

Beservation A hänger samman med
att sjukvård i vissa fall drabbas av varuskatt,
trots att sjukvården i princip
skall vara fri från skatt.

Yrkandet i reservation B beror på att
konst beskattas eller befrias från skatt
allteftersom försäljningen sker i den
ena eller den andra lokalen.

Yrkandet i reservation C beror på att
reservanterna anser att det bör vara
konkurrens på lika villkor, vilket inte
blir fallet med den nu gällande undantagsbestämmelsen,
att av stat eller kommun
bedrivna företag kan framställa
och sälja varor utan att dessa beläggs
med varuskatt.

Yrkandet i reservation D bar sin
grund i att transportkostnader för närvarande
beskattas, om transporten sker
med det säljande företagets egna bilar,
medan skatt icke utgår för transporter
som sker med vanliga trafikbilar.

Ett liknande förhållande ligger bakom
den blanka reservation som jag fogat
till utskottets betänkande. Motionerna
1:495 och 11:616, vilka föranlett
denna blanka reservation, tar uteslutande
upp det förhållandet, att det inom
postorderhandeln uppstår ett skevt konkurrensförhållande,
därför att de företag
som annonserar i tidningar icke behöver
betala någon omsättningsskatt för
dessa annonser, medan de företag som
annonserar i sina egna »tidskrifter»,
d. v. s. i sina kataloger, får betala skatt
för sin annonsering. Annonser är fritagna
från omsättningsskatt, och därigenom
uppstår detta skeva förhållande.
Motionernas syfte är alltså att belysa
konkurrensförhållandena inom
postordcrhandeln.

När man summerar alla dessa krav
på avvikelser, inser man att det måste
vara på tiden att på allvar tänka över,
huruvida det inte vore lämpligare att
ha en annan form av indirekt beskattning.
Man finner att det iir på tiden

Onsdagen den 23 mars 19C6 em.

Nr 12

111

att ta upp frågan om mervärdeskatten,
vilken föreslogs av en enhällig skatteberedning.
.lag vill uttrycka förhoppningen,
att detta skatteberedningens
förslag snart kommer att föreläggas
riksdagen, så att vi slipper ifrån alla
dessa krav på undantaganden.

Jag ber att få yrka bifall till de vid
utskottets betänkande fogade reservationerna
A—D.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Det har inom den del
av detaljhandeln som för kapitalvaror
blivit allt vanligare att kunden försöker
köpa varan med reducerad varuskatt,
d. v. s. 5,8 procent, vilken skattesats
gäller för aktiebolag som köper inventarier
med längre förbrukningstid
än tre år. Strängt taget kan ju vilken
person som helst gå in i en affär och
presentera sig som representant för den
eller den firman och be att få köpa en
kapitalvara med reducerad omsättningsskatt.
Kunden betalar kontant och får
därigenom ofta även en kassarabatt.
Handlaren har ju ingen anledning att
betvivla kundens uppgifter, och så har
skatteverket undanhållits skatt med 4,2
procent.

Allt vanligare blir det också att kunden
försöker pruta genom att handla
omsfritt. Motivet och argumentet är ofta
detsamma: Den här varan kan jag köpa
genom ett postorderföretag, och då
slipper jag betala oms.

Hur kan nu det stämma, när gällande
bestämmelser säger att skattskyldighet
föreligger vid yrkesmässig försäljning?
Jo, en del tvivelaktiga postorderföretag
gör helt enkelt sina kunder till
ombud. I en del postorderkataloger har
man till och med utdrag ur varuskatteförordningen,
som säger att skattskyldighet
inte föreligger vid tillhandahållandet
av varor i allenast ringa omfattning.
Som ringa omfattning betecknar
riksskattenämnden köp under 1 000
kronor per år. Ombudet betraktas som
återförsäljare vilken tillhandahåller va -

Den allmänna varuskatten

ror i ringa omfattning, och då föreligger
ingen skattskyldighet vare sig för
ombudet eller för dem som säljer varor
till ombudet. För säkerhets skull för
kanske kunden många gånger rent formellt
fylla i något slags ombudskontrakt.
Detta innebär i realiteten att
postorderföretagets kunder görs till ombud,
och det s. k. ombudet kan på det
viset köpa kapitalvaror för nästan 1 000
kronor per år omsfritt.

Om man vill hårdra detta förfarande
kan ju strängt taget en familj på låt
oss säga fem personer bli ombud och
på det viset köpa för nära 5 000 kronor
omsfritt på ett år, alltifrån kamera
till tvättmaskin.

Utskottet säger att »den omständigheten
att kunderna vid försäljningen
kallas ombud torde inte frita leverantören
från skattskyldighet, om han har
anledning anta att varorna inte är avsedda
för återförsäljning». Enligt min
uppfattning är leverantören, d. v. s i
detta fall postorderföretaget, skyddat
genom att ombudet fått ett s. k. ombudskontrakt.
För övrigt gör sig leverantören
säkert ingen möda att forska i
om varorna är avsedda för återförsäljning
i tredje hand eller inte.

I en postorderkatalog från en tvivelaktig
firma kan man till och med läsa:
»Var vänlig och uppge om vi skall utta
omsättningsskatt eller om Ni själv redovisar
sådan vid vidare försäljning.» Hur
många s. k. ombud som låter denna
postorderfirma ta ut varuskatt känner
jag inte till, men med hänsyn till att
själva förfarandet många gånger går ut
på att få ett lägre pris på en vara genom
att bli ombud och därmed slippa
omsättningsskatten, tror jag att varuskatt
sällan redovisas. Ombudet, d. v. s.
den som köper en kamera eller en
tvättmaskin, behöver ju inte heller redovisa
någon oms, då ingen försäljning
till tredje person ägt rum utan kameran
eller tvättmaskinen »fortfarande
finns kvar som provexemplar och för
demonstration för eventuella kunder

142

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

inom bekantskapskretsen», vilka ofta
också rekommenderas att bli ombud.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
inte bara på denna obskyra
handel, som givetvis inte bedrives av
seriösa postorderföretag, utan också på
det otillbörliga konkurrensförhållande
som många gånger på detta sätt uppstår
för den lojale detaljisten, vilken
förutom att få tjänstgöra som skatteinkasserare
åt staten alltid får ge konsumenten
all tänkbar service, exempelvis
demonstration av varor, vilka kanske
den eventuelle kunden sedan genom att
bli ombud för ett icke-seriöst postorderföretag
kan köpa omsfritt.

Jag behöver inte betona att den lojale
detaljisten genom att ha öppen butik,
fackutbildade biträden etc., har
långt större omkostnader än postorderfirman.
Trots detta kan han ofta erbjuda
konsumenten samma eller lägre pris
än postorderföretaget. Skulle myndigheterna
låta handeln med s. k. ombud
passera opåtalad, uppstår en situation
där den lojala handeln många gånger
blir diskriminerad.

En i skattefrågor insatt person har
informerat mig om att skattemyndigheterna
har för stor arbetsbörda och för
liten personal för att ingripa när på
detta sätt enskilda avnämare gjorts till
olnbud och skatteverket undanhållits
skatt. Jag är därför glad när utskottet
nu uttalar som sin mening att i motion
nr II: 17 påtalad skatteflykt vid försäljning
mellan vissa postorderföretag och
s. k. ombud inte bör få passera opåtalat
och att utskottet förutsätter att riksskattenämnden
kommer att ägna uppmärksamhet
åt de missförhållanden
som jag här har redogjort för.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå in på alla de spörsmål som
den föregående talaren här berörde.
Vad vi har velat säga är endast att katalogerna
för postorderföretagens del

innebär en annonsering i egen regi, vilken
vi närmast anser motsvara annonsering
i dagspressen för övriga affärsinnehavare.
Därigenom uppstår en
snedvridning i konkurrenshänseende
till nackdel för företag som grundar
sin försäljning på kataloger, vilket förhållande
ur rättvisesynpunkt bör tillrättaläggas.
Vi anser denna fråga vara
av sådan betydelse, att en enkel utredning
borde belysa den. Visar det sig
då att vårt resonemang är oriktigt, får
det hela bero.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det råder ju allmän
enighet om behovet och riktigheten av
uttagande av en allmän varuskatt, som
enligt statsverkspropositionen skall ge
sex miljarder kronor nästa budgetår. Vi
har också ett enhälligt förslag om en
mervärdeskatt, som nu överarbetas i finansdepartementet
av särskild expertis.
Om vi får en mervärdeskatt, förmodar
jag att det då kommer att bli fråga om
få eller inga undantag alls.

I remissdebatten och även i den allmänna
tidningsdebatten har vi många
gånger fått lyssna till dem som anser
att finansministern presenterat en statsbudget
som är alldeles för svag. Därför
hade jag för min del väntat att vi i år
skulle slippa alla dessa motioner om
undantag från den allmänna varuskatten,
undantag som man inte vet vad de
kommer att kosta. Att det säkerligen
inte rör sig om små summor torde vara
klart. Därmed försvagar man ytterligare
budgeten. Dessutom skall bifall till förslagen
resultera i nya propåer om undantag
för andra varor eller vid andra
försäljningssätt.

I protokollet från debatten i första
kammaren kan vi läsa deklarationer
från såväl högerns som folkpartiets talesmän,
att de i princip är motståndare
till undantag och att de betecknar dessa
såsom varande av ondo. »Varje avvikelse
från huvudregeln är strängt taget
av ondo», sade en högerman. En folk -

Onsdagen den 23 mars 1900 em.

Nr 12

143

partist sade att »undantag föder undantag
och man hamnar i en olycklig cirkel».
Herr Nordgren underströk nyss
detta, men jag skulle vilja fråga herr
Nordgren, om han tror att man skapar
ökad rättvisa genom att göra ännu flera
undantag från skatten.

Detta var nu hara ett allmän resonemang,
och jag skall härefter heröra
några av förslagen.

Samma yrkande som nu om undantag
för proteser har vi haft i fem år, och
de har avvisats av riksdagen med motiveringen
att man inte kan införa skattefrihet,
även om det är aldrig så behjärtansvärt,
för en kategori förbrukare
av vissa varor. Det är tämligen uppenbart
att det skulle medföra betydande
svårigheter såväl redovisnings- som kontrolltekniskt.
Det är ingen avoghet mot
handikappade eller invalider. De bör
hjälpas på annat sätt än genom skattesystemet,
säger vi, och det gör vi också
både från statens, landstingens och
kommunernas sida. I årets statsverksproposition
föreslås 100 miljoner ytterligare
till de handikappade. Nya bestämmelser
om tekniska och andra hjälpmedel
för de handikappade gäller från den
1 januari i år. Ordinationsrätten för
hjälpmedel har väsentligen utvidgats,
och anslaget höjs från 25 till 28 miljoner.
Landstingen anslog för sin del förra
året över 100 000 kronor till peruker,
ögonproteser, lösbröst o. d., och dessutom
även till tekniska hjälpmedel flera
tiotusentals kronor. Till svenska vanföras
centralkommittés tekniska verksamhet
anslogs också pengar. Detta sätt att
hjälpa de handikappade ger mera och
är en riktigare hjälp än att manipulera
med skattesystemet, vilket bara krånglar
till det hela och inte heller skapar
rättvisa. Därmed är inte de handikappade
bortglömda.

Beträffande konsten har vi ett typiskt
exempel på hur det går när man gör
undantag på ett område eller för en viss
vara. Man rycker ut den ur det stora
sammanhanget och får det att se ut

Den allmänna varuskatten

som siirskilt behjärtansviirt, så att man
nästan gråter när man talar om dessa
konstnärer. Det är så att undantag föder
undantag. År 1900 befriade vi konstnärerna
från att erlägga omsättningsskatt
på konstverk som säljs från ateljé.
Då var alla belåtna och ingen yrkade
någonting annat, såvitt jag kommer
ihåg. Det tyckte man då var bra.

