Torsdagen den 17 mars
ProtokollRiksdagens protokoll 1966:12
RIKSDAGENS
Effl
bi2j
I tc -)
PROTOKOLL
Nr 12
FÖRSTA KAMMAREN
1966
17—23 mars
Debatter m. m.
Torsdagen den 17 mars
Svar på enkla frågor:
av herr Kaijser ang. viss statistik över studenter ..........
av herr Nilsson, Ferdinand, ang. sammanträde med offentlig
utredning under tid då arbetsplena pågår i kamrarna ----
Interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. tilläggspension
för deltids- och korttidsanställda m. fl.....................
Meddelande ang. enkel fråga av herr Petersson, Erik Filip, ang.
folktandvården ..........................................
Tisdagen den 22 mars
Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. tjänsteveterinärernas
medverkan vid behandling av ärenden rörande
djurplågeri ..............................................
Interpellation av herr Hedström ang. konsolidering av jordbruket
i vissa områden av Norrbottens län ........................
Onsdagen den 23 mars
Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. ......................
Svar på interpellationer:
av herr Sundin ang. den västeuropeiska handelspolitikens åter
verkningar
på det svenska näringslivet, m. m......
av herr Holmberg ang. Sveriges beredskap inför en förändrad
europeisk marknadssituation m. ......................
Om en allmän och total avrustning ....................
Om officiell svensk liandelsbojkott av sydafrikanska varor......
1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 12
2
Nr 12
Innehåll
Anslag under femte huvudtiteln:
Sid.
Om statsbidrag till uppförande av ett nytt ålderdomshem för
svenskar i London ....................
Avlöningsanslaget till ungdomsvårdsskolorna .............
Omkostnadsanslaget till ungdomsvårdsskolorna ......
Om effektivisering av nykterhetsvården .......
Bidrag till Länkrörelsen m. m................
Om personell upprustning av arbetarskyddsverket
Yrkesinspektionen .....................
L ndervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område ...........................
Viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården ...........’
Utredningar m. m. rörande luftföroreningar
Statens arbetsklinik .....................
Om fria resor för vissa handikappade .............
Om hälsokontroll av barn................
Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning.....’’’’’’’
Anslag under åttonde huvudtiteln:
102
109
116
117
120
123
123
130
132
137
138
140
141
145
147
Skolväsendet, m. m...............
Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation . ’ ^gg
Bidrag till driften av grundskolor m. m...................
Särskilt stöd åt undervisningen i rikets nordligaste gränsorter
m- .................................................... 164
Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor.......... ig5
Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. .. 166
Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m....... jg7
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 23 mars
Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
................................................
L trikesutskottets utlåtande nr 1, om en allmän och total avrust
nin§
.................................................... 97
— nr 2, om officiell svensk handelsbojkott av sydafrikanska varor 98
Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde .....................
- nr 8, ang. utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
....... ,
................................... 14/
Torsdagen den 17 mars 1960
Nr 12
:i
Torsdagen den 17 mars
Kammaren sammanträdde kl. 16.00; va möjligheten till förenklingar i systeoch
dess förhandlingar leddes av herr met. Förslag från arbetsgruppen beförste
vice talmannen. räknas kunna bli framlagda under vå
ren.
Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.
Ang. viss statistik över studenter
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Kaijsers fråga
angående viss statistik över studenter,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 10 mars, och yttrade:
Herr talman! Herr Kaijser har frågat
mig om jag anser att den till statistiska
centralbyrån centraliserade statistiken
över studentantalet vid universitetsinstitutionernas
olika föreläsningar, seminarier,
laborationer m. m. fungerar på
ett med hänsyn till målsättningen tillfredsställande,
enkelt och exakt sätt.
Frågeställaren torde avse den närvarostatistik
i ämne och kursmoment
vid de filosofiska fakulteterna, som sedan
hösten 1963 upprättas av statistiska
centralbyrån. Redovisningen över de
studerandes deltagande i kursmoment
— omfattande föreläsningar, seminarier,
laborationer m. m. — har primärt
till syfte att bilda underlag för universitetskanslersämbetets
lärartilldelning i
enlighet med den s. k. universitetsautomatiken.
Jag anser att denna statistik ger ett
mer tillförlitligt resultat än tidigare använda
beräkningar. Statistikinsamlandet
har dock visat sig vara relativt arbetskrävande
och en arbetsgrupp tillsattes
därför i slutet av förra året av
statistiska centralbyrån i samråd med
universitetskanslersämibetet för att prö
-
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Jag ber att till departementschefen
få framföra mitt tack för
svaret. Det är positivt, jag är glad över
det, och jag hoppas att den aviserade
utredningen skall leda fram till vettiga
resultat.
Tillåt mig emellertid, herr talman,
att med några ord beröra anledningen
till att jag frågat. Jag hade fått vissa
uppgifter om hur dessa statistiska undersökningar
görs, det gäller både insamlandet
och bearbetningen av uppgifterna,
som onekligen kommer en att
undra, om de görs på ett vettigt sätt.
Låt mig få relatera vad en uppgiftslämnande
institutionsprefekt anfört.
Våren 1965 sände han till statistiska
centralbyrån in diverse olika uppgifter
om studenterna på sammanlagt ca 120
blanketter. Det resulterade i december
i en 2,5 m lång och 30 cm bred datamaskinremsa.
Den bearbetades vid universitetets
utbildningsavdelning, där
man sammanfattade den i en tabell.
Denna tabell återsändes till institutionen,
för att man där skulle kunna rätta
det hela till överensstämmelse med
uppgifterna på de blanketter som institutionen
tidigare sänt in till statistiska
centralbyrån. En tablå visade att praktiskt
taget alla siffror var felaktiga. I
maj 1965 hade man på ett enkelt sätt
kunnat meddela att i den propedeutiska
undervisningen deltog 75 studenter. I
viss annan undervisning — jag skall
inte här närmare ange vilken — deltog
73 studenter, varav 68 för 2 betyg i magisterexamen
och fem för 1 betyg i kan
-
4
Nr 12
Torsdagen den 17 mars 196C
Ang. sammanträde med offentlig utredning under tid då arbetsplena pågår
i kamrarna
didatexamen. Samtliga genomförde alla
kursmoment.
Institutionen lämnade hösten 1965
upprepade gånger på nytt samma uppgifter
till universitetskanslersämbetet
och till olika utredningar. När man hösten
1965 för fjärde gången skulle lämna
uppgifterna, frågade institutionschefen
om man inte kunde begära siffrorna
från statistiska centralbyrån som ju
erhållit primärmaterialet. Universitetskanslersämbetet
svarade att man inte
kunde använda materialet utan till och
med föredrog att »höfta». Bl. a. fordrades
en mycket omfattande kodnyckel —
det sades att den skulle omfatta 24 sidor
— för att man skulle kunna läsa
dessa remsor från statistiska centralbyrån.
Jag har ihär en liten kollektion av
blanketter som ingår bland de uppgifter
som skall sändas in. Jag vill bland
dem bara peka på en blankett — förteckning
över första gången registrerade
studenter som icke deltagit i undervisningen
eller tenterat. På något sätt
tycker jag att det är liksom knappologi
— knappar utan hål eller hål utan
knappar.
Vid institutionen finns en assistent
för forskning och allmänt institutionsarbete.
Det allmänna institutionsarbetet
kommer — som väl kan förstås —
att till mycket stor del bestå av att om
och om igen lämna statistiska uppgifter
och tydligen också att korrigera de
uppgifter som framsprungit ur bearbetningen
av det primärmaterial som tidigare
lämnats. Jag har ingen anledning
att betvivla de uppgifter som min sagesman
lämnat. Jag har fått dem bestyrkta
i olika omgångar. Det förefaller mig
som om den i och för sig önskvärda
statistiken inte skulle utföras på ett vettigt
sätt. Det verkar snarare, som om
det hela vore vad man skulle kunna
kalla prilligt. Tydligen bär man också
observerat detta — som framgår av det
svar ecklesiastikministern har lämnat
— och det finns, som jag sade, anled
-
ning att hoppas på en förbättring, och
det är jag, som jag redan antytt, glad
över.
Jag skulle vilja tillägga att riksdagens
frågeinstitut — det må gälla interpellationer
eller enkla frågor — har som
ett av sina syften att ge möjlighet att
peka på saker och ting som man tycker
brister i förvaltningsapparaten och som
det bör vara möjligt att rätta till. Jag
har en gång haft glädjen att kunna
konstatera att en interpellation ledde
till en sådan ändring av en mindre väl
fungerande praxis, så att det blev ett
mycket vettigt förfarande.
Jag tycker att det inom det område
det här gäller verkar som om den praxis
som hittills gällt vore ganska misslyckad,
omständlig, osäker, komplicerad
och tydligen även inexakt.
Jag ville med min enkla fråga fästa
ecklesiastikministerns uppmärksamhet
på dessa förhållanden och be honom
ägna dem det intresse som de onekligen
tycktes vara värda. Detta har han synbarligen
redan gjort, och jag är glad
över detta och hoppas att utredningen
skall nå fram till en god, enkel, lätthanterlig
och exakt metodik.
Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.
överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. sammanträde med offentlig utredning
under tid då arbetsplena pågår
i kamrarna
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON erhöll ordet
för att besvara herr Ferdinand
Nilssons fråga till herr statsrådet Hermansson
angående sammanträde med
offentlig utredning under tid då arbetsplena
pågår i kamrarna, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
9 mars, och anförde:
Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har till herr statsrådet Hermansson
Torsdagen den 17 mars
Nr 12
5
Ang. sammanträde med offentlig
ställt följande frågor, som rör civildepartementet
och som det därför ankommer
på mig att besvara.
Har statsrådet, som handhar regeringskontakten
med riksdagsarbetet,
observerat den kritik som riktats mot
att kamrarnas bänkar under pågående
arbetsplena ofta är glest besatta?
Vill statsrådet medverka till utfärdande
av anvisningar, varigenom i likhet
med att riksdagens utskott icke sammanträder
under pågående plena — se
riksdagsordningen § 15 — även de av
regeringen tillsatta utredningarna i regel
icke bör sammanträda under den
tid då arbetsplena i kamrarna pågår?
Vad gäller de av regeringen tillsatta
utredningarna innehåller kommittékungörelsen
vissa bestämmelser om arbetet
och ersättningarna men inga detaljanvisningar
när sammanträden skall hållas
eller inte skall hållas. Det är eu
sak som utredningarna får besluta om
själva. Rimligen bör de få göra det i
fortsättningen också. Jag förutsätter att
ledamöterna kan bedöma vilka riksdagssammanträden
de bör delta i och
att de kan få gehör inom utredningarna
för sina synpunkter på lämplig tid för
sammanträden.
Om herr Nilsson anser sig ha iakttagit
alltför glest besatta kammarbänkar,
är det alltså något som knappast beror
på eller kan avhjälpas genom regeringsdirektiv
till utredningar.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! För det vänliga svar
som statsrådet har lämnat mig ber jag
att få tacka. Jag är emellertid inte riktigt
lika tacksam för det intresse han
visat frågan. Det tycker jag var svalt.
Jag konstaterar att det ideligen i tidningarna
kommer tal om, och ibland
fotografier av de här tomma bänkarna
som vi alla ser.
Nu har jag inte tyckt att det är så
märkvärdigt när det inte är arbetsplenum.
Då är det ju rätt naturligt att kam
-
utredning under tid då arbetsplena pågår
i kamrarna
rarna är glest besatta. Vad jag har observerat
och vänt mig emot är förhållandena
vid arbetsplena. I det avseendet
har jag sagt mig att det inte är
bra som det är. Där är det också ganska
glest, men när voteringsklockorna ringer
kommer det en hel del kommittéledamöter
och en hel del statsråd inskridande
i kammaren och deltar i omröstningen.
Jag har en känsla av att det
skulle vara mera i överensstämmelse
med god ordning om de som är utsedda
och avlönade för att sitta i riksdagen
och sköta dess arbete deltog i arbetsplena.
Ofta händer det att vederbörande
statsråd som bär sina ärenden behandlade
i denna kammare deltager i debatten
i den andra kammaren men kommer
hit först när voteringsklockorna
ringer. Jag anser att det inte är nöjaktigt.
Men det var inte det jag egentligen
ville ta upp. Jag har som utredningssekreterare
kontinuerligt under åtta år
sett vilken menlig inverkan det har
inom utredningarna att av bekvämlighetsskäl
eller andra skäl förlägga kommittéernas
sammanträden till riksdagshuset
under arbetsplena. Jag har då fått
vara med om att rätt som det är ringer
voteringsklockan i den ena kammaren,
och så springer ledamöterna av den
kammaren för att votera. Rätt som det
är, voteras det i den andra kammaren.
Dessutom finns det riksdagsmän som
bör berika kammarens förhandlingar
med anföranden, och då kan de bli
borta ganska länge ifrån utredningarna.
Under tiden stoppar det hela upp
på ett ganska betänkligt sätt, och det
har inte varit roligt att vara kommittésekreterare
under sådana förhållanden.
Det inverkar menligt.
Men det intresserar såvitt jag kan
förstå inte statsrådet. Jag har bett om
anvisningar; han hänvisar till anvisningar
som finns. Fanns det redan anvisningar,
herr statsråd, då skulle jag
inte ha bett att få dem. Då skulle jag
bara ha bett att få dem tillämpade. Det
6
Nr 12
Torsdagen den 17 mars 1966
Ang. sammanträde med offentlig utredning under tid då arbetsplena pågår
i kamrarna
är den omständigheten att inga anvisningar
är utfärdade härvidlag som möjliggör
nuvarande otillfredsställande
ordning. Det gör att man tycker att det
inte är bra.
Nu säger statsrådet att det sitter så
ansvarskännande människor där att de
klarar svårigheterna utan anvisningar.
Ja, det är ett lätt sätt att på kommittéer
och underordnade utredande organ
avlasta regeringens ansvar. Jag tycker
det borde angå regeringen, och jag har
en känsla av att det skulle vara rimligt
och riktigt att man i regeringen
observerade att denna ordning inte är
tjänlig för arbetet i kamrarna.
Nu säger någon att om vi skall få
den eller den mycket upptagna och
värdefulla personen med måste vi lägga
det så att det inte belastar hans arbete.
Ja, det kan man säga! Men jag
för min del undrar om det inte är rimligt
att man inte belastar folk med mer
än de hinner med, att man inte lägger
på samma personer så mycket arbete
att de måste klara två—tre saker samtidigt.
Det är inte effektiv rationalisering,
det är inte som det skall vara, och det
är därför jag bär bragt saken på tal
med en enkel fråga.
Jag hade trott att det var en rätt angelägen
sak även ur regeringens synpunkt
att slippa bristen på kontinuitet
i pågående sammanträden i utredningarna.
Jag trodde också att det vore en
rimlig hänsyn till riksdagen, som förbjuder
sina utskott att sammanträda under
plena, att de av regeringen tillsatta
organen inte binder vederbörande för
sådana här saker, så att resultatet blir
varken hackat eller malet. Det blir ett
springande mellan de olika uppgifterna,
ett springande, som är naturligt för
mångsysslarna, men som knappast är
till nytta för arbetet.
Herr statsrådet GUSTAFSSON:
Herr talman! Det råder delade meningar
mellan herr Ferdinand Nilsson
och mig om huruvida regeringen i ett
sådant här avseende skall utfärda direktiv
för hur utredningar skall arbeta.
Jag skulle nästan vara beredd att
hålla vad med herr Ferdinand Nilsson
om att o-m regeringen skulle föreslå
riksdagen sådana direktiv som skulle
förbjuda utredningarna att arbeta under
riksdagstid eller plenitid tror jag
knappast att någon av kamrarna skulle
godkänna ett sådant förslag.
Herr Ferdinand Nilsson för också in
ett annat moment i denna diskussion,
och det är störningar i utredningssammanträdena.
Det kan väl vara riktigt
i och för sig, men jag utgår ifrån
att de som sitter i utredningar själva
har bestämt tidpunkten för utredningssammanträdena.
De har velat ha dem
under plenitid, därför att de ur olika
synpunkter bär ansett det vara bra. Därför
är väl utredningen som helhet medveten
om att det kan uppstå sådana
störningar.
Låt mig sedan bara tillägga, herr talman,
att de här problemen finns behandlade
av den kände statsvetaren
Hans Meijer i en avhandling som han
kallar för Kommittépolitik och kommittéarbete
och som kom ut år 1956.
Jag skall tillåta mig att citera litet ur
den avhandlingen. Han säger där på ett
ställe:
»En ofta påtalad anledning till att
utredningsarbete tar omotiverat lång
tid är svårigheten att samla ledamöterna
till sammanträden. Kommittéledamöterna
kan ingå i flera utredningar
samtidigt, ha andra offentliga uppdrag
eller uppdrag inom organisationer eller
förvärvsverksamhet, som kan vara svåra
att kombinera med utredningsuppdragen.
»
Litet längre fram fortsätter han:
»I regel var det riksdagsmännen,
som hade svårast att kombinera utredningsuppdragen
med andra uppgifter,
och detta medförde för en kommitté
dels att man förläde sammanträdena
till riksdagssessionerna, då dessa leda
-
Torsdagen den 17 mars 1966
Nr 12
7
Ang. sammanträde med offentlig utredning under tid då arbetsplena pågår
i kamrarna
möter var i Stockholm, dels alt man försökte
synkronisera utredningsarbetet
med riksdagsarbetets arbetsvågor. Det
blev alltså främst till höstsessionen
men också till början av vårsessionen
som man försökte koncentrera utredningsarbetet.
En sådan synkronisering
med riksdagsarbetet hade också den
praktiska fördelen att utredningarnas
sammanträden i många fall kunde förläggas
till lokaler i riksdagshuset och
därför lättare kombineras med kamrarnas
arbetsplena och med utskottssammanträden.
»
Jag tror att det är en tämligen allmänt
omfattad uppfattning i detta avseende
att kommittéledamöterna av
praktiska skäl, av bekvämlighetsskäl
men även av tidsskäl förlägger kommittéernas
sammanträden i anslutning
till riksdagsplena och då också förlägger
dem till detta hus.
Herr Ferdinand Nilsson tycker att regeringen
skulle intressera sig mera för
detta problem. Jag har närmast sett
det så, att de glest besatta kamrarna
kanhända mer är ett problem för riksdagen,
och jag ifrågasätter om det inte
hade legat närmare till hands att herr
Ferdinand Nilsson hade ställt den här
propån exempelvis till talmanskonferensen.
Jag har litet svårt att tänka
mig att riksdagen skulle bli så särskilt
förtjust om regeringen kom med direktiv
om hur arbetet skall ordnas under
plena i kamrarna.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag har liksom statsrådet
svårt att förstå — jag har svårt
att förstå vad som menas med att regeringen
skulle gå till riksdagen med förslag
om hur regeringen skall ordna sitt
kommittéarbete. På den tiden då jag
var kommittésekreterare var vi underordnade
departementen; vi utgjorde delar
av den administrativa förvaltningen,
men inte av riksdagen. Det var ett
missförstånd som jag tyckte — om jag
inte missförstod det hela — vidlådde
statsrådets reflexioner.
Den där saken med avhandlingen vill
jag inte fästa mig så mycket vid. Det
är helt naturligt att om man frågar
»kommittéhästar» om de tycker att det
är bekvämare att komma ifrån arbetet
genom att springa emellan lokalerna
kommer man till det och det resultatet.
Men det var inte så jag såg det,
utan det var ur synpunkten att de
glest besatta bänkarna i kamrarna är
en faktor och en annan faktor, såvitt
jag kan bedöma, att det måste inverka
menligt på kommittéarbetet. Detta gäller
nog även i andra kommittéer än de
i vilka jag har varit .sekreterare, att
folk måste springa ifrån och att andra,
även de upptagna människor, skall sitta
och vänta på dem. Det är ingen bra
ordning, det är min personliga erfarenhet,
och jag tror att den delas av
flera.
Sedan säger statsrådet — och då fortsätter
vi att missförstå varandra — att
jag borde ha vänt mig till talmanskonferensen,
som alltså skulle lägga sig i
hur regeringen ordnar sina utredningar.
Ånej, talmanskonferensen sysslar
med riksdagens arbetsformer. Så mycket
borde vi ändå vara överens om.
Herr statsrådet GUSTAFSSON:
Herr talman! Det verkade inte som
om herr Ferdinand Nilsson och jag är
överens beträffande så särskilt mycket
i den här frågan!
Visserligen kan man säga att det är
regeringen som utfärdar kommittékungörelsen,
men i den har inte detta problem
tagits upp, såsom framgick av
mitt svar. Man har där vissa andra bestämmelser.
Rent formellt är det väl
möjligt att regeringen kunde föreskriva
att kommittéerna inte får sammanträda
under riksdagsplena eller under
riksdagstid, men i så fall fick man väl
bereda sig på en avsevärd försening av
kommittéernas arbete; resultaten skul
-
8
Nr 12
Torsdagen den 17 mars 1966
Ang. sammanträde med offentlig utredning under tid då arbetsplena pågår
i kamrarna
le komma fram betj^dligt senare än nu,
och det skulle ta mycket längre tid att
få utredningarna klara. Jag har svårt
att föreställa mig att det skulle vara
någon fördel i detta sammanhang.
Sedan är det möjligt att herr Ferdinand
Nilsson och jag missförstod varandra
när jag förut nämnde talmanskonferensen.
Men om vi nu håller oss
till första kammaren så är det ju ändå
fråga om kammarens interna arbetsformer.
Regeringen kan inte gärna ha någon
anledning att utfärda bestämmelser
om var kammarens ledamöter skall
sitta, om de nu inte bär lust att sitta
på sina bänkar i plenisalen. Om ledamöterna
sitter på ett sammanträde, här
i kammaren eller i riksdagskaféet, är en
sak som hör ihop med frågan om kammarens
interna arbetsformer.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Allteftersom diskussionen
fortsätter blir vi faktiskt mer och
mer överens. Vi är överens om att det
formellt och reellt inte ankommer på
talmanskonferensen att ge anvisningar
åt de kungl. utredningarna — vi har
klart för oss att dessa inte är riksdagens
utan regeringens organ för utredning
av vissa ärenden som överlämnas
till dem. Då ankommer det väl på
regeringen att ge anvisningar om detta.
När statsrådet föll ned till att göra
jämförelser mellan att sitta i en utredning
och sitta i riksdagskaféet och menade
att regeringen inte kunde förbjuda
riksdagsmännen att gå ner i kaféet,
får vi väl ändå säga att diskussionen
har spårat ur en liten smula. Det var
ju inte detta frågan gällde utan om de
av regeringen utsedda organen skulle
sammanträda under den tid då riksdagen
förbjuder sina egna organ, utskotten,
att sammanträda. Jag ifrågasatte
inte heller något absolut förbud utan
nöjde mig med att fråga om inte anvisningar
kunde utfärdas så att även de
av regeringen tillsatta utredningarna
i regel inte bör sammanträda på den
tid då arbetsplena pågår. Detta sammanträde
är ju inte ett arbetsplenum
— vad jag tänker på är sådana sammanträden
som till exempel gårdagens,
då riksdagen arbetade till klockan
12 på natten och därutöver. Under
sådana förhållanden synes det mig
rimligt att man inte kastar in även utredningssammanträden;
men det var
någon som sade mig i går — jag har
inte kontrollerat det — att sex utredningar
var i arbete här i huset. År
det en bra ordning? Det får man verkligen
fråga sig.
Till sist vill jag bara säga att det
inte var i någon ond avsikt jag framställde
min fråga, allra minst i syfte
att sabotera regeringens utredningsverksamhet.
Jag trodde bara att det
skulle gå bättre om man lämnar utredningsuppdragen
åt folk som har tid att
ägna sig åt dem än om man kör ihop
alltsammans så alt en person skall sitta
på en hel del olika platser samtidigt.
Röj upp litet i mångsysslandet — det
skadar inte!
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 49, med förslag till särskilda
bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper, m. m.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
52, angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. m.;
nr 57, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor;
nr 59, med förslag till lag angående
iindring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m.; och
Nr 12
9
Torsdagen den 17 mars 1900
Interpellation ang. tilläggspension
nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1900/07.
Interpellation ang. tilläggspension för
deltids- och korttidsanställda m. fl
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Systemet med tilläggspensioner
(ATP) anges bygga på ett
fördelningssystem med avgift eller skatt
på lön, besluten till sin procent av riksdagen
och uppburen samt inlevererad
av arbetsgivare. Vid systemets tillkomst
betonades att avgiften betalades av arbetsgivarna.
Senare — och med särskilt
eftertryck i 1904 års valrörelse -—
underströks att det är fråga om de anställdas
pengar, av dem genom arbete
intjänade för deras pensionering. Möjligen
kan systemet bedömas ur sådana
utgångspunkter.
Med särskilt eftertryck har det sätt,
varpå deltids- och korttidsanställda däri
behandlas, varit föremål för åtskillig
kritik samt riksdagsmotioner alltifrån
1961 års riksdag. De påtagliga orättvisorna
mot sådana kategorier enskilda
har försvarats med att orättvisorna säges
ingå i systemet. Detta säger mera om
systemet än som argument mot anmärkningarna.
Emellertid framhålles redan
av riksdagens andra lagutskott likväl
— och kanske inte alldeles logiskt i
utlåtande nr 56 år 1961 att man inom
socialdepartementet hade sin uppmärksamhet
fästad på påtalade brister, ev.
för deras avhjälpande. Utskottet sade
sig därför icke anse påkallat att riksdagen
toge något initiativ i frågan. Året
därefter kunde samma utskott i anledning
av motioner meddela (uti. nr 5:
1963) att frågan numera avancerat till
att bli föremål för överväganden inom
samma departement i samband med frågan
om finansieringssystemet inom socialförsäkringen.
År 1964 meddelade
andra lagutskottet, likaledes i anledning
av motioner, att allmänna skatteberedningen
i betänkande (SOU 1964: 25)
för deltids- och korttidsanställda m. fl
framlagt förslag, som kunde ge bättre
förhållanden på kritiserade punkter,
ävensom att nu detta betänkande vore
föremål för socialdepartementets överväganden.
Liksom andra har jag upprepade
gånger under åren motionerat i ärendet,
dock icke 1965 och 1966 enär jag
ansett mig böra avvakta förslag, som
jag dock hittills inte sett något av.
Vad som i första hand synes böra
avhjälpas är det missförhållandet, att
de anställdas genom arbete intjänta
pengar i ett stort antal fall som berör
människor med låg löneinkomst hos en
arbetsgivare, korttids-, deltids- och i
allmänhet låglönegrupper, genom arbetsgivaren
skall inlevereras till statsverket
utan att dessa därför erhåller
motsvarande pensionsrätt. Pengarna
tillföres ATP-systemet och därigenom
kommer de dem till godo, som är bättre
ställda, som får gagn därav. Detta är
stötande för rättskänslan och ekonomiskt
till skada för dem, vilkas intjänta
pengar genom sadan beskattning disponeras.
Om således människor med låga löneinkomster,
korttids- och deltidsanställda,
såsom berörts under åratal varit
utsatta för sådan orättvisa, synes
även en närliggande kategori på liknande
grunder vara förtjänt av socialdepartementets
av andra lagutskottet
till riksdagen inrapporterade mångåriga
uppmärksamhet och överväganden. Det
rör dessa deltidsanställda, som vid sidan
av sådan anställning såsom egna
småföretagare har inkomst av rörelse
och vid sidan av ATP-pensionen för anställningen
frivilligt betalar för motsvarande
pension därutöver. I det förra
fallet kan exempelvis för halvtidstjänst
tillgodogöras avdragsrätt för halvt basbelopp
som för 1966 är hälften av 5 300
kr. eller kr. 2 650. Eftersom basbeloppet
är fritt från avgift — nu 8 </o — innebär
detta för en halvårsinkomst av
lön utav exempelvis 7 000 kr. att arbetsgivaren
för honom inlevererar kr. 348.
Har han en annan halvtidstjänst får han
Första kammarens protokoll 1966. Nr 12
It
10
Nr 12
Torsdagen den 17 mars 1966
Meddelande ang. enkel fråga
tillgodogöra sig för avgiften motsvarande
belopp, varför den sammanlagda
ATP-avgift som för honom inlevereras
blir kr. 696.
Detta om en deltidsanställd med flera
deltidsanställningar. Men om den deltidsanställde
är egen småföretagare _
bedriver rörelse, jordbruk eller småindustri,
exempelvis — är hans läge i detta
system ogynnsammare, då han i sådant
fall icke får tillgodogöra sig den
icke utnyttjade delen av basavdraget. Om
exempelvis en arrendator eller annan
jordbrukare årligen bär en inkomst av
sitt jordbruk på 7 000 kr. och på skogsarbete
inklusive hästen — tjänar lika
mycket, da får skogsbolaget efter avdrag
av halva basavdraget inleverera
kr. 348, medan den enskilde för motsvarande
tilläggspension får erlägga 560
kr. Den sammanlagda kostnaden för
den deltidsanställde företagaren blir således
kr. 908. Många människor har
svårt att föreställa sig att en sådan
orättvisa skall höra till det oföränderliga
i tillvaron, vara en del av ett system
som kan få fortbestå i ett s. k. välfärdssamhälle.
Som berörts har jag tidigare motionerat
år efter år angående detta. Då
de upplysningar som lämnats av riksdagens
andra lagutskott i anledning
härav hittills resulterat i intet utbedjer
jag mig kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa en förfrågan:
Avser statsrådet att snarast framlägga
förslag som tillgodoser rimliga krav
på rättvisa beträffande ATP-avgifter,
som genom deltids- och korttidsanställdas
arbete intjänats och inlevererats till
statsverket, så att däremot svarande
tilläggspension även kommer dem till
del?
Avser statsrådet att därvid möjliggöra
för deltidsanställda som vid sidan
av anställning även har egen rörelse
eller jordbruk att erhålla tilläggspension
på samma villkor som beträffande
den delpension, varför avgift
inlevererats till ATP-pensioneringen
av arbetsgivaren?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Larfors under sammanträdet avlämnad,
av honom in. fl. undertecknad motion,
nr 650, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 42, angående
statsbidrag till folkhögskolor.
Meddelande ang. enkel fråga
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Petersson, Erik Filip, (fp) till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»Avser Statsrådet vidtaga åtgärder
för att förbättra folktandvårdens
personalsituation och vårdmöjligheter?»
-
Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.34.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Fredagen den 18 mars 1966
Nr 12
11
Fredagen den 18 inars
Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde; och
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom finansdepartementets
verksamhetsområde.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 52,
angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 57, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om
utjämningsskatt å vissa varor.
Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 59, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge anvisande av anslag, till
statsutskottet och i övrigt till lagutskott.
Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67,
hänvisades propositionen, såvitt den
avsåge jordbruksdepartementets verk
-
samhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 650.
Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om en
allmän och total avrustning; samt
nr 2, i anledning av motioner om
officiell svensk handelsbojkott av sydafrikanska
varor;
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1966/67
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1966/
67;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1966/67; samt
nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation
12
Nr 12
Fredagen den 18
av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium;
bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag;
nr 14, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattning för periodiskt
understöd till studerande samt
för återbetalade studiemedel m. m.;
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående rätten för villaägare till avdrag
vid beskattningen för ränta å lån;
nr 16, i anledning av väckta motioner
om höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen,
m. m.;
nr 17, i anledning av väckta motioner
om lättnader i beskattningen för
personer med nedsatt skatteförmåga,
m. in.; samt
nr 24, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta
motioner rörande arvs- och gåvobeskattningen;
första
lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om obligatoriskt civiläktenskap;
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående vigselrätten för pastorer
i fria kristna trossamfund;
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående försäkring för passagerare
vid inrikes flygtrafik; samt
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud in. fl.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om vissa pensionärers rätt till ersättning
för sjukhusvård m. m.;
nr 27, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74),
m. m.; samt
nr 29, i anledning av väckta motioner
om studiesociala åtgärder i vissa
fall;
mars 1966
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om rätt att fritt etablera raddooch
televisionsanläggningar, m. m.;
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående trafikfria lekplatser;
nr 20, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de kommunala
trafiknämndernas verksamhet och
organisation; samt
nr 21, i anledning av väckt motion
om rätt för polisen att genom stickprov
kontrollera bilisters nykterhet;
ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
13, i anledning av väckt motion
om reserabatter åt studerande;
nr 14, i anledning av väckta motioner
om en allsidig kulturutredning och
angående kulturpolitikens framtida utformning;
samt
nr 15, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot förgiftningsolyckor
bland barn.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade:
Jag
ber att få lämna ett meddelande
om ett extra arbetsplenum före påsk.
Med hänsyn till att ett stort antal ärenden
väntas bli bordlagda i kamrarna
för behandling före påsk, har det befunnits
erforderligt att utsätta ett extra
arbetsplenum torsdagen den 31 mars.
Detta plenum kommer i första kammaren
att börja kl. 13.30. Då även enkel
frågestund hålles börjar plenum i andra
kammaren kl. 13.00.
Kvällsplenum kommer icke att hållas
fredagen den 1 april, som är sista
plenum före påsk.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Tisdagen den 22 mars 1966
Nr 12
13
Tisdagen den 22 mars
Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Justerades protokollen för den 15
och den 16 innevarande månad.
Ang. tjänsteveterinärernas medverkan
vid behandling av ärenden rörande
djurplågeri
Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQYIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Ferdinand Nilssons interpellation angående
tjänsteveterinärernas medverkan
vid behandling av ärenden rörande
djurplågeri, erhöll ordet och yttrade
:
Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har ställt vissa frågor till mig rörande
medverkan av tjänsteveterinärer i större
omfattning vid djurskyddstillsynen.
Tjänsteveterinärens uppgift i förevarande
avseende är i första hand att
som sakkunnig biträda hälsovårdsnämnden
vid utredning av missförhållanden
och vid handläggning i allmänhet
av djurskyddsärenden samt att i
övrigt noggrant följa förhållandena rörande
djurhållningen inom sitt område.
Att utnyttja tjänsteveterinär som
tillsyningsman enligt djurskyddslagens
bestämmelser är däremot mindre lämpligt.
Även om en tjänsteveterinär vid
besök i djurstall självklart har att söka
undanröja missförhållanden i fråga om
djurhållningen, kan han som regel inte
förutsättas ha tid till en så omfattande
genomgång som ankommer på en tillsyningsman.
Tillsynen skall ske regelbundet
och omfatta samtliga djurstal
-
lar inom hälsovårdsnämndens område.
■lag vill erinra om att frågan om tillsynen
av djurskyddslagens efterlevnad
behandlades av riksdagen så sent som i
fjol. Härvid fästes bl. a. stora förhoppningar
vid kommunsammanslagningarna,
som förutsätts leda till ökad användning
av heltidsanställda tillsyningsmän.
Enligt vad jag erfarit har
flera kommuner redan nu funnit det
lämpligt att gemensamt anställa tillsyningsman.
Till ett förbättrat djurskydd
bör också medverka den av riksdagen
i fjol i princip beslutade ökade
upplysnings- och utbildningsverksamheten
för såväl veterinärer som tillsyningsman.
I årets statsverksproposition
har beräknats 55 000 kronor till
djurskyddskurser i veterinärstyrelsens
regi.
En förbättring av djurskyddstillsynen
kan förutses ske genom bl. a. dessa åtgärder.
Jag finner det därför inte motiverat
att utfärda anvisningar av det
slag herr Nilsson efterlyst.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka för
att statsrådet velat besvara min interpellation.
Som framhålles i svaret har riksdagen
i anledning av en kungl. proposition
fattat ett beslut som är av väsentlig
betydelse på detta område. Så långt
är statsrådet och jag alldeles överens.
Emellertid är det en liten detalj som
jag fäster mig vid i samband därmed.
I propositionen anges, att det »efter
hand» skall byggas upp en ny kår av
kunniga befattningshavare som är bättre
ägnade än kommunalmännen att hävda
djurskyddsintresset. Det skall således
ske så småningom. Vi vet ute i
kommunerna att det inte alltid är sä
14
Nr 12
Tisdagen den 22 mars 1966
Ang. tjänsteveterinärernas medverkan vid
djurplågeri
lått att få tag i kunniga och lämpliga
personer, och på sina håll är arbetsuppgifterna
kanske inte så stora att
de ger full sysselsättning. Man kan naturligtvis
tänka sig, som statsrådet säger,
ett samarbete mellan flera kommuner,
men detta är inte alltid så lätt att
åstadkomma, och framför allt blir heltidsanställning
för ett ganska stort område
en föga attraktiv befattning. Det är
alltså inte så lätt att för närvarande klara
ut dessa saker, och det var utgångspunkten
för den interpellation jag framställde.
Nu svarar statsrådet med en hänvisning
till att tjänsteveterinärerna i första
hand har att såsom sakkunniga biträda
i hälsovårdsnämnden vid utredning av
missförhållanden och i andra hand att
noggrant följa djurhållningen inom området.
Att utnyttja tjänsteveterinärerna
som tillsyningsmän enligt djurskyddslagens
bestämmelser vore mindre lämpligt,
säger statsrådet, då en så omfattande
genomgång som ankommer på en
tillsyningsmän givetvis inte kan komma
i fråga.
Jag delar helt och hållet statsrådets
uppfattning. Men det var inte den saken
jag frågade om. Jag frågade om
man inte i de kommuner, där man inte
lyckats skaffa sig en kompetent, fullt
utbildad tillsyningsmän — enligt vad
som sades i propositionen skall det ju
ske först så småningom — eller där arbetsuppgifterna
inte är så omfattande,
om man icke i dessa kommuner skulle
kunna klara sig med mindre kompetenta
tillsyningsmän om man i svårare
fall kan räkna på veterinärernas biträde.
Anledningen till att jag ställde frågan
är att det i flera fall har förekommit,
att vederbörande i veterinärorganisationen
varit ute och lämnat anvisningar
och därvid har visat sig klart behärska
de krav, som man för realiserandet av
detta program anser sig böra ställa på
kommunerna, men däremot ställt sig
mindre välvilliga eller fullständigt oför
-
behandling av ärenden rörande
stående till tanken att man i kommuner,
där systemet ännu inte är fullt utbyggt,
skulle kunna påräkna stöd från
tjänsteveterinärerna.
Det var alltså detta som gjorde att jag
interpellerade. Jag tänkte mig att statsrådet,
som själv inte kommer från byråkratien
och som bedömer sakerna praktiskt
och rimligt, skulle ha litet större
förståelse än man har på ämbetsmannahåll
för att ämbetsmännens och tjänstemännens
uppgift inte bara är att tjänstgöra
som fiskaler gentemot kommunerna.
De bör också i den mån det behövs
hjälpa till i det övergångsskede
som vi för närvarande befinner oss i.
Jag är fullständigt överens med statsrådet
om den uppfattning han uttalar
angående betydelsen av att reformen
genomförs. Jag är ävenledes överens
med honom om att vi inte kan räkna
med att tjänsteveterinärerna skall fylla
tillsyningsmännens uppgift. Däremot
tycker jag det är rimligt och vettigt att
under övergångsskedet räkna med någon
hjälp från dem. Det var därför jag
ifrågasatte det. När det visade sig, att
framstående ämbetsmän inte hade någon
förståelse för tanken att de borde
vara också någonting annat än kontrollerande
och inspekterande, menade jag
att det vore nyttigt om de finge en liten
anvisning från högsta ort om att de
kanske också kunde fylla dessa andra
funktioner.
Ibland har man fått hjälp av veterinärerna,
och det var därför jag använde
formuleringen »i ökad omfattning».
Jag vill framföra dessa rimliga och skäliga
krav för att man skulle kunna
åstadkomma den effektivering av förhållandena
under övergångsskedet, som
propositionen åsyftade. Herr statsrådet
har missförstått mig när han tror att
jag menat att veterinärerna skulle
tjänstgöra som tillsyningsmän — jag
håller med om att de inte har tid med
detta.
Jag får i alla fall tacka för att jag
fått tillfälle att bringa den här saken
Tisdagen den 22 mars 1900
Nr 12
15
Ang. tjänsteveterinärernas medverkan vid behandling av ärenden rörande
djurplågeri
pa tal, och jag hoppas att det ändå skall
bli något resultat av framstöten.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Uet kan kanske tänkas
att jag argumenterat litet mer i denna
fråga än vad herr Ferdinand Nilsson
i och för sig menar är nödvändigt med
hänsyn till frågans formulering.
.lag förstår att herr Ferdinand Nilsson
vill att i sådana kommuner, där
man inte lyckats lösa frågan att få en
tillsyningsman — man har inte kunnat
få tag i någon kvalificerad tillsyningsman
eller i övrigt inte visat något intresse
för saken — skulle veterinären
kunna utnyttjas för ändamålet, och det
kan tyckas vara en enkel åtgärd att utfärda
anvisningar i den riktningen. Men
detta får till konsekvens, herr Nilsson,
att det blir en tjänsteuppgift för veterinären
att utföra ett sådant arbete. Nu
kan i vissa fall mycket väl en veterinär
åta sig detta arbete. Det är ingenting
som hindrar att en kommun träffar avtal
med en veteriniir, eller med vilken
annan person som helst, om att utföra
denna uppgift. Jag antar alltså att det
finns förutsättningar att träffa sådan
uppgörelser, men skulle jag följa herr
Nilssons rekommendation, skulle det
betyda, att det skulle bli en tjänsteuppgift
för vederbörande veterinär att
åta sig uppgiften. Detta hade vi ändå
inte tänkt oss, eftersom denna tillsyningsverksamhet
är en kommunal uppgift
och således bör lösas på den vägen.
Jag kan inte se det på annat sätt än
att om det skulle finnas kommuner, där
man inte ägnat denna fråga något intresse,
får herr Ferdinand Nilsson tala
med sina partivänner och andra i dessa
kommuner och be dem att i kommunalfullmäktige
eller andra församlingar
ta upp denna fråga och att ägna tillräckligt
intresse åt tillsyningsverksamheten
enligt djurskyddslagens bestämmelser.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag skall gärna lova att
jag — i den mån jag träffar på sådana
fall som herr statsrådet Holmqvist talade
om — skall tala med både mina
och herr statsrådets partivänner om
saken och på det sättet försöka dra mitt
strå till stacken för att åstadkomma
bättre förhållanden.
Vad jag syftade på var att man, när
utbildningen skall ske successivt och
man ännu inte kan påräkna tillräckligt
med för uppgiften kvalificerat folk, tills
vidare skulle i de fall, då man inte fått
tag i någon kvalificerad person — trots
att man kanske annonserat eller på annat
sätt sökt att få tag på någon — eller
då uppgifterna på grund av förhållandena
inte var större än att det kanske
kunde klara sig ändå, övergångsvis
kunna klara sig med mindre kvalificerade
personer — med enkla kommunalmän
med sunt förstånd i stället för
heltidsanställda personer. Men när
denna syssla sköts av personer, som inte
har den utbildning som herr statsrådet
syftar på i propositionen och som
han begärt anslag för att utbilda till,
är min tanke att vederbörande skulle
kunna be veterinären att hjälpa sig med
de kvalificerade uppgifter som han inte
kan klara — så enkel var min tankegång,
och jag tror att den borde kunna
utläsas ganska klart ur interpellationen.
Vad jag syftade till var inte att man
på något sätt skulle fördröja utvecklingen
eller att dessa uppgifter skulle
skötas på ett mindre godtagbart sätt,
utan avsikten vara bara att man, då det
i propositionen omnämnda »efter hand
skedda uppbyggandet av en ny kår av
kunniga befattningshavare» ännu inte
var klart, skulle kunna klara sig på det
andra sättet.
Jag fann att herr statsrådet i sitt
senaste anförande har varit inne på
tankegångar, som visat att han i vart
fall har större förståelse för det hela än
som framgår av interpellationssvaret.
Och det är jag naturligtvis glad över.
16
Nr 12
Tisdagen den 22 mars 1966
Ang. tjänsteveterinärernas medverkan vid behandling av ärenden rörande
djurplågeri
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Herr Nilsson säger, att
»det var så enkelt han menade». Jag
kan också hänvisa till att det var ungefär
så enkelt jag menade i mitt svar,
där det står »att som sakkunnig biträda
hälsovårdsnämnden vid utredning av
missförhållanden» o. s. v.
Det är ju detta herr Nilsson efterlyser
i sitt senaste inlägg.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Vid konferenser i Uppland
om denna sak har dylika önskemål
framförts. Men det har alltid svarats
från tjänsteveterinärernas håll, att de
inte är intresserade av medverkan i
större omfattning vid djurskyddstillsynen
utan vederbörandes nitälskan räckte
bara till de kontrollerande uppgifterna.
Det är naturligtvis trevligare att
kritisera andra än att göra jobbet själv,
det kan jag förstå.
Det var för att få litet fart på vederbörande
ute på fältet, som jag tyckte
att jag så att säga skulle tala med högsta
chefen om saken.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2,
statsutskottets utlåtanden nr 5, 8, 9, 36,
37 och 40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 13—17 och memorial nr 24,
första lagutskottets utlåtanden nr 15,
16, 18 och 19; andra lagutskottets utlåtanden
nr 26, 27 och 29, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 18—21 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 13—15.
Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 70, angående
muntligt meddelande till riksdagen.
Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
beslutat, att meddelande om Sveriges
utrikes- och handelspolitik skulle göras
till riksdagen enligt 56 § riksdagsordningen
samt förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren
av statsministern Erlander och
i andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena Nilsson.
Herr förste vice talmannen yttrade,
att han i anslutning till den nu föredragna
skrivelsen finge tillkännagiva,
att enligt överenskommelse med hans
excellens herr statsministern Erlander
det i skrivelsen avsedda meddelandet
komme att lämnas vid morgondagens
sammanträde.
På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.
Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj:ts skrivelse nr 39,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation;
dels ock Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade propositioner:
nr 48, angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag;
nr 50, angående ökad utbildning av
socionomer och gymnastiklärare m. m.;
nr 53, med förslag till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, m. m.;
nr 56, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67;
nr 58, med anhållan om yttrande över
vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling
antagit vid sitt sjuttonde ordinarie
möte;
nr 60, med förslag till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,
in. m.;
nr 61, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
Tisdagen den 22 mars 19(56
Nr 12
17
Interpellation ang. konsolidering av jordbruket i vissa områden av Norrbottens län
29 november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. in.;
nr 62, angående inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut m. m.;
nr 63, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde;
nr 64, angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. in.;
nr 65, angående bidrag till den nordiska
kulturfonden;
nr 66, angående förstatligandet av
uppbördsverken och omorganisation
av de lokala skattemyndigheterna,
in. in.;
nr 68, angående anslag till statskontoret
för budgetåret 1966/67;
nr 104, angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.;
nr 108, angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67;
nr 109, angående organisation av en
för krigsmakten gemensam intendenturkår
m. m.; samt
nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
dels utrikesutskottets utlåtanden nr 1
och 2 skulle uppföras närmast före de
nu anmälda och bordlagda ärendena,
dels ock statsutskottets utlåtande nr 9
och tredje lagutskottets utlåtande nr
18 i nu nämnd ordning skulle sättas
sist.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj :ts proposition nr 52, angående
riktlinjer för arbetsmarknadspoli
-
tiken, m. in., hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter onsdagen den 30 innevarande
mars.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Interpellation ang. konsolidering av
jordbruket i vissa områden av Norrbottens
län
Ordet lämnades härefter på begäran
till herr HEDSTRÖM (s), som yttrade:
Herr talman! Under senare år har i
norrlandslänen särskilda insatser gjorts
av statsmakterna för strukturrationalisering
inom jord- och skogsbruket bl. a.
med användande av särskilt statsanslag,
norrlandsanslaget. Avsikten härmed
har senast genom beslut av 1965
års riksdag angivits vara att inom områden,
där vid sidan av de allmänt jordbrukspolitiska
och företagsekonomiska
skälen näringspolitiska, befolkningspolitiska
och sociala skäl talar härför,
snabbt och helst fullständigt bygga upp
bärkraftiga brukningsenheter genom
samtidig yttre och inre rationalisering
samt driftsrationalisering och genom
intensiv rådgivningsverksamhet.
Härvid uttalades även att erfarenheterna
av verksamheten, som då bedrivits
i fyra år, är goda. På de 170 brukningsenheter
som intill hösten 1964
varit föremål för strukturrationalisering
hade medelarealen ökat från lo
till 23 hektar åker och från 74 till 104
hektar skogsmark. Den ojämförligt
största verksamheten hade ägt rum i
Norrbottens län. Fram till 1 januari
1966 har i verksamheten i detta län ingått
ca 150 brukningsenheter. På 69 av
dessa har, efter omfattande tillskottsköp
av jord, nya ekonomibyggnader uppförts
för djurbesättningar om i allmänhet
25—50 mjölkkor, samt införts hög grad
18
Nr 12
Tisdagen den 22 mars 1966
Interpellation ang. konsolidering av jordbruket i vissa områden av Norrbottens län
av mekanisering. För en serie av ca
20 enheter föreligger långt framskridna
förberedelser för dylik byggnation
kommande sommarsäsong. Verksamheten
har mötts med stigande intresse
bland norrbottensjordbrukarna och
framstått som en framtidsväg för utvecklingen
av länets jordbruk.
I en år 1964 färdigställd utredning
om länets lantbruk har vederbörande
länsmyndigheter bl. a. bedömt att jordbruket
i framtiden huvudsakligen komme
att bli förlagt till de bättre jordbruksbygderna
och att sämre belägen
åker, ca 45 % av nuvarande totalareal
åker, skulle komma att nedläggas. Detta
skulle dock ej innebära minskning
av jordbruksproduktionen under nuvarande
nivå.
I landshövding Netzéns nyligen gjorda
presentation av 1960 års jordbrukskommittés
förslag berördes endast mycket
kortfattat övre Norrlands jordbruk
och den framtida utformningen av prisstödet
och övriga statliga åtgärder i
sammanhanget. Under tiden efter denna
presentation har framkommit stark oro
hos norrbottensjordbrukare, särskilt
hos sådana som gjort betydande investeringar
för effektivisering av företagen
samt hos dem som nu står i begrepp att
bvgga upp sina företag till bärkraftiga
jordbruk. Visserligen har riksdagen så
sent som 1965 beslutat om fortsättning
av den ovan berörda rationaliseringsverksamheten.
Inte desto mindre frågar
jordbrukarna sig nu om en sådan jordbrukspolitik
kommer att bedrivas för
denna landsändas del att de utbyggda
företagen verkligen kommer att ge skälig
lönsamhet.
Såväl för jordbrukarnas som planeringsmyndigheternas
del är det av naturliga
skäl synnerligen angeläget att
så snart som möjligt erhålla klarläggande
besked i denna fråga.
På grund av det anförda vill jag till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande
fråga:
År statsrådet beredd medverka till
att, så långt på statsmakterna kan ankomma,
de tillsammantagna prismässiga
och övriga företagsekonomiska förutsättningarna
för jordbruk i dessa
landsdelar blir sådana att den konsolidering
av jordbruket i de bättre jordbruksbygderna
i Norrbottens län, som
avses med den förenämnda särskilda
rationaliseringsverksamheten därstädes,
med kraft kan fullföljas, och sålunda
till att de brukningsenheter av 1- och
2-familjstyp, som tillskapas enligt för
verksamheten gällande villkor och normer,
kommer att kunna ge skälig lönsamhet.
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:
nr
651, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till patentlag m. m.;
nr 652, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till patentlag
m. m.;
nr 653, av herr Blomquist och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 42, angående statsbidrag
till folkhögskolor;
nr 654, av herr Nyman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 42, angående statsbidrag till folkhögskolor;
nr
655, av herr Svanström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 42, angående statsbidrag till folkhögskolor;
nr
656, av herr Lundström, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
43, angående fortsatt valutareglering;
nr 657, av herr Strandberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
43, angående fortsatt valutareglering;
och
Onsdagen den 23 mars 1906 fm.
Nr 12
19
nr 058, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 44,
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.20.
In fidem
Solveig Gemert
Onsdagen den 23 mars förmiddagen
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Lennart Geijer,
Kaj Björk och Bohman samt till
suppleanter för dem respektive fröken
Bergegren, fru Sjövall och herr Gösta
Jacobsson.
På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Ko
-
Herr talman! För detta val ber jag
att få avlämna en gemensam lista. Denna
har godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:
nungen med anmälan om det förrättade
valet.
Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
m. m.
Herr talmannen tillkännagav, att det
i Kungl. Maj ds skrivelse nr 70 avsedda
meddelandet nu komme att framföras
av hans excellens herr statsministern
Erlander. Därjämte hade, anförde herr
talmannen, herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet Lange för
-
Geijer, J. L., ledamot av första kammaren | Bergegren, A., fröken, |
Björk, K. Å., ledamot av andra kammaren | Sjövall, E., fru, ledamot av andra kammaren |
Bohman, B. G., ledamot av andra kammaren | Jacobsson, G., ledamot av första kammaren |
20
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
klarat sig ämna vid överläggningen i
anslutning till detta meddelande i ett
sammanhang besvara dels herr Sundins
interpellation angående den västeuropeiska
handelspolitikens återverkningar
på det svenska näringslivet, m. m.,
dels ock herr Holmbergs interpellation
angående Sveriges beredskap inför en
förändrad europeisk marknadssituation
m. m. Vidare finge, yttrade herr
talmannen, överläggningen omfatta
jämväl utrikesutskottets utlåtanden nr
1 och 2; eventuella yrkanden skulle
dock framställas först sedan respektive
utlåtande föredragits.
Ordet lämnades härefter till hans excellens
herr statsministern ERLANDER,
som anförde:
Herr talman! Riksdagens närmast föregående
ordinarie utrikesdebatt ägde
rum för jämnt ett år sedan. Sedan dess
har regeringen haft anledning att vid
olika tillfällen uttala sig om den världspolitiska
utvecklingen. Så sent som i
december i fjol lämnades en redogörelse
för regeringens bedömning av viktiga
aktuella utrikespolitiska frågor
med anledning av interpellationer vid
höstriksdagen. Det är således inte alltför
länge sedan kamrarna hade tillfälle
att dryfta det internationella läget.
Den utrikespolitiska utvecklingen
präglas för närvarande av händelserna
i Sydostasien och Afrika. Kriget i Vietnam
engagerar känslomässigt en hel
värld även om det ytligt sett rör sig
om ett perifert och begränsat konfliktområde.
Händelseutvecklingen i Afrika
vittnar om att hela denna kontinent
befinner sig i ett akut skede av omvandling
och förändring. Det är därvid
inte bara spänningarna i Sydafrika
och Rhodesia som inger oro utan lika
mycket de växande svårigheterna att
nå politisk stabilitet i Afrikas nya länder.
Regimerna avlöser varandra. Av
allt att döma är den tid avlägsen, då
förhoppningarna om en något så när
lugn social och ekonomisk utveckling
kan infrias. Även i länder som tidigare
, m. m.
än de afrikanska staterna vunnit självständighet
under efterkrigstiden — såsom
Indonesien — har den inre utvecklingen
under det gångna året präglats
av våldsamma motsättningar.
Detta är mörka inslag i den världspolitiska
bilden just nu, men det finns
också ljusare och mer hoppingivande
drag. Efter en förlamande kris kunde
FN:s generalförsamling hösten 1965
åter arbeta normalt. Därmed är givetvis
inte sagt att generalförsamlingen
i alla frågor kunnat uppnå sakligt betydelsefulla
eller nyttiga resultat. Men
själva faktum att världsorganisationens
huvudförsamling på nytt kan arbeta
är av stor politisk-psykologisk betydelse.
Ett annat positivt inslag i bilden
— även om ännu inga påtagliga
resultat uppnåtts — är nedrustningsförhandlingarna
i Geneve. De farhågor
som på många håll hystes för att det
tillspetsade läget i Sydostasien skulle
omöjliggöra att förhandlingarna återupptogs
visade sig vara obefogade.
Kring detta ämnesområde, som så direkt
berör Sverige på grund av vårt
deltagande i genévekonferensen, skall
senare i denna redogörelse en mer
utförlig kommentar lämnas. Uppgörelsen
i Tashkent om kashmirkonflikten
har också mottagits med stor lättnad.
Inte bara parternas beredvillighet att
medverka till denna uppgörelse utan
också sovjetregeringens konstruktiva
bidrag till minskande av spänningen
i denna del av världen förtjänar att
framhävas.
Under de senaste åren har läget i
Europa präglats av en tendens till ökade
ekonomiska och kulturella kontakter
mellan de västeuropeiska och östeuropeiska
länderna. Samtidigt har
motsättningarna mellan de västeuropeiska
länderna blivit alltmera påtagliga.
Härmed åsyftas inte endast de europeiska
integrationsproblemen, utan
också de svårigheter som yppats inom
Atlantpakten i fråga om alliansens politiska
och militära inriktning. Frankrikes
politik, som märkbart avviker
Onsdagen den 23 mars 1900 fm.
Nr 12
21
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, in. m.
frän de andra Atlantpaktstaternas, utsätter
alliansen för påfrestningar. Också
det östliga blocket ställs inför belastningsprov
till följd av motsättningarna
mellan Sovjetunionen och Kina.
Regeringen har i olika sammanhang
uttalat sin djupa oro för utvecklingen
i Vietnam. Konflikten där innebär stora
risker för freden i hela Sydostasien.
Den försvårar dessutom den utjämning
av motsättningarna mellan stormakterna
som man hoppades på efter 1903
års provstoppsavtal. Framför allt är
det dock det mänskliga lidande som
vietnamkonflikten innebär som kommit
världsopinionen att i så hög grad
fångas av det skakande drama vi ser
utspelas på denna avlägsna scen. Detta
gäller inte minst reaktionerna här
i Sverige som präglas av stark medkänsla
med det hårt prövade vietnamesiska
folket.
Det är av intresse att den världsomfattande
diskussion som vietnamkonflikten
framkallat alltmer återspeglas
också i den offentliga debatten i Förenta
staterna. I den amerikanska kongressen
har de senaste veckorna en
vietnamdebatt ägt rum som genom
massmedia har nått hela Amerika och
även andra delar av världen. De olika
meningsyttringar om den amerikanska
politiken med starka inslag av kritik och
självkritik som därvid framkommit är
värda att uppmärksammas i ett läge
som i övrigt ter sig så elakartat och så
hårt fastlåst.
Något militärt avgörande i vietnamkonflikten
tycks tills vidare inte vara
i sikte. Det är också den svenska regeringens
övertygelse att vietnamkonflikten
endast kan lösas genom förhandlingar
och genom ömsesidiga medgivanden.
Det månadslånga uppehållet i de
amerikanska bombningarna av Nordvietnam
vid årsskiftet ingav förhoppningar
om att en förhandlingskontakt
möjligen skulle kunna etableras. Så
blev tyvärr icke fallet, oaktat att de
ståndpunkter, som de båda sidorna i
principiellt upplagda deklarationer an
-
gav som bas för förhandlingar, i vissa
stycken sammanföll. Det är inte möjligt
att nu fastställa varför bombpausen
inte ledde till någon förhandling
- kanske var den ömsesidiga misstron
för djupt rotad, kanske hade ingen part
tillräcklig handlingsfrihet, kanske var
uppehållet i bombningarna alltför kort.
Såsom läget utvecklats ter sig utsikterna
till förhandlingar i nuvarande
läge inte ljusa. Denna allmänna bedömning
är bakgrunden till att de nordiska
regeringarna i ett gemensamt uttalande
i Köpenhamn vid Nordiska rådets möte
tidigare i år icke ansåg att ett nordiskt
medlingsinitiativ hade några utsikter
att lyckas. På samma sätt såg den
svenska regeringen på ett från påvestolen
i februari utgående initiativ om
neutral medling i vietnamkonflikten.
Regeringen har dock offentligen klargjort
att den självfallet är beredd erbjuda
sina tjänster för upptagande av
förhandlingar därest alla parter skulle
önska detta. I samma riktning har också
andra regeringar uttalat sig.
Av särskilt intresse är det uttalande
som häromdagen gjordes av en talesman
för FN :s generalsekreterare rörande
förutsättningarna för förhandlingar
i vietnamfrågan. U Thant understryker
sin oro för en utbredning av
konflikten och de mänskliga och materiella
offer kriget i ökad omfattning
kräver. Enligt hans mening förutsätter
ett närmande mellan parterna, att
bombningarna i Nordvietnam upphör
och att den militära aktiviteten i Sydvietnam
från båda parters sida reduceras.
Därjämte understryker han att
den nationella befrielsefronten måste
deltaga i överläggningarna om en fredlig
lösning. Att U Thant så klart uttryckt
sin mening är av stor internationell
betydelse. Svenska regeringens
bedömning av läget överensstämmer i
stort sett med hans uttalande. Vi har
svårt att se hur förhandlingar skulle
kunna komma till stånd utan en begränsning
av krigsaktiviteten. Kanske
kunde, som .ett allra första steg, etl
22
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
slags »frysning» av det militära läget
bana väg för en förhandlingskontakt.
Hur man än värderar Nordvietnams
respektive den nationella befrielsefrontens
ställning, ter det sig efter svensk
uppfattning självklart att befrielsefronten
skall vara part i en kommande förhandling.
Från världsfredens synpunkt måste
de centrala målsättningarna för Vietnam
vara dels att man får ett slut på
den blodiga konflikten, dels att en politisk
lösning uppnås som inte medför
alltför stor risk för nya konflikter. Uppenbart
är att en stabil utveckling i
länder av Vietnams ityp försvåras av
religiösa och nationella men kanske
framför allt sociala och ekonomiska
motsättningar. Djupast sett gäller väl
både i Asien och i Afrika att de nya
ländernas allmänna fattigdom är själva
grunden för deras svårigheter att med
fredliga och demokratiska medel lösa
sina inre och yttre problem. Detta ekonomisk-politiska
svaghetstillstånd utnyttjas
ofta av olika intressegrupper.
På sina håll finns kanske en benägenhet
att i detta sammanhang övervärdera
kommunismens inflytande i de nya
länderna. I själva verket har ju kommunismen
nyligen måsit inregistrera
bakslag på olika håll i den afro-asiatiska
världen. Så till exempel har den
blodiga maktkampen i Indonesien, som
i huvudsak framstår som ett resultat
av inre spänningar, särskilt hårt drabbat
landets kommunistiska parti.
Mot den allmänna bakgrunden av
politisk och ekonomisk svaghet och
osäkerhet i sydöstra Asien kan man
fråga sig, om det är realistiskt att räkna
med att funktionsdugliga demokratiska
system kan skapas i länder, som
hittills inte haft någon erfarenhet av
demokrati eller som misslyckats med
sina demokratiska experiment. Självfallet
måste vi önska, att människorna
i dessa länder på längre sikt skall få
reellt inflytande över statens angelägenheter
i samma former som vi blivit
vana vid. Men det förefaller föga verk
-
lighetsbetonat att i nuläget kräva att
de över lag skall fungera som färdiga
demokratier av vår egen typ. Man nödgas
måhända tills vidare acceptera att
förutsättningar för verklig demokrati
skapas först när de uppnått en högre
ekonomisk och social utvecklingsnivå.
Därmed tangeras det centrala utvecklingsproblemet
i världen — hur och hur
snabbt klyftan mellan de rika och fattiga
ländernas kan minskas.
Vad som gäller om demokratiens förutsättningar
i Asien har i lika hög grad
sin tillämpning i Afrika. När de nya
länderna där blev självständiga erhöll
de i regel författningar, utformade efter
västerländska förebilder. Det var i
och för sig naturligt att kolonialmakterna
sökte få garantier för att makten
inte överlämnades till minoritetsgrupper.
Men det visade sig snart nog att
författningarna i allmänhet inte kom
att fungera som man avsett. Förutsättningar
saknades vanligen för ett partiväsen
av västlig typ, och enpartisystem
har snarare blivit regel än undantag
i Afrikas nya stater. I en del fall
har dessa enpartiregimer fått prägel
av persondiktaturer. Nu tycks vi uppleva
ett skede, där en av de få verkliga
maktfaktorerna i de nya staterna,
nämligen militären, strävar att alltmer
bestämma den politiska utvecklingen.
Det är alltför tidigt att säga om man
riskerar en motsvarighet till den tidigare
utvecklingen i Latinamerika, där
officersjuntor under långa perioder
dirigerat det politiska spelet. Men otvivelaktigt
genomgår det nya Afrika ett
skede av kriser, och detta återspeglas
även i de afrikanska staternas inbördes
förhållanden. Strävandena att uppträda
som en samlad grupp motverkas av
starka intressemotsättningar och splittringstendenser.
Man gör klokt i att inte underskatta
de olyckliga återverkningarna av splittringen
och svagheten hos de afrikanska
staterna. Varje kris i en afrikansk
stat hälsas i Pretoria och Salisbury som
bevis för att avkoloniseringen är ett
Onsdagen den 23 mars 19(i(i fm.
Nr 12
23
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
misstag och att den vita minoriteten i
Afrika med alla medel bör bevara de
maktpositioner som den ännu har
kvar. Rasfördomar får ny näring, oeli
fortsatt förtryck av den färgade majoriteten
betecknas som en historisk nödvändighet.
Men det är en illusion att
tro, att avkoloniseringsprocessen låter
sig hejdas framför de sista resterna
av kolonialvälde i Afrika. Försöken att
utan hänsyn till de nationella krafternas
framväxt bevara vita maktpositioner
i södra Afrika kan bara framkalla
spänningar och konflikter med ödesdigra
internationella återverkningar.
Mot denna allmänna bakgrund är det
desto mera angeläget att de högt utvecklade
industristaterna visar en uppriktig
vilja att bidra till lösningen av
Afrikas många problem. Det gäller inte
minst planeringen av effektiva biståndsinsatser
i syfte att öka de nya
staternas ekonomiska, och därmed också
politiska, stabilitet. Genom att Sverige
för åren 1966—1968 blivit medlem
av FN:s ekonomiska och sociala råd
får vi ökade tillfällen att nära följa behandlingen
av dessa frågor.
De afrikanska problem som de senaste
åren stått i förgrunden för den
internationella uppmärksamheten har
framför allt gällt södra Afrika. Som
mest tillspetsad i detta problemkomplex
framstår för närvarande situationen
i Rhodesia. Den i höstas upprättade
rebellregimen trotsar Öppet londonregeringen
och demonstrerar sin
avsikt att också i framtiden trygga sin
privilegierade ställning. Den brittiska
regeringen har svarat med ekonomiska
sanktioner, och sanktionspolitiken har
fått uttryckligt stöd av FN :s säkerhetsråd.
Det är av utomordentlig betydelse
både för den fortsatta utvecklingen
i södra Afrika och för FN :s framtida
aktionsmöjligheter att denna sanktionspolitik
leder till avsett resultat.
Den brittiska regeringen har ställt upp
ett begränsat mål, nämligen återgång
till konstitutionell styrelse och garantier
för gradvis ökning av den afri
-
kanska majoritetens politiska inflytande.
Däremot är det inte fråga om att
snabbt genomdriva ett rent majoritetsstyre.
Men också denna moderata målsättning
synes hotad av luckor i sanktionssystemet,
inte minst av Sydafrikas
och Portugals tvetydiga hållning.
På sina håll tycks man därav dra den
slutsatsen, att man bör avstå från en
skärpning av sanktionspolitiken och i
stället snabbt söka nå en överenskommelse
med Smithregimen. Men den motsatta
slutsatsen förefaller mera logisk.
Ett sammanbrott för detta sanktionsexperiment
skulle få ödesdigra verkningar,
och det måste vara angeläget att det
konsekvent fullföljes.
Den betydelse regeringen tillmäter
sanktionsförfarandet gentemot Rhodesia
föranledde oss i december att göra
en särskild hänvändelse till FN:s säkerhetsråd.
I denna framfördes att efter
svensk uppfattning läget i Rhodesia
utgör ett hot mot freden och att
säkerhetsrådet med hänsyn härtill
skulle ha grund för att fatta bindande
beslut om ekonomiska sanktioner mot
Rhodesia. Något sanktionsbeslut av
detta slag har dock ännu icke kommit
till stånd.
Utgången av sanktionsexperimentet
i Rhodesiafallet har — som regeringen
tidigare framhållit — stor betydelse
för bedömningen av möjligheterna
till sanktioner mot Verwoerdregimen i
Sydafrika. Sverige har ju uttalat sig för
effektiva sanktioner i syfte att få ett
slut på apartheidpolitiken men samtidigt
uttryckt önskemål om ytterligare
studier av de problem som är förknippade
därmed. Jag saknar anledning att
därutöver fördjupa mig i sydafrikaproblemet,
eftersom det blivit utförligt behandlat
i höstriksdagens utrikesdebatt
och nu senast i utrikesutskottets utlåtande.
