Torsdagen den 17 februari (Riksdagens protokoll 1966:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

ANDRA KAMMAREN

1966

17—23 februari

Debatter m. m.

Torsdagen den 17 februari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Nordstrandh ang. skolenheternas storlek inom gymnasiet..... 5

herr Källstad ang. bristen på kurslitteratur vid universitetsstudier 7
herr Mundebo ang. begärd utredning om införande av en allmän förskoleundervisning.
........................................ It

Tisdagen den 22 februari

Interpellationer av:

herr Andersson i Örebro ang. s. k. förarplatsförsäkring å statens

motorfordon............................ 15

herr Lundberg ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarre gionen

och vid upplandskusten.............................. 15

fru Ryding ang. arkiv- och beredskapsarbetarnas löne- och anställningsförhållanden.
......................................... 19

Onsdagen den 23 februari fin.

Rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag............... 22

De kommunala jävsreglerna.................................... 26

Landstingsledamots förslagsrätt..................... 28

Statschefens ställning.......................................... 32

Folkomröstning i frågan om statsformen.......................... 101

Kvinnlig tronföljd............................................. 101

Interpellationer av:

herr Lothigius ang. kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien 102
herr Hermansson ang. tillämpningen av valutaregleringen........ 102

Ors dagen den 23 februari em.

Utgifterna inom utrikesdepartementets verksamhetsområde:

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.............................. 103

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Omorganisation av utlandsinformationen....................... 113

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor............................................ 115

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål..................... 118

Inrättande av tjänster samt anvisande av anslag till avlöningar..... 120

Soeialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare........ -124

Vissa ändringar av bestämmelserna om semester................... 126

Upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m. 127

Användningen av snöscooter vid renskötsel och jakt............... 128

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. statsbidrag för åstadkommande av betesmarker
................................................ 129

herr Nilsson i Gävle ang. längden på långtradarfordon............ 129

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 februari fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, om rätt för kommun att främja
eller driva affärsföretag...................................... 22

— nr 7, ang. de kommunala jävsreglerna......................... 26

— nr 8, ang. landstingsledamots förslagsrätt...................... 28

— nr 9, om utgivande av en riksdagens författningssamling m. m. .. 32

— nr 10, ang. statschefens ställning............................. 32

— nr 11, ang. folkomröstning i frågan om statsformen............. 101

— nr 12, ang. kvinnlig tronföljd................................ 101

— nr 13, om en översyn av ceremoniel m. m. i det offentliga livet... 102

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifterna inom utrikesdeparte Ons

dagen den 23 februari em.

mentets verksamhetsområde................................. 103

— nr 11, rörande utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde.
............................................... 118

-— nr 12, rörande utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde.
................................................... 120

nr 29, ang. inrättande av tjänster samt anvisande av anslag till

avlöningar................................................. 120

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.... 124

— nr 4, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen om ackordsförhandling utan

konkurs................................................... 124

-— nr 5, ang. ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel

till vittnen, m. m........................................... 124

— nr 6, ang. ändrad lydelse av 274 § lagen om försäkringsrörelse,

m. m....... 124

Innehåll

Nr 8

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen om

avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk.................... 124

— nr 4, ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
..................................................... 124

— nr 5, om vissa ändringar av bestämmelserna om semester........ 126

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, om upphävande av skyldigheten

att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m........................ 127

— nr 3, ang. användningen av snöseooter vid renskötsel och jakt. . . 128

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. bestämmelserna om

kungörelseannonsering m. m................................. 129

— nr 2, om kontroll av äldre bilförares syn....................... 129

fn’.-till. *hx\ \ — Vv/.

. .•''In..

Torsdagen den 17 februari 19C6

Nr 8

Torsdagen den 17 februari

Kl. 16.30

§ 1

Svar på fråga ang. skolenheternas storlek
inom gymnasiet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat, om det nu pågående tillskapandet
av s. k. gymnasieblock och andra
mycket stora skolenheter enligt min mening
står i samklang med de hittillsvarande
förutsättningarna för gymnasieplaneringen.

1964 års beslut angående reformering
av de gymnasiala skolorna innebar bl. a.
att s. k. horisontell samordning skall
vara riktpunkten för den lokala planeringen
av det gymnasiala skolsystemet.
Man fann som bekant att samordning
mellan gymnasiala skolor erbjuder avsevärda
pedagogiska och ekonomiska
fördelar. Gymnasieutredningen räknade
med att gymnasieskolorna som en följd
härav ofta skulle komma att utgöras av
skolenheter med något färre elever än
vid hittillsvarande högre allmänna läroverk.
Enligt utredningen torde en relativt
vanlig storlek bli skolor med 800
till 1 000 elever. Skolenheterna bedömdes
emellertid under en övergångstid
komma att vara större.

I dag, när kommunerna hunnit längre
i sin planering, synes det sannolikt att
skolenheterna på det gymnasiala stadiet
även på längre sikt kommer att genomsnittligt
bli större än vad gymnasieutredningen
räknade med. Enligt en av
skolöverstyrelsen gjord uppskattning,
grundad på kommunernas preliminära
planering, skulle vid mitten av 1970-talet inte fullt halva antalet skolenheter
med gymnasium ha mer än 1 000 elever

och inemot en fjärdedel av skolenheterna
få mer än 1 200 elever. Antalet
enheter med elevantal överstigande
1 500 bedömes bli mycket litet, sannolikt
inte nämnvärt större än det antal
skolenheter som för närvarande har
motsvarande elevantal och utgöres av
gymnasium samt grundskola eller realskola.

Förskjutningen mot något större skolenheter
på det gymnasiala stadiet beror
bl. a. på att man i dag säkrare kan bedöma
de fördelar som den horisontella
samordningen innebär.

Att ange en generellt giltig gräns för
storleken av en gymnasial skolenhet
låter sig emellertid inte göra. Uppdelningen
på flera enheter blir alltid beroende
av det sätt på vilket befintliga
skolbyggnader lämpligen bör användas
och av andra, främst ekonomiska, faktorer.

Den utveckling som äger rum synes
mig stå lielt i överensstämmelse med
andemeningen i riksdagsbeslutet.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret, vars längd
och innehållsrikedom står i god proportion
till den långa tid som åtgått för
att få fram detsamma.

Tacknämligt är dessutom, att skolöverstyrelsen
under tiden, kanske i en
känsla av att allt inte är så väl beställt
med planeringen, bestämt sig för att
tillsätta en arbetsgrupp för penetrering
av problemställningar i samband med
de stora skolenheterna. Denna arbetsgrupp
säges skola arbeta snabbt — det
är naturligtvis nödvändigt — och framlägga
förslag till åtgärder i mars månad.

6 Nr 8 Torsdagen den 17 februari 19G6

Svar på fråga ang. skolenheternas storlek inom gymnasiet

Det hade varit klädsammare, om skolöverstyrelsen
hade tillsatt denna arbetsgrupp,
innan den i sina lokalanvisningar
i början av den gångna höstterminen
gjorde uttalanden, som av allt att döma
stimulerat kommunerna att laborera
med skolenheter på mellan 1 500 och
2 000 elever. Det är detta som föranlett
min enkla fråga till ecklesiastikministern.

I Göteborg och Malmö — beträffande
Göteborg vet jag det med säkerhet —-planerar man gymnasieblock, omfattande
2 000 elever och mer. Det är litet
oklart, om dessa gymnasieblock kommer
att innebära en reduktion av antalet
skolenheter. Gör de inte det, utan
det kommer att finnas flera enheter i
ett gymnasieblock, är inte förslagen så
radikala och långtgående som de vid
första anblicken kan förefalla. En
minskning av antalet skolenheter förekommer
däremot på annat håll. Jag har
låtit mig berättas, att Skövde levererar
ett praktfullt exempel; där skall fem
skolenheter bli en enda.

Nu säger ecklesiastikministern, att den
utveckling som äger rum synes honom
helt stå i överensstämmelse med andemeningen
i riksdagsbeslutet. Jag är inte
riktigt ense med honom på den punkten.
Jag skall, så kortfattat som det är
möjligt, motivera, varför jag inte kan
dela hans syn på och hans tolkning av
beslutet.

I riksdagens beslut om gymnasiereformen
ingick inte —• det är ostridigt —
något explicit uttalande om storleken
på skolenheterna. Däremot fattade man
bl. a. beslut om skolledarorganisationen
i de gymnasiala enheterna. Därvid
utgick man från en normalstorlek på
skolenheten. Som grund hade man gymnasieutredningens
resonemang, d. v. s.
enheter på 800 till 1 000 elever. När det
gällde biträdespersonal, skolledare och
lärare, byggde man upp besluten på ungefär
samma beräkning eller 900 till
1 000 elever. När personalorganisationerna
förhandlade med statsmakterna

rörande skolledarlönerna, utgick även
de från en liknande normalstorlek på
skolenheterna.

Mot denna bakgrund förefaller det
mig, som om den utveckling mot stora
skolenheter, som nu tycks vara i gång,
inte stämmer riktigt med förutsättningarna
för riksdagens beslut om dimensioneringen
av den skoladministrativa personalen
inom skolenheterna — för att
nu som exempel ta något som man kan
peka på i gymnasiebeslutet. Inte heller
synes denna utveckling stå riktigt i samklang
med det avtal, som personalorganisationerna
träffat om skolledarlöner
och övergångsanordningar för personalen.

Menar alltså ecklesiastikministern —
på den punkten skiljer sig antagligen
våra uppfattningar — att utvecklingen
står i överensstämmelse med det som
jag nu har berört?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag kan trösta herr
Nordstrandh med att det inte är oavbrutet
grubbel i skolöverstyrelsen som
gjort att jag inte har kunnat besvara
denna enkla fråga tidigare. Det är sammanträdet
i Nordiska rådet och, herr
talman, riksdagens omläggning av frågetimmen
som är orsak till att det dröjt
med svaret. I fortsättningen är vi bättre
förberedda när vi planerar våra arbetsveckor,
herr Nordstrandh.

Som jag påpekade i mitt svar går det
inte att ställa upp några generella regler.
Kardinalmeningen i svaret är den,
att uppdelningen på ett flertal enheter
alltid blir beroende av det sätt, på vilket
befintliga skolbyggnader lämpligen
bör användas, och av andra, främst ekonomiska,
faktorer. Vad kommunerna inte
kan göra är att bryta mot riksdagsbeslutets
huvudprincip att det skall vara
en horisontell samordning, en integration.
När man då skall bygga för ett
allmänt gymnasium, för ett tekniskt
gymnasium, för ett handelsgymnasium

Nr 8

Torsdagen den 17 februari 1966

Svar på fråga ang. bristen

i den nya integrerade gymnasieformen
och dessutom för fackskola, kan på en
råd punkter resonemangen leda dithän,
att man av rent kommunalekonomiska
skäl får en något större enhet än man
ursprungligen kanske hade tänkt sig.

Jag vidhåller dock, herr Nordstrandh,
att jag fortfarande tror att de verkligt
stora skolorna med iner än 1 500 elever
dess bättre kommer att bli ganska sällsynta.
Det finns ju redan i dag stora
läroverk med ungefär samma elevantal
och med en rektor.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag är mycket glad över
att beredskapen beträffande svaren på
enkla frågor kommer att bli bättre i
fortsättningen.

Jag har full förståelse för — och det
ligger ju i gymnasiebeslutet —, att det
skall vara en integration och att det
finns skäl och orsak till att vi måste
räkna med relativt stora gymnasieenheter.
Men när planeringen börjar gå i sådan
riktning, som det nu är fråga om,
d. v. s. mot ett elevantal av 2 000 och
därutöver, måste man fråga sig vart det
bär hän. Det märkliga är kanske inte,
att skolöverstyrelsen sätter i gång denna
utveckling. Den saken kan jag förstå;
det är mycket möjligt att ekonomiska
skäl, nödvändigheten av att skapa
ett bredare elevunderlag för det varierande
studieprogrammet liksom skolbeslutet
över huvud taget talar för större
skolenheter — kanske dock inte så
stora som skolöverstyrelsen rekommenderar.
Men jag tycker nog, att det är litet
förvånande — jag tvekar inte att säga
det — att man inleder denna utveckling,
utan att riksdagen beretts tillfälle att
ta ställning till frågan; det innebär ju
i alla fall en ny inriktning av skolarbetet.
Vi har visserligen stora skolenheter
redan nu, men det är ju någonting
som vi velat komma ifrån. Man inleder
alltså en sådan utveckling utan
att tänka på och än mindre lägga fram
förslag om hur skolenheterna skall få

på kurslitteratur vid universitetsstudier

de resurser som står i proportion till
den ökade belastning på skoladministration
och lärare, som denna utveckling
väl ändå kommer att medföra.

Jag vill till slut bara uttala förhoppningen,
att den arbetsgrupp, som tillsatts
inom skolöverstyrelsen, går till sitt
verk medveten om att tillskapandet av
stora skolenheter inte får minska lärarnas
och elevernas arbetsmöjligheter och
trivsel och inte heller effektiviteten
i arbetet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. bristen på kurslitteratur
vid universitetsstudier

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har frågat
mig, vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att avhjälpa den svåra bristen på
kurslitteratur vid universitetsstudier,
särskilt mot bakgrund av 1965 års riksdagsbeslut
om utbyggnad av universitet
och högskolor.

Anslagen till bokinköp och bokbindning
vid universitets- och högskolebiblioteken
uppgår innevarande budgetår
till 4,3 milj. kr. Dessa medel utnyttjas
i betydande utsträckning för inköp av
kurslitteratur. För nästa budgetår har
i statsverkspropositionen räknats med
en höjning av nämnda anslag till 5,7
milj. kr.

Vad gäller produktionen av kurslitteratur
har för innevarande budgetår under
anslaget till tekniska hjälpmedel i
utbildningen m. m. upptagits 75 000 kr.
för offsettryckning av kurslitteratur. I
statsverkspropositionen föreslår jag en
höjning av medelsanvisningen för nästa
budgetår till 125 000 kr.

Jag vill vidare erinra om att universitetskanslersämbetet
för ungefär ett år
sedan tillkallade en expertgrupp för att

Nr 8

Torsdagen den 17 februari 1966

Svar på fråga ang. bristen på kurslitteratur vid universitetsstudier

utreda möjligheterna att åstadkomma
förbättrad tillgång på kurslitteratur för
den akademiska undervisningen. Expertgruppen
har enligt vad jag erfarit
inlett försöksverksamhet på området.

Slutligen bör nämnas, att jag den 27
januari 1966 av Kungl. Maj:t bemyndigats
tillkalla särskilda sakkunniga för
att utreda frågorna om produktion och
granskning av läroböcker och andra pedagogiska
hjälpmedel m. m. De sakkunniga
kommer — i nära kontakt med
kanslersämbetets expertgrupp — att
bl. a. behandla frågan om produktionen
av läroböcker för det högre utbildningsväsendet.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
enkla fråga.

Vi beslutade för ett par månader sedan
om en utbyggnad av universitet
och högskolor och om inrättande av
fyra universitetsfilialer. Vi beslöt också
att anordna fasta studiegångar i syfte
att få en snabb genomströmning av de
studerande vid universiteten och högskolorna.
Men nu har vi kommit i den
belägenheten, att effekten av alla dessa
åtgärder hotas genom bristen på litteratur
för de studerande. Det betyder att
speciellt de som läser ämnen som många
studerar — det kan vara ända upp till
150 studerande i en ämnesgrupp —
måste stå i ko för att få studielitteratur.
Härigenom kommer deras studietid att
förlängas. Detta kan inte främja den
snabba genomströmning som vi ville
åstadkomma.

Den kommitté för utredning av möjligheterna
att åstadkomma förbättrad
tillgång på kurslitteratur för den akademiska
undervisningen, som universitetskanslersämbetet
tillsatte i december
1964, har enligt sina direktiv att pröva
olika stödformer och tekniska tillvägagångssätt
för att snabbt få fram läro -

böcker för de ämnesområden, som nu
saknar böcker, och för att få fram böcker
till ett acceptabelt pris. Det stod
uttryckligen: »snabbt få fram läroböcker».

Man gjorde under våren 1965 en enkät
bland studierådgivare, och en annan
enkät som kallas professorsenkäten
gjordes i augusti 1965. Det visar sig att
av alla svarande i enkäten bland studierådgivarna
våren 1965 — enkäten
omfattade 435 ämnen — hade 169,
d. v. s. 38,8 procent, svåråtkomlig litteratur
i sin läskurs. Överslagsmässigt har
antalet svåråtkomliga titlar beräknats
till omkring 550. Större delen av dessa
är obligatoriska för alla studerande i
respektive ämnen, vilket gör läget ännu
allvarligare. Detta gäller de minsta ämnena
med upp till 30 studerande per
termin, men det gäller i särskild utsträckning,
som jag tidigare nämnt, de
största med över 150 studerande, som
har ett stort antal svåråtkomliga verk
i läskursen. I synnerhet när det gäller
de stora ämnena förefaller förhållandena
särskilt svårartade; med nuvarande
anslagstilldelning går det nämligen
inte för forskningsbiblioteken och institutions-
och seminariebiblioteken att
möta denna efterfrågan från de studerande.

De fakulteter eller sektioner, upplyser
denna enkät, där situationen är allvarligast
är historisk-filosofiska sektionen,
där 80 procent av samtliga ämnen
har svåråtkomlig litteratur. För de teologiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna
är motsvarande siffror 75
respektive 70 procent, och det ser inte
ut att kunna bli någon egentlig förbättring.

Vi får också veta att det enligt enkätresultaten
i 77 ämnen förekommer att
man i brist på annat använder litteratur
som är föråldrad; i ett 60-tal ämnen
ingår litteratur som av annan anledning
bedömts som mindre lämplig för betygsstudierna.
Drygt 170 ämnen, 40 procent
alltså, saknar helt kurslitteratur

Nr 8

Torsdagen den 17 februari 1906

Svar på fråga ang. bristen

för ett eller flera moment i kursen, och
antalet önskvärda nya verk kan uppskattas
till cirka 200.

I professorsenkäten, som gjordes i
augusti 1965, instämmer professorerna
i studierådgivarnas uppgifter utan några
reservationer. Det resultatet får i hög
grad anses stärka det intryck av krissituation
som studierådgivarenkäten
förmedlade.

Vad kan man då tänka sig för åtgärder
för att förbättra läget? Det finns
olika möjligheter, som i det svar jag
har fått inte omnämns mer än antydningsvis.
Ämnesföreträdarna anser
t. ex., att hälften av verken i fråga, alltså
130—190 verk, skulle kunna vara
lämpliga för omtryck, i huvudsakligen
oförändrad form. Man kan tänka sig omtryck
i offset eller stencilering. Vidare
anges att studiehandledningar, stilsamlingar
och övningsuppgifter borde finnas
i betydligt större omfattning. En annan
möjlighet är fotokopiering. Det
framhålls från flera håll att tidskriftsartiklar
som ingår i kurserna vållar särskilt
stora problem. Biblioteken kan ofta
bara erbjuda några få eller ett exemplar
av tidskriftsnumren, som ganska fort
blir mycket slitna. Här skulle biblioteken
i stor utsträckning kunna använda
fotokopiering.

.lag har fått veta att anslaget till de
tekniska hjälpmedlen har ökat med
50 000 kronor, från 75 000 till 125 000
för nästa budgetår. Men universitetskanslersämbetet
har föreslagit en halv
miljon till skiftande ändamål. Hur skall
denna fråga kunna lösas, när universitetskanslersämbetet
anser att det behövs
en halv miljon kronor i stället för
de 125 000 kronor som nu skall utgå.
Jag kan inte förstå att det blir möjligt
att med så små ekonomiska tillgångar
realisera de önskemål som expertgruppen
har tänkt sig.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall ingalunda för1*—Andra
kammarens protokoll 1966.

på kurslitteratur vid universitetsstudier

ringa den kritik som herr Källstad har
riktat mot situationen på läroboksfronten.
Den är ju ytterligt allvarlig. Jag har
alltså ingenting att opponera mot på den
punkten.

Herr Källstad tycks emellertid inte
ha riktigt klart för sig var orsakerna
ligger. Det föreligger inte brist på pengar
för att framställa hjälpmedel i offsettryck,
utan den halva miljon som
universitetskanslersämbetet begär innefattar
en helt ny princip, nämligen att
statsmakterna skulle garantera de privata
bokförlagen för deras förluster,
d. v. s. lämna en indirekt subvention.

Frågan gäller om det nu inte är på
tiden att staten och samhället går ut på
marknaden och själv tar ansvaret för
vissa delar av läroboksproduktionen
eller hela produktionen. Det är detta
oerhört djupgående och intressanta problem
som de sakkunniga, som skall ta
itu med hela denna fråga, får brottas
med. I denna ingår läroboksproduktion,
läroboksdistribution och läroboksgranskning.

Det är lätt att fråga — vem tycker
inte det? — varför de stora förlagen
inte trycker om en användbar bok i
historia. Man borde kunna räkna ut hur
många tusen studenter som varje år
kommer att köpa boken. Det borde löna
sig, tycker man, men så sker inte. Med
hänsyn till herr Källstads borgerliga
ideologi vore jag tacksam för allt det
stöd jag kan få från honom, så att vi
härvidlag kan försöka med något andra
grepp.

En annan orsak är svårigheten att få
framstående forskare att skriva läroböcker.
Jag är medveten om att herr
Källstad väl känner till detta. Läroboksförfattandet
är inte meriterande ur vetenskaplig
synpunkt. Ändå har statsmakterna
nu uppmuntrat inte minst våra
universitetslektorer att gå denna väg.
Det finns generösa bestämmelser när
det gäller tjänstledighet o. s. v. Men till
skillnad mot skolans värld kan konstateras
att universiteten inte är så roade

Nr 8

Torsdagen den 17 februari 1966

Svar på fråga ang. bristen på kurslitteratur vid universitetsstudier

av pedagogik, och tyvärr har de aldrig
varit det. Det har inte varit svårt att
få fram ypperliga lärare i alla skolformer
för att skriva läroböcker, men det
är fortfarande mycket svårt att få fram
forskare som skriver läroböcker för sina
studenter.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Herr Edenman säger
att det inte föreligger brist på pengar,
och det var intressant att få höra. Då
borde väl ändå universitetskanslersämbetets
äskande härvidlag ha kunnat
tillmötesgås i större utsträckning än
vad som varit fallet. Jag vet att man
under innevarande budgetår får 75 000
kronor för försöksverksamhet med offsettryck
av kurslitteratur och att det
kommer att bli 125 000 kronor. Men här
har man begärt 150 000 kronor just för
den delen och dessutom 250 000 kronor
till utgivning och förbilligande av ny
viktig litteratur. Dessutom har man begärt
100 000 kronor till arvoden åt bibliotekspersonal
— det gäller framför
allt universiteten i Uppsala, Lund,
Stockholm och Göteborg — för uppgifter
i samband med samkatalogisering
och övervakning av tillgång på kurslitteratur.
Om det funnes tillgång på
medel så vore det väl möjligt att i högre
grad tillmötesgå dessa äskanden.

I statsverkspropositionen säger herr
Edenman att han anser »den rådande
bristen på kurslitteratur utgöra ett allvarligt
problem inom den högre utbildningen».
Det har han också bekräftat
nu, och då tycker jag att de övriga punkter
som universitetskanslersämbetet uttryckt
önskemål om också borde kunna
komma i fråga, inte minst när det gäller
ny och viktig litteratur och samkatalogisering,
som i stället enligt vad
vi får veta i statsverkspropositionen,
skall »handläggas inom ramen för universitetsbibliotekets
ordinarie verksamhet».
Det kan väl ändå inte vara möjligt;
det har bedömts på ett helt annat

sätt från universitetskanslersämbetets
sida.

Jag skulle alltså vilja uttrycka den
förhoppningen, att det verkligen satsas
hårt på dessa saker, därför att annars
kommer våra studenter vid universiteten
att uppbromsas i den genomströmning
av de fasta studiegångarna som
vi hoppas på.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag måste uttrycka mig
litet tydligare. Jag kan försäkra herr
Källstad att universitetskanslersämbetet
ännu i dag inte har lyckats göra av
med de första 75 000 kronorna. Det är
alltså situationen.

Men varför svarar inte herr Källstad
på min fråga. Här gäller det alltså en
ny princip: skall staten gå in och garantera
förluster för det enskilda näringslivet
— i detta fall de stora skolboksförlagen?
Jag ville inte ta upp den frågan
innan den stora läroboksutredningen
är klar.

Detta är den intressanta frågan. Skall
vi hoppa in här eller inte? Jag har
ingenting emot det, herr Källstad, med
mina principiella värderingar och min
utgångspunkt, men hur ser herr Källstad
på detta? Skall vi låta någon form
av statligt förlag eller någon form av
subventionering eller låta kanslersämbetet,
studentkårerna eller någon annan
få spela ut fritt på produktionssidan?
Det är den väsentliga frågan.

Detta med pengarna vill jag inte upprepa
än en gång, men det finns fortfarande
pengar kvar.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Låt mig endast säga att
jag är ytterst skeptisk när det gäller
tillkomsten av ett statligt bokförlag.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 8

Torsdagen den 17 februari 1906

§ 3

Svar på fråga ang. begärd utredning om
införande av cn allmän förskoleundervisning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
mig, när regeringen avser att göra
den av riksdagen år 1904 begärda utredningen
om införande av en allmän förskoleundervisning.

Jag vill som svar först erinra om att
statsutskottet i utlåtande till 1964 års
höstriksdag (SU 1964: 176) med anledning
av motionsvis gjorda yrkanden
(1964:1: 8 och 1964: II: 9) om en skyndsam
utredning om förutsättningarna och
formerna för införande av allmän förskoleundervisning
gjorde följande uttalande.

»Vad beträffar frågan om ''allmän’
undervisning i lekskolor har utskottet
utgått ifrån att motionärerna icke syftat
till någon obligatorisk sänkning av
skolåldern — en tanke som utskottet
icke anser sig böra stödja — utan enbart
velat uttrycka sin uppfattning om
att möjlighet att besöka lekskola bör
beredas alla de barn, vilkas föräldrar
önskar detta.»

Utskottet fann emellertid att en allmän
utredning om främst lekskolornas,
men även parallellt härmed daghemmens
verksamhet vore önskvärd och
befogad.

I januari 1965 uppdrog Kungl. Maj:t
åt familjeberedningen att verkställa utredning
rörande lekskoleverksamheten.
Till denna utredning överlämnades
riksdagens skrivelse av den 8 december
1964, nr 359, samt det därtill fogade
utskottsutlåtandet. I de direktiv som
därvid lämnades familjeberedningen
hänvisades till de synpunkter som framkommit
vid riksdagsbehandlingen och
i anslutning härtill uttalades att målsättningen
för samhällets politik på
detta område borde vara en successiv
utbyggnad av barnstugeverksamheten i

syfte att bereda plats för ett ökande
antal barn i förskoleåldern allteftersom
resurserna tillät detta.

Mitt svar på herr Mundebos fråga är
således, att en utredning med det av
1964 års höstriksdag angivna syftet pågår.

Vidare anförde

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka för
svaret på min fråga.

Jag är medveten om att riksdagens
skrivelse från 1964 har överlämnats till
familjeberedningen, men jag vill ändå
tillåta mig att ifrågasätta, om familjeberedningen
är så sammansatt och inriktad
att den kan företa den utredning
som riksdagen tänkt sig. Familjeberedningen
fick i januari 1965 i uppdrag
att genomföra en undersökning om
barnstugeverksamhetens utbyggnadsmöjligheter,
och den publicerade i december
1965 en PM om utbyggnad av
samhällets barntillsyn och med förslag
bl. a. om en integrerad barnstugeorganisation.
Riksdagen önskade en utredning
om lekskoleverksamhetens mål och
innehåll, varvid de pedagogiska och utvecklingspsykologiska
aspekterna ansågs
vara särskilt viktiga liksom även
en ökad samordning med grundskolans
lågstadium. Familjeberedningens förslag
innebär närmast minskade möjligheter
för en självständig lekskola —- eller
förskola som den kanske snarare
borde benämnas. Satsningen göres på
en utbyggnad av daghemmen, medan
lekskolorna sätts i andra hand.

Varken vad familjeberedningen hittills
presenterat eller vad den utlovat
att den skall återkomma med, nämligen
en redovisning av frågor som äger samband
med barnstugornas inre arbete,
kontakten med hemmen, föräldraavgifterna
etc., ger stöd för ecklesiastikministerns
påstående att en utredning med
det av 1964 års riksdag angivna syftet
pågår. Det finns därför skäl att nu göra
en särskild utredning, en parlamentariskt
förankrad utredning, om allmän

Nr 8

Torsdagen den 17 februari 1966

Svar på fråga ang. begärd utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

förskoleundervisning. Jag vill också fästa
uppmärksamheten på att statsutskottet
i sitt utlåtande framhöll, att utskottet
utgick från att utredningen skulle bedrivas
med erforderlig skyndsamhet.
Det är då så mycket mer angeläget att
utredningen nu påbörjas —- en utredning
med vidare syftning än den som
familjeberedningen har.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Justerades protokollet för den 11 innevarande
februari.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 32, med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1966/67.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 794.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Storfors, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående årlig hälsokontroll av
ålderspensionärer, och

herr Larsson i Luttra, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående statsbidragen
till vinterunderhåll av enskilda vägar.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 66, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
14 § landstingslagen.

Vidare anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 67, till talmanskonferensen
i anledning av motion angående
riksdagens revisorers verksamhet.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 8

Fredagen den 18 februari 1966

Nr 8

Fredagen den 18 februari

Kl. 14.00

§ 1

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om
rätt för kommun att främja eller driva
affärsföretag,

nr 7, i anledning av motioner angående
de kommunala jävsreglerna,

nr 8, i anledning av motioner angående
landstingsledamots förslagsrätt,
nr 9, i anledning av motion om utgivande
av en riksdagens författningssamling
m. m.,

nr 10, i anledning av motioner angående
statschefens ställning,

nr 11, i anledning av motioner angående
folkomröstning i frågan om
statsformen,

nr 12, i anledning av motioner angående
kvinnlig tronföljd, och

nr 13, i anledning av motion om en
översyn av ceremoniel m. in. i det offentliga
livet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom civildepartementets
verksamhetsområde, och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar angående inrättande av tjänster
samt anvisande av anslag till avlöningar; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs,

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna medel
till vittnen, in. in., och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 274 § lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
in. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den
30 juni 1948 (nr 495) om avgifter till
välfärdsanordningar för sjöfolk,

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående socialförsäkringsskyddet för
företagare och fria yrkesutövare, och
nr 5, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar av bestämmelserna
om semester;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motion om upphävande
av skyldigheten att utfärda särskilda
lagfartsbevis m. m., och

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående användningen av snöscooter
vid renskötsel och jakt; samt

Tisdagen den 22 februari 1966

14 Nr 8

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckt motion
angående bestämmelserna om kungörelseannonsering
m. m., och

nr 2, i anledning av väckt motion om
kontroll av äldre bilförares syn.

§ 2

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 feb -

ruari 1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring,
m. m.; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag), m. m.

§ 3

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 22 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande februari.

§ 2

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och t. f. chefen för justitiedepartementet
Hermansson den 22 februari
1966.

Till justitiedepartementet har den 21
februari 1966 från överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för Oskar Lindkvist,
vilken vid ny röstsammanräkning
samma dag blivit utsedd som ledamot
av riksdagens andra kammare i
stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför t. f. chefen för justitiede -

partementet samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, framställdes icke någon
anmärkning mot fullmakten.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för ombudsmannen
Oskar Lindkvist att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till
den 1 januari 1969 efter herr Carbell.

Herr talmannnen meddelade, att herr
Lindkvist intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Herr talmannnen meddelade, att fröken
Wetterström enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 22 innevarande februari—den
15 nästkommande mars.

Tisdagen den 22 februari 1966

Nr 8

Interpellation ang. s. k. förarplatsförsäkring å statens motorfordon — Interpella tion

ang. verkningarna av nya skogsindustrier i miilarregionen och vid upplands kusten -

Fröken Wetterström beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6—13,
statsutskottets utlåtanden nr 3, 11, 12
och 29, första lagutskottets utlåtanden
nr 3—6, andra lagutskottets utlåtanden
nr 3—5, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 2 och 3 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.

§ 5

Interpellation ang. s. k. förarplatsförsäkring
å statens motorfordon

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Förarplatsförsäkringen
infördes år 1957 på den svenska försäkringsmarknaden
och avses utgöra
ett komplement till den obligatoriska
trafikförsäkringen. Under det att trafikförsäkringen
är en ansvarighetsförsäkring,
som täcker det skadestånd den
skadade är berättigad till av bilföraren
(tredjemansskyddande), är förarplatsförsäkringen
utformad som en olycksfallsförsäkring
för föraren själv.

Enligt § 8 i Allmänna försäkringsvillkoren
av år 1966 för förarplatsförsäkring,
som tillämpas vid all trafikförsäkring,
kan förarplatsförsäkring
gälla endast i anslutning till samtidigt
gällande trafikförsäkring (bilansvarighetsförsäkring)
.

För de statliga myndigheterna motsvaras
trafikförsäkringen av en ansvarighetsförsäkring.
Denna får enligt
ett Kungl. Maj ds cirkulär (SFS
1954: 325) av statsmyndighet, »därest
vederbörande myndighet med hänsyn
till statens intressen så finner lämpligt»,
endast tecknas å motorfordon tillhöran -

de statspolisen, postverket, televerket
eller statens vattenfallsverk samt å motorfordon
avsedda för personbefordran
och disponerade av statsdepartementen,
överståthållarämbetet eller länsstyrelserna
och utrikesförvaltningen tillhöriga,
utomlands brukade motorfordon.

Enligt uppgift har dessa myndigheter
ej tecknat förarplatsförsäkring. De förhållanden
som nu råder för förare av
statsägda fordon måste anses vara otillfredsställande.
För att detta förarskydd
skall utgå även till förare av statsägt
fordon bör således enligt min mening
ansvarighetsförsäkring tecknas å samtliga
statens motorfordon samt i samband
därmed även s. k. förarplatsförsäkring.
För speciellt en kategori förare,
polispersonalen, torde förhållandena
på detta område ha försämrats i samband
med polisväsendets förstatligande,
då tidigare kommunerna ofta tecknade
förarplatsförsäkring å polisen tillhöriga
fordon.

Under åberopande av vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
de statliga myndigheter, vilka innehar
eller framdeles anskaffar motorfordon,
åläggs att teckna s. k. förarplatsförsäkring
i syfte att vid olycksfall till följd
av trafik garantera förare av statsägt
fordon visst ekonomiskt skydd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. verkningarna av nya
skogsindustrier i mälarregionen och vid
upplandskusten

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Två för mälarregionen
— inte minst Uppland och Storstock -

Nr 8

Tisdagen den 22 februari 1966

Interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen och vid

upplandskusten

holm — livsviktiga frågor har helt nyligen
ställts i blickfånget. Ett stort
skogsbolag har begärt att få använda
Mälaren som recipient för avloppsvattnet
från en ny stor massafabrik, och en
annan småenlietskoncern har begärt ett
liknande tillstånd att få anlägga en
skogsindustri i Hargsliamn på upplandskusten.
Då man vet att massafabrikerna
mer än andra förorenar vatten-
och luftområdena, och t. ex. sulfatcellulosan
kan medföra lukt och andra
obehag miltals från fabriken, utgör en
nybyggnad i dessa områden ett allvarligt
hot mot hela vår försörjning med
hushålls- och industrivatten samt andra
livsviktiga intressen för de miljontals
människor som kommer att bli boende
inom regionen.

Mälaren är regionens på längre sikt
enda verkliga vattenreservoar av betydelse.
Dess vatten är redan nu allvarligt
förorenat, och staten borde snarast
söka vidtaga effektiva åtgärder för
att söka rena vattnet och helt förbjuda
all ytterligare nedsmutsning och förstöring
av vattenområdet. Att i denna
situation tillåta att utöver redan befintlig
förorening eu stor nedsmutsningscentral
skall få anläggas i Mälaren, som
bl. a. är Storstockholms vattenkälla,
är orimligt. Det finns inga värden som
kan väga tyngre än statens skyldighet
att säkra god tillgång på hushållsvatten
för de miljoner människor som skall
leva och bo inom regionen. Regeringen
och riksdagen måste här ta ansvaret för
att skydda livsviktiga vattenområden,
och denna uppgift får inte vara en vattendomstolsfråga
då den är en livsfråga
för hela vårt land.

Men skall förstöringen kunna hejdas
och onödiga utrednings- och planeringskostnader
hindras räcker det inte bara
med utredningar och obetydliga och
vaga punktåtgärder, vilka ofta mer kan
försvåra än avhjälpa de problem man
vill lösa. I dessa frågor gäller det att
handla snabbt och effektivt. Det är där -

för angeläget att regeringen informerar
medborgarna om vilka åtgärder som
vidtagits och vilka planer som ligger
till grund för att hindra en fortsatt förstörelse.

Vid en konferens i Stockholms län
upplyste landshövding Westerlind att
länet år 2000 skulle ha omkring 2 miljoner
invånare, att länet inte räckte till
för den för kort tid sedan uppgjorda
planen för fritidsbebyggelse och att det
var nödvändigt att noggrant planera
samt avdela mark för stora fritidsreservat,
bl. a. kring vattenområdena. Det
är då anmärkningsvärt att en del skogsägare
samtidigt planerar en ny vattenoch
luftförorenande fabrik inom östhammarsområdet,
vilken skulle komma
att spoliera fritidsbebyggelsen och betydelsefulla
trivsel- och fritidsvärden
för både bygdebefolkningen och fritidsbyggarna.
Att mitt i ett betydelsefullt
fritidsområde och i en bygd där
brist på arbetskraft råder — Gimo och
Hallstavik — anlägga en ny illaluktande
och vattenförstörande fabrik kan
endast vara uttryck för irrationell planlöshet
och slöseri med realvärden samt
med de begränsade resurser för bostads-
och industribebyggelse vi för
närvarande anser att vi har.

I den uppkomna situationen måste
man ställa frågan: Har myndigheterna
inte undersökt om det över huvud taget
finns något behov av nya stora skogsindustrier
efter upplandskusten och
upp till Norrsundet? Vi har stora industricentra
för skogen i Hallstavik, Karlholmsbruk,
Skutskär, Bomhus och Norrsundet,
och utöver detta finns små
kompletterande enheter. Man kan då
fråga: Finns det ett sådant överskott på
kapital för investering i industrier och
bostäder samt ett sådant arbetskraftsoch
råvaruöverskott att en ny skogsindustri
kan motiveras? Sanningen är
väl att det i området finns ett bristläge.
Kan det då finnas någon motivering
för att tvångsförflytta arbetskraft

Tisdagen den 22 februari 190(5

Interpellation ang. verkningarna av nya

upplandskusten

och familjer från Norrland till Uppland,
då en utbyggd skogsindustri vid
befintliga centra vore mera motiverad
i Norrland? Likaså kan man fråga: Är
det även rimligt att småskogsägarna i
Uppland ånyo skall lockas att satsa
kapital för att bygga upp en ny och
obehövlig skogsindustri. Borde det inte
räcka med de felinvesteringar bonden
fått göra inom jordbruksnäringen i övrigt
och ta lärdom av erfarenheten från
de dyra och nedlagda mejerierna som
står likt tomma monument i bygden
sedan produktionen överförts till stadsområdena? Pris-

och inkomstmässigt måste även
de små skogsägarna förlora på att satsa
pengar i en obehövlig skogsindustri då
avsättning för råvaran redan finns till
priser som en ny industri troligen inte
kan betala.

Från samhälls- och industriell synpunkt
är problemet inom regionen inte
att bygga flera nya skogsenheter, utan
i dag gäller det hur och på vad sätt
de nuvarande industrierna skall få tillräckligt
med kapital, arbetskraft, bostäder,
råvara, samhällsservice etc. för
en utbyggnad på redan befintliga skogsindustricentra.
Vi har upplevt alltför
många industritragedier inom denna
region för att vi i dag skall vilja vara
med om att lägga grunden till nya framtida
sådana.

I det aktuella östhammarsområdet råder
det i Gimo, där Sandviken kraftigt
expanderar, brist på arbetskraft, bostäder
och kapital. I Hallstavik finns
även en förnämligt uppbyggd skogsindustri
som på grund av brist på arbetskraft,
bostäder etc. hindras från en
tillräckligt snabb och nödvändig utbyggnad.
Att i detta område lägga en
ny skogsindustri är oansvarigt mot
samhället, industrien och bygden, som
ytterst får ta konsekvenserna av en
oansvarig utbyggnad, som direkt kan
skada, skapa svårigheter och kostnader
för befintlig industri och skapa

Nr 8

skogsindustrier i mälarregionen och vid

arbetsmarknadsproblem, som kan rasera
vad man efter hårda arbetslöshetsår
inom området byggt upp i gott samarbete
mellan olika parter.

Råvarufrågan för skogsindustrierna
är viktig. En säker och jämn tillgång
på råvara inom en ekonomisk räjong
är för industrien nödvändig. De största
skogsägarna i regionen är KorsnäsMarina,
Stora Kopparberg och i viss
mån Holmens Bruk AB. De dominerande
skogsbolagen äger även de befintliga
storindustrierna. Men huvuddelen
av skogen är ändock till ca 70 procent
gods- och bondeskog i Stockholms län.
Skall befintliga industrier kunna hävda
sig i internationell konkurrens krävs
stora tillbyggnader och stora investeringar.
Men skall t. ex. Hallstavik kunna
expandera tillräckligt snabbt måste man
även räkna med de små skogsägarnas
tillskottsvirke och disponera tillräckligt
med industrivatten. Vattenfrågan är
även viktig för det expanderande området
med hänsyn till roslagsstädernas
tillväxt, fritidsbebyggelse och befintlig
industris utbyggnad.

Skulle det kortsiktigt uppstå ett överskott
på råvara från skogen i östhammarsområdet
bör detta utan svårighet
kunna överföras till industrien i Skutskär
och Bomhus, som visserligen har
egen skogsmark i Uppland men som
ändock för en fortsatt och nödvändig
utbyggnad behöver tillskott av uttagbar
skog från Uppland, för att dessa
industrier inte onödigtvis skall tvingas
att tränga in på Norrsundsindustriens
råvaruområde. Lantbruksstyrelsens
skogsägokarta över regionen ger en bild
av skogsråvaruläget men även av det
aktuella kravet på en utbyggnad av
vägnätet, inte minst en snabb utbyggnad
av vägsträckan mellan Österbybruk
och Gimo.

Hela vårt samhälle har på grund av
bl. a. nationell och internationell konkurrens
tvingats in i en rationaliserings-
och koncentrationsyra, som vi

Nr 8

Tisdagen den 22 februari 1966

Interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen och vid

upplandskusten

kan beklaga men inte komma förbi och
som medför att människorna ofta får
vidkännas hårda påfrestningar. För
exportindustrien är kampen om de
internationella avsättningsmarknaderna
hård. Järn-, stål-, verkstads- och skogsindustri
är betydande inom regionen
och måste räkna med det internationella
försäljningsläget. Våra järn- och
stålverk har tvingats till koncentration
och kvalitetstillverkning, men våra industrienheter
är trots detta små i internationella
sammanhang, där enheterna
kan vara åtta gånger större än våra
främsta järn- och stålverk. Inom skogsindustrien
möter vi samma krav på
koncentration, rationalisering och hänsyn
till varje produktionsenhet som
ingår i ett företag. Det är endast de
stora produktionsenheterna som kan
konkurrera med t. ex. Kanadas skogsindustrier
och råvarutillgångar.

I SOU 1966:1 framhålls även: »Inom
Västeuropa, numera huvudmarknaden
för svensk och skandinavisk skogsindustri,
väntas inom den närmaste tioårsperioden
konsumtion av skogsprodukter
öka mycket snabbt. Emellertid
kan en fortsatt stigande konkurrens
emotses från i första hand Nordamerika,
där för närvarande betydande utvidgningar
av skogsindustrien genomföras,
med en fortsatt minskning av
Sveriges marknadsandelar som följd.
Innebörden av den ökade konkurrensen
är även att Skandinavien alltmer kommer
att förlora sin prisledande position
och följaktligen i allt högre grad får
anpassa sig till priser bestämda av andra
länders utbud. Mot bakgrund av ovanstående
och med tanke på de internationellt
sett höga virkeskostnaderna
framstår en intensiv rationalisering av
skogsavverkning och virkestransporter
som nödvändig för att stärka den svenska
skogsnäringens konkurrenskraft på
världsmarknaden.»

Förbrukningen av t. ex. massaved
bär under den senaste tioårsperioden

ökat med ca 50 procent. Värdemässigt
äger privata skogsägare 59, bolag 23,
domänverket 12 och övriga allmänna
ägare 7 procent av våra skogar. För att
klara vårt lands arbetskraftsbehov under
de närmaste tio åren krävs per år
att minst 10 000 årsarbetare från andra
länder tillföres vår arbetsmarknad. I
denna situation gäller det för vårt land
att verkligen planmässigt utnyttja alla
våra personella, tekniska, ekonomiska
och andra resurser på ett realistiskt och
rationellt sätt. Då mälarregionen anses
tillhöra de mest expansiva är det angeläget
att samhället i tid söker styra
utvecklingen på ett sådant sätt, att den
inte blir ett Klondyke med många planlösa
felinvesteringar där både naturtillgångar
och investeringsresurser slösas
bort.

Den situation som uppstått inom regionen
genom krav på nya skogsindustrienheter
visar att en felinvestering
kan äventyra vattenförsörjning och fritidsintressen
men jämväl slå sönder
förutsättningar för befintliga och andra
kompletterande investeringar i industrier
och serviceanläggningar. Roslagen
får inte göras till ett planlöst gytter
för spekulativa intressen utan hänsyn
till människor som där skall leva och
bo, ha en säker försörjning och kunna
få trivsel, rekreation och andra nyttigheter.
Olika enheter är sammanknutna
och påverkar varandra, och det gäller
att se helheten och inte endast detaljen.
Föränderlighetens vind är kraftig och
snabb. Det gäller för samhällets olika
organ att i samråd med ansvarskännande
produktiva intressen förebygga nedbrytande
och förstörande krafter, men
det gäller även att djärvt satsa och ta
de styrande initiativ som en dynamisk
framtid kräver. Detta kan ske om alla
parter lär sig att vi inom Uppland såväl
som annorstädes behöver en stark
och säker arbetsmarknad vilken kräver
stora ekonomiska investeringar, bostäder
och arbetskraft. Vi behöver få de

Tisdagen den 22 februari 1966 Nr 8

Interpellation ang. arkiv- och beredskapsarbetarnas löne- och anställningsför

hållanden

inom regionen befintliga industrierna
utbyggda, så att de kan klara den internationella
konkurrens de måste anpassa
sig till. Dessa industrier blir inte starka
genom att produktionskraften splittras
på flera enheter inom samma bransch
utan genom att de befintliga industrierna
får möjlighet att utvidga sin verksamhet.
En sådan politik kan skydda
de fritids- och rekreationsvärden Roslagen
måste ge åt mälarregionen. En koncentration
till redan befintlig skogsindustri
innebär att ytterligare förstöring
av vatten och luft kan undvikas.
Om både samhälle och storindustri
förstår sin uppgift gentemot de människor
som skall leva och bo i regionen
— och det bör de göra — torde
väsentliga värden kunna bevaras till
glädje för alla parter.

Det måste vara regeringen som nu
omedelbart bör ta initiativ för att med
till buds stående medel stoppa den planerade
förstörelsen av hushålls- och
industrivattentillgångarna och en felaktig
lokalisering av ny skogsindustri
samt utarbeta en vettig och realistisk
plan för en hastigt växande region där
både människor och produktion måste
kunna samsas och trivas.

Med hänvisning till de frågor som
redovisats i interpellationen och deras
betydelse för Storstockholm, Uppland
och regionen, hemställer jag om andra
kammarens tillstånd att till hans exellens
herr statsministern få framställa
följande frågor:

Har regeringen uppmärksammat det
allvarliga hot mot vår vattenförsörjning,
våra fritids- och rekreationsområden
samt befintliga skogs- och andra
industriers försörjning med råvara, kapital,
arbetskraft, bostäder etc. som ett
godkännande av ny skogsindustri skulle
innebära för mälarregionen och upplandskusten? Om

så är fallet, vilka åtgärder bär
regeringen vidtagit eller ämnar regeringen
vidtaga för att stoppa ytterligare

förorening av mälarvattnet och tillkomsten
av ny och obehövlig skogsindustri
på upplandskusten, vilken
skulle spoliera oersättliga naturvärden
och trivsel för bygde- och annan befolkning
samt skada befintlig skogsindustri
och hindra andra för regionen
nödvändiga investeringar?

Finns det någon praktiskt utarbetad
plan för regionens eller Roslagens utbyggnad
och investeringsbehov, som i
möjlig mån kan hindra planlös utbyggnad
och slöseri med tillgängliga ekonomiska,
sociala och kulturella resurser? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. arkiv- och beredskapsarbetarnas
löne- och anställningsförhållanden Ordet

lämnades på begäran till

Fru RYDING (k), som yttrade:

Herr talman! En rad åtgärder vidtages
från samhällets sida i fråga om
arbetskraftens rehabilitering. För de
handikappade är dessa av stor humanitär
innebörd med hänsyn till den psykologiska
effekten av att kunna få utföra
ett nyttigt arbete och fylla en social
funktion i samhället. Därtill kommer
vad som säkerligen är minst lika
betydelsefullt, nämligen vad detta betyder
för dem ur försörjningssynpunkt.
För samhällets del träder den arbetsmarknadspolitiska
aspekten alltmer i
förgrunden.

I det senare sammanhanget kan erinras
om den uppmärksamhet man alltmera
ägnar åt den äldre arbetskraftens
utnyttjande. I SOU-betänkandet »Arbetsmarknadspolitik»
(1965:9) ägnar
man ett särskilt avsnitt åt detta problem.
Samtidigt som olika utvägar diskuteras
om hur man skall främja den
äldre arbetskraftens utnyttjande fram -

20 Nr 8 Tisdagen den 22 februari 1966

Interpellation ang. arkiv- och beredskapsarbetarnas löne- och anställningsförhållanden -

hålles att det inom pensionsområdet
finns vissa förhållanden som kan hindra
eller försvåra den äldre arbetskraftens
anpassning till arbetslivet. Man rekommenderar
därför i detta sammanhang
att gällande regler för inkomstprövning
av vissa pensionsförmåner
underkastas en omprövning.

Medan man sålunda å ena sidan har
sådana lovvärda ambitioner, råder å
andra sidan förhållanden som starkt
kontrasterar häremot, exempelvis ännu
gällande bestämmelser som berör löneoch
arbetsförhållandena för arkiv- och
beredskapsarbetena. Enligt en från
kungl. socialdepartementet till arbetsmarknadskommissionen
avsänd ämbetsskrivelse
av den 19 september 1949 får
inte summa pension och arbetsinkomst
för arkiv- och beredskapsarbetare uppgå
till högre belopp än vad som vid
oavbruten sysselsättning skulle uppnås
genom enbart arbete.

Bestämmelsen fungerar i praktiken
på så sätt, att eftersom pensionsbeloppet
inte får reduceras med inkomst av
arbete utöver pensionen — låter man
arbetstiden bli kortare. Den gäller inte
bara vid uppnådda 67 år. Den tillämpas
lika strikt när det är fråga om exempelvis
änkepension. Följande konkreta fall
illustrerar verkningarna:

En kvinna som uppbär änkepension,
men vars ålder betydligt understiger
pensionsåldern, befann sig i en sådan
situation att hon måste genomgå arbetsträning
hos arbetsvärden. Senare blev
hon anvisad arkivarbete. Detta gav henne
1 027 kronor i månaden. Tillsammans
med änkepensionen på 259 kronor
i månaden föreföll hennes situation
att reda upp sig. Men då trädde de åberopade
bestämmelserna i ämbetsskrivelsen
av årgång 1949 i funktion. Från
arbetsmarknadskommissionen erhöll
hon sålunda meddelande om att hon
endast kunde få arbete två tredjedelar
av eljest normal arbetstid, och arkivarbetet
gav henne därefter endast 670

kronor i månaden. Det var i det aktuella
fallet inget fel på arbetsförmågan.

Det framgår att här råder en klar
diskriminering av en kategori människor
i samhället. Övriga pensionärer får
sina bostadstillägg reducerade (om de
är berättigade att få sådana), om sidoinkomsten
överskrider viss nivå. Det
extra skatteavdraget reduceras likaså
och försvinner om sidoinkomsten är
alltför »stor». Men de får i alla fall
utöver sin pension förtjäna vad de har
möjlighet att förtjäna. Några som helst
rimliga skäl för att längre bibehålla
de här åberopade bestämmelserna, som
berör arkiv- och beredskapsarbetarna,
förefaller inte kunna uppletas.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa frågan:

Har statsrådet för avsikt att företa
en översyn av bestämmelserna rörande
arkiv- och beredskapsarbetarnas löneoch
anställningsförhållanden i syfte att
undanröja de i denna interpellation påtalade
missförhållandena?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer; och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1965/
66 till Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån; från

bevillningsutskottet:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgift!
för år 1966 skall utgå;
samt

Onsdagen den 23 februari 1906 fin.