Man gjorde emellertid inte detta undantag
därför att man ansåg det särskilt
behjärtansvärt att de skulle få sälja
annars omsättningsskattebelagda varor
från ateljé utan att erlägga skatt,
utan helt enkelt därför att man ansåg
det praktiskt taget omöjligt att kontrollera
den försäljningen. Vi beslutade detta
1960, och året därpå fick vi motioner
om att konstnärerna skulle befrias från
skatt även för försäljning på utställningar.
Ni kan vara alldeles övertygade om
att detta med undantag föder undantag.
Om vi går med på att konstnärerna,
därför att de tidigare fick denna fördel,
nu skall ha en ny fördel, så får
vi nästa år eller något annat år motioner
om att även de som säljer konstverk
i butiker skall vara befriade
från skatt och att alla som gör konstverk
av keramik eller glas och ställer
ut också skall befrias. Ingen av kammarens
ärade ledamöter lär kunna förutse
var man då hamnar och vilka undantag
vi till slut kommer att fortsätta
med.

Det är här inte fråga om någon avoghet
mot konstnärerna utan det innebär
endast att de behandlas precis som
alla andra. De fick emellertid en fördel
1960 och nu vill de ha ytterligare fördelar.
De betalar ju inte själva omsättningsskatten.
Det anordnades en utställning
i sammanbindningsbanan. Jag är
övertygad om att ingen som köpte ett
konstverk frågade, om konstnären hade
lagt på någon omsättningsskatt på varan.
Och om så hade varit fallet hade
han säkerligen inte sagt: »Ja, då skall
jag inte ha någon tavla.» Han hade köpt
tavlan ändå.

144

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

Jag är fullkomligt övertygad om att
det finns många fattiga konstnärer i
vårt land. Alla har inte hunnit skapa
sig ett namn, alla kan inte få sälja
sina konstverk — det tar tid innan en
konstnär kommer så långt. Men det är
en sak för sig. En annan sak är om
man skall soulagera konstnärerna eller
priviligiera dem på något speciellt sätt
genom omsättningsskatten.

Finansministern har uttalat sig på
ungefär följande sätt: »Jag fick många
uppvaktningar från konstnärer. När jag
trots alla dessa uppvaktningar endast
medgav undantag från omsättningsskatt
vid försäljning från konstnärens egen
ateljé var det därför att om ingen omsättningsskatt
hade funnits skulle ingen
ha kommit på den idén att ge speciellt
konsten som saluvara ett särskilt försteg
framför andra saluvaror.» Och det är
väl alldeles uppenbart. Hade omsättningsskatten
inte införts, hade ingen
kommit på idén att säga att nu skall
konstnärerna ha särskild ersättning när
de säljer en tavla.

Finansministern sade vidare att omsättningsskatten
nu är generell i princip
och ställer alla varor lika i konkurrensen
precis som om ingen omsättningsskatt
funnes, men här vill man
ge konstnärerna en förmånsställning
som de annars inte skulle ha fått. De
är alltså konkurrensmässigt likställda
med andra; ett undantag skapar endast
orättvisa i jämförelse med andra varor
och andra konstnärer som arbetar på
samma sätt. Dessa skulle då med samma
rätt kunna kräva undantag nästa år.

Jag har redan försökt att göra klart
att jag inte är någon motståndare till
konstnärer. Jag är mycket förtjust i
konst och köper konst i den mån jag
kan. Inom mitt landsting medverkar
jag till att vi skall köpa konst av länets
konstnärer. Vi har anslagit 40 000
kronor nästa år; tidigare hade vi ett
anslag på 35 000 kronor. Även staten
anslår medel för inköp av konst. Vi
behöver endast studera det senaste årets

och nästa års statsbudget för att se vad
som sker. Statens konstråd får lägga
ut beställningar på konst för statliga
byggnader på 3,6 miljoner kronor. Till
försöksverksamheten med riksutställningar
av konst höjes anslaget med
400 000 kronor. Åtskilliga museer får
ökade anslag för att aktivera sin utställningsverksamhet.
Landstingen satsar
årligen tiotusentals kronor på att
köpa konst av respektive läns konstnärer.
Förra året anslog landstingen
350 000 kronor för stöd till konstföreningar
och 33 000 kronor för kulturstipendier.
Dessutom lämnar landstingen
stora anslag till konstnärlig utsmyckning
av byggnader.

Det är enligt min mening det riktiga
sättet att stödja konstnärerna. Därigenom
kan de både få en verklig hjälp
ekonomiskt och få sina tavlor visade
för allmänheten vid de olika anstalterna.
Det är riktigare än att medge undantag
i skattehänseende.

Som en nyhet i år har väckts eu
motion om undantag från varuskatt
även för konstverk, utförda av textilt
material, när konstnären säljer från annat
ställe än butik eller utställning. Man
vill ha samma rätt för dessa som en
konstnär har när han säljer från egen
ateljé. Visst kan det finnas skäl för
det undantaget, men nog blir det väl
svårt att avskilja en sådan konst från
hemslöjd och liknande. Om man köper
ett konstverk, som både kan hängas
på väggen och läggas på golvet, vet
man exempelvis inte när det skall vara
skatt på det eller inte. Det skulle
säkerligen uppstå oöverstigliga gränsdragningsproblem
och därmed administrativa
svårigheter, varför utskottet
inte anser sig kunna tillstyrka en skrivelse
om skattebefrielse.

Även i fråga om transportkostnaderna
säger man, att nuvarande bestämmelser
snedvrider konkurrensen. Det
ville man ju också göra gällande i fråga
om konstverken, men jag tror att om
man tänker igenom den saken måste

Onsdagen den 23 mars 19CC em.

Nr 12

145

man slå fast, att det inte iir på det sättet
utan att det tvärtom skulle bli eu
snedvridning om motionsförslaget genomfördes.
Det heter i varuskatteförordningen
att gods- och liknande transporter
icke beskattas. Varför? Jo, man
anser att transportkostnaderna ligger i
varans beskattningsvärde. Skulle man
beskatta också själva transporten, så
bleve det en dubbelbeskattning. En sådan
har vi i fråga om bolagsbeskattning
men inte när det gäller varubeskattning.
Det är helt enkelt av denna
anledning som transporter, som självständiga
fraktförare utför, inte beskattas.

Nu vill motionärerna, som vi här har
hört, och även reservanterna, att också
den fraktkostnad som säljaren av varan
har, då han själv transporterar varan,
skall befrias från skatt. Som det nu
är, säger man, snedvrids konkurrensen.
Man lägger över transporter på självständiga
företagare på detta område,
varför de egna transportmedlen kanske
inte blir rationellt utnyttjade, menar
man. Man har varit på det klara med
att detta inte är så enkelt, men för att
gardera sig mot svårigheterna härvidlag
säger man: För att inte befrielse från
skatt skall ske i icke avsedda fall bör
förutsättning för befrielse vara att företagaren,
säljaren, debiterar kostnaderna
för transporterna särskilt och
att den sålunda debiterade faktiska frakten
håller sig inom ramen för de taxor
länsstyrelserna fastställer för den yrkesmässiga
trafiken.

Får jag fråga herr Nordgren, om
han vill åta sig att sätta priset på alla
ölflaskor som bryggerierna kör ut och
göra upp en tabell på taxor på olika ölflaskor
och olika sorters Öl o. s. v. Det
måste man nämligen åstadkomma, om
man skall kunna skilja ifrån fraktkostnaderna.
Det är bara ett litet exempel på
hur det hela skulle krånglas till. Även
om det ligger någon sanning i att det
nu kan bli en snedvridning, tror jag
att man råkar in i en labyrint, som

Den allmänna varuskatten

man inte kan krångla sig ur, om detta
krav skulle tillmötesgås.

.lag vill erinra om att när vi införde
bestämmelserna om att egna reparationer
skulle bli befriade från varuskatt,
så sade man, att det kommer att medföra,
att de olika fabrikerna eller företagen
kommer att göra sina reparationer
själva med resultat att de inte kommer
att anlita andra företag för att utföra
dessa reparationer. Det skulle bli en
snedvridning av konkurrensen. Herr
Nordgren, jag tror inte att erfarenheterna
stött denna farhåga. Man lämnar
i alla fall bort reparationerna, och
man gör detta kanske mera än tidigare,
vilket är ganska naturligt, eftersom ett
företag som utför reparationer har rutinerad
personal, maskiner, specialverktyg
in. in. för ändamålet. I verkligheten
blir det billigare att låta andra
utföra reparationerna. Man kanske inte
heller själv har någon arbetskraft för
att göra en speciell reparation utöver
de vanliga. Då resonerade man emellertid
på samma sätt och överdrev, och
jag tycker inte man skall överdriva nu
heller. Vår nuvarande princip är nog
riktig, och det är nästan ogörligt att
utforma bestämmelser som helt eliminerar
de risker som motionärerna åsyftar.

Herr talman! Jag trodde att jag inte
hade något mer att tillägga, men jag
ser att jag också har en anteckning
om tvätterierna, och därför tillåter jag
mig att säga några ord härom, alltså
den verksamhet som stat och landsting
bedriver gemensamt för att ordna med
landstingens tvätt. Det gäller förra årets
beslut att verksamhet som staten eller
kommun bedriver med syfte uteslutande
att tillgodose egna behov skall anses
som yrkesmässig endast om den sker i
bolagsform. Jag kanske skall förutskicka
att fabriksverket inte får tvätta åt privata
utan skattebelastning utan endast
åt landstingen som i stort sett anses vara
samma företag, d. v. s. samhälleligt
ägda företag. Om denna bestämmelse

146 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

inte fanns tror jag dock inte att landstingen
skulle gå till privata företagare
med sin tvätt utan det bleve nog som i
Örebro län, där vi byggde ut tvätteriet.
Det gjordes en noggrann utredning om
det skulle löna sig att tvätta hos fabriksverket
eller om privata företag
skulle anlitas. Vi kom underfund med
att vi skulle bygga ett eget tvätteri, vilket
vi också gjorde. De flesta landstingen
handlar säkerligen på samma
sätt. Talet om snedvriden konkurrens
därför att man inte anlitar privata företag
är nog en stor överdrift.

Herr talman! Jag tror att jag härmed
har gått igenom det väsentliga. Det som
det inte finns reservationer om skall
jag inte beröra, ty det skulle ta för
lång tid.

Till herr Öhvall skall jag emellertid
be att få säga några ord. Han drog
fram ett argument från första kammaren,
att tullverkets och trafikverkens
personal skulle få sina uniformer sydda
av statens beklädnadsverk — i Karlskrona
eller var det nu ligger — varvid
sömnaden skulle vara skattefri. Är det
något fel i detta? Om man nu har beslutat
sig för principen att verksamhet
som bedrivs uteslutande för att tillgodose
egna behov skall vara skattefri,
är det väl naturligt att det staten utför
själv för sina egna behov också skall falla
under denna bestämmelse, eller menar
herr Öhvall att man skall slopa bestämmelsen?
Någon annan slutsats kan
ju inte dras av resonemanget. I annat
fall går det inte att åberopa detta, ty
man handlar helt enligt bestämmelserna.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Brandt på en punkt, nämligen när han
säger att vi här håller på att trassla in
oss i en labyrint som vi får svårt att
klara oss ur.

Herr Brandt sade också att undantag
föder undantag, och det är just vad vi

råkar ut för när vi här försöker skapa
någon rättvisa. Och det är väl det bästa
beviset för att vi nu är mogna att införa
ett annat indirekt skattesystem, mervärdeskatten.

Sedan talade herr Brandt om skattebortfall.
En av de motioner som jag varit
med om att skriva medverkar till
ökade skatteinkomster och samtidigt
större rättvisa.

Vi skall inte manipulera med omsättningsskatten,
säger herr Brandt — men
det är ju precis vad staten gör och vad
herr Brandt själv i sina avslutningsord
underströk att staten skall göra. Det var
när herr Brandt kom in på beklädnadsverkstaden
som är befriad från att inleverera
allmän varuskatt på varor som
andra företag har att erlägga skatt för.
Det är väl inte att ha en neutral skatteform
eller den konkurrens på lika villkor
som både handelsministern och
finansministern från denna talarstol
tydligt och klart har deklarerat att vi
skall ha. Detta oavsett om det gäller ett
statligt eller ett enskilt företag som
levererar varorna.

