Torsdagen den 17 april (Riksdagens protokoll 1958:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr 15

17—19 april

Debatter m. m.

Sid.

Torsdagen den 17 april

Svar på interpellationer av:

fröken Liljedahl ang. nedläggandet av Svenska tobaksmonopolets

fabrik i Gävle............................................ 3

herr Vigelsbo ang. statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter. 5
Svar på fråga av herr Gustafsson i Borås i anledning av en livrädd ningsövning

ur isvak vid kustartilleriregementet i Vaxholm...... 11

Svar på interpellation av herr Hamrin i Kalmar ang. bullerstörningarna
från reaflyg................. 14

Fredagen den 18 april

Svar på fråga av herr Börjesson ang. den av riksdagen begärda utredningen
rörande trädgårdsnäringens problem................. 19

Svar på interpellation av herr Widén ang. en bättre anpassning av
yrkesutbildningen till den aktuella arbetsmarknadssituationen ... 19

Vid remiss av motionen II: 523................................. 32

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag.............. 53

Förfarandet i kammarrätten, m. m.............................. 65

Interpellation av herr Johansson i Stockholm ang. utredning av vårt
undervisningsväsende vid en jämförelse med vissa andra länders,
m. in...................................................... 71

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 18 april

Statsutskottets utlåtande nr 90, ang. garanti för krediter till Uddevallavarvet
Aktiebolag.......................................... 53

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. förfarandet i kammarrätten,
m. m................................................ 65

Andra kammarens protokoll 19 Sfi. Nr 15

* NMO * OH''i

.Hr

>./:a n

rj *i/i

/. J Hi r/ if ;.vi / no

. .. ./''V.. ..........nivnn , ;

• (i r ..:.

‘»åt] it *. ii> :

■: ■ . i ■'' i .. i

.......! ;*fi ■ ,''| tf?? , '' it: -!f ; > -ihj,,

• i?- U rf It it

i ><H\ i.\ ''>.•»i•.i*. • ■ i i ?

♦

(il.

Torsdagen den 17 april 1958

Nr 15

Torsdagen den 17 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
april.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med talmannen i första
kammaren får jag meddela, att gemensam
votering i de frågor, beträffande
vilka godkända voteringspropositioner
föreligger, kommer att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden fredagen
den 25 april.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Henning Nilsson,
Gävle, på grund av influensa under tiden
14/4—21/4 1958 är förhindrad bevista
riksdagen, intygas.

Gävle den 14 april 1958

G. Nordberg
stadsdistriktsläkare

Herr Henning Nilsson i Gävle beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 14—den 21 innevarande
månad.

§ 4

Svar på interpellation ang. nedläggandet
av Svenska tobaksmonopolets fabrik
i Gävle.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fröken Liljedahl frågat mig om jag

vill medverka till att den av styrelsen
för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
beslutade nedläggelsen av monopolets
fabrik i Gävle uppskjutes i avvaktan
på en stabilisering av arbetsmarknadsläget
och en tillfredsställande
lösning i övrigt av med driftens upphörande
sammanhängande personalpolitiska
problem.

Jag har redan tidigare i anledning
av en enkel fråga i denna kammare omtalat,
att regeringen i höstas haft att
pröva framställningar i frågan från
Gävle stad m. fl. Efter vederbörlig utredning
beslöts den 6 december, att
framställningarna inte skulle föranleda
vidare åtgärd. Tillika meddelade jag, att
saken därmed var slutbehandlad av regeringen.

Svaret på fröken Liljedahls interpellation
måste bli detsamma. Men jag vill
gärna begagna tillfället att lämna några
upplysningar.

Jag vill således tillägga, att Tobaksmonopolet
ligger i underhandlingar
med en annan industri om överlåtelse
av fabrikslokalerna i Gävle. Självfallet
har man från monopolets sida gjort
stora ansträngningar att bereda gävlepersonalen
nytt arbete. Några arbetare
har redan överflyttats, och antalet anställda
i Gävle är nu nere i 165. Av
dessa får 43 annat arbete i monopolets
tjänst. I övrigt utbetalas förtidspensioner
respektive omskolningsbidrag till
dem som varit anställda viss tid. Nu
nämnda förmåner utgår till sammanlagt
92 anställda.

Härmed anser jag, herr talman, att jag
har besvarat interpellationen.

Härpå yttrade

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang. nedläggandet av Svenska tobaksmonopolets fabrik i
Gävle

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Enligt god riksdagssed
ber jag att få uttala mitt tack till chefen
för finansdepartementet för svaret på
min interpellation angående den planerade
förflyttningen av Tobaksmonopolets
fabrik i Gävle till Malmö.

Detta innebär givetvis inte att jag är
nöjd med svaret. Efter det svar herr
Henning Nilsson i Gävle fick förra veckan
på sin enkla fråga i samma ärende
hade jag dock inte väntat mig ett mera
positivt svar i denna fråga. Jag förstår
så väl att det inte är vare sig möjligt
eller önskvärt att regeringen i oträngt
mål ingriper för att dirigera de statliga
affärsföretagen, inte ens då det gäller
åtgärder i rationaliseringssyfte. Det är
inte heller min mening att något sådant
skall ske. Dock tycker jag att vad som
i svaret på såväl herr Nilssons som min
fråga säges om att regeringen efter inhämtat
yttrande från Tobaksmonopolet
lämnar saken utan åtgärd är litet väl
tamt. »Saken är i och med detta slutbehandlad
av regeringen», säger herr
statsrådet. Några motiveringar för regeringens
ställningstagande har vi dock
inte fått genom våra frågor.

Tobaksmonopolet har kalkylerat med
att en sammanslagning av Malmö- och
Gävlefabrikerna skulle ge en ökning avvinsten
med cirka 800 000 kronor årligen.
Det är ingalunda bevisat att det är
Gävlefabriken som skulle förorsaka att
man inte nu kommer fram till den
vinstsumma som sammanslagningen
skulle kunna ge. Som bekant är Gävlefabriken
för närvarande den bästa av
monopolets alla fabriker. Det är därför
litet svårt för oss att förstå varför eu
utmärkt fabriksbyggnad med en stor,
trevlig och välskött trädgårdsanläggning
helt skall överges av affärsföretaget. Utvecklingsmöjligheter
för uppförande av
eventuella nybyggnader finns dessutom
på den till fabriken hörande tomten.
Man frågar sig varför det inte skulle
vara möjligt att investera en del av de

14 miljonerna i Gävle i stället för i
Malmö.

Jag tror nog att det finns bärande
skäl för monopolets ställningstagande,
men en av orsakerna till att vi är så
efterhängsna med framställningar i denna
fråga är att man inte förebragt dessa
skäl utan endast helt allmänt talat om
rationalisering.

Regeringen, som i vanliga fall har så
stort intresse av att lokalisera det privata
näringslivet, borde väl även vaka
över de statliga företagen. Man väntar
sig inte gärna att en fabrik av detta
slag från en medelstor stad som Gävle
med markant brist på arbetstillfällen
för kvinnor skall flyttas till en av rikets
största städer, där fördelningen av arbetsmöjligheterna
för män och kvinnor
är i stort sett tillfredsställande. I gävletrakten
har vi flera stora skogs- och
järnbruksindustrier, som i huvudsak
sysselsätter män. Vi är därför i stort
behov av arbetstillfällen för kvinnor.
Detta har särskilt accentuerats sedan
Gävle ångväveri för ett år sedan lade
ned sin verksamhet. Här arbetade 400
personer, i huvudsak kvinnor. En förflyttning
av Tobaksmonopolets fabrik
med dess nuvarande 165 arbetare blir
därför ytterst kännbar.

Formuleringen »inhämtat yttrande
från Tobaksmonopolet» förefaller mig
som sagt väl tam. Litet djupare kontakter
mellan regeringen och Tobaksmonopolet,
litet resonemang eller någon form
av förhandlingar skulle för oss i Gävle
och då inte minst för de arbetare det
gäller ha varit mera tillfredsställande.
Vad vi framför allt inte kan förstå är
den stora brådskan. Man har monterat
ned maskiner i Gävle, innan det funnits
möjlighet att sätta upp dem i provisoriska
lokaler i Malmö. Kunde man ändå
inte lugna sig tills man fått det planerade
nybygget i Malmö färdigt? Det gäller
ju inte någon förlustbringande verksamhet.
De kostnader för upplärning av
personalen, som alltid blir nödvändiga

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang;, statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter

vid sådana här tillfällen, har fabrikschefen
beräknat till 1 500 kronor per
arbetare, och den förtidspensionering
av arbetare, som omnämnes i svaret,
kominer att ytterligare belasta företagets
budget.

Herr statsrådet talar till sist om att
Tobaksmonopolet gjort stora ansträngningar
för att bereda gävlepersonalen
nytt arbete. Jag har ingen anledning att
betvivla detta, men jag kan konstatera
att monopolet hittills inte lyckats i sina
strävanden. Snart har ett år gått sedan
beslut fattades om fabrikens förflyttning,
men ännu har ingenting hänt då
det gäller att skapa någon ersättningsindustri
och beträffande fabrikslokalernas
försäljning eller uthyrning till annat
företag. Inga nya arbetstillfällen har
ställts i utsikt för de ledigblivna arbetarna.

Förhandlingar om omskolningsbidrag
och förtidspensioner har ägt rum, men
enligt vad jag har mig bekant kommer
dessa arbetare att göra stora förluster
genom förtidspensioneringen. Några års
dispens med förflyttningen skulle för
flera av arbetarna ha stor betydelse, det
är ju många som tillhör de äldre åldersgrupperna,
och de löneförhöjningar
dessa åtnjutit under senare år, vilka de
räknat med för sin pensionering, kommer
ej till sin rätt vid förtidspensionering
nu.

Jag har en tablå över personalsituationen
den 20 mars 1958. Den omfattar
176 anställda, varav 16 tjänstemän och
160 arbetare. Av de 160 arbetarna var
145 kvinnor och 15 män. Samtliga arbetare
i åldern 17—24 år, 44 stycken,
var kvinnor. Åldersgruppen 25—44 år
utgjordes av 53 kvinnor och 8 män, och
i åldersgruppen 45—60 år var det 48
kvinnor och 7 män. Av dessa 160 arbetare
är det inte mindre än 20 kvinnor
och 4 män som har en anställningstid
av 35 år eller mera. Av denna tablå,
som i stort sett anger dagens aktuella
läge, framgår alltså att det finns många
trotjänare som kommer att svårt drab -

bas av den planerade sammanslagningen
av fabrikerna.

Endast ett fåtal av de kvarvarande
anställda är beredda att flytta till
Malmö. Många är gifta, och flera av de
övriga finner det alltför svårt att byta
bostadsort efter så lång arbetstid i
Gävle. Det gäller ju en förflyttning på
inte mindre än 70 mil. Det har tidigare
gjorts utfästelser om att de som flyttar
till Malmö skulle beredas bostäder där
redan den 1 juli i år, men det har nu
uppgivits att det icke finns någon möjlighet
därtill. Under första tiden skulle
de nyinflyttade få bo inackorderade i
olika lägenheter, och i bästa fall skulle
de kunna tänkas få egna bostäder den
1 oktober.

Vi tycker att denna överflyttning av
arbetare genomföres litet för brådstörtat
och att det väl inte varit så angeläget
att sätta i gång flyttningen innan bostadsfrågan
och en del andra förhållanden
ordnats. Vår förhoppning är, trots
alla nedslående svar vi fått, att statsmakterna
måtte beakta den försvårade
situationen på arbetsmarknaden och i
den mån så är möjligt genom förnyade
kontakter med Tobaksmonopolet medverka
till ett uppskjutande av förflyttningen
av fabriken från Gävle till Malmö
tills situationen på arbetsmarknaden
förbättrats och till dess arbetarna kan
beredas hyggliga bostäder i Malmö.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. statsbidragen
till kommunernas kapitalutgifter

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Vigelsbo frågat mig
1) om jag ville redogöra för regeringens
planer beträffande eliminerande av den
eftersläpning, som föreligger i fråga om

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang. statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter

utgivande av statsbidrag till kommunernas
kapitalutgifter, och 2) om jag har
för avsikt att framlägga förslag till sådana
statsbidragsregler i nämnda avseende,
att bidragsunderlaget automatiskt
anpassas till förändrade byggnads- och
anläggningskostnader.

Vad angår den första frågan får jag
anföra följande.

Som interpellanten framhållit råder
sedan åtskilliga år den situationen beträffande
flera statliga bidrag till kommunernas
kapitalutgifter, att anvisade
medel visat sig otillräckliga och att eftersläpningar
i bidragsgivningen därför
uppstått. I och för sig är det givetvis
önskvärt, att anslagstilldelningen bättre
anpassas till de behov som man vid bidragens
tillkomst ansett vara av natur
att böra främjas. Det begränsade investeringsutrymmet
och den trånga budgetramen
nödvändiggör emellertid vid
varje tidpunkt en gallring och avvägning
mellan olika anslagsbehov. I nuvarande
statsfinansiella läge är det icke
möjligt att göra några utfästelser beträffande
takten i avvecklingen av eftersläpningarna.
Frågan om ökad medelstilldelning
får tas upp i vanlig ordning vid
budgetarbetet, då man har möjlighet att
bedöma den inbördes angelägenheten
och turordningen mellan den rad av anspråk
som konkurrerar vid budgetbehandlingen.

Beträffande interpellantens andra fråga
vill jag framhålla följande. När bidrag
införts eller omreglerats under
senare tid har, som statsbidragsutredningen
påpekat, statsmakterna ofta ställt
i utsikt att bidragsgrunderna skulle omprövas,
om förhållandena gjorde detta
påkallat. I vissa fall har ock så skett.
Utvecklingen visar dock, att det vid en
nedgång i penningvärdet är svårt att
undvika en eftersläpning av anläggningsbidragen
i förhållande till de faktiska
kostnaderna. Jag vill även erinra
om att orsakerna till inträffade kostnadsstegringar
ofta kan vara svåra att
fastställa och att det givetvis inte får

anses självklart att statsbidraget automatiskt
skall anpassas till de faktiska
kostnaderna. Tvärtom måste det vara
ett starkt samhällsintresse, att statsbidragsbestämmelserna
utformas så, att de
stimulerar till kostnadsbesparingar och
rationaliseringar av det kommunala byggandet.
För egen del vill jag framhålla,
att det under nuvarande statsfinansiella
förhållanden icke är möjligt att taga
några särskilda initiativ i det syfte som
interpellanten avser.

Detta är de besked som jag i sammanhanget
anser mig kunna ge som svar på
herr Vigelsbos interpellation.

Härefter yttrade:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det svar jag fått.

Jag instämmer helt i herr statsrådets
uttalande beträffande önskvärdheten av
att anslagstilldelningen bättre anpassas
till de behov, som man vid bidragens
tillkomst ansett vara av sådan natur
att de bör främjas. För kommunernas
vidkommande måste det väcka en viss
förvåning att inte detta önskemål redan
har kunnat förverkligas till en praktisk
realitet. Det är emellertid inte bara
de ständigt stegrade anläggnings- och
materialkostnaderna — vilka gör att
kommunerna får större kostnader än
vad som angivits vid statsbidragets uträkning
— som bekymrar, utan det är
fastmer den stora eftersläpning som
uppstått med de ursprungligen beräknade
statsbidragens utanordnande.

Statsrådet anför som orsak till eftersläpningen
det begränsade investeringsutrymmet
och den trånga budgetramen.
Men efter vad jag vet har väl regeringen
av riksdagen fått beviljade de anslag
som begärts för berörda ändamål. Nu
säger herr statsrådet att även andra behov
kan uppkomma, som påkallar statsmakternas
medverkan. Ja, jag tror säkert
att den uppgiften är riktig. Men i
såväl enskild som offentlig hushållning

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang. statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter

får det väl betraktas som en god regel
att man först betalar sina skulder, innan
man engagerar sig för nya kostnadskrävande
uppgifter.

Vad som närmast föranledde min fråga
till herr statsrådet var det prekära
läge, i vilket många kommuner nu befinner
sig. Åtminstone i Västmanland är
läget prekärt för de rena landsortskommunerna.
På grund av fjolårets omfattande
skördekatastrof har man att emotse
en kraftig krympning av det kommunala
skatteunderlaget. I den situationen
måste det förefalla hårt, att samtidigt
som skatteunderlaget krymper man även
skall få betala räntor på lån, som man
tagit i avvaktan på statsbidragens utanordnande.
Det måste anses orimligt att
kommunerna skall behöva vänta fyra å
fem år på statsbidragen och under tiden
betala räntor på lån. När man sedan
slutligen får pengarna, har kanske en
stor del förbrukats enbart på räntekostnader,
och det har väl ändå inte varit
statsbidragsförordningens och riksdagens
mening.

.lag tillåter mig här göra några stickprov
från tre rena landsbygdskommuner
i Västmanland. I en kommun har
man för vatten och avlopp haft kostnader
på sammanlagt kr. 939 514: 08, men
man har ännu inte erhållit ett öre i
statsbidrag. Samma kommun har anlagt
branddammar för en kostnad av kr.
6 181:62, men statsbidraget har uteblivit.

I en annan kommun har det anlagts
två vatten- och avloppsanläggningar, för
vilka statsbidrag skulle erhållas, för
den ena kr. 73 000 och för den andra
kr. 85 000. Handlingarna i samband med
dessa anläggningar insändes till distriktsingenjörskontoret
under år 1954,
men något statsbidrag har ännu inte utbetalats.

Från en tredje kommun meddelas att
statsbidragsfordringarna för vatten- och
avloppsanläggningarna vid årsskiftet
1957/58 uppgick till kr. 525 000, och man
beräknar att statsbidraget skall utbeta -

las fem år efter det att igångsättningstillstånd
beviljats. Samtliga statsbidragsberättigade
anläggningar är redan färdigställda.

Många andra kommuner har meddelat,
att situationen där är fullständigt
likartad, med stora anläggningskostnader
och stora statsbidragsfordringar
men inga utbetalda bidrag.

Herr statsrådet säger att statsbidragsbestämmelserna
bör utformas så, att de
stimulerar till kostnadsbesparingar och
rationaliseringar i det kommunala byggandet.
Jag ber att till alla delar få instämma
i denna herr statsrådets principiella
uppfattning. Men jag har samtidigt
svårt att förstå, hur en landsbygdskommun,
som fått nära nog alla
sina brunnar utdömda som hälsovådliga
av landstingets hälsovårdskonsulent,
skall kunna undgå att sin plikt likmätigt
se till att i annan ordning klara vattenförsörjningen
centralt och i samband
därmed även avloppet. Det bör väl ändå
inte kunna betraktas som lyx! Arbetsoch
materialkostnaderna är fastställda,
och de är därför inte mycket att göra åt.
Dessutom vill jag också ha sagt att landsbygdskommunernas
kommunalmän oavsett
politisk hemvist alltid har visat
den största respekt för ekonomiska engagemang.
De har som regel aldrig
sträckt sig längre än skinnfällen räckt.
De borde hållas räkning för det.

Men vad är det i stället som händer?
Jag ber att här få anföra två belysande
exempel. Kungl. bostadsstyrelsen fastställde
den 25 oktober 1956 ortsindex för
flerfamiljshus i Fjärdhundra kommun i
Västmanlands län, och Västerås stad har
där angivits som normalort och erhållit
100 i ortsindex. Fjärdhundra, vars huvudort
ligger cirka fyra mil från Västerås,
har av bostadsstyrelsen tilldelats ett
ortsindextal som med 8 enheter understiger
indextalet för Västerås stad. Därmed
har också lånetaket för Fjärdhundra
landsortskommun pressats ned i motsvarande
grad, då det gäller att där
bygga bostäder åt befattningshavarna.

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang. statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter

Fjärdhundra kommun har överklagat
beslutet och vid upprepade tillfällen
uppvaktat bostadsstyrelsen i ärendet.
Vid dessa uppvaktningar och i en besvärsskrivelse
i ärendet har man presterat
icke bestridda bevis för att byggnadskostnaderna
i Fjärdhundra blir väsentligt
högre än i Västerås. Reskostnaderna
och dagtraktamentena för arbetarna
samt frakterna för materialet gör,
att man sakkunnigt uppskattat den högre
kostnaden i Fjärdhundra till inte mindre
än 9 ortsenheter över Västerås. De stora
städerna är således gynnade på landsbygdens
bekostnad, men något skäl varför
det skall vara så har inte presterats.

Jag håller herr statsrådet räkning för
att han vill stävja den kommunala investeringshetsen,
men hur blir systemet,
som jag illustrerat det med dessa
två orter? Fjärdhundra kommun, som
bygger bostäder för sitt behov, får på
grund av ett lägre indextak ett lägre
statsbidrag än Västerås, trots att kommunen
har högre byggnadskostnader.
Jag tror inte, att man med denna anordning
tillgodoser herr statsrådets välmotiverade
önskan om iakttagande av försiktighet
med de kommunala investeringarna.

Under det att Fjärdhundra kommun
måste ålägga sig all möjlig sparsamhet
för att få pengarna att räcka till nödvändiga
byggnader, till löpande omkostnader
och räntor på upplånade uteblivna
statsbidragsmedel, kan Västerås kosta
på sig ett stadshus, som enligt vad jag
fått mig upplyst redan kostat 14 miljoner
kronor men ännu inte är färdigt.
Jag hoppas, att man i rättvisans namn,
om man allvarligt vill rikta sig mot
kommunalt investeringsraseri, inte omotiverat
gynnar sådana orter, där frestelsen
för sådant mest föreligger.

Vid behandlingen här i kammaren av
bankoutskottets utlåtande nr 6 den 21
mars i år framförde en av utskottets talesmän,
herr Sköldin, här i kammaren
en del enligt mitt förmenande riktiga
synpunkter. Han ansåg nämligen, att

statsskuldens redovisning inte var riktigt
korrekt. Med hänvisning till dess
sammansättning kom herr Sköldin till
det resultatet, att den var väsentligt
lägre än vad som i realiteten redovisades.
Det fanns enligt hans uppfattning
tillgångsposter, som inte redovisats och
vilka enligt en nationalekonoms beräkningar
skulle sänka vår statsskuld från
16,8 miljarder kronor till 10,5 miljarder
kronor. Finansministern själv har i ett
föredrag sagt, att mot den redovisade
statsskulden svarar reella tillgångar till
ett belopp av inte mindre än 40 miljarder
kronor.

Jag instämmer med herr Sköldin. Man
bör redovisa sina tillgångar och skulder
till deras rätta värde. Detta betecknas
ju som förenligt med god köpmannased.
Därmed skulle jag också vilja ställa den
frågan, hur stora statens skulder är till
kommunerna. Det skulle ha haft sitt
stora intresse att få en uppgift härom.
Jag avundas ingalunda finansministern
uPPgiften att resa ut i landet och tala
om att han har 40 miljarder i tillgångar,
samtidigt som han måste vara fullt medveten
om riskerna att därvid röra sig
bland större eller mindre fordringsägare.

Då jag alltid personligen haft den uppfattningen,
att jag först skulle betala
mina skulder, innan jag fick engagera
mig för nya åtaganden, är det svårt
för mig att förstå, att så inte bör ske
även i samhälleliga sammanhang. Jag
frågar ännu en gång, samtidigt som jag
tackar för ett enligt min mening ganska
blygsamt svar: Hur stora är de fordringar,
som kommunerna har, och hur snart
kan vi räkna med att vi får dem helt
eller delvis reglerade?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle kunna börja
med att ansluta mig till interpellantens
inledande ord, när han säger, att vi är
eniga om att det sakligt sett vore ytterst
önskvärt, om det statsfinansiella

Torsdagen den 17 april 1958

Nr 15

Svar på interpellation ang. statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter

läget gåve möjligheter att snabbare betala
kommunerna vad interpellanten betecknar
som statens skulder till kommunerna.
Jag vill emellertid understryka,
att det inte finns några undanhållna medel
här. Vi har i olika sammanhang inför
riksdagen redovisat en statlig upplåning
för att klara de direkta utgifter
vi har i dagens läge, och denna är tillräckligt
stor som den är. Det hela är
således en fråga om de statsfinansiella
möjligheterna just nu. Herr Vigelsbo säger,
att riksdagen alltid bifallit regeringens
förslag. Bakom detta herr Vigelsbos
uttalande skulle kanske ligga den underförstådda
meningen, att därest regeringen
framlade förslag om en snabbare
amortering av låt mig säga utfästelserna
till kommunerna i avseende på avloppsinvesteringar,
så skulle riksdagen ta det
förslaget också. Jag tror nog att riksdagen
skulle göra det, men när regeringen
presenterar riksdagen sina utgiftsförslag,
ställs den alltid inför frågan:
Vad har man för medel att röra
sig med, vad finns det för praktiska politiska
möjligheter att förstärka statens
inkomster för att därmed ge utrymme
för större generositet?

Herr Vigelsbo tog upp frågan om den
relativa bostadsbyggnadskostnaden i
Fjärdhundra och i Västerås. Det kan i
och för sig vara en intressant fråga, om
man i bostadsstyrelsen räknar med att
det är G procent billigare att bygga i
Fjärdhundra än i Västerås, under det att
medborgarna i Fjärdhundra kommer
fram till att det är ungefär 9 procent
dyrare att bygga i Fjärdhundra än i
Västerås. Det är emellertid en specialfråga,
som inte har så särdeles mycket
att göra med herr Vigelsbo interpellation,
vilken ju är ställd utifrån mera
principiella utgångspunkter. Jag kan
därför tyvärr inte gå in i svaromål när
det gäller bostadsstyrelsens eller eventuellt
socialdepartementets handläggning
av denna konkreta tvistc- och besvärsfråga.
Den frågan har jag inte varit
inställd på att besvara. Om herr Vigels -

bo är missnöjd på den punkten, är det
väl ingenting annat att göra än att ställa
en interpellation till socialministern om
den saken.

Varken tiden eller dagen är lämpliga
för någon allmän redovisning av statens
tillgångar och förmögenhet, men eftersom
både bankoutskottets talesman i
andra kammaren för en tid sedan och
jag själv i ett par söndagsföredrag har
utvecklat vissa synpunkter på detta
problem, vill jag som allra hastigast
framhålla, att man får komma ihåg att
en realekonomisk redovisning av statsskulden
kontra en försiktig beräkning
av statskollektivets tillgångar inte ger
anledning att säga, att vår reala ekonomi
är under isen, om jag får använda
ett så pass vårdslöst uttryck. Däremot
är situationen litet annorlunda, när man
redovisar en budget, en rent statsfinansiell
ställning. Vi känner allesammans
till att vi inte är så särdeles entusiastiska
för att presentera de nya skattepålagor,
som skulle erfordras för att
täcka en expansion på den statliga kostnadssidan.
Man kan väl utifrån en realekonomisk
bedömning av vad svenska
folket orkar med säga sig, att något sådant
i och för sig inte skulle vara någon
katastrof, men vi är så funtade inom
vilket parti vi än hör hemma, att vi ser
med stor ovilja, om finansministern presenterar
nya skatteförslag. Man får således
inte blanda ihop dessa båda frågor,
spörsmålet huruvida vår nation är
realekonomiskt sett relativt sund eller
om vi står vid konkursens brant —
vissa politiker har ju velat göra gällande
det sista — med det rent budgetära
och statsfinansiella spörsmålet, om vi
har råd att i dagsläget kosta på oss större
utgifter mot bakgrunden av den kritiska
attityd vi nog alla intar till att
offra mera av våra inkomster till .skatter.
Det är bara detta, herr talman, som
jag med mitt lilla anförande velat klara
ut.

Vi kommer följaktligen till sist till
frågan: Vad har vi råd med i dag, vad

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang. statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter

har vi råd med rent statsfinansiellt? Jag
är medveten om att kommunerna kan
vara besvärade och irriterade över att
de får vänta två, tre år på de statsanslag
de skall ha för sina avloppsarbeten och
får ligga ute med lånemedel för det.
Jag har många gånger mötts av kritiken,
att statsbidragen relativt sett försämrats
genom inflationen och på grund av
statsbidragets anknytning till skatteunderlaget.
Emellertid måste jag säga mig
att det inte bara är kommunerna som
är missnöjda. Man är missnöjd på alla
håll över, som man säger, statsmaktens
restriktivitet när det gäller det ena eller
andra speciella området som man är intresserad
av. Hela detta missnöje får vi
ju dras med, så länge vi inte är beredda
att radikalt offra mera, vilket skulle ge
oss möjligheter till kraftigare insatser
på olika områden.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att det är ingen tacksam uppgift som
finansministern har. Det är nog riktigt
att det råder missnöje överallt. Men
missnöje kan uppkomma av olika anledningar.
Man kan ju anse att man blivit
orättvist behandlad. Det kan vara förmenta
orättvisor. Missnöje kan också
uppkomma av den anledningen att man
fått löfte om att ifall man gör det eller
det skall man få bidrag. Om man då inte
får det är missnöjet enligt min mening
berättigat. Det är det i detta fall. Det
är alldeles klart att man måste avväga
vad man ger mot vad man kan få in. Jag
måste säga att vi inte har något behov
av höjda skatter, och det är ju också
finansministern fullt medveten om efter
alla de missnöjesyttringar som han
fått sig till livs. Jag skulle tro att en
del sagt att skatterna är för höga; jag
har själv hört några som sagt det.

Beträffande detta ämne måste jag utgå
ifrån att när dessa reformer beslöts, som
kommunerna nu håller på att förverkliga,
förelåg det en ekonomisk kalkyl, enligt
vilken man hade pengar och andra
tillgångar inom räckhåll för att kunna

infria de löften man lämnade. Det är
väl antagligen på det punkten som det
brister.

Man har ju talat -— och talar alltjämt
— om vilket stöd man gav kommunerna
när de kommunala ortsavdragen höjdes,
ty sedan har kommunerna fått statlig
kompensation för det inkomstbortfall,
som uppkommit på grund av de kommunala
ortsavdragens höjning. Det rör
sig om drygt en halv miljard. Men jag
tillåter mig fråga: Vad båtar egentligen
den hjälp, som kommunerna på det
sättet har fått för ett inkomstbortfall, om
de nödgas använda pengarna till räntekostnader
för lån, som de tagit därför att
de har pengar att fordra av det allmänna?
Pengarna går alltså åt till räntan
för bidrag som man inte fått ut, och
då är det inte särskilt stor glädje med
dessa pengar. Det hade naturligtvis varit
ännu sämre om man inte fått pengarna,
ty räntan hade man antagligen
fått betala i alla fall.

Jag vidhåller emellertid alltjämt min
uppfattning, att om det skall göras beskärningar
här, vilket måhända måste
ske, så bör man se till att de görs på ett
rättvist sätt. Jag hoppas finansministern
har sina vägar förbi Västerås någon
gång. Försök då stoppa det stora miljonbygget
vid Vasaparken! Det skulle
man kunna göra, men att vägra landskommunerna
att bygga bostäder och förvägra
dem de bidrag, som de skall ha,
tycker jag inte är rättfärdigt och riktigt
med hänsyn till de löften och åtaganden,
som man har bundit sig för gentemot
kommunerna. Vi kan inte förstå
att ett sådant förfaringssätt från statsmakternas
sida är riktigt.

Jag skulle vilja uttala ytterligare ett
önskemål. Jag förstår att det är svårt att
skaffa pengar till detta ändamål. Men
jag tycker att finansministern, liksom
andra får göra, här skulle ställa i utsikt
att om man inte kan betala denna skuld
skall man ge kommunerna räntegottgörelse
för de uteblivna bidragen så
att de åtminstone slipper dras med denna
kostnad. Jag tycker det vore rättvist

Torsdagen den 17 april 1958 Nr 15

Svar på fråga i anledning av en livräddningsövning ur isvak vid kustartilleriregementet
i Vaxholm

att göra någonting för att ge kommunerna
kompensation för de orättvisor
de varit utsatta för.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
säga till herr Vigelsbo, att jag inte har
möjligheter att stoppa det kommunala
stadshusbygget i Västerås, ty sist jag
såg det var det väl praktiskt taget färdigt.
Jag har kanske också en otäck
känsla av att därest jag som finansminister
skulle försöka ge mig in på det,
skulle herr Vigelsbo tillsammans med
sina kommunalt aktiva riksdagskamrater
på ett mycket energiskt sätt hävda
den kommunala självständigheten och
friheten gentemot finansministerns fula
tilltag att lägga sig i vad som tillhör
kommunernas självständiga beslutandeområden.

Sedan är jag naturligtvis i viss mån
imponerad över herr Vigelsbos renlärighet.
Det är en gammal god och prisvärd
sed att man betalar sina gamla
skulder innan man sätter sig i nya, men
vi är kanske litet till mans inställda på
att vi inte kan upprätthålla denna renlärighet
i alla väder. I nästa vecka kommer
herr Vigelsbo och jag i detta hus
att besluta om att ställa ut nya växlar
för framtiden, varvid herr Vigelsbo
kanske t. o. m. går litet längre än jag,
trots att vi inte har klarat av denna
gamla skuld. Den teoretiska renlärigheten
och det vardagliga, praktiskt politiska
arbetet är alltså inte utan vidare
synkroniserade, det vet både herr Vigelsbo
och jag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga i anledning av en livräddningsövning
ur isvak vid kustartilleriregementet
i Vaxholm

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som anförde: Herr

talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag är i tillfälle att
redogöra för de närmare omständigheterna
kring den uppmärksammade övningen
i livräddning ur vak vid Vaxholms
kustartilleriregemente samt om
jag vill medverka till att föreskrifter
utfärdas som klargör att övningar av
detta slag skall vara helt frivilliga.