Nr 8

från jordbruksutskottet:
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av stödet
till odling av spånadslin och hampa
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 30, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74),
m. m., och

nr 31, med förslag till lag med vissa

bestämmelser om kommunalval för perioden
1967—1970 m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgiildskontoret inkommit
framställning angående fortsatt utgivning
av otryckta ståndsprotokoll.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 februari

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
februari.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att fröken Bergegren enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 22 innevarande
februari—den 1 nästkommande mars.

Fröken Bergegren beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 30,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen den
22 april 1960 (nr 74), m. m.; och
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 31, med förslag till lag om vissa
bestämmelser om kommunalval för perioden
1967—1970 m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående fortsatt
utgivning av otryckta ståndsprotokoll.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag

de gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående s. k. förarplatsförsäkring
å statens motorfordon,

herr Lundberg, till hans excellens
herr statsministern angående verkningarna
av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten, samt
fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
arkiv- och beredskapsarbetarnas
löne- och anställningsförhållanden.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Rätt för kommun att främja eller driva
affärsföretag

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
om rätt för kommun att främja eller
driva affärsföretag.

I de likalydande motionerna nr 357
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner och nr 435 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till
regeringen begär skyndsam utredning
i syfte att göra sådan ändring av kommunallagens
3 § om den kommunala
kompetensen och eventuellt nödvändiga
följdändringar, att hinder ej möter för
kommun att främja eller i egen regi
driva ekonomiskt vinstgivande företag».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:357 och 11:435 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Frågan om kommunernas
rätt att engagera sig i vinstgivande
företag har i hög grad blivit en prin -

cipiell stridsfråga. Även när det kunnat
anges mycket goda praktiska skäl
för sådan kommunal verksamhet har
den motverkats under förklaring att
kommunerna inte skall blanda sig i
sådant som har ansetts vara ett privilegium
för privata företagare. I huvudsak
har samma invändning anförts mot en
utvidgning av statsdriften till områden
utanför den allmänna serviceverksamheten.

Det bör enligt vår mening inte upprätthållas
någon principiell åtskillnad
mellan kommunal och statlig aktivitet
på det ekonomiska området. Däremot
är det självklart att praktiska skäl kan
vara anledning att reglera vad den ena
eller andra samhällsinstansen lämpligen
skall syssla med, hur samarbetet
skall ordnas instanserna emellan och
även hur samarbetet med privata företag
skall ordnas.

Motsättningarna med principiell och
politisk innebörd i detta avseende tillspetsades
när det blev nödvändigt att
på något sätt styra lokaliseringen av
företag och ingripa på annat sätt för
att tillgodose samhällsintressen som privata
företagare nonchalerade eller av
olika skäl inte kunde göra något åt. De
mest extrema företrädarna för privat
makt på det ekonomiska området motsatte
sig som bekant förstatligande av
viktiga naturtillgångar och ville inte
veta av någon statlig förädlingsindustri,
oavsett hur angeläget det var att göra
sådana ingripanden.

Till och med statssubventioner till
privata företag för att förmå dessa att
medverka i statsmakternas lokaliseringspolitik
avvisades.

Då fick också frågan om kommunernas
roll ökad aktualitet. För vår del
gjorde vi i samband med beslutet om
lokaliseringspolitiken år 1964 allvarliga
invändningar mot att regeringen
underskattade kommunernas roll i fråga
om lokaliseringspolitiken. Det är realistiskt,
framhöll vi, att räkna med behovet
av ökad ekonomisk verksamhet

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

Rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag

från kommunernas sida. Dessa måste
anses kompetenta att själva avgöra vad
som bör ske, och det finns ingen anledning
till misstro mot kommunernas
vilja att samverka med instanser på
läns- och statsplanet för att åstadkomma
en så rationell ordning som möjligt.

Vi hävdade vidare i en motion att
till rimliga lösningar borde höra att
kommunerna startar egna produktionsföretag.
Att kommunerna själva har
känt starkt behov av att starta sådana
företag och engagera sig på annat sätt
för att motverka arbetslöshet, befrämja
ekonomisk utveckling inom sitt område
i allmänhet och skaffa medel till
den kommunala verksamheten även på
annat sätt än genom skatter, har tydligt
framgått av en mängd tvister och lagändringar,
som berott just på en tilltagande
tendens av detta slag ute i
kommunerna.

Den senaste kommunallagsrevisionen
var i betydande grad en anpassning av
lagen till en praxis, som kommunerna
redan satt i scen. Fastän det bara gått
några år sedan dess har det blivit nödvändigt
med en ytterligare vidgning
av den kommunala kompetensen genom
utslag i regeringsrätten. Till dessa hör
bl. a. beslut som givit kommunerna
rätt att i särskilda fall engagera sig i
industriella företag av olika slag. Men
det är också bekant att detta inte är
någon god metod att reglera en kommunal
aktivitet, som alltmer framstår
såsom allmänt önskvärd.

Vad som är lagligt eller inte ter sig
ofta som ett resultat av slumpen. För
det första kan ett avgörande bli beroende
av om ett kommunalt beslut överklagas
eller inte och för det andra kan
också sinsemellan likartade situationer
bedömas på helt olika sätt i regeringsrätten.
I förarbetena till nuvarande lag
anförde sakkunniga som ett exempel,
att Hässleholms stad hade medgivits
rätt att teckna aktier i hotellrörelse medan
de styrande i Leksand inte fått
göra detsamma inom sitt verksamhets -

område. Det finns många liknande
exempel på hur sinsemellan likartade
förslag behandlats helt olika vid avgörandet.

Vad jag nu framhållit är avsett som
argument för ett bifall till den kommunistiska
riksdagsmotionen i ärendet
men jag är inte säker på att det samtidigt
också bör tolkas såsom en polemik
mot utskottets mening. Det blir
kanske först senare klart, om det föreligger
någon sådan motsättning mellan
vår ståndpunkt och den som utskottet
intar. Utlåtandet om vår motion är ett
exempel på de många fall, där ett utskott
tillråder riksdagen att avstå från
vissa föreslagna åtgärder för att i stället
avvakta resultatet av en utredning.
Men det är också ett av de fall, där det
finns anledning att sätta frågetecken för
utskottsutlåtandets verkliga innebörd.
Det har nu på kort tid inträffat flera
sådana fall och jag skall erinra om ett
par.

I slutet av förra året fördes i denna
kammare en mycket lång debatt om vilken
saklig grund som förelåg för vederbörande
utskotts tolkning av virkesbalansutredningens
direktiv. Numera
framstår det ganska tydligt att det var
tvivlarna som vid detta tillfälle hade
rätt. För en vecka sedan hade bankoutskottet
en lika luftig grundval för sitt
påstående, att energiutredningens direktiv
skulle förplikta till en undersökning
av förutsättningarna för ett förstatligande
av all energiproduktion.

Vid en annan punkt på dagens föredragningslista
får riksdagen ytterligare
en erinran om hur osäkert det kan vara
med utskottens försäkringar om vad
olika utredningar kommer att syssla
med. År 1958 avslogs även i denna kammare
en motion av August Spångberg
under hänvisning till att det ämne som
motionären ville ha utrett redan ingick
i författningsutredningens uppgifter.
Motionen gällde statschefens ställning.

I dag är inte någon ledamot av konstitutionsutskottet
av den meningen att

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag

utredningsdirektiven skall tolkas så som
utskottet gjorde för åtta år sedan.

Nu förklarar konstitutionsutskottet,
med anledning av den motion som här
behandlas, att den uppfattning som vi
i motionen har givit till känna i fråga
om utvidgningen av kommunernas rättigheter
kommer att prövas av kommunalrättskommittén.
Detta skall enligt
utskottets mening kunna utläsas ur de
tilläggsdirektiv som kommunalrättskommittén
fick år 1965.

Att det inte fanns några sådana avsikter
när de ursprungliga direktiven
skrevs är helt klart. Vi från vårt håll
har nämligen motionerat om saken även
före tillkomsten av tilläggsdirektiven,
och vi har även på annat sätt försökt
driva frågan i rätt riktning, men då
hänvisade utskott och regeringsmedlemmar
inte till någon utredning, tydligen
i insikt om att direktiven inte gav något
sådant stöd för en utvidgning av
kommunernas kompetensområde eller
ens för att denna utredning över huvud
taget skulle syssla med den saken. Om
det nu finns en sådan avsikt, är det en
reform som i likhet med många andra
har mognat till följd av ett ökat
opinionstryck.

På vissa punkter rimmar tilläggsdirektiven
bra med det som vi har
velat uppnå, men tveksamhet i andra
avseenden var anledningen till att vi
ansåg oss böra motionera. Jag skall
emellertid vänta med mitt yrkande tills
jag har fått höra om utskottets talesman
vill formulera sin tolkning av direktiven
mera bestämt än vad som sker i
utskottsutlåtandet.

I tilläggsdirektiven förekommer visserligen
en anvisning om att de sakkunniga
skall överväga »om det finns anledning
att vidga kommunens rätt att
driva rörelse då det med hänsyn till
allmänintresset och kommunens övriga
uppgifter kan bedömas vara ändamålsenligt
att verksamheten drives i allmän
regi» —■ och det är enligt vår mening
helt riktigt — men där återfinns

också en formulering som kan ge utredningen
stöd för att redan från början
inta en avvisande hållning till sådan
kommunal verksamhet som sker »uteslutande
i syfte att erhålla ekonomisk
vinst». Det är denna sats som föranleder
min skepsis.

Jag frågar nu: Vill utskottets talesman
försäkra att denna sistnämnda formulering
enligt utskottets mening inte får
utgöra något hinder för en saklig prövning
av vår framställning inom utredningen? -

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Holmberg passade
på tillfället att vara förste talare i
en debatt i författningsfrågorna som
vi skall ha om någon stund och hänvisade
till svårigheten att i vissa situationer
tolka utredningsdirektiv och framför
allt utskottets uttalanden. Han ville
att jag här skulle göra en uttolkning
av de direktiv som kommunalrättskommittén
har fått, men jag tror inte att
herr Holmberg verkligen menade allvar,
med hänsyn till det sätt på vilket
han argumenterade i fråga om den s. k.
Spångbergska motionen i författningsfrågan.
Jag skall inte heller nu inlåta
mig på någon sådan tolkning. Så sent
som 1964 hade vi ju en ingånde debatt
i frågan och det är riktigt som
herr Holmberg säger att först när resultatet
av utredningen föreligger kan
vi på nytt ta upp saken och komma till
klarhet om den tolkning som herr Holmberg
nu vill ha. Det tillhör ju inte
den vanliga arbetsordningen att ett utskott
under pågående utredningsarbete
gör några nya uttalanden.

Med hänvisning till vad utskottet har
anfört ber jag därför att få yrka bifall
till dess hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Men, herr Adamsson,
om ett utskott såsom enda argument för

Onsdagen den 2.‘i februari 19(i(i fm.

Nr 8

Rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag

sitt yrkande om avslag på en motion
anför att frågan skall behandlas av en
utredningskommitté, borde det väl finnas
någon starkare grund än vad som
nu är fallet för påståendet att denna utredning
verkligen kommer att syssla
med ämnet i fråga.

•lag har redovisat vad som i detta fall
är anledningen till min skepsis. Jag instämmer
i den ena hälften av utredningsdirektiven,
som onekligen ger stöd
för tanken att utredningen skall ta sig
an saken. Men det finns å andra sidan
en formulering som går i rakt motsatt
riktning, i varje fall till vad vi åsyftar
med vår motion.

Det kan inte anses vara någon onaturlig
ordning att ett utskott, som vill
bygga sin argumentation på vad en utredning
kommer att företa sig, åtminstone
skaffar litet säkrare besked åt
riksdagen huruvida utredningen verkligen
har denna uppgift.

Rent allmänt tycker jag att herr
Adamssons anförande är släkt med en
debatt om kommunernas roll som förekommer
då och då och som måste betecknas
som en tillbakagång jämfört
både med förarbetena till den nuvarande
kommunallagen och de progressiva
tendenser som blir alltmer förhärskande
bland kommunalfolk när det gäller
de frågor som vi diskuterar i vår motion.
I fråga om bedömningen av kommunernas
roll i allmänhet fanns det till
och med i regeringsuttalanden, som
blev upptakten till 1930 års kommunallagstiftning,
större förståelse för
kommunernas kapacitet än vad man
nu ofta möter. Jag citerar ett yttrande
som dåvarande socialministern fällde
under en riksdagsdebatt om just dessa
spörsmål: »Framför allt håller jag därpå
att en kommun i allmänhet är bättre
än någon annan, vore det än regeringen,
i tillfälle att bedöma vad som
är av behov och till gagn för kommunen.
» Det är en riktig och generös uppfattning
om hur man bör bedöma kommunernas
roll.

Framför allt har dock den utredning,
som förre riksdagsmannen Erik Fast
stod i spetsen för, mycket starkt betonat
att man måste förutse en sådan utveckling
att kommunernas verksamhet i
mycket hög grad blir av helt annat
slag än hittills. Det gäller bl. a. kommunernas
affärsverksamhet. Utredningen
förutskickade därför att den kommunala
verksamheten också måste spränga
den författningsmässiga ramen.

Utredningen tog även upp till behandling
frågan om allmänintresset -—
som ju spelar en roll i detta sammanhang
och gjorde inte alls den åtskillnad,
som man nu ofta vill konstruera fram,
mellan sådant allmänintresse och kommunala
företag som också har ett vinstmoment.

Även kommunallagsrevisionen på 50-talet var en kompromiss. Den innebar
betydande framsteg, men påverkades
naturligtvis av borgerlig konservatism.
Det fördes som bekant från högerns sida
en mycket energisk kamp emot hela
denna kommunallagsrevision — och
hela den utvidgning av den kommunala
kompetensen som då skedde, och det
avgavs från högerhåll en reservation
i kommunallagsutredningen. Men den
majoritet som stod för utredningens
förslag förutsåg en långt större utvidgning
av kommunernas rättigheter än
vad som då var möjligt att åstadkomma.
Det framgick av utredningens långa lista
över vinstgivande produktiva företag
som enligt utredningen borde falla inom
ramen för kommunernas kompetens
men kanske i ännu högre grad av det
principiella resonemang som utredningen
förde kring saken.

Jag kan inte frigöra mig från den
uppfattningen, att herr Adamsson är
obenägen att på utskottets vägnar ge ett
klart besked om hur utskottet i förevarande
fall fattar utredningens direktiv
— om dessa verkligen är sådana att enligt
utskottets mening den fråga som
förts på tal i vår motion också skall utredas.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

De kommunala jävsreglerna

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Min förmodan att herr
Holmberg inte på allvar förväntade någon
tolkning från min sida tycks besannas.
Jag såg att han hade en färdigskriven
replik till mig i detta avseende
och det styrker mig bara i den uppfattning
jag tidigare uttalade.

Först sedan kommunalrättskommittén
har sin utredning klar är det mera
meningsfyllt att diskutera den sakfråga
som herr Holmberg berör. Den är ingalunda
ointressant, herr Holmberg, inte
heller ur min synpunkt, men huruvida
den skepsis som herr Holmberg här uttalat,
är befogad eller ej, kan först bedömas
när utredningen framlagt sitt
resultat.

Med detta ber jag ännu en gång att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Eftersom det nu är uppenbart
att vi inte kan få något klarare
besked från utskottets sida ber jag att
få yrka bifall till motionen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:357 och 11:435; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

De kommunala jävsreglerna

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner
angående de kommunala jävsreglerna.

T de likalydande motionerna nr 363 i
första kammaren av herr Sveningsson
in. fl. och nr 438 i andra kammaren av
herr Magnusson i Tumhult m. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
angående kommunallagarnas jävsbestämmelser.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:363 och 11:438 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Sveningsson, fröken Stenberg och herr
Wennerfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 363 och II: 438,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en utredning angående kommunallagarnas
jävsbestämmelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7 behandlar jävsbestämmelserna.
Motioner i ämnet har väckts
av herr Sveningsson m. fl. i första kammaren
och herr Magnusson m. fl. i andra
kammaren, vilka i sin hemställan begär
en utredning. Utskottsmajoriteten
avstyrker denna hemställan med motiveringen,
dels att motioner med samma
syfte har avlämnats vid 1962 och 1963
års riksdagar, dels att kommunalrättskommittén
i ett betänkande behandlat
vissa betydelsefulla jävsfrågor. Högerledamöterna
i utskottet har reserverat
sig och yrkat bifall till motionerna.

Det är huvudsakligen på tre punkter
som jävsreglerna i kommunallagarna är
bristfälliga, och där en omprövning
vore på sin plats. Man kan överväga,
huruvida inte för det första de kommunala
jävsbestämmelserna borde frigöras
från rättegångsbalkens stadganden
om domarjäv, huruvida inte för det
andra jävsområdet för ledamöter i fullmäktigeförsamlingarna
borde inskränkas
och huruvida inte för det tredje
jävsreglerna för styrelse- och nämndledamöter
borde skärpas.

När det gäller den första punkten vill
jag framhålla att domarjävet som bekant
är utformat främst med tanke på
rättsskipningen. Den kommunala verksamheten
har en annan karaktär, och
inte minst gäller detta den kommunalekonomiska
förvaltningen. Här gör sig
behovet av klarare jävsregler särskilt
påmint.

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

Vad beträffar jävsområdet för ledamöterna
i stads- eller kommunalfullmäktige
vill jag framhålla att det för
närvarande är vanskligt att avgöra om
ett visst avgörande för någon av deltagarna
i beslutet berör närstående sådana
personer som anges i lagen. Jävsområdet
borde kanske därför kunna begränsas
till ledamoten och lians familj.

Mot detta kan bl. a. sägas att offentligheten
när det gäller fullmäktigeförsamlingarna
utgör en viss garanti mot
missbruk. Detta argument kan emellertid
inte anföras beträffande verksamheten
i de kommunala nämnderna och
styrelserna, där sammanträdena som bekant
inte är offentliga. Enbart detta motiverar
en översyn av jävsbestämmelserna,
och jag är övertygad om att en
sådan översyn skulle leda till förslag
om skärpning av bestämmelserna.

En översyn är emellertid ytterligare
motiverad av att förhållandena på en del
håll är otillfredsställande. Det kan bl. a.
nämnas att det förekommer att en ledamot
av kommunalnämnden eller drätselkammaren
samtidigt är delägare eller
på annat sätt intressent i ett fastighetsföretag
eller ett tomtexploateringsföretag
men ändock deltar i beslut rörande
tomt- eller markköp.

Herr talman! Låt mig även få kommentera
det av utskottet anförda skälet
»att kommunalrättskommittén ingående
behandlat vissa betydelsefulla jävsfrågor»,
såsom det står i utskottsutlåtandet.
Det är riktigt att kommittén i ett
betänkande ingående har behandlat dylika
frågor, men man bör hålla i minnet
att kommittén därvid begränsat sig
till vissa frågor. Således borde det ha
varit möjligt för utskottsmajoriteten att
ansluta sig till vår mening, att en översyn
av alla dessa frågor skulle kunna
företas, speciellt med tanke på den
kommande behandlingen av kommunalrättskommitténs
förslag.

Herr talman! Mitt anförande utmynnar
således i ett yrkande om bifall till
reservationen.

De kommunala jävsreglerna

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Tumhult (h).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Som reservanternas talesman
själv nämnde förekom motioner
av ungefär samma innehåll vid 1962 och
1963 års riksdagar. Motionerna avstyrktes
av konstitutionsutskottet och avslogs
av riksdagen. Det gäller därför för reservanterna
att visa att det har hänt
någonting efter år 1963, men trots att
jag noggrant har läst motionen och nu
uppmärksamt lyssnade till herr Wennerfors
kan jag inte finna att motionärerna
kunnat andraga något skäl som
tillkommit efter riksdagens tidigare behandling
av detta ärende.

Det enda nya som man har hänvisat
till är kommunsammanläggningarna,
som i sin tur skulle leda till att ett
färre antal kommunalmän skulle komma
att avgöra ärendena. Detta är i och
för sig riktigt, men vi har inga erfarenheter
av hur kommunsammanläggningarna
verkar, eftersom det bara är
ett fåtal kommunsammanläggningar som
hittills har genomförts. Härtill kommer
att man kan räkna med att den juridiska
sakkunskapen blir större i dessa
kommuner än i de gamla.

Även reservanterna åberopar kommunalrättskommitténs
betänkande år 1965.
Låt mig därför fästa uppmärksamheten
på att kommunalrättskommittén har avvisat
tanken på ett allmänt ställföreträdarjäv
liksom på ett jäv grundat på tvåinstanssynpunkten.
Det förefaller mig
mycket egendomligt att hänga upp reservationen
på detta kommittébetänkande,
eftersom meningarna är så skilda.

Herr Wennerfors talade om de risker
för missbruk som kunde uppstå. Jag
fäste mig vid hans formulering »kan
förekomma». Men vilka mera framträdande
inslag av missbruk har förekommit
efter 1963, som skulle ge riksdagen
anledning att ompröva sitt ställningstagande?
Varken motionärerna eller reservanterna
har kunnat visa att det fö -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Landstingsledamots förslagsrätt

rekommit några flagranta missbruk på
detta område.

Det egendomliga i motionärernas förslag
är att man i ett avseende vill luckra
upp jävsbestämmelserna, medan man
i ett annat hänseende vill skärpa dem.
Resultatet av motionärernas tankegångar
skulle bli att vi finge laborera med
två jävsbegrepp i kommunerna, ett för
fullmäktigeinstitutionerna och ett för
styrelser och nämnder. Tanken har tidigare
övervägts, men därvid bestämt
avvisats med den motiveringen att det
skulle bli svårt för kommunerna med
dessa dubbla jävsbegrepp.

Jag finner sålunda, herr talman, att
ingenting nytt har framkommit som
skulle göra det motiverat för riksdagen
att inta en annan ståndpunkt än den
gjorde 1963, och med detta yrkar jag
bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wennerfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-pro -

positionen och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 8

Landstingsledamots förslagsrätt

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner
angående landstingsledamots förslagsrätt.

Konstitutionsutskottet hade till gemensam
behandling förehaft

1) de likalydande motionerna nr 148
i första kammaren av herrar Ferdinand
Nilsson och Harald Pettersson och nr
196 i andra kammaren av herrar G omér
och Jonasson; samt

2) motionen nr 203 i andra kammaren
av herrar Nyberg och Hamrin i Jönköping.

I förstnämnda motioner hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om översyn av
landstingslagens bestämmelser om kallelse
till landstingsmöte och om tid för
ingivande av motion till landstingsmöte
i syfte att bättre trygga den enskilde
landstingsmannens motionsrätt».

I den sistnämnda motionen hemställdes,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om sådan omarbetning
av landstingslagen, att rätt att
inge förslag till landstingsmöte i praktiken
kan tillämpas på samma sätt vid
samtliga landstingsmöten som vid oktobermötet,
och att förslag därom snarast
möjligt föreläggs riksdagen».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 148 och II: 196 samt II: 203 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Andersson och Sveningsson,
fröken Stenberg samt herrar Wahlund,
Hamrin i Jönköping och Keijer, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 148 och II: 196 samt II: 203, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
översyn av landstingslagens bestämmel -

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

ser i syfte att, enligt vad i reservationen
anförts, bättre trygga ledamöternas
förslagsrätt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Den fråga som berörs i
föreliggande utskottsutlåtande, är kanske
inte särskilt stor till formatet, men
den har enligt mitt sätt att se icke
ringa principiell betydelse. Det är också
intressant att konstatera, att man genom
två av varandra helt oberoende
motionsframstötar kommit att fästa
uppmärksamheten på vad det här gäller,
d. v. s. oformligheten i nuvarande
lagbestämmelser som säger dels att en
landstingsledamot har att inkomma med
sina förslag senast två månader före
ett landstingsmöte, dels att kungörelse
om samma möte inte behöver utfärdas
förrän fjorton dagar före ett möte. Ekvationen
går inte ihop, förutsatt att man
verkligen fullt ut vill tillvarata landstingsledamöternas
motionsrätt. Har man
inte den målsättningen, spelar saken
ingen roll, men det förutsätter jag väl
ändå att vi alla har denna målsättning.

Nu kan visserligen invändas — alldeles
som utskottsmajoriteten gör — att
formellt kan förslag väckas när som
helst under året och att därmed en garanti
föreligger att ingen mannamån
sker. Alla som har någon erfarenhet av
hur maskineriet på det landstingskommunala
planet fungerar, vet emellertid
att hänvisningen till denna tidsmässigt
obegränsade förslagsrätt är en ganska
klen tröst. I praktiken fungerar det hela
på det sättet att man ställer in sig på
ett bestämt landstingsmöte, och skall då
den nyssnämnda tvåmånadersfristen för
motionsrätt gälla, medan kungörelsen
om mötet kommer först med två veckors
varsel, blir situationen ganska
omöjlig. Motionsrätten blir mer eller
mindre en fiktion.

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
menar således att en över -

Landstingsledamots förslagsrätt

syn av landstingslagens stadganden på
denna speciella punkt i hög grad är påkallad.
Vi anser att här föreligger en
oformlighet, en skönhetsfläck i landstingslagen,
och i konsekvens med den
uppfattning jag redovisat, ber jag, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Torsten Andersson m. fl.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i vad herr Hamrin
i Jönköping har anfört, men som
motionär i denna fråga vill jag framföra
några synpunkter och understryka
den motivering som finns för motionerna.
Jag betraktar inte heller frågan
som stor, men jag tror att den har en
viss betydelse för landstingen, om man
vill åstadkomma en tillfredsställande
organisation av deras arbete.

Helt nyligen har jag kommit i kontakt
med problemet genom att det
landsting som jag själv tillhör skall
ha ett sammanträde den 7 mars för
att behandla frågan om valkretsindelningen
och frågan om landstingens
övertagande av mentalsjukvården. Kallelsen
till detta landstingsmöte utgick
den 14 februari, dvs. tre veckor före
landstingsmötets hållande. Det är inte
något att säga om den saken; det står
i full överensstämmelse med landstingslagen,
men det har dock aktualiserat
frågan om förslagsrätten till landstinget
för landstingets ledamöter. Jaghade
själv övervägt att framställa vissa
motioner vid detta landstingsmöte, men
på grund av landstingslagens bestämmelser
om en motionstid på två månader
var detta inte möjligt.

Nu kan man visserligen på annat
sätt aktualisera frågor i samband med
ett landstingsmöte, även om kallelsen
utgår mindre än två månader före mötets
hållande. Man kan t. ex. ta upp en
fråga interpellationsvägen. Detta leder
emellertid inte till samma resultat; det
kan inte bli en realbehandling av det

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Landstingsledamots förslagsrätt

ärende som man på så sätt aktualiserar.

Jag förmodar att samma problem
som jag omnämnt från mitt eget landstingsområde
också har uppstått för en
del andra landsting, när de nu skall
sammanträda för att behandla frågan
om mentalsjukvården. Man kanske sålunda
är förhindrad att ta upp olika
önskemål på grund av den alltför långa
motionstiden.

Från utskottets sida har invänts att
sista motionsdagen två månader före
landstingsmötet är en ordningsregel
för att säkerställa beredningen. Det är
i och för sig riktigt. Det är också riktigt
att det i praktiken finns en motionsrätt
som sträcker sig över hela året.
Men den kan inte utnyttjas på ett rationellt
sätt, eftersom ingen vet när ett
ärende kommer upp till behandling.
Det kan dröja bortåt ett år innan en
motion som framställts vid ett landsting
tas upp till behandling i förvaltningsutskottet
och sedan behandlas av
tinget, och ärendet kan då ha förlorat
sin aktualitet. Man vill givetvis att
ett ärende skall behandlas så snabbt
som möjligt.

Vi har i motionerna diskuterat olika
utvägar för att lösa denna fråga. Man
kan t. ex. i oktober månad, då man
enligt lag skall ha ett sammanträde,
bestämma dagarna för sammanträdena
under det följande året, t. ex. ett landstingsmöte
var tredje månad. Men det
är naturligtvis mycket svårt att i praktiken
tillämpa en sådan ordning, eftersom
man inte vet vilka ärenden som
kommer att aktualiseras. Det är inte
praktiskt möjligt att handla på samma
sätt som t. ex. i stadsfullmäktige eller
fullmäktigeförsamlingar, där man i vissa
fall på förhand bestämmer vilken
dag i vissa månader som sammanträdena
skall hållas. Man kan också bestämma
att kallelserna skall utfärdas
minst två månader i förväg. Då får
man alltså även rätt att väcka motioner
inom denna tid. Men även detta kan

stöta på vissa svårigheter. Det bästa
vore väl att man gick in för att ha en
förkortad motionstid eller att man kanske
inte hade någon bestämd tidpunkt
för inotionsrätten. Det är att märka att
Svenska landstingsförbundet har varit
inne på denna möjlighet i ett remissyttrande.
Jag tror att man kanske får
gå in för en sådan anordning. Man bör
ändå kunna hinna med beredningen av
landstingsärendena, eftersom man ju
enligt de nya bestämmelserna, åtminstone
om man tar hänsyn till den nya
landstingslagens andemening, bör hålla
sammanträde med landstingen med
kortare mellanrum än hittills.

Utskottet säger också att man vill
vinna erfarenheter av den nya lagens
tillämpning. Det är naturligtvis i och
för sig riktigt. Men jag vill framhålla
att de erfarenheter, som redan har
vunnits, tyder på att här föreligger
en oformlighet som man på något sätt
borde kunna komma till rätta med.

Jag tycker alltså, herr talman, att
man redan nu borde kunna besluta om
en översyn av landstingslagen för att
få till stånd en mera effektivt arbetande
landstingsorganisation. Det var ju
detta som var meningen med de ändringar
av landstingslagen, som vi beslutade
förra året.

Jag vill alltså, med det anförda, herr
talman yrka bifall till reservationen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! När man studerar denna
fråga kan man faktiskt först få det
intrycket att, såsom sades av herr Hamrin
i Jönköping, här har begåtts en lapsus
i något avseende, att man här gjort
sig skyldig till ett förbiseende. Men om
man gör sig besvär med att tränga in i
problemet litet mera, kommer man
ganska snart underfund med att man
här har att göra med en helt annan
problematik än man först trodde det
var fråga om.

Det är fullständigt klart att den nya
landstingslagen skapades för att ge

Onsdagen den 23 februari 1900 fm.

Nr 8

landstingsmannen större möjlighet än
tidigare till ett direkt inflytande på
landstingens verksamhet. Man kan då
inte komma ifrån att det uppstår vissa
svårigheter. Med den nya lagen vill
man ge landstingen rätt att kalla till
sammanträden med kort varsel. Herr
Nyberg säger visserligen att man redan
i oktober kan bestämma när man skall
ha de kommande mötena. Men jag tror
att herr Nyberg vid närmare eftertanke
skall finna, att detta har ganska
många aspekter och skulle vålla svårigheter
som det kanske inte alltid är
så lätt att bemästra. Möjligheterna att
anpassa verksamheten för landstingen
bör ha rätt stor betydelse. Det är detta
man i den nya lagen har velat främja.
Om man utsträckte kallelsetiden, så
att man hade två månader på sig, skulle
det bli sammanfallande tider. Men
det tror jag inte man vill, och i den
utredning som föregått lagens införande
var man säkerligen betydligt mera
på det klara med dessa problem än
vad det ser ut nu. Man såg ingen möjlighet
att förena den korta kallelsetiden
med en bestämd motionstid. Det
är väl ingen som vill göra gällande, att
man, om man har så kort kallelsetid
som 14 dagar, också skulle kunna göra
den erforderliga beredningen av motionsförslag.
Man är nog på det klara
med att det inte är möjligt.

Därtill skall man lägga märke till
att om det gäller en fråga av synnerlig
vikt, äger landstinget ta upp den frågan
på sitt möte, om den väckts första
dagen mötet är samlat. Påståendet att
man inte har möjlighet att få frågan
förelagd landstingsmötet håller således
inte riktigt. Anser landstinget frågan
vara av synnerlig vikt kan man själv
besluta att ta upp den.

Jag tror också att landstingsmannen
får göra sig besväret att ändra sitt
sätt att handla, eftersom ju lagen har
blivit ändrad. Under åren har vi varit
vana vid att lämna in våra motionsförslag
i augusti — i varje fall före den

Landstingsledamots förslagsrätt

15 ■— varefter de behandlats på mötet
i oktober. När vi nu fått den ordningen
att ett landstingsmöte kan kallas
vid en helt annan tid på året tycker
jag, att det måste vara fullt naturligt
för landstingsmännen att tänka på att
de kan lämna in motioner precis när
de finner det lämpligt. När vi bedömer
att vi vill motionera i eu fråga kan vi
skriva motionen och skicka den till
landstinget, varpå den kommer att behandlas
på det möte som inträffar två
månader efter inlämnandet. Man kan
inte begära att tiden skall avkortas ytterligare.
Vi vet själva hur pass lång
tid det tar, om man vill ha en fråga på
remiss i något avseende. Från den synpunkten
tror jag det inte är lyckligt
att avkorta tiden.

Herr talman! Slutligen vill jag i viss
mån bestrida vad som här tidigare
sagts om att erfarenheten redan har
visat, att tvåmånaderstiden är till förfång.
Det är rätt underligt om man
redan fått en sådan erfarenhet, därför
att den nya lag som vi nu arbetar efter
faktiskt trädde i kraft den 1 januari
1966. Efter denna korta tid är det nog
litet tveksamt om man kan säga, att
vi har fått en erfarenhet som klart
visar att det bör ske en ändring.

Det är möjligt att man på denna väg
inte når vad man önskade, nämligen
att ge landstingsmännen större möjligheter
till inflytande, men jag kan försäkra
att om det skulle visa sig att
denna paragraf i sin nuvarande utformning
verkligen är till förfång, så
skall det inte finnas motstånd på något
håll mot att skapa möjligheter för
landstingsmännen att göra sitt inflytande
gällande. Detta är vi fullständigt
överens om. Men vi tycker inte att vi
har anledning att ingripa med den
ringa erfarenhet vi har och då vi är
klart medvetna om att det föreligger
mycket stora svårigheter att få en annan
ordning som i alla avseenden är
tillfredsställande.

Herr talman, jag vill med detta yrka

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar utskottets talesman
för att han sade att om man
skulle stöta på några bestämmelser
som är till förfång för landstingsmännen,
så skall det inte möta något motstånd
att genomföra erforderliga ändringar.
Jag tror att vi rätt snart kommer
i den situationen att sådana ändringar
måste ske.

Utskottets talesman sade också, att
man ännu inte har hunnit få några erfarenheter
av hur lagen verkar. Jag har
i mitt tidigare anförande framhållit att
sådana erfarenheter redan har vunnits,
t. ex. i mitt eget hemlän, där det helt
enkelt varit omöjligt för landstingsmännen
att framställa några förslag före den
7 mars, då landstingsmötet skall hållas.
Man kan visserligen säga att ärenden
av synnerlig vikt kan tas upp till behandling,
men detta är en ganska påtaglig
begränsning. Dessutom skall kallelsen
till landstingsmöte uppta en förteckning
över de ärenden som skall behandlas,
vilket naturligtvis också medför
att ett ärende som väckts inom en
kortare tid än två månader före sammanträdet
kan komma för sent för att
bli uppfört på denna förteckning.

Jag tycker, att man något skulle kunna
utsträcka den tid inom vilken kallelse
till ett landstingsmöte skall ske men
däremot minska den tid före vilken motioner
skall kunna väckas. Frågan är
inte svår att lösa bara viljan finns, och
jag tror också att den måste klaras
av inom de närmaste åren.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde emellertid

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Torsten Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja och
82 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motion om
utgivande av en riksdagens författningssamling
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Statschefens ställning

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
angående statschefens ställning.

I de likalydande motionerna nr 1 i
första kammaren av herr Lennart
Geijer m. fl. och nr 2 i andra kammaren
av fru Eriksson i Stockholm m. fl.

Onsdagen den 23 februari 1900 fm.

Nr 8

Statschefens ställninn

hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att i samband
med det fortsatta utredningsarbetet
i författningsfrågan en parlamentarisk
utredning tillsattes för att utreda
statschefens ställning i en parlamentarisk
demokrati och därvid även pröva
frågan om en i demokratisk ordning
vald statschef i ett republikanskt statsskick».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:1 och 11:2 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson,
Dahl, Sörlin, Adamsson och Ilenningsson,
fru Thunvall samt herrar Johansson
i Trollhättan och Mossberg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:1 och 11:2, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
rörande statschefens ställning i en modern
parlamentarisk demokrati.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Debatten beträffande detta utlåtande
må omfatta jämväl konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 11, 12 och 13, men
yrkanden rörande sistnämnda utlåtanden
framställes först sedan desamma
föredragits.

Sedan utskottets hemställan i utlåtandet
nr 10 föredragits anförde:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Då frågan om statschefens
ställning i en modern parlamentarisk
demokrati för åtta år sedan var
föremål för riksdagens behandling, var
anledningen en motion i ärendet av 24
socialdemokratiska ledamöter, till vilka
jag hörde. I motionen hemställdes att
man genom tilläggsdirektiv till den sittande
författningsutredningen skulle få
till stånd en förutsättningslös utredning
av frågan. Utredningen borde enligt vår
mening pröva statschefens ställning,

som det klart uttrycktes i motionen,
»oavsett om den bygger på ärftlighet
eller demokratiskt val».

Att utreda statschefens ställning låter
sig enligt mina bedömanden svårligen
göra under sådana förutsättningar utan
att man kommer in på statsskicket. När
det gäller författningsfrågan i dagens
läge är det ur både motionärernas och
riksdagens synpunkt att beklaga att riksdagen
1958 inte biföll motionen. I utskottet
reserverade sig då de i riksdagen
kända republikanerna herr Spångberg,
som för övrigt var huvudmotionär,
herr Dahl och herr Svensson i Ljungskile
för bifall till den föreliggande motionen.

Man kan givetvis ha delade meningar
om och diskutera riktigheten av utskottsmajoritetens
uttalande, enligt vilket
en sådan utredning föll inom den
sittande författningsutredningens redan
givna uppdrag. I varje fall hade icke
författningsutredningen den vida ram
som motionärerna syftade till. Det är
riktigt att författningsutredningen i sitt
år 1963 avgivna förslag till ny regeringsform
berörde statschefens ställning, som
man visserligen ej haft i uppdrag att utreda
men som man icke kunnat undgå
att beröra när man i utredningen valt
formen med en total grundlagsrevision.

Förslaget framlades i utredningen
utan någon diskussion av statsformen.
Det grundlagsstadgande, som nu ålägger
riksdagen att välja nytt konungahus
därest det regerande utslocknar på
manssidan, skall enligt författningsutredningen
ersättas med en bestämmelse
som endast föreskriver att riksdagen i
den angivna situationen skall utse ny
statschef. Utredningen framhåller att
ett sådant stadgande icke prejudicerar
i någon riktning utan ger frihet att välja
mellan monarkiskt och republikanskt
statsskick. Frågan om statsskicket ståi
därigenom öppen i en sådan situation
som jag nämnde. Personligen har jag
svårt att tänka mig att riksdagen då
skulle ge någon i uppdrag att söka kan -

2 —Andra kammarens protokoll 1966. Nr S

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fin.

Statschefens ställning

didater till den svenska kungatronen,
såsom skedde i början av 1800-talet.

Herr talman! Bara ett par ord om ärftligheten
för det högsta ämbetet i vårt
land. Är slumpen lycklig kan statschefen,
som nu är fallet, i förtjänst och
skicklighet motsvara högt ställda krav.
Är den däremot olycklig kan riket i
spetsen få den rena undermåligheten.

De nya formuleringarna i författningsutredningens
förslag till en ny regeringsform
är i och för sig väsentliga
och markerar i princip ett helt annat
författningsideal än det monarkiska.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
härpå.

Herr talman! Det har om det engelska
statsskicket sagts att det är republikanskt
till sin sinnesförfattning och monarkiskt
till statsförfattningen. Skulle
monarken göra det minsta försök att
rida spärr mot regeringens och parlamentets
vilja, vore statschefens och monarkiens
öde beseglat i England.

Även i vårt land kan man med ett sådant
betraktelsesätt tala om en republikansk
monarki. Ingen har i den aktuella
debatten riktat kritik mot den nu sittande
statschefens ämbetsutövning. För
den flärdfrie och plikttrogne man, som
i kraft av grundlagens bud för närvarande
utövar statschefens funktioner,
finns det tvivelsutan en både allmän
och uppriktig sympati och högaktning
både inom riksdagen och ute i vårt folk
— det vill jag gärna understryka i denna
debatt.

Men det är inte detta frågan gäller.

I den aktuella författningsdebatten och
de pågående förhandlingarna kring dess
lösning har författningsutredningens
förslag utsatts för hård kritik, och efter
vad som framkommit kan dess förslag
på viktiga punkter inte läggas till grund
för en lagstiftning.

Jag skall inte nu gå närmare in på
dessa ting — det kommer andra talare
att göra. Jag vill emellertid påpeka att
den förödande kritiken inte minst riktats
mot utredningens förslag i vad det avser

statschefens ställning i en parlamentarisk
demokrati, detta framför allt därför
att utredningen på vitala punkter
föreslagit att kungens makt skulle öka
jämfört med vad som är fallet enligt nu
gällande formella bestämmelser i grundlagen.
Bl. a. har professor Herbert Tingsten
på denna punkt framfört en kraftig
kritik.

Enligt mina bedömanden är kritiken
mot författningsutredningens förslag i
vissa avseenden orättvis, i så måtto att
utredningen enligt sina direktiv inte
haft att förutsättningslöst pröva de principiella
frågorna rörande statsskicket.
Utredningen har sålunda inte kunnat gå
till botten med problemen om såväl
statsskicket som statschefens ställning
i en parlamentarisk demokrati.

Jag skall emellertid — som jag nämnde
— inte i detalj gå in på dessa spörsmål
utan överlåter åt andra talare att ta
upp de statsrättsliga frågorna härvidlag.
Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på att det är främst tre avsnitt
som kräver belysning: frågan om regeringsbildningen,
frågan om vem som
skall bestämma om riksdagsupplösning
samt frågan om hur besluten skall fattas
i regeringen. Som statsministern
framhållit borde vi oavsett principiell
inställning till frågan om monarki eller
republik kunna vara överens om att
dessa tre frågor, som alla berör statschefens
ställning, kräver noggrann analys,
innan en författningsreform genomförs.

Att utskottsmajoriteten förbigår dessa
centrala problem med argumentet att
deras behandling försenar en författningsreform
är minst sagt uppseendeväckande.
Problemet kan inte förbigås
såvida man inte har den inställningen,
att händelserna själva skall få bestämma
logiken och att man först i det psykologiska
ögonblicket skall dra den
praktiska slutsatsen — då men inte förr
skall man på allvar ta itu med frågorna.
Jag vet inte om det är en dylik inställning
som döljer sig bakom utskottsma -

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

joritetcns skrivning, att utskottet inte
finner skäl för något riksdagens initiativ
i frågorna om statschefens ställning.
Det var i varje fall inte utskottets inställning
år 1958.

Utskottets avstyrkande av kravet på
en skrivelse till regeringen skedde då
under hänvisning till att en förutsättningslös
utredning av frågan enligt utskottets
bedömning föll inom författningsutrcdningens
redan givna ram. På
denna punkt hade ledamöterna Spångberg,
Dahl och Svensson i Ljungskile en
annan uppfattning. Om behovet av en utredning
syntes emellertid vid detta tillfälle
alla ledamöter av utskottet vara
överens.

Nu har utskottsmajoriteten med lottens
hjälp ändrat mening. Reservanterna
står emellertid fast vid behovet av
en sådan prövning, som utskottet förutsatte
år 1958. Detta skall givetvis ses
i belysning av att författningsutredningens
helt genomkritiserade betänkanden
— jag citerar reservanterna — »ger en
helt otillräcklig belysning av den därmed
förenade problematiken».

Man uttalar öppet och klart att man
kräver en sådan utredning av statschefens
ställning, som åsyftades i motionerna
till 1958 års riksdag. Reservanterna
understryker därmed kravet
i dessa motioner på en prövning av
statschefens ställning, oavsett om denna
bygger på ärftlighet eller på demokratiska
val, och ansluter sig därmed helt
till syftet med den vid årets riksdag
väckta motionen i ämnet.

Såsom jag redan framhållit låter det
sig svårligen göra att förutsättningslöst
utreda statschefens ställning utan att
komma in på statsskicket. Det blir i
denna fråga sedermera riksdagens sak
att ta ställning till utredningsresultatet.

Med det anförda hemställer jag, herr
talman, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1 och II: 2 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
rörande statschefens ställning i en
modern parlamentarisk demokrati. Jag

Statschefens ställning

yrkar med andra ord, herr talman, bifall
till reservationen av herr Georg
Pettersson m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den motion vilken har
väckts av 34 socialdemokrater i bägge
kamrarna bar givit ett eko, som egentligen
gör det onödigt att förklara vad
som är den verkliga avsikten med den.
Det har stått helt klart för såväl svensk
som utländsk press och har klargjorts
i intervjuer i radio och TV i vårt land
och i många andra länder i Europa,
att det väckts en motion, som i realiteten
syftar till en utredning av statschefens
ställning med medtagande även
av det alternativet, att statschefen väljes
på ett demokratiskt sätt i ett republikanskt
statsskick.

Mot denna bakgrund är utskottets
diskretion rörande. »Republik» dr ett
fult ord, som man över huvud taget inte
vill nämna. Men man kan också peka
på att utskottet inte gärna vill begagna
ordet »monarki». Jag tror inte heller
att utskottets ledamöter egentligen gör
många dagsverken för monarkifrågan.

Men bortsett från denna diskretion
med undvikande av ord, vars innebörd
man inte vill gå in på, är jag mycket
tillfredsställd med skrivningen i det
utlåtande som med lottens hjälp blivit
reservation.

Hela utskottet vill inte, såsom herr
Adamsson framhöll, stå för den mening
vilken riksdagen år 1958 tydligen var
beredd att godkänna, nämligen att en
utredning skall företagas även av statschefens
ställning. Riksdagsmotionerna
i detta ämne år 1958 liksom år 1962
avvisades med hänvisning till att denna
fråga redan är under utredning, och
ingen ledamot av denna kammare syntes
vara upprörd över att så skedde.
Men i dag vill man inte vara med om
detta.

Jag skall uppehålla mig vid ett par
iakttagelser som jag har gjort under
den tid som gått, innan motionen har

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

nått fram till kammaren. Det är allmänhetens
och pressens nästan totala uppslutning
kring tanken på att även de
befogenheter som tillkommer landets
högsta ämbete skall klarläggas i den
utredning som skall lägga fram förslag
till en ny författning. Det är vidare att
det praktiskt taget inte har yttrats något
till principiellt försvar för monarkien.
Det måste ha skett en betydande
åsiktsförskjutning här i landet, som jag
finner det lättvindigt att se bort ifrån.
Det är att sticka huvudet i busken att
säga: »Alla tycker så här, och vi behöver
inte få frågan närmare belyst.»

Bakom motionen står ju en grupp
genomsnittsriksdagsmän från det socialdemokratiska
partiet. Det är ingen cxtremistgrupp,
det är ingen ungdomskedja
som är ute och leker på planen,
och det är inte heller några intellektuella
testuggare; det är faktiskt vanliga
riksdagsmän ut det socialdemokratiska
partiet. Kanhända är det just därför
som man i viss mån har tillmätt denna
motion litet större tyngd än man har
gjort ibland tidigare.

Sydöstra Sveriges Dagblad säger att
det är fråga om en rad känsliga människor
som inte kan sova lugnt på nätterna
och radikaler som är för gamla
för att bli sexualradikalister. Kanske
denna karakteristik också stämmer; i
varje fall är det ingen liten grupp som
opererar och som konungariket Sverige
behöver vänta sig några attentat ifrån.

Låt mig konstatera att någon rojalistisk
opinion inte finns i vårt land men
väl en 99-procentig uppslutning kring
kung Gustaf Adolf. Man hyser beundran
för hans yrkesutövning, han är älskad
som person. Situationen kan uttryckas
med Dala-Demokratens ord: Majoriteten
är inte monarkistisk men nöjd med
den nuvarande kungen. Även Dala-Demokraten,
som yttrar detta och som har
fått ord om sig att ha respekt för det
nuvarande styrelseskicket, säger emellertid
att en utredning om statschefens
ställning i och för sig är befogad.
Sydöstra Sveriges Dagblad, som kan -

ske är den enda tidning som vid sidan
om invektiv mot motionärerna fört ett
principiellt resonemang om monarkien,
skriver i alla fall att »ingenting hindrar
att frågan om monarki och republik
utreds av en särskild kommitté».

Gefle Dagblad menar, att det när
statschefens befogenheter fastställts,
vilket tidningen anser bör ske, »är
egalt om det sitter en kung eller en
president på Stockholms slott». Detta
säger alltså den press, som man närmast
skulle räkna som konservativ.

Helsingborgs Dagblad anser att komplexet
visst kan utredas, även om tidningen
i nästa mening betecknar republikfrågan
som hämtad från det socialdemokratiska
vaxkabinettet, var nu detta
kabinett ligger; jag har inte sett det.
I vaxkabinett brukar man förvara sådant
som funnits tidigare och inte
framtidsplanerna.

T. o. m. Svenska Dagbladet har anfört
»att författningsutredningens sönderskjutna
konstruktion inte kan läggas
till grund för beslut»; det anser tidningen
ligga i öppen dager. Den är alltså
inte heller främmande för att här
fortfarande finns en del att utreda.

De mest positiva uttrycken för monarkitrohet
kommer naturligtvis från högern.
Den är det enda parti som klart
har sagt ifrån: »Vi försvarar monarkien»
— och så herr Ohlin, förstås,
men inte hans parti i övrigt.

Högerns partiledare har i en dansk
intervju yttrat, att »högern ensam står
orygglig på monarkiståndpunkten».
Svenska Dagbladet har sagt följande
något metafysiska s. k. tänkvärda ord:
Sverige och det svenska kungahuset
förkroppsligar gemenskapen inom folket
och mellan dess släktled. — Här behövs
kanske en paus för att tänka efter
vad det betyder.

Sydsvenska Dagbladet har ansett, att
monarkien har gett utvecklingen en
djupdimension; det är också så där
djupt tänkt. Annars har mycket få sådana
blommor presterats.

Går vi till den liberala och socialde -

Onsdagen den 23 februari 1900 fm.

Nr 8

inokratiska pressen, finner vi, att den
liar tagit upp en allvarlig författningsdiskussion
och i stort sett menat, att
en utredning i enlighet med motionens
krav borde ske. Låt mig ta några stickprov.

Dagens Nyheter, den ledande liberala
tidningen, har sagt: I själva verket fick
de problem som berörts i motionen en
alltför knapphändig belysning i författningsutredningen,
som inte arbetade
med alternativa lösningar. Det vore av
betydande intresse om den föreslagna
utredningen finge ta upp en förutsättningslös
och inträngande diskussion om
vilka önskemål och krav som skall ställas
på statschefsuppdraget och vilken
lösning som med hänsyn härtill kan te
sig som den mest lämpliga. Expressen,
som är den största liberala tidningen,
anser att monarkien blivit i hög grad
otidsenlig och menar, att utredningskravet
bör bifallas.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
har i mycket intressanta artiklar
i författningsfrågan bl. a. sagt: Det
känns som en befrielse att frågan om
republik äntligen förts upp på riksdagens
dagordning. Göteborgs-Tidningen
skriver: Kungahuset är en kvarleva från
ett samhälle med annan struktur än
dagens. Ytterst få skäl talar för att en
sådan paradox som en konstitutionell
monarki konserveras för tid och evighet.
Upsala Nya Tidning säger: Vare
sig i fråga om parlamentarismens inskrivande
i grundlagen eller i fråga om
monarki—republik behöver ett utredningsförfarande
föranleda några invändningar.

Socialdemokratiens press har debatterat
författningsfrågorna ganska grundligt.
Bl. a. Stockholms-Tidningen, Aftonbladet
och Folket har klart och
starkt argumenterat för krav på republik
men främst för en utredning, som
klarlägger, hur statschefen skall fungera.
Ny Tid anför: Alltför länge har kravet
på republik trängts undan. Folkbladet,
som utges i Västerås: Det är nöd -

Statschefens ställning

vändigt att dessa centrala frågor blir
föremål för en grundlig utredning.
Västgöta-Demokraten: Hela författningsfrågan
ligger i stöpsleven. Den kan inte
lösas utan att man tar ställning till
statschefens status. Västerbottens Folkblad
anser att man behöver ett statligt
utredningsmaterial. Folket, östra Småland,
Östergötlands Folkblad menar att
en utredning bör göras, och de betecknar
bl. a. högerns uppslutning kring
monarkien som ett uttryck för att de
konservativa krafterna inte hinner med
i den moderna tidens utveckling. Dagbladet
tillstyrker utredning, då författningsutredningen
endast mumlade om
statschefens roll.

