Torsdagen den 16 oktober (Riksdagens protokoll 1952:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FORSTA KAMMAREN

Nr 24

16—21 oktober.

Debatter m. m.

Torsdagen den 16 oktober.

Interpellationer:

av herr Wistrand ang. regeringens syn på de aktuella politiska
problemen .............................................. 4

av herr Wistrand om Sveriges representerande hos den s. k.
Schumanorganisationen .................................... 5

av herr Ohlon ang. regeringens ekonomiska och sociala politik . . 6

av herr Petrén ang. bristen på instruktörer för civilförsvarsutbildningen
m. m............................................... It

Tisdagen den 21 oktober.

Interpellationer:

av herr Lundqvist om inrättande av ett trafikråd för vissa skärgårdskommuner
.......................................... 12

av herr Svärd ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k.
riktpriser ............................................... 13

1 Första hammarens protokoll l''Jj''2. Sr 21.

.in

‘ t

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen förklarade 1952 års
riksdags höstsession öppnad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
fullgörande av uppdrag såsom ombud
vid Förenta Nationernas generalförsamling
i New York beviljades herrar Eiverlöf,
Holmbäck och Sandler för den tid,
som åtginge för uppdragets fullgörande,
herr Näsgård till och med den 20 nästkommande
november samt fru Lindström
till och med den 25 november.

Vidare beviljades herrar Strand, Göransson,
Bergman och Möller ledighet
från riksdagsgöromålen för utrikes resa,
de båda förstnämnda till och med den 18
i denna månad, herr Bergman till och
med den 25 oktober samt herr Möller
till den 19 november.

Härefter upplästes tre till kammaren
inkomna ansökningar, vilka jämte därvid
fogade läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med höstsessionens början till och med
den 1 november 1952.

Vänersborg den 13 oktober 1952.

Knut Hesselbom.

Härmed intygas, att ledamoten av riksdagens
första kammare ingenjör Knut
Hesselbom, Åmål, på grund av sjukdom
(Ischias) är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet från och med höstsessionens
början den 16 oktober till och
med den 1 november 1952.

Vänersborg den 13 oktober 1952.

Albert Grönberg.

Lasarettsläkarc.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade intyg får undertecknad
anmäla, att jag är förhindrad att
deltaga i riksdagens arbete tills vidare.

Junsele den 14 oktober 1952.

Sven Edin.

Att riksdagsman Sven Edin, Junsele,
på grund av njursjukdom är arbetsoförrnögen
minst tre månader framåt intygas
härmed.

Sollefteå den 1 september 1952.

K. Boman.

Lasarettsläkare.

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag vördsamt med stöd
av bifogade läkarintyg anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
16 oktober—25 oktober.

Umeå den 14 oktober 1952.

P. G. Lundgren.

Ledamoten av riksdagens första kammare,
fältläkaren m. m. Per Gordon
Lundgren är på grund av sjukdom förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet från
och med den 16 till och med den 25
oktober 1952, vilket härmed intygas.

Umeå den 14 oktober 1952.

Åke Norrby.

Leg. läkare.

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Edin för den tid, varunder
han på grund av den i åberopade
läkarintyget omförmälda sjukdomen vore
oförmögen till arbete.

Slutligen upplästes följande inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsmannen Oscar Gottfrid
Karlsson, född den 6 februari 1882, från
Vadstena, som för närvarande vårdas på
Vadstena lasaretts medicinska avdelning,
På grund av organisk nervsjukdom icke

Nr 24.

Torsdagen den 1(5 oktober 1952.

Interpellation ang. regeringens syn på de aktuella politiska problemen.

kan deltaga i höstriksdagen 1952 intygas
härmed på heder ocli samvete.
Vadstena den 12 oktober 1952.

Frey Lundmark.

Lasarettsläkare.
Med. dr.

Interpellation ang. regeringens syn på de
aktuella politiska problemen.

Herr WISTRAND erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Händelseutvecklingen
utom och inom vårt
land har skapat ett behov av större
klarhet om den svenska regeringens avsikter
för den närmaste framtiden. Önskvärdheten
härav understrykes även genom
valutgången, vilken samtidigt borde
utgöra en anledning för regeringen att
taga sina hittills tillämpade metoder särskilt
på den ekonomiska politikens område
under omprövning.

Enigheten om huvudlinjerna för
svensk utrikes- och försvarspolitik får
självfallet inte hindra en fri debatt om
enskildheter eller nya omständigheter i
den utrikes- och försvarspolitiska bilden.
Vårt lands läge har ställts i skarp
belysning genom vad som hänt över Östersjön
under sommaren och genom avslöjandena
av sovjetryska ambassadtjänstemäns
inblandning i spionageverksamhet
mot Sverige. Sovjetregeringens avvisande
av klara svenska rättskrav och
dess vägran att låta tvisten mellan oss
hänskjutas till rättslig prövning aktualiserar
frågan vad vi ytterligare bör göra
för att hävda vår rättsståndpunkt och
hindra nya övergrepp. Därutöver bör
tillfälle ges att offentligt dryfta lämpliga
åtgärder i syfte att ge eftertryck åt
vårt krav att utan obehörig insyn kunna
vidta nödvändiga försvarsanstalter.