Herr Brandt talade också om svårigheterna
att klara problemet med ölflaskorna.
De utgör väl inte det stora
problemet. Det är väl snarare de tunga
transporterna inom byggnadsbranschen
som är det största problemet i det sammanhanget.
Där kanske man inte utnyttjar
de lastbilsresurser som finns,
och därigenom blir transportproblemen
snedvridna. Med den skicklighet som
bevillningsutskottet och kanske alldeles
speciellt finansministern och hans medhjälpare
besitter när det gäller att hitta
på olika former av skatt är det väl inte
så svårt att klara den detaljen. Vi har
ju ett viktsystem här i landet, och det
kan väl inte vara så svårt att väga en
glasflaska med och utan pilsnerinnehåll,
om man nu vill ha det som exempel.

Får jag sluta med att understryka att
vi har fått löfte om en konkurrens på
lika villkor, men här medverkar herr

Onsdagen den 23 mars 1906 em.

Nr 12

117

Brandt till att bevara en snedvridning
av konkurrensförhållandena.

Herr ÖHVALL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt har här
talat om att undantag föder nya undantag,
och det kan jag hålla med honom
om. Men när vi då vill ta bort ett undantag,
så reser herr Brandt borst i alla
fall.

Det är nämligen så, att när statens
fabriksverk levererar uniformer till
spårvägen eller tullverket eller någon
annan, så får konsumenten betala 70
procent av priset när han hämtar ut sin
uniform. Skattebefrielsen går sålunda
direkt ut till konsumenten. Jag har ingenting
emot att personalen får köpa billigt,
men vi bör ju inte medverka till
att skapa en klar diskriminering i konkurrenshänseende.
Det har jag talat om
tidigare. Det är företag som arbetar inom
samma område som får känning av
detta system, det kan herr Brandt aldrig
komma ifrån.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordgren säger
att staten manipulerar, och så tar han
exemplet med beklädnadsverket. Men
vad är det fråga om här? Detta gäller
ju inte bara för staten. Det är en bestämmelse
som finns i skattelagstiftningen,
herr öhvall, och ni fordrar att den
inte skall gälla för alla. För enskilda
är det fritt om det huvudsakligen är fråga
om eget behov. Men för staten, säger
ni, skall detta icke få gälla. Beträffande
uniformerna är det statens beklädnadsverk
som levererar åt staten för i huvudsak
det egna behovet. Man tillämpar
precis den bestämmelse som finns.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Om försvarets fabriksstyrelse
eventuellt skulle gå in på flera
områden, exempelvis sätta upp en livsmedelsindustri,
anser herr Brandt då
att de varor som den industrien leve -

Den allmänna varuskatten

rerar skall vara fria från omsättningsskatt? Beträffande

kläder är det, herr
Brandt, fortfarande så att om bcklädnadsverkstaden
levererar uniformerna
så är det skattefritt för kommun eller
stat. Men om ett annat företag levererar
samma uniformer till samma köpare så
är de belagda med omsättningsskatt.
Anser herr Brandt verkligen att det är
konkurrensneutralt? Eller siktar den
bestämmelsen till att överföra fler och
fler branscher i statlig regi och försvåra
konkurrensen för de enskilda företagen
med 10 procent?

Herr ÖHVALL (fp) kort genmäle:

Nej, herr Brandt, det är inte fråga
om egna behov. Det gäller här inrättningar
inom skilda ansvarsområden som
var och en har att bedöma på vilket sätt
de köper varorna billigast. Eftersom
inte enskilda företag, om de tillhör samma
sektor, kan inbördes gå samma väg,
så föreligger här en klar diskriminering.
Hur man än vänder på problemet kan
man inte komma ifrån detta.

Det är ju uppenbart att i fallet med
uniformerna så går dessa uniformer direkt
ut till konsumenterna men beställs
på detta sätt antingen genom ett enskilt
skrädderiföretag eller genom försvarsverkens
verkstad.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att vi inte
förstår varandra riktigt, och detta är
krångligt. Om beklädnadsverket levererar
exempelvis uniformer till Stockholms
spårvägar, så är varorna beskattade.
Beklädnadsverket tillverkar och
levererar i huvudsak varor för statens
eget behov. Detta gäller på alla områden.
De 70 procenten som ni talar om
har inte ett dugg att skaffa med denna
sak. De ingår ju i lönesystemet. Ni får
läsa på litet bättre.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets

148 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

betänkande nr 10 har behandlingen av
motionen II: 122, för vilken jag är huvudmotionär,
fått ett visst utrymme.
Motionen går ut på omsättningsskattens
avskaffande för begravningsutensilier.
Utskottet har tyvärr avstyrkt motionen
med den motiveringen, att det skulle
medföra betydande skattetekniska svårigheter
om riksdagen bifölle motionen
— en motivering som tydligen är något
slags standardformulering när man avfärdar
liknande motioner. Vi som skrivit
motionen har naturligtvis ansett det
vara angeläget att en förändring kommer
till stånd på detta område. Det är
ju så här i landet, att när en person blir
sjuk och därför av läkare ordineras viss
medicin, anser staten — med rätta —
att någon omsättningsskatt inte skall uttagas
på läkemedlet. I varuskatteförordningen
finns nämligen, som vi har hört
flera gånger här i kväll, en paragraf i
vilken anges ett antal varor som skall
undantagas från omsättningsskatt, och
bland undantagen är även läkemedel.
Motivet är att det anses oriktigt att det
allmänna skulle ta ut skatt på läkemedel
som är nödvändigt för att en person
skall tillfriskna.

Men om den sjuka personen inte klarar
krisen utan avlider, anser staten det
vara fullt riktigt att på de nödvändiga
begravningsutensilierna uttaga omsättningsskatt.
Om staten vore konsekvent
i sitt tänkande och i sitt handlande,
skulle naturligtvis skatt inte utgå heller
då sjukdomen så att säga förlänges och
vederbörande avlider.

I bevillningsutskottets förevarande
betänkande redovisas också behandlingen
av en motion om avskaffande av
omsättningsskatten på proteser. Här har
ett flertal utskottsledamöter ansett det
vara i sin ordning att stödja motionärerna
och reserverat sig mot utskottsmajoritetens
skrivning. Det betyder med
andra ord, att därest denna motion
skulle vinna i omröstningen — vilket jag
hoppas — skulle exempelvis en person,
som vid en bilolycka mister han -

den och måste skaffa protes, inte erlägga
omsättningsskatt för protesen, medan,
om olyckan får så tragiska följder,
att personen mister livet, omsättningsskatt
utgår på begravningsutensilierna.

Jag kan inte finna någon logik häri.
Då det finns en undantagsparagraf i
varuskatteförordningen bör enligt min
mening nämnda varuslag självfallet tillhöra
undantagen. Undantag görs exempelvis
vid viss försäljning av konst. Jag
anser det vara mycket mer befogat att
man tar upp begravningsutensilierna i
undantagsparagrafen.

Motionen behandlar ett angeläget
ärende. Beskattningen drabbar de efterlevande
i en situation som är både
känslig och ekonomiskt pressande.

Jag har, herr talman, inget yrkande,
men jag beklagar att utskottet inte funnit
det angeläget att stödja motionen
II: 122.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! I en motion, 11:606,
har jag begärt viss ändring i tulltaxan.
Det låter prosaiskt, men ämnet är stort
och doktoralt: Vad menas med konst?
Det är kanske inte direkt något ämne
för en riksdagsdebatt. Experterna är
oeniga om hur begreppet konst skall
definieras och gränsdragningsproblemen
är mycket besvärliga — det har
herr Brandt innerligen rätt i.

Var går gränsen mellan konst och
den avart, som kan kallas hötorgskonst?
Var går gränsen mellan originalkonst
och reproduktioner? Var går gränsen
mellan konst och hantverk, konst och
konsthantverk samt konstverk och nyttighetsvaror
eller — för att citera herr
Brandt — mellan konst och hemslöjd?
Detta är idel obesvarade frågor.

Bevillningsutskottet har mycket riktigt
konstaterat att gränsdragningen
mellan dessa områden är alltför komplicerad.
Jag tycker att utskottet är
värt allt beröm för detta konstaterande.
Det är bara synd att uskottet i samma
andedrag förklarar sig självt kom -

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Nr 12

149

petent att göra gränsdragningen, och
det är härvidlag fråga om en mycket
rejäl gränsdragning.

Denna gränsdragning återfinns i tulltaxan.
Med konstverk förstås i denna
»målningar och teckningar utförda helt
för hand, konstgrafiska originalblad
och originalskulpturer oavsett material».
Det är alltså fråga om en klar
gränsdragning. Detta är, herr talman,
den officiella svenska definitionen på
konst. Det är bara det att den är felaktig.

Föreställ Dig, ärade kammarkamrat,
att Du är konstnär och att Du har haft
en vision, som Du vill ge konstnärligt
uttryck åt. Du har framför Dig en duk
och har kanske lust att uttrycka visionen
genom målade färgfält på duken.
Om Du gör det blir resultatet ett konstverk.
Men om Du i stället får lust att
uttrycka Dig genom färgfält av textilt
material — vilket många av våra allra
största konstnärer ibland gör — åstadkommer
Du enligt tulltaxan och bevillningsutskottet
inte något konstverk.

Jag stod för några veckor sedan i den
stora hallen i Kirunas stadshus och beundrade
X:ets stora flammande norrlandsgobeläng.
Jag borde dock ha vänt
mig bort, eftersom X:ets vision enligt
gällande bestämmelser inte är konst.

Frågan om gränsdragningen mellan
konst och icke-konst har en viss ekonomisk
betydelse både när det gäller
tullkostnader i samband med att ett
konstverk förs över landets gränser
och när det gäller omsättningsskatt.

Riksdagen har beslutat att omsättningsskatt
inte skall utgå när konstnären
själv säljer sitt konstverk direkt
till kunden från sin egen ateljé. Genom
tulltaxans formulering — och det är
alltså denna som är rättesnöret — undantas
från denna favör de konstnärer,
som använder textila tekniker såsom
uttrycksmedel. Gränsdragningen på
denna punkt innebär, herr talman, både
från social och från ekonomisk synpunkt
en svårförklarlig orättvisa.

Den allmänna varuskatten

Utskottet avvisar en rättvisare gränsdragning
med motiveringen att gränsdragningsproblemen
blir för svåra. En
gränsdragning har dock faktiskt skett,
och den är felaktig. Därför måste gränsen
dras någon annanstans.

Jag har i min motion föreslagit att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle rikta uppmärksamheten på inadvertenserna
i gällande författningsmässiga
definitioner på konstverk och hemställa
om ett tillägg till tulltaxan och
därtill anslutande bestämmelser i syfte
att även konstnärliga verk, utförda helt
för hand i textilt material skall inrymmas
under begreppet konstnärliga
verk, då de uppenbarligen övervägande
har ett rent estetiskt syfte.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
denna motion, nr 606 i andra kammaren.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Flera talare har i kväll
redan berört och tillstyrkt yrkandet
i den motion som jag väckt i denna
kammaren om befrielse från varuskatt
för konst som försäljes på utställning.
Frågan har flera år varit föremål för
riksdagens prövning, och anledningen
till att jag aktualiserat den i år är den
ökade förståelse som kravet mötte förra
året här i riksdagen; det framgick
tydligt av omröstningssiffrorna i både
första och andra kammaren.

Det är svårt att förstå att bevillningsutskottet
envist motsätter sig detta önskemål,
som varje år kommer inför riksdagen
i följd av framställningar till oss
motionärer från olika konstnärsriksorganisationer.
Bevillningsutskottet anser
att riksdagen, eftersom den avslagit
sådana motioner tidigare, också bör
avslå dem i år. Den sortens argumentering
ställer jag mig ganska avvisande
mot, och jag hoppas att frågan skall
få ett ännu mera positivt bedömande
av riksdagen i år än förra året. Det är
ändå svårt att förstå varför det skall
utgå omsättningsskatt då ett konstverk

150 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

försäljes på en utställning men inte då
konstnären försäljer det direkt i sin
ateljé.