Arbetarbladet, som ägnat frågorna
mycket klarläggande artiklar säger: Vi
ser gärna att en övergång till republik
sker men också att det blir under
förhållanden, som inte söndrar nationen
och får till följd en minskning i
framstegstakten.

Detta var alltså några exempel på den
starka pressopinion som klart sett att
man inte kan skriva en framtida författning
utan att utreda statschefens ställning,
vilket tidigare inte skett invändningsfritt.

Parlamentarismens inskrivande i
grundlagen har varit utgångspunkten
för kravet. Man har alltså accepterat
parlamentarismen, när man kommit
fram till att statschefens ställning bör
utredas. Det är egentligen bara utskottet,
som anser att statschefens ställning
inte behöver utredas. När hela författningsfrågan
i övrigt penetreras anser
utskottet tydligen att statschefens funktion
kan lämnas åt sidan som ett slags
skyddad verksamhet. Utskottet gör en
egendomlig nedklassning av statschefens
roll och reducerar den till tekniska
problem. Kungens roll vid tillsättande
av regeringschef, utnämnande av
statsråd, upplösning av riksdagen, förordnande
om nyval — allt detta anser
man vara tekniska problem. De herrar,
några stycken från varje parti, som

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

träffats och resonerat för att få hyfs
på valsättet, anses tydligen kunna klara
detta — jag skulle tro när de tar på
galoscherna vid paraplystället ute i
farstun. Utskottet påstår för övrigt —
och det är något som jag förvånas över
— att statschefens ställning i fjol var
föremål för utredning och överläggningar.
Man menar tydligen att det var
en utredning och att överläggningar i
denna lilla grupp är helt tillräckliga —
i den mån man över huvud taget behöver
resonera om frågan. Frågan bör enligt
utskottets uppfattning behandlas internt
i gruppen. Detta tarvar en förklaring.
Bland dem som står på dagens
talarlista finns ju några som har tillhört
den där lilla utsökta gruppen.

Det kan vara onödigt att utveckla frågan
mer. Herr Adamsson har redogjort
för dess tidigare behandling och
för den reaktion som har kommit på
författningsutredningens förslag. Det behövs
kanske inte att man — förutom
det som redan är återgivet i utskottsutlåtandet
— ordar mer om det.

I debatten 1958 accepterade man alltså
att frågan skulle utredas, accepterade
därför att som man sade, den redan
var under utredning. I den debatten
höll den ärade vice talmannen von
Friesen ett kåseri i frågan, och det var
verkligen värdigt det Grönköping som
lever med — jag höll på att säga Jönköping.
När frågan om att utreda statsformen
kom på tal och även republiken
då nämndes, utbrast han som om det
hade gällt en etikettsfråga emfatiskt:
»Mina damer och herrar, så förfar man
bara inte! Det måste bli krig först eller
stor spänning mellan monark och folk,
innan man tar upp en sådan fråga.»

Herr Svensson i Ljungskile, som vid
den tidpunkten representerade folkpartiet
och i republikfrågan intog en mycket
positiv ställning, gjorde ett mycket
intressant inlägg i diskussionen. Han
hade en helt annan uppfattning. Han
menade tvärtom att denna fråga liksom
andra i vårt land skall lösas i laga

ordning som han sade. Jag är helt av
herr Svenssons i Ljungskile mening,
att det bör ske utan hets mot enskilda
personer, utan kryperi, utan förnedrande
förföljelse eller demonstrationer.
Jag har blivit allt mer övertygad om att
en sådan utveckling också är på väg.
Vi är på väg emot en tid, då man är beredd
att acceptera en förändring av
statsskicket även då det gäller statschefen.
Jag är därför helt övertygad
om att man i tid bör göra en utredning
om under vilka betingelser förändringar
kan ske och vad som kommer att
hända, om man förändrar statsskicket
— om man eventuellt skall ha en republik
eller en monarki. Det kan framgå
om man utreder frågan som en del av
författningsfrågan i övrigt.

Jag är för resten inte ensam om den
uppfattningen. Det har visat sig att ungdomarna
både i centern och folkpartiet
uttalar sig bestämt för republik. De vill
inte ens avvakta utredningen, utan de
är redan nu inställda på att ett framtida
statsskick bör bli republikanskt.
Denna inställning har också en mycket
stor grupp intellektuella i alla partier
och en stor grupp industrifolk. Det är
den reaktion jag har mötts av under den
här tiden.

För att återgå till den tidigare debatten
1958 så gjorde då herr Håstad i
kammaren — som alltid ytterst intressant
att höra — ett intressant inlägg
i debatten. Han gjorde en tillbakablick
på Sverige och dess kungar, och han
sade, att det är ingen risk i Sverige
att kungamakten urartar, för vi har ett
korrektiv — det heter avsättning. Det
blir drastiskt och cyniskt på något sätt,
när de borgerliga partierna skall tänka
i den här frågan. Man har inte mognat
så mycket, att man kan räkna med lagligt
reglerade förändringar utan personmotsättningar
och utan drastiska åtgärder.
Det behövs tydligen ytterligare debatt
för att tankarna skall mogna även
på borgerligt håll.

Vi har haft förmånen av ett annat

Onsdagen den 23 februari 1900 fm.

Nr 8

korrektiv mot eu för stark kungamakt
nämligen genom att vi liar haft en
monark som med stora insikter i parlamentarism
har följt med utvecklingen
och för länge sedan har passerat de
tankegångar som legat till grund för
den nuvarande författningen. Men skall
detta vara ett skäl för oss att inte ändra
författningen, detta att monarken själv
är modernare än författningen? Det bör
i varje fall inte hindra oss att utreda
frågan. Det kan vara ett skäl mot utredning
för de människor som resonerar
så, att eftersom utvecklingen har
varit lugn och monarken är klokare än
författningen — monarken är klokare
än de flesta — är det ingen risk. Tror
man att den utvecklingen kommer att
fortsätta under de närmaste hundra
åren, så har man rätt att anse att frågan
inte behöver utredas. Men kan man
inte med lugn se fram mot den kommande
hundraårsperioden och tror att dessa
betingelser borgar för lika lugna förhållanden
under hela denna tid, så kan
man inte krypa undan kravet på en utredning.

Utskottsmajoriteten räknar tydligen
kallt och cyniskt — liksom herr von
Friesen — med det korrektivet att oro
och spänning skall uppstå mellan folk
och monark, eller att ofred ute i världen
skall bli en förutsättning för de förändringar
som redan nu har starka sympatier
bland vårt folk.

Socialdemokratien har en helt annan
inställning till alla problem, även till
detta problem. Vi vill inte ha våld,
förföljelse, upplopp eller demonstrationer
för att kunna ändra på förhållandena.
Vi vill se en förändring under
laga former, som herr Svensson i
Ljungskile sade. Därför vill vi ha en
utredning i författningsfrågan och skriva
eu författning utan de förbehåll som
talesmännen för de borgerliga partierna
tydligen vill ha. Vi vill ha en modern
parlamentarisk demokrati, och vi vill
därför ha en utredning som inte bara
tar sikte på att bevara nuvarande för -

Statschefens ställning

hållanden utan som även ger en klar
belysning av det alternativ som finns
dolt i motionens yrkande, nämligen alternativet
med en statschef vald på demokratiskt
sätt och ett republikanskt
.statsskick.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har varit vänlig att erinra om den
debatt som ägde rum den 16 april 1958
under A-riksdagen. Hon har alldeles
rätt i att hon och jag hade ett mycket
animerat meningsutbyte i denna fråga;
jag minns att fru Eriksson karakteriserade
mig som en salongsbolsjevik som
dock var starkt fångad i borgerliga fördomar.
Jag medger gärna, fru Eriksson,
att jag nog inte var riktigt snäll mot
fru Eriksson heller, men jag skall inte
upprepa vad jag sade vid det tillfället.
Denna debatt blir ju en fortsättning,
parlamentariskt sett, på 1958 års debatt;
så värst mycket har inte inträffat
sedan dess.

Jag måste säga att den av fru Eriksson
och en hel del andra socialdemokrater
framburna motionen på mig gör
en smula egendomligt intryck. Jag har
ingen invändning i och för sig mot att
man utreder statschefens ställning. Det
hör till de problem som skall och bör
utredas. Men att sätta i gång en utredning
om statsformen, d. v. s. monarki
eller republik, tycker jag är ganska besynnerligt.
När det gäller statsformen
har nämligen de allra flesta människor
en åsikt. En hel del tycker att vi skall
ha en kung, en hel del andra tycker
att vi skall ha en president. Det är en
fråga som folk långt ned i folkdjupet
intresserar sig för och till vilken de
är beredda att ta ställning. De frågar
då inte efter aldrig så fina kungliga
utredningar.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

En lagstiftare, en politiker måste alltid
ha en viss fantasi för att tänka sig
en kommande utveckling. Om vi skulle
bifalla fru Erikssons motion och det yrkande
som hon har framställt, vilket
varken vi eller reservanterna har gjort
— fru Eriksson har med en för henne
mindre vanlig blygsamhet ändå godtagit
reservationen, till vilket jag skall
återkomma senare — hur skulle då en
sådan utredning se ut? Ja, den skulle
naturligtvis tillsättas av Kungl. Maj :t.
Den får väl ett regeringsråd till ordförande
och så blir det kanske tio ledamöter,
fem från socialdemokraterna och
fem från den icke-socialistiska oppositionen.

Hur dessa personer skall kunna komma
till något resultat om vilken statsform
man skall införa blir för mig i
själva verket en gåta. Det svenska utredningsväsendet
är i regel berömt för
sin grundlighet. En utredning som denna
måste självfallet företa studieresor
till en mängd främmande länder i världen,
ty dessa över hundratalet länder
har ju alltid någon statsform, republik
eller monarki. Somliga har diktatur,
andra har vad vi i västerländsk mening
kallar demokrati. Det blir ett väldigt
resande för den tilltänkta kommittén,
om denna så grundligt som vi är vana
vid skall kunna sätta sig in i dessa
spörsmål. Man måste naturligtvis göra
en tur bortåt Asien och titta på hur
man har det i Laos och Kambodja, man
måste resa till Japan för att studera den
mycket intressanta form av monarki
som man där har.

Jag hade för ett par år sedan besök
av en japansk statsrättslärd, som till
mig som tack för visningen av riksdagshuset
överlämnade en bok om monarkien
i Japan. Då min japanska emellertid
inte är vad den borde vara, har jag
inte kunnat studera densamma. Jag
skall emellertid gärna överlämna den
till fru Erikssons tilltänkta utredning.
Det finns ju alltid experter som kan
översätta den och som kan konsten att

läsa nedifrån och uppåt som man gör
i Japan.

Nåväl, utredningen fortsätter sitt arbete.
Den blir mer och mer tyngd av
sina angenäma mödor, och så kanske
den plötsligt någon gång kommer fram
till ett resultat. Då går ordföranden upp
till statsministern och säger: »Nu är vi
färdiga med utredningen om statsformen
i Sverige.» Men då säger statsministern:
»Tyst, tyst för allt i världen.
Vi har ju ett val ganska snart, och det
är inte värt att vi redovisar några synpunkter
före valet.» Det bekanta kommunala
sambandet, som vi så väl känner
till i författningsfrågan, gör att vi
måste ha politiska val vartannat år, och
då måste naturligtivs den lojale utredningsordföranden
dra sig tillbaka.

Tidens hjul går vidare, utredningen
mal vidare och vidare och det är väl
förmodligen det som är avsikten. Något
resultat lär vi inte komma till i vår
livstid.

Fru Eriksson sade att hon var övertygad
om att stämningarna för en republik
hade ökat sedan vår föregående
debatt. Jag är inte säker på att fru
Eriksson har rätt i det avseendet. Genom
riksdagens upplysningstjänst har
jag infordrat en SIFO-undersökning,
som företogs 1962 för Vecko-Journalens
räkning och som omfattade ett material
på 1 400 personer. Svarsfrekvensen var
87 procent. Svarsfördelningen 1962,
d. v. s. efter det vi sist debatterade denna
fråga, var att av samtliga svarande
ville 69 procent ha en kung, 15 procent
ville ha en president och 16 procent var
tveksamma.

Det intressanta är emellertid hur de
av de tillfrågade, som förklarat sig vara
socialdemokrater, uttalat sig i denna enkät.
Inte mindre än 63 procent av de
socialdemokratiska trosbekännarna förklarade
sig vara monarkister. Något lägre
procenttal fick man då man ställde
frågan: »Hur tror ni det blir bäst att
lösa frågan om statschef efter vår nuvarande
kung? Bör vi fortfarande ha kung

Onsdagen den 23 februari 19(56 fm.

Nr 8

eller bör vi övergå till republik med
president?» Det var i alla fall 51 procent
socialdemokrater som var för ett
bibehållande av det monarkiska systemet.

Är det någon, mina damer och herrar,
av de närvarande som tror, att vi,
som kanske har världens bäst fungerande
konstitutionella monarki, skulle kunna
få ändringarna att gå i den riktning
som fru Eriksson har förutsatt i sitt anförande.
.lag tror det inte!

Vari ligger då denna majoritet av
socialdemokrater? Ja, fru Eriksson, det
är väl så med oss män, de allra flesta
av oss har någon kvinna bakom oss. Jag
undrar om det inte i stor utsträckning
är kvinnorna som bestämmer, och då
fru Eriksson nu har uttalat sitt gillande
av den socialdemokratiska reservationen,
skulle jag till mina socialdemokratiska
vänner vilja rikta en mycket vänlig
förmaning: Tänk på när ni kommer
hem till fruar, fästmör och döttrar att
det är inte alldeles säkert att de har den
republikanska glöd som fru Eriksson
fortfarande visat sig ha och som hon så
charmfullt gett uttryck för här i kammaren
!

Vilka är då dessa kvinnor? Det är,
fru Eriksson, inte »bara en husmor».
Det är tusentals husmödrar här i landet
som hyser den uppfattningen. Och här
skulle jag allvarligt vilja säga, att även
om jag har principiellt samma grundinställning
som fru Eriksson så är för
mig det centrala i en demokrati att folkets
vilja kommer till uttryck, att vi får
ett styre genom folket, för folket och av
folket. Vi kan inte nöja oss med att
lösa denna fråga utan att ha klart för
oss att det finns en majoritet för införande
av den statsform som fru Eriksson
och jag i princip gillar, ehuru fru
Eriksson tillhör de mera stridande och
jag de mera fredliga republikanerna. Vi
måste få till stånd inte bara vad jag
skulle vilja kalla en »de Gaulle-majoritet»,
d. v. s. en 55-procentig ställning
för en annan styrelseform, en ändring
2*—Andra kammarens protokoll 1966.

Statschefens ställning

under fredliga förhållanden i detta tusenåriga
kungarike. Vi måste nog få en
större opinionssvängning.

Jag vet inte, men jag tror att fru
Eriksson och hennes 32 drabanter inte
är mäktiga att! åstadkomma detta, och
jag måste ärligt bekänna att jag tror
inte att jag kan medverka till det heller.
Det är nog helt andra krafter som får
sättas i rörelse under sådana förhållanden.

Därmed skall jag be att få lämna fru
Eriksson och gå över till utskottsreservanterna
som på ett så talangfullt och
skickligt sätt har försvarats av min vän
herr Adamsson. Vad är skillnaden mellan
utskottsmajoritetens uppfattning och
reservanternas? Jo, reservanterna vill
ha en stor ny utredning om dessa frågor.
Utskottsmajoriteten säger att här
pågår ett utredningsarbete i frågan. Vi
har den expertgrupp som hittills hedrats
med benämningen »den Palmeska
expertgruppen» och som gjort ett mycket
bra arbete även i denna fråga. Jag
fick i går ta del av några handlingar
som tydligen författats av en av våra enligt
min uppfattning mest framstående
unga jurister, en man som för ungefär
tio år sedan var notarie med sekreterargöromål
i konstitutionsutskottet. Det är
en utredning på 24 sidor. I detta dokument
behandlas just de spörsmål som
tänkts skola tagas upp av den stora utredningen.
Man har vissa synpunkter
på frågan om förfarandet vid regeringsbildning,
man tar upp statschefens ställning
och befogenheter och där föreligger
vissa förslag till alternativa lösningar.
Även några undersökningar om upplösningsförfarandet
tycks föreligga, närmast
som en kritik av författningsutredningen.
Arbetet påbörjades tydligen i
juni förra året.

Jag ger herr Adamsson fullständigt
rätt i att en av de punkter där författningsutredningen
inte presterade ett
lyckat förslag var just den som rörde
statschefens ställning vid riksdagsupplösning,
då han alltså inte kunde anses

AV 8

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

skyldig att följa statsministerns råd i
en given situation. Att detta var ett klart
misstag upptäcktes från vårt håll långt
innan herr Tingsten började skriva om
denna fråga. Jag vill nämna att personligen
har jag hela tiden, varit en stark
anhängare av författningsutredningens
förslag, som jag tycker var i stort sett
väl genomtänkt och väl genomarbetat,
med undantag kanske för just denna
enda punkt. Den frågan skall självfallet
utredas, men då utskottsmajoriteten anser
att den redan är föremål för en utredning
tycker vi att det kunde vara
nog.

Vi anser nämligen att det är nödvändigt
att vi löser det stora författningsproblemet
— införandet av ett enkammarsystem
med en kammare vald på en
gång av hela folket, en klar och enkel
lösning som vi har föreslagit. Det är enligt
vår mening det allt överskuggande
författningspolitiska problemet i dag,
och vi menar att inga sådana här specialutredningar,
kungl. utredningar, får
försena införandet av en ny och tidsenlig
författning. I denna fråga intar
hela oppositionen en långt radikalare
inställning än den tyvärr starkt konservativa
ledningen inom det socialdemokratiska
partiet. Jag är inte alldeles
säker på att denna konservatism
från ledningens sida motsvaras av en
allmän uppfattning hos partiets väljare
ute i landet. Det är alltså detta skäl som
utskottsmajoriteten har haft när den
har hänvisat till dessa låt vara ganska
informella utredningar som har pågått
sedan någon tid.

Herr talman! Det är inte alldeles nödvändigt
att man skall låta kungen, som
det heter, eller Kungl. Maj:t — ett ord
som passar mycket bra i denna debatt
— göra alla utredningar. Som Ni vet,
herr talman, har inom talmanskonferensen
under de senaste åren företagits utredningar
av olika frågor. Vi har eu
organisationskommitté, vi har haft en
bandupptagningskommitté och jag misstänker
att vi ganska snart får ta ställning
till en ny kommitté med anledning

av bifallet till herr Lundbergs i Uppsala
motion om förändringar rörande
statsrevisionen. Jag tycker det är en
alldeles riktig utveckling att den andra
statsmakten själv har företagit utredningar.
Men varför skulle inte även partierna
kunna bidraga till utredningar?
Numera tillhör vi litet var kungliga
partier — om uttrycket tillätes mig. Vi
har fått statsmedel till vårt förfogande
— inte genom min medverkan, herr talman,
men genom ett majoritetsbeslut i
riksdagen. Den höga dignitet som partierna
har fått genom detta beslut gör
att man inte behöver finna det särskilt
märkvärdigt om partierna som sådana
engagerar sig i utredningar, under förutsättning
att dessa på det sättet kan
genomföras snabbare än eljest.

Herr talman! Detta var mina reflektioner
med anledning av detta utskottsutlåtande
och med anledning av den
motion som ligger till grund för detta,
det viktigaste av de fyra utlåtandena.
Jag skall beträffande detta utlåtande endast
yrka bifall till utskottets hemställan.

Beträffande utlåtandet om motionen
av herr Vigelsbo angående folkomröstning
före införande av republik föll del
sig logiskt för utskottsmajoriteten att
inte tillstyrka förslaget. Vi hade ju avstyrkt
den Erikssonska motionen.

Vad beträffar den tredje frågan, om
kvinnlig tronföljd, observerar säkert
kammarens ledamöter, att den minoritet
på åtta ledamöter som fanns förut
har krympt något. Kvar står tre högerledamöter
och herr Hamrin i Jönköping.
Jag skall inte upprepa argumenten
i en debatt som ganska nyligen fördes
här i kammaren om kvinnlig tronföljd.
Några nya argument lär inte ha
tillkommit sedan riksdagen avslog motionerna
1964. Jag yrkar även på denna
punkt, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Beträffande herr Ståhls motion om
nedbantning av hovet yrkar jag också
bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 23 februari 19(5(5 fm.

Nr 8

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

llerr talman! Det är riktigt, som fri!
Eriksson i Stockholm sade, att herr von
Friesen är republikan av gamla skolan.
De som har den uppfattningen menar
att revolution utreder man inte, den
gör man; man handlar först när det
brinner i knutarna. Det skall inte förnekas
att den inställningen till frågornas
lösning har vissa taktiska fördelar.
Då vet folk vad det hela rör sig om, vad
saken gäller. Det behövs ingen argumentation.
Herr von Friesen sade i sitt
kåseri — jag tillåter mig att beteckna
hans anförande så — att folk är beredda
att ta ställning i denna fråga utan
utredningar.

Herr Vigelsbo har ju haft den meningen
att vi skulle kunna ha en folkomröstning
i frågan utan föregående
utredning. Jag får kanhända anledning
att återkomma till det. Jag vill bara,
efter vad herr von Friesen sade om motionen
och utskottets ställningstagande,
säga till herr Vigelsbo att den som gräver
en grop åt andra osv. Det var väl
besvärande för herr Vigelsbos meningsfränder
att de efter sitt ställningstagande
i huvudfrågan måste släppa kravet
i den motion som de tänkt göra ett
stort nummer av i detta sammanhang.
Jag måste säga till fru Eriksson att jag
tycker att herr Vigelsbo gör henne äran
stridig om vem som är modigast i denna
församling när det gäller ett förverkligande
av republikkravet.

Vidare sökte herr von Friesen tala
om hur besvärligt det skulle vara att
utreda detta. Under den stund jag satt
och lyssnade på honom tyckte jag mig
finna att han skulle vara en mycket god
expert när det gäller dessa resor. De
skulle kunna förenklas ganska mycket,
om han fick tillfälle att medverka i egenskap
av expert. Däremot tror jag inte
så mycket på honom som utredare i sakfrågan.

Jag skall nu inte gå in på hur det förhåller
sig i de svenska hemmen. Det
finns ett ordstäv som säger: »På sig själv

Statschefens ställning

känner man andra», och jag skall inte
ta upp familjeinteriörer. Jag tror inte
alls att det är så, när folk bestämmer
sig i politiska ting, att vare sig han eller
hon avgör familjens inställning. Vi har
nog kommit längre i dessa avseenden.

Herr talman! Min tid för replik är
kort, men jag skulle vilja framhålla att
jag fått underlag för uppfattningen, att
von Friesens inställning delas av herr
Ohlin, efter att ha tagit del av hans
bok »Liberal utmaning» som kom ut
för några år sedan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson svarade
ju herr von Friesen, så egentligen behöver
inte jag göra det.

Herr von Friesen lade ett nytt tungt
vägande argument till de andra för att
förhindra en utredning — de hundra
resornas argument. Detta var väl ett
påfund just i talarstolen, ty det hör verkligen
till det lätta godset. När han sedan
för att ge tyngd åt sin uppfattning
refererar till Vecko-Journalen och till
fästmör och hustrur vilka han tydligen
betraktar som: »Ja, ni vet hur de är»,
tycker jag verkligen att han står på en
svag grund. När han förklarar sig vara
republikan principiellt, när han anser
att statschefens ställning inte är tillräckligt
utredd, men likväl finner sig
vara tvungen gömma sig bakom VeckoJournalen
och säga att han avstyrker
därför att Vecko-Journalen har sagt, att
det inte skulle vara matnyttigt att röra
vid saken, kallar jag inte detta för en
principdebatt eller ens för en åsiktsdebatt.

Är detta folkpartiets vanliga sätt? Vi
känner igen det, men trodde ändå, att
det skulle finnas principer beträffande
vilka man skulle kunna låta bli att vara
så oerhört taktisk. Är detta folkpartiets
sätt att se på alla författningsfrågorna?
Att visserligen säga att man själv har
den och den uppfattningen, men att

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

man har läst Vecko-Journalen och därför
vet att man inte skall föra fram uppfattningen
i fråga. Sedan fortsätta att
se vad Vecko-Journalen säger för att
möjligen finna ett lägligt tillfälle, om
det nu inte blir krig eller annan oro.
Man kan inte få förtroende för ett sådant
parti, och jag hoppas verkligen,
att ett parti med en sådan inställning
aldrig kommer att leda Sveriges öden.

Då är högern litet rejälare, även om
man kan tycka att dess uppfattning
är något stupid. Meningen där tycks
emellertid vara fast, även om partiet
har en del ungdomar, som opponerar
sig.

För republikanen herr von Friesen är
jag emellertid verkligen ängslig. Som kåsör
och Vecko-Journalen-skribent tycks
han vara utomordentlig, med den tidningen
lever ju på hovet, så den kan ju
självklart inte avskaffa detsamma.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Då fru Eriksson i Stockholm
tycker synd om mig skulle jag vilja
rikta denna bibliska förmaning till
henne: »I Jerusalems döttrar, gråten
icke över andra, gråten över Eder
själva!» Jag tror ni får anledning att
gråta många gånger när denna fråga i
fortsättningen kommer på tal.

Några ord om vår avlidne vän professor
Håstad som apostroferades av fru
Eriksson i debatten.

Jag har också erinrat mig hans anförande
och finner det, i likhet med
fru Eriksson, mycket intressant. Han
gjorde en historisk utredning i vilken
han talade om det folkliga prerogativet
att avsätta odugliga kungar — från Erik
XIV t. o. m. Gustav IV Adolf. Jag tycker
detta är en riktig tanke och finner inte
någonting cyniskt bakom att t. ex. en
Adlercreutz går upp till Stockholms
slott och tillfångatar Gustav IV Adolf
och skickar honom till Schweiz. Så kanske
vi också skulle göra. Där fick han
njuta en human behandling — jag är

för all human behandling — en skaiteschweizares
kanske delvis angenäma
men måhända också en smula nostalgiska
tillvaro.

Ligger det något så onaturligt eller
cyniskt i ett sådant resonemang, som
i själva verket också fördes av herr
Håstad?

Beträffande herr Adamssons tal om
utredning upprepar jag vad jag tidigare
sagt. Jag vill inte vara med om några
tidskrävande utredningar i detta fall.
Jag erinrar också kammaren om att frågan
om statschefens ställning skall utredas
många gånger och grundligt, medan
däremot en fråga av så stor principiell
betydelse och som så förändrade
grunderna för vår verksamhet som
statsstödet till partierna expedierades
utan någon form av utredning. Så olika
bedömer man utredningsbehoven i olika
situationer.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bestämt ta avstånd
från det sättet att resonera om
dem som innehar det högsta ämbetet
här i landet. Bara tanken att gå tillbaka
till vaxkabinettens tid och se hur
man gjorde med Erik XIV och Gustav
IV Adolf är så stötande att jag inte förstår
hur herr von Friesen kan få det
talet över sina läppar. Jag blev nästan
upprörd.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag fattade herr von
Friesen så att han menade att en bandupptagningskommitté
som tillsatts för
att belysa en teknisk fråga också skulle
kunna utreda frågan om statschefens
ställning. Men om vi har så diametralt
motsatta uppfattningar om vad vi här
diskuterar, så tror jag inte det är mycket
mening med att ha något längre
meningsutbyte med herr von Friesen i
denna fråga.

Jag tror också att hans unga lejon
som nu väntar på att komma fram inom

Onsdagen den 23 februari 19CG fm.

Nr 8

folkpartiet känner sig något besvärade
av den argumenteringskonsten.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Fri! Eriksson i Stockholm
tycks ha den uppfattningen att
jag reser upprorsfanan mot Konungen,
men det är helt fjärran från mitt
sätt att se på denna fråga. Vad jag talade
om var en tänkt situation i en
mycket oviss framtid. Det vet fru Erikssom
också mycket väl, fastän hon låtsas
tro något annat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall här inte uttala,
mig om den republikanska opinionen.
Men man kan möjligen få den känslan
att om första delen av förste vice talmannens
anförande spreds i större upplaga,
skulle den republikanska tanken
gå fram som en präriebrand över landet
— framför allt om man samtidigt
diskret tog bort de delar av anförandet
som antydde att herr von Friesen också
är republikan.

Skälet till att jag här begärt ordet
är att den förhandlingsgrupp, i vilken
jag har haft äran vara ordförande, har
blivit direkt utpekad i utskottsmajoritetens
skrivning och även i herr von Friesens
anförande. Det är den gruppen
som enligt herr von Friesens mening
skall klara de problem vi i dag diskuterar.

Det är naturligt att jag känner mig
hedrad, och det är möjligt att blicken
skymmes av rörelsens och gripenhetens
tårar över det förtroende som visats
mig, men jag skall ändå försöka att hålla
mig till saken. Då vill jag redan på
ett tidigt skede i debatten klara upp
de missförstånd som präglar utskottsmajoritetens
skrivning och även herr
von Friesens anförande.

Beträffande frågan om statschefens
ställning har den uppfattats så, vilket
bl. a. återspeglas i författningsutred -

Statschefens ställning

ningens förslag, att statschefens uppgifter
i princip är fyra: att fullgöra
vissa representativa och ceremoniella
uppgifter samt att medverka vid ministärbildning,
vid förordnande av urtima
val och vid regeringsärendenas
avgörande.

Den första frågan har författningsutredningen
lämnat därhän. I de tre andra
frågorna har utredningen föreslagit
följande. Statschefen skall utse statsminister
och dessutom kunna avskeda
regeringen eller enskilda statsråd. Statschefen
skall ha rätt att vägra att bifalla
statsministerns hemställan om urtima
val. Statschefen skall medverka
vid fattande av beslut i viktiga ärenden,
och han synes enligt utredningen
böra ha rätt att vägra att godkänna regeringens
hemställan i en viss fråga.
Detta är liksom utgångspunkten.

Detta författningsutredningens förslag
har som alla vet utsatts för en utomordentligt
skarp kritik, framför allt i
den allmänna debatten men också i en
del remissyttranden. Man har påpekat
att författningsutredningens ambition
säkerligen varit att lagfästa parlamentarismen
och i huvudsak kodifiera nu
rådande förhållanden. Men genom att
tillägga statschefen klart avgränsade befogenheter
i de avseenden jag nu nämnt
har man i realiteten kommit att stärka
statschefens ställning i jämförelse med
nu rådande förhållanden. Ty en sak
är att ha gamla bestämmelser som till
den grad överflyglats av den praktiska
konstitutionella utvecklingen att ingen
längre fäster något avseende vid dem.
Vår nuvarande författning har ju
många sådana bestämmelser, t. ex.:
»Konungen äger allena styra riket.» En
annan sak är att i en ny författning
tilldela statschefen klart politiska befogenheter.
En ny lag skall ju inte vara
meningslös. Ger man statschefen befogenheter,
får man också förutsätta att
han kan komma att använda dem och
att han har rätt att använda dem.

Att utredningen drabbades av den -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

na olycka tror jag kan förklaras av
bl. a. följande. Å ena sidan har utredningen
med skärpa drivit uppfattningen
att parlamentarismen skall
grundlagfästas. Å andra sidan inför man
statschefen som ett slags garant för
parlamentarismen, som en parlamentarismens
väktare. Då har den egendomliga
situationen uppstått, att den faktor
som står utanför det parlamentariska
systemet skall värna just det parlamentariska
systemet. Det är alltså en
grundläggande principiell motsättning
i författningsutredningens förslag som
enligt min mening klart och entydigt
fäller förslaget i den delen.

Utskottsmajoriteten antyder i sin
skrivning att frågan om parlamentarismens
införande i grundlagen främst
rymmer vissa tekniska problem. Jag
kan inte betrakta den på det sättet. Det
är framför allt en rent principiell fråga
man skall ta ställning till: Skall vi
bygga den nya författningen klart
och otvetydigt på folksuveränitetens
grund, så att de centrala befogenheterna
skall handhas av människor som
har folkets uppdrag, som valts av folket
i val? Från denna principfråga får
man sedan söka sig fram till lösningar
av de konkreta problemen, och de är
sannerligen inte bara av teknisk natur.

Jag blev ytterligt förvånad när jag
på denna punkt såg utskottsmajoritetens
aningslösa skrivning, att detta bara är
teknik. Det är inte det — det är princip.
Vi kan nämna upplösningsrätten
för att ta ett exempel. Skall regeringen
ha rätt att vid en konflikt med parlamentet
vädja till folket i val, som då
fungerar som skiljedomare? Var det rätt
att regeringen 1958 fick upplösa andra
kammaren, sedan man förlorat den första
pensionsomröstningen, och vädja till
folket i val? Det är ingen teknik, det är
princip. Jag skall inte fördjupa mig i
detta i och för sig intressanta problem.

I den principiella frågan finns det eu
väsentlig skillnad mellan utskottsma -

joriteten och reservationen. Majoriteten
är suddig och mumlar om teknik. Det
finns ingen klar bekännelse till folksuveränitetens
princip, medan reservationen
på den punkten är klar.

Men nu kan man säga att det kanske
inte spelar så stor roll om tankegången
är dunkel och skrivningen är suddig
— det väsentliga är hur man praktiskt
handlar. Och härvidlag vill ju också
majoriteten att frågorna på något sätt
skall utredas. Herr von Friesen företrädde
emellertid två meningar. Å ena
sidan sade lian: Detta behöver inte utredas
därför att i denna fråga räcker
det att man tycker. Det är en ny princip.
I alla frågor där folk tycker saker
och ting behöver man alltså inte göra
någon utredning — det skulle vara innebörden
av första delen av herr von
Friesens anförande. Men i andra delen
av sitt anförande sade herr von Friesen,
att frågan utreds ju redan av denna
grupp, så den behöver inte ytterligare
utredas.

Det är litet svårt att veta vilken av
dessa meningar man skall anse vara
herr von Friesens. Av tekniska skäl
utgår jag från att det är den senare som
är herr von Friesens egentliga mening.

Utskottsmajoriteten har ju enligt
skrivningen tänkt sig att utredningen
verkställs av den grupp för vilken jag
har haft glädjen att vara ordförande.
Men denna grupp — på den punkten
vill jag klart och entydigt lugna fru
Eriksson i Stockholm — är ingen utredning.
Det är delegationer från de
olika partierna som regelbundet har
träffats för att diskutera förutsättningarna
för att nå fram till en samlande
lösning i författningsfrågan. Kan vi bereda
marken för det, så har vi enligt
min mening fyllt en betydelsefull uppgift.

Som ett led i detta arbete har vi gjort
vissa undersökningar — skaffat fram
material, bl. a. om statschefens ställning,
belyst olika alternativ o. s. v. Men
vi liar aldrig arbetat som en utredning.

Onsdagen den 23 februari 19(i(i fm.

Nr 8

Själva har vi om värt arbete använt
termen »exploratory talks», alltså förberedande
samtal, samtal för att karakterisera
gruppens verksamhet, samtal i
positiv anda för att undersöka möjligheterna
att komma överens och sedan
rapportera till våra uppdragsgivare.

Och det intressanta är att det framför
allt varit oppositionen som bestämt och
hårt drivit meningen att det absolut inte
får vara fråga om någon utredning. Tydligen
har utskottsmajoriteten härvidlag
råkat ut för en kalamitet. Man kanske
har underlåtit att ta kontakt med de
borgerliga ledamöterna av gruppen och
därför inte fått reda på de verkliga förhållandena.
Sådant kan hända, och det
förlåter en del, även om jag tycker att
herr Wahlund, som är ledamot av konstitutionsutskottet,
skulle ha varit med
i utskottet och upplyst om det verkliga
förhållandet.

Det går ju inte att i en skrivning hänvisa
till att frågan skall utredas av en
utredning som inte finns och aldrig
funnits — det är väl det viktigaste jag
har att säga i dag. Jag förstår att det kan
bero på ett missförstånd. Men det går
inte längre att åberopa okunnighet, sedan
jag redovisat de verkliga förhållandena
— nu vet den som överväger att
rösta med den borgerliga utskottsmajoriteten
att en seger för dess hemställan
innebär att det inte kan bli någon utredning
enligt de föreslagna linjerna.

Från borgerligt håll anförs att motionen
och reservationen är uttryck för
en vilja till förhalning. Även herr von
Friesen var inne på detta. Jag har blivit
ytterligt förvånad över argumentet.
Alla vet ju att oppositionen med iver
har drivit tanken på beslut vid 1968
års riksdag om en kammare och direkta
val. Alla vet också att oppositionen har
ansett frågan om parlamentarismen
vara av betydligt lägre angelägenhetsgrad.
Det verkar som om man har
tyckt att detta är ett underordnat problem,
som man kan skjuta framför sig.

Jag delar inte den meningen — men

Statschefens ställning

man har tyckt så på oppositionshåll.
Man anser att frågan kan skjutas framåt
tills vi får en total lösning av författningsfrågan.
Men mot den bakgrunden
kan ju oppositionen inte vara rädd
för eller klaga över förhalning. Fn utredning
borde hälsas med glädje just
därför att man inte tycker att det är
så väldigt bråttom — om man nu inte
vill att frågan inte alls skall utredas
utan förhalas under obegränsad tid.
Man kanske med detta tal om förhalning
menar att någon utredning av författningsfrågorna
över huvud taget inte
skall komma till stånd. Detta kan emellertid
inte heller stämma, ty vi är inom
gruppen helt överens om att författningsutredningens
förslag inte duger
som underlag för en proposition. Det
råder en betydande enighet om att denna
fråga bör och måste anförtros en
parlamentarisk beredning.

Ibland gör sig en rakt motsatt synpunkt
gällande: Att införa parlamentarismen
i grundlagen skulle vara en
så enkel uppgift, att den borde kunna
genomföras på en förmiddag. Detta är
med säkerhet fel. Men den som hyser
denna uppfattning kan inte vara rädd
för en utredning — en utredning som
kan vara avklarad på en förmiddag kan
inte sända skräckens kalla kårar längs
ryggen.

Men kan man då finna förklaringen
till majoritetens skrivning i att felet
skulle vara att frågan om monarki eller
republik över huvud taget förts in i
sammanhanget? Utskottsmajoriteten antyder
att så är fallet. Man anser tydligen
att denna fråga skulle försena
författningsarbetet. Det skulle införas
nya, hittills inte närmare berörda spörsmål,
såsom den mer eller mindre eleganta
omskrivningen lyder.

Men tidsskälen kan, såsom jag nyss
berört, knappast vara avgörande. Man
har på borgerligt håll hela tiden hävdat
att frågan om parlamentarismen
inte brådskar. Dessutom skulle man, om
man tyckte att just upptagandet av

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

denna fråga försenade författningsarbetet,
ha möjligheten att gå fram med ett
etappresonemang.

En rimlig tanke vore då att man först
skall klargöra statschefens uppgifter
och ställning och därefter ta upp frågan
om vem som skall vara statschef.
Men inte heller en sådan tanke har
vunnit insteg hos den borgerliga majoriteten.

Men kan då förklaringen vara att man
anser att frågan om statsformen över
huvud taget icke skulle utredas? Ja,
det säger man inte eller vågar i varje
fall inte säga. Om utskottsmajoriteten
bestod av övertygade monarkister, borde
den inte ha tvekat. Man borde då
ha brunnit av iver att genomföra en
utredning i övertygelsen om att de
tunga sakliga argumenten för den egna
ståndpunkten skulle fälla utslaget.

Det är självfallet tänkbart att en monarkist
med brinnande övertygelse kunde
ha en rakt motsatt mening och anse,
att denna fråga av principiella skäl
över huvud taget inte borde utredas
eller diskuteras. Men detta skulle vara
en undersåtlig underdånighet, som vi
knappast haft någon motsvarighet till
sedan Oskar I:s tid, om man undantar
ett mindre mellanspel på borggården
1914. Jag tror knappast att en konstitutionell
monark i en parlamentarisk demokrati
skulle känna stor glädje över en
sådan supporter. Men det finns som
sagt inte heller någon som företrätt
den meningen, att frågan över huvud
taget av principiella skäl inte får vare
sig diskuteras eller utredas.

Utskottsmajoriteten skriver sålunda
inte att man inte bör utreda monarkien.
Den skriver inte heller att den inte
vill utreda frågan om statsformen. Den
skriver bara att den inte anser sig ha
tid att göra det just nu. Detta kan man
om man så vill möjligen säga vara en
hyfsning av frågeställningen.

Låt mig sammanfatta mina synpunkter.
Förhalningsargumentet är helt irrelevant
framför allt från de utgångs -

punkter, som de borgerliga partierna
med stor kraft har hävdat. Stödet för
monarkien har inte åberopats som skäl
mot en utredning. I den principiella
frågan, om en ny författning skall byggas
på folksuveränitetens idé, är utskottsmajoritetens
skrivning dunkel och
suddig, reservationen däremot klar.

Och framför allt — när det gäller utredningsförslaget
är utskottsmajoritetens
linje helt oanvändbar. Den skulle
innebära en återvändsgränd och ett steg
tillbaka. Man uttalar att denna fråga
utredes och skall utredas av den s. k.
Palmegruppen, men denna grupp kan
inte göra det, har inte gjort det och skall
inte göra det. Den har inte på något sätt
att göra med denna uppgift. Därmed
faller hela den grundläggande motiveringen
för utskottsmajoriteten.

Jag har därför kommit till den slutsatsen,
att den som vill slå vakt om
principen om folksuveräniteten och vill
att dessa problem skall utredas inte kan
rösta för utskottsmajoritetens hemställan,
utan han eller hon måste rösta för
reservationsyrkandet.

Detta är inget försök till skämtsamhet,
utan jag skulle i all blygsamhet
vilja framföra en allvarlig och uppriktig
vädjan till kammarens ledamöter
om en sådan uppslutning kring reservanterna.
Det är av vikt för det arbete,
som skall bedrivas för att skapa en ny
författning, och det är väsentligt för att
markera, att riksdagen rakryggat slår
vakt om folksuveräniteten.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag står närmast på
talarlistan, men med den replikföring
som här försiggår föredrar jag att på
en punkt säga några ord med detsamma.

Jag tillhör — för att använda fru
Nancy Erikssons vokabulär — »den
lilla utsökta grupp» som har samlats;
det var förmodligen inte avsett som en
komplimang. Jag är en av dessa herrar
som har träffats »med eller utan

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

galoscher», och jag har samtidigt suttit
i konstitutionsutskottet i detta
ärende.

Det var den saken som statsrådet
Palme nyss tog upp. Han undrade hur
vad som står i utskottsutlåtandet kunde
förenas med mina erfarenheter från
den palmeska gruppen, om jag får använda
detta neutrala beteckningssätt.
Jo då, herr Palme, det går mycket väl.
Vad sägs det i utlåtandet? Där står
som ett konstaterande: »De demokratiska
partierna har upptagit överläggningar
genom särskilt utsedda delegater
i syfte att underlätta en politisk
överenskommelse i författningsfrågan.
» Det är ett faktum. »Därutöver har
partiledarna och delegationens ordförande
överlagt som en arbetsgrupp inom
delegationen.» Det är ett annat faktum.
»Dessa kontakter», står det vidare,
»har kommit till stånd, därför att
det visat sig inte vara möjligt att genom
kommittéarbete komma fram till en
samlande lösning.» Det anser jag också
vara ett faktum.

Statsrådet Palme tar emellertid fram
ett ord i fortsättningen, nämligen »utredning».
Han hävdar att vad som försiggått
inom den palmeska gruppen
inte är att betrakta som en utredning.
Äjo, experter har varit inne och det
har varit diskussioner. Men vi skall
inte märka ord, vi kan kalla det utredning,
arbetsgrupp eller vad som helst.
Det viktiga i denna sak är i alla fall
den inställning man har. Den vill jag,
herr talman, i klartext redovisa.

Jag håller mig då inte till reservanternas
formulering i utskottsutlåtandet
utan till den formulering som den socialdemokratiska
gruppen i går eftermiddag
bestämde sig för. I denna står
det: Parlamentarismen skall inskrivas
i grundlagen. Denna princip får bland
annat konsekvenser för statschefens
befattning med a) regeringsärendenas
handläggning, b) regeringsbildningen,
c) upplösning av riksdagen.

Jag anser, som det här är formule -

Statschefens ställning

rat, att jag kan biträda att en sådan
fråga ställs under utredning. Låt mig,
herr talman, tillägga, ty det är väsentligt,
att härvidlag föreligger ett villkor
som skall uppfyllas: att vi vid 1968
års riksdag åstadkommer en författningsreform
som omfattar kammarsystem
och valsystem. Det uppfattar
jag som väsentligare ting än dagens
debattämne.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade hoppats att i
denna stora och tydligen mycket viktiga
debatt få nöjet att höra hans excellens
herr statsministern, men han
är visst förhindrad; han är nere och
bugar sig för någon österländsk potentat
— jag kommer inte riktigt ihåg
vilken. Får man inte tala med hans
majestät Erik XIV själv, får man nöja
sig med Göran Persson. Vi har nu hört
en föreläsning av herr Palme, som var
mycket lång och kom mig att erinra
mig en replik i en pjäs, som handlade
om en dam. Där står det: »Den damen
bedyrar alldeles för mycket.»

Herr Palme bedyrade alldeles för
mycket i sitt mycket långa anförande.
Det är ju hans prerogativ att när som
helst begära ordet för långa anföranden.
Ingenting i hans föreläsning om
statschefens ställning har övertygat
mig om att det behövs en stor utredning
i denna fråga. Vi trodde att denna
okonventionella utredning, som jag
faktiskt kallar den palmeska gruppen,
gjorde någonting. Jag har nämligen
gjort herr Palme den äran att sätta hans
namn på gruppen. Nu visar han lika
stor blygsamhet som fru Eriksson i
Stockholm gjorde för en liten stund
sedan. Båda dessa former av blygsamhet
är så ovanliga för damen och herrn
att man känner sig ganska överraskad
därav.

Vi inom oppositionen har, som sagt,
verkligen trott att detta arbete bedrevs
på allvar. Nu är det egentligen inte nå -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

gonting av värde som skett. Man har
tydligen suttit och lekt med detta
problem en lång tid. Då kan jag förstå
att herr Palme känner ett behov av
att dra sig tillbaka och ägna sig åt
andra och just i dag mera närliggande
uppgifter, såsom trafiksvårigheter
m. m.

Jag har, som jag nämnde förut, inte
blivit övertygad om riktigheten i detta
argument, och jag har bestyrkts i min
uppfattning av herr Wahlunds replik
om hur det i själva verket förhåller sig
med detta utredningsarbete. Jag har
inte bara hört honom utan också andra
ledamöter av utredningen. Det är endast
herr Palme som är så förtvivlat
blygsam och som i så hög grad underskattar
sig själv i just denna enda fråga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag hänvisa till
vad herr Wahlund såsom ledamot av
utredningen nyss sagt, ävensom till herr
von Friesens senaste anförande. Herr
Palme försöker komma ifrån det utredningsarbete,
som den s. k. palmeska
gruppen har utfört, genom att säga
att den inte har arbetat som en utredning.
Jag har varit med i många utredningar
under de senaste årtiondena,
även innan jag kom in i riksdagen, och
jag får lov att säga att den palmeska
gruppen enligt min uppfattning arbetat
som en utredning. Den har låtit utarbeta
den ena promemorian efter den
andra, bl. a. om den fråga som det här
gäller. Vi har fått tjocka dokument,
varit med om föredragningar, haft diskussioner
— precis på det sätt som är
brukligt när en utredning arbetar. Den
enda skillnaden var att, när vi var färdiga
och skulle se om vi kunde komma
fram till slutsatser beträffande statschefens
ställning, herr Palme inte vidare
sammankallade gruppen.

Jag hade väntat mig att gruppen —
vid sidan om överläggningarna mellan
partiledarna och herr Palme — skulle

diskutera det som utredningarna hade
lett fram till.

Men det som saken nu gäller, herr
talman, är att herr Palme, regeringen
och reservanterna vill lägga denna fråga
till en ny utredning — förmodligen
med en hel del nytt folk — och de ställer
som villkor för en enkammarreform
1968/69 att man samtidigt på
grundval av denna nya utredning också
skall ha hunnit fram till parlamentarismens
inskrivande i grundlagen,
innefattande en precisering av statschefens
ställning.

Alla inser vilka uppenbara förseningsmöjligheter
det ligger i att lägga
denna fråga till en ny parlamentarisk
utredning. Jag har många gånger frågat
herr Palme varför ställer ni som
villkor för enkammarreformen att man
samtidigt skall i grundlagen skriva in
parlamentarismen? Jag har fått ett enda
svar: Det är en politisk värdering. En
politisk värdering av vad?

Vi är för parlamentarismens inskrivande
i grundlagen och vi har sagt:
Medhinnes detta 1968/69, är det så
mycket bättre. Vi kan kanske nå överenskommelse
rörande huvudprinciperna
redan i vår, redan nästa månad om
så önskas. Men vi vill inte göra inskrivningen
i grundlagen till ett villkor
för enkammarreformen.

Här är så många förseningsaktioner
i gång, herr talman. Får jag bara nämna
det krav som herr Palme många
gånger framfört, nämligen att frågan
om valkretsindelningen måste vara löst
i så måtto, att man har konkret utformade
valkretsar mot bakgrund av en
ny länsindelningsreform, för att det
skall vara möjligt att nå en politisk
överenskommelse rörande de frågor
som det gäller, nämligen enkammarreform
m. in. Alla som vet vilka risker
för försening detta innebär måste förstå,
att det hos herr Palme och andra
härvidlag är fråga om en bristande vilja
till och ett bristande intresse för
en snar reform.

Onsdagen den 23 februari 1966 fin.

Nr 8

Att reservanterna sedan lielt går förbi
fru Erikssons motion år mycket
iögonen fallande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet I’ALME:

Herr talman! Det hör till herr Wahlunds
stora charm, att han ofta för
fläckfria resonemang, som emellertid
inte alltid har ett benhårt samband
med de slutsatser han drar. Herr Wahlunds
anförande var egentligen ett
varmhjärtat stöd för den socialdemokratiska
reservationen; han tycktes mena
att principfrågan verkligen borde utredas.
Men sedan kom herr Wahlund
till den slutsatsen, att han kunde stödja
utskottsmajoriteten, eftersom denna
grupp egentligen var att betrakta som
en utredning.

Herr von Friesens anförande skall jag
inte fördjupa mig i. Han stod här som
företrädare för den liberala lidelsen
i författningsfrågan och när det gäller
de demokratiska grundproblemen.
Ibland kan man göra intressanta jämförelser
i politiken. Den som hörde å
ena sidan Nancy Erikssons av principiell
vilja klart burna anförande och å
andra sidan herr von Friesens utläggningar
kunde skönja en gapande klyfta
mellan de båda. Man kan inte klara sig
från viktiga principfrågor med enkla
kåseritrick.

Innan jag tar upp vad herr Ohlin
sade, måste jag framhålla att jag är en
fridens man. Jag har liksom papper
på det. Jag har suttit ett helt år och
försökt komma överens med herr Ohlin
i författningsfrågan utan att en endaste
gång förlora tålamodet. Det, herr talman,
förefaller mig vara något av själva
definitionen på ett fridsamt sinnelag.
Därför skall jag inte heller nu polemisera
med herr Ohlin.

Det är emellertid fullkomligt klart
att denna grupp inte varit någon utredning.
Den som drivit den tesen hårdast
på gruppens sammanträden har varit
just herr Ohlin.

Statschefens ställning

Vi har på olika punkter försökt göra
tekniska undersökningar och utredningar,
som vi ansåg skulle vara belysande
för våra resonemang. De föredragningar
som därvid förekommit bar lierr Ohlin
ibland förstrött lyssnat till. Men stundom
har han avbrutit föredragningarna
och hänvisat till att gruppen inte är någon
utredning och inte bör hålla på
med sådana tekniska detaljer. Sedan
har herr Ohlin smaken att i kammaren
säga, att det är klart att gruppen är
en utredning. Jag har egentligen rättat
mig efter herr Ohlin på den punkten
och ansett, att det inte varit vår
uppgift att arbeta som utredning utan
att vi haft att skaffa fram det material
som är nödvändigt för principresonemangen.
Att gruppen inte sammankallats
beror på att partiledarna är i farten
i frågan; så länge den aktiviteten
pågår har det inte funnits anledning
att sammankalla gruppen.

För att vi skall kunna arbeta oss fram
till en principiell utgångspunkt när det
gäller parlamentarismen måste vi skapa
ett tekniskt underlag — på den
punkten hade ju författningsutredningen
allvarligt felat — och därför kan
det vara nödvändigt att göra tekniska
utredningar.

