Torsdagen den 16 november (Riksdagens protokoll 1967:44)

RIKSDAGENS

Nr 44

PROTOKOLL

ANDRA KAMMAREN

16—17 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 16 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Lindberg (ep) ang. samhälleliga sysselsättningsfrämjande åtgärder
inom Tornedalen.................................... 3

herr Björkman (h) ang. de ambulerande skrivbyråernas verksamhet 3

herr Sjöholm (fp) ang. Nordiska rådets utredning om boxningens
skadeverkningar.......................................... 6

Svar på interpellationer av herrar Wiklund i Stockholm (fp) och
Jansson (vpk) ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till
övergång till svavelfattiga eldningsoljor samt på fråga av herr

Sjönell (ep) i samma ämne................................... 7

Svar på frågor av:

fru Heurlin (h) ang. filmgranskningsrådets ställningstagande till

filmer med sexuell inriktning............................... 18

herr Nordstrandh (h) ang. skolket i våra skolor.................. 19

herr Nordstrandh (h) ang. översyn av det postgymnasiala utbildningssystemet
............................................ 21

Svar på interpellationer av:

herr Hermansson (vpk) ang. åtgärder för att säkra hög och full

sysselsättning............................................. 21

herr Sundelin (s) ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd,

m. m., och herr Lorentzon (vpk) i samma ämne............... 32

Interpellationer av:

herr Nilsson i Kristianstad (s) ang. åtgärder för att stimulera byggandet
av billigare typer av enfamiljshus.................... 50

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. åtgärder för att avhjälpa

läkarbristen i Norrland....................... 51

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 44

Nr 44

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

fru Skantz (s) ang. utbildning av tandhygienister................ 52

herr Hyltander (fp) ang. ersättning av statsmedel för skador genom

översvämningar........................................... 52

herr Sjöholm (fp) ang. jakt för nöjes skull...................... 52

Fredagen den 17 november

Svar på interpellationer av herr Mellqvist (s) ang. tillämpningen av
1963 års trafikpolitiska beslut, herr Eliasson i Sundborn (ep) ang.
planerad nedläggning av järnvägsstationer, herr Hamrin i Kalmar
(fp) ang. principerna för nedläggning av järnvägslinjer och indragning
av järnvägsstationer, herr Lorentzon (vpk) ang. riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken och herr Lundberg (s) ang. trafikpolitiken
samt på fråga av herr Petersson (h) ang. kommunika -

tionerna inom glesbygderna.................................. 53

Svar på interpellationer av:

herr Wikner (s) ang. lönsamheten inom de svagare skogsproduk tionsområdena.

........................................... 93

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. de statliga garantierna för lån

till jord- och skogsbruksföretag........ 97

Meddelande om enkla frågor av:

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. ökat utrymme för allmänheten
vid vissa rättegångar................................... 104

herr Hedin (h) ang. stödåtgärder för fiskare med anledning av förbud
mot försäljning av fisk från vissa områden............... 104

Torsdagen den IG november 1967

Nr 44

Torsdagen den 16 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. samhälleliga sysselsättningsfrämjande
åtgärder inom Tornedalen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindberg har frågat
om jag är beredd att medverka till
att Tornedalen i större utsträckning än
hittills blir delaktig av de samhälleliga
s yss el s ä t till n g.sf rämj ande åtgärderna.

Jag har tolkat frågan från herr Lindberg
så att den närmast avser beredskapsarbetena.
Medel för dessa fördelas
— med undantag för vissa husbyggnadsarbeten
— av arbetsmarknadsstyrelsen
på de olika länsarbetsnämnderna.
På länsplanet är det länsarbetsnämnden
som har att föreslå lämpliga
objekt. Enligt min mening bär man inte
ändra detta smidiga sätt att anpassa beredskapsarbetena
till det skiftande lokala
behovet av sådana arbeten.

Vidare anförde

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min fråga.
Det är min strävan att formulera
frågan så vitt som möjligt som gjort att
jag preciserat den så litet som fallet är,
men det finns fullt fog för inrikesministern
att i sitt svar begränsa frågan
som han gjort. Min strävan har heller
inte varit att precisera vad det här gäller,
utan det var mera tänkt som en

hälsning från en bygd som känner sig
litet bortglömd.

Jag hade nyligen tillfälle att göra en
resa i Tornedalen, och då bad man mig
framföra de synpunkter som jag nu anfört.
Befolkningen i Tornedalen bär i
viss män börjat förlora tron på möjligheterna
att överleva ekonomiskt, och i
den situationen vill man på något sätt
göra sin stämma hörd. Därför har jag
vid detta tillfälle velat lägga inrikesministern
på hjärtat att, om han har
möjligheter därtill, ägna uppmärksamhet
åt den ganska vidsträckta landsdel
som kallas Tornedalen.

Känslan av att vara bortglömd är en
oerhörd belastning — även om den
kanske inte är helt sakligt motiverad.
Det är emellertid niånga omständigheter
som bidrar till den utomordentligt
svåra situationen där uppe i norr. Jag
har också velat lägga saken på riksdagsledamöternas
hjärtan. Vi som har
vår sysselsättning tryggad får aldrig
glömma att göra allt vad vi kan för
dem som lever under så oerhört pressade
förhållanden.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret, som jag uppfattar som ganska
välvilligt.

Härmed var överläggningen slutad.

i 2

Svar på fråga ang. de ambulerande
skrivbyråernas verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman bär frågat
om förslag kommier att föreläggas

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på fråga ang. de ambulerande skrivbyråernas verksamhet

nästa års riksdag om sådan ändring i
lagen om arbetsförmedling att de ambulerande
skrivbyråerna kan fortsätta
sin värdefulla serviceverksamhet utan
att dömas till straff.

Utredningen om översyn av arbetsförmedlingslagen
bär avlämnat en promemoria
om den ambulerande skrivbyråverksamheten
i oktober 1966. Promemorian
har remiäsbcliandlats och
överväganden i ämnet pågår nu inom
inrikesdepartementet. Jag är ännu inte
i tillfälle att uttala mig om när något
förslag i anledning av promemorian
kan komma att föreläggas riksdagen.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret.

Jag bär inte något särskilt otalt med
inrikesministern, men jag tycker det
är litet trist att statsrådet d dag gör mig
lika besviken som förra torsdagen, när
det gällde invandrarnas kulturella och
religiösa frågor. Jag hade verkligen
hoppats, herr inrikesminister, att svaret
i dag skulle vara mera positivt än
beskedet att »överväganden i ämnet pågår
nu inom inrikesdepartementet» och
att riksdagen kunde vänta ett förslag
nästa år. Och det hoppas jag alltjämt,
herr statsråd! Remisstiden utgick omkring
den 1 februari i år, och det är
angeläget att denna fråga löses så
snabbt som möjligt.

Vi har haft ambulerande skrivbyråer
i flena decennier utan att något ingripande
mot dem skett, och de bär inte
vållat några olägenheter vare sig för
kunder eller anställda. Först 1960 upptäckte
man att byråernas verksamhet
strider mot 1935 års lag om arbetsförmedling.
Det första åtalet ledde till frikännande
vid Stockholms rådhusrätt,
men sedan blev det fällande dom både
i Svea hovrätt och i högsta domstolen
i december 1962. Då utmättes dagsböterna
till 2 X 600 kronor för den skriv -

byrå som var aktuell. Senare har åtal
medfört att innehavarna av fyra skrivbyråer
dömts till dagsböter av Stockholms
rådhusrätt sedan väl högsta domstolen
hade fällt sin dom.

Högsta domstolens fällande dom föranledde
motioner i riksdagen och utlåtande
från andra lagutskottet, och så
småningom skickades hela problemkomplexet
till arbetsmarknadsutredningen.
Inom den stora utredningen befann
vi oss då i slutskedet av arbetet
och ville inte försena utredningens slutförande.
Utredningen låg sedan till
grund för den proposition om arbetsmarknadspolitiken
som förelädes förra
årets riksdag; skulle vi ha väntat och
tagit ställning även till frågan om
skrivbyråerna hade vi kanske försenat
den propositionen.

Jag hoppas att statsrådet delar min
uppfattning att de nuvarande förhållandena
är alldeles oefterrättliga. Jag
skall bara nämna några få av de offentliga
institutioner sam har anlitat dessa
skrivbyråer.

I toppen av den alfabetiska förteckning
över kunder som jag har ligger
arbetsmarknadsstyrelsen själv —
den övervakande myndigheten^ som i
sin tur har inspirerat några av åtalen.
Så följer en lång rad statliga styrelser:
lantmäteristyr elsen, domänstyreisen,
fångvårdsstyrelsen, j änn vägsstyr els e n,
sjöf artsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
samt andra styrelser som bär anlitat
dessia privata skrivbyråer. Det allra
märkligaste är att kungl. justitiedepartementet,
d. v. s. i detta fall justitieministern
själv 1963 anlitade en av skrivbyråerna
— just en av de skrivbyråer
vilkas innehavare 1962 dömdes av
högsta domstolen. Riksåklagarens
kansli, åklagarmyndigheten i Stockholm
samt rätts- och polisdirektionen därstädes
har även anlitat de privata skrivbyråerna.

Vi befinner oss alltså i det läget, herr
statsråd, att den högsta rättsvåndainde
myndigheten uppenbarligen funnit det

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på fråga ang. de

både praktiskt, tillförlitligt och enkelt
aft vända sig till en av desisa skrivbyråer
när det blev en temporär arbetsbelastning.
Justitieministern fann tydligen
att denna verksamhet var förträfflig,
trots att den hade kriminaliserats.

Även vi här i riksdagen, herr statsråd,
har varit delaktiga i denna brottsliga
trafik, eftersom riksdagen bär anlitat
en av de ambulerande skrivbyråer
som kriminaliserades 1962.

På senare tid har det inte förekommit
någon lagföring av innehavarna av
skrivbyråerna — förmodligen i avvaktan
på att lagstiftningen skulle ändras.
Jag har läst den promemoria som inrikesministern
omnämnde i sitt svar, och
jag tycker att den är bra. Det är en
klargörande framställning, och jag har
läst den med stort intresse. Den bär
givit skrivbyråerna stöd i deras samhällsviktiga
funktion. I promemorian
har föreslagits att lagstiftningen skulle
ändras. Det var detta jag hoppades att
statsrådet skulle ha tagit fasta på efter
det att remissmyndigheterna liade yttrat
sig, så att vi kunde få ett förslag till
nästa år. Med den bakgrund jag givit
finner jag det absurt att en rad offentliga
institutioner anlitar en verksamhet
som är nyttig men kriminaliserad
— och vi i riksdagen är som sagt delaktiga
häri. Jag tycker att statsrådet
borde se till att de som sysslar med
denna fråga inom inrikesdepartementet
får en proposition klar till vårriksdagen
1968.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Björkman säger, att många använder
sig av desisa skrivbyråers tjänster. Detta
är förklarligt — det är mycket duktigt
folk som är sysselsatt i denna verksamhet.
Den omständigheten att justitieministern
och justitiedepartementet
åberopas i sammanhanget gör emellertid
inte frågan mindre kompilerad när

ambulerande skrivbyråernas verksamhet

vi nu skall försöka finna en ordning
för verksamheten.

Jag har samma uppfattning som herr
Björkman, att förhållandena inte är
tillfredsställande. Detta är utgångspunkten
också för vårt arbete. Men när
herr Björkman säger att han för sin
del funnit promemorian så utomordentlig
— den gav egentligen en organisationslösning,
menade herr Björkman
— måste jag framhålla, att vi vid
vårt studium av remissvaren funnit att
flera av remissinstanserna, däribland
ett par av de stora arbetstagarorganisationerna,
är mycket kritiska mot det
förslag som föreligger.

Därför rymmer denna fråga om de
ambulerande skrivbyråerna en rad
principiella problem. Det gäller främst
frågan om återverkningarna på tillämpningen
av arbetsförmedlingslagen i övrigt
liksonn om eventuella ogynnsamma
resultat för arbetsmarknadspolitikens
effektivitet. Detta gör att skrivbyråfrågan
inte kan ses bara som ett isolerat
praktiskt problem.

Det innebär också att frågan är mycket
komplicerad och att de överväganden
som måste föregå ett ställningstagande
blir tidskrävande. Jag vill för
övrigt erinra om att samma utredning
i maj i år avlämnat en andra promemoria
om konsulters medverkan vid
förmedling av arbetskraft. Även dessa
förslag måste infogas inom de överväganden
som pågår; det krävs enligt
vår uppfattning en samordning.

Detta betyder emellertid inte, herr
Björkman, att vi bara vilar på lianen
och bär stoppat detta ärende i en skrivbordslåda.
Vi bär tvärtom arbetat mycket
med det, också i form av överläggningar
med intresseorganisationer. En
andra sådan överläggning kommer vi
för övrigt att ha just i kväll. Jag hoppas
iaitt de alternativ som diskuteras
skall vara sådana, att vi kan utarbeta
ett förslag. Jag vill inte göra mig skyldig
till ett löftesbrott genom att försäkra
att det kommer ett förslag, men så

Nr 44

Torsdagen den IG november 1967

Svar på fråga ang. Nordiska rådets utredning om boxningens skadeverkningar

mycket vill jag säga aitt om det finns
någon möjlighet att prestera ett förslag
i form av en proposition kiommer vi
att göra det så skyndsamt som möjligt.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Detta besked från statsrådet
är jag mera nöjd med. Jag vill inte
att inrikesministern skall bli beskylld
för löftesbrott, och jag kan förstå att
han är litet återhållsam när överväganden
pågår i denna fråga.

Statsrådet har uppenbarligen läst några
andra remissvar än dem som jag har
tagit del av, tv dessa ansluter sig i allt
väsentligt till utredningsmajoritetens
förslag. Jag skall inte pröva kammarens
tålamod med att återge en lång rad remissyrkanden
som det skulle vara mycket
frestande att läsa upp, men jag skall
ta ett av dem som exempel: »Skrivbyråerna
lämnar företag, offentliga myndigheter
och enskilda personer en service
---— som är betydelsefull och

inte möjlig att tillgodose på annat sätt.
Det finns också anledning varna för en
underskattning av verksamhetens omfattning.
Enligt en 5 år gammal undersökning
omfattade branschen 460 företag
med en omsättning på 70 milj.»

Vi kan väl vara överens om, herr
statsråd, att när det i arbetsmarknadsutredningen
och arbetsmarknadsprognoser
talas om den framtida, mycket stora
bristen på arbetskraft, bör man också
ha frågan om skrivbyråerna i tankarna.
Detta system passar alldeles förträffligt
för ett mycket stort antal kvinnor —
framför allt sådana som har barn men
också många andra, gifta och barnlösa
eller ogifta — som tycker att det är
utomordentligt att de kan utnyttja sina
goda kvalifikationer som stenografer
och maskinskriverskor och som vill ha
en kortare anställning utan långtidsbindning
vid en bestämd arbetsplats.

Jag kan ändå, herr statsråd, inte underlåta
att återge ett litet stycke ur
statskontorets remissvar, som är mycket
intressant. Statskontoret anför: »Inom

näringslivet kan iakttas en klar tendens
till ökade behov av att låta uppgifter
som kräver insatser av specialiserad
och tillfällig natur ombesörjas av
särskilda serviceföretag. Den ambulerande
skrivbyråverksamheten kan i stor
utsträckning hänföras dit. Den allmänna
knapphet på arbetskraft, som förutses
för avsevärd tid framåt, torde öka
behovet av sådana servicefunktioner.
Härigenom kan bättre utnyttjande av
tillgängliga specialister och tillvaratagande
av alla slag av arbetskraftsbehov
av den ambulerande skrivbyråverksamheten
tillgodoses.»

Statskontoret ställer sig uppenbarligen
klart positivt till majoritetens förslag.
Jag vet att det finns två reservanter,
det skall jag inte förtiga. Med det
väldiga, varma intresse för näringslivets
rationalisering som regeringen har
ådagalagt, framför allt i år, borde den
emellertid vara särskilt lyhörd när det
gäller att bringa nuvarande orimliga
förhållanden ur världen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Herr andre vice talmannen meddelade
att de svar, som chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet
Palme, enligt föredragningslistan nu
skulle lämna på frågor av fru Henrlin
och herr Nordstrandh, komme att — på
grund av att statsrådet Palme syntes ha
blivit förhindrad att närvara — lämnas
vid ett senare tillfälle.

§ 4

Svar på fråga ang. Nordiska rådets utredning
om boxningens skadeverkningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
vart Nordiska rådets utredning om

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang.

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

boxningens skadeverkningar tagit vägen.

Danmark är koordinerande land för
denna utredning. Det danska inrikesministeriet
har i dagarna meddelat att
utredningen avslutat sitt arbete och
att dess betänkande nu skall tryckas
och ges ut i Nordisk utredningsserie.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för det glädjande
besked som socialministern lämnade.
Det finns ingenting annat att
tillägga än att jag — och säkerligen också
många med mig •— med stort intresse
och icke utan en viss spänning avvaktar
vad utredningens betänkande kan
kommer att innehålla.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Justerades protokollen för den 8 innevarande
november.

i 6

Svar på interpellationer och fråga ang.
skattemässiga åtgärder för att stimulera
till övergång till svavelfattiga eldningsoljor Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Frågan om åtgärder
för ökad användning av mindre luftförorenande
eldningsoljor har berörts i två
interpellationer och en enkel fråga till
mig. Herr Wiklund i Stockholm frågar
i en interpellation om jag vill på skattepolitisk
väg främja användning av
eldningsolja I. Herr Jansson interpellerar
om jag av samma skäl vill föreslå en
ändring av skattesatserna för eldningsoljor
utan att bostadskonsumenterna be -

skattemässiga åtgärder för att stimulera till

tungas. Herr Sjönell frågar om jag avser
ätt föreslå sådana skatteändringar,
som främjar övergång till mindre luftförorenande
eldningsoljor.

De ökade luftföroreningarna är ett
ytterst allvarligt problem, som kräver
sin lösning. Frågeställarna har framfört
tanken att genom skattemässiga åtgärder
medverka till en lösning av detta
problem på ett speciellt område. Vad
som härvid ifrågasatts är att genom
ändringar av skattesatserna för energiskatten
på eldningsoljor nå en priseffekt,
som stimulerar en övergång till
de mindre luftförorenande tunna oljorna.
En sådan åtgärd är emellertid inte
så enkel som den kan tyckas vara.

Vad det här ytterst gäller är om den
indirekta beskattningen skall användas
som ett instrument för att dirigera konsumtionen
i viss riktning. På vissa områden
har vi ett sådant syfte med beskattningen,
t. ex. i fråga om beskattningen
av alkoholhaltiga drycker. Den
generella indirekta beskattningen och
energiskatten, som får ses som ett
komplement till denna, har man velat
hålla i princip neutral. Skall man
gå ifrån den principen måste man göra
klart för sig vilka konsekvenser detta
medför. Under den givna förutsättningen
att skatteinkomsterna blir oförändrade
får en omläggning av energiskatten
till förmån för den tunna och renare
oljan en kostnadsfördyrande verkan
för bl. a. vissa svenska industrier och
större värmeförbrukare, medan andra
kan få sänkta kostnader. Effekten kan
i vissa fall bli högst kännbar med hänsyn
till gjorda investeringar, vilket visar
att frågan måste närmare övervägas
och utredas. Även om konsumtionens
inriktning i viss utsträckning kan påverkas
i gynnsam riktning, är det dock
högst tveksamt om man kan nå någon
slutlig lösning av det här aktuella
problemet enbart genom en ändrad beskattning
av eldningsoljorna. Skulle
man slopa skatten på den tunna oljan

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar pa interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

helt och kompensera skattebortfallet
härav genom en höjd beskattning av de
tjocka oljorna, kan det likväl komma
att kvarstå en kostnadsskillnad till de
tjocka oljornas favör.

Jag är därför inte beredd att nu föreslå
sådana åtgärder, som frågeställarna
efterlyst. Det kan dock finnas anledning
att ändra ifrågavarande skattesatser,
och jag har för avsikt att förutsättningslöst
utreda frågan om energibeskattningen.

Vissa positiva resultat i fråga om luftföroreningarna
kan emellertid vinnas
omedelbart genom övergång till tunn
olja för uppvärmning av bostads- och
kontorsfastigheter. Regeringen beslöt
den 6 september i år att sådan olja skall
användas för statens fastigheter i Stockholm.
Jag hoppas att kommunala och
privata fastighetsägare skall följa detta
exempel. De konsekvenser detta kan
få på hyrorna eller de kommunala
utgiftsstaterna bör vara överkomliga
med hänsyn till de värden, som kan
tänkas stå på spel.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Sedan jag framställde
min interpellation har 1964 års naturresursutredning
avgivit två betänkanden
om miljövårdsforskning. I det ena
av dessa betänkanden (del II: Organisation
och resurser, sid. 27) uttalar
utredningen följande:

»I samhällsdebatten har ordet miljö
ofta använts med hänsyftning på de sociala
relationerna. Vi har skapat ett
samhälle med en trygg social miljö.
Framför oss ligger nu uppgiften att skapa
en omgivande biologisk miljö, som
ger samma mått av trygghet. Den sociala
miljön grundades på principen om vissa
elementära, mänskliga rättigheter såsom
andel i det ekonomiska och kulturella
framåtskridandet, tillgång till undervisning
och möjlighet till vård, hjälp

och rättsligt skydd. Utformningen av
den yttre miljön måste likaledes baseras
på vissa rättigheter, inte minst individens
rätt till en livsvänlig omgivning
med tillgång till frisk luft, rent vatten
och icke förorenad föda. Det är samhällets
plikt att bevaka samtliga dessa
individens rättigheter.»

Det är alltså samhällets plikt att bevaka
samtliga dessa individens rättigheter,
i varje fall enligt denna utrednings
mening. Bejakar man denna princip
måste man även ta ställning till faran
av luftföroreningar. Finansministerns
svar på min interpellation, för vilket jag
först nu ber att få tacka, tycks endast
föga påverkat av det synsätt som präglar
miljövårdsforskarna.

Det framhålles visserligen att luftföroreningarna
är ett ytterst allvarligt problem,
som kräver sin lösning. Men i
sista satsen av svaret förefaller det
t. o. m. som om finansministern tvekade
inför frågan om förefintligheten av luftföroreningarna.
Han resonerar nämligen
där om att ökade kostnader för frivillig
övergång till svavelfattigare eldningsoljor
kan vara överkomliga med
hänsyn till de värden som »kan tänkas
stå på spel».

Råder det alltså ännu på regeringshåll
tvivel om att värden, t. o. in. stora värden
står på spel på grund av luftföroreningarna?
Inte bara materiella ting
hotas nu, utan det är framför allt levande
varelser som är i fara. Den formulering
jag syftar på har kanske kommit
till i hastigheten — vad vet jag?
Den skall kanske inte läsas såsom innebärande
en tveksam inställning till bärigheten
i de inånga vetenskapliga beskeden
om luftföroreningarnas skadlighet
som vi fått på den senaste tiden.

Fn sådan inställning överensstämmer
i varje fall inte med statsministerns tal
i Halmstad nyligen om att krafttag nu
skall tas mot miljöhoten, som artar sig
till att bli en av 1970-talets verkligt
stora samhällsfrågor även politiskt. Ett

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

av de viktigaste av dessa hot är förbränningsoljornas
avgaser, främst svaveldioxiden
i dessa oljor. Det gäller avgaser
från bilar, uppvärmningsanordningar
i bostadshusen och i industrierna.

Enligt mätningar i Stockholm är
luften i denna stad upp till 300 procent
mer hälsovådlig än som är tillåtet. Det
är för övrigt vid denna tid på året som
förhållandena är värst, och de tycks
försämras ytterligare. Enligt naturresursutredningarna
dominerar oljorna
bland de använda bränslena. Förbrukningen
av oljor för lokaluppvärmning
beräknas komma att bli nära fördubblad
under perioden 1963—1970 om inga
motåtgärder vidtas. Chocken efter avslöjandena
nyligen, att det regnar tonvis
med svavelsyra över landet, att fisken
dör och grödorna skadas genom
giftigt regn, borde göra det naturligt
att snara åtgärder vidtas eller åtminstone
försöks på bredast möjliga front
för att komma till rätta med svavelhotet.
År 1963 släppte enbart industrin
ut 200 000 ton svaveldioxid enligt en
uppgift som lämnas i ett av miljövårdsbetänkandenia.

Vi har för vår del nu aktualiserat eu
väg — låt vara endast en väg — som
f. ö. bara kan leda till vissa begränsade
resultat i arbetet på att få till stånd
en renare luft: skattemässiga åtgärder
för att dirigera oljekonsumtionen från
oljor med hög svavelhalt till svavelfattigare
oljor. Det kan uttryckas så, som
man på sina håll gör, att det gäller en
miljövårdsavgift på användning av de
tunga eldningsoljor, som har en hög
svavelhalt och ger högre luftförorening
än lättoljorna. Men en verklig lösning av
luftföroreningsproblemen kräver givetvis
ett mycket större, mera differentierat
och långsiktigt grepp som vi inte
kan närmare diskutera här.

Skattemässiga åtgärder för att tränga
tillbaka svavelnedsmutsningen av luften
löser inte problemen men kan dock med

relativt snar verkan, enligt min mening
i varje fall, minska det lönande i att
elda med svavelrika oljor. Man kan
och bör göra detta i avvaktan på att
man med olika andra tänkbara medel
kan stimulera till övergång till användning
av andra energiformer, främst
elkraft och atomkraft.

Mot skattemässiga åtgärder för att
styra över konsumtionen från svavelrika
eldningsoljor till de mera svavelfattiga
tunnoljorna, som är högre beskattade
än tungoljorna, ställer nu finansministern
dels en viss skatteprincip,
dels möjligheter till frivilliga åtgärder
för en övergång till tunnoljorna.

För att ta det sista först, så tog
Stockholms stads myndigheter genom
hälsovårdsnämnden upp den frågan redan
i juni månad och möttes då av positivt
gensvar från berörda parter. Vi har
nu fått besked att enligt ett regeringsbeslut
av den 6 september skall tunnolja
användas i statens fastigheter i
Stockholm. Men, herr talman, hur är
det i de övriga tätorterna med statliga
fastigheter? Den till Stockholm begränsade
åtgärden kan väl knappast för
Stockholms vidkommande ge den effekt
finansministern hoppats på, eftersom
ju de kommunala myndigheterna
redan gjort åtskilligt för att på frivillighetens
väg nå resultat. Och sådana
har också nåtts. Men det är emellertid
klart att det är värdefullt även med den
statliga åtgärd som finansministern
här nämnde.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm har
likväl — alltså trots åtgärderna för att
komma fram på frivillighetens väg —•
ansett att här behövs en skatteändring
med samma syfte som frågeställarna är
ute efter, nämligen att tränga tillbaka
de skadligaste oljesorternas användning
för uppvärmningsändamål, och har vänt
sig till finansministern i detta syfte.

Nu säger finansministern ungefär det,
att tunnoljan ger större energiutbyte och
har därför ansetts böra beskattas hög -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

re, eftersom man bundit sig för principen
om beskattningens neutralitet gentemot
olika slags bränsle. Med tillämpning
av den principen kommer man
alltså inte att ta hänsyn till behovet av
en även av folkhygieniska, och jag tvekar
inte att säga samhällsekonomiska,
hänsyn bestämd styrning av oljekonsumtionen
för uppvärmningsändamål.
Men den principen, herr talman, tog
man ju fasta på och band sig för så
länge sedan som 1957, då problemen om
luftföroreningarna inte var lika aktuella
som nu. Är inte svavelföroreningarna
nu tillräckligt allvarliga för att
man skall ha anledning att frångå denna
princip?

Denna princip ger ett intryck av ett
slags hög objektivitet, men i verkligheten
är det en skatteprincip med en, sakligt
sett mot bakgrunden av nuvarande
luftföroreningssituationen, alltför snäv
motivering. Den är för övrigt, som finansministern
själv påpekade, genombruten
på många områden inom den indirekta
beskattningen, där man mer eller
mindre åberopar styrningssyfte bland
beskattningsmotiven.

Finansministern är emellertid inte
helt negativ till skattemässiga åtgärder
på det nu aktuella området. I svaret
säges att frågan måste närmare övervägas
och utredas. Javisst, jag tycker
det är självklart att så måste ske, men
detta kan ju ske mer eller mindre
snabbt, beroende på hur angelägen frågan
bedöms vara. Lite längre ned i
svaret säger finansministern att han
inte är beredd att föreslå sådana åtgärder
som frågeställarna efterlyst. Jag för
min del har bara pekat på den uppenbara
möjligheten att använda skatteinstrumentet
till en konsumtionsstyrning
i detta fall, men jag har egentligen inte
sagt något om hur detta närmare skall
ske. På denna punkt får en utredning
givetvis ge svar.

När finansministern säger att en skatteomläggning
här kan få ogynnsamma

konsekvenser för vissa industrier — i
första hand förmodar jag att det rör
sig om sådana industrier som konsumerar
tjockoljor — så vill jag fråga: Har
dessa industrier, inför det växande miljöhotet
genom luftföroreningen med
hälsorisker och andra skador i släptåget
t. o. m. för den egna industrins
personal, tillfrågats om de vill medverka
till en konsumtionsomläggning på
frivillighetens väg?

När finansministern nu först säger
nej till skattemässiga åtgärder och sedan
i följande mening likväl tillägger,
att det dock kan finnas anledning att
ändra ifrågavarande skattesatser, så
tycks mig den senare satsen på något
sätt slå ihjäl den förra. Jag skulle mycket
uppskatta om finansministern ville
klargöra det här sammanhanget. Är det
i samband med den aviserade utredningen
om energibeskattningen som en
ändring av de här skattesatserna trots
allt skulle kunna tas upp eller kan det
ske separat? Blir energiskatteutredningen
en större och mycket tidskrävande
utredning, så har man — vi här i kammaren
och den miljöhotade svenska allmänheten
— i det förstnämnda fallet
anledning att se pessimistiskt på saken.
Jag hoppas ju för min del att det går
och att det i lagens läge även anses
finnas anledning att ta upp frågan till
en snabbutredning separat och icke tillsammans
med en större utredning om
energibeskattningen.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka finansministern
för svaret. I svaret erinrar
statsrådet om beslutet att övergå till
svavelfattiga oljor vid statens fastigheter
i Stockholm och uttrycker förhoppningen
om »att kommunala och privata
fastighetsägare skall följa detta exempel».
»De konsekvenser detta kan få för
hyrorna eller på de kommunala utgiftsstaterna
bör vara överkomliga med hän -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

syn till de värden som kan tänkas stå på
spel», säger finansministern.

Hela frågan måste bedömas utifrån de
sista orden i svaret: »hänsyn till de värden,
som kan tänkas stå på spel».

Jag kan instämma i herr Wiklunds i
Stockholm anförande när han påtalar
att finansministern varit utomordentligt
försiktig när det gäller att fastställa just
dessa värden, d. v. s luftföroreningens
faror, vilket kan vara förvånande. Men
den mening jag citerade, kan måhända
tolkas så, att vi har en gemensam utgångspunkt
för vårt meningsutbyte,
nämligen att luftföroreningarna utgör
en stor fara för människor och djur; att
den utgör en stor fara för växter och
materiell egendom, även om luftföroreningens
omfattning, långtidseffekter
och kombinationsverkningar inte kan
anses vara helt klarlagda.

Stockholm och övriga storstäder är —
det är ingen nyhet — särskilt utsatta. I
Stockholm har sedan 1962 förekommit
kontinuerliga mätningar avseende förekomsten
av sot samt gaser i form av
svavel och kväve. Utvecklingen har under
de senaste åren blivit alltmer alarmerande.
Under åren 1965—1967 har
vid temperatur under 0 grader, luftvårdsnämndens
riktvärden beträffande
svaveldioxid ofta överskridits. Under
den kalla månaden februari 1966 uppgick
värdena till 2 å 3 gånger luftvårdsnämndens
riktvärden. Eftersom dessa
riktvärden bygger på medicinska bedömningar,
får det anses klarlagt, att
stockholmsluften vintertid medför allvarliga
risker ur hälsosynpunkt.

De senaste undersökningarna, som
delvis redovisades i pressen i går, är
mycket nedstämmande. De visar att vi
redan nu, i november månad, börjar nå
de värden vi hade i februari 1966.

Läget på andra håll i landet skall jag
inte gå in på. Om jag gjorde det, skulle
det endast utgöra ytterligare material
för den slutsats jag vill komma fram till.

Jag har — liksom, förmodar jag, även

finansministern — med stort intresse
och noggrannhet studerat Ingeniörsvetenskapsakademiens
årsrapport, där det
bl. a. påvisas att det i Sverige vräks ut
en miljon ton svavelsyra per år, men
att åtskilligt av detta kommer in över
Sverige från utlandet med väst- och sydvästvindarna.

Den slutsats jag vill komma fram till
är att luftföroreningen i Sverige nu har
nått den gräns där extraordinära åtgärder
måste sättas in. Det behövs ett samlat
grepp, men eftersom vi inte har någon
särskild minister för miljöfrågor,
utan dessa handhas av så gott som varje
regeringsmedlem, kan man inte begära
att finansministern skall medverka
på alla områden, och det är därför som
just den här speciella frågan har tagits
upp.

Jag vill uttrycka min personliga mening
så här: Slopa skatten helt på eldningsoljor
i skatteklass I och höj eventuellt
energiskatten i skatteklass II! Jag
vill erinra om, att när de nuvarande
skattesatserna fastställdes, så ville man
av nationalekonomiska skäl stimulera
till användning av tunga oljor. Jag tror
att det är ett riktigt påstående, och om
det inte är riktigt, så kan finansministern
rätta till det. Om det emellertid är
riktigt, bör den ökade insikten om miljöfrågornas
betydelse nu motivera att
frågan om skatteavvägningen verkligen
bör tas upp till prövning.

Finansministern medger i sitt svar
att konsumtionens inriktning i viss utsträckning
kan påverkas i gynnsam
riktning, men han påpekar samtidigt att
det är »högst tveksamt om man kan nå
någon slutlig lösning av det aktuella
problemet enbart genom ändrad beskattning
av eldningsoljorna». Till detta
är bara att säga att någon slutlig lösning
givetvis inte kan uppnås på denna väg.
En mängd åtgärder måste till utöver
dem som jag och några andra kammarledamöter
nu efterlyst. Ändrad beskattning
är bara en åtgärd, men en viktig

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang.

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

sådan, och det är framför allt på det
området som finansministern omedelbart
kan medverka till en förbättring av
situationen.

Den slutliga lösningen, som inte är
sökt i de aktuella interpellationerna,
ligger säkert i nya uppvärmningsmetoder,
framför allt i utnyttjande av atomkraften.

Finansministern lovar att förutsättningslöst
utreda frågan om energibeskattningen.
Det kan vara av intresse i
och för sig, men dels kan detta ta tid
och dels är det ju osäkert vad utredningen
kommer fram till. Jag vill ge finansministern
det rådet — jag hoppas
att det inte låter förmätet — att i avvaktan
på denna utrednings resultat
ändra skatten på eldningsoljorna. Om
detta inte sker, kan jag för min del inte
se någon annan utväg än en lagstiftning
som förbjuder användning av tjockoljor.
Den frågan sorterar ju inte omedelbart
under finansministern, men eftersom
han i hög grad är representativ för
hela regeringen, kanske man ändå kan
föra fram den synpunkten i det här
sammanhanget.

En fördel med att släppa skatten på
de svavelfattiga oljorna är det förhållandet,
som var antytt i min interpellation,
att då skulle en övergång till de
svavelfattiga oljorna inte drabba bostadskonsumenterna.
Med dagens priser
utgör den svavelrika oljan cirka 9 procent
på grundhyran, medan den svavelfattiga
oljan gör 12 procent. För industriernas
del är det lättare att godkänna
en övergång genom lagstiftning,
enligt min mening. De har råd på ett
annat sätt, och där går det inte ut direkt
över bostadskonsumenterna. Svavelhalten
i tjockoljorna överstiger ofta 2,5
procent, medan tunnare olja uppvisar
0,5 procent och lägre.

Får jag erinra om att det förväntas att
man i Förenta staterna och Japan nu
ganska snart kommer att fatta beslut i
de här frågorna. Enligt vad Ingeniörs -

skattemässiga åtgärder för att stimulera till

vetenskapsakademien säger, kommer
högsta tillåtna svavellialt där att bli väsentligt
lägre än den svavelhalt som vi
tillåter här i Sverige.

Herr talman! Jag vill med detta på
nytt ha efterlyst, utöver vad som redan
är sagt, om inte finansministern genom
ändrad beskattning vill ge ett bidrag till
att rädda miljön från fortsatt förstörelse.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till finansministern för hans
svar på min enkla fråga.

Av svaret framgår att finansministern
är fullt medveten om det mycket allvarliga
problem som de tilltagande luftföroreningarna
medför och att detta
problem kräver sin lösning. Jag skulle
vilja understryka att problemet är så
allvarligt, att effektiva åtgärder mot
luftföroreningarna måste vidtagas alldeles
omgående.

Statens luftvårdsnämnd har utgivit
rekommendationer rörande riktvärden
för svaveldioxid i utomhusluft och samtidigt
rekommenderat, att ifrågavarande
riktvärde för dygnsmedelvärdet icke
får överskridas mer än en gång per månad.
Mätningar som har utförts här i
Stockholm — den tätort i landet som
torde vara mest utsatt för hot mot innevånarnas
hälsa på grund av svavelföroreningarna
i luften — visar att under
månaderna december 1966—april 1967
överskreds de av statens luftvårdsnämnd
rekommenderade riktvärdena icke
mindre än 25 gånger. Det är sålunda
fem gånger så många överskridanden
av de rekommenderade riktvärdena som
enligt luftvårdsnämnden kan anses tolerabelt,
trots att vinterperioden 1966—
1967 får anses ha varit mycket blid. Det
senare förhållandet medför att svavelföroreningarna
relativt sett minskar i
förhållande till en kall vinter, då fastiglietsuppvärmningen
kräver större oljekvantiteter.
Som jag nyss påpekat var

Torsdagen den 16 november 1967 Nr 44 13

Svar på interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till
övergång till svavelfattiga eldningsoljor

vintern 1966—1967 mycket blid, men
trots detta överskreds vid olika tillfällen
riktvärdena med ända upp till 200 å
300 procent, över huvud taget visar de
mätningar beträffande stockholmsluftens
föroreningsgrad, som pågått under
den senaste femårsperioden, så farliga
värden, att, som jag inledningsvis framhöll,
alla tänkbara åtgärder måste sättas
in för att stoppa ytterligare försämring
av luften och få den så ren och
godtagbar ur hälsosynpunkt som möjligt.
Detta gäller givetvis icke bara
Stockholm, där luften kanske är mest
förorenad, utan alla tätortscentra som
dras med liknande luftföroreningsproblem.

En åtgärd och säkerligen en av de
effektivare i syfte att få bättre förhållanden
till stånd, eller snarare bättre
luft, är att använda beskattningsinstrumentet
för att dirigera om användningen
av oljor från svavelrika till svavelfattiga.
Mot ett användande av skatteinstrumentet
i sådant syfte talar enligt
finansministern den principen att man
velat hålla den generella indirekta beskattningen,
till vilken energiskatten
räknas, neutral. Men han påpekar också
att man på vissa områden frångått denna
princip och att vi ibland använder
den indirekta beskattningen som ett instrument
för att dirigera konsumtionen
i en viss riktning. Som exempel härpå
nämns beskattningen av alkoholhaltiga
drycker. Och, herr talman, om det gäller
att påvisa motiv som är så starka
att principen om den generella indirekta
beskattningens neutralitet bör brytas,
kan, såvitt jag förstår, knappast något
starkare motiv framletas än omsorgen
om medborgarnas hälsa och välbefinnande.
Trots detta utomordentligt starka
motiv är finansministern icke beredd
att nu föreslå sådan omläggning av beskattningen
som främjar övergång till
mindre luftförorenande oljor, vilket är
att djupt beklaga. Skälet härtill synes
främst vara att en omläggning av skat -

ten till förmån för tunnare och renare
eldningsoljor skulle få kostnadsfördyran
de effekt för vissa avnämare av
tjockoljor. Enligt min mening måste en
sådan konsekvens tolereras, eftersom åtgärder
i syfte att förbättra betingelserna
för människornas hälsa knappast
kan bli för dyrbara. Vi har helt enkelt
inte råd med en alltmer förorenad luft,
men borde ha råd att söka åstadkomma
en renare.

Finansministern påpekar också, att
även om skatten på den tunna och svavelfattiga
eldningsoljan slopas helt och
skattebortfallet kompenseras genom en
höjd beskattning av de tjocka oljorna
kan ändock en kostnadsskillnad komma
att kvarstå till den tjocka oljans favör.
Detta är säkerligen riktigt med nuvarande
prisrelationer, men en skatteomfördelning
av här antydd art parad med
en intensiv information om de svavelrika
oljornas hälsofarlighet skulle utan
tvivel leda till en kraftig stimulans mot
en allmän användning av tunna och
svavelfattiga eldningsoljor.

Som jag tidigare noterat är finansministern
fullt medveten om att luftföroreningarna
är ett ytterst allvarligt problem,
som på något sätt måste lösas.
Trots att han inte vill vidta några åtgärder
nu säger han att det dock kan
finnas anledning att ändra skattesatserna
på eldningsoljor och finansministern
ämnar förutsättningslöst utreda frågan
om energibeskattningen. Det är att
hoppas att om och när skattesatserna
ändras detta dels sker snabbt och dels
sker på sådant sätt att en övergång till
svavelfattiga eldningsoljor kraftigt stimuleras.

Slutligen vill jag livligt instämma i finansministerns
förhoppning att kommunala
och privata fastighetsägare skall
ta intryck av de statliga och kommunala
fastighetsägarnas åtgärd att här i
Stockholm övergå till användning av
svavelfattig tunnolja. Jag tror dock inte
på någon snar övergång i det fallet. Där -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar pa interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

till krävs kraftigt stimulerande åtgärder,
exempelvis en omfördelning av
skattetrycket på eldningsoljorna och,
som en sista utväg om ingenting annat
hjälper, tvångsåtgärder.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Efter att ha läst finansministerns
interpellationssvar vill jag
säga några ord.

Finansministerns synpunkter på i
vad avseende den indirekta skatten
skall dirigera konsumtionen i viss riktning
är mycket intressanta. Men jag
kunde inte undgå att notera att finansministern
nickade, när herr Jansson
sade att det redan nu finns eu sådan
fonn av dirigering, nämligen den lägre
beskattningen på de mera svavelhaltiga
oljorna.

I finansministerns svar står det:
»Skulle man slopa skatten på den tunna
oljan helt och kompensera skattebortfallet
härav genom en höjd beskattning
av de tjocka oljorna kan det likväl
komma att kvarstå en kostnadsskillnad
till de tjocka oljornas favör.»

Jag vill inte påstå att finansministern
vill lägga en förhoppning däri, men
eftersom finansministern är road av
siffror — och det är jag också — bär
jag använt multiplikation och division
på de uppgifter som lämnats av naturresursutredningen.
Av dessa uppgifter
framgår klart att vi 1963 gjorde av med
41/4 miljoner kbm lätt eldningsolja och
nära 21/2 miljoner kbm av de mera svavelhaltiga
oljorna. Skatten är i det ena
fallet, enligt uppgifter som jag fått av
Esso, 25 kr. och i andra fallet 16 kr.
per kbm. Man kan lätt räkna ut att ett
borttagande av skatten på eldningsolja
I, där inkomsterna ligger på ungefär
100 miljoner kronor, och ett överflyttande
av dessa inkomster till de mera
svavelhaltiga oljorna, där skatteinkomsterna
ligger på ungefär 40 miljoner
kronor, på intet sätt skulle medföra någon
favör för de tjocka oljorna.

Enligt min mening saknar finansministerns
antagande matematisk underbyggnad,
Naturligtvis kan man säga
som finansministern i svaret, att detta
inte är någon lätt fråga, eftersom eu
ökad skattebelastning med all säkerhet
kommer att ändra konsumtionen mot
eldningsolja I, och i så fall blir de totala
skatteinkomsterna lägre. Konsumtionen
flyttas ju då över.

Som redan sagts utgör luftföroreningarna
ett allvarligt problem. De svavelhaltiga
oljorna svarar i dag för en tredjedel
av oljeförbrukningen men för tre
fjärdedelar av svaveldioxidhalten. Det
är den situation som vi upplever i dag.
Men verkligt skrämmande ter sig situationen
niär man i naturresursutredningens
betänkande läser om vilken
ökad användning oljan kommer att få
för uppvärmning. Enbart för uppvärmning
av lokaler räknar men med en fördubbling
av oljeåtgången fram till 1975.
Och den ökningen, herr talman, kommer
med största sannolikhet att huvudsakligen
ligga på eldningsoljorna III,
IV och V.

Vidare är situationen i dag den att
investeringskostnaderna för oljeaggregaten
är större när man investerar för
användning av den olja som konsumtionsmässigt
ställer sig billigare. Det är
alltså fråga om att industrin och näringslivet,
som använder den mera svavelhaltiga
oljan, gör en större investering
för att hålla de löpande kostnaderna
nere.

När finansministern förklarar att han
i och för sig inte ställer sig helt avvisande
vill jag dra parallellen med omläggningen
till högertrafik. Den omläggningen
hade blivit billigare om vi gjort
den tio år tidigare. Det bär sagts förut
att det brådskar när det gäller luftföroreningarna.
Ja, det brådskar i högsta
grad även från ekonomisk utgångspunkt.
Siffrorna visar på en fördubbling
av oljeåtgången för uppvärmningsändamål,
och den övervägande delen av

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

ökningen ligger på svavelhaltig olja.
Därför kommer kurvan för luftföroreningar
att se ut ungefär på samma sätt
som kurvan för trafikintensitetens ökning.
Vi blev tvungna att gå över till
högertrafik.

Jag skulle vilja fråga om inte finansministern
på basis av de prognoser,
som framlagts inom naturresursutredningen,
är på det klara med att vi förr
eller senare — genom lagstiftning eller
genom en ändring av beskattningen
— måste övergå till användning av den
mindre svavelhaltiga oljan. För industrin
blir det i så fall fråga om en merkostnad,
men vi får i sammanhanget
inte bortse från den merkostnad som
uppkommer genom dyrbara investeringar
som får lov att göras på grund
av bl. a. korrosion. Och dessa investeringar
kan visa sig helt värdelösa ifall
vi om tio år — enligt vad naturresursutredningen
uttalat — ändå får en dirigering
till mindre svavelhaltig olja.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! De två allt annat överskuggande
politiska frågorna i framtidsperspektivet
är u-hjälpen och miljövården.
Symtomatiskt är att provies
lägger tonvikten vid dessa frågor i sin
vildvuxna agitation. Finansministern är
inte någon provie — framgår det inte
på annat sätt så märks det när man
tar del av hans uppfattning i dessa två
framtidsfrågor.

