Torsdagen den 17 februari Sid (Riksdagens protokoll 1966:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

FÖRSTA KAMMAREN

1966

17—23 februari

Debatter m. m.

Torsdagen den 17 februari Sid.

Svar på enkel fråga av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. indragning

av viss tågförbindelse..............................;.....

Svar på interpellation av herr Jacobsson, Gösta, ang. åtgärder till
förekommande av säkerhetsrisker inom flygtrafiken.......... 4

Fredagen den 18 februari

Interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, om beskattning av vissa
utlandsresor m. ..........................................

Tisdagen den 22 februari

Meddelande ang. enkel fråga av fru Segerstedt Wiberg ang. utländska
studerande i Sverige ..............................

Onsdagen den 23 februari

Om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag........

De kommunala jävsreglerna..................................

Landstingsledamots förslagsrätt ..............................

Statschefens ställning........................................

Om folkomröstning beträffande statsformen ..................

Om kvinnlig tronföljd........................................

Anslag under tredje huvudtiteln:

Inrättande av ett beskickningskansli i Sudan ................

Om ökat bidrag till Svenska FN-förbundet .........----

Investeringsanslag till inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
......................................................

Nya regler för inrättande av vissa tjänster ....................

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare----

Användningen av snöscooter vid renskötsel och jakt............

42
48

1 Första kammarens protokoll 19G6. Nr s

Nr 8

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 22 februari sid.

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning____ It

Onsdagen den 23 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, om rätt för kommun att
främja eller driva affärsföretag............................ 13

— nr 7, ang. de kommunala jävsreglerna...................... 15

—- nr 8, ang. landstingsledamots förslagsrätt .................. 17

nr 9, om utgivande av en riksdagens författningssamling m. m. 21

— nr 10, ang. statschefens ställning.......................... 21

— nr 11, ang. folkomröstning i frågan om statsformen.......... 40

— nr 12, ang. kvinnlig tronföljd.............................. 41

— nr 13, om en översyn av ceremoniel m. m. i det offentliga livet 42

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementet
.................................................. 42

— nr 11, ang. utgifterna inom inrikesdepartementet............ 52

— nr 12, ang. utgifterna inom civildepartementet.............. 54

— nr 29, ang. inrättande av tjänster samt anvisande av anslag till

avlöningar .............................................. 54

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål 57
nr 4, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen om ackordsförhandling
utan konkurs ............................................ 57

— nr 5, ang. ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna

medel till vittnen, m. m................................... 57

- nr 6, ang. ändrad lydelse av 274 § lagen om försäkringsrörelse,
m- m................................................... 57

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen
om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk.......... 57

— nr 4, ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
.............................................. 57

— nr 5, om vissa ändringar av bestämmelserna om semester .... 62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, om upphävande av skyldigheten
att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m................. 62

— nr 3, ang. användningen av snöscooter vid renskötsel och jakt.. 63

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. bestämmelserna
om kungörelseannonsering m. in....................... 64

— nr 2, om kontroll av äldre bilförares syn .................. 64

Torsdagen den 17 februari 1966

Nr 8

Torsdagen den 17 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 66, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
14 § landstingslagen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 67, till talmanskonferensen
i anledning av motion angående
riksdagens revisorers verksamhet.

Ang. indragning av viss tågförbindelse

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr KarlErik
Erikssons fråga angående indragningen
av viss tågförbindelse, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 10 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat mig om jag uppmärksammat
att den planerade indragningen
av morgonförbindelsen västerifrån
till snabbtåget Värmlänningen innebär
försämrade möjligheter för befolkningen
i västra Värmland att komma i direkt
kontakt med huvudstaden och om
jag anser åtgärder påkallade för att
minska den försämring i kommunikationerna
som en indragning skulle leda
till.

Liksom vid varje tidtabellsskifte sker
vid tidtabellsskiftet den 22 maj i år

över hela landet en anpassning av SJ:s
transportapparat i riktning mot bästa
möjliga utnyttjande av olika transportmedel
enligt riktlinjerna för trafikpolitiken.
I västra Värmland berörs ett motorvagnståg
mellan Charlottenberg och
Karlstad.

Slutlig ställning har ännu inte tagits
till de förändringar som kan vara motiverade.
I vissa relationer torde dock
tåg med endast ett fåtal resande bli ersatta
med landsvägsbussar. Jag vill slutligen
nämna att SJ i samband med tidtabellsskiftet
ämnar anordna två nya
expresståg i vardera riktningen mellan
Stockholm och Oslo med uppehåll på
de större platserna i Värmland.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret.

I svaret anför statsrådet bl. a. att slutlig
ställning ännu inte tagits till de förändringar
som kan vara motiverade,
men att vissa förbindelser kommer att
bli ersatta med landsvägsbussar. Jag
tar mig då friheten tolka detta så, att
det ger hopp om att den aktuella tågförbindelsen
i första hand får behållas.
I andra hand tolkar jag uttalandet såsom
ett direkt löfte från statsrådet, att
befolkningen i västra Värmland kommer
att också i fortsättningen få någon
form av förbindelse till snabbtåget
Värmlänningen.

Här gäller det kommunikationerna
för en bygd, där stora summor lokaliseringsmedel
lagts ned och där bärkraftiga
industrier erhållit tillstånd att
taga sina investeringsfonder i anspråk
för utbyggnad av anläggningarna. Statliga
myndigheter har tillsammans med
läns- och kommunala myndigheter
gjort en kraftansträngning för att ska -

4 Nr 8 Torsdagen den 17 februari 1966

Ang. åtgärder till förekommande av säkerhetsrisker inom flygtrafiken

pa sysselsättning och stoppa avfolkningen.
Mitt i denna för bygden glädjande
utveckling kommer det dystra
budet om tågindragningar och försämrade
kommunikationer.

Alla vet vilken betydelse goda tågförbindelser
har för en bygd. Jag tror jag
vågar säga att detta i alldeles särskilt
hög grad gäller orter och bygder där
industrien satsar och expanderar.

Den nu aktuella tågförbindelsen har
förutom den tidigare nämnda anknytningen
till snabbtåget Värmlänningen
också den uppgiften, att ett stort antal
personer kan använda den såsom färdmedel
till sitt arbete på morgonen. Ur
den synpunkten är det dubbelt värdefullt,
om det slutliga ställningstagandet
kommer att innebära att någon indragning
inte sker.

Med den förhoppningen ber jag än
en gång att få tacka för svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är övertygad om
att SJ kommer att ta alla tänkbara hänsyn
till önskemålet om en god transportservice,
ordnad på ett ekonomiskt
optimalt sätt. Men jag begärde ordet
bara för att korrigera herr Eriksson på
en punkt.

Han antydde att jag skulle ha lovat
någonting beträffande ett visst tåg. Jag
vill inte ens antydningsvis försöka detaljreglera
statens järnvägars verksamhet
när det gäller enskilda tågförbindelser.
Därför kan det inte vara tal om
något löfte från min sida. Jag har redovisat
att beslut inte fattats, men att
SJ som vanligt håller på med sin planering
för tidtabellsskiftet den 22 maj.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
Palme sköt min förhoppning i
sank med sitt sista anförande. Jag gladdes
över svaret och tolkade det som
uttryck för en positiv inställning.

Jag hoppas dock att statsrådet tar

frågan under ny omprövning. Kommunerna
i västra Värmland ser med verkligt
allvar på denna fråga, vilket även
framgår av att en lång rad kommuner
gjort flera uppvaktningar i ärendet.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det vare mig absolut
fjärran att rikta någon kritik mot herr
Eriksson — som jag förstår rör sig på
jungfrulig mark i detta sammanhang —
men jag vill göra en sak klar: tidtabellen
fastställs inte i konselj.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. åtgärder till förekommande av
säkerhetsrisker inom flygtrafiken

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Gösta Jacobssons
interpellation angående åtgärder
till förekommande av säkerhetsrisker
inom flygtrafiken, och nu anförde:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har frågat mig huruvida inom luftfartsverket
övervägs åtgärder till förekommande
av eventuella säkerhetsrisker av
den typ, som inträffade inom Malmö
flyginformationsområde den 11 januari
i år.

En betydande förstärkning av flygtrafikledningen
— såväl materiellt som
personellt — har genomförts och planeras
för att förbättra flygsäkerheten.
Våren 1965 togs en ny kontrollcentral
vid Arlanda i drift, kontrollcentralen
i Göteborg har utrustats med nya tekniska
hjälpmedel. I Malmö pågår en
omfattande upprustning av kontrollcentralen,
bl. a. installation av två nya
radarpositioner. Avsikten är att den
ena skall bemannas med en militär trafikledare
främst för att underlätta samordningen
med Ljungbyhed. Arbetena

Torsdagen «U-n 17 februari 1 !)(»(>

Nr K

Ang. åtgärder till förekommande av säkerhetsrisker inom flygtrafiken

i Malmö beräknas vara färdiga under
våren. I årets statsverksproposition
föreslås ytterligare åtgärder för att effektivisera
flygtrafikledningen.

Vissa problem vid flygtrafikledningen
är, framför allt i södra Sverige, f. n.
huvudsakligen föranledda av det begränsade
utrymmet i luften. Fr. o. in.
den 10 mars i år kommer därför Malmö
terminalområde och södra delen av luftleden
mot Stockholm, den s. k. Rödettan,
att utökas österut. Samtidigt kommer
även Göteborgs och Visby terminalområden
att utvidgas. En svenskdansk
arbetsgrupp, den s. k. Svedagruppen,
utreder f. n. frågan om en mera
långsiktig lösning av luftrumsproblemen
i Malmö—Köpenhamns-området. Gruppen
kan väntas lägga fram vissa konkreta
förslag under våren.

För närvarande är det brist på utbildade
trafikledare. Förbättrade löneförmåner,
ändrade antagningsvillkor
och vidgad utbildningskapacitet torde
emellertid ha förbättrat möjligheterna
att rekrytera lämplig personal för trafikledarutbildning.
Luftfartsverket räknar
nu med att kunna besätta såväl tidigare
vakanta tjänster som de 18, vilka
föreslagits i årets statsverksproposition.
Under februari och maj i år kommer
dessutom sammanlagt 13 trafikledaraspiranter
att ha genomgått utbildningen
vid trafikskolan och de kommer därefter
att tjänstgöra vid trafikledningarna.

Det har, som herr Jacobsson anför i
sin interpellation, gjorts gällande att de
rapporterade händelserna inom Malmö
flyginformationsregion berott på underbemanning
vid trafikledningen. För
kontrollcentralen i Malmö har beräknats
ett behov av 29 trafikledartjänster.
Av dessa är 26 besatta av trafikledare
och de återstående 3 tjänsterna upprätthålls
av personal vars trafikledarutbildning
ännu inte är helt avslutad.
Luftfartsstyrelsen beräknar att före
sommaren färdigutbildad personal
kommer att finnas även på dessa platser.

Jag vill försäkra herr Jacobsson alt
dessa frågor liksom övriga flygsäkerbetsfrågor
ägnas stor uppmärksamhet
såväl inom luftfartsverket som inom
kommunikationsdepartementet.

Herr JACOI5SSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag får tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för interpellationssvaret,
som jag finner tillfredsställande.

Jag tar särskilt fasta på statsrådets
försäkran att hithörande flygsäkerhetsfrågor
ägnas stor uppmärksamhet såväl
inom luftfartsverket som inom kommunikationsdepartementet.
Jag vill också
uttala den förhoppningen att luftfartsverket
verkligen gör allt vad som göras
kan för tillgodoseende av säkerhetskraven
i luften. Det är angeläget att luftfartsverket
i detta hänseende ligger i
främsta ledet när det gäller utvecklingen
och ser till att de medel, som den
moderna tekniken tillhandahåller, utan
dröjsmål kommer till användning. Personalsidan
måste också och framför allt
ägnas oavlåtlig uppmärksamhet. Korridorfrågan,
om jag får kalla den så, måste
omedelbart bringas till en tillfredsställande
lösning.

I detta sammanhang, herr talman,
kan jag emellertid inte underlåta att
påtala en viss sorts sensationsjournalistik,
som förekommer i senaste numret
av veckotidningen Fib-Aktuellt —
jag har den här och kan överlämna den
till herr statsrådet. Att flygsäkerheten
belyses i pressen, däremot är givetvis
ingenting att invända, men då måste
det också ske med ansvar och vederhäftighet
och utan onödig dramatisering.
Eljest skapas en onödig och besvärande
oro bland allmänheten, som kan gå
ut över trafiken. I artikeln påtalas bl. a.
att trafikledarnas hörlursutrustning
inte skulle vara tillfredsställande.

Det är tacknämligt att luftfartsstyrelsen
omedelbart i uttalande till pressen
lagt förhållandena till rätta. Men
tidskriftens form för journalistik måste
beklagas.

Nr 8

Torsdagen den 17 februari 1966

Ang. åtgärder till förekommande av säkerhetsrisker inom flygtrafiken

Det bär i pressen och annorstädes
talats om åtal mot piloter, som i ett eller
annat hänseende åsidosatt gällande
säkerhetsbestämmelser. Det är klart att
sådana bestämmelser måste efterlevas.
Jag vill dock uttala den förhoppningen,
att myndigheterna härvidlag går fram
med omdöme och försiktighet. Eljest
kan det bli en olidlig press på den flygande
personalen att ständigt arbeta
med ett åtalshot hängande över huvudet;
även de är ju bara människor. Ett
sådant åtalshot kan ju inte underlätta
arbetsuppgifterna.

Själv flyger jag varje vecka mellan
Malmö och Stockholm — utan oro och
i fullt förtroende för såväl SAS och
dess personal som luftfartsverkets trafikledare.
För all del, man måste ju även
i luften vara något av fatalist, liksom
man är det på gatorna!

Jag tackar, herr talman, ännu en
gång för svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag får kanske sända
ett tack tillbaka till herr Jacobsson för
hans utmärkta inlägg. Jag vill bara göra
ett par reflexioner.

Jag delar den meningen att det kan
vara farligt, om man med en journalistik
skrämmer människorna alldeles i
onöden. I den artikel som herr Jacobsson
åberopade stod: »Mellan sig i höjd
har planen bara 300 meter luft. Det
betyder att ett ytterst litet misstag från
pilotens eller trafikledarens sida kan
leda till katastrof.»

Man får här intryck av att det är mycket
stor risk och alldeles för kort avstånd.
I själva verket är 300 meter just
det internationellt fastställda måttet
IKAO för avstånd i höjd mellan olika
flygplan. Det används över hela världen,
och ingen har någonsin ifrågasatt
att detta avstånd 300 meter skulle medföra
risk för säkerheten. Inte heller på
gatorna går bilarna så särdeles långt
ifrån varandra, och man har för den
skull inte ifrågasatt säkerheten.

Jag vill här liksom i medkammaren
säga ifrån, att det är onödigt att börja
tala om åtal innan ens utredningen är
slutförd. Det får man väl se. Man bör
inte liksom antyda åtgärder, som över
huvud taget kanske inte blir aktuella.

Slutligen vill jag framhålla att det har
funnits ett klart behov av att rusta upp
flygsäkerheten. När jettrafiken kom,
ledde det till mycket skärpta krav i
olika avseenden. Det är bland annat
detta som har medfört den upprustning
som har skett. Därmed minskar man
riskerna för de mänskliga misstag, som
det väl aldrig går att helt undvika. Som
ett uttryck härför har i årets statsverksproposition
föreslagits 6 miljoner kronor
för anskaffning av ny och modern
utrustning för bland annat den civila
trafikledningen, och det överstiger betydligt
vad som beräknats för tidigare
budgetår. Men det är bara ett led i denna
upprustning, som möjliggör för oss
att modernisera kommunikationsanläggningar
i kontrolltorn, inflygningskontroller,
kontrollcentraler och anordningar
för dagsljuspresentation av övervakningsradarns
bild och en rad andra
ting, som är mycket viktiga vid en sådan
kontinuerlig utbyggnad av flygsäkerheten.

Jag vill än en gång tacka herr Jacobsson
för det stöd han givit i detta
ärende.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 32,
med förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit ut -

Torsdagen den 17 februari 19(50

Nr 8

sedda att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos hammaren,
den lli februari 19li(i.

Herrar deputerade beslöto, att ytterligare
en tjänst som kanslist, tillika kansliskrivare,
skulle inrättas och antogo för
tjänstgöring fr. o. in. den 1 mars tills
vidare i berörda tjänst fru Lena Söderpalm-Berndes.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 8

Fredagen den 18 februari 1966

Fredagen den 18 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring,
m. m.; samt

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag), m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om rätt
för kommun att främja eller driva affärsföretag; nr

7, i anledning av motioner angående
de kommunala jävsreglerna;

nr 8, i anledning av motioner angående
landstingsledamots förslagsrätt;

nr 9, i anledning av motion om utgivande
av en riksdagens författningssamling
in. m.;

nr 10, i anledning av motioner angående
statschefens ställning;

nr 11, i anledning av motioner angående
folkomröstning i frågan om statsformen; nr

12, i anledning av motioner angående
kvinnlig tronföljd; samt

nr 13, i anledning av motion om en
översyn av ceremoniel m. in. i det offentliga
livet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ls i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom civildepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående inrättande av
tjänster samt anvisande av anslag till
avlöningar jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna medel
till vittnen, m. in.; samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 274 § lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående

Fredagen den 18 februari 190(5

Nr 8

Interpellation om

ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni
1948 (nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk;

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående socialförsäkringsskyddet för
företagare och fria yrkesutövare; samt
nr 5, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar av bestämmelserna
om semester;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motion om upphävande
av skyldigheten att utfärda
särskilda lagfartsbevis in. m.; samt
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående användningen av snöscooter
vid renskötsel och jakt; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckt motion angående
bestämmelserna om kungörelseannonsering
in. m.; samt

nr 2, i anledning av väckt motion om
kontroll av äldre bilförares syn.

Interpellation om beskattning av vissa
utlandsresor m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Bekymren över handelsbalansens
utveckling har vid årets
riksdag i olika sammanhang ventilerats.
Mot en import under 1965 till värde av
22,65 miljarder kronor svarar en export
uppskattad till 20,55 miljarder kronor.
Om härtill kommer ett beräknat
sjöfartsnetto samt andra likaledes uppskattningsvis
bedömda poster på tillsammans
ca 1 miljard kronor får man
en uppfattning om bristen. Argumenten
beträffande problemets bemästrande
torde i stort sett icke behöva åter
och åter upprepas. Det torde dock böra
understrykas att ett stimulerande
av exportindustrien, som ur andra synpunkter
framstår som önskvärd, torde
innebära ytterligare sugning på arbetsmarknaden
och dess inflationsdrivande

beskattning av vissa utlandsresor in. m.
löneglidningstendens. Redan en anhopning
av ca 30 000 importerade arbetare
inom verkstads- och maskinindustrien
vittnar om hur hårt pressad den
inhemska arbetsmarknaden är.

De i prop. nr 10 framförda förslagen
på beskattningens område är redan
beslutade och medför avsedda s. k. inkomstförstärkningar.
Återverkningarna
på handelsbalansen blir knappast betydande.
Ur skattebelastningens synpunkt
innebär de emellertid icke någon
tillfredsställande avvägning. En bättre
avvägning hade ernåtts om såsom föreslagits
något mera av skattehöjningen
lagts på de umbärliga varorna sprit och
vin, medan ökat skattetryck på motorismen
i detta de stora avståndens och
de många vägkilometernas land i synnerhet
för avlägset boende bereder en
ovälkommen skattebelastning när det
gäller inköp, produktförsäljning och resor
till och ifrån arbetet. I synnerhet
den höjda beskattningen på brännoljorna,
men även den höjda bensinskatten
är därför att beklaga. Att den beslutade
höjningen av den särskilda omsättningsskatten
på motorfordon (den s. k.
bilaccisen) såsom den utformats som
bestående skatt skulle nämnvärt påverka
handelsbalansen genom minskad
bilimport tror väl ingen.

Det uppgjorda förslaget till budget,
och utgiftsökningar som varslats, ger
besked om ytterligare skattehöjningar.
Alldeles särskilda farhågor måste därvid
väckas av sådana planer som skulle
syfta till att ytterligare skattebelasta
den inhemska konsumtionen av nödvändiga
varor och de näringsgrenar som
huvudsakligen inriktar sin produktion
på att tillgodose denna. Likaså torde,
som berörts, i nuvarande överhettade
konjunktur för vissa industrigrenar och
överhettning på arbetsmarknaden ökad
exportprotektionism vara en diskutabel
sak.

Handelsbalansens ovan berörda stora
och valutakostande bristsituation motiverar
att ökad uppmärksamhet ägnas
områden där läget förefaller särskilt

Nr 8

Fredagen den 18 februari 1966

Interpellation om beskattning av vissa utlandsresor m. m.

bedrövligt. Här skall icke åter påtalas
den förvända handelspolitik som avser
att befrämja ökad import av jordbruksprodukter,
som vårt land skulle
kunna producera. Däremot synes det
vara på tiden att observera det kostsamma
valutautflöde, som den ökade
omfattningen utrikesresorna vållat.

Enligt föreliggande riksbanksrapporter
kostade år 1963 utlandsresorna vårt
land 760 miljoner kronor. Året därefter
uppgick beloppet till 814 miljoner
kronor och år 1965 gick därigenom icke
mindre än 1 072 miljoner kronor på
detta sätt ur landet. Det innebär jämfört
med 1963 att valutautflödet för detta
ändamål ökat med 312 miljoner kronor.
Härmed bör jämföras de belopp
som genom resande utlänningar tillförts
Sverige. År 1963 tillfördes genom
sådana resor landet 392 miljoner kronor,
år 1964 är beloppet 458 miljoner
kronor och år 1965 inflöt härigenom
485 miljoner kronor.

Ökningen från 1963 uppgick således
till 93 miljoner kronor, vilket är något
mer än fjärdedelen och något mindre
än tredjedelen av ökningen beträffande
svenska utomlandsresor.

Anorlunda uttryckt säger dessa siffror,
att år 1963 betalades för detta slags
resor ut 368 miljoner kronor mer än
som inflöt utifrån, år 1964 var bristen
i denna balans 416 miljoner kronor och
år 1965 betalades från Sverige ut 587
miljoner kronor mer än som inflöt utifrån.
Det gäller således belopp som är
av uppenbar betydelse vid bedömande
av bristen i rikets handelsbalans.

Resevaluta, dvs. utländska betalningsmedel
för täckande av s. k. normala utgifter
för turist-, rekreations- och studieresor,
anses ingå i vad som benämnes
löpande betalningar. Ändamålen är,
som berörts, av olika angelägenhetseller
umbärlighetsgrad. Inköp av utländska
betalningsmedel för betalning
av reseutgifter kan i princip enligt bestämmelserna
ske utan begränsning (3 §
valutaförordningen). Likaså kan man i

princip utan hinder genom valutabank
eller på betalningsväg som anvisats av
riksbaken verkställa löpande betalning,
alltså bl. a. betalning av reseutgifter,
till utländsk mottagare. I fråga om
resevaluta som man själv medför vid
resa till utlandet gäller dock begränsning
till belopp som riksbanken medger.
För närvarande medges generellt
6 000 kronor för varje resa och belopp
därutöver efter särskild prövning av behovet.
Den särskilda ordning som gäller
i sådant fall torde sammanhänga
med att möjligheterna att kontrollera
att missbruk av rörelsefriheten i fråga
om löpande betalningar icke föreligger
är mycket mindre vid sådan valutautförsel.