Som ett led i den utbildning i livräddning,
som bibringas kustartilleriets
värnpliktiga, anordnades vid Vaxholms
kustartilleriregemente den 3—8 mars i
år praktisk demonstration av räddning
ur vak. Övningarna leddes av särskilt
utbildad personal. För den egentliga
demonstrationen utnyttjades både ordinarie
instruktörer och värnpliktiga. De
värnpliktiga hade uttagits på frivillig
väg. Efter demonstrationen lät man
samtliga övriga värnpliktiga, som inte
av olika skäl befriats, gå ned i vaken
och ta sig upp ur den. De var därvid
försedda med säkerhetslina, och livräddare
var avdelade. Omedelbart efteråt
fick personalen bege sig till en för ändamålet
uppvärmd lokal för omklädsel.

De i pressen lämnade uppgifterna om
sjukdomsfall i samband med övningarna
torde avse två värnpliktiga underbefälselever,
som insjuknade några dagar
efter det att de deltagit i en demonstrationsövning.
Båda hade frivilligt
anmält sig till denna.

Det har vidare förekommit en pressuppgift
om att en värnpliktig ställts under
åtal för att han vägrat gå ned i vaken.
Enligt vad jag inhämtat har den
åsyftade värnpliktige åtalats och dömts
för lydnadsbrott, som bestått i att han
inte åtlvtt given order om uppställning.

Vad slutligen angår frågan om frivillighet
i övningsdeltagandet synes utbildningsbestämmelserna
ha lidit av en viss
oklarhet. Numera har emellertid inspektören
för kustartilleriet utfärdat föreskrift
om alt nedgång i isvak i samband

12 Nr 15 Torsdagen den 17 april 1958

Svar på fråga i anledning av en livräddningsövning ur isvak vid kustartilleriregementet
i Vaxholm

med utbildning i livräddning skall vara
frivillig. Härigenom är varje tveksamhet
för framtiden undanröjd.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Gustafssons fråga.

Vidare yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber först att på övligt
sätt få tacka statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet för svaret på
min fråga.

Jag är fullt på det klara med att det är
en mycket vansklig sak att göra de rätta
avvägningarna mellan å ena sidan berättigade
militära utbildningskrav och
å andra sidan fredsmässiga hänsyn. Vad
som dock för en lekman synes vara ett
primärt krav är att sunt omdöme måste
prägla allt och att gällande föreskrifter
är någorlunda klart avfattade. I det fall,
som här står i blickpunkten, synes det
ha brustit inte så litet i fråga om både
det ena och det andra. Försvarsministern
säger i sitt svar: »För den egentliga
demonstrationen utnyttjades både
ordinarie instruktörer och värnpliktiga.
De värnpliktiga hade uttagits på frivillig
väg.» Jag är inte riktigt på det klara
med vad som menas med detta. Gäller
det dem som uttagits för att demonstrera
för de värnpliktiga, så gäller det ju
inte de värnpliktiga själva som skulle
efterfölja demonstrationen.

Detta gör att jag måste säga att frågan
om frivilligheten i detta sammanhang
är en ganska allvarlig sak. översten
på KA I i Vaxholm säger att för
den praktiska demonstrationen användes
frivillig personal och att så skall ske
även i fortsättningen. Ifrågavarande
marinorder synes dock ha varit sådan,
att den tolkats mycket olika inte bara
på olika regementen utan också på skilda
batterier inom samma regementen.

Löjtnanten som ledde isvaksövningen
var av den bestämda uppfattningen —
enligt redogörelsen i rättegångsproto -

kollet — att övning i isvak icke var frivillig.
Manskapet var pliktigt att genomföra
övningen. I marinordern från 1954
står det ingenting om frivillighet, men
i senare utarbetade övningsföreskrifter
heter det att man skall låta värnpliktiga
visa hur det går till att ta sig upp ur en
isvak. Åtagandet skulle vara frivilligt.
Om löjtnanten gick direkt efter marinordern,
skulle alltså »alla i», såsom han
enligt vittnesmål lär ha sagt, men följde
han de senare utfärdade övningsföreskrifterna
skulle isbadarna frivilligt åta
sig att gå i vaken. Såväl regementschefen
som övningsledaren synes mer ha
hållit på marinordern om att »det finns
ingen bestämmelse om frivillighet». På
kustartilleriets centrala utbildningsavdelning
säger man att utbildning i räddning
ur isvak måste vara frivillig.

Jag förstår så väl att träningen i det
militära måste ske på ett hårdfört sätt,
men man undrar ändå, om inte vissa
hänsyn måste tas. Det kan inte vara
något särskilt intresse att genom ett oresonligt
förfarande vid utbildningen göra
unga män till försvarsnihilister.

Vid tiden för isvaksövningen i Vaxholm
den 6 mars gick det en allvarlig
virusinfektion på regementet — det
visste man. Mellan 100 och 150 ställde
i köldgrader upp till isbad, klädda i
kypertuniform med jacka och byxor
samt iförda strumpor och gummiskor,
och fick sedan bortåt en timme eller
mer stå i decimeterhög snö vid iskanten
och se på, medan två åt gången hoppade
i vaken, försedda med räddningslina för
att vara säkra, om de inte kunde simma,
och det kunde inte en del göra. Men
räddningslinan tjänade också det ändamålet
att man skulle kunna dra ner dem
från iskanten igen, om de inte kravlade
sig upp på reglementsenligt sätt.

Till bastun var det så pass långt, att
kläderna hann stelna innan pojkarna
kom fram dit, och sedan ett hundratal
besökt bastun, gjorde den sannerligen
inte skäl för sitt namn — det var rätt

Torsdagen den 17 april 1958 Nr 15

Svar på fråga i anledning av en livräddningsövning ur isvak vid kustartilleriregementet
i Vaxholm

kyligt där, och det varma vattnet hade
också tagit slut.

Jag undrar, om inte försvarsministern
håller med mig om att övningen nog visar
en hel del brister i fråga om själva
uppläggningen. Så som här skett skall
man inte sköta sina saker.

Frågan är därför om inte den värnpliktige,
som det närmast gäller och som
dömts för lydnadsbrott till disciplinbot
i tio dagar med 2:50 kronor per dag,
skulle kunna ursäktas rätt mycket. Han
var på baddagens morgon förkyld och
led av heshet och snuva. Han hade sjukmönstrat
på morgonen och blivit sjukskriven
i grupp 1 b, vilket betyder att
man kan med viss inskränkning delta
i tjänstgöring. Läkaren hade sagt att
han inte skulle delta i vaklivräddningen,
och den värnpliktige hade meddelat
detta till övningsledaren. Löjtnanten
befallde honom likväl att ställa upp
utan att klart ange, om han skulle hoppa
i isvaken eller icke. Den värnpliktige
gick till sjukhuset för att träffa läkaren
men blev hämtad till övningen. En
värnpliktig Andreasson vittnar enligt
protokollet att han hört löjtnanten säga:
»När värnpliktige Abel kommer skall
jag se till, att han får bada.» Ett annat
vittne framhåller, att löjtnanten, då
sjunde batteriets personal samlats vid
isvaken, innan värnpliktige Abel kommit,
sagt att denne också skulle ned i
vattnet. När Abel kom till isvaken sökte
löjtnanten gång på gång förmå honom
att hoppa i, enligt vad riittegångsprotokollet
uppger. Löjtnanten hade den
uppfattningen, att övningen inte var frivillig,
och utifrån detta kan man ju delvis
förklara hans uppträdande, även om
han visade en viss klumpighet och brist
på psykologiskt bedömande av situationen.
Han hade flera dagar före övningen
sagt att alla skulle i. Han visste, att den
värnpliktige var sjukskriven i grupp
1 b, att denne inte var simkunnig och
att hans fysik var svag, så att han på
grund därav blivit ncdgrupperad. Den

värnpliktige klargjorde, att läkaren uttryckligt
sagt att han inte skulle deltaga
i vaklivräddningen. Löjtnanten sökte
läkaren för kontroll men kunde inte
träffa denne. Likväl sökte han upprepade
gånger att få den värnpliktige att
hoppa i vaken.

Herr talman! Något bristande nit i
tjänsten kan man då inte tala om, men
jag tror inte att man skjuter över målet
om man talar om en viss tendens till
oförstånd i tjänsten. Det skall bli rätt
intressant att se vad MO kommer att
säga i detta ärende. Att värnpliktige
Abel gjort sig skyldig till lydnadsbrott
har han vidgått och blivit dömd för,
men man kan fråga, om inte sådana
psykologiska moment smyger sig in i
bilden, att hans handlande framstår
som provocerat av personer och omständigheter.
Mig synes, att ledaren för
övningen inte går helt fri från skuld.

Enligt rättegångsprotokollet säger löjtnanten,
att han såg på den värnpliktiges
sjukkort att denne var sjukskriven i
grupp 1 b och att detta innebar, att
värnpliktige Abel skulle befrias från ansträngande
bentjänst. Löjtnanten bedömde
dock inte övning i isvak för en
icke simkunnig som ansträngande bentjänst.
Herr försvarsminister! Jag kan
försäkra att man har ganska stor användning
för benen när man skall simma
och även när man skall ta sig upp
ur en vak. Simning är den enda idrott
som jag över huvud taget bär intresserat
mig för och tagit alla märken och plaketter
i, och jag vinterbadar gärna
bland isbitarna hemma i Kyperydssjön.
När man skall ta sig upp på iskanten
har man verkligen behov av starka ben,
även om man söker backa upp på ryggen
efter alla konstens regler.

Sista stycket i försvarsministerns svar
finner jag mycket tillfredsställande. Jag
konstaterar, att vad som där säges såvitt
jag kan förstå omöjliggör, att sådana här
händelser kommer att upprepas. Därför
ber jag att få tacka varmt för sva -

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang. bullerstörningarna från reaflyg

ret. Intermezzon som i fallet Abel skall
vi inte behöva ha flera gånger. De
gagnar ingen utan är bara till skada för
alla.

Med detta ber jag än en gång att få
tacka försvarsministern för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara tillägga,
att vi beträffande ledningen av denna
övning lugnt kan avvakta MO:s utredning.
Det brukar vi ju göra här i riksdagen.
I övrigt är det alldeles givet, att
det som inträffat har sin bakgrund i bestämmelser
som varit oklara och som
tolkats olika ute i landet. Dessa bestämmelser
har nu förtydligats. Tvång får
inte förekomma, utan dessa övningar
skall vara frivilliga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. bullerstörningarna
från reaflyg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som anförde: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hamrin i Kalmar frågat
mig, om jag vill medverka till att före
fattande av beslut om införande av reaflyg,
som kan förorsaka sanitära besvär
för kringboende, överläggningar äger
rum med vederbörande länsstyrelse,
kommun och fastighetsägare för att om
möjligt undanröja eller i varje fall minska
olägenheterna.

Med anledning av frågan vill jag meddela,
att chefen för flygvapnet för några
år sedan tog initiativ till en allsidig
utredning av flygbullerproblemet vid
militära flygplatser. Vid utredningen,
som genomfördes i samverkan med statens
institut för folkhälsan, utarbetades
för olika flygplantyper s. k. bullerkar -

tor, som kan appliceras på varje flygplats
där man önskar studera flygbullerförhållandena.
I sammanhanget angavs
också den bullerkarta som beräknades
bli normgivande för den närmaste 10-årsperioden. Utredningsresultatet har
sedermera sammanfattats i en publikation,
som utsänts till samtliga länsarkitekter
och länsbostadsnämnder. Avsikten
med denna publikation var att den
skulle tjäna till ledning vid flygvapnets
och de hälsovårdande och samhällsplanerande
myndigheternas arbete för att
undvika sanitära olägenheter i form av
flygbuller.

Chefen för flygvapnet har 1956 beordrat
flygflottiljernas chefer att i god
tid orientera allmänheten i de fall en
varaktig ökning av bullerstörningarna
omkring en flygflottilj kommer att uppstå
till följd av övergång till ny flygplantyp.

Då svårlösliga bullerproblem synes föreligga
inom något område har flygvapenchefen
sedan lång tid tillbaka brukat
ta direkt kontakt med berörda kommuner
och — beträffande större regionplanefrågor
— även med länsstyrelserna.
I dylika överläggningar har även
byggnadsstyrelsen medverkat.

Såsom framgått av min redogörelse
har åtgärder vidtagits för att i god tid
orientera länsstyrelser och kommuner
om bullerutvecklingen vid flygvapnets
flygplatser. Vidare har överläggningar
i syfte att komma till rätta med svårare
bullerproblem ägt rum. I likhet med interpellanten
anser jag att alla utvägar
att minska olägenheterna av bullerstörningar
bör prövas. Jag är därför beredd
att medverka till att samarbetet mellan
flygvapnet och länsstyrelser, kommuner
in. fl. beträffande dessa frågor ytterligare
utvidgas i syfte att åstadkomma sådana
minskningar av bullerstörningarna som
är möjliga utan att flygtjänsten inskränkes
på ett för krigsberedskapen
menligt sätt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Hamrins interpellation.

Torsdagen den 17 april 1958

Nr 15

Svar på interpellation ang. bullerstörningarna från reaflyg

Härefter yttrade:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret. Jag måste bekänna
att jag blev något häpen när jag tog del
av svaret, men i slutet av detsamma blev
jag glatt överraskad. Det synes framgå
av själva redogörelsen, att det var ganska
väl beställt med de frågor, som det
här gäller. När statsrådet till sist mycket
positivt förklarar sig vara beredd
att vidtaga de åtgärder till förbättringar
som kan bli nödvändiga, är jag tacksam.

Innan jag emellertid granskar svaret
litet närmare, skall jag förklara bakgrunden
till min fråga.

I Kalmar förekom det ungefär vid årsskiftet,
att vederbörande överlantmätare
skulle fastställa ett sextiotal avstyckningar
för bostadsändamål. Mera av en
händelse hade han hört talas om att det
på F 12 skulle bli nattjaktflyg, att Lansen
skulle införas. Han översände därför
hela ärendet till länsstyrelsen med förfrågan
huruvida det var lämpligt att fastställa
dessa avstyckningar. Länsstyrelsen
tog sig en funderare på saken och skickade
upp ärendet till statens institut
för folkhälsan med hegäran om remissyttrande
och fick efter en tid den utredning,
som försvarsministern mycket
riktigt åberopar i sitt svar. I denna utredning
har vissa bullerkartor ritats ut,
beroende på vilka plantyper som frekventerar
flygplatsen. Länsstyrelsen fick
samtidigt det beskedet, att det var nödvändigt
att stoppa all bebyggelse, all
fastighetsbildning, all detaljplanering
inom eu hel kommun intill Kalmar stad.
Det visade sig att den planerade tomten
för ett mentalsjukhus i Kalmar ställ
skulle komma att ligga inom den värsta
bullermattan och att konvalescenthemmet
strax utanför Kalmar stad skulle
komma att befinna sig i samma zon samt
att så gott som all tomtmark, som Kalmar
stad hade tänkt använda till egnahemsbebyggelse,
föll inom den buller -

matta, där institutet för folkhälsan anser
att sanitär olägenhet föreligger. Detta
var självklart inte något särskilt roligt
besked att få.

Å andra sidan var det ju väl att de
myndigheter, som har hand om sådana
här saker, fick klart för sig, hur det här
ligger till. Vad var det då som hade
hänt? Ja, det var ett beslut att vi skulle
få nattjaktflyg på F 12, vilket ökade
bullermattan med ungefär 60 procent i
förhållande till den tidigare bullermattan.
Som av redogörelsen i svaret framgår,
hade länsarkitekten erhållit del av
1954 års utredning, som var klar i december
1957. Sannolikt hade också länsbostadsnämnden
erhållit ett exemplar av
utredningen. Men därifrån och till att
klarlägga vad detta betyder för egnahemsägare,
för kommuner, för Kalmar
stad och andra i ekonomiskt hänseende
är det ett ganska långt steg.

Länsstyrelsen vidtog naturligtvis genast
den åtgärden att sammankalla en
konferens för att resonera med kommunerna
runt omkring samt med Kalmar
stad om hur man skulle komma till rätta
med de här problemen. Den kommun,
som är värst utsatt, förklarade att från
dess håll kommer ersättningsanspråk att
framföras, för den händelse att nattjaktplan
införes. Jag skall återkomma
till den saken sedan. Men det är inte
alls säkert att detta ersättningsanspråk
kommer att bifallas. Det rör sig om ungefär
20 miljoner kronor. Vad Kalmar
stads ersättningsanspråk uppgår till vill
jag inte uttala mig om. Det har jag kanske
inte heller anledning att göra, eftersom
staden inte, offentligt i varje fall,
har nämnt några siffror.

Det är så mycket mer anmärkningsvärt
att denna fråga har handlagts på
det här sättet, som det föreligger de
bästa tänkbara möjligheter att klara den
nere i Kalmar. Det har just avslutats
en regionplanering rörande Kalmar—
Nybro-regionen. Det pågår en generalplanering
av Kalmar stad. Vi har utan
tvekan på länsstyrelsen med landshöv -

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang. bullerstörningarna från reaflyg

dingen i spetsen många duktiga och
kunniga karlar, som är mycket intresserade
av samhällsplanering och hithörande
spörsmål. Både regionplanering
och generalplanering är ju till för att
klara sådana här bekymmer, så att man
kan komma fram till en vettig lösning av
problemet. Det hade varit ganska naturligt,
tycker jag, att myndigheterna hade
tagit kontakt med planförfattarna och
sökt åstadkomma en lösning i planhänseende,
som kunde tillfredsställa olika,
kanske stridiga önskningar. Det gjorde
man inte. Följden är att den regionplan,
som är färdig, och den generalplan, som
snart är färdig, måste i väsentliga delar
totalt omarbetas för den händelse flygvapnet
fullföljer sitt program.

Vad säger nu statsrådets redogörelse
i detta fall? Den säger, att en utredning
har verkställts, som genomförts »i samverkan
med statens institut för folkhälsan»
(alltså 1954 års redogörelse) och
att den utarbetade »för olika flygplanstyper
s. k. bullerkartor, som kan appliceras
på varje flygplats, där man önskar
studera flygbullerförhållandena». Egnahemsägarens
nattsömn blir knappast
bättre av att sådana bullerkartor utarbetas
för att han i efterhand skall få veta
hur många decibel som kommer att spöka
i hans sängkammare när detta projekt
har genomförts.

Det framgår också att det är den närmaste
tioårsperioden som man här siktar
på. Att ställa prognoser är självfallet
oerhört svårt i ett sådant här fall. Det
är väl troligt att den flygplanstyp, som
nu åstadkommer så mycket buller, är
föråldrad om tio år, och vi kanske i så
fall kan tänka den hugnesamma tanken
att flygplatserna då kommer att användas
för robotvapen i stället för dessa
nattjaktplan. Det gör ju inte saken bättre
att det om tio år kommer att vara en
annan och sannolikt inte mindre bullermatta
än nu. Jag menar alltså att det
inte räcker med dessa åtgärder.

Om jag får gå vidare i svaret konstaterar
jag att statsrådet säger: »Chefen

för flygvapnet har 1956 beordrat flygflottiljernas
chefer att i god tid orientera
allmänheten i de fall en varaktig
ökning av bullerstörningarna omkring
en flygflottilj kommer att uppstå till
följd av övergång till ny flygplanstyp.»
Ja, det kanske har varit ett olycksfall
i arbetet, och jag skall inte lägga sten
på börda, men så här har det i varje
fall inte gått till nere i Kalmar. Det hela
fungerade tydligen inte där.

Detsamma gäller nästa stycke i statsrådets
redogörelse: »Då svårlösta bullerproblem
synes föreligga inom något
område har flygvapenchefen sedan lång
tid tillbaka brukat ta direkt kontakt
med berörda kommuner och» — här
kommer det anmärkningsvärda ■—- »beträffande
större regionplanefrågor även
med länsstyrelserna.» Det förhåller sig
så att vi sedan många år tillbaka har en
regionplanering i gång — det är en av
de fem eller sex som pågår i landet.
Om ordet »större» åsyftar regionplan,
kan jag säga att det är en av de större,
och åsyftar det huruvida det gäller en
större fråga, kan jag säga att också det
är fallet. Även om vi här i riksdagen
ibland kanske bollar litet vårdslöst med
miljarderna, så är ändå 20 miljoner
kronor en ganska stor fråga för en
kommun.

I nästa stycke säger statsrådet: »Såsom
framgått av min redogörelse har
åtgärder vidtagits» — jag fäste mig vid
att statsrådet betonade »har vidtagits»
— »för att i god tid orientera länsstyrelser
och kommuner om bullerutvecklingen
vid flygvapnets flygplatser.» Så
är det som sagt inte i det här fallet,
men jag hoppas att det varit ett olycksfall
i arbetet och inte skall upprepas.

Innan jag slutar kanske jag får säga
några ord om ersättningsfrågan, även
om den kanske inte direkt hör samman
med min interpellation och svaret på
den. Det förekom för någon tid sedan i
Västerås ett expropriationsmål där det
utdömdes 10 000 kronor i ersättning för
flygbuller, dock inte flygbuller i luften,

Torsdagen den 17 april 1958 Nr 15

Svar på interpellation ang. bullerstörningarna från reaflyg

utan flygbuller på marken. Domstolen
påpekade mycket bestämt att krav på
ersättning för buller från luften måste
avvisas, enär sådana krav ter sig stötande
för rättskänslan. Jag har litet
svårt att förstå att ett sådant krav skall
te sig stötande för rättskänslan då bullret
kommer från en flygmaskin som
körs varm, men inte om det kommer
från en maskin som går i landningsvarv
eller har startat från sin flygplats,
men det är saker och ting som kanske
blir aktuella nere i Kalmar och som jag
hoppas kommer att klarläggas i det
sammanhanget.

Jag vill understryka ytterligare en
sak, nämligen att detta inte bara är en
kommunal fråga utan också en samhällelig
fråga. Vi har det i vanliga fall
ganska besvärligt med säsongarbetslösheten
nere i kalmartrakten. Såsom jag
nämnde har all byggnadsverksamhet
nu stoppats inom stora områden och
kan tydligen inte komma i gång förrän
denna fråga efter överläggningar har
blivit avklarad. Kanske dröjer det till
en bit in på sommaren, vilket innebär
att arbetstillfällena blivit färre under
den tid då man bäst skulle ha behövt
sätta i gång de här byggena i den kommun
jag nämnde.

Jag vill till sist, herr talman, än en
gång tacka för det mycket positiva svaret.
Jag hoppas att det i fortsättningen
inte kommer att gå till på det vis jag
här har redogjort för, och jag tar statsrådets
slutord som ett löfte om en bättre
tingens ordning.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara ett par ord. De
problem som gäller Kalmar gäller tyvärr
åtskilliga andra städer, vid vilka
vi har förlagt flygplatserna alldeles intill
stadsbebyggelsen eller rättare sagt
där stadsbebyggelsen krupit in på flygfält,
som anlades för cirka tio år sedan.
Jag känner väl till dessa problem, fram2
— Andra kammarens protokoll 7.958. Nr

för allt från min tid i kommunikationsdepartementet,
då vi där sysslade med
stadsplanerna.

Jag har gått igenom vad som har hänt
beträffande Kalmar, och jag kan inte
inse att länsstyrelsen under de senaste
åren har varit alldeles okunnig om vad
som skulle ske. Jag har en brevväxling
från 1955 mellan flygförvaltningen och
länsstyrelsen beträffande bebyggelsefrågor
i samband med flygfältet. Flygförvaltningen
har här faktiskt lagt ned ett
omfattande arbete för att försöka få klarhet
beträffande bullermattornas storlek
för olika flygplan för att därmed ge
planmyndigheterna vägledning. Man kan
ju knappast göra mer. Det är klart att
en redovisande bullerkarta inte är till
mycket hjälp för dem som redan bor vid
själva bullerplatsen, men den skall vara
till ledning för dem som skall planera
den fortsatta bebyggelsen. Därvidlag
tycker jag att flygförvaltningen i samråd
med andra myndigheter, framför allt
kungl. byggnadsstyrelsen, har gjort ganska
mycket i denna fråga.

Det är klart att de snabbgående nya
flygplanstyperna medför ökat buller,
och vi har kanske varit litet för optimistiska
och släppt in bebyggelsen alltför
nära flygplatserna. Jag medger därvidlag
egna försyndelser, inte i Kalmar
men på några andra håll. Innan jag
visste att vi skulle få flygplanstypen
Lansen till ifrågavarande städer, godkände
jag stadsplaner, där bebyggelsen
kommit att krypa väl nära flygfälten.
Det är en kostsam sak att bygga om
flygfälten, så att flygningsriktningarna
ändras, men jag är medveten om att
man i vissa fall kan bli tvungen till
detta. Av brevväxlingen ser jag att flygförvaltningen
anser att en ombyggnad
är önskvärd beträffande Kalmar. Myndigheterna
har lovat att undersöka om
det går att finansiera en omändring.

Ja, det är mina kommentarer. Detta
är ett mycket besvärligt problem, och
jag vill gärna betona, att det är nödvändigt
med samarbete mellan alla de
75

Nr 15

Torsdagen den 17 april 1958

Svar på interpellation ang. bullerstörningarna från reaflyg

myndigheter, som här är berörda. I
annat fall kan vi råka ut för obehagliga
situationer.

Vi vet för närvarande litet om det
framtida flyget. Men vad vi vet är, att
de flygplanstyper, vi nu använder, åstadkommer
mycket buller, så att man om
möjligt måste hålla flygplatserna från
bebyggelsen eller, rättare sagt, hålla bebyggelsen
så långt från flygplatserna
som möjligt.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra det
tillägget, att denna sak inte endast rör
de två flottiljer, som är begåvade med
nattjaktflyg, utan den kommer att röra
samtliga flygflottiljer runt om i vårt
land — detta beroende på att alla flottiljer
fått allvädersjakt, som kommer
att starta och landa nattetid.

Jag tror för min del inte att vi —
även om det dröjer och vi i detta fall
måste se framåt — kommer ifrån att
flytta en hel del av våra flygfält. Förmodligen
blir det så, att civilflyget
kommer att öka i sådan takt, att vi behöver
flygfälten för det ändamålet. Och
som statsrådet sade har vi varit föga
förutseende när det gäller bebyggelseplaneringen
i närheten av flygfälten.
Det har gjort, att vi i många fall byggt
runt omkring flygfälten och kanske
tvingas att så småningom ordna förhållandena
på annat sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
86—92, sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 1, tredje
lagutskottets utlåtande nr 19 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 17.

§ 9

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 90 skulle uppföras främst och
samma utskotts utlåtande nr 86 sist
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 10

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

§ 11

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 523, av herr Hedlund m. fl., om
ändring i gällande bestämmelser rörande
reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.21.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Fredagen den 18 april

Kl. 13.00

§ 1

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda
utredningen rörande trädgårdsnäringens
problem

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson har frågat
mig om jag har för avsikt att inom
den närmaste framtiden begära bemyndigande
att tillkalla den av 1957 års
riksdag begärda utredningen rörande
trädgårdsnäringens problem. I anledning
härav får jag meddela, att jag i konselj
den 11 april 1958 erhållit det åsyftade
bemyndigandet och att jag med stöd
av detsamma i dag tillkallat åtta sakkunniga
för att i enlighet med givna direktiv
verkställa en allsidig utredning i berörda
ämne. Främsta skälet till att jag
ej tidigare hemställt om nyssnämnda
bemyndigande är att jag velat avvakta
färdigställandet av den numera avlämnade
propositionen nr 90 med förslag
till ny tulltaxa, vilket förslag ju bland
annat rör trädgårdsnäringens gränsskydd.

Härpå anförde

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt hjärtliga
tack för svaret. Därutöver finns ingenting
annat att tillägga än att jag hoppas,
att den i dag tillsatta utredningen
kommer fram till ett för trädgårdsnäringen
gott resultat.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. en bättre
anpassning av yrkesutbildningen till den

aktuella arbetsmarknadssituationen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Widén frågat vilka åtgärder
jag avser att vidtaga i syfte att
åstadkomma en bättre anpassning av
yrkesutbildningsväsendet till den aktuella
arbetsmarknadssituationen.

I anledning härav får jag anföra följande.

Vid arbetslöshetsräkningen i mitten
av februari 1958 registrerades vid arbetsförmedlingarna
3 011 arbetslösa under
18 år och 3 302 i åldern 18—21 år.
Motsvarande siffror för januari 1958 var
något högre. Jämfört med förra året har
det i år varit 200—400 färre arbetslösa
i åldern under 18 år. I åldern 18—21 år
har det varit ungefär 1 000 fler arbetslösa
än i fjol. Någon allvarlig försämring
i sysselsättningsläget för ungdomen
i allmänhet kan siffrorna knappast anses
tyda på.

Det som i första hand kommer i blickpunkten,
när det gäller yrkesutbildningsväsendets
anpassning till arbetsmarknadssituationen,
är naturligtvis den
kvantitativa utbyggnaden av utbildningskapaciteten.
Det är väl bekant för
kammarens ledamöter, att 1955 års riksdag
i detta avseende såsom mål uppställde
en fördubbling av kapaciteten i yrkesskolornas
grundläggande heltidskurser
under en femtonårsperiod, fram till
1970, varvid fyra femtedelar av utbygg -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre

ella arbetsmarknadssituationen

naden borde äga rum före 1966. Det sålunda
uppställda programmet för utbyggnad
av antalet utbildningsplatser
har hittills väl kunnat följas. Självfallet
är emellertid att, såsom också förutsattes
vid 1955 års riksdagsbeslut, man bör
vara beredd att vidtaga särskilda åtgärder,
om det trots den ökande utbildningskapaciteten
skulle bli svårt för
ungdomen att finna lämpliga anställningar
och utbildningsplatser i näringslivet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning och
arbetsmarknadsstyrelsen är för närvarande
intensivt sysselsatta med problemen
på förevarande område. Arbetsmarknadsstyrelsen
är i gång med en
omfattande informationsverksamhet i
syfte att stärka den kommunala beredskapen
mot arbetslöshet, och därvid aktualiseras
givetvis frågan om en ytterligare
intensifiering av landstingens och
primärkommunernas planering och initiativ
beträffande yrkesutbildningskurser
av olika slag. Spörsmål om utbildningstidens
längd och utbildningens
målsättning liksom olika möjligheter att
på andra sätt genom rationalisering vinna
fler utbildningsplatser i befintliga
skolor är föremål för fortlöpande prövning
inom överstyrelsen för yrkesutbildning.
Såsom ett led i beredskapen mot
arbetslöshet sker för närvarande också
särskilda överväganden beträffande
möjligheterna att snabbt öka byggandet
av bland annat yrkesskolor. Alldeles
självfallet är att statsmakterna snabbt
kommer att pröva de förslag, i olika
hänseenden, som framkommer såsom
resultat av den nu antydda planeringsverksamheten.

Vad gäller yrkesutbildningens inriktning
på olika yrkesområden äger ett intimt
samarbete rum mellan länsarbetsnämnderna,
arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
i anslutning till de förslag, vari yrkesskolhuvudmännens
planering och initiativ
utmynnar. Sålunda inhämtas exem -

anpassning av yrkesutbildningen till den aktu pelvis

numera arbetsmarknadsstyrelsens
och i regel även länsarbetsnämndernas
yttranden i samtliga ärenden inom
överstyrelsen angående inrättande av
nya yrkesskolavdelningar.

Beträffande sådana yrkesutbildningskurser,
som anordnas såsom ett direkt
led i de arbetslöslietsbekämpande åtgärderna,
kan nämnas att nybörjarkurser
i syfte att ge en grundläggande yrkesutbildning
åt ungdom hittills organiserats
endast i enstaka fall. En av arbetsmarknadsstyrelsen
nyligen verkställd
undersökning ger emellertid anledning
att räkna med att dylika kurser
kan behöva igångsättas i höst. överstyrelsen
för yrkesutbildning, som svarar
för anordnandet av dessa kurser, och
arbetsamrknadsstyrelsen har därför redan
haft vissa överläggningar om hur
en sådan kursverksamhet bör utformas.

Jag vill slutligen, herr talman, något
beröra arbetsförmedlingens roll i förevarande
hänseenden. Interpellanten har
anfört, att arbetsförmedlingen kan medverka
till att häva en del av arbetslösheten
genom att hänvisa arbetssökande
till andra yrkesområden än sådana, till
vilka de sökt och för vilka de har håg
och utbildning. Enligt interpellantens
mening är denna utveckling föga önskvärd.
Det bör emellertid påpekas, att
en av arbetsförmedlingens viktigaste
uppgifter just nu är att främja den geografiska
och yrkesmässiga rörligheten
hos arbetskraften. Erfarenheterna från
den yrkesvägledande och arbetsförmedlande
verksamheten ger vid handen, att
anpassningsförmågan hos de flesta ungdomar
är relativt stor. Värdet av en bestämd
vrkcsplan måste naturligtvis också
vägas mot eventuella sysselsättningssvårigheter
inom det eftersträvade yrket.

Jag har med det anförda velat ge en
översiktlig redogörelse för de åtgärder
som redan vidtagits och den planering
som pågår i syfte att åstadkomma en så
god anpassning som möjligt av yrkesut -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

bildningsväsendet till den aktuella arbetsmarknadssituationen.
Därmed, herr
talman, anser jag mig ha besvarat herr
Widéns interpellation.

Härefter anförde:

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
interpellation.

Enligt statsrådets uppgifter skulle
arbetslösheten i åldersgruppen under
18 år ha minskat från 1957 i februari
till motsvarande månad 1958 med mellan
200 och 400. Jag vet inte, var statsrådet
erhållit dessa siffror, men enligt
uppgifter i en artikel av generaldirektör
Olsson har siffran visserligen sjunkit
men endast med 21 från 3 032 till
3 011. Beträffande ökningen av de arbetslösa
i närmast högre åldersgrupp
överensstämmer siffrorna. Detta var
närmast en randanmärkning och inverkar
givetvis inte på de synpunkter, som
jag kan ha att framföra på de problemställningar,
som vi nu har att diskutera.

