Torsdagen den 16 mars (Riksdagens protokoll 1967:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

ANDRA KAMMAREN

16—17 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 16 mars

Svar på frågor av:

herr Nordstrandh ang. Nya Systemaktiebolagets fastighetsförvärv
herr Gomér ang. befrielse för vissa jordbrukare från fullgörande av

militära repetitionsövningar under vegetationstiden...........

herr Nordstrandh ang. behandlingen av ansökningar om svenskt

medborgarskap...........................................

herr Lindahl ang. avtal mellan Sveriges Radio och annan sänd ningsrättsinnehavare.

.....................................

fru Ekroth ang. avtal med Storbritannien om s. k. au pair-ungdomars
arbets- och anställningsförhållanden..................

herr Andersson i Örebro ang. kompensation till företagareföreningar

för inkomstbortfall genom diskontosänkning .................

herr Dahlgren ang. vissa fackliga åtgärder från jordbrukares sida
herr Westberg ang. sekretesskyddet i försäkringskassornas verksamhet
..................................................

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Örebro ang. verkningarna för företagare inom
saneringsfastigheter av den föreslagna investeringsavgiften för

vissa byggnadsarbeten.....................................

herr Franzén i Motala ang. narkotikabruket bland skolungdom. . . .
fru Holmberg ang. ersättningen till trafikföretag som driver icke

lönsamma busslinjer.......................................

Interpellation av fru Lindberg ang. familjebostadsbidrag till särskilt

förordnad förmyndare.......................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh ang. målsmännens representation i samarbets nämnd

vid skolenhet......................................

herr Nilsson i Agnäs ang. de generella hastighetsbegränsningarna..

I —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 15

15
17

31
31

Nr 15

Innehåll

Sid.

Fredagen den 17 mars

Beskattningen av idrottspriser.................................. 32

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, in. m.................... 43

Villabeskattningen in. in....................................... 45

Ändring i beskattningen i syfte att främja mindre företags utveckling 47

Utsträckt motionstid.......................................... 51

Utgifterna på driftbudgeten inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde: Befrämjande

av lmsdjursaveln in. in.......................... 51

Statens skogsskolor m. m.: Omkostnader....................... 53

Fiskeristyrelsen: Avlöningar.................................. 54

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen..................... 56

Naturvård: Ersättningar till markägare in. in.................. 58

Utgifterna på kapitalbudgeten inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde: Markförvärv

för naturvårdsändamål, m. in..................... 62

Statens fiskredskapslånefond................................. 63

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. m...................... 65

Interpellationer av:

herr Nordgren ang. plastfilmsförpackning av mat vid sjukhus och

andra allmänna institutioner..................................76

herr Bengtson i Solna ang. varningsljus å motorfordon........... 76

fru Nettelbrandt ang. sekretesskyddet för patienter vid allmänna

sjukvårdspolikliniker........ 77

fru Nettelbrandt ang. lagreglering av det allmännas skadeståndsansvar
för den offentligrättsliga verksamheten................ 78

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm ang. skyddet mot djurplågeri vid hästsporttävlingar 79

herr Hedin ang. restitution av skatt i vissa fall ................. 79

fru Sundberg ang. föreslagen köttrealisation....... 79

fru Nettelbrandt ang. väntetiderna vid de statliga sjukvårdspoli klinikerna.

........... 79

herr Göransson ang. underhållet av försvarsmateriel............. 79

Innehåll

Nr 15

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 17 mars

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. beskattningen av idrotts priser.

.................................................... 32

— nr 11, ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m........ 43

— nr 12, ang. villabeskattningen in. m.......................... 45

— nr 15, om befrielse för handikappade från bilskatt.............. 47

— nr 16, om ändring i beskattningen i syfte att främja mindre företags
utveckling............................................ 47

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna på driftbudgeten

inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde............. 51

- nr 3, rörande utgifterna på kapitalbudgeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde............................... 61

— nr 5, om statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. m........... 65

Torsdagen den 16 mars 1967

Nr 15

Torsdagen den 16 mars

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. Nya Systemaktiebolagets
fastighetsförvärv

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig om jag anser, att Nya Systemaktiebolaget
vid fastighetsförvärv
och inrättande av nya försäljningsställen
har ansvar för att byggnader av
kulturhistoriskt och arkitektoniskt värde
bevaras för framtiden, t. ex. vad beträffar
Avenyn 18 i Göteborg. Jag vill
svara följande.

Systembolaget har att driva sin verksamhet
med så låga kostnader som möjligt.
Härav följer bl. a. att bolagets förvärv
av fastigheter bör ske på villkor
som är ekonomiskt försvarbara. Systembolaget
är liksom andra privata
rättssubjekt underkastat de regler som
gäller i fråga om skydd för sådana
byggnader som herr Nordstrandh avser.
Även i övrigt bör Systembolaget ta
största möjliga hänsyn till intresset att
bevara byggnader som har ett särskilt
kulturvärde. Den gällande ramen för
Systembolagets verksamhet begränsar
dock bolagets möjligheter i detta avseende
till att gälla endast mindre belopp.
Om det anses att staten skall bidra
med ett större belopp för att bevara
en kulturellt värdefull byggnad, bör
detta ske öppet över riksstaten efter
avvägning mot andra anslagsbehov.

Vidare anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka fi -

nansministern för ett klart, rättframt
och i princip tillfredsställande svar.

Jag är överens med herr Sträng om
att Systembolaget bör handla så som
anges i svaret på min fråga. Men för
att se hur svaret skall tolkas i praktiken
— vilket inte är någon obetydlig
sak — tvingas jag ställa två följdfrågor
för statsrådets prövning.

När i februari 1964 spekulanter på
den fastighet jag här avser anmälde sig
på allvar, avråddes de från att köpa
fastigheten för att där uppföra en nybyggnad.
Enligt vad jag inhämtat ansåg
stadsarkitekten att kvarterets gatubyggnader
mot Avenyen borde bevaras.
Trots detta inköptes fastigheten några
dagar därefter för ett belopp som, enligt
vad jag också inhämtat, med drygt
1 miljon kronor översteg vad säljaren
hade erlagt ett år tidigare. Detta drog
i sin tur med sig — om man valde
renoveringsalternativet — att de hyror
som sedan skulle tas ut visserligen
skulle förränta byggnadskostnadsandelen
men inte tomtkostnadsandelen. Det
alternativet blev därför inte räntabelt.

Jag vill nu fråga, om detta var ett
ekonomiskt försvarbart handlande.

Vidare säger herr Sträng i sitt svar
att Systembolaget bör »ta största möjliga
hänsyn till intresset att bevara
byggnader som har ett särskilt kulturvärde.
Den gällande ramen för Systembolagets
verksamhet begränsar dock
bolagets möjligheter i detta avseende
till att gälla endast mindre belopp.»
Men nu lär det vara så, att om bolaget
skall kunna driva verksamheten sedan
byggnaden renoverats, måste man satsa
cirka 180 000 kronor årligen, för vilket
man alltså inte får något annat än tillfredsställelsen
att ha bevarat ett kultur -

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på fråga ang. befrielse för vissa jordbrukare från fullgörande av militära
repetitionsövningar under vegetationstiden

minnesmärke. Betraktar'' herr finansministern
detta som ett mindre eller
ett större belopp i sammanhanget?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. befrielse för vissa
jordbrukare från fullgörande av militära
repetitionsövningar under
vegetationstiden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Gomér har frågat
mig, om jag vill vidta sådana åtgärder,
att jordbrukare som på grund av landsbygdens
avfolkning och jordbruksrationaliseringen
ensamma driver sitt jordbruk
generellt befrias från att fullgöra
repetitionsövningar under vegetationstiden.

Anståndsärenden för värnpliktiga
prövas från fall till fall på grundval av
de skäl som den enskilde värnpliktige
åberopar i sin framställning. I den mån
dessa skäl berör den värnpliktiges arbetsförhållanden
inhämtas i allmänhet
yttrande från arbetsmarknadsverket.
Vid prövningen av dessa frågor beviljas
oftast anstånd för jordbrukare som
ensam driver sitt jordbruk och som inte
kan få någon hjälp av hustru, grannar
eller på annat sätt.

Ärenden rörande anstånd avgörs av
truppregistreringsmyndigheterna eller
centrala värnpliktsbyrån. Dessa instansers
beslut kan överklagas i värnpliktsnämnden.

Vårt värnpliktssystem med repetitionsutbildning
i krigsförband förutsätter
att alltför många anstånd inte
beviljas. Att för en viss grupp av yrkesutövare
generellt meddela anstånd
utan att närmare pröva det individuella
behovet anser jag därför olämpligt.

Vidare anförde:

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Det är riktigt att ansökan om anstånd
med fullgörande av repetitionsövning
sällan avslås när det gäller väl motiverade
fall. Så långt är statsrådet och
jag överens. Enligt min mening är dock
prövningen av fallen onödigt omständlig.
Jag tänker på alla dem som
jag skrivit intyg åt; ansökningarna skall
ju, som statsrådet säger, prövas av arbetsmarknadsverket
o. s. v.

Det är nu för tiden vanligen inte fråga
om småbrukare som behöver uppskov.
Från min hemtrakt känner jag
fall där innehavare av jordbruk på 130,
140 och 170 tunnland, med ett hundratal
ungdjur som man och hustru ensamma
sköter, begärt uppskov. Det gäller
unga jordbrukare, vilkas ekonomi
oftast hänger på om de kan sköta sina
jordbruk på ett idealiskt sätt.

Min avsikt när jag ställde frågan var
just att få ett besked, om sådana här
jordbrukares inkallelser kan skjutas
framåt i tiden. Statsrådet anser emellertid
detta olämpligt, och jag skall inte
diskutera sakfrågan med statsrådet,
eftersom jag fått ett definitivt svar. Men
vi har ju alla rätt att tycka, och jag kan
väl sammanfattningsvis få säga att jag
tycker att det borde kunna ske en förenkling
av förfarandet. Jag vill naturligtvis
inte mästra statsrådet eller någon
annan utan uttalar endast denna förhoppning
om att en förenkling av ansökningsförfarandet
skall kunna göras.

På mina egna och de jordbrukares
vägnar som det gäller tackar jag än en
gång statsrådet för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Gomér och jag är
ju överens om att ensamjordbrukare
måste frikallas, och så sker även i all -

Torsdagen den

Svar på fråga ang. behandlingen av

mänhet. Men att generellt fatta beslut
om att alla ensamjordbrukare under en
viss tid på året inte skall inkallas vill
jag bestämt varna mot. När en person
befrias från sin uppgift inom krigsorganisationen
kallas någon annan in i hans
ställe, och det kan då vara fråga om
en företagare eller vem som helst som
har nästan lika svårt att frigöra sig.
Alla andra värnpliktiga skulle därför
uppfatta det som mycket orättvist, om
en speciell yrkesgrupp helt befriades
under en viss tid på året.

De former vi redan har för att bl. a.
hjälpa jordbrukarna är nog de bästa,
och någon byråkratism på detta område
finns inte. Man måste visserligen
lämna in en ansökan, men det är ändå
ett ganska enkelt förfarande som tillläinpas,
och jag tror knappast att det
kan göras enklare.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Det senaste anförandet
som statsrådet höll tar jag som en bekräftelse
på att när man kan motivera
sin ansökan ordentligt, då skall man
vara säker på att kunna bli befriad.
Däri ligger ju en trygghet, och jag tackar
för det beskedet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. behandlingen av ansökningar
om svenskt medborgarskap

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig hur lång tid som normalt
bör åtgå för att inom justitiedepartementet
slutbehandla en ansökan om
svenskt medborgarskap.

Under de senaste fem åren har det
genomsnittligt gått mellan sju och tio
månader från den tidpunkt då ett ären -

11) mars 1967 Nr 15 7

ansökningar om svenskt medborgarskap

de har kommit in till departementet
till dess det har avgjorts.

Sju till tio månader kan naturligtvis
synas vara en relativt lång tid. Men
många ärenden fordrar numera längre
handläggningstid än förr. Antalet invandrarare
från avlägset belägna länder
har ökat. Därav följer att det av
de tjänstemän som skall bereda medborgarskapsärenden
krävs mer utredningsarbete
beträffande utländsk rätt
än tidigare. Det gäller inte bara medborgarskapslagstiftningen.
Även familjerättsliga
och andra civilrättsliga regler
måste uppmärksammas.

För att effektivisera arbetet har organisationen
inom departementet förstärkts
de senaste åren. Några genomgripande
organisationsändringar har
emellertid inte varit motiverade inför
det väntade förslaget från utlänningsutredningen
om utlänningsmyndighetens
framtida verksamhet.

Resultatet av personalförstärkningen
har varit gynnsamt. År 1964 var sålunda
antalet inkomna ärenden 7 305 och
antalet avgjorda 6 444, alltså 861 fler
inkomna än avgjorda. År 1966 var antalet
inkomna 6 575 och antalet avgjorda
7 200, alltså 625 fler avgjorda
än inkomna.

Vidare anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det utförliga och
klargörande svaret, innebärande bl. a.
att hastigheten vid handläggningen av
medborgarskapsärenden tydligen har
ökat och kanske kommer att ökas ännu
något mer. Jag vill dock göra någon
kommentar.

I svaret sägs att sju till tio månader
naturligtvis kan synas vara en relativt
lång tid. Ja, det är en relativt lång tid
för dem det gäller. En person som ansöker
om svenskt medborgarskap befinner
sig i en svår ställning, psykiskt
och psykologiskt. Hans förhållanden

8 Nr 15 Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på fråga ang. avtal mellan Sveriges Radio och annan sändningsrättsinnehavare

genomlyses nästan med röntgenögon.
Även om lian inte har något att dölja
uppfattar han ändå situationen som
ganska pressande.

I ett av de fall som utgör underlag för
min fråga innebär den nuvarande handläggningsordningen
att det kommer att
förflyta — ärendet är ännu inte avgjort
—• uppåt 18 månader från det
ögonblick då ansökningen ingavs till
KB i Göteborg fram till slutbehandlingen
i justitiedepartementet. På förfrågan
i departementet uppgav man att det
hela där skulle ta 10 månader, alltså
maximitid. Detta är, trots allt, inte särskilt
tillfredsställande.

Utan att göra några inadekvata jämförelser
skulle jag vilja säga att idealet
vore att vi kunde närma oss den hastighet,
varmed eu ärkebiskopskandidat
kan återfå sitt svenska medborgarskap.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. avtal mellan Sveriges
Radio och annan sändningsrättsinnehavare •S Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Lindahl har frågat
mig, om jag anser det vara förenligt
med avtalet mellan Kungl. Maj :t och
Sveriges Radio att det i ett avtalsförhållande
mellan radioföretaget och annan
sändningsrättsinnehavare såsom
villkor ingår en mellan sändningsrättsinnehavaren
och tredje part ingången
överenskommelse.

Om Sveriges Radio träffade ett avtal
om förvärv av viss sändningsrätt och
om radioföretaget vid avtalets ingående
var medvetet om att förvärvet möjliggjorts
genom att innehavaren av
sändningsrätten fält ekonomiskt vederlag
av utomstående, då skulle jag anse

detta strida mot grunderna för gällande
överenskommelse mellan staten och
Sveriges Radio.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Av statsrådets svar, för
vilket jag tackar, framgår att något avsteg
från avtalet mellan Kungl. Maj :t
och Sveriges Radio inte har skett. Det
var bra att detta blev fastslaget. Om
tredje part hade påverkat överenskommelsen,
skulle det ingångna avtalet ha
förlorat sin giltighet.

Att så icke har skett är också beviset
för att de 130 000 kronor, som tidningen
Expressen satsat, inte varit den förutsättning
för TV-sändningen från ishockey-VM
som tidningen dag för dag
trumpetat ut.

Det är min förhoppning att det skall
bli möjligt att nå en uppgörelse, framhöll
statsrådet då vi senast hade tillfälle
att här i riksdagen diskutera denna
sak. När avtalet nu är i hamn, kan
alltså herr Palme känna en viss tillfredsställelse.
Även TV-tittarna är naturligtvis
glada och nöjda när de på
lördagen får vara med på premiärmatchen
mellan Sverige och USA med
fortsättning av sändningarna många
gånger fram till den 29 mars.

Stor förefaller också glädjen vara i
tidningshuset. Expressen har så småningom
— om än med viss möda •—•
lyckats bli av med 130 000 kronor. Det
enda som grumlar glädjen tycks vara
att folkets bifall knappast blivit tidningens
belöning. Den folkstorm man
försökt piska fram mot regeringen och
Sveriges Radio har brutit samman.

Allra gladast och nöjdast är sannolikt
Internationella ishockeyförbundets representant,
som också har visat sig vara
en skicklig affärsman. Han erhöll
230 000 kronor från Sveriges Radio och
fick även Expressen att lägga 130 000
kronor på bordet. Jag vill inte grumla
denna glädje med någon egen kommen -

Torsdagen den 16 mars 1967 Nr 15

Svar på fråga ang. avtal med Storbritannien om s. k. au pair-ungdomars arbets- och
anställningsförhållanden

tar, utan jag skall nöja mig med att citera
Västmanlands läns tidning. »Det
står naturligtvis den stora kvällstidningen
fritt att betrakta detta som en
triumf» — så ironiserade häromdagen
folkpartitidningen i Västerås.

Sedan alla inblandade nu tycks vara
nöjda kanske jag får deklarera att
jag personligen också känner en viss
tillfredsställelse — och detta av en speciell
anledning. Man har haft tillfälle
att konstatera att vi inte lever i ett
samhälle där allt kan köpas för pengar,
och vi är nog ganska många som
inte heller längtar efter ett sådant
samhälle. Att det för Sveriges Radio
och för Europeiska radiounionen gällde
eu principfråga tycktes man sväva i
lycklig okunnighet om. Men det är väl
så att den som kan lägga stora pengar
på bordet är van att få sin vilja fram.

Vårt självständiga och oberoende
radioföretag har här levererat ett intressant
åskådningsmaterial, och Sveriges
Radio framstår som en garant
mot diverse underliga affärstrick och
metoder.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Denna historia har inte
saknat komiska inslag, även om också
vissa väsentliga principfrågor är inblandade,
som herr Lindahl nämnde.
Sveriges Radio har påvisat för mig att
ett juridiskt bindande avtal hade slutits
med Internationella ishockeyförbundet
innan de extra pengarna betalades
in. Det innebär att sändningarna
från ishockey-(VM hade kommit till
stånd utan dessa extra pengar, och de
spelar alltså ingen roll för det materiella
resultatet.

Tidningen Expressen var tydligen angelägen
att bli av med sina 130 000
kronor för att få om inte en fjäder i
hatten så åtminstone'' en maskros i
tovan. Om det kommer en hel flock
av stekta sparvar flygande genom luf -

ten, håller naturligtvis alltid någon sig
framme och tar reda på dem. Var dessa
pengar till sist hamnar vet jag inte, och
jag lägger mig inte i det. Utbetalningen
drabbar ingen fattig. Men pengarna har
inte spelat någon roll för de ishockeysändningar
som dock nu kommer till
stånd.

Jag kanske till sist skall påpeka att
Sverige är det enda land i Västeuropa
förutom värdlandet Österrike som i
TV får se VM-turneringen i ishockey.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. avtal med Storbritannien
om s. k. au pair-ungdomars arbets-
och anställningsförhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Ekroth har frågat,
om ett avtal är att vänta mellan
Sverige och Storbritannien angående
svenska s. k. au pair-ungdomars arbetsoch
anställningsförhållanden och när
ett dylikt avtal i så fall beräknas kunna
träda i kraft.

Sedan fru Ekroth och herr Rask i en
motion vid 1964 års riksdag tog upp
frågan om språkstudier i samband med
arbete utomlands har de nordiska länderna
på initiativ av nordiska arbetsmarknadsutskottet
gjort gemensamma
framställningar om samarbete med de
brittiska arbetsmarknadsmyndigheterna
i detta hänseende. Dessa framställningar
ledde dock inte till åsyftat
resultat. Det norska avtalet har inte
träffats med myndigheterna utan med
en sammanslutning av privata brittiska
arbetsförmedlingar.

1 september 1966 har Europarådets
rådgivande församling avgivit en rekommendation
till rådets ministerkommitté
angående gemensamma euro -

10 Nr 15 Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på fråga ang. avtal med Storbritannien om s. k. au pair-ungdomars arbets- och
anställningsförhållanden

peiska bestämmelser rörande parternas
rättigheter och skyldigheter in. m. vid
»au pair-anställning». Det är min förhoppning
att detta initiativ skall leda
fram till en reglering av berörda förhållanden
för alla Europarådets medlemsstater.

Vidare anförde:

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min enkla
fråga. Jag skulle ha varit mycket
glad, om statsrådet hade kunnat säga
att vi nu är framme vid en lösning på
problemen för de ungdomar som söker
sig utomlands för att studera språk.

Anledningen till att jag framställde
min fråga var de tidningsartiklar som
varit synliga rörande den överenskommelse
som träffats mellan Norge och
Storbritannien i avsikt att skydda de
norska au pair-ungdomarnas intressen,
och jag ville med min fråga få ett besked
om vad man från svenskt håll tänker
göra för att skydda våra ungdomar
som söker liknande anställningar.

År 1964 var jag med om att väcka
en motion, i vilken vi hemställde om
eu prövning av denna form av anställning
och begärde en utredning beträffande
åtgärder för att i ökad utsträckning
bistå svenska ungdomar som
söker arbete i utlandet i syfte att studera
språket. Vi hänvisade till att mer
än hälften av de ungdomar som av sådana
skäl söker sig till England och som
finansierar sin vistelse där genom arbetsanställningar
har fått dessa arbeten
just genom egna kontakter. Englands
offentliga arbetsförmedlingar förmedlar
nämligen inte hushållsanställningar
för utländska medborgare. Däremot
finns det privata platsförmedlingar som
drives helt affärsmässigt. De erbjuder
sina tjänster, och det svenska KFUKliemmet
i London förmedlar i begränsad
omfattning denna hushållshjälp.

Detta är väl ganska allmänt känt genom
tidningspress, radio och TV att många
av de anställningar som ordnats genom
de privata engelska förmedlingsbyråerna
eller genom annonser har slagit
mindre väl ut, beroende på att de som
förmedlat anställningen inte har undersökt
den anställdes kunskaper eller den
engelska familjens lämplighet att ta
emot utländsk hemhjälp.

Utskottet skrev den gången om vår
motion att det är angeläget att statsmakterna
ägnar detta värdefulla led i
ungdomens utbildning ytterligare uppmärksamhet.
Utskottet fann också att
det under alla omständigheter är önskvärt
med en samordning av strävandena
och en översyn av det material som
föreligger och som möjligen kan tjäna
som underlag för omedelbara praktiska
åtgärder.

När Norge som det enda landet i Europa
hade på det här området slutit
avtal med Storbritannien hade det väl
varit helt följdriktigt att Sverige kommit
som god tvåa. Så trodde vi, men nu
har vi fått veta att det norska avtalet
inte har träffats av myndigheterna utan
med en sammanslutning av privata
brittiska arbetsförmedlingar.

Denna möjlighet för ungdomarna att
skaffa sig ökade språkkunskaper är
åtråvärd, och man kan säkert förvänta
att många fler ungdomar kommer att
använda sig därav. Men förutsättningen
för att ungdomarna inte skall misslyckas
och för att man också i viss mån
skall kunna stävja de äventyrslystna är
väl att man får till stånd ett avtal som
garanterar ungdomarna lagstadgade arbetsvillkor
och en effektiv arbetsförmedling.
Får man ett avtal byggt på
ömsesidigt förtroende så är det en garanti
för att ungdomarna inte utnyttjas,
samtidigt som avtalet också är ett
skydd för de engelska värdarna.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret. Det är nu både min och inrikesministerns
förhoppning att vi snart

Torsdagen den 16 mars 19G7 Nr 15

Svar på fråga ang. kompensation till företagareföreningar för inkomstbortfall genom
diskontosänkning

kommer fram till en lösning på dessa
frågor för Sveriges del.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har ingen annan
uppfattning än fru Ekroth rörande värdet
av det arbete det här gäller och inte
heller om behovet av ett avtal på
området. Som en komplettering till vad
jag tidigare sagt, vill jag bara meddela
att jag har haft ett samtal med vederbörande
på utrikesdepartementet och därvid
fått den uppgiften att man räknar
med att arbetsplanen för Europarådet är
sä upplagd att man kan bli klar med en
konvention på detta område under innevarande
år. Den är alltså inte så avlägsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ C

Svar på fråga ang. kompensation till företagareföreningar
för inkomstbortfall
genom diskontosänkning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat, om jag är beredd vidta
några åtgärder för att kompensera
företagareföreningarna för det inkomstbortfall
som diskontosänkningarna medför.

Företagareföreningarna är tillförsäkrade
en räntegaranti. Oberoende av förändringar
i förhållandet mellan in- och
utlåningsränta skall föreningarna därigenom
kunna räkna med en räntemarginal
på 1,5 procent. Innan diskontot
sänktes var marginalen 2,75 procent,
vilket innebar i det närmaste en fördubbling
jämfört med beräkningarna i
1966 års statsverksproposition. Frågan
om i vad mån den av diskontosänkningarna
föranledda inkomstminskningen

skall påverka tilldelningen av allmänna
administrationsbidrag kommer att prövas
i höst. Jag vill vidare erinra om att
1962 års företagareföreningsutredning
håller på att utreda föreningarnas organisation
och verksamhet. Utredningen,
som beräknas ha slutfört sitt arbete
i sommar, kommer också att behandla
finansieringsfrågorna.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Företagareföreningarna får ju för att
täcka sina administrationskostnader bidrag
från stat och landsting och vidare
har föreningarna egna ränteinkomster.
Vid sin utlåningsverksamhet har
föreningarna genom inrättande av en
statlig räntegaranti tillförsäkrats — som
statsrådet nämnde — 1,5 procent nettoränteinkomst
garanterat av staten på
de medel som föreningen har utlånade
den 31 december varje år. Då föreningarnas
räntesats vid utlåningen följer
diskontot, medan beräkningen vid inlåningen
sker enligt statens normalränta,
kommer nettoränteinkomsten att uppvisa
betydande variationer alltefter den
allmänna ränteutvecklingen. Detta måste
medföra betydande svårigheter vid
planläggningen av föreningarnas arbete.

Således erhöll föreningarna vid sin
beräkning av inkomster och utgifter för
budgetåret 1966/67 anvisningar att beräkna
räntesatsen vid utlåning till 8,5
procent för hela budgetåret. Då statens
normalränta under samma tid uppgick
till 5,75 procent var alltså nettoränteinkomsten
beräknad till 2,75 procent. Vid
fördelningen av det statliga administrationsbidraget
för budgetåret 1966/67 har
man ej räknat med någon sänkning av
föreningarnas utlåningsränta och därför
låtit cirka 700 000 kronor av reserva -

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på fråga ang. vissa fackliga åtgärder från jordbrukares sida

tionsanslaget Bidrag till företagareföreningar
m. fl. återgå. Då de senaste räntesänkningarna
medför en omedelbar
minskning av föreningarnas inkomster
på per år räknat minst 1,5 miljon kronor
kan det anses motiverat med en omprövning
av frågan om föreningarnas
administrationsbidrag under innevarande
budgetår.

Vad gäller budgetåret 1967/68 har man
tydligen utgått från att ytterligare räntesänkningar
ej skall ske, då man för
täckande av räntegaranti endast anvisat
1 000 kronor. Likaså har vid uppskattningen
av administrationsbidragets
storlek för budgetåret 1967/68 föreningarnas
ränteinkomster beräknats bli
större än vad nuvarande ränteläge medför.

Jag vill med det anförda ha sagt, herr
talman, att det enligt min mening finns
all anledning att ompröva frågan om
räntegaranitin, ty det är betydande svårigheter
att planera arbetet inom föreningarna.
Jag kan bara nämna att vi
inom Örebro läns företagareförening
räknar med ett inkomstbortfall på mellan
40 000 och 50 000 kronor i år. Det
är för oss så betydande summor att vi
får vissa problem att kunna genomföra
det planlagda arbetet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. vissa fackliga åtgärder
från jordbrukares sida

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Dahlgren har frågat
mig, om jag anser att eventuella
fackliga åtgärder från jordbrukarnas sida,
med anledning av de strandade prisförhandlingarna,
skulle stå i strid mot
facklig praxis.

Enighet har nu nåtts om jordbruks -

priserna för de närmaste två regleringsåren.
Jag finner därför inte anledning
att uttala mig om den situation som
skulle uppkommit om detta inte varit
fallet.

Vidare anförde:

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Även om jag inte fått
svar på min frågeställning vill jag uttala
ett tack till herr statsrådet för att han
inte med tystnad har förbigått den.

Statsrådet säger att frågan inte längre
är aktuell, eftersom uppgörelse har
träffats. Jag känner till att så har skett.
Men även om frågan var ställd i en situation
som nu har förändrats, har den
ett principiellt intresse för framtiden,
och därför skulle jag ha uppskattat om
statsrådet hade velat ge sin mening
till känna.

Fortfarande kvarstår det intryck man
fick av det uttalande som statsrådet
gjorde för TT den 1 mars och som innebar
att jordbrukarna inte skulle kunna
tillgripa fackliga åtgärder under en pågående
avtalsperiod. Det var mot den
bakgrunden som jag ställde frågan. Eftersom
vi här i landet är mycket måna
om de fackliga intressenas rätt, framstod
det för mig som en orimlighet att
inte jordbrukarna skulle kunna tillgripa
stridsåtgärder i en för dem aktuell
situation.

Det förhållandet att riksdagen fattat
sitt beslut om den nya prisperioden ett
halvt år innan den gamla perioden gått
ut kan enligt min mening inte ha någon
betydelse. Om den fackliga åtgärden
skall ha effekt måste den få sättas in
i det läge som den fackliga organisationen
bedömer som lämplig. Hävdar man
motsatsen till min mening, har det ur
statsrättslig synpunkt uppträtt en mycket
intressant situation. Jordbrukarna
skulle då vara den enda yrkesgrupp i
detta land som skulle vara förhindrad
att vidta fackliga stridsåtgärder i samband
med prisförhandlingar.