För att belysa att detta är principfrågor
skulle jag vilja ställa ett par
enkla frågor till herr Ohlin. Anser herr
Ohlin att regeringen skall ha rätt att
vid en konflikt i parlamentet vädja till
folket i val och därmed låta folket uppträda
som skiljedomare i konflikten?
Anser herr Ohlin att det med den utgångspunkten
var riktigt att regeringen
våren 1958, sedan den förlorat den första
pensionsomröstningen i riksdagen,
vädjade till folket i val? Det är den typen
av principfrågor som man ibland
behöver ett tekniskt underlag för att
diskutera och som det är mycket viktigt
att man klarar upp när man går till
att forma en författning på folksuveränitetens
princip.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme sade nyss,
om jag förstod honom rätt, att han inte
hade någonting emot mina resonemang
men att de inte hängde ihop med
mina slutsatser. Den saken överlämnar
jag tryggt åt kammaren att bedöma.

Det är inte sådana där svepande omdömen
som är det viktiga. Låt oss gå
rakt på sak, herr Palme! Jag är beredd
att gå med på vad som står i den
socialdemokratiska gruppens uttalande
under punkt 5, nämligen att dessa saker
bör utredas. Men vid det godtagandet
fäster jag två villkor: det ena är
att vi skall ha möjlighet att besluta om
kammarreform 1968, det andra att vi
då skall ha möjlighet att bestämma om
valmetod och valkretsar.

I motsats till herr Palme har jag
tidsbegränsning, men jag vill ta upp
en invändning som jag tror att herr
Palme kommer att göra, nämligen att
det blir besvärligheter rent praktiskt
med valkretsarna. Då utvidgar jag resonemanget
med att säga att det räcker
med ett principbeslut om valkretsarnas
storlek. Mer begär vi inte. Vi
begär bara att det skall hända något i
dessa avseenden under 1968 års riksdag.
Då går vi gärna med på utredning
om parlamentarismens inskrivande i
författningen och därmed sammanhängande
frågor. Jag väntar på svar.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Tiden för detta replikskifte
är nu så långt liden att man kan
dra vissa slutsatser. Det var en mycket
viktig slutsats jag drog av herr Palmes
senaste anförande. Det är tydligt
att lederna inom det socialdemokratiska
partiet har slutits: man har tagit
upp fru Eriksson och hennes medmotionärer
i sin stora famn, ordningen är
helt återupprättad, och man kommer
alltså att företa en utredning inte bara
om statschefens ställning, som det så
försiktigt sägs, utan även om införande

av republik. Jag slutar med de ord som
Arthur Engberg brukade sluta sina ledare
med i Social-Demokraten på den
tiden han var oppositionsman: Väl bekornine! Herr

OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vem som var tålamodsprövande
kan kanske herr Palme och
jag diskutera i annat sammanhang. Det
har gått till på det sättet i gruppen att
vi har fått tjocka promemorior, och herr
Palme har insisterat på att de skulle
föredras muntligen. När vi hade hållit
på några månader med det tillät jag mig
att påpeka att ledamöterna kunde läsa
någonting innantill själva. Det verkar
som om herr Palme menar att en utredning
är en grupp om vilken man förutsätter
att ledamöterna inte kan läsa någonting
själva. Allvarligt talat är hans
distinktion mellan utredningar och
andra arbetande organ helt artificiell,
och att på denna distinktion bygga hela
argumenteringen att den Palmeska gruppen
inte alls utrett detta spörsmål är
ett hopplöst företag.

När vi hade kommit fram till att vi
skulle resonera i en litet mindre grupp,
bestående av partiledarna och herr
Palme, och skulle träffas första gången
för att på grundval av en del av dessa
många promemorior utröna vad vi kunde
komma överens om, så presenterade
herr Palme en ny promemoria om hur
det var i början på 1900-talet och föreslog
ny muntlig föredragning av denna
promemoria. Ja, därigenom skulle man
alltid kunna något uppskjuta de politiska
resonemangen om statschefens
ställning och andra viktiga ting.

Det är alldeles uppenbart att herr
Palme har varit föga intresserad av att
forcera detta arbete. Herr Palmes juridiska
experter arbetade som jag sagt
med all tänkbar energi och vi hade kommit
fram till att vi ganska ingående på
grundval av en rad promemorior diskuterat
statschefens ställning vid riksdagsupplösning
och vid ny regerings -

Onsdagen den 23 februari 19(iG fm.

Nr 8

bildning. Beträffande riksdagsupplösningsfrågan
väntade vi egentligen bara
på ett eller möjligen två ytterligare
sammanträden för att kunna dra slutsatsen
av det föregående. Nu låtsar herr
Palme inför denna kammare att ingenting
av intresse beträffande den saken
har förekommit. Det är en fullkomligt
oriktig beskrivning.

Herr Palme tycks nu vilja fortsätta
det avbrutna arbetet genom att inför
kammaren till mig ställa frågan: »Nå,
herr Ohlin, är Ni med på att regeringen
skall ha rätten att vädja till folket att
upplösa riksdagen?» Ja, det är en egendomlig
förhandlingsmetod han använder,
men jag vill svara herr Palme att
kan det underlätta en uppgörelse, är
jag beredd att acceptera att regeringen
får bestämmanderätt när det gäller att
upplösa riksdagen. Men då vill jag i
min tur fråga herr Palme: Ställer regeringen
såsom villkor för en enkammarreform
1968/69 att parlamentarismen
blir inskriven i grundlagen, eller accepterar
herr Palme oppositionens
ståndpunkt att det, om det går, vore bra
att skriva in parlamentarismen i grundlagen
1968/69 men att detta inte får
vara ett villkor för en enkammarreform
dessa år?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill göra klart att
jag här har talat som ledamot av och
ordförande i förhandlingsgruppen. Jag
gjorde det uteslutande av det skälet att
förhandlingsgruppen och jag själv var
direkt utpekade. Jag har strikt hållit
mig till frågan om statschefens ställning
och parlamentarismen, som vi diskuterar
i dag. Jag är absolut icke befogad
att gå in på de problem som herrar
Walilund och Ohlin tagit upp och som
går långt utanför detta ärende. Jag kan
i dag inte ge mig in på valkretsproblemet,
eftersom det inte hör till dagens
ämne. Det är inte jag som skall tala om
detta.

Statschefens ställninff

Vi har diskuterat frågan om valkretsarna
med stor intensitet för att pröva
olika möjligheter att lösa detta svåra
problem. Som ett led i detta och eftersom
vi inte haft någon ändring i valkretsindelningen
sedan 1921 här i landet,
medan de ofta ändrades under perioden
1900—1921, har vi på expertplanet
gjort en genomgång av hur det
har gått till när man i detta land har
ändrat valkretsarna. Detta har av herr
Walilund betecknats som ett centralt
problem. Herr Ohlin säger nu att man
velat pådyvla honom föredragningar
och promemorior från början av 1900-talet, men jag tycker att det vore värdefullt
för kammaren att få veta hur det
förehåller sig.

På tal om promemorior och föredragningar
uttrycker jag en förhoppning
om att gruppen skall få sammanträda
ytterligare någon gång, så att herr
Ohlin får tillfälle att be experterna om
ursäkt för vad han har sagt.

Vad beträffar sammankopplingen av
parlamentarismen med andra frågor vill
jag framhålla, att vi anser att denna
fråga är av utomordentligt stor principiell
betydelse. Hur stor principiell betydelse
den har fick man klart för sig
när man läste författningsutredningens
betänkande. Att man bygger författningen
konsekvent på folksuveränitetens
idé är enligt vår uppfattning i och
för sig lika viktigt som frågan om kammare-
och valsystem. Hur dessa saker
skall tidsbestämmas skall jag för dagen
inte ingå på.

Jag vill bara konstatera att herr Wahlund
egentligen fortfarande talar med
kraft för den socialdemokratiska reservationen.
Han säger nämligen: Vi är
med på en utredning. Det är precis vad
den socialdemokratiska reservationen
begär. Sedan vet herr Wahlund att det
inte blir en utredning i denna grupp,
därför att det är ingen utredningsgrupp
och kan aldrig bli det. Alltså blir konsekvensen
av herr Wahlunds förslag ett
stöd för den socialdemokratiska reser -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

vationen, och jag vill tacka honom för
det.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Det är utomordentligt
tillfredsställande att äntligen ha kommit
i den situationen att ha lika god tid
på sig att tala som herr Palme. Jag
skall då kanske börja i en annan ände
för att sedan komma tillbaka till de frågor
som just har diskuterats.

Fru Nancy Eriksson började sitt anförande
med att ge en ganska omfattande
pressöversikt, och det är inte tu tal
om annat än att den motion som nu ligger
framför oss har väckt stort uppseende
landet runt. Jag hör emellertid
till dem som inte på något sätt anser
denna motion anmärkningsvärd. Det
märkvärdiga är att vi inte haft de frågor,
som motionen aktualiserar, uppe till
behandling sedan 1958. Det kan inte
förnekas att det är en viss opinion för
republik här i landet. Huruvida det, som
fru Nancy Eriksson uttryckte det, har
skett en sinnesförskjutning i republikfrågan
vet jag inte. Man får naturligtvis
behandla siffror från opinionsundersökningar,
sådana som dem herr von Friesen
anförde, med försiktighet, men jag
tror att i detta fall visar siffrorna rätt.
Det finns en opinion för republik, men
den är en minoritetsopinion, jag skulle
tro också bland de socialdemokratiska
väljarna.

Den opinionen har till mycket stor
del företrätts av den republikanska
klubben som varit verksam i cirka tio
år. Jag måste säga att vad som står i
motionen och vad som sagts av fru Nancy
Eriksson och herr Adamsson representerar
rena västanfläktar jämfört med
vad man kan få höra utanför riksdagshusets
väggar.

Eftersom fru Nancy Eriksson kommit
med tidningscitat skall jag också göra
det. Jag har emellertid bara ett enstaka
citat. En framstående republikan skrev
häromdagen följande: »Det ärftliga konungadömet
i Sverige är av Guds nåde,

det är skapat av Gustav Vasa med legitimation
och sanktion av ingen mindre
än Vår Herre själv. Det räknar sitt ursprung
från primitiva religioner, utövade
under mörka tidsåldrar, då konungens
roll utfördes av medicinmannen och
trollkarlen. Monarkin har sina rötter i
vidskepelse, övertro och magi. Den har
sålunda ingenting med förnuftet att
göra.»

Jag tror att vi i riksdagen är vana vid
att, även då det gäller frågor som väcker
emotioner hos enskilda medborgare
eller grupper av medborgare, vara
mera återhållsamma i vår argumentering.

Jag skall här rent sakligt ta upp en
del av vad som har sagts av herr Adamsson,
fru Eriksson och herr von Friesen
och fortsätta deras kartläggning av vad
konungen har att göra i en konstitutionell
demokrati av vår typ. Jag talar
alltså inte om vad som var avsett när
vår regeringsform kom till, utan jag
talar om den situation som förhållandena
lett till genom utvecklingen under
ett århundrade.

Konungen har att ta befattning med
regeringsarbetet såsom ordförande i
konseljen. Det finns många ■— och till
dem hör jag — som vill banta ned konseljen.
Jag vill gärna föra över frågor
av mera expeditionell karaktär till enskilda
statsråd. Däremot är jag inte
övertygad om det riktiga i att plocka
bort ärenden från konseljen och behandla
dem på ett regeringssammanträde
med statsministern som ordförande,
vilket föreslogs av författningsutredningens
majoritet. Men dessa ting har
mycket ringa praktisk betydelse i sammanhanget.
Viktigare är att som regeringsformen
nu är utformad skulle konungen
som person exempelvis kunna
vägra att skriva under ett konseljbeslut,
och då skulle det inte sättas i kraft. Jag
säger tveklöst att detta är ett orimligt
sakernas tillstånd, även om jag är fullständigt
på det klara med att något sådant
inte kommer att inträffa i prakti -

Onsdagen den 23 februari 1900 fin.

Nr 8

ken. Men låt oss då ändra härpå! Låt
oss se till att konungen i sammanhanget
blir en ren expeditionsinstans!

Jag kanske också skall peka på utrikesnämnden
— den har inte nämnts här
tidigare. Den omständigheten att konungen
är ordförande där ger honom
givetvis inte någon maktbefogenhet.
Detta har inte ens de parlamentariska
ledamöterna i utrikesnämnden.

Men det väsentliga är — däri instämmer
jag i vad som har sagts tidigare i
debatten — konungens agerande vid
ministerskifte och — alldeles särskilt —•
vid riksdagsupplösning. När författningsutredningen
framlade sitt förslag
på den punkt som gällde statschefens
ställning vid riksdagsupplösning, vilken
sak herr von Friesen nyss berörde, var
jag reservant i författningsutredningen.
Jag behöver här endast säga: Låt oss
också då det gäller riksdagsupplösning
och regeringsskifte se till att konungens
roll blir av rent expeditionell karaktär!
Sedan återstår av konungens uppgifter
endast det rent representativa.

När man från republikanskt håll säger
att det är orimligt i ett statsskick
som vårt att makt skall ärvas, är detta
naturligtvis alldeles riktigt. Jag vill inte
ha någon nedärvd personlig konungamakt.
Vidare säger man från republikanskt
håll: »Inte får man kvalifikationer
för de representativa uppgifterna
genom arv!» Nej, säkert inte — möjligen
genom uppfostran. Jag stöts emellertid
inte alls av att dessa representativa,
ceremoniella uppgifter går i arv
från far till son. Jag skulle inte heller
— och detta har samband med en motion
som senare skall behandlas — ha
något emot att införa kvinnlig tronföljd,
även om jag inte vill göra någon
beställning på en utredning härvidlag
i nuvarande situation. Jag har ingenting
emot det. När man väl har en monarki,
kan jag inte förstå att det skall vara
könsstreck i detta fall.

Jag kommer alltså till det resultatet
att vad vi diskuterar och gör så stort

Statschefens ställning

nummer av är ganska likgiltiga ting, om
man bara — vilket jag menar — inte
skall ge kungen några möjligheter till
personlig maktutövning.

Vad beträffar utredningskravet har
det samband med de resonemang som
har ägt rum dels i den palmeska gruppen,
dels på partiledarnivå. Jag anser,
herr talman, att det är nödvändigt att
se de frågor vi i dag diskuterar i ett
större sammanhang för att belysa dels
att det finns frågor inom författningsproblemen
som är mera betydelsefulla,
dels hur de i dag aktuella frågorna
knyts in i författningsrevisionen.

Jag har med intresse tagit del av det
beslut den socialdemokratiska gruppen
inom riksdagen fattade i går. Givetvis
har hithörande ting inte hunnit behandlas
i någon annan partigrupp, i
varje fall inte i centerpartiet.

För oss är det mycket angeläget att
vi snabbt skall kunna komma fram till
en kammarreform. Vi har ingenting
emot socialdemokraternas beslut i går
att riksdagen bör bestå av en kammare
och att antalet riksdagsmän skall vara
350 som skall utses genom direkta val.
Just detta att vi skall ha en storkammare
är något som vi har fäst mycket
stor vikt vid från vårt håll. Vi menar
därutöver att frågan om valsystem och
valkretsar bör kunna snabbt lösas. Vi
vill ha ett beslut i kammarfrågan och
om valsättet, inklusive ett principbeslut
om valkretsarnas storlek, vilka beslut
vi skall kunna fatta vid 1968 års riksdag.

När vi i överläggningarna framför våra
önskemål i författningsfrågorna, så
heter det alltid: Det är så besvärligt, vi
hinner inte med detta, den expertis som
står till förfogande är begränsad o. s. v.
Men vi har sagt: All right, vi går med
på att utreda frågan om parlamentarismens
inskrivande i grundlagen och vi
skall inte alls diskutera vilka som skall
handha den utredningen. Vi går med på
en utredning och förutsätter att man i
det sammanhanget kommer in på frå -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

gan om regeringsärendenas handläggning,
regeringsbildning och riksdagsupplösning.

Emellertid säger vi samtidigt: Skall
vi göra detta så skall i all rimlighets
namn de frågor som vi anser vara verkligt
väsentliga — och vi skulle tro att
man också på socialdemokratiskt håll
anser dem väsentliga — nämligen dem
om kammarsystemet och valsätt och valkretsar
— bringas till sin lösning, så att
vi kan fatta ett beslut vid 1968 års riksdag,
vilande till 1969 års riksdag. Det
är, herr talman, vad jag har att säga.

Som jag hörde skulle våra yrkanden
här begränsas till det föreliggande utlåtandet
nr 10, och jag vill i fråga om
detta utlåtande yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Utan tvivel har centerpartiet
det besvärligt i denna diskussion.
Herr Wahlund inbjuder nu till en
kohandel, trots att han vet att i varje
fall reservanterna inte har några fullmakter
att gå utanför det ämne som i
dag behandlas. Det är emellertid intressant
att se att man inom centerpartiet
på nytt håller på att svänga i denna
fråga.

I principdiskussionen fanns det ju
ändå, herr Wahlund, mycket som var
gemensamt i vår och centerpartiets syn,
men när avgörandet skulle fällas förekom,
såsom herr vice ordföranden i
konstitutionsutskottet uttryckte det,
utomparlamentariska påtryckningar för
ett annat ställningstagande.

Jag har anledning säga detta eftersom
herr Wahlund liksom inbjuder till ett
stöd från centerpartiets sida åt socialdemokraternas
skrivning, vilket jag i
och för sig anser vara alldeles riktigt.

Men det finns ytterligare ett skäl;
jag trodde att herr Wahlund skulle tycka
att Nancy Eriksson och jag verkar som

rena västanfläktar i jämförelse med de
ledare som har förekommit i Politisk
tidskrift och Ung center i den här frågan.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller författningsfrågorna
är det mycket viktigt att
försöka komma överens. Vi kan inte
göra en författningsreform som inte
grundas på åtminstone en bred majoritet
i riksdagens båda kamrar. Men om
jag då säger att jag anser att vi kan
godta punkten 5 — jag säger jag därför
att saken skall först behandlas i min
partigrupp — så viftas detta bort med
att det är fråga om en inbjudan till
»kohandel».

Herr talman! Så kan man inte uppträda
om man ärligt vill försöka nå samförstånd
i författningsfrågorna.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det är en motion om
statschefens ställning som nu behandlas
och att det således inte rör sig om
någon diskussion av författningsfrågan
i dess helhet.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Punkt 5, som vi här talat
om, måtte väl ändå ha samband med
motionen och utskottsutlåtandet.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Det har redan talats åtskilligt
i denna fråga och jag kan därför
fatta mig tämligen kort.

Frågan om statsformen och statschefens
ställning har, som vi alla vet,
behandlats flera gånger i denna kammare
under de senaste 50 åren. Varje
gång har den tagits upp i form av enskilda
motioner vilka vid alla tillfällen
blivit avslagna. I år har motionerna
kommit tillbaka, och efter en kortfattad
motivering hemställer motionärerna
om en parlamentarisk utredning angående
statschefens ställning i en parla -

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

mentarisk demokrati, varvid även frågan
om statsformen skall prövas. Detta
är således deras yrkande.

Vid ärendets behandling i konstitutionsutskottet
har jag inte i något avseende
kunnat finna några skäl för ett
bifall till motionerna, utan jag har anslutit
mig till utskottsmajoritetens yrkande
om avslag.

Vad beträffar första delen i motionerna
om statschefens ställning kan jag
nöja mig med att i stort sett instämma
i vad utskottets talesmän redan anfört
här i debatten. Vi har nämligen erfarit
att de demokratiska partiernas s. k.
arbetsgrupp dryftat hithörande spörsmål
och att någon utredning från riksdagens
sida därför inte behöver ifrågakomma.
Detta har också framhållits
av flera tidigare talare i dag.

Vad gäller motionernas yrkande om
prövning av frågan om en i demokratisk
ordning vald statschef i ett republikanskt
statsskick, har utskottet inte funnit
anledning att gå närmare in på den
saken utan har hänvisat till angelägenheten
av att genomföra reformer, som
redan varit föremål för utredning och
som icke bör försenas. Jag har heller
ingen förståelse för denna strävan att
skjuta in ett nytt spörsmål till utredning
och därigenom försena andra utredningar
som är färdiga eller är på
gång.

Högerpartiets ställning är fullt klar i
denna fråga; fru Eriksson i Stockholm
har för övrigt med citat från olika högertidningar
hjälpt mig att förtydliga
vår ståndpunkt. Den svenska monarkien
bygger inte bara på sekelgamla traditioner.
Erfarenheten visar också att det
framför allt är monarkierna här i Norden
som under många decennier haft
en djupt förankrad och stabil demokrati.
En statschef, som sedan barnsben
fostrats för sina uppgifter, har också
större förutsättningar än en politiskt
vald statschef att fylla sin post och vinna
hela folkets förtroende. Väl kan historien
uppvisa misslyckanden inom mo -

Statschefens ställning

narkier, men sådana exempel finns att
hämta även från republikerna, för att
nu inte peka på något annat inom statslivet.

Vi har närmast att bedöma denna fråga
med utgångspunkt från vår tid och våra
egna erfarenheter, och då kan ingen
förneka att den nuvarande statsformen
här i landet slagit synnerligen väl ut.
Vi skall heller inte underskatta betydelsen
av att statschefen står utanför partierna
och de politiska fejderna och att
han är eu samlande personlighet för
hela folket.

Vidare är en av de stora avigsidorna
med republik de ständigt återkommande
presidentvalen, som ingalunda ger
stabilitet åt statsformen. Inte heller tror
jag på några som helst besparingar med
en republik. Tvärtom blir den säkert
avsevärt dyrare. Det är bl. a. av dessa
skäl som jag icke kan dela motionärernas
begäran att ta upp denna fråga till
prövning.

Slutligen vill jag ytterligare betona,
att när jag slår vakt om monarkien, så
är det främst på grund av våra erfarenheter
av den nuvarande statsformen.
Det finns ingen anledning att byta ut
den mot någon ny och för svenska förhållanden
okänd statsordning. Jag noterade
med tillfredsställelse herr Adamssons
synnerligen erkännsamma och välförtjänta
omdömen om vår nuvarande
monark. Det var erkännanden, som vi
alla helhjärtat kan instämma i, och som
ytterligare ger bevis för att frågan icke
behöver aktualiseras.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Wennerfors, Nordgren och Magnusson
i Borås (samtliga li).

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det har nu anförts så
mycket i den här debatten att det kanske
inte vore särskilt mycket att till -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

lägga. Men jag vill säga några ord, eftersom
jag står som motionär. Herr
Adamsson tycker sig ha kommit underfund
med att jag som motionär har
försökt gräva en grop åt andra men att
jag själv kan ramla i den. Jag kan försäkra
herr Adamsson att någon sådan
risk inte föreligger. Om man gräver
gropar, så är det för andra ändamål
än att själv ramla i dem.

Fru Nancy Eriksson talade om hur
hennes motion har givit eko i pressen.
Det har ju varit en folkomröstning i
Aftonbladet om saken, och hon nämnde
en hel mängd tidningar som skrivit
om motionen. Ja, det skulle ha varit
ganska dåligt ställt, om inte motionen
omnämnts i pressen. Också andra motioner
omnämns som regel —■ ibland
talas det t. o. m. om mina motioner. Det
är alltså inte så förvånansvärt om så
sker även med en motion av fru Nancy
Eriksson.

Fru Eriksson beskrev hur tidningarna
uttalat sig i denna fråga. Det fanns då
bara ett svart får i den stora tidningsfamiljen,
och det var Sydöstra Sveriges
Dagblad. Jag har också läst denna tidning,
och jag kan inte förstå annat än
att det var ett av de förnuftigaste organ
som berört frågan. Jag önskar
därför tidningen all möjlig lycka och
framgång i fortsättningen.

Av motionen har man inte kunnat
bibringas annan uppfattning än att hela
författningsfrågans lösning skulle uppskjutas
till dess resultatet förelåg från
en ny utredning om både statsskicket
och statschefens framtida ställning.

En stor författningsutredning har nu
arbetat i många år, och vi väntar på
att det skall bli något resultat av denna
utredning. Om man nu skall tillsätta
en ny utredning, som kanske tar lika
lång tid i anspråk, kommer författningsfrågans
lösning kanhända att skjutas
fram i det oändliga, och vi tycker inte
att det kan vara riktigt. Vi är medvetna
om att det kommer att gå likadant med
en utredning, som tar så lång tid, som

med författningsutredningen. Den tillförs
nytt diskussionsmaterial, utredningen
kan fortsätta undan för undan
med att bearbeta ständigt inkommande
material, och den stora frågan förblir
likväl olöst.

Skall man ta ställning till frågan om
monarki eller republik, som föreslås i
motionen, bör väl ställningstagandet göras
från rent praktiska utgångspunkter
för vårt vidkommande. Vilket statsskick
man än väljer blir det hela i hög grad
beroende av den vakna medborgaropinion
varpå statsskicket bygger. Ett statsskick
grundat på enskild ledardominans
eller en begränsad gruppbildning kring
statschefen blir föga demokratiskt, oavsett
vilken form det har. Avarter i
detta avseende har förekommit på olika
håll både inom monarkier och republiker.

Här har med förkärlek talats om
»borggårdsmonarkien» för femtio år sedan
— i vad mån den kan äga aktualitet
i dag vet jag inte. Men om vi ser
på monarkier som Grekland, Holland,
Belgien och t. o. in. England, så har
det nog förekommit sådant. Jag vill
emellertid säga till huvudmotionären,
att oavsett vilket land det gäller finner
man att det som regel skymtar en
kvinnlig hand i bakgrunden, när monarkier
råkat i biåsväder. Det finns också
anledning granska republikerna. Vi kan
se på Spanien och på Portugal, vi kan
se på en mängd republiker i öststaterna.
Om en utredning tillsätts och skall
göra upp en resplan, bör den nog ta
med även dessa länder.

Det finns skäl att se på en republik
till, nämligen Schweiz, som enligt vad
många här har sagt är frihetens stamort
på jorden. Men den republiken är så
beskaffad, att om Nancy Eriksson varit
hemma där skulle hon inte ha kunnat
väcka en motion av detta slag och än
mindre rösta för den. I Schweiz har
nämligen kvinnorna inte rösträtt. De
försökte få det år 1959, men förslaget
avslogs med mycket stor majoritet. Om

Onsdagen tlcn 23 februari 1900 fm.

Nr 8

en utredning skulle resa till Schweiz
är det enda vi kan hoppas att den vid
återkomsten har ett skatteförslag med
sig. Goda sådana förslag lär det nämligen
gå att hämta i Schweiz.

Vid en granskning av förhållandena i
både republiker och monarkier blir
alltså slutsatsen, att brister kan vidlåda
båda dessa statsskick. Jag och mina
meningsfränder anser följaktligen att
det gäller att åstadkomma någonting
som passar för Sveriges vidkommande.
Några lärdomar från andra länder —
vare sig de är republiker eller monarkier
— torde mot bagrund av vårt folks
traditionsbundna frihetsideal inte stå
att erhålla. Vi svenskar har i allt väsentligt
egna uppfattningar och egna
värderingar, vilka vi i hela landets intresse
inte utan vidare vill ge avkall

På Om

frågan om statschefens ställning
i en modern parlamentarisk demokrati
skall, som reservanterna föreslår, utredas
innebär väl detta närmast att i författningen
grundlagsenligt fastslås något
som redan tillämpas — att med andra
ord författningen bringas i överensstämmelse
med praxis. Huruvida härför
krävs en ny stor, dyrbar och tidsödande
utredning förefaller åtminstone
mig tveksamt.

Jag har tillsammans med några andra
riksdagsledamöter väckt en motion
om folkomröstning i frågan om statsformen,
och jag anser alltjämt att frågan
om monarki eller republik är av den
art att det krävs en folkomröstning.
Men eftersom motionen har avstyrkts
kommer jag inte att yrka bifall till den.
Jag räknar med att vi ändå kommer
att få folkomröstningar i denna fråga
både under hösten 1966 och hösten
1968. Följaktligen behövs det kanske
inte nu någon folkomröstning.

För några är sedan blev jag och en
annan kammarledamot, herr Nilsson i
Bästekille, inbjudna av fru Nancy Eriksson
att delta i en uppvaktning hos statsministern
som organiserats av en advo -

Statschefens ställning

kat i Örebro i syfte att få till stånd en
folkomröstning i frågan om övergång
till högertrafik eller inte. Vi accepterade
denna inbjudan och var med om
att överlämna till statsministern en opinionsundersökning
från Örebro län, vilken
omfattade många tusen namn. Och
detta överlämnande skedde under fru
Erikssons mycket kraftiga understrykande
av folkets rätt att uttala sin mening
i en stor reformfråga.

Jag kan inte förstå, att den reform
det i dag gäller skulle vara av mindre
vikt än den som fru Eriksson vid det
föregående tillfället krävde folkomröstning
om. Skall man ha en folkomröstning
i det ena fallet, bör man också
kunna företaga en sådan i det fall som
motionen avser.

Jag övergår så till den utredning
som herr förste vice talmannen talat om.
Han har föreslagit länder, vilka man
skulle kunna besöka för att skaffa material
i den fråga vi nu behandlar. Visst
kan man fara världen runt, men det
blir dyrt med en sådan resa för 10—
12 personer jämte sekreterare o. s. v.,
som också skall leva ståndsmässigt.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om något som min gode vän herr Lundberg
från Uppsala sade under remissdebatten,
och som jag tyckte var mycket
bra. Jag är många gånger fullt överens
med herr Lundberg, men denna
gång tilltalade han mig alldeles särskilt.
Jag skall be att få citera vad herr
Lundberg yttrade enligt det justerade
och godkända protokollet från remissdebatten
den 20 januari 1966: »Jag tog
mig för att räkna efter hur många statliga
utredningar som just nu är i gång,
och antalet förefaller ligga mellan 400
och 500. Ungefär 3 000 personer är
engagerade som s. k. sakkunniga i en
eller flera utredningar, vartill kommer
annan personal.»

Något längre fram i anförandet vädjar
herr Lundberg i sin nöd till finansministern:
»Jag säger därför rent ut
att jag hoppas att herr Sträng, eftersom

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

han skall vara sträng, försöker blåsa
bort drygdelen av dessa herrar.»

Jag instämmer hundraprocentigt med
herr Lundberg på denna punkt. Det förefaller
dock egendomligt att »blåsa
bort» en del av de utredningar, som redan
pågår, och i stället tillsätta andra.
Vad har man då egentligen vunnit?

Mot bakgrunden av den ytterligare
argumentförstärkning som jag fått genom
herr Lundbergs yttrande vill jag
sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! För min vän herr Vigelsbo
skulle jag vilja påpeka att jag
har sagt att jag vill få en mycket sträng
gallring av alla utredningar och den
uppfattningen står jag för. Men det förvånar
mig att en bonderepresentant
faller i farstun för herr förste vice talmannens
stora tal om att man skall
resa världen runt för att se efter hur
det är ställt med statsskicket i underutvecklade
länder m. m. Jag trodde att det
var det svenska statsskicket det gällde
att utreda, och då behöver man inte
företa dessa resor. Om herr Vigelsbo och
herr förste vice talmannen ändock vill
resa omkring på statens bekostnad
skulle det vara rena dumheterna.

Eftersom nu inte minst oppositionen
vill ha ett förslag måste vi veta vad vi
skall besluta, särskilt som det gäller en
så viktig del av vårt statsskick. Därför
förstår jag mig inte på herr Vigelsbo.
Jag har en del protokoll från det gamla
bondeståndet, och det vore kanske angeläget
att herr Vigelsbo läste dem och
besinnade vad sunda bönder i gången
tid hade för uppfattning.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl inte så förvånansvärt
om man faller för herr förste
vice talmannens argumentering när
man till och med faller för herr Lundbergs.

Om herr Lundberg menar att en ut -

redning är motiverad denna gång, medan
utredningarna vid alla tidigare tillfällen
har varit omotiverade, bibringas
man det intrycket att han spelar Miinchhausens
roll: han kapar i övre änden
och skarvar i den nedre.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Vigelsbo talar
om Miinchhausen är han väl inne på
sitt speciella område, eftersom Miinchhausen
ju åkte med den häst som kunde
hoppa hur som helst.

I ärlighetens namn vill jag bara betona
att om vi ställer frågorna ungefärligen
som mannen som stod inför domaren,
är det klart att det inte finns
möjligheter att ge ett svar. I detta sammanhang
har emellertid hela oppositionen
sagt ifrån att den vill ha en författningsrevision.
Vill ni ha det eller inte?
Eller är det också båg?

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jo, vi vill ha en författningsrevision,
och vi vill ha den
nu.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Med tillfredsställelse
konstaterade jag att herr Vigelsbo inte
yrkade bifall till sin motion. Den tedde
sig nämligen för mig från början som
ganska egendomlig: man skulle först
folkomrösta och därefter eventuellt utreda.
Själv har jag i olika sammanhang
lärt mig att man helst bör utreda först
och sedan ta ställning.

I fortsättningen väckte herr Vigelsbo
emellertid min mycket stora förvåning.
Han yrkade bifall till utskottets hemställan,
men hela hans anförande gick ut
på att visa hur onödigt och hur dyrt
det över huvud taget är att utreda på
detta område. Även konstitutionsutskottets
lottmajoritet önskar ju utredning,
ehuru i andra former. Egentligen trodde
jag att herr Vigelsbo skulle yrka avslag
både på majoritetens och på minoritetens
förslag i konstitutionsutskottet

Onsdagen den 23 februari l''JC(i fm.

Nr 8

(il

med hänvisning till onödigheten av utredningar
och kostnaderna för dem.

Herr Vigelsbo avsåg också att ersätta
folkomröstningen med valen 1906 och
1968; det måste vid vara en riktig tolkning.
Detta skulle alltså innebära att
herr Vigelsbo anser att man skulle göra
monarki och republik till en stor valfråga.
Det ligger nära till hands att fråga:
Talar herr Vigelsbo här på hela
centerpartiets vägnar, eller är det den
metodik som han kommer att använda
i Västmanlands län"?

Låt mig nu, herr talman, gå över till
den centrala frågan, nämligen om man
kan göra en författningsreform utan att
dessförinnan ha analyserat och preciserat
statschefens ställning. Av vissa inlägg
i denna debatt har jag fått den uppfattningen
att detta anses vara möjligt.
Själv bedömer jag saken på rakt motsatt
sätt. För mig ter det sig helt omöjligt
att skriva en författning utan precisering
av statschefens ställning. Hur
skulle en modern författning se ut, om
man inte där angav statschefens ställning?
Låt oss hålla i minnet att den nuvarande
författningen bygger på en
konstitutionell maktfördelning, som vi
alla anser vara föråldrad och hörande
till det förgångna. Vi tillämpar vid sidan
av grundlagens bokstav en parlamentarisk
praxis.

Men låt oss antaga att vi skriver en
ny författning utan att precisera statschefens
ställning. Det förefaller mig i
så fall bara finnas två utvägar. Den första
är att helt enkelt flytta över de gamla
paragraferna till de ställen i den nya
författningen, där dessa ting behandlas.
Men det skulle betyda att man helt ginge
tillbaka till den ordning som var modern
omkring 1809. Vi skulle få ett helt annat
statsskick än det vi i realiteten har i
dag. Man kan nämligen inte flytta över
gamla paragrafer till en ny författning
och förklara att de från början skall
vara döda paragrafer. Detta förefaller
mig vara en synnerligen orimlig lösning
av författningsproblemet.

Statschefens ställning

Den andra utvägen är att lämna luckor
i den nya författningen. Men jag tror
det är fler än jag som skulle dra på
munnen, om vi gåve ut eu ny författning,
låt oss säga 1970, där det fanns
vissa luckor i vilka vi en gång i framtiden
skall skriva in parlamentarismen
och precisera statschefens ställning.

Om man nu anser att båda dessa vägar
är oframkomliga, har man ingen annan
väg att gå än att försöka så fort
som det är möjligt analysera statschefens
ställning, precisera den och på
grundval härav skriva in parlamentarismen
i författningen. Med all respekt
för det arbete som författningsutredningen
har gjort och för de diskussioner
som förts i den Palmeska samtalsgruppen
finns det dock en rad punkter
som fortfarande är oklara och som följaktligen
behöver närmare penetreras,
innan parlamentarismen kan skrivas in
i grundlagen.

Låt mig här som hastigast få peka
på sex sådana punkter, varav tre är synnerligen
viktiga. Den första punkten
är frågan om hur regeringsbildningen
skall gå till. Det måste vid regeringsbildningen
finnas en regissör, någon
som leder arbetet till dess man funnit
en statsministerkandidat. Självklart kan
detta vara statschefen. Men det finns en
annan lösning, som ligger i linje med
en tankegång som bär utvecklats av
författningsutredningen. Som statsrådet
Palme redan har påpekat, framhäver
författningsutredningen folksuveränitetstanken.
Följaktligen har man gjort
riksdagen, såsom representation för folket,
till det förnämsta statsorganet. Frågan
är om vi inte skall dra ut konsekvensen
av författningsutredningens
resonemang på denna punkt och låta
talmannen bli regeringsbildandets regissör.
Jag lutar åt det, men jag måste
samtidigt erkänna att frågan behöver
eu helt annan genomlysning än vad den
hittills fått.

Den andra punkten gäller riksdagens
ställning till en ny regering. Den parla -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

mentarism som författningsutredningen
velat skriva in i grundlagen är negativ.

Riksdagen skall ha rätt att störta en
ministär. Det är, herr talman, en självklar
rätt för riksdagen. Men jag anser,
att man också behöver diskutera, om
inte denna negativa parlamentarism
bör kompletteras med en positiv, dvs.
en parlamentarism där riksdagen tar
ansvar för en nytillträdande ministär.
Detta kan regleras på det sättet, att
riksdagen har att förkasta eller godkänna
ett regeringsprogram som en
ministär presenterar. I vissa fall är det
en onödig procedur, nämligen när en
ministär har en stabil majoritet i riksdagen.
Men det kan finnas situationer
då man endast temporärt tolererar en
ministär och då man kan få ständiga
ministärkriser. För att minska riskerna
härför bör vi alltså pröva, om vi inte
bör ha någon form av positiv parlamentarism.
Jag vet att tillämpningen
av en sådan ordning kan vara behäftad
med svårigheter, men jag anser för egen
del att frågan hör till dem som absolut
behöver utredas.

För det tredje bör det självfallet
finnas former för riksdagens misstroendevotum
—■ jag talar om riksdagens
misstroendevotum, inte statschefens.
Riksdagen bör ha möjlighet att skicka
bort en ministär, om jag får uttrycka
mig så drastiskt. Denna fråga har tagits
upp av författningsutredningen, men
jag anser att ytterligare diskussion och
utredning behövs även på denna punkt.

För det fjärde är det självklart att en
regering bör ha rätt att avgå. Den saken
diskuteras knappast i Sverige, men vi
vet att det i vissa länder förekommit
att statschefen helt enkelt avslagit en
ministärs anhållan att få avgå. Denna
rätt bör klart och entydigt preciseras i
grundlagen.

För det femte gäller det upplösningsrätten,
en fråga som tidigare i dag diskuterats.
Vem skall ha rätt att upplösa
riksdagen? Den rätten kan tillkomma

bl. a. statschefen, statsministern eller
regeringen som helhet. Såvitt jag kunnat
förstå av diskussionen finns det
t. o. m. de som menar, att riksdagen
skall kunna upplösa sig själv. Denna
fråga tål ytterligare överväganden.
Själv lutar jag åt uppfattningen, att det
bör vara regeringen såsom kollektiv
som har beslutanderätten på denna
punkt. Jag har alltså härvidlag en annan
uppfattning än författningsutredningen.

Låt mig här få skjuta in en replik
till dem som så energiskt driver uppfattningen,
att det väsentliga nu är en
kammarreform och att den bör kunna
genomföras oberoende av en precisering
av statschefens ställning. Men statschefens
ställning måste ändå preciseras
i grundlagen; man måste i grundlagen
fastställa vem som skall ha upplösningsrätten.
Den saken kan inte överlämnas
åt slumpen.

F’ör det sjätte gäller det frågan om
beslutsformerna inom regeringen. I det
avseendet har jag en annan uppfattning
än författningsutredningen. Jag delar
utredningens uppfattning att man
på vissa punkter kan flytta över avgörandena
från kollektivet till enskilda
statsråd. Men jag förstår inte varför
man skall ha två typer av behandlingar:
dels behandling i ministerrådet, dels
behandling i konselj. Enligt min mening
bör alla ärenden behandlas i ministerrådet
eller — som jag hellre vill kalla
det — statsrådet. Men det är självklart
att även denna fråga kräver ytterligare
belysning.

Med denna sammanställning bär jag
endast velat visa, att det föreligger en
problematik som det gäller att analysera
och utreda, och detta är vad reservanterna
i konstitutionsutskottet önskar.
Jag har emellertid fått uppfattningen
att även utskottets lottmajoritet
liyser en sådan önskan men att de anser
att utredningen bör ske på annat sätt.

Jag skall inte mycket blanda mig i
den debatt som här förts mellan stats -

Onsdagen den 23 februari 19li() fm.

Nr 8

rådet Palme å ena sidan och företrädare
för utskottet å andra sidan, särskilt
som jag inte ser några av dem som deltog
i denna debatt närvarande i kammaren
just nu. Jag kan emellertid inte
uppfatta utskottets framställning på annat
sätt än att man utgår från att den
nuvarande samtalsgruppen skall utföra
utredningen. Det talas om — vilket jag
gärna vill fästa kammarens uppmärksamhet
på — att partiledarna och delegationens
ordförande överlagt som en
arbetsgrupp inom delegationen.

För jag alltså uppfatta det på det
sättet, att man menar att partiledarna
jämte ytterligare någon skall bilda en
arbetsgrupp som inom denna större
samtalsgrupp skall utföra utredningen?

Med afl respekt för den intellektuella
kapacitet och den arbetsintensitet som
kännetecknar de svenska partiledarna
har jag mycket svårt att tro att de skall
få tid att utföra dessa utredningar. Tydligen
anser vissa partiledare — vi får
väl höra vad folkpartiledaren om en
stund har att säga — att de är kapabla
att göra denna utredning vid sidan av
allt annat. Mig förefaller det som om
resultatet skulle bli just den förhalning,
som de uppger sig vara motståndare till.
Det bleve en naturlig fördröjning av
frågan, därför att partiledarna helt enkelt
inte hinner med att utreda den,
såvida man inte kan göra på det sättet
att man överlåter utredningen åt andra,
medan det formellt är partiledarna som
svarar för saken. Den utredningstekniken
har vi inte tidigare tillämpat här
i landet, när vi tagit upp besvärliga
frågor, utan vi brukar tillsätta en särskild
utredning. Vi lät inte partiledarna
utreda ATP-frågan eller en rad andra
sociala spörsmål. Vi låter dem inte utreda
försvarsfrågan; man reagerar ganska
allmänt mot partiledaröverenskommelser
i denna fråga.

Som riksdagsman måste jag säga att
jag tror att det skulle vara mycket
olyckligt, om vi införde en sådan utredningsteknik
att vi på verkligt besvär -

Statschefens ställning

liga punkter uppdrog utredningen åt
partiledarna, som sedan liit denna utredning
utföras av experter av olika
slag. Med all uppskattning av dessa experter
måste jag säga att när det gäller
riksdagens angelägenheter — och det
gör det väl här i allra högsta grad —
bör man nog ändå låta riksdagen få ett
ord med i laget på utredningsstadiet.

Herr förste vice talmannen var inne
på tanken att talmanskonferensen skulle
i detta fall utgöra utredningsorgan. Jag
vet inte hur grundligt han har tänkt
igenom detta, men nog förefaller det
mig egendomligt att föreslå talmanskonferensen
som ett organ för denna utredning.
Herr förste vice talmannen
hänvisade till bandupptagningsutredningen.
Med all respekt för de uppgifter
som denna utredning fått sig anförtrodda
tror jag inte att man kan jämställa
frågan om statschefens ställning
med frågan om sättet att ta upp debatterna
i kamrarna.

Det förefaller mig således som om det
inte vore möjligt att utreda frågan på
det sätt som reservanterna tänkt sig.
Inte heller med herr Vigelsbos förslag
om en folkomröstning, som han nu har
gått ifrån, klarar man den problematik
det här gäller. Man gör det inte heller
genom att införa kvinnlig tronföljd. Lika
litet löser man frågan genom de ändringar
i ceremoniel och titulatur som
herr Ståhl har framfört i sin kåserande
motion. Nej, det finns ingen annan väg
att gå än att göra en ordentlig utredning
på denna punkt.

Jag kan inte hjälpa att jag, sedan jag
lyssnat till inläggen här, är ännu mer
förvånad än tidigare över att de borgerliga
ledamöterna av konstitutionsutskottet
inte har kunnat följa samma linje
som vi socialdemokrater. Kanhända har
de haft ett behov av att markera en egenart
och då har de försökt finna en nämnare
som verkligen förtjänar att betecknas
som den minsta möjliga. Jag har
lyssnat till herr von Friesen som på
sitt vanliga sätt gjorde deklarationer

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

och förklarade sig vara republikan, om
också tydligen med förhinder. Sedan
har jag haft glädjen att få lyssna till
herr Magnusson i Tumhult, om vars monarkiska
sinnelag ingen behöver sväva
i tvivels mål efter hans anförande. Men
de har funnit varandra i förslaget att
partiledarna skall utreda denna fråga.
Och de skall göra det snabbare än hittills.
»---dock bör arbetet kunna

bedrivas snabbare än hittills», läser jag.
Sedan sätter man emellertid upp en förbudsskylt
för dem. I utlåtandet heter
det: »Utskottet finner inte heller anledning
att upptaga frågan om monarkiskt
eller republikanskt statsskick till behandling.
»

Om dessa partiledare, för vilka man
hyser detta verkligt stora förtroende,
skulle komma till det resultatet att de vill
ta upp även frågan om statsformen, så
skall de möta en förbudsskylt från konstitutionsutskottet:
Yi har förtroende
för er, men gå inte in på detta område!

Herr talman! Det skulle naturligtvis
vara mera att säga i detta mycket intressanta
spörsmål. För dagen är det centrala
att man får till stånd en utredning
om statschefens ställning. Sedan kommer
helt naturligt en sådan utredning
att ta upp spörsmål som hör samman
härmed. Kanhända kommer frågan om
republik eller monarki att krympa samman,
kanhända kan man lösa frågan
om statschefens ställning på ett sådant
sätt att regeringen svarar för upplösningen,
att regeringsbesluten fattas i
statsrådet, att talmannen är regissör vid
ministärbildningen och att riksdagen
själv träder in med misstroendevotum
men också med förtroendevotum. Ja,
då blir det inte mycket annat kvar än
väsentliga representativa uppgifter.

Det är möjligt att det finns ett tredje
alternativ vid sidan av de traditionella
som man brukar ställa mot varandra.
Det är inte säkert att man i framtiden
behöver ha vare sig en kung eller en
president. Kanske kan dessa representativa
befogenheter åvila andra — tal -

mannen, statsministern och andra. Men
detta är framtidsfunderingar, som jag
inte vidare skall fördjupa mig i. Låt mig
därför till sist helt enkelt få säga, att
jag betraktar det som nödvändigt i det
utredningsarbete om författningen, som
nu så snabbt som möjligt bör fullföljas,
att man analyserar och preciserar statschefens
ställning för att det skall bli
möjligt att skriva in parlamentarismen
i vår författning. Därför yrkar jag bifall
till den reservation, som är fogad till
konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Man kan väl utan att
riskera att bli motsagd tillåta sig konstatera,
att det i varje fall i det här ögonblicket
inte vilar några som helst revolteller
revolutionsstämningar över riksdagens
andra kammare. Uppenbarligen
kommer i varje fall inte någonting att
hända i dag.

Låt mig sedan konstatera att det nog
ett slag syntes som om den märkliga
process emot vårt nuvarande statsskick,
som fru Eriksson i Stockholm och hennes
medmotionärer till allmän överraskning
igångsatte alldeles på tröskeln till
den innevarande riksdagssäsongen, definitivt
blivit borta med vinden eller —
om jag hellre skall formulera det så —
råkat ut för ödet att i den sannskyldigt
arktiska vinter vi upplevat, kylas ned
och förfrysa. Statsrådet Palme gav oss
dock möjligen i viss mån ett annat intryck
på den punkten.

Jag vill gärna redovisa att jag nog
fick samma intryck som herr förste
vice talmannen för en stund sedan, nämligen
att en glidning här kanske ändå
har skett. Det förefaller inte i dag som
om någon särskilt stor distans skulle
föreligga mellan å ena sidan motionärerna
och å andra sidan reservanterna,
ja, inte ens mellan dessa båda grupper
och opinionen på regeringsbänken. Detta
ger åt hela denna fråga ett annat och
allvarligare perspektiv.

Nu gjorde visserligen herr Johansson

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

i Trollhättan i det statsvetenskapliga
seminarium lian nyss gav här, ett försök
att neddimensionera den principiella
innebörden av reservanternas
ståndpunkt och yrkande, men jag blev
trots allt inte helt övertygad om den
mening han bär ville förmedla till oss.

Jag är fortfarande litet desorienterad
över huvud taget beträffande regeringens
inställning i dessa ting, men här
får man väl på regeringssidan så småningom
inbördes göra upp hur man ser
på problemet och hur man tänker sig
lösningen för framtiden.

Vad som förvånar mig är, att man
ändå inte insett hur i grunden orealistisk
denna aktion är och hur illa den
harmonierar med de intressen och
stämningar som gör sig gällande hos
svenska folket. Svenska folket är förvisso
mycket litet trakterat av att höra
talas om några seriöst menade republikframstötar.

Regeringsorganet Stockholms-Tidningen
ser det tydligen som en central
uppgift att i dessa dagar — de sista under
tidningens växlingsrika levnad —
dra i liärnad mot litet av varje. Jag nämner
här i förbigående att man bland
mycket annat gjort ett stort nummer av
och ansett sig böramed all kraft bekämpa
den gamla svenska seden att läsa bordsbön,
men man har också ägnat sig åt
att på något underliga vägar utforska
opinionsläget här i riksdagshuset i fråga
om inställningen till vårt gamla, ärftliga
kungadöme. Denna undersökning
har emellertid tydligen tvärt kommit
av sig av skäl som jag här inte närmare
skall gå in på. Den visade sig kanske
inte så särskilt opportun. Vad vet jag?

Låt mig bara göra ytterligare den reflexionen,
att en allmän pejling av folkmeningen,
verkställd på betryggande
sätt, naturligtvis skulle vara ett regelrätt
referendum. Jag skall inte i dag
taga ställning till just den frågan på annat
sätt än genom att säga detta. Den
skulle säkert ge klargörande besked om
hur det åsiktsmässigt verkligen ligger
3—Andra kammarens protokoll 1966. Nr

Statschefens ställning

till i denna fråga ute hos folket, och
det är vid ändå detta som i en demokrati
bör vara helt avgörande. Det finns
uppenbarligen ingen opinionen av någon
avgörande styrka som begär några
initiativ i denna fråga — än mindre någon
omprövning av statsformen i grunden.
Att göra gällande något sådant
måste vara ett utslag av en allvarlig felbedömning,
såvitt jag förstår.

Man kan utan vidare påstå att i alldeles
särskild grad den nuvarande innehavaren
av den svenska kungatronen
genom resningen i sin personlighet, genom
sitt lysande föredöme som människa,
liksom också naturligtvis genom
klokheten och balansen i utövandet av
sina konstitutionellt givna, av parlamentarismens
principer fixerade uppgifter
och förpliktelser, bidragit till att
befästa monarkien och grundmura dess
förtroende hos vårt folk. Vad är det då
för mening i att mot den bakgrunden
låtsas som om frågan om monarki eller
republik skulle ha någon relevans, vara
en fråga med aktualitetsintresse?

Det finns emellertid, herr talman, enligt
min uppfattning, vilken jag också
öppet vill deklarera, också en stark
principiell motivering för det monarkiska
systemet, och det är helt enkelt
att en statschef, som icke är vald på
partipolitiska meriter eller grunder,
rimligtvis bör ha väsentligen andra och
bättre förutsättningar att verkligen fylla
rollen som en samlande symbol för hela
folket, därigenom att han alltså står fri
från den belastning som oundvikligen
följer med ett system där upprivande
valstrider och partifejder ingår som
ofrånkomligt element. De striderna och
de fejderna må vi ha och dem skall vi
ta i andra sammanhang.

Utåt, i den offentliga debatten, har
det sagts, att man i utskottet vid behandlingen
av detta ärende betett sig
som katten på hett plåttak. Det lär nog
inte kunna förnekas att det förhållit sig
så. Utifrån min personliga övertygelse
om det monarkiska systemets obe 8 -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

stridliga fördelar i ett land som vårt
med dess säregna traditioner och historiskt
givna utveckling är det, vill jag
säga, glädjande att kunna konstatera,
att även de som i denna fråga har en
annan mening tydligen skyggat för att
med någon nämnvärd styrka driva sin
linje, över skälen därtill skall jag inte
närmare spekulera. Men jag skall å andra
sidan också gärna redovisa ett intryck
jag har från utskottsbehandlingen
av denna fråga — jag gör det i objektivitetens
namn — nämligen att det under
den till synes lugna debattytan ändå
förmärktes mycket starka underströmmar
av republikanska böjelser, av olika
anledningar för tillfället neddimensionerade
till mer eller mindre vaga antydningar.
Jag tror mig emellertid kunna
försäkra att fru Eriksson i Stockholm
bland sina partivänner i utskottet
vid det tillfälle, när denna fråga behandlades,
inte hade några sympatisörer som
känslomässigt kom ens i närheten av
huvudmotionärens mycket höga värmegrader.
Nog sagt om den saken.