Bevillningsutskottet menar att det
inte finns någon anledning att ytterligare
utvidga den förmån som konstnärerna
har vid försäljning som sker
från deras egen ateljé. Detta undantag
har man beviljat — det bestyrktes nyss
av herr Brandt — därför att det var
svårt att kontrollera konstnärernas försäljningar,
och man ville inte tränga sig
in i deras ateljéer för att granska deras
tavelbestånd och försäljningar. Jag
inser fullt och väl att man skall vara
försiktig då man medger undantag från
den allmänna omsättningsskatten, men
om man i detta fall skulle ta bort omsättningsskatten
på konst som säljes
på utställningar, drar man bara ut konsekvensen
av det undantag man redan
har gjort. Det är inte så stor skillnad
mellan en försäljning som sker på en
uställning och en försäljning som sker
från en ateljé. I båda fallen är det fråga
om en förstagångsförsäljning av en
konstnärs alster, som sker direkt från
konstnären, och inte en försäljning inom
den reguljära konsthandeln.

Herr Brandt är rädd att ett medgivande
av befrielse från omsättningsskatten
skulle kunna leda till krav på
nya eftergifter och nya undantag. Jag
tror inte att man behöver frukta det.
I varje fall skulle det inte kunna grundas
sådana nya krav på samma principiella
ståndpunkt. I och med att ett
konstverk försäljes i den allmänna handeln
finns det inte något skäl för att
man skall befria det från skatt på samma
sätt som då konstnären själv säljer
sin produkt. I förra fallet är det konsthandlaren
som säljer verket och inte
konstnären, och denne får som regel
inte ett öre av förtjänsten på försäljningen.
Jag behöver inte påminna om
sådana fall, både historiska och i våra
dagar, då konstnärerna praktiskt taget
hela sitt liv levat i armod, som
t. ex. Gauguin i Frankrike och här

Hesselbom och Arosenius, vilka själva
knappast fick ut någonting av sin konstnärliga
verksamhet men vilkas verk
sedan har stigit till tiotusentals kronor
i konsthandeln varvid förtjänsten
har gått till helt andra personer än de
ursprungliga konstnärerna.

Den skattefrihet som vi här begär ser
jag som ett utflöde av principen att
den ersättning en konstskapare får för
sin konstnärliga produktion skall vara
befriad från varuskatt, precis som ersättningen
för en författares manuskript.
Det var också allmänna skatteberedningens
huvudmotivering, då den
föreslog att konstverk skulle befrias
från omsättningsskatt och att sådan
skatt i stället skulle tas ut på det material
som används vid konstframställningen.
Tyvärr har dock finansministern
tagit avstånd från skatteberedningens
förslag på den punkten.

Bevillningsutskottet uttalade också
förra året att »stöd åt konstnärligt skapande
bör ske på andra vägar än genom
skattebefrielse». Det låter ju mycket
bra, men hur förhåller det sig i
verkligheten med detta »stöd på andra
vägar»?

Det skall villigt erkännas att stödet
till konstnärer och konstnärligt skapande
har byggts ut avsevärt under de
senaste åren, men tyvärr är det alltjämt
synnerligen bristfälligt, om man
menar att samhället verkligen skall ge de
yngre konstnärerna sådant stöd, att de
kan ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet
utan att behöva ha bekymmer för det
dagliga brödet åt sig och familjen. Den
frågan kommer dock i annat sammanhang
att behandlas av årets riksdag.
Jag skall därför inte längre uppehålla
mig vid det problemet.

Jag vill emellertid här fastslå att det
är de yngre konstnärerna som drabbas
hårdast av bestämmelsen om omsättningsskatt
vid försäljning av konst på
utställningar. Det är nämligen de yngre
och okända konstnärerna som framför
allt är hänvisade till utställningar för

Onsdagen den 23 mars 196G em.

Nr 12

151

att få kontakt med den köpande allmänheten
och för att bli recenserade
i tidningarna. Det kanske är först efter
ett flertal utställningar soin de kan räkna
med att vara så kända, att de blir
uppsökta i sin ateljé av någon köpare
bland allmänheten. Men då har de
många gånger blivit så framgångsrika,
att de också i övrigt har fått
större ekonomiskt utbyte av sin verksamhet.
Bl. a. får de bättre möjligheter
till stipendier ju mer kända de blir.

Man tycker måhända att detta problem
är ringa och att det inte är värt
att man gör ännu ett undantag från
principen att omsättningsskatten skall
vara generell. Problemet är väl obetydligt
ur statsfinansiell synpunkt, men
för de enskilda konstnärerna är det
inte oviktigt. Ett avdrag med 10 procent
på vederlaget för en konstnärlig
produkt är synnerligen kännbart för
dem. De upplever det också som en
orättvisa att man på detta sätt berövar
dem en del av ersättningen för deras
arbete.

Herr Brandt hävdar att konstnärerna
inte själva betalar omsättningsskatten
utan att det är köparna som får göra
det. Jag undrar om herr Brandt egentligen
är riktigt underrättad på denna
punkt. De exempel som herr Brandt
här anförde på försäljningar bl. a. här
i riksdagshuset och på att det här inte
skulle ha mött något hinder att ta ut
omsättningsskatt av köparna är helt
missvisande, ty i dessa fall skedde försäljningen
genom Riksdagens konstklubb
och försäljningar genom konstklubbar
eller föreningar är befriade
från omsättningsskatt. Dessutom hade
de konstnärer som utställde här den
förmånen att de fick vidkännas betydligt
mindre provisionsavdrag på sina
inkomster av konstverksförsäljningen
än de skulle ha gjort om det gällt försäljning
på utställningar som drivits
kommersiellt. Det är säkert en mycket
eftertraktad förmån att få sina verk utställda
på de villkor som gäller här i

Den allmänna varuskatten

riksdagshuset. Men tyvärr kan vi val
inte åta oss att i någon högre grad bidra
till att fylla behovet av utställningslokaler
och att på det sättet skapa ekonomiskt
bättre förhållanden för i synnerhet
yngre konstnärer.

Också de andra stora konstköp som
herr Brandt hänvisade till — de som
skett i statens och landstingens regi
— har säkert varit mycket uppskattade
av de konstnärer vilkas produkter inköpts.
Men i allmänhet utgår inte heller
någon skatt i de fallen. Det landsting
som vill köpa ett verk av sin hembygds
son söker säkerligen upp konstnären
i hans ateljé och slipper då betala
oms. Jag tror att det går till på
samma sätt när en statlig myndighet
skall köpa ett konstverk av en viss
konstnär. Det är säkerligen mycket sällan
som ett sådant köp sker på en utställning.

Jag vill alltså tillbakavisa alla herr
Brandts och bevillningsutskottets skäl
mot förslaget att konst som försäljes
på utställning skall undantas från omsättningsskatt.
Det enda glädjande i
herr Brandts anförande var egentligen,
att han deklarerade en positiv inställning
till konst och konstnärer i allmänhet.
Jag tycker att det skulle vara
mycket roligare, om vi fick se något
reellt bevis på denna positiva inställning.
Jag hoppas emellertid att kammarledamöterna
ser något annorlunda
på den här saken än herr Brandt och
att ni vill ge uttryck för en positiv inställning
till konstnärerna genom att
rösta för reservation B av herr Stefanson
in. fl.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Rimmerfors
(fp), Källstad (fp) och Mattsson
(ep).

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag har gått tillbaka till
det beslut riksdagen fattade 1960, vil -

152

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

ket byggde på bevillningsutskottets utlåtande
nr 62 detta år. Vid det tillfället
beslöt riksdagen att medge befrielse
från omsättningsskatt för de konstverk
som såldes i konstnärens egen
ateljé. Bevillningsutskottet skrev i sitt
betänkande: »Vissa skäl talar för att
konstnärliga alster inom de i motionerna
berörda områdena undantas från
skatteplikt när de första gången säljs
av upphovsmannen. Däremot anser utskottet
inte att sådana verk bör vara
undantagna från skatteplikt då de säljs
inom den reguljära konsthandeln eller
eljest under mer butiksmässiga former.
»

Jag vill speciellt betona att befrielsen
gällde konstverk som såldes för
första gången. Vad motionärerna vill är
ingenting annat än att denna princip
även i fortsättningen skall tillämpas.
Jag är övertygad om att bevillningsutskottet
vid det tillfället hade uppfattningen,
att konstverk som säljes för
första gången vid en konstnärens egen
utställning skall vara befriade från omsättningsskatt.
Det finns ingenting i
detta bevillningsutskottets uttalande
som kan tolkas i motsatt riktning. Utskottet
anförde att befrielse inte bör
medges när konstverk säljes i »den reguljära
konsthandeln eller eljest under
mer butiksmässiga former». Detta förhållande
föreligger icke när det är
konstnären själv som står för alla utställningskostnader
och själv är helt ansvarig
för försäljningen och det ekonomiska
utfallet av utställningen.

Svårigheterna att göra gränsdragningar
och att utöva kontroll kan åberopas
som skäl mot detta yrkande om
befrielse från omsättningsskatt. Jag anser
att det därvidlag har tillkommit något
nytt med det förslag som framlagts
i min motion. I motionen föreslås, att
befrielsen skall gälla förstagångsförsäljningar
och att det skall ha upprättats
ett kontrakt mellan kommissionären och
konstnären med klart specificerade villkor,
av vilka framgår att det är konst -

nären själv som står för utställningsverksamheten.

Vidare föreslås i motionen att man
inte endast skall redovisa resultaten av
varuskattepliktig konstförsäljning, utan
man skall också redovisa resultatet av
den icke varuskattepliktiga konstförsäljningen.
På det sättet kan myndigheterna
kontrollera att här inte sker
något fusk och att det verkligen är
konstnärerna som beviljas omsättningsskattefrihet
och icke de som driver
handel med konst under helt affärsmässiga
former.

Det är dessa två ting som har övertygat
mig om att bevillningsutskottet
1960, då riksdagen fattade beslut, egentligen
hade den uppfattningen att all
förstagångsförsäljning ifrån konstnärernas
sida skulle befrias från omsättningsskatt.
Man har nu tekniska resurser att
kontrollera att det inte begås något
fusk; det är det som gör att jag vill
yrka bifall till reservation B.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ytterligare
några ord till vad jag har sagt
tidigare.

Jag vill till herr Arvidson säga att
om det vore så enkelt som han här vill
göra gällande, så är det uppenbart att
man skulle ge denna typ av konstnärer
samma rätt som de andra har, nämligen
att de får sälja skattefritt från
ateljé. Men vi tror inte att det är på
det sättet. Jag skall gärna hålla med
herr Arvidson om att X:ets gobeläng
eller rya eller vad det nu är som sitter
i Kiruna stadshus är ett verkligt
konstverk. X:et har gjort en skiss, sedan
har en hantverkare utfört arbetet, och
då betraktas det inte som konstverk ur
beskattningssynpunkt, även om det obestridligen
är konst. Jag tror nog att utskottet
har rätt när det säger att det
skulle uppstå svåra gränsdragningsproblem
om man genomförde förslaget.

Onsdagen den 23 mars 190(5 em.

Nr 12

Fru Gärde Widemar vidhåller att det
i realiteten är konstnären som betalar
skatten, .lag vill fråga: Varför skall
konsten befrias från varuskatt? Finns
det något skiil för att jag, om jag köper
en tavla, icke skall betala omsättningsskatt
på den tavlan, trots att jag
får betala omsättningsskatt på praktiskt
taget alla andra varor jag köper? Det
är ju det faktiska förhållandet. Nej,
enda motiveringen till att man nu ställer
detta yrkande är att riksdagen 1900
medgav att det icke behöver erläggas
omsättningsskatt för den konst som
konstnärerna säljer från egen ateljé.
Det finns ingen annan motivering! De
är ju inte på något sätt sämre ställda
än andra i konkurrenshänseende. Jag
frågar: Varför skall man hjälpa dem
genom att göra undantag vid beskattningen,
när det inte finns någon motivering
för det, medan vi däremot kan
hjälpa dem på andra vägar?