Torsdagen den 16 mars 1967

Nr 15

Svar på fråga ang. vissa fackliga åtgärder från jordbrukares sida

Är det riktigt, får jag naturligtvis nu
nöja mig med beskedet. Det blir väl
anledning för mig att i någon form
återkomma till riksdagen med begäran
om ändring av dessa mycket underliga
förhållanden, som ur facklig synpunkt
skulle vara diskriminerande för en hel
yrkesgrupp.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Avsikten med mitt svar
var att vi nu borde kunna gå förbi
denna fråga, men herr Dahlgren önskar
tydligen få den ventilerad.

Jag vill då först erinra om att det
inte finns någon reglerad förhandlingsrätt
för jordbrukarna i vårt land och
följaktligen inte heller någon reglering
i fråga om vilka stridsmedel som kan
anses vara tillåtna respektive opåkallade
i en viss situation. Det båtar därför
föga att herr Dahlgren och jag står
här och diskuterar vad innebörden skall
vara av ett handslag, en överenskommelse
som träffas, och i vad mån den
överenskommelsen skall vara förpliktande
eller ej. Det kan inte bli fråga
om något annat än en moralisk bedömning,
eftersom det inte föreligger något
slags reglering på detta område.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag har ställt en enkel
fråga, enligt de regler som gäller för
detta frågeinstitut, med anledning av ett
uttalande som statsrådet gjorde den 1
mars. Jag konstaterar nu att statsrådet
den 1 mars hade en mening i saken, medan
han i dag, när konflikten är löst,
inte har någon mening därom.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Dahlgren lyssnar
tydligen inte på vad jag säger. Jag har
framhållit att det är fråga om en moralisk
värdering av hur långt man skall
respektera en överenskommelse. Jag
har pekat på att några formella skyl -

digheter eller rättigheter inte föreligger,
utan att det helt enkelt gäller en
moralisk värdering som vi kan ha olika
uppfattningar om.

Om jordbrukarna skulle vilja vidta
åtgärder som äventyrade försörjningen
med livsmedel i vårt land under en
period då en överenskommelse om jordbrukspriserna
är i kraft, skulle självfallet
inte riksdagen känna sig bunden
av de beslut som fattats. Då skulle vi
alltså få gå till riksdagen och begära
förändringar av rådande förhållanden.

Det är väl uppenbart att man skulle
ha rätt att handla så i ett dylikt läge.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag håller med statsrådet
om att det här kan vara fråga om
en moralisk värdering, men man kan väl
aldrig liårdra detta så, att man skulle
kunna ta ifrån jordbrukarna den rätt
som tillkommer alla andra yrkesgrupper
i vårt land, nämligen att genom
fackliga åtgärder i en aktuell konfliktsituation
visa sin styrka. Om detta är
meningen, bör det skapas undantagslagar
för jordbrukets del.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
detta gräl. Men herr Dahlgren har, när
lian gör sina påståenden, fullständigt
bortsett ifrån att man inte under den
period ett avtal löper vidtar stridsåtgärder.
Det är åtminstone inte min erfarenhet
av svensk fackföreningsrörelse.
Om vissa intresseorganisationer
handlar på detta sätt, står det i varje
fall inte i överensstämmelse med den
fackliga praxis som råder i vårt land.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Det besvärliga är just
att jordbrukets prisperiod räcker till 1
september medan riksdagen fattar beslut
om den nya prisperioden ett halvår
före. Innebär denna situation att
jordbrukarna aldrig skulle kunna till -

Nr 15

Torsdagen den IG mars 1967

Svar på fråga ang. sekretesskyddet i försäkringskassornas verksamhet

gripa fackliga åtgärder? Det var detta
som min fråga gällde.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. sekretesskyddet i försäkringskassornas
verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat,
om jag anser att försäkringskassornas
behandling och förvaring av handlingar
rörande sjukskrivna innebär risk
för att de sjukas sekretesskydd äventyras
och vilka åtgärder jag i så fall
ämnar vidta för att förbättra sekretessskyddet.

I 18 kap. 28 § lagen om allmän försäkring
föreskrivs tystnadsplikt för
försäkringskassornas personal m. fl. i
fråga om enskildas personliga förhållanden.
Vidare innehåller paragrafen en
bestämmelse om att alla handlingar
skall förvaras så att de inte är tillgängliga
för obehöriga. Tystnadsplikten inskärps
noga hos de anställda genom
inforinationstryck och i den undervisning
som meddelas dem. Jag känner
inte till några missförhållanden som
skulle göra ett ingripande från min sida
påkallat.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala ett
tack till socialministern för svaret på
min fråga. Jag anser det vara värdefullt
att han så kraftigt understryker
den tystnadsplikt som föreligger. Han
säger också att den åberopade paragragen
innehåller bestämmelser om att alla
handlingar skall förvaras så, att de inte
är tillgängliga för obehöriga. Det är
särskilt på den punkten som meningarna
är delade.

Enligt uppgifter som lämnats i pressen
finns i dag inga garantier för att
förtroenden som en patient delger sin
läkare stannar dem emellan. Läkarsekretessen
har eu läcka, har det sagts,
och denna skulle finnas hos försäkringskassorna.
Kassan kan nämligen
begära att få journaler och andra handlingar
som berör en försäkringstagare.
Dessa handlingar går i första hand till
försäkringskassans förtroendeläkare för
att sedan bli arbetsmaterial för kassans
personal.

Personalen har visserligen tystnadsplikt
— på den punkten råder inga delade
meningar. Men det saknas instruktioner
om hur handlingarna skall förvaras
enligt de uppgifter som man genom
pressen kunnat få del av. Detta
innebär risk för att obehöriga som inte
har tystnadsplikt lätt kan komma åt
handlingarna. Om det är riktigt att
föreskrifter angående handlingarnas
handhavande saknas, är detta anmärkningsvärt.
Vem som helst inom kassan
kan få låna dessa handlingar utan kvitto,
och vem som helst kan få göra kopior
av dem. Då måste onekligen föreligga
risk för att tystnadsplikten kommer
i kläm och för att obehöriga kan
få del av uppgifter, vilka lämnats till
en läkare i förtroende. Om så är förhållandet,
är det enligt min mening en
allvarlig sak.

En framstående läkare säger i ett uttalande:
»Vi vågar i fortsättningen inte
ta emot våra patienters förtroenden.
Frågan är om vi i fortsättningen skall
våga uppmana våra underläkare och
medicine studerande att föra in dessa
betydelsefulla uppgifter i journalerna
eller om vi skall uppmana dem att behålla
för sig själva vad de får veta. Alla
patienter borde i fortsättningen noga
tänka över, vilka uppgifter och privata
levnadsförhållanden och bekymmer de
anser sig vilja lämna ut. Det är ett gemensamt
intresse för läkare och patienter
att den här frågan klaras ut.»

För egen del vill jag understryka an -

Torsdagen den 16 mars 1967

Nr 15

Svar på interpellation ang. verkningarna för företagare inom saneringsfastigheter
av den föreslagna investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

gelägenheten härav. En utveckling i en
sådan riktning som denne läkare nämnde
skulle vara till skada för både läkare
och patienter. Jag tror att det är väsentligt
att socialministern följer utvecklingen
på detta område och vakar över
att gällande bestämmelser verkligen
tillämpas.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Westbergs inlägg vill jag stryka under
ett par omständigheter.

Det ankommer enligt lagens sekretessbestämmelser
direkt på varje försäkringskassa
att handskas med handlingarna
så, att risk för sekretessbrott
inte föreligger. Jag har inhämtat att
riksförsäkringsverket inte har sig bekant
att tystnadsplikten på försäkringskassorna
på något sätt skulle vara i
fara. Tvärtom har man noterat att det
på denna mycket väsentliga punkt råder
en tillfredsställande ordning.

Jag skulle vilja fråga herr Westberg
om han personligen känner till något
fall där tystnadsplikten kommit i kläm.
Han behöver inte säga det här i kammaren
utan kan gärna tala om det privat
för mig, ty jag känner inte till något
sådant fall.

Herr Westberg säger vidare att
många personer på försäkringskassorna
kan ta del av läkarutlåtanden och
handlingar som rör sjuka personer.
Man måste då komma ihåg att det rör
sig om ett mycket stort antal ärenden
och att det är viktigt att de avgöres
snabbt. De sjuka är i allmänhet beroende
av försäkringskassorna för sin försörjning.
Ett tungrott kontrollförfarande
är inte förenligt med den snabbhet i
behandlingen av ärendena som är nödvändig.

Sekretessen måste byggas på de anställdas
respekt för denna. Jag tror inte
att denna respekt är mindre hos försäkringskassorna
än hos andra offent -

liga organ. Som jag framhöll i mitt svar
inskärpes tystnadsplikten mycket noga
hos försäkringskassornas personal. Jag
anser att herr Westberg kan känna sig
lugn på den punkten.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att tystnadsplikten noga
inskärpes hos de anställda genom informationstryck
och i den undervisning
som meddelas dem. .lag tror att
det är mycket väsentligt.

Jag kan säga här offentligt att jag
inte kan peka på något speciellt fall.
Jag har funnit detta vara en principfråga.
När det sägs att det inte finns
tillräckliga garantier för att handlingarna
förvaras på ett sådant sätt att obehöriga
inte kan nå dem, har jag velat
fästa uppmärksamheten därpå.

Jag vill nu fråga socialministern:
Företar riksförsäkringsverket några
stickprovskontroller beträffande hur
handlingarna förvaras på de olika försäkringskassorna? Chefen

för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Riksförsäkringsverket
inspekterar kassorna, och det är ganska
naturligt att de också iakttar vilka anordningar
som är vidtagna på detta
område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollen för den 8 innevarande
mars.

§ 10

Svar på interpellation ang. verkningarna
för företagare inom saneringsfastigheter
av7 den föreslagna investeringsavgiften
för vissa byggnadsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på interpellation ang. verkningarna för företagare inom saneringsfastigheter
av den föreslagna investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har i en interpellation frågat, om
jag uppmärksammat den orättvisa som
kan uppkomma för företagare i vissa
saneringsfastigheter genom den föreslagna
utformningen av den 25-procentiga
investeringsavgiften och vilka åtgärder
jag planerar i syfte att undanröja
denna orättvisa.

Det torde vara omöjligt att undvika
att den begränsning i byggandet som
avses med avgiften liksom varje annan
reglering får konsekvenser som för den
enskilde kan framstå som mer eller
mindre orättvisa. Jag kan inte utlova
att dispensgivningen kan bli så generös
att alla berörda parter blir nöjda. Det
skulle sannolikt innebära att förordningens
bestämmelser till stor del sattes
ur kraft. Som jag tidigare framhållit
bör dispensgivningen ske med stramhet
och förstånd.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
finansministern för svaret.

Finansministern säger att det torde
vara omöjligt att undvika att den begränsning
i byggandet, som man avsett
att nå med den 25-procentiga investeringsavgiften,
liksom varje annan reglering
får konsekvenser som för den
enskilde kan framstå som mer eller
mindre orättvisa. Ja, för den grupp
företagare som bvr affärslokaler i saneringsfärdiga
centrumfastigheter, vilkas
ägare bar fått igångsättningstillstånd
för nybyggnad före den 12 januari
i år men av olika anledningar
inte bar kommit i gång med sitt bygge
före den 1 mars, kommer det inte bara
att framstå som utan även vara en stor
orättvisa.

Helt förlitande sig på länsarbetsnämndens
igångsättningstillstånd för

byggherren har företagarna verkställt
eu kostsam och arbetskrävande planering
för rörelsens evakuering. Man har
godkänt uppsägning av sina hyreskontrakt,
och som regel bar man varit
tvungen att acceptera mindre evakueringslokaler
med betydligt sämre affärsläge
för att över huvud taget kunna
överleva och komma tillbaka till den
nya fastigheten efter 18—20 månader
som byggnadstiden i regel är. Som finansministern
säkert vet läggs i regel
evakueringen av en centrumfastighet
upp så, att den skall påbörjas efter julhandeln,
detta för att man i början av
mars skall kunna sätta i gång med att
riva den gamla fastigheten och möjliggöra
för de hyresgäster som erhållit
tillfälliga evakueringslokaler att kunna
återinflytta i den nya centrumfastigheten
inom sådan tid att de endast behöver
vara med om en julhandel i ett
sämre affärsläge.

Det är självklart att den nu uppkomna
situationen för dessa företagare är
ytterst bekymmersam. I stället för att
vistas i sina evakueringslokaler i 18—
20 månader får de räkna med cirka 4 år
på en bakgata. Eftersom de olika rörelserna
till följd av sin art är beroende
av ett centralt läge för att vara lönsamma
har innehavarna icke ekonomiska
möjligheter att under så lång tid bedriva
sin verksamhet i tillfälliga lokaler. I
vissa fall torde det rent av bli ekonomisk
katastrof för vederbörande. Därför
tycker jag det är rimligt att man tolkar
dispensreglerna generöst i sådana fall,
där länsarbetsnämnden bar givit sitt
tillstånd före den 12 januari. Affärsidkarna
bar ju varit helt ovetande om
den nya investeringsavgiften, och de
bar under många år planerat för en avflyttning
från den gamla fastigheten.

Nu säger finansministern i svaret, att
lian inte kan utlova att dispensgivningen
blir så generös att alla parter
blir nöjda — dispensgivningen bör ske
med stramhet och förstånd, framhåller

Torsdagen den 16 mars 1967

Nr 15

Svar pa interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

statsrådet. Jag är medveten om att läget
är besvärligt, och dispensgivningen
skall naturligtvis ske med viss stramhet
och framför allt med förstånd. Enligt
min uppfattning får investeringsavgiften
inte leda till att affärsidkare i saneringsfärdiga
centrumfastigheter, som
förlitat sig på länsarbetsnämndens
igångsättningstillstånd och förmåga att
bedöma arbetsmarknadsläget, drabbas
på ett oskäligt sätt. Dessa företagare
har ingen rimlig chans att ekonomiskt
klara en så lång evakueringstid som
fyra år, och jag hoppas att finansministern
kommer att vara välvillig när det
gäller dispenser i sådana fall. Finansministern
lät ju vänligare i tonen än
jag kunde tro att han skulle göra, när
jag läste det skriftliga interpellationssvaret.

Herr talman! Jag anser alltså att det
är viktigt att man hjälper dem som på
detta sätt drabbas av investeringsavgiften.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag fäste mig särskilt
vid sista meningen i finansministerns
svar, som lyder: »Som jag tidigare

framhållit bör dispensgivningen ske
med stramhet och förstånd.» Åsikterna
kan ju vara delade om vad som är
förståndigt när det gäller att tillämpa
dispensregeln. De som begär dispens
bär kanske en annan uppfattning om
vad som är förståndigt än Kungl. Maj :t
— det är nämligen Kungl. Maj :t som
beviljar dispenserna.

Men stramheten, herr finansminister,
hur blir det med den? I den reservation
till sammansatta bevillnings- och
tredje lagutskottets utlåtande som segrade
vid voteringarna här i riksdagen
för några veckor sedan, när vi fattade
beslut, står bl. a. att det är angeläget
att dispensregeln inte tolkas alltför
restriktivt, och en dispens kan givetvis
utformas så, att den gäller generellt för
vissa arbeten. Nu säger alltså finansministern
att dispensgivningen skall
2—Andra kammarens protokoll 1967. Tsh

ske med stramhet. Tänker finansministern
alltså inte bry sig om vad riksdagen
har beslutat i denna fråga?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom jag hade nöjet
att tala med herr Björkman om denna
fråga, när den för några veckor sedan
var föremål för behandling i kammaren,
vill jag bara erinra om att mina
ord om hur jag ansåg att dispensgivningen
skulle handläggas föll exakt så
som de är återgivna här i dag. Jag har
inget minne av att detta föranledde några
protester från herr Björkman vid det
tillfället, och i varje fall har ingen
ändring skett i min personliga uppfattning
om hur dispensgivningen skall
ske. Oaktat min deklaration före voteringen
beslöt alltså riksdagen att ge
Kungl. Maj:t denna fullmakt.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag skall ge finansministern
rätt i att jag inte protesterade
direkt mot det uttalande finansministern
gjorde. Men vi hade ju helt yrkat
avslag på investeringsavgiften, så jag
tyckte inte att någon särskild protest
från min sida skulle behövas.

Det är säkerligen riktigt som finansministern
säger, att han uttalade sig på
detta sätt om stramheten. Men vad jag
nu ville slå fast med min fråga var att
detta inte stämmer med riksdagens beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. narkotikabruket
bland skolungdom

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Franzén i Motala
har frågat, om jag är villig att redogöra
15

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

för de åtgärder som skolöverstyrelsen
redan vidtagit i anledning av det tilltagande
narkotikabruket bland skolungdomen
och om jag är beredd att
medverka till ytterligare åtgärder, genom
upplysning och propaganda bland
elever, lärare och föräldrar, för att
motverka och nedbringa narkotikabruket
bland skolungdomen.

Inledningsvis vill jag påpeka, att narkotikabruket
bland ungdomen avser en
mycket heterogen grupp inrymmande
såväl grava missbrukare som individer
vilka mera tillfälligt prövar olika former
av narkotika. Gruppens heterogenitet
och därmed också mångfalden av
orsaksfaktorer måste noga uppmärksammas.
Narkotikabruk bland skolungdom
är i vissa fall ett utslag av missanpassning,
ett symtom bland andra på
att elevens anpassning är störd.

Med tanke på detta kan sägas att det
förhållandet, att skolmyndigheterna hittills
kan peka endast på ett begränsat
antal åtgärder, som direkt kan rubriceras
som motiverade av just narkotikabruket,
inte innebär att skolan ingenting
gjort i förebyggande syfte eller att
den skulle ha stått passivt avvaktande.

Den intensifiering av elevvårdsarbetet
som är på gång, den utbyggnad av
dess personalorganisation och arbetsformer
som skolöverstyrelsen målmedvetet
driver — allt detta bildar en viktig
grundval även för arbetet på att
förebygga narkotikamissbruk.

Vidare, och kanske än viktigare, kan
som ett medel att minska och motverka
bristande skolanpassning och dess konsekvenser
nämnas hela det fortlöjande
reformarbetet på utbildningsområdet:
anpassning av krav, kurser och stoff
till den enskilde elevens förutsättningar,
behov och intressen.

Det bör också tilläggas att skolans
demokratisering genom samarbetsnämnder
inom skolan och ökad elevaktivitet
över huvud taget samt den
kontaktverksamhet som finns mellan
olika barn- och ungdomsvårdande or -

gan för samordning av insatser givetvis
måste ses som synnerligen viktiga
inslag även i det förebyggande arbetet
i det nu aktuella sammanhanget.

Denna bredare syn på problemet är
nödvändig för att rätt kunna värdera
skolans insatser och möjligheter och
för att skapa en god plattform för fortsatta
intensifierade åtgärder.

Låt mig så gå över mera i detalj till
vad skolan gjort och vad den kommer
att göra i den här frågan.

Läroplanerna är visserligen inte i
någon högre grad inriktade på narkotikaproblemen,
men såväl i den obligatoriska
skolan som på det gymnasiala
stadiet finns i läroplanerna utrymme
för undervisning om narkotika främst
i anslutning till biologiundervisningen
— och dessutom naturligtvis anvisningar
för elevvården, som är tillämpliga
här.

Under ett flertal år har skolöverstyrelsen
anordnat kurser i humanbiologi
som syftat till att orientera biologilärarna
i grundläggande medicinska frågeställningar
och göra dem än mer
skickade att undervisa i personlig hälsovård.
Sedan lång tid tillbaka har
skolöverstyrelsen också för skolans
medicinska, kurativa och skolpsykologiska
personal ordnat konferenser och
kurser, där bl. a. narkotikafrågor behandlats.

Under den senaste tiden har skolöverstyrelsen
följt utvecklingen med
skärpt uppmärksamhet och haft samråd
med framför allt medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté och hälsovårdsupplysningsdelegation,
där skolöverstyrelsen
för övrigt är representerad.
Under de senaste veckorna har,
som framgått av tidningsuppgifter, skolöverstyrelsen
arbetat på att få fram
underlag för särskilda anvisningar och
information till skolorna. Jag har inhämtat
att skolöverstyrelsen i dag utfärdar
dessa anvisningar, riktade till
samtliga regionala och lokala skolmyndigheter.
Beträffande åtgärder i det

Torsdagen den 16 mars 1907

Nr 15

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

aktuella läget framhåller skolöverstyrelsen
bl. a. följande.

1) Skolans samtliga befattningshavare
uppmanas till skärpt uppmärksamhet
i fråga om narkotikabruk bland elever
och spridningsvägar för narkotika
inom och utom skolan. En samlad aktion
krävs där alla känner sitt ansvar
och är medvetna om sin skyldighet att
rapportera gjorda iakttagelser.

2) Skolans samarbete med barnavårdsnämnd
och polis skall omedelbart
intensifieras där så behövs.

3) I de skolor, där så inte redan
sker, skall regelbundet återkommande
elevvårdskonferenser ordnas mellan
klassföreståndare, rektor/studierektor,
yrkesvalslärare och företrädare för medicinsk,
kurativ och skolpsykologisk
verksamhet. Det är särskilt viktigt,
framhåller skolöverstyrelsen, att skolan
allmänt skärper närvarokontrollen
och vidtar lämpliga åtgärder beträffande
elever med obestyrkt upprepad eller
långvarig frånvaro; sådan frånvaro bär
nämligen ibland visat sig sammanhänga
med narkotikabruk.

Frågor som rör narkotikaproblem
inom skolan bör givetvis också behandlas
i samarbetsnämnden och elevrådet,
liksom vid kollegier och klasskonferenser,
påpekar skolöverstyrelsen, som
även understryker vikten av att samarbetsnämnder
inrättas vid de högstadieskolor,
där så inte redan skett i
enlighet med skolöverstyrelsens tidigare
rekommendationer. Detsamma gäller
självfallet elevråd i skolor, där elevråd
ännu inte etablerats.

4) För samråd och samordning av olika
insatser, som delvis ligger utanför
skolans direkta räckvidd, föreslår skolöverstyrelsen
de kommunala skolmyndigheterna
att i rådande läge bilda speciella
aktionsgrupper med representanter
för skolans ledning och personal,
elever och föräldrar, lokala ungdomsorganisationer,
läkare, barnavårdsnämnd
och polis.

5) Föräldrarnas aktiva medverkan

understryks som lika självklar som
nödvändig med hänsyn till det personliga
ansvar föräldrarna har när det gäller
att ta vård om sina ungdomar och
stävja narkotikabruk bland dem. Skolöverstyrelsen
framhåller också vikten
av att eleverna har en riktig syn på solidariteten
med samhällets positiva, uppbyggande
krafter. Problemet med falsk
lojalitet, som tar sig uttryck i att dölja
missförhållanden och skydda brottslig
verksamhet, måste diskuteras i undervisningen
och inom elevkåren. Eleverna
måste själva få medverka i planeringen
och verkställigheten av skolans
handlingsprogram i narkotikafrågan.

6) I förebyggande syfte bör undervisning
om narkotika och narkotikamissbruk
sättas in i lämpliga sammanhang,
bl. a. i biologi och samhällskunskap.
Skolledningen skall också ge saklig
information om narkotikamissbruk
inom skolan och till föräldrarna. Till
hjälp tills vidare för informationen har
skolöverstyrelsen upprättat en särskild
litteraturförteckning.

Så långt i punktuppräkningen. I sitt
cirkulär aviserar skolöverstyrelsen vidare
ökade insatser på litet längre sdkt
för information och utbildning av skolledare,
lärare m. fl., för framställning
av lämpliga läromedel, foldermaterial
m. m. och för ytterligare belysning av
vissa i sammanhanget väsentliga socialpsykologiska
frågeställningar. En sociologisk
undersökning av skolornas narkotikaproblem
övervägs.

Det är enligt min mening angeläget
att vi alla med intresse och uppmärksamhet
följer den ytterligare aktivitet
mot narkotikabruket bland skolungdom,
som nu enligt dessa anvisningar
kommer att utvecklas inom skolväsendet.
Men skolan kan naturligtvis inte
ensam komma till rätta därmed. Den
skärpta uppmärksamhet på och intensifierade
bevakning av narkotikaproblemet
bland skolungdom, som skolöverstyrelsens
åtgärder syftar till, får naturligtvis
till konsekvens ökade krav också på

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

samhällets resurser inom hälso- och
sjukvården, barna- och ungdomsvården
samt polisverksamheten. Jag har här
uppehållit mig vid skolans narkotikaproblem.
Jag vill emellertid samtidigt
erinra om att medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté
i förra veckan till
socialministern lämnat över sitt första
betänkande, som handlar om kartläggning
och vård. I betänkandet föreslås
olika åtgärder för att förstärka resurserna.
Det betonas dock att narkomanvården
främst är en sjukvårdsfråga och
alltså en uppgift för de kommunala och
statliga sjukvårdshuvudmännen.

Men det gäller inte bara omhändertagande
och vård av dem som fallit offer
för narkotikamissbruk, utan också —
och det är den kanske viktigaste frågan
i hela problemkomplexet — uppspårandet
och oskadliggörandet av narkotikaförsäljarna
och deras distributionskanaler.
Det är regeringens avsikt att
snarast vidta erforderliga lagstiftningsåtgärder
och aktivisera samhällets resurser
för att snabbt och kraftfullt möta
dessa problem.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
interpellation. Sedan jag den 28 februari
framställde interpellationen har frågan
om narkotikamissbruket bland skolungdomen
blivit föremål för en oanad
uppmärksamhet från pressen, skolmyndigheterna
och inte minst från allmänhetens
sida. Detta intresse är naturligt
och dokumenterar frågans utomordentliga
allvar.

Denna fråga är ett ungdomsproblem
som vi tidigare kanske inte trodde existerade
i den omfattning som nu tycks
vara fallet. Dagspressen har på ett bra
sätt genom reportage, artiklar och intervjuer
riktat strålkastarna just mot
narkotikamissbruket bland skolungdomen.
Narkotikabruket bland andra ål -

dersgrupper är sedan länge en välkänd
företeelse. Hur viktigt det än är att samhället
uppmärksammar narkotikabruket
i hela dess omfattning synes en speciell
bevakning av och åtgärder mot
narkomanien bland skolungdomen vara
en av de frågor, som samhället nu
med alla medel måste inrikta sina ansträngningar
på att komma till rätta
med.

Omfattningen av detta narkotikamissbruk
kan man för närvarande naturligtvis
endast försöka att gissa sig till.
Även om man hoppas på att det är en
viss överdrift i alla de uppgifter som
nu översvämmar tidningarna, är narkotikaproblemet
bland skolungdomen synnerligen
alarmerande. Det är väl känt
att som ett brev på posten följer i narkomaniens
spår olika slag av kriminalitet
eller i varje fall risker för kriminalitet.
Det ligger särskilt nära till hands
att ungdomen drabbas fortare av dessa
faror. Skolungdomen har inte de ekonomiska
förutsättningarna att skaffa
sig olika narkotikapreparat. Steget är
då inte långt till snatterier, stölder och
bedrägerier för att komma över pengar
till narkotika. Det blir i många fall föräldrarna
som får sitta emellan. Det är
ganska självklart att skolungdomar i
13—18-årsåldern inte har ekonomiska
möjligheter att betala de ockerpriser
som knarklangarna utan samvetsförebråelser
pressar ut.

Den ekonomiska sidan av saken är
dock inte den viktigaste, även om den
i och för sig kan få allvarliga konsekvenser.
Frågan om ungdomens hälsa,
såväl den psykiska som den fysiska,
måste vara den mest bekymmersamma
delen av denna svårbemästrade fråga.
Steget från de narkotikapreparat som
betraktas som lindriga till användningen
av betydligt farligare sorter är enligt
expertisen mycket kort. Har ungdomen
en gång börjat med narkotika,
låt vara i blygsam skala, lär det inte bli
lätt att sluta — i varje fall inte utan
sakkunnig hjälp. Med kännedom om

Torsdagen den 16 mars 1967

Nr 15

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

ungdomars förmåga att påverka varandra
och den i detta fall missriktade solidariteten
i förening med anhopningen
av ungdom i stora skolenheter förstår
man att samhället kommer att möta
stora svårigheter när det skall sätta in
motåtgärder.

Jag tar fasta på de utfästelser som
ecklesiastikministern i dag har gjort, att
inga vägar skall lämnas oprövade för
att söka bemästra den oroande utvecklingen
av skolungdomens narkotikamissbruk.
Jag delar statsrådets uppfattning
att man måste gå fram med verklig finess
och varlighet. Det går inte att bara
komma med förbud, polishot eller
liknande om man vill nå resultat. Samhället
måste i kampen mot ungdomsnarkomanien
ha ungdomen på sin sida.

Vad som i första hand erfordras är
upplysning, information och propaganda
bedriven på ett vettigt sätt inte enbart
bland skoleleverna utan i lika hög
grad bland skolstyrelser, lärarpersonal
och naturligtvis föräldrar. Skolungdomens
egna organisationer, som när det
verkligen gällt visat både förmåga och
kunskap, kan här göra en betydande
insats liksom skolans elevrådsorganisationer
och samarbetsnämnder.

Enligt min mening är det handlingsprogram
som ecklesiastikministern skisserat
i interpellationssvaret en god
grund att bygga vidare på. Nu om någonsin
gäller det att vi inte vänder
skolungdomen ryggen när den som bäst
behöver oss. Vi måste var och en på
sitt område med energi och beslutsamhet
gripa oss an med problemet. Det
gäller som jag nyss antydde att i första
hand intressera alla de skolungdomar
som inte gripits av narkotikaflugan att
hjälpa sina kamrater till rätta.

Vad vi däremot inte bör rygga för är
att gå hårt fram mot det samvetslösa
klientel som sysslar med narkotikalangningen
och gör sig stora förtjänster
på den. Det måste vara otroligt kallhamrade
individer som opererar i narkotikaträsket
och introducerar narkoti -

kan bland skolungdomen. Kampen mot
narkotikalangarna måste effektiviseras.
Jag hälsar med tillfredsställelse att regeringen
har för avsikt att snarast vidta
erforderliga lagstiftningsåtgärder och
aktivisera samhällets resurser för att
snabbt möta dessa problem.