Jag skall härutöver tillåta mig att mycket
kort anföra ett par synpunkter av
rent principiell natur på den fråga som
ändå ligger på botten och som berör
själva statsformen, republik eller monarki.
Min personliga uppfattning har
jag alltså redovisat. Vad som till äventyrs
kan vara att anse som en principiellt
eller genuint liberal ståndpunkt i
denna speciella fråga, tänker jag inte
ingå på i annan mån än att jag skall
tillåta mig att i debatten återkalla och
med protokollet införliva tankegångarna
hos en stor liberal föregångare, Karl
Staaff, helt enkelt därför att han stundom
felaktigt åberopats som anhängare
av det republikanska systemet. I det fallet
må det räcka med att hänvisa till
det faktum att Staaff i samband med
borggårdskrisen — han var som bekant
över huvud taget hårt trängd i dessa
stycken — tog klart avstånd från republikkravet.
Men jag vill också hänvisa
till att han ett par år tidigare ut -

talade sig i ordalag som otvetydigt gav
vid handen att han för sin del ville slå
vakt om monarkien. Det skedde för övrigt,
betecknande nog, i samband med
handläggningen av en helt annan fråga,
i ett inlägg i första kammaren rörande
kvinnorösträtten. »Finns det», yttrade
dåvarande statsministern Karl Staaff,
»någon som kan tänka sig, att sedan
kravet på kvinnans rösträtt en gång blivit
väckt till liv, det skulle vara möjligt
att detta krav kunde tillfredsställas
genom något annat än sin egen uppfyllelse?»
I det fallet fanns alltså ingen
som helst tvekan. Där var den verkligt
stora, angelägna och betydelsefulla reformen,
kvinnorösträtten. Med republikkravet
— då framfört i andra kammaren
i en motion av Lindhagen —
förhöll det sig, fortsatte Staaff, helt annorlunda.
Framstöten betecknades av
honom som en anakronism och förklaringen
därtill var enkel nog. Jag citerar
bär ur Staaffs anförande i första kammaren
:

»För ett 50—60-tal år sedan eller mera
var visserligen tankar på republikanskt
statsskick i mer än en västeuropeisk
stat uppe i framstegskretsar. Men
varför? Jo, därför att man då trodde,
att republiken var det enda medlet att
förverkliga folkviljan. Sedan lärde man
sig så småningom, att det fanns andra utvägar,
och så samlade man i det ena landet
efter det andra alla sina krafter på
just sådana andra medel, nämligen utvecklingen
av ett konstitutionellt-parlamentariskt
statsskick, som även under en
monarkisk form förverkligar folkviljan.
» Detta är således, tilläde talaren,
ett exempel på ett sådant politiskt krav,
som sjunkit undan, säkerligen för mycket
långa tider.

Så långt alltså det börjande 1900-talets store liberale ledare, vars insatser
som en demokratiens vägröjare väl
ingen i dag lär kunna förneka. Det lär
väl heller inte gå att förneka, att parlamentarismen
och demokratien vuxit
fram och utvecklats i på det hela taget

Onsdagen den 23 februari 1900 fm.

Nr 8

bästa samklang med den konstitutionella
monarkiens idé. Låt mig tillägga
att, när man på sina håll tror sig i det
republikanska statssystemet finna eu
absolut garanti för att statens högsta ämbete
under alla förhållanden skall tillförsäkras
de yppersta krafterna, så är
detta bestämt en grov villfarelse. Jag
tänker inte närmare ingå på den problematiken.
Man kan ju i det sammanhanget
bara hänvisa till stater, där det vid
sidan om förvisso lysande gestalter på
presidentposten utan tvivel finns exempel
på ytterst svaga och misslyckade innehavare
av det höga ämbetet.

Nej, det är min bestämda övertygelse
att det i detta nu finns långt angelägnare
ting att syssla med än att söka
sak med vårt av en bred opinion omfattade
monarkiska system och bereda
vägen för en republikansk statsform.
Vi har först och främst dessa frågor på
författningslivets område, som redan
understrukits här i debatten och som
jag inte skall upprepa.

Låt mig ändå, även om fru Eriksson
i Stockholm inte är närvarande här -—
hon kanske finns på lyssnarpost på något
annat ställe i huset, det vet jag inte
— få fråga: Var fanns och var finns
fru Eriksson, när det gäller att lösa
rättvise- för att inte säga rättfärdighetsfrågan
om utlandssvenskarnas rösträtt?
Då tryter reformviljan och radikalismen,
då är man hur konservativ
som helst. Jag tycker för min del inte
att det gör ett särskilt starkt intryck.

Jag skall alltså, herr talman, på denna
punkt om statschefens ställning be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Till sist vill jag bara göra en enda
kort deklaration på ytterligare en
punkt. Jag tänker inte ingå på en diskussion
av den problematik som hänger
samman med frågan om kvinnlig tronföljd,
bara göra det konstaterandet, att
jag naturligtvis inte funnit anledning
frångå den mening jag tidigare omfattat
och i någon mån också förfäktat,

Statschefens ställning

nämligen att bibehållandet av könsstreck
vid tillsättandet av statschefsposten
rimligen inte kan försvaras i
något sammanhang från principiella
synpunkter.

I detta anförande instämde hen- Dickson
(h).

Herr LUNDBERG (s):

Ilen- talman! Låt mig först ordagrant
återge vad herr förste vice talmannen sade
i sitt anförande, nämligen att statsministern
nu är ute och bugar sig för någon
potentat. Jag vill inte kommentera
detta, men det måste väl vara det nya
språk som vi i fortsättningen skall använda
från riksdagens talarstolar.

Herr talman! Efter att ha lyssnat på
denna debatt skulle jag, eftersom herr
Ohlin nu är närvarande, vilja säga följande.
Om jag inte minns alldeles fel
har herr Ohlin i TV eller radio sagt
att han är monarkist, och då behöver
vi inte veta mera om honom. Efter det
anförande som herr förste vice talmannen
och representanten för det liberala
inslaget i Göteborg, herr von Friesen,
har hållit här måste jag konstatera, att
han är övertygad monarkist. Att herr
Hamrin i Jönköping är det, speciellt
från representationssynpunkt, har han
ju deklarerat tidigare, och man har väl
ingen anledning att säga någonting om
det.

När jag hörde herr Wahlund och
herr Vigelsbo kom jag att tänka på en
riksdag i Norrköping år 1800 vid vilken
några som tillhörde adeln protesterade
därför att de var mer liberalt
inställda, och Hans Järta och ett kansliråd
Mårten Bunge gisslar just ståndsegoismen
med följande ord, som jag
tycker kan utgöra ett gemensamt valspråk
för centern och folkpartiet:

»Herre, låt mig städse dyrka
frihet utan skyldighet,
och giv mina lungor styrka,
när jag skriker rättighet.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

Låt mig få min bonde pina,
fast jag talar jämlikhet,
styrk ock privilegier mina
nu och i all evighet!»

Jag skall inte diskutera fortsättningen
av detta förnämliga verk, men vill gratulera
folkpartiet och centerpartiet för
att de har funnit en gemensam nämnare
i fråga om statsskicket.

Herr talman! Det är ju egentligen
inte vad herr Ohlin, herr von Friesen,
herr Vigelsbo och herr Wahlund sagt
som betyder mest. Herr Wahlund är ju
en stor skämtare, och jag vet inte riktigt
om han skämtade eller om det var
allvar när han talade om monarki. Det
kunde lika väl ha varit skämt. Nej, jag
skulle vilja fråga de unga inom folkpartiet:
Har herr Ohlin klippt vingarna
och tassarna så hårt på den folkpartistiska
ungdomen, att den inte vågar ha
någon uppfattning alls? Det är ändå en
ganska allvarlig fråga som vi diskuterar,
och det är också från landets synpunkt
— om man över huvud taget menar
någonting med att vi skall få en
revision av författningen — orimligt
att vi skall bevara en ärftlig monarki.
Det är ju detta frågan gäller. Om herr
Wahlund vore inne i kammaren skulle
jag fråga: Skulle ni vilja acceptera
ärftliga professurer inom olika familjer?
Är det säkert att herr Wahlunds
barn skulle vara lämpliga som professorer
i exempelvis matematik, generation
efter generation? Det, visar hur
orimligt detta resonemang är.

Om vi skall göra en författningsreform,
är det självklart att vi måste sätta
in alla principiella och praktiska
frågor i samband med en sådan reform
i sitt rätta sammanhang. Visst har jag
läst om tillkomsten av den förra författningen
och om påståendet att den
var en enskild mans verk, men senare
tids forskning har visat att det påståendet
är en myt.

Oavsett vilken inställning jag har till
utredningar anser jag att vi måste veta

exakt vad författningen säger, eftersom
den på vissa punkter har grundlags karaktär.
Och om vi menar att lag av
grundlags karaktär skall följas efter
bokstaven, är det lättsinnigt av gamla
politiker att tro att vi i dag kan skriva
eu ny författning på en kafferast.

Det är också angeläget att hävda riksdagens
ställning, och jag har aldrig accepterat
beredningar som ett uttryck
för riksdagens vilja. Jag har alltid hävdat
att det är riksdagen själv som i frågor
av väsentlig betydelse för riksdagen
i parlamentarisk ordning skall se
till att spörsmålen utredes på ett för
folkstyret tillfredsställande sätt, inte så
att det tillfredsställer regeringen eller
partiledarna utan blir ett uttryck för
majoritetens vilja i riksdagens kamrar.
Om man accepterar demokratien, måste
man följa den vägen.

Det problem vi här diskuterar har
gjorts till en taktisk fråga, vilket är i
allra högsta grad beklagligt. Herr Vigelsbo
kan hävda att även taktiken bör
utredas och att det är farligt med två
val framdeles, men för mig kan ett val
aldrig få inverka på demokratiska principer
och på det som skall vara grundläggande
för hur ett land skall styras
i framtiden och hur samhället skall fungera
på ett för medborgarna tillfredsställande
sätt. Jag skulle här kunna läsa
upp en förteckning på alla de motioner
som herr Vigelsbo har skrivit under
och i vilka det har begärts utredningar.
Jag skall emellertid inte göra
det, eftersom det bara är en detalj.

År 1873 stod det i denna kammare
en mycket känd liberal och talade om
Oscar II :s kröning. Då sade han bland
annat: »Menar man att styrkan av konungens
förpliktelser mot land och folk
skall ökas, eller hans medvetande därom
klarna, genom en orimlig, för den
ene osmaklig, för den andre löjeväckande
ceremoni? Eller är man till äventyrs
själv så föga säker på sina egna
känslor, att man behöver vidtaga särskilda
teatraliska åtgärder för att byg -

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

ga upp dem till en högre värmegrad?
Eller, lever man verkligen ännu år 1873
i den föreställningen, att man genom
dylika folknöjen för barn och gummor
kan hos den så kallade massan
vidmakthålla vördnaden för konungadömet?
Tror man således, att förrättningen
behövs av samma skäl, varför i
det gamla Rom augurerna fortforo med
sin tjänsteutövning, även efter att de
själva ej längre kunde mötas i sin
skrymtande tjänst och se varandra i
ansiktet utan att skratta? Är detta meningen
— må man då vara förvissad
om, att den i våra dagar nog genomskådas
av dem, för vilka tillställningen
är beräknad. Och då skall man uppnå
motsatsen av vad man åsyftat: allmänheten
skall — ganska ursäktligt, om än
mycket orätt — häri läsa en kungadömets
självbekännelse, att det behöver
puff och humbug.»

Det var den gamle liberalen Adolf
Hedin som sade detta i riksdagen 1873.
Man frågar sig i dag: Var står de nuvarande
s. k. liberala arvtagarna inom
folkpartiet, och var har vi ungdomen?
Jag skall inte vara så elak att jag
citerar vad Tingsten har sagt, eftersom
han gjorde ett gästspel inom folkpartiet,
men han varnade för att man skulle
göra politiken inom folkpartiet till
ett folknöje där principer och allting
annat försvann.

Herr talman! Förra gången jag hade
äran att tala i ett liknande sammanhang
var vid remissdebatten. Då kritiserade
jag att vad bankoutskottet hade förutsatt,
nämligen att vi skulle få nya, förnämliga
lokaler här i huset, inte hade
infriats. Döm om min häpnad när resultatet
av talet om att vi skulle få nya
lokaler har blivit att socialdemokraterna
har fått fem kanslirum och två rum
för ledamöterna, medan folkpartiet har
tagit nio rum, högerpartiet sex rum,
centerpartiet sju rum, kommunisterna
tre rum och medborgerlig samling —
med en representant — ett rum.

När det talas om demokratiska prin -

Statschcfens ställning

ciper skulle jag vilja fråga herr Ullsten,
om han vore här i kammaren, eftersom
han har varit aktivt engagerad:
Menar han att man skall göra om riksdagen
genom att han likt en ekorre
samlar kanslirum åt den borgerliga s. k.
oppositionen, medan de socialdemokratiska
ledamöterna, som utgör precis
hälften av den svenska riksdagen, skall
nöja sig med sju rum? Är det så den
folkpartistiska ungdomen skall handha
demokratien och demokratiska principer,
då frågar man sig varför i all världen
denna folkpartistiska ungdom skulle
hit, om den nu skall tala genom
kanslier och själv inte kan skriva en
fråga eller en motion eller hålla ett anförande
utan att ha en massa kanslister
sittande här uppe, som har tagit
platserna för de folkvalda representanterna?
Om svenska folket visste hur
riksdagen behandlas av olika instanser,
som skulle vara oss underordnade,
skulle folket fråga sig: Vad menar vi
med att skicka riksdagsmän till Stockholm
som inte ens har rätt att få en
plats någon timme en dag i riksdagshuset? Men,

herr talman, om man nu anammar
demokratien och anammar att den
svenska riksdagen skall utöva styret i
detta land, så är det naturligt att vi
håller på att de av folket valda representanterna
också skall ha en uppfattning.
Det får inte gå till som det nu
gör i frågan om monarkiskt eller annat
styrelseskick, att man sätter upp
ett finger i luften för att känna efter
vilken principiell ställning man bör intaga
i denna allvarliga fråga.

För min del vill jag deklarera att jag
ligger närmast den ståndpunkt som herr
Johansson i Trollhättan intog, nämligen
att alternativen inte bara är monarki
eller republik utan att man även
bör undersöka om över huvud taget någon
av dessa former verkligen behövs.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen. Låt mig också
understryka respekten för den nuva -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

rande konungens kulturella och demokratiska
sinnelag. Men den respekten
hyser jag för alla medborgare som har
sinne för demokratiska principer, för
vetenskap och för ett samhälle, där
människorna kan leva på ett sådant sätt
att allt fungerar gott.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Herr Vigelsbo nämnde
tidigare utredningsfloran, och det ger
mig anledning att säga några ord om
riksdagsledamöternas egna motioner.

Om man studerar motioner av olika
slag som väcks i riksdagen under ett år,
finner man att åtskilliga av dem, för
att inte säga de allra flesta, utmynnar i
en hemställan om skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning. Och
givetvis är många problem av sådan art,
att det behövs noggranna analyser för
att man skall få olika alternativ redovisade
och bättre underlag för de avgörande
beslut som kan följa.

När det gäller något så viktigt som
vår författning, vårt statsskick, statschefens
ställning och befogenheter, är
det självklart att frågorna måste vara
väl förberedda och belysta, innan vi kan
ta ställning till dem. Det hade varit av
stort värde för oss i dag, om författningsutredningen
hade prövat frågan
om statschefens ställning, såsom konstitutionsutskottet
förutsatte när en motion
i detta ämne behandlades 1958.
Detta har ju för övrigt tidigare talare
också framhållit.

Då utskottet nu haft att behandla en
liknande motion, har man från borgerligt
håll försökt hänvisa till att frågan
är under prövning. Jag vill inte ha en
utredning för utredningens egen skull
eller då utredning redan pågår — därvidlag
håller jag fullständigt med herr
Lundberg. Men jag anser att det vore
oförlåtligt, om vi nu skulle göra oss
skyldiga till samma misstag som år

1958 och tro att frågan behandlas ändå.
Det är av denna anledning som vi reservanter
nu begär en utredning av
frågan. Statsrådet Palme har tidigare
gjort klart för oss att vi, om riksdagen
antar utskottsmajoritetens hemställan i
dag, återigen står på samma punkt som
år 1958 och att ingenting kan hända. Det
vill jag inte vara med om.

Herr talman! Att skriva en ny författning,
i vilken man för in parlamentarismen,
utan att samtidigt ta med en så
viktig fråga som statschefens ställning
och befogenheter i en modern parlamentarisk
demokrati förefaller mig vara
orealistiskt. För att inte i onödan förhala
en lösning av andra hithörande
problem bör en utredning tillsättas i enlighet
med vad vi reservanter föreslår.

Utskottsmajoriteten uttalar att det inte
finns någon anledning att uppta frågan
om monarkiskt eller republikanskt statsskick
till behandling. Jag måste säga
att jag, om jag i dag skulle ha att ta
ställning till denna fråga, skulle intyga
att det ej är förenligt med mina demokratiska
principer att acceptera ett ärftligt
styrelseskick men inte heller skulle
kunna ange vilket annat system som
bäst passar vårt land innan vi fått en
allsidig och förutsättningslös prövning
av olika länders statsskick och styrelseformer.
Vi måste också veta vilken ställning
och vilka befogenheter en statschef
skall få, när vi skall besluta om ny
författning.

Jag förstår inte att man inte skall
kunna enas på denna punkt, ty det borde
vara en lika viktig fråga för alla, som
är intresserade av en positiv lösning
av författningsfrågorna, vilken principiell
inställning man än har till olika
styrelseskick. Och det är detta frågan
gäller i dag.

Jag har påpekat, att författningsutredningen
inte närmare gick in på dessa
frågor, såsom konstitutionsutskottet och
riksdagen år 1958 trodde att den skulle
göra. Men det lilla som då uttalades
skulle, om det överfördes i den nya för -

Onsdagen (len 21! februari 1966 fm.

Nr 8

fattningen, medföra en starkare ställning
i vissa fall för statschefen gentemot
regering ocli riksdag. Detta har
tidigare belysts av såväl herr Adamsson
som herr Johansson i Trollhättan och
även av statsrådet Palme, och jag skall
inte närmare gå in på det.

Skall vi ytterligare stärka statschefens
ställning eller skall regering och
riksdag stärka sin ställning? Den avhandling
som omnämnes i dagens tidningar
tyder på att vi bör se om vårt
hus, om regering och riksdag skall kunna
fungera i en parlamentarisk demokrati.

Herr talman! Jag skulle också vilja
lugna dem som undrat, om motionen
och reservationen innebär en attack
mot vår nuvarande statschef, konung
Gustaf VI Adolf. Beträffande den nuvarande
statschefen som person och regent
vill jag helt instämma i vad herr
Adamsson och fru Eriksson tidigare anfört.
Det är inte frågan om detta utan
det gäller som sagt en utredning i syfte
att klarlägga vilken ställning och vilka
befogenheter vi vill ge statschefen i en
kommande parlamentarisk demokrati,
så att denna skall kunna fungera på
bästa sätt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Georg Pettersson
m. fl.

Herr Vigelsbo har själv tagit avstånd
från sin motion om folkomröstning i
denna fråga, och jag har därför ingen
anledning att närmare beröra den. Men
jag tycker nog att man skall använda
sig av andra medel för att pejla folkopinionen
än folkomröstning. Det senaste
försöket manar ändå inte till efterföljd.

Slutligen vill jag, herr talman, också
något beröra konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12. I enlighet med den övertygelse
jag redovisat när det gäller ett
ärftligt styrelseskick kan jag inte gå
med på att vidga arvsrätten, såsom föreslås
i motionsparet I: 360 och II: 430.
Den kvinnliga tronföljden har, såsom

Statschefens ställning

jag ser det, inte något samband med
frågan om likställighet mellan könen.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Det är ett ganska säreget
land vi lever i — ett ganska lyckligt
land också. Den stilla, lätt ointresserade
stämning, som har rått hela denna
debattdag här i kamrarna, visar klarare
än någonting annat att vad vi här
håller på att diskutera om egentligen
inte är några hårt skiljande ställningstaganden.
Vi är på ett, som jag tror, i
världen sällsynt sätt överens om de
centrala, väsentliga tingen när det gäller
vår författning. Vi är helt ense om
att det är demokrati, att det är folkstyrelse
och att det är parlamentarism
som skall prägla den författning som
nu skall utformas. Därvidlag finns inga
skiljaktiga meningar, där har vi alla
precis samma övertygelse.

Kommer man sedan fram till frågeställningen
om kungadöme eller republik
— kungadöme då taget, det är jag
angelägen att understryka, i den moderna
meningen, d. v. s. med det sätt
att fungera som det har för närvarande
— är debatten så till vida litet svår att
föra som de avgörande faktorerna inför
ett ställningstagande inte uteslutande är
av handgripligt logiskt slag. Vid sidan
av logiken kommer här in känsla, tradition,
stämning — allt sådant som inte
kan vägas och mätas, som inte kan klädas
i formler och definitioner, men som
likväl ingen med politiskt realitetssinne
kan undgå att ägna en betydande och
allvarlig uppmärksamhet.

Det är inte alls min förhoppning att
övertyga de nu så trosvissa republikanerna
att de är inne på oriktig väg. En
sådan bevisning — det vet jag — skulle
helt överstiga min förmåga att prestera.
Snarare är det för att ge en antydan
om varför vi i högerpartiet är så klart,
så bestämt och så enhälligt övertygade
om vikten av monarkiens bevarande som
jag har velat säga några ord. Det är inte,

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

fru Eriksson i Stockholm, min avsikt
att här göra gällande att de, som har en
annan uppfattning i frågan om republik
eller monarki än jag, lider av någon
form av stupiditet.

Först, herr talman, vill jag anföra
några logiska skäl. Det är av betydelse
— vilket redan har sagts här i dag —
att statschefen omfattas med allmänt
förtroende av hela folket, alldeles oavsett
vars och ens politiska hemvist. Vi
vet hur det förhåller sig med många
presidenter. De har helt nyligen stått på
de politiska barrikaderna, och den som
står där får — och måste få — politiska
motståndare, som aldrig glömmer hans
förgångna som politiker. Situationen
blir ännu mycket värre, om presidenten
inte heller glömmer bort sitt förgångna
som politiker utan fortsätter att åtminstone
i realiteten kämpa för ett av de
stridande partierna.

En konung kommer inte i denna konfliktsituation
— jag talar nu om en konung
i modem mening — eftersom han
aldrig har vare sig ett politiskt närvarande
eller ett politiskt förflutet. Denna
ställning över partierna och med ett
förtroende, som inte inskränker sig till
en del av nationen utan omfattas av alla,
kan vid påfrestningar i det demokratiska
skeendet bli av mycket stor betydelse.
I besvärliga och bekymmersamma
utrikespolitiska situationer kan monarkien,
som vi har sett till exempel i
våra grannländer Danmark och Norge
under ockupationen, bli en nationell
tillgång som är oskattbar.

Ett annat logiskt skäl är att det är
hälsosamt för demokratien i en stat att
den allra högsta ställningen alltid är
upptagen. Ambitionen hos de maktsträvande
tvingas då att göra halt omedelbart
nedanför den högsta toppen. Män
med litet diktatoriska tendenser inleds
inte i frestelse. Risken är alltid för handen
att ambitiösa män, som skulle nå
den högsta ställningen, inte skulle nöja
sig med att låta denna ställning icke
vara förenad med utövande av makt.

Här ligger möjligheten till konflikt mellan
en på parlamentariskt sätt vald regering
och en president utomordentligt
nära.

En av statschefens stora och i ett samhälle
som vårt alltmer framträdande
uPPgifter är att utåt markera kvalitén
och högheten hos den stat som han företräder
och att inåt skänka glans och
festivitas åt de begivenheter och sammanslutningar
som dag efter dag ständigt
pockar på hans närvaro. Det behövs
ingen bevisning för att styrka påståendet
att den kungliga traditionen
härvidlag ger ett markant företräde.
Jag behöver bara för ett ögonblick erinra
om den oerhört stora uppmärksamhet
som representanterna för det svenska
kungahuset röner vid sina besök i
främmande länder, speciellt i republiker.

Till skillnad från vad många människor
inbillar sig är denna representation
inom- och utomlands ett tungt arbete
som fordrar den tränade diplomatens
aldrig svikande takt och stilkänsla.
Det är också en uppgift som inte klaras
av en enda man. Ett kungahus är i vår
tid ett arbetsteam som delar uppgifterna
sinsemellan och som ändå har förfärligt
svårt att få tiden att räcka till.
Talet om en privilegierad ställning förefaller
mig i det sammanhanget utomordentligt
innehållslöst.

Låt mig därefter beröra några mer
ovägbara ting. Sverige har i århundraden
varit ett kungadöme. Gemenskapen
mellan konung och folk har haft växlande
styrka och växlande innehåll under
tiderna, men den gemenskapen, tro mig,
lever kvar såsom en underton som gör
att ett avbrott skulle kännas djupt smärtsamt
och chockerande för stora skaror
av vårt folk. Man kan, herr talman, göra
ingrepp som sårar och chockerar,
men man bör inte göra det om man
inte är tvingad till det, om man inte
måste göra det för att uppnå ett stort
och betydelsefullt mål som kräver att
man tar hårda tag. Men så är inte för -

Onsdagen den 23 februari 1906 fm.

Nr 8

hållandet här. Ingen i denna kammare
har någonsin velat påstå att folkstyret
skulle vara i fara. Den monarki som vi
har och som vi har erfarenhet av låter
sig väl förenas med både demokrati,
parlamentarism och folkstyrelse.

Herr talman! Jag blundar ingalunda
för att situationer en gång i världen
kan uppstå, som gör eu omprövning
nödvändig, men jag hävdar bestämt åt!
en sådan situation inte är för handen i
dag. Det finns i dag — det visar det
lama intresset i kammaren — inte den
ringaste anledning att ta upp hela detta
problem till diskussion. Vi har — det
har omvittnats från alla håll — lyckan
att äga just det statsöverhuvud som vi
alla, oavsett politiskt tänkande, vill ha;
ett statsöverhuvud som vi ser upp till
och beundrar för hög kultur, nobless
och aldrig svikande plikttrohet. Och vi
har ett kungahus som utomordentligt
väl ryktar sitt värv. Det förefaller mig
då — jag är ledsen att behöva säga det
— som något litet av otacksamhet att
i den situationen driva fram denna republikdiskussion.

Till sist, herr talman, ett par ord om
den motion om kvinnlig tronföljd, som
väckts från vårt håll.

Man kan, som jag redan inledningsvis
sade, ha olika meningar i frågan om
republik eller monarki. Man kan med
goda skäl se den frågan från båda hållen;
åsikt kan brytas mot åsikt. Men
att det i en modern tid med allvar skall
kunna hävdas, att det gamla lagordet
»gånge hatt till och huva från» skulle
äga giltighet när det gäller statschefens
person förefaller mig helt orimligt. Ingen
skulle ett ögonblick drömma om att
man till president i en republik inte
skulle kunna utse en kvinna och att en
kvinna inte skulle ha exakt samma möjlighet
som en man att bli vald. Hon
får redan nu vara ordförande i statsrådet
och hon får vara riksföreståndare
med maktbefogenheter som ligger vida
utöver dem man, såvitt jag förstår, tän3*—Andra
kammarens protokoll 1966.

Statschefens ställning

ker sig att eu president skulle ha och
vad en monark har.

Den avhållna och aktade ledamot av
denna kammare, som står som första
namn på motionen angående utredning
av frågan om republik, kan väl inte tänkas
vara diskriminerad på grund av
sitt kvinnliga kön. Låt mig erinra om
att Danmark så sent som år 1953 ändrade
sin tronföljdsordning och införde
kvinnlig arvsrätt till kronan och att vi
har kvinnlig tronföljd även i England,
Holland och Grekland. Att Sverige, som
i alla avseenden söker ligga i täten —■
ibland nästan litet flåsigt — när det gäller
moderniteter, just i denna fråga
skulle visa sig mer gammaldags, mer
trögt och reaktionärt än andra nationer
förefaller mig helt otänkbart.

I detta anförande instämde herrar
Ringaby, Wennerfors, Björkman, Söderström,
Oskarson och Regnéll, fröken
Ljungberg, herrar Werner, Nordgren
och Magnusson i Borås samt fru Sundberg
(samtliga h) ävensom herr Löfgren
(fp).

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Efter att ha bevittnat
denna monarkiska demonstration kunde
man få intrycket, att motionärerna
är ute efter att snabbt och energiskt
aktualisera frågan om införande av republik
från den ena dagen till den andra,
något som ju inte är fallet.

Vad som mest förvånat mig i den
offentliga debatt som föregått riksdagens
behandling av föreliggande motion,
är emellertid inte hela det känslotänkande
som virvlat upp och som här
fått nya uttryck, utan det är att man
på sina håll försökt framställa denna
motion som ett alldeles ovanligt utspekulerat
taktiskt trick.

När jag blev ombedd att underteckna
denna motion, som jag själv inte haft
den goda idén att väcka, så fann jag
den tilltalande bland annat därför att
den inte verkade så väldigt taktisk utan

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 196C fm.

Statschefens ställning

tvärtom kunde bli utsatt för misstolkningar,
därför alt motionärerna tog risken
att hånas och begabbas och mötas
av motståndare som slår på de sentimentala
strängarna.

Ingen kan väl förneka att fru Eriksson
i Stockholm har sinne för politik.
Däremot tycker jag att det är ett utomordentligt
sympatiskt drag hos henne
att hon långt ifrån alltid noga och i
detalj överväger de taktiska finesserna
med sina framträdanden. Taktiktänkandet
i författningsfrågorna står
mig upp i halsen, och därför fann jag
det ovanligt uppfriskande att möta en
sådan här motion, och det var mig en
glädje att underteckna den.

En annan angreppspunkt mot motionen
och motionärerna har varit att de
skulle utgöra en grupp särlingar med
besynnerliga idéer som de inte har vunnit
förståelse för hos sina partivänner.
Ingenting kan vara felaktigare. Jag inbillar
mig verkligen att jag i denna fråga
kan räknas till de där mycket genomsnittliga
socialdemokraterna som fru
Eriksson har talat om.

Om man granskar motionen finner
man att den är precis så moderat och
resonlig som flertalet socialdemokratiska
motioner här i riksdagen brukar vara.
Den hävdar inte att republikfrågan
skulle vara den ojämförligt viktigaste
frågan i författningskomplexet. Den ger
inte republikfrågan prioritet framför
en rad andra frågor. Den kräver inte att
vi till varje pris skall dra upp en stor
strid om monarki eller republik. Den
riktar sig inte mot den nuvarande statschefen.
Däremot hävdar den att det kan
uppstå situationer som vi i tid bör överväga
och inför vilka vi har behov av
att undersöka och utreda olika alternativa
lösningar. Detta är med andra ord
en ytterst måttfull och rimlig motion,
vilket väl också har bidragit till att
den i så hög grad vunnit den ena utskottshalvans
bifall. Jag vill erinra om
att reservanterna tillstyrker en sådan
utredning som åsyftades i motionerna

1958, och vad som begärdes i dessa mottioner
var just en utredning om statschefens
ställning oavsett om den konstitutionella
grunden härför bygger på
ärftlighet eller på ett på demokratisk
väg genomfört val — såvitt jag förstår
tämligen exakt samma tankegång som
återkommer i årets motion.

Ännu en angreppslinje mot motionärerna
är att de tar lättsinnigt och nonchalant
på ett allvarligt problem. Jag
vill hävda motsatsen. Det är den borgerliga
utskottsmajoriteten som visar
lättsinne och nonchalans när den hävdar
att det över huvud taget inte skulle
finnas anledning att uppta frågan om
monarkiskt eller republikanskt statsskick
till behandling.

Vad är det vi förbereder? Vi förbereder
en ny författning, som av allt att
döma kommer att bli bestående för lång
tid. Det kräver en omsorgsfull prövning
av en lång rad problem. Men de borgerliga
förutsätter utan vidare att det också
på längre sikt alltid skall stå till förfogande
medlemmar av kungahuset som är
beredda att ta på sig de onekligen tunga
bördor som herr andre vice talmannen
nyss har vittnat om. Man förutsätter att
det finns personer som är villiga och
lämpliga för uppgifter inom den nu
existerande ramen. Man förutsätter också
att det under alla förhållanden skall
finnas ämnen till statschefer som kan
omfattas med förtroende av hela folket,
ett av de villkor som herr Cassel likaledes
nyss uppställde.

Man bortser alldeles från den ingalunda
orimliga möjligheten att vi i en
inte alltför avlägsen framtid ställes i
en sådan situation där vi drivs in i republiken
vare sig vi vill eller inte eller,
mera konkret, där vi ställs inför frågan
om huruvida vi skall välja ett nytt
kungahus eller övergå till republik. Ja,
i ett sådant läge kunde det förstås finnas
skäl till en folkomröstning, även
om utgången då på förhand vore given.
Yi skall alltså räkna med sådana alternativ
men ändå inte bry oss om att i

Onsdagen den 23 februari 1900 fm.

Nr 8

god tid överväga vilken sorts republik
vi i så fall vill ha, vilka befogenheter
statschefen skall ha o. s. v. Detta är
lättsinne och nonchalans!

Högern försöker nu att trubba av detta
problem genom sin motion om kvinnlig
tronföljd. .lag skall inte spilla många
ord på den, men mot bakgrund av den
aktuella debatten om könens jämlikhet
och könsroller verkar det något parodiskt
med den lösning som högern har
funnit och som i praktiken skulle innebära
att kvinnorna skulle få rycka in
när männen inte längre räcker till.

Herr förste vice talmannens inlägg
skulle kanske förtjäna att förbigås med
barmhärtig tystnad. Herr von Friesens
clownerier har redan fått de kommentarer
som de förtjänade. Men jag skulle
bara vilja tillägga några ord. Herr von
Friesen förutsätter att en utredning av
det slag, som reservanterna begär, kommer
att med frustande iver ge sig ut på
långa resor till avlägsna länder för att
studera hur man har löst frågan om
statschefens ställning.

Jag förstår inte detta riktigt. Den stora
författningsutredningen reste inte
längre bort än till Oslo, såvitt jag kan
minnas. Jag begriper inte riktigt varför
nya utredare skulle känna sig så omåttligt
frestade att följa herr von Friesens
och mitt exempel när vi ger oss ut på
våra långa expeditioner till fjärran belägna
länder, Australien, Kanada o. s. v.
Jag tycker nog att herr förste vice talmannen
tänker litet för lågt om våra
utredare.

En fråga som har återkommit i flera
inlägg från den borgerliga sidan är vilket
samband det egentligen föreligger
mellan frågan om statschefens ställning,
statsskicket och parlamentarismens inskrivande
i författningen, å ena sidan,
och å andra sidan de problem som man
på den borgerliga sidan har särskilt
bråttom att lösa, nämligen val- och kammarsystem.
Vid närmare eftertanke förefaller
mig sambandet här vara utomordentligt
starkt. Vad är det de borger -

Statschefens ställning

liga eftersträvar? Så långt man har kunnat
finna av deras deklarationer i olika
sammanhang och av pressdehatten är
det en återgång till 1920-talets parlamentariska
styrkeförhållanden i vårt
land. Man eftersträvar ett svagt och
splittrat parlament med hjälp av ett
kammarsystem och ett valsystem som
skulle passa den borgerliga oppositionen.

Men tänk efter vad det betyder! Det
betyder oundvikligen att statschefens
ställning och funktioner får mycket
större intresse och mycket större betydelse
än i ett parlament, där man i
allmänhet kan räkna med klara och entydiga
majoritetsförhållanden. I ett
splittrat parlament med en rad partier,
med oklara majoritetsförhållanden och
med täta regeringskriser är det alldeles
klart att statschefens funktioner blir
väsentligt mycket intressantare än vi
har vant oss vid under de senaste årtiondena
i vårt land. Det är sannerligen
ingen enkel uppgift att skriva regler
för hur statschefen — om man nu skall
ha en sådan — skall lösa problemet
med regeringsbildningar i ett parlament
av den typen.

Herr Johansson i Trollhättan lämnade
en mycket intressant analys av dessa
problem. Jag har inte mycket att tilllägga.
Jag skulle bara vilja påpeka att
problemen kanske är ännu mera komplicerade
än vad som framgått av herr
Johanssons påpekanden. Man kan nämligen
bemöda sig om att kringskära
statschefens ställning genom utomordentligt
fasta regler men lika fullt få
uppleva att han får en långt mera betydelsefull
roll som regissör, dirigent,
ledare av det politiska spelet än vad
författningsskrivarna avsett.

Låt mig bara ta ett exempel! I Frankrike
omedelbart efter det senaste kriget
hade den franska vänstern ambitionen
att skapa en författning där man i praktiken
inte skulle behöva en statschef.
Man tänkte sig i första omgången en
lösning där talmannen skulle kunna ha

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

dessa uppgifter i samband med regeringsbildning.
Man gick slutligen med
på att ha en presidentur, men man inbillade
sig ha skapat garantier för att
presidenten över huvud taget inte skulle
spela någon politisk roll. Vad fick man
uppleva? Jo, man fick uppleva att den
förste presidenten, Vincent Auriol, tvärtom
kom att bli utomordentligt aktiv
och kom att spela en mycket viktig roll
under den fjärde republikens tidigare
år därför att parlamentet var så splittrat,
därför att man hade ett valsätt som
hade främjat uppkomsten av en rad olika
partier och därför att det var så
svårt att bilda klara majoriteter i detta
parlament.

I Västtyskland har man efter kriget
haft ambitionen att ge en utomordentligt
stark ställning åt regeringschefen
och i motsvarande mån en nästan dekorativ
funktion åt statschefen. Det
hindrar inte att man också i detta parlament
och i denna typ av författning
får uppleva, att i det ögonblick man
får en regeringschef, som inte är stark
i sitt framträdande, får statschefens
synpunkter på majoritetsbildning och
regeringsbildning plötsligt en väsentlig
vikt.

Om det förhåller sig på det sättet så
är det klart att det också är utomordentligt
intressant i vad mån denne aktive
statschef bär framgått ur arv eller
ur demokratiska val, och det är mycket
viktigt att överväga vilken sorts val han
skall framgå ur. All erfarenhet talar
nämligen för att direkt folkvalda presidenter
blir en maktfaktor i ett parlamentariskt
system på ett helt annat sätt
än presidenter som är valda exempelvis
av elektorer eller av en majoritet
inom riksdagen. Detta är också problem
som onekligen kräver att genomlysas
och övervägas i samband med allt
det andra utredningsarbete som behövs
vid tillkomsten av en ny författning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till min ärade vän herr
Björk i Göteborg vill jag säga följande.
När jag läste den motion, som också
hans namn står på, så tänkte jag som
den gamle romaren: Det är svårt att
icke skriva satirer. Min skildring av
den där tilltänkta kommittén som var
ute och reste så mycket var nämligen
ett försök — kanske klumpigt -— till en
satir, men jag tror inte att herr Björk
har fattat poängen i historien, nämligen
den, att en utredning av denna typ
skulle kunna få en förlängning nära
nog i det oändliga på grund av statsministerns
rädsla för att ett avgörande
skulle påverka en valrörelse. Detta,
herr Björk, var poängen i historien.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag är ledsen om jag är
ohövlig, men jag tror inte att herr förste
vice talmannen är alltigenom lämpad
att lansera satiriska poänger. Till den
förklaring som han här lämnat måste
jag göra den kommentaren, att med detta
resonemang, att en utredning alltid
kan leda till eu förlängning och till att
skjuta en lösning på framtiden, skulle
det finnas skäl att motsätta sig alla slags
utredningar i alla tänkbara frågor. I
praktiken är det däremot så att inte
minst det parti som herr förste vice
talmannen representerar i allmänhet är
utomordentligt angeläget om att få utredningar
på alla tänkbara områden.
Jag noterar då med förvåning att tanken
med alla dessa utredningskrav
skulle vara att man icke skulle få någon
lösning på problemen.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ytterligare ett missförstånd
från herr Björks i Göteborg sida!
Jag har aldrig sagt att alla utredningar
kommer att förlängas i det oändliga.
Jag har sagt att det finns anledning att

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

antaga att just en utredning som berör
frågan om monarki eller republik kan
komma att få något av en evighetskaraktär.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr von Friesen är
bclt ur stånd att klargöra varför just
detta problem skulle kräva så oändligt
mycket längre utredningar än alla de
andra författningsproblem som varit
aktuella under det senaste årtiondet. Det
hela är endast en slapp insinuation utan
försök till allvarlig motivering. Vi vet
att hela författningskomplexet är utomordentligt
svåröverskådligt och besvärligt,
och man upplevde i den stora författningsutredningen
hur det ena problemet
grep in i det andra. Författningsutredningen
trängde under folkpartisternas
medverkan in i en hel rad problem,
fann det nödvändigt att ta upp
nya frågor som över huvud taget inte
var förutsedda i direktiven. I dag kan
vi säga att »det var väl inget fel, det var
väl bra att de gick så grundligt till
väga». Men vi tvingas samtidigt att konstatera
att till och med denna bland
annat folkpartistiska grundlighet inte
har varit tillräcklig för att ge en säker
grund att stå på. Efter ett sådant arbete,
som herr von Friesens parti har medverkat
till, söker man nu misstänkliggöra
de krav som rests på att ytterligare
utreda synnerligen närliggande, synnerligen
väsentliga problem i den stora
bilden.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! För vår del betraktade
vi motionerna nr 1 i första kammaren
och nr 2 i andra kammaren som uttryck
för en stark vilja hos den socialdemokratiska
riksdagsgruppen att markera
sin principiella inställning till statsskicket
och att på det parlamentariska
planet fullfölja vad som står inskrivet i
partiprogrammet och vad som beslutades
av den senaste partikongressen. Vi

Statschefens ställning

hälsade ställningstagandet för republik
med glädje också därför att vi själva i
alla diskussioner om författningsfrågan
framhållit hur nödvändigt det är att i
samband med antagandet av den nya
författningen förvisa monarkien till det
historiska museum där den hör hemma.
Vi avvisade bestämt påståendena i borgerlig
press om att den socialdemokratiska
republikmotionen skulle vara uttryck
för taktiska syften, vare sig dessa
sades vara att konkurrera med kommunisterna
om vänsterväljarna eller att
förhala en lösning av författningsfrågan.

Det råder heller ingen tvekan om att
motionerna hälsades med stor glädje i
det socialdemokratiska partiet. Man såg
dem som uttryck för en vitalisering och
en radikalisering av regeringspartiets
politik. Denna stämning kom också till
uttryck i den socialdemokratiska pressen.
»Utred frågan om republik krav
från 33 riksdagsmän», rubricerade
Stockholms-Tidningen sitt referat av
motionen. I samma tidnings ledarartikel
den 16 januari hette det under rubriken
»Aktuellt med republik»: »Det är en
mycket angelägen motion som ett stort
antal socialdemokratiska riksdagsmän
lagt fram angående svensk republik.
— — — Frågan om republik är, antingen
vi önskar det eller ej, ofrånkomlig,
om vi ska göra om författningen.
---Vi kan inte bibehålla kungamakten
i en modern nyligen reformerad
författning som ska tillämpas.» Stockholms-Tidningen
meddelade också att
den socialdemokratiska riksdagsgruppens
förtroenderåd hade godkänt massmotionen,
»som därmed har goda utsikter
att gå igenom i riksdagen».

Även i andra partier väckte motionen
anklang. Politisk tidskrift, utgiven av
centerns ungdomsförbund, skrev i en
ledarartikel: »Enligt vår uppfattning

finns det all anledning att tillsätta en
utredning kring frågan om en republik.»

Mot bakgrunden av all den utmärkta
publicitet som ägnades republikmotio -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

nen och all den radikala yra som rådde
finns det kanske risk att det inom det
socialdemokratiska partiet nu uppstår
en viss baksmälla. Välvilliga uttolkare
hävdar visserligen att reservanterna i
konstitutionsutskottet i själva verket
förutsätter att även frågan om en i demokratisk
ordning vald statschef i ett
republikanskt statsskick skall prövas i
den begärda utredningen. I vårt ställningstagande
har vi också utgått från
att detta är fallet. Jag har emellertid
svårt att förstå varför detta inte kan
skrivas rent ut. Om den socialdemokratiska
riksdagsgruppen i januari anser
det viktigt att föra fram republikfrågan,
varför kan den då inte i februari öppet
säga ut detta i ett utskottsutlåtande?
Någon kompromiss med de borgerliga
partiernas ståndpunkter är ju inte nödvändig,
eftersom det finns en majoritet
i bägge kamrarna för att republikfrågan
bör utredas.

Statsrådet Palme sade här tidigare att
när det gällde frågan om folksuveräniteten
var utskottsmajoriteten suddig i
sin skrivning, medan reservationen var
klar. Jag är överens med honom i det
förra omdömet, men knappast om det
senare. Man kan möjligen säga att reservationen
är klar på samma sätt som
det som är utspätt med mycket vatten
är klart och genomskinligt. Om man använder
ordet »klar» i den meningen är
också reservationen klar.

Bättre än denna urvattnade skrivning
hade varit att utskottets socialdemokratiska
halva direkt yrkat bifall till kravet
i de bägge motionerna. Detta är
synnerligen välmotiverat och det finns
verkligen ingen anledning att i taktiskt
betingade formuleringar söka smussla
undan vad det handlar om.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr
10 utmärks emellertid även i övrigt av
oklarheter. Även direkta felaktigheter
förekommer. I redogörelsen för frågornas
tidigare behandling förtiger man
sålunda helt att det vid 1958 års riksdag
väcktes två motionspar i hithörande

frågor, av vilka det ena behandlades i
konstitutionsutskottets utlåtande nr 14,
det andra i dess utlåtande nr 15. I de
senare motionerna, väckta av kommunistiska
ledamöter, begärdes tilläggsdirektiv
till författningsutredningen att
utreda frågan om övergång till republik.
År 1962 återkom den kommunistiska
gruppen med denna republikmotion,
som emellertid avslogs av kamrarnas
majoritet. Det är svårt att förstå motivet
till att dessa motioner icke medtagits i
utskottets historiska redogörelse. Det
brukar ju annars icke föreligga brist på
papper och utrymme för tryckytor här
i riksdagsmaterialet.

I utskottsmajoritetens motivering heter
det att »de demokratiska partierna»
upptagit överläggningar i författningsfrågan
och att »partiledarna» överlagt
som en arbetsgrupp. Detta skrivsätt är
osakligt och felaktigt. Såvitt jag förstår
är samtliga partier i riksdagen anhängare
av den parlamentariska demokratiens
metoder. Samtliga riksdagspartier har
emellertid icke deltagit i dessa överläggningar,
som i stället monopoliserats
av ett antal personer som egenmäktigt
utnämnt sig till partiledare av högre
dignitet än andra. Jag skulle vilja hemställa
till konstitutionsutskottet att i
fortsättningen bättre vårda sig om den
terminologi man använder i sina utlåtanden.

Herr talman! Det är nödvändigt att i
detta sammanhang säga några ord om
det allmänna författningsarbetet. Man
kan inte med skäl säga att detta gått
snabbt och bedrivits effektivt. Författningsutredningen
var verksam mellan
1954 och 1963, alltså i nio år. Det råder
nu allmän enighet om att dess förslag
inte kan läggas som grundval för en lösning
av författningsfrågan. Sedan 1963,
alltså nu i tre år, har författningsproblemen
ytterligare diskuterats i olika
sammanhang. De borgerliga partierna
kritiserar ibland regeringen för långhalning,
men jag kan inte komma ifrån intrycket
att alla parter som deltagit i för -

Onsdagen den 28 februari 1900 fm.

Nr 8

fattningsarbetet bar skuld till att först
1908 års riksdag får ta ställning till en
ny författning — och då troligen endast
för att genomföra partiella reformer.

Hela behandlingen av den fråga som
dryftas här i dag, alltså frågan om statschefens
ställning, är egentligen helt fantastisk.
Vid 1958 års riksdag förutsatte
konstitutionsutskottet att denna fråga
tillhörde författningsutredningens uppdrag.
För att inte försena dess arbete
avstyrktes motionerna om tilläggsdirektiv.
Resultatet blev att vi åtta år senare
på nytt måste kräva att frågan skall utredas!
Det vore, tycker jag, på sin plats
med viss självkritik av dem som år
1958 lyckades förhindra att frågan om
statschefens ställning i en modern parlamentarisk
demokrati utförligt behandlades
av förfatlningsutredningen.

Det sagda får inte tolkas så, att författningsutredningen
helt skulle ha försummat
att diskutera frågan om statschefens
ställning, men den har gjort
det på ett egendomligt och motsägande
sätt, som lett till att dess förslag i viktiga
stycken innebär ett förstärkande av
kungamakten som förutsätts bestå. Det
gäller som bekant kungens rättigheter
vid regeringsbildningen — särskilt hans
rätt att avskeda ministären och enskilda
ministrar, hans rätt att avvisa av regeringen
framförda förslag och hans rätt
att vägra en regering att upplösa riksdagen
och förordna om nya, urtima val.
Författningsutredningens förslag på dessa
punkter står i strid med parlamentarismens
principer. Det är alldeles
självfallet att en betydande omarbetning
måste ske. Vi kommer därför att stödja
förslaget om en utredning rörande statschefens
ställning.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att det måste anses vara bättre med
en parlamentarisk utredning än det hittillsvarande
delegationsarbetet. En parlamentarisk
utredning behöver inte ta
längre tid än konfrontationerna mellan
herrar Erlander, Palme, Ohlin in. fl. Det
är också mycket egendomligt att de bor -

Statschefens ställninR

gerliga partierna här föredrar denna
helt inkonstitutionella form, som arbetsgruppen
utgör, framför eu verkligt parlamentarisk
utredning. Det talas mycket
om demokratien ocli dess principer i
författningssammanhang, och det är helt
naturligt, men varför skall man använda
sig av arbetsformer, som inte är erkända
i författningen, när man ytterligare
vill undersöka denna fråga? Jag kan inte
förstå varför de borgerliga har valt denna
ståndpunkt.

Som jag tidigare sagt hade vi hellre
sett att yrkandet i motionen legat till
grund för utskottets yrkande. Vi anser
att de politiska partierna klart bör säga
ifrån, var de står i denna viktiga politiska
fråga. Det kommunistiska partiet
har i motionerna vid 1958 och 1962 års
riksdagar klart deklarerat sin ställning.
Jag vill här i dag ytterligare markera
denna genom att framhålla följande.

Vi anser det helt orimligt att monarkien
skulle bevaras i en ny författning.
Vi kommer alltså att i samband med
författningsfrågans behandling i riksdagen
ställa förslag om övergång till republik.
Vi tycker inte att denna viktiga
principiella fråga bör knytas samman
med någon enskild person. Det är emellertid
inte heller självklart att man behöver
ha en president i ett republikanskt
statsskick, som flera talare här
förut framhållit. Andra former kan mycket
väl tänkas. Där finns en rad problem
som vissa av de socialdemokratiska
talarna förut under debatten har försökt
utreda på ett, som jag tycker, förtjänstfullt
sätt.

Herr talman! I dagens tidningar meddelas,
att den socialdemokratiske partiordföranden
och regeringschefen till
vissa andra politiska partier överlämnat
ett förslag i författningsfrågan. Vid
de överläggningar som redan förekommit
har, som jag nämnt, inte samtliga
riksdagspartier haft tillfälle att delta.
Jag vill här protestera mot att det kommunistiska
partiet har utestängts från
deltagande i överläggningarna.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

I 1 § i förslaget till ny författning
står det: »All statsmakt i Sveriges rike
utgår från Sveriges folk.» I sina kommentarer
skriver författningsutredningen:
»Den moderna folkstyrelsen är en
folkstyrelse genom partier.» Mot denna
bakgrund är det ännu mera anmärkningsvärt
att regeringen och de tre borgerliga
partierna utesluter representanter
för över 200 000 väljare från överläggningarna
om den nya författningens
utformning. Det är väl i alla fall
meningen att även medborgare som röstar
med det kommunistiska partiet skall
räknas in i det svenska folk från vilket
statsmakten i Sveriges rike utgår?

Jag kan inte förstå att det tjänar den
demokratiska utvecklingen i vårt land
att vissa partier på sätt som skett i författningsfrågan
söker monopolisera det
förberedande utredningsarbetet. Är avsikten
med denna arbetsmetod möjligen
att genomföra sådana förändringar i
valmetoden att vissa partiers väljare
diskrimineras ännu mer än vad som
sker för närvarande genom orättvisorna
i valsystemet? Om detta är vad som ligger
bakom fyra partiers monopolisering
av författningsarbetet, är det ännu mer
anmärkningsvärt. Här sitter man måhända
runt bordet och granskar olika
möjligheter att slå ihop valkretsar och
räkna ut mandaten så att de deltagande
partierna skall vinna ännu större fördelar
på de uteslutna partiernas bekostnad.
Jag vägrar i det längsta att tro att
sådana futtiga taktiska fördelar skulle
vara bestämmande för metoden i författningsarbetet,
men den bestämda
vägran att bredda diskussionerna kan
ge skäl för misstankar.

