Torsdagen den 16 oktober (Riksdagens protokoll 1952:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 24

16—21 oktober.

Debatter in. m.

Torsdagen den 16 oktober

Sid.

Talmannens hälsningsanförande.............................. 3

Interpellationer av:

Herr Hjalmarson ang. en sammanfattande redogörelse för regeringens
syn på de problem, som utvecklingen aktualiserat för

vårt lands vidkommande................................ 4

Herr von Seth ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats
av höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste
tidens planläggning av jordbruksdriften.............. (j

Herr Ohlin ang. redogörelse för den principiella grundvalen för och
den praktiska utformningen av den ekonomiska och sociala politik,
som regeringen avser att föra för att uppnå skydd för pen -

ningvärdet m. m....................................... 7

Fru Nordgren ang. ändring av gällande lagstiftning rörande vård nadsbefogenheten

av barn .............................. 13

Herr Christenson i Malmö ang. redogörelse för de förhandlingar,
som förts med utländska myndigheter rörande Öresunds- och

kontinentaltrafiken, m. m............................... 14

Herr Jacobson i Vilhemina ang. läkarvården inom Sorsele, Stensele
och Tärna provinsialläkardistrikt under läkarnas semesterledig heter.

............................................... K;

Herr Senander ang. engångstillägg på folkpensionerna för innevarande
år ........................................... 17

Herr Braconier ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare
och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer 18
1 Andni kammarens protokoll 1952. Nr 25.

Nr 24.

Innehåll.

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 oktober.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Vigelsbo om upphävande av riksdagens beslut angående skogs vinststeriliseringen

....................................

Herr Lundberg ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom

handel och industri, m. m...............................

Herr Andersson i Långviksmon i anledning av järnvägsolyckan vid

Långviksmons station den 16 september 1952 ..............

Herr Holmberg ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på

gymnastik- och skolmåltidslokaler........................

Fru Nilsson ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetunionen

m. fl. östeuropeiska stater, m. m.........................

Herr Johansson i Stockholm ang. Sveriges medlemskap i Europarådet
och Europaförsamlingen............................

Herr Dahlgren ang. åtgärder i syfte att hindra företag att utan samråd
med arbetsmarknads- eller andra samhälleliga organ avskeda
arbetstagare, m. ......................................

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord: Jag hälsar kammarens
ledamöter välkomna, då vi nu
skall fortsätta vårt arbete under höstsessionen.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Karl Nilsson på
grund av sjukdom (ulcus ventriculi op.
+ emboli pulm.) är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbete fr. o. m. d. 16/10
1952 till årets slut intygas.

Landskrona den 11/10 1952.

Nils Åkesson.

Las.-läk.

Riksdagsman Stig F. Hansson, önnarp,
är på grund av ryggskott-ischias
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
under minst 14 dagar framåt, vilket härmed
intygas.

Skurup den 13/10 1952.

S. Ståhl.

Provinsialläkare.

Att prosten Harald Hallén, Arvika,
vårdas härstädes från den 3/10 1952 för
operation och ännu kvarligger och under
denna tid varit och fortfarande är
oförmögen till arbete, intygas.

Karolinska sjukhuset den 15/10 1952.

Carl Anker Edvall.

Leg. läkare.

Att fru Hildur Humla, Björkefors, under
tiden fr. o. m. den 16/10 1952 t. o. m.
den 31/10 1952 på grund av halsfluss
med feber är urståndsatt att vederbör -

ligen uppehålla sitt riksdagsarbete intygas.

Sunne den 14 oktober 1952.

N. Hedstrand,
legitimerad läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen från
och med innevarande dag beviljades
herrar Nilsson i Landskrona, Hansson i
Önnarp och Hallén tills vidare samt fru
Humla till och med den 31 oktober.

§ 3.

Upplästes följande ansökningar om
ledighet från riksdagsgöromålen:

Till Riksdagens andra kammare.

Undertecknad får härmed på grund
av resa till Italien anhålla om ledighet
Irån riksdagsgöromålen från och med
den 16 till och med den 21 oktober 1952.

Stockholm den 14 oktober 1952.

Tage Erlander.

Lill Riksdagens andra kammare.

Undertecknad, som åtföljer Svenska
Orientlinjens fartyg Naboland för att
bl. a. som ordförande i det internationella
sjuksköterskeförbundet besöka
sjuksköterskeföreningar i medelhavsländerna,
får härmed, på grund av att fartygets
hemfärd blivit försenad, begära
tjänstledigt från riksdagens andra kammare
t. o. in. den 5 november 1952.

Naboland, Iskenderun den 8 oktober
1952.

Gerda Höjer,

ledamot av II kammaren.

Till Andra kammaren.

På grund av sjukdom anhåller jag
vördsamt om ledighet från riksdagsgöro -

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

målen till och med den 18 innevarande
oktober.

Stockholm den 16 oktober 1952.

Eivor Wallin.

Till Andra
Riksdagen,

kammarens talman.

Stockholm.

För deltagande i den svenska FNdelegationens
arbete i New York får jag
härmed vördsamt anhålla om befrielse
från riksdagsuppdragets fullgörande
från höstriksdagens början t. o. m. den
19 november.

Göteborg, 26 september 1952.

Rolf Edberg.

Till Riksdagens andra kammare.

På grund av utrikes resa får jag härmed
vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 16
till och med den 21 innevarande oktober.

Stockholm den 16 oktober 1952.

Brita Elmén.

Till Riksdagens andra kammare.

På grund av resa i Amerika i samband
med uppdrag såsom ledamot av svenska
delegationen vid Förenta Nationernas
generalförsamling får jag härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet
tills vidare under höstriksdagen.

Karlstad den 2 oktober 1952.

Manne Ståhl.

Herr DICKSON erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Finns
det inte något brev från herr Hagberg
i Luleå?

Vidare anfördes ej. Ledighet från riksdagsgöromålen
från och med innevarande
dag beviljades herr Erlander till och
med den 21 oktober, fröken Höjer till
och med den 5 november, fru Wallin till
och med den 18 oktober, herr Edberg
till och med den 19 november, fröken
Elmén till och med den 21 oktober samt
herr Ståhl tills vidare.

§ 4.

Interpellation ang'', en sammanfattande
redogörelse för regeringens syn på de
problem, som utvecklingen aktualiserat
för vårt lands vidkommande.

Ordet lämnades på begäran till

Herr I1JALMARSON, som anförde:
Herr talman! Händelseutvecklingen
utom och inom vårt land har skapat ett
behov av större klarhet om den svenska
regeringens avsikter för den närmaste
framtiden. Önskvärdheten härav understrykes
även genom valutgången, vilken
samtidigt borde utgöra en anledning
för regeringen att taga sina hittills tilllämpade
metoder särskilt på den ekonomiska
politikens område under omprövning.

Enigheten om huvudlinjerna för
svensk utrikes- och försvarspolitik får
självfallet inte hindra en fri debatt om
enskildheter eller nya omständigheter
i den utrikes- och försvarspolitiska bilden.
Vårt lands läge har ställts i skarp
belysning genom vad som hänt över
Östersjön under sommaren och genom
avslöjandena av sovjetryska ambassadtjänstemäns
inblandning i spionageverksamhet
mot Sverige. Sovjetregeringens
avvisande av klara svenska
rättskrav och dess vägran att låta tvisten
mellan oss hänskjutas till rättslig
prövning aktualiserar frågan vad vi ytterligare
bör göra för att hävda vår
rättsståndpunkt och hindra nya övergrepp.
Därutöver bör tillfälle ges att offentligt
dryfta lämpliga åtgärder i syfte
att ge eftertryck åt vårt krav att utan
obehörig insyn kunna vidta nödvändiga
försvarsanstalter.

De alltmer kärva tonfallen i bedömningarna
av de ekonomiska utsikterna
för den närmaste framtiden och de oroande
rapporterna från utlandet rörande
vår förmåga att konkurrera om arbetstillfällena
har ånyo gjort frågan om säkerheten
i sysselsättningen till ett trängande
problem som angår de flesta av
oss enskilt och oss alla samfällt.

Den ekonomiska politikens omedel -

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang'', en sammanfattande redogörelse för regeringens syn på de pro -

blem, som utvecklingen aktualiserat för

bara förmåga att positivt påverka sysselsättningsgraden
skall ej överskattas.

Å andra sidan är det uppenbart att
bland annat denna politik skapar det
allmänna utgångsläge företagen liar att
räkna med i sina försök att ge de anställda
säker och lönande sysselsättning.
Av betydelse därvidlag är att det
tar tid innan den ekonomiska politiken
hinner verka, vilket i ett osäkert konjunkturläge
inskärper ofrånkomligheten
av förebyggande handling.

Samtidigt som den fulla sysselsättningen
nu kan bli ett verkligt problem
för den ekonomiska politiken står frågan
om det fasta penningvärdet olöst
kvar. Att den internationella prisutvecklingen
och den omständigheten att
vi ännu befinner oss på »baksidan» av
en våldsam och explosionsartad prisstegring
under alla förhållanden för en
tid dämpar de synliga utslagen av en
ekonomisk spänning, minskar ej behovet
av målmedvetna ansträngningar
i syfte att få till stånd naturlig jämvikt
i medborgarnas och landets ekonomi.
Det är i detta sammanhang väsentligt
att skilja mellan en tvångsmässigt åstadkommen,
i huvudsak »bokföringsmässig»
balans och en som har utsikter att
under fria betingelser bli bestående.

Såväl våra möjligheter att skydda
kronans inre och yttre värde som att
bibehålla eu hög och jämn sysselsättning
är beroende av styrkan och omfattningen
av landets valutareserv. T
vissa länder räknar man som valutor
endast fritt växlingsbara sådana. Att
strikt tillämpa denna i och för sig riktiga
princip är måhända icke möjligt i
vårt läge. Den förhållandevis goda tillgången
på mer eller mindre bundna
fordringar kan dock inte dölja alt våra
reserver av sådana rörclscmcdcl, som
vi oundgängligen behöver för att köpa
fördelaktigast, är otillräckliga. Även
vi måste gripa oss an med det hårdvalutaproblem
vi har gemensamt med
flertalet europeiska stater.

vårt lands vidkommande.

Målet för den ekonomiska politiken
måste vara stärkt internationell rörelsefrihet
i ekonomiskt avseende, ett fast
och hållbart värde på våra pengar samt
en hög och jämn sysselsättning för arbetskraften.
Detta kan endast ernås under
följande förutsättningar:

1) Kostnadsproblemet måste angripas
såväl samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt
så att konkurrenskraften
inom och utom landet stärks.

2) Ett starkt ökat frivilligt sparande
måste göras möjligt och lockande för
enskilda och företag, varigenom utrymme
skapas för större investeringar i företag
och bostäder samt för andra samhällsnyttiga
ändamål.

3) En kreditpolitik måste föras som
bygger på det verkliga sparandet och
en fri kreditmarknad.

4) Ett skattesystem måste skapas och
en allmän näringspolitik föras, som
medverkar till fortsatt konsolidering
och utbyggnad inom det ekonomiska
livet, stärker konkurrensviljan, ökar de
enskildas rörelsefrihet och vilja att göra
en egen insats samt deras benägenhet
att planera för framtiden. Härigenom
skapas ett hållbart underlag för erforderliga
inkomster åt det allmänna utan
ett förlamande .skattetryck.

