Torsdagen den 16 maj fm (Riksdagens protokoll 1968:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24

ANDRA KAMMAREN

1968

16 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 16 maj fm.

Sid.

Meddelande ang. plenum måndagen den 20 maj.................. 5

Svar på interpellation av herr Hedlund (ep) ang. åtgärder för att förhindra
våld vid demonstrationer samt på frågor av herr Werbro (fp)
ang. åtgärder för att förebygga upplopp, herr Oskarson (h) ang. åtgärder
mot demonstrationer av visst slag, herr Johansson i Skärstad
(ep) ang. åtgärder för att förbättra förutsättningarna för demonstrationer
i demokratiska former, herr Hermansson (vpk) ang.
åtgärder för att förhindra sammanstötningar mellan polis och demonstranter,
fru Sundberg (h) ang. direktiv för beviljande av tillstånd
till demonstrationer, herr Börjesson i Falköping (ep) ang.
kostnaderna för polisbevakning i samband med demonstrationer

och herr Jansson (vpk) ang. frivilliga medborgargarden........ 5

Svar på fråga av herr Turesson (h) ang. upprätthållande av ordningen
under midsommarhelgen..................................... 57

Torsdagen den 16 maj em.

Svar på interpellation av herr Persson i Heden (ep) ang. principerna
för import av textil- och konfektionsprodukter samt på fråga av
herr Gustafsson i Borås (fp) ang. textil- och konfektionsindustrins

förhållanden............................................. 58

Svar på interpellationer av:

herr Jansson (vpk) ang. åtgärder mot den industriella uttunningen i

stockholmsregionen....................................... 70

herr Andersson i Storfors (s) ang. lagstiftning om renhållning vid väg 75
herr Westberg (fp) ang. verkningarna av postverkets rationalisering 76

herr Hedin (h) ang. friställningen av lotsar..................... 79

1 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

herr Persson i Heden (ep) ang. vissa vägars undantagande från allmänt
underhåll........................................... 85

herr Tobé (fp) ang. kontroll över trafiken med översnöfordon..... 88

herr Jonasson (ep) ang. förbättrade vattenvägsförbindelser för

Yänerregionen............................................ 90

Svar på frågor av:

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. tidpunkten för tillsättande av
utredning rörande omläggning av beskattningen av eldningsoljor 92

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. bearbetning av malmfyndigheter inom

Arjeplogs kommun........................................ 93

herr Hermansson (vpk) ang. idrottsorganisationers politiska ställningstaganden.
........................................... 95

herr Ekström i Iggesund (s) ang. beredande av sysselsättning för viss
friställd arbetskraft inom Gävleborgs län och herr Eriksson i

Bickmora (ep) i samma ämne.............................. 96

herr Svensson i Kungälv (s) ang. igångsättningen av byggnadsprojekt
sedan investeringsavgiften upphört..................... 98

herr Carlshamre (h) ang. den ekonomiska krisen inom fiskerinäringen
................................................... 98

fru Marklund (vpk) ang. åtgärder mot luftföroreningar i Norrbotten 100
herr Jonsson (fp) ang. värdesäkring inom den frivilliga pensionsförsäkringen.
............................................... 101

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. utredning rörande bokmarknadens
problem............................................. 102

herr Westberg (fp) ang. åtgärder för att avhjälpa tjälskador....... 105

herr Westberg (fp) ang. kompensation för inkomstbortfall på grund

av ofarbara vägar......................................... 106

herr Börjesson i Glömminge (ep) ang. trafiken mellan Öland och fastlandet.
.................................................. 107

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
(forts.), tillika svar på interpellation av herr Gustafsson i
Skellefteå (fp) ang. åtgärder för att åstadkomma ett rationellare

bostadsbyggande........................................... 109

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet.. 133

Meddelande om enkel fråga av herr Wennerfors (h) ang. beställningar
hos svenska företag från länder med odemokratiskt statsskick..... 152

Innehåll

Nr 24

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 16 maj em.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41, om ändrad lydelse av 2 § förordningen
angående byggnadsforskningsavgift................... 109

Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. anslag till bostadsbyggande m. m. 109
Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen

om bidragsförskott......................................... 109

— nr 40, om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m........... 109

Statsutskottets utlåtande nr 101, om ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer.
................................................... 109

—• nr 109, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (bidrag till anordnande
av barnstugor).................................... 133

Första lagutskottets utlåtande nr 31, om ändrad lydelse av 4 kap. 5 §

föräldrabalken, m. m....................................... 133

— nr 32, om ändring i militära rättegångslagen.................. 133

— nr 33, om ändring i brottsbalken m. m........................ 133

— nr 34, ang. ändring i lagen om trafikförsäkring å motorfordon,

m. m..................................................... 133

— nr 35, ang. ändrad lydelse av 2 § 9:o) och 17:o) lagen om Kungl.

Maj :ts regeringsrätt........................................ 133

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet............................. 133

''iiMJ

fen i

hV..

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj

KL 13.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
maj.

§ 2

Meddelande ang. plenum måndagen den
20 maj

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens plenum måndagen den
20 maj, som i den preliminära planen
utsatts till kl. 16.00, kommer att ta sin
början kl. 14.00.

§ 3

Svar på interpellation och frågor ang.

åtgärder för att förhindra våld vid
demonstrationer, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedlund har i en
interpellation frågat mig, dels om jag
vill lämna en redogörelse för de händelser
som inträffade i samband med
en planerad tennisturnering i Båstad
nyligen och för de åtgärder som i samband
därmed vidtagits från samhällets
sida, dels om jag ämnar vidta åtgärder
i syfte att förhindra användandet av
våldsmetoder i samband med demonstrationer.
Vidare har liknande spörsmål
tagits upp i en rad enkla frågor till
mig. Sålunda har herr Werbro frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta

för att förebygga sådana upplopp som
förekom vid demonstrationerna i Båstad.
Herr Oskarson har ställt en fråga
av samma innebörd. Herr Johansson i
Skärstad har frågat vilka åtgärder jag
avser att vidta för att förutsättningarna
för demonstrationer i demokratiska
former skall förbättras. Herr Hermansson
har frågat vilka åtgärder jag avser
att vidta för att söka hindra sammanstötningar
mellan polis och demonstranter.
Fru Sundberg har frågat mig,
om jag är beredd att omgående utfärda
klarläggande och entydiga direktiv
för beviljande av tillstånd till demonstrationer,
så att våldshandlingar och
upplopp under demonstrationer förhindras.
Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag vill lämna en
redogörelse för kostnaderna för polisbevakning
i samband med demonstrationer
av skilda slag och hur dessa
kostnader bestrids. Slutligen har herr
Jansson frågat mig, om jag vill redovisa
min inställning till de framförda
tankarna om att bilda batongbeväpnade
frivilliga medborgargarden. Herr
talman! Jag ber att få besvara frågorna
i ett sammanhang.

Svenska tennisförbundets beslut att i
Båstad genomföra en tennistävling
mot Rhodesia väckte en stark reaktion
hos stora grupper i vårt land, en reaktion
som kom till uttryck såväl inom
pressen som i uttalanden från olika
sammanslutningar. Regeringens inställning
till rasförtryck och till kontakter
med ett land med vilket Sverige har
brutit alla officiella förbindelser kan
icke vara föremål för någon tvekan.
Regeringen anser med stöd av en överväldigande
opinion i vårt land att ras -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder
strationer, in. m.

politiken i södra Afrika måste med
skärpa fördömas. Samtidigt måste understrykas
att det icke fanns några legala
möjligheter för regeringen eller
annan myndighet att förhindra eller
förbjuda att tävlingen kom till stånd.
Ansvaret för att tävlingen utlystes åvilar
helt Tennisförbundet. Eftersom det
emellertid var fråga om en i laga ordning
utlyst tävling kunde arrangörerna
ställa anspråk på att myndigheterna
skulle upprätthålla ordning och säkerhet
i samband med tävlingen. Till det
demokratiska rättssamhällets grundläggande
principer hör att även meningsyttringar
och arrangemang som
starkt ogillas av en bred opinion har
rätt att, så länge de håller sig inom
lagens råmärken, få skydd från samhällets
sida. Det är icke polisens uppgift
att göra en politisk bedömning av
om ett visst arrangemang är önskvärt
eller icke. Dess uppgift är uteslutande
att upprätthålla ordning och säkerhet.

Det stod tidigt klart att ett genomförande
av den planerade tennistävlingen
skulle leda till kraftiga protester
från en stark opinion, framför allt bland
ungdomen, och att det sannolikt skulle
förekomma demonstrationer på platsen.
Dels skulle det bli fråga om lagliga demonstrationer
med fredliga medel. Dels
kunde man befara våldsamma demonstrationer
med olagliga medel.

På grundval av de uppgifter som jag
har inhämtat — nämligen dels en redogörelse
av länspolischefen i Kristianstads
län, dels ett protokoll från sammanträde
på rikspolisstyrelsen den 29
april, dels en rapport av en från styrelsen
utsänd observatörsgrupp, dels en
promemoria av chefen för styrelsens
säkerhetsavdelning — vill jag till en
början lämna följande redovisning för
vad som har förekommit i anslutning
till den planerade tennistävlingen i Båstad.
Men jag vill understryka att utredningen
beträffande dessa händelser
ännu icke är slutförd. Jag kommer i

för att förhindra våld vid demon denna

del av mitt svar främst att uppehålla
mig vid planeringen av polisens
åtgärder och huvuddragen i genomförandet
av dessa åtgärder.

Planläggningen och genomförandet
av de polisiära åtgärderna leddes redan
från början av länspolischefen.
Enligt de ursprungliga planerna skulle
polisstyrkan i Båstad uppgå till ett 70-tal man, varav 22 tillhörde länstrafikgruppen
i Halmstad och de övriga Ängelholms
och Kristianstads polisdistrikt.

Vid sammanträdet på rikspolisstyrelsen
den 29 april redovisade länspolischefen
sin planläggning. Därvid
framhöll denne att det möjligen kunde
komma i fråga att spruta vatten på personer,
som försökte tränga in på områden
som inte fick beträdas av obehöriga,
och att tårgas skulle tillgripas
i yttersta nödfall om det förelåg fara
för liv. Från rikspolisstyrelsens sida
framhölls att vattenbesprutning och
tårgas inte borde användas annat än i
yttersta nödfall och att man i stället
borde sätta in större personalstyrkor
för att därigenom så långt som möjligt
undvika att använda tvångsåtgärder.
Den planerade insatsen av personal bedömdes
av rikspolisstyrelsen som helt
otillräcklig. Styrelsen förklarade sig
beredd att ställa till förfogande alla de
personella och materiella resurser som
bedömdes vara nödvändiga för att kunna
upprätthålla ordningen i Båstad.

Av handlingarna framgår att uppgifter
förelåg om att åtgärder för att hindra
tävlingarna planerades. Det framkom
att planerna gick ut på att dels
göra en utbrytning från den legala demonstrationen,
dels företa angrepp från
åskådarplats. Efter hand stod det klart
att vissa grupper var inställda på att
tillgripa våld för att genomföra sina
planer. Det blev även känt från vilka
platser i landet dessa demonstranter
var att vänta och till vilket ungefärligt
antal de beräknades uppgå, något som
sedan visade sig väl överensstämma

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

med det antal som faktiskt kom tillstädes.
Länspolischefen hölls fortlöpande
underrättad om dessa och andra förhållanden,
som kunde antas vara av betydelse.

Den 30 april beslutade länspolischefen
att begära personalförstärkning hos
rikspolisstyrelsen med 33 man, vilket
bifölls omgående, och att öka personalstyrkan
i Båstad med ytterligare 22
man från distrikt inom länet.

Från rikspolisstyrelsen ställdes också
en helikopter med personal och 20
bärbara radioapparater till förfogande.

Enligt en av länspolischefen fastställd
plan skulle 16 civilklädda polismän
och 15 uniformerade polismän
vilka hade tillgång till bärbara radioapparater
tjänstgöra inom stadion. Övrig
personal var i huvudsak indelad i
fem reservgrupper. Deltagande polispersonal
kallades att inställa sig i Båstad
den 3 maj för genomgång vid olika
tidpunkter mellan kl. 10 och 11.15.
Vissa instruktioner och upplysningar
om sambandstjänst, fordon och transporter,
utrustning och inkvartering
m. m. lämnades därvid.

Samma dag som tävlingarna var avsedda
att påbörjas — alltså den 3 maj
kl. 14 — fattades beslut om förstärkningar
med ytterligare 21 man, varav
sju från Hallands län. Den sammanlagda
personalstyrkan i Båstad den 3 maj
uppgick därmed till drygt 150 man.
Samtidigt vidtogs vissa omdispositioner
av den tillgängliga personalen.

Länspolischefen anger att hans målsättning
för den polisiära insatsen var
att tillgängliga polisstyrkor skulle söka
hålla demonstranterna borta från tennisstadions
område men däremot ej
ingripa mot de störningar mot tennismatchen
som en demonstration utanför
portarna kunde medföra.

Polischefen i Ängelholms polisdistrikt
gav den 30 april tillstånd till demonstrationer
i Båstad den 3 och 4
maj kl. 14—16. Efter besvär över det -

ta beslut medgav länsstyrelsen i Kristianstads
län genom beslut den 2 maj
att demonstrationer skulle få äga rum
i Båstad den 3 och 4 maj mellan kl. 12
och 16. Alternativa marschvägar anvisades.
Enligt det ena alternativet skulle
demonstrationståget upplösas vid en
plats i omedelbar närhet av tennisstadion
i Båstad.

Händelseförloppet i samband med
den planerade tennistävlingen och demonstrationerna
i Båstad den 3 maj
var enligt de inhämtade uppgifterna
följande.

Sedan det hade visat sig att ett beslut,
som arrangörerna hade fattat om
att åskådare som medförde påsar eller
andra föremål inte skulle beredas tillträde,
icke hade delgetts personalen
vid entrén avbröts biljettförsäljningen
kl. 12.45. Då hade ett 40-tal åskådare
passerat entrén. I demonstrationståget
deltog 500—600 personer. En grupp
bestående av minst 150 personer bröt
sig ur tåget och följde en annan väg
än den anvisade mot tennisstadions
norra entré som var stängd. Demonstrationståget
i övrigt följde den anvisade
vägen mot en plats i omedelbar
anslutning till den södra entrén.
I den grupp som samlades vid den
norra entrégrinden var det en del som
beväpnade sig med järnrör och käppar.
De försökte omedelbart forcera grinden,
som snart gav vika. Den insatta
polispersonalen hade svårt att hindra
demonstranterna att tränga in på stadion.
Man började då att spruta vatten
på dem. Grindarna kunde då stängas
på nytt. I denna situation användes
vid ett tillfälle tårgas, vilket ansågs
nödvändigt för att hjälpa en polisman
som hade kommit in bland demonstranterna
och höll på att bli nedtrampad.
Demonstrantgruppen stannade kvar
utanför grindarna och fortsatte att kasta
olika föremål, såsom stenar, ägg och
träribbor, mot polismännen. Ett fåtal
personer greps eller omhändertogs.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon strationer,

m. m.

Huvuddelen av demonstrationståget
fortsatte till den anvisade platsen, där
tåget upplöstes. Därefter blockerades
den södra entrén till stadion av ett
stort antal personer som trots upprepade
tillsägelser vägrade att flytta sig.
Några försök att med våld bryta sig
in på tennisstadion förekom inte vid
den södra grinden.

Sedan åskådarna hade anmodats att
lämna stadion, kastade en del av dem
ägg, olja och annat ner på spelplanen.
Därefter kunde stadion utrymmas. Omkring
en timme senare beslöts att matchen
inte skulle spelas i Båstad. Demonstranterna
lämnade då området
utan att några intermezzon inträffade.

I samband med dessa händelser greps
sammanlagt fyra personer. Fem polismän,
en brandman och en åskådare
erhöll smärre skador. Även några demonstranter
skadades lindrigt. Ett 40-tal polismän fick sina kläder nedsmutsade.
Viss skadegörelse anställdes, bl. a.
förstördes en biljettkiosk och låsanordningarna
vid den norra entrégrinden.

Under kvällen och natten lämnade
huvuddelen av demonstranterna Båstad.
Natten till den 4 maj utsattes en buss
som tillhörde en FNL-grupp från Uppsala
för skadegörelse. När gruppen under
dagen skulle hämta bussen uppträdde
ett 40-tal personer hotfullt mot
gruppen, som begärde och erhöll erforderligt
polisskydd.

Herr talman! Enligt sin instruktion
är rikspolisstyrelsen inspektionsmyndighet
för polisväsendet. Med hänsyn
till poliskommenderingens omfattning
och till att oroligheter kunde befaras
sände styrelsen en observatörsgrupp om
fyra man till Båstad. Med ledning av
gruppens iakttagelser har rikspolisstyrelsen
i skrivelse till mig den 11 maj
redovisat sin bedömning av vissa av
de polisiära åtgärderna i Båstad. Det
förtjänar understrykas att i handläggningen
av detta ärende inom styrelsen

har deltagit polischefer och andra polismän
med lång erfarenhet av polisiärt
arbete.

Det ankommer inte på mig att här
i riksdagen ta ställning till lämpligheten
av de polisiära åtgärder, som har
vidtagits i samband med händelserna
i Båstad. Jag har därför inte anledning
att nu ge någon redogörelse för rikspolisstyrelsens
bedömning i frågan. Av
styrelsens skrivelse framgår emellertid
även vissa allmänna riktlinjer, som bör
gälla för polisens handlande i samband
med demonstrationer, vilka får eller
befaras få ett våldsamt förlopp. Jag
kommer nu att redovisa dessa riktlinjer
eftersom de belyser vissa centrala
problemställningar.

Polisens planläggning och storleken
av insatta styrkor vid kommenderingar
av nu aktuellt slag måste enligt styrelsens
mening alltid grundas på informationer
om de störningar som kan
väntas. I vissa fall kan det redan på
ett förhållandevis tidigt stadium stå
klart att man måste räkna med allvarliga
störningar. Den ledande principen
vid avgörande av hur stor personalstyrka
som skall sättas in måste alltid
vara, att de personella insatserna ges
den omfattningen, att den allmänna
ordningen och säkerheten kan tillgodoses
på ett sådant sätt att oroligheter
över huvud taget inte uppstår. Först
om en sådan personalstyrka inte kan
uppbringas, kan man överväga att tillgripa
sådana hjälpmedel som vatten,
tårgas etc. Man bör inte redan från början
utgå från att man skall lösa uppgiften
med användning av sådana hjälpmedel,
eftersom man då frångår polisens
uppgift att förebygga våldsamheter. Användning
av sådana medel från polisens
sida kan i demonstrationssammanhang
föranleda att våldsammare metoder tillgrips
av demonstranterna.

En annan viktig sak är att polispersonalen
i förväg blir väl orienterad och
ges klara direktiv. Exempelvis bör erin -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon
stationer, m. m.

ras om under vilka förhållanden våld
får användas och om innehållet i och
tolkningen av de lagrum som kan bli
tillämpliga vid ingripanden. Direktiv
bör också ges om fordonsdisposition
samt om bortförande av omhändertagna
och utredningsförfarandet beträffande
dem. Frågan om ingripande mot banderoller
och plakat bör genomgås.

Om brott begås i samband med demonstrationer
— ohörsamhet mot ordningsmakten,
skadegörelse eller ännu
svårare brott — bör ingripande ske
på ett tidigt stadium. Därigenom kan
antalet brott nedbringas och möjligheterna
att återställa ordningen underlättas.
Förutsättningar för effektiva ingripanden
är tillgång på personal och
transportmedel. Åtgärder måste i förväg
vidtas för att undanröja eventuella
brister i dessa avseenden.

Rikspolisstyrelsen faststår slutligen
i sin skrivelse, att det under inga förhållanden
får kunna göras gällande att
polisen i sin tjänsteutövning ger uttryck
åt politiska bedömningar. Polisen
måste därför vara beredd att svara
för ordning och säkerhet vid lagliga
arrangemang av vad slag det vara må.

För egen del anser jag att tillämpning
av riktlinjer av nu angiven art är
ägnad att minska riskerna för våldsamma
förlopp vid demonstrationer.
Otvivelaktigt behöver dock frågan ytterligare
studeras i belysning av senare
tids erfarenheter. Arbete härmed
pågår sedan någon tid. Rikspolisstyrelsen
har tillsatt en arbetsgrupp med
uppdrag att närmare studera de problem
av skilda slag som polisen ställs
inför och att lägga fram förslag till
åtgärder i syfte att effektivt upprätthålla
ordning och säkerhet i samband
med demonstrationer. Arbetsgruppen
kommer bl. a. att behandla frågor som
gäller polisens beredskap mot olagliga
demonstrationer och dess uppträdande
vid sådana. Dessutom skall undersökas
vilka särskilda tekniska hjälp -

medel som polisen lämpligen bör vara
utrustad med. En viktig fråga för arbetsgruppen
är också att undersöka
behovet av vidgad utbildning för polismännen
angående uppträdandet i samband
med olika slags demonstrationer.

Vad angår frågan huruvida förändringar
av organisatorisk art eller av
gällande bestämmelser bör komma till
stånd med anledning av gjorda erfarenheter
vill jag, herr talman, anföra
följande.

Jag har den största förståelse för de
ungdomar som genom att demonstrera
vill ge uttryck åt sin mening. Det demokratiska
samhällsskicket bygger på
en fri opinionsbildning. Härav följer
en självklar rätt att anordna demonstrationer
i syfte att påverka opinionen i
samhälleliga frågor. Men till den fria
opinionsbildningen hör också skydd
för oliktänkande. Enskilda medborgare
eller grupper av medborgare kan därför
inte tillåtas använda våld eller hot
om våld för att genomdriva sin uppfattning
i en politisk fråga eller för
att hindra en annan uppfattning att
komma till uttryck. Till skydd för den
fria opinionsbildningen måste i en demokratisk
stat respekten för lag och
ordning upprätthållas. Den allmänna
ordningen och säkerheten i vårt samhälle
får inte äventyras. Av dessa hänsyn
kan demonstrationer inte tillåtas
var som helst och när som helst. Men
det bör inte finnas och finns inte heller
enligt gällande bestämmelser några
andra inskränkningar i demonstrationsrätten
än sådana som betingas av nödvändigheten
att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Detta är polisens
väsentligaste uppgift, och det har därför
varit naturligt att, såsom gäller för
närvarande, ansökningar om tillstånd
till demonstrationer prövas av polismyndigheten.
Några direktiv för polismyndigheternas
handlande i detta avseende
anser jag lämpligen inte böra
meddelas av Kungl. Maj:t. Bedömning -

1* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 24

10 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

en måste grundas på omständigheterna
i varje särskilt fall. Några politiska
värderingar får givetvis inte förekomma
därvid och har såvitt jag har kunnat
utröna inte heller förekommit. Det
har föreslagits att fråga om tillstånd
skulle prövas av annat organ. Om så
skulle ske, är det enligt min mening
ofrånkomligt att polisen ges tillfälle
att uttala sig om förutsättningarna att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet
i samband med demonstrationer.
Det slutliga ansvaret för ordningens
upprätthållande måste nämligen under
alla förhållanden vila på polisen.

Vilka möjligheter har då polisen att
svara för ordningens upprätthållande
i samband med demonstrationer av den
typ som förekom i Båstad? Om det får
jag säga följande. I regel saknar den
lokala polismyndigheten naturligen de
resurser som behövs i sådana fall. Detta
förhållande är emellertid inte någon
brist organisatoriskt med hänsyn
till den ökade rörlighet, som är betecknande
för den statliga polisorganisationen
och som är en av de viktigaste
vinsterna med den nya organisationen.

Länsstyrelsen, som är högsta polismyndighet
i länet, har ansvaret för
och ledningen av polisverksamheten i
länet. Länsstyrelsen äger meddela föreskrifter
om användningen av polisstyrkorna
i länet och kan överta ledningen
av polisdistriktens polisstyrkor, när
särskilda förhållanden föranleder det
eller kravet på enhetlig ledning -inom
länet är särskilt framträdande. Fordras
polisförstärkning i ett polisdistrikt,
kan länsstyrelsen beordra polisman
som är anställd i annat distrikt inom
länet till tjänstgöring i distriktet. Länsstyrelsen
kan också beordra polisman
som är anställd inom länet att tillfälligt
tjänstgöra som polisförstärkning i annat
län och för sådan tjänstgöring i länet
begära polisförstärkning från annat
län. Fordras förstärkning med större

polisstyrkor skall frågan hänskjutas till
rikspolisstyrelsens avgörande.

Jag vill i detta sammanhang något
beröra rikspolisstyrelsens befogenheter
i operativt hänseende. Rikspolisstyrelsen
äger meddela föreskrifter och leda
polisverksamheten i vissa fall som särskilt
har angetts i instruktionen för
styrelsen. Dessa fall avser trafikövervakning
som berör två eller flera län,
sjöpolisverksamhet och verksamhet som
bedrivs med hjälp av luftfartyg, bevaknings-
och säkerhetsarbetet i samband
med statsbesök och vid andra
motsvarande händelser samt efterspaning
angående brott, beträffande vilka
riksomfattande spaning behövs. Dessa
bestämmelser har i allt väsentligt gällt
alltsedan förstatligandet. De ändringar
som har vidtagits är att ledningsfunktionerna
beträffande de nya verksamhetsgrenarna
sjöpolis och flygverksamhet
naturligen har tillagts rikspolisstyrelsen
med hänsyn till verksamhetsgrenarnas
karaktär. Vidare har exemplifieringen
av brott, som kräver riksomfattande
spaning — efter händelserna
i samband med polismordet i
Nyköping — kompletterats med mord
och andra grova våldsbrott. Jag har
tidigare i riksdagens första kammare
— med utgångspunkt från polismorden
i Handen — framhållit att det är
av särskilt intresse huruvida man, med
hänsyn till att brotten tenderar att bli
allt svårare och förgrenar sig över större
delar av landet, bör inrikta sig på
centralt ledda aktioner med deltagande
av specialiserad och särskilt utbildad
personal. Jag uttalade också att
formella gränser eller formella kompetensfrågor
inte får lägga hinder i
vägen för den samverkan som är nödvändig
när det gäller att komma till
rätta med den grova, rörliga brottsligheten.

För att belysa hur rikspolisstyrelsen
utövar sina befogenheter enligt instruktionen
vill jag redovisa den praxis som

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon
stationer, m. m.

har utbildat sig i fråga om styrelsens
ledning av polisverksamheten vid statsbesök.
Så snart det har blivit känt att
ett besök skall komma till stånd och
rikspolisstyrelsen från utrikesdepartementet
har fått ett preliminärt program
för besöket, som upptar de platser som
skall besökas, kallar rikspolisstyrelsen
berörda länspolischefer och polischefer
med experter till sammanträde för samråd.
På grund av vad som framkommer
vid samrådet görs en bedömning om
vad som krävs från skydds- och ordningssynpunkt.
Inom rikspolisstyrelsen
upprättas med ledning därav en plan
i stort över den samlade poliskommenderingen
under besöket. Av den planen
framgår vilken polischef som skall ansvara
för skilda delar av kommenderingen.
Om det anses påkallat anges
också i planen vilken polisstyrka och
vilken utrustning som anses nödvändig
för lösandet av varje polischefs uppgifter.
Rikspolisstyrelsen förvissar sig
också om att varje polischef får tillgång
till denna personal, eventuellt genom
beslut om tillkallande av polisförstärkning.
Ledningen och verkställigheten
av själva kommenderingen genomförs
av polischefen eller av länspolischefen
i de fall denne anser sig
böra överta ansvaret för den operativa
ledningen. I de fall jämkningar behövs
i den ursprungliga planen verkställs
dessa efter samråd mellan rikspolisstyrelsen
och den polischef som ansvarar
för verkställigheten.

Rikspolisstyrelsens ledning av polisverksamhet
vid riksomfattande spaning
på kriminalpolissidan utövas med en
uppgiftsfördelning mellan rikspolisstyrelsen
samt regional och lokal polischef
efter samma principer som vid statsbesöken.
Rikspolisstyrelsen utövar alltså
sin ledning genom att i samråd med
övriga polisorgan samordna verksamheten.

I den debatt som har ägt rum efter
båstadshändelserna har man på många

håll utgått från att rikspolisstyrelsen
har haft det yttersta ansvaret för polisens
åtgärder. Jag vill understryka
att rikspolisstyrelsen inte har haft befogenhet
att leda de polisiära insatserna
i Råstad. Vad som har inträffat gör
det dock naturligt att överväga, om
rikspolisstyrelsen skall ges ett ökat inflytande
i situationer av detta slag.

För egen del har jag nu efter ingående
överväganden kommit till den uppfattning
som jag skall redovisa här.
Nuvarande regler ger möjlighet att med
de samlade resurser som står till rikspolisstyrelsens
och den lokala polisorganisationens
förfogande samordna
de polisiära åtgärderna vid händelser
av detta slag. Rikspolisstyrelsen kan
därvid ställa ledningspersonal och annan
expertis samt personella och materiella
resurser i övrigt till förfogande,
men det är under den regionala och
lokala polischefens ledning och ansvar
som de operativa funktionerna skall
fullgöras. Denna ordning borde vara
en tillräcklig grundval för en effektiv
samordning av rikspolisstyrelsens åtgärder
och polischefens operativa verksamhet
på platsen.

I likhet med praxis vid statsbesök
anser jag vidare att rikspolisstyrelsen
bör ha dessa nyss angivna samordningsuppgifter
när det gäller att ställa till
förfogande erforderliga resurser för
polisverksamheten i samband med händelser
som avses med interpellationen
och frågorna, under det att den egentliga
operativa ledningen alltjämt bör
utövas av regionala och lokala polischefer.
Vad jag nu har sagt kan genomföras
utan ändring i gällande instruktioner.
Som jag förut nämnde gäller
nämligen följande. När förstärkning
erfordras med större polisstyrkor skall
frågan om polisförstärkning hänskjutas
till rikspolisstyrelsens avgörande.
Rikspolisstyrelsen har därvid att göra
en bedömning av förstärkningsbehovet

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon<

strationer, m. m.

och vederbörande polischef får förutsättas
godta denna bedömning.

Det är enligt min mening mycket
angeläget att en sådan samordning kommer
till stånd, så att de personella och
materiella resurser som polisväsendet
förfogar över utnyttjas så effektivt som
möjligt. Därmed ökas också möjligheterna
att förebygga och förhindra våldshandlingar.
Polisens strävan måste givetvis
vara att förebygga våld och att
därför sätta in så starka resurser att
användningen av våld från polisens sida
så långt det är möjligt undviks.

Med anledning av hem Börjessons
i Falköping fråga om kostnaderna för
polisbevakning i samband med demonstrationer
ni. m. kan jag upplysa, att
enbart kostnaderna för den personal
som deltar i den kontinuerliga ambassadbevakningen
och polisens beredskap
i samband därmed i Stockholm
uppgår till över 5 miljoner kronor om
året. Kostnaderna bestrids från de ordinarie
avlöningsanslagen.

De framförda tankarna att bilda frivilliga
sammanslutningar av personer
som skulle tillkallas och ingripa i stället
för polis i akuta situationer ställer
jag mig bestämt avvisande till. Uppgiften
att svara för ordningens upprätthållande
måste vila på samhället
och kan inte överlämnas åt enskilda
medborgare. Polisuppgifter måste skötas
av personal som har utbildning för
detta. Allmänheten kan på många andra
sätt bidra till att hjälpa polisen och
stärka förtroendet för polisen.

Herr talman! Vår uppgift är att värna
demonstrationsrätten som ett väsentligt
och värdefullt inslag i ett demokratiskt
samhälle. Vår uppgift är samtidigt att
värna lag och ordning i landet, ty utan
lag och ordning kan ingen demokrati
fungera.

Det är min bestämda uppfattning att
detta kan tillgodoses inom ramen för
tillgängliga resurser genom en effektiv
samordning av verksamheten och ett

förtroendefullt samråd mellan berörda
myndigheter inbördes och mellan myndigheter
och organisationer.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret
på interpellationer Det är ju tämligen
utförligt och i väsentliga avseenden
också klarläggande.

Strax efter båstadsintermezzot tillät
jag mig i ett anförande inför funktionärer
representerande centerns ungdomsförbund,
centerns kvinnoförbund
och centerpartiet göra ett uttalande
som genom TT tillställdes tidningarna.
I anförandet framhöll jag bl. a. följande: Vad

som utfördes i Båstad av vissa
som deltog i demonstrationerna kan
inte tolereras i ett rättssamhälle. Det
gäller oberoende av vad man anser om
de enligt min mening oefterrättliga förhållandena
i Rhodesia och oberoende
av vad man anser i frågan om tennismatchen
bort komma till stånd eller
inte. Varje enskild människa eller
grupp av människor måste kunna göra
anspråk på ett effektivt skydd från
samhället när de är ute i lagliga ärenden.
Detta gäller både den som förfördelas
av demonstranter och deras beteende
och den som önskar ge en mening
till känna genom laglig demonstration
eller på annat sätt.

Det är naturligt, fortsatte jag, att
unga, entusiastiska människor, som har
en bestämd uppfattning om och en
klar inlevelse i vad de betraktar som en
samhällelig orättvisa, känner ett behov
av att ge denna uppfattning till känna,
men det får helt enkelt inte ske i former
som åsidosätter demokratins spelregler.
Skulle sådant bli allmänt föreligger
rent av fara för den demokrati,

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

under vars hägn dessa och vi alla åtnjuter
vår frihet och vår trygghet.