Enligt vår mening måste valsättet vara
sådant att alla röster om möjligt ges
samma värde. Kravet måste vara att
partierna får en representation som så
nära som möjligt svarar mot deras totala
röstetal. De orättvisor som förekommer
i det nuvarande valsystemet
kan inte accepteras, och ännu mindre
nya orättvisor som ger vissa partier en

ännu större överrepresentation på andra
partiers bekostnad.

Den nya författning vårt land skall få
måste ses som ett led i kampen för demokratiens
utvidgning och fördjupande.
Republik, enkammarriksdag, direkta
proportionella val med rättvis mandatfördelning
och rösträtt från aderton år
anser vårt parti vara viktiga krav som
måste finnas med i den nya författningen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag skall börja detta
mitt anförande med några ord till förste
vice talmannen, som av allt att döma
har trivts mycket dåligt uppe på podiet
efter lunch. Herr von Friesen sade i ett
anförande i dag, med beklagande i rösten,
att han inte kunnat få några besked
av statsministern och partiordföranden
Tage Erlander, därför att denne
givit sig i väg till »österlandet» för att
där »buga för någon potentat», exakt
vilken visste inte herr von Friesen. Jag
blev en smula förvånad över det yttrandet
och frågade mig om våra talmän
verkligen inte vet vart statsministern
reser på statsbesök. Därför undersökte
jag om vår partiordförande möjligen
hade rest i väg i lönndom och inte talat
om det för talmännen. Jag fick då
en avskrift av den ansökan om tjänstledighet
som herr Erlander lämnat in
till riksdagens andra kammare och där
det står:

»Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
20—27 februari 1966 på grund av
resa till Egypten. Stockholm den 15
februari 1966. Tage Erlander.»

Denna skrivelse kom in till andra
kammaren den 15 februari 1966. Andra
kammaren beviljade herr Erlander
ledighet, och det skedde under ledning
av herr förste vice talmannen. Jag är
mycket förvånad över att han inte följer
med vad vi behandlar i kammaren
under hans ledning.

Nu tycker jag uppriktigt sagt att det

Onsdagen den 23 februari 1900 fm.

Nr 8

inte bör anstå en vice talman att göra
ett sådant uttalande — att statsministern
har givit sig i väg för att »bocka
för någon österländsk potentat». Eftersom
man nu kan befara att han inte läser
protokollet ber jag, herr talmannen
att framföra denna protest från den
socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Statsministern var mycket ledsen
över att debatten i denna fråga skulle
föras vid en tidpunkt då han absolut
inte kunde vara närvarande, eftersom
statsbesöket till Förenade Arabrepublikerna
var bestämt för länge sedan och
inte kunde ändras. Han tillkännagav
detta inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Men han har ändå deltagit
i denna debatt genom ett uttalande
som har gått ut genom TT. I detta
uttalande, som jag inte begär att herr
förste vice talmannen skall ha läst, ger
herr Erlander uttryck för sin och den
socialdemokratiska riksdagsgruppens
uppfattning i denna fråga, en uppfattning
som väl stämmer överens med vad
som anförts i de inlägg som hållits av
de socialdemokratiska ledamöterna i
konstitutionsutskottet, av fru Eriksson
i Stockholm och av herr Björk i Göteborg.

Att vi socialdemokrater önskar utreda
statschefens ställning och befogenheter
borde väl inte vara ägnat att förvåna.
Man kan naturligtvis fråga sig hur det
kommer sig att vi inte tidigare har givit
oss på denna fråga. Det har här tidigare
vid flera tillfällen påpekats att
riksdagen 1958 uttalade att författningsutredningen
skulle klara denna sak.
Frågan togs upp vid vår partikongress
1960, då man enades om att kräva av
riksdagsgruppen och regeringen att
statschefens ställning i en demokrati
skulle prövas. Man hade precis samma
formulering som här återfinns i motionen
och i reservationen.

Frågan var över huvud taget inte
uppe till behandling vid den senaste
partikongressen 1964 — därvidlag har
herr Hermansson tagit fel. Skälet till att

Statschefens ställninp

frågan då inte togs upp var att författningsutredningens
förslag ännu inte
hade granskats tillräckligt för att man
skulle kunna ta ställning till det. Författningsutredningens
förslag skulle ju
ha avlämnats 1959 — det trodde alla
och det lovade författningsutredningens
ledamöter när frågan var aktuell. Men
förslaget kom inte 1959, det kom inte
1960, inte 1961 eller 1962 utan först
1963. Då granskades hela förslaget, även
i vad det avsåg statschefens ställning.
Denna granskning var faktiskt inte slutförd
förrän 1965. Detta är alltså förklaringen
till att det inte har hänt så
mycket inom socialdemokratien på denna
punkt.

Alla initierade och intresserade -—
möjligen med ett enda undantag, nämligen
en mycket känd medlem av författningsutredningen
som förfogar över
ett eget tidningsföretag »med sting» enligt
reklamen — är numera på det klara
med att en total författningsreform inte
är möjlig att genomföra till 1968—1969.
De stora linjerna bör man kunna dra
upp dessförinnan, och delreformer kan
genomföras, men det återstår mycket
att klara upp.

Att varje initiativ i författningsfrågan
skulle ha till syfte att försena och förhala
en lösning av problemet är, uppriktigt
sagt, rent nonsens. De som försenar
och förhalar är de som vägrar att
diskutera denna fråga och vägrar att
ta sakskäl. På denna punkt har ju en
förödande kritik framförts av remissorganen
och i den offentliga debatten
mot det förslag till reglerande av statschefens
ställning i en modern parlamentarisk
demokrati som författningsutredningen
lagt fram. Jag vill, liksom
flera tidigare talare, särskilt erinra om
professor Tingstens mördande kritik på
denna punkt.

Författningsutredningens förslag skulle
leda till att statschefens nuvarande
ställning skulle förstärkas jämfört med
rådande praxis — statschefen skulle få
ökad makt bl. a. vid riksdagsupplösning

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

och vid regeringsbildning. Det är en
helt orimlig ståndpunkt, som vi socialdemokrater
inte accepterar.

Detta ytterst viktiga problem måste
lösas innan en ny författning kan träda
i den gamlas ställe. Att nu inte erkänna
att problemet existerar eller att inte
vilja ta upp det till debatt, tycker vi
är horribelt. Inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen är vi helt övertygade
om att frågan om statschefens
makt och befogenheter är mycket betydelsefull,
och vi fäster stor vikt vid att
den löses.

Statsministern har vid ett par tillfällen
klargjort hur viktigt vi inom socialdemokratien
anser det vara att denna
fråga om statschefens ställning i en parlamentarisk
demokrati utredes. I det
TT-meddelande jag tidigare omnämnde
gav statsministern till känna att det är
tre områden som måste belysas. Herr
Adamsson har tidigare varit inne på
detta. Det måste klargöras för det första
hur regeringsbildningen skall ske, för
det andra vem som skall bestämma om
riksdagsupplösning samt för det tredje
hur besluten i regeringen skall fattas.
Alldeles oberoende av vilken inställning
vi har till frågan om republik eller monarki
bör vi kunna vara överens om
att dessa tre frågor måste belysas, innan
en författningsreform kan företagas.
Jag tycker att även en så helhjärtad
monarkist som herr Cassel borde
kunna erkänna detta och ställa sig bakom
kravet.

I utskottsutlåtandet anförs att statschefens
ställning varit föremål för utredning
i samband med de författningsöverläggningar
som ägt rum. Statsrådet
Palme har emellertid tidigare i dag klargjort
att det inte pågår någon utredning
om denna fråga — det finns alltså ingen
utredning som sysslar med dessa
ting.

På borgerligt håll — det gäller framför
allt de unga liberalerna — har också
erkänts att författningsutredningens
förslag då det gäller statschefens ställ -

ning är horribelt. Samtidigt har emellertid
de unga liberalerna menat att
det rör sig om mycket enkla avgöranden
och — som statsrådet Palme påpekade
— hävdat att problemet borde
kunna lösas på en förmiddag. Det vore
ju bra om det förhöll sig på detta sätt
— men så enkelt är det inte. Jag frågar
mig emellertid varför man är så rädd
för en utredning, om man anser att
frågan kan lösas på en förmiddag; då
borde man rimligen inte ha någonting
emot att en utredning tillsätts.

Det vore frestande, herr talman, att
ta upp ett resonemang kring vad herr
von Friesen sade i utredningsfrågan.
Men jag skall inskränka mig till att
framhålla att det är en rätt underlig
uppfattning, som en av folkpartiets
främsta talesmän för till torgs, när han
skisserar farhågorna inför en utredning
i denna fråga. Man skall alltså i stället
företaga privata undersökningar och
gallupar. Man skall ta reda på hur Vecko-Journalen
ser på denna fråga och
göra husundersökningar för att efterhöra
hustrurs och fästmörs uppfattningar.

Så lätt kan man väl ändå inte ta på
en så allvarlig fråga. Visserligen var det
ett kåseri, som herr förste vice talmannen
höll, men det får vara måtta även
på kåserier i denna församling.

Det har påståtts att socialdemokraterna
skulle ha gjort en reträtt och
inte ha vågat föra fram ett krav på att
även frågan om republik eller monarki
skulle utredas. Denna fråga skall med
i bilden. Jag hänvisar till vad som har
uttalats i reservationen, där man talar
om 1958 års motion i ämnet. Frågan om
republiken finns alltså med, men de
borgerliga vågar över huvud taget inte
vara med om att utreda konungens ställning
i en kommande författning utan
vill utan vidare ge honom en stark position.

Herr talman! Socialdemokratiens
principinställning i republikfrågan är
fullt klar. 1 partiprogrammets första

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

punkt står kravet på republik angivet.
Vi har vid 1900 års partikongress, då
frågan senast var uppe till behandling,
uttalat att detta krav naturligtvis inte
kan förverkligas innan en stark opinion
föreligger, men vi tar oss friheten att
i eu demokrati försöka påverka denna
opinion, så att den blir allt större. Men
i dag gäller huvudfrågan en utredning
om statschefens ställning.

Jag skulle innan jag slutar vilja säga
några ord till herr andre vice talmannen
Cassel, som i sitt anförande lovordade
den nuvarande statschefen. Han
formade detta avsnitt i sitt anförande
indirekt som polemik mot socialdemokratien.
Han uttryckte ogillande över
att man över huvud taget vågar ta upp
frågan om republik till behandling.

Herr Cassel påpekade att vår nuvarande
statschef är en person som alla
ser upp till. Vi beundrar honom. Det
är en person med takt och stilkänsla,
som med aldrig sviktande plikttrohet
fullgör sitt värv. Det finns ingen som
helst anledning från herr Cassels eller
någon annans sida att på denna punkt
föra polemik mot socialdemokratien.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen
har på denna punkt precis samma
uppfattning om vår nuvarande statschef
såsom person och såsom utövare
av sitt ämbete. Jag vill därvidlag bara
hänvisa till vad fru Eriksson i sina anföranden
framhållit på denna punkt.
Hon uttryckte på ett utmärkt sätt vår
uppfattning i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill inte göra något
genmäle utan vill bara ta upp en
detalj i herr Bengtssons anförande.
Herr Bengtsson sade att jag hade fel
när jag påstod att den senaste socialdemokratiska
partikongressen hade behandlat
rcpublikfrågan. Det är riktigt
att den stora debatten ägde rum vid

Statschefens ställning

1960 års partikongress, men enligt vad
jag kan erinra mig gjordes till den senaste
partikongressen 1964 eu påminnelse
från decliargeutskottet angående
det beslut, som hade fattats på föregående
partikongress.

Men herr Bengtsson och jag kan studera
detta i skrifterna, så att det hlir
riktigt i utskriften av riksdagens protokoll.
Det väsentliga är i detta sammanhang
hänvisningen till beslutet, och på
denna punkt är herr Bengtsson och jag
helt eniga.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Vi har i den tidigare
författningsdebatten ofta hört talas om
att folkviljan borde få ett utslag i vår
nya författning. Det har varit ganska
intressant att lyssna på inläggen i dag,
framför allt från företrädarna för folkpartiet
som ju varit de som mest tryckt
på ordet folkvilja i författningsdebatten.
Här har plötsligt folkviljan dött
bort som en stormvind i öknen, och
vi har inte längre hört de med skärpa
framförda kraven att författningen måste
utformas så att i alla delar folkets
vilja skall få ett konkret uttryck. Det
är väl ganska märkligt att man skall
låta just rikets högsta ämbete gå i arv,
om man är principiell anhängare av att
författningen skall utformas så att folkviljan
verkligen kommer till uttryck.

Det har vidare anförts från oppositionen
att detta förslag om utredning är
ett sätt att skjuta på hela författningsfrågan.
Också detta förefaller mig vara
ett ganska märkligt sätt att uttrycka sig.
Man får ett intryck av att oppositionen
i så fall inte uppfattar statsskicket som
en integrerad del av författningskomplexet.
Jag har hela tiden haft mycket
svårt att förstå hur vi till exempel skall
kunna skriva in parlamentarismen i
grundlagen utan att också pröva statschefens
ställning och uppgifter och
därmed även frågan om monarki eller
republik.

Mot bakgrunden av debatten i dag,

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

framför allt som den drivits av mittenpartierna,
kan det vara intressant att
ta del av vad Politisk tidskrift, centerns
ungdomsförbunds ideologiska organ,
skrev i januarinumret i år. Tidskriften
uttryckte sig på följande sätt:

»Mittenpartierna bär, och detta har
tidigare även gällt socialdemokraterna,
bedömt frågan som alltför känslig ur
väljarsynpunkt och därför undvikit att
taga upp den. Nu går inte den taktiken
längre. Frågan om republik kan komma
att betecknas som en test, vars betydelse
givetvis inte skall överdrivas,
men ändå, på hur reformvänliga mittenpartierna
och dess företrädare i
riksdagen egentligen är.»

Efter att ha lyssnat till de förespråkare
för mittenpartierna som hittills
har framträtt i kammaren tycks det mig
som om denne ledarskribent verkligen
har anledning att känna sig oroad för
reformvänligheten inom mittenpartierna.

Det kanske mest beklämmande från
principiella republikanska utgångspunkter
har ändå varit att personer
som förklarat sig vara för republik i
sak har argumenterat för att vi skall
bibehålla det monarkiska statsskicket
— jag kan inte tolka utskottsmajoritetens
ställningstagande på annat sätt
— och dessutom går ett steg längre och
säger, med hänsyn till de faktiska risker
som det skulle innebära att föra fram
republikkravet: »Väl bekomme!» för

att citera ordagrant. Vad den sortens
republikaner beträffar är jag närmast
glad om vi blir kvitt dem i det republikanska
lägret.

Jag skall inte närmare gå in på diskussionen
om den Palmeska gruppen
och dess kompetens, men jag vill ändå
säga ett par ord för att korrigera herr
Ohlins inlägg. Herr Ohlin påstår att
licrr Palme inte har varit intresserad
av att forcera arbetet. Det stämmer
mycket illa med herr Ohlins deklarationer
i gruppen, när vi har arbetat internt,
där herr Ohlin tvärtom har ut -

tryckt sin tillfredsställelse med att arbetet
har drivits i sfi hårt tempo. En
enda gång på en enda punkt har herr
Ohlin framfört kritik. Inte kan det ge
anledning till en generell bedömning
att herr Palme inte har forcerat arbetet.

Jag vill också understryka att det
inte var de socialdemokratiska ledamöterna
som begärde att partiledarna
skulle kopplas in; det var, som säkert
herr Ohlin och andra påminner sig,
från oppositionens sida som detta krav
framfördes. Socialdemokraterna ville
inte heller i denna formella del gå emot
oppositionens önskemål. Vi bär tvärtom
i alla sådana avseenden försökt vara
tillmötesgående för att inte detta skall
hindra en överenskommelse.

Till slut, herr talman, vill jag gärna
uttrycka min personliga glädje över reservationen,
vilken jag bedömer som
helt tillfredsställande ur republikansk
synpunkt. Jag tror att dess formuleringar
ger full täckning för ett utredningsarbete
som så småningom också
kan ligga till grund för en bedömning
huruvida Sverige skall ha republikansk
eller monarkisk statsform.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Då jag lyssnade till herr
Lundbergs anförande tänkte jag egentligen
avstå från att yttra mig i debatten,
men jag stannade ändå för att göra
ungefär det inlägg som jag ursprungligen
tänkt mig. Jag tycker annars att
herr Lundberg bör ägna sig åt andra
sysselsättningar än att spekulera över
unga folkpartisters ställning, som han
har gjort några gånger i denna kammare.
Är han intresserad av detta kan
han i likhet med andra ta del av voteringsprotokollen.
Så snart herr Lundbergs
ståndpunkter inte bygger på citat
ur gamla aktstycken blir hans värderingar
ofta ohållbara, felaktiga.

Den fråga som vi nu debatterar,
nämligen statschefens ställning i en modern
parlamentarisk demokrati är en

Onsdagen den 23 februari 1900 fin.

Nr 8

viktig del av det författningspolitiska
problemkomplexet. Ändå har den, såsom
framhållits av en tidigare ledamot
av denna kammare, herr Svensson i
Ljungskile, under de gångna åren varit
föremål för eu slarvdebatt, en slarvdebatt
som varit förnedrande för både
monarkien och demokratien och mest
för debattörerna själva.

Statschefens ställning, makt- och ansvarsfördelningen
mellan statschefen,
regeringen och riksdagen skall diskuteras
med engagemang och allvar. För
min del tvekar jag inte i avgörandet
om vilken statsform som är den bästa.
Det är den republikanska statsformen.
Monarkien bygger på principen att
statschefens ämbete skall gå i arv. Detta
är icke demokratiskt. Det kan icke
anses rimligt att rikets främsta ämbete
skall tillsättas genom arv, medan i fråga
om alla andra ämbeten principen
om förtjänst och duglighet skall gälla.

Åtskilliga i denna kammare torde vara
»principiella republikaner» men
samtidigt hävda att det inte spelar någon
större roll om man har kung eller
president, eftersom statschefen ändå
inte skall ha någon makt. Detta synsätt
delar jag icke. Statsformen är en viktig
fråga. Mot den bakgrunden borde
det vara tillfredsställande att frågan nu
aktualiserats genom en motion till årets
riksdag. Ändå har jag svårt att vara entusiastisk.
Frågan om statschefens ställning
är en delfråga i ett länge, alltför
länge diskuterat problemkomplex rörande
författningsreformen.

Jag hoppades ursprungligen att förra
årets riksdag skulle besluta en sådan
reform. Den tycks dröja. Regeringens
reformvilja på detta område är inte imponerande.
Målet måste nu vara att
1968 och 1969 års riksdagar kan besluta
om en partiell författningsreform,
som omfattar i första hand kammaroch
valsystemen. Frågan om monarkisk
eller republikansk statsform måste
emellertid inte avgöras vid det tillfället.
Den vill jag se som en kommande

Statschefens ställning

etapp i en fullständig författningsrcform.

Men kan det då inte vara lämpligt
att redan nu förbereda en sådan författningsreform
genom en utredning rörande
»statschefens ställning i en modern
parlamentarisk demokrati», som
det heter i reservationen? Jag förutsätter
att frågan om statschefens ställning
i viktiga avseenden redan är föremål för
utredning och överväganden i de överläggningar
som pågår och att detta arbete
kommer att fortsättas i den beredning
som statsministern aviserat, överläggningarna
och utredningarna vore ju
eljest ofullständiga.

Den tidigare debatten i dag i kammaren
visar, att ordförande och ledamöter
i den s. k. Palmegruppen är oense om
i vad mån denna grupp sysslar med utredningar.
Jag noterade dock att herr
Palme framhöll att gruppen som ett led
i sitt arbete skaffat fram material bl. a.
i fråga om statschefens ställning. Under
sådana förhållanden kan jag inte finna
att det finns någon anledning för riksdagen
att nu begära någon utredning i
denna fråga, som alltså redan är föremål
för behandling.

Det sägs emellertid att en råd frågor
i detta problemkomplex inte omfattas
av utredningsarbetet. Det är sannolikt
riktigt, även om varken reservanternas
eller herr Palmes argumentering övertygat
mig. Sådana frågor som sättet att
välja president och hur man tekniskt
skall åstadkomma en övergång från monarki
till republik ingår inte i det
pågående utredningsarbetet. Och det är
viktiga frågor då man vill ta ställning
till spörsmålet om en övergång från
monarki till republik. Men jag vill likväl,
precis som utskottet, säga att »en
lösning av författningsfrågan kan nås
med minskad tidsutdräkt, om detta arbete
(det pågående utredningsarbetet)
får fortsätta». Jag är så angelägen om en
författningsreform åren 1968—1969 rörande
i första hand kammar- och valsystem,
att jag till det pågående utred -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

ningsarbetet inte vill lägga frågor som
ändå inte är aktuella i det sammanhanget.
Regeringen har visat sig alltför
benägen att utnyttja möjliga och omöjliga
skäl för att fördröja en författningsreform.

Jag vill dock säga att det finns en formulering
i utskottets utlåtande, som jag
inte kan ansluta mig till, eller — rättare
sagt — som saknar ett ord för att jag
skall kunna ansluta mig till den. Utskottet
skriver: »Utskottet finner inte heller
anledning att uppta frågan om monarkiskt
eller republikanskt statsskick
till behandling». För att jag skulle kunna
ansluta mig till den formuleringen
borde den ha lydit: »Utskottet finner
inte heller anledning att nu uppta frågan»
o. s. v. Nu måste intresset koncentreras
till en reform på de områden
där en reform kan genomföras 1968—
1969. Därefter bör, ja måste, frågan om
monarkiskt eller republikanskt statsskick
tas upp till behandling. Som jag
redan nämnt är min ståndpunkt i denna
fråga klar.

Mot denna bakgrund måste jag konstatera
att jag, även om jag delar den
grundsyn som motionen uttrycker, inte
kan biträda motionens yrkande. Frågan
om statschefens ställning är föremål för
överväganden, och detta arbete torde
komma att fullföljas i den aviserade beredningen.
Reservationen kan jag inte
ansluta mig till. Den är en ofullbordad
komposition, en ballong som luften gått
ur. Utskottsmajoritetens slutsats, att motionen
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, kan jag dela. Däremot
kan jag inte i alla avsnitt instämma i
motiveringen. Därför anser jag det vara
riktigast att vid voteringen nu avstå
från att rösta.

Jag ser inte motionen som ett försök
att förverkliga en gammal punkt i det
socialdemokratiska partiets program,
en punkt som jag kan ansluta mig till.
Jag ser den som ett led i partiets praktiska
politik under senare år, som ett led
i strävandena att fördröja en författningsreform.

Vill vi åstadkomma en författningsreform
1968—1969, omfattande åtminstone
kammar- och valsystem, vill vi fullfölja
arbetet på en reformering av statsskicket,
då bör vi låta pågående utredningsarbete
fortsätta och senare ta upp
den nu aktualiserade principfrågan. Att
en övergång från monarki till republik
kommer är jag övertygad om. Men jag
tror inte att man främjar en sådan övergång
genom att nu begära en särskild
utredning i frågan.

I detta anförande instämde herr Ullsten
(fp).

Herr LUNDRERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mundebo sade att
jag hade felaktiga ståndpunkter men intog
själv den mest folkpartistiska ståndpunkten;
han erkänner nämligen principiellt
sig vara republikan men säger
att det inte finns någon anledning att
nu utreda frågan, och så avstår han från
att ta ställning. Jag skulle i detta sammanhang
vilja citera vad Tingsten säger
om de borgerliga.

»Man ordar om skärpt kontroll vid
socialutgifter, om ökat utrymme för kristendom
och idrott och andra sanerande
sysselsättningar, om nedbusningen och
behovet av fasthet och kärvhet. Våra
hyggliga politiker menar naturligtvis intet
ont — de har funnit ett nytt bete för
röstfisket — men deras egenrättfärdiga
och enkla moraliserande kan påverka
den breda och slöa allmänhet som har
smak för att fördöma och straffa. Oppositionens
nuvarande propaganda är farlig
från dess egen gemensamma synpunkt:
inbördesstriden minskar utsikterna
att försvaga regeringspartiet. Den
är farlig därför att den så grovt vädjar
till fördomar och oreflekterade stämningar.
Den är framför allt farlig därför
att den drar ned debatten i den svenska
demokratin. Vi har livsfrågor att debattera
och avgöra — frågor som gäller
vår existens och fullföljandet av vår
folkstyrelse — och det är ovärdigt att
låta taktiken pressa propagandan över

Onsdagen den 23 februari 19GC fm.

Nr 8

till paroller utan mening och käbbel
utan innehåll.»

Herr talman! Jag tycker att Tingsten
har givit en utomordentlig karakteristik
av den s. k. mittensamverkan.

Det kan förefalla märkligt att jag inte
har kritiserat högern, men det beror på
att högerns ståndpunkt är klar. Centerpartisterna
har sedan gammal varit vana
— jag tänker på t. ex. bondetåget —
att gå till kungen hellre än till de folkvalda
representanterna. Men folkpartisterna
borde ju ändå kunna ha en uppfattning.
Jag hade tänkt börja mitt första
anförande i dag med att säga att jag beklagade
att herr Svensson i Ljungskile
inte var här. Sedan herr Svensson i
Ljungskile slutade här i riksdagen har
principerna i folkpartiet blivit som en
ärtvälling; men efter folkpartiets förste
talare måste jag erkänna att det var
bättre att herr Svensson ej var närvarande.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
föregående inlägg måste jag vidhålla
att herr Lundbergs styrka är att citera
källskrifter, icke att dra självständiga
slutsatser.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror nog att herr
Mundebo, om han läser protokollen,
skall finna vem av oss som har självständiga
uppfattningar och som hävdar
de principer som skall gälla inom en demokrati.
Men vilken uppfattning framförde
herr Mundebo, den ende företrädaren
för den folkpartistiska ungdomen? Herr

CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
ställde frågan varför utskottsmajoritetens
talesmän och meningsfränder
är så rädda för en utredning. Svaret kan
han anses ha fått av herr Carlsson i
Tyresö som meddelade att man från republikanskt
håll är helt tillfredsställd
med reservationens utredningskrav.

Statschefens ställning

Det är en märklig debatt vi för i dag.
Det ärende i vilket vi har att besluta är
ett, ämnet för debatten är ett annat. Vi
har att besluta i frågan huruvida det
skall tillsättas en särskild utredning för
att penetrera statschefens ställning i
eu parlamentarisk demokrati.

Men debatten gäller till allra största
delen frågan om ett monarkistiskt eller
ett republikanskt statsskicks företräden.
Debatten handlar i huvudsak om just
den del av motionen som har mönstrats
ut av utskottsreservanterna, det som
inte är med i reservationen. Därav måste
man dra slutsatsen att den verkliga
avsikten med reservationen är exakt
densamma som med motionen, nämligen
att få till stånd en utredning, som
bl. a. och kanske i huvudsak skulle syssla
med frågan om statsformen, med frågan
om kung eller president.

Den utredning som reservationen begär
— om man håller sig till texten -—
behöver ingen vara rädd för, men vi
anser den vara onödig därför att till
dels är denna utredning redan gjord,
till dels pågår den uppenbarligen och
till dels kommer den automatiskt till
stånd. Ingen lär väl förneka att författningsutredningen
ganska grundligt har
sysslat med frågan om statschefens ställning;
däremot icke med frågan om
huruvida statschefen skall vara kung
eller president. Men man har ingående
penetrerat frågan om hur statschefen
skall ha att agera i de situationer, där
han särskilt har en funktion att fylla,
vid riksdagsupplösning, vid regeringsbildning
o. s. v.

I den mån frågan icke är föremål
för prövning i den s. k. Palmeska gruppen
måste den rimligen inom det pågående
utredningsarbete, som så småningom
skall leda fram till en författningsreform,
bli föremål för grundlig prövning
utan att det behövs ett särskilt beslut
och en särskild endast för detta
delproblem avsedd utredning. Det är
ändå ingen som tror att vi vare sig
19G8, 1969 eller in på 1970-talet kan gå

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

till beslut om en genomgripande författningsreform
utan att frågan om vilken
funktion statschefen skall ha att fylla
— han må sedan vara kung eller president
— är ordentligt utredd. Därav drar
jag slutsatsen att det yrkande som i dag
ställts i reservationen är meningslöst
och utan varje intresse.

Om man däremot — vilket vi efter
denna debatt har anledning förmoda —
med reservationen avser att, utan att det
i dag säges ut, få till stånd en utredning
om vilken statsform vi skall ha,
republik eller monarki, vill vi inte vara
med, i varje fall inte vi inom högerpartiet.
Det kan väl kort sägas något om
varför vi inte vill. Det har redan av
herr Lundberg och andra vittnats om
att högerpartiets ställning i denna fråga
är klar och känd. Därför behöver man
kanske inte spilla så många ord på saken.
Men jag har suttit och något retat
mig på det tal om folkvilja, som återkommit
vid flera tillfällen här i dag.

Man åberopar en folkvilja som inte
på något sätt är mätt eller registrerad.
Något försök har inte heller gjorts. Det
kan väl inte vara så att man åsyftar
vissa amatörmässiga, delvis direkt förfalskade
s. k. opinionsmätningar som
förekommit i delar av pressen sedan
denna motion framlades. De ger förvisso
inte någon bild av en folkvilja.
Vi skall inte gissa om folkviljan, men
jag tror inte att det är någon gissning
om vi säger att denna fråga, kärnfrågan
republik eller monarki, över huvud taget
icke är aktuell. Svenska folket är i
mycket stor utsträckning monarkistiskt
inställt, men det finns ingen hetta,
ingen feber i detta. Vi känner inte av
någon debatt, någon entusiasm. De flesta
av oss betraktar motionen som en
ganska meningslös klåfingrighet eller
som ett kuriosum i en fråga som inte
är aktuell. Sedan motionen väcktes har
vid flera tillfällen sagts att det väl ändå
är klart att om vi i dag inte hade någon
monarki, skulle det aldrig kunna
bli tal om att införa en sådan. All right,

det är alldeles sant. Jag är helt övertygad
om att man i 1960-talets Sverige
inte under några som helst omständigheter
skulle kunna komma fram till ett
monarkistiskt statsskick, om vi inte
hade det tidigare.

Ingen behöver emellertid vara särskilt
konservativ för att mena, att för en förändring
av någonting som varit bestående
mycket länge och som uppenbarligen
fungerar praktiskt på ett utmärkt
sätt behövs det alldeles speciella skäl.
Det räcker inte med en sorts teoretisk
övertygelse om att någonting annat kunde
vara bättre. Vi på högerhåll kräver
helt enkelt — vi är sådana — sakliga
skäl till att det i dag behövs en ändring.
Vi kan inte inse att det finns en sådan
motivering, och därför har vi ingen anledning
ändra på vårt kända ståndpunktstagande,
att den nuvarande statsformen
är ett utmärkt uttryck för svenskt
folkstyre.

Det är också så, att den republikanska
debatten i vårt land under de senaste
åren har haft vissa osmakliga inslag
som gör att man helst inte skulle vilja
ta den riktigt på allvar eller i varje fall
inte vill se att den leder till något resultat.
Jag kan för min del inte tycka
annat än att det är osmakligt, när debatten
till mycket stor del kommer att röra
sig om huruvida man skall utnyttja den
chans som möjligen kan uppstå genom
en kortare generationslucka i kungahuset.
Att man vid något års interregnum
utan myndig konung skulle ta chansen
att ändra på statsformen ter sig för
mig osmakligt, ja, litet snaskigt. Våra
nuvarande grundlagar ger besked om
hur det skall förfaras vid kungahusets
eventuella utslocknande. Författningsutredningen,
som sysslat med frågan,
har haft ett annat förslag i detta avseende.
Grundlagarna ger också besked
hur det skall förfaras när myndig konung
inte finns. Att då i förskott diskutera
en sådan situation på det sätt
som skett, ter sig i varje fall för mig
som en osmaklighet, och vi på vårt håll

Onsdagen den 23 februari 19(i(> fin.

Nr 8

vill ogärna vara med i en debatt under
dessa villkor.

Kort uttryckt, berr talman, ter det sig
för oss i högerpartiet helt naturligt att
man inte skall fingra på den nuvarande
statsformen som har rötter långt tillbaka
men som har utvecklats och moderniserats
i mycket hög grad och som
i praktiken är ett utmärkt uttryck för
viljan till en parlamentarisk demokrati
i den konstitutionella monarkiens form.
Vår slutsats blir därför att den utredning
som reservationen begär är meningslös
och onödig. Den utredning som
motionen begär vill vi inte ha. Vi vill
inte att frågan om statschefens ställning
skall aktualiseras i sådana former.

Följaktligen ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Carlshamre
försökte finna de motiv som låg bakom
reservationen tyckte jag att han kastade
mycket ljus över utskottsmajoritetens
utlåtande. I första delen av sitt anförande
hävdade han att man inte kunde
ställa sig bakom reservationen, därför
att då skulle frågan om statsformen
komma under analys och diskussion.
Jag är litet förvånad över att alla som
så hårt bekänner sig till monarkien har
en sådan rädsla för att denna statsform
diskuteras. Om man har den starka tro
på monarkien som herr Carlshamre
uppenbarligen har, förstår jag inte varför
man inte vill vara med om en diskussion
angående denna statsform. Jag
fattade herr andre vice talmannen som
långt mera troende på denna punkt, men
kanske var det ett misstag från min
sida. För min del skulle jag tycka att
man som övertygad monarkist, borde
resonera som så: Varför kan vi inte nu,
eftersom denna statsform enligt vår mening
är så överlägsen alla andra, pröva
den genom en analys?

I den andra delen menade herr Carls -

Statschefens ställning

hamre att utredningen var onödig. Då
förstår jag inte varför herr Carlshamres
partivänner i konstitutionsutskottet har
varit med om att skriva att det vid sidan
av de stora frågorna om kammaroch
valsystem också behövs ett övervägande
av andra spörsmål. Även om dessa
överväganden kallas tekniska måste
de dock göras. Eftersom vi nu under
debattens gång har fått klart för oss att
denna arbetsgrupp med partiledarna
inte kan fungera som ett utredningsorgan,
hur tänker man sig då det hela?
Det verkar som om herr Carlshamre
skulle gå på den linje som jag trodde
att ingen ville acceptera, nämligen att
man lämnade gluggar i författningen
när man skrev in valsystemet i författningen
och ändå måste ta med något
om parlamentarismen.

Nu frågar jag herr Carlshamre: Om
det inte hade funnits någon samtalsgrupp
under herr Palmes ledning, skulle
herr Carlshamre då ha funnit det lika
onödigt med en utredning?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Carlshamre påstod
att de flesta tyckte att det är klåfingrigt
att ta upp frågan om statschefens ställning.
Jag tycker att herr Carlshamre bör
tala för sig själv, och jag tror att han i
varje fall inte kan tala för så många
andra än sin egen grupp. Det är egentligen
den gruppen som helt har avvisat
att diskutera denna fråga.

Herr Carlshamre hade tydligen bespetsat
sig på en debatt av helt annat
slag än den vi nu har fått. Han var inställd
på att tala om snaskighet och om
att man spekulerer i generationsväxling.
Vem har talat om någonting sådant?
Kan herr Carlshamre i alla de otaliga
intervjuuttalanden jag har gjort — och
som jag egentligen inte har kunnat konstatera
hur de återgivits — finna att jag
någon gång har sagt att vi skall ta en
chans? För mig är det ganska likgiltigt,
om konungen eller hans sonson eller

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

vem det nu blir långt fram i tiden befinnes
i den eller den åldern. Här är det
fråga om en principiell debatt. Jag har
aldrig någonsin använt den sortens uttryck
som herr Carlshamre nedlät sig
till att begagna. Jag tycker att man skall
föra debatten i kammaren med dem som
sitter här och inte med eventuella andra
motståndare som man har mött.

Herr Carlshamre medgav att det måste
komma en utredning i frågan men
att den skulle göra det automatiskt. Vad
är det för automatik som herr Carlshamre
litar till? Var skall den utredningen
komma ifrån? Det är också ett
egendomligt sätt att bara sätta sig ned
och vänta på en utredning.

Herr Carlshamre sade också att »hade
vi bara inte misstänkt att det finns republikaner
som anser sig ha nytta av
att frågan utreds, kunde vi tänka på att
i dag begära en utredning». Jag tror alltid
att om man klarlägger fakta blir det
dessa som talar och då kan man inte
manövrera så mycket. Skulle fakta visa
för de flesta att systemet med republik
inte passar i vårt land, då har de
som hoppades att denna linje skulle bli
accepterad att godta fakta. Skulle man
i stället finna att det är tvärtom, får man
acceptera även det.

Jag kan aldrig se att det är någon
fara med att få en fråga allsidigt belyst.
Jag har i många frågor blivit besegrad
i min litenhet, även där jag har haft
något av en tro på saken. Men i den
mån man inte kan övertyga de många
om en uppfattning, får man ge med sig,
och det är vi beredda att göra även
denna gång. Men inte behöver vi sitta
och vänta på stormiga tider i Sverige
för att få fram en utredning om statschefens
ställning.

Herr Carlshamre tar det hela för lättvindigt.
Jag tror inte att monarkien är
betjänt av ett sådant försvar.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Man behöver inte gå

utanför riksdagen för att finna belägg
för den debatt som jag åsyftade rörande
chansen att utnyttja en ledighet på tronen,
när ingen myndig tronföljare finns.
Man behöver inte gå längre än till fru
Eriksson, som för en tid sedan positivt
och med sympati kommenterade en tidningsundersökning,
en s. k. opinionsundersökning,
i fråga om republik eller
monarki. Frågan var där ställd just på
detta sätt: »Anser ni att vi skall ha republik
eller monarki om vid den nuvarande
konungens frånfälle myndig tronföljare
inte finns?» Det var alltså den
fråga som en fru Eriksson närstående
tidning ställde till sina läsare, och jag
läste i samma tidning en kommentar av
fru Eriksson, som positivt och med intresse
tog del av tidningens undersökning.

Detta är inte någon misstanke om att
något annat ligger bakom reservationen
än vad som står i den. Det är bara ett
registrerande av debatten här i dag, där
den ene efter den andre står upp och
talar om att det man verkligen önskar
är att, trots att det inte anges i reservationstexten,
få till stånd en utredning
som skall behandla inte bara frågan om
statschefens ställning utan också frågan
om själva statsformen och vilken typ av
statschef vi skall ha.

Vad beträffar fru Erikssons påstående
att jag litar till någon sorts automatik
vill jag säga — jag tror att det kan
bli ett svar även till herr Johansson —
att det inte är fråga om en automatik,
utan bara det enkla faktum att en stor
författningsreform, som går till botten
med hela grundlagskomplexet, väl inte
kan genomföras utan ett fullständigt utredningsarbete.
Detta arbete är redan
gjort en gång men har uppenbarligen
till stora delar underkänts. Ingen räknar
med att det i sin helhet i förefintligt
skick skall läggas till grund för en reform.
Det pågår en överarbetning av
vissa delar av det i en arbetsgrupp med
partiledarna. Jag är helt medveten om
att denna grupp inte kan fungera som

Onsdagen den 23 februari 19(i(i fm.

Nr 8

en utredning, men jag liar uppfattat
saken så, alt gruppen under herr Palme
sysslar med att penetrera en del frågor
som skulle kunna brytas ut ur komplexet
och bli föremål för beslut relativt
snart, 1908 eller så. Jag föreställer
mig emellertid att denna grupp kommer
att efterträdas av någon annan sorts
utredning eller grupp som får ta upp
resten, hela frågan. Vi kan väl inte tänka
oss att komma fram till ett beslut
utan att även frågan om statschefens
ställning skall bli föremål för beslut.
Jag kan därför inte begripa varför man
skall bryta ut en enda detalj, låt vara en
viktig detalj, ur författningskomplexet
och beställa en speciell utredning just
om den detaljen, som sedan sannolikt
skulle behöva undantas vid en ny stor
författningsutredning. Den nya utredningen
skulle alltså få direktiv att utreda
allting utom just vad som den på
fru Erikssons initiativ tillkomna utredningen
sysslar med.

Vidare kan jag inte låta bli att återkomma
till vad herr förste vice talmannen
sade, nämligen att när man kommer
in på själva kärnproblemet om republik
eller monarki, har inte utredningar någon
egentlig uppgift att fylla, eftersom
det hela är en fråga om vad folk tycker.
Såvitt jag förstår skulle inte fru Erikssons
barnatro på republiken ändras
nämnvärt om utredningen skulle gå
henne emot.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte på grundval
av min barnatro saken avgöres, utan det
är en fråga om vad de många tycker,
och det får man finna sig i. Därför anser
jag att herr Carlshamre skall tala för sig
själv och den lilla grupp som han tydligen
representerar, när han vill lägga
diskussionen på detta plan.

När jag har motiverat varför motionen
är väckt, har jag erinrat om att
motion med samma syfte framlades, när
författningsutredningen höll på med sitt

Statschefens ställning

arbete. Den motionen avvisades under
hänvisning till att frågan var under utredning.
När en motsvarande motion
väcktes om igen, avvisades kravet med
att författningsutredningen ännu inte
var färdig. Författningsutredningens resultat
godkändes emellertid icke, och
frågan kan alltså inte nu förhalas ytterligare
med hänvisning till författningsutredningen.
Det finns inte nu något
författningsförslag att framlägga. Då är
det väl riktigt att återkomma igen med
motionen. Eller menar herr Carlshamre
att man skall börja att resonera om saken,
när vi en gång möjligen skall fatta
beslut i denna fråga i stället för att kräva
att den nu utredes?

Frågan är inte på något sätt avhängig
av någon medlems av den kungliga familjen
ålder, utan av resultatet av den
författningsreform som vi har börjat
arbeta med och vars resultat väl bör
bestå kanske hundra år framåt. Det är
nu man skall agera, herr Carlshamre,
och inte efter det att riksdagen har tagit
ställning till det pågående utredningsarbetet
i författningsfrågan.

Jag har aldrig någonsin svarat på en
enquete som haft anknytning till konungens
eller hans sonsons ålder — det
är lätt att kontrollera. Därför är det mig
motbjudande att behöva debattera denna
fråga på det sätt herr Carlshamre
gör.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! På två väsentliga punkter
kan jag konstatera att jag och herr
Carlshamre är eniga, och jag vill hoppas
att denna enighet skall sprida sig
till långt vidare kretsar. Herr Carlshamre
förklarar att det behövs elt fullständigt
utredningsarbete innan en genomgripande
författningsrevision beslutas.
Om detta är vi helt överens.

Vidare sade herr Carlshamre att det
kan behövas ännu en form av utredning,
d. v. s. att det arbete som har pågått
i den Palmeska studiegruppen förs

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

över till en ordinär utredning. Även
härom är jag helt överens med herr
Carlshamre och jag hoppas att enigheten
på denna punkt skall sprida sig synnerligen
långt. Men nu har de som undertecknat
utskottets hemställan inte
förutsatt ett sådant utredningsarbete
som herr Carlshamre och jag tydligen
är överens om, utan partiledarna skall
som en liten arbetsgrupp inom denna
samtalsgrupp utföra utredningen. Genom
att ställa mig bakom reservationen
anser jag mig emellertid inte ha bestämt
uttalat att det skall bli fråga om en speciell
utredning härför, utan den kan
mycket väl ingå i ett större utredningsarbete.

Då man nu undanröjer alla dessa
vanskligheter för herr Carlshamre, undrar
jag om han inte om en stund närmast
borde rösta på reservationen, ty
hans tankegång leder ju i den riktningen.
Kanhända är det en sak som kvarstår
som ett hinder •— och det förstår
jag. Det är möjligt att man snuddar vid
monarkiens funktioner i detta sammanhang
— eller rättare sagt att man tar
upp en diskussion om monarki kontra
någon annan statsform. Jag upprepar
emellertid vad jag sagt förut: Med den
starka tro på monarkien som herr Carlshamre
har, borde man väl inte vara
rädd för att en utredning något litet
överväger denna sak.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Nu blir det allt märkligare.
Nu tycks reservationen kunna innebära
nästan vad som helst. Uppenbarligen
menar många som har talat för
reservationen att den skall syfta till en
utredning av statschefens ställning och
funktioner, oavsett vilken statschef det
är fråga om. Lika uppenbart är att
många i denna kammare menar att utredningen
i första hand skall syssla med
frågan om vilken typ av statschef vi
skall ha. Nu är det också klart att herr

Johansson i Trollhättan tydligen anser,
att beslutet inte behöver innebära någonting
annat än att om och när det
blir en stor författningsutredning, denna
även skall ägna sig åt denna fråga.
Det står emellertid i reservationen att
det skall tillsättas en utredning, och
hittills har jag tolkat detta som att ett
krav bör riktas till Kungl. Maj:t med
begäran om en speciell utredning om
statschefens ställning, varom riksdagen
skall besluta i dag.

Fru Eriksson! Jag anser mig inte alls
tala på folkets vägnar — kanske inte
för någon annan än mig själv — men
jag skulle vilja ställa en fråga direkt till
fru Eriksson, eftersom hon är huvudmotionär
och i dag har yrkat bifall till
reservationen: Kan vi få ett klart besked
om hur fru Eriksson tolkar reservationen?
Skall den eller skall den inte
som en central punkt syfta till en utredning
om statsformen? Skall den mening
i motionen, som inte finns med i reservationen,
anses underförstådd i den senare
eller icke? Är fru Eriksson nöjd
med reservationen utan att där även
kunna läsa in motionsyrkandet?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Först ett par ord med
anledning av vad herr Bengtsson i Varberg
nyss anförde. Han konstaterade
att frågan om att överge monarkien här
i Sverige inte var aktuell, och det finns
väl inte mer än en mening på denna
punkt. Låt mig bara göra tillägget att
skulle det mot förmodan gå på det sättet,
att denna sak blir aktuell under den
period som jag här åsyftar förefaller
det mig alldeles uppenbart, att folket
måste få tillfälle att uttala sin mening
innan riksdagen fattar beslut. I det avseendet
har man tydligen på oppositionshåll,
om jag fattat stämningen och
åsikterna rätt, en ganska klar mening,
medan man på socialdemokratiskt håll
visserligen talar mycket om folksuveräniteten
men inte har gjort några mot -

Onsdagen den 23 februari 19C6 fm.

Nr 8

svarande deklarationer. Men det kanske
kominer någon gång från statsrådet
Palme.

En del socialdemokratiska talare har
svårt att förstå hur man skall kunna
precisera statschefens ställning utan att
samtidigt ta upp frågan om alt eventuellt
acceptera det socialdemokratiska
republikkravet. Det är ett mycket intressant
påpekande. Under största delen
av ett år har vi i många timmar haft
överläggningar i författningsfrågan, och
vi har rest till olika kurorter för att
träffas, men då har varken herr Palme
eller herr Erlander — som också varit
med om en del överläggningar och som
jag väl borde ha nämnt först — lika
litet som andra talesmän för socialdemokratien
yttrat ett ord om republikkravet.
Vi har talat om preciserandet
av statschefens ställning och om inskrivandet
av parlamentarismen i grundlagarna.
Dessa frågor har vi diskuterat
i dagar och veckor, och inte ett ord har
då nämnts om en utredning rörande republikfrågan.
Men i dag får vi höra
det!

Det är en mycket egendomlig utveckling
som den svenska socialdemokratien
undergår när det gäller handläggningen
av författningsfrågan. Direktiven
till den stora författningsutredningen
för 11, 12 år sedan svarade statsministern
för, men herr Palme lär på den
tiden ha varit hans handsekreterare.
Detta är ingen anspelning på vad herr
von Friesen sade om Göran Persson,
utan jag säger det bara i helt vanliga
ordalag. Herr Palme lär då ha hört till
dem som höll i pennan. Vid denna tid
var det ingen som tänkte på t. ex. det
kommunala sambandet. Det fanns en
socialdemokratisk majoritet i den utredningen,
men ingen tänkte på det
kommunala sambandet. Men när utredningen
väl var färdig, fann socialdemokratien
plötsligt att det helt avgörande
och absoluta villkoret för en reform
var detta s. k. kommunala samband, ett
begrepp om vars innebörd man dock

Statschefens ställning

inte kunnat ge något närmare besked.
Det var inte förrän lång tid efter det
att man gjort det kommunala sambandet
till en hörnsten i reformarbetet som
man kom fram till att med hjälp av eu
ny utredning ange och belysa innebörden
av detta kommunala valsamband.

Den upptäcktsresa socialdemokratien
nu gör, samtidigt som förberedelsearbetet
hunnit så långt på reformernas väg
att det väl skulle vara tid att börja inhösta
frukterna, för oss nu plötsligt in
i en ny etapp. Nu upptäcker man — vilket
alltså herrar Erlander och Palme
inte upptäckt under våra långa diskussioner
om statschefens ställning — att
man först måste klara ut även hur det
skall vara med det socialdemokratiska
kravet på republik. Har ni aldrig under
hela denna tid råkat slå upp den
saken i ert eget partiprogram? Vad är
det som gör att vi nu skall ha en sådan
ny utredning, som uppenbarligen skulle
medföra ytterligare tidsutdräkt, om den
skall ta upp även denna fråga?

Herr Palme gjorde tidigare ett stort
nummer av att den Palmeska gruppen
inte var någon utredning. Det lönar sig
väl inte att här tala om vad som är definitionen
på en kommitté, en utredning,
en beredning eller något annat.
Jag konstaterar bara som en liten lustighet
att när herr Palme vid partiledarförhandlingarna
talar å regeringens vägnar
och t. o. m. lägger fram ganska officiösa
program, talar han om en parlamentarisk
beredning, men när han i
dag försvarar utskottsreservanterna talar
han om en utredning. Vad kan den
fina distinktionen därvidlag vara, och
vilken politisk innebörd kan vi lägga
i detta?

Vore det inte lika bra att först som
sist sluta upp med sådana tolkningar
av vad det ena eller andra ordet betyder,
reservera det för något politiskt
lexikon, som herr Palme kanske eu
gång i framtiden kommer att ge ut, när
han mätt av ära drar sig tillbaka från
det politiska arbetet?

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

Nej, låt oss i stället fråga: Är det så
att detta problem, som vi här är intresserade
av, har varit och är föremål
för undersökningar, utredningar, analyser
och därpå följande diskussion mellan
politiskt verksamma personer, eventuellt
också experter? Ställer man den
frågan, som väl är den enda relevanta,
kan svaret inte bli mer än ett: Javisst,
vi har inte bara haft författningsberedningen
— som den väl hette. Vi har
också den Palmeska gruppen, som sannerligen
har haft en rad duktiga juridiska
experter till förfogande som fått
en mängd promemorior och som sedan
diskuterat sådana frågor som statschefens
befattning med riksdagsupplösning
och regeringsväxling.

Man kan säga att den Palmeska gruppen
har ett särdrag liksom en del andra
utredningar, nämligen att den inte
bara är ett utredande utan också ett
förhandlande organ. Jag har varit med
i försvarsutredningar — ibland har de
hetat försvarsberedningar —- som också
har haft sådana dubbla utredande
och förhandlande funktioner. Vissa dylika
undersökningsinstitutioner — för
att använda ett allmänt uttryck —■ utarbetar
detaljförslag, medan andra inte
gör det. Jag har tillhört försvarsberedningar
som inte har utarbetat detaljförslag
men som utgjort utredningsoch
förhandlingsgrupper. Man har utrett
vissa stora linjer. De militära experterna
har gjort det förberedande huvudarbetet,
och sedan har man förhandlat.
På samma sätt är det med den Palmeska
gruppen. Där har man fått utredningar
och påbörjat förhandlingar,
som sedan till en del har överflyttats
till det utskott, som partiledarna och
herr Palme, alltså femmannagruppen,
får anses utgöra. Andra ledamöter av
den Palmeska gruppen har anförtrotts
t. ex. uppgiften att följa de statistiska
undersökningarna av stor betydelse för
valkretsproblemet.

Herr talman! Det är alltså ställt utom
varje tvivel att man här har arbetat in -

tensivt i dessa frågor och inte på något
sätt fått besked om att arbetet skall vara
slut just när man skulle börja dra slutsatserna.
Jag har påpekat att de juridiska
experterna har varit energiska
och skickliga — jag har sagt detta fler
gånger om dessa experter än om några
andra som jag har haft att göra med i
dylika sammanhang. Jag vill tillägga
att de statistiska utredningarna av olika
skäl — bl. a. har herr Palmes bristande
drivning av frågan medverkat — enligt
min mening har blivit alltför försenade.
De kontaktproblem, som hade
behövt lösas för att arbetet skulle klarats
litet snabbare, har tydligen inte
intresserat herr Palme.