Dagens .svenska politiska debatt ger
på olika områden uttryck åt eu grundläggande
meningsmotsättning. A ena sidan
drives den uppfattningen att överheten
i växande omfattning kan och
bör svara för människornas välfärd,
varvid man medvetet eller omedvetet utgår
från nödvändigheten och rätten att
från högsta ort dirigera den enskilde.
På andra sidan företrädes den meningen
att samhällets uppgift i första
band är att ge de många människorna
tillfälle att själva under direkt och per- *
sonligt ansvar skapa sig säkerhet i tillvaron
samt förbättrad andlig och materiell
ställning. Vilken av dessa ståndpunkter
man företräder avspeglas icke
endast i den praktiska politiken i mera

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av höstens skördeskador,
skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning av jordbruksdriften.

begränsad bemärkelse utan också i sättet
att se medborgarna i förhållande
till samhället — i grundsynen på vår
demokratis sätt att fungera.

Under åberopande av de allmänna
synpunkter jag här antytt anhåller jag
om kammarens tillstånd att få till hans
excellens statsministern rikta följande
fråga:

Vill Eders Excellens ge kammaren
en sammanfattande redogörelse för regeringens
syn på de problem, som utvecklingen
aktualiserat för vårt lands
vidkommande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att
de jordbrukare, som drabbats av höstens
skördeskador, skola få vägledning för
den närmaste tidens planläggning av
jordbruksdriften.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr von SETH, som yttrade: Herr
talman! Enligt de skörderapporter, som
sammanställts av läns- och provinsförbund
inom Riksförbundet Landsbygdens
folk per den 11 oktober 1952, har ogynnsamma
väderleksförhållanden inom stora
delar av landet skapat betydande svårigheter
för bärgningen av årets skörd.
Det är framför allt arealer med vårsådda
grödor och potatis som drabbats. Dessa
grödor står även i viss utsträckning fortfarande
på rot. Inom begränsade områden
har såväl säden som potatisen
förstörts eller skadats av frost och regn.

Åtskilligt av de grödor som kunnat
bärgas har visat sig innehålla en osedvanligt
hög vattenhalt, vilket naturligtvis
medfört lägre priser än de normala.
Därtill kommer att ogynnsamma
bärgningsförhållanden alltid har en
tendens till ökade arbetskostnader då
dels maskinanvändningen försvåras.

dels arbetskraften i väntan på bättre
väder får gå sysslolös.

Av de inkomna skörderapporterna
framgår, att det i första hand är skogsbygderna
— de vårsädsproducerande
delarna av landet — som drabbats av
skördeskador. Vissa län redovisar endast
10—15 procent inbärgad gröda
och ungefär lika stor procent oskuren.
En del av den säd som fortfarande står
ute är skadad av frost och översvämning.
I Norrland har den tidiga och
hårda frosten (i Hälsingland uppmättes
—10 redan i augusti) försämrat
kärnan i säden. Även snön har i vissa
delar av Norrland kommit tidigt. I
Jämtland uppgives framför allt korn på
rot stå nedpressat under snön. Potatisskörden
uppskattas i dessa områden
bli liten och är delvis kvar i jorden.

Även om det fortfarande finnes möjligheter
att få utestående vårsäd och
potatis inbärgad i större delen av landet
torde det alltså föreligga betydande
risker för avsevärda skördeskador inom
vissa områden. Att detta kommer
att medföra minskade inkomster för
åtskilliga jordbrukare torde vara uppenbart.

Det är av vikt att försöken att uppskatta
de föreliggande skördeskadorna
genomföres utan dröjsmål och med
nödvändig hänsyn till de olikartade
förhållandena inom skilda delar av
landet. På så sätt skapas ett hållbart
och objektivt underlag för de förhandlingar,
som måste komma till stånd om
kompensation åt de jordbrukare, som
drabbats av påvisbara skördeskador.

I detta sammanhang vill jag fästa
uppmärksamheten på det förhållandet,
att jordbrukskalkylen nu omräknas efter
skörderapporterna per den 31 augusti.
I dåvarande läge föreföll skördeutsikterna
mycket gynnsamma. Vad
som senare inträffat har i betydande
mån förändrat denna bild. Att hänsyn
härtill bör tagas vid den nu pågående

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang. redogörelse för den principiella grundvalen för och den prak tiska

utformningen av den ekonomiska och sociala politik, som regeringen avser

att föra för att uppnå skydd för penningvärdet m. m.

omräkningen av kalkylen förefaller
självklart.

Åberopande vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
få till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
rikta följande
fråga:

Vill herr statsrådet delgiva kammaren
sin syn på vilka åtgärder som bör
vidtagas i anledning av under hösten
inträffade skördeskador så att berörda
jordbrukare får vägledning för den
närmaste tidens planläggning av jordbruksdriften? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. redogörelse för den
principiella grundvalen för och den
praktiska utformningen av den ekonomiska
och sociala politik, som regeringen
avser att föra för att uppnå skydd för
penningvärdet m. m.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Den vid höstriksdagens
början naturliga allmänna
politiska debatten, som efter årets val
förefaller än mera behövlig än tidigare,
kan denna gång inte knytas till en regeringsproposition
eller ett på regeringens
initiativ tillkommet meddelande till
riksdagen. För att likväl bereda kammaren
möjlighet till en allmänpolitisk
debatt erbjuder sig då närmast utvägen
att från oppositionens sida interpellationer
framföres, som berör omfattande
spörsmål och därför får en allmänpolitisk
karaktiir. Den interpellation, som
jag härmed anhåller om kammarens tillstånd
att få framföra, har detta syfte.
För den händelse regeringen inte avser
att ordna en särskild utrikespolitisk
debatt i en nära framtid, hoppas jag
att herr statsministern begagnar tillfället
att vid interpellationens besvarande
lämna kammaren en redogörelse

för regeringens syn på det utrikespolitiska
läget ur svensk synpunkt.

Valutgången har medfört en väsentlig
förstärkning av oppositionens andel
av väljarkåren och representation
i andra kammaren. En väsentlig sida
av den politiska utvecklingen här i landet
är tydligen en fortgående försvagning
av de socialistiska idéernas grepp
om folkopinionen. Redan år 1936 hade
de partier, vilka — hur olika de än
i övrigt kunde vara — grundade sin
åskådning på socialistiska idéer, väsentligt
större röstsiffror än de tre ickesocialistiska
partierna — högern, bondeförbundet
och folkpartiet — tillsamman.
År 1940 var de socialistiskt inriktade
partiernas röstsiffror ännu mycket
större i förhållande till de övrigas.
Ställningen hölls i stort sett år 1944,
men därefter har en mycket väsentlig
minskning av de socialistiska partiernas
röstsiffror ägt rum.

Gör man en jämförelse mellan det
socialdemokratiska partiets andel av
väljarkåren och de icke-socialistiska
partiernas motsvarande siffror blir bilden
likartad. Vid 1940 års val var den
socialdemokratiska röstsiffran mer än
en fjärdedel större än summan av de
tre icke-socialistiska partiernas. Ännu
år 1944 hade socialdemokraterna en
tiondel mera röster än dessa tre partier.
Vid följande andrakammarval kom
emellertid de icke-socialistiska partiernas
röstetal upp över socialdemokraternas,
och i år blev deras röstsiffra
nära åtta procent högre. Denna utveckling
är upplysande. Det är förvisso ingen
överdrift att tala om en tillbakagång
för de socialistiska idéerna, vilket också
framträder i det sjunkande intresse,
som man inom socialdemokratien ägnar
åt att föra fram dessa idéer till allmän
debatt. Grunden för socialdemokratiens
anspråk på alt spela en dominerande
roll inom vårt politiska liv
har undergrävts. Hädanefter måste i en

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. redogörelse för den principiella grundvalen för och den prak tiska

utformningen av den ekonomiska och sociala politik, som regeringen avser

att föra för att uppnå skydd för penningvärdet m. m.

eller annan form förutsättningar skapas
för en maktfördelning och samverkan,
som utan tvivel bäst motsvarar
folkets önskemål.

Den socialdemokratiska partiledningens
insikt om denna utvecklings innebörd
— tyvärr aldrig klart uttalad
inför offentligheten — får väl ses som
den viktigaste orsaken till de enträgna
inbjudningar, som efter 1948 från partiets
sida riktats till bondeförbundet
om deltagande i regeringen — inbjudningar
som för ett år sedan ledde till
det önskade resultatet. Årets val gav
emellertid ett för upphovsmännen till
denna speciella politiska konstruktion
mycket nedslående resultat. Även i
regeringspartiernas press har det erkänts
att valet vittnar om ett allvarligt
missnöje med koalitionsregeringen
inom bägge regeringspartierna. Vilka
slutsatser man inom dessa så småningom
kommer att dra härav, har jag
ingen anledning att här diskutera, men
tydligt är att genom motgångarna för
socialdemokratien och för koalitionsregeringstanken
de politiska frågeställningarna
i vad gäller förhållandet de
demokratiska partierna emellan kan
komma att bli annorlunda under de
närmaste åren än de hittills varit.

Det vore oriktigt att bestrida att den
fortgående relativa försvagningen av de
socialdemokratiska röstsiffrorna i förhållande
till de icke-socialistiska partiernas
i viss mån påverkat politiken
här i landet efter kriget. Den socialistiska
skördetid, varom så livliga förhoppningar
hystes inom det socialdemokratiska
partiet, har ju, vad förstatligandet
och en del andra organisatoriska
ändringar av vissa näringsgrenar
beträffar, i stort sett fått inställas. Den
klassiska form för socialisering, som
förstatligandet av nyckelindustrier innebär
och som spelar en så stor roll
inte blott i alla socialdemokratiska partiers
principprogram utan även t. ex. i

de tyska och engelska socialdemokratiska
partiernas aktuella praktiska politik,
bär här i Sverige mer eller mindre
tillfälligt avförts från dagordningen. Tyvärr
svävar Sveriges folk ännu i okunnighet
om huruvida detta är en rent
opportunistisk inställning, som endast
innebär att man för tillfället betvingar
sin lust att aktualisera en socialistisk
politik av denna art. Det är ett faktum,
att under socialdemokratiens mer än
halvsekellånga liv här i landet planer
på förstatligande av betydande näringsgrenar
inom såväl industri som kreditoch
försäkringsväsen spelat en betydande
roll. Sådana idéer har också
framförts vid årets socialdemokratiska
kongresser. Vad Sveriges folk behöver
veta som grundval för en fastare
bedömning av socialdemokratisk framtidspolitik
är om det socialdemokratiska
partiet allt fortfarande står fast vid
den principiella socialistiska åskådning,
som hittills varit rådande — och endast
tillfälligt avstår från att aktualisera
den — eller om man är beredd att avsvärja
sig det slag av socialistisk tro,
som uppbär partiets principprogram
lika väl som den internationella socialistiska
världens tänkesätt. Om någon
skulle invända att en debatt kring så
grundläggande och principiella politiska
spörsmål inte lämpligen bör föras
i riksdagen, vilken i stället uteslutande
bör hålla sig till mera aktuella och
praktiska spörsmål, så vill jag anmäla
en avvikande mening. Jag anser tvärtom
att riksdagen någon gång bör vara
forum för en debatt, där aktuella spörsmål
och utvecklingstendenser behandlas
och belyses från principiella utgångspunkter.

Socialdemokratiska statsråd har flera
gånger framhållit, att den ekonomiska
politiken även efter bondeförbundets
inträde i regeringen skall fortsätta efter
samma riktlinjer som dittills. Ingen kan
bestrida, att denna politik visserligen

Torsdagen den IG oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang. redogörelse för den principiella grundvalen för och den prak tiska

utformningen av den ekonomiska och sociala politik, som regeringen avser

att föra för att uppnå skydd för penningvärdet m. m.

inte i fråga om förstatligande men väl
beträffande förkärleken för detaljerade
statliga regleringar och sympatien för
en skattepolitik med konfiskatoriska
drag har en socialistisk anstrykning.
Regeringsförklaringen vid koalitionsregeringens
tillkomst i fjol ger ringa belysning
av detta spörsmål. Det bör vara
möjligt för regeringens representanter
från bägge partierna att lämna kammaren
och Sveriges folk klarare besked
om sin syn på förutsättningarna för en
gemensam regeringspolitik uppburen av
partier med så olika principiella utgångspunkter
som socialdemokratien
och bondeförbundet.