När nu frågan ställts, om finansministern
är beredd att använda skattepolitiken
som ett miljöpolitiskt instrument,
har svaret blivit minst sagt svävande.
Det är en skön blandning av
nej och ja och kanske samt hänvisningar
till diverse principer, väl så diffusa.
Låt mig kommentera några punkter i
det av finansministern lämnade interpellationssvaret.

Finansministern säger att den indirekta
beskattningen på vissa områden
har en konsumtionsdirigerande effekt.

Jag skulle vilja ändra detta och säga
att på många områden förekommer en
kon su in tio n sdiri ge ri n g. Inte bara alkoholhaltiga
drycker kan anföras som exempel
— skatten på tobak, den särskilda
varuskatten på kemisk-tekniska preparat,
bilaccisen och inte minst drivmedelsbeskaittoingen
hör också till bilden.

Vad den sistnämnda beskattningen
beträffar är det intressant att den begränsar
konsumtionen av miljöförstörande
produkter, exempelvis den blyhaltiga
bensinen. Man har alltså -—-kanske omedvetet — redan infört en
miljöstyrning av skatt ep olitisk art. Det
betyder att den åberopade neutralitetsprincipen
när det gäller indirekt beskattning
inte är så mycket värd längre.
Och är en sådan princip, om den
nu existerar, så helig, att det inte skulle
gå att undersöka om den verkligen har
ett berättigande? Skulle man exempelvis
inte kunna arbeta med en samhällsekonomisk
optimering i stället för med
en tvivelaktig neutnalitetsprincip i fråga
om den indirekta beskattningen?

Vidare talar finansministern om den
kostnadsfördyrande verkan som en
ändrad beskattning av eldningsoljorna
skulle kunna få. Jag ställer då frågan:
Varför tänkte man inte på det när
energiskatten infördes? I dag vet vi att
kostnaidsproblematiken i svenskt näringsliv
är väsentlig.

Av svaret får vi också veta att det
är tveksamt huruvida någon slutgiltig
lösning av de aktuella luftföroreningsproblemen
kan nås genom en skattemässig
favorisering av vissa slags
oljor. I denna kommentar ligger något
litet av talesättet »Det bästa är det godas
fiende». Här måste man improvisera
åtgärder, kanske göra saker och ting
snabbare än man normalt vill göra.

Sedan följer ett litet mera positivt
avsnitt i svaret. Finansministern tillkännager
att han har för avsikt att förutsättningslöst
utreda frågan om ener -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

gibeskattningen. Den heliga neutralitetsprincipen
är inte så helig längre,
nu kan man utreda frågan. Jag skulle
vilja sända ett ord på vägen till den
förutskickade utredningen: Kan man
inte tänka sig att skattemässigt stimulera
eluppvärmning, som ger avsevärt
bättre miljöeffekter än varje form av
oljeeldning?

Jag anser, herr talman, att tiden sedan
länge är mogen för en användning
av den indirekta beskattningen som
miljöpolitiskt instrument. Miljöförstöringen
har nu nått så långt även i vårt
land, att en rad åtgärder är nödvändiga
för att skydda människorna och naturen
från obotliga skador.

Kritiken mot miljöförstöringen är i
mångt och mycket en generationsfråga.
Givetvis är det ett starkare livsintresse
för den unga generationen att rädda
miljön. Vi unga skall ju uthärda förorenad
luft, nedsmutsat vatten, förstörd
natur o. s. v. under betydligt längre
tid än den äldre generationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Av de båda interpellanternas
och frågeställarens inlägg att döma
har herr Jansson och herr Sjönell
fattat mitt svar såsom avsikten var.
Jag gör ett klart programmatiskt uttalande
i början, där jag säger att de ökade
luftföroreningarna är ett ytterst allvarligt
problem som kräver sin lösning.

Herr Wiklund i Stockholm fann en
viss motsättning mellan detta och avslutningssatsen
i svaret. Jag kan glädja
honom med att om han vill stryka
de två orden »kan tänkas» har jag ingenting
emot det. Då får han full harmoni
på de båda ställena.

Jag har också funnit att interpellanterna
och frågeställaren har varit ense
med mig om att detta är ett problem
som är partiellt i det stora problemet,
d. v. s. att skatteförändringarna inte

löser problemet i dess större perspektiv.

Nu har vi också —• enligt Ingeniörsvetenskapsakademiens
rapport, som
herr Jansson erinrade om -— blivit
upplysta om att även om vi klarar detta
problem inom landet, är detta inte
någon garanti för att vi slipper besvären.
Ruhr, England och andra industricentra
ligger litet för nära för att
vi skall våga hoppas på det.

Jag har sagt att en utgångspunkt för
en finansminister just nu ■— det försäkrar
jag både interpellanterna och
frågeställaren — är att något skattebortfall
i dagens läge icke kan vara
praktisk politik. Därför bär herr Jansson
fattat problemet rätt när han menar,
att vill man på skattesidan göra
någonting som förbättrar situationen,
får det bli en omfördelning av skattebelastningen.
Då får man helt enkelt
friställa den tunna och lätta oljan från
skatt och ta igen förlusten på de andra
oljorna.

Jag har förklarat att jag betraktar
problemet som så allvarligt, att det är
nödvändigt att göra en utredning, och
jag ämnar tillsätta denna utredning.
Jag tror att det var herr Wiklund som
ifrågasatte om denna formulering, där
jag tar in hela energiskatteområdet, betyder
att man skulle kunna förvänta
någon speciell långhalning i utredningen.
Så är givetvis inte fallet.

Det är emellertid möjligt att en sådan
kompensafionsbeskattning »om blir
aktuell inte enbart skall läggas på den
tjocka oljan. I varje fall bör en utredning
ha möjligheter att förutsättningslöst
pröva denna fråga.

Jag har i vissa inlägg märkt något
av kritik mot att vi inte omedelbart
slår till, men vi brukar inte göra det
med mindre än att vi är något så när
underkunniga om verkningarna.

Det är alldeles uppenbart att det blir
en påtaglig kostnadsfördyring för industrin,
som är förbrukaren av de tjoc -

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar pa interpellationer och fråga ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor

ka oljorna, om man skall kompensera
skattebortfallet på de tunna oljorna genom
att höja skatten på de tjocka oljorna.
Man bör åtminstone ha någorlunda
klart för sig hur kostnaderna
fördelas mellan industri och fastighetsägare,
vilka konsekvenser ändrade
skattesatser kan få för hyresgästerna
och vilka områden som aktualiseras.
Man kan till och med säga att det kan
finnas industrier i glesbygderna i vårt
land som skulle kunna fortsätta att elda
med tjock olja utan att någonting händer.
Lika uppenbart är det att i storstadsområdena,
i de industriella tätbygdsområdena,
blir den totala effekten
av eldning med tjocka oljor sådan
att faran är uppenbar.

Hela frågan rymmer så många problem
att jag inte har varit beredd att
säga: Nu befriar vi den lätta oljan från
beskattning från och med nästa vecka
och så tar vi igen skattebortfallet på
den tjocka oljan. Jag vill nog studera
konsekvenserna, vilket naturligtvis inte
innebär någon fördröjning av utredningsarbetet
— vi bär alla intresse av
att utredningen arbetar snabbt och att
dessa frågor som vi vill ha belysta
också blir det så snabbt som möjligt.

Eftersom interpellanterna och frågeställaren
varit ense med mig om att
detta är en partiell fråga i det stora
problemet, har jag inskränkt mitt svar
till att gälla den konkreta, partiella
frågan. Alla är vi medvetna om att skall
man angripa den större frågan blir ett
helt spektrum av ingrepp aktualiserat
och naturligtvis kommer lagstiftningen
då in i blickfältet.

På regeringsplanet diskuterar och undersöker
vi dessa frågor. Det är inte
min sak att avslöja diskussionerna där,
men att vi alla på regeringssidan —
jag svarar ju här från regeringsbänken
— är utomordentligt angelägna att ta
itu med problemet behöver ingen betvivla.

Jag bär således i denna begränsade
2—Andra kammarens protokoll 1967. N

fråga sagt att en utredning kommer att
tillsättas. Jag tror att man vid mogen
eftertanke kominer underfund med att
det inte är försvarbart att bara slå till
utan att man är tvingad att ventilera
begreppet ingående. Avsikten med utredningen
behöver jag inte närmare
utveckla — alla förstår att den är att
få en bättre tingens ordning.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag tackar för finansministerns
kompletterande besked, som
var mycket klargörande. Jag sade ju att
den sista satsen i interpellationssvaret
kanske hade kommit till i hastigheten,
och det föreföll mig som om finansministern
ville bekräfta det. Han sade ju
nu att det verkligen var stora värden
som stod på spel och inte bara att sådana
värden »kan tänkas» stå på spel.

Vidare är det mycket tillfredsställande
att fä veta att tillsättandet av en energiskatteutredning
inte alls får innebära
en långhalning av frågan utan att tvärtom
snabba åtgärder skall vidtas.

Jag vill slutligen gärna ansluta mig
till den uppfattning som finansministern
och även herr Jansson gav uttryck
åt, nämligen att det inte kan bli fråga
om en skattesänkning totalt sett. Varken
i min interpellation eller i vad jag anfört
i dag har jag på något sätt antytt
att jag skulle ha åsyftat en skattesänkning.

Medan jag nu har ordet kan jag inte
underlåta att göra ytterligare en reflexion.
Miljöpolitik via skatteinstrumentet
är väl trots allt en något tveksam
väg så till vida som den erbjuder
en möjlighet att köpa sig fri från ansvar
för de hälsovådliga verkningar som användningen
av skadliga eldningsoljor
innebär.

Även ur denna synpunkt menar jag
att det måste betraktas som en temporär
åtgärd att använda beskattningen
för att styra konsumtionen över till
mindre svavelhaltiga oljor. Det är en gei''/ -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på fråga ang. filmgranskningsrådets ställningstagande till filmer med sexuell
inriktning

nomgångsåtgärd. I det långa perspektivet
måste det nämligen bli så, att man
helt enkelt driver undan användningen
av sådana oljor som kan vara till skada
för miljön. På längre sikt får vi uppenbarligen
övergå till att använda helt
andra uppvärmningsämnen än oljorna,
i varje fall fullständigt tränga bort sådana
oljor som är av rent skadlig karaktär.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Finansministern har betonat,
liksom också gjordes i interpellationerna,
att det bara är ett partiellt
problem som nu tagits upp beträffande
luftföroreningarna. Det har ställts i utsikt
att energiskatteutredningen skall ta
upp dessa problem. Även om dess arbete,
enligt vad finansministern nu anfört,
skall bedrivas snabbt, vill jag uttala
det önskemålet, att de nu aktuella
propåerna finge en prioritering i den
mån de kan ryckas ut ur det stora sammanhanget.

Finansministern noterade vidare vad
jag framhöll i mitt föregående inlägg,
nämligen att jag inte stod främmande
för en överföring av skatt från de svavelfattiga
oljorna till tjockoljorna. Om
man bara skulle minska beskattningen,
vet vi inte hur detta skulle slå, men om
vi för över skatt från de lätta oljorna,
vilket var min tanke, kommer bostadskonsumenterna
inte att drabbas i så stor
utsträckning, eftersom det faktiskt på
detta område förekommer en övergång
till lättare oljor, även om denna övergång
sker för sakta. Denna övergång
skulle underlättas av en förändrad skattesats.
Det är dessutom, såsom fru Sundberg
påpekat, en tekniskt ganska omständlig
procedur att få till stånd en
allmän övergång till de lätta oljorna i
samband med bostadsuppvärmning.

Finansministern noterade också vad
jag framhöll om de föroreningar som
förs in i Sverige med vindarna från ut -

landet, och jag tror att det är riktigt att
ha detta förhållande i tankarna.

Jag har i en annan interpellation, riktad
till jordbruksministern, ställt frågor
i anslutning till detta problem. Allvarligt
i detta sammanhang skulle vara, om
en sådan ståndpunkt skulle göra sig gällande
i diskussionen, att det med hänsyn
till att Ingeniörsvetenskapsakademien
upptäckt den stora roll som utlandet
spelar i luftföroreningen egentligen
inte skulle finnas något att göra på
svensk botten förrän liknande åtgärder
kommit till stånd i andra länder.

Tillåt mig i detta sammanhang erinra
om, vad Ingeniörsvetenskapsakademien
påpekat, nämligen att den svavelsyra
som regnar ner i vårt land är mycket
farligare för svensk jord än den är för
exempelvis leran i Västtyskland och en
del andra länder. Detta är en ganska intressant
synpunkt, som forskarna kommit
fram till och som vi inte kan bortse
från när vi behandlar detta problem.

Interpellationsdebatten har endast
partiellt behandlat föroreningssituationen.
Finansministern kan med fog anses
vara en av de politiskt tyngst vägande
medlemmarna av regeringen. Låt
mig därför uttala önskan om att han i
regeringen inte skall inskränka sig till
den partiella syn på frågan som vi i dag
dryftat, utan skall medverka till en helhetslösning
så snabbt som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Svar på fråga ang. filmgranskningsrådets
ställningstagande till filmer med
sexuell inriktning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Fru Heurlin har frågat
om jag är av den uppfattningen att
filmgranskningsrådets ställningstagande

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

till filmer med sexuell inriktning är representativt
för den allmänna opinionen.

Filmgranskningsrådets ställningstaganden
måste i alla frågor grundas på
en allsidig belysning av spörsmålen. Rådet
är sammansatt med hänsyn härtill.

Vidare anförde

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet för svaret. Enligt den
proposition som ligger till grund för
filmgranskningrådets tillkomst är det
rådets uppgift att spegla den allmänna
opinionen, d. v. s. att vid sitt ställningstagande
som rådgivande organ lämna
statens biografbyrå besked om vad som
måste anses vara den allmänna opinionen.

Som jurist kan jag inte finna annat än
att innehållet i den senast omdebatterade
filmen i vissa delar måste anses
vara klart tukt- och sedlinghetssårande.
Jag delar statsrådet uppfattning att rådets
ställningstagande i alla frågor måste
grundas på en allsidig belysning av
spörsmålen. Frågan är om det i realiteten
är så. Man frågar sig runt om ute i
landet men också på många håll här i
Stockholm om det nuvarande rådet är
sammansatt med hänsyn därtill.

Så mycket överraskning och så mycken
oro som frisläppandet av filmen
väckt runt omkring, kan nog statsrådet
vara alldeles övertygad om att den allmänna
opinionen är den, att en film
som denna inte bör godtagas.

Det gäller godkännande att visas för
vuxen publik. Enligt biografförordningen
är man vuxen från det man fyllt
15 år. Det finns här anledning att erinra
om att barnavårdslagen gäller för
barn och ungdom upp till 21 år, och
man har vid bestämmandet av behandlingsformerna
av åldersgrupperna 15—
17 år särskilt tagit hänsyn till — och
det på mycket goda grunder — att det
här till stor del rör sig om barn och att

Svar på fråga ang. skolket i våra skolor

man måste ha tålamod med barns lagöverträdelser.
När det gäller film anser
man alltså att barn är vuxna från det de
fyllt 15 år.

Expertis på visst håll anser att film
har en mycket stor betydelse ur fostrande
synpunkt, och man har på olika
håll kommit fram till att just 15—16-åringar tar starkt intryck av det de ser
i sexuellt avseende på film.

Man frågar sig verkligen om det är en
liten grupps önsketänkande om ett förändrat
synsätt på detta område som
man sökt förverkliga genom ett ställningstagande
sådant som detta. Är det
meningen att svenska folket skall uppfostras
att tycka så som en minoritet
tycker? Finns det inte för statsrådet
skäl att närmare granska om rådet för
närvarande verkligen är sammansatt så
att det är representativt för den allmänna
opinionen?

Härmed var överläggningen slutad.

i 8

Svar på fråga ang. skolket i våra skolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat, hur jag ser på uppgifterna om en
ökning av skolket i våra skolor.

Det finns enligt de rapporter jag fått
inga uppgifter som entydigt visar att en
ökning skett av skolket. Jag vill emellertid
betona att det under alla omständigheter
är angeläget att skolmyndigheterna
genom en god elevvård motverkar
skolkning. Resurserna för denna vård
har också successivt förstärkts.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret, och i

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på fråga ang. skolket i våra skolor

det tacket vill jag gärna också inlägga
ett uttryck av glädje över att ecklesiastikministern,
som vi saknade på andra
kammarens statsrådsbänk också i går
under den två timmar långa skoldebatten,
nu kommit tillstädes för att diskutera
det intrikata spörsmål som olovlig
frånvaro faktiskt utgör. I övrigt tillfredsställer
mig svaret knappast.

Det är nog ändå så, herr statsråd, att
skolket i skolan, framför allt det grava
skolket, håller på att öka — under alla
förhållanden på vissa håll i landet. Jag
skall i senare sammanhang, när tillfälle
ges, återkomma med en egen kartläggning.

Genom svaret skjuter statsrådet problemet
något ifrån sig. Min fråga är närmast
föranledd av att skolkuratorerna
vid studiedagar i Stockholm för bortåt
två veckor sedan slog larm, konstaterande
för sin del en kraftig ökning av de
grövre skolkfallen i skolan. Vi som arbetar
i skolan och är medvetna om läget
där blev inte särskilt överraskade. Vi
känner till sådana här ting i stort sett,
om också inte i detaljer. Det kan gå år,
konstaterade skolkuratorerna, utan att
barnavårdsnämnden får reda på att en
elev kontinuerligt skolkar från skolan.
Man gick till och med så långt att man
sade att när normalbegåvade elever placeras
i yrkesundervisningen, kan det
upptäckas att de inte ens kan läsa ordentligt.
Skolans prestige hindrar dessutom
hjälp utifrån. Jag tycker att detta
är mycket allvarliga uppgifter från, som
jag ser det, ansvariga människor.

På sin tid sade ecklesiastikminister
Edenman att talet om disciplinsvårigheterna
— skolket är ju en sida av den
saken — var överdrivet. Jag ansåg då
att han gjorde en felbedömning. Kanske
vågar jag hoppas att statsrådet Palme
på denna punkt — och det finns tecken
som tyder på att han kan vara det
— är mera realistisk än sin företrädare.
Vi har här alltså ett problem av betydande
mått, och det är uppenbart att
resurserna för att ta itu med det, även

om de nu förstärkts, som statsrådet säger,
inte räcker till, sådana förhållandena
nu är.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Nordstrandh att jag med anledning
av hans fråga försökte införskaffa uppgifter
från expertisen på det här området.
Jag efterlyste, om det fanns någon
statistik eller eventuella andra uppgifter,
t. ex. i gymnasieinspektörernas rapporter,
som gav vid handen att skolket
hade ökat. Några sådana uppgifter
fanns icke.

Men självfallet kommer vi att hålla
den bär frågan under fortlöpande observation
för att se om det kommer fram
material som visar en sådan ökning.
Med hjälp härav får man sedan vidta
åtgärder.

Herr NORDSTRANDH (h):

Jag tackar herr statsrådet för detta
tillägg till svaret, som synes mig positivt.

Jag skulle alltså vilja rekommendera
ecklesiastikministern — även om han
troligen gör det i alla fall — att ta del
av det material som skolkuratorerna
stöder sig på. De är en viktig grupp av
skolans befattningshavare och kommer
i kontakt med dessa frågor på ett mycket
mer inträngande sätt än lärare och
skolledare. Det finns ju till och med lärare
och skolledare som blir överraskade
av grava skolkfall när sådana kommer
i dagen — de har levat i den falska
föreställningen att det var fråga om lovlig
frånvaro.

Vi har dessutom ett annat problem
med frånvarointygen, där sådana ännu
finns. Föräldrar skriver på sådana intyg
utan att tänka närmare på vad de
egentligen gör, och det verkar demoraliserande
på många elever.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

1 9

Svar på fråga ang. översyn av det

postgymnasiala utbildningssystemet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig om en statlig utredning kommer
att tillsättas för översyn av det postgymnasiala
utbildningssystemet i riktning
mot större enhetlighet.

Jag är inte beredd att redovisa något
ställningstagande i den berörda frågan.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet också för detta svar men vill
siiga, att innebär det att statsrådet för
närvarande över huvud inte har bildat
sig någon uppfattning i den här
saken, så tycker jag att han snarast
skall ta itu med att övertänka den —
det brådskar faktiskt.

Den omedelbara anledningen till att
jag ställt frågan — problemet i sig är
naturligtvis mycket äldre — är att TCO
i en skrivelse till ecklesiastikdepartementet
begärt eu övergripande statlig
utredning i syfte att skapa ett mer
enhetligt postgymnasialt utbildningssystem.
Skrivelsen tar upp ett spörsmål
som tycks få större och större aktualitet.
I en rad avsnitt är jag väl inte helt
ense med TCO i dess syfte och inställning
i skrivelsen, men saken i sin helhet
måste angripas. Större enhetlighet på
det gymnasiala området måste eftersträvas
i vad det gäller behörighetsbestämmelserna,
urvalsmetoderna, utbildningsvägarnas
uppläggning, examinationssystemet,
den centrala ledningen och den
lokala styrelsen. Den nuvarande splittringen
när det gäller huvudmannaskap,
struktur och målsättning för de olika
utbildningsvägarna är också otillfredsställande.

Det synes mig som om allt talar för
att chefen för ecklesiastikdepartementet
mycket snabbt måste ta ställning
för eller mot i detta sammanhang, och
då kan vi alltså ta upp saken ånyo i
diskussionen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det föreligger en framställning
från TCO, och därjämte finns
i universitetskanslersämbetets petita en
framställning om sådan utredning. I
dessa framställningar upptas en lång rad
av mycket viktiga frågor, och i den
allmänna översyn, som jag helt naturligt
försökt sätta i gång så snabbt
som möjligt sedan jag kommit till detta
departement, ingår självfallet hela
det problemkomplexet. Mitt svar innebär
bara, att jag inte i dag har tagit
ställning till den här frågan, eftersom
det just krävs en genomgripande genomlysning
innan man sätter i gång
någonting.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. åtgärder för

att säkra hög och full sysselsättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat om jag anser att en arbetslöshet
av den omfattning som nu väntas är
förenlig med målsättningen hög och full
sysselsättning och om regeringen avser
att vidta särskilda åtgärder för att säkra
hög och full sysselsättning särskilt
med hänsyn till den långsiktiga strukturomvandlingen.

Nuvarande läge på arbetsmarknaden
är uttryck för en internationell konjunkturdämpning.
Arbetslösheten har
stigit i Västeuropa i vissa länder betyd -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

ligt, och även i vårt land har utvecklingen,
som interpellanten framhåller,
lett till en högre arbetslöshet än vi
varit vana vid under senare år. Det har
dock hittills visat sig möjligt att på
relativt kort tid bereda för det stora
flertalet av de friställda nya anställningar.
Härtill har inte minst den starkt
utbyggda omskolningsverksamheten
medverkat.

Samtidigt är det uppenbart att den
ökade arbetslösheten är en källa till
otrygghet för arbetstagarna och att sysselsättningsläget
nu inte kan betraktas
som tillfredsställande. Det är nödvändigt
att i all möjlig utsträckning hålla
tillbaka arbetslösheten och begränsa
dess verkningar för den enskilde.

Regeringen har hela tiden uppmärksamt
följt utvecklingen och gripit in
med åtgärder för att stimulera sysselsättningen.
Jag vill erinra om att regeringen
i maj vidtog åtgärder som avsåg
att stärka vintersysselsättningen
bland byggnadsarbetarna och förbättra
sysselsättningsläget i verkstadsindustrin.
Investeringsfonderna frisläpptes
för maskin- och byggnadsinvesteringar.
Byggandet av skolor, sjukhus och ålderdomshem
ökades. I augusti vidtogs ytterligare
åtgärder i samma syfte. Ramen
för bostadsbyggandet vidgades och
en ytterligare ökning skedde av skoloch
ålderdomshemsbyggandet.

De uppgifter om sysselsättningsutsikterna
som lämnades av arbetsmarknadsmyndigheterna
under förra månaden
visade att ytterligare åtgärder var
behövliga. Mot den bakgrunden beslöt
regeringen för ett par veckor sedan en
rad åtgärder för att stimulera sysselsättningen
både inom industrin och
byggnadsverksamheten. Utöver sysselsättningseffekten
vid de direkt berörda
arbetsplatserna kan man räkna med
betydande sekundära verkningar hos
underleverantörer in. fl. De senast beslutade
åtgärderna bör givetvis ses i
samband med de beslut som fattades i
maj och augusti. Alla de ifrågavarande

åtgärderna kommer att få sin huvudsakliga
effekt under vintermånaderna.

Hittills har arbetsmarknadsstyrelsen
frisläppt medel från investeringsfonderna
för maskin- och byggnadsinvesteringar
på inemot 1,5 miljard kronor.
Sådana medel skall enligt regeringens
beslut i oktober få tas i anspråk
också för att stimulera företagens lagerinvesteringar.
Arbetsmarknadsstyrelsen
har bemyndigats att efter prövning i
varje särskilt fall medge sådant utnyttjande
av investeringsfonderna fram till
och med den 31 mars 1968.

Bland de sysselsättningsstödjande åtgärderna
har ingått en betydande ökning
av bostadsbyggandet. Totalt innebär
besluten en ökning av igångsättningen
i år utöver vad som ursprungligen
planerats med 4 000 lägenheter. Regeringen
har vidare fattat beslut om att
föreslå riksdagen en utvidgning av ramen
för förbättringslångivningen för
att ytterligare stödja vintersysselsättningen,
särskilt i glesbygderna.

Ramen för skol-, ålderdomshems- och
sjukhusbyggandet har genom de fattade
besluten vidgats med ca 330 miljoner
kronor. Därtill kommer att vattenfallsverlcets
anläggningsarbeten ökar
särskilt i Norrland. Verkets investeringsram
föreslås höjd med 34 miljoner
kronor. Vidare kommer medel att begäras
på tilläggsstat för vissa statliga
byggen, bland annat ett nytt radiooch
televisionshus i Göteborg.

Omfattningen av beredskapsarbetena
skall öka under vintern. Regeringen
kommer av riksdagen att begära ytterligare
160 miljoner kronor för detta ändamål.
Förra vintern sysselsattes ca
20 000 man i beredskapsarbeten; denna
vinter kan man antagligen räkna
med omkring 25 000.

Särskilda dispenser kominer dessutom
att ges från investeringsavgiften
på oprioriterade byggen. Som ett villkor
skall gälla att byggena i allmänhet
kan avslutas under vinterhalvåret. Dispenserna
beräknas komma att omfatta

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

byggen till en sammanlagd kostnad av
ca 50 miljoner kronor. Denna dispensgivning
har omedelbart påbörjats. Därutöver
ges naturligtvis dispens i vanlig
ordning för sådana byggen, som enligt
riksdagens uttalande bör undantas från
avgiften.

De nämnda åtgärderna i sysselsättningsstödjande
syfte kan jämte beredskapsarbetena
beräknas ge direkt sysselsättning
åt sammanlagt ca 50 000
man under vintermånaderna. Härtill
kommer de sekundära verkningarna.

Slutligen bör nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen
har fattat beslut om ett
omfattande aktivitetsprogram. Ett viktigt
led i detta är en kraftig utbyggnad
av den yrkesutbildande verksamheten.
Antalet elever beräknas komma att stiga
från nuvarande 25 000 till 35 000.
Genom olika former av skyddad sysselsättning
beräknas plats kunna beredas
för 15 000 handikappade. Särskild
vikt lägges vid åtgärder för de unga
och för de handikappade. Man skall söka
få till stånd en skyndsam ökning av
utbildningen inom det ordinarie utbildningsväsendet
och en successiv intagning
redan under pågående hösttermin.
Med hänsyn till det stora behovet
av arbetskraft inom vårdyrkena skall en
snabb utbyggnad av utbildningen inom
dessa yrkesområden eftersträvas. Riksyrkesskolorna
skall så långt möjligt
övergå till kontinuerlig intagning och
speciell undervisning ordnas för elever
som kräver en för dem särskilt tillrättalagd
utbildning. Fortbildningskurser
startas för olika kategorier nyexaminerade.

En rad åtgärder har således vidtagits
för att stödja sysselsättningen under
vintern. Såvitt nu kan bedömas bör dessa
åtgärder kunna ge sådana resultat
att arbetslösheten under den kommande
vintern kan hållas tillbaka. Skulle det
ändå visa sig att det behövs ännu mer
omfattande åtgärder, kommer sådana
också att vidtas.

De arbetsmarknadspolitiska medlen

är rikt differentierade, vilket gör det
möjligt att anpassa dem till olika arbetslöshetssituationer.
Bland annat genom
den stora vikt som lägges vid den
yrkesutbildande verksamheten kan särskild
hänsyn tas till de problem som
uppstår på grund av strukturomvandlingen.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret och den utförliga redovisningen
av olika åtgärder för att hålla
tillbaka arbetslösheten. Jag har i och
för sig inga anmärkningar att göra mot
dessa åtgärder. De förefaller mig emellertid
—• och detta är naturligtvis en
allvarlig anmärkning — otillräckliga
för att klara uppgiften att ge sysselsättning
åt alla, för att klara målsättningen
om en hög och full sysselsättning.

Inrikesministern hävdar att nuvarande
läge på arbetsmarknaden är uttryck
för en internationell konjunkturdämpning.
Något annat anför han inte om
orsakerna till sysselsättningssvårigheterna.
Jag är inte enig med inrikesministern
i denna bedömning, som jag anser
otillfredsställande. Självfallet finns
det konjunkturinslag bakom de nuvarande
sysselsättningssvårigheterna. Detta
förnekas såvitt jag förstår inte av
någon. Men •— och det är detta som fattas
i inrikesministerns svar — den nuvarande
arbetslösheten förefaller till
stor del vara en ny typ av arbetslöshet.
Det framgår, som jag påpekat i interpellationen,
inte minist av att såsom ett
nytt inslag i bilden arbetslösheten drabbar
också industritjänstemän, statsanställda
och den unga arbetskraften. Det
handilar enligt min mening om en strukturell
arbetslöshet, som förvärrar den
nedgång i sysselsättningen som beror på
konjunktursvårigheter.

Om denna analys är riktig betyder
det att det inte räcker med hittills tilllämpade
metoder för att klara syssel -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

sättningsproblemen. En fortsatt strukturomvandling
är givetvis nödvändig
och önskvärd. Mee den ekonomiska
strukturomvandlingen måste genomföras
på ett medvetet sätt och efter ett
långsiktigt program. Detta bör omfatta
alla slag av investeringar. Förändringar
i sysselsättning och investeringar skall
vara kända och förberedda på sikt. Det
får inte bli som nu att samhället och
dess organ bara skall komma efter och
ställa till rätta när det privata näringslivet
misslyckats eller utan vidare kastar
ut sina anställda i arbetslöshet.

Vi måste alltså få en planerad strukturomvandling
under folklig kontroll.
De arbetande i näringslivet skall ha
bestämmande inflytande över både
drift, investeringar och ekonomisk planering.
Då kan dessa problem lösas
på ett riktigt sätt.

Kravet på en genomgripande förändring
av näringslivets ekonomiska och
politiska organisation får givetvis inte
undanskymma den arbetslöshet och de
skador som redan finns och som kräver
omedelbara åtgärder. Dels måste nya
arbetstillfällen skapas och andra åtgärder
vidtagas för de redan arbetslösa,
dels måste det förhindras att ny
arbetslöshet uppstår. Men för att man
skall kunna klara detta måste — som
jag redan framhållit — de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna i nuläget kombineras
med näringspolitiska åtgärder
som inleder ett ökat inflytande för samhället
och löntagarna över industrilokaliseringen
och investeringarna.

Vi är anhängare av sådana förändringar
i näringslivet som leder till förbättrad
produktion och effektivt utnyttjande
av resurserna. Men företagens
vinster på strukturomvandlingen måste
användas för att betala kostnaderna
för omställningen. De anställda, som nu
drabbas och i många fall får bära huvudparten
av kostnaderna, måste hållas
skadeslösa. Omställningsprocessen måste
ske under samhällets och löntagarnas
inflytande och kontroll.

Det är, herr talman, allmänt bekant
att nedläggningar och förflyttningar av
företag särskilt hårt drabbar den äldre
arbetskraften, kvinnorna och de handikappade.
Gränsen för vad arbetsgivarna
betraktar som äldre arbetskraft
förskjuts ständigt nedåt — till kategorin
äldre arbetskraft hänförs undan för
undan folk som för bara något årtionde
sedan ansågs ha många år kvar i
arbetslivet. Arbetsgivarna har avsvurit
sig sysselsättningsansvaret för de äldre
och för de handikappade. De kräver att
samhället och löntagarna i stället skall
bära både ansvaret och kostnaderna för
dem som slussas ut ur produktionen.

Detta förhållande kan inte accepteras.
En annan inställning till den äldre
arbetskraften måste framtvingas genom
att arbetsgivarna ålägges att betala kostnaderna
för omskolning, vidareutbildning,
flyttningsbidrag o. s. v. De bör
också förpliktas att svara för att de anställda
som drabbas hålles ekonomiskt
skadeslösa.

En utökning av varseltiden vid nedskärningar
i sysselsättningen och vid
nedläggningar måste snabbt bli verklighet.
Men detta räcker inte. Samhället
och löntagarna måste ges möjligheter
att påverka företagens dispositioner innan
dessa fattar beslut i frågor som
gäller anställnings- och inkomsttryggheten.
Dessa problem har att göra med
den fråga som här skall diskuteras vid
nästa interpellationsdebatt på dagordningen.

Hur skall man kunna få till stånd en
ändring av de nuvarande förhållandena
inom näringslivet, så att större trygghet
skapas för löntagarna? Jag skall inte
här behandla problemet i dess helhet,
men det finns några åtgärder som vi
anser skulle kunna genomföras relativt
snabbt i detta syfte. Företagen borde
sålunda i lag kunna åläggas att föra förhandlingar
med a r b e t s m a rkn a ds.» i y n -digheterna, kommunerna och löntagarorganisationerna
innan beslut fattas om
nedläggningar och förflyttningar. Det

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

är en punkt. En annan är att när företag
lägges ned eller vid större avskedanden
borde samhället ha rätt att överta
driften till dess andra arbeten eller
omskolningsmöjligheter föreligger. Detta
bör kunna ske utan ersättning till
ägarna. De investeringar som samhället
har gjort och det arbete som de anställda
har nedlagt -— och som finns materialiserat
i anläggningar, maskiner och
allting annat — motiverar enligt vår
mening en sådan rätt för samhället
och de anställda till företaget. Aktieägarna
och företagsledningen bör inte
få ha hela avgörandet i sin hand.

Vi anser också att det bör skapas ett
lagfäst uppsägningsskydd för löntagarna.
Dessa borde ha rätt till exempelvis
sex månaders uppsägningstid från företagets
sida.

Sådana åtgärder som jag här talat
om skulle i hög grad bidra till att öka
löntagarnas trygghet till sysselsättning
och inkomst. .lag vill fråga inrikesministern,
hur han ställer sig till dessa
konkreta förslag och om han är beredd
att ta något initiativ för att en sådan
ny ordning skall komma att gälla.

Herr talman! Jag vill också säga några
ord i korthet om hur man enligt vår
mening måste betrakta omskolningen
och vuxenutbildningen. Omskolning eller
med ett bättre ord vidareutbildning,
bör inte få vara bara en sista utväg
för redan arbetslösa, utan ett medel
att förhindra att arbetslöshet uppstår.
Vuxenutbildningen som helhet måste
på motsvarande sätt ses som ett medel
att hindra strukturarbetslöshet. Och den
kan bli ett sådant medel genom att den
med omskolning och vidareutbildning
förändrar arbetsstyrkans kvalifikation
i enlighet med förändringarna i efterfrågan.
Dessutom spelar vuxenutbildningen
givetvis en central roll för att
höja arbetskraftens yrkeskunskap och
produktivitet och för att frigöra dess
tekniska och organisatoriska begåvning.

Herr talman! Som sammanfattning
vill jag än en gång understryka att det

inte räcker med de hittills brukade socialpolitiska
och arbetsmarknadspolitiska
medlen för att garantera löntagarnas
och andra medborgares trygghet till
sysselsättning och inkomst. Det behövs
nya medel för att skapa trygghet — en
aktiv näringspolitik som ingriper förändrande
i näringslivets ekonomiska
och politiska organisation.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Hermansson tog
upp frågan huruvida de vidtagna sysselsättningspolitiska
åtgärderna är tillräckliga.
Beträffande läget just nu vill
jag säga att de åtgärder som jag här räknat
upp — investeringsfondsmedlens
användning och ökad byggverksamhet
på skilda områden — förefaller ge effekt.
Avsikten har varit att effekten
skulle kunna mätas från oktober fram
till vårmånaderna. Det preliminära resultatet
av den räkning av arbetslösheten
som genomföres denna vecka, alltså
i mitten av november, visar en ökning
med ungefär 5 000 arbetslösa i förhållande
till mitten av oktober. Detta
skulle innebära att de vidtagna åtgärderna
och en gynnsam väderlek har
hållit tillbaka stegringstakten och att
antalet arbetslösa ligger något under
40 000. Det är en hög siffra som ger anledning
till ytterligare ansträngningar
för att lösa sysselsättningsfrågan för de
många enskilda som drabbas, men den
inger samtidigt en förhoppning om att
det skall vara möjligt att bemästra de
akuta och mest trängande svårigheterna.

Problemet sammanhänger, sett i ett
längre perspektiv, med strukturomvandlingen,
som i och för sig inte är något
nytt. Jag behöver bara nämna jord- och
skogsbruket, sågverksdöden en gång i
tiden, stenindustrin, textilindustrin
samt sko- och läderindustrin. På en rad
näringsområden har vi upplevt en
vandringsrörelse från de ursprungliga

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

näringarna till nya sysselsättningsuppgifter
inom industri, kommunikation,
handel och service i allmänhet.

Det nya är att förändringarna, omställningarna,
inträffar i större delar av
näringslivet. Metallindustrin, järn- och
stålhanteringen, skogsindustrin med
den nya förädlingsindustri som byggdes
upp efter sågverksdöden är nu inne i
en ny utvecklingsfas. Och vilka problem
ställs alla dess näringar och industriområden
inför? Jo, att åstadkomma en
sådan rationalisering och effektivisering
av verksamheten att man kan möta
konkurrensen dels på världsmarknaden,
dels från andra företag som importerar
varor till vårt land.

Det är i dag den stora svårigheten,
och därför har jag i mitt interpellationssvar
sagt att den internationella
konjunkturen och de problem som finns
utanför vårt lands gränser måste påverka
den politik som vi kan bedriva av
ekonomisk, konjunkturpolitisk och arbetsmarknadspolitisk
art. I en rad länder
med vilka Sverige bedriver en betydande
handel har arbetslösheten under
den senaste tiden varit ganska stor. Går
konsumtionen ner där och vi säljer
färre varor, inverkar detta på våra göranden
och låtanden här hemma.

Här möter ett mera kortsiktigt problem.
Konjunkturförändringen, som vi
skall anpassa oss till, kräver en selektiv
politik, med möjligheter att snabbt tillgripa
åtgärder som skall motverka de
mera akuta sysselsättningsstörningarna.
De mera långsiktiga störningarna fordrar
andra åtgärder: långsiktig planering
i vilken ingår en modern arbetsmarknadspolitik,
omskolning samt omflyttning
av människorna till en ny verksamhet
och helst då till en bättre betald
sådan, även om den erbjuds på annan
ort än där vederbörande tidigare har
bott.

Jag vill i min tur ställa frågan, om
herr Hermansson verkligen menar att
vi inte skulle ha iakttagit den utveckling
som är på gång. Jag kan inte tänka

mig annat än att herr Hermansson har
uppmärksammat de diskussioner som
förts under de senaste åren om dessa
problem. Självfallet har jag för min del
uppmärksammat att herr Hermansson i
remissdebatten berörde de mera principiella
aspekterna på trygghetsfrågorna.
Han hävdade därvid den meningen,
att det inträtt en ny utvecklingsfas, där
den fulla sysselsättningen och tryggheten
inte fullt ut kan garanteras med
hjälp av de hittills brukade socialpolitiska
och arbetsmarknadspolitiska medlen.
Det krävs också en aktiverad strukturpolitik,
nya långsiktiga utvecklingsplaner
och påverkan av kapitalströmmarna
till branscher och regioner.

Detta var helt kort något av det som
herr Hermansson framhöll i remissdebatten
och som han nu delvis kom tillbaka
till.

Jag har i och för sig ingen anledning
att polemisera mot resonemanget så
långt det gäller principer. Flera av de
element i en aktiverad strukturpolitik,
som herr Hermansson skisserat, återfinns
också i det näringspolitiska program
som vårt parti och fackföreningsrörelsen
lagt fram. Låt mig nämna tankegångarna
om särskilda samrådsgrupper
för de viktigaste branscherna. Det
gäller vidare det aviserade förslaget om
inrättande av ett statligt forsknings- och
utvecklingsbolag och det gäller den redan
beslutade investeringsbanken. Det
gäller även — och kanske inte minst —
frågan om regional utvecklingsplanering,
inom vilket område har påbörjats
ett utrednings- och forskningsarbete av
betydande omfattning rörande de strukturproblem
som vi kommer att möta.
Det är fråga om problem, som har samband
med storstädernas tillväxt och
glesbygdsutvecklingen, men också den
praktiska utformningen av lokaliseringspolitiken
och en rad miljöfrågor.

Vi har emellertid också tagit upp ett
direkt praktiskt arbete, som innefattar
en investeringsplanering, inom vilken
kommuner och län har i uppdrag att

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

göra upp långsiktiga investeringsprogram
beträffande bostäder och kommunala
projekt. Vi hoppas att i detta arbete,
som skall resultera i regionala utvecklingsplaner,
så småningom kunna
ta med även näringslivets investeringar.

Jag har i detta sammanhang gärna
velat erinra om vad som är på gång.
Ibland tycker jag att det i viss män är
synd att det exempelvis i debatten om
lokaliseringspolitiken — vilken riksdagen
fattade beslut om år 1964 -— är själva
företagslokaliseringen som väcker
den största uppmärksamheten. I och för
sig kan detta vara förklarligt, eftersom
det är upptakten till en eventuell industriell
expansion som faller människorna
i ögonen. Det mera långsiktande
och tidskrävande arbetet med utvecklingsplaneringen
innan vi fått ett ordentligt
grepp på utvecklingen har blivit
mindre diskuterat och omtalat.

Herr Hermansson framhöll i sitt anförande
att det skulle bli nödvändigt
att utarbeta nya riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som ett led i en långsiktig
strukturpolitik. Jag återvänder
därför till en del av herr Hermanssons
uttalanden i remissdebatten, vilka har
samband med den diskussion han tagit
upp nu. Jag vill erinra herr Hermansson
om att riksdagen redan för ett och ett
halvt år sedan tog ställning till ett förslag
från regeringen om riktlinjer för
arbetsmarknadspolitiken där det principiellt
nya var just arbetsmarknadspolitikens
roll såsom ett led i en aktiv
strukturpolitik.

Jag ville ta upp detta, eftersom jag
mycket starkt vill framhålla att strukturförändringen
självfallet inte gått oss
spårlöst förbi. Vi har ju försökt anpassa
arbetsmarknadspolitiken och konjunkturpolitiken
till denna utveckling,
och den aktiva näringspolitik som vi
nu givit oss i kast med är egentligen
bara en logisk fortsättning på det arbete
som redan har påbörjats. Självfallet
är dock denna aktiva näringspolitik
mera omfattande och kommer att

kräva större insatser än tidigare för
att vi skall gå i land med den.

1950-talets utveckling inom arbetsmarknadspolitiken
innebar ju att denna
blev ett instrument för att underlätta
den strukturella omvandlingsprocessen
i näringslivet. Den fick en balansskapande
funktion, både geografiskt och
yrkesmässigt, och den blev inte minst
genom de rörelsestimulerande medlen
som jag nämnde nyss ett viktigt led i
den allmänna ekonomiska politiken.
Men samtidigt växte det fram en ny syn
på samhällets skyldighet att garantera
den enskildes rätt till arbete i ett fritt
valt yrke och till trygghet genom utbildning.

Det är detta som är det nya och —
skulle jag vilja säga — det verkligt stora
i arbetsmarknadspolitiken och i den
aktiva näringspolitiken: en ökad frihet
för den enskilde liksom en ökad utbildning.

I de nya riktlinjerna som lädes fram
vid förra årets riksdag har målsättningen
vidgats ytterligare ett stycke. Vid
sidan av kravet på full sysselsättning,
trygghet och ökad valfrihet för arbetstagaren
har också ställts ett krav på
produktiv sysselsättning. Därmed har
den framtida arbetsmarknadspolitikens
näringspolitiska aspekt markerats mycket
starkt. Vi nöjer oss inte längre med
full sysselsättning, utan vi ställer kravet
på produktiv sysselsättning, d. v. s.
så lönsamma uppgifter som möjligt.
Därmed underlättar vi på sätt och vis
själva strukturomvandlingen. Men i detta
sammanhang ställs vi också inför en
rad problem, genom att nedläggningar
sker där vi inte kan bygga upp nya
företag, varför det blir nödvändigt att
söka flytta om arbetskraften till orter
och regioner där den utvecklingsbara
industrin finns.

Jag behöver inte gå in på motiven för
denna utvidgning av arbetsmarknadspolitikens
uppgifter. Jag vill bara kort
säga att strukturomvandlingen är förutsättningen
för ett snabbt ekonomiskt

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

framåtskridande. I den mån arbetsmarknadspolitiken
kan utformas så, att
den positivt påverkar strukturomvandlingen,
är detta en fördel med tanke
på den ekonomiska tillväxten, och det
gynnar även löntagargruppen.

Strukturförändringarna återverkar
självfallet på löneförhållandena. All den
erfarenhet vi har visar emellertid att
strukturomvandlingen i det stora flertalet
fall för arbetstagarnas del lett till
en övergång till bättre betalda arbeten.
Det är klart att vi också har anledning
att underlätta denna vandring från låginkomstområdena
till de bättre betalda
uppgifterna.

I det sammanhanget möter vi problemet
om hur dessa företag och näringsområden,
som har förutsättningar att
ge den högre inkomsten, skall kunna
klara sin konkurrens ute på världsmarknaden.
Då aktualiseras också frågan om
kapitalförsörjningen och samhällets
medverkan till kapitalanskaffningen för
den strukturförändring som vi finner
så nödvändig.

Herr talman! Jag har velat beröra dessa
problem för att visa hur angelägna
och omfattande de är. Men samtidigt
vill jag klart markera att vi är sysselsatta
med en långsiktigare planering för
att befrämja strukturomvandlingen i ett
mycket bestämt syfte.