Det allvar och den beslutsamhet som
präglar svaret på min interpellation går
inte att ta miste på. Jag kan även av
det utläsa att hela regeringen står bakom
de intentioner som ecklesiastikministern
har givit uttryck för.

Jag tackar än en gång statsrådet
Edenman för ett uttömmande och positivt
svar på min interpellation.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Den interpellation vi
nu diskuterar begränsar problematiken
högst väsentligt och angriper inte dess
kärna. Interpellanten har upptagit enbart
skolans roll i sammanhanget. Frågan
i hela dess vidd berör inte mindre
än tre departement: när det gäller skolan
ecklesiastikdepartementet, när det
gäller vården socialdepartementet och
slutligen när det gäller de straffrättsliga
åtgärderna justitiedepartementet.

Naturligtvis är det angeläget att man
inom skolans värld uppmärksammar
och verksamt bidrar till att få bukt med
narkotikamissbruket bland eleverna.
Men roten och upphovet till det onda
är ju samhällets bristande utnyttjande
av sina resurser, vilket möjliggör illegal
import och distribution av olika
slags narkotika.

Så länge som samhället inte gjort
klart för sig att det gäller att i första
hand med alla medel stävja den illegala
handeln är det utsiktslöst att tro t. ex.
att man behandlingsvägen kan hålla
jämna steg med det tilltagande antalet
missbrukare. Vårdsituationen är i dag
så allvarlig, att man på sjukhus och
vårdinrättningar i brist på personal inte
kan behandla narkotikamissbrukare
ens i en utsträckning motsvarande vad

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

som är fallet inom kirurgisk och medicinsk
vård.

Herr statsrådet refererar till skolöverstyrelsens
rekommendation, dör det
hl. a. lieter att man i förebyggande syfte
skall intensifiera undervisningen om
narkotika och narkotikamissbruk och
skall sätta in denna undervisning i sitt
lämpliga sammanhang, bl. a. i biologi
och samhällskunskap. En sådan utökning
av den redan tidigare ansträngda
undervisningsplanen tror jag för min
del inte att eleverna kommer att uppfatta
såsom ett led i en verksamhet i
avskräckande syfte. Snarare finns det
risk för att intresset kan väckas för något
som de av de kamrater, vilka redan
missbrukar narkotika, hör beskrivas i
mer eller mindre förskönande ordalag.

Vi får inte glömma bort det av interpellanten
nämnda TV-programmet i Fokus
den 24 februari i år, varvid tillfrågad
skolungdom klart deklarerade sin
bristande kontakt med samhället och
dess funktioner och i stället enligt sina
uppgifter fann lycka i sitt missbruk. Det
var särskilt en av de intervjuade, som
öppet deklarerade att han på intet sätt
hade någon tanke på en resocialisering.

Det är givetvis väsentligt med information,
men tyvärr brister det ibland
många gånger i detta avseende. Den information
som ges i en så känslig fråga
som denna måste vara saklig och göra
absolut klart för vederbörande, att han
begår ett brott om han gör sig skyldig
till olaga innehav av narkotika.

Statsrådets uttalade löfte om att snarast
vidtaga erforderliga lagstiftningsåtgärder
och att aktivisera samhällets
resurser måste — det hoppas jag att jag
kan få bekräftat — ovillkorligen utbytas
mot en utfästelse från regeringen om omedelbara
åtgärder vilka ger polismyndigheterna
ökade möjligheter afl ingripa
och vilka innebär skärpta straffbestämmelser
för illegal handel.

Det gäller också att stoppa handeln
vid gränserna, varför tullen måste ges
sådana resurser att den får möjligheter

att kontinuerligt följa upp den illegala
trafiken och att verkställa erforderlig
kontroll.

De åtgärder jag nu nämnt kräver inte
någon form av långvariga utredningar
och bearbetningar av statistiskt material,
utan det gäller att handla nu och
att handla snabbt. Ingen modernt utrustad
brandkår inriktar ändå sitt arbete
på att vid ankomsten till en brandplats
undersöka vad som är orsaken till brandens
uppkomst utan försöker i första
hand släcka elden och, om så inte är
möjligt, att begränsa den. Först därefter
kan man utreda orsakssammanhanget.

På samma sätt förfar man också när
det gäller sjukdomar av epidemisk karaktär.
Som exempel kan jag nämna att
Epidemisjukhuset i Stockholm inte
längre anser sig kunna ta emot patienter
som fått gulsot genom narkotikamissbruk,
eftersom dessa patienter
smugglar in preparat på sjukhusets område
genom sina kontakter. Det går alltså
inte att bota patienterna på sjukvårdsinrättningarna
med mindre än att
tillförseln utifrån stoppas.

Uppgifterna om antalet missbrukare i
Stockholm varierar. Jag talar då inte
uteslutande om skolungdomen. Sådana
siffror som 5 000 och 15 000 har nämnts.
Det troliga är väl att den högre siffran
ligger sanningen närmast. Vad detta
innebär ur samhällsekonomisk synpunkt
torde vara uppenbart. När man
då betänker att majoriteten av dessa
missbrukare är ungdomar, vilka förutom
det akuta behovet av vård sannolikt
även behöver en mycket lång reliabiliteringstid,
och att många dessutom
aldrig någonsin mer blir friska, anser
jag inte att det behövs ytterligare skäl
för ett omedelbart ingripande. Dessutom
bör man komma ihåg, att den
nyssnämnda siffran utan vidare kan treeller
fyrdubblas, för att få en bild av
hur många familjemedlemmar det är
som riskerar att i oroväckande hög
grad få sin livsföring försämrad härigenom.
Det gäller inte bara förhållan -

Torsdagen den IG mars 1967

Nr 15

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

det mellan individerna inom familjen
utan det har också blivit en rent ekonomisk
fråga. Man vet ju att t. ex. varje
preludintablett på den illegala marknaden
i dag kostar mellan 1: 50 och 2: 50.
Det finns ungdomar vilkas dagsförbrukning
ligger mellan 30 och 50 tabletter.
Att skolungdomar inte disponerar pengar
i sådan utsträckning att de kan täcka
sådana kostnader är självklart. Därför
tvingas de av langarna att skaffa sig nya
kunder. Fem nya kunder ger tillräcklig
provision för att klara dagsbehovet för
en kortare tid.

Statsrådet Edenman återger i punkten
5 vad skolöverstyrelsen understryker,
nämligen hur självklar och nödvändig
föräldrarnas aktiva medverkan är med
hänsyn till det personliga ansvar som
de bar när det gäller att ta vård om sina
ungdomar och stävja narkotikabruk
bland dem. Jag frågar mig då hur man
inom skolöverstyrelsen egentligen tror
att föräldrar till barn, som är hemfallna
åt narkotikamissbruk, reagerar. Man
tror väl inte att de sitter i lugn och ro
och avvaktar händelseutvecklingen! Nej,
så går det långt ifrån till. Den hjälp
som man kan få av samhället i dessa
situationer är emellertid ytterst begränsad.
När det gäller både barnavårdsnämndernas
och polisens medverkan
kan detta bero på bristande resurser.
I vissa fall kan det väl också bero på
lagbestämmelser. Och att begära att föräldrauktoriteten
skall utsträckas till att
förhindra åtkomsten av narkotika lär
väl inte heller — av lagmässiga skäl —
vara rekommendabelt.

Herr talman! Av vad jag här sagt torde
framgå att det, som jag ser det, är
på samhället som ansvaret vilar. Det är
regeringen som ytterst har att omedelbart
vidta de åtgärder som är oundgängligen
nödvändiga. Vi vet inte hur
stor del av ungdomen som kommer att
drabbas om vi väntar för länge, och det
är ju på ungdomen som vi bygger samhällets
fortbestånd.

Regeringen har vid olika tillfällen un -

derstundom visat sig kunna ingripa
snabbt i frågor som har varit väsentligt
mindre angelägna ur samhällssynpunkt
än vad denna fråga är. — Hur
snabbt gick det t. ex. inte att åstadkomma
en lagstiftning för att förhindra Radio
Nords verksamhet. Nu gäller det
någonting oändligt viktigare. Det gäller
att förhindra narkotikamissbrukets
spridning bland ungdomen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det finns ju inte mer
än en mening om att denna fråga har
den allra högsta angelägenhetsgrad och
att det som kan göras måste ske eller i
varje fall påbörjas snabbt.

Jag har begärt ordet huvudsakligen
för att rikta uppmärksamheten på en
sak, som chefen för ecklesiastikdepartementet
tydligen inte ansåg närmare
behöva diskuteras i detta sammanhang,
eftersom det är en fråga som gäller
narkotikamissbruket över huvud taget
men som enligt min uppfattning i alla
fall inte kan förbigås. Jag tänker på
den vetenskapliga forskningen rörande
betingelserna för den utbredning och
snabba spridning av narkotikamissbruket
som vi har upplevt både här och
i en del andra länder. Det förefaller
uppenbart att man måste sätta in sådan
forskning i hastigare takt och utvidga
den mer än som brukar vara
fallet annars, när vi säger att det behöver
forskas mer angående det ena eller
det andra samhällsproblemet.

I viss mån diskuteras detta spörsmål
i medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté,
och jag tillåter mig fråga,
om regeringen förbereder någon snabb
utvidgning av den vetenskapliga forskningen
på detta område eller — om
man inte gör det — om man är nöjd
med det forskningsarbete som redan
har igångsatts. I varje fall bör statsrådet
kunna lämna någon ytterligare
upplysning angående regeringens grepp
på detta spörsmål. Jag upprepar att
det är en angelägenhet som har en så

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

brådskande natur, att man kanske inte
kan avvakta att olika utredningar i detalj
penetrerar problemet om hur man
skall förfara på bästa möjliga sätt. Man
bör kunna sätta i gång forskning i väsentliga
avseenden utan att ha en mera
definitiv och fullständig plan.

Jag vill tillägga, herr talman, att det
är klart att åtgärder mot den illegala
handeln med narkotika är minst sagt
angelägna. Därför hoppas jag naturligtvis
som alla andra att när regeringen
säger att den har för avsikt att snarast
vidta erforderliga lagstiftningsåtgärder
och aktivisera samhällets resurser för
att snabbt och kraftfullt möta detta
problem, så skall det mycket snart visa
sig att det här verkligen rör sig om
snabba och som jag hoppas effektiva åtgärder.

.lag begär inte att regeringen i detalj
skall ingå på problemet i dag, men jag
hemställer att riksdagen i en mycket
nära framtid skall få närmare informationer
på denna punkt.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det var ett långt och i
många avseenden värdefullt svar som
ecklesiastikministern gav på interpellationen
angående narkotikabruket
bland skolungdomen. Det är onekligen
en allvarlig fråga, och pressen har också
behandlat den mycket ingående under
den senaste tiden. Men det är en
svår fråga att komma till rätta med,
då det tydligen i många fall rör sig om
hänsynslösa och samvetslösa individer
som utnyttjar vår skolungdom.

Statsrådet säger att narkotikabruket
bland skolungdomen i vissa fall är ett
utslag av missanpassning och ett symtom
bland andra på att elevens anpassning
är störd. Jag kan till dels dela den
uppfattningen att det kan bero på detta,
men frågan är om det inte också
finns andra orsaker: det finns också
människor som lockar de unga, skolungdomen,
till att bruka narkotika.
Därför är det så mycket viktigare att

man företar — som statsrådet nämnde
i slutet av sitt svar •— ett uppspårande
och oskadliggörande av narkotikaförsäljarna
och deras distributionskanaler.
Jag vill också i likhet med
herr Ohlin notera att det är regeringens
avsikt att snarast vidta erforderliga
lagstiftningsåtgärder och aktivisera
samhällets resurser för att snabbt och
kraftfullt möta dessa problem.

Jag tror vidare att det är riktigt när
ecklesiastikministern säger att skolans
demokratisering, elevrådens och samarbetsnämndernas
verksamhet och över
huvud taget den ökade elevaktiviteten
är värdefulla inslag i den botgöring som
omedelbart behövs på denna punkt.

Så är det en fråga som jag alldeles
speciellt skulle vilja ägna några minuter
åt, nämligen statsrådets besked att
skolöverstyrelsen anordnat kurser i
humanbiologi vilka har syftat till att
orientera biologilärarna i grundläggande
medicinska frågeställningar och göra
dessa lärare än mera skickade att
undervisa i personlig hälsovård. Litet
längre fram i sitt tal yttrade statsrådet
att undervisning om narkotika och
narkotikamissbruk bör i förebyggande
syfte sättas in i lämpliga sammanhang,
bl. a. vid undervisningen i biologi och
samhällskunskap. Jag tror att detta är
en fråga för biologilärarna och biologilärarutbildningen,
men naturligtvis
också för lärare i samhällskunskap liksom
i kristendomskunskap och religionskunskap.

Biologilärarna får ju för närvarande
sin ämbetsutbildning i botanik, zoologi
och genetik — först sedan år 1953
ges en 20 timmars kurs i ämnet hygien.
Den humanbiologiska sektorn — som
statsrådet här berört i någon mån —
är därför, såvitt jag förstår, uppenbart
för liten. Detta framgår också inte
minst av att på högstadiet 40 procent
av den till ämnet biologi anslagna tiden
skall avse humanbiologi, med mycket
rikt och skiftande innehåll av stor
betydelse för unga, växande människor.

Torsdagen den 16 mars 1967

Nr 15

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

Det gäller sådana saker som fysisk
och mental hälsa samt sexualfrågan.
Här skall också frågan om de narkotiska
ämnenas och alkoholens verkningar
föras in.

Jag vill alltså poängtera att en biologilärarutbildning
som nästan helt bygger
på zoologi och botanik men bara i
mycket ringa mån på humanbiologiska
moment av dessa skäl framstår som
ganska orimlig och inte adekvat med
tanke på den situation vi nu befinner
oss i. Inte heller lärarutbildningssakkunnigas
förslag gav några garantier i
detta avseende.

Bristerna i nuvarande biologilärarutbildning
får inte konserveras, utan de
frågor som jag här berört måste få en
större plats inte bara vid utbildningen
av biologilärare utan också vid utbildningen
av lärare i samhällskunskap
och, som jag nämnde, i kristendomskunskap.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag behöver inte ytterligare
stryka under vad jag sagt i mitt
interpellationssvar. Vi är väl överens
om vikten av att myndigheterna, även
regering och riksdag, här visar vilja
till handling.

Jag vill bara svara på den enda direkta
fråga jag fått. Professor Ohlin undrade
om vi är nöjda med den forskning
som hittills har bedrivits på detta område.
Vi är inte nöjda, herr Ohlin. Det
är just den omständigheten att vi vet
så ytterst litet härvidlag som gör att vi
verkligen måste intensifiera ansträngningarna
på detta fält.

I mitt interpellationssvar nämnde jag
särskilt att en sociologisk undersökning
av situationen i skolorna blir absolut
nödvändig. Här i Stockholm görs en
kartläggning genom skoldirektionens
försorg. Medicinalstyrelsen fick enbart
under förra månaden ett anslag på
270 000 kronor för vissa undersökning -

ar. Medicinska forskningsrådet har också
tagit upp dessa problem. Men visst
behöver vi mer forskning i dessa sammanhang.

Till fröken Wetterström vill jag säga
att det låter väldigt bra att man skall
■— som hon uttryckte sig — släcka
elden utan att fråga efter orsaken. Så
kan man naturligtvis göra när det gäller
en byggnad eller andra döda ting,
men jag tror att det är mycket farligt
att angripa ett problem som detta •—•
narkotikabruket bland ungdom och narkotikaproblemen
över huvud taget, fröken
Wetterström — utan att fråga just
efter orsaken. Man kommer såvitt jag
förstår att inte bara famla utan slå i
blindo, om man inte har den utgångspunkten
för sitt handlande att först ta
reda på vad det är frågan om; och detta
kräver forskning. Många har också i
pressen varnat för panik och för alltför
oöverlagda insatser och aktioner på
detta område. I varje fall kommer vi nu
att göra en kraftfull satsning i skolan.
Skolöverstyrelsen slår just i dag ut det
programmet.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill understryka
statsrådets ord att det här gäller att ta
reda på orsakerna för att sedan komma
till rätta med problemet. Samtidigt måste
vi emellertid vidta alla åtgärder som
kan anses lämpliga för att råda bot på
narkotikamissbruket, speciellt missbruket
bland ungdomen.

Vi har här att göra med ett ytterst
allvarligt problem. Alla ledamöter i
denna kammare har väl blivit chockade
av att läsa i tidningarna eller höra i
radio eller TV att det utanför skollokalerna
står tjänstvilliga personer som i
krasst vinningssyfte och utan hänsyn
till ungdomarnas hälsa och liv delar ut
narkotika. Det är något fruktansvärt!
Vi måste på allt sätt försöka stoppa den
tillförseln och komma åt langarnästena.
Och där gäller det att engagera skol -

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Svar på interpellation ang. narkotikabruket bland skolungdom

ungdomen genom upplysning. Kunde
man inte tänka sig att SECO skulle
kunna fylla en viktig uppgift i den
upplysningsverksamheten ?

För någon tid sedan såg jag ett bildband
om narkotika, som hade utgivits
av medicinalstyrelsen. .lag skulle vilja
rekommendera att det bildbandet finge
visas i samtliga landets skolor. Det var
mycket talande. Men det var ingen
skräckpropaganda. Tvärtom var det
klart upplysande. Det var ett bildband
som inte lämnade någon åskådare oberörd.

Ävenså kan föräldraföreningarna
engageras i arbetet. Alla goda krafter
måste hjälpa till för att få bukt med
narkotikaproblemet, som annars kan
växa oss över huvudet. Givetvis har
samhället skyldighet att här ingripa,
men även alla enskilda medborgare
måste hjälpas åt i denna kamp.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vill säga till statsrådet
Edenman att jag givetvis inte i
detta liksom inte heller i andra sammanhang
underskattar forskningens betydelse.
Statsrådet säger att det här
först och främst gäller att utreda orsakerna
till missbruket, men hur långt
skall man i det fallet sträcka sig? Är det
verkligen i dagens situation det mest
angelägna att ha alla utredningar på
bordet innan åtgärder vidtas? Skal]
forskning först bedrivas lång tid framöver
innan man skall kunna sätta in
något verksamt botemedel? Vi vet ju
att antalet ungdomliga missbrukare
växer dag för dag.

Statsrådets svar gäller till största delen
åtgärder som är avsedda att verka
på lång sikt. Det må så vara att man i
skolorna nu skall lägga in undervisning
om narkotika och dess farliga verkningar,
men jag tror ganska litet på
möjligheten att på det sättet avskräcka
ungdomarna. De bryr sig nog inte så
mycket om vad som i undervisningen

sägs om missbrukets skadeverkningar.
Snarare kan de bli ännu mera nyfikna
på vad det kan innebära att pröva på
narkotika. Som jag tidigare sagt är det
A''äsentliga i all upplysningsverksamhet
att ungdomarna får klart för sig att när
de skaffar sig tabletter på illegal väg,
så rör det sig om ett brott.

Jag upprepar alltså vad jag förut
sagt: Om vi kunde stävja den olaga
införseln och langningen av narkotika
genom en skärpning av straffbestämmelserna,
så skulle ungdomarna inte ha
möjlighet att lätt komma åt narkotika.
Därför tycker jag att A och O i dagens
situation är den uppgift som först och
främst vilar på justitieministern.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Eftersom jag har blivit
direkt apostroferad här och herr Ohlin
har begärt en snar redogörelse för de
lagstiftningsåtgärder, som kan ifrågakonuna
på detta område, vill jag säga
några ord. Nu tillhör inte denna lagstiftning
i alla delar mitt ämbetsområde,
men då justitiedepartementet har en
samordnande funktion inom lagstiftningen
må det väl vara mig tillåtet att
ändå ta till orda.

Vad man för det första bör kunna se
på är bestämmelserna om påföljd för
olaga befattning med narkotika — alltså
den illegala narkotikahandeln. Där
är normalstraffet nu fängelse i högst
ett år. Önskemål har framförts om att
detta straff skulle höjas i varje fall upp
till samma gräns som gäller för olaga
rusdrycksförsäljning — d. v. s. två år
— eller till samma straffmaximum som
gäller för ocker, nämligen fyra år. Man
skulle kunna tillgodose dessa önskemål
genom en höjning av strafflatituden för
normalfallet till fängelse i två år och
till fyra år för det grova narkotikabrottet,
alltså de fall då synnerligen
försvårande omständigheter föreligger.

Vad man för det andra har att ta hän -

Torsdagen den 16 mars 1967

Nr 15

Svar på interpellation ang, narkotikabruket bland skolungdom

syn till är att när narkotikabrott är
ringa omfattar straffskalan endast böter.
Det innebär att sådana processuella
tvångsmedel som häktning, husrannsakan
och kroppsvisitation inte kan förekomma.
Detta är i vissa fall otillfredsställande,
t. ex. då det narkotikainnehav
som polisen vid ett ingripande påträffar
hos en person är så litet att innehavet
i och för sig inte kan bedömas
annat än som ringa narkotikabrott men
polisen ändock har anledning misstänka
att det är fråga om ett led i en
yrkesmässig försäljning. Jag skall inte
gå in på hur en sådan situation skulle
kunna klaras upp — det skulle föra för
långt. Men det är en av de situationer
vi måste överväga.

För det andra är det i varje fall tveksamt
om brottsbalkens medverkanderegler
är analogiskt tillämpliga på narkotikabrotten,
och därför bör narkotikaförordningen
för säkerhets skull kompletteras
med en bestämmelse om straff
vid medverkan, i varje fall i vissa narkotikabrott.

Den tredje frågan rör olovlig införsel
eller utförsel av narkotika eller försök
härtill. Då gäller inte straffbestämmelserna
i narkotikaförordningen, utan bestämmelserna
i lagen om straff för varusmuggling.
Den sistnämnda lagen innehåller
emellertid inga bestämmelser om
straff för förberedelse till brott. Brottsbalkens
bestämmelser om förberedelse
till brott gäller nämligen endast om det
beträffande ett visst brott är föreskrivet
att förberedelse skall bestraffas. Man kan
ju överväga att låta förberedelsebestämmelserna
bli tillämpliga också vid narkotikasmuggling
— det lär ha förekommit
fall då detta skulle ha varit erforderligt.

Också bestämmelserna om förverkande
vid narkotikabrott kan aktualiseras.

Herr talman! Det är dessa delar av
det straffrättsliga systemet i fråga om
narkotikabrotten som närmast kommer
i åtanke när man vill göra en översyn.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret. Det var en redogörelse
för problemställningarna, och jag
begärde ju inte att det från regeringsbänken
skulle ges några mera preciserade
upplysningar nu. Jag understryker
att vi kan hoppas att mycket snabbt
få förslag till konkreta åtgärder.

Jag vill emellertid begagna tillfället
att understryka en enda synpunkt. Om
den vanliga förordningen om smuggling
gäller beträffande olaglig införsel
av narkotika till landet, så förefaller
det vara ganska uppenbart att skärpta
bestämmelser här måste tillämpas.
Smuggling är förvisso inte något vackert
brott över huvud taget. Det finns väl
ändå en viss skillnad mellan en del
mindre grava fall av smuggling och
olaglig import av narkotika — ofta i
stora kvantiteter — i avsikt att möjliggöra
en illegal handel. Det förefaller
som om det skulle finnas starka skäl
att anta att olaga införsel av narkotika
är ett led i en aktion, som också innefattar
illegal distribution av narkotika.
Därför skulle jag våga mig på — utan
några mera precisa uttalanden — att
uppmana justitieministern att som ett
led i den skärpning av bestämmelserna,
som allmänt kan befinnas lämplig, inte
minst beakta de starka skäl som talar
för ett inskridande av mycket bestämt
slag mot olaga införsel av narkotika till
landet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I viss män är herr
Ohlins önskemål uppfyllt. Varusmugglingslagen
innehåller nämligen en särskild
strafflatitud för smugglingsbrott
som iir grova, och det har klart sagts ut
i förarbetena att om varusmugglingen
avser narkotika skall brottet betraktas
som grovt.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

§ 12

Svar på interpellation ang. ersättningen
till trafikföretag som driver icke lönsamma
busslinjer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Fru Holmberg har frågat
mig om jag överväger att föranstalta
om en översyn av ersättningen till
trafikföretag som driver icke lönsamma
busslinjer.

Mot bakgrund av utvecklingen av
busstrafiken på landsbygden uppdrog
regeringen den 13 januari i år åt statens
biltrafiknämnd att närmare undersöka
om eu ändring av den statliga bidragsgivningen
kan anses nödvändig.

Undersökningen skall redovisas i
samband med nämndens anslagsframställning
i höst.

Vidare anförde:

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar jag
har fått. Jag vill gärna utläsa av svaret
att det är positivt — regeringen har ju
uppdragit åt biltrafiknämnden att göra
en närmare undersökning. Men med
hänsyn till att det här gäller ett så stort
problem skulle jag varit ännu tacksammare
om svaret hade varit litet mera
engagerande.

Det är ju sedan länge fastslaget att
orsaken till den mycket snabbt fortgående
koncentrationen av järnvägstrafiken
och busstrafiken är det minskade
trafikunderlaget och den därmed minskade
lönsamheten. Vad denna utveckling
har medfört i form av olägenheter
och bekymmer för en del människor
skall jag inte uppehålla mig vid, eftersom
det är alltför väl känt.

Enligt de riktlinjer för trafikpolitiken
som antagits av riksdagen och skall
gälla för den arbetsgrupp, som tillsatts

inom inrikesdepartementet -— jag nämner
den i min interpellation -— och har
att utreda frågan om servicen, bl. a. beträffande
kommunikationerna inom
glesbygderna, har målsättningen varit
och är fortfarande att vidmakthålla och
förbättra dessa kommunikationer.

Jag vill här citera vad föredragande
departementschefen anförde i Kungl.
Maj :ts proposition nr 191 angående riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken,
vilken antogs av 1963 års riksdag. Han
säger däri bl. a.: »Också transportbehov,
som inte tillgodoses med individuella
transportmedel och som är alltför
ringa som underlag för en självbärig,
allmän transporttjänst, måste emellertid
transportmedel i rimlig omfattning stå
till förfogande. Glesbygdens transportförsörjning
framstår härvid som ett väsentligt
problem, vars lösning förutsätter
insatser från det allmännas sida. Att
kollektiv trafik numera i sådana bygder
ofta inte kan drivas med lönsamhet,
får inte leda till en utarmning på
kommunikationernas område.»

Departementschefen säger vidare i
samma proposition: »Såsom jag framhållit
vid redovisning av de allmänna
riktlinjerna för trafikpolitiken är dylik
ersättning, d. v. s. statsbidrag till busstrafiken
— liksom motsvarande ersättning
till viss järnvägstrafik — inte att
betrakta som en subvention till trafikföretagen,
utan såsom en ersättning från
det allmännas sida för vissa transporttjänster
som företagen själva från företagsekonomiska
synpunkter ej har anledning
utföra men som erfordras av
samhälleliga skäl.»

Jag har velat läsa upp detta därför
att jag vid betraktande av svårigheterna
på detta område tycker, att man i alla
fall har något att hålla sig vid om man
följer de uppdragna riktlinjerna i stort.
De bidrag, som för närvarande utgår
till trafikföretagen, har från budgetåret
1964/65, då bidragsbeloppet var 6,1 miljoner
kronor, i årets budget höjts till 7
miljoner. Enligt vad som refererats i
Svensk Omnibustidning i januari i år

Torsdagen den 16 mars 1967 Nr 15

Svar på interpellation ang. ersättningen till trafikföretag som driver icke lönsamma
busslinjer

har de i bidragsansökningarna redovisade
underskotten under motsvarande
tid ökat med betydande belopp, och bidragen
har täckt en allt mindre del av
underskotten. Den av 1966 års riksdag
beslutade höjningen av priset på motorbrännolja
har åsamkat de trafikföretag,
som under budgetåret 1965/66 erhållit
statsbidrag, en ökad årskostnad med 2,6
miljoner kronor. Man säger också att
den höjning av bilskatten, som beslutats
vid årets riksdag, kommer att medföra
en ytterligare höjning av årskostnaderna
med 5,9 miljoner kronor.

Detta är bara några siffror, men jag
tror att man av dem kan utläsa att statsbidragen
till de berörda trafikföretagen
är väsentligt uttorkade, varför det med
all tydlighet framstår som nödvändigt
att det sker en uppräkning av bidragsgivningen.
När anslagsframställningen
kommer i höst, hoppas jag att den av
biltrafiknämnden gjorda undersökningen
skall leda till en höjning härvidlag.
Försämrade, kommunikationer är numera
ett problem inte bara för glesbygden
— alltså vad vi norrlänningar kallar
glesbygd — utan även för tättbebyggda
områden.

•lag tackar för svaret och hoppas att
statsrådet medverkar till en lösning av
dessa problem innan den nödvändiga
servicen i fråga om kommunikationer
har försämrats alltför mycket.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Bidragsgivningen infördes
för fem—sex år sedan, och ungefär
500 företag får nu glädje av den. Det
betyder att praktiskt taget all busstrafik
i glesbygd är stödd av det allmänna
genom detta särskilda bidrag. Jag är
övertygad om att det har betytt mycket
för att upprätthålla en någorlunda tillfredsställande
trafik i dessa delar av
landet.

Jag delar naturligtvis fru Holmbergs
mening att vi med största uppmärksam -

het skall följa utvecklingen på detta område
och se om det finns motiv för en
höjning av bidragen. Det är anledningen
till att denna undersökning kommit till
stånd, och den kommer som sagt förmodligen
att redovisas i samband med
anslagsframställningen i höst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs å bordet vilande skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av ett från utredningen angående
riksdagens revisorers verksamhet inkommet
betänkande med förslag till effektivisering
av riksdagens revisorers
verksamhet.

Betänkandet hänvisades, såvitt avsåg
revisorernas konstitutionella ställning,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till bankoutskottet.

§ 14

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition nr 54, angående bidrag för
budgetåret 1967/68 till handelshögskolan
i Stockholm.

§ 15

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 896 och 897.