Ingen kan säga, att de senaste årens
ekonomiska politik i vårt land med dess
av flera skäl i jämförelse med andra
länder särskilt gynnsamma förutsättningar
varit framgångsrik. Den häftiga
inflationen, den otillräckliga valutareserven,
den skärpta bostadskrisen och
de orättvisor olika näringsgrenar och
folkgrupper emellan, som uppkommit
till följd av den förda politiken — allt
bär vittne om allvarliga misslyckanden.
Det är av denna anledning liksom med
hänvisning till den nyss antydda principiella
motiveringen, som jag efterlyser
en samlad framställning av den ekonomiska
och sociala politik i ordets
vidsträckta bemärkelse som regeringen
avser att föra under de närmaste åren.
Måhända bör jag dock av försiktighetsskäl
och med hänsyn till den i regeringspressen
fortgående diskussionen
om koalitionsregeringens tvivelaktiga
varaktighet begränsa mig till att tala
om »det närmaste året».

Från folkpartiets sida har eu från
regeringens på väsentliga punkter avvikande
politik förordats. Den allmänna
bakgrunden för vår inställning har
varit att vi inte tror på nyttan av den
utveckling av .statens dirigerande inflytande
inom det ekonomiska livet, som
socialdemokratien förordar. Vi bar påvi -

sat fördelarna av eu mera decentraliserad
ordning, där de många företagen
och människorna själva åtnjuter större
frihet och utövar större inflytande. Det
är sant, att under krig och av krig och
upprustning betingade ekonomiska krisförhållanden
detaljerade statliga regleringar
kan bli nödvändiga, men de bör
då inte bibehållas längre än erforderligt.
Enligt vårt sätt att se skapar ett på
näringsfrihetens och den enskilda äganderättens
grund arbetande näringsliv
bättre betingelser än den socialistiska
centraliseringen och maktkoncentrationen.
Vi menar att effektiviseringen och
standardhöjningen går fortare i ett samhälle
av den liberala typen och att detta
ger bättre förutsättningar för medborgarnas
frihet och för en verklig
demokratisering även på det ekonomiska
området genom utvecklande av frivilliga
samarbetsformer inom företagen.
Vi anser också att ett högt skattetryck —
särskilt om det blir bestående under
långa tider och i hög grad drabbar människor,
som visar förutseende och sparsamhet
— får olyckliga och hämmande
verkningar på den ekonomiska utvecklingen
och försvårar lösningen av den
brännande bostadsfrågan genom ett tillräckligt
bostadsbyggande. Vi är övertygade
att socialförsäkringen och den sociala
trygghetspolitiken över huvud kan
bättre utbyggas ju snabbare produktionen
växer och att därför ett liberalt
samhälle i längden möjliggör eu högre
social standard än ett mera tungrott och
byråkratiskt socialistiskt samhälle. Uppgiften
för den ekonomiska och .sociala
politiken i vårt land, vars resurser genom
näringslivets utveckling flerdubblats
under detta århundrade, blir all avlägsna
fattigdom och otrygghet i ett
samhälle, som ger utrymme för individens
initiativförmåga och skaparkraft,
som uppmuntrar till utbildning och ansträngningar
och som bevarar det (.beroende
och den demokratiska frihet som

III

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. redogörelse för den principiella grundvalen för och den prak tiska

utformningen av den ekonomiska och sociala politik, som regeringen avser

att föra för att uppnå skydd för penningvärdet m. m.

kan tänkas i längden bestå endast om
en långt driven maktkoncentration undvikes.

Några av de rekommendationer och
krav, som från vår sida framförts, skall
jag be att här få omnämna för att därmed
så kort som möjligt konkretisera
vissa sidor av det alternativ som folkpartiet
företräder.

1. Staten har i det moderna samhället
eu rad stora och viktiga uppgifter och
bör inte utan mycket vägande skäl åtaga
sig andra, t. ex. en detaljreglering av
näringslivet. För nutida innehavare av
regeringsmakten gäller i hög grad den
gamla satsen att »i begränsningen visar
sig mästaren». Misskötseln av centrala
uppgifter beror i icke ringa mån på att
staten visat tendenser att behandla även
ting, som bättre klaras dess hjälp förutan.
Det är klokare att skapa förutsättningar
för en effektiv konkurrens på
lika villkor till förbrukarnas skydd än
att bibehålla en permanent statlig priskontroll
och söka utveckla den i och
för sig nyttiga statliga monopolkontrollen
till instrument för en statlig dirigering
av näringslivet.

2. En grundläggande statlig uppgift är
att i möjlig mån trygga ett fast penningvärde
och samtidigt skapa goda förutsättningar
för full sysselsättning. För att
på ett smidigt sätt åstadkomma detta
måste penningpolitiska medel användas
i större utsträckning än som skett här
i Sverige under senare år. När kreditrestriktioner
tillgripes för sent och utan
kombination med räntepolitik blir de
lätt hårda och orättvist verkande samt
drabbar särskilt de mindre företagen.
En mjukare och mera försiktig men
också smidigare anpassning efter skiftande
konjunkturer med ökad rörlighet
hos räntan leder utan tvivel till bättre
resultat. Härmed är icke sagt, att penningpolitiken
allena är tillräcklig för
att trygga ett fast penningvärde och

samtidigt bevara den fulla sysselsättningen
under tider av skiftande priser
och konjunkturförhållanden i utlandet.
Men den är eu viktig beståndsdel i den
erforderliga politiken. Särskild uppmärksamhet
får under de närmaste åren
ägnas upprätthållandet och stärkandet
av det svenska näringslivets konkurrensförmåga
på världsmarknaden. I den
mån detta sker, förbättras förutsättningarna
för en höjning av levnadsstandarden
för alla folkgrupper och bevarande
av en tillfredsställande sysselsättning.

3. Så högt som det svenska skattetrycket
blivit är en reduktion av detsamma
i huvudsaklig överensstämmelse
med skatteutredningens förslag ytterst
angelägen. Större uppmärksamhet behöver
ägnas en sparstimulerande utformning
av skattepolitiken. I flertalet
konjunkturlägen bör staten eftersträva
budgetbalans och inte ett upprepande
år efter år av väldiga budgetöverskott.
Bättre än ett statligt tvångssparande —
möjliggjort genom utomordentligt hårda
skatter — är gynnsamma förutsättningar
för enskilt sparande både hos privatpersoner
och företag samt inom försäkringsrörelsen.
Konsolidering av företagen
är också ett led i en för de anställda
viktig ökning av den ekonomiska stabiliteten
och tryggheten. Dessa uppgifters
lösning förutsätter ett någorlunda
stabilt penningvärde.

4. Både med hänsyn till effektivitet
och rättvisa är det angeläget, att staten
i sin näringspolitik eftersträvar likartade
konkurrensvillkor för å ena sidan
hel- och halvoffentliga företag och å
andra sidan enskilda sådana och alltså
undviker att ge de förstnämnda särskilda
förmåner. Det är också angeläget,
att den statliga näringspolitiken mer än
hittills tar sikte på en rättvis och likartad
behandling av olika näringsgrenar
under jämförbara förhållanden. Det
är alldeles uppenbart, att staten t. ex.

Torsdagen den 1C oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang. redogörelse för den principiella grundvalen för och den prak tiska

utformningen av den ekonomiska och sociala politik, som regeringen avser

att föra för att uppnå skydd för penningvärdet m. m.

genom subventioner till en del större
jordbruksföretag och genom prissättningen
bereder dem en gynnsammare
behandling än den företag av samma
storlek inom andra näringsgrenar erhåller,
vilket leder till ur jordbrukspolitik
synpunkt icke erforderliga ekonomiska
förmåner. Den viktiga uppgiften
att för den svenska jordbruksbefolkningen
trygga en med andra folkgrupper
likvärdig standard förutsätter inte
ett sådant tillvägagångssätt. Enligt min
mening är det angeläget att regeringen
söker avlägsna obefogade olikheter vid
statens behandling av olika näringsgrenar.
En jämförelse mellan de principer,
som staten tillämpar på olika områden
av det ekonomiska livet i fråga om priskontroll
och prissättning, bör icke dröja.

Låt mig på tal om jordbruket göra ett
tillägg med anledning av den katastrofala
inverkan som den ogynnsamma
väderleken kan tänkas få på skörden i
vissa delar av landet. Jag hoppas att
regeringen följer utvecklingen härvidlag
med största uppmärksamhet.

5. I fråga om den statliga näringspolitiken
har det länge rått enighet om
att staten bör stödja rationaliseringssträvanden
på olika områden. Det är en
mycket mångskiftande och betydelsefull
verksamhet, som det allmänna bedriver
i detta syfte. Det vore naturligt
om staten toge initiativet till en i samarbete
med näringsorganisationerna och
arbetsmarknadens organ bedriven utredning
för att uppnå en översikt över
effektivitetshämmande faktorer inom
det svenska näringslivet, inklusive arbetsmarknaden,
vilka bidrar till att försvåra
och försena framåtskridandet.
Därmed skulle en grund läggas för en
eventuell komplettering av åtgärder från
det allmännas sida eller från enskilda
organisationer och företag i och för avlägsnande
av sådana bromsar på utvecklingen.

6. På det sociala området tarvas framför
allt skyndsamt uppgörande av en
plan dels för återställande av de sociala
förmånernas genom inflationen minskade
realvärde och dels för den fortsatta
sociala standardhöjning, som bör bli
möjlig steg för steg inom ramen för
våra resurser. Jag tänker därvidlag inte
minst på den andel av framåtskridandet,
som folkpensionärerna redan år 1946
blivit utlovade, och efterlyser svar från
regeringen när i avvaktan på en mera
definitiv lösning en provisorisk förbättring
kan bli genomförd. Men jag har
också i tankarna sjuk- och olycksfallsförsäkringens
utbyggande och en inom
ej allt för många år påbörjad organisation
av en allmän pensionsförsäkring
för hela vårt folk.

7. I fråga om bostadsbyggandet, som
under de senaste åren varit uppenbart
otillräckligt, hänvisar jag till tidigare
från folkpartihåll framlagda förslag i
liberaliserande riktning. Endast genom
en ökad kapitalbildning och åtgärder,
som påskyndar en genom den moderna
tekniken möjlig effektivitetshöjning, kan
förutsättningar skapas för tillhandahållande
av bostäder i tillräcklig omfattning
och till överkomliga priser. En
successiv minskning av de allmänna
subventionerna är tillrådlig i takt med
den kostnadsreduktion, som med energi
insatta rationaliseringsåtgärder och prissänkningar
tillsamman kan medföra.

8. Den ekonomiska och sociala utvecklingen
medför naturligtvis berättigade
krav även inom en rad andra områden
t. ex. i fråga om undervisningsväsendet.
Att dettas problem inte försummas,
framstår ur liberal synvinkel
som något av det viktigaste i dagens
samhällsliv. Investeringsbegränsningen
och andra ekonomiska svårigheter samt
ett otillräckligt statligt intresse för en
framtidsbedömning av behovet av kvalificerad
arbetskraft bar inedfört kris -

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. redogörelse för den principiella grundvalen för och den prak tiska

utformningen av den ekonomiska och sociala politik, som regeringen avser

att föra för att uppnå skydd för penningvärdet m. m.

artade förhållanden inom undervisningsväsendet
i form av otillräckliga
lärarkrafter, bristande tillgång till lokaler
och överdrivet stora klasser. På detta
område finns ett uppenbart och trängande
behov av en långsiktig planering.
Liknande synpunkter gör sig gällande i
fråga om sjukvårdens behov av arbetskraft
och lokaler.