Fru Gärde Widemar säger att jag inte
lämnat något rejält bevis på att jag har
hjälpt konstnärerna, fastän jag står här
och säger att jag har förståelse för
konstnärerna. Jag talade ju om det tidigare,
men fru Gärde Widemar har
såvitt jag kan förstå av hennes anförande
inte lyssnat ett dugg till vad jag
har sagt.

Jag räknar upp vad staten ger konstnärerna.
Jag talade om att landstingen
förra året satsade 350 000 kronor, att
enbart det landsting där jag sitter som
medbestämmande skall köpa konst för
40 000 kronor. Tidigare har vi köpt för
35 000, men vi har stadigt ökat denna
summa. Det måste väl ändå vara ett rejält
bidrag. Jag tror att det är mycket
bättre att göra så än att i skattesystemet
införa ifrågavarande förändringar,
som väl inte kan anses utgöra något
ordentligt handtag.

Fru Gärde Widemar säger att landstingen,
om de köper på det sätt som
Brandt redogjort för, inte heller betalar
någon skatt. Jag har aldrig hört talas
om omsättningsskatt i samband

153

Den allmänna varuskatten

med att vi köper en tavla av någon
konstnär. Detta inköp kan ske lika väl
på konstnärens utställning, där våra experter
från landstinget går och tittar
och bestämmer sig för den eller den
tavlan, vilken sedan placeras ut på de
olika anstalterna. Det kan även tänkas
att de köper av konstnären i ateljén.
Men inte skall fru Gärde Widemar tro
att vi är så trångsynta att vi först frågar
om vi slipper att betala omsättningsskatt,
innan vi köper konstverket
av konstnären. Nej, vi betalar honom
vad han vill ha. Detta gör vi dels för
att hjälpa honom ekonomiskt och dels
för att hans tavlor skall komma ut
bland människor och göra honom känd.
Jag tror att detta är mera praktiskt än
ifrågavarande förslag om skattefrihet,
som får konsekvenser.

Varför skall de som ställer ut och
säljer konst i affärerna avstå från att
kräva att de också skall bli befriade
från omsättningsskatt? De bär precis
samma rätt därtill. Sanna mina ord,
om vi går emot utskottets hemställan,
kommer även dessa att begära befrielse!
Sedan föder undantag nya undantag
såsom folkpartisten i första kavimaren
sade.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Brandt menar att
dessa saker inte är så enkla som jag
trodde. Jag sade uttryckligen i mitt anförande
att detta är mycket svåra problem
och att gränsdragningen alltid är
svår att göra. Men frågan är om man
får ge tappt inför gränsdragningssvårigheterna.

Förra året hade vi frågan om den 25-procentiga lyxskatten på det svenska
konstnärliga silversmidet uppe till behandling.
1''inansministerns vältalighet
lyckades övertyga kammaren om att
den skatten skulle vara kvar. Nu kan
konst aldrig vara lyx, och man kan
därför inte lägga lyxskatt på konst. Materialet
kan vara mycket dyrbart och
kan lyxbeskattas, men det konstnärliga

154 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Den allmänna varuskatten

arbetet kan aldrig betraktas såsom lyx.

Jag erkänner emellertid att gränsdragningarna
är mycket svåra att göra,
och under alla förhållanden har dessa
gränsdragningar blivit utskottet för svåra.
Resultatet är att det svenska konstnärliga
silversmidet håller på att försvinna.

Nu gäller det en rättvisefråga. Textilkonstnären
skall erlägga omsättningsskatt,
målaren skall gå fri enbart därför
att ingen gitter att dra gränsen på
ett rimligt sätt. Det är min förhoppning
att dessa frågor skall upptas till
en mera sakkunnig behandling, och jag
vädjar till finansministern att så måtte
ske inom finansdepartementet.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag upprepar vad jag
tidigare sade, nämligen att jag inte tror
att herr Bran dt vet hur det går till att
köpa konst på utställningar. Där talas
inte om omsättningsskatt. Tavlorna är
satta till ett visst pris. Då innehavaren
av utställningslokalen senare gör upp
med konstnären, drar han helt enkelt
av först provisionen och sedan omsättningsskatten.
Man kan inte lägga mera
på priset än man tidigare har gjort.
Efterfrågan på konst är i allmänhet inte
så stor och konkurrensen gör att det är
mycket svårt för konstnären att höja
priset. När man höjde omsättningsskatten
från 6 till 10 procent kunde konstnärerna
som regel inte höja priserna,
utan de fick bära den ökade omsättningsskatten
själva.

Herr Brandt säger att konstnärerna
inte är sämre ställda än andra. Vad
menar herr Brandt med det, och vilka
jämför herr Brandt dem med? Finns
det några i vårt samhälle som lever under
så dåliga levnadsvillkor som just
de yngre konstnärerna, om man jämför
dem med andra yrkesarbetande i motsvarande
åldrar? Det är därför vi försöker
inrätta stipendier för dem och
hjälpa dem på annat sätt. Det är fel att
säga att de inte är sämre ställda än

andra, och jag tror att vi alla har talrika
bevis på under vilka små omständigheter
och hur fattigt de flesta av
dessa yngre konstnärer lever.

Jag har inte alls påstått att herr
Brandt och de andra herrarna i landstingen
som köper konst är trångsynta
och att ni inte skulle köpa även om ni
finge betala omsättningsskatt. Jag har
bara konstaterat att vanligen sker sådana
försäljningar utan att omsättningsskatt
utgår. Det behöver nämligen
inte utgå någon skatt och det skall inte
utgå någon skatt om man gör en beställning
hos en konstnär. Han känner
sig naturligtvis hedrad av att få beställningar
av ett landsting för tiotusentals
kronor, och det är självfallet att landstingets
representanter kommer till hans
ateljé och väljer ut vad de vill ha.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Om vi skall dra in sådana
synpunkter i debatten som att vissa
människor har det dåligt ställt och
att vi därför skall befria en viss vara
från omsättningsskatt, så vill jag fråga
fru Gärde Widemar: Hur skall vi då
göra med alla lanthandlare som måste
slå igen sina butiker och kanske inte
har möjlighet att leva? Skall vi ta bort
omsättningsskatten på varorna de säljer?
Detta är ett argument som man inte
skall föra in i debatten, utan det gäller
någonting helt annat.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är herr Brandt som
har framfört det argumentet i debatten
och som har sagt att konstnärerna inte
är sämre ställda än andra. Jag skulle
aldrig ha dragit in detta annars.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1 och It

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen B);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

Nr 12

155

Onsdagen den 23 inars 19GG em.

besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1) och 11) i utskottets betänkande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen B) av herr Stefanson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 93 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen D);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Den allmänna varuskatten

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen D) av herr Gösta Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 53 nej, varjämte 19
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen C);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
4) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

156 Nr 12

Onsdagen den 28 mars 1966 em.

Viss differentiering av drivmedelspriserna

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 91 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen A);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
7) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja och
94 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten JO

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 606;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Meddelande ang. plenum

Herr TALMANNEN, yttrade:

Det arbetsplenum, som i enlighet med
tidigare meddelande hålles torsdagen
den 31 mars med början kl. 13.00, kommer
att efter sedvanligt middagsuppehåll
fortsättas på kvällen.

§ 9

Viss differentiering av drivmedelspriserna Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner om viss
differentiering av drivmedelspriserna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag vill helt kort knyta
några synpunkter till föreliggande utskottsutlåtande.

Vid ett flertal tillfällen under senare
år har riksdagen diskuterat den nu gällande
differentieringen av bensin- och
oljepriserna i landet. Senast var frågan
aktuell i samband med debatten om
olje- och bensinhandelns organisation
hösten 1965.

Lokaliseringsutredningen tog upp
dessa frågor och belyste dem främst ur
lokaliseringspolitisk synpunkt. Därvid
konstaterade man bl. a.: »De delar av
landet, som nu är mest missgynnade
från prissynpunkt, är Norrlands inland
och nordvästra delarna av Svealand.
Från allmän lokaliseringssynpunkt är

Onsdagen den 23 mars 1906 em.

Nr 12

157

Tillhandahållande av riksdagstryck till bibliotek

det önskvärt att priset på flytande
bränsle sänks i dessa områden.» Samtidigt
föreslog kommittén vissa åtgärder:
»För att lösa prisutjämningsfrågan
får kommittén därför föreslå, att Kungl.
Maj:t och det centrala lokaliseringsorganet
tar upp förhandlingar med oljebranschen
i syfte att få till stånd en
överenskommelse om en utjämning av
fraktkostnaderna —•--. Skulle den na

väg ej vara framkomlig, bör möjligheten
att införa clearing i statlig regi
övervägas.»

Det konstaterades i debatten under
höstriksdagen, att om en överenskommelse
inte kunde uppnås vid förhandlingar
på frivillighetens väg, borde regeringen
föreslå andra åtgärder. Eftersom
— såvitt bekant — någon frivillig
överenskommelse inte träffats nu lika
litet som vid den förra debatten, finns
det anledning att ta upp frågan igen.

Den utredning som riksdagen begärde
angående bensinhandelns framtida
organisation och utformning bör lämpligen
få till uppgift att undersöka också
denna fråga på grundval av det material
som utredningen kommer att få
fram beträffande bensinhandelns struktur.

En utjämning av priserna på drivmedel
skulle vara ett effektivt lokaliseringsmedel
och därigenom på längre
sikt skapa förbättrade möjligheter i de
bygder som befinner sig i de högsta
zonerna. I den mån skatteinstrumentet
ej kan användas bör den av lokaliseringsutrcdningen
föreslagna clearingen
i statlig regi komma till stånd.

På grund av att nya skattehöjningar
drabbat dessa drivmedel har vi genom
motionerna I: 213 och II: 280 på nytt
velat aktualisera denna betydelsefulla
fråga.

Bankoutskottet har ej kunnat tillstyrka
motionskravet på att utredningen
borde erhålla sådana direktiv att den
ifrågavarande prövningen kan göras.
Utskottet förmodar dock att material av
betydelse för en bedömning av prisut -

jämningsfrågan ändå kan komma att
framläggas av utredningen och finner
ej skäl för att riksdagen nu i skrivelse
till Kungl. Maj:t berör utredningens direktiv.

Herr talman! Jag har inget yrkande
men jag vill uttala förhoppningen att
Kungl. Maj :t utan riksdagens särskilda
initiativ, men på grundval av den ständigt
återkommande debatten här i riksdagen
— inte minst den som förekom
under förra hösten — måtte utforma
sådana direktiv, att utredningen på allvar
prövar denna angelägna fråga.

I detta anförande instämde herrar
Larsson i Hedenäset och Nilsson i
Tvärålund (båda ep).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Tillhandahållande av riksdagstryck till
bibliotek

Föredrogs banko utskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motion angående
tillhandahållande av riksdagstryck till
bibliotek.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig att i allra
största korthet anföra några synpunkter
i anslutning till behandlingen av
bankoutskottets utlåtande nr 13.

Jag konstaterar med förvåning att antalet
bibliotek som håller sig med riksdagstryck,
d. v. s. det bundna trycket,
inte uppgår till mer än 24 stycken i hela
landet. Av utskottets redogörelse framgår
att samtliga centralbibliotek, vissa
stifts- och läroverksbibliotek samt
Stockholms och Norrköpings stadsbibliotek
erhåller det bundna riksdagstrycket
till nedsatt belopp, d. v. s. till
80 kronor per årgång i stället för det
för övriga fastställda priset 350 kronor.