Negerledaren King, fortsatte jag, med
sitt djupa engagemang för sin ras borde
kunna vara ett exempel på opinionsbildning
utan våld. För dem som
här hemma anser sig ha en verklig mission
att fylla borde detta leda till ett
avståndstagande från våld och kravaller
o. s. v., som tydligen ibland utövas
för att omsätta en aggressiv inställning
i praktiken.

I sammanhanget är det naturligtvis
inte av avgörande betydelse vem som
beslutar om ansökning om demonstrationstillstånd.
— Jag återkommer något
till den saken.

Jag slutade med att säga: »Land skall
med lag byggas är en gammal regel i
ett civiliserat samhälle som inte får
frångås.»

Den interpellation, som nu besvarats
av justitieministern, innehöll i allt
väsentligt i sin motivering de principiella
synpunkter som jag gav uttryck
åt i nämnda anförande inför de olika
centerpartiorganisationernas representanter.

Jag vill nu först stryka under att jag
väl förstår den ungdom som reagerar
och reagerar häftigt mot företeelser
i vår tid. Vem har inte styrts av sådana
känslor mot vad man betraktat som
vrångt och orättmätigt, fastän företeelserna
kanske varit andra och perspektiven
annorlunda. Perspektivet för dagens
ungdom är ju i hög grad internationellt.
Man ser kontrasterna i vår
värld — svält och umbäranden på det
ena hållet, välstånd och välmåga på
det andra; man ser å ena sidan trygghet,
frihet och rättssäkerhet och å andra
sidan förföljelse, ofrihet och våld.
Man känner till förtryck och terrorvälde.
Man ställer hungern och världens
alltmer påträngande försörjningsproblem
i förhållande till de gigantiska
resurser, som kan satsas på låt oss säga
kapprustning. Man kommer fram till

frågan: Är vi verkligen på väg mot det
hägrande målet — alla folks frihet,
hela världens fred — eller är vi snarare
i färd med att avlägsna oss från det
målet?

I vårt land har man sedan gammalt
— det är hävd -— rätt att ge uttryck
för sin åsikt genom demonstration och
demonstrationståg, och den rätten vill
vi försvara oavsett vilken uppfattning
de demonstrerande företräder. Men om
man, som nu har skett — låt vara att
detta bara gäller ett begränsat antal
personer —■ tillgriper våldsmetoder som
riktar sig mot medmänniskors person
och egendom, då är det slut med logiken,
då har man själv tillgripit och
legaliserat de metoder man vänder sig
mot.

Poliskåren — för att nu säga ett par
ord om den — har utan egen förskyllan
fått blickarna riktade på sig i detta
sammanhang. Vi skall komma ihåg
att polisen ofta ställs inför svåra situationer
som den måste ta ställning till
omedelbart och utan tid för betänkande.

Av justitieministerns redogörelse för
händelseförloppet i Båstad framgår att
deltagare ur den våldsamma demonstrantgruppen
ena dagen kastade stenar,
ägg och träribbor mot polismännen
och andra dagen kände sig hotade
av människor som reagerat mot deras
metoder. Dessa demonstranter begärde
då och fick, naturligtvis med rätta,
skydd av den polis som man dagen
innan försökt skada genom stenkastning
o. d.

" Det skydd eller den rättssäkerhet som
polisen ger gäller alla personer. Det
gäller också arrangörer och deltagare
i idrottstävlingar, möten och andra arrangemang
där man följer de legala
reglerna. Naturligtvis gäller det också
demonstrationer och deltagare i lagenligt
genomförda demonstrationer.
Här måste gälla regeln om alla medborgares
rätt till skydd och kravet på

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon strationer,

m. m.

att samhället upprätthåller respekten
för de regler som riksdag och regering
i demokratisk ordning utformat. Det
är en av samhällets grundläggande uppgifter.
Det måste slås fast att ordningsmakten
inte bara har rätt utan även
skyldighet att inskrida när lagreglerna
överträds — det må vara vid en demonstration
eller i annat sammanhang.
Man kan och får helt enkelt inte tumma
på reglerna för ordning och säkerhet
i vårt samhälle. Här om någonsin
saknas utrymme för tesen om att ändamålet
helgar medlen.

På sina håll vill man uppenbarligen
ha något slags politisk nämnd för att
avgöra frågorna om demonstrationstillstånd.
Jag har samma mening som
den justitieministern har givit uttryck
åt, nämligen att politiska ställningstaganden
inte skall vara med i sammanhanget,
utan att det gäller att bedöma
huruvida demonstrationen kan
komma till stånd utan större risker för
att ordningen störs. Det gäller alltså
att ta ställning till huruvida polisen
menar sig sakna möjligheter att upprätthålla
ordningen. Mig förefaller det
som om det inträffat mycket sällan.
Det är dock en kapitulation från samhällets
sida om en sådan bedömning
sker.

Det kan väl ändå inte vara riktigt
ens ur de demontrerandes synpunkter
med något av en politisk bedömning.
Oftast representerar demonstranterna
minoriteter som inte har något nämnvärt
inflytande i de politiska instanserna.
Nog är det väl riktigare, om
detta avgörs på ett ställe där man kan
räkna med att politiken inte spelar någon
roll. Det är möjligt — jag vill inte
ta ställning till den frågan — att det
skulle innebära någon förbättring om
tillståndsgivningen förlädes till länsstyrelserna.
Länsstyrelserna är visserligen
högsta polismyndighet, men man
kanske ändå skulle minska intrycket
av sammanblandning mellan tillstånds -

givning och den efterföljande uppgiften
att upprätthålla ordningen, därest
länsstyrelserna i stället för vederbörande
polismästare fattade beslutet.

I detta sammanhang har man talat
om frivilliga kårer. Det vore ett fattigdomsbevis
för ett samhälle som vårt
att behöva lita till sådant. Det behöver
vi inte göra. Vi har råd att kosta på
oss den ordningsmakt som är erforderlig
för att upprätthålla säkerhet och
skydd för människorna. Den vägen
måste vi följa även i fortsättningen.

Händelserna i Båstad i samband med
Davis Cup-matchen mot Rhodesia måste
man betrakta som tragiska. Oberoende
av hur man tycker att arrangörerna
borde ha handlat — det var deras sak
att avgöra om tävlingen borde komma
till stånd eller inte — måste man ändå
slå fast att arrangörerna helt följde
lagens bestämmelser men trots detta
hindrades att genomföra sina arrangemang.
Det måste karakteriseras som
bedrövligt.

Samma omdöme skulle jag ha gjort
om ett lagligen anordnat möte eller en
lagligen iscensatt demonstration hade
stoppats av dem som ogillar demonstrationer
eller var emot just den aktuella
demonstrationen.

Utredningen ger vid handen att demonstranterna
bestod dels av sådana
som var beredda att strikt iaktta ett
lagligt uppträdande och dels av sådana
som i förväg faktiskt synes ha bestämt
sig för att inte ta hänsyn till lagregler
och bestämmelser, därest man fann att
man därigenom kunde nå sitt mål, nämligen
att stoppa tennismatchen. Här
har man alltså varit inne på tesen att
ändamålet skulle få helga medlen; det
finns ingenting farligare i ett demokratiskt
land.

Det är också klarlagt att de lojala i
förväg kände till att olagliga medel
skulle komma till användning, och man
kan naturligtvis ställa frågan: Borde
inte de lojala då ha dragit sig tillbaka?

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

Nej, jag tycker nog inte det, utan jag
tycker i stället att man på något sätt
borde ha försökt hindra de illojala att
få sin vilja igenom på denna punkt.

Ja, vad man skall göra i de enskilda
fallen låter sig naturligtvis inte säga
med några generella rekommendationer,
men det är viktigt att inge alla
en bestämd känsla av att de åtnjuter
samhällets skydd när de är ute i lagliga
ärenden. En känsla av att skyddet
för den ena eller andra sidan är halvhjärtat
inger inte den erforderliga respekten.
Vi kan inte acceptera, att polisen
i sådana här fall arbetar med otillräckliga
resurser.

Demonstrationsrätten måste vi också
skydda. Jag sade nyss att vi måste slå
vakt om mötesrätten, rätten att anordna
tävlingar under lagliga former o. s. v.,
men jag vill samtidigt än en gång understryka
att vi har samma skyldighet
och samma anledning att värna om
demonstrationsrätten. Man måste klart
ta avstånd från olagliga handlingar vad
vederbörande än avser att åstadkomma
med dem. Jag tror att det skulle
vara av värde om de lojala demonstrantgrupperna
— jag hoppas och har
också anledning att tro att antalet d
dem i hög grad överväger —- ville ta
avstånd från personer, som de anser
sig ha anledning antaga skola delta i
en förestående demonstration men
är ute i illojala och illegala ärenden.
Det skulle nog vara till nytta med tanke
på möjligheterna att klara situationen
om de lojala ungdomsorganisationerna,
som det rör sig om i det här fallet,
sade ifrån att de helt tar avstånd från
var och en som är ute i olagliga ärenden.

Men det är också viktigt att ungdomsorganisationerna
får tillfälle att
kanalisera sina ungdomliga viljeyttringar
och att de i detta sammanhang
verkligen känner de äldres och samhällets
stöd. I många fall kan ungdomarna
på egen hand nå rätt långt. Jag

känner inte närmare till mer än en av
de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet, nämligen centerns. Den
bedriver enligt min mening en inte så
obetydlig verksamhet på det internationella
fältet. Det gäller uppförandet
av en yrkesskola för både manlig och
kvinnlig ungdom i ett u-land, och i anslutning
härtill skickar centerungdomarna
ut personer som skall verka som
arbetsledare och instruktörer. Vidare
görs liknande arbetsinsatser vid ett
rehabiliteringscenter för spetälska. Arbetet
utförs till största delen av ungdomsorganisationens
egna krafter och
med de medel som ungdomarna själva
samlar in. Jag betraktar detta som ett
exempel på möjligheterna att kanalisera
ungdomarnas behov av aktivitet även
på det internationella planet. Jag tror
också att en kontakt mellan olika ungdomsorganisationer
kring en sådan
verksamhet skulle få ett positivt förlopp.
Måhända skulle på detta sätt en
utveckling kunna ske till gemensamma
tag t. ex. när det gäller information
om studier och förhållanden i främmande
länder.

Det gäller att uppmärksamma och
noga följa ungdomens uppfattningar
och åsikter i skilda frågor. Därmed
är inte sagt att vi skall låta kommendera
oss. Tvärtom, det är vi som är
satta att i riksdagen företräda ungdomen
och svenska folket i dess helhet
och som efter bästa förstånd skall avgöra
saker och ting. Men det är vår
skyldighet att lyssna på vad alla har
att säga, alltså även vad ungdomen menar.

Med dessa ord, herr talman, hoppas
jag ha klargjort att det är nödvändigt
att vid varje tillfälle försöka upprätthålla
lag och ordning, se till att de som
arrangerar möten eller tävlingar får
vara ostörda och se till att de som lagligen
ordnar demonstrationer också får
göra det utan störande inslag.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för den uttömmande redovisningen
av båstadsfallet. Jag vill
också uttrycka en förhoppning om att
man inom justitiedepartementet skall
fortsätta studiet av fallet så att man
kan bilda sig en uppfattning om de
brister som förelåg i samband med
demonstrationerna.

Av det som statsrådet anfört i sitt
svar vill jag särskilt instämma i behovet
av utbildning av all polispersonal
angående dess uppträdande vid olika
slag av demonstrationer. I dag gäller
det inte enbart de större städernas
polispersonal utan all polispersonal i
hela landet. Jag hoppas också att det
finns medel tillgängliga för att genomföra
en sådan utbildning.

Statsrådet tog i sitt svar också upp
ansvarsfördelningen mellan rikspolisstyrelsen,
länspolischefer och polischefer.
För min del tror jag — i likhet
med herr statsrådet — inte att ett ökat
inflytande från rikspolisstyrelsens sida
förbättrar situationen. Jag vill instämma
i statsrådets uppfattning, att ansvaret
även i fortsättningen skall ligga
hos länspolischefer och polischefer.
Däremot bör rikspolisstyrelsen vid alla
sådana här tillfällen medverka med
expertis.

Jag hoppas att den arbetsgrupp som
enligt justitieministerns svar har tillsatts
snabbt skall ta sig an sina uppgifter
för att med samlade krafter och
god organisation försöka eliminera våld
vid kommande demonstrationer. Att
våld föder våld är obestridligt. Detta
har klart visat sig i samband med demonstrationerna
i Båstad. De aktivister
ur vänstergrupperna som anslöt sig till
den lagliga demonstrationen visade
verkligen prov på att de ville utöva
våld. Deras avsikt var icke att genomföra
en icke-våldsdemonstration mot
våldet. De hade kommit till Båstad

med den bestämda föresatsen att tillgripa
våld. Deras utrustning talar sitt
tydliga språk. Man kommer inte till
en demonstration iförd skyddshjälm
och utrustad med stålrör, bultsaxar,
ägg m. m. om man inte avser att bruka
dem. De våldshandlingar som dessa
aktivister genomförde var väl planlagda
och utlöste ytterligare våldshandlingar
från andra extrema grupper.
Som justitieministern sade måste medlemmarna
i den förstnämnda gruppen
hos polisen söka skydd mot dessa nya
extremister. De måste sålunda söka
skydd hos samma polis som de tidigare
varit i våldsam slagväxling med.
Detta visar att våld skapar våld.

Man kan ifrågasätta om det inte bland
våldsdemonstranterna fanns sådana
deltagare som systematiskt försöker
undergräva lag och ordning.

Demonstrationer skall genomföras på
ett värdigt sätt. Mötes- och yttrandefriheten
får inte inskränkas. Detta gäller
även rätten att genomföra lagliga demonstrationer
av olika slag. Samhället
måste ha ansvaret för att demonstrationerna
genomföres på lagligt sätt, och
det är också samhällets uppgift att
ställa de resurser som behövs för ändamålet
till förfogande. Det är beklagligt
att ordningsmakten i Båstad inte hade
de resurser som erfordrades.

I detta sammanhang vill jag också
särskilt framhålla vad rikspolischefen
yttrade och vad justitieministern i dag
har understrukit, nämligen följande:
»Polisens uppgift är att svara för lag,
ordning och säkerhet vid lagliga arrangemang
av vad slag det vara må. Polisen
får inte låta sitt ställningstagande
till polisiära insatser påverkas av politiska
bedömanden.» I det uttalandet
vill jag instämma till alla delar. Vårt
förtroende till polismakten får inte
rubbas. Dess uppgift är fastställd. Jag
tror mig också kunna ge polisen i vårt
land en eloge för att vara hänsynsfull,
tjänstvillig och omdömesgill. Det må

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

vara förlåtligt att det vid ett våldsamt
uppträde av det slag som förekom i
Båstad kan ha gjorts något övertramp.
Ingen människa är felfri. Men det är
farligt att tro att enbart ett ökat antal
poliser är en lösning på frågan hur
ett upprepande av våldet i Båstad skall
kunna undvikas.

Det är klart att endast ett fåtal ungdomar
står bakom den våldsmentalitet
som kom till uttryck i Båstad. Man får
inte göra på det sättet som gjorts från
visst håll nämligen att ställa alla demonstranter
till svars för våldshandlingar
som uppstår vid lagliga demonstrationer,
där våldsaktivister medverkar
utan tillstånd. Vi måste skilja på
demonstranter och våldsaktivister.

Som justitieministern framhöll genomförde
ungdomsförbunden en ordnad
demonstration och försökte förhindra
våld. Det måste, som statsministern
anfört, skapas förståelse hos
dessa aktivister för att demokratiska
spelregler måste följas. Gör man inte
det kan det få ödesdigra följder för
vårt demokratiska samhälle. Vi behöver
bara tänka tillbaka på vad som
hände i Tyskland på 1930-talet: gatans
parlament tog ledningen, demokratin
upphörde, extrema högerelement segrade
och nazismen tog makten.

Herr talman! Jag är övertygad om
att demokratin i vårt land har så stark
förankring att sådant inte kan inträffa
här. Vi måste gemensamt verka för att
man på alla områden tillämpar demokratiska
regler och opponera mot våld
och terror såväl här i landet som på
andra platser. Denna gång förekom
våldsdemonstrationerna i samband med
en idrottstillställning som inte borde
genomföras, vid ett annat tillfälle kan
det gälla vitala samhällsfunktioner.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Även jag ber att få
rikta ett tack till statsrådet för det
svar som han lämnat. Det är välgöran -

de att läsa och ger uttryck för en klar
och bestämd uppfattning i denna fråga.
Jag skall heller inte kommentera
svaret men jag vill framföra några synpunkter
i anslutning till den enkla
fråga som jag har ställt.

Mot bakgrunden av vad som hände
i Båstad tycker jag att man har anledning
att fråga sig, om den rättsstat
som vi berömmer oss av att ha verkligen
fungerar. Svenska tennisförbundet
är en enligt demokratiska principer
uPpbyggd organisation med valda representanter
som företräder organisationen.
Svenska tennisförbundet liksom
övriga organisationer i vårt land skall
ha åsikts- och handlingsfrihet inom
ramen för vad lag och rätt medger utan
att utsättas för åsiktstvång från vissa
samhällsgrupper. I en världsturnering
anordnar förbundet en tennismatch
mot en motståndare som har utsetts
med lottens hjälp. Detta arrangemang
ogillas av många medborgare, som på
olika sätt ger sitt missnöje till känna.
Det är fullt i sin ordning och opinionen
i detta fall är också fullt förståelig.
Men sedan är det också slut på ordningen.

En mindre grupp medborgare går
in för att stoppa det aktuella arrangemanget
med våldsmetoder och drar sig
inte för att därvid åstadkomma både
personella och materiella skador. Denna
deras avsikt kan inte förhindras
av samhällets ordningsmakt. Då har
enligt min uppfattning rättsstaten upphört
att fungera, liksom för närvarande
är fallet i Paris, där demonstranterna
ockuperar offentliga byggnader och enskilda
företag. Det är inte detta läge
vi vill ha. Då är det gatans parlament
som har tagit över makten och som
styr, och då förtrycks såväl handlingssom
åsiktsfrihet genom våldsmetoder.
Det positiva värdet i de reaktioner,
som ofta ligger bakom demonstrationerna,
försvinner då och kvar står enbart
det negativa.

18 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

Övriga samhällsgrupper eller organisationer
som med lagliga medel, alltså
genom lagliga demonstrationer, vill
framhålla sin mening bör tänka sig
för både en och två gånger innan de
ger sig in på opinionsyttringar i en
form som utnyttjas av odemokratiska
element, vilkas målsättning och metoder
inte på något sätt skiljer sig från
målsättningarna och metoderna i de
regimer som de säger sig vilja bekämpa.

Herr talman! Jag vill även mycket
kort ta upp pressens handlande. Med
all respekt för behovet av frihet i press,
radio och TV måste man dock i båstadsfallet
kraftigt reagera mot både
de rubriker och de bilder som en del
tidningar har serverat allmänheten.
Denna måste av detta framställningssätt
ha bibringats den uppfattningen
att det är polisen som genom bryska
och hårda metoder har förorsakat bråket.
Polisen bråkar inte med allmänheten
om den slipper göra det. Den
fullgör sin tjänsteplikt vare sig det
gäller stormanlopp av element, vilkas
målsättning är skadegörelse, eller det
gäller att flytta personer som genom
passivt motstånd hindrar övriga medborgare
i deras fullt lagliga sysselsättning.
Att misstag kan begås i en kritisk
och upphetsad situation är förklarligt,
även om det inte är försvarligt.

Den kritik mot polisens handlingssätt
som från vissa håll har framförts
i samband med båstadsintenmezzot är
till skada inte enbart för polisen utan
också och framför allt för samhället.
Det ger också, vill jag säga, de odisciplinerade
hoparna stärkt kurage och stimulans
i deras samhällsfientliga verksamhet.
Dessa gruppers handlande är
heller ingen speciellt svensk företeelse
utan går — det vet vi alla — som en
våg över stora delar av världen. Våldets
profeter både i öst och i väst har fått
många lärjungar — tyvärr även i vårt
land.

Vi har anledning uppmärksamma

detta och vidtaga åtgärder i den mån
vi kan för att förebygga och förhindra
att den meningen sprider sig, att
det är tillåtet att undanröja meningsskiljaktigheter
medborgarna emellan
genom våldshandlingar. Denna mening,
som omfattas av vissa grupper i vårt
land, att våldet är ett medel att genomföra
en samhällelig målsättning, är förkastlig.
Företrädare för dessa minoritetsgrupper
har ju dock på fråga öppet
förklarat att om de inte kan få sina
krav tillgodosedda på annat sätt, så är
de beredda att tillgripa våld. Detta behöver
vi, som sagt, uppmärksamma.

Vilka motåtgärder skall vi då vidtaga?
Ja, herr talman, jag ämnar inte
närmare utveckla den saken utan vill
endast peka på ett par ting.

Vi måste förstärka våra resurser för
att möta och stoppa utslag av en sådan
här uppfattning, var de än dyker upp.
Polisen, som skall upprätthålla ordningen,
måste få dels de befogenheter
som den behöver för att lösa sin uppgift,
dels den förstärkning som vi på
vårt håll så länge har arbetat för. Detta
är nödvändigt för att polisen när det
är aktuellt skall kunna ställa upp med
sådana personella resurser, att polisen
kan klara av en situation som den som
uppstod i Båstad och inte drar det kortaste
strået.

Polisen behöver också medborgarnas
stöd på allt sätt. Polismännen kan annars
— om de skall vara strykpojkar
inte bara för dem som utför dessa
våldshandlingar utan även för samhället
i övrigt — förtröttas i sitt arbete.
Vi kan i dag se exempel på detta från
Paris, där polisen är passiv på grund
av att den inte har samhällets stöd. Fn
sådan utveckling får inte äga rum här
i vårt land.

Herr talman! Jag slutar med att konstatera
att det inte var Svenska tennisförbundet
som stod som förlorare i
Båstad, utan det var tyvärr det svenska
ordnings- och rättssamhället.

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 19

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! De frågor och problem
som vi nu behandlar är av utomordentligt
stor betydelse för utvecklingen i
vårt land både för dagen och för morgondagen.

Det som hänt i Båstad och på andra
platser under den senaste tiden är inte
isolerade företeelser utan utslag av en
utveckling som är på gång och som får
mycket allvarliga konsekvenser. Här reser
sig frågetecken såväl inför det flydda
som inför framtiden, och vi kan inte
komma ifrån en självprövning. Håller
vi på att förlora kontakten med den
kommande generationen? Har vi i vårt
land för egen del — i hemmen, i föreningar
och inte minst i regeringen —
uppmärksammat ungdomarnas legitima
krav, frågeställningar och livsdrömmar?
Har vi tagit ansvar för och hänsyn till
ungdomens utveckling i dagens samhälle?
Har vi gett ungdomarna den vägledning
och hjälp som är nödvändig för
att de skall kunna anpassa sig till vårt
demokratiska samhälle och de spelregler
som där gäller? Härvidlag har det
brustit, inte minst på högsta nivå.

Några ungdomar i ett land i Europa
anklagade de vuxna, däribland politikerna,
för att ungdomarna inte hade
fått det stöd de behövde. De skrev: »Ett
bräckligt nej satte ni framför de förbjudna
tingen, men vi behövde bara
skrika litet för att ni skulle ta bort
dem.» Har inte regering, massmedia,
film, litteratur tillmötesgått en minoritets
krav, vilket bl. a. lett till att vi fått
en grupp som skapar oro och otrygghet
samt förorsakar stora utgifter för ordningens
upprätthållande? Har inte de
styrande i alltför hög grad nonchalerat
de krav som ställts i riksdagen om
forskning när det gäller ungdomarnas
situation i dagens samhälle, om orsakerna
till att så många missanpassas
och om en förebyggande ungdomsvård?
Vidare kan man fråga: Vad händer den
dag vi inte bara får vara med om de -

monstrationer utan också om motdemonstrationer? Vilka

ungdomar är det vi nu talar
om? Jag tror att det är viktigt att klargöra
det. Jag skulle vilja nämna tre
grupper som finns i vårt land.

För det första har vi de ungdomar
som inte demonstrerar. Det är säkert
den största gruppen. Därmed har jag
inte sagt att de är likgiltiga för skeendet
i tiden. Snarare är det så att många
av dessa ungdomar är engagerade i utvecklingen
och inte minst för att bistå
de fattiga länderna. De tror på och
praktiserar andra vägar.

För det andra finns de ungdomar
som använder lagliga demonstrationer
som ett instrument och som en plattform,
där de kan ge uttryck för vad de
tycker, känner och vill. Deras engagemang
i aktuella frågor måste vi ha respekt
för.

För det tredje finns en grupp ungdomar
och andra som utgör en minoritet
och som av olika anledningar nonchalerar
spelreglerna för den mänskliga
samlevnaden i vårt demokratiska
samhälle. De måste lära sig förstå att
demokrati erbjuder den största möjliga
frihet, men inte en frihet där man kan
handla hur som helst. Demokrati erbjuder
en frihet som måste vara parad
med ett personligt ansvar, med hänsyn
till andras liv, egendom och åsikter.
Det är en frihet inom lagens område.
Respekterar man inte detta måste man
finna sig i att ordningsmakten ingripei-.

Rätten till lagliga demonstrationer
måste vi slå vakt om. Därom är vi väl
alla eniga. Att upprätthålla ordningen
måste vara polismyndigheternas givna
uppgift. Polisen måste respekteras och
den måste få sådana befogenheter att
ordningen kan upprätthållas. Polisens
närvaro skall inte vara ett irritationsmoment
vid lagliga demonstrationer,
utan snarare tvärtom — ett skydd.

Jag räknar med att justitieministern
skall vidtaga erforderliga åtgärder.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtj

strationer, m. m.

Dessutom vill jag slutligen säga: Låt
oss stödja de idéer och krafter som
bäst hjälper unga människor att anpassa
sig till samhället! Låt oss tro på
ungdomarna och hjälpa dem att bli livsbejakande
och lyckliga ungdomar, som
finner innehåll, mening och mål i livet!

Det är min förhoppning att inte minst
massmedia mer kommer att uppmärksamma
de skötsamma ungdomarna -—•
som vi har så många av och som är
verksamma på olika sätt —• och mindre
dem som bär sig olagligt och klumpigt
åt.

Jag ber att få tacka för svaret.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Justitieministern tycks
anse att det är ett i huvudsak polisiärt
problem som vi här diskuterar. Summan
av hans långa svar — för vilket
jag tackar — är ju att polisens åtgärder
skall samordnas och effektiviseras. Jag
vågar hävda att denna syn är i grunden
felaktig. Man löser inte de frågor det
här gäller med mera polis och med
hårdare insatser. Jag tror att händelserna
i Båstad väl illustrerar sakens
kärna.

Förenta Nationerna har högtidligt
beslutat en bojkott mot Rhodesia. Generalförsamlingen
har uppmanat alla
stater att ge Sydrhodesias befolkning
allt moraliskt och materiellt bistånd i
dess rättmätiga kamp för att göra slut
på minoritetsregimen och uppnå frihet
och oberoende. Sveriges regering och
riksdag har slutit upp bakom denna
ståndpunkt.

Betyder detta ståndpunktstagande någonting?
Förpliktar det till handling
eller är det bara ord som utsäges? En
tennismatch mellan två nationslag, det
ena representerande Sverige, det andra
den olagliga rasistregimen i Sydrhodesia,
innebär den direkta motsatsen till
ett moraliskt bistånd till folket i Zimbabwe.
Den utgör ett stöd åt rasistregimen.
Dess anordnande — likgiltigt i

;ärder för att förhindra våld vid dernon Sverige

eller i Frankrike — innebär ett
brott mot uppmaningen från Förenta
Nationerna. Tennisförbundets ledning;
måste skarpt kritiseras för att den försökte
genomföra matchen till varje
pris.

Det grundläggande demokratiska problem
det här gäller är följande: Skall
privata organisationer, grupper eller
företag kunna sabotera av Förenta Nationerna
eller av de svenska statsmakterna
gjorda ståndpunktstaganden? Justitieministern
förklarar att det inte
fanns några legala möjligheter för regeringen
eller annan myndighet att förhindra
eller förbjuda att tävlingen kom
till stånd. Här måste två saker sägas.
För det första: Regeringen borde före
matchen kraftfullt ha sagt ifrån, att
denna enligt dess mening icke borde
spelas. För det andra: Den centrala polisledningen
borde ha gjort klart för
Tennisförbundet, att detta lagligen inte
kunde påräkna särskilt långtgående polisinsatser
för att möta demonstrationer.
I dag uppger Tennisförbundet för
en tidning att rikspolischefen tvärtom
garanterat matchens genomförande i
Båstad. Jag vill på denna punkt ställa
en direkt fråga till justitieministern: Är
Tennisförbundets uppgifter — såsom de
i dag återges i pressen — sanna eller
falska?

Vad demonstranterna vände sig emot
när det gällde tennismatchen mot Rhodesia
var att Tennisförbundet försökte
sabotera i demokratisk ordning fattade
beslut. Demokratins spelregler skall gälla,
som flera talare har framhållit, men
de får inte överkorsas av tennisens spelregler.
Reaktion mot klyftan mellan ord
och handling, mellan högstämda deklarationer
och faktisk politik är enligt
min mening den gemensamma nämnaren
för demonstrationerna både i Båstad
och i andra sammanhang. Så är
det i vietnamfrågan: alla säger sig nu
sympatisera med det vietnamesiska folket,
medan Sverige som totalitet sam -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

tidigt i flera avseenden stöder de amerikanska
krigsansträngningarna.

Det är inte enbart ungdomar som deltar
i demonstrationerna, och det handlar
här inte om någon generationsfråga
— men ungdomen är den mest aktiva
gruppen. Den vänder sig mot alla de
etablerade partierna, som den anser ha
blivit förstelnade och byråkratiska.
Detta är i grunden inte en antidemokratisk
revolt utan ett krav på en mera
levande och direkt demokrati.

En del demonstrationer kommer i
konflikt med lagparagrafer och ordningsstadga.
Polis sätts in, anhållanden
görs och åtal väcks i domstolarna. Det
är ett faktum som nämns mycket sällan,
att under de senaste åren några
hundra personer har dömts i samband
med ingripanden mot demonstrationer.
Justitieministern säger att polisen inte
får göra politiska bedömningar. Men
-man måste ställa frågan: Hur fattar alla
dessa människor, de flesta av dem ungdomar,
som under de senaste åren har
dömts för uppvigling etc., polisens och
domstolarnas verksamhet? Fruktar ni
inte att det finns risk för att de ser
åtalen och domarna såsom uttryck för
politiska bedömningar?

Händelseförloppet i Båstad har enligt
min mening överdrivits och förfalskats
i press, radio och TV. Man har
sökt frammana bilden av en samling
beväpnade upprorsmän som vill starta
inbördeskrig. Sådana överdrifter har
också förekommit här i debatten. Huvudlinjen
i demonstranternas agerande
var emellertid att genom sittdemonstration
blockera ingångarna till tennisstadion
samtidigt som de ville göra spelplanen
obrukbar med hjälp av ärter,
ägg o. s. v. Detta är kanske olagligt,
men särskilt våldsamt är det inte. Om
någon sten kastats och någon träribba
använts sedan polisen börjat bruka batonger,
brandspruta och tårgas, har detta
beklagats av demonstranterna. Man
talar om en upptrappning, men det far -

liga är ju att insättandet av massiva polisstyrkor
tycks framkalla just det händelseförlopp
som man säger sig vilja
undvika. En sådan väg kan alltså inte
leda till någon lösning.

Justitieministern sade i sitt anförande
dels att demonstrationsrätten måste
värnas som ett väsentligt och värdefullt
inslag i ett demokratiskt samhälle, dels
att lag och ordning samtidigt måste värnas,
ty utan lag och ordning kan ingen
demokrati fungera. Ingen invänder mot
dessa allmänna satser, men det är
heller inte det problemet gäller. Man
har i debatten också sökt dra en skiljelinje
mellan dem som vill ha en förändring
av samhället stadfäst genom i
demokratisk ordning fattade majoritetsbeslut
och dem som anser att enda vägen
till förändring är ett inbördeskrig.
Det är möjligt att det finns några som
i vånda och desperation anser detta senare.
Det parti jag företräder anser
det emellertid inte, och vi vänder oss
bestämt emot en sådan uppfattning.
Och det är heller inte detta som är problemet
i dag. Det är i stället, som jag
försökt framhålla, klyftan mellan beslut
och handling, där man talar mot
imperialism och utplundring men i
verkligheten stöder dessa på olika sätt,
det är motsättningen mellan de institutioner
som försvarar ett samhälle med
ekonomisk fåtalsmakt och kravet på ett
ökat folkligt inflytande.

Justitieministern ställer mot varandra
våld och laglig ordning. Man bör
emellertid inte glömma att den lagliga
ordningen upprätthålles med våld.
Våld har också satts in mot demonstranter.
Detta anser jag oriktigt och
olyckligt. Det leder till en upptrappning
och det förstärker den motsättning
som demonstranterna kritiserar. Jag
vill bestämt varna för att gå vidare på
denna väg med ännu mera polis och
ännu hårdare metoder; det löser inga
problem.

Ordet våld användes i flera betydel -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

ser i debatten. Varje statsapparat har
våldsmedel till sitt förfogande. Men om
man med våld menar direkta våldshandlingar
mot personer eller egendom
som medel i den politiska kampen, vill
jag understryka, att det parti jag företräder
är motståndare till användandet
av sådana medel. De är uttryck för en
anarkistisk uppfattning, inte för en socialistisk
eller kommunistisk. I den mån
sådana våldshandlingar förekommit i
Båstad tar jag avstånd från dem.

Men jag vill också säga att jag känner
mig solidarisk med de ungdomar
som ville stoppa tennismatchen i Båstad.
De betraktade, såvitt jag förstår,
situationen som ett nödvärnsläge, där
det gällde att inte acceptera ett jippo
till förmån för en rasistisk regim. De
kom i en konfliktsituation genom sina
handlingar och är säkert beredda att ta
konsekvenserna därav. Men det är en
sak som vi inte får glömma i denna
debatt och i vår politiska verksamhet
över huvud taget: vi bär allesamman
vår del av ansvaret för det katastrofläge
som mänskligheten befinner sig i.
Vi bör med glädje hälsa ungdomens
starka internationella engagemang, dess
vilja att förverkliga idealen. Vi måste
försöka förstå dess bevekelsegrunder
och handlingar. Annars finns risken av
en total klyfta mellan de politiska partierna
och de nya ungdomsgenerationerna.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga om justitieministerns svar
och om de allmänna problem vi diskuterar.
Men det är många anmälda på
talarlistan, och jag skall i detta inlägg
begränsa mig till att ställa ytterligare
två frågor till justitieministern, vilka
föranleds av hans svar. För det första:
Anser justitieministern det verkligen
lämpligt att säkerhetspolisen sätts in i
spaningar om den verksamhet som politiskt
agerande grupper bedriver, såsom
har skett före båstadshändelserna?
För det andra: Varför vill inte justitie -

ministern acceptera det förslag som
ställts om att det för demonstrationer
bör vara tillräckligt med en anmälan
till polismyndigheten?

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Min fråga till justitieministern
rörde möjligheterna att lämna
direktiv för tillståndsgivningen till
demonstrationer. Justitieministern har
i sitt svar på interpellationen och frågorna
klart skildrat händelseförloppet
i Båstad och de åtgärder som vidtagits
och i framtiden skall vidtas för att demonstrationer
skall kunna fullföljas
utan våldshandlingar och med lagöverträdelser
som följd.

Jag vill instämma i det tack som här
förut har framförts till justitieministern
för detta svar.

Justitieministern har emellertid i sitt
svar onödigt litet eller onödigt varsamt
berört direktiven för tillståndsgivningen.
Jag har i stället fått lov att komplettera
svaret med två uttalanden som
justitieministern respektive statsministern
har gjort och vilka jag skulle vilja
något kommentera. Dagens Nyheter presenterade
på tisdagen efter demonstrationen
ett uttalande av justitieministern,
varvid det hette: »Det är möjligt
att en ytterligare liberalisering av tillståndsgivningen
när det gäller demonstrationer
kan komma att ske. Jag skulle
inte ha något att invända mot det,
men formellt ligger frågan inte under
justitiedepartementet. Redan nu måste
dock tillståndsgivningen anses vara
mycket liberal.»

Jag vill fråga: Vad menas med en liberalare
tillståndsgivning? Vi har en
demonstrationsrätt och en åsiktsfrihet
i vårt land som vi skall vara mycket
stolta över. Jag vill också säga att vi
skall vara mycket rädda om den. Varje
värdig demonstration måste bemötas
med aktning och betraktas som en manifestation
av vår demokratiska åsiktsfrihet.
Jag trodde att vår demonstra -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon
strationer, m. m.

tionsrätt var så fast erkänd, att all tillståndsgivning
endast hade en enda uppgift,
den uppgift som framgår av justitieministerns
svar som är utdelat till
kammarens ledamöter i dag och där det
står: »Den allmänna ordningen och säkerheten
i vårt samhälle får inte äventyras.
Av dessa hänsyn kan demonstrationer
inte tillåtas var som helst och när
som helst.»

Jag delar helt den uppfattningen.
Samtidigt anser jag att det enbart är
upprätthållandet av den allmänna säkerheten
som motiverar och skapar ett
behov av tillståndsgivning till demonstrationer.
Men hur rimmar detta med
justitieministerns av mig förut refererade
yttrande att man kan tänka sig en
ytterligare liberalisering av tillståndsgivningen?
Menar justitieministern då
att vi skall sänka våra krav på vad som
menas med allmän säkerhet och ordning?
Det tycks finnas skäl att anta att
så redan har skett. Innebär det också
att inflytandet från de mest aggressiva
skall förstärkas och på det sättet begränsa
möjligheten att demonstrera under
lagliga former?

Få saker har väl sedan tidernas begynnelse
fått för hela nationens säkerhet
så farliga konsekvenser som eftergifter
för utomparlamentariska metoder.
I en fungerande demokrati finns
ett samband mellan det mål man strävar
mot och de metoder som man använder
sig av. Man brukar säga att ändamålet
helgar medlen. Herr Hedlund
sade nyss att det inte finns något farligare
i ett demokratiskt land. Jag skulle
vilja säga att det finns en sak som är
farligare, och det är vad vi upplever
här, nämligen att det finns risk för att
medlen komprometterar målet, och det
anser jag vara början till slutet på
åsiktsfrihet och en fungerande demokrati.

Min skepticism mot en liberalisering
av tillståndsgivningen innebär emellertid
inte att jag inte tycker det är utom -

ordentligt viktigt att hela denna fråga
omprövas och grundligt penetreras och
att den även, som jag hoppas, blir föremål
för konkreta förslag från justitieministern.
Det finns frågor som berör
tiden och platsen för demonstrationers
genomförande. Det finns en problematik
som vi i detta land ännu inte så ofta
har behövt ta ställning till — frågan
om beväpning av olika slag vid demonstrationers
genomförande, frågan
om man över huvud taget skall sätta
villkor för att en demonstration skall
få genomföras. Vi har, som justitieministern
framhållit, kontroll av plakat
och banderoller, och inte minst har vi
nödvändigheten att ställa garantier mot
skadegörelse av olika slag.

Frågan vem som skall lämna tillstånd
har tidigare berörts. Något direkt svar
härpå har inte justitieministern lämnat;
jag vill instämma med de talare
som förordar att det borde övervägas
att överföra tillståndsgivningen till länsstyrelsen.
Särskilt gladde det mig att
justitieministern i sitt svar räknade
ohörsamhet mot ordningsmakten som
ett brott.

Så kommer jag till det andra uttalandet,
det som gjorts av statsministern,
vilket jag hade väntat att justitieministern
skulle beröra i sitt svar beträffande
tillståndsgivningen, nämligen
angående den arbetsgrupp som lär ha
tillsatts under Ingvar Carlssons ledning
och som skall utreda dessa frågor; det
hade varit roligt att få en redogörelse
för vilka direktiv som har lämnats eller
kommer att lämnas till denna grupp.

Det finns en sak som inte har samband
med den fråga jag har ställt men
som jag ändå vill ta upp, eftersom detta
är en fri interpellationsdebatt: frågan
om konsekvenserna av lagbrott i samband
med demonstrationer, det som
allmänt kallas straffpåföljd. Det är en
fråga som i allra högsta grad berör allmänheten.
Om jag kör med min bil över
grannens gräsmatta och förstör den kan

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

han kräva ersättning. Om jag »glömmer»
att betala en vara i en snabbköpsbutik
och »åker fast» är det lagbrott
och kan stå mig dyrt. Men vad
händer med dem som visar ohörsamhet
mot ordningsmakten eller vållar skadegörelse
i samband med demonstrationer?
Vi har alla läst tidningarna och
sett TV:s reportage från båstadsdemonstrationerna.

Vi blev kanske något förvånade när
vi i svaret från justitieministern hörde
att fyra personer greps i samband med
demonstrationerna. Eftersom de flesta
medborgare i detta land har den uppfattningen
att lagöverträdelse, brott, innebär
att man »åker fast» — för att använda
samma ord som jag använde i ett
tidigare sammanhang — finner jag det
förvånande att av denna mängd demonstranter
endast fyra greps. Hur
stämmer detta med justitieministerns
definition av brott i svaret som är lämnat?
Sittstrejken i Båstad var olaglig.
Förstöringen av polismännens kläder
liksom av tennisbanan var direkt olaglig.
Finns det här en tendens att vilja
överse med sådana brott såsom varande
lönlösa att följa upp, medan man kan
lägga ned stort nit när det gäller att få
fast t. ex. trafiksyndare?

Jag tror att detta är en mycket väsentlig
fråga, väsentlig för alla dem som
litar på att vårt samhälle behandlar
alla lika ur rättssynpunkt och på att
det är överträdelserna i sig själva som
beivras utan hänsynstagande till vem
som begått dem. Det finns risk för att
demonstrationerna annars kan komma
alt utgöra något slags avlatsbevis för
begående av brott. Eller skall det vara
så att massans anonymitet är den svarta
mask, under vilken brottslingen förblir
okänd?

Herr Hermansson sade nyss att det
visserligen är olagligt att kasta sten men
inte särskilt farligt. Det är precis den
glidningen som jag bedömer som utomordentligt
farlig i hela den problematik

som har att göra med våra demonstrationer.

Pressens roll har tidigare berörts i
debatten. Själva demonstrationerna tas
alltid upp av pressen. Vi har haft demonstrationer
för ett, två och tre år
sedan, och vi har läst utförligt om dem.
Jag tror att jag läser tidningarna ganska
ordentligt, men jag kan inte erinra
mig att jag över huvud taget har sett
att det i pressen givits rum åt meddelanden
om vilka straffpåföljder det blivit
för lagöverträdare vid demonstrationer.
Detta är en väsentlig fråga —
det har jag sagt förut, väsentlig därför
att jag upplever det som mycket betydelsefullt
att vi får ha kvar rätten att
demonstrera, att ge uttryck för våra
åsikter. Det må vara att jag hade en
litet förmäten tanke: Varför skall det
alltid demonstreras mot det som är fel?
Låt mig sluta med förhoppningen, att
vi någon gång skall få uppleva en demonstration
— av ungdom eller av andra
— som går ut på att uttrycka ett gillande! Herr

BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för den
upplysning angående kostnaderna för
polisbevakning i samband med demonstrationer
som lämnats i svaret på min
fråga. Statsrådet framhåller att kostnaderna
enbart för den personal som deltar
i den kontinuerliga ambassadbevakningen
och polisens beredskap i samband
därmed i Stockholm uppgår till
över 5 miljoner kronor om året. Detta
höga belopp ger en viss uppfattning om
storleken av de summor som totalt måste
betalas; det hade varit av intresse om
statsrådet kunnat lämna uppgifter härom,
men då det framgår av svaret att
utredningen t. ex. kring båstadsintermezzot
ännu inte är slutförd, torde inte
heller kostnaderna i sammanhanget
vara kända. Självfallet kan kostnads -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

frågan när det gäller så allvarliga problem,
som vi här i dag diskuterar, av
många anses vara av underordnad betydelse,
och jag kan delvis hålla med
om detta. Emellertid är det en fråga
som berör den stora allmänheten som
har att via sina skatter bestrida dessa
kostnader. Men inte nog med det: flertalet
ifrågasätter det rimliga i att på
detta sätt tvingas vara med om att betala
för något de anser vara en horribel
konsekvens av tillämpade demokratiska
rättigheter bland medborgarna.

Här har redan tidigare av en rad talare
framförts synpunkter på formerna för
demonstrationsrätten som jag helt kan
instämma i. Det skulle vara värdefullt
med en kartläggning av den miljö varifrån
dessa s. k. yrkesdemonstranter
kommer samt av hur de försörjer sig.
Statsrådets svar innehåller värdefull
redovisning för de regler som bör gälla,
och de flesta torde liksom jag också
dela hans personliga uppfattning i dessa
frågor.

Statsrådet understryker att vår uppgift
är att värna demonstrationsrätten
som ett väsentligt och värdefullt inslag
i ett demokratiskt samhälle. Men det är
samtidigt vår uppgift att värna lag och
ordning i landet. I en väl fungerande
demokrati kanaliseras åsikter och
åsiktsbildningar genom de politiska organisationerna.
Därför är det enligt min
mening angeläget att de strömningar
som förekommer får sitt naturliga utlopp
i det politiska arbetet. Det är angeläget
att inte minst de politiska ungdomsorganisationerna
söker vinna
ungdomarna för det politiska arbetet.
Därmed tjänar man demokratins sak
och främjar en god samhällsutveckling.
Även om jag personligen hyser den
åsikten att en demonstration är en dålig
form av opinionsbildning — i en välutvecklad
demokrati har vi som bekant
positiva och effektiva reguljära medel
att tillgripa för denna uppgift — är jag
angelägen om att framhålla att demon -

strationsrättens värde är obestridligt,
såvida denna rätt utövas med respekt
såväl för andras åsikter som för lag och
ordning. De händelser som aktualiserat
denna debatt här i dag visar dess värre
att denna respekt saknats hos alltför
många som genom demonstrationer önskat
ge sin åsikt till känna.

Huruvida diskussioner om formerna
för demonstrationsrätt kan leda till positiva
resultat återstår att se. Statsrådets
redogörelse i det avseendet andas optimism.
Allas förhoppning är förvisso att
denna optimism skall visa sig vara välgrundad.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min fråga, som
gällde vissa personers uttalanden om
önskvärdheten av att bilda frivilliga
garden för deltagande i polisarbetet.
Tanken på bildandet av sådana frivilliga
medborgargarden -—- i något uttalande
sades det att de skulle vara
batongbeväpnade — har skapat en viss
oro bland demokratiskt sinnade människor
i landet och naturligtvis inom
arbetarrörelsen. Intresset för skapandet
av ett sådant medborgargarde har
framförts av »Nya tisdagsklubben»,
vars ordförande uttalade sig i televisionen
i denna fråga.

Tanken på bildandet av batongbeväpnade
frivilliga garden tycks ha
väckts till liv under senare tid i samband
med att grupper av svensk ungdom
allt starkare demonstrerat sin avsky
för USA:s krig i Vietnam.

Tillåt mig erinra om att vi i slutet
av 1920-talet och i början av 1930-talet
i detta land hade vissa ligor som övade
sig i vapnens bruk. Jag tänker på den
Munckska kåren som beväpnades med
vapen som importerades, främst från
Tyskland, och som hade omkring 2 000
medlemmar, flertalet hemmahörande i
Stockholm.

26 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

Det råder ingen tvekan om att det
finns människor, som gärna skulle vilja
ge utlopp för sin aggressivitet mot arbetarrörelsen,
mot ungdomen, mot vietnamdemonstranter
bakom det föregivna
syftet att hjälpa polisen att upprätthålla
ordningen. Jag noterar därför
med tillfredsställelse statsrådets
klara besked i det svar, som han har
lämnat på min fråga. Jag hoppas också
ur beskedet ha rätt att utläsa att man
från statsrådets och andra ansvariga
instansers sida också gör den nödvändiga
kontrollen av vad de kretsar har
för sig, som t. o. m. offentligt uttalat sig
för bildande av sådana här ligor.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Tillåt mig att, trots
att många talare återstår och dagens
föredragningslista är lång, något kommentera
de uttalanden som här gjorts
av frågeställarna.

Ett par av dem ■— herr Hedlund
och fru Sundberg — berörde frågan
om vilket organ som skall handha tillståndsgivningen.
Jag har i svaret sagt
att det med hänsyn till polisens ansvar
för allmän ordning och säkerhet har
varit naturligt att frågan om tillståndsgivningen
legat hos polismyndigheten.
Men det är klart att det är en fråga
som kan diskuteras. Jag tror att många
polismästare tycker, att det är en besvärlig
uppgift att ta ställning till frågan
om och under vilka villkor tillstånd
skall medges. Ett alternativ nämndes
— av herr Hedlund till exempel —
att frågan skulle överlämnas till länsstyrelsen.
Men vi skall komma ihåg
att länsstyrelsen har det regionala ansvaret
för ordning och säkerhet, så
man kommer kanske inte så mycket
längre den vägen. En annan utväg som
vi funderat på är att låta tillståndsprövningen
ligga kvar hos den lokale
polischefen men kanske utforma bestämmelserna
så, att han inte får med -

dela avslagsbeslut eller beslut om ändring
i förhållande till ansökan utan att
först ha inhämtat polisnämndens yttrande.

Nu är ju detta inte en så väldigt
stor fråga, eftersom praktiskt taget alla
ansökningar bifalles; det är inte ofta
det blir avslag på en ansökan men det
kanske blir ändringar i den. Vad som
är det stora problemet härvidlag är de
demonstrationer som anordnas utan
att man begärt tillstånd. Jag kanske i
det här sammanhanget också får ta
upp fru Sundbergs fråga om vad jag
skulle ha menat med liberalisering av
tillståndsgivningen. Ja, kan man bli mera
liberal i tillståndsgivningen än man
för närvarande är? Det tycks fru Sundberg
inte anse.

En form av liberalisering tycker jag
är det sätt på vilket polisledningen här
i Stockholm har börjat handlägga sådana
här ansökningar. Om nämligen
t. ex. en begärd demonstrationsväg inte
kan godtas kallas sökanden till överläggningar
för att se om man inte gemensamt
skall kunna finna andra alternativa
och från arrangörens sida
acceptabla marschvägar i stället för
att polismyndigheten direkt avslår ansökningen.
På det sättet kan ju tillståndsmyndigheten
medverka till att
demonstrationsönskemålen blir tillgodosedda.

Herr Hedlund sade att det vore lyckligt
om de lojala ungdomsorganisationerna
ville ta avstånd från de grupper
som uppträder på det sätt som skett i
olika sammanhang, bl. a. i Båstad. Jag
kan försäkra herr Hedlund att det var
en upplevelse att på statsministerns
ungdomskonferens i tisdags höra hur
organisation efter organisation trädde
upp och tog avstånd från dessa metoder.
Eftersom partiledare och gruppledare
står på talarlistan är det möjligt
att statsministern kommer tillbaka
till andra kammaren efter att ha svarat
på frågor i första kammaren och

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. in.

att han då kommer att lämna en närmare
redogörelse för sin konferens.

Herr Werbro tog upp frågan om utbildningen
av polisen. Jag kan meddela
att vi, tack vare det beslut som riksdagen
fattade förra våren och den generösa
medelsanvisning som riksdagen
beslöt, från den 1 juli i fjol helt kunnat
reformera polisutbildningen, och
jag tror att vi är på mycket god väg.
Det gäller inte bara grundutbildningen
och den vidareutbildning som följer
med ett visst antal års mellanrum utan
också specialutbildning. Det är klart
att frågan om polisens uppträdande i
sådana här situationer är mycket aktuell.

Herr Oskarson sade att polisen måste
få tillräckliga resurser för att klara av
sådana situationer som den i Båstad,
och herr Werbro yttrade att det var
beklagligt att polisen inte hade tillräckliga
resurser där. Mina damer och
herrar! Häri kan jag instämma, men
det betyder inte att vi saknar tillräckliga
resurser, ty sådana har vi. Det är
bara det att de skall sättas in på rätt
plats och vid rätt tidpunkt.

Herr Hermansson riktade åtskilliga
nya frågor till mig. Han menade att
regeringen före matchen klart borde
ha sagt ifrån att den inte skulle få äga
rum, men jag har redan i mitt svar
talat om att regeringen inte har någon
laglig rätt att förbjuda sådana här
matcher. När jag står här i talarstolen
och talar för lag och ordning skulle
det väl vara litet egendomligt och även
ge riksdagen anledning att ingripa mot
mig, om jag förordade att jag själv
skulle bryta mot av riksdagen antagen
lagstiftning. Herr Hermansson sade
också att den centrala polisledningen
borde ha klargjort, att man inte ville
lämna tillräcklig polishjälp till Båstad.
Men detta är en omöjlighet ty den centrala
polisledningen kan inte förklara
sig själv och polisväsendet i bankrutt.

I samband därmed tog herr Hermans -

son upp frågan huruvida rikspolischefen
— som det uppgivits från vissa
håll —- hade lämnat garantier för att
matchen skulle kunna genomföras i
Båstad. Detta ger mig anledning läsa
upp en promemoria som rikspolischefen
upprättat och som återger hans
samtal med ordföranden i Tennisförbundet.
Den promemorian är fogad
vid den skrivelse som rikspolisstyrelsen
lämnade till mig den 11 maj och
är alltså redan offentliggjord, men den
har tydligen inte uppmärksammats tillräckligt.
Rikspolischefen skriver i
nämnda promemoria: »Vid samtalet uttalade
jag följande

att det självfallet icke ankom på polisen
att göra några som helst politiska
bedömningar huruvida matchen borde
spelas eller ej utan att vår uppgift var
att svara för ordning och säkerhet,

att jag bedömde situationen så, att
svensk polis hade möjlighet och resurser
att svara för ordning och säkerhet
om matchen förlädes till Sverige,

att demonstrationer kunde förväntas
och att polisen i Stockholm visserligen
var mest van vid sådana situationer
men att Stockholmspolisen var synnerligen
hårt ansträngd, särskilt i anslutning
till 1-majdemonstrationerna,

att av de ifrågasatta platserna för
matchens spelande Båstad syntes vara
den lämpligaste,

samt att jag var beredd att låta tillkalla
de polisförstärkningar som kunde
erfordras för ordningens upprätthållande.
»

Rikspolischefen slutar sedan promemorian
med orden att han icke ansåg
sig ha anledning räkna med att de erforderliga
polisförstärkningarna inte
skulle mottagas.

När rikspolischefen hade upprättat
denna promemoria, ringde han upp
ordföranden i Tennisförbundet och läste
upp den, och förbundsordföranden
förklarade då att han icke hade något
att erinra mot innehållet. Därmed hop -

28 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

pas jag att frågan om den s. k. garantin
är helt klarlagd.

Vidare ställde herr Hermansson ett
par nya frågor till mig. Han undrade
om jag ansåg det lämpligt att säkerhetspolisen
medverkar i förberedelserna
för polisens arbete när det gäller
polisens tjänstgöring vid demonstrationer
och liknande tillställningar. Som
framgår av mitt svar måste hela planläggningen
av polisens verksamhet i
sådana situationer grundas på informationer
om de störningar som kan väntas
inträffa. Det är alldeles givet att
olika polisorgan därvid måste medverka,
och jag anser inte att jag skall
ge några direktiv för vilka som då bör
medverka. Jag har för övrigt ingen befogenhet
att göra det.

Herr Hermansson frågade också varför
jag inte vill acceptera förslaget att
det inte skall behövas något tillstånd
för demonstrationer utan att det bör
räcka med en anmälan. Även den saken
framgår av det skrivna svar som jag
lämnat, där jag säger: »Till skydd för
den fria opinionsbildningen måste i
en demokratisk rättsstat respekten för
lag och ordning upprätthållas. Den allmänna
ordningen och säkerheten i vårt
samhälle får inte äventyras. Av dessa
hänsyn kan demonstrationer inte tilllåtas
var som helst och när som helst.»
Jag tycker det är ett tillräckligt svar
på den frågan.

Det gladde mig mycket att höra att
herr Hermansson personligen och för
sitt partis räkning tog avstånd från
våldshandlingar i de situationer vi nu
diskuterar. Ja, det gladde mig mycket.
Men hur har herr Hermansson det ställt
med sig närstående organisationer? Har
också de samma uppfattning som herr
Hermansson eller anser de att det är
befogat att tillgripa våld för att framföra
sin mening? För att uttrycka mig
på samma sätt som de vill jag säga:
Svara ja eller nej!

Fru Sundberg ställde en fråga till

mig om hur många som hade blivit
dömda på grund av handlingar i samband
med demonstrationer. Jag kan
hänvisa till denna kammares protokoll
för den 2 maj, då jag besvarade en interpellation
av herr Wennerfors. Jag
meddelade då att i samband med demonstrationstillfället
den 20 december
»omhändertog polisen 40 personer för
olika brott. Av dess har 17 nu åtalats
---. Med anledning av hän delsen

den 4 januari i år, som ägde rum
utanför kanslihuset, bär ett omfattande
utredningsarbete ägt rum, vilket tyvärr
inte lett till något resultat. Vid
händelsen den 29 mars 1968, som ägde
rum i samband med det internationella
valutamötet på Foresta, omhändertogs
sammanlagt sju personer--•—.

Utredningen har ännu ej slutförts.»

Fru Sundberg ansåg det förvånande
att enbart fyra personer hade gripits
vid dessa händelser i Båstad och frågade
vad som var anledning härtill.
Jag sade i mitt svar att det inte ankommer
på mig att här i riksdagen ta
ställning till lämpligheten av de polisiära
åtgärderna, och jag har därför inte
heller anledning att ge någon redogörelse
för bedömningen i frågan. Men
jag sade också att som ett led i de allmänna
riktlinjerna för polisens uppträdande
i sådana situationer ingår
principen att, för det fall att brott begås
i samband med demonstrationer,
ingrepp bör göras på ett tidigt stadium.
Därigenom kan antalet brott nedbringas
och möjligheterna att upprätthålla ordningen
underlättas.

Herr WERBRO (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande ställde
jag till justitieministern en fråga om
vilka medel som står till polisens förfogande.
Anledningen till frågan var att
jag befarade att de anslag som finns
inte skulle vara tillräckliga för ett utökat
utbildningsområde. Sådan utbildning
som avses komma till stånd har väl

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 29

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

i viss utsträckning redan bedrivits, men
jag hade vissa farhågor för att den specialutbildning,
som nu har ett stort utrymme
vid polisskolorna, i förebyggandet
av lagöverträdelser t. ex. på trafiksäkerhetens
område, skulle bli eftersatt på
grund av brist på medel. Därför bör
man väl så snart som möjligt se till att
ytterligare medel ställs till förfogande.

Herr justitieministern tog också upp
min fråga om tillräckliga resurser. Jag
ansåg att resurserna inte var tillräckliga
i Båstad. Här deklareras nu att resurser
finns, och jag är införstådd därmed.
Men då är det viktigt att ha ett samordningsorgan
för rikspolisstyrelsen, länspolischeferna
och länsstyrelserna, så att
de samlade resurserna i landet kan utnyttjas.
Jag tror inte att organisationen
därvidlag hittills varit till fyllest, och
jag finner det glädjande att justitieministern
har för avsikt att utöka samordningsmöjligheterna.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Jag tackar justitieministern
för de svar jag fick på mina frågor
och vill bara göra eu kommentar.

Justitieministern sade att ingripande
skall ske på ett tidigt stadium ■— det står
i svaret — och att man därmed hoppas
kunna minska brotten i samband med
demonstrationerna. Jag tycker att detta
uttalande är något underligt när vi från
demonstrationerna i Båstad vet att polisen
tydligen hade order att inte göra
några ingripanden under den första
timmen utan vänta och se. Jag vill därför
fråga justitieministern om det rör
sig om ett nytt direktiv. För min del anser
jag att det direktivet i så fall är alldeles
riktigt.

Jag har litet svårt att förstå att justitieministern
skall behöva säga att han
inte vill ta ställning till polisiära åtgärder.
Jag tycker att det härvidlag inte
bara är fråga om att ta ställning till polisens
åtgärder, ty ansvaret för att lagen

följs och ordningen upprätthålls åvilar
ändå polisen. Det är justitieministern
som har ansvaret för att det fungerar så
här i landet.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill påpeka för fru
Sundberg att hon citerade mig fel i sitt
föregående inlägg. Men det kan vi se på
i protokollet.

Så till justitieministerns svar på mina
frågor!

Jag vill hävda att användandet av säkerhetspolisen
för spaningar angående
politisk verksamhet måste karakteriseras
som direkt olämpligt. Justitieministern
vill inte ta ställning till den saken,
men uttalandet innebär ju att han godkänner
förfarandet. Det har, tycker jag,
inte med saken att göra att man misstänker
att brott skulle kunna förekomma
mot den eller den ordningsparagrafen.
Det kan man alltid påstå, och därmed
skulle fältet vara fritt för säkerhetspolisen
att spana rörande en rad
former av politisk verksamhet. Är det
kanske detta man redan gör? Många
trodde måhända att vinterns debatt om
SÄPO skulle leda till att denna mindre
sysslade med politisk registrering o. s. v.
Tydligen är det tvärtom.

Vidare fann jag att justitieministern
här använde de lärdomar han hade
gjort på konferensen med ungdomsorganisationerna
till att rikta en mycket
bestämd fråga till mig. Jag vill på den
frågan svara ett lika bestämt ja. De organisationer
jag räknar som närstående
har samma uppfattning i dessa grundläggande
frågor som den jag här har
framfört.

Demonstrationsrätten bör enligt min
mening uttryckligen fastslås i den nya
grundlag som riksdagen skall antaga
och den bör — liksom tryckfriheten -—
utövas utan några i förväg gjorda inskränkningar.
Om fri demonstrationsrätt
införes — d. v. s. om det räcker med

30 Nr 24 Torsdagen den IG maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon
strationer, m. m.

en anmälan till polismyndigheterna om
tid och plats — behöver detta icke innebära
något hot mot den allmänna ordningen
och säkerheten i samhället. Skulle
polismyndigheterna i något fall ha
bärande skäl för invändningar kan de ta
upp en diskussion med arrangörerna av
demonstrationen, och i sådana fall kunde
det enligt min mening finnas en civil
besvärsinstans.

Jag skulle alltså vilja vända på det
nuvarande förfarandet, så att det skulle
räcka med en anmälan, och när en diskussion
blir nödvändig skulle en civil
besvärsinstans finnas.

Slutligen bara några ord med anledning
av att herr Khng underströk att regeringen
för närvarande inte har lagliga
medel att bestämma vilka tennismatcher

o. s. v. som skall spelas. Vad jag framhöll
var att regeringen borde ha gjort ett bestämt
uttalande redan före matchen i
Båstad. Nu väntade regeringen tills matchen
hade ägt rum innan den uttalade
sin mening.

Jag tycker alltså att detta uttalande i
stället skulle ha kommit före matchen.
Det hade varit nyttigt för hela det följande
förloppet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Fru Sundberg frågade
om det tidiga ingripandet var ett nytt
direktiv. Nej, naturligtvis inte. Det måste
alltid finnas möjlighet till ett dylikt
förfaringssätt.

När fru Sundberg kritiserar mig för
att jag inte ville göra några bedömningar
av de vidtagna åtgärderna, så råder
jag fru Sundberg att åtminstone läsa
igenom eller helst noggrant studera § 90
i regeringsformen.

Herr Hermansson var inte nöjd med
mitt svar i fråga om säkerhetspolisens
användning i dylika sammanhang. Ja, i
det aktuella fallet har säkerhetspolisen
arbetat som vilken annan kriminalpolisenhet
som helst. På begäran av länspo -

lischefen har sektionen i Malmö avdelat
viss personal för övervakning. I press
och andra massmedia hade ju förekommit
uppgifter om att brott kunde vara
att vänta. Skulle då polisen ha underlåtit
att skaffa upplysningar för att förhindra
brott? Det är inte här fråga om
någon politisk registrering, utan om
spaning för förebyggande av brott.

Till slut, herr talman, vill jag säga att
frågan om demonstrationsrättens inskrivande
i grundlagen är en sak som det
ankommer på den sittande grundlagberedningen
att pröva och avge förslag
om.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det mesta borde redan
vara sagt i denna fråga, och man kanske
inte skall ge det som inträffat i Båstad
alltför orimliga proportioner. Det
kan förhålla sig så att en uppskruvning
av frågan kan vara just vad de som står
bakom protestkravallerna mer än någonting
annat skulle önska.

Om jag ändå för fram några kompletterande
synpunkter — med risk för
upprepning, det medger jag — beror det
på att indignationen i alla kretsar och
på alla håll i vårt land över det som inträffat
nere i Båstad varit så stark. I
själva verket har indignationen varit betydligt
hårdare än motsvarande reaktioner
inför liknande upploppstendenser
under senaste åren. Man har kanske anledning
att fråga sig vad det beror på.
Det finns olika förklaringar. Jag skulle
kunna våga mig på några.

För det första har samhället denna
gång fått ge vika inför våld. Det har
alltså lönat sig att tillgripa våld. Våldet
har segrat över samhället.

För det andra tror jag att en mängd
människor blivit överraskade och
skrämda av den hänsynslöshet som
präglat aktiviteten nere i Båstad. Det
har varit fråga om en medveten central
planering, och man har strävat efter att
till varje pris förverkliga sitt syfte, näm -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 31

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

ligen att stoppa matchen. Det har inte
rört sig om några oöverlagda, plötsligt
uppflammande uttryck för ideellt patos,
utan om ett måhnedvetet lagtrots.

Det tredje skälet till reaktionen kan
vara myndigheternas valhänta handlande,
som står i direkt kontrast mot den
planmässighet som har kännetecknat
den andra sidan. Nu skall vi inte här
diskutera myndigheternas handlande;
jag vill bara konstatera att de offentligt
redovisade motsättningarna mellan olika
myndigheter inte har varit någonting
särskilt uppbyggligt.

Jag skulle också vilja understryka att
regeringen enligt min mening bär ett
visst ansvar för det som har hänt. Den
våldsaktivitet, som kulminerade nere i
Båstad, var inte oväntad. Eskaleringen
upp till Båstad har varit en logisk konsekvens
av en handelsutveckling, som
har pågått under de senaste åren. Visst
har regeringen tagit avstånd från sådana
tendenser, men såvitt jag kan finna
har den gjort det på ett famlande,
överslätande och förstående sätt. Regeringen
har inte dragit tillräckligt klara
gränser mellan alla dem — d. v. s. majoriteten
— som har velat ge uttryck för
patos och engagemang med utnyttjande
av den lagliga demonstrationsrätten och
det fåtal, vars direkta syfte har varit att
missbruka demonstrationsrätten, att ta
makten i egna händer för att nå resultat.
Regeringen har i sina uttalanden
behandlat ungdomen som om den var
en enhetlig kategori. Det är klart att
ungdomen inte är skiktad som man blir
längre fram i livet, men vi kan inte betrakta
de människor som det här är
fråga om som något slags enhetligt kollektiv
av robotar.

Jag tycker också att statsministerns
reaktion — jag är glad över att statsministern
nu kommit in i kammaren —
på sitt sätt är betecknande för det handlag
som regeringen har visat. När man
läste en tidningsintervju med statsministern
— som måhända var felaktig;

jag vill reservera mig på den punkten
— fick man ett intryck av att statsministern
i första hand tog avstånd från
det som har hänt i Båstad därför att
det fanns risk för att de reaktionära
krafterna i samhället, som det hette,
skulle kunna stärkas genom sådana händelser.
Vilka är för övrigt de reaktionära
krafterna i detta sammanhang? Är
det de som griper till våld, eller är det
de som vill hävda lag och rätt? Jag har
den uppfattningen att det är de små
grupper i det svenska rättssamhället,
vilka satt sig över lag och rätt och själva
vill ta sig makt, som är de reaktionära,
inte de andra.

Av intervjun med statsministern fick
man alltså intrycket att det inte i första
hand var de brottsliga handlingarna
i Båstad som föranledde landets statsminister
att ta avstånd. Det kan naturligtvis
invändas att den saken är så
självklar att den inte ens behöver nämnas,
men om den är så självklar, varför
sade inte statsministern det på ett sådant
sätt att det inte behövde råda något
missförstånd på den punkten? Sådana
missförstånd och den osäkerhet,
som uttalanden från regeringen kan ge
anledning till, kan bli en grogrund för
vidare utveckling av detta slags våldsmentalitet
och skapa en känsla av att
det lönar sig att bedriva sådan verksamhet.
Det är det allvarliga.

Jag skulle, herr talman, vilja bredda
denna debatt till att inte bara gälla våldets
apostlar utan även innefatta en
analys av vissa strömningar inom den
yngre generationen av i dag. Jag tror
att det finns vissa beröringspunkter
mellan den oro som kommer till uttryck
bland ungdomen i vårt land och
det som händer på andra håll i världen,
framför allt på den europeiska
kontinenten. Det verkar som om dagens
ungdom i många avseenden känner
sig främmande inför det långsamt
arbetande samhälle, som tidigare generationer
har byggt upp. På många håll

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

tycks man känna främlingskap och vanmakt
inför de svårigheter, som reser sig
så snart man vill snabbt påverka utvecklingen
och påskynda uppbyggnaden
av något bättre. Man tycker sig,
som någon sade, sitta fast i klister när
man vill åstadkomma någonting.

Den mättnad — om uttrycket tillätes
mig — som i många avseenden kan beteckna
dagens Sverige förstärker säkerligen
ungdomens behov att reagera och
engagera sig inför de väldiga problem,
som möter i omvärlden. Dessa behov
är ofta ett uttryck för en över gränserna
gående solidaritet, och det innebär
någonting positivt, någonting betydelsefullt,
att dessa engagemang finns
där. Det är kanske, såsom herr Johansson
i Skärstad frågade sig, något fel
på kontakten mellan generationerna i
dag — det kanske är någonting som
brister i vår demokrati, när vi inte kan
skapa förutsättningar för ett meningsutbyte,
för bättre kontakt mellan generationerna,
skapa möjligheter att kanalisera
ungdomens engagemang och ungdomens
önskemål i en positiv aktivitet.

Vi har ett gemensamt intresse av att
utveckla vår demokrati på sådant sätt,
att denna känsla för främlingskap kan
nedtonas eller helst bringas att upphöra.

Att man inte kan lösa dessa problem
med våld och att man inte kan lösa
dem genom att sätta demokratins principer
ur kraft behöver vi inte ens diskutera.
Alla talare som tidigare uppträtt
här i debatten har varit fullständigt
överens därom. De som vill tillgripa
våld för att tvinga sin vilja igenom,
för att hindra andras åsikter att komma
till uttryck eller för att stoppa fullt
laglig verksamhet som de inte gillar,
är inte ute för att undanröja orättvisor
eller eftersträva att i solidaritetens intresse
bygga upp ett bättre samhälle
och en friare åsiktsbildning. Vad de
syftar till och vad den verksamheten

leder till är att åstadkomma nya orättvisor,
att skapa ett samhälle där respekten
för de frihetsbegrepp som har utbildats
i de västerländska kultursamhällena
avskaffas och där diktatur och
intolerans kommer i stället.

1 detta sammanhang, herr talman,
skulle jag mycket kort vilja skjuta in
att jag har svårt att begripa herr Hermanssons
besynnerliga tuvhoppande
från ståndpunkt till ståndpunkt i sitt
anförande för en stund sedan. Det var
ett glidande resonemang, som var betecknande
för honom och som var
utomordentligt allvarligt. Vad som skall
konstateras är bara följande: laglig
verksamhet har rätt att kräva ordningsmaktens
skydd, vad man sedan än må
tycka om verksamheten. Och om det
för det ändamålet behövs, såsom herr
Hermansson sade, »massiva polisstyrkor»,
är det verkligen ingen provokation.
Behovet av polisstyrkor står i direkt
relation till de risker som man
bedömer föreligga i varje särskilt fall;
och i Båstad hade myndigheterna verkligen
inte på något sätt uppträtt utmanande,
det kan vi väl vara överens om.
— Herr Hermansson ställer alla vedertagna
begrepp på huvudet!

Jag kan, herr talman, hysa desto större
förståelse för den känsla av vanmakt
som många gånger tycks gripa
de unga människor som vill göra samhället
friare och öppnare, som jag själv
representerar en politisk åskådning vilken
i nära 40 år fått finna sig i att
inte ha några möjligheter att styra händelseutvecklingen.
Oppositionen i Sverige
företräder nära 50 procent av hela
svenska folket men har alltså under
hela denna tid fått finna sig i att de
dryga 50 procent som majoriteten förfogat
över haft avgörandet i sin hand.
Detta har påverkat den politiska aktiviteten
och även känslan för demokratins
betydelse. En alltför stor mängd
kvalificerade, dugliga unga människor
har under denna period vänt politiken

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 33

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

ryggen. För demokratins f ortvar o och
det politiska livets vitalitet har detta
varit allvarligt.

Detta är ett skäl — och kanske det
allra viktigaste skälet — till att socialdemokraternas
hittillsvarande maktutövning
så snart som möjligt hör brytas.

Man bör, herr talman, vara försiktig
när man drar paralleller mellan vad
som händer i Sverige och det som utspelas
exempelvis i Frankrike och i
Tyskland. Studenternas reaktion där
ute riktar sig mot ett auktoritärt föråldrat
studiesystem, vars konsekvenser
blir alldeles särskilt påfallande i en situation
då anhopningen av studerande
plötsligt visar sig stå i stark kontrast
mot de sysselsättningsmöjligheter som
kan väntas föreligga efter avlagda examina.
Men jag tror att man ändå kan
dra vissa paralleller. Yi måste också
bär i vårt land vara medvetna om att
de nya akademikergenerationer, som
nu växer fram tack vare en utbildningsreform
som vi alla har varit överens
om, kan ställas inför sysselsättningsproblem,
som till sin natur — inte
till sin kvantitet — liknar dem som aktualiserats
nere på kontinenten. Jag
tror att statsmakterna bör innan det
är för sent studera de problem som
kan skönjas vid horisonten.

Det finns också en annan parallell.
På kontinenten har studenternas fullt
förklarliga och rättmätiga demonstrerande
för tidsenliga utbildningsmöjligheter
hänsynslöst utnyttjats för helt
andra syften av mindre aktivistgrupper.
Det kan inte vara regeringens företrädare
obekant att det förekommer en
central samordning av verksamheten
på detta område ute i Europa och att
verksamheten organisatoriskt och ekonomiskt
stöds av krafter med direkt
samhällsomstörtande syften. Att även
vårt land är berört av sådan här från
utländskt håll dirigerad verksamhet är
— och jag skall härvidlag uttrycka mig
mycket försiktigt — i hög grad sanno -

likt. Jag skulle vilja fråga justitieministern,
om han bär något underlag för
att bedöma det här slaget av aktivitet
och vad man eventuellt är beredd att
göra för att befria sig från den professionella
uppviglingsverksamhet som det
synbarligen delvis kan vara fråga om.

Ingen har här under debatten och
ingen kommer att göra det heller ifrågasatt
demonstrationsrätten. Ju bättre demokratin
fungerar, desto mindre behövs
demonstrationsrätten. Den utgör
en säkerhetsventil men är inte desto
mindre ett omistligt element i en demokrati.
På den punkten råder som sagt
inga delade meningar. Men om något
är ägnat att undergräva möjligheterna
att upprätthålla den rätten är det just
händelser av det slag som inträffat
nere i Båstad. Demokratin har råd att
acceptera även sådana demonstrationer
som riktar sig mot demokratins grundprinciper
— också demonstrationer
som riktar sig mot demonstrationsrätten
— om detta sker öppet. Men på en
punkt får vi inte — och där är vi överens
— sväva på målet: våld, skadegörelse
och lagbrott över huvud taget
kan i ett rättssamhälle som Sverige under
inga förhållanden accepteras. Det
är myndigheternas och i sista hand regeringens
sak att se till att sådant inte
händer.

Att regeringen undersöker möjligheterna
för att finna kanske än mer ändamålsenliga
former för tillståndsgivningen
och genomförandet av demonstrationer
är alltså bara bra. Jag tycker
också att det är fel att rikta kritik mot
regeringen då den inbjuder ungdomsorganisationerna
till en debatt om demonstrationsrätten.
Det kan naturligtvis
diskuteras, om man inte borde ha
inbjudit även representanter för oppositionspartierna
till denna debatt. Men
regeringens och regeringsmaktens auktoritet
måste förlora på om man engagerar
sig i ett meningsutbyte som inte
gäller demonstrationsrätten som sådan

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 24

34 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang, åtgärder för att förhindra våld vid demon
strationer, m. m.

och hur den skall utövas, utan som gäller
det berättigade i att låta våld och
skadegörelse ingå som ett legitimt medel
i meningsutbytet i demokratin Sverige.
Det är här gränsen måste dras.
Det ligger i allas intresse, inte minst
i ungdomens och ungdomsorganisationernas,
att skilja ut ifrån sig de begränsade
grupper i det svenska samhället
som vill sätta sig över grundläggande
demokratiska värderingar och som
öppet bekänner sig till våldsmetoder
för att driva sin vilja igenom.

Om konferensen häromdagen bidrog
till att dra en klar gräns mellan å ena
sidan den överväldigande majoriteten
av dagens ungdom, som helt accepterar
demokratins spelregler, och å andra sidan
de få, vilkas främsta syfte tycks
vara att bryta mot de reglerna, då har
den konferensen verkligen fyllt ett väsentligt
syfte. Det måste, herr talman,
framstå som en gemensam angelägenhet
eller låt mig säga en gemensam plikt
för alla demokratiska organisationer att
utan att sväva på målet klart markera
just denna gräns.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Herr Bohman sade i början av sitt
anförande att en offentlig debatt mellan
olika myndigheter i denna fråga
inte borde ha förekommit. Som framgår
av mitt svar är rikspolisstyrelsen
inspektionsmyndighet över polisväsendet
och har yttrat sig till mig över de
iakttagelser som styrelsens observatörsgrupp
hade gjort. Ett sådant yttrande
är en offentlig handling, och jag kan
inte hindra tidningar och andra massmedia
att återge det.

Herr Bohman framställde en direkt
fråga till mig. lag antar att herr Bohman
redan tagit del av mitt svar på
den — det ingår nämligen i den utdelade
upplagan av det svar som jag un -

der kvällens lopp skall lämna i första
kammaren. I anledning av en fråga av
herr Dahlén säger jag där att vi tyvärr
måste ha anledning utgå från att det
i demonstrationerna finns personer som
systematiskt verkar för att undergräva
respekt för lag och ordning. Jag vill
tillägga att om man skall kalla dem professionella
eller inte, är en smaksak.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara lägga till
rätta ett missförstånd. Jag kritiserade
ingalunda justitieministern för det meningsutbyte
som förekommit mellan
olika instanser på polissidan. Jag uttryckte
mig ungefär på följande sätt:
Jag tycker att den debatt som ägde rum
inte var uppbygglig. Med det menade
jag att en sådan debatt inte skall föras
förrän alla fakta är klarlagda och utredningens
resultat ligger på bordet.
Att i förväg gräla på varandra tjänar
ingen någonting på.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det material som herr
Bohman åsyftar hade med all säkerhet
inte lagts fram under fredags- och lördagskvällarna,
om det inte hade varit
för de sjutton frågor som då hade ställts
till mig i riksdagen om dessa spörsmål.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tror att det kan vara
befogat att börja ett inlägg i denna
debatt med några i och för sig enkla
observationer om stora och invecklade
förhållanden. Någon kanske undrar om
de egentligen hör till dagens ämne, men
jag tror att de gör det.

Världen har ju aldrig tidigare — det
är ett banalt konstaterande — befunnit
sig i ett tillstånd av så hastig förändring
som det som inleddes i början på förra
seklet. Hastigheten i förändringen bär
tilltagit och tilltar fortfarande. Det inne -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 35

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

varande århundradet kommer att få bevittna
en fyrdubbling av jordens folkmängd
och har redan bevittnat en fördubbling.
Det har bevittnat en enorm
teknisk utveckling, som också fortsätter
i stegrat tempo. Den utvecklingen
har inte minst fört med sig att vi nu genom
massmedia och andra förbättrade
kommunikationer på ett helt annat sätt
än för bara några tiotal år sedan kan
bevittna händelser i alla delar av världen
och uppleva hur människor där
har det — och i förskräckande utsträckning
uppleva hur dåligt de har det.

Vi kommer säkert innan innevarande
sekel gått till ända och långt dess förinnan
att få se människor lyftas till en
mer eller mindre stationär tillvaro på
konstruerade planeter utanför jordens
atmosfär. Kring frågan huruvida detta
är meningsfullt råder mycken skepsis.
Men ett faktum är säkert, herr talman,
att utsikten till sådana exempel på ytterligt
långt driven uppfinningsförmåga
och teknisk utveckling förändrar
vårt perspektiv på tillvaron. Detsamma
gör naturligtvis kärnenergins kolossala
möjligheter på gott och ont. De möjligheterna
har hittills mest utnyttjats
för framställning av förintelsemedel.
Det finns en både slående och skrämmande
parallellitet mellan å ena sidan
den väldiga ökningen av kvantiteten
mänskligt liv på vår planet under
detta århundrade — en ökning som är
fullständigt unik i historien — och å
andra sidan den likaledes oerhört starka
tillväxten av möjligheterna att med
kärnvapen förinta mänskligt liv.

Jag har gjort de här enkla observationerna
av en särskild anledning. Jag tror
nämligen att det inte är så märkligt, om
unga människor i dag såväl i vårt land
som i andra demokratier finner att den
offentliga politiska debatten sysslar för
litet med de problem och de dimensioner,
som jag antytt, och för mycket
med vad många av dessa unga föraktfullt
kallar våra ankdammsfrågor. Det -

ta vårt stillsamma simmande i ankdammen
sägs av en del debattörer vara en
av anledningarna till svårigheterna för
många unga att finna utlopp för sin
politiska energi och sitt politiska engagemang
genom de politiska partierna
och deras ungdomsförbund.

När det gäller t. ex. Sydafrika, Portugal
och Rhodesia, är frågeställningarna,
anser man, trots svårigheterna att
finna lösningar dock till sin grundkaraktär
jämförelsevis enkla. I fråga om
biståndet till utvecklingsländerna behöver
inget tvivel råda om vilka huvudkraven
är. I de avseendena — och
kanske med särskild intensitet när det
gäller Vietnam, där problemen även i
grunddragen förvisso är mycket mer
komplicerade — upplever många unga
ett moraliskt engagemang av en styrka
och häftighet som de till sin besvikelse
inte tycker sig finna någon motsvarighet
till inom partierna.

Jag har nämnt detta, därför att jag
tror att vi här har en — men också bara
en — av huvudorsakerna till den oro
och våldsamhet i unga sinnen, som vi
konfronteras med. Det är en orsak som
vi kan göra något åt. Det är klart att
vi politiker skall framhålla, att allt engagemang
och all idealism i världen inte
kan nå goda resultat, om inte engagemanget
och idealismen finner möjligheter
att praktiskt påverka verkligheten
i den riktning som de ideella målen
utstakar. Vi politiker har inte bara
rätt att handla, utan vi måste handla
för att tillvarata möjligheterna att praktiskt
nå resultat, inte bara när omständigheterna
är goda utan även när de är
dåliga. Men ändå finns det all anledning
för oss att bättre än vi hittills lyckats
med försöka förklara varför det
förhåller sig så, varför det inte hjälper
med engagemang och entusiasm och
varför vårt handlingssätt inte behöver
betyda att vi ställer oss vid sidan av
de krav som många unga människor anser
moraliskt förpliktande. Vi vill ju

36 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon

strationer, m. m.

också förändra verkligheten, men vi
vilt förändra den med metoder som närmar
oss till och inte avlägsnar oss från
de uppställda målen. Vi kan säkert göra
åtskilligt mer än vi gjort för att
lämna ett bidrag till att klyftan mellan
en del av de unga och politiken inte ytterligare
skall vidgas utan återigen börja
slutas. Där ligger vårt ansvar som
politiker.

Ungdomen har emellertid ett ansvar
den också. Det har ofta och med rätta
påpekats att många som i dag revolterar
och protesterar har fått en utbildning
som tidigare generationer kan
avundas dem. Många har säkert, även
om det naturligtvis inte gäller genomgående,
stora kunskaper om de internationella
missförhållanden och konflikter
som de reagerar mot. Men här
finns det också ett paradoxalt förhållande.
Dessa kvalificerade unga svenskar
borde, som jag ser det, ha utomordentligt
stora möjligheter att när det
gäller metoderna för opinionsbildningen
här hemma hos oss också besinna
demokratins problem. De borde ba alla
förutsättningar att även skaffa sig
de kunskaper som skulle avhålla dem
från att föraktfullt fnysa t. ex. åt demokratins
s. k. formella regler och att
skaffa sig en insikt om hur starkt vår
tids historia vittnar om de väldiga risker
för de allra mest grundläggande
mänskliga värdena som följer av en nedklassning
av demokratin.

Det är klart att jag inte gör mig några
illusioner om möjligheterna i detta avseende
när det gäller de verkligt trogna
marxisterna och kommunisterna. För
deras del har alltid påståenden om den
formella demokratins ringa värde ingått
som ett väsentligt led i den slutna
totalitära samhällssyn som de bekänner
sig till. Från dem har vi alltid tidigare
varit vana att höra att vår demokrati
i själva verket bara är ett sken, att den
sanna folkviljan inte får komma till uttryck,
att den kommunistiska diktatu -

ren är den enda rätta vägen till folkstyre
och att följaktligen de institutioner
och lagar som bär upp demokratin
inte är demokratiska, att de inte bara
får brytas utan bör brytas.

Det var nu en tid sedan vi hörde tongångar
av det slaget från herr Hermansson,
och hans parti har mödosamt sökt
tillkämpa sig en annan vokabulär; vi
har fått ett par exempel på det i dag.
Men det skall bli intressant att se hur
länge den blir gångbar i ett läge då
ungdomsförbundet och andra grupper
i herr Hermanssons närhet, trots vad
han nyss sade, så uppenbart ställer sig
på den gamla frontlinjen, där våldet om
också i tämligen ringa omfattning ges
sin ideologiska och totalitära motivering.

Jag har nu berört de grundläggande
förutsättningarna för att bättre kontakt
skall kunna etableras mellan dem som
är verksamma inom de poli tiska partierna
och de unga som med starka känslor
upplever världsutvecklingen och
känner sig isolerade därför att de inom
partierna tycker sig finna en bristande
förståelse och ett bristande engagemang
för de problem som de uppfattar
som de mest väsentliga. Den ena förutsättningen
är alltså att de demokratiska
politiska partierna redovisar det
engagemang de faktiskt har och söker
förstärka detta engagemang när och om
det är svagt. Däri ingår att ge de internationella
problemen prioritet, främst
naturligtvis på de områden där vi verkligen
kan göra en insats och inte behöver
inskränka oss till tomma ord.
Den andra förutsättningen är att de
unga som ännu inte upptäckt demokratins
enorma betydelse — även för deras
möjligheter att protestera — skall
vidga sitt perspektiv och genom inlevelse
i det förflutna kompensera bristen
på direkta egna upplevelser av tider
då den europeiska demokratin kämpade
för sitt liv.

I dag är det också eu annan väsent -

Nr 24 37

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon

strationer, m. m.

lig frågeställning som måste komma i
förgrunden för oss här hemma. Den
är mycket enkel. Den kan formuleras
på följande sätt: Accepterar vi våld,
direkt eller indirekt, som en metod att
uppnå politiska resultat i vårt samhälle?
Frågan måste göras så enkel och
utan alla reservationer och utvikningar,
om man skall komma till problemets
kärnpunkt.

Det går inte i ett demokratiskt samhälle
som vårt för någon att säga att
våld som tjänar ett ur mina synpunkter
gott syfte må användas eller är i
varje fall ursäktligt, medan det våld
som tjänar ett ur mina synpunkter dåligt
syfte måste slås ned. Den omständigheten
att det finns andra och mindre
lyckligt lottade länder i världen där
olika befolkningsgrupper kan anse det
berättigat att föra ett sådant resonemang
ger ingen som helst anledning
till ett parallelltänkande för vår egen

del. Hängav vi oss åt ett sådant, herr
talman, då skulle vi — som antytts tidigare
under debatten — kunna glida in
i en utveckling som slutade i ett stadium
liknande det som Italien upplevde
under Mussolini, Tyskland under Hitler
och Sinclair Lewis för många år
sedan i en skrämmande mardröm, som
säkert aldrig blir annat än en mardröm
för Förenta staternas del, skildrade i boken
»Stat händer inte här».

Det är därför som jag betraktar ett
par uttalanden av statsministern i all
deras självklarhet som positiva bidrag
till debatten om dagens situation bär
hemma. Det är nödvändigt för oss att
arbeta inom ramen för »den fredliga
förändringens metod», föll hans ord.
Jag har i helt andra sammanhang någon
gång uttalat uppfattningen och fått
uppbära en del klander för den, att det
är av stor vikt att vi söker lägga våra
handlingar till rätta på det sättet att
vi främjar våra utsikter att utveckla
vår demokrati »empiriskt och experimenterande».
Här finns alldeles klart en

värdegemenskap som är en utomordentligt
stor och positiv tillgång. Jag tror
inte att det är så lätt att kasta bort
denna värdegemenskap därför att en
alldeles övervägande del av de svenska
medborgarna vill vara med i den. Men
vi kan naturligtvis genom att tillägga
varandra dåliga motiv och spekulera i
upphetsade stämningar för någon tid
skjuta den i bakgrunden. Det finns ingen
anledning att göra det. Det är motsatsen
som är viktig.

Därmed återkommer jag, herr talman,
till de förpliktelser som denna
värdegemenskap ställer på oss och de
konsekvenser den måste ha för hur vi
skall handla i olika lägen. Och då vill
jag för min del säga följande.

1. Vi måste här i landet bestämt hävda
att direkt eller indirekt våld inte
kan godkännas som medel att förändra
den verklighet vi upplever här hemma
hos oss. Tanklösa yttranden av typen
att den unga generationen inte kan acceptera
»formalistiska» skäl för att följa
demokratins huvudregler måste vi
beteckna som det nonsens de är.

2. Därav följer att om myndigheter,
organisationer, partier eller enskilda
personer vidtar åtgärder eller uttalar
åsikter som visserligen står i strid med
mer eller mindre utbredda opinionsuppfattningar
men som samtidigt ligger helt
inom ramen för det som svensk lag och
ordning tillåter så kan inte sådana åtgärder
och åsikter få bekämpas med
våldsmedel. På ett tidigt stadium uttalade
jag mig emot att Svenska tennisförbundet
skulle genomföra den Davis
Cup-match mot Rhodesia som gav anledning
till de beklagliga händelserna i
Båstad. Alla förvisso svåra gränsdragningsproblem
till trots har jag varit
av den bestämda uppfattningen att det
skulle vara ett allvarligt omdömesfel att
spela matchen. Men det är en sak. En
annan sak är den, att detta omdömesfel
självklart på intet sätt kan ursäkta
handlingar avsedda att med olagliga me -

38 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

del förhindra ett fullt lagligt idrottsarrangemang.

3. Jag vill instämma med justitieministern
och med tidigare talare som
har sagt att det inte kan vara en uppgift
för polismyndigheterna att genom
egna råd av politisk karaktär söka påverka
avgöranden av det slag som
Svenska tennisförbundet här hade att
träffa. Jag kan försöka göra det och
bär också gjort det. Andra politiker
och många politiska organisationer har
likaledes försökt det. Detta är helt i sin
ordning. Men rikspolischefen har självklart
alldeles rätt i sin uppfattning att
ordningsväsendets företrädare inte
skall deltaga i denna typ av rådgivning.

Om alltså — trots dessa råd från politiskt
håll, tidiga eller senkomna,
ibland lämnade efter själva händelsen

den organisation som inom ramen för
gällande lag och ordning har att bestämma,
om den skall genomföra ett arrangemang
eller inte, beslutar att göra
det, har polismyndigheterna för sin del
ingen annan uppgift än att försöka vidta
alla de åtgärder som är erforderliga
för att upprätthålla lag och ordning.
Självklart bör det ske enligt metoder
som inte är hårdare än vad som är
oundgängligen nödvändigt.

4. Jag vill i detta sammanhang säga,
herr talman, att jag reagerar starkt mot
den ensidighet varmed anklagelser från
en del hall riktas mot de polismyndigheter
och de polismän som under ibland
svåra förhållanden söker utföra uppgifter
som ålagts dem. Anklagelserna
går ut på att polisen handlar upphetsat
eller överilat, och det är klart att
sådant förekommer. Det är inte alltid
så lätt att när stenar börjar flyga säga:
»Min herre eller min dam, vill ni inte
vara vänlig att avstå från detta handlande?»
.lag tänker nu inte främst på
vettlösa anklagelser mot polisen, och
framför allt säkerhetspolisen, som Aftonbladet
ägnat sig åt. Men jag tycker

det är klart aitt det uppkommit en mer
utbredd attityd av ungefär följande typ.
De som intar den hav en benägenhet
att betrakta å ena sidan dem som missbrukar
demonstrationsrätten till våldshandlingar
och å andra sidan de tjänstemän
som i enlighet med sina uppgifter
skall avstyra dessa våldshandlingar
såsom lika goda kålsupare.

Jag skulle vilja uppmana även andra
ledamöter av regeringen än justitieministern
— han har gjort det — att
träda fram och ge till känna det faktiska
förhållandet, nämligen att polisen
arbetar efter de instruktioner och bemyndiganden
som regeringen givit den.
Denna uppmaning gäller framför allt
statsministern. Jag är ledsen att behöva
säga att jag tycker mig ha funnit
en viss obenägenhet hos regeringen att
ta det ansvar som tillkommer den, och
detta tror jag har förstärkt tendenserna
pa olika håll att betrakta polisväsendet
som en stat i staten, såsom bärande
ett eget ansvar för huvudlinjerna i uppgifternas
utförande. Det förhåller sig
ju inte på det sättet. Här i landet är
det så, och kommer att under alla demokratiska
former förbli så, att polismyndigheterna
och givetvis även de
militära myndigheterna måste lyda den
politiska maktens innehavare och handla
efter de riktlinjer som uppdras av

dem. Men en av förutsättningarna för
att detta system skall kunna fungera väl
är att regeringen inte undandrar sig
ansvaret eller eventuellt söker skydd
bakom enstaka misstag, som kan ha begåtts
och som alltid kommer att begås
i den långa raden av ämbetshandlingar
inom ramen för polisväsendet.

Jag har för en liten stund sedan
varmt prisat statsministern för hans
klara bekännelse till demokratins arbetsformer
att förändra verkligheten.
Jag vill uppmana honom och regeringen
att hålla dem inom polisväsendet
om ryggen som under svåra omständigheter
söker hävda denna princip.

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

Polisen måste emellertid också erhålla
tillräckliga resursep; därigenom förbättras
möjligheterna att över huvud
taget förebygga oroligheter. Jag beklagar
att framlagda förslag i den riktningen
inte bifallits av riksdagen.

Däremiot vill jag gärna instämma med
de talare som sagt, att vi här i landet
inte skall ha några slags privata skyddskårer
eller liknande. Det är på polisväsendet
och det ensamt som ansvaret
skall ligga då det gäller att upprätthålla
ordningen.

5. Var och en som vill använda sig
av friheten att demonstrera för sin uppfattning
måste ta hänsyn till andras frihet
att göra samma sak. Var och en som
vill göra anspråk på yttrandefrihet för
egen del måste också vara beredd att
erkänna meningsmotståndarnas yttrandefrihet.
De brott mot dessa väsentliga
regler som inträffat i vårt land under
senare tid är skamfläckar för vår demokrati.

Låt oss gärna se över de bestämmelser
som för närvarande gäller för demonstrationsrätten
och mötesfriheten.
Men låt mig samtidigt deklarera mycket
klart, att varje förändring av dessa
regler som skulle förstärka antidemokratiska
krafters möjligheter att genom
störnings- och våldsmetoder göra yttranderätten
till en chimär eller demonstraiionsrätten
till en rätt att störa
men in gsmotst ån d ar es demo nstrationor
och till att skapa möjligheter för övergrepp
mot rättsordningen kommer att
mötas av vårt absoluta motstånd. Vi
skall vara på det klara med — och nödvändigheten
därav framgår inte minst
av vad justitieministern sade för bara
en kort stund sedan bär i kammaren —
att det bland demonstranterna finns element
som inte demonstrerar av ideella
skäl eller av några skäl över huvud taget
utan bara vill bidra till att sätta
ordning och lag ur spel bär i landet.

Att lägga föreskrifter för demonstrationstågens
väg eller tillåtelse över hu -

vud taget att anordna demonstrationer
på kommunala instanser skulle jag vilja
avråda från. Att demonstrationer
skulle kunna få anordnas var och när
och hur som helst efter en enkel anmälan
till myndigheterna är likaledes uteslutet,
eftersom det just skulle sätta den
fria demonstrationsrätten i fara. Jag
vill gärna hoppas att det skall vara
möjligt att i samförstånd mellan regionala
och centrala polismyndigheter få
till stånd en speciell organisation med
förankring såväl i de regionala polisorganen
som i en central beredskapsreserv
för att möta och under smidigast
möjliga former komma till rätta med
problem av den art som uppstått i Båstad.
Själva förekomsten av en sådan
organisation tror jag kan verka reducerande
på riskerna för ett upprepande.

6. Vi vet trots allt ganska litet om
de motiv som driver unga människor
till mer eller mindre våldsbetonade revolthandliingar.
Olika slag av delundersökningar
har gjorts men ingen samlad
bild har gått att få. Vi får försöka vara
på vår vakt mot riskerna att hemfalla
åt förenklade kvasi-sociologiska resonemang.
Jag vill föreslå regeringen att i
samförstånd med de demokratiska politiska
partierna tillsätta en snabbt arbetande
utredning med parlamentarisk
representation och med följande uppgifter
:

a) att sätta i gång vetenskapligt ledda
expertundersökningar för att söka få
större klarhet i motivgrunderna bakom
de antidemokratiska eller apolitiskt färgade
ungdomsreaktioner som nu kommer
till uttryck. Det gäller bl. a. att söka
klarlägga några av huvudorsakerna
till den stämning av hopplöshet och desperation
beträffande framtiden som
tycks prägla en begränsad del av dagens
ungdom,

b) att göra de rekommendationer beträffande
statsmakternas handlande
som dessa vetenskapliga undersökningar
kan föranleda.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för
strationer, m. m.

Slutligen vill jag säga, herr talman,
att jag tror att möjligheterna i vårt land
är mycket goda att följa det fredliga
framstegets princip. Såvitt jag förstår
förhåller det sig så som en representant
för socialdemokratiska ungdomsförbundet,
Björn Petersson, utvecklade
på Malmen-konferensen i förrgår. Hans
uppfattning var att Clarté, FNL och
andra liknande grupperingar har föga
gensvar bland t. ex. de svenska arbetarna
och den svenska arbetarungdomen.
De undersökningar som gjorts om
olika ungdomsopinioner stöder detta antagande.
Jag tror att det bör vara ägnat
att på alla håll lugna ned känslorna.

Det går helt enkelt inte att i det
svenska samhället i dag vinna någon
politisk framgång genom att tala om att
syftet är det väsentliga och att våldsmedel
kan ursäktas om syftet är gott.
Många gånger har talet om att ändamålet
helgar medlen fört människor
och stater vilse. Den risk som ruvar på
oss i detta avseende tror jag inte är
särskilt stor. Yår främsta uppgift är att
under bibehållande av den demokratiska
enighet, som ändå faktiskt råder,
hävda den fredliga förändringens princip.
Vi kan underlätta denna uppgift
på olika sätt, och det är två vägar som
aktualiseras av den senaste tidens händelser
och som det kan vara skäl att
avslutningsvis erinra om. Den ena är
att vi bättre skall stödja det ordningsväsende
som vi har i demokratins tjänst
och till demokratins skydd. Den andra
är den som Adlai Stevenson en gång utpekade
när han sade: »Självkritik är
demokratins hemliga vapen.» Låt oss
använda detta vapen mera, herr talman
!

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Wedén använde
många och, det vill jag gärna medge,

att förhindra våld vid demon mycket

vackra ord för att närmare utveckla
det tema som jag kanske mera
bristfälligt behandlade på konferensen
på hotell Malmen i tisdags. Han citerade
gång på gång min huvudtes den
fredliga »föränderligheten i föränderlighetens
samhälle». Vi tror på att vi
på samma sätt som vi hittills har kunnat
anpassa politiken och samhället till
en sig snabbt förändrande värld skall
kunna göra detta också i framtiden. Jag
är glad över detta instämmande. Jag
kan inte finna att herr Wedén egentligen
lade in något nytt i den sats, som
jag nu återigen upprepat och som återgavs
tre gånger av herr Wedén, utöver
det som jag tidigare sagt.

Det var en enda sak som jag inte förstod
i herr Wedéns anförande, nämligen
den fjärde av hans sex punkter. Han
gjorde där en insinuation om att regeringen
inte ställer sig solidarisk med
polisen när denna har att lösa sin mycket
svåra uppgift. Det skulle vara oerhört
intressant, om herr Wedén ville ge
en antydan av bevis för denna insinuation.
Det har varit helt naturligt att den
som är ansvarig för landets polisväsen,
justitieministern, har framfört regeringens
synpunkter, men jag tillåter mig att
påpeka att jag redan dagen efter demonstrationen,
den 21 december, i Aftonbladet
klart ställde mig på polisens sida
och förklarade att jag icke kunde finna
att polisen — naturligtvis kanske med
undantag av en och annan i hettan begången
handling — icke fullgjort det
uppdrag som samhället hade ställt den
inför. Jag utmanar herr Wedén att visa
något av mina yttranden, som skulle ge
fog för den insinuation som han tillät
sig göra i sin fjärde punkt.

I samma punkt framfördes också ett
krav på förstärkning av polisen. All
right, det kan vi ju diskutera — det var
väl det nya i herr Wedéns framställning.
Den var dock vackert framförd
och jag har ingen anledning att i nämnvärd
utsträckning gå in på en polemik

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

mot honom. Det måste jag däremot i
någon mån göra mot herr Bohman.

Herr Bohman frågade först varför jag
drog fram risken för att händelser av
båstadshistoriens karaktär skulle kunna
framkalla reaktionära tendenser. Jag
tycker det skulle vara alldeles klart att
en brottslig handling — det kanske
dock inte var så mycket brottslighet i
detta — såsom våld, stenkastning eller
slagsmål alltid framkallar starkare motreaktioner
än sympatier.

Vi har fått så många belägg för det.
Den man som utsetts att framföra båstadsbornas
reaktioner skrev för några
år sedan till den kommitté som arbetar
med rasförtrycket i södra Afrika
följande:

»Förbannade skenheliga pack! Hur
mycket tjänar Ni på de här smutsiga
affärerna? Städa upp här hemma först,
innan Ni börjar med andras skit. Men
Ni kanske inte tjänar så mycket på att
städa hemma.»

Tror verkligen herr Bohman att den
mannen skulle ha utsetts att tolka båstadsbornas
känslor, om det inte vore
sant det jag säger, att övergrepp föder
reaktion?

Jag skall inte gå så långt att jag direkt
hävdar att den annons som jag har här
i min hand är av samma typ som brevet
från hjälten i Båstad. Men nog är det
en intressant annons som stod införd i
Göteborgs-Posten och Göteborgs Handels-
och Sjöfarts-Tidning den 9 maj
i år. Den lyder: »För rättssäkerhet och
lagbunden ordning — Mot våld och
extremism — Stöd HÖGEBPARTIET!»

Vad säger vi inom de andra demokratiska
partierna om det? Annonsen måste
ju inge föreställningen att för att man
skall stödja kampen mot våld och extremism,
så skall man stödja högerpartiet.
Man får inte stödja herr Wedén, man
får naturligtvis inte stödja mig och man
får inte stödja herr Hedlund, ty då är
man inte en energisk stödjare av kampen
mot våld och extremism. — Ja, nog

är denna annons i all sin blygsamhet
ett uttryck för vad som kan växa upp
i båstadskravallernas spår. Den annonsen
hade väl inte kommit till om
båstadskravallerna inte hade varit.

Jag har tillåtit mig att beträffande
dessa förhållanden, denna kedjereaktion,
säga ungefär detsamma som Per
Albin Hansson sade i en för rörelsen
och för samhället mycket mera kritisk
situation. Det var då vi till vänster om
oss hade ett målmedvetet arbetande
kommunistiskt parti — inte den sekt
som herr Hermansson försöker att leda

— som med utgångspunkt från världshändelserna
försökte omskapa ordningen
i vårt samhälle. Det var då vi strax
bakom oss hade ådalskravallerna — den
mest allvarliga sammanstötningen mellan
demonstranter och det dåvarande
tungrodda rättssamhället. I det läget
sade Per Albin Hansson precis detsamma
som jag nu säger men som herr
Bohman finner så besynnerligt. Jag kan
gärna läsa in Per Albin Hanssons ord
i kammarens protokoll, ty yttrandet
härrör från ett tal som han höll utanför
riksdagen. Talet hölls några veckor
efter ådalshändelserna. Vi skall alltså
tänka oss in i situationen: en revolutionär
riktning i Sverige; Hitler nära att
överta makten i Tyskland; morden på
demonstranterna i Ådalen strax innan.
I detta läge yttrade alltså Per Albin
Hansson: »Det måste därför alltjämt
sägas ifrån att våld och demokrati är
varandras fiender, att våldshandlingar
endast kunna skada vår sak och att
varje undfallenhet från vår sida mot
våldspredikningar ger näring åt våldsspekulationer
på annat håll. Och att vi,
så länge vi umgås med våldstankar, riskerar
att driva fram samma krafter.»

Jag har velat påvisa denna kedjereaktion,
nämligen att våld från ena sidan

— vänstersidan — automatiskt skapar
förståelse för våldet på den andra sidan
och ger chansen åt reaktionära krafter.

Det vore mycket mer att säga om herr

2*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 24

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

Bohmans anföranden, men jag tror det
är bättre att jag låter polemiken få
formen av ett inlägg i debatten kring
de seriösa och allvarliga problem som
otvivelaktigt demonstrationsrätten och
demonstrationerna utgör.

Då vill jag gärna erinra — som alla
andra talare gjort — om det förhållandet,
att man samlas till demonstrationer
runt om i världen. Vi skall inte
ett ögonblick tro att vi är ensamma om
våldsamma demonstrationer. Tvärtom
vågar man kanske säga att de fyra nordiska
länderna befinner sig i en lycklig
position, därför att våldet här har så
ringa utrymme i demonstrationerna
jämfört med förhållandena på andra
ställen i världen.

Jag såg i en aktad folkpartitidning
att min auktoritet inte räcker till för att
sätta stopp för dessa demonstrationer.
Jag vill inte sätta stopp för några demonstrationer.
Jag vill sätta stopp för
våldet. Och det kan väl inte vara rimligt
att vara så bunden av auktoritetstro
som denna folkpartitidning var, att
man tror att det är de Gaulles brist på
auktoritet som skapar ett revolutionärt
tillstånd i Paris, att det är den polske
kommunistledaren Gomulkas brist på
auktoritet som orsakar kravallerna i
Warszawa eller att det är bristen på
auktoritet bos de föregående ledarna i
Rumänien och Tjeckoslovakiet som skapat
förutsättningar för de revolutionära
tendenserna där.

Den som resonerar på det sättet är
hemfallen åt ett auktoritetstroende som
helt enkelt är fantastiskt i 1968 års
värld. Han begriper ingenting av det
som för närvarande rör sig bland
världens ungdom. Herr Wedén har
otvivelaktigt en uppgift att fylla i detta
sammanhang, nämligen att försöka lära
sin egen press vad som nu pågår. Det är
inte bristen på auktoritära regimer i
världen som framkallar besvärligheterna.
Nej, det som orsakar bekymren är de
faktiska förhållandena.

Man demonstrerar mot företeelserna
i världen — nöden, svälten, eländet

o. s. v. — och man gör det på olika vägar.
I diktaturländerna är demonstrationen
den enda, förtvivlade sista
chansen för människorna att ge uttryck
åt sin mening. Man vill helt enkelt
sätta samhället i gungning. Det är demonstrationens
syfte. Varför? Jo, därför
att det inte finns någon annan metod.
Man får inte föra fram sina åsikter
på annat sätt än genom demonstration.
Det är väl naturligt att demonstrationen
blir våldsam, om diktaturen försöker
slå ner den!

Hos oss är det inte så. Herr Bohman
använde uttrycket att demonstrationen
hos oss är en säkerhetsventil — eller
vad han nu sade. Det är inte heller sant.
När den svenska arbetarrörelsen på
första maj i år samlades till de mest
omfattande demonstrationer som vi
som sitter i denna kammare har upplevt,
gjorde den det inte för att den
kände sig som om den befann sig
i ett tvångsläge, där det gällde att finna
uttrycksmedel för att inte det hela skulle
bryta samman. Nej, man betraktade
demonstrationen såsom den skall betraktas
i en demokrati. Den är en metod
att engagera medborgarna för det man
anser vara riktigt, den är en metod att
engagera medborgarna för ett aktivt
deltagande i samhällsarbetet, den är
en metod att tala om vad det är som
man i första hand vili gå in för i samhället
och väcka medborgarnas intresse
för, för att på det sättet vara med om
att bygga upp ett bättre samhälle. Demonstrationen
i en demokrati är ingen
säkerhetsventil som de styrande använder,
utan den är, när anslutningen blir
så väldig som den var i år, ett uttryck
för medborgarnas egen vilja att vara
med om att bygga upp ett rättfärdigare,
ett hyggligare, ett bättre samhälle än
det samhälle vi har i dag. Det är en
oerhörd skillnad, herr Bohman, när
man på det sättet använder demonstra -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

tionen som ett medel att engagera medborgarna
i det politiska arbetet.

Jag tror att en av anledningarna till
att demokratin ter sig så djupt förankrad
hos det svenska folket är att vi har
haft demonstrationsrätt av denna typ.
Jag skulle vara mycket glad, om det
funnes sådana mål hos den borgerliga
oppositionen att ni också kunde samla
några skaror till demonstrationer. Det
skulle vara roligt, ty då skulle den
politiska debatten få litet mera av liv.
Jag lovar att inte komma och störa ett
enda av era försök till demonstrationer,
om ni gör några.

Detta är viktigt! Vi vill i vårt arbete
för att engagera medborgarna ha demonstrationsrätten
som ett instrument.
Det är därför vi vill slå vakt om den
som ett uttryck för medborgarnas vilja
att ta del i det politiska arbetet.

Jag har redan flera gånger gratulerat
herr Wedén till att ha understött min
sats att vi 1 föränderlighetens samhälle
vill vara med om att befordra föränderligheten
i den riktning som vi tycker
är rimlig och klok med fredliga medel.
Jag behöver inte utveckla detta mera.
Den fråga som både herr Wedén och
jag ställer — det är ingen polemik mot
herr Wedén — är alltså denna: Är demokratin
användbar i föränderlighetens
samhälle, så att vi skall engagera oss
på detta sätt? Jag svarar obetingat ja
på den frågan, och det gjorde också
herr Wedén till min glädje — jag hade
dock inte väntat någonting annat.

Det finns emellertid grupper som
icke accepterar denna linje. De känner
sig utestängda på precis samma sätt
som ungdomarna känner sig utestängda
i diktaturerna. Det blir en annan karaktär
på demonstrationen, om man känner
sig utestängd, om man inte får vara
med om att påverka utvecklingen. Då
har man ingen förståelse för att demokratin
behöver medborgarnas engagemang,
ty man säger: Vi får ju ändå
inte vara med, partierna är slutna säll -

skap, politikerna är en liten klubb
som sköter landets affärer, fackföreningsrörelsen
är sak samma. Är
man utestängd, blir respekten för demonstrationen
ingen. Vanmakten inför
det etablerade gör att denna fina tanke
med demonstrationer förlorar sin dragningskraft
på de unga. Då uppstår
sådan olust, som framför allt kommit
till uttryck bland vissa vänsterelement
inom rörelsen, som har funnits och
som fortfarande finns där.

Jag skulle vilja säga följande. När
ni på den borgerliga sidan talar så mycket
om vikten av att engagera ungdomen
vill jag utan all självförhävelse
säga: Det är riktigt. Skapa ungdomsförbund! Jag

erinrade nyss om hur det var år
1931. När den svenska demokratin befann
sig i en bekymmersam situation
år 1917, då det stora enhetliga arbetarpartiet
sprängdes sönder i vänsterelement
och i det stora partiet, var det
några ungdomar som startade Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund.
Därigenom fick dessa ungdomar en naturlig
kontakt med politiken. Tänk, så
många hånfulla omdömen och tillmälen
som mötte dessa Sveriges socialdemokratiska
ungdomsklubbister i början!
Men besinna också ett ögonblick vad
de har betytt för svensk politik! Vad
har det icke betytt att det mellan partiet
och ungdomsklubbarna, mellan de
äldre inom arbetarrörelsen och ungdomen,
skapades ett naturligt band, där
ungdomen kände sig ha möjlighet att
göra sitt inflytande gällande? Jag tror
att ett av de bästa råd som man kan ge
de borgerliga partierna vore att de försökte
att på liknande sätt skapa sig
organisatoriska enheter, som kunde suga
upp och engagera ungdomens
idealism.

Det var ganska typiskt, herr Wedén,
att det på konferensen i tisdags uppträdde
fyra ungdomar som klagade över
hur hopplöst det var att arbeta med

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon strationer,

m. m.

de gamla partierna. Alla fyra, herr
Wedén, var folkpartister. — Jag förstår
dem. — Detta är ju en brist som ni
måste avhjälpa, om ni menar allvar med
att ni skall försöka engagera och entusiasmera
ungdomen.

Jag vill säga ytterligare en sak av
principiell natur som jag tror är viktig,
och det är att de som kämpar här
för rätten att kunna demonstrera utan
att behöva begära tillstånd och allt sådant
tyvärr oftast är just de som kränker
andra människors rättighet att samlas
till överläggningar. Det är bedrövligt
att vi skall ha råkat in i en situation
då visserligen endast försvinnande
små minoriteter, men dock människor
som antagligen är besjälade av en idealistisk
grundsyn, icke har större respekt
för uppfattningen, att om det finns någonting
som verkligen är viktigt och
betecknande för en demokrati, så är
det att människor skall få resonera med
varandra, att man ger skäl och tar
motskäl.

Att man försöker hindra människor,
som inte har någon annan funktion för
stunden än att framföra en avvikande
mening tycker jag är ett av de allvarligaste
dragen i denna debatt. Vi kan
ha delade meningar — och det har vi
väl ofta — men att försöka hindra andra
och avvikande meningar från att komma
till tals i debatten, det är verkligen
bedrövligt.

Vi har glädjen att i kammaren nu se
Svenska Dagbladets chefredaktör. Detta
är mig en verklig glädje, därför att
det är en sak som jag skulle vilja tala
med honom om. Han skrev en ledare.
Nåja, jag vet ju inte om det var han
själv som skrev den; det kan ha varit ett
kollektiv som gjort det — om man
får tala om kollektivism i samband
med Svenska Dagbladet. •— Det var i
alla fall en ledare, i vilken det stod, att
det var förnedrande för Sveriges statsminister
att delta i en diskusssion med
dessa ungdomar.

Tänk, jag tycker att detta vittnar om
en total oförståelse för vad det är som
pågår, lika litet som den värderade folkpartitidning
som jag nyss citerade
fattar det. Man tycks inte förstå någonting
av vad herr Wedén och jag har
försökt att predika här. Vad är det som
var det viktiga i denna överläggning?
Jo, det var två ting.

Det första var att vi fick en väldig
anslutning kring den fredliga reformverksamhetens
metodik. Det var viktigt.
Jag skulle tro att 95 procent av de deltagande
helt anslöt sig till de tankegångar
jag tillät mig att framföra i
början av mitt anförande. Bilden i TV
var inte riktigt densamma, men TV är
ju mera intresserad av kuriositeter än
av att ge en verklig bild av vad som
bär förevarit.

I stort sett anslöt sig alltså 95 procent
till de tankegångar jag framförde,
men så fanns det en del som stod upp
och frågade vad jag tyckte om olika imperialistiska
och kapitalistiska ting, om
dollarlakejbetonade saker och sådant.
Det förödmjukande var att jag då tog
upp eu diskussion med dem.

Nej, herr Hernelius. Hur tror Hernelius
— ja, vi får väl säga herr Hernelius
— hur tror han att kampen mot
kommunismen fördes inom den svenska
arbetarrörelsen? Tror han verkligen
att den svenska arbetarrörelsen när det
kom upp några vansinniga människor
som talade en massa egendomligheter
sade: Nej, de där kan vi inte resonera
med, vi är för fina, det är förnedrande
för oss att ta upp en diskussion med
dem.

Var hade vi befunnit oss, om vi inte
på dikeskanter och i källarlokaler hade
tagit upp en systematisk kamp med
dem? — Mötet på Malmen hölls för
övrigt i en källarlokal, så det stämmer
precis med förebilden. — Det var ju på
det sättet som vi slog ut dem och gjorde
dem till en betydelselös sekt. Hur
skulle det se ut om man skulle vara för

Torsdagen den 16 mai 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

fin. Det liar förekommit — naturligtvis
inte tillsammans med Svenska Dagbladets
chefredaktör — att man när man
suttit och lyssnat på eu debatt tyckt
att det som sades var så dumt att man
egentligen inte borde bemöta det. Men
jag har lärt mig att man får bemöta det
dummaste — vi har diskuterat många
gånger, herr Hernelius och jag. Men
i eu demokrati måste man ta upp även
de mest egendomliga argument.

Man skulle alltså inte diskutera med
de här människorna därför att de har
eu avvikande mening om vissa grundläggande
fakta. Det går inte till så. Det
får aldrig gå till så, att vi anser oss
vara för fina. Det får aldrig ligga ett
för långt avstånd mellan oss och de
andra. I det ögonblick en sådan känsla
skulle gripa oss kan man vara övertygad
om att det kommer att hända olyckor
med demokratin.

Vad hände då på denna konferens
mer än att man kunde konstatera en
anslutning av huvudparten av de närvarande?
Jo, precis som herr Bohman
hoppades blev det en klar skiljelinje
mellan låt oss kalla dem de fredliga demokraterna
och de andra. Det var mycket
värdefullt. Man fick klart för sig
att oberoende av vad dessa aktivister
hade för uppfattning i sakfrågorna gick
det en skiljelinje om metodiken, och
det var bra. Det var bra att vi fick ett
tillfälle att analysera dessa ting.

Herr Hermansson har nu en stor
uppgift framför sig. För e;n stund sedan
har han i denna kammare sagt att
han tar avstånd från våldet och våldsprinciperna
och att han inte vill acceptera
att man i reformarbetet tillämpar
metoder av båstadskaraktär. Det är bra.
Men då tycker jag att han skall resonera
med ordföranden i sitt eget ungdomsförbund.
Det blir hans första stora missionsuppgift.
Han bör resonera igenom
detta ordentligt med honom. Sedan kanske
vi kan ta en ny konferens och se
den förvandlade ordföranden i herr

Hermanssons ungdomsförbund. Denne
tog nämligen inte på något sätt avstånd
från det som herr Hermansson nu tar
avstånd från. Tag upp kampen där precis
som vi fått göra det med extrema
element! Då får vi se vad som kommer
att hända. Det blir kanske svårare att
hålla ihop partiet igen, men det skall
man inte vara så rädd för. Ett klart besked
av samma typ — »jag tar avstånd»

— så får vi se vad som sedan händer.

Jag skulle vilja sluta med att säga

följande. I stort sett är vi överens om
demokratins metodik, den fredliga förändringens
väg. Vi är också i stort sett

— även herr Hermansson — överens
om att man skall gå den fredliga vägen
och ta avstånd från våldet. Det är inte
något dåligt resultat av en överläggning,
och jag tillåter mig säga att för
det resultatet tror jag att ungdomskonferemsen
i tisdags har spelat en icke
obetydlig roll.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern karakteriserade
ett uttalande av mig i mitt förra
anförande som en insinuation. Det
var ingen sådan — det var ett konstaterande
av ett faktiskt förhållande.
Kotmmer inte herr Erlander ihåg hur
det framför allt i Aftonbladet vecka
efter vecka, månad efter månad under
en ganska lång tid, fördes en ursinnig
kampanj mot polisen? Justitieministern
framträdde vid ett par tillfällen och
uttalade sig mycket klart, men var fanns
statsministern när han skulle fullgöra
sin uppgift att hålla balans i den debatten?
Kanske agerade han inom de inre
linjerna — inte vet jag.

Att statsministern har en egendomlig
uppfattning om förhållandet mellan partiledare
och press framgår av vad han
sade om en icke namngiven liberal tidning.
Han återgav ett uttalande av denna
och vidgade sedan plötsligt resonemanget
till att gälla hela den liberala
pressen, som han kallade för min press.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon strationer,

m. m.

Vad är det för ett sätt att disktuera,
herr statsminister ?

Statsministern gratnlerade mig till att
jag hade anslutit mig till hans, som han
sade, egen linje att vi skall arbeta för
eu förändring med fredliga medel. Jag
hade inte trott att det skulle bli nödvändigt
att ta upp en diskussion på den
punkten. Efter den rad av enligt min
mening alldeles onödiga partipolitiska
utfall som statsministern gjort i en diskussion
som rör mycket allvarliga ting,
kan jag emellertid inte neka mig att få
säga följande. Vi behöver inte gratuleras
till att ha ändrat inställning och börjat
verka för en förändring med demokratins
medel — det har vi alltid gjort.
Det är ni som behöver gratuleras, och
statsministern har nyss givit ett par
exempel på det. Det var ett besvärligt
avgörande som det socialdemokratiska
partiet i Sverige skulle göra, när Branting
tog bestämd ställning 1917. Det var
ett besvärligt avgörande, men jag tror
inte så besvärligt som det ni måste
göra ett dussin år senare. Men, herr
statsminister, den riktning som alltid
liar varit på den fredliga utvecklingens
linje i fråga om den interna politiken är
liberalismen. Det har inte socialismen
varit. Jag gratulerar er till att ha kommit
dit, men tag er ingen förstfödslorätt
i detta fall, ty någon sådan bär ni
inte!

Det bär ni inte heller när det gäller
dagens ungdom. Jag sade här i riksdagen
för ganska lång tid sedan att sedan
den generation var ung, som Per Albin
Hansson, Gustav Möller, Ernst Wigforss
och Rickard Sandler representerade,
bär ingen mer lovande politisk
generation framträtt här i landet än den
liberala generation som nu existerar
och som kommer att fylla sina uppgifter
i framtiden. Jag kan inte ge samma
lovord åt dagens unga socialistiska generation
— vare sig den har ett kommunistiskt
eller ett äkta socialdemokratiskt
förtecken. Ni förlorade en rad av

unga väljare i 1966 års val. Det förhållandet
försöker statsministern här skymma
bort. Jag är övertygad om att den väg
som visar mot framtiden, den väg som
verkligen kan garantera syntesen frihet
och trygghet, den väg som verkligen
leder till förändringar med fredliga medel
och med demokratins medel, den
vägen beträder vi, och det vinner vi ett
allt större förtroende för. Ni tappar
mer och mer av det förtroendet ni tidigare
haft. Det är verkligheten.

Jag skulle inte ha sagt detta, om inte
statsministern i stället för att ta emot
eu framsträckt band i en allvarlig fråga
ägnade sig åt raljanta utfall, som
naturligtvis kan ha en viss effekt men
som liör dåligt hemma i en diskussion
om det allvarliga tema som vi i dag behandlar.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte vara så
förmäten att jag försöker betygsätta
statsministerns sätt att debattera eller
citera. Men nog borde vi väl ändå i den
bär kammaren kunna vara överens om
att en del av statsministerns inlägg borde
ha hållits i första kammaren och
inte här. Det hade varit parlamentariskt
riktigare och betydligt mer renhårigt.

När jag kritiserade statsministern för
hans avståndstagande inför båstadskravallerna,
gjorde jag det framför allt därför
att statsministern i första hand reagerade
inför risken att de reaktionära
krafterna skulle komma till tals. Jag är
väl medveten om —- lika mycket som
statsministern — att det är klart att sådant
som hände i Båstad utlöser reaktionära
krafter. Jag är också lika medveten
som statsministern om att det är
allvarligt, att vi skall ta avstånd från det
och att det därför finns anledning till
kritik, vare sig de reaktionära krafterna
får styrka från höger eller från vänster.
Men min kritik mot statsministern riktades
inte mot att statsministern tog

Nr 24 47

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon

strationer, m. m.

fram även den sidan utan mot att statsministern
inte i första hand fördömde
de gärningar som ledde till de här reaktionerna
på olika håll.

Så läste statsministern upp ett avskyvärt
brev från Båstad och sade, att
båstadsborna bar utsett den mannen
till sin ledare. Vad bar statsministern
för bevis för det? Och i ett sadant konstaterande
ligger ju också ett i varje
fall indirekt uttalande, att båstadsborna
skulle ha samma mentalitet som den
här mannen och att de skulle ha solidariserat
s''ig med honom. Om det är menat
så, är det en förolämpning mot
människorna nere i Båstad, och jag
hoppas att statsministern är villig att
klarlägga, att det inte var avsikten.
Människorna där nere kan inte veta vad
den här mannen skrev för brev för
flera år sedan och hur han är beskaffad
inuti.

Sedan citerade statsministern Per Albin
Hansson och apostroferade hans
maning till lugn i en svår tid. Statsministern
sade, om jag hörde honom
rätt: »Det var då Hitler hotade komma
till makten, och det var då morden på
ådalsidemonstranterna ägde rum.» Hörde
jag rätt? Sade statsministern »morden
på ådalsdemonstranterna»? Statsministern
bör inte vara okunnig om
hur den tragiska händelseutvecklingen
i Ådalen utspelade sig, och statsministern
vet säkert vad som menas med
mord.

Jag sade att demonstrationsrätten på
sätt och vis är en säkerhetsventil i en
demokrati. Jag sade också att demonstrationsrätten
är ett omistligt element
i en demokrati. När statsministern citerade
mig sade han, att det är en säkerhetsventil
som de styrande använder,
och han förvrängde därmed hela
innebörden av mitt uttalande. Även på
den punkten tycker jag att statsministern
bör göra ett tillrättaläggande.

Sedan kan vi diskutera distinktioner.
Jag tvcker kanske inte att demonstra -

tionsrätten är en metod att engagera
medborgarna i samhällsarbetet. Jag tycker
snarare att diet är ett medel att ge
uttryck för åsikter och opinioner som
det är svårt att ge uttryck för i det
vanliga samhällsarbetet. Men de där
distinktionerna kan vi naturligtvis lämna
därhän.

Med anledning av den kritik som har
riktats mot denna konferens vill jag
upprepa att jag tycker att regeringen
gjorde rätt i att kalla till en sådan konferens,
och jag tycker att det var mycket
värdefullt att 90 eller 95 procent
av de närvarande uttalade sig för den
fredliga reformverksamhetens metodik,
som statsministern uttryckte det. Denna
konferens hade sitt värde just därför
att man där fick tillfälle att skilja
de människor som vill tillgripa våld
från den alldeles överväldigande majoriteten
av sunt tänkande ungdomar som
är villiga att svära på och acceptera
demokratins spelregler. Detta är det väsentliga
värdet av konferensen, och
därför tycker jag att jag på nytt har
anledning att berömma regeringen för
det initiativet. Skulle jag vara litet elak
så skulle jag kanske säga att det är synd
att det skulle behövas upplopp nere i
Båstad för att regeringen skulle ta initiativet
till en debatt med ungdomsorganisationerna.
Det finns problem som
angår ungdomsorganisationerna, problem
som bär förelegat länge, och om
en diskussion av detta slag hade ägt
rum tidigare, så kan det hända att vi
hade sluppit uppleva det som skedde i
Båstad — det vet vi inte men det är
möjligt.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Statsministern sade att
man får bemöta även det dummaste,
och jag skall börja med det. Det är
när statsministern karakteriserar de
300 000 människor, som röstar med vårt
parti, som en sekt, och när han beteck -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon strationer,

m. m.

nar medlemmar av vårt parti som vansinniga
människor. Det var vad statsministern
sade enligt mina anteckningar
och troligen även enligt kammarprotokollet.
Om statsministern uppträder
med en sådan överlägsenhet också
när han diskuterar med ungdomarna,
så är det inte egendomligt att han får
de reaktioner på sitt uppträdande som
han tydligen har fått.

Jag använder också liksom statsministern
gjorde, uttrycket »morden i
Ådalen», trots herr Bohmans invändningar.
Men jag vill polemisera mot
statsministern på en annan punkt. Han
anförde händelserna i Ådalen som ett
exempel på hur våld från vänsterhåll
riskerade att framkalla våld från reaktionärt
konservativt håll. Vad var det
för våld från vänsterhåll som förekom?
Det var fredliga arbetare i en demonstration
som -sköts ned av militären,
en militär utkommenderad av eu borgerlig
regering. De krav som ställdes
av demonstranterna och även av Sveriges
kommunistiska parti var att strejkbrytarna
och militären skulle bort från
Ådalen och att folkpartiregeringen skulle
avgå. Jag tycker det var riktiga krav.

Herr Bohman talade bär om våldets
apostlar, och det stod klart att han riktade
den kritiken mot vänster. Men jag
vill erinra herr Bohman om att de människor
i detta land som kastat dynamit
och som har gjort sig skyldiga till attentat
mot tidningshus och annat, såväl
den senaste tiden som under de senaste
årtiondena, icke har varit organiserade
i arbetarrörelsen, utan det bär varit
reaktionära konservativa kretsar som
har svarat för den typen av våld, som
lett till att människoliv och egendom
gått förlorade. Herr Bohman ville också
försöka inbilla oss att de ungdomsdemonstrationer
som bär förekommit
och som framför allt gällt kampen mot
det amerikanska utrotningskriget i Vietnam
skulle vara dirigerade av utländska
krafter. Jag anser detta vara rent

nonsens. Jag tror bättre om den svenska
ungdomen än att den skulle behöva
dirigeras av utländska krafter för att
demonstrera mot ett orättfärdigt krig
i vilket man försöker utrota ett litet
bondefolk.

Det finns en tendens i debatten att
göra gällande att demonstrationer är
utmärkta i Polen, att de är utmärkta i
Tjeckoslovakien, att de är bra i Frankrike,
att de kanske till och med är bra
i Västtyskland, men att det här i Sverige
inte behövs några demonstrationer -utanför
den vanliga ramen; här är ju allting
så bra. Nu är det emellertid ett
faktum att demonstrationsvågen finns,
och det är ingen kommunistisk infiltration
som bär orsakat den. Man kommer
inte till rätta med demonstrationerna
och deras orsaker, den bakomliggande
protesten, med polis och batonger, och
det tror jag är det väsentliga. Vi måste
i stället försöka analysera orsakerna
till revolten och se vad som är berättigat
och riktigt i den. Vi måste, med
andra ord, försöka inse de problem som
finns och som måste diskuteras.

Det är också ett allmänt problem, som
vi alla känner till, att parlamenten, riksdagen
och de kommunala församlingarna
o. s. v. bara bestämmer över en del
av samhällslivet. Det finns en rad andra
maktcentra i samhället och dessa
maktcentra driver i många fall en verksamhet
-som går stick i stäv med den
linje som riksdagen har fastslagit. Det
kan vara svenska företag som etablerats
i Sydafrika, ASEA som vill ha en
stor order i Mopambique, Sentab som
bygger militärvägar i Thailand o. s. v.
Det är organisationer som Tennisförbundet
som vill spela mot Rhodesia och
bryta mot Förenta Nationernas och
statsmakternas deklarerade handlingslinje.
Den stora fråga som -uppkommer
där och som vi måste diskutera och
som oroar inte bara ungdomar utan
också andra människor är: Hur skall
i demokratisk ordning fattade beslut

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 49

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

bli riktningsgivande för hela samhället? Det

finns alltså mycket av utomparlamentarisk
verksamhet som vi alla känner
till. Jag tycker det är litet förbluffande,
när stora tidningar som är ägda
av finanshusen här i landet kritiserar
vissa partier för att ide också säger att
utomparlamentarisk verksamhet är riktig
och nödvändig. Vad är tidningarna
då? Jag tror inte att Expressen och
Dagens Nyheter är delar av denna riksdag.
De bedriver sin verksamhet utanför
parlamentet precis som en rad andra
kraftcentra som finns i samhället.
Till de metoder som måste kunna användas
hör också strejker, demonstrationer
o. s. v. De kan inte avvisas utan
är en demokratisk rättighet.

Herr talman! Det var ytterligare en
fråga som jag ville ta upp, där jag tycker
att man uttryckt sig alltför enkelt,
nämligen behandlingen av hur ungdomarna
reagerar på våldet från polismakten.
Men repliktiden är slut, och jag
kan möjligen återkomma senare.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är övertygad om
att när herr Hermansson får tillfälle
att jämföra sina tydligen mycket bristfälliga
anteckningar med det protokoll
som väl kommer under kvällens lopp,
så kommer han att finna att det mesta
som han polemiserade mot icke existerade
i sinnevärlden.

Jag sade att man tvingas att ibland
diskutera med helt vansinniga människor.
Herr Hermansson var den ende
som omedelbart kände sig träffad. Jag
har icke ett ögonblick sagt någonting
om att kommunisterna var vansinniga.
Jag bär bara sagt att man tvingas ibland
att diskutera med vansinniga för att
klarlägga ståndpunkter. Den som träder
fram till försvar får ju skylla sig
själv.

Jag har inte sagt någonting om våldet

och metodiken i Ådalen. Vad jag citerade
var ett uttalande av Per Albin Hansson
där han varnar för att ett övervåld
ifrån representanterna för klasssamhället
skulle leda arbetarklassen
till att spåra in på våldsmetodik. Det
är en väldig skillnad. Skotten i Ådalen
kunde alltså enligt Per Albin Hanssons
mening ha haft den effekten att arbetarklassen
skulle känna sig frestad att
tillgripa våldsmetoder. Det var det som
var varningen. Båstadhändelserna var
ett övergrepp från den ena sidan som
kunde leda till reaktionära tendenser.
I Ådalen var det ett övergrepp som
kunde leda till »radikala» tendenser.
Det var i båda fallen reaktioner som
kunde tänikas innebära risker för utvecklingen.
Någonting annat har jag
inte sagt och jag står fortfarande fast
vid att det var en riktig uppgift.

Jag kan inte veta om herr Wedén har
tid att läsa det myckna som en partiledare
skall läsa, men att han inte har
observerat att jag gång på gång bär
tagit itu med en propaganda mot polisen
som har varit felaktig förstår jag
inte. Det har förekommit så många
gånger, inte bara i diskussioner, referat
o. s. v., där jag har försökt klarlägga
hur det förhåller sig.

Jag vill inte försvara något övergrepp
från polisens sida. Beträffande t. ex.
registrering av åsikter, om det är det
som herr Wedén syftar på, har jag
sagt att jag är emot en sådan, ty jag
tror inte att det är riktigt att polisen
ägnar sig åt sådana saker. Men detta
har inte inneburit någon kritik av att
polisen följt gällande regler, utan kritiken
gäller ju oss och andra. Såvitt jagvet
har jag inte på någon punkt angripit
de åtgärder som polisen vidtagit i
tron att den företagit en av de politiska
myndigheterna önskad handling.
Vi har ju klargjort att det inte förhåller
sig så, vi vill inte ha en åsiktsregistrering.
Det är det enda jag kan erinra
mig ha sagt i riksdagen och i andra

50 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.
och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

Svar på interpellation

strationer, m. m.

sammanhang. I övrigt har jag framhållit
att om misstag begås skall dessa
dras fram. Rättsväsendet skall ju sköta
den saken. Men polisen skall i sitt fullgörande
av vad den i varje fall uppfattat
som samhälleliga åligganden ha
vårt stöd så länge vi har den, eftersom
det ändå är vi som utnämner chefen
för rikspolisstyrelsen. Vi måste alltså
bära ansvaret så länge systemet existerar.

Det är också vi som tillsatt lekniannastyrelsen
med representanter för alla
de demokratiska partierna. Så länge vederbörande
får sitta och representera
folkpartiet, högern, centerpartiet och
socialdemokraterna måste vi ta detta
ansvar. Jag begriper inte var herr Wedén
hade sina tankar när han lanserade
den där teorin, men det är inte
det som är viktigt, utan det viktiga är
följande.

Socialdemokratin är en rörelse som
är starkt kritisk mot de missförhållanden
som existerar i samhället. När
rörelsen formade sin taktik hade den
inget inflytande. Om några kunde känna
sig utestängda från tlie Establishment
var det väl Branting och hans män.
Herr Wedén var ju i så hög grad fylld
av vördnad och respekt för det liberala
partiet. Det är väl ingen konst att använda
sig av fredliga medel, om det
bara gäller att försvara det bestående.
Går man till anfall mot det bestående
och kritiserar dess principiella riktlinjer
samt angriper väsentliga delar av
det kapitalistiska samhället, fordras det
något av storhet hos dessa från inflytande
utestängda människor, starkt kritiska
mot samhället och med krav på
en total förvandling av det. Det är då
som det verkligen fordras styrka för att
som föregångarna acceptera den fredliga
förvandlingens metodik. Detta är
alltså det stora. Och den som inte accepterar
tankegången, att det är svårare
för den som från grunden vill förändra
samhället än för den som vill försvara

det, förstår inte. heller den väldiga skillnaden
mellan lättheten att använda sig
av demokratiska medel när man försvarar
eu ordning jämfört med när man
går till anfall för att förändra den.

Jag tror att det skulle vara värdefullt
att fortsätta diskussionen men tiden
medger det inte nu. Men eftersom herr
Wedén är så oerhört stolt över det förflutna
vågar jag kanske erinra om hur
våldsamma klassmotsättningarna var i
vårt samhälle när vi hade den senaste,
och som jag hoppas sista, folkpartiregeringen.
Det var verkligen ingen tid
då man försökte sig på att komma till
rätta med föränderlighetens problem
med fredliga medel. Ådalshändelserna
inträffade år 1931.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Det var bra att statsministern
tog tillbaka sina yttranden
om vårt parti. Den överlägsna attityd
lian försökte inta leder inte till särskilt
positiva resultat.

Det avgörande i denna fråga är inte
att tillsätta en parlamentarisk utredning,
som herr Wedén föreslog. Det kanske
kan vara bra, och jag vänder mig
inte emot förslaget, men jag tror inte
att eu utredning löser frågorna. Det
helt avgörande tror jag är att vi i samtliga
politiska partier tar större hänsyn
till ungdomens krav på en mera direkt
demokrati. Det är det problemet vi måste
försöka lösa, ty ungdomens krav är
berättigade. Det finns något sunt och
riktigt däri. Och det är alldeles fel att
karakterisera ungdomens agerande som
en anti-demokratisk rörelse. I stället
är det en rörelse som kräver en utvecklad
demokrati; det är själva grundlinjen
i rörelsen. Och det problemet löser
man inte med polisåtgärder. För det
kräves förändringar av samhället som
tillmötesgår ungdomens berättigade
krav.

Det är alldeles för enkelt att här i de -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 51

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

hatten framställa saken så, att vissa
vänsterungdomar vill använda våld och
att alla andra inte vill bruka någon
form av våld. Var så goda och demonstrera,
säger man, men använd inte
våld! Men vad är det som möter demonstranterna,
när de inte helt vill
rätta sig efter polisens order? Jo, de
möter våld, batonger, polishästar etc.
Jag känner till det av egen erfarenhet.
Jag deltog i höstas i en demonstration
på Greklands nationaldag, därtill uppeggad
av statsrådet Geijer, som höll ett
tal om kampen för den grekiska demokratin.
Några deltagare i demonstrationståget
råkade den gången komma i
närheten av grekiska ambassaden-, och
det föranledde ingripanden av poliser
till häst och poliser på motorcyklar.
Polismännen jagade demonstranterna
runt Osearskyrkan, och jag hörde en
ridande polis fälla det yttrandet, när
han jagade en ung man: Nu skall du få,
din demokratbuse! Jag utlämnar här en
del svordomar, som också fanns med i
meningen.

Jag vill fråga: Vad tror ni att de ungdomar
anser som gjort sådana erfarenheter?
Vad anser alla de som fått en
polisbatong i huvudet? Vad anser de
flera hundra demonstranter som under
de senaste åren har dömts, en del
av dem för uppvigling? Ett antal personer
do mes nu vid Stockholms rådhusrätt
för att de medverkat i demonstrationer.

Frågan om våld är inte så enkel som
det kan framgå av deklarationerna från
denna talarstol. Den kräver många fler
kommentarer än som kan göras här.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att statsministern
nu använder tiden — han har
ju gott om tid — för att bemöta den
oförsynta anklagelse mot polisen som
herr Hermansson nyss uttalade.

På tal om polisfrågorna sade stats -

ministern: »Vi är ju emot åsiktsregistrering.
» Vad han däremot inte sade
var att de regler som polisen följer i
det avseendet — och som nu har publicerats
i ett offentligt dokument — stadfästes
av regeringen så sent som något
av de första åren på 1960-talet.

Statsministern sade vidare: »Ja, men
vi kritiserar ju oss själva också.» Det
tycker jag emellertid är ett ganska enkelt
sätt att komma ifrån den frågeställning
jag reste, nämligen att man
låter en opinion växa fram. Statsministern
framhöll att han sagt det då och
det då, men jag vågar påstå att jag följer
den politiska debatten så noga, att
jag vet när statsministern- säger någonting
som har verklig genomslagskraft
och som kan skapa balans i den debatt
som här föres. Men något sådant har
han inte sagt, och det var det jag konstaterade.

Socialdemokratin är starkt kritisk
mot missförhållanden, sade statsministern
sedan. Ja, det är vi också. Men
statsministern talar mest om de missförhållanden
som rådde för länge sedan.
Han rör sig gärna i det förflutna;
det är egendomligt hur lätt en debatt
oss emellan hamnar någonstans i seklets
början.

Självfallet fordrades det, såsom statsministern
sade, storhet inför det verkligt
svåra ställningstagande som förestod
de män, vilka då ledde socialdemokratin
in, på den demokratiska vägen.
Det var väl ett ställningstagande av
samma slag vi gjorde i striden mot ett
icke demokratiskt samhälle, när vi reste
demokratins fana i vårt land och så
småningom fick stöd av socialdemokratin.

Och vi kan också, om vi nu skall gå
tillbaka, konstatera, att till den Ekmanska
regeringens verk även hör arbetsdomstolen.
Det vore bra om statsministern,
när han nu klandrar vårt
förflutna, också kunde kosta på sig ett
erkännande av att införandet av ar -

52 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon

strationer, m. m.

betsdomstolen var en mycket stor och
bra åtgärd.

Men till sist, herr talman, vill jag säga
att vad den politiska debatten nu gäller
är de missförhållanden som finns i dagens
samhälle. Det är ju den omständigheten
att dagens svenska socialdemokrati
har tappat initiativet när det
gäller att på ett tillfredsställande sätt
ta itu med dessa missförhållanden som
debatten nu gäller. Därvidlag är det vi
som gripit initiativet och vi kommer att
behålla detta.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är synd att en så
viktig fråga som denna skall diskuteras
under så pressade tidsförhållanden. Jag
har visserligen formellt obegränsad tid
till mitt förfogande, men jag försöker
verkligen forcera fram det jag skall säga
så snabbt som möjligt.

Herr Hermansson! Vad menar herr
Hermansson egentligen med sitt tal om
den direkta demokratin? Är det inte
en sådan suddig formulering, som förfärligt
lätt kan missuppfattas av många
människor? Jag berömde herr Hermansson
för hans klara avståndstagande från
våldet, men i stället för han nu in begreppet
den direkta demokratin. Många
människor som hör detta, säger sig, att
det alltså finns olika former av demokrati.
Vi har de kommunala organen,
de statliga myndigheterna och riksdagen,
men dessutom finns alltså detta
nya begrepp. Hur verkar det på de
människor som letar efter förevändningar
att försvara våldet?

Vill herr Hermansson vidare göra ett
lika klart avståndstagande från mötesstörningarna,
som tillhör det vidrigaste
av vad som för närvarande förekommer?
Människor tillåts alltså inte att
säga sin mening, utan man ställer till
bråk för att förhindra detta. Det skulle
vara mycket värdefullt att få ett sådant
klarläggande. Det finns i detta

fall ingen demokratisk motivering för
att folk inte skulle få säga sin mening.

Även herr Wedéns senaste anförande
skulle ge anledning till många intressanta
reflexioner. Dagens situation är
den att det finns en mängd även för
de äldre men kanske mest för de unga
svårbegripliga motsatsförhållanden. Vad
jag försökt visa är det farliga i om
den naturliga ångest, som många unga
människor känner inför allt detta obegripliga
— den snabba tekniska utvecklingen,
fattigdomen, svälten och allt annat
som jag började mitt anförande med
— icke kan kanaliseras, så att människorna
känner att också de medverkar
till att göra det bättre. De skulle
alltså i »the Establishment», i partiet
och i fackföreningsrörelsen, i riksdagen
och på kommunalt håll säga sig att det
är likadant här som i diktaturländerna,
nämligen att vi inte får medverka
till att göra något för att förändra förhållandena.
Det är ju problematiken.

Anledningen till att jag tog upp förhållandena
år 1891 var att mänskligheten
också då stöd inför mängder av besvärliga
avgöranden, som tedde sig
svåröverskådliga, och då var den svenska
arbetarklassen utestängd från varje
spår av inflytande. Förhållandena var
då alltså ganska likartade. Den svenska
arbetarrörelsens pionjärer befann sig i
stort sett i samma situation — också de
var unga människor —• som dagens
ungdomar. Det finns även nu frestelser
till att, såsom våldsriktningar gjorde år
1891, säga att vi skall slå sönder spelet;
vi klarar inte det här utan att tillgripa
våldsmetoder.

Det är storheten hos svensk ungdom,
att när man samlar representanter för
alla våra ungdomar, så säger ungefär
95 procent: Det är en mängd besynnerligheter
i världen. Vi har dessa internationella
katastrofer, vi har svälten
och vi har oförmågan hos de gamle
att komma till rätta med dessa ting.
Men — säger den överväldigande delen

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

av Sveriges ungdom, liksom arbetarnas
pionjärer sade 1891 — även om det
är besvärligt, så tror vi på demokratin
och på de fredliga medlen.

Det är parallellen. Vi står inför en
framtid som i många avseenden har
likheter med den framtid som förelåg
när den svenska arbetarrörelsen startade.
Det är därför som det är intressant
med historiska paralleller.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Jag vill bara ha antecknat
till kammarens protokoll att jag
på grund av gällande ordningsregler
icke får besvara statsministerns frågor.

Härefter anförde:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Debatten har i sitt senaste
skede mest gällt dåtiden. Jag vill
med några ord återföra den till framtiden
och till de frågor som vi egentligen
skall diskutera, nämligen demonstrationerna
i Båstad.

I sitt interpellationssvar sade statsrådet
Kling alt regeringens inställning till
rasförtryck och till kontakter med ett
land, med vilket Sverige har brutit alla
.officiella förbindelser, inte kan vara föremål
för något tvivel. Litet längre fram
i svaret uttalade statsrådet att ansvaret
för att tävlingen utlystes helt åvilar Tennisförbundet,
och ytterligare något längre
fram yttrade statsrådet att det är inte
polisens uppgift att göra en politisk
bedömning av om ett visst arrangemang
är önskvärt eller inte.

Jag skulle vilja fråga statsrådet Kling
om han anser att det är Tennisförbundets
sak att göra politiska bedömningar
av om tävlingsarrangemang är önskvärda
eller inte. Jag vill erinra om att
det var i november 1965 som Sverige
avbröt sina förbindelser med Rhodesia

och att vi sedan dess upprätthåller förbud
mot all handel med detta land. På
en direkt fråga från ledamoten av
Svenska riksidrottsförbundets styrelse
Nils Mårtensson till utrikesdepartementet
om vad som menas med »alla förbindelser
med området» har UD inte
kunnat ge något uttömmande svar. Man
har svarat att konsulatet är indraget
men att samfärdsel med Rhodesia inte
är förbjuden. Av detta uttalande kan
man dra den slutsatsen att Sverige som
stat inte har utfärdat några sanktioner
innebärande avbrytande av vetenskapliga,
kulturella, sportsliga eller liknande
förbindelser med vare sig Sydafrika
eller Rhodesia.

Hur skall då idrotten uppträda i ett
sådant här läge? Ja, man har att falla
tillbaka på beslut som fattades vid riksidrottsmötet
1960. Det fastställdes då
att svenska idrottsförbund icke bör på
sina program upptaga enstaka landskamper
med länder, vilkas regim är
stötande för svenskt demokratiskt synsätt,
men genomföra världstävlingar av
typen världsmästerskap och olympiska
spel. Detta beslut är naturligt med hänsyn
till att ett svenskt uteblivande från
världsomfattande tävlingar skulle drabba
även sådana länder som enligt vårt
demokratiska synsätt är helt godtagbara.
Uteblivande från sådana tävlingar
skulle helt enkelt isolera oss.

Svenska tennisförbundet har enligt
min mening handlat i enlighet med
Riksidrottsförbundets beslut och anmält
sig till Davis Cup-turneringen långt
innan de nu pågående och av Sydafrikas
eventuella deltagande i olympiaden
stimulerade diskussionerna utbröt.

Ett beslut om att bojkotta länder där
diktatur och rasdiskriminering råder
måste givetvis även idrottsrörelsen rätta
sig efter. Där kommer man alltså till
kärnpunkten. Det är vår regering som
inte i tid har diskuterat och uttalat sig
om hur man skall handlägga dylika
frågor. Nu kommer den i efterhand.

54 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m.

Från visst håll försöker man lasta i
första hand polisen och i andra hand
Tennisförbundet för det inträffade. Jag
anser att ansvaret helt åvilar regeringen.

Så länge inget beslut föreligger om
att man inte skall tävla med dessa länder
måste det vara riktigt att idrotten
får sköta sitt. Talet om att idrott och
politik inte skall blandas samman måste
man hålla fast vid. Tennisförbundet
följde endast det beslut som Riksidrottsförbundet
en gång fattat. Regering och
riksdag har, som jag förut sade, hittills
inte haft någon avvikande mening i
dessa frågor.

Med anledning av händelserna i Båstad
vill jag säga att jag, liksom de
flesta människor, tar avstånd från allt
slags förtryck — inte bara rasförtryck
utan även förtryck på grund av politiska
eller religiösa åsikter.

Alla vill vi att idrottsrörelsen skall
vara en fri folkrörelse. Våra politiker
har i mångt och mycket misslyckats
när det gäller att åstadkomma fred och
ordning i den splittrade värld som vi
lever i. Vår generation har sett tillräckligt
mänga och skrämmande exempel
på vart det bär om ett lands regim lägger
sig i vetenskapen, konsten, litteraturen
och idrotten.

Jag anser att demonstrationer är en
godtagbar form av opinionsyttring, men
de skall hållas inom för ett demokratiskt
samhälle godtagbara ramar. Så var
inte fallet i Båstad. Demonstrationer
skall också vända sig mot rätt forum
och inte mot oskyldiga. Om demonstrationerna
i Båstad kan man säga att de
skadade många, men knappast gagnade
någon. De får säkert ingen effekt när
det gäller regimen i Rhodesia, och de
gagnade säkert inte heller våra svarta
bröder och systrar.

Anledningen till demonstrationer i
dagens samhälle är väl att det finns så
många politiskt starkt engagerade grupper
som inte får något naturligt utlopp

för sina känslor inom de bestående politiska
partierna. Många av våra ungdomar
har väl tröttnat på fraserna och
alla de vackra orden i partiprogrammen.

Vad som behövs i vårt land är upplysning
och åter upplysning om de faktiska
förhållandena ute i iden lidande
världen. Vilka demonstrationer kommer
vi inte att få uppleva när vår ungdom
en gång förstår att inte ens hälften av
jordens befolkning äter sig mätt, att
världssvälten närmar sig med stora
steg.

Våra politiker säger ofta: Det finns
ingen opinion för en ökad u-landshjälp.
Varför har inte regeringen förr,
när demonstrationerna för u-hjälp var
fredliga, tagit någon hänsyn till dem?
Först efter händelser, där det tyvärr
brukades våld, började man diskutera
ungdomens allt mera ökade engagemang
i internationella frågor. Den tiden måste
väl ändå komma då vi förstår att
ungdomen vill ha handling i stället för
vackra fraser och ord i våra politiska
program. De vill känna gemenskap med
förtryckta människor och göra något
för att hjälpa nödlidande medmänniskor.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
någon debatt med herr Rubin om
idrottsorganisationernas politiska ställningstaganden.
Men om herr Rubin är
vänlig att komma hit till kammaren
efter middagspausen kan han få lyssna
till handelsministerns svar på den å
förteckningen nr XVII över enkla frågor
under 2 upptagna frågan.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Statsministern har här
som ett enligt hans mening efterföljansvärt
exempel redovisat hur det gick till

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 5o

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder för att förhindra våld vid demon -

strationer, m. m.

när man år 1917 bildade hans partis
politiska ungdomsförbund och hur man
sedan exemplariskt demonstrerat i olika
sammanhang. Hans uppmaning till
andra partier att följa detta förnämliga
exempel ger mig anledning att
hjälpa till med en liten information.
Underligt nog var det just år 1917 som
även en annan liten grupp politiskt intresserade
ungdomar samlades och startade
Centerns ungdomsförbund, som
mycket snart blev betydligt större än
det ungdomsförbund statsministern talar
om och som varje år i samband med
sin förbundsstämma genomför en stilfull
demonstration för vettiga och realistiska
förslag, vilka därefter blir centermotioner,
som avslås men som något
år senare i många fall kan bifallas i sin
egenskap av propositioner.

Beträffande båstadsproblematiken
kunde jag inskränka mig till att helt
och fullt instämma i det tal som här
hållits av herr Hedlund. Jag vill liksom
flera tidigare talare beklaga att det
tycks skönjas en klyfta mellan generationerna
i den politiska debatten. Varje
generation har den ungdom som den
förtjänar, men en moraliserande och
fördömande attityd från den äldre generationen
är enbart ägnad att vidga
klyftan.

När åt händelserna i Båstad har givits
publicitet har man i alltför hög
grad dragit en parallell mellan de lojala
ungdomsorganisationernas medverkan
och de s. k. våldsgruppernas insatser.
Därför är jag mycket glad över att
justitieministern i dag så starkt betonat
det faktum att de lojala ungdomsorganisationerna
har tagit avstånd från
våldsmentaliteten och att de också i
Båstad i gott samarbete med polisen
försökte genomföra demonstrationen
under värdiga former. Polisen har vitsordat
ungdomsorganisationernas korrekta
uppträdande, något som dock inte
tillräckligt tydligt kommit till allmänhetens
kännedom. Massmedias rappor -

ter om händelserna har i oproportionerligt
hög grad riktat uppmärksamheten
mot de oorganiserade demonstranternas
beteende. Jag tror att det
skulle vara utomordentligt värdefullt,
om sådan ansvarsmedvetenhet som de
politiska ungdomsorganisationerna visade
vid sina insatser i Båstad någon
gång finge ett större utrymme i informationssammanhang.

I samband med frågan om vad som
kommer till allmänhetens kännedom
vill jag ta mig friheten att ge uttryck
åt en liten fundering. I Lund företogs
den 8 maj eu laglig demonstration av
800 personer. Den genomfördes enligt
en överenskommelse med polisen, men
den stördes av reaktionära element på
ett mycket beklagligt sätt med våld.
Denna händelse har, märkligt nog, inte
haft någon som helst genomslagskraft i
svensk press eller i massmedia över
huvud taget.

Jag tror att det etablerade samhället
måste ta vara på kontakten med ungdomsorganisationerna.
Dessa kan hjälpa
till att ge information i de grupper, som
samhället inte nu kan komma till tals
med. En disciplinering från samhällets
sida, som bygger på order och bestraffningsåtgärder,
skulle beröva ungdomen
dess samvete, heder och öppenhet. Det
etablerade samhällets ansvariga måste
lyssna till ungdomen och inte bara bestämma
sig för vad de helst vill att ungdomen
skall tycka. Endast om man lyssnar,
kan klyftan mellan generationerna
överbryggas.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag redovisade min
uppfattning i denna fråga för fjorton
dagar sedan i en interpellationsdebatt
med justitieministern, varför jag här
skall begränsa mig till att endast ta upp
ett par saker.

Först vill jag gärna, herr talman, uttala
min tillfredsställelse med regeringens
initiativ til! ungdomskonferensen i

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder
strationer, m. m.

tisdags. Även om själva konferensen
kanske inte blev den riktigt stora framgång
som man hade hoppats på, anser
jag att den väg man slagit in på är den
riktiga. Jag hoppas att man inte skall
förtröttas!

Vi måste få till stånd en dialog med
dessa ungdomsgrupper. Jag säger med
avsikt vi. Här försöker statsministern
blåsa upp en mycket skarp motsättning
mellan regeringen och oppositionen,
men meningarna är inite alls så delade.

När det inträffar en allvarlig kris
brukar man upptaga partiledaröverläggningar.
Vad som nu inträffat anser
jag vara början till en allvarlig kris i
samhället, och jag ifrågasätter, om icke
respektive partiledningar borde överväga
den frågan.

Våra demokratiska spelregler: förhandlingar,
överläggningar och fredlig
opinionsbildning har en stark tradition
i vårt svenska samhälle. Dessa värden
bör vi gemensamt slå vakt om.

Den andra saken som jag vill beröra
gäller den konferens som hölls i
tisdags med ungdomsorganisationerna,
då statsrådet Palme gjorde ett uttalande
som jag finner ganska uppseendeväckande.
Enligt referat i tidningarna skall
herr Palme ha yttrat, att Svenska tennisförbundet
visat prov på stor oindömeslöshet.
Jag understryker att uppgiften
erhållits genom pressreferat, men
jag har fått den genom två större morgontidningar.
Kanske är emellertid referatet
felaktigt —■ jag hoppas att så är
fallet. Men vidhåller herr Palme denna
uppfattning, är en förklaring nödvändig.
Jag är övertygad om att Svenska
tennisförbundet och alla dess medlemmar
och sympatisörer skulle sätta värde
på det, och jag tror också att hela den
svenska idrottsrörelsen önskar veta var
herr Palme egentligen står. Hur kan
herr Palme beskylla Svenska tennisförbundet
för omdömeslöshet, när rikspolisstyrelsen
hade sagt, att det fanns
möjligheter alt genomföra båstadsmat -

för att förhindra våld vid deraon chen?

— Det hör till saken att tre
olika spelplatser hade föreslagits, nämligen
Stockholm, Smålandsstenar och
Båstad, och därvid hade rikspolisstyrelsen
förordat att matchen skulle äga rum
i Båstad.

Man bör också påminna sig att Riksidrottsförbundets
styrelse egentligen
ställt sig bakom Svenska tennisförbundet
vid ett sammanträde åtta dagar tidigare.
Jag skall be att få citera ett uttalande
som Riksidrottsstyrelsen gjorde
vid detta sammanträde.

»Den oklarhet som råder för det internationella
idrottsutbytet föranledde
redan 1960 års riksidrottsmöte att göra
följande uttalande:

Vid olympiska spel, världsmästerskap,
Davis Cup, Europamästerskap och
dylika tävlingar av internationell karaktär
bör i princip gälla, att Sverige
fullföljer sina internationella åtaganden
oavsett internationella konflikter
och komplikationer på olika håll i världen.

Tennisförbundet har när det gäller
sitt deltagande i årets Davis Cup-turnering
handlat i enlighet med detta alltjämt
giltiga uttalande. Händelseutvecklingen
inom idrotten har emellertid
givit vid handen att denna anvisning
bör ses över, lämpligen inom nämnda
utredning.»

Jag upprepar min fråga: På vilka
grunder kan herr Palme rikta en så
allvarlig beskyllning gentemot Tennisförbundet?
Anser statsrådet Palme Riksidrottsförbundets
styrelse vara lika omdömeslös?
Efter vad jag kan se är statsrådet
Palme inte närvarande just nu,
men det finns anledning att fråga om
något annat statsråd eller om regeringen
ställer sig bakom ett sådant uttalande.

Jag ber i varje fall att få uttrycka min
förvåning över att ett statsråd kan tillkännage
en sådan uppfattning. Den som
beskyller andra för omdömeslöshet tar
en risk när dessa andra skall bedöma.

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

Svar på fråga ang. upprätthållande av ordningen under midsommarhelgen

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Liksom jag gjorde beträffande
herr Rubin ber jag att få
uppmana herr Wennerfors att infinna
sig här i kammaren efter middagspausen
och då lyssna till statsrådet Lange
när han lämnar svar på den enkla frågan
i ämnet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. upprätthållande av

ordningen under midsommarhelgen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till erforderliga åtgärder för ordningens
upprätthållande under midsommarhelgen.

Midsommarhelgen brukar varje år
medföra stora påfrestningar för polisen.
I en rad polisdistrikt i olika delar
av landet föreligger då behov av polisförstärkningar.
Åren 1966 och 1967
beslutade rikspolisstyrelsen om förstärkningar
till vissa län med sammanlagt
140—150 polismän, omkring 15
radiobilar och tio motorcyklar, en helikopter
samt ett antal hästar och hundar.
Huvuddelen av förstärkningarna
eller omkring 110 man och 10—15 fordon
tilldelades Kopparbergs län. Med
hänsyn till att personalbehovet är stort
inom de flesta distrikt vid denna tid
och att sommarsemestrarna då har börjat,
kunde emellertid inte samtliga krav
på personalförstärkningar tillgodoses.
Jag vill i detta sammanhang framhålla
att den kraftiga ökningen av antalet
polisbilar och den tekniska upprustning
som i övrigt har ägt rum sedan
polisen förstatligades har medfört, att
de polisstyrkor som är tillgängliga inom
ett län kan utnyttjas effektivare än
tidigare genom att de på grund av den

ökade rörligheten kan sättas in där de
bäst behövs.

Rikspolisstyrelsen har inte kunnat
skapa sig någon klar bild av behovet
av förstärkningar inför årets midsommarhelg,
eftersom samtliga framställningar
som är att vänta ännu inte bär
kommit in. Något definitivt ställningstagande
bär därför inte kunnat göras.
Förstärkningsarrangemangen torde
komma att bli av minst samma omfattning
som under de närmast föregående
två åren.

Vidare anförde:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret. Justitieministern
har skarpsinnigt genomskådat
att frågan gällde Kopparbergs län —
det sades naturligtvis inte i frågan.

Man är på ansvarigt håll inom länet
oroad över utvecklingen. Före förstatligandet
av polisväsendet hade man vid
dessa tillfällen dubbelt så stor polisförstärkning
som man fick förra året,
och därvid utnyttjades i stor utsträckning
frivilliga betalningskommenderingar,
vilket fungerade bra. Efter den
tidpunkt då polisväsendet förstatligades
och förstärkningarna minskades till
hälften har behovet av övervakning
ökat. Trafikövervakningen kräver mer
folk, det kommer större folkmassor till
de traditionella och populära festorterna
och därmed också fler oroselement.
Länsstyrelsen framhåller i en skrivelse
att den är »allvarligt oroad över de
oöverskådliga och farliga konsekvenser»
som kan uppstå, om man inte får
de begärda förstärkningarna.

Jag vill till sist konstatera att det är
bra att rikspolisstyrelsen ännu inte, som
justitieministern meddelat i svaret, gjort
något definitivt ställningstagande. Ännu
finns det alltså möjlighet att tilldela
Kopparbergs län större polisförstärkniingar
än som i första omgången aviserats.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Bara en enda mening!
Den polis som anlitades som förstärkning
före förstatligandet var militärpolis.

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen

av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.34.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 16 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation och fråga ang.
textil- och konfektionsindustrins förhållanden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat, om jag med hänsyn till
det nuvarande krisläget inom textiloch
konfektionsindustrin vill medverka
till en omprövning av principerna
för import av Tekoprodukter och vidare,
om så sker, pröva möjligheten att
fastställa kvoten för import av Tekoprodukter
till ett lägre helopp än det
nu gällande.

I en enkel fråga har dessutom herr
Gustafsson i Borås begärt en redogörelse
för de åtgärder som regeringen ämnar
vidta i anledning av de svåra för -

hållanden under vilka textil- och konfektionsindustrin
arbetar i vårt land,
speciellt i Sjuhäradsbygden.

Sedan början av 1950-talet har den
svenska textil- och konfektionsindustrin
varit utsatt för en tidvis mycket
hård konkurrens genom s. k. lågprisimport.
Denna konkurrens låg först huvudsakligen
på textilindustrin, men under
senare tid har konkurrenstrycket i
allt större utsträckning kommit att flyttas
över till konfektionsindustrin. Utbudet
av beklädnaösartiklar av olika slag
ökar ständigt, och vi har ingen anledning
anta att denna trend kommer att
brytas. Eftersom konfektionstillverkning
kräver jämförelsevis små investeringar
per anställd kan den med fördel
etableras i länder med tillgång på lågavlönad
arbetskraft som kan utnyttja
kapitalinsatsen intensivt. Detta förhållande
har en påtagligt pristryckande
effekt på de tillverkade produkterna.
Från vissa synpunkter finns det ingen
anledning att beklaga denna utveckling.
Sysselsättning ges åt många som
annars kanske skulle vara arbetslösa
samtidigt som de svenska konsumenterna
kan dna fördel av det rikligare och

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

prisbilliga utbudet. Till inte ringa del
är importökningen betingad av att
svenska företagare inte varit sena att
etablera sig i låglöneländer eller inleda
produktionssamarbete med tillverkare
där.

Det är givet att denna fortgående process
måste leda till en ytterligare anpassning
och koncentration inom den
.svenska textil- och konfektionsnäringen.
Denna kan lika litet som någon annan
industri på längre sikt räkna med
att existera i hägnet av statliga skyddsåtgärder.
Med hänsyn till våra internationella
handelspolitiska åtaganden är
detta för övrigt omöjligt. Och ingen här
i landet begär väl egentligen heller det.

Under en tid har emellertid den
svenska textilindustrin åtnjutit ett tullskydd
som varit högre än för industrin
i övrigt. Vid den genomgripande tulltaxerevisionen
i slutet av 1950-talet
gjordes för Tekovarorma undantag från
principen att ge samma skydd åt olika
näringsgrenar. Beslutet kom till för att
ge denna industri nödigt andrum för
den anpassnings- och omställningsprocess
som då bedömdes nödvändig.

I motsats till vad som gällt för de flesta
andra industrivaror har i stort sett
heller inte svenska medgivanden om
tullsänkningar för Tekovaror lämnats
vid 1960-talets tullsänkningsronder inom
ramen för GATT.

Textil- och konfektionsindustrin har
med framgång utnyttjat andrummet för
produktions- och strukturrationalisering
samt för anpassning av produkter och
marknadsinriktning inte minst för export.
Tillkomsten av EFTA och därigenom
en gemensam nordisk marknad för
industrivaror har gynnsamt påverkat
exporten av Tekoprodukter. Några siffror
belyser utvecklingen. År 1959 utgjorde
vår totala export av textil- och
konfektionsvaror något mer än 200 miljoner
kronor, varav drygt 30 miljoner
kronor var konfektion. Under hela
1960-talet har den årliga genomsnittliga
exportökningen överstigit 15 procent.

Varugruppen färdiga kläder har i genomsnitt
ökat med hela 23 procent årligen.
Den totala Tekoexporten förra
året nådde det aktningsvärda beloppet
av ca 680 miljoner kronor. Exporten av
textilvaror ökade då till i runt tal 440
miljoner kronor och exporten av konfektion
till 240 miljoner kronor. Stora
delar av Tekoindustrin har därmed visat
sig besitta betydande anpassningsförmåga
och livskraft.

Jag har vid flerfaldiga tillfällen påtalat
fördelarna av att bedriva en så fri
utrikeshandel som möjligt. Målet för
vår långsiktiga handelspolitik är att avskaffa
alla konstlade hinder i form av
bl. a. tullar och restriktioner. Vi har
kommit en bra bit på den vägen. Den
svenska marknaden, kännetecknad av
låga tullar och få kvantitativa restriktioner,
är i dag en av de mest öppna
i hela världen. Handelspolitiska skyddsåtgärder
tillgrips endast i undantagsfall
när det föreligger risk för plötsliga
och allvarliga marknadsstörningar.

En sådan risk bedömdes föreligga i
fjol då importen av jumprar och liknande
varor av syntetull från Sydkorea visade
en explosionsartad ökning. Från
att år 1963 ha varit något över 100 000
kr. steg den år 1964 till drygt 3 miljoner
kronor och uppgick år 1965 till 21
miljoner kronor för att år 1966 stiga
ytterligare till 43 miljoner kronor.

Vi tog kontakt med Sydkorea och förhandlade
oss fram till en lösning som
så långt möjligt tillgodosåg båda ländernas
intressen. Under avtalsåret (1
mars 1967—29 februari 1968) kom importen
att ligga på en lägre nivå än
den överenskomna kvoten, och det bedömdes
att en stabilisering av importen
inträtt. Med hänsyn därtill träffades
inte någon ny överenskommelse om
begränsning av importen efter utgången
av februari i år. Importen ligger
emellertid fortfarande under licenskontroll.
Vi har därmed möjlighet att, om
så skulle behövas, åter införa kvotering.
Jag har emellertid alltid hävdat att en

60 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

sådan åtgärd inte får vara annat än ett
temporärt avsteg från vår traditionellt
frihandelsvänliga politik. Jag hoppas
att vi inte skall behöva tillgripa den
igen.

Det kan alltså, som jag förut för övrigt
anförde redan i remissdebatten,
uppstå situationer som gör det berättigat
att, i den män det är möjligt med
hänsyn till våra internationella åtaganden,
göra tillfälliga avsteg från vår principiella
handelspolitiska linje.

En annan sak är att vi av beredskapsmässiga
skäl inte kan tillåta i första
hand vår textilindustri och i någon
män konfektionsindustrin att minska
hur mycket som helst. För vår försörjning
behövs tillgång till basnäringar
att lita till vid ett avspärrningsläge i
händelse av krig eller krigsfara. Vi måste
se till att vi har tillgång till en viss
kapacitet i fråga om textil- och beklädn
a dsp r odu ktiom. Till någon del kan
denna säkras genom att lägga ut statliga
beställningar. Regeringen bär sålunda
nyligen medgett överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap att låta
arbeta upp en del av beredskapslagren
av ull till garner och väv. Kostnaderna
härför går på ca 20 miljoner kronor.
Beslutet, som förestavats av beredskapsskäl,
bidrar samtidigt till att trygga
sysselsättningen under de närmaste
åren inom ylleindustrin, som i dag är
särskilt svårt utsatt.

Frågan om omfattningen av den textil-
och konfektionsindustri som behövs
av beredskapsskäl undersöks inom överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap.
Resultatet av den utredningen får
bedömas i särskild ordning.

De problem som hänger samman med
lågprisimporten på konfektionsområdet
har undersökts av kommerskollegium.
Kollegium föreslår att en särskild
branschutredning tillsätts för en allsidig
analys och bedömning bl. a. av Tekoindustrins
konkurrensförutsättningar
och utvecklingsmöjligheter på sikt.

Regeringen har funnit förslaget väl motiverat,
och en utredning kommer i dagarna
att tillsättas för att belysa dessa
industriers möjligheter att framgångsrikt
genomföra en fortsatt omställning
som syftar till en varaktig och stark konkurrenskraft.
Utredningen kommer att
pröva vilka åtgärder som i detta sammanhang
kan vara påkallade från statens
sida. Förutsättningarna är goda
för att en sådan utredning skall kunna
göras snabbt. Tekobranschen är nämligen
genom tidigare utredningar väl belyst,
och kartläggande utredningsmaterial
finns redan i betydande omfattning.

Av kommerskollegiums undersökning
framgår det att läget för den berörda
industrin är sådant att det kan anses
motiverat att vidta vissa temporära åtgärder
för att få utvecklingen under
kontroll. En fortsatt importstegring, som
synes vara sannolik, kan befaras leda

till ökade sysselsättningssvårigheter. Jag
delar den bedömningen, och vi har därför
tagit kontakt med vissa länder i syfte
att temporärt mildra trycket på marknaden
och därigenom hjälpa till att underlätta
en lösning av Tekoindustrins
omställnings- och strukturproblem.

Jag vill emellertid betona att åtgärder
av detta slag endast är av tillfällig
natur. Jag är fast övertygad om att vi
nu liksom tidigare är bäst betjänta av
att föra en så konsekvent politik som
möjligt för en gradvis frigörelse av
handeln. Jag tror att denna uppfattning
delas av majoriteten av det svenska
folket.

De åtgärder som erfordras för både
konfektions- och textilindustrin måste
enligt min mening i allt större utsträckning
utformas som positivt produktionsstödjande
snarare än konkurrensskyddande.
Vad jag tänker på är stöd
för modernisering, specialisering och
marknadsföring. Garantier för investeringskrediter
och lån för genomförande
av fusioner och andra branschrationa -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

liserande åtgärder kan också bli aktuella.
Dylika konstruktiva åtgärder är redan
förutsedda och ingår som naturliga
led i vår allmänna näringspolitik.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Tillåt mig först att
tacka för svaret och den redogörelse
som handelsministern sålunda har lämnat.

Anledningen till dessa återkommande
frågor rörande den svenska textiloch
konfektionsindustrin är den nedgång
av sysselsättningstillfällen som i
ökat tempo gör sig påmind. Vi har en
anmärkningsvärt hög arbetslöshet här i
landet. Även om arbetslöshetsstatistiken
dess bättre är något mera gynnsam för
april månad i år än för mars beroende
på, i varje fall till viss del, att en alltid
säsongmässig ökning av arbetstillfällena
under vår- och sommarmånaderna
kommit till stånd, så är dock arbetslöshetssiffrorna
i detta nu mycket höga i
förhållande till både föregående år och
till 1966. Man kan tillägga att arbetslöshetsstatistiken
dessutom inte ger tillräckliga
uppgifter och avspeglar hela
sanningen om läget. Det är t. ex. många
deltidsarbetande kvinnor som har fått
sluta sitt arbete på grund av den minskade
arbetstillgången, och dessa har vanligen
inte varit anslutna till någon arbetslöshetskassa
och kommer inte heller
med i arbetslöshetsstatistiken. Vi
bör således tyvärr inte alltför optimistiskt
bedöma nedgången av arbetslöshetssiffrorna.

Denna markerade arbetslöshet inom
Tekoindustrin beror i inte ringa utsträckning
på att denna industri, jag
kanske kan tillägga även skoindustrin,
är svårt utsatta för konkurrens från
länder med, för att använda handelsministerns
egna ord, »tillgång på lågavlönad
arbetskraft». Dessutom har vissa
.andra åtgärder från de exporterande

länderna vidtagits som skulle kunna
inrymmas i Kennedyrondens bestämmelse
om dumpingpriser.

I sitt svar på min interpellation har
statsrådet Lange siffermässigt berört
Tekoindustrins ökade export, vilken i
och för sig är en mycket glädjande utveckling.
Men, herr statsråd, jämförelsen
hade varit mera fullständig, om
också importsiffrorna och ökningen av
importen medtagits. En sådan jämförelse
skulle ha visat att nettoexportökningen
är ungefär plus minus noll, detta
trots att Tekoindustrin redan 1966
eller möjligen tidigare stod inför ett
allvarligt konkurrensläge och trots att
regeringen efter påtryckningar från industrins
organisationer samt på grund
av framställningar här i riksdagen i
interpellationer och motioner så småningom
vidtagit vissa begränsade temporära
åtgärder. Vi har krävt en begränsning
av dumpingimporten, observera
att jag säger dumpingimporten. Det
råder säkerligen inga delade meningar
om att målet för vår handelspolitik bör
vara en så fri handel som möjligt, men
jag hoppas att det inte heller råder
några delade meningar om att konkurrensen
måste ske på något så när lika
villkor och med tillämpande av vedertagna
principer.

Detta är ingalunda fallet i fråga om
de här diskuterade produkterna. Jag
tror att Tekoindustrin i detta nu befinner
sig i det läge som handelsministern
avser då han säger: »Handelspolitiska
skyddsåtgärder tillgrips endast
i undantagsfall när det föreligger
risk för plötsliga och allvarliga marknadsstörningar.
» Marknadsstörningarna
för denna industris del har som jag
tidigare framhållit inte börjat nu. Den
temporära kvoteringen av importen
från Sydkorea, som infördes förra våren
efter ett av handelsministern till
mig lämnat svar på en interpellation i
ärendet, har ju slopats. Om inte eu
kvotering tillgrips på nytt, förutsätter

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

jag att handelsministern på annat sätt
vidtar åtgärder för en begränsning av
just denna dumpingimport. Det gäller
givetvis inte endast importen från Sydkorea
utan all import som genom
dumping utesluter möjligheten för vår
inhemska industri att konkurrera och
därmed fortleva.

Jag tror mig veta att jag har synnerligen
gott sällskap då det gäller denna
begäran. Såväl f. d. handelsministern
Ericsson i Kinna som LO-chefen Arne
Geijer har varit inne på samma tankegångar.
Ericsson i Kinna berörde frågekomplexet
i årets remissdebatt, och LOchefen
Arne Geijer har framfört liknande
synpunkter i ett tal i Borås, just
den stad som till omland har den s. k.
Sjuhäradsbygden som har textilindustrin
som huvudnäring och som nu
drabbats särskilt hårt av denna kris.
lag tror inte, herr talman, ett ögonblick
ätt LO-chefen yttrade sig som han gjorJe
just därför att han befann sig i Borås,
utan han var säkert fullt ärlig.

Kommerskollegiums undersökningar
ger vid handen att textil- och konfekjionsindustrins
läge är sådant, att det
kan anses motiverat att vidta åtgärder
för att få utvecklingen under kontroll.
Det befaras vidare en fortsatt importstegring,
som ytterligare skulle öka arbetslösheten
och rent av kunna leda
till textil- och konfektionsindustrins
nästan fullständiga försvinnande. En
sådan utveckling kan gå mycket fort.
Då försvinner inte bara de många arbetstillfällen
som denna industri ger,
utan dessutom elimineras en från ren
beredskapssynpunkt viktig produktionsfaktor.

Herr talman! Om man försöker tolka
handelsministerns svar så välvilligt
som möjligt, finns det en smula hopp
om att statsrådet Lange kommer att avstå
från sina principer och medverka
till en omprövning av intagna ståndpunkter.
Han säger att han delar den
av kommerskollegium framförda upp -

fattningen. Om handelsministern gör
det, kan vi också hoppas att åtgärder
vidtages i den rådande allvarliga situation,
där snabbt insatta sådana verkligen
är av nöden.

Jag skulle kunna exemplifiera hurudan
situationen är i dag inom textiloch
konfektionsindustrin, men jag avstår
därifrån för att inte bli mångordig.
Jag vill bara säga att det finns kommuner
i Sjuhäradsbygden som har varit
tvungna att anslå medel till arbetslöshetsunderstöd
åt textilarbetare som har
gått arbetslösa så länge att de blivit
utförsäkrade.

Vad framtidsplaneringen för textiloch
konfektionsindustrin angår har
statsrådet meddelat att utredningar och
undersökningar kommer att göras, och
det hälsar jag med stor tillfredsställelse.

Slutligen upprepar jag att en utredning
inte räddar situationen i dag och
inte förbättrar utkomstmöjligheterna
för en stor grupp människor i detta
land. Det är av allra största vikt atJ
arbetsmöjligheter omedelbart skapas åJ
dessa människor. Jag hoppas därföi
innerligt att handelsministern vidtar
alla de mått och steg som är möjliga
för att rädda oss ur det allvarliga läge
som nu råder för textil- och konfektionsindustrin
och dess anställda.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Även jag vill tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min fråga,
och samtidigt vill jag göra några reflexioner
i anledning av det gemensamma
svaret.

När man talat om och uttalat sig för
en liberal handelspolitik och sagt att
det är den för oss enda acceptabla, har
man väl i det fria handelsutbytet sett
fram mot en i stort sett likvärdig liberalisering
i likvärdiga stater. Sådan är
emellertid inte situationen. Vi har i
omvärlden mötts av importavgifter,
exportpremier, kvoteringar och poli -

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

tiska prissättningar — eller en kombination
av allt detta -— och man kan
nästan tala om en viss diskriminering
av värt land.

Textil- och konfektionsindustrin har
såvitt jag förstår genom vår alltför fria
handelspolitik blivit så hårt trängd att
på ett par år cirka 125 arbetsställen
har nedlagts och 2 500—3 000 löntagare
har friställts. Många, inte minst äldre,
arbetare upplever detta som något av
eu katastrof. Då har jag ändå inte inräknat
den omfattande arbetslöshet som
under senare tid, framför allt i Sjuhäradsbygden,
har drabbat en mängd
oorganiserade lönsömmare och deras
likaledes oorganiserade arbetstagare.

Orsakerna härtill är flera, men att vår
långt drivna fria handelspolitik har
medverkat i skeendet är säkert. Jag
tror för min del emellertid inte på några
panikåtgärder. Vad vi bör och kan
diskutera är, om man genom punktvisa
åtgärder kan lindra omställnings- och
omstruktureringsbekymren. Men samtidigt
vill jag säga att om vi verkligen
vill att textil- och konfektionsindustrin
skall leva vidare, så kan vissa inskränkningar
i den i och för sig riktiga fria
handelspolitiken bli nödvändiga. I ett
sådant beslut kan jag varken se knoppad
eller utblommad protektionism.

Medan andra med oss jämställda
länder skyddar sin industri genom
skilda åtgärder ligger den svenska
marknaden öppen för import av textilvaror,
oftast till priser helt utom räckhåll
för konkurrens från den svenska
textilindustrin med dess högre kostnader.

Vår liberala handelspolitik är riktig,
men en given förutsättning för den
måste vara att de länder vi står i handelsförbindelse
med är någorlunda lika
liberala som vi och att det blir — såsom
man har upprepat nästan till leda
— en konkurrens på någorlunda lika
villkor.

I Norge säger landets handelsminis -

ter: Norge måste försöka skydda sig
från en konkurrens som är onormal
på grund av orimliga priser.

Den import som översvämmat vårt
land de senaste åren kallades av herr
Ericsson i Kinna i första kammaren
den 18 januari i år för »en konkurrens
av så osunt slag att det är omöjligt för
svenska företag att över huvud taget
kunna driva en lönsam näring».

Vi står inför det faktum att även
rationellt drivna företag läggs ned. Man
kan verkligen inte angripa den nu hårt
kämpande textil- och konfektionsindustrin
för brist på intresse för att rationalisera.
Dess investeringar i maskiner
och anläggningar är bland de största
som görs inom svensk industri.

Jag tror i likhet med herr Ericsson
att vi måste vidtaga handelspolitiska
åtgärder. Det borde ha gjorts förr. Jag
hoppas att det skall vara möjligt att
nå fram till lösningar förhandlingsvägen.
Jag vet att handelsministern gör
energiska ansträngningar för att åstadkomma
sådana lösningar, men vad jag
fruktar är att de åtgärder, som regeringen
kan tänkas vidta, inte kommer
i tid.

En tidning som står regeringen nära
skrev förra året i ett inlägg i denna
debatt följande: »Vi är övertygade om
att bara vår textilindustri fått förmånen
att arbeta enbart under trycket
från en branschneutral handelspolitik
skulle företagsnedläggelserna, omställningen,
friställningen inte fått ett så
dramatiskt förlopp. Att produktionsfaktorer
i form av kapital och arbetskraft
successivt ändå skulle slussas över från
denna sektor till mera lönsamma sysselsättningar
inom samhällsekonomin
råder det väl inget tvivel om, men en
branschneutral handelspolitik skulle
icke på detta onyanserade sätt berövat
även högt rationaliserade och effektiviserade
textilindustrier existensmöjligheter.
»

Vad denna tidning skrivit är riktigt.

G4 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

Många bland både företagare och löntagare
förväntar nu att regeringen
skyndsamt vidtar möjliga åtgärder, innan
det blir för sent. Vad man hoppas
på är givetvis att alla de västeuropeiska
industriländerna fritt skulle ta emot
lågprisimporten, så att den någorlunda
rättvist fördelades enligt ländernas storlek
och köpkraft. Eftersom det nu råder
större eller mindre hinder för denna
import i alla länder utom i Sverige och
i Danmark, är det förklarligt att lågprisvarorna
styrs mot vårt land. Men
de västeuropeiska industriländerna är
ju medlemmar i GATT och således underkastade
samma regler för handelspolitiken
som vi, och jag finner det
därför något egendomligt att vårt land
skall ha sämre möjligheter än t. ex.
Holland, Frankrike och Schweiz att
skydda sin industri och därmed arbetare
och företagare.

Hur man än vänder på problemet,
herr talman, är det ändå lågprisimporten
som mest oroar textil- och konfektionsbranscherna.
Även om långtidsmålet
är att skapa en fri världshandel, till
vilken vår industri kan anpassas, kan
vi i dagens läge inte agera som om detta
mål redan hade nåtts. Då kan resultatet
bli detsamma som i det gamla ordspråket:
»Medan gräset växer, dör kon.»

Textilrådet har undersökt den jugoslaviska
införseln till vårt land. Ett par
byxor från Jugoslavien kostar i importpris
21 kronor, medan ett par svenska
kostar 50 kronor. För de senare representerar
bara tygkostnaden 21 kronor.
Man kan tänka sig olika förklaringar
till den stora prisskillnaden. Jugoslaverna
har kanske tillgång till billigare
råmaterial — världsmarknadspriset står
ju fast, men staten kan subventionera
inköpen. Vidare kan jugoslaverna använda
realisationsvaror. Man kan också
tänka sig att den färdiga produkten
subventioneras av staten. Tillverkningskostnaderna
kan också vara lägre än
hos oss, enär man arbetar i stora serier

i enorma fabriker med — har det sagts
— upp till 10 000 anställda.

Ett närmare studium av importstatistiken
visar att jugoslaverna är överlägset
billigast. Samma stora prisskillnader
som gäller för byxor finner man
i fråga om exempelvis kostymer i terylene
och ull. — Detta gällde i varje
fall i början av innevarande år.

När kommerskollegium i april publicerade
sin utredning angående konfektionsindustrin
och lågprisimporten
hoppades väl många i branschen på litet
mer radikala förslag än branschutredning
och diskussioner med två av
lågprisleverantörerna, nämligen Hongkong
och Jugoslavien. Chefen för Algots
i Borås gjorde i samband med att utredningen
publicerades ett uttalande i
Dagens Nyheter den 14 april och förklarade
att han ansåg att myndigheterna
snarast bör bestämma sig för den
önskvärda storleken av den svenska
konfektionsindustrin och därefter genomföra
den nödvändiga kvoteringen.
Läget för den svenska konfektionsindustrin
blir värre för var dag, hette det
vidare i uttalandet ■— faktureringen hittills
i år ligger 20 procent under fjolårets
och på efterorder ligger man nära
40 procent under. Algots har, framhölls
det vidare, successivt anpassat sig till
konkurrensen från lågprisländerna genom
att helt enkelt överge den produktion
där konkurrensen varit allra
värst. Men hur är det nu? Jo, i dag
finns knappast någonting kvar att göra
som inte lågprisländerna exporterar
hit, sade chefen för Algots.

Följden kan väl bli den, för att konkretisera,
att Algots ökar utflyttningen
av sin produktion till Portugal, med
detta lands förnedrande billiga arbetskraft,
och att svenska arbetare därför
friställs. Det är en utveckling som ingen
av oss kan önska, särskilt som våra
s. k. basindustrier tydligen inte utan
vidare kan suga upp den friställda arbetskraften.

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

Det råder inget tvivel om att importen
från länder med ett annat ekonomiskt
system än vårt — länder vilkas
prissättning på textil- och konfektionsartiklar
inte är marknadsmässigt betingad
— just hindrar en konkurrens
på lika villkor. Kan vi då inte tänka
oss att en kvotering, som tillämpas i
med oss jämställda länder, bör införas
till skydd för våra utsatta industrier?
Jag ställer faktiskt den frågan. Det är
en allvarsfråga inför höstens läge på
arbetsmarknaden i den bygd jag närmast
tänker på i detta sammanhang.

Yad det gäller är i klartext att vårt
land måste bestämma sig för vilken inhemsk
försörjning i fråga om textil och
konfektion som vi skall ha i framtiden.
Och jag frågar handelsministern:
Finns det några tecken på att andra
länder i världen tänker uppge sin mera
restriktiva handelspolitik? Kan man se
något slut på den s. k. övergångstiden,
vilken vi kan klara genom uppläggande
av beredskapslager? Och hur blir
det när denna tid är till ända?

Jag tror att situationen faktiskt är
den att åtgärder bör vidtagas av regeringen
— även om det skulle gnälla i
handelspolitiken, som LO-chefen sade
i ett föredrag i Borås. Herr Persson i
Heden har för övrigt redan varit inne
på denna fråga. Var och en förstår att
det helt enkelt är omöjligt att möta en
konkurrens från länder där importpriserna
på färdiga produkter ligger under
våra råvarukostnader. Frågan är
om inte situationen är sådan att endast
handelspolitiska medel hjälper just nu.

Statsrådet Wickman gav i sitt förstamajtal
i Borås på hand att textiloch
konfektionsindustrins förhållanden
skulle beaktas och att även importpolitiken
därvid skulle synas närmare. Jag
hoppas att regeringen kommer att göra
vad den kan för att infria detta löfte.
Jag tror man kan säga att det som textil-
och konfektionsindustrin begär är
inga orimligheter. Industrin vill endast

få det handelspolitiska rättsskydd som
finns i alla andra med oss jämställda
länder och som är internationellt godtaget
och vedertaget. Det kan inte vara
riktigt att Sverige skall föra en sådan
handelspolitik att vi får ta emot en så
oproportionerligt stor del av lågprisimporten
att den verkar ödeläggande.

Det finns i statsrådets svar en del
positiva drag. Dit hör t. ex. uttalandet
om att utredningen skall pröva vilka
åtgärder som bör vidtagas från statens
sida för att ge Tekoindustrin en varaktig
och stark konkurrenskraft. Statsrådet
säger vidare att åtgärder kan behöva
vidtagas för att få utvecklingen
under kontroll. Dessutom framhåller
han att man bör gå in för positivt produktionsstödjande
snarare än konkurrensskyddande
åtgärder.

Jag undrar, herr statsråd, om man
inte i dagens situation måste vidtaga
även dessa sistnämnda åtgärder om
man vill förverkliga det övriga.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall inte fresta
herr talmannens tålamod med något
längre anförande. Med anledning av det
svar som lämnats vill jag bara göra ett
par anmärkningar för att inget missförstånd
skall uppstå.

Till att börja med vill jag säga att
man får det intrycket av svaret att den
svenska Tekoindustrin skulle ha haft
ett ganska kraftigt tullskydd. Jag tror
att en sådan slutsats är felaktig. Om
man gör en bedömning med hänsyn
till förhållandena ute på världsmarknaden,
finner man att den svenska textilindustrin
jämfört med andra länders
textilindustri, speciellt de stora industriländernas,
har ett mycket lågt tullskydd.
Jag vill bara framhålla detta för
att inget missförstånd skall uppstå.

Sedan vill jag beröra en annan passus
i svaret. Handelsministern säger
att man nu måste inrikta sig på positivt
produktionsstödjande i stället för kon -

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 24

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar pa interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

kurrensskyddande åtgärder. Jag vill
framhålla att det inte är detta som är
problemet i dag, utan det gäller — såsom
sagts tidigare i denna debatt —•
att skydda sig mot den osunda, förfalskade
konkurrensen. När det rör sig
om modernisering, rationalisering och
liknande hänger textil- och konfektionsindustrin
mycket väl med.

Det har under den senaste tiden, inte
minst från regeringens sida, visats intresse
för ett ökat samarbete med de
övriga nordiska länderna. Jag tror det
skulle vara värdefullt om man i vårt
land försökte lära sig någonting av dessa
länder. Det är onekligen nödvändigt
att de nordiska länderna — om de skall
ha ett mer intimt samarbete — också
för en någorlunda likartad politik i sådana
sammanhang, som det här gäller.
Det är inte, herr talman, endast fråga
om de speciella näringsgrenar som nu
diskuteras, utan i stort sett om hela
det svenska näringslivet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Inte heller jag har i och
för sig något önskemål om att förlänga
denna debatt. Vi har diskuterat de principiella
sidorna av detta sp ''T''sinäl flera
gånger förut i denna kammare. Regeringens
positiva vilja att lämna ett stöd
åt Tekoindustrin i dess anpassningssvårigheter
har väl också kommit till uttryck
i mitt interpellationssvar. Jag är
tacksam för att både herr Persson i
Heden och herr Gustafsson i Borås erkänt
detta.

Däremot framskymtar — nu senast i
herr Magnussons i Borås anförande —
på en annan punkt en viss skillnad i
uppfattningen mellan mig och de övriga
deltagarna i denna interpellationsdebatt.
Jag bär varit mycket angelägen
om att betona att vår handlingsfrihet
på det handelspolitiska området från
skilda synpunkter är ganska begränsad.
Vi befinner oss inte heller i någon all -

deles unik situation i världen. Vårt land
har inga restriktioner eller tullar mot
import på detta område — lika litet som
på andra — i förhållande till EFTAländerna.
Till de industrier som dragit
särskild nytta av detta hör just konfektionsiudustrin,
som visat sig stark
nog att tränga ut på EFTA-marknaden
i sitt eget stora intresse.

I övrigt vill jag framhålla att dessa
länder inom EFTA inte har några andra,
i princip från våra skiljaktiga restriktioner
för importen från tredje
land. Inte bara Danmark är fritt från
restriktioner gentemot s. k. lågpris- eller
låglöneländer utan också Norge. Vad
beror det då på att importansvällningen
varit särskilt stor i vårt fall? Förklaringen
är att den svenska marknaden
för de flesta är den intressanta, expanderande
och mest köpstarka marknaden.
Man bör inte bortse från den
omständigheten.

Det kanske kan sägas att vi har en
rätt fri marknad, men den är inte särskilt
fri vad textil- och konfektionsindustrin
beträffar. Vid sidan av vårt
tullskydd — låt vara att det är rätt
modest; det är ändå högre än det som
för närvarande finns för de flesta andra
grenar av den svenska industrin —
har vi också en stor del av importen
under licenstvång. Detta avser i huvudsak
östimporten, ehuru det inte har
gällt Jugoslavien — det erkänner jag
— som är ett GATT-land och i princip
inte heller u-länderna. Ett undantag
från den senare regeln gjordes, som
jag nämnde i mitt interpellationssvar,
i fjol beträffande Korea.

Textil- och konfektionsindustrin är
m. a. o. ett av de få områden som också
har ett visst stöd i kvantitativa regleringar
— det är inte fallet med någon
annan industrigren. Jag säger inte att
detta är fel; det är än så länge nödvändigt
att denna reglering bibehålls.
Vi vill också pröva vägarna att förhindra
en för häftig ansvällning av im -

Torsdagen den 16 mai 1968 em. Nr 24

textil- och konfektionsindustrins förhållanden

Svar på interpellation och fråga ang.

porten, som kan vålla sysselsättningssvårigheter.
Man skall bara ha klart
för sig att det blir fråga om temporära
åtgärder och att det innebär tillfälliga
avsteg från vår principiella linje.

Man skall inte heller tro att frågan
är så enkel att man bara kan säga: Låt
oss göra så och så! Herr Gustafsson i
Borås ställde till mig den frågan: Finns
det några tecken på att andra länder
tänker uppge sin restriktiva politik?
Ja, vissa tecken på detta finns. Det
gjordes en del försök i Ke n ne dyro n d e n
— och jag tror att de återkommer —
att få till stånd tullsänkningar på detta
område. De ledde visserligen inte till
något resultat, men tullsänkningar kan
komma i framtiden, om vi menar allvar
med vår vilja att också underlätta
för u-länderna att i större utsträckning
finna marknader hos de mera utvecklade
och bättre ställda industriländerna,
Det är en sida av saken, som man
på längre sikt absolut måste ta hänsyn
till.

En annan sida av saken är att det
hos svensk industri föreligger ett betydande
och realistiskt grundat intresse
för att öka exporten till östländerna.
Man ser betydande möjligheter i den
riktningen. En viss ökning — i relativa
tal aktningsvärd — har kommit till
stånd redan under fjolåret.

I och för sig hoppas vi alla att svensk
industri skall förmå tränga in ytterligare
på öststaternas marknader. Anledningen
till att det inte går snabbare
är att man i dessa stater måste ställa
sig frågan: Kan vi få exportera så mycket,
att vi får råd att betala de varor
som vi önskar köpa från Sverige? Det
föreligger köpintresse, men öststaterna
har inte tillräckligt med betalningsmedel.
Kunde vi möjliggöra för dessa länder
att öka sin export till vårt land av
traditionella varor, för vilka de har sina
industrier anpassade, skulle detta
ögonblickligen få effekt, med positiva
verkningar för andra delar av den

svenska exportindustrin och andra delar
av den svenska konkurrensindustrin.

Man måste hålla den aspekten i minnet.
Jag säger visst inte, herr Gustafsson
i Borås eller herr Persson i Heden
eller herr Magnusson i Borås, att vi bör
göra oss av med hela vår textilindustri
eller hela vår konfektionsindustri i en
handvändning för att därigenom göra
det möjligt för vår metallindustri och
vår verkstadsindustri att finna vidgade
avsättningsområden utomlands; det menar
jag inte. Vi skall i stället försöka
sörja för att denna anpassningsprocess
går så smidigt som möjligt och äger
rum utan att medföra att människor
på grund därav blir friställda utan möjlighet
att finna nya och alternativa och
helst bättre jobb i stället för de arbeten
som de tvingas lämna. Detta görs
emellertid inte i en handvändning. Det
är därför som regeringen är beredd att
se över våra möjligheter till kontroll
över importen till Sverige — vissa sådana
möjligheter föreligger — men detta
betyder ett temporärt avsteg från
våra vanliga principer. Under tiden
skaffar vi oss emellertid andrum, så att
vi kan lägga upp vår politik på längre
sikt med positiva stödåtgärder för textilindustrin.
Jag är glad över att deltagarna
i denna debatt observerat ait
jag tagit upp detta i mitt interpellationssvar.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Tillåt mig att först konstatera
att arbetsordningen i detta hus
ibland ter sig ganska underlig!

Vid vårt första arbetsplenum i nästa
vecka skall kammaren behandla två
utlåtanden från bankoutskottet i den
fråga som i dag är föremål för interpellationsdebatt.
Jag frågar mig, om det
inte hade varit lämpligare att interpellationssvaret
hade lämnats i samband
med att de tre motionerna med ett flertal
yrkanden, som behandlas i de båda

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

utlåtandena, hade kommit på bordet.
Jag säger detta inte minst med tanke
på att det i dessa utlåtanden förekommer
dels en uttömmande rapport från
kommerskollegium över den översyn av
den s. k. lågprisimporten som företagits,
dels också ett remissvar från arbetsmarknadsstyrelsen
om arbetsmarknadsläget
i den del av landet, dit textiloch
konfektionsindustrin i hög grad
är koncentrerad, nämligen i södra delen
av Älvsborgs län.

Jag kunde naturligtvis för dagen ha
avstått från att blanda mig i denna debatt,
men eftersom handelsministerns
svar i dag har mera anknytning till den
motion som herr Carlstein och jag har
avlämnat i denna kammare än till den
interpellation och enkla fråga som herr
Persson i Heden respektive herr Gustafsson
i Borås har framställt, finner
jag mig föranlåten att ändå säga några
ord.

Vi har i vår motion begärt att en utredning
tillsätts med uppdrag att utreda
textil- och konfektionsindustrins fortsatta
utveckling ur såväl beredskapspolitiska,
handelspolitiska och sysselsättningspolitiska
som lokaliseringspolitiska
synpunkter.

Vi har också i vår motion fört ett ingående
resonemang kring frågorna om
lågprisimporten. Vi har fastslagit att
denna industribransch och dess problem
bör bedömas på samma sätt som
man bedömer andra branscher, och vi
har pekat på möjligheterna att genom
ökade beställningar för civil statlig och
kommunal verksamhet stimulera verksamheten
liksom vi gör t. ex. beträffande
verkstadsindustrin, när vi finner
att stimulansåtgärder är nödvändiga.

Jag kan nu konstatera att interpellationssvaret
innebär att våra motionskrav
helt tillgodosetts genom att en
statlig utredning kommer att tillsättas.
I likhet med vad vi anförde i motionen
förutsätter handelsministern att utredningen
skall kunna göras snabbt, efter -

som kartläggande utredningsmaterial re~
dan finns i betydande omfattning. Jag
finner dock skäl att understryka att
utredningen mycket noga bör pröva
frågan om utlandsetableringen av svenska
textil- och konfektionsföretag, inte
minst med anledning av att de svenska
utlandsetablerade företagen inom branschen
ser ut att vara på god väg att konkurrera
ihjäl sig själva och övriga företag
som icke har etablerats i utlandet.
Av importen från lågprisländerna kommer
större delen från Honkong, Portugal
och Jugoslavien. I Portugal finns ett
flertal svenska företag som bekant etablerade.
I Jugoslavien sker tillverkningen
med benägen medverkan av svenska
konfektionsföretag.

Om vi nu skall införa någon form av
produktionsstöd är det nödvändigt att
närmare granska utlandstransaktionerna
på detta område. Det kan inte vara
rimligt att företag som bedriver konkurrens
genom utlandsproducerade varor
skall erhålla stöd för hemmaproduktionen.
Jag hoppas att regeringen
vid utformningen av direktiven i tillräckligt
hög grad poängterar nödvändigheten
av en ingående analys av dessa
förhållanden.

Däremot är det naturligtvis tillfredsställande
att det näringspolitiska rådet
varit inne på diskussioner om att investeringskrediter
skall kunna lämnas
företag inom branschen för genomförande
av fusioner och andra branschrationaliserande
åtgärder, precis i likhet
med vad andra branscher kan påräkna.
Jag vill påminna om att denna
industrigren kanske i alltför hög grad
blivit betraktad som totalt dödsdömd
och att det inte varit särskilt lätt att
få gehör för att vissa delar av den fortfarande
— säkert också i framtiden —
har stora möjligheter att hävda sig, om
den får arbeta under samma villkor
som annan industri. Exportsiffrorna visar
också att detta antagande är riktigt.
Trots detta kvarstår att en ytter -

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24

Svar på interpellation och fråga ang. textil- och konfektionsindustrins förhållanden

ligare krympning förmodligen är att
vänta.

Koncentrationen till ett relativt litet
område med ett högt befolkningstal
där invånarna är så gott som helt beroende
av sysselsättningen inom branschen
gör att det fortfarande måste ingå
som ett väsentligt led i alla dessa
diskussioner att också ta med lokaliseringsfrågan
i sammanhanget. Även om
vi nu får en stor branschutredning till
stånd, vilken ingalunda kommer någon
dag för tidigt, måste effektiva insatser
till från statsmakternas sida för att klara
våra ständigt akuta sysselsättningsproblem
i södra delen av Älvsborgs
län.

Jag vill gärna, herr talman, understryka
detta innan jag uttalar ett tack
till näringspolitiska rådet, främst för
att den utredning vi begärt från socialdemokratiskt
håll i denna kammare
nu kommer till stånd.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! När vi möter kvoteringar
vid gränsportarna utåt men står blottställda
mot flöden in till landet, är det
klart att ställningen blir ganska ohållbar.
Vi har länge haft ett övertag över
importvarorna i fråga om urval, färg,
passform och kvalitet, service och leveranstider,
men fråga är om vi alltjämt
har det. Kan vi i så fall behålla och
stärka detta övertag? Det är svårt för
lekmannen att exakt veta hur hårt ingångna
handelsavtal med andra länder
faktiskt binder oss.

I Svenska Dagbladet återgavs i januari
i år ett TT-referat från Bryssel,
där man fick veta att USA utan tvivel
i en nära framtid kommer att införa en
importavgift på 2—3 procent och samtidigt
etablera någon form av stöd åt
den egna exporten. Mig veterligt har
de aviserade åtgärderna inte vidtagits.
Utan att vara sakkunnig på området
undrar jag, om dylika åtgärder får rum
inom GATT.

Jag tror att det är en fråga av hög
prioritet att vårt land — alltså regeringen
— snabbt bestämmer sig för hur
stor inhemsk försörjning i fråga om
textil- och konfektionsvaror vi skall
ha i framtiden. Här är det inte bara
fråga om en strukturomvandlingsprocess
— det kan det vara när det gäller
tekniskt eftersatta industrier. Även om
det finns ytterligare att göra tror jag
emellertid att man kan säga att vår
textil- och konfektionsindustri står nästan
på toppen av rationalisering; marginalen
för rationalisering är i varje fall
mycket liten. En omställning som skulle
göra industrin kapabel att möta lågprisimporten
är naturligtvis fullkomligt
omöjligt — det skulle innebära en
omställning till döds.

.Tåg ansåg det ytterligt värdefullt att
få veta, om några tecken finns som
tyder på att andra länder tänker uppge
sin mer restriktiva handelspolitik.
Om inte sådana tecken finns, kan vi
då — om vi vill låta vår textil- och konfektionsindustri
leva — undgå att tilllämpa
i stort sett samma regler i vårt
land som andra med oss jämställda
länder har. Det blir egentligen ganska
ointressant om man säger att åtgärder
som t. ex. kvoteringar skall gälla tillfälligt
eller under en övergångstid, om
man inte kan se något slut på övergångstiden.
Statsrådet Lange säger att
vissa tecken tyder på en liberalisering
av andra länders handel. Jag hoppas
att dessa tecken snart blir tydligare.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Om handelsministern
borde ha väntat med att svara på min
interpellation och herr Gustafssons i
Borås fråga tills vi får en debatt med
anledning av motioner som väckts om
den nu debatterade problematiken är
jag inte kapabel att avgöra. Jag förutsätter
emellertid att statsrådet har bedömt
läget så, att interpellationen och
frågan berör andra problem än motio -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

regionen

nen av fru Hörnlund och herr Carlstein
som har begärt en utredning. Regeringen
har ju redan signalerat att utredningen
om Tekoindustrins framtida
möjligheter och lokalisering skall tillsättas.
Min interpellation och herr Gustafssons
i Borås fråga rör möjligheterna
att lösa frågan temporärt i en akut situation.
Jag tror sålunda inte att handelsministern
har begått något fel genom
att svara härpå i dag. Detta om
detta.

Jag vill gärna deklarera att även jag
har intresse för en liberal handelspolitik.
.lag tror att jag sade i mitt första
inlägg att vi bör sikta på en sådan.
Vad jag menar med en liberal handelspolitik
är emellertid inte en ensidig
sådan; man måste se till att varorna
från Sverige kan säljas till övriga länder
så att inte, som jag tidigare framhållit,
dammluckorna bara öppnas inåt.
Sverige är väl det land som generösast
har öppnat sina »importluckor», om
jag får använda ett sådant uttryck. Jag
tror mig veta att konsumtionen av textilvaror
— kläder och allt vad därtill
hör — till något mer än hälften består
av importerade produkter. Läget är därför
som det är i dag. Det är självklart
att vi så generöst som möjligt skall
importera från u-länderna — jag delar
handelsministerns uppfattning därom.
Men man kanske också med hänsyn till
de oerhört låga importpriserna bör undersöka
huruvida dessa u-länder får
någon hjälp härigenom.

Nu har handelsministern lovat att
ompröva frågan och göra vad som för
dagen är möjligt. Jag förstår att det
är många problem som dyker upp i
detta sammanhang, men jag tar handelsministern
på orden och hoppas att
vi mycket snart skall få till stånd en
ordning som gör att vår industri har
möjligheter att fortleva. Sedan kan fru
Hörnlunds och herr Carlsteins motion,
vilkas syfte ju egentligen redan har
tillgodosetts genom handelsministerns

den industriella uttunningen i stockholms meddelande

om en utredning, ur lokaliseringssynpunkt
på lång sikt möjligen
ha sin betydelse för den svenska Tekoindustrin.
Men nuläget blir inte hjälpt
härav. Kanhända, om inget görs nu är
det också försent när en gång utredningen
blir klar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
den industriella uttunningen i
stockholmsregionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har frågat
finansministern, om mot bakgrunden
av den industriella uttunning som äger
rum i stockholmsregionen — och som
medfört att betydande löntagargrupper
ställts inför arbetslöshet, omskolningsoch
utflyttningsproblem — övervägs att
vidta några omedelbara åtgärder ägnade
att motverka dessa tendenser i den
näringspolitiska utvecklingen och därmed
förhindra en tilltagande strukturarbetslöshet.
Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

Den exemplifiering av företagsutflyttningen
från stockholmsområdet
som interpellanten lämnar ger en ofullständig
bakgrund till det resonemang
som förs i interpellationen. Ett antal
företag har mycket riktigt flyttat ut
från Storstockholm till andra delar av
landet, men detta har inte haft och
kan inte väntas få den negativa verkan
som interpellanten anger. Den statistiska
informationen om industriutvecklingen
är visserligen svårtolkad, men
den synes ganska tydligt peka på att
denna utflyttning kunnat ske utan att
sysselsättningen inom industrin som
helhet minskade i Stockholms stad och
län under tiden 1960—1965.

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den industriella uttunningen i Stockholms
regionen

Det är riktigt som interpellanten
framhåller att arbetslösheten ökat något
under det gångna året bland metallarbetarna.
Arbetsmarknaden som helhet
visar likväl i stockholmstrakten upp
siffror som är klart bättre än på andra
håll i landet. Andelen arbetslösa i förhållande
till antalet personer i arbetsför
ålder (15—64 år) i Stockholms
stad och län var i april 1968 mindre
än hälften av riksgenomsnittet (ca 4
promille mot ca 8 promille). Även inom
metallindustrin var arbetslösheten
i relation till sysselsättningen inom
verkstadssektorn lägre än för riket i
övrigt. Arbetsmarknadssituationen förbättras
dessutom för närvarande snabbt.
Arbetslösheten är i år klart lägre än
vid samma tid i fjol och antalet lediga
platser för närvarande dubbelt så stort
som antalet arbetslösa.

Inom stockholmsområdet har vi en
i förhållande till stora delar av riket
i övrigt väl differentierad arbetsmarknad
med god tillgång till arbetstillfällen.
De arbetsmarknadsproblem som
finns här måste därför lösas med hjälp
av normala arbetsmarknadspolitiska
medel. Om vi skulle använda särskilda
stödåtgärder för industrin på det sätt
interpellanten föreslår skulle detta påverka
konkurrensförhållandena mellan
industrin här och i andra delar av landet
till Stockholms fördel. Detta skulle
troligen främst bli till förfång för industriföretagen
inom norra stödområdet.
Det bör erinras om att åtskilliga
företag som fått statligt lokaliseringsstöd
inom detta område för närvarande
befinner sig i ett känsligt utvecklingsskede.

Interpellanten påtalar särskilt att näringsstrukturen
i Storstockholm förändras
i riktning mot en ökad andel sysselsatta
inom servicenäringarna. Detta
beror emellertid inte i första hand på
att industriföretag flyttat ut från området
i fråga utan på att servicenäringarna
är de från sysselsättningssynpunkt

mest expansiva och kan väntas förbli
så under överblickbar tid enligt de
långtidsbedömningar som gjorts. Denna
utveckling, som inte innebär något
nytt eller unikt för svenska förhållanden
— den kan spåras i både öst och
väst — har lett till att näringsstrukturen
i stockholmsområdet blivit annorlunda
än i riket i övrigt. Om man vill
ändra på detta förhållande synes det
snarare böra övervägas att flytta ut sådana
serviceverksamheter som kan verka
på annat håll i landet än att ge industrin
i stockholmsområdet ekonomiskt
stöd för att öka dess sysselsättning.
En sådan utflyttning skulle dessutom,
liksom fallet för övrigt varit med
den industriutflyttning som skett, förbättra
näringslivsstrukturen i de områden
till vilka dessa verksamheter
flyttar.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.

Bakgrunden till interpellationen var
den närings- och arbetsmarknadspolitiska
utvecklingen i Storstockholm, vilken
präglas av en industriell uttunning.
I interpellationen har jag också givit
vissa siffermässiga uppgifter om den industriella
utflyttning som ägt rum. Inrikesministern
sade att min exemplifiering
ger en ofullständig bakgrund till
det resonemang som förs i interpellationen
och att det även om den statistiska
informationen om industriutvecklingen
är svårtolkad är ganska tydligt,
att denna utflyttning kunnat ske utan
att sysselsättningen inom industrin som
helhet minskat i Stockholms stad och
län under tiden 1960—1965.

Vad den ofullständiga bakgrunden beträffar
så var det kanske inte min ambition
att klarlägga allt i interpella -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den industriella uttunningen i stockholms regionen -

tionen utain snarare att få ett klarläggande
i svaret. Jag vill inte heller bestrida
att sysselsättningsgraden är högre
i denna region än i andra. Det kan nog
ses som något ganska naturligt att sysselsättningsgraden
är hög i landets största
tätort så länge vi har en fortsatt högkonjunktur.

Inrikeisministern har nog missuppfattat
mig, om han fått uppfattningen
att själva arbetslöshetsproblemet var interpellationens
huvudtema. På sikt kan
det bil ett huvudspörsmål, om den utveckling
som jag påtalat, den industriella
uttunningen, fortsätter. Men vad jag
tog upp var, dels den relativa minskningen
av industriell verksamhet till
förmån för icke industriella aktiviteter,
dels tendensen att flytta rutintillverkning
ur regionen till förmån för nyetablering
av de s. k. intelligensindustrierna.

I det privata näringslivets produktionsplanering
ingår att över huvud taget
flytta rutintillverkning från tätorter
med ett relativt högt löneläge, och att
till tätorterna lokalisera de mest kvalificerade
och specialiserade verksamheterna:
lednings- och beslutsfunktioner,
experimentell produktion och forskning.
Det problem jag tog upp i detta
sammanhang var den obalans som därmed
uppstår i befolkningens sociala
sammansättning inom denna region. Vi
får nämligen här en annan sammansättning
socialt än i det överiga landet
genom att de kroppsarbetande yrkesgrupperna
blir mindre och de intellektuellt
arbetande och servicetjänsternas
folk blir alltmer dominerande. Detta
är en allmän utveckling. Av automation
och teknisk utveckling följer en
strukturförändring inom arbetarklassen,
och den vill jag inte se bort från, men
denna utveckling är mycket brant just
i detta område.

Jag deltog häromkvällen i en diskussion
där någon uttryckte det mycket
drastiskt så: I det här området kommer

vi inte att få en enda jobbare kvar till
sist. Jag svarade att det är delvis fel.
Det sker en strukturförändring inom
arbetarklassen. Man går över till andra
yrken, det uppstår nya yrken och vissa
gamla yrken försvinner. Men även om
man tar med detta i bilden, så kan man
inte blunda för att vi just i stockholmsområdet
får en annan sammansättning
av befolkningen än annorstädes. Jag anser
att detta är ett så pass intressant
sociologiskt problem, att jag hade väntat
att inrikesministern skulle ta upp
det till behandling i sitt svar, så mycket
mera som han vid flera tillfällen
varit inne på denna fråga i tidigare resonemang
som jag har läst om.

Ett andra problem var den industriella
förslumningen av den industri som
stannar kvar. Om perspektivet hos dem
som har avgörande inflytande över produktionsplaneringen
är att man skall
byta ut industrier i området mot andra
industrier, stimulerar detta till en förslumning,
vi får en stark dominans av
äldre industribyggnader, vilket på längre
sikt kommer att bli ett hinder för
den industriella utvecklingen. Detta
präglar i hög grad industrin i Stockholm.

Jag bär sett att detta problem väckte
en ganska stor uppmärksamhet vid den
senaste socialdemokratiska partikongressen,
och nog vill väl inrikesministern
hålla med om att detta är ett högst
väsentligt problem, som man inte har
anledning att blunda för och som man
inte bara får betrakta utan även måste
söka finna en lösning på. Det sägs mycket
riktigt i regeringspartiets näringspolitiska
program att »näringspolitiken
är trygghetspolitikens förutsättning»
och från den utgångspunkten tycker
jag att inrikesministern kunde ha tilllåtit
sig en litet högre grad av ambition,
när han formulerade svaret på min
interpellation.

.lag tog också upp frågan om Wallenbergdynastins
maktställning inom re -

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den industriella uttunningen i Stockholms
regionen

gionens närings- och arbetsmarknadspolitiska
liv. Svaret att vi skall lösa de
arbetsmarknadsproblem som uppstår
med »hjälp av normala arbetsmarknadspolitiska
medel» är knappast ett svar
på min fråga. Jag fattar det så, att inrikesministern
inte just nu har lust att
ta upp problemet om vem som skall
styra investeringarna och näringspolitiken.
Jag bara vill notera detta.

I slutet av sitt svar framhåller inrikesministern
att om man vill ändra på
balansen måste man hellre räkna med
att flytta ut serviceverksamheter än att
ge stöd åt nya sysselsättningstillfällen.
Jag kan dela den meningen att åtskilligt
av nuvarande serviceverksamheter
med fördel kunde flyttas ur denna region.
Av tidsskäl vill jag inte ta upp
en detalj diskussion om vilka det är,
även om det kunde vara ett intressant
tema att diskutera vilka vi helst skulle
kunna avstå från. Emellertid menar jag
att vi måste värna om de industriella
aktiviteter vi har.

Jag hade nog tänkt mig ett meningsutbyte
om huruvida vi kunde räkna
med att stat och kommun skall få större
inflytande över det ekonomiska livet
i regionen och vilka förväntningar vi i
detta område kan ställa på den statliga
investeringsbanken. Jag tar inte upp
dessa frågor nu då jag förutsätter att
deit kanske blir tillfälle till förnyat meningsutbyte
härom senare.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman ! Låt mig omedelbart säga
att detta helt visst är ett utomordentligt
stort och väsentligt problem. På den
punkten skall det inte råda någon tvekan.
Vi har ju i vårt arbete velat visa
det. Vi har i lokaliseringsberedningens
regi igångsatt en stor sociologisk utredning
om storstadsproblemet. I den
sociologiska problematiken kommer naturligtvis
en rad andra problem in i

bilden: storstaden som funktion, storstaden
ur allmänna synpunkter som
lämplig eller tillfredsställande boendemiljö
och en hel del annat.

Detta arbete pågår och vi hoppas att
det skall bli färdigt inom de närmaste
åren och ge oss ett väsentligt bredare
underlag för en diskussion. Jag har
ingenting emot att problemet har kommit
upp, och jag vill gärna ge herr Jansson
ett erkännande för hans intresse och
även för lians kunskap i dessa mycket
besvärliga frågor.

När jag läste interpellationen slog det
mig att jag faktiskt skulle kunna säga
att vissa delar av den var som tagna ur
mitt manuskript vid den arbetarmassa
som hölls här i Stockholm 1964. Det är
nu ingen beskyllning utan bara ett konstaterande
av att jag på vissa punkter
har en uppfattning som sammanfaller
med herr Janssons.

Trots att det är tidsbrist vill jag på
en punkt ingå i en liten polemik mot
herr Jansson. Han säger nämligen i sin
interpellation, att den fulla sysselsättningen
sviktat trots den starka differentieringen
inom näringslivet. Är detta
alldeles riktigt? Vi har haft arbetslöshet
också i Stockholm, och det är
klart att det på vissa områden som inom
metall- och byggfacket kan sägas
att det under de senaste åren — framför
allt gäller det under vissa tider
byggfacket — förelegat eu icke ringa
arbetslöshet. Men ser man på arbetsmarknaden
som helhet och jämför antalet
arbetslösa med antalet lediga platser
blir bilden en annan. Jag har i denna
kammare för en kort tid sedan redovisat,
att det i Stockholm den 15
april fanns två lediga platser på varje
arbetslös person som var anmäld till
arbetsförmedlingen. Men vilka platser?
Det är givet att det inte var två arbeten
för en byggnadsarbetare inom det egna
yrkesområdet, utan det rörde sig om
andra sysselsättningar för vilka det söktes
arbetskraft. Det gällde framför allt

3*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr Vt -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

regionen

tjänstesektorn, precis som herr Jansson
framhållit.

I skogslänen har vi den diametralt
motsatta bilden vilket jag också redovisat.
Låt mig erinra om att det där är
sex arbetslösa på varje ledig plats. Hur
kan då herr Jansson tro att vi skulle
kunna driva en politik som innebär
stöd åt lokalisering av företag till Stockholm,
vilket ju skulle öka efterfrågan
på arbetskraft? I anslutning till denna
efterfrågeökning skulle det också uppstå
ökad efterfrågan på bostäder, sjukhus,
skolor in. m. som vi hittills inte
kunnat tillgodose i önskvärd omfattning.

Vi måste fråga oss hur vi skall kunr
na åstadkomma en balans på andra
vägar, men jag tror att herr Jansson
och jag kan komma överens även då
det gäller den saken. Vi får överväga
om vi inte måste omlokalisera vissa
företag och då inte bara de industriella.
Det gäller också att påverka nyetableringen
av företag, så att den sker
till områden utanför storstadsregionen.
Härvidlag rör det sig nu och framdeles
in.te bara om industrier, utan det som
blir väsentligt för den framtida sysselsättningen
är tjänstesektorn, det kommersiella
livet, administrationen o. s. v.
Inom dessa områden komimer efterfrågan
att stiga oavbrutet enligt alla de
prognoser som gjorts. Tendensen är
alldeles klar. Vi får överväga, om vi
inte för att klara undersysselsättningen
i vissa delar av landet får lov att flytta
ut en del av administrationen eller också
bygga upp delar av den nya, tillväxande
administrationen i andra delar
av landet utanför storstadsregionen.

När vi talar om skogslänen, som omfattar
våra norrlandslän jämte Kopparbergs
län och Värmlands län, får vi
inte förledas av begreppet skogslän
att tro att där bara finns skog. Där finns
också utomordentliga centralorter och
industriregioner till vilka man mycket
väl kan tänka sig en lokalisering av

den industriella uttunningen i stockholmsföretag
och nyetablering då det gäller
industrier, administration, kommersiella
institutioner o. s. v.

Det är den balansen vi måste försöka
åstadkomma. Då har vi kommit till pudelns
kärna och det problem som herr
Jansson har tagit upp, nämligen utvecklingen
mot en obalans i Storstockholm.
Den kan motverkas också med andra
åtgärder än att direkt söka animera till
nylokalisering och nyetablering av företag.
Man behöver säkert inte i vare
sig Stockholm, Göteborg eller Malmö
vara bekymrad över de ansträngningar
vi vidtar för att åstadkomma någon
dämpning i de tre områdena. Det kommer
nämligen att möta oerhörda svårigheter
att komma dithän att utvecklingen
stoppas — och det finns inte
heller någon anledning att gå så långt.
Men vi borde komma så långt, att utvecklingen
i dessa områden korresponderar
bättre med våra möjligheter att
bygga bostäder, sjukhus, skolor, serviceinstitutioner
o. s. v. Det finns nämligen
all anledning att uppmärksamma
också den delen av obalansen.

Sedan tycker jag också att herr Jansson
tillmäter storfinansen alltför stort
inflytande i dessa stycken. Det är riktigt
att stora företag som ASEA, L M
Ericsson och kooperativa företag har
blivit omlokaliserade, men det har skett
med stöd av statliga åtgärder, och företagen
har påverkats av kommunala instanser
ute i landet och av våra arbetsmarknadsmyndigheter.
Vi har i vissa
fall all anledning att känna tacksamhet
för att en omflyttning verkligen kunnat
komma till stånd, så att vi bättre kunnat
klara situationen i vissa delar av
landet. Utvecklingen måste ledas av
samhället, men det skall ske i samverkan
med näringslivet. Och just när det
gäller lokalisering av företag har vi
möjlighet att diskutera problemen med
näringslivet.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig mera i dessa frågor, som utgör ett

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Svar på interpellation

stort problem, men låt mig bara säga
att vi inte skall se alltför ensidigt på
möjligheterna att angripa svårigheterna.
Låt oss också avvakta de stora utredningar
och undersökningar som pågår.
De kommer att ge oss ett bättre
underlag för att föra debatten om vad
som i dagens läge kan vara riktigt och
rimligt.

Herr JANSSON (vpk):

Herr tahnan! Jag skall inte förlänga
denna debatt så mycket, men jag anser
mig ha anledning göra några kommentarer
till det sista som inrikesministern
sade.

Det är riktigt att det har funnits två
lediga platser till varje arbetslös i storstockholmsområdet,
men som inrikesministern
sade gällde det inom helt
andra yrkesgrenar än dem där det uppstått
arbetslöshet. Det måste också vara
en ambition hos dem som har inflytande
över arbetsmarknadspolitiken att
så långt möjligt sysselsätta människorna
i det yrke de lärt, förutsatt att det är
för landets utveckling betydelsefulla
yrkesområden. Jag vill här erinra om
att vi bland byggnadsarbetarna haft en
ganska betydande arbetslöshet i storstockholmsområdet,
samtidigt som vi
där haft en påfallande brist på bostäder
och den absolut längsta bostadskön i
landet.

När det gäller sysselsättningen har
problemen kanske inte koncentrerats
till storstockholmsområdet, men därmed
vill jag inte ha sagt att det är statsmakterna
som egentligen har haft ledningen
för sysselsättningspolitiken. Det
är naturligtvis i hög grad storfinansen
som har haft den ledningen. Detta gäller
en period när storfinansen visat »sin
bästa sida» i den meningen att det rått
högkonjunktur och funnits arbete. Men
det kan ju tänkas andra situationer och
andra tider när storfinansen inte visar
upp denna sida. Jag vill sluta detta resonemang
med att säga, att inga från
andra delar av landet bör anmäla kritik

ang. lagstiftning om renhållning vid väg

mot att stockholmsregionen utvecklar
sin näringspolitik.

Jag vill också erinra om att LO-utredningen
om samordnad näringspolitik,
som förelädes LO-kongressen 1961, avvisade
lokaliseringsåtgärder som gick
ut på att hindra industriell expansion i
Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna.
Det är en ganska representativ
församling som därmed har sagt
sin mening och som inte fallit undan
för stämningar vilka ibland är mycket
starka i denna kammare, där man framför
allt vill diskutera sysselsättningsfrågorna
i de s. k. bristområdena men
tycker att det är onödigt att diskutera
dem för ett sådant område som Storstockholm.

Jag menar nog att läget i stockholmsregionen
motiverar initiativ både på
arbetsmarknads- och näringspolitikens
område liksom när det gäller mark-,
bostads-, trafik-, hälso- och sjukvårdsfrågor.
Om denna region skall fungera
på ett ändamålsenligt sätt i framtiden,
råder det inget tvivel om att Wallenbergsdynastins
och den övriga storfinansens
inflytande över denna region
måste krympas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. lagstiftning
om renhållning vid väg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat mig, dels om jag är beredd
att lämna en redogörelse över nu
rådande lagbestämmelser gällande renhållningen
efter våra vägar, dels om
jag är beredd föreslå en sådan lagändring
att klarhet skapas om renhållningen
efter allmänna vägar.

Enligt vägförfattningarna omfattar

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. verkningarna

underhåll av väg inte renhållning. Statens
vägverk utför ändå som en serviceåtgärd
renhållning inom vägområdena
i den omfattning som fordras för att
inte otrevnad eller hygieniska olägenheter
skall uppstå. Renhållningen torde
också i stort sett fungera tillfredsställande.
I närheten av vissa tätbebyggda
områden är förhållandena mindre tillfredsställande
därför att bristande möjligheter
att bli av med avfall medfört
att vägområde eller av väghållaren anordnad
sophämtningsanordning begagnas
för tömning av bl. a. hushållsavfall.
Som herr Andersson påpekat har emellertid
1960 års vägsakkunniga att avge
förslag till rättslig reglering av bl. a.
frågorna om avgränsningen av det område,
som skall anses ingå i en väg, och
därmed omfattas av väghållarens rättigheter
och skyldigheter. De sakkunniga
har denna dag överlämnat sitt betänkande
till mig och efter vad jag har
hunnit inhämta har i detta tagits upp
de nu berörda problemen.

I naturvårdslagens 23 och 24 §§ förbjuds
rent allmänt nedskräpning i naturen
och stadgas att länsstyrelse kan
förelägga den ansvarige att iordningställa
platsen. Det är dock svårt att binda
någon eller några personer vid nedskräpningen
av och vid våra vägar. Den
inom socialdepartementet tillsatta kommittén
för ett renare samhälle skall
emellertid enligt sina direktiv pröva
alla åtgärder som kan leda till att den
allmänna nedskräpningen bekämpas effektivt.
Som särskilt utsatta har därvid
nämnts områdena invid allmänna vägar.

Jag hoppas liksom herr Andersson
på en snar och ändamålsenlig lösning
av de här mycket angelägna frågorna,
men då hela problemkomplexet delvis
fortfarande håller på att utredas och
vissa förslag så nyligen av getts är jag
för ögonblicket inte beredd att ta något
initiativ i den riktning herr Andersson
antytt.

Vidare; anförde

av postverkets rationalisering

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation. En kommentar till
svaret anser jag i dag vara obehövlig,
enär Sveriges Radio i dag presenterat
1960 års vägsakkunnigas betänkande.
Om statsrådet följer upp detta och lägger
in renhållningsfrågorna i den nya
väglagen är jag nöjd. Låt mig bara tilllägga,
att ärendet är brådskande och
att kommunikationsministern bör ta itu
med det snart.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. verkningarna
av postverkets rationalisering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
mig, om jag uppmärksammat de negativa
verkningar som postverkets rationalisering
fått och, om så är fallet,
vilka åtgärder jag avser att vidta.

Inom postverket pågår för närvarande
en mycket omfattande rationaliseringsverksamhet.
Denna resulterar inte
— som herr Westberg hävdar — i »en
väsentligt försämrad service» för postverkets
kunder. Tvärtom är den en förutsättning
för att verket skall kunna
upprätthålla en post- och betalningsförmedling,
som svarar mot allmänhetens
berättigade krav och som sker med tilllämpning
av rimliga befordringsavgifter.

Som exempel på förbättringar som
blivit möjliga genom postverkets rationaliserings-
och utvecklingsinsatser
kan nämnas den allmänt snabbare postdistributionen.
Sålunda har man under
senare år kommit allt närmare ett förverkligande
av målsättningen, att post
som inlämnas på eftermiddags- eller

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 It

Svar på interpellation ang. verkningarna av postverkets rationalisering

kvällstid den ena dagen skall — oberoende
av vilka distributionsavstånd
det är fråga om — kunna utdelas nästa
dags morgon. År 1963 hade denna målsättning
uppnåtts beträffande knappt
80 procent av brevposten. I dagens läge
har så skett beträffande 85 å 87 procent
av denna, och inom de allra närmaste
åren räknar man med att procenttalet
skall stiga till 95. Den betydande
ytterligare förbättring som påräknas
på kort sikt sammanhänger nära
med övergången i år till en ny transport-
och sorteringsorganisation. I anslutning
till denna kommer man att utöka
nattpostflyget, inrätta vissa snabbgående
posttåg och anordna en hel del
nya billinjer.

Med de successivt snabbare förbindelserna
ankommer posten i allt större
utsträckning till adressorten redan på
morgonen. Detta har lett till att behov
av en andra brevbäringstur på många
håll inte längre föreligger. Postverket
har därför kunnat ersätta andraturen
med mindre kostnadskrävande utdelningsformer
— cityturer, särskilda tidningsturer
etc. På vissa håll har andraturen
-— efter samråd med ortens myndigheter
och näringsliv — kunnat slopas
helt.

Ett aktuellt rationaliseringsprojekt.
som på ett genomgripande sätt kommer
att påverka distributionsrutinerna
inom postverket, är postnummersystemet.
Detta är ett exempel på hur postverket
på en gång söker komma tit
rätta med kostnads-, personal- och serviceproblemen.
Antalet brevförsändelser
uppgår för närvarande till 1,6 miljard
per år, och om den genomsnittliga
ökning som vi hittills haft under
1960-talet fortsätter kommer postverket
inom 8 å 10 år att ha 2,5 miljarder brevförsändelser
att behandla. Vidare leder
urbaniseringen till att en allt större del
av den ökande postmängden strömmar
till storstadsområdena. Det är med en
sådan utveckling helt klart, att man
utan postnummersystemet — som ger

betydande rationaliseringsvinster, enbart
för den närmaste tioårsperioden i
storleksordningen 35 miljoner kronor
— inte skulle ha någon möjlighet att på
sikt bibehålla nuvarande servicenivå.
Redan vid nuvarande manuella brevsortering
innebär systemet avsevärda
fördelar, eftersom postnumret gör sorteringen
både enklare, snabbare och
säkrare. Särskilt betydelsefullt är emellertid
systemets introduktion med hänsyn
till att det utgör en förutsättning
för att man senare mera allmänt skall
kunna gå över till automatisk brevsortering.

Vad i övrigt beträffar postverkets rationaliseringsverksamhet
vill jag slutligen
erinra om de insatser som görs
för att på en gång rationalisera och förbättra
postservicen på landsbygden.
Detta sker genom en successiv utveckling
och motorisering av lantbrevbäringen,
som för närvarande har en linjelängd
om cirka 160 000 km och som
betjänar omkring 600 000 hushåll. Enbart
under den senaste femårsperioden
har ungefär 110 000 hushåll fått bättre
postbetjäning, av vilka 40 000 tidigare
inte haft någon postutdelning alls.

Med anledning av herr Westbergs fråga
har jag med detta i korthet sökt ge
en uppfattning om vad som för närvarande
görs för att till rimliga kostnader
upprätthålla och även i olika hänseenden
förbättra allmänhetens postservice.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