Låt mig bara tillägga att regeringen
söker förena utrikespolitiska
och biståndspolitiska målsättningar i
ett förslag till hjälpinsatser för Bechuanaland,
Basutoland och Swaziland, som
i dagarna kommer att framläggas. Det
24
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
gäller områden i Sydafrikas omedelbara
närhet, vilka i särskilt hög grad är
utsatta för apartheidpolitikens verkningar.
Man kan här tala om en tilllämpning
av de tankegångar som låg
bakom det nordiska initiativet i sydafrikafrågan,
nämligen att inte enbart
satsa på sanktioner utan också pröva
andra vägar.
Utvecklingen i Rhodesia och i de
snart självständiga brittiska protektoraten
kan alltså få en långsiktig inverkan
på apartheidproblemets lösning.
Men vi bör också uppmärksamt följa
det fortsatta skeendet i Sydvästafrika.
Skulle internationella domstolens utslag
i Sydvästafrikamålet inleda en politisk
process med ett självständigt Sydvästafrika
som resultat, förefaller det
naturligt att Sverige överväger att göra
effektiva biståndsinsatser i syfte att
stärka ett sådant självständigt Sydvästafrika.
Det är förklarligt att de många nya
afrikanska stater som fått säte i FN:s
generalförsamling ägnar särskild uppmärksamhet
åt problemen i sin egen
världsdel. De afrikanska staterna representerar
ungefär en tredjedel av rösterna
i församlingen, och tillsammans
med dem närstående asiatiska stater
har de fått allt större möjligheter att
få igenom majoritetsresolutioner. Församlingens
politiska struktur har sålunda
radikalt ändrats sedan 1950-talet.
Det skulle vara olyckligt för Förenta
Nationerna om församlingsresolutionerna
alltför ofta komme att ge intryck
av motsättningar längs raslinjer. Sverige
har ofta funnit det möjligt att rösta
tillsammans med de afrikanska och
asiatiska staterna. I vissa fall har vi
måst avstå eller rösta nej, därför att
vi funnit att olika resolutionsförslag
stått i motsättning till FN-stadgans
principer eller verkat orealistiska.
Hur viktigt det än är att världsorganisationens
medlemmar tillkännager
sin mening i olika internationella konfliktfrågor,
finns det risker för att ett
alltför flitigt resolutionsmakeri försva
-
gar församlingens auktoritet. Man kan
märka tendenser, inte minst bland de
större medlemsstaterna, till en viss likgiltighet
inför församlingens resolutioner.
Det vore djupt beklagligt om just
de stater, som tack vare sina resurser
och sin erfarenhet har särskild betydelse
vid genomförandet av generalförsamlingens
rekommendationer, skulle
tappa intresset och respekten för församlingen
eller rentav för FN i dess
helhet. Detta är ett dilemma som tydligen
också de afrikanska staterna själva
blivit alltmer medvetna om.
FN:s fredsbevarande operationer på
Cypern har nu pågått i två år. Någon
politisk lösning av problemet är alltjämt
icke i sikte. Säkerhetsrådet har
nyligen ånyo förlängt mandatet för
vaktstyrkan med tre månader. I en rapport
inför rådets sammanträde har generalsekreteraren
förklarat, att vaktstyrkan
i rådande läge är oundgängligen
nödvändig för att bibehålla det relativa
lugn som råder på ön.
Finansieringsläget ter sig emellertid
ytterst otillfredsställande. Systemet med
frivilliga ekonomiska bidrag har icke
varit till fyllest för att täcka kostnaderna.
Generalsekreteraren har nyligen
meddelat, att det finansiella läget är
sådant att han icke för närvarande
kan infria sitt tidigare åtagande att de
truppbidragande staterna skall få ersättning
för sina kostnader. I syfte att
nedbringa kostnaderna för vaktstyrkan
har denna successivt reducerats från
ursprungligen 7 000 man till 4 500 man.
Det är generalsekreterarens avsikt att
ytterligare nedbringa numerären, därest
förhållandena medger att detta sker
utan förfång för styrkans effektivitet.
Från svensk sida har betonats, att
FN:s medlemsstater och i synnerhet de
truppbidragande staterna är berättigade
att vänta sig förnyade ansträngningar
av de berörda parterna att lösa
sina problem. Det börjar — som generalsekreterare
U Thant för övrigt antytt
— te sig alltmera orimligt att FNstyrkan
på Cypern får tjäna som en
Onsdagen den 211 mars 1966 fm.
Nr 12
25
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, in. in.
förevändning för eu utebliven lösning.
.lag vill också nämna, att när säkerhetsrådet
den 16 mars fattade beslut om
cypernstyrkans förlängning, uttalade
rådet den fasta förhoppningen att vid
utgången av nuvarande period verkliga
framsteg kunnat göras för en politisk
lösning.
Ett av de positiva inslagen vid FN:s
generalförsamlings möte i höstas var
— som redan berörts — beslutet att
genévekonferensen om nedrustning
skulle fortsätta sitt arbete. Kommittén
återupptog sin verksamhet den 27 januari.
Främst på dess program står
frågan om en överenskommelse om förbud
mot fortsatt spridning av kärnvapen.
I detta avseende föreligger klara
direktiv från generalförsamlingen.
Från svensk sida bär vi genom vår
chefsdelegat Alva Myrdal gjort ett inlägg
i kommitténs debatt om denna
fråga. Ambassadör Myrdal ställde därvid
vissa frågor till kärnvapenmakterna
i syfte att få klarhet i deras avsikter
i frågor av betydelse för andra stater
som kan tänkas vilja ansluta sig till ett
avtal om icke-spridning. Bland annat
berördes den viktiga frågan om internationell
kontroll över kommersiella
transaktioner med klyvbart material.
Från svensk sida har vi accepterat kontroll
genom det internationella atomenergiorganet
IAEA för transaktioner
inom ramen för våra bilaterala avtal
på området. Det finns anledning verka
för att IAEA:s kontrollsystem blir allmänt
antaget, även av kärnvapenmakterna.
I övrigt ställde den svenska delegaten
en rad frågor rörande vilka motprestationer
ikärnvapenmakterna kan
vara beredda att göra, problemet om
garantier m. m. I den mån större klarhet
kan vinnas i dessa hänseenden
bör ökade möjligheter skapas för en
fruktbar diskussion i icke-spridningsfrågan.
Ett amerikanskt och ett ryskt utkast
till avtal har förelagts konferensen.
Dessa båda texter företer stora likheter.
Den huvudsakliga skillnaden mel
-
lan dem gäller den artikel som syftar
på problemet om nukleärt samarbete
inom en militärallians, d. v. s. i praktiken
frågan om Tysklands tillgäng till
kärnvapen. Här är veterligen ingen
lösning ännu i sikte. Men i övrigt är
stormakternas ståndpunkter i princip
tämligen likartade. De anser att de föreliggande
avtalsutkasten nu bör granskas
artikel för artikel i syfte att snarast
möjligt nå fram till en överenskommelse.
Mot denna metod har de alliansfria
staterna anmält invändningar. Man är
visserligen, exempelvis från svensk sida,
beredd medverka till en jämförande
textgranskning. Men samtidigt har man
pekat på att de båda avtalsförslagen
inte är de enda dokument som kommittén
har framför sig i icke-spridningsfrågan.
Där finns även de åtta alliansfrias
memorandum från i höstas, vars
grundtankar om balanserad kärnvapennedrustning
funnit uttryck i generalförsamlingens
resolution i icke-spridningsfrågan.
Vidare har kommittén att
ta ställning till ett italienskt förslag om
moratorium på viss tid med anskaffande
av kärnvapen i andra länder än där
sådana vapen redan finns.
Frågan om icke-spridning är sålunda
ett problem som går utöver stormakternas
exklusiva intressesfär. Det
är av de länder, som icke har kärnvapen
men som kan tillverka sådana,
som man begär uppgivande av handlingsfriheten
i den allmänna säkerhetens
intresse. Och så långt kan man i
princip vara med. Men det kan därutöver
på goda grunder hävdas, att även
den pågående utbyggnaden och förbättringen
av existerande kärnvapenlager
innebär en ständigt ökande fara för
freden. Om den allmänna säkerheten i
världen skall vara rättesnöret för strävandena
att nå kontroll över kärnvapeninnehavet,
så måste uppenbarligen
också stormakterna begränsa sina kärnvapenrustningar.
Ett icke-spridningsavtal
som icke tar rimlig hänsyn till
detta krav kan bli svårt att godta för
26
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
åtskilliga av de länder som är av väsentlig
betydelse i sammanhanget, nämligen
de som nu står mer eller mindre
nära den punkt då de kan börja tillverka
kärnvapen. Utan dessa länders
medverkan kan ett avtal om förbud mot
spridning inte bli effektivt. Det finns
skäl beklaga, att stormakterna hittills
visat sig obenägna att tillräckligt beakta
de alliansfrias synpunkter i detta
viktiga hänseende.
Vad den svenska ståndpunkten beträffar
så är vi positivt inställda till
strävandena att få till stånd ett effektivt
avtal mot spridning av kärnvapen.
En sådan överenskommelse förutsätter
en universell anslutning, som kan uppnås
endast genom »en godtagbar balans
mellan kärnvapenmakters och andra
staters ömsesidiga ansvar och skyldigheter»,
för att nu använda FN-resolutionens
ord. Sverige stöder därför i Geneve
de alliansfria staternas krav på
att stormakterna skall ge sitt bidrag i
form av fullständigt provstopp och upphörande
av produktionen av klyvbart
material för vapenändamål. När vi
uppställer dessa krav menar vi naturligtvis
inte att vi kommer att påbörja
tillverkning av kärnvapen om våra
krav inte uppfylls. Ett sådant beslut
saknar politisk aktualitet här i landet.
När vi insisterar på motprestationer,
beror det på att vi önskar ett avtal, som
utgör ett verksamt bidrag till begränsning
av kärnvapenhotet i FN-resolutionens
mening.
Sveriges initiativ att närmare pröva
möjligheterna att förbättra metoderna
att upptäcka och identifiera underjordiska
kärnvapenexplosioner har under
de senaste månaderna förts ytterligare
framåt. Konsultationer med ett antal
stater har visat, att de fortsatta internationella
diskussionerna i ämnet med
fördel skulle kunna ges formen av en
vetenskapligt inriktad expertkonferens
mellan ett begränsat antal stater. Regeringen
har därför i dagarna beslutat
inbjuda till en sådan konferens i
Stockholm i slutet av maj månad. Av
-
m. m.
sikten är att inbjuda företrädare för
väst- och östblocken samt neutrala stater.
För att understryka att det här rör
sig om ett småstatsinitiativ har i denna
första omgång kärnvapenmakterna
lämnats utanför. Om det tilltänkta samarbetet
i form av standardisering av instrument,
utbyte av data etc. kommer
till stånd är emellertid avsikten, att
samarbetet skall stå öppet för alla stater.
Detta gäller vare sig samarbetet
i fråga sker genom medverkan av en nationell,
avancerad seismologisk station
eller i den formen att någon myndighet
eller institution inom staten i fråga
får del av inom systemet cirkulerande
data.
Syftet med det planerade samarbetet
är begränsat. Någon internationell värdering
av de data som utbyts förutses
sålunda inte. Inte desto mindre räknar
vi med att ett sådant samarbete kan bli
av betydelse för att underlätta ett fullständigt
provstoppsavtal. I väntan därpå
kommer under alla förhållanden den
seismologiska vetenskapen att ha påtaglig
nytta av ett sådant samarbete. Vi
hoppas som bekant från svensk sida
kunna göra eu självständig insats på
området genom eu egen avancerad
seismologisk s. k. multipelstation. Försvarets
forskningsanstalt har av regeringen
fått i uppdrag att projektera en
sådan station och att framlägga resultatet
i så god tid, att ett förslag kan
granskas, bl. a. från kostnadssynpunkt,
i samband med höstens budgetarbete.
Regeringen har lagt fram proposition
om att ett internationellt fredsforskningsinstitut
skall upprättas i Sverige.
Institutet avses bedriva vetenskaplig
forskning i konflikt- och samarbetsfrågor
av betydelse för internationell
fred och säkerhet. Detta initiativ kan
ses som ett led i de fredssträvanden
som präglar vår utrikespolitik. Avsikten
är att institutet skall verka som en
helt självständig institution med egna
styrande organ som får en internationell
sammansättning.
Innan jag ingår på de handelspolitis -
Onsdagen den 23 mars 1960 fm.
N r 12
27
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, in. in.
ka frågorna vill jag helt allmänt framhålla
hur väsentligt det är för svensk
utrikespolitik att vi fortsätter att verka
för ett starkt ocli handlingskraftigt Förenta
Nationerna. Världsorganisationen
har hlivit ett oersättligt centrum för
internationella kontakter och förhandlingar.
Stora framtidsuppgifter avtecknar
sig för F^N om alla medlemsstater
lojalt och effektivt stöder organisationen.
Den dramatik som stundom kännetecknar
generalförsamlingens och säkerhetsrådets
möten bör inte få minska
vårt intresse för det tålmodiga, dagliga
arbete i fredens och framstegens tjänst
som bedrives av FN och dess fackorgan.
FN:s ansträngningar att främja
en social och ekonomisk utveckling i
fred och frihet i hela världen förtjänar
vårt helhjärtade stöd.
För att därefter övergå till handelspolitiken
är det två frågor som fortsätter
att stå i förgrunden för intresset.
Dessa är de europeiska marknadsproblemen
samt Kennedyronden.
Rykten har varit i omlopp om att
Storbritannien på nytt överväger möjligheterna
till ett inträde i EEC. En förskjutning
har uppenbarligen skett i den
brittiska opinionen mot ökat intresse
för en anslutning till Gemensamma
marknaden, vilket återspeglas i press
och offentlig debatt.
I detta sammanhang har herr Holmberg
i en interpellation frågat mig om
vissa åtgärder inför en förändrad europeisk
marknadssituation in. m. Mitt anförande
kommer att delvis besvara frågan.
Statsrådet Lange kommer under
den följande debatten att besvara frågan
i dess återstående delar samtidigt
som han ger svar på en interpellation
av herr Sundin.
Vad som hänt inom EEC är att De
sex genom uppgörelsen i Luxemburg
formellt kommit ur krisen. Frankrike
har återtagit sin plats vid rådsbordet
i Bryssel. Under Västeuropeiska unionens
ministerrådsmöte i London för
någon vecka sedan gav De sex — och
alltså även Frankrike — till känna att
man i princip och på romavtalets villkor
välkomnade Storbritannien i EEC.
Detta kan uppfattas som inledningen
till en förbättring av det marknadspolitiska
klimatet. Man frågar sig huruvida
en ny fas i den europeiska integrationsutvecklingen
är på väg.
Enligt vad regeringen kunnat konstatera
ser man i brittiska regeringskretsar
mycket nyktert på läget. Målsättningen
på längre sikt, framhåller
man, har varit och är alltjämt en uppgörelse
med EEC. Innan man kan komma
till ett sådant avgörande måste
emellertid en rad väsentliga problem
lösas. Man torde kunna förutsätta att
man på brittisk sida inte är beredd att
på nytt söka inträde i Gemenskapen
utan att på förhand vara förvissad om
ett snabbt och positivt resultat. Ännu
så länge kan man inte överblicka hur
exempelvis den brittiska jordbrukspolitiken
och därmed sammanhängande
valutaproblem samt förhållandet till
samväldet skall regleras i händelse av
en EEC-anslutning. Den brittiska regeringen
understryker vidare sin uppriktiga
avsikt att ta hänsyn till EFTA:s
intressen. Fjolårets EFTA-beslut om
sammanhållning är alltjämt giltigt.
Vad EEC angår har man i Luxemburg
enats om ett modus vivendi. Innebörden
av uppgörelsen synes vara
att det överstatliga elementet i romfördraget
begränsats genom Frankrikes
krav på fortsatt vetorätt i viktiga frågor.
Detta krav har emellertid inte accepterats
av de övriga sexmaktsländerna
som i princip håller fast vid de överstatliga
elementen i romfördraget. Flera
sakfrågor kvarstå att lösa, främst
finansieringen av den gemensamma
jordbrukspolitiken. En rad ytterligare
frågor, t. ex. sammanslagningen av de
tre exekutivorganen, återstår dessutom.
Väsentligt är emellertid att EEC har
gjort och alltjämt gör framsteg, även om
utvecklingstakten kan komma att bli
långsammare än hittills.
28
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
Dessa omständigheter gör att ett nytt
förhandlingsskede inte torde vara att
vänta inom den närmaste framtiden.
På svensk sida följer vi självfallet
utvecklingen med största uppmärksamhet.
När den dag kommer då Storbritannien
på nytt är redo att sätta sig
ned vid förhandlingsbordet med De
sex, eller marknadsfrågan på annat sätt
aktualiseras, måste övriga EFTA-länder
vara beredda. Skulle vägen till EEC
öppnas för Storbritannien borde det
också finnas möjlighet för Sverige och
övriga EFTA-länder att komma till en
uppgörelse. Regeringen vill återigen
klart uttala sin önskan att så snart som
möjligt se en enhetlig europeisk ekonomisk
marknad förverkligad. Inom
den svenska utrikespolitikens ram vill
vi på allt sätt bidraga härtill.
Den andra stora frågan gäller tullsänkningsförhandlingarna
inom ramen
för Kennedyronden. Här kan ett avgörande
snabbt aktualiseras. Den amerikanske
presidentens förhandlingsfullmakter
utgår den 1 juli 1967. Ingenting
kan med säkerhet sägas om möjligheterna
för en förlängning. Det är
med detta förhållande för ögonen som
man i Geneve är i färd med att uppställa
ett tidsprogram för de fortsatta
förhandlingarna. Vår förhoppning är att
Kennedyronden senast till sommaren
skall gå in i ett avgörande skede. Eljest
kan ett misslyckande riskeras. Detta
skulle innebära att man försitter den
enda omedelbara möjlighet som för
närvarande står till buds för att mildra
verkningarna av den handelspolitiska
splittringen i Europa. Som nyss påpekats
kan man inte vara särskilt optimistisk
rörande möjligheterna för en
snar allmän lösning av det europeiska
marknadsproblemet. Därför är det så
mycket viktigare att tillvarata de möjligheter
som Kennedyförhandlingarna
ger att reducera tullarna.
En förutsättning för att förhandlingsarbetet
i Geneve skall kunna aktiveras
är att De sex löser sina egna jordbruksproblem.
Jordbruket utgör en av nye
-
m. m.
kelfrågorna i Kennedyronden. Hittills
har Gemenskapen framlagt erbjudanden
endast för spannmål, men även dessa
fordrar kompletteringar.
Även om EEC:s jordbrukserbjudanden
dröjer några månader tycks man
vara beredd att i avvaktan härpå fortsätta
GATT-förhandlingarna på industrisidan.
EECrs ministerråd kommer
i början av april att ägna ett särskilt
sammanträde åt Kennedyronden för att
söka nå enighet om sådana instruktioner
till EEC-kommissionen att förhandlingarna
kan föras vidare.
För Sveriges del står vi än så länge
kvar vid vårt utgångsbud om en 50-procentig lineär tullsänkning på industrivaruområdet.
Eftersom vissa länder
— och däribland vår stora handelspartner
EEC — begärt omfattande undantag
får vi bereda oss på besvärliga förhandlingar
för att tillgodose väsentliga
svenska exportintressen. Vi kräver reciprocitet
av övriga industriländer. Får
vi inte det måste det ursprungliga
svenska budet omprövas.
Den vikt vi på svensk sida tillmäter
Kennedyronden som medel för att
minska verkningarna av den handelspolitiska
splittringen i Europa bär redan
understrukits. Förskjutningar till
förmån för den interna handeln blir
allt påtagligare inom båda handelsgrupperingarna.
När det gäller Sveriges import
har EFTAts andel sålunda ökat
från 25 procent 1959 till 33 procent
1965. Samtidigt har EEC:s andel minskat
från 41 procent till 37 procent. För
den svenska exporten har EFTA:s andel
ökat under samma period från 37
procent till 43 procent medan EEC:s
andel förblivit ungefär konstant vid 31
procent. — Vad utvecklingen inom EEC
beträffar har den interna handeln åren
1959—1964 ökat med inte mindre än
124 procent, vilket överstiger den i och
för sig gynnsamma utvecklingen av
EFTA:s interna handel.
Denna utveckling av handeln utgjorde
en av anledningarna till de två betydelsefulla
initiativ som togs vid
Onsdagen den 29 mars 1960 fm.
Nr 12
21)
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, in. m.
EFTA :s ministerrådsmöte i Wien förra
iirel. Det ena av dessa syftade till att fil
lill stånd kontakter mellan EFTA och
EEC. Det andra avsåg den interna utbyggnaden
av EFTA-organisationen.
Denna utbyggnad och fördjupning av
EFTA-samarbetet utgör också ett led i
strävandena att nå en lösning på den
europeiska marknadsfrågan.
Vid ett nytt ministermöte i höstas i
Köpenhamn kunde konstateras att ett
omfattande arbete redan är i gång på
olika områden inom EFTA. Vad det här
gäller är bl. a. sådana frågor som etableringsrätt,
offentlig anbuds- och inköpspolitik,
standardiserings- och patentsamarbete.
I maj kommer ett nytt ministermöte
att äga rnm i Bergen. Vi hoppas att ytterligare
framsteg då skall kunna redovisas.
Mötet är för övrigt avsett att ge
ministrarna tillfälle att diskutera det
aktuella marknadsläget.
I detta sammanhang kan konstateras
att EFTA är på väg att bli ett fullt utbildat
frihandelsområde. Vi närmar oss
den tidpunkt — den 1 januari 1967 —
då EFTA-tullarna på industrivaror i
princip skall vara avskaffade. Detta innebär
att vi redan sju år efter EFTAkonventionens
tillkomst lyckats förverkliga
målsättningen att skapa en fri
industrimarknad för 100 miljoner människor.
En alltjämt bestående svårighet för
EFTA är att Storbritannien ännu inte
kunnat avskaffa den importavgift som
infördes i oktober 1964. Den sänktes
visserligen förra våren till 10 procent
men utgör fortfarande ett allvarligt hinder,
inte minst i det interna samarbetet.
Britterna har lovat avskaffa avgiften
så snart jämvikten återställts i deras
betalningsbalans. Vi har förståelse för
den brittiska situationen men kan inte
tänka oss ett läge, där övriga EFTAländer
helt avvecklat sina tullar medan
det största medlemslandet bibehåller ett
gränsskydd högre än det vi själva hade
när EFTA bildades. En sådan situation
måste undvikas. Från svenskt regerings
-
håll har redan framförts att vi utgår
frän att återstoden av avgiften avskaffas
före årsskiftet.
En av de fördelar vi uppnått genom
EFTA är att en nordisk marknad kommit
till stånd inom frihandelsområdets
ram. Detta innebär även att de nordiska
länderna blivit alltmera beroende av
varandra i ekonomiskt hänseende. Sedan
EFTA:s tillkomst har handeln inom
Norden utvecklats starkare än på något
annat håll i världen. Det gäller nu att,
oavsett den framtida utvecklingen av
den europeiska marknadssituationen,
bevara och säkerställa de stora fördelar
som den nordiska integrationen givit
de enskilda länderna. Det var mot denna
bakgrund som Nordiska rådet vid
sin session i Köpenhamn rekommenderade
regeringarna att — under hänsynstagande
till strävandena att uppnå
en europeisk marknad omfattande så
många som möjligt av de europeiska
länderna — snarast klarlägga förutsättningarna
för en samlad utbyggnad av
det nordiska ekonomiska samarbetet
beträffande vissa centrala områden. På
svensk sida hade vi hoppats komma
fram till mera konkreta riktlinjer för
de fortsatta övervägandena. Ehuru detta
ej visade sig möjligt är det regeringens
förhoppning att de nu inledda undersökningarna
skall kunna ge ett positivt
resultat.
Av det nu sagda framgår att det handelspolitiska
läget är svåröverskådligt.
Regeringen är medveten om de problem
detta medför för näringslivet. Den följer
självfallet marknadsutvecklingen
med största uppmärksamhet och upprätthåller
hög beredskap för att möjliggöra
en snabb anpassning till nya
situationer.
På regeringsplanet arbetar som bekant
sedan flera år tillbaka bl. a. en
samarbetsgrupp under ledning av chefen
för handelsdepartementet. Dess
uppgift är att fortlöpande bevaka den
handelspolitiska utvecklingen samt planera
de utredningar som krävs i olika
handelspolitiska situationer. Gruppen
30
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
följer också kontinuerligt utvecklingen
inom EEC och de möjligheter till lösningar
av den europeiska marknadsfrågan
som kan uppkomma.
Till våra åtgärder för att upprätthålla
hög beredskap kan även inräknas de
sammankomster med sändebuden i
EFTA- och EEC-länderna som regelbundet
hålls.
Det centrala utredningsorganet på det
handelspolitiska området, kommerskollegium,
håller intim kontakt med näringslivet.
Regeringen har lagt fram
förslag om ytterligare förstärkning av
kollegiums utredningsresurser.
Våra strävanden att avskaffa handelshinder
i förhållande till u-länderna reser
andra problem. Hur skall vi kunna
hjälpa dessa länder att öka sin andel
av världshandeln?
U-länderna har knutit höga förväntningar
till FN:s världshandelskonferens.
Den första konferensen hölls i Geneve
1964. En ny konferens äger rum
nästa år.
Tills vidare har de organisatoriska
frågorna stått i förgrunden. Icke desto
mindre har världshandelskonferensen
kommit att bli en pådrivande faktor i
framför allt råvarufrågorna. För närvarande
ägnar man särskilt de instabila
förhållandena på kakaomarknaden uppmärksamhet.
Med hänsyn till u-ländernas
exportstruktur tillmäter vi från
svensk sida denna del av UNCTAD :s
verksamhetsområde stor betydelse. Inom
de närmaste veckorna skall en diskussion
äga rum i UNCTAD :s finanskommitté
om s. k. supplementär finansiering.
Det är Sverige som tillsammans
med Storbritannien tagit initiativet
i denna fråga. Världsbanken har
nyligen framlagt en positiv rapport i
saken. Förslaget går ut på att förhindra
att utvecklingsprogram som baserats på
rimliga förväntningar om exportintäkternas
storlek utsätts för störningar till
följd av ett oväntat inkomstbortfall.
Det är ännu för tidigt att säga vilken
betydelse det nya världshandelsmaskineriet
kan komma att få. Sveriges strä
-
van är att dess arbete på ett meningsfullt
sätt skall bidraga till att lösa uländernas
ekonomiska problem.
Även inom GATT har arbetet på att
förbättra förutsättningarna för avsättning
av u-landsprodukter i bl. a. industriländerna
fått ökad betydelse. Enligt
det nya kapitlet om handel och utveckling,
som Sverige nu undertecknat,
åtar sig industriländerna att ge hög
prioritet åt avveckling av liandelshindren
för u-landsprodukter. Vi hoppas att
Kennedyronden i detta avseende kan ge
påtagliga resultat. På svensk sida har
vi sökt påskynda avvecklingen av handelshindren
för tropiska produkter.
Som framgick av den nyligen i riksdagen
behandlade propositionen om avveckling
av tullarna på några av de väsentligaste
av dessa varor, avser vi att
verka för att de fortsatta förhandlingarna
om tropiska produkter når konkreta
resultat.
Inom OECD har forskningssamarbetet
kommit att utgöra en allt viktigare
fråga. Vid ett möte i januari med de
för vetenskapliga ärenden ansvariga
ministrarna drogs riktlinjerna upp för
ett fördjupat samarbete. Av väsentlig
betydelse är också de överläggningar,
som äger rum inom kommittéerna för
ekonomisk politik och för utvecklingsbistånd.
Sveriges handel med öststaterna har
under senare år motsvarat 4 ä 5 procent
av den totala utrikeshandeln. Handeln
med öststaterna försiggår huvudsakligen
inom ramen för bilaterala handelsöverenskommelser.
Vi har ett starkt
intresse av att få utvidga denna handel,
men våra möjligheter att öka exporten
till berörda länder är i hög grad
avhängig av deras möjligheter att sälja
varor till oss. Importen till Sverige kan
emellertid numera i stor utsträckning
ske fritt sedan största delen av importen
från dessa länder genom beslut under
föregående år undantagits från licenstvång.
Sverige har i olika internationella
sammanhang, främst inom FN:s
europakommission, aktivt deltagit i un
-
Onsdagen den 23 mars 19(56 fm.
Nr 12
:si
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
dersökningar beträffande möjligheterna
till en ytterligare liberalisering av handeln
mellan öst- och västländer.
Avslutningsvis må några ord tilläggas
om den svenska handelspolitikens
allmänna målsättning. Som alla vet har
vår traditionella strävan varit att söka
åstadkomma största möjliga frihet för
den internationella handeln. Sveriges
deltagande i det internationella samarbetet
t. ex. inom EFTA, OECD och
GATT står i full överensstämmelse med
denna målsättning. Den moderata svenska
tulltaxan och den begränsade omfattningen
av importrestriktioner ligger
också i linje härmed.
En sådan politik innebär emellertid
också att det svenska näringslivet på
många områden har att möta en hård
konkurrens. Denna konkurrens medför
att företagen tvingas att rationalisera
och effektivisera sin produktion. Det
kan väl allmänt sägas att detta samtidigt
medfört att företagens internationella
konkurrensförmåga ökas och att
bättre förutsättningar för export skapas.
Det är emellertid klart att konkurrenssituationen
för vissa näringsgrenar
kan medföra svårigheter.
Regeringen följer med uppmärksamhet
utvecklingen på sådana områden.
Enligt regeringens uppfattning bör de
anpassningssvårigheter som kan uppstå
i första hand mötas genom lämpliga
åtgärder inom ramen för den aktiva
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken.
Handelspolitiska skyddsåtgärder
i form av tullar eller restriktioner bör
endast i undantagsfall komma till användning.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Den utförliga föredragning
om utrikespolitiska frågor som
kammaren nyss åhört har givit en överskådlig
och intressant bild av dagens
läge och ett stort och betydande bidrag
till dagens debatt. Materialet är ju rikt
och mångfacetterat, vilket innebär att
det inte är möjligt för mig att uppehål
-
la mig vid allt det som har omnämnts i
regeringsdeklarationen. Inte minst axtidsskäl
måste jag inskränka mig till endast
några få avsnitt. Andra talare kommer
att uppehålla sig vid andra avsnitt,
och jag vore glad om regeringen vore
representerad här hela dagen för att
kunna ge sina synpunkter på de frågor
som dras upp.
Man skulle kanske kunna beteckna
den internationella politiska situationen
under hösten och vintern som samtidigt
både orolig och stabil. Med sina mer eller
mindre blodiga militärkupper i nyare
statsbildningar, sina raspolitiska förvecklingar,
sina varma och kalla krig
eller krigshot på olika håll i världen
och sina handelspolitiska närmanden
och fjärmanden är situationen både föränderlig
och oföränderlig. Vi har mött
ungefär motsvarande problem nu en
längre tid.
Ser vi på frågorna ur vår egen synvinkel
så är väl intrycket närmast, att
orosmolnen inte verkar att under den
allra närmaste tiden nå våra nejder.
Men som vädret i denna vårens tid
snabbt kan slå över från den ljuvligaste
tö till iskall frost är också det labila
världsläget sådant, att en ingående och
kontinuerlig bevakning är tillrådlig, om
inte tråkiga överraskningar skall inträffa.
Flera av de aktuella frågeställningarna
har beröring med vårt land, även om
det i många fall inte sker direkt och
omedelbart. Ett typexempel härpå är
den utveckling, eller förveckling kanske
jag skulle kalla det, som kan uppstå
inom Atlantalliansen, vilken vi som
bekant inte tillhör. Den franska attityd
som avspeglas i president de Gaulles
upprepade nålstick mot NATO och som
senast komprimerades i hans brev rörande
de amerikanska säkerhetsstyrkorna
i Frankrike liksom den tyska, brittiska
och framför allt amerikanska reaktionen
härpå, förebådar onekligen
komplikationer. Skulle Förenta staterna
helt dra tillbaka sina styrkor i
Frankrike, är det — alldeles frånsett
32
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
eventuella positiva följder i fråga om
förhållandet mellan Frankrike och Sovjetunionen
— dock ingen tvekan om
att det uppstår en militär försvagning
i Europa. De negativa följderna kan
också komma att utveckla sig vidare.
Det finns gott om alternativ, överläggningarna
om NATO:s framtid när den
nuvarande avtalsperioden utlöper kommer
därför säkerligen att påverkas av
den franska hållningen. Våra grannländer
Danmark och Norge, som båda
är medlemmar av alliansen, kommer
härvid att ställas inför viktiga avgöranden
i fråga om sin försvarspolitik. Att
denna problematik inte kan vara betydelselös
för Sverige säger sig självt.
Även om det i båda nyssnämnda länder
ibland har rått något delade meningar
om fördelarna med en anslutning till
NATO, är det sannolikt att medlemskapet
kommer att bestå, men dessa nya innebörd
kan ha stor betydelse för bedömningen
av värdet av alliansen.
Av de gamla oroskällor som vi har
haft tidigare kvarstår de flesta bär i
Europa, berlinfrågan, spörsmålet om
Tysklands återförening, den alltjämt
olösta cypernfrågan, för att nämna
några. Till de ständiga följeslagarna under
senare år hör också genéveförhandlingarna
om nedrustningen, vilka ju utförligt
har behandlats i regeringsdeklarationen.
Jag skall inte gå in på några
bedömningar av dessa problem men att
de — liksom den nyssnämnda frågan
om NATO:s framtid — kan ha en viss
inverkan, kanske en betydande inverkan,
på våra egna försvarspolitiska avvägningar
är klart. Den sittande försvarsutredningen
kan ju inte underlåta
att ta in dessa frågor i blickfältet. De
spörsmål som sammanhänger med nedrustningsförhandlingarna
är ytterst intressanta,
men då de kommer att närmare
tas upp av herr Dahlén avstår jag
från att här beröra dem.
I fråga om Cypern har den svenska
regeringen medgivit ytterligare förlängning
av engagemanget där. Det är visserligen
reducerat med hänsyn till FN :s
m. m.
finansieringssvårigheter för sådana här
fredsbevarande aktioner, men det föreligger
ändå all anledning att fråga: Hur
länge skall den svenska insatsen på Cypern
fortsätta? De ekonomiska bidrag
vi själva har givit ut för cypernstyrkan
och som fram till 1965 års slut uppgår
till sammanlagt 11,7 miljoner kronor,
är visserligen inte av någon för Sverige
avgörande storleksordning, men genom
att vårt land dessutom har förskotterat
FN:s kostnader för den svenska truppen
har vi fått vissa rätt betydande
fordringar på FN. Vi kan inte när det
gäller vårt deltagande bortse helt från
de svårigheter FN har att finansiera
cypernengagemanget. Samma synpunkt
torde ha en sannolikt mycket större betydelse
för vissa andra länder vilkas
ekonomi är sämre än vår.
Nog är det väl ändå orimligt att Cypern
skall få bli ett nytt Gaza, där FNstyrkor,
om än reducerade, skall fortsätta
att hålla bevakning i årtionden.
Det är givetvis i första hand inte alls
någon ekonomisk fråga, men det är inte
i sin ordning att internationella styrkor
på detta sätt skall bindas i bevakningsuppdrag
av permanent karaktär under
en mycket lång tid. Problemet beträffande
Cypern måste bringas ur världen
rätt snart, därom är de flesta ense, fastän
ingen riktigt vet hur det skall gå
till. Jag tycker ändå att det borde finnas
påtryckningsmedel på de berörda
parterna. Generalsekreterare U Thant
har ju uttalat vissa förhoppningar, och
han måste väl ha någon grund för dessa.
Visserligen åstadkommer FN för
närvarande lugn på ön, men problemet
består, och man har känslan av att
både Grekland och Turkiet inte utan
tillfredsställelse ser att de i FN:s hägn
själva slipper gripa sig an med en lösning
av problemet.
Sverige har hela tiden inte utan uppoffringar
deltagit i insatserna för att
förhindra sammandrabbningar på ön,
varför vi har all rätt att kräva en ordentlig
intensifiering av ansträngningarna
att nå en lösning. Jag tycker ock
-
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
33
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
så att det bör klargöras — i den mån
så inte bär skett — att de meddelanden
som vi några gånger har lämnat FN:s
generalsekreterare om möjligheten att
vi inte längre kan delta i cyperninsatsen
bottnar i allvarliga realiteter och
inte är ett tomt hot.
Den om också begränsade islossning
i EEC:s verksamhet som följde på valinotgången
för president de Gaulle har
skapat en ny situation inom Gemenskapen,
och den handelspolitiska debatten
bär tillförts ett aktuellt stoff. Tydligen
kan man inom en inte alltför avlägsen
framtid räkna med att De sex
blir De sju genom brittiskt inträde, och
i samma ögonblick aktualiseras hela
EFTA-blockets förhållande till den Gemensamma
marknaden liksom frågan
om EFTArs sönderfall eller upphörande.
Inte minst de handelspolitiska förhållandena
i Norden berörs intimt av
dessa problem.
Vad som direkt kan ha förekommit
mellan Frankrike och England i fråga
om brittiskt medlemskap är inte känt.
Den här föredragna regeringsdeklarationen
ger inga särskilda upplysningar
därom. Att president de Gaulle numera
inte motsätter sig Englands inträde är
ju i och för sig tidigare känt, och han
har själv ganska tydligt sagt det i en
presskonferens. Villkoret har dock alltid
varit att medlemskapet måste ske på
romtraktatens grund. Undantag av någon
betydelse har det aldrig varit fråga
om. Man undrar om någon ändring
nu har skett i den franska attityden i
det avseendet. Eller är den brittiske utrikesministerns
ganska sensationellt
upplagda meddelande endast valtaktiskt
betingat? Såvitt jag förstår av den föredragna
regeringsdeklarationen är det
för närvarande omöjligt att bilda sig
någon mening härom.
En i detta sammanhang intressant
iakttagelse gör man vid studiet av den
s. k. luxemburgöverenskommelsen. I
kompromissens tecken frånföll Frankrike
där sitt tidigare framställda krav
på en omarbetning av romtraktatens be
2
Första kammarens protokoll 1966. Nr
stämmelser om majoritetsröstning inom
Gemenskapen, då denna nu har gått in
i sin tredje och avgörande fas av utvecklingsperioden.
Den verkliga innebörden
av luxemburgöverenskommelsen
är att romfördragets bestämmelser
består men att Frankrike förbehåller
sig rätten att strunta i dem när det passar.
Vad som då skall ske har De sex
inte kommit överens om.
En fråga man ställer sig är om denna
faktiska uppmjukning beträffande
traktatens åtlydnad kan innebära att
också andra stater tillåts större friheter
visavi romtraktaten, alltså t. ex. att
Englands medlemskap i Gemenskapen
på det sättet kunde underlättas. Logiskt
sett borde ju Frankrike tillåta något sådant.
Saken är självklart av intresse
även för andra stater som kan ansöka
om medlemskap. Nu bestämmer som
bekant inte Frankrike ensamt. De fem
andra staterna kan ha och har säkerligen
en annan mening.
Den franska sjiilvständighetsförklaringen,
som resulterat i vidhållandet av
vetorätten i Gemenskapen, kompletteras
av uppluckringen av den utrikespolitiska
gemenskap som har konkretiserats i
NATO. Det är fakta som måste observeras
tillsammantagna.
Det förefaller alltmer tveksamt om
efter eller i samband med ett brittiskt
inträde EEC skulle vara villigt att uppta
förhandlingar med EFTA som block.
Tidigare har man ju från fransk sida,
såvitt jag erinrar mig, motsatt sig denna
ordning vilket givetvis inte hindrar
en fortsatt strävan från EFTA-staterna
i samma riktning; en sådan har ju också
kommit till uttryck.
Oavsett hur det blir den dag då frågan
på allvar aktualiseras, är det fullständigt
klart att Sverige inte kan stå
utanför den blivande stormarknaden.
Den danska ståndpunkten är sedan
länge klar: inte en sekund skall försittas
när det gäller att vinna anslutning.
Och Norge torde gå samma väg, även
om den nya regimen där måhända är
mindre förhandsinställd. Som NATO
-
34
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
länder har ju både Danmark och Norge
ett plus att räkna sig till godo. Hur en
svensk ansökan kan mottagas är med
hänsyn till vad som tidigare förekommit
mindre klart. Men denna ovisshet
måste övervinnas. Det vore ju en fullständig
orimlighet om vi skulle få uppleva
den dag då vi har en stark tullgräns
längs Kölen, Kattegatt och Öresund.
Statistiken över de senaste årens handelsutbyte
exemplifierar tydligt vårt
läge. Mer än någonsin har vår export
varit koncentrerad på Europa. Men exporten
på EEC-staterna har ökat mindre
än genomsnittet, om man räknar bort
Västtyskland där vår export haft gynnsamma
betingelser och ökningen varit
avsevärd. Mot en exportökning till
EFTA-länderna på It procent svarar
för sista året en ökning till EEC-staterna
utom Tyskland på 3 procent. Kan
de antiinflationistiska åtgärderna inom
EEC sättas in med större kraft än som
kännetecknar den svenska regeringens
inflationsbekämpande åtgärder — med
deras ensidighet och bristande planmässighet
— kommer exporten till EEC
att ytterligare försämras. Vår konkurrenskraft
skall ju inte bara hålla den
kostnadsmässiga proportionen mot
EEC-staternas industrier utan därtill
övervinna tullmurarna.
Vad gör nu den svenska regeringen
i detta läge? På vilket sätt förbereder
den vårt handlande inför kommande
problem av här antydd art? Ja, i den
föredragna regeringsdeklarationen erinras
om existensen av samarbetsgrupper
som bevakar den handelspolitiska
utvecklingen. Det är nog gott och väl.
Men tydligen anser regeringen att det
inte föreligger någon särskild anledning
till brådska i förberedelserna inför
dagen D. Jag är litet orolig över
detta. Sitter regeringen inne med några
speciella informationer som undanröjer
risken för överraskningar? Det skulle
vara intressant att få höra om så är
fallet. Uppenbart är att mycket betydelsefulla
och besvärliga frågor måste
m. m.
lösas vid en diskussion om engelskt
medlemskap i EEC — att England skulle
som medlem i EEC kunna fortsätta
sin nuvarande prispolitik på jordbrukets
område är väl helt otroligt. Men
med den livliga önskan som finns både
hos engelsmännen, såvitt man nu förstår,
och åtminstone hos de fem om en
brittisk anslutning till EEC kan ett avgörande
komma överraskande snabbt
därest man vid underhandskontakter
finner en användbar formel. Det är i
den situationen Sverige inte får stå illa
förberett.
Man har alltså ingen anledning att ta
legert på de svenska förberedelserna,
utan en effektivisering av dem är naturlig.
Och det gäller inte bara de tekniska
utan även de psykologiska förberedelserna.
I Sverige bär nämligen
EEC-frågan nu stått i bakgrunden så
länge att den stora allmänheten sannolikt
är ytterst svagt medveten både
om riskerna därest Sverige någon längre
tid kommer att stå utanför en europeisk
stormarknad och om de krav ett
medlemskap i en eller annan form kommer
att innebära.
Det är nödvändigt att den bristen
repareras och att den offentliga debatten
i anslutningsfrågan breddas och
en utförlig och offentlig orientering
från regeringens sida sker om europeiska
marknadsförhållanden, och därmed
menar jag inte endast regeringsdeklarationer
i riksdagen, därför att
jag tror att frågan är alltför betydelsefull
för att man skall kunna lita på att
folk läser och följer riksdagsdebatten.
Den deklaration som regeringen nu
gör om sin önskan att snarast möjligt
se en enhetlig europeisk marknad förverkligad
är i och för sig naturlig. Det
skulle emellertid ha varit ännu mera
tillfredsställande om i deklarationen
direkt uttalats ett svenskt intresse för
snar anslutning till EEC. Både inåt och
utåt skulle ett sådant uttalande ha fått
ett starkare värde — formen för anslutning
blir en senare fråga, beroende
på utvecklingen.
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
35
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
Den situation som inträtt efter den
brittiske utrikesministerns meddelande
kan komma att medföra en stagnation
i undersökningar och förhandlingar
om ett stärkt nordiskt ekonomiskt
samarbete. Utgången av kontakterna
härom under fjolåret och Nordiska rådets
behandling av frågan blev ju en
besvikelse. Den resolution som Nordiska
rådet antog var visserligen lång
och innehållsrik, men som en kompromissprodukt
skulle jag närmast vilja
beteckna den som en åtgärd för att
överskyla det reella misslyckandet. Den
har dock en fördel; den håller frågan
om ett fast ekonomiskt samarbete levande,
och det är ju inte alldeles oviktigt.
Det är naturligtvis i och för sig inte
onaturligt om både i Danmark och i
Norge den nordiska frågan om ekonomiskt
samarbete har kommit att överskuggas
av utvecklingen i fråga om
stormarknadsfrågan. I båda dessa länder
arbetar nu departementala utredningsorgan
med förberedelser av de
frågor som kan uppstå i samband med
spörsmålet om EEC-anknytning. Det är
beklagligt om dessa förberedelser skulle
lamslå utredningsverksamheten om
det nordiska ekonomiska samarbetet,
eftersom en lösning på uen fronten har
sin särskilda betydelse, därest den kan
ske innan stormarknadsproblemet blir
alldeles akut här i Norden. Det skulle
betyda ett mera gemensamt handlande
vid kommande EEC-överläggningar, vilket
förefaller önskvärt om vi skall effektivt
bevaka nordiska intressen.
Hur och på vad sätt en nordisk överenskommelse
i den ekonomiska samarbetsfrågan
skulle kunna göras och
komma att se ut, om man försöker förverkliga
den efter en anslutning till den
gemensamma Europamarknaden, är
svårt att förutsäga. Min tro är att svårigheter
då skulle yppa sig. Det vore
därför av betydande vikt om från
svenska regeringens sida ett starkt intresse
lades ned på att i kontakter med
våra nordiska grannländer försöka se
till att inte arbetskraften så intensivt
koncentreras på Europamarknadsfrågan,
att man helt och hållet måste sätta
de nordiska ekonomiska samarbetsspörsmålen
åt sidan. Det är ur flera
synpunkter, som jag har nämnt, väsentligt,
och jag tror därför inte att det
skadar om man från svensk sida verkligen
bemödar sig om att här hålla utredningsverksamheten
och förhandlingsarbetet
i gång även på det nordiska
planet. Nu förutsätter jag ju att
så sker, men jag anser att det kan
vara av värde att det görs ett uttalande
i den riktningen även från oppositionens
sida.
I fråga om den svenska handeln med
öststaterna är ju ett visst intresse för
ökat handelsutbyte att notera, även om
man inte tror att några snabba skutt
kommer att tagas i fråga om detta handelsutbyte.
Jag tror emellertid att detta
är ett område, trots allt som sägs i regeringsdeklarationen,
där den svenska
regeringen skulle kunna genom en ordentlig
satsning åstadkomma en viss
stimulans för att öka samhandeln
med öststaterna. Vad som sägs i regeringsdeklarationen
innebär naturligtvis
att det finns svårigheter att övervinna,
men en aktiv satsning från den svenska
regeringens sida tror jag kunde vara av
ett speciellt värde. Eftersom handeln
alltjämt grundas på bilateral bas, är väl
detta ett område där man kan vänta
sig ett resultat av en stark svensk framstöt.
Situationen i Kennedyronden är prekär.
Arbetet har försenats av olika orsaker,
och sedan har den europeiska
gemenskapens interna problem åstadkommit
att förhandlingarna på jordbruksavsnittet
har lamslagits. Det meddelas
nu att EEC är oförmöget att framlägga
någon egen ståndpunkt, så länge
inte de egna problemen har lösts. Detta
är verkligt allvarligt, därför att den
förhandlingsfullmakt som den amerikanska
kongressen har lämnat förhandlarna,
att medverka till en 50-procentig
tullsänkning, utlöper vid halvårsskiftet
36
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1960 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
1967. Det förefaller ovisst om man till
den tidpunkten kan nå en uppgörelse.
Lika ovisst är det om den amerikanska
fullmakten kan komma att förlängas, i
varje fall med sin nuvarande omfattning.
Men riskerna för ett tillbakaglidande
av tullpolitiken i rakt motsatt riktning
mot den liberalisering som åsyftats kan
inte heller förbises. En sådan utveckling
skulle vara ett hårt bakslag. Vi har
från svensk sida knutit stora förhoppningar
till Kennedyronden. Den svenska
regeringen tycks alltjämt se optimistiskt
på möjligheterna till en lösning,
men riskerna för ett misslyckande bör
man kanske ändå ta med i bilden såsom
läget för närvarande är. Det skulle vara
intressant om regeringen hade någon
kommentar att knyta till dessa risker
utöver de allmänna beklaganden som ju
är naturliga.
De världspolitiska problemen i övrigt
har ju många inslag. Jag skall bara
knyta några reflexioner till två av dem,
kriget i Vietnam och det sydafrikanska
rasproblemet.
Såvitt man kan bedöma är man på
både kinesisk och amerikansk sida
mycket angelägen att inte utvidga vietnamkonflikten,
och det är glädjande.
Men det elände som alltjämt drabbar
oskyldiga människor i de krigshärjade
områdena liksom i de bombade delarna
av Nordvietnam är en ständigt manande
anklagelse mot en värld som ännu
inte funnit bättre metoder att lösa motsättningar
av detta slag. Jag tillåter mig
detta uttalande, trots att jag för min del
är alldeles övertygad om att Vietnam
är mer än platsen för ett inbördeskrig,
det är skådeplatsen för en kamp mellan
världsåskådningar. Den uppfattning
som svenska regeringen uttalar i dagens
deklaration, att de nya staternas ekonomisk-politiska
svaghetstillstånd ofta utnyttjas
av andra intressegrupper delar
jag således, när det gäller vietnamkonflikten.
Däremot förefaller regeringens
benägenhet att förringa kommunismens
inflytande i de nya staterna mind
-
re starkt, för att inte säga svagt grundad.
Jag kan inte riktigt förstå det
resonemang som där förs. Att reaktioner
från tid till annan uppstår och tar
formen, såsom skett i dessa stater, av
militärkupper säger litet eller ingenting
om framtiden. Så länge u-länderna
dras med ett outvecklat eller rent av
obefintligt näringsliv med bristande
försörjningsmöjligheter och åtföljande
svält och umbäranden, består den jordmån
som är kommunismens bästa grogrund.
Att kommunismen kan ha sina
svaghetsperioder är ju klart, men att
den skulle på grund av en militärrevolt
med ens tappa intresset för ett fortsatt
undermineringsarbete, där förutsättningar
i form av armod och nöd finns,
det förefaller minst sagt osannolikt.
Man bör därför inte underskatta den
betydelse som kommunismen har i fall
som nämnts. För övrigt anser jag att
även en kamp mellan världsåskådningar
i vår människoålder bör kunna avgöras
på ett annat sätt än genom fruktansvärda
förödelser och massakrer på
människor. Jag vet inte vad vårt land
kan göra åt detta, men en sak är vi
väl alla ense om, nämligen att i den
mån något kan åstadkommas genom FN
eller genom förmedling på annat sätt,
så skall Sverige inte saknas bland dem
som intensivt verkar för att få ett slut
på kriget. Regeringen säger sig i stort
sett ha samma bedömning om förutsättningarna
för ett närmande mellan parterna
i Vietnam som generalsekreterare
U Thant gett uttryck åt. Det förefaller
vara en ganska realistisk ståndpunkt.
Den aktion som tagits för att bringa
humanitär hjälp åt det vietnamesiska
folket har vunnit stor och enig anslutning
från alla politiska partier, och jag
hoppas att den skall bli av sådan storleksordning
att detta verkligen betyder
hugnad för de människor som drabbats
av kriget.
Det mest akuta problemet i Afrika
för tillfället är enligt min uppfattning
Rhodesia. Såväl av pressens skildringar
som av muntliga redogörelser från
Nr 12
37
Onsdagen den 23 mars 19(if> fm.
Ang''. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
personer som nyligen besökt Rhodesia
eller kommit hem därifrån efter lång
vistelse där är det tydligt att ett avsevärt
läckage finns i den ekonomiska
blockad som etablerats. Ett TV-reportage
häromkvällen gav syn- och hörbara
bevis för att man med nuvarande
sanktionsåtgärder inte torde nå avsett
resultat. På vissa håll tror man att situationen
blir besvärligare för Mr
Smiths regim, när tobaksskörden inom
kort skall försäljas, men även beträffande
denna tycks betydande avslut redan
ha skett.
Sanktionerna mot Rhodesia har sitt
särskilda intresse ur principiell synpunkt.
De visar att man visserligen med
frivilliga sanktionsåtgärder av ett stort
antal stater kan utöva en viss press på
ett land, men åtminstone i rhodesiafallet
visar det sig — liksom i några tidigare
sanktionsfall som vi har haft ■—
att man inte kan bryta landets motståndskraft,
under förutsättning att resurserna
där är något så när goda och
att villiga sabotörer finns.
Jag delar därför uppfattningen att
om det skall bli något effektivt av denna
aktion bör FN:s säkerhetsråd fatta
bindande beslut om ekonomiska sanktioner
mot Rhodesia. Då den svenska
framstöten i samma riktning i december
i fjol inte föranlett något beslut i
säkerhetsrådet, bör den förnyas. Att en
stat och ett par av dess drabanter på
sätt som skett gör FN :s sanktioner illusoriska
— låt vara att besluten inte är
bindande — måste opinionsmässigt försvaga
världsorganisationen och tilltron
till dess åtgärder även i andra avgöranden,
vilket för alla som omfattar
FN och dess betydelse för världsfreden
och för en god utveckling i världen
skulle vara ytterligt beklämmande.
Ett beslut om tvingande sanktioner
kräver emellertid även att kontrollfrågan
löses. Det har ännu inte skett. Den
av säkerhetsrådet tillsatta sanktionskommittén
har (hittills inte klarat frågan
om hur en bojkott skall övervakas
och inte heller om hur de ekonomiska
bördor som kommer att falla på vissa
länder lämpligen skall fördelas. Det är
därför betydelsefullt att dessa problem
snarast blir ordentligt lösta.
Vad sydafrikafrågan beträffar torde
i vårt land endast en uppfattning råda
om regeringen Verwoerds apartheidpolitik
och att den måste bringas till
ett slut. Ingen lär väl bestrida att frågan
är svårlöst. Flera olika vägar har
försökts, bland annat av en expertgrupp
som arbetat under ambassadör Alva
Myrdals ledning. Sydafrika har mycket
stora ekonomiska resurser, och flera
av de afrikanska staterna är därtill beroende
av landet. Detsamma är för övrigt
fallet beträffande vissa afrikanska
staters förhållande till Rhodesia.
Av gjorda undersökningar framgår
att Sydafrika kan vara sårbart för en
ekonomisk bojkott på vissa begränsade
områden. Förutsättning för framgång
vid en sådan åtgärd är såvitt jag
förstår att säkerhetsrådet verkligen griper
sig an med behandlingen av sanktionskommitténs
rapport, som för närvarande
vilar och fattar beslut i anledning
därav. Skulle det visa sig att
säkerhetsrådet dröjer även över april,
då det har sagts att sanktionskommitténs
rapport skall behandlas, hoppas
jag att svenska regeringen beordrar sin
representation vid FN att pa sätt som
kan vara lämpligt verka för en snabbare
behandling.
I lördags och söndags valde Finland
ny riksdag. En liten reflexion må tillåtas:
De segerns frukter i form av ett antal
taburetter som de finska socialdemokraterna
nu gläder sig åt skulle ha
kunnat utebli om det hade varit fråga
om en tvåkammarriksdag.
Till sist må den förhoppningen uttalas,
att sedan Förenta Nationerna genom
uppgörelsen på eftersommaren i
fjol åter kom i arbete frågan om den
framtida organisationen av dess egen
verksamhet skall på allvar tas upp
till omprövning. Det FN som en gång
skapades efter andra världskrigets
prövningar är sannerligen inte samma
38
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
FN som vi har i dag. Medlemsantalet
är nu uppe i 117, mot 51 under organisationens
första år. De olika medlemsstaterna
är av högst skiftande slag
i fråga om såväl statsskick och ekonomisk
stabilitet som befolkningstal men
har alla samma rättigheter som medlemmar
med var sin röst i generalförsamlingen
och de utskott de tillhör.
Denna jämställdhet är ett gott bevis
på broderskapsidéns förverkligande
inom världsorganisationen, men det
stora medlemstalet och åtskilliga andra
förhållanden har gjort att den organisations-
och arbetsform som FN sedan
gammalt har — även om den i
vissa fall av praktiska skäl har något
justerats — ovillkorligen behöver överses.
Jag hoppas att Sverige skall stödja
och biträda en sådan översyn.
Herr HOLMBERG (h):
Herr talman! Regeringens utrikespolitiska
deklaration omfattar som sig bör
en exposé över världssituationen men
också synpunkter på några för svenskt
vidkommande särskilt aktuella frågor
med utrikespolitisk anknytning.
Till de senare hör bl. a. — ehuru alltför
kortfattat — Sveriges deltagande i
EFTA-samarbetet och vårt förhållande
till EEC, det nordiska samarbetet och
— betydligt längre — vår aktivitet när
det gäller att nå överenskommelser om
rustningsbegränsningar, i synnerhet i
fråga om de moderna förstörelsevapnen.
När det gäller regeringens allmänna
bedömning av det världspolitiska läget
finns det ingen anledning till erinran
från vårt håll. I själva verket har oppositionspartierna
i Sverige varken möjlighet
eller anledning att här söka överträffa
regeringen. Vi har inte tillgång
till andra fakta än som står regeringen
till buds och som ju främst hämtas från
utrikesförvaltningens utomordentliga
sakkunskap och vidsträckta erfarenhet.
Den samstämmiga bedömning av huvuddragen
i vår utrikes- och försvars
-
m. m.
politik som många gånger manifesterats
under tiden efter andra världskriget
betraktar vi som en väsentlig tillgång
för vårt land.
I ett uppmärksammat och välbalanserat
anförande inför Paasikivisamfundet
gav utrikesministern i fjol uttryck för
den vikt vi fäster vid att man i utlandet
kan lita på den politik Sverige förklarat
sig villigt att föra. Utrikespolitikens
utformning finge inte skapa vare
sig misstro hos den ena stormakten
eller förväntningar hos den andra, framhöll
utrikesministern.
Den bedömningen kan jag helt instämma
i, men jag vill understryka att
utrikespolitiken inte heller får skapa
misstro eller överdrivna förväntningar
hos den ena eller andra opinionsgruppen
i Sverige. På denna punkt har regeringen
under det gångna året visat
mindre aktsamhet. Regeringens — eller
jag kanske skall säga enskilda regeringsledamöters
— uttalanden i vietnamfrågan
har t. ex. skapat den uppfattningen
att Sverige skulle ha en verklig
möjlighet att påverka utvecklingen
i denna avlägsna del av Sydostasien.
Situationen är ju i själva verket den att
t. o. in. FN:s förutsättningar att ingripa
är starkt begränsade, bl. a. därför att
varken Kina eller Nordvietnam är representerat
i världsorganisationen.
Situationen i Vietnam är fortfarande
utomordentligt allvarlig och har dess
värre inte förts närmare sin lösning.
Sverige bör självfallet ingå och aktivt
medverka i den internationella opinion
som anser att en lösning av Vietnamfrågan
bara kan åstadkommas om alla
de stridande parterna når förhandlingsbordet.
Men jag tror inte att tidigare
gjorda patetiska uttalanden härom haft
den effekten. Den moderation i uttryckssättet
som regeringen i dagens utrikesdeklaration
visar i denna fråga är
därför välgörande.
Detsamma gäller den olycksbådande
utvecklingen i Sydafrika. Ensidiga aktioner
om konsument- och handelsbojkott
kan visserligen uppfattas som ett
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
3!)
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
uttryck för det allvar med vilket svensk
opinion ser på rasåtskillnadspolitiken i
Sydafrika, men skall de åtgärderna inte
bli tomma slag i luften — som dessutom
skadar svenskt näringsliv — så
bör nog bl. a. en bättre samordning
ske av åtgärderna, främst inom de skandinaviska
länderna.
Mycket av den utrikespolitiska diskussion
i Sverige under de senaste åren
har kommit att koncentrera sig till länder
som ligger i andra kontinenter —
på betryggande avstånd från Sverige.
Det är kanske inte så underligt med
hänsyn till den sociala och ekonomiska
revolution som just nu pågår i bl. a.
Afrika och Sydostasien. Men detta intresse
för andra världsdelar får inte
medföra att vi underlåter att följa och
påverka den ekonomiska och politiska
utvecklingen inom vår egen världsdel,
Europa. Behovet av samverkan och solidaritet
inom Europa, politiskt, socialt
och ekonomiskt, är nu så starkt att det
dessutom framstår som ett svenskt intresse.
Det är därför naturligt att de
europeiska marknadsfrågorna ständigt
ställs i det politiska intressets centrum.
Sedan EEC-krisen hävts har vi kunnat
notera en ökad uppmärksamhet runt
om i Europa för den fortsatta utvecklingen
inom EEC. Med stor noggrannhet
registreras varje rörelse och varje uttalande
från EEC-ländernas sida som
kan tyda på en beredvillighet till förhandlingar
med länderna inom EFTA.
Även den svenska regeringen har, som
framgår av dagens deklaration, med
stort intresse uppmärksammat den senaste
tidens utveckling. Fråga är emellertid
om regeringen nu är beredd att
dra praktiska slutsatser härav.
Alltsedan 1961 och 1962 års diskussion
om Sveriges ställning i Europa, då
statsminister Erlander i sitt beryktade
Metall-tal tog avstånd från svenskt medlemskap
i EEC, har regeringens agerande
kännetecknats av en markerad
passivitet gentemot EEC och en stark
aktivitet när det gällt att bygga upp
och utveckla EFTA. Under tiden från
föregående utrikesdebatt i mars 1965
har de officiella uttalanden som gjorts
i marknadsfrågan hela tiden antytt en
ensidig satsning på EFTA som uttryck
för regeringens vilja till ett samgående
i en större gemensam europeisk marknad.
Vissa avståndstaganden till EEC
har tyvärr också förekommit. Den 24
mars 1965 framhöll regeringen att med
den starka politiska inriktning som
EEC har är medlemskap för Sverige
som neutral stat inte en möjlig anslutningsform,
och i sitt bekanta tal vid
Nordiska rådets möte i Reykjavik förra
året utvecklade handelsministern tesen
att EFTA vore bättre än varje annat
alternativ som står till buds. Dessa
uttalanden avspeglar en försiktig ovillighet
att psykologiskt påverka den
svenska opinionen till förmån för en
snabb anslutning till EEC.
Den senaste tiden har vi kunnat iaktta
att många EFTA-länder medvetet
agerat för att skapa resonans och beredskap
för en invit till förhandling
med EEC. Av särskilt stort intresse ur
EFTA-ländernas synpunkt har uttalandena
från de engelska politikerna på
såväl regeringshåll som oppositionshåll
varit. Dessa uttalanden bär klart
belyst en gradvis förskjutning av den
engelska attityden mot större vilja till
egna initiativ. Man tycks nu till och
med vara beredd att vid sidan av EFTA
söka anslutning i en europeisk stormarknad.
Från norsk och dansk sida
har i åtskilliga uttalanden, bl. a. av
de bägge ländernas utrikesministrar,
deklarerats en otvetydig önskan om
EEC-anslutning. Det har samtidigt klargjorts
från dessa länders sida att man
vidtagit mått och steg för att öka sin
förhandlingsberedskap i olika avseenden.
Läget är alltså sådant att tre av
våra största EFTA-partners skulle välkomna
ett tillfälle till förhandling om
medlemskap och föra dessa förhandlingar
med en målmedveten strävan
att nå positiva resultat.
Bakom Norges, Danmarks och Englands
strävanden ligger ju bl. a. det
40
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
ekonomiska skälet att EFTA-marknaden
för dessa länder — framför allt
på längre sikt — inte ger en tillfredsställande
lösning av deras handelsproblem.
Man är alltså medveten om det
internationella beroendet och risken
för en ogynnsam konkurrenssituation
i framtiden. Från engelsk sida torde
man också inse att endast ett uppgående
i en vidgad europamarknad kan ge
den stimulans till rationalisering och
ökad effektivitet som engelskt näringsliv
behöver. Den gamla samväldesmarknaden
kan då ersättas med en marknad
där EEC-länderna ingår. Även insikten
om att EFTA aldrig varit avsett
som en bestående institution torde bidra
till den nu ökade ivern att åstadkomma
ett närmande till EEC. Man är
alltså väl medveten om att ett framtida
europeiskt samarbete måste bygga på
EEC.
Den förnyade aktiviteten från dessa
EFTA-länders sida har inte minst hämtat
näring i att EEC-länderna i dag
tycks uppvisa en något mjukare attityd
till framför allt England. Den tidigare
låsta positionen har ersatts av ett intresse
för en förhandlingsöppning. Enligt
mångas bedömning skulle redan
1966 kunna bli ett betydelsefullt år.
Till grund för denna uppfattning ligger
uttalanden av framträdande EECpolitiker.
För den mera optimistiska
bedömningen talar också den överraskande
lätthet med vilken de österrikiska
förhandlingarna med EEC-kommissionen
har kunnat föras. Den orientering
som den österrikiske handelsministern
Bock gav för knappt tre veckor
sedan präglades av en klar optimism
t. o. m. beträffande resultaten
av de två punkter som ur svensk synpunkt
är av speciellt intresse, nämligen
öst-väst-handeln och de med den
österrikiska neutraliteten sammanhängande
problemen. Förhandlingarna hade,
förklarade handelsminister Bock,
fortskridit långt bättre än pessimisterna
hade antagit.
Man var finns Sverige? Skall det
m. m.
vara symptomatiskt för Sveriges position
att de marknadspolitiska utspelen
numera görs från Eondon, Köpenhamn,
Oslo och inte från Stockholm? Den
•svenska regeringen sitter på parkett
och följer med större eller mindre intresse
initiativ från övriga länder.
Helst ser den tydligen att de agerande
på europaarenan tar paus. Pausen i
marknadsdiskussionen under Frankrikes
obstruktion var säkerligen välkommen
för regeringen. Nu är diskussionerna
i gång igen och följer delvis nya
banor, utan att detta tycks ha påverkat
den svenska regeringen. Skall detta
tolkas så att Sverige är mindre beroende
av eller har mindre intresse för
en lösning av den europeiska marknadsfrågan?
Svaret
på den första frågan måste
utan tvekan vara nej. Sällan har Sverikes
internationella beroende så påtagligt
kommit till uttryck som under
de senaste åren. Den negativa handelsbalansen
som starkt begränsar vår ekonomiska
handlingsfrihet är ett talande
bevis för det internationella samband
som vi inte kan dra oss undan. Årets
finansplan bär stark prägel av detta
internationella beroende. Sårbarheten
i svensk ekonomi på grund av vår
ställning som exportnation är uppenbar.
Det svenska näringslivet har med oro
sett på den bestående splittringen av
Europa. Den uteblivna sammansmältningen
av de två liandelsblocken har
redan haft skadliga konsekvenser. Under
de senaste åren har vi kunnat se att
svenska företag ansett sig tvingade att
slå sig ned i EEC-länderna för att i tid
komma innanför de tullmurar som håller
på att byggas upp. Tendensen kan
allvarligt förstärkas när EEC nått sitt
fullfunktionsstadium.
Vårt internationella beroende belyses
också i år av långtidsutredningen. Den
ger en antydan om vilka krav vår utrikeshandel
och framtida konkurrenskraft
ställer på vår egen ekonomiska
politik — inte minst hur viktigt det är
Onsdagen den 23 mars 1906 fm.
Nr 12
41
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
att vi bromsar en fortsatt pris- och
kostnadsstegring. Den pekar också på
följerna av en utebliven sammanslagning
av EEC-länderna och EFTA. Det
skall erinras om att långtidsutredningen
räknar med att den produktionsökning
som kan förväntas under den kommande
femårsperioden uppgår till 4,2
procent mot 5,2 procent per år för den
föregående perioden. En del av denna
minskade ökningstakt kan förklaras av
våra interna problem, av vilka arbetskraftsbristen
är ett. En del av den beräknade
nedgången hänför sig också
till den allt svårare konkurrenssituationen
genom EEC:s yttre tullmur.