Jag skall till sist ta upp de frågor
som herr Hermansson nämnde i slutet
av sitt anförande. När det gäller den
äldre arbetskraftens problem delar jag
hans uppfattning. Det är nödvändigt
att vi så skyndsamt som möjligt vidtar
åtgärder för att klara utkomstmöjligheterna
för denna arbetskraft. Det har
också aviserats att vid vårriksdagen -—
och jag hoppas så tidigt som möjligt nästa
är — skall läggas fram en proposition
på basis av det betänkande som för
närvarande är ute på remiss. Utredningen
skall ju sedan fortsätta sitt arbete för
att diskutera, hur andra grupper än de
som i dag inte är omfattade av arbetslöshetsförsäkringen
skall kunna ges

ökad trygghet och ökat skydd på ålderdomen.

Beträffande utökning av varseltiden
pågår diskussioner. Inrikesdepartementet
tog för någon månad sedan initiativ
till en överläggning med arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och TCO. Denna
diskussion fortsätter nu mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och parterna i syfte
att tillsammans uppnå en frivillig överenskommelse.

Herr Hermansson berörde också frågan
om kommunernas roll. Jag har redan
sagt att det är angeläget att föra
in kommunerna i sammanhanget. Kommunerna
har rätt att så tidigt som möjligt
få besked om ändringar i fråga
om industrilokalisering, något som naturligtvis
även påverkar kommunernas
situation. Herr Hermansson företräder
närmast den meningen att man här bör
gå till en lagstiftning. Jag hade i gar
anledning att svara på en fråga i medkammaren
om detta spörsmål och angav
då som min uppfattning att vi bör
avvakta och se om det är möjligt att
träffa en frivillig överenskommelse som
kan betraktas såsom tillfredsställande
Skulle inte det vara möjligt, får vi över
väga om en lagstiftning skall tillgripas.

Beträffande frågan om staten skulle
vara beredd att överta driften vid nedläggningsföretag
för att fortsätta verksamheten
under en viss övergångstid
är jag mera tveksam. Jag kan säga så
mycket som att vi har fört förhandlingar
med några företag i syfte att vinna
uppskov med nedläggningen, men vi
har inte velat något statligt driftbidrag.
Vid två tillfällen har företagsledningar
och även fackföreningsfolk begärt direkta
driftbidrag för att fortsätta verksamheten
under någon tid. Svaret på
dessa framställningar har blivit ett mycket
bestämt nej. Om det däremot varit
möjligt att göra en investering och därigenom
ge företaget förutsättningar att
bedriva verksamheten ytterligare en tid,
kanske något år — det kan vara fråga

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

om en detalj, t. ex. en maskin som behöver
förnyas eller renoveras — då
bär vi förklarat oss beredda att gå in
med ett statligt lån till en sådan investering.

Sådana åtgärder svarar inte mot vad
som förutsattes i lokaliseringsbeslutet,
nämligen att man skulle vinna en varaktigt
ökad sysselsättning, men de möjliggör
i vissa fall en fortsättning av
verksamheter som annars skulle upphöra.
Vi vinner tid, och inte minst i nuvarande
konjunkturläge, när det inte är
så gott om objekt att lokalisera, tror
jag att det här inslaget i den allmänna
sysselsättningspolitiken har sitt värde.

De frågor som herr Hermansson tagit
upp tål sannerligen att tänka på. Jag
skulle nog vilja fortsätta att pröva de
vägar som vi nu har slagit in på — jag
hoppas att riksdagen inte kommer att
göra någon erinran — och så får vi
se till vilka resultat de leder.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är utomordentligt
viktiga problem som här kommit upp
till diskussion. Jag vill emellertid inte
på något sätt otillbörligt ta kammarens
tid i anspråk under en interpellationsdebatt,
och jag vet dessutom att inrikesministern
har ytterligare en debatt att
föra. Därför skall jag begränsa mig till
några korta anmärkningar. Jag har heller
ingen anledning att föra eu längre
polemik mot inrikesministern, eftersom
vi är överens om mycket av vad
han yttrat. Det finns självfallet ingen
orsak att beröra sådant som vi är ense
om.

De allmänna målsättningar och motiv
som statsrådet har talat om vad beträffar
arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken
har jag i allmänhet ingen erinran
till, utan mina anmärkningar
handlar om metoderna och medlen för
att i praktiken förverkliga dessa allmänna
målsättningar. Därvidlag finns
det onekligen vissa problem.

Den regionplanering som inrikesde -

partementet har tagit initiativ till, som
länsstyrelserna har arbetat med under
det senaste året och som nu har kommit
till remisstadiet, om jag inte är fel
underrättad, är ett utomordentligt fint
initiativ. Jag hoppas bara att det skall
föras vidare, så att vi får en verklig
planering av näringslivet. Om den stora
apparat man så ambitiöst har satt i gång
bara leder till att upplysningar inhämtas
om vad de privata företagen eventuellt
tänker företa sig i framtiden och
att de samhälleliga åtgärderna anpassas
härtill, har man ju icke fått till stånd
någon planering utan bara en anpassning
till en styrning genom andra krafter
av de grundläggande investeringarna.

Denna regionplanering måste bli en
verklig planering och kompletteras med
en planering på riksplanet — det är en
självklarhet som egentligen inte behövde
uttalas, att regionerna inte kan planera
var för sig i ett modernt samhälle;
vi måste få en grundval i form av beslut
från regering och riksdag när det
gäller alla de tunga investeringarna i
samhället. Utan en sådan grundval tror
jag också att det är mycket svårt att
föra en aktiv näringspolitik som klarar
sysselsättningsproblemen på lång sikt.

Den arbetslöshet som nu har uppstått
är också ett mycket svårt hinder för att
genomföra en verklig planering och för
att strukturomvandlingen skall kunna
ske på det sätt som regering och riksdag
önskar. Det är ju även detta som gör
frågan om sysselsättningssvårigheterna
så brännande. Jag tycker att det ibland
finns en tendens i den allmänna debatten
att underskatta hur allvarliga sysselsättningsproblemen
för närvarande
är. Jag har inte sett de senaste siffrorna
från november, men inrikesministern
nämnde att det skett en ökning av antalet
arbetslösa med 5 000. Man kan diskutera
hur stor ökningen är säsongmässigt.
Men jag vill framhålla att jämfört
med förra året har vi en rätt betydande
ökning av arbetslösheten. Antalet re -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att säkra hög och full sysselsättning

gistrerade arbetslösa har ökat från
19 000 i oktober förra året till 34 000 i
oktober i år. Det är alltså nästan en fördubbling
av den registrerade arbetslösheten.
Därtill kommer att antalet personer
i arbetsmarknadsutbildning samtidigt
ökat från 20 000 till 25 000 och
att de i beredskapsarbeten sysselsatta
ökat med några tusen, framför allt handikappade.
Vidare har vi den ökade arbetslösheten
bland ungdomar. Det finns
vissa sifferuppgifter om dem, men dessa
torde underskatta de nuvarande svårigheterna
för den gruppen att komma ut
på arbetsmarknaden — de som inte lyckas
få något jobb kommer så att säga
ofta inte med i statistiken. Samma
skärpning av svårigheterna finns också
för de många kvinnor som vill ha arbete
ute på marknaden men inte kunnat
få det. Även för dem är läget besvärligare
nu än tidigare.

Vi har alltså, tycker jag, en mycket
bekymmersam situation när det gäller
sysselsättningsproblemen, och det är
nödvändigt att vi är medvetna om den
saken.

Frågan om rätt till inkomst och sysselsättning
har också att göra med rätten
att söka en bättre betald eller en
friare sysselsättning. Politiken med vidareutbildning
syftar just till att möjliggöra
övergång till bättre betalda och
tryggare sysselsättningar. Men under
den senaste tiden har det avslöjats, att
medan vissa företag kastar ut sina anställda
i arbetslöshet har andra stora
företag formliga kontrakt sinsemellan
för att hindra anställda att söka arbeten
hos andra företag. Man strävar alltså på
vissa håll att behandla arbetarna som
livegna — det gäller framför allt låglöneindustrier,
som vill behålla sin arbetskraft.

Jag vill begagna detta tillfälle att här
i riksdagen brännmärka en sådan inställning
hos vissa företag till sina anställda.

Herr talman! Det finns andra problem
som jag skulle vilja ta upp. Jag

tror sålunda att inrikesministerns tveksamhet
när det gällde tillfälligt övertagande
av driften vid enskilda företag är
en fråga som vi måste fundera ytterligare
på. Vi har ju fått ett sådant läge, i
takt med det sätt på vilket strukturomvandlingen
försiggår i vårt land, att vissa
företag så att säga utan några tvingande
företagsekonomiska skäl, i varje
fall såvitt man kan se utifrån, avskedar
personal i betydande omfattning eller
t. o. m. helt och hållet lägger ner driften.
Jag tänker bl. a. på Konstsilke i Borås.
Där var det med största säkerhet hänsynen
till utländska kartellintressen som
förestavade det beslut som fattades om
nedläggning av företaget. Det finns en
viss risk för att vi kan få se flera sådana
exempel i fortsättningen.

Då är frågan vad samhället skall göra.
Skall man acceptera en nedläggning, eller
skall man från samhällets sida försöka
ingripa på något sätt för att åtminstone
under en viss tid hålla driften
i gång? Där möter en mycket svår
avvägning.

Detta problem står också i samband
med ett mera allmänt problem, som har
varit mycket akut under de senaste
åren. Vi vet alla att svenska företag i
ökad utsträckning flyttar sin verksamhet
utomlands. Jag har inte siffrorna
tillgängliga, men de nämndes redan under
remissdebatten, då man påtalade
den starka ökningen av antalet svenska
företag utomlands. Redan arbetar en
sjättedel av alla anställda i svenskägda
företag utanför vårt lands gränser. Investeringarna
i filialer och företag utomlands,
ägda av svenska intressen, ökar
mångfaldigt starkare än investeringarna
inom Sverige. Detta har också att
göra med vår sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik
och med den fråga
som jag här har tagit upp, alltså hur
samhället skall ställa sig. För min del
anser jag att för eu förflyttning utomlands
av ett svenskt företag skall krävas
godkännande av samhället. Vi har visserligen
formella regler som säger att

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellation ang. åtgärder

ansökan skall inges till riksbanken, om
man vill exportera kapital för placering
i företag utomlands, men reglerna tilllämpas
nu så liberalt att alla som söker
sådant tillstånd får det — enligt uppgift
från valutastyrelsen.

Detta är som sagt ett mycket svårt
problem, och jag är rädd för att samhället
och löntagarna kommer att konfronteras
med det i ökad utsträckning
under den närmaste tiden.

Herr talman! För tillfället skall jag
nöja mig med dessa anmärkningar, men
jag har en bestämd känsla av att vi får
komma tillbaka till saken flera gånger
både under vintern och våren. Därför
skall jag för dagen inte längre uppta
kammarens tid med ytterligare synpunkter
på dessa mycket allvarliga frågor.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Inte heller jag finner
skäl att ytterligare vidga denna debatt;
det blir säkert tillfälle att återkomma.
Jag skall bara svara på ett par av de anmärkningar
som herr Hermansson gjorde.

Först vill jag då mycket klart säga
ifrån att företag som försöker hindra
de anställda att byta arbete genom överenskommelser
har jag alls ingen anledning
att försvara. Tvärtom! Vi måste se
det som en angelägen facklig-politisk
uppgift att söka komma till rätta med
sådana företeelser.

Vad sedan regionplaneringen angår
är avsikten inte att den skall stanna
på kommun- och regionplanet. De sammanställda
regionplanerna skall sedan
flyttas upp på i''iksnivå för att fogas
samman till en total översiktsplan som
gäller för hela riket. Där får vi tillfälle
att behandla de investeringsönskemål
man har ute i kommunerna — så småningom
också inom näringslivet, hoppas
jag — och sedan måste det någonstans
ske en avstämning. Vi får se hur önskemålen
svarar mot de reella tillgångarna

för att säkra hög och full sysselsättning

och hurudana våra förutsättningar är
att tillgodose önskemålen. Förmodligen
kommer önskemålen inom vissa områden
att ganska väsentligt överstiga vad
som är möjligt att klara av, och då måste
det göras en avvägning. Detta är den
tanke som ligger bakom hela arbetet,
och jag hoppas att så småningom få tillfälle
att redovisa det.

Herr Hermansson menade att man på
sina håll — han avsåg kanske då även
regeringen —■ underskattar sysselsättningsfrågan.
Jag vill bestrida att vi gör
det inom regeringen. Såväl regeringen
som arbetsmarknadsmyndigheterna är
fullt på det klara med att läget är besvärligt.
Och eftersom arbetslösheten
är ett individuellt problem — det är individer
som drabbas ■—• gäller att varje
individ skall ha det skydd som kan ges.
Jag vill också framhålla att aldrig har
så långt gående åtgärder vidtagits som
nu för att möta de sysselsättningsbesvärligheter
som kunde spåras redan
under våren. De första åtgärderna vidtogs
ju i maj månad i syfte att underlätta
situationen för arbetslösa under
vintermånaderna.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Min anmärkning att
man på vissa håll underskattar allvaret
i det nuvarande sysselsättningsläget var
inte främst riktad till regeringen. Vi
diskuterade dessa frågor redan i våras,
och inrikesministern aviserade under
den debatten en rad åtgärder som sedan
vidtagits. I dag har inrikesministern talat
om ytterligare åtgärder. Min anmärkning
var framför allt riktad åt
andra håll inom det svenska samhället.

Men jag måste understryka att jag
inte vill ändra mitt omdöme att regeringen
och samhällsorganen icke kan
klara sysselsättningsproblemen om de
begränsar sig till de traditionella socialpolitiska
och arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Eftersom arbetslöshe -

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

ten till betydande del har strukturella
orsaker är den inte åtkomlig med dessa
medel, utan vi måste kombinera en aktiv
arbetsmarknadspolitik med en aktiv
näringspolitik.

Sedan bara två kortfattade anmärkningar.

Det är självfallet att efter den undersökning
om önskemål och planering
inom regionerna som gjorts måste någonstans
— som inrikesministern sade
— göras en avvägning, en avstämning
av önskemålen, önskemålen blir
naturligtvis omfattande -— det går kanske
inte att tillmötesgå dem alla under
en viss tidsperiod. Men jag vill framhålla
att det enligt min mening inte
räcker med en sådan avvägning eller
avstämning. Det väsentliga härvidlag
är, tror jag, att vi kommer fram till
att samhället också leder investeringspolitiken
enligt de uppfattningar som
finns representerade i regering och
riksdag och som skall vara uttryck för
samhällets och framför allt löntagarnas
önskemål i fråga om den riktiga utvecklingen.
Vi kan inte längre räkna
med att de privata företagen skall ta de
nödvändiga initiativ i stor skala som
behövs för att bygga ut ett rationellt arbetande
näringsliv.

Låt mig också påpeka — jag tycker
det är utomordentligt viktigt för hela
debatten om strukturomvandlingen i
samhället — att frågan om strukturen
och omvandlingen av denna inte kan
få begränsas till de ekonomiska aspekterna.
Nej, det är nödvändigt att vi också
riktar uppmärksamheten mera på de
samhälleliga och politiska aspekterna i
denna process. De hör självfallet samman.
Vi kan inte få till stånd den riktiga
omvandling av näringslivet och den
ekonomiska struktur som vi vill ha, om
vi inte på allvar börjar förändra maktförhållandena
inom näringslivet och
samhället —■ alltså om icke de ekonomiska
och politiska strukturförändringarna
går hand i hand.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellationer ang. insyn i
företag som åtnjuter lokaliseringsstöd,

in. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Sundelin har
frågat om min principiella syn på det
statliga lokaliseringsstödet och de enskilda
företagens hänsynstagande till
sina anställda och till de kommuner
i vilka deras med lokaliseringsstöd uppbyggda
verksamhet bedrivs. Han har
också frågat, om jag är beredd att föreslå
sådana regler för lokaliseringsstödet
att staten i samband med beviljande
av sådant stöd tillförsäkras tillräcklig
insyn i företagen för att kunna tillvarata
samhällets intressen samt om
jag är beredd att vidta sådana åtgärder
att örnsköldsviksregionen så snabbt
som möjligt tillföres nya arbetsobjekt.

Vidare har herr Lorentzon frågat, om
bl. a. fallet Hägglund & Söner ger mig
anledning till några initiativ avseende
dels förslag angående förlängd varselplikt
före nedläggning av företag eller
väsentlig resducering av driften, dels
insyn och medbestämmanderätt i företag
som får lokaliseringsstöd. Slutligen
har herr Lorentzon frågat mig, om jag
anser en omprövning av lokaliseringspolitiken
motiverad i syfte att i högre
grad inrikta de samhälleliga resurserna
på utvecklande och anläggning av samhälleligt
ägda företag.

Jag anhåller att få besvara dessa interpellationer
i ett sammanhang.

Inledningsvis vill jag anföra att jag
inte finner anledning att i detta sammanhang
redogöra för den konkreta
handläggningen av den s. k. Hägglundsaffären
och hur insynen från de statliga
organens sida har utövats i olika
faser av detta särskilda ärende. Vad jag
däremot vill redovisa är de allmänna
slutsatser som kan dras av erfarenheterna
i detta och andra ärenden om fö -

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

retagsstöd i fråga om behovet av insyn
för att tillvarata samhälleliga intressen.

Statligt engagemang i form av lånegaranti
eller lokaliseringsstöd aktualiserar
en bevakning ur två skilda aspekter.
Först och främst är det angeläget
att staten genom att noga följa utvecklingen
i de företag som har fått ekonomiskt
stöd förvissar sig om att stödets
sysselsättningspolitiska syfte inte förfelas.
Men dessutom har staten i egenskap
av garanti- eller kreditgivare att
vaka över att säkerheterna för garantier
respektive lån inte försämras genom
företagets ekonomiska utveckling
eller genom att företaget avhänder sig
pantförskriven egendom.

Deu som får industrigarantilån skall
utfästa sig att på anfordran tillhandahålla
upplysningar in. in. beträffande rörelsen
och låta ombud för kommerskollegium
eller företagarföreningen besiktiga
den. Dessa bestämmelser ger myndigheterna
möjlighet att i varje särskilt
fall infordra uppgifter om företaget.
Enligt uppgifter som jag har låtit införskaffa
från företagarföreningarna
har dessa fått i stort sett tillfredsställande
insyn i företag som har erhållit statlig
kreditgaranti.

Även när det gäller företag som beviljas
lokaliseringsstöd finns förutsättningar
att få insyn. Enligt lokaliseringskungörelsen
skall nämligen i samband
med beslut om stöd föreskrivas de särskilda
villkor som med hänsyn till ändamålet
med stödet och i övrigt behövs.
Med stöd av denna bestämmelse kan villkor
om insyn uppställas för varje särskilt
företag. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också träffat eu överenskommelse
med bankerna om generellt samarbete
rörande administreringen m. m. av lokaliseringsstödet.
Överenskommelsen innebär
bl. a. att banken åtar sig att administrera
och bevaka beviljade lån, att
underrätta styrelsen om låntagare får
svårigheter att fullfölja sina förpliktelser
samt att lämna denna det biträde

för att följa upp det beviljade stödet som
kan befinnas påkallat, t. ex. när fråga
uppkommer om att återkräva lokaliseringsbidrag.

Enligt den tolkning som arbetsmarknadsstyrelsen
har gett den berörda bestämmelsen
i lokaliseringskungörelsen
och på grund av erfarenheterna av samarbetet
med bankerna i vissa konkreta
ärenden har styrelsen funnit att nuvarande
överenskommelse inte ger tillfredsställande
möjligheter att få den
fortlöpande insyn i företagen som behövs.
Styrelsen har därför hos Kungl.
Maj :t hemställt att styrelsen skall få
befogenheter att granska lokaliseringsföretagets
ekonomi, verksamhet och utveckling
genom exempelvis anlitande
av fristående revisionsbyråer.

Det är viktigt att myndigheterna får
information i sådan tid, att rådrum
finns för att vidta åtgärder innan utvecklingen
har hunnit beskära möjligheterna
till praktiskt handlande. Det är
därför enligt min mening nödvändigt
att de också mer direkt får fortlöpande
rapportering om utvecklingen inom de
företag som har fått statligt stöd. Inom
inrikesdepartementet har därför under
hösten undersökts vilka åtgärder som
kan behövas för att förbättra insynen
i företag som fått statligt stöd. I förra
veckans konselj beslutade regeringen
om vissa ändringar i författningarna
om lokaliseringsstöd och statligt kreditstöd
i syfte att generellt lägga fast företagens
skyldigheter att ge information,
så att myndigheterna fortlöpande
skall kunna följa utvecklingen hos de
företag som fått stöd. Vi kommer också
att se till att myndigheterna får möjligheter
att utnyttja särskilt tillkallad
revisionsteknisk sakkunskap — såsom
fallet var i våras vid handläggningen
av Hägglundsaffären — när ett företags
utveckling ger anledning att närmare
granska dess ekonomi. Jag vill
dock understryka att Hägglundsaffären
visar, att oavsett hur mycket expertis

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr ''i''i

34 Nr 44 Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

som anlitas och oavsett hur mycket undersökningar
som görs, insynen i stödföretagen
blir illusorisk om inte företagen
i god tid lämnar riktig information.
Handläggningen av dessa frågor
har som regel kunnat baseras på en vilja
till förtroendefullt samarbete från
företagens sida. När undantag förekommer
måste vi reagera mot det och utnyttja
erfarenheterna för att undvika
ett upprepande.

Med anledning av herr Sundelins
fråga om min pricipiella syn på förhållandet
mellan det statliga lokaliseringsstödet
och de enskilda företagens
hänsynstagande till sina anställda och
till de kommuner där deras verksamhet
bedrivs vill jag framhålla, att man med
hänsyn till stödets syfte bör kunna ställa
särskilda krav på de företag, som fått
statligt stöd, när det gäller deras initiativ
för att i god tid underrätta statliga
och kommunala organ om nödvändig
friställning av personal och att samråda
om åtgärder för att mildra skadeverkningarna
härav.

En utvidgad insyn i företagen ger
möjligheter för staten att, om ett företag
råkat i akuta svårigheter, på ett
tidigt stadium ta upp överläggningar om
eventuella stödåtgärder eller medverkan
vid en rekonstruktion för att skapa förutsättningar
för företagets fortbestånd.
Saknas förutsättningar härför på sikt,
kan det tänkas att staten genom temporära
stödåtgärder kan medverka till
att avvecklingen sker successivt och på
sådant sätt att tillräckligt rådrum bereds
för att omplacera dem som blir
utan arbete.

Vad varseltiderna i allmänhet beträffar
har jag nyligen haft överläggningar
med företrädare för arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationerna samt arbetsmarknadsstyrelsen
i fråga om gällande
överenskommelser om varsel. Arbetsmarknadsstyrelsen
kommer nu att
föra dessa överläggningar vidare med
sikte på att såvitt möjligt få till stånd
en förlängning av varseltiderna och vid -

ga varselplikten att gälla också grupper
som nu inte omfattas av varselöverenskommelse.

De brister i informationen från företagen
och därigenom i de statliga tillsynsorganens
möjligheter att kontinuerligt
följa företagens utveckling, som
konstaterats i enstaka fall, får inte undanskymma
det faktum att ett förtroendefullt
samarbete i det stora hela råder
mellan tillsynsmyndigheterna och
företagen. Allmänt sett har den satsning
på enskild företagsamhet som skett genom
lokaliseringsstödet varit lyckosam
för sysselsättningen och utvecklingen
av näringslivet, framför allt inom norra
stödområdet, dit merparten av stödet
gått. Det finns därför enligt min mening
inte anledning till att, som herr
Lorentzon ifrågasatt, ompröva lokaliseringspolitikens
inriktning, så att stödet
inte också i fortsättningen skall
lämnas till privata företag, som etablerar
sig eller utvidgar sin rörelse på orter
som är lämpliga från lokaliseringssynpunkt.
I vad mån staten genom att
driva egna företag skall vidga sitt inflytande
inom näringslivet och stödja
sysselsättningsutvecklingen är en fråga
som får prövas för sig.

Vad slutligen angår herr Sundelins
fråga om åtgärder för att tillföra örnsköldsviksregionen
nya arbetsobjekt
kan jag försäkra att regeringen kommer
att positivt pröva alla realistiska förslag,
som kan bidra till att verkningarna
av industrinedläggningarna mildras
och de investeringar som skett i området
blir aktivt utnyttjade.

Vidare anförde:

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det positiva svar som jag
har fått på min interpellation.

När jag lämnade interpellationen hade
jag självfallet Hägglundsaffären i tankarna,
och jag måste, herr talman, re -

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar pa interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, in. m.

dan från början bekänna att jag kommer
att ta litet längre tid i anspråk för mitt
anförande än vad sam är vanligt när
det gäller ett interpellationssvar. Anledningen
är att man ofta inte har klart
för sig betydelsen av lokaliseringen till
Mellansel och de förhållanden som har
uppstått på grund av Hägglundsaffären.

Sedan Hägglund & Söner av Anundsjö
kommun förvärvat det gamla linberedningsverkets
lokaler i Mellansel, påbörjades
1960 reparationer och ombyggnader
av bussar. Bolaget hade inte möjligheter
att inför högertrafikens genomförande
utföra alla de mycket stora
order på ombyggnader av bussar som
det erhållit utan att skaffa sig lokaler
utöver dem som vid den tiden redan
fanns i Gullänget. Det var alltså ett
lämpligt tillfälle för Hägglund & Söner
att förvärva lokaler i Mellansel för att
där utföra ombyggnader av bussar.

Bolaget började med att ta emot den
av kommunen och staten genom arbetsmarknadsstyrelsen
omskolade arbetskraften
— det var företrädesvis skogsarbetare
— och 1962 hade bolaget en
arbetsstyrka på omkring 50 man. Fram
till åren 1964—1965 kunde arbetsstyrkan
ökas till omkring 140 man. Det kunde
ske i samband med att ytterligare
lokaler intill linberedningsverket kunde
hyras av kommunen. Under innevarande
år har arbetsstyrkan i linberedningsverkets
gamla lokaler successivt
minskat till det antal som fanns från
början, alltså 50 personer. Ombyggnaden
av bussar i Mellansel beräknas pågå
in på våren 1968, då den avses skola
helt upphöra på denna ort, eftersom
rushen i anledning av högertrafikomläggningen
då i allt väsentligt skall vara
över.

I början av år 1960 expanderade
Hägglund & Söner ganska kraftigt för
att under åren 1962—1963 befinna sig
i den situationen, att ytterligare verkstadsytor
måste anskaffas. Detta var känt
för Anundsjö kommun, som hade en
mycket omfattande utflyttning av den

mest produktiva arbetskraften. Jag skall
kanske, herr talman, lämna några uppgifter
om den kommun som det här är
fråga om.

Kommunen blev år 1950 utökad genom
den då genomförda kommunsammanslagningen,
varvid den blev tillförd
en annan kommun. Invånarantalet blev
då cirka 10 000 personer. För närvarande
uppgår invånarantalet till drygt 8 000
personer.

Kommunen har ett mycket stort intresse
av att på ett eller annat sätt försöka
stävja utflyttningen — ja, jag vill
påstå att det helt enkelt var en skyldighet
mot kommunens invånare att något
gjordes för att minska utflyttningstakten
och om möjligt skapa nya arbetstillfällen.
Det är mot bakgrunden härav
man får se den arbetsmarknadskonferens
som hölls i kommunen i november
månad 1960. Den första kontakten
rörande mellanselsindustrin togs i februari
1963 i samband med arbetsmarknadsstyrelsens
resa i Västernorrlands
län. Kort tid därefter framstod det som
klart att Hägglund & Söner skulle skaffa
sig ytterligare fabrikslokaler utöver de
befintliga och den redan då beslutade
utbyggnaden i Gullänget och Örnsköldsvik.

Låt mig, herr talman, nämna att
Hägglund & Söners fabriker förutom i
Anundsjö kommun ligger dels i Själevads
kommun, dels i örnsköldsviks stad.
Eftersom lokalerna i de två sistnämnda
samhällena har uppförts intill gränsen
mellan dessa, ligger de i närheten av
varandra, och jag kommer därför i fortsättningen
endast att tala om Gullänget,
som ligger i Själevads kommun, där
företaget först etablerade sig och där det
också har sitt huvudkontor. Avståndet
mellan Gullänget och Mellansel varierar
mellan 25 och 30 kilometer beroende
på vilken väg man väljer.

Under den aktuella tiden hölls många
överläggningar, varvid bolaget presenterade
sina lokalbehov, och bolaget lämnade
också så småningom över skiss -

36 Nr 44 Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

ritningar till en fabriksbyggnad enligt
sina önskemål. Kommunen kunde i
samband härmed konstatera att det inte
fanns några lediga fabrikslokaler vare
sig i örnsköldsviksregionen eller någon
annanstans. Därjämte erfor man inom
kommunen, att man inom bolaget diskuterade
och planerade vissa nybyggnader
av fabrikslokaler i malmöområdet.

Redan i augusti 1963 fattade bolaget
principbeslut om att till Mellansel förlägga
en del av sin tillverkning, om
kommunen kunde ställa erforderliga
fabriksutrymmen till disposition. Bolaget
meddelade att det hade stora svårigheter
att erhålla arbetskraft och att
man dessutom hade trångt om utrymmen
i Gullänget. Kommunen hade å sin
sida god tillgång på arbetskraft och
hade redan kostat på utbildning för
många skogsarbetare, som inget hellre
önskade än att få stanna kvar på den
ort där de redan bodde.

Efter ytterligare utredningar inlämnades
ansökan om bidrag för uppförande
av industrilokal i Mellansel till en beräknad
kostnad av 18 miljoner kronor. I
början av 1965 erhöll kommunen besked
om statsbidrag på 6 miljoner kronor.
Återstående kapital upplånades
från Svenska handelsbanken. Den 16
augusti 1965 antogs entreprenör för
fabriksbygget och i början av år 1966
kunde bolaget ta i anspråk cirka en
tredjedel av fabriksytan under det att
bygget i övrigt fortskred och i sin helhet
kunde tas i bruk under första halvåret
1967.

Kommunen har varit byggherre och
är självfallet ägare av fabriksbyggnaden.
Bolaget förhyr byggnaden genom upprättat
hyresavtal som tillförsäkrar bolaget
optionsrätt. Hyresavtalet är i första
hand bindande i tolv år och är baserat
på kommunens samtliga byggnadskostnader
inklusive räntekostnader. Bolaget
har icke erhållit några subventioner
från kommunen för byggnadens uppförande.
De beräknade kostnaderna för
fabrikslokalen har hållit mycket väl.

Inga som helst överskridanden har förekommit
och man kommer säkerligen
i slutomgången att underskrida beloppet
18 miljoner kronor.

Nyttjandet av lokalerna har från början
varit intensivare än vad som är vanligt
när det gäller att bygga upp en ny
industris tillverkning. I mars månad
var antalet anställda hos Hägglund &
Söner i Mellansel 364 personer, varav
60 i det gamla linberedningsverket. Nu
är antalet anställda 330, varav cirka 50
i linberedningsverkets lokaler. Av dessa
är 44 kvinnor. Antalet anställda är nu
alltså 34 mindre än för ett halvt år
sedan, vilket hör samman med företagets
svårigheter under sommaren och
den omständigheten, att arbetstillgången
på bussombyggnadssidan, som varit
onormalt hög, har börjat minska. Den
minskning jag här talar om har motverkats
av en normal frivillig avgång.
Hur det kommer att gå för de cirka 50
anställda som finns kvar i gamla verkstaden
efter våren 1968 då bussombyggnaderna
i Mellansel skall upphöra är
ännu inte klart. Företaget strävar efter
att så långt som möjligt försöka tillföra
den nya fabriken ytterligare arbeten
för att därigenom också kunna ge sysselsättning
åt på bussverkstaden så småningom
sysslolösa arbetare.

Vad jag här redogjort för innebär att
arbetsobjekt för omkring 250 man saknas
vid fabriken i dag, om den skall
ge optimalt utbyte och det bästa ekonomiska
resultatet. Jag vill också, herr talman,
understryka, att de produkter som
i dag tillverkas vid fabriken i Mellansel
inte kan tillverkas i de gamla verkstadslokalerna
— linberedningsverket.

Herr talman! Eftersom det under
många månaders debatt har förts på tal
vill jag även framhålla, att tillkomsten
av den nya fabriken i Mellansel och
Hägglund & Söners etablering där inte
har påverkat företagets likviditetsförhållanden,
i varje fall inte i negativ riktning.
Hägglund & Söner har inte haft
annan utgift för Mellansels-fabriken än

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

de investeringar man gjort i nya maski- Anledningen till bolagets likviditets -

ner, för vilka kostnaderna täckts genom
upplånade medel som man erhållit genom
statligt garantilån.

Låt mig så få övergå till frågan om
Hägglund & Söners ekonomiska svårigheter
och försäljningen av vissa tillverkningar,
därav motorfabriken i Gullänget.
Även om frågan diskuterats mycket
i olika sammanhang och många tidningsartiklar
skrivits, vill jag i dag beröra
frågan.

Låt mig då först, herr talman, få erinra
om vad som är det största problemet.
Det är att så många anställda under
mycket lång tid efter försäljningen
fått leva i ovisshet och otrygghet för att
så småningom få den definitiva uppsägningen
med åtföljande arbetslöshet. Genom
bolagets försäljning och den i samband
därmed lämnade uppgiften om att
700 anställda skulle friställas, varav i
runt tal 230 i Gullänget, uppstod stor
förvirring inte bara bland de anställda
utan även hos olika underföretag och
leverantörer. Vad som gjorde frågan så
obegriplig och svår att förstå, var den
omständigheten, att varken de berörda
kommunerna, arbetsmarknadsmyndigheterna
eller regeringen, för att inte
tala om fackföreningen på orten, inte
var informerade om saken. Det borde
enligt mitt förmenande ha varit möjligt
att på ett bättre sätt ge de närmast berörda
en bättre information. Ibland
föreföll det som om bolagets ledning
själv knappast visste av vad som höll på
att hända förrän i sista minuten.

För den som under lång tid känt bröderna
Hägglund och vet hur de fört sina
resonemang när det gällt de anställda
och brödernas ofta återkommande påstående
om sitt ansvar för den del av samhället
där de bor och verkar är det hela
än mer egendomligt. Det förefaller som
om bolagets rådgivare och Svenska handelsbanken
på något sätt handlat i panik
när de gjort sina bedömanden och
fattat de olika beslut som till sist blivit
avgörande för företagsledningen.

svårigheter är följande.

Från år 1963, då frågan om byggandet
av fabriken i Mellansel aktualiserades
och då bolaget hade en omsättning på
i runt tal 98 miljoner kronor, hade omsättningen
ökat till 158 miljoner kronor
1966. För 1967 hade den beräknats uppgå
till närmare 180 miljoner kronor.
Bolagets aktiekapital var under samma
tid i runt tal 5 miljoner kronor.

Under senare tid har bolaget också
investerat mycket pengar — 20 å 25
miljoner kronor — i olika utvecklingsarbeten.
Den största kostnaden har utvecklingen
av hydraulikmotorn och fartygskranen
tagit. Detta i förening med
en vikande konjunktur har blivit för
stor påfrestning för företaget, som under
lång tid i mycket stor utsträckning varit
beroende av stora förskott i samband
med erhållandet av större order. Dessa
omständigheter borde enligt mitt förmenande
ha varit tillräckliga för att
bolaget långt tidigare skulle ha insett
sina ekonomiska svårigheter.

Enligt vad jag har erfarit har bolaget
haft för avsikt att vidtaga vissa rationaliseringsåtgärder,
innan den akuta
situationen inträdde, men man hann aldrig
med detta. Kan det möjligen vara så,
att bolaget alltjämt räknade med att
liksom så många gånger förut få ytterligare
hjälp från Svenska handelsbanken
i avvaktan på beslut om garantilånet,
som de så småningom sökte hos
kommerskollegium för att genomföra en
rationalisering och omställning efter
lugnare och mera övertänkta linjer än
vad som blev fallet genom transaktionen
med ASEA-ESAB?

Det har framkommit att förlusten för
bolaget skulle uppgå till 10 miljoner
kronor under år 1966. Däremot har inte
framkommit hur förlusten uppkommit.
Det har också uppgivits att vissa tillverkningsgrenar
var oekonomiska och
fördenskull borde uppges av bolaget.
Jag tror att det kan vara riktigt i vissa
avseenden, men det har inte redovisats.

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer ang-, insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

Vi vet att motortillverkningen i Gullänget
inte gick med förlust, men ändå
såldes den under förmenande att den
hörde ihop med den övriga försäljningen.
Jag kan inte förstå att den tillverkningsmässigt
på något sätt hörde samman
med tillverkningarna i Stockholm,
Malmö och Halmstad. Möjligen fanns
sambandet på försäljningssidan, men
om så var anser jag inte detta vara tillräckligt
skäl för att avhända sig motortillverkningen.
Nej, herr talman, anledningen
till att även motortillverkningen
i Gullänget såldes var önskemålet att få
in så mycket pengar som möjligt, vilket
sannolikt var ett intresse inte bara för
Hägglund & Söner utan i minst lika
stor utsträckning för Svenska handelsbanken,
och då brydde man sig inte
om att man i det sammanhanget friställde
några hundra arbetare.

Herr talman! Det kan vara lovvärt
att göra goda affärer och försöka stabilisera
sin verksamhet, men det kan
inte rimligen få ske till varje pris och på
det sättet att en hel bygd skakas av ovisshet
och ett stort antal människor blir
arbetslösa. Här borde företaget och dess
rådgivare ha rådgjort med arbetsmarknadens
parter och regeringen om hur
man borde förfara, innan så drastiska
åtgärder vidtogs.

I debatten har den meningen framförts
att det inte är möjligt att tala om
för någon att en affär håller på att göras.
Det är i princip riktigt, men när
man vill göra gällande att man inte ens
kan tala om saken för landets regering,
då har det gått för långt. Jag tror inte
heller att det förhöll sig på det sättet.
Det var väl helt enkelt så, att man ville
ha affären gjord, oavsett hur det blev
med de anställda.

Så får det inte gå till. Så länge de inblandade
företagen inte har sysselsättningsfrågan
ordnad för de berörda anställda,
måste minimikravet vara att de
statliga myndigheterna kontaktas på ett
ordentligt sätt. Det duger inte att bara
smyga sig fram och avvakta ett visst

klockslag för att inte bryta en skriven
överenskommelse.

Här vill jag fråga inrikesministern:
Vilken överenskommelse fanns med
Svenska handelsbanken i det sammanhanget?
Har banken lovat regeringen
att ingen försäljning skall ske, vare sig
löftet gavs skriftligen eller muntligen,
så borde det ha varit en hederssak att
inte vara med om den nu aktuella försäljningen
till ASEA.

Det har på sina håll gjorts gällande,
att Hägglund & Söner inte fått reda på
någonting om vad regeringen planerat
för att hjälpa Hägglunds ekonomiskt.
I så fall måste detta vara ett grovt fel
från Svenska handelsbanken och den
hos Hägglunds anställde rådgivaren,
som ständigt höll kontakt med banken
och strängt taget företrädde Hägglund
& Söner i de ekonomiska överläggningarna.
Gick det till på samma sätt beträffande
försäljningen, är det sannolikt
riktigt som jag tidigare anfört, att Hägglunds
troligen inte visste om försäljningen
förrän i sista stund.

Som tidigare antytts förelåg erbjudande
från statens sida om någon form
av samgående när det gällde fabriken
i Mellansel, men detta blev inte av.
Orsakerna kan vara många och jag skall
inte beröra dem, men en sak vill jag
gärna ha sagt, och det är att vid den
tidpunkten ansåg inte Svenska handelsbanken
att det var angeläget för Hägglunds
att få ekonomiskt stöd från staten.

Om företaget accepterat regeringens
erbjudande då det gäller samgående i
Mellansel, hade detta sannolikt inneburit
att företagets ekonomiska situation
inte fått sådana följder som det blev.

Jag har också, herr talman, sett att
företrädare för ASEA uttryckt den meningen,
att det måste vara bättre att
ASEA köpte delar av företaget än att
eventuellt utländska intressen skulle göra
förvärvet och fara utomlands med
tillverkningen. Det uttalandet kan naturligtvis
göras, men någon anledning

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

att ställa frågan i det här sammanhanget
fanns enligt min mening inte. Man kan
ställa motfrågan: Vad blir det av tillverkningen
efter att den helt upphört
i Gullänget? Enligt uppgifter skulle en
del läggas ned, en del flyttas över till
Danmark och en del inkluderas i ASEA :s
övriga företag här i landet. Jag skulle
tro — trots direktör Nicolins uttalande
i Svenska Dagbladet — att det för ASEA
hade betydande värde ur konkurrenssynpunkt
att Hägglund & Söners motortillverkning
upphörde.

Vidare har direktör Nicolin förklarat,
att långt innan ASEA inledde förhandlingarna
med Hägglund & Söner skulle
ASEA ha erbjudit sig att diskutera ett
samarbete om hur Hägglundsaffären
skulle klaras upp. Vad hade ASEA då i
tankarna? Tror någon att det var omtanken
om Hägglunds bästa? Nej, säkerligen
inte. För övrigt är redogörelsen
omkring hur framställningen till regeringen
skett så egendomlig att jag skulle
vilja fråga inrikesministern: Var det
riktigt att ASEA gjorde framställning
om samarbete? Om så är fallet varför
kom inte förhandlingar till stånd?

Direktör Nicolin säger också i ett
tidningsuttalande, att det länge hade
stått klart för initierade att Hägglunds
kunde hamna i en kris efter lokaliseringen
till Mellansel. Jag förutsätter att
även Svenska handelsbanken måste ha
tillhört de initierade, och då frågar man
sig varför inte Hägglunds kunnat få erforderlig
hjälp för att tidigare framföra
sina bekymmer till regeringen. Hägglunds
rådgivare och konsult direktör
Ahlzén har sagt att »de sista åren» hade
varit starkt förlustbringande. Detta innebär
att förlusterna inte kommit så
där brådstörtat, och följaktligen är det
ännu mera oförklarligt att landets två
största banker några hundra meter från
kanslihuset kan sitta och förhandla om
en försäljning från den ena bankens
låntagare till den andra bankens industriföretag
i medvetande om att här
kom/mer sysselsättningen för flera hund -

ra arbetare att äventyras, med förskjutning
av arbetsobjekten från ett område
som redan har undersysselsättning till
ett annat, utan att någon av de inblandade
skulle komma på idén att rådgöra
med regeringen. Ja, herr talman, det
synes vara den tågordning som varit
rådande i fallet Hägglund & Söner.

Klander liar också framförts mot att
Hägglunds inte fått veta något om inrikesministerns
planer när det gäller
garantilånet. Av den anledningen frågar
jag inrikesministern: Har någon representant
för Hägglund & Söner gjort några
närmare förfrågningar om regeringens
syn på låneärendet, och har Hägglunds
varit ovetande om varför de inte
omedelbart fick hela det begärda garantilånet
på 10 imiljoner kronor?

Slutligen vill jag säga att jag tar avstånd
från en del av de beskyllningar
som några tidningar riktat mot bröderna
Hägglund personligen. Jag vill
också understryka den betydelse Hägglundsföretaget
haft för framför allt
örnsköldsviksregionen.

Med vad jag här anfört ber jag att
ännu en gång få tacka inrikesministern
för svaret, som jag bedömer som mycket
positivt. Jag vill också uttala den
förhoppningen, att det inom den närmaste
framtiden skall bli möjligt att
till örnsköldsviksregionen föra ytterligare
sysselsättningsobjekt för de människor
som blivit eller kommer att bli
friställda, så att de får arbete i den
bygd där de har skaffat sig egna fastigheter
och i övrigt är fast förankrade.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! I min interpellation har
jag ställt två frågor till inrikesministern.
Jag har frågat, om statsrådet i anslutning
till det aktuella fallet Hägglund &
Söner finner anledning att ta några initiativ
avseende framläggandet av förslag
dels angående förlängd varselplikt före
nedläggning av företag eller väsentlig
reducering av driften, dels insyn och
medbestämmanderätt i företag vilka

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. in.

kommer i åtnjutande av lokaliseringsstöd.

Vidare har jag frågat, om statsrådet
anser eu omprövning av lokaliseringspolitiken
motiverad i syfte att i högre
grad inrikta de samhälleliga resurserna
på utvecklande och anläggning av samhälleligt
ägda företag.

Jag ber nu att till inrikesministern
få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation, även om jag inte är tillfredsställd
med detsamma. Vad den förlängda
varselplikten beträffar och även
när det gäller frågan om insyn är statsrådet
ganska utförlig i sitt svar, medan
han inte lämnar något svar alls på frågan
om medbestämmanderätt i de företag
som kommer i åtnjutande av lokaliseringsstöd.
Dessutom tycks fråga
nummer två efter svaret att döma ha
blivit missuppfattad av inrikesministern.
Statsrådet anser sig inte ha funnit
anledning att redogöra för den konkreta
handläggningen av den så kallade
Hägglundsaffären och för hur de statliga
organens insyn har utövats i olika
faser. Detta tillvägagångssätt av statsrådet
finner jag anmärkningsvärt, eftersom
det helt säkert hade varit av intresse
för riksdagen att av inrikesministern
få en redogörelse för den frågan.
Riksdagen är ju ändå den myndighet
som på sin tid beslöt om den lokaliseringspolitik
som tillämpas och som innebär
att staten gör ekonomiska insatser
i privata företag. Varför skulle då
inte riksdagen ha kunnat få en sådan
redogörelse? Inrikesministern har ju
givit den till exempelvis Svenska Dagbladet.
Hägglundsaffären är ju ändå ingen
vardaglig företeelse, får vi hoppas.
Efter vad som framgått av uttalanden
från regeringsledamöter är Hägglundsaffären
en skandal. Vid arbetarmässan
i Luleå för en tid sedan betecknade
också finansministern de ansvarigas
uppträdande i detta fall som oanständigt.

Wallenbergkoncernen befäster genom
denna affär sin monopolställning. Af -

fären gjordes inte för att skaffa koncernen
ökade produktiva resurser. Den
gjordes upp bakom ryggen på regeringen
och de anställda, trots att stora belopp
av samhälleliga medel hade satsats
i Hägglund & Söner. Avtal med de anställda
och deras organisationer sattes
också helt ur kraft och bröts. Jag vill
i sammanhanget hänvisa till vad som
stadgas i avtalet om företagsnämnderna.
Där heter det bland annat att
»---i fråga om nedläggande, in ställelse

eller väsentlig inskränkning av
företagets drift skall samråd äga rum
inom företagsnämnden beträffande åtgärderna.
» Några sådana förhandlingar
ägde aldrig rum. Nyheten om försäljningen,
som kom att äventyra omkring
700 anställdas arbete, meddelades då
dessa i stor utsträckning befann sig på
semester. Ett sådant handlande visar
vilken nonchalans det privata näringslivet
kan visa de anställda; samma anställda
som man vid festliga tillfällen
ger de bästa lovord och säger vara en
skicklig arbetarstam, arbetare och anställda
som hyser »vi-anda» och som alltid
är solidariska med företaget. Men
när man i detta storföretag ser att det
går att tjäna pengar på försäljning eller
köp av företag eller genom att helt enkelt
lägga ned driften — som signalerats
i fallet »Konstsilke» i Borås — så
handlar man därefter. De anställda följer
med på köpet — de har ju inte något
som helst inflytande. I bästa fall tillhör
de försäljningsvaror, i andra fall
tar storfinansen inget som helst ansvar
för de anställda utan detta övervältras
helt på samhället.