158 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Skyldighet för förvaltningsmyndighet att

Även om jag är medveten om att det
endast är de större biblioteken, såsom
central- och stadsbibliotek, som i sina
boksamlingar kan införliva riksdagstrycket
— mycket på grund av det stora
utrymme som krävs för det samlade
riksdagstrycket — är det ändå förvånande,
att stadsbiblioteken i t. ex. Örnsköldsvik
med dess 14 000 invånare,
Hudiksvall med cirka 12 000, Västervik
med 19 000 och Alingsås med 18 000 invånare
icke håller sig med riksdagstryck
eller årsbok. Här uppräknade städer
är slumpmässigt utvalda, och det är
riksdagens upplysningstjänst som föranstaltat
om undersökningen.

Om man kontaktade samtliga stadsbibliotek
i landet, skulle det säkerligen
visa sig att ytterligt få av dem i sina
boksamlingar håller sig med riksdagstrycket.
Om detta återspeglade intresset
för riksdagens arbete hos landets medborgare,
kunde man bli allvarligt bekymrad.
Men jag har kunnat konstatera,
och jag tror inte att jag överdriver när
jag säger det, att intresset för riksdagens
arbete har ökat högst väsentligt
under de senare åren, inte minst beroende
på tidningarnas, radions och televisionens
bevakning av riksdagens arbete.

Åtskilliga personer har kontaktat mig
sedan motionen väcktes och framhållit
önskvärdheten av att riksdagstrycket
finns att tillgå i hembygdens bibliotek.
Uet är ur demokratiens synpunkt värdefullt
att samhällets medborgare i stor
utsträckning tar del av riksdagens arbete,
inte bara via våra massmedia utan
också direkt ur riksdagens protokoll.
Det är därför angeläget att underlätta
möjligheterna för medborgarna att på
våra bibliotek få en objektiv och saklig
information härom. Det får inte vara så
att biblioteken av kostnads- eller andra
skäl avstår från att i sina boksamlingar
hålla sig med riksdagstrycket. Varje
medborgare skall i vilket central- eller
stadsbibliotek som helst i landet kunna
låna hem riksdagstrycket eller på annat

motivera sina avgöranden, m. m.

sätt ta del av de olika frågorna och deras
behandling i vår lagstiftande församling.

Herr talman! Även om vår motion
inte blivit tillstyrkt i utskottet, hoppas
vi ändå att vår framstöt i någon mån
skall kunna öka intresset från bibliotekens
sida att i sina boksamlingar införliva
riksdagens protokoll och det
bundna trycket. Blir detta fallet, önskar
vi givetvis — det är så självklart att det
inte behöver särskilt påpekas — att
riksdagen på allt sätt försöker underlätta
bibliotekens möjligheter att förvärva
riksdagens protokoll och det
bundna trycket, gärna till rabatterade
priser eller — varför inte? — kostnadsfritt.
Sker detta, har vi motionärer ingen
anledning att känna oss besvikna över
att vår motion inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

I detta anförande instämde herr Sundkvist
(ep).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Skyldighet för förvaltningsmyndighet att
motivera sina avgöranden, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels väckt
motion om skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina avgöranden,
dels ock väckt motion om införande
av beslutsmotivering i administrativa
utslag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Detta utlåtande handlar
om förvaltningsmyndighets skyldighet
att motivera sina avgöranden. Jag hade
tänkt att i egenskap av motionär säga
några ord om denna sak men skall avstå
från det, säkert till tillfredsställelse för
både herr talmannen och kammaren.

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Nr 12

159

Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension

Utskottet har gått så nära motionens
syfte som gärna är tänkbart utan att
bifalla den. Utskottet skriver på sidan
4: »Den av motionärerna uttalade oron
för den nuvarande ordningen på ifrågavarande
område finner utskottet befogad.
Utskottet ansluter sig därför principiellt
till uppfattningen att en allmän
regel om motiveringsskyldighet bör föreskrivas
och skulle med tillfredsställelse
se att denna kunde införas utan tidsutdräkt.
» Utskottet slutar: »Utskottet

förväntar, att Kungl. Maj :t under det pågående
lagstiftningsarbetet på området
beaktar de synpunkter utskottet ovan
anfört.»

Jag har bara, herr talman, velat foga
dessa ord till protokollet men har intet
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna om förtida
uttag av ålderspension.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
319 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner samt nr 385 i andra
kammaren av herr Holmberg m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om
en skyndsam utredning rörande ändring
i lagen om förtida uttag av ålderspension
i enlighet med vad i denna motion
förordats samt att förslag till sådana
lagändringar förelägges 1967 års riksdag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 319 och II: 385, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; ocli
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Om man jämför med
motsvarande förhållande i andra länder
är pensionsåldern i vårt land hög. Sedan
vi kommunister och även andra
motionärer flera gånger utan framgång
försökt få till stånd en sänkning av
pensionsåldern, ibland generellt och
ibland för vissa grupper med särskilt
tungt och hälsofarligt arbete, har vi under
de senaste åren inriktat oss på en
dellösning av det slag som skisserats i
motionerna I: 319 och II: 385. Den exakta
utformningen kommer kanske att
medföra en del svårigheter, men det
blir den föreslagna utredningens sak
att klara dessa. Det är emellertid numera
inte bara vi motionärer utan även
många andra som anser att systemet
med förtida uttag av pension skulle
kunna bli ett smidigt instrument för
pensionering vid olika åldrar, om författningarna
på detta område ändrades.

Andra lagutskottets avvisande hållning
även till ett förslag om utredning
röjer, tycker jag, en märklig trollbundenhet
vid ett försäkringsmatematiskt
resonemang som dock bevisligen har
stora brister. Det är nämligen inte riktigt
när man från utskottets sida påstår
att de förändringar vi föreslagit skulle
»omotiverat gynna» dem som använder
möjligheten till förtida uttag. Det är
inte omotiverat att ge pension åt dem
som har blivit utslitna av tungt arbete
eller av andra skäl inte orkar arbeta
till 67 års ålder. Menar kanske utskottet
att gränsen till vad som är motiverat i
detta fall går vid en 50-procentig nedsättning
av arbetsförmågan, som skulle
kunna ge dessa utslitna människor förtidspension?
Enligt min mening skall
man inte gå så stelbent tillväga utan ge
möjlighet till varierande tidpunkter och
skäl för pension utan att det skall få
så ödesdigra ekonomiska konsekvenser
som det nu blir.

160 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension

Har utskottet för resten inte märkt
att ett sådant betraktelsesätt numera
förekommer ofta även i officiella sammanhang?
Just nu remissbehandlas ett
utredningsförslag om halv invaliditetsersättning,
alltså införande av en helt
ny bidragskategori. Varför det just i
fråga om ålderspensionen skulle vara
så omöjligt att åstadkomma en liknande
anpassning till olika behov är i varje
fall för mig obegripligt. Man måste bedöma
möjligheterna för äldre människor
att ta ut reducerad pension före
67 års ålder mot bakgrunden av att de
för hela återstoden av livet måste vidkännas
reduktion av sin pension med
ända upp till 28 procent om de använder
denna pensioneringsform. Det finns
människor som ändå begagnat sig av
denna möjlighet. Jag vill inte använda
ordet förmån — det är snarare fråga om
en tvångssituation. Men av de 854 000
ålderspensionärerna vid årsskiftet 1965
—1966 är det cirka 15 000 som erhållit
förtida uttag. Siffran visar tydligt nog
hur man ser på värdet av denna möjlighet.

I redovisningen av ärendet åberopas
i visst sammanhang 1960 års arbetsmarknadsutredning.
Men utskottet har
gått förbi ett avsnitt i utredningens
betänkande, som i sak helt stöder den
mening vi har i denna fråga. Det heter
i delta avsnitt: »Bestämmelsen att det
vid förtida uttag med viss andel reducerade
pensionsbeloppet blir gällande
till livets slut gör att ett förtida uttag
av ålderspension för den försäkrade
innebär ett betydande risktagande.
Medvetandet härom måste verka hämmande
på intresset för att utnyttja det
rörliga pensionsuttaget och inskränker
därigenom den valfrihet, som bestämmelserna
avser att ge.»

Betänkandet fortsätter med att beteckna
verkningarna av nuvarande bestämmelser
som »icke rimliga». Utredningen
förordar därför en översyn av
bestämmelserna om förtida uttag. — Utredningen
har alltså kommit till annat

resultat än utskottet och ansluter sig i
sak helt till den uppfattning vi givit
till känna.

Utskottet säger sig icke kunna biträda
vårt förslag även av den anledningen
att det skulle innebära att »rätten till
förtida uttag blev beroende av särskild
prövning». Men vore detta något så
unikt i samband med socialreformer att
det just i det här fallet kan anföras som
en invändning mot den förbättring vi
föreslår? Det är ju tvärtom mycket
vanligt att prövning i olika former görs
för att utröna behovet och lämpligheten
av den ena eller andra formen av service
som samhället står till tjänst med.
Ofta handlar det om inkomstprövning.
Som exempel kan jag nämna att pensionsförsäkringskommittén
arbetar efter
direktiv i vilka det ordagrant heter
att folkpensionshöjningar som beror på
inkomstprövning hör till de problem
som bör övervägas av kommittén. Och
det finns andra föreskrifter om prövningar
som avser medicinska och sociala
skäl för bedömningen av de åtgärder
som skall vidtagas.

Just i fråga om åldringarnas möjligheter
till och behov av arbete rekommenderar
också en enhällig expertis att
förutsättningarna för varje person bör
fastställas genom sakkunnig prövning.
Detta är direkt tillämpligt även på vår
motion om en sådan anpassning av
pensionsåldern och pensionsförmånerna
att alla gamla bereds en rimlig omvårdnad.

I och för sig är den omnämnda prövningen
ingen hjärtesak för oss motionärer.
Det angelägna för oss är att reduceringen
av pensionsbeloppen vid uppnådda
67 års ålder slopas och att även
de som bestämmer sig för förtida uttag
får rätt till kommunala bostadstillägg.
Men kan man dessutom undanröja den
påstådda risken för missbruk, genom en
så enkel åtgärd som prövning av det
slag vi förutsatt, är åtskilligt vunnet
även därigenom.

Jag anser alltså, herr talman, att ut -

Nr 12

101

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension

skottet inte behandlat denna fråga med
den sociala framsynhct som man kunde
begära med hänsyn till att det gäller
hundratusentals gamla som bevisligen
drabbas av stora svårigheter och får
vidkännas stora försakelser på grund
av nuvarande bestämmelser. Jag hemställer
därför om bifall till förslaget i
motionerna 1:319 och 11:385.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Såsom redan herr
Holmberg anfört, är detta problem ingalunda
nytt utan har varit uppe till behandling
i riksdagen varje år efter 1962,
då socialförsäkringsbalken antogs. Syftet
med motionerna är nu liksom tidigare
att uppmjuka reglerna för förtida
uttag inom pensionssystemet.

Motionärerna har i år argumenterat
på ett något annorlunda sätt än tidigare
år. Man utgår från ett uttalande, som
gjordes i förarbetena till pensionsreformen
1959, varvid framhölls angelägenheten
av att verkställa en utredning
i syfte att bereda vissa yrkesgrupper
oreducerad ålderspension före 67 års
ålder.

Därefter går motionärerna över till
andra lagutskottets utlåtande från år
1965 och konstaterar utskottets negativa
inställning till ett förnyat utredningskrav.
Men varken i motionen eller i
herr Holmbergs anförande antydes på
något sätt att denna problematik i själva
verket har utretts av 1958 års socialförsäkringskonnnitté,
som redovisade sina
synpunkter i ett betänkande, framlagt
år 1961, vilket betänkande sedan låg till
grund för beslutet år 1962 när de regler,
vilka nu gäller för såväl förtida uttag
av ålderspension som förtidspension,
antogs.