Jag måste dock påpeka, att om vi
jämför med siffrorna från år 1956, så
visar de en markant stigning. Rent allmänt
kan man konstatera, att arbetslöshetssiffrorna
för åldersgruppen under
18 år är mycket osäkra, vilket jag också
har påpekat i min interpellation. Av
olika anledningar torde den faktiska arbetslösheten
i denna åldersgrupp vara
större än som framgår av statistiken.
Vad vi dessutom med rätt stor säkerhet
kan påstå är, att tendensen är stigande,
även om jag kan hålla med statsrådet
om alt siffrorna inte tyder på en
allvarlig försämring. Lugnande verkar
den undersökning, som arbetsmarknadsstyrelsen
har låtit verkställa, vilken visar
att denna arbetslöshet har varit av
i stort sett kortvarig natur, i allmänhet
inte överstigande en å två månader. Jag
vill dock betona, att även om vi inte
onödigtvis vill skapa oro kring dessa

problem, kan vi dock inte komma ifrån,
att i en tid, när vi samtidigt med en
markant åtstramning på arbetsmarknaden
får fram ovanligt många ungdomar
från våra skolor ut i arbetslivet, är en
tendens till ökade sysselsättningssvårigheter
allvarlig nog. Sysslolöshet i
denna känsliga ålder för ju med sig speciella
problem, problem som vi i detta
sammanhang inte behöver närmare gå
in på.

Arbetsmarknadsstyrelsens chef, generaldirektör
Olsson, bedömer denna ungdomsarbetslöshet
icke i första hand som
ett problem på arbetsmarknaden i dess
mera inskränkta bemärkelse, som ett val
mellan arbetslöshet och sysselsättning,
utan som ett problem på yrkesutbildningens
område. Det synes också vara
de ungdomar, som saknar yrkesutbildning,
vilka i första hand har svårighet
att erhålla arbete. En annan, inte oviktig
orsak till arbetslöshet kan vara bristen
på kvalificerad arbetskraft, som
inom vissa fack medför sysselsättningssvårigheter
även för den icke yrkesutbildade
personalen.

Problemet är, att vi för närvarande
har en alltför liten kapacitet inom yrkesutbildningsfrågor
och för övrigt även
inom hela vårt utbildningsväsende. Förra
hösten var det cirka 30 000 ungdomar
som inte kunde tas emot i våra
yrkesskolor. Det problemet är minst
lika allvarligt som det förhållandet, att
vi inte kan vid våra realskolor och gymnasier
ta emot all ungdom som önskar
utbildning på det teoretiska området.
Det är gamla synder som gör att vi nu
hamnat i en återvändsgränd. Statsrådet
redogör i sitt svar för vad som beslutats,
bl. a. av 1955 års riksdag, och vad
som nu göres för att öka utbildningskapaciteten.
Jag vill med tillfredsställelse
notera vad som tydligen göres på
detta område.

Jag vill bara säga, att jag tror det är
synnerligen nödvändigt att näringslivet
här engageras i största möjliga ulsträck -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu

ella arbetsmarknadssituationen

ning. Inom parantes vill jag också beklaga
att förslaget om en utökning av
anslaget till utbildning av flera lärlingar
inom hantverket avvisades
häromdagen.

Bristen på lärare måste, efter vad jag
kan förstå, skapa svårigheter för en utbyggnad
av våra yrkesskolor. En annan
väg att motverka tonårsarbetslösheten
vore givetvis att öka ut antalet skolår
i folkskolan även i de distrikt, där
man inte bedriver försöksverksamhet.
Det skulle fördröja ungdomarnas anspråk
på arbetsanställningar. Där kommer
emellertid de olösta problemen med
lokaler och lärarkrafter in, något som
väl omöjliggör en sådan utbyggnad.

Min interpellation avsåg i första hand
att aktualisera frågan om yrkesundervisningens
inriktning, och det är ett
både känsligt och svårt problem. Önskvärt
vore att alla fick en utbildning, en
yrkesutbildning, som sammanfaller med
personlig läggning och intresseinriktning.
Vi vet emellertid att detta är
omöjligt. De flesta pojkar vill bli flygare
eller chaufförer eller något liknande,
och flickorna vill bli flygvärdinnor
eller hårfrisörskor. Det krävs en anpassning
av utbildningen efter samhällets
behov. När man finner att av de ungdomar
med yrkesutbildning, som på
hösten 1957 sökte anställning, endast 15
procent kunde erhålla sådan inom yrke
som sammanföll med utbildningen, blir
man givetvis betänksam.

Man kan givetvis mycket väl tänka sig
att denna första anställning bara blev
tillfällig och att många av ungdomarna
senare kunde komma in på det yrke,
som de utbildats för. Andra har under
utbildningstiden funnit att de inte trivs
i yrket och sökt sig till något annat. Jag
vill här tillägga att jag inte anser en
utbildning, som inte leder till en direkt
anställning, därför behöver vara bortkastad.
För många vore säkert en utbildning
i ett par olika yrken en tillgång.
Trots detta synes mig det låga

procenttalet för anställningar som anknyter
till utbildningen vara betänkligt.

Statsrådet påpekar i sitt svar att inriktningen
av yrkesutbildningen sker i
samarbete med länsarbetsnämnder, arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen
för yrkesutbildning. Detta samarbete
är givetvis nödvändigt. Jag ställer mig
emellertid i detta sammanhang två frågor.
Den första frågan är: På vilket material
bygger dessa myndigheter sina
beräkningar angående behovet av arbetskraft?
I ett progressivt samhälle kan
givetvis skiftningar och omställningar i
näringslivet rätt snabbt ändra förutsättningarna
för yrkesutbildningen. Man
kommer då osökt in på en fråga, som
ligger utanför statsrådet Edenmans ämbetsområde,
nämligen frågan i vilken
mån det är fel på de yrkesprognoser
som ställs. Det är tydligen nödvändigt
att få en bättre yrkesprognos från näringslivet,
som kan ge ett bättre besked
om behovet av utbildad arbetskraft.

Den andra fråga jag ville ställa är:
Är yrkesvägledningen tillräckligt effektiv?
Det bär ju yrkats på en utökning
av antalet yrkesvägledare, och jag tycker
det verkar som om de i sammanhanget
aktuella siffrorna tydde på att
det föreligger ett sådant behov.

Statsrådet har också i sitt svar tagit
upp frågan om arbetsförmedlingarnas
roll när det gäller att klara av arbetslösheten.
Det förefaller som om statsrådet
trott att jag skulle ha någonting
emot att arbetsförmedlingarna hänvisar
de arbetssökande till andra yrkesområden
än dem de sökt till och för vilka de
har en utbildning. Jag vill här deklarera,
att jag givetvis inte har någonting
emot denna arbetsförmedlingarnas verksamhet.
Vad jag däremot beklagar är,
att man, i så stor utsträckning som varit
fallet, måst hänvisa ungdomar med
viss yrkesutbildning till andra yrkesområden.
Det är på den punkten som
jag anser utvecklingen vara beklämmande
och inge bekymmer. Här måste.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

synes det mig, inte bara från skolans
utan även från arbetsmarknadsstyrelsens
sida göras någonting för att komma
till rätta med problemen. Man måste
vidta åtgärder, så att det blir en bättre
samklang mellan utbildning och anställning.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det gick en gång i världen
en serie i radion, som hette »Pessimisten
och optimisten». Den måste läggas
ned av det skälet, att när den skådespelare
som gjorde optimistens roll
inte längre stod till buds, så fanns det
inte någon som var lämplig för rollen.
Vi har i denna debatt liksom i nästan
varje debatt, där den nuvarande ecklesiastikministern
är inblandad, kunnat
konstatera att serien mycket snart kommer
att kunna tagas upp igen. Statsrådet
Edenman har en mycket charmerande
förmåga att, hur besvärlig en situation
än är, kunna säga till kammaren:
Allting är bra, oroa er inte, det skall nog
gå! Det är mycket trevligt med människor
som bär denna glada och ljusa
syn på tillvaron, och vi skall naturligtvis
vara glada och lyckliga över att vi
för närvarande har en person med de
egenskaperna i ecklesiastikministerstolen.
Men det kan bli litet besvärande,
när avståndet mellan den officiella optimistiska
attityden och verkligheten
blir litet för stort. Vi har kunnat iakttaga
detta i ett par andra debatter. När
vi t. ex. tidigare i våras diskuterade
övergångsproblemen i samband med den
stora skolledarreformen den 1 juli i år,
sade ecklesiastikministern hela tiden:
Det ordnar sig nog, det går säkert bra,
det är inga svårigheter! Men så fort man
kommer ut på fältet och träffar de människor,
som drabbas av de åtgärder som
kanslihuset i sista stund och med stor
möda pressat fram, så är bilden en helt
annan.

Också när det gäller den fråga vi dis -

kuterar i dag tror jag, att många människor
ute i företagen och på yrkesutbildningsanstalterna
ser något annorlunda
på de unga arbetslösas situation
och lägger en något annan accent än
vad ecklesiastikministern gjort. Ecklesiastikministern
säger i sitt svar till herr
Widén å ena sidan, att det inte är så
farligt och att siffrorna inte är så allvarliga.
Å andra sidan säger han i slutet
av sitt anförande att — och det tycker
jag är ganska märkligt — det inte heller
är så förfärligt farligt om ungdomarna
får ge upp de bestämda yrkesplaner de
bar och i stället ge sig in i en annan
utbildning. Det svaret ger ecklesiastikministern
i ett läge — siffran är från i
höstas — där inte mer än 15 procent av
de ungdomar som hade en regelrätt utbildning
kunde placeras i det egna facket.

Jag har liksom ecklesiastikministern
den stora glädjen att få syssla med planeringen
av den framtida nioåriga enhetsskolan.
Vi lägger härvidlag ned ett
stort arbete på att över huvud taget försöka
tillmötesgå alla de skiftande yrkesönskemål
och utbildningsbehov som
ungdomen har, och vi försöker bygga
upp en trappstegsformad väg via en allmän
teoretisk yrkesorientering och en
praktisk yrkesorientering på skilda områden
fram till den slutliga utbildningen.
För den som sysslar med detta arbete
ter det sig litet egendomligt att i
dag från ecklesiastikministerstolen få
höra att det inte är så förfärligt viktigt
vad ungdomarna väntar på. Jag
medger att jag skärper formuleringen
en aning, men det behövs för att man
skall förstå vilken motsättning som här
finns mellan den praktiska verkligheten
och den bild som kommer fram i interpellationssvaret.

Det är enligt min mening faktiskt allvarligt
om man i ett läge, där ungdomsarbetslösheten
dock icke är större än
den i dag är, redan skall kapitulera och
säga: Det är egentligen ganska likgil -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

tigt var ni hamnar, huvudsaken är att
ni har något att syssla med. Man kommer
bland annat i den situationen, att
det accepteras som något rimligt att de
unga flickorna skall gå kvar hemma och
hjälpa till med litet av varje i stället för
att ägna sig åt en verklig yrkesutbildning
inom något av de många yrken,
där den unga kvinnliga arbetskraften
skulle kunna komma till sin rätt men
där tidigare tabuföreställningar gjort att
de varit utestängda. Jag syftar på sådana
yrken som elektrikerns, teleteknikerns
och urmakarens och andra likartade
yrken, som underligt nog länge
varit absolut stängda för kvinnorna,
trots att de i flera fall har bättre förutsättningar
än männen för de aktufella
arbetsuppgifterna.

Nej, det hade varit rimligare om ecklesiastikministern
sagt ifrån, att vi inte
skall ge upp vår målsättning, att vi, trots
de svårigheter som dyker upp på arbetsmarknaden
just nu, skall se till att tonåringarna
verkligen har någonstans att
ta vägen då de slutat sin grundläggande
utbildning. Vi måste kunna säga till de
ungdomar, som nu befinner sig i de
stora årskullarna: Det finns en plats för
dig där du har något att syssla med och
där ditt jobb blir värdesatt, när du väl
gått igenom den grundläggande skolan
och skaffat dig en grundutbildning. Det
måste väl ändå innebära en bra mycket
mera realistisk, verklighetsbetonad
och på sitt sätt på djupet optimistisk
syn på dessa frågor än den ecklesiastikministern
ger uttryck för.

De i interpellationssvaret redovisade
åtgärderna, hur värdefulla de än är på
sitt sätt, vittnar enligt min uppfattning
bra mycket om fantasilöshet i själva
greppet på den uppkomna utbildningssituationen.
Det gäller dock att inom
den allra närmaste tiden ta hand om
just de ungdomar som lämnar den
grundläggande utbildningen. I vår är
det t. ex. en större årskull, som går ut
från den grundläggande utbildningen,

än någonsin tidigare. Det betyder inte
bara att det under sommaren kommer
att saknas arbetstillfällen för de många
skolungdomar som vill skaffa sig praktik,
utan också att många av de ungdomar,
som i sommar skulle gå ut i förvärvsarbetet,
kommer att finna att det
helt enkelt saknas plats för dem. I det
läget måste man verkligen intensifiera
arbetet, lägga över betydligt större del
av resurserna på ungdomsförmedlingarna
och se till att de verkligen tar hand
om dessa ungdomar. Arbetslöshet i tonåren
är en långt värre kräftskada än
vad en tillfällig arbetslöshet kan innebära
för en vuxen person, som har större
livsperspektiv och vet att goda och
dåliga tider växlar med varandra.

Jag vill också betona att man — på
samma sätt som till sist våra ansträngningar
kraftigt inriktats på att få fram
förbilligade och förenklade skolbyggnadsformer
inom det allmänna skolväendet
— inte heller skall dra sig för att
genom provisoriska åtgärder tillskapa
ytterligare utbildningsenheter inom yrkesutbildningen.
Den verkstadsskola,
som planeras i Botkyrka, är ett utomordentligt
exempel på hur man kraftigt
kan begränsa byggnadskostnaderna
utan att åstadkomma en standardsänkning.
De försök man gör på andra håll,
i Tibro t. ex., att till en gammal ledigbliven
verkstadslokal förlägga en yrkesskola,
som snabbt kan komma i gång,
visar vart man kan nå, om man inte är
rädd att gripa tillfället i flykten och
handla medan tid är.

Det finns även en rad andra åtgärder
som skulle kunna förändra situationen
till förmån för en bättre sysselsättning.
Vi har visserligen att räkna med den
belastning som ligger i att utbildningen
under 1940-talet i stor utsträckning försummades,
och det betyder att det på
många håll, där arbete nu skulle kunna
beredas även relativt outbildad arbetskraft,
inte finns möjligheter därtill på
grund av att man saknar de yrkesutbil -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

dade personer som skulle kunna utgöra
kärnan i arbetsenheten. Vår arbetsmarknad
företer därför i dag den paradoxala
bilden av bristande sysselsättning för
stora grupper samtidigt som det saknas
arbetskunniga och arbetsvilliga armar
i det centrala sammanhanget.

Jag vill också peka på de uppgifter
som arbetsmarknadens organisationer,
Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen,
här har. Man har via representanter
i arbetsmarknadens yrkesråd
enats om att rekommendera sina huvudorganisationer
att i avtalen införa sådana
bestämmelser, att den yrkesutbildade
arbetskraften gynnas och inte, som
hittills i många fall skett, direkt missgynnas.
Det har ännu inte hänt något i
detta avseende, och jag kan endast beklaga
att arbetsmarknadens organisationer
inte kunnat åstadkomma en förbättring
härvidlag. Det måste vara en
angelägen uppgift att en opinion skapas
som gör att man på ömse håll, hos både
arbetsgivare och arbetstagare, inser att
man snabbt måste revidera föråldrade
uppfattningar i fråga om avtalens konstruktion.

Jag tror, herr talman, att vi inte får
glida förbi denna fråga, och detta helt
enkelt av det skälet att det nästan vore
en förbrytelse mot de ungdomar, som
nu befinner sig i de yngre tonåren, om
samhället, när de kommit upp i förvärvsåldern,
inte ställde något annat till
deras förfogande än tomma löften och
allmänna förhoppningar. De skall kunna
veta att deras arbetskraft hör till det
som samhället räknar med och att det
är en självfallen förutsättning, att vi gör
allt vi kan för att ge dem tillfälle att utöva
sin verksamhet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Helén har tilldelat
mig en alldeles speciell roll — att
vara optimisten. Åtar han sig själv att

vara pessimisten, skall jag inte opponera.
Men jag vill börja med att korrigera
herr Helén: det var inte optimisten
som dog, utan det var pessimisten!

Sedan är det ytterst märkligt — men
det kanske beror på den alldeles
speciella atmosfären just nu — att man
ständigt får diskutera någonting annat
än det man lämnat svar på. Jag har
svarat på en interpellation av herr Widén,
som gällde en bättre anpassning av
yrkesutbildningen till den aktuella arbetsmarknadssituationen,
och det är alldeles
självklart, att jag inte går upp i
talarstolen utan att först ha hört arbetsmarknadsmyndigheterna.
Det är
emellertid ytterst märkligt att man tar
ett sådant svar till utgångspunkt för
att elda upp sig till den grad, att vi
t. o. m. på slutet här fick höra, att statsmakterna
— och det är väl i detta fall
regeringen som avses — är beredda
att glida förbi hela frågan. Vi fick en
liten bild av de fruktansvärda förbrytelser
som håller på att begås nu, förmodligen
av den sittande regeringen:
att det är tomma löften som kastas ut,
att den ansvarige departementschefen
anser att det inte är så farligt och tydligen
tagit som sin uppgift att förleda
ungdomen och opinionen etc. Svampen
på!

•lag tror inte att jag behöver begagna
just detta tillfälle för att på nytt erinra
kammaren och herr Helén om den serie
av åtgärder som statsmakterna vidtagit
på yrkesutbildningens område. I
mitt interpellationssvar nöjde jag mig
med att påpeka, att det program som
1955 års riksdag antog, nämligen att
uppställa som mål en fördubbling av
kapaciteten i yrkesskolornas grundläggande
heltidskurser under en femtonårsperiod
fram till 1970, väl uppfylles
och att vi t. o. m. ligger något före tidtabellen.
Jag kan hänvisa herr Helén
till en mycket intressant artikelserie
som pågått i en stockholmstidning, där
man bl. a. påpekat, att här är ju inte

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

statsmakterna — i detta fall regering
och ämbetsverk — ensamma om initiativet,
utan primärkommunerna och
landstingen kommer också i stor utsträckning
in i bilden och självklart
— kanske i lika stor utsträckning som
det allmänna — näringslivet självt.

Tror herr Helén att samhället kan
bygga differentierade yrkesskolor för
alla yrken åt alla? Det vore i så fall
intressant att få uppleva, att herr Helén
förverkligade en dylik målsättning.
Det är ju en fullständig utopi, och om
man försöker inbilla ungdomen att något
sådant vore möjligt i samhällets
regi, är man verkligen optimistisk. Nej,
här blir det självfallet en samverkan
mellan yrkesutbildning i vanlig skolform,
den obligatoriska skolan i enhetsskolans
form och näringslivet. Det finns
inte någon annan väg att beträda.

Låt mig ta ett enda exempel!

Herr Widén gjorde gällande att endast
15 procent av ungdomarna hade
kunnat placeras i yrken, för vilka de
hade utbildning, och det var uppenbarligen
denna siffra som gav upphov till
herr Heléns funderingar om den hjärtlöshet
som jag visade, när jag tyckte
att det inte var så farligt. Jag vill läsa
upp några rader ur en PM som jag fått
från arbetsmarknadsstyrelsen:

»Den av herr Widén anförda uppgiften
om det antal ungdomar som kunnat
placeras i yrken för vilka de hade
utbildning undandrar sig styrelsens bedömande
då någon sådan statistik inte
är känd i Sverige.»

Det är märkligt att herr Helén på så
lösa boliner kan avskjuta sådana påståenden
som han i detta sammanhang
kommit med.

Sedan, herr talman, vill jag till sist
något beröra en av de ytterligt intressanta
frågor som herr Widén tog upp,
nämligen möjligheten att över huvud
taget göra prognoser. Frågan ställdes
inte till mig, och jag kan inte heller besvara
den, men herr Widén undrade:

På vilket material bygger myndigheterna
sina antaganden om behovet av
olika slag av arbetskraft? Det är en av
de mest komplicerade frågor vi har, ty
vi känner ju inte den framtida arbetsprocessen,
om jag med »framtida» menar
förhållandena om tio år. Vi vet inte
hur detta samhälle kommer att se ut
på 60-talet — hurudan arbetsfördelningen
kommer att vara inom industrien
t. ex. Det är uppenbarligen ytterst vanskligt
att säga, att så och så mycket av
den och den typen av arbetskraft behöver
vi just här eller just där. Vi kommer
förmodligen senare i år att få en
diskussion om behovet av akademiskt
utbildad arbetskraft, och vi kommer då
att stöta på exakt samma svårigheter,
nämligen att ingen vågar och ingen kan
gå upp och säga, att så och så många
kommer vi att behöva just i den och
den yrkesgruppen. Det är fullständigt
omöjligt.

Jag har många gånger i sådana här
sammanhang helt enkelt sagt, att vår
fantasi kanske inte är tillräcklig för
att vi skall kunna föreställa oss, hur
vi kommer att leva och arbeta någon
gång i slutet av 60-talet. Den som är utrustad
med den fantasien — herr Helén
t. ex., som var inne på detta — skulle
kanske kunna tala om för kammaren
hur han tänker sig fördelningen inom
arbetsprocessen mellan tekniker och
servicepersonal, mellan tjänstemän och
arbetare, mellan yrkesutbildat folk och
inte yrkesutbildat folk etc.

Jag tror att om vi lugnar ned oss
litet och inte så här tidigt börjar de
allmänna politiska diskussionerna, herr
Helén, så kanske vi kan få en gemensam
plattform att stå på när vi skall
diskutera arbetsmarknadsläget för ungdomen
och yrkesutbildningen.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenman försökte
korrigera mig på ett område, där
jag faktiskt är litet mera hemma än han.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu

ella arbetsmarknadssituationen

Det gällde radion. Statsrådet påstod att
det var pessimisten som dog och att
detta var anledningen till att serien inte
kunde fortsätta. Nu var det faktiskt så
att pessimisten dog, men det kom andra
pessimister och ställde upp i stället för
honom. Till sist fann man emellertid
att optimisten måste pensioneras för att
han inte längre orkade med rollen. Det
skulle nog inte vara så dumt om även
statsrådet ibland iakttog den regeln, att
det kan vara oklokt att hålla på och vara
optimist längre än vad man har förutsättningar
för.

Detta skall inte betraktas som någon
utpräglat partipolitisk debatt. Visserligen
kan det råda olika meningar mellan
de politiska partierna om graden av den
energi man bör lägga ned på att lösa arbetssituationen
för ungdomen, men orsaken
till denna debatt är inte det val
man från regeringshåll vill ställa till
med utan den faktiska situationen ute i
landet. Det finns dock en lång rad ungdomar
som är lämpade för yrkesutbildning
men inte kunnat få någon sådan,
därför att det finns varken lokaler eller
lärare. Vi för inte denna debatt om utopiska
framtidsförhållanden, utan det är
fråga om de försummelser som har förekommit
och om vad som nu kan göras
för att snarast möjligt åstadkomma bättre
förhållanden. Att insatser från näringslivets
sida därvid är nödvändiga,
har jag understrukit flera gånger från
denna talarstol. Vad man på regeringshåll
kan göra för att ytterligare stimulera
näringslivet att inom ramen för sina
utvidgningsmöjligheter ta hand om de
aktuella årskullarna, är en fråga som
man verkligen inte bör vifta bort. Det är
här inte heller en diskussion om en
oviss framtid, där man inte vet tillräckligt
mycket om hur arbetsprocessen
kommer att vara beskaffad. Vi vet
precis vilka områden inom verkstadsindustrien
som behöver förstärkning
och inom vilka grenar av trä- och cellulosaindustrien
ungdomarna kan place -

ras. Statsrådets försök att göra detta
till en propagandadebatt visar bara, att
han inte inser ungdomens egen situation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det förvånar mig att herr
Helén inte började sitt angrepp med att
underkänna riksdagsbeslutet 1955. Det
hade varit konsekvent om han kunnat
påstå att den ansvarige departementschefen
inte orkar med ens att försöka
förverkliga beslutet. Det är det programmet
vi har framför oss, och jag
kan inte erinra mig att någon, allra
minst herr Helén, vid årets riksdag
motionerat om någon ändring av programmet
eller dess målsättning. Som jag
nvss sade är vi till och med något före
i tidtabellen; det är en insats man alltså
måste kräva av regeringen och de
statliga myndigheterna.

Herr Helén skall inte försöka att trassla
sig ut ur den debatt han själv har
väckt, genom att bara överösa oss med
en ström av ord. Vad är det konkreta
alternativet i fråga om yrkesutbildningen?
Under åttonde huvudtiteln i årets
statsverksproposition är ganska betydande
belopp upptagna för en intensifiering
av utbildningen av yrkeslärare.
Herr Helén sitter i statsutskottets andra
avdelning och har hur stora möjligheter
som helst att underkänna det program
riksdagen inbjudes att ta ställning
till.

En helt annan sak, ärade kammarledamöter,
är att de föreslagna åtgärderna
ändå inte kommer att vara tillräckliga.
Vi måste mobilisera näringslivet,
och inte minst landsting och primärkommuner
måste ta krafttag, det är
uppenbart. Men ett program och en diskussion
i riksdagen måste alltid baseras
på föreliggande förslag.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I sitt förra inlägg uppgav
statsrådet Edcnman, på tal om en

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

uppgift i interpellationen om att endast
15 procent av dem som velat ha
viss yrkesutbildning kunnat beredas
plats under hösten, att det inte skulle
finnas någon statistik över huvud taget
på den punkten.

Statsrådet försökte hävda att oppositionen
har lika stort ansvar för den
uppkomna situationen som regeringen,
därför att vi inte har anmält någon önskan
att frångå 1955 års principprogram.
Alla de typer av åtgärder som diskuterats
i herr Widéns interpellation och i
debatten mellan honom och statsrådet är
emellertid exempel på sådant som man
på administrativ väg måste företa sig för
att på så kort sikt som möjligt åstadkomma
ökade utvecklingsmöjligheter.
Det gäller exempelvis anvisning om
lämpliga lokaltyper, sättet att disponera
tillgängliga lärarkrafter samt samarbetet
mellan enskilda företag och kommunala
eller landstingsdrivna skolor. Allt
detta kräver att man i departementet
och berörda verk visar, att man verkligen
vill göra något och inte bara anmäler
att man håller på att förbereda
åtgärder. Jag tror fortfarande att om
ecklesiastikministern verkligen visar
sig vilja göra något för de berörda ungdomarna,
kommer han själv och hans
parti att ha glädje av det.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet var inne
på den prognos man kan göra för arbetslivets
utveckling, och han talade om
att man inte kan förutse hur arbetsprocesserna
kommer att omläggas. Det är
helt naturligt att man inte kan göra det
på längre sikt. Men jag tror nog det skulle
vara möjligt om man räknar med att de,
som avslutat den normala yrkesutbildningen
vi här närmast talar om, efter
utbildningstider på ett till fyra år, skall
ha vissa förutsättningar att få arbete i
de yrken de fått utbildning till. Därvidlag
tycker jag nog att man skulle kunna

få en bättre anpassning. Jag erkänner
att problemet är svårt, men jag tror det
är nödvändigt att någonting göres, ty
då kan också den yrkesutbildning man
har få bättre kapacitet.

Vad yrkesutbildningens läge beträffar
så berörde jag den frågan tidigare. Jag
anser att de största felen i fråga om
yrkesutbildningen har begåtts före 1955.
Under många år arbetade yrkesutbildningen
under olidliga ekonomiska förhållanden.
De kommunala och enskilda
yrkesskolorna var pressade till det yttersta.
Jag kan inte komma ifrån att den
nuvarande regeringen, även om nuvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet
då inte beklädde den posten,
bär ansvaret för det tillstånd som rådde
före 1955 på den punkten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara ta ytterligare
ett exempel på den metod herr
Helén använder när han bygger upp sitt
angrepp. Han sade, till skillnad mot
vad jag nyss påstod, att det fanns statistik
på hur många ungdomar som blev
placerade i de yrken, för vilka de hade
yrkesutbildning. Det var alltså enligt
herr Helén ett exempel på hur dåligt
underrättad jag var. Nu har jag låtit
ytterligare undersöka saken, och mitt
påstående, som är byggt på arbetsmarknadsstyrelsens
uppgifter, är självfallet
riktigt. De 15 procent, som herrarna last
om någonstans, är en helt annan siffra.
Den är hämtad från den undersökning
som gjordes i oktober 1957. Av de
arbetslösa hade 15 procent yrkesutbildning
och 85 procent var utan sådan.
Vad som här påståtts av herr Widén
och numera påstås av herr Helén, eftersom
han tydligen övertagti påståendet,
var ju att endast 15 procent hade kunnat
placeras i yrken, för vilka de var utbildade.
Det är ju en helt annan historia.

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

Herr talman! Jag vill sluta debatten
från min sida genom att erinra kammaren
om att vi liade avsnittet yrkesutbildning
uppe till behandling i kammaren
för ungefär fjorton dagar sedän.
Varför fick vi inte denna debatt då? Det
är numera, herr Helén, i det politiska
läge vi har inte så kolossalt tacksamt
för oppositionen att bara strö påståenden
omkring sig. Vi tar gärna en debatt
på vilket område som helst, men försök
lägga in den i det sammanhang där den
hör hemma!

Herr GERHARD NILSSON i Gävle
(h):

Herr talman! Såväl herr Widén som
herr statsrådet Edenman berörde ett
område av yrkesutbildningen som intresserar
mig särskilt, nämligen utbildningen
på hantverkarnas mästarverkstäder.
Det kan kanske se ut som om den
inte hör hemma på detta arbetsmarknadsområde,
men eftersom den redan
berörts i debatten tillåter jag mig ta
upp frågan. Jag gör det också i mycket
hög grad därför att jag på grund av
sjukdom inte hade tillfälle att delta i
debatten när ämnet behandlades här i
kammaren.

Herr statsrådet säger, som jag uppfattade
det, att de statliga resurserna inte
på långt när räcker till, utan man tnåste
mobilisera det enskilda näringslivet för
yrkesutbildningen i så hög grad som
möjligt. Men när det gäller just den traditionella
och sedan gammalt kvalitativt
mycket högtstående yrkesutbildning,
som förekommer på hantverkets
mästarverkstäder, visar statsmakterna
inte det intresse som den utbildningsformen
är förtjänt av.

Jag motionerade i detta ärende — det
är också i stor utsträckning därför jag
tillåter mig att ta kammarens tid i anspråk
en liten stund — angående bidrag
till hantverksmästarna för denna
form av yrkesutbildning. Det var en
mycket blygsam begäran i motionen. Jag

sitter med i kungl. överstyrelsen för
yrkesutbildning, och jag sträckte mig
inte ens så långt som överstyrelsen begärt
i sina petita. Jag nöjde mig med
ersättningsbeloppet, men jag begärde att
man skulle höja antalet bidragsrum med
200, ty ett så starkt behov förelåg, men
det ville man inte vara med om. Det
kommer att bli gemensam omröstning
i den frågan inom den närmaste tiden,
och vi får se hur den utfaller.

Jag hoppas att man skall förstå att
denna utbildningsform är sådan, att det,
med hänsyn till att resurserna är knappa,
borde vara fördelaktigt för staten
att sträcka sig längre vid bidragsgivningen.
Jag kan heller inte fatta att man,
samtidigt som man avslår ett yrkande
om ett blygsamt bidrag till denna utbildningsform,
anser det från departementets
sida vara riktigt att höja anslaget
till inbyggda verkstadsskolor med
1 000 kronor per avdelning och år, varigenom
man närmast gynnar storindustrien,
som ju i andra sammanhang brukar
kallas storfinansen. Det innebär att
man höjer ett tidigare i förhållande till
hantverkets bidrag mycket högt bidrag,
så att skillnaden blir så stor, att hantverket
får högst 625 kronor per år och
elev, medan för storindustrien motsvarande
belopp är 1 600 kronor, alltså nära
nog tre gånger så stort för samma
utbildningsgärning. Man kanske inte ens
kan påstå att det är samma utbildning,
ty det kan hända att vi hantverkare anser,
att utbildningen i hantverkets verkstäder
inte är sämre än utan måhända
står på en kvalitativt högre nivå än utbildningen
inom industrien. Men ändå
anser man det tydligen inte värt så
mycket som industrien får. Om man
samtidigt tar i betraktande, att utbildningen
på verkstadsskolorna kostar
5 000—6 000 kronor per år och elev,
kan jag inte fatta, att man inte utnyttjar
den möjlighet som står till buds att
använda hantverkets verkstäder som utbildningsbas.
Det kan ju hända att det

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

har något sammanhang med den fantasi,
som statsrådet talade om i sitt sista anförande,
när det gällde att tänka sig
fram till den struktur av företagsamheten
som kan komma så småningom. I så
fall förefaller det mig emellertid som
om den fantasien skulle ha vunnit insteg
hos ecklesiastikdepartementet, fastän
bara på ett partiellt område, nämligen
hantverket, och det tycker jag är
mycket tråkigt.

Jag skall inte bli så långrandig, herr
talman, men jag kan inte underlåta att
när detta ämne, som ligger mig så varmt
om hjärtat, debatteras, uttala min förvåning
även över en annan sak. Jag
kommer att ta upp den i annat sammanhang.