9. I fråga om demokratiens arbetsformer
har här i Sverige under de senaste
årtiondena någon väsentlig utveckling
inte ägt rum. Enligt den uppfattning,
som folkpartiet företräder, krävs nu allvarliga
ansträngningar för att ge folkviljan
bättre och ökade möjligheter att
komma till uttryck i fråga om samhällets
styrande. Vi förordar en valreform,
som i högre grad än den hittillsvarande
eftersträvar rättvisa de olika partierna
emellan utan användande av valkarteller.
Det är önskvärt att valordningen så
utformas att den uppmuntrar medborgarna
att rösta efter åsikt utan mer eller
mindre lösliga beräkningar rörande vilket
parti som har störst utsikt att i en
viss valkrets vinna mandat från ett annat
parti. Vi ser det som en naturlig
komplettering av demokratien att möjlighet
till beslutande folkomröstning
ordnas i en rad viktiga frågor. Vi finner
självklart, att statens politik bör
ta hänsyn till de tendenser i fråga om
folkopinionen, som framträder vid valtillfällena,
och inte endast till de absoluta
siffrorna, en synpunkt, som underströks
bl. a. av förutvarande statsminister
Per Albin Hansson. Vi framhäver,
att oberoende av statsskickets former
och av regeringens sammansättning en
verklig folkstyrelse måste behärskas av
vilja till samförstånd och hänsyn.

Det är min förhoppning att årets
andrakammarval skall ha skapat ökade
förutsättningar för en politik i denna
anda. Vi i folkpartiet söker inte strid
för stridens egen skull utan föredrar
demokratiskt samlande lösningar av

samhällsproblemen, uppnådda genom
förhandlingar och samförstånd. Om regeringspartierna
och särskilt socialdemokratien
visar större vilja att eftersträva
sådana lösningar än man gjort
under efterkrigstiden hittills, skall man
finna oss i folkpartiet beredda att medverka
därtill. Men om man envist vägrar
att ta hänsyn till de synpunkter, som
från vår sida framförs, och måhända i
stället skärper den hittills förda reglerings-,
pris- och skattepolitiken, skall
man inte beklaga sig över att från vår
sida möta ett målmedvetet och bestämt
motstånd.

En allmän debatt kring dessa frågor
bör verka klargörande på ett sätt, som
efter årets val är aktuellt och angeläget.
Det är med hänvisning härtill som jag,
herr talman, anhåller att till hans excellens
herr statsministern få framföra följande
interpellation.

Är herr statsministern villig lämna
kammaren

dels en redogörelse för den principiella
grundvalen för och den praktiska
utformningen av den ekonomiska och
sociala politik, som regeringen avser att
föra för att uppnå skydd för penningvärdet
och sysselsättningen och rimliga
skatter samt för att främja en fortgående
produktionsstegring, som möjliggör
höjd levnadsstandard och förbättringar
på det sociala området, t. ex. i
fråga om folkpensioner, sjukvård, allmän
pensionsförsäkring och bostäder,
med bevarande av näringsfrihet och
rättvisa i näringspolitiken olika näringsgrenar
emellan,

dels även en redogörelse för regeringens
inställning till strävandena att genom
konstitutionella reformer skapa
goda förutsättningar för en fortsatt demokratisk
utveckling och ett ökat deltagande
från medborgarnas sida i samhällets
angelägenheter?

Denna anhållan bordlädes.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

§ 7.

Interpellation ang. ändring av gällande
lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten
av barn.

Ordet lämnades på begäran till

Fru NORDGREN, som yttrade: Herr
talman! I motion II: 43 vid 1947 års
riksdag av undertecknad och herr Hedlund
i Östersund hemställdes om sådan
ändring i gällande lagstiftning rörande
vårdnadsbefogenheten av barn i och
utom äktenskap, att barnens bästa tillgodoses
i främsta rummet när fråga
uppstår om förflyttning från fosterhem.

I motionen framhölls bl. a. att det
måste bli en oerhörd psykisk påfrestning
för ett barn, som måhända redan
från späd ålder och under många år
vistats i ett fosterhem och där åtnjutit
kärleksfull vård, om det genom tvångsingripande
flyttas till en mor, som det
står främmande för, modern därtill
kanske gift med en annan man än barnets
fader. Det påpekades också att det
ibland kan ligga andra motiv bakom
föräldrars eller en moders önskan att få
hem barnet än kärleken till detsamma.
Vilka än motiven är, torde det vara obestridligt
att det inte alltid är till barnets
bästa att ryckas bort från ett hem
där det vuxit fast, utan att detta i
många fall måste betecknas som en
grymhet mot barnet.

Vidare citerades i motionen ett av
socialstyrelsen den 30 september 1946
avgivet yttrande i ärendet, i vilket yttrande
det bl. a. framhölls att det i
främsta rummet — när det gäller förflyttning
av ett barn från fosterhemmet
— bör tagas hänsyn till graden av barnets
anknytning till fosterföräldrarna,
huruvida dessa kommit att bli i mors
och fars ställe för barnet och huruvida
fosterhemmet blivit elt verkligt hem för
barnet. Om detta är fallet, hette det vidare
i socialstyrelsens yttrande, blir det
nämligen alltid en svår chock för barnet
att ryckas bort från en miljö, där
det vuxit fast och har djupa rötter.
Hela den värld, som barnet hvggt upp,

störtar samman, och det kan därefter
inte känna någon trygghet i tillvaron.
Resultatet kan bli att samhället erhåller
en för hela livet socialt missanpassad
människa. Socialstyrelsen angav även
vissa riktlinjer för frågans lösning på
ett ändamålsenligt sätt.

Motionärerna — som var väl medvetna
om frågans ömtåliga natur — gav
även anvisning på ett sätt att komma
till rätta med de missförhållanden som
otvivelaktigt är rådande på ifrågavarande
område, genom att hänvisa till
en artikel i »Tidskrift för barnavård
och ungdomsskydd» (nr 1:1944), författad
av länsnotarie Leif Cassel, Jönköping,
vari förordades vissa närmare angivna
åtgärder och förslag till ändringar
och tillägg i lagen om barn i och
utom äktenskap.

I anledning av ovannämnda motion
beslöt riksdagen i enlighet med hemställan
från första lagutskottet i dess
utlåtande nr 24: 1947 anhålla hos Kungl.
Maj :t att Kungl. Maj :t skyndsamt ville
för riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning i syfte att bereda barn
skydd mot flyttning från fosterhem till
skada för barnet. (RD:s skrivelse nr
137:1947).

Sedan dess har frågan om åtgärder
till skydd för barnets rätt i förevarande
hänseende ytterligare aktualiserats genom
de upprörande fall, som gång efter
annan skildras i dagspressen, om
tvångsförfarande vid barns skiljande
från fosterhem. Vid ett dylikt ärendes
avgörande av rätten följer juristerna oftast
lagens paragrafer om blodsbandets
avgörande betydelse vid fallets bedömande,
vilket är förklarligt så länge lagen
är skriven sådan den är. Medgivas
bör att problemet är ytterst ömtåligt,
då det här gäller föräldrars rätt till sina
barn kontra barnens rätt till trygghet i
de fall de överlåtits till vård och fostran
hos andra. Men för en stor del av
allmänheten förefaller det dock som om
barnens rätt icke tillräckligt beaktas i
vårdnadslagstiftningen och att det borde
kunna uppställas vissa regler att

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. redogörelse för de förhandlingar, som förts med utländska myndigheter
rörande Öresunds- och kontinentaltrafiken, m. m.

iakttagas vid barns placerande i fosterhem,
såsom t. ex. klart besked till fosterföräldrarna
vid barnets placering
hos dem att de naturliga föräldrarna
förbehåller sig rätten till barnet framdeles,
att barnets kontakt med de naturliga
föräldrarna inte brvtes etc.

Det är mig bekant att en statlig kommitté
arbetar med en översyn av barnavårdslagen
och att i direktiven för dess
arbete lär ingå att undersöka i vilket
avseende lagen borde ändras dithän att
möjlighet ges till prövning om fosterbarnets
placering i varje särskilt fall.
Med hänsyn till de upprepade händelserna
med dragkamp mellan föräldrar
och fosterföräldrar om barn som vistas
i fosterhem förefaller det som om förevarande
frågas avgörande vore synnerligen
brådskande.

Med anledning av vad jag bär anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Är det inom den närmaste tiden
att förvänta förslag till sådan ändring
i gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenlieten
av barn i och utom
äktenskapet, att barnens bästa i främsta
rummet tillgodoses när fråga uppstår
om barns förflyttning från fosterhem?

2. Om så icke är fallet, är statsrådet
beredd att påskynda utredningsarbetet
i denna del och snarast möjligt framlägga
för riksdagen de förslag till ändringar
i berörda avseende vartill utredningen
kan föranleda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. redogörelse för de
förhandlingar, som förts med utländska
myndigheter rörande Öresunds- och
kontinentaltrafiken, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr CHRISTENSON i Malmö, som
anförde: Herr talman ! Vid 1949 års riksdag
ställde jag en enkel fråga i denna
kammare angående öresundstrafiken
och ombyggnaden av öresundsbåtarnas
tilläggsplats i Malmö. När frågan behandlades
i kammaren erinrade jag om
att öresundstrafiken mellan Malmö och
Köpenhamn hade ökat med 700 000 resande
på ett år jämfört med trafiken
åren före kriget. Denna trafik är av vital
betydelse för turismen, men även ur
allmän synpunkt är det angeläget att
trafikleden förbättras allteftersom trafiken
ökas.

Sedan dessa erinringar gjordes i riksdagen
har inga nämnvärda åtgärder
vidtagits beträffande öresundstrafiken
trots en allt mer stegrad trafikantström,
ökade transporter av motorfordon över
Öresund och större överskeppning av
godsvagnar.

För att börja med motortrafiken
överfördes enligt KAK:s statistik mellan
Malmö och Köpenhamn under år
1951 ca 12 000 motorfordon. Vid motsvarande
tidpunkt år 1938 var antalet
endast 2 700. Under samma jämförelsetid
överfördes på leden Hälsingborg—
Helsingör 144 000 respektive 45 000
motorfordon. Antalet resande var för
trafikleden Malmö—Köpenhamn år
1938 ca 935 000 och år 1951 ca
1 852 000. I Hälsingborg har en verklig
flaskhals uppstått i fråga om trafikutväxlingen
över Öresund. År 1938
reste 1 112 000 och 1951 ca 1 808 000
personer denna väg. Jämför man resandefrekvensen
för juli månad 1938
och samma månad 1952, har antalet resande
stigit med 338 000. Ännu en siffra
i fråga om antalet överförda vagnaxlar
på samma transportled: 1938 var
antalet 38 775 vagnaxlar, medan antalet
1951 var 135 245. Passagerarantalet har
jämfört med öresundstrafiken före kriget
ökat med nära 100 procent. Transporten
av järnvägsvagnar och motor -

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang. redogörelse för de förhandlingar, som förts med utländska myndigheter
rörande Öresunds- och kontinentaltrafiken, m. m.

fordon har tredubblats. Fartygskapaciteten
lär endast ha förbättrats omkring
20 procent. Här kan man verkligen med
skäl åberopa siffror som talar. Det är
givet att en sjöfartspolitik, där trafikkapaciteten
stannar långt efter resandefrekvensen
och transportbehovet,
måste leda till försämrad service och
bekvämlighet i alla avseenden med köer
och irriterande väntetid. Ur importoch
exportsynpunkt är anhopningen av
godsvagnar och varugods en allvarlig
företelse för vårt näringsliv.