De alltmer kärva tonfallen i bedömningarna
av de ekonomiska utsikterna
för den närmaste framtiden och de oroande
rapporterna från utlandet rörande
vår förmåga att konkurrera om arbetstillfällena
har ånyo gjort frågan om säkerheten
i sysselsättningen till ett trängande
problem, som angår de flesta av
oss enskilt och oss alla samfällt.

Den ekonomiska politikens omedelbara
förmåga att positivt påverka sysselsättningsgraden
skall ej överskattas.
Å andra sidan är det uppenbart att bland
annat denna politik skapar det allmänna
utgångsläge företagen har att räkna
med i sina försök att ge de anställda
säker och lönande sysselsättning. Av betydelse
därvidlag är att det tar tid innan
den ekonomiska politiken hinner
verka, vilket i ett osäkert konjunkturläge
inskärper ofrånkomligheten av förebyggande
handling.

Samtidigt som den fulla sysselsättningen
nu kan bli ett verkligt problem
för den ekonomiska politiken står frågan
om det fasta penningvärdet olöst kvar.
Att den internationella prisutvecklingen
och den omständigheten att vi ännu befinner
oss på »baksidan» av en våldsam
och explosionsartad prisstegring under
alla förhållanden för en tid dämpar de
synliga utslagen av en ekonomisk spänning,
minskar ej behovet av målmedvetna
ansträngningar i syfte att få till stånd
naturlig jämvikt i medborgarnas och
landets ekonomi. Det är i detta sammanhang
väsentligt att skilja mellan en
tvångsmässigt åstadkommen, i huvudsak
»bokföringsmässig» balans och en som
har utsikter att under fria betingelser bli
bestående.

Såväl våra möjligheter att skydda kronans
inre och yttre värde som att bibehålla
en hög och jämn sysselsättning
är beroende av styrkan och omfattningen
av landets valutareserv. I vissa länder
räknar man som valutor endast fritt
växlingsbara sådana. Att strikt tillämpa
denna i och för sig riktiga princip är
måhända icke möjligt i vårt läge. Den
förhållandevis goda tillgången på mer
eller mindre bundna fordringar kan
dock inte dölja att våra reserver av sådana
rörelsemedel, som vi oundgängligen
behöver för att köpa fördelaktigast,
är otillräckliga. Även vi måste gripa oss
an med det hårdvalutaproblem vi har
gemensamt med flertalet europeiska stater.

Målet för den ekonomiska politiken
måste vara stärkt internationell rörelsefrihet
i ekonomiskt avseende, ett fast

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation om Sveriges representerande hos den s. k. Schumanorganisationen.

och hållbart värde på våra pengar samt
en hög och jämn sysselsättning för arbetskraften.
Detta kan endast ernås under
följande förutsättningar:

1) Kostnadsproblemet måste angripas
såväl samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt
så att konkurrenskraften
inom och utom landet stärks.

2) Ett starkt ökat frivilligt sparande
måste göras möjligt och lockande för enskilda
och företag, varigenom utrymme
skapas för större investeringar i företag
och bostäder samt för andra samhällsnvttiga
ändamål.

3) En kreditpolitik måste föras som
bygger på det verkliga sparandet och en
fri kreditmarknad.

4) Ett skattesystem måste skapas och
en allmän näringspolitik föras, som medverkar
till fortsatt konsolidering och utbyggnad
inom det ekonomiska livet,
stärker konkurrensviljan, ökar de enskildas
rörelsefrihet och vilja att göra
en egen insats samt deras benägenhet
att planera för framtiden. Härigenom
skapas ett hållbart underlag för erforderliga
inkomster åt det allmänna utan
ett förlamande skattetryck.

Dagens svenska politiska debatt ger
på olika områden uttryck åt en grundläggande
meningsmotsättning. Å ena sidan
drives den uppfattningen, att överheten
i växande omfattning kan och bör
svara för människornas välfärd, varvid
man medvetet eller omedvetet utgår från
nödvändigheten och rätten att från högsta
ort dirigera den enskilde. På andra
sidan företrädes den meningen, att samhällets
uppgift i första hand är att ge de
många människorna tillfälle att själva
under direkt och personligt ansvar skapa
sig säkerhet i tillvaron samt förbättrad
andlig och materiell ställning. Vilken
av dessa ståndpunkter man företrädet
avspeglas icke endast i den praktiska
politiken i mera begränsad bemärkelse
utan också i siittet att se medborgarna
i förhållande till samhället — i
grundsynen på vår demokratis sätt att
fungera.

Under åberopande av de allmänna
synpunkter jag ovan antytt anhåller jag
om kammarens tillstånd att få till stats -

rådet och chefen för finansdepartementet
rikta följande fråga:

Vill statsrådet ge kammaren en sammanfattande
redogörelse för regeringens
syn på de problem, som utvecklingen
aktualiserat för vårt lands vidkommande? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om Sveriges representerande
hos den s. k. Schumanorganisationen.