Jag har så småningom fått reda på att
ett kungabrev, som har skickats till
överstyrelsen för yrkesutbildning och
gäller bidragen till inbyggda verkstadsskolor
inte står i överensstämmelse med
det beslut, som riksdagen fattade 1955
beträffande bidrag till denna form av
yrkesutbildning. I förslaget av 1952 års
yrkesutbildningssakkunniga talas beträffande
bidraget till inbyggda verkstadsskolor
om att sådant bidrag skall utgå
till hantverk och industri. I kungabrevet
talar man bara om industriella företag
med följd, att man inom yrkesöverstyrelsen
vägrar lämna sådant bidrag till
hantverksföretag. Man rättar sig efter
kungabrevet men inte efter riksdagens
beslut. Jag har tänkt tala med statsrådet
enskilt om denna sak, och jag ville
bara beröra det nu, eftersom jag har
ordet.

Det är en underlig sak, ty om hantverket
kunde utnyttja det bidraget, skulle
man liksom industrien få ungefär 1 600
kronor om året, vilket det är väl värt,
i stället för som nu endast högst 625
kronor per år och elev. I dessa 625 kronor
skall då också ingå teoretisk utbildning,
vilket hantverksmästarna får
betala lön för under den tid den anställde
går i yrkesskola.

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för att
betona betydelsen av att initiativ till
yrkesutbildning utgår inte bara från staten.
Det förvånar mig i högsta grad att
liberalerna, som i vanliga fall slår vakt
om det enskilda och det mindre kollektiva
initiativet, i detta fall helt och hållet
litar på staten. Jag tror det är ytterligt
viktigt att intimt samarbete etableras
mellan kommunala yrkesutbildningsanstalter,
industriskolor och naturligtvis
också hantverksskolor, där sådana
finns, samt landstingens yrkesskolor och
så staten.

När man har en enhetsskola i en kommun,
kan väl den lämpligen bedöma vilka
resurser som behövs i fråga om just
den kommunala verksamheten på området.
Om det då visar sig att den enskilda
kommunen inte räcker till, söker
man samarbete med närliggande kommun
eller kommuner för att etablera ett
interkommunalt samarbete. Då inventerar
man de resurser som finns inom
hantverk och industri och inleder erforderligt
samarbete. När inte de resurserna
täcker behovet, utan man behöver
en större räjong, söker man samarbete
med landstinget, och landstinget undersöker
sedan vilka olika utbildningsbehov
som kan förefinnas inom länet.
Samarbete kan också etableras mellan
närliggande landsting, och om även
den räjongen är för liten, kommer staten
in i bilden, och man får vända sig
till statsmakterna för att få bidrag o. s. v.

Det är på det sättet vi har löst problemet
i det län jag representerar. Vi
räknar med att enhetsskolan 1961 är
hundraprocentigt genomförd i vårt län.
Genom en utredning som landstinget
nyss verkställt har vi till vår stora glädje
kunnat konstatera, att om landstinget
bygger en central verkstadsskola så täcker
vi hela utbildningsbehovet för varenda
en som går ut ur enhetsskolan.
Har man den bilden framför sig, så har

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Svar på interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktu ella

arbetsmarknadssituationen

man anledning att bli en smula optimistisk.

Det är klart att det kommer temporära
arbetslöshetskriser, men jag tror
att det skulle vara en ytterligt stor olycka,
om kommuner, landsting och stat
skulle handla i någon sorts panik. Vi
skall komma ihåg att omkring 1960—
1961 vänder kurvan beträffande 15-åringarna. Då börjar den dala. Man kan
kanske säga att det också ur ekonomisk
synpunkt skulle vara en olycka, om vi
nu i en viss panikstämning skulle bygga
upp ett undervisningsväsende på detta
område som bleve överdimensionerat.
Risken för landet i dess helhet är väl
inte så förfärligt stor i detta avseende.
Vad jag särskilt velat betona är just samarbetet
mellan kommunerna med hantverk
och industri. Det har varit utomordentligt
givande, åtminstone i vårt
län. Industrierna har ställt sig ytterligt
välvilliga och har anpassat kurser och
dylikt till enhetsskolan, så att allting
är frid och fröjd. Om det ser mörkare
ut på andra håll i landet, kan det i alla
fall ha sin betydelse, att det kommer
något optimismens ord från en del av
gamla Sverige.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Herr Bark är förvånad
över att vi från liberalt håll särskilt
skulle lita till statens åtgöranden i fråga
om yrkesutbildning. Han skulle verkligen
ha rätt att vara förvånad, om det
förhölle sig på det sättet, men det är
en fullkomlig missuppfattning om han
tror, att vi skulle önska en tyngdpunktsförskjutning,
så att staten skulle åta
sig mer och det enskilda näringslivet
mindre av yrkesutbildningsuppgifterna.
Jag kan försäkra herr Bark, att en
stor del av den tid jag har ledigt från
riksdagsarbetet använder jag till att
samtala med olika personer för att stimulera
till en utvidgning av det yrkesutbildningsarbete,
som pågår och borde
kunna pågå inom den privata sektorn.

Jag kan gärna erkänna — om herr
Bark vill det — att jag personligen anser,
att de nuvarande siffrorna för näringslivets
insatser på detta område är
för låga. Det är olyckligt, att man inte
på detta håll i tid har vidgat sin utbildningskapacitet.
Jag tror att vi lugnt
kan arbeta vidare med samma målsättning,
och jag hyser den största uppskattning
för den typ av samarbete som
förekommer i Västmanlands län och
som herr Bark har redovisat för.

Några panikåtgärder är det inte tal
om, herr talman. När situationen är den,
att 30 000 ungdomar avvisas från yrkesutbildningsanstalterna,
kan det väl inte
vara panikåtgärder att kräva, att man
försöker bringa ned mängden av avvisade
och öka antalet utbildningsplatser.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, för att korrigera en uppgift,
som ecklesiastikminister Edenman lämnade
här men som jag enligt debattreglerna
inte då fick tillfälle att bemöta.
Vad jag har hävdat är, att enligt en
intensivundersökning, utförd vid vissa
arbetsförmedlingar, var av de i höstas
placerade 14—18-åringar endast 15
procent inplacerade i det yrke, för vilket
de hade utbildning. Denna uppgift
lämnade jag redan i remissdebatten,
och den torde stå sig även i dag. Statsrådet
hade haft möjlighet, då han var
närvarande i kammaren, att i remissdebatten
ta upp en diskussion, om han
varit underrättad i saken, vilket han
uppenbarligen inte var.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Helén, ty det är ju meningslöst
att bara ställa två påståenden mot
varandra. Däremot skall jag undersöka
saken ännu en gång hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Denna uppger även i dag
på förfrågan, att den inte känner till
någon sådan intensivundersökning, som

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

skulle ha företagits av arbetsförmedlingarna,
vilka ju sorterar under arbetsmarknadsstyrelsen.
Vi skall emellertid
återkomma till denna sak, herr Helén,
i annat sammanhang.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara replikera,
att den uppgift, som jag har återgivit,
enligt vad man uppgett för mig är lämnad
inför en delegation inom folkpartiets
riksdagsgrupp av en representant
för arbetsmarknadsstyrelsen. Jag skall
kontrollera den.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Vid remiss av motionen 11:523

Föredrogs för remiss till utskott den å
kammarens bord liggande motionen nr
523, av herr Hedlund m. fl., om ändring
i gällande bestämmelser rörande reglering
av införseln av fettråvaror och fettvaror,
m. m.; och yttrade därvid:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vi befinner oss som alla
vet mitt uppe i en jordbrukskris. Dess
tydligaste uttryck •—• men långt ifrån
det enda —- är det fortsatta prisfallet
på smör på de internationella marknaderna.
Vi har kommit ned i ett pris på
svenskt smör av 2 kronor 70 öre eller
därunder, vilket är ungefär samma relativa
prisläge som under den hårda jordbrukskrisen
på 1930-talet, om man tar
hänsyn till ändringen i det allmänna
penningvärdet.

Den ena exportmarknaden efter den
andra stänges för det svenska smöret.
Jag tror, att alla väl har gått och väntat
på att regeringen i detta läge skulle
ta några initiativ och redovisa för riksdagen
på vad sätt den tänker inskrida
mot denna allvarliga jordbrukskris.

Från vår sida har herr Widén så tidigt
som den 19 februari i år i en interpellation
pekat på detta väsentliga spörsmål
och efterlyst åtgärder. Senare har in -

terpellationer framförts i riksdagen
även från centerpartiets och högerpartiets
sida. Man har i dessa interpellationer,
i varje fall i herr Widéns, hänvisat
till tidigare principiella uttalanden
av riksdagen angående jordbruket -—
man har kanske närmast hänvisat till
1947 års uttalande, men man skulle
även kunna hänvisa till 1955 års —■ vilka
måste innebära att staten inte kan
skjuta ett problem av denna art ifrån
sig och säga: »Det där bryr vi oss tills
vidare inte om.» Men trots dessa tidigare
fattade principbeslut förefaller det
som om regeringen inte hade för avsikt
att under de närmaste månaderna göra
någonting i denna brännande fråga eller
i varje fall inte redovisa eventuella åtgärder
för riksdagen och tillåta denna
att göra sin röst hörd.

Det är visserligen länge sedan hans
excellens herr statsministern slutade
upp att tala om »den starka regeringen»,
och jag förstår i dag mer än någonsin
att han ändrat uttryckssätt. Läget på
jordbrukets område är väl sådant, att
om det hade varit för 20 år sedan, när
riksdagen inte var samlad hela året,
skulle man ha övervägt att inkalla en
urtima riksdag, därest den ordinarie
riksdagen hunnit åtskiljas. Nu ser det
ut som om regeringen i stället tänker
skicka hem den riksdag, som är samlad,
utan att ha för densamma presenterat
förslag om åtgärder mot jordbrukskrisen.

Man frågar sig: Är det verkligen möjligt
att regeringen har tänkt förfara på
detta sätt? I dag ligger på kammarens
hord en motion från centerpartiet, vilken
jag hoppas kommer att ge utskott
och riksdag vissa möjligheter att befatta
sig med jordbruksspörsmålen, och
även andra partier har ju tillfälle att
här inskrida. Men man måste ändå
konstatera, att en sådan motion inte ger
riksdagen samma möjligheter att behandla
frågan som en framställning från
regeringen, grundad på erforderliga utredningar
och ställningstaganden. Riks -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

dagen tycks emellertid inte från regeringen
få det material, som är önskvärt
för en belysning av problemet i hela
dess vidd; och man kan enligt min mening
knappast isolera frågan om smörpriset
från en del andra spörsmål. Det
förefaller också som om utskottet — i
detta fall jordbruksutskottet — skulle
få ganska ringa tid över för behandling
av en så stor fråga som det här gäller.

Yi kan väl vara överens om att det
borde vara regeringens sak att presentera
riksdagen förslag och arbetsmaterial.
Visst är det så, herr talman, att regeringen
— såsom ofta framhållits i
debatterna — mer och mer har börjat
vänta på initiativ från oppositionens
sida. Hur många gånger har inte regeringen
inför oppositionens kritik försvarat
sig genom att hänvisa till att
oppositionen inte själv har kommit med
några förslag och helt ljusblått menat,
att då kan väl ingen vänta att regeringen
skall göra någonting. Det tycks bli en
alltmer genomförd hållning från regeringens
sida, att den inte har, kort uttryckt,
någon plikt att regera utom i
frågor som regeringen själv finner behagligt
eller lämpligt att ta upp. Men att
i ett läge som det nu förevarande bara
sitta med armarna i kors och vänta
borde väl vara uteslutet. Eller är det
kanske från regeringens sida ett sätt
att stegvis avgå från regeringsställning
genom att i departement efter departement
lägga ned verksamheten i svåra
frågor som egentligen kräver omedelbara
åtgärder? Det verkar ju som om regeringen
tänkte ganska snart skicka
hem riksdagen utan att ge den tillfälle
till verklig behandling av dessa spörsmål
— i så fall en mycket olämplig tidpunkt
för en kammarupplösning.

Herr talman! Jag frågar: Tänker regeringen
se till att frågan om åtgärder
mot jordbrukskrisen kan utan onödigt
dröjsmål bli föremål för en ordentlig
behandling av den svenska riksdagen?
Även på andra områden än jordbrukets
har ju uppkommit svårigheter och visat
3 — Andra kammarens protokoll 1958. A’

Vid remiss av motionen 11:523

sig kristecken, och utvecklingen på jordbruksområdet
kommer att återverka på
förhållandena inom dessa andra näringsgrenar.
I en sådan situation krävs
det mer än någonsin en regering, som
handlar och som ger riksdagen tillfälle
att handla.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Genom de framställningar
från jordbruksorganisationernas
sida, som på de sista dagarna offentliggjorts,
har vi ju fått en ganska klar bild
av den aktuella situationen inom jordbruket.
Vi vet allesammans att en svår
avsättningskris för smöret håller på att
växa fram, en avsättningskris, för vilken
det svenska jordbruket inte kan
lastas utan som är en följd av utvecklingen
på den internationella marknaden.
Det senaste allvarliga tecknet på
denna marknad är det italienska importstoppet.
Samtidigt fortsätter den
amerikanska subventionen av smörexporten,
och utsikterna att få någon
form av internationellt samarbete på
detta område förefaller för närvarande
mörkare än någonsin tidigare.

Den uppgörelse som har träffats på
jordbrukets område kan närmast karakteriseras
som en form av ett kollektivavtal
mellan producenterna och konsumenterna
under statens förmedling. Av
detta avtal framgår det klart och tydligt,
att vi har skyldighet att ingripa i ett
krisläge av den art som nu föreligger.
Det är alltså inte fråga om någonting
annat än huruvida vi här skall fullgöra
en avtalsenlig förpliktelse, som vi
allihop har varit med om att ta på oss.
I första hand måste skyldigheten att
vidta lämpliga åtgärder självfallet vila
på regeringen.

Jordbrukarsorganisationerna har överlämnat
sina förslag och synpunkter till
regeringen. Saken har, som herr Ohlin
nyss erinrade om, långt tidigare interpellationsvägen
aktualiserats här i riksdagen
från samtliga oppositionsparr
1.r>

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

tiernas sida — från vår sida, från folkpartiets
och från centerpartiets sida.
Den fråga vi gång på gång har gjort
oss och även givit uttryck åt i den offentliga
debatten utan att kunna få något
som helst svar på är: Varför handlar
icke regeringen? Varför tycks det
vara alldeles omöjligt att få något som
helst besked från regeringens sida?

Om man får tro de uppgifter som vi
kunnat läsa i tidningspressen, så har vi
att räkna med att denna kammare av
regeringen kommer att upplösas den
28 april. I det därpå följande nyvalet
gäller det inte för oss att ta ställning
till en fråga av omedelbar och avgörande
betydelse för sysselsättnings- och arbetsmöjligheterna
för hundratusentals
människor i detta land, som i ekonomiskt
hänseende absolut inte hör till de
speciellt gynnade grupperna. Då skall vi
ta ställning till frågan om hur välfärden
skall gestalta sig i vårt land om ett antal
årtionden. Skulle det inte vara tänkbart
att denna regering, som har ett så intensivt
intresse av hur det skall ordnas på
ett fördelaktigt sätt för oss allesammans
om 50 och 100 år, även skulle kunna
ägna litet större intresse åt de omedelbart
överhängande, akuta ekonomiska
bekymren? Tänker regeringen låta hela
denna fråga glida förbi? Tänker man
på fullt allvar — som det under hand
uPPgivits — låta hela saken bero till
dess en ny riksdag sammanträder någon
gång längre fram på sommaren?

Jag vill, herr talman, sluta med att i
det läge som i varje fall nu tycks föreligga
uttala min tillfredsställelse över
att det har visat sig föreligga möjligheter
att motionsledes ta upp saken. Det
kommer således under alla förhållanden
att bli sörjt för att riksdagen kan ta
ställning till den föreliggande situationen
inom jordbruket. Trots den knappa
tid som står till buds bör det icke vara
omöjligt för riksdagen att komma fram
till ett positivt beslut. Vid andra tillfällen
har det visat sig vara möjligt att
ordna en snabbehandling i riksdagen.

När den sittande regeringen t. ex. har
önskat pålägga oss olika former av nya
skattebördor — t. ex. skatter på motorismen
— så har regeringen varit mycket
angelägen om att sörja för att det
skall bli en blixtbehandling här i riksdagen.

Om man med varandra jämför vikten
av frågan om svårigheterna för dagen
inom jordbruket och frågan om att t. ex.
införa en skärpt beskattning på motorismen,
så är det väl ingen tvekan om att
den förra frågan väger oändligt mycket
tyngre i vågskålen. Därför måste det
kännas som en plikt för oss som sitter
i riksdagen att visa — om inte något
tillfredsställande besked kommer
från regeringen — att riksdagen inte
försitter några möjligheter att göra sin
insats för att komma till rätta med ett
besvärligt och komplicerat läge.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Hjalmarson har
upprepat sin tidigare med stort patos
framförda fråga — det är väl en kombination
av fråga och krav: Varför
handlar inte regeringen?

Herr Hjalmarson har ändå, liksom
herr Ohlin, varit med i det här arbetet
så länge, att de om några borde veta
att det aldrig tidigare träffats någon
uppgörelse två dagar — eller närmare
bestämt en och en halv dag — efter det
att de auktoriserade parterna överlämnat
sitt förslag. Jordbruksnämndens
och jordbrukets förhandlingsdelegations
framställning till regeringen om den
serie av åtgärder som de menar skall
vidtas överlämnades vid halv femtiden
i onsdags.

Det är alldeles självklart, att det finns
många som har anledning känna bekymmer
över den situation som uppkommit,
och jag skall inte ett ögonblick bestrida
herr Ohlins rätt att göra de insinuationer,
som han finner med sin värdighet
förenligt, om att regeringen skulle sitta

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

med armarna i kors inför den uppkomna
situationen. Jag skulle emellertid
ytterligt gärna vilja rekommendera både
herr Ohlin och herr Hjalmarson att ta
del av de nyanserade synpunkter, som
bl. a. har kommit till uttryck i ett representativt
organ för jordbruksorganisationerna.
Jag har det i morgon utkommande
numret av Jordbrukarnas
Föreningsblad framför mig. I en tvåspaltig
rubrik står det: »Mjölkproblem
bör prövas men inga åtgärder i panik.»

Vad gäller nu den fråga, som herr
Ohlin och herr Hjalmarson har snuddat
vid? Det har sagts, att det här inte gäller
bekymmer som vi själva i första
hand kan tillskrivas ansvaret för. Jag
behöver inte korrigera den bilden. De
omständigheter som har skärpt situationen
har kommit utomordentligt snabbt.
Jordbruksnämnden har i sin framställning
till regeringen bl. a. redogjort för
hur plötsligt den nuvarande situationen
har uppstått. I en ganska väsentlig passus
säger jordbruksnämnden t. o. m.:
»Kvantitativt har exporten under den
hittills gångna delen av året haft en någorlunda
tillfredsställande omfattning.»
Skrivelsen är daterad den 16 april.
Nämnden tillägger, att exporten prismässigt
givetvis inte varit tillfredsställande.
Men även prisförändringarna har
varit utomordentligt snabba.

Frågan är på vilka områden man förfogar
över medel att bemästra denna situation.
Jag har tillåtit mig att i annat
sammanhang säga, att det är önsketänkande
att föreställa sig, att smärre
korrigeringar av relationerna mellan
smör- och margarinpriset skulle kunna
återställa smörets tidigare dominerande
roll i matfettskonsumtionen. Jag har
också tillåtit mig alt hävda, liksom
många har gjort det från jordbrukets
eget håll, att det på längre sikt är nödvändigt
att radikalt anpassa jordbrukets
produktionsinriktning till den nya situationen.

Det är dessa frågor, som jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlings -

Vid remiss av motionen 11:523

delegation har tagit upp i sitt 25 sidor
digra aktstycke som nu finns hos regeringen,
en hel serie frågor av utomordentlig
räckvidd och svårighet, som jag
för min del skulle vilja fästa uppinärkheten
på — och särskilt kanske som
svar på herr Hjalmarsons efterlysning
av orsaken till att regeringen inte kan
tänka sig en snabbehandling av denna
fråga.

Frågan om snabbehandling får väl
inom parentes sagt göras upp med utskottet
alldenstund det rör sig om en
motion. Att snabbehandla detta ärende
vore dock att bagatellisera frågans stora
vikt för, om jag får uttrycka det så, alla
jordbrukare utanför denna kammare.

De frågor, som är förbundna med
jordbruksnämndens förslag, har utomordentligt
stor omfattning. Det är tal
om en betydande utslaktning. Inga detaljer
är dock utformade om hur kontrollen
skall kunna ske. Förslaget beaktar
inte heller en del fortfarande betydelsefulla
frågor, som har att göra
med den areal som nu är betesmark.
Vad kommer premierad utslaktning att
innebära om inte samtidigt arealfrågorna
löses?

Förmodligen får det anses ganska naturligt,
att avgörandet i frågor som dessa,
hur angelägna de än kan vara, inte
skall ske i panikens tecken. Även om vi
nu är medvetna om att vi har en krissituation
i fråga om avsättning av smör
på världsmarknaden, måste omtanken
om jordbruket också i fortsättningen
vägleda oss så, att vi lämnar en tillräcklig
tidsram för bedömningen av olika
åtgärders konsekvenser.

Det finns en rad andra synpunkter,
som det kanske är överflödigt att gå in
på i detalj. Men jag skulle gärna vilja
upprepa och understryka, att det förefaller
orealistiskt — för att inte använda
ett starkare uttryck — att vad de
närmast berörda parterna, jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
enbart i sista omgången behövt
grubbla på under tiden den 20

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

mars—16 april, med en gång skall kunna
sväljas och med hull och hår presenteras
som ett färdigt förslag från
regeringen.

Jag har redan talat om den ena delen
av förslaget, utslaktningen, som ingår
som en detalj och som verkar först på
längre sikt. Den andra delen gäller
margarinet. Jag har redan antytt som
min mycket bestämda uppfattning, att
de föreställningar om margarinprisets
betydelse, som har kommit till synes i
detta sammanhang, är uttryck för önsketänkande.
Det är också känt, att strukturförändringen
i fråga om konsumtionsvanorna
är densamma praktiskt
taget över hela världen, och det minskar
inte problemets räckvidd. För de människor
som förändrar sin matfettskonsumtion
är det också en väsentlig fråga,
som bör bedömas med tillbörligt ansvar
och under tillräcklig tid.

Det är också några andra frågor som
ingår i bilden, t. ex. rabatteringen av
smör till allmänna inrättningar, och det
är nödvändigt att ge olika intressegrupper
tillfälle till bedömningar.

Slutligen är det er. fråga, som inte
är minst viktig, som jag gärna vill redovisa
i detta sammanhang, nämligen att
jordbrukets förhandlingsdelegation vid
sitt förslag har fäst ett förbehåll, som
inte gör det så utan vidare aptitligt
och tilltalande att föra diskussionen
vidare på den grundvalen. Förhandlingsdelegationen
har nämligen å sin
sida särskilt understrukit, att delegationen,
då den förklarat sig beredd att
tillstyrka och stödja de av nämnden
föreslagna åtgärderna, härvid måste
göra det förbehållet, att den för jordbruket
viktiga frågan om gränshandeln
med jordbruksprodukter skall erhålla en
ur jordbrukets synpunkt godtagbar lösning.
Om så ej skulle bli fallet har delegationen
uttalat, att den kan komma att
bli nödsakad att ompröva sitt ställningstagande
till frågan om åtgärderna för
lösandet av smörkrisen.

Den fråga, som här åberopas såsom

villkor för att man skall verka för de
åtgärder som är föreslagna, ämnar riksdagen
ta ställning till i nästa vecka. Som
underlag har riksdagen då ett utskottsutlåtande,
som är formulerat med lottens
hjälp. Jag vill inte ett ögonblick
ifrågasätta att det skulle vara en otillbörlig
påtryckning på riksdagen att ha
denna förutsättning angiven, men jag
föreställer mig att riksdagen i det avseendet
vill ha fria händer och att det
i så fall kan finnas anledning att uppta
den frågan såväl som åtskilliga andra
till omprövning även från den andra
sidan, i första hand från jordbruksorganisationernas
sida.

Herr talman! Det är måhända inte
särskilt mycket mer att säga från min
sida vid detta tillfälle, men jag vill ta
upp ett par synpunkter som särskilt
herr Ohlin antydde. Han säger att alla
har väntat på att regeringen skulle ta
något initiativ, och han hänvisar till
tidigare interpellationer i frågan. De
sakupplysningarna kan ju i och för sig
ha sitt värde, men herr Ohlin är naturligtvis
ändå väl medveten om att statsmakterna
i de frågor, som det här rör
sig om har givit å ena sidan jordbruksnämnden
och å andra sidan jordbrukets
förhandlingsdelegation vissa funktioner.
Jag tror att ingen av de institutionerna
skulle vara betjänt av att allmänheten
i större utsträckning än som redan har
skett inges den föreställningen, att här
förestår prisjusteringar i det ena eller
andra avseendet — det har inte varit
brukligt tidigare. Inget sådant hänsynstagande
har likväl uteslutit, att det har
arbetats intensivt med de här frågorna
utifrån alla aspekter, av vilka samtliga
icke är redovisade i de framställningar
som här finns, med undantag för de
fakta som talar om hur allvarlig situationen
kan bli.

Till slut vill jag bara säga, att jordbrukarna
ännu inte har vidkänts de
direkta sviterna i annan mån än genom
de dryga exportförluster, som har uppstått
först under de senaste månaderna

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

när smörpriserna på den enda återstående
exportmarknaden — England —
har dalat med svindlande hastighet och
— såsom herr Ohlin mycket riktigt
antydde — redan uppvisar noteringar
under ett pris av 2 kronor 70 öre. Exporten
är dock inte i och för sig omöjliggjord.
Hittills har under året drygt
1 000 ton smör per månad kunnat exporteras;
hur det blir i fortsättningen
vet vi inte. Lagerutrymmena är inte på
något sätt överfulla, men uppenbarligen
är det angeläget att snarast möjligt vidta
åtgärder i den ena eller andra riktningen.

När denna fråga nu förbindes med
rykten om att riksdagen skulle upplösas
i nästa vecka, vill jag säga till herr Ohlin
och herr Hjalmarson, att det väl ändå är
bekant för oss alla, att de omständigheter
som föranleder avgörandet i den
frågan inte rimligen kan få föranleda
att man handlar i panik i andra avseenden,
där inga panikåtgärder är nödvändiga.
För min personliga del tycker jag,
att den fråga som nu diskuteras är så
stor och betydelsefull, att jag inte från
några synpunkter kan stå till svars
med att låta den avgöras som ett hastverk,
utan man bör ge precis den tid
till frågans behandling som är nödvändig
av hänsyn till dess räckvidd.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr jordbruksministern framhöll, att
det först var för två dagar sedan som
jordbrukarorganisationerna inlämnade
sin framställning till departementet.
Men det var väl inte först i förrgår som
herr jordbruksministern observerade
den föreliggande situationen — den har
ju sedan ganska länge varit bekant för
oss här i riksdagen och givetvis även
för departementschefen själv.

Vad är det nu fråga om? Det är fråga
om två slags åtgärder, dels åtgärder på
längre sikt och dels åtgärder för att
konnna till rätta med det akuta läget.
Det är dessa senare som brådskar.

Vid remiss av motionen 11:523

Herr talman! Jag känner inte till att
man ifrån något håll har föreslagit några
åtgärder i panik. Känner jordbruksministern
till det? Jag skulle vara tacksam,
om vi kunde få höra vad det är,
som jordbruksministern betecknar som
panikartade åtgärder i den akuta situationen.
Jordbruksministern framhöll, att
även om man i andra avseenden kanske
står inför en paniksituation, så är det
inle nödvändigt att här tillgripa panikåtgärder.
Jag vet inte om jordbruksministern
med det yttrandet menade att
regeringens åtgärder i pensionsfrågan
kan betecknas som panikartade. Vi har
i varje fall i den här frågan inte någon
annan önskan än att få resonera lugnt
och sakligt.

Nu är emellertid förhållandet det,
herr Netzén, att regeringen om inte
stort mer än en vecka tänker skicka
hem andra kammaren. De åtgärder, som
det gäller att vidtaga för att komma till
rätta med den akuta jordbrukskrisen är
de inte, herr jordbruksminister, åtgärder
som förutsätter en samverkan mellan
regering och riksdag? Om man inte
nu vidtar dessa åtgärder, föreligger risk
för att vi kommer att få vänta flera
månader innan frågan kommer upp pa
riksdagsplanet. Man kan då fråga sig
vilka känslor detta kommer att utlösa i
jordbrukarkretsar. Kanske inte känslor
av panik, men säkert känslor av misströstan,
känslor av bristande förtroende
för statsmakternas goda vilja. Man får
kanske en känsla av att man inte kan
lita på statsmakternas löften vid ett ingånget
avtal.

Jordbruksministern är gammal fackföreningsmän
och just i den egenskapen
skulle jag vilja säga honom ett ord. Det
var något som jag saknade i Edert yttrande,
herr Netzén — ett klart och bestämt
besked av följande innebörd: det
är alldeles självfallet alt vi icke skall dra
oss undan våra avtalsenliga förpliktelser,
vi skall göra vad som står i vår förmåga
för att omedelbart ingripa och, om
det här är fråga om åtgärder, som förut -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

sätter riksdagens samverkan, så skall vi
se till att denna samverkan kommer till
stånd innan riksdagen åtskiljes.

Jag hoppas, herr talman, att ett sådant
besked skall lämnas av jordbruksministern.
Jag är övertygad om att det skulle
vara ett besked, som i jordbrukarkretsar
skulle hälsas med tillfredsställelse.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson har
redan hänvisat till att jordbruksministern,
om han nu inte själv har upptäckt
jordbrukskrisen, hade blivit varskodd
av interpellationer och därför inte behövt
sitta och vänta på en skrivelse
från jordbruksnämnden för att observera
att här föreligger anledning till
handlande. Det förefaller som om jordbruksministern
menade, att han ingenting
kan göra förrän han får en skrivelse.
Är det jordbruksnämnden som
skall styra eller är det jordbruksministern?
Kanske herr Netzén är biträdande
sekreterare åt jordbruksnämnden?

Borde inte jordbruksministern sörja
för att underlydande myndigheter handlar
snabbt, om statsrådet anser att det
finns anledning att handla snabbt? Det
är ju att märka, att det politiskt ansvariga
statsrådet väl ändå mer än ämbetsverk
och andra institutioner är medveten om
att regeringen planerar en andrakammarupplösning.
Borde inte då statsrådet
vid arbetets planering ta hänsyn till
detta? Inom det socialdemokratiska partiet
är man ju sedan veckor tillbaka i
full gång för en valkampanj, vilket inte
torde vara obekant för statsrådet. Borde
inte statsrådet ta hänsyn till detta när
arbetet i fråga om åtgärder mot jordbrukskrisen
planeras? Om statsrådet
hade frågat jordbrukets förhandlingsdelegerade
och sagt: Mina herrar! önskar
ni att vi här skall vidta åtgärder
före en kammarupplösning eller kan vi
lika bra vänta tills efteråt? Då vet vi
alla att svaret utan tvekan skulle ha
blivit: Det går inte att vänta, åtgärder

måste beslutas före en kammarupplösning.

Vem annan än regeringen blir då ansvarig
för att detta inte blir fallet? Att
statsrådet verkar vara förnärmad och
säger att jag insinuerade att regeringen
sitter med armarna i kors är nästan
rörande, när man erinrar sig den terminologi,
som användes av det socialdemokratiska
partiet när detta befann sig i
oppositionsställning. Men nu tar man på
statsrådsbänken illa upp talet om att
regeringen sitter med armarna i kors
och anser att det är en otillåten terminologi,
som »herr Ohlin finner vara förenlig
med sin värdighet att använda».
Det är till att vara prinsessan på ärten,
herr Netzén! Men om Ni, herr statsråd,
inte för kammaren redovisar en plan för
åtgärder, är det ju ett faktum, att ni
sitter med armarna i kors. Vad herr
Netzén kan ha för hemliga tankar i sitt
arbetsrum bryr jag mig uppriktigt sagt
inte om. Vad jag vill veta är, om regeringen
kommer med något förslag, eller
om regeringen tänker sitta med armarna
i kors.

Nu har det sagts att det här föreligger
en skrivelse i ärendet och att vi inte
skall avgöra frågan i panikens tecken.
Ja, ecklesiastikministern använde precis
samma uttryck för en liten stund
sedan. Det tycks vara regeringens älsklingsformel
att vi inte skall handla i
panik. Men, herr statsråd, det är här
inte fråga om att handla i panik utan om
att förbereda åtgärderna på sådant sätt,
att man i lugn och ro men utan onödigt
dröjsmål kan behandla frågor i riksdagen
och besluta om det, som vi behöver
besluta om. Därför upprepar jag: Vad
tänker regeringen — som ty''dligen är
beredd att ta det politiska ansvaret för
riksdagens upplösning — göra för att
inte få ett tremånadersuppskov med
handläggningen av en fråga, som inte
rimligen bör uppskjutas så lång tid?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Herr talman! Jag gissar att det är
flera som delar min överraskning och
förvåning över att herrar Ohlin och
Hjalmarson för en gångs skull är nästan
helt överens, åtminstone när det gäller
att blåsa upp till strid kring denna fråga.
Jag har i all anspråkslöshet försökt förklara,
att vi har konstruerat ett visst
system för bedömning av jordbrukets
prisfrågor och att det systemet gör, att
regeringen inte rimligtvis kan ingripa
under den tid som de av statsmakterna
auktoriserade organen, jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen, agerar.
Herr Ohlin menar väl ändå inte,
att regeringen skulle ha brutit den
praxis och den ordning, som hittills har
tillämpats i det avseendet? Det är väl
alldeles självklart, att jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen nu
liksom tidigare har haft till uppgift att
arbeta med denna fråga.