Det torde icke kunna åvila ledamöter
av riksdagen som icke medverkat till
anskaffande av medel för ändamål som
regering och regeringsparti mot deras
röster genomdrivit att framföra förslag
om nya skatter. Uppenbarligen är det
dock av intresse för alla att skatterna
avväges efter rättvisa och skäliga principer,
bl. a. med hänsyn till människornas
försörjningsbörda och skattekraft.
Härutinnan har vid genomförande av
övervältring till konsumtionsbeskattningen
ofta brustits. Då nu återigen
nya skattebördor är att vänta, synes det
därför rimligt att fästa uppmärksamheten
på att människornas nödtorft
icke ytterligare belastas utan att skatten
lägges på umbärliga ting, i synnerhet
på lyx. Härför vill jag utbedja mig
första kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för rikta spörsmålet:

Vill statsrådet vid överväganden om
eventuella nya skatteförslag beakta att
därav icke bör ytterligare drabbas människors
nödtorft utan i stället lyx och
umbärliga ting?

Avser statsrådet att därvid särskilt
ompröva möjligheten att beskatta lyxresor
till utlandet, vilkas ökning under
senare år i hög grad skadligt påverkat
handelsbalansen?

Tisdagen den 22 februari 1906

Nr 8

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
Fritz af Petersens

Tisdagen den 22 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 15
och den 16 innevarande månad.

Upplästes och lädes till handlingarna
följande från justitiedepartementet
ankomna

Protokoll, hållet inför statsrådet
och t.f. chefen för justitiedepartementet
Hermansson den 22
februari 1966.

Till justitiedepartementet har den 21
februari 1966 från länsstyrelsen i Östergötlands
län inkommit fullmakt för
Maj-Lis Landberg, Norrköping, vilken
vid ny röstsammanräkning den 18 februari
1966 blivit utsedd som ledamot
av riksdagens första kammare i stället
för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför t.f. chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes icke någon
anmärkning mot fullmakten.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Det antecknades, att fru Landberg utsetts
att inträda såsom ledamot av kammaren
i stället för herr Elmgren, vilken
avlidit.

Fru Landberg infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avveckling av stödet
till odling av spånadslin och hampa
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer; samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 till Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skri -

Nr 8

Tisdagen den 22 februari 1966

Meddelande ang. enkel fråga
velse, nr 72, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1966 skall utgå.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6—
13, statsutskottets utlåtanden nr 3, 11,
12 och 29, första lagutskottets utlåtanden
nr 3—6, andra lagutskottets utlåtanden
nr 3—5, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 2 och 3 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1
och 2.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

30, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74),
in. in.; och

nr 31, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om kommunalval för perioden
1967—1970 m. in.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående fortsatt utgivning
av otryckta ståndsprotokoll.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 21 februari framställts av fru
Segerstedt Wiberg (fp) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Har någon ändring skett i regeln
för utländska studerandes inresa
och vistelse i Sverige?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Onsdagen den 23 februari 1900

Nr 8

Onsdagen den 23 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

.Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 30,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen den
22 april 1900 (nr 74), m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 31, med förslag till lag med
vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1967—1970 m. m.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående fortsatt utgivning av otryckta
ståndsprotokoll, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Om rätt för kommun att främja eller
driva affärsföretag

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av motioner
om rätt för kommun att främja
eller driva affärsföretag.

I de likalydande motionerna nr 357
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner samt nr 435 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
regeringen måtte begära skyndsam utredning
i syfte att göra sådan ändring
av kommunallagens 3 § om den kommunala
kompetensen och eventuellt nödvändiga
följdändringar, att hinder ej

mötte för kommun att främja eller i
egen regi driva ekonomiskt vinstgivande
företag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:357 och 11:435 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Våra motioner syftar
till en sådan ändring av kommunallagen,
att hinder inte möter för kommun
att främja eller i egen regi driva
ekonomiskt vinstgivande företag, däribland
också rena produktionsföretag.

Den fråga, som vi här tagit upp,
är inte ny, utan den har dykt upp i
många sammanhang, och vi har också
för vår del tidigare aktualiserat
den. Vidare finns det anledning att
notera, att det inte alls under åren
rått rent stillestånd när det gällt att
något anpassa de kommunala kompetensreglerna
till den allmänna utvecklingen
i samhället eller till i kommunerna
redan uppkommen praxis. Utvidgningen
av den kommunala kompetensen
har emellertid huvudsakligen
skett genom utslag i regeringsrätten
med anledning av överklagade kommunala
beslut, och vi tycker att detta
inte är någon bra metod för att reglera
en kommunal aktivitet. Vad som
är lagligt eller inte lagligt ter sig ofta
som ett resultat av slumpen, när ett avgörande
blir beroende av om ett kommunalt
beslut överklagas eller inte.
Dessutom visar ju rättsbehandlingen
av dessa frågor att sinsemellan lika situationer
kommit att bedömas helt olika
vid rättsavgörandena, och det kan
ju inte vara någon god ordning.

Vidgade möjligheter beträffande

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag

smärre saker har, som sagt, utan tvivel
beretts kommunerna, men på en punkt
har motståndet mot mera tidsenliga
kompetensregler varit konsekvent och
obönhörligt, nämligen när det gällt sådana
kommunala verksamheter som innebure
att kommunen satte en fot på det
privata näringslivets domäner. I fråga
om småsaker hålls ju kommunerna inte
så särdeles stramt i tyglarna, måste
man medge. Som ett kuriöst exempel
kan nämnas, att det genom domstolsutslag
är fastslaget, att inköp av hingst
till kommunägd jordbruksfastighet är
att anse som en kommunal angelägenhet.
Detta har alltså rätten fastslagit.
Likaså är det en kommunal angelägenhet
att i olja föreviga framträdande
kommunalmän m. m. Men när det gäller
större saker, som att konkurrera
med enskilda kapitalister beträffande
produktion eller varuförmedling med
rent vinstsyfte som bärande motiv, då
är det fullkomligt stopp — och har
varit det hittills. Den födkroken är
alltså förbehållen det privata näringslivet,
och detta även om kommunerna
är tvingade att genom diverse ekonomiska
åtaganden sörja för att den private
vinstjägaren får det mjukt och
gott bäddat för sig, när han etablerar
sig i kommunen för att där utveckla
sin verksamhet.

Jag erinrar om att en mycket betydande
del av kommunernas inkomster
måste användas för att finansiera av
staten beslutad verksamhet, som kommunerna
har ålagts att svara för. Vidare
har all privat merkantil och industriell
utbyggnad stora kommunala
följ dinvesteringar i släptåg. Sådan utbyggnad
kräver att gator, ledningar,
bostäder m. m. ställs till förfogande.
Utredningar har klarlagt, att den kommunala
följ dinvesteringen uppgår till
cirka 25 000 kronor för varje nyuppförd
lägenhet. Kommunen skall tillhandahålla
så god kommunal service som
möjligt i samband med privat kommersiell
och industriell expansion.

Däremot är det fullständigt stopp
när det gäller för kommunen att genom
startande och drivande av egna
vinstgivande merkantila och industriella
företag skaffa åtminstone en del
av de pengar, som går åt för kommunal
service åt det privata näringslivet.
Då befinner vi oss på en helig mark
som inte får besudlas.

Vi motionärer anser att tiden för
länge sedan har runnit förbi sådana
snäva synsätt, och det är därför vi
har framlagt våra motioner. Det är
orimligt att samhället snörs in i sådana
tvångströjor och att kommunernas rörelsemöjligheter
hålls inom sa tränga
ramar.

I min plädering för dessa motioner
vill jag bara ytterligare tillägga, att
frågan har betydelse också ur skattesynpunkt.
Den kommunala skattebördan
har nu, tycker jag, nått det tolerablas
gräns. Vi kan inte längre fortsätta
på denna väg med oavbrutna
kommunala skattehöjningar, där den
totala kommunalskatten ofta uppgår till
över tjugo kronor. En metod för att på
sikt undanröja någon del av skattehöjningarnas
orsaker vore att driva kommunal
verksamhet av det slag som vår
motion syftar till.

Jag har nu, herr talman, pläderat i
sak och principiellt för våra motioner,
men när det sedan gäller frågan hur
jag skall yrka är jag tills vidare litet
osäker. Utskottet säger, att kommunalrättskommittén
genom sina direktiv
uppdragit att utreda just de i motionerna
upptagna spörsmålen. På den
grunden avstyrks motionerna.

Det är ju möjligt att man kan ge
tilläggsdirektiven en så vid tolkning
som utskottet gör i sitt yttrande. Vi
motionärer gjorde det emellertid inte,
vilket framgår av våra motioner. Av
tilläggsdirektivens ordalydelse drog vi
således slutsatsen, att utredningen inte
hade att syssla med frågor av den art
som våra motioner har tagit upp, medan
utskottet för sin del drar andra

Onsdagen den 23 februari 190(5

Nr 8

slutsatser. Jag skulle vara glad om utskottets
slutsatser vore riktiga och våra
felaktiga.

Jag framställer därför inte nu något
yrkande om bifall till vår motion,
utan vill först fråga den utskottets
talesman, som kan komma att efterträda
mig i denna talarstol: Vidhåller
utskottet sin vidare tolkning av direktiven,
som skulle innebära att kommunalrättskommittén
också har att utreda
frågorna om sådan eventuell utvidgning
av den kommunala kompetensen att
kommun utan laghinder kan starta
och driva kommersiella och producerande
företag med rent vinstsyfte?

Innan jag får svar på den frågan,
herr talman, har jag inget särskilt yrkande
att framställa.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Den fråga herr Adolfsson
ställer kan sägas vara besvarad
om man hänvisar till de tilläggsdirektiv,
som givits till kommunalrättskommittén
år 1965.

Utskottet har hänvisat till kommunalrättskommittén,
som har omfattande
direktiv när det gäller att pröva frågor
om den kommunala kompetensen. Det
svar jag nu kan ge är att vi får avvakta
kommitténs ställningstagande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag framställde frågan
så, att jag icke kunde yrka någonting
förrän jag hade fått ett ordentligt svar
från utskottets talesmans sida beträffande
hur utskottet ville tolka tilläggsdirektiven.
Vi tvekade om att tolka
dem som utskottet gjort i sin skrivning.

Det förvånade mig därför något att
utskottets talesman tvekade om att i
sak lämna ett svar. När ett svar nu
dock har givits konstaterar jag också,
att detta är glidande och diffust. Med
hänsyn tagen till denna omständighet

Ang. de kommunala jävsreglcrna
borde jag väl rätteligen ha yrkat bifall
till vår motion. Av utskottets talesmans
anförande tycktes framgå, att han inte
var helt övertygad om att utredningens
tilläggsdirektiv också innehöll, att man
skulle utreda också de mera avancerade
frågor vi har framlagt i vår motion.
Å andra sidan fanns heller ingenting i
utskottets talesmans uttolkning av det
hela, som stred mot att den möjligheten
dock skulle föreligga.

Jag får nöja mig med vad som sagts,
fastän det var litet, och för tillfället
sålunda godta vad utskottet yrkat. Blir
det inte så som vi önskat, får vi väl
återkomma till saken.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. de kommunala jävsreglerna

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av motioner
angående de kommunala jävsreglerna.

I de likalydande motionerna nr 363 i
första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 438 i andra kammaren av
herr Magnusson i Tumhult in. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
angående kommunallagarnas jävsbestämmelser.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:363 och 11:438
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Sveningsson,
fröken Stenberg och herr
Wennerfors, vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 363 och II: 438, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
angående kommunallagarnas jävsbestämmelser.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. de kommunala jävsreglerna

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Från högerpartiet har
det ett par gånger tidigare väckts motioner
med syfte att få till stånd en utredning
om jävsbestämmelserna i kommunallagarna,
en utredning som skulle
sträcka sig över hela det kommunala
fältet. Vi kan inte tycka, att i dagens
kommunala liv jäv i kommunalt arbete
är på ett tillfredsställande sätt ordnat.
Högerledamöterna i konstitutionsutskottet
har också fogat en reservation
till detta utskottsutlåtande, då vi anser
starka skäl talar för att det här blir
andra bestämmelser än de som nu
gäller.

Den kommunala verksamheten har
under senare år ökat väsentligt i omfattning
och betydelse, en sak som vi
alla väl känner till. Det har blivit en
enorm expansion på det kommunala
området. Kommunal maktutövning såväl
på det specialreglerade området,
som inom den s. k. egenförvaltningen,
har kommit att alltmer ingripa i den
enskildes rättsläge och ekonomiska förhållanden.

Den utveckling som ägt rum sedan
jävsbestämmelserna i nu gällande kommunallag
utformades är så omfattande
att förhållandena nu och då är mycket
svåra att jämföra.

I tidigare skede ombesörjdes kommunens
angelägenheter — åtminstone
ute på landsbygden — av förtroendevalda
lekmän. Det har i detta sammanhang
sagts, att på en av lekmän
handhavd förvaltning kan inte ställas
så höga krav vad handläggningen beträffar.
Kommunal förvaltning har dock
utvecklats och håller alltmer på att
utvecklas mot en förvaltning med nästan
lika stort tjänstemannainslag som
den statliga förvaltningen. När kommunerna
undan för undan sammanläggs
till allt större enheter tillkommer
också fler tjänstemän som kan
vaka över och är skickade att handlägga
ärenden på ett sätt som lag och
författning föreskriver.

När förtroendemän missbrukar sin

ställning och inte tillämpar sådana
jävsbestämmelser, som borde tillämpas,
sker detta i regel under sådana former
att det inte kan angripas besvärsvägen.

Detta förslag om bättre och med arbetsuppgifterna
mera överensstämmande
jävsregler har vi varken nu eller
tidigare lagt fram med den avsikten
att det kommunala arbetet skall försvåras.
Vår uppfattning är dock att när
kommunernas angelägenheter rent ekonomiskt
har så stor betydelse för varje
medborgare är det viktigt att de
kommunala ärendena handläggs med
objektivitet och oväld.

I ett förra året av kommunalrättskommittén
lämnat utredningsbetänkande
om kommunala bolag har man
— det är utsagt i motionen och även
i reservationen — snuddat vid dessa
frågor. Man har i denna utredning
kartlagt en del av gällande jävsbestämmelser
som kommunala inrättningar
har att följa. Härav framgår att det förekommer
fall i kommunal förvaltning,
där det inte går att klara ut vilka jävsbestämmelser
som gäller — det vill säga
huruvida bestämmelser om statsmannajäv
eller kommunallagens bestämmelser
skall tillämpas.

Man kan också dra den slutsatsen
att det är mycket angeläget med vissa
förändringar i nu gällande jävsbestämmelser,
vilka alltså är tillkomna under
helt andra förhållanden än de som nu
gäller. Jag anser det oriktigt att en förtroendevald
kommunalman i ett ärende,
där han kanske har ett personligt
intresse, har möjlighet att följa detta
ärende ifrån den ena kommunala instansen
till den andra och där påverka
besluten. Genom den ordning som alltså
kan förekomma ibland kan personliga
intressen bli vägledande i stället för
ett allmänt samhällsintresse, och detta
på ett sätt som är helt i strid med jävsbestämmelser
i andra sammanhang.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen,
då jag anser att så ofullständigt
utformade jävsbestämmelser
som gäller i kommunerna ibland inte

Onsdagen den 211 februari 1966

Nr 8

skapar det förtroende för kommunalmännen,
som vi bör ha, och inte heller
tillräcklig rättssäkerhet för medborgarna
i kommunen. Jag yrkar alltså
bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att hänvisa till vad utskottet
har sagt och yrka bifall till det.

Emellertid verkar det som om herr
Sveningsson, som i stort har upprepat
vad som anfördes 1962 och 1963, ändå
har gått litet för lätt förbi det betänkande,
som kommunalrättskommittén
har avgivit och som är föremål för remissbehandling.
En hel del av de spörsmål
som herr Sveningsson har berört
finns upptagna i detta betänkande. Vi
får väl avvakta behandlingen av detsamma
och se vilket resultat det kan ge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Om jag här skulle ha
anfört ungefär samma synpunkter som
jag har anfört tidigare, så tycker jag
att det kan förlåtas. Det är väl så i det
här arbetet, att i ärenden som återkommer
år efter år är det inte alltid så lätt
att hitta nya synpunkter att föra fram.

Jag skall villigt erkänna att jag inte
har gått igenom hela det material som
kommunalrättskommittén har redovisat,
men jag ber att få säga till utskottets
ärade ordförande, att jag är mycket
tacksam för den kartläggning som kommunalrättskommittén
har gjort, ty nu
vet vi att det finns åtminstone en instans
som är intresserad av ändrade
kommunala jävsregler. Det har inte
funnits tidigare — i varje fall har ingen
utöver högerledamöterna i konstitutionsutskottet
visat något sådant intresse.

Man kan i detta ärende också åberopa
cn annan utredning. Om man studerar
besvärssakkunnigas betänkande om lag

2 Första kammarens protokoll 1966. Kr S

Ang. landstingsledamots förslagsrätt
angående förvaltningsförfarande, så
framgår det även där, att det är mycket
angeläget att vi får ändrade kommunala
jävsbestämmelser. Jag är för
min del ganska övertygad om att den
här frågan återkommer och att det är
nödvändigt att vi får ändrade bestämmelser
i detta avseende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. landstingsledamots förslagsrätt

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av motioner
angående landstingsledamots
förslagsrätt.

Till gemensam behandling hade konstitutionsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna nr 148
i första kammaren av herrar Ferdinand
Nilsson och Harald Pettersson samt nr
196 i andra kammaren av herrar Gomér
och Jonasson-, ävensom

2) motionen nr 203 i andra kammaren
av herrar Nyberg och Hamrin i
Jönköping.

I förstnämnda motioner hade hemställts
, att riksdagen i skrivelse till
Ivungl. Maj:t måtte anhålla om översyn
av landstingslagens bestämmelser om
kallelse till landstingsmöte och om tid
för ingivande av motion till landstingsmöte
i syfte att bättre trygga den enskilde
landstingsmannens motionsrätt.

I den sistnämnda motionen hade yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om sådan om -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. landstingsledamots förslagsrätt
arbetning av landstingslagen, att rätt
att ingiva förslag till landstingsmöte i
praktiken kunde tillämpas på samma
sätt vid samtliga landstingsmöten som
vid oktobermötet, och att förslag därom
snarast möjligt förelädes riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 148 och II: 196 samt II:
203 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Andersson och Sveningsson,
fröken Stenberg samt herrar Wahlund,
Hamrin i Jönköping och Keijer, vilka
på åberopade grunder ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I:
148 och II: 196 samt II: 203, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om översyn av
landstingslagens bestämmelser i syfte
att, enligt vad i reservationen anförts,
bättre trygga ledamöternas förslagsrätt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är naturligtvis inte
särskilt tacksamt att ta upp till behandling
en lag som så nyligen har antagits
och påtala, att det finns vissa saker som
blivit försummade och inte blivit riktigt
som de borde vara. I valet mellan
att stanna för de formella synpunkterna
— att lagen antogs då och då och
att vi inte bör så kvickt tumma på den
igen — eller för de reella, nämligen
att här faktiskt har skett ett intrång i
den enskilde landstingsmannens rätt på
ett sätt som väl inte avsågs, har emellertid
vi motionärer fört på tal frågan
om en översyn av ett par bestämmelser
i landstingslagen.

I mitt läns landsting gjorde vi en erfarenhet
som överraskade oss. På grund
av att det fanns trängande frågor att
diskutera bestämdes att landstinget
skulle sammanträda. Det konstaterades
att kallelsetiden var 14 dagar. Det
fanns anledning förmoda att vissa av
landstingets ledamöter önskade avge motioner
i de frågor som skulle behandlas.

Nu visade det sig, att man kan kalla
till landsting med 14 dagars varsel, men
att motioner i de ärenden till vilka
landstinget var kallat skall vara inne
två månader före sammanträdesdagen.
För ledamöter tillhörande partier, som
är representerade i nämnder, kan det
vara lätt att halla kontakt med ärendenas
gång och veta när förslag skall väckas,
men den möjligheten har inte
den enskilda ledamoten. Det är inte
något önskvärt tillstånd att den enskilda
ledamoten skall behöva gå till nämnderna
och lyssna för att få veta, vilka
frågor som kommer upp på ett landsting.
Såvitt jag förstår bör det vara
ett demokratiskt krav att skälig hänsyn
tas till den enskilda människan.

En annan sak av praktisk natur och
inte med samma principiella räckvidd
är den omständigheten, att man har
fixerat det stora höstlandstinget, då staten
klubbas, till första måndagen i oktober.
Förut hade vi en sista motionsdag
angiven då motionerna skulle vara
inne. Nu får man själv sätta sig och
räkna på fingrarna för att ta reda på
vilken dag som är två månader före
första måndagen i oktober och sedan
anteckna det. Det är inte heller en riktigt
tillfredsställande ordning. Enklare
vore faktiskt att ha ett fixerat datum.
Motionärerna har nämnt, att man mycket
väl hade kunnat stanna för det
gamla datumet den 15 augusti och låtit
det vara med det.

Utskottet säger, att det inte tycker att
detta är så viktiga och stora frågor. Det
beror emellertid på vilka hänsyn man
tar till enskilda människor och det beror
på hur pass bra man vill ha bestämmelserna
skrivna. Såsom bestämmelserna
nu är tycker jag ändå att det
ligger något i den reservation, som har
avgivits av herrar Torsten Andersson
och Sveningsson, fröken Stenberg samt
herrar Wahlund, Hamrin i Jönköping
och Keijer, vilka har anfört, att landstingsledamots
förslagsrätt i praktiken
kan komma att lida väsentliga intrång
genom de stadganden som här är an -

Onsdagen den 23 februari 19G(i

Nr 8

tagna. Man finner det vara ett berättigat
intresse att få ett förslag behandlat
vid ett visst möte och inte bara väcka
förslagen på måfå för den händelse att
det vid horisonten dyker upp ett landsting
som kan behandla det. Framför allt
blir man ju förhindrad att motionera
i de frågor som tas upp vid ett extra
landsting och blir hänvisad till att ta
det som det kommer.

I föreliggande situation ber jag således,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen av herr Torsten Andersson
m. fl.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Den nya landstingslagen
har ju börjat tillämpas först i år
och vad herr Ferdinand Nilsson säger
kan alltså inte grundas på någon erfarenhet,
efter vad jag kan förstå. En
landstingsman har ju rätt att väcka motioner
under hela året. Om det gäller
någon särskilt viktig fråga kan han
väcka motion redan den första dagen
ett landstingsmöte är samlat. Tvåmånadersregeln
är till för att man skall få
tillfälle till en beredning av en eventuell
motion till ett kommande landstingsmöte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad utskottet har hemställt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Om utskottets ärade
talesman hade funderat litet på sin argumentation
skulle han ha sagt sig, att
alla bestämmelser nog inte var riktigt
bra, när det redan efter en så kort tilllämpningstid
visat sig att man på vissa
punkter hade svårigheter med tillämpningen.
Den slutsatsen drog han dock
inte, utan han vill tydligen ha flera
sorgliga erfarenheter innan han vill
rucka på systemet. Skall det vara nödvändigt? Herr

Georg Pettersson säger nu, att
det blir för kort beredningstid. Anslagsfrågorna
kommer ju att tas upp på höst -

Ang. landstingsledamots förslagsrätt
landstinget. Om man måste motionera
två månader före ett landsting och
landstingsmöte kan utlysas 14 dagar före
sammanträdet, kan man ju antingen
inte väcka förslag till ett sådant landstingsmöte
eller också har man att avge
allmänt hållna yrkanden; och eftersom
staten klubbas på hösten lär det mest
vara fråga om utredningar.