Långtidsutredningen har givit följande
framtidsperspektiv: »Hittills under
GO-talet har betingelserna utomlands för
vår ekonomis tillväxt på det hela taget
varit gynnsamma. Inte heller fram till
1970 finns på den punkten någon tvär
vändningspunkt i sikte. Men vissa tecken
tyder på att svårigheter gradvis
kan uppstå. En sådan svårighet hänför
sig till produktionens kostnader. Åtskilliga
industriländer i Västeuropa har
börjat att mera målmedvetet än tidigare
hålla tillbaka sina kostnadsstegringar.
Det tycks inte vara fråga om något
snabbt övergående fenomen. Detta skulle
ge en inkomstutveckling i dessa länder
som gjorde efterfrågan mindre expansiv
än tidigare, samtidigt som det
måste skärpa kravet på att de svenska
kostnaderna hålls nere. Ökningen av
den svenska exporten kommer vidare
i fortsättningen att alltmera hindras av
EEC:s yttre tullmur. Stimulansen till
exportökningen inom EFTA-området
kan å andra sidan väntas ebba ut. Det
blir i fortsättningen allt viktigare att
tullarnas avveckling inom EFTA fullföljs
av en handelspolitisk harmonisering
i övrigt. Sveriges försämrade bytesbalans
år 1965 manar också till en
försiktig bedömning av de närmaste
årens ekonomiska utsikter.»
Långtidsutredningen presenterar siff -
ror och prognoser — inte politiska ambitioner.
Den utgår ifrån en förmodad
utveckling — men läget kan förändras
och utvecklingen påverkas. Om Sverige
—- tillsammans med övriga EFTA-länder
— på ett naturligt och smärtfritt
sätt kan inlemmas i en större europamarknad
blir alltså vår ekonomiska
framstegstakt högre. Gör vi det inte,
har vi medvetet valt lägre ekonomisk
framstegstakt.
Mot den här bakgrunden är det angeläget
att få besked om hur den svenska
regeringen i dag ser på de praktiska
möjligheterna till en svensk anslutning
till EEC och vilka aktioner i detta syfte
som regeringen vill företa. Ett sådant
lämnas icke i regeringens deklaration.
Det är utmärkt att vi har tio man
i Bryssel som följer EEC-utvecklingen,
att vi har arbetsgrupper som läser rapporter
och iakttar vad som sker. Men
vad jag därutöver efterlyser — och det
är det väsentligaste — det är den politiska
viljeinriktningen från regeringens
sida.
Högerpartiet har tidigare deklarerat
sin positiva inställning till en medverkan
i de europeiska samarbetssträvandena.
Jag vill understryka vår uppfattning
att Sverige likaväl som England,
Norge, Danmark och Österrike måste
deklarera sin vilja att så snart som möjligt
nå anslutning till EEC. Det är viktigt
att sådana uttalanden görs och att
konsekvenserna ur beredskapssynpunkt
dras. Men de skapar också ett tryck
mot EEC — ett positivt och förpliktigande
tryck gentemot de politiker i
EEC, som satt hela det fria Europas
enande som mål — ett tryck som kan
få dem att skynda fortare i arbetet på
den ekonomiska enhet vi alla européer
är beroende av.
Det är ett historiskt faktum att det
kulturella utbytet följt handelsströmmarna.
Den tiden är inte förbi, trots
eurovision och andra moderna kommunikationsmedel.
Det är ur hela Europas
synpunkt angeläget att splittringen
2f Första kammarens protokoll 1966. Nr 12
42
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
så snart som möjligt hävs och att varje
initiativ som kan verka i den riktningen
tillvaratas.
Herr talman! När vi i högerpartiet
kräver handling i europafrågan är det
ett uttryck för vår ambition att se framåt.
Den ambitionen gör att jag vid detta
tillfälle vill dra upp en annan fråga.
Jag tänker på vår livsmedelsförsörjning
sedd i internationellt perspektiv och
mot bakgrund av det dramatiserade
jordhrukspolitiska utspel regeringen
för en tid sedan valt att göra.
Med ett citat av den internationellt
kände livsmedelsforskaren, professor
Georg Borgström, skall jag gå rakt på
sak. Han säger: »Varken järnridån eller
baniburidån är i grunden vår tids stora
fråga; det är snarare den stora
hungerridån — den enorma näringsklyfta
som skiljer de 300—400 miljonerna
välnärda från de en och en halv
miljarderna undernärda.»
Herr talman! Det är och förblir, som
någon sagt, ingen märklig prestation att
tömma ett fullt skafferi -— vad som är
värt vår beundran är konsten att fvlla
det.
Det jordhrukspolitiska utspel den
svenska regeringen gjort passar illa in
på de krav som världssituationen i dag
ställer. Än sämre passar det in på morgondagens
situation. Förslaget till den
nya jordhrukspolitiska linjen bygger på
tanken att Sverige kan förlita sig på en
starkt ökad import av livsmedel. Denna
import är förutsättningen för socialdemokraternas
tanke att avveckla en
betydande del av det svenska jordbruket.
På kort sikt kan en sådan tanke
te sig rationell och konsumentvänlig,
måhända också taktiskt klok för en politiskt
hårt trängd socialdemokrati. Men
på längre sikt är osäkerheten större ur
både konsumenternas och jordbrukarnas
synpunkt — helt enkelt därför att
Sverige inte kan isolera sig från eller
förändra de krafter som i dag påverkar
världens behov av livsmedel. Vi vet
att vi i dag kan göra förmånliga livsmedelsköp
på världsmarknaden. Vi vet
m. m.
däremot inte hur förmånliga köpen
kommer att vara i morgon. Vi vet inte
ens med säkerhet om vi får köpa.
Kan vi i dag med någon som helst
grad av säkerhet räkna med att Förenta
staterna i fortsättningen skall åta sig
att bära den tyngsta bördan då det gäller
att förbättra tillståndet i de svältande
länderna, medan vi i Sverige och
med oss jämförbara länder satsar på
lönsammare produktion? Antag att
USA trots allt tar på sig detta ansvar för
omvärlden —• är det då någon som tror
att inte USA tar ut full kostnadstäckning
för den export av livsmedel som
går till länder som rimligtvis har råd
att betala?
Man har dessutom anledning att räkna
med att det katastrofala läge som
präglar de svältande ländernas försörjning
mycket snart kan framkalla en
ändrad inställning till de olika nationernas
rätt och möjligheter att importera
livsmedel, om livsmedelsbehovet i
vederbörande land kan fyllas genom
egen produktion.
De senaste årens amerikanska export
av livsmedel, främst vete och socker,
till Sovjetunionen och övriga europeiska
öststater samt Kina bekräftar denna bedömning.
Exporten från USA har åstadkommit
en radikal förändring i lagersituationen
i Nordamerika och klarlagt
hur små lagren egentligen var, då det
gällde att tillgodose nya behov hos stater
med växande standardanspråk.
Den nya situationen i öststaterna är av
stort intresse. I Sovjetunionen skulle en
dålig skörd under Stalins tid inte ha utlöst
motsvarande import av livsmedel.
Behoven bland den ryska befolkningen
fick då inte komma till uttryck. Nu tilllåts
detta ske och behoven måste nu tillgodoses,
inte minst av politiska skäl.
Vid sidan av det ökade efterfrågetrycket
på livsmedel som kommer från
de svältande folken finns även andra
faktorer som manar till försiktighet när
det gäller att sänka den svenska graden
av livsmedelsförsörjning.
De just nu låga världsmarknadspri -
Onsdagen den 23 mars 1900 fn).
Nr 12
43
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
serna på livsmedel kommer rimligtvis
att påverkas av ändrade relationer mellan
industri- och lantarbetarlöner i andra
länder på samma sätt som skett i
vårt land. Flykten från jordbruket och
landsbygdsnäringarna är ingen specifik
.svensk företeelse. Den relativt svaga
lönsamheten i jordbruket gör att denna
process försiggår i alla länder runt omkring
oss. Den väsentliga skillnaden
ligger måhända i att denna utveckling
kommit tidigare och med större styrka
hos oss i Sverige än i de länder som
drogs in i det andra världskriget.
När denna löneutjämning sker kommer
den också att omfatta jordbrukets
arbetskraft. Så snart den på allvar kommer
att göra sig gällande i andra europeiska
länder uteblir givetvis inte inverkan
på livsmedelspriserna i våra
konkurrentländer, och även de s. k.
världsmarknadspriserna kommer att påverkas.
Detta gör det vanskligt och oförsiktigt
att utifrån tillfällets situation
alltför hårt krympa jordbruksproduktionen
i Sverige.
Det kan för övrigt i sammanhanget
vara nyttigt att hämta exempel från
det ekonomiska handlandet i andra
västeuropeiska länder. Dessa länder
förefaller inte att satsa särdeles hårt på
de tillfälliga »komparativa fördelarna».
Tvärtom. EEC:s jordbrukspolitik, liksom
Storbritanniens under hösten 1965
tillkännagivna avsikt att planera för
ökad jordbruksproduktion, är uttryck
för en politik rakt motsatt den som den
svenska socialdemokratien för närvarande
tycks förfäkta.
Herr talman! Debatten om u-länderna
har den senaste tiden i hög grad
kommit att färgas av den tilltagande
världssvälten. Det är naturligt och viktigt
att så sker. Vårt land med sitt väl
utvecklade näringsliv har stora möjligheter
att lämna ett verksamt bidrag
till de svältande människorna och att
solidariskt med andra västerländska
folk hjälpa dem till en drägligare tillvaro.
Vi är väl eniga om att det i uländerna
måste byggas upp en efter var
-
je lands förhållanden lämplig industri.
Men innan så kan ske måste livsmedelsproblemen
få sin lösning. Det finns
därför, herr talman, redan nu anledning
för de .svenska representanterna
i FN och dess fackorgan att bestämt
medverka till en aktion som skulle
möjliggöra att överskottslagren ställs
till de svältande folkens förfogande.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Den svenska utrikespolitiken
har kännetecknats av stabilitet
och enighet under en lång följd av år.
Sveriges bestämda hävdande av en
alliansfri politik som syftar till neutralitet
under krig har respekterats av andra
länder och accepterats av praktiskt
taget hela svenska folket. Vår alliansfria
utrikespolitik har emellertid inte betytt
isolering, utan Sverige har inte endast
varit medlem i flertalet internationella
organisationer utan också aktivt deltagit
i arbetet, och vid åtskilliga tillfällen har
svenska ombud deltagit på mycket framskjutna
poster. Vår utrikespolitiska linje
har heller inte hindrat oss från ställningstagande
när det inom vissa länder
förekommit flagranta övergrepp mot internationell
rättsuppfattning och mänskliga
rättigheter. Sverige har också med
trupper, frivilligt rekryterade men utrustade
med svensk materiel, ställt kontingenter
till förfogande för fredsbevarande
aktioner vid många tillfällen och
nu senast på Cypern. Centern har varit
enig med de andra demokratiska partierna
om den förda utrikespolitiken
och anser också att den bör fullföljas
på samma sätt som tidigare.
Herr talman! Tyvärr måste man konstatera
att oroshärdarna, av vilka vissa
kan direkt hota freden, fortfarande är
många i vår oroliga värld. Sverige bör
givetvis i den utsträckning så begärs
medverka vid lösande av dessa konflikter.
På det känsliga utrikespolitiska
området bör man dock akta sig för att
fälla hastiga domar. Tyvärr finns det
många människor som utan att ha kän
-
44
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nedom om behövliga fakta hastigt sätter
sig till doms i storpolitiska internationella
konflikter. Det är inte lätt att
tvärsäkert avgöra hur en av de mest
brännande konflikter som nu pågår,
nämligen den i Vietnam, skall lösas. I
det fallet bör i första hand den väg anlitas
som vi anvisar vid lösandet av internationella
konflikter, nämligen behandling
i Förenta Nationerna. Har vi
skapat en internationell organisation,
vars uppgift är att arbeta för internationell
fred och säkerhet, så skall den också
vara det främsta organet för undanröjande
av hot mot freden. Jag hälsar
med tillfredsställelse att frågan kommer
att tas upp till behandling i Förenta
Nationernas säkerhetsråd.
Jag vill också konstatera och ge ett
erkännande åt regeringens kloka och
försiktiga uttalanden i vietnamfrågan.
Det finns ingen anledning att göra kärva
och hårda uttalanden i en fråga som
är så känslig. Principen att internationella
konflikter skall behandlas i Förenta
Nationerna bör starkt hävdas, i
synnerhet av de mindre medlemsstaterna.
Det har nämligen varit en tendens
att man i Förenta Nationerna inte önskat
ta upp för världsfreden oroande
ting. Det är begripligt att en stormakt i
vissa fall kan önska bedriva en sådan
politik, men den måste likväl kritiseras.
Där har alla de små medlemsnationerna
ett starkt intresse av att Förenta Nationernas
suveränitet hävdas.
När jag nu starkt har förordat Förenta
Nationerna såsom det organ som i
första hand skall ta hand om och försöka
lösa konflikter i världen har jag därmed
inte sagt att Förenta Nationerna
alltid har möjlighet att fullgöra sina
uppgifter. Det är i många fall så svåra
uppgifter att det inte är säkert att de
kan klaras av. Har vi skapat ett organ
för att lösa sådana konflikter, bör det
dock även användas.
Förenta Nationerna firade förra året
sitt 20-årsjubileum men under de mest
dystra förutsättningar. Organisationen
var lamslagen av en konflikt, som vt
-
, m. m.
ligt sett rörde betalningarna men egentligen
var en storpolitisk konflikt. Det
är, såsom konstaterats i regeringsdeklarationen,
under något ljusare förhållanden
vi kan diskutera Förenta Nationerra
i årets utrikesdebatt. Krisen i Förenta
Nationerna löstes tyvärr varken
genom att striden om stadgan ledde till
några överenskommelser eller genom
att frågan om betalningarna fick en riktig
lösning. Det är tyvärr så att de politiska
svårigheter som låg bakom stridigheterna
i Förenta Nationerna år
1964 och i början av år 1965 fortfarande
kvarstår. Vidare är stadgans bestämmelser
om gränsen mellan säkerhetsrådets
och generalförsamlingens befogenheter
inte klart utformade, utan där
uppstår fortfarande svårigheter. Dessutom
har de ekonomiska problemen för
Förenta Nationerna tyvärr inte kunnat
lösas. Trots detta är det ändå att konstatera
att Förenta Nationerna under den
generalförsamling som slutade strax före
jul kunde utföra ett effektivt arbete
under hela tiden utan att på något sätt
störas. Man får hysa den förhoppningen
att den kommitté där Sverige också är
medlem ocli som skall försöka lösa dessa
frågor skall komma fram till ett resultat.
Jag har inte någon invändning mot
regeringsdeklarationens behandling av
de olika frågor som förekommer där.
lag vill dock ta upp ett problem som
jag mycket väl förstår inte direkt passar
i en regeringsdeklaration. Jag tycker
ändå att det är angeläget att nämna
det i dagens debatt. Jag gör det också
såsom varande svensk delegat från ett
annat parti än regeringspartiet vid den
senaste generalförsamlingen. Problemet
gäller det nordiska samarbetet i Förenta
Nationerna.
I debatten har ofta riktats hårda anmärkningar
mot att man inte nått riktig
enighet mellan de nordiska länderna
framför allt i sydafrikafrågan. Nu vill
jag betyga att det råder ett utomordentligt
gott samarbete mellan de nordiska
länderna i Förenta Nationerna. Det hål
-
Onsdagen den 23 mars 1960 fm.
Nr 12
45
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, in. m.
les formella sammanträden, där olika
problem diskuteras, men kanske ännu
mera betydelsefullt är det samarbete
som förekommer så att säga under hand
i de sju kommittéer som arbetar. Det
bänder inte någon morgon när sammanträdena
skall börja utan att de nordiska
ländernas representanter träffas för att
diskutera vad som skall ske under dagen.
Det är på samma sätt vid uppehållen
för lunch. Även vid andra tillfällen
har man den mest noggranna kontakt
mellan de nordiska ländernas representanter.
Ytterligare är att tillägga att det
givetvis mellan dessa länders permanenta
representanter, ambassadörerna, sker
en ständig kontakt. Man kan således inte
gärna rikta någon anmärkning mot
den kontakt som nu förekommer i Förenta
Nationerna i olika frågor mellan
de nordiska länderna.
Hur kan det då komma sig att det inte
blev full samstämmighet när det gällde
sydafrikafrågan? Ja, man får nog något
se till hur Förenta Nationerna arbetar
i sådana fall för att förstå varför
det kunde bli en viss differens i röstningarna.
Först är det ju en fråga om uppförandet
av en punkt på dagordningen i
Förenta Nationerna. Det riktas ofta kritik
mot organisationen för att man kan
hålla på och diskutera en dagordning
ett par dagar ibland, vilket skulle visa
att organisationen inte är effektiv. Jag
vill bara som min mening säga, att detta
är mera ett uttryck för det diplomatiska
spel som förekommer inom Förenta
Nationerna. Är man missnöjd med en
fråga gör man nämligen den första
framstöten genom att försöka få bort
frågan från dagordningen. Någon debatt
i sakfrågan får givetvis inte föras;
men vem kan hindra att man åberopar
motiveringar för att punkten inte skall
finnas på dagordningen? Och därmed
kan det bli en stor debatt när dagordningen
skall fastställas.
När sedan en frågas behandling börjar
kan det vara på litet olika sätt. En
rapport kan ligga till grund för behandlingen,
men där föreslås kanske inte
några direkta beslut, utan den innehåller
ibland bara en redogörelse. Så börjar
debatten, och ett antal länder — någon
gång ett enstaka land — framlägger
så småningom ett resolutionsförslag.
I det konkreta fallet om Sydafrika
var resolutionen givetvis uppdelad i en
råd olika punkter. Sverige kunde acceptera
de flesta men var emot en del av
punkterna — vi ansåg dem nästan direkt
stridande mot stadgan och kunde
både därför och av andra skäl inte rösta
för dem. Röstningen gäller först de olika
punkterna och sedan hela resolutionsförslaget.
När man har röstat för
en del punkter men inte kan stödja
andra blir det naturligtvis svårigheter
vid röstningen om hela resolutionen. Då
inträffar ibland vad som kanske blivit
föremål för kritik: att Sverige eller något
annat land nedlägger sin röst. Resolutionen
i sydafrikafrågan hade det innehållet
att Sverige, trots att vi kunde
rösta för flera delpunkter, faktiskt
inte kunde rösta för hela resolutionen
ulan avsåg att nedlägga sin röst om hela
resolutionen.
Men i FN tillätes och praktiseras också
den ordningen att man i sista ögonblicket
kan ändra en resolution, och
det var just detta man gjorde inför röstningen
i sydafrikafrågan. I sista ögonblicket
tog man bort och förändrade sådana
punkter som Sverige inte kunde
acceptera. Därmed blev situationen att
Sverige efter förändringarna kunde rösta
för resolutionen. Det är fullt förklarligt
att man då inte — på den korta tid
som var tillgänglig för kontakter mellan
New York, Stockholm, Oslo, Helsingfors,
Köpenhamn och samtidigt i FN —
kunde få till stånd den samstämmiga
röstning som man hade önskat.
Jag har velat lämna denna redogörelse
därför att den innebär ett försvar för
den röstning som förekom. Man kan inte
med fog rikta kritik mot vad som
skedde, utan alla gjorde det bästa möj
-
46
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
liga av situationen. Jag tror att det är
ganska svårt att helt förebygga en upprepning.
Naturligtvis kan man intensivt
diskutera olika tänkbara alternativ och
träffa överenskommelse för varje tänkt
fall, även om det i realiteten är vanskligt.
Man kan naturligtvis också ge mycket
stora befogenheter åt den svenska
FN-delegationen eller åt den ledamot
som handlägger en viss fråga. Men när
det gäller storpolitiska problem är man
iu inte så benägen att göra det utan vill
gärna ta kontakt även med regeringen
hemma i Sverige.
Jag vill alltså inte rikta någon som
helst kritik mot vad som förekom vid
omröstningen i sydafrikafrågan.
En annan fråga som debatterats mycket
livligt både hos oss och i andra länder
gällde de rasdiskriminerande åtgärder
som förekommer i Sydafrika.
Detta var kanske ett av de största problemen
i diskussionerna under tjugonde
generalförsamlingen. Jag vill genast säga
ifrån att jag är med om att göra de
allra skarpaste uttalanden och rikta det
1 raftigaste fördömande mot den rasdiskriminerande
politik som bedrives av
Sydafrikanska republiken. På den punkten
råder ingen som helst tvekan. Men
när det sedan gäller hur vi praktiskt
skall kunna påverka Sydafrika möter vi
genast ett problem som är mycket komplicerat.
I Sverige har vi ansett att man
skall hålla ordning och reda i alla sammanhang
och inte minst inom en internationell
organisation. När ett land ansluter
sig till FN sker det under förutsättningen
att dess stadga kommer att
gälla, såvida den inte blir ändrad i enlighet
med de regler som där anges. Både
de 51 signatärmakterna, som startade
organisationen, och alla de övriga
av FN:s nu 117 medlemsstater har anslutit
sig under den förutsättningen. Då
kör man givetvis också följa stadgans
bestämmelser. I dess artikel 39 utsägs
klart att det är säkerhetsrådet som skall
konstatera om hot mot fred och säkerhet
föreligger och besluta åtgärder i sådant
fall; det är alltså icke generalför
-
, m. m.
samlingen. Den principen har Sverige
också hävdat i FN.
Jag vill här nämna några punkter
som bör beaktas när man behandlar
sydafrikafrågan. För det första finns det
en garanti för att frågan har bedömts
på ett riktigt sätt och att de ekonomiska
sanktionerna skall få effekt, om ett beslut
har fattats i säkerhetsrådet. För det
andra är det av stort värde att stormakterna
har anslutit sig till sanktionsåtgärderna
eftersom de är medlemmar
i säkerhetsrådet. För det tredje har därmed
vissa länder lösts från förpliktelser
som de har t. ex. enligt GATT-avtalet.
Alla dessa punkter är mycket betydelsefulla
och talar starkt för att man skall
följa stadgans bestämmelser om att
sanktioner skall beslutas i säkerhetsrådet
och inte efter resolutioner i generalförsamlingen.
Hur skall man då kunna få någon
effekt av sanktioner mot Sydafrika?
Detta är en ganska svår sak. När det
gäller den mycket känsliga livsmedelsfrågan
kan konstateras att sydafrikanska
republiken är självförsörjande och
till och med har en export av livsmedel.
Det är alltså inte så lätt att komma
åt landet genom att sätta in åtgärder
på den punkten. Sydafrika har också i
övrigt ett mycket gott försörjningsläge.
Ett område är ömtåligt, nämligen när
det gäller oljan, men landet har å andra
sidan en riklig tillgång på kol. En större
anläggning har uppförts för utvinnande
av olja ur kol och denna anläggning
kan förse Sydafrika med 10 procent
av landets oljebehov. En utbyggnad
av anläggningen pågår och är snart färdig
att tagas i bruk. Den utbyggnaden
kommer att innebära att produktionen
fördubblas så att man kan tillgodose 20
procent av landets behov av olja.
Beträffande frågan huruvida Sverige
skall företa några ensidiga sanktioner
måste ett besked ges från dem som
företräder en sådan uppfattning. Skall
vi utan vidare bryta GATT-avtalets bestämmelser?
Detta avtal tillåter inte att
sådana aktioner görs, utan förutsätt
-
Onsdagen den 23 mars 19(50 fm.
Nr 12
47
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. in.
ningen är att säkerhetsrådet i Förenta
Nationerna liar beslutat om dylika aktioner.
Jag vill också säga några ord om tillliimpningen
av sanktioner. Här är det
inte bara fråga om en lojalitet att uppehålla
sanktionerna, utan vill man förorda
sanktioner skall man också lojalt
ikläda sig de ekonomiska konsekvenserna
av dessa sanktioner. Det är ganska
lätt för ett land som Danmark — om
man skall se det enbart ur ekonomisk
synpunkt — vars handel på Sydafrika
rör sig om ungefär 4 miljoner dollars,
att vidta kraftiga åtgärder. Men för
Norge, med en sjöfart som uppgår till
cirka 200 miljoner dollars, är det inte
fullt så enkelt att utan vidare ge upp
200 miljoner dollars. Den svenska handeln
med Sydafrika rör sig väl om
ungefär 110 miljoner, och det är möjligt
att vi skulle kunna ta en sådan sak.
Ur rättvisesynpunkt är det emellertid
inte riktigt. I Förenta Nationerna anklagades
Japan för sin handel med
Sydafrika. Den japanska ambassadören
svarade i ett tal att Japan har en
areal som är ungefär lika stor som Kaliforniens
och en folkmängd som är
hälften så stor som hela Amerikas folkmängd.
Det är inte så enkelt för ett sådant
land att kunna skapa en rimlig försörjning
under sådana förhållanden.
Allt detta är fakta som måste beaktas
när man står inför att vidta sanktioner.
Det förhåller sig på samma sätt om vi
ser på sanktionerna inom vårt eget
land. Det är lätt för vissa organisationer
att säga att vi skall företa sanktioner
mot Sydafrika. Men man måste
väl också, om man är lojal, se till att
kostnaderna delas lika. Skall vi till
företag som under lång tid fullt legalt
har fört handel med Sydafrika bara
säga: Ni får ta kostnaderna, vi bryr oss
inte om den saken? Det anser jag inte
vara lojalt. Om vi här i Sverige beslutar
oss för sanktioner mot Sydafrika,
måste vi var och en vara beredda att
ta de kostnader som uppstår i samband
med sanktionerna. I fråga om Sydafrika
i övrigt kan jag konstatera — det gäller
naturligtvis även andra problem i
världen — att en av de arbetsframgångar
som nåddes vid Förenta Nationernas
senaste möte var slutförandet av en
konvention mot all rasdiskriminering.
Jag betecknar det som ett mycket stort
framsteg, därför att det varit mycket
svårt att få enighet eller i varje fall beslut
om denna konvention. Inte minst
har det varit besvärligt att få till stånd
tillämpningsparagrafer som man på
vissa håll var tveksam om att få genomförda
— innan tillämpningsparagraferna
är klara, kan man naturligtvis inte
tillämpa konventionen. Jag nämner
detta, ty det är på sitt sätt prejudicerande
för andra konventioner, t. ex. för
konventionen om de mänskliga rättigheterna,
där man just gjort ett stopp i
arbetet därför att man inte fått någon
enighet om hur tillämpningsparagraferna
skulle utformas.
Jag har vidare observerat en punkt
i regeringsdeklarationen, som jag instämmer
i. Det gäller den förändring i
Förenta Nationerna som har skett genom
att det kommit till så många nya
medlemsstater och genom de resolutioner
som man antar, kanske litet för
vårdslöst. Därigenom uppstår inte bara
de problem som omnämns i regeringsdeklarationen,
utan också en rad andra.
Många av dessa länder, som i mycket
ringa grad bidrar till kostnaderna
för Förenta Nationerna, dess tekniska
hjälp och andra saker, kan genom sin
majoritet genomdriva beslut som får
vidlyftiga ekonomiska konsekvenser.
Det blir i så fall andra länder som får
bära nästan hela kostnaden. Jag kan
därför understryka vad som har sagts
i regeringsdeklarationen, att man kan
befara att vissa länder kanske visar en
viss likgiltighet när de liksom påtvingas
beslut av dem som inte har riktigt
samma förpliktelser när det gäller
ekonomien.
Herr talman! Jag skall något beröra
också ländernas samarbete i Europa,
framför allt då i Europarådet. Jag skul
-
48
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
m. m.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
le när det gäller Europarådets olika beslut
vilja understryka att det finns ett
problem som man bör beakta, nämligen
samordningen med arbetet i Förenta
Nationerna. Jag har nämnt några ord
om konventioners antagande. Det händer
ibland att man behandlar samma
problem i Europarådet. Behandlingen
går snabbare, och man antar en konvention
och sedan skall samma fråga
behandlas av Förenta Nationerna. Då
försöker vi väl från de europeiska länderna
att få samma formuleringar eller
samma principer i konventionen, men
det blir onekligen ibland vissa divergenser
mellan konventionerna, och de
problemen måste lösas så småningom.
Vi kan ju inte, om vi ser det från svensk
sida, underteckna två konventioner, om
de inte är något så när lika i formuleringarna.
Med avseende på det europeiska handelssamarbetet
måste man tyvärr konstatera
att vårt lands näringsliv kommer
att stå inför svåra omställningsproblem.
Detta gäller inte endast företagen,
utan hela arbetsmarknaden. Den olyckliga
uppdelningen av Europa i två handelsblock
gör att industrien i vissa fall
lokaliseras efter nu rådande förhållanden,
t. ex. placeras inom EEC-området
för att komma bort från de tullsatser
som tillämpas gentemot länder utanför
detta handelsblocks gränser, men inte
medlemsstaterna sinsemellan. Men eftersom
vi nu har en bestämd önskan
att samarbete i någon form skall kunna
etableras mellan EEC och EFTA,
kan sådana industrilokaliseringar ske
på premisser som inte kommer att bestå.
Det skulle givetvis vara högeligen
önskvärt för svenska företag att läget i
fråga om europamarknaden snarast
möjligt klarnade. I det fallet vill jag
dock inte ge mig in på sådana djärva
spekulationer som herr Holmberg gjorde.
I juni 1961 avgav centerpartiledaren
Gunnar Hedlund en deklaration om
att vi för ett samarbete med EEC icke
kunde acceptera några politiska förpliktelser.
Detta följdes upp senare av
statsministern som i sitt s. k. Metall-tal
anslöt sig till liknande synpunkter. Den
uppfattningen kom också att segra i
riksdagen.
Det är kanske litet svårt att veta av
herr Holmbergs formuleringar vad han
egentligen avser, när han talar om en
psykologisk påverkan för att få en
snabb anslutning. Jag undrar om högern
svängt tillbaka till sin gamla ståndpunkt,
då man ville en politiskt villkorslös
anslutning till EEC. Nu senast
har ju högern under någon tid sagt att
man förstår helt och hållet att med
den politiska inriktning EEC har kunde
Sverige inte få en direkt anslutning.
Det är väl helt naturligt, herr Holmberg,
att när det marknadspolitiska utspelet
sker från Oslo, Köpenhamn och
London bör man genast observera vad
det är för tre länder dessa städer representerar.
Det är NATO-länder alla
tre. Det är en av de väsentliga skillnaderna
att Sverige inte tillhör NATO och
efter vad jag vet inte heller vill bli medlem
av NATO. Därvidlag intar vi samma
ståndpunkt som tidigare. För centerns
del är det fullt klart att vi inte
kommer att förorda en politiskt villkorslös
anslutning till EEC, även om
vi på alla sätt önskar att få till stånd
någon form av samarbete. Det är inte
så enkelt att vi bara kan förklara att
Sverige vill anslutas och sedan diskutera
formerna. Vi kan redan i dag åtminstone
ange vår principiella uppfattning
om i vilka former vi kan tänka oss
att ansluta oss till EEC, eller helst kanske
till någon annan form av europeiskt
handelssamarbete.
Det uppstår även vissa andra svårigheter
på det internationella området
för vårt näringsliv. Det är allvarligt
om den svenska exportindustrien kommer
att få arbeta med ett alltför högt
kostnadsläge och därmed inte får tillräckligt
stark konkurrenskraft. Av sådana
skäl kan det vara tänkbart alt
svenska industrier flyttar över stora
delar av sin tillverkning till andra länder.
Sverige är visserligen berett att
Onsdagen den 23 mars 1960 fm.
Nr 12
19
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
delta i internationellt samarbete, men
vi måste också inom vårt land tänka
på vår egen fortsatta existens och fiira
en sådan politik att vårt näringsliv kan
bestå och fortsätta att utvecklas och
därmed ge utkomst åt svenska arbetare
och svenska företagare.
Jag skall inte yttra mig om det nordiska
samarbetet, ty jag vet att en representant
för mitt parti kommer att
behandla den saken senare.
.lag understryker starkt vad herr
Holmberg sade om den internationella
försörjningen med livsmedel. Jag skall
inte ta upp den saken ytterligare till
debatt. Det kommer att bli intensiva
diskussioner om detta när vi skall besluta
om hur den svenska jordbrukspolitiken
skall inriktas för framtiden.
Men jag betonar redan nu att jag helt
instämmer i herr Holmbergs ord om
den internationella livsmedelsförsörjningen.
Jag vill när man nu så mycket
förlitar sig på Amerikas Förenta stater
tillägga att det är inte så stora överskott
som finns där. Det finns ungefär
ett års veteöverskott och två års majsöverskott.
Men vi skall inte glömma att
befolkningen ökar inte endast i Indien,
Kina och Sydamerika, utan den ökar
också mycket starkt i Amerikas Förenta
stater, där man har en befolkningsökning
med ungefär 3 miljoner om året.
Om tio år finns det 30 miljoner fler
amerikaner som skall ha livsmedel. Befolkningsökningen
kommer säkerligen
att klämma åt också för Förenta staterna
såväl som för andra länder, t. ex.
Sovjetunionen som också ökar befolkningen
med 3 miljoner om året, att kunna
få fram tillräckligt med livsmedel.
Det är inte säkert att deras resurser
kommer att kunna anlitas så mycket för
att klara de jättelika problem som ligger
framför oss på detta område.
I övrigt, herr talman, har jag inte något
att anmärka mot regeringsdeklarationen.
Jag har betygat tidigare att den
svenska utrikespolitiken kännetecknas
av stor enighet mellan partierna. Det är
min förhoppning att den kommer att
fortsätta i samma goda samarbetsanda.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! I den förhoppning med
vilken herr Bengtson avslutade sitt anförande
— förhoppningen om att enigheten
inom Sverige om utrikespolitiken
skall bestå — kan vi väl alla helhjärtat
instämma. Ingenting har ju heller inträffat
under den hittillsvarande delen
av denna utrikespolitiska debatt som inger
några farhågor för att så inte skall
bli fallet.
Det fanns åtskilliga ting i herr Bengtsons
anförande som jag tycker skulle
vara värda att understryka. Jag är speciellt
tacksam mot herr Bengtson för
att han lämnade en så utförlig och på
sakkunskap grundad redogörelse för
hur samarbetet i FN mellan de nordiska
delegationerna går till. Mot bakgrunden
av ovederhäftiga skriverier tror
jag den deklarationen var mycket välgörande.
Jag tyckte också att det under
Nordiska rådets möte i Köpenhamn var
utomordentligt välgörande att lyssna till
den norske utrikesministerns förklaring,
som gick ungefärligen i samma
riktning som den deklaration herr
Bengtson här har fört fram.
Det fanns också andra ting i herr
Bengtsons anförande som vi har anledning
att notera med tillfredsställelse,
men jag skall inte uppehålla mig längre
vid de ting om vilka vi är helt överens.
Det var väl i syfte att ta upp åtminstone
några stridsämnen som herr Holmberg
berörde livsmedels- och jordbrukspolitiken
i samband med den utrikespolitiska
debatten. Något av samma desperata
vilja att få fram någonting om vilket
det kan råda strid och delade meningar
låg väl bakom herr Lundströms
omnämnande av det finska valet och
dess konsekvenser för regeringsbildningen.
Det kan vara frestande att göra den
50
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
utrikespolitiska debatten till en författningspolitisk
debatt, och folkpartiets
talesman anser kanske att det skulle stimulera
det utrikespolitiska intresset.
Jag vill i förbigående fästa herr Lundströms
uppmärksamhet på att ingenting
torde vara riskablare för honom och
hans parti än att hänvisa till de finska
valen. Hade Finland haft min tvåstegskammare,
hade nämligen redan 1964
års valutslag rubbat den då sittande regeringen.
Valkampanjen i Finland rörde
sig då uteslutande om rikspolitiken,
men regeringens nederlag 1964 hade inte
någon som helst rikspolitisk effekt
— effekten kom nu, två år senare.
Jag börjar mer och mer förstå att
folkpartiets strävan är att försöka hindra
en utlösning så länge som möjligt.
Mitt förslag innebär att väljaren har
möjlighet att påverka regeringens sammansättning
snabbare än enligt de förslag
som kommit fram från folkpartiet.
— Det var som sagt herr Lundström
som tyckte att debatten behövde piggas
upp med detta författningspolitiska inslag,
och ingenting är mig kärare än att
få diskutera en av mina käpphästar.
Det var väl delvis av samma skäl —
för att stimulera debatten — som herr
Holmberg uppehöll sig så länge vid
livsmedels- och jordbrukspolitiken. Jag
skall inte ge mig in på den — vi får tillfälle
att återkomma många gånger —
men jag tror han lämnar en vilseledande
information om han gör gällande att
det förslag som för närvarande diskuteras
inom regeringen och den sittande
utredningen syftar till en ödeläggelse
av det svenska jordbruket. Det syftar
icke till någonting annat än att bevara
så mycket som möjligt av det svenska
jordbruket i ett skärpt konkurrensläge,
så att jordbruket under så gynnsamma
och rationella förhållanden som möjligt
skall kunna producera de livsmedel
som behövs.
Jag undrar hur herr Holmberg med
sitt jordbrukspolitiska resonemang skall
klara det nordiska samarbetet. Vad skall
han svara när våra danska vänner frå
-
gar: »Varför skall ni envisas med att
under mycket kostsamma och besvärliga
och för jordbruket proletariserande
förhållanden bibehålla en stor jordbruksproduktion,
när vi har alla möjligheter
att hjälpa er genom att under
gynnsammare förhållanden producera
livsmedel, så att ni får ägna er åt sådan
produktion som ni har speciella
förutsättningar för t. ex. produktion av
industrivaror?»
I själva verket kunde vi väl vara överens
om att det inte är någon fördel för
den svenske jordbrukaren att tvingas
producera livsmedel under ogynnsamma
förhållanden. Så länge vi behåller
det systemet pressas jordbruket ner i en
lägre standard, både socialt och ekonomiskt
sett, än som annars skulle vara
möjlig. Det är ett väldigt offer man begär
att Sveriges jordbrukare skall ta på
sig för det internationella samarbetet
om de för export till de svältande folken
i de underutvecklade länderna skall
producera livsmedel som kan produceras
bättre och billigare på andra håll.
Den argumentationen bör vi akta oss
för att dra upp om vi verkligen vill
stödja jordbruket. Vi kan diskutera sociala
och ekonomiska motiveringar och
argument om stabilitet på den svenska
landsbygden. Men jag tror inte att vi
medvetet bör gå in för att producera
livsmedel till högre priser än annorstädes
när det går att producera livsmedlen
enklare. Världssvälten är ett
alltför allvarligt problem för att vi
skall tro oss ha möjlighet att bidra till
dess lösning på detta sätt.
Herr Lundström, och delvis även
herr Holmberg, talade om hur viktigt
det är att vi skapar en psykologisk beredskap
i händelse det skulle bli ett
närmande till EEC. I den psykologiska
beredskapen ingår emellertid att man
försöker tala om förhållandena sådana
de faktiskt är. Den analys herr Holmberg
nu gav av våra möjligheter till
samarbete på jordbrukets område var
inte något sådant bidrag.
Vad de allmänna utrikespolitiska frå -
Onsdagen den 23 mars 19(i(i fm.
Nr 12
51
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
gorna beträffar gladde det mig mycket
att herr Holmberg anslöt sig till regeringsdeklarationen
på alla väsentliga
punkter. Det gladde mig också mycket
att han anslöt sig till utrikesministerns
tal i Paasikivisamfundet i Helsingfors
för en tid sedan. När han emellertid
omedelbart därefter säger att vi bör
vara försiktiga med att ge opinionen en
föreställning om att vi stöder den ena
eller andra riktningen, kan jag omöjligen
vara med. Jag har vid de resonemang
som jag haft tillfälle att föra både
i öst och i väst konsekvent tillåtit mig
påpeka — framför allt i öst — att det
är en djup tragedi att man i Moskva
inte tar på allvar de amerikanska strävandena
att komma till en förhandlingsfred
i Vietnam. Det är av många skäl
ett misstag att inte pröva förhandlingsviljan
och fredsviljan genom att försöka
få till stånd en direkt förhandling.
När jag hade tillfälle att diskutera dessa
ting med den amerikanske utrikesministern
och vicepresidenten, skisserade
de på vilka punkter de var villiga
att slå fast ett fredsprogram. De gick
in för fria val och för att den regering
som framkommer ur dessa fria val skall
ha egen bestämmanderätt — vill den,
som de har uttryckt det, gå till Peking
eller Moskva eller till Washington
eller vara fullkomligt fri, neutral och
obunden, skall det vara dess egen sak
att avgöra det. Det tredje de slog fast
var att amerikanerna inte har något intresse
av att behålla några baser i Vietnam
sedan kriget en gång har upphört.
Jag tillät mig då att säga att detta
var livsviktigt och borde publiceras
fortsatt möjligt, ty det skulle otvivelaktigt
ha stor betydelse för hela viirldsopinionen,
om det blev klart att detta
är de amerikanska krigsmålen. Så långt
tror jag att man kan ställa sig så att
säga helt på den amerikanska sidan när
det gäller dessa ting. Men sedan gör
amerikanerna det stora misstaget att de
icke betraktar vad de kallar för vietcong
och vad andra kallar befrielsefronten
som annat än en liten samling
kuppmakare som på grund av att de
skaffat sig beväpning utifrån har möjlighet
att terrorisera Sydvietnams befolkning.
Detta är ett avgörande och
livsfarligt misstag. Vi har inom den
svenska regeringen liksom vi gjort i den
utrikespolitiska deklarationen — till
vilken tydligen också herr Holmberg
anslöt sig — försökt att säga att det på
denna punkt måste bli en annan bedömning,
om det skall finnas en möjlighet
att komma fram till förhandlingsbordet.
Det är dessa två olyckliga ting som
för närvarande förhindrar möjligheterna
att komma fram till ens förhandlingar.
Det skulle vara utomordentligt
ödesdigert, om de små folkens talesmän
inte vågade säga det åt både öst
och väst och talade om på vilka punkter
som båda två enligt vår bedömning
— som inte kan vara influerad av några
intressekonflikter ■— måste komma
att ändra sig, om det skall finnas möjligheter
att nå fram till ett resultat. Vi
är små — det är riktigt, herr Holmberg
— men vi är inte så små att förnuftiga
synpunkter som vi för fram inte har genomslagskraft
och når fram till hundratals
miljoner människor inom de stora
makterna som har ett större ansvar
för vad som kommer att ske.
Både herr Lundström och herr Holmberg
ägnade sig naturligt nog i en stor
del av sina anföranden åt vad som kan
komma att hända Europa med anledning
av splittringen av den europeiska
marknaden. Jag anser att det även här
är alldeles nödvändigt att man, om det
skall byggas upp en psykologisk beredskap
för en oväntad eller dramatisk utveckling
på fronten, verkligen talar om
för människorna hur det faktiska läget
är. Till cn sådan skildring av hur det
faktiska läget är hör inte, herr Holmberg
och herr Lundström, att t. ex. ge
en vilseledande skildring av den svenska
regeringens inställning 1961. Det
skulle vara mycket nyttigt om båda herrarna
och över huvud taget så många
som möjligt någon gång läste mitt Me
-
52
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
tall-tal från 1961 — som återigen åberopats
av herr Holmberg. När jag exempelvis
i medkammaren har bett mina
ärade opponenter att tala om vad det är
de opponerar sig emot och på vilka
punkter de opponerar sig mot talet, har
jag fått från en av oppositionens ledande
krafter följande mycket auktoritativa
svar: »Ja, det kan ju hända, att ordvalet
inte är så tokigt, men du lät så illa
när du talade i radio.»
Jag har många gånger i kammaren
sagt att jag inte är någon vältalare i
den meningen att det låter särskilt ljuvligt
att höra på mig, men det finns ju
många som har samma lyte, och vi får
ändå stå ut med att lyssna, och inte lyssna
till precis hur det låter utan till
vad som verkligen sägs.
Jag har tillåtit mig, herr talman, att
förut läsa upp några ord av det som jag
sade i mitt Metalltal. Inför dagens nya
angrepp tillåter jag mig att läsa upp
några ord igen. Det lyder så här:
»Det är vår förhoppning» — nu råkade
jag skrika till så att någon kanske
blev oroad igen, men det var inte meningen;
nerverna är så i dallring på
oppositionskanten att man aldrig vet
när man inger skräck och fasa och när
man inger förhoppningar — »att förhandlingar
nu kommer i gång för att
utröna möjligheterna att nå fram till
positiva mål som vi klart och konsekvent
eftersträvat, att upphäva den ekonomiska
splittringen och skapa en västeuropeisk
stormarknad. Det finns ingen
anledning att se med pessimism på
läget, att utbreda den föreställningen
att det skulle vara omöjligt för de neutrala
länderna att nå fram till ett tillfredsställande
ekonomiskt arrangemang
med europamarknaden. Vi står sannolikt
inför ett långt utdraget förhandlingsskede»
— på den punkten kanske
herrarna ändå ger mig rätt. »En rad
invecklade och tekniska problem kommer
upp till behandling, och slutresultatet
av dem kan icke förutses. Det gäller
för oss att lugnt och metodiskt söka
penetrera problemen ur svensk intres
-
m. m.
sesynpunkt och därmed förbereda oss
för de förestående förhandlingarna.»
Detta var den svenska regeringens inställning
1961. Vad kan det finnas för
anledning, som herr Bengtson efterlyste,
att 1966 ge den skildringen att den
svenska regeringen motvilligt och ovilligt
skulle dras in i ett förhandlingsarbete
som vi redan vid starten hälsade
med den största tillfredsställelse.
Det har sagts att vi följer direktiven
från London — när London rör på sig
börjar vi också röra på oss. Ja, herr
Holmberg, jag har i min hand den engelske
premiärministerns tal den 18 mars
1966. Jag vågar påstå att det talet är
lika positivt eller negativt som mitt Metalltal
1961. Är det någon skillnad så
är det att premiärminister Wilson är
mera kritisk, på grund av att han har
sin jordbrukspolitik att tänka på. Jag
skall be att få läsa in några satser av
det talet till kammarens protokoll för
att visa hur felaktigt det är att säga, att
nu har vi ett England som är starkt intresserat
av ett närmande, medan vi
1961 hade en svensk regering som
var utomordentligt ointresserad av ett
närmande. Engelska politiker för ju ett
annat politiskt språk än vi gör. De använder
sig av liknelser — det gör som
bekant aldrig vi, tv då uppstår det missförstånd.
Premiärminister Wilson säger
bl. a.:
»Om vinden vore förmånlig skulle
United Kingdom förhandla sig in i gemensamma
marknaden med högburet
huvud och ej krypande, och man skulle
inträda om villkoren bleve de rätta. Sådana
villkor kräves, att det skall stå landet
fritt att fortsätta köpa livsmedel och
råvaror på de billigaste marknaderna,
vilket man gjort i sekler.» Han talar
därefter om vad högerns förslag i det
avseendet skulle innebära: en ökning avlevnadskostnaderna
och följaktligen avlönerna
och exportpriserna, vilket skulle
tillintetgöra varje förhoppning att få
landets finanser på rätt kol. Det skulle
också innebära en total upplösning av
landets handel med samväldesländerna.
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
5.3
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, in. m.
Det skulle bli ett samarbete i Europa
som i huvudsak är av ekonomisk karaktär
och inte ett steg hän mot politisk
och senare militär integration. Labourpartiet
anser, att om de rätta villkoren
kunde uppnås skulle det vara både möjligt
och riktigt att inträda i EEC i dess
egenskap av ekonomisk gemenskap.
Däremot förkastar labour varje tanke
på en supernationell kontroll över Storbritanniens
utrikes- och försvarspolitik.
Detta är en modern edition av mitt
Metalltal 1961. Herr Holmberg har hälsat
Wilsons och labourpartiets ändrade
inställning med tillfredsställelse. Jag
hoppas att han efter studium av vad jag
verkligen har sagt kommer att säga att
det var ett utmärkt tal som statsminister
Erlander höll 1961. Jag begär inte
att han skall tycka att jag höll ett bra
tal 1966, utan jag nöjer mig med att få
ett erkännande för det år 1971, vilket
jag säkert får, om, som jag föreställer
mig, allt går normalt.
Det har sagts att man inte kan veta
hur vår beredskap är och att man borde
ha en klar deklaration från regeringens
sida. Låt mig då bara konstatera att
regeringen sade 1961 att vi är villiga att
göra vad vi kan för att motverka splittringen
i Europa. Regeringen stödde
kraftigt EFTA:s ansträngningar vid
Wien-mötet i fjol att få till stånd förhandlingar
med EEC för att åstadkomma
minskning av spänningarna och
helst ett totalt samarbete.
Vi har den regeringsdeklaration som
ligger här på bordet, och vi har det
mycket omfattande beredskapsarbete,
för vilket jag hoppas att handelsministern
senare under debatten kommer att
redogöra. Är det då att sprida en riktig
uppfattning om den svenska regeringens
inställning att skildra den som passiv,
avvaktande vindar från London och
utan egen vilja att handla? Vi har verkligen
klargjort vår inställning på alla
dessa punkter, så att det inte borde vara
nödvändigt med de missförstånd som
här framförts.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Låt mig först uttala min
tillfredsställelse över statsministerns
upplysning att regeringen har sagt ifrån
både till öst och väst i Vietnam-konflikten.
Jag hade inte reda på detta, och
jag förmodar att det var fler än jag
som inte hade det. Därför är meddelandet
att hälsa med tillfredsställelse.
Jag vet mig inte ha sagt någonting
om regeringens inställning 1961 eller
1962 — det måste vara något missförstånd
som har uppstått. Men jag har uttalat
mig om den upplysningsverksamhet
som jag ansåg vara nödvändig inför
en kommande anslutning. Jag hoppas
att den villervalla — ty det var det
nog i viss mån — som uppstod när frågan
om EEC-anslutning förra gången
var aktuell inte skall behöva upprepas.
Utredningsmaskineriet var då inte tillräckligt
förberett, och inte heller medborgarna.
Okunnigheten var stor, och
utlandsinformationen såvitt jag förstår
ganska dålig eller obefintlig.
Det sista är inte minst väsentligt. Jag
har här frågat om det förekommer någon
planläggning på detta avsnitt, alltså
i fråga om den svenska upplysningsverksamheten
i in- och utlandet, och på
vilket sätt den sker. Oppositionen är
helt utestängd från att följa med dessa
förberedelser, vilket jag finner beklagligt.
Det är ju ett gemensamt intresse
att informationen blir tillfredsställande,
tv detta är en sak som inte bara angår
regeringen, eventuellt vissa delar av näringslivet,
utan hela folket. Möjlighet
till en utförlig information är därför
utomordentligt väsentlig.
Om någon vecka skall vi ha en debatt
om u-landshjälpen. Det var detta skäl
som föranledde mig att i dag helt avstå
från att ta upp någon av de frågor som
rör t. ex. svälten i världen. Men när
vi har en debatt som berör handelspolitiska
frågor, har man naturligtvis anledning
att ställa spörsmålet om regeringen
verkligen har gjort något för att
stimulera u-länderna att öka sin han
-
54
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
del med oss och de industrialiserade
staterna. För att kunna driva handel
måste man också själv ha något att
sälja. Det är därför väsentligt att söka
ge en stimulans för u-länderna att få
till stånd industrier som kan bli grunden
för en livligare handel. Här kan den
svenska regeringen göra åtskilligt när
det gäller svenska företags möjligheter
till investeringar i u-länder. Vi har tidigare
flera gånger diskuterat problem
som rör de politiska riskerna. Men det
finns också andra intressanta avsnitt,
där jag föreställer mig att det borde
vara möjligt att göra något och stimulera
u-ländernas utrikeshandel, alltså
inte bara genom att sänka tullen på
kaffe och vissa andra kolonialvaror
utan även på ett mera direkt sätt.
När jag hörde herr statsministern
tala om tvåkammarsystemet och de
finska valen så rann mig i tankarna den
replik som Charles Lindleys fru en
gång gav sin man: »Inga förklaringar,
Charles, det gör bara saken värre.»
Jag förmodar att statsministern inte
— vilket egentligen borde vara naturligt
efter den förklaring som han nyss
gav — avser att ge sig ut på någon missionsturné
till de nordiska länderna för
att övertyga dem om värdet av en tvåstegskammare.
Skulle någon sådan tanke
föreligga, tror jag att statsministern
kommer ganska tomhänt hem.
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Statsministern inledde
med att avvisa en diskussion om livsmedelsförsörjningen
och jordbrukspolitiken.
Jag kan mycket väl förstå detta
eftersom varken regeringen eller jordbruksutredningen
verkligen har funderat
igenom hur vår svenska jordbrukspolitik
och livsmedelspolitik påverkas
av de internationella förhållandena. Man
har sett jordbruksfrågorna och livsmedelspolitiken
från de nationella utgångspunkterna,
vilket man naturligtvis alltid
gör först. Men jag har i dag velat
bredda diskussionen och framfört en
m. m.
del internationella aspekter på detta
ämne.
Jag påstod att vi i dag inte vet hur
förmånligt vi i framtiden får tillfälle
att köpa livsmedel på världsmarknaden,
och att vi inte ens vet med säkerhet
om vi över huvud taget får köpa.
Mot bakgrunden av det svältläge för den
största delen av jordens befolkning som
ändå föreligger måste vi söka bedöma
om inte vår jordbrukspolitik, våra möjligheter
och vår rätt att förvärva livsmedel
i framtiden kommer att påverkas
härav.
Är det på det sättet att jordbruksutredningen
icke är färdig, enligt vad
statsministern uppgav, då frågar man
sig varför regeringen kastar ut detta ämne
till debatt på det ofullgångna och
ofullständiga sätt som man gjorde föregående
vecka. Var det bara en allmän
propagandagest för att försöka vinna
en tillfällig framgång, kanske, som man
trodde hos konsumenterna, eller vad var
det egentligen som låg bakom?
Statsministern kom sedan in på frågan
om opinionsbildningen och riktade
den anmärkningen mot mig att vad
jag sade rörande opinionsbildningen
och om regeringens uttalande i bland
annat Vietnam-frågan inte gick ihop. Nu
refererade emellertid statsministern privata
samtal som han haft vid sitt besök
i Amerika. Vad som där sades är
i och för sig intressant. Men vad vi,
vanliga människor, ändå måste bygga
våra slutsatser på är de officiella uttalanden
som regeringsledamöter gör.
Dessa officiella uttalanden finns återgivna
i den av regeringen nu utgivna
tryckta boken som vi fick häromdagen.
Där återfinns de patetiska officiella
ställningstaganden från regeringens sida
som kan vilseleda opinionen och
som jag kritiserade.
Statsministern kom också in på vad
han skulle ha sagt i Metalltalet för några
år sedan. Jag försäkrar att jag inte
ställer mig upp här i första kammaren
och refererar till detta tal om jag inte
hade läst igenom och studerat det på
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, n;. ni.
nytt. Jag är medveten om att statsministerns
tal in an ga gånger är mångtydiga.
Låt mig få referera en sak som
jag tyckte klart avspeglade den negativism
som fanns 1961 hos statsministern.
Han sade då att det »finns andra bestämmelser
i Rom-fördraget som utan att
på samma direkta sätt beröra utrikespolitiken
innebär att deltagarländerna
uppger sin suveränitet till överstatliga
organ som styrs med majoritetsbeslut.
Det gäller sådana frågor som den ekonomiska
politiken, socialpolitiken, skattepolitiken,
arbetsmarknadspolitiken,
jordbrukspolitiken, kapitalrörelserna,
tullarna etc.»
Genom denna uppräkning bar statsministern
fört undan just de praktiska
frågor, som vi måste finna en lösning
gemensamt med EEC.
Jag skulle kunna tänka mig göra tankeexperimentet,
att Europa-frågan legat
i händerna på en politiker med herr
Erlanders intresse för frågans lösning
sådant som det tidigare har tagit sig uttryck.
Hade det då funnits någon Gemensam
marknad? Hade det över huvud
taget funnits något Rom-fördrag?
Jag tror att det enda som man med
säkerhet kan säga är att handelsminister
Lange med nogsamhet följt utvecklingen.
Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det har inte rått några
delade meningar om vad som står i regeringsdeklarationen,
men man kan naturligtvis
utsträcka debatten ytterligare
och börja granska vad som egentligen
borde ha stått i deklarationen, men
som nu inte finns där.
Man kan då konstatera att i utrikesdebatternas
regeringsdeklarationer har
under åtskilliga år ett av de mycket
stora världsproblemen tagits upp, nämligen
avrustningen och andra med
fredssträvandena sammanhängande frågor.
Däremot har man inte tagit upp
det därefter absolut största problemet,
den för oss i Sverige så enkla, men för
största delen av världens befolkning så
ytterst brännande frågan: Hur skall
vi få något att äta?
Jag säger inte detta som något klander,
men eftersom debatten har börjat
röra sig även om den betydelsefulla saken,
måste jag säga, att jag nog tyckte
att statsministerns ord i det fallet var
både en smula verklighetsfrämmande
och kortsiktiga. Världens livsmedelsförsörjning
kan inte ses på det sätt, som
statsministern nu gör. Jag har tidigare
nämnt befolkningsökningen i ett par
länder. Jag kan tillägga, att det på hela
jorden finns ungefär 3,3 miljarder människor
och att man kan räkna med att
det vid sekelskiftet skall finnas över 6
miljarder. Det finns ingen som helst
förutsättning att skaffa mat till denna
befolkning med nuvarande resurser.
Därför kan man inte säga, att svenskt
jordbruk har sådana klimatiska förutsättningar
att det inte skall bedrivas
jordbruk i Sverige. Vi kommer, herr
statsminister, att få ta i anspråk både
de svenska arealerna och sådana arealer,
som är betydligt sämre än de svenska,
om vi tillnärmelsevis skall kunna
klara världens livsmedelsförsörjning.
Det går mycket lätt att avfärda hela
frågan med att säga, att Sverige är ett så
litet land. Ja, Sverige är ett litet land i
så gott som alla avseenden — här lever
bara 7,5 miljoner människor, och vi är
stora endast i fråga om skeppsbyggnad
m. m. Men vi försöker i alla fall göra något
för lösningen av internationella
problem.
När det nu talas så mycket om statsministerns
partivän i England premiärminister
Harold Wilson vore det skäl
i att be herr Erlander ta ett samtal med
Mr. Wilson om jordbruk. Det skulle vara
värdefullt, om man i Sverige något
beaktade hur de engelska jordbruksproblemen
behandlas.
Frågan om hur vi skall göra med
jordbruket i fortsättningen skall jag inte
ta upp nu, utan jag ser problemet just
nu ur internationella synpunkter. I det
sammanhanget måste jag konstatera, att
56
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
visserligen har Danmark, som statsministern
talade om, naturligtvis ett mycket
förnämligt jordbruk — Danmark
och Holland har de största hektarskördarna
i världen — men det är inte så
många år sedan som svenskt jordbruk
låg på tredje plats i världen i fråga om
arealskördar. Sedan har det emellertid
talats så oerhört mycket om strukturrationalisering,
att man här i landet
glömt bort att syssla med det mera intensiva
jordbruket, och därför har vi
halkat tillbaka ganska långt.
Regeringen är inte alldeles utan skuld
till att det har gått på detta sätt. Säkerligen
kommer vi att behöva ett svenskt
jordbruk, och det är ingen uppoffring
av svenska jordbrukare att odla här. Det
kan emellertid tänkas att det i en kritisk
situation i fråga om livsmedelstillförsel
blir andra, som får uppoffra sig, i
fall vi inte ser till att det finns ett någorlunda
väl utbyggt svenskt jordbruk,
som kan förse vårt land med livsmedel.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Jag skall inte hindra
andra talare att komma fram i denna
debatt. Det vore annars ganska frestande
efter dessa repliker från de ärade
talarna att säga en hel del, men jag skall
nöja mig med mycket knapphändiga
repliker.
För det första, herr Holmberg, är
det ju alldeles fel att påstå att inte
jordbruksutredningen har behandlat
dessa frågor. Jag kan ju inte begära att
herr Holmberg skall läsa allting som
kommer ut av trycket, men i herr Netzéns
anförande, som gavs stor publicitet,
säges: »Vi ägnar i vårt betänkande
stort utrymme åt denna mänsklighetens
kanske största ödesfråga» — det gäller
alltså världssvälten. »Vår uppgift
har emellertid inte varit att överväga
och föreslå lösningar av denna fråga,
som varken Förenta Nationerna eller
stormakterna har förmått att komma till
rätta med. Vi har haft att bedöma den
svenska jordbrukspolitiken mot bakgrunden
av världsmarknadssituationen
som den faktiskt ter sig i dag från
svenk horisont.»
Jag skall inte fortsätta uppläsningen,
men det är alldeles uppenbart att det beror
på en felinformation när det görs
gällande att inte jordbruksutredningen
skulle ha försökt skaffa sig en uppfattning
om världsmarknadssituationen på
jordbruksområdet.
Det andra som jag vill säga beträffande
den något improviserade jordbruksdebatt,
som här har kommit upp,
är att den förs precis som om det varit
meningen att vi skulle avfolka vårt
jordbruk totalt. Vad som händer är,
som jag tillät mig säga, att man försöker
skapa så rationella förhållanden som
möjligt för produktionen av livsmedel.
Där kan man alltså diskutera om SO
procent av livsmedelsförsörjningen
skall täckas av oss själva eller om det
skall vara någon högre procentsats. Det
rör sig hela tiden om relativt små variationer.
Man behöver verkligen inte ta
till sådana brösttoner, som särskilt
herr Holmberg ansåg det nödvändigt
att göra i detta sammanhang, när man
resonerar om dessa ting.
Detta faktum hade jag kanske inte
brytt mig om att begära ordet för, ty
det får vi ju tillfälle att klara upp
många, många gånger under den kommande
tiden. Men när herr Holmberg
vidhåller en fullkomligt vilseledande
uppfattning om Metalltalets innebörd,
måste jag verkligen reagera. Alla partier
var väl överens om, herr Holmberg
— jag vet inte hur det var med
herr Holmberg själv, ty jag hörde då
ingenting från honom — att vi inte
skulle söka medlemskap i en gemensam
marknad, som arbetade på Rom-avtalets
grund. I de punkter som herr Holmberg
här läste upp ur Metalltalet, vilka just
var en polemik mot ett medlemskap på
Rom-avtalets grund, där det alltså förutsättes
en total integration på den ekonomiska
politikens område, o. s. v.,
drömde jag inte om att jag talade emot
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
.)/
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. in.
uppfattningen lios någon ledamot av
Sveriges riksdag.
Det visar sig alltså, att högerpartiets
nuvarande ledare år 1961 ansåg att vi
skulle söka medlemskap i gemensamma
marknaden på Rom-avtalets grund. Det
är en ganska intressant cfterhandsupplysning,
och då förstår jag kritiken mot
mitt Metalltal. Men vid den tidpunkten
var vi överens om att vad vi skulle kunna
göra var att söka associationsformer,
som möjliggjorde för Sverige att
bevara sin suvernänitet på alla dessa
områden. År det däremot så, att högern
år 1961 intog den ståndpunkten, att vi
skulle kräva totalt medlemskap med
uppgivande av den svenska suveräniteten,
så är det klart att vi inte är överens.
Min fråga till herr Holmberg är nu:
Har herr Holmberg den uppfattningen
att vi skall in i EEC på Rom-avtalets
grund i en situation, där Rom-avtalet på
väsentliga punkter är sönderslaget genom
Frankrikes krav att bevara ett veto?
Menar herr Holmberg och högern,
att det skulle vara en fördel att komma
tillbaka till förhandlingar om ett medlemskap
som helt står på Rom-avtalets
grund?
Säg då det, ty då får vi kanske slut på
den berömda enigheten i svensk utrikespolitik!
-
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Det verkar som om
statsministern vill provocera en splittring
när det gäller utrikespolitiken.
Situationen är ju den, herr statsminister,
att Rom-avtalet i dag har en praktiskt
annan innebörd än 1961 — vi får
kanske tillfälle att i debatten med handelsministern
återkomma till den saken.
Jag tänker bland annat på den effekt
de Gaulles obstruktion — man kan väl
uttrycka det så — haft på supernationalisten.
Vad jag ville säga med referatet
av Metalltalet var emellertid, att regeringen
1961 formulerade sin attityd
till Europa-frågan negativt. Det var inte
bara statsministern, som höll sitt berömda
Metalltal, det var också finansministern
som gjorde en del snorkiga
uttalanden om »det partiellt exklusiva
samarbetet med Europa» — som det uttrycktes
här i riksdagen — och det var
stridsskrifter från socialdemokrater som
onekligen påverkade utvecklingen.
Det var denna attityd jag ville få fastlagd
för att undersöka, om regeringen i
dag hade mildrat sin inställning och
med hänsyn till utvecklingen inom EEC
och EFTA — bland annat i England,
Norge, Danmark och Österrike — nu
var villig till en större och positiv aktivitet.
Men någon sådan aktivitet har
icke visat sig framkomma i dagens utrikespolitiska
deklaration.
Låt mig säga ytterligare en sak om
jordbruksfrågan. Statsministern yttrade
att jag kanske inte läst den utredning
som 1960 års jordbruksutredning gjort.
Nej, det har jag inte, därför att den utredningen
är varken justerad eller publicerad.
Det är ju detta som är det säregna
i offentliggörandet, att man kastar
fram denna fråga till offentlig debatt
utan att presentera hela materialet för
svenska folket.
I det läget har jag fört in den ömtåliga
frågan om hur världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter i framtiden
kan gestalta sig. Ur utrikespolitisk
synpunkt är naturligtvis det spörsmålet
intressant. Jag känner mig inte imponerad
av statsministerns inhämtade
upplysning, att herr Netzén sagt att man
hedömt läget med utgångspunkt från
världsmarknadssituationen sådan den
faktiskt i dag ter sig — det intressanta
är ju hur den ter sig i morgon, eftersom
jordbrukspolitikens omläggning är
en långsiktig fråga.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Jag sade uttryckligen i
mitt anförande, att jag ju inte kan begära
att herr Holmberg skall ha läst
jordbruksutredningens betänkande. Jag
58
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
kunde ha tillagt, precis som herr Holmberg
gjorde: Det var bl. a. av det skälet
att betänkandet inte finns — detta är ju
eu fullgod anledning att inte ha läst
det!
Men vad jag framhöll var att om man
angriper det här berömda utspelet bör
man nog läsa vad som sägs. I detta berömda
utspel ingick landshövding Netzéns
tal — refererat i alla tidningar -—-där han betonar att det är oriktigt när
man säger, såsom herr Holmberg gjorde,
att inte stort utrymme har ägnats åt
svälten i världen. Jag skulle kunna
fortsätta med att läsa upp vad som sades,
men om herr Holmberg lovar att
själv studera det tillgängliga referatet
slipper jag att ta upp tiden med det.
Då Netzén tar upp en rad av de frågor,
som herr Holmberg här ställt, tycker
jag att det inte är riktigt lämpligt att
man här i kammaren säger att alla dessa
frågor »icke är behandlade». Utredningens
ordförande har ju inför offentligheten
förklarat att de är behandlade.
Sedan kröp herr Holmberg försiktigt
ur den position som han intog genom
kritiken mot Metalltalet. Jag vill absolut
inte ha någon strid på den punkten. Jag
var så långt borta från tanken på strid,
att jag inte kunde drömma om att högerns
ledare skulle angripa de delar av
.Metalltalet där jag kritiserade medlemsanslutningen
till EEC på Rom-avtalets
grund. Jag drömde inte om detta förrän
herr Holmberg själv tog upp just
den aspekten. Då sade jag: jaså, är det
detta som är meningen med kritiken?
Det är första gången den saken kommer
fram. Är det detta man syftar på, att jag
deklarerade samma mening som jag
trodde alla var överens om, nämligen
att vi inte kunde ansöka om fullt medlemskap
på Rom-avtalets grund?
Det var mycket intressant att få fastslaget,
att detta alltså var högerns bedömning
år 1961. Det är riktigt att man
föreslog ansökan om medlemskap både
från högerns och folkpartiets sida, men
man förklarade samtidigt att denna ansökan
inte avsåg någonting annat än att
m. m.
få utrönt på vilka villkor man hade
möjligheter att komma med i organisationen.
När vi frågade dessa partier vilka
villkor som skulle uppställas fick
vi svaret: På Rom-avtalets nuvarande
grund kan vi inte ansluta oss! Om detta
trodde jag ända till i dag att det rådde
fullständig enighet år 1961. Det var därför
jag tillät mig att ta upp den frågan.
Efter herr Holmbergs sista replik vet
jag inte riktigt vad han menar — det
får han väl fundera över själv.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag skall inte fortsätta
den debatt som statsministern och partiledarna
haft kring dessa frågor, men
jag tillåter mig ändå säga att med ledning
av de många diskussioner som vi
haft under åren 1961, 1962 och 1963 är
jag inte så överraskad över herr Holmbergs
deklaration i dag, att han egentligen
var beredd att acceptera Rom-avtalet
sådant det var. Det erkändes aldrig
då — det har statsministern rätt i
— men att det var en bevekelsegrund
för att begära förhandlingar om medlemskap
tyckte jag allt som oftast framskymtade.