Vilka är då inrikesministerns slutsatser
av erfarenheterna i fråga om behovet
av insyn för att tillvarataga samhälleliga
intressen? Jo, enligt statsrådet
har det redan tidigare funnits möjligheter
till insyn genom att arbetsmarknadsstyrelsen
träffat en överenskommelse
med bankerna om generellt samarbete
rörande administrationen av lokaliseringsmedlen.
Arbetsmarknadssty -

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar pa interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

relsen har dock funnit att denna överenskommelse
inte ger tillfredsställande
möjligheter att få den fortlöpande insyn
i företagen som behövs. Därför har
arbetsmarknadsstyrelsen hos regeringen
begärt att få befogenhet att granska lokaliseringsföretagets
ekonomi, verksamhet
och utveckling genom anlitande av
fristående revisionsbyråer.

Vidare hänvisar statsrådet i sitt svar
till det beslut som regeringen nyligen
fattat i konselj att generellt fastlägga
företagens skyldigheter att ge information,
så att myndigheterna fortlöpande
skall kunna följa utvecklingen hos de
företag som får samhälleligt stöd. Jag
noterar att detta är ett steg på vägen
mot att ge staten insyn i företag som får
mottaga lokaliseringsstöd.

Att anlita fristående revisionsbyråer
kan måhända vara ändamålsenligt. Jag
säger »måhända» därför att jag undrar
varför inte de statliga myndigheternas
resurser på området skulle kunna utnyttjas.

Anmärkningsvärt är att inte ens statsrådet
helt litar på de nya åtgärderna.
Han säger att »insynen i stödföretagen
blir illusorisk om inte företagen i god
tid lämnar riktig information».

Av detta uttalande att döma har alltså
företagen i fortsättningen möjligheter
att gå bakom ryggen på regeringen och
de anställda. Vi kan få uppleva fler
Hägglundsaffärer — på annat sätt kan
jag inte tolka denna del av inrikesministerns
svar.

Därför är det anmärkningsvärt att
statsrådet så helt förbigår min fråga om
medbestämmanderätt i företag vilka
kommer i åtnjutande av lokaliseringsstöd.
Förhållandena härvidlag skall alltså
vara desamma som tidigare -— skillnaden
är endast den att förbindelserna,
då det gäller det minimum av insyn som
går att få, i fortsättningen skall skötas
av en revisionsbyrå i stället för av en
bank.

T. o. in. i Norrland, där befolkningen
för sin sysselsättning i så stor omfatt -

ning är beroende av det statliga stödet
till företag är man förvånad — ja, i betydande
utsträckning motståndare till
att samhället helt avstår från medbestämmanderätt
i de företag som erhåller
lokaliseringsstöd. Man anser, och det
med full rätt, att samhället bör ha samma
inflytande i ett företag, där samhället
satsar pengar, som storbankerna
har i de företag, där de satsar pengar.

Vidare är jag, herr talman, förvånad
över att statsrådet ur min interpellation
vill utläsa att jag förordat en omprövning
av »lokaliseringspolitikens inriktning,
så att stödet inte också i fortsättningen
skall lämnas till privata företag,
som etablerar sig eller utvidgar sin
rörelse på orter som är lämpliga från
lokaliseringssynpunkt». Varken lag eller
någon annan inom mitt parti har, såvitt
jag vet, ställt frågan på ett sådant sätt.
Min fråga löd: »Anser statsrådet en omprövning
av lokaliseringspolitiken motiverad
i syfte att i högre grad inrikta
de samhälleliga resurserna på utvecklande
och anläggning av samhälleligt
ägda företag?» Eftersom statsrådet tydligen
missförstått min fråga upprepar
jag den på detta sätt genom ett citat.

Vidare hade jag tänkt fråga, om statsrådet
anser skäl tala för ett initiativ
från regeringen till att i lag fastställa
skyldighet till varselplikt för företag,
vilka avser att företa driftinskränkningar.
Nu har statsrådet i sitt interpellationssvar
till herr Hermansson redan
meddelat att han inte ämnar gå den vägen.
Jag beklagar detta.

Slutligen, herr talman, vill jag återkomma
till min kommentar till att statsrådet
i sitt svar på min interpellation
inte ingick på frågan om huruvida händelserna
på arbetsmarknaden även berättigar
till en annan slutsats; jag syftar
på om staten, när den satsar medel på
lokaliseringsstöd, utöver en ökad insyn
även har anledning att förbehålla sig
medinflytande eller medbestämmanderätt
i fråga om företagens skötsel.

42 Nr 44 Torsdagen den 16 november 196/

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är en vidlyftig fråga
vi diskuterar. Kanske kan vi ändock
begränsa debatten en liten smula.

Låt mig först säga att det som har inträffat
skall bedömas mot bakgrunden
av att vi har en lokaliseringspolitik under
en försöksperiod på fem år. Den
beslutades år 1964 med tillämpning från
och med den 1 juli 1965. Dessförinnan
hade vi en verksamhet via arbetsmarknadsstyrelsen.
I början av år 1963 byggde
man industrilokaler som statskommunala
beredskapsarbeten. Förutom
detta hade vi också det stöd som via industrikreditgarantier
för lån kunde utgå
till företag.

När man påbörjar en lokaliseringspolitisk
verksamhet, genom vilken man
skall ge stöd till företag för en nylokalisering,
omlokalisering eller expansion,
gäller det naturligtvis att göra en bedömning
av företagens förutsättningar: vilka
produkter de tillverkar, deras solvens,
deras kapitalbehov m. m. Denna
prövning överensstämmer i mycket med
den som bankerna gör. I allmänhet har
ju företagen en bankförbindelse, med
vilken de ingående diskuterar sina kreditproblem.
För det mesta är det också
bankerna som har de stora engagemangen.
De ger även rörelsekrediter; det kan
vara viktigt att framhålla detta. Bankerna
går vanligen in med sina engagemang
mot säkerheter som ligger i fastigheterna
eller, som man brukar säga,
i botten. Efter bankerna kommer som
regel de statliga krediterna, men ovanpå
dessa ligger ofta, för att inte säga oftast,
också bankengagemang i form av
rörelsekrediter. Bankerna har därför ett
betydande intresse av ingående studier
av rörelserna och är utomordentligt angelägna
att följa företagens utveckling.

Det var från dessa utgångspunkter
som arbetsmarknadsstyrelsen fann anledning
att föreslå att kontakt skulle tagas
med bankerna i den lokaliserings -

politiska verksamheten. Det träffades
ett avtal med Mellansvenska banken, i
vilken de stora bankerna, de som har
åtskilliga kontakter med skilda företag,
är engagerade. Detta avtal innebar i huvudsak
att bankerna skulle hålla arbetsmarknadsmyndigheten
underrättad om
utvecklingen i företagen och — som
man förväntade sig — i god tid slå
larm, om någonting skulle ge anledning
till speciell uppmärksamhet eller till
särskilda diskussioner.

Innan man vet hur ett system fungerar
kan det inte dömas ut. Det är först
när erfarenheter vunnits — även de
som är dåliga — som det finns anledning
att ompröva frågan. I detta fall har
arbetsmarknadsstyrelsen, såsom jag angivit
i mitt interpellationssvar, sagt att
vad som här skett inte är en fullt tillfredsställande
ordning utan att vi behöver
även andra möjligheter.

Vi har låtit våra jurister och andra
experter pröva frågan, och det är möjligt
att bl. a. banksekretessen är en detalj
i sammanhanget som hindrar eller
försvårar möjligheterna till all den insyn
och alla de upplysningar som vi
skulle kunna få via bankerna. Det är
därför ganska rimligt att vi i fortsättningen
själva begär att få en med bankerna
likvärdig möjlighet till insyn i
företag. Det är den ändring som nu har
vidtagits.

Detta betyder inte att vi i det aktuella
fall som diskuteras har haft en icke tillfredsställande
insyn. När företaget till
företagarföreningen anmälde sitt behov
av ytterligare kreditgarantilån påbörjades
ett utredningsarbete. När framställningen
kom till kommerskollegium
i mars eller april i våras och sedan till
departementet fann vi anledning att
göra längre gående undersökningar än
vad som hade gjorts tidigare, och vi tillkallade
särskild expertis — dels verkstadsteknisk
expertis för att få en bedömning
av själva produktutvecklingen
och en bedömning av dess marknads -

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

förutsättningar, dels den speciella revisionstekniska
expertis som vi anlitade
utifrån.

Herr Lorentzon undrade varför vi
inte anlitar våra egna experter. Jo, det
gör vi så långt deras krafter och resurser
räcker. Men om vi samtidigt har en
rad ärenden, aktuella problem om lokalisering
och kreditgaranti, måste de
engageras i dessa uppgifter, och då får
vi skaffa förstärkning utifrån.

Man kan naturligtvis överväga som
ett alternativ till anlitande av fristående
revisionsbyråer att vi skulle bygga
upp en egen administration för denna
uppgift. De erfarenheter vi har av de
senaste månadernas kontakter med den
speciella, utifrån anlitade revisionspersonalen
är emellertid mycket goda. Dessa
tjänstemän har i lika hög grad som
våra egna tjänstemän ständig kontakt
med oss i kanslihuset och vi kan kalla
på dem vid vilket tillfälle som helst för
att ytterligare få diskutera problemen.

I detta sammanhang kan det vara anledning
att uppmärksamma den kommuniké
som i slutet av maj lämnades
från företaget — det är en offentlig
handling, herr talman! Man inledde den
med att säga, att med hänsyn till AB
Hägglund & Söners likviditetssituation
och i avvaktan på resultatet av pågående
utredningar har Kungl. Maj :t efter
ansökan av bolaget i konselj den 25 maj
beslutat bevilja en statlig kreditgaranti
som ger bolaget möjlighet att uppta ett
industrigarantilån på 3 miljoner kronor.

Jag vill ur kommunikén ytterligare
anföra följande: Bolaget har under de
senaste åren expanderat utomordentligt
snabbt, vilket ansträngt dess ekonomi.
Expansionen bär varit förenad med betydande
anläggningsinvesteringar och
mycket stora kostnader för utvecklingen
av nya produkter.

Vidare omnämnes att årsomsättningen
gått mycket snabbt upp till 146,5 miljoner
kronor under 1966 och man be -

räknade att årsomsättningen 1967 skulle
stiga till cirka 180 miljoner kronor.

Företaget har alltså självt angivit orsakerna
till den likviditetssituation i
vilken det råkat och vilken gav anledning
till att söka ett ytterligare stöd från
staten.

Ja, vi hade självfallet anledning, såsom
jag framhållit, att noga utreda denna
situation och vi tillkallade särskild
expertis som skulle bistå oss i detta arbete.
Vi ville utreda om en kreditgaranti
på 10 miljoner kronor skulle vara
tillräcklig eller om det skulle komma
att visa sig att behovet kanske var större
än vad som hade angivits i den ursprungliga
ansökan. Likaså ansåg vi det
nödvändigt att få en mycket klar bild
av lönsamheten hos de skilda produkter
som man sysselsatte sig med.

När vi hade tillkallat våra experter
fick vi med bankens medverkan tillgång
till allt det material, som var erforderligt
för vårt utredningsarbete, och all
den insyn som var nödvändig. Jag vill
gärna framhålla detta, så att ingen missuppfattning
skall råda på denna punkt
och för att undvika en sådan tolkning
av tidigare uttalanden, att vi inte skulle
ha haft en tillräcklig insyn.

Vad jag vid något tillfälle velat framhålla
är att vi, om företaget några månader
tidigare hade tagit kontakt med
företagarföreningen och så småningom
med kommerskollegium och departementet,
kanske på ett tidigare stadium
hade kunnat slutföra vårt arbete med
utredningen. Detta skulle ha underlättat
hela den diskussion som vi sedan fört.

Men, herr talman, lägg märke till vad
som står i inledningen till den tidigare
nämnda kommunikén, nämligen
att vi var överens med företaget om
att lämna en kreditgaranti på 3 miljoner
kronor i avvaktan på resultatet
av pågående utredning. Vi var också
överens om en förpliktelse för företaget,
innebärande att företaget inte
skulle avveckla någon del av verksam -

44 Nr 44 Torsdagen den 16 november 196/

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

heten utan att först underställa staten
och Svenska handelsbanken ett sådant
beslut. Denna förbindelse, som undertecknades
såväl av företaget som av banken
och som innefattade detta krav
på kontakt vid em eventuell avveckling
av någon del av företaget, gällde
till den 1 juli.

Våra experter blev så småningom
färdiga med sitt arbete, som utmynnade
i en promemoria, innehållande
en rekonstruktionsplan med kapitalengagemang
som gick längre än vad
som tidigare hade föreslagits. Denna
promemoria blev klar vid midsommartiden.
Då hade vi alltså ungefär en
vecka på oss i kanslihuset för att analysera
utredningens resultat och förslag
och för att diskutera med företaget
och banken om det kapitalbehov
som skulle kommia att föreligga.

Vi ansåg detta vara en alltför kort
tid och tog därför på nytt upp förhandlingar
med Svenska handelsbanken,
som företrädde företaget både i
förhandlingarna i maj vid den överenskommelse
som då träffades och vid
detta tillfälle. Vi begärde att förhandlingarna
skulle föras så, att en ny kreditgaranti
kunde lämnas under samma
förbindelse från företaget och banken
om att ingen avveckling skulle ske
utan att den först underställdes staten.
Vi var beredda att gå igenom materialet
i vår promemoria i så god tid,
att nya förhandlingar skulle kunna tas
upp omkring den 15 augusti i syfte att
klara svårigheterna fram till den 1 oktober,
till vilket datum den nya förbindelsen
enligt vårt förslag skulle
gälla. Det var den 27 juni som vi överlämnade
de skriftliga förslagen till banken,
vilka gällde både banken och
företaget.

Jag liar tidigare i medkammaren omtalat
— och därför anser jag mig, herr
talman, oförhindrad att göra det också i
denna kammare — att jag den 29 juni på
morgonen blev uppringd av den som
varit bankens företrädare i våra dis -

kussioner. Han meddelade att man från
bankens sida var beredd att skriva på
den nya förbindelsen och godkänna
förslaget om en ytterligare kreditgaranti
på 3 miljoner kronor, som skulle innefatta
det kapitalbehov som vi var överens
om var nödvändigt för företaget,
tillsammans med bankengagemangen,
och som vi ansåg vara tillräckligt fram
till den 1 oktober.

Det beskedet fick jag alltså från banken
på förmiddagen den 29 juni, samtidigt
som man meddelade att man inte
kunde sammanträda med bolagets styrelse
förrän i början av följande vecka.
Först då kunde vi få underskriften från
styrelsen.

Jag förklarade då att vi kunde ta ett
beslut reservationsvis i konselj den 30
juni och sedan expediera det när också
bolagets undertecknade förbindelse
förelåg.

Som framgått av diskussionen hade jag
fått telegram från kommunalmän och
fackföreningsfolk där uppe, där man
begärde information; man hade inte
fått någon information från företagets
sida. Jag blev uppringd den 29 på eftermiddagen
och kunde då meddela — jag''
ansåg mig förhindrad tidigare — att
det inte fanns någon anledning till oro
vare sig ute i kommunerna eller bland
de anställda. En ny förbindelse, på
samma villkor som tidigare, var på
väg, vi var överens vid förhandlingarna,
och därför kunde man ta det
lugnt!

Det var det beskedet jag lämnade,
och det är därför jag är så angelägen
att offentligt upplysa om det besked
som jag hade fått från banken på förmiddagen
den 29.

Vi tog beslutet reservationsvis i konseljen
den 30 juni. Det var först på
omvägar via arbetsmarknadsstyrelsen
som vi — kanske mer av en tillfällighet
— vid ett sammanträde kl. 2 på
eftermiddagen den 30 fick besked om
att ASEA inköpt delar av Hägglund &
Söners verksamhet samt att ASEA an -

Torsdagen den 16 november 1967 Nr 44

i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

Svar på interpellationer ang. insyn

inält att man ämnade företa nedläggelser
som skulle beröra omkring 700
anställda.

Det är val inte förvånansvärt om vi
då omedelbart ringde banken och bad
om ett sammanträffande, som vi fick
på eftermiddagen kl. 16. Vi började
sammanträdet med att ge uttryck åt
den förvåning som vi kände över att
samtidigt som vi fört öppna, förtroendefulla
förhandlingar fram till ett resultat
enligt bankens besked på morgonen
den 29, så hade förhandlingar
om en försäljning pågått bakom vår
rvgg.

Varje annan uppgift är felaktig.

Jag har sett herr Nicolins uttalande
i Svenska Dagbladet. Det är alltså offentligt.
Jag har själv kommenterat det.

Herr Nicolin hade via en fackföreningsmän
skickat ett bud! Det behövs
sannerligen inga springpojkar, och jag
skulle inte tro att fackföreningsfolket
är berett att tjänstgöra som springpojkar
i det avseendet. Det var förbundsordförande
Åke Nilsson, som i ett samtal
med herr Nicolin kommit in på dessa
frågor, varvid han ställt frågan till
Nicolin, om ASEA tänkte köpa Hägglund
& Söner. Han fick då beskedet:
Inte alls! Det bär vi inget intresse av,
ty man har i Västerås en tillräckligt
stor tillverkningskapacitet för att ta
över den tillverkning som sker i Örnsköldsvik.

Det var detta besked om att det
inte fanns något intresse att köpa från
ASEA:s sida, som herr Åke Nilsson
''.ämnade mig vid ett tillfälle då vi hade
ett sammanträde om en del andra problem
— alltså besked i rakt motsatt
riktning än vad som skedde.

.lag vet inte om herr Nicolin haft
den förhoppningen att Åke Nilsson
skulle komma till mig och säga att
ASEA var intresserat av att köpa Hägglund
& Söner. Åke Nilsson hade emellertid
fått en helt annan uppfattning —
det bär jag kontrollerat i efterhand med
herr Åke Nilsson, som självfallet är beredd
att stå för den.

Sedan ringde jag av en ren tillfällighet
någon dag därefter till Västerås för
att tala med direktör Nicolin om andra
problem. Ingenting sades då om att det
skulle föreligga något intresse från
ASEA:s sida att gå in och medverka till
att klara upp de här problemen. Jag
tror det är en efterhandskonstruktion,
eller också är det ett förfärligt misstag
från herr Nicolins sida om vilka kanaler
man kan använda och vilka besked
man i så fall kan lämna för att få till
stånd eu allvarlig diskussion.

Detta gäller också om de uttalanden,
som under hand framfördes, att banken
skulle ha underrättat oss om pågående
förhandlingar. Ingenting i den vägen
bär förekommit. Från bankens sida sade
man, när man ringde och gav beskedet
om den nya förbindelsen på morgonen
den 29, att det förhållandet att vi inte
gick med på de 7 millionerna utan stannade
vid 3 skulle påskynda förhandlingarna
för en avveckling av vissa delar
av verksamheten där uppe. All right
— jag svarade att i den mån man kunde
få en uppgörelse, som vi fick pröva —
det förutsattes ju i förbindelsen — och
den skulle visa sig vara lämplig med
hänsyn till kapitalbehovet m. m. från
företagets sida, så hade vi ingenting
att erinra. Vi har aldrig gjort några
erinringar, och det står ingenting i förbindelsen
om att företaget inte skulle
kunna få ta upp förhandlingar ända
fram till en försäljning. Men vi skulle
underställas detta, innan det blev ett
slutgiltigt resultat. Det var alltså läget.

Det förvånar mig att det från en av
företagsledarnas sida har sagts, att något
bestämt besked om ytterligare lån längre
fram inte lämnades av regeringen.
Det fanns ju ett skriftligt förslag, som
var lämnat till banken och som banken
hade godtagit. Det är klart att jag delar
förvåningen med herr Sundelin, om
företagets ledning inte var underrättad
av banken om det faktiska förhållandet,
att vi hade diskuterat oss fram till
en överenskommelse om ett nytt kreditengagemang
från statens sida.

46 Nr 44 Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer ang. insyn i företag- som åtnjuter lokaliseringsstöd, in. m.

Längre kan jag inte komma, och jag
har ingen anledning att gå längre. Jag
har velat klarlägga läget. Detta framgår
väl också ganska klart, om Svenska
Dagbladets återgivande av det uttalandet
är riktigt, och det har jag ingen
anledning att betvivla, vari man från
företagsledningens sida säger att »diskussionerna
fortsatte därför under natten
mellan den 29 och 30, tills vi tidigt
på morgonen den 1 juli nådde full enighet».

Avtalet med ASEA och ESAB träffades
således efter det att låneöverenskonimelsen
med regeringen utlöpt,
alltså efter kl. 12 på natten. Då var män
formellt fri från den förbindelse som
man hade undertecknat — den som
banken hade meddelat att den på nytt
var beredd att underteckna.

År det så underligt, herr talman, om
vi reagerar starkt mot detta? Det är
ändå fråga om förtroende mellan människor
och mellan institutioner. Här företräder
vi staten, medborgarintressena,
å den andra sidan har vi att göra med
företag och banker. Vi räknar självfallet
med att det skall vara möjligt att
föra förtroendefulla överläggningar.

Man skall inte vara vänlig i affärer,
brukar det heta. Alldeles riktigt, det är
eu gammal god regel. Men det är inte
fråga om vänskap i det här fallet, utan
det är fråga om reella ting, bedömningar,
tillit till varandra när man förhandlar.
Skulle det brista i det avseendet
kommer vi in i utomordentliga svårigheter
framöver.

Från statens sida är vi angelägna om
att återuppta ett förtroendefullt samarbete
— det finns många frågor som bör
lösas gemensamt — men det är klart att
vår vaksamhet kommer att vara större.
Vi måste också tillskapa regler som gör
det möjligt att undvika sådana händelser
som här har inträffat. Vi är indignerade
över att på något sätt ha blivit
lurade, men det mera reella är ju att
de anställda och kommunerna inte har
fått veta någonting av vad som förekommit
utan fått beskeden efteråt.

Vid resonemangen den aktuella eftermiddagen
ställde banken frågan: Om
vi underställer er det tilltänkta avtalet,
hur skulle ni då ställa er? Svaret
blev, att för det första skulle våra experter
få göra en snabb prövning av avtalsförslaget.
För det andra skulle vi
vilja fortsätta förhandlingarna med
ASEA-ESAB för att underlätta en övergång,
framför allt i Örnsköldsvik men
också i Halmstad och kanske på andra
platser. För det tredje hade vi velat
se vilka kapitalanspråk som hade ställts
på staten för att vi härigenom skulle
kunna vinna ytterligare tid.

Emellertid fanns ingen anledning för
banken och företaget att uppskjuta sina
förhandlingar. Man meddelade bara, att
en uppgörelse hade träffats. Man behövde
inte längre de pengar som staten
var beredd att gå in med. Det beslöts
då att de 3 miljoner kronor, som tecknats
såsom kreditgaranti i maj, omedelbart
skulle tas upp för omprövning.
De låg ju inom ramen för den diskussion
som vi förde.

Man kan ju ge uttryck för sin indignation
i olika ordval. Jag har velat klarlägga
sakläget, och jag tror att det är
tillräckligt. De som lyssnar eller läser
protokollet får själva göra sin bedömning.

Herr talman! Jag hoppas att jag har
givit svar på de frågor som ställts av
herr Sundelin och även av herr Lorentzon.

Dessutom har herr Lorentzon velat
ta upp ytterligare några mera principiella
frågor kring dessa problem. Frågan
om den ökade insynen har jag berört.
Frågan huruvida vi skall gå längre
och kräva medbestämmanderätt är
ett utomordentligt intressant och viktigt
problem. Man har i det sammanhanget
anledning att ställa frågan om
medbestämmanderätten skall utövas av
staten eller av företrädare för de anställda.
Den är synnerligen intressant
ur skilda synpunkter. De två mittenpartiledarna
erbjuder ju nu de anställda
inträde i styrelserna, men jag har

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, in. in.

ännu inte sett något besked från de anställdas
organisationer om hur de ställer
sig till denna propå. Jag tror att det
är utomordentligt viktigt att det blir en
reaktion från de anställda och deras
organisationer i dessa frågor. Skall staten
gå in med egna företrädare och utöva
medbestämmanderätt, vilket ansvar
tar vi på oss i det ögonblicket? Är det
ansvaret bara gentemot det kapital som
vi eventuellt gått in med, eller är det
också ett medansvar för den fortsatta
utvecklingen av företaget? Jag tror att
det finns anledning att diskutera även
de frågorna.

När det sedan gäller den lokaliseringspolitiska
aktiviteten försökte jag
inte att avsiktligt missförstå herr Lorentzon.
Jag ville göra klart att det lokaliseringspolitiska
stöd som vi arbetar
med, det har vi hittills ansett inte böra
eller skola gå ut till de statliga företagen;
deras kapitalanskaffning skall
ske i annan ordning. Detta betyder inte
att vi är inaktiva i detta avseende,
att inte diskussioner om en utbyggnad
av den samhälleliga verksamheten förekommer,
att inte utredningar görs
o. s. v. Men problemet får där klaras
på ett annat sätt. Såvida man inte lägger
om de statliga företagens förvaltningsformer,
så att statens företag blir
mera likställda med de privata företagen,
tror jag inte heller det finns någon
anledning att förändra det sätt på
vilket vi använder de lokaliseringspolitiska
medlen.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
inrikesministern för denna kompletterande
redogörelse -— jag tror att det
var en värdefull och klok åtgärd att
lämna den, eftersom diskussionerna på
detta område alltjämt är så förvirrade
som de i själva verket är. Jag medger
att man kan tala om dessa frågor med
olika ordval — och jag får kanske erkänna
att ordvalet i viss mån beror på
vilken rutin man har när man skall

ge sig in i en så bär vidlyftig diskussion
för att få sagt vad man egentligen
vill ha sagt.

Statsrådet nämnde den artikel som
fanns i Svenska Dagbladet. Jag läste där
bl. a. att Nicolin hade sagt, att man erbjudit
230 av de arbetslösa i Örnsköldsvik
plats och möjligheter till arbete i
Västerås. Han tilläde att 50 av dem
som fått erbjudande hade accepterat.
Gårdagens tidning i Örnsköldsvik —
den enda som trycks där och som har
mycket god kontakt med både företagen
och arbetarna i området — har en
ganska stor rubrik där man meddelar
att endast två från Hägglunds har flyttat
till Västerås. Tidningen redogör också
för hur den ena efter den andra varit
där nere och fått erbjudande om sådana
arbeten som de enligt sin egen mening
inte skulle utföra, varför de åkt
tillbaka till Örnsköldsvik.

Jag vill gärna ha sagt detta, därför
att någon under hand har talat om för
mig att det väl ändå inte finns några
arbetslösa i örnsköldsviksregionen, eftersom
alla får plats och möjligheter
att arbeta åt ASEA. Så är ingalunda fallet.
Vi har i dag, såvitt jag förstår, 170
arbetslösa i Örnsköldsvik som friställts
från fabriken, och man väntar att antalet
skall öka.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för inrikesministerns redogörelse om
bakgrunden till Hägglundsaffären. Det
har blivit klart i varje fall under de
sista av dessa dagar, att mycket starka
krafter är i rörelse för att söka klara
storfinansen undan det spel som man
egentligen varit orsaken till. Om inte
affären klarlägges ordentligt för folk i
allmänhet, kan det ju hända att storfinansen
med dess stora press och möjligheter
att skapa pressopinion lyckas
vända på saken. Därför tycker jag att
det var mycket glädjande att inrikesministern
lämnade denna redogörelse
nu. Jag saknade den faktiskt i inter -

48 Nr 44 Torsdagen den 16 november 1967

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, in. m.

pellationssvaret och efterlyste den därför
i mitt debattinlägg här.

Härefter kommer jag till frågan att
bygga ut en egen administration i stället
för den fristående revisionsbyrån. De
banker som tidigare haft den sysslan
för samhället har tydligen inte helt skött
uppgiften på det sätt man kunnat begära.
I varje fall har jag fattat saken så.
I annat fall hade väl inte regeringen
ändrat administrationen till en s. k. revisionsbyrå.
Men varför talar inrikesministern
om en fristående revisionsbyrå?
Är det därför att byrån är fristående
gentemot storfinansen? Om statsrådet
menar det, så förstår jag saken
bättre. Men då vill jag ställa en följdfråga:
När den revisionsbyrån får så
stort inflytande som det här blir fråga
om, föreligger det då inte risk för att
storfinansen köper upp människorna
där? Det kan man ju mycket väl göra,
eftersom storfinansen betalar bra och
kan locka vederbörande även med andra
fördelar.

Sedan kommer jag till frågan om medbestämmanderätt
i företagen. Centerpartiets
ordförande är som bekant direktör
i ett av de större cellulosaföretagen här
i landet. Han gjorde för en tid sedan
ett stort utspel, som blev mycket uppmärksammat
i TV, radio och press, och
sade att arbetarna i hans företag skulle
få medbestämmanderätt. Det är riktigt
att arbetarna inte har sagt någonting
i den frågan, men jag tror heller inte
att man kan lösa medbestämmanderätten
på det sättet. Om det sitter en representant
för arbetarna med i bolagsstyrelsen
spelar ingen som helst roll.
Vad jag menar med medbestämmanderätt,
herr inrikesminister — det framhöll
jag också i mitt förra anförande —
är att staten skall ha samma medbestämmanderätt
som bankerna i och med att
samhället satsar pengar i ett företag.
Inrikesministern menar nu att statsmakterna
påtar sig ett stort ansvar för
de anställda, och det är alldeles riktigt.
Men det måste samhället göra alldeles

oavsett om staten ikläder sig några förpliktelser
i form av satsat kapital eller
inte.

I den broschyr från Industriförbundet,
som jag antar har distribuerats till
samtliga riksdagsmän under gårdagen,
sägs det klart och tydligt ifrån att om
man måste lägga ned ett företag, så är
det samhällets sak att påta sig ansvaret
för de anställda. Det kan inte näringslivet
göra säger Industriförbundet. Vi
vet också av erfarenhet att samhället
måste ta det ansvaret. Och då menar
jag att samhället måste ha medbestämmanderätt.
Det måste följa med ansvaret

— som väl ändå inte blir större då än
om samhället inte har satsat något kapital.

Slutligen bara några ord om frågan
rörande den förlängda varseltiden.
Statsrådet inskränkte sig till att säga
att han nyligen har haft överläggningar
i den frågan med arbetstagarorganisationer
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Statsrådet sade att arbetsmarknadsstyrelsen
skall föra de förhandlingarna vidare
för att undersöka möjligheterna att
få en förlängning av varseltiderna till
stånd. Någon varselplikt är det dock inte
fråga om, framhöll statsrådet, som också
tidigare i dag förklarat att han inte
har tänkt sig någon lag i det fallet.

De förhållanden som nu råder medför
emellertid stora svårigheter inte
bara för de direkt berörda utan även
för andra. Jag vill här hänvisa till de
ordförande i fackföreningar och företagsnämnder
som under tysthetslöfte
får meddelande om att företaget inom
kort skall rationalisera bort en stor del
av arbetsstyrkan, flytta produktionen
till utlandet eller lägga ned hela driften.
Dessa ordförande blir i många fall utsatta
för starka psykiska påfrestningar,
som de har mycket svårt att klara av.
De ser sina arbetskamrater planera för
framtiden, likt Karl Birger Andersson
i Jan Myrdals senaste bok Moraliteter

— även om inte alla bortrationaliserade
har det lika väl förspänt som denne

Torsdagen den 16 november 1967 Nr 44

Svar på interpellationer ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

»friställde Andersson». De vet ingenting
om framtiden, de har trott på talet om
den fulla — ja, överfulla —• sysselsättningen,
de planerar för att köpa bil
och sommarstuga, de planerar för att
möjligen kunna bygga sig ett eget hem,
de planerar för barnen som skall in i
gymnasiet. Men de vet inte vad ordföranden
har vetskap om — att deras
framtid inte är så ljus som de själva
trott.

Det borde finnas en lagstadgad skyldighet
om varselplikt, och varseltiden
borde vara så tilltagen att de anställda
har möjligheter att i god tid se sig om
efter ett annat arbete. Nu kommer meddelandet
om inskränkningarna i driften
som en chock för många av de anställda.
Man tycker att problemet inte skulle
behöva vara olösligt, även om det kan
vara svårt att lösa.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
ytterligare ett par problem till belysning.

Jag är angelägen framhålla att arbetsmarknadsstyrelsens
förslag att ett
avtal skulle få tecknas med bankerna
inte innebar att man ville undandra sig
något ansvar och inte heller att man
ville minska de ansträngningar som arbetsmarknadsmyndigheterna,
kommerskollegium
och departementet gör i fråga
om granskning av företag då de begär
lokaliseringsstöd eller kreditgarantier.
Avsikten var att genom denna åtgärd
få till stånd en form av dubbel
granskning och bedömning av företagen
samtidigt som det ansågs att bankerna
hade de största möjligheterna till
en kontinuerlig uppföljning av företagen.
Vi har duktig personal, och det
finns även ute i landet — jag tänker
på företagarföreningarna — folk som
bör ha möjlighet att medverka i den
insyn som de nya bestämmelserna kommer
att leda till. På samma gång skaffar

vi oss möjlighet att på med bankerna
likvärdiga villkor få insyn.

Herr Lorentzon tog upp uttrycket
»riktig information», som jag använt i
mitt svar. Jag vill säga — och detta
angav jag väl även i mitt förra anförande
-— att om vi, som i detta fall, inte
får upplysning om att förhandlingar
pågår, så är det bristfällig, oriktig, ej
tillräcklig information. Det räcker inte
med att en överenskommelse finns, om
inte båda de parter som slutit avtalet
därom är beredda att ge en tillfredsställande
och riktig information.

Det är angeläget att problemet i vilken
omfattning vi går in och tar ansvar
för företagen, om vi begär medbestämmanderätt,
diskuteras innan anspråken
ställs. Det skall naturligtvis inte leda
till att vi hesiterar inför att i vissa
sammanhang gå in också i de privata
företagen eller liera oss med sådana
företag. Vi har i vårt näringspolitiska
program uttalat att vi står öppna härför.

I allmänhet får vi insyn — det material
som behövs för en granskning ställs
till förfogande. Men när kommerskollegium
efter de i detta fall aktuella förhandlingarna
begärde att få ta del av
det mellan Hägglund & Söner å ena
sidan och ASEA-ESAB å andra sidan
träffade avtalet så vägrade man till en
början att lämna ut avtalet. Ändå gällde
det frågan om säkerheterna för de
kreditgarantier som var utställda. Det
var först sedan vi från departementets
sida intervenerat via banken som dessa
handlingar kom till kommerskollegium.
Det finns alltså här en tröghetslag, som
det sannerligen gäller att komma till
rätta med.

Jag vill, herr talman, göra ett citat
ur ett organ som jag ofta läser, nämligen
Svenska arbetsgivareföreningens
tidning Arbetsgivaren. Den behandlade
Hägglundsfallet i augusti månad och
skrev då följande: »Med risk för att verka
efterklok skall här endast sägas, att
andra alternativ för handläggningen av

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 44

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Interpellation ang. åtgärder för att stimulera byggandet av billigare typer av
enfamiljshus

denna fråga varit att föredra.» Det är
ett milt omdöme men i sak oerhört
träffande för dem som är informerade
om vad som försiggick.

Denna tidning och, hoppas jag, bakom
den Svenska arbetsgivareföreningen
reagerar alltså mot det förfaringssätt
som här tillämpats. Om denna min tolkning
är riktig, tror jag att det skall vara
möjligt för oss att även i fortsättningen
samverka med näringslivets företrädare.
Våra erfarenheter är inte dåliga
i detta avseende.

Om denna händelse är ett undantag
som bekräftar regeln, måste vi angripa
undantagen och starkt kritisera dem
för att de inte skall upprepas.

För oss är det angeläget att söka ett
så gott samarbete som möjligt också
med Hägglundföretaget. Vi har goda
kontakter med bröderna Hägglund. Jag
har givit uttryck för min uppskattning
av dem. De är tekniskt utomordentligt
kunniga och står bakom en del av de
tillverkningsohjekt på vilka företaget
bygger upp sin produktion. Att de också
känner ett socialt ansvar och ett
samhällsansvar har jag intygat vid något
tillfälle i ett lunchtal, som har åberopats
i första kammaren. För det omdömet
står jag även i dag. Därför tror
jag att det skall vara möjligt, i den mån
det krävs medverkan från staten, att
bevara det stora verkstadsföretag som
finns i Mellannorrland, och jag hoppas
även att det skall kunna utvidgas och
bereda tryggad sysselsättning åt många
människor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 168, angående viss konsultverksamhet
inom televerket.

§ 13

Föredrogs var för sig följande, vid

kammarens nästföregående sammanträde
på eftermiddagen gjorda men då
bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

Herr Enskog (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av ersättning till
s. k. dagmammor, och

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående finansieringen
av isbrytningen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 14

Interpellation ang. åtgärder för att stimulera
byggandet av billigare typer av
enfamiljshus

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Kristianstad (s), som
yttrade:

Herr talman! Den egna villan är en
mycket eftertraktad boendeform. Det
är emellertid tämligen svårt för familjer
med genomsnittsinkomst att skaffa
en villa eller ett radhus. Kostnaden för
ett enfamiljshus är nämligen nu så hög,
att löntagarna i regel inte har råd att
köpa och bebo en egen villa. Egnahemmet
börjar i växande omfattning att betraktas
som något av en lyxprodukt, ett
förhållande som är högst otillfredsställande.

Sedan några år tillbaka finns relativt
billiga och ändamålsenliga hustyper avsedda
för gruppbebyggelse på villamarknaden.
Kommunerna har emellertid
förhållit sig avvaktande och i relativt
ringa utsträckning aktivt medverkat
till att få i gång gruppbebyggelse
omfattande sådana villor. En av anledningarna
härtill torde vara, att kommunerna
själva inte i önskvärd utsträckning
förfogar över mark. Till de faktorer,
som bidrar till att fördyra den eg -

Torsdagen den 16 november 1967

Nr 44

Interpellation ang. åtgärder för att avhjälpa läkarbristen i Norrland

na villan och som motverkar uppförandet
av billigare hustyper, hör nämligen
att penningstarka byggfirmor köper upp
markområden varigenom de tillförsäkrar
sig rätten att bebygga dessa. Sådana
köp sker ofta utan större hänsynstagande
till markpriset och utan tillräckligt
beaktande av bebyggelsen i övrigt
i samhället.

Villamarknaden domineras för närvarande
i alltför hög grad av spekulationsbyggen.
De priser som tas ut ligger
i alltför många fall väsentligt över
vad som kan anses vara rimligt med
hänsyn till produktionskostnaderna. Inte
sällan kalkyleras i priserna in vinster
som ligger 25 000—35 000 kronor
högre än vad som kan betraktas som
skäligt. Det är både beklagligt och klandervärt
att byggfirmor på detta sätt utnyttjar
den rådande bristsituationen på
bostadsmarknaden.

Med hänvisning till den anförda motiveringen
anhåller jag om kammarens
medgivande att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framställa
följande frågor:

Är statsrådet beredd att medverka till
att de billigare hustyperna, av vilka flera
finns färdigprojekterade, får en ökad
andel av villamarknaden?

Är statsrådet beredd att pröva möjligheterna
att beträffande i första hand
villor, som uppförts med statliga lån,
minska spännvidden mellan å ena sidan
den faktiska produktionskostnaden,
inklusive skälig vinst, och å andra
sidan försäljningspriset?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. åtgärder för att avhjälpa
läkarbristen i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! Den svenska sjukvårds -

krisen är i själva verket en personalkris.
När det gäller antalet vårdplatser
ligger Sverige väl till i förhållande till
flera västeuropeiska länder, men när
det gäller antalet läkare per invånare
ligger vi mycket illa till. Enligt WHOstatistiken
från 1964 var det endast
Portugal, Albanien, Finland och Jugoslavien
som hade färre läkare per invånare
än Sverige. De flesta länder hade
avsevärt fler läkare än Sverige och
Sovjetunionen t. o. in. nästan dubbelt så
många läkare per invånare som Sverige.

Direkt katastrofal är läkarbristen i
Norrland, särskilt beträffande provinsialläkartjänsterna.
Norrbottens län hade
den 31 mars i år 25 vakanser av 42
provinsialläkartjänster. Västerbotten 17
vakanser av 41 tjänster, Västernorrland
18 av 46, Gävleborg 16 av 38 och Jämtland
8 av 27. Av dessa vakanser var 7
tjänster i Västerbotten, 5 i Norrbotten
och 5 i Västernorrland helt utan vikarie.
Flera av dessa tjänster lär ha stått
tomma i månader — i några fall under
ett eller två år.

Sjukhusen, dit de som inte har tillgång
till provinsialläkare måste söka
sig, är ibland nästan lika illa utsatta.
Några exempel: Sundsvalls, Umeå och
Bodens lasarett hade i mars 10 procent
av läkartjänsterna helt obesatta, Gävle
och Sollefteå nästan 15 procent. I Skellefteå
och Gällivare var läget ännu
värre: 20 respektive 30 procent av
tjänsterna stod helt tomma.

Man har nu från medicinalstyrelsens
sida försökt att tillfälligt underlätta läkarbristen
genom att inbjuda en grupp
bulgariska och tjeckiska läkare att praktisera
här under några år. Enligt uppgift
är dock en stor del av läkarna i de
grupper som nu anlänt till Sverige specialister,
som knappast kan tänkas arbeta
som provinsialläkare.

Det är uppenbart att något snabbt
måste göras för att avhjälpa den norrländska
krissituationen. Genom de
många vakanserna blir arbetsbördan för
kvarvarande läkare allt tyngre. Det

Nr 44

Torsdagen den 16 november 1967

Interpellation ang. åtgärder för att avhjälpa

finns risk för att allt fler läkare söker
sig bort från dessa tjänster och att
svårigheterna att få de tomma tjänsterna
tillsatta ökar. Den enda ljusglimten
i denna allvarliga situation är att de
läkare som utexaminerats i Umeå i stor
utsträckning tycks stanna i Norrland
oavsett om de från början varit bosatta
där.

Med anledning av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att få framställa följande frågor
till statsrådet och chefen för socialdepartementet: 1)

Planerar statsrådet åtgärder för att
stimulera intresset hos utländska läkare
som kan vara särskilt lämpade för
tjänstgöring i Norrland?

2) Planerar statsrådet en utbyggnad
av den medicinska fakulteten i Umeå?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 338, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel, jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

läkarbristen i Norrland

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
tjänstledighet den 24, 29—30 nov. samt
den 1 dec. för deltagande i totalförsvarsövning
samt för särskilt uppdrag
angående Kyrkans krigsplanläggning.

Stockholm den 16 november 1967
Arne Lindberg

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

fru Skantz (s), till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
utbildning av tandhygienister,

herr Hgltander (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående ersättning av statsmedel
för skador genom översvämningar,
och

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående jakt för nöjes skull.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Fredagen den 17 november

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellationer och fråga ang.
trafikpolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Mellqvist har frågat
om jag är beredd medverka till att
riksdagen får en så utförlig redovisning
av SJ:s framförliggande planer, att det
blir möjligt att mera ingående diskutera
tillämpningen av 1963 års trafikpolitiska
beslut och när en sådan redovisning
i så fall väntas bli möjlig.

Herr Eliasson i Sundborn har frågat
om jag anser att SJ:s planer på en nedläggning
av flertalet järnvägsstationer i
landet står i överensstämmelse med målsättningen
för den statliga trafikpolitiken
och om jag är beredd medverka till
att dessa SJ :s planer snarast underställes
riksdagens prövning.

Herr Hamrin i Kalmar har frågat om
jag är villig afl låta riksdagen ta ställning
till de principiella linjerna i SJ :s
rationaliseringspolitik innan ytterligare
nedläggningar av järnvägar eller indragning
av stationer sker.

Herr Lorentzon har frågat dels om
jag anser att de vidtagna och planerade

åtgärderna vid SJ då det gäller lönsamhetsundersökningar,
vilka föregår nedläggandet
av järnvägslinjer, den inbördes
konkurrensen mellan de statligt
ägda trafikföretagen, försäljning av statligt
ägda trafikföretag samt nedläggningen
av en mångfald SJ-stationer,
vara i överensstämmelse med det av
riksdagen år 1963 fattade beslutet om
riktlinjer för den statliga trafikpolitiken,
dels om jag i övrigt anser den fortlöpande
strukturomvandlingen med befolkningsminskning
respektive tätortsexpansionen
påfordrar en översyn av
gällande riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
från riksdagens sida.

Herr Lundberg har bl. a. frågat om
det finns någon genomtänkt och samordnad
plan som ligger till grund för
indragning eller nedläggning av järnvägs-
och busslinjer samt stationer,
flottleder etc. och i så fall vad den innehåller
och om den tar hänsyn till industrins
och befolkningens omflyttning,
bostads- och fritidsproblem, serviceoch
transportfrågor.

Slutligen har herr Petersson frågat
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga i anledning
av SJ :s bebådade nedläggning
av 800 stationer inom den närmaste
åttaårsperioden för att tillgodose de
krav på goda kommunikationer personer
bosatta i glesbygder har rätt att
ställa.

Eftersom de olika frågorna har nära
samband med varandra har jag funnit
det lämpligast att svara på dem i ett
sammanhang.

Först en återblick för att ge perspektiv.

Bilismens utveckling under 1950-talet
och hittills under 1960-talet har inneburit
en genomgripande förändring på

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967
Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

transportområdet. Det är en internationell
företeelse, men det är ingen överdrift
att säga att förändringen har varit
av större betydelse i vårt land än i flertalet
andra länder.

Antalet personbilar bär ökat från
200 000 år 1950 till 1 800 000 år 1966,
vilket motsvarar en ökning från en bil
på 36 invånare till en bil på var fjärde
invånare. Sverige har därmed den största
biltätheten i Europa. Vidare har antalet
utfärdade körkort ökat avsevärt,
och de som har körkort kör bil i en helt
annan utsträckning än tidigare. 1960 års
folkräkning visade att redan då inte
mindre än hälften av alla gifta män i
åldern 25—54 år hade bil. I åldern 55—
64 år var det drygt 30 procent.

Att detta i hög grad påverkar underlaget
för den kollektiva persontrafiken
är uppenbart. Vi åker ju i stor utsträckning
bil även när vi skulle kunna åka
tåg eller buss lika bra eller t. o. m. bättre.
Detta avspeglar sig i att antalet bussar
inte ökat så mycket och att det skett
betydande strukturförändringar inom
busstrafiken. I än högre grad har persontrafiken
på järnväg påverkats.