Beredningar på två månader är nödvändiga
under hösten, herr Pettersson,
då vi behandlar de stora statfrågorna
o. s. v.; därvidlag har jag fullkomligt
samma uppfattning. Då är landstingens
kanslipersonal hårt ansträngd, och den
tiden behövs. Men utredningsyrkanden
och dylikt kan man ta ställning till på
kortare tid, om man inte har alltför
mångsysslande landstingsmän.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag har inte några sorgliga
erfarenheter, och jag kan inte heller
förstå att herr Ferdinand Nilsson
hunnit få det den 23 februari av en lag
som trädde i kraft den 1 januari. Jag
föreställer mig att det är någonting som
herr Ferdinand Nilsson går och tror att
han skall få — men han måste väl ändå
vänta till dess han upplevt de sorgliga
erfarenheterna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Redan av mitt första
anförande framgick, att vi i Uppsala
läns förvaltningsutskott beslöt att ha
ett landstingsmöte och tänkte oss att
kalla in landstinget med 14 dagars varsel,
men så konstaterade vi att landstingsmännens
motionsrätt därmed skulle
uteslutas i den fråga det gällde.

Herr Pettersson tycker inte att det är
sorgligt, men det tycker vi.

Herr HtlBINETTE (h):

Herr talman! Eftersom herr Georg
Pettersson tycks ha svårt att uppfatta

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. landstingsledamots förslagsrätt
vad herr Ferdinand Nilsson säger och
vad han avser, vill jag verifiera att vad
herr Nilsson framfört är alldeles riktigt.

Uppsala läns landsting har i år fått
uppleva att förvaltningsutskottet utsatt
ett landstingsmöte under löpande förslagstid.
Även om ledamöterna i förvaltningsutskottet
för sina partikamrater
i landstinget hade kunnat tala om
att nu blir det ett landstingsmöte, så
fanns det ingen möjlighet att motionera.
Det måste väl, herr Georg Pettersson,
vara en sorglig erfarenhet att råka ut
för sådana saker.

Dessutom vill jag påtala en liten sak
som står i utskottsutlåtandet. Det sägs
där, att »om särskilda skäl föreligger»
kan ett landsting uppta ett förslag som
väckts senare; någon skada skulle alltså
inte ha skett. Men om det, som i Uppsala
läns landsting, finns ett majoritetsparti,
är det inte så lätt för minoriteten
att få ett förslag upptaget till behandling
om det inte väckts inom laga
tid.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Just rätten för landstingsmän
att väcka förslag vid första
landstingsmötet är väl i alla fall någonting
som finns i lag och som man inte
kan komma förbi.

Vad herr Hubinette nu säger innebär
antaganden om att det skulle vara någon
sorts majoritetsförtryck. Han får
väl avvakta hur pass omfattande det
kan visa sig vara. Men så långt jag förstår
ligger den saken helt på sidan om
det vi nu diskuterar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vi är väl ändå överens
om att motionsrätten inte skall vara beroende
av nådigt medgivande från vederbörande
inom landstingen. Jag tror
inte alls att det i praktiken behöver
vara så förskräckligt farligt, men den
enskilde landstingsmannens motions -

rätt är ju någonting som man väntade
sig att demokratiska partier skulle slå
vakt om. Det tycks inte vara så.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det finns ingen begränsning
av motionsrätten. Men motionerna
måste kunna beredas på ett
riktigt sätt — därför har man en begränsning
i fråga om den tid inom
vilken en motion kan väckas.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag måste hålla med
herr Hubinette — detta tycks vara svåra
saker att begripa! Om ett ärende tas
upp vid särskilt landstingsmöte finns
det inte möjlighet att motionera beträffande
det ärendet om inte motionen har
väckts två månader före mötet. Kommer
motionen senare, blir det helt och
hållet beroende på om vederbörande i
landstinget tycker att förslaget är så
pass hyggligt att det ändå kan tas upp
till behandling vid landstingsmötet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 23 februari 1966

Nr 8

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till
en början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—81;

Nej —- 51.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av motion om utgivande av en
riksdagens författningssamling m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. statschefens ställning

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
motioner angående statschefens ställning.

I de likalydande motionerna nr 1 i
första kammaren av herr Lennart Geijer
m. fl. och nr 2 i andra kammaren
av fru Eriksson i Stockholm m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att i
samband med det fortsatta utredningsarbetet
i författningsfrågan en parlamentarisk
utredning måtte tillsättas för
att utreda statschefens ställning i en
parlamentarisk demokrati och därvid
även pröva frågan om en i demokratisk
ordning vald statschef i ett republikanskt
statsskick.

Ang. statschefens ställning

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 1 och II: 2 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Georg Pettersson, Darnströln, Erik Olsson,
Dahl, Sörlin, Adamsson och Ilenningsson,
fru Thunvall samt herrar Johansson
i Trollhättan och Mossberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 1 och II: 2, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
rörande statschefens ställning i en modern
parlamentarisk demokrati.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande väcktes år 1958 motioner
med hemställan »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att 1954 års författningsutredning
även får till uppgift att genomföra en
förutsättningslös utredning angående
statschefens ställning i en modern
svensk parlamentarisk demokrati, omfattande
både de konstitutionella och de
representativa sidorna av skilda system».

Med anledning av motionerna uttalade
konstitutionsutskottet då, att det
enligt dess bedömning skulle falla under
författningsutredningens redan givna
uppdrag att i viktiga delar ompröva
jämväl statschefens ställning i en modern
parlamentarisk demokrati. Med
hänsyn härtill och med hänsyn till att
utskottet under hand blivit upplyst om
att utredningen beräknades vara färdig
redan år 1959 avstyrktes motionerna.
Denna utskottets hemställan bifölls av
kamrarna. I andra kammaren föregicks
beslutet av en rätt lång och intensiv
debatt.

Nu kom emellertid författningsutredningens
arbete att pågå längre än man
trodde 1958. Det avslutades först år
1963, och utredningens betänkande har

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning
varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Remissyttrandena över förslaget
sammanställdes under föregående
år.

Vid granskning av yttrandena över
förslaget och av själva förslaget finner
man, att utredningen inte ansett sig ha
haft i uppdrag att pröva den nu aktuella
frågan på det sätt som konstitutionsutskottet
förutsatte år 1958. Många
av remissinstanserna har varit mycket
kritiska mot författningsutredningen.

När det gäller frågan om statschefens
ställning har det framför allt framförts
kritik i tidningspressen — jag kan bara
erinra om den reaktion som Herbert
Tingsten visade efter att ha läst författningsutredningens
förslag i detta stycke.
Man har iakttagit att förslaget faktiskt
innebär en förstärkning av statschefens
ställning i förhållande till vad
som nu gäller. Särskilt hård mot utredningen
har man varit i frågan om att
få parlamentarismen grundlagsfäst —
till parlamentarismen är ju knutet problemet
om statschefens ställning. Från
flera håll har hävdats, att den regel om
parlamentarismen som återfinnes i 1
kap. 1 § regeringsformen är innehållslös
och enbart deklaratorisk. Uttalanden
i den riktningen har gjorts av bl. a.
högsta domstolens ledamöter.

Ur den debatt som har följt efter det
att författningsutredningens förslag har
blivit tillgängligt kan man även utläsa
—- vilket också framgår av remissyttrandena
— att de flesta anser att författningsutredningens
förslag måste
överarbetas. Det gäller inte minst frågan
om statschefens ställning inom en
parlamentarisk demokrati.

Vid utskottsbehandlingen av de motioner
som föranlett föreliggande utlåtande
har de ledamöter, som genom
lottdragning blivit reservanter, ansett
att frågan om statschefens ställning i en
modern parlamentarisk demokrati nu
måste bli föremål för en utredning.

Reservanterna anser icke att man kan
skjuta den frågan ifrån sig under förklaring
att andra författningsfrågor

skall gå före. Frågan om statschefens
ställning bör lösas samtidigt som man
löser frågan om en eventuell ändring
av folkrepresentationen.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Den socialdemokratiska
reservationen i konstitutionsutskottet
är något svårförståelig. Det
finns ju socialdemokratiska motioner
— med herr Lennart Geijer som första
namn i denna kammare — som tar
upp frågan om republik, men socialdemokraterna
i utskottet har inte anknutit
till den nu aktuella motionen utan
gått tillbaka till en åtta år gammal
motion, och det är ju den som herr
Georg Pettersson, utskottets ärade ordförande,
nu anknutit till.

Man har alltså en känsla av att socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet
har försökt att få ett så stort avstånd
som möjligt mellan sig själva
och motionärerna. Nu uttalade sig fru
Eriksson i Stockholm, som är motionär
i andra kammaren, i tidningarna sedan
utskottsutlåtandet blivit bekant,
att hon ändå var förtjust i vad socialdemokraterna,
hennes partivänner,
sagt i utskottet. För mig går detta inte
riktigt ihop. Jag har svårt att förstå
vad som egentligen är avsikten med
den socialdemokratiska reservationen.

Hur löd yrkandet i den motion som
herr Pettersson nu anknyter till, motionen
från 1958? Där stöd det, att man
ville genomföra en förutsättningslös utredning
angående statschefens ställning
i en modern svensk parlamentarisk
demokrati, omfattande både de
konstitutionella och representativa sidorna
av skilda system, och som det
står i motionen, av monarki och republik,
d. v. s. hur statschefens ställning
skulle ordnas i dessa två statsskick.

Den som tittar på årets motion kan

Onsdagen den 23 februari 1 !)(>(»

Nr 8

ju liisa ut att man skall utreda statschefens
ställning i en parlamentarisk
demokrati och därvid även pröva frågan
om en i demokratisk ordning vald
statschef i ett representativt statsskick.

Det skulle vara intressant för kammarens
ledamöter, om herr Pettersson
ville förklara skillnaden mellan 1958
års motion och årets motion. Det måste
vara en väsentlig skillnad, eftersom
han anknyter till den åtta år gamla
motionen och inte till den nu aktuella.

Oppositionens representanter i utskottet
har varit helt överens om hur vi
skall ställa oss till denna motion. Vi
har varit överens om det, oberoende
av vilken principiell inställning vi har
till frågan om vilket statsskick Sverige
skall ha. För min del har jag aldrig
haft anledning att låta bli att tala om
att jag är republikan, men jag har i
denna fråga klart sagt att vad som nu
är angeläget — och det har vi varit
överens om inom oppositionen — är
att få en väsentlig författningsreform
1968. Vi vill nämligen ha enkammarreformen
och allt vad som dit hör —
det är de sakerna som har utretts och
stötts och blötts i oändligt långa sammanhang.
För oss är det väsentligt att
ett första beslut i den frågan fattas
1968.

Skulle man nu som motionärerna
vill — och jag föreställer mig även
socialdemokraterna i konstitutionsutskottet
— börja ta upp frågan om hur
en republik skall ordnas, hur en president
skall infogas i det svenska författningslivet,
då får vi börja på nytt
på denna punkt. Det är inte så enkelt
som att säga, att det inte spelar någon
roll om vi har president eller kung,
att befogenheterna skall vara desamma.
Vi vet ju alla att presidenterna i olika
länder har enormt skilda befogenheter.

Jag föreställer mig alltså, att ingen
kan hävda att frågan är så enkel. Därför
har vi från oppositionens sida motsatt
oss att man nu skulle starta från
början igen. Vi har kunnat göra detta

2:i

Ang. statschefens ställning
så mycket lättare som partierna redan
på hösten 1964, efter att oppositionen
försökt hjälpa herr Erlander ur det hörn,
som han hade råkat in i, beslöt att tillsätta
en delegation under herr Palmes
ordförandeskap vilken skulle försöka föra
författningsfrågan fram till en lösning.
I den delegationen, av vilken herr
Pettersson är en ärad ledamot, har vi tagit
upp just de saker som nu är aktuella.
Vi har vid flera tillfällen tagit upp
frågan om statschefens ställning vid regeringsbildning,
vi har tagit upp frågan
om statschefens ställning vid upplösning
av riksdagen och nyval och
vi har tagit upp frågan om statschefens
befattning med regeringsärendena. Det
vet herr Pettersson lika bra som jag
— i någon mån ännu bättre, eftersom
jag inte hade tillfälle att närvara vid
delegationens senaste sammanträde.

För oppositionens representanter har
det alltså varit självklart att säga, att
vi måste lösa de här problemen i så
stor utsträckning som det går, men att
man skulle starta från början och kräva
att också frågan, om Sverige skall
ha president, skall utredas har vi varit
bestämda motståndare till.

Mot den bakgrunden skulle det vara
intressant att få höra vilken uppfattning
herr Pettersson själv har till de
två motionerna: År det någon skillnad,
eller är de lika? Skall vi nu utreda
frågan, om republik bör införas i
Sverige, eller bör vi inte göra det? Jag
tycker det är rimligt att vi får klarhet
på den punkten.

För min del ber jag alltså, herr talman,
att få yrka bifall till förevarande
utskottsutlåtande.

Det skulle vara intressant att liöra,
om herr Geijer, som ju är motionär i
denna kammare, är lika förtjust som
fru Eriksson enligt vad hon själv har
sagt i tidningen är över socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet. Om herr
Pettersson inte har möjlighet att klargöra
läget, så hoppas jag att herr Geijer
får en chans därtill.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Jag har uttalat mig om konstitutionsutskottets
ställningstagande till motionerna
åren 1958 och 1966. Där kan
herr Dahlén finna, att det är överensstämmelse
i konstitutionsutskottets
ställningstagande.

Att jag uttalar mig om likheten mellan
motionerna tycker jag är onödigt.
Vad jag har sagt gäller nämligen vad
utskottet har uttalat, ingenting annat.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att herr
Pettersson när han nu skulle svara
mig inte använde den logiska skärpa,
som han i konstitutionsutskottet onekligen
lämnar goda bevis på. Han säger
att han inte uttalat sig om det som konstitutionsutskottet
har att behandla,
nämligen årets motion; han har uttalat
sig om vad utskottet sade 1958 och vad
det nu säger med anledning av 1958
års motioner.

Jag måste säga, att detta inte går
ihop. Konstitutionsutskottet har en
grundlagsenlig skyldighet, som jag givetvis
inte behöver erinra herr Pettersson
om, att ge ett utlåtande över
de motioner som föreligger, men herr
Pettersson säger — om jag får spetsa
till det — att han inte bryr sig om det
och talar om någonting annat.

Det är klart, herr talman, att vi alla
har vår frihet att tala om någonting annat! Herr

ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag konstaterar att formuleringen
om statschefens Ställning
har dominerat i debatten, medan själva
frågan om monarki eller republik har
skjutits i bakgrunden i den debatt som
har förekommit kring denna motion.

Vilken ståndpunkt vi kommunister
intar till frågan om republik eller monarki
är allmänt känt, så det behöver
jag inte vittna särskilt om vid detta tillfälle.
Vår inställning har belysts genom

kommunistiska motioner vid 1958 och
1962 års riksdagar om utredning med
syfte att komma fram till ett republikanskt
statsskick, så den saken är klar.

Medan alltså vi klart givit till känna
vår åsikt och vår strävan i denna fråga,
finns det andra som tydligen har svårt
att tala ur skägget. Det har varit fallet
också i den debatt, som hittills hunnit
förekomma här i frågan.

Till dem som har svårt för att tala ur
skägget hör i viss mån reservanterna i
detta utskottsärende och herr Pettersson
genom sitt anförande nyss, men alldeles
särskilt de som har kommit att
bilda utskottets majoritet. Att dessa sistnämnda
— utskottsmajoriteten — till
sin majoritet är arga motståndare till
ett republikanskt statsskick kan man
hålla för visst, men detta söker de nu
dimhölja under tal om allt det myckna
andra, som måste genomdiskuteras i
författningsfrågan, så att man inte har
tid att diskutera denna väsentliga fråga.
Det må förlåtas mig om jag tycker
att det är snurrande kring het gröt, och
ingenting annat.

I detta sammanhang ber jag att få
granska några rader i utskottets skrivning.

Först och främst observerar jag, att
undertecknarna av utlåtandet i sista
stycket på sid. 3 utnämner sig själva
till representanter för demokratiska
partier och gör detta med syftet att
framställa sig som mera demokratiska
än vissa andra — och med dessa »vissa
andra» skall väl framför allt avses det
kommunistiska partiet här i riksdagen
och oss kommunister som personer.

Men hur är det då med demokratien
i praktiken? Jag citerar följande meningar
ur utskottets skrivning: »De demokratiska
partierna har upptagit överläggningar
genom särskilt utsedda delegater
i syfte att underlätta en politisk
överenskommelse i författningsfrågan.
Därutöver har partiledarna» — alltså
dessa partiledare — »och delegationens
ordförande överlagt som en arbetsgrupp
inom delegationen.»

Onsdagen den 23 februari

Nr S

Det var ingen nyhet för oss kommunister
— Vi vet verkligen att vårt riksdagspartis
ordförande har utestängts
från medverkan i den arbetsgrupp, som
det talas om i utskottets skrivning, och
vi är synnerligen väl medvetna om att
de allmänna överläggningarna i den så
viktiga författmingsfrågan förs utan vår
riksdagsgrupps medverkan. Ingen av
oss har haft någonting att säga till om
vid överläggningarna i dessa angelägenheter.
Det innebär att en inte så liten
del av vårt lands väljarkår har berövats
rätten att genom sina valda företrädare
vid förhandlingar i denna angelägna
fråga göra sina meningar gällande.

Nu frågar jag er, som svarar för utskottsskrivningen:
Är det möjligen detta
som ni kallar för demokrati, demokratiskt
sinnelag och demokratiskt synsätt? När

det sedan gäller reservationens
innehåll jämfört med motionernas kan
man kanske inte säga, att berget återigen
har fött en råtta, men nog tycker
jag att motionärerna som gick in med
ullen på har kommit ut klippta. Det är
en rätt tunn soppa som reservanterna
har lagat till, och man har svårt att förstå
att ännu år 1966 en så till ytterlighet
försiktig skrivning skall anses motiverad
i frågan om republik eller monarki.
Av reservationens ordalydelse är
det nämligen omöjligt att dra slutsatsen,
att reservanterna syftar till att republikfrågan
skall utredas. Man får
sätta sig ner och gissa, för så vitt man
inte fäster huvudvikten vid och drar
bestämda slutsatser av att reservanterna
dock hänvisar till 1958 års motion i
stället för till årets motioner. Också
skrivningen i 1958 års motioner var
diffus och undanglidande, men av allt
alt döma syftade motionerna likväl till
att även republikfrågan skulle upptas
till prövning. Den saken vågade man
åtminstone vagt antyda år 1958, men
man törs visst inte göra det annat än
indirekt år 1966, och det tycker jag
med förlov sagt är svagt.

Ang. statschefens ställning

Om den tolkning som jag alltså här
gör av syftet med 1958 års motion är
riktig, underlättar detta givetvis för oss
kommunister att rösta för reservationen,
trots att den verkligen i hög grad
liknar skummjölk och ingenting annat.

Jag önskar nu, herr talman, bara tilllägga
att det för oss är självfallet, att
republikfrågan måste bringas till sin
lösning i samband med genomförandet
av en ny författning, för så vitt denna
författning skall bli i verklig mening
demokratisk och vara anpassad till vår
tids förhållanden och inte till enväldets
förhållanden. Att vi i samband
med författningsfrågans lösning kommer
att föreslå införandet av ett republikanskt
statsskick, därest inte författningsförslaget
redan innefattar detta,
får betraktas som absolut självklart,
ty vi anser att en verklig demokratisk
författning utesluter monarkistiskt styrelsesätt.
Monarkien är en föråldrad
styrelseform, anknuten til! enväldets
tradition och inte till de traditioner,
som därefter har utvecklats. Den är akterseglad
sedan långa, långa tider och
dröjer kvar på grund av någon egendomlig
tröghetslag. Monarki kan inte på ett
klart och konsekvent sätt förenas med
en demokratisk styrelseform, och de
rättsliga befogenheter, som innehavaren
av denna högsta post innehar, står
i strid med en parlamentarisk uppfattning.

Nu kan det visserligen här invändas,
att vi i våra dagar och i vårt land inte
har sett denna makt utnyttjad, vilket
det finns anledning att notera, men det
är orimligt nog att möjligheten till en
sådan personlig maktutövning på viktiga
områden fortfarande föreligger.
Som bekant har inte heller författningsutredningen
visat någon snålhet när det
gällt att förläna monarken fortsatt sådan
makt, som kunde komma att användas.

Jag kortar av mitt anförande genom
att avstå från att illustrera allt annat
föråldrat, efterblivet och delvis löjeväckande
som har samband med makt -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning
koncentrationen kring tronen och all
personkulten i detta sammanhang, men
jag vill gärna, herr talman, göra ett kategoriskt
uttalande till förmån för ett
republikanskt styrelseskick. Jag hoppas,
trots den kritik jag haft att rikta mot

reservanternas skummjölksaktiga skrivning,
att ett riksdagens bifall till reservationen
vid detta utlåtande ändå skall
komma att utgöra ett litet steg på vägen
mot ett republikanskt styrelsesätt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

När Hercules arla stod upp en morgon i första sin ungdom,
vi känner, herr talman, att läget var kärvt och valet var svårt,
ty valde han fel så kunde han räkna förvisst med en tung dom
och gudarnas mäktiga vrede bli känd både länge och hårt.

Fast detta var längesen nu mitt ibland oss ännu det händer,
att mången får lida de kval som den prövade Hercules led
och stå där med oro i blick, med sakta gnisslande tänder
och fråga sig själv: Vart leder min väg, om jag här hänger med?

Ej finner han någon som hjälpande händerna sträcker
och frågor han ställer får svar blott i dimmiga tal,
och bortom han vet, att i höstliga tider det bräcker
en dag då allt folket skall säga sin mening i val.

Ej gäller det nu som för Hercules fruarna Lättja och Lusta,
nej, Nancy hon heter i dag den dam som sått tvivlandets frö
och kommit en hälft i ett utskott att våndas och pusta
och lagt en förkrossande börda på Georg från gutarnas ö.

Visst dröp hennes ord som sirenernas locksång av honung
och visst fanns där djärvhetens mål för den länge har vilat i ron
och bugat i rikssal och suttit till bords med sin konung
men innerst har lidit vid tanken på penningpåse och tron.

Visst var det ett säkert bevis på dess kraft att Tage Erlander
sitt klartecken givit till Nancys motion om en vald president
naturligt begåvad med trohetens glans och av färg utan klander
och prövad och godkänd i allt av det stora partiets konvent.

Och därtill som kråksång, fast fint, det var ju att stormen
mot tronen sin långa och rundliga tid skulle ta
och därmed man skjuta tre år eller mer på författningsreformen
och det som bekant för Partiet är bättre än bra.

Visst rördes en del utav sången men snarligen stämningen stördes

och oro och ängslan sig spred i de nyvakna kämparnas led,

ty tydliga, missnöjda ljud överallt ifrån folkdjupet hördes

och främst bland den knorrande, morrande mängden var kvinnorna med.

Att läsa om Tage och Torsten och Gunnar och Olof med sparken

är ej vad de önskar i Idun och Allers och Hemmets Journal,

de är bara vardagens gråbleka krafs mot den gode monarken

och söta prinsessor och prinsar och hovfolk på bal.