Jag vill i stället, herr talman, börja
med att säga något om vad som inträffat
beträffande europafrågorna sedan vi
sist hade en diskussion omkring dessa
spörsmål i riksdagen.
Det är väl rätt naturligt, att innan
man tar ställning beträffande vad som
behöver göras på det handelspolitiska
området måste man bilda sig en uppfattning
i fråga om utvecklingen, framför
allt hur läget är och hur utsikterna
ter sig.
Bakgrunden till det intresse, som just
nu finns för marknadsfrågorna, får väl
i viss mån sökas i de rykten och spekulationer
som förekommit alltsedan i
höstas och som haft en betydande omfattning.
Spekulationerna och ryktena
har naturligtvis skjutit fart efter de
rapporter som ingått från Västeuropeiska
unionens sammanträde i London
Onsdagen den 23 mars 196G fm.
Nr 12
59
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. in.
under föregående vecka och till vilka
flera talare i dag har hänvisat.
Låt mig emellertid först inskjuta att
man har skäl att ta alla dessa rykten
med eu viss försiktighet. Olika läger
finns — det skall man erinra sig —
också inom gemenskapen i EEC. En
grupp önskar att Storbritannien skall
komma in i marknaden därför att man
vill skapa en motvikt mot Frankrike.
Det är De fem som önskar det. Men det
finns också den rakt motsatta ståndpunkten,
som innebär att man önskar
få med Storbritannien därför att man
vill ha en motvikt mot Tyskland. Detta
har genom olika samtal, som jag har
haft, blivit ganska klart för mig.
Man kan misstänka att detta läge inom
EEC har begagnats skickligt av den
effektiva propagandaapparat som Europafederalisterna
har till sin disposition.
I varje fall har det förklarats, att åtskilligt
av vad som förekommer t. o. in.
i engelsk press i dessa frågor inte kan
härledas från London utan har en helt
annan källa. Av den anledningen tror
jag att man bör vara försiktig i sina
förutsägelser. Jag skulle vilja säga att
varje vindilning, som kommer stråna
att vaja på Londons gräsmattor, varje
fläkt som sveper fram genom platanernas
löv i Paris nog inte bör uppfattas
som stormvarning i Köpenhamn eller
leda till risk för lätt kuling i Sverige.
Herr Holmberg torde nog göra klokt i,
också han, att i detta sammanhang
hålla huvudet en smula kallt. Förhållandet
mellan England och EFTA å ena
sidan och EEC å den andra angår ju
minst två parter — egentligen flera, ty
när det gäller EEC vet vi att det alltjämt
inte finns en entydig uppfattning.
Låt mig här säga något om vad som
hände i Luxemburg de sista dagarna i
januari, då Frankrike återtog stolen i
EEC:s ministerråd. Man ansträngde sig
för att uppnå en kompromiss, det är
riktigt. Den första och för oss i detta
sammanhang kanske väsentliga frågan
var att meningsskiljaktigheterna ju gällde
det övernationella momentet i Rom
-
fördraget. Där hade Frankrike intagit
ståndpunkten, att detta moment skulle
bort ur fördraget. Ktt enskilt land — i
varje fall ett stort land bland De sex
— skulle kunna inlägga sitt veto mot
viktiga beslut, och till den ändan hade
Frankrike krävt att Rom-fördragets bokstav
och lydelse skulle ändras. Men De
fem motsatte sig detta. De ansåg att någon
ändring i Rom-fördraget inte borde
göras. Det övernationella momentet var
enligt deras uppfattning alltför väsentligt
och viktigt — när man nu dessutom
ganska snart stod inför tillämpningen
av momentet.
Det var i den frågan som en kompromiss
uppnåddes. Jag ber kammarens
ledamöter uppmärksamma att kompromissen
uppnåddes på det sättet att
Frankrike gav upp kravet — i varje
fall för ögonblicket — på att Rom-fördragets
lydelse skulle ändras. Däremot
har Frankrike alltjämt förklarat, att
man inte kommer att respektera överstatlighetsmomentet.
Men De fem å sin
sida har efter uppgörelsen i Luxemburg
vid ministerrådet i EEC sagt, att
de anser för sin del att hela det politiska
innehållet i Rom-fördraget skulle
äventyras, därest man i princip inte
vidhöll det överstatliga momentet sådant
det står och ingår i fördraget.
Här är alltså inte en entydig utveckling
på väg, det tycker jag nog att
herr Holmberg bör observera. Varken
han eller jag eller någon annan människa
vet i dag, vilket EEC vi kommer
att ha i morgon i detta hänseende, och
det är ju helt avgörande för den anslutningsform
och de samarbetsformer som
från svensk sida kan tänkas i förhållande
till De sex. Vi skall inte från
denna talarstol i varje fall förenkla problemställningarna
så långt för oss, att
vi i själva verket döljer en oerhört väsentlig
realitet i dagsläget.
Andra framträdande frågor under
den kris som bröt ut i slutet av juni i
EEC gäller jordbruket och allt vad därmed
sammanhänger. På en enda punkt
hade man dessförinnan nått resultat,
60
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
åtminstone preliminärt, nämligen i fråga
om spannmålspriserna. Där hade
vissa överenskommelser ingåtts, men
hela finansieringsproblemet inom den
gemensamma jordbrukspolitikens ram
är olöst, liksom alla frågorna om priser
på en rad av de jordbruksprodukter
som gemensamma marknaden producerar
och avsätter. Den här frågan är ju,
som var och en måste förstå, ytterst
svårlöst. Jag bedömer den inte som
olöslig, men att det skall gå fort att
lösa den föreställer sig få i dag.
Ingenting av vad som hänt hittills
vid det pågående ministermötet i EEC
jävar, såvitt jag kan se, mitt omdöme
på denna punkt.
Kvar står också det väsentliga problemet
om institutionerna, om sammanslagning
av kol- och stålunionens myndighet
och Euratoms myndighet med EEC,
och det är heller ingen fråga, ärade
kammarledamöter, som kan lösas i en
handvändning. Hur många ledamöter
skall kommissionen ha? Vilka uppgifter
skall den få i fortsättningen? Frankrike
menar att kommissionen i huvudsak
skall handla på direktiv av ministerrådet
och vara ett slags internationellt
sekretariat, som inte kan ta egna initiativ
i viktiga frågor och minst av allt
skall ha befogenhet att fatta beslut själv.
Sammansättningen och frågan om hur
lång tid kommissionsledamöterna skall
väljas på är spörsmål som ingår i problemkomplexet.
Jag konstaterar bara här i dag — det
är allt jag kan göra — att inte heller
den frågan är löst. Skulle jag våga mig
på en bedömning av vad som inträffade
i Luxemburg så vill jag säga, att den
akuta krisen har man — dess bättre
också ur vår synpunkt — kommit ur.
Men när som helst kan varje beslut
blockeras. Det kommer man inte ifrån.
Nog tror jag att vi ändå kan räkna
med framsteg i det interna arbetet inom
EEC även framöver, men man får nog
räkna med att den processen kommer
att gå mycket långsammare än innan
krisen utlöstes i juni. Det sammanhäng
-
m. m.
er givetvis också med att kommissionen
har betydande svårigheter att agera.
Hur man i Frankrike tolkar vad som
skedde vid Västeuropeiska unionens
möte i London i förra veckan kan ju
också vara intressant att här redovisa.
Man säger mer eller mindre öppet, att
det egentligen inte var någonting nytt
som inträffade. Det kan ha sitt intresse
att jämföra vad som skrevs också i
svenska tidningar med de uttalanden
som gjordes på officiellt håll i Paris.
Reflektionerna överlåter jag åt kammarens
ledamöter. Jag vill bara erinra
om att de Gaulle i sin presskonferens
sagt, att i princip är England välkommet
i Gemenskapen och att den franske
utrikesministern Couve de Murville vid
flerfaldiga tillfällen framhållit samma
sak. Det har också uttalats att man var
beredd, för all del, att ta emot engelsmännen.
Men jag ber kammarens ledamöter
att observera vad som understryks
i dessa uttalanden gång efter annan,
att man var beredd att ta emot
engelsmännen endast under förutsättning
att England godtar Rom-fördragets
bestämmelser.
Vi har nyss haft en debatt om de engelska
reservationerna på den punkten.
Har vi verkligen, ärade kammarledamöter,
stor anledning att anse att vi inom
en nära framtid står inför vad vi alla
önskar och vad som alltid varit det syfte
med EFTA, som vi själva vid varje
tillfälle betonat, nämligen att åstadkomma
en enhetlig marknad i Europa.
Står vi där i dag? Varför vill man bibringa
svenska folket den uppfattningen?
Den frågan kan man verkligen
ställa.
Nej, man får nog därför dra den slutsatsen
i stället, att det återstår många
beslut att fatta inom EEC, och bl. a. av
den anledningen, men också med hänsyn
till den franska inställningen, kan
man inte räkna med en tidig förhandlingsomgång.
Den ena förhandlingsparten
är inte färdig ännu.
Till vad statsministern sade skulle jag
ändå vilja foga några ord om hur man
Onsdagen ilen 23 mars 1966 fm.
Nr 12
fil
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
bedömer denna fråga från Londons horisont.
Jag erkänner gärna — och det har
varit uppenbart för alla — att den
engelska opinionen orienterat sig i
klart positiv riktning. Man anser att
England i någon form bör komma med
i Gemensamma marknaden ocli i det
europeiska samarbetet. Jag tror att pressen
rätt väl avspeglar opinionen i principfrågan
också inom det engelska parlamentet,
men jag vill inte ens här dra
den slutsatsen, att ett utspel skulle vara
omedelbart förestående. Det är alltjämt
fråga om en princip, som även den
föregående regeringen hade stöd för i
parlamentet när förhandlingarna i
Bryssel pågick från 1961 och fram till
januari 1963, så dess värre är det inte
mycket nvtt i den omständigheten heller.
De flesta i England vill komma till något
slags lösning av det europeiska
marknadsproblemet. Jag vill nämna
som ett exempel, att den engelska arbetarregeringen
i fjol var med om att
ta initiativ till ett nytt utspel på detta
område just från EFTA:s sida. Man önskar
fullfölja det, och det är kanske inte
så överraskande. Men man anser inte
ens med de begränsade kontakter och
det eventuella samförstånd man skulle
kunna nå fram till, att frågan är riktigt
mogen — inte på grund av förhållandena
inom EFTA, men med hänsyn till
att EEC anser sig ha så många andra
och för marknaden angelägna frågor
att först lösa.
Man bör också observera att England
uttryckligen vidhåller alla villkor som
framfördes i Bryssel 1961 och 1962.
Några av de förutsättningar som angavs
vid den förutvarande labourledaren
Gaitskells besök i Bryssel sommaren
1962 tror man nu inte utgör riktigt samma
svårighet, men man har för säkerhets
skull upprepat även de villkoren.
Statsministern har läst in åtminstone
en passus i kammarens protokoll av det
valtal som Harold Wilson har hållit. Jag
skulle vilja peka på ytterligare en sak.
När lian ställdes inför frågan — det var
för resten före den 18 mars — hur det
skulle vara möjligt för Storbritannien
att komma in i EEC, sade han att man
inte kunde uppge subventionssystemet
för det engelska jordbruket, men han
tilläde — kanske skämtsamt — att det
kanske fanns en viss möjlighet för EEC
att i stället ansluta sig till (let engelska
systemet.
Finansminister Callaghan har nyligen
gjort ett uttalande som också är värt att
observeras: »Vi tigger oss inte in i
marknaden.»
Ur det tal som statsministern hänvisade
till vill jag anföra bara ett litet
avsnitt, som jag tror kan vara värt att vi
får in i kammarprotokollet. Wilson sade
att labour var berett till kontakter
och till diskussion genom lämplig kanal
för erforderliga sonderingar om
de villkor som Storbritannien skulle
kunna acceptera. Vad man på brittisk
sida på sistone erfarit från franskt håll
vore att Storbritannien en dag kunde
se fram mot inträde i den gemensamma
marknaden. Detta är ett citat:
». .. en dag kunde se fram mot ett inträde
i den gemensamma marknaden.»
Det betraktade premiärministern i
England som uppmuntrande. Men samtidigt
hade det tillagts — och det hade
han också observerat — att Storbritannien
måste inträda utan reservationer
— »rent naket», för att citera en kommentar
som Wilson gjorde i sammanhanget.
Det behövdes därför enligt
hans mening åtskilliga sonderingar och
åsiktsutbyten för att komma till närmare
klarhet. Det avsåg labour kanske
att intensifiera, och det skulle i så fall
ske tillsammans med Storbritanniens
EFTA-partner och inte bakom deras
rygg. Om de brittiska intressena efter
sådana sonderingar visade sig kunna
tillgodoses, var man beredd att ta steget.
Harold Wilson har emellertid också
uttalat sig på ett sätt, som gör att man
kan konstatera att han är medveten om
att Englands inträde i den gemensamma
62
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
marknaden ekonomiskt sett är en sak
på gott och ont för England. Därest
England får acceptera den gemensamma
marknadens jordbrukspolitik, när
den en gång kommer att bli färdig, måste
man omedelbart bereda sig på väsentliga
höjningar av livsmedelspriserna.
Man kan befara — i varje fall gör
labourregeringen det — att det kommer
att medföra en stark press på levnadskostnaderna
och leda till kompensationskrav
från arbetarna. Harold
Wilson är medveten om att den engelska
ekonomien inte är så god att man
i dagens läge skulle tåla de påfrestningar
på pundet som det skulle medföra.
Jag tror att slutsatsen ger sig ganska
lätt, herr talman! Inte heller om vi betraktar
frågan från den andra huvudpartens
synpunkt kan vi säga att vi
står inför en snar förhandling. Detta
kan vi beklaga hur mycket vi vill, men
vi måste ta hänsyn till det faktiska läge
som föreligger.
.lag vill inte utesluta — det kanske
kan vara någon tröst för herr Holmberg
åtminstone tills vidare — att utvecklingen
kan komma att gå fortare om det
blir ett regeringsskifte i England. Men
de ekonomiska svårigheter som jag nyss
talat om kommer ju inte någon regering
ifrån, den må vara konservativ eller
en arbetarregering. Därför kommer
de svårigheterna säkerligen att fördröja
utvecklingen på detta område.
Som jag sade nyss kan vi beklaga det
— jag gör det ur många synpunkter —
men vi måste bygga vårt handelspolitiska
program inte på spekulationer, utan
på fakta; det tror jag vi aldrig kan nog
kraftigt understryka.
Herr Holmberg ansåg att den svenska
regeringen varit alltför passiv när det
gällde förhållandet till EEC. Ja, jag
bar redan visat att min bedömning av
läget — som jag tror är rätt väl grundad
på fakta, vilka jag därjämte ibland
kunnat inhämta på ort och ställe —
kanske är en annan än den som inte
har tillgång till detta material kan nå
fram till. Men jag tror ändå inte att herr
m. m.
Holmberg kan säga att vi varit inaktiva.
Han gick till och med så långt — om
jag hörde honom rätt — att han sade
att vi inte ens vet regeringens viljeinriktning
och att man inte sett något uttryck
för den. Men herr Holmberg kan
väl inte ha glömt EFTA:s huvudsyfte,
som jag redan här betonat — ett huvudsyfte
som understrukits, det kan sägas
utan överdrift, i nästan varje debatt
som hållits här i riksdagen och som
kommit till uttryck så sent som i ett
särskilt beslut vid Wienmötet i fjol om
ett nytt utspel från EFTA:s sida. Bakom
detta stod också i hög grad den svenska
regeringen.
Jag anser därför att herr Holmberg
inte kan ha någon grund för att klaga på
regeringens aktivitet på detta område.
Jag behöver förresten bara hänvisa
herr Holmberg till vad som säges i regeringsdeklarationen
på sid. 18. Att
han inte känner till en del av dessa
ting och kanske inte förstår allt, som
utspelar sig på den europeiska scenen,
kan jag begripa. Jag har svårare att förstå
att han inte ordentligt läser regeringsdeklarationen
— det har han uppenbarligen
inte gjort — men jag hänvisar
honom till stycket på sid. 18, som
jag väl inte själv behöver igen läsa in
i kammarens protokoll.
Herr Holmberg har också tagit upp
frågan — och gjort det i form av en anklagelse
mot regeringen för försummelse
— huruvida vi tagit tillräcklig hänsyn
till de internationella sammanhang(n
och synpunkterna när vi resonerade
om jordbrukspolitiken. Herr Erlander
var inne på detta, och jag skall också
tillåta mig en reflexion.
Det har, herr Holmberg, inom EEC
hälsats med största tillfredsställelse, att
den svenska regeringen överväger en
viss omorientering av vår jordbrukspolitik.
Detta har till och med under den
allra sista tiden anförts som ett argument
för en uppgörelse mellan oss och
EFTA — vilket kan vara anledning till
att ge oss en tankeställare.
Vad beträffar övriga talare i den hit -
Jnsdagen den 23 mars 1900 fm.
Nr 12
(ill
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, ni. m.
lillsvarande debatten vill jag bara uppehålla
mig vid något som herr Lundström
sade. Herr Lundström klagade
ganska mycket över att vi inte upprätthöll
ordentlig beredskap på detta område.
Det kanske var någon annan talare
också, som var inne på frågan, huruvida
beredskapen var lika hög som under
åren 1901 fram till 1903, då England låg
i förhandlingar.
Jag kan med gott samvete säga, att
vår beredskap i detta hänseende inte
lämnar — såvitt jag kan finna — något
i övrigt att önska.
Det är en råd frågor som här utreds
och följs upp kontinuerligt. Man skall
ha klart för sig att det är utredningsresultat,
som inte är klara utan som
med hänsyn till utvecklingen hela tiden
måste modifieras och att nytt material
kommer in och att nya ting måste redovisas.
Detta omfattar alla problemställningar
i Europaintegrationen utifrån
clika alternativ, och det omfattar undersökningar
som förberedelser för våra
ställningstaganden i Kennedyronden
under olika antaganden beträffande
utvecklingen i GATT.
Vi har noga undersökt preferensfrågan
i samband med vår handelspolitik
visavi u-länderna i anslutning till
världshandelskonferensen. Ett utredningsarbete
pågår också beträffande
möjligheterna att fastare bygga de nordiska
länderna vid varandra för att bevara
de stora fördelar för oss alla som
den nordiska marknaden inom EFTA:s
ram givit oss. Jag kan nämna att vi har
åtminstone åtta till nio av statsdepartementen
inkopplade på detta arbete.
Där finns bl. a. ämbetsverk med kommerskollegium
och jordbruksnämnden
i spetsen. Vår beredskap ligger sålunda,
såvitt jag känner till efter mina samtal
med kolleger i andra EFTA-länder eller
genom de kontakter som våra ämbetsmän
har både på det nordiska planet
och fortlöpande inom EFTA, inte efter
något annat land i detta hänseende.
Även det har vi gett uttryck för i vår
regeringsdeklaration i dag.
Herr Lundström efterlyste information.
Vid sidan av vad som sker här i
riksdagen åtminstone en gång varje session
är många av oss ute och håller föredrag
kanske en gång eller flera gånger
i månaden, varvid vi har tillfälle att
ta upp aktuella spörsmål.
Jag kan också erinra om att det finns
en särskild svensk EFTA-kommission,
där olika organisationer från arbetsmarknad
och näringsliv bedriver en
omfattande informationstjänst som bekostas
av allmänna medel. Så snart något
av intresse inträffar på EFTA:s omlåde
eller inom EEC så meddelas det
pressen. Att det inte alltid ger huvudrubriker
i tidningarna kan jag möjligen
beklaga, men däröver har jag inget inflytande.
Jag tror med andra ord att det
inte heller inom vår informationsverksamhet
brister så mycket.
I denna kammare har framställts två
interpellationer, som båda äger nära
samband med de frågeställningar som
belysts i den i dag framförda regeringsdeklarationen.
Genom de informationer
och kommentarer som lämnats i deklarationen
bär interpellationerna i väsentliga
delar besvarats och jag kan
därför begränsa mitt direkta svar till
några kompletterande synpunkter.
Herr Holmberg har i sin till statsministern
ställda interpellation frågat vilken
grad av beredskap regeringen bedömer
att vi har tekniskt, opinionsmässigt
och förhandlingsmässigt inför en
förändrad europeisk marknadssituation.
Av den lämnade redogörelsen för
de olika åtgärder som vidtagits torde
klart framgå att regeringen noga följer
den marknadsekonomiska utvecklingen
i Europa och att den handelspolitiska
beredskapen är hög och väl tål en jämförelse
med läget i andra länder.
Utöver vad regeringen sagt om den
handelspolitiska beredskapen vill jag i
detta sammanhang särskilt påminna om
att handelsdepartementet varje år utger
en publikation med redogörelse för
Rom-fördragets tillämpning under det
gångna verksamhetsåret. En ny sådan
64
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
publikation är för övrigt nu under förberedande.
Den kommer att täcka utvecklingen
inom EEC fram till och med
mars månad 1966. Ett sakligt material
som kan läggas till grund för en debatt
i syfte att upplysa allmänheten om
Romfördraget och dess tillämpning har
sålunda genom regeringens försorg
ställts till förfogande. Genom att utnyttja
detta sakliga material kan bl. a. tidningarna
fylla en funktion som opinionsbildare.
Statsmakterna kan ta
ställning först när man bättre vet hur
EEC kommer att utvecklas, hur Romfördraget
påverkas av uppgörelsen i
Luxemburg och sedan man vet resultatet
av den nu pågående diskussionen
om förhållandena i Europa.
Vad som sker inom EFTA följes nära
av den .svenska EFTA-kommittén som
består av representanter för det svenska
näringslivet. Handelsdepartementet
har ställt personal till kommitténs förfogande
så att den snabbt kan informera
om viktiga integrationsfrågor. Även
på denna punkt gäller det således för
pressen att utnyttja det tillgängliga materialet.
Herr Sundins frågor till mig avser
framför allt verkningarna av de handelspolitiska
förändringarna för det
svenska näringslivet. Av den redogörelse
som lämnats i regeringsdeklarationen
framgår klart den gynnsamma
utveckling av handeln mellan EFTAländerna,
som ägt rum i takt med avvecklingen
av handelshindren. Av den
totala svenska exportökningen på 1,6
miljard kronor 1965 faller inte mindre
än 900 miljoner kronor på EFTAländerna.
När det gäller verkningarna
av den ökade importkonkurrensen kan
fastslås att näringslivet hitintills rätt
väl kunnat anpassa sig. På enskilda
punkter har givetvis svårigheter uppstått.
I enlighet med den allmänna målsättningen
för den svenska handelspolitiken
sker en fortlöpande prövning av
möjligheterna att ytterligare minska omfattningen
av gällande importreglering.
Vid denna prövning tas emellertid särskild
hänsyn till läget inom känsliga
sektorer varvid man även beaktar de
speciella svårigheter som kan uppkomma
genom sådan subventionerad export
som herr Sundin torde avse i sin
fråga.
I fråga om den brittiska importavgiften
kan först konstateras att genom det
tryck EFTA-länderna utövat avgiften
under fjolåret sänktes till 10 procent.
Den har likväl verkat hämmande på den
svenska exporten. Detta gäller i första
hand vår pappersexport. Vi har särskilt
påtalat detta förhållande för den brittiska
regeringen. Såsom framhållits i
regeringsdeklarationen hoppas vi att
den brittiska regeringen under årets
lopp skall avveckla återstoden av avgiften.
Att vidta motåtgärder t. ex. i
form av tullhöjningar torde inte ifrågasättas
från något håll. Slutligen kan
konstateras att verkningen för den
svenska exporten säkerligen hade blivit
mera besvärande om Storbritannien
hade formellt följt EFTA-konventionen
och tillgripit en kvantitativ importreglering
för att förbättra sin betalningsbalans.
I fråga om den brittiska exportrabatten
som infördes samtidigt som importavgiften
har man inom EFTA enats om
alt sådana rabatter inte skall förekomma
på varor som erhåller EFTA-tullsänkningar.
Jag vill i detta sammanhang
erinra om att EFTA-konventionen
innehåller bestämmelser som förbjuder
användning av exportsubventioner. En
särskild utredning har igångsatts för
att närmare belysa dessa bestämmelser.
I den mån dylika subventioner förekommer
från annat håll än EFTA kan
detta också påtalas i GATT.
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! I själva verket har jag
ju fått svar på min interpellation på tre
olika sätt: dels i regeringens deklaration,
dels i herr Langes inledande, mera
personligt färgade anförande och
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
65
Antf- Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
slutligen i uppläsningen av interpellationssvaret.
Vad beträffar det sista svaret ger det
mig inte anledning av revidera några
omdömen i förhållande till vad jag uttalade
i anledning av regeringsdeklarationen.
Jag efterlyste en beredskap av
teknisk, opinionsmässig och förhandlingsmässig
art och har fått ett allmänt
undanglidande svar, som inte närmare
går in på de praktiska åtgärder som regeringen
har vidtagit för att öka denna
beredskap. Det kan inte hjälpas att man
ställer den försiktighet i uttryckssätten,
som handelsministern använde, i belysning
mot den aktivitet som visats inte
minst från norsk, dansk och engelsk
sida. Statsminister Krags och herr
Haekkerups mångfaldiga resor i Europa
har t. ex. säkerligen både påverkat utvecklingen
i Europadebatten och fört
den ett steg framåt, på samma gång som
den bär förberett den danska hemmaopinionen
bättre än vad den svenska
opinionen är förberedd. Jag vill naturligtvis
inte underlåta att konstatera att
även handelsministern har varit ute på
resor, ehuru erfarenheterna från dessa
resor inte omedelbart och medvetet föimedlats
till den svenska opinionen.
I stället påminner handelsministern
om den publikation som handelsdepartementet
utger en gång om året i dessa
frågor och säger, att tidningarna har
skyldighet att utnyttja detta sakliga material.
Jag tycker inte att denna årliga
publikation, tillsammans med konstaterandet
att tidningarnas uppgift, kan
motivera den bedömning som handelsministern
använde, »att den handelspolitiska
beredskapen är hög och val
tål en jämförelse med läget i andra länder».
Orsaken till att jag gör en annan bedömning
i den här frågan är kanske
att vi har olika uppfattningar om vad
som menas med beredskap. Jag menar
att regeringen har skyldighet att driva
propaganda för en bestämd och klar
linje i Europafrågan och därmed psykologiskt
påverka opinionen och bereda
3 Första kammarens protokoll 1966. Nr
den för en som jag hoppas snar anslutning
till EEC.
Handelsministern har i sitt inledande
anförande närmare utvecklat den meningen
att regeringen inte vill ta ställning
i Europafrågan. Först när man
bättre vet hur EEC kommer att utvecklas,
hur Rom-fördraget påverkas av uppgörelsen
i Luxemburg och sedan man
fått veta resultatet av den nu pågående
diskussionen om förhållandena i Europa,
är tydligen regeringen beredd att
ingripa. Jag menar att man skall vända
på detta och att ingripandet och ställningstagandet
skall göras redan nu i
stället för att uppskjutas.
Handelsministern kom också in på
frågan hur man rent allmänt skall tolka
den engelska situationen. Jag vill
naturligtvis inte bestrida att vår kunskap
om hur man skall utläsa olika uttalanden
från engelska politiker måste vara
mindre än handelsdepartementets och
regeringens. Å andra sidan fick jag en
känsla av att handelsministern var väl
negativ när det gällde Englands inställning.
Bl. a. åberopade handelsministern
att den engelska ekonomien skulle komma
att försvagas vid en anslutning, vilket
skulle hejda ansträngningarna till en
kraftigare och snabbare aktion från
Englands sida. Jag vill då erinra om att
utrikesminister Stewart gjort en del uttalanden
just på den punkten som talar
ett annat språk. Han säger nämligen
att man borde ställa frågan varför
Storbritannien över huvud taget hade
att brottas med ekonomiska svårigheter.
I själva verket anser vissa engelska
politiker — enligt min mening fullt
riktigt — att England behöver ansluta
sig till EEC för att klara sin ekonomi
och framför allt för att öka produktiviteten
och effektiviteten hos sin industri.
Slutligen påpekade herr Lange att
jag skulle ha underlåtit att läsa deklarationen,
tv där finns en formulering
insmugen i vilken regeringen uttalar
sin önskan att så snart som möjligt se
en enhetlig europeisk ekonomisk mark
12
-
66
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
m. m.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
nåd förverkligad. Jag medger gärna att
detta är ett mera positivt uttalande än
vad vi varit vana vid. Men skall det få
någon effekt så får det inte förbindas
med en allmän nästan negativ försiktighet
från handelsministerns sida, när
det gäller exempelvis tolkningen av vad
de övriga EFTA-länderna gör för att
individuellt nå en anslutning.
Handelsministern erinrade också om
EFTA:s syfte. Jag är fullt medveten om
att det är att slå en bro över till EEC,
men även på den punkten har vissa
förändringar skett. Att i dagens läge
tala om värdet av den deklaration som
avgavs i Wien förra året med förslag
om kollektivt närmande från EFTA
till EEC är väl litet malplacerat, eftersom
man nu uppenbarligen blir tvungen
att överge tanken på att EFTA kollektivt
skall kunna förhandla sig till
en anslutning till EEC. Tvärtom pekar
ju utvecklingen i England på att engelsmännen
skulle vara beredda att lösa
frågan om anslutning vid sidan av
EF''TA. Detta gäller säkerligen även i
fråga om Danmark. Givetvis skulle i så
fall en underrättelse ges till Sverige.
Avslutningsvis vill jag säga att det
naturligtvis var en intressant uppgift
som herr Lange gav beträffande jordbrukspolitiken,
nämligen att man inom
EEC hälsat med stor tillfredsställelse
de överväganden rörande ny jordbrukspolitik
som den svenska regeringen är
inne på. Då den uppgiften är hämtad
internt från handelsdepartementet och
inte kommit till officiell kännedom,
skulle det vara intressant att veta vem
det är som har sagt detta och vad det
finns för bakgrund till det. Annars
skulle man ju kunna misstänka att det
är danskarna som har sagt det, och då
skulle jag förstå det utomordentligt väl.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill först uttala
min tillfredsställelse över den redogörelse
som statsrådet lämnade innan
han besvarade de två interpellationerna.
Interpellationssvaren var — med förlov
sagt, herr Lange — ganska nakna,
och därför var det väl nödvändigt med
det här förspelet innan interpellationerna
besvarades.
När jag läste det gemensamma svaret
på de båda interpellationerna blev jag
i ätt överraskad av den del av svaret
som berör den första interpellationen,
ty där hänvisar statsrådet nästan uteslutande
till de publikationer som finns
i ämnet. Därutöver finns det en vädjan
till pressen om hjälp att föra ut information
till allmänheten. Nu har det så
att säga blivit mera kläder på kroppen,
och det är jag enbart tacksam för.
Vad beträffar den del av svaret som
berör min interpellation hänvisas till
den avlämnade regeringsdeklarationen
i fråga om handelsutbytet med EFTA
och EEC. Exporten till EFTA sägs ha
ökat med i deklarationen angivna miljoner.
Om importen sägs att näringslivet
har rätt lätt kunnat anpassa sig till
det nya förhållandet. I fråga om de
negativa verkningarna av handelsutbytet
med EEC görs väl sparsamma kommentarer
i såväl deklarationen som interpellationcn
och det tal som statsrådet
i övrigt här har hållit.
Handeln med öststaterna är önskvärd.
Här sker ett ömsesidigt handelsutbyte.
Det påpekas i den lämnade regeringsdeklarationen
att licensgivningen för
närvarande är fri, vilket ju är i enlighet
med riksdagens beslut. Detta senare
har för! med sig rätt kännbara och
märkbara olägenheter för en hel del av
våra industrier. Jag tänker då i första
hand på skoindustrien. Inom denna
sektor sker nu import från länder som
tidigare inte har förekommit på den
svenska marknaden.
Frågan om det förekommer en subventionerad
import besvaras med att
det pågår en utredning och att dylika
förhållanden skall påpekas eller anmälas
till GATT. Med anledning av delta
svar vill jag fråga statsrådet: Är man
medveten om att dylik subventionering
sker, och om så är fallet, vilka åtgär
-
Nr 12
67
Onsdagen den 23 mars 1960 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
der har regeringen vidtagit? Kommer
man, om man iir medveten om att det
sker en subventionering, låt mig kalla
det för en illegal sådan, från vissa stater,
då att göra en framställning till
GATT i enlighet med deklarationen?
I min interpellation tar jag upp frågan
om brott mot EFTA-traktaten, och
det är med en viss tillfredsställelse jag
noterar att handelsministern vid detta
tillfälle mindre kategoriskt försvarar
den engelska regeringens handlande än
vad han har gjort vid tidigare tillfällen.
Herr talman! Ingen har något att invända
emot en handelspolitisk integration
i Europa i dess helhet. Det som enligt
min mening fattas i svaret är dels
förslag till åtgärder för att minska de
negativa verkningarna för vårt land,
dels en positiv inställning till de industrier
som i nuläget och ännu mera
framdeles måste kämpa under icke likvärdiga
konkurrensvillkor. Till detta
kan läggas att utvecklingen för vårt
land är något av ett u-landsproblem. Vi
är ett högindustrialiserat land med höga
lönekostnader. Vår tekniska utveckling
är minst sagt jämförbar med andra industriländers.
Den i svaret uttalade anpassningsförmågan
för vissa av våra
industrier bör inte vara en anpassning
som leder till nedläggande av företag.
I väntan på att även lönerna skall harmoniseras
inom handelsblocket Europa
innebär nuläget det faktum att vi profiterar
på andra länders låga löneläge.
Jag förmodar att statsrådet har läst
måndagens Aftonblad och i så fall även
artikeln med rubriken »Rekord i antalet
av företagsnedläggningar» och
med underrubriken »Flera än någonsin
måste byta jobb». För år 1965 redovisas
128 nedlagda företag med tillsammans
7 200 anställda. Enligt samma tidning
är tendensen för år 1966 ännu
mera oroande. Med det här angivna
verkligheten, anser inte handelsministern
att svaret gentemot näringslivet
kan betecknas såsom väl nonchalant?
Handelsministern ger inga besked om
inhemska åtgärder i dessa stycken. Bor
-
de man inte, herr statsråd, när nya
handelsavtal ingås taga större hänsyn
till industrier som jag åberopat i min
interpellation, nämligen sko och läder,
textil, glas o. s. v.? Om vi exempelvis
tänker på textilindustrien så finns det
inom EFTA och EEC inget annat land
som så hämningslöst har utlämnat den
åt en ojämn konkurrens med andra länder.
Vi är medvetna om att även länder
som ligger oss geografiskt nära subventionerar
sin export hit. Tänker statsrådet
vidtaga några åtgärder i anledning
av detta?
I finansplanen redovisas — såsom
även herr Holmberg här påpekat — vår
negativa bytesbalans och den ökade lagerhållningen,
som understryker lägets
allvar. Likaledes redovisas en inflationistisk
utveckling och ett minskat sparande
— ekonomiska orosmoln och faktorer
som hämmar vårt lands möjligheter
att konkurrera med andra länder.
Det finns utrymme för regeringsinitiativ,
herr statsråd!
Till detta vill jag lägga nödvändigheten
av att vi i konkurrensstimulerande
syfte så fort som möjligt får en mervärdesskatt
av den typ som skatteberedningen
föreslår.
Jag vill avslutningsvis — av den anledningen
att det indirekt ingick i mina
frågeställningar — även mycket kort
beröra jordbrukets problem. Jag skall
inte tala om hur man offentliggjorde en
utredning som för närvarande inte är
klar — det är ju på sitt sätt anmärkningsvärt,
men låt detta vara detta. När
vi emellertid diskuterat livsmedelsförsörjningen
i världen som helhet har
jag hört statsråd — inte bara ett utan
flera — som hänvisat till att det är alldeles
nödvändigt att vi i ett sådant
sammanhang glömmer det svenska jordbruket
och i stället köper livsmedel där
man kan producera dem allra billigast.
Ja, vad vet vi om framtiden på det området?
Till detta vill jag lägga att för
närvarande är 70 procent av mänskligheten
underförsörjd när det gäller
livsmedel och 50 procent av alla dessa
68 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
människor nära svältgränsen. Har man
ett sådant faktum alldeles klart för sig
tror jag att det också är nödvändigt —
antingen man tillämpar världsmarknadspriser
eller andra priser — att man
ser till att mätta dessa människor även
med livsmedel som kommer från länder
där produktionskostnaderna är
större och priset därmed blir högre för
dem som skall använda dessa livsmedel.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Vi vet inte vilket EEC
vi kan komma att få, säger handelsministern,
och däri har han såvitt jag
förstår rätt. Men även med den reservationen
tror jag att man bör ha ett förberedelsearbete
som också kan gälla
anslutningsformen. Det utredningsarbetet
måste givetvis föras på alternativa
linjer — så länge man inte vet hur EEC
kommer att gestalta sig i framtiden är
det nämligen omöjligt att klart säga att
vi skall ha det si eller så. Att Sverige
förbehållslöst skulle ansluta sig till
EEC med den gamla Rom-traktaten har
jag aldrig en sekund tänkt mig.
Såvitt jag kommer ihåg finns det inte
i regeringsdeklarationen ett enda ord
om Österrike och dess förhandlingar
om anslutning till EEC. Anses utvecklingen
av dessa förhandlingar sakna betydelse
för Sverige, eller vad är det som
gör att de inte omnämns? I varje fall
hittills har man ju ansett att de har varit
av ett visst intresse för oss.
Det gjordes en imponerande uppräkning
av olika organ som sysslar med
förberedelser och undersökningar rörande
handelsfrågornas utveckling. Det
var inte bara åtta å nio departement
som var inkopplade, utan dessutom arbetar
kommittéer, kommerskollegium,
jordbruksnämnden och andra med dessa
frågor. Skulle man rätta sig efter
uppräkningen är en väldig apparat i
gång på detta område; alla alternativ
kommer att kunna undersökas och alla
vägar kommer att kunna prövas i för
-
väg, så att man den dagen då frågorna
blir verkligt aktuella vet nästan
exakt hur man skall handla.
När jag framställde en fråga om beredskapen
hade jag faktiskt ett skäl
därtill, annat än rena nyfikenheten,
nämligen att jag var intresserad av att
höra regeringen lämna en utförligare
redogörelse, eftersom oppositionen inte
är inkopplad i detta sammanhang. Jag
vet nämligen att en av kommittéerna
inom kommerskollegium — delegationen
för integrationsfrågor, som alltså
i realiteten kan sägas uppehålla kontakten
mellan regeringen och näringslivet
— inte har sammanträtt på nära två år;
den sammanträdde senast i juni 1964.
Det var av den anledningen som jag
undrade hur det egenligen var ställt
med den här förberedelseverksamheten.
Det räcker ju inte bara med att det
finns många som på papperet sysslar
med saker och ting, utan det är också
väsentligt att någonting verkligen görs.
Delegationen för integrationsfrågor
finns onekligen på papperet, men tydligen
gör den ingenting.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Låt mig börja med den
sista frågan som herr Lundström tog
upp jag ber de båda interpellanterna
förlåta mig om jag — i annan ordning
än vi är vana vid — sparar dem
till sist; det bästa skall ibland komma
sist för att ha den hästa effekten.
Malmforsdelegationen som den kallades
ett annat namn var förhandlingsdelegationen
— tillkom när vi räknade
med ett omedelbart förestående förhandlingsläge.
Dess uppgift var närmast
att vi vid förhandlingar i Bryssel via
denna representativa församling av företrädare
för näringsliv och arbetsmarknad
skulle kunna inhämta omdömen
om olika hud som kunde framkomma
i förhandlingarna, och detta måste
ske utan omgång. Vi försökte få denna
representation pa allra högsta plan, men
det var ytterligt upptagna män som vi
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
69
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
vände oss till när det gällde att få
hjälp i detta sammanhang. Det skall
sägas att de inte känt så starkt behov av
att sammanträda -— jag skall villigt erkänna
att vi inte heller har gjort det i
kanslihuset — eftersom denna förhandlingsomgång
ju för vår del aldrig kom
till stånd. Vi har befunnit oss i ett annat
läge, och jag tror att jag har tillräckligt
underlag för mitt påstående
att vi inte nu ser fram emot en snabb
förhandling. Chefen för kommerskollegium
kom till mig för något över ett år
sedan och sade att vi har det handelspolitiska
rådet med delvis men inte
helt sammanfallande representation för
näringslivet. Är det då inte lämpligt att
vi tills vidare lägger den här speciella
förhandlingsdelegationen på is. Eller
skall vi hålla två diskussioner, en i
handelspolitiska rådet och en i den s. k.
förhandlingsdelegationen? Det var skälet.
Det är en riktig iakttagelse. Men
därav skall man inte dra den slutsatsen
att vår beredskap är dålig. Jag vill säga
till herr Lundström först och sedan till
herr Holmberg, att jag kan, om ni önskar
det, räkna upp en rad av ämnen —
utöver de allmänna rubriker som jag
angav i det förra anförandet — som
visar att det är mycket som pågår på
detta område. Punkt efter punkt följer
vi upp vad som sker på Rom-fördragets
område, och vi diskuterar igenom våra
möjligheter att acceptera bestämmelser
där. Men när man då får röra sig
med hypoteser och alternativ, är det
klart att det inte kan vara lämpligt att
presentera dem för den allmänna opinionen.
Det här är en förberedelse för en förhandlingsomgång,
där jag ingalunda
släppt alla förhoppningar på att förhandlingen
skall bli en EFTA-EEC-förhandling.
Vi hör väl inte redan nu kasta
yxan i sjön, herr Holmberg, det är i
så fall en dålig förhandlingsteknik. Jag
tror visst att vi kommer att få tillfälle
att i varje fall åtminstone i någon form
följa upp det initiativ som togs i Wien
och som vi gav uttryck åt vid vårt Kö
-
penhamnsmöte med EFTA:s ministerråd
i fjol. Jag är inte så pessimistisk
på den punkten som herr Holmberg.
Jag hade tänkt att från bänken ta
med en lista på olika ämnen, men det
skulle kanske föra för långt att läsa
upp den, fastän det endast skulle bli en
exemplifiering. Allt åtar jag mig inte
att på stående fot räkna upp. Men det
ligger inom ramen för Kennedyrundan,
det ligger inom ramen för hela integrationsarbetet
i Europa, och det finns
också utredningar i anslutning till
världshandelskonferensen. Det må väl
vara en saklig upplysning som gör herr
Holmbergs anklagelser för att jag skulle
ha gjort undanflykter helt oberättigade.
Herr Holmberg och herr Lundström
efterlyser en klar upplysningsverksamhet,
en informationsverksamhet om vad
vi kan komma att ställas inför. Herr
Lundström, jag tar fasta på det, sade
att det skulle vara en upplysningsverksamhet
som visst inte, med hänsyn till
den ovisshet som råder om EEC:s utveckling
—- där trodde tydligen i varje
fall herr Lundström mig —- skulle ta
sikte på ett alternativ, utan det borde
vara flera. Det låter ju bestickande. Men
i min enfald trodde jag att efter den
debatt som fördes 1961 till 1963 vet de
svenskar som är intresserade på detta
område att ett medlemskap i EEC är en
sak och att en association till EEC är
en annan sak och att man också kan
tänka sig ett ännu lösligare förhållande
varigenom man reglerar sina förbindelser,
nämligen handelsavtalets form.
Skall vi tala om att de tre alternativen
finns, är jag villig att upprepa det igen
— jag har gjort det många gånger förut.
Men hur kommer handelsavtalet att
se ut? Vad blir det för slags associationsavtal?
Det är det som man är intresserad
av. Vilka villkor får vi tillgodosedda,
om det blir ett medlemskap,
på de punkter där vi har intressen att
bevaka? Det kan vi inte säga någonting
om på förhand, och jag tror att det är
rätt oklokt att vi, innan vi kommit till
70
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
förhandlingar, lägger vårt utgångsbud
så att säga på bordet. Om herr Lundström
tänker igenom det är väl hans
rekommendation på den punkten ändå
en smula förhastad. Så kan det uppriktigt
sagt inte gå till. Vi är ju intresserade
av att ta hänsyn till hur en uppgörelse
med EEC i olika avseenden kan
påverka vårt näringsliv och våra ekonomiska
förhållanden här i landet. Skulle
vi komma till slutsatsen att — det
vet vi väl att vi inte gör — det skulle få
övervägande negativ effekt, så har vi
ingen anledning att syssla med problemet.
Men därutöver är det väl inte
mycket vi specifikt och konkret kan
säga i dagens läge. Det måste väl ändå
herr Lundström erkänna.
Jag tar fasta på att det tydligen ändå
var en annan typ av upplysningsverksamhet
som herr Lundström var ute
efter än den som herr Holmberg hade i
åtanke. Är herr Holmberg inte nöjd
med det allmänna som sägs i regeringsdeklarationen
med det tillägg som jag
gjorde i mitt första anförande här i
kammaren? Ja, då måste herr Holmberg
tydligen mena — och jag tror att det
är av stor vikt att vi får reda på det —
att vi helt enkelt skall tala om för
svenska folket att Sverige skall anslutas
till EEC, att vi skall komma in som
medlem i EEC. Om det är det herr
Holmberg säger eller menar, så tycker
jag att han bör uttala det direkt här i
kammaren och inte slingra sig undan.
Jag har sagt att den frågan kan diskuteras
sedan vi vet vilken typ av EEC
vi har att göra med, och eftersom det
inom EEC alltjämt råder skilda uppfattningar
på den punkten, kan inte
jag och inte herr Holmberg tala om vad
det är för slags EEC som han tydligen
har sympatier för att gå in i. Jag tycker
inte att regeringen kan engagera
sig i en upplysningskampanj för att tala
om för svenska folket att det skall gå
in i någonting om vilket vi inte ens vet
hur det ser ut, om det innehåller de
överstatliga moment som enligt vår
uppfattning uteslöt ett svenskt med
-
lemskap 1962—1963. Jag förebrår inte
herr Holmberg om han har en annan
uppfattning, men för då fram den! Låt
oss få en meningsfylld debatt kring de
alternativ som finns här i kammaren
och inför svenska folket! Vi från regeringens
sida drar oss sannerligen inte
för det. Herr Holmberg skakade på huvudet
nyss eller nickade instämmande
när jag sade, att den upplysning han
vill ha är en annan än den herr Lundström
vill ha. Herr Lundström ville ha
alla alternativen inne i upplysningen.
Det ville inte herr Holmberg, och då
har jag dragit den slutsats jag drog —
jag hoppas på ett sätt att den är förhastad
— att lierr Holmberg tydligen
vill att vi skall gå ut och propagera för
eti svenskt medlemskap i EEC.
Alltnog jag kommer över till herr
Sundin. Det var flera viktiga ting som
han utvecklade redan i sin interpellation.
Han sade: Gör man något åt dessa
exportsubventioner utöver att titta på
dem i EFTA och möjligen att anmäla
dem i GATT? När vi vet att sådana
föreligger har vi till och med — men
det är rätt länge sedan nu — tagit itu
med dem. En gång på 1950-talet — det
var väl 1956 om mitt minne inte sviker
— påtalade vi att vi ansåg att Italien
dumpade ett visst varuslag på den
svenska marknaden. Bevisningen blev
vår sak, och den bevisningen försökte
vi efter bästa förmåga föra i nära samråd
med den bransch det angick. Men
det beviset underkändes så småningom
av en utsedd opartisk domare. Det är
inte säkert att man kommer fram, men
vi bär inte dragit oss för att påtala
saken när vi vet att den förekommer.
Jag hade misstanken att herr Sundin
här var ute efter något annat och att
kanske våra meningar går i sär. Om han
menade att den omständigheten att ett
land har en lägre löne- och därmed arbetskostnadsnivå
än vårt och att vi borde
vidta skyddsåtgärder för att skydda
utsatta branscher, då delar jag inte hans
uppfattning. Jag menar att det i själva
verket vore rätt illa bevänt med vårt
Onsdagen den 23 mars 1960 fm.
Nr 12
7!
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
tal om att stimulera u-länderna att
handla med oss, om vi skulle säga till
dem att vi måste skydda oss mot deras
export till den svenska marknaden, eftersom
de har ett lägre löneläge.
Naturligtvis får man här gå försiktigt
fram, men ett lägre löneläge behöver
inte innebära att det lämnas exportsubventioner.
Känner herr Sundin till några
fall där det uppenbarligen praktiseras
exportsubventioner, utöver de fall
jag berört i mitt förra anförande, skall
jag gärna ta fasta på det och se vad
som går att göra åt saken.
Herr Sundin efterlyste också vilka
åtgärder som vidtagits för de branscher
som utsatts hårt för den skärpta konkurrensen.
Självfallet tar man i samband
med handelspolitiska avgöranden
hänsyn till hur avgörandena kommer
att påverka näringslivet över huvud taget.
En av huvuduppgifterna för det
handelspolitiska råd som är knutet till
kommerskollegium och där olika intressenter
är representerade är att utreda
hur ett frigörande av handeln på ett
område eller en tullsänkning kommer
att påverka inte bara de branscher som
får fördelarna av en friare marknad
utomlands utan också de branscher som
utsätts för ett hårdare tryck inom landet.
Det är inte alltid den församlingen
är enig. Man kan i en del fall uttala betänkligheter
från vissa håll, och en avvägning
mellan för- och nackdelar måste
göras här som i andra sammanhang.
Jag vill emellertid på det bestämdaste
framhålla att dessa konsekvenser uppmärksammas.
Därjämte vill jag fästa herr Sundins
uppmärksamhet på att det insamlats ett
ganska rikhaltigt material, främst genom
olika branschorganisationers egen
försorg, beträffande den framtid som
olika företag, bl. a. i textil- och beklädnadsbransclien,
har att se fram mot.
Tiden medger inte att jag går in på materialet
nu — det är litet för utförligt.
Därjämte pågår vissa omfattande
slrukturundersökningar. Vi räknar med
att en undersökning beträffande pap
-
pers- och massaindustrien skall vara
i huvudsak slutförd under våren, och
Jernkontoret har ställt i ordning ett
omfattande utredningsmaterial beträffande
järn och stål. Jag har redan
nämnt det arbete som gjorts inom textil-
och beklädnadsbranschen. En sammanfattning
kan sägas föreligga i långtidsutredningens
nyligen offentliggjorda
bransch- och näringsgrensredovisningar.
Nå, det är ju roligt att det undersöks,
men man kan fråga sig om det finns
någonting positivt man kan gör för dem
som får det svårt. För det första har vi
i regeringsdeklarationen angivit att vi
inte vill gå bryskt fram. För det andra
är det ett faktum att även näringsgrenar
som tidigare betraktades som typiska
hemmamarknadsindustrier glädjande
nog har lyckats utveckla icke
oväsentliga marknader utomlands —
det gäller textil och inte minst beklädnad
och dessutom skor. Vidare har den
nordiska marknaden givit någon —
ehuru inte fullständig — kompensation
för den skärpning av konkurrensen som
dessa branscher utsatts för på den inhemska
marknaden.
Därjämte vill jag erinra om att vi i
generella former lämnar ett visst stöd
för exportansträngningarna. Vi har ökat
det direkta stödet för mässframträdanden,
och vi har framför allt vidgat ramen
för exportkreditgarantier och även
startat institut som särskilt tar sikte på
de små och medelstora företagens ansträngningar
att komma ut på exportmarknaden.
Ändå kan det uppstå svårigheter.
Strukturrationaliseringen kan för enskilda
människor vålla bekymmer och
betydande problem. Folk kan få lämna
sina anställningar, såsom vi får läsa
om inte minst i dessa dagar.
Också här har positiva åtgärder vidtagits,
bl. a. med hjälp av lokaliseringspolitiken.
Vi lämnar företagarlån och
kreditgarantier för att möjliggöra alternativ
sysselsättning. Vi ger ett visst
stöd åt exportansträngningarna, och
72 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
framför allt för vi en arbetsmarknadspolitik
som successivt utbyggs för att
underlätta en strukturomdaning som
skall göra det möjligt för folk att snabbare
komma över från näringar och
sysselsättningsgrenar, där marknaderna
krymper och antalet anställda
minskar, till expansiva delar av ekonomien.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Handelsministern tror
att efter de debatter som fördes 1961—
1963 om anslutning till EEC i en eller
annan form så vet svenska folket vad
det gäller. Ack nej, det tror inte jag!
Jag önskar att handelsministerns tro på
svenska folkets minne vore berättigad,
men människor är tyvärr glömska av
sig, och framför allt tror jag det är fallet
med utlandets kunskap om vår
ståndpunkt.
Vad jag menar att informationen bör
gälla är först och främst Sveriges intresse
för en anslutning. Regeringen
har ju i dagens regeringsdeklaration
sagt, att man har intresse av en gemensam
europeisk stormarknad. Jag tyckte
att deklarationen kunde ha fått en annan
formulering, men å la bonne heure,
intresset för en anslutning till en sådan
stormarknad är dock angivet. Däremot
vidhåller jag min uppfattning att formen
för anslutningen måste bli beroende
av det läge som kommer att föreligga
när saken verkligen aktualiseras på allvar.
Då kan det ha inträffat händelser
som gör att situationen för Sveriges
vidkommande är en helt annan än den
var förra gången.
Den internationella informationen är
också av betydelse just när det gäller
frågan om Sveriges intresse för anslutning.
Jag tror det vore av betydelse att
man även här finge en bättre information
till stånd.
När jag nämnde de olika alternativ
som man skulle arbeta med, gällde det
närmast förberedelsearbetet i alla
kommittéerna.
Med anledning av handelsministerns
upplysning om det arbete som utförs i
integrationsfrågan inom olika delegationer
vill jag bara uttala den intensiva
förhoppningen, att de övriga statliga
organ som spelar med i de här aktuella
spörsmålen inte är lika nedisade
som den delegation för integrationsfrågor
som jag nämnde.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Låt mig för att inga
missförstånd skall uppstå i denna debatt
när det gäller anslutningen till EEC
säga att jag mycket klart här tidigare
deklarerat, att det nu gäller den handelsmässiga
integrationen och ingenting
annat — och det är fortfarande
centerpartiets uppfattning i denna fråga!
Herr
statsrådet Lange säger att man
när det gäller exportsubventioner från
något land en gång gjort en framställning
till GATT. Jag vill bara uppmana
handelsministern att göra detta ännu en
gång. Vi importerar nämligen skor ifrån
vissa länder, där det förekommer subventioner,
även om detta kanske kan
vara svårt att bevisa. Vad beträffar ett
av våra närmaste grannländer kan detta
ledas i bevis, och jag tycker att det
inte skulle vara omöjligt att där göra
någonting åt saken.
Jag vet inte om det uppstod något
missförstånd när jag talade om att vi
profiterade på de lägre inkomsttagarna.
I verkligheten förhåller det sig ju så,
herr statsråd, att man av den anledningen
kan sälja billigare skor och billigare
textilier o. s. v. Den slutsats som
herr Lange drog av denna tankegång,
var inte riktig, utan jag exemplifierade
bara detta med att vi själva var något
av ett u-land och kanske i viss mån
borde handla annorlunda. När det sedan
gäller exempelvis textilindustrien
vill jag fråga herr statsrådet: Av vilken
anledning skall våra tullar vara lägre
än inom både EEC och EFTA? Enligt
den upppgift jag här fått uppgår bas
-
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
73
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
tullen för vårt land till mellan 12 och
17 procent, för EEC-blocket till 20 procent
och för staterna i EFTA-blocket
till mellan 20 och 50 procent. När vi
nu är medvetna om de svårigheter som
textilindustrien har, borde vi kunna
gå lite mindre fort fram i fråga om liberaliseringen
då vi ändå befinner oss
inom samma block som de andra EFTAländerna.
Låt mig sedan, herr talman, i fråga
om textilindustrien få ställa följande
fråga till handelsministern. Enligt uppgift
har försvarets intendenturverk 1963
vid tre tillfällen importerat militärskjortor
från Jugoslavien, och det har
även skett vid ett tillfälle från Portugal.
Man har därvid tillhandahållit tyg men
överlåtit åt de länder jag här räknat
upp att svara för de andra tillbehören
och för arbetet. År det riktigt ur svensk
synpunkt, när man är medveten om de
svårigheter som vissa industrier har,
att ett statligt verk skall göra en beställning
på det sätt som jag här relaterat?
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Handelsministern var
angelägen om att av mig få ett konkret
svar på frågan hur vi skulle se på formerna
för anslutning till EEC. Jag vill
erinra om vad handelsministern själv
har sagt, nämligen att det råder delade
meningar om anslutningsformerna, om
medlemskap, om association, om handelsavtal
o. s. v. Men den situationen
har nu inträffat att vi måste se detta i
ett nytt perspektiv. Det är en ny situation
som uppstår om England, Danmark,
Österrike och Norge vinner medlemskap
i och anslutning till EEC. Det
är också en ny situation därigenom att
supernationaliteten kommit att dämpas
inom EEC genom Frankrikes och de
Gaulles framträdande. I detta läge tycker
jag att det för oss i Sverige ser ljusare
ut att få våra traditionella utrikespolitiska
intressen tillgodosedda, nämligen
bevakandet av neutraliteten, när
vi på något sätt måste vinna anslutning
till EEC. Det är alltså mot denna nya,
ändrade och förbättrade situation som
våra anslutningsformer nu bör betraktas.
Det är något annat än regeringens
vaga men ändå i förhållande till tidigare
år positiva formulering att bara
uttala sin önskan att se en enhetlig
europeisk marknad.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Herr Lundström sade
sig vara ganska belåten med den deklaration
som i detta sammanhang gjordes
i statsministerns redogörelse i dag. På
sidan 18 i regeringsdeklarationen står
just det som herr Lundström delvis
återgav. Vad som emellertid kom mig
att bli en smula betänksam om upplysningsverksamhetens
nytta var när herr
Lundström sade att detta egentligen var
en nyhet. Jag tror inte man kan finna
en enda regeringsdeklaration, där inte
detta i sak har uttryckts så snart vi har
kommit in på handelspolitiken. Egendomligt
skulle det vara annars, ty det
är ett problem som sysselsatt oss alltsedan
1956, och det är ett huvudspörsmål
alltsedan 1959, när EFTA bildades.
Om inte herr Lundström hört det, måste
jag verkligen i hög grad ifrågasätta
nyttan av att över huvud taget bedriva
någon upplysning i dessa frågor.
Men så var det väl inte riktigt herr
Lundström menade.
Detta är sannerligen ingen nyhet, det
har vi alltid givit uttryck för. Själv har
jag aldrig försummat att göra det, även
om jag förstått att jag därmed i vissa
avseenden skulle kunna betecknas som
utomordentligt tjatig. Vi får väl fortsätta
att tjata kring just detta spörsmål.
Jag tar fasta på att herr Lundström
däremot inte vill att vi skall uttala oss
för någon bestämd anslutningsform.
Herr Holmberg säger att situationen
på den punkten har ändrats. Bestrider
då herr Holmberg verkligen att det alltjämt
råder en motsättning inom EEC
mellan dem som vidhåller att de paragrafer
som finns kvar i Rom-fördraget
3| Första kammarens protokoll 1966. Nr 12
74
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
skall tillämpas och å andra sidan dem
som anser att man skall ta bort så mycket
som möjligt av det överstatliga elementet
och helst alltihop.
Jag tillät mig att karakterisera vad
som hade skett i Luxemburg, när
Frankrike återintog sin rådsplats, vilket
i och för sig kanske var glädjande.
Krisen har emellertid institutionaliserats,
den finns potentiellt från att tidigare
i hög grad ha lamslagit verksamheten.
Jag tror därför att varken herr
Holmberg eller jag vet hur EEC skall
komma att se ut. Dock anser jag att min
uppfattning har litet större fog för sig
än herr Holmbergs, eftersom Rom-fördraget
alltjämt innehåller de bestämmelser
som gjorde det omöjligt för oss
och för den svenska regeringen att tänka
sig ett medlemskap i EEC.
Av den anledningen går det inte att
åstadkomma denna upplysning herr
Holmberg, såvida man inte vill säga att
vi under alla omständigheter, utan att
ställa några villkor och utan att fästa
avseende vid våra betänkligheter och
de oeftergivliga neutralitetskrav vi
framställde 1961—1962 skall gå in som
medlem i EEC. Det är i så fall en annan
politik, och den får herr Holmberg
upplysa det svenska folket om såsom
sitt förslag. Det är inte regeringens, och
vi kan inte heller driva någon upplysningsverksamhet
i den riktning herr
Holmberg skulle önska.
Jag vill slutligen, herr talman, säga
till herr Sundin att jag gärna skall ta
fasta på de subventionsfall han tror sig
kunna leta fram och se om där är någonting
som erfordrar en rättelse. Är
det ett fall från våra nordiska grannländer,
behöver vi inte ens gå till GATT
för att fästa uppmärksamheten på saken,
om det finns fog för det.
Sedan ställde han ett par frågor. Jag
skall i varje fall försöka besvara den
ena. Herr Sundin sade att vi har så
låga textiltullar jämfört med vad som
förekommer i EEC och jämfört kanske
också med vissa EFTA-länder. Herr
Sundin, det är sant att våra textiltullar
internationellt och europeiskt sett är
förhållandevis låga, men de är dock högre
än de tullar vi har på de flesta andra
områden av hela det tullbelagda varuområdet.
I själva verket bröts textiltullarna
ut ur det förslag som framlades
1954—1955 från tulltaxekommittén, just
därför att man ansåg att där var en
höjning befogad. Det skyddet ville vi
på ett tidigt stadium ge textilindustrien.
Då gjorde vi ett avsteg från den allmänna
strävan att konservera en mycket
låg tullnivå. Därför innebar det vi genomförde
även en speciell form av
skydd åt textilindustrien. Men vi kan
inte i dag utan vidare höja tullarna på
textilier, då får vi vara beredda på att
gå till GATT, där tullarna är låsta till
den nya nivån, och förhandla om saken,
vilket naturligtvis betyder att vi
får ge upp vissa förmåner som vi nått
i de länder där vi säljer för oss viktiga
exportprodukter. Vi får vara beredda
att där motta tullhöjningar. Det är inte
så enkelt att man bara höjer tullarna
nu för tiden, som väl är, därför att vi
behöver en internationell disciplin på
detta område också.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Efter den sista redc*-görelsen som herr statsrådet här har
lämnat vill jag, medveten liksom vi alla
om svårigheterna för exempelvis textilindustrien,
beklaga att man gick så
långt den gången som det här var fråga
om. Det skulle vara av intresse, om
statsrådet ville rent principiellt svara
på om det är riktigt att försvaret skall
låta sina militärskjortor tillverkas i ett
annat land i en tid, när vi själva har
anledning att slå vakt om textilindustrien.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag skall bara försöka
att besvara den sista frågan. Det beror
ju på omständigheterna. Principiellt kan
vi inom EFTA inte diskriminera så att
Onsdagen den 23 inars 1900 fm.
Nr 12
75
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
vi förbehåller den svenska industrien
arbeten för svenska försvaret. Det beror
helt på omständigheterna i övrigt,
det vill jag säga.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Vi har faktiskt fem
partigrupper här i riksdagen, och som
talesman för ett av dessa partier skulle
jag naturligtvis gärna tidigare ha velat
kasta mig in i debatten om de frågor
som nu har diskuterats, om EEC, om
Rom-traktatens innehåll och eventuella
förändringar däri samt om därmed närbesläktade
ämnen som varit föremål
för debatt under några timmar. Men i
varje debatt av denna art får jag nöjet,
innan jag skall ha ordet som talesman
för vår partigrupp, att åhöra ett eller
fler statsråd och många repliker i anslutning
till statsrådsuttalandena och
är följaktligen förhindrad att deltaga i
den diskussion som borde omfatta representanter
för samtliga våra fem politiska
grupperingar i riksdagen. I full
insikt om det lönlösa i att uttala vrede
över detta system ger jag inte uttryck
för denna vrede utan antecknar bara
förhållandena mig till minnes.
Jag vill nu när jag skall hålla mitt
anförande, som då naturligtvis måste
inkludera sådana frågor som redan varit
föremål för debatt här och som jag
gjort anteckningar om, främst draga
upp några nordiska frågor mot bakgrunden
av den oro som har yppats
inom de handelspolitiska och militära
blocken i Europa. Först ber jag ändå
att få göra en utblick längre bort.
På ett par väsentliga punkter kan jag
ganska långt instämma i regeringsförklaringarna
i det anförande som vi hörde
för närmare fem timmar sedan. I
betydande grad gäller detta också synpunkterna
på förhandlingsmetodiken
vid eventuell uppgörelse i vietnamfrågan.
Själva grundvalen för förhandlingar
i Vietnam måste emellertid enligt
min uppfattning vara att bestämmelserna
i genéveöverenskommelsen av
år 1954 träder i tillämpning och att
landet således även befrias från utländska
trupper och baser.
Statsministern antydde här att han
haft privata samtal med amerikanska
politiker i dessa frågor, varav syntes
framgå att man skulle vara intresserad
av att tillämpa sådana bestämmelser
som förekommer i 1954 års genéveavtal.
Vi får kanske inte fästa alltför stort
avseende vid uttalanden av denna art.
Jag vill endast konstatera att kriget i
Vietnam rör just frågan om 1954 års
genéveavtal skall tillämpas, något som
USA hela tiden har saboterat och under
de senaste åren öppet har krigat
emot. Utan att landet befrias från utländska
trupper och baser kan inte
gärna fred återställas i Vietnam, inte
ens en tillfällig fred.
I detta sammanhang skulle jag för
övrigt vilja fråga regeringen om den
alltjämt vidhåller sin ståndpunkt att
inte erkänna Demokratiska republiken
Vietnams regering för att i stället upprätthålla
diplomatiska förbindelser enbart
med den junta som tillvällat sig
makten i Saigon, inte har något av befolkningen
givet mandat och inte heller
har mer än en liten plätt i Sydvietnam
att härska över.
På sistone har också åtskilliga socialdemokratiska
organisationer, inte bara
ungdomsorganisationerna, i vårt land
energiskt anslutit sig till kravet på ett
erkännande av hanoiregeringen. I min
hemstad Göteborg har en mycket stor
grupp intellektuellt arbetande i ett offentligt
upprop tagit upp bl. a. denna
fråga. I ett öppet brev som också har
tillställts riksdagsledamöterna från Göteborg
heter det bl. a. följande: »Att
Sverige endast upprätthåller diplomatiska
förbindelser med den just för närvarande
sittande kuppregeringen i Saigon,
vilken allmänt erkänns vara en
amerikanska marionettregering, innebär
i sig själv ett politiskt ställningstagande
som inte längre kan försvaras.»
Vad så utrotningskriget i Vietnam beträffar
tycks inte regeringen se särskilt
76
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
hoppfullt på möjligheterna till förhandlingar,
vilket framgår av den upplästa
deklarationen. Det må väl noteras att
regeringen ändå anslutit sig till U
Thants förklaring att nationella befrielsefronten
måste vara med vid förhandlingar.
Då har man ju ändå kommit
ett litet stycke längre än vad som
tidigare var fallet. Nationella befrielsefronten
bör, sägs det i regeringsdeklarationen,
vara med såsom part. Jag
skulle för min del vilja göra tillägget
att FNL måste vara huvudmotpart. Eftersom
aggression i form av obarmhärtig
bomboffensiv mot Nordvietnam har
förekommit och förekommer, är det väl
rimligt att dess regering är företrädd
vid eventuella förhandlingar. Huvudmotpart
måste dock som sagt vara FNL,
eftersom Nordvietnams regering inte
äger någon suveränitet över Sydvietnams
område eller innehar något mandat
att inleda förhandlingar på FNL:s
vägnar.
I regeringsdeklarationen heter det
att det framför allt är det mänskliga
lidandet som har upprört världsopinionen,
detta alltså sagt apropå vietnamkriget.
Ja, det är naturligt, ty dessa lidanden
är obeskrivliga och för oss oförståeliga.
Tortyren och bombningarna
är självfallet helt oförsvarliga. Känslomässigt
är det alldeles uppenbart att
upprördhet förekommer, men alla inser
väl också faran av att vietnamkriget
kan utvecklas till en storkonflikt,
och även den frågan måste tas med i
bilden. Med hänsyn till båda dessa omständigheter
hade man önskat mera engagerade
uttryckssätt i regeringsdeklarationen
när det gäller vietnamfrågan.