I fråga om persontrafiken har de nya
trafikpolitiska riktlinjerna hittills inte
inneburit några större förändringar i
regleringssystemet. En del förenklingar
och olika åtgärder för att främja en rationell
utveckling övervägs, men behovsprövningen
som grund för tillstånd
till yrkesmässig persontrafik bibehålls.

Förändringarna på persontrafiksidan
beror således inte på någon mera liberal
tillståndsgivning utan på den allmänna
standardutvecklingen i förening
med en politik som möjliggjort för allt
flera människor i vårt samhälle att skaffa
sig bil. Det nya i trafikpolitiken är att
vi på ett helt annat sätt än tidigare stödjer
den kollektiva persontrafiken. Det
sker främst genom driftbidraget till SJ
och statsbidragen till olönsam busstrafik
på landsbygden. De kommunala insatserna
för den kollektiva persontrafiken
har också ökat.

Godstrafiken har naturligtvis också i
hög grad präglats av bilismens expansion.
Antalet lastbilar har visserligen
inte ökat lika starkt som antalet personbilar.
Totala antalet lastbilar var år
1950 80 000 och år 1966 130 000. Men antalet
tunga lastbilar — med en maximilast
av 5 ton eller mer — har ökat från
5 000 till inte mindre än 45 000, d. v. s.
niodubblats. Till detta kommer en mycket
kraftig ökning av antalet specialbilar.

Lastbilarna har sedan länge konkurrerat
med järnvägarna om godstrafiken.
Det gäller inte bara åkeribilarna utan i
hög grad också de s. k. firmabilarna.
Härvidlag innebär de nya trafikpolitiska
riktlinjerna högst väsentliga förändringar.
SJ har fått möjlighet att konkurrera
på mera likartade villkor genom
att man inte längre behöver lämna ut
uppgifter om sina fraktavtal till konkurrenterna
och genom att man nu har rätt
att fördela sina vagnar efter företagsekonomiska
bedömningar. Dessutom har
transportplikten slopats på affärsbanenätet,
d. v. s. den del av järnvägsnätet
som skall drivas rent affärsmässigt och
som således inte får statsbidrag. På lastbilssidan
har tillståndsgivningen ökat
så att den i praktiken inte längre utgör
något hinder, och avsikten är att den behovsprövning
myndigheterna nu utövar
skall slopas helt. Den yrkesmässiga lastbilstrafiken
kan därmed liksom järnvägen
utvecklas där den har bättre förutsättningar
än andra transportformer,
vilket säkerligen kommer att påverka
fördelningen mellan yrkesmässig trafik
och firmabilar.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet
att bilismen har utvecklats så starkt i
vårt land. I förhållande till folkmängden
har Sverige stor ytvidd. Bilismens
utveckling har i hög grad bidragit till
att bryta tidigare isolering och praktiskt
taget överallt skapat väsentligt förbättrade
transportmöjligheter. Stora och
små företag har kunnat utvecklas även
på platser utan direkt järnvägsförbin -

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

delse. Företag i närheten av järnvägsstationer
har också utnyttjat de fördelar
bilismen kunnat erbjuda. Bilen har skapat
ökad frihet i fråga om arbetsplats
och bosättning. Samhällsbyggandet har
sedan länge i hög grad präglats av bilismen.
Den gamla koncentrationen kring
järnvägsstationerna har följts av en bebyggelse
där de möjligheter till trafik
som finns på gator och vägar varit avgörande
faktorer. Bilismens utveckling
har också haft stor betydelse för utvecklingen
inom detaljhandeln och för annan
serviceverksamhet. Allt fler utnyttjar
bilen och medverkar därmed till
ändrade förutsättningar för verksamheten
på en rad olika områden. Den fortgående
urbaniseringen har också betytt
mycket.

Självfallet har våra järnvägar hela tiden
haft att anpassa sig till denna utveckling.
SJ har här haft den svåra uppgiften
att inte endast driva det gamla
statsbanenätet utan även ta över ett
stort antal enskilda och kommunägda
järnvägar som redan på 1930-talet hade
stora svårigheter att klara sig. Det är
mot denna bakgrund vi bör se utvecklingen
vid SJ efter bilismens stora genombrott
på 1950-talet.

Särskilt på korta och medellånga avstånd
har järnvägen drabbats av en
kraftig minskning i resandefrekvensen.
På 15 år har antalet resor på avstånd
upp till 50 km minskat med drygt 50
procent. Under samma tid har antalet
resor på avstånd mellan 50 och 100 km
gått ner med ca 40 procent. Denna utveckling
kan konstateras i alla länder
med en starkt utvecklad bilism. Dessa
förändringar i trafikefterfrågan måste
givetvis påverka SJ :s verksamhet. SJ
arbetar också målmedvetet för att genom
rationalisering minska kostnaderna
och göra verksamheten mera lämpad
för den förändrade trafikbilden.

För att i framtiden fylla sin uppgift
som effektivt och konkurrenskraftigt
transportföretag måste SJ fortsätta sin
strukturrationalisering. Detta innebär i

fråga om persontrafiken bl. a. ett ökat
antal expresståg, att trafiken leds genom
de tätast befolkade områdena, en koncentration
av den snabba trafiken till
färre linjer och stationer, överflyttning
av den regionala persontrafiken till
landsväg — ofta från rälsbuss till vanlig
buss — samt avbemanning eller nedläggning
av mindre stationer. För trafikanterna
medför dessa förändringar i
det övervägande antalet fall en förbättrad
trafikservice. Som ett färskt exempel
på godssidan kan nämnas att den
senaste omläggningen av trafiken på övre
Norrland innebar en tidsvinst på inte
mindre än ett dygn för gods till och
från Mellansverige.

Målet för trafikpolitiken är att för
landets olika delar säkra en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta
samhällsekonomiska kostnad. En övergång
till landsvägstrafik är därför ofta i
god överensstämmelse med riktlinjerna
för trafikpolitiken. En sådan övergång
blir mera angelägen om därmed förutsättningar
skapas för en lönsam landsvägstrafik
eller för en starkare inriktning
på den ekonomiskt bärkraftiga
järnvägstrafiken.

I den mån det inte går att på företagsekonomiska
grunder ge en bygd den
trafikservice som från samhällets synpunkt
är rimlig bör sådan service åstadkommas
genom att ersättning utgår av
allmänna medel. Som jag tidigare nämnt
sker detta bl. a. genom den ersättning
staten ger SJ för att täcka underskott
på det kvarvarande trafiksvaga järnvägsnätet
och de statsbidrag som utgår
till olönsam busstrafik på landsbygden.
Därutöver gör många kommuner betydelsefulla
insatser.

I samband med de av en så gott som
enhällig riksdag år 1963 godkända riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken
gjorde det sammansatta stats- och tredje
lagutskottet följande uttalande, vilket
också riksdagen godkände.

»Enligt utskottets uppfattning utgör
nedläggningen av trafiksvaga bandelar

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar pa interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

en naturlig anpassning till de förändrade
förhållanden på transportmarknaden
som inträtt bl. a. till följd av bilismens
expansion. Riksdagen har också tidigare
(SU B 6/58) funnit att rationaliseringsverksamheten
inom SJ, omfattande
bl. a. nedläggning helt eller delvis av
trafiksvaga bandelar, bör bedrivas med
kraft. Riksdagen uttalade därvid bl. a.
att vissa inskränkningar i järnvägsdriften
i framtiden liksom dittills utgjorde
ett led i en av den allmänna utvecklingen
framtvingad omdaningsprocess,
vars förhindrande eller uppskjutande
riksdagen icke var beredd att ta de ekonomiska
konsekvenserna av.»

SJ:s preliminära bedömningar om
den trafik man anser kunna upprätthållas
efter år 1975 har av naturliga skäl
väckt stor uppmärksamhet. Även om
dessa planer är långsiktiga och preliminära,
riskerar man naturligtvis att intrycket
blir, att SJ nu fattat avgörande
konkreta beslut i alla dessa sammanhang.
Men så är inte fallet. Redovisningen
av antalet kvarvarande järnvägsanstalter
med full trafikservice efter 1975
betecknar SJ som en arbetshypotes
grundad på preliminära bedömningar.
Det är SJ:s uppgift att göra den företagsekonomiska
och trafikmässiga bedömningen.
Däremot är det inte SJ:s
uppgift att göra de sociala och lokaliseringspolitiska
värderingarna. I och för
sig borde det vara till fördel, att man i
god tid får en möjlighet att någorlunda
bedöma i vilken omfattning man i framtiden
kan räkna med järnvägstrafik mot
bakgrunden av utvecklingen på bland
annat bilismens område och kravet på
en ändamålsenlig och effektiv trafikförsörjning.

En arbetshypotes av det slag SJ redovisat
kan inte gärna föreläggas riksdagen
för något beslut. SJ måste alltid arbeta
med sådana bedömningar och prognoser,
men de kan aldrig binda vare
sig SJ eller statsmakterna.

En effektiv trafikförsörjning kan inte
innebära, att trafiken till varje pris i

fortsättningen skall upprätthållas just
med järnväg. Det vore i många fall en
dålig lösning. Om vi envist står fast
vid att det är tåget som är den enda
lösningen på trafikproblemen, då skulle
vi få en både dyr och dålig trafikservice
i många bygder. Den transporttekniska
utvecklingen och utbyggnaden
av vägnätet har gett oss flera möjligheter
än tidigare att tillgodose transportbehovet.
Det vore oklokt att inte utnyttja
de möjligheterna.

Vi kanske kan uttrycka alternativen
så här. Just nu satsar vi omkring 200
miljoner kronor per år för att upprätthålla
trafiken på det olönsamma järnvägsnätet.
Om inte rationaliseringarna
fortsätter, kommer kostnaderna för den
icke lönsamma trafiken att öka snabbt
och möjligheterna för samhället som
helhet till insatser i bygder, där särskilda
åtgärder är mest motiverade, att
minska. Får vi den bästa trafikservicen
genom att satsa mera pengar över budgeten
just på järnvägstrafiken? Kan vi
få en tillfredsställande trafikservice eller
t. o. m. bättre i vissa fall till lägre
kostnad genom att föra över trafiken
till landsväg?

Landsvägstrafiken har en större
flexibilitet än järnvägstrafiken. I stället
för att köra ett helt tåg kanske någon
gång om dagen för att hämta upp
ett litet antal passagerare kan man
många gånger nå bättre service med
en buss. Den är mindre och drar inte
så stora kostnader. Russturen kan få en
sträckning som bättre motsvarar den
aktuella bebyggelsestrukturen. Busstrafiken
kan bättre anpassas till varje områdes
speciella behov.

Vi bör kanske ett ögonblick tänka
efter våld det skulle ha inneburit, om
vi i dag hade haft kvar alla de järnvävägair
soim lagts ned under årens lopp.
En mängd banor skulle ha trafikerats
med tåg, men antalet trafikanter skulle
ha varit mycket litet. Människorna
skulle i alla fall ha åkt bil eller buss.
Driften av sådana järnvägslinjer skulle

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

ha kostat oss ofantliga summor i form
av löner till personal och kostnader för
materiel och annat — kostnader som
begränsat våra möjligheter till andra
insatser för att bl. a. utjämna olikheter
i standard mellan skilda bygder via exempelvis
lokaliseringspolitik eller skatteutjämningsbidrag.

Vi vill skapa utrymme för en fortsatt
solidaritetspolitik. Men våra resurser är
inte outtömliga. Därför måste vi sätta
in resurserna där de ger den bästa
effekten för människorna. Det gäller
en avvägning för att lösa vårdfrågor,
utbildningsfrågor, trafikförsörjning och
mycket annat. Inom trafiksektorn måsle
vi då också pröva olika alternativ
för att finna bästa möjliga lösningar
och satsa på kommunikationer, som bar
reell betydelse för människorna. Den
avvägningen är i varje fall för mig
kärnfrågan i hela debatten om järnvägstrafiken.

Nedläggning av trafiksvaga icke lönsamma
bandelar beslutas efter noggranna
bedömningar av Kunigl. Maj :t. I varje
nedläggningsäremde tas kontakt med
t. ex. berörda kommuner och andra representanter
för trafikanterna och näringslivet,
där bl. a. servicesynpunkter
och lokaliserimgssynpunkter beaktas
och formerna för ersättningstrafiken
diskuteras liksom behovet av vägförbätitringar
och andra åtgärder som kan
bli nödvändiga i samband med nedläggningen
av järnvägstrafiken.

Det är naturligt att regeringen i enlighet
med de av riksdagen antagna
riktlinjerna avgör om trafiken helt eller
delvis skall läggas ned på en järnvägslinje,
bl. a. därför att det i regel
har ett direkt samband med den ersättning
som utgår till SJ för drift av
olönsamma järnvägslinjer. Därutöver
betalar inte staten någon ersättning till
SJ för de stationer och tåg som är olönsamma.
Detta och rent praktiska skäl
motiverar att SJ som hittills beslutar
om enskilda stationer och tåg.

Vid överflyttning av trafik från järn -

väg till landsväg ingår även vid nedläggning
av stationer som en betydelsefull
förutsättning att SJ i god tid tar
kontakt med berörda kommuner och
kommunblock och ser till att det kommer
att finnas en efter behovet tillfredsställande
ersättningstrafik. Vidare
bör SJ :s långsiktiga planer tillsammans
med liknande bedömningar från andra
trafikföretags sida i god tid kunna hjälpa
planeringsråden att överblicka trafiksituationen
i stort för länen som helhet.
Från SJ:s sida är man självfallet
beredd att lämna planeringsråden redogörelser
för sin långsiktiga planering.
Samtidigt är naturligtvis det utrednings-
och prognosarbete som pågår
ute i länen av utomordentligt värde för
SJ :s bedömningar.

Varje enskild omläggning skall senare
föregås av en noggrann bedömning
av den art jag nyss beskrivit.

Som bakgrund till SJ:s planer bör
också nämnas att under de senaste 3—4
åren bär i medeltal över 100 järnvägsansitalter
avbemannats per år. Som en
intressant upplysning i sammanhanget
kan nämnas att en statlig utredning i
Norge i år föreslagit att de norska
statsbanorna framdeles skall få ett 40-tal bemannade stationer. Denna utveckling
som pågår i många länder är
i och för sig naturlig eftersom stationernas
uppgift i järnvägsdriften ändrats
radikalt. De anlades ursprungligen
där så behövdes med hänsyn till tågens
expediering. När de nu pågående utbyggnaderna
av signal- och säkerhetsanläggningar
är fullbordade, kommer
hela tågrörelsen på SJ:s fulltrafikerade
linjer att skötas från 10 ä 12 trafikledningscentraler.
Uppgiften för personalen
på stationerna reduceras då till
försäljning av järnvägens tjänster, och
det är uppenbart att ett relativt stort
kundunderlag fordras för att motivera
bibehållandet av denna betjäning. Trafikvolymen
är ofta så ringa, att lokal
järnvägstrafik inte kan göras lönsam.
Underskottet inom affärsbanenätet på

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

den bär aktuella trafiken har med sedvanliga
kalkyler, inklusive full kapitaltjänstkostnad,
uppskattats till inemot
100 milj. kr. per år.

Styckegodstrafiken är i stort sett redan
i dag överförd till landsväg. Vid
avbemiann ingen av j ärnvägsansta Iter
ordnas den stationära servicen genom
godsombud om så bedöms vara motiverat.
Dessutom kan alla företag med betydande
styckegodsmängd erhålla direktforsling
till och från närmaste
knutpunktsstation.

Vid nedläggning av vagnslastgO''dstrafik
behövs normalt ingen organiserad
ersättningstrafik. Trafikbehovet täcks
genom lastbilar i beställningstnafik.

SJ har i dessa sammanhang allt intresse
av att det blir en tillfredsställande
trafikförsörjning för berörda bygder
med en busstrafik ansluten till
järnvägsnätet vid närmaste större station
(knutpunkt). Busstrafiken medger
stor smidighet med bl. a. fler och ofta
mer centralt i samhällen belägna hållplatser
och kan även i övrigt bättre anpassas
efter det lokala trafikbehovet.
Bebyggelsestrukturen är vidare i dag
mer anpassad till bilism än till järnvägstrafik.
Bebyggelsen har i regel utvecklats
i anslutning till samhällenas
genomifartsvägar. Därmed kan en busslinje
många gånger genom sina tätt liggande
hållplatser bättre betjäna befolkningen
än en enstaka järnvägsstation,
dit man ändå måste ta sig med något
annat fortskaffningsmedel. Den lokala
persontrafiken ombesörjs även invid
de större städerna i stor utsträckning
med landsvägsbussar. Bussar bör vara
ett godtagbart transportmedel även för
de mindre orterna.

Rationaliseringen vid SJ är endast
en del och samtidigt en följd av den
strukturomvandling, som pågår inom
landets näringsliv och som på sikt medför
ekonomisk expansion och ökad levnadsstandard.
Genom att SJ koncentrerar
sig på den trafik, som från transportkostnadssynpunkt
är lämplig för

järnväg och överför övrig trafik till
landsväg, utnyttjas landets resurser
bättre. Härav följer för SJ :s del bl. a.
minskat behov av kapacitetsutbyggnader
samt bättre möjligheter att ge den
kvarblivande väsentliga järnvägstrafiken
ökad snabbhet och standard.

Jag vill i detta sammanhang betona
att den nya trafikpolitiken ger järnvägen
nya möjligheter. Genom driftbidraget
och andra åtgärder kan SJ bättre
än tidigare hävda sig när det gäller
den persontrafik och den godstrafik
för vilken järnvägen tekniskt, ekonomiskt
och kvalitetsmässigt är bäst lämpad.
Det gäller bl. a. snabba transporter
på medellånga och längre avstånd,
där den spårbundna trafikens stora
möjligheter att utnyttja modern teknik
kan få utomordentlig betydelse.

Rationaliseringen har naturligtvis
stor betydelse för SJ som företag och
därmed också för personalen. Men den
medför självfallet också problem. SJ:s
allmänna målsättning är helt naturligt
att underlätta de personalförändringar
som måste ske. Ett uttryck för detta är
den överenskommelse SJ har träffat
med Svenska järnvägsmannaförbundet
om ett 12-punktsprogram med olika åtgärder
för personalen i anslutning till
rationaliseringarna och strukturförändringarna
vid SJ.

Beträffande övergången från flottning
till landtransport bör enligt min
mening särskilda studier i varje särskilt
fall komma till stånd då nedläggning
av en flottled aktualiseras. Det är
härvid viktigt att även de samhällsekonomiska
synpunkterna kan beaktas.
Planeringen av eu så omfattande transportomläggning,
som en nedläggning av
en flottled innebär, bör på ett så tidigt
stadium som möjligt göras i samråd
med de statliga myndigheterna. Bestämmande
för trafikuppdelningen bör
därvid i enlighet med riktlinjerna för
trafikpolitiken vara att transporterna
sker till lägsta samhällsekonomiska
kostnad.

Fredagen den 17 november 19G7

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

Vad jag nu sagt berör de frågor som
har direkt samband med rationaliseringsåtgärderna
inom bl. a. järnvägstrafiken.
Det har gällt järnvägstrafik
och dien ersät t n i n gstraf i.k som kommer
om trafiken på en järnväg helt eller
delvis läggs ned — d. v. s. de fall då
det finns underlag för en busstrafik
som ofta blir bättre än den järnvägstrafik
som läggs ned. Ett annat men
inte mindre viktigt problem utgör transportfrågan
för vissa grupper av människor
som bor i de områden, företrädesvis
i glesbygderna, där det inte
finns underlag för busstrafik. Jag anser
att vi bör eftersträva en tillfredsställande
kollektiv transportförsörjning
även där trafikunderlaget inte är så
starkt.

Sedan är det en praktisk fråga, hur
trafiken skall ordnas i de enskilda fallen.
Där är enligt min mening det kommunala
engagemanget ofrånkomligt.
Den kollektiva trafikförsörjningen
handhas redan nu i stor utsträckning
av kommunerna. Vi bär ett växande intresse
från kommunernas sida att aktivt
medverka till att de lokala trafikfrågorna
löses bättre. Kommunerna har
också i många fall gått in i kollektiv
trafik genom att ordna med skolbussar
och genom att köpa tjänster från taxiföretagare
O. S. V.

Det är en viktig uppgift för kommunblocken
att ta upp och diskutera dessa
frågor. Det kan också vara lämpligt att
landstingen tar upp frågan från sina
utgångspunkter. Det vore märkligt om
vi i en utveckling, där allt flera människor
får råd att hålla sig med egen
bil och höjer sin standard när det gäller
koinimfunikationsservicen, inte skulle ha
möjligheter att lösa frågan om en rimlig
trafikförsörjning för grupper i samhället,
som har särskilda problem. Men
sådana lösningar förutsätter en kombination
av insatser med olika trafikmedel,
ett samarbete mellan bl. a. SJ
och kommunerna, där SJ exempelvis

kan svara för snabba transporter på
längre sträckor med tåg, där SJ, kommunala
och andra företag som bedriver
busstrafik kan klara närtransporterna
och matartrafiken till järnvägsstationerna,
där kommunerna med lättare
fordon än både tåg och bussar i
samarbete med exempelvis taxi löser
transportproblemen för gamla, sjuka
och skolbarn.

Det kommer — som jag ser det — att
i takt med den ökande bilismen bil allt
svårare att lösa den återstående kollektiva
trafikens problem på konventionellt
sätt. 1 samma mån blir det allt
naturligare, att man i stället försöker
lyfta upp grupper med särskilda svårigheter
i dessa avseenden till den standard
när det gäller trafikmedel, som
börjiar vara allmän.

Från kommunikationsdepartementets
sida kommer vi att engagera oss aktivt
bl. a. i samarbete med den s. k. glesbygdsgruppen
i uppgiften att finna ändamålsenliga
lösningar när det gäller
trafikförsörjningen i bygder, där järnvägen
inte längre spelar samma roll
som förr och därför måste begränsa eller
lägga ned trafiken och där kanske
inte ens busstrafiken kan klara problemen.
Vi bär bl. a. tänkt oss en form
av modellpianering av trafikförsörjningen
i ett kommunblook av glesbygdskaraktär.
I denna modellplanering kommer
också Kommunförbundet att inbjudas
att medverka.

I fråga om riksdagens inflytande och
möjligbeter till insyn vill jag framhålla
följande.

Riksdagen kan på olika sätt utöva en
fortlöpande kontroll av hur rationaliseringen
av järnvägsdriften fortskrider.
I SJ:s lekmannastyrelse ingår representanter
för riksdagen. I samband med
behandlingen av statsverkspropositionen
får riksdagen varje år ta ställning
till avgörande frågor för SJ och SJ:s
rationalisering. Det sker när riksdagen
beslutar om ersättningen till SJ för

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

driften av olönsamma järnvägslinjer
och när riksdagen tar ställning till SJ :s
investeringar.

I samband med att riksdagen år 1963
antog riktlinjerna för trafikpolitiken
tillsattes vidare en trafikpolitisk delegation,
som har till uppgift att följa utvecklingen
i anledning av de beslut,
som hittills har fattats när det gäller
att uppnå den trafikpolitiska målsättningen.
I delegationen ingår i dag —
förutom representanter för näringslivet,
personal- och fackorganisationer
samt olika trafikgrenar — två riksdagsledamöter.
För att öka riksdagens insyn
i den trafikpolitiska utvecklingen
avser jag att föreslå att den parlamentariska
representationen i delegationen
utökas. Jag vill i det sammanhanget
också framhålla att departementet liksom
hittills är berett att medverka i
diskussioner om regional trafikplanering.

Av den redogörelse jag här lämnat
framgår att riksdagen har flera olika
möjligheter att påverka de avgörande
förutsättningarna för SJ:s rationalisering
och planering. Med hänvisning till
den närmare prövning som sker i de
konkreta fallen och till de olika åtgärder
jag nämnt har jag inte funnit det
påkallat att förorda en omprövning av
de av 1963 års riksdag antagna riktlinjerna
för trafikpolitiken.

Denna fråga är utomordentligt väsentlig
och en allsidig debatt är naturligtvis
mycket värdefull. Det gäller att
så långt det är möjligt förena utvecklingens
krav på rationella transporter
med vår strävan att trygga en tillfredsställande
transportförsörjning för landets
olika delar. Det är, herr talman,
den målsättning vi gemensamt måste
söka förverkliga.

Vidare anförde:

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunika -

tionsdepartementet för det långa svar
som har lämnats på interpellationerna
och frågan beträffande aviserade genomgående
förändringar av SJ:s organisation.
Jag kan emellertid inte dela
de slutsatser som statsrådet kommer
fram till i svaret. Jag hade väntat att
svaret skulle vara mera positivt till den
frågeställning som jag i min interpellation
har fört fram.

Inte mindre än fem interpellanter och
en frågeställare har från olika utgångspunkter
tagit upp synpunkter på dessa
ganska vittgående planer och ställt dem
i relation till 1963 års riksdagsbeslut.
Frågeställningen var då närmast om
tolkningen av detta beslut eller, som jag
säger i interpellationen, den fullmakt
som riksdagen ställde i utsikt innebär
att riksdagen utan vidare avsäger sig
möjligheten att mera ingående diskutera
de trafikproblem som i mera markant
utsträckning kommer att uppenbara sig
under den närmaste tiden. På denna
fråga svarar statsrådet med en hänvisning
till lekmannainflytandet i järnvägsstyrelsen
och till den trafikpolitiska
delegationen, som kommer att utökas.
Jag drar av svaret den slutsatsen
att det inte är statsrådets avsikt att under
den närmaste tiden bereda riksdagen
möjlighet att debattera spörsmålen
beträffande den mycket genomgående
rationalisering av SJ, som vi har att
vänta.

Beträffande detta problem hänvisar
statsrådet till riksdagens möjligheter att
ta ställning i samband med anslagsfrågorna.
Sett ur riksdagens synpunkt torde
det inte råda någon som helst oklarhet
om att vi har möjlighet att i samband
med statsverkspropositionen till
diskussion ta upp vad som där föreslås,
dels i fråga om ersättning till SJ för den
förlust som uppstår på trafiksvaga linjer
och dels i fråga om investeringsanslag
för ett bibehållande av järnvägsnätet
i de fall det anses påkallat. Vi har
även möjlighet att ta ställning till de rationaliseringsåtgärder
som föreslås.

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

Att vi har denna möjlighet är helt naturligt,
men det var inte denna möjlighet
frågeställningen närmast gällde,
utan den gällde om riksdagen skall beredas
tillfälle att närmare få ta del av
och diskutera vad som från SJ-ledningens
sida aviserats och som vi har att
vänta under de närmaste åren. Jag förstår
att det ur departementets synpunkt
kan vara svårt att ha någon bestämd
uppfattning om denna stora problematik,
men jag hade nog trott att statsrådet
skulle ställa i utsikt att han skulle
återkomma till riksdagen, när dessa planer
tagit sig mera konkreta uttryck, för
att då bereda riksdagen tillfälle att i en
»specialdiskussion» ta upp de frågeställningar
som pockar på ett ställningstagande.

Det har i andra sammanhang under
den senaste tiden diskuterats riksplanering
från andra utgångspunkter. En sådan
allmän riksplanering borde •— och
jag hoppas att den också kommer att
göra det — inkludera en särdebatt kring
trafik och trafikomläggning samt det
sätt på vilket transportapparaten i framtiden
över huvud taget skall kunna betjäna
medborgarna.

Jag utgår ifrån att hela transportproblematiken
också kommer att få en
ganska framträdande plats i denna redan
nu diskuterade riksplanering.

Det skulle vara mycket mer att tilllägga
i de olika avsnitten av den redovisning
som här har lämnats, en redovisning
som på många punkter sammanfaller
med vad som i interpellationen
har framförts. Jag skall emellertid inte
ta mer tid i anspråk, eftersom det är
ytterligare fem interpellanter som från
sina speciella utgångspunkter ser på
hela denna problematik. Låt mig dock
sluta med, herr talman, att än en gång
stryka under att det, såsom jag bedömer
det, föreligger ett behov för riksdagen
att ta upp detta stora spörsmål. Trots
allt är SJ, och kommer att vara, livsnerven
i transportapparaten, även om den
i nuet och kanske även i framtiden blir

utsatt för en allt hårdare konkurrens
från bilismen. Men det hindrar inte att
många av oss har just detta behov att
ingående få ventilera den här problematiken.
Därför hade vi trott att också
statsrådet skulle inbjuda till en sådan
diskussion. Å andra sidan har vi ju möjligheter
att ta upp frågan i andra sammanhang.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret
även om det tacket knappast kan gälla
innehållet i svaret, ty det är enligt min
mening mycket otillfredsställande och,
jag skulle också vilja säga, överraskande
negativt.

Redan i våras förekom i pressen uppgifter
om att man i SJ räknade med att
inom 5—10 år lägga ner 90 procent av
antalet järnvägsstationer och hållplatser.
Det gav då herr Hedlund anledning
att interpellera den dåvarande kommunikationsministern
Palme för att få närmare
upplysningar i saken. Statsrådet
Palme förnekade emellertid all kännedom
om dessa planer — han kände inte
alls till dem — och han bad för övrigt
herr Hedlund om hjälp med att tala om
för allmänheten att dessa planer inte på
något sätt skulle vara ett uttryck för
någonting som statsmakterna önskade
eller hade bestämt.

Tre månader senare publicerades
från SJ:s sida uppgifter om att man
kunde få räkna med att 800—900 bemannade
järnvägsstationer skulle läggas
ner till och med år 1975. Kvar skulle
bli 200—300 bemannade stationer och
därtill 400—500 obemannade lastplatser.
Efter det att jag genom riksdagens
upplysningstjänst begärt närmare upplysningar
i saken, beslöt SJ:s ledning
att offentliggöra en förteckning över de
järnvägsstationer som, enligt dessa prognoser
mer eller mindre säkert kunde
bedömas, skulle bli kvar efter år 1975.

Det är fullt förklarligt, herr talman,
om dessa chockartade uppgifter väckt

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

stor oro bland allmänheten. Det gäller
inte minst de som arbetar inom företag,
som är beroende av SJ:s trafik. Lika naturligt
är det att de väckt oro bland
SJ:s egen personal, som många gånger
haft svårt att förstå intentionerna hos
ledningen i Stockholm.

En nedläggning av flertalet järnvägsstationer
i landet skulle innebära en genomgripande
förändring av våra kommunikationer.
När riksdagen 1963 tog
ställning till riktlinjerna för den framtida
trafikpolitiken svävade den i fullständig
okunnighet om att så här radikala
förändringar kunde bli aktuella
inom få år.

Mot denna bakgrund bär jag frågat
kommunikationsministern om han anser
att SJ:s planer på en nedläggning
av flertalet järnvägsstationer i landet
står i överensstämmelse med målsättningen
för den statliga trafikpolitiken
och om han är beredd att medverka till
att dessa SJ :s planer snarast underställs
riksdagen för eu mer principiell bedömning.

Tyvärr måste jag beteckna kommunikationsministerns
svar som överraskande
negativt. På den första frågan svarar
statsrådet Lundkvist inte direkt, men
hans uttalanden måste tolkas sfi, att han
anser att denna omfattande nedläggning
helt överensstämmer med den beslutade
trafikpolitiken. Som svar på
min andra fråga ger kommunikationsministern
besked om att han inte är intresserad
av att riksdagen gör någon ny
principiell bedömning av trafikpolitiken
med anledning av SJ:s långtgående
nedläggningsplaner.

Man får, herr talman, närmast det intrycket
att kommunikationsministern
helt delar SJ :s planeringsexperters uppfattning
om fördelarna av att föra över
även persontrafiken på landsväg. Man
skulle t. o. m. kunna säga att kommunikationsministern
förefaller mer entusiastisk
än vissa SJ-experter inför denna
genomgripande trafikomläggning.

Det är obestridligt att den snabbt

växande bilismen försvagat järnvägarnas
trafikunderlag, särskilt på kortare
avstånd, och att detta gör det svårare
för SJ att upprätthålla persontrafik. Det
är uppenbart för alla. Jag vill inte förringa
detta problem, men det måste
ändå sägas att SJ :s egna åtgärder ibland
förefaller att öka svårigheterna. SJ har
ibland på landsväg satt in bussturer som
enligt mångas mening direkt konkurrerat
med tåg- och rälsbussförbindelser;
därmed har man fått ett sämre trafikunderlag
för persontrafik på järnvägen,
och så har resultatet blivit indragningar.

Man kan också fråga sig om SJ utnyttjat
alla möjligheter att åstadkomma en
ökad persontrafik, t. ex. genom ett mer
radikalt rabattsystem. Jag vill bl. a. fästa
uppmärksamheten på att det statliga
järnvägsföretaget i Kanada 1962 införde
ett nytt service- och prissättningssystem
som tre år senare utsträcktes till hela
järnvägsnätet. Förutom en del serviceåtgärder
— bl. a. kortare restider, bättre
vagnmateriel, särskilt på långa sträckor,
fria måltider för sovvagnspassagerare
på vissa linjer — infördes nya
taxor med rabatter som skulle utjämna
resefrekvensen med maximalt utnyttjande
av vagnparken som följd. Den
största rabatten, maximalt 58 procent
inom vissa regioner, gäller de flesta dagar
utom söndagar och helgdagar under
tiden oktober—maj. Resultatet blev enligt
de upplysningar jag har införskaffat,
att trafikvolymen ökade med 56
procent från 1962 till 1964 och med ytterligare
12 procent under åren 1965
och 1966. Under samma tid ökade biljettintäkterna
med 25 respektive drygt
15 procent.

Det är för mig en smula överraskande
att kommunikationsministern är nästan
mer entusiastisk än SJ :s planeringsexperter
när det gäller att föra över persontrafik
från järnvägarna till landsvägarna.
Jag vill ingalunda påstå att
landsvägsbussar saknar fördelar. Visst
har de sina fördelar, särskilt på kor -

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

tare sträckor. SJ :s planer kommer
emellertid att innebära att avstånden
mellan järnvägsstationerna blir ganska
långa. Situationen blir en annan om
landsvägsbussar skall ersätta rälsbussar
och tåg även på längre sträckor. I mitt
eget län skulle ett realiserande av de nu
signalerade planerna innebära att avståndet
i vissa fall blir ungefär 10 mil
mellan två järnvägsstationer; det finns
exempel på detta i Västerdalarna.

Kan man då generellt påstå att omläggningen
kommer att innebära lika
stor eller till och med större bekvämlighet
för de resande? Jag tror det inte.
Restiden blir för många längre. Vi får
inte heller glömma bort att det, med stigande
biltäthet, blir större trafikstockningar
i och omkring de tätorter dit
SJ:s matarbussar skall gå. Tåg och rälsbussar
är ju oberoende av annan trafik,
och det är väl en fördel som får ökad
betydelse med stigande biltäthet.

Man kan inte heller bortse från, herr
talman, att oron inför dessa omfattande
nedläggningsplaner också hör samman
med att befolkningen i många bygder
betraktar vad man nu upplever som
svikna löften. Persontrafiken på en handel
har dragits in eller kanske helt lagts
ned.

Man anser sig ha fått löfte om ersättningstrafik,
och när den har pågått
några år hotar det statliga bussbolaget
att lägga ned all busstrafik om inte
kommunerna betalar kostnaderna. Tydligen
anser kommunikationsministern
att det är alldeles naturligt att de fattiga
glesbygdskommunerna och landstingen
skall ta konsekvenserna av den
avfolkning, som vi har i glesbygderna
och som ofta är ett resultat av såväl
omställningar i näringslivet som regeringens
och myndigheternas medvetna
styrning.

Jag håller med kommunikationsministern
om att lösningen av glesbygdens
trafikproblem är ett viktigt spörsmål.
Men jag vill inte vara med på den tankegången
att man utan vidare skall vält -

ra över dessa kostnader på fattiga glesbygdskommuner
eller att landstingen
skall gripa in. Jag frågar mig om det
inte här finns skäl för riksdagen att
göra en samlad, principiell bedömning
av dessa problem — hur ersättningstrafiken
skall ordnas, hur kommunikationsfrågorna
skall lösas i de glesbygdsområden
där det inte ens är möjligt att
f. n. få en busstrafik lönande.

Jag vill inom parentes säga, herr kommunikationsminister,
att man verkligen
kan fråga sig om de statliga busslinjerna
alltid är anpassade till glesbygdens
speciella problem. Varför finns det inte
i en del utpräglade glesbygdsområden
med svagt trafikunderlag små, billigare
bussar? Man kör med stora bussar,
som naturligtvis är dyrare i drift. På
det kan man ju svara att man måste vara
beredd på att kunna klara vissa toppar
i trafiken. Men om det faktiska
resultatet är att man kör med en stor
buss och hävdar att den inte är lönande,
måste man väl konstatera, att en
mindre och billigare buss är bättre än
ingen buss alls.

Jag tror inte det går att bestrida, och
det har inte heller SJ :s experter bestritt,
att en nedläggning av 800 ä 900
järnvägsstationer kommer att betyda en
försämrad service för många människor
och många orter. Resultatet blir
troligen att många resenärer i stället
för att åka buss först några mil och
sedan byta till tåg kommer att ta bilen
i större utsträckning. Därmed får vi
självfallet också ökad landsvägstrafik,
längre bilköer och även större behov
av parkeringsplatser.

Jag tycker att det vore mycket intressant,
om man kunde få en närmare
redogörelse för hur SJ :s planeringsexperter
ser på dessa problem. Vilka återverkningar
får en så här radikal omläggning
på SJ:s persontrafik, på biljettinkomsterna?
Hur kommer ett minskat
resandeantal att påverka järnvägsförbindelserna
efter år 1975, och hur
kommer ytterligare tågindragningar att

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

påverka resetnaifiken på medellånga
och längre sträckor? Hyser kommunikationsministern
inga farhågor på denna
punkt?

Jag tycker också, herr talman, att det
är märkligt att kommunikationsministern
inte berör problemet om den ökade
belastningen på vägarna och konsekvenserna
ur trafiksäkerhetssynpunkt
vid en omfattande överföring av trafik
från järnväg till landsväg. Det är
uppenbart att trafiksäkerheten är större
i den spårbundna trafiken än på
landsvägarna.

Detta är också ett motiv för att se
problemet i dess stora sammanhang. Om
jag inte minns fel står det i det nya näringspolitiska
program som det socialdemokratiska
partiet offentliggjort,
att företagen måste ta större hänsyn till
samhällets investeringar och de samhällsekonomiska
synpunkterna. Jag förmodar
att detta hör samman med lokaliseringspolitiken,
och i princip råder
det då inga som helst meningsskiljaktigheter
mellan oss, eftersom detta varit
anledningen till att centern så kraftfullt
krävt en aktiv lokaliseringspolitik.
Skall då inte också ett statligt företag
beakta de samhällsekonomiska synpunkterna
vid bedömningen av sin
framtida investeringspolitik? Skall SJ:s
nedläggningsplaner realiseras utan
hänsynstagande till de lokaliseringspolitiska
konsekvenserna för hundratals
orter här i landet med mindre eller
större samhälleliga investeringar?

Uppenbart är väl att en så genomgripande
förändring av kommunikationerna
som det här är fråga om kan skapa
ett ändrat underlag för lokaliseringspolitiska
insatser och i vissa fall helt
omöjliggöra sådana. Herr talman! Detta
är synpunkter som också framförts i
interpellation från socialdemokratiskt
håll.

Riksdagen är säkert enig om att SJ
liksom andra företag måste rationalisera
driften —■ det framstår naturligtvis
som självklart för oss alla. Inte heller

kan SJ kritiseras därför att företaget
bedömer sådana bär problem främst
från företagsekonomiska synpunkter,
och kommunikationsministern understryker
ju också att detta är SJ:s uppgift.

Jag vill också tillägga att jag tycker
det är bra att SJ:s experter nu har
talat om vad de anser. Nu bör regering
och riksdag bedöma om nedläggningsplanerna
överensstämmer med de sociala,
lokaliseringspolitiska och samhällsekonomiska
synpunkter som statsmakterna
måste beakta.

Kommunikationsministern säger att
kärnfrågan i debatten om järn vägspolitiken
är avvägningen inom trafiksektorn,
och det ligger åtskillig sanning i
det. Vi måste pröva olika alternativ för
att finna den bästa möjliga lösningen
på problemet, sade statsrådet. Javisst,
men det kan man ju inte göra, om de
företagsekonomiska förutsättningarna
skall vara helt avgörande. I stället måste
en från mera allmänna och principiella
synpunkter gjord prövning av
statsmakterna vara avgörande, en prövning
där de sociala och samhällsekonomiska
skälen beaktas. Och den prövningen
kan inte SJ göra, det är alla på
det klara med. Ur den synpunkten är
det underligt att statsrådet nu avvisar
tanken på att riksdagen skall få tillfälle
att göra en samlad, principiell bedömning
av SJ :s planer, vilka var helt
okända när beslutet om trafikpolitiken
fattades för fyra år sedan.

Jag kan här inte underlåta att uttala
min förvåning över de stora skillnaderna
vid behandlingen av trafikomläggningar.
Om persontrafiken på en liten
bandet lägges ned kräver detta ett omfattande
remissförfarande.

Kommuner, näringsliv och länsstyrelser
skall få yttra sig och sedan går
ärendet så småningom till Kungl. Maj:t
för slutgiltigt avgörande. Då har Kungl.
Maj :t att bedöma om en sådan nedläggning
av persontrafik får genomföras
med hänsyn till sociala, lokaliseringspo -

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

litiska och andra allmänna synpunkter.
Om trafiken läggs ned kan Kungl. Maj :t
föreskriva hur ersättningstrafiken skall
ordnas, hur vägupprustningen skall utformas
o. s. V.

Detta gäller alltså även om persontrafiken
läggs ned på en ganska kort handel.
I princip kan emellertid SJ, om det
bara går ett tåg mellan Boden och
Stockholm, dra in nästan varenda station
på denna sträcka utan att riksdagen
eller statsmakterna på något sätt får
göra en bedömning av vad detta innebär
ur lokaliseringspolitiska och ekonomiska
synpunkter. Detta är en orimlighet.

Jag har aldrig tänkt mig att riksdagen
skulle pröva varje indragning av en
järnvägsstation eller hållplats, men jagvill
poängtera att riksdagen och statsmakterna
måste få möjlighet att med
hänsyn till de oerhörda förändringar
som har aktualiserats pröva trafikpolitikens
inriktning på nytt.

Kommunikationsministern inbjuder
som sagt inte riksdagens ledamöter —
»valda ombud för Sveriges folk», som
det brukar heta i trontalet — till en
sådan principiell bedömning av hur
det skall bli med »hela folkets järnväg».
•lag kan dock försäkra kommunikationsministern
att centern, om inte han vill
det, kommer att försöka se till att vi vid
nästa års riksdag verkligen får diskutera
igenom dessa frågor och ta ställning
till principerna för trafikpolitiken.
Det framkom redan vid fjolårets
riksdag krav från centerhåll på en omprövning,
och skälen härför har blivit
ännu större med de planer som SJ nu
har redovisat.

Till sist, herr talman, kan man inte
undgå den reflexionen att det brister
mycket när det gäller planeringen i vårt
samhälle. I varje län pågår nu sedan
åtskilliga månader ett omfattande utredningsarbete
för den s. k. länsplaneringen.
Den skall ju bl. a. ge underlag
för en bedömning av lokaliseringspolitiska
insatser i framtiden. Det har
5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

sagts i statsmakternas direktiv för denna
planering och detta prognosarbete,
att man skall beakta olika samhälleliga
verksamheter, serviceanordningar och
sådant. Det är då märkligt, herr talman,
att när detta prognos- och planeringsarbete
är inne i sitt mest intensiva
skede presenterar SJ prognoser om en
förändring av kommunikationerna, som
radikalt kan rubba förutsättningarna
för utvecklingen i länens olika delar.
Här kan man, herr talman, med all rätt
påstå att den ena samhällshanden inte
vet vad den andra gör.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Också jag tackar för
svaret, också jag är missnöjd. Jag skall
motivera varför.

Först skall jag börja med en fråga
som är lätt att besvara för statsrådet:
Har statsrådet lagt pussel? Om så är
fallet, vet vi båda två att det är ganska
irriterande att mitt i ett sådant nöje
finna att någon eller några bitar är borta.
Det är ännu mera dystert att, när
man sedan försöker få bilden hel, se
ett gapande hål i den bild som man
lagt ihop. Ett pusselspel pågår för närvarande,
som för övrigt föregående talare
nämnde, av planeringsråden runt om
i landet. De håller på med en samhällsplanering,
där man tar hänsyn till eller
försöker infoga lokaliseringsfrågorna
när det gäller industri och bostäder,
fritidsbebyggelse, miljövård och kommunikationer
i sitt sammanhang. Så
finner då planeringsrådet plötsligt att
en bit fattas.

Nu vill jag för att undvika alla missförstånd
då det gäller min uppfattning
förklara att det är här regeringens stora
ansvar ligger, det är inte SJ som bär
det ansvaret. SJ är till för att bedöma
de trafikekonomiska synpunkterna. De
samhällsekonomiska synpunkterna på
kommunikationerna är faktiskt så komplicerade
att de måste bedömas på annat
håll. Besvärliga frågor brukar man
ta upp i riksdagen. Jag kan möjligtvis
U

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

säga att det gjordes 1963, men bekymren
har inte minskat, utan snarare ökat
sedan dess. Det kanske ändå finns skäl,
trots svaret från kommunikationsministern,
att fundera på denna fråga en gång
till.

Det är inte bara trafikekonomiska
överväganden det här gäller, utan det är
lokaliseringspolitiska och sociala frågor.
Hur ställer sig det hela samhällsekonomiskt? Det

gäller kontakten med län och
kommuner, och jag har varit på det
klara med långt innan jag fick svaret
att SJ försöker hålla den kontakten vid
sina trafikekonomiska överväganden.
Men jag vill inte påstå att det gäller samråd,
utan det gäller information till länen
och kommunerna. Jag kan i det fallet
ta ett exempel. Även med risk för att
bli betraktad som bygderomantiker tar
jag det från det län som jag bäst känner
till, mitt eget län. Sedan 1950 har vi i
Kalmar län drabbats av nedläggning av
15 bandelar, och det rör tillsammans
567 kilometer. Frågan om nedläggning
av ytterligare fyra bandelar om 120 km
är under utredning, och två av dessa är
normalspåriga. Jag är helt på det klara
med att en nedläggning av smalspåriga
järnvägar •— för den händelse det ur
samhällsekonomisk synpunkt inte är
riktigt att bredda dem — kan vara mer
än väl motiverad. Jag är också införstådd
med att landsvägstrafik många
gånger kan innebära bättre service för
vissa bygder än en smalspårig järnväg.
Det är alltså inte dylika nedläggningar
jag vänder mig emot, utan frågan är:
Fyller kommunikationsväsendet på detta
sätt riktigt sin samhällsplanerande
uppgift?