De tycker att inte det finns tillräckliga skäl till att riva
det vackra som är och att byta en sed som är fin
och menar att livet mer torftigt och trist skulle bliva
om sobeln och minken blev bara en färgad kanin.

Onsdagen den 23 februari !!)(>(>

Nr 8

Ang. statschefens ställning

Sfi låg det dä till, när den innersta cirkeln blev sluten
och Nancys motion skulle vägas på utskottets våg,
då väntade prövningen Georg, den sirlige guten,
och alla hans vänner, som ängsliga farorna såg.

Som tassande kattor på uppvärmda takplåtar klev de
att finna en väg ur det svåra dilemmat med hast
och säkert av många på avstånd bevakade blev de
på det att de icke för hårt skulle skriva sig fast,
ty nu stod det klart att på osäkra vägar man hamnat,
där risken att halka i diket var nära och stor
och gärna man borgarna ivrigt och kärleksfullt famnat
för en kompromiss som ett hopp och ett skyddande flor.

Men ack, det blev nej, ty som tunnaste korvspad det klart var

att medel och mål var helt andra än de som man sagt:

om bara Erlander en utredningskvarn finge fixad och startklar

så skulle den mala i långsam och sövande takt

och länge det dröja till dess det fanns mjöl till den kaka

som oppositionen vill sätta tänderna i.

Den gubben gick inte! Den trängdes behändigt tillbaka
och därmed var också den lustiga leken förbi
och Nancys hårt prövade kämpar i säck fick sig skruda,
ej drillade piporna mer och trumman teg still,
den feta och feströda laxen som Nancy tänkt bjuda
den blev efter stöten och blöten en urlakad sill.

Den kosten, herr talman, blev mager förvisso som spiken
och mager blev ock reservanternas möda i stil,
ty inte där nämns med ett aningens ord republiken
och intet blev sagt för att ge presidenten profil,
av kronan man märker ej ens några fattiga ören
och över det hela ett sorglustigt dunkel sig sänkt,
och därför med frimodigt sinne här versfabrikören
kan sluta sig helt till vad utskottet yttrat och tänkt.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Bakom herr Axel Anderssons
rimmade vers med feströda
laxar och urlakade sillar, liksom bakom
konstitutionsutskottets torra prosa,
ligger naturligtvis mycket av politisk
vilja, men också en önskan att söka
dölja den politiska verkligheten.

Jag tror, herr talman, att frågan om
monarkiens framtid i Sverige är så viktig
att entydiga och klara ståndpunktstaganden
och uttalanden är mer betydelsefulla
i en diskussion kring dessa
ting. Såvitt jag har kunnat förstå kan
man inte säga att konstitutionsutskottets
ärade ordförande representerar den

grupp som är beredd att klart och tydligt
uttala sig i denna fråga. Men det
kanske sammanhänger med något som
har kallats för socialdemokraternas nya
och djärva mål. De där målen plockas
då och då fram ur arbetarrörelsens arkiv.
Man dammar av dem och ställer
fram dem som politiska demonstrationsobjekt
för en vänsterradikal opinion.
Jag har en bestämd känsla av att just
detta nu gäller det gamla socialdemokratiska
och kommunistiska önskemålet
om att ersätta vår traditionsrika och
demokratiska monarki med ett republikanskt
statsskick. Kravet på republik
har ju funnits hela tiden i de socialde -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning
mokratiska och kommunistiska partiprogrammen.
Men regeringen har i det
offentliga politiska framträdandet hittills
agerat mycket försiktigt. I stället
har man låtit republikkravct främst
drivas av det kommunistiska partiet.

Skälet härtill är naturligtvis att statsminister
Erlander vet, att en stor majoritet
av det svenska folket vill ha kvar
monarkien. Man har alltså inte vågat utmana
denna breda monarkistiska opinion.
I stället söker man agera på ett
sätt som ger anledning att tro att socialdemokraterna
söker gå vid sidan
av denna opinion och genomföra republiken
långsiktigt och bakvägen. Jag
vill erinra om det av regeringen och
kommunisterna för några år sedan genomdrivna
kravet på en höjd myndighetsålder
för kungen. Det beslutet motiverades
öppet med att det skulle underlätta
övergången till republik. Jag
vill också erinra om regeringens envetna
motstånd mot det från högerhåll
framförda kravet om införande av
kvinnlig arvsrätt till tronen. Genom en
sådan bestämmelse skulle man kunna
garantera monarkiens fortbestånd även
om en manlig ättling till tronen inte
fanns, men det har givetvis inte passat
majoriteten socialdemokrater att bifalla
det kravet. I år står högerpartiet ensamt
bakom detta krav, som ju uppenbarligen
skulle stärka möjligheterna att
behålla monarkien. Med andra ord har
majoriteten avvisat tanken på kvinnlig
tronföljd därför att det sammanhänger
med principfrågan om statsformen. Man
vill till varje pris hålla vägen öppen
för en övergång till republik.

Nu är ju 34 socialdemokrater, sanktionerade
av regeringspartiets förtroenderåd,
inte nöjda endast med ett passivt
motarbetande av monarkien. De kräver
en utredning om övergång till republik.
Men det är betecknande att de socialdemokratiska
ledamöterna i konstitutionsutskottet
på samma gång som de i princip
tillstyrker motionen söker lägga en
oklarhetens slöja över vad de egentligen
menar. Därför talar man om en förut -

sättningslös utredning om statschefens
ställning i en modern svensk parlamentarisk
demokrati, omfattande både de
konstitutionella och de representativa
sidorna av skilda system. Vad döljer
detta dubbelspråk? Skall motionen och
den socialdemokratiska reservationen
anses som ett uttalat önskemål om en
övergång till republik? Är det endast
en motion för att lugna radikala marginalväljare
och de kulturradikala kretsar
som stöder Dagens Nyheters republikkrav,
eller är motionen och tillstyrkan
av reservationen ett sätt att förhala en
angelägen författningsreform?

Dessa frågor besvarades till viss del
av herr Adolfsson som redogjorde för
hur kommunisterna ser på frågan. Men
de socialdemokratiska representanterna

— och naturligtvis än mindre regeringen
— har inte svarat på vad de egentligen
menar. Det finns ett uttalande av
statsminister Erlander, som inte ger en
läsare mycken ledning. Han kommenterade
nämligen den socialdemokratiska
motionen på följande sätt: »Visst är jag
republikan, men det betyder ju inte
att jag vill ha republik.»

Vad betyder det? Nu kan statsministern
inte svara eftersom han rest bort
i stället för att här klara upp frågan
om hans egen och därmed regeringens
inställning till kravet på republik.

Det är för övrigt nonchalant mot riksdagen
— jag skulle vilja säga erbarmligt

— att varken stats- eller justitieministrarna
är i riksdagen för att diskutera
denna viktiga fråga om Sveriges framtida
statsskick. I stället befinner sig
statsministern hos president Nasser av
Egypten, och justitieministern får väl
tillfälle att besöka president Bresjnev
i Ryssland.

Vi har, herr talman, i Sverige haft
ett obrutet monarkistiskt statsskick i
över 400 år. Monarkien är alltså fast
rotad hos vårt folk, och ingenting tyder
på att det skulle finnas en växande
opinion emot monarkien. I parlamentarismens
och demokratiens moderland
England har kungahuset blivit eu sym -

Onsdagen den 23 februari 190(1

Nr 8

bni för kontinuiteten i nationens historia,
för sambandet med det förflutna,
för samhörigheten mellan nuvarande
och tidigare generationer. På samma
siitt år det i Sverige. Den svenske monarken
har blivit en över partierna stående
symbol för landet, en samlande
gestalt för svenska folket. Kungen och
kungahuset har dessutom gett oss en
praktisk och påtaglig goodwill och eu
ställning utomlands som verkligen främjat
de svenska intressena. Kungen har
också fyllt den för statschefen viktiga
funktionen att opartiskt och utan politiskt
sneglande korrekt handlägga regeringskriser.
Det finns enligt vår mening
ingen anledning att förstöra en
tradition som så utomordentligt väl
kunnat förenas med den moderna demokratiens
villkor. De erinringar som
stundom med rätta riktades mot den
personliga kungamakten, som en gång
i tiden spelade en roll i det svenska
statsskicket, saknar varje aktualitet. De
hör en gammal och förgången tid till.
Den monarki vi talar om i dag är ett
konstitutionellt system, där monarken
framstår som en garant för den demokratiska
parlamentarismens bestånd och
tillämpning.

Herr talmman! Med dessa ord vill
jag yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10.

I detta anförande instämde herr
Schött (h), fröken Stenberg (h) samt
herrar Yngve Nilsson (h), Gösta Jacobsson
(h), Arvidson (h), Enarsson (h)
och Hiibinette (h).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det är säkert åtskilliga
av kammarens ledamöter som till sig
själva ställer frågan: Vad kan det vara
för mening med att en vanlig enkel ledamot
här i kammaren uppträder i debatten
omedelbart efter sin partiledare?
Jag kan hålla med om att det kan
verka meningslöst och att jag kunde ha
nöjt mig med att instämma i vad herr

Ang. statschefens ställning
Yngve Holmberg sagt, men dä jag betraktar
denna fråga som stor och betydelsefull,
kanske det kan tillåtas mig att
anföra ytterligare synpunkter.

Utskottets ärade ordförande framhöll
i sitt inledningsanförande som talesman
för reservanterna att författningsutredningens
förslag måste bli föremål för
överarbetning. Det är möjligt att det är
på det sättet, men vi som vann lotten
i utskottet och som svarar för utskottets
utlåtande har svårt för att inse
värdet och betydelsen av att riksdagen
nu skall skynda till regeringens undsättning
i författningsfrågan. Herr Pettersson
ville heller inte gärna uttala sig om
årets motion. Han ville hellre tala om
motionen från 1958 för att — som det
redan har sagts i debatten — komma
så långt bort som möjligt från årets
motion.

Den motion som är redovisad i detta
utskottsutlåtande för fram förslag om
utredning av statschefens ställning i en
parlamentarisk demokrati och även utredning
om statschefens ställning i ett
republikanskt statsskick. Den är undertecknad
av sammanlagt 33 ledamöter
från socialdemokratiska partiet i båda
kamrarna. Ingen kan förneka att när
den motionen lämnades så väckte den
en betydande uppmärksamhet och en
viss sensation. En sådan stor uppslutning
av ledamöter med ett krav i bakgrunden
om att republik skall införas,
att kungen skall bytas ut mot en av
medborgarna vald president, tror jag
inte har förekommit tidigare.

Inte är det särskilt lätt i vår tid och
i vårt land att få sinnena i dallring,
men det är nog klart att inför ett ställningstagande
till frågan om monarkien
skall bytas ut mot republik vaknar andarna
till liv på många håll. Om det
finns något som mer än annat skulle
fånga allmänhetens intresse, så tror jag
att det skulle vara om det skulle bli
aktuellt att i onödan göra en stor och
allmän förändring av statsskicket.

Blev det en viss sensation omkring
tillkomsten av denna republikmotion,

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning
blev det inte så mycket av sensation
vid motionens utskottsbehandling. Det
blev närmast en överraskning i utskottet
att där inte fanns någon som yrkade
bifall till republikmotionen i dess
helhet. Den enda ledamot av de 33 motionärerna
som kunde ha infunnit sig
i utskottet och där yrkat bifall till motionen
lyste med sin frånvaro.

Efter den debatt som förekom i konstitutionsutskottet
kunde man lätt hysa
den uppfattningen att många ledamöter
även på den socialdemokratiska sidan
troligen betraktade denna motion med
fru Nancy Eriksson såsom huvudmotionär
såsom ett olycksfall i arbetet. Säkert
är flera socialdemokrater i riksdagen
än enbart regeringens ledamöter
och de som har varit statsråd medvetna
om att konungen och konungahuset i
vårt land är något mycket populärt. De
är medvetna om att det inte finns någon
stark folkmening utan med stor sannolikhet
bara en liten minoritet bakom
kravet på republik. Jag skulle tro att
en hel del hyser den uppfattningen att
det, med den ställning som konung och
konungahus intar, inte är någonting som
man ostraffat går in för att avskaffa.
Statsminister Erlander har också vid
flera tillfällen gjort uttalanden i den
riktningen.

Inom högerpartiet hävdar vi, såsom
redan har sagts, den uppfattning som
vi har givit uttryck åt vid många tidigare
tillfällen, nämligen att det statsskick
som vi nu har har fungerat så
bra att inget annat kan fungera bättre.
Vi befarar allvarligt att det förändrade
statsskick som motionärerna vill ha
skulle fungera mycket sämre. Konungen
har i vårt land anpassat sig efter
demokratien och utvecklingen, så det
kunde inte under några förhållanden ha
fungerat bättre med en folkvald president.
Statschefen har hos oss inte varit
ett hinder för en fördjupad demokrati
— vad det nu kan vara för fint som
det talas om i motionen när detta uttryck
användes. Ett statsskick som är
bra och som har fungerat till medbor -

garnas fulla belåtenhet, en statschef som
ingen kan påstå på minsta sätt har
varit till hinder för demokratien, parlamentarismen
eller utvecklingen, utan
som i stället har skapat förtroende och
stabilitet samt respekt utåt för vårt land,
finner vi inom högerpartiet ingen anledning
byta ut mot något annat. Det kan
inte vara något att tjäna på att få politiska
strider även omkring valet av
statschefen och hans ställning.

Frågan om monarki eller republik
har inte varit föremål för någon mera
ingående debatt här i riksdagen sedan
år 1958, då det, som det redan har talats
om här, väcktes en motion om utredning.
Den gången, för åtta år sedan,
användes i båda kamrarna citat ur eu
debatt från år 1912 med uttalanden av
socialdemokraternas ledare vid den tidpunkten,
nämligen Hjalmar Branting,
som var anhängare av republik. År 1912,
för 54 år sedan, väcktes alltså för första
gången här i riksdagen en motion
med förslag om att republik skulle införas.
Det var ledamoten herr Lindhagen,
som ensam i andra kammaren
väckte den motionen. Talmannen ansåg
dock den gången att ett förslag om en
ändring i statsskicket var ett ärende av
sådan art att det inte kunde bli föremål
för behandling i riksdagen. Sedan
han vägrat remittera motionen till utskott,
blev den grundlagsenligt hänvisad
till konstitutionsutskottet vilket i sådant
fall får tjänstgöra som domstol.
Utskottet avgjorde frågan på det sättet
att motionen blev behandlad.

Partiledaren Hjalmar Branting var
vid denna tidpunkt ledamot av konstitutionsutskottet.
Han gjorde vid utskottets
behandling av republikmotionen i
en reservation ett uttalande som jag för
min del finner alltjämt i högsta grad
vägledande och som gav uttryck för en
uppfattning av stort värde. Jag vill även
denna gång, efter åtta år, föra några
ord av Brantings uttalande till kammarens
protokoll. Han framhöll bl. a.
att skall en sådan här fråga lösas så bör
bakom beslutet stå en mycket stark folk -

Onsdagen den 23 februari 1966

Nr 8

mening. Han kritiserade allvarligt att
motionen blivit avlämnad och uttalade
att frågan om republik inte var någonting
som man kunde göra aktuellt genom
en i riksdagen framkastad motion.
Den borde inte i en riksförsamling
föras fram allenast som ett diskussionsämne.
Vidare framhöll Branting: »Tiden
att i riksdagen väcka förslag som syfta
till republik är inne då händelsernas
egen inre logik givit det nödvändiga underlaget
för att ett sådant yrkande känns
på alla håll, som det bör vara, en allvarlig
politisk aktion. Ställningen bör
följaktligen ha utvecklat sig dithän att
republikens införande framstår för en
avsevärd del av nationen som icke
blott teoretiskt riktigt utan just av den
givna situationen påkallat.» Så långt
herr Brantings uttalande.

Det kan också vara av intresse att
från detta tillfälle anteckna att bara
herr Lindhagen höll ett längre anförande
då ärendet behandlades i andra
kammaren — övriga deltagare i debatten
yttrade bara några få ord, däribland
även herr Branting. Man lät klart
förstå att man vid den tidpunkten ansåg
att denna fråga inte borde diskuteras
i riksdagen. Man stöd i det avseendet
— väl att märka vid denna tidpunkt
— helt bakom talmannens nyss omnämnda
ställningstagande.

Jag tycker också att det kan finnas
anledning att citera vad konstitutionsutskottets
ordförande, prosten Hallén,
uttalade i andra kammaren 1958. Han
hade då avgivit ett särskilt yttrande
där han förklarade att motionen i vanlig
ordning borde ha avstyrkts. Hans
uttalande var följande: »All historisk
erfarenhet visar att man inte åstadkommer
en djupgående ändring av statsskicket
genom att skriva till Kungl.
Maj:t och anhålla om tillsättande av en
kommitté som skall utreda frågan, med
resultat att det kända önskemålet realiseras.
Detta är en ren konstruktion,
och efter vad jag vet har denna utväg
aldrig använts eller försökts i något annat
land.»

Ann'', statschefens ställning

För min del kan jag helt instämma i
dessa båda uttalanden från 1912 och
1958. Jag är som sagt övertygad om att
en stark majoritet i vårt svenska samhälle
trivs mycket bra med kungadömet
och inte vill ha någon ändring.
Man uppskattar att ha en statschef som
kan sköta sin uppgift — däribland de
många representativa funktionerna —
och kan stå utanför alla politiska och
partipolitiska motsättningar. Jag tror
också att människorna behöver ha något
mer att följa och beundra än det
grå vardagliga — de vill ha litet fest
och glans och högtid, något att se upp
till i en vardagsgrå tillvaro. Betänk ändå
— som redan har antytts i debatten
— vad svenska folket gärna läser om
kungligheterna i veckopress och nyhetstidningar! Nu

vill reservanterna bara ha utredning
om statschefens ställning i en parlamentarisk
demokrati — man lämnar
republikkravet för tillfället åt sidan —
och motionärerna får vara belåtna antingen
de vill eller inte. Statsminister
Erlander lär också helt nyligen ha uttalat
att republik inte skall införas i
samband med en ny författning. Det
kan vara möjligt, som jag redan bar
sagt, att en del i författningsutredningens
förslag behöver bli föremål för ytterligare
utredning. I dagens tidningar
talas om att det skall bli en ny parlamentarisk
utredning av författningsfrågan.
När nu överläggningar har pågåtl
så länge mellan statsminister Erlander
och de övriga partiledarna och en annan
större delegation under ledning av
statsrådet Palme har arbetat med författningsfrågan
anser vi som svarar för
utskottsutlåtandet att det är onödigt
med en ny beställning om utredning
från riksdagen.

Finns bara viljan — och det hoppas
vi — att lösa författningsfrågan bör regeringen
också utan riksdagens beställning
tillse att de utredningar som det
finns ytterligare behov av blir utförda
så snart som möjligt. När regeringen
och socialdemokraterna hittills visat ett

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning

påtagligt intresse att på olika sätt fördröja
tillkomsten av en ny författning
— att få författningsfrågan i dess helhet
framflyttad till 1970-talet — kan man
allvarligt misstänka att reservanternas
beställning om en ny utredning kommer
att fördröja författningsfrågan så
att inget förslag blir framlagt till 1968
års riksdag. Efter de senaste överläggningarna
i författningsfrågan mellan
partiledarna har det uttalats att det råder
en dämpad optimism om möjligheterna
att komma överens så att förslag
skall kunna framläggas före riksdagsvalet
1968. Hur det blir med den saken
skall avgöras under de närmaste veckorna.

Utskottets lottmajoritet vill inte vara
med om reservanternas förslag av det
skälet att författningsfrågan inte skall
ytterligare fördröjas. Vi anser det vara
mer angeläget än något annat att vissa
delar av den nya författningen, såsom
förslag om en i ett sammanhang direkt
av väljarna vald enkammarriksdag och
förslag om valsystemet, blir framlagda
så att ett slutgiltigt grundlagsbeslut i
detta ärende kan fattas år 1969.

Av denna orsak, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Innan jag går in på de
frågor som bär ställts till bl. a. mig såsom
motionär i detta ärende vill jag
framföra några allmänna synpunkter.

Vår tid kännetecknas av ständiga tekniska
framsteg, och på snart sagt alla
områden inom samhällslivet går utvecklingen
allt snabbare. Dessa förändringar
på teknikens område tvingar
fram nya organisationsformer inom industri,
handel, jordbruk och den offentliga
förvaltningen. Med allt kortare mellanrum
tvingas företagarna att se över
organisationsapparaten. Man rationaliserar
för att anpassa verksamheten efter
förändrade förhållanden. Denna industriella
revolution som vi upplever
kan inte undgå att även få verkningar

för själva de grundläggande samhällsinstitutionerna.
Vi måste se om vårt hus
— ända från grunden och upp till skorstenen.
Staten är ett företag i stort och
måste fungera på ett sätt som är förnuftigt
och passar medborgarna.

Det är mot denna bakgrund förvånande
att författningsutredningen nästan
helt förbigått frågan om statschefens
ställning. Jag menar då inte bara
frågan om statschefens befogenheter,
utan också frågan om hur statschefen
skall utses. Varför har den frågan inte
diskuterats? Varför har inte fördelar
och nackdelar med olika system kartlagts?
Ingen tror väl i dag att monarkien
har ett gudomligt ursprung. Det hör till
grundreglerna i en demokrati att vi
skall kunna diskutera alla problem och
alla de institutioner som vi själva eller
i varje fall svenska folket varit med om
att skapa. Nu ligger kanske en del av
förklaringen däri att i denna fråga sammanvävs
logiska och förnuftsmässiga
värderingar med känslomässiga. Särskilt
hänvisas till att största delen av
svenska folket vill ha det nuvarande
systemet kvar. Herrar Holmberg och
Sveningsson har sagt så. Men hur kan
de veta det?

Likaså brukar man gärna på denna
punkt i diskussionen anföra vad Hjalmar
Branting sade 1912, och det har
också herr Sveningsson gjort. Den
gången gällde det en motion som direkt
syftade till att få republik. Branting
sade, att man inte kunde ta upp den
frågan i riksdagen förrän »händelsernas
egen inre logik givit det nödvändiga
underlaget» och då »republikens
införande framstår för en avsevärd del
av nationen som icke blott teoretiskt
riktigt, utan just av den givna situationen
påkallat». Vi motionärer tror att
den tidpunkten nu är inne. Det är ju
inte fråga om att riksdagen i dag skall
ta ställning till om man skall ha republik
eller monarki. Det är ju fråga om
att vi vill ha en utredning om fördelar
och nackdelar. Men bakom motionen
ligger givetvis den uppfattningen att

Onsdagen den 23 februari 1966

Nr 8

»händelsernas egen inre logik» nu fört
dithän att vi bör allvarligt pröva hur vi
vill ha det i framtiden.

Vi tror också att den ikänslomässiga
inställningen till monarkien såsom ett
värde i sig är på snabb retur inom
svenska folket. Vi anser att den allmänna
opinionens reaktion inför motionen
tydligt har visat att läget i dag
är ett helt annat än 1912 eller t. o. m.
1958. Monarkien är väl med modernt
betraktelsesätt ett oförnuftigt och odemokratiskt
system som har sin framtid
bakom sig. Man bränner ju inte vaxljus
när det finns elektriskt ljus. Visserligen
är levande ljus vackrare — men vi kan
ju inte ha monarki på söndagarna och
republik på vardagarna. Vi måste bestämma
oss för vad vi skall ha.