1 Hälsingborg har järnvägstrafiken
fått stå tillbaka under lång tid för att
man på denna trafikled skall kunna
klara de dagsaktuella transporterna.
Fråga är, om man inte från svensk
sida på allvar bör inleda förhandlingar
med de danska myndigheterna om att
svenskt tonnage insättes på leden Hälsingborg—Helsingör.
Det är nämligen
nödvändigt att reservfärjor omedelbart
kan ställas till trafikens förfogande under
den säsongbetonade delen av året.
Branden på färjan »Kärnan» är ett varnande
exempel på hur trafiken lätt kan
äventyras. På en överbelastad kommunikationsled
kan olyckshändelser lätt
inträffa. Översyn och reparation tar
rundlig tid; enbart pannrensningen på
färjan »Svea» förorsakade att denna
var ur trafik under 13 dygn mitt i säsongen.
Åtgärder från svensk sida att
bygga ett nytt färjeläge i Hälsingborg
kan emellertid förbättra den rent
hamntekniska sidan.

En annan fartygsled som blivit föremål
för allmän uppmärksamhet är de
nuvarande tysklandsförbindelserna från
Trelleborg.

Den nya danska fartygsleden Gjedser—Grossenbrodde
bar blivit en succé
för dansk företagsamhet. I runt tal är
50 procent av trafikanterna .svenska resenärer.
Först i juni—september 1953
öppnas från svensk sida en provisorisk
fartygsled med Västtyskland från Trel -

leborg till Travemiindc. Den statliga
företagsamheten synes från svenskt håll
ha kommit på efterkälken på detta område.
Det är med beklagande man konstaterar,
att regeringen satt ner järnvägsstyrelsens
äskande i september
1951 för fartygsbygge, vilket bl. a. avsåg
ny tågfärja som växelvis kunde sättas
in på Malmö—Köpenhamn och leden
Trelleborg—kontinenten, från fem
miljoner till en miljon kronor. På detta
belopp kan inga planeringar verkställas.

Höstriksdagen kommer att få ta ställning
till en vid vårriksdagen väckt motion
och förslag till en statlig utredning
angående en bro över Öresund.
Diskussionen kring detta projekt bör
inte leda till en passiv inställning till
fartygstrafiken i Öresund och södra
Östersjön. Bostadsproduktionen samt
sjukhus- och skolbyggen — för att inte
tala om badhusanläggningar — har under
senare år så allvarligt eftersatts, att
man ur ekonomisk synpunkt ställer sig
ganska pessimistisk inför öresundsbroprojektet.
Enligt expertuttalanden skulle
underhållskostnaderna per år för en
sådan bro motsvara en årlig driftkostnad
för tio färjor av Malmöhus-typ.

Under åberopande av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för de förhandlingar,
som förts med utländska myndigheter
angående Öresunds- och kontinentaltrafiken
och vilka nya initiativ
man ämnar vidta från svensk sida på
detta område?

2. År herr statsrådet beredd att ta
ett förhandlingsinitiativ med de danska
myndigheterna om insättande av
svenskt tonnage på leden Hälsingborg
—Helsingör?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

$ 9.

Interpellation ang. läkarvården inom
Sorsele, Stensele och Tärna provinsialläkardistrikt
under läkarnas semesterledigheter.

Herr JACOBSON i Vilhelmina erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Den 14 juli i år förordnade medicinalstyrelsen
provinsialläkaren i Stensele
distrikt att jämte egen tjänst under
provinsialläkaren i Sorsele distrikt beviljad
semester under tiden 13—19 juli
och 17 augusti—6 september 1952 bestrida
tjänsten jämväl i Sorsele distrikt.
Därutöver förordnades han den 25 juli
1952 att upprätthålla även provinsialläkartjänsten
i Tärna distrikt under tiden
17—23 augusti 1952.

Provinsialläkaren i Sorsele distrikt
förordnades den 14 juli 1952 att jämte
egen tjänst under tiden 20 juli—16
augusti 1952 bestrida provinsialläkartjänsten
i Stensele distrikt, och den 25
juli 1952 förordnades han jämväl att
upprätthålla provinsialläkartjänsten i
Tärna distrikt under tiden 1—16 augusti.

Den 21 juli 1952 förordnades extra
läkaren E. Bastholm att under tiden
7—31 juli 1952 under den ordinarie befattningshavarens
tjänstledighet, dels
ock semester, bestrida provinsialläkartjänsten
i Tärna distrikt. Den 27 augusti
1952 förordnades extra läkaren T. von
Lichtenfeld att dels under tiden 17—23
augusti 1952 såsom extra läkare biträda
i sjukvården inom Sorsele provinsialläkardistrikt,
dels ock under den ordinarie
läkarens semester under tiden 24
augusti—13 september 1952 såsom extra
läkare bestrida provinsialläkartjänsten
i Sorsele. Vad t. ex. läkaren T. von
Lichtenfelds förordnande angår förefaller
det egendomligt att denne så sent
som den 27 augusti erhåller förordnande
att upprätthålla en tjänst för tiden
17—23 augusti.

Av denna redogörelse framgår, att
under vissa tider under den gångna
sommaren har de vidsträckta och yt -

terst arbetskrävande provinsialläkartjänsterna
i Stensele, Sorsele och Tärna
distrikt uppehållits av en enda befattningshavare.

Det är uppenbart, att befolkningen i
två av dessa socknar tillfogats stora
olägenheter genom att vara i så gott
som total avsaknad av läkare. Detta är
desto mer beklagligt med hänsyn till
ifrågavarande kommuners stora ytvidd.
Tärna, Sorsele och Stensele kommuner
har tillhopa en ytvidd av inte mindre
än drygt 150 kvadratmil samt en folkmängd
av drygt 15 000 personer.

Vid de tider som samtliga tjänster
upprätthållits av provinsialläkaren i
Sorsele distrikt har exempelvis en person
bosatt i Tärna, som oundgängligen
måst söka läkarvård, haft att tillryggalägga
en väglängd mellan 310 km och
584 km (fram och åter).

De i sommar rådande förhållandena
har varit oefterrättliga, och det är ett
allmänt önskemål i de kommuner som
berörts att ett återupprepande inte
måtte komma att ske.

Vad är orsaken till det inträffade? Ja,
medicinalstyrelsen kommer givetvis att
framhålla svårigheten att ha tillräckligt
antal kompetenta vikarier till sitt förfogande.
Det är möjligt att det råder
brist på vikarier, men denna brist kan
dock icke vara så överväldigande, då
det i alla övriga provinsialläkardistrikt
i hela riket gått att ordna semestervikariefrågan
utan att berättigad kritik
framkommit i dagspressen.

Och för övrigt: Råder det en så oerhörd
brist på semestervikarier, då bör
medicinalstyrelsen icke medgiva semester
samtidigt till två av ifrågavarande
områdes tre provinsialläkare.

Ett proforma-förordnande för en redan
fullt upptagen läkare, vilket medicinalstyrelsen
framför någon annan bör
ha kännedom om, tyder såvitt jag kan
förstå på en nonchalans från medicinalstyrelsens
sida, som icke bör få passera
opåtald. Ingen som har den allra
minsta kännedom om de speciella förhållanden
som råder inom ödebygds -

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang. engångstillägg på folkpensionerna för innevarande år.

områdena i Lappmarken tror ett ögonblick
att en läkare — han må vara så
duktig och skicklig som helst — kan
på ett tillnärmelsevis nöjaktigt sätt tillgodose
vårdbehovet inom ett område,
som är i det allra närmaste fem gånger
så stort som ett helt län i södra delen
av landet och med en befolkning som
den nyss angivna.

En med arbete överhopad vikarie på
200 å 300 km avstånd är endast till
namnet vikarie och kan aldrig annat än
i ytterst sällsynta undantagsfall bli något
annat.

Jag vill inte tro, att anledningen till
det fullständigt upprörande sätt varpå
medicinalstyrelsen under innevarande
sommar handlagt vikariatförordnandena
för provinsialläkarna i Stensele-,
Tärna- och Sorseledistrikten är den,
som man så ofta stöter på inom olika
ämbetsverk, ja, till och med inom riksdagen,
att när det gäller Lappmarken
och dess befolkning, då är det inte så
noga, och den hänsyn som man i vanliga
fall är villig ta till landets befolkning
i övrigt, den är opåkallad och onödig
när det gäller ödebygdsbefolkningen
inom Lappmarken. Nej, jag tror
fastmer, att anledningen till det inträffade
är att söka i den omständigheten
att medicinalstyrelsen icke tillräckligt
känner till de säregna förhållanden
som är rådande i ödebygden i fråga om
sjukvården.

Med stöd av det anförda tillåter jag
mig anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framställa
följande spörsmål:

Har herr statsrådet observerat det
beklagansvärda läge i fråga om läkarvården,
vari befolkningen inom Sorsele,
Stensele och Tärna kommuner försattes
under viss del av den gångna sommaren
genom medicinalstyrelsens vikariatförordnanden
för de ordinarie provinsialläkarna
under deras semestrar, och
är herr statsrådet i så fall fall villig
vidtaga erforderliga åtgärder till för -

hindrande av ett upprepande av det inträffade? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. engångstillägg på

folkpensionerna för innevarande år.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDEIt, som anförde: Herr
talman! I stället för att, såsom herr
Ohlin gjorde, nu efter valet skjuta folkpensionsfrågan
på en oviss framtid, har
jag för avsikt att interpellera i syfte att
nå en snabb provisorisk förbättring i
folkpensionärernas betryckta läge.

Under den nyligen avslutade valkampanjen
framhöll samtliga partiers talesmän
att folkpensionerna genom penningvärdesförsämringen
fått ett så nedsatt
värde, att en höjning snabbt måste
komma till stånd. Vårriksdagen fann sig
också föranlåten att bifalla ett av regeringen
framlagt förslag om en mindre
förstärkning för innevarande år av folkpensionerna.
Samtidigt signalerades
från regeringen, att förslag om en mera
betydande höjning skulle föreläggas
nästa års riksdag.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
föreslog redan under den ordinarie motionstiden
sistlidne januari månad en
förhöjning av folkpensionernas grundbelopp
sålunda, att ensamstående pensionär
skulle erhålla 300 kronor per år
i tillskott, två makar tillsamman 480
kronor och änka 180 kronor. På dessa
belopp skulle givetvis utgå indextillägg
i vanlig ordning. Detta förslag vann
emellertid icke riksdagens bifall. Om
behovet av en snabb förstärkning av
folkpensionernas grundbelopp syntes
emellertid icke råda några delade meningar.

Läget bland de folkpensionärer, som
huvudsakligast har att lita till folkpensionen
för sin utkomst, är emellertid
sådant, att de är i behov av en snabb

förbättring i sitt ekonomiska läge. SärAndra
kammarens protokoll 1952. Nr 24.

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare och uppgiftslämnare
vid större press- och nyhetsbyråer.

skilt inför den instundande julen kännes
det ekonomiska läget tryckande i
många folkpensionärshushåll. Det är
därför i synnerlig grad berättigat, att
folkpensionärerna tillerkännes ett provisoriskt
tillägg att utbetalas vid lämplig
tidpunkt före julen.

Det kan givetvis diskuteras hur stort
ett dylikt engångstillägg bör vara. Skall
det emellertid innebära någon märkbar
lättnad i pensionärernas ekonomi inför
julen, bör det inte understiga 10 procent
å grundpensionen. Då det emellertid
rör sig om ett engångstillägg för året
bör tillses, att änkorna erhåller ett något
högre tillägg än vad de skulle få enligt
10-procentsregeln.