§ 16

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkan den nr 9, 11,
12, 15 och 16 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 3 och 5.

§ 17

Föredrogs den av fröken Anderson
i Lerum vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr stats -

Nr 15

Torsdagen den 16 mars 1967

Interpellation ang. familjebostadsbidrag till särskilt förordnad förmyndare

rådet och chefen för socialdepartementet
angående ersättningen från den allmänna
sjukförsäkringen för sjuktransport.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18

Interpellation ang. familjebostadsbidrag
till särskilt förordnad förmyndare

Ordet lämnades på begäran till

Fru LINDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Familjebostadsbidrag
kan enligt kungl. kungörelse utgå till
familj med ett eller flera minderåriga
barn, vilka helt eller delvis försörjes
inom familjen. Till barn räknas även
adoptivbarn och fosterbarn som vårdas
inom familjen under minst sex månader.

Enligt bostadsstyrelsens anvisningar
till kungörelsen om familjebostadsbidrag
avses med fosterbarn endast sådant
barn som i barnavårdslagens mening är
fosterbarn. Det innebär att barn som
vårdas och fostras hos särskilt förordnad
förmyndare inte medräknas när
ställning till ansökan om familjebostadsbidrag
skall tas. Sådana barn är enligt
barnavårdslagens mening inte fosterbarn.

Detta är enligt min uppfattning en
otillfredsställande ordning och en onödig
skärpning av kungörelsen om familjebostadsbidrag.
I stället för att ha en
generell regel som helt utesluter särskilt
förordnad förmyndare från familjebostadsbidrag,
vilket sker i de fall då
myndlingen är det enda barn som försörjes
inom familjen, borde man tillåta
en prövning från fall till fall. Det avgörande
måste enligt min mening vara förmyndarens
ekonomiska situation och
dennes möjligheter att erhålla ersättning
för sitt förmyndarskap.

Under åberopande av vad jag nu
framhållit hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och che -

fen för socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidta åtgärder för
att ändra bestämmelserna beträffande
familjebostadsbidrag så att även särskilt
förordnad förmyndare, som i sitt hem
vårdar och fostrar myndling, ges möjligheter
att erhålla familjebostadsbidrag? Denna

anhållan bordlädes.

§ 19

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
avdrag vid inkomsttaxeringen för viss
aktieutdelning, m. in., jämte motion, såvitt
ärendet hänvisats till utskottet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i iimneit
väckta motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 41, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till Religionspedagogiska
institutet,

nr 42, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Sveriges folkhögskoleelevers
förbund, och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående beslutanderätten i
ärenden om tillstånd att bearbeta icke
inmutningsbara mineralfyndigheter på
kronojord;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
avdrag vid inkomsttaxeringen för viss

Torsdagen den 16 mars 1967

Nr 15

aktieutdelning, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
och

nr 7, i anledning av väckta motioner
om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av väckta motioner
om effektivisering av övervakningen inom
kriminalvården,

nr 10, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att främja produktion
av elektriska bilar, och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om utrustning av bil med förbandslåda.

§ 20

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 110, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 6
juni 1925 (nr 382) angående uppvärmning
av till kreatursföda avsedd mjölk
in. m.

§ 21

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 32, angående omorganisation av
riksdagens ombudsmannaämbeten, och
nr 60, angående användning av medel
ur postverkets understödskassa.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 22

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad som skall deltaga i Interparlamentariska
Unionens rådsmöte
i Spanien 28 mars t. o. in. 3 april d. å.
anhåller om ledighet från riksdagsgöromålen
29—31 mars.

Stockholm den 15 mars 1967

Bertil von Friesen

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående målsmännens representation
i samarbetsnämnd vid skolenhet,
och

herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående de generella
hastighetsbegränsningarna.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.31.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Fredagen den 17 mars

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
mars.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 32, angående
omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten,
hänvisades propositionen,
såvitt avsåg instruktion för
riksdagens ombudsmän, till lagutskott
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 60, angående användning
av medel ur postverkets understödskassa.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 29,
statsutskottets utlåtanden nr 4, 9, 41, 42
och 44, bevillningsutskottets betänkanden
nr 3 och 7 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 9—11.

§ 4

Föredrogs den av fru Lindberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående familjebostadsbidrag
till särskilt förordnad förmyndare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Beskattningen av idrottspriser

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av väckta mo -

tioner angående beskattningen av
idrottspriser.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 329
av herr Johan Olsson in. fl. och It: 408
av herr Johansson i Växjö in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att frågan om en generösare beskattning
av idrottspriser måtte bli föremål
för utredning; samt

2) motionen 1:427 av herr Svanströin.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:329 av herr
Johan Olsson m. fl. och 11:408 av herr
Johansson i Växjö in. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan om en generösare beskattning
av idrottspriser, samt

2) att motionen 1:427 av herr Svanström
måtte, i den mån den icke kunde
anses besvarad genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Wärnberg,
Tage Johansson, Arne Pettersson,
Engkvist, Asp, Andersson i Essvik, Carlsson
i Västerås och Nyström, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:329
av herr Johan Olsson in. fl. och II: 408
av herr Johansson i Växjö m. fl. angående
beskattningen av idrottspriser,
samt

2) motionen 1:427 av herr Svan -

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

ström angående beskattning av idrottspriser,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bevillningsutskottets förevarande
betänkande gäller som vi nyss
hörde frågan om beskattningen av
idrottsmännens tävlingspriser. I motionerna
har yrkats att gällande regler
skall ändras och generösare tolkning
tillämpas vid beskattningen än vad nu är
fallet. Inom utskottets socialdemokratiska
grupp, som har reserverat sig i frågan,
har vi framhållit att de anvisningar
som utfärdats av riksskattenämnden
utan tvivel medför större enhetlighet i
rättstillämpningen än vad annars skulle
varit fallet samt att reglerna bör vara av
stort värde för såväl de skattskyldiga
som taxeringsmyndigheterna och att de
också bör vara till hjälp vid avvägningen
av dessa ibland mycket svåra frågor.
Vi har också framhållit i reservationen
att anvisningarna inte är ovillkorligen
bindande för taxeringsmyndigheterna
och att de därför ger utrymme för en
skälighetsbedömning. Anvisningarna ger
besked om hur man skall beräkna normalfallen.

Eftersom det ibland är fråga om värdering
av varupriser kan det enligt reservanternas
mening från rättvisesynpunkt
vara påkallat att avvika från den
av riksskattenämnden anvisade schablonen.
Vi framhåller också att departementschefen
i ett interpellationssvar
den 26 januari i år sagt att gällande
regler medger, att skattemyndigheterna
visar tolerans vid beskattningen av
idrottsmännens priser och att prövningen
därför inte behöver vara detaljerad.

Herr talman! Detta är i korthet reser -

Beskattningen av idrottspriser

vanternas synpunkter på denna fråga,
och med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 9 fogade reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! De ledamöter som med
lottens hjälp har blivit i majoritet i bevillningsutskottet
har funnit skäl att bifalla
en centermotion med utredningsyrkande
rörande beskattningen av
idrottspriser. Det är en fråga som har
tilldragit sig ett betydande intresse,
främst i idrottskretsar men även hos
den stora allmänheten. Detta sammanhänger
väl med de normer och schablonregler
som gäller på detta beskattningsområde,
men det beror självfallet
också på det sätt på vilket dessa normer
och regier tillämpas i det praktiska
taxeringsarbetet.

Några fall har ju blivit särskilt uppmärksammade.
Trots de åberopade anvisningarna
från riksskattenämnden
har bedömningarna i de enskilda fallen
blivit synnerligen olika, och detta har i
idrottskretsar framkallat en berättigad
irritation, som knappast kan vara ägnad
att stimulera idrottsintresset i vårt land.
Vi tror därför att det kan vara både riktigt
och viktigt att riksdagen i en sådan
situation ger sin mening till känna,
eftersom riksdagen är utövare av både
lagstiftningsmakten och beskattningsrätten.
Med hänsyn till det intresse för
idrotten som riksdagen ofta visat kan
väl en sådan mening endast bli av positivt
värde för idrottsmännen och
idrottsrörelsen i dess helhet — det är
i varje fall utskottsmajoritetens uppfattning
och förhoppning.

När man studerar de lagbestämmelser
som gäller för detta område, kommer
man i kontakt med ganska besvärliga
gränsdragningsproblem. Den åtskillnad
som lagstiftningen — eller kanske i vissa
fall praxis — gör mellan gåva och
tävlingspriser verkar inte övertygande.
Medan gåvor upp till 2 000 kronor i
många fall är undantagna från beskatt -

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1907

Beskattningen av idrottspriser

ning anses det pris man vinner i en tävling
utgöra ett slags ersättning för en
tävlingsprestation. Därvid bortser man
helt och hållet ifrån att idrottspriser
i många fall kan vara av gåvokaraktär
och att man ibland kan påvisa en klar
gåvoavsikt från givarens sida. I praxis
förändras tydligen detta förhållande av
själva tävlingsmomentet, och tävlingspriser
skall inkomstbeskattas på grund
av att de utgör ersättning för en utförd
prestation.

Att detta, herr talman, är litet svårbegriplig
materia och skapar irritation
hos idrottsfolket har jag full förståelse
för. Visserligen är det sant och riktigt
att det ligger en prestation bakom erhållandet
av priser eller belöningar.
Men det är enligt min mening svårare
att bevisa att prestationen skulle utgöra
något vederlag för utfört arbete åt
givaren.

Vad motionärerna begärt och utskottet
tillstyrkt är en utredning om en
generösare beskattning av idrottspriser.
Jag vill ännu en gång understryka ordet
generösare. Att den socialdemokratiska
halvan av utskottet icke ansett sig kunna
biträda en sådan hemställan om en
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om en utredning och en översyn på
detta område är litet förvånande.

Reservanterna har nödgats göra följande
erkännande i sin reservation:
»Den taxeringsmässiga bedömningen av
de skattepliktiga förmånerna av idrottsutövning
och av de avdrag som skall
medges vid beräkningen av inkomst av
sådan utövning torde variera starkt i
olika delar av landet.» Men reservanterna
hyser ändå den uppfattningen att
anvisningarna från riksskattenämnden
har »fått en för idrottsmännen gynnsam
utformning». Att man kan komma till
sådana resultat tycker jag är litet förvånande,
när man i samma reservation
också talar om att taxeringsmyndigheterna
är »oförhindrade att göra beräkningen
på annat sätt». Det är också vad
som skett, till nackdel för idrottsmän -

nen — åtminstone i vissa fall — och
som skapat den irritation som i dag
råder i idrottskretsar.

Vi inom utskottsmajoriteten finner
det olyckligt med denna osäkerhet i bedömningen
av vad som är skattepliktig
förmån, och vi anser att anvisningarna
till taxeringsmyndigheterna borde kunna
ges en klarare utformning och att
tillämpningen dessutom borde kunna
göras mera generös. Detta menar vi att
en utredning ganska snabbt skulle kunna
bli ense om. Och vad en sådan utredning
dessutom borde se på är värderingen
av nyttosaker, som ofta ingår i
prissamlingarna. Det måste nämligen
starkt ifrågasättas huruvida något saluvärde
kan bestämmas för idrottspriser
som enligt för vissa idrotter gällande
amatörregler inte kan säljas. Om exempelvis
vår stora skidstjärna Assar Rönnlund
— som ju figurerat i dessa sammanhang
— under flera säsonger tävlat
åt sig ett tiotal TV-apparater och motorsågar,
så kan han knappast ensam ha
användning för alla dessa och han kan
heller inte sälja dem utan att bryta mot
amatörreglerna.

Då frågar jag mig: Vad har Assar
Rönnlund för ekonomiskt utbyte av
dessa ting? Han kan möjligen skänka
bort dem. Men nog måste det kännas
litet hårt att enligt nu gällande värderingsregler
bli inkomstbeskattad för sådana
här idrottspriser i så stor utsträckning
som sker. — Det visar sig
också att Assar Rönnlund personligen
inte anser sig kunna fortsätta att ta
emot idrottspriser om han skall erlägga
skatt för priserna i samma utsträckning
som hittills. Och nog borde det, herr talman,
vara möjligt att få till stånd mera
tillfredsställande schabloner och lösningar
i fall som dessa.

När man lyssnar till reservanternas
talesman herr Engkvist och när man
läser reservationen får man intrycket
att reservanterna dels anser att det är
bra som det är, dels hoppas på en modifiering
av riksskattenämndens scha -

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

bloner för beskattning av ersättningar
och priser. Men det går nog inte att
plädera för båda dessa ting på en gång
— de två ståndpunkterna är, såvitt jag
förstår, inte förenliga. Om reservanterna
bestämt sig för en önskan om modifiering
av riksskattenämndens schabloner
borde det inte ha funnits någon
socialdemokratisk reservation till detta
utskottsbetänkande, ty vad utskottsmajoriteten
vill är ju att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall ge uttryck
åt sin mening i denna fråga. Utskottsmajoritetens
uttalande att beskattningen
bör göras generösare och reservanternas
önskan om en modifierad beskattning
bör till ordalydelsen smälla lika
högt. Men skall det bli något resultat
av tyckandet måste riksdagen, herr talman,
bifalla utskottsmajoritetens förslag.
Därför ber jag att med det anförda få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Tobé
och fru Neltelbrancit (båda fp) samt
herrar Söderström (h), Jonasson (ep),
Andersson i Örebro (fp), Boo (ep),
Öhvall (fp), Larsson i Öskeviksby (ep)
och Nilsson i Lönsboda (fp).

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
utskottsbehandlingen av detta ärende,
men trots det vill jag gärna helt kort
anföra några synpunkter.

Jag kan till att börja med instämma
med herr Eriksson i Bäckmora när han
säger att denna fråga har väckt betydande
intresse, dock inte därför att det
stora flertalet idrottsutövare drabbas
av någon beskattning på grund av ersättning
som de erhåller eller priser
som de mottar. För det övervägande antalet
idrottsutövare innebär idrottandet
varken inkomster i form av ersättning
eller priser av sådan storlek att de kan
bli föremål för beskattning. För dem är
idrotten enbart ett nöje; de flesta får
också betala för detta nöje, och de gör
det gärna.

Beskattningen av idrottspriser

Det har emellertid uppstått vissa konflikter
mellan några av våra toppidrottsmän
och skattemyndigheterna,
och det är väl detta som har orsakat den
uppmärksamhet som herr Eriksson i
Bäckmora hänvisar till.

När jag har läst utskottsutlåtandet
och reservationen har jag dragit den
slutsatsen att det egentligen inte råder
så stor skillnad mellan majoriteten och
reservanterna. De är faktiskt överens
om att det inte är riktigt bra som det
nu är beträffande beskattningen av
idrottspriser, trots att riksskattenämndens
anvisningar, som utfärdades år
1964, betyder en klar förbättring i jämförelse
med tidigare förhållanden. Det
man inte kunnat enas om inom utskottet
är vilken väg som är den lämpligaste
för att åstadkomma önskvärda förbättringar.

T reservationen erinrar man om att
överläggningar pågår mellan riksskattenämnden
och Riksidrottsförbundet. Det
är också riktigt. Under november månad
föregående år föreslog representanter
för Riksidrottsförbundet vid en överläggning
med riksskattenämnden att
vissa förändringar i anvisningarna
skulle göras. Senare har Riksidrottsförbundet
i en skrivelse den 15 februari i
år preciserat sina förslag till förändringar.
I huvudsak innebär dessa att beskattning
bör ifrågakomma endast om
den kontanta inkomsten av idrottsverksamhet
överstiger 1 000 kronor eller
i form av nyttovaror 2 000 kronor per
år i stället för 500 respektive 1 000 kronor
enligt nu gällande anvisningar.

Vidare föreslår Riksidrottsförbundet
att nyttovaror vid inkomstberäkningen
skall tas upp med endast hälften av försäljningspriset
i detaljaffär i stället för
som nu med två tredjedelar och att sådana
av ringa värde skall undantas
från beskattningen — det senare i överensstämmelse
med ett uttalande av finansministern
i en debatt i denna fråga
förra året, då han framhöll att småtterier
skulle undvikas.

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Beskattningen av idrottspriser

Beträffande nyttopriserna har Riksidrottsförbundet
framhållit att de ofta
utgöres av varor som är skänkta. Det
kan också röra sig om varor av äldre
modell eller sådana som i övrigt är
svårsålda. Inte sällan erhåller idrottsmännen
priser som de inte har någon
användning för.

Riksidrottsförbundet anser det motiverat
att man vid beräkningen av en
sådan varas värde endast skall ta upp
halva försäljningspriset. Detta har tidigare
framhållits här i riksdagen, bl. a.
av herr Ekström i Iggesund i en interpellationsdebatt
som hölls i januari i
denna fråga. Det har också framhållits
i motionen och i utskottsutlåtandet och
nu senast av herr Eriksson i Bäckmora.

De överläggningar som förts mellan
rikskattenämnden och Riksidrottsförbundet
är inte avbrutna utan pågår. De
skall fortsätta. Jag hoppas att man under
dessa överläggningar skall komma
fram till sådana resultat, att man har
anledning att bli mera tillfredställd
med kommande anvisningar än med
dem som nu gäller.

Utskottsbetänkande! framhåller en
sak som jag gärna vill stanna ett ögonblick
inför. Det heter där bl. a: »Konfliktsituationen
mellan beskattningsregler
och amatörregler bör därvid uppmärksammas.
»

Av flera skäl tror jag inte att man
skall blanda in de s. k. amatörreglerna
vid de överväganden som skall göras;
för övrigt finns inga enhetliga amatörregler.
Inom många idrottsgrenar är
man helt i avsaknad av regler som bestämmer
ersättningar eller prisernas
storlek och värde. Inom andra idrotter
har man ganska generösa bestämmelser
beträffande såväl ersättning som
priser. Därtill har vi en grupp förbund,
inom vilka man har mycket stränga och
hårda bestämmelser, ja så stränga att
man kommer i konflikt med gällande
regler, om man erhåller ersättningar
eller priser till sådana värden som enligt
riksskattenämndens anvisningar nu

inte skulle beskattas. Ofta är också dessa
ersättningsbestämmelser reglerade i
stadgar för internationella specialförbund.

Jag har velat påpeka dessa förhållanden
för att klargöra att denna fråga
har flera sidor. Den är kanske inte så
lättlöst som man frestas att tro vid en
mera ytlig kontakt med densamma.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Allard gjorde gällande
att det egentligen inte skulle vara
så stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning.
Den skillnaden föreligger i varje fall
att utskottsmajoriteten vill ha en utredning
som närmare ser över dessa problem,
medan reservanterna delvis tycker
att det är bra som det är och delvis
hoppas på den skrivelse som Riksidrottsförbundet
har tillställt riksskattenämnden.
Herr Allard hoppas att man
därmed skall kunna komma till ett bra
resultat, vilket även jag gör.

Jag skulle emellertid tro att riksskattenämndens
möjligheter därvidlag är
mera begränsade än riksdagens i detta
sammanhang. Därför ser vi det såsom
ett stöd just för denna skrivelse att
riksdagen uttalar sin mening och bifaller
utskottets hemställan i detta hänseende.
Eftersom herr Allard redan har
levererat en skrivelse av samma innebörd
som motionen och utskottets hemställan,
hade lierr Allard lämpligen
kunnat tala för utskottet och kanske
även röstat för dess förslag. Jag tror
att ett gott samspel då skulle ha åstadkommits.

Herr Allard säger att skillnaden bara
ligger i vilken väg man väljer. Jag tycker
att vi i detta fall kunde ha enats.
Han säger också att detta problem har
många sidor och visst har det det. Men
därför tycker vi det skulle vara befogat
med en utredning.

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ansett det riktigt
att för riksdagen redovisa att överläggningar
pågår i denna fråga och
att preciserade förslag har framförts av
Riksidrottsförbundet.

Jag vill dessutom framhålla för herr
Eriksson i Bäckmora att jag ställer mig
mycket tveksam till en utredning där
man, som det sagts i utskottsutlåtandet,
skall uppmärksamma konfliktsituationen
mellan de s. k. amatörreglerna och
beskattningsreglerna. Det finns inga entydiga
amatörregler. Om en sådan uppmärksamhet
skulle leda till att man anpassade
beskattningsreglerna efter exempelvis
de amatörregler som gäller för
vissa idrotter skulle det till och med
kunna medföra att man fick skärpta anvisningar,
och det önskar väl ingen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Den stora frågan i detta
sammanhang anser utskottsmajoriteten
vara att vi får en utredning beträffande
generösare beskattning av idrottspriserna.
Även herr Allard tycks vara inne
på den linjen. Därför förvånar det mig
att han kan argumentera mot utskottsmajoritetens
förslag, när herr Allard
i stället borde talat för en utredning.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har redan sagt det mesta av vad
jag velat framföra. Jag skall därför endast
understryka några punkter som
jag tycker är väsentliga och som hittills
inte berörts i debatten.

Jag är övertygad om att det inte råder
någon skillnad i uppfattningen om
idrottens stora betydelse för det svenska
folket mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Det torde heller inte
råda några delade meningar om elitidrottsmännens
betydelse som stimulans
för idrotten i stort — även för
motionsidrotten. Man kan i detta sammanhang
inte bortse från den propa -

Beskattningen av idrottspriser

ganda som våra toppidrottsmän gör för
vårt lands good will i internationella
sammanhang. Vi behöver elitidrottsmännen,
och vi måste se till att vi får
sådana även i framtiden.

Mot denna bakgrund synes det mig
underligt att utskottet inte har kunnat
ena sig om det yrkande som utskottsmajoriteten
har framställt. Jag tycker
att det är beklagligt.

Herr Engkvist sade bl. a. att de normer
som riksskattenämnden utfärdat
är till stor nytta för taxeringsmyndigheterna.
Vi har dock sett att konfliktsituationer
uppstår då taxeringsnämnderna
inte vet hur de skall ställa sig.
I bevillningsutskottets betänkande står
bl. a. att normerna inte är strikt hållna,
och i synnerhet är detta fallet vid beskattningen
av idrottspriser och de
problem som sammanhänger därmed.

Herr Allard känner bättre till idrotten
än någon av oss andra här i kammaren
och är över huvud taget en klok
karl. Herr Allard är emellertid litet
ängslig för att resultatet av en utredning
skulle komma i konflikt med amatörreglerna.
Jag tror inte alls det. Utredningen
kommer naturligtvis att se
till att amatörreglerna iakttas, så att
inte något annat land i världen kan
säga att de svenska idrottsmännen är
på väg att bryta amatörreglerna och bli
professionella.

Vi får också förutsätta att utredningen
kommer att ta tid på sig, och det är
ingen fara för de idrottsmän som vi
skall skicka till olympiaden — till
dess blir utredningen inte färdig. Utredningsmännen
måste dessutom ha
fullt klart för sig att vi inte kan gå
utanför det som amatörreglerna fordrar.

Jag tycker som sagt att det skulle ha
varit en heder för reservanterna om de
hade ansett sig kunna stödja utskottet.
Jag är glad över de förhandlingar mellan
Riksindrottsförbundet och riksskattenämnden
som också herr Allard talade
om, men det måste vara ett stöd för

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Beskattningen av idrottspriser

den svenska idrotten om även Sveriges
riksdag uttalar sig positivt i denna sak.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först framhålla
för herr Eriksson i Bäckmora att jag inte
argumenterar emot utskottets uppfattning
om önskvärdheten av generösare
bestämmelser om beskattning av idrottspriser
— det framgår väl av det förslag
som Riksidrottsförbundet har lämnat
till riksskattenämnden och av att jag är
en av förhandlarna.

Vad man kan ha delade meningar om
är på vilken väg vi når det bästa resultatet.
Jag vidhåller vad jag tidigare har
sagt här att man bör hålla de s. k. amatörreglerna
utanför när man diskuterar
beskattningen av idrottsmännens ersättningar
och priser. Drar man in amatörreglerna
skulle man kunna komma till
den slutsatsen, att idrotten har så hårda
lagar beträffande ersättningar och
priser att beskattningsreglerna måste
skärpas om de skall ansluta sig till
amatörreglerna.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Utskottets talesman var
mycket angelägen om att framhålla,
att det var på grund, av centerpartimotioner
som bevillningsutskottets lottmajoritet
hade tagit ställning i detta ärende.

I mitten av januari ställde jag en enkel
fråga till finansministern angående
beskattningen av idrottsmännens ersättningar
och tävlingspriser. Dagen därpå
framställdes en likadan fråga i första
kammaren. Sedan gick det ytterligare
några dagar, och så väcktes de motioner
från centerpartihåll som bevillningsutskottet
nu har behandlat. Om det funnes
en upphovsrätt i arbetet här i riksdagen,
skulle jag kanske kunna tillskriva
mig den rätten i denna fråga!

Det är sannerligen inte någon stor
skillnad i uppfattning mellan utskottets
lottmajoritet och reservanterna, och det
synes mig som om man borde ha kun -

nat komma överens, men så har det ju
inte blivit.

Jag formulerade min fråga till finansministern
så att jag önskade veta, huruvida
finansministern var beredd att
medverka till att nya överläggningar
kom till stånd mellan riksskattenämnden
och idrottens organisationer. Jag
ansåg att det skulle vara den rätta vägen.
Att begära en utredning, kanske
rent av en parlamentarisk utredning,
i de här frågorna skulle inte gagna saken.
De som känner idrotten inifrån
genom arbete i idrottens organisationer
bör få sätta sig vid förhandlingsbordet
för att tillsammans med riksskattenämnden
överlägga i dessa spörsmål.

Jag är liksom herr Allard mycket betänksam
inför det som utskottet har
skrivit om konflikten mellan beskattningsregler
och amatörregler. Jag hoppas
att jag verkligen har tolkat uttalandet
rätt och att man inte menar att en
utredning skall syssla med idrottens interna
problem eller försöka skilja mellan
amatörer, icke-amatörer och professionella.
Ett av de stora specialförbunden
kommer inom de allra närmaste dagarna
att pröva sina regler och förhållanden
i detta avseende. Som herr
Allard redan har sagt är de nuvarande
bestämmelserna mycket skiftande.

När Riksidrottsförbundet för jämnt
en månad sedan i en skrivelse har specificerat
sina önskemål, anser jag att
syftet med den fråga, som jag den 17
januari ställde till finansministern, har
blivit tillgodosett, och det föranleder
att jag kan yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
och jag skall väl inte kivas om
vem som var först med att ta upp det
här spörsmålet i riksdagen. Herr Ekström
säger att det var han och att min
motion kom i efterhand. Den saken har
väl i och för sig ingen betydelse, men

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

jag kan med rent samvete säga att jag
funderade på det bär problemet under
juldagarna där hemma och hade motionen
klar innan herr Ekström framställde
sin fråga.

Jag hoppas emellertid att herr Ekström
med sin fråga syftade på just de
problem som vi vill att en utredning
skall ta upp. Därför borde det inte vara
så svårt för herr Ekström att följa utskottet
i dag. Jag hoppas att han har
talat med så många av sina kamrater,
att förslaget kan segra i kammaren.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att herr
Ekström under denna riksdag själv har
ställt en enkel fråga till finansministern
i samma ärende som motionen behandlar.
Finansministern utlovade inte i svaret
någon som helst ändring utan hänvisade
bara till möjligheterna att åstadkomma
rättelser inom ramen för gällande
bestämmelser. Det förvånar mig
litet att herr Ekströms heta önskan i januari
att få en rättvisare beskattning
har svalnat så mycket i mars att han
inte ens anser sig kunna rösta på en
motion som tar upp precis samma ärende,
när läget ändå är helt oförändrat
sedan han framställde sin fråga till finansministern.

Jag skall inte lägga mig i diskussionen
mellan herr Ekström och herr Johansson
om vem som var först. Jag
vill bara påminna om att en centerpartist
i första kammaren, herr Svanström,
samma dag ställde en fråga till finansministern
i samma ärende.

Herr Ekström säger att parterna borde
få sätta sig vid ett bord och lugnt
resonera om saken. Det tycker jag också,
men sådana resonemang hindras
väl inte av att en utredning arbetar
samtidigt.

När både herr Allard och herr Ekström
talar om att en utredning skulle
kunna leda till en skärpning av bestämmelserna
tycker jag att de hemfal -

Beskattningen av idrottspriser

ler åt demagogi. Inte kan en utredning
leda till en skärpning, om riksdagen uttalar
att man vill ha en generösare beskattning!
Det argumentet håller inte.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte varifrån
herr Eriksson i Bäckmora har fått uppfattningen
att det skulle kunna bli en
skärpning av bestämmelserna.

Den som känner idrottens organisationer
måste nog hålla på att reservanternas
linje är den bästa. Reservanterna
föreslår ju att motionerna skall anses
besvarade.

Jag förstår att herr Johansson i Växjö
ägnar sig åt en hel del saker redan
innan riksdagen börjar, och jag tror
honom att han tänkte på den här frågan
under juldagarna, men det är betecknande
att motionen inte väcktes
förrän ungefär en vecka efter det att
ärendet hade blivit föremål för uppmärksamhet
både här i riksdagen och
i pressen.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vi skall väl inte kivas
här om detta. Vad idrottsfolket över
huvud taget vill ha är en ändring av
den nuvarande ordningen på detta område.
Sedan spelar det ingen roll vem
som först tog upp denna fråga.

Jag vill som ytterligare förklaring till
herr Ekström i Iggesund säga, att jag
visste att han skulle få svar på sin interpellation.
Jag tänkte att ytterligare
saker skulle kunna nämnas i det sammanhanget,
som jag skulle kunna beakta
i min motion, och därför väntade jag
med att väcka motionen. Vi har liksom
samarbetat på detta sätt. Då är det ingen
mening att kivas om detta. Vad som
är det väsentliga är att det blir en ändring
på detta område till förmån för
den svenska idrotten. Det är det vi vill,
herr Ekström.

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Beskattningen av idrottspriser

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag hade faktiskt för
avsikt att helt avstå från att säga någonting
här, eftersom herr Eriksson i
Bäckmora så fylligt och så klokt talade
för den enligt min mening enda riktiga
linjen här, nämligen utskottets. Men
det var ett par uttalanden, bl. a. av herr
Allard, som gjorde att jag inte kunde
underlåta att i alla fall i denna fråga
säga ett par ord.