Vi kommer — för att återgå till Kalmar
län -— enligt de planer som SJ har
redovisat för allmänheten i den broschyr
vi haft utdelad i bänkarna, att få
ha kvar en enda järnväg med persontrafik,
nämligen Kalmar—Nybro—Emmaboda,
vilken är ungefär 60 km lång.
Detta innebär att av de inom plane -

ringsrådet skisserade regionerna inom
Kalmar län endast eu — Kalmar—Nybro
— får tillgång till persontrafik på
järnväg. För regionerna Oskarshamn,
Västervik, Hultsfred—Vimmerby, som
planeringsrådet också satsar på, kommer
i så fall den pusselbit som jag tidigare
talat om att fattas.

Jag har tacksamt noterat att statsrådet
i svaret nämner den arbetsgrupp
som sedan förra hösten i kanslihuset
grubblat på vilka åtgärder som måste
till för att glesbygdsbefollcningen skall
få rimlig samhällelig och enskild service.
Det är bra, men också härvidlag
måste självfallet kommunikationerna —
på järnväg eller på landsväg — tagas
med i bilden som en av de stora frågorna.

Då kommer vi in på nästa spörsmål:
Vad sker med våra landsvägar när järnvägarna
läggs ned? Vi vet att medelstilldelningen
för förbättring av vägarna,
liksom medelstilldelningen för många
andra ändamål, måste hållas igen av
samhällsekonomiska skäl. Vi vet också
att medel i särskild ordning avsatts för
att förbättra landsvägarna i områden
där en järnväg läggs ned. Men icke förty
råder härvidlag en eftersläpning, som
får stora verkningar för de bygder som
drabbas av järnvägsnedläggning.

Jag läste häromdagen en tidningsartikel
rörande nedläggningen av persontrafiken
på linjen Berga—Kalmar. Det
påmindes där om att den landsväg som
skulle användas för ersättningstrafiken
inte lämpar sig för busstrafik i den omfattning
som det skulle bli fråga om.
Från SJ-liåll förklaras enligt artikeln:
»Vi är medvetna om att trafikförhållandena
på vissa sträckor av väg 34 är besvärliga.
Men vi anser att vi kan ta oss
fram med våra bussar och vi har andra
håll som är betydilgt besvärligare.» Jag
betvivlar inte att det finns vägar där
förhållandena är ännu besvärligare,
men jag betvivlar att det är riktig politik
att först verkställa en järnvägsnedläggning
och därefter börja fundera

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

över hur det är med landsvägarna i de!
aktuella området.

Vid flera tidigare tillfällen har jag
påpekat att SJ skall göra trafikekonomislca
bedömningar. Jag tvivlar starkt
på att de två parlamentariker som sitter
i SJ :s styrelse skulle vara särskilt
tilltalade av att få ansvaret att bedöma
SJ:s beslut ur samhällsekonomisk synpunkt.
Jag tror att det vore en orimlig
uppgift för dem, och det är inte heller
meningen. Det framgår av svaret att SJ
skall göra de trafikekonomiska bedömningarna
och då måste de samhällsekonomiska
bedömningarna göras på annat
håll så att det verkligen blir en helhetsbild.
Detta är ett svårt problem — det
har påpekats många gånger — och jag
säger ännu en gång att det ankommer
på riksdagen att lösa svåra problem.

Jag kan åberopa ett uttalande av Sven
Dahl, professor i ekonomisk geografi
vid Handelshögskolan i Göteborg. Han
säger: »Låt SJ tänka samhällsekonomiskt
och inte företagsekonomiskt!»

Jag vill bara ännu en gång påpeka,
att SJ inte är det organ som skall tänka
samhällsekonomiskt, utan att det är
andra som skall göra det. Jag vill liksom
herr Eliasson påpeka att dåvarande
kommunikationsministern så sent som i
våras tydligen inte hade någon aning
om den ganska revolutionerande utredning,
som SJ nu har låtit publicera, låt
vara att det gäller en arbetshypotes och
inte ett av SJ fastslaget program som
man tänker följa. Men en sådan arbetshypotes
måste ju innebära väsentliga
samhällsekonomiska problem och spörsmål.

Det är självklart att både regionplanering
och lokaliseringspolitik och
mycket annat förutsätter en vettig kommunikationsplanering.
Senast i Sveriges
industriförbunds uttalande för hösten
påpekas det viktiga i en riktig och effektiv
regionplanering, och jag vill bara
understryka att den synpunkten är riktig.
Jag tror att jag återger det hela rätt
om jag säger att det i svaret står att

dessa förändringar i övervägande antalet
fall medför för trafikanterna en förbättrad
trafikservice.

Jag ställer mig då frågan: Yad är det
då som gör att det blir så stor opposition
från olika håll? Det är inte bara de
sex interpellanterna och frågeställarna
här i kammaren jämte de som finns i
medkammaren det här gäller ulan också
alla uppvaktningar hos kommunikationsministern
titt och tätt om dessa trafikproblem.
Jag har själv inte deltagit i
några sådana uppvaktningar, även om
jag varit uppe hos SJ och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men jag skulle föreställa
mig att den strömmen är ganska
strid. Det måste ändå finnas något mera
än konservatism i tänkandet som gör
att oron är så stor som den är ute i bygderna
och länen. Det kan väl ändå inte
vara så att det är svårigheten att ställa
om tänkandet och önskan att bibehålla
det som nu finns som gör att det föreligger
svårigheter att få till stånd en
bättre lösning; det måste finnas något
annat som gör oron så stor som den är.

Jag har påpekat att den samhällsekonomiska
bedömningen måste bli föremål
för riksdagens behandling. Vad som
har hänt efter 1963 ger anledning till
att ta upp denna fråga på nytt. Det är
inte rimligt att SJ ensamt med enbart
sin trafikekonomiska bedömning beslutar
att nedlägga 80 procent av våra
järnvägslinjer. Teoretiskt sett har
Kungl. Maj :t inte anledning att lägga sig
i en sådan sak, och ännu mindre riksdagen.
Jag tror att det är felaktigt att
handlägga frågan på det sättet.

Jag läste i en liten notis i tidningen
härom dagen att ett statligt organ tänkte
avskaffa sig självt. Den som anser att
det finns möjligheter att rationalisera
även statlig förvaltning och därmed spara
både tid och pengar gjorde kanske
den reflexionen att det var bra att organet
tog ett eget initiativ. Men när jag såg
litet närmare efter var det faktiskt järnvägsrådet
som ämnade avskaffa sig
självt. Jag tyckte för min del att tid -

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

punkten i det fallet var en smula olämplig
och ville undersöka vad anledningen
var. Med den aktivitet som järnvägsrådet
har visat på sistone kanhända det
i och för sig inte var så märkligt alt det
föreslog sitt eget avskaffande, men själva
tanken bakom järnvägsrådet tror jag
är riktig.

Institutionen tillskapades år 1908 och
fick sina senaste instruktioner år 1932.
Rådet har 27 ledamöter från olika håll
och är avsett att hålla kontakten mellan
SJ och näringslivet. Man kan med järnvägsrådets
motivering säga att det nu
finns andra organ som sköter detta och
att de bör vara till fyllest. Därutöver
motiverades avskaffandet med omorganisation
inom SJ:s styrelse, men denna
motivering accepterar jag inte. Jag upprepar
att SJ :s styrelse har hand om de
trafikekonomiska synpunkterna.

Järnvägsrådet tillkom för ett helt annat
ändamål, nämligen för den kontakt
som behövs mellan samhället och SJ vid
de samhällsekonomiska bedömningarna
och planeringen i stort. Frågan om att
avskaffa järnvägsrådet ligger nu hos
kommunikationsministern för bedömning,
och jag vill inte påstå att det finns
anledning att bibehålla det med rådets
nuvarande inställning till sin uppgift.
Men när kommunikationsministern skall
ta ställning till huruvida järnvägsrådet
skall avskaffas eller inte, bör han se till
att kontakten mellan SJ :s planerande
myndigheter och näringslivet upprätthålles.
Det är till sist riksdagens uppgift
att bedöma huruvida denna kontakt
fungerar på ett riktigt sätt.

Jag tror inte på kommunikationsministerns
sätt att lösa dessa frågor genom
att tillsätta ytterligare några parlamentariker
i trafikdelegationen. Frågorna
är så svåra även ur rent opinionsmässig
synpunkt att jag inte heller tror att
Kungl. Maj:t i kommunikationsdepartementet
kommer att kunna lösa dem. Min
uppfattning är att det till sist blir riksdagen
som på nytt får ta ställning i detta
ärende.

Herr LORENTZON (vpk):

Ilerr talman! Liksom övriga interpellanter
framför jag mitt tack till kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation, även om jag i likhet med
dem inte är helt nöjd med det svar som
lämnades.

Kommunikationsministern har helt
förbigått vissa frågor, närmast dem jag
ställde om lönsamhetsundersökningarna,
den inbördes konkurrensen mellan
de statligt ägda företagen och vidare
försäljningen av statligt ägda företag.

Som det har sagts förut, råder det oro
ute i bygderna, inte bara bland folk i
allmänhet utan även bland SJ-personalen.
Den oron har i viss mån orsakats
av att SJ på senare tid i så stor
utsträckning utannonserat extra ordinarie
befattningar. Bland SJ-personalen
råder den uppfattningen, att man har
ett stort personalöverskott och att SJ:s
handlande är ett uttryck härför. Detta
personalöverskott kommer att bestå
lång tid framåt och kommer givetvis att
ökas ytterligare av de rationaliseringsåtgärder
som SJ undan för undan vidtager.

De frågor, som människor i dag ställer
rörande statens järnvägars trafikpolitik
och som framför allt har inspirerats
av meddelanden om nedläggning
av en mängd stationer, är i första hand:
Skall SJ vara ett affärsdrivande verk
eller skall det vara ett service- och samhällsfrämjande
företag? Här skulle jag
i första hand vilja knyta an till vad
riksdagen beslutade 1963 i anslutning
till en regeringsproposition om principerna
för statens trafikpolitik. Dessa
principer fastställdes att framför allt
gälla den s. k. fria konkurrensen mellan
olika trafikföretag och olika slag av
trafikföretag. En sådan konkurrens ansågs
gynna trafikanterna och vara av
samhällsekonomiskt intresse. I propositionen
var det klart utsagt att det gällde
att skapa ett mera konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden. Den
utredning som propositionen byggde på

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

förklarade: »En trafikrörelse som bär
sig främst i kraft av sin monopolställning
saknar ofta tvingande anledning
att vidtaga konkurrensreducerande åtgärder.
»

Detta påstående innebar givetvis en
anmärkningsvärd förebråelse mot ledningen
för SJ, och det är förvånande
att inte järnvägsstyrelsen den gången
reagerade mot det i ett tydligt uttalande.
Det gällde här för SJ inte endast att på
den öppna marknaden konkurrera med
privata trafikföretag, utan SJ:s olika
trafikföretag skulle också konkurrera
sinsemellan, vilket de också gör, hur
underligt det än låter i det här sammanhanget.
Vidare skulle en stor del
av järnvägstrafiken överföras till landsväg.

Riksdagsbeslutet år 1963 gällde även
en hel rad andra frågor, som jag av
tidsmässiga skäl inte skall uppehålla
mig vid i detta sammanhang. Vid 1963
års riksdag, då denna proposition behandlades,
reagerade den kommunistiska
riksdagsgruppen mot de förslag som
gruppen ansåg vara felaktiga, och i en
egen motion den gången ställdes förslag,
vilka jag nu skulle vilja referera
till.

Den kommunistiska gruppen ansåg
för det första att det var felaktigt att
för den privata företagsamheten underlätta
en utbyggnad av verksamheten i
de trafikekonomiskt fördelaktigaste områdena,
för det andra att det måste vara
felaktigt att SJ:s olika företag sinsemellan
skulle konkurrera om kunderna, för
det tredje att SJ:s trafikpolitik främst
måste ta hänsyn till sociala och näringspolitiska
frågor i de olika befolkningsområdena
och att SJ också skulle
vara ett samhällsbefrämjande serviceföretag
och därmed »ta på sig ansvaret
för att befolkningen tillfredsställande är
försörjd med transporter och kommunikationer».

Herr talman! Jag skulle vilja övergå
till att säga några ord om de lönsamhetsundersökningar
som föregår ned -

läggningen av SJ:s järnvägar. Dessa lönsamhetsundersökningar
bedrivs som
bekant vid SJ:s driftsexpeditioner. Under
detta arbete tas kontakt med en
rad olika institutioner. Även trafikanterna
har möjlighet att yttra sig. Demokratin
i detta sammanhang tycks vara
fulländad, men det rör sig egentligen
bara om en formell demokrati eller
skendemokrati, då ingen utanför de direkt
invigda kan sätta sig in i utredningens
riktighet och då det inte ges
möjlighet att granska helhetsbilden utan
endast att ta del av presenterade siffror.
Man har rätt att framföra sin uppfattning,
men något reellt inflytande
förekommer inte i verkligheten. Självklart
kan det föreligga bärande skäl för
att en viss handel måste nedläggas, men
själva principen att nedlägga en järnväg
och åtgärder för att skapa motiveringar
härför anser jag bör bli föremål
för politisk prövning. Detta gäller också
metoderna för och omfattningen av
de s. k. lönsamhetsuudersökningarna.

Staten äger som bekant genom statens
järnvägar flera transportföretag: SJ-Biltrafik,
SLAB (Svenska lastbilsaktiebolaget)
och ASG (AB Svenska godscentraler).
Dessa tre transportföretag finns
praktiskt taget över hela landet och
jämsides med där SJ-järnväg finns. Förutom
de tre företag som nämnts har SJ
också andra dotterföretag, som trafikerar
vissa områden, i detta fall också
göteborgsregionen. Dessa SJ-företag är
självständiga och trafikerar samma linjer.

Nu kommer vi till det mest underliga
i detta sammanhang. I stället för att
komplettera varandra — de har samma
ägare — konkurrerar de inbördes. Det
företag som framför allt förlorar på detta
tillvägagångssätt är naturligtvis SJ :s
järnvägar. I de s. k. lönsamhetsundersökningar
som göres arbetar man bara
med SJ-järnväg och inte med samtliga
företag inom detta område.

Det är klart att järnvägen inte blir
lönsam när tre andra statliga SJ-företag

7(1

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

konkurrerar om samma transporter.
Lönsamhetsundersökningen borde i
stället omfatta samtliga SJ-företag och
transportuppgifterna ombesörjas på för
samhället och trafikanter bästa sätt.

Om det handlades på detta sätt, skulle
det kanske visa sig motiverat med en
nedläggning av en viss järnvägslinje,
men i andra fall skulle säkerligen järnvägsdriften
kunna upprätthållas och de
andra trafikföretagen vara komplement.

Genom undersökningen av bara ett
företag uppstår en ensidig inriktning,
och slutsatserna om trafikens lönsamhetsmöjligheter
kan bli felaktiga. Varför
SJ :s olika trafikföretag inte skall utgöra
enheter och komplettera varandra är
mycket svårt för mig att förstå. Det verkar
närmast som ett försök att tillämpa
ett kapitalistiskt konkurrenstillstånd
som är helt orimligt. Ett privatföretag
eller en koncern skulle knappast handla
på det sätt som det statliga företaget
SJ gör.

Den principiella inställningen är tydligen
att trafiken så långt som möjligt
skall överföras till landsväg, och man
motiverar åtgärderna med att hänvisa
till de höga kostnaderna. Dessa belastar
endast järnvägen, och den samordning
som trots allt förekommer ger därför
utslag till de tre landsvägsföretagens
förmån. Jag skulle vilja ge en rad exempel
på detta förfaringssätt, men jag
skall nöja mig med ett.

Godstransporten på järnvägslinjer
överförs till lastbilar. Bussar som trafikerar
samma linje sätts in eller ersätter
vissa tåg för persontrafik. Resultatet
av detta handlingssätt blir att järnvägslinjens
lönsamhet självfallet minskar
och underlättar ett nedläggande av
järnvägslinjen. Hela samordningen av
godsmagasin, stationer o. s. v. är sådan
att kostnaderna helt belastar järnvägen.
Biljettsamordningen är ensidig och gynnar
helt landsvägstrafiken. Bussbiljetter
gäller alltid på tåg men inte omvänt
— så är fallet med exempelvis månadsbiljetter.
Resultatet härav blir natur -

ligtvis att folk köper månadsbiljetter för
buss även om man åker tåg, ty vid något
tillfälle åker man buss och slipper
då att köpa engångsbiljett. Busslinjen
visar sig lönsam men järnvägen
olönsam.

Yissa uppgifter i pressen under senare
tid pekar på en tendens, som tyder
på avsikten att överlåta den regionala
trafiken till privatintressen. På annat
sätt kan man inte tolka uppgifterna i
pressen att exempelvis trafikföretaget
SLAB i Härnösand och Luleå bär sålts
till privatintressen, till storbanksintressen.
Om ett dylikt handlande är att betrakta
inte bara som en tillfällig tendens
utan som en medveten inriktning mot
ett nedläggande av järnvägslinjer, kan
man räkna med att SJ under ännu ett
tiotal år framåt kommer att ha ett betydande
personalöverskott.

Allteftersom SJ trissar upp biljettpriserna
etablerar sig privata bussbolag.
Under senare tid har här i landet tillkommit
en mängd sådana privata linjer,
som tillämpar lägre biljettpriser än vad
SJ gör. Man kan naturligtvis säga att
komforten är betydligt sämre vid bussfärd
än vad den är vid färd på SJ:s tåg
— det skall erkännas att man i dag
åker mycket bra på statens järnvägar —
men de ekonomiskt svaga i vårt land
åker hellre med buss där de åker betydligt
billigare än de gör med tåg. Som
bekant finns det i vårt land många människor
med svag ekonomi.

Det finns också andra privata busslinjer,
som trafikerar kortare sträckor,
vilka konkurrerar med SJ därför att de
håller avsevärt lägre biljettpriser, till
och med samma pris som gäller för 67-kortet. Jag kan visa kommunikationsministern
sådana exempel. På SJ:s bussturer
gäller emellertid inte 67-kortet. Hur
kan det privata företaget hålla så låga
priser och ändå göra verksamheten lönsam,
medan SJ, som kör samma sträcka
med buss, inte kan göra det? Det är
självklart att SJ måste lägga ner sin
busslinje när den private åkaren kör

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

billigare och därmed tar resenärerna.
Är detta medvetet liandlat för att överföra
persontrafiken till privat ägare?

Om riksdagsbeslutet år 1963 har resulterat
i dylika förhållanden, bör det
givetvis bli en förändring. Eller är regeringen
i sitt handlande när det gäller
SJ med dotterföretag offer för en tro på
den privata företagsamhetens och konkurrensens
oslagbarhet?

De förhållanden som nu råder är i
varje fall för mig oförståeliga. Har vi
inte kommit dithän, att hela trafikpolitiken
bör bli föremål för omprövning
och att en utredning bör tillsättas för
att ta upp alla de frågeställningar som
är förknippade med statens järnvägars
trafikpolitik? Tills detta är klart skulle
möjligen SJ med dotterföretag vänta
med att genomföra påtänka omläggningar,
förändringar och indragningar.

Utgångspunkten för en dylik prövning
bör lämpligen vara: Hur skall de
fördelar utnyttjas som järnvägen har på
grund av sitt oberoende av annan trafik,
sin stora kapacitet, sin förmåga att
anpassa sig till låg- och högtrafik utan
större personalinsatser och sin snabbhet?
Det måste vara fel någonstans när
inte järnvägarna kan hävda sig, vilka är
så självklart överlägsna vid långa godstransporter
att långtradartrafik över huvud
taget skulle vara otänkbar i detta
sammanhang. Är den taxepolitik som SJ
tillämpar felaktig? Är järnvägens ensidiga
inriktning på vissa knutpunkter så
försenande, att snabbheten förbyts i sin
motsats? Hur mycket fördyras varorna
genom olämpliga transportsätt, exempelvis
transport med lastbil på långa avstånd?
Dessa frågor tycker jag en utredning
skulle syssla med. Självklart
skulle den också syssla med uppgiften
att uireda SJ :s interna trafikpolitik.

Man kan i detta sammanhang också
ställa frågan, om de tyngre lastfordonen
betalar alltför låg bilskatt med tanke
på de stora kostnader i vägbyggande
och vägunderhåll, som dessa stora lastfordon
förorsakar. Den frågan skulle i

så fall också vara med i en dylik utredning.

Den utredning jag nu talar om bör
även syssla med frågan, huruvida SJ
och dess dotterföretag bör bedriva sin
verksamhet utifrån enbart snäva företagsekonomiska
utgångspunkter eller
om verksamheten även måste samordnas
med samhällelig planering och lokalpolitiskt
handlande. Jag vill i detta
sammanhang hänvisa till vad lokaliseringsutredningen
på sin tid framfört.
Det har klart och tydligt visat sig på
många områden i vårt land, att där
järnvägen läggs ned där dör också bygden.

Till en dylik utredning hör också frågan
huruvida Norrland behöver reservhamnar
söderut för utskeppning av
massa och papper under den kalla årstiden.
Frågan gäller då vilken hamn eller
vilka hamnar som skulle bli aktuella
och vilka järnvägslinjer som i så fall
skulle komma i fråga. Hamnen i Trondheim
kommer också in i bilden.

Vidare är frågan huruvida inte SJ :s
lösamhetsundersökningar bör ändras.
För varje berörd linje bör undersökningen
omfatta samtliga SJ-företag. Därvid
bör lönsamhet eftersträvas genom
samordning av trafikföretagen. Om efter
en dylik samordning järnvägstrafiken
ändå är olönsam men av samhälleliga
skäl skall fortgå bör driftbidrag utgå.
Samtliga SJ-företag bör ingå i samma
administrativa enhet och icke bedömas
och skötas som separata ekonomiska
enheter. Den gemensamma lönsamheten
och rationaliteten kan exempelvis
fordra att en gren bedrives olönsamt.

Den skendemokrati, som råder vid
järnvägsnedläggningar, ersätts av folklig
insyn. Det innebär att vid de lönsamhetsundersökningar,
som ligger till
grund för förslag till nedläggande av
järnvägslinjer, bör allmänheten, berörda
fackliga organisationer och andra
instanser genom valda ombud ges möjligheter
att följa undersökningen och

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

inte som nu endast i efterhand få ta del
av siffror och förslag.

Utredningen bör vidare undersöka
om det kanske vore på sin plats med regionala
trafikkommittéer som ges möjligheter
att följa SJ:s politik och åtgärder,
inte endast lönsamhetsundersökningen
utan också det fortlöpande arbetet.

Som fallet nu är sker en upprustning
av interregionala järnvägslinjer, men
om några år torde SJ om detta fortsätter
komma att sakna lämpliga fordon för
regional och lokal trafik. Vad som i detta
sammanhang behövs är lämpliga lok
och framför allt motorvagnar med en
sådan motorstyrka att de kan ta en eller
flera godsvagnar och eventuellt postvagn
med. Sådana fordon lär erfordras
för lönsamhet på trafiksvagare linjer.
En man — en motorvagnsförare — kan
under lågtrafik transportera såväl personer
som gods och post. Lämpliga fordon
lär inte SJ ha anskaffat på lång tid.
Om några år kan man alltså motivera
en nedläggning av dessa bandelar också
med att det krävs alltför stora engångsinvesteringar
att upprätthålla järnvägsdriften
på dessa linjer.

Vid lönsamhetsberäkningar bör andra
statliga företags transportbehov komma
med i bilden, exempelvis postens,
som om SJ :s planer förverkligas i sin
tur måste anskaffa egna transportmedel.

Då trafikpolitiken i allmänhet och
SJ :s i synnerhet måste bedrivas inte
endast med hänsyn till företagsekonomiska
synpunkter utan också med hänsyn
till samhällets, allmänhetens, de anställdas
och andra intressenters behov
av och krav på tillfredsställande service,
vill jag ifrågasätta om inte en parlamentarisk
utredning borde tillsättas, i
vilken även de anställda och företagare
från olika regioner inom landet vore representerade.
Denna utredning skulle
ha till uppgift att föreslå en samlad
översyn av alla de problem som rör avvägningen
mellan kommersiella, trafikekonomiska,
näringspolitiska och allmänna
samhälls- och trafikantintressen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
ett tack för svaret på en del av
min interpellation. Debatten här visar,
att det kanske hade varit lämpligare att
vi fått ta upp hela problemet i fråga om
servicen. Nu har man tagit upp järnvägslinjerna
och biltrafiken, och det
gör ju att man inte har möjlighet att
göra den sammanställning som är nödvändig.

Hela denna fråga är beroende av att
man kan få en enhetlig översikt över
transportmöjligheterna. Eljest kan man
inte bedöma dem ur både kommunikationssynpunkt
och andra synpunkter.
Jag skall villigt erkänna att det är svårt
att avge omdömen i detta sammanhang,
ty den hastiga förändring i vårt samhälle
som nu sker gör att solidariteten
gentemot SJ och kommunikationerna
från allmänhetens sida inte är som den
borde vara, utan allmänheten i en del
bygder bortser från att det inom avfolkningsområdena
finns grupper som
inte har möjligheter att klara sina kommunikationer
till serviceanläggningar
m. in.

Detta gör att vi i vissa bygder kommer
att ställas inför mycket allvarliga
problem.

När man bedömer SJ, måste man också
fråga: Hur sker det på andra industriella
områden? Det är självklart att
om man tar SJ som en enhet, som icke
behöver ta hänsyn till den sociala funktion
som kommunikationerna har, kan
man säga att SJ inte uppträder så hårt
men ändå på ett liknande sätt som enskilda
företag gör.

Vad vi här i dag ändå måste konstatera
är att vi från riksdagens sida
måste behandla SJ :s sociala funktion
annorlunda än vi hittills gjort. Vad har
vi gjort i riksdag och annorstädes? Jo,
när det gällt tillräckliga anslag för att
i tid investera, då har vi alltid knotat
och gjort prutningar. Man måste i detta
sammanhang säga att den upprustning,
som i dag försiggår inom SJ, hade

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

bort komma redan för omkring tjugo år
sedan.

Jag tycker att vi måste ha med dessa
frågor i bilden i detta sammanhang. Att
vi inte är nöjda med de nuvarande förhållandena
framgår ju av svaret på de
interpellationer som vi har framställt.
Men jag måste i detta sammanhang säga
att den redogörelse som jag helt hastigt
kunnat ta del av vid föredragningen
nyss — av olika skäl har jag haft
annat att göra, varför jag inte hunnit
gå igenom det förut ■— innehåller vissa
positiva drag. Jag kan inte tolka svaret
så att kommunikationsministern skulle
vara mera entusiastisk än SJ:s ledning
när det gäller de problem som följt med
rationaliseringen. Jag har ett starkt
intryck av att kommunikationsministern
— om jag tolkat svaret rätt — är på
det klara med att den sociala sektorn av
vårt kommunikations- och servicenät
bör beaktas mera vid framtida ställningstaganden.
Departementet kan av
förklarliga skäl inte följa alla detaljer
i rationaliseringen. Som föregående talare
sade har distriktskontoren vidtagit
mycket egendomliga åtgärder vad
beträffar både busslinjer och SJ i övrigt.
När det blivit alltför besvärligt med anledning
härav har jag för min del tagit
kontakt med kommunikationsdepartementet.
Min erfarenhet av denna kontakt
är att departementet har kunnat
rätta till vad som brustit ute i distrikten.

Jag tror att man skall vara på det klara
med, när man skall bedöma denna
fråga, att det har varit en mycket besvärlig
situation för SJ.

Vad har inträffat? Jo, när staten har
måst överta trafiksvaga järnvägsleder,
exempelvis SWB, har staten fått lämna
stora ersättningsbelopp, trots att det
egentligen varit fråga om att överta konkursbon.
I och med att staten övertagit
det hela efter den urusla skötseln av
banorna in. in. har staten måst ta på
sig stora kostnader och rationalisera.

Vi skall komma ihåg att staten jämväl

fått överta busslinjer, när de inte längre
varit ekonomiskt lönande att driva.
Här kan med rätta påstås att statens
möjligheter att åstadkomma förnuftig
planering kommit för sent, ty de flesta
inom en särskild grupp har ansett,
att staten endast skall fungera som
ambulansinnehavare, d. v. s. att komma
till räddning i en viss situation.

Jag säger inte detta därför att jag
tycker det är bra, utan mera som en
förklaring. Ty trafikfrågornas lösning
beror ju på hur mycket riksdagen vill
satsa. Jag vill särskilt framhålla, att
även om SJ skattevägen bereds större
möjligheter att klara situationen, så
måste den sociala sektorn i nuvarande
läge beaktas mera än för närvarande.
Jag tror nämligen att utvecklingen blir
den, att järnvägarna, som i dag befinner
sig i en besvärlig situation, i framtiden
kommer att få ökad betydelse jämväl i
tätorterna, därför att trafikutvecklingen
är så bekymmersam som den faktiskt är.
Det är självklart att man kan fråga sig,
om det är rimligt att tillåta att exempelvis
de tunga lastbilarnas antal på några
år får öka från 5 000 till 45 000
och att dessa bilars belastning tillåts att
öka så kraftigt som skett. Från ett företags
synpunkt är det självklart att vi
exempelvis kan nedlägga våra flottleder
samtidigt som det kan sägas att
denna nedläggning kommer att tillföra
bolagen miljonförtjänster. Men samtidigt
skapar detta sociala problem för
arbetarna, och som en följd kommer
vägsektorn att kräva stora insatser, som
samhället måste svara för. Det är orimligt
att helt okontrollerat föra över trafiken
på våra vägar i den takt som nu
sker, när vi inte har möjlighet att göra
de utbyggnader av vägarna, som är nödvändiga
för att de skall kunna ta emot
den ökade trafikintensiteten.

Det måste också sägas att SJ i flera
fall har förfarit på ett från sociala synpunkter
underligt sätt. Om arbetarna
vid en industri skall kunna komma till
sina arbetsplatser — industrierna är ju

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

ofta koncentrerade till vissa orter —•
är det nödvändigt att ha kvar järnvägsförbindelserna.
Trafiktabellerna får heller
inte göras om på sådant sätt att det
blir omöjligt för arbetarna att komma
till arbetsplatsen i rätt tid.

Runt om de gamla järnvägsstationerna
har det också uppstått samhällen,
vilka ofta ligger rätt långt från den
väg som kan anses vara huvudväg till
den tätbebyggelsen, och detta gör att
det under vissa årstider är nära nog
omöjligt att upprätthålla den trafik som
är nödvändig för att arbetarna skall
kunna komma till sina arbetsplatser. En
nedläggning av en järnvägsstation kan
från enbart företagsekonomisk synpunkt
vara försvarbar, men om man inte
upprätthåller servicen på stationerna
tvingas självfallet trafiken över till
bilar och andra fordon. Principen för
SJ:s avvägning mellan järnvägs- och
busstrafik skall vara, att kommunikationerna
tidsmässigt och i övrigt skall
utformas på ett effektivt sätt.

Jag har en känsla av att man inom
SJ i vissa situationer medvetet har tillgripit
åtgärder, som företagsmässigt kan
motiveras men som på längre sikt inte
är acceptabla. Bl. a. mot bakgrunden
av vad kommunikationsministern anfört
tycker jag, att man nu skall gå in
för en mera förutseende politik, i vilken
glesbygdens behov av förbättrad
service beaktas.

I Norrland ger troligen inte intäkterna
från persontrafiken på busslinjerna
ett företagsmässigt godtagbart resultat,
men tänk på vad dessa busslinjer ändå
betyder för bygden i övrigt! Vilken
betydelse har de för servicen inom handeln,
vilken betydelse för sjukvården
in. in.? När vi skall bedöma frågan om
kommunikationerna i dagens samhälle,
måste vi ju bedöma helhetsbilden och
vidta åtgärder för att lösa hela problemet.

Jag skall naturligtvis erkänna att jag
själv befinner mig i en underlig situation,
då jag liksom väl de flesta gör

håller mig med bil, men också har haft
anledning att se hur utvecklingen varit
inom handeln. Det är självklart att man
för varje butik som läggs ner ute på
landsbygden får en känsla av att någonting
väsentligt har tagits bort. De
ekonomiska lagarna är hårda. Men om
det nu sägs att samhället skall visa solidaritet
så anser jag, även om jag har
sett att det ges 19 miljoner kronor till
Stockholms lokaltrafik och 115 miljoner
kronor till pension m. m., som ingen
annan behöver göra, och även om den
sociala sektorn inte behöver bedömas
i detta sammanhang utan driften skall
ge full täckning åt statens järnvägar,
att man har möjligheter att visa större
hänsyn än man för dagen gör.

Herr talman! När vi hastigt går igenom
det hela, finner vi att frågan om
rationalisering kommer in i bilden.
Ibland har jag ställt mig den frågan, om
inte SJ :s ledning ibland är inne på vägar
som kan karakteriseras som felrationalisering,
och jag undrar om det inte
i vissa avseenden har rationaliserats på
ett sådant sätt att servicesynpunkterna
icke beaktats.

Det är jämväl viktigt att personalpolitiken
beaktas i detta sammanhang,
därför att jag har en livlig känsla av
att man har varit alldeles för ljum när
det gällt att i tid vidta de lönemässiga
förändringar som exempelvis är
nödvändiga för lägre personal. Om vi
skall kunna ge service måste även SJ
ompröva sin lönepolitik på samma sätt
som vi inom handel och industri i övrigt
har gjort. Det brister en hel del
därvidlag. Även om man kan ge uttryck
åt att detta är en lönemässig uppgift,
bör herr statsrådet allvarligt beakta
att vi inom handeln genom låglönepolitiken
har fått en del arbetskraft som
inte varit den mest lämpliga. I dag har
vi inom handeln tvingats till att bedriva
en lönepolitik, som har höjt lönerna för
dem som skall stå bakom disken, och
detta har självfallet lett till bättre ekonomiska
resultat för företagen.

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

.lag vill tolka svaret så, att de frågor,
som här har diskuterats, skall redovisas
inför riksdagen, och vi skall diskutera
de principiella frågorna. Men låt mig
säga att vi aldrig kan komma fram till
en planläggning av detta arbete med
mindre än att vi ser helheten — industrins
problem och kommunikationsproblemen
— ur människornas synpunkter
och att vi jämväl beaktar sociala
och andra hänsyn i detta sammanhang.

Herr talman! Det kan måhända förefalla
som om jag var mera nöjd med
interpellationssvaret än de föregående
talarna. Jag tror också, herr talman, att
det är riktigt att tolka svaret som en
redovisning men samtidigt som en inriktning
på åtgärder som kommer att
vidtagas, och jag anser därför att svaret
ger uttryck för en positiv inställning
till de berörda frågorna.

Ur den synpunkten tackar jag än en
gång statsrådet för svaret.

Herr PF/TERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
enkla fråga.

Frågan gällde vilka åtgärder statsrådet
ämnar vidtaga i anledning av SJ :s
bebådade nedläggning av 800 stationer
för att tillgodose de krav på goda kommunikationer
som människorna i glesbygderna
bär rätt att ställa. I svaret —
som även utgör svar på fem interpellationer
— anför statsrådet, att det är
SJ:s uppgift att göra den företagsekonomiska
och trafikmässiga bedömningen
men att SJ däremot inte har uppgiften
att göra de sociala och lokaliseringspolitiska
värderingarna. Litet
längre fram i svaret heter det, att staten
inte betalar någon ersättning till
SJ för de stationer och tåg som är olönsamma.
Och därefter anför statsrådet:
»Detta och rent praktiska skäl motiverar
att SJ som hittills beslutar om enskilda
stationer och tåg.»

Nu har alltså SJ redogjort för sin syn
på stationer och tåg, och min fråga är:
Vad anser statsrådet bör göras för att
härvidlag även beakta de sociala och
lokaliseringspolitiska värderingarna?

I svaret framhåller statsrådet också,
att målet för trafikpolitiken skall vara
att för landets olika delar säkra en tillfredsställande
transportförsörjning till
lägsta samhällsekonomiska kostnad —
en målsättning som jag delar men som
enligt min uppfattning inte kommit till
klart uttryck i svaret som helhet. Tydligen
anser statsrådet att kommunikationsdepartementets
medverkan skall
bestå i .samarbete med den s. k. glesbygdsgruppen
inom kanslihuset när det
gäller trafikförsörjningen i berörda
glesbygder. För min del tror jag knappast
att detta räcker. Det synes även
framgå av svaret att statsrådet anser
att problemen bör lösas genom insatser
av berörda kommuner och landsting.
Men statsrådet säger ingenting om hur
finansieringen skall ske. Skall kommuner
och landsting betala glesbygdens
trafik- och servicekostnader kommer
detta att i kommuner med omfattande
glesbygd medföra en sådan skattebelastning,
att det bidrar till att glesbygden
breder ut sig ännu mer.

Att vi här i riksdagen är överens om
att ha statens järnvägar, statens vägverk,
ett statens televerk och ett statens
postverk är enligt min mening ett uttryck
för att vi anser att staten just på
kommunikationsområdet har även ett
ekonomiskt ansvar för hela landet. Jag
hoppas därför att statsrådet i uttalandet
om statens mål för trafikpolitiken,
nämligen att säkra en tillfredsställande
transportförsörjning till landets olika
delar, även inlägger statens ekonomiska
ansvar för att trygga denna försörjning
i vårt lands glesbygder. Men, herr
statsråd, jag efterlyser också statens
— samhällets — helhetssyn när det gäller
glesbygdens trafik- och servicefrågor.

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag förstår självfallet
den oro som bröt ut i våra bygder när
denna arbetshypotes — om jag får använda
det uttrycket — redovisades från
SJ:s sida. Men jag har redan i mitt svar
understrukit, att det är en ren arbetshypotes,
att den är preliminär och att
det endast är en bedömning som gjorts
av SJ. Detta har också flera av dagens
talare förstått. Även jag är — som jag
framhållit i mitt svar — av den uppfattningen
att det inte är SJ:s uppgift
att göra de sociala och lokaliseringspolitiska
värderingarna, utan att ansvaret
därvidlag ligger på det politiska
planet.

Det kan med fog göras gällande att
exempelvis herr Eliass-ons i Sundborn
överraskning över vad SJ redovisat är
något underlig. Så sent som i statsverkspropositionen
till årets riksdag
förekom en redovisning av den uppläggning
som SJ har tänkt sig av sina
rationaliseringssträ vanden. Vid statsutskottets
behandling av denna fråga
avgavs inga reservationer av vare sig
herr Eliasson, någon annan företrädare
för centerpartiet eller av representanter
för något annat parti på denna
punkt.

Skall vi inte vara överens om att det
i stället är på det sättet, att det är först
efter att ha selt den konkreta uppräkningen
av de många stationerna som vi
alla plötsligt känner oss chockerade
och oroliga? Vi vet att det kommer att
uppstå oro i våra bygder och vi frågar
oss: Hur skall vi angripa dessa problem? Jag

tycker att det i och för sig är
bra — och flera andra talare har tydligen
också den uppfattningen — att
SJ redan på ett tidigt stadium har redovisat
sina planer samt den utveckling
av järnvägstrafiken som vi kan
tänka oss om vi skall lägga de bedömningar
på den, som riksdagen varit ense
om att vi i enlighet med de trafik -

politiska riktlinjerna borde göra. Tänk
om alla företag som betyder mycket
för olika bygder ville vara lika tidigt
ute! Jag begär inte att de skall vara
det, ty det är omöjligt, men det vore
bra om företagen på ett tämligen tidigt
stadium kunde redovisa sina planer för
folket ute i bygderna.

Jag anser att SJ har spelat med
utomordentligt öppna kort, men jag fattade
det som om herr Mellqvist vore
litet besviken på mig för att vi inte
skulle beredas tillfälle att diskutera
denna arbetshypotes så att säga litet
mer i princip. Jag har naturligtvis —
eftersom jag inte, som herr Eliasson
ville göra gällande, är någon entusiast
av järnvägsnedläggningar för järnvägsnedläggningarnas
egen skull — också
funderat över hur vi på bästa sätt skall
kunna hantera dessa problem.

I och för sig kan vi börja med att
konstatera, att vi i dag har fått en debatt
som inte är så dålig med tanke
på antalet deltagare. Jag hoppas också
att det svar som jag har lämnat har varit
så pass utförligt att det har gett
underlag för en ganska bred och genomgripande
diskussion.

Men hur skall vi — det är det viktiga
— i fortsättningen kunna tackla
dessa problem? Jag har funderat på
detta. Skall jag möjligen göra en proposition
av den vitbok, i vilken SJ informerar
om sitt program, och inbjuda
riksdagen att ta ställning i princip till
hela materialet, alltså att säga ja eller
nej till den uppläggning av arbetsprogrammet
som SJ har redovisat? Hur
skall riksdagen kunna hantera frågan
i en sådan ordning? Skall vi då hamna
i ett läge, där vi skall börja votera i
riksdagen om vilka stationer som skall
få läggas ned och vilka tidtabellsändringar
som skall få göras? Är en sådan
arbetsmetodik möjlig — eller på vilket
sätt tänker man sig, när man talar om
att riksdagen skulle inbjudas att i
princip ta ställning till detta program,
att frågan skall behandlas?

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar pa interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

Det preliminära arbetsprogram som
SJ nu har lagt fram är — som jag har
understrukit — inte någonting som
vare sig har beslutats eller skall beslutas
på en gång, utan det skall handläggas
i den ordning som jag har redovisat
i mitt svar, framför allt i mycket
nära kontakt med de berörda bygderna.

Jag bär fått tillgång till en mera allmän
bedömning, som SJ gör inför den
omläggning som kan väntas ske under
det närmaste året på järnvägstrafikens
område. I den förklarar man att man
arbetar med frågan och därför inte
kan precisera sina planer offentligt
förrän så småningom. Man säger sig
emellertid i stort sett bedöma det hela
så, att huvuddelen av de förändringar
som kan komma till stånd under nästa
år kommer att vara positiva, medan
omfattningen av de negativa förändringarna
— d. v. s. nedläggningar av
olika slag — måste anses bli mindre än
exempelvis närmast föregående år.

Jag tror alltså att den riktigaste handläggning
av detta ärende vi kan få är
att vi även i fortsättningen betraktar
SJ :s planer som arbetshypoteser, genom
vilka man för en längre tidrymd
— såsom man nu har gjort — vill redovisa
hur man inom SJ ser på utvecklingen.
Sedan får vi i den — om jag
får använda uttrycket — omständliga
hanteringen i kontakt med kommuner
och planeringsråd granska dessa planer
ur bl. a. de sociala och lokaliseringspolitiska
aspekterna. Yi får därefter
tillfälle att konkret från fall till
fall ta ställning till vad som skall göras.
Dessutom har riksdagen som vanligt
en möjlighet att i anslutning till
statsverkspropositionen agera som den
önskar när det gäller storleken av det
driftbidrag som däri föreslås för SJ:s
vidkommande.

Om inte kammarens ärade ledamöter
ger mig något tips om en annan metod,
kan jag inte se att vi skulle kunna skapa
en bättre form för handläggning,
som verkligen garanterade att de be -

rörda bygderna finge göra sig gällande,
än att vi får handla på detta sätt
från fall till fall i nära kontakt med de
bygder som berörs.

Här har tagits upp principerna för
nedläggandet av de enskilda järnvägsstationerna,
och man har undrat, om
det kan vara riktigt att SJ bär möjlighet
att på egen hand så att säga — om
jag fattade herr Eliasson i Sundborn
rätt — »avlöva» en hel bana, så att det
praktiskt taget inte skulle bli en enda
station kvar. Kammarens ledamöter är
säkerligen medvetna om att detta är
en tämligen teoretisk uppläggning av hur
man hanterar detta. Jag kan försäkra
att SJ även vid ställningstagandet till
nedläggningen av någon enstaka station
vid en bana som i övrigt blir bestående
kommer att tidigt ta nära kontakt
med ifrågavarande kommun för
att diskutera på vilket sätt ersättningstrafik
skall kunna anordnas för den
händelse en sådan station skulle behöva
läggas ned. Jag föreställer mig att
herr Eliasson även därvidlag är beredd
att instämma med herr Hedlund i vad
denne sade i interpellationsdebatten i
denna fråga i våras, nämligen att han
för sin del inte kunde föreställa sig, att
vi här i riksdagen skulle kunna diskutera
varje nedläggande av enstaka stationer.
Jag vill tillägga, att det naturligtvis
är svårt att sitta här och diskutera
tidtabellsjusteringar och andra sådana
saker, utan vi måste väl, eftersom
det finns ett statligt verk med en lekmannastyrelse,
som skall sköta hela
denna verksamhet och agera på eget
ansvar, lita på att detta verk tar de
kontakter, bl. a. med kommunerna, som
verket utlovat.

Herr Eliasson var också inne på frågan
vad SJ möjligen skulle kunna göra
för att förstärka sin ekonomi, och han
föreslog bl. a. prövning av rabattsystem
av olika slag. Jag förmodar att
herr Eliasson följer verksamheten så
noggrant, att han vet att det just är
detta man gör: man prövar olika för -

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

mer av rabatt. Det finns naturligtvis
ingen, jag höll på att säga sadistisk,
lust hos SJ:s ledning att till varje pris
göra sig av med järnvägstrafiken. Ingen
föreställer sig väl att detta är någon
sorts lustbetonad verksamhet som SJledningen
bedriver bara för nöjet att
begränsa SJ:s trafik! Man prövar i stället
de olika former för verksamheten
som kan koomma i fråga.

Herr Eliasson och andra talare har
naturligt nog varit inne på de problem
som härvidlag uppstår och vad dessa
problem verkligen betyder, i första
hand kanske för glesbygdernas folk.
Han antyder att jag skulle vara en entusiastisk
järnvägsnedläggare och vara
beredd att vältra över kostnaderna för
den kollektiva trafiken på kommunerna.
Jag kan emellertid försäkra herr
Eliasson, att om jag kan, så skall jag
försöka bli en entusiastisk, inte främjare
av järnvägsnedläggningar, utan en
entusiast som vill försöka att i vår tid
åstadkomma ett bättre transportsystem
över huvud taget än det vi har för närvarande.
Jag anser att vi i det arbetet
skall förutsättningslöst pröva möjligheterna
att använda de trafikmedel som
numera står till samhällets och till de
enskilda individernas förfogande och
som sammantagna borde skapa bättre
förutsättningar än någonsin tidigare
för oss att lösa inte minst problemen
ute i glesbygderna.

Herr Eliasson i Sundborn och övriga
talare i detta ärende måste vara medvetna
om att vi har kollektiva trafikproblem
ute i glesbygden även på sådana
ställen där SJ i dag inte bedriver någon
trafik. Inte beller dessa problem kan vi
underlåta att ägna oss åt. Jag anser att
samhället bör ta ansvaret för det som
händer ute i våra glesbygder och för
den situation som uppstår för de människor
som av ena eller andra anledningen
stannar kvar i bygden. Ofta är
detta människor som har det särskilt
svårt.