Ordet lämnades ånyo till herr WISTRAND,
som nu anförde: Herr talman!
Nyligen har en händelseutveckling ägt
rum i Europa av stor historisk betydelse
genom skapandet av den europeiska koloch
stålgemenskapen, vilken efter sin
upphovsman, den franske utrikesministern
Schuman, bär i landet plägar populärt
kallas Schumanorganisationen.

Ifrågavarande organisation, vilken är
en första frukt av det pågående arbetet
att genom en nyorganisation av Europa
återupprätta något av dess tidigare ställning
och förbättra dess levnadsmöjligheter,
omfattas emellertid icke av samtliga
de stater, som deltager i Europarådet.
Medlemmar är endast de främsta
kontinentalstaterna, Frankrike, Tyskland,
Italien och Beneluxstaterna. Övriga
medlemsstater, bland dem England
och Sverige, står för närvarande utanför
deltagande i sammanslutningen.

Detta innebär emellertid icke att dessa
stater på grund bärav skulle vara
uteslutna från varje form av samarbete.
Genom medlemskapet i Europarådet
torde en form härför öppna sig, vilken
givetvis bör utnyttjas.

England har emellertid ansett angeläget
att icke låta vänta på att formerna
för ett sådant samarbete blivit fixerade.
Långt före kol- och stålgemenskapens
tillkomst meddelade vid Europarådets
session i november—december
1951 den engelske delegaten sir David
Maxwell-Fife, att den engelska rege -

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. regeringens ekonomiska och sociala politik.

ringen komme att låta sig representeras
hos gemenskapens överstatliga myndighet
genom en särskild delegation. Omedelbart
efter denna myndighets konstituerande
satte den engelska regeringen
sitt beslut i verket och en engelsk delegation
med olika slag av experter är
sålunda redan från början ackrediterad
hos gemenskapen.

Av det fria Europas länder är — om
Österrike i detta sammanhang bortses
— Sverige vid sidan av England det
enda utanför gemenskapen stående, vilket
äger en järnindustri av betydelse.

Tillkomsten av den europeiska koloch
stålgemenskapen innebär ett steg,
som i snart sagt varje avseende kan
komma att påverka främst denna, men
även hela Sveriges näringsliv i stort
sett. Det är därför ytterst angeläget att
alla möjligheter till goda förbindelser
mellan denna gemenskap och vårt land
blir utnyttjade. Alldeles särskilt angeläget
är det, att dessa möjligheter tillvaratages
på ett mycket tidigt stadium, då
riktlinjerna för gemenskapens utveckling
uppdrages. Det är ett oavvisligt behov
för Sverige att i detta avseende
erhålla alla de förstahandsmeddelanden
som står till buds och att på platsen
kunna följa utvecklingen i politiskt
och tekniskt avseende. Saken är därför
enligt min mening brådskande.

Med anledning härav ber jag om
första kammarens tillstånd att till herr
statsrådet Hammarskjöld rikta följande
fråga:

Har regeringen för avsikt att utan
dröjsmål låta vårt land representeras
hos den europeiska kol- och stålgemenskapens
högsta myndighet?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. regeringens ekonomiska
och sociala politik.

Herr OHLON fick nu ordet och yttrade:
Herr talman! Den vid höstriksdagens
början naturliga allmänna politiska
debatten, som efter årets val förefaller

än mera behövlig än tidigare, kan denna
gång inte knytas till en regeringsproposition
eller ett på regeringens initiativ
tillkommet meddelande till riksdagen.
För att likväl bereda kammaren möjlighet
till en allmänpolitisk debatt erbjuder
sig då närmast utvägen att från
oppositionens sida interpellationer framföres,
som berör omfattande spörsmål
och därför får en allmänpolitisk karaktär.
Den interpellation, som jag härmed
anhåller om kammarens tillstånd
att få framföra, har detta syfte. För den
händelse regeringen inte avser att ordna
en särskild utrikespolitisk debatt
i en nära framtid, hoppas jag att den
begagnar tillfället att vid interpellationens
besvarande lämna kammaren
en redogörelse för regeringens syn på
det utrikespolitiska läget ur svensk synpunkt.

Valutgången har medfört en väsentlig
förstärkning av oppositionens andel
av väljarkåren och representation i andra
kammaren. En väsentlig sida av den
politiska utvecklingen här i landet är
tydligen en fortgående försvagning av
de socialistiska idéernas grepp om folkopinionen.
Redan år 1936 hade de partier,
vilka — hur olika de än i övrigt
kunde vara — grundade sin åskådning
på socialistiska idéer väsentligt större
röstsiffror än de tre icke-socialistiska
partierna — högern, bondeförbundet
och folkpartiet — tillsamman. År 1940
var de socialistiskt inriktade partiernas
röstsiffror ännu mycket större i förhållande
till de övrigas. Ställningen hölls i
stort sett år 1944, men därefter har en
mycket väsentlig minskning av de socialistiska
partiernas röstsiffror ägt rum.