Herr Allard säger att man faktiskt är
överens om att det inte är riktigt bra
som det är nu beträffande beskattningen
av idrottspriser. Ja, det är ju det
som är det kuriösa i detta fall, att man
med reservanternas motivering skulle
kunna komma fram till utskottets ställningstagande.
Reservanterna talar också
om hur otillfredsställande förhållandena
är på denna punkt. Det är då egendomligt
att inte slutledningen blivit densamma
som utskottsmajoritetens.

När herr Allard sedan säger att man,
om det blir en sådan utredning, rent
av skulle kunna befara skärpta anvisningar,
så har jag mycket svårt att
hänga med. Man kan väl ändå inte med
ett uttalande från riksdagen i överensstämmelse
med utskottets linje, vari
man just skulle peka på behovet av generösare
linjer, tänka sig, att detta
skulle resultera i anvisningar som innebar
skärpta bestämmelser! Det skulle
innebära ett desavouerande av riksdagen
som i varje fall inte riksskattenämnden
skulle ha rätt att göra.

Jag tycker nog också man kan tilllägga
att det ändå inte kan bli så, att
reglerna på vårt skatteområde fixeras
mellan enskilda organisationer och
riksskattenämnden utan att riksdagen
har vetskap om vad som sker. Det är
väl rimligt att riksdagen får ange tonen
i de anvisningar som skall utfärdas.
Jag tror att de överläggningar som
äger rum i denna fråga mellan Riksidrottsförbundet
och riksskattenämnden
kan vara ett mycket bra underlag
för den utredning som utskottsmajoriten
begär.

Det förhåller sig dessutom inte så,
som herr Allard sade, om jag uppfattade
honom riktigt, att det är fråga om en
anslutning till amatörbestämmelserna,
utan man har från utskottsmajoritetens
sida pekat på den konflikt som här kan
uppstå mellan amatörreglerna och de
skattemässiga reglerna. Det är väl otvetydigt
att den frågan behöver beaktas.

Upphovsrättsliga problem är i detta
land mer än i många andra länder
verkliga problem. Det har ju också visat
sig här i dag, att ett sådant problem
har föranlett en liten debatt för sig
själv inom ramen för debatten om huvudfrågan
i detta ärende. Det har nämligen
blivit en debatt här om vem som
har upphovsrätten i detta fall. Jag skulle
gärna vilja lugna både herrar centerpartister
och herrar socialdemokrater
på denna punkt med att påpeka att det
kanske inte är så viktigt att tala om
månader och dagar under år 1967 i detta
sammanhang. Vad beträffar upphovsrätten
härvidlag så tog min partikamrat
folkpartisten herr Tobé redan 1963
upp denna fråga i en interpellation till
finansminister Sträng. Därmed kanske
den upphovsrättsliga frågan kan vara
avklarad för dagen.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som fru
Nettelbrandt säger att det 1963 framställdes
tre interpellationer i detta ärende
och att en av interpellanterna var
herr Tobé. Såvitt jag vet har emellertid
frågan inte varit föremål för någon behandling
från den tidpunkt då riksskattenämnden
utfärdade sina nu gällande
anvisningar av den 13 februari 1964
fram till den 17 januari 1967 när jag
ställde min enkla fråga, och det är ju
dessa riksskattenämndens anvisningar
som vi här diskuterar.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Vid varje tillfälle man
tar upp en fråga som behandlats flera

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

gånger tidigare, brukar herr Ekströms
partivänner vara mycket noga med att
påpeka detta. I fortsättningen skall jag
emellertid be att få anlita herr Ekström
i Iggesund som referens när vi återkommer
med krav som inte blivit tillgodosedda.

Herr LOTHIG1US (h):

Herr talman! Jag skall inte diskutera
upphovsrätten då det gäller denna fråga,
ty jag anser att den är oväsentlig i
detta sammanhang. Viktigast är ändå
att frågan rent allmänt tas upp, vem
som gör det spelar mindre roll. Jag tror
att vi hade sluppit en del av den här
arga diskussionen, om utskottet hade
remitterat motionen till Riksidrottsförbundet
och därifrån fått en klargörande
syn på hela problemet.

Herr Johanssons i Växjö påpekande
att idrotten spelar en stor roll i det
internationella samarbetet är både riktigt
och nödvändigt. Man kommer inte
ifrån att stjärnidrotten är betydelsefull
och att en stimulering av aktiviteten på
detta område måste befrämja vårt lands
PR och kontakterna med andra länder.
Att vara stjärnidrottsman är emellertid
i dag både påkostande och förenat med
många uppoffringar. Det gäller därför
enligt min mening att vara generös vid
den nödvändiga bedömningen av beskattning
av idrottspriser. Nog vore det
bäst om man kunde uppnå internationell
likformighet när det gäller dessa
frågor, men det är naturligtvis omöjligt
på grund av de skilda beskattningssystemen
i olika länder. I Norden borde
vi emellertid kunna samarbeta för att
åstadkomma likformiga regler.

I princip är det väl ingen större skillnad
mellan utskottets och reservanternas
skrivning. Frågan har emellertid
orsakat aktivitet här i riksdagen och
jag tycker inte det skadar att gå till botten
och utreda saken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Beskattningen av idrottspriser

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Här har upphovsrätten
diskuterats och jag vill gärna erkänna
att man från såväl mitt partis sida
som från centerns och från fru Nettelbrandts
partis sida försöker göra partipolitik
av frågan om beskattningen av
idrottspriser. Så borde det inte vara.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
är nog ganska överens om att
gällande anvisningar medfört en enhetligare
beskattning än tidigare. Jag tror
också att dessa anvisningar är relativt
gynnsamma för dem som mottar idrottspriser.
Av finansministerns uttalande
framgår såsom man kan läsa i reservationen
— att anvisningarna från riksskattenämnden
inte är bindande för de
lokala taxeringsmyndigheterna. Dessa
har mycket fria händer då det gäller
att beskatta idrottspriser.

När frågan behandlades i bevillningsutskottets
andra avdelning var man
där från första början helt överens, men
när den kom tillbaka till utskottet i plenum,
lämnades helt plötsligt en borgerlig
reservation, möjligen med tanke på
utsikterna att därigenom uppnå en viss
politisk framgång.

Vi var nog i bevillingsutskottets andra
avdelning rädda för att en stor publicitet
kring en eventuell utredning
kunde komma att leda till att mängder
av idrottsmän finge en hårdare beskattning
än de för närvarande har. Ty det
är ju inte särskilt troligt att en toppidrottsman,
som åker land och rike
runt och gör god PR •— som herr Johansson
i Växjö sade — för vårt land,
kan leva på några blygsamma dagtraktamenten,
utan det måste nog lämnas även
andra, kontanta ersättningar. Idrottsmannens
hustru kan väl inte gå in i en
affär och säga, att hon vill ha gratis
livsmedel till sig och sina barn, därför
att hennes man är ute och reser.

Jag kan därför inte komma ifrån
att den utredning som utskottet förordat
också bör ta reda på vilka belopp
som utgår till den enskilde idrotts -

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Beskattningen av idrottspriser

mannen både i form av priser och ersättning
för förlorad arbetsförtjänst vid
träning och tävlingar. Det finns exempelvis
idrottsmän som av sina klubbar
får fria studier till ingenjörsexamen
eller ekonomexamen. Även sådana ting
måste väl beaktas av en utredning.

Vi är väl alla mycket intresserade av
ishockey — det kominer säkert att visa
sig i morgon då VM börjar — och när
vi läser tidningarnas idrottssidor ser
vi att en idrottsklubb som övertar eu
ishockeyspelare från cn annan klubb
kan få betala övergångsersättningar på
50 000, 60 000 eller 70 000 kronor. Är
det så alldeles säkert att den enskilde
spelaren inte får någon del av de stora
summor som i dag ändå är i omlopp inom
den svenska idrotten? Även detta
förhållande måste väl en utredning studera.

I dessa frågor sker det ju ett samråd
med Riksidrottsförbundet, och jag tror
att herr Allard har gett uttryck för en
riktig uppfattning, när han säger att
Riksidrottsförbundet inte är intresserat
av en ingående utredning. Varför så
är fallet får väl Riksidrottsförbundets
representanter själva redogöra för —-det kan de ju göra offentligt i annat
sammanhang.

Herr Johansson i Växjö och andra
framhåller att toppidrottsmännen gör
mycket god PR för vårt land —- det är
alldeles riktigt — och därför borde beskattas
på ett generösare sätt. Men det
finns många andra som gör en god PR
för vårt land. För några år sedan reste
Arne Geijer och Bertil Kugelberg till
England, Amerika och andra länder och
berättade om hur bra parterna på den
svenska arbetsmarknaden kom överens.
Deras resa fick stor publicitet och
de gjorde god PR för Sverige. Skall
dessa herrar också beskattas efter andra
regler än vad som gäller för inkomsttagare
i allmänhet?

Jag tror att det är mycket farligt att
ge sig in på en sådan väg. Framför’ allt
gäller detta den mening som utskottet

ställt sig bakom, nämligen att man, för
att idrottsmännen inte skall komma i
konflikt med amatörreglerna, bör ha
andra beskattningsregler för dem. Skall
de stadgar och regler, som gäller i den
idrottsförening jag tillhör, vara bestämmande
för hur jag skall beskattas enligt
den svenska skattelagstiftningen? Vi
har mängder av föreningar av olika
slag. Om deras stadgar föreskriver att
en medlem av en viss anledning skall
uteslutas, så bör väl dessa förhållanden
regleras genom lagstiftning.

Jag anser alltså att det är en farlig
väg som utskottet slagit in på.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda mer i denna fråga, men jag
måste få rätta herr Kristenson på en
punkt. Han sade att vi hade varit överens
i andra avdelningen men att det vid
utskottets plenum avgavs en borgerlig
reservation. Herr Kristenson! Förhållandet
är ju det att det avgavs en socialdemokratisk
reservation. Det är alltså
herr Kristenson och hans partivänner
som är reservanter.

Herr Kristenson kom också med påståendet
att om riksdagen skulle uttala
sig för en utredning, så skulle mängder
av idrottsmän beskattas hårdare.
I så fall har herr Kristenson förmodligen
inte läst vad utskottsmajoriteten säger;
vi vill nämligen att riksdagen skall
skriva till Kungi. Maj :t och beställa en
utredning i syfte att åstadkomma generösare
beskattning av idrottspriser. Hur
detta skall kunna leda till en hårdare
beskattning kan jag verkligen inte förstå.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Jag vill rätta ett fel i
mitt förra anförande. Jag slutade med
att yrka bifall till utskottets hemställan,

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

men det var naturligtvis min mening att
yrka bifall till reservationen.

Det är väl så, herr Eriksson, att bådt
utskottsmajoriteten och reservanterna
är ense om att de nuvarande reglerna
för beskattning av idrottsmännens priser
är generösa.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 9, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 92 ja och 95 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson in. fl.

§ 6

Avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I förevarande betänkande
har bevillningsutskottet rationaliserat
sitt arbete, så att utskottet där
behandlar inte mindre än fyra motionspar.
Jag har ingen anmärkning mot
detta; det kan vara klokt att förfara så
ibland. Däremot har jag vissa anmärkningar
att göra mot vad utskottet skrivit
och hemställt.

Först skall jag uppehålla mig litet
vid de motioner i vilka kräves en utredning
rörande avdragsrätt för kostnad
för nyanlagd skogsplantering. Där
meddelar utskottet att den arbetande
skogsskattekommittén under innevarande
år väntas bli klar med sitt arbete.
Utskottet har ansett att man skall vänta
på detta och avstyrker därför motionerna.
Jag hoppas bara att utskottets
förmodan att utredningen skall bli färdig
i år kommer att infrias och att vi
inte härvidlag får som så många
gånger tidigare uppleva en missräkning.

Beträffande motionerna 1:328 och
II: 417 skall jag be att få säga litet mera.
Det är inte första gången vi behandlar
de frågor som det där gäller. I
fjol höll jag här i kammaren ett längre
anförande, i tron att därmed kunna underlätta
för utskottet att i år inta en
mera förnuftig ståndpunkt. Det var
tydligen en fåfäng förhoppning. Det förefaller
mig som om utskottets argumentering
är något av de obotfärdigas
förhinder. Utskottet skriver att det inte
går att göra någonting åt den sak som
motionärerna påtalat, och utskottet radar
upp olika problem och framhåller
att man inte kan se hur dessa skall
kunna lösas. Det förhåller sig helt annorlunda
med täckdikningsavdragen
och avdragen för skogsvägarna, påpekar
utskottet. Jag tror emellertid att
dessa svårigheter bara finns i utskottets
betänkande. Det bör inte vara så

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

märkvärdigt att ändra en bestämmelse
så, att en fruktodlare som rationaliserar
sin odling får göra avdrag för kostnaderna.
Märkvärdigare är det inte —•
och de kostnaderna kan vem som helst
räkna ut. Man behöver inte ha varit
taxeringsman i 20 år för att förstå
detta. Det går bra bara man vill —
den saken är obestridlig.

Som bekant sker i dag rationaliseringar
på alla områden: inom jordbruket,
inom industrin och inom fruktodlingen
— ja, i detta fall även när
det gäller utskottets eget arbete. EECmarknaden
rycker oss allt närmare
oavsett vad man säger om att det dröjer.
Vi vet mycket väl att man inom EEC
har hunnit långt med rationaliseringen
även på detta område. Om vi inte följer
med vår tid här i landet, kommer vi
ohjälpligt att så småningom slås ut i
konkurrensen från EEC-länderna. Därför
har fruktodlarna gått in för att med
egna krafter och medel göra så mycket
man någonsin kan för att i tid rationalisera
odlingarna.

Alla som har någon aning om fruktodlingens
problem vet att man tidigare
använde helt andra grundstammar och
planteringsavstånd än nu. — Förhållandena
i dag liknar inte alls det som
tidigare har varit. En fruktodlare i dag
kan inte fortsätta med de gamla fruktsorterna
och det underlag som tidigare
funnits, utan han måste skaffa träd med
svagare grundstammar, om han vill nå
bättre resultat. Ingen har möjlighet att
nu betala 7 å 8 kronor i timmen till
en man som på en stege med sex meters
höjd arbetar med att plocka frukt.
Vi måste få fram trädsorter som inte
växer så mycket i höjden utan som
bara blir två å två och en halv meter
höga. Då kan man i stort sett ta ned
frukten från träden utan att klättra på
stegar. Det underlättar plockningen och
medför även att man kan plocka mer
per individ. Därigenom minskas kostnaderna,
och det sker en mycket god
rationalisering. Men om en fruktodlare

alltså skall dra upp de gamla träden,
och sätta nya igen, så betyder det rätt
stora utgifter för honom.

Utskottet har skrivit en hel del om
saken, men anser att det är svårt att
utforma avdragsregler på grund av
ojämnheten i avkastningen. Men det
står väl klart för var och en, att om
man inte har inkomst ett år, kan man
inte göra avskrivning. Om jag deklarerar
enligt kontantprincipen, måste jag
också ha inkomst för att kunna yrka
avdrag. Jag tycker att detta skulle vara
relativt lätt att inse.

Hur är det på jordbrukets område?
Ingen här i kammaren, är väl okunnig
om att man kan låta betesvallar
ligga kvar under 20 år, varefter man
plöjer upp dem och besår dem på nytt
med säd. Det har inte satts i fråga att
jordbrukarna skulle vägras avdrag för
detta utsäde. Det anses nyttigt att någon
gång vända jorden och tillföra den nya
gödnings- och grundämnen, och på det
sättet uppnå bättre resultat. Det är
samma sak här. Vi fruktodlare får, som
jag tidigare sagt, avdrag om vi påtar
ned det nya trädet i samma hål där det
gamla fruktträdet stod. Så gör man
emellertid inte, utan man ändrar avståndet
från 5x5 meter till 5x3 meter.
Därtill kommer en annan väsentlig
sak. Om jag förfogar över så mycket
jord att jag kan låta en viss bit ligga i
träda, är detta till fördel ur alla synpunkter.
Man kan under tiden få bukt
med virus och parasiter.

Det är med djupt beklagande jag
konstaterar att utskottet fortfarande inte
har fattat situationen och inte vill
hjälpa till, så att fruktodlare kan stå
emot den konkurrens som förr eller
senare — och troligen rätt snart —
kommer från EEC-marknaden. Under
sådana omständigheter hade jag väntat
mig ett annat utlåtande, men jag får
väl upprepa mitt erbjudande från i
fjol. Om utskottets ledamöter ännu inte
fattat tillräckligt av situationen, skall
jag stå till förfogande privat med upp -

Fredagen den 17 mars 19G7

Nr 15

lysningar, utan någon som lielst kostnad
för vederbörande.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Får jag bara påpeka
att vi inte i utskottet — och utlåtandet
är ju enhälligt — sagt något om att frågan
inte går att lösa. Med hänsyn till
att företagsskatteutredningen nu framlägger
sitt betänkande har vi bara ansett
att man bör avvakta detta betänkande.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Till herr Brandt vill
jag säga att jag så många gånger har
fått svaret att vi skall vänta och se, att
nu vill jag inte göra det längre. Frågan
i sig själv är inte så märkvärdig, att den
inte går att lösa. Vi behöver inte vänta
på vare sig företagsskatteutredningen
eller någon annan utredning, utan vi
kan fatta ett beslut utan vidare om vi
vill. Men vill man inte det, kan man alltid
hänvisa till utredningen, så har man
klarat sig den här gången också.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Villabeskattningen m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående villabeskattningen m.m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 12 behandlas förutom
motioner angående ändrade regler för
villabeskattningen även motionsparet
I: 330 och II: 419. I dessa motioner
hemställes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära att åtgärder
vidtages att snarast införa en särskild
beskattning av fritidshus i syfte att ge

Villabeskattningen m. m.

de berörda kommunerna en inkomsthöjning
som vi motionärer anser vara
väl motiverad.

Utskottet har bestått motionerna en
— som man brukar säga — välvillig
skrivning, och detta är givetvis vi motionärer
tacksamma för. Det heter i utskottets
betänkande att för åtskilliga utpräglade
fritidskommuner torde de
skatteintäkter, som dessa kommuner
erhåller genom fastighetsskatten och de
inkomster som direkt eller indirekt kan
erhållas från sommargäster, vara otillräckliga
i förhållande till de ökade
kostnader av skilda slag som sommarstugebebyggelse
medför. I denna utskottets
uppfattning instämmer jag helt. Men
låt mig med några ord belysa de problem
som vid fritidsbebyggelse uppstår
för de s. k. värdkommunerna.

Fritidsbebyggelsen medför en hel del
kostnader för kommunerna. Vi behöver
bara gå till Stockholms län och
dess skärgårdskommuner för att finna
ett i allmänhet svagt och vikande befolkningsunderlag.
En befolkningsminskning
på över 20 procent har ägt
rum i en del av dessa skärgårdskommuner
under den senaste tioårsperioden.
Genom att länets skärgård alltmer
får funktionen som fritids- och sommarbostadsområde
för en växande del
av Storstockholm ökas befolkningen i
dessa skärgårdskommuner mångdubbelt
under sommaren — en tio- eller
tjugodubbling av en sådan kommuns
befolkning under sommarmånaderna är
inte något ovanligt.

Naturligtvis tillför dessa sommargäster
och besökande kommunerna en del
inkomster genom att den bofasta befolkningen
får möjlighet till försäljning av
vissa produkter och genom att vissa
nya arbetstillfällen uppkommer; det kan
gälla uthyrning av rum, utförande av
transporter o. s. v. För kommunerna är
emellertid de skatteinkomster som direkt
eller indirekt erhålles från fritidsbebyggarna
otillräckliga i förhållande
till de ökade kostnader som fritidsbe -

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Villabeskattningen m. m.

byggeisen medför. Jag nämner endast
kostnaderna för olika kommunala organ
och funktioner såsom byggnadsnämnd
med byggnadsinspektörer, hälsovårdsmyndigheter
och brandväsende.
Dessa organ måste vara dimensionerade
för att motsvara de stora krav en fritidsbebyggelse
för med sig. Planeringen
för att säkra tillgången på dricksvatten
och anordningar för avlopp, förvaring
av sopor och avfall och över
huvud taget tryggandet av tillfredsställande
sanitära förhållanden medför både
organisatoriska och ekonomiska problem
för dessa kommuner. Jag vill för
att ange problemets storleksordning anföra
ett exempel från en typisk trakt
med stor fritidsbebyggelse, nämligen
min egen hemtrakt uppe i Roslagen.

Fyra landskommuner bildar tillsammans
med Norrtälje stad ett kommunblock.
Inom dessa kommuner — vilka
inom parentes sagt är s. k. avfolkningskommuner
— bor 8 000 personer. Blidö
kommun med sina 848 invånare hade
den 1 januari 1967 cirka 3 000 fritidsstugor,
Frötuna kommun med en bofast
befolkning av 1 585 personer hade inom
sina gränser 3 400 fritidsstugor, Lyhundra
kommun med 3 655 invånare
hade 2 000 stugor och Roslags-Länna
kommun med ett invånarantal av 1 875
över 2 900 fritidshus. Sammanlagt hade
således dessa fyra kommuner den 1 januari
i år knappt 8 000 invånare men
inte mindre än 11 300 fritidshus. Antar
man att i varje stuga bor i genomsnitt
fyra familjemedlemmar, kommer den
sommarboende befolkningen att uppgå
till 45 000 personer, gäster till sommarstugeägarna
inte medräknade.

Enligt sina översiktsplaner beräknar
dessa kommuner att till år 1975 få ett
ytterligare tillskott av ungefär 10 000
fritidsstugor för att år 1980 ha i runt
tal 30 000 sommarstugor. Räknar man
som förut med fyra personer i varje
sommarstuga, blir det fråga om inte
mindre än 120 000 fritidsboende personer
mot en bofast befolkning som vid

den tidpunkten med all säkerhet inte
uppgår ens till de 8 000 invånare som
kommunerna har i dag.

Det är ganska naturligt att detta kommer
att medföra mycket stora växande
problem för dessa kommuner, med de
kommunala investeringar som otvivelaktigt
måste göras om kommunerna
över huvud taget skall kunna bereda
sin fritidsbefolkning en någorlunda
hygglig service. Med tanke härpå har
vi motionärer velat aktualisera frågan
om åtgärder för införande av en kommunal
beskattning av fritidshus, i huvudsaklig
överensstämmelse med fritidsberedningens
betänkande Fritidslivet
i Sverige, del 2, och de av länsstyrelsen
i Stockholms län föreslagna riktlinjerna.
Fritidsutredningens betänkande
innehåller som bekant bl. a. ett förslag
om att en kommun skall äga rätt
att utta en årlig avgift på fritidsbebyggelse
med högst 200 kronor, givetvis
under förutsättning att denna avgift
kommer de fritidsboende till gagn genom
ökad service från kommunens sida.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
understrukit motionärernas uppfattning
att det är angeläget att kommunerna
får ersättning för sina kostnader
för fritidsbebyggelsen, och utskottet
förutsätter också att Kungl.
Maj :t ägnar denna fråga särskild uppmärksamhet.

Herr talman! Med hänsyn till detta
utskottets mycket positiva yttrande har
jag i dag inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan under
punkten 2. Jag vill dock uttala den
förhoppningen att denna för fritidskommunerna
ytterst angelägna fråga med
det snaraste skall kunna lösas på ett
tillfredsställande sätt.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag kan i huvudsak instämma
i vad herr Nyström här anfört.
Utskottet har, såsom framgår av skrivningen,
gått honom till mötes så långt

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

det varit möjligt utan att i egentlig mening
tillstyrka motionsyrkandet. Utskottet
förutsätter ju att »Kungl. Maj :t ägnar
frågan särskild uppmärksamhet».

Även jag är bosatt i en kommun vars
struktur gör den attraktiv för fritidsbebyggelse.
Vi har 3 000—4 000 fritidsvillor,
och jag kan vitsorda herr Nyströms
uppgift att sådan fritidsbebyggelse
inte är någon lysande affär för
kommunen.

Vad jag ser som ett av problemen
med en särskild beskattning är den
omständigheten att det bor två kategorier
av människor i dessa fritidsvillor:
dels sådana som är mantalsskrivna i
kommunen — och dem vill man inte
gärna ta ut någon särskild avgift av —
dels de s. k. utborna. Det är denna mycket
svåra komplikation som gör att jag
inte anser mig kunna yrka bifall till
motionen, utan nöjer mig med den
skrivning som utskottet här presenterar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill tillägga att få
sommarstugeägare är mantalsskrivna
inom de kommuner i Roslagen där deras
sommarstugor är belägna. Till 99
procent får vi ta emot andra kommuners
medlemmar, och vi anser att man
därför måste göra något åt frågan om
en särskild beskattning.

Jag förklarar mig emellertid nu nöjd
med utskottets skrivning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckt motion
om befrielse för handikappade från
bilskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Ändring i beskattningen i syfte att främja
mindre företags utveckling

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckt motion
om ändring i beskattningen i syfte
att främja mindre företags utveckling.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 711,
av herrar Johansson i Skärstad och
Börjesson i Falköping hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhölle om översyn och förslag
rörande ändringar i beskattningsreglerna
i syfte att främja de mindre företagens
konsolidering, självfinansiering
och utveckling.

Utskottet hemställde,

att motionen II: 711 av herrar Johansson
i Skärstad och Börjesson i Falköping
om ändring i beskattningen i
syfte att främja mindre företags utveckling
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar''
Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson, Lundström,
Erik Filip Petersson, Sundin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionen
II: 711 av herrar Johansson i Skärstad
och Börjesson i Falköping, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om översyn
och förslag rörande ändringar i beskattningsreglerna
i syfte att främja de
mindre företagens konsolidering, självfinansiering
och utveckling.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Föreliggande utskottsbetänkande
är föranlett av motion nr
711 i denna kammare, i vilken hemställes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om översyn och
förslag rörande ändringar i beskattningsreglerna
i syfte att främja de

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Ändring i beskattningen i syfte att främja mindre företags utveckling

mindre företagens konsolidering, självfinansiering
och utveckling.

Med hänsyn till den utförliga motivering
som föreligger dels i denna motion,
dels i den till utskottets betänkande
fogade reservationen ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Frågan om enskilda företagares
möjligheter att konsolidera sina
företag är av vital betydelse såväl
för de enskilda företagarna som för deras
anställda. Dessa företagares möjligheter
till självfinansiering och investeringar
är i regel sämre än dem som står
företag drivna av juridiska personer
till buds. De sistnämnda kan exempelvis
göra avsättningar till investeringsfonder,
vilket enskilda företagare inte
kan göra. De har därför under goda år
inga möjligheter att göra skattefria avsättningar
på liknande villkor. Detta
liksom vissa andra problem om ändringar
i skattereglerna i syfte att främja
de mindre företagens konsolidering,
självfinansiering och utveckling bör
därför utredas, vilket vi också har skrivit
i den reservation som är fogad till
betänkandet.

Herr talman! Jag vill kort och gott
yrka bifall till reservationen vid utskottets
betänkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det är riktigt att de
företag som drivs som enskilda firmor
har i vissa fall sämre avskrivningsmöjligheter
än aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Detta är någonting som sedan
länge har påpekats. Vi på högerhåll
har också anslutit oss till denna
reservation, där man mera allmänt tar
upp detta resonemang. Jag vill emellertid
hänvisa till alla de konkreta förslag
som vi har framlagt i detta ärende.

Vad som för det första är angeläget
för en enskild företagare är att skatteskalorna
uppvisar en mindre häftig pro -

gressivitet. Det andra är att man får
till stånd vissa former av självfinansieringsfonder
och rätt att även utnyttja kapitalavdraget
när en jordbrukare eller
företagare har bundit sitt kapital och inte
kan använda det på samma sätt som
den som har sina pengar innestående
i bank eller placerade i aktier eller
andra värdehandlingar.

Det är också nödvändigt att möjligheterna
till avskrivning på varulager,
maskiner och inventarier förbättras. Vi
bör med andra ord få ett system som
innebär att även det enskilda näringslivet
kan göra avskrivningar på återanskaffningsvärdet.

Det finns många sådana synpunkter
som statsmakterna har anledning att beakta,
och därför ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Söderström
(h).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Inom utskottet råder
inga delade meningar om de mindre
företagens betydelse för svenskt näringsliv.
För min del tror jag att dessa
företag kommer att behövas även i fortsättningen
trots den strukturrationalisering
med sammanslagningar av företag
till allt större enheter som nu pågår.
Jag förstår därför strävandena för
att ge dessa företag möjlighet att konsolidera
sin ställning, vilket är vad motionärerna
syftar till.

När man säger att de mindre företagen
liar en sämre ställning än aktiebolag
och ekonomiska föreningar, är
det dock en sanning med modifikation.
Alldeles klart är det inte att det förhåller
sig så. Som de ärade ledamöterna
kan se på s. 3 i betänkandet påpekar
utskottet att gift fysisk person med omkring
90 000 kronor i beskattningsbar
inkomst får en statlig inkomstskatt som
ungefär motsvarar bolagsskatt, d. v. s.
40 procent. En sådan inkomstnivå uppnådde
enligt inkomststatistiken för

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Ändring i beskattningen i syfte att främja mindre företags utveckling

taxeringsåret 1965 endast en halv procent
av de fysiska personer som var enskilda
rörelseidkare. Den skattelagstiftning
som finns är således inte alltid
till nackdel för dessa om man jämför
dem med bolag och ekonomiska föreningar.
De små företagen har dessutom
— bortsett från rätten till investeringsfonder
— framför allt rätt att
skriva ned varulager till 40 procent
samt rätt till avskrivningar omedelbart
på maskiner, inventarier och byggnader.
På det sättet finns alltså möjligheter
till konsolidering i skälig omfattning.