Yi kan inte lösa dessa problem i alla

sammanhang genom att dra fram järnvägslinjer.
Jag tror att vi är tvungna
att komma överens om att också det
kommunala ansvaret här kommer in i
bilden. Vi får ju de större kommunala
enheterna, kommunblocken, och jag
tror att det är en angelägen uppgift att
man inom dessa verkligen inventerar
de kollektiva trafikproblem som vi i
allt högre grad kommer att ställas inför.
Dessa blir flera ju fler människor
som får råd att ha egen bil. En progressiv
trafikpolitiks allmänna inriktning
bör vara att samhället solidariskt skall
försöka hjälpa till att klara problemen
för de människor, som får det svårt av
den ena eller den andra anledningen.
Det skulle emellertid vara rätt underligt,
om vi i detta sammanhang vore
så trollbundna både till tåg och buss,
att vi skulle avstå från det som kanske
vore den allra smidigaste och bästa lösningen,
nämligen den lätta bilen, vilken
många av oss använder.

När man diskuterar dessa problem
händer det faktiskt ibland, att folk tycker
att det är helt naturligt att vi sätter
in hur stora bidrag som helst från
samhällets sida till en järnvägslinje eller
en busslinje. Men man reagerar mot
att vi i stället skulle försöka lösa transportproblemet
för vissa grupper i samhället
genom ett samarbete med exempelvis
taxi. Kanske skulle ett sådant
samarbete ur samhällsekonomisk synpunkt
visa sig vara mycket billigare och
för den enskilde kanske också mycket
bekvämare.

Jag tycker med andra ord inte att
det ligger något onaturligt i att man
exempelvis hjälper gamla människor
i dessa bygder att begagna sådana trafikmedel
för sina kanske nödvändiga
besök i tätorten, på samma sätt som
standardhöjningen i övrigt har hjälpt
oss andra att hålla oss med egen bil
och använda denna inte bara i nödvändiga
situationer utan praktiskt taget
för vårt nöjes skull.

Om vi börjar se på dessa problem så

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

förutsättningslöst och säga oss att vi
gemensamt har ett samhälleligt ansvar
för att klara sådana problem under den
utveckling som vi nu är inne i, då
först kan vi börja göra skäl för talet
om att vi försöker bedriva en progressiv
trafikpolitik. Det gäller nu statsbidrag
för att hålla tågförbindelserna
kvar eller att på annat sätt försöka lösa
de återstående trafikproblemen. Om vi
mot bakgrunden av de planer som SJ
nu redovisat ingående frågar oss vad
som lönar sig bäst ur såväl samhällets
som den enskildes synpunkt och finner
att det sistnämnda sättet är det samhällsekonomiskt
riktiga, varför skulle
vi då inte begagna denna möjlighet?

Så kommer herr Petersson och även
herr Eliasson i Sundborn in på frågan
om finansieringen. Vi har i dag ett system
varmed vi försöker stödja de kommuner
här i landet som har det sämst
ställt. Det knyter an både till skatteunderlaget
och till utdebiteringens höjd
— jag syftar naturligtvis på skatteutjämningsbidraget.
Det är så konstruerat
att glesbygdskommunerna — inte
minst de norrländska — får ett i förhållande
till landet i övrigt väsentligt
statsbidrag för sina kommunala engagemang.
Jag tycker att skatteutjämningsbidraget
ur den synpunkten är bra utformat.
Det utgår inte generellt till alla,
oberoende av om de behöver det eller
ej, utan det utgår till dem som bäst
behöver det.

Detta är naturligtvis en utväg för
kommuner som inte har tåg och heller
inte kan räkna med att järnvägslinjer
kommer att dragas fram. De finner kanske
då att det är kommunens angelägenhet
att försöka hjälpa de grupper
som blir klämda av utvecklingen. Även
landstingen kan hjälpa till härmed. Jag
kan berätta att Västmanlands läns
landsting har tagit ett initiativ i en sådan
fråga. I samarbete med SJ har man
satt i gång en stor undersökning för
att se hur man genom en kombination
av olika trafikmedel skall kunna skapa

det bästa tänkbara trafiksystemet för
medborgarna i länet.

Jag tror sålunda att vi förutsättningslöst
måste diskutera våra trafikproblem.
Jag är glad över den debatt
som vi har fått om dessa frågor, och
jag konstaterar med tillfredsställelse
att SJ :s preliminära arbetshypotes verkligen
har givit upphov till debatt och
riktat strålkastaren på problemen.

Som jag redovisade i mitt svar kommer
kommunikationsdepartementet att
medverka till att de svåraste problemen
tas upp, och jag har också föreställt
mig att det skulle ha sitt värde
om den trafikpolitiska delegationen förstärktes
så, att det blir möjligt för
riksdagen att utöver de årligen återkommande
möjligheterna fortlöpande följa
hela trafikpolitikens utveckling.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för de deklarationer
som kommunikationsministern
nu har gjort. Jag har dock aldrig tänkt
mig att riksdagen skulle börja syssla
med detaljer. Som jag har fattat det
skall riksdagen diskutera principer. Inte
heller vill jag att någon utredning
skall tillsättas. Beträffande så föränderliga
frågor som dessa måste ett företag
få vidtaga de snabba åtgärder som krävs
utan att de fördröjs av riksdagen. Men
vad jag menar är att när man gjort
dessa olika beräkningar och regeringen
har prövat de olika förslagen ur social
synpunkt, så skall frågan gå tillbaka till
riksdagen, som har att besluta om erforderliga
anslag. Om riksdagen då anser
att vi skall ge mer för den sociala
sektorn i detta sammanhang, är det
angeläget att riksdagen också tar de
ekonomiska konsekvenserna av sådana
beslut.

Herr statsrådets senaste anförande visar,
att han är på det klara med de
problem som de små inkomsttagarna

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

och de gamla människorna i vårt land
har. Det är dessa grupper som kommer
i kläm vid alla s. k. strukturrationaliseringar
både inom kommunikationerna
och inom industrin.

Jag hoppas också att de synpunkter
som framförts i denna debatt kommer
att läggas även på den strukturrationalisering
som för närvarande pågår inom
industrin och att de som har ansvaret
för denna strukturrationalisering
skall känna samma ansvar som man
kräver av statsmakterna. Om så sker
är jag förvissad om att den här debatten
skall få till resultat att vi klarar
upp frågan på sådant sätt, att medborgarna
inte kommer i kläm mer än vad
som är absolut nödvändigt.

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är förvånad över
statsrådet Lundkvists svar när det gäller
finansieringen av de samhälleliga
åtgärderna för glesbygdernas trafikförsörjning
och servicefrågor. Menar verkligen
statsrådet att kommuner och
landsting skall överta ansvaret för dessa
åtgärder med stöd endast av redan
utgående statsbidrag? Jag är övertygad
om att detta kommer att väcka förvåning
och ge upphov till bekymmer i
många kommuner och landsting. Det är
redan nu bekymmersamt nog i glesbygdskommuner
och i landsting med
många glesbygder. Skulle dessutom dessa
kommuner med hjälp endast av redan
utgående statsbidrag åläggas att
svara för behövliga åtgärder, tror jag
att de kommer att få mycket stora svårigheter.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är fortfarande fundersam
över hur handläggningen av
dessa ärenden kommer att ske i fortsättningen.
Det är självklart att vitboken
är en trafikekonomisk bedömning.
Men det går inte längre, herr statsrådet,
att — liksom när man plockar en kron -

ärtskocka — från fall till fall bedöma
dessa ändringar i trafikapparaten. Vi
måste få en översiktlig bedömning regionvis.
Och när man nu också, kanske
med rätta, kopplar in kommuner
och landsting såsom i framtiden på sitt
sätt ansvariga — nu bortser jag från hur
det ekonomiska skall ordnas — måste
även de göra en bedömning av vad
som kommer att ske, och detta regionvis.

Jag kan inte finna annat än att det
brister i samarbetet vid den statliga och
regionala planeringen. Jag tror att enda
möjligheten är att tillsätta en utredning
som kartlägger vilka faktorer det
är som det ur samhällsekonomisk synpunkt
är nödvändigt att ta hänsyn till
och hur man skall väga dessa mot de
trafikekonomiska synpunkterna. Jag
tror att man måste göra en bedömning
av dessa ting region för region.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lundkvist uttryckte
på sitt som vanligt mycket älskvärda
sätt en viss förvåning över att
jag inte var helt nöjd med det interpellationssvar
som lämnades. Det var väl
inte i och för sig så märkligt, eftersom
jag kanske hade en förutfattad mening
om att statsrådet skulle komma att hålla
möjligheten öppen till en allmänt
hållen debatt i riksdagen vid ett senare
tillfälle kring just denna problematik.
Då svaret inte innehöll något besked
av den arten, är det kanske förståeligt
att det blev en besvikelse.

Jag tror inte att det behövs någon
särskild vitbok för att vi skall kunna
diskutera just dessa spörsmål. Vi har
tidigare här i riksdagen baserat andra
diskussioner på mer eller mindre utarbetade
förslag — jag tänker på allmänna
politiska debatter och liknande. Det
finns säkerligen möjlighet att få till
stånd en trafikpolitisk debatt utan att
behöva besvära någon med att utarbeta
en speciell vitbok.

Vi arbetar för närvarande med ett

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

förslag till ett — som vi hoppas flerårigt
— försvarsbeslut. Riksdagen inbjuds
sedan att ta ställning till detta
förslag och binda sig för ett visst antal
år, men planeringen omfattar en
längre följd av år. Utan jämförelse i övrigt
tror jag att detta mönster vore
användbart också för den problematik
vi nu diskuterar. Den planering som
nu sker inom järnvägsledningen borde
också redovisas för riksdagen, och riksdagen
borde från sina utgångspunkter
få ta ställning till de synpunkter som
kommer fram vid denna planering. Jag
tror att en sådan reform är i högsta
grad angelägen. Det är önskvärt att vi
inte bara rättar oss efter 1963 års principbeslut
och därmed låter det hela vara
ett mer eller mindre avslutat kapitel,
och det är därför angeläget att vi får
en principdiskussion kring dessa stora
samhällsspörsmål som berör de många
människorna ute i bygderna, som kanske
genom trafikpolitiken kommer i
ett annat läge. Det räcker inte med att
vi bara tar ställning till de olika punkterna
i statsverkspropositionen. Jag tror
också att statsrådet Lundkvist har full
förståelse för dessa synpunkter och att
vi så småningom kan få återkomma.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Min syn på trafikpolitiken
och min åsikt att det finns behov
iv en översyn har jag redovisat som reservant
i statsutskottet 1986, och jag
har ingen anledning att ändra uppfattning
på den punkten. SJ:s planer visar
tvärtom att det behövs en översyn av
trafikpolitiken. Ingen har tänkt sig, herr
talman, allra minst jag, att riksdagen
skall besluta om varje anhalt eller järnvägsstation,
som man lägger ned. Det är
inte det som frågan gäller, utan det gäller
att ange principerna för hur SJ bör
handla.

Jag frågar mig, herr talman, varför
inte kommunikationsministern varje
år skulle kunna ta ställning till de för -

slag om nedläggning av stationer, som
SJ aktualiserar ett år i förväg. Statsrådet
har ju att ta ställning till de förslag
om nedläggning av persontrafiken på
en handel som framläggs av SJ. Det är
precis samma problem: om man lägger
ned persontrafiken på en handel eller
om man drar in järnvägsstationer, så
betyder det i båda fallen, att man överför
trafiken från rälsbussar och tåg till
landsvägsbussar. Det kunde kanske vara
en utväg, sedan riksdagen gett uttryck
för sin principiella bedömning av problemet,
att få till stånd ett inflytande
från statsmakternas sida. SJ :s styrelse
kan ju inte lägga lokaliseringspolitiska
och samhällsekonomiska synpunkter på
sådana frågor.

När jag sade att det föreföll mig som
om statsrådet var mera entusiastisk än
SJ :s egna experter inför denna omläggning
och nedläggning av stationer, berodde
det helt enkelt på att efter SJ :s
erkännande av att det kan uppstå en
försämrad service för människor, tycker
jag, att statsrådets svar andas betydligt
mindre oro på den punkten.

Statsrådet säger att vi måste ta ansvar
för glesbygden. Det räcker emellertid
inte med bara fagra ord, utan det behövs
också konkreta åtgärder: vilken ansvarsfördelning,
vilka finansiella resurser
skall sättas in från statens och kommunernas
sida? Faktum är att man inte
kan vräka över dessa kostnader på glesbygdskommunerna
utan särskilda speciella
bidrag finansiellt. Jag tror att
statsrådet misstar sig fullständigt, om
han tänker sig att de skatteutjämningsbidrag
som vi nu har löser problemet.
De löser inte kostnadsproblemet — det
borde herr Lundkvist veta — eftersom
kommunerna i dag har utdebiteringar
där skillnaden kan vara 8 kronor per
beskattningsbar hundralapp och de
obligatoriska uppgifterna för skola, socialvård
och åldringsvård är så stora,
att de för en fattig glesbygdskommun
inte finns så värst mycket utrymme för
egna aktiviteter. Det är det som gör att

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 44

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

man måste ta upp detta i en betydligt
vidare aspekt. Jag tycker också att man
måste verkligen ta upp glesbygdsproblemen
i detta sammanhang på ett helt annat
sätt än hittills.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag har inte ställt någon
fråga eller någon interpellation på denna
punkt, och jag hade inte tänkt att jag
skulle behöva yttra mig i debatten.

Emellertid har kommunikationsministern
i sitt svar till interpellanterna
berört en fråga som jag och möjligen
några fler har ett visst intresse av. Det
gäller flottlederna och övergången från
flottning till landtransporter. Det är en
klar tendens i dag att skogsindustrin
upphör med flottning och går över till
landtransporter av virke. Det innebär
en ökad belastning på vägarna med åtföljande
trafikanhopning. Jag finner det
inte helt i sin ordning att kostnaderna
för en transportapparat som flottlederna
hittills har klarat av på detta sätt
överflyttas på samhället och skattebetalarna.

Jag konstaterar därför med tillfredsställelse
statsrådets uttalande att det vid
nedläggning av en flottled är viktigt
att de samhällsekonomiska synpunkterna
beaktas. Ett sådant krav anser jag
vara helt förenligt med allmänhetens intresse.
Jag skulle vilja fråga statsrådet,
om det samråd som här förutsetts ske är
något som först nu skall tillämpas. I så
fall är man kanske ute litet för sent, eftersom
åtskilliga flottleder redan har
nedlagts. Så är exempelvis fallet i Ljusnan
och Ljungan. Jag undrar om samråd
har skett beträffande nedläggningen
av dessa flottleder. Om så inte är fallet
beklagar jag detta, då jag tror att nedläggningen
inte skulle ha skett så
snabbt, om samhällsekonomiska synpunkter
funnits med vid bedömningen.
Övergången i de ifrågavarande fallen
aktualiserar bestämda krav från allmänhetens
sida på bättre vägar, vilket enligt
min mening är rimligt med hänsyn

till den ökade belastning som vägtrafiken
medför i de berörda områdena. Jag
finner det otillfredsställande, herr talman,
att skogsindustrin på detta sätt
får vältra över kostnaderna på det allmänna
utan att de samhällsekonomiska
konsekvenserna ordentligt beaktats.

Herr LOIIENTZON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste konstatera att
de frågor som jag ställde i föregående
debattinlägg inte har blivit föremål för
någon som helst behandling i statsrådets
följande anförande.

Jag ville med mitt inlägg bl. a. framhålla,
att vi kommit dithän att hela trafikpolitiken
måste omprövas, och jag
framhöll också, att en utredning borde
tillsättas som tar upp alla de frågeställningar
som är förknippade med SJ :s
trafikpolitik. Jag uttalade även min förvåning
över att privata åkerier kan konkurrera
med SJ:s landsvägsföretag på
det sätt som jag tidigare försökt skildra.
Detta tycker jag är rätt underligt. SJ
har ju under årens lopp fått ta hand om
oräntabla järnvägar, men nu etablerar
sig storbolag och storbanker då det gäller
landsvägstransporter, som de tydligen
anser vara en rätt lukrativ affär.
Storbankerna köper upp transportföretag
som Sellbergs i Stockholm, medan
Sellbergs i sin tur etablerar transportföretag
i Norrland, där det nu anses
mycket lukrativt att hämta sopor i städerna.
Den ena staden efter den andra
får offerter från Wallenberg-koncernen,
och en och annan har helt nappat på
kroken. Dessa företag sköter om sophämtningen
även i stockholmsområdet.

För några år sedan var det väl ingen
som trodde att våra småhandlare skulle
försvinna som nu skett, men storbolagen
kom underfund med att de genom
att bilda större företag kunde slå ut småhandlarna,
och i dag har vi dessa storföretag,
dessa stora varuhus. Det går att
tjäna pengar genom att sälja såpa och
margarin över disk, och nu har man

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar pa interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

också kommit underfund med att det
går att göra pengar på landsvägstransporter.
Det är underligt att SJ inte skall
kunna vara konkurrenskraftigt när dessa
bolag kan tjäna så mycket pengar på
egna transportföretag. Man borde göra
en omprövning av trafikpolitiken genom
att tillsätta en utredning.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Då jag är en av de två
riksdagmän som tillhör den trafikpolitiska
delegationen och då vi väl inte
bara är redovisningsskyldiga gentemot
departementschefen utan kanske också
i någon mån mot riksdagen, skulle jag
vilja delge riksdagens ledamöter några
av mina synpunkter på dessa problem
och redogöra för de erfarenheter jag
gjort inom trafikpolitiska delegationen
vid de debatter och diskussioner som
förts och inte minst vid s. k. hearings
på olika håll i landet — från Skåne upp
till Norrland — med diskussioner med
trafikföretagare, trafikkonsulenter och
representanter för allmänheten över huvud
taget, SJ m. fl.

Man kan fråga om det beslut som en
i stort sett enig riksdag fattade 1963 var
förhastat och om de förväntningar vi
då ställde på en liberalisering av trafikpolitiken
inte har infriats. Vad beträffar
skapandet av ett mera konkurrensfrämjande
system på trafikens område
har vi verkligen lyckats i mycket hög
grad, det märker man när man lyssnar
på företrädarna för olika trafinintressen,
när de redogör för sina synpunkter.
Konkurrensen på transportområdet är
knivskarp, inte minst när det gäller de
tunga transporterna, och det har lett till
att vi under de fyra år som gått sedan
den nya trafikpolitiken sattes i system
har lyckats hålla transportkostnaderna
någorlunda oförändrade. Därom kan företrädare
för de verkliga storkonsumenterna
på transporttjänster vittna, inte
minst i Norrland. Det gäller timmertransporter,
jordbrukets transporter av
mjölk och kött m. m. De transporterna

är av utomordentligt stor samhällsekonomisk
betydelse, och man bör därför
ta med i räkningen vad den samhällsekonomiska
vinsten har varit av det
konkurrensfrämjande system vi tillskapat.
Debatten i dessa frågor blir litet
snedvriden, om vi stirrar oss blinda på
persontransporterna. Vi skall inkassera
även denna samhällsekonomiska vinst
av det beslut vi fattade 1963. Det är min
övertygelse att riksdagen gjorde en riktig
bedömning när vi beslöt om ett mera
konkurrensfrämjande system. Detta gäller
speciellt om de tunga transporterna.

Men vi skall inte vara blinda för att
systemet har sina brister. Det vore också
underligt annars, när systemet inte
har tillämpats längre tid än fyra år. Det
är orimligt att begära att allting redan
skall klaffa.

I trafikpolitiska delegationen är vi
också eniga om att den svaga punkten i
den moderna trafikpolitik som vi försöker
bedriva är just glesbygdernas trafikförsörjning.
När riksdagen fattade
sitt beslut var målsättningen också att
vi skulle försöka infria de krav som där
ställs, men det är en otroligt svår uppgift.
Det är också närmast den saken
oron gäller både här i debatten och ute
i bygderna, och den oron är naturligtvis
ett tecken på att allt inte är väl beställt.
Vi måste med all kraft angripa
det problemet.

Vid trafikpolitiska delegationens senaste
sammanträde beslöt vi att ta upp
denna fråga ganska snart till förnyad
debatt och se hur vi på ett effektivt sätt
skall kunna lösa problemet. Det är också
min uppfattning att man både här i
riksdagen och i departementet har fullt
klart för sig att problemet är brännande
och att det inte är någon ursäkt att säga
att man gör vad man kan inom SJ. Man
kan inte bara säga att när en handel lägges
ned tar man kontakt med kommunerna
och ordnar med ersättningstrafik
etc. Vi vet alla att det inte är så. Jag
påstår inte att vi inte får informationer
ute i bygderna, men informationer räc -

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

ker inte. Yi måste få till stånd verkliga
överläggningar om hur trafikförsörjningen
i ett kommunblock skall ordnas.
Som herr Eliasson i Sundborn framhöll
måste det också skapas klarhet i ansvarsfördelningen,
bl. a. när det gäller
kostnaderna.

Den överenskommelse som träffats beträffande
trafikförsörjningen i storstockholmsregionen
kanske kan tjäna
som ett mönster för hur man skall agera.
Jag har inte tillräckligt studerat hur
denna överenskommelse fungerar och
kan därför inte bedöma om det finns
anledning att kritisera den i dess olika
detaljer, men jag tror att vi så småningom
måste komma fram till något
motsvarande över hela fältet. Att åstadkomma
en sådan ordning tar emellertid
sin tid.

Jag vet av personlig erfarenhet från
min hembygd vad en nedläggning av en
järnväg betyder i bygdens liv. Jag vet
också hur det är beställt med den information
som därvid förekommit, vilken
ersättningstrafik vi fått o. s. v. Bygdens
folk känner sig inte på något sätt ha varit
delaktigt i den lösning som problemet
fått. Det har endast fått besked
t. ex. om att bussar skall sättas in på en
viss sträcka eller att tidtabellen kommer
att utformas på ett visst sätt, men vi har
inte blivit tillfrågade om detta passar
oss. En sådan behandling av problemen
är inte tillräcklig. Men vi vet att man
inom departementet är på det klara
med att svagheterna ligger just här.

Beträffande möjligheterna för riksdagen
att debattera dessa frågor tror jag
att det vore utomordentligt önskvärt
om sådana kunde beredas. En lämplig
tidpunkt skulle vara någon gång under
vårriksdagen. Enligt planerna skullé
den tredje etappen sättas i gång den 1
juli 1968, men SJ har begärt uppskov
härmed. Det torde finnas anledning för
riksdagen att diskutera den lämpliga
tidpunkten för igångsättandet av den
tredje etappen. Det finns också anledning
för riksdagen att diskutera resul -

taten av de gångna fyra årens arbete
och av de bägge första etapperna.

Jag kan inte bedöma, om det krävs en
speciell debatt för detta eller om det
kanske skall tas upp i samband med
budgetbehandlingen av statens järnvägars
verksamhet. Jag delar dock helt
uppfattningen, att vi behöver en ingående
debatt inte minst för att diskutera
hur vi skall klara en rimlig försörjning
i vissa bygder, bl. a. i glesbygderna.

Jag vill vidare kanske mera i förbigående
som min uppfattning framhålla
— jag vet inte om det är helt riktigt —
att man lagt en orimlig arbetsbörda på
statens järnvägar. Det framhålls att det
är SJ:s uppgift att se till att företaget
sköts företagsekonomiskt. Samhällsekonomiskt
skall man emellertid göra en
annan bedömning, och i den mån konsekvenserna
av företagets verksamhet faller
utanför ramen för företagsekonomin
skall samhället ekonomiskt hjälpa till.

Jag menar att man ställer orimliga
krav, om SJ i samband med nedläggning
av en handel dels skall göra en företagsekonomisk
bedömning, dels även
foga in en sådan åtgärd i en samhällsekonomisk
avvägning av bygdens försörjning
i trafikpolitiskt avseende. På
detta område måste vi komma fram till
en annan ansvarsfördelning och förhandlingsordning
än vad som är förutsatt
i riksdagsbeslutet. Det finns nog
anledning för departementet att ompröva
ansvarsfördelningen i fråga om den
samhällsekonomiska bedömningen.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Det vi i dag diskuterar
är något som vi var helt ense om när
den trafikpolitiska propositionen antogs
hösten 1963. Vår strävan var då
bl. a. att göra statens järnvägar mer
konkurrenskraftiga på de långa linjerna
och framför allt på de intcreuropeiska
linjerna, eftersom vi visste att
våra transportkostnader måste nedbringas
för att vi skulle kunna öka vår
konkurrensförmåga på den europeiska

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

marknaden. Statens järnvägars ekonomi
hade dittills inte tillåtit modernisering
av vagnparken, rangerbangårdarna
etc. på ett sådant sätt att utrustningen
kunde sägas vara modern och funktionell.
Detta berodde på att statens
järnvägar inom sin inkomstram också
skulle täcka underskottet på de trafiksvaga
bandelarna, vilket då uppskattades
till 200 miljoner kronor per år.

Det var av den anledningen som riksdagen
beslöt dels att det ifrågavarande
beloppet skulle anvisas, dels att, som
saken uttrycktes, nedläggningen av trafiksvaga
bandelar skulle påskyndas så
att den kunde ske i snabb takt. Sammansatta
stats- och tredje lagutskottet
anförde också — och riksdagen anslöt
sig till uttalandet — att den omständigheten
att SJ fick 200 miljoner kronor
för att täcka underskottet på de trafiksvaga
bandelarna inte fick leda till att
nedläggningsarbetet på något sätt
bromsades upp. Hela tiden var man
medveten om att ingen nedläggning
fick innebära eu försämring utan snarare
skulle medföra eu förbättring av
trafikservicen för de människor som
berördes av nedläggningen.

På samma sätt var det med frågan
om liberaliseringen. Jag vet inte hur
många gånger jag uppvaktades av folk
som skötte godstransporter och som
ovillkorligen krävde att tillståndsgivningen
skulle slopas. Och det var inte
bara de som utförde transporterna —
alltså transportföretagen — utan även
de som anlitade transportföretagen som
hävdade detta. Hela propositionen utformades
för övrigt i nära samråd med
representanter för näringslivet och representanter
för de anställda, tillhörande
både Transportarbetareförbundet
och Järnvägsmannaförbundet.

Jag säger detta eftersom någon frågade
om vi verkligen hade koniakt med
de anställda innan vi utformade förslaget
och lade det på riksdagens bord.

Herr Grebäck har ju alldeles nyss
omvittnat, att vad riksdagen ville

åstadkomma genom den nya trafikpolitiken
har i hög grad kunnat förverkligas
och kunnat inkasseras som en
vinst. Självfallet har det gnisslat på en
råd punkter. Och varför skulle det inte
göra det? Det gäller ju ett stort och
känsligt område.

Man säger att man skulle kunna tänka
sig att förstärka SJ :s ekonomi om
det vore möjligt att därigenom undvika
nedläggning av bandelar. Ja, vi
har ju här i huset till leda diskuterat
möjligheterna att förstärka SJ:s ekonomi.
Men meningarna har varit delade.
Så fort det varit fråga om att priserna
på bussbiljetter skulle höjas —
dessa var i varje fall i stockholmsregionen
för låga — restes ett våldsamt motstånd.
SJ hade inget annat att göra än
att försöka höja taxorna så att de kom
i nivå med kostnadsutvecklingen. Även
det föranledde ju som bekant vissa klagomål
på en hel del håll. Det fanns
också negativa inslag när det gällde att
förbättra SJ:s ekonomi, lag tror att åtskilliga
av kammarens ledamöter minns
att när departementet lade fram ett
förslag om att SJ skulle få 200 miljoner
kronor i driftbidrag framställdes
yrkanden om att man skulle pruta därpå.
Beträffande frågan om SJ:s ekonomi
har sannerligen förelegat skilda
uppfattningar nästan till mättnad.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare,
men jag vill säga till herr
Eriksson i Bäckmora, att när han generellt
bedömer nedläggningen av en
flottled som eu överföring av transportkostnaderna
på det allmänna på
grund av att vägarna måste förstärkas,
tror jag att han skall studera problemet
Indalsälven ett ögonblick. Nedläggningen
skall — om jag minns rätt
— genomföras år 1969. Vad har SCA
och statens järnvägar gjort där? Jo, de
bär träffat en överenskommelse om att
SJ skall bygga en stor terminal i Töva,
20 km från Sundsvall. Till den terminalen
skall all den råvara transporteras
som ligger inom SCA:s virkesfängst -

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

område visavi industrierna i Sundsvall.

Ett järnvägståg per dag kommer,
lastar av, sorterar virket med moderna
truckar och lägger upp det i de sortiment
man skall ha. Sedan tar lastbilen
vid och transporterar virket de 20 km
som återstår till de olika industrier
som behöver det ena eller andra sortimentet.
Där har alltså SJ ■— rätt naturligt
— gått in i ett transportarbete, för
vilket de passar och som blir ekonomiskt.
Lastbilens möjligheter att konkurrera
ligger på avstånd någonstans
under 20—25 mil. När det gäller längre
sträckor koimmer statens järnvägar in
i bilden.

Jag har velat säga detta därför att
man skall vara medveten om vad som
sker på transportområdet. I nära anslutning
till terminalen och industrierna
ligger den moderna hamnen i Tunadal,
som på sjötrafikens område innebär
något av en omvälvning.

Sedan, och det var egentligen därför
jag begärde ordet, herr talman, vill jag
gärna framföra ett tack till statsrådet
Lundkvist för att han framlagt ett seriöst
förslag till lösandet av glesbygdens
trafikproblem. Det arbete vi i departementet
lade ned på propositionen
rörande trafikpolitiken var inte så litet,
ty arbetsresultatet från 1953 års
trafikutredning, vilken hade haft till
uppgift att syssla med dessa frågor, var
föga användbart i sammanhanget. När
remissmyndigheterna hade yttrat sig
fanns sannerligen inte mycket att ta
på. Det finns här närvarande ledamöter
av kammaren, vilka också var ledamöter
av denna trafikutredning. Yi var
då inne på frågan om hur man för
framtiden skulle trygga transportförsörjningen
i glesbygderna. Jag var
medveten om att det för det dåvarande
inte kunde anses möjligt att föra fram
det förslag, som statsrådet Lundkvist
nu skisserade. Utvecklingen har emellertid
gått så snabbt i dessa områden

att ett sådant förslag till en lösning av
glesbygdens trafikproblem tvingar sig
på oss.

Jag har i ett sammanhang i mitt hemlän
sagt att det skulle vara utomordentligt
värdefullt om vi i något av inlandets
komimunblock kunde få något slag
av försöksverksamhet. Vi bär i vissa
delar av länet tre trafikföretag som går
parallellt, alla tre subventionerade: SJ,
posten och ett enskilt bussföretag. Är
detta rationellt? Alla ger en rätt dålig
service, därför att deras ekonomi inte
tillåter en bättre sådan. Borde man
inte siätta sig ned och resonera — förutsättningslöst,
om man så vill — om
huruvida inte något av dessa trafikföretag
skulle kunna överta de båda andras
trafikuppgifter, få en bättre subvention
och ge en bättre service än de
tre nu ger vart för sig? Detta är ett
problem som jag tror att det finns anledning
att ta upp till prövning i detta
sammanhang. Därvid kommer inte bara
trafikservicen in i bilden; också den
kommersiella servicen bör beaktas, såsom
frågan om varuhussar och allt vad
därmed sammanhänger.

I vårt län är vi inte alls främmande
för att resonera om dessa saker, men
vi måste göra det snabbt, därför att de
gamlas problem blir alltmer bekymmersamt
för varje dag som går. Det ligger
mycket i vad statsrådet Lundkvist
yttrade om att man skulle kunna utnyttja
taxi. Vi förde också fram tanken
— men den var för tidigt väckt —
att man skulle låta taxiorganisationen
få en samhällelig subvention så att
den kunde transportera de gamla för
en lägre taxa, t. ex. busstaxa.

Kanhända går emellertid utglesningen
till och med så långt att inte ens
taxi finns på orten. Då skulle man också
i denna prövning kunna slänga in
frågan om inte någon enskild, som bor
i bygden eller i dess närhet, skulle kunna
av länsstyrelsen få ett trafiktillstånd
för att utföra dessa transporter åt de

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

människor, som annars inte har några
möjligheter att få sitt trafikbehov tillfredsställt.

Delta, herr talman, får närmast betraktas
som ett inlägg i debatten omkring
det förslag som statsrådet Lundkvist
aviserat i fråga om att söka åstadkomma
en så god lösning som möjligt
av trafikproblemen för glesbygdens och
inlandets folk.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är närmast med anledning
av herr Skoglunds inlägg som
jag vill göra en kort replik.

Att jag tog upp frågan om flottlederna
innebar absolut ingen kritik mot
SJ. lag ville närmast ge ett erkännande
åt kommunikationsministern för att
han i framtiden är beredd att pröva
just de samhällsekonomiska aspekterna
när det gäller dessa nedläggningar.

I mitt exempel på nedlagda flottleder
nämnde jag aldrig Indalsälven, utan tog
i stället mina exempel från Ljusnan och
Ljungan. Där har man inte vidtagit de
arrangemang med SJ som man tydligen
är beredd att göra då det gäller Indalsälven.
Det är bl. a. sådana lösningar
som enligt min mening bör få prövas
när man skall undersöka de samhällsekonomiska
effekterna av och omständigheterna
kring nedläggandet av flottleder.
Att man i fortsättningen skall
handlägga frågorna under sådan prövning
var just det som jag fann tillfredsställande
i kommunikationsministerns
svar.

Min fråga till kommunikationsministern
gällde, huruvida nedläggningen av
flottlederna i Ljusnan och Ljungan hade
kommit så snabbt och överraskande
som den i själva verket gjorde, om man
verkligen hade haft sådant samråd. Om
jag blivit riktigt informerad — det har
i varje fall sagts så till mig — kommer
nedläggningen av flottleden i Ljusnan
att innebära att man för att transportera
virket måste sätta in 200 landsvägs -

fordon dagligen, som skall ombesörja
dessa transporter. Detta måste medföra
en enorm belastning på vägnätet, och
jag kan inte förstå annat än att det då
blir samhället och skattebetalarna som
måste stå för kostnaderna för dessa
transporter, som tidigare har kunnat
gå i flottleden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Skoglund lämnade
här en rad uppslag till ytterligare åtgärder
som skulle vara tänkbara i samband
med nya insatser för att lösa särskilt
glesbygdens trafikproblem. Jag
kan lova herr Skoglund att vi skall
pröva dessa uppslag just i de sammanhang
som jag nyss har redovisat.

Till herr Lorentzon vill jag säga att
det är självklart att SJ också kommer
att pröva sina möjligheter att transportera
sopor. SJ skall naturligtvis i alla
sammanhang vara med och försöka
konkurrera om transporterna.

Jag hade i mitt förra inlägg inte tillfälle
att ta upp de synpunkter som herr
Lorentzon anförde på bl. a. SJ :s dotterföretag,
men jag tycker att det tarvas
ett visst tillrättaläggande på denna
punkt. Helt kort vill jag därför säga,
att SJ :s biltrafik inte är något särskilt
företag utan ingår i SJ. Denna avdelning
inom SJ handhar busstrafiken och
sysslar alltså inte med godstrafik; den
sidan ombesörj es av SLAB och av
ASG. SLAB är det företag som engagerats
i knutpunktstrafiken och har sin
tyngdpunkt i närtrafiken medan ASG
sysslar med långväga inrikes och utrikes
landsvägstransporter och genom
bl. a. flygfraktavtal har en världsomspännande
intressesfär. Företagen har
alltså inte samma uppgifter och trafikerar
heller inte samma linjer.

I de ekonomiska kalkyler som ingår
i nedläggningsundersökningarna finns
både järnvägs- och busstrafiken med.
Att SJ medvetet för över godstrafik
från järnväg till landsväg är riktigt när

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

det gäller korta terminaltransporter,
eftersom detta är ekonomiskt välmotiverat.
Kunderna kan därigenom också
ofta få godset hemkört. Det bör observeras
att SJ inte drar sig undan sitt
ansvar att upprätthålla kollektiv persontrafik.
Trafiken läggs inte ner •—•
den förs över från järnväg till landsväg.

Herr Lorentzon säger, att man bo?
uppmärksamma de av SJ under senare
tid vidtagna åtgärderna som innebär
att den regionala trafiken överlämnas
till privatintressen och att SLAB i vissa
städer försålts till företag underställda
bank- och storkapitalet. Jag vet att detta
är riktigt åtminstone beträffande en
stad i landet som jag känner till, nämligen
Härnösand. Där hade SLAB dålig
förräntning på sin rörelse, och Linjebuss
köpte därför bilarna för ett gott
pris. I avtalet med Linjebuss ingick
att SLABrs anställda skulle övertas av
Linjebuss, varigenom deras framtida
utkomstmöjligheter tryggades. Alternativet
hade varit att lägga ner verksamheten
där. Transportarbetareförbundet
har förklarat sig mycket nöjt med det
sätt varpå denna affär sköttes.

Till herr Petersson i Gäddvik vill jag
säga att jag måste rätta till det missförstånd
som han upprepade när han
ännu en gång sade, att nu är kommunikationsministern
ute för att vältra över
kostnaderna från staten till glesbygdens
kommuner. Herr Eliasson i Sundborn
spann på samma tråd.

Jag har talat om två olika problem i
detta sammanhang: när SJ lägger ner
järnvägstrafiken i sådana bygder har
SJ att diskutera detta med kommunerna
och försöka lösa problemen genom insättande
av ersättningstrafik.

Men jag har också sagt att vi med
den trafikutveckling vi i allmänhet har
ute i våra bygder inte kan undgå att
observera, att vi för närvarande även i
områden, där vi icke bär någon SJtrafik
men i framtiden på grund av
bilismens utveckling, har kollektiva tra -

fikproblem, vilka vi måste ägna uppmärksamhet.
Hur mycket vi i fråga om
dessa bygder än ropar på SJ hjälper
det inte, därför att vi inte kan dra ut
järnvägstransporterna hur långt som
helst. I fråga om dessa bygder måste vi
genom de organ i samhället, som är
lämpade för de speciella uppgifterna
och problemen, ta oss an dessa frågor.

I detta sammanhang har jag redovisat
att jag tycker att det skatteutjämningsbidrag
vi för närvarande har är som
statsbidrag betraktat, riktigt uppbyggt
i princip, eftersom det gynnar och även
skall gynna de delar av landet som
har det sämsta skatteunderlaget. Det
gynnar även de kommuner som vid
igångsättande av en ny aktivitet måste
höja sin utdebitering.

Detta är alltså min principiella syn
på hur finansieringen i sådana sammanhang
skall gå till. Dessa bidrag är,
till skillnad från andra statsbidrag vilka
generellt skulle kunna tänkas utgå och
gynna hela landet, mera sympatiska,
eftersom de gynnar glesbygden.

Herr Hanirin i Kalmar talar om att
han ändå inte har klart för sig hur vi
i fortsättningen skall kunna handlägga
denna fråga. Är det, som han uttrycker
saken, så lämpligt att vi fortsätter med
att »plocka kronärtskockan»? Han undrar
om det inte är nödvändigt att vi
får en mera översiktlig bedömning av
konsekvenserna av vad som kan följa
på en fortlöpande rationalisering. Bör
inte den bedömning vi då får fram
kunna anknyta till den regionsvisa planering
som vi på annat sätt nu initierar? Men

detta är just vad jag menar. Det
är i anknytning till den regionsvisa
planering vi diskuterar som också dessa
frågor måste komma upp. När exempelvis
en nedläggning av en bana
aktualiseras, skall detta ur samhällets
synpunkt ses mot bakgrunden av den
regionala planeringen i övrigt, där lokaliseringspolitik
och sociala bedömningar
kan komma in i bilden. Det är

rredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

inte SJ :s sak att sköta detta, ty det skall
samhället göra. SJ skall som hittills
skett redovisa sina arbetsprogram och
arbetshypoteser, och vi skall studera
dem. Därefter skall vi söka koordinera
dessa saker med den övriga samhällsplaneringen.
Jag föreställer mig då att
det är lättare för oss att hantera saken
så, att vi knyter an till den regionala
planeringen än att vi som herr Lorentzon
var inne på försöker sätta i gång
en stor utredning, i vilken vi praktiskt
taget skall stoppa in alla samhällsproblem
för att komma fram till hur vi definitivt
skall lösa frågan om ett välorganiserat
Sverige. Detta med utredningar
låter utomordentligt bra, men
alla som arbetar i detta hus vet att en
utredning så till vida kan bli till men
för utvecklingen att den försenar och
fördröjer i stället för att främja den.
Min uppfattning är att det nu verkligen
gäller att ta de riktiga tagen utan att
stoppa dessa problem i nya stora utredningspåsar.

Jag skulle tro att Sven Mellqvist
kanske missförstod mig om han ansåg
att SJ skulle utarbeta någon vitbok som
nu skulle serveras. Jag kallade den bok
jag har i handen för SJ:s vitbok, eftersom
den uppenbarligen är vit till färgen.
Vi har nu fått denna bok som informationsmaterial.
Jag har i inånga
sammanhang redovisat hur jag ser på
själva hanteringsfrågan. Vi bör nu konkret
från fall till fall diskutera dessa
frågor ute på fältet.

Herr Grebäck pekade på att vi sannerligen
kommer att få nya tillfällen att
i riksdagen diskutera utvecklingen på
det trafikpolitiska området. Jag kan
emellertid inte med jämna mellanrum
gå till talmannen och begära ordet för
ett anförande i dessa frågor. Det måste
föreligga ett ärende mot vars bakgrund
vi kan diskutera dem. Sådana ärenden
får vi genom statsverkspropositionen
och, som herr Grebäck påpekade, med
anledning av den tredje etappen i den
trafikpolitiska diskussionen, då riksda -

gen på nytt får tillfälle alt pröva målsättningarna
och, framför allt, takten i
utvecklingen. Vi kommer sålunda att
få fortlöpande debatter, och jag står till
förfogande så ofta kammarens ledamöter
det önskar för debatter i dessa frågor.
Jag tycker nämligen att de är mycket
angelägna.

Det verkar som om herr Eliasson i
Sundborn har börjat bli litet tveksam
om huruvida hans första tanke att riksdagen
skulle ta ställning till de konkreta
fallen var så förnuftig. Han undrar
nu om inte diskussionen om de enskilda
stationsnedläggningarna kunde
flyttas över till kanslihuset, så att indragning
av enskilda stationer beslutas
i konselj. Följden måste naturligtvis då
bli att även tidtabellerna för SJ måste
fastställas i konselj. Hela detta jobb
skulle skötas i kanslihuset. Jag ifrågasätter
om det är någon lämplig ordning.
Det finns, som herr Eliasson i
Sundborn vet, en besvärsordning även
i dessa sammanhang. SJ kommer att ta
kontakt med kommunerna. Den debatt
som har förts och det livliga intresse
som har visats dessa frågor garanterar
att SJ inte kommer att så att säga våldföra
sig på i intressenterna — vilket jag
för övrigt är övertygad om att företaget
under inga förhållanden skulle ha
gjort.

Herr Eriksson i Bäckmora berörde
dessa problem i samband med flottningen.
Det är möjligt att det i något
fall tidigare inte har förekommit önskvärda
kontakter mellan berörda parter.
Med den utformning som jag har givit
mitt svar förmodar jag att det kan betraktas
som ett uttryck för departementets
principiella inställning. Vi hoppas
sålunda att kontakterna mellan berörda
parter blir goda, så att de samhällsekonomiska
bedömningarna får göra
sig gällande.

Jag kan instämma i nästan alla de synpunkter
som herr Grebäck gav uttryck
för. Han har sysslat med dessa frågor
inom den trafikpolitiska delegationen

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

och har naturligtvis på nära håll upplevt
vilka besvärande problem det kan
bli fråga om. Visst kan informationen
beträffande vissa nedläggningar understundom
ha varit bristfällig, men även
på denna punkt har jag ett starkt intryck
av att SJ kommer att göra vad
som är möjligt för att förbereda de
kommuner som i fortsättningen kommer
att beröras av åtgärderna. Herr Grebäck
framhöll nödvändigheten av överläggningar
inom kommunblocken beträffande
de trafikpolitiska problemen.
Jag har just velat skapa en modell för
sådana överläggningar, så att vi när vi
nu har tid på oss — ty det har vi, eftersom
SJ :s program är en arbetshypotes
fram till 1975 — bättre och effektivare
skall kunna lösa frågan och få bra trafiksystem
som kan fungera i alla delar
av vårt land.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! I sitt interpellationssvar
sade statsrådet Lundkvist, att målet
för trafikpolitiken är att för landets
olika delar säkra en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska
kostnad. Det är en målsättning
som jag instämmer i. Men jag är
inte med på att staten skall överlasta
ansvaret och kostnaderna för kommunikationer,
som tidigare varit statliga,
på kommuner och landsting. Detta kommer
enligt min mening att bidra till en
ytterligare utbredning av glesbygderna.

Vad som kännetecknar glesbygderna
är att de arbetsföra människorna flyttar
därifrån, varigenom skatteunderlaget
sjunker, medan de gamla blir kvar. Detta
kräver större insatser för den sociala
omvårdnaden, något som medför
ökade kostnader för kommunen. Med
nu utgående statsbidrag och kommunal
skatteutjämning kommer glesbygderna
inte att klara ökade kostnader för trafikförsörjning
och service, i varje fall
inte om de skall behålla sin utvecklingskraft.
Om man gör som statsrådet Lund -

kvist sagt, kommer det enligt min mening
att medföra nya bekymmer även
för staten.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Endast ett par kommentarer
till statsrådets senaste anförande.

Denna SJ:s vita bok borde kanske i
stället ha varit svart; den färgen skulle
bättre överensstämma med hur folk
upplever det här.

Men, herr statsråd, Ni går förbi det
centrala i frågan. Det är nämligen detta,
att både nedläggningen av bandelar eller
nedläggningen av persontrafiken på
en handel och nedläggningen av järnvägsstationer
har sociala och lokaliseringspolitiska
konsekvenser. Det är väl
ingen rimlig ordning, att det i ena fallet
prövas frågan av Kungl. Maj :t med
bedömning ur allmänna synpunkter
och inte bara ur SJ :s företagsekonomiska
synpunkter, medan i det andra fallet
inget organ representerande samhället
får ta ståndpunkt. Med denna
ordning kan vi naturligtvis inte fortsätta.

Jag är, herr statsråd, inte alls tveksam
om hur det här ligger till. Låt oss
gärna ha ett samråd på det regionala
planet. Jag har själv varit med om att
underteckna en motion i mitt landsting
angående trafikförsörjningsplan för länet.
Vi har fattat precis samma beslut
som herr statsrådet sade att man fattat
i Västmanlands län. Men vilken effekt
kan vi nå i en diskussion med SJ beträffande
konkreta förslag till indragning
av stationer, om SJ :s ledning på
grund av sin instruktion endast har att
bedöma detta ur företagsekonomiska
synpunkter? Detta resonemang klaffar
inte, herr statsråd! Den som i sista instans
skall fatta beslutet, måste ha möjligheter
att lägga inte bara företagsekonomiska
synpunkter på problemet.