Får jag tillägga en sak i detta sammanhang,
nämligen att USA inte har
kunnat segra trots denna långvariga och
till ytterlighet brutala strid med så
mäktiga materiella insatser, vilket borde
utgöra ett återhållande moment mot
igångsättande av krig av denna art och
krig över huvud taget. Krigets långvarighet
och frånvaron av egentliga amerikanska
framgångar visar att ett folk,
, m. m.
som övertygat försvarar sin nationella
frihet och sin vilja till sociala framsteg,
inte kan besegras hur materiellt
mäktig inkräktaren än är. Ett sådant
folk kan naturligtvis mer eller mindre
utrotas fysiskt — det håller man ju som
bäst på med — men det kan inte besegras
i form av underkastelse.
Såsom man ser av förhållandena i
Afrika och Indonesien kan det ju gå
lättare för någon tid att använda sig av
reaktionära militärjuntor, som genom
kupper och med terroristiska medel
får sägas befordra nykolonialism och
reaktionära styrelsesätt. Jag bara noterar
att ett 20-tal sådana nya militärdiktaturer
upprättats under de sju senaste
åren. Av detta förhållande vill
vår regering i sin deklaration dra slutsatsen
att man på sina håll har övervärderat
kommunismens inflytande.
Någon ville draga detta i tvivelsmål
under den pågående debatten — jag
tror det var herr Lundström. Jag vill
instämma i hans uppfattning. Vår regering
säger att bakslag för kommunismen
finns att inregistrera. Om regeringen
med ordet kommunism menar
avancerat socialistiska krafter i allmänhet
är det visserligen sant att bakslag
har förekommit i denna del av världen.
Inom parentes sagt förefaller det mig
något egenartat att herr Lundström i
sitt tal om denna sak använder uttrycket
»mer eller mindre oblodiga» kupper.
Är det inte i stället mycket blodiga
kupper som har förekommit i vissa fall?
Om man såsom har skett mördar bortåt
300 000 legalt arbetande och vapenlösa
socialister i Indonesien för att befordra
nykolonialism och reaktion är väl
detta för det första strömmar av blod
och för det andra ett fasansfullt bakslag.
Jag hävdar dock bestämt att det
säger ingenting om att här skulle föreligga
någon idémässigt bakåtgående rörelse
bland folkmassorna. Att mörda
vapenlösa i massa är lätt för dem som
har vapnen, men det innebär ju inte
att man dödat idéerna eller att idéerna
är på återtåg. Det innebär endast att
Nr 12
77
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
man liar dödat en del av idéernas fysiska
bärare.
Vad som skett i Indonesien och i
Afrika — något som inte har föranlett
några egentliga indignationsrop i
svensk press — innebär en allvarlig
försening av befrielsetankens förverkligande,
och det bär inom sig fröet till
våldsamma skakningar på vägen dit.
Vi kommer säkerligen att få uppleva
att den spådomen, om jag får kalla den
så, är riktig.
.lag övergår till ett i någon mån annorlunda
ämne. Det är helt naturligt
att regeringsanförandet berör de blottade
motsättningarna mellan Västeuropas
statsledningar och i sammanhanget
de närmanden som har skett österut.
Då kommer jag litet närmare de frågor
som har diskuterats under de timmar
då jag inte haft tillfälle att delta i debatten.
Efter en viss kompromiss i EEC:s
ministerråd för inte så länge sedan
konstaterades i det papper som mötet
efterlämnade att enighet förelåg om
oenigheten. Uttalandet gällde närmast
Rom-traktaten men kan utsträckas till
flera andra politiska områden. General
de Gaulle postade ju härförleden ett
handskrivet brev till Washington och
Bonn, som vi vet. Innehållet i det brevet
behöver jag inte nämna, ty det är
allmänt bekant. Alltför långtgående slutsatser
får väl inte dras av den franska
separationen, men att NATO:s globala
strategi har utsatts för påfrestningar
kan man väl ändå våga ganska kategoriskt
påstå. Detta berör också oss här
i Norden, och borde enligt min uppfattning
ingå i vår utrikespolitiska debatt.
Upplösningsprocessens omfång och
fortsatta förutsättningar kan man inte
uttala sig om med någon säkerhet. Men
de motstridiga och mot USA-politiken
delvis fientliga intressena är så påtagliga
att man åtminstone kan, såsom diplomater
brukar göra, förvånat höja
ögonbrynet, när NATO-länderna säger:
Låt oss fortsätta som förut. En förvå
-
nad ögonbrynshöjning är befogad, ty
hur skulle NATO kunna fortsätta som
förut i en situation som är så förändrad
att institutionerna inte motsvarar
denna förändrade situation.
Oavsett vad slutet på dessa upplösningstendenser
blir är det angeläget att
Norden kommer loss från detta destruktiva
kraftfält och sätts i tillfälle
att på ett helt annat sätt än nu fungera
som en utjämnande och fredsfrämjande
faktor. Jag vet inte i vilken utsträckning
man har lov att här ge uttryck
för personliga känslor och personliga
betraktelsesätt, men jag tar
mig väl en frihet. Då vill jag säga att
personligen är jag kanske alltför mycket
fallen för visioner — av både negativ
och positiv art. Och den negativa
visionen av vår jord som en död boll
i rymden är det inte lätt att i vår tid
befria sig från — den visionen ser
man. Jordiska kulturer, även sådana
som inte varit geografiskt begränsade,
har försvunnit på ett tidigare alldeles
okänt sätt; ingen vet hur. Och i kärnvapenåldern
kan all mödosamt uppbyggd
kultur försvinna definitivt, på
ett sätt som ingen efteråt kan utröna
eftersom det inte finns någon forskare
till att utröna det.
Jag kan inte inse annat än att faran
är överhängande. Då vill jag ha sagt att
man måste kunna tro att Norden med
sin långvariga fredstradition och sin
humanism skulle samlad kunna ge ett
betydande bidrag för att motverka en
sådan katastrofs utlösning. Atlantpakten
löper ju inte ut ännu, men vi närmar
oss snabbt den tidpunkten. Här i
Norden — som i detta avseende är
splittrat — gäller det att i god tid finna
ett alternativ i säkerhetsfrågan. Herr
Lundström framhöll i debatten att den
frågan berör även oss. Däri vill jag livligt
instämma, även om jag iu inte vet
på vilka premisser han grundade denna
sin förklaring. Frågan berör oss. En
nordisk försvarspakt är i vart fall enligt
min uppfattning inget acceptabelt
alternativ inför Danmarks och Norges
78
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
eventuellt upphörande medlemskap i
Atlantpakten. Ett nordiskt neutralitetsförbund
— alltså i ett kärnvapenfritt
Norden — låter genast mycket, mycket
bättre än en försvarspakt. Jag är
för min del allergisk mot pakter över
huvud taget. Men ett nordiskt samarbete
på bred bas mellan var för sig alliansfria
stater vore säkerligen det som
bäst kunde främja freden i Norden
och allmänna nordiska fredssträvanden
ute i världen. Då finge man förutsätta
att det inte skulle vara fråga om
någon isolation. Ett sådant nordiskt
samarbete — befruktat av vår långa
fredstradition, vår humanism och våra
demokratiska institutioner etc. — borde
sättas in i ett internationellt sammanhang
och med tonvikt på de centraleuropeiska
frågorna. Vi kunde här
i Norden börja med att ordentligt vidareutveckla
den materiella och kulturella
kommunikationen över gränserna.
Här reser sig också frågan om ett
alternativ till de handelspolitiska
blockbildningar varom diskussionen
har stått under den senaste timmen. I
regeringsdeklarationen heter det:
»Skulle vägen till EEC öppnas för Storbritannien
borde det också finnas möjlighet
för Sverige och övriga EFTA-länder
att komma till en uppgörelse.» Vad
som ryms i ordet uppgörelse är det
svårt att säga, men genom handelsministerns
anföranden i dag har något
ökad klarhet vunnits om vad regeringen
inlägger i begreppet uppgörelse;
dock icke fullständig klarhet. För övrigt
tycks det vara svårt att åstadkomma
uppgörelser för närvarande, vilket
handelsministern syntes ha stora erfarenheter
av. EFTA-stridigheterna är bilagda
endast på ytan, och inom EEC
pågår alltjämt den inre striden om
makten. Men helt bortsett från dessa
oavbrutna komplikationer är vi för
kommunistiska partiets del här i riksdagen
alltjämt motståndare till uppgång
i EEC i den ena eller den andra
formen. EEC bygger fortfarande på
m. m.
Rom-traktaten, och denna traktat är politisk.
Herr Holmberg framhöll att en ny
situation uppkommit. Ja, den nya situationen
har inträtt att oro förekommer,
att vissa upplösningstendenser
kan noteras. Men Rom-traktaten består.
Det förutsätts i den att de enskilda
medlemmarna underordnar sig denna
politik och uppluckrar sin nationella
suveränitet för att främja just den politiken.
Romtraktaten bygger vidare på
protektionism, en sak som borde beaktas
i detta sammanhang då man diskuterar
frågan om Sveriges eventuella
samröre med EEC.
Dessa och andra likartade omständigheter
bär i viss mån varit en stötesten,
bl. a. som bekant för svensk association
och i ännu högre grad för
svensk anslutning. De kommer kanske
därför att målas över ytterligare under
den närmaste tiden. Statsministern
framhöll i sitt anförande att vi inte
kan gå upp i EEC på Rom-traktatens
grund — ungefär så föll orden. Det är
klart att man kan börja måla över den
grunden en smula — det kommer man
alldeles säkert att göra. Men jag vill bestämt
hävda att det ändå bara blir
camouflagemålning och ingenting annat.
Fn der ytan kommer den nuvarande
Rom-traktatens ekonomiska och politiska
filosofi och idéer att vara kvar
— jag är helt övertygad om detta —
vilket också omöjliggör att jag skulle
uttala att Sverige skulle ansluta sig till
EEC.
Då är frågan: Vad skall göras i stället?
Man kan inte bara säga att någonting
är omöjligt och stanna vid det,
utan man måste fråga vad som är
möjligt att göra i stället.
Vi anser att Sverige — här uttalar
jag inte bara en personlig uppfattning
utan en partiuppfattning — bör med
all kraft verka för att riva ned alla
handelshinder inom Europa, rasera
hindren mellan EFTA och EEC, i den
mån dessa blockbildningar finns kvar,
riva ned dem mellan Europas västliga
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
79
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
länder och länderna i öst och sydost,
över huvud taget riva ned barriärerna.
lag kan i sistnämnda avseende självfallet
instämma i herr Lundströms vädjan
om svensk regeringsstimulans åt
handelssträvandena öster ut. En sådan
stimulans skulle naturligtvis ha stor
betydelse när det gäller att utveckla
denna handel, som tyvärr inte alltid
kunnat drivas friktionsfritt eller i den
omfattning som vi skulle önska.
Vad Norden i övrigt beträffar anser
vi att det tämligen fria och omfattande
handelsutbyte som förekommer mellan
dess länder bör utvecklas till en
nordisk gemensam marknad för såväl
industri- som jordbruksprodukter —
jag sade också jordbruksprodukter —
men beträffande dem måste man självfallet
gå till väga med all den varsamhet
som bl. a. vissa sociala hänsyn
kräver och icke brådstörtat.
Enligt min uppfattning borde vi
också ha kommit så långt att vi kunde
ha en gemensam ekonomisk planering
i Norden, i viss utsträckning kanske
också en gemensam lokalisering beträffande
vissa institutioner och även i
fråga om en del industriella verksamheter,
när det gäller institutionerna
inte minst beträffande sådana som
har med undervisning och forskning
att skaffa. Jag inser visserligen att saken
kompliceras av att våra länder är
kapitalistiska — ty det får man väl
lov att nämna att de är. Det ekonomiska
livet behärskas av storfinansiella
krafter, och ingen regering i våra länder
ihar använt sitt mandat till att
bryta denna makt och överflytta ledningen
i samhällets händer. Men trots
denna försvårande och kvardröjande
omständighet vill vi ha så fria kommunikationer
som möjligt över gränserna
i Norden i skilda avseenden. Det vill vi
därför alt det är till fördel för respektive
folk materiellt, kulturellt och andligt
och skapar som vi tror grundval
för en god gemensam framtid. Ett sådant
handlande kan också utgöra ett
bra bidrag för att riva ned handels
-
hindren i Europa. Enligt män uppfattning
bör denna vidgade kommunikation
omfatta även de vetenskapliga och
kulturella aktiviteterna, däribland
konsterna. Det bör t. o. m. finnas möjlighet
till en gemensam planering i
dessa frågor. Jag tycker att det är litet
efterblivet att var och en sitter och
pysslar med sin lilla bit bakom en
gräns som är mera imaginär än reell.
Det gäller bl. a. de kulturella frågorna,
och inom de kulturella frågornas ram
inte minst frågan om konsterna. Där
borde åtskilligt kunna åstadkommas.
Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att mitt anförande bär blivit litet långt,
men jag har varit nödsakad att i viss
utsträckning anknyta till den debatt
som har förts här. Jag skulle nu egentligen
ha sagt ytterligare något om säkerhets-
och nedrustningsfrågorna, men
eftersom jag har tagit talarstolen i anspråk
så lång tid, får jag begränsa mig
till ytterlighet i vad jag har att säga i
anslutning till föreliggande motion. Jag
vill bara säga följande.
Apropå kärnvapenfrågan sägs i regeringsdeklarationen:
»Om den allmänna
säkerheten i världen skall vara rättesnöret
för strävandena att nå kontroll
över kärnvapeninnehavet så måste uppenbarligen
också stormakterna begränsa
sina kärnvapenrustningar.»
Fastän det när det gäller stormakterna
existerar en särskild problematik, som
jag här inte går in på, understryker
jag gärna de orden i regeringsdeklarationen.
Jag gör det däremot inte beträffande
den litet längre fram redovisade
svenska regeringsståndpunkten att en
överenskommelse om förbud mot fortsatt
spridning av kärnvapen »förutsätter
en universell anslutning». En sådan
universell anslutning redan från
början är naturligtvis idealet. Men om
det visar sig omöjligt att på kortare
sikt uppnå det universella omfånget,
måste man ju börja i någon kant för
att därefter kunna gå vidare. Att man
börjat med Antarktis var ju inte precis
revolutionerande. Föreliggande avtal
80 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
om att inte militarisera detta område
är givetvis bra för pingvinerna —- det
är ju klart — men vi bör väl börja
också någonstans där människor bor
och inte bara där pingviner har sitt
hemvist.
Det är denna tanke om att någonstans
allvarligt börja som ligger bakom
vår motion om svenskt initiativ i
Förenta Nationerna eller på annat sätt
för att befordra tanken på skapandet
av nedrustningszoner och vårt förslag
om en svensk nedrustningskommitté
med uppdrag att studera och analysera
nedrustningsfrågorna, däribland de
svenska nedrustningsfrågorna.
Med detta, herr talman, har jag äntligen
sagt åtminstone huvudparten av
vad jag velat säga. Med det sagda räknar
jag också med att jag avverkat talandet
till förmån för den motion som
förekommer som nästa punkt på föredragningslistan.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Jag skall bara säga några
få ord om den motion som herr
Adolfsson talade om och som finns på
dagens föredragningslista.
Motionärernas begäran om en nedrustningskommitté
med det uppdrag
som anges i motionen anser utrikesutskottet
redan vara tillgodosedd. Sverige
har sedan fyra år tillbaka en nedrustningsdelegation
på tio personer, varav
tre är riksdagsledamöter och en av dem,
fru Myrdal, är ordförande. Denna delegation
följer utvecklingen på nedrustningens
område, såvitt jag förstår precis
på det sätt som motionärerna önskar.
Frågan om en svensk nedrustning
måste väl ses med hänsyn till det internationella
nedrustningsläget. Att vi
skulle ha en särskild delegation som
skjuter in sig just på den detaljen tror
jag inte många vill vara med om efter
erfarenheterna från den gången för 40
år sedan då vi gjorde ett experiment
med isolerad svensk avrustning.
, m. m.
Den nedrustningsdelegation som finns
studerar väl också, såvitt jag förstår,
frågans olika aspekter, alltså även
frågan om speciella nedrustningszoner.
Att sådana även måste innebära kärnvapenfria
zoner är ju klart, och i den
frågan har Sverige redan tidigare preciserat
de förutsättningar som måste föreligga.
Herr MÖLLER (s):
Herr talman! Herr Adolfsson berättade
att han brukar ha skräckvisioner
ibland, och han anförde den mest ruskiga
inför kammaren, nämligen visionen
om jorden som en död boll i rymden.
Det är för mänskligheten självfallet
den ruskigaste vision man kan föreställa
sig. För att hindra denna vision
att förverkligas knöt han förhoppningar
till avrustning, och det kan vi alla
instämma i. Men jag tror att han i sitt
anförande här och i den motion han
är en av undertecknarna av knyter an
till en felaktig metodik. Han anförde
t. ex. att en kärnvapenfri zon i Norden
skulle kunna minska krigsfaran i Norden
och världen. Jag konstaterar att
Norden de facto redan är en kärnvapenfri
zon, eftersom inget land i Norden
har kärnvapen, vare sig Sverige eller
Finland eller Danmark eller Norge.
Trots att de båda senare är medlemmar
i Atlantpakten har de i sitt medlemskap
stipulerat att de icke vill upplåta
sitt territorium för kärnvapenbasering
under fredstid. Jag kan inte se hur man
skulle kunna minska en fara som inte
finns.
Herr Adolfsson framförde vidare en
tanke om Norden som en nedrustningszon
med motivering att man måste börja
någonstans. Tanken är detsamma
som en isolerad nedrustning i Norden.
Jag tror inte man skulle öka den politiska
eller militära stabiliteten i Nordeuropa
genom att förvandla Norden till
ett militärt vakuum. Den linje vi följer
i nedrustningsarbetet i Geneve, i Förenta
Nationerna och på annat sätt är
Onsdagen den 23 mars 1960 fm.
Nr 12
81
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, ni. m.
mer realistisk och hållbar. I övrigt vill
jag hänvisa till utrikesutskottets utlåtande
vad gäller herr Adolfssons motion.
De synpunkter han fört fram där
har vi sökt besvara i utlåtandet.
En annan vision som har berörts här
i dag och som är lika skräckinjagande
är den annalkande hungerkatastrofen i
världen. Enligt vad all expertis bebådar
är den oundviklig och kommer i
växande grad att drabba stora delar av
världen fram emot seklets slut. Vi kommer
senare under vårriksdagen att få
tillfälle att mera ingående diskutera dessa
frågor i samband med den internationella
livsmedelshjälpen och vår uhjälp.
Men låt mig bara göra en kommentar
härtill. Den måste dess värre bli
av pessimistisk art. Det verkar nämligen
som om världens industriländer under
senare år har börjat svikta i sitt
intresse och sin vilja att effektivt hjälpa
u-länderna. Det är möjligt, ja troligt, att
detta är en följd av den växande politiska
avspänningen mellan Sovjet och
västmakterna. Tidigare, under det kalla
kriget, då öst och väst befann sig i
en mera kontroversiell situation, var
båda sidorna ivriga att vinna u-ländernas
sympatier bl. a. genom att satsa på
en stor ekonomisk hjälpinsats. Den viljan
har börjat försvagas under senare
år.
Jag fäster uppmärksamheten på att
kapitalströmmen från de rika länderna
till de fattiga länderna har praktiskt taget
stagnerat under 1960-talet. Den uppgår
för närvarande till 8 å 9 miljarder
dollar per år och har legat där i stort
sett sedan 1961, trots penningvärdeförsämringen,
som går sin gilla gång,
och trots en snabb rikedomsökning i industristaterna.
Det är alltså en relativt svagare insats
de rika länderna gör för att hjälpa
u-länderna. Klyftan växer oroväckande
snabbt. Vi får återkomma till de här
frågorna senare under våren, men jag
vill gärna nu uttrycka en varm förhoppning
att Sverige genom sitt nya medlemskap
i FN:s ekonomiska och sociala
råd skall kunna ta initiativ och verksamt
främja en mera lyckosam utveckling.
Jag vill också gärna säga ett ord av
beklagande om den deprimerande situationen
på Cypern. En förlängning med
tre månader av EN-aktionen har åter
blivit nödvändig. En sådan förlängning
möter självfallet ingen invändning i
Sveriges riksdag — det är nödvändigt
att fortsätta aktionen, och vi vill medverka
solidariskt.
Det finns emellertid starka skäl att
uttrycka besvikelse och kritik också i
Sveriges riksdag över detta tillstånd.
Ursprungligen var det meningen att aktionen
på Cypern skulle vara i tre månader.
I dag har den fortsatt i över två
år, och det finns inte någon som helst
ljusning att skönja.
Detta är beklagligt på två sätt. För
det första visar parterna på Cypern
inte någon påtaglig aktivitet för att förhandla
och få fram den kompromissuppgörelse
som förutsättes för en fredlig
samlevnad. Dödläget verkar totalt.
För det andra är Förenta Nationernas
finanser så svaga, att styrkan på Cypern
av finansiella skäl måste skäras ned, så
också den svenska truppens storlek.
Detta visar det svåra läget för FN:s
ekonomi. Dess värre måste den finansiella
bördan av Cypernaktionen i hög
grad bäras av ett litet antal länder,
främst av dem som deltar med trupp.
Det framgår också av regeringsdeklarationen
att den utvecklingen har bebådats
av generalsekreterare U Thant i
ökad grad.
Det finns mycket starka skäl för att
understryka regeringsdeklarationens
ord, att det är orimligt att FN-styrkan
är en förevändning för en utebliven
lösning av Cypernproblemet. Det paradoxala
håller på att ske, att FN:s ordningsaktion
tenderar att konservera ett
abnormt läge på Cypern. Så kan det
rimligen inte fortsätta hur länge som
helst. Vi måste enträget efterlysa en vilja
till förhandling och ömsesidigt hänsynstagande
på ön, om inte läget skall
82
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
bli ohållbart och FN-aktionen bryta
samman.
Denna situation belyser också på sitt
sätt det mycket olyckliga i att medlemsstaterna
inom FN inte har kunnat
enas om hur FN:s fredsbevarande aktioner
skall organiseras och finansieras.
Det var den frågan som häromåret vållade
den svåra finanskrisen i FN, som
under ett par års tid lamslog generalförsamlingen
och hindrade ett normalt
arbete. Fredsoperationen främst i Kongo,
som kostade 2 miljarder kronor,
hade väsentligt försvagat FN:s ekonomi.
Den finansiella krisen förstärktes av
att ett antal stora medlemsländer vägrade
betala sin andel till Kongoaktionen
under hänvisning till att den hade
beslutats i stadgevidrig ordning.
I höstas kunde FN åter fungera normalt,
så till vida som man kunde votera
normalt och utskottsarbetet pågick. Mer
normalt var det emellertid inte än att
den mest hotande händelsen i världen
för närvarande, nämligen Vietnamkriget,
inte kunde upptas till realbehandling.
Detta visar att FN inte kan göra
en effektiv insats i konflikter där stormakter
är inblandade.
FN kunde alltså så till vida fungera
normalt att generalförsamlingen arbetade
som tidigare. Det betyder inte att de
problem var lösta som hade vållat finanskrisen
— de är bara bordlagda eller
undanskjutna. Det finns en 33-länder-kommitté,
i vilken även Sverige är
medlem, som skall söka åstadkomma en
överenskommelse om hur fredsbevarande
operationer skall organiseras, finansieras
och beslutas. Tills vidare har den
faktiskt inte kommit något stycke på
väg. De stora ledande makterna visar
på intet sätt någon brådska att ta itu
med dessa för FN och freden så vitala
problem.
Jag vill inte underlåta att säga att ytterligare
en stark källa till besvikelse
är att de frivilliga bidrag till FN som
man hade förutsatt ännu är så få och
så relativt begränsade. England, Norden
och några andra länder har bidra
-
m. m.
git med bortåt 100 miljoner kronor i
frivilliga bidrag, men det är en mycket
ringa del av vad som skulle behövas
för att sätta FN på fötter igen. Ännu
väntar man på sådana länder som Sovjet
och Frankrike. Både politiskt och
finansiellt skulle det vara välgörande
om de ville framträda med väsentliga
bidrag.
För FN:s fortsatta existens är det
självfallet av yttersta vikt att organisationen
får kraft och möjlighet att
fortsätta fredsbevarande aktioner även
framgent — annars förlorar FN en stor
del av sin mening, och freden i världen
kommer i motsvarande grad att bli
osäkrare.
I underlaget för dagens debatt ingår
också ett utlåtande från utrikesutskottet
över en motion av herrar Sundin
och Dahlén m. fl. rörande Sydafrika.
Motionärerna har begärt att riksdagen
skall uttala sig för en officiell svensk
handelsbojkott av sydafrikanska varor.
Kammaren erinrar sig kanske att en
likartad motion avslogs i fjol. Inte heller
i år har utskottet ansett sig kunna
tillstyrka denna motion. Enighet har
rått om att den bör avslås, men en reservant
ställer en del yrkanden som
i viss mån går motionärerna till mötes
och i vissa fall går vida utöver vad de
begärt.
Jag behöver inte erinra om att motionärerna
ger uttryck för samma oro
och samma avsky som vi alla känner.
Den hållningen har ofta kommit till uttryck
i Sveriges riksdag. Sedan länge
pågår en internationell påtryckningsaktion
mot Sydafrika, men den har inte
haft några egentliga resultat. Diskrimineringen
mot den afrikanska befolkningen
skärps tvärtom undan för undan.
Så sent som i förra veckan vidtog
den sydafrikanska regeringen en
beklämmande åtgärd genom att stampa
ut några hjälporganisationer som haft
till syfte dels att stödja anförvanter till
flyktingar och dels att ge juridisk hjälp
åt sådana som drabbas av apartheidpolitiken.
Man gjorde razzior på alla
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
83
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
kontor och beslagtog t. o. in. skrivmaskiner
och liknande för denna humanitära
organisation, som är en förgrening
av en internationell religiös hjälporganisation.
Det är beklämmande att konstatera
hur denna rasdiskriminering
skärps undan för undan trots den starka
internationella opinion som riktar
sig mot Sydafrika.
Dessa frågor diskuterades återigen i
höstas av Förenta Nationerna, och
kammarledamöterna har sig säkert väl
bekant att den svenska regeringen i ett
par viktiga avseenden i röstningen om
resolutionen flyttade fram sina positioner
på ett markant sätt. Jag tror att
svenska regeringen helt har folket bakom
sig i denna politik när det gäller
denna skärpning.
Motionärerna menar emellertid att
denna vår röstning i höstas bör till
konsekvens ha att vi inleder en officiell
handelsbojkott genom att bryta alla ekonomiska
förbindelser. De säger att Sverige
som ett neutralt land och med så
starka humanitära traditioner bör gå i
spetsen genom en sådan separat handelsbojkott.
Jag får säga att motionärerna drar
fullkomligt missvisande slutsatser, och
hänvisningen till vår röstning kan inte
användas i detta fall. En handelsbojkott
mot Sydafrika skulle inte enligt vanligt
språkbruk vara en humanitär aktion av
det slag som är aktuellt vid jordbävningar
och liknande förhållanden. Den
skulle vara en ekonomisk handling av
stor politisk och principiell räckvidd,
unik till sin karaktär för vårt land och
över huvud taget i FN :s krets. Här kan
varken neutraliteten eller humanitära
traditioner användas som argument.
Motionärerna gör ett allvarligt felslut
beträffande konsekvenserna av vår
röstning i FN i höstas. Denna röstning
kan inte tas till intäkt för en isolerad
svensk handelsbojkott. Tvärtom har
Sverige upprepade gånger med eftertryck
betonat, att en sanktionsaktion
mot Sydafrika eller vilket annat land
som kan komma i fråga måste vara sam
-
fälld oel) världsomfattande och i första
hand omfatta de stora handelsnationerna
i världen.
Motionärernas propå har alltså inte
något som helst stöd i den hittillsvarande
förda .svenska utrikespolitiken
ocli är sakligt verklighetsfrämmande.
Att andra länder, särskilt de stora handelsnationerna,
skulle följa Sverige om
vi inledde en sådan bojkott har vi ingen
som helst grund att tro. Motionärerna
visar här en illusionism som dessvärre
inte är sällsynt i den svenska debatten
om sanktionerna.
Jag kan inte heller finna reservanten
hr Wedéns resonemang övertygande.
Jag antar att kammaren på eftermiddagen
får tillfälle att rösta i denna
fråga på basis av reservationen och
utskottsutlåtandet, och jag vill av den
anledningen beröra reservantens motivering.
Han har tidigare luftat dessa
sina synpunkter i riksdagen men inte
då heller vunnit tillräcklig resonans för
att få bifall.
I reservationen förs ett oklart resonemang
om kompetensfördelningen
mellan säkerhetsrådets och generalförsamlingens
befogenheter att besluta om
sanktioner. Jag upprepar att utrikesutskottet
liksom Sveriges regering uttryckligen
betonar vad FN:s stadga säger,
nämligen att befogenheten att besluta
om bindande sanktioner uteslutande
tillkommer säkerhetsrådet. Reservanten
instämmer naturligtvis däri men
påpekar att generalförsamlingen »under
vissa förhållanden» kan rekommendera
sanktioner och att medlemsstat då
har att pröva om den skall efterfölja
en sådan rekommendation. Med orden
»under vissa förhållanden» torde reservanten
åsyfta den s. k. Achesonplanen
av år 1950. Generalförsamlingen antog
då en resolution i vilken det hette att
generalförsamlingen skall kunna besluta
om åtgärder — t. ex. sanktionsåtgärder
—- om säkerhetsrådet visat sig oförmöget
att fatta beslut. Denna 1950 års resolution
har varit mycket omstridd, och
man har också ifrågasatt om den står i
34
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
samklang med FN:s stadga. Det var i
själva verket den som låg i botten på
konflikten om finanskrisen i FN 1964
—1965. Jag erinrar om att när generalförsamlingen
1962 antog en resolution
som uppmanade medlemsstaterna
att vidta sanktioner mot Sydafrika, nedlade
Sverige sin röst just med hänvisning
till att det inte tillkommer generalförsamlingen
utan säkerhetsrådet att besluta
i dessa frågor. För svenskt vidkommande
har denna ståndpunkt varit
en hörnsten i hela vår FN-politik under
vårt medlemskap. Jag erinrar om, som
det också står i utrikesutskottets utlåtande,
att det på sin tid framställdes
som en förutsättning för vårt medlemskap
över huvud taget att denna kompetensfördelning
fanns och iakttogs. Jag
är förvånad över att reservanten söker
gå runt denna fråga genom omkrivningar
och resonemang som tillägnar
generalförsamlingen en roll som den
enligt stadgan inte skall ha. Jag konstaterar
att utskottet här uttalar sig mycket
entydigt och bestämt på en för vår
FN-politik vital punkt.
Beträffande reservantens förord att
Sverige skulle förmå sina nordiska
grannar att göra en förhandsdeklaration
om vår villighet att under vissa
förutsättningar följa ett beslut av säkerhetsrådet
om sanktioner samt delta i
andra åtgärder av ekonomisk sanktionskaraktär,
så är det delvis en överloppsgärning
eller också ett oklokt förslag.
Det vore inte alls lämpligt att nordens
regeringar gav en förhandsdeklaration
under så ytterst hypotetiska förutsättningar.
Våra möjligheter att agera i FN
och påverka förhandlingar i dessa frågor
skulle inte öka genom ett för tidigt
utspel, som kungjorts för hela världen
— alldeles frånsett om det över
huvud taget skulle vara möjligt att ena
de nordiska regeringarna om en sådan
ståndpunkt. Det senare är en fråga som
jag inte finner anledning att diskutera
nu.
Reservantens propå att vi skulle deklarera
vår vilja att följa ett beslut av
säkerhetsrådet om sanktioner är helt
överflödig, ty våra förpliktelser i detta
avseende är klart inskrivna i FN-stadgan,
som gäller för alla medlemmar. Om
säkerhetsrådet beslutar enligt artikel 7
om bindande sanktioner är det självklart
att Sverige skall följa ett sådant
beslut. Det är alltså helt överflödigt att,
som reservanten hemställer, göra särskilda
uttalanden. Det skulle ge ett illusoriskt
intryck av aktivitet och handling
som är missvisande.
Reservanten tycks missuppfatta avsikten
med den utredning som i dagarna
har bebådats av regeringen om en
svensk FN-lag, en beredskapslag med
syfte att vi snabbare skall kunna genomföra
sanktioner om FN så beslutar.
Direktiven för denna utredning är inte
offentliga ännu, men det är osannolikt
att de får sådan innebörd som reservanten
tänker sig. Han vill att denna
svenska utredning skall uppmärksamma
frågan om ett avgifts- och utjämningssystem
inom Förenta Nationernas
medlemskrets för finansieringen av
FN:s påbjudna sanktioner. Det måste
ligga helt utanför en svensk utrednings
domvärjo. Den skulle inte heller ha förutsättningar
att utreda en sådan fråga.
Det verkar också långsökt att utredningen
om en dylik svensk FN-lag skulle
pröva hur staten skall stödja svenska
löntagare och företag som kunde komma
att drabbas av ekonomisk förlust
vid sanktioner.
På tal om sanktionerna mot Rhodesia
begär reservanten att riksdagen i
skrivelse skall uttrycka det angelägna
i att vår regering aktualiserar frågan
om bindande sanktioner mot Rhodesia.
Åter en propå som ger intryck av en
ny aktivitet.
Svenska regeringen har redan framfört
ett sådant förslag till säkerhetsrådets
ordförande, nämligen i december
i fjol genom vår FN-ambassadör — och
detta har upprepats i dag i regeringens
deklaration.
Rhodesiafrågan kommer att ge ny belysning
åt FN:s möjligheter att över hu
-
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
85
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
vild taget utöva effektiva påtryckningar
på en nation genom .sanktioner. Och
den kan ge värdefulla erfarenheter för
framtiden.
f höstas beslöt säkerhetsrådet enligt
artikel 6, som är icke bindande, att rekommendera
sanktioner mot Rhodesia.
Sanktioner påbörjades också. Läget gav
till att börja med anledning till optimism.
Man märkte en växande press på
Rhodesias ekonomiska liv med restriktioner
och ransoneringar.
Dessvärre måste vi konstatera att perspektiven
försämrats på senaste tiden.
Den optimism som brittiska regeringen
uttalade om snabb effekt på Rhodesia
bär visat sig vara svagt grundad. Risken
aktualiseras tvärtom att sanktionerna
mot Rhodesia kan komma att
misslyckas. Via Rhodesias grannar, Sydafrika
och den portugisiska kolonien
Mozambique, får tydligen Rhodesia
växande leveranser av olja och andra
förnödenheter. Detta trots att Sydafrika
och Portugal officiellt intar en neutral
hållning. Rapporterna om oljetillförseln
talar ett motsatt språk.
I samma mån aktualiseras naturligtvis
behovet av skärpta åtgärder, d. v. s.
beslut av bindande verkan. Det blir i
första hand Englands huvudvärk. Hittills
har inga förutsättningar funnits i
säkerhetsrådet för ett sådant bindande
beslut, främst på grund av Englands
hållning. Men frågan torde väl inom
snar framtid åter komma upp i säkerhetsrådet,
och det lönar föga att kannstöpa
om hur fortsättningen skall bli.
Det är naturligtvis logiskt av svenska
regeringen att begära beslut av bindande
verkan, om man vill följa sanktionspolitikens
väg och öka trycket på Rhodesia
samt på FN:s medlemsstater att
handla solidariskt.
Det måste dock stå klart att sanktioner
är ett mycket trubbigt vapen. Det
finns ännu inget prov i det mellanfolkliga
samarbetet på att ekonomiska sanktioner
kan bryta ner en regim och
tvinga ett lands regering att lägga om
sin politik i det syfte som är målet för
sanktionerna. Folkrättsligt är sanktioner
ett tveeggat vapen. Politiskt har vi
sett hur oändligt svårt det är att skapa
behövliga förutsättningar för en effektiv
sanktionspolitik.
Redan vad som har hänt under några
månader i Rhodesia visar att man också
måste vara redo att följa upp ekonomiska
sanktioner med militära medel.
England bedriver för närvarande en
avpatrullering till sjöss och i luften av
farvattnen utanför Mozambique för att
hindra oljcbåtar och andra eventuella
blockadbrytare att komma med transitovaror
till Rhodesia. Vilka svårigheter
skulle inte uppstå om det t. ex. hade
gällt en större sanktionsaktion, mot
Sydafrika med dess mycket längre kuster,
med dess starkare ekonomiska motståndskraft,
med de krav på flott- och
luftstyrkor och de kostnader som då
skulle uppstå?
Frågorna bör ställas även i svensk
riksdagsdebatt, ty de berör väsentliga
punkter i debatten om hela sanktionspolitiken.
Varken FN eller dess medlemsstater
gagnas av ett önsketänkande
i dessa frågor. Den bistra sanningen
är helt enkelt att vi hittills inte känner
något medel för FN att tvinga en enskild
stat att radikalt lägga om sin politik
på ett visst sätt. I gamla tider löstes
ett sådant dilemma av enskilda stater
eller grupper av stater genom att man
började krig, genom en militär intervention
och våld. Men FN kan inte börja
krig, inte ens för att utrota raslig diskriminering.
Medvetandet om denna svåra problematik
leder inte till förlamning och passivitet.
Men det bör göra oss mera realistiska,
tvinga oss att söka medel och
metoder efter skilda linjer. I fallet Sydafrika
bör det s. k. nordiska initiativet
inte utan vidare utdömas och förklaras
såsom omöjligt. Inte heller får vi ge upp
alla förväntningar inför säkerhetsrådets
prövning av den Myrdalska expertkommitténs
rapport. Dess linjer för politisk
påverkan kan tänkas vara lika realistiska
och framkomliga som sanktions
-
86
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
politiken, om man ser dessa frågor ur
ett längre perspektiv.
Kanske får man också, herr talman,
knyta vissa förväntningar till Internationella
domstolens till våren väntade
utslag om Sydvästafrika och hoppas att
det skall ge nya utgångspunkter för bedömning
och handling i rasfrågorna i
södra Afrika.
Herr DAHLÉN (fp):
Herr talman! Tiden är ganska långt
framskriden. Jag skall därför förkorta
mitt anförande genom att avstå från att
gå i direkt polemik mot herr Möller. En
del av de synpunkter han anförde beträffande
sanktionspolitiken kommer
jag dock att snudda vid mera ur principiell
synpunkt.
Jag har, herr talman, tillhört dem
som tidigare brukat kritisera att det
material som kommer från utrikesdepartementet
som underlag för våra utrikesdebatter
ofta kommit alltför sent.
Jag noterar nu med tillfredsställelse att
i år även den blå boken angående generalförsamlingen
har kommit i god tid,
vilket är värdefullt för dem som skall
försöka kommentera dessa frågor.
Jag vin här poängtera några saker
beträffande FN:s situation och Sveriges
politik i FN. Den ekonomiska uppbyggnad
som sker genom FN behandlas väl
bäst i den särskilda u-landsdebatt som
vi får senare i vår.
Jag vill kort erinra om den utveckling
som FN har genomgått under sin
nu tjuguåriga tillvaro och om hur FN
egentligen startade.
Det gamla Nationerna Förbund gick
under därför att det inte kunde skapa
fred. Det blev i längden inte ett fredsinstrument,
och några andra redskap
att trygga freden med fanns inte. Detta
är ett betydelsefullt historiskt faktum.
Ett mellanfolkligt fredsorgan kan ibland
få misslyckas, nämligen om man på annat
sätt kan upprätthålla freden. Då
kan det organ som skulle klara freden
dra nytta av att fred ändå stiftats, och
på så sätt få fortleva. Nu misslyckades
m. m.
alla ansträngningar både inom och
utom Nationernas Förbund. Därför var
organisationen dömd att försvinna.
Förenta Nationernas huvudsyfte blev
att bevara freden. Det fick inte bli en
upprepning av tiden efter Versailles.
Den grundläggande tanken var att stormakterna,
d. v. s. USA, Sovjet, Storbritannien,
Frankrike och Chiang Kaisheks
Kina skulle vara fredens garanter.
Det förutsattes att dessa makter
skulle vara överens om tagen. Var man
det, trodde man, att freden inte på allvar
skulle kunna hotas. Tanken att småstater
skulle kunna medverka för att
minska motsättningarna i en tillspetsad
situation, där det var risk för att en
stormakt skulle bli inblandad, hade
mötts med milt överseende — om någon
över huvud taget vågat framföra den.
Småstaterna borde veta sin plats, och
det var inte som fredsmäklare.
Sedan 1945 har emellertid den fullkomligt
omvälvande självständighetsrörelsen
gått över världen, och den har
i grunden förändrat FN:s situation.
Självständighetsrörelsen är ett av de
mest glädjande inslagen i utvecklingen
efter kriget, men samtidigt går det inte
att förneka att den fört in nya och
oförutsedda problem i generalförsamlingen.
Det har betonats i regeringsdeklarationen
och av flera talare här. Det
är i denna mångskiftande — ja, splittrade
— organisation som man nu skall
försöka uppnå betydande enighet.
Generalsekreteraren har i sin senaste
rapport till församlingen påpekat hur
en del extremt små stater begränsar sitt
medlemskap till FN-organ där de kan
få maximum av ekonomiskt utbyte för
det egna landet och stannar utanför
andra organ. Samtidigt vill man vara
fullvärdig medlem i generalförsamlingen
och delta i alla beslut där. Den bristande
balansen mellan skyldigheter och
rättigheter blir påtaglig.
I regeringens deklaration berörs
problemet med de många nya staterna i
församlingen. Någon redovisad slutsats
finns dock inte i deklarationen, och jag
Onsdagen den 23 mars 19(>G fm.
Nr 12
87
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
\ ill därför fråga regeringen följande
trots att regeringsbänkarna är tomma:
Har regeringen för avsikt att söka medverka
till försiktiga rekognosceringar
kring problemet med de många små staterna
i FN? Vilka vägar tänker sig regeringen
att man kunde beträda för att
få eu lösning av problemet?
En annan besvärande omständighet
i sammanhanget är att de afro-asiatiska
staterna anser sig ha monopol på att
framlägga resolutionsförslag i alla frågor
som rör självständighet, kolonialpolitik,
rasförföljelser och liknande ämnen.
På grund av överdrifter och orimligheter
i förslagen blir dessa, som det
mycket riktigt framhållits i deklarationen,
ibland sådana att de nordiska staterna
och andra blir tvungna att lägga
ned rösten eller gå emot dem.
Låt mig ta ett exempel härom. Det
gäller behandlingen av de portugisiska
områdena i Afrika. Man måste uppröras
över det sätt på vilket den afrikanska
befolkningens självständighetskrav behandlas
av portugiserna. Det finns anledning
att frukta att utvecklingen i
Angola och Mozambique skall ladda
upp sig till ett blodigt slutspel. I de afroasiatiska
staternas förslag till resolution
om de portugisiska områdena fanns en
punkt som innebar att generalförsamlingen
-— inte säkerhetsrådet — skulle
uppmana alla stater att vidta sanktioner
mot Portugal. De nordiska länderna
har hållit på stadgans bestämmelser
alt det är säkerhetsrådet som skall besluta
om bindande sanktioner, och så
gjorde de även nu. Jag tror att man
bör söka hävda detta, dels därför att
en stadga skall hållas, dels därför att
möjligheten för FN att agera, om inte
säkerhetsrådet är enigt, ter sig ganska
liten. Fn annan sak är att man inte bör
utesluta att ett tillräckligt stort antal
betydelsefulla länder i andra former kan
ena sig om att införa sanktioner mot
ett land, men den möjligheten skall jag
inte nu gå närmare in på.
Förslagsställarna beträffande Angola
och Mozambique borde ha lyssnat till
andra länders önskemål, men det ville
man inte. Vägran ledde till att en del
stater som tänkt nöja sig med att avstå
i omröstningen nu i stället röstade mot
hela resolutionen. Aktionen blev alltså
svagare än nödvändigt, och detta är givetvis
mycket allvarligt med tanke på
det ödesdigra tillståndet i Angola och
Mozambique.
Man kan inte nöja sig med att konstatera
att läget är sådant. Därför vill
jag fråga regeringen: Vill regeringen
undersöka möjligheten att medverka till
att förslag i generalförsamlingen beträffande
folkens självbestämmanderätt,
s. k. kolonialfrågor och därmed jämförbara
områden läggs fram, som ger ökade
chanser till aktioner med större
samlad kraft? Detta är en utomordentligt
vital fråga för FN:s framtid. Jag vill
tillägga att det som kan uppfattas som
intrång på vissa staters ställning som
de enda förslagsställarna i en del spörsmål
är en svår uppgift. Man kan inte
gå burdust fram. Vad beträffar det praktiska
handläggandet av en sådan uppgift
tror jag att den svenska FN-delegationens
chef är ovanligt väl skickad
härför.
Jag delar givetvis regeringens uppfattning
om allvaret i läget i Afrika.
Jag vill nämna såsom en ytterst oroande
eventualitet, att följande händelser
samtidigt skulle inträffa där nere. Efter
ett domstolsbeslut om Sydvästafrika,
som går emot Sydafrika, blir för det
första FN:s förhandlingar med Sydafrika
resultatlösa. För det andra uppstår
stegrad oro i Mozambique och Angola
samtidigt som för det tredje kanske den
engelska regeringen helt plötsligt förklarar,
att man inte kan få bukt med
förhållandena i Rhodesia och att FN
får ta över ansvaret. Med tanke på engelsk
historia är detta något som inte
kan uteslutas.
Om dessa tre händelser inträffar ungefär
samtidigt, kommer hela den afrikanska
kontinenten att dras in i ett
tillstånd som blir enormt spänningsladdat.
Om inte generalförsamlingen då är
88
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
samlad, kommer den givetvis att inkallas
och önskemålet om konstruktiva
och genomförbara förslag i församlingen
växer med stor styrka.
I detta sammanhang vill jag ställa en
annan fråga till regeringen: Hur långt
har FN kommit med förberedelserna
för att ekonomiskt bistå de afrikanska
stater som är ekonomiskt beroende av
handeln med Sydafrika och Rhodesia?
Hyser regeringen fortfarande uppfattningen
att arbetet behöver påskyndas
och på vilket sätt tänker regeringen i
så fall ta ytterligare initiativ härtill?
Att man inte i fjol drev FN till fall
beror till betydande del på den fruktansvärda
utveckling kärnvapnen har
fått efter kriget. Det står klart för alla
att världens länder inte har bara uppbyggnads-
och utvecklingsproblem tillsammans.
Problemet att överleva, att se
till att nästa kärnvapenbomb aldrig
kommer till användning är också gemensamt.
Sveriges uppträdande i nedrustningskonferensen
och i generalförsamlingen
har i stort sett gått ut på att tillsammans
med andra obundna stater koppla
ett grepp på kärnvapenmakterna. Om
de stater som nu inte har kärnvapen
lovar att inte skaffa sig sådana, måste
kärnvapenmakterna å sin sida samtidigt
begränsa sina lager av kärnvapen
och kärnvapenbärare. Därvid måste
man syfta till att till sist förstöra alla
lager. Vidare borde absolut stopp för
alla kärnvapenprov införas. Detta har
alltså de obundna staterna sagt.
För min del är jag tillfredsställd med
att man så energiskt håller på detta
grepp. USA och Sovjet grinar illa inför
detta uppträdande. Man säger att det
blir så besvärligt att blanda ihop flera
saker på en gång. Man kan mycket väl
förstå, att de skulle tycka det var skönast
om det träffades en uppgörelse om
att kärnvapen inte skall spridas till
andra länder och sedan slippa att själva
vidta några åtgärder. Men det är en
orimlig hållning. Jag hoppas, att regeringen
inte har några planer på att upp
-
ge sin påtryckning på kärnvapenmakterna.
Om jag alltså inte i princip har något
att invända mot det som sagts i Geneve,
så skulle jag dock önska en betydelsefull
komplettering. Man har enligt min
mening från svensk sida uttryckt sig
för vagt och obestämt om kontrollfrågan
såväl beträffande kärnvapnen som
allmän nedrustning. Det är orealistiskt
att tro att man kan få ett provstoppsavtal
att bli effektivt och inte heller nedrustning
i allmänhet, om det inte kombineras
med en kontrollapparat. Det lär
knappast på nuvarande tekniska stadium
vara tillräckligt med enbart seismisk
kontroll beträffande proven. Begränsningen
av kärnvapnen måste balanseras
genom en häremot svarande
nedrustning beträffande andra vapen.
Det borde vara angeläget för den svenska
regeringen att driva denna ståndpunkt.
Med en term från brottningsvärlden,
skulle man kunna kalla det grepp utrikesministern
hittills tagit på stormakterna
för en »halvnilsson». Jag skulle
gärna se att man lade starkare vikt vid
den allmänna nedrustningen och kontrollfrågan
och att utrikesministern därför
sökte koppla en »dubbelnilsson».
Jag efterlyser regeringens syn på ett
vidgat grepp på denna fråga.
I detta sammanhang vill jag understryka,
att det inte är aktuellt för Sverige
att skaffa kärnvapen. Jag fattar regeringens
deklaration så att statsmakternas
beslut att vi förbehåller oss vår
handlingsfrihet beträffande kärnvapentillverkning
dock står oförändrad kvar.
I ett märkligt tal inför FN vid tjugoårsjubileet
underströk Walter Lippmann
att det för att få en världsgemenskap
inte räcker med att det finns ett maskineri
för förhandlingar och konsultationer.
Det måste också föreligga en grundläggande
fredlig situation i världen, som
kan accepteras av alla dem som har
makt att omintetgöra den. Det är på den
grundvalen FN som världsgemenskap
måste bygga.
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
89
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
Vi liar tyvärr en situation nära vara
gränser, som inte accepteras av sådana
som liar makt att kasta freden över anda.
Jag tänker på läget i Tyskland. Delningen
av Tyskland och Berlinfrågan
är ständiga orosmoment. I samband
med diskussionen om kärnvapnens
spridning finns det anledning att erinra
sig den saken.
Sovjet är allvarligt oroat av tanken
att Västtyskland skulle få ett eget kärnvapen.
Om oron är överdriven eller ej,
behöver inte diskuteras. Det faktum
man måste räkna med är att Sovjets
handlande i Europa i hög grad påverkas
av hur denna fråga löses. Sverige
hälsar givetvis med tillfredsställelse om
en för olika parter acceptabel lösning
åstadkommes. Ur denna synpunkt är en
del franska uttalanden oroväckande. En
försvagning av NATO skulle i vissa
kretsar tas som det definitivt avgörande
skälet för att Västtyskland måste ha
eget kärnvapen.
Sveriges möjligheter att direkt påverka
detta ytterst allvarliga problems lösning
är inte stora. Jag har heller inget
recept på en lösning. Det förefaller dock
svårt att se hur en stabil lösning kan
åstadkommas utan att spörsmålen om
Tysklands delning och om Berlin kommer
in i bilden. Frågan är hur ivrigt
Sovjet eftertraktar ett kärnvapenfritt
Tyskland och vilka offer man är villig
göra för att uppnå detta mål.
Vad vill vi att FN skall utvecklas till
när det gäller freden? Svaret är givetvis
att FN bör bli en gemenskap av stater
där intresset för säkerheten, tryggheten,
är dominerande.
Första förutsättningen för att FN
skall utvecklas till en säkerhetsgemenskap
är ungefär den som Lippmann anförde,
att det skall föreligga en tillräckligt
utbredd uppfattning bland dem
som skulle kunna hota freden, att en
viss given situation i världen är tillfredsställande.
Men vägen dit är lång.
Världen är ju delad både ideologiskt,
ekonomiskt och ur rassynpunkt. Det
är därför en paradox att det i FN finns
så mycket samstämmighet som ändå i
dag är fallet.
Förutsättningen för att FN skall bli
en säkerhetsgemenskap är dessutom, att
det finns vissa gemensamma grundvärden.
Nu kan man inte ens säga att principen
icke-våld respekteras av alla.
För ett land som Sverige är det angeläget
att utan att verka skolmästare begagna
sig av möjligheterna att peka på
vad vi anser vara rätt och orätt i umgänget
mellan folken, vad som gagnar
och vad som hotar säkerheten. Endast
då kan ytterligare säkerhetsgemenskap
vinnas.
För ett alliansfritt land som Sverige
löser man dock inte alla problem genom
att hävda detta. I frågor där stormaktsblocken
är intensivt engagerade
på motsatta sidor finns det anledning
att överväga, om det ena eller andra
handlingsalternativet skulle menligt påverka
vår strävan till alliansfrihet.
Ett ställningstagande i ena eller andra
riktningen kan mer eller mindre definitivt
placera oss på en viss plats i
det utrikespolitiska spänningsfältet. Jag
skulle vilja kalla detta för positionsproblemet
i utrikespolitiken. Ett land i
Sveriges ställning måste ta hänsyn till
i vilken position man kommer; det vore
orealistiskt att förneka den saken.
Samtidigt som detta betonas, måste
det också sägas att ställningstagandet
till sakfrågorna i regel och i längden
är viktigare. Om man kallar den synpunkten
för det ståndpunktspolitiska
problemet, får man alltså ibland ett
spänningsförhållande mellan positionsproblemet
och det ståndpunktspolitiska
problemet. Lyckligast är givetvis
när ett ställningstagande ur både ståndpunktspolitisk
och positionspolitisk
synpunkt kan fås att sammanfalla. Men
så glad har man ju inte alltid tillfälle
att vara.
Jag skall illustrera denna konflikt
med ett exempel om Peking-Kinas ställning.
De nordiska staternas hållning att
Peking-Kina bör bli medlem i FN är
90
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
riktig. Om FN skall kunna fylla sin
llPPgift måste Peking-Kina vara med.
Ståndpunkten har givetvis haft betydelse
också med tanke på att den placerat
oss i en viss position. Det har
observerats att vi envist förordat detta
kommuniststyrda lands inval och gjort
det bl. a. i motsats till USA.
De nordiska staterna har under alla
år stött den i generalförsamlingen framförda
kritiken mot Peking-Kinas grymma
behandling av befolkningen i Tibet.
Alltsedan Peking invaderade Tibet har
invånarna där förföljts, av politiska,
kulturella och religiösa skäl. Ingen kan
bestrida att så har varit fallet. Här finns
en parallell till vår kritik mot Sydafrika.
När nu frågan i höstas åter kom upp
i generalförsamlingen visade det sig att
Sverige avstod från att stödja resolutionen
som fördömde Kinas förföljelse
mot Tibet. Även Danmark och Finland
avstod. Däremot vägrade den norska regeringen
att följa med i svängarna. Jag
måste säga, att om detta är ett utslag av
det som herr Erlander kallat »reaktionära
drag» i norsk politik hälsar jag
det inslaget med stor tillfredsställelse.
Varför gjorde nu Sverige detta avsteg
från en tidigare riktig ståndpunkt? Formellt
kommer man väl att försöka försvara
sig med att det i fjol gjordes vissa
förändringar i resolutionen i förhållande
till tidigare år, men dessa förändringar
gick både i mildrande och förstärkande
riktning, så detta kan inte ha
varit avgörande, och var det ju inte
heller. Regeringen ville få en chans att
markera sin mot Peking-Kina välvilliga
position. Men hur kunde man välja att
göra detta genom att låta bli att protestera
mot förföljelsen av de värnlösa
tibetanerna? Här borde verkligen en
förklaring av regeringen vara på sin
plats.
Det hade funnits en mycket bättre
metod att demonstrera sin position. Vi
vet ju alla att problemet Peking-Kina
och FN inte är så enkelt som att bara
hävda att Peking bör bli medlem av
m. m.
FN. På Kinas plats sitter nu FormosaKina,
Chiangs sista fäste. Frågeställningen
är om Formosa-Kina skall få
sitta på Kinas plats. Om Peking väljs
in, kommer givetvis Peking att hävda
att man är den enda lagliga företrädaren
för det stora Kina.
Det vore helt orealistiskt att blunda
för att Pekingregeringen sedan åtskilliga
år måste uppfattas som landets regering
— som det stora Kinas regering
— oavsett vilka känslor vi har inför
dess uppträdande. I en konfliktsituation
i samband med invalet av PekingKina
i FN måste man ta hänsyn härtill
och därför enligt min personliga mening
kräva, att Peking skall inta det
som är Kinas plats. Formosa-Kina får
då, om det i den situationen väljer att
vara kvar i FN, finna sig i att kalla sig
något annat.
Jag vet att det finns delade meningar
om denna lösning är den riktiga — delade
meningar även inom mitt parti.
Jag har dock kommit till att önkvärdheten
att få in Peking i FN kan kräva
detta utspel. Ett sådant ställningstagande
från regeringens sida skulle mycket
mer än det psykologiskt olyckliga övergivandet
av de olyckliga tibetanerna
markera vår position på det internationella
fältet. Jag vill därför fråga, om
regeringen vill uttala sig för att PekingKina
bör inta det som är Kinas plats
i FN. Jag vill tillägga att avsikten inte
är att hindra Formosa-Kina att finna
former för att vara medlemsstat i FN.
Detta var min sista fråga till de tomma
regeringsbänkarna.
Vi reagerar mot rasförföljelserna i
Afrika. Vi tycker illa om att man ännu
inte löst rasproblemen i USA. På samma
sätt måste vi reagera mot diskriminering
överallt, d. v. s. också i Tibet.
I Sovjet sker uppenbarligen diskriminerande
behandling av judar. Det skall
vi heller inte stillatigande acceptera.
När man räknar upp orättvisor och
rasdiskriminering i öst och väst kommer
man inte ifrån den himmelsvida
skillnad i friheten att kritisera som rå
-
Onsdagen den 23 mars 1906 fm.
Nr 12
91
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
der i världen. I USA pågår sedan lång
tid en alltmer intensiv offentlig debatt
kring rasproblemen. Där får man hävda
att regimen inte gör tillräckligt mycket,
tillräckligt snabbt för att tvätta
bort sekelgammal orättvisa. I öst ställs
man inför rätta om kritiken riskerar
att få för stor effekt. Uttalandet från
vissa håll i Sverige, att hårda straff
mot de ryska författare, som anklagats
för kritik — »statsfientlig verksamhet»
kallas det — egentligen är ett bevis på
att man tillmäter författare betydelse
och att underförstått denna regim kanske
vore att föredraga, är obegripligt.
I kampen för rätten att tänka fritt,
att yttra sig utan risker för att kastas
i fängelse, borde det inte vara svårt för
Sverige att välja. Och vi har givetvis
valt. Men då gäller det också att söka
de rätta tillfällena att även i FN-sammanhang
hävda yttrandefrihetens och
den öppna kritikens omistliga värde.
Detta är ett sätt att påskynda skapandet
av det världssamvete, som behövs
i en universell säkerhetsgemenskap.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.
Herr HERNELIUS (h):
Herr talman! Låt mig först och i förbigående
få notera det stora intresse,
som råder för fångst av skarpsill hos
några av våra grannstater i Östersjön
och som i går föranledde att 93 trålare
av vinden drevs i närheten av eller inom
våra yttre territorialvatten utanför
Gotlands kust. Så har skett förr vid denna
årstid, och övning ger färdighet, varför
fångsterna med tiden kan beräknas
bli ganska rikliga.
Om dagens regeringsdeklaration vill
jag uttala mig i största korthet -— kortheten
är delvis betingad av kammarens
ansträngda dagordning. Deklarationen
är tung, 25 sidor, men därför icke särdeles
tungt vägande. Den är innehållsrik,
men icke upplysningsrik. Den är
icke oroande, men icke heller roande
— men det senare kravet bör man ju,
det medger jag, inte gärna ställa på en
sådan deklaration.
Några randanmärkningar! Som en
ljuspunkt noteras att FN:s generalförsamling
hösten 1905 åter kunde arbeta
normalt. Detta konstaterande är naturligtvis
riktigt. Å andra sidan visar det
hur blygsamma anspråk vi har i dag.
Den världsorganisation som vi alla
ställde och ställer sådana förhoppningar
till var lamslagen. Nu kan den åter
arbeta, och detta är givetvis ett gott tecken.
Men i själva verket visar det hur
svag den gemensamma nämnaren är efter
decennier av fredsansträngningar.
I detta sammanhang kan observeras
att på åtta rader av regeringsdeklarationens
25 sidor behandlas det fredsforskningsinstitut
som skall upprättas i
Sverige. Jag tror att proportionen är alldeles
riktig. Institutet blir säkerligen
förträffligt, men som fredsdrivande faktor
bör man nog inte tillmäta det någon
större betydelse.
En ljuspunkt enligt deklarationen är
också uppgörelsen i Tashkent om Kashmir,
och Sovjetunionen prisas för sitt
konstruktiva bidrag till freden. Det är
samma konstaterande som Konrad Adenauer
gjorde på CDU-dagen — i förrgår
var det väl — och då bör man väl
komplettera regeringsdeklarationen på
denna punkt på samma sätt som Ludwig
Erhard kompletterade Konrad Adenauer
i går kväll, nämligen att Sovjetunionen
även har tillfälle att på närmare
håll ge nya konstruktiva bidrag
till världsfreden.
I stora delar är regeringsdeklarationen
invändningsfri. Formuleringarna
kring Vietnam och vietcong är andra
än de som använts av vissa statsråd tidigare.
På ett ställe uttalas i deklarationen
dock en förmodan om att beträffande
Asien och Afrika »de nya ländernas
allmänna fattigdom är själva grunden
för deras svårigheter att med fredliga
och demokratiska medel lösa sina
inre och yttre problem». Det är ett
92
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
djärvt och, såvitt jag förstår, ett historiskt
ohållbart konstaterande. Det finns
gott om exempel på relativt rika stater,
som trots sitt välstånd icke förmått
att med fredliga och demokratiska medel
lösa sina inre och yttre problem.
Fattigdom är en sak. Den kanske allvarligaste
frågan i världen för oss alla just
nu är skillnaden mellan materiella levnadsbetingelser
i rika, mindre rika och
fattiga stater — »hungerridån», som
herr Holmberg talar om. Det problemet
kan icke nog uppmärksammas. Men
sammanhanget med folkstyrelse är svårupptäckt.
För att ta ett exempel från
Asien hör väl Indonesien, som genomgått
så många kramper, till de stater
som i och för sig hade de bästa betingelser
för ett relativt välstånd i den
delen av världen. Men folkstyrelse och
demokratiska och fredliga medel följer
icke alltid av sådana betingelser.
I fråga om nedrustningen understrykes
i deklarationen med allt skäl det intresse,
som från svensk sida visas härför,
och det betonas också med all rätt
att Sverige har fog att ställa anspråk
på kärnvapenmakterna, vilket ju också
skett, nu senast genom ambassadör
Myrdals deklaration i Geneve. Emellertid
finns en överraskande formulering i
deklarationen på sidan 14, där det konstateras
att vi »naturligtvis inte» kommer
att börja tillverka kärnvapen, om
våra krav icke uppfylls. Ett sådant beslut
saknar, heter det, politisk aktualitet
i landet.
Denna formulering är en annan än
den som utrikesministern använde i sitt
tal i Förenta Nationerna i höst, återgivet
på sidan 58 i den grå bok som ligger
på våra bänkar. Där hette det, att
det skulle vara tragiskt, om utvecklingen
i världen föranledde att kärnvapenfria
länder ändrade sin position.
I den förhandling och i det spel som
pågår förefaller det vara angeläget, att
Sverige i stället med all skärpa understryker
sin handlingsfrihet, och något
annat politiskt beslut än det om handlingsfrihet
föreligger veterligen icke
m. m.
heller i detta land. Till bilden hör att
de svenska förslagen i Genéve, framförda
genom fru Myrdal, har blivit
ganska kallsinnigt behandlade, inte bara
av de två kärnvapenmakterna, Förenta
staterna och Sovjetunionen, utan också
av England.
Den handelspolitiska delen kan jag
gå förbi mycket knapphändigt, eftersom
den delen varit föremål för så
långa debatter här tidigare i dag. Låt
mig bara med adress till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet konstatera,
att herr Holmberg aldrig förordade
att Sverige skulle driva propaganda
för anslutning till EEC under vilka
villkor det än vara kunde, såsom
herr Lange gjorde gällande i sitt sista
anförande i denna del. Det är en komplett
missuppfattning. Låt mig också
konstatera att det brittiska Labours valmanifest
ger gott bevis på hur man
inom Labour numera ser på situationen.
Där heter det, att Labour tror att
England i samband med konsultation
med sina EFTA-partners bör vara redo
att träda in i EEC, förutsatt att väsentliga
brittiska och commonwealth-intressen
är tryggade. Det står alltså inte
längre något om gemensam förhandling
för alla EFTA-stater det står heller
inte om villkor för EFTA-partners, utan
det står blott »villkor» i dessa två delar
vilket är något helt annat än deklarationerna
i Wien och Köpenhamn.
Beträffande Cypern vill jag nöja mig
med att instämma helt och odelat med
vad herr Möller anförde.
Mycket skulle vara att säga om det
nordiska samarbetet, den nordiska handelns
glädjande utveckling och inte
minst de s. k. underleveranserna, om
dotterfilialerna och filialföretagen, vilket
allt är mycket uppmuntrande och
lovar mycket för framtiden.
Men ett intryck från Nordiska rådets
sammankomst i Köpenhamn är att Sveriges
handlande icke alltid är uppskattat.
Det är icke min avsikt att i detta
sammanhang beröra olika danska incidenter,
utanför eller inom FN, lika litet
Onsdagen den 23 mars 19(i(i fm.
Nr 12
93
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
som svenska lappkast i FN-voteringar
efter nattliga telefonsamtal. Sådana
tvister har ju Norges utrikesminister
Lyng, den närmast utsatte, storsint sagt
sig vilja avskriva. Men han gjorde inte
så som statsministern antydde, han bestred
inte att sådana incidenter hade
förekommit, utan vad lian sade var att
»dessa tvister borde avskrivas efter vad
som hade förekommit», vilket var något
helt annat än vad statsministern gjorde
gällande. Jag tänker i stället närmast
på den psykologiska känsla som
uppenbarligen finns i Danmark och
Norge att Sverige i det ekonomiska
samarbetet har uppträtt alltför restriktivt
och alltför negativt. Jag tror att regeringen
har ett visst ansvar därvidlag,
kanske mest på det psykologiska
planet.
Herr talman! Sedan föregående utrikesdebatt
ägde rum har den man gått
bort som hade det kanske främsta ansvaret
för att Sverige under andra
världskriget bevarade sin neutralitet,
herr Christian Giinther. Det ankommer
i och för sig icke på en man i riksdagens
led att konstatera detta, men å
andra sidan blir protokollet tomt, om
icke någon erinran härom föres till detsamma.
Tjugoett år har gått sedan hans
framgångsrika gärning som utrikesminister
avslutades, och många — en del
tecken tyder tyvärr härpå — har kanske
glömt bort vad hans insatser betydde,
hans och hans medarbetares, bland
vilka denna kammares talman som den
periodens kabinettssekreterare var den
främste. Måhända hade Christian Giinther
i sin föresats att hålla Sverige
utanför kriget hjälp av en viss tur och
hjälp av tillfälligheter, såsom det ibland
sagts. Men turen och tillfälligheterna vilade
på någonting. De byggde på Christian
Giinthers klokskap, på hans balans
och visa bedömning i olika kritiska och
allvarliga lägen. Och denna bedömning
i sin tur grundades på både tåga och
låga, på en låga för sitt land och för
sina landsmän, men framför allt för levande
humanism.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Vår position mellan de
stora maktblocken ocli vår obundenhet
i övrigt samt vår uppslutning kring FN
både ger oss möjligheter och kräver ett
aktivt deltagande i internationella fredssträvanden.
Vi får aldrig stillatigande
betrakta de ständiga tragedierna på
världsscenen utan måste efter vår förmåga
söka bidra med förslag till lösningar,
ekonomiskt och med personell
hjälp. I annat fall uppfattas vi med
rätta av omvärlden som en nation utan
internationell solidaritet med vår egen
välgång och levnadsstandard som enda
intressen.
Jag vill bär ta upp ett par av de internationella
frågor som i dag kräver
vår aktivitet. Tyvärr har de en benägenhet
att komma tillbaka år efter år,
samtidigt som nya tragedier utspelas
i andra delar av världen. Det gör dem
dock inte mindre aktuella.
En sådan fråga är apartheidpolitiken
i Sydafrika. Att utvecklingen inte
går i den riktning vi önskar visar enligt
min mening bara att de solidaritetsyttringar
för den betryckta majoriteten
i Sydafrika som vi gång på gång
uttryckt i olika sammanhang inte är
tillräckliga.