Nu har det talats mycket om den behandling
som vår motion har fått i konstitutionsutskottet,
och man har velat
göra gällande att det inte blivit mycket
kvar av motionsyrkandet. Ja, men det
måste väl bero på att man inte har läst
vad som står i den motion som konstitutionsutskottets
reservanter hänvisar
till. I 1958 års motion — jag skall bara
citera ett enda stycke — står t. ex.:
»Med beaktande av den aktuella tronföljdssituationen
och med hänvisning
till den under senaste åren jämförelsevis
livliga debatten om statsskicket
framstår det som önskvärt, att riksdagen
även får möjlighet att pröva frågan
om statschefens ställning i en modern
svensk parlamentarisk demokrati, oavsett
om den konstitutionella grunden
härför bygger på ärftlighet eller på ett
på demokratiskt väg genomfört val.»

Vad säger nu reservanterna i konstitutionsutskottet?
De säger att utskottet
finner sig böra i anledning av förevarande
motioner tillstyrka en skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan att en
sådan utredning nu kommer till stånd
som åsyftades i motionerna nämnda år.

Om nu, som jag hoppas, reservationen
vinner kammarens bifall, blir det
fråga om att inte bara titta på våra
motioner utan också på 1958 års mo 3

Första kammarens protokoll 1966. Nr 8

Ang. statschefens ställning
tioner, när man skall bestämma vad
som skall utredas. Jag kan i detta fall
inte se något annat än att jag utan att
ge avkall på något som jag har varit
med om att skriva på i motionen kan
yrka bifall till den reservation som är
fogad till konstitutionsutskottets utlåtande.
Jag ber alltså, herr talman, att
få göra detta yrkande.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag bara noterar med
tillfredsställelse att herr Geijer som jag
väntat klart uttryckt sin mening. Han
kan rösta på den socialdemokratiska
reservationen, säger han. Det var dock,
herr talman, litet grymt mot herr Georg
Pettersson, som försökte få en sådan
distans mellan honom själv och herr
Geijer.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer yttrade sig
relativt försiktigt, men på en punkt
skulle jag vilja göra en erinran.

Jag påstod och vidhåller att den alldeles
övervägande delen, av svenska
folket vill behålla och förstärka det demokratiska,
konstitutionella, monarkiska
styrelsesättet. Men detta är inte uttryck
för en känslomässig uppfattning,
utan det är uttryck för att svenska folket
har funnit att den svenska konstitutionella
monarkien har fungerat tillfredsställande
och kunnat anpassa sig
till en modern, parlamentarisk demokrati.
Jag tror inte att man bara för att
en större del av svenska folket åberopas
som argument kan som herr Geijer säga
att då är det endast fråga om känslor.
Man skall inte underkänna människornas
förnuft att bedöma dessa frågor realistiskt.

Vidare gjorde herr Geijer gällande
att vi strängt taget inte vet något om
opinionen. Men herr Geijer sade också
att opinionen är på snabb reträtt i denna
fråga. År det på det sättet att det är
herr Geijer som känner till opinionen
och att jag inte gör det? Eller hur är
det egentligen?

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning

Herr GEIJER, LENNART, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror visst att herr
Holmberg för sin del omfattar en monarkistisk
uppfattning rent förnuftsmässigt.
Det framgick av hans klarläggande
anförande, som ju inom parentes
sagt visade att bakom utskottets skrivning
döljer sig ganska stora differenser
i uppfattningarna, när man jämför med
vad herr Dahlén sade i sin tur.

Jag begärde ordet för att säga, att när
jag talar om känslomässiga stämningar
hos svenska folket tror jag att det för
många människor helt enkelt är en
kvardröjande känslomässig inställning
som gör att man utan vidare uttalar sig
för det nuvarande systemets vidhållande.
Till detta bidrar inte minst vad en
del av veckopressen skriver. Jag skulle
gärna vilja säga att jag tycker att det
var underbart att tänka sig herr Sveningsson
som försvarare av denna och
att se honom sida vid sida med galapettrarna
i sensationspressen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Bakom dagens debatt
ligger, som vi alla vet, den pressdiskussion
som förs i författningsfrågan i
stort. Där har detta kort spelats ut i en
situation då man tyckte att det var erforderligt.

Det fanns en tid då författningsfrågan
var den stora frågan. Författningen
var då så konstruerad, att den uteslöt
en mycket stor del av nationen från
direkt medverkan i utformandet av
statsviljan. Under sådana förhållanden
dånade det i rättens krater, och man
krävde ute i bygderna en författningsreform
som skulle ge svenska folket
möjlighet att bli herre i eget hus.

Nu har vi fått en demokratisk författning,
även om man kan anmärka på
en eller annan detalj. Författningsutredningen
har anmärkt på de flesta,
även i sådana fall där det kanske i hög
grad varit fråga om klåfingrighet. Det
bär emellertid pekats på några väsent -

liga punkter av kontroversiell art som
är av sådan storleksgrad att de intresserar
åtminstone tidningarna. Bland de
människor som jag träffar och känner
är däremot känslan av att vi har en författningsstrid
i Sverige inte särskilt
starkt utvecklad, och man är överraskad
över att tidningarna orkar skriva
så mycket om saken.

Jag har en absolut övertygelse, att
någon som helst folkstorm inte trycker
på i vare sig den ena eller den andra
riktningen. Den stora frågan gäller riksdagens
arbetsformer, och därvidlag
måste vissa tekniska åtgärder vidtas för
att stärka riksdagsinflytandet. Också
frågan om en- eller tvåkammarsystem
har stort intresse — särskilt inom riksdagen.
Den frågan blev aktuell i det
ögonblick då man konstaterade att eftersläpningen
vid förstakammarvalen
påverkade möjligheterna att bilda regering
1948. Då blev tvåkammarfrågan i
allra högsta grad aktuell beroende på
att ledare i oppositionspartier hade olika
meningar om de möjligheter som
förelåg — och detta just i anknytning
till tvåkammarfrågan.

Man kanske kan säga att jag nu har
kommit ganska långt ifrån det ämne
som här föreligger, men det har jag
nog inte. Det utspel som skedde genom
Nancy Erikssons motion syftade nog
till att så att säga skaffa ytterligare en
fråga att utreda. Man ville inte gå vidare
med att försöka lösa de aktuella
problemen, och därför ville man göra
problemet så stort och så tidskrävande
som möjligt. Det är kanske elakt av mig
att säga så, men jag har den bestämda
uppfattningen.

Herr Geijer betvivlar att det finns
en stor och allmän opinion för monarkien.
Han säger att det vet man inte.
Herr Vigelsbo och jag och några andra
motionärer har givit honom ett uppslag
till hur man skall få reda på det
och inte längre behöva tro. Fråga folket
törs man emellertid inte. Så ungeförligen
ligger det till. Jag tycker det är
käckt av herr Geijer att stiga upp och

Nr 8

Onsdagen den

säga att vi inte vet vad folk tycker men
att vi absolut inte skall ta reda på det,
utan utreda saken ändå.

Vad som föreslogs i fru Nancy Erikssons
motion var att riksdagen skulle
begära att Kungl. Maj :t skulle sätta till
en utredning med syfte att undersöka,
om man bör avskaffa Kungl. Maj :t och
Konungen. Det var ett förslag som
chockerade många människor. Vi har
sett vår gamle konung med plikttrohet
och fin taktkänsla sköta sin svåra uppgift
som statschef, och vi vet att han
har gjort det på ett sätt som givit honom
lovord över alla partigränser. Så
kom motionen om att riksdagen skulle
begära att regeringen skulle utreda frågan
om avskaffande av monarkien i Sverige.
Det stötte många människor i vårt
land.

I detta läge tillkom en motion, att
man innan man över huvud taget utreder
de 99 sätten att tillaga rabarber eller
republik, som prövats överallt i världen
både nu och tidigare, skall efterhöra
om svenska folket anser att det
är bra som det är eller om det vill ha
en utredning angående monarkiens avskaffande.
Jag tycker det är ett klart
förslag, som lättar många bekymmer,
inte bara för herr Geijer.

Jag går sedan över till utskottsutlåtandena.
Jag tyckte det var välgörande
att höra herr Gijer så klart säga
ifrån att han fäster stort avseende vid
motionerna från 1958. Jag trodde att de
var preskriberade, men det är alldeles
tydligt att herr Geijer åtminstone på
denna punkt har en stark känsla för de
dödas uppståndelse.

I utskottsutlåtandena kan man dock
konstatera någon påtaglig skillnad mellan
vad utskottsmajoriteten säger och
vad reservanterna säger. Redan det förefaller
mig kunna innebära ett glädjeämne
för herr Geijer. I stort är det väl ingen
skillnad — majoriteten säger att parlamentarismens
tekniska problem, statschefens
roll o. s. v. bör utredas, medan
reservanterna föreslår en utredning rörande
statschefens ställning i en mo -

23 februari 196(5

Ang. statschefens ställning

dern parlamentarisk stat. Går jag däremot
närmare in på motiveringen, konstaterar
jag att reservanterna vill ha
en förutsättningslös utredning, medan
majoriteten ju vill utreda statschefens
roll vid regeringsbildning, nyval o. s. v.
men icke finner anledning att uppta
frågan om monarkiskt eller republikanskt
statsskick till behandling. Det är
på den punkten jag vill att herr Pettersson
skall ge oss klarhet beträffande
motionerna från 1958.,

Det är väl denna sak som gör att det
finns en reservation. Om utskottet inte
hade givit besked om huruvida frågan
om republiken skulle upptas eller inte,
hade det varit mycket svårt att upptäcka
någon större skillnad mellan reservationen
och utskottsutlatandet. Men
nu är reservationen oklar, medan utskottsmajoriteten
klart säger ifrån att
man icke vill uppta frågan om monarkiskt
eller republikanskt statsskick till
behandling. Jag skulle vilja ha ytterligare
klarhet på den punkten, inte så
mycket därför att jag är spänd på hur
det kommer att gå vid voteringen i
kammaren — vi vet ju ungefär hur den
brukar utfalla — utan därför att detta
har en viss betydelse för behandlingen
av den senare frågan, nämligen om folkomröstningskravet.
Jag har hört uttalanden
om att kravet har framställts
i syfte att åstadkomma folkomröstning
om kungadömet, men så står det inte
i motionen — där står över huvud taget
inte någonting om att det skall bli
folkomröstning. Det står endast att frågan
om utredning skall upptas till behandling,
då skall man dessförinnan
fråga .svenska folket om det verkligen
vill den saken. — Tar man upp en så
genomgripande fråga som det här gäller
till behandling, sker det givetvis i
något syfte. Man utreder nog inte förutsättningslöst
så att säga för att komma
till det resultatet att det här inte
finns någonting att göra, utan man
utreder därför att man vill ha någon
form av förändring. Då menar vi motionärer
att man inte bör göra en så -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning
dan utredning utan att svenska folket
har haft tillfälle att säga sin mening.
Det får inte bli på det sättet att man
genom en oklar hänvisning till en död
motion från 1958 smugglar in frågan om
en så genomgripande sak som det svenska
kungadömets avskaffande.

Vi vet hur det förhåller sig ute i
världen. Vi fick för något år sedan besök
av en statschef i en republik, och
knappt hade han varit här förrän han
var försvunnen i en fallucka. Vi får
snart besök av ytterligare en statschef
från samam håll, och vi väntar på nästa
fallucka. Vi vet hur det är ordnat
i andra länder. Vi vet hur olika republiker
kan konstrueras. Vi har ingen garanti
för att en republik innebär ett
större mått av frihet för det svenska
folket. Däremot vet vi att såsom den
svenska monarkien uppfattar sin uppgift
i staten och såsom dess läge är
inom det svenska folket innebär monarkien
aldrig något hot mot folkfriheten.
Det finns ingen sådan önskan eller
vilja från monarkiens företrädare. Det
finns inte heller inom svenska folket
några förutsättningar för att om det
funnes en ond vilja hos monarken, den
skulle kunna ha något spelrum. Vi vet
detta, men vi vet ingenting om hur det
fungerar när man dubblerar partimännen
och sätter en partiman som statschef
och den andra upplagan som statsminister
— såsom i vissa fall har hänt.
Jag anser att vi bör slå vakt om att
inte som statschef få en partiman.

Jag har vid ett annat tillfälle citerat
ett uttalande av Fabian Månsson. Han
fällde det uttalandet tre år efter det att
en svensk kung hade tagit ställning på
ett sätt som gjorde att man på sina håll
menade att kungen agerade som partiman.
Den svenske kungen kom ellertid
snart i annat läge, och Fabian Månsson
sade vid detta tillfälle — det var år
1917 i ett föredrag i Bollnäs — med hänvisning
till de partichefer som då fanns:
»Då tar jag hellre kung Gustaf till statschef
än Lindman eller Edén eller Z.
Höglund eller någon annan maktlys -

ten ...». Här kom det ett Fabianskt
kraftuttryck.

Ingen blir ju partiledare utan en viss
grad av maktvilja, utan en viss grad
av vilja att leda och härska, men en
parlamentarisk monark har väsentligen
andra uppgifter över partierna. Under
sådana förhållanden blir det en större
garanti för frihet och för en kontinuerlig
utveckling i detta land med ett bibehållande
av monarkien än med ett
införande av republik.

Det är utifrån den uppfattningen som
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det är inte lätt att diskutera
frågan om monarki/republik då
motparten sitter tyst. Jag ställde ett par
konkreta frågor till konstitutionsutskottets
ordförande. Det är visserligen klart
att dessa i viss utsträckning besvarades
i herr Georg Petterssons inledningsanförande,
men jag var också intresserad
av att veta vad regeringen har för uppfattning.
Det är alldeles uppenbart att,
som Hjalmar Branting på sin tid framhöll
när frågan diskuterades förra gången,
en allvarlig aktion, då man aktualiserar
republikfrågan. Den är väl ändå
så pass allvarlig att regeringens ledamöter
inte skall sitta helt tysta.

Under mitt förra anförande var både
finansministern och det konsultativa
statsrådet herr Nilsson, vilken varit en
tyst observatör under det gångna året
när det gäller diskussionen om författningsfrågorna,
närvarande. Jag bestämde
mig då för att fråga om herr finansministern
eller herr Nilsson var beredda
att ge uttryck för regeringens uppfattning.
Tyvärr gick finansministern
ut, och även herr Nilsson gick ut alldeles
nyss. Jag har försökt skicka en löpare
för att få honom att komma hit och
åtminstone åhöra debatten. Men trots
att regeringens ledamöter är helt frånvarande
vill jag emellertid ånyo rikta
mig till regeringen och efterhöra dess
mening på samma gång som jag vill ut -

Onsdagen den 2!1 februari 1966

Nr 8

trycka inte bara mitt, och hela högerpartiets
och jag hoppas övriga ledamöters
i denna kammare beklagande av
att regeringen hitintills visat en så upprörande
nonchalans och feghet i denna
viktiga fråga.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av de
frågor som här har ställts vill jag bara
svara att vad reservanterna hemställer
om är att vi skall få en utredning till
stånd om statschefens ställning i en
modern parlamentarisk demokrati. Behovet
av en sådan utredning bär framkommit
inte minst i den debatt som här
har förts i frågan om en ny författning.
Statsskicket och hur det skall vara beskaffat
i en modern parlamentarisk demokrati
får bli en fråga som vi får ta
ställning till sedan.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag hade verkligen inte
en tanke på att ta till orda i denna debatt,
bland annat därför att jag inte haft
tid att ägna författningsfrågorna över
huvud taget någon egentlig uppmärksamhet
under senare tid. Jag tycker
emellertid debatten motiverar ett par
ord från mig.

Herr Holmberg efterlyste motpartens
reaktioner. Jag tillhör inte motionärerna
men är ledsen över att jag inte blev
varskodd om att motionen skulle avges,
i vilket fall jag skulle ha skrivit på den.

Vi erkänner alla här i kammaren demokratien
och demokratiens värden
och vill ytterst inte kompromissa med
demokratien.

Den som resonerar så har ingen plats
för en monarki — inte ens om kungen
görs alldeles maktlös — helt enkelt därför
att monarkien trots denna maktlöshet
skulle symbolisera någonting som
är oförenligt med den demokratiska
tanken.

Ang. statschefens ställning

Att under sådana förhållanden, och
mot bakgrund av den metamorfos vårt
samhälle undergått i riktning mot fördjupad
demokrati, år 1966 inte våga gå
in ens på en utredning för att klarlägga
dessa viktiga frågor, vittnar enligt min
uppfattning om att självsäkerheten i
försvaret av utskottsmajoritetens mening
inte bottnar i en övertygelse att ha
rätt i sak. Mycket riktigt har i varje
fall flertalet inlägg dominerats av kiinsloresonemang
och spekulationer i konservatism
och vanetänkande hos folk,
som skulle göra det politiskt omöjligt
att nyordna i något väsentligt sammanhang.

Det finns många aspekter på detta,
och jag skall endast ta upp ytterligare
en liten sak. Jag skulle vilja rekommendera
kammarens ledamöter att skaffa
sig ett nummer av en tidskrift som
heter Året Runt. Det var ett nummer
som kom ut här i vinter — jag vet inte
exakt vilket nummer det var — och
som innehöll en lång intervju med en
av våra kungliga personer. Om jag vill
mobilisera medmänsklighet och tillerkänna
de människor, som tillhör vårt
kungahus, samma rätt som alla andra
medborgare, då har jag inte plats för
ett kungahus och allt vad som är förknippat
därmed av påfrestningar för
individerna. Det är sannerligen inte ett
system som inger respekt, om man ser
det ur sant mänsklig synpunkt. Jag vill
understryka att jag var imponerad av
det öppna språk som fördes av den intervjuade.

Herr Holmberg sade någonting — jag
kommer inte ihåg den exakta formuleringen
— som angav att han inte delar
centerns uppfattning om att vi bör ordna
en folkomröstning.

Herr Ferdinand Nilsson vill ha en
folkomröstning utan utredning. Det
måste väl ändå vara vårdslöst i överkant,
för den händelse man verkligen
tillmäter denna fråga den väldiga betydelse
som herr Ferdinand Nilsson med
all rätt gör. Tv om det är något som behöver
utredas grundligt, är det väl des -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. statschefens ställning
sa oerhört centrala frågor, innan man
börjar fingra på dem, särskilt som de
är så känsloladdade, åtminstone enligt
vittnesmålen här i kammaren.

Herr talman, jag vill varmt förorda
utredning, en allsidig och öppen utredning.
Jag skulle tycka att det vore oerhört
värdefullt för det arbetet och för
kommande ställningstagande om denna
utredning kunde ske mindre infekterat.
Finns det sakliga argument för den ordning
vi har, kommer dessa att flyta upp
och göra sig gällande i en sådan atmosfär.

Häromdagen hade vi i ett utskott att
behandla en partimotion från folkpartiet,
där man krävde en allsidig utredning
av de ensamståendes ställning i
samhället. Om det är något som är utrett
är det väl hur människorna har det.
Inte helt och fullt — det blir det aldrig
— men vi har utrett väldigt mycket.
Men denna fråga, som vi nästan inte
alls har sysslat med, den skulle vi inte
utreda. Det finns ytterst litet korrespondens
att notera för mig som observatör
till författningsdebatten över huvud
taget. Den radikalism, den frenesi
och den intensitet i kraven på snara
reformer som de borgerliga partierna
fört fram i det sammanhanget är alldeles
bortblåsta här. Den naturliga följden
vore ju, med hänsyn till de resonemang
som förekommit kring riksdagens sammansättning
och utformning, att också
denna fråga togs upp till utredning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det sägs att det skulle
vara att handla i blindo att begära en
folkomröstning angående monarkiens
avskaffande och övergång till anant
styrelsesätt. Jag har inte den uppfattningen,
utan jag tror med bestämdhet
att vårt svenska folk ganska väl vet vad
det vill och mycket väl kan anförtros
att rösta i denna fråga. Det är inte något
farligt steg ut i det okända. Lita
på folket!

Av anhängare till en snar förfaftningsreform
sägs med stora bokstäver
att svenska folket skall vara suveränt på
valdagen. Detta sägs utan någon utredning.
Varför får inte folket vara suveränt
när det gäller folkomröstning? Varför
skall republikfrågan först förhalas
och resultatet sedan smygas på folket
en vacker dag? Om en folkomröstning
visar att folket vill ha en reform, då
är jag anhängare av att en utredning
görs om hur denna reform skall utformas.
Men är man nöjd och belåten med
det styrelseskick vi har, förstår jag
inte varför man skall beställa en utredning
— om någonting annat. Det är inte
ett steg ut i det okända om vi låter folket
rösta om övergång till republik. Det
finns så många sätt att utforma en republik
— jag behöver inte räkna upp
dem, det finns de mest underbara republiker
med enpartisystem och till
och med sådana med flera partier, där
staten omsorgsfullt ser till vilka som
får vara med på listorna, o. s. v. Det
finns så många sätt att styra en republik,
men det finns endast ett sätt för
en konstitutionell monarki att existera,
och det är det som erfarenhetsmässigt
har byggts upp i Sverige och i England
och där visat sig kunna fungera bra.
Jag är inte orolig att taga upp denna
fråga till en folkomröstning, ty jag vet
hur den kommer att utfalla.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Sedan jag hört herr
Ferdinand Nilsson får jag en känsla
av att vi kan skrota ned alla sorters utredningar
och i stället ordna folkomröstningar
i framtiden. Det är det förtroende
han har för folket. I ett tidigare
anförande talade herr Nilsson om
presidenter som försvinner i falluckor.
Det finns även andra statschefer som
då och då försvinner i falluckor, och
den kategorien finns det väldigt få av
i världen.

Jag tror att det är viktigt att tro på

Onsdagen den 23 februari 1900

Nr 8

individen, men jag tror att det är lika
viktigt att inse att särskilt i frågor av
den bär arten är det väsentligt med
grundliga utredningar. Och jag skulle
vilja tillägga: Skulle det inte vara bra
om en blivande utredning kom fram
till att det finns sådana styrkeelement
i monarkien att vi bör behålla den åtminstone
tills vidare? Vore det inte,
herr Nilsson, en utomordentlig styrka
för vårt statsskick att efter den demokratisering
som skett och efter det nytänkande
som pågått i årtionden få pröva
frågan och eventuellt finna att det
existerar underlag för att fortsätta med
det rådande systemet? Det är klart att
ett sådant utredningsresultat skulle
skänka statsskicket ett annat anseende
än vad det till äventyrs kan ha i dag.
Skulle det bli det omvända resultatet,
kan väl inte vi demokrater skygga för
att en utredning iakttar att utvecklingen
talar för en nyordning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Satsen att om man vill
ha folkomröstning, innan man ger sig
på utredning om att avskaffa en med
ett grundmurat svenskt statsliv så sammanvuxen
sak som monarkien, detta
också skulle innebära att man kunde
skrota ner alla utredningar angående diverse
detaljer och småreformer var naturligtvis
inte allvarligt menad, och
därför tar jag inte upp den till bemötande.