Gör man en jämförelse mellan det socialdemokratiska
partiets andel av väljarkåren
och de icke-socialistiska partiernas
motsvarande siffror blir bilden
likartad. Vid 1940 års val var den socialdemokratiska
röstsiffran mer än en
fjärdedel större än summan av de tre
icke-socialistiska partiernas. Ännu år
1944 hade socialdemokraterna en tiondel
mera röster än dessa tre partier. Vid
följande andrakainmarval kom emellertid
de icke-socialistiska partiernas röste -

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang. regeringens ekonomiska och sociala politik.

tal upp över socialdemokraternas och i
år blev deras röstsiffra nära åtta procent
högre. Denna utveckling är upplysande.
Det är förvisso ingen överdrift
att tala om en tillbakagång för de socialistiska
idéerna, vilket också framträder
i det sjunkande intresse, som man inom
socialdemokratien ägnar åt att föra fram
dessa idéer till allmän debatt. Grunden
för socialdemokratiens anspråk på att
spela en dominerande roll inom vårt politiska
liv har undergrävts. Hädanefter
måste i en eller annan form förutsättningar
skapas för en maktfördelning och
samverkan, som utan tvivel häst motsvarar
folkets önskemål.

Den socialdemokratiska partiledningens
insikt om denna utvecklings innebörd
— tyvärr aldrig klart uttalad inför
offentligheten — får väl ses som den
viktigaste orsaken till de enträgna inbjudningar,
som efter 1948 från partiets
sida riktats till bondeförbundet om deltagande
i regeringen — inbjudningar
som för ett år sedan ledde till det önskade
resultatet. Årets val gav emellertid
ett för upphovsmännen till denna speciella
politiska konstruktion mycket
nedslående resultat. Även i regeringspartiernas
press har det erkänts att valet
vittnar om ett allvarligt missnöje med
koalitionsregeringen inom bägge regeringspartierna.
Vilka slutsatser man inom
dessa så småningom kommer att dra
härav, har jag ingen anledning att här
diskutera, men tydligt är att genom motgångarna
för socialdemokratien och för
koalitionsregeringstanken de politiska
frågeställningarna i vad gäller förhållandet
de demokratiska partierna emellan
kan komma att bli annorlunda under
de närmaste åren än de hittills
varit.

Det vore oriktigt alt bestrida att den
fortgående relativa försvagningen av de
socialdemokratiska röstsiffrorna i förhållande
till de icke-socialistiska partiernas
i viss mån påverkat politiken här
i landet efter kriget. Den socialistiska
skördetid, varom så livliga förhoppningar
hystes inom det socialdemokratiska
partiet, har ju vad förstatligandet och
en del andra organisatoriska ändringar

av vissa näringsgrenar beträffar i stort
sett fått inställas. Den klassiska form för
socialisering som förstatligandet av nyckelindustrier
innebär, och som spelar
en så stor roll inte blott i alla socialdemokratiska
partiers principprogram
utan även t. ex. i de tyska och engelska
socialdemokratiska partiernas aktuella
praktiska politik, har här i Sverige mer
eller mindre tillfälligt avförts från dagordningen.
Tyvärr svävar Sveriges folk
ännu i okunnighet om huruvida detta är
en rent opportunistisk inställning, som
endast innebär att man för tillfället betvingar
sin lust att aktualisera en socialistisk
politik av denna art. Det är ett
faktum, att under socialdemokratiens
mer än halvsekellånga liv här i landet
planer på förstatligande av betydande
näringsgrenar inom såväl industri som
kredit- och försäkringsväsen spelat en
betydande roll. Sådana idéer har också
framförts vid årets socialdemokratiska
kongresser. Vad Sveriges folk behöver
veta som grundval för en fastare bedömning
av socialdemokratisk framtidspolitik
är om det socialdemokratiska partiet
allt fortfarande står fast vid den
principiella socialistiska åskådning, som
hittills varit rådande — och endast tillfälligt
avstår från att aktualisera den
— eller om man är beredd att avsvärja
sig det slag av socialistisk tro, som uppbär
partiets principprogram likaväl som
den internationella socialistiska världens
tänkesätt. Om någon skulle invända
att en debatt kring så grundläggande
och principiella politiska spörsmål
inte lämpligen bör föras i riksdagen,
vilken i stället uteslutande bör hålla sig
till mera aktuella och praktiska spörsmål,
så vill jag anmäla en avvikande mening.
.lag anser tvärtom att riksdagen
någon gång bör vara forum för en debatt,
där aktuella spörsmål och utvecklingstendenser
behandlas och belysas
från principiella utgångspunkter.

Socialdemokratiska statsråd har flera
gånger framhållit, att den ekonomiska
politiken iiven efter bondeförbundets inträde
i regeringen skall fortsätta efter
samma riktlinjer som dittills. Ingen kan
bestrida, alt denna politik visserligen

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. regeringens ekonomiska och sociala politik.

inte i fråga om förstatligande men val
beträffande förkärleken för detaljerade
statliga regleringar och sympatin fölen
skattepolitik med konfiskatoriska
drag har en socialistisk anstrykning.
Regeringsförklaringen vid koalitionsregeringens
tillkomst i fjol ger ringa belysning
av detta spörsmål. Det bör vara
möjligt för regeringens representanter
från bägge partierna att lämna kammaren
och Sveriges folk klarare besked
om sin syn på förutsättningarna för en
gemensam regeringspolitik uppburen avpartier
med så olika principiella utgångspunkter
som socialdemokratien
och bondeförbundet.