Få utrikespolitiska frågor har så engagerat
den svenska allmänheten som
just Sydafrikafrågan. Därigenom har
den bidragit till att skapa ett större
medvetande än tidigare om internationella
frågor i allmänhet. Särskilt glädjande
är den svenska ungdomens uppslutning
bakom kraven på olika slag
av åtgärder. Det är en hoppfull utveckling,
men vad gör regeringen? Solidaritet
i tankar och ord räcker inte långt
— det fordras handling när deklarationerna
gjorts. Ju mer man uttrycker
sin solidaritet med de betryckta, desto
starkare blir den negativa effekten om
inte orden följs av handling.
Jag medger gärna att en del har
gjorts. Så har man t. ex. anvisat medel
som hjälp till offren för den sydafrikanska
apartheidpolitiken, men det är
94
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
enbart en bråkdel av de förtryckta som
nås av denna hjälp, och den är egentligen
ett bevis på vår egen stora hjälplöshet.
Enligt min uppfattning bör vi inte
tveka att vidta statliga bojkottåtgärder
mot Sydafrika av rädsla för att de
skulle få innebörden av en officiell
demonstration i enlighet med motiveringen
i utrikesutskottets utlåtande
över den av mig och herr Dalilén väckta
motionen. Det är att nonchalera den
svenska allmänhetens krav på att åtgärder
vidtas.
Vilka effekter en officiell svensk handelsbojkott
mot sydafrikanska varor
skulle få på andra länders handlande
i denna fråga är självfallet svårt att
med säkerhet yttra sig om. Det bör finnas
förutsättningar för att inom Norden
åstadkomma en samordning. Med
tanke på risken för ett blodigt raskrig
i södra Afrika och den sydafrikanska
regimens flagranta åsidosättande av de
mänskliga rättigheterna kan vi inte bli
för passiva.
Stor betydelse för att hindra en katastrof
har också fullföljandet av de
vidtagna sanktionerna mot Rhodesia.
Det är nödvändigt att utvecklingen där
följs med största uppmärksamhet och
att rebellregimen hindras i sina konsolideringssträvanden.
Det bör samtidigt
understrykas att Portugals agerande i
såväl Sydafrika- som Rhodesiafrågan
är ytterst beklagligt — dessutom kan jag
inom parentes påpeka att Portugal tillhör
samma EFTA-block som vi.
Utöver detta skulle jag vilja säga några
ord om det som sker i Sydostasien
för närvarande och som har engagerat
en hel värld. Det är beklagligt att världens
intresse för länder av samma typ
som Vietnam inte är starkare på ett
stadium då hjälp fortfarande kan hindra
en katastrof. Så länge den ekonomiska
och sociala utvecklingen inte hunnit
skapa stabilitet kan man väl inte
fordra att demokratien skall övervinna
diktaturen. Det är med glädje jag konstaterar
att inflytelserika kretsar i Ame
-
rika för närvarande intar en delvis annan
ställning till det krig som pågår
i Sydasien. Det är också att hoppas att
båda parterna tar sitt förnuft till fånga
så att det blodbad som för närvarande
försiggår skall kunna upphöra och att
man vid förhandlingsbordet når ett
fredligt resultat.
Det har här hemma gjorts ett upprop
om hjälp åt Vietnam i dess helhet.
Jag tror vi har all anledning att stödja
en sådan aktion. Flera framstående politiker
finns antecknade där, men jag finner
det anmärkningsvärt att där icke
står namnet på en framträdande man
som vi gärna skulle se skriva under ett
sådant upprop. Den som lyser med sin
frånvaro är LO:s ordförande Arne Geijer.
Jag hoppas att det inte betyder att
han sluter upp bland dem som menar
att man med det våld som nu förekommer
där nere bör lösa problemet. Jag
hoppas det är andra orsaker till att
hans namn inte finns med.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):
Herr talman! De gånger som jag har
deltagit i kammarens utrikesdebatter
och behandlat de europeiska marknadsfrågorna
har jag i allmänhet kunnat
följa regeringens och handelsministerns
tankegångar. Jag har stor aktning
för handelsministerns goda vilja,
men jag är inte säker på att han alltid
sitter vid vishetens källa — som kammaren
torde märka vinnlägger jag mig
om försiktiga uttryckssätt.
Regeringsdeklarationen inleds i den
del som behandlar marknadsproblemen
med en formulering som måhända är
signifikativ: »Rykten har varit i omlopp
om att Storbritannien på nytt
överväger möjligheterna till ett inträde
i EEC.» Så tillfogar man i regeringsdeklarationen
någonting om den förskjutning
i den brittiska opinionen som
ägt rum. Några citat ur officiella engelska
uttalanden lämnas däremot inte.
»Rykten har varit i omlopp» — så
beskrivs läget. Handelsministern bred
-
Onsdagen den 23 mars 19(50 fm.
Nr 12
»5
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik, m. m.
de ytterligare på i sin skildring och
talade om spekulationer och gissningar.
Jag frågar mig om denna beskrivning
verkligen är ett riktigt uttryck för
vad som faktiskt har inträffat. Är det
inte att bagatellisera den klimatförändring,
om vi skall kalla den så, som har
inträffat de senaste månaderna i Storbritannien?
Det är mot denna bagatellisering
som jag har velat reagera.
Vad som faktiskt inträffat är ingenting
mindre än att den brittiske premiärministern
Harold Wilson offentligen,
mer eller mindre i klartext och
även i sitt valmanifest har förklarat
att den brittiska regeringen kommer
att efter valet söka inträde i EEC. Det
har visserligen, som det står i regeringsdeklarationen,
sagts att vissa villkor
måste vara uppfyllda. Därmed förstås
framför allt ihänsynstagande till
den engelska jordbrukspolitiken och
därmed sammanhängande förhållanden
och till samväldet. Visserligen har uttalandet
gjorts i en valrörelse och borde
kanske därför tas med någon liten
nypa salt, men det måste väl vara anledning
att utgå från att den nuvarande
engelska regeringen har en positiv
vilja. Den engelska ekonomiens fortsatta
kris är ytterligare en påtryckande
faktor.
Jag har i min hand ett tryckt utförligt
referat av ett föredrag av utrikesminister
Stewart, vari denne säger att
den engelska regeringen är beredd och
villig — ready and willing — att utvidga
den europeiska gemenskapen genom
medlemskap i EEC tillsammans
med sådana av landets EFTA-partners
som önskar förena sig med England.
Själv hade jag tillfälle att i slutet av
januari i Strasbourg höra biträdande
utrikesministern Thomsen uttala sig i
liknande anda. Den konservativa representanten
i Strasbourg Duncan Sandys
uttalade sig ännu kraftigare.
Sammanställes uttalandena från England
med att Frankrike nyligen i Luxemburg
samtidigt med en artig gest
förklarat sig välkomna Storbritannien
i EEC, frågar jag mig på samma sätt
som herr Yngve Holmberg gjorde i förmiddags,
om inte vi på svensk sida
måste se situationen som den i verkligheten
är, d. v. s. att Storbritannien efter
förhandlingar inom eu icke alltför
avlägsen framtid kan komma att tåga
in i EEC med flygande fanor och klingande
spel, åtföljt av Danmark och Norge
och med Österrike stickande in genom
en sidodörr. En förhandlingsöppning
kan komma till stånd fortare än
vi tror.
Av Storbritanniens stolta löften i
Wien och Köpenhamn att endast tåga
in arm i arm med samtliga EFTA-bröder
är jag rädd för att vi inte kan
vänta oss så mycket. Storbritannien
har ju tidigare nonchalerat sina åtaganden
gentemot EFTA —- jag syftar
självfallet på importavgiften, som ännu
består.
Löftena från Wien och Köpenhamn
säges numera i pressen ha omtolkats
på så sätt att det endast skulle innebära
att England förbundit sig att lägga
ett gott ord för oss vid förhandlingsbordet
och att hålla oss underrättade
om vad som sker. Det är gott och
väl att brittiska regeringen — som det
framhålles i regeringsdeklarationen —
ser nyktert på läget, men ur svensk synpunkt
är det viktigare att få någorlunda
klarhet om den svenska regeringens
egen politik — det tycker jag, herr
talman, att vi trots allt inte har fått
här i dag. Att utvecklingen följes med
uppmärksamhet är visserligen en mycket
värdefull upplysning, men man
frågar sig i vida kretsar av det svenska
näringslivet vilken politik det är som
regeringen kommer att följa och vilka
initiativ kommer att tas. Av regeringsdeklarationen
framgår ingenting mer
än regeringens fromma önskan att så
snart som möjligt se en enhetlig europeisk
marknad förverkligad.
Att jag i dag har tagit till orda beror
främst på att jag hyser en stark oro för
att situationen kan komma att bli mycket
allvarlig för vårt land. när Ens
-
96
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
lands förhandlingar i Bryssel inleds.
Risk kan föreligga att vi, när vi gör oss
påminda i Bryssel, helt enkelt blir
glömda kvar i väntrummet eller rent av
hänvisas till någon karantän. I så fall
riskerar vi också att EFTA reduceras
till ett Rump-EFTA, bestående av
Schweiz, Portugal och Sverige med Finland
som fjärde man. Därmed skulle
värdet av våra viktiga EFTA-preferenser
förringas och nya tullmurar skulle
komma att resas för vår export. Värst
är att den nordiska marknaden, som de
senaste åren utvecklat sig så gynnsamt,
delvis skulle gå förlorad. Det är nämligen
inte alldeles självklart att vårt
land blir insläppt i EEC, när vi klappar
på dörren; denna sida av saken har
tidigare inte varit på tal här i dag. Ett
realpolitiskt hinder kan ligga däri att
EEC-länderna gärna vill utestänga den
svenska trävaru- och pappersindustrien
— för att ta ett exempel.
Därtill kommer att Sverige inte överallt
är särskilt populärt i politiska
kretsar ute i Europa. Det har jag själv
många gånger haft tillfälle att konstatera.
Med rätt eller orätt har man såväl
i utlandet som här hemma bibringats
uppfattningen, att den svenska regeringen
har haft en viss motvilja mot
att beblanda sig med de politiska krafter
som samlats inom EEC. Inte minst
efter framhållandet i tid och otid om
alliansfrihetens oförenlighet med EECanslutningen
och den ena invändningen
efter den andra är det inte ägnat att
förvåna om De sex tog oss på orden
och lät oss stanna i farstun.
I ett av sina sista anföranden i dag
framförde herr Lange invändningar
staplade på varandra på samma sätt
som de gamla grekerna brukade »stapla
Pelion på Ossa».
De flesta iakttagare bär tyvärr givits
den uppfattningen att Sverige, som har
låst sig fast i EFTA-tänkande, även på
lång sikt är mera negativt inställt till
EEC än de övriga nordiska länderna
är. Statsministerns kärleksförklaring —
m. m.
om jag skall våga använda det uttrycket
— till EEC i dag verkade inte alldeles
trovärdig. Han använde visserligen
sitt mildaste tonfall och åstadkom inga
Metallrytanden, men jag tyckte inte trovärdigheten
blev större för det.
Det är inte så att vi inom högern
söker bibringa svenska folket uppfattningen
att klarsignal har givits för
Englands anslutning till EEC. Skillnaden
synes mig fastmera närmast vara
att vi bedömer sannolikheten för en sådan
relativt snar anslutning som något
större än vad regeringen tydligen gör.
Herr Lange hängav sig mera åt ett pessimistiskt
bedömande av saken, medan
vi bedömer utsikterna som mera optimistiska.
Framtiden får utvisa vem
som bär rätt.
Jag har observerat att regeringen så
sent som den 15 december 1965 befriade
den s. k. etableringsutredningen, vilken
hade till uppgift att förbereda lagstiftningen
vid ett svenskt inträde i
EEC på etableringsområdet, från dess
uppdrag. När utredningen begärde befrielse
från uppdraget motiverades detta
med den förhandlingspolitiska situationen.
Man frågar sig om regeringens
åtgärd i detta fall skall tolkas som ett
uttryck för defaitism, passivitet eller
framsynt realistisk bedömning?
Herr talman! Är inte tidpunkten snart
inne för en svensk förklaring i samma
positiva och konstruktiva anda som
England har givit, att vi är intresserade
av att komma med i EEC och att vi
också är beredda att förena oss med
Storbritannien? Mycket beror på hur
ett dylikt utspel göres. En sådan förklaring
vore så mycket mera på sin
plats, helst omedelbart och i ett sammanhang,
som de politiska elementen i
Rom-avtalet på sista tiden onekligen har
förtunnats. Det är knappast att befara
att EEC kommer att bli mycket mer än
en marknadsbildning, visserligen med
mycket vittgående integrationstendenser,
och inte har kvar sin ursprungliga
konstruktion som politisk union. Borde
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Nr 12
97
vi inte principiellt kunna aceptera de
Gaulles tanke: »Fädernesliindernas Europa»?
Med
det anförda har jag på intet sätt
velat plädera för att vi villkorslöst skulle
låta oss slutas i EEC:s breda famn,
om vi nu blir inbjudna till en sådan
omfamning. Svenska intressen bör självfallet
på allt sätt kunna tillvaratagas,
detta även i valet av associationsform.
Vid de kommande förhandlingarna får
vi dock inte spänna bågen för högt. Det
kommer att krävas förhandlingar efter
de stora framtidsperspektiven, där eftergifter
måste göras.
I min tid har jag visserligen på avstånd
men dock haft tillfälle att följa
två avtalsförhandlingar på marknadsområdet,
vilka båda spolierats genom att
man överbetonat de nationella kraven.
Den ena gällde det europeiska yttre frihandelsområdet
— år 1958 tror jag —
den andra avsåg den nordiska tullunionen.
Av dessa erfarenheter har jag dragit
den lärdomen, att man för att komma
till ett resultat måste ha en hundraprocentig
vilja till samförstånd. Finns
inte en sådan verklig vilja, blir det ingenting
av med det hela. Det fordras
emellertid icke bara en vilja utan även
ett stort statsmannasinne med förmåga
att se till det väsentliga. Jag hoppas att
de kvalifikationerna skall vara till finnandes
i vår nådiga regering men är
icke fullt säker därpå. Jag instämmer
med den föregående talaren, som sade
att en insats måste göras för att sätta
den svenska hemmaopinionen inför de
positiva alternativ som kan föreligga.
Det borde vara regeringens sak att förbereda
opinionen, till vägledning jämväl
för näringslivet.
Ett par andra småsaker. Även jag vill
instämma i förhoppningarna att Kennedyronden
efter hand skall leda till positivt
resultat. Ett misslyckande är tyvärr
icke alldeles uteslutet.
Avslutningsvis behandlar regeringsdeklarationen
de aktuella handelspolitiska
konsekvenserna för den svenska
4 Första kammarens protokoll 1966. Nr 12
Om en allmän och total avrustning
hemmaindustrien. Man talar om att regeringen
icke är blind för att vissa industrigrenar
kan drabbas av svårigheter,
men hänvisar i detta hänseende till
att den fulla sysselsättningen skall kunna
upprätthållas genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och avvisar eventuella
skyddsåtgärder annat än undantagsvis.
I denna del vill jag helhjärtat
instämma med vad som sades tidigare
i dag av herr Sundin. Jag vill i detta
sammanhang hänvisa till de driftsnedläggelser,
som nära nog på löpande
band sker inom vissa delar av konsumtionsvaruindustricn.
Allt flera företag
får på grund av vårt höga kostnadsläge
svårare att konkurrera med varor från
låglöneländerna och måste läggas ned.
Vissa landsdelar blir speciellt hårt drabbade.
Jag undrar därför om man inte i kanslihuset
snabbt borde tänka om och se
efter vilka restriktioner som vårt land
inom den begränsade ram, som våra
internationella åtaganden ger, kan vidtaga
mot den dumpingimport, som
äger rum. Denna import slår ut vår
egen industri och friställer arbetskraft,
som inte alltid så lätt kan slussas över
till andra sysselsättningsområden. Hemmamarknadsindustriernas
nedläggande
måste åtminstone på kort sikt få bekymmersamma
konsekvenser för vår bytesbalans
och valutareserv.
Jag instämmer i herr Sundins vädjan
till handelsministern att fundera litet
mera över dessa problem.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Om en allmän och total avrustning
Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner
om en allmän och total avrustning.
I en i första kammaren av herr
Adolfsson väckt motion, nr 355, och en
98
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl. väckt likalydande motion, nr
427, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
hade föreslagits,
dels att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle begära initiativ i Förenta
Nationerna och på annat sätt för
att befordra tanken att skapa nedrustningszoner
som ett led i ansträngningarna
att uppnå allmän och total avrustning,
dels att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle begära tillsättandet av
en nedrustningskommitté med uppgift
att följa utvecklingen på nedrustningens
område samt studera och analysera
aktuella nedrustningsförslag ävensom
att konkret undersöka hur en nedrustning
i vårt land kunde genomföras och
vilka konsekvenser den skulle ha.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 355 och II: 427 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Under hänvisning till
vad jag nyss yttrade i utrikesdebatten
med anknytning till föreliggande utlåtande
ber jag att få yrka bifall till motionsparet
I: 355 och II: 427.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Om officiell svensk handelsbojkott av
sydafrikanska varor
Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner
om officiell svensk handelsbojkott av
sydafrikanska varor.
I en i första kammaren av herrar Sandin
och Dahlén väckt motion, nr 356,
samt en i andra kammaren av herr
Ullsten m. fl. väckt likalydande motion,
nr 428, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
hade anhållits, att riksdagen
måtte uttala sig för en officiell svensk
handelsbojkott av sydafrikanska varor.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 356 och II: 428
måtte anses besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.
Reservation hade avgivits av herr
Wedén, som ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:356 och II:
428 i skrivelse till Kungl. Maj.t måtte
giva till känna vad i reservationen anförts.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nyss har sagt i denna fråga ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Wedén.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till ut
-
Onsdagen den 23 mars 1906 fm. Nr 12 99
Om officiell svensk handelsbojkott av sydafrikanska varor
skottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad utrikesutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —97;
Nej —13.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 39, med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, hänvisades skrivelsen,
såvitt den gällde de under avdelning
II i redogörelsen behandlade sakerna,
enligt följande:
punkterna A 10, Bl, B 2, B 3, B 4,
B 5, B 6, B 7, C 1, C 2, C 6, D 1, D 2, D 4,
D 6, E 3, E 5, E 7 och E 9 till statsutskottet;
punkterna
A 9, D 5, E 4 och E 6 till
bevillningsutskottet;
punkterna C 4 och E 2 till bankoutskottet;
samt
punkterna A 3, A 4, A 5, A (i, A 7, A 8,
All, C 3, C 5, C 7 och D 3 till lagutskott.
Övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt hänvisades
till utrikesutskottet.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 48, angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag; samt
nr 50, angående ökad utbildning av
socionomer och gymnastiklärare m. m.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 53,
med förslag till lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
m. m.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 56, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67.
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 58, med anhållan om yttrande över
vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling
antagit vid sitt sjuttonde ordinarie
möte.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 60,
med förslag till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, m. m.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
61, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 29 november
1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar, m. m.
100 Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 fm.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 62, angående inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut m. m.;
nr 63, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde;
nr 64, angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m.;
nr 65, angående bidrag till den nordiska
kulturfonden;
nr 66, angående förstatligandet av
uppbördsverken och omorganisation av
de lokala skattemyndigheterna, m. m.;
nr 68, angående anslag till statskontoret
för budgetåret 1966/67;
nr 104, angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.;
nr 108, angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67;
nr 109, angående organisation av en
för krigsmakten gemensam intendenturkår
m. m.; samt
nr 110, angående vissa organisationsocli
anslagsfrågor rörande försvaret.
Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 651 och 652 till lagutskott,
motionerna nr 653—655 till statsutskottet
samt
motionerna nr 656—658 till bankoutskottet.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.
Ledighet från riksdagsgöromålen för
utrikes resa beviljades herr Larsson,
Nils Theodor, för tiden den 29 mars—
den 1 april, herr Lange under tiden
den 30 mars—den 1 april samt herr
Skärman för tiden den 24—den 26
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare avsättning
av viss del av statens vinst från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
till Norrlandsfonden och Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete;
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till sjöfartsändamål;
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1966/67; och
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 101, i anledning av motioner angående
minoritetsrepresentationen i
kommunernas styrelser; och
nr 102, i anledning av motioner angående
suppleanter för fullmäktige i
primärkommunerna.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
67, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för
uppbördsväsendet m. m. i vissa städer,
m. m.;
nr 69, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit och
vin, m. m.;
mars.
Onsdagen den 23 mars 1960 fm.
Nr 12
101
nr 72, angående bidrag till ett institut
för rationalisering av storhushållen;
nr 74, angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. in.;
nr 75, angående anslag till utförande
av beskickningsanläggningar i Moskva
och Stockholm;
nr 76, angående inrättande av ett internationellt
institut för freds- och konfliktforskning
i Sverige; samt
nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial nr
25, angående förordnande att samråda
med riksdagens lönedelegation i visst
fall in. in.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:
nr 16, i anledning av väckt motion
om utgivande av en svensk kulturtidskrift
på främmande språk; och
nr 17, i anledning av väckt motion
om statligt stöd till grammofonskiveproduktion.
Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.05.
In fidem
Fritz af Petersens
102
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Onsdagen den 23 mars eftermiddagen
Kammaren sammanträdde kl. 19.30.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.
Punkterna 1—18
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 19
Om statsbidrag till uppförande av ett
nytt ålderdomshem för svenskar
i London
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande samt
om- och tillbyggnad av åldersdomshem
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 miljoner kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. (I: 419) och den andra
inom andra kammaren av herr Zetterberg
m. fl. (II: 529), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag måtte
föreläggas riksdagen om statsbidrag till
uppförande av nytt åldersdomshem för
svenskar i London.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,
I. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
4 000 000 kronor;
II. att motionerna 1:419 och 11:529
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric
Gustafsson, Harald Pettersson, Strandberg,
Bohman, Larsson i Hedenäset,
Nelander, Källstad, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 419
och II: 529 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att förslag måtte föreläggas
riksdagen om statsbidrag till uppförande
av nytt ålderdomshem för svenskar
i London.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Vi har i dag varit i tillfälle
att följa en utrikesdebatt här i
kammaren. I den mån vi haft möjlighet
att tillgodogöra oss de olika debattörernas
svepande formuleringar har vi
väl också fått en viss uppfattning om de
problem som tornar upp sig i världen
just nu. Jag skall, herr talman, inte
fortsätta den debatten men vill peka på
att problemen i stor utsträckning gäller
tryggheten för människor i skilda delar
av världen och med de mest skilda levnadsvillkor.
Jag skulle inte anse det
orimligt om man i en sådan debatt även
ägnade en tanke åt hur svenskar i förskingringen,
kanske framför allt då de
gamla, upplever sin situation. Därmed
är jag framme vid den fråga som kammaren
just nu har att behandla, nämligen
frågan om bidrag till uppförande
av ett ålderdomshem för svenskar i
London.
Utskottsmajoriteten och reservanterna
torde kunna vara överens om två
saker. Den första är att det i princip
bör ankomma på det land, där en per
-
Onsdagen den 21) mars 1966 cm.
Nr 12
103
Om statsbidrag till uppförande av ett nytt ålderdomshem för svenskar i London
son varit bosatt, att ta vård om och bereda
vederbörande plats på ålderdomshem.
De utlandssvenskar som inte önskar
återvända till Sverige bör på sin
ålderdom tas om hand och erhålla vård
i det land där de haft sin verksamhet
förlagd under en stor del av sitt liv.
Den principiella inställningen tror jag
att det inte behöver råda några delade
meningar om, utan vi anser den självklar.
Den andra saken gäller väl just beskaffenheten
av det ålderdomshem som
vi här diskuterar, nämligen det som
finns i London för där bosatta svenskar.
Jag tror att vi kan vara överens
om att det hemmet är dåligt. De ledamöter
av statsutskottets tredje avdelning
som för ett par år sedan hade tillfälle
att besöka London och detta hem kan
säkert vitsorda detta förhållande.
Men även om vi hävdar denna principiella
uppfattning beträffande skyldigheten
att ta hand om andra länders
medborgare tycker vi nog att det här
är fråga om ett fall där en skälighetsprövning
kan vara rimlig. Vi vet visserligen
att det slutits konventioner
mellan de olika länderna, däribland
mellan Sverige och Storbritannien, med
den innebörden, som utskottet säger,
»att medborgarna i det ena landet skall
såvitt möjligt vara likställda med det
andra landets medborgare vid tillämpningen
av detta lands lagstiftning om
social trygghet».
Jag vill framhålla att det här är fråga
om ett engångsanslag. Hemmet ägs och
drivs av Svenska välgörenhetsföreningen
i London sedan ett 40-tal år tillbaka.
Det finns såvitt jag kan förstå ingen
anledning att tro annat än att föreningen
också i fortsättningen skall vara
villig att åta sig denna uppgift. Föreningen
räknar också med att inventarier
och utrustning kan anskaffas genom
gåvor av olika slag samt att driften
skall bekostas genom pensionärernas
inackorderingsavgifter, avkastning
av fonder o. s. v.
Nu kan man ju ställa frågan om ett
hem som detta har något egentligt berättigande.
Dessa svenskar kan ju i stället
söka komma in på något av de hem
som finns för engelska medborgare. Det
är naturligtvis en möjlighet, men man
bör fästa avseende vid att det här är
fråga om människor som har bevarat
sin individualitet, sitt språk och sitt
hemlands sedvänjor. För dem är detta
hem ett stycke Sverige i världsstadens
anonyma, opersonliga och i grunden
främmande atmosfär.
Reservationen vid denna punkt grundar
sig på en fyrpartimotion med bl. a.
ett antal prominenta socialdemokrater
som undertecknare. Jag beklagar att
ingen av statsutskottets socialdemokratiska
ledamöter har ansett sig kunna
stödja motionen. Jag hoppas emellertid
att den här i kammaren skall få det
stöd som erfordras för att den skall
vinna bifall.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Jag vill i allt väsentligt
instämma i vad herr Per Jacobsson har
sagt och likaledes yrka bifall till reservationen.
Jag vill erinra om att denna fråga
bär varit uppe förut här i riksdagen.
Jag skulle i det sammanhanget med
några ord vilja polemisera emot det
som sägs i statsverkspropositionen. Där
erinrar departementschefen om att frågan
har varit uppe tidigare och att den
då gav anledning till olika beslut i kamrarna,
varför frågan föll. Med anledning
härav säger departementschefen:
»Då frågan om bidrag till byggande av
ålderdomshem i utlandet således redan
har varit föremål för riksdagens prövning,
bör de nu föreliggande framställningarna»
— det gällde inte bara
ålderdomshemmet i London, utan det
var också en framställning från Köpenhamn
— »inte föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.»
104 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Om statsbidrag till uppförande av ett nytt ålderdomshem för svenskar i London
Jag vill bara erinra om det förhållandet
att när det kommer ett motionsyrkande
som vinner så stor anklang att
det får majoritet i den ena kammaren,
är det en ganska väsentlig framgång.
Hade det kommit ett förslag i en proposition
och riksdagen hade haft anledning
att ta ståndpunkt, hade riksdagens
ställning till det förslaget blivit
en helt annan. Det ligger ju någonting
reellt i det som man brukar säga, att
propositioner är till för att bifallas och
motioner för att avslås. Det är mycket
svårare att få igenom ett motionsyrkande
än att få igenom ett förslag som har
kommit i en proposition, och jag tycker
inte att saken är riktigt framställd
i statsverkspropositionen.
Det har också sagts att det skulle vara
prejudicerande om staten engagerade
sig på detta sätt för att rusta upp fastigheten
i London eller bygga en ny i stället
för denna byggnad som är 200 år
gammal och som använts som ålderdomshem
i 40 år. Jag ifrågasätter om
det verkligen är så prejudicerande. I
Paris finns också ett ålderdomshem.
Det understöddes från början på så sätt
att hemmet fick en rikskollekt, som gav
118 000 kronor på sin tid och dessutom
anslag från lotterimedel. Lotterimedel
har vid ett par tillfällen också
tilldelats ålderdomshemmet i London.
1 Paris blev fastigheten sedan överförd
på ett bolag, som övertogs av staten.
Det är nu svenska staten som äger ålderdomshemmet
i Paris, där emellertid
fastighetsunderhåll och sådant bekostas
av de lokala föreningarna. Jag tycker
därför att principen om bidrag redan
i viss mån slagit igenom.
Nu kan det sägas att konventionerna
i fråga om omhändertagande av åldringar
är något olika beträffande engelska
undersåtar och franska. För engelsmän
behövs det bara en femårig vistelse
här i Sverige för att vederbörande
skall bli berättigad till pension. För
fransmän fordras det att vederbörande
skall ha varit bosatt 20 år i Sverige för
att pension skall utges. Jag förmodar
att överenskommelserna är bilaterala.
Om så är fallet är skillnaden bara relativ,
inte principiell.
Med dessa synpunkter utöver vad
herr Per Jacobsson anfört vill även jag
yrka bifall till reservationen.
Herr ARVIDSON (h):
Herr talman! Eftersom jag för några
år sedan bereddes tillfälle att avlägga
ett besök på svenska ålderdomshemmet
i London kan det vara på sin plats att
här redovisa mina intryck därifrån.
Låt mig då först börja med att säga
att sällan har jag på en gång träffat så
många förnöjsamma och tacksamma
människor som jag mötte på detta ålderdomshem.
Man lovprisade hemmets
ledning. En 82-årig man sade spontant
till mig: »Här är alla människor så
snälla, och här är alla människor så
vänliga mot oss.» Han hade 1905 emigrerat
från Sverige, och på sin ålders
dagar hade han kommit in på detta
ålderdomshem.
Nu kanske någon säger: Ja, men då
är det väl bra som det är! Fullt så enkelt
är det emellertid inte. Fast förnöjsamheten
lyser hos tacksamma åldringar,
kan ändå tillvaron lämna rätt mycket
övrigt att önska. Låt oss jämföra
med hur det var här i Sverige på 1920-talet, innan man satte igång med att
bygga ålderdomshem! Många minns säkert
bilden av hur illa ställt det då var
i åldringarnas boningar och hur obekvämt
de än hade det, nog lyste alltid
förnöjsamheten när vänliga människor
kom och hälsade på. Det var inte passande
att klaga. Vad gjorde vi då hemma
hos oss? Jo, vi inte bara skaffade
de gamla nya hem utan gav dem också
den tillsyn de själva inte förstod att de
behövde. Man glömde inte heller bort
att göra det både bekvämt och trivsamt.
Det svenska ålderdomshemmet i London
påminner när det gäller standarden
ganska mycket om en del av de
svenska hemmen där våra åldringar
bodde på 1920-talet. Ålderdomshemmet
Onsdagen den 23 mars 1960 em.
Nr 12
105
Om statsbidrag till uppförande av ett nytt ålderdomshem för svenskar i London
är utslitet, saknar centralvärme, tvättoch
toalettanordningar är otillräckliga.
Det finns ingen hiss, utan de gamla får
gå i trappor. Min första tanke var förresten
när jag inträdde på detta ålderdomshem:
Hur i all sin dar kommer
det att gå om elden blir lös? Det kan
inte bli något annat än en fruktansvärd
katastrof.
Nu frågar jag: Är det inte på sin plats
att vi tänker på våra landsmän, våra
svenskar i England? Nog har vi åtminstone
en moralisk skyldighet att hjälpa
till med de kostnader det rör sig om.
Ett bifall till motionen skulle sannolikt
aktualisera krav på liknande insatser
från statens sida på andra platser i utlandet,
sägs det i utskottets utlåtande.
Men låt oss inte haka upp oss på detta.
Hur ofta möter inte vi som är kommunalmän
just ordet »konsekvenser»? Om
det skall göras något i den ena ändan
av kommunen, skall det nödvändigt göras
på andra ställen också menar man
och så blir det ett evinnerligt tjatande
hit och dit om dessa »konsekvenser».
Ingenting blir gjort om man för ett sådant
resonemang. Första steget måste
förr eller senare tas. Sedan får man naturligtvis
bedöma vad som är mest belijärtansvärt
och vad som är mest angeläget.
London är en av världens största städer.
Nog skulle det vara hedrande för
vårt land om svenskar i London som
är i behov av åldringsvård kunde tas
om hand på ett hem som är likvärdigt
med dem vi har här hemma. Låt oss visa
den medmänsklighet, som de ärligen
förtjänar, genom att ge dem det begärda
engångsanslaget.
Herr Jacobsson sade nyss att ålderdomshemmet
är en bit av Sverige. Det
är så riktigt som det är sagt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under punkt 19.
Herr WIRMARK (s):
Herr talman! Frågan om statsbidrag
till uppförande av ett nytt ålderdoms•f4
Första kammarens protokoll 1966. Nr
hem i London behandlas på nytt i denna
kammare. Jag kan i stort sett instämma
i vad de föregående talarna här
sagt, då min uppfattning i denna fråga
sammanfaller med den som finns uttryckt
i reservationen.
Även om det i och för sig är riktigt
att utskottet vidhåller en pricipiell uppfattning,
så torde en skälighetsbedömning
i vissa enskilda fall vara befogad.
Enligt min uppfattning borde frågan
om det svenska ålderdomshemmet i
London ge anledning till en sådan skälighetsprövning.
Den förening som äger och driver
detta hem, Svenska välgörenhetsföreningen
i London, har icke möjlighet
att bära de kostnader som en ombyggnad
och modernisering av ålderdomshemmet
skulle föra med sig. Däremot
torde den ha möjlighet att ta det ekonomiska
ansvaret för den fortsatta driften
om man även räknar med de medel
som pensionärerna tillskjuter av sin
engelska folkpension.
Det är här fråga om ett engångsanslag
av den storlek som Kungl. Maj:t
kommer att föreslå. Genom detta engångsanslag
kan ålderdomshemmet, som
under mer än 40 år ändå betytt ett
goodwillvärde för Sverige, fortsätta sin
verksamhet.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Femte huvudtiteln uppvisar
i år en mycket stor oanslutning,
och den är väl den huvudtitel som i
år har fått den största höjningen. De
reservationer som här föreligger gäller
väsentligen mindre ting. I de stora sakerna
har ju utskottet — genom sina
mer eller mindre prominenta socialdemokrater
eller andra, för att tala jacobssonska
— i väsentlig mån tillstyrkt vad
departementschefen har föreslagit. Men
på vissa punkter har delade meningar
uppstått. Det gäller bl. a. ålderdomshemmet
i London, om vilket vi nu har
12
106 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Om statsbidrag till uppförande av ett nytt ålderdomshem för svenskar i London
liört många vackra, delvis sentimentala
och rörande tongångar.
När statsutskottets tredje avdelning
häromåret besökte ålderdomshemmet i
London, fick vi alla en viss inblick i
förhållandena där. Vi ansåg kanske litet
var att det inte var den standard vi
är vana vid i Sverige, men det är det
över huvud taget icke på ålderdomshem
ute i världen, och även vi har
många dåliga ålderdomshem i vårt land.
Vi har ännu inte lyckats rusta upp den
sidan av Socialsverige på det sätt som
vi skulle önska.
Det har nu sagts att ett anslag till ålderdomshemmet
i London inte behöver
föra några konsekvenser med sig.
Herr Arvidson menade att vi borde visa
medmänsklighet och inte bara peka på
konsekvenser.
Vi kan emellertid inte komma ifrån
att ett sådant beslut får konsekvenser.
Redan har svenskar i Köpenhamn hemställt
om ett anslag av 500 000 kronor till
ett ålderdomshem där, och det finns
liknande inrättningar i en rad städer
ute i världen. Skulle man ge anslag i
det ena fallet, vore det svårt att säga
nej i de andra.
Det finns som sagt ålderdomshem
inte bara i London. Herr Kaijser har
redan talat om att det finns ett sjuk- och
ålderdomshem i Paris, vi har tidigare
haft ett ålderdomshem i Berlin, som
förstördes under kriget, vi har ett bra
ålderdomshem i Oslo, ett i Helsingfors
och ett i Buenos Aires — det finns ålderdomshem
också i en rad andra länder,
som jag just för tillfället inte kan
erinra mig. Varför skall man plocka ut
ett enda hem och säga att det sedan får
vara stopp? Även svenskfödda i andra
länder kan ju resa samma anspråk. Det
är dessa konsekvenser som gjort att majoriteten
har varit rädd för att gå med
på ett bifall till motionerna.
Nu har vi dessutom konventioner
med andra länder, innebärande att det
land inom vilket en svensk bor skall
svara för vården. Det är väl meningen
med dessa konventioner att de skall
följas. Som motprestation förbinder sig
Sverige att ta hand om de utlänningar
som bor här.
Man kan fråga sig varför just London
skall plockas ut som ett särfall. Jo, det
nämndes att någon här hade träffat en
man som kom dit i början av 1900-talet
och som var glad över att han fick vara
på det svenska ålderdomshemmet. Han
har alltså i cirka 60 år bott i London
men bevarat sitt svenska medborgarskap.
Hela sitt verksamma, produktiva
liv har han tillbringat i England.
Det finns också andra liknande fall.
När vi var i London träffade vi en mycket
munter, trivsam, glad och uppspelt
man. Jag frågade föreståndaren, om
det var svårt att få pensionärer till
hemmet. Ja, ibland, svarade föreståndaren.
Gäller det en man, kan det hända
att hans stora intresse är att få veta
var närmaste pub ligger, och får han reda
på att den ligger om hörnet, tycker
han att det är ett bra hem, dit han
gärna vill flytta.
När vi har konventioner med olika
länder och när ett bifall till motionerna
kunde medföra konsekvenser som blir
mer kostsamma än någon av oss vet,
anser vi inom utskottets majoritet att
det är säkrast att följa bestämmelserna
i de konventioner som vi har ingått.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr ARVIDSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill först fråga utskottets
talesman om det är lika illa
beställt med andra ålderdomshem för
svenskar utomlands som det är med
hemmet i London. Det vore intressant
att veta det. .lag känner inte till andra
än London närmare. Vad Köpenhamn
beträffar ligger ju den staden nära Sverige
— eller åtminstone Skåne.
Sedan sade herr Birger Andersson
att han hade träffat en man på ålderdomshemmet
i London, och han skildrade
ett samtal som ägt rum. Jag skall
skildra ett annat samtal med en åld
-
Onsdagen den 23 mars 1900 em.
Nr 12
107
Om statsbidrag till uppförande av ett nytt ålderdomshem för svenskar i London
ring som vistades utomlands. Jag frågade
honom om han aldrig hade känt
längtan hem till sitt fosterland. Då
knäppte mannen sina händer och sade:
»En gång greps jag av hemlängtan så
att jag grät som ett barn. Det var när
jag på juldagen hörde psalmen Var
hälsad sköna morgonstund.»
Herr KAIJSER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Birger Andersson att det är många
svenskar utomlands som blir så pass
fast rotade därute att det blir naturligt
för dem att stanna men som under
hela sin verksamhet där gör sitt hemland
mycket stora tjänster.
Jag vill ännu en gång erinra om att
för ålderdoms- och sjukhemmet i Paris
insamlades rikskollekter på sammanlagt
cirka 118 000 kronor —- vilket
framgår av en utredning i ämnet. Vidare
erhölls 30 000 kronor ur lotterimedelsfonden.
I utredningen säges
bl. a.: »Äganderättsfrågan har också
numera fått en tillfredsställande lösning,
enär önskemålet, att svenska staten
skulle övertaga sjuk- och ålderdomshemmet,
förverkligats. Detta skedde
genom nådigt beslut den 30 juni
1961 med verkan från och med den
1 juli samma år.» 1 detta fall har steget
alltså tagits ännu längre än som föreslås
i London. Det finns såvitt jag
kan förstå, dubbelsidigt verkande konventioner
även med Frankrike i dessa
frågor, även om denna konvention inte
är lika gynnsam som den som slutits
med England. Jag tycker alltså att principen
om att staten kan bistå ålderdomshem
i utlandet så att säga redan
är fastslagen.
Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Birger Andersson
beklagade sig över den gråtmilda sentimentalitet
som kännetecknat debatten
i denna fråga. Jag tycker att det är
alldeles onödigt att tala om detta. Även
om man ger uttryck åt den mest kallhamrade
saklighet, finner man mycket
goda skäl för bifall till reservationen.
Ålderdomshemmet i London är utdömt
av myndigheterna bl. a. ur brandskyddssynpunkt.
Hemmet är nedslitet,
omodernt och svårarbetat i alla avseenden
och fyller på intet sätt de anspråk,
som i nutid kan ställas på ett
hem av denna beskaffenhet. Jag tror
också att hemmet inte på något sätt
kan jämföras med något av de nu existerande
svenska ålderdomshemmen.
Hemmet i London står inför utsikten
att nödgas upphöra med sin verksamhet,
om inte en nybyggnad kan komma
till stånd.
Vad sedan gäller konsekvenserna i
detta fall måste jag säga att ett bifall
till reservationen visst kan tänkas medföra
konsekvenser. Men om det på ett
annat håll och i en annan storstad i
världen skulle föreligga ett liknande
förhållande som i London, vill jag för
min personliga del säga att om krav
reses på bidrag även i detta fall är jag
beredd att finna mig i dessa konsekvenser.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Det har talats mycket
om konsekvenserna av ett beslut om
stöd till ålderdomshemmet i London.
Man kanske också skall tala litet om
konsekvenserna för de människor som
bor där för den händelse föreliggande
begäran avslås av riksdagen.
De som söker sig till hemmet har enligt
uppgift från Svenska välgörenhetsföreningen
i London mycket svårt att
få plats på ålderdomshem i England.
Det heter i en skrivelse från välgörenhetsföreningen:
»Att få in de svenska
åldringarna på engelska ålderdomshem
har i praktiken visat sig utomordentligt
svårt.» De har alltså ingenstans att ta
vägen i England, om de inte får ålderdomshemmet
upprustat.
Herr Birger Andersson frågade var -
108
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Om statsbidrag till uppförande av ett nytt ålderdomshem för svenskar i London
för man plockat ut just detta hem. Jag
vill svara, och det har också ingående
belysts här tidigare, att just detta hem
är i ett utomordentligt dåligt skick.
Man kan inte låta gamla människor bo
där. Jag tror också att man skall akta
sig för att ironisera över att känslorna
har fått komma till tals i denna fråga.
De gamla får sålunda inte bo på engelska
ålderdomshem och kan inte gärna
komma över till Sverige, där som
bekant 8 400 åldringar väntar på plats
på ålderdomshem. Om riksdagen gör
ett avsteg och beviljar ett anslag av
650 000 kronor till uppförande av nytt
ålderdomshem för svenskar i London,
tror jag att vi mycket väl kan stå till
svars för en sådan handling.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag har inte alls försökt
ironisera. När jag har talat om konsekvenserna,
är det endast därför att
vi alltid får höra att vi socialdemokrater
slösar med skattebetalarnas pengar.
Vi vill inte att riksdagen nu påtar sig
ett ansvar som kan medföra kostnader
om vilkas storlek vi inte vet något. Det
har begärts 650 000 kronor till uppförande
av ett nytt ålderdomshem i London,
500 000 kronor har begärts till
Köpenhamn och det kommer säkert anspråk
även från andra håll. Vi skall
inte glömma bort att om man börjar
lämna stöd på ett håll, så kommer det
strax krav från ytterligare håll.
Jag vet inte om herr Kaijser och jag
har fått samma uppgifter om sjuk- och
ålderdomshemmet i Paris. Herr Kaijser
säger att det har inköpts av svenska
staten. Såvitt jag vet har detta hem,
som är för 15 sjuka och 15 åldringar,
överlämnats som gåva till svenska staten,
och församlingen i Paris svarar
för driften och underhållet.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):
Herr talman! Låt mig kort erinra
om den föreläsning som statsministern
för inte så många timmar sedan höll
från denna talarstol om vad ett tonfall
kunde betyda i ett anförande. Han
menade att han hade blivit missförstådd,
därför att han inte kunde hålla
det röstläge som kanske ansågs lämpligt
i ett radiotal.
Jag tycker också att herr Birger Anderssons
röstläge, då han i kammaren
talade om »sentimentala och rörande
skildringar», präglades av ett på sätt
och vis överlägset tonfall. Jag vill bara
helt kort deklarera att om man är sentimental
dänför att man stöder reservationen
i detta fall, så är det hedersamt
att vara sentimental.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Med anledning av vad
herr Birger Andersson sade om mitt
anförande angående vårdhemmet i Paris
så vill jag påpeka att det har fått
understöd av rikskollekt och aitt önskemålet
var att svenska staten skulle övertaga
sjuk- och ålderdomshemmet vilket
också skett. Det är riktigt att svenska
staten inte har betalat någonting för
detta hem. Det är, som jag sade i mitt
första anförande, församlingen i Paris
som bekostar underhållet av fastigheten
och driften av hemmet, men ett
faktum är, att från svensk sida för
hemmet gjorts ordentliga insatser.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.
Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr tal
-
Onsdagen den 23 mars 1966 cm.
Nr 12
109
Avlöningsanslaget till unRdomsvårdsskolorna
mannen, efter att liava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
19 mom. II, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —63;
Nej — 57.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkten 20
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 21
Avlöningsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
Kungl.
Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1966/
67, dels ock till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 21 348 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hultell m. fl. (1:173) och den andra
inom andra kammaren av fru Heurlin
m. fl. (11:227), i vilka, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
a) besluta att till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 22 348 000
kronor, b) uttala, att vad som i motionerna
anförts beträffande »den lilla
gruppens princip» borde vara vägledande
för den framtida vården vid
samtliga ungdomsvårdsskolor;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson och herr Johan Olsson
(I: 642) samt den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i Växjö
m. fl. (11:601), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om tillsättandet
av en utredning rörande förbättrad
barna- och ungdomsvårdande verksamhet.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:173 och 11:227, såvitt
de avsåge medelsanvisningen till avlöningar,
a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;
b) till Ungdomsvårdsskolorna; Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 21 348 000 kronor;
II. att motionerna I: 173 och II: 227,
såvitt de avsåge särskilt uttalande rörande
vården vid skolorna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
no
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Avlöningsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
III. att motionerna 1:642 och 11:601
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade anförts
a) av herr Axel Andersson, fröken
Andersson, herrar Per Jacobsson, Edström,
Strandberg, Bohman, Nelander,
Källstad och Mundebo samt fröken
Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att till utskottets hemställan under
I bort fogas ett moment c) av följande
lydelse: »c) i skrivelse till Kungl.
Maj:t påtala den besvärande underbemanningen
vid ungdomsvårdsskolorna
samt hemställa om förslag om erforderlig
upprustning till nästa års riksdag;»
b) av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna 1:642 och II:
601 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! I den motion som ligger
till grund för reservation a under
denna punkt bär det yrkats en anslagshöjning
med en miljon kronor till förstärkning
av personalen vid våra ungdomsvårdsskolor.
Vi reservanter har
inte ansett oss kunna med hänsyn till
dagens ekonomiska läge följa motionärernas
förslag. Vi har i stället föreslagit
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte påtala den besvärande underbemanningen
vid ungdomsvårdsskolorna
samt hemställa om förslag om erforderlig
upprustning till nästa års riksdag.
I årets statsverksproposition redovisas
att personaltätheten vid ungdomsvårdsskolorna
skulle vara så hög, att
det f. n. finns en befattningshavare på
1,4 elevplatser. Denna uppgift är i viss
mån riktig, men hänsyn har då enligt
mitt förmenande inte tagits till det ansvar
som vårdpersonalen har för de elever
som vistas utanför skolorna och
för vilka de ju också lägger ned ett
ganska betydande arbete.
Den 1 oktober 1965 fanns det sammanlagt
450 befattningshavare på vårdoch
utbildningssidan. Vid samma tid
fanns det 1 702 elever inskrivna vid
våra ungdomsvårdsskolor. Av dessa var
emellertid 849 externer. Om man tar
hänsyn till denna personalkategori och
jämför den med antalet elever kommer
man ju fram till ett annat resultat beträffande
personaltätheten.
Det är riktigt att departementschefen
har föreslagit en viss förstärkning på
personalsidan. Men det gäller ju här
också ett mycket personalkrävande arbete,
om man verkligen skall kunna tala
om vård, utbildning och terapeutisk behandling,
som det ändå är meningen
att man skall ge vid dessa skolor.
Även ur bevakningssynpunkt är situationen
otillfredsställande. Vi har
t. ex. öppna avdelningar som är helt
obemannade nattetid, där eleverna kan
lämna skolan efter eget val. Vi kan och
bör väl heller inte blunda för att personalen
i många fall måste arbeta under
uppenbara risker. Det kan inte heller,
såvitt jag förstår, vara rimligt att
vuxna ungdomar skall sitta inlåsta mitt
på dagen lördagar och söndagar, vilket
i vissa fall måste ske, eller låsas in för
natten klockan halv nio på kvällen.
Här har man utan tvivel ett mycket
svårt klientel att arbeta med. Det är
fråga om unga lagöverträdare, asocialt
fixerade ungdomar som saknar målsättning
och vilkas förnämsta attityd är att
försöka hävda sig negativt. I en sådan
miljö är det dubbelt angeläget att man
kan ge arbete, utbildning och fritid ett
positivt, lustbetonat och meningsfyllt
innehåll.
Mot denna bakgrund bör reservationen
ses. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservation a under denna
punkt.
Onsdagen den 23 mars 1900 em.
Nr 12
111
Avlöningsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Även jag vill yrka bifall
till denna reservation.
Vi måste erinra oss att på ungdomsvårdsskolorna
omhändertas ett klientel,
som enligt alla uppgifter under senare
år har hlivit allt mera kriminellt eller
eljest asocialt helastat. Det är en angelägen
uppgift att göra allt vad som är
möjligt för att återföra de ungdomar
som det här gäller till en ordnad anpassning
i samhället. För att man skall
kunna göra det erfordras inte bara att
eleverna under en väl avvägd arbetsoch
studietid under dagen hålles sysselsatta,
ges arbetsträning och utbildning,
utan också att den för fritidssysselsättning
avdelade tiden får ett meningsfyllt
innehåll. Det torde krävas en fortlöpande
positiv handledning och vägledning,
en fostran med personlig samvaro med
en för den uppgiften väl kvalificerad
personal för att rehabilitera kvalificerade
unga lagbrytare eller eljest asocialt
fixerad ungdom, som i bästa fall
saknar målsättning och som ofta har såsom
enda önskan att hävda sig i negativt
avseende.
De stora anstaltsenheterna ger inte
möjlighet till en sådan personlig kontakt
med de enskilda eleverna. Både internationella
och svenska erfarenheter
ger vid handen att möjligheterna blir
vida större om man kan tillämpa den
lilla gruppens princip, men det leder
ofta till att det behövs mera personal.
Det betyder emellertid också att man
åtminstone får de yttre förutsättningarna
för att eleverna skall kunna känna
sig såsom en del av en familjebetonad
gemenskap med en känsla av samhörighet
och egenvärde.
Såsom i nästa punkt påpekas behövs
också en trivsam miljö för att ge de
bästa förutsättningarna för en harmonisk
tillvaro. Det bör inte vara en anstalt
av tråkig gammaldags typ med
torftig och opersonlig inredning och
miljö, utan man bör i stället försöka
skapa en ombonad och varm miljö med
hemkaraktär. Hemmet är inte bara den
yttre omgivningen, utan hemmet skapas
också av dem som bor där. Fn väl
tilltagen och för uppgiften väl utbildad
personal bidrager också härtill. Möjligheter
måste skapas för att eleverna
i lugn och ro skall kunna få samtala
med vårdpersonalen och få tillfälle att
diskutera sina problem. Vårdpersonalen
måste ha möjlighet alt i den dagliga
samvaron genom samtalsterapi och
även på annat sätt påverka de unga
eleverna.
I övrigt hänvisar jag till de tecken på
brister i personaluppsättningen som
herr Per Jacobsson antydde och till den
omständigheten att vissa av eleverna
understundom kan få vara instängda
under några timmar mitt på dagen, att
det finns avdelningar som saknar bemanning
under natten och där eleverna
alltså kan rymma om de har lust till det
utan att någon kan hindra dem och
även till andra förhållanden som visar
hur väsentligt det är att man får tillfälle
att öka personalstyrkan.
Nu pågår emellertid en utredning i
frågan och dessutom är anslagen här
betecknade såsom förslagsanslag. Skulle
det visa sig att en viss ökning är absolut
nödvändig, bör det finnas möjlighet
för departementschefen att tillgodose
det. Vi har i reservationen velat påpeka
den underbemanning som nu råder
och anhåller hos departementschefen
om en väsentlig förstärkning i nästa
års statsverksproposition.
Herr BLOMQUIST (h):
Herr talman! När vi diskuterar ungdomsvårdsskolorna
och deras angelägenheter,
ser jag gärna frågan ur primärinstansernas,
d. v. s. ur barnavårdsnämndernas,
synvinkel. Så som vi i vårt
land har lagt upp den allmänna barnaoch
ungdomsvården utgör ju den vårdform
som våra ungdomsvårdsskolor
står för, en ofrånkomlig och viktig
faktor. Det är vårt kraftigaste ingrepp
när vi omhändertar en pojke eller en
flicka och placerar honom eller henne
för vård på ungdomsvårdsskola.
112
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Avlöningsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
Det tillrättaförande av den unge som
vi väntar skall ske under vårdtiden
ställer otvivelaktigt mycket stora krav
på skolan. Med oro ser vi att siffrorna
för återfall i brott efter vård på ungdomsvårdsskola
inte är uppmuntrande.
Det är väl en allmän uppfattning såväl
bland de för skolorna ansvariga som
inom socialstyrelsen att återfallsprocenten
skulle vara mindre, om det vid
våra ungdomsvårdsskolor gavs mera
lid och möjligheter till individualterapeutisk
satsning, mera gruppsamtal och
ökade psykologinsatser.
Det är angående den diskussion och
de slutsatser om personalfrågan som utskottet
redovisar, som jag har några
synpunkter att anföra. Vi har redan
hört lierr Jacobsson nämna att den uppgift
som utskottet lämnar om personaltätheten
vid skolorna inte stämmer helt,
men utskottet skriver i nästa mening så
här: »Utvecklingen har samtidigt gått
mot att en allt större del av vårdtiden
förlagts utom skolan.» Den meningen,
vars riktighet är obestridlig, understryker
i verkligheten motsatsen till det utskottet
åsyftar. Blir behandlingstiden
på skolan inskränkt, ställs ju ännu större
krav på att tiden vid skolan skall ge
resultat, och då har jag svårt att tänka
mig att det krävs mindre personal —
snarare tvärtom.
Så var det omnämnandet av de 50
nya tjänsterna under nästa budgetår.
En stor del av dessa 50 kommer, enligt
vad jag förstår, att tas i bruk för tjänster
vid nyinrättade avdelningar som är
under byggnation. På det viset får detta
nytillskott inte karaktären av upprustning
av förutbefintliga avdelningsenheter
i den utsträckning man hoppats.
För att något belysa hur den nu rådande
personalbristen verkar vill jag
nämna följande. På de helt slutna avdelningarna
vid skolorna krävs av naturliga
skäl en större personaltäthet än
vid de öppna avdelningarna. Läget är
idag att man på de flesta specialavdelningarna
måste låsa in ungdomar mellan
15 och 21 år omkring klockan halv
nio eller nio på kvällen, och det gäller
lördag som söndag och helgdag som
vardag. Detta måste man göra av schematekniska
skäl, då man inte har tillräckligt
med personal. Detta måste väl
ändå betecknas som en ren kontraindikation
på begreppet vård. Nu hänger
det helt på personalens välvilja att stanna
kvar efter slutad arbetstid, om eleverna
skall få se ett TV-program på
kvällstid.
Socialstyrelsen har i sina två senaste
petita klart sagt ifrån hur allvarligt
man ser på situationen vid ungdomsvårdsskolorna
och framhållit bristsituationen
i fråga om personal, en bristsituation
som inte sällan visar sig ha
en ogynnsam effekt på skolornas behandlingsklimat.
Herr talman! Det minsta man kan
göra i det här sammanhanget tycker jag
är att stödja yrkandet i reservation a
vid punkten 21, vilket jag härmed ber
att få göra.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Debatten kommer väl
att visa att vi har litet olika meningar
i den här frågan, och de två reservationerna
vid punkten är ju också ett bevis
på det.
Obestridligt torde i alla fall vara att
samhällets insatser och åtgärder på
barna- och ungdomsvårdens område har
vidgats under senare år, att större vikt
undan för undan har lagts vid de förebyggande
åtgärderna och att man i
mindre utsträckning än tidigare kräver
anstaltsvård för de så kallade lindriga
vanartsfallen.
Här må särskilt framhållas att det är
av synnerlig vikt att den största uppmärksamhet
ägnas åt de förebyggande
åtgärderna. Som särskilt betydelsefullt
kan man nämna att samhället ordnar
dag- och fritidshem, alltså fosterhemsverksamheten.
Brottslighet och andra symptom på
missanpassning bland barn och ungdomar
visar en tendens till ökning och
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
113
Avlöningsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
går längre och längre ner i åldersgrupperna.
Det klientel som tillföres
ungdomsvårdsskolorna består — eftersom
andra åtgärder i första hand skall
prövas — av ungdomar som tidigare varit
föremål för samhällets uppmärksamhet;
jag vill gärna säga uppmärksamhet
i stället för att använda ordet reaktion.
Ungdomsvårdsskolornas elever är ofta
svårt skadade beroende på anlags- och
miljöfaktorer såsom här tidigare sagts.
För närvarande är cirka 1 000 ungdomar
i åldrarna 13—20 år intagna för
vård vid dessa skolor. Ungefär lika
många är efter genomgången vård inom
skolan föremål för eftervård, alltså vård
utom skolan. En alltför stor sammanblandning
av ungdomarna förekommer
enligt vår mening vid dessa skolor —
vi har många bevis på att det inte är
bra när alltför skilda klientel av ungdomar
föres samman på dessa stora
skolor.
Men man skall också tänka på att det
bör vara angeläget för samhället att se
till att vi får en organisation för ungdomsvården
som kan fungera bättre än
den nuvarande. Ofta kan man inte tala
om att någon vård ges utanför skolan.
Kontakterna mellan skolan, vårdaren,
elevvårdsfamiljen och vårdkollektivet
inskränker sig många gånger till ett minimum
— kanske förekommer sådan
endast då negativa resultat rapporteras
för några elever. Vi anser det därför
nödvändigt med en kvalitativ förstärkning
av ungdomsvårdsskolornas resurser
för elevvård utom skolan.
Till varje skola borde höra ett ungdomshem
med inte alltför många platser
— vi tror inte på de mycket stora
enheterna. Dessa ungdomshem borde
kunna fungera som en sluss ut mot
samhället för ungdomarna. Personalen
vid skolan och vid ungdomshemmet
borde gemensamt diskutera och följa
behandlingsplanen för varje elev. Skolan
skulle ha samma ansvar för elever
oberoende av om de vårdas inom eller
utom skolan. Det har sagts tidigare, och
jag vill understryka detta, att det säker
-
ligen iir mycket angeläget att man vid
dessa skolor får en så långt som möjligt
individualiserad vård, och detta gäller
vården såväl inom som utom skolans
ram.
I den lilla reservation under denna
punkt som betecknas b framhåller vi
i huvudsak följande. Reservanterna vill
starkt understryka departementschefens
uttalande om att en kartläggning
av ungdomsvårdsskolornas klientel och
vården vid skolorna bör komma till
stånd inom den närmaste tiden. Denna
kartläggning bör enligt vår mening ske
på sådant sätt att underlag för den totala
bedömningen av barna- och ungdomsvården
kan skapas.
Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
med b betecknade reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag och reservanternas
är inte alls så stor som man
möjligen kan tro sedan man lyssnat till
reservanternas talesmän. Reservanterna
har inte yrkat på någon ytterligare
medelsförstärkning, utan såväl högerreservanterna
som folkpartireservanterna
begär en skrivelse till Kungl. Maj:t,
och när det gäller reservanterna från
centern är det samma sak. Vi har således
samma syn på dessa ting. Skillnaden
är bara att majoriteten har ansett
det onödigt med denna skriftväxling.
Att förhållandena är besvärliga vid ungdomsvårdsskolorna
vet vi alla; det är
inte bara svårigheter beträffande eleverna
utan också svårigheter att få per -sonal. Jag är säker på att de herrar
från departementet som är manstarkt
samlade här i kammaren vet detta förut.
De har hört vad som här har sagts,
och det är därför tämligen onödigt att
besluta att vi även skall skriva ett brev
till dem.
I den andra reservationen, som gäller
frågan om en kartläggning, begärs
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
114
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Avlöningsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
Maj:t skall ge till känna vad reservanterna
anfört. Såvitt jag vet har emellertid
arbetet med denna kartläggning redan
kommit i gång. Under sådana förhållanden
anser majoriteten att det är
onödigt att skriva och begära en sak
som man vet att det redan arbetas på.
Det kan många gånger i och för sig
vara angeläget med skrivelser till Kungl.
Maj:t, men vi har inte funnit att så är
fallet i dessa frågor. Både majoriteten
och reservanterna är överens om att
man skall försöka med den lilla gruppens
princip. Vi är överens om att man
skall se till att vi får bästa tänkbara organisation
både när det gäller undervisningen
vid dessa skolor och när det
gäller personalen. Här om någonsin
skulle man, som det heter på utskottsspråk,
ha kunnat skriva ihop sig om
man hade velat.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr KAIJSER, (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill anföra ytterligare
en synpunkt som kan vara av bedelse
i detta sammanhang. När man besöker
en sådan här ungdomsvårdsskola
frapperas man av det intresse för uppgiften
som både skolornas ledning och
lärarna har. När man konstaterar att
socialstyrelsen har begärt en förstärkning
av personalen som skulle kosta
ungefär fem miljoner kronor och departementschefen
kommer med ett förslag
som innebär knappt två miljoner
kronor — vilket innebär att ett väsentligt
mindre antal av vårdpersonal kan
anställas — tycker jag att det skulle
vara en stark uppmuntran för den personal
som arbetar på skolorna att få
känna hur starkt riksdagen känner med
dem i deras arbete. Det måste vara en
uppmuntran för dem. Jag tycker det
kan vara ett motiv som kan ge anledning
till en manifestation från riksdagens
sida i form av en skrivelse till
Kungl. Maj:t.
Herr BLOMQUIST (h):
Herr talman! Det är klart att det går
att säga som herr Birger Andersson att
det verkar onödigt med skriftväxling,
och när man ser herr Birger Andersson
tala förtroendefullt och varmt vändande
sig till herrarna vid väggen från
departementet, så verkar det onekligen
överflödigt. Men vi som sysslar med
detta är verkligen oroade, och hur lugn
än herr Birger Andersson känner sig,
måste jag säga, att har man läst socialstyrelsens
petita och de inledande orden
där, finns det fog för att när en
fråga som denna behandlas gå upp och
säga något. Jag tror att jag skall läsa
upp vad där står, ty jag har antecknat
detta. Socialstyrelsen skriver alltså:
»Ungdomsvårdsskolorna har under
de senaste åren arbetat under mycket
stora svårigheter. Socialstyrelsen har
vid upprepade tillfällen understrukit
dessa och bl. a. i fjolårets petita uttalat
sin oro över den rådande vårdsituationen
vid skolorna. Endast i ringa utsträckning
har styrelsen därvid vunnit
gehör för sina synpunkter och för sina
krav på en förbättring av organisationens
resurser.»
Jag menar att en styrelse väl inte
skriver så starkt, om det inte finns något
fog för det. Jag ber att fortfarande
få ha rätt att ge uttryck för min oro och
yrkar bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag vill inte förmena
någon att vara orolig, jag är det ofta
själv. Men jag applicerar rådet på högern
nu.
Vi hade nyligen att behandla en annan
huvudtitel. Då gällde det förstärkning
av polisen och viss förstärkning
vid fångvården, och ifrån samma meningsriktning
som den siste talaren företräder
ville man höja avsevärt. Man
har i massor av frågor velat öka utöver
vad Kungl. Maj:t har ansett sig kunna
föreslå.
Onsdagen den 23 mars 19(>f> em.
Nr 12
115
Avlöningsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
Tydligen har man i kanslihuset varit
tvingad att göra vissa avvägningar för
att med de resurser vi har söka tillgodose
olika behov. Det är klart att
man kan på punkt efter punkt — som
nu på denna punkt — säga att detta
inte lösts på ett tillfredsställande sätt.
Här skulle man ha satsat mer, man skulle
ha satsat så som vederbörande verk
önskat i sina petita. Jag vet inte vad
det skulle ha inneburit, om varje statligt
verk hade fått vad det hemställde
om på sensommaren eller förhösten
förra året, men jag är övertygad om att
det hade blivit en väsentlig utgiftsökning
med betydande krav på skattehöjning,
som samma talesmän för högre
utgifter —- såsom utgiften här i dag —
skulle ha uppgivit ett ramaskri emot.
Det är detta vi får ta hänsyn till. Därmed
är inte sagt att det inte kan göras
en hel del beträffande ungdomsvårdsskolorna.
Men man skall försöka se sakerna
litet realistiskt. Vi inom majoriteten
har grundligt tittat på dessa ting
som just nu behandlas. Vi har allvarligt
funderat över dem, och vi har kommit
till insikt om att det förhållandet att
det är ett förslagsanslag det gäller har
öppnat möjligheter att öka personalen i
den mån detta är erforderligt. Vi menar
att man skall undan för undan, liksom
skett tidigare, förbättra ungdomsvårdsskolornas
möjligheter att ta hand
om den ungdom som har kommit på
glid.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
21 mom. I, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —77;
Nej — 42.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. II gjorda hemställan.
Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. III förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propo
-
116
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Omkostnadsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
sitionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
21 mom. III, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —90;
Nej —17.
Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkten 22
Omkostnadsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
Kungl.
Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ungdomsvårdsskolorna:
Omkostnader för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 6 700 000
kronor.
I de under punkten 21 nämnda likalydande
motionerna I: 173, av fru Hultell
m. fl., och 11:227, av fru Heurlin
in. fl., hade, såvitt nu vore i fråga, hem
-
ställts, att riksdagen måtte besluta att
till Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 7 200 000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:173 och 11:227, såvitt
nu vore i fråga, till Ungdomsvårdsskolorna:
Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
6 700 000 kronor.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Axel Andersson, fröken
Andersson, herrar Per Jacobsson, Edström,
Strandberg, Bohman, Neländer,
Källstad och Mundebo samt fröken
Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 173 och II: 227, såvitt nu
vore i fråga, till Ungdomsvårdsskolorna:
Omkostnader för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av 7 000 000
kronor.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Departementschefen föreslår
på denna punkt en ökning av omkostnadsanslaget
med 655 000 kronor,
medan socialstyrelsen har begärt en anslagsökning
på 1 885 000 kronor. Vi har
i reservationen inskränkt oss till att yrka
bifall till styrelsens förslag beträffande
punkten Inventarier m. m., som
med 300 000 kronor överstiger propositionens
förslag.
Vid besök på en del ungdomsvårdsskolor
kan man inte undgå att fästa
sig vid den påfallande torftigheten i
fråga om inventarier och inredning.
Det är självfallet att dessa är utsatta
för en mycket hård förslitning i anstalter
av detta slag.
På det här området kan man verkligen
göra någonting för att bereda de
unga en mera ombonad och hemliknan
-
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
117
de miljö. Jag tror att värdet av åtgärder
för att stimulera och främja en positiv
miljöpåverkan inte får underskattas,
och jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen vid denna punkt.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Med hänvisning till det
jag i detta avseende anförde under föregående
punkt ber jag att få instämma i
yrkandet om bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Det sker redan från
nästa budgetår en viss uppskrivning,
och meningen är att det skall förekomma
en successiv upprustning år efter
år. Allt går inte att ta med en gång, men
man späder på ganska bra varje år. Det
kan i många fall vara tillfredsställande
att allt inte görs på en gång, utan att
man undan för undan kan göra de förbättringar
som anses angelägna.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Om effektivisering av nykterhetsvården
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —81;
Nej — 39.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 23—30
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 31
Om effektivisering av nykterhetsvården
Kungl.
Maj.-t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av
erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av 400 000
kronor.
1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:90) och den andra
inom andra kammaren av herr Wiklund
m. fl. (II: 133), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om åtgärder i syfte att effektivisera
den öppna vården och anstaltsvården
enligt lagen om nykterhetsvård,
med särskild vikt vid förstärkning av
de medicinska vårdresurserna, samt
av nykterhetsnämndernas upplysningsverksamhet.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,
118
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Om effektivisering av nykterhetsvården
I. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare in. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor;
II. att motionerna 1:90 och 11:133
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric
Gustafsson, Harald Pettersson, Strandberg,
Bohman, Larsson i Hedenäset,
Helander, Källstad, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:90
och II: 133 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om åtgärder syftande till en effektivisering
av den öppna vården och
anstaltsvården enligt lagen om nykterhetsvård,
med särskild vikt lagd vid en
förstärkning av de medicinska vårdresurserna,
samt av nykterhetsnämndernas
upplysningsverksamhet.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! I motionerna 1:90 och
II: 133 har det hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om åtgärder, syftande till en effektivisering
av den öppna vården och
anstaltsvården av alkoholmissbrukare
med särskild vikt lagd vid en förstärkning
och effektivisering av de medicinska
vårdresurserna.