Motionärerna åberopar att de små
företagen inte har rätt att göra avsättningar
till pensionsstiftelse för huvuddelägare
i familjeföretag. Utskottsmajoriteten
har då erinrat om att pensionsstiftelseutredningen
i sitt betänkande
1965 — som nu ligger hos regeringen
— föreslår rätt för familjebolag
att i en särskild skuldpost i balansräkningen
redovisa medel för åt! trygga
pension åt huvuddelägare enligt en allmän
pensionsplan. Familjebolagen skall
också få rätt att avsätta realmedel till
pensionsstiftelse för att trygga pension
till huvuddelägare. Detta förslag innebär
alltså väsentliga förändringar beträffande
just detta problem. Enligt vad
utskottet erfarit kan man inom kort
vänta en proposition på grundval av
detta förslag.

Med hänsyn härtill och till att företagsskatteutredningen
förmodligen också
kommer att beakta dessa problem
avstyrker alltså utskottsmajoriteten
motionärernas förslag, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Herr Brandt har medgivit
att småföretagen har en missgynnad
ställning. Det är förvånansvärt att
man tycks hylla åsikten att enbart de
stora företagen skall ha förmåner för
att kunna utvecklas vidare. Om jag inte
är alldeles fel underrättad har emeller -

tid de stora företag, som vi har i dag,
utvecklats från ursprungligen mycket
små enheter. Skulle det inte kunna tänkas,
herr Brandt, att det även i dag
finns sådana små enheter, som man
kanske inte har någon större högaktning
för i dag men som i framtiden kan
utvecklas till mycket stora företag, under
förutsättning att de får en likvärdig
ställning i fråga om fondavsättning och
annat?

Jag menar att man inte får hysa
ringaktning för de små företagen. De
stora företag vi har i dag, t. ex. ASEA,
har en gång varit mycket små företag,
och de småföretag vi nu har kan också
bli stora under förutsättning att de får
arbeta under likvärdiga förutsättningar.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta
vad herr Brandt sade, att det skall bli
en ändring vad gäller rätten för huvuddelägare
i familjeföretag att göra avsättning
för sin pensionering. En utredning
blev färdig med den frågan för
åtminstone ett par år sedan, men det
har tagit lång tid för departementet att
få fram en proposition. Nu lär propositionen
komma under påskferien, och så
småningom kan riksdagen alltså fatta
beslut.

Intressant i sammanhanget är att ett
15-årigt motionerande här i riksdagen
nu krönes med framgång när vi äntligen
får ett förslag på riksdagens bord.

Detta exempel visar att regeringen
är mycket betänksam innan den låter
framkastade propåer resultera i förslag
till Sveriges riksdag. Vi är emellertid
glada över att det så småningom blir
ett beslut på denna punkt.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Herr Brandt sade att
de små företagen i vissa avseenden inte
befinner sig i en sämre ställning än de
större — han pekade på beskattningen
och nämnde att avskrivningsreglerna

4-—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Ändring i beskattningen i syfte att främja mindre företags utveckling

är generösa. Det är riktigt, men det
finns andra områden där behandlingen
av de små företagen inte är1 så där helt
generös. Det gäller exempelvis möjligheterna
att lägga av kapital för'' framtida
investeringar genom att bygga upp
investeringsfonder.

Vi anser att bestämmelserna bör ses
över och att det bör läggas fram förslag
till generösare regler för de små
företagen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Herr Vigelsbo säger att
de stora företag som vi nu har i regel
har utvecklats ur små företag, och det
är naturligtvis riktigt. För att vi skulle
förstå vad hän menade tilläde han, att
samma sak kan ske även i fortsättningen,
om företagen får arbeta under likvärdiga
villkor. Men villkoren för de
små företagen har ju varit desamma
tidigare, och ändå har några utvecklats
till de stora enheter som finns nu. Jag
tror att detsamma skall visa sig möjligt
även i fortsättningen.

Motionärerna säger själva, att de inte
anser inrättande av investeringsfonder
hos småföretag vara en praktisk väg att
lösa frågan, men de vill få fram något
annat slags fondbildning. Vi har sagt
att om den saken kopplas samman med
den progressiva beskattningen, kommer
det att uppstå svårigheter vid tillämpningen.

I den mån företagsbeskattningssakkunniga
kan finna en lösning kan riksdagen
fatta beslut, och då är saken
klar, men vi väntar på att de skall ta
itu med denna sak. Det förvånar mig att
herr Magnusson i Borås inte har nöjt
sig med utskottsmajoritetens betänkande
med hänsyn just till företagsbeskattningsutredningen,
eftersom han i den
förra fråga vi diskuterade hänvisade
till den. Det är samma sak i detta fall.

Vi ställer oss inte avvisande — alla
har precis samma intresse ■—• men det
gäller att lösa problemet så, att vi inte

krånglar till saken och får svårigheter
i tillämpningen, eftersom det inte blir
till glädje för någon part.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Herr Brandt måste väl
medge att självfinansieringsmöjligheterna
har varit helt andra förr än de
är nu. Det var på grund av självfinansieringen
som de små företagen kunde
växa till de stora enheter som de utgör
i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha rösitat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 86 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Öl

§ 10

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen CASSEL,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av dels det betänkande med
förslag till effektivisering av riksdagens
verksamhet som bordlagts vid kammarens
sammanträde onsdagen den 15
innevarande mars, dels de Kungl. Maj :ts
propositioner, som bordlagts vid kammarens
sammanträden onsdagen den 15
och torsdagen den 16 innevarande mars
eller kommer att bordläggas i dag, måtte,
med hänsyn till infallande helg, utsträckas
till det sammanträde som infaller
näst efter femton dagar från det betänkandet
och respektive propositioner
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter kommer
att utsändas en stencilerad sammanställning,
vari angives data för de sammanträden,
då motioner sist må väckas
i anledning av de till och med i dag,
fredagen den 17 mars, avlämnade propositionerna.

Jag får vidare meddela, att de Kungl.
Maj :ts propositioner som under tiden
den 20—23 innevarande mars överlämnas
till kammaren kommer att per post
tillställas ledamöterna i den mån delningsupplaga
föreligger. Propositionerna
kommer dessutom att som vanligt
utdelas på ledamöternas bänkar i plenisalen.

§ 12

Utgifterna på driftbudgeten inom

jordbruksdepartementets verksamhetsområde Föredrogs

jordbruksutskottets utlå -

Befrämjande av husdjursaveln in. m.

tande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

Kungl. Maj :t hade (bilaga 11, punkten
C 11, s. 16—17) föreslagit en medelsanvisning
av 1 483 000 kr. Samtidigt
hemställdes att garantiramen för lån till
inköp av avels- och ridhästar fastställdes
till ett belopp av 500 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat två motioner, nämligen
1:457 av herr Thorsten Larsson
in. fl., likalydande med 11:821 av herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl., i vilka
motioner hemställts att riksdagen måtte
godkänna Kungl. Maj:ts förslag till anslagsanvisning
samt förordats att fördelningen
av anslagsposten till stöd åt
hästaveln verkställdes av lantbruksstyrelsen
efter samråd med den till styrelsen
knutna hästavelsnämnden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medge att under budgetåret 1967/68
beviljades statlig kreditgaranti för lån
avseende inköp av avels- och ridhästar
intill ett belopp av 500 000 kr.,

b) till Befrämjande av husdjursaveln
in. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 1 483 000 kr.,

c) lämna motionerna 1:457 och
II: 821 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Hermansson,
Isacson, Skärman, Hansson i Skegrie,
Hedin, Jönsson i Ingemarsgården,
Dahlgren och Berndtsson, vilka ansett
att utskottet under c) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Befrämjande av husdjursaveln m. in.

motionerna 1:457 och 11:821 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
reservanterna anfört angående fördelningen
av medlen till stöd åt hästaveln.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Eftersom riksdagen förra
året på grundval av ett framlagt uF
redningsförslag ganska ingående diskuterade
frågan om stöd åt hästaveln, är
det inte min mening att nu dra upp
denna sak på nytt i dess helhet, utan
jag vill bara peka på en detalj, om än
en viktig sådan, som vi reservanter anser
bör observeras.

1963 års hästutrednings förslag som
låg till grund för riksdagens beslut
syftade till att bidrag skulle utgå
endast till kvalitetsfrämjande åtgärder.
Denna målsättning har accepterats
av avelsorganisationerna. Även om
den föreslagna medelstilldelningen är
935 000 kronor, får man godta den och
försöka få ut det mesta möjliga av den.
Det är emellertid av mycket stor vikt
för att man skall kunna få ut högsta
möjliga effekt, att de anslagna medlens
användning ej på förhand bindes i detalj
utan får bero av en anpassning till
rådande förhållanden. Det är samtidigt
sannolikt att de medel som anvisas till
premieringar och till bidrag till hingsthållningen
räcker, men att beloppet för
avelsbefrämjande åtgärder, 125 000 kronor,
visar sig otillräckligt.

Den hästavelsorganisation som jag
tillhör och har arbetat för under en del
år och som har lantbruksstyrelsens
uppdrag att göra försök med identitetsmärkning
av föl, även det ett bidrag till
bedrivande av kvalitetsavel, har nu
kommit fram till en metod som av experter
anses betryggande. Meningen är
att en obligatorisk identitetsmärkning
skall startas, men varifrån skall medel
härtill tas?

På grund av det minskade antalet
hingstar blir det bidragsmedel över av

den del som skall gå till hingsthållning.
Samtidigt bär många stoägare fått väsentligt
högre fraktkostnader för vilka
det borde utgå bidrag. Medel kan emellertid
inte lämnas i detta fall, om man
skall följa utskottets förslag, även om
det finns medel kvar av hingsthållningsbidraget.

Även andra åtgärder kan komma i
fråga för bedrivande av ett aktivt avelsarbete:
anordnande av prestationsprov,
kurser i hovvård in. m. Fördelningen av
anslagsmedlen skall nu göras av lantbruksstyrelsen
efter samråd med hästavelsnämnden,
och det måste vara en
fördel med tanke på anslagets syfte,
om dessa organ får rätt till en friare
disposition av medlen.

Herr talman! Jag vill härmed yrka
bifall till reservation 1 vid punkten 8 i
jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Herr Berndtsson motiverar
reservanternas uppfattning med
att det bör ske en anpassning till rådande
förhållanden. Utskottsmajoriteten
har för sin del ansett att man, då
riksdagen så sent som föregående år
beslutade om nya riktlinjer för detta
stöd, bör vänta något och avvakta utvecklingen
samt de erfarenheter den
ger. Därför har utskottsmajoriteten
denna gång inte velat göra annat än
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Berndtsson begärde emel -

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
8:o) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berndtsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 84 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 9—73

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Statens skogsskolor m. m.:

Omkostnader

Kungl. Maj :t hemställde under punkten
H 16 (s. 107—108) att anslaget uppfördes
med oförändrat 585 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat
motionerna 1:118 av herrar
Karl-Erik Eriksson och Kaijser, likalydande
med II: 154 av herrar Jonasson
och Andersson i Örebro, vari hemställts
att riksdagen måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala att ett driftbidrag
å 27 000 kr. avseende läsåret 1967/68

Statens skogsskolor m. m.: Omkostnader

måtte beviljas Värmlands-Örebro läns
skogsskola, Gammelkroppa, dels till
Statens skogsskolor m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 612 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:118 och 11:154,
till Statens skogsskolor m. in.: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 585 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl-Erik Eriksson och Jonasson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 118 och II: 154,
till Statens skogsskolor m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 612 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JONASSON (ep):

Herr talman! Tillsammans med herr
Karl-Erik Eriksson har jag vid denna
punkt fogat en reservation till utskottets
utlåtande. Den bygger på motionerna
1:118 och II: 154. I dessa motioner har
vi yrkat på ett driftbidrag på 27 000
kronor till Gammelkroppa skogsskola.
Ett bifall till motionerna skulle innebära
en höjning av anslaget under denna
punkt med 27 000 kronor.

Gammelkroppa skogsskola drives av
stiftelsen Värmlands och Örebro läns
skogsskola. Den är effektiv och utför
ett mycket gott arbete. Detta kan vitsordas
av både riksdagsledamöter och
andra som besökt skolan.

Kungl. skogsstyrelsen har också i
sitt anslagsäskande upptagit ett anslag
till skogsskolan i Gammelkroppa på
27 000 kronor. I utlåtandet över framställningen
från stiftelsen Värmlands
och Örebro läns skogsskola anför skogsstyrelsen
bl. a.: »Den av Gammelkroppaskolan
bedrivna skogsskoleundervis -

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Fiskeristyrelsen: Avlöningar

ningen fyller väl de fordringar som
uppställts av Kungl. Maj:t den 19 maj
1958, och eleverna från skolan har vunnit
anställning hos skilda arbetsgivare
inom såväl skolans upptagningsområde
som övriga delar av landet. De gammelkroppaelever
som vidareutbildat sig
vid statens skogsmästareskola har likaledes
hävdiat sig väl jämfört med övriga
elever från statens skogsskolor.»

Jag tror att ett anslag på 27 000 kröner
till skolan skulle vara väl motiverat.
Utskottet har emellertid avstyrkt motionerna
och därvid hänvisat till den utredning
som pågår inom skogsbrukets
yrkesutbildningskommitté. Det brukar
visserligen vara vanligt att man avvaktar
resultatet av pågående utredningar,
men i reservationen har det
föreslagits att detta anslag på 27 000
kronor skall ges i avvaktan på utredningens
betänkande. Med hänsyn härtill,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen 2.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Örebro (fp).

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Riksdagen har under
de närmast föregående åren behandlat
liknande motioner om statsbidrag till
Gammelkroppa skogsskola men avslagit
dem. Herr Jonasson är säkert medveten
om att chanserna för ett bifall
i år knappast är större än tidigare.

Utskottets avslagsyrkande har inte
sin grund i någon nedvärdering av det
arbete som utförs vid Gammelkroppa
skogsskola. Utskottets ställningstagande
beror i stället på att skogsskolorna haft
en viss överkapacitet under senare år,
något som motiverar att det inte ges
stöd åt enskilda skogsskolor. Dessutom
behandlas, som herr Jonasson redan
sagt, skogsskoleutbildningen av skogsbrukets
yrkesutbildningskommitté, som
redan i år beräknas framlägga förslag
till ny organisation av denna yrkesutbildning.

Under dessa förhållanden är det inte
rimligt att tillmötesgå reservanternas
begäran. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till jordbruksutskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av herrar Karl-Erik Eriksson och Jonasson;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 75—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Fiskeristyrelsen: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Med anledning av motion
II: 823 som behandlas under punkt
90 i jordbruksutskottets utlåtande nr 1
vill jag framföra en del synpunkter.

Av motionens argumentering framgår
att motionärerna anser att den aktuella
forskningen utgör en angelägenhet för
kraftintressenterna och sker helt i deras
intresse. Det anser jag dock vara
felaktigt. Enligt vattenlagen 11 kap. 97 §
skall gottgörelse åt vattendomstolens
sakkunniga erläggas av sökanden. Sakkunniga
i fiskefrågor är fiskeriintendenterna,
och en del av deras utredningar
har enligt riksdagsbeslut 1957
och 1962 avskilts som mer grundläggande
och fullföljs på sötvattenslaboratoriet.
Till följd av riksdagsbesluten har
dispyt uppstått mellan kraftintressenterna
och fiskerimyndigheterna om
kraftintressenternas skyldighet att stå
för denna mer grundläggande utredning
eller forskning. Den rättsliga tvisten kan
endast avgöras av domstol. Men i detta
läge har kraftintressenterna utnyttjat
situationen till att deklarera sin avsikt

Fredagen den 17 mars 19G7

Nr 15

att ej längre till statsverket inbetala de
medel det rör sig om.

Om man, som jag, förutsätter att denna
forskning är av sådan angelägenhetsgrad,
att den bör fortsätta i oförminskad
omfattning, måste därför medel
frambringas. Jordbruksministern
har valt att föreslå att s. k. 2:10-medel
skall användas härför. Tre statliga utredningar
— 1957, 1962 och 1965 —
har behandlat frågan om den aktuella
verksamhetens finansiering. Fiskeristyrelsen
har i sina petita föreslagit finansiering
över riksstaten av den aktuella
verksamheten.

Jordbruksutskottet har ställt sig tveksamt
till jordbruksministerns förslag
om användande av 2:10-medel, och det
inger farhågor beträffande arbetsmöjligheterna
för denna betydelsefulla
verksamhet.

Den verksamhet det här gäller har
på senare år lett till betydande praktiska
framgångar genom mycket uppmuntrande
återfångster av kanadaröding i
vissa större reglerade sjöar, t. ex. Storsjön,
Kallsjön, Landösjön, Yojmsjön
m. fl. och en förbättring av rödingen efter
insättande av s. k. glaciala relikta,
kräftdjur som pungräkan Mysis relicta
i Torrön, Juveln, Kallsjön och Blåsjön.
En lång rad andra, på forskning och
noggrann analys baserade uppslag, är
lovande — detta gäller t. ex. insjölax i
Storsjön, Storuman m. fl. sjöar. Det kommer
att ta lång tid innan man för varje
region funnit de bästa åtgärderna.
Verksamheten kommer att få sekundär
betydelse utanför regleringslandskapet.
Så har exempelvis kanadaröding med
framgång provats i en del av Mälaren.

Det är klart att dessa fiskefrågor, som
gäller inlandet och Norrland, ur havsfiskarnas
synpunkt ter sig mer eller
mindre betydelselösa. Men så är ingalunda
fallet. Tvärtom växer intresset
för fiske för varje år. I en del fall —
t. ex. när det gäller de större sjöarna —
bedrivs detta fiske mer eller mindre
som yrkesfiske, men i det stora flerta -

Fiskeristyrelsen: Avlöningar

let fall är det fråga om fritidsfiske. Karavaner
med bilar från kusten söker sig
inåt landet för fiske. Detta sker i ett
område — hela Norrland norr om Dalälven
— där allt fler vatten tagits i anspråk
för kraftutvinning med kraftstationer
och sjöregleringar. Även när alla
nu aktuella vattenmål avslutats — och
tiden dit är kanske trots allt inte alltför
lång — kvarstår för lång tid framåt
som ett riksintresse att dessa vatten
förvaltas och vårdas på bästa sätt,
d. v. s. så att man med en moderniserad
fiskevård kan få dem att producera
mera. Norrlands inlandsvatten är en
naturtillgång som vi måste slå vakt om.

Detta är sannerligen inte kraftintressenternas
intressen enbart, utan för en
stor del av Norrlands befolkning och
— med alla turister söderifrån — är
det ett viktigt problem för hela landet.
Det behövs forskning. Den saken har
upprepade gånger vitsordats av olika
utredningar, senast av den Wikströmska,
som avlämnade betänkande våren
1965, och det borde vara självklart att
denna verksamhet finansieras över riksstaten,
när andra medel saknas.

Sedan sötvattenslaboratoriets tillkomst
1932 har ingen annan upprustning
skett där än med den personal som
nu arbetar med regleringsfrågorna. Om
den försvinner betyder det ett kraftigt
bakslag för svensk fiskevård, samtidigt
som antalet fritidsfiskare stiger.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottets, som bör godkännas
av riksdagen men resultera i att
jordbruksministern med början nästa
år stegvis flyttar över den aktuella verksamheten
på riksstaten. Det rör sig totalt
om 350 000 kronor, och då bör
ihågkommas att hälften av beloppet redan
utgår av statsmedel genom Vattenfall
som kraftproducent. Det är alltså
bara halva summan i verklig utgiftsökning
för statsverket.

Jag har velat framhålla detta eftersom
denna forskningsverksamhet är
mycket angelägen och viktig för mitt

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

län och för alla områden i vårt land
med reglerade vatten liksom för det
växande antal människor som på sin
fritid har funnit en stimulerande och
värdefull hobby i fritidsfisket.

I detta anförande instämde herrar
Larsson i Norderön och Dahlgren (båda
ep).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag undrar om inte den
föregående ärade talaren i någon mån
har missuppfattat denna fråga. Försöken
att flytta över relikta kräftdjur från
t. ex. mellansvenska till norrländska sjöar
har inte bekostats med anslagen till
sjöregleringsverksamheten utan på annat
sätt. Denna verksamhet har varit
målbunden, och den har helt och hållet
arbetat för vattenkraftsintressenterna.

Detta betyder att de tidigare försöken
att utplantera andra foderdjur —• om
jag så får kalla dem — i norrlandssjöarna
inte kommer att avbrytas. Jag
vill bara än en gång understryka, att
här gäller det en verksamhet som vattenkraftsintressenterna
har bekostat och
som endast har arbetat för dem. Det
är inte något annat det gäller.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Herr Levin är ju med
i fiskeristyrelsen, som har i sina petita
föreslagit att den verksamhet jag talat
om skulle flyttas över på fiskeristyrelsens
stat. Jag kan väl därför inte tro att
herr Levin är negativt inställd till att
denna verksamhet skall fortgå.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 91—94

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen Under

punkten .1 6 (s. 132—134) hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
285 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:651 av herr Helge Karlsson och
Il: 824 av herr Levin in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
under rubriken »Befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen» under jordbruksdepartementets
huvudtitel till bidrag
enligt reglementet för statsunderstödd
utbildningsverksamhet på fiskerinäringens
område måtte anvisas ett anslag
av 150 000 kr., innebärande en ökning
med 30 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:651 och 11:824, till
Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 315 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Hedström, Angustsson och
Manne Olsson, fru Lundblad samt herrar
Trana, Eskilsson i Likenäs och
Björk, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 651 och II: 824, till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 285 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TRANA (s):

Herr talman! Av propositionen framgår
att Kungl. Maj d till studie- och utbildningsverksamheten
på fiskerinäringens
område beräknat 120 000 kronor.
Utskottet har för sin del uttalat

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen

sig för bifall till ett motionsyrkande om
150 000 kronor. Utskottet har gjort sitt
ställningstagande med utgångspunkt
från vad motionärerna anfört om det
ökade utbildningsbehovet, som enligt
motionärerna beror på att en stor del
av de svenska fiskefartygen kommit att
falla under sjöbefälskungörelsens stadgande
om behörighet för förare och
maskinskötare på vissa fartyg.

Mot utskottets förslag har anförts reservation
till förmån för Kungl. Maj :ts
förslag. Även reservanterna anser att
den aktuella utbildningen har stort värde.
Då emellertid ifrågavarande anslagspost
redan av Kungl. Maj :t upptagits
till ett med 20 000 kronor förhöjt anslagsbelopp
för nästa budgetår i förhållande
till innevarande års anslag,
anser reservanterna att därvid bör kunna
få bero.

Ett starkt motiv för reservanternas
uppfattning är det nuvarande ekonomiska
läget, som talar för återhållsamhet
när ökade utgifter inte är oundgängligen
nödvändiga. Reservanterna
har också uppmärksammat att fiskeristyrelsen
i sin framställning om anslag
inte ansett erforderligt att öka posten
för annat än studieresor.

Med hänsyn till det anförda yrkar
jag, herr talman, bifall till den vid
punkten 95 fogade reservationen av herr
Mossberger m. fl.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Anslaget till statsunderstödd
utbildningsverksamhet för fiskare
kan väl sägas vara mycket befogat.
I den rationalisering som har pågått
och som fortfarande pågår inom fiskerinäringen
är det helt enkelt nödvändigt
att fiskarna får möjlighet att utbilda sig.
Efter hand som de skaffar sig större
och dyrbarare båtar ökas också kraven
på dessas skötsel. Fisket bedrivs allt
längre bort från hemmahamnen. Man
kommer ut på vidare vatten, och det
ställs större krav på kunskap om na -

vigation och användning av tekniska
hjälpmedel. Den statsunderstödda utbildningsverksamheten
har därför kommit
till väsentlig nytta. Hushållningssällskapen
har i samarbete med Fiskarnas
studieförbund ordnat en omfattande
kursverksamhet, som varit mycket
uppskattad och även givit goda resultat.
Därför har också efterfrågan på
dessa kurser ständigt ökat liksom anspråken
på statsbidraget, och kostnaderna
uppgår för närvarande till cirka
280 000 kronor. Behovet är alltså mycket
stort, och den ökning av anslaget
med 30 000 kronor som fiskeristyrelsen
har begärt är befogad.

Vi får också beakta att en starkt bidragande
orsak till utbildningsbehovet
har varit att en stor del av de svenska
fiskefartygen har kommit att falla under
sjöbefälskungörelsens stadgande
om behörighet för förare och maskinskötare.
Dessa har alltså genom statsmakternas
beslut blivit ålagda att skaffa
sig denna behörighet. Därför är det naturligt
att möjlighet skall föreligga för
vederbörande att få denna utbildning
— den skall inte behöva upphöra på
grund av medelsbrist.

Jag anser sålunda att det är vår
skyldighet att i någon mån hjälpa till
genom att bevilja det ifrågavarande
högre anslaget. När vi behandlade frågan
i utskottet kom vi också fram till
att anslaget behövde ökas. Vi inom utskottsmajoriteten
har givetvis full insikt
om det ekonomiska läget och om
nödvändigheten av återhållsamhet, men
de medel som avsättes för detta ändamål
är väl använda pengar.

Herr talman! Jag skall inte vidare redogöra
för alla de fördelar som är förenade
med den aktuella verksamheten
utan yrkar nu endast bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Hedin
(h) samt herrar Levin, Johansson
i Simrishamn och Fridolfsson i Rödeby
(samtliga s).

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Trana begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
95 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Mossberger m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 66
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 96—102

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103

Naturvård: Ersättningar till markägare
m. m.

Under punkten K 4 (s. 139—140)
hade Kungl. Maj :t föreslagit, att anslaget
fördes upp med oförändrat
3 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

1) 1:182 av herrar Svanström och
Harald Pettersson och II: 224 av herr
Jonasson m. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag beträffande
sådan ändring av reglerna för
dispositionen av domänverkets markfond,
att fondens medel måtte kunna
tas i anspråk för inköp av särskilda
natur- och fritidsområden samt för ordnande
av friluftsanläggningar;

2) I: 655 av herrar Sveningsson och
Yngve Nilsson, likalydande med II: 818
av herrar Hedin och Petersson, vari
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte besluta a) att ändra
grunderna för disponering av domänverkets
markfond i enlighet med vad i
motionerna anförts, b) att inrätta en
fond för ersättning till markägare, vilka
vore berättigade till ersättning enligt
naturvårdslagen, c) att avslå Kungl.
Maj :ts hemställan om att till Naturvård:
Ersättning till markägare in. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr., d) att av behållningen
på domänverkets markfond anvisa
tre milj. kr. till fonden för ersättning
till markägare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) avslå motionerna I: 655 och II: 818
i vad de, såvitt nu var i fråga, avsåge
ändrade grunder för dispositionen av
domänverkets markfond,

b) lämna motionerna I: 182 och
11:224 utan åtgärd,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 655 och II: 818, såvitt nu var i fråga,
till Naturvård: Ersättningar till markägare
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 000
kr.,

d) lämna motionerna 1:655 och
II: 818 utan bifall, såvitt de avsåge ianspråktagande
av domänverkets markfond
för nyssnämnda ändamål.

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Carl Eskilsson, Hermansson,
Isacson, Hansson i Skegrie, Jonasson
och Hedin, vilka ansett att utskottet
under b) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 182 och II: 224 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning och förslag beträffande sådan
ändring av reglerna för dispositionen
av domänverkets markfond, att fondens
medel måtte kunna tas i anspråk för inköp
av särskilda natur- och fritidsområden
samt för ordnande av friluftsanläggningar; b)

av herrar Carl Eskilsson, Isacson
och Hedin, vilka ansett att utskottets
hemställan under c) och d) bort lyda
sålunda:

»c) med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:655 och 11:818, såvitt nu är i fråga,
medge att för budgetåret 1967/68 får
disponeras 3 000 000 kr. ur domänverkets
markfond för det i statsverkspropositionen
angivna ändamålet Naturvård:
Ersättningar till markägare m. in.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JONASSON (ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
ett par motioner, nr 182 i
första kammaren och nr 224 i denna
kammare. I dessa motioner har vi hemställt
att »riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag beträffande
sådan ändring av reglerna för dispositionen
av domänverkets markfond,
att fondens medel må kunna tas i anspråk
för inköp av särskilda natur- och
fritidsområden samt för ordnande av
friluftsanläggningar». Motionerna har
följts upp i reservationen 4 a.

Denna fråga har diskuterats tidigare
här i riksdagen, och därför skall jag
fatta mig kort. Jag vill ändå konstatera
att behovet av mark för fritidsändamål
blir allt större. En aktivare naturvårds -

politik är nödvändig. En sådan har naturligtvis
inletts, men en ytterligare vidgning
kräves, om det skall bli möjligt
att realisera önskemålen utan alltför
stora utgifter för kommunerna. Det är
med hänsyn härtill vårt förslag har
lagts fram.

Vad är mer naturligt än att använda
domänverkets markfond för detta ändamål?
Fonden torde uppgå till ett 20-tal
miljoner kronor. Enligt de regler som
föreligger för domänverkets markfond
skall denna nyttjas för inköp av
mark för skogs- och jordbruksproduktion.
Om man ser de resultat som de
statsägda skogarna visar -— de ger ett
sämre utbyte än de enskilda — tycker
man sig kunna göra en god insats genom
att ta dessa pengar i anspråk för
naturvårds- och fritidsändamål. Det
finns ingen anledning — enligt vårt sätt
att se saken — att öka statens innehav
av mark under sådana omständigheter.
För att denna användning av fonden
skall bli möjlig är det emellertid nödvändigt
med en förändring av reglerna
i detta avseende.

Med stöd av det anförda ber jag att
få yrka bifall till reservationen 4 a.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill hålla med herr
Jonasson om att det är hög tid att bevara
vackra naturområden innan det är
för sent, innan exploateringen blir alltför
omfattande. Det är lika angeläget
att vidta åtgärder för att underlätta för
allmänheten att få vila och rekreation
ute i vår sköna svenska natur. Staten
kan bidra på många olika sätt till att
skapa rastplatser, badanläggningar,
campingplatser, skidbackar, friluftsgårdar
o. s. v.

De punkter i budgeten som är aktuella
i detta sammanhang är dels den
som vi nu behandlar, dels en på kapitalbudgeten
som rör statens köp av
mark. Enligt det förslag som vi nu
diskuterar kan staten ge bidrag till
markägare för intrång av olika slag.