Såsom lämpliga belopp borde kunna
fastställas: 100 kronor för ensamstående,
80 kronor för vardera av två makar
och 80 kronor för änka.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
fråga:

Kan det förväntas att statsrådet inför
årets riksdag framlägger förslag om ett
engångstillägg på folkpensionerna för
innevarande år, avsett att utbetalas före
julhögtiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. säkerställande av
anonymitetsrätten för medarbetare och
uppgiftslämnare vid större press- och
nyhetsbyråer.

Herr BRACONIER erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Det i
tryckfrihetsförordningen reglerade anonymitetsskyddet
för meddelade till tidningspressen
har under senaste tid visat
sig vara icke tillfredsställande utformat,
varigenom skyddet i praktiken
blivit otillräckligt för nyhetsbyråerna.
Sålunda har från justitiekanslerns sida
framförts en åsikt att meddelare till

Tidningarnas telegrambyrå icke skulle
äga samma tryckfrihetsrättsliga ställning
som de tidningar den förser med
material. Denna osäkerhet har vållat
vissa svårigheter och hotar att minska
TT:s möjligheter att utöva en sådan
objektiv nyhetsförmedling på alla områden,
som byrån skapats för. Som stöd
för sin uppfattning har justitiekanslern
hänvisat till ett uttalande i propositionen
till tryckfrihetsförordningen, enligt
vilket särskilda företag för nyhetsförmedling
icke i och för sig borde vara
jämställda med tidningsredaktioner.
En sådan tolkning av ett uttalande i
propositionen torde emellertid icke
kunna tillmätas en avgörande betydelse
i ett fall som detta, då detta yttrande
i realiteten måste anses strida mot en
av de ledande principerna i tryckfrihetsförordningen,
nämligen anonymitetsrätten.

Då det under senaste tid förekommit
fall, där statliga institutioner trängt
igenom anonymitetsskyddet för medarbetare
vid nyhetsbyråer, har frågan
aktualiserats ånyo.

Det måste därför betonas, att det är
absolut nödvändigt att man slår vakt
om den bärande principen i tryckfrihetsförordningens
anonymitetsskydd.
Det är en olycklig utveckling, att denna
princip över huvud taget kommit
att rubbas.

Även Sveriges juristförbund har till
justitieministern riktat en klarläggande
skrivelse rörande TT :s tryckfrihetsrättsliga
ställning och hemställer att,
därest TT icke skulle anses jämställd
med tidningsredaktion, erforderliga
lagändringar genomföres för att trygga
fria förbindelser mellan allmänheten
och byrån. Är däremot byrån i förevarande
avseenden att jämställa med tidningsredaktion,
vill Juristförbundet att
detta bekantgöres för vederbörande.
Den fria nyhetsförmedlingen är beroende
av att förbindelserna mellan pressen
och allmänheten hålls öppna, betonar

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare och uppgiftslämnare
vid större press- och nyhetsbyråer.

Juristförbundet vidare. För att den enskilde
medborgaren skall kunna bilda
sig en egen uppfattning om de allmänna
angelägenheternas handhavande
måste han ha tillgång till riktiga och
fullständiga upplysningar, och han
måste också ha möjlighet att lämna sådana
upplysningar till pressen, vilka
han anser böra komma till allmänhetens
kännedom.

Rätten att lämna meddelanden till
pressen är för många medborgare en
viktig sida av deras yttrandefrihet,
fastslår slutligen samma förbund, som
hänvisar till bestämmelsen i både gamla
och nya grundlagen om att pressens
förbindelser med allmänheten skall
vara fria. I den nya grundlagen har det
uttryckligen fastslagits att envar har
rätt att till författare eller utgivare
lämna meddelanden för offentliggörande
i tryckt skrift. Enligt min åsikt bör
anonymitetsskyddet gälla även för de
med TT likställda nyhetsbyråerna.

I diskussionen kring denna fråga har
väckts flera olika förslag. Det har ryktats
att vissa nyhetsbyråer skulle auktoriseras
och att deras medarbetare
därefter skulle få anonymitetsskydd.
Man måste därvid dock från pressens
och allmänhetens sida med oro fråga
sig, vem eller vilka som skall auktorisera
och efter vilka grunder detta skall
ske. Att lägga auktorisationsbefogenheten
i en speciell myndighets hand kan
möjligen befaras leda till ett icke objektivt
handläggande av frågan. Om
man verkligen väljer att slå in på denna
väg, torde det vara nödvändigt att auktorisationsbefogenheten
helt läggs i
händerna på pressens egna organisationer:
Publicistklubben, Tidningsutgivareföreningen
och Svenska journalistförbundet.

Såväl den svenska allmänheten som
myndigheterna själva torde vara angelägna
om att den svenska pressens möjligheter
att överblicka och rapportera
det som sker i samhället icke beskäres.

Det gäller att få fram sakliga uppgifter
i rätt tid. Om de stora inhemska pressbyråernas
möjligheter i den vägen beskäres
genom inskränkningar i anonymitetsskyddet,
blir kanske resultatet att
ingen vågar lämna dessa byråer några
uPPgifter i det fall att överordnade
myndigheter eller berörda institutioner
även i fortsättningen anser sig ha
rätt att framställa frågor om uppgiftslämnaren
och få veta dennes identitet.

Det hade varit önskvärt att denna
fråga utretts snarast möjligt för förebyggande
av fatala upprepningar av
hittills inträffade fall av anonymitetskränkning.
Det torde förvisso redan ha
diskuterats åtgärder inom justitiedepartementet.
Press och opinion har
största intresse av att redan på ett tidigt
stadium få följa diskussionens utveckling
och bedöma de åtgärder som
övervägs.

Med stöd av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att säkerställa anonymitetsrätten
för medarbetare och uppgiftslämnare
vid större press- och nyhetsbyråer,
och när kan dessa åtgärder väntas
komma att vidtagas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 188, med förslag till naturskyddslag
in. in. motionerna:

nr 667 av herr Andersson i Dunker;
nr 668 av herr Netzén in. fl.; och
nr 669 och nr 670 av herr von Seth
in. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 220, angående studiehjälpverksamheten
vid de allmänna läroverken
in. fl. läroanstalter motionerna:

Nr 24.

Tisdagen den 21 oktober 1952.

nr 671 av herr Malmborg i Skövde Kammarens ledamöter åtskildes härm.
fl.; efter kl. 3.40 em.

nr 672 av herrar Persson i Svensköp

och Jacobsson i Igelsbo; och In fidem

nr 673 av herr Engkvist in. fl. Gunnar Britth.

Dessa motioner bordlädes.

Tisdagen den 21 oktober.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott följande
på bordet liggande motioner, nämligen nr

667 av herr Andersson i Dunker;

nr 668 av herr Netzén m. fl.; och

nr 669 av herr von Seth m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av motionen
nr 670 av herr von Seth m. fl.
lämnades på begäran ordet till

Herr von SETH, som yttrade: Herr talman!
Då denna motion inte kan anknytas
till Kungl. Maj:ts proposition nr 188,
som av höstriksdagen skall behandlas,
anhåller jag å egna och medmotionärernas
vägnar att få återkalla denna motion.

Kammaren biföll denna anhållan.

Härefter föredrogos var för sig och
remitterades till statsutskottet de på
bordet liggande motionerna:

nr 671 av herr Malmborg i Skövde
m. fl.;

nr 672 av herrar Persson i Svensköp
och Jacobsson i Igelsbo; samt

nr 673 av herr Engkvist m. fl.

§ 2.

Föredrogs den av herr Hjalmarson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till

hans excellens herr statsministern angående
en sammanfattande redogörelse
för regeringens syn på de problem, som
utvecklingen aktualiserat för vårt lands
vidkommande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr von Seth vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder i syfte
att de jordbrukare, som drabbats av
höstens skördeskador, skola få vägledning
för den närmaste tidens planläggning
av jordbruksdriften.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
redogörelse för den principiella grundvalen
för och den praktiska utformningen
av den ekonomiska och sociala
politik, som regeringen avser att föra
för att uppnå skydd för penningvärdet
in. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 21 oktober 1952. Nr 24.

Interpellation om upphävande av riksdagens beslut angående skogsvinststerilise
ringen.

§ 5.

Föredrogs den av fru Nordgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ändring av gällande
lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten
av barn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Christenson i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående redogörelse
för de förhandlingar, som
förts med utländska myndigheter rörande
Öresunds- och kontinentaltrafiken,
in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 1.

Föredrogs den av herr Jacobson i Vilhelmina
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående läkarvården
inom Sorsele, Stensele och Tärna
provinsialläkardistrikt under läkarnas
semesterledigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående engångstillägg på folkpensionerna
för innevarande år.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående säkerställande av anonymitetsrätten
för medarbetare och
uppgiftslämnare vid större press- och
nyhetsbyråer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Interpellation om upphävande av riksdagens
beslut angående skogsvinststeriliseringen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr VIGELSBO, som anförde: Herr
talman! De senast gångna veckornas
dåliga skördeförhållanden har för
många jordbrukare, särskilt i landets
skogsbygder, medfört utomordentligt
svårartade förhållanden. Förhoppningar
har tidigare hysts att väderlekssituationen
skulle förbättras, men
så visar sig likväl ändå inte bli fallet.
Många jordbrukare befinner sig med
anledning härav i ett svårartat ekonomiskt
läge.

Den gångna sommarens kalla och
solfattiga väderlek medförde först att
mognaden kraftigt försenades för att
i de nordligaste länen helt utebli.
Bärgningsförhållandena har senare
medfört, att även på sådana håll där
skörden piognat man nu inte kan tillvarataga
densamma. Detta drabbar nu
främst de bygder och områden där
man enligt förra höstriksdagens beslut
skall sterilisera viss del av under
året uppburna skogslikvider. Det kommer
att medföra avsevärda svårigheter
för många av skogsbygdernas jordbrukare
att avsätta till steriliseringsfonderna
samt till detta också betala
skördeårets stora löpande utgifter,

Nr 24.

Interpellation ang. investeringsa vgiftens

dustri, m. in.

samtidigt som skörden i hög grad spolierats
av kyla och regn.

På grund av kända och rådande förhållanden
hemställer jag härmed om
andra kammarens medgivande att få
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställa följande fråga: Har

herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande,
och kan det förväntas att herr statsrådet
med anledning av här anförda
utomordentliga förhållanden förelägger
höstriksdagen förslag om upphävande
av förra höstriksdagens beslut
angående skogsvinststeriliseringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. investeringsavgiftens
skadeverkningar inom handel och industri,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG, som yttrade: Herr
talman! Då investeringsavgiften beslutades
i december 1951, anfördes olika synpunkter
på skattens syfte och verkningsgrad.
Finansministern föreslog i propositionen
ett uttag av 10 procent, men
riksdagen beslöt efter förslag av utskottet
att höja detsamma till 12
procent. Finansministerns uttalanden
präglades av försiktighet med tanke
på skattens ovissa verkningsgrad. Skatten
skulle ha till uppgift att förmå folk
att avstå från investeringar, och den
hade en inflationsbekämpande och
icke en skatteinkomststrävande uppgift.
Det var en generell skatt utan
speciella hänsyn till dess verkningsgrad.

En skatt av denna konstruktion måste
därför följas med största uppmärksamhet.
Den slår i blindo och utan
urskiljning. För handeln och industrien
kan den, om den får verka längre
tid än vad som är absolut nödvändigt

oktober 1952.

skadeverkningar inom handel och inför
att fylla sitt ändamål, förorsaka
skador och förluster, som varken folkhushållet
eller enskilda har råd att
bära.

I samband med investeringsavgiftens
införande framhöll jag bl. a., att man
av slentrian kunde acceptera densamma
men att de ekonomiska skadorna
i fråga om en välbehövlig rationalisering
på nödvändiga områden inom
handeln troligtvis blir många gånger
större än miljonerna som tillföres statskassan.
Distributionskostnaderna inom
handeln har varit i ständig stegring,
och varje dag som går, utan att vi tillmötesgår
en absolut nödvändig rationalisering,
åsamkas konsumenterna
stora förluster.