1962 års nykterhetsvårdsutredning
beräknas vara slutförd inom några månader.
Man förväntar att denna undersökning
skall ge ytterligare information
till ledning vid utformningen av verksamheten
på det område som berörs i
dessa motioner. De växande skadeverkningarna
till följd av alkoholbruket är
ju väl kända för oss alla, samtidigt som
vi också är medvetna om att samhällets
åtgärder just när det gäller det medicin
-
ska inslaget i anstaltsvården och även
i eftervården av de alkoholskadade inte
på något sätt är tillfredsställande.
Mot bakgrunden av detta förhållande
har vi velat fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på just dessa frågor, och
jag vill med anledning därav yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Jag vill endast instämma
i det yrkande, som herr Per Jacobsson
här framställde.
Herr SVENSSON (s):
Herr talman! Reservanterna yrkar
här att riksdagen i .skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om åtgärder syftande
till en effektivisering av såväl
den öppna vården som anstaltsvården
enligt lagen om nykterhetsvård. Departementschefen
har i propositionen redogjort
för en del resultat, som den av
herr Jacobsson omnämnda nykterhetsvårdsutredningen
redan har införskaffat.
Det förhåller sig också på det sättet
att utredningens resultat beräknas
föreligga inom några månader. Utskottsmajoriteten
anser därför att det
är alldeles överflödigt och onödigt att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådana åtgärder som det bär gäller.
Utredningens resultat kommer ju så
småningom att bearbetas och leda till
förslag från Kungl. Maj :ts sida. Denna
utredning kommer att samla det material,
som dessa åtgärder skall bygga
på. Man bör därför avvakta utredningens
resultat innan man diskuterar de
frågor som herr Jacobsson här tagit
upp.
Utskottsmajoriteten bär alltså anfört
dessa synpunkter, och jag ber, herr
talman, att med detta få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr statsrådet ASPLING:
Herr talman! Det var ett yttrande
av herr Per Jacobsson som föranledde
Onsdagen den 23 murs 19(i(i em.
Nr 12
119
mig att begära ordet. Han avslutade sitt
inliigg med att understryka angelägenheten
av att riksdagen fäster Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på vikten av att
det medicinska och även det sjukvårdande
inslaget blir starkare markerat
i nykterhetsvärden. Jag vill med anledning
därav bara i korthet lämna en redogörelse
för de ansträngningar vi gör
på detta område och för de åtgärder
vi har vidtagit.
Jag vill börja med att säga att en utökning
av antalet platser för sjukvård
vid nykterhetsanstalterna har skett
successivt. För närvarande finns sjukoch
mottagningsavdelningar vid samtliga
statliga anstalter samt vid tio erkända
anstalter med sammanlagt 318
platser. Under nästa år tillkommer ytterligare
en sådan avdelning.
Under innevarande budgetår har
tjänster för överläkare inrättats vid Ulleråkers
och Falbygdens sjukhus. Innehavarna
av dessa överläkartjänster har
att fullgöra den psykiatriska vården
vid de statliga anstalterna Venngarn
och Gudhem. Härigenom har man erhållit
en för vården vid dessa anstalter
mycket värdefull anknytning till
ett stort sjukhus. För psykiatrikervården
vid den nya Örebro-anstalten och
Brotorp, vilka båda anstalter är avsedda
för kvinnor, skall från och med den
1 juli 1966 svara en vid Mellringe sjukhus
anställd läkare. I den mån tillgången
på läkare medger detta är det önskvärt
att man försöker etablera liknande
samarbete mellan andra anstalter och
sjukhus. Tilläggas kan att de vid flertalet
vårdanstalter tjänstgörande rådgivande
psykiatrikerna är anställda
som läkare vid mentalsjukhus.
Den öppna vården är inte minst viktig,
det vill jag starkt understryka. Även
här bär det medicinska inslaget ökat.
Antalet alkoholpolikliniker i landet har
ökat från ett sextiotal till ett hundratal
sedan 1960. Alla dessa polikliniker
drivs under läkarmedverkan.
Herr talman! Det är kammarens sak
att ta ställning i detta ärende. När
Om effektiviserinp av nykterhetsvården
emellertid herr Jacobsson underströk
angelägenheten av att fästa Kungl.
Maj ds och därmed regeringens uppmärksamhet
på vikten av läkar- och
sjukvårdspersonalen, har jag känt behov
av att lämna denna redogörelse.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i mom. I gjorda hemställan.
Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
31 mom. II, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
120
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. bidrag till Länkrörelsen m. m.
Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —70;
Nej —52.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 32—36
Vad utskottet hem,ställt bifölls.
Punkten 37
Ang. bidrag till Länkrörelsen m. m.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
anslag av 600 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen
dels en inom andra kammaren av herr
Hector m. fl. väckt motion (11:226),
såvitt nu vore i fråga,
dels ock en inom andra kammaren av
herr Ullsten m. fl. väckt motion (II:
527).
I motionen II: 527 hade hemställts,
att anslaget under Bidrag till Länkrörelsen
m. m. måtte uppräknas till
050 000 kronor och att Riksföreningen
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare försöksvis
måtte erhålla anslag ur denna
post.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
I. att motionen II: 226, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas;
II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:527 till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 600 000 kronor.
Reservation hade anförts, utom av
annan, av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafs
-
son, Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nelander, Källstad, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionen 11:527 till Bidrag
till Länkrörelsen m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
650 000 kronor.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Det gäller här en fråga
om bidrag till Länkrörelsen där departementschefen
har föreslagit en höjning
med 50 000 kronor till 600 000 kronor
men där reservanterna föreslår en
ytterligare höjning med 50 00 kronor
till 650 000 kronor.
Denna höjning anser vi motiverad
med hänsyn till att man därigenom
skulle öppna möjligheter att försöksvis
under nästa budgetår lämna bidrag
till sammanslutningar för personer
som varit läkemedelsmissbrukare.
Det är här fråga om en verksamhet
som arbetar efter i huvudsak samma
mönster som Länkrörelsen bland alkoholisterna
och som redan från starten
fått en betydande anslutning. Det är
alltså här fråga om ett anslag som
skulle möjliggöra en fortsatt utökad
verksamhet som verkligen förefaller i
hög grad motiverad. Vi möter här ett
relativt nytt men utomordentligt skrämmande
och allvarligt problem, där samhällsinsatserna
bör vara av betydande
mått för att stimulera frivillig hjälpverksamhet
som verkligen är angelägen.
Om någonsin tror jag att man bär kan
tala om behovet av att stämma i bäcken.
Här lurar en fruktansvärd fara
för vår ungdom, och det är en fara som
tränger allt längre ner i åldrarna. Det
reportage som förekommit bl. a. i TV
bör ha gett oss alla en tankeställare när
det gäller de här problemen. Det är
här fråga om ett nedbrytande och för
-
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
121
ödande bruk som man säkerligen inte
kommer till rätta med genom att kriminalisera
detsamma.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr WÅÅG (s):
Herr talman! Anslaget till Länkrörelsen
har höjts under de senare åren från
400 000 kronor år 1963/64 till 550 000
kronor det här budgetåret, och departementschefen
föreslår nu en höjning
om 50 000 kronor, ett förslag som
utskottet biträder. Med den höjningen
skulle möjlighet öppnas att ge bidrag
från anslaget även till sammanslutningar
av läkemedelsmissbrukare. Reservanterna
vill som kammaren hörde höja
anslaget med ytterligare 50 000 kronor.
Utskottet har i sin bedömning av den
här frågan haft en del data att utgå
ifrån: Det är för närvarande 148 länkorganisationer
bland f. d. alkoholmissbrukare
som får statsbidrag från de
anslag som nu är i fråga. Dessa organisationer
har sammanlagt 8 700 medlemmar.
Det genomsnittliga bidraget per
förening är för innevarande budgetår
3 700 kronor. Länkrörelsen finansierar
sin verksamhet dessutom som andra
föreningar med föreningsavgifter, egna
lotterier, bidrag från kommun och
landsting samt från stiftelser, organisationer
och från företag m. m. Statsbidraget
utgör genomsnittligt 25 procent
och kommun- och landstingsbidraget
genomsnittligt 35 procent av rörelsens
kostnader. Läkemedelsmissbrukarnas
länkverksamhet uppges omfatta omkring
100 medlemmar.
Utskottet har i sin skrivning sagt att
enligt dess mening bör omfattningen av
ett eventuellt bidrag till Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare ses
mot bakgrunden av de statsbidrag som
utgår till andra sammanslutningar av
sjuka, handikappade m. fl. Utöver bidrag
till vissa sådana sammanslutningar,
som nu utgår från särskilda riks
-
Ang. bidrag till Länkrörelsen in. m.
statsanslag, har hittills under innevarande
budgetår flera andra föreningar
fått bidrag med tillsammans 50 000 kronor
från reservationsanslaget till extra
utgifter under femte huvudtiteln. Det
bör, anser utskottet, ankomma på Kungl.
Maj:t att i samma ordning och efter
framställning pröva frågan om bidrag
till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.
Såvitt utskottet vet
har någon anslagsframställning ännu
inte kommit in från förbundet.
Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning, med allt erkännande
åt Länkrörelsens arbete, med full förståelse
för den nya uppgiften bland läkemedelsmissbrukarc
men mot bakgrund
av den nästan tioprocentiga anslagshöjning
som här är föreslagen yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Jag vill inte bestrida
de faktiska uppgifter beträffande Länkrörelsen
som herr Wååg här har lämnat,
men jag vill fästa uppmärksamheten på
att organisationen för läkemedelsmissbrukare
är en alldeles ny organisation,
och det är väl rätt naturligt att den
ännu inte fått så stort medlemsantal.
Jag tycker emellertid att det kanske
inte är alldeles riktigt att jämföra denna
organisation och denna verksamhet
med rörelser av annat slag som herr
Wååg här gjorde. Det är väl, som jag
ledan påpekat i mitt tidigare anförande
här, fråga om ett hot emot samhället
och samhällets ungdom av en annan
storleksordning och av en annan karaktär
än vad man möter på något annat
område.
Jag tror att jag bäst kan svara på de
invändningar som gjorts av herr Wååg
genom att citera vad som står i dagens
nummer av Aftonbladet i ett ledarstick
beträffande denna fråga, där det anföres:
»Självklart är det av den största
betydelse att narkotikasjuka på detta
sätt ges möjlighet att — när som helst
122
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. bidrag till Länkrörelsen m. m.
på dygnet — få råd och praktisk hjälp,
liksom kontakt med och stöd från tidigare
rehabiliterade narkomaner.»
Tidningen redogör vidare för det
förslag som här föreligger och det förslag
som har gjorts i reservationen,
men tidningen påpekar att utskottet tyvärr
har avstyrkt reservationens modesta
begäran och fortsätter: »Men riksdagen
har fortfarande möjlighet att bevilja
anslaget. Att av statsfinansiella skäl
vägra pengarna, som annars borde kunna
bidra till många narkomaners rehabilitering
och därmed till stora besparingar
för samhället, vore erbarmligt
kortsynt.»
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det nu finns ett tillfälle att tillgodose
denna framställning och hoppas att
riksdagen skall begagna sig av det.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Det kan förefalla egendomligt
att inte representanter för mitt
parti står som reservanter i denna fråga.
Vi delar helt den uppfattningen att
det är en stor fråga, men vi har också
läst ut av utskottets skrivning att det
belopp som det här är fråga om, nämligen
50 000 kronor utöver det som föreslås
i statsverkspropositionen, ev. på
andra vägar kan ställas till förfogande
just för detta ändamål. Vi har tagit
detta, såsom utskottet skriver på denna
punkt, som en garanti för att detta
önskemål blir tillgodosett om det skulle
komma en sådan begäran, och därför
liar vi följt utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.
Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
37 mom. II, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —79;
Nej — 40.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 38—46
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 23 mars 19(50 em.
Nr 12
123
Punkten 47
Om personell upprustning av arbetarskyddsverket
Kungl.
Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
ändra personalförteckningen för arbetarskyddsstyrelsen
enligt vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1966
föreslagit, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
arbetarskyddsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Arbetarskyddsstyrelsen:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 3 035 000
kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (I: 131) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Lorentzon m. fl. (11:175), hade,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om utredning av frågan
rörande personell upprustning av
arbetarskyddsverket.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
I. att riksdagen måtte
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för arbetarskyddsstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1966 föreslagits;
b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;
c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 3 035 000 kronor;
II. att motionerna I: 131 och II: 175,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Anslag till yrkesinspektionen
Herr WERNER (k):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 131 och II: 175 i
nu förevarande del.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, yttrade,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.
Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.
Punkten 48
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 49
Anslag till yrkesinspektionen
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
ändra personalförteckningen för yrkesinspektionen
enligt vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1966 föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för yrkesinspektionen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67,
dels ock till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 5 891 000 kronor.
124
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Anslag till yrkesinspektionen
I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen
dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlberg m. fl. (I: 73) och den
andra inom andra kammaren av herr
Persson i Tandö m. fl. (II: 114), såvitt
nu vore i fråga,
dels ock de tidigare nämnda likalydande
motionerna I: 131, av herrar
Werner och Adolfsson, samt II: 175, av
herr Lorentzon m. fl., såvitt nu vore i
fråga.
I motionerna 1:73 och 11:114 hade,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att företaga
den omorganisation på fem inspektionsområden,
som arbetarskyddsstyrelsen
förordat (alternativ B), samt att godkänna
den personalförstärkning, som
styrelsen föreslagit, vilket innebure, att
anslaget under denna punkt uppräknades
till 5 925 000 kronor.
I motionerna I: 131 och II: 175 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utredning av frågan om
yrkesinspektionens organisatoriska uppbyggnad,
innefattande centralisering av
all specialinspektion under arbetarskyddsstyrelsen.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:73 och 11:114, såvitt
nu vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för yrkesinspektionen
enligt vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1966 föreslagits;
b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för yrkesinspektionen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67;
c) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 5 891 000 kronor;
II. att motionerna I: 131 och II: 175,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herr
Lassinantti, som ansett, att utskottets
yttrande bort 1 viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 73 och II: 114, såvitt nu vore
i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för yrkesinspektionen
enligt vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1966 och i reservationen föreslagits;
b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för yrkesinspektionen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67;
c) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 5 925 000 kronor.
Herr WANHAINEN (s):
Herr talman! Det kan vara litet obehagligt
att vid denna sena timme ta
kammarens tid i anspråk. Jag anser
dock denna fråga vara så pass viktig att
den bör dryftas litet grand, innan vi går
till beslut. Jag är i detta fall själv en
av motionärerna. Jag har i mitt yrke
kommit i kontakt med dessa frågor när
det gäller skogsyrkesinspektionen och
dess verksamhet och har också genom
min fackliga verksamhet erfarit en del
av hur det på detta område har förhållit
sig och hur det förhåller sig.
Statsutskottet har i sitt utlåtande följt
departementschefens förslag. Till utskottets
utlåtande har fogats en reservation
av herr Lassinantti i andra kammaren.
Reservationen följer i sitt förslag
kungl. arbetarskyddsstyrelsens
samt motionärernas yrkanden.
Onsdagen den 23 mars 1960 em.
Nr 12
125
.lag ber, herr talman, att något få beröra
vad som i detta sammanhang är
väsentligt för de parter i skogsbruket
som är berörda av dessa frågor. Efter
utredning av arbetarskyddsstyrelsen
har styrelsen föreslagit en ny organisation
för skogsyrkesinspektionen. L
denna föreslås att landet indelas i fem
inspektionsdistrikt i stället för nuvarande
två distrikt. Dessa skall dela kontor
med den allmänna yrkesinspektionen,
som har tillgång till teknisk expertis,
vilken kan biträda skogsyrkesinspektionen.
Samtidigt föreslås att skogsavdelningen,
alltså den som är belägen
bär i Stockholm, befrias från att samtidigt
vara inspektionsorgan. Antalet inspekterande
befattningshavare ökar enligt
förslaget från 11 till 12. Förslaget
om en indelning i fem distrikt innebär
stationering i Umeå, Härnösand, Gävle,
Karlstad och Jönköping i stället för nuvarande
Umeå och Stockholm. Arbetarskyddsstyrelsens
förslag om fem stationeringsorter
stöds av svaren från
vissa remissinstanser, bl. a. Landsorganisationen,
Skogsarbetareförbundet,
Lantarbetareförbundet samt av skogsstyrelsen
och Skogs- och lantarbetsgivareföreningen.
Jag skulle för min personliga
del ha önskat att en stationeringsort
tillkommit i Norrbotten, lokaliserad
till Luleå eller gärna inne i landet,
exempelvis till Gällivare, på grund
av de långa avstånden från Umeå till
länets norra delar.
Vår erfarenhet är att skogsyrkesinspektionens
roll åtminstone tidigare varit
rätt parodisk. En begärd inspektion
hann sällan verkställas innan arbetet
upphört. Detta skapade uppfattningen
att det inte var lönt att tillkalla inspektören.
Trots den personalförstärkning
som skett är det en allmän uppfattning
bland skogsarbetarna att inspektionen
hittills inte kunnat utföra en tillfredsställande
övervakning, bl. a. beroende
på de stora reseavstånden.
Den första lagstiftningen om skogsbrukets
arbetarbostäder tillkom år 1919.
Knapphetens kalla stjärna har lyst, först
Anslag till yrkesinspektionen
genom glesa kojväggar, sedan på de
anslag som staten tilldelat skogsyrkesinspektionens
underbemannade verksamhet.
Fram till 1930 bestod personalen
av en man. För personalförstärkningar
begär departementschefen i år
en ökning av anslaget med 401 000 kronor.
Det iir i och för sig mycket bra att
en upprustning sker, men ändå inte till
fyllest. Styrelsen och motionärerna har
där föreslagit en mycket liten höjning,
till 435 000 kronor. Till omkostnader
såsom reseersättningar, utbildningskurser,
informationsdagar in. in. har styrelsen
begärt en anslagsökning med
241 000 kronor, och det äskandet stöds
av motionärerna och reservanterna. Departementschefen
föreslår 129 000 kronor.
Vidare föreslår departementschefen
oförändrat anslag med 100 000 kronor
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område
vilken bedrivs av frivilliga organisationer.
Styrelsen hade här begärt 150 000
kronor, vilket äskande motionärerna
stöder.
Departementschefens och statsutskottets
ställningstagande är ej övertygande
vid en tidpunkt då allt måste göras
för att bryta den stigande olycksfallskurvan
vad gäller olycksfallen med dödlig
utgång eller svåra kroppsskador
som följd. Jag vill här nämna några
siffror. År 1959 var antalet olycksfall i
skogsbruket drygt 10 000, och den siffran
har varit ganska oförändrad åren
igenom fram till 1964; siffrorna för
1965 är ännu inte helt klara, bortsett
från dödsfallssiffrorna. Trots att antalet
anställda inom skogsbruket minskat
starkt under denna tid har olycksfallsriskerna
ökat på grund av den fortgående
mekaniseringen. 1959 skadades 18
personer till döds, varav 5 i det norra
inspektionsområdet och 13 i det södra.
1965 var antalet olyckor med dödlig
utgång 40 — siffran är preliminär och
kan alltså stiga ytterligare. I norra distriktet
var antalet olyckor med dödlig
utgång 12; den siffran är exakt.
Dessa siffror talar sitt klara språk om
126
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Anslag till yrkesinspektionen
behovet av att skogsyrkesinspektionen
får den organisation och de resurser
som krävs för att man så långt möjligt
skall kunna minska eller dämpa den
stigande olycksfallsfrekvensen.
Herr talman! Jag skall utöver detta
med några ord beröra inspektionen av
härbärgeslagens efterlevnad. Den nya
lagen, som trädde i kraft 1964, tillkom
efter en utredning av arbetarskyddsstyrelsen
och skogsbrukets arbetsmarknadsparter.
Lagen är en samförståndsprodukt.
Erfarenheterna av lagens tilllämpning
när det gäller rastkojor och
personalbodar är dock, att många av
skogsbrukets arbetsgivare inte hedrat
sina representanter i utredningen. Krav
på effektivare tillsyn av lagens tillämpning
har kommit från skogsarbetarna,
bl. a. vid 1965 års kongress med Skogsarbetareförbundet.
Det ökade behovet
av inspektioner har inte kunnat tillgodoses
på grund av långa reseavstånd
och skogsinspektionens begränsade personalresurser.
Jag skulle i detta sammanhang när
det gäller arbetsgivarnas och förvaltarnas
agerande i fråga om skogshärbärgeslagens
tillämpning, varvid man inte
ens har försökt att följa lagens bestämmelser
utan tvärtom med alla knep försökt
komma undan, vilja citera några
rader ur »Skogsindustriarbetaren». Det
heter där: »Den som under årens lopp
sett skogsarbetare under måltidsraster
klämma in sig i hundkojeliknande masonitskuffar
underskattar inte deras
fördragsamhet. De mindre tålmodiga
anser att en skärpt lagstiftning vore
motiverad eftersom alltför många arbetsgivare
svikit den förpliktelse formen
för lagens tillkomst innebar. I
skogsyrkesinspektionens organisation
betraktas revir och förvaltningar som
arbetsgivarenheter. Skogsförvaltare har
benägenhet att spara pengar åt bolaget
genom att uppskjuta anskaffandet av
lagenliga raststugor. Sådan sparsamhet
är inte ny i vår sociala historia. Gustav
Vasa kallade de herremän som för snöd
vinning saboterade hans statsbyggande
för ’svinepälsar’».
När det gäller inspektören såväl på
olycksfalls- som på härbärgessidan anser
jag det tveksamt, om det är nödvändigt
att dessa tjänster skall tillsättas enbart
med skogligt utbildad personal.
Mot bakgrunden av en utveckling emot
ett alltmer mekaniserat skogsbruk torde
övervägande skäl tala för en rekrytering
även av befattningshavare med teknisk
ingenjörsexamen som grundutbildning.
Det vore säkert även bra för utvecklingen
av i skogsbruket erforderliga
bostäder och personalbodar, att
befattningshavare med byggnadsteknisk
utbildning rekryterades. Under alla de
år som jag har följt denna verksamhet
har det förundrat mig mycket att man
bitit sig fast vid att man absolut måste
ha skogsutbildat folk för att bl. a. försöka
finna vägar hur skyddsanordningarna
skall vara beskaffade för de maskiner
och de mekaniska hjälpmedel,
som i synnerhet under de senaste 10
åren gjort sitt intåg i skogsbruket. Det
fordras väl knappast utbildning i botanik,
marklära, växtnäringslära o. dyl.
för att kunna bedöma hur en maskin
skall se ut och hur skyddsanordningarna
skall vara beskaffade för att hindra
olycksfall. Detsamma gäller givetvis
också de i skogsbruket behövliga byggnaderna.
Jag anser för min del att det
i dessa fall är tillräckligt med byggnadstekniskt
kunnande i stället för kunskaper
i botanik och marklära.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.
Herr WERNER (k):
Herr talman! Vi har i motionsparet
I: 131 och II: 175 hemställt om utredning
av frågan om personell upprustning
av arbetarskyddsverket samt om
yrkesinspektionens organisatoriska uppbyggnad,
innefattande centralisering av
all specialinspektion under arbetarskyddsstyrelsen.
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
127
Beträffande den första frågan iir vår
hemställan redan avklarad genom det
beslut som för en stund sedan fattades
under punkt 47, så vi får väl där
anledning att återkomma.
Allmänt kan sägas, att arbetarskyddet
i Sverige som helhet betraktat är
sorgligt eftersatt. Jag anser att Stockholms-Tidningen
hade rätt i sitt omdöme,
då den i en ledande artikel den
29 september i fjol konstaterade att näringslivet
och samhället satsar alldeles
för litet på arbetarskyddet. Irritation
över att samhället inte satsar mera på
arbetarskyddet och industrihälsovården
är också på fackligt håll fullt synlig,
anmärkte tidningen. Jag tror att
det är en riktig iakttagelse.
Vi säger i vår motion, att det i och
för sig skulle vara befogat att yrka
bifall till de av styrelsen begärda anslagshöjningarna
på de olika delposterna.
Eftersom det enligt vår mening
föreligger behov av en allmän upprustning
av arbetarskyddet och yrkesinspektionen
och vidare att frågan om
yrkesinspektionens organisation bör
prövas, har vi vid årets riksdag begränsat
oss till att begära det sedan
budgetåret 1959/1960 oförändrade beloppet
100 000 kronor till undervisnings-
och upplysningsverksamhet på
arbetarskyddets område uppräknat till
150 000 kronor.
Enligt vår mening är huvudfrågan
huruvida den nuvarande yrkesinspektionen
är tillfredsställande organisatoriskt
upplagd. Det är ett anmärkningsvärt
förhållande att tre specialinspektioner
sorterar under annat centralt
organ än arbetarskyddsstyrelsen, nämligen
kommerskollegium. Dessa är bergmästarämbetet,
sprängämnesinspektionen
och inspektionen av elektriska anläggningar
— den senare uppdelad på
två byråer, kommerskollegiums elektriska
byrå och statens elektriska inspektion.
Vi anser inte detta motsvara
en rationell organisation, utan menar
att kraven på nödvändig enhetlighet
innebär att samtliga inspektionsorgan
Anslag till yrkesinspektionen
bleve underställda arbetarskyddsstyrelsen.
Allmänna yrkesinspektionen är för
närvarande uppdelad på elva distrikt
med vissa angivna stationsorter och
med vissa specialinspektioner. Det förefaller
att råda en benhård gränsdragning
mellan distrikten, både geografiskt
och industri- eller områdesmässigt.
Det senare kan belysas med
ett par exempel.
Ett olycksfall inträffade i stockholmstrakten,
då elström gick igenom höljet
på en handklinga. Olyckshändelsen
anmäldes till allmänna yrkesinspektionens
första distrikt. En på området
kunnig man skickades till platsen, och
efter undersökning lokaliserades felet.
Från yrkesinspektionens första distrikt
tillställdes elinspektionen en rapport
om olyckshändelsen. Rapporten föranledde
elinspektionen att utdela en anmärkning
om att allmänna yrkesinspektionen
inte skulle befatta sig med
elström och olycksfall på grund av fel
och dålig materiel.
Vid den bekanta tunnelolyckan i
Stockholm i fjol tillkallades allmänna
yrkesinspektionen för att göra en omedelbar
utryckning. Detta skedde också,
men egentligen var det endast bergmästarämbetet
med stationsort i Falun som
var berättigat att utföra inspektionen.
Därifrån infann man sig också — men
förklarligt nog inte med samma snabbhet.
Ytterligare exempel på den hårda
gränsdragningen kan nämnas. Jag skall
bara ta ytterligare ett. Byggnadsfackens
skyddskommitté i Stockholm har
ibland kurser i Eskilstuna, som ju ligger
i Södermanland. Vid dessa kurser
anlitas ofta representanter för yrkesinspektionen
som föreläsare. För att få
deltaga har dessa varit tvungna att
skriftligen vända sig till arbetarskyddsstyrelsen
med begäran om tillstånd.
Samma sak är det så fort de medverkat
vid andra kurser utanför Stockholms
gränser.
Exemplen visar att det finns mycket
128
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Anslag till yrkesinspektionen
att göra för att åstadkomma en rationellare
och effektivare och inte minst
smidigare organisation på detta område.
Motionsparets yrkanden avfärdas
med en hänvisning till att utskottet i
fjol avvisade en motion om att en specialinspektion
—- sprängämnesinspektionen
— underställdes arbetarskyddsstyrelsen
i stället för kommerskollegium.
Detta är tillräckligt för utskottet
att utan utredning eller remissförfarande
avfärda ett förslag att överföra
de befintliga tre specialinspektionerna
till arbetarskyddsstyrelsen. Borde inte
den omständigheten att i fjol — då det
gällde sprängämnesinspektionen •— arbetarskyddsstyrelsen
delade motionärernas
mening, ha sagt utskottet att
saken ändå kunde vara värd ett övervägande?
Utskottets formulering härom,
att det »finner inte heller nu tillräckliga
skäl föreligga för någon riksdagens
åtgärd beträffande specialinspektionernas
organisatoriska förläggning»,
kan verkligen inte sägas vara
grundad på en allsidig prövning. Någon
sådan redovisas inte.
Jag har i mitt anförande med olika
exempel belyst det organisatoriskt irrationella
i nuvarande organisation.
I konsekvens med vår uppfattning om
behoven av en personell upprustning
av arbetarskyddet och yrkesinspektionen
över huvud taget anser jag att vi
har goda skäl att stödja reservationen
till denna punkt av herr Lassinantti.
.Tåg vill därför, herr talman, dels
yrka bifall till motionsparet I: 131 och
11:175 i denna del och dels till reservationen
vid punkten 49.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Vad det är fråga om är
ju närmast om dessa inspektionsområden
— för skogsyrkesinspektionen alltså
— skall vara två eller om det skall
vara fem yrkesinspektionsområden. Det
har funnits två alternativ, båda likvärdiga
rent personellt. I båda fallen är
det fråga om att det skall vara tolv inspekterande
tjänstemän. I ena fallet att
de skall vara fördelade på två distrikt,
i det andra att de skall vara fördelade
på fem, men blir det fem skall det hela
utökas med två kontorsbiträden.
Herr Wanhainen har menat, att de
långa resavstånden gjort att det varit
svårt med inspektionerna. Jag misstänker
att om man splittrar dessa tolv
tjänstemän från två till fem »stationer»,
om jag så får säga, så blir i vissa
fall för all del resorna kortare, men de
blir lika långa som nu i övre Norrland.
Det ena inspektionsområdet har sin stationeringsort
i Umeå och det andra
i Stockholm. Enligt det förslag som motionärerna
med stöd av reservanten
Lassinantti velat förorda skulle de fördelas
på Umeå i norr samt Härnösand,
Gävle, Stockholm och Jönköping. Den
arbetskraft som nu finns i Umeå och
som är avsedd för Västerbotten och
Norrbotten skulle alltså minskas och en
del av dem skulle flyttas till Härnösand,
kanske också till Gävle. Då blir
ju svårigheterna i övre Norrland ännu
större än vad de påstås vara nu.
Detta har gjort att utskottsmajoriteten
inte kunnat finna att detta skulle
vara en rationell ordning, och vi har
— inte minst med tanke på de väldiga
avstånden i norr — ansett att det är
bättre att ha en större kader av inspekterande
människor i Umeå än vad motionärerna
och reservanten vill.
Även statskontoret har yttrat sig i
denna fråga, liksom en rad andra remissinstanser
som herr Wanhainen
åberopade. Statskontoret anser att man
inte bör splittra personalen på alltför
många inspektionsområden, och det är
nog det riktiga att söka hålla ihop personalen
för att den skall kunna utnyttjas
lättare och bättre och bli till större
gagn för dem som behöver inspektion.
Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.
Nr 12
129
Onsdagen den 23 mars 190(5 em.
Herr WANHAINEN (s):
Herr talman! Utskottets talesman herr
Birger Andersson åberopade bl. a.
statskontoret och dess sakkunskap. Jag
betvivlar inte att statskontoret möjligen
har sakkunskap på detta område, men
jag lägger större vikt vid den sakkunskap
som finns hos arbetarskyddsstyrelsen
och i synnerhet dess direktör,
som en mycket lång följd av år har
följt arbetstagarnas förhållanden i
skogsbruket.
Jag fäster också mycket stort avseende
vid vad som har yttrats av Lantarbetareförbundet,
som har stora svårigheter
med de här frågorna i Syd- och
Mellansverige, liksom vid vad Skogsarbetareförbundet,
skogsstyrelsen och
Skogs- och lantarbetsgivareföreningen
yttrar. Det är organisationer som sysslar
med de här frågorna och givetvis
känner till dem.
Jag kanske sedan skall citera några
ord ur utredningen om reseavstånden
och varför arbetarskyddsstyrelsen i sitt
förslag har valt alternativ B och icke
alternativ A. Här är det fråga om att
skogsyrkesinspektionerna skall anknytas
till redan befintliga allmänna yrkesinspektioners
kanslier på respektive
platser. Arbetarskyddsstyrelsen säger i
sin motivering till att den förordar alternativ
B, som innebär fem distrikt i
stället för nuvarande två: »Med hänsyn
till de berörda stora avstånden synes
det lämpligare med en längre gående
uppdelning av landet på distrikt.» Styrelsen
har tidigare talat om att medelavståndet
i södra distriktet till Stockholm
är 340 kilometer och i norra distriktet
325 kilometer till Umeå. »Så
har skett vid alternativ B, vid vilket det
nuvarande södra distriktet uppdelats på
tre och norra distriktet på två distrikt.»
Det är inte som herr Birger Andersson
säger så, att det blir sämre i norr
därför att Umeå distrikt skall uppdelas
i två ur skogsbrukssynpunkt ungefär
likvärdiga delar. Jag har tidigare påpekat
att jag skulle för min personliga del
ha önskat att man skulle ha fått ett di
5
Första kammarens protokoll 1966. Nr 12
Anslag till yrkesinspektionen
strikt också liingre upp i norr; det är
ett önskemål som på grund av olycksfallsutvecklingen
och den bevakning
som är nödvändig bör tillgodoses senare.
Arbetarskyddsstyrelsen fortsätter:
»Fördelarna med detta alternativ är
först och främst de kortare resorna.
Det genomsnittliga avståndet till modellorterna
för samtliga fem distrikt
blir sålunda 214 km, för det sydligaste
149 km och för det nordligaste och
största 315 km.»
Sedan har arbetarskyddsstyrelsen talat
om en mycket viktig sak i sin utredning,
nämligen kontakterna med den
skyddsombudsorganisation som finns i
landet och som delvis utses regionalt
och delvis lokalt av arbetsgivarna och
arbetstagarna. Det är nämligen för närvarande
mycket svårt för skyddsombuden
och skogsyrkesinspektörerna att få
kontakt med varandra. Skulle distrikten
bli geografiskt mindre och skogsyrkesinspektörerna
förläggas närmare
sina arbetsfält, får dessa människor
närmare kontakt med skyddsombudsorganisationen
och skyddsombuden,
och ett bättre samarbete än som för
närvarande råder skulle säkert gynnas
av detta förhållande.
Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få yrka bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag åberopade inte någon
sakkunskap hos statskontoret, eftersom
jag inte har någon som helst
kännedom om kontorets sakkunskap.
Jag sade bara att det har yttrat sig, och
jag tyckte det var lämpligt att nämna
detta som komplement till herr Wanhainens
åberopande av remissorgan
som har yttrat sig på ett annat sätt.
Ett av skälen till att departementschefen
har stannat vid att det fortfarande
bör finnas endast två skogsyrkesinspektionsområden
är av allt att döma
att han velat röra så litet som möjligt
vid själva organisationen. Både det al
-
130 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets område
ternativ som Wanhainen talar för och
det alternativ som jag har förordat avser
exakt samma personaluppsättning;
fråga är bara om personalen skall finnas
på två platser eller på fem. Vi har
ansett, som jag tidigare sagt, att det är
rationellare att ha dem anställda på två
platser, så att de får större möjligheter
att fullgöra det värv de är satta att fullgöra.
Herr WANHAINEN (s) :
Herr talman! Vi har i tio, tolv år
med stor beklämning följt arbetarskyddets
strävan att förbättra arbetstagarnas
hälsa och dess svårigheter att få
lagstiftningen efterföljd när det gäller
såväl härbärgen som skydd mot olycksfall.
När vi inte kan få det rättat av vare
sig departementet eller riksdagens utskott,
skulle jag vilja vädja till kammaren
att äntligen göra slag i saken. Det
är för dem som är verksamma på detta
område som inspektionen skall vara
till. De är givetvis bekymrade över att
en mängd människor årligen förolyckas
eller får lida ohälsa på grund av de dåliga
arbetarbodarna och dåliga raststugorna.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Wanhainen begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
49 mom. I, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Wanhainen begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —93;
Nej — 25.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Sedermera gjordes i enlighet med de
avseende mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 131 och II: 175,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Punkten 50
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 51
Ang. undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets
Onsdagen den 23 mars 1966 em. Nr 12 131
Ang. undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets område
område för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 100 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen
dels de under punkten 49 nämnda likalydande
motionerna 1:73, av herr
Dahlberg m. fl., och 11:114, av herr
Persson i Tandö m. fl., i vilka, såvitt nu
vore i fråga, föreslagits, att förevarande
anslag skulle uppräknas till 150 000 kronor;
dels
ock en inom andra kammaren av
fru Ryding m. fl. väckt motion (II:
159), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att anslaget till Undervisnings-
och upplysningsverksamhet på
arbetarskyddets område skulle utgå
med 150 000 kronor för budgetåret
1966/67.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 73 ocli II: 114 samt II:
159, de två förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, till Undervisningsoch
upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 100 000
kronor.
Reservation hade anförts av herr
Lassinantti, som ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna 1:73 och 11:114
samt II: 159, de två förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, till Undervisnings-
och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 150 000
kronor.
Herr WERNER (k):
Herr talman! Jag har tidigare under
överläggningen beträffande punkt 49 i
föreliggande utlåtande talat om anled
-
ningen till att vi i år begränsat oss till
att begära en anslagshöjning på endast
en punkt, nämligen den som gäller
det sedan budgetåret 1959/60 oförändrade
beloppet på 100 000 kronor till
undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område. Det
är glädjande att vi har fått stöd i en
reservation för vårt även i år upprepade
yrkande om en uppräkning av anslaget.
När utskottet avstyrker även detta yrkande,
går det i verkligheten in för en
minskad upplysningsverksamhet på området.
Jag tycker att man tar ställning
med — om jag får använda uttrycket
— liknöjdhet inför den angelägna uppgiften
att bekämpa olycksfall och sjukfrånvaro
på arbetsplatserna. Alla studieförbund
och instanser, som har att
göra med framställning av folders, bildband
och filmer och som anordnar kurser
o. s. v., har vetskap om de ökade
kostnaderna. Jag vill bara beklaga att
inte utskottet också har kunnat ta hänsyn
till detta.
Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till reservationen vid
punkten 51 av herr Lassinantti.
Herr WANHAINEN (s):
Herr talman! Jag skall nu inte hålla
något längre anförande utan ber bara
att vid denna punkt, liksom vid den
föregående punkt vi behandlade, få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
132 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Werner begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
51, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Wanhainen begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 93;
Nej — 23.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 52—62
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 63
Ang. viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 113) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 153), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att det statliga anslaget till rådet
för sjukhusdriftens rationalisering
(SJURA) skulle höjas från 1,8 till 3
miljoner kronor budgetåret 1966/67
dels för att påskynda en speciell utredning
om »modellsjukhuset», dels för att
skapa ett centralt informationsregister,
dels för att de utredningar, som redan
påbörjats, måtte kunna snabbare genomföras.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 113 och II: 153, såvitt
nu vore i fråga, till Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset, Nelander,
Källstad, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:113 och 11:153, såvitt nu
vore i fråga, till Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Jag känner ett visst behov
av att be om ursäkt för att jag ånyo
går upp i talarstolen, samtidigt som jag
beklagar att den ledamot av kammaren
som ursprungligen skulle ha företrätt
reservanterna på denna punkt och några
efterföljande punkter har blivit förhindrad
att delta i överläggningarna.
Det talas om sjukvårdskris och sjuk -
Onsdagen den 23 mars 1900 em.
Nr 12
133
Ang. viss rationaliseringsvcrksamhet inom sjukvården
lmskris nästan dagligen i vår press.
Även om mycket är överdrivet, finns
dock som bakgrund en för de enskilda
människorna synnerligen besvärande
realitet, nämligen att det för många är
praktiskt ogörligt att få vård, när de
blir sjuka. I synnerhet gäller detta långtidssjuka
och äldre människor, men
även yngre får vänta — såväl inom den
öppna vården, vid polikliniker och vid
mottagningar som när de är i behov av
intagning på sjukhus. Som exempel
kan nämnas en klinik i en av våra större
städer där väntetiden i genomsnitt
för kvinnor är omkring 10 månader.
Det medför att de flesta under denna
långa väntetid ej blott förlorar ekonomiskt
genom att de ej kan arbeta utan
ofta genom den psykiska påfrestning
som så lång sysslolöshet medför kommer
i ett mycket svårpåverkbart invaliditetsstadium
— som i sin tur medför
ett vårdbehov som är mångdubbelt större,
många gånger, än om de hade tagits
om hand omedelbart vid sjukdomens
utbrott.
Det är en praktisk brist i vår sjukvårdsorganisation
som åstadkommer
detta, främst personalbrist, ej blott på
sjuksköterskor utan även på annan
vårdpersonal.
Nu är det naturligtvis flera utvägar
man kan tänka sig för att komma till
rätta med detta. Det har tyvärr här
kannstöpts alldeles för mycket. Man
har haft alltför litet grundmaterial att
bygga på.
Det är därför som SJURA har kommit
till stånd — för att hjälpa oss att utreda
praktiska rationaliseringsfrågor
inom sjukvården. En del har även utförts,
men en del projekt står outförda,
bl. a. ett att utarbeta anvisningar och
iiktlinjer för att nedbringa väntetider
vid polikliniker och läkarmottagningar
ävensom att skapa förbättrad teknik i
fråga om bakteriologisk och serologisk
laboratorieverksamhet — det står felaktigt
»sociologisk» i reservationen —
samt ett som gäller rationalisering av
isotoptekniken — en verksamhet som
vinner allt större insteg i den praktiska
sjukvården. Det gäller även att skapa
något som kallas »modellsjukhus» för
ett söka åstadkomma en standardisering
och ett förbilligande av sjukhusbyggandet.
Nu kan det diskuteras vem som skall
göra detta. För närvarande har SJURA
den uppgiften. I betänkandet om hälsooch
socialvårdens centrala administration
har visserligen föreslagits en viss
omorganisation samt att en del av dessa
utrednings- och forskningsuppgifter
skulle överföras till centrala sjukvårdsberedningen.
Men som bekant har detta
betänkande utsatts för mycket stark
kritik under remissbehandlingen, inte
minst på denna punkt. Därför bör man
nog fortfarande betrakta SJURA som
den enda praktiska möjligheten att få
sådana utredningar utförda, som det
här är frågan om.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.
Herr SVENSSON (s):
Herr talman! I betänkandet om hälsooch
socialvårdens administration föreslås
ändring av sammansättningen av
SJURA och ändrad inriktning av dess
verksamhet. Rådet skall enligt förslaget
inte driva arbete i egen regi utan endast
vara samordnande och initiativtagande
organ. Förslaget har remissbehandlats,
och remissvaren är nu under bearbetning
i socialdepartementet.
Omorganisationen kommer dock inte
ett kunna verkställas under det kommande
budgetåret — det hinner man
inte med — utan därför blir det nödvändigt
att SJURA får arbeta enligt de
former och i den omfattning som det
har gjort tidigare, även nästa år.
Svenska landstingsförbundet och
Svenska stadsförbundet, som deltager i
detta arbete och som lämnar ekonomiskt
bidrag till verksamheten, har
hörts över den framställning som
SJURA har gjort om en ökad omfattning
av sitt arbete. Båda dessa kommunför
-
134
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården
bund har emellertid avstyrkt denna utvidgning
och vill inte vara med om detta
förrän det kommer ett förslag, som
stöder sig på den nämnda utredningen.
Det är ganska betydande ändringar som
föreslås, och det är helt naturligt att
man vill ha detta med i bilden innan
man gör någon ändring.
Stadsförbundet har sagt rent ut att
det inte vill lämna ekonomiskt stöd annat
än om verksamheten bedrives i
oförändrad omfattning. Med den kostnadsökning
som reservanterna föreslår
skulle den överenskommelse som nu
finns mellan departementet och kommunförbunden,
d. v. s. Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet,
förryckas. Fördelningen skulle
bli en helt annan. I stället för att staten
som nu skulle lämna 60 procent och
förbunden 40 procent skulle det bli
70 procent för staten och 30 procent
för förbunden.
Om förbunden inte vill medverka till
den utvidgning av verksamheten, som
reservanterna talar om, utan drar tillbaka
sin medverkan, så innebär reservanternas
förslag samma summa som
utskottet och departementschefen har
föreslagit, alltså 3 miljoner kronor.
Det är så många osäkra faktorer i reservationens
förslag att utskottets majoritet
inte har kunnat följa reservanternas
resonemang här utan har stannat
för ett bifall till propositionen, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Jag måste konstatera att
det tydligen är något fel på »det kommunala
sambandet» när det gäller den
borgerliga oppositionen och de kommunala
organen. Det har ju nu i över
ett års tid pågått en mycket intensiv
debatt i bl. a. Landstingsförbundets tidskrift
om rationaliseringsorganen när
det gäller sjukvården, och det borde
man verkligen ha känt till ifrån den
borgerliga oppositionens sida. Så sent
som vid Landstingsförbundets konferens
i november i höstas var frågan
uppe till debatt och ett av huvudämnena
vid konferensen. Där har det klart
och tydligt deklarerats, att vi inte kan
fortsätta på det sätt som vi har det beträffande
rationaliseringsverksamheten
inom sjukvården.
Här hade vi för några år sedan i riksdagen
ett förslag om en förstärkning av
centrala sjukvårdsberedningen, men tyvärr
stannade vi vid en halvmesyr. Det
gavs inte tillräckliga resurser. I stället
kom det ett förslag om inrättandet av
SJURA. Det rör sig i någon mån om
olika arbetsuppgifter, men det gäller
ändå samma arbetsfält. Vi har alltså
nu dessa två organ, Landstingsförbundets
organisationsavdelning, som sysslar
med precis samma frågor, vi har
på mentalsjukvårdens sida mentalsjukvårdsberedningen,
och så kommer slutligen
MCA-utredningen och föreslår att
en del av rationaliseringsverksamheten
bör läggas på medicinalstyrelsen.
Detta är ett alldeles oefterrättligt system.
Vad vi behöver är alltså en rationalisering
av rationaliseringsorganen;
det är det viktiga i hela den här frågan.
Jag vill framför allt vända mig till
socialministern och framhålla nödvändigheten
av att det tas ett krafttag i
form av ett samlat grepp för att få fason
på dessa problem. Läget är nu det,
att man sitter i 25 landsting och tre
landstingsfria städer och brottas med
precis samma problem i fråga om sjukhusbyggande,
sjukhusens drift och sådana
saker, fastän man skulle kunna
klara detta mycket rationellt om det
funnes ett ordentligt rationaliseringsorgan
som kunde ta ett samlat grepp om
verksamheten.
Man vet exempelvis inte vad som är
riktigt, när man skall bygga ett nytt
sjukhus. Skall man ha vårdavdelningar
med 20, 30, 45 eller 80 vårdplatser?
För närvarande arbetar man med dessa
olika alternativ. Medan Akademiska
sjukhuset i Uppsala kommer fram till
45 platser, så sägs det beträffande En
-
Onsdagen den 23 mars 1966 cm.
Nr 12
135
Ang. viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården
skededalens sjukhus, att antalet vårdplatser
på en avdelning bör vara 80,
o. s. v. Så förhåller det sig över hela
fältet och så bör det inte fortsätta.
Detta är ocikså skälet till att Landstingsförbundet
och Stadsförbundet vid
sina konferenser enhälligt förklarat att
de inte vill vara med om detta längre.
Emellertid anser förbunden att SJURA
har vissa uppgifter som bör fullföljas.
Därför har de inte velat avbryta förbindelserna
omedelbart utan förklarat
sig villiga att under det kommande budgetåret
lämna samma bidrag som tidigare.
Landstingsförbundet och Stadsförbundet
väntar sig dock, herr socialminister,
att det sedan skall komma ett
ordentligt förslag om hur sjukhushuvudmännen
och staten gemensamt skall
försöka ordna upp denna fråga på ett
förnuftigt sätt. Av det skälet verkar det
ganska underligt att det finns ledamöter
i statsutskottet, som säkerligen suttit
med i sina respektive landsting och
där avgivit yttranden precis efter landstingsförbundets
linje men som i utskottet
ändå har gått med på en höjning av
anslaget till SJURA — alltså givit uttryck
för precis rakt motsatta åsikter.
Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter och jag anser att i
dagens läge är det enda riktiga att gå
med statsutskottets förslag, vilket jag
ber att få yrka bifall till.
Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag kan hålla med herr
Söderberg om att det kanske vore motiverat
med »ett rationaliseringsorgan
för att rationalisera rationaliseringsorganen»,
som han uttryckte det. Jag föreställer
mig emellertid att man inte gör
en sådan operation på en eftermiddag
utan att det kommer att ta ganska lång
tid att nå resultat på den vägen. Såvitt
jag förstår är det angeläget att man på
detta område verkligen kommer i gång
med att göra någonting.
Det är ingen hjärteangelägenhet, måste
jag säga, att SJURA skall ha den här
uppgiften, det kan säkerligen finnas andra
organ som skulle ha möjlighet att
fullgöra den, men det är angeläget att
något blir gjort, och det förefaller mig
som om SJURA tills vidare skulle vara
det organ som har största möjligheterna
att åstadkomma någonting.
Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Jacobsson säger
att tills vidare skulle det vara lämpligt
att SJURA får den här uppgiften.
Kan herr Jacobsson verkligen mena
detta? Skulle det vara någon mening
med att man ger SJURA anslag för att
sätta i gång en verksamhet med utredningar
av olika slag, som syftar ganska
långt fram i tiden, när man ändå anser
att SJURA:s nuvarande form inte
är den lämpligaste utan måste förändras?
Ett sådant förfarande kan väl ändå
inte vara riktigt. Det väsentliga är väl
att SJURA får möjlighet att fullfölja de
uppslag som det f. n. har.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Representanter för mitt
parti står inte heller på denna reservation.
Det sammanhänger med den uppfattning
som även jag har, nämligen
att det behövs en samordning av de olika
arbeten som pågår inom rationaliseringsverksamheten
i fråga om sjukhusvården.
I en motion, som herr Enarsson och
jag väckte här i kammaren, kritiserade
vi för några år sedan tillkomsten av
SJURA i den form som den hade tagit
sig. Det var egentligen inte så som
SJURA såsom ett impulsgivande och
rådgivande organ kom till som vi kritiserade,
utan det var då SJURA hade
fått eller, skulle jag vilja säga, tagit sig
mycket vidare uppgifter än det från
början föreföll vara tänkt. Året därpå
motionerade herr Söderberg och herr
Eskel om förhållanden som rörde samma
fråga.
Det är alltså väsentligt att det blir en
136
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården
samordning och rationalisering av denna
verksamhet. Får jag dessutom säga,
att jag tycker att vissa av de uppgifter
som SJURA har åtagit sig har förefallit
mig en smula verklighetsfrämmande.
Jag tänker då särskilt på konstruktionen
eller skapandet av en enhetlig »ideal»
sjukhustyp. Den som har varit med
i diskussioner om byggande av sjukhus
i 35 år och som har lagt märke till
hur väsentligt premisserna har ändrats
allt eftersom den medicinska vetenskapen
har gått framåt och nya synpunkter
har kommit till synes, måste åtminstone
komma till den uppfattningen
att det ideala sjukhuset har ett för varje
tid specifikt utseende. När vi ser
sjukvårdsinrättningar, som i dag är 20
år gamla och som vi kanske tycker verkar
alldeles förlegade nu, måste vi komma
ihåg, att de representerar det idealsjukhus
som man försökte skapa för
låt oss säga 25—30 år sedan. Om 10 år
kommer det idealsjukhus, som man då
syftar till, att ha ett helt annat utseende
än det som man i dag tror vara
det ideala sjukhuset.
Av dessa olika anledningar har jag
inte kunnat biträda något ytterligare
anslag till SJURAis verksamhet utöver
det som är föreslaget i statsverkspropositionen
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Det var närmast herr
Söderbergs inlägg som gav mig anledning
att begära ordet. Herr Söderberg
säger, att vi inom olika landsting har
suttit och tagit ställning till en omorganisation
av denna rationaliseringsverksamhet,
men förhållandet är ju att
SJURA är den organisation, som vi i
dag har, och hur en omorganisation
skall komma att fungera har vi ännu
inte sett.
Att det är angeläget med en mycket
aktiv verksamhet på detta område, därom
torde i dag inte råda något tvivel.
Vi vet att kostnaderna för hälso- och
sjukvård stiger snabbare än övriga kostnader
på samhällsservicens område.
Man får räkna med att enbart driftskostnaderna
för hälso- och sjukvården på
1960-talet i medeltal kommer att ligga
vid omkring 4 miljarder kronor per år.
Jag är ganska förvånad över att herr
Söderberg, som själv har suttit i Landstingsförbundets
ledning under många
år var så känslig för denna reservation.
Den siktar ju inte till någonting annat
än att ge resurser åt ett av de organ,
som i dag finns på området.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Herr Harald Pettersson
är illa underrättad — SJURA är icke
det organ som vi har i dag och som
skall syssla med dessa frågor utan
SJURA är ett av de organen. Och som
herr Kaijser sagt har SJURA så gott
som huvudsakligen ägnat sig åt uppgifter
vilka ligger mycket långt fram
i tiden, men inte gett sig in på de
brännande dagsaktuella frågorna. Herr
Pettersson borde veta att centrala sjukvårdsberedningen
är vårt ena rationaliseringsorgan
och Landstingsförbundets
egen organisationsavdelning vårt
andra.
Herr Pettersson har fel på ytterligare
en punkt — herr Söderberg har aldrig
suttit i Landstingsförbundets ledning
och kommer heller aldrig att göra det!
Men sedan har också jag gjort mig
skyldig till ett fel —- herr Åkerlund
har påpekat att jag talat om den borgerliga
oppositionen, men jag får lov
att i detta fall avskilja högern och säga
att det är mittenpartierna som intar
denna mycket underliga ståndpunkt i
den här frågan.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Blir det en omorganisation
får man naturligtvis förutsätta att
det långsiktiga arbete som SJURA bedrivit
inte på något sätt skall försvinna.
Det blir bara så att andra organ vid en
Onsdagen den 23 mars 1966 em. Nr 12 137
Anslag till utredningar m. m. rörande luftföroreningar
ången den erhåller ett anslag i stats -
omorganisation kommer att ta hand
om det arbetet. Detta är min bedömning
i den frågan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.
Punkten 64
Anslag till utredningar m. m. rörande
luftföroreningar
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 525
av herr Tobé m. fl. till Utredningar
in. m. rörande luftföroreningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.
I motionen II: 525 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att anslaget
Utredningar m. m. rörande luftföroreningar
skulle fastställas till 700 000 kronor.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Edström, Nelander, Källstad
och Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionen II: 525 till Utredningar
m. m. rörande luftföroreningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Vi har fått en statens
luftvårdsnämnd, och det är i år första
verkspropositionen.
Under denna punkt får nämnden
till utredningar m. m. rörande luftföroreningar
enligt propositionen ett förslagsanslag
av 500 000 kronor. Förra
budgetåret var det anslaget upptaget
till 360 00 kronor och har alltså uppräknats
med 140 000 kronor.
I motionen II: 525 föreslås emellertid
att beloppet skall höjas till 700 000
kronor. Motiveringen är närmast att
forskningen beträffande luftvårdsproblemen
— som blir alltmer allvarliga
vad tiden lider — länge har varit mycket
eftersatt i vårt land, samtidigt som
luftföroreningarna praktiskt kommit
att påverka oss mer och mer såväl i
vårt arbete som i bostads- och fritidsmiljön.
Luftvårdsnämnden hade begärt inte
mindre än 1 300 000 kronor. Departementschefens
förslag innebär en prutning
med 715 000 kronor — till AB
Atomenergi har nämligen ett anslag på
85 000 kronor utgått för visst forskningsarbete
som innefattas i luftvårdsnämndens
äskande.
Till internationell samverkan har departementschefen
föreslagit 30 000 kronor
i stället för begärda 80 000, till utredningar
300 000 i stället för äskade
887 000 och till förvaltning 170 000 i
stället för begärda 333 000. Som synes
är det främst på utredningarna man
har prutat, men enligt vår mening är
detta den viktigaste delen av anslaget.
I det läget synes reservationen högeligen
motiverad då däri just har föreslagits
en ökning av det sistnämnda
anslaget med åtminstone 200 000 kronor.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Herr Jacobsson meddelade
att under denna punkt har föreslagits
en uppräkning av anslaget i för
-
5| Första kammarens protokoll 1966. Nr 12
138
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
hållande till vad som anvisats för löpande
budgetår med 140 000 kronor.
I förhållande till det anslag som anvisades
för budgetåret 1964/65, nämligen
250 000 kronor, innebär det nu föreslagna
beloppet en fördubbling av
anslagssumman. Det har alltså skett en
hel del i fråga om medelsanvisningen
för detta ändamål.
Till de belopp som herr Jacobsson
nämnde kan även läggas en del av de
pengar som anslås för uppgifter som
kommer att tillgodoses genom den expertgrupp
som kommunikationsministern
tillsatte i höstas för att leda ett
utvecklingsarbete på bilgasområdet.
Kostnaderna härför beräknas till
600 000 kronor årligen. Dessa medel
skall användas för utredningar och
forskningsarbete rörande luftföroreningar.
Om vi lägger samman dessa 600 000
kronor och de 500 000 kronor som nu
föreslås, är vi uppe i ett belopp på
över en miljon kronor.
Det är självfallet ett stort och viktigt
område som det bär gäller. Chefen
för socialdepartementet har således visat
ett mycket stort intresse för dessa
frågor. Även från kommunikationsdepartementets
sida bär visats ett stort
intresse när det gäller att komma till
rätta med bilavgaserna, som ju är en
mycket besvärande sak för städerna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Punkterna 65—112
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 113
Anslag till statens arbetsklinik
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad stat för statens arbetsklinik,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1966/67, dels ock
till Statens arbetsklinik för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
850 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Eric Carlsson
(I: 74) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Elmstedt och Johansson
i Skärstad (11:111), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte godkänna
stat för statens arbetsklinik i enlighet
med det förslag, som framlagts från
styrelsen för arbetskliniken, samt till
Statens arbetsklinik för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
935 000 kronor,
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Lundström (I:
128) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund
(II: 177), i vilka, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte till
Statens arbetsklinik för budgetåret
1966/67 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 85 000 kronor
förhöjt anslag av 935 000 kronor
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till en
definitiv lösning av statens arbetskliniks
svåra lokalförhållanden, speciellt
avseende inackorderingsmöjligheterna.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 74 och II: 111 samt I:
128 och It: 177, de båda sistnämnda
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
139
såvitt avsåge medelsanvisningen till
statens arbetsklinik,
a) godkänna under punkten införd
stat för statens arbetsklinik, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67;
b) till Statens arbetsklinik för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 850 000 kronor;
II. att motionerna I: 128 och II: 177,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, IJarald
Pettersson, Larsson i Iledenäset, Nelander,
Källstad, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,
I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:74 och 11:111 samt
1:128 och 11:177, de båda sistnämnda
såvitt avsåge medelsanvisningen till
statens arbetsklinik,
a) godkänna i reservationen införd
stat för statens arbetsklinik, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67;
b) till Statens arbetsklinik för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 935 000 kronor;
II. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:128 och 11:177, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till en definitiv lösning av statens
arbetskliniks lokalförhållanden,
speciellt avseende inackorderingsmöjligheterna.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Statens arbetsklinik är
en synnerligen viktig institution då det
gäller landets arbetsvärd och de allmänna
rehabiliteringssträvandena som
Anslag till statens arbetsklinik
vi alla betraktat som en viktig angelägenhet
i vårt samhälle. Det verkar
därför egendomligt med den återhållsamhet
som alltid visats denna centrala
institution från departementets sida.
Det har varit så under de tidigare åren,
då man har skyllt på att praktiska organisatoriska
problem som ej varit helt
tillfredsställande först måste lösas. Nu
är emellertid dessa problem lösta, men
försiktigheten när det gäller anslagsanvisningen
kvarstår detta till trots.
Förslaget från styrelsen för kliniken
har inte alls följts. Arbetsmarknadsstyrelsen
bär beräknat, att årligen behöver
omkring 2 000 personer i vårt land
arbetsprövas och arbetstränas. I dag
finns personalresurser för att klara av
blott en tredjedel av behovet. Folk bär
utbildats, men har inte kunnat få plats,
då tjänster saknats. Nu har det skett
en viss uppräkning i förhållande till
föregående års anslag för personalkostnader,
men blott för att tillgodose de
mest akuta behoven av personalförstärkningar.
En annan punkt är de besvärliga lokalprovisorier
som kliniken har och
som framför allt drabbat inackorderingen
av patienterna. De om- och tillbyggnadsarbeten
som nyligen gjorts
har icke löst denna aktuella och mycket
viktiga fråga.
Det är dessa två punkter som reservationen
gäller och där enligt reservanternas
mening en uppräkning av anslagen
bör ske.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Snart tröttnar väl kammaren
på den här dialogen mellan herr
Jacobsson och mig men den skall väl
snart vara slut.
Statens arbetsklinik har begärt cirka
95 000 kronor för personalförstärkning.
Därav får kliniken nu 40 000 kronor att
användas för de behov som den bedömer
vara störst och där det går att få
tag i personal. I dessa arbetskraftsbris
-
140
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Om fria resor för vissa handikappade
tens dagar är det inte så lätt att få tag
i allt det folk som man önskar för alla
olika ändamål. Reservanterna vill utöver
resterande 50 000 kronor även ge
pengar till vissa arvoden. Såsom i varje
fall herr Jacobsson kan erinra sig
upplystes det i utskottet, att dessa arvodesfrågor
lösts redan under innevarande
budgetår och att en anslagsökning
nästa år därför är obefogad. Saken
har ordnats på annat sätt.
Lokalfrågan är ett bekymmer. Här
har tidigare ansetts och även lovats att
vissa paviljonger som skulle bli lediga
vid karolinska sjukhuset skulle stå till
förfogande. Nu har emellertid sjukhusets
direktion förklarat att man behöver
dessa lokaler för egen del. Det förhåller
sig även så att det är praktiskt
taget omöjligt att uppbringa tomtmark
i närheten. Det gör att det föreligger
svårigheter, inte bara organisatoriska
— som herr Jacobsson säger att utskottet
skyllt på — utan reella svårigheter,
som det är mycket besvärligt att komma
till rätta med. Vi är emellertid alla
medvetna om den betydelse som arbetskliniken
har, och både majoritet och
reservanter — och jag tror även departementet
— har den uppfattningen att
det är angeläget att denna fråga löses
på ett ordentligt sätt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god
-
kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
113, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 88;
Nej — 32.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Punkterna 114—120
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 121
Om fria resor för vissa handikappade
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vanföreanstalter
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 12,6 miljoner kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Elvy Olsson m. fl. (1:76) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Gustavsson i Alvesta och Larsson
i Borrby (11:113), hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning och förslag
rörande utvidgning av möjligheterna
till fria resor för handikappade
Onsdagen den 23 mars 19G6 em.
Nr 12
141
barn och ungdomar, som vistades på
institutioner, i enlighet med vad i motionerna
anförts.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
I. att riksdagen måtte till Bidrag till
vanföreanstalter m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
12 600 000 kronor;
II. att motionerna I: 76 och II: 113
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson i Tvärålund,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 76 och II: 113 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag rörande
utvidgning av möjligheterna till fria
resor för handikappade, som vistades
på statliga institutioner.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Med hänsyn till att denna
fråga diskuterades ganska ingående
i fjol och då jag har en känsla av att
kammaren snart vill bryta, skall jag
inte anföra någon egen motivering utan
bara be att få yrka bifall till reservationen
under punkt 121.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag skall följa herr Harald
Petterssons goda föredöme och
endast hänvisa till vad jag sade förra
gången denna fråga behandlades. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
Om hälsokontroll av barn
På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.
Därefter gjordes i enlighet med de
rörande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.
Punkterna 122—12U
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 125
Om hälsokontroll av barn
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till avlöningar m. m.
inom förebyggande mödra- och barnavård
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 10 200 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström m. fl. (1:172) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjövall m. fl. (11:232), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om medelsanvisning
med 400 000 kronor för försöksverksamhet
i Lund och Göteborg
rörande hälsokontroll för vissa grupper
av barn i fyraårsåldern;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Lilly Ohlsson m. fl. (I: 285) och
den andra inom andra kammaren av
fru Skantz m. fl. (II: 234), i vilka föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
och förslag beträffande införandet
av psykisk hälsokontroll av barn
och ungdom.
142
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Om hälsokontroll av barn
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungi. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 172 och II: 232 till Bidrag
till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 10 200 000 kronor;
II. att motionerna 1:285 och 11:234
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anförts av herr Axel
Andersson, fröken Andersson, herrar
Per Jacobsson, Edström, Harald Pettersson,
Strandberg, Bohman, Helander,
Källstad och Mundebo samt fröken
Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:172 och 11:232 till
Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 10 600 000 kronor.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Reservationen vid denna
punkt upptar ett yrkande om ett med
400 000 kronor utökat anslag för att genomföra
en försöksverksamhet beräffande
hälsokontroll hos barn.
I många olika sammanhang har det
begärts att en hälsokontroll hos barn
skall genomföras. Man har framför allt
tänkt på barn i fyraårsåldern. Den medicinska
sakkunskapen är enig om att
ju tidigare man upptäcker handikappande
sjukdomstillstånd och ju tidigare
man kan sätta in behandling av olika
art, desto större är utsikterna att nå
ett gott slutresultat beträffande såväl
prognosen för grundsjukdomen som
prognosen för barnets anpassning i familj,
skola och samhälle.
Det gäller alltså att försöka ta reda
på de handikappade. Framför allt syftar
man till att få tag i de glömda och
gömda barnen, som har handikapp av
olika art och inte kommer i åtnjutande
av den vård som är angelägen för dem.
Olika utredningar har som sagt begärt
en sådan undersökning. 1962 års
utredning om högstadieundervisning
för rörelsehindrade begärde en utredning,
och centrala rehabiliteringsutredningen
gjorde detsamma. Medicinalstyrelsen
och skolöverstyrelsen har tillstyrkt
en utredning, och 1957 års epileptikerutredning,
barnanstaltsutredningen,
blind- och dövskoleutredningen
m. fl. har begärt det.
Departementschefen tillsatte förra våren
en utredning för att utreda förutsättningarna
för en sådan hälsokontroll.
Den var ålagd att bli färdig den 1
oktober och blev färdig den 29 oktober.
Sedan har medicinalstyrelsen yttrat sig
över densamma och tillstyrkt ett anslag
av 200 000 kronor. Jag kan ju förstå
att det har varit en kort tid för behandling
av frågan, eftersom utredningsmannens
betänkande kom först
den 29 oktober och medicinalstyrelsen
sedan skulle yttra sig över det.
Emellertid kommer utredningsmannen
med förslag om två olika typer av
försöksundersökningar som skulle göras.
Den ena är föreslagen av professor
Karlberg, pediatriker i Göteborg, och
syftar mera till att följa utvecklingen
av barn som av skilda anledningar från
födelsen kan förefalla vara i en riskzon
— kontrollbarn, som utredningsmannen
kallar dem.
Den andra undersökningen, som föreslogs
av pediatrikprofessorn Lindquist
i Lund, siktar mera direkt på en hälsokontroll
av fyraåringar. Fyraårsåldern
är en viktig ålder bl. a. av det skälet,
att man vid den tiden börjar med någon
större grad av säkerhet kunna undersöka
syn- och hörselskador, av vilka
framför allt hörselskadorna kan vara
betydelsefulla ur den synpunkten, att
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
143
barn som lider av odiagnostiserade hörselskador
kan under lång tid anses vara
psykiskt utvecklingsstörda.
Jag, som deltagit i barnanstaltsutredningen
och i den varit med om att föreslå
att man skulle undersöka möjligheterna
att genomföra en sådan hälsokontroll,
är naturligtvis angelägen om
att en försöksverksamhet kan komma i
gång. Det är anledningen till att jag har
velat biträda den vid denna punkt fogade
reservationen, till vilken jag ber
att få yrka bifall.
Fru OHLSSON, LILLY, (s):
Herr talman! Jag vill tacka utskottet
för den välvilliga skrivningen rörande
denna motion.
Jag anser i likhet med utskottet att
ju tidigare man upptäcker sjukdomar
och handikapp, så att behandling kan
sättas in på ett tidigt stadium, desto
bättre måste resultatet bli för barnet.