Herr Yngve Persson säger att det väl
ändå skulle vara en väldig vinst, om
man finge pröva den här frågan i en
utredning. Svenska folket har prövat
det svenska kungadömet alltsedan den
svenska staten uppstod. Vi har ibland
varit nöjda och ibland mindre nöjda,
men som det nu har utvecklat sig är
det min bestämda övertygelse att folket
anser sig ha en empirisk erfarenhet
av att detta system fungerar väl.
Det man väl känner till, herr Persson,
behöver man inte utreda. Skulle det

Ang. statschefens ställning
däremot vara så att en folkomröstning
—• som herr Geijer väl behöver, ty han
känner inte till vad folk tycker — utfaller
i den riktningen att vi skall införa
någonting nytt, göra en innovation
av någon av de former av republik
som existerar litet varstans på detta
jordklot, då behövs det sannerligen utredning.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den trevliga debatten mellan herrar
Persson och Nilsson, utan det
var ett par ord till utskottets ärade
ordförande som jag skulle vilja tillägga
här i debattens slutskede för att markera
vad det är som vi från oppositionens
sida anser verkligt nödvändigt att
utreda.

Som påpekats i utskottsutlåtandet och
flera gånger sagts från talarstolen, finns
det en delegation med representanter
för partierna som arbetar med denna
fråga. Jag tog med mig hit en del av
det material som redan inkommit till
denna den Palmeska delegationen, ett
material som uteslutande berör det ämne
som vi i dag diskuterar, och jag är
inte säker på att jag ändå fått med mig
allt. Vi har alltså redan upprepade
gånger diskuterat den här saken.

Vad är det då som vi i debattens
slutskede kan konstatera? Det är att
socialdemokraterna inte är nöjda med
att frågan behandlas i delegationen. Vad
de vill vet vi inte, men vi vet att herr
Pettersson i konstitutionsutskottet, som
försökt skaka av sig motionärerna, inte
har lyckats. Motionärerna har hakat sig
fast vid honom. Det avstånd som herr
Pettersson har försökt få till motionärerna
har uppslukats, och man är överens.
Från oppositionens sida har vi
sagt i utskottet och här i kammaren
att vi vill ha en författningsreform,
framför allt en enkammarreform 1968.
Vi är inte villiga att vara med om
några förhalningsmanövrer, oavsett om
avsikten är detta eller ej. Vi vill ha en

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Om folkomröstning beträffande statsformen

reform år 1968. Allt det som ytterligare
behöver utredas beträffande statschefens
ställning har vi möjlighet att utreda
inom den delegation som finns.
Detta vill socialdemokraterna dock inte
vara med om. Vad de i själva verket vill
i sakfrågan, herr talman, eller om de
t. ex. vill ha en författningsreform 1968
vet vi inte, om vi inte skall tolka regeringsorganet,
som nu i en av sina sista
ledare förklarar att tiden är närmast
oändlig framför oss och att författningsreformen
skymtar i bakgrunden.
Det vill vi från oppositionen inte vara
med om.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, men jag
blev uppkallad av herr Lennart Geijers
anförande. Han sade att händelsernas
egen logik talar för republikkravet. Vad
är det för händelser, herr Geijer? Vad
är det för logik, herr Geijer? Inom
logiken såsom disciplin finns det något
som kallas för rävslut, vilket herr Geijer
säkert påminner sig efter följande
mönster: Alla rävar har fyra fötter.
Cajus är en räv; alltså har Cajus fyra
fötter. I herr Lennart Geijers version
skulle detta lyda: Alla republikaner har
två fötter. Människor har två fötter; alltså
bör alla människor vara republikaner.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

des en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 61;

Nej — 72.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om folkomröstning beträffande statsformen Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av motioner
angående folkomröstning i frågan
om statsformen.

I de likalydande motionerna nr 51
i första kammaren av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. och nr 87 i andra kammaren
av herr Vigelsbo m. fl. hade hemställts,
att kravet på republik icke måtte
upptagas till utredning innan folket
först sagt sin mening i principfrågan
genom folkomröstning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:51 och 11:87 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 23 februari 1966

Nr 8

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den föreliggande motionen
har ju berörts i den nyss förda
debatten, där vi fick höra litet varierande
synpunkter. Det var alldeles tydligt
att herr Geijer syftade till att i detta
sammanhang på en omväg, en krokväg,
en smygväg få fram utredningen
angående republik, men utskottets talesman
herr Pettersson hade, såvitt jag
kan finna, inga som helst yrkanden i
denna riktning. Då jag förutsätter att
herr Pettersson i vad han säger och
inte säger företräder sitt parti och då
herr Geijers uppfattning ju blivit av
samma partiinstans behörigen underkänd
i denna fråga, har jag för närvarande
intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om kvinnlig tronföljd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av motioner
angående kvinnlig tronföljd.

I de likalydande motionerna nr 360
i första kammaren av herrar Holmberg
och Virgin samt nr 430 i andra kammare
av herrar Bohman och Magnusson i
Borås hade yrkats, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning och förslag beträffande
de grundlagsändringar, som erfordrades
för att kvinnlig tronföljd
skulle kunna genomföras senast i samband
med den förestående författningsreformen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 360 och II: 430
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Sveningsson, Ilernelius,
Magnusson i Tumhult och Ilamrin i
Jönköping, vilka på anförda skäl ansett,

Om kvinnlig tronföljd

att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1: 360 och II: 430, i .skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till sådana
grundlagsändringar, som erfordrades
för att bereda kvinnliga medlemmar av
konungahuset arvsrätt till tronen, dock
utan brytande av den gällande successionen,
samt behörighet att vara regent
och ordförande i tillförordnad regering.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Några framstående representanter
för högerpartiet har även
i år väckt en motion med förslag om
kvinnlig tronföljd; ett liknande förslag
behandlades vid 1964 års riksdag. Med
hänsyn till den nyss förda debatten om
monarki eller republik och om statschefens
ställning i en parlamentarisk demokrati
samt med hänsyn till att frågan
om kvinnlig tronföljd diskuterades så
sent som vid höstriksdagen 1964 finns
ingen anledning att ta upp någon längre
debatt i anknytning till konstitutionsutskottets
nu föredragna utlåtande.

Genom den föreliggande motionen vill
högerpartiet, såsom vi redan framhållit
i den nyss avslutade debatten, ytterligare
ha klarlagt att monarkien, med
en kung eller en drottning, är det rätta
när det gäller vem som skall vara statschef
i vårt land. Vi vill också med vår
framställning ha redovisat att vi finner
det angeläget att framdeles både man
och kvinna kan ifrågakomma som arvtagare
till kronan. Vår uppfattning är
den att detta arv lika väl hos oss som
i en del andra länder med ärftlig monarki
skall kunna gå över till en kvinnlig
arvtagare. Genom en sådan ordning
vinner man också en större garanti för
att det i framtiden så långt som möjligt
finns en självskriven arvtagare till
kronan. När regeringsform och successionsordning
antogs för mer än 150 år
sedan var det inte tänkbart att införa
kvinnlig tronföljd, med hänsyn till den
ställning kvinnan då intog. Men med
den likställighet som nu förekommer
tycker man att det skulle vara en na -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. inrättande av ett beskickningskansli
turlig sak att likställigheten genomföres
också i den kungliga arvsföljden.

Liksom 1964 anser utskottets majoritet
att denna fråga bör tagas upp i ett
vidare sammanhang. Vi får vara tacksamma
för att man ändå siktar till att
spörsmålet en gång skall bli föremål
för utredning, och med den förhoppningen
att det vid ett sådant framtida
tillfälle skall bli ett förslag och ett beslut
i överensstämmelse med vad högermotionen
syftar till ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Svenungsson (h).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

i Sudan

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 32.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av motion om en översyn av ceremoniel
m. m. i det offentliga livet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. inrättande av ett beskickningskansli
i Sudan

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen
för utrikesförvaltningen
enligt vad i statsrådsprotokollet över
utrikesdepartementsärenden för den 3
januari 1966 förordats, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för utrikesförvaltningen, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67, dels ock till Utrikesförvaltningen:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 46 066 000 kronor.

Onsdagen den 23 februari 1960

Nr 8

Ang. inrättande av ett beskickningskansli i Sudan

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att ett beskickningskansli skulle
inrättas i Khartum i Sudan.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hernelius (I: 257) och den andra inom
andra kammaren av herr Björkman (II:
327), i vilka hemställts, att riksdagen
för närvarande måtte avslå förslaget om
inrättande av en fast representation i
Sudan och att vederbörande utskott
måtte vidtaga härav föranledd sänkning
av begärda anslag,

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Rimmerfors och Ullsten väckt
motion (II: 455), vari anhållits, att riksdagen
måtte a) i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära, att en beskickning finge
upprättas i Lusaka i Zambia, b) anvisa
ett härför erforderligt anslag under
tredje huvudtiteln.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionen II: 455, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:257 och 11:327 samt
11:455, sistnämnda motion i vad den
avsåge medelsanvisning,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för utrikesförvaltningen
enligt vad i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari 1966 förordats,

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för utrikesförvaltningen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlö ningar

för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 46 066 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Holmberg, Bohman och Petersson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under II a hemställa,

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 257 och II: 327 samt med
avslag å motionen 11:455, sistnämnda
motion i vad den avsåge medelsanvisning,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för utrikesförvaltningen
enligt vad i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari 1966 och av reservanterna
förordats.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Till denna punkt — Utrikesförvaltningen:
Avlöningar — finns
fogad en reservation som också jag står
bakom. Den avser frågan om att upprätta
viss svensk representation i Khartum.
Frågan har länge diskuterats, men
den har aktualiserats genom ett nyligen
undertecknat avtal mellan Sverige
och Sudan om finansiellt bistånd
till ett belopp av inte mindre än 35
miljoner kronor. Situationen i Sudan är
emellertid enligt vår mening sådan, att
man inte just nu bör ha någon representation
där. Det pågår nämligen ett
våldsamt inbördeskrig i Sudan. Man kan
nästan tala om en veritabel folkutrotning.
En militärdiktatur i Khartum
håller på att förinta en del av befolkningen
i landets södra delar. Det är regeringens
arabiska trupper som bränner
bantufolkets byar, dödar och tar
gisslan. 15 000 man regeringstrupper
står emot 5 000 afrikanska rebeller ur
bantufolket, och rebellerna är mycket
primitivt beväpnade. Dessa uppgifter
har kommit till svensk press och vår
information först under detta år genom
att en engelsk journalist, tillhörande
londontidningen Daily Mail, har

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. inrättande av ett beskickningskansli
lyckats komma in i Sydsudan och bevittna
vad som händer där.

Att det försiggår ett raskrig av mycket
stora dimensioner — ett krig mellan
araberna som härskar i norr och afrikanerna
i Sydsudan — gör att vi inte
ansett det riktigt ocli förenligt med
våra intressen att nu inrätta ett beskickningskansli
i Sudan. Vi anser visserligen
att det kan ske, men att det då
skall ske först sedan stabila och godtagbara
förhållanden återigen upprättats
inom landet. Vad som i detta hänseende
är särskilt beklagligt är att det
stora bidrag på 35 miljoner kronor
som svenska regeringen har beslutat att
ge Sudan kan komma att uppfattas som
eller verka som ett direkt stöd i det blodiga
och våldsamma inbördeskriget. Det
är en sorglig utveckling, och den utvecklingen
skulle kunna påskyndas, om
man dessutom upprättade ett särskilt
beskickningskansli.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
punkt 1.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Man kan skönja flera
motiv bakom statsverkspropositionens
förslag om upprättande av ett fast beskickningskansli
i Khartum i Sudan.
Rent allmänt finns det naturliga önskemålet
om att så tidigt som möjligt få
vara med i nya stater och att ytterligare
utveckla handeln mellan Sverige och
Sudan. Det sistnämnda har näringslivets
representanter tryckt på när utskottet
har hört dem.

Ett annat motiv är det finansiella bistånd
på 35 miljoner kronor som Sverige
nu beviljat Sudan för vattenförsörjningsprojekt.
Under de tre år som
detta kommer att utvecklas torde
svensk teknisk expertis komma att vara
stationerad i Khartum.

Ett ytterligare motiv är behovet av
arbetsavlastning från vår diplomatiska
representation i Addis Abeba, som nu
också har att täcka Sudan. Denna har

i Sudan

en hård och arbetskrävande funktion
att fylla, både genom våra omfattande
SIDA-projekt och svensk näringslivsaktivitet
i Etiopien och genom att de
panafrikanska organen är stationerade
i Addis Abeba. Invändningen i reservationen
och i den motion som reservationen
stöder sig på är de skarpa inrikespolitiska
motsättningarna i landet.
Därmed kommer man in på osäkerhetsfaktorn
i u-länder. I Etiopien har exempelvis
som vi minns en revolt dränkts
i blod. Tanzania har haft ett uppror,
och den nuvarande statsbildningen kom
ju till efter oron på Zanzibar. Kenya
träder nu fram ur tidigare blodiga motsättningar.
Jag nämner detta bara för
att dessa länder är grannar till Sudan
och för att vi trots ofullständig vetskap
om regionernas stabilitet avdelar ansenlig
del av vårt u-landsstöd till dem.
Vi kan beklaga om länder som vi vill se
utveckla sig snabbt föröder sin kraft på
split i stället för att samverka, men vi
har ingen rätt att moralisera. Vi får
hoppas på att de får grepp över sina
problem och med någon hjälp utifrån
kan skapa den utveckling som deras
progressiva krafter önskar.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Utskottets representant
sade nyss att det var fråga om inrikespolitiska
motsättningar i Sudan. Det är
verkligen vad engelsmännen kallar ett
understatement. Här är det inte fråga
om inrikespolitiska motsättningar. Här
är det tyvärr fråga om ett raskrig.

Det vi behandlar i dag är alltså inte
det lån som regeringen enligt beslut i
konselj beviljat i december. Det är möjligt,
herr talman, att det kommer under
kammarens prövning senare i år — det
är i varje fall teoretiskt möjligt. Det vi
behandlar i dag är frågan om upprättande
av en beskickning i Khartum —
om det skall visa sig vara vist eller

Onsdagen den 23 februari 1960

Nr 8

Ang. inrättande av ett beskickningskansli i Sudan

ovist att upprätta en beskickning i ett
land med en befolkning som uppgår till
12 miljoner invånare, därav cirka 8
miljoner araber och 4 miljoner svarta.
Motiven för beskickningen har nu senast
anförts vara, och de återfinnes
även i utskottets utlåtande, dels att näringslivet
framfört önskemål därom,
dels också att man vill övervaka hur
detta lån handhas.

Vad näringslivets önskemål beträffar
är det väl riktigt att näringslivet i och
för sig är intresserat av beskickningskanslier
överallt i världen, och på utskottets
matsedel i dag har också stått
frågan om beskickning i Zambia. Jag
skulle föreställa mig att näringslivet
skulle ge prioritet åt beskickningen i
Zambia framför Sudan, men prioritetsfrågan
har utskottet inte diskuterat. Man
avvisar Zambia men accepterar Sudan.
Det finns andra platser i världen där
näringslivet skulle vara intresserat av
att det funnes en beskickning. Men önskemålen
i dessa avseenden har väl inte
tiilgodosetts.

Sedan är det frågan om lånet, och
där säger utskottet att låneavtalet trätt
i kraft. Nåja, det är ju så att varje avtal
har force majeure-klausuler, och jag
utgår ifrån att även detta låneavtal har
sådana, så att regeringen inte har satt
sig i den situationen att den till varje
pris måste utbetala detta stora belopp,
hur förhållandena i Sudan än gestaltar
sig. Det förefaller i stället som om det
vore mera naturligt att regeringen med
hänsyn till läget i Sudan uppsköt ikraftträdandet
av detta avtal.

Men varför skall man då uppskjuta
det? Jo, helt enkelt därför att det sedan
två år och med särskild intensitet sedan
sex månader pågår ett raskrig, tillika
ett religionskrig, i detta land. Det är
ett raskrig av enorma dimensioner, ett
krig mellan araber och svarta. Den arabiska
majoriteten söker utplåna de svarta,
och de svarta söker skydd genom att
utplåna araberna. Det är ett raskrig
utan förbarmande, utan pardon.
Nyhetsförmedlingen beträffande det -

ta raskrig fungerar icke som den brukar
göra. Landet är relativt avstängt,
och det är hermetiskt tillslutet i de delar
där kriget pågår. Kanske är detta
förklaringen till att stora informationsmedia
i Sverige — televisionen, radion
och stora tidningar, som annars ägnar
berömvärd uppmärksamhet åt afrikanska
problem — mig veterligt icke haft
ett ord att säga om detta raskrig. Det
enda undantag jag kunnat finna — utom
i fråga om en mig närstående tidning
— är Aftonbladet, som i varje fall i någon
upplaga lördagen den 29 januari
hade en artikel i frågan.

Men trots alla ansträngningar att sluta
till landet och upphäva varje insyn
i förhållandena i södra Sudan fungerar
i alla fall nyhetsförmedlingen på
något sätt, visserligen långsamt men
ändå säkert och så småningom. Det är
en erfarenhet som alla diktatorer —
militärdiktatorer och andra — gör, att
det inte går i det långa loppet att utestänga
nyheterna.

I fråga om södra Sudan bär missionärerna
varit en kunskapskälla. Missionärerna
flyttades först ut ur landet,
eftersom man inte ville ha vittnen till
vad som skulle ske. Lutherska världsförbundets
svenska sektions direktor
Åke Kastlund har givit en initierad
skildring av läget i en artikel, »Folkutrotning
i Sudan», som jag har i några
exemplar, om någon är intresserad. Han
har skildrat hur flyktingströmmen till
grannländerna har intensifierats, hur
missionärerna drivits i väg och hur antalet
successivt minskats för att till sist
närma sig noll. Missionärerna är en
kunskapskälla.

Flyktingarna i grannländerna är en
annan kunskapskälla. Flyktingarna berättar
varför de flytt och hur det gått
till i samband med flykten.

En tredje kunskapskälla är resenärer.
Andra kammaren har förmånen att ha
en sådan i sin krets, nämligen herr
Rubin, som tog upp frågan vid utrikesdebatten
i fjol och återkom till den vid
remissdebatten i år. Han var i Etiopien,

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. inrättande av ett beskickningskansli
där han tog del av flyktingarnas berättelser,
så att han sedan kunde redogöra
för dem.

Nu inträffade emellertid för några
veckor sedan det märkliga att en engelsk
journalist i Daily Mail lyckades
komma in i landet och under några
veckor följa vad som sker. Han har
skildrat sina intryck i tre artiklar i
Daily Mail — jag har artiklarna här.

Den första heter »Händelser som skakar
världen». Han börjar artikeln med
att säga att ett helt folk är döende. »Här
pågår ett raskrig av enorm grymhet.
Halva befolkningen i ett stort område
av Afrika har förintats antingen genom
mord eller genom svält och sjukdom,
eller också har den flytt över gränserna.
»

Han kunde givetvis icke skriva sina
artiklar förrän han lämnat landet. Jag
har artiklarna här i manuskript, och
jag skall tillåta mig att belasta protokollet
med översättning av några punkter,
men jag skall inte trötta med någon
utförlig berättelse.

Han säger att vad som pågår i södra
Sudan har varit okänt ända till nu. »Det
har varit rykten, men ingen har förut
lyckats komma in i landet och upptäcka
sanningen. Nu har jag lyckats
med det.»

Han säger vidare: »Det krig som pågår
ligger utanför varje politik» — varje
inrikespolitik, herr Gustavsson! — »och
delvis utanför den religiösa konflikten
också. Nu har det blivit så, att afrikanen
dödar araben emedan han är arab
och att araben dödar afrikanen emedan
han är afrikan. Mellan de två hålls folket
i södra Sudan i en väg av fruktan.
.Tåg har under mitt journalistiska arbete
varit vittne till åtskilligt av grymhet
och elände, men jag har aldrig någonsin
sett eller varit med om något
liknande.. . Folket i Sudan dör i tusental.
För somliga kommer döden snabbt
via arabiska kulor, såsom hände under
Jubamassakern förra sommaren, när
1 400 eller 400 — det beror på vilken
siffra man tror på — dog på en enda

i Sudan

natt. För andra kommer döden långsamt,
från svält eller sjukdom. Och även
vanliga sjukdomar dödar i sådana fall
därför att det inte finns någon motståndskraft
hos dessa människor.»

»Jag bär i min ficka», säger han, »en
förteckning över byar som har förstörts
och invånare som har dödats i östra
sektorn av södra Sudan sedan 1964. Det
är en berättelse om tragedier, och den
är skriven i missionsskolan. Denna lista
upptar 12 000 döda i 46 brända
byar.» Han slutar denna första artikel
med att det finns olika uppskattningar
över hur många som har dött i södra
delen av Sudan. »Den exakta siffran
kommer aldrig att bli känd i ett land
där man inte kan räkna huvudena, men
flyktingar har strömmat in över gränserna
till fem närbelägna länder: Kenya,
Uganda, Etiopien, Centralafrikanska
republiken och Kongo. Läget har
varit sådant att man t. o. m. måst fly
till Kongo. I hundratusental», tillägger
han. »Några är i officiella flyktingläger
under Förenta Nationernas inspektion,
men flertalet är skakade och lever ett
eländigt liv i gränsbyarna. De arabiska
soldaterna har visat en grad av grymhet
som man kanske inte känner till sedan
korstågen. När blodlusten kommer
på», säger författaren, »är det ingen
afrikan — man, kvinna eller barn —
som kan vänta någon barmhärtighet.
På samma gång är rebellerna utan medlidande,
tar inga fångar, är stolta över
det gift som de kan med pilens hjälp
sätta in i kroppen och som inte kan
tagas ut.. . Resultatet av denna grymhet
är att livet utplånas i alla dess former.
Inom detta stora land är det ingen
handel, inget jordbruk, kommunikationerna
är förstörda, och de olika företag
som fanns har blivit övergivna.»

Jag skall inte citera längre. Jag skulle
kunna fortsätta ganska länge, men om
någon är intresserad står artiklarna till
förfogande.

Den fråga jag nu vill ställa är i stort
sett följande. Vi är alla intresserade av
u-hjälpen. Vi känner väl vårt ansvar,

Onsdagen den 23 februari 1966

Nr 8

Ang. inrättande av ett beskickningskansli i Sudan

och vi beklagar att våra resurser och
våra möjligheter ibland sätter gränser
för denna hjälp och förhindrar oss att
göra vad vi skulle vilja. Vi måste göra
en avvägning mellan ändamål, mellan
länder och mellan hjälp till olika folk
och olika kontinenter. Säkerligen är i
listan över angelägna projekt vattenförsörjningen
i Sudan med. Det finns ingenting
att säga om detta — det är säkerligen
en utmärkt insats och skulle
väl i normala fall varmt kunna rekommenderas.
Men den fråga jag vill ställa
är: Varför skall denna hjälp från svensk
sida sättas in nu, under denna period
av pågående krig? Varför skall beskickningskansliet
i Khartum inrättas,
under åberopande av lånet på 35 miljoner,
nu under det att detta blodbad
pågår?

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Ingen som befinner sig
i kammaren kan ta miste på det djupa
engagemang som herr Hernelius har i
denna fråga och de känslor, som kommit
till uttryck, när han beskriver saker
som har upprört honom.

Nu behandlar vi ju dock icke frågan
om det statliga biståndet på 35 miljoner
kronor, utan vi behandlar frågan om
upprättandet av ett mycket litet beskickningskansli.