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

Det kan bl. a. ifrågakomma att man ger
ersättning till markägare för att de avstår
från att utnyttja sin mark, t. ex.
som grustag.

I ett motionspar, nr 655 i första kammaren
och nr 818 i denna kammare,
har vi föreslagit att pengar i båda dessa
avseenden skall kunna tas ur domänverkets
markfond i stället för av budgetmedel.
Genom att markfonden försäljer
mark — i stor utsträckning tomtmark
— tillföres den årligen medel.
Det är naturligt och riktigt att de medel
som staten får in på detta sätt, bl. a.
genom markvärdestegring, ökar allmänhetens
möjligheter att njuta av vår
svenska natur.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
såväl till reservation 4 a, som för framtiden
vill ändra grunderna för ett utnyttjande
av markfonden, och också
till 4 b, innebärande ett omedelbart utnyttjande
av 3 miljoner kronor ur
markfonden för detta ändamål och därmed
motsvarande besparing av budgetmedel.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vad gäller reservation
4 a kan jag inskränka mig till att instämma
med herr Jonasson. När det
däremot gäller reservation 4 b vill jag
avråda från bifall, eftersom denna,
såvitt jag förstår, bygger på felaktig
grund. Reservanterna är litet ologiska.
De har biträtt reservation 4 a och uttalar
där tillsammans med oss övriga
bl. a. följande: »Emellertid synes nuverande
bestämmelser för dispositionen
av markfonden ej tillåta att medel
direkt används i berörda syfte.» Där
säges alltså klart ifrån att man nu inte får
ta några pengar ur denna fond. I reservation
4 b begäres emellertid trots detta
att 3 miljoner kronor skall disponeras
ur fonden för sådant ändamål.

Om riksdagen till äventyrs skulle
bifalla reservation 4 b, kan den situationen
uppstå att det helt enkelt saknas
medel till de ersättningar åt markägar -

na, som behöver utgå till dess att grunderna
eventuellt har översetts. Jag kan
aldrig tänka mig att reservanterna har
räknat med att en sådan situation skulle
kunna uppstå. Men åtminstone teoretiskt
sett föreligger risk för att det kan
gå så.

För att trygga tillgången på medel för
uppgiften att kunna ge ersättning åt
markägarna vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan, vad beträffar
anslagsbeloppet under denna
punkt för detta år.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag kan förstå
finns det ingen risk för att den situation
skall uppstå som herr Hansson i
Skegrie skisserade. Riksdagen har dock
full och suverän rätt att besluta att
medel skall tagas från markfonden för
detta ändamål. Den fråga som tages upp
i reservationen 4 a gäller att man för
framtiden utan att höra riksdagen skall
kunna disponera medel från markfonden.
Det är en helt annan sak.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Vid föregående budgetårs
utgång uppgick å anslaget under
denna punkt reserverade medel till 2,5
miljoner kronor. För budgetåret 1967/68
föreslår departementschefen att anslaget
föres upp med oförändrat 3 miljoner
kronor, och utskottet har anslutit
sig till detta förslag. De föregående talarna
har redogjort för de båda vid
punkten avgivna reservationerna.

Beträffande behandlingen av tidigare
motioner i samma ämne hänvisar
jag till den debatt som fördes i denna
kammare i slutet av föregående år. Utskottet
har inte ansett att sedan dess något
nytt framkommit, som kunnat föranleda
ett annat ställningstagande från
utskottets sida. Utskottet avstyrker
därför motionerna 1:655 och 11:818.
Utskottet har inte heller funnit skäl
att tillstyrka motionerna I: 182 och
II: 224.

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

Med vad jag nu anfört vill jag, herr
talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jonasson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
103 :o) mom b) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservation 4 a) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonasson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 125 ja och 61 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. c och d

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
103 :o) mom. c) och d) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 b) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
154 ja och 29 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkterna 104—123

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 124

Lades till handlingarna.

§ 13

Utgifterna på kapitalbudgeten inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Markförvärv för naturvårdsändamål, m. m.

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 11, punkten

1 G: 4, s. 159) föreslagit att den delfond
under domänfonden, varå naturvårdsobjekt
i kronans ägo skulle redovisas,
tillfördes 2 500 000 kr.

Utskottet hade i samband härmed behandlat,
såvitt nu var i fråga, de likalydande
motionerna I: 655 av herrar
Sveningsson och Yngve Nilsson och
11:818 av herrar Hedin och Petersson,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
e) att avslå Kungl. Maj :ts hemställan
om att till Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av

2 500 000 kr. samt f) att av behållningen
på domänverkets markfond anvisa
2 500 000 kr. till Markförvärv för naturvårdsändamål.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) avslå motionerna I: 655 och II: 818
i vad de, såvitt nu var i fråga, avsåge
ändrade grunder för dispositionen av
domänverkets markfond,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 655 och II: 818, såvitt nu var i fråga,
till Markförvärv för naturavårdsändamål,
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 2 500 000 kr.,

c) lämna motionerna I: 655 och
II: 818 utan bifall, såvitt de avsåge ianspråktagande
av domänverkets markfond
för nyssnämnda ändamål.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Isacson och Hedin, vilka
ansett att utskottets hemställan under
b) och c) bort lyda sålunda:

»b) med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:655 och 11:818, såvitt nu är i
fråga, medge att för budgetåret 1967/68
2 500 000 kr. får disponeras ur domänverkets
markfond för det i statsverkspropositionen
angivna ändamålet Markförvärv
för naturvårdsändamål, m. m.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HEDIN (h):

Herr talman! Under hänvisning till
den diskussion som fördes om punkten
108 i jordbruksutskottets utlåtande nr
1 ber jag att få yrka bifall till reservationen
1.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Med hänvisning till den
diskussion som tidigare fördes i ärendet
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b och c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
var med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
4:o) mom. b) och c) i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 157 ja och 26 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Statens fiskredskapslånefond

Under punkten IV: 3 (s. 164) hade
Kungl. Maj :t föreslagit att riksdagen
medgåve, att det för budgetåret 1962/63
anvisade investeringsanslaget till Statens
fiskredskapslånefond under budgetåret
1967/68 finge användas för det
med anslaget avsedda ändamålet.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta motioner,
nämligen I: 458 av herrar Yngve
Nilsson och Schött, likalydande med
11:580 av herrar Nilsson i Bästekille
och Krönmark, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om sådan ändring av fiskredskapslånefondens
bestämmelser att högsta
lånebelopp ej finge överstiga 15 000
kr. eller, om sökande redan häftade i
skuld för fiskredskapslån, 15 000 kr.
minskat med lånesumman.

Statens fiskredskapslånefond

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medge, att det för budgetåret 1962/
63 anvisade investeringsanslaget till
Statens fiskredskapslånefond finge under
budgetåret 1967/68 användas för det
med anslaget avsedda ändamålet,

b) lämna motionerna 1:458 och
II: 580 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Hermansson,
Isacson, Skärman, Hansson i Skegrie,
Jonasson, Hedin, Berndtsson och
Åberg, vilka ansett, att utskottet under
b) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:458 och 11:580 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
sådan ändring av fiskredskapslånefondens
bestämmelser att högsta lånebelopp
ej finge överstiga 15 000 kr. eller,
om sökande redan häftade i skuld för
fiskredskapslån, 15 000 kr. minskat med
lånesumman.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HEDIN (h):

Herr talman! Denna punkt gäller statens
fiskredskapslånefond. Fiskare som
vid utövning av yrkesmässigt fiske har
fått fiskredskapen skadade eller förlorat
dem kan få hjälp från denna lånefond
under förutsättning att de behöver
det för att kunna fortsätta med sitt
yrkesmässiga fiske.

Det förslag som har lagts fram av
herrar Jöns Nilsson i Bästekille och
Krönmark, att taket för lån från denna
fond skall höjas från 10 000 till 15 000
kronor, är, tycker jag, synnerligen berättigat.
Det har skett en hastig rationalisering
av fisket. Man har skaffat
större båtar samt större och dyrbarare
redskap. I detta fall är det
i första hand fråga om fasta redskap,
t. ex. ålbottengarn och strömmingsryssjor.
De har följt samma utveckling: redskapen
har blivit allt dyrare.

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Statens fiskredskapslånefond

Därtill kommer att inflationen i och
för sig utgör en anledning att höja lånetaket.

Rent allmänt sett måste man säga att
det är synnerligen berättigat att fiskare
kan få stöd när de oförskyllt har drabbats
av skada.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille (h), Åberg (fp),
Krönmark (h) och Eriksson i Bäckmora
(ep).

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar är inte så ny som man kanske
föreställer sig. Redan 1935 beslöt
riksdagen att fiskare som råkat i nödställd
belägenhet på grund av förlust av
eller skada på fiskredskap skulle kunna
få ersättning av statsmedel i form av
bidrag. Det var emellertid inte lätt att
få ut dessa bidrag. Bestämmelsen om
att fiskaren skulle befinna sig i ekonomiskt
nödställd belägenhet tolkades
mycket strängt, och det var inte många
som fick del av denna hjälp.

Sedan dess har emellertid bestämmelserna
ändrats, och de regler som nu
gäller beslöts av riksdagen 1962. Jag
har nog den uppfattningen, att inte heller
dessa bestämmelser har varit till någon
större nytta för våra fiskare. Det
framgår av redogörelsen i statsverkspropositionen:
år 1982 anvisades ett
investeringsanslag på 600 000 kronor,
men av den summan återstår ännu
422 000 kronor odisponerade, och ändå
vet man att betydande skador har drabbat
fiskarnas redskap. Jag tror därför
att det behövs en översyn av bestämmelserna
på detta område.

Det har väckts en motion i denna fråga,
och motionärerna tror tydligen att
de har hittat felet. De föreslår att lånetaket
skall höjas från 10 000 kronor
till 15 000 kronor. Gör man så, tror
de att spörsmålet därmed är löst. Jag

måste därför ställa frågan: Varför skall
det just vara 15 000 kronor? Motionärerna
har inte gjort någon utredning av
behovet eller något försök till motivering
för sitt förslag annat än att de åberopat
penningsvärdeförsämringen. Jag
är därför inte övertygad om att 15 000
kronor är det rätta beloppet. Jag tror
över huvud taget inte att det är på den
punkten som felet är att finna. Det är
nog själva bestämmelserna som behöver
ändras, och därför har också utskottet
uttalat, att det för närvarande saknar
underlag för en närmare bedömning av
ifrågavarande yrkande, d. v. s. yrkandet
om en höjning till 15 000 kronor. Utskottet
fortsätter emellertid: »Utskottet

—--utgår emellertid från att Kungl.

Maj :t följer kostnadsutvecklingen på
förevarande område och framlägger de
förslag till ändring av lånebestämmelserna
som kan befinnas erforderliga.»
Jag anser att det är betydligt bättre att
göra detta uttalande än att nu besluta
en höjning till 15 000 kronor. Om riksdagen
bifaller utskottets förslag med
denna skrivning, tror jag att en hel del
kan rättas till. Kungl. Maj:t får då anledning
att låta fiskeristyrelsen se på
denna fråga, och sedan kan ju regeringen
lägga fram förslag till ändrade lånebestämmelser.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket möjligt
att man kan få till stånd ändringar i
bestämmelserna som gör att lånemöjligheterna
blir bättre än de är för närvarande.
Men det ena goda förskjuter
väl ändå inte det andra. Vi bör väl
nu kunna höja lånetaket. Vill herr Arweson
föreslå ett annat belopp än
15 000 kronor så gärna det! Men jag
tror att en höjning till det beloppet är
ungefär riktigt för dagen.

Den omständigheten att det finns en
så stor reservation talar ju också för
en höjning. Man kan uppenbarligen

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

höja lånetaket utan för stor belastning
av anslaget, eftersom det finns kvar
422 000 kronor av det ursprungliga anslaget
på 600 000 kronor.

Herr ARWESON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
den senaste talaren här, att om man bifaller
reservanternas förslag får man
visserligen upp taket till 15 000 kronor,
men de begär inte någon översyn av
bestämmelserna, och det är det som jag
anser vara det viktiga.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag nöjde mig först
med att instämma i herr Hedins yttrande,
ty jag ansåg det som han sade vara
väl underbyggt och dessutom exakt
motsvara vad jag eljest tänkt säga; men
efter herr Arwesons uttalande måste
jag genmäla några ord.

Vad herr Hedin sade var ju vad herr
Arweson efterlyste, nämligen en ordentlig
motivering för motionen. Såvitt
jag förstår är denna motivering
riktig, ty det är här fråga om en reell
ökning av kostnaderna och inte bara
om penningvärdeförsämring. Den stora
rationalisering som ägt rum gör att det
går åt mycket mer och mycket dyrare
redskap nu än tidigare.

Herr Arweson sade att det inte finns
någonting som säger att 15 000 kronor
är den riktiga summan. Nej, det kan
tänkas, men i den nuvarande situationen
måste väl ändå 15 000 vara en riktigare
summa än 10 000.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. in.

besvarad. Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
8:o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 84 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna .9 och 10
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Lädes till handlingarna.

§ 14

Statsanslag till Jägarnas riksförbund,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till Jägarnas riksförbund,
m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade motioner,
nämligen I: 119 av herr Helge Karlsson

Andra kammarens protokoll 1967. Kr 15

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, in. m.

in. fl., likalydande med 11:155 av herr
Wikner in. fl., hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att ett årligt anslag
ur jaktvårdsfonden tillerkändes Jägarnas
riksförbund, att storleken av anslaget
för budgetåret 1967/68 fixerades till
150 000 kr. samt att riksdagen hemställde
att hos Jägarnas riksförbund få tillsätta
en styrelseledamot för insyn i förbundets
verksamhet.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:119 och 11:155 lämnades utan bifall.

Reservation hade avgivits av herr
Wanhainen och fru Jäderberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 119 och II: 155 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall kort och gott
be att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen av
herr Wanhainen och mig samt överlämnar
argumentationen åt motionären.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är alltid roligt att
se en glad kammare.

Detta är ingen ny fråga, men jag är
är glad åt att få återkomma. Det har
faktiskt blivit praxis i denna kammare
att den här frågan är den sista på föredragningslistan,
och den tas upp när
vi har som mest bråttom. Jag skall försöka
att fatta mig kort men är inte så
säker på att det bli så kort som ni tror.

Jakträtten i vårt land är knuten till
marken, men arealens storlek har därvid
ingen betydelse. Jaktintresset däremot
har ingenting med markinnehav
att göra; det är ett arv från den tiden
då man tvingades att jaga för att över

huvud taget kunna existera. Det finns
ungefär 270 000 jägare i vårt land; det
är så många personer som löser jaktkort.
Av dessa är cirka 120 000 markägare.
Det övervägande antalet jägare,
cirka 150 000, äger alltså inte någon
mark. Det betydde kanske inte så mycket
för 50 år sedan, då jakträtten inte
hade samma värde som nu.

Jag skall också anföra några siffror
beträffande brukningsenheterna. Vi har
cirka 340 000 brukningsenheter i vårt
land, av vilka 178 000 enheter har
mindre areal än 20 hektar. 62 000 av
dessa senare enheter ägs av jägare.
288 000 brukningsenheter är mindre än
85 hektar, och av dessa ägs cirka
100 000 av jägare. Vi finner alltså att
endast 52 000 markägare är att hänföra
till gruppen större markägare, och av
dessa är cirka 18 000 jägare.

Jag vill påstå, att den lagstiftning
som genomfördes 1938 hade till syfte
att tillförsäkra de större markägarna
allt större inflytande på jaktens område.
Framför allt skedde detta genom
införandet av regler om minimiareal för
jaktutövning och regler om rösträtt
efter areal. Jag vet att herr Trana själv
motionerat i den frågan och alltså anser
att dessa förhållanden inte är tillfredsställande.
Det vore tacknämligt om han
även i den fråga vi diskuterar i dag
ville inta samma ståndpunkt.

De helt marklösa jägarna har enligt
lag ingen rösträtt i jaktvårdsområdena
och följaktligen inget inflytande på
jakt- och viltvården. Eftersom dessutom
de små markägarnas rösträtt är starkt
beskuren genom reglerna om arealröstning,
så förstår envar att motsättningarna
mellan olika grupper av jägare blivit
stora, trots att de bl. a. i viltvården
har ett gemensamt intresse. Det är därför
lika naturligt att det uppstår fler
jägarorganisationer som att det finns
flera fackliga organisationer på arbetsmarknaden.
Jag vill understryka att
jägarorganisationerna är fackliga organisationer,
som därmed har sitt berät -

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

tigande och är önskvärda ur'' jägarnas
synpunkt. Vi har en fri föreningsrätt i
vårt land, och jag tycker att vi skall
vara rädda om den.

Så sent som i går fick riksdagens
ledamöter en skrivelse från Svenska
jägareförbundet. I sista att-satsen i denna
skrivelse heter'' det:

»att Svenska jägareförbundet står
öppet för envar, d. v. s. även för medlem
av Jägarnas riksförbund, som godtager
jägareförbundets organisation sådan
den utformats i enlighet med riksdagens
beslut 1938 och 1951».

Svenska jägareförbundet erbjuder
oss alltså inträde, men bara om vi godtar
vad det har bestämt. Skall det åstadkommas
ett samarbete och en samverkan,
måste även det mindre förbundet
ha rätt att framföra sina synpunkter.
Jag anser att en sådan skrivelse som
den som nu skickats ut dagen före debatten
är onödig propaganda för Svenska
jägareförbundet. Jag tror säkert att
riksdagsmännen kan avgöra en sådan
här fråga utan att man påtvingar dem
några åsikter. Jag tänker inte påtvinga
någon något beslut i vare sig den ena
eller den andra riktningen.

Vad som ytterligare komplicerar denna
fråga är att den ena organisationen,
Svenska jägareförbundet, har ålagts ansvaret
för viltvården och även fått hand
om större delen av viltvårdsmedlen.
Denna organisation skall, med andra
ord, tillvarata statens intressen när det
gäller viltvården. Skulle samma förhållande
råda på arbetsmarknaden, så
skulle det innebära att en arbetstagarorganisation
finge i uppgift att tillvarata
arbetsgivarens intressen gentemot arbetstagarna
samtidigt som den skulle
tillvarata de egna medlemmarnas intressen.
Den skulle följaktligen fungera
både som herre och som tjänare, något
som är orimligt och torde vara omöjligt
att genomföra till båda parters belåtenhet.

Beslutet av år 1938 får därför anses
vara synnerligen olyckligt ur jägar -

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. m.

organisationernas synpunkt: det splittrade
jägarintressena, och det uppstod
flera jägarorganisationer. Jag skall inte
gå närmare in på skiljaktigheterna. De
kanske inte direkt hör hemma i den
här debatten —■ det är ju anslaget vi
diskuterar i dag. Åtminstone jag personligen
och även Jägarnas riksförbund
är ute för att skapa sämja och enighet
inom jakten. Någon har sagt: En genom
lag framtvingad enighet är lika falsk
och ofruktbar som den frihet som hägnats
av betongmurar. Det är således
viktigt att man tar hänsyn till alla parter
— det finns flera jägarorganisationer
än dessa två och därtill landsbygdens
jägare.

Vad jag här anfört har belyst orsakerna
till att det finns flera jägarorganisationer.
Det går knappast att göra
något åt denna sak förrän hela jaktväsendet
överlämnats till statens naturvårdsnämnd.
Om detta gjordes skulle
vi få samma system här i Sverige som
i Finland och kunna bilda en gemensam
facklig centralorganisation för
samarbetet dessa förbund emellan. Då
skulle, tror jag, uppdelningen på olika
förbund inte längre vara en stridsanledning.

De medel vi nu gör anspråk på tillskjuts
av alla medlemmar i alla jägarorganisationer
i form av jaktvårdsavgifter.
Därför anser vi att dessa medel
också bör fördelas på de olika jägarorganisationerna.
Det kunde ske på det
sättet att man kunde gå efter medlemsantalet.
Det är ju framför allt jakt- och
viltvården man här vill slå vakt om.
Svenska jägareförbundet har nu monopol
på jaktvårdsmedlen. Vi borde
kunna fordra en bättre tingens ordning.
Det är endast solidaritet och rättvisa vi
kräver; det är inte, som det har sagts
i en del tidningar, av illvilja mot Svenska
jägareförbundet som vi kräver’ detta
—- tvärtom. Vi vill ha samarbete så
långt det är möjligt.

Varför skulle inte Jägarnas riksförbund
kuna få en del av dessa pengar?

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m.

Vi bedriver en omfattande jakt- och
viltvård, och vi bedriver samtidigt studieverksamhet
på olika områden. Dessutom
bygger även vi jaktskyttebanor,
men för detta ändamål har vi inte fått
de medel som vi ansökt om.

Det har också sagts att Svenska jägareförbundet
inte använder jaktvårdsmedel
för sin studieverksamhet, men
förbundet har i alla fall anslagit 15 000
kronor till utgivningen av en handledning
i viltvård. Och då har jag svårt att
förstå varför inte vårt förbunds studiecirkel,
Jakträtt och viltvård, skall vara
lika berättigad till bidrag som nämnda
skrift. Vår studiecirkel är öppen för alla
oavsett organisationstillhörighet. Även
en hel del av Svenska jägareförbundets
medlemmar lär för närvarande delta i
studiecirkeln.

Det har också anförts att Svenska
jägareförbundets fältpersonal står till
förfogande som föreläsare vid våra studiecirklar.
Då vill jag tala om att en
av våra avdelningar hade svårt att få
någon studieledare men lyckades till
slut engagera en erkänt skicklig jägare.
Efter någon tid ringde han dock och
meddelade att han talat med jaktvårdskonsulenten
och av honom fått rådet
att inte ha något samröre med Jägarnas
riksförbund. Gör man på det sättet, om
man eftersträvar ett gott samarbete?

Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta
att här tala om vår verksamhet,
men tiden är knapp och därför skall jag
bara runda av med att yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) :

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Wikner att utskottet inte på något sätt
vill nedvärdera den verksamhet som
bedrivs inom Jägarnas riksförbund. Utskottet
beklagar i stället de motsättningar
som i dag finns mellan de båda
organisationerna. Vi påpekar också att
det vore önskvärt med ett samarbete
mellan förbunden. Då skulle sannolikt

många problem kunna lösas. Tillsammans
skulle också de båda förbunden
få ett betydligt bredare underlag än
vad de i dag har vart och ett för sig.
Likaså skulle de olika intressena kunna
brytas mot varandra inom en organisation
i stället för som nu mellan två rivaliserande
organisationer. Ett sådant
samarbete borde heller inte vara uteslutet,
såvitt jag kan bedöma.

År 1964 avgav Svenska jägareförbundet
ett remissvar till domänstyrelsen, i
vilket förbundet bl. a. skrev följande
om inviten till samarbete:

»Något formellt hinder möter sålunda
ej att bevilja Jägarnas riksförbunds
lokalavdelningar inträde i Svenska jägareförbundet.
Enskilda medlemmar av
(riksförbundet är redan medlemmar.
Jägareförbundet vill i detta sammanhang
uttala att förbundet är berett vidga
sin bas också på så sätt, att Jägarnas
riksförbund vinner anslutning genom
att dess lokalavdelningar bli direktanslutna
medlemmar i vederbörliga
jaktvårdsföreningar.»

Och så fortsätter man: »De sannolikt
fåtaliga problem av principiell eller
eljest större vikt, där meningarna
går isär mellan Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund, skulle
på så sätt bli ytterligare penetrerade
på beredningsstadiet.» Det är ett sådant
närmande mellan dessa bägge organisationer
som utskottet menar är det riktiga
för framtiden.

Herr Wikner sade att många tusen
jägare för närvarande saknar rösträtt
— han menade väl dem som tillhör
Jägarnas riksförbund — och inte har
något inflytande på jaktvårdsarbetet.
Men herr Wikner sade också att »vi
är inte ute för att söka någon osämja,
utan vi är ute för att söka samarbete».
Då tycker jag att den logiska slutsatsen
är att allting är upplagt för att ni bör
försöka närma er Svenska jägareförbundet
i ett samarbete.

Som herr Wikner också framhöll
har Svenska jägareförbundet sedan 1938

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

statsmakternas uppdrag att vara det officiella
organ i vårt land som skall utöva
ledningen av j aktvårdsarbetet. Anslaget
för detta uppdrag är för närvarande
ungefär 4 miljoner. Men utöver
detta statsanslag erlägger Svenska jägareförbundet
betydande summor av egna
medel bl. a. till studieverksamheten
inom förbundet och till annan skolning
av jägare. Att nu splittra bidragsgivningen
på två eller flera organisationer
skulle väl vara felaktigt. Den riktiga
linjen är att ena i stället för att bidra
till en splittring, Svenska jägareförbundet
använder ju egna pengar för samma
verksamhet som Jägarnas riksförbund
nu begär anslag till.

Av de 4 miljoner som Svenska jägareförbundet
erhåller går ungefär 80
procent till verksamheten ute på jaktvårdsfältet.
Cirka 5 procent går till
Öster-Malma jaktvårdsskola, och resten,
ungefär 400 000, använder man till administrationskostnader.
Men därutöver
bestrider, som jag sade, Svenska jägareförbundet
administrationskostnader
av egna medel — för det löpande budgetåret
inte mindre än ca 240 000 kronor.

Det bedrivs studieverksamhet även
inom Svenska jägareförbundet, men
denna studieverksamhet har anslutits
till bildningsorganet Studiefrämjandet.
Vi menar att Jägarnas riksförbund, som
nu begär anslag för studieverksamhet,
också bör ansluta denna studieverksamhet
till något av bildningsförbunden.
Därmed löser man ju också frågan om
medel till detta arbete och behöver
inte ta medel ur jaktvårdsfonden.

Motionärerna begär 150 000 kronor
till sin organisation. Den har i dag, om
jag är riktigt underrättad, cirka 11 000
medlemmar — per medlem skulle det
alltså bli 13 kronor 64 öre. För att beloppet
per medlem skulle bli lika stort
för Svenska jägareförbundet, som enligt
redovisning har 175 000 medlemmar,
skulle anslaget behöva ökas med ungefär
2 miljoner kronor. Konsekvensen

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. ni.

härav blir rimligen att även andra jägarorganisationer
bör tilldelas statsanslag
— det finns ju ytterligare några
sådana organisationer.

Vi bör väl därför reducera herr Wikners
tal om att Svenska jägareförbundet
i har monopol på jaktvårdsmedel till att
i det anslag på 4 miljoner, som Svenska
; jägareförbundet i dag har av jaktvårdsmedel,
avser uppgifter som är förenade
med det uppdrag som statsmakterna
i har givit Svenska jägareförbundet att
t vara det officiella organet för jaktvårdsarbetet.
Jägarnas riksförbund har
ju ännu inte något sådant uppdrag som
kan berättiga till motsvarande anslag.
Men jag vill än en gång stryka under
att den rätta vägen framöver inte är att
) splittra anslagen på två eller flera organisationer
utan att söka samarbete mellan
de organisationer som finns. Och
att döma av tillgängliga källor bör detta
inte vara någon olöslig uppgift om bara
r viljan finns att närma sig varandra.

Jag ber därför, herr talman, att få
r yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
i måste ha råkat ut för ett missförstånd,
i Då jag talade om dem som inte har rösts
rätt menade jag medlemmarna i Svens.
ka jägareförbundet — i Jägarnas riksi
förbund är rösträtten lika för alla.

, Att det år 1938 uppdrogs åt Svenska
jägareförbundet att sköta om jakt- och
viltvården är vi medvetna om, såsom
i också framhållits. Men det var ju då
r som skiljaktigheterna uppstod på grund
av att vi inte hade samma uppfattning
r som Svenska jägareförbundet, bl. a. bei
träffande den nya jaktvårdslagen. Så
9 bildades alltså detta nya förbund, och
t det är dessa skiljaktigheter jag redovisat.

t Jag vil! vidare påpeka att vi i motiot
nen nämnt att de ifrågavarande med■,
len skall användas för bl. a. studieoch
upplysningsverksamhet bland jäa
garna. Det gäller alltså inte bara stu -

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. m.

dieverksamhet utan också upplysningsverksamhet,
och Svenska jägareförbundet
bedriver väl en ganska omfattande
upplysningsverksamhet genom sina
jaktvårdskonsulenter. Vem som avlönar
dessa känner kanske herrarna själva
till.

Inom Jägarnas riksförbund bedrivs
ett omfattande frivilligt arbete. Verksamheten
finansieras genom avgifter
till förbundet men också genom att vi
anordnar fester, lotterier m. m. Någon
har sagt att administrationskostnaderna
ökas genom denna organisation. Men
jag tycker att det bör beaktas att verksamheten
bedrivs ideellt. Det är allmänt
känt att om det inte funnes ideella
föreningar på skilda områden skulle
administrationskostnaderna stiga
snabbt därför att allt arbete då måste
utföras genom anställd personal.

Som jag sagt tidigare är vi inte ute
efter makt och myndighet, men vi vill
i alla fall bli respekterade. Det skulle
faktiskt vara illa ställt i vårt land, om
inte det allmänna hade råd att med
anslag stödja och hjälpa alla dem som
frivilligt offrar både fritid och arbete
för att bevara vår fauna till glädje icke
bara för jägare.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill åter understryka
att när statsmakterna har anslagit
medel för jaktvård och har uppdragit
åt ett visst organ att ta ansvaret för
denna, måste det vara logiskt riktigt
att inte därefter splittra detta arbete.
Jag vill erinra om att Svenska jägareförbundet
i sitt remissvar framhöll att
enligt dess åsikt meningsskiljaktigbeterna
är så små att det inte bör vara
någon svårighet att övervinna dem.

Jag är rädd att Jägarnas riksförbund
förstorar de motsättningar som kan finnas,
men jag förmodar att dessa vid en
kontakt mellan organisationerna inte
är värre än att man kan samarbeta.

Herr WIENER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall avsluta debatten
med att tala om att jag faktiskt har
bemödat mig att läsa proposition nr
189 till 1951 års riksdag. Vi har också
hänvisat till den i vår reservation, där
vi framhåller att enligt propositionen
»kan emellertid Kungl. Maj:t i visst fall
bevilja anslag från fonden även åt annan
organisation».