På sidorna 6—9 i föreliggande utlåtande
redovisas socialförsäkringskommitténs
synpunkter. Jag skall inte gå
in på detta utan hänvisar den intresserade
till denna redovisning. Genom beslutet
år 1962 fick vi bl. a. en oreducerad
förtidspension för dem som har
6 — Andra kammarens protokoll 1966.

mist hela eller i det närmaste hela sin
arbetsförmåga. Vi fick vidare eu reducerad
förtidspension för dem som visserligen
inte helt förlorat arbetsförmågan
men som fått denna nedsatt i betydande
mån. Vi fick slutligen den form
av förtida uttag av ålderspensionen,
vars utformning motionärerna i år liksom
tidigare år kritiserar.

Motionärerna syftar nu till en förnyad
utredning av reglerna för förtida uttag.
Dessa ansluter sig till tanken från 1959
om en oreducerad ålderspension före 67
år, vilken socialförsäkringskommittén
redan har utrett och vilken resulterat i
de nuvarande reglerna för förtidspension
och för förtida uttag.

Ett förverkligande av motionärernas
förslag skulle innebära att den, som gör
förtida uttag vid t. ex. 63 års ålder och
därvid erhåller en reducerad pension,
fr. o. in. 67 års ålder skulle få oreducerad
pension. Detta innebär inget annat
än en sänkning av pensionsåldern.
Denna sänkning skulle bli rätt väsentlig,
eftersom pensionsåldern med nuvarande
bestämmelser för förtida uttag som
utgångspunkt skulle komma att sänkas
till 63 år.

Om man inför sådana regler som de
kommunistiska motionärerna vill ha,
skulle självfallet ingen komma att avstå
från att ta ut pensionen från 63 års
ålder, eftersom man vet, att man ändå
får oreducerad pension fr. o. m. 67 års
ålder.

Utskottet anser nu liksom tidigare att
det för närvarande inte finns ekonomiskt
utrymme för en sådan reform.
Enligt utskottets mening bör standardförbättringar
åt folkpensionärerna komma
i första hand.

Tydligen är motionärerna själva medvetna
om att konsekvenserna av deras
förslag kan ha sina vådor och besvärligheter.
De föreslår därför en individuell
prövning av ansökningarna om
förtida uttag av pension. Den försäkrade
skulle till och med få lov att underkasta
sig läkarundersökning och, för Nr

162 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Sänkt folkpensionsålder

modar jag, förete läkarintyg. Rätten till
förtida uttag bör alltså enligt motionärerna
bli beroende av den försäkrades
hälsotillstånd. Därigenom skulle ju denna
form av förtida uttag av ålderspensionen
få karaktären av förtidspension
eller invalidpension. Vi skulle alltså få
en påbyggnad av den förtidspension
som vi redan har.

Någon liknande prövning i samband
med förtida uttag av ålderspension
krävs som bekant för närvarande icke.
Förslaget i denna del är en klar försämring
vid jämförelse med nuvarande
regler. Inte minst av denna anledning
har utskottet icke kunnat tillstyrka motionerna.

Jag ber med detta, herr talman, att
fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i sakdiskussionen. Jag vill bara
lämna en liten upplysning till herr
Holmberg, nämligen den att pensionsförsäkringskommittén
vid sitt sammanträde
förra veckan fått ett förnyat uppdrag
att göra en översyn rörande reglerna
för de förtida uttagen i enlighet
med arbetsmarknadsutredningens rekommendation.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det brukar ofta anges i
utskottsutlåtanden att man inte kan tillstyrka
en föreslagen förändring av en
gällande författning, därför att den kritiserade
bestämmelsen så nyligen antagits
att man inte har fått tillräcklig
erfarenhet av dess verkningar. Nu förhåller
det sig alldeles tvärtom. Beträffande
verkningarna av nuvarande bestämmelser
om förtida uttag finns det
mycket riklig erfarenhet, och alla dessa
erfarenheter pekar i exakt samma
riktning, nämligen på att det finns ett
mycket stort antal äldre människor som
måste välja förtida uttag därför att de
inte längre orkar arbeta men inte be -

finner sig i den situationen att de kan
sjukpensioneras.

Det kan inte vara något fel att vi får
en ny kategori av pensionärer. Finns
det ett klart ådagalagt behov, som i
detta fall, är det lika berättigat att tillgodose
detta som andra behov inom
den allmänna försäkringens ram.

För utskottets talesman vill jag påpeka
beträffande hans betänkligheter
rörande medicinsk prövning av den
som skall få förtida uttag under de betingelser
vi har föreslagit, att vi har
föreslagit detta just för att undanröja
den påstådda möjligheten till missbruk
av en sådan reform.

Jag tycker inte att det är något argument
att man för sju, åtta år sedan
bestämt, att så här skall det vara, och
att sedan — trots alla klara bevis för att
en förändring behövs — vidhålla att i
fortsättningen allt skall förbli som det
är.

Den senaste upplysningen att det i
alla fall skall företas en viss prövning
av de frågor som vi fört på tal, bl. a. genom
motioner vid årets riksdag, är jag
naturligtvis glad åt. Jag är ganska säker
på att man i längden inte kan framhärda
i den politik som utskottet gör
sig till tolk för. Jag tror att förr eller
senare en ändring framtvingas i den
riktning som vi har föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
del ock på bifall till motionerna 1:319
och II: 385; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13

Sänkt folkpensionsålder

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om sänkt folkpensionsålder.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,

Onsdagen den 23 mars 1966 em.i

Nr 12

163

till lagutskott hänvisade motioner, nr
570 i första kammaren av herr Eric
Carlsson samt nr 702 i andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
parlamentarisk utredning av frågan om
sänkt folkpensionsålder».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 570 och II: 702, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Elvy
Olsson och herr Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:570 och 11:702, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om en sänkt folkpensionsålder
utreddes av en parlamentariskt sammansatt
utredning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Denna fråga har varit
uppe till behandling varje år — alltsedan
1962, tror jag. Vi kommer tillbaka
med den därför att vi anser att det gäller
ett rättvisekrav.

Det är stora grupper av folk med
tungt arbete som i dag har 67 år som
pensionsålder, medan allt fler i vårt
samhälle får lägre pensionsålder. Vi
ställer oss frågan: Var finns motiven
för att bibehålla dessa olikheter i pensionsålder
grupper emellan?

Det har förut nämnts här att man i
ett flertal länder har lägre pensionsålder,
t. ex. i Finland, England, Västtyskland,
Frankrike, Italien m. fl. Jag
skall inte uppta någon längre tid med
denna fråga utan jag nöjer mig med att
understryka vad som är sagt i reservationen
till detta utlåtande och ber kort
och gott att få yrka bifall till den.

Sänkt folkpensionsålder

ingen gynnsam tidpunkt för eu längre
utläggning i denna mycket viktiga fråga,
även om ordningsstadgan för riksdagen
innehåller en bestämmelse av
följande lydelse:

»Medan talare har ordet —- —• — bör
ordning och stillhet råda i samlingssalen.
»

. Den stadgan känner ju inga tidsgränser.
Jag skall ändå inte utnyttja de möjligheter
den ger utan skall försöka fatta
mig kort, herr talman.

Vi har inom utskottsmajoriteten inte
ansett oss kunna gå med på förslaget
om en utredning av frågan om sänkt
pensionsålder. Skälet härtill är enkelt:
Att nu starta en utredning om sänkt
pensionsålder skulle ge människor den
föreställningen att vi är redo att inom
de närmaste åren sänka pensionsåldern.
Men det är vi inte, ty vi har tänkt oss
att först förbättra pensionen för de n«-varande pensionärerna. Vi sätter den
uppgiften angelägnare än att sänka pensionsåldern.

Herr Gustavsson i Alvesta åberopade
att man i ett flertal länder har lägre
pensionsålder än vi har. Han nämnde
Finland, England, Västtyskland, Frankrike
och Italien. Det går bra att säga.
Men tala om vad det är för slags pensionssystem
dessa länder har! Omfattar
det alla medborgare eller bara vissa
grupper? Är det senare fallet, kan vi
lika gärna säga att vi i Sverige har 40
år som pensionsålder, ty vid den åldern
pensionerar vi dem som är anställda vid
Operan. Varför kan man för övrigt inte
tala om vilka pensionsnivåer dessa länder
har? Det är mycket intressant. Om
vi sänker pensionerna till samma låga
belopp som förekommer i de länder
herr Gustavsson tagit som exempel, då
kan vi också sänka pensionsåldern till
65 år.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Detta är naturligtvis Herr talman! Så enkelt tror jag inte

6* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 12

164

Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

att man kan komma ifrån denna fråga
— herr Bengtssons i Varberg motivering
för utskottets avstyrkande var verkligen
mycket enkel.

Herr Bengtsson sade att om vi tillsätter
en utredning, inger det falska förhoppningar.
Men är det inte så att alla
utredningar som tillsätts — jag tror att
det för närvarande pågår 380 utredningar
— har till uppgift att förutsättningslöst
behandla en fråga?

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Om man har den uppfattning
som herr Gustavsson i Alvesta
säger sig ha, nämligen att detta är en
rättvisefråga, då kan jag inte förstå vad
det är som skall utredas. I så fall är det
bara att sätta sig ned och räkna. Om
pensionsåldern sänkes med två år, kostar
det en halv miljard kronor. Har
man råd att betala det beloppet, kan
man sänka pensionsåldern. Den saken
behöver man inte sitta ett år och utreda.
Men vi på vårt håll anser, att om
dessa pengar finns tillgängliga, så bör
vi i stället höja pensionerna för de nuvarande
folkpensionärerna med motsvarande
belopp.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Vi har velat sätta in
denna fråga i sitt sammanhang med de
andra sociala reformer som diskuteras,
t. ex. frågan om arbetstidsförkortningen.
Vi trodde att viljan att skapa rättvisa
på denna punkt fanns, och det är rättvisa
vi önskar nå med den utredning
vi föreslagit.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag är lika enveten som
herr Gustavsson i Alvesta — det får
kammaren förlåta mig.

Jag har inte förnekat att detta är en
rättvisefråga. Men även när det gäller
rättvisefrågor får man finna sig i de
gränser som verkligheten drar upp. En
annan rättvisefråga gäller pensionens
storlek. Det råder fortfarande mycket

stora skillnader därvidlag mellan olika
grupper. Vi har ansett att den rättvisefrågan
bör lösas först. Sedan kan vi ta
itu med den rättvisefråga som gäller
pensionsåldern.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Elvy Olsson och
herr Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 41 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta mo -

Onsdagen den 23 mars 1906 em.

Nr 12

105

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

tioner angående det inkomstprövade
tillägget till studiebidrag.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
10 i första kammaren av herr Johan
Olsson m. fl. samt nr 26 i andra kammaren
av herr Elmstedt in. fl.

1 motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts,

»1. att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av studiehjälpsreglementet,
att vid beräkning av inkomstprövat
tillägg till studiebidrag hänsyn ej tages
till förmögenhet;

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till ändrad författningstext».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:16 och 11:26, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Filip Petersson, fru Elvy Olsson
samt herrar Rimmerfors, Jönsson i
Ingemarsgården och Elmstedt, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

dels att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 16 och II: 26, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag om sådan ändring
av studiehjälpsreglementet att vid
beräkning av inkomstprövat tillägg till
studiebidrag hänsyn endast toges till
inkomst,

dels att motionerna, i den män de
icke besvarats genom vad reservanterna
ovan hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag är medansvarig för
den reservation som avgivits under denna
punkt och som avser hänsynstagande
till föräldrars förmögenhet vid erhållande
av .studiebidrag Som

det nu är utgår som bekant stu -

diebidrag enligt studiehjälpsreglementet
med 75 kronor i månaden under läsåret,
och det utgår till alla utan behovsprövning.
Men sedan kommer det ett intressant
tillägg. Till dem som har lång skolväg,
dryga skolutgifter och synnerliga
behov, som det står i lagen, kan under
vissa betingelser utgå ytterligare 75 kronor,
men beloppet är behovsprövat, och
hänsyn tas både till inkomst och till
förmögenhet såväl hos den sökande
själv som hos hans föräldrar. För att
erhålla ett sådant stöd får man själv
och ens föräldrar inte ha större sammanlagd
inkomst än 20 000 kronor. Om
inkomsten utgör högst 8 000 kronor, blir
det maximal tilldelning av dessa 75
kronor. Har man 20 000 kronor i inkomst,
sjunker beloppet till 25 kronor
i månaden.