Att sedan omständigheterna har gjort,
att varken jordbruksnämnden eller förhandlingsdelegationen
på grund av frågans
räckvidd har kunnat nå fram till
konkreta förslag om åtgärder förrän
onsdagen den 16 april, är en annan sak.
Men om de ansvariga statsmakterna, det
vill säga regering och riksdag, på ett
par dagar — ungefär så som lierr Ohlin
skisserade det — skulle värdera och
bedöma de åtgärdernas räckvidd, så
skulle väl det ha varit att handla i panik! Nej,

skall man i något sammanhang
tala om panik, så skulle det väl närmast
vara beträffande pensionsfrågan,
där såväl högern som folkpartiet nu befinner
sig på panikartad flykt från sina
tidigare ståndpunkter — men det behöver
man kanske inte särskilt grubbla
över. Det må vara ett ganska naturligt
utslag av det bryderi och de bekymmer,
som man på den kanten har. Jag
tycker emellertid ändå inte, att den
frågan kan ställas tillsammans med den,
som det bär gäller, .lag undrar om riksdagen
verkligen skulle vara betjänt av
att jordbruksnämnden och förhand -

Vid remiss av motionen 11:523

lingsdelegationen sattes ur spel, därför
att regeringen med hänsyn till andra
ovidkommande omständigheter ansåg
sig tvungen att företa den operationen.
Jag tror att det vore att begagna en
metod, som helt avviker från den praxis
vi brukar tillämpa.

Herr Hjalmarson efterlyste här en
klar deklaration om huruvida det upprättade
prisavtalet enligt 1955 års överenskommelse
skall hållas. Jag finner
emellertid ingen anledning att i denna
fråga, som herrarna själva har dragit
upp och som handlar om den tekniska
gången av ett ärendes behandling, föregripa
den sakdiskussion, som jag föreställer
mig kommer rörande tolkningen
av prisöverenskommelsens reella innebörd.
Men jag måste redan nu förutskicka,
att det måhända kan finnas utrymme
för nyanserade tolkningar av den faktiska
innebörden av den överenskommelsen.
Jag förmodar dock att inte heller
herr Hjalmarson anser, att vi skall
klara upp även den diskussionen i dag.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Det är onekligen ett
mycket allvarligt läge, som uppstått för
vår modernäring. Detta läge har ju
emellertid inte uppstått plötsligt. Det
var inte först i går eller i förrgår, som
folk började konsumera margarin. Den
utvecklingen har pågått under rätt
många år, och de statliga myndigheterna
borde därför haft möjlighet att tidigare
taga upp frågan om åtgärder.

Det kan väl inte råda några delade
meningar om nödvändigheten av att
något göres, så att de upptornande problemen
löses. Frågan är emellertid på
vilket sätt de skall lösas. Om de hjälpåtgärder,
som nu måste sättas in för
jordbruket, skall finansieras ulan hänsyn
till folks ekonomiska bärkraft, eller
rättare sagt i omvänd proportion till
denna, ja, då måste man göra invändningar.
Vi har tvååriga avtal på arbetsmarknaden,
och vi vet alla vilken opi -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

nion som punktskatterna förorsakat.
Man bör inte fresta den breda allmänhetens
tålamod för mycket; det tycker
jag alla här i kammaren borde vara
överens om. Margarinaccisen är förvisso
en fattigmansskatt. Det har den alltid
varit och det är den fortfarande. Naturligtvis
bör arbetare och tjänstemän å
den ena sidan och bönder å den andra
vara solidariska, men man måste diskutera
och förhandla och komma överens
om vägarna för att lösa de föreliggande
problemen.

Tillåt mig, herr talman, att göra ytterligare
en reflexion. Nu om någonsin,
när vargatider stundar för jordbruket,
borde väl centerpartiet haft representanter
med i regeringen. Jag tror, att
det hade varit viktigare och riktigare
att taga större hänsyn till näringen och
dess utövare och mindre hänsyn till
högerns och folkpartiets locktoner, som
nog inte är mycket att bygga på. Det
är alldeles uppenbart av denna diskussion,
att man nu vill göra denna fråga
till en politisk stridsfråga, ty på annat
sätt kan man inte uppfatta herrar Ohlins
och Hjalmarsons inlägg. Det tror jag
inte bådar gott för jordbruksnäringens
utövare, och jag undrar verkligen, om
herr Hedlund, när han hörde det våldsamma
understödet från högern, kände
sig så särskilt uppmuntrad. Många av
oss har väl 30-talets lärdomar i friskt
minne, och erfarenheten från den tiden
bör man taga vara på.

Herr talman! Jag motsätter mig inte
remiss av motionen, men jag är inte
utan vidare överens med det ställda
förslaget.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Före det första världskriget
var det en rätt vanlig rekommendation
inte minst från herrar nationalekonomer
— herr Ohlin var ju inte i
farten på den tiden förstås — att om
det svenska jordbruket inte kunde tävla
med jordbruk i andra länder med fram -

för allt billigare arbetskraft, så borde
det svenska jordbruket läggas ned. Två
världskrig har gjort, att de flesta har
kommit att lära om. Under det senaste
världskriget sades det från statsmakternas
sida ofta till de svenska jordbrukarna:
Producera och visa måttfullhet
i era prisanspråk i dag, så skall vi
komma ihåg er, när det blir andra förhållanden
i landet! Det vore orättvist
att säga, att man helt har bortsett från
löften av det slaget. I 1947 års beslut rörande
riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken angavs en målsättning,
enligt vilken allt arbete i jordbruket
— det mesta arbetet där utföres
ju som bekant av jordbrukarna själva —
skulle betalas med vad som utgick enligt
gällande lantarbetaravtal. Det var
ett framsteg detta, att jordbrukarna
skulle få priser för sina produkter, som
täckte en arbetsersättning enligt gällande
lantarbetaravtal.

1955 var tiden mogen för ett nytt
prissättningssystem, det s. k. treårsavtalet.
Här gick man in för en något reviderad
målsättning. Man sade nämligen,
att priserna bör bli sådana, att jordbrukarna
för sitt arbete får en betalning,
som ungefär motsvarar genomsnittet mellan
vad en industriarbetare har i områden
med andra och tredje dyrortsgruppen.
Detta är alltså den målsättning, som
gäller i dag. Det kan vara värt att lägga
märke till detta, och det bör hållas i
minnet av dem, som tror att jordbrukarna
i gemen har skurit pipor i vassen.
Visst finns det plusvarianter inom
jordbruket. Det finns jordbrukare med
goda inkomster. Men ett betydande antal
— de allra flesta förresten — har
låga inkomster, och genomsnittet —
märk väl detta, ty det är det som belastar
konsumenterna — skall, som jag
nyss antydde, sättas med industriarbetarlönen
i andra och tredje dvrortsgrupperna
som riktpunkt. Jordbrukarna
har emellertid inte kunnat få ut vad
man åsyftade när de beslut, som innehöll
denna målsättning, fattades. I dag

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

ligger jordbrukarna något under. De
har fått se sina inkomster dala några
procent samtidigt som inkomsterna över
lag här i landet har stigit. Det är klart
att en sådan utveckling är ägnad att
framkalla oro och kanske ibland också
något av bitterhet.

Det är framför allt mjölkproduktionen
som nu ligger illa till. Mjölken är
den största saluprodukten inom jordbruket,
den produkt som de mindre och
medelstora jordbrukarna främst skall
ha sin inkomst av.

Svårigheternas upphov skall jag inte
gå in på i vidare mån än att jag vill
upprepa vad som tidigare sagts här,
nämligen att marknaderna för smör i
dag är stängda i ett flertal länder. Detta
gäller Västtyskland, Italien, Tjeckoslovakien
o. s. v. Detta har till följd att
smörpriset liksom även mjölkpriset
kommer att dala och att inkomsterna
för jordbrukarna, framför allt de mindre
och medelstora jordbrukarna, kommer
att reduceras starkt.

Det är dessa förhållanden som föranlett
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation att gemensamt
komma med vissa förslag. För vårt parti
har det varit angeläget att skapa garantier
för att dessa frågor kommer att behandlas
medan riksdagen sitter. Jag
känner inte till, huruvida regeringen
haft för avsikt att nu ta några initiativ
i denna fråga, och för mig spelar det
inte heller någon roll vem som tar initiativet;
huvudsaken är att frågan kommer
under riksdagens behandling och
att det fattas ett positivt beslut. Att
döma av de uttalanden som gjorts i dag
finns det anledning att förvänta sig ett
positivt beslut.

Jag skulle emellertid vilja säga ett
par ord i anledning av vad statsrådet
Netzén sade om ett »handlande i panikens
tecken». Den karakteristiken kan
inte drabba vår motion. Den tar sikte
på tvenne saker. I första hand avser
den att minska prisspänningen mellan
smör och margarin. Föreligger det några

Vid remiss av motionen 11:523

delade meningar, huruvida detta vore
lyckligt eller inte för att vinna en ökad
smöravsättning? Såvitt jag förstår kan
det bara råda en mening härom, nämligen
att ett minskande av den prisskillnaden
i tillräcklig grad bör vara ägnat
att öka avsättningen av smör. Det kan
väl knappast heller sägas, alt man handlar
i panikens tecken om man vill lämna
ett bemyndigande till Kungl. Maj :t att
lägga på en accis på 50 öre på margarinet
samtidigt som man förutsätter att
jordbruket i enlighet med vad förhandlingsdelegationen
har sagt vidtar en tre
gånger så stor sänkning av smörpriset.
Det är ju det saken gäller. Här finns det
ju möjligheter för Kungl. Maj:t till de
överläggningar och överenskommelser
med jordbrukarna, som kan vara ägnade
att främja motionens syfte, nämligen att
skapa ökat utrymme för smöravsättningen.

Den andra punkten i vår hemställan
kan icke heller förtjäna beteckningen
»handlande i panik». Den går endast ut
på att riksdagen bemyndigar Kungl.
Maj :t att göra vissa utbetalningar i syfte
att öka smörförbrukningen i offentliga
institutioner. Naturligtvis förutsätter vi
att Kungl. Maj :t, innan beslut fattas i
en sådan fråga, gör de utredningar och
vidtager de åtgärder som är erforderliga.

Jag vet inte om statsrådet Netzén
med sitt tal om åtgärder i panikens tecken
syftade på de två förslagen i vår
motion. I så fall vill jag än en gång
tillbakavisa detta och säga, att våra
förslag närmast tillkommit för att undvika
den panik som eljest skulle uppstå,
om våra smörlager ökar och ökar utan
att vi kan sälja dem.

Jag vill understryka att vi i detta sammanhang
inte ansett oss kunna ta ställning
till det mycket komplicerade problemet
om ut slakt ning av en massa kor.
Det anser vi vara en fråga som tarvar
ett mycket sorgfälligt övervägande, och
vi har inte känt oss beredda att nu ta
någon som helst ställning. Det skulle

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

förvåna mig om regeringen är beredd
att i hast göra det. Märk väl att de åtgärder
vi nu föreslagit behövs i den
akuta situationen, medan frågan om utslagning
av kor gäller långsiktiga åtgärder.

Till sist skulle jag bara vilja uttala en
mycket stor glädje över den uppslutning
som i dag skett kring vår motion.
Den var större och intensivare än jag
vågat hoppas, och det gläder mig i allra
högsta grad att den kommit. När nu högern
och folkpartiet uttalat sig i så
utomordentligt superlativa ordalag i
detta sammanhang, är vi för vår del
övertygade om att motionen kommer att
bifallas, och det är vi tacksamma för.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! När nu politikerna har
talat kanske också bönderna kan få yttra
sig. Jordbrukets förhandlingsdelegation
har ju åberopats åtskilliga gånger i denna
debatt, och det är med anledning
därav som jag ansett mig böra ta till
orda.

Jag vill först framhålla att den skrivelse,
som jordbruksnämnden i detta
ärende överlämnat till regeringen, inte
är att uppfatta på samma sätt som tidigare
träffade avtal. Här föreligger det
förhållandet, att regeringen inte är bunden
av denna skrivelse på samma sätt
som den tidigare varit bunden av mellan
jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen
träffade avtal, beträffande
vilka den statliga nämnden i
slutskedet haft att inhämta regeringens
godkännande. Sådant är läget
icke i detta fall, utan de diskussioner,
som förts mellan nämnden och
förhandlingsdelegationen, har mera varit
av rådgivande art. Jordbruksnämnden
har emellertid varit angelägen
att nå enighet med förhandlingsdelegationen,
och från delegationens sida finner
vi ett sådant arbetssätt tacknämligt,
även om regeringen som sagt i detta fall
har fria händer.

Det har här sagts att vi inte skall
handla i panikens tecken. Denna uppfattning
delas av förhandlingsdelegationen.
Vi tycker att regeringen skall
lägga fram en proposition om åtta dagar,
att riksdagsledamöterna skall få
erforderlig tid att väcka motioner med
anledning av denna proposition, att vederbörande
utskott skall beredas tillfälle
att behandla ärendet ordentligt, att ett
så långt möjligt är enhälligt beslut skall
fattas av Sveriges riksdag och att detta
beslut skall kunna tillämpas från och
med mitten av maj månad eller över
huvud taget så fort som möjligt. Detta
och ingenting annat är vad vi från jordbrukets
sida eftersträvar.

Ur denna synpunkt är det, herr talman,
enligt min mening för jordbrukets
del tråkigt med den förvirring som faktiskt
i dag föreligger i denna fråga.
Den förvirringen hänger emellertid inte
samman med att man konstruerat fram
denna jordbrukskris, tv vi kan väl vara
överens om att den har kommit vår
vilja och vår bön förutan. Anledningen
till den rådande förvirringen är faktiskt
det hot om riksdagsupplösning,
som nu vilar över kammaren och gör
att vi råkat in i ett panikläge.

Å andra sidan har vi från förhandlingsdelegationens
sida sagt att ett dröjsmål
med de här ifrågavarande åtgärderna
till juli eller augusti månad är
fullständigt uteslutet av den anledningen,
att vi i dag har en desperat jordbrukarkår
ute i landet. Inte minst de
yngre jordbrukarna, som sitter med
mycket stora skulder på sina under de
senaste åren inköpta egendomar, vilka
kanske delvis finansierats med hjälp av
lantbruksnämnderna, befinner sig nu i
ett oerhört svårt ekonomiskt trångmål.
De kräver långtgående desperata åtgärder
och att dessa åtgärder vidtages centralt
av jordbruksorganisationerna.

Vi vill försöka få en avspänning till
stånd. Vi anser att det svenska samhället
i dag inte kan vara betjänt av att
råka in i en sådan där olycklig situation,

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

som berör hela vårt land. Det ekonomiska
läget är inte sådant att vi har
råd med det. För några år sedan hade
vi kanske kunnat kosta på oss att ta
risken, men det är svårare i dag.

Jordbruksministern har ju själv erkänt
att det är en allvarlig kris, och vi
är övertygade om att han menar allvar
med sina uttalanden, hrån jordbrukets
sida har vi, herr talman, inte någon
högre önskan än att den nuvarande
jordbruksministern, som vi mycket
uppskattar, skulle av regeringen beredas
tillfälle att handlägga dessa frågor
på samma sätt som andra frågor handlägges
i riksdagen men dock så skyndsamt
som möjligt för att åstadkomma
en lösning i den för oss alla så allvarliga
ekonomiska situation vi nu befinner
oss i. Ser vi tillbaka litet skall ^i
finna, att vi inte varit i ett sådant läge
sedan 1932—1933. Det finns stora lager
av jordbruksprodukter ute i världen,
och produktionsinriktningen har varit
den, att varje land sökt bli självförsörjande
på detta område, samtidigt som
man haft ett mycket lågt margarinpris.
Därför har det blivit en omställning av
konsumentvarorna överallt i världen,
alldeles som jordbruksministern här
redovisade. Och allt tyder på att vi får
en långvarig kris.

Låt mig, herr talman, lägga allt vad
politiska synpunkter heter åt sidan! Då
trivs jag bäst, och då skulle jag vilja ha
sagt, att för jordbrukets del och för att
vi skall kunna nå målet för våra strävanden
och få en omläggning till stånd
av konsumentvanorna i detta land —
en omläggning som räddar det svenska
jordbruket — är det nödvändigt att vi
inte strider med varandra utan försöker
komma överens och få lugn över
hela frontlinjen. Man skall inte försöka
finna en temporär lösning, som sedan
i sin tur kanske åstadkommer reaktioner
från konsumenthåll i en upprivande
valrörelse, som kan äventyra alltsammans.

.lag är orolig — och det är vi allmänt

Vid remiss av motionen 11:523

på jordbrukarsidan —- för det läge, i
vilket vi nu befinner oss. Jag skulle
faktiskt vilja påminna om år 1933, då
Per Edvin Sköld och Per Albin Hansson
handlade på ett sätt, som lyfte hela
situationen upp ur det mardrömsliknande
tillståndet och åstadkom, att
man kunde samsas och ta krafttag för
att få krisen löst. Får jag vädja till
regeringen: Ta ett liknande initiativ i
dag! Låt pensionsfrågan finna en lösning
som alla andra frågor! Vi är överens
om att vilja ge svenska folket en
lagfäst rätt till pension. Jag skall inte
alls gå in på den frågan, men jag vädjar:
Försök att lösa problemet och försök
att handla lika statsmannamässigt
som Per Albin Hansson och Per Edvin
Sköld gjorde år 1933!

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag tar inte till orda
som någon statsman och inte i avsikt
att försöka göra någon ny kohandel
utan enbart som enskild riksdagsman
för att anlägga några synpunkter på
detta spörsmål.

Det behöver inte ordas om att avsättningssvårigheterna
för smör på världsmarknaden
har skapat ett svårt läge för
försäljningen av denna viktiga jordbruksprodukt.
Det råder väl inte några
delade meningar om att man måste anstränga
sig för att komma till en lösning
i den man staten nu kan bidraga
till lösningen av dessa problem. Ty för
mig är det givetvis självklart att statsmakterna
måste uppfylla sina förpliktelser
och stå vid de avtal som föreligger
mellan jordbrukets organisationer
och svenska staten.

Jag kan för min del inte finna att
den kritik, som herrar Ohlin och Hjalmarson
riktat mot jordbruksministern
och mot regeringen för handläggningen
av denna fråga, har någon grund. Det
är vid fullkomligt självklart att frägan
måste behandlas under de former som
vi har utvecklat, alltså så att jordbruks -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

nämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation
först söker diskutera
sig fram till en lösning och att resultatet
av deras arbete därefter kommer
under regeringens prövning. Jag tror
det är alldeles oriktigt att påstå, att det
i detta hänseende skett någonting som
fördröjt frågans handläggning.

Det har för ett par dagar sedan kommit
ett resultat av de nämnda instansernas
arbete på regeringens bord’ i
form av ett förslag. Man ställer sig då
genast frågan: Kan detta förslag verkligen
lösa den uppkomna situationen?
Mig förefaller det ganska osannolikt.
Det ingår i förslaget att staten skall
under några år framåt subventionera
en forcerad utslagning av kor i avsikt
att minska kostammen. Men man behöver
inte tänka långt för att inse, hur
oändligt svårt det skulle vara att finna
former för detta. Det kan ju inte vara
någon mening i att man ger ut pengar
för att öka priset på de kor, som ändå
skulle säljas till slakt, och det kan ju
inte finnas någon anledning att ge ut
statspengar som inte får någon inverkan
på kostammen annat än helt temporärt
kanske, ty påläggen kan ökas
i sådan takt, att stocken strax är fylld
igen.

Detta förslag är förenat med betydande
brister och kan inte läggas fram
i det skick vari det föreligger — den
svenska riksdagen kan helt enkelt inte
bara ge ett bemyndigande enligt detta
förslag.

Nu säger herr Hedlund att det här är
ett förslag på lång sikt; på kort sikt
skall vi höja margarinpriset och sänka
smörpriset för att få balans mellan tillgång
och efterfrågan på smör. Men inte
kan väl herr Hedlund se bort från att
ett betydelsefullt led i det resonemanget
måste vara att kostammen och därmed
mjölkproduktionen minskar. Hur kan
man skilja utslaktningsförslaget från
smörprisförslaget? Man kan inte räkna
På effekt — den effekt det nu kan bli
— genom att bara ta en del av detta.

Vi vet inte om utslaktningsförslaget är
möjligt att realisera, och vi kan utgå
från att resten av förslaget är otillräckligt.

Jag kommer då till frågan, om man
genom att sänka smörpriset och höja
margarinpriset kan komma till ett resultat.
Man kunde kanske vara säker
på den saken, om priset på smör och
på margarin gjordes alldeles lika. De
gamla märkena håller annars inte här.
På 1930-talet kunde man åstadkomma
en ökning'' av smörkonsumtionen genom
att höja margarinaccisen och darmed
minska margarinkonsumtionen,
men under detta årtionde har man vid
ett par tillfällen höjt smörpriset undan
för undan så att det har kommit i ett
mycket olyckligt läge. Det har haft den
verkan, att de sociala hämningarna mot
margarinkonsumtion nu är borta. Förr
var margarinet en de fattiga människornas
förbrukningsvara; i dag är det
en förbrukningsvara för alla samhällslager,
där man öppet deklarerar: »Vi
tycker margarin är lika gott som smör.
Vi har margarin på vårt bord och bryr
oss inte om smöret.» Man kan inte räkna
med att kunna åstadkomma en balans
på detta område lika lätt nu som
man kunde göra för 15—20 år sedan.
Vi befinner oss därvidlag i ett alldeles
nytt läge, och därför förmenar jag att
man inte kan klara den kris på jordbrukets
område, som här har uppkommit,
genom att köra i de gamla hjulspåren.
Man måste slå in på nya vägar
för att åstadkomma ett resultat, och
därför tvivlar jag på att det framlagda
förslaget skulle kunna vara av någon
betydelse för lösandet av den krisfråga
som här föreligger.

För regeringen måste uppgiften nu
bli att försöka finna nya vägar och att
lägga fram ett nytt förslag, som gör det
möjligt för riksdagen att på ett verksamt
sätt uppfylla sina förpliktelser
mot jordbruket men som är utan de
brister som finns i det nu föreliggande
förslaget.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Herr Hjalmarson förklarade att det
här vore ett kollektivavtal. Det är det
inte, sade herr Ahlsten, som är mera
initierad i sådana frågor än herr Hjalmarson,
men jag säger: Låt vara att det
hade varit ett kollektivavtalsförslag
som hade framlagts för regering och
riksdag; det finns inte någon anledning
att hävda att varje sådant avtal utan vidare
skall godtas. Jag har såsom jordbruksminister
många gånger, framför
allt när det gällt avtal om sockerbetsodling
men även när det gällt priserna
på raps och rybs och andra oljeväxter,
förklarat, att de framlagda förslagen
inte kunde accepteras av regeringen,
utan att det finge bli nya förhandlingar
mellan jordbrukarna och regeringen.
Trots att det föreliggande förslaget inte
är ett kollektivavtalsförslag och tröts
att regeringen har fria händer i avseende
på det, förmenar jag ändå att, när
regeringen nu skall försöka finna nya
vägar, den naturligtvis skall förhandla
med jordbrukets organisationer och
försöka nå den enighet varom herr Ahlsten
här talade.

Av dessa skäl finner jag det alldeles
uteslutet att vi skulle kunna vara beredda
att nu gå till omedelbart beslut i
denna fråga. Det kommer att behövas
mycken tid ännu innan man når en
acceptabel lösning. Om det nu skulle
slumpa sig så att frågan inte kan behandlas
av riksdagen förrän i juli månad,
anser jag att det därmed inte inträffat
någon katastrof för jordbruket
som sådant. Dessa tre månaders uppskov
är inte livsavgörande. Herr Ahlsten
förklarade att ett uppskov är omöjligt
av helt andra orsaker; han sade att det
råder en desperat stämning bland jordbrukarna
och att de kommer att vidta
desperata åtgärder för att tvinga fram
en lösning. Ja, det kan hända att det
gör. Det kan hända att man inom jordbrukets
folk är så litet omdömesgill att
man går till desperata åtgärder, därför
att man får vänta på frågans lösning
några månader. Jag tycker inte att riks -

Vid remiss av motionen 11:523

dagen skall låta skrämma sig. Regeringen
lät inte skrämma sig den gången,
då jag vägrade att godta de föreslagna
oljeväxtpriserna, fastän man hotade
med och vidtog åtgärder för att genomföra
en strejk beträffande höstsådden
det året. Vi måste ha litet nerver. Sådana
där överilade hotelser skall man
inte, herr Ahlsten, möta med panik utan
sådant skall man försöka ta lugnt.

Jag vill därför för min del sluta med
att säga att jag tror att det är bäst för
alla, även för jordbruket, att man ägnar
detta problem en omsorgsfull prövning,
så att man finner tillfredsställande vägar
för statsmakterna att kunna stå vid
sina löften och för att jordbruket skall
få det stöd som jordbruket är berättigat
till.

Jag kan inte underlåta att säga till
herr Hedlund, att hans målning av prissituationen
var litet för drastisk. För
närvarande är det så att enligt treårsavtalet
ligger jordbrukspriserna en
aning över mittprisnivån. Men går man
till den andra sidan, jämförelsen mellan
den allmänna inkomstutvecklingen i
landet och jordbrukarnas inkomstutveckling,
så ligger jordbrukets priser
under, dock icke under de sex procent
som är avgörande för om sexprocentsregeln
skall sättas i kraft. Om herr Hedlunds
motion skulle bli bifallen, kan det
väl tänkas, att sexprocentsgränsen kommer
att bli underskriden, och om så
sker, får jordbruket rätt att ta ut höjda
priser, var de nu skall tas ifrån. Men det
är ju litet fatalt, att man ifrån jordbrukarnas
sida skall kräva eu isolerad åtgärd,
som skulle ge jordbrukarna en
fördel men som dessutom medför, att
jordbrukarnas prisindex i förhållande
till den övriga prisutvecklingen i landet
kommer att falla ned under det i
avtalet fastställda märket.

På grund härav skulle jag för min del
bara vilja säga, alt herr Hedlund får inte
räkna in mig bland dem som under alla
omständigheter kommer att stödja den
framlagda motionen. I herrar Ohlins

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

och Hjalmarsons sällskap kommer jag
troligen icke att befinna mig.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! På två punkter är jag
av en helt annan mening än den sista
ärade talaren.

Det gäller för det första prisutvecklingen
för jordbrukets produkter. Sant
är att om man bara ser på priserna,
så har utvecklingen blivit sådan, att vi
ligger något över hundraprocentsgränsen,
dvs. något över priserna vid det
nya systemets start. Men skall vi inte i
det fallet också se på hur penningvärdet
utvecklats, hur stora ettöringarna är i
dag, herr Sköld? De har blivit mindre
värda. Man har något som man kallar
för realindex. Går man efter det, finner
man, att jordbruksinkomsterna är ungefär
95 procent av vad de var vid starten.
Så blir det alltså om man tar hänsyn
till penningvärdets fall, och det
förefaller mig riktigt att göra det. Antag
att penningvärdet hade fallit ned till
Vio. Hade vi då fått höra herr Sköld
säga: »Men ni har lika många kronor
för smöret i dag, t. o. m. en femöring
mer» — alltså även om varje krona varit
värd bara 10 öre. Så kan man ju inte
resonera, och det var naturligtvis inte
heller herr Skölds mening att göra det.
Fn f.d. finansminister resonerar inte
så. Därför emotser jag med stort intresse
den förklaring som kan lämnas
här.

Sedan var det fråga om sambandet
mellan dagsaktuella åtgärder och mera
långsiktiga sådana. Jordbruksnämnden
har, som vi vet, föreslagit dels åtgärder
för nuläget, syftande till att minska
prisspänningen mellan smör och margarin
och att öka användningen av smör
i offentliga institutioner och inrättningar.
Båda förslagen avser alltså att bereda
ökad smöravsättning. Vidare har
jordbruksnämnden föreslagit långsiktiga
åtgärder, innebärande en minskning
av produktionen.

Men säg mig: Vad är det egentligen
som kan hindra, att man i dag går in
för de kortsiktiga åtgärderna och att
man så snart man har funderat färdigt
i fråga om de långsiktiga åtgärderna
sätter in de åtgärder som är avsedda att
minska produktionen? Vad är det som
hindrar att man förfar på det sättet? Jag
är inte i stånd att begripa det.

Man har ställt frågan: Blir det en katastrof
för jordbruket, om man väntar i
tre månader? Det är klart att tre månaders
väntetid är rätt kännbar och
besvärlig. Jag tror att läget är sådant
att man har anledning att starta så fort
som möjligt med åtgärderna för ökad
avsättning. Jag kan i det sammanhanget
beträffande vår motion nämna,
att vi var tvungna att väcka den nu, därför
att vi vet inte om vi har någon möjlighet
att motionera igen förrän i januari
1959. Därom vet ingen människa
något i dag, även om man tror att det
kan bli tidigare. Allt talar för att det
blir tidigare men ingen vet någonting
om det.

Så skulle jag också vilja be bankofullmäktiges
ordförande — hr Sköld — att
också se litet på räntefrågan för jordbrukarna
i detta sammanhang.

Hem Sköld sade att han inte kommer
att höra till dem, som under alla förhållanden
biträder denna motion. Ja,
vi vet ju att herr Sköld inte skriver på
några blankofullmakter, så det blir naturligtvis
inte under alla omständigheter.
Men jag skulle ändå vilja tillåta mig
den förhoppningen, att herr Sköld här
skall hjälpa till. Det är en del tidigare
åtgärder, från herr Skölds sida, i fråga
om jordbruket under de gångna tre decennierna,
som ju kan anses förpliktande.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Uppgörelsen på jordbrukets
område avser ju att reglera ersättningen
för det arbete landets jord -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

brukare utför i konsumenternas intresse.
En sådan uppgörelse kan mycket väl
betraktas som en form av kollektivavtal
mellan producenter och konsumenter.
Enligt herr Sköld var det ingen fara
med ett uppskov, och jordbruksministern
pekade i sitt tidigare anförande
också på att det inte kunde vara så farligt
med ett uppskov eftersom smörlagren
inte på långt när är fyllda. Men, herr
talman, det är just under de närmaste
månaderna som den stora floden kommer.

Den avvaktande och undvikande hållning,
som regeringen intar i denna fråga,
ter sig utomordentligt anmärkningsvärd
mot bakgrunden av regeringens
villighet att i andra sammanhang handla
ytterst snabbt. Vi behöver, herr talman,
bara tänka på frågan om Thordénvarvet,
som står på dagens föredragningslista.
Där gick det att handla raskt,
trots att det utredningsmaterial, som
förelåg i den frågan, inte på långt när
var så fylligt som det utredningsmaterial,
som föreligger beträffande den aktuella
frågan om smörkrisen. Varför kan
man inte tillämpa samma snabbhet här,
herr jordbruksminister? Herr Sköld
känner vi allesammans som blixtaktionens
specielle man här i riksdagen.
Vem erinrar sig inte den snabba aktion
herr Sköld satte i gång för att genomföra
bilaccisen? Hur många timmars
betänketid var det vi då fick här i riksdagen?
Nu är det inte alls fråga om alt
genomföra en aktion av liknande snabbhet.
Det kan faktiskt stå en litet bättre
tidsmarginal till vårt förfogande än den,
som herr Sköld då medgav den svenska
riksdagen.

Jag tror, herr talman, att vi allesammans
har stor respekt för herr jordbruksministern.
Vi känner honom som
en kunnig och skicklig företrädare för
det socialdemokratiska partiet. Jordbruksministern
måste förstå att vi just
av den anledningen anser oss ha rätt att
ställa litet högre anspråk på honom än
vad han i dag har motsvarat. Det är

Vid remiss av motionen 11:523

därför vi känner misstämning över den
passivitet, som jordbruksministern lagt
i dagen. Och när jordbruksministern,
som den gamle fackföreningsmän han
är, för sin passiva hållning åberopar
svårigheter att tolka avtalet, då erinrar
jag mig från mina utflykter på det fackliga
området, att det är en gammal metod
att starta juridiska tvister när man
vill förhindra att någonting sker.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Skölds yttrande
innehöll ingenting annat än att regeringen
får försöka finna nya vägar. Det
var alltså rena undanflykten. Men jag
tror att herr Hedlund gör rätt i att inte
ta så allvarligt på vad herr Sköld säger
nu, ty vi vet att herr Sköld som jordbruksminister
visade stor förmåga att
övergå till en politik rakt motsatt den
han hävdat föregående år.

Beträffande denna uppmaning att
man inte skall handla i panik, som även
herr Sköld upprepar, vill jag säga att
när det har gällt en mängd skattehöjningar,
även sådana där det inte betingats
av särskilda tekniska skäl — det
finns även andra exempel än herr Hjalmarson
påpekat — har herr Sköld allt
emellanåt förfäktat att man skulle handla
mycket snabbt. Denna gång gäller det
inte en höjning utan en sänkning av levnadskostnaderna,
men nu grips herr
Sköld av den mest allvarliga betänksamhet
och tvekan.

Jag vill bara passa på att säga några
ord även till jordbruksAiinistern, som
svarade mig att regeringen inte kan ingripa
under den tid då jordbruksnämnden
handlägger frågorna. Men, herr
statsråd, normalt skulle riksdagen haft
tid, och om Ni hade lagt fram en proposition
i början av maj, skulle vi ha
hunnit behandla den. Då skulle man
inte ha klagat över några veckors onödigt
dröjsmål. Men det är väl regeringen
som skall sörja för en rimlig och
praktisk tidtabell, om regeringen umgås

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

med politiska avsikter, som kommer att
hindra riksdagen att på normalt sätt behandla
denna fråga i maj. Jag måste
säga att när herr statsrådet gömmer sig
bakom jordbruksnämnden, så är det
intresse, som statsrådet visar för att
jordbruksnämnden skall ha hur mycket
tid som helst, mycket större än det han
visar för att riksdagen skall få tid till
en grundlig behandling av ärendet. Det
är statsrådet som har ansvaret för att
underlydande myndigheter anpassar sin
tidtabell efter de nya förutsättningar
som regeringen skapar och som myndigheterna
eljest icke har någon förpliktelse
att anpassa sig efter.