Ett omslag i konjunkturen kan spåras,
och en viss nedåtgående pristendens
har kunnat noteras. Ett hinder
för ett påskyndande av en prissvängning
är att handeln på grund av investeringsavgiften
icke kan vidtaga
erforderliga rationaliseringsåtgärder.
Byggnadstillstånd beviljas till lagercentraler
etc., men den fördyrande verkan
investeringsavgiften har medför,
att handeln i många fall avstår från att
nyttja desamma. Både ur arbetsmarknads-
och ur prissynpunkt är detta
förhållande att beklaga. De svenska
konsumenterna åsamkas förluster av
en storleksordning som icke står i rimlig
proportion till de motiv, som kan
anföras för ett bibehållande av investeringsavgiften.
De fördyrande byggnadskostnaderna,
kreditåtstramningen
och byggnadsregleringen är tillräckliga
återhållande faktorer och maktmedel
ur inflationssynpunkt.

En punktskatt med en viss bestämd
penningpolitisk uppgift är förfelad, både
om den införes och om den borttages
för sent. I dagens läge har investeringsavgiftens
positiva uppgift förbytts
i en skadeverkan för folkhushållet.
När så är fallet, bör det för
regeringen och riksdagen vara ange -

Tisdagen den 21 oktober 1952. Nr 24.

Interpellation i anledning av järnvägsolyckan vid Långviksmons station den 16
september 1952.

läget upptaga denna fråga till ny
prövning, och några formella hinder
torde knappast föreligga för Kungl.
Maj :t att redan till höstriksdagen framkomma
med förslag om att investeringsavgiften
skall gälla endast till den
31 december 1952. Ovidkommande
prestige- eller andra hänsyn får icke
stå hindrande i vrngen för en sådan
åtgärd.

Med hänvisning til] det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Har regeringen uppmärksammat
investeringsavgiftens skadeverkningar
inom handel och industri samt de förluster
folkhushållet åsamkas genom att
en nödvändig rationalisering icke kan
komma till stånd; samt om så är fallet,

2) kan man förvänta, att Kungl. Maj:t
redan vid innevarande höstriksdag i
proposition kommer att föreslå, att
investeringsavgiftens giltighetstid begränsas
till den 31 december 1952?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation i anledning- av järnvägsolyckan
vid Långviksmons station den
16 september 1952.

Herr ANDERSSON i Långviksmon erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Tisdagen den 1(5 september 1952
kl. 14.35 inkom ett fjärrgodståg till Långviksmons
station, som ligger mitt i samhället.
med eu brinnande godsvagn.
Branden var tydligen förorsakad av s. k.
tjuvbroms. Någon minut därefter skakades
samhället av en kraftig explosion,
som avkastade vagnstaket och slog ut
ena vagnssidan, varvid en väldig eldflamma,
på flera meter, sköt upp och åt
sidorna. Det var inledningen till en hel
serie explosioner om flera hundra, som
skakade samhället under tre och en halv
timmes tid. Tåget var ammunitionslas -

tat, och tvenne vagnar fattade eld och
brann upp under ideligt exploderande.
Även en tredje vagn fattade eld och
förstördes. Den var lastad med styckegods.
En fjärde, enligt uppgift trotyllastad
vagn, belägen intill de brinnande,
hann avkopplas av en kallblodig
och rådig tågklarerare och föras ca 100
meter från explosionshärden. Hade
detta icke skett, utan denna även exploderat,
torde samhället enligt expertisen
i dag icke ha funnits till. Urblåsta
15 cm-granater och sprängstycken från
kreverande sådana formligen regnade
över samhället eller kastades upp till
2 km från olycksplatsen. Två hus fattade
eld, tända av granater och glödande
sprängstycken, och brann ned till
grunden. Flera andra träffades av granater
och splitter, och som ett rent under
måste anses att ingen människa
dödades eller skadades. Även de materiella
skadorna måste anses lindriga i
betraktande av olyckstillbudets art.

Den närmaste reflexionen om man
står mitt uppe i en sådan olycka blir
otvivelaktigt denna: Hur kan något sådant
ske? Vad är orsaken? Man ifrågasätter
om det inte finns ett fel någonstädes.
Jag gör denna reflexion med
stöd av följande.

Föraren av olyckståget, Tjärnberg,
rusade upp till min gård, som ligger ca
50 meter från järnvägen och ca 300 meter
norr om olycksplatsen, och larmade
per telefon järnvägsbefälet i Vännäs
med anhållan om hjälp. Det första han
yttrade, då han kom inspringande i
rummet var: »Här står jag med ett exploderande
ammunitionståg mitt i samhället
och hade ingen aning om att jag
hade explosiv vara i lasten. Hade jag
vetat det, hade jag naturligtvis inte
stannat vid stationen utan försökt föra
tåget ut i skogen, trots att jag såg, att
det var eld i en godsvagn.»

Att en sådan olycka kan hända pekar
mot att det brister någonstädes beträffande
säkerhetsföreskrifterna eller ock

Nr 24.

Tisdagen den 21 oktober 1952.

Interpellation ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på gymnastik- och skolmåltidslokaler.

att gällande föreskrifter åsidosatts. Vad
de materiella skadorna beträffar så ha
de som träffades gjort stora ekonomiska
förluster. F. d. banvakten P. L.
Larssons gård brann ned helt och hållet
efter att ha blivit genomsållad av
granatsplitter. Ingenting av lösöret kunde
heller räddas, då inga brandkårer
kunde komma i närheten på grund av
träffrisken. Hans gård var brandförsäkrad
för endast 25 000 kronor, vilket var
åtminstone mer än 10 000 kronor för
lågt. Lösöret var försäkrat för 7 000
kronor. Värderingen av lösöret uppgick
till ca 18 000 kronor. Det var ungefär
enahanda förhållanden för handelsföreståndare
Karl Larssons lösöre. Brandförsäkringsbolagen
har utbetalt försäkringssummorna
med avdrag för de kläder
vederbörande gick och stod i. Vederbörandes
förluster utöver försäkringarna
har icke reglerats. Det finns
ju också skador å planteringar och dylikt,
som brandförsäkringsbolagen icke
ersätter. Järnvägsmyndigheterna har
heller icke hittills, trots att över en månad
gått sedan olyckan inträffade, trätt
i förbindelse med de förlustlidande
eller ställt i utsikt någon ersättning.
Det bör ju dock vara mänskligt och
rättvist, att de som drabbats av en
olycka av denna art, som de på intet
sätt rår för och som man inte kan begära
att de skall ha försäkrat för, erhåller
full ersättning.

Med stöd av ovanstående anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande interpellation
:

1. Har i relaterade fall utfärdade säkerhetsföreskrifter
för forsling av explosiv
vara åsidosatts, eller om inte, är
det att förvänta att sådana säkerhetsföreskrifter
ofördröjligen utfärdas, att
beredskapen mot olyckor av denna art
ytterligare stärkes eller att andra åtgärder
vidtas för att förhindra ett upprepande? -

2. Är statsrådet beredd att vidtaga sådana
åtgärder, att de av olyckan drabbade
får full ersättning för lidna
skador?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. åtgärder för avhjälpande
av bristen på gymnastik- och
skolmåltidslokaler.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG, som yttrade: Herr
talman! Den stora eftersläpning som
under krigs- och efterkrigsåren ägt rum
då det gällt byggandet av skollokaler,
har skapat förhållanden som på skolhåll
betecknas som »oefterrättliga» och
»rent beklämmande». År efter år har
skolbyggnadsbehovet ständigt ökat, och
på många håll uppges att man har svårt
att på ett tillfredsställande sätt hålla
det normala skolarbetet i gång, för att
inte tala om de behov som måste fyllas,
därest den beslutade skolreformen
inte skall stanna på papperet. De sammanlagda
kostnaderna för planerade
skolbyggnadsföretag, som ännu inte fått
statsbidrag, uppskattas av skolöverstyrelsen
till 915 miljoner kronor.

De hårda byggrestriktionerna har
framför allt gått ut över sådana lokaliteter
som gymnastiksalar och skolmåltidslokaler.
Byggandet av lokaler av
detta slag har under de senaste tio åren
hört till undantagen. Av en interpellationsdebatt
i Stockholms stadsfullmäktige
nyligen framgick, att enbart i huvudstaden
ett 80-tal gymnastiksalar
måst »ställas på framtiden», med resultat
att över 40 procent av alla folkskolans
barn icke har tillgång till gymnastiksal
och att tusentals ungdomar
lämnar skolan utan att någon gång under
hela sin skoltid ha fått gymnastikundervisning
i en ordinär gymnastiksal.

Dessa förhållanden, som är likartade
på andra håll i landet, har inte bara

Tisdagen den 21 oktober 1952. Nr 24. 25

Interpellation ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetunionen m. fl. östeuropeiska
stater, m. m.

medfört att den svenska skolgymnastiken
inte kunnat följa med i utvecklingen,
utan också att den svenska skolan
uppges vara på väg att förlora den förgrundsställning
i fråga om skolgymnastiken
som den tidigare haft. Även
på läkarhåll har saken uppmärksammats,
och i en framställning till skolöverstyrelsen
har skolläkarföreningen
anfört sina allvarliga bekymmer över
den tilltagande bristen på lämpliga
gymnastiklokaler och framhållit, att den
alltmer ökande eftersläpningen skapat
ett oroväckande tillstånd och tillfogat
skolans fostrande och hälsofrämjande
arbete avsevärt avbräck.

En annan viktig kategori av skollokaler
som genom den restriktiva byggnadspolitiken
satts i efterhand är skolmåltidslokalerna.
Genom att dessa lokaler
inte ens fått byggas i takt med den
övriga, dock otillräckliga skolbyggnationen,
har riksdagens beslut om skolfrukostar
åt alla barn i stor utsträckning
gjorts illusorisk. Det beror inte på
ovillighet från skoldistriktens sida, att
skolmåltidsreformen icke kunnat genomföras
på sätt som avsågs, till nackdel
för tiotusentals barn och familjer.
Också på detta område är eftersläpningen
utan tvivel till men för skolans
hälsofrämjande arbete.

De här påtalade bristerna bör i snabbaste
tempo likvideras, samtidigt som
skolbyggnationen över huvud taget forceras
för att fylla det behov som finnes.
Att alldeles särskilda åtgärder är
nödvändiga för att inhämta vad som
försummats genom ett årtiondes restriktiv
byggnadspolitik på detta område är
uppenbart.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefenför
ecklesiastikdepartementet få ställa
följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle meddela, vilka
åtgärder som kommer att vidtagas för
att inom överskådlig tid inhämta den

stora eftersläpning som ägt rum under
de senaste tio åren i fråga om byggandet
av gymnastik- och skolmåltidslokaler? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. ökat varuutbyte mellan
Sverige och Sovjetunionen m. fl. östeuropeiska
stater, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru NILSSON, som yttrade: Herr talman!
De avsättningssvårigheter, som
vissa delar av näringslivet fått känning
av och som medfört sysselsättningsminskning
och lokal arbetslöshet, har
aktualiserat frågan om nya avsättningsmarknader
för de varor, som inte längre
finner avsättning på marknaderna i väster
i samma omfattning som tidigare.
Det är naturligt om man därvid både
från arbetar- och företagarhåll har uppmärksamheten
riktad på de östeuropeiska
länderna samt Kinesiska folkrepubliken,
med vilka Sverige av vissa
skäl hittills haft ett mycket begränsat
handelsutbyte.