Låt mig också, herr talman, säga att
jag för min del har tröttnat på att söka
driva på vidare. När vi kom till ett visst
stadium sade jag mig: »Nu får jag avvakta
och se om den socialdemokratiska
ledningen vill lägga arbetet till rätta
så att det framgår att man syftar till en
partiell men viktig enkammarreform
1968/1969.» Jag kan inte finna att arbetets
tillrättaläggande uppfyller det
kravet, men jag kan inte här, herr talman,
gå in på mer än en liten del av
hithörande problem, och det är då i
huvudsak frågan om statschefens ställning
som jag vill beröra.

Jag vill i alla fall nämna ett par ord i
förbigående när det gäller kravet på
en rättvis mandatfördelning. För att
kunna uppnå trygghet för en rättvis
mandatfördelning måste det finnas något
besked om hur stora valkretsarna
skall vara. På socialdemokratiskt håll
har man varit benägen att säga att en
politisk överenskommelse förutsätter att
vi får fram en konkret utformning av
valkretsarna och kan se precis hur
olika valsystem slår.

Innan denna förutsättning är uppfylld
är vi icke beredda att fatta några politiska
beslut, göra några överenskommelser
om den partiella reformen, har
de sagt. Oppositionen har däremot drivit
den meningen — det erkänner sä -

Onsdagen den 23 februari 1960 fm.

Nr 8

kerligen herr Palme — att vi genom de
statistiska modellundersökningarna,som
särskilt herr Wahlund arbetat för, skulle
kunna få ett besked om hur olika valsystem
samt olika valkretsstorlekar påverkar
mandatfördelningen.

Nåväl! Just när behandlingen av denna
fråga börjat närma sig slutförandet,
just nu när dessa utredningar äntligen
föreligger, så att man skulle kunna avgöra,
om det finns förutsättningar för
en överenskommelse om valkretsar av
viss storlek, då tar regeringen initiativet
och säger, att hela denna fråga bör
läggas över i en ny parlamentarisk beredning.
Vi har väntat på detta material,
som man först trodde skulle vara färdigt
i november, men nu när vi får det
i slutet av februari då säger regeringen:
Ja, det är bättre att lägga över hela
frågan i en ny beredning. Vi skulle alltså
t. v. låta bli att dra några politiska
slutsatser!

Är det så att hela denna fråga om valkretsarnas
storlek och valsystemet och
därmed möjligheterna att uppnå en rättvis
mandatfördelning t. v. skall vara
alldeles obestämd — att man inte skall
få veta någonting bestämt — så skapar
detta uppenbarligen inte förutsättningar
för en politisk uppgörelse.

Men, herr talman, vad det i dag särskilt
gäller är ju statschefens ställning.
Vi har som sagt diskuterat den frågan
ingående, och vi har varit eniga om
att den är viktig —■ det har inte varit
något som socialdemokraterna ensamma
förfäktat. Nej, meningsskiljaktigheterna
har rört en annan sak: socialdemokraterna
har velat göra parlamentarismens
inskrivande i grundlagen —
vilket innebär en precisering av statschefens
befogenheter -— till ett villkor
för att genomföra en enkammarreform,
utan att de varit beredda att närmare
motivera varför dessa båda ting skulle
ha ett sådant samband, att den ena reformen
måste vara beroende av den
andra.

Från oppositionshåll har vi sagt: Vi
är också angelägna om att statschefens

Statschefens ställninp

ställning preciseras. Vi är vidare angelägna
om att parlamentarismen skrivs
in i grundlagen. Vi är också gärna med
på att det sker 19G8—1969, om så
visar sig möjligt. Men vi är icke beredda
att acceptera detta till ett villkor
för att cnkammarreformen skall
kunna beslutas 1968—1969. Det möter
inget som helst hinder att en enkammarreform
och ett rättvist valsystem
genomförs 1968—1969, även om det
skulle visa sig att det blir svårt att medhinna
parlamentarismens inskrivande i
grundlagen vid samma tidpunkt.

Herr Palme riktade en fråga till mig,
som jag besvarade. Jag är inte säker på
om jag förstod herr Palme rätt tidigare
i dag, men så mycket fattade jag som
att han inte var beredd att uppge det
socialdemokratiska kravet, som varit
detta: Skrivs inte parlamentarismen in
i grundlagen 1968—1969, blir det ingen
enkammarreform vid denna tidpunkt.
Får vi tolka saken så att detta fortfarande
är den socialdemokratiska ståndpunkten? Herr

talman! Vilken ståndpunkt är
det — den som utskottsmajoriteten intar
eller den som reservanterna intar
— som är förenlig med en önskan att
göra slut på uppskoven och åstadkomma
en demokratisk enkammarreform
1968—1969, gärna om möjligt åtföljd av
parlamentarismens inskrivande i grundlagen
?

Vilken riktning är det som önskar
skapa trygghet för att en enkammarreform
kan genomföras vid dessa tidpunkter?
Ja, det är uppenbart att det
är utskottsmajoriteten, d. v. s. oppositionens
talesmän.

Utskottet vill att den fråga som i
gynnsamt fall kan lösas redan 1968—
1969, nämligen statschefens ställning
och parlamentarismen, inte skall kastas
in i en ny stor utredning. Den bör t. v.
behandlas såsom hittills av den Palmeska
gruppen och av olika experter.
På detta sätt undgår man en eljest uppenbar
förseningsrisk.

Om statsrådet Palme på grund av

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

sina andra maktpåliggande uppgifter
skulle hindras att delta såsom ledare i
den Palmeska gruppen under den närmaste
månaden, finns det andra ledamöter
av regeringen som är väl insatta i
materialet. Vi får försöka klara oss i
alla fall, även om herr Palme alltså
inte kan tjänstgöra som ordförande utan
måste begränsa sina insatser till att
fungera som vanlig ledamot.

Socialdemokraterna, i detta fall företrädda
av reservanterna, har en annan
uppfattning rörande problemet hur
man skapar förutsättningar för en snar
demokratisk enkammarreform, om möjligt
åren 1968—1969. Men deras ståndpunkt
innebär följande.

För det första är det, såsom jag ser
saken, uppenbart att ett överförande
av hela den stora författningsfrågan,
inklusive den partiella reformen, till en
ny stor utredning i och för sig medför
en risk för försening av den senare.

För det andra innebär ett upptagande
även av frågan om statschefens ställning
— inklusive belysning av det socialdemokratiska
kravet på republik —
i detta utredningsarbete ytterligare en
anledning till försening. Arbetet skulle
ta ansenlig tid i anspråk.

För det tredje kommer efter slutförande
av detta arbete en därefter förmodligen
förekommande remissbehandling
att ta ännu mera tid. Med ett sådant
tillvägagångssätt blir det ingenting
av med en precisering av statschefens
ställning, d. v. s. parlamentarismens
inskrivande i grundlagen, åren
1968—1969. Genom att förfara så som
här föreslagits och vidga arbetsområdet
förhindrar man att det blir möjligt
att genomföra reformen 1968—1969. Eftersom
socialdemokraterna ställer ett inskrivande
av parlamentarismen i grundlagen
såsom villkor för en enkammarreform,
blir det med denna uppläggning
inte heller något av med en enkammarreform
till denna tidpunkt.

Jag upprepar att man på regeringssidan
i de tidigare förhandlingarna haft

många olika skäl för ståndpunkter, som
skulle leda till förseningar, men man
har inte tidigare intagit den ståndpunkten,
att republikfrågan måste tas med i
bilden. Detta är något nytt.

Lägger vi samman allt detta finner
vi att det är uppenbart att vidhållande
av den socialdemokratiska ståndpunkten
skulle innebära att det icke blir
någon enkammarreform 1968—1969. Att
rösta för reservationen är, herr talman,
detsamma som att rösta mot en enkammarreform
1968—1969, som verkligen
betyder ett genomförande av folksuveränitetens
idé. Det är oppositionspartierna
som i dag företräder en målmedveten
reformvilja —• inte socialdemokraterna
som tycks vägra att överge
gamla privilegier och speciella förmåner.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Ohlin och jag
skall träffas på måndag härnäst för att
diskutera dessa frågor, och därför bör
vi kanske inte avverka alltihop här. Jag
har inte heller befogenheter till det.

Herr Ohlin talade mycket litet om det
som diskussionen gäller i dag. Jag vill
bara klara ut att frågan om valkretsarna
är ett problem som vi gemensamt
ställes inför. Med ett enda undantag
har riksdagen hittills alltid, när den
har beslutat om ändrade valkretsar, haft
den exakta valkretsindelningen på bordet.
Riksdagen har krävt detta. Frågan
är då, om man nu skall gå på den av
herr Ohlin förordade linjen att i stället
bara fastställa principerna för en valkretsindelning.
Jag är mycket osäker
om huruvida folk i bygderna kommer
att gilla en sådan uppläggning, om riksdagens
ledamöter kan åstadkomma den.

Det har sagts — jag skall inte avslöja
av vem — att det är en fördel med
sådana principbeslut, därför att riksdagens
ledamöter då inte kan räkna ut
hur systemet kommer att slå för deras
del och skulle vara mera benägna att

Onsdagen den 23 februari 1906 fm.

Nr 8

gå med på en reform. .lag tror inte på
detta resonemang, ty riksdagen vill ha
ganska fullständiga fakta på bordet.
Denna sak får vi emellertid diskutera på
måndag.

Beträffande parlamentarismen har vi
hävdat — inte minst på grundval av
det material som lämnats från författningsutredningen
-— att folksuveräniteten
är ett väsentligt och centralt problem
av samma vikt som frågan om
enkammarriksdag. Det tycks inte herr
Ohlin anse, men vi tycker det.

Hur mycket ett paket i författningsfrågan
skall omfatta tillhör också de
ting vi får resonera om på måndag.
Herr Ohlin gjorde allvarligt gällande
—- jag citerar nästan ordagrant — att
socialdemokraternas mening är att man
först måste klara ut om det skall bli
republik eller ej; inte förrän därefter
är man beredd att ta upp andra författningsfrågor.
Detta har aldrig sagts
från vår sida, vare sig av Nancy Eriksson
eller av någon annan. Det framgår
av det program som riksdagsgruppen
antog i går att vi inte arbetar för en
sådan sammankoppling — denna diaboliska
tanke, som herr Ohlin liksom
försöker suggerera fram, att -vi kastar
in republikfrågan för att se till att den
blockerar annat författningsarbete.

Jag yttrade i förmiddags att det hade
varit en rimlig tanke, om oppositionen,
ifall den hyste något intresse för denna
fråga, hade sagt: »Låt oss först
klara ut vad statschefen skall ha för
uppgifter, och sedan skall vi skapa klarhet
om vem som skall vara statschef.»
En sådan etapplösning kunde man tänka
sig, men att vi på något sätt skulle
ha bundit oss för formen eller tidpunkten
för utredningen eller en sammankoppling
med andra frågor finns
det inte alls i utskottsreservationen något
belägg för. Det är ett tankefoster
av herr Ohlin.

Detta argument används emellertid i
ett helt annat sammanhang, i det att
man säger: »Gå nu inte med på en ut -

Statschefens .ställning

redning i denna fråga, ty då försenar
ni andra författningspolitiska frågor.»
Men det är bara ett trick.

Vad det är fråga om här är att riksdagen
skall göra en viljeyttring och
hävda att dessa frågor om statschefens
ställning skall utredas. Däremot
har man inte uttalat sig om tidsplaner
och former. Hela utgångspunkten är att
försöka åstadkomma enighet så långt
som möjligt för att undvika uppslitande
strider. Då kan man begränsa sig till
denna viljeyttring, som är ganska beskedlig:
man kräver en utredning om
statschefens ställning.

Jag är högt ärad av det förtroende
som har visats vår lilla förhandlingsgrupp.
Herr Ohlin säger att han inte
känner till definitionen av en utredning.
Jag har fått den av honom själv;
han har framhållit att denna förhandlingsgrupp
icke är någon utredning och
icke får vara någon utredning. Nu har
han alltså ändrat mening.

Jag har suttit här hela dagen och lyssnat
till olika talare och undrat: Varför
i all sin dar försöker oppositionen rädda
sig genom alt liksom kasta frågan
om halsen på denna förhandlingsgrupp?
Jag har inte kunnat komma till någon
slutsats.

Det är svårt för utskottsmajoriteten
att säga att man vill ha en utredning
om statschefens ställning, ty därigenom
kommer man att skapa missnöje hos
monarkisterna. Det skulle herr Carlshamre
inte vilja vara med om. Man
kan inte heller säga att man inte vill
ha en utredning, ty då skapar man missnöje
hos de principiella republikanerna,
som kanske skulle vilja vara med
om en utredning.

Därför efterlyser man en utredning
som inte finns och önskar en utredning
som ej kan utreda. Detta tycker man
kanske är verkligt genialt, men jag tror
inte det är det.

Jag vill på intet sätt kalla herr Ohlin
för en författningspolitisk krake. Det
vare mig helt fjärran. Däremot tvekar

4 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

jag inte att kalla herr Ohlin för en författningspolitisk
Kraka.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det intressantaste i herr
Palmes anförande var hans tal om valkretsarna.
Han trodde inte att man skulle
kunna få några politiska ställningstaganden
som grund för en politisk uppgörelse,
om man inte hade en konkret
bild av hur eu viss valkretsindelning
skulle verka på olika håll i landet. Det
innebar såvitt jag kunde förstå att herr
Palme alltså vidhöll sin skeptiska inställning
mot att man på grundval av
statistiska beräkningar skulle kunna
komma överens om huvudprinciperna
för en uppgörelse. Gör han verkligen
det, är det alldeles klart — eftersom det
kommer att ta lång tid innan man kan
få till stånd en sådan valkretsindelning
— att detta skulle hindra en reform
1968—1969.

Beträffande parlamentarismen och
folksuveräniteten är vi ense om att parlamentarismens
inskrivande i författningen
är ett viktigt spörsmål. Frågan
är bara om det nödvändigt skall sammankopplas
med enkammarreformen
eller inte.

Under denna debatt, som herr Palme
tydligen inte åhört i dess helhet — alla
har vi väl varit ute någon stund — har
det ju framförts just sådana upplysningar
och argument som de, vilka jag
byggde mitt resonemang på, nämligen
att man kopplade samman utredningen
om republikfrågan med utredningen om
statschefens ställning.

Herr Carlsson i Tyresö, som är ledamot
av Palmegruppen, är en av dem
som utalat att han alltid haft svårt att
se hur det skulle bli möjligt att precisera
statschefens ställning utan att samtidigt
ta upp frågan om republik till behandling.
Detta har tydligen gått herr
Palme förbi, eller också ville han desavouera
herr Carlssons yttrande och
betrakta det som några privata reflexioner
som man inte alls skulle fästa

sig vid. Men hela tendensen i dag har ju
varit att i reservanternas yttrande klart
lägga in ett krav på att man nu skall
ta upp frågan om statschefens ställning,
även när det gäller frågan om republik
kontra monarki.

Beträffande Palmeska gruppens ställning
vidhåller herr Palme sitt uttalande
men förbigår det centrala. Om man har
en grupp politiker med tillgång till justitiedepartementets
experter och andra
personer som ingående utreder vissa
problem, läser och får sig föredragna
långa promemorior och sedan har
ingående diskussioner om sådana problem
som statschefens befattning vid
kammarupplösningar och regeringskriser,
är det väl ingenting annat än hårklyveri
att säga: Detta är ingen utredning.
Jag har sagt förut att det finns
många slag av utredningar, men detta
har varit en institution som med användandet
av expertis har arbetat med
dessa viktiga praktiska frågor. Det kan
man inte komma ifrån.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om herr Ohlin fortsätter
att höja denna förhandlingsgrupp till
skyarna, kanske en och annan börjar
tycka att det är någonting skumt med
den gruppen och frågar sig vad den
egentligen har sysslat med. Jag tror att
alla skäl talar för att man publicerar
dessa promemorier, så att folk får se
vad de innehåller. De ger en belysning
av problematiken, men de gör inte på
något sätt anspråk på att vara en utredning.

Vad beträffar valkretsindelningen var
jag oerhört försiktig i mitt uttalande.
Jag sade, att jag inte tror någonting.
Jag ställde bara problemet och ville
därmed antyda, att frågan om valkretsindelningen
inte är så lätt att komma
förbi och att man får lov att ta ställning
till den frågan. Hittills har det alltid
varit så — med ett undantag, och då
gällde det ett majoritetsval av delvis

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Nr 8

annan karaktär — att en detaljerad redogörelse
för valkretsindelningen har
lagts på riksdagens bord vid ändringar
i valkretsindelningen. Det vore alltså
någonting nytt, om man så att säga bara
skulle följa principiella riktlinjer.
Jag har alltså bara ställt detta enkla
problem, och jag har inte trott det ena
eller det andra. Jag kommer inte att
låta herr Ohlin tolka mig på denna
punkt som om jag hade tagit ställning.

Jag hörde inte herr Carlssons i Tyresö
anförande. Men det är klart att
frågan om statsformen kommer in i bilden
vid en diskussion om statschefens
ställning; de båda frågorna hör ju samman.
Men för att slå bort denna tanke
att vi skulle kräva en utredning av och
beslut i republikfrågan innan vi är beredda
att diskutera andra författningspolitiska
frågor, vill jag framhålla, att
vi inte har något sådant önskemål; man
kan gott genomföra en författningsreform
etappvis om man vill uppnå enighet.
Men det väsentliga är att det varit
en viljeyttring från riksdagens sida att
ta upp detta problem till utredning, utan
att man därmed uttalar sig för eller
emot ett republikanskt statsskick. Denna
viljeyttring vill herr Ohlin inte vara
med om, och han anför som skäl för
denna sin ståndpunkt en rad kringelikrokiga
argument, som jag inte tycker
är särskilt hållbara.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara konstatera,
att det möjligen är ett litet framsteg
att herr Palme — i stället för att som tidigare
vid förhandlingarna kräva att
man skall ha en konkret bild av valkretsindelningen,
innan man kan fatta
beslut om en överenskommelse i författningsfrågan
— nu säger att han uttalat
sig mycket försiktigt på den punkten
och endast framhållit, att det är
svårt att bedöma frågan innan man fått
en sådan bild. Är det riktigt uppfattat,
så är det ett litet framsteg. Men kvar

Statschefens ställning

står att om man inom de andra partierna
inte kan få något besked på den
punkten, så har man heller inte fått något
besked om huruvida regeringspartiet
vill medverka till samförstånd och
trygghet för den viktiga enkammarreformen
1968—1969. Ty skall det vara
så, att man inom regeringspartiet först
vill ha ett beslut om valkretsindelningen,
ett beslut som måste föregås av en
ny länsindelning, är det uppenbart, att
det inte blir någon reform 1968—1969.
Därför är det en förutsättning för en
enkammarreform 1968—1969, att regeringen
accepterar oppositionens tanke,
att man på grundval av de statistiska
modellundersökningarna om mandattilldelningen
kan bilda sig en mening
om hur olika valsystem och valkretsindelningar
slår, och därför bör vara beredd
att på den grunden träffa en politisk
överenskommelse.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag talade i förmiddags
om tålamod. Jag skall fortsätta att visa
det.

Jag ville slå bort herr Ohlins påstående
att detta med republiken skulle vara
ett påfund för att försena en författningsreform.
Det kan han nu inte längre
hävda, och det anser jag vara ett
stort framsteg. Men då för han in hela
frågan om valkretsarna i diskussionen,
en fråga som inte hör hemma i dagens
debatt och som vi skall behandla på
måndag. Jag är inte befogad att stå
här och förhandla. Jag har inte befogenhet
att föra långa resonemang om
valkretsarna. Men eftersom herr Ohlin
tog upp hela denna fråga ville jag bara
på ett enkelt sätt visa fram problemet,
huruvida man skall ha en fullständig
valkretsindelning eller inte. Det är alltså
en reell diskussion som förs. Mitt
uttalande får inte tolkas som någon
ståndpunkt för det ena eller andra alternativet;
det har jag inga befogenhe -

100 Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Statschefens ställning

ter att syssla med i dag. Det sade jag
i min förra replik, men herr Ohlin fortsatte
envetet att tala om valkretsarna.

Jag har stort tålamod, och jag tycker
att det var utomordentligt att jag därmed
fick herr Ohlin — det är väsentligt
inför den omröstning som nu förestår
i kammaren — att avlägsna sig
från tanken att republikkravet skulle ha
förts fram för att förhala arbetet på författningsfrågorna
i övrigt.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag skall bara säga några
få ord.

Såväl utskottsmajoriteten, d. v. s. de
borgerliga ledamöterna av konstitutionsutskottet,
som reservanterna, alltså
socialdemokraterna, anser att frågan
om statschefens ställning bör utredas.
De senare vill ha en speciell utredning;
de borgerliga hänvisar till vissa
redan arbetande utredningar och
förklarar att frågan bör kunna prövas
snabbare genom dem.

Det är ganska sällsamt att sitta här
och lyssna och kunna konstatera hur
det bland dem som stöder den borgerliga
linjen finns såväl sådana som stått
i denna talarstol och sagt sig vara övertygade
republikanhängare som sådana
som vill behålla monarkien. Sannolikt
är förhållandet detsamma beträffande
den grupp som reservanterna utgör;
sannolikt finns också där representanter
för båda åsikterna.

Någon ledning för bedömande av
riksdagens inställning till frågan om republik
eller monarki lämnar alltså inte
det utlåtande som här föreligger. De
som vill veta något mer om saken får
granska de olika talarnas anföranden.
Talarna har ju dock inte varit så
många, att man får någon egentlig uppfattning
om var riksdagen står. I detta
läge kan det finnas viss anledning
för mig att deklarera stämningarna sådana
de är inom centerpartiet.

Självfallet är inställningen i hög grad
beroende av att monarkien hos oss fun -

gerar utomordentligt bra. Vår monarki
— därom tror jag att det praktiskt
taget föreligger enighet — har fungerat
mycket väl, eftersom den handhas med
skicklighet, takt och omdöme. Under
sådana förhållanden är det helt naturligt,
om en hel del människor frågar
sig varför man nu talar om en ändring.
En självklar sak är att man i samband
med en omfattande författningsutredning
tar upp frågan om vilka befogenheter
statschefen bör ha, främst i samband
med bildandet av en regering, fattande
av beslut inom regeringen och
vid riksdagsupplösning. Men jag tror
att den helt övervägande uppfattningen
inom centerpartiet är att en utredning
av frågan, om vi skall ha kung eller
president, är onödig. Monarkien fungerar
under nuvarande förhållanden alltför
bra för att man skall ha anledning
att ta upp den frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Adamsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej har kammaren bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson
m. fl.

101

Onsdagen den 23 februari 1960 fm. Nr 8

Folkomröstning i frågan om statsformen — Kvinnlig tronföljd

omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 98 ja och 108 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson m. fl.

§ 11

Folkomröstning i frågan om statsformen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
angående folkomröstning i frågan om
statsformen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Då här givits försäkran
om att något republikkrav inte längre
föreligger, har vi inget skäl att vidhålla
vår begäran om en folkomröstning.
Jag yrkar därför bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I likhet med herr Vigelsbo
yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Kvinnlig tronföljd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
angående kvinnlig tronföljd.

I de likalydande motionerna nr 360
i första kammaren av herrar Holmberg
och Virgin samt nr 430 i andra kammaren
av herrar Bohman och Magnusson
i Borås yrkades, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning och förslag
beträffande de grundlagsändringar
som erfordras för att kvinnlig tronföljd
skall kunna genomföras senast i sam -

band med den förestående författningsreformen*.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:360 och 11:430 icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hernelius, Magnusson i
Tumhult och Hamrin i Jönköping, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:360 och 11:430, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till sådana grundlagsändringar, som
erfordrades för att bereda kvinnliga
medlemmar av konungahuset arvsrätt
till tronen, dock utan brytande av den
gällande successionen, samt behörighet
att vara regent och ordförande i tillförordnad
regering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Med åberopande av vad
som anförts under debatten i avseende
på motionerna om kvinnlig tronföljd
ber jag få yrka bifall till den vid detta
utlåtande fogade reservationen av herr
Sveningsson m. fl.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering yrkar jag bifall till
dess hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

102 Nr 8 Onsdagen den 23 februari 1966 fm.

Interpellation ang. kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien — Interpellation
ang. tillämpningen av valutaregleringen

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 52 nej,
varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motion om
en översyn av ceremoniel m. m. i det
offentliga livet.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 14

Interpellation ang. kapitalförsörjningen
för bl. a. sågverksindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som yttrade:

Herr talman! Vårt land har drabbats
av en osedvanligt hård vinter. I synnerhet
har snödjupet i södra och mellersta

Sverige skapat stora svårigheter för
både skogsindustrien och skogsägarna.
Marknadsbilden ter sig för ögonblicket
heller inte ljus för svenska trävaror eller
för vår massa, som är stora svenska
exportvaror.

Den inhemska marknaden har genom
kölden starkt förskjutits framåt genom
ett uppehåll i byggnationen.

Det har skett en mycket stor kostnadsökning
för de råvaror som ligger
till underlag för dessa industrigrenar
samtidigt som en stor lagerökning både
i förädlad och oförädlad vara håller på
att byggas upp.

Svensk sågverksindustri är under en
kraftig strukturförändring och stora
kapitalinsatser göres för att öka rationaliseringen.
Allt detta tillsammans binder
denna näringsgrens rörliga kapital.

I finansplanen får man intrycket att
regeringen är beredd att vidtaga ekonomisk-politiska
åtgärder i syfte att underlätta
för vår exportindustri.

Sågverksindustrien som medverkar
till en export av nära 1,5 miljard kronor
har ännu inte fått erfara någon åtgärd
som kan underlätta dess verksamhet,
exempelvis en lättnad på kreditmarknaden.
I stället har man intrycket
att en skärpning skett på detta område.

Mot denna bakgrunden anhåller jag
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att lämna kammaren
en redovisning för de åtgärder
som vidtagits eller kommer att vidtagas
för att underlätta kapitalförsörjningen
för bl. a. sågverksindustrien?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. tillämpningen av valutaregleringen Ordet

lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! I årets statsverkspropo -

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Nr 8

103

sition underströks mycket starkt valutaproblemen
och deras sammanhang med
den ekonomiska politiken. Åtgärder föreslogs
i syfte att uppnå en bättre handelsbalans.
Åtgärder för dämpning av
varuimporten bör enligt min mening
åtföljas av andra ingripanden för att
begränsa valutautflödet. En prövning av
gällande bestämmelser för valutaregleringens
tillämpning är befogad.

En åtgärd som kan tänkas i detta
sammanhang är en begränsning av det
maximala belopp i valutor som får medtagas
vid utlandsresor. Valutautförsel i
samband med köp av sommarvillor och
annan fast egendom i utlandet kan
starkt begränsas.

Det bör vidare övervägas att göra
prövningen av svenska företags investeringar
i utlandet mera restriktiv, detta
främst då det gäller investeringar som
inte är en direkt förutsättning för företags
utveckling samt export- eller im -

portverksamhet. En råd fall under det
senaste året visar problemets aktualitet.
För dagen kan erinras om Melkas beslut
att överflytta tillverkning till Portugal
med motiveringen att billig arbetskraft
där kan utnyttjas. Vid en sådan mera
restriktiv politik måste svenska företags
investeringar i u-länderna särbehandlas.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
fråga:

Förbereder statsrådet, mot bakgrunden
av valutasvårigheterna, något initiativ
för en strängare tillämpning av
valutaregleringen ?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 februari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 5, punkt
Al, s. 4—10) föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för utrikesförvaltningen
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för utrikesförvaltningen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1966/
67, dels ock till Utrikesförvaltningen:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 46 066 000 kr.

104

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hernelius (I: 257) och den andra inom
andra kammaren av herr Björkman
(11:327), i vilka hemställts att riksdagen
för närvarande måtte avslå förslaget
om inrättande av en fast representation
i Sudan och att vederbörande utskott
måtte vidtaga härav föranledd sänkning
av begärda anslag.

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Bimmerfors och Ullsten väckt
motion (11:455).

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 455, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:257 och 11:327 samt
II: 455, sistnämnda motion i vad den avsåge
medelsanvisning,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för utrikesförvaltningen
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats,

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för utrikesförvaltningen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67,

c) till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 46 066 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Holmberg, Bohman och Petersson,
vilka ansett att utskottet i nedan
angivna delar bort hemställa

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 257 och II: 327 samt med
avslag å motionen 11:455, sistnämnda
motion i vad den avsåge medelsanvisning,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för utrikesförvaltningen
enligt vad i statsrådsprotokollet
och av reservanterna förordats.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BJÖRKMAN (h):

Herr talman! För någon tid sedan undertecknades
ett avtal mellan Sverige
och Sudan om finansiellt bistånd på 35
miljoner kronor för landsbygdens vattenförsörjning
under en treårsperiod.
Avtalet har, enligt vad som framgår av
statsutskottets utlåtande nr 3, redan trätt
i kraft. Jag måste lämna dessa uppgifter
som bakgrund till den reservation som
högerledamöterna i statsutskottet har
avgivit på denna punkt.

Om behovet av kraftiga insatser i
u-länderna råder inga delade meningar.
Att Sudan, som omfattar ungefär en fjärdedel
av Europas yta, med en befolkning
på cirka 13 miljoner, behöver hjälp
för sin dricksvattenförsörjning är likaledes
obestridligt. Syftet med projektet
är sålunda inget att säga om. I samband
med detta projekt har utrikesministern
emellertid aktualiserat frågan om inrättande
av en fast svensk representation
i Sudan i form av ett beskickningskansli
i Khartoum, vilket skall vara underställt
beskickningen i Kairo. En sådan fast
representation har länge diskuterats, då
det ansetts mindre tillfredsställande att
beskickningschefen i Addis Abeba, som
är ackrediterad även i Khartoum, har
möjlighet att endast under relativt korta
perioder besöka Khartoum.

Är då tidpunkten för detta avtal och
inrättandet av en fast representation i
Sudan lämpligt vald? Det är på den
punkten vi har en något annan mening
än regeringen.

I pressen har publicerats artiklar som
klart visar att förhållandena i Sudan är,
lindrigt sagt, instabila. En artikelserie
i Daily Mail, skriven av tidningens medarbetare
Anthony Carthew, som nyligen
som förste tidningsreporter illegalt tog
sig över gränsen till södra Sudan, ger
belägg för att förhållandena är skrämmande
eller i varje fall har varit skrämmande.
Hans artiklar publicerades emel -

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Nr S

105

lertid så sent som i början på denna månad
oeli omedelbart sedan han lämnat
södra Sudan. Den första artikeln av
Anthony Carthcw inleddes med följande
ord —• det är ingressen till hans artikelserie,
vilken av Daily Mail förmodligen
var avsedd att ge världen en chock beträffande
förhållandena i detta land:
»Här dör ett helt folk. Här utkämpas
ett raskrig med oerhörd grymhet. Här
har halva befolkningen i ett stort område
förintats, antingen genom mord,
genom svält eller genom sjukdomar, eller
också har de flytt över gränsen.»

»Jag har i mitt yrke som journalist»,
säger Carthcw, »sett mycket elände och
mycket våld. Men jag har aldrig sett något
som liknar vad som här sker i södra
Sudan. Folket i Södern dör i tusental.
En del dör snabbt av kulor från arabiska
gevär, vilket var vad som hände
under massakern i Juba förra sommaren
då antingen 400 eller 1 400 — det beror
på vilken sidas uppgifter man vågar
tro på — dog under en enda blodig natt.
För många andra kommer döden långsamt,
av svält.»

Anthony Carthew berättar vidare att
det beräknas att befolkningen i södra
Sudan har reducerats med omkring en
tredjedel under de senaste två åren. Det
betyder i siffror att cirka 1 miljon människor
skulle ha dött eller flytt ur landet.
De flyr till Kenya, till Uganda, till
Etiopien, till Centralafrikanska republiken,
och de flyr till Kongo. Förhållandena
måste vara eländiga, om man till
och med väljer att fly till Kongo, som
redan har bekymmer nog.

Anthony Carthews skildringar innehåller
en rad uppgifter som verkligen
är chockerande. Bl. a. nämner han att
han i sin ägo har en lista över byar som
förstörts och människor som dödats enbart
i östra sektorn av Sydsudan under
förra året. Den omfattar 46 utbrända
byar och 12 000 döda. Många av
Carthews uppgifter, bl. a. om den hårda
behandlingen av protestantiska och katolska
missionärer, har bekräftats av di4*—Andra
kammarens protokoll 1966.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

rektor Åke Kastlund i Lutherska världsförbundets
svenska sektion, som i Svenska
Dagbladet den 15 januari redovisade
en rad rapporter om grymheterna
i södra Sudan som ingått till olika samfund
och missionssällskap och till Kyrkornas
världsråd i Geneve. Sammanfattningsvis
säger han att allt organiserat
kyrkligt arbete — såväl protestantiskt
som katolskt — i södra Sudan nu upphört
och att det synes vara fråga om
inte mindre än en regelrätt folkutrotning
i södra Sudan samt ett avsiktligt
försök att utrota varje ledarelement i
söder.

Kan alla dessa rapporter vara osanna
eller kanske enbart överdrivna? Möjligen
kan förhållandena nu ha blivit något
lugnare — men till vilket pris har
det i så fall skett? Carthews artiklar i
Daily Mail publicerades som jag tidigare
nämnt för endast tre veckor sedan
och omedelbart efter det att han måst
lämna södra Sudan och fått möjlighet
att publicera sina artiklar. Direktör
Kastlund anser för sin del att den välbehövliga
vattenförsörjning som den
svenska krediten avser att förverkliga
knappast kan komma bantubefolkningen
i södra Sudan till godo — om den över
huvud taget kommer att betyda vattenförsörjning
i Sudan.

Förvisso kan rapporterna vara överdrivna.
Men av Anthony Carthews artiklar
får man snarare intrycket att
verkligheten överäffar fantasien. Röken
från de brända byarna har skingrats av
vinden — men spåren finns kvar efter
elden som har gått härjande fram och
drivit ut folket i skogen som djur.

Mot denna mörka bakgrund har vi uttalat,
att vi förutsätter det som självklart
att regeringen kommer att begagna
de möjligheter som till äventyrs ännu
kan föreligga att uppskjuta utbetalningen
av biståndsmedel. Det kan knappast
heller vara riktigt att uppmuntra ett
ökat handelsutbyte med Sudan, innan
stabila och godtagbara förhållanden har
återupprättats i landet. Av detta följer
Nr 8

106 Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

att vi inte kan finna tidpunkten riktig
att nu inrätta ett beskickningskansli i
Sudan.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen nr 1 av herr Virgin
m. fl.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Under utrikesdebatten
i november i denna kammare fäste jag
riksdagens uppmärksamhet på att fullt
inbördeskrig rådde i Sudan, att enligt
tillförlitliga uppgifter tusentals människor
från södra Sudan på det mest
bestialiska sätt mördats, att hela södra
Sudans befolkning på över tre miljoner
människor inte längre hade någon representation
i Sudans parlament, sedan
Söderns riksdagsmän vägrat återvända
till sina befattningar, samt att förföljelserna
mot Söderns negerbefolkning antagit
sådana proportioner att man enligt
uppgift kunde tala om folkutrotning. Jag
hemställde att man från svensk sida
måtte föranstalta om sådana åtgärder
att Förenta Nationerna uppmärksammades
på förhållandena och om möjligt
sände en kontrollkommission till landet.
Sedan dess har jag inte kunnat finna
att man vidtagit några som helst åtgärder
i den riktningen. Och döm om
min häpnad när Sverige litet senare beslutade
om ett finansiellt bistånd till
Sudan på 35 miljoner kronor och därmed
upptog ännu ett land bland våra
biståndsländer, trots att nästan en enstämmig
expertis talar om en koncentration
av svensk hjälp! Senare, närmare
bestämt under remissdebatten, berörde
jag i mitt anförande utförligare de fruktansvärda
förhållanden som råder i södra
Sudan från vars provinser hundratusentals
människor flytt till angränsande
länder.

Statsrådet Lindström yttrade i remissdebatten:
»Motsättningarna har under
senare tid tagit former som man allvarligt
måste beklaga; det har förekommit
militära operationer som har medfört
svåra lidanden för den svarta befolk -

ningen. Tusentals familjer har fått fly
till angränsade länder.»

Statsrådet Lindström meddelade också,
att de makthavande hade för avsikt
att sända en delegation till Södern för
fredsförhandlingar och att man utfärdat
allmän amnesti till den 20 januari
för, som hon sade, rebellerna — jag
för min del skulle hellre säga frihetskämparna
— d. v. s. inom parentes
samma dag som fru Lindström stod i
denna talarstol. Hon ansåg också att stora
förutsättningar fanns för en fredlig
lösning. Tyvärr — jag säger tyvärr —•
måste jag meddela, att det brutala kriget
fortsätter med oförminskad styrka.

Vi hörde i det senaste anförandet av
herr Björkman talas om den engelske
journalisten som på illegalt sätt tagit sig
in i södra Sudan. De historier som herr
Björkman här berättat i dag har återfunnits
i ledande engelska dagstidningar
och väckt ett enormt uppseende i
hela världen. Med länder som Rhodesia
bryter Sverige med all rätt sina förbindelser,
men hur gör man då med Sudan,
där enligt många sakkunnigas mening
långt svårare förhållanden råder och
där man över huvud taget kan säga att
det är långt värre än vi kan förstå. Jag,
som personligen har befunnit mig i landet,
talat med så många människor och
med egna ögon har sett vad som försiggår
där nere, kan försäkra er, att de
skildringar som man har läst om i engelska
tidningar ingalunda är överdrivna.

Vad gör man då med Sudan? Jo, till
ett land, där fullt inbördeskrig råder
och där man över huvud taget kan betvivla
att den svenska hjälpen kommer
till den nytta som avses, ger man ett
finansiellt bistånd på 35 miljoner kronor.
Jag är väl medveten om att man i
olika länder givetvis skall hjälpa oberoende
av regimer — det är ju folket
vi skall hjälpa — men i fallet Sudan
kommer ju endast vår hjälp till de områden
som behärskas av Khartoumregeringen.

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Nr 8

107

Av de 35 miljoner kronor Sverige ger
till vattenförsörjningsprojektet i Sudan
skall enligt uppgift 11 miljoner anviindas
för inköp av lastbilar. Man kan för
resten fråga sig: Finns det några garantier
för att dessa bilar inte i stallet kommer
att användas i militära operationer
i regeringens kamp mot södra Sudan?
Jag har, inom parentes sagt, hittills
förgäves forskat i frågan hur den svenska
hjälpen till Sudan förberetts, handlagts
och verkställts samt av vilka skäl
man just utvalt detta land som biståndsland.
Alla mina efterforskningar har
hittills varit fruktlösa, men jag ber att
få återkomma till denna fråga när den
svenska u-hjälpen skall diskuteras i denna
kammare.

Den svenska hjälpen till Sudan för
med sig att man i statsverkspropositionen
föreslår en fast svensk representation
i Sudan. Jag citerar följande: »Möjligheter
torde föreligga för ytterligare
utveckling av handeln mellan Sverige
och Sudan.» Jag kan försäkra kammarens
ärade ledamöter att om detta skäl
skulle vara motiveringen för en svensk
beskickning, finns det åtskilliga andra
länder som saknar svensk representation
— länder med vilka vi säkert
skulle få ett betydligt större handelssamarbete
och där inte på långa vägar
så oroliga och osäkra förhållanden råder
som just i Sudan. Nej, skälet för
en svensk representation i Sudan är,
som också framhålles i utskottets motivering,
att man med hänsyn till att biståndsavtalet
har trätt i kraft vill tillstyrka
inrättandet av ett beskickningskansli
i Khartoum.

Herr talman! Då upprättandet av en
fast svensk representation i Sudan av
de makthavande därstädes måste uppfattas
som ett tecken på ytterligare
svensk välvilja och på visst sätt som en
sanktion av att man på svensk sida
blundar för de grymheter som i regimens
namn begås i södra Sudan, hemställer
jag att riksdagen måtte avslå förslaget
om inrättande av en svensk be -

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

skickning i Sudan, alltså om bifall till
motion II: 327.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Avsikten var väl inte att
vi i samband med detta ärende skulle
diskutera biståndsprojektet till Sudan,
men eftersom de båda föregående talarna
som bakgrund till yrkandet om
avslag på förslaget om representation
i nämnda land har tagit upp den frågan,
tillåter jag mig att något gå in
på den saken och dess förhistoria.

Beträffande den koncentrationsprincip
och det val av länder som herr
Rubin talade om finns det kanske anledning
erinra om att det framför allt
gäller det bilaterala tekniska biståndet.
Jag skall inte alltför mycket ingå på
biståndsärendet som sådant — det får
vi ju tillfälle att behandla senare —
men jag vill ändå erinra om att finansministern
framhållit att det i flertalet
fall även utgår finansiellt kreditbistånd
till de SIDA-prioriterade länderna. En
del av detta slags bistånd går emellertid
också till andra än dessa prioriterade
länder. Så är exempelvis fallet
med projektet i Sudan, som har en
historia, som går flera år tillbaka.

Det projektet är förvisso inte valt på
en höft. Den arbetsgrupp, som den s. k.
biståndsberedningen på sin tid tillsatte
för att utreda det kommersiella biståndet,
uttalade beträffande förberedelsearbete
för bilateral finansiell biståndsgivning
i fråga om val av länder, projektbedömning
och projekteringsarbete, att
detta skulle underlättas om man samarbetade
med de internationella organen.
Man pekade då på FN:s särskilda fond,
världsbanken/IDA. Det är uttalanden
som återfinnes redan i statsverkspropositionen
1964. I samma proposition återfinnes
också ett uttalande av finansministern,
där han säger att man redan
i början av 1963 inlett underhandlingar
i avsikt att klarlägga om det fanns möjligheter
att lämna en svensk utveck -

108

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

lingskredit i anslutning till en kredit
från världsbanken eller IDA.

Vidare angavs att man nått ett principiellt
samförstånd om formerna och
villkoren för en sådan gemensam operation
samt att man för ändamålet hade
funnit ett lämpligt biståndsprojekt i
Sudan, en bevattningsanläggning, och
det hade man preliminärt stannat för.

I 1965 års statsverksproposition togs
det projektet upp definitivt. Allt detta
finns att läsa i de hadlingar som riksdagen
har fått sig förelagda. Vid årsskiftet
1965/66 slöts så avtalet. Den motion,
som nu ligger till grund för reservationen
och för yrkandena om avslag
på en svensk representation i Sudan,
är alltså väckt först efter det att
nämnda avtal slöts.

Det finns ingen anledning att bestrida
att Sudan är ett land med svåra inre
motsättningar, men vi skall komma ihåg
att detta är fallet med många u-länder.
Det är svårt att hitta u-länder som inte
har dessa problem i större eller mindre
grad. Man kan väl fråga om detta skall
utesluta möjligheterna till bistånd från
vårt land. Med ännu större skäl kan
man fråga om det därav skall dras den
slutsatsen att en svensk representation
är onödig i landet. Det kan t. o. in. sägas
att i den situationen biståndet är
nyttigt och att representationen är nyttig I

varje fall tycks de internationella
biståndsorganen dra den slutsatsen.
Världsbanken har så sent som i januari
i år lämnat ett lån på 31 miljoner USAdollar
för ett järnvägsbygge i Sudan.
Det var det fjärde lånet som världsbanken
lämnat detta land. Om ytterligare
lån pågår för övrigt förhandlingar. Så
sent som för två veckor sedan, då avdelningen
i statsutskottet behandlade
detta ärende, fick vi en alldeles färsk
rapport från en representant för världsbanken
som då befann sig i Stockholm
och som vid den tidpunkten fortfarande
vidhöll ståndpunkten att Sudan var ett
mottagarland som var värt att satsa på.

Nu är ju verksamheten upplagd så att
en välmeriterad ingenjör skall övervaka
det svenska biståndets fullföljande i
alla delar. Han kan emellertid inte och
skall inte fullgöra samma funktion som
en diplomat. Det är därför som denna
svenska representation måste kunna bli
en utomordentlig och nödvändig stödpunkt
för att biståndet skall bli nyttigt.

Dessutom skall tilläggas att frågan om
en fast representation i Sudan länge har
diskuterats. Exportföreningen, som ju
har intressen i detta sammanhang, har
sedan ett tiotal år verkat i detta avseende
och har nu med största tillfredsställelse
hälsat att Sverige tagit detta
steg.

Till sist skall understrykas att bcskickningschefen
i Addis Abeba, som
nu svarar även för Sudan, har fått en
väsentligt ökad arbetsbörda genom bl. a.
alla de olika biståndsprojekt som Sverige
har i Etiopien och genom den
betydelsefulla roll som Addis Abeba
över huvud taget spelar i de panafrikanska
sammanhangen. Han behöver
alltså få en avlastning.

Från dessa utgångspunkter har utskottet
dragit slutsatsen att en svensk
beskickning måste vara nyttig för Sverige
och nyttig för Sudan.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var utmärkt att fru
Lewén-Eliasson lämnade denna redogörelse
för biståndet till Sudan. Men
jag undrar om inte fru Le-wén-Eliasson
slår in öppna dörrar. Som jag sade i
mitt första anförande har vi ju inte
ifrågasatt att denna hjälp verkligen
behövs i Sudan — det är inte det vi
diskuterar. Vi har bara ifrågasatt om
det var lämpligt, med hänsyn till de
förhållanden som nu råder i Sudan,
att lämna denna hjälp just nu.

Det vore frestande att återge ytterligare
detaljer ur den skrämmande

Nr 8

109

Onsdagen den 23 februari 196G em.

skildring som Anthony Cartliew givit
i Daily Mail, men jag tror att jag skulle
trötta kammaren om jag gjorde det. .lag
vill emellertid säga att jag i Washington
i höstas träffade folk från södra Sudan,
som berättade om vilket mostånd från
regeringen i Khartoum de hade att kämpa
emot, samt hur hopplös de fann situationen
när de från kongressen i
Washington skulle åka hem till södra
Sudan och bekämpa bl. a. korruptionen.
Regeringen i Khartoum har tappat
kontrollen över den arabiska armén,
officerarna tappat kontrollen över
soldaterna, officerarna gör det bekvämt
och säkert för sig i städerna och låter
soldaterna ströva omkring på landsbygden
och bränna och plundra som
det lyster dem. Officerarna avskyr att
bli kommenderade till den södra delen
av Sudan. Motsättningarna mellan norra
och södra Sudan har ju existerat länge.
Jag tror inte man kan säga att förhållandena
förbättrats under senare år,
utan snarare ger rapporterna intrycket
av att relationerna försämrats.

Anthony Carthew intervjuade också
ledaren för frihetsrörelsen — den frihetsrörelse
som kallas Anya Nya — i
södra Sudan. Han sade bl. a.: »Vi i
Södern har fått tusentals löften från regeringen
i Khartoum att våra förhållanden
skulle förbättras. Varje löfte har
brutits eller ignorerats. Nu känner vi
att araberna har bestämt sig för att
utplåna oss från jordens yta.» Jag tror
sålunda att den fredsdelegation som
regeringen i Khartoum enligt herr Rubins
uppgift skulle sända ned i april
får en svår uppgift. Delegationen skall
förhandla om fred i det inflammerade
läge som råder i södra Sudan. Mot den
bakgrunden måste man fråga sig: Hur
kommer folket i södra Sudan — de miljoner
som finns kvar där, som inte
drivits ut i skogen — att uppfatta hjälpen
till arabregeringen i Khartoum medan
de svarta i Södern lämnas i sticket?

Utrikesförvaltningen: Avlöningar
Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Björkman undrade
varför jag givit denna utförliga bakgrund.
Ja, först och främst efterlystes
bakgrunden av herr Rubin, och dessutom
tycks det vara påkallat att redogöra
för bakgrunden med hänsyn till
att herr Björkman säger att han är förvånad
över att denna fråga tas upp.
Jag klarlade väl i mitt anförande att
frågan aktualiserades för riksdagen redan
1963 och sedan framlagts i sina
olika faser 1964, 1965 samt 1966, då
avtalet slutes.

Herr Hernelius åberopar i sin motion
att strider förekommit i området under
två år och yrkar avslag på förslaget
om representation. Han vill alltså indirekt
motverka biståndet. Detta projekt
har ju arbetats fram under flera år, och
först nu kommer reaktionen.

Så några ord om beskrivningen av
Sudan. Jag har inga invändningar mot
den, men som jag redan sagt är det
bilden av ett u-land — det finns sådana
drag. Frågan är väl, ifall vi skall
gå in i en granskning av förhållandena
på det sättet, om vi över huvud taget
kan utveckla någon hjälp till dessa län der.

Den frågan måste vi ställa.

Det gäller vattenförsörjningen. Genom
att ha en tekniker där nere och genom
det upprättade avtalet har vi garderat
oss för att pengar till annat än de åtgärder
som gäller vattenförsörjningen
inte kommer att utgå, men vi får ju senare
återkomma till denna fråga.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är riktigt, fru Lewén-Eliasson,
att denna fråga varit aktuell
tidigare — både 1963, 1964 och
1965. Men man kan ju inte påtala förhållandena
i Sudan förrän man verkligen
får reda på att det ligger till på
detta sätt. För mig var det en nyhet,
och jag tror det var en nyhet för en
stor del av världen, eftersom Anthony
Carthew illegalt hade tagit sig in i

Ilo Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

södra Sudan och kunde rapportera hur
det faktiskt såg ut efter att ha sett det
med egna ögon.

Första gången jag hörde talas om
detta, var när herr Rubin berörda frågan
under utrikesdebatten i höstas. Sedan
blev det tyst om saken tills Daily
Mail nyligen tog upp den och ställde
världen inför obehagliga fakta.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att beröra ett annat avsnitt
under denna punkt, nämligen den föreslagna
beskickningen i Zambia. Medan
jag har ordet vill jag dock gärna anföra
några synpunkter på den fråga, som
nu har debatterats av herrar Björkman
och Rubin samt av fru LewénEliasson.

Man kan givetvis stå rätt tveksam
inför den åtgärd som nu föreslås. De
uppgifter som lämnats av herrar Rubin
och Björkman har verifierats. Jag
har inte själv fått dem bekräftade,
trots att jag varit i Khartoum — jag
känner inte till de S3rdligare provinserIla
— men jag liar ingen anledning att
betvivla att det verkligen gått till såsom
har uppgivits.

Det är naturligtvis med denna fråga
som med de flesta andra så att den har
två sidor. Eu sida är att man genom
att upprätta eu svensk beskickning i
Sudans huvudstad ger ett visst moraliskt
stöd åt den sittande regeringen.
Det lär inte kunna bortförklaras. Det
är alltså fråga om en övervägande arabisk-muhammedansk
regim, som driver
en hård, för att inte säga omänsklig
politik mot de olika stammarna av
bantufolket i söder, av vilka många för
övrigt bekänner sig till kristen tro.

Å andra sidan, herr talman, kan en
sådan åtgärd också ha precis motsatt
verkan. Den kan betyda något positivt
genom att Sverige blir närvarande i landet
på ett annat sätt än hittills.

För det första förbereder vi en
SIDA-insats i form av ekonomisk hjälp

till vattenförsörjningen i Sudan, en viktig
teknisk åtgärd som avser att hjälpa
alla grupper av människor i landet. Jag
är glad att herr Björkman inte hade
något att invända mot detta projekt,
även om han ansåg tidpunkten vara
olämplig just nu på grund av det pågående
inbördeskriget. Men om hjälpen
som sådan är motiverad skall den förberedas
och genomföras på ett klokt
sätt. Jag har kommit till den slutsatsen
i valet mellan dessa båda ståndpunkter,
att jag önskar att Sverige blir mera permanent
representerat på ort och ställe
för att bättre kunna bedöma situationen.

För det andra har vi handelspolitiska
intressen, som förts fram av Sveriges
exportförening och som näringslivet
är mycket angeläget om att få tillgodosedda.

För det tredje skulle jag i detta sammanhang,
såsom jag nyss antydde, slutligen
vilja framhålla, att vi genom att
mera permanent vara närvarande i
Khartoum kan bli en stabiliserande faktor
i ett land med så skiftande opinioner.
Jag tror faktiskt att detta skulle
kunna vara ett stöd för en humanitäi
utveckling i Sudan.

Jag kommer fördenskull, herr talman,
om jag också har stått mycket tveksam
inför alla de oroande uppgifterna om
Sudan, att rösta för utskottets hemställan.

Jag övergår så till Zambia. Bakom ett
av statsutskottets ställningstaganden på
denna punkt ligger en motion av herr
Ullsten och mig. Att jag begärt ordet
för en kort kommentar betyder inte att
jag har något som helst behov av att
hålla ett begravningstal. Tvärtom vill
jag inkassera statsutskottets skrivning
som en betydande framgång för motioen
och i någon mån som ett underbyggande
av frågans fortsatta lösning.

Vi har föreslagit upprättandet av en
svensk ambassad också i Zambia — alltså
inte bara i Sudan utan också i Zambias
huvudstad Lusaka. Vi har motiverat
vårt förslag med den centrala och

Nr 8

111

Onsdagen (ten 23 februari 1960 em.

demokratiskt betydelsefulla ställning,
som den unga staten Zambia intar i det
moderna Afrika. Därvidlag föreligger
alltså inget av den tveksamhet, som kan
råda beträffande förhållandena i Sudan.