Jordbruksministern frågar, om riksdagen
skulle vara betjänt av att jordbruksnämnden
sättes ur spel. Nej, naturligtvis
inte — jag har ju redan svarat
på detta. Men man hade kunnat sörja
för en sådan handläggning att detta inte
behövde inträffa och att riksdagen ändå
skulle få tid på sig att ta ställning till
frågan utan att det uppkomme något
dröjsmål. Det har nu gått åtta veckor
sedan herr Widéns interpellation. Det
hade funnits tid nog för regeringen att
sörja för en sådan tidtabell att vi här i
riksdagen haft några veckor på oss att
ta ställning till denna akuta krisfråga.

När statsrådet här börjar tala om pensionsfrågan,
inser nog var och en i kammaren
att det är i brist på andra argument
som statsrådet drar in den saken
i debatten för att få möjlighet att tala
om någonting annat. Jag förstår så väl
att det ligger till på det sättet, särskilt
som statsrådet fortfarande vägrar att
klart och enkelt svara på frågan: Tänker
regeringen föreslå inemot tre månaders
uppskov med handläggningen av jordbruksfrågorna
eller tänker regeringen
medverka till att riksdagen får tillfälle
att fatta beslut om akuta krisåtgärder,
innan en eventuell riksdagsupplösning
äger rum?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Ohlin kommer
tillbaka till frågan om vid vilken tidpunkt
ett visst initiativ skall tas, alltså
när regeringen rimligtvis borde ha
framlagt sin proposition o. s. v. Jag tror
att det är, herr Ohlin, ganska meningslöst
med en debatt om den saken,
därest vi inte är överens om utgångsläget
och förutsättningarna. Jag har
den allra största respekt för interpellationer
i allmänhet och för herr Widéns
interpellation — som ju behandlade
även frågan om smörresorna — i synnerhet.
Men herr Ohlin menar väl inte
att denna interpellation utgjorde något
underlag för att vidta speciella åtgärder
vid en tidpunkt, när man som bäst
var i färd med att lokalisera problemet
och söka bedöma det eventuella utrymmet
för ökad avsättning och prisutvecklingen
i och för sig. Det är först
i det ögonblick när förhandlingsdelegationen
eller jordbrukets organisationer
— det är ju de som sköter våra utlandsaffärer
på detta område, som herr
Ohlin mycket väl vet — utifrån sina
erfarenheter presenterar den nyuppkomna
situationen som regeringen har
möjlighet att ta ställning till saken och
på frågan koppla in de parter som är
befullmäktigade att handlägga den. Det
är också exakt den praxis som här tilllämpas,
och jag vill gärna hävda att det
är ofrånkomligt att tillämpa den.

Den 20 mars — jag upprepar det —
fick jordbruksnämnden till sig remitterad
ifrågavarande skrivelse. Jordbruksnämnden
har därefter behövt — och
det är ingenting att säga därom —
tiden fram till den 16 april för att utforma
det förslag som sedan ett par
dagar ligger på regeringens bord. Herr
Ohlin gör våld på all rimlig bedömning
av tidsramen, när han menar att det
skulle ha varit möjligt för regeringen
att föregripa jordbruksnämndens behandling
av frågan. Jag kan inte tolka
detta på annat sätt än att herr Ohlin
liksom herr Hjalmarson fullständigt
motsvarar herr Hedlunds uppskattning

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

av att kunna räkna med fullständig
borgerlig samling kring det som herr
Hedlund betecknar som det väsentliga
nualternativet: att höja margarinpriset.
Herrar Hjalmarson, Ohlin och Hedlund
tycks vara ense om att detta är den
enda utvägen. För min del ber jag att
få anmäla avvikande mening. Jag tror
att problemet måste bedömas under hänsynstagande
till alla de faktorer som
beröres av skrivelsen från jordbrukets
förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens
förslag. Det går knappast,
herr Hedlund, att göra en så bestämd
boskillnad att man hänför en ändring
av prisrelationerna mellan smör och
margarin till kortsiktigt verkande åtgärder,
medan frågan om en ökad nedslaktning
skulle vara en mer långsiktig
åtgärd; det beror nog på vilken tidrymd
det är fråga om. Jag delar helt
herr Skölds mening att dessa ting måste
bedömas i hela sitt sammanhang och
att läget inte tål vilket uppskov som
helst, inte ens när det gäller de långsiktiga
åtgärderna.

Vidare är jag ytterst angelägen att
försäkra herr Hedlund därom, att det
inte är herr Hedlunds motion som har
givit mig anledning att här tala om panik.
När jag gjort det har jag närmast
åsyftat den panikartade uppslutningen
från herr Hjalmarsons och herr Ohlins
sida till en lösning av smörkrisen i form
av höjt margarinpris.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Såsom jag tidigare sagt
föreslår jordbruksnämnden att prisskillnaden
mellan smör och margarin
minskas och att användningen av smör
vid offentliga inrättningar ökas. Det är
alltså fråga om åtgärder i syfte att öka
smörkonsumtionen, och dessa åtgärder
måste verka rätt snabbt, om de över
huvud taget kommer att ha någon verkan.
För min del tror jag på dessa åtgärder,
ocli det gör också jordbruksnämnden.
Herr Sköld var däremot pessimist.
Han räknade inte med att en
4 —Andra kammarens protokoll 1958. Nr

Vid remiss av motionen 11:523

minskning av prisdifferensen mellan
smör och margarin skulle föranleda
någon ökad smörkonsumtion.

En ökad nedslaktning — om man nu
över huvud taget kan tänka sig att gå
den vägen; det tål minsann att fundera
på — är däremot en åtgärd som skulle
sträcka sig över år innan den finge
större verkan. Det finns nu inte något
sådant samband mellan dessa båda
gruppers åtgärder — avsättningsåtgärderna
och de mera långfristiga — att de
måste ske samtidigt. Den ena kategorien
kan utan vidare tas upp för sig.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara helt kort
framhålla, att herr jordbruksministern
fortsätter att låtsas om ingenting. Han
säger ingenting om att regeringen genom
kammarupplösningen skapar en
situation, som borde återverka på tidtabellen
för behandlingen av frågan,
om man inte vill få ett långt uppskov
med åtgärder, som krisläget motiverar.
Inte ett ord om att det politiskt ansvariga
statsrådet skulle sörja för en lämplig
tidtabell och inte skylla på underlydande
myndigheter. Statsrådet säger
ingenting om att han efter att ha blivit
väckt av herr Widéns interpellation
omedelbart tog upp förhandlingar med
organisationerna och jordbruksnämnden
för att få en sådan planering, att
frågan skulle kunna behandlas i tid, ty
så skedde ej. Statsrådet har inte heller
denna gång givit något klart besked,
men jag förmodar att tystnaden får tolkas
så, att han inte kommer att föreslå
riksdagen några åtgärder före den sannolika
upplösningen.

Till sist vill jag framhålla för herr
statsrådet, att han, när den ståndpunkt
som jag för min del intar till detta
spörsmål blir närmare redovisad — det
skall inte dröja så länge — kommer att
få se, att den uppbäres dels av en
känsla av att statsmakterna inte kan
bagatellisera att vi godkiint vissa riktlinjer
för jordbrukspolitiken, men dels
15

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

också av en känsla av att när det finns
ett tillfälle att bidra till lösningen av
ett krisproblem på ett sätt, som sänker
levnadskostnaderna här i landet, då
bör man också använda denna metod
till gagn för både producenter och konsumenter.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! I sanningens och den
framtida historieskrivningens intresse
vill jag erinra herr jordbruksministern
om att jag för min ringa del redan för
14 dagar sedan i ett offentligt anförande
anslöt mig till det önskemål, som
från jordbrukarorganisationernas sida
har framförts om att man skulle genomföra
en höjning av margarinaccisen
med 50 öre men samtidigt ta bort sockerskatten.
Då kommer nämligen utgifterna
för de svenska hushållen att bli
oförändrade.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
deklarera, att jag liksom herr Hedlund
tycker, att det i och för sig är tämligen
likgiltigt om det är regeringen eller det
ena eller andra partiet här i riksdagen
som tar initiativ på detta område. Det
viktigaste är att något blir gjort. Vår
oro hänger ihop med att vi fått en så
stark känsla av att det tar för lång tid
innan något blir uträttat, om vi skall
lita på jordbruksministern.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Den som tidigare under
åtskilliga vårar har varit med om att
i utskott och i kammare handlägga
jordbruksuppgörelserna på den tiden
då man hade årliga sådana uppgörelser
kan inte undgå att göra vissa reflexioner
angående denna debatt. Vi minns
alltför väl hur det oftast gick till. Det
började bli smått om tid och man fick
lov att forcera handläggningen av ärendet
för att icke riksdagen skulle bli försenad.
Man hade dock alltid tid att

motionera. Motionstiden var den vanliga,
men det hände att motionerna icke
hann tryckas. Det inträffade också att
man fick börja föredragningarna innan
motionstiden hade gått ut. Vad var då
det vanliga? Det var att debatterna i utskottet
och sedan här i kammaren inleddes
med kraftiga klagomål — i synnerhet
från folkpartiets sida — över
denna forcering, som satte den enskilde
riksdagsledamoten i efterhand och
gjorde det omöjligt att utöva det inflytande,
som skulle vara riksdagens. Dessa
uppgörelser hade ändå — som herr
Ahlsten påpekat — en helt annan karaktär
och var närmast ett slags avtal.

Om jordbruksministern skulle ha
lagt fram en proposition som hade
varit färdig nu och sedan skulle ha
kunnat behandlas på en vecka av utskott
och kamrar, hade konsekvensen
blivit att man skulle ha fått lov att ta
den uppgörelse, som är träffad, precis
som den ser ut. Det hade icke varit
möjligt — såvitt jag kan förstå — vare
sig för statsrådet eller för utskottsledamöterna
att gå in på någon detaljgranskning
av den. Nu inser jag, att
herr Ohlin menar att detta skulle ha
varit riktigt. År det alldeles säkert, att
alla skulle ha funnit sig i att inte ens
ha någon motionstid? Skulle inte ens
herr Königson ha haft behov av att
komma med motion om avslag på en
sådan proposition? Det är frågor man
har anledning att ställa i detta sammanhang.

Jag skall, herr talman, be att få instämma
i herr Hjalmarsons ord om
jordbruksministerns duglighet, men jag
vill ytterligare tillägga — och jag tror
att många i denna kammare delar min
uppfattning — att vi är jordbruksministern
i hög grad tacksamma för att
han i nuvarande situation icke har låtit
sig förvillas till att lägga fram en proposition,
som han icke hade fått tillräcklig
tid att förbehandla. Vi är inom
det parti som jag tillhör nöjda med
hans handlingssätt i detta avseende.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skulle egentligen
inte ha lagt mig i denna debatt eftersom
vi i jordbruksutskottet skall behandla
motionen, men jag tyckte att
min gode vän jordbruksministern läste
Jordbrukarnas Föreningsblad väl hastigt,
när han förklarade vad man sade
i jordbrukets eget organ. I det nya
nummer som kommer ut i morgon läste
statsrådet upp rubriken »Mjölkproblem
bör prövas men inga åtgärder i panik»,
men detta citat hör knappast till denna
sak. Det gäller en upplysningskampanj
under rubriken »Rationellt i ladugården»
som inleds med föredrag av ordföranden
i Svenska Mejeriernas Riksförening
agronom Axel Hakelius, Hacksta
gård. Han vill ge nya impulser till
landets mjölkproducenter att se på den
egna ladugården med nya ögon, ökad
trivsel i arbetet o. s. v. Det är helt naturligt
att han också kommer in på de
problem som är aktuella för mjölkproduktionen
och han slutar med att säga
att det behövs ett starkt skydd för jordbruket
och erinrar litet om förhållandena
utomlands.

Ledaren i denna tidning är sedan
ganska stark i sina uttryckssätt. Den
säger att förhandlingsdelegationen tydligt
har angett att jordbruket inte kommer
att låta sig stillatigande avspisas
med en halvmeyr eller ett förhalande
från regeringens sida och slutar med
att säga: »Jordbrukets förhandlings delegation

har sagt sitt och Statens
Jordbruksnämnd har framlagt ett av
Förhandlingsdelegationen tillstyrkt förslag
till åtgärder. Regeringen har nu
ordet och vad som skall göras måste
göras snabbt.» Jag ville bara inte låta
det stå oemotsagt, att det är jordbrukets
organ som står bakom det av statsrådet
använda uttrycket.

Vad sedan debatten i övrigt beträffar
kan jag börja med förre jordbruksministern
Sköld som sade — det får vi
vara tacksamma för — att staten skall
anstränga sig att slå vid sina förplik -

Vid remiss av motionen 11:523
telser och avtal, annat är det inte fråga
om.

Statsrådet och en del andra talare
nämner bara prishöjningarna på margarin,
men det är också fråga om sänkning
av smörpriset med 1 krona 50 öre.
Det är ingen tvekan om att detta inverkar
så, att livsmedelskostnaderna
sjunker i stället för att fördyras, herr
Karlsson i Stuvsta.

Sedan säger herr Sköld att det inte
blir en katastrof inom jordbruket om
vi väntar tre månader på grund av riksdagsupplösningen.
Hade inte riksdagsupplösningen
varit i faggorna, hade vi
inte handlat på detta sätt. Då hade det
kommit en proposition och inte en
motion som nu. Men kan det inte ske
något på tre månader som liknar en
katastrof?

Jordbruket är både producent och
stor konsument, bland annat stor köpare
av industrivaror. Jag tror att alla
har sett uppgiften i tidningarna bara
för några dagar sedan att jordbruket
köper industrivaror för två miljoner
kronor per dag, varav en miljon kronor
maskiner. I höstas när det var svårigheter
med skörden avskedade RolinderMunktell
en mängd arbetare, därför att
företaget inte kunde sälja traktorer,
som det var avsett att det skulle göra.
Om jordbruket skall få betalt för mjölken
vad som motsvarar detta låga smörpris,
kan det bli katastrof, katastrof för
många. Det är ingen tvekan om att det
inverkar också på industrien. Detta är
en sak som berör hela samhället.

Det sägs att denna prishöjning skall
ses i sitt sammanhang. På lång sikt
måste del naturligtvis sättas in i ett
större sammanhang, men nu är vi nödsakade
att på kort sikt lösa den aktuella
situationen för smörproduktionen.

Herr talman! Vi skall inom jordbruksutskottet,
som får hand om denna
fråga, ta all den hänsyn till omständigheterna
som är möjlig, .lag tror ingen
kan säga annat än att vi brukar sakligt

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Vid remiss av motionen 11:523

och noggrant pröva frågorna. Det skall
vi också göra nu.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är väl kanske inte
så underligt att herrar Ohlin och Hjalmarson
ansluter sig till herr Hedlund i
rekommendationen att höja margarinpriset.
De grupper de representerar hör
ju till de ekonomiskt starka. Vi har
emellertid här i landet även arbetare
och tjänstemän, som inte är i den lyckliga
omständigheten som herrar Hjalmarsons
och Ohlins grupper.

Herr Hjalmarson talade om att detta
skulle fattas som ett kollektivavtal. Men
även arbetare och tjänstemän har kollektivavtal.
Man har slutit tvåårsavtal
med utgångspunkt till vissa givna förhållanden
beträffande kostnader m. m.
Jag vill från denna talarstol säga ifrån,
att det i dagens situation inte finns
någon anledning att höja margarinpriset
med 50 öre och fördenskull försöka
börja en politisk aktion.

Det har här sagts att man inte skall
handla i panik, och jag tror att det är
angeläget att man inte gör det. Herr
Hjalmarson och herr Ohlin förutsätter
att det eventuellt kommer att bli ett val
inom närmaste tiden. Vi har bevittnat
hur de varit med om att kasta ut miljoner
för att vinna taktiska fördelar i
vissa sammanhang. När nu chansen
finns till en taktisk fördel för herrar
Hjalmarson och Ohlin gentemot herr
Hedlund, så är jag rädd för att både
arbetare och tjänstemän får vara med
och betala en dyr avgift vid denna taktiska
uppläggning.

Herr Ohlin talar om att man vill
sabotera detta och skjuta det på framtiden.
Jag har förut från denna talarstol
sagt, att om några saboterade när
det gällde pensionsfrågan, så var det
herrar Ohlin och Hjalmarson.

Jag hoppas nu, herr talman, att utskottet,
när det skall pröva denna fråga,
jämväl kommer att ta vederbörlig hänsyn
till andra kollektivavtalsbundna

parter som fått sin reella lön sänkt och
icke haft möjlighet att få kompensation.
För både arbetare och tjänstemän har
ju margarinet blivit en förbrukningsvara,
det kan man inte komma förbi.
Sedan är det givet att smöret i viss mån
är åtråvärt för en del grupper, men av
kostnadsskäl kan många lägre inkomsttagare
inte komma över det och därför
måste de använda margarin.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Här har man diskuterat
tidtabeller. Naturligtvis kan man diskutera
tidtabellen bakåt och även rikta
vissa anmärkningar emot tågordningen.
Men det är också fråga om tidtabellen
framåt. Herr Jonsson i Strömsund resonerade
framåt som om det var fastslaget
i världsordningen, att denna kammare
inte skulle kunna arbeta mer än
ungefär en vecka till. Men så är det väl
inte. Det är ju regeringen som bestämmer
den tidtabellen. Det är beklagligt
att inte regeringschefen är närvarande.
Han har väl laga förfall. Det är beklagligt
i alla fall, ty det är inte så gott för
jordbruksministern att svara i detta avseende.
Om nu stora och ekonomiskt
omfattande problem dyker upp, så får
väl även regeringen anpassa sin taktik
och sin tågordning efter faktiska förhållanden
och inte bara klippa av.

Den föregående talaren var uppe och
pekade på att en fördyring av margarinet
inte under några förhållanden borde
accepteras. Här har ju herr Ohlin upprepade
gånger påpekat, att det totalt
sett inte blir fråga om en fördyring av
levnadskostnaderna utan tvärtom. Det
bör väl ändå strykas under, att jordbruket
i denna situation icke har begärt
att få vara skadeslös. Jordbruket ger
här efter ganska mycket på det som kan
betecknas som en avtalsenlig rättighet.
Man har således i första omgången
givit efter ganska mycket i detta hänseende.

Givetvis är alla sådana här frågor
komplicerade. Inkomstrelationer och

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

olika levnadsomständigheter i vårt samhälle
gör ju att sådana här ändringar
verkar olika åt olika håll. Det skulle
emellertid kunna tänkas — om nu regeringen
tänker att handla — kombinationer
av åtgärder som medförde, att
inga grupper fick högre levnadskostnader.
Då borde väl i alla fall herr Lundbergs
betänkligheter vara undanröjda.

Ja, herr talman, det vad bara detta lilla
observandum jag ville ge. Det har
ju gått förr för det socialdemokratiska
partiet att driva en jordbrukspolitik
som har medfört komplikationer i den
ena eller andra riktningen när man har
ansett det vara nödvändigt. År det alldeles
slut med kombinationsmöjligheterna
nu? Jag förmodar emellertid att
det inte behöver vara så.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
replikerade gentemot mig att det här
betyder en sänkning av levnadskostnaderna,
ty om man höjer priset på margarin,
sänker man priset på smör. Ja, men
det blir ingen sänkning av levnadskostnaderna
för dem, som inte anser sig ha
råd till annat matfett än margarin. Det
är litet svårt att tala om de genomsnittliga
levnadskostnaderna som herr Ohlin
formulerade det.

Tillåt mig sedan bara att avsluta med
ytterligare en liten reflexion.

Högerns och folkpartiets ledare har
här luftat sitt synnerliga missnöje med
en eventuell upplösning av andra kammaren.
Man får då lätt det intrycket,
att vederbörande partier ser litet pessimistiskt
på utsikterna, ty ingen skulle
väl kunna förledas till att tro att man,
om det hade varit goda valutsikter,
skulle ha haft någonting att invända
mot att jordbrukarna fått vänta litet
grand.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisade kammaren motionen till jordbruksutskottet,
till vilket jämväl de i anledning
av densamma avgivna yttrandena
skulle överlämnas.

§ 4

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela att kamrarnas plena
tisdagen den 22 april kommer att börja
kl. 10.00.

§ 5

Garanti för krediter till Uddevallavarvet
Aktiebolag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående garanti för krediter till
Uddevallavarvet Aktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 118 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 21 mars 1958, föreslagit
riksdagen att bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten garanti
intill ett belopp av högst 30 000 000
kronor för krediter till Uddevallavarvet
Aktiebolag.

I anledning av propositionen hade
väckts sex motioner.

I de likalydande motionerna I: 404 av
herrar Öhman och Norling samt II: 510
av herrar Senander och Hagberg hade
yrkats, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:s proposition nr 118 i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
tillkännage vad motionärerna anfört.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti intill ett belopp av högst
30 000 000 kronor för krediter till Uddevallavarvet
Aktiebolag;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 405 och II: 509, såvitt
nu vore i fråga, uttala att statens nu
ifrågavarande garantiåtagande skulle
vara att betrakta som en engångsåtgärd;

III. att motionerna I: 405 och II: 509,
i vad de ej behandlats under IT, inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

IV. att motionerna I: 403 och II: 508
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:404 och 11:510
inte måtte föranleda någon riksdagens
ågärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Ståhl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Av de motioner som har
väckts i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
i förevarande ärende är det
särskilt högerpartiets motion som väckt
uppmärksamhet. Nog måste man förundra
sig över den stora tveksamhet
som motionärerna ger uttryck åt. Även
om man inte direkt motsätter sig en
statlig kreditgaranti till Uddevallavarvet,
säger man klart i motionens allmänna
motivering att risken för arbetslöshet
och företagets betydelse i sin
bygd »absolut inte ensamma är tillräckliga
som motiv för finansiella stödaktioner
på skattebetalarnas risk och
bekostnad».

Jag måste, herr talman, framhålla att
jag i detta fall hyser en annan uppfattning.
Visserligen kan det rent allmänt
ifrågasättas, om man med konstlade medel
— vilket det ju inte är fråga om i
detta fall — skall vidmakthålla driften
i företag, som inte synes ha några som
helst framtida möjligheter. Och givetvis
bör det tillkomma företagen själva att
under tider med goda konjunkturer konsolidera
sin ställning, så att de kan möta
en lågkonjunktur. Men i en situation
där tusentals människors anställningar
äventyras får inte samhället stå passivt,
utan då måste man enligt min uppfattning
gripa in även i punktvisa fall.
Detta måste ske även om samhällets risker
skulle vara betydande. Det är för
mig en glädje att kunna konstatera, att
regeringen hyser en sådan stark vilja
att förebygga arbetslöshet, att den är

beredd att aktivt ingripa på sådana vägar
som den här slagit in på.

Skrivningen av högerns motion gör
mig emellertid inte lika starkt övertygad
om att en regering med annan sammansättning
än den nuvarande skulle
vara beredd till samma insatser.

Med anknytning till statsgarantien
för Uddevallavarvet vill jag understryka,
att det här inte gäller ett stöd, som
enbart får lokal betydelse. Jag vill också
betona, att krissituationen inte har
varit betingad av brist på arbete. Tvärtom
har ifrågavarande varv en orderstock
på 1 300 000 ton dw, vilket torde
motsvara ett värde av bortåt en och en
halv miljard kronor. Denna orderstock
är så betydande, att den beräknas tillförsäkra
de 3 000 anställda vid varvet
sysselsättning fram till åtminstone år
1961. Statsgarantien gäller vidare ett
företag, som är av hög klass och åtnjuter
mycket gott internationellt anseende.

Om finansieringsproblemet inte hade
kunnat lösas, skulle allvarliga risker
ha förelegat för att under rådande
dåliga sjöfartskonjunktur en stor del
av beställningarna hade annullerats.
Därmed skulle sysselsättningsmöjligheterna
ha äventyrats och landet ha gått
miste om icke obetydliga exportinkomster.
Dessutom skulle den svenska varvsindustrien
över huvud taget ha riskerat
att förlora i anseende med hänsyn till
det inom denna näringsgren förekommande
systemet att beställarna erlägger
betydande förskott utan några direkta
säkerheter.

Jag vill också, herr talman, i detta
sammanhang ge uttryck åt den tacksamhet
som befolkningen i den landsända,
som jag representerar här i kammaren,
hyser för skeppsredare Thordén. Självfallet
har han liksom vi alla sina brister,
men han bör också bedömas efter
sina förtjänster, och ingen kan fråntaga
honom rollen som nydanaren av
Bohusläns näringsliv.

Men Thordénkrisen aktualiserar även
en annan fråga. Här framstår utan tve -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

kan ett resultat av den privata företagsamhetens
både förtjänster och brister.
Företagen har utvecklats och tusentals
människor har fått sin utkomst tryggad,
men i krisens slutskede kunde, av omständigheter
som jag här inte skall gå
in på, utvecklingen lika lätt ha tagit en
vändning som lett till katastrof.

Jag ifrågasätter starkt om den nuvarande
aktiebolagslagstiftningen är till fyllest.
Thordénkrisen, som inte är det enda
exempel som skulle kunna anföras,
visar vådorna av att endast ägaren skall
få bestämma över tiotusenden människors
tillvaro och kunna göra dispositioner,
som i materiellt hänseende representerar
miljardbelopp. Ett företag
är inte enbart en aktieägares privata
angelägenhet; det angår också de anställda
och samhället i hög grad.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Anclreasson (s), Lundqvist (s) och Johansson
i Torp (s).

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
har tilldragit sig ovanligt
stort intresse runt om i landet. Det är ju
här fråga om ett storföretag som har
kommit i svårigheter, varigenom tusentals
anställda råkat i farozonen när det
gäller sysselsättningen. Företaget har nu
gjort en framställning till staten och till
vederbörande kommun om att få hjälp
med att klara av finansieringssvårigheterna.
Staten skulle teckna garanti för
30 miljoner och vederbörande kommun
för 10 miljoner.

Många frågar sig säkerligen, vad orsaken
är till att varvet kommit i det här
läget. Hur har sådana svårigheter kunnat
uppstå för ett företag av denna storleksordning?
Det framgår, tror jag, mycket
tydligt av den promemoria som är
fogad till utskottets utlåtande. Där talas
bl. a. om att varvet tidigare haft betalningssvårigheter
och stått inför kriser.

Man beskriver däremot inte i denna promemoria,
hur de kriserna har övervunnits,
men jag tror det är av intresse att
erinra om den saken.

Första gången varvet kom i betalningssvårigheter,
då bankerna vägrade
att lämna kredit, lånade staten ut 5 miljoner
kronor till företaget. Det beloppet
återbetalades inom en relativt kort tid.
Andra gången varvet kom i betalningssvårigheter
och inte lyckades erhålla
kredit på marknaden, som det heter,
ordnades genom förre finansministerns
förmedling ett lån från en bank och ett
försäkringsbolag. Det var inte särskilt
generösa villkor, men i och för sig fanns
det ingenting att erinra mot saken. Det
gällde ett lån på 10 miljoner kronor
under en period av 10 år. Lånet lär vara
amorterat till omkring halva sitt belopp,
och det lär vara den enda kredit som
har karaktären av lång kredit som
varvet har fått och för vilken man som
säkerhet lämnat botteninteckningar i
anläggningarna.

Till utlåtandet fogade promemoria
förutsätter jag är skriven av det bankföretag
som varit mest aktivt inom
bankkonsortiet — jag drar den slutsatsen,
eftersom det står att man efter genomgång
av företagets affärer har kommit
fram till den bild som beskrivs i
promemorian. Det sägs där att orsaken
till svårigheterna ligger i att företaget
har expanderat för kraftigt, och det sägs
att företaget har räddats av den högkonjunktur
som kom 1955; om inte den
högkonjunkturen hade kommit, hade företaget
redan tidigare stått inför betalningssvåriglieter.

Ja, det låter sig väl sägas att hela förklaringen
ligger i den våldsamma expansionen
och i den högkonjunktur som
varvsindustrien haft förmånen av, men
jag vill fråga hur den företagare ser ut
som skulle vägra att ta emot beställningar
på hundratals miljoner kronor.
Vad skulle man säga om en sådan företagare,
i synnerhet om en avsevärd del
av beställningarna skall betalas i s. k.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958
Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

hård valuta? När besvärligheterna började
tror jag varvsindustrien hade betydande
svårigheter att få beställningar,
men den förre ägaren av varvet hade en
ambition som gick ut på att trygga anställningen
för sina anställda och dessutom
ge ännu fler arbete inom sin hembygd.
Jag begriper sålunda hans motiv.
Jag tycker det är anledning att respektera
en sådan målsättning. Denne
företagare ville bereda sysselsättning åt
de anställda, och jag har erfarit att hans
dispositioner, vilka ledde fram till en
skuld till rederiet, har föregåtts av att
han blivit lovad krediter för investeringar,
vilka krediter emellertid sedan
inte beviljades. Är detta riktigt, tror jag
man skall vara försiktig med att utan
vidare förklara de ekonomiska besvärligheterna
vid varvet med att företagaren
varit alltför optimistisk, att han har
spekulerat i högkonjunktur o. s. v. Om
vederbörande inte hade haft denna optimism
och inte ägt denna förmåga att
bereda arbetstillfällen åt de anställda
vid företaget, så tror jag att det i dag
inte hade funnits något varv i Uddevalla.

Såvitt jag förstår har detta varv lyckats
med att bygga tekniskt sett fullvärdiga
fartyg, och det är heller ingen som
i det avseendet har riktat någon kritik
mot företaget. Man har vidare lyckats
med att skaffa en stor orderstock. I föreliggande
PM sägs också, att man efter
granskning av kontrakten funnit, att företagaren
har räknat och kalkylerat i
enlighet med vanliga affärsmässiga principer
och normer. Beställningarna har
med andra ord inte varit bara luft.
Tvärtom. Varvet har alltid byggt förstklassigt
tonnage, och man har som sagt
skaffat sig en mycket betydande orderstock,
men man har misslyckats med
att skaffa en kredit på några tiotal miljoner.
Detta har gjort att jag personligen
har frågat mig, om det tillämpas någon
selektiv metod, när det gäller att bevilja
företag av olika slag behövliga krediter.
Det förefaller nämligen som om det utan

säkra bankförbindelser vore oerhört
svårt att i dag klara driften vid ett företag.
Det är därför angeläget att här
framhålla, att vi nog bör akta oss, så att
inte kunnighet, initiativkraft och
framåtanda blir mindre värda, när det
gäller att starta och driva företag här i
landet.

Den inträffade betalningskrisen har
nu medfört, att varvets ägare har överlämnat
företaget till en stiftelse, vars
styrelse skall förvalta aktierna och väl
också har befogenhet att sälja dem. Hur
skall man då bedöma företagets framtid?
Ja, när jag studerat den promemoria,
som är fogad till utskottets utlåtande,
har jag tolkat skrivningen så, att
man erkänner att alla kontrakt är kalkylerade
i enlighet med vanliga affärsmässiga
normer. Detta kan innebära, att
om leveranserna kan fullföljas bör företaget
kunna bli lönande.

Det har framhållits i denna PM, att
företaget saknar tillräckligt eget kapital,
och det är nog riktigt. Det sägs vidare,
att eftersom den förre ägaren inte
kunde uppbringa detta friska kapital,
återstod ingenting annat än att skaffa
en ny ägare. Jag har läst denna PM
mycket noga och fäst mig vid att det
står, att den omedelbara uppgiften för
denna stiftelse skall vara att när den av
stiftelsen utsedda styrelsen vunnit klarhet
om situationen, skall den försöka
åvägabringa en försäljning av aktierna.

Jag har ingenting emot beskrivningen,
sådan som den förekommer i denna
PM. Jag tolkar emellertid utskottets utlåtande
så, att utskottet tillstyrker propositionen
och dess innehåll. Då är det
ju angeläget, att man uppmärksammar,
att vederbörande departementschef säger,
att försäljning av aktierna skall
komma till stånd på skäliga villkor. Det
är ju av uppenbart intresse för denna
stiftelse för allmännyttigt ändamål, att
man är överens om dessa frågor. Som
jag ser arbetsuppgiften för stiftelsen bör
den få möjligheter att bedöma företagets
värde, så att den kan bilda sig en

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

uppfattning om till vilket pris aktierna
kan säljas. Jag anser inte att det är någon
fara på taket, ty jag kan aldrig bli
övertygad om att ett företags skötsel
blir bättre, därför att dess styrelse utses
av exempelvis ett bankkonsortium
eller ett bankhus. Det går lika bra att
utse en företagsstyrelse från en stifttelses
sida. Om det föreligger möjligheter
att få säkra bedömningar inom en
nära framtid av vad aktierna kan vara
värda, särskilt om det kunde finnas
jämförande anbud, är det klart att stiftelsen
kan skaffa sig ett betydande fondkapital,
då den avyttrar aktierna. Det
viktigaste ur företagets och det allmännas
synpunkt är ju, att företaget kan
drivas vidare, ge människorna en utkomst.
Det är ur såväl arbetsmarknadshandelsmässiga
som valutamässiga synpunkter
av intresse, att sådana här företag
är verksamma även i framtiden.

Om jag får tolka utskottsutlåtandet
på det sätt, som jag har gjort, har jag
ingenting att invända mot att kammaren
bifaller detsamma.