I skilda sammanhang har från dessa
länders sida deklarerats beredvillighet
att väsentligt vidga varuutbytet med
Sverige och andra västeuropeiska länder.
Särskilt kom detta till uttryck på
den internationella ekonomiska konferensen
i Moskva i april innevarande år.
Ordföranden i Sovjetunionens handelskammare,
M. V. Nesterov, uttalade på
denna, att Sovjetunionens handel med
Sverige »kan ökas avsevärt», och framhöll,
att de sovjetiska utrikeshandelsorganen
under de närmaste 2 å 3 åren
kunde placera beställningar på 7 å 10
miljarder rubler i västeuropeiska länder,
avseende maskiner, teknisk utrustning,
fiske- och handelsfartyg m. in.

Nr 24.

Tisdagen den 21 oktober 1952.

Härigenom skulle dessa länder, sade
Nesterov, »få en stabil marknad och
avsevärt större avsättningsmöjligheter
än för närvarande».

Från tjeckoslovakiskt håll deklarerades
på konferensen beredvillighet att
under de närmaste 2 å 3 åren öka importen
från de västeuropeiska länderna
till 25 miljarder tjeckiska kronor, och
från Tyska demokratiska republikens
sida angavs ett motsvarande intresse av
ökad import med 600 miljoner dollars
per år. Som bekant gjordes medan konferensen
pågick betydelsefulla avslut,
bl. a. innefattande betydande kinesiska
importkvantiteter från västeuropeiska
länder.

De väsentligt ökade avsättningsmöjligheter,
som de östeuropeiska marknaderna
erbjuder, framgår också av det tillläggsavtal,
som i september innevarande
år slöts mellan Finland och Sovjetunionen.
Enligt detta skall den s. k.
tilläggsexporten från Finland till Sovjetunionen
under tiden 1953—54 ha ett
årligt värde av cirka 180 miljoner rubler
och omfatta fartyg, maskiner, anläggningar
för träförädlingsindustri, trähus,
lyftkranar, trävaror, papper och
kartong in. in.

Med hänsyn till vikten av att säkra
avsättningsmöjligheter för vårt lands
exportprodukter och härigenom ge full
sysselsättning åt arbetarna inom deras
respektive yrken, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få
framställa följande frågor:

Har statsrådet observerat de erbjudanden
om väsentligt ökat varuutbyte
med Sverige och andra västeuropeiska
länder, som gjordes på den internationella
ekonomiska konferensen i Moskva
av Sovjetunionen och andra östeuropeiska
stater?

Överväger regeringen att vid uppgörandet
av handelsöverenskommelserna
för 1953 söka få till stånd en sådan
ökning av varuutbytet med här berörda
länder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Interpellation ang. Sveriges medlemskap
i Europarådet och Europaförsamlingen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Stockholm, som
anförde: Herr talman! Vid debatten om
Europarådet den 27 maj i år deklarerade
Sveriges utrikesminister sin fulla
solidaritet med Schuman-planen, som
han kallade en »kol- och stålgemenskap»
i Europarådets hägn. Däremot ansåg
utrikesministern, att ett genomförande
av den s. k. Eden-planen om förändring
av stadgan för att skapa en Europaarrné
under Europarådet i samarbete
med atlantpaktstaterna skulle stå i så
klar strid med vår deklarerade alliansfrihet,
att Sverige kunde få anledning
att ta sitt medlemskap i Europarådet
under omprövning. Utrikesministern
förklarade, att han icke kunde finna
några konkreta skäl för ett sådant beslut.
Han konstaterade vidare, att den
europeiska försvarsgemenskapens organisation
skulle vara mycket nära anknuten
till Atlantpakten i olika hänseenden.
Utrikesministern yttrade:

»Det är ganska uppenbart att Sverige
inte skulle kunna vara med om att engagera
sig i den ena eller andra formen
av en internationell organisation om
förvarsgemenskap, eftersom vi nu har
valt vår alliansfria linje. En anslutning
direkt till den europeiska försvarsorganisationen
skulle vara precis detsamma
som en anslutning till Atlantpakten.
Även en sådan lösare anslutning, som
skulle uppstå av att den europeiska försvarsgemenskapen
utgör så att säga en
del av Europarådet, måste givetvis få
till följd, att vi blir tvungna att ta hela
vår ställning i Europarådet under omprövning.
»

I fortsättningen av sitt tal förklarade
utrikesminister Undén, att Sverige inte
borde begagna sin vetorätt och vägra
vara med om den ändring av stadgarna,
som erfordras för att en försvarsorganisation
skulle kunna infogas i Europarådet.
Sverige borde enligt hans me -

Tisdagen den 21 oktober 1952.

Nr 24.

2.7

Interpellation ang. åtgärder i syfte att hindra företag att utan samråd med arbetsmarknads-
eller andra samhälleliga organ avskeda arbetstagare, ra. m.

ning icke begagna vetorätten, om de
andra staterna önskar denna förändring.
Utrikesministern fortsatte:

»Men därav följer också, att vi kan
tvingas lämna Europarådet, och vi får
vara förberedda på att detta kan bli resultatet
av den pågående utredningen.»

I slutet av september beslöt Europarådets
politiska utskott med de två
svenska representanternas röster att rekommendera
det av den brittiska delegaten
Amery uppgjorda förslaget om
Eden-planens förverkligande. Förslaget
innebär en sådan ändring av kapitel I
i Europarådets stadgar, att frågor av
militär natur kan behandlas i rådet.
Samtidigt förutsättes en sådan ändring
av Sveriges ställning inom Europarådet,
att det kan kvarstå utan att behöva deltaga
i militära överläggningar. Sverige
har alltså positivt medverkat till denna
grundläggande förändring av Europarådets
stadgar.

Senare uttalade rådgivande församlingen,
att »alla europeiska stater har
lika rätt att bli försvarade» och beslöt
att i en rekommendation till regeringarna
förorda att A-paktsrådet ställer sådana
informationer till förfogande, att
Europarådet varje år kan utarbeta en
rapport om försvaret. I denna resolution
talas även om att upprustningsbördan
skall fördelas lika mellan de berörda
länderna.

Den utveckling, som utrikesminister
Undén förutsåg i sitt tal i maj, har således
redan lett till viktiga avgöranden,
och Sverige har medverkat till denna
förändring. Det är klart att de konsekvenser,
som utrikesministern förutsåg,
icke förändras därigenom att de svenska
delegaterna går ut eller håller sig
passiva, när Europarådet diskuterar
militära frågor på atlantpaktspolitikcns
linje.

EU sådant förfarande är Sverige ovärdigt
och fullkomligt oförenligt med den
alliansfria linje, som regeringen deklarerat.
Det finns bara en sak att göra,

om man vill skapa respekt för deklarationen
om alliansfrihet, och det är att
Sverige utan dröjsmål utträder ur Europarådet.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens ministern för utrikes
ärendena få framställa följande interpellation
:

År icke, efter de senaste besluten, tiden
inne för den omprövning av Sveriges
medlemskap i Europarådet och
Europaförsamlingen, som excellensen
Undén i sitt tal den 27 maj förutskickade
kunna bli nödvändig om Eden-planen
antogs?

Denna anhållan bordlädes.

§ lö.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att
hindra företag att utan samråd med
arbetsmarknads- eller andra samhälleliga
organ avskeda arbetstagare, m. m.

Herr DAHLGREN erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Den arbetslöshet
som uppkommit under de
sistförflutna månaderna har aktualiserat
problemet om förebyggande åtgärder i
syfte att upprätthålla full sysselsättning.
Det är utan tvivel påkallat, att statliga
och kommunala myndigheter planerar
att med beredskapsarbeten o. d. möta en
befarad ökning av arbetslösheten. Men
fråga är om det inte bör fordras av de
företag, vilka friställer arbetskraft eller
har för avsikt att göra detta, att i
främsta rummet ha ansvaret för att de
anställda som berörs av produktionsinskränkningar
bereds fortsatta utkomstmöjligheter.
Med anställandet av
arbetskraft bör rimligtvis följa ansvar
för de anställda även i lägen då ordertillgång
och avsättningsmöjligheter tenderar
alt minska. Särskilt måste det
betecknas som upprörande att stora
företag, som under efterkrigsåren inhöstat
stora vinstökningar och kunnat

Nr 24.

Tisdagen den 21 oktober 1952.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att hindra företag att utan samråd med arbetsmarknads-
eller andra samhälleliga organ avskeda arbetstagare, m. m.

lägga upp betydande fonder, med ett
penndrag kan ställa hundratals arbetare
på gatan. Bland större företag,
som under senare tid använt ett dylikt
tillvägagångssätt mot anställda, bör
särskilt nämnas Volvokoncernen.

Mot denna bakgrund framstår det
som erforderligt med samhällsingripande
för att stävja dylika asociala
tendenser från företagsledningars sida.
Olika utvägar står till buds för att även
vid minskad ordertillgång och avsättning
hålla arbetskraften sysselsatt inom
respektive företag och yrken. En
sådan är arbetstidsförkortning till femdagarsvecka
med full kompensation,
varigenom samma antal anställda även
vid viss minskning av arbetstillgången
fortsättningsvis kan beredas full sysselsättning.

För statsmakterna förefinnes också
möjligheter att främja upprätthållandet
av full sysselsättning inom olika industrier
och industrigrenar. Genom
statsbeställningar av olika slag, kreditlättnader
för mindre företagare etc.
skulle permitteringar och driftsinskränkningar
i många fall kunna förebyggas.

Av vikt är att åt de samhälleliga organen
ges befogenheter till positiva ingripanden
i syfte att avstyra permitteringar
och avskedanden i sådana fall,
där de vid närmare prövning befinns
vara omotiverade, och att i övriga fall
vidta åtgärder för att fortsättningsvis
bereda den berörda arbetskraften sysselsättning.
Därvid bör det vara en
självskriven regel, att yrkesarbetare
så vitt möjligt beredes fortsatt utkomst
inom sina respektive yrken. Det finns
ingen anledning att acceptera en utveckling
som innebär att tusentals arbetare
inte längre kan finna utkomstmöjligheter
inom sina yrken, vilket
bl. a. kommit till synes i att textilarbetareförbundets
medlemsantal från
augusti 1951 till motsvarande månad i
år minskats med 7 000 och att sko- och

läderarbetareförbundets medlemsantal
undergått en minskning med något
över 1 600.

Med hänvisning till vad som här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
frågor:

Överväges från regeringens sida åtgärder
i syfte att hindra företagen att
utan samråd med arbetsmarknads- eller
andra samhälleliga organ avskeda
arbetskraft?

Avser regeringen att, med ledning
av erfarenheterna från den senaste tidens
sysselsättningsminskning, vidtaga
särskilda åtgärder — och i så fall vilka
— för upprätthållande av full sysselsättning
inom näringslivets olika grenar? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen
:

nr 239, med förslag till lag om ny
lydelse av övergångsbestämmelsen till
lagen den o april 1946 (nr 130) om
ändrad lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443);

nr 240, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376), m. in.;

nr 242, angående avlöningsförhållandena
för vissa läkare vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet m. m.;
och

nr 243, angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Tisdagen den 21 oktober 1952.

Nr 24.

Till Riksdagens andra kammare.

På grund av utrikes resa i offentligt
uppdrag (Förenta Nationernas sjunde
generalförsamling i New York) anhåller
undertecknad vördsamt om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den
20 oktober—22 december 1952.

Stockholm den 20 oktober 1952.

Erik Hagberg,
Malmö.

Kammaren biföll denna anhållan.

På därom gjord framställning beviljades
vidare herr Hagberg i Luleå ledighet
från riksdagsgöromålen under tolv
dagar från och med den 16 innevarande
oktober.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.27 em.

In fidem
Gunnar Britth.