Ingen kan säga, att de senaste årens
ekonomiska politik i vårt land med dess
av flera skäl i jämförelse med andra
länder särskilt gynnsamma förutsättningar
varit framgångsrik. Den häftiga
inflationen, den otillräckliga valutareserven,
den skärpta bostadskrisen och
de orättvisor olika näringsgrenar och
folkgrupper emellan, som uppkommit
till följd av den förda politiken —- allt
bär vittne om allvarliga misslyckanden.
Det är av denna anledning liksom med
hänvisning till den nyss antydda principiella
motiveringen, som jag efterlyser
en samlad framställning av den ekonomiska
och sociala politik i ordets vidsträckta
bemärkelse som regeringen avser
att föra under de närmaste åren.
Måhända bör jag dock av försiktighetsskäl
och med hänsyn till den i regeringspressen
fortgående diskussionen
om koalitionsregeringens tvivelaktiga
varaktighet begränsa mig till att tala
om »det närmaste året».

Från folkpartiets sida har en från regeringens
på väsentliga punkter avvikande
politik förordats. Den allmänna
bakgrunden för vår inställning har varit
att vi inte tror på nyttan av den utveckling
av statens dirigerande inflytande
inom det ekonomiska livet, som
socialdemokratien förordar. Vi har påvisat
fördelarna av en mera decentraliserad
ordning, där de många företagen
och människorna själva åtnjuter större
frihet och utövar större inflytande. Det
är sant, att under krig och av krig och

upprustning betingade ekonomiska krisförhållanden
detaljerade statliga regleringar
kan bli nödvändiga, men de bör
då inte bibehållas längre än erforderligt.
Enligt vårt sätt att se skapar ett
på näringsfrihetens och den enskilda
äganderättens grund arbetande näringsliv
bättre betingelser än den socialistiska
centraliseringen och maktkoncentrationen.
Vi menar att effektiviseringen
och standardhöjningen går fortare i ett
samhälle av den liberala typen och att
detta ger bättre förutsättningar för medborgarnas
frihet och för en verklig demokratisering
även på det ekonomiska
området genom utvecklande av frivilliga
samarbetsformer inom företagen. Vi
anser också att ett högt skattetryck —
särskilt om det blir bestående under
långa tider och i hög grad drabbar människor,
som visar förutseende och sparsamhet
— får olyckliga och hämmande
verkningar på den ekonomiska utvecklingen
och försvårar lösningen av den
brännande bostadsfrågan genom ett tillräckligt
bostadsbyggande. Vi är övertygade
att socialförsäkringen och den
sociala trygghetspolitiken över huvud
kan bättre utbyggas ju snabbare produktionen
växer och att därför ett liberalt
samhälle i längden möjliggör en högre
social standard än ett mera tungrott och
byråkratiskt socialistiskt samhälle. Uppgiften
för den ekonomiska och sociala
politiken i vårt land, vars resurser genom
näringslivets utveckling flerdubblats
under detta århundrade, blir att
avlägsna fattigdom och otrygghet i ett
samhälle, som ger utrymme för individens
initiativförmåga och skaparkraft,
som uppmuntrar till utbildning och ansträngningar
och som bevarar det oberoende
och den demokratiska frihet som
kan tänkas i längden bestå endast om
en långtdriven maktkoncentration undvikes.

Några av de rekommendationer och
krav, som från vår sida framförts, skall
jag be att här få omnämna för att därmed
så kort som möjligt konkretisera
vissa sidor av det alternativ, som folkpartiet
företräder.

1. Staten har i det moderna samhället

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24.

Interpellation ang. regeringens ekonomiska och sociala politik.

en rad stora och viktiga uppgifter och
bör icke utan mycket vägande skäl åtaga
sig andra, t. ex. en detaljreglering av näringslivet.
För nutida innehavare av regeringsmakten
gäller i hög grad den
gamla satsen att »i begränsningen visar
sig mästaren». Misskötseln av centrala
uppgifter beror i icke ringa mån på att
staten visat tendenser att behandla även
ting, som bättre klaras dess hjälp förutan.
Det är klokare att skapa förutsättningar
för en effektiv konkurrens på
lika villkor till förbrukarnas skydd än
att bibehålla en permanent statlig priskontroll
och söka utveckla den i och
för sig nyttiga statliga monopolkontrollen
till instrument för en statlig dirigering
av näringslivet.

2. En grundläggande statlig uppgift
är att i möjlig mån trygga ett fast penningvärde
och samtidigt skapa goda förutsättningar
för full sysselsättning. För
att på ett smidigt sätt åstadkomma detta,
måste penningpolitiska medel användas
i större utsträckning än som skett här
i Sverige under senare år. När kreditrestriktioner
tillgripes för sent och utan
kombination med räntepolitik blir de
lätt hårda och orättvist verkande samt
drabbar särskilt de mindre företagen. En
mjukare och mera försiktig men också
smidigare anpassning efter skiftande
konjunkturer med ökad rörlighet hos
räntan leder utan tvivel till bättre resultat.
Härmed är icke sagt, att penningpolitiken
allena är tillräcklig för att
trygga ett fast penningvärde och samtidigt
bevara den fulla sysselsättningen
under tider av skiftande priser och konjunkturförhållanden
i utlandet. Men den
är en viktig beståndsdel i den erforderliga
politiken. Särskild uppmärksamhet
får under de närmaste åren ägnas upprätthållandet
och stärkandet av det
.svenska näringslivets konkurrensförmåga
på världsmarknaden. I den mån detta
sker, förbättras förutsättningarna för
eu höjning av levnadsstandarden för
alla folkgrupper och bevarande av en
tillfredsställande sysselsättning.