Jag vill sluta med att säga, att jag
har viss erfarenhet av hur svårt det är
att driva förhandlingar av den karaktär
det här gäller. Jag känner därför
ett behov av att framföra ett erkännande
åt regeringen, i första hand åt statsråden
Sträng och Kling, för de resultat,
som uppnåtts vid förhandlingarna, vilket
innebär att man tryggar sysselsättningen
för många tusen anställda och
deras anhöriga.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! När jag i samband med
en resa, som statsutskottets första avdelning
gjorde förra året till Uddevalla,
fick tillfälle att göra bekantskap med
detta varv, förstod jag, att det var en
stor nydanare som stod bakom denna
mäktiga skapelse. Nu har denne nydanare
rönt ett öde, som många nydanare
gjort före honom. Men jag vill deklarera,
att jag är glad över att jag får vara

med om att fatta det beslut, som andra
kammaren kommer att fatta här om
en stund.

När man tidigare i riksdagen har behandlat
samhällets engagemang i näringslivet,
har det ofta gällt tillvaratagandet
av de norrländska naturrikedomarna,
som spelar en så stor roll för
hela vårt ekonomiska liv. Sakta men säkert
har härvid arbetskraften trängt sig
fram till strålkastarljuset. En gång ansåg
man, att arbetskraften fick sköta
sig själv. Nu blåser det andra vindar.
Det nästan enhälliga utskottsutlåtandet
är ett glädjande bevis just på detta faktum.
Här erkänner man verkligen, att
sysselsättningen i landet beror på omständigheter,
över vilka den enskilde arbetstagaren
saknar inflytande. Utskottsutlåtandet
är enligt mitt sätt att se en
logisk följd av nu iakttagna principer
för arbetslöshetspolitiken, som ju också
utgår ifrån att sysselsättningen i landet
i hög grad är en samhällelig angelägenhet.

Mot denna bakgrund tycker jag, att
utskottets uttalande med anledning av
högermotionerna är onödigt kärvt. Jag
har inget yrkande, men det vore värdefullt
att få veta, vad utskottet lägger in
i begreppet engångsåtgärd. Jag hoppas
nämligen, att man inte binder sig så att
man inte kan göra det bästa möjliga i
varje situation.

Det är glädjande att utvecklingen
trots allt har gått framåt. När man för
30 år sedan skulle återuppbygga den
nedraserade träindustrien i övre Norrland
— ordet »nedraserad» har jag lånat
från den sista ekmanska ministärens
handelsminister, numera avlidne
landshövdingen Hansén — ja, då höjdes
röster för att inte ens ruinerna av industrien
fick utnyttjas i strävandena att
bereda de arbetslösa sysselsättning, om
samhälleliga pengar därvid skulle komma
till användning. Uppenbart är att vi
alla lärt oss av utvecklingen. Det är inte
utan nöje för oss norrbottningar att se
den värderade högerrepresentanten från

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

Bohuslän, herr Staxäng, som vi i näringsfrågorna
så ofta mött på barrikaden,
på samma linje som vi övriga i
denna fråga. Det är glädjande att kunna
konstatera denna nationella enighet. Jag
vill inte på något sätt vara elak mot
herr Staxäng, men onekligen liknar han
i dag i hög grad biskop Bergqvist, om
vilken det sades, att han här i riksdagen
var en god högerman intill den
egna stiftsgränsen. Innanför denna gräns
uppträdde han ofta som något av en
praktisk socialist. Det är glädjande, att
realiteterna segrar över ett envist och
oförståndigt fasthållande vid gamla
doktriner. Och det bästa av allt är väl,
att vi kan diskutera denna fråga utan
att behöva beträda några ruiner i Uddevalla.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Jag måste uttala min
stora tillfredsställelse med det initiativ
som togs av regeringen för att söka
rädda Uddevallavarvet och därmed säkra
arbete och utkomst för en mycket
stor befolkning, som dessutom bor i ett
i övrigt ganska framträdande arbetslöshetsområde.
Det har ju också varit svårt
för de borgerliga partierna att motsätta
sig detta initiativ. Det är förklarligt med
hänsyn till opinionen och de många tusende
människornas försörjningsfråga.

Herr Gustafsson i Uddevalla polemiserade
mot högermotionerna samtidigt
som han uttalade sin tillfredsställelse
med utskottets utlåtande. Jag förstår
inte riktigt varför herr Gustafsson kan
vara så till freds med utskottets utlåtande,
ty om jag har läst det rätt och
kunnat fatta dess andemening, så går
utlåtandet faktiskt ut på att stryka högermotionärerna
medhårs hela vägen.
Jag vill, i likhet med vad herr Lassinantti
nyss gjorde, ifrågasätta om det
kan vara lämpligt att på det sätt som
här skett i utlåtandet säga, att de här
föreslagna åtgärderna skall vara en engångsföreteelse.
Det är väl ingen hemlighet
för någon att banker och andra

försökt slå klorna i Uddevallavarvet,
och varför skall man då skriva på detta
sätt och ge dem på hand att staten kommer
att göra vad som här angivits men
inte mer. Enligt min mening är denna
formulering ganska riskabel, ty det kan
ju tänkas bli nödvändigt med ytterligare
statliga initiativ till en tid. Samtidigt
har jag nog samma uppfattning som
herr Ericsson i Kinna, nämligen att statens
engagemang i denna affär trots det
eventuella behovet av ytterligare initiativ
kan bli en mycket god affär på lång
sikt.

På andra ställen skriver utskottet lika
välvilligt med anledning av högermotionerna.
Jag vet inte om denna skrivning
är betingad av någon praktisk nödvändighet,
om bakom det hela ligger en
strävan att till varje pris nå enighet,
men man får väl inte gå så långt i sådana
här fall att skrivningen binder regeringens
handlingsfrihet och utskottet
låser sig för framtiden, ty det kan vara
ganska oroande för den befolkning det
här gäller och den landsdel det här är
fråga om. Man får ju inte fästa sig enbart
vid ett utlåtandes kläm utan måste
också ta någon hänsyn till motiveringen,
och jag anser att denna är otillfredsställande
i det här fallet.

I motionen nr 510 i denna kammare
har vi opponerat oss mot att man så
tvärsäkert slår fast att aktierna skall säljas
så fort som möjligt. Detta krav är
inte betingat främst av principiella skäl,
ett förordande av statlig drift, utan det
är betingat av två andra skäl, som också
finns redovisade i motionen. Det första
skälet är att detta företag mycket väl
kan komma att bli ett lönande företag,
och då bör det ju utan tvekan kunna
tänkas såsom ett statligt företag, ty det
bör väl inte vara något fel att vi också
har lönande statliga företag. Om staten
nu ingriper för att rädda företaget, så
synes staten också böra få vara med
i goda tider. Det finns emellertid ett
annat skäl, som är det väsentligaste,
nämligen att man inte kan lita på ban -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

kerna, ty bakom dem står konkurrenterna,
som vill stoppa utvecklingen i
Uddevallavarvet och kanske, om det blir
mycket dåliga konjunkturer, helt vill
göra slut på detta varv. Med hänsyn till
att det alltså är nödvändigt att säkra
företaget på längre sikt och trygga utkomst
åt den befolkning som arbetar
där, är det nog säkrast att det allmänna
har greppet över detta företag inom
överskådlig tid. Vi vänder oss därför
emot att man på detta sätt preciserar att
det allmännas engagemang skall avvecklas
så fort som möjligt. Jag vidhåller
alltjämt uppfattningen att man bör gå
fram efter dessa linjer, och med hänsyn
därtill vill jag yrka bifall till motionen
nr 510 i denna kammare.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom det drar ihop
sig till valrörelse och då det i sådana
sammanhang inte är så ovanligt att man
misstolkar uttalanden som görs och ger
dem en annan innebörd än de har, skall
jag — eftersom jag inte kan delta i de
panegyriska uttalanden, som gjorts i dagens
debatt, varken de som avser företagaren
i Uddevalla eller de som gäller
finansministern, vilken står för propositionen
— från början be att få understryka
att jag kommer att här i kammaren,
liksom jag tidigare gjort i utskottet,
ansluta mig till det framställda
yrkandet. Jag gör det emellertid främst
av sysselsättningsskäl. Sedan en företagare
i en stad har skött sitt företag på
det sättet, att flera tusen man och deras
familjer och därmed hela staden ställts
i ett sådant läge som här var fallet,
finns det ingen annan råd för det allmänna
än att träda emellan. Jag är fullt
medveten om detta, och därom bär inte
rått några som helst delade meningar
inom det parti jag företräder.

Jag ville också gratulera finansministern
på eu punkt, och jag gör det i anslutning
till den debatt beträffande jordbrukskrisen,
som förts här tidigare i

eftermiddag. Finansministern har verkligen
utan något nämnvärt gnissel lyckats
lösa en panikfråga i en hast, en
panikfråga som, när propositionen hade
kommit, i och för sig ingalunda låg så
klar för den lösning riksdagsbehandlingen
sedan lett till. Man kan gratulera
finansministern till den mycket hyggliga
opposition han även i det här fallet
haft.

En tredje reflexion av allmän art som
jag ville göra är, att det synes mig ganska
anmärkningsvärt att få höra tre
socialdemokratiska talare här i kammaren,
sekunderade av en kommunist,
framföra panegyriska hyllningar för en
representant för storfinansen, som har
lett sitt företag dithän, att staten och
skattebetalarna får träda emellan på
detta sätt. En sådan storfinans blir föremål
för hyllningar av samma socialdemokratiska
och kommunistiska parti,
som i valrörelserna använder hela sin
talang och energi på att polemisera mot,
för att inte säga nedsvärta, den storfinans,
som sköter sina företag så, att
det allmänna och skattebetalarna icke
behöver träda emellan, utan i stället
har den största reveny av deras verksamhet.
Herrarna får förlåta mig att
jag tycker, att det i denna debatt varit
något egendomliga proportioner på vad
som anses värt beröm och vad som anses
värt kritik. När herr Gustafsson i
Uddevalla framför en rent panegyrisk
hyllning till skeppsredare Thordén och
när herr Lassinantti kallar honom »nydanare»,
blir man onekligen något förvånad.

För att övergå till det föreliggande utskottsutlåtandet
skulle jag i anslutning
till min blanka reservation vilja ge utskottet
och speciellt dess femte avdelning
ett uttryck för erkänsla för det
sätt på vilket man behandlat denna proposition.
I den PM, som har bifogats till
utskottsutlåtandet och som blivit utsatt
för kritik i debatten, har utskottet i
varje fall på vissa punkter lämnat några
av de elementära upplysningar som

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

finansministern borde ha lämnat i propositionen.
På ett ungefär får man veta
hur företaget ter sig och hur det ser ut.
När man läst denna PM och fått se hur
belastat detta företag är, hur hårt dess
kreditvärde är taget i anspråk, måste
man konstatera, att en strikt bankmässig
kreditbedömning här skulle leda till
att några borgensmän icke trädde till
utan att realistiskt räkna med mycket
stora avskrivningar och förluster. Jag
tror därför att vi gör klokt i att redan
i dag, när nu riksdagen — vilket jag
som sagt är med om — ikläder skattebetalarna
detta tunga borgensåtagande,
realistiskt försöka inse att det finns
mycket små utsikter för någon utdelning
på detta borgensmannaskap. Snarare
kan man räkna med att förlusterna
kommer att bli kännbara, sannolikt
inom en ganska nära framtid. Men i
detta sammanhang vill jag också ge ett
erkännande för att man har redovisat
åtminstone något av Thordénfamiljens
skulder till den rederirörelse, som nu
det allmänna åtar sig det faktiska ansvaret
för. De 30 miljoner kronorna
blir, efter vad jag kan förstå, täckta med
inteckningar i varvsrörelsen, och detta
torde väl betyda att man, i den mån
rederiet kommer att ge utdelning, har
möjlighet att få in en del av det belopp
man nu ikläder sig borgen för. Emellertid
är, såvitt jag förstår, det nya lån,
som skattebetalarna nu lämnar, i sin tur
icke täckt av några inteckningar i rederirörelsen.
Även om rederirörelsen för
dagen skulle te sig mindre stark — rederierna
är ju som bekant också i en
kris — så är det dock tänkbart att rederiet
inom överskådlig tid kan bli en
ganska god affär, medan däremot varvsrörelsen
kan utveckla sig till en mycket
dålig affär.

Vad blir då resultatet? Så länge varvsrörelsen
icke fått någon inteckning för
den nya krediten i rederirörelsen, finns
åtminstone den teoretiska möjligheten
att familjen Thordén ganska snart kommer
att vara på grön kvist, medan där -

emot skattebetalarna får satsa dyra
pengar i ett rederi, som icke kan klara
sig ur den kris, i vilken rederirörelsen
befinner sig. Jag säger inte att det kommer
att gå på det sättet, men på grund
av att man icke skaffat sig säkerheter i
rederirörelsen för den nya statliga krediten
finns möjligheten, och redan detta
anser jag vara gentemot skattebetalarna
och gentemot det allmänna, som vi representerar,
oriktigt. Detta borde ha
skett.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga några ord om det sätt på vilket
propositionen skrivits. I denna proposition
förekom ingen redovisning av
läget inom varvet. Där konstaterades
endast att företaget befann sig i en situation,
där man redan en gång hade
kört fast, att man genom bankkrediter
då givits respit och att därför nu en ny
inpumpning av krediter måste göras.
Då bankerna inte ansåg sig i stånd att
träda emellan, måste det allmänna göra
det.

Men hur rederirörelsen hade skötts,
därom förekom icke ett ord till redovisning.
Därför måste jag, bland annat
med hänsyn till offentlighetsprincipen
i detta land, säga till finansministern:
Jag anser att det är nödvändigt att
strikt hålla på den principen, att åtar
sig statsmakterna ansvaret för krediter
av den betydande storlek det här gäller,
då har man också skyldighet att
lägga fram en uttömmande redovisning
för vilka borgensåtaganden det allmänna
här får göra. Jag har redan i min
motion påpekat denna enligt min mening
mycket anmärkningsvärda brist i
propositionen, och jag skulle vilja understryka
den än en gång.

I anslutning till det anförande som
hölls av min ärade vän herr Ericsson i
Kinna skulle jag vilja säga beträffande
skötseln av varvet — som jag i övrigt inte
skall yttra mig om — att jag kan förstå
den fråga han ställde: Är det lätt för
en företagare att säga nej till en order
på högst betydande belopp, när den

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

kommer från betalningsstarka företag?
Nej, det är klart att det inte är lätt. Ä
andra sidan vill jag säga att en styrka
hos de svenska företagen, som även
herr Ericsson i Kinna så ofta deltagit i
kritiken av, är ju att de verkligen har
ansvarskänsla nog att bedöma frågan:
Vilka order är vi kapabla att effektuera
och vilka måste ett företag av vår storleksordning
säga nej till?

Lika uppenbart som det är att en småhantverkare
inte kan åta sig miljonorder
i en bransch utan att ställas i en
omöjlig situation, lika klart är det att
även en stor företagare måste ha förmåga
att bedöma: Vilka order är jag
kapabel att effektuera och vilka kan
jag icke åta mig, även om de ter sig
aldrig så lockande? Vad herr Ericsson
i Kinna här försvarar ter sig för mig
närmast som ett belägg för att man
verkligen har anledning till tveksamhet
beträffande den företagsledning, som
här blivit föremål för så mycken panegyrik.

Med detta har jag, herr talman, i stort
sett anfört de allmänna synpunkter som
jag anlägger på utskottsutlåtandet och
tillhörande promemoria. Jag är tillfredsställd
med det klarläggande som
gjorts, även om jag inte kan finna det
i alla detaljer tillräckligt. Däremot är
jag ingalunda tillfredsställd med finansministerns
proposition och skulle vilja
hemställa att, när han fortsätter författarskapet
i samma genre — jag hoppas
att hans produktion blir begränsad på
detta litterära område — han då lägger
upp saken på ett annat sätt och är mån
om att ge både riksdagen och allmänheten
det förbehållslösa klarläggande av
de borgensåtaganden, som han föreslår
riksdagen att godtaga.

Herr talman! Med detta ber jag att så
uttryckligt jag kan få ansluta mig till
yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Fru Segerstedt-Wiberg (fp) instämde
häri.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Ståhl kritiserade
mig för att jag hade hyllat den storföretagare
som lett detta företag, med
kända konsekvenser. Jag vill framhålla
att jag gav honom ett erkännande för
vad han betytt som nydanare av näringslivet
i en hårt prövad landsända.
Han har dock skapat ett stort företag
som givit arbetslösa människor sysselsättning.
Han har skapat ett företag som
vunnit världsrykte och som också givit
vår land betydande tillskott i valutor.

Emellertid pekade jag också på nackdelen
med att en enskild företagare —-utan att samhället eller de anställda har
några som helst möjligheter till korrektioner
— kan leda ett sådant företag till
katastrof, med alla de konsekvenser detta
kan innebära för de anställda.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter vad som sagts i
denna fråga kan jag fatta mig mycket
kort, men det är ändå vissa yttranden
som föranleder mig att säga några ord.

Med anledning av vad herr Ericsson i
Kinna sade om tolkningen av utskottets
utlåtande vill jag bara framhålla, att
givetvis förutsätter även utskottet att en
försäljning av de ifrågavarande aktierna
skall ske på skäliga villkor. Det framgår
enligt mitt sätt alt se av det uttalande
i första stycket av motiveringen där vi,
efter att ha berört de i propositionen
anförda synpunkterna, säger: »Med beaktande
av dessa synpunkter har utskottet
därför funnit sig böra biträda Kungl.
Maj :ts förslag.»

Herr Karlsson i Stuvsta beklagade sig
över att utskottet skulle ha varit benäget
att stryka högermotionärerna medhårs.
Javisst kan jag erkänna att skrivningen
är resnltatet av en kompromiss,
såsom det ju i många fall blir. Jag har
för mitt vidkommande bedömt saken så,
att i sådana här fall, där det går att
komma överens om eu skrivning utan
alt åsidosätta väsentliga ting, är det

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

bättre att åstadkomma en gemensam
skrivning än att splittra upp sig i olika
läger och ta en strid, som kunde vara
till nackdel för ärendets fortsatta utveckling.
Jag vill helt kort, i anslutning
till herr Karlssons yttrande och även i
anslutning till herr Lassinanttis fråga
om vad utskottet menar med sin skrivning
att denna åtgärd är att betrakta
som en engångsåtgärd, redovisa hur vi
inom femte avdelningen sett på saken.

Vi har haft för ögonen, att ingen av
oss är kapabel att blicka in i framtiden.
Det är alldeles uppenbart, att på det håll
som jag företräder har vi inte varit särskilt
benägna att slå fast någonting som
för evärderlig tid skulle vara gällande.
Men femte avdelningens ledamöter har
varit fullt överens om att uttalandet, att
detta är att betrakta som en engångsåtgärd,
får tolkas så, att det gäller under
rådande förhållanden och under
den förutsättningen, att bankernas undersökning
rörande varvets framtidsmöjligheter
visar sig vara riktig. Detta
är alltså bakgrunden till uttalandet, att
detta bör betraktas som en engångsåtgärd.

Men jag kanske får knyta an till vad
jag helt nyss sade till herr Karlsson i
Stuvsta. Skrivningen kan givetvis också
ha ett annat syfte. Jag menar att det kan
finnas skäl i att höja ett varnande finger
i detta sammanhang, så att man inte
inger företagarna den föreställningen,
att de bara har att springa till staten
för att få garantier för krediter i besvärliga
lägen.

Herr Karlsson kom också in på socialiseringsfrågan.
Jag skall inte fördjupa
mig däri nu utan vill bara erinra om att
kommunisterna ju i sin motion säger,
att staten bör behålla äganderätten till
varvet. Jag vill då bara konstatera att
staten inte har någon äganderätt till varvet
och alltså svårligen kan behålla någon
äganderätt. Jag tror inte heller att
socialiseringsproblemet skall bedömas
så, att vi skall vara beredda att socialisera
de företag som råkar i svårigheter.

Enligt min mening bör vi i stället socialisera
de företag som går bra och som
liar de bästa förutsättningarna att bli
en affär för staten.

Herr Ståhl sade, att det från socialdemokratiskt
håll östs panegyrik över
skeppsredare Thordén. Jag har fattat
saken så, att de berömmande ord som
sagts närmast får betraktas som en motvikt
till de mycket ovederhäftiga tidningsskriverier
som förekommit. Jag
tror också det är riktigt att inte bara
framställa denne företagare som en person,
som i alla avseenden har misslyckats.

Herr Ståhl tog också upp frågan om
förhållandet mellan Thordénrederierna
och varvet. I den PM, som fogats till
utlåtandet, har vi ju åtminstone i någon
mån sökt redovisa, hur därmed förhåller
sig. Eftersom herr Ståhl nu är orolig
för att det inte skulle finnas några säkerheter
för den statliga kreditgarantien
vill jag upplysa om att inteckningar
gjorts i Thordénrederiernas egendom
upp till den gräns som lagen tillåter.

Vad sedan beträffar frågan om offentlighetsprincipen
tror jag ändå att det
bör sägas, även om jag kan ge herr Ståhl
rätt i långa stycken av vad han här anför,
att man får sätta en gräns för denna
offentlighetsprincip, och denna gräns
bör gå där det blir fråga om att man
kan förorsaka vederbörande företag skada.
Enligt mitt förmenande får den
gränsen inte överskridas, även om offentlighetsprincipen
därigenom på något
sätt skulle råka komma i kläm.

Herr talman! Jag skall som sagt inte
fördjupa mig ytterligare i detta ärende,
utan jag ber endast att med hänvisning
till det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl sade att jag
hade medverkat i panegyrik om skeppsredare
Gustaf Thordén. Jag vill då bara

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

för undvikande av varje missförstånd
säga, att jag inte brukar delta och inte
heller nu deltog i någon lovsång till den
enskilda företagsamheten — jag vill inte
alls konkurrera med herr Ståhl på det
området. Jag vill också erinra om att
jag inte nämnde Thordéns namn, men
om det i övrigt kan vara av någon betydelse
för herr Ståhl, vill jag säga, att jag
ju inte på något sätt kan anse Thordén
vara en dålig karl bara därför att han
råkat bli varg i veuin hos storbankerna.

Herr Gustafsson i Stockholm sökte
förklara utskottets något egendomliga
skrivning och erkände därvid att strävan
i utskottet hade varit att åstadkomma
en enhällig skrivning. Jag fick
då belägg för vad jag trodde, nämligen
att man av taktiska skäl, för att undvika
strid i frågan, hade gjort dessa formuleringar.
Jag vill inte alls förneka att det
kan finnas situationer då sådan enhällighet
kring en riktig åtgärd kan vara
av betydelse. Men jag påpekade att den
skrivning, som här förekommer, kan
ge anledning till olika tolkningar, och
jag uttalade också farhågor för att detta
skulle innebära att statens handlingsfrihet
i fortsättningen skulle bindas på ett
sätt som inte kunde vara till lycka för
befolkningen i det område det här gäller.
Man måste ju ändå som det primära
se frågan hur det i framtiden skall bli
med varvet och med sysselsättningen för
den stora befolkning det här gäller. Det
är ju inte lämpligt att då skriva så, att
man låser fast sig för framtiden på ett
olyckligt sätt.

Jag vill vidare bara upprepa vad jag
sade, att vi motionärer inte har gjort
detta till en fråga om socialisering, i
varje fall inte i första hand. Det är andra
skäl som föranlett vårt yrkande. De
finns redovisade i motionen, och jag
behöver inte upprepa dem än en gång.
Det är klart att ingen kan vara anhängare
av att staten vid varje tillfälle, i varje
situation ingriper på detta sätt. Men vi
resonerar ju här om ett konkret fall,
nämligen Uddevallavarvet.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Från högerhåll framfördes
motionsvägen vissa synpunkter
när frågan om statsgaranti för Thordénvarvet
aktualiserades. Först och främst
krävdes att riksdagen skulle få tillgång
till utförligare sakuppgifter. Statsutskottet
har tillmötesgått det önskemålet och
väsentligt utökat de magra besked, som
propositionen gav. Dessa upplysningar
har nu givit en ganska klar bild av de
felaktiga dispositioner, som lett till företagets
svåra situation. De pengar, som
Thordénvarvet behövt för sin utbyggnad
och för sin drift, har företagsledningen
dragit ur bolaget genom en affärsmässigt
oförsvarlig kreditgivning
till av skeppsredare Thordén ägda företag.
Resultatet av sådana dispositioner
kunde ju bara bli ett: att varvsföretaget
kom att stå utan de nödvändigaste resurserna.
Varningar utifrån hade negligerats
ända till det ögonblick då det
inte ens fanns medel till löneutbetalningar.

Förutom kravet på insyn i varvet
förde vi från högerhåll fram tre andra
krav: att garantigivningen inte skulle
få bli en inkörsport för socialisering av
företaget, att övriga varv i landet inte
skulle behöva räkna med ojust konkurrens
från det statsstödda Uddevallavarvet,
och slutligen att garantiåtagandet
skulle vara att betrakta som en engångsåtgärd.

Jag föreställer mig att alla dessa önskemål
från högerns sida framstår som
rimliga, när man betänker att den statsgaranti
det här är fråga om rör ett större
belopp än vad riksdagen i år räknar
med att stiilla till förfogande för landets
alla småföretagare. Högerns synpunkter
har genomgående beaktats av
utskottet. Från högerhåll tillstyrker vi
därför också förslaget om statsgaranti
för dessa 30 miljoner.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! .lag har inte deltagit i
femte avdelningens behandling av den -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

na fråga. Jag har ingen erinran att göra
mot att statsutskottet har tagit intryck
av och även gått med på en del av de
yrkanden som har gjorts i högerns motion,
även om jag inte själv undertecknat
den. Jag tror att utskottets förslag är det
som man i dag bör samla sig omkring.
Jag har emellertid ingen anledning att
framställa någon kritik emot dem som
står tvekande inför en sådan här statsåtgärd.
Jag hade därför kanske inte behövt
yttra mig i denna debatt, men då
debatten har kommit in på den person
som har startat detta företag, har jag inte
kunnat tiga.

Det är ju alltid så att om en människa
har framgång, så saknar han inte vänner.
Då hyllas han vanligen från alla
håll. Men om det brakar ihop, så får
han se både att han saknar vänner och
även att många av dem, som förut kanske
ganska beskäftigt hyllade honom,
viker undan. Jag vill inte, herr talman,
tillhöra den typen. Jag har visserligen
inte anledning att uppträda som någon
försvarare i detta sammanhang, ty jag
har inte alls haft någon del i detta företag
eller medverkat till det. Men jag kan
inte underlåta att framhålla vad denne
man dock uträttat för länet och vad
hans avsikt var.

Jag är kanske den ende i denna kammare
som träffat denne man, när han
skulle starta detta företag. Han är en
son av Bohuslän, hans far hade arbetat
inom dess näringsliv. Han hade brutit
sig mark i Finland och skapat ett ståtligt
och bärkraftigt företag inom rederinäringen
där. I början av 1940-talet sammanfördes
jag här i Stockholm inom en
sammanslutning av andra näringslivets
män med denne man, som uttalade sin
önskan att få återvända till sitt gamla
hemlän. Det var intet långt samtal jag
hade med honom. Han framhöll emellertid
att han ville återvända och att det
var hans högsta önskan att medverka
till att detta län, som saknade ett rikt
differentierat näringsliv, skulle tillföras
eu ny industri. Han hade i främmande

land visat, att han var en dugande företagare.
Vi följde honom i länet med stora
förhoppningar men också många gånger
med en viss bävan. Han var nämligen
en djärv och mycket initiativrik man.
Det har sagts att det gång på gång gjordes
försök att få lån på de normala vägarna
via bankinrättningar, men sådana
hade inte lämnats i tillräcklig utsträckning.
Jag skall inte gå in på någon analys
av resultaten av dessa försök och
varför de misslyckades.

Om man som jag under ett decennium,
då detta län varit helt beroende
av en enda industri, upplevt arbetslöshetstider
i länet och varit intresserad
av ett rikare differentierat näringsliv
där, är det helt naturligt, att man fäst
stora förhoppningar vid detta företag.
Det förefaller mig som om man kan hysa
sådant förtroende för de män som nu
sitter i stiftelsens styrelse såväl som för
företagsledningen, att man kan hoppas
att företaget skall kunna fortsätta.

Det är också, herr talman, med den
förhoppningen, som jag här givetvis ansluter
mig till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
enda ord med anledning av vad herr
Regnéll här tidigare anförde. Jag tror
inte att man skall försöka göra den uttolkningen
av utskottets utlåtande som
herr Regnéll ville göra, om jag fattade
honom rätt, nämligen att utskottet hade
bifallit högermotionens yrkande. Jag
hänvisar till vad utskottet säger, att motionerna
inte påkallar någon riksdagens
åtgärd, och jag vill för min del inte ha
detta uttolkat som ett bifall till högermotionen
utan kanske tvärtom som ett
avslag på densamma.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Punkterna 1—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Punkten V

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 510; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6

Förfarandet i kammarrätten, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående förfarandet i kammarrätten,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
sex inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, bland dem

1) de likalydande motionerna I: 26 av
herr Ollén m. fl. och II: 31 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam utredning
om antagande av lagregler om ett
förbättrat förfarande i kammarrätten
vid handläggning av skattemål»; och

2) motionen 11:400 av herr Eliasson
i Stockholm, vari yrkats »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte föreslå
att utredning företages angående rätt
för ledamöter av kammarrätten att med
tjänsten förena bisyssla av i motionen
angiven art».

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I: 26 av
herr Ollén m. fl. och 11:31 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. om lagstiftning
rörande förfarandet vid handläggning
av skattemål i kammarrätten, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i avseende A nämnda motioner
anfört;

2) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen IT: 400 av herr Eliasson i
Stockholm angående rätt för ledamot
av kammarrätten att med tjänsten förena
uppdrag i underordnad skatteinstans,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva

5 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr

Förfarandet i kammarrätten, m. m.

till känna vad utskottet i avseende å
berörda motion anfört;

3) att de likalydande motionerna
I: 22 av herr Lindblom m. fl. och II: 27
av herr Nihlfors m. fl. om rätt för lokal
skattemyndighet att rätta uppenbara
felaktigheter i av taxeringsnämnd åsatta
taxeringar icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

4) att motionen 1:261 av herr Svärd
angående förening av uppdrag såsom
ordförande i taxeringsnämnd med tjänsteinnehav
såsom domare, åklagare eller
polisman icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har dels tillsammans
med flera andra ledamöter undertecknat
en partimotion om allmän översyn avkammarrätten,
dels väckt en egen motion
som bl. a. rör rätten för kammarrättsledamot
att åtaga sig privata taxeringsuppdrag.
Beträffande den första
motionen vill jag i korthet framhålla
följande.

Vad som enligt min mening processmässigt
i första hand erfordras i kammarrätten
är muntlighet. För de allmänna
domstolarnas del fastslogs redan genom
den nya rättegångsbalken, som
trädde i kraft den 1 januari 1948, att
processförfarandet skulle vara muntligt.
Det skulle t. ex. vara slut på det
vidlyftiga intygsskriveriet, som visat
sig vara så farligt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Det är ju betydligt lättare att få
personer att skriva under oriktiga och
missvisande intyg än att förmå dem att
på ed avge falska vittnesutsagor. Tio år
efter det att vi för den allmänna processens
del har såsom omistliga värden
fastslagit sådana viktiga principer som
muntlighet, omedelbarhet, koncentration
och offentlighet, så lever processen i
kammarrätten fortfarande sitt gamla liv.

Utskottet framhåller att det ur rättssäkerhetssynpunkt
är av betydelse med
15

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Förfarandet i kammarrätten, m. m.

ett muntligt förfarande även i kammarrätten.
Det heter i utskottets utlåtande:
»Allmänt sätt ger ett muntligt förfarande
— vid vilket framkomna uppgifter
omedelbart kan bli bemötta eller närmare
belysta och materialet kan kompletteras
med frågor direkt till parterna
■—■ ett säkrare underlag för tvistefrågors
bedömande än en rent skriftlig
procedur.» Efter ett sådant konstaterande
hade man väntat att utskottet
skulle säga: Låt oss då utan dröjsmål
föranstalta om en utredning angående
införandet av ett sådant förfarande i
kammarrätten. Det är här fråga om
rättssäkerhetskrav som redan länge obestridligen
har försummats. Men den
ståndpunkten intager inte utskottet, utan
man trycker på en del synpunkter som
knappast borde ha nämnts i detta sammanhang.
För det första framhåller man
härvidlag att en mera allmän övergång
till ett muntligt förfarande i kammarrätten
skulle medföra ökade kostnader
för såväl det allmänna som de skattskyldiga.
För det andra säger man att en
sådan övergång skulle kräva en organisation
av helt andra mått än den som
nu finns i kammarrätten. För det tredje
anser man att de skattskyldiga icke bör
utan bärande skäl åsamkas kostnader
för resor och juridiskt biträde.

Det verkar, kan man säga, som om utskottet
salubjuder rättssäkerhetssynpunkter
till priset av vissa ekonomiska
prestationer. Tror inte de ärade kammarledamöterna
att den nya rättegångsordningen
har kostat pengar? Tror ni
inte att den på många håll har krävt en
betydligt vidlyftigare organisation? Har
den inte medfört utgifter för parter och
vittnen, som skall komma personligen
tillstädes?