Den springande punkten, herr talman,
är naturligtvis föräldrarnas förmögenhet.
Har föräldrarna förmögenhet på
över 30 000 kronor, så räknas en femtedel
av det överskjutande beloppet såsom
inkomst. Det beloppet kan alltså
råka höja inkomsten över den magiska
gränsen, 20 000 kronor, och därigenom
omöjliggöra det stöd som uppenbarligen
är nödvändigt för studiernas genomförande
i vissa fall.

Vart syftar centermotionen som ligger
till grund för dagens reservation?
Jo, motionärerna konstaterar att det
vore önskvärt om behovsprövningen
med hänsyn till föräldrarnas förmögenhet
toges bort. Man bär ingenting att
invända mot själva behovsprövningen
när det gäller inkomsten. Det kan naturligtvis
diskuteras om inte en ung människas
studiebehov över huvud taget
borde bedömas utan hänsyn till föräldrarnas
inkomst, men detta hör inte
till dagens debatt. Frågan är nu bara,
om förmögenheten skall tillåtas påverka
bidragsgivningen. Det anser vi orimligt
av två skäl.

För det första har föräldrar med
stora förmögenheter i regel så hög årsinkomst
att deras barn fördenskull inte

166 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

kan erhålla tilläggsbidraget. För dem
är alltså inte saken aktuell. För det andra
har många mindre förmögenhetsägare
sin förmögenhet bunden på ett
sätt som inte gör den tillgänglig för studiestöd.
Detta gäller särskilt egnahemsägare
och ägare av mindre jordbruksfastigheter,
för att bara nämna några
exempel. Inte minst efter senaste fastighetstaxeringen
har sådana egnahem och
fastigheter åsatts ett värde som inte ökar
ägarens ekonomiska kapacitet när det
gäller att hjälpa sina barn men som
kan göra att bidrag inte utgår.

Till sist ber jag att få citera en enda
mening i reservationen: »Konsekvensen
av nuvarande ordning är att en studerande
kan förvägras detta tillägg om
föräldrarna äger ett eget hem eller en
mindre jordbruksfastighet trots att dessa
ger ingen eller ringa avkastning.»

Frågan är ändå rätt intressant och betydelsefull
och den bör utredas. Detta
kan gärna ske på departementsplanet,
eftersom det inte gäller någon märkvärdig
sak. Vad reservanterna begär är
mycket blygsamt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Erik Filip Petersson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Elmstedt och Persson i Heden (båda
ep).

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Detta är en utomordentligt
intressant fråga, vilket alla väl fick
klart för sig under herr Rimmerfors’ anförande.

Det finns en del sociala förmåner som
utgår efter inkomstprövning. Den beskattningsbara
inkomsten användes då
som mätinstrument för människornas
behov. Enbart den beskattningsbara inkomsten
är dock inte något riktigt lämpligt
mätinstrument, men om man också
tar hänsyn till vederbörandes förmögenhetsställning,
får man fram en god
bild av den ekonomiska situationen.

Därför har vi beträffande den förmån
det här gäller infört den bestämmelsen
att om man har en förmögenhet överstigande
visst belopp, skall hänsyn tas
till detta vid inkomstprövningen. Den
gräns på 30 000 kronor som fastställts
anser vi vara tämligen generös, och det
finns för närvarande inte någon anledning
att ändra på denna. Därför yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Bengtsson i Varberg ändå ger
mig rätt i att enbart förmögenheten är
ett dåligt mätinstrument, och det är i
all synnerhet fallet om den råkar sammanfalla
med äganderätten till en mindre
fastighet, som gör att förmögenheten
inte är tillgänglig i den utsträckning det
här gäller.

Jag antar att den här frågan återkommer
till riksdagen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Rimmerfors hörde
fel. Jag sade inte alls att förmögenhetsställningen
är en dålig mätare på hjälpbehovet,
utan jag framhöll att enbart
den beskattningsbara inkomsten är en
dålig mätare därvidlag. Därför är det
bra att man också tar hänsyn till förmögenhetsställningen
och därigenom
får en bättre mätare på människors
hjälpbehov.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det må vara hänt att
jag hörde fel. Men om man lägger samman
dessa båda synpunkter och konstaterar
att förmögenheten påverkar bedömningen
av inkomsten på ett mycket
ofördelaktigt sätt, så är detta i alla fall
ett bekymmer som borde kunna avhjälpas.

Det lär inte kunna gå i kväll, men vi
återkommer till saken.

Onsdugen den 23 mars 1900 em.

Nr 12

107

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Riminerfors och
jag har tillsammans arbetat i socialpolitiska
kommittén och gjort en undersökning
om vilka de små inkomsttagarna
var. Vi fann då att en del av dem
också hade förmögenhet av relativt betydande
storlek. De skulle få alla de inkomstprövade
sociala förmånerna, om
man inte också toge hänsyn till deras
förmögenhetsställning.

Jag tycker inte att detta är någon allvarlig
fråga, utan vi kan nog hålla på
gränsen 30 000 kronor rätt länge än.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Erik Filip Petersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 130 ja och 63 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Behovsprövning vid studiesocialt stöd

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
(angående behovsprövning vid
studiesocialt stöd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Den motion som nu
skall behandlas går ut på att studiestödets
storlek för en gift student inte bör
påverkas av den andra makens inkomstoch
förmögenhetsförhållanden. Tanken
är inte ny. Den har haft och har många
förespråkare i tjänstemannaorganisationerna
och i studentvärlden. Den fördes
också fram här i kammaren för två år
sedan i debatten om rätt till studiestöd.

Utskottet säger att det inte nu finns
skäl att bifalla motionen. Formuleringen
innebär väl att man är medveten om
att tiden arbetar till förmån för tanken,
att i det nutida samhället varje vuxen
individ skall kunna anses bära ett självständigt,
ekonomiskt ansvar. Efter det
att frågan för två år sedan debatterades
i kammaren har den uppfattningen tagit
sig uttryck i ett beslut under fjolåret
om att införa möjlighet till frivillig
särbeskattning, något som vi också
framhållit i motionen.

Däremot fanns inte i motionen med
ett argument som utskottet har tillfogat.
Detta argument var helt enkelt inte tillgängligt
då motionen skrevs. Det är ett
uttalande som göres i yrkesutbildningsberedningens
betänkande, där det heter
att varje medborgare oavsett civilstånd
och försörjningsplikt skall betraktas
som självständig i utbildningshänseende.
De universitetsstuderande är faktiskt
vuxna, självständiga människor.
Erkänner man det, bör man bedöma
deras rätt till studiestöd efter deras
egna förhållanden. Jag gissar att vi
snart kommer dithän.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

168 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 em.

Samordning av pensionsutbetalning och
ring

§ 16

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för fotvård m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Samordning av pensionsutbetalning och
skattelikvid

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om samordning av pensionsutbetalning
och skattelikvid.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Den fråga som tages
upp i motion II: 705, vilken behandlas
i lagutskottets utlåtande nr 24, är förvisso
ingen av de större frågor som
riksdagen haft att ta ställning till. Den
föreslagna åtgärden är av den karaktären
att frågan borde kunnat lösas
praktiskt på det administrativa planet.
Så har emellertid inte skett, och detta
är anledningen till att motionen har
väckts. Ett genomförande av den föreslagna
åtgärden kostar dessutom inga
pengar, och det måste väl vara en klar
fördel i dagens ansträngda finansiella
läge.

Motionen går kort och gott ut på att
folkpensionärer med B-skatt skall kunna
använda sin pensionsanvisning som
likvid vid skatteinbetalning den aktuella
månaden. Så kan som bekant inte ske
nu; det skiljer i regel två dagar mellan
sista dagen för inbetalning av skatt och
första dagen för utbetalning av folkpension.

Frågan tillhör som sagt inte de större,
dock beröres, enligt uppgift i ett
svar av socialministern förra året, cirka
65 000 pensionärer med B-skatt av densamma.
Av dessa har en grupp på cirka

skattelikvid — Åtgärder mot rasdiskrimine -

25 000 personer en taxerad inkomst på
mindre än 5 000 kronor. Bland dessa
finns åtskilliga som endast får behålla
en liten del, i vissa fall endast ca 20
procent, av sin arbetsinkomst utöver
folkpensionen, då skatter och förlorade
förmåner tar bort fyra femtedelar av
vad vederbörande förtjänar. Speciellt
för denna grupp måste den föreslagna
åtgärden vara angelägen.

Utskottet anser att generella ändringar
av uppbörds- och betalningsterminerna
inte bör ifrågakomma och detta
är inte heller motionärernas avsikt. Utskottet
har i övrigt en skrivning som
är positiv till frågornas lösning, varför
jag vill uttala den förhoppningen att
Kungl. Maj :t vidtar erforderliga åtgärder
utan försening till fromma för folkpensionärerna
med B-skatt.

Herr talman! Jag har i övrigt intet
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Åtgärder mot rasdiskriminering

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot rasdiskriminering.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid riksdagens början i
år väcktes av mig och några kammarkamrater
motion om en hemställan till
Kungl. Maj:t att förslag till lag mot rasdiskriminering
snarast borde framläggas
för riksdagen. I motionen erinras
om att vårt land vid FN-församlingen i
december förra året röstade för en konvention
beträffande denna viktiga fråga.

När justitieministern i februari detta
år tillsatte den utredning som hade begärts
av oss motionärer liksom av and -

Nr 12

1G9

Onsdagen den 23 mars 1966 em.

ra riksdagsledamöter under tidigare år
är detta att hälsa med stor tillfredsställelse.
Det är emellertid angeläget att
utredningen arbetar skyndsamt, kanske
inte så mycket därför att vi i vårt land
hittills skulle ha haft många fall av rasdiskriminering
utan därför att en
snabb ratificering av konventionen
måste betraktas som synnerligen önskvärd.
En svensk lagstiftning som klart
ger till känna att i vårt land alla människor
skall behandlas lika, oavsett ras
eller hudfärg, måste betyda en hel del
för uppfattningen om det orimliga och
diskriminerande i att skilja mellan människor
på grund av deras hudfärg eller
ras.

Jag hoppas alltså att denna utredning,
trots att ämnet är svårt och kanske
ur lagstiftningssynpunkt svårbemästrat,
kan framlägga ett lagförslag
inom en mycket snar framtid och att
riksdagen sedan skall kunna anta lagen
och Sverige ratificera konventionen.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund, Hamrin i Kalmar och Sterne
(samtliga fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 25 innevarande
mars.

§ 19

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 8 skulle uppföras närmast
före statsutskottets utlåtande nr 5 bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Åtgärder mot rasdiskriminering

§ 20

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
25, angående förordnande att samråda
med riksdagens lönedelegation i visst
fall in. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 16, i anledning av väckt motion
om utgivande av en .svensk kulturtidskrift
på främmande språk, och

nr 17, i anledning av väckt motion
om statligt stöd till grammofonskiveproduktion.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 101, i anledning av motioner angående
minoritetsrepresentationen i
kommunernas styrelser; och

nr 102, i anledning av motioner angående
suppleanter för fullmäktige i
primärkommunerna; samt
från statsutskottet:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare avsättning
av viss del av statens vinst från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
till Norrlandsfonden och Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till sjöfartsändamål;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1966/67; och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds

170 Nr 12

Onsdagen den 23 mars 1966 em.''

i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster.

§ 22 ,>

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 67, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för
uppbördsväsendet m. m. i vissa städer,
m. m.,

nr 69, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m.,

nr 72, angående bidrag till ett institut
för rationalisering av storhushållen,

nr 74, angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. m.,

nr 75, angående anslag till utförande
av beskickningsanläggningar i Moskva
och Stockholm,

nr 76, angående inrättande av ett
internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige, samt

nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66;

Dessa propositioner bordlädes.

§23

Justerades protoköllsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.13 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66
614674