3. Sä högt som det svenska skattetrycket
blivit är en reduktion av detsamma
i huvudsaklig överensstämmelse

med skatteutredningens förslag ytterst
angelägen. Större uppmärksamhet behöver
ägnas en sparstimulerande utformning
av skattepolitiken. I flertalet konjunkturlägen
bör staten eftersträva budgetbalans
och inte ett upprepande år efter
år av väldiga budgetöverskott. Bättre
än ett statligt tvångssparande — möjliggjort
genom utomordentligt hårda skatter
— är gynnsamma förutsättningar för
enskilt sparande både hos privatpersoner
och hos enskilda företag samt inom
försäkringsrörelsen. Konsolidering av
företagen är också ett led i en för de
anställda viktig ökning av den ekonomiska
stabiliteten och tryggheten. Dessa
uppgifters lösning förutsätter ett någorlunda
stabilt penningvärde.

4. Både med hänsyn till effektivitet
och rättvisa är det angeläget, att staten
i sin näringspolitik eftersträvar likartade
konkurrensvillkor för å ena sidan
hel- och halvoffentliga företag och å
andra sidan enskilda sådana och alltså
undviker att ge de förstnämnda särskilda
förmåner. Det är också angeläget, att
den statliga näringspolitiken mer än hittills
tar sikte på en rättvis och likartad
behandling av olika näringsgrenar under
jämförbara förhållanden. Det är alldeles
uppenbart, att staten t. ex. genom
subventioner till en del större jordbruksföretag
och genom prissättningen
bereder dem en gynnsammare behandling
än de företag av samma storlek
inom andra näringsgrenar erhåller, vilket
leder till ur jordbrukspolitisk synpunkt
icke erforderliga ekonomiska förmåner.
Den viktiga uppgiften att för
den svenska jordbruksbefolkningen trygga
en med andra folkgrupper likvärdig
standard förutsätter inte ett sådant tillvägagångssätt.
Enligt min mening är det
angeläget att regeringen söker avlägsna
obefogade olikheter vid statens behandling
av olika näringsgrenar. En jämförelse
mellan de principer, som staten
tillämpar på olika områden av det ekonomiska
livet i fråga om priskontroll
och prissättning, bör icke dröja.

Låt mig på tal om jordbruket göra ett
tillägg med anledning av den katastrofala
inverkan som den ogynnsamma va -

Nr 24.

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Interpellation ang. regeringens ekonomiska

derleken kan tänkas få på skörden i vissa
delar av landet. Jag hoppas att regeringen
följer utvecklingen härvidlag med
största uppmärksamhet.

5. I fråga om den statliga näringspolitiken
har det länge rått enighet om att
staten bör stödja rationaliseringssträvanden
på olika områden. Det är en mycket
mångskiftande och betydelsefull Verksamhet,
som det allmänna bedriver i
detta syfte. Det vore naturligt om staten
toge initiativet till en i samarbete med
näringsorganisationerna och arbetsmarknadens
organ bedriven utredning för att
uppnå en översikt över effektivitetshämmande
faktorer inom det svenska näringslivet,
inklusive arbetsmarknaden,
vilka bidrar till att försvåra och försena
framåtskridandet. Därmed skulle en
grund läggas för en eventuell komplettering
av åtgärder från det allmännas sida
eller från enskilda organisationer och
företag i och för avlägsnande av sådana
bromsar på utvecklingen.

6. På det sociala området tarvas framför
allt skyndsamt uppgörande av en
plan dels för återställande av de sociala
förmånernas genom inflationen minskade
realvärde och dels för den fortsatta
sociala standardhöjning, som bör bli
möjlig steg för steg inom ramen för våra
resurser. Jag tänker därvidlag inte minst
på den andel av framåtskridandet, som
folkpensionärerna redan år 1946 blivit
utlovade, och efterlyser svar från regeringen
när i avvaktan på en mera definitiv
lösning en provisorisk förbättring
kan bli genomförd. Men jag har också i
tankarna sjuk- och olycksfallsförsäkringens
utbyggande och en inom ej allt
lör många år påbörjad organisation av
en allmän pensionsförsäkring för hela
vårt folk.

7. I fråga om bostadsbyggandet, som
under de senaste åren varit uppenbart
otillräckligt, hänvisar jag till tidigare
från folkpartihåll framlagda förslag i liberaliserande
riktning. Endast genom en
ökad kapitalbildning och åtgärder, som
påskyndar en genom den moderna tekniken
möjlig effektivitetshöjning, kan
förutsättningar skapas för tillhandahållande
av bostäder i tillräcklig omfatt -

och sociala politik,
ning och till överkomliga priser. En successiv
minskning av de allmänna subventionerna
är tillrådlig i takt med den
kostnadsreduktion, som med energi insatta
rationaliseringsåtgärder och prissänkningar
tillsammans kan medföra.