På riktigt säker mark kan väl varken
herr Hernelius eller jag påstå oss stå,
om vi går in i en diskussion om förhållandena
i Sudan. Vi får ju lita på
andrahandsinformationer. Herr Hernelius
bär läst artiklar i utländsk press,
som onekligen skildrar mycket tråkiga
förhållanden. Sanningshalten i artiklarna
kan väl herr Hernelius lika litet som
någon annan direkt uttala sig om — det
är uppenbart att han tror på dem. Jag
stöder mig i någon mån på att Förenta
Nationerna helt nyligen genom sina organ
för ändamålet har beviljat ekonomiskt
bistånd till Sudan, och jag tror
att Förenta Nationerna har vissa möjligheter
att bedöma det kloka i en sådan
åtgärd.

Jag ber således, herr talman, att med
åberopande av vad utskottet här anfört
i denna fråga få vidhålla yrkandet om
bifall till utskottets förslag. Detta kan
orimligen försämra våra möjligheter
att i fortsättningen bedöma verksamheten
i detta land. Tvärtom måste vi få
säkrare grund att stå på, om vi kan få
direkta uppgifter från vår egen beskickning
på platsen.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Gustavsson sade,
att vi måste lita till andrahandsuppgifter,
och det är ju riktigt. Men jag har
icke någonstädes sett uppgifterna vederlagda
om det krig, som pågår i södra
Sudan. Det är en ganska enstämmig
uppfattning ute i världen om vad som
där har hänt, och det har bestyrkts av
en rad svenska iakttagare, bland dem
direktor Kastlund.

Herr Gustavsson säger vidare, att om
vi får en beskickning på platsen så vet
vi mera. Jag är inte så säker på den
saken, herr Gustavsson. Det råder begränsad
rörelsefrihet för beskickningar
i länder av detta slag, och denna beskickning
kommer att ligga i militärdiktaturens
centrum, i huvudstaden
Khartum.

Jag vill också säga, att herr Gustavsson
har alldeles rätt i att det inte är
frågan om lånet vi nu behandlar — i
så fall hade ju finansministern bort
vara närvarande, men han passerade
bara nyss förbi — utan vi behandlar
frågan om inrättandet av ett beskickningskansli.
Men lånet kommer ju in i
bilden som eu bakgrund, eftersom departementschefen
och utskottet har åberopat
lånet som skäl för att inrätta detta
beskickningskansli.

Jag vill till sist säga, att regeringens
förslag förefaller mig desto gåtfullare
och besynnerligare som regeringen själv
måste ha kännedom om dessa förhållanden
i Sudan sedan lång tid tillbaka.
Efter vad statsrådet Lindström sade i
remissdebatten i januari i andra kam -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Om ökat bidrag till Svenska FN-förbundet

maren har regeringen beviljat anslag des av ett antagande av det förslag, som
till hjälp åt flyktingar från Sudan. innefattas i den vid punkten avgivna

reservationen.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Herr Hernelius sade att
de uppgifter han åberopade inte var bestridda,
såvitt han hade kunnat upptäcka.
Jag kan för min del säga, att jag
inte heller sett något bestridande av
klokheten i Förenta Nationernas nyligen
träffade engagemang på den plats
det här gäller.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
i mom. I gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av ett antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hernelius begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
1 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranle -

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hernelius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—94;

Nej — 33.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Om ökat bidrag till Svenska
FN-förbundet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 603 000 kronor. Av
detta belopp skulle 75 000 kronor utgå
som bidrag till Svenska FN-förbundet
och med detsamma samverkande organisationer.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg m. fl.
(1:155) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Svensson i Kungälv
och Rimmerfors (11:210), hemställts,
att riksdagen måtte dels till
Upplysningsverksamhet rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor under tredje huvudtiteln
för budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag
av 628 000 kronor, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att

Onsdagen den 23 februari 1900

Nr 8

100 000 kronor av nämnda anslag måtte
utgå som bidrag till Svenska FN-förbundet
och med detsamma samverkande
organisationer.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 155 och II: 210, till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor
för budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag
av 603 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Harry Carlsson, Dahlén, Nihlfors,
Helander och Källstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande hort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:155 och 11:210, till
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
anslag av 628 000 kronor.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Önskemål om en förbättrad
samordning av upplysningsarbetet
om FN:s verksamhet har vid flera
tillfällen framförts. Mestadels har det
skett i det man motionsvis föreslagit,
att statens stöd till arbetet skall ökas.
På riksdagens önskan tillkallades också
1964 en utredningsman, som kom
med förslag om hur samarbetet skulle
försiggå mellan stat, FN-förbund och
övriga frivilliga organ. Förslaget innebar
att man skulle fortsätta på den redan
inslagna vägen, i det FN-förbundet
skulle vara samordnande organ för de
organisationer som frivilligt sysselsätter
sig med upplysningsarbete om FN:s
verksamhet och om u-landshjälpen. Utredningsmannen
påpekade vidare, att
FN-förbundets anslag är mycket små i
jämförelse med vad man ger i t. ex.
Norge, där det frivilliga upplysningsar 4

Första kammarens protokoll 1966. Nr

Om ökat bidrag till Svenska FN-förbundet
betet 1964 fick 275 000 norska kronor
— sedan dess har anslaget där ytterligare
stigit. I Danmark, som det ju
också ligger nära till att jämföra med,
är verksamheten annorlunda upplagd,
men upplysningsarbetet är väl tillgodosett
och har inte samma svårigheter
som här.

Utredningsmannen påpekade vidare,
att FN:s eget informationskontor hämmas
i sin upplysningsverksamhet av
brist på anslag. Det är ju givet att anslagen
till upplysningsverksamheten
minskas allteftersom FN:s eget arbete
växer medan organisationen samtidigt
får allt större ekonomiska bekymmer.

Det är riktigt, herr talman, som utskottet
säger, att FN-förbundet erhållit
smärre höjningar av anslaget både 1964
och 1965. Dessa höjningar var dock
inte särskilt imponerande och resulterade
i ett sammanlagt belopp på 65 000
kronor. För budgetåret 1966/67 har
man nu föreslagit 75 000 kronor mot
begärda 100 000 kronor. Detta sammanlagda
belopp skall sedan FN-förbundet
fördela på fyra organisationer. Det är
alltså inte några hisnande belopp som
det här är tal om.

Utskottet talar om angelägenheten av
att möjligheterna till rationalisering av
produktion och distribution av informationsmaterialet
blir beaktade i den
fortsatta verksamheten. Jag är rädd att
den uppmaningen kommer att vålla en
viss bitterhet hos organisationerna. Till
stor del uppbärs deras verksamhet av
frivilliga eller mycket lågt betalda personer.
Kan någon på allvar tro, att de
bidrag staten ger, lämnar utrymme för
något större slöseri? Eller tror någon,
att en statlig organisation skulle vara
billigare eller mer lämpad för verksamheten? Den

enda rationalisering man kan
företaga måste i själva verket vara en
minskning av informationen, som nu
ombesörjs av en råd lokala föreningar
och organisationer.

Naturligtvis kan en sådan minskning
ske. Man kan låta bli att stimulera sko -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Om ökat bidrag till Svenska FN-förbundet
lornas intresse och låta bli att förse
skolbarnen med material under FNveckan
och till de mänskliga rättigheternas
dag, då skolorna särskilt koncentrerar
uppmärksamheten till det internationella
arbetet och världsorganisationen.
Man kan naturligtvis också
låta bli att förse en lång rad föreläsare
med material om FN-arbetet för u-länderna
och mot rashat — vi hörde nyss
hur nödvändigt det är med upplysning
om rashatet och alla dess ohyggligheter.
Man kan också minska kursverksamheten
och skära ned filmförevisningen
och det upplysningsarbete, som
tar sikte på att göra vår ungdom och
hela vårt folk medvetna om innebörden
av det internationella samarbete som
pågår i FN:s regi. Man kan helt enkelt
på detta sätt dämpa viljan till fredsarbete
och tron på att Sverige just i det
fredliga samarbetet kan spela en förhållandevis
stor roll.

I flera år har de frivilliga organisationerna
begärt 100 000 kronor till stöd
för verksamheten. De har inte ens haft
förstånd att öka kraven allteftersom
prisstegringarna satt in. Man har gett
dem de tidigare nämnda små bidragen
och tillsatt en utredning.

Ingen har förnekat att organisationerna
gör ett gott och välbehövligt arbete.
Utredningsmannen säger t. ex. att
de båda instanserna, SIDA och FN-förbundet,
kompletterar varandra på ett
utmärkt sätt. Sakkunskap finns hos
båda — hos SIDA framför allt om bistån
dsproblematiken, hos FN-förbundet
om FN och dess viktigaste fackorgan.
SIDA kan i sin egenskap av statlig myndighet
tolka den officiella politiken och
regeringens intentioner och i informationsverksamheten
dra nytta av material
som myndigheten får från bl. a. utrikesdepartementet.
FN-förbundet kan
å sin sida bidra till att belysa biståndsfrågorna
genom sin allmänna förtrogenhet
med praxis, tänkande och utvecklingslinjer
i FN och fackorganen.
Genom FN-förbundet kan vidare förståelse
för biståndspolitikens problem

och villkor skapas och förankras hos
en bred opinion. Det heter vidare, att
få institutioner i dag torde ha en sådan
anknytning till organisations-Sverige
som FN-förbundet.

Varför kan man inte, efter dessa erkännanden
av den på riksdagens egen
begäran tillsatta utredningsmannen,
vara en aning generösare mot FN-förbundet,
representerande fredsorganisationerna?
Det är ju inte tal om något
annat. Det rör sig endast om en höjning
av anslaget med 25 000 kronor.

Dag Hammarskjöld talade en gång inför
den amerikanska FN-föreningen om
dess arbete. Han önskade föreningen
framgång. — I detta har ni miljoner
människors förhoppningar och böner
med eder, sade han. Ni och jag är i
samma båt. Ni är visserligen frivilliga,
medan jag kan betraktas som en inkallad
som inte hade något egentligt val
när mobiliseringsordern anlände för
den befattning jag innehar, men jag har
alltid av fri vilja varit anhängare av
det som Förenta Nationerna representerar.
Vi är tillsammans i vårt intresse
och våra förhoppningar, fortsatte han,
och också i vår föresats att så gott vi
någonsin kan använda de medel som
står till vårt förfogande med ihärdighet
och fast förtröstan.

I handling uppmuntrade Dag Hammarskjöld
alltid världens FN-förbund
och han var inte minst beredd att hjälpa
företrädarna för den svenska FNrörelsen
om de någon gång vände sig
direkt till honom.

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
erinra kammaren om hur många
gånger vi här har talat om Sveriges
vilja att medverka i FN-arbetet, om vår
roll i verksamheten och om det ansvar
som vår långa fred lägger på oss. Inte
heller behöver jag ytterligare tala om
nödvändigheten av att bygga vår vilja
till samarbete på saklig kunskap. Jag
nöjer mig med att till den verkan det
hava kan vädja till dem i kammaren,
som finns närvarande, att stödja FNförbundet.

Onsdagen den 23 februari 190(5

Nr 8

r>i

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
vid punkten 23 till statsutskottets
utlåtande nr 3. Även om det är fråga
om ett ringa belopp, kommer stödet att
kännas som en uppmuntran, en småsnål
attityd däremot som ett underkännande,
och detta alldeles särskilt efter
det att utredningsmannen har konstaterat
informationsverksamhetens värde
och betydelse.

I detta yttrande instämde herrar
Bengtson (ep), Möller (s) och Ilarry
Carlsson (fp).

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
talade så varmt att man nästan fick en
känsla av att det var världsfreden det
gällde. Det är dock frågan om ett anslag
till verksamhet i vårt eget land.

I statsverkspropositionen föreslås anslaget
till upplysning rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor uppräknat med 180 000 kronor
till 603 000 kronor. Brorslotten — det
medges — faller på utrikespolitiska institutet,
som beviljats förstärkning på
lokal- och personalsidorna. Svenska FNförbundet
föreslås dock samtidigt få en
höjning med 10 000 kronor till 105 000
kronor, medan fjolårets särskilda bidrag
i samband med FN:s internationella
samarbetsår bortfaller. Detta tillfredsställer
inte reservanterna, som stöder
sig på fru Segerstedt Wibergs motion
och föreslår en ytterligare uppräkning
med 25 000 kronor. Utskottet, som ingalunda
bestrider det goda syftet, påminner
dock om anslagsuppräkningen 1964
och 1965 och förordar anslagsuppräkning
i den takt som föreslås i statsverkspropositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Visst kan det vara onödigt,
som utskottets ärade talesman lät
antyda, att tala varmt för en höjning

Om ökat bidrag till Svenska FN-förbundet
som bara rör sig om 25 000 kronor. Men
är det alldeles riktigt att förlöjliga en
rörelse för att den begär så litet medel
för sin verksamhet? Och är det riktigt
att, som utskottet gör, tala om att förbundet
har fått anslagshöjningar tidigare?
Det har även många andra organisationer
fått, och många områden inom
den statliga verksamheten har fått
höjningar.

Om jag inte missminner mig, har utrikespolitiska
institutet fått höjning
varje år, och det får i år en höjning på
200 000 kronor. Jag missunnar inte utrikespolitiska
institutet den höjningen,
ty jag är övertygad om att den är välbehövlig,
men jag tycker inte att det är
statsutskottet värdigt att peka på att
man för det ändamål det här gäller tidigare
har givit höjningar på några tiotusen
kronor och att man av det skälet
inte skall kunna tillmötesgå ett krav som
i och för sig är så oerhört anspråkslöst.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):
Herr talman! Jag ber att få fråga fru
Segerstedt Wiberg: Vem har förlöjligat
FN-förbundet?

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Nej, det kan vara riktigt
herr Gustavsson, inte FN-förbundet,
men möjligen min framställning. Det
kanske kan framgå också av herr Gustavssons
tidigare inlägg.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Investeringsanslag till inköp av fastigheter för förvaltningsändamål

Fru Segerstedt Wiberg begärde votetering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 24—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom inrikesdeparte -

mentets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Investeringsanslag till inköp av fastigheter
för förvaltningsändamål

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av 10
miljoner kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första -kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 428) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:519), i vilka, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
för ifrågavarande ändamål anvisa ett
jämfört med Kungl. Maj:ts förslag med
5 miljoner kronor minskat investeringsanslag
av 5 miljoner kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 439) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:539), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte för ändamålet anvisa ett investeringsanslag
av 5 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:428 och 11:519
samt I: 439 och II: 539, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Inköp
av fastigheter för förvaltningsändamål
för budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Virgin,
Bengtson, Harry Carlsson, Kaijser, Johan
Olsson, Bohman, Eliasson i Sund -

Onsdagen den 23 februari 1%0

Nr 8

Investeringsanslag till inköp av fastigheter för förvaltningsändamål

born, Gustafsson i Skellefteå, Nelander,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo samt
fröken Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:428 och 11:519
samt I: 439 och II: 539, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Inköp av
fastigheter för förvaltningsändamål för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Denna punkt gäller förvärv
av fastigheter för förvaltningsändamål,
då främst för länsstyrelsernas
behov i skilda delar av landet.

I reservationen föreslår vi en begränsning
av anslaget med 5 miljoner
kronor jämfört med propositionen. För
ändamålet finns enligt propositionen innevarande
budgetår disponibla cirka
10 750 000 kronor, och reservanternas
förslag innebär att för innevarande och
kommande budgetår skulle finnas tillgängliga
omkring 15 750 000 kronor.

Vi är medvetna om att länsstyrelsernas
lokalförhållanden inte överallt är
tillfredsställande, och där åtgärder erfordras
bör regeringen självfallet ha
möjlighet att ingripa. Vi tror emellertid
att det av oss tillstyrkta anslaget
täcker de akuta behov, som kan komma
att uppstå under nästa budgetår.

Därför ber jag, herr talman, att med
denna korta motivering få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten kan
inte dela reservanternas uppfattning i
denna fråga. Däremot instämmer vi helt
i föredragande statsrådets uppfattning
när han i propositionen framhåller att
det är angeläget att förvärven får verkställas.

Vi vill alltså tillstyrka departementschefens
framställning, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. nya regler för inrättande av vissa tjänster

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 35

Lades till handlingarna

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom civildepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. nya regler för inrättande av vissa
tjänster

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående inrättande av
tjänster samt anvisande av anslag till
avlöningar jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade till behandling
bland annat upptagits vissa för
flera huvudtitlar gemensamma frågor.

I statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 3 januari 1966 hade förordats
nya huvudregler om inrättande av
tjänster efter kollektivavtalsreformens
genomförande. Förslaget innebar en
ändrad ordning i fråga om riksdagens
medverkan härutinnan. De nya grunderna
avsågos skola tillämpas från och
med budgetåret 1967/68.

Därjämte hade i berörda statsrådsprotokoll
förordats ändrad ordning för
anvisande av anslag till avlöningar.
Samtliga anslagsposter i avlöningsstaterna
avsågos som regel att upptagas förslagsvis.
Härvid bortfölle behovet av
att riksdagen fastställde avlöningsstater,
vilket förutsattes ankomma på
Kungl. Maj :t inom ramen för vederbö -

rande anslag. Den ändrade ordningen
avsåges skola tillämpas från och med
budgetåret 1967/68.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Enarsson
m. fl. (I: 462) och den andra inom andra
kammaren av fröken Wetterström
(II: 596), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte, med avslag på
Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av
statligt reglerade tjänster och om anvisande
av anslag till avlöningar, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag om sådan
anslagsbeteckning för avlöningsanslagen,
att anslagsöverskridanden kunde
begränsas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag på motionerna
1:462 och 11:596,

1. godkänna vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 3 januari
1966 föreslagits om inrättande av statligt
reglerade tjänster att gälla från och
med den 1 juli 1967;

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits om anvisande av anslag
till avlöningar.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Bohman
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag på Kungl. Maj :ts förslag
om inrättande av statligt reglerade
tjänster och om anvisande av anslag
till avlöningar samt med bifall till motionerna
1:462 och 11:596, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning och förslag om sådan
anslagsbeteckning för avlöningsanslagen,
att anslagsöverskridanden kunde
begränsas.

Onsdagen den 23 februari 1966

Nr 8

Ang. nya regler för inrättande av vissa tjänster

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det ärende som berörs
i detta utlåtande gäller införande av nya
regler för inrättande av tjänster i statsförvaltningen
ävensom ändrad ordning
för anvisande av avlöningsanslag. Enligt
min mening är detta en fråga av icke
oväsentlig betydelse såväl för riksdagens
ekonomiska inflytande i förhållande
till Kungl. Maj:t som för utvecklingen
av statens affärer över huvud taget.

Enligt nuvarande ordning för inrättande
av tjänster fordras riksdagens
medverkan gällande alla ordinarie
tjänster och extra ordinarie tjänster i
lönegraderna A 22—27 och alla tjänster
i lönegrad på B-löneplanen. För de affärsdrivande
verken gäller andra och liberalare
regler — jag behöver inte gå in
på den frågan i detta sammanhang.

Nu föreslås emellertid att riksdagens
medverkan skall erfordras endast för
inrättande av ordinarie och extra ordinarie
tjänster som chef för självständig
myndighet och ordinarie och extra ordinarie
tjänster på B-plan i lägst lönegrad
3. Alla andra tjänster får Kungl.
Maj:t inrätta. Antalet tjänster som kräver
riksdagens medverkan i fortsättningen
kommer därmed att begränsas
radikalt till ett mycket litet antal tjänster.
Jag vågar inte säga hur många det
kan röra sig om, men av begränsningen
till högre lönegrader och till chefskap
för självständig myndighet framgår att
det inte kan bli fråga om många tjänster.

För alla de tjänster som Kungl. Maj :t
skall få inrätta i fortsättningen skall endast
gälla, att de inrättas inom ramen
för vederbörande anslag, som termen
lyder. Jag vill särskilt understryka dessa
ord, att inrättande av tjänster skall
äga rum »inom ramen för vederbörande
anslag». Inga avlön in gsstater skall
finnas.

Det viktiga här är att anslagsbeteckningen
skall vara förslagsanslag. För
dessa gäller som bekant att de får överskridas.
När Kungl. Maj:t dels får rätt

att utvidga organisationen genom att
anställa mera folk och dessutom i praktiken
får rätt till avlöningsmedel, kan ju
i varje fall inte riksdagen begränsa
statsutgifterna på dessa poster i nämnvärd
mån. Riksdagens uppgift blir efterhandskontrollen,
det blir en revisionsuppgift.
Det finner vi reservanter
vara en alltför blygsam roll för riksdagen,
och det vill vi inte nöja oss med.

Vi menar också att det finns erfarenheter
att peka på. Det som nu skall
gälla för avlöningsanslagen finns sedan
några år föreskrivet för omkostnadsanslagen.
Dessa har också visat en markant
stegringstendens under de senare
åren, vilket påtalats av statsrevisorerna
i deras senaste berättelse. Vi kan
alltså få samma utveckling för avlöningsanslagen
som vi fått uppleva för
omkostnadsanslagen.

Därför förordar reservanterna att
man försöker finna en begränsningsanordning
av något slag, exempelvis i
form av en annan anslagsbeteckning än
förslagsanslag. Tidigare fanns en sådan
som hette »förslagsanslag högst» och
som satte en översta gräns för förslagsanslaget
just för att anslagsöverskridanden
skulle förhindras.

Vi kan emellertid inte själva avgöra
om en sådan anslagsbeteckning utan
vidare kan införas på avlöningsanslagen
på grund av att förhållandena på statens
löneområde undergått så stora förändringar
under de senaste åren. Vi begär
följaktligen att Kungl. Maj :t skall
företa en skyndsam utredning om formen
för en begränsningsanordning av
något slag. I avvaktan härpå bör nuvarande
ordning för inrättande av tjänster
och anvisande av anslag till avlöningar
tillämpas. Då det nya systemet
under alla förhållanden inte kan träda
i kraft förrän från och med den 1 juli
1967, finns det tid att göra denna utredning.

Av denna anledning ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. nya regler för inrättande av vissa tjänster

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Detta ärende sammanhänger
med den nya kollektivavtalsreform
som genomförts. Det är det som
är orsaken till att man här får lov att
företa vissa förändringar.

Herr Åkerlund menar nu att det kan
uppstå risk för att Kungl. Maj :t missbrukar
dessa möjligheter att få avgöra
tjänstetillsättningar med undantag av
s. k. chefstjänster — i de fall där det
är fråga om chefstjänster skall de föreläggas
riksdagen.

I detta sammanhang kan man ett
ögonblick titta på hur riksdagen handhaft
sina hittillsvarande möjligheter,
när det gäller att besluta om tjänster
på det statliga området. Om vi ser på
detta material är det väl såvitt jag förstår
— i varje fall har det varit så under
den 10-årsperiod jag har suttit i
riksdagen — mycket sällsynt, om det
över huvud taget har förekommit, att
riksdagen rubbat något på de förslag
till tjänster som lagts fram av Kungl.
Maj:t. Tvärtom är det väl snarare på
det sättet, att man under den s. k. fria
motionstiden gått igenom Kungl. Maj :ts
proposition och letat rätt på tjänster
som olika ämbetsverk har proponerat
men som Kungl. Maj :t avslagit, och så
har man från riksdagsmännens sida motionerat
om att dessa tjänster skulle
tillsättas. Det är alltså snarare så, att
riksdagen velat ha flera tjänster än vad
Kungl. Maj :t velat ha.

I detta sammanhang vill herr Åkerlund
ha en undersökning om huruvida
man inte skulle kunna begränsa Kungl.
Maj:ts möjligheter att tillsätta tjänster.
Som redan har antytts finns det i högsta
grad möjlighet för riksdagen att i efterhand
granska dessa frågor och se efter
om det har tillkommit tjänster i onödan
samt därmed påtala detta. Herr Åkerlund
vill nu också ha en annan säkerhetsventil,
och då har han kommit
fram till att det någon gång i tiden
funnits något som kallats »förslagsanslag
högst».