Denna möjlighet finns alltså, om det
gäller en organisation som gör nytta.
Vi anser att Jägarnas riksförbund lägger
ned ett oerhört stort arbete till
nytta för både jakt- och viltvård.

Herr TRANA (s):

Herr talman! När jag såg att jordbruksutskottets
ärade ordförande hade
antecknat sig på talarlistan tänkte jag
själv avstå. Eftersom herr Wikner direkt
apostroferat mig måste jag dock
säga några ord; de skall bli ganska få.

Jag instämmer till alla delar i de synpunkter
som framförts av jordbruksutskottets
ordförande. Jag vill dock alldeles
särskilt understryka vad han ytterligare
framhöll i sin replik, nämligen
att de skiljaktiga meningar som
föreligger mellan det stora och det lilla
förbundet — i varje fall för den som
ser på det hela ur en mera opartisk
synvinkel — inte tycks vara större än
att det borde kunna gå att sammanföra
dessa till ett förbund för att med gemensamma
krafter arbeta för jaktvården.

Emellertid påstår herr Wikner att
lagstiftningen i vårt land syftar till att
främst de större markägarna skall få
jaga. Han nämner också att jag har motionerat
för att söka motverka detta.
Det är riktigt att jag har väckt motioner
i detta ämne ett par gånger, men
det har varit i avsikt att underlätta bildandet
av jaktvårdsområden, vilka i
sitt nuvarande skick enligt min mening
icke är tidsenliga. Däremot säger mina
egna erfarenheter från det jaktliga om -

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

rådet icke att de små utestängs. Tvärtom
har de flesta i dag inga större svårigheter
att få vara med och jaga. Emellertid
skall det naturligtvis ske under
hyfsade former.

Herr Wikner hävdar alltså att lagstiftningen
syftar till att förbehålla jakten
åt de större markägarna, och han
vänder sig mot det cirkulär som Svenska
jägareförbundet tillställde oss i går.
Jag har ett annat cirkulär i min ägo,
som vi har fått från Jägarnas riksförbund
på ett tidigare stadium. I sista
stycket på första sidan slår man fast:

»Vi slår också vakt om jakträttens nära
samhörighet med jordäganderätten.»
Om man finner detta vid genomläsande
av ett cirkulär som bör vara ganska noga
genomtänkt, är det litet förbryllande
att höra herr Wikner.

Eftersom jag instämde med jordbruksutskottets
ordförande, skall jag inte vidare
uppehålla mig vid denna sak. Jag
vill bara till slut, herr talman, till herr
Wikner framföra min personliga synpunkt
i denna fråga: Den är att utbyggnad
av den effektiva jaktvård, som ur
samhällets synpunkt är önskvärd för
alla dem som i den vilda faunan ser en
omistlig nationell tillgång, inte gagnas
av den av Jägarnas riksförbund bedrivna
mot Svenska jägareförbundet riktade
rivaliserande verksamheten. Svenska
jägareförbundet arbetar efter de
riktlinjer som med samhällsintresset
som riktpunkt beslutas av riksdagen.
Jägarnas riksförbund har en annan
målsättning och synes inte vilja associera
sig med samhällets intressen. Därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Bara några korta reflexioner.
Först vill jag liksom tidigare
här i kammaren för herr Wikner framhålla
att jag är övertygad om att Jägarnas
riksförbund bland sina medlemmar
utför ett utomordentligt gott jakt -

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. m.

vårdsarbete. Det betyget kan man gott
ge. Jag håller också med herr Wikner
om att det principiellt är riktigt att man
skall ha frihet att gå in i någon annan
organisation, om man inte trivs inom
Svenska jägareförbundet.

Å andra sidan måste man ändå be>
klaga den splittring som finns inom
svenska jägarkretsar. Det är inte bara
Jägarnas riksförbund vid sidan om jä,
gareförbundet utan vidare Landsbygdens
jägare, som också har relativt stor
i omfattning. Denna splittring skulle ab:
solut inte behövas, tv vi arbetar för sam ma

mål.

* Svenska jägareförbundet är en demo3
kratisk organisation. Där förekommer
icke annat än att principen en man —
en röst användes i alla sammanhang,
utom möjligen som kanske herr Wikner
syftade på inom jaktvårdsområdet, där
det finns formella möjligheter att gå ef■?
ter andra linjer. Jag vill försäkra att
r det är ytterligt sällsynt att man gör det.

I de allra flesta jaktvårdsområden har
" man beslutat om principen en man —
r en röst. Det är full demokrati. Det för
rekommer fri debatt inom Jägareförbun11
det och länsjaktvårdsföreningarna. Det
s finns många olika åsikter. Dessutom,
herr Wikner, förekommer faktiskt ett
visst samarbete över gränserna. I mitt
län t. ex. har vi ett ganska gott samare
bete med Jägarnas riksförbund och
Landsbygdens jägare och har samma
''• uppfattning i t. ex. älgjaktfrågan. Detta
11 är en sak, den andra är om man skall
)_ ge medel ur jaktvårdsfonden till andra
organisationer än den som Kungl. Maj :t
och riksdagen har utsett att handha
detta arbete. Det måste ur statsmakternas
synvinkel vara felaktigt att splittra
de medel man här har till förfogande.

>- Till sist vill jag framhålla att den
e verksamhet, som bedrivs med hjälp av
i- jaktvårdsfondens medel och också med
i- hjälp av medel som Svenska jägareförl-
bundet självt vid sidan av jaktvårdsfont-
den i stor utsträckning förfogar över,

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m.

kommer alla jägare till del, inte bara
dem som är anslutna till Svenska jägareförbundet
utan också alla som är medlemmar
av Jägarnas riksförbund eller
andra organisationer. De får också fördel
av den verksamhet som Svenska
jägareförbundet bedriver.

I sin motion nämner herr Wikner
studieverksamheten. Därvidlag har väl
Jägarnas riksförbund som andra organisationer
möjlighet att utnyttja de allmänna
medel som går till studieverksamheten.
Han nämner också jaktskytfet.
.Tåg vill påminna om att till älgskyttebanor
utgår medel från älgskadefonden.
Om jag inte är fel underrättad
har också Jägarnas riksförbund fått del
av dessa medel.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det hör till god tradition
att vi varje år skall ha en jaktstund
i riksdagen. De gamla argumenten
återkommer också.

Låt mig, herr talman, klart deklarera
att jag anser att det bör ankomma
på statens naturvårdsnämnd att ombesörja
jaktvården och att detta inte bör
överlåtas åt människor som har föga
sinne för att skydda djur. Hela uppläggningen
av jaktvården i vårt land
är en relikt från den gamla ståndsriksdagen.
Då förekom herrejakt och allmogejakt,
och herreintressena var därvid
utan tvekan starkare företrädda än
allmogeintressena. Så är det även nu.

Jag har sett i tidningarna att Svenska
jägareförbundet bl. a. ger pris för de
största kronorna från älg, hjort in. m.
Är det god jaktvård att skjuta de bästa
livdjuren och till på köpet prisbelöna
det? Jag undrar om herr Hansson i
Skegrie skulle kunna tänka sig att slakta
sina bästa djur i ladugården och behålla
skräpet! I så fall skulle det knappast
kallas god jordbrukspolitik.

Efter vad jag kan förstå är Jägarnas
riksförbund allmogejägarnas förbund.
Det bedriver en efter sina förhållanden

mycket mera aktiv och positiv jaktvård
än Svenska jägareförbundet — låt vara
att man där inte kan ha sådana fester
som man kan i Svenska jägareförbundet
och att man inte kan »dricka jakten
till» på samma sätt.

Det är märkligt att herr Trana på alla
punkter understryker vad herr Hansson
i Skegrie sagt. Någon effektiv jaktvård
skulle sålunda Jägarnas riksförbund
inte utöva men däremot Svenska
jägareförbundet. Är Svenska jägareförbundet
verkligen en demokratisk organisation?
Det har sagts mig att den
som har undertecknat den skrivelse som
vi har fått därifrån är utsedd av Kungl.
Maj :t. Om inte Kungl. Maj :t hade utsett
honom, skulle man då haft möjlighet att
få honom som ordförande?

Herr Trana säger att vi inte bör splittra
medlen genom att ge anslag åt flera
håll. För en tid sedan beslöt riksdagen
att vi skulle ge anslag till de politiska
partier som är företrädda i riksdagen.
Om vi skulle ha följt herr Tranas rekommendation
skulle vi väl då ha givit
anslag endast åt det största partiet, men
skulle det ha betraktats som en demokratiskt
riktig avvägning?

När man nu har varit så blygsam att
man endast begärt 150 000 kronor i anslag
till Jägarnas riksförbund borde
riksdagen kunna bifalla det yrkandet.
Jag blir ledsen när personer som har
fått en viss del av kakan så fullkomligt
glömmer alla de människor i detta land
som är små jordägare eller saknar markområden.
Det är anmärkningsvärt att
man glömmer både principer och idéer
när det egna intresset blir inblandat.

Jag har förut sagt att det för mig
framstår som odrägligt att Jägareförbundet
tillåter licensjakt och klappjakt.
När Jägareförbundet tillåter sådana former
av jakt i den svenska naturen, låt
vara att man betraktar djuren såsom
undermåliga, är det inte värdigt att ensamt
ha statens förtroende att sköta
jakten.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Det här börjar bli riktigt
roligt, men jag skall inte låta lura
mig att dra upp någon större debatt.

Tyvärr vet inte herr Lundberg vad
lian talar om i den här frågan. Jag kan
inte tänka mig att det är någon skillnad
i jaktutövningen och jaktvården mellan
medlemmarna i Jägareförbundet och i
Jägarnas riksförbund. Det har förekommit
en markant ändring i inställningen
under de senaste årtiondena, och jägarna
är, oavsett vilket förbund de tillhör,
medvetna om att det snart inte blir
någonting att jaga, om man inte bedriver
jaktvård och ser till att man inte
skjuter mera än vad som kan kallas
lagom mycket.

I båda förbunden ingår det nog mest
»allmogejägare», både sådana som själva
äger mark och sådana som icke äger
mark. Det råder inte längre sådana
feodala förhållanden som herr Lundberg
tror, utan allt går demokratiskt
till.

I anledning av vad herr Lundberg
sade om prisbelöningar efter hornkronans
storlek vill jag säga att det, om det
inte bedrevs modern jaktvård, kanske
inte skulle bli kvar några hornkronor
som kunde anses värda ett pris.

Jag tvivlar inte på herr Lundbergs
ärliga intresse för jaktvård och naturvård,
men jag vill säga till herr Lundberg
— det är inget skämt, utan det är
verkligen mitt allvar — att en av de
största farorna för våra vilttillgångar
är friluftslivet, som ständigt ökar i omfattning
och gör att det aldrig blir någon
ro för det vilda i markerna. Får
inte det vilda ro i markerna, försvinner
det av sig självt. Det är främst beträffande
den saken vi måste vara vaksamma
för att se vart utvecklingen
leder.

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. m.

tade ett slagord, som han förmodligen
trodde skulle vara effektivt. Han talade
om »allmogejägare» och ställde
dem mot en annan sort av jägare.

Vi hörde av herr Wikner att det finns
270 000 jägare i vårt land och att It 000
av dem, d. v. s. 4 procent, är anslutna
till Jägarnas riksförbund. Har allmogen
krympt så mycket i vårt land, att den
bara utgör 4 procent? Den gamla allmogestammen,
jordbrukarna, utgör i
alla fall ännu 6 procent av befolkningen.
Det måste såvitt jag begriper
finnas många »allmogejägare» också inom
Svenska jägareförbundet.

Sedan vill jag rätta till en sak som
herr Lundberg sade. Plan riktade sig
direkt till mig och sade att det aldrig
skulle falla mig in att slå ut de bästa
djuren och ha skräpet kvar. Jag har
inget skräp i mitt stall, herr Lundberg!

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! I anledning av detta
sista påstående skulle jag vilja säga att
hem Hansson tydligen inte tillämpar
Jägareförbundets principer i sin ladugård.

Herr Trana sade att jag inte vet vad
jag talar om och att det inte finns någon
skillnad mellan de båda förbundens
jägare. I slutet av sitt anförande kom
emellertid herr Trana in på vad han
verkligen ville, nämligen få bort friluftslivet
och bl. a. genom licensjakt
ordna det så, att människorna inte kan
komma ut i naturen. Om herr Trana
ser på jakten och på vanliga människor
på det sättet, kommer väl även friluftsfolket
att bli ett lovligt byte för honom
i framtiden.

Jag är socialdemokrat, och jag anser
att jag borde vara det även om jag till
äventyrs skulle äga något som andra
inte har.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort Herr TRANA (s) kort genmäle:
genmäle: Herr talman! Detta var herr Lund Herr

talman! Jag har begärt ordet i bergs andra stora misstag under den
anledning av att herr Lundberg myn- här debatten.

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag måste faktiskt stiga
upp i talarstolen för alt bemöta herr
Trana. Han förefaller vilja påstå att jag
här har talat för allemansrätt när det
gäller jakt. Hade herr Trana lyssnat på
mig, hade han fått en helt annan uppfattning.

Svenska jägareförbundet har sagt
ifrån att det önskar obligatoriskt reglerad
älgjakt i vårt land och även reglerad
jakt på rådjur ocli kanske så småningom
också på småvilt. Den saken
skall vi emellertid inte tala om i dag.
En försöksverksamhet pågår, och vi får
väl återkomma till den saken. Därför
undvek jag att tala om den reglerade
älgjakten.

Jag förstår att herr Trana har säkerställt
sin jakträtt under lång tid framåt,
så för honom är det kanske inte så
märkvärdigt att tillhöra Svenska jägareförbundet.
Jag vill emellertid framföra
ett uppriktigt tack till herr Hedin för
att han berömde Jägarnas riksförbund
för det arbete som förbundet uträttat
på viltvårdens och jaktens område. För
detta är han värd ett tack.

Vad rösträtten beträffar vill jag säga
att det i lag är föreskrivet att man inom
jaktvårdsområdena röstar efter areal.
Om den bestämmelsen inte tillämpas
kan man ju ta bort detta stora misstag
ur förslaget, och då får vi det precis
som Jägarnas riksförbund vill ha det.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Det enda intresse som
jag anser bör vara vägledande vid utformningen
av lagstiftningen på detta
område är samhällets intresse. Jag har
alltid betraktat det vilda såsom en samhällelig
tillgång och icke såsom enskild
egendom.

År 1965 — jag beklagar att jag måste
uppehålla tiden med en kort redogörelse
— ställde Arbetarbladet i Gävle några
frågor till Jägarnas riksförbund och

Svenska jägareförbundet, och i »Svensk
jakt» återgavs bägge parters svar.

Den första frågan löd: »Vad anser ni
vara det viktigaste som skiljer er från
konkurrerande organisation?» På det
svarade Jägarnas riksförbund: »Det

viktigaste skiljetecknet är dels att vi
hävdar de små markägarnas och de
marklösa jägarnas rätt, medan Jägareförbundet
håller fast vid de gamla feodala
rättigheterna.»

I mitt första inlägg påpekade jag att
det finns ett cirkulär från Jägarnas
riksförbund, vari förbundet säger, att
det »slår vakt om jakträttens nära samhörighet
med jordäganderätten», medan
Svenska jägareförbundet är »en
organisation som har den omöjliga och
dubbla uppgiften att dels tillvarata sina
medlemmars intressen och dels det allmännas
— samhällets — intressen. Ett
sådant dubbelengagemang är omöjligt
—- båda intressena blir lidande, vilket
också flera gånger visat sig».

Svenska jägareförbundet är konstituerat
på det viset av Sveriges riksdag
att det skall tillvarata samhällets intressen
vid utformningen av jaktutövningen
och jaktvården. Eftersom det förhåller
sig på det sättet måste jag med utgångspunkt
från de principer som jag deklarerade
i början av detta inlägg anse att
det också i den fråga som nu avhandlas
är Svenska jägareförbundet som
skall ha det fortsatta ansvaret.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är väl nästan otillständigt
att begära ordet, när kammarens
ledamöter har sina väskor packade
för att fara hem och fira bebådelse
m. m.

Jag har under ett långt liv inte kunnat
komma underfund med vad som ligger
bakom denna debatt, vad den vitt
utbredda lusten att mörda ute i naturen
bottnar i. Jag har filosoferat en hel del
över det problemet och har inte kunnat
komma fram till annat än att det

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

kanske är ett seglivat rudiment från Neanderthaltiden
eller längre tillbaka. Jag
måste nämligen säga att det måste vara
angeläget för oss alla att försöka avdramatisera
jakten. I stället försöker man
glorifiera den på alla möjliga sätt, och
när jakttiden stundar drar massor av
människor till skogs. Mig förefaller det
nästan löjeväckande med dessa enorma
människomassor som drar ut i markerna
och till och med ibland skjuter
varandra.

Jag tror det är viktigt att se till att
vi får en alltmer humaniserad jakt. Det
är ingenting som motsäger att 10 procent
av de jägare som går ut i skogen,
om vi tar de bästa, skulle kunna klara
den avskjutning som krävs. Jag erkänner
att det behövs en avskjutning av
villebrådet, men den skall tillgå på ett
effektivt och humant sätt för undvikande
av allt onödigt djurplågeri.

Sedan till saken! Det är alltså fråga
om huruvida Jägarnas riksförbund skall
ha anslag eller inte. Ett gammalt ordspråk
säger att om man ger en viss potentat
ett finger tar han hela handen,
och vi har ju inte bara Jägarnas riksförbund
utan även andra jaktorganisationer.
Så kommer också dessa och vill
ha av de här pengarna och då räcker
kanske inte de tillgängliga medlen för
de uppgifter som riksdag och regering
ålagt Svenska jägareförbundet. Skulle
man slå in på denna väg finns det alltid
någon anledning för några jägare
att bli oense med ett annat jaktlag och
så bildar de en ny organisation. Så
fortplantar sig organisationerna genom
delning alldeles som amöborna, och vi
får ett oändligt antal jägarorganisationer
som framställer sina anspråk.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter innan vi tar ställning
till utskottets förslag som jag härmed
yrkar bifall till.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Statsanslag till Jägarnas riksförbund, m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wikner begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Wanhainen och fru
Jäderberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wikner begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 134 ja och 40 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får hemställa, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 29 måtte uppföras
närmast efter bevillningsutskottets
betänkande nr 7 bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan
för kammarens nästkommande sammanträde,
onsdagen den 29 innevarande
mars.

Denna hemställan bifölls.

76 Nr 15 Fredagen den 17 mars 1967

Interpellation ang. plastfilmsförpackning av mat vid sjukhus och andra allmänna
institutioner — Interpellation ang. varningsljus å motorfordon

§ 16

Interpellation ang. plastfilmsförpackning
av mat vid sjukhus och andra allmänna
institutioner

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! En metod att förpacka
maträtter har sedan några år prövats
bär i landet. Maten tillagas enligt konventionellt
storköksförfarande. De färdiglagade
maträtterna läggs varma ned
i plastfilmpåsar som förslutes och kortvarigt
upphettas i kokande vattenbad.
Därefter kyls påsarna ned till + 4 grader,
liigges in för förvaring i kylrum,
distribueras — ibland utan datumstämpling
— till vissa sjukhus. Före utspisningen
värms portionsförpackningarna
upp i ett vattenbad, plastpåsarnas innehåll
kläms ut och serveras portionsvis.

Såväl patienter som personal vid berörda
lasarett har reagerat mycket
starkt mot serveringen av denna s. k.
påsmat. En del betraktar den som oaptitlig,
andra har helt vägrat att äta
densamma, och det finns patienter som
säger sig bli direkt illamående.

Ett stort antal portioner har måst kasseras
på grund av att de varit illaluktande
eller sura redan före de över huvud
taget serverats och ansenliga mängder
av de serverade portionerna kommer
tillbaka orörda för att då kastas
bort eller förbrännas. Redan dessa fakta
synes mig tillräckliga för att anse
att den här maten är olämplig att servera
såväl sjuka som friska människor.

Till detta kommer att en av statens
institut för folkhälsan verkställd undersökning
visar att maträtterna i många
fall är helt fria från de för kroppen värdefulla
C-vitaminerna.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att plastfilmförpackad
mat, s. k. påsmat, som av
många betraktas som underhaltig, skall
serveras patienter och personal vid
sjukhus?

2. Vilka åtgärder anser herr statsrådet
bör vidtagas för att kontrollera att endast
fullvärdig och smaklig kost serveras
patienter och personal vid sjukhus
och andra allmänna institutioner?

Denna anhållan bifölls.

§ 17

Interpellation ang. varningsljus å motorfordon Ordet

lämnades på begäran till

Herr BENGTSON i Solna (h), som yttrade: Herr

talman! Nästan varje dygn inträffar
här i landet trafikolyckor under
mörker och dålig sikt. Ofta uppstår
därvid kedjekrockar då de ursprungligen
inblandade fordonen blir stående
så att de blockerar vägen
och inte kan upptäckas i tid på
grund av den nedsatta sikten. Upprinnelsen
är inte sällan bagatellartad
med lindriga materiella skador, men
innan polis hunnit komma till platsen
med sina varningsljus inträffar det
många gånger ytterligare kollisioner
på olycksplatsen. Därvid blir det emellanåt
tragiska personskadepåföljder.

Dessa olyckor är av den typ där förebyggande
åtgärder från de inblandades
eller från andra närvarande privatbilisters
sida kunde ha hindrat en tragisk
utveckling. I åtskilliga europeiska
länder har införts bestämmelser som
t. o. m. ålägger förare av motorfordon
dels att medföra varningstriangel eller
liknande anordning, dels att använda
sådan när fordon under vissa förhållanden
stannat på väg.

Fredagen den 17 mars 1967

Nr 15

Enligt min mening vore det lämpligt
att varje bilist medförde något slag av
portabelt varningsmedel som ytterligt
snabbt kunde sättas i funktion om fordonet
blir stående på ett sådant sätt
att risk för ytterligare olyckor föreligger.
Det skulle då vara en anordning,
som kunde sättas i funktion betydligt
snabbare än varningstrianglar och verka
som primär säkerhet samt vara ett
komplement till trianglarna. Man kunde
t. ex. tänka sig att varje bil utrustades
med ett portabelt varningsljus med roterande
reflektor av samma typ men
mindre än det som finns monterat på
bl. a. en del vägförvaltnings- och televerksbilar.
Portabla varianter som är
batteridrivna och försedda med sugfot
finns redan att köpa. En sådan apparat
kan placeras på bilens tak och genom
det skarpa återskenet från den roterande
reflektorn på ett effektivt sätt
påkalla uppmärksamheten. Emellertid
iir det enligt vägtrafikförordningen förbjudet
att anbringa ett sådant varningsljus
på bilen.

Då alla åtgärder måste vidtagas för
att nedbringa antalet olyckor bör enligt
min mening vägtrafikförordningen
ändras så att möjlighet finns för en bilist
att använda ett varningsljus med
roterande reflektor på ovan angivet
sätt.

Med stöd av vad ovan anförts
hemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
sådana ändringar göres i vägtrafikförordningen
att det blir tillåtet för en
bilist att å bilen — när den står stilla —
anbringa ett varningsljus med roterande
reflektor för att därigenom fästa
uppmärksamhet på att en olycka inträffat
eller på att vägen på annat
sätt helt eller delvis blockerats?

Denna anhållan bifölls.

§ 18

Interpellation ang. sekretesskyddet för
patienter vid allmänna sjukvårdspolikliniker Ordet

lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade
:

Herr talman! Sedan urminnes tid
har det funnits regler om läkares tystnadsplikt.
Läkarsekretessen anses vara
lika gammal som läkekonsten själv. Bestämmelse
om läkarsekretessen återfinns
i 60 § i nu gällande läkarinstruktion
av år 1930. Sekretessbestämmelsen innebär
att läkare inte får yppa vad honom
i denna hans egenskap blivit i
förtroende meddelat och inte heller i
oträngt mål uppenbara vad han angående
sjukdom eller dess uppkomst själv
funnit. Vidare finns bestämmelser i
sekretesslagen som föreskriver inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar bl. a. inom läkarvården.
Vissa regler finns också i rättegångsbalken.
I sjukvårdslagen finns
stadganden om tystnadsplikt beträffande
ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelse
eller direktion eller anställd
i sjukvårdande verksamhet, innebärande
att sådan person ej må till
obehörig yppa något om patients sjukdom
eller patients förhållanden i övrigt,
om vilka han i sin nämnda egenskap
erhållit kunskap.

Läkarsekretessen — som i och för sig
torde vara oomstridd — kan motiveras
med flera skäl. Ett sådant är att man
vill förhindra olika skadeverkningar
för den sjuke av materiell eller personlig
art. Förekomsten av och vetskapen
om sekretessbestämmelserna gör det
lättare för en patient att anförtro sig
åt läkaren. Det är ett samhällsintresse
att den sjuke icke av rädsla för offentlighet
avhåller sig från att söka läkarvård
eller att meddela alla för en effektiv
vård önskvärda upplysningar.

Vid sidan om detta, som har kallats
läkarsekretessens förtroendefunktion,
finns också en s. k. etisk funktion. Det

Nr 15

Fredagen den 17 mars 1967

kan inte anses vara något samhällsintresse
att för en person skadliga, nedsättande
eller strängt personliga omständigheter
fritt skall få omtalas. Särskilt
motbjudande ter sig ett opåkallat
utspridande av sådana uppgifter rörande
en sjuk som läkaren fått kännedom
om just på grund av dennes nödställda
belägenhet, också i den mån detta icke
skett genom utnyttjande av patientens
förtroende.

Genom de bestämmelser som finns
har man alltså från samhällets sida bejakat
önskvärdheten av läkarsekretessen.
Det ter sig därför som i hög grad
otillfredsställande att sekretesskyddet
på ett område väsentligt urholkas. Huvudsakligen
på grund av lokalernas utformning
råder vid många polikliniker
brist på sekretesskydd. Patienterna
vid sådana kliniker undersökes och
behandlas nämligen ofta i samma rum
som andra patienter. Detta medför givetvis
att de fördelar man velat uppnå
genom sekretesskyddet i hög grad omintetgöres
och undersökningen för patienterna
upplevs många gånger som
obehaglig. Genom det rådande systemet
med gemensamma undersökningsrum
blir följden att poliklinikpatienterna
ofta sätts i ett sämre läge ur sekretessynpunkt
än de personer, som anser
sig kunna ta den merkostnad som
det innebär att vara privatpatient hos
en läkare. Det är stötande att på detta
sätt den som väljer den billigare vårdformen
får ett sämre skydd.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Tänker statsrådet vidta några åtgärder
för att tillse att patienter som uppsöker
allmänna sjukvårdspolikliniker
får samma sekretesskydd som privatpatienter? Denna

anhållan bifölls.

§ 19

Interpellation ang. lagreglering av det
allmännas skadeståndsansvar för den
offentligrättsliga verksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Frågan om skadestånd
i offentlig verksamhet utreddes i slutet
av 1950-talet i nordiskt samarbete.
Det svenska betänkandet i ämnet, som
framlades i SOU 1958:48, innebar i
princip att stat eller kommun skulle
vara pliktiga att utge ersättning för skada
som i statlig eller kommunal verksamhet
vållas genom fel eller försummelse.
Förslaget remissbehandlades,
varvid dess huvudlinjer vann anslutning
på de flesta håll.

Mot denna bakgrund är det enligt min
mening utomordentligt angeläget att
frågan om det allmännas skadeståndsansvar
för den offentligrättsliga verksamheten
snarast regleras i lag. För
närvarande är statens och kommunernas
ansvar för att ersätta den skada
som åstadkommes av tjänstemän inom
offentligrättslig verksamhet starkt begränsat.
Sannolikt föreligger i princip
inte alls något sådant skadeståndsansvar
annat än i vissa mycket speciella undantagsfall,
t. ex. enligt bestämmelserna
i 1945 års lag om ersättning i vissa fall
åt oskyldigt häktade och dömda in. fl.
Någon allmän reglering av ansvaret
finns emellertid inte utan man har att
hålla sig till allmänna skadeståndsrättsliga
principer samt doktrin och praxis.

Med tanke på resultatet av den ovannämnda
utredningen och remissbehandlingen
därav torde en kommande rättslig
reglering innebära en utsträckning
av det allmännas skadeståndsansvar.
Att så sker finner jag också befogat. Det
kan inte sägas vara tillfredsställande,
att den som åsamkas skada genom en
offentlig tjänstemans beteende i tjänsten
icke skall ha rätt till ersättning av
det allmänna utan tvingas vända sig
med sina skadeståndskrav direkt mot

Fredagen den 17 mars 1967 Nr 15

Interpellation ang. lagreglering av det allmännas skadeståndsansvar för den offentligrättsliga
verksamheten

vederbörande tjänsteman, som kanske
icke är i stånd att erlägga ett eventuellt
utdömt skadestånd.

Sedan åtskilliga år har frågan varit
föremål för överväganden inom Kungl.
Maj :ts kansli.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

När kommer ett förslag om lagreglering
av det allmännas skadeståndsansvar
för den offentligrättsliga verksamheten
att föreläggas riksdagen?

Denna anhållan bifölls.

§ 20

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner;
från bankoutskottet:
nr 114, angående gemensamma bestämmelser
om grupplivförsäkring för
arbetstagare hos riksdagen och dess
verk; och

nr 115, om medverkan av statens
grupplivnämnd och statens personalpensionsverk
vid handläggning av ärenden
angående grupplivförsäkring för arbetstagare
hos riksdagen; samt
från andra lagutskottet:
nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående tillägg till livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1943
(nr 347) om vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen av
tobaksvaror, jämte i ämnet väckt motion; nr

107, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 32 § förordningen
den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 108, i anledning av väckt motion
om vårdbidrag och invaliditetstillägg.

§ 21

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Sjöholm, till herr statsrådet ocli
chefen för justitiedepartementet angående
skyddet mot djurplågeri vid hästsporttävlingar,

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
restitution av skatt i vissa fall,

fru Sundberg, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
föreslagen köttrealisation,

fru Nettelbrandt, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
väntetiderna vid de statliga sjukvårdspoliklinikerna,
och

herr Göransson, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående underhållet av försvarsmateriel.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.54.

In fidem

Sune K. Johansson