Kammarrättens arbetsbörda är alldeles
för stor med hänsyn till kammarrättens
nuvarande organisation. Visserligen
framhöll finansministern i ett interpellationssvar
förra året, att kammarrätten
måste ha ett ganska stort arbetsmaterial
för att kunna arbeta någor -

lunda jämnt, men allmänheten skall väl
inte behöva finna sig i väntetider på
två, tre, fyra år eller längre. Utskottet
fastslår att organisationen är underdimensionerad
redan under nuvarande
förhållanden. Men därtill kommer att
det enligt utskottets mening ju är ur
rättssäkerhetssynpunkt erforderligt med
en ökad muntlighet, något som gör att
det krävs en helt annan organisation än
för närvarande och att kammarrättens
personalorganisation blir ännu mer underdimensionerad.
Trots detta överlämnar
utskottet till kammarrätten att själv
undersöka »om något eller några uppslag
till lösning av detta problem kan
vara ändamålsenliga». Det är i sanning
en optimistisk hänvisning.

Kammarrätten har, påpekar utskottet,
enligt sin instruktion redan nu möjlighet
att ordna muntligt förhör. Ja, det har
i kammarrätten sedan denna bestämmelse
tillkommit, hållits ett enda muntligt
förhör, och det hölls år 1949. Trots det
nödläge, vari kammarrätten nu befinner
sig genom sin stora arbetsbalans — ett
nödläge som sannolikt bidragit till att
kammarrätten bara hållit ett enda muntligt
förhör, även om det ur rättssäkerhetssynpunkt
varit erforderligt med ett
större antal sådana förhör — så säger
utskottet: »Det här klarar nog kammarrätten
upp.» Nej, det tror jag inte. Jag
anser att det behövs en utredning om
genomförande av de partiella reformer
inom kammarrätten, som är oundgängligen
nödvändiga, innan besvärssakkunniga
hinner bli färdiga med sitt arbete,
vilket ännu kan dröja många år.

Jag ber därför att få yrka bifall till
motion nr 31 i denna kammare.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Eliasson bär i sin
motion framhållit, att kammarrättens
ledamöter inte bör åta sig uppdrag av
olika slag vid sidan av sin tjänst. Jag
vill erinra om att kammarrätten består
av fyra olika slags tjänstemän: kammar -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

rättsråd, assessorer, särskilda ledamöter
och adjungerade ledamöter. Utav
dessa bär kammarrättsråden för närvarande
förbud mot att åta sig taxeringsuppdrag.
Bland assessorerna har
inte heller någon ett sådant uppdrag.
De särskilda ledamöterna är utsedda av
Kungl. Maj:t, och för dem kan inte
några föreskrifter lämnas. De är sakkunniga
på olika områden, t. ex. byggmästare
för byggnadsfrågor etc. Adjungerade
ledamöter, assessorer och andra,
bör ha taxeringsuppdrag för att komma
in i taxeringssystemet och vinna erfarenhet,
som de kan ha stor nytta av
när de erhåller befordran. Jag anser sålunda,
att det inte existerar någon fara
för alt kammarrättens verkligt avgörande
ledamöter skall förledas att genom
privatuppdrag bringas i intressekonflikter.

Den stora taxeringsreformen, som påbörjades
år 1956, har fortskridit så
långt, att primärtaxeringsnämnderna
har blivit reformerade, prövningsnämnderna
likaså, och turen har nu kommit
till kammarrätten. Allt som göras kan
för att garantera att det inte faller någon
skugga på domare och ledamöter
av domstol bör självfallet göras, ty
Uaesars hustru bör inte på något sätt
kunna misstänkas. Jag tror, att med de
reformplaner, som nu föreligger beträffande
kammarrätten, till och med herr
Eliasson kan känna sig ganska trygg.
Besvärssakkunniga har nämligen i uppdrag
att föreslå en lagstiftning, som gör
kammarrätten i högre grad än förut
lämplig att vara slutlig domstol i skattemål,
sedan besvärsbegränsningen tidigare
av riksdagen har beslutats. Dessutom
kan jag meddela, alt kammarrätten
själv har vidtagit åtgärder för att
skaffa fram en ny, modernare och mera
allsidig instruktion, vilken ligger så gott
som färdig. När denna instruktion har
antagits blir tryggheten ytterligare ökad
för att kammarrättens ledamöter inte
på något olämpligt sätt skall åta sig
privata uppdrag.

Förfarandet i kammarrätten, m. m.

Herr Eliasson ville också genomföra
modernare processmetoder i kammarrätten.
Framför allt ägnade han sig åt
behovet av muntligt förfarande. Som
herr Eliasson påpekade finns det inte
något förbud för kammarrätten att anordna
sådant. Att det inte har skett i
större omfattning tidigare, har väl berott
på att kammarrätten icke har arbetat
såsom slutlig domstol utan varit
en länk i rättskedjan. Jag tror emellertid,
att även denna fråga kommer att
bli på vederbörligt sätt belyst och ordnad.

Jag vill dock bestämt reagera mot
herr Eliassons uppskattning av utskottets
argumentering då det gäller att beskriva
det muntliga förfarandet. Han påstår,
att utskottet velat salubjuda rättssäkerheten
genom att det dristat sig
påpeka, att det kan vara ganska vanskligt
även för den enskilde rättssökanden
att kasta ut pengar på ett fullkomligt
hopplöst företag, tv ett muntligt förfarande
förutsätter resor, uppehälle i
Stockholm, anställande av rättsligt biträde
o. s. v., vilket kan medföra mycket
betydande utgifter. Om det hela sker
i ovis processlystnad är det naturligtvis
inte vare sig ur rättssäkerhetssynpunkt
eller ur allmän synpunkt obefogat att
hävda, att det inte alltid är till den
skattskyldiges fördel att i tid och otid
ordna med muntligt förfarande.

Jag skall inte fortsätta argumenteringen
vidare utan vill bara framhålla,
att varje åtgärd, som kan åstadkommas
för att öka rättssäkerheten och få bättre
förhållanden i fråga om beskattningen,
är i full överensstämmelse med 1956
års reform. Jag hoppas, att denna skall
ytterligare utbyggas och även komma
att omfatta kammarrätten. I förvissning
om detta kan nog både herr Eliasson
och jag vara nöjda med utskottets betänkande
ocli se tiden an. Vi kan vara
trygga för att även i fråga om kammarrätten
god ordning uppnås.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Förfarandet i kammarrätten, m. m.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Att det var otacksamt
att vid denna sena tidpunkt tala i riksdagen
hade jag förstått, men att det var
så otacksamt att inte ens utskottets ordförande,
som skall bemöta anförandet,
skulle höra på vad som sägs, hade jag
inte väntat mig. Jag har sagt, att jag
dels skrivit på en partimotion och dels
har en egen motion. Det jag talade om
i mitt förra yttrande rörde endast partimotionen.
Herr Sundström började bemöta
vad han trodde att jag hade sagt
beträffande den egna motionen. Jag har
inte sagt någonting i den frågan, men
nu tänkte jag säga några ord.

Det gäller alltså kammarrättspersonalens
bisysslor.

Jag anser att partsuppdrag och domaruppdrag
i princip är oförenliga sysslor.

JO har framhållit att »den omständigheten
att man mot betalning kan som
privat biträde anlita en tjänsteman hos
den myndighet som har att pröva ett
ärende kan hos allmänheten lätt giva
stöd för uppfattningen att man därigenom
—• även om tjänstemannen själv
icke deltar i prövningen — kan vinna
fördelar på grund av tjänstemannens
ställning och hans eventuella möjligheter
att indirekt påverka ärendets
handläggning. Om än en sådan uppfattning
sakligt sett är obefogad, kan emellertid
förhållandet vara ägnat att minska
tilltron till tjänstemännens opartiskhet».

Låt oss tänka oss att ett kammarrättsråd
har ett välavlönat uppdrag för ett
stort bolag att upprätta deras deklarationer.

Är detta lämpligt?

I taxeringsnämnden sitter kanske en
ung kammarrättsjurist som ordförande
eller kronoombud och skall granska sin
chefs deklaration, en kammarrättsjurist
som kanske för sin karriär är beroende
av sin chefs uppfattning.

Vilka möjligheter har inte kammarrättsrådet
att hos prövningsnämnd och
andra instanser särskilt bevaka sitt pri -

vata ärende. När han ringer upp och
frågar i den underordnade instansen,
får hans ställning som domare en särskild
tyngd, som hans ställning som
partsombud icke motiverar.

När ärendet kommer till kammarrätten
har han större möjligheter än andra
partsombud att diskutera fallet med
sina kamrater och försöka påverka dem
till att omfatta de synpunkter han som
betalt partsombud i sina inlagor hävdat
i skatteärendet.

Ett partsombud som samtidigt är domare
i överordnad skatteinstans har
obegränsade möjligheter att taga del av
allt i andra skatteärenden icke offentligt
material, som kanske kan vara till
nytta i det privata skatteärendet.

Stora bolag kan — det har visat sig —
erbjuda just personer i sådan ställning
mycket höga arvoden för deras uppdrag.
Det är mycket värdefullt för stora bolag
att få taxeringsexperter just inom
kammarrätten. Skall vi verkligen utsätta
dem för dessa oerhörda frestelser
som en sådan konfliktsituation mellan
tjänsteplikt och plikt som partsombud
måste innebära? Skall vi lämna en så
för den offentliga kritiken sårbar punkt
öppen?

Svaret på dessa frågor tycker jag är
självklart.

Kammarrätten tycker visserligen inte
att förbud för sådana partsuppdrag behövs.
Men JK, som väl får anses vara
den på området mest auktoritative experten
på sådana här frågor, har i sitt
remissyttrande över motionen ansett att
förbud bör införas för kammarrättens
ledamöter att mottaga avlönade privata
skatteuppdrag och uppdrag i uppbördsärenden
samt att förbud bör införas för
ledamot i kammarrätten att mottaga
uppdrag i underordnad skatteinstans.

Det kan påpekas att förbud gäller
t. ex. för tjänsteman i underordnad
skatteinstans här i staden att mottaga
privata uppdrag. Så mycket starkare
skäl talar för förbud för personal i över -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

ordnad instans, där missbruk kan ha
betydligt allvarligare olägenhet.

Utskottet har trotsat JK:s synpunkter,
som — enligt vad som för övrigt framhållits
— synes alldeles uppenbara. Utskottet
anser att det är tillräckligt om
det kommer in ett förbud i instruktionen
om advokatverksamhet, och detta
trots att en på detta vis formulerad begränsning
av den privata verksamheten
uppenbart visat sig olämplig och lett
till minst sagt märkliga konsekvenser.

Så sent som i JO:s senaste ämbetsberättelse
behandlas ett fall med utgångspunkt
från att domare i flera månader
biträtt part med upprättande av
omkring 40 rättegångsskrifter. Detta är
icke advokatverksamhet, säger JO. Det
är alltså fortfarande, även om förbudet
mot advokatverksamhet kommer in i
kammarrättens instruktion, ganska omfattande
betalda partsuppdrag som domare
i kammarrätten kan mottaga.

Lagutskottet har påpekat dessa bestämmelsers
otillfredsställande karaktär.
Justitieministern har alldeles nyligen i
ett interpellationssvar påpekat att det
knappast är tillfredsställande att begränsa
förbudet endast till advokatverksamhet.
Nu kommer bevillningsutskottet
och sanktionerar en sådan begränsning.
Det är verkligen att med
öppna ögon och trots högljudda varningar
riskera att gå direkt i fallgropen.

.lag yrkar därför, herr talman, bifall
till motion nr 400 i denna kammare.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det herr Eliasson nu
senast påtalar är naturligtvis en företeelse,
som bevillningsutskottet pA intet
sätt haft någon anledning att slå vakt
omkring. Varje försök att utnyttja eu
förmansställning genom telefonpåringningar
eller inverkan på dem som skall
handlägga frågor är naturligtvis av ondo.
Detta är av ondo inte bara i kammarrätten
utan på alla andra områden, där
något sådant yppar sig. Att domare

Förfarandet i kammarrätten, m. m.

som herr Eliasson själv påpekar — även
åtar sig advokatuppdrag i den omfattning
som här givits exempel på, det är
självfallet också någonting som bevillningsutskottet
inte ett ögonblick har
tänkt att försvara.

Sedan har vi frågan om det som
egentligen rör kammarrätten. Detta var
uppe i bevillningsutskottet redan 1943.
Vid det tillfället blev något direkt förbud
mot enstaka uppdrag inte genomfört.
JO förklarade, att det var nödvändigt
med en reglering på detta område,
men att denna reglering då måste gälla
inte bara kammarrättens ledamöter
utan även andra delar av statsförvaltningen.

Jag vill således livligt understryka
behovet av att allting går just tillväga.
Att kammarrättsråd åtar sig uppdrag att
t. ex. utföra deklarationer för stora firmor,
det kan kanske i vissa fall leda
till att det blir en riktig och rättvis deklaration,
men naturligtvis vore det
bättre om kammarrättsråden avstode
från att åta sig sådana uppdrag. På
den punkten behöver vi således inte
tvista. Jag tvivlar dock på att det är möjligt
att skriva sådana bestämmelser, att
varje möjlighet att vid sidan av tjänsten
utföra enstaka uppdrag förhindras. Att
driva övervakningen till sin spets så att
uppdrag utom tjänsten aldrig kommer
att förekomma, det är också, enligt mitt
förmenande, utom möjligheternas gräns.
Att eftersträva en sådan ordning är
jag dock livligt intresserad för.

Jag tror inte att herr Eliasson skall
underskatta det som utskottet här påpekar,
att man i en blivande instruktion
för kammarrätten kommer att vidta alla
åtgärder som är möjliga och inskriva
regler som ur allmänna synpunkter kan
vara påkallade. Vi får väl vänta och se,
herr Eliasson, om detta ger resultat. Eftersom
de besviirssakkunnigas utredning
arbetar och dessutom kammarrättens
eget arbete på instruktioner pågår —
föranlett naturligtvis av framställning
från Kungl. Maj:t — anser jag att ut -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Förfarandet i kammarrätten, m. m.

skottet har haft god motivering för att i
det nuvarande läget avvakta och se innan
man hastar med ytterligare åtgärder.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Om det hade varit så
som herr Sundström säger här, att kammarrätten
skall komma med de föreskrifter
som är påkallade, då kunde jag
ha varit nöjd. Kammarrätten säger dock
att den i sin instruktion kommer att föreskriva
detta om förbud mot advokatverksamhet.
Det är detta jag vänder mig
mot. Detta har ju visat sig — som jag
redan framhållit —• leda till de konsekvenser
som påpekas i JO:s ämbetsberättelse
och som påtalats av lagutskottet
och justitieministern. Justitiekanslern
har i sitt remissyttrande inte heller
begränsat förbudet endast till advokatverksamhet.

Herr Sundström säger sedan att det
är svårt att skriva dessa bestämmelser.
Varför är det så svårt, när vi redan har
bestämmelser? Vi har ju redan bestämmelser
för underordnade taxeringstjänstemän
här i Stockholm. Är det då
så konstigt att domare skall vara förbjudna
att åta sig privata partsuppdrag?
Är inte detta den självklaraste sak i
världen: är man domare skall man inte
vara partsombud och är man partsombud
skall man inte vara domare!

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
1) gjorda hemställan dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 31 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen 11:31 av
herr Svensson i Ljungskile m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen beträffande
punkten 2) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av herr Eliasson i
Stockholm i ämnet väckta motionen
11:400; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 400 av
herr Eliasson i Stockholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Interpellation ang. utredning av vårt undervisningsväsende vid en jämförelse med

vissa andra länders, m. m.

hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hoeggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
158 ja och 22 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Interpellation ang. utredning av vårt
undervisningsväsende vid en jämförelse
med vissa andra länders, m. m.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Vårt land har tidigare
hört till de främsta i världen i fråga
om folkbildningens och den högre undervisningens
standard. På många vetenskapliga
områden har svenska forskare
gjort banbrytande insatser. Men
stagnationen här och den snabba utvecklingen
i den socialistiska sektorn
av världen har flyttat vårt land om inte
till kön så dock till en mindre framskjuten
plats än tidigare. Den högre undervisningens
demokratisering har ännu
inte förverkligats. Universitetsundervisningen
har försämrats genom att resurser
inte lämnats i takt med det stigande
studentantalet. I hela landet råder
brist på praktiskt taget alla slag av akademiker.
Särskilt akut är bristsituationen
i Norrland. Det har beräknats, att
den svenska industrien skulle behöva
minst ett tusen högskoleingenjörer utöver
dem som nu finns. Många läroverk
får nöja sig med mindre kvalificerade
vikarier i brist på sökande till de ordinarie
lärarbefattningarna. De privata
företagen behöver alltmer akademiskt
utbildad arbetskraft, även utanför de
fack, teknikernas och civilekonomernas.

som traditionellt lämnat folk till industri,
handel etc.

I konkurrensen om arbetskraft med
högre utbildning har monopolföretagen
kunnat bjuda väsentligt bättre ekonomiska
villkor, och förhållandevis allt
färre akademiker med utbildning i matematik,
fysik, kemi, biologi och tekniska
ämnen inriktar sig på en framtid
som läroverkslärare. Även akademiker
med humanistisk utbildning har ofta
bättre ekonomiska alternativ än en utkomst
som lärare. Knappheten på lärare
och bristen på lokaler och modern
materiel har på alla stadier av undervisningen
lett till för stora elevgrupper
och följaktligen mindre effektiv utbildning.
Det faktum att stöd åt forskningen
är en form av kapitalinvestering, på
lång sikt den mest lönande, erkänns i
ord av de flesta ansvariga. I praktiken
är svensk forskning på nära nog alla
områden undernärd, och en framtid
som forskare ter sig för de flesta studenter
som ytterligt osäker. Mycket få
studenter kan över huvud taget slå sig
fram till en fast forskarbefattning, om
deras familj inte kan eller är villig att
offra en förmögenhet.

De flagranta bristerna på utbildningspyramidens
topp motsvaras av lika
iögonfallande brister på mellanstadiet
och i enhetsskolan, helt naturligt för övrigt,
eftersom otillräckliga högre utbildningsmöjligheter
måste återspeglas i en
otillräcklig utbildning av lärare för lågoch
mellanstadierna och eftersom investeringsbegränsningarna
särskilt hårt
drabbat skolbyggnadsplanerna. Redan
vid sju års ålder möter barnen dessa
allvarliga brister i vårt skolväsen. Många
tusen elever i enhetsskolans försöksdistrikt
får sin undervisning i provisoriska,
ofta helt undermåliga lokaler och
därtill i klasser på upp till 40 elever,
där följaktligen den individuella undervisning,
som skolreformen förutsatte,
blir en fiktion. Barnen möter försummelserna
vid övergången till realskolor -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Interpellation ang. utredning av vårt undervisningsväsende vid en jämförelse med

vissa andra länders, m. m.

na och gymnasiet, där varje år tusentals
begåvningar avvisas, eller — för den
händelse de inriktar sig på ett manuellt
yrke — vid porten till yrkesskolorna,
där platsantalet inte på långt när motsvarar
behovet. De ungdomar, som lyckats
forcera spärrarna fram till studentexamen,
finner att vårt samhälle trots
bristen på akademiskt utbildad arbetskraft
inte har resurser att utbilda den
arbetskraft, som saknas.

I ett föredrag inför Svenska lasarettsläkarföreningen
den 6 december 1957
rapporterade landstingsdirektör K. G.
Viklund i Luleå bl. a. följande fakta om
sjukvårdskrisen i Norrbotten:

»För den öppna vården har vi länet
indelat i 37 distrikt. Dessa 37 var den
2/12 i år besatta av 13 ordinarie svenska
befattningshavare samt 5 utländska ordinarie
läkare, därav 1 estnisk, 1 tysk, 1
österrikisk och 2 norska läkare. 14
tjänster uppehölls av vakansvikarier,
nämligen 6 danskar, 2 tyskar, 1 estländare,
1 österrikare och 3 svenska medicine
kandidater. 5 distrikt saknade läkare.
De uppehälles genom dubbelförordnanden,
t. o. m. där läkare har sjukstugor.
Vid 4 av våra 7 sjukstugor, som haft
en verksamhet av lasarettskaraktär, svarar
unga utländska, tillfälligt anställda
läkare, bl. a. 2 utländska medicine kandidater,
för läkaruppgifterna. Förhållandena
är sämre än för 30 år sedan, då
hade vi 25 distrikt och samtliga var besatta
med ordinarie, kompetenta läkare.
(Min kursiv).

I fråga om lasaretten inom länet vill
jag här nämna, att den 1 oktober var
av totalt 60 underläkartjänster inom länet
21, alltså cirka 1/3, besatta med kompetenta
svenska underläkare .. .»

Antalet vakanta tjänster utan vikarie
eller kompetent vikarie vid provinsialläkarväsendet,
undervisningssjukhus, lasarett,
epidemisjukhus och sanatorier
utgjorde i april 1957 400 eller 12 % av
samtliga. Trots ökningen av antalet lä -

kare förutses ännu år 1965 en kvarstående
brist på 900 läkare.

Som kontrast till denna mycket alarmerande
situation står det faktum, att av
de 431 unga studenter, som sökt tillträde
till medicinska studier vid karolinska
institutet och de medicinska fakulteterna
i Uppsala, Lund och Göteborg vårterminen
1958, avvisades mer än hälften.
Endast 204 antogs! Hur skall de avvisade
studenterna och en vårdsökande
allmänhet, som antingen inte får tag på
någon läkare alls eller blir mottagen av
en utländsk medicine kandidat, kunna
finna andra ord än grotesk och tragisk
för detta bedrövliga läge? Förhållandena
är likartade för tandvården.

Den betydande teknikerbristen redan
nu måste mycket snart få ännu
mer allvarliga proportioner, eftersom
den snabba tekniska utvecklingen kräver
ständigt fler civilingenjörer. Dessutom
är tendensen här, liksom i flera
andra länder, en vikande tillströmning
till gymnasiernas reallinjer, från vilka
nära nog alla ingenjörsämnen rekryteras.

Även om utvecklingen inom teknik
och vetenskap behagade stå stilla under
ett decennium vore vår nationella situation
prekär. Men utvecklingen går i
stället snabbare än någonsin tidigare i
historien.

När Sovjetunionen först av alla länder
sände upp jordsatelliter i världsrymden,
fick detta en närmast chockartad
verkan i länder, där man tidigare
underskattat sovjetlandets vetenskapliga
och tekniska framsteg. Dessa konstgjorda
planeter är självfallet inte isolerade
händelser. Alla kritiska fackmän
har bedömt dem som produkter av en
utomordentligt bred och avancerad vetenskaplig
organisation. Under intryck
av dessa händelser har man i världspressen
med stöd av ett rikt material
diskuterat den relativa ställningen i fråga
om utbildning, vetenskap och teknik
mellan England, Förenta staterna, Sov -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Interpellation ang. utredning av vårt undervisningsväsende vid en jämförelse med

vissa andra länders, m. m.

jetunionen och några andra länder. Samstämmigt
har det konstaterats, att utvecklingen
på det vetenskapliga och
tekniska planet under efterkrigsåren
haft ett mycket snabbare tempo i Sovjetunionen
än i Förenta staterna och
England. En av huvudanledningarna
härtill är den breda respektive snäva
rekryteringen till de högre utbildningsanstalterna.
Sedan en följd av år utbildas
i accelererat tempo betydligt fler
civilingenjörer i förhållande till folkmängden
i Sovjetunionen än i Förenta
staterna, och det är lätt att visa, att skillnaden
under de kommande åren blir
allt större.

Detta obestridliga faktum har föranlett
brådskande diskussioner i Förenta
staterna, där man i regeringen och
kongressen tycks överväga en utbildningsreform
för att söka inhämta försprånget.
De militära aspekterna har
dominerat dessa diskussioner, varför
det praktiska resultatet kan bli ytterligare
prioritet åt militärteknisk utbildning
och forskning och en ännu svårare
ställning än hittills för den utbildning
och forskning, som i det långa loppet
är avgörande för ett lands ekonomiska,
sociala och kulturella utveckling. Det
finns emellertid många ledande amerikanska
skribenter, som varnat mot tendensen
att låta militärernas perspektiv
göra sig gällande och med skärpa hävdat,
att stagnationen på det pedagogiska,
vetenskapliga och tekniska planet nödvändigtvis
måste följas av ekonomisk
stagnation.

Diskussionen har förts även i vårt
land. Anmärkningsvärt nog har man
som regel förbigått det faktum, att —
relativt sett — produktionen av vetenskapsmän
och högskoleutbildade tekniker
är väsentligt lägre i vårt land än i
Förenta staterna. Vi lämnar här de militära
propagandisterna därhän. Vårt
land har sedan decennier ödslat miljarder
under intryck av den skräckpropaganda
om en rysk fara, som reaktionära

militära aktivister utvecklat, och de
gånger som vårt lands fred och självständighet
hotats har hotet varje gång
kommit från militärmakter, vilkas aggressiva
planer konsekvent förnekats eller
bagatelliserats av dessa samma aktivister,
Men det allvarliga i den aktuella
situationen är, att vårt land blir alltmer
distanserat i fråga om teknisk och vetenskaplig
utveckling. Om det inte snabbt
vidtas radikala åtgärder för att stärka
vårt utbildningssystem och våra forskningsinstitutioner
kommer vi snart att
tillhöra de underutvecklade länderna,
vilket obevekligt går ut över svenska
folket och dess levnadsstandard. Vi är
en liten nation, men detta innebär ingalunda,
att vi inte skulle kunna hävda oss
i kvalitativt hänseende vid sidan av de
större. Vi har stolta traditioner, och
trots den relativa eftersläpningen under
en följd av år har vi högtstående om
än otillräckligt många vetenskapliga och
tekniska kadrer. Vi skulle, om dessa
kadrer rationellt utnyttjades och understöddes,
mycket snabbt kunna öka takten.
Det är de materiella resurserna som
hittills förvägrats utbildningen och
forskningen. ,

Årets statsverksproposition representerar
i fråga om lyhördhet för undervisningens
och forskningens behov ett
framsteg jämfört med tidigare års. Propositionen
om upprustning vid vårt
lands universitet och högskolor är ett
betydande steg i samma riktning. Propositionen
har dock i huvudsak begränsats
till en utbyggnad av de humanistiska
fakulteterna i avsikt att modernisera
undervisningen och öka examensfrekvensen.
Denna upprustning var nödvändig
och glädjande, men flera remissinstanser
har påpekat, att den mest angelägna
uppgiften, nämligen utbyggnaden
av den tekniska och naturvetenskapliga
högskoleundervisningen, kommit i efterhand.
Xven om propositionen kan
redovisa en fortgående utbyggnad av de
tekniska högskolorna och den natur -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Interpellation ang. utredning av vårt undervisningsväsende vid en jämförelse med

vissa andra länders, m. m.

vetenskapliga undervisningen och en
avsevärd ökning av intagningen av studenter,
kvarstår att ett stort antal av
våra tekniska begåvningar utestänges
från denna spärrade undervisning. Den
fortgående utbyggnaden står icke i någon
proportion till de stegrade kraven,
vilka i första hand motiverar, att en
helt ny teknisk högskola kunde byggas
i snabbaste möjliga tempo, helst i
anslutning till det allför länge fördröjda
norrlandsuniversitetet. Det som nu genomföres
måste ses mot bakgrunden av
många års försummelser och ett läge,
som i vissa hänseenden — teknikerbristen,
avfolkningen av mentalsjukvården,
krissituationen i Norrland etc. —
närmar sig katastrofen. Det måste också
ses mot bakgrunden av den mycket
snabba vetenskapliga och tekniska utvecklingen
i internationell skala. Slutligen
måste de otaliga statsfinansiella
skäl, som under årens lopp anförts mot
anspråkslösa krav från utbildnings- och
forskningsinstitutionernas sida, jämföras
med den tjänstvillighet som visats
generaler och amiraler. Svenska flygvapnet
kan under ett enda år överskrida
sitt anslag med 180 miljoner kronor,
men Stockholms högskola har i åratal
väntat på förtroendet att få köpa ett
elektronmikroskop för 156 000 kronor.
När det i årets statsverksproposition
uppförs ett reservationsanslag av 490
miljoner kronor för anskaffning av flygmateriel,
kan frågan ställas om detta belopp
är ett heligt tal och om inte vårt
lands framtid skulle bli tryggare och
ljusare för den händelse man nu nöjde
sig med flygplan för 400 miljoner kronor
och använde de överskjutande 90
miljonerna till att genomföra studielön
och bygga studentbostäder. Om man reducerade
flygplansinköpen med ytterligare
50 miljoner kronor, skulle man därtill
få medel till att bygga ett fullständigt
norrlandsuniversitet. Det finns en
stark opinion i vårt land för den åsikten,
att ökade investeringar i ungdo -

mens utbildning, i vetenskaplig och teknisk
forskning och i kulturell upprustning
utgör den bästa garantien för vårt
lands säkerhet, självständighet och förmåga
att göra sig gällande vid sidan
av andra nationer. Erfarenhéten från
andra länder visar, att sådana investeringar
ger en avkastning som inga andra
och att den ekonomiska utvecklingens
snabbhet är direkt beroende av det stöd
som ges utbildning och forskning.

Situationen är för närvarande sådan,
att det inte längre duger med halvmesyrer.
Svenska folket har rätt att begära
en öppen och fullständig redovisning
av l:o) vårt lands relativa ställning i
fråga om utbildningen av och tillgången
på pedagogiska, tekniska och vetenskapliga
kadrer i jämförelse med de tre
stormakterna, England, Förenta staterna
och Sovjetunionen, samt 2:o behovet
av utbildad arbetskraft, manuell och
intellektuell, för närvarande och det
förutsedda behovet under de närmaste
decennierna. En sådan sammanställning
av fakta bör kunna utföras så förutsättningslöst,
att den kan ta med i beräkningen,
att det är möjligt att rekrytera
akademiker ur hela befolkningen i stället
för som hittills ur ett privilegierat
fåtal.

Med hänvisning härtill hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande spörsmål:

1. Har statsrådet undersökt vårt lands
relativa ställning i fråga om utbildningen
av och tillgången på pedagogiska,
tekniska och vetenskapliga kadrer i jämförelse
med England, Förenta staterna
och Sovjetunionen och kan resultatet
av en eventuell sådan undersökning nu
framläggas för riksdagen?

2. Vilka behov föreligger för närvarande
och de närmaste två å tre decennierna
av utbildad arbetskraft, manuell
och intellektuell?

3. Vilka behov av byggnader, lokaler
och andra resurser för alla stadier av

Fredagen den 18 april 1958 Nr 15 7o

Interpellation ang. utredning av vårt undervisningsväsende vid en jämförelse med

vissa andra länders, m. m.

undervisningsväsendet liksom den vetenskapliga
och tekniska forskningen
föreligger och på vilka vägar anser
statsrådet att de kan fyllas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 22 maj 1953 angående
byggnadsforskningsavgift, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan,
nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning angående småföretagens
och jordbrukets kapitalproblem
m. m., och

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående småföretagsamhetens lokalfrågor;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m.,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa
jordbruksregleringsvaror jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Näs 1* i Göteborgs och Bohus län m. fl.
fastigheter, och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad

avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

194, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan; nr

195, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1958/59 till medicinska högskolan
i Umeå m. in.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid farmacevtiska
institutet;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar
beträffande kyrkomusikerorganisationen; nr

198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1958/59;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid örlogsvarven m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

202, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 192, i anledning av motioner om
uttagande av särskilda avgifter vid
exploatering av grus- och stentäkter;
och

nr 207, i anledning av motioner om
upphävande av jordförvärvslagen m. m.

§ 10

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

dels i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande
försvaret motionerna:

nr 524, av herrar Åkerström och
Spångberg,

nr 525, av herr Lundberg,
nr 526, av herr Sundström m. fl., och
nr 527, av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.;

dels ock motionerna:
nr 528, av herr Staxång m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
133, angående vattenvårdens organisation
m. m.,

nr 529, av herrar Olofson och Nilsson
i Lönsboda, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 146, med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
tillsättning av prästerliga tjänster vid
nyindelning av riket i pastorat,

nr 530, av herr Hjalmarson m. fl., om
ändring i gällande bestämmelser rörande
reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m„ samt

nr 531, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., angående genomförande av en
prisrabattering av socker, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.08.

In fidem
Gunnar Britth

Lördagen den 19 april 1958

Nr 15

Lördagen den 19 april

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande å kammarens
bord vilande motioner. Därvid
remitterades

till statsutskottet motionerna:
nr 524, av herrar Åkerström och
Spångberg,

nr 525, av herr Lundberg,
nr 526, av herr Sundström m. fl., och
nr 527, av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
528, av herr Staxäng m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 529, av herrar Olofson och Nilsson
i Lönsboda; samt

till jordbruksutskottet motionerna
nr 530, av herr Hjalmarson m. fl., och
nr 531, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta
stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, bankoutskottets utlåtanden
nr 23—26 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 16, 18 och 22—24.

§ 3

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
utredning av vårt undervisningsväsende
vid en jämförelse med vissa andra länders,
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

93, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till inredning
och utrustning av nya lokaler
vid universiteten och karolinska institutet,

nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande byggandet
av en ny kanalled mellan Vänersborg
och Uddevalla,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för att
avhjälpa platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om häkteslokaler
i Örebro,

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen jämte i ämnet
väckta motioner m. m.,

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställning rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till Vissa
kostnader i anledning av allmänna val
jämte i ämnet väckt motion,

nr 99, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser kammarkollegiet,

Nr 15

Lördagen den 19 april 1958

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till reglering
av tomtförhållandena å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av
Stockholms län,

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
och

nr 102, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1957/58;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 43, i anledning av väckta motioner
om restitution av skatt å bensin, som
användes vid drift av truckar och traktorer
i sågverksdriftens brädgårdar,
nr 44, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till tullrestitution för
varvsindustrien, och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

tredje lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 5

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag för budgetåret
1958/59 till avlöningar, omkostnader
och utrustning vid lantbruksnämnderna
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medel för år 1958
till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem
Gunnar Britth

I DU HS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM St

800194