Vart har denna beteckning tagit vä -

gen? Jo, dess försvinnande sammanhänger
med omläggningen av budgetåret
från kalenderår till 1 juli—30 juni.
I samband med omläggningen försvann
denna anslagsbeteckning. Det skedde år
1923. Beteckningen hade använts sedan
1854, och 1923 fann man alltså att det
var opraktiskt att ha den kvar.

Troligen ligger det i linje med de
konservativa idéer, som herr Åkerlund
företräder, att man skall ta fram sådana
här gamla antikviteter och återuppliva
dem. De kan dock knappast vara användbara
i dagens situation. Nu är det
utan tvekan så, att de nya förhållandena
som kommer av kollektivavtalsreformen
samt strävandena att inte få en alltför
stel och byråkratisk form, när det gäller
statens verksamhet, gör att man
måste avskaffa saker som fanns så långt
tillbaka i tiden.

Det finns såvitt jag förstår inte någon
anledning att göra denna undersökning
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! De motioner som här
föreligger har framlagts av representanter
för högern och folkpartiet. De
berör en intressant och betydelsefull
men samtidigt svårtillgänglig fråga.

Problemet gäller att man nu slopar
de särskilda avlöningsstaterna samtidigt
som man bibehåller systemet med
förslagsanslag. På det sättet får Kungl.
Maj:t formellt en utomordentligt vidsträckt
befogenhet att bestämma över
antalet tjänster i hela statsförvaltningen.
Redan av principiella skäl aktualiseras
alltså vid slopande av avlöningsstaterna
ett behov för riksdagen att
kunna kontrollera hur regeringen utnyttjar
denna befogenhet.

Det har inte gjorts gällande att problemet
är särskilt brännande på grund
av några påstådda missbruk, men vi är
väl alla överens om principen att regeringens
medelsförvaltning i görligaste
mån skall kontrolleras av riksdagen.

Onsdagen den 23 februari 1900 Nr 8 57

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

Frågan gäller, vilken form som kan
vara den lämpligaste. Det är inte lätt
att ange den saken och det finns vissa
invändningar, som herr Söderberg har
anfört, mot den antydda möjligheten
att använda med »högst» betecknade
förslagsanslag.

Yrkandet i motionerna går ut på en
undersökning om en lämplig form för
denna kontroll. Jag tycker att en sådan
undersökning är önskvärd och yrkar
därför bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 13
maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna medel
till vittnen, m. in.; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 274 § lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
in. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr
495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner angående socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
576 i första kammaren av herr Kristiansson,
Axel, och herr Åkesson samt
nr 713 i andra kammaren av herr
Svensson i Vä m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade
valmöjligheter i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner I:
576 och II: 713, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell,
herrar Eric Carlsson, Edström,
Hubinette och Rimmerfors, fröken
Wetterström samt herrar Gomér
och Jonsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
1:576 och II: 713, måtte i skri -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 196G

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

velse till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria
yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter inom försäkringsskyddet.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! De motioner vi här har
att behandla rör socialförsäkringsskyddet
för fria yrkesutövare och företagare.

Jag vill inledningsvis citera de sista
raderna av utskottets utlåtande: »Även
åren 1963, 1964 och 1965 var de nu aktuella
frågorna på grund av väckta motioner
föremål för riksdagens behandling.
Riksdagen fann inte att skäl förelåg
till ändrat ställningstagande. Motionerna
föranledde således icke någon
riksdagens åtgärd.» Utskottet fortsätter:
»Utskottet kan icke finna att sedan fjolåret
inträffat något som kan leda till
en ändrad bedömning av förevarande
frågor.» Därmed hemställer utskottet
om avslag på motionerna.

Såsom motionär kan jag inte finna
annat än att det förhållandet, att liknande
motioner har förelegat till behandling
en rad år, föranlett att berörda
frågor ingalunda bär behandlats
med hänsyn till det aktuella läge vi i
dag befinner oss i. Har riksdagen en
gång sagt att ingen ändring skall ske,
så rider man på den gamla argumenteringen
och anser att det inte finns någon
anledning att göra någon ändring
nu heller.

Att motionerna återkommer gång på
gång beror inte på någon särskild lust
att motionera, utan det beror på att det
faktiskt finns ett behov av ändring. Jag
vill poängtera att detta behov blir allt
starkare ju mer utbyggd och kostnadskrävande
pensioneringen blir och ju
större kapital de fria företagarna behöver
för att driva sin näring. Detta senare
faktum föreställer jag mig att kammarens
ledamöter känner väl till.

Det resonemanget förs ofta, att en

majoritet har rätt. Det kan den självfallet
ha, men den kan också göra ett
fel. Felet kanske inte upptäcks förrän
efteråt, och då kan det finnas anledning
att göra en ny bedömning. Jag tror det
här är angeläget att den bedömningen
görs ganska snart.

Jag har studerat denna frågas behandling
vid tidigare tillfällen, och jag har
konstaterat att socialdemokraternas argumentering
är denna: Här har vi byggt
upp ett system för hela det svenska folket.
Systemet bör vara så enhetligt som
möjligt, och allt bör vara samordnat.

Detta låter ju bra, men man måste
ändå ta hänsyn till helheten, till samhällsfunktionen
i stort, till möjligheten
för människorna att existera också som
egna företagare och till hur detta system
verkar för de enskilda människorna.
Såvitt jag förstår har man stirrat
sig blind på fasadritningen, på hur det
hela ter sig utåt. Det finns sannolikt
skäl att i större utsträckning se till hur
systemet också inåt passar för människorna.
Det borde i varje fall vara mer
väsentligt att anpassa systemet efter
människorna än att göra tvärtom och
anpassa människorna efter systemet.

Jag behöver inte orda mycket för att
påvisa olikheter i förutsättningar och
behov. Om det verkar ganska naturligt
och självklart, att man för löntagarna
bygger upp systemet sådant som det är
uppbyggt, kan väl samtidigt sägas att
det i varje fall för en mycket stor del
av företagargruppen förhåller sig väsentligt
annorlunda så till vida att vederbörande
företagare själv behöver
disponera sitt kapital under den aktiva
tiden. Företagaren har inte råd att lämna
ifrån sig dessa pengar som han
tvingas att lämna ifrån sig — han behöver
dem i företaget samtidigt som
han bygger upp, märk väl, ett skydd
för sin ålderdom på egen hand. Det är
detta som vi motionärer anser borde
vara vägledande för de bedömningar
som här behöver göras.

De motioner som här föreligger siktar
till att ge de fria företagarna möj -

Onsdagen den 23 februari 1966

Nr 8

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

lighet att vara med i sjukförsäkringen
också vad gäller tilläggssjukpenning
utan att behöva vara med i ålderspensioneringen.
Motionerna siktar också
till möjlighet — men jag vill poängtera
att det här gäller en andnahandsfråga
— att till viss del vara med i ålderspensioneringen.
Den frågan har dock
inte så stor angelägenhetsgrad, och vi
är fullt på det klara med att man inte
kan ur administrativ synpunkt ha hur
många valmöjligheter som helst.

De argument, som möter oss, går ut
på att det inte är möjligt att genomföra
vårt förslag av tekniska skäl och med
hänsyn till den samordning och avvägning
som många gånger måste göras då
sjukersättning och/eller pension skall
utbetalas. Jag måste för min del säga
att jag ingalunda tror att det är så
omöjligt att genomföra detta. Jag menar
i varje fall att de skäl, som här
uppradas och som jag förmodar vi får
höra också i dag, inte är tillräckligt
starka för att gå emot en utredning på
denna punkt — en utredning som skulle
klargöra om och hur ett sådant här
system skulle fungera, och det är närmast
dithän som motionerna syftar.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag skulle kunna instämma
i vad herr Axel Kristiansson
sade allra först i sitt anförande, då han
läste upp en del av utskottets utlåtande
och också hade vänligheten att läsa
upp utskottets förslag om avslag på
dessa motioner. Jag ber alltså redan
på en gång att få yrka bifall till andra
lagutskottets förslag i dess utlåtande
nr 4.

Det är fullt riktigt att detta ärende
har behandlats av alla riksdagar sedan
1962. Jag lyssnade nu med en viss nyfikenhet
på vad herr Kristiansson skulle
säga hade inträffat sedan förra året,
eftersom han kritiserade utskottets åbe -

ropande av att ärendet varit uppe till
eu noggrann beredning och behandling
i riksdagen under alla år sedan 1962. I
det avseendet fann jag inte särskilt
mycket nytt som skulle kunna föranleda
en omprövning av ställningstagandet.

Herr Kristiansson påpekade — det
har också skett tidigare — att det här
var fråga om en kapitalförsörjning för
de berörda försäkringstagarna. De har
alltså inte enligt den teorien möjlighet
att tillhöra både systemet med allmän
pension och systemet med sjukförsäkring.
Nu vill man därför ha möjlighet att
tillgodose sitt behov av korttidsskydd
inom sjukförsäkringen men avstå från
försäkring genom ATP.

Det var, sade Axel Kristiansson, inte
längre en så stor angelägenhet att få
med valfriheten i bilden inom pensionssystemet.
Det var inte längre, som
jag fattade det, samma intresse från
motionärernas och reservanternas sida
att bara få del av en bit av ATPsystemet,
t. ex. efterlevandeskyddet eller
skyddet vid iråkad arbetsoförmåga
före 67-årsåldern. Det är ju alltid ett
framsteg att man kommit till den slutsatsen,
eftersom man vid tidigare riksdagar
ju mycket starkt har betonat att
det skulle vara en stor fördel att få
göra det valet.

Den allmänna försäkringen är uppbyggd
på en helhetssyn, som i sak innebär
att en försäkrad som drabbas
av inkomstbortfall på grund av långvarig
sjukdom fördenskull inte som
tidigare skall behöva riskera att hamna
i en mellanperiod, då han inte får
någon ersättning eller kompensation
för sitt inkomstbortfall. Som det nu är
räcker sjukförsäkringen så länge vederbörande
är sjukskriven. Om arbetsoförmågan
blir bestående, avlöses sjukpenningen
av en pensionsförmån. Det är,
och så har utskottet också sett det i år,
inte rimligt att utan vidare slå sönder
en sådan samordning. En företagare som
anser sig ha råd att själv svara för ett
eget långtidsskydd bör väl själv också

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

ha ganska lätt att svara för en försäkring
vid sjukdom som ligger ovanför
grundsjukpenningen.

Jag finner, herr talman, inte anledning
att närmare gå in på de många
detaljer, som antyddes i herr Kristianssons
anförande. Jag håller med honom
när han säger att den allmänna försäkringen
skall vara till för människorna
och formas efter deras behov. Det
är ju också det vi försöker att åstadkomma.
Ett system som skulle resultera
i en splittring med en besvärlig
och kanske synnerligen svårarbetad
administration är sannerligen ingenting
att sträva efter med hänsyn till de
ringa förmåner systemet skulle ge.

Jag ber ännu en gång att få yrka
bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 4.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag noterar att herr
Larsson anser precis som jag, att det
väsentliga är att systemet passar människorna.
Jag är tacksam för hans uttalande
härvidlag, men det avgörande
är ju vad han lägger i innebörden. Är
innebörden tillfredsställelse bara systemet
passar majoriteten av människorna
eller är herr Larsson i någon mån
beredd differentiera med hänsyn till
vissa minoriteter? Om innebörden är
den senare tror jag att man kommer
längre då det gäller att få ett system
som passar så långt möjligt olika önskemål.

Herr Larssons anförande präglades
av en social syn och ett socialt ansvar.
Men vi skall komma ihåg att systemet
såsom det nu är utformat med ovillkorlig
anslutning till båda försäkringsformerna
i många fall innebär att människorna
tvingas avstå från korttidsskyddet,
som är det väsentligaste i
sammanhanget. Om denna kombination
leder till att människor avstår från
detta skydd tror jag inte man nått syftet
med socialförsäkringen.

Det resonemang som herr Larsson

förde om att den som kan klara sitt
ålderdomsskydd också kan klara korttidsskyddet
är ett mycket krasst resonemang
och föga verklighetsbetonat.
Behovet av korttidsskydd föreligger
mycket starkt hos dessa företagargrupper
och det är ej förenligt med socialt
ansvar att omöjliggöra enbart dylik anslutning.
Jag tror därtill att man överdriver
svårigheterna att skapa den valfrihet
som motionärerna här kräver.

När jag säger att det är en andrahandsangelägenhet
att få valmöjlighet
också inom ålderspensioneringen, har
jag därmed inte sagt att det inte är
önskvärt, att det finns en valfrihet, också
där. Men jag vill starkt poängtera
att det väsentligaste är frågeställningen,
att vederbörande kan vara sjukförsäkrad
utan att vara ATP-försäkrad,
vilket jag ytterligare vill understryka.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan i stort sett inskränka
mig till att instämma i vad
herr Kristiansson sagt och hänvisa till
de anföranden jag hållit i denna fråga
vid 1963, 1964 och 1965 års riksdagar.
Ärendet har ju inte avancerat sedan
dess. Det är samma principproblem vi
har diskuterat alla år.

Vi har här fått ett försäkringssystem,
som är avsett för alla medborgare, men
som tyvärr genom vissa ofullkomligheter
ställt vissa grupper i samhället inför
att antingen anta en anslutningsform,
som inte svarar mot deras praktiska
behov, eller att avstå från delar
av systemet. Det borde vara angeläget
ur samhällets synpunkt att dessa missförhållanden
rättas till, och att företagarnas
behov av att särskilt korttidsskyddet
blir bättre tillgodosett än för
närvarande blir tillgodosett.

Utskottsmajoriteten anser att samordningen
mellan sjukförsäkringen och
förtidspensioneringen härigenom skulle
rubbas, men dessa farhågor är enligt
min uppfattning överdrivna. Saken kan
säkerligen ordnas men utredning be -

Onsdagen den 23 februari 1900

Nr 8

(il

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

liövs. Det är orsaken till att vi från
folkpartiet ansluter oss till reservationen,
som jag nöjer mig med att yrka
bifall till.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Kristiansson önskar
att det skall finnas en differentiering
till förmån för företagarna. Inom
sjukförsäkringen finns en differentiering
på så sätt, att en företagare kan
ha antingen 3, 33 eller 93 karensdagar.
Därigenom differentieras självfallet också
kostnaderna.

Jag har svårt att för min del förstå
varför den som anser sig kunna klara
sitt långtidsskydd, alltså sin försörjning
efter pensionsåldern, och det riskskydd
som han också får svara för och som
annars ligger i det normala pensionssystemet,
inte också, när han tagit det
steget, skulle ha möjlighet att klara det
begränsade korttidsskyddet ovanför
grundsjukpenningen. Det är ju tilläggspenningen
frågan gäller.

Skulle man gå in för vad som här föreslagits
leder det fram till två system
inom sjukförsäkringen, ett för företagare
med enbart anslutning till tilläggssjukpenningen
och ett för alla andra,
som är anslutna både till tilläggssjukpenningen
och till den allmänna pensionen.
Detta leder till, som herr Edström
sade, att samordningen rubbas.

Herr Edström ansåg att risken med
en ändring inte var stor. Jag måste
säga, herr talman, att jag har en något
annorlunda uppfattning och erfarenhet
i det avseendet. Sedan vi nu arbetat
några år med vårt försäkringssystem
har vi funnit att det löper så bra
som tanken var från början.

Hurdan är då situationen beträffande
pensionsansökningarna? I ungefär hälften
— eller något mer än hälften — av
alla fall gäller ansökan om förtidspension
en person som varit sjukskriven så
länge att hans fall tas upp till behandling
enligt 16 kap. 1 § lagen om allmän
försäkring, d. v. s. utan att egentlig an -

sökan skett. En stor grupp i detta sammanhang
är onekligen egna företagare.
Jag är inte övertygad om att man här
på ett enkelt sätt skulle kunna lösa samordningsproblemet.
När skall ersättningen
från tilläggssjukförsäkringen
upphöra för en enskild företagare som
hara har ett korttidsskydd som försäkring?
Man kommer i sådana fall ofta
fram till den situationen att inget annat
återstår än att pröva om vederbörande
kan få förtidspension från folkpensioneringen.
Det är denna samordning av
sjukförsäkring och förtidspension som
jag inte tror att man skulle kunna lösa
genom några enkla åtgärder, därest vi
skulle följa motionärernas förslag.

Jag bedömer dessutom situationen så
att kraven på denna ändring, som tidigare
framförts ganska högljutt, inte ökat
under senare år. Detta påstående grundar
jag på det material jag sett i fråga
om ansökningar om förtidspension.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Skillnaden i uppfattning mellan mig
och herr Larsson beror tydligen på att
han ser problemen ifrån systemets utsiktspunkter,
medan jag ser och känner
dem ifrån företagarnas utsiktspunkter.
Herr Larsson ser svårigheterna från administrativ
synpunkt. Vi är då åter inne
på frågan huruvida man skall ta störst
hänsyn till systemet eller till människorna.

Jag tycker, herr Larsson, att det bör
vara möjligt att gå så långt att man utreder
detta spörsmål. Det är ju endast
det motionärerna krävt. Vi får då se
om det verkligen blir omöjligt att administrera
det föreslagna nya systemet.
Jag tror inte att så är fallet om den
goda viljan finns.

Jag tog fasta på vad herr Larsson
konstaterade beträffande sjukförsäkringen,
nämligen att vi där har valmöjligheter.
Detta talar väl för att det
inte bör vara oöverkomligt att ha valmöjligheter
också beträffande pensionen.
Det måste väl vara lika besvärligt

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

rent administrativt på detta näraliggande
område, men man har inte hört några
invändningar som går ut på att det
skulle vara omöjligt att klara den saken.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Låt mig allra sist få ge
uttryck åt min förundran över att den
här debatten förs år efter år. När företagargruppen
— av skäl som man trodde
var relevanta — i första omgången
ställdes utanför ATP-systemet, så väckte
det anstöt, och man gjorde från
företagarhåll anspråk på att få komma
med. Jag anser också att det var riktigt
att ge de fria företagarna möjlighet
därtill. Samma intresse visades från
företagarsidan för möjligheten att få
tilläggssjukpenning. Jag medger också
att det var riktigt att även denna möjlighet
öppnades för företagarna. Min
förundran beror på att jag har svårt
att förstå varför man efteråt så envist
hävdar attj de möjligheter bör försämras
som företagarna själva begärde
för ett antal år sedan.

Herr Kristiansson var hygglig nog
att tycka att jag hade ställt mig på
samma sida som han, när jag sade att
systemet naturligtvis skall anpassas efter
människorna. Jag har inte ändrat
uppfattning i det avseendet under tiden
debatten har pågått, men herr
Kristiansson har tydligen fått det intrycket.
I så fall har han fel.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner om vissa ändringar
av bestämmelserna om semester, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av motion om upphävande av skyldigheten
att utfärda särskilda lagfartsbevis
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 23 februari 1900

Nr 8

An;;, användningen av snö.scooter vid
renskötsel och jakt

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av viickta
motioner angående användningen av
snöscooter vid renskötsel och jakt.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 66 i första
kammaren av herr Wanhainen och
nr 103 i andra kammaren av herr
Lundmark, i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om översyn och förslag till sådan ändring
i jaktstadgan, att renskötande same
med normal utrustning legalt skulle
kunna använda snöscooter i sitt arbete.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:66
och II: 103, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! I motion nr 66 i första
kammaren av undertecknad och i motion
nr 103 i andra kammaren av herr
Lundmark har upptagits frågan om
fjällsamernas rätt att färdas i fjällen
med snöscooter i samband med vallningen
av renar samt även att ta sig
fram till jaktmarkerna medförande
skjutvapen.

Enligt rättspraxis får man, om man
äger eller arrenderar jaktmark, förflytta
sig till jaktmarken med vilket fordon
som helst efter allmän väg. Detta
gäller även skogsbilvägar.

När man behandlar denna fråga
måste man komma ihåg de säregna
förhållanden som är rådande bland de
renskötande samerna i fjällvärlden.
Områden på tiotals kvadratmil är ju
väglösa, varför förflyttning ej är möjlig
med gängse motorfordon. Först när
snöscootern kom i marknaden blev det
möjligt att på dessa fjällvidder förflytta
sig på marken med motorfordon vintertid.
För flygplan och helikopter

gäller bestämmelser som medger att
man — utan att det är åtalbart — får
fara till ett område där man anar eller
misstänker att det finns jaktvärt
villebråd, exempelvis ripa. Det är här
svårigheter har uppkommit efter den
nya jaktstadgans utfärdande. Snöscootern
är ju ett tämligen nytt fortskaffningsmedel
som inte har funnits förut.

Den av högsta domstolen i Naimackafallet
meddelade domen har åtminstone
av de renskötande samerna tolkats så
att man, redan om man på gårdsplanen
eller boplatsen tar med skjutvapnet i
snöscootern, har begått ett brott mot
jaktstadgan. Med bil eller annat fortskaffningsmedel
har man ju i alla tider
haft rätt att färdas fram till jaktmarken
och vidare till fots för att utföra
jakt — man har alltså redan vid avfärden
från hemmet haft för avsikt att jaga,
t. ex. i samband med älgjakten. Detta
skulle alltså inte få förekomma när
det gäller de renskötande samerna, vilka
många gånger utför jakt samtidigt
som de bevakar renarna. De skulle inte
få medföra jaktvapen i samband med
resa med snöscooter. Enda sättet att undvika
att skjutvapnet blir skadat under
transporten är att hänga det över axeln.
Redan detta att man hänger på sig vapnet
anses innebära jakt.

Tredje lagutskottet har vid sin behandling
av motionerna ganska utförligt
och i klartext sagt hur utskottet tolkar
bestämmelserna i jaktstadgan. Det tycks
dock finnas en viss avvikelse mellan
tredje lagutskottets tolkning och samernas
egen tolkning av det domslut som
har meddelats i ett aktuellt fall.

Med hänsyn till tredje lagutskottets
utlåtande och tolkning av jaktstadgans
bestämmelser i förhållande till den tidigare
citerade tolkningen skall jag inte
här ställa något annat yrkande än utskottet.
Jag vill dock understryka vikten
av att utskottets tolkning, som innebär
att skjutvapen får medföras vid färd
med snöscooter, också följes vid den
praktiska tillämpningen av jaktstadgans
bestämmelser. Vi motionärer kommer
att avvakta denna praktiska tillämp -

Nr 8

Onsdagen den 23 februari 1966

Ar.g. användningen av snöscooter vid renskötsel och jakt

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

ning, och skulle inte utskottets tolkning
bli normerande för den praktiska tilllämpningen
av bestämmelserna ämnar
vi återkomma motionsvägen till riksdagen
i denna fråga.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än utskottets.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevaran de utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion angående
bestämmelserna om kungörelseannonsering
m. m.; och

nr 2, i anledning av väckt motion om
kontroll av äldre bilförares syn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Till riksdagens första kammare

Med anledning av studieresa till England
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 27 februari till den 12 mars
1966.

Stockholm den 23 februari 1966
Roland Lundberg

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 27 februari—den 12 mars 1966
för att bevista av Foreign Office anordnad
Wilton Park Conference i Steyning,
England.

Stockholm den 23 februari 1966

Bo Skärman

De begärda ledigheterna beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.33.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHIM 1966