8. Den ekonomiska och sociala utvecklingen
medför naturligtvis berättigade
krav även inom en rad andra områden,
t. ex. i fråga om undervisningsväsendet.
Att dettas problem inte försummas, framstår
ur liberal synvinkel som något av
det viktigaste i dagens samhällsliv. Investeringsbegränsningen
och andra ekonomiska
svårigheter samt ett otillräckligt
statligt intresse för en framtidsbedömning
av behovet av kvalificerad arbetstkraft
har medfört krisartade förhållanden
inom undervisningsväsendet i
form av otillräckliga lärarkrafter, bristande
tillgång på lokaler och överdrivet
stora klasser. På detta område finns ett
uppenbart och trängande behov av en
långsiktig planering. Liknande synpunkter
gör sig gällande i fråga om sjukvårdens
behov av arbetskraft och lokaler.

9. I fråga om demokratiens arbetsformer
har här i Sverige under de senaste
årtiondena någon väsentlig utveckling
inte ägt rum. Enligt den uppfattning,
som folkpartiet företräder krävs nu allvarliga
ansträngningar för att ge folkviljan
bättre och ökade möjligheter att
komma till uttryck i fråga om samhällets
styrande. Vi förordar en valreform
som i högre grad än den hittillsvarande
eftersträvar rättvisa de olika partierna
emellan utan användande av valkarteller.
Det är önskvärt att valordningen så
utformas att den uppmuntrar medborgarna
att rösta efter åsikt utan mer eller
mindre lösliga beräkningar rörande
vilket parti, som har störst utsikt att i
en viss valkrets vinna mandat från ett
annat parti. Vi ser det som en naturlig
komplettering av demokratien att möjlighet
till beslutande folkomröstning
ordnas i en rad viktiga frågor. Vi finner
självklart, att statens politik bör ta hänsyn
till de tendenser i fråga om folkopinionen,
som framträder vid valtillfällena
och inte endast till de absoluta
siffrorna, en synpunkt, som kraftigt un -

Torsdagen den 16 oktober 1952.

Nr 24. 11

Interpellation ang. bristen på instruktörer för civilförsvarsutbildningen m. m.

derströks bl. a. av förutvarande statsministern
Per Albin Hansson. Vi framhäver,
att oberoende av statsskickets former
och av regeringens sammansättning
en verklig folkstyrelse måste behärskas
av vilja till samförstånd och hänsyn.

Det är min förhoppning att årets andrakammarval
skall ha skapat ökade förutsättningar
för en politik i denna anda.
Vi i folkpartiet söker inte strid för stridens
egen skull utan föredrar demokratiskt
samlande lösningar av samhällsproblemen,
uppnådda genom förhandlingar
och samförstånd. Om regeringspartierna
och särskilt socialdemokratien
visar större vilja att eftersträva sådana
lösningar än man gjort under efterkrigstiden
hittills, skall man finna oss i folkpartiet
beredda att medverka därtill.
Men om man envist vägrar att ta hänsyn
till de synpunkter, som från vår sida
framförs, och måhända i stället skärper
den hittills förda reglerings-, prisocli
skattepolitiken, skall man inte beklaga
sig över att från vår sida möta ett
målmedvetet och bestämt motstånd.

En allmän debatt kring dessa frågor
bör verka klargörande på ett sätt, som
efter årets val är aktuellt och angeläget.
Det är med hänvisning härtill som jag,
herr talman, anhåller att till herr finansministern
få framföra följande interpellation.

Är herr finansministern villig lämna
kammaren en redogörelse

dels för den principiella grundvalen
för och den praktiska utformningen av
den ekonomiska och sociala politik, som
regeringen avser att föra för att uppnå
skydd för penningvärdet och sysselsättningen
och rimliga skatter samt för att
främja en fortgående produktionsstegring,
som möjliggör höjd levnadsstandard
och förbättringar på det sociala
området, t. ex. i fråga om folkpensioner,
sjukvård, allmän pensionsförsäkring och
bostäder med bevarande av näringsfrihet
och rättvisa i näringspolitiken olika
näringsgrenar emellan,

dels även en redogörelse för regeringens
inställning till strävandena att genom
konstitutionella reformer skapa goda
förutsättningar för en fortsatt demo -

kratisk utveckling och ett ökat deltagande
från medborgarnas sida i samhällets
angelägenheter?

På gjord proposition bifölls herr
Ohlons berörda anhållan.

Interpellation ang. bristen på instruktörer

för civilförsvarsutbildningen m. m.

Ordet gavs härefter till herr PETRÉN,
som anförde: Herr talman! Vid den utbildning
som anordnas för personal inom
civilförsvaret har framkommit, att en
brist råder i fråga om tillgång på skolade
lärarkrafter och även i viss mån
undervisningsmateriel. Detta är så mycket
mera allvarligt som tidsläget närmast
skulle motivera att utbildningen bedrives
med ökad kraft och i större omfattning.
Särskilt kritiskt får läget bedömas
vara i fråga om utbildningen inom verkskyddet.