Placeringen av en svensk beskickning
i Lusaka har fått en ännu större betydelse
genom det oroande läget i grannlandet
i söder, Sydrhodesia, Därtill kommer
också här ett tredje skäl, nämligen
de intima och förtroendefulla kontakterna
mellan Zambia och den svenska utvecklingshjälpen.
Dessa insatser skulle
onekligen ha ett gott stöd i en representation
som ligger litet närmare än
i Nairobi. Jag känner resvägarna rätt
väl i dessa områden, och det är ibland
ytterligt svårt för våra ambassader att
vara närvarande när det behövs. Jag
önskar i likhet med min medmotionär
att denna fråga mycket snart skall få
den lösning som statsutskottet rekommenderar.
Det skriver nämligen: »Vad
beträffar —--förslaget om upprät tandet

av en svensk beskickning i Zambia
finner utskottet de i motionen anförda
synpunkterna beaktansvärda.»

Utskottet meddelar sedan att det under
hand inhämtat att Kungl. Maj :t för
närvarande med uppmärksamhet följer
denna fråga. I detta läge anser utskottet
att något riksdagens initiativ nu inte
är påkallat.

Jag kan, herr talman, dela denna utskottets
mening och hoppas på en positiv
lösning; den ligger liksom innesluten
i denna formulering. Jag har sålunda
för dagen intet annat yrkande än statsutskottets.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson
talade om att det i alla underutvecklade
länder råder motsättningar i större eller
mindre utsträckning. Skall man da,
fru Lewén-Eliasson, lägga sin hjälp just
i det land där för närvarande praktiskt
taget de största motsättningarna finns
i hela Afrika, nämligen i Sudan? De
rapporter som har givits vid tidigare

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

tillfällen härifrån talarstolen bekräftar
ju att hundratusentals personer flyr till
grannländer och att människor bestialiskt
mördas i olika trakter i södra
Sudan.

Herr Rimmerfors var inne på en riktig
tanke när han sade att vi skulle
hjälpa alla slags människor. Emellertid
kommer den svenska hjälpen i Sudan
inte södra Sudans befolkning till del.
Cirka 3,5 miljoner får inte hjälp av det
vattenprojekt man har planerat. Och
var behövs vattnet bäst? Den som har
varit i södra Sudan vet att det är just
där. Var konnner man enligt förslaget
att lägga vattenprojektet? Jo, i de centrala
delarna av Sudan, där det s. k.
Oma-partiet har sina anhängare. Därmed
stöder man alltså den sudanesiska
regeringen, som förföljer miljoner människor.
Om man kan anse att det är cn
lämplig svensk hjälp, ber jag att få säga
att jag i alla fall inte tycker det och
med mig många av de människor som
rest i dessa länder.

Vattenprojektet har jag redan varit
inne på. De uppgifter som finns för handen
om detta är fåtaliga. När jag av
riksdagens upplysningstjänst begärde
att få veta på vilka grunder och på vad
sätt man hade bestämt sig för att hjälpa
just Sudan fick jag en lapp, där det
kortfattat står att Sveriges förhållande
till främmande makter inte medgiver
en utförligare redogörelse för hur man
har förberett fallet. Därför kommer jag
att forska vidare. Jag har fått en hel
del brev från personer i dessa trakter
och kommer så småningom att lägga
fram ytterligare bevis för hur vansinnig
denna svenska hjälp är. Man vill
motivera denna vansinniga hjälp med
att man där skall tillsätta något slags
kontrollorgan i form av en mindre,
svensk beskickning, men jag tycker att
det tills vidare kan räcka med den ingenjör,
som fru Lewén-Eliasson talade
om.

I samband med vattenprojektet skall
11 miljoner kronor gå till lastbilar. Var -

112

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

för kallar man det i så fall över huvud
taget vattenprojekt? Som jag frågade
förut: Vem vet att dessa lastbilar inte
kommer att användas i militära operationer? Herr

BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag vill först konstatera
att det ämne som här behandlats inte
avser kreditavtalet med Sudan utan upprättandet
av ett beskickningskansli i
Khartoum. För det andra konstaterar
jag att kritikerna här går fram på två
helt skilda linjer.

I-Ierr Björkman försäkrade att han
och hans partivänner har full förståelse
för behovet av hjälp även till ett land
som Sudan, men han anser att själva
tidpunkten för inrättandet av ett beskickningskansli
är mindre lämplig.
Och det framgår av högerreservationen
att man bör avvakta ett tillfälle då stabila
och godtagbara förhållanden har
återupprättats inom landet.

Som skäl för att man från högerns
sida inte tidigare tagit upp problematiken
kring kreditavtalet anför herr
Björkman att uppgifterna om inbördesstriderna
i Sudan för honom skulle ha
kommit som en fullständig nyhet. Nu är
det naturligtvis väldigt mycket begärt
att svenska riksdagsledamöter systematiskt
skall följa de inre förhållandena i
olika afrikanska stater. Annars är det
ändå ett faktum att uppmärksamma tidningsläsare
i åratal haft möjligheter att
notera att det pågått inbördesstrider i
Sudan och att förhållandena ingalunda
varit stabila. Detta framgick i mycket
hög grad under olika faser av Kongokrisen.
Det framhölls gång på gång att
problemet med vapenhjälp till kongorebellerna
var att en del av dessa vapen
norrifrån föll i händerna på rebellrörelsen
i södra Sudan. Detta har alltså
i och för sig ingalunda varit någon hemlighet
för omvärlden. Det har i åratal
varit allmänt känt att här råder starka
spänningar och att här har pågått strider.
Däremot kan man säga att de upp -

gifter, som under det senaste halvåret
publicerats om dessa striders omfattning,
om grymhet och brutalitet, naturligtvis
haft en viss nyhetsprägel.

Men om man inom högern menar att
det med hänsyn till existensen av inbördesstrider
och bristande stabilitet hade
funnits anledning att, medan det ännu
fanns tid, rikta sig mot planerna på ett
kreditavtal, kan man inte gömma sig
bakom ursäkten att det skulle ha varit
omöjligt att skaffa sig kännedom om
dessa förhållanden.

Herr Rubin å sin sida går fram på
linjen att hela avtalet är vanvettigt, att
det är upprörande och att det är omoraliskt.
Jag kan mycket väl förstå hans
reaktion. Jag kan också tänka mig att
den delas av många människor och att
den kan komma att delas av ännu fler
när denna fråga blir mer allmänt bekant.
Jag tror att man här får en utomordentligt
klar illustration av de ytterligt
allvarliga problem som är förknippade
med all slags u-hjälp.

Man kan säga att det hela har utvecklats
på ett olyckligt sätt därför att man
vid den tidpunkt, då planerna gjordes
upp, kanske inte förutsåg att striderna
skulle få den omfattning och den brutalisering
som numera tycks vara fallet.
Men samma problem möter man ju i
princip, vilket land man än bestämmer
sig för att hjälpa. Det tragiska är ju att
man aldrig i förväg har garantier för
vad som kommer att hända i ett u-land
och att just bristen på stabilitet innebär
mycket allvarliga risker för att vissa
hjälpaktioner inte fullt ut får den effekt
som man ursprungligen hade hoppats.
Men, herr Rubin, just detta tycker jag
illustrerar svårigheten att samtidigt
hävda uppfattningen att man, utan att
närmare studera förutsättningarna i
varje särskilt land, hastigt skall pumpa
upp en kraftigt ökad u-hjälp i förlitan
på att den ändå skall komma till nytta.

Vi står inför ett dilemma och det bör
vi göra helt klart för oss. Vi måste väl
då åtminstone provisoriskt komma till

Onsdagen den 23 februari 1960 em.

Nr 8

113

den slutsatsen, att brist på stabilitet och
förekomsten av inbördesstrider i och
för sig inte kan utgöra ett hinder för
u-hjälpsaktioner. I annat fall är det
möjligt att vi ganska snart måste betrakta
hela Afrika eller åtminstone
mycket stora delar av Afrika som diskvalificerade
för u-hjälp, eftersom där
uppenbarligen förekommer en mycket
allvarlig brist på stabilitet och många
tecken på inbördes konflikter. Den slutsatsen
vill vi inte dra. I den mån vi
vill öka vår u-hjälp, måste vi beträffande
varje projekt vara medvetna om att
det i det aktuella landet föreligger risker
att det utbryter en konflikt, som när
den kommer till den svenska allmänhetens
kännedom kan tänkas väsentligt
öka olusten mot u-hjälp över huvud taget.
Detta är tragiskt, men sådan är
världen och sådana är förutsättningarna
för vår vilja att hjälpa.

När man försöker göra detta till en
stor fråga vill jag till sist ändå konstatera,
att Sverige redan har diplomatiska
förbindelser med Sudan och att vad det
realiter gäller icke är att upprätta en
självständig beskickning. Vad det gäller
är att sätta upp ett blygsamt beskickningskansli
och därmed klara vissa
praktiska uppgifter lättare än nu, att
skaffa sig bättre insyn och underlätta
en del kontakter som under alla förhållanden
är oundvikliga. Mot den bakgrunden
tycker jag det faller sig svårt
att på denna punkt gå emot utskottets
hemställan, som jag ber att få yrka bifall
till.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1);
och fann herr andre vice talmannnen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Omorganisation av utlandsinformationen

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1)
av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 150 ja och 28 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 2—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Omorganisation av utlandsinformationen Sedan

punkten föredragits anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Det händer att man i
ett utskottsutlåtande ger ringa utrymme
åt nyanser och att ståndpunkterna anges
i alltför allmänna ordalag för att de
skall kunna vara till vägledning och
tjäna som riktmärken för vad som skall
följa efter riksdagens beslut. Jag tycker
avgjort att så är fallet när det gäller
denna punkt, som behandlar organisa -

114

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Omorganisation av utlandsinformationen

tionsformerna för vårt lands utlandsinformation.
Jag har i och för sig ingen
invändning mot vad som står i utlåtandet,
men i de delar som frågan är kontroversiell
— d. v. s. på de punkter där
det förelegat delade meningar i den utredning
som föregått förslaget eller där
sådana framförts vid remissbehandlingen
— kommer inte invändningarna
tillräckligt klart till uttryck. Jag tycker
att dessa invändningar är viktiga och
värda allt beaktande vid den fortsatta
utformningen av vår utlandsinformation,
och detta har jag velat markera
genom min blanka reservation.

Jag behöver inte ta upp tiden med
att beskriva vad frågan gäller i annan
mån än genom att konstatera att det nu
fungerande, ledande och samordnande
organet för svensk informationsverksamhet
i utlandet, upplysningsberedningen,
skall ersättas av ett informationskollegium.
I det förra var representerat
tre departement, Svenska institutet,
Svenska turisttrafikförbundet, Sveriges
allmänna exportförening, Kooperativa
förbundet, Landsorganisationen
och Sveriges industriförbund. I det senare
återkommer samtliga utom Sveriges
industriförbund, Landsorganisationen
och Kooperativa förbundet och tillkommer
Sveriges Radio. I organisationsförslaget
förekom också ett råd, i
vilket de nu uteslutna organisationerna
skulle ingå, men detta råd vann inte
allmänt stöd och därför har det förslaget
fallit bort.

Uppenbarligen fattas det någonting i
den organisation som i dag skall beslutas
när det gäller kontaktpunkterna
med den del av samhällslivet som de
stora organisationer jag här har nämnt
representerar. Redan i upplysningsberedningens
betänkande underströks behovet
av att ge utlandsinformationen en
fast förankring i samhälle och näringsliv,
men man har som sagt inte funnit
formerna för denna förankring. Departementschefen
håller frågan öppen och
hoppas på att upplysningsberedningen,

som nu skall bestå några månader till,
i samverkan med arbetsmarknad, näringsliv
och kulturliv skall finna en
lösning innan upplysningsberedningen
försvinner den 1 juli 1966.

Om man tar del av de remissvar som
lämnats, finner man så principiellt väsentliga
synpunkter framförda av de
organisationer som inte längre kommer
att finnas med i den ledande samordnande
organisationen — jag syftar på
Kooperativa förbundet och Landsorganisationen
— att jag tycker att det är
på sin plats att återge en del av vad
dessa har anfört. Efter att i stort ha
anslutit sig till den nya organisationen
säger Kooperativa förbundet:

»Styrelsen kan i detta sammanhang
emellertid inte underlåta att påtala de
brister som föreligger när det gäller informationen
till utlandet om svenska
folkrörelser. Enligt styrelsens mening
är de insatser som f. n. görs i detta

hänseende otillräckliga.»---»När

det gäller utlandsinformationens organisation
är det därför viktigt att tillförsäkra
folkrörelserna det inflytande
på verksamheten som deras ställning i
svenskt näringsliv berättigar dem till.»

Man förordar från denna styrelse att
frågan om lekmannainflytande över den
samordnade informationsverksamheten
göres till föremål för ytterligare prövning.
Man tänker sig ett råd av styrelsekaraktär,
där sådana grenar av
svenskt samhällsliv som kooperation,
fackföreningsrörelse och andra folkrörelser
skall bli företrädda.

Landsorganisationen får det något
orättvisa betyget i den summariska redovisningen
av remissvaren att mera
ha skärskådat förslaget med hänsyn till
informationens innehåll än till organisationsproblemen.
Enligt mitt förmenande
är det LO:s mening att finna en
organisation, som kan ta upp det innehåll
i informationen som LO vill slå
vakt om och som LO anser vara värt
all uppmärksamhet.

Det är inte oväntat att man från det

115

Onsdagen den 23 februari 1966 em. Nr 8

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor

hållet kräver utrymme för information
om svenska arbetsmarknadsförhållanden.
Man vill ha en analys av denna informationssektor.
Man tar upp den fältorganisation
som för närvarande finnes,
d. v. s. socialattachéerna på tre platser
ute i världen. Det framhålles att de
mest säljbara komponenterna för Sverige
inte enbart är export, turism och
konventionell kultur, utan att de även
består i våra sociala förhållanden, våra
välordnade arbetsmarknadsförhållanden,
vår kooperation, vår folkbildningsverksamhet
och våra folkrörelser. Så
långt Landsorganisationen.

Eftersom jag delar de meningar som
framförts i yttrandena från RF och LO
och jag tyckt att det i propositionen
fattas ett klart ställningstagande till
hur man organisationsmässigt skall trygga
en information också med detta innehåll,
har jag vid behandlingen i kammaren
velat ta upp dessa synpunkter,
detta så mycket mer som det ändå ges
en viss möjlighet till ytterligare prövning
av både innehåll, metoder och
vägar för vår utlandsinformation innan
den nya ordningen skall spikas och få
sin slutliga form från 1 juli i år.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 19—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt E 6, s. 82—87) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/
67 anvisa ett anslag av 603 000 kr.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg m. fl.
(1:155) och den andra inom andra

kammaren av herrar Svensson i Kungälv
och Rimmerfors (II: 210), hemställts
att riksdagen måtte dels till Upplysningsverksamhet
rörande mellan folkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor
under tredje huvudtiteln för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 628 000
kr., dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att 100 000 kr. av nämnda anslag
måtte utgå som bidrag till Svenska FNförbundet
och med detsamma samverkande
organisationer.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:155 och 11:210, till
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
anslag av 603 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Harry Carlsson,
Dahlén, Nihlfors, Nelander och
Källstad, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:155 och 11:210, till
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
anslag av 628 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Vi kan inte klaga på den
publicitet som FN erhåller, men ibland
tycker man kanske att den blir en aning
snedvriden. Två tredjedelar av FN:s
verksamhet anses röra helt andra frågor
än storpolitiska debatter och initiativ,
men de två tredjedelarna är ändå
inte mindre viktiga att uppmärksamma.
.lag tänker då på FN:s tekniska och
humanitära arbete inför den materiella
världsnöden. Det är därför viktigt att
vi har eu organisation som kan förmedla
objektiva fakta till medborgarna,
och vi har en sådan i Svenska FN-för -

116 Nr 8 Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor

bundet. Som vi alla vet är Svenska FNförbundet
en topporganisation, sammansluten
av ungefär 150 organisationer i
landet, som alla är skapade för andra
ändamål och intressen men som ändå
velat sammansluta sig till en gemensam
topporganisation för att intressera sig
för och stödja de internationella frågorna.

Jag tycker inte att det är orimligt att
staten och samhället betalar den informationsverksamhet
som härvidlag utövas.
Det är faktiskt så att här har
man hela Organisationssverige som en
kanal för de upplysningar som man vill
föra ut om det FN-arbete som det ju
är staternas och även vår nations sak
att propagera för.

FN-förbundet bör alltså vara en serviceorganisation,
ställa material och
personella resurser till organisationernas
förfogande. Jag tänker då inte minst
på att FN-förbundet också bör ställa
material till skolornas förfogande. Vi
kan naturligtvis inte begära att detta
skall kunna ske genom ett anslag som
är ungefär 50 000 kronor per år, när
man fått räkna bort det som inom anslaget
går till andra liknande organisationer.
Även motionen och den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet
yrkar bifall till en summa som inte heller
är särskilt stor, nämligen sammanlagt
100 000 kronor.

Jag menar för min del att det är ett
mycket litet krav, och jag vill gärna
sluta detta lilla anförande med att säga
att man i framtiden — därest man sätter
värde på den informationsverksamhet
som här måste bedrivas för FN
och dess underorganisationers arbete,
och om man fäster avseende vid att få
ut en objektiv information till medborgare
och skolor — måste satsa betydligt
mera än de 50 000 kronor som regeringen
föreslår; reservationen har stannat
för ungefär 75 000 kronor för FNförbundets
vidkommande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att från bänken instämma i det
anförande som hölls av min medmotionär,
herr Svensson i Kungälv, men jag
vill gärna med bara ett par ord ytterligare
understryka en synpunkt som
talar för detta anslag, och det är dess
blygsamma belopp.

Vi har nyss utan invändning klubbat
mycket stora anslag under dessa punkter
för internationella organisationer,
16 524 000 kronor. Här gäller det ett
förslag som ökar våra utgifter med
25 000 kronor. Kungl. Maj:t har medgivit
10 000, men vi önskar att det ökas
med ytterligare 25 000 kronor. Som
herr Svensson i Kungälv så riktigt har
sagt är detta nödvändigt, därför att om
vi inte kan bygga ut verksamheten ekonomiskt
eller stödja den bättre, så kommer
svenska FN:s nordiska informationskontor
i Köpenhamn att få inskränka
sin verksamhet beroende på
att allting ju blir dyrare. Det är så stor
efterfrågan inte minst från skolornas
och ungdomsorganisationernas sida, att
vi som verkligen ivrar för FN :s sak i
Sverige inte vill att detta verk skall
inskränkas utan i stället om möjligt
byggas ut till en större, fredsbevarande
insats.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen
av herr Axel Andersson
m. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Det råder inga som
helst delade meningar om FN-förbundets
betydelse och vikten av att så mycket
information som möjligt om dessa
frågor sprids till olika organisationer
och till allmänheten. När man bedömer
anslagets storlek får man emellertid göra
de ekonomiska överväganden, som vi
varje år tvingas göra och i år kanske
strängare än vanligt. Utskottet har därför
beslutat biträda Kungl. Maj ds förslag
och avstyrka motionärernas förslag.

Det förtjänar emellertid nämnas att

Onsdagen den 23 februari 1906 em.

Nr 8

117

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt

anslagen till dessa folkliga organisationer,
av vilka FN-förbundet är den
främsta, på de senaste tre åren har ökat
från 35 000 kronor till 75 000 kronor,
som föreslås för nästa budgetår. Om
vi sammanlägger dessa anslag med anslaget
till Utrikespolitiska institutet finner
vi att summan har stigit från
105 000 till 003 000 kronor.

I och för sig är det klart att man kan
nyttiggöra de anslag som föreslås i
reservationen. Jag vill emellertid tilllägga
att genom SIDA:s försorg kan
man nu kanalisera ut en information till
samma publik och till annan publik
som ett nyttigt komplement till FN-förbundets
verksamhet. Detta får man också
ta viss hänsyn till när man beräknar
behovet. Under nästa år kommer
t. ex. en intensiv upplysningsverksamhet
att bedrivas för lärarkåren. Redan
detta år anordnas ett tjugotal informationskonferenser
för lärare, och de kommer
som sagt att fortsätta i samarbete
med skolöverstyrelsen. Även annan
verksamhet bedrives som direkt och
indirekt stöder FN-förbundets verksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Den stora anslagsökningen
har kommit Utrikespolitiska institutet
till del. Däremot har informationsanslaget
både för SIDA:s och FNförbundets
vidkommande hållits tillbaka.

Jag vill alltså replikmässigt konstatera
att utskottets »taleskvinna», fru
Lewén-Eliasson, säger att det inte råder
några delade meningar om att vi skall
satsa mer på upplysningsverksamheten
men att anslaget inte kan ökas i år. Det
kommer emellertid fler år, och då hoppas
jag att man inom regeringen verkligen
på allvar tar upp denna fråga.
Dm vi vill lämna organisationerna service
— det är dock fråga om ca 150 organisationer
— får vi också ge topp -

samarbete och utrikespolitiska frågor

organisationen ett bättre stöd i framtiden.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen, eftersom den ändå
innebär 25 000 kronor mer än utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre vice
talmannnen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Kungälv begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23 :o) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Kungälv
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 124 ja
och 59 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 24—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

118

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål

Punkten 27

Lades till handlingarna.

§ 2

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål Kungl

Maj.-t hade (bilaga 13, punkt
III: 2, s. 140 och 141) föreslagit riksdagen
att till Inköp av fastigheter för
förvaltningsändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag av
10 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 428) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (II: 519), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen måtte för
ändamålet anvisa ett jämfört med
Kungl. Maj:ts förslag med 5 milj. kr.
minskat investeringsanslag av 5 milj.
kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (1:439) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedlund m.fl. (11:539), i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte för ändamålet anvisa ett investeringsanslag
av 5 milj. kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:428 och 11:519 samt
1: 439 och II: 539, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Inköp av fastigheter
för förvaltningsändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Virgin,
Bengtson, Harry Carlsson, Kaijser, Johan
Olsson, Bohman, Eliasson i Sundborn,
Gustafsson i Skellefteå, Helander,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo samt
fröken Ljungberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:428 och 11:519
samt I: 439 och II: 539, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Inköp av
fastigheter för förvaltningsändamål för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag förmodar att jag inte
talar om något nytt för kammarens ärade
ledamöter, när jag säger att vi har
ett ansträngt budgetläge. Med hänsyn
till det budgetläget får man pröva de
olika utgiftsposterna i statsverkspropositionen.
Man får noga avväga att mindre
viktiga krav får stå tillbaka för mer
viktiga sådana. Man märker också att
regeringen har varit återhållsam även
när det har gällt verkligt eftersatta områden,
så att man inte ens inom sådana
områden kunnat få anslag som fyller
rimliga krav.

Det är därför som vi har prövat noga
och undersökt, om det inte finns möjlighet
att göra besparingar i förhållande
till vad som föreslås i statsverkspropositionen.
Här har på en punkt, nämligen
nr 33 på inrikesdepartementets

Onsdagen den 23 februari 1906 cm.

Nr 8

119

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål

huvudtitel, väckts två motioner, eu från
folkpartiet och en från centerpartiet,
där det gjorts gällande, att vad beträffar
inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
man skulle kunna göra
en besparing på halva det i statsverkspropositionen
föreslagna beloppet. Regeringen
begär 10 miljoner kronor och
i de båda motionerna anser man, att
man skulle kunna försöka gå ned till
ett anslag på 5 miljoner, vilket också
reservanterna föreslagit.

Både motionärer och reservanter är
medvetna om att det föreligger svåra
lokalförhållanden för länsstyrelserna.
De har lokaler på olika platser som gör
att arbetet många gånger blir tungrott.
Men samtidigt vill vi erinra om att den
utredning som håller på med länsindelningen
ännu inte har framlagt något
resultat av sitt arbete. Därför vet man
inte vilka behov de olika länsstyrelserna
framdeles kommer att ha. Med hänsyn
till detta anser vi att det finns risk
för att man gör vissa investeringar som
kanske i framtiden visar sig inte vara
riktiga. Man måste alltså noga pröva vad
som är nödvändigt. Där det har uppstått
svåra olägenheter på grund av lokalsplittringen
måste behoven tillgodoses,
men när det gäller ytterligare investeringar
måste man vara utomordentligt
försiktig.

Utskottet framhåller bl. a., vilket jag
finner egendomligt, att en begränsning
av förvärv av fastigheter skulle innebära
ett föregripande av länsindelningsutredningens
resultat. Jag tycker snarare
tvärtom. När en utredning pågår
och resultatet ännu inte är klart, är man
ju alltid mycket försiktig med utbyggnad
och utveckling på olika områden
— i detta fall beträffande länsstyrelserna.
Jag skulle därför vilja säga, att
man just med hänsyn härtill måste vara
mycket återhållsam.

Reservationen går således ut på en
besparing på 5 miljoner kronor. Man
begär alltså ett anslag på 5 miljoner
kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FAGEItLUND (s):

Herr talman! Det iir riktigt som fröken
Elmén framhåller, att någon prutning
på det anslag som byggnadsstyrelsen
beräknat för inköp av förvaltningsbyggnader
under budgetåret 1966/67
inte har ägt rum, utan statsrådet föreslår
ett anslag på 10 miljoner kronor.

Bakgrunden är den att byggnadsstyrelsen
beräknar, att man under nästa
budgetår kommer att slutföra förhandlingar
i en sådan utsträckning, att man
kan inköpa förvaltningsbyggnader för
21 miljoner kronor.

Jag skall inte ta upp något resonemang
om det statsfinansiella läget, men
en sak erkände fröken Elmén, nämligen
att reservanterna är medvetna om att
det råder svåra förhållanden för länsmyndigheterna.
Man får arbeta med
små, ofta förhyrda lokaler för kontor
och detta försvårar samverkan mellan
de olika länsorganen till förfång för ett
rationellt arbete inom länsförvaltningarna.

Detta är orsaken till att majoriteten i
statsutskottet yrkar bifall till ett anslag
på 10 miljoner kronor för detta ändamål.
Fröken Elmén sade också att hon
inte förstod statsutskottets skrivning,
att detta kunde innebära ett föregripande
av länsindelningsutredningens resultat
och beslut i anledning därav.

Ja, det är väl inte så konstigt. Om
det skall göras en gradering av inköpen
på olika orter i södra Sverige, t. ex.
mellan Halmstad och Kalmar, Karlskrona
och Växjö i sydostlänen, och man
köper in fastigheter på en viss ort, så
binder man ju i viss mån utredningen
när det gäller att besluta om vad en
eventuell länsindelning skall innebära.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i statsutskottets utlåtande nr 11,
punkt 33.

Härmed var överläggningen slutad.

120 Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1906 em.

Inrättande av tjänster samt anvisande av anslag till avlöningar

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannnen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
33 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannnen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100 ja
och 85 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 35

Lades till handlingarna.

§ 3

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret

1966/67 inom civildepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Inrättande av tjänster samt anvisande
av anslag till avlöningar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
29, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående inrättande av tjänster
samt anvisande av anslag till avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 2) hade
till behandling bl. a. upptagits följande
för flera huvudtitlar gemensamma frågor.

I statsrådsprotokollet (s. 13—23) förordades
nya huvudregler om inrättande
av tjänster efter kollektivavtalsreformens
genomförande. Förslaget innebure
en ändrad ordning i fråga om riksdagens
medverkan härutinnan. De nya
grunderna avsåges skola tillämpas
fr. o. in. budgetåret 1967/68.

I statsrådsprotokollet (s. 24—29) förordades
ändrad ordning för anvisande
av anslag till avlöningar. Samtliga anslagsposter
i avlöningsstaterna avsåges
skola som regel upptas förslagsvis. Härvid
bortfölle behovet av att riksdagen
fastställde avlöningsstater, vilket förutsatts
ankomma på Kungl. Maj :t inom
ramen för vederbörande anslag. Den
ändrade ordningen avsåges skola tilllämpas
fr. o. m. budgetåret 1967/68.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Enarsson m. fl.
(1:462) och den andra inom andra
kammaren av fröken W etterström
(11:596), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte, med avslag på
Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 1,
bilaga 2, om inrättande av statligt reglerade
tjänster och om anvisande av anslag
till avlöningar, i skrivelse till

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Nr 8

121

Inrättande av tjänster samt anvisande av anslag till avlöningar

Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning och förslag om sådan anslagsbeteckning
för avlöningsanslagen att anslagsöverskridanden
kunde begränsas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 462 och II: 596,

1. godkänna vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 3 januari
1966 föreslagits om inrättande av statligt
reglerade tjänster att gälla fr. o. m.
den 1 juli 1967;

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits om anvisande av anslag till
avlöningar.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Bohman
och Björkman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag på
Kungl. Maj :ts förslag om inrättande av
statligt reglerade tjänster och om anvisande
av anslag till avlöningar samt
med bifall till motionerna 1:462 och
II: 596, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning och förslag
om sådan anslagsbeteckning för avlöningsanslagen
att anslagsöverskridanden
kunde begränsas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! I jämförelse med en del
av de frågor som kammaren tidigare i
dag har debatterat är denna givetvis av
mindre format, men den har en principiell
betydelse. Det gäller inrättande
av tjänster och den »nyordning» som
nu har föreslagits från och med i år.

Enligt nuvarande ordning gäller som
huvudregel att riksdagens medverkan
fordras för inrättande av dels alla ordinarie
tjänster, dels extra ordinarie
tjänster i lönegraderna A 22—27 och
på B-lönepIanen. För de affärsdrivande
verken gäller andra regler, som jag inte
skall gå in på i detta sammanhang.

Nu föreslås i årets statsverksproposition
att riksdagens medverkan skall krävas
endast vid inrättande av ordinarie
och extra ordinarie tjänster som chef
för myndighet samt ordinarie och extra
ordinarie tjänster på B-löneplanen i
lägst lönegrad B 3. Övriga tjänster får
Kungl. Maj:t inrätta.

Samtidigt föreslås att avlöningsanslagen
liksom hittills anvisas av riksdagen
som förslagsanslag men att riksdagen
inte längre skall fastställa särskilda avlöningsstater.
Att anslagen är förslagsanslag
innebär att de kan överskridas.
Riksdagen kan alltså inte som tidigare
sätta någon gräns för utgifterna på dessa
poster.

Denna nyhet kommer inte plötsligt
utan har föregåtts av en ganska ingående
behandling inom civildepartementets
organisationsutredning. Med hänsyn till
att riksdagen bör ha möjlighet till en
viss kontroll över utgifterna har vi ansett
en begränsning av denna rätt för
Kungl. Maj:t motiverad.

Tidigare fanns en anslagsbeteckning
som lydde »förslagsanslag högst» och
som fungerade som en spärr mot överskridande.
Då vi inte kunnat utröna
huruvida detta låter sig förenas med
de förändringar som ägt rum på avlöningsområdet
de senaste åren, har vi
begränsat vårt yrkande till att avse en
skyndsam utredning om någon form av
begränsningsanordning.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av fröken Andersson m. fl. till statsutskottets
utlåtande nr 29.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Björkman säger, att denna
fråga liar en viss principiell betydelse,
men den har ur principiell synpunkt
inte den stora räckvidd som man kan
få en föreställning om då man lyssnar
till de motiv som herr Björkman anför.

Spörsmålet har ett oskiljaktigt sam -

122

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Inrättande av tjänster samt anvisande av anslag till avlöningar

band med genomförandet av förhandlingsrättsreformen.
För att man skall
kunna genomföra den helt i enlighet
med riksdagens beslut har det visat sig
nödvändigt att på skilda områden vidta
förändringar i hittills gällande ordning.
Fördenskull tillsattes under arbetet
med förhandlingsrättsreformen ett
antal beredningar, som fick i uppgift
att bearbeta de olika specialproblem
som förekom. Bland dessa specialproblem
var spörsmålet om ordinarie tjänsters
inrättande.

Skulle man nu följa reservanternas
mening, innebär detta i sak att ett förhandlingsresultat
icke kan genomföras
med mindre än att det blir ett extra
riksdagsbeslut i de punkter som berör
ordinarie tjänster. Vi har ju lagt om
till ett helt nytt system när det gäller
förhandlingsförfarandet. Vi har först
och främst inrättat avtalsverket, som
sköter förhandlingarna. Dessutom har
vi utsett en särskild lönedelegation, som
har att å riksdagens vägnar fatta beslut
i anslutning till förhandlingsuppgörelser.
Det beslutet skulle då bli villkorligt
beroende av huruvida riksdagen
godtar en ordinarie tjänst eller ej.

Nu finns ju alla möjligheter att redan
med gällande regler gå förbi riksdagens
prövning, om man vill inrätta en
ordinarie tjänst i högre lönegrad. Terminologien
inom statsförvaltningen är
sådan, att om jag lyfter en ordinarie befattningshavare
en lönegrad till ordinarie
tjänst i högre lönegrad, så är det en
ny tjänst som inrättas, och den gamla
tjänsten försvinner ur bilden. I det fallet
skulle alltså prövning ske. Gäller det
extra ordinarie tjänster — som finns i
tiotusental inom statsförvaltningen —
skulle lönedelegationen handlägga ären det.

Det är mot den bakgrunden jag vågar
säga att herr Björkmans motiv, att
riksdagen skall få en effektiv kontroll
över hur förvaltningen växer och utvecklas,
är illusoriskt, ty om herr Björkman
vill ha en fastare kontroll på dessa

punkter måste han föreslå att de befogenheter
som nu finns skall slopas.

Jag vill också erinra om att det som
här förordas i stort sett redan gäller för
affärsverken. En utredning undersökte
för flera år sedan förhållandena inom
statsförvaltningen och kom fram till att
just detta system var lämpligt, framför
allt inom affärsverken, där en viss rörlighet
erfordras vid inrättande av tjänster.

Det är alltså behovet av en tjänsts
inrättande som är avgörande för om man
sall ha denna tjänst eller icke. Och jag
tror inte, herr talman, att det bemyndigande
som utskottet förordar att
Kungl. Maj :t skall få kommer att missbrukas.
Det är nu mitt trettionde år
som ledamot av denna kammare och jag
kan alltså ha anspråk på att vara en
någorlunda gammal riksdagsman. Under
dessa trettio år har jag gjort den erfarenheten,
att det varit kammarledamöter
som velat öka antalet tjänstemän i
förvaltningen i strid med Kungl. Maj:t
som velat hålla igen.

Risken för att det skall bli någon större
ansvällning genom detta bemyndigande
föreligger alltså icke, såvitt jag
kan se, i nuläget och därför yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna instämma
med herr Lindholm i förhoppningen,
att om vi inte hittills konstaterat något
missbruk, skall vi inte heller behöva
göra det i fortsättningen.

Men jag har ändå den känslan att vi
i någon mån bör hålla tummen på regeringen
härvidlag. Det är möjligt att
herr Lindholm, med sin långa erfarenhet
både från riksdagen och från åtskilliga
år i civildepartementet samt med
en efterträdare, som också har mycket
stor erfarenhet på detta område, anser
att systemet inte fungerar riktigt så som
vi uppfattar det och att bemyndigandet
inte kommer att missbrukas. Jag tror
emellertid att det finns anledning att

Onsdagen den 23 februari 19(i(j em.

Nr 8

123

Inrättande av tjänster samt anvisande av anslag till avlöningar

hålla ögonen på saken och försöka finna
någon form för att sätta en viss gräns,
såsom skedde förut. — Jag ser att statsrådet
Gustafsson ler i mjugg. Vi borde
kanske föra denna diskussion enbart i
femte avdelningen eller i lönedelegationen,
där man sysslar med dessa fråfor.
Men jag hoppas som sagt att herr
Lindholm har rätt och att bemyndigandet
inte kommer att missbrukas. Det är
dock skäl att hålla ögonen på saken
även i fortsättningen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror, mot bakgrund
av den erfarenhet jag har på detta område,
att min förhoppning kommer att
infrias. Men jag vill samtidigt markera
att ett bifall till reservationen skulle betyda
en viss urholkning av den förhandlingsrätt
som vi har givit statstjänstemannen.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta är herr Lindholms
tolkning av reservationen. Jag tolkar
den inte så, att det skulle vara fråga
om en inskränkning i statstjänstemännens
förhandlingsrätt.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Jo, herr talman, det blir en viss inskränkning
därigenom att reservationen
inte bara innebär att lönedelegationen
skall pröva förliandlingsuppgörelsen
utan även att riksdagen enligt herr
Björkmans mening ovanpå detta i vissa
detaljer skall pröva om förhandlingsuppgörelsen
skall genomföras eller icke.
Ty i det ögonblick som riksdagen säger
nej till ordinarietjänsten har den också
underkänt förhandlingsresultatet

Detta är den logiska konsekvensen av
ett bifall till reservationen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Utan att för egen del
ingå på en diskussion i sakfrågan skall
jag — med hänsyn till min uppfattning
om vikten av att även i det stycke det

nu är fråga om, slå vakt om riksdagens
kontrollmakt — be att på principiella
grunder få yrka bifall till reservationen
av fröken Andersson in. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Hamrin om att det är på ett begränsat
område som man slår vakt om denna
kontrollmakt. Ty om herr Hamrin skulle
mena allvar med sitt krav på en vidgad
kontrollmakt från riksdagens sida,
skulle man enligt hans mening upphäva
alla rättigheter som nu finns. Man skulle
beröva de affärsdrivande verken rätten
att anställa den personal, som de anser
erforderlig för sin verksamhet, utan att
saken först har prövats av riksdagen
— en fullmakt som de har i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Andersson m. fl.

124 Nr 8 Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 27 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs vart för sig
första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs,

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna medel till
vittnen, m. m., och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 274 § lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
m. in.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948
(nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 6

Socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väck -

ta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 576 i första kammaren av herrar Axel
Kristiansson och Åkesson samt nr 713
i andra kammaren av herr Svensson
i Vä m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade
valmöjligheter i enlighet med vad i motionen
anförts».

Utskottet hemställde att förevarande
motioner, I: 576 och II: 713, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson,
Edström, Hiibinette och Rimmerfors,
fröken Wetterström samt herrar Gomér
och Jonsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 576 och II: 713, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade
valmöjligheter inom försäkringsskyddet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! De allra flesta motioner
som behandlas här i riksdagen är
gamla bekanta. Somliga av dem försvinner
så småningom i resignationens töcken,
medan andra lever kvar. Till denna
senare kategori hör den här aktuella
motionen, som ligger till grund för andra
lagutskottets utlåtande nr 4 angående
socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare.

Det är inte mindre än femte året i
följd denna fråga är föremål för riksdagens
behandling. Visst kan det häv -

Onsdagen den 23 februari 1900 em.

Nr 8

125

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

das att inte bara motionen är gammal
utan även argumenten, och de kan väl
inte heller undgå att bli slitna så småningom,
men det må så vara. Kravet
som ligger bakom argumenten är inte
för gammalt. Det finns inte bara kvar,
utan det är lika levande och aktuellt,
nämligen kravet på en skyndsam prövning
och förslag rörande ändrade grunder
för socialförsäkringsskyddet åt företagare
och fria yrkesutövare.

Under de år som gått sedan riksdagen
1902 antog lagen om allmän försäkring
har ett betydande erfarenhetsmaterial
kunnat samlas. Argumenten för ökade
valmöjligheter är i dag minst lika
berättigade som någonsin tidigare. Att
det finns ett starkt behov av en reform
är uppenbart. Det är, som reservanterna
framhåller, inte rimligt att vissa grupper
i samhället ställs inför valet att antingen
godtaga en anslutningsform, som
inte svarar mot det faktiska behovet
eller avstå från väsentliga delar av systemet.

Det finns både stora och små företagare,
ekonomiskt starka och ekonomiskt
svaga. De är en grupp med skiftande
ekonomiska möjligheter, och många av
dem har — i varje fall under de första
åren av sin verksamhet — helt enkelt
inte råd att avstå från en del av sina
inkomster för sin ålderdomstrygghet.
Alla pengar som de kan få in behöver
de investera i sitt företag för att utveckla
detta. Men just genom sådana investeringar
kan företagaren skapa reserver
som ur trygghetssynpunkt fyller
samma funktioner på ålderns dar som
tilläggspensioneringen gör. Ett riskskydd
däremot av samma typ, som tillläggssjukpenningen
ger, är emellertid
angeläget för de allra flesta.

Under alla dessa år borde man väl
ha hunnit lära sig inse att människors
behov och betingelser kan vara ganska
olika. Vad som passar för den ene passar
inte för den andre. Vi motionärer,
liksom reservanterna i utskottet, anser
att möjligheter bör öppnas för anslut -

ning till försäkring för tilläggssjukpenning
utan skyldighet att samtidigt ansluta
sig till försäkring för tilläggspension.

Under de debatter som under de
gångna åren förts i denna kammare omkring
denna fråga, har det framförts
så många argument, att jag tror att ingen
i kammaren skulle värdesätta att jag
upprepade dem. Det skall jag alltså inte
göra. Jag skall bara säga, herr talman,
att jag känner mig rätt övertygad om att
denna fråga på ett eller annat sätt så
småningom måste få sin lösning. Det
är i dag oerhört många människor i
företagarvärlden som med spänning avvaktar
utgången av denna viktiga fråga,
ja, kort sagt väntar på att frågan skall
få sin lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den till utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter är överens med mig om att
det inte finns någon anledning att göra
en mer djupgående analys av anledningen
till att utskottet avstyrkt denna
motion.

Motionen är en gammal bekant. Herr
Svensson i Vä har nyss antytt, att ungefär
likalydande motioner har väckts
under ett antal år. Jag kan bekräfta
detta med att säga att det under åren
1963, 1964 och 1965 väckts nästan exakt
likalydande motioner, som diskuterats
ingående först i andra lagutskottet och
sedan här i kammaren. Med hänvisning
till de tidigare diskussionerna och eftersom
det inte inträffat någonting som
gör det angeläget att se frågan ur en
annan synpunkt än tidigare, skall jag
nöja mig med att kort och gott yrka bifall
till utskottets hemställan om avslag
på de föreliggande motionerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

126

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Vissa ändringar av bestämmelserna om semester

hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannnen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Vä begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97 ja
och 87 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Vissa ändringar av bestämmelserna om
semester

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar av bestämmelserna
om semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 583 i första kammaren av herr Svanström
samt nr 290 i andra kammaren
av herr Johansson i Skärstad m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om

utredning och förslag angående frågan
om rätt för arbetstagare med ledighet
på annan dag än söndag att inte få sina
ledighetsdagar vid början och slutet av
semestern inräknade i semestern, samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående
tidigareläggning av den tidpunkt
då arbetstagaren skall underrättas om
tiden för semestern».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 583 och II: 290, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Eric Carlsson och
Johansson i Skärstad.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! i motionerna nr 583 i
första kammaren och nr 290 i andra
kammaren har motionärerna velat aktualisera
en grupp arbetstagares semesterförhållanden
vilka enligt vår mening
inte är tillfredsställande ordnade. Det
gäller en mycket stor grupp, nämligen
arbetstagare med skiftgång och obekväm
arbetstid.

Ur semesterlagens §§ 8, 10 och 13 vill
jag anföra en del citat som motivering
för det krav som framföres i motionen.
I § 10 heter det:

»Arbetsgivare äger bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas till sommartid.»
Här borde det finnas rum för förhandlingar.
Månaderna juni—augusti borde
vara given semestertid. Nu får en del
arbetstagare semester redan i april och
andra så sent som i oktober. Detta innebär
att deras semester sammanfaller
med barnens skolgång. På grund härav
delar ganska många upp semestern i
flera perioder.

I 8 § står: »I semestern inräknas icke
söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar,
såframt semestern utgår med

Onsdagen den 23 februari 1900 em.

Nr 8

127

Upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m.

mindre antal dagar i en följd än sex.
Sedvanliga fridagar inräknas däremot
i semestern.» Rättvisan kräver att även
denna kategori arbetstagare får ut sina
semesterdagar.

Nu säger utskottet att i fråga om beräkning
av semester vid söndagsarbete
konstaterade utskottet vid förra årets
riksdag, alt »det stundom kan inträffa
att inom en semesterperiod faller fler
dagar, som enligt arbetstidsschemat normalt
skulle utgöra fridagar, än som motsvarar
antalet söndagar. För flertalet
berörda arbetstagare torde emellertid
den bristande överensstämmelsen mellan
söndagar och fridagar efter hand
utjämnas.» Man talar alltså om »flertalet»
och inte om »alla».

I 13 § slutligen heter det: »Arbetsgivaren
skall senast fjorton dagar före
semesterns början på lämpligt sätt underrätta
arbetstagaren om tiden för semestern.
» Vi anser att varseltiden är
alldeles för kort. 1930 beslutades om en
veckas varseltid. 1938 utökades den till
fjorton dagar. Mycket har emellertid
ändrats sedan dess. Semestern var då
fjorton dagar, och det var bara ett fåtal
som kunde hyra sommarstuga eller göra
utlandsresor. Numera är semestertiden
fyra veckor, och det är ganska vanligt
att man hyr en sommarstuga eller gör
en utlandsresa. Det är uppenbart att
om man på det sättet vill planera för
sin semester räcker det inte med att
man har ett par veckor på sig, utan det
behövs avsevärt längre tid.

Vi har ansett det rimligt att riksdagen
tillmötesgår motionärerna och
överlämnar motionen för utredning för
att därigenom få bort dessa irritationsmoment
i semesterlagen. Det är beklagligt
med utskottsmajoritetens likgiltighet
för problemet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! De frågor som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande var

föremål för riksdagens prövning i mars
förra året. Motionsyrkandena och motionärernas
argumentering är densamma
nu som då.

Jag har med stort intresse åhört herr
Johanssons i Skärstad anförande och
kunnat konstatera, att han icke framfört
någon enda ny synpunkt. Inte heller
andra lagutskottet har funnit anledning
att nu inta någon annan ståndpunkt
än den utskottet intog i fjol. När
jag bläddrar igenom manuskriptet till
det lilla anförande jag tänkt hålla i
denna fråga, måste jag konstatera, att
jag i stort sett avsett att säga precis
detsamma som i fjolårets debatt. Jag
kan alltså inte som motargument anföra
någonting nytt.

Med hänvisning till vad utskottet
skrivit i sitt utlåtande och med hänvisning
till vad som anfördes av utskottets
talesman i debatten den 24 mars i
fjol ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 583 och II: 290; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Upphävande av skyldigheten att utfärda
särskilda lagfartsbevis m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motion om upphävande
av skyldigheten att utfärda särskilda
lagfartsbevis m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag har icke för avsikt
att ta kammarens tid i anspråk för något
längre anförande i anslutning till
behandlingen av tredje lagutskottets förevarande
utlåtande. Jag anser dock
att trots utskottets välvilliga skrivning

128

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

Användningen av snöscooter vid renskötsel och jakt

skäl finns att understryka vad statens
organisationsnämnd framhållit i sitt utlåtande:
»Ur organisatorisk synpunkt
tala starka skäl för ett slopande av
lagfartsbevisen. De kräva ett avsevärt
skrivarbete och tynga inskrivningsdomarens
justering. De synas icke fylla
något praktiskt behov; i den mån legitimationshandling
behövs vid lantmäteriförrättning,
kan fångeshandlingen
med åtecknat bevis användas. Skulle
någon eljest anse sig ha ett oundgängligt
behov av en särskild handling, finns
möjligheten att beställa ett äganderättsbevis.
» Vidare heter det. »Med hänsyn
till det nu sagda synes de skäl som enligt
det nyss gjorda citatet tala för ett
bibehållande av lagfartsbevisen icke motivera,
att man även i framtiden vid
domstolarna skall behöva skriva dessa
rättsligt betydelselösa bevis, som för
närvarande utfärdas i ett antal av omkring
100 000. I sammanhanget bör man
ej heller bortse från att ''allmänhetens
värdesättning’ av beviset på många håll
är liktydig med en överskattning av
dess betydelse, vilket i och för sig icke
finns anledning att uppmuntra.»

Herr talman! Frågan angående ett
upphävande av skyldigheten att utfärda
särskilda lagfartsbevis är inte ny
för riksdagens ledamöter. Vid 1962 års
riksdag väcktes en motion med i allt
väsentligt samma innehåll som den vi
nu behandlar. Ifrågavarande motion
överlämnades till flera remissinstanser
för yttrande. De olika remissorganen,
Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
advokatsamfund, Svenska bankföreningen
och Landskommunernas förbund,
anförde i sina yttranden, att de
ifrågavarande bevisen numera inte tjänar
något praktiskt syfte. Det finns
därför verkligen anledning att ifrågasätta
huruvida inte alla skäl talar för
ett borttagande av dylika bevis.

Enligt uppgift från statistisk årsbok
för 1965 utfärdades 1963 drygt 131 000
lagfartsbevis. Det måste då även vara

ett led i arbetsbesparande syfte att gå
in för ett slopande av de särskilda lagfartsbevisen.

Jag vill för övrigt hänvisa till att departementschefen
i årets statsverksproposition
anfört att alla möjligheter måste
iakttagas för att förenkla arbetet
med inskrivningsärendena.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, men jag har velat understryka
angelägenheten av att alla utvägar
tillvaratas för att underlätta arbetet vid
våra domsagor. Allt onödigt arbete bör
avskaffas, och i detta onödiga arbete
inräknar jag utfärdandet av särskilda
lagfartsbevis.

Till sist vill jag, herr talman, uttala
en förhoppning om att arbetet med den
nya jordabalken måtte bedrivas med sikte
på ett ikraftträdande senast år 1970
och att man i samband med reformerna
av inskrivningsväsendet även beaktar
frågan angående upphävandet av
skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis.

Herr talman! Jag har som sagt, inget
särskilt yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Användningen av snöscooter vid renskötsel
och jakt

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående användningen av snöscooter
vid renskötsel och jakt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Även om utskottet står
enigt bakom sitt utlåtande må det tilllåtas
mig att göra några kommentarer
till denna fråga.

Bakgrunden till motionen är det rättsfall
från Norrbotten där snöscooter använts
i samband med vargjakt. Detta

Onsdagen den 23 februari 19CG em.

Nr 8

129

Användningen av snöscooter vid renskötsel och jakt

rättsfall bär oroat samerna på många
håll och skapat osäkerhet i fråga om
scooterns framtida användning i renskötseln,
detta speciellt då renskötseln
kombineras med jakt eller då renskötaren
av andra skäl är beroende av
att medföra skjutvapen.

Det kan vara anledning erinra om
att snöscootern är det förnämsta tekniska
hjälpmedlet i renskötselns rationalisering.
Detta hjälpmedel gör det
möjligt för renskötaren att bevaka flerfaldigt
större områden, än vad fallet är
om han skall ta sig fram på skidor,
och självfallet med betydligt mindre
ansträngning. Det är därför naturligt
att samerna oroas inför eventualiteten
att snöscooterns användning i renskötsel
kombinerad med jakt kriminaliseras.

Motionen begär översyn och förslag
till ändring av jaktstadgan på sådant
sätt att renskötande samer legalt skall
kunna utnyttja detta redskap. Nu är
det knappast överraskande att tredje
lagutskottet avstyrkt motionen. Även
jag förstår att det kan framföras allvarliga
betänkligheter mot att i jaktstadgan
göra undantag för viss kategori
medborgare. Jag finner dock utskottets
klara, positiva skrivning betydelsefull
och tacknämlig. Med detta uttalande synes
det klarlagt att skjutvapen kan medföras
på scootern om syftet med färden
är renskötsel. Utskottet skriver
bl. a.: »Stundom kan det självfallet föreligga
svårigheter att, t. ex. vid en
poliskontroll, avgöra huruvida syftet
med färden varit det ena eller det andra
eller till äventyrs kombinerat. För
den lojale renskötaren torde emellertid
några egentliga risker för att ogrundade
misstankar om olaga jakt skall uppstå
inte föreligga. Det bör även i detta
sammanhang nämnas att det, för att ansvar
skall kunna ådömas, åligger åklagaren
att styrka att vederbörande haft
jaktuppsåt.»

Detta måste få tolkas så att renskötaren
i förekommande fall får kombinera
renskötsel med jakt, även om snö -

scootern är färdmedel och att skjutvapen
får medföras på scootern. Med denna
tillämpning av 8 § jaktstadgan är
motionens syfte i stort sett tillgodosett.
Jag hoppas att denna tolkning visar sig
hållbar i praktiken.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Lassinantti
och fru Jäderberg (båda s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion
angående bestämmelserna om kungörelseannonsering
m. m., och

nr 2, i anledning av väckt motion om
kontroll av äldre bilförares syn.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i den 80:de Wilton
Park Konferensen i London under tiden
27/2—12/3 1966 anhåller undertecknad
om ledighet under ovan angivna
tid.

Stockholm den 23 februari 1966

Olle Göransson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannnen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående statsbidrag för
åstadkommande av betesmarker, och
herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsde -

5 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 8

130

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966 em.

partementet angående längden på lång- Kammarens
tradarfordon. efter kl. 21.46.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

ledamöter åtskildes härin
fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66

614614