Det är också utomordentligt viktigt för
barnets utveckling och både ur humanitär
och ekonomisk synpunkt att sjukdomar
och utvecklingsstörningar upptäcks
i tid och kan behandlas av expertis.
I utskottets skrivning utlovas ett fortsatt
utredningsarbete. Jag är glad över
detta löfte.
Herr talman! Jag kan försäkra att jag
med stort intresse emotser den fortsatta
utredningen i detta så angelägna
ärende.
Fru WALLENTHEIM (s):
Herr talman! Jag ber att i sakfrågan
helt få understryka vad dr Kaijser har
anfört. Som även jag har hållit på med
barnanstaltsutredningen, delar jag hans
uppfattning om det angelägna i att vi
snarast möjligt får en hälsoundersökning
av barn.
Jag finner emellertid av utskottsutlåtandet
att utredningsarbetet inte är slutfört.
Jag kan få det intrycket av utlåtandet,
att det är mycket starkt i sak
Om hälsokontroll av barn
och att man sålunda har rätt att vänta
ett förslag till nästa års riksdag.
Med hänvisning till detta anser jag
mig inte kunna göra annat än yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Frågan om den förebyggande
hälsokontrollen av fyraåringar
har aktualiserats på regeringens initiativ.
Det var socialministern som tillkallade
en utredningsman med uppgift
att genom en förberedande undersökning
klarlägga förutsättningarna för genomförande
av en sådan hälsokontroll.
I direktiven angavs att riktpunkten
skulle vara att obligatorisk hälsokontroll
anordnas vid den förebyggande
barnavårdens institutioner under det år
då barnet uppnår fyra års ålder.
Utredningsmannens uppgifter begränsades
emellertid till att utreda fyra
av de åtta punkter som fanns i direktiven.
Det är klart utsagt att de övriga
punkterna skall utredas senare i annan
ordning.
Som vi har hört av herr Kaijser överlämnade
utredningsmannen sitt betänkande
i slutet av oktober förra året.
Grundtanken i arbetet är fortfarande
den som angivits i direktiven, nämligen
att man skall finna formerna för en hälsokontroll
av alla fyraåringar.
Under sitt arbete med dessa frågor
kom den ursprunglige utredningsmannen
i kontakt med vissa planer på en
vetenskaplig försöksverksamhet som förelåg
inom ett par sjukvårdsområden,
närmare bestämt i Lund och Göteborg.
Detta har föranlett, herr talman, att
förslag framlagts om att den försöksverksamhet,
för vilken mer eller mindre
avancerade planer redan förelåg,
skulle stödjas med statsbidrag. Dessa utredningsmannens
förslag har sedan motionsvägen
tagits upp här i riksdagen
av bland andra företrädare för de sjukvårdsområden,
som närmast är aktuella.
Det kan och bör emellertid slås fast
att den föreslagna vetenskapliga för
-
144
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Om hälsokontroll av barn
söksverksamheten, som säkerligen är av
mycket stort intresse, inte utgör någon
förutsättning för det fortsatta utredningsarbetet
eller för den hälsokontroll,
som regeringen har tagit initiativet
till och avser att genomföra. Det
finns inte heller någon tvingande anledning
att på sakens nuvarande ståndpunkt
binda sig för ett visst slags försöksverksamhet.
Utskottsmaj oriteten
anser att frågan i stället både vad gäller
utformningen av allmän hälsokontroll
och eventuellt önskvärd försöksverksamhet
bör prövas förutsättningslöst
inom departementet. Eftersom regeringen
aktualiserat frågan och avser
att verka för dess lösande, bör vederbörande
departement söka finna de
lämpliga formerna för genomförandet
av reformen.
Vi har alltså sett saken på detta sätt
inom utskottet, och därför avgett det
utlåtande vi gjort. Vi har ju här hört
ett par av kammarens kvinnliga ledamöter
säga att de accepterar denna vår
skrivning och detta vårt förslag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Jag tror att jag i mitt
anförande poängterade att det var socialministern
som hade tillkallat utredningen.
Jag påpekade också att när
betänkandet hade framlagts så sent
medförde detta naturligtvis vissa svårigheter
att hinna få med saken i statsverkspropositionen.
Men jag är av den
uppfattningen att man bör ha en försöksverksamhet
av någon form för att
kunna komma till klarhet om hur denna
hälsokontroll på bästa sätt skall kunna
genomföras.
Här föreligger två olika förslag, som
är framställda av mycket kompetenta
personer inom området, och på något
sätt måste man ju börja. Såvitt jag bedömer
det, kommer man, om man inte
får tillfälle att börja nu, att uppskjuta
det hela — måhända ett år. Jag är ock
-
så av den uppfattningen att en sådan
här försöksverksamhet måste pågå
ganska länge, innan man kan bedöma
vad den är värd. Jag finner därför att
det är angeläget att verksamheten får
komma i gång ganska snart.
Jag ber att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen.
Herr statsrådet ASPLING:
Herr talman! Herr Ivaijsers inlägg
föranleder mig att säga några få ord
med anledning av det ärende som nu
behandlas.
När det gäller hälsokontrollen av
barn är det två huvudproblem som vi
måste uppmärksamma för att kunna
lösa frågan på ett riktigt sätt. Det ena
problemet är kvantitativt. På barnavårdscentralerna
finns i dag ungefär
hälften av fyraåringarna inskrivna. Vi
måste nu försöka nå också den andra
hälften.
Det andra huvudproblemet är kvalitativt.
Hälsokontrollen bör förfinas och
omfatta flera undersökningsmoment än
för närvarande är fallet. På den punkten
tror jag att reservanterna och jag
kan vara helt ense. Skillnaden gäller
naturligtvis mera i vilken turordning
vi skall gripa oss an dessa problem.
För min del tycker jag det är naturligt
att först avsluta den förberedande
undersökning som jag lät sätta i gång i
fjol. Innan den är färdig — jag räknar
med att den skall vara klar till hösten
—- vill jag i varje fall inte yttra mig lika
bestämt som reservanterna om uppläggningen
av olika specialundersökningar,
liksom jag inte heller vill uttala
mig definitivt, huruvida vi skall börja
med att försöka nå alla fyraåringar
i stället för 50 procent av dem och
först därefter förfina kontrollåtgärderna.
Nog ligger det väl nära till hands —-det vill jag understryka — att först försöka
få in alla fyraåringar i den hälsokontroll
som samhället redan bedriver.
Vissa kompletteringar av själva kon
-
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
145
Ang. bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
trollåtgärderna är också önskvärda. Om
man skall ägna kanske dubbelt så mycket
tid åt dubbelt så många fyraåringar
som i dag, så är det också en viktig resursfråga.
I den delen är jag inte beredd
att ta någon ställning, innan den pågående
undersökningen är klar.
Jag finner, herr talman, att utskottsmajoritetens
skrivning på denna punkt
i hög grad ligger i linje med en lösning
som jag tror är riktig och angelägen.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Jag förstår att detta är
ett kvantitativt lika väl som ett kvalitativt
problem. Jag finner det värdefullt
med en försöksverksamhet som rör faktiska
förhållanden inom ett visst område,
ty då kan man få en bättre uppfattning
om de kvantitativa krav som
kan ställas på undersökningsapparaten,
liksom också om den kvalitativa utbyggnad
som behövs. Därför tror jag
att det trots allt skulle vara värdefullt
att praktiskt få pröva det hela.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
125 mom. I, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplåsts, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 47.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. II gjorda hemställan.
Punkterna 126 och 127
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 128
Ang. bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
140 000 kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson (1:424) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Dahlgren och Gustafsson i Stenkyrka
(II: 504), hade hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning för budgetåret
146
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av jag om bifall till den vid punkten fo200
000 kronor. gade reservationen.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:424 och 11:504 till Bidrag
till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 140 000 kronor.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:424 och 11:504 till Bidrag
till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 200 000 kronor.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Riksdagen beslöt ju år
1960 att lämna bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning. Denna verksamhet
har inte fått den utbyggnadstakt
som man väl kanske 1960 hade anledning
att förmoda. Nu planerar emellertid
en rad landsting en utbyggnad,
och redan nu är det klart att tre nya
byråer skall komma till.
Medicinalstyrelsen har hemställt om
ett anslag för denna verksamhet på
200 000 kronor, men departementschefen
och utskottsmajoriteten har stannat
för ett lägre belopp. Vi har ansett att
det lägre beloppet, 140 000 kronor —
det är visserligen ett förslagsanslag •—
inte motsvarar medicinalstyrelsens bedömning
när det gäller anslagets storlek,
som nog är den riktiga. Vi tror att
medicinalstyrelsen sitter inne med
kunskaper om de planer på utbyggnad
som föreligger, så att man skulle behöva
ett förslagsanslag på 200 000 kronor.
Av det skälet, herr talman, hemställer
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag hoppas att det är
sista gången i kväll som jag skall besvära
herr talmannen och kammaren
med ett inlägg här. Det skall inte bli
många ord nu heller, ty herr Pettersson
har ju redan sagt det väsentliga.
Medicinalstyrelsen vill ha 200 000
kronor. Departementschefen har förordat
140 000 kronor. Det är som herr
Pettersson sade ett förslagsanslag, som
alltså kan överskridas. Anslagsbelastningen
budgetåret 1964/65 var en aning
över 43 000 kronor. Anslaget föreslås nu
bli 100 000 kronor mer än vad belastningen
har varit. Även om medicinalstyrelsen
skulle sitta inne med sådana
kunskaper om den planerade utbyggnaden
att man säkrare kan bedöma anslagsbehovet
spelar det i detta fall absolut
ingen roll, eftersom det är ett förslagsanslag.
Det finns över huvud taget inga som
helst sakliga skäl att på denna punkt
följa reservanterna. Jag vill fördenskull,
herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Punkterna 129—160
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 161
Lades till handlingarna.
Onsdagen den 23 mars 1966 cm.
Nr 12
147
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kung], Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.
Punkterna 1—15
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 16
Anslag till skolväsendet, m. m.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 angivna riktlinjerna för organisationen
av arbetet med pedagogiska
hjälpmedel, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att ändra personalförteckningen
för skolöverstyrelsen enligt vad departementschefen
förordat, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
19 300 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Bengtson och
Lundström (1:134) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Ohlin
och Hedlund (II: 183), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta inrätta två konsulenttjänster
i skolöverstyrelsen med uppgift
att behandla frågor rörande rörelsehindrade
barn och i anledning därav
till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 80 000
kronor förhöjt förslagsanslag av
19 380 000 kronor.
Anslag till skolväsendet, m. m.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 134 och II: 183, såvitt
nu vore i fråga,
a) godkänna de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3
januari 1966 angivna riktlinjerna för
organisationen av arbetet med pedagogiska
hjälpmedel;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för skolöverstyrelsen
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats;
c) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67;
d) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 19 300 000 kronor.
Reservationer hade anförts
a) av herrar Axel Andersson, Edström,
Thorsten Larsson, Harald Pettersson,
Wirtén, Larsson i Hedenäset,
Kelander, Mattsson, Källstad och Mande
b o, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 134 och II: 183, såvitt nu vore i fråga,
a) godkänna de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3
januari 1966 angivna riktlinjerna för
organisationen av arbetet med pedagogiska
hjälpmedel;
b) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för skolöverstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;
c) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;
d) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 19 380 000 kronor;
148
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Anslag till skolväsendet, m. m.
b) av herrar Wallmark och
strandh, vilka likväl ej antytt sin åsikt.
Herr talmannen yttrade, att under
överläggningen vid denna punkt jämväl
finge beröras de frågor, som behandlats
under övriga punkter i utlåtandet.
Eventuella yrkanden skulle dock
ställas vid de särskilda punkterna, sedan
de var för sig föredragits.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):
Herr talman! Efter en fin vink ifrån
talmannen om de risker som föreligger
för kammaren att få kvällsplenum
på fredag om vi inte klarar av detta
utlåtande mycket snabbt så förstår ledamöterna
att vi som svarar för detta
utlåtande lägger oss i startgroparna
och genast intar spurtställning.
Jag vågar emellertid ändå göra några
allmänna reflexioner innan jag kommer
in på punkten 16. Det skulle ha
varit mycket angenämt och tillfredsställande
om man i dag från denna
plats hade kunnat göra det konstaterandet
att skolan och då i första hand
grundskolan fungerar utan svårigheter.
Vid den första kontakten med årets
upplaga av åttonde huvudtiteln skulle
man också lätt ha kunnat få den uppfattningen
att de flesta problemen nu
var lösta och att skolan har nått fram
till en god standard. Redan på inledningens
första sida uppger ecklesiastikministern
att grundskolan nu införts i
765 kommuner, vilka tillsammans omfattar
88 procent av hela landets folkmängd.
Han förklarar, tydligen mycket
nöjd, att »de kvalitativa insatserna avspeglas
i den i jämförelse med andra
länder mycket gynnsamma klasstorleken
och lärartätheten».
Detta verkar mycket tilltalande inte
minst för oss i folkpartiet som ju under
många år sökt få till stånd en minskning
av elevantalet i klasserna. Men
fröjden varar inte så länge, ty när man
läser vidare i huvudtiteln och kommer
fram till sidan 226 så finner man att
departementschefen i själva verket inte
alls är nöjd med den på första sidan
deklarerade kvalitativa förbättringen.
Han konstaterar nämligen att antalet
klasser har blivit avsevärt större än
vad som var beräknat, vilket medfört
ökat behov av lärare och lokaler. Han
finner det därför nödvändigt att sådana
åtgärder vidtas att de tillgängliga resurserna
utnyttjas på lämpligaste sätt,
och skolmyndigheterna beordras tillse
att antalet klassavdelningar begränsas.
Naturligtvis kan det medföra svårigheter
inte minst i de distrikt där skolskjutsar
måste anlitas. Departementschefen
gör också det viktiga förbehållet
att begränsningen skall ske under hänsynstagande
till olika förhållanden.
De rekommenderade åtgärderna vittnar
i varje fall, anser jag, om den bristsituation
som råder på skolans område
och som knappast lär förbättras inom
den närmaste framtiden. Visst kan det,
som någon har sagt, vara bättre att få
sin undervisning av en kompetent lärare
i en klass med ett trettiotal elever
In i en klass med tjugotvå elever där
läraren saknar behörighet, men något
idealiskt tillstånd kan det ju knappast
vara fråga om. Särskilt besvärande måste
det ju bli vid övergången från tredje
till fjärde årskursen och från sjätte till
sjunde, då man ju där kommer i kläm
med den mycket viktiga och grundläggande
principen om den sammanhållna
klassen.
Mängden av motioner som yrkar på
förbättringar på olika områden vittnar
också om att tillståndet inte är det
önskvärda. Ändå får man väl ta i betraktande
att motionärerna på grund
av det ekonomiska läget har ålagt sig
en viss återhållsamhet. Inom andra avdelningen
har vi ytterligare dragit åt
skruvarna, vilket väl också förklarar
att det är rätt sparsamt med reservationer
— i varje fall betydligt sparsammare
än tidigare år.
Reservanterna har nöjt sig med att
föreslå förbättringar på några få punkter,
nämligen sådana punkter där vi har
Onsdagen den 23 mars 190(5 em.
Nr 12
149
ansett det särskilt av nöden att någonting
sker. I en reservation vid punkten
t li har sålunda folkpartiet och centerpartiet
yrkat på inrättandet av två konsulenttjänster
i skolöverstyrelsen med
siirskild uppgift att behandla frågor
gällande de rörelsehindrade barnen. Beträffande
de handikappade är det kanske
främst fråga om samordningsproblem,
och liksom motionärerna har reservanterna
menat att en del av samordningsproblemen
då det gäller de rörelsehindrade
barnen skulle kunna lösas
av konsulenter inom skolöverstyrelsen.
Någon större ekonomisk påfrestning
medför knappast detta, då
ökningen endast rör sig om SO 000 kronor.
För att den nya skolan skall fungera
på rätt sätt har från många håll understrukits
nödvändigheten av att eleverna
får ett allt större medansvar i skolan.
Utskottsmajoriteten förnekar heller inte
det betydelsefulla arbete som Sveriges
elevers centralorganisation utför och
anser att denna medverkan är förtjänt
av stöd och uppmuntran på det lokala
planet lika väl som på det centrala.
Längre än till en ökning med 10 000
kronor vill emellertid majoriteten inte
sträcka sig. Vi har funnit det uppenbart,
att denna ökning är alldeles för
liten, om man på allvar ställer de stora
krav som man på olika håll ställer och
har ställt på SECO och dess 320 000
medlemmar. Skolöverstyrelsen bär sålunda
funnit att elevråden utgör ett
aktivt medel att åstadkomma en god
anda i skolan, att eleverna skall vara
representerade i skolans samarbetsnämnder
och att representanter för
eleverna även skall kunna delta i ämnes-
och klasskonferenser. Ännu finns
det inte elevråd i alla skolor och det
är alldeles uppenbart att det kommer
att ankomma på SECO:s ledning att
svara för att organisationen byggs ut.
För detta krävs emellertid en instruktör
och ett fast kansli. Det av oss föreslagna
anslaget på 100 000 kronor är,
måste man säga, i förhållande till ar
-
An.slaR till skolväsendet, m. m.
betets omfattning och betydelse inte
tilltaget i överkant.
Vi vet alla att lärartillgången inte är
tillräcklig och i vetskapen om detta
borde det vara alldeles självklart för alla
att allt som kan göras för att koncentrera
lärarnas arbete till deras
egentliga uppgift görs. Departementschefen
har accepterat skrivhjiilp åt lärarna
såsom en reguljär ordning inom
gymnasium och fackskola men anser att
det bör ankomma på vederbörande huvudmän
att svara för kostnaderna.
I reservation vid punkten 26 har yrkats
att riksdagen skall anhålla om upptagande
av underhandlingar mellan
staten och kommunförbundet beträffande
frågan om utformningen av statsbidraget
till skrivhjälp åt lärarna. Då
staten betalar lärarkostnaderna, bör enligt
reservanternas mening skrivhjälpen
åt lärarna betraktas såsom en del
av lärarkostnaderna och alltså bestridas
av statsmedel. En övervältring på
kommunerna tycker vi är obefogad och
betyder ju egentligen inte någon inbesparing.
I varje fall borde denna fråga
bli föremål för förhandlingar mellan
staten och kommunförbundet.
Punkten 55, som gäller främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare,
är ju en gammal bekant för kammaren.
Jag för min del är för varje gång
den frågan kommer upp ständigt lika
förvånad över departementschefens och
utskottsmajoritetens återhållsamhet. Om
vi hade fullt tillräckligt av utbildningsmöjligheter
för alla våra ungdomar,
skulle jag förstå denna tveksamhet, men
när det nu är alldeles precis tvärtom,
ellt så så att ungdomarna på många håll
har det minst sagt besvärligt att få utbildning,
borde man inte förmena dem
en utbildning såsom den här ifrågavarande,
som av arbetsmarknadens parter
har fått ett mycket gott betyg. Det
er dessutom en utbildning som inte
kräver några omfattande åtgärder. Den
är billig i jämförelse med annan utbildning
och kan dessutom mycket snabbt
anpassas till arbetsmarknadens behov.
150
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Anslag till skolväsendet, m. m.
Skolöverstyrelsen har denna gång föreslagit
att antalet bidragsrum skall ökas
med 400 stycken just med hänsyn till
den stora efterfrågan på utbildning.
Egentligen borde dessa bidragsrum vara
obegränsade så att man gav ungdomarna
en reell möjlighet, men reservanterna
har nöjt sig med att yrka bifall
till överstyrelsens förslag om ytterligare
400 bidragsrum. Vi finner det
förslaget mycket väl motiverat.
Slutligen skall jag säga några ord om
den reservation som gäller bidragen till
byggnadsarbeten inom skolväsendet.
Det är ju ingen hemlighet att många
nya skollokaler behövs inom olika delar
av vårt land och att det inte finns
någon som helst möjlighet att tillgodose
alla önskemål. Den ena länsskolnämnden
efter den andra rapporterar
sina omedelbara behov av nya skolbyggen,
men det anslag som i år ställs till
förfogande gör det inte möjligt att tillgodose
ens en fjärdedel av vad länsskolnämnderna
vill ha. Detta är naturligtvis
både beklagligt och betänkligt
då goda och välutrustade lokaler är en
av förutsättningarna för att den nya
skolan skall fungera på ett fullt tillfredsställande
sätt.
I den reservation som centerpartiet
och folkpartiet lägger fram på denna
punkt föreslår vi att anslaget skall ökas
med 5 miljoner kronor utöver vad
Kungl. Maj:t har begärt. Det skulle
möjliggöra en ökning av investeringsramen
med omkring 30 miljoner. Givetvis
anser vi inte att vårt förslag innebär
någon överväldigande förbättring,
men några skolor ytterligare skulle
dock kunna byggas, och åtminstone på
en del håll skulle situationen bli något
bättre.
Jag vill i detta sammanhang gärna
understryka det uttalande utskottet gör
om uppdelningen mellan permanenta
och så kallade provisoriska lokaler. Under
senare år har många utomordentligt
fina och ändamålsenliga paviljonger för
skoländamål uppförts, byggnader som
på intet annat sätt kan kallas proviso
-
riska än att statsbidrag till dem utgått
som om det skulle ha gällt vad man
brukar kalla barackbyggen. Denna ordning
är naturligtvis högst otillfredsställande
då den håller kommunerna tillbaka
från att välja det billigare men ofta
minst lika goda och ibland kanske
till och med bättre alternativet. Om den
av utskottet begärda översynen kommer
till stånd och leder till nya, enligt min
mening vettigare statsbidragsbestämmelser,
bör man kunna ha rätt att vänta
att de totala kostnaderna för skolbyggnader
sjunker åtskilligt och att vi snabbare
skall hämta in den stora eftersläpning
som vi nu tyvärr måste räkna
med.
Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag skall väl också försöka
begränsa mig till några punkter i
detta utskottsutlåtande, punkter på vilka
vi från centerpartiets sida har anfört
reservationer. Jag tror att kammaren
ursäktar mig om jag inte berör
alla dessa punkter.
När det gäller den nya grundskolan
vill jag helt allmänt konstatera att den
har överraskat på det sättet att den
stora tillströmningen till de teoretiska
linjerna har kommit upp i siffror som
talar ett tydligt språk om att det måste
vara förhållandet i systemet självt som
gör att eleverna till 80 procent väljer de
teoretiska linjerna. Det är uppenbarligen
så att eleverna inte är beredda att
välja linje redan under det sjunde läsåret.
Vi har från centerhåll fört fram synpunkter
och önskemål i denna fråga.
Vi förmodar att den revision av grundskolans
läroplan som nu pågår inom
skolöverstyrelsen skall rätta till den här
saken.
En annan fråga som jag, herr talman,
är angelägen att understryka är att inte
den jakt på klasser med alltför lågt
elevantal som på departementschefens
initiativ nu har satts i gång av skolöverstyrelsen
får resultera i att lands
-
Onsdagen den 23 mars 1900 em.
Nr 12
151
bygden med de stora avstånden ocli de
långa skolvägarna får en skolnedläggning
som följd.
Särskilda utskottet nr 1 år 1902 skrev
om delningstalet i klasserna följande:
»Utskottet vill särskilt framhålla värdet
av att delningstalsunderlaget skall utgöras
av skolenhet.» Till detta vill jag
lägga den sats i föreliggande utskottsutlåtande
där det heter: »Samtidigt vill
utskottet understryka, att frågan om en
begränsning av antalet klassavdelningar
måste bedömas under hänsynstagande
till föreliggande olika lokala förhållanden.
» Jag tror att vi skall vara försiktiga
med att få för många elever i
klasserna, detta med hänsyn till både
disciplinproblem och arbetstrivsel i övrigt.
Låt mig också säga ett par ord om
den reservation som behandlar skrivhjälpen.
I denna fråga har vi inte kunnat
följa utskottsmajoriteten på annat
sätt än att vi väl är ense om att det är
nödvändigt att lärarna får skrivhjälp.
Lärarna skall ägna sig åt undervisningen.
De utgör alltför kvalificerade krafter
för att syssla med rena skrivgöromål.
Vi är alltså eniga på denna punkt,
men vi kan inte vara med när det sägs
i statsverkspropositionen och av utskottsmajoriteten
att kommunerna, huvudmännen,
skall stå för räkningen för
skrivhjälpen när det gäller grundskolan
och vissa andra skolor. Det är tyvärr
inget nytt att staten rekommenderar
en sak men överlåter till kommunerna
att betala. Skrivhjälpen utgör en
del av undervisningen. Lika väl som
staten har att svara för lärarlönerna bör
anslaget till skrivhjälpen utgå efter samma
princip.
Vi har, som herr Axel Johannes Andersson
redan sagt, reserverat oss och
föreslagit att en överläggning med kommunförbunden
skall komma till stånd i
denna fråga för att undersöka möjligheterna
av att statsbidrag skall utgå även
för detta ändamål.
När det gäller Sveriges elevers cen -
Anslag till skolväsendet, m. m.
tralorganisation skall jag på grund av
den sena timmen inskränka mig till att
instämma i vad herr Axel Johannes Andersson
har anfört i denna fråga. Jag
kan emellertid säga så mycket som att
jag tror att det är en organisation som
kommer att ha stor betydelse för arbetstrivseln
i skolan och därmed också
bidra positivt till skolans egentliga arbete.
Herr talman! Det har ju framhållits
tidigare att vi lever under knapphetens
kalla stjärna. Den kännetecknar också
årets budgetsituation i många hänseenden.
Den sprider sin nedkylande inverkan
på anslagen i åttonde huvudtiteln
och borde egentligen helt avskräcka
oss från att yrka på anslagshöjningar.
De anslagshöjningar som vi yrkar på
är också, det vill jag hävda, starkt påverkade
av hänsynen till den ekonomiska
situationen. Därför har vi inskränkt
oss till att begära höjningar på
de poster då sådana är speciellt motiverade,
särskilt sådana som är en följd
av tidigare beslut. Den nya gymnasieorganisationen
som startar i år har fått
vissa verkningar för de elever som är i
den nuvarande gymnasiegången. En
viss procent elever kommer av olika
orsaker i den situationen att de måste
gå om den klass där de befinner sig.
Denna s. k. kvarsittning kan inte tilllämpas
i år, därför att gymnasieettan
nästa läsår kommer att helt ha den nya
typen av undervisning. Skolöverstyrelsen
har observerat detta och har i sina
petita upptagit ett ganska stort belopp
för stödundervisning åt dessa elever.
Ytterligare ett par elevkategorier
kommer med stor sannolikhet att behöva
sådan stödundervisning, nämligen
eleverna i den treåriga studiegången av
tekniskt gymnasium och de elever som
inte gått i grundskolan men som kommer
att intagas i årets etta i den nya
studiegången och därutöver elever som
går handelsgymnasiets ettåriga studentlinje
i matematikundervisning. Skolöverstyrelsen
räknar med att cirka 950
klasser med tre veckotimmar behövei
152
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Anslag till skolväsendet, m. m.
sådan undervisning. Detta medför enligt
skolöverstyrelsens förslag den mycket
stora kostnaden av cirka 5,7 miljoner
kronor.
Departementschefen gör här en ganska
hård nedprutning, trots att jag har
konstaterat att han ändå menar att det
i princip behövs en dylik särskild undervisning.
Anslaget här skärs alltså
ned till en miljon kronor. Vi inom centern
tror inte att detta anslag kommer
att räcka, utan vi menar att nedprutningen
är alldeles för kraftig. Vi föreslår
därför en höjning av ytterligare två
miljoner kronor.
Jag vill med detta, herr talman, hänvisa
till vår reservation i detta ärende
och vill understryka betydelsen av att
riksdagen beviljar tillräckligt stort anslag.
Slutligen vill jag säga något om skolbyggandet.
Skolbyggnadssituationen
kan utan vidare betecknas som prekär.
Många kommuner, som på grund av
myndigheters beslut och med deras tillstånd
bestämt sig för att införa grundskolan
i sitt distrikt, ser med ängslan
mot framtiden. De vet nämligen inte
hur de skall få pengar och tillstånd till
de nödvändigaste skollokalerna. När
riksdagen år 1962 beslöt att införa
grundskolan ansågs att en kostnadsram
för skolbyggen på 350 miljoner kronor
årligen fram till budgetåret 1965/66
vara tillräcklig. Ja, för budgetåret 1966/
67 var man t. o. m. nere i en beräkning
utav 275 miljoner kronor.
Hur dessa beräkningar gjorts är det
kanske svårt att nu fundera över, men
de har uppenbarligen blivit felaktiga.
Skolöverstyrelsen beräknar här en sammanlagd
investeringsram på 510 miljoner
kronor. Här kan i huvudsak två faktorer
vara orsak till denna stora differens.
Dels har man gjort ett misstag
vid beräkningen av behovet av lokaler,
dels har naturligtvis även den ekonomiska
politiken som leder oss vidare i
en allt snabbare takt in i inflationen
spelat en mycket väsentlig roll.
Hur som helst kommer den stora ned -
prutningen på cirka 120 miljoner kronor
i medelsram som här föreslås att få
mycket obehagliga konsekvenser för de
kommuner och de medborgare i dessa
som plötsligt finner att de inte har skollokaler
att sätta sina elever i. Jag kan
för kammaren här nämna att länsskolnämnden
i Malmöhus län rankat en lista
på 64 skolbyggen som skulle kräva
ett totalt anslag på 133 miljoner kronor.
Man säger i sin framställning till skolöverstyrelsen
att det är nödvändigt att
få detta belopp om man skall kunna
genomföra grundskolan. Nu har enligt
vad jag erfarit 33 miljoner kronor beviljats.
Jag tror också i likhet med vad
herr Axel Andersson här sade att situationen
är densamma i län efter län
landet runt. Hur den situationen ekonomiskt
skall kunna klaras upp, så att
vi skall få tillräckligt med skollokaler
för att över huvud taget kunna fullfölja
grundskolans läroplan, blir säkert ett
stort problem.
Låt mig sedan säga en sak till, nämligen
att många säkerligen också frågar
sig om det inte vore möjligt att åstadkomma
en standardisering och ett förbilligande
via industriella och rationella
byggnadsmetoder. Jag vill säga att
jag vet att det finns en grupp inom skolöverstyrelsen
som börjat syssla med
detta, och självfallet kan den inte redan
nu ha hunnit så långt i detta sitt arbete,
men jag vill understryka att det är tacknämligt
att man nu verkligen sätter in
all kraft för att skapa rationella och
billigare byggmetoder på detta område.
Jag vet också att det tagits privata initiativ
på andra håll i detta land, och
jag har på nära håll fått ta del av en
sådan byggmetod. Jag vågar säga att vi
här kan konstatera en ganska god nedgång
av byggnadskostnader som vi annars
hade fått vidkännas.
Jag vill med detta starkt understryka
att det är högt på tiden att vi får nya
och friska grepp när det gäller sättet
att planera och bygga skolor. Men detta
är ändå inte lösningen av dagens akuta
behov, och jag återvänder till att under
-
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
153
stryka betydelsen av att vi får ett beslut
bär i riksdagen som ökar kvoten
för byggnader till skolor med ytterligare
något antal miljoner kronor. Vi bar
i den föreliggande reservationen från
centern och folkpartiet föreslagit att
statsbidraget skall höjas med 5 miljoner
kronor. Det skulle innebära en höjning
av ramen med omkring 30 miljoner
kronor.
Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen.
Herr WALLMARK (h):
Herr talman! Med hänsyn till att detta
lilla häfte innehåller utgifter på mellan
2 och 3 miljarder kronor och debatten
kanske kan vara ungefär en timme,
kan man väl inte säga annat än att andra
avdelningen är tämligen rationell i
sitt arbete. Det kan naturligtvis också
ha andra orsaker. Det kan ju bero på
att ecklesiastikministern avväger anslagen
så väl att det inte finns anledning
att göra några justeringar. Det kan också
bero på att det är så ont om medel
att vi inte vet var vi skall finna pengar
till utökade anslag. Vi kan säga att
i huvudsak gäller denna tredje orsak.
De reservationer som föreligger är
krusningar på ytan och berör endast
några få detaljer, som har behandlats
av de två tidigare talarna här. Jag kan
i stora delar instämma i vad både herr
Andersson och herr Larsson har sagt.
Jag skall emellertid tillåta mig göra
några små kommentarer till ett par
punkter.
Vi inom högern har inte ansett oss
kunna ge vår anslutning till reservationen
under punkt 16 om de två konsulenterna.
De är för närvarande inte
öronmärkta, och vi anser att skolöverstyrelsen
inom ramen för de resurser
som ställs till dess förfogande bör kunna
nyttja dem på bästa möjliga sätt där
de gör den största nyttan. Vi överlåter
med förtroende till SÖ att sköta den
detaljen. Däremot anser vi oss inte ha
möjlighet att gå med på mer personal.
Anslag till skolväsendet, m. m.
Vad beträffar SECO har vi tillfogat
ett särskilt yttrande. Vi har nöjt oss
med det tillskott som departementschefen
har föreslagit, 10 000 kronor.
Det har vi motiverat med att den utbyggnad
som kan behöva ske i första
hand bör ske på det kommunala planet
och det lokala planet, och vi förutsätter
att de kommunala myndigheterna
välvilligt kommer att hjälpa elevorganisationerna
med lokaler och lämna
annat stöd så att de kan fungera.
Den centrala organisationen får väl
finna sin form. Personligen har jag uppfattningen
att den måhända är litet yvig
i sin aktivitet och borde koncentrera
sig till mera väsentliga ting, så att den
får tid och arbetskraft över. Jag har genom
en mig närstående yngling anledning
att följa denna verksamhet litet,
och jag tycker personligen att man med
det snaraste kan lägga ned det inköpsbolag
som man har startat och i stället
syssla mer med det som hör till SECO:s
uppgifter, så att det kanske blir litet
lättare att hinna med.
Jag följer emellertid SECO:s arbete
med stort intresse och vill gärna instämma
i vad de två föregående talarna
har sagt, nämligen att SECO säkerligen
kan bidra till god förståelse för skolarbetet
bland eleverna, om man fattar sin
uppgift på ett riktigt sätt.
Under punkt 26, som gäller bidrag till
driften av grundskolor, har vi dels en
reservation och dels ett särskilt yttrande.
Tiden anses ju nu vara mogen
för en översyn av skolreformen, i första
hand när det gäller högstadiet. Vi är
alla eniga om detta, och det kanske
närmast är när det gäller formerna för
översynen som vi inte är riktigt överens
med majoriteten. Denna översyn berör
utomordentligt betydelsefulla områden.
Den avser inte bara rent pedagogisk-tekniska
problem utan har också
samhällsekonomiska aspekter. Den berör
naturligtvis utformningen av skolorna
ovanför grundskolan och kan beröra
många av de frågor som var så
utomordentligt känsliga i debatten en
154
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Anslag till skolväsendet, m. m.
gång när grundskolan genomfördes. Av
den anledningen har vi ansett det naturligt
att denna utredning blir parlamentarisk,
och det är vad vi kräver i
vår reservation.
Vi har till denna punkt också fogat
ett särskilt yttrande, som gäller lärartätheten.
Jag skall på den punkten inskränka
mig till att helt instämma i vad
herr Andersson har anfört — det är i
stort sett vad som står i det särskilda
yttrandet.
Jag vill också till alla delar instämma
i vad han sagt om lärarutbildningen.
Beträffande bidragen till byggnadsarbeten
under punkt 73 skulle jag emellertid
vilja säga några ord. Flertalet av
oss är kommunalt engagerade och vet
vilka utomordentligt stora problem vi
har i våra hemkommuner att klara skolbyggnaderna
— jag använder inte överord
när jag säger det.
Man har nu i reservationen föreslagit
en ökning av statsbidraget med 5 miljoner.
Det skulle man kanske till nöds
kunna gå med på, men de 5 miljonerna
betyder 30 miljoner i investeringar, och
det innebär en sådan samhällsekonomisk
belastning att vi inte anser oss
våga gå med på den. Jag vill erinra om
att vi, trots att man från regeringshåll
vill mena att årets statsverksproposition
kännetecknas av återhållsamhet, ändå
har den uppfattningen att återhållsamheten
inte är tillräcklig. Statsverkspropositionen
kommer under nästa år att
ge utslag i form av stigande priser på
grund av sin inflationistiska karaktär.
Detta gör att vi inte anser det möjligt
att utöka skolbyggandet mer än vad
ecklesiastikministern här har föreslagit,
trots att det är nödvändigt för att vi
skall klara skolreformen. Vi har i stället
väckt en motion om en förutsättningslös
analys och en konkret tidsplan som
skall kunna serveras kommunerna. Motionen
är remitterad till skolöverstyrelsen
och uppskjuten, men den kommer
så småningom att bli behandlad i riksdagen.
Till slut, herr talman, vill jag bara
säga några ord om ett ärende som det
råder enighet om i avdelningen men
som innehåller en väsentlig tolkningsfråga,
som jag gärna vill beröra eftersom
ecklesiastikministern är här. Jag
avser den motion som gäller Grännaskolan.
Den har ju väckts flera år. Statsutskottet
har uttalat att det anser att
skolan i och för sig borde vara statsbidragsberättigad
men att utskottet inte
vill föregripa en pågående utredning. Vi
säger nu att om de ekonomiska förhållandena
vid Grännaskolan gör det nödvändigt
att ett särskilt stöd utges innan
utredningen är klar, så bör Kungl.
Maj :t ta initiativet.
De informationer som man fått efteråt
och som pekar på att elevavgifterna
skulle behöva höjas upp till 9 000—
10 000 kronor anser jag vara ett incitament
för departementet att träda in.
Det är inte försvarligt att en skola som
vi alla i avdelningen har besökt och
funnit utomordentligt värdefull och
som tillämpar nya pedagogiska metoder
och är banbrytande här i landet skall
bli behandlad på det viset. De enda
elever som kan gå där är ju rikemansbarn,
och det är väl egentligen inte meningen
med en skola av denna typ. De
utlandsföräldrar som är nödsakade att
placera sina barn i sådana skolor får
en belastning som nästan kan knäcka
deras ekonomi.
Jag har velat säga detta till protokollet
eftersom läget nu synes vara sådant
att det finns anledning att vänta att departementet
i detta fall ger det bidrag
som skolan tydligen oundgängligen behöver.
Herr DAHLBERG (s):
Herr talman! Denna talarstol har nu
i eftermiddag mest använts av dem som
velat höja anslagen under socialhuvudtileln.
Nu tänker jag tala för att bevara
redan utgående anslag. Det gäller kanske
i och för sig ingen stor sak, men
för de bygder det här är fråga om är
den väsentlig.
Onsdagen den 23 mars 1900 em.
Nr 12
155
Under punkt 27 är upptaget ett anslag
som särskilt stöd åt undervisningen
i rikets nordligaste gränsorter m. m.
Det har fogats en reservation till statsutskottets
utlåtande vid denna punkt.
Reservationen går ut på att man skall
bibehålla det under anslaget beräknade
beloppet till bygdekurser.
Kungl. Maj:t har visserligen föreslagit
att beloppet till bygdekursverksamheten
skulle beräknas till 37 500 kronor.
Men det finns inga möjligheter att
med dessa medel bedriva denna verksamhet.
Lönen för den som leder kurserna
beräknas efter lönegrad A 23: 24,
och med pensionsavgifter uppgår lönebeloppet
till ungefär 43 000 kronor per
år. Resekostnaderna och traktamentskostnaderna
— det är ju här fråga om
en ambulerande verksamhet — uppgår
till 15 000 kronor, och övriga kostnader,
t. ex. för lokalhyror, uppgår till 5 000
kronor. Det behövs alltså 63 000 kronor
för att denna bygdekursverksamhet
skall kunna bedrivas.
Det är kanske många som frågar vad
denna kursverksamhet innebär för någonting.
Det är en verksamhet som bedrivits
ända sedan 1912 i de finskspråkiga
bygderna uppe i Tornedalen, och
Tornedalens folkhögskola har stått som
kursarrangör. Olika kurser har anordnats
under årens lopp. Det har gällt kurser
av fem å sex veckors längd i exempelvis
svenska språket, och det har
gällt kurser i sociallagstiftning, praktiska
skrivövningar och en rad andra
i ent praktiska ämnen, som varit av
stor betydelse för denna tvåspråkiga
bygd. En stor del av befolkningen där
är ju finskspråkig. Om denna verksamhet
nu inte kan fortgå, betyder det ett
handikapp för denna språkliga minoritet
i Tornedalen.
Jag har också studerat proposition
nr 42 om statsbidrag till folkhögskolorna,
men jag kan inte finna att där lämnats
några som helst möjligheter att
disponera pengar för denna kursverksamhet.
Det kan utgå statligt stöd till
byggnadsanslag och lärarlöner och dy
-
Anslag till skolväsendet, m. m.
likt när det gäller folkhögskolorna, men
det lämnas inga anslag att bedriva en
ambulerande kursverksamhet av det
slag som finns i Tornedalen. Jag vill
också likna denna kursverksamhet vid
en viss vuxenutbildning, som nu är så
populär här i riksdagen och i andra
sammanhang. Det är ju här fråga om
vuxna människor som haft en bristfällig
skolgång men som längre upp i
åren har fått möjlighet att bevista dessa
kurser och på så sätt lättare kunnat
inlemmas i det svenska samhället.
Herr STEFANSON (fp):
Ilerr talman! Längden på mitt anförande
kommer inte alls att stå i proportion
till det digra material som jag för
med mig upp i talarstolen. Jag skall försöka
fatta mig mycket kort och begränsa
mig till reservationen vid punkten
55, som gäller främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare.
Låt mig då först säga att jag och mina
medmotionärer från tidigare riksdagar
när det gäller utbildningen inom
näringslivet varit utomordentligt återhållsamma
i år i fråga om motioner.
Även vi har vid vårt motionerande tagit
hänsyn till det rådande ekonomiska
läget, och i viss mån har också det faktum
att yrkesutbildningsberedningen
arbetat medfört att vi begränsat oss till
en enda motion när det gäller yrkesutbildningen
inom näringslivet, nämligen
den motion som gäller antalet bidragsrum
hos hantverksmästare.
Herr Axel Johannes Andersson har
på ett utmärkt sätt motiverat vårt yrkande,
och jag kan till fullo instämma
i vad han har sagt. Jag vill bara understryka
att det föreligger ett verkligt
starkt behov av ett vidgat antal bidragsrum.
Inte ens det antal bidragsrum som
skolöverstyrelsen föreslår — alltså en
utökning med 400 — kommer att räcka
till för kommande budgetår.
Låt mig belysa detta med några siffror.
Den 19/1 1966, således när endast
något mer än halva budgetåret tillända
-
156
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Anslag till skolväsendet, m. m.
lupit, hade 1 430 bidragsrum bifallits,
och 2 266 låg ute på remiss, således tillsammans
3 696 bidragsrum. Om man
räknar med en hög avslagsprocent på
dessa ansökningar skulle sannolikt omkring
3 300 ändå ha bifallits, under
förutsättning att det funnits tillräckligt
antal bidragsrum. Nu finns det emellertid
bara 2 200 för innevarande budgetår,
vilket betyder att det vid årets slut
kommer att återstå ett mycket stort antal
ansökningar som inte kunnat bifallas
på grund av för lågt antal bidragsrum.
Lägger man till de 400 som skolöverstyrelsen
har begärt och som vi
motionerar om blir det 2 600. Även
med den ökningen kommer det att bli
en avsevärd brist under budgetåret
1966/67.
Här gäller det i stor utsträckning expanderande
yrken för vilka man lagt
sig vinn om en systematisk yrkesutbildning
av lärlingar ute i näringslivet. Det
gäller t. ex. byggnadsbranscher som har
ont om arbetskraft. Det borde ligga i
statsmakternas intresse att understödja
deras utbildningsverksamhet för att på
så sätt undvika den brist på arbetskraft
bl. a. inom byggnadsbranschen, som nu
till mycket stor del hindrar bl. a. bostadsbyggandet.
Jag har velat peka på det svåra problem
som det begränsade antalet bidragsrum
medför.
Herr WERNER (k):
Herr talman! Jag skall inte anföra
några argument utöver de i motionerna
redan anförda om ett högre anslag till
SECO. Jag anser att argumenten är väl
underbyggda och väl motiverade i motionerna.
Detta är ju heller ingen partiskiljande
fråga, eftersom företrädare
för fem av riksdagspartierna har motionerat
i samma ärende.
Låt mig bara erinra om en sak. Hade
SECO behandlats som en vanlig ungdomsorganisation,
skulle den ha fått ett
anslag på cirka 200 000 kronor. Jag tycker
det är värt att ta hänsyn till det när
storleken av SECO:s anslag skall fastställas.
Herr GEIJER, LENNART, (s):
Herr talman! Alla är överens om att
elevernas medverkan är ett viktigt moment,
när den nya skolan skall föras ut
i det levande livet. Skolöverstyrelsen
bar föreslagit ett anslag på 100 000 kronor
till SECO för budgetåret 1966/67,
medan departementschefen föreslår
60 000 kronor. Vi är några motionärer
som anser att skolöverstyrelsens bedömning
borde kunna följas. Dessutom
tror jag det är viktigt att SECO får tillräckligt
med pengar, så att man kan
sprida information i tillräcklig utsträckning.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag beklagar djupt att
omständigheterna har gjort att detta
statsutskottets utlåtande kommer upp på
kammarens bord kl. 12 på natten. I utlåtandet
ingår många punkter som man
skulle ha velat ge en ingående belysning,
men i likhet med de föregående
talarna skall jag försöka fatta mig så
kort som möjligt.
Beträffande reservationen vid punkten
16, angående inrättandet av två
konsulenttjänster i skolöverstyrelsen,
har vi givit en ganska tydlig anvisning
om läget. Därför tror jag inte det finns
så mycket att tillägga utöver vad herr
Wallmark redan har sagt. Jag vill bara
erinra om att skolöverstyrelsen har
möjligheter att fördela sina konsulentåtgärder.
Dessutom pågår det en utredning
inom socialdepartementet om de
handikappade.
Vidare har flera talare här nämnt
bidraget till Sveriges elevers centralorganisation,
SECO som vi säger i dagligt
tal. Det förtjänar kanske påpekas hur
utvecklingen har gått där. Vi började
1963/64 då anslaget var 10 000 kronor.
Det har ökats undan för undan, och
departementschefen föreslår nu 60 000
Onsdagen den 23 mars 19G(i em.
Nr 12
157
kronor. Motionärerna vill öka anslaget
med 40 000 kronor.
Herr talman! Jag tror vi måste ägna
den här saken litet uppmärksamhet i
alla fall. I tidningarna för de närmast
föregående dagarna har vi sett åtskilligt
om hur det ligger till i SECO, vilket är
att mycket djupt beklaga. Andra avdelningen
i statsutskottet har under årens
lopp haft viss kontakt med den här organisationen,
och om den nu börjar
ramla sönder, som det tycks av tidningarna,
så vore det att beklaga. I
samma tidningar har vi också läst om
vad det beror på att man har blivit
osams på en särskild punkt. Det var det
uppmärksammade förslag som fördes
fram vid SECO:s s. k. elevriksdag om en
studielön på 10 000 kronor per elev.
Herr talman! Låt oss räkna litet grand
på den saken, om detta alltså var allvarligt
menat. Vad skulle det ha inneburit?
Jo, det skulle ha inneburit att
anslaget till SECO skulle ha behövt ökas
till mer än hela anslaget under åttonde
huvudtiteln. Jag tror att om denna organisation
vill skaffa sig goodwill och
verka på det sätt som den började från
början, skall den ta avstånd från sådana
där hugskott. Det är till organisationens
egen fördel.
I samma tidningar upplystes det att
föreningen under de senaste åren hade
ådragit sig en skuld på 50 000 kronor.
Jag har ingen som helst möjlighet att
kontrollera de uppgifterna. De är bara
tidningsuppgifter. Skulle det vara sant,
så är det att beklaga.
Men för att återgå till den där 10 000
kronors studielönen, så har jag rent
personligt ingenting emot studielön, om
man i samma andedrag förbinder sig
att när staten bekostar hela utbildningen,
skall lönesättningen efter studietiden
också bli som medeltalet av vad
svenska folket har. Men det vill man
inte vara med om. Och så länge man
inte ägnar den saken någon uppmärksamhet,
tror jag att vi skall vara litet
försiktiga på det här området.
Departementschefen har nu föresla -
Anslag till skolväsendet, m. m.
git en höjning till 00 000 kronor, och
utskottsmajoriteten anser att för innevarande
år bör det vara tillräckligt. Det
finns knappast något annat anslag som
har fått en så stor procentuell förhöjning
under de senaste åren som just
detta.
I övrigt vill jag gärna intyga att det i
statsutskottets andra avdelning i år har
varit en rätt stor enighet. Tyvärr finns
det några skönhetsfläckar här, som har
kommit fram i form av reservationer,
där man ytterligare vill öka utgifterna
med ungefär 6 miljoner kronor under
denna huvudtitel. Men jag vill gärna
intyga att de flesta ledamöterna, för
att inte säga alla, i andra avdelningen
har varit medvetna om den ekonomiska
belägenhet vi befinner oss i, och man
har försökt att mer än vanligt behärska
sina önskemål på olika punkter. Jag förstår
mycket val att man kan ha personliga
önskemål, det har vi väl allesammans
och inte minst då det gäller
skolans område. I det läge som vi befinner
oss tror jag att vi allesammans
kan erkänna att departementschefen
har lyckats att få en rätt stor del av den
gemensamma kakan, och för det är vi
alla som är intresserade av skolans
värld tacksamma.
Det har nämnts olika punkter. Jag
skall inte beröra dem alla. Det är bara
några som jag skulle vilja tala något
mer om. Det har exempelvis talats om
bidrag till driften av kommunala gymnasiala
skolor, och i stort sett har vi
ju kunnat vara överens om de allmänna
linjerna. Vissa reservanter har dock ansett
att man bort gå längre än vad majoriteten
ansett sig kunna göra. Jag vet
inte hur stor betydelse 6 å 7 miljoner
kronor kan ha när man jämför med den
totala potten i detta avsnitt av statsverkspropositionen,
men vi är medvetna
om att vi kan ha olika uppfattningar
om på vilka punkter eventuella tilllägg
bör göras. Det beror naturligtvis
på om vederbörande personligen är intresserad
av just den detalj det gäller.
Jag skulle vilja nämna ett par ord
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
158 Nr 12
Anslag till skolväsendet, m. m.
om vad vi i avdelningen skämtsamt kallat
för den Stefansonska följetongen.
Jag vill säga att vi är mycket intresserade
av den utbildning det här gäller.
Vi förstår också de synpunkter som
han har framfört, men även på detta
område har man ifrån departementets
sida måst visa en viss återhållsamhet.
Detta bidragsrum har dock höjts undan
för undan. Nu vill reservanterna anslå
ytterligare 265 000 kronor. Tyvärr har
vi inte ansett oss kunna vara med om
detta, men vi vill fördenskull inte ett
ögonblick bestrida förtjänsten av den
utbildning som sker på detta område.
Det finns ytterligare punkter att beröra.
Posten bidrag till byggnadsarbeten
inom skolväsendet har kanske vållat
den längsta diskussionen i avdelningen.
Vi har haft företrädare från
skolöverstyrelsen hos oss som ingående
har redogjort för läget på detta område.
Vi är allesammans överens om att detta
är ett område där man skulle kunnat ta
emot betydligt mera pengar än som nu
kommer i fråga. Det är dock inte bara
pengar det gäller, utan det är också
fråga om arbetskraften på olika områden,
såsom beträffande skolor, bostäder,
sjukhus och mycket annat. De 5 miljoner
som reservanterna yrkar som tilllägg
utöver departementschefens förslag
skulle naturligtvis ha en viss betydelse,
men jag är inte alls säker på att
det går att fullfölja ett sådant arbete
som man skulle önska. Vi har haft en
mycket besvärlig vinter som gjort att en
rad av stora, medelstora och små byggen
har försenats betydligt. De byggen
som skulle ha börjat vid budgetårets
början, kommer att bli försenade till
senare halvåret, och det kommer att
medföra besvärligheter över hela landet.
Även majoriteten är fullt på det
klara med att vi här har åtskilligt att
göra.
Herr Larsson nämnde något om hur
det ligger till i Malmöhus län. Det är
riktigt vad han säger. Förhållandet är
ungefär detsamma också i en rad andra
län, och i länsskolnämnderna har vi
rätt stora bekymmer på detta område.
Det gäller att försöka få det mesta och
bästa möjliga för de pengar som finns
anvisade för detta ändamål.
Den sakkunnige från skolöverstyrelsen,
som vi hade nöjet att ha hos oss i
andra avdelningen, redogjorde mycket
ingående för detta problem och även
för de utredningar som pågår på detta
område, men där, herr talman, måste
jag nog säga att jag är litet skeptisk.
Under de 29 år jag har suttit här i riksdagshuset
har jag hört om utredningar
på byggnadsområdet, men jag har icke
sett några särskilt stora framsteg på
området. Vi har dock undan för undan
blivit lovade förbättringar, inte bara på
skolans område utan på bostädernas
område, sjukhusens område o. s. v. Kan
vi få en fabriksmässig masstillverkning
av vissa lokaliteter är det väl alldeles
uppenbart att det åtminstone borde
kunna förbilliga kostnaderna en del.
Jag är dock inte säker på att nettot
hamnar hos kommunerna. Det hamnar
kanske på annat håll. Vi har dock en
rätt stor brist på lokaler. Det är vi överens
om. Jag tror att man, när man vid
gemensam beredning i departementen
har övervägt dessa saker, har måst ta
hänsyn till alla andra byggnadsarbeten
som också måste komma i fråga på
olika områden, bostäder, sjukhus och
mycket annat. Allesammans vore dock
glada om det skulle kunna byggas mer
på detta område än vad som har förutsatts
i propositionen. Jag är inte säker
på att det kommer att lyckas.
I stort sett har vi kunnat vara överens
på de flesta punkterna. De reservationer
som finns anser jag inte vara av
den storleksordningen att de fördunklar
intrycket av en, som jag vill säga,
enastående enighet i dessa avseenden.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets samtliga förslag.
Herr GEIJER, LENNART, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Inom SECO finns 500
elevråd. Enligt de upplysningar som jag
Onsdagen den 23 mars 1960 em.
Nr 12
159
liar fått i dag skulle det vara ett elevråd
som har utträtt för den påtalade
frågan.
Vidare tycker jag nog att vi inte
skall förebrå ungdomen att den är optimistisk.
Det finns ju ändå ett uttryck
som säger att om man siktar mot stjärnorna
kanske man träffar trädtopparna.
Jag vill bara sluta med att ännu en
gång erinra om att skolöverstyrelsen
bar ansett att SECO behöver 100 000
kronor.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag vet inte om min vän
herr Näsström var en alldeles speciell
ungdom när han växte upp. Vi andra
bar väl dock i alla fall bakom oss en
hel rad av ungdomssynder, vilka ju
bl. a. har tagit sig uttryck på det sätt
som herr Geijer nämnde, att vi har varit
optimistiska och gått till överdrifter
på mångahanda sätt. Jag vill inte förmena
de elever som nu går i skolan och
som är anslutna till SECO den förmån
som vi hade vi när vi var unga att få
göra oss skyldiga till överdrifter. Det
är ju alldeles självklart att deras påhitt
här — eller vad skall jag kalla det
för — om en studielön på 10 000 kronor
per elev aldrig kommer att nå fram
till verkligheten. Men låt dem gärna
drömma om det. De kominer säkert
själva snart nog att slå ihjäl den drömmen.
Herr Näsström sade att han hade fått
ett intryck genom tidningarna av hur
det låg till med SECO. Han framhöll att
det finns risk för att SECO ramlar sönder
och att just för att förhindra något
sådant är det nödvändigt att organisationen
får de resurser den behöver. Som
herr Geijer sade är det framför allt
bristen på information som gör sig gällande.
Jag anser fortfarande att 100 000
kronor är ett rätt blygsamt belopp då
det gäller en så stor organisation.
Jag vill gärna instämma med herr
Näsström, då han överlämnade en blom
-
Anslag till skolväsendet, m. m.
ma eller kanske snarare en hel bukett
till ecklesiastikministern för att denne
lyckats kapa åt sig en så stor del av
kakan till skoländamål. I samma andetag
framställde herr Näsström reservationerna
som skönhetsfläckar, men jag
vill påstå att reservationerna har kommit
till för att tvätta bort skönhetsfläckar
i det i övrigt förträffliga förslag som
departementschefen har framlagt.
Vad slutligen beträffar skolbyggnaderna
framhöll herr Näsström att problemet
därvidlag i stor utsträckning
var ett arbetskraftsproblem. Naturligtvis
förhåller det sig så på många håll
i vårt land, men jag skulle tro att inom
det område där herr Näsström själv sitter
som länsskolnämndens ordförande
är det inte främst bristen på arbetskraft
som gör att skolbyggena inte kan
komma till stånd.
Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Utskottets ärade talesman
sade att man med ett stänk av humor
talar om mina motioner som »de
Stefansonska följetongerna». Jag är glad
åt den benämningen, inte minst med
tanke på det välvilliga omdöme som den
nu behandlade motionen fick av herr
Näsström i hans anförande.
Sedan vill jag säga att när utskottets
majoritet av omsorg om statens finanser
avstyrker äskandet om en höjning
av antalet bidragsrum med 400, så förstår
jag inte utskottet. Ett faktum är ju
att för dessa 265 000 kronor som det är
fråga om i merkostnader får man 400
nya elevplatser, vilket betyder omkring
700 kronor per elev och år i omkostnader.
Det är i den bristsituation som för
närvarande råder i fråga om elevplatser
och den brist på arbetskraft som
speciellt byggnadsbranscherna har ett
utomordentligt billigt sätt att uppnå
en ökad utbildningskapacitet.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Naturligtvis har jag
ingen anledning att betvivla vännen Anderssons
ungdomssynder.
160
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. bidrag till Sveriges elevers centralorganisation
Beträffande SECO vill jag säga att
enligt vad som framgått av tidningarna
beror söndringen på de orimliga anspråk
som ställts. Ungdomar i olika delar
av landet har stegrat sig inför anspråken.
Det är alltså förklaringen till
stridigheterna, och jag tycker att det inträffade
visar att det finns ungdomar
som har en klar blick för vad som går
att göra och vad som inte går att göra.
Jag tycker därför att det är ganska
olämpligt att säga att statsutskottets behandling
av detta ärende skulle strida
mot den uppfattning som råder inom
SECO.
Herr Andersson sade vidare att han
inte kunde godta att reservationerna
kallades för skönhetsfläckar. Jag förstår
att jag inte lyckats övertala honom
på den punkten, men om man kräver
ytterligare sex ä sju miljoner kronor,
när man vet att utskottet har gått så
långt som det över huvud taget är möjligt,
måste jag beteckna det som skönhetsfläckar.
Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
16, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —81;
Nej —31.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 17—21
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 22
Ang. bidrag till Sveriges elevers
centralorganisation
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Sveriges elevers
centralorganisation för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 60 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (I: 271) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson m. fl. (11:334), i vilka
hemställts, att riksdagen till Bidrag till
Sveriges elevers centralorganisation för
budgetåret 1966/67 måtte anvisa ett belopp
av 100 000 kronor;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hilding m. fl. (1:391) och den
andra inom andra kammaren av herr
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Nr 12
1G1
Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.
Carlsson i Tyresö m. fl. (II: 4G7), i vilka
anhållits, att riksdagen måtte under
åttonde huvudtiteln för budgetåret
1966/67 till Bidrag till Sveriges elevers
centralorganisation anvisa 100 000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:271 och 11:334
samt 1:391 och 11:467, till Bidrag till
Sveriges elevers centralorganisation för
budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag av
60 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Edström, Thorsten
Larsson, Harald Pettersson, Wirtén,
Larsson i Hedenäset, Arvidson, Nelander,
Mattsson, Källstad och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna I:
271 och II: 334 samt I: 391 och II: 467,
till Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 100 000 kronor.
Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av fröken Andersson
samt herrar Wallmark, Bohman och
Nordstrandh.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
6 Första kammarens protokoll 1966. Nr 12
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —79;
Nej —33.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 23—25
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 26
Ang. bidrag till driften av grundskolor
m. m.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att besluta om åtgärder för underlät
-
162
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. bidrag till driften av grundskolor m,
tande av finskspråkiga barns skolgång,
dels till Grundskolor m. m.: Bidrag till
driften av grundskolor m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 1 600 000 000 kronor.
I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist in. fl. (1:28) och den
andra inom andra kammaren av herr
Werner m. fl. (11:49),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wirtén och Nyman (I: 170) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Mundebo m. fl. (11:217),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (1:263) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:333),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:381) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:474), såvitt nu vore
i fråga,
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson m. fl. (I: 401) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Johansson i Skärstad och Johansson
i Växjö (II: 479).
I motionerna I: 263 och II: 333 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om parlamentarisk
utredning och förslag i beaktande
av de i motionerna angivna
synpunkterna rörande möjligheterna att
på kort respektive lång sikt vidtaga
förbättrande åtgärder på grundskolans
högstadium inom ramen för samhällets
resurser.
I motionerna I: 381 och II: 474 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen skulle I. i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om översyn och
därav föranledda förslag beträffande
m.
linjedelningen på grundskolans högstadium
på i motionerna anförda grunder,
II. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om upptagande av överläggningar
mellan staten och kommunförbunden
beträffande frågan om utformningen
av statsbidrag till skrivhjälp åt lärare,
III. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad i motionerna anförts beträffande
klassernas storlek.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
I. att riksdagen måtte
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om åtgärder för underlättande av
finskspråkiga barns skolgång;
b) till Grundskolor m. m.: Bidrag
till driften av grundskolor m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 1 600 000 000 kronor;
II. att motionerna 1:28 och 11:49
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
III. att motionerna I: 170 och II: 217
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
IV. att motionerna I: 263 och II: 333
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
V. att motionerna 1:381 och 11:474,
såvitt avsåge punkten I i motionernas
hemställan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
VI. att motionerna I: 381 och II: 474,
såvitt avsåge punkten II i motionernas
hemställan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
VII. att motionerna I: 381 och II: 474,
såvitt avsåge punkten III i motionernas
hemställan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
VIII. att motionerna 1:401 och II:
479 icke måtte av riksdagen bifallas.
Reservationer hade anförts
a) av fröken Andersson samt herrar
Wallmark, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
Onsdagen den 23 mars 1966 cm.
Nr 12
163
Ang.
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:263
och II: 333, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om parlamentarisk utredning
och förslag rörande möjligheterna att
på kort respektive lång sikt vidtaga förbättrande
åtgärder på grundskolans
högstadium inom ramen för samhällets
resurser;
b) av herrar Axel Andersson, Edström,
Thorsten Larsson, Harald Pettersson,
Wirtén, Larsson i Hedenäset,
Helander, Mattsson, Källstad och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under VI hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:381 och 11:474, såvitt avsåge
punkten II, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om upptagande av överläggningar
mellan staten och kommunförbunden
beträffande frågan om utformningen
av statsbidrag till skrivhjälp
åt lärare.
Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av fröken Andersson
samt herrar Wallmark, Bohman och
Nordstrandh.
Herr WALLMARK (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation b.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. IV
av utskottets i förevarande punkt gjor
-
bidraj? till driften av grundskolor m. m.
da hemställan, därefter särskilt angående
mom. VI samt vidare särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.
I fråga om mom. IV, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
26 mom. IV, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —92;
Nej —16.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
164 Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de avseende mom. VI framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
26 mom. VI, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —78;
Nej—30.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.
Punkten 27
Ang. särskilt stöd åt undervisningen
i rikets nordligaste gränsorter m. m.
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Majrts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:386, av herr Dahlberg m. fl., och II:
480 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
till Grundskolor m. m.: Särskilt stöd åt
undervisningen i rikets nordligaste
gränsorter m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett anslag av 84 000 kronor.
I motionerna 1:386 och II: 480 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att till Grundskolor m. m.: Särskilt stöd
åt undervisningen i rikets nordligaste
gränsorter m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 149 500 kronor.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Thorsten Larsson, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset, Lassinantti
och Mattsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:386 och 11:480, till Grundskolor
m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen
i rikets nordligaste gränsorter m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag
av 110 000 kronor.
Herr DAHLBERG (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
Onsdagen den 23 mars 190(5 em.
Nr 12
165
Ang. bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Dahlberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
27, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
janpropositionen.
Då emellertid herr Dahlberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —84;
Nej —26.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 28—34
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 35
Ang. bidrag till driften av kommunala
gymnasiala skolor
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av kommunala
gymnasiala skolor för budget
-
året 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 621 434 000 kroilor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Bengtson m. fl.
(1:381) och den andra inom andra
kammaren av hem Hedlund m. fl. (II:
474), i vilka, såvitt nu vore i fråga, anhållits,
att riksdagen vid sin behandling
av Bidrag till driften av kommunala
gymnasiala skolor under åttonde
huvudtiteln för budgetåret 1966/67
måtte bevilja ett förslagsanslag av
623 434 000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 381 och II: 474, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till driften
av kommunala gymnasiala skolor
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 621 434 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset och Mattsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna 1:381 och
11:474, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till driften av kommunala gymnasiala
skolor för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 623 434 000
kronor.
Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
166
Nr 12
Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. främjande av lärlingsutbildning hos
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna 36—54
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 55
Ang. främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.
I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 408, av herr Stefanson m. fl., och II:
492, av herr Nordgren m. fl., till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
3 684 000 kronor.
I motionerna I: 408 och II: 492 hade
anhållits, att riksdagen, med bifall till
skolöverstyrelsens förslag om inrättande
av ytterligare 400 bidragsrum, måtte
besluta att till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.
anvisa ett förslagsanslag av 3 949 000
kronor.
Reservation hade anförts av herr
Axel Andersson, fröken Andersson
samt herrar Edström, Thorsten Larsson,
Wallmark, Harald Pettersson, Wirtén,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Helander,
Mattsson, Nordstrandh, Källstad
och Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:408 och 11:492, till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
3 949 000 kronor.
hantverksmästare m. m.
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
55, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 65;
Nej —48.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Onsdagen den 23 mars 19G6 em.
Nr 12
167
Ang. bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m.
Punkterna 56—72
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 73
Ang. bidrag till byggnadsarbeten inom
skolväsendet m. m.
Kungl. Maj :t liade föreslagit riksdagen
att dels godkänna att enligt de grunder
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
3 januari 1906 förordat statsbidrag
finge utgå till tekniska hjälpmedel och
särskild inredning av lokaler i obligatoriska
skolor för specialundervisning
i hörselklass, dels till Bidrag till byggnadsarbeten
inom skolväsendet m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 215 000 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bertil Petersson m. fl. (I: 266) och
den andra inom andra kammaren av
fru Torbrink m. fl. (11:341),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:382) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:475),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Dahlén och Karl-Erik Eriksson
(I: 387) samt den andra inom andra
kammaren av fru Nettelbrandt m. fl.
(II: 490),
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson och herr Johan Olsson
(I: 402) samt den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i Växjö
(II: 478).
I motionerna I: 382 och II: 475 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av Bidrag till byggnadsarbeten
inom skolväsendet in. m. under åt
-
tonde huvudtiteln för budgetåret 1966/
67 måtte bevilja ett förslagsanslag av
225 000 000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
I. att riksdagen måtte godkänna, att
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
3 januari 1966 föreslagits statsbidrag
finge utgå till tekniska hjälpmedel och
särskild inredning av lokaler i obligatoriska
skolor för specialundervisning
i hörselklass;
II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:266 och 11:341, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört angående
behovet av en översyn av statsbidragsbestämmelserna
för skollokaler;
III. att motionerna 1:387 och 11:490
icke måtte bifallas av riksdagen;
IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:382 och 11:475,
till Bidrag till byggnadsarbeten inom
skolväsendet m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av
215 000 000 kronor;
V. att motionerna 1:402 och 11:478
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Edström, Thorsten
Larsson, Harald Pettersson, Wirtén,
Larsson i Hedenäset, Nelander, Mattsson,
Källstad och Mundebo, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under IV hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 382 och II: 475,
till Bidrag till byggnadsarbeten inom
skolväsendet m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av
220 000 000 kronor.
168 Nr 12 Onsdagen den 23 mars 1966 em.
Ang. bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m.
Herr LARSSON, THORSTEN (ep):
Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
sluitad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande utskottets hemställan
i mom. IV samt därefter särskilt
avseende utskottets hemställan i övrigt.
Härpå gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. IV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
73 mom. IV, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —81;
Nej — 30.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.
Punkterna 74—87
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 88
Lades till handlingarna.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.
Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.52.
In fidem
Fritz af Petersens
KUNGL. BOKTR. STHLM 1*66-