Då tillgången av instruktörer ej tillnärmelsevis
motsvarar behovet, uppstår
en hård konkurrens om dessa lärarkrafter
mellan det allmänna civilförsvaret
och verkskyddet, som av naturliga skäl
ofta måste stå tillbaka. Då stark brist
dessutom råder av skolade kursledare
för verkskyddet, framstår förhållandena
inom detta område som särskilt kritiska.

Med hänvisning till vad här ovan anförts
får jag härmed anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet framställa
följande interpellation:

1. Är herr statsrådet villig att ge
kammaren en redogörelse för läget inom
civilförsvarsutbildningen med särskild
hänsyn till bristen på skolade lärarkrafter? 2.

Vilka åtgärder är herr statsrådet
beredd vidtaga för att avhjälpa bristen
av instruktörer och kan härvid proposition
i ärendet vara att förvänta till innevarande
höstriksdag?

Även denna anhållan bifölls.

Nr 24.

Tisdagen den 21 oktober.

Interpellation om inrättande av ett trafikråd för vissa skärgårdskommuner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 511, av herrar Ohlon och Nerman, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till naturskyddslag m. in.;
och

nr 512, av herr Osvald in. fl., i anled -

ning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till naturskyddslag in. in.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.42 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 21 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

511, av herrar Ohlon och Nerman,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till naturskyddslag m. m.;
samt

nr 512, av herr Osvald in. fl., i samma
ämne.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 239, med förslag till lag om ny lydelse
av övergångsbestämmelsen till lagen
den 5 april 1946 (nr 130) om ändrad
lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443);

nr 240, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr
376), m. m.;

nr 242, angående avlöningsförhållandena
för vissa läkare vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet m. in.;
samt

nr 243, angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

Interpellation om inrättande av ett trafikråd
för vissa skärgårdskommuner.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
163 till 1952 års riksdag angående bl. a.
understöd till viss skärgårdstrafik väcktes
motionerna 1:460 av herr Lundqvist
och II: 602 av herr Hjalmarson, i vilka
föreslogs, att berörda skärgårdskommuner
skulle få möjlighet att genom egna
representanter i något slags trafikråd
e. d. framföra sina eventuella önskemål
och erinringar rörande trafikförhållandena,
turlistor, biljettpriser och transportavgifter
m. m.

Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande,
nr 152, betydelsen av att samråd regelbundet
ägde rum mellan här berörda
parter och fann det för sin del icke uteslutet,
»att det icke minst av psykologiska
skäl kunde vara lämpligt, att detta
samarbete gåves den inriktning och
form som av motionärerna förordats».
Utskottet förutsatte att det borde ankomma
på Kungl. Maj :t att taga de initiativ
som må erfordras för att »vederbörande
parter skola beredas tillfälle att
närmare följa trafikens planläggning
och utveckling». Det är enligt min mening
av utomordentlig betydelse att sådana
åtgärder med det snaraste vidtages
som möjliggör inrättandet av det föreslagna
trafikrådet.

Tisdagen den 21 oktober.

Nr 24.

Interpellation ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k riktpriser.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:

Har herr statsrådet vidtagit några åtgärder
för att inrätta ett s. k. trafikråd
i enlighet med statsutskottets utlåtande
nr 152 till detta års riksdag?

Om så ej är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga sådana åtgärder
inom en snar framtid?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. priskontrollnämndens
beslut rörande s. k. riktpriser.

Ordet lämnades på begäran till herr
SVÄRD, som anförde: Herr talman! Enligt
Kungl. Maj:ts instruktion för statens
priskontrollnämnd åligger det nämnden
att handha övervakningen av den allmänna
prisutvecklingen i landet samt
vidtaga eller föreslå härför erforderliga
åtgärder. Grunderna för nämndens verksamhet
återfinns i den s. k. prisregleringslagen.

Med åberopande av prisregleringslagen
har priskontrollnämnden numera
med en del branschorganisationer träffat
avtal om att prisregleringen skulle
upphävas, därest bruttoprissystemet
övergåves. Nämnden har emellertid icke
nöjt sig härmed. Den har även ingripit
med förbud för fabrikanter att tillkän -

nagiva s. k. riktpriser, d. v. s. priser
som det står återförsäljaren fritt att
över- eller underskrida.

Denna priskontrollnämndens åtgärd
rörande riktpriserna har väckt stark
kritik icke blott från fabrikanternas och
återförsäljarnas sida utan även från konsumenthåll.
Det har också ifrågasatts,
huruvida nämnda åtgärd vore rättsligt
grundad.

På grund härav hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
framställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för alla de omständigheter
som föranlett priskontrollnämndens
beslut rörande riktpriserna
ävensom för den rättsliga grund varå
beslutet vilar?

2) Vill herr statsrådet vidare lämna
kammaren en redogörelse dels för statsrådets
uppfattning rörande dessa frågor,
dels beträffande de konsekvenser för
statens egna affärsdrivande verk som
genom priskontrollnämndens beslut kan
uppkomma?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.