Herr Skoglunds synpunkter om utnyttjande
av taxi och även andra möjligheter
tycker jag är alldeles riktiga.

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

Det är saker som bör prövas. Men det
är så att säga frågan nummer 2, hur vi
skall ordna trafiken i orter där vi kanske
inte ens har möjligheter att upprätthålla
en lönsam busstrafik. Det är eu
annan sida av detta problem, som jag
nu av tidsskäl inte närmare skall gå
in på.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Kommunikationsministern
är inte ense med oss om att det
behövs en utredning; han anser att en
sådana skulle fördröja det hela. Jag konstaterar
bara detta och skall inte ta upp
någon diskussion i den frågan — jag
återkommer i ett annat sammanhang
när det gäller just den saken.

Att SJ skulle pröva transporten av
sopor har jag aldrig sagt. Det måste
vara en missuppfattning. Det är nämligen
så, att storföretagen kommit underfund
med att landsvägstransporter
numera är mycket lukrativa affärer. Det
visar ju detta som kommunikationsministern
nyss meddelade, nämligen att
man kunde köpa SJ:s eget företag i
Härnösand, som gick mycket dåligt när
SJ hade det men som numera tycks skötas
rätt bra. Storbanken hade väl inte
köpt företaget om man inte hade ansett
att det gick att göra pengar på det. Liksom
man förut ansåg att det gick att
göra pengar på att transportera folk i
luften, har man nu i rätt stor utsträckning
slagit sig på landsvägstransporter.

När det gäller lönsamhetsundersökningarna
konstaterar jag att kommunikationsministern
med tystnad förbigick
den saken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! När det gäller företaget
i Härnösand är förhållandena inte så
konstiga som herr Lorentzon ville göra
dem. SJ hade en liten rörelse där, och
där fanns en stor privat rörelse. Detta

var anledningen till att den lilla rörelsen
inte bar sig: marknaden räckte ej
till för dem båda. Då fann både företaget
och dess anställda att det låg i deras
intresse att för ett rimligt pris överlåta
denna lilla verksamhet på det större
företaget.

Herr Lorentzon ville helt allmänt
göra gällande att SJ-ledningen och den
personal som gör lönsamhetsundersökningarna
skulle vara inbegripna i något
slags »mygel» som inte tål dagens
ljus. Så är naturligtvis inte fallet; den
tanken faller på sin egen orimlighet.
Både SJ :s ledning och SJ :s personal har
intresse av att företaget även i fortsättningen
är ett bra trafikföretag på de
områden där järnvägen har möjlighet
att konkurrera.

Herr Eliasson i Sundborn börjar visst
gripas av trötthet — han har tydligen
inte lyssnat till vad jag har sagt. Han
sade att jag gick förbi den centrala frågeställningen
i diskussionen om nedläggningarna
av de enskilda stationerna.
Han menade att när det gäller dessa
nedläggningar så kommer samhället
aldrig in i bilden. Det är inte på det
sättet, herr Eliasson. Jag har i två inlägg
redovisat att även nedläggning av
de enskilda stationerna kommer att ske
först efter kontakter och diskussioner
med berörda kommuner och med hänsyn
tagen till den ersättningstrafik som
i stället kan åstadkommas för det berörda
områdets vidkommande. Jag har
bara sagt att det är orimligt att vi i
riksdagen eller i regeringen skulle sitta
och fatta alla beslut om tidtabellsändringar
och besluta om varje enskild
stationsnedläggning. Det är trots allt
rimligare att dessa beslut får fattas av
SJ, men det skall ske först efter kontakter
med berörda kommuner. Jag har
dessutom redovisat att det finns möjlighet
att anföra besvär även i sådana här
situationer.

Herr Petersson envisades också med
att förbigå hela den argumentering jag
förde i mitt tidigare inlägg. Jag är över -

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellationer och fråga ang. trafikpolitiken

tygad om att om herr Petersson och
lians parti har intresse av att ställa resurser
till samhällets förfogande, så
kommer vi i fortsättningen inte att ha
så stora svårigheter när det gäller att
lösa även dessa problem.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag har med stort intresse
åhört debatten här och lyssnat
på de många uppslagen från olika håll
om hur man skall lösa trafikproblemen.
Jag blev mycket intresserad av upplysningen
om att man nu från SJ :s sida
överväger att inleda ett samarbete med
Taxi och att man kanske också på annat
sätt skulle försöka upprätthålla ett
minimum av trafikservice. I det sammanhanget
skulle jag bara vilja göra en
hemställan till kommunikationsdepartementet.

Jag tar ett exempel. Vi har här i
Stockholms län en ganska stor industriort,
Hallstavik, med en storindustri med
tusentals anställda, och i samma område
ligger också en metallurgisk industri.
Det är alltså fråga om ganska stora samhällen.
Där har man nu lagt ned järnvägen
och gått över till busstrafik. Det
var kanske nödvändigt. Samtidigt har
emellertid trafikservicen försämrats.
Man har alltid tidigare kunnat åka från
Stockholm kl. 7 på kvällen. Nu går det
inte längre, utan man kommer bara till
Rimbo och får ta taxi de sista fyra milen.
Det är sådana direkta försämringar,
då det gäller så pass betydande samhällen
som i detta fall, som blir irriterande
för befolkningen.

Jag förstår att det möjligen kan vara
så att trafikunderlaget är svagt. Men —
här kommer jag till min vädjan — skulle
man inte, i avvaktan på att man försöker
hitta på något annat sätt att upprätthålla
ett minimum av service, kunna
vänta med direkta försämringar av
servicen åtminstone då det gäller så
pass betydande samhällen?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan självfallet inte
yttra mig om det enskilda fallet, men
det kan vara på det sättet att man här
tidigare har haft en järnvägsförbindelse
som har fungerat tidtabellsmässigt på
sätt herr Karlsson i Huddinge redovisar
men som inte har haft en sådan
uppslutning från trafikanternas sida att
det över huvud taget har varit rimligt
att fortsätta att trafikera just denna linje.
Under sådana förhållanden har man
vid anordnande av ersättningstrafik
fått ställa, så att säga, de trafikanspråk,
som trafikanterna har redovisat, i förhållande
till den järnvägstrafik man tidigare
hade, och därför har man fått
arrangera det på det sätt som herr
Karlsson nämnde.

Jag skall självfallet inte påstå att jag
härmed lämnat någon initierad redogörelse,
därför att jag, som jag inledningsvis
sade, inte känner till det enskilda
fallet. Jag vet emellertid att man ofta
resonerar på det sättet att ersättningstrafiken
skall, oberoende av om man
kan konstatera att det under senare tid
har blivit en mycket kraftig försämring
av antalet resande, vara baserad på det
förhållande som rådde tidigare, när betydligt
fler var intresserade av att använda
sig av det kollektiva trafikmedlet.

Vidare sade herr Karlsson att SJ var
intresserade av att upprätthålla ett minimum
av service och antydde att SJ
ville engagera Taxi för att slippa bedriva
service för egen rökning. Herr Karlsson
torde ha blandat ihop mina funderingar
om hur man över huvud taget
skall lösa de kollektiva trafikproblemen
i glesbygderna och den kommunblockplanering
i dessa sammanhang som jag
har varit inne på. För min del vill jag
vända på herr Karlssons yttrande och
säga att vad vi skall eftersträva är att
upprätthålla ett maximum av service
med lämpliga trafikmedel, ge eu så
god service som möjligt med hänsyn
tagen till förhandenvarande förhållan -

Fredagen den 17 november 1967

Nr 44

den och då med hjälp av de trafikmedel
som ur ekonomiska och andra synpunkter
kan vara mest lämpliga.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag vill tillbakavisa insinuationen
att jag skulle betrakta tjänstemännen
vid SJ som har hand om
lönsamhetsundersökningarna som myglare.
Detta kan ju aldrig ha framgått av
vad jag har sagt — framför allt inte av
mitt första anförande. Dessa lönsamhetsundersökningar
är ju som jag framhöll
perfekt skötta i och för sig, men
det är SJ :s politik att låta olika företag
konkurrera med varandra som jag
finner mycket anmärkningsvärd. Så gör
man jo inte i en privat koncern utan
där sker driften företagsekonomiskt
riktigt. I det här fallet förlorar emellertid
SJ, eftersom lönsamhetsberäkningarna
görs på detta sätt, och jag tycker
det är mycket underligt att kommunikationsministern
kan få det till att
jag vill anklaga de tjänstemän som har
order att utföra uppgiften för att vara
myglare.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är naturligtvis glad
i den mån herr Lorentzons misstanke
inte riktade sig mot undersökningarnas
objektivitet.

Sedan står det givetvis herr Lorentzon
fritt att diskutera om SJ :s metoder
från hans synpunkt är de riktiga. Under
åberopande av mitt tidigare inlägg
i denna fråga tror jag emellertid att
man vågar säga att SJ även i detta fall
försökt använda metoder, som kan bilda
en grund som samhället behöver för
bedömningen huruvida de av SJ föreslagna
åtgärderna beträffande nedläggningar
av olika ban delar kan förenas
med sociala, lokalpolitiska och andra
hänsyn, som vi som har ansvar för
.samhället i dessa stycken bör ta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. lönsamheten

inom de svagare skogsproduktionsområdena Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Wikner har ställt
vissa frågor i anledning av den försämrade
lönsamheten för skogsbruket
i vissa områden.

Redan i direktiven för den skogspolitiska
utredning, som tillsattes år 1965,
uttalade jag att avsättningsläget på
världsmarknaden för våra skogsprodukter
ändrats i riktning mot en allt hårdare
konkurrenssituation. Samtidigt betonade
jag konsekvenserna av ett försämrat
konkurrensläge för vår samhällsekonomi
och för sysselsättningen.
Jag är alltså redan väl medveten om
de förhållanden som herr Wikner tagit
upp i sin interpellation. Självfallet gör
sig verkningarna av det ändrade läget
gällande främst inom sådana områden
där de naturliga förutsättningarna för
skogsbruket är mindre goda och där
transportavstånden för virket är stora.

Förhållandet mellan tillgängliga avverkningskvantiteter
och förädlingsindustrins
råvarubehov behandlas av
virkesbalansutredningen som inom kort
kommer att avge sitt slutbetänkande. Av
utredningens material kommer också
att i stort framgå vilka skogstillgångar
som ekonomiskt inte kan utnyttjas. Något
behov av att som herr Wikner ifrågasatt
företa någon särskild översiktsplanering
för att belysa berörda frågor
föreligger således inte för närvarande.

Virkesbalansutredningens undersökningar
kommer att utgöra ett viktigt underlag
för den skogspolitiska utredningens
fortsatta arbete. Denna utredning
har enligt sina direktiv att pröva hur
statsmakterna på lämpligaste sätt bör
medverka till en från samhällsekonomisk
och social synpunkt sund utveckling
av skogsbruket. Det är givet att

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellation ang. lönsamheten inom de svagare skogsproduktionsområdena

utredningen kommer att överväga om
det behövs särskilda åtgärder till följd
av en försämrad lönsamhet för skogsbruket
inom vissa områden.

Av det anförda framgår att några ytterligare
åtgärder från min sida i anledning
av de problem som berörs i
herr Wiknersl interpellation inte är
påkallade.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka statsrådet för svaret, även om
jag inte av det fick reda på så mycket
mer än jag kände till tidigare. Jag har
faktiskt läst direktiven till de två omnämnda
utredningarna.

Ute i landet, framför allt i Norrland,
råder stor oro för skogsbrukets lönsamhet.
Sålunda läste jag häromdagen
i en tidning att »stora skogsarealer, som
hittills gett tusentals människor sin utkomst,
i en ganska snar framtid kan bli
''skrotade’».

Det mest positiva i interpellationssvaret
är att utredningen kommer att överväga
om några särskilda åtgärder behöver
vidtagas på grund av den försämrade
lönsamheten för skogsbruket
inom vissa områden. Det är just den
frågan jag har tagit upp i min interpellation.
Jag tycker mig märka att även
jordbruksministern känner en viss oro
för den utveckling vi haft i fråga om
skogsbrukets lönsamhet i berörda områden,
och som jag framhållit i min interpellation
har Norrland därvidlag
drabbats hårdast. Nollzonerna ökar, och
när man bjuder ut stämplingar möts
man ofta av det beskedet av bolagsrepresentanterna
att det inte lönar sig att
avverka på området i fråga. Det är
sålunda inte bara med tanke på virkesbalansen
som jag framställt interpellationen,
utan jag har först och främst
tänkt på sysselsättningen för befolkningen
i områdena, och det är nog så
viktiga frågor.

Många gånger är det givetvis nödvändigt
att tillsätta en utredning, men det
är ju ändå resultaten av utredningens
arbete som sätter spår efter sig, och de
frågor jag aktualiserat bör utredningen
ta sig an snabbt och effektivt. Vi vet
att skogen huvudsakligen äges av privata
bolag, men vem som äger den är
inte det väsentliga. Det viktiga är
hur skogen sköts. Och jag vill påstå
att vi trots vår skogsvårdslag har en
markant eftersläpning av de skogsvårdande
åtgärderna, framför allt tryggas
rensningar, planteringar, röjningar och
gallringar. Detta framgår klart och tydligt
av verkställda skogstaxeringar.
Samma är förhållandet när det gäller
utbyggnad och modernisering av skogsoch
massaindustrierna. Vi kan där jämföra
med Finland, som i det fallet bär
nått mycket längre än vi.

Hur har då de nuvarande förhållandena
uppstått? Ja, tidigare hade vi
en s. k. sågverksdöd, som vi dock lyckades
komma till rätta med. Nu när
skogsindustrin har fått svårigheter sägs
det att man håller på att bygga upp den
industrin. Jag kan förstå att sågverksdöden
inträffade, men jag har svårt att
förstå att skogsdöden skall behöva överraska
oss i dagens samhälle. Är det kanske
så att regeringen har litat för mycket
på skogsbolagen och skogsägarorganisationerna
när det gällt att utnyttja
skogstillgångarna inte bara för skogsägarna
själva utan också för de anställda
och samhället?

Det har också sagts att bolagen har
investerat vinstmedel från skogen i
kraftverk och annat under goda år och
att skogens skötsel och skogsindustrins
utbyggnad har fått komma i andra hand.
Jag sitter inte själv med i någon bolagsstyrelse
och har därför inte haft någon
möjlighet att undersöka dessa förhållanden,
men jag anser ändå att den
skogspolitik regeringen fört varit alltför
liberal.

Man förleds många gånger när man
deltar i skogsexkursioner tillsammans

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellation ang. lönsamheten inom de svagare skogsproduktionsområdena

med skogsägarna — jag har själv deltagit
i många och jag vet också att jordbruksministern
har gjort det — att tro
att skogsägarna sköter sin skog exemplariskt.
Det ligger naturligtvis i sakens
natur att man vid sådana tillfällen visar
det bästa man har. Jag skall också
villigt erkänna att många sköter sin
skog mycket bra, men jag vill nog påstå
att det är alltför många som inte gör
det. Detta gäller både bolag och enskilda.

Under min tid som ledamot av första
kammaren väckte jag en motion, 1:301
år 1963, vari jag begärde att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag
till obligatoriska skogsvårdsavgifter,
som avsättes i samband med avverkningen
i syfte att användas för å
fastigheten nödvändiga skogsvårdande
åtgärder.

Det är högst nödvändigt alt det finns
pengar när dessa åtgärder skall utföras.
Som bekant har ett sådant system införts
i Norge, och enligt uppgifter har
det fungerat mycket väl. Jag vill uttala
min tillfredsställelse över att motionen
nu i alla fall har hamnat hos skogspolitiska
utredningen, och jag hoppas verkligen
att den beaktas.

Jag har i mitt anförande mest berört
primärproduktionen, men det är lika
nödvändigt att rationalisera den
skogliga sekundärproduktionen, varmed
jag avser avverkningar och transporter
av virket till fabriken. Men om
man skall göra detta måste man göra
det effektivt, så att alla parter som
äger skog berörs, och man kommer
härvidlag in på ett verkligt svårt problem.

Om en sådan rationalisering med
framgång skall kunna genomföras är
det nödvändigt med en omarrondering
av våra skogsmarker. Jag tror i detta
fall på gemensamhetsskogen för de privata
skogsägarna, varvid dessa i stället
för ett visst skifte eller en viss del
av ett område äger en andel i ett skogs -

område. Det är naturligtvis inte nödvändigt
att ett sådant system införs
bryskt mot skogsägarnas vilja, men jag
tror att ägarna till sist kommer att inse
att det är fördelar med detta system.
Om man inte kan lösa dessa stora frågor
på det vis som jag nu angivit kanske
man ändå måste tillgripa lagstiftning.

Ägosplittring och dålig arrondering
utgör ett svårt hinder för en effektiv rationalisering
av skogsbruket. Man frågar
sig varför det går så sakta med
omarronderingen. Vi måste enligt min
mening skaffa oss ökade kunskaper för
att så snabbt som möjligt lösa detta viktiga
problem. Vi vet för litet om dessa
frågor. Det är ett svårt problem att lösa,
men detta får inte utgöra något
hinder. Det räcker inte med att bara
prata om dessa förhållanden utan man
måste faktiskt gå från ord till handling.

Många anser det tveksamt om man
skall satsa på skogsindustrin, eftersom
den på kort sikt bedöms få brottas med
dålig lönsamhet. Ja, även detta är ett
svårt problem, men jag tillhör inte dessa
pessimister. Jag tror på skogsbruket
och på skogsindustrin i Norrland, men
man måste följa upp verksamheten och
satsa de resurser som är nödvändiga.
Man får inte bara ta kapital från skogen
utan man måste även ge denna
det kapital den behöver. Jag tror att
skogsägarna måste ta på sig ett ökat
ekonomiskt ansvar och att staten måste
inrätta en institution som kan följa upp
skogsfrågorna bättre än vad som hittills
skett.

Det är klart att det går att tillbakavisa
påståendena att man skall satsa på
skogsindustrin och åberopa konkurrensen
på världsmarknaden. Men jag tror
inte det är enbart detta det gäller. Vi
behöver ökade kunskaper och en utvidgad
forskning är därför nödvändig.
Det är angeläget att en kraftig satsning
görs på hithörande områden. Vi behöver
en översiktlig planering som anger

Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellation ang. lönsamheten inom de svagare skogsproduktionsområdena

vilka områden det lönar sig att satsa
på ur både skogsägarnas, de anställdas
och samhällets synpunkt. Utan en sådan
planering kan vi inte komma till
rätta med förhållandena. Detta har också
den nye generaldirektören för skogsstyrelsen
framhållit.

Ett allmänt näringsdepartement, dit
även skogsbruket hänfördes, skulle på
ett bättre sätt kunna ta sig an de uppgifter
jag här talat om. Jag hoppas att
inrättandet av ett sådant departement
kommer att övervägas av regeringen.
Jag bär inget recept för hur det skall
utformas —• den saken blandar jag mig
personligen inte i. Men vi vet att när
de privata företagen misslyckats har
man skyllt på regeringen. Jag skulle tro
att vi kommer att få höra liknande uttalanden
när det gäller skogen. Därför
anser jag det vara nödvändigt att statsmakterna
griper sig an dessa problem
på fullt allvar.

Jag vet att det redan sagts mycket
om de spörsmål jag bär berört, men det
skadar enligt min mening inte att dessa
frågor med vissa mellanrum tas upp,
ty de är synnerligen viktiga ur både
skogsbrukets och samhällets synpunkt
och även ur sysselsättningssynpunkt.
Framför allt gäller detta Norrland — i
det avseendet måste frågans vikt särskilt
poängteras.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Wikner sade bl. a.
att många människor känner oro för
skogens möjligheter och skogens framtid,
och i så måtto kan jag dela åsikten,
att det är en mycket allvarlig fråga hur
vår skogsindustri skall kunna hävda sig
i den hårdnande konkurrensen. Herr
Wikner var emellertid missnöjd med
mitt svar, och därför vill jag erinra lierr
Wikner om att svaret utgör ett försök
att svara på de frågor som herr Wikner
ställt. Herr Wikner har bl. a. frågat:
»Anser statsrådet att samhället och

skogsindustrin har råd att undvara dessa
virkesproducerande områden» —
d. v. s de svagare skogsproduktionsområdena
i vårt land -—- »i framtiden»?
Därefter frågade herr Wikner om jag
avsåg att genomföra exempelvis en riksomfattande
översiktsplanering.

Såvitt jag förstår måste mitt svar bli
just att dessa önskemål redan är tillgodosedda.
Vi har tillsatt en utredning
som nu försöker skapa sig en bild av
våra virkestillgångar och framlägga de
förslag som kan föranledas av undersökningen.
Det är en mycket vid översyn
av skogsproblemen som utredningen
skall göra — och vad herr Wikner
läst upp i sitt anförande här i dag kunde
faktiskt vara valda delar av direktiven.
Jag har visst ingenting emot att
man då och då håller sådana här allmänna
anföranden om skogens situation.
Men det finns ju inte anledning,
herr Wikner, att då rikta sig mot mig
och hävda att jag skulle ha avgivit ett
felaktigt svar. Jag tycker att mitt svar
står i överensstämmelse med de frågor
herr Wikner hade ställt.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag försökte faktiskt
förklara vad jag menade med denna
översiktsplanering — att vi skulle få en
planering för hela skogsbruket, som
skulle visa vilka områden som är lönsamma
och vilka som icke är det. Kommer
vi att få en dylik översikt av den
skogspolitiska utredningen, eller faller
det på virkesbalansutredningens lott?
Jag har fattat det så att resultatet från
den senare skulle ligga till underlag
för skogsindustrin och planeringen av
en eventuell utbyggnad av densamma.

Sedan vill jag säga till statsrådet att
jag inte läst upp något ur utredningens
betänkande. Jag är faktiskt så pass
skogligt intresserad att jag kan göra
dessa bedömningar själv, men jag har
velat ta upp vissa problem för att få
dem belysta.

Fredagen den 17 november 1967 Nr 44

Svar på interpellation ang. de statliga garantierna för lån till jord- och skogsbruksföretag -

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har inte lust att
förlänga denna debatt, men jag vill
framhålla att det är helt naturligt att
den skogspolitiska utredningen kommer
att ha mycket god vägledning i
sitt arbete av det material som framkommer
genom riksskogstaxeringen. Vi
har ju vetat om att först vidtogs den
ena åtgärden och sedan tillsatte vi utredningen.
Naturligtvis låg en tanke
bakom det. Vi har visserligen två utredningar,
kan man säga, men de är
helt samordnade och självfallet skall
dessa tillsammans ge oss ett bättre underlag
för bedömningen av framtiden.

Hur långt herr Wikner vill gå blir en
senare fråga. Av det material som
framkommer kan vi i första hand beräkna
vilka virkestillgångar vi har,
men det kommer också att ge besked
om de ekonomiska förutsättningarna
för skogsbruket inom olika räjonger av
vårt land.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Får jag tolka herr statsrådets
senaste inlägg så att de spörsmål
jag tagit upp i min interpellation kommer
att bli väl tillgodosedda, är jag
naturligtvis mer nöjd med det beskedet
än jag hade anledning att vara efter att
ha hört svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. de statliga
garantierna för lån till jord- och
skogsbruksf öretag

till att vid prövningen av statliga lånegarantier,
särskilt beträffande Norrlands
inland och andra jämförbara
bygder, det kombinerade jord- och
skogsbruksföretaget bedömes som helhet
och ökad hänsyn tas till investeringens
önskvärdhet ur allmän och samhällsekonomisk
synpunkt.

Riktlinjerna för det statliga ekonomiska
stödet till jordbrukets rationalisering
behandlades av årets vårriksdag.
Den av herr Nilsson nu ifrågasatta tilllämpningen
av dessa riktlinjer uppmärksammades
därvid särskilt. Som interpellanten
påpekat krävs för statligt
stöd till förvärv av brukningsenhet med
både jordbruk och skogsbruk eller till
rationalisering av jordbruksdelen i sådan
enhet att jordbruket kan beräknas
bli så omfattande och effektivt att investeringen
i denna del blir lönsam.
Jordbruksutskottet uttalade beträffande
detta lönsamhetskrav att i jordbruksdelen
insatt arbete och kapital skall ge
full timersättning resp. normal förräntning.
Vid prövning av ansökan om dylikt
stöd bör en bristande lönsamhet i
jordbruksdelen inte anses kunna kompenseras
genom förekommande överskott
från skogsdelen.

Enligt min mening är det ett naturligt
krav för statligt stöd att jordbruksdelen
i det kombinerade företaget skall
kunna bära sina egna investeringar.
Det kan därför inte anses vara rimligt
att efterge lönsamhetskravet. Mot bakgrunden
härav är jag inte beredd medverka
till den av herr Nilsson ifrågasatta
ändringen av bedömningsgrunderna
för det statliga stödet.

Vidare anförde:

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat, om jag vill medverka

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Jag behöver knappast
säga att jag inte är särskilt belåten
med det; jag anser faktiskt att det är

7 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 44

98 Nr 44 Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellation ang. de statliga garantierna för lån till jord- och skogsbruksföretag -

nedslående och visar oförståelse inför
glesbygdernas problem. Den ganska hårda
attityd mot deras problem som jag
tycker mig utläsa ur svaret är verkligen
beklaglig.

Jag framhåller i interpellationen att
det för »många företag, särskilt i Norrland,
gäller att skogsdelen har större
betydelse för sysselsättning och lönsamhet
än jordbruksdelen». Ett mycket stort
antal av dessa företag är eller kan göras
bärkraftiga trots att jordbruksdelen isolerad
inte är fullt lönsam. Den kan ge
ett försvarligt täckningsbidrag för olika
fasta kostnader och en utjämnad sysselsättning
i områden med få alternativa
sysselsättningsmöjligheter.

Bostadsbeståndet är på många håll
gott i fall som här kan komma i fråga.
Om den lilla jordbruksdelen i det kombinerade
jordbruks- och skogsföretaget
i exempelvis Norrlands inland inte ger
— som statsrådet nyss har nämnt i
svaret — »full timersättning respektive
normal förräntning», anser statsrådet
att det är diskriminerat i fråga om stöd
i form av kreditgarantier. Kan statsrådet
tala om hur stor del av svenskt
jordbruk som i dag fyller detta krav på
full lönsamhet? Om vi i dag skulle sätta
detta villkor för att jordbruk skulle kunna
fortsätta, vore vi säkerligen långt
under den 80-procentiga försörjningsgrad
som riksdagen i våras beslutade
som minimiproduktion.

Jag tror mig veta att statsrådet t. o. m.
i södra Sverige har sett exempel på
hypermoderna, rationella och stora
jordbruk, som inte är lönsamma. Ändå
menar jordbruksministern att man måste
kräva full lönsamhet av jordbruksdelen
isolerad i t. ex. Norrlands inland;
detta anser han naturligt i sitt interpellationssvar.
Han kan inte heller acceptera
att det kombinerade jord- och
skogsbruksföretaget bedöms som helhet
eller att ökad hänsyn tages till investeringens
önskvärdhet från allmän och
samhällsekonomisk synpunkt i de byg -

der det här i första hand är fråga om.
Detta är ett verkligt beklagligt och, herr
talman, rent av tragiskt konstaterande.

Jag hade faktiskt väntat mig ett mindre
kategoriskt uttalande från jordbruksministern
i detta fall. Anledningen till
mina förhoppningar var att jordbruksministern
har hållit föredrag bl. a. i
Norrlands inland, där han sagt att han
anser att en betydande jordbruksproduktion
skall finnas i Norrland och
även i dess inland. Man kan naturligtvis
diskutera vad som är en betydande
jordbruksproduktion i dessa områden,
men det måste väl ändå vara en större
produktion än nästan ingen.

En ytterligare orsak till den förhoppning
jag ställt på statsrådets svar var
vad han själv skrivit i proposition nr 95
år 1967, där han bl. a. sagt att »för stödet
bör gälla den huvudprincipen att
den ifrågasatta investeringen bör vara
önskvärd ur allmän synpunkt och att
den är samhällsekonomiskt motiverad.
Vidare bör krävas att investeringen är
lönsam ur företagsekonomisk synvinkel.
Vid kombinerade jord- och skogsbruk

bör---härjämte jordbruksdelen

ha sådan omfattning och effektivitet att
investeringarna i den delen blir lönsamma».

I min interpellation har jag understrukit
att man just i Norrland, framför
allt i dess inland, bör föra fram
samhällssynpunkten mera än vad man
hittills har gjort. Detta bör vara förenligt
med huvudprincipen. Jag har
uppfattat statsrådets skrivning i propositionen
på detta sätt. Vidare skall
man beakta vissa andra synpunkter,
exempelvis lönsamheten. Svaret måste
emellertid tolkas så, att huvudprincipen
i varje särskilt fall skall vara att jordbruksdelen
isolerad måste visa en så
god lönsamhet, att den ger full timersättning
och en tillfredsställande förräntning.

Jag tror mig känna förhållandena på
detta område så pass bra att jag kan

Fredagen den 17 november 1967 Nr 44

Svar på interpellation ang. de statliga garantierna för lån till jord- och skogsbruksföretag -

påstå, att jordbruket i Norrlands inland
kommer att gå tillbaka även utan den
hårda press som verkningarna av dagens
interpellationssvar är ett exempel
På.

Den inställning som svaret ger besked
om kommer, enligt min mening i varje
fall — och den delas, herr statsråd, av
oerhört många i de berörda områdena
— att hindra tillkomsten av rationella
och för dessa områden anpassade
lantbruksföretag. Mycket stora områden
kommer enligt min mening — och den
delas även i detta fall av mycket, mycket
stora grupper av alla politiska schatteringar
— att med denna politik bli
praktiskt taget rensopade från allt vad
enskilt jordbruk och skogsbruk heter.
Kulturbygden kommer att förslummas i
onödigt stor omfattning, och här kommer
också naturvården in i bilden liksom
även beredskapsfrågorna. — Men
detta är ju ett kapitel för sig, som jag
inte vidare skall ta upp i denna diskussion,
även om det bör införas som
ett tungt vägande motiv ur allmän synpunkt,
som, om jag har uppfattat det
riktigt, skall vara huvudprincipen.

I Norrlands inland utreder och diskuterar
nästan varje kommun någon form
av näringsstöd till jordbruket. Detta är
i stort sett ingen politisk stridsfråga på
det kommunala planet. Jag tror att
jordbruksministern, och för övrigt även
övriga medlemmar av regeringen, har
en hel del att lära av denna kommunala
enighet i detta avseende. En rad av
omedelbara åtgärder är av nöden; det
har jag sagt från denna talarstol tidigare,
och det är många andra som har
framhållit det också. Det kan snart vara
för sent — i varje fall är vi mycket
sent ute. Vi har ju här i kammaren lyssnat
till en nära fyra timmar lång debatt
just om glesbygdsfrågor och kommunikationer.
Det är ett exempel.

Jag har i min interpellation tagit upp
eu åtgärd som skulle vara möjlig att
använda och som jag nu faktiskt väd -

jar till statsrådet att ta sig ytterligare
en inte alltför lång funderare på. Det
förslag som jag framförde i interpellationen
anser jag vara möjligt och rimligt
att genomföra — och även nödvändigt!
— för främst de bygder som
jag här har berört. Situationen är så kritisk,
att extra ansträngningar för att försöka
göra någonting påtagligt är nödvändiga.
Jag tycker inte att det förslag
jag har framfört hör till de extra ansträngningar
som skulle behövas, men
om det är så, vädjar jag ännu en gång,
herr talman, till jordbruksministern, att
han försöker att ingående sätta sig in i
den situation som föreligger.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om det funnes möjligheter
att regelmässigt ge avkall på lönsamhetskravet
på det sätt som herr
Nilsson i Tvärålund här tydligen har
ansett — detta vore väl konsekvensen
av hans resonemang, om man skulle
följa hans förslag — så skulle det finnas
en stor risk för att det statliga stödet
finge en helt felaktig inriktning
genom att det allmänna skulle komma
att engagera sig inom sådana områden
och i sådana företag där det saknas
förutsättningar att bedriva jordbruk
mera långsiktigt.

Men vad skulle detta innebära för den
enskilde individen? Det är dock till
sist den enskilde som måste betala tillbaka
dessa pengar! Det är ju fråga om
lån och stöd, och därför tror jag att det
sannerligen vore anledning för herr
Nilsson att fundera mer än en gång på
om det kan vara alldeles riktigt att bortse
från kravet på lönsamhet när man
skall göra investeringar. Det är nämligen
till glädje även för den som skall
ta emot lånet att ha förvissningen, att
han verkligen får ut någonting av den
insats som han gör.

Jag har inte riktigt klart för mig vad
herr Nilsson i Tvärålund egentligen me -

100 Nr 44 Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellation ang. de statliga garantierna för lån till jord- och skogsbruksföretag -

nar. Åsyftar han med sitt senaste inlägg
att de medel som staten utbetalar till
skattetyngda kommuner skall användas
till att i likhet med vad som skett i
Stensele kommun subventionera jordbrukare
för att därigenom förmå dem
att stanna kvar på enheter som inte är
bärkraftiga? Motiveringen för en sådan
utbetalning skulle vara att jordbrukarna
eljest flyttar in till tätorten och där ställer
anspråk på att det skall finnas bostäder
åt dem. Samhällsekonomiskt
skulle det således vara en klok lösning
att göra något i den vägen.

Jag vore tacksam om herr Nilsson i
Tvärålund närmare ville precisera om
det är den typen av stöd som herr Nilsson
är ute efter. Hur skall det företag
i övrigt se ut som vi skall diskutera?
Jag har sagt — och det har jordbruksutskottet
också när det i våras behandlade
propositionen — att det kommer
att finnas många kombinerade företag,
i fråga om vilka det kan tänkas att
jordbruksdelen är större eller mindre.
Det är inte det avgörande. Det väsentliga
är att den investering som göres
i jordbruksdelen också är meningsfylld,
att den ger ett utbyte till vederbörande.
Om investeringen sedan bara ger jordbrukaren
500 arbetstimmar om året, kan
den ändå vara motiverad, om man kan
visa att den ger ett gott utbyte.

Man skall sålunda inte stödd på inkomstkalkyler
från annat håll ge sig
in på att använda statsstödet för att
bygga upp en jordbruksproduktion som
då kommer att utgöra en belastning på
företaget. Om vi skall fortsätta denna
diskussion, skulle det vara bättre om
herr Nilsson i Tvärålund mera konkret
sade: Jag tänker på ett företag av den
eller den typen, där de nuvarande bestämmelserna
inte är tillämpliga.

Det finns, herr Nilsson, enligt kungörelsen
om det statliga stödet till jordbrukets
rationalisering en bestämmelse,
som ger lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
möjlighet att om sär -

skilda skäl föreligger i undantagsfall
kunna begära Kungl. Maj ds medgivande
om avkall på visst villkor i kungörelsen.
Kungl. Maj :t har alltså i princip
möjlighet att släppa de av herr Nilsson
nämnda lönsamhetskraven. Men denna
möjlighet måste begränsas enbart till
enstaka företag när det finns speciella
skäl.

Vi har haft några sådan fall uppe
till behandling, där personliga förhållanden
och annat bidragit till att man
kunnat göra ett avsteg från gängse princip.
Men det är någonting annat än det
herr Nilsson här talar om, nämligen att
man regelmässigt skulle kunna frångå
lönsamhetskraven. Det vore ett allvarligt
steg, och det skulle uppenbart stå
i strid med riksdagens beslut om jag här
förklarade, att jag skulle kunna tillmötesgå
herr Nilssons önskemål.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Den sista delen av statsrådets
inlägg tyder väl på att han inte
läst min fråga riktigt ordentligt. Jag har
inte fört på tal någon regelmässig bedömning
över hela landet. Min fråga
löd på följande sätt: »Vill statsrådet
medverka till att vid prövningen av
statliga lånegarantier, särskilt beträffande
Norrlands inland och andra jämförbara
bygder, det kombinerade jordoch
skogsbrulrsföretaget bedömes som
helhet och ökad hänsyn tages till investeringens
önskvärdhet ur allmän och
samhällsekonomisk synpunkt?»

Vad jag velat framhäva är alltså att
samhällsekonomiska och andra allmänna
synpunkter starkare än hittills understrykes,
i synnerhet vad gäller just
inlandskommuner i Norrland och i jämförliga
områden.

Om ett jordbruk i inlandet har låt
oss säga fem—sex hektar åker, ett utomordentligt
bra bostadshus och 400—500
hektar skog, vilket ur lönsamhetssynpunkt
och i prishänseende kan vara
försvarligt, bör inte lönsamheten i des -

Fredagen den 17 november 1967 Nr 44 101

Svar på interpellation ang. de statliga garantierna för lån till jord- och skogsbruksföretag -

sa få hektar jord vara hinder för en
person att bosätta sig där. Det finns
dock ett bra bostadshus och samhälleliga
investeringar, och ur allmänna synpunkter
kan det därför vara både rimligt
och riktigt att vederbörande får bosätta
sig där. I varje fall bör lantbruksnämnderna
i sådana fall undersöka vilka
förutsättningar som finns för en sådan
produktion, att lönsamhet går att
erhålla med den arbetstid och de investeringar
som blir erforderliga.

Jag kan nämna ett fall —■ jordbruksministern
kanske kommer att få avgöra
det — där vederbörande i sina klagomål
säger att lantbruksnämnden inte
har resonerat med den eventuelle köparen
om vilken produktion och lönsamhet
som kan vara möjliga att erhålla
på just den fastigheten. Det är nödvändigt
att lantbruksnämnden hjälper till
med att anpassa produktionen i varje
enskilt sådant fall och verkar positivt
för att uppnå detta mål.

Om jag förstod jordbruksministern
rätt behöver det inte vara ett fullständigt
jordbruk eller stora jordbruksarealer,
bara man får ett »meningsfyllt» utbyte
av investeringen. Det är detta jag
syftar till i min interpellation. Jag vill
inte införa någon ny ordning, det torde
framgå av interpellationen. Jag vill
endast få understruket vad jordbruksministern
har sagt i propositionen, att
huvudprincipen är »att den ifrågasatta
investeringen bör vara önskvärd ur allmän
synpunkt och att den är samhällsekonomiskt
motiverad».

Sedan kan man naturligtvis diskutera
om inte samhället av beredskapsskäl,
bebyggelseskäl och sociala skäl har anledning
att vidta extra anordningar i
t. ex. Norrlands inland, där jordbruksdelen
kan vara försvarlig även om den
inte är fullt lönsam. Jag har emellertid
inte tagit upp den frågan i interpellationen
utan har denna gång begränsat
mig till vad som kan vara möjligt att

genomföra med det beslut som riksdagen
för drygt ett halvår sedan tog.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är tacksam för de
sista orden i herr Nilssons anförande.
De visade att herr Nilsson inte begär
att vi skall tillämpa författningen på annat
sätt än som är avsett. Det finns
eljest en tendens att föra in många andra
motiv för hur jordbruksstödet skall
fördelas. Jag tror att det vore olyckligt
för jordbruket om vi inom jordbrukspolitikens
ram skulle försöka lösa andra
problem, som i och för sig är viktiga
men som måste lösas i annan ordning.
Jordbrukets huvudtitel bör inte
belastas med kostnaderna för detta. Det
stöd vi har möjlighet att lämna under
nionde huvudtiteln skall användas för
att förstärka jordbruket, så att vi får
ett allt rationellare jordbruk som kan
ge även jordbrukarna bättre ekonomiska
förhållanden.

I anslutning till det första vill jag
ändå säga att jag inte tror att det skall
vara svårt att finna exempel på både
regeringens och riksdagens vilja att
stödja det norrländska jordbruket. Med
det beslut vi fattade i våras, bekräftade
vi på nytt att det görs undantag på prissidan
för jordbruket likaväl som att vi
vill fortsätta med särskilda rationaliseringsåtgärder
för det norrländska jordbruket.

Jag hoppas att det var en glädjestund
för herr Nilsson när han läste i
tidningarna om den inventering som
lantbruksstyrelsen nu redovisat om
framtidsutsikterna bl. a. för det norrländska
jordbruket. Den visar visserligen
att det förekommer nedläggningar
—- det gäller hela landet — men att
bilden dock är betydligt ljusare än vad
man ibland i diskussionen velat göra
gällande.

När det gäller intresset för att stödja

102 Nr 44 Fredagen den 17 november 1967

Svar på interpellation ang. de statliga garantierna för lån till jord- och skogsbruksföretag -

jordbruket tror jag sålunda, herr Nilsson,
att vi kan ta varandra i hand och
vara överens om att hjälpas åt. Men
det föreligger ändå en skillnad. På det
område vi nu diskuterar har jag pekat
på möjligheterna till speciella undantag.
Då säger herr Nilsson, att han i
stort sett är överens med mig, eftersom
han egentligen inte har föreslagit någonting
annat. Detta betyder, herr Nilsson,
att vi har litet olika uppfattning
om språkbruk. Nog avsåg den fråga herr
Nilsson ställde till mig en generell tilllämpning
inom vissa områden. För min
del sade jag, att undantag bara kan göras
i vissa fall, där man finner anledning
att vidta åtgärder.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Yad beträffar den generella
tillämpningen menar jag faktiskt,
att man när det gäller Norrlands inland
och motsvarande bygder måste understryka
samhällets intresse mera allmänt
och starkare än vad lagstiftningen och
statsrådet enligt sitt interpellationssvar
förutsätter. Det vill jag klart ha utsagt.

Statsrådet säger då, att det undantagsvis
finns möjligheter att besvära
sig hos Kungl. Maj :t. Här skiljer sig alltså
statsrådets och min uppfattning. Jag
anser att man inte skall försvåra en anpassning
till de naturliga förhållandena
i den grad som blir fallet om man
vid varje tillfälle måste besvära sig hos
Kungl. Maj :t för att få till stånd en riktig
anpassning av jordbruksföretagen
inom sådana områden.

Den regionalplanering som nu äger
rum på länsstyrelserna kombinerad med
den planering som sker på lantbruksnämnder,
länsarbetsnämnder och länsbostadsnämnder
bör vara tillräcklig för
att lantbruksnämnderna själva i mycket
större utsträckning skall kunna avgöra,
huruvida man kan företa en generösare
bedömning som statsrådet anser bör ligga
i Kungl. Maj :ts hand att bedöma och

som det finns underlag för i kungörelser
och riksdagsbeslut.

Den tolkning som statsrådet gett i sitt
interpellationssvar utgör ett hinder både
för en rationell utformning av jordbruksenheter
och för strävandena att
undvika att bygderna skall bli totalt
livlösa i stora områden av vårt land.
Naturligtvis är det ett direkt hinder
för att jordbruksföretaget skall betraktas
som en helhet, om man vid varje
tillfälle måste besvära sig hos Kungl.
Maj :t om man ur allmän synpunkt vill
i viss mån eftersätta lönsamhetskravet
i en i sammanhanget rätt betydelselös
jordbruksareal.

Jag hoppas att statsrådet efter denna
diskussion vill ta sig ytterligare en funderare
på om man bör behålla detta
besvärliga administrativa tillvägagångssätt
och om inte riksdagsbeslutet ändå
medger den tolkning, som jag anfört.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Alla här i kammaren
och även herr Nilsson vet, att jag inte
kan svara som han önskar på denna
fråga. Det skulle betyda att jag helt
satte mig över gällande författning och
det beslut som riksdagen fattat i ärendet.
Därför kan jag inte rekommendera
herr Nilsson något annat än att återkomma
med den motion som han väckte
i våras och på nytt låta riksdagen
pröva den saken. Finns det några förutsättningar
att ändra författningen, så
kan givetvis också den generella tilllämpningen
bli en annan, men så länge
författningen är sådan den är, kan jag
inte annat än hänvisa till de möjligheter
som föreligger till undantag i speciellt
besvärande situationer.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
statsrådets besvärliga situation om

Fredagen den 17 november 1967 Nr 44 103

Svar på interpellation ang. de statliga garantierna för lån till jord- och skogsbruksföretag -

han nu menar att riksdagens beslut i
våras var felaktigt, ett beslut som statsrådet
själv bidrog till att få till stånd
och som hela den socialdemokratiska
gruppen stödde; samtliga borgerliga
partier hade reservationer. Jag skall
naturligtvis ta statsrådets tips ad notam,
även om jag väl nog skulle ha försökt
åstadkomma en ändring även utan det
tipset. Jag tackar emellertid för den
vänliga tonen i den diskussion vi här
fört; den ger mig ändå, trots allt, vissa
förhoppningar för framtiden.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Låt mig bara konstatera
att jag inte yttrat mig om huruvida
beslutet var klokt eller mindré klokt.
Jag har inte haft anledning att ta ställning
till det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Nilsson i Kristianstad (s), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för
att stimulera byggandet av billigare typer
av enfamiljshus, och

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet angående åtgärder
för att avhjälpa läkarbristen i Norrland.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 156, i anledning av motioner om

rationalisering av undervisningsväsendet,

nr 157, i anledning av motioner om
sänkt skolålder,

nr 158, i anledning av motioner om
en utbyggnadsplan för de gymnasiala
skolorna, m. in.,

nr 159, i anledning av motion om
litterär uppläsningsverksamhet i skolor
och bildningsorganisationer,

nr 160, i anledning av motioner om
fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik,

nr 161, i anledning av motioner om
undervisningen inom det obligatoriska
skolväsendet,

nr 162, i anledning av motioner om
kommunikationsmöjligheterna i skärgården,
och

nr 163, i anledning av motioner om
samordning av statens järnvägars zontaxa
med järnvägens och postverkets
busstaxor;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till vissa trafiklivräntor, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till vissa trafiklivräntor, m. m.,
och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari
1958 (nr 52) om förlängning av tid för
preskription av rätt till arv eller testamente; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 35, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot spridning av dynt,
nr 36, i anledning av väckta motio -

104 Nr 44

Fredagen den 17 november 1967

ner om rätten att fiska med fasta redskap
i kronans fiskevatten, och

nr 37, i anledning av väckt motion
angående ersättning för älgskada; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av motioner om
inrättande av ett statligt institut för
den psykiska folkhälsan, och
nr 51, i anledning av motioner om
vidgade möjligheter för handikappade
att erhålla utbildning och tjänst.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 155, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68,

nr 170, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246),

nr 171, med förslag till lag om hyresnämnder,

nr 172, med förslag till lag om ändring
i lagen den 9 juni 1967 (nr 537)
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag,
och

nr 173, angående eftergift av fordringar
på grund av torvlån.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För enskilda angelägenheter får jag
anhålla om fortsatt ledighet från riksdagsarbetet
t. o. m. den 25 november.

Rådom den 15 november 1967

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Karlsson i Huddinge (vpk),
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ökat utrymme
för allmänheten vid vissa rättegångar,
och

herr Hedin (h), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående stödåtgärder för fiskare
med anledning av förbud mot försäljning
av fisk från vissa områden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.37.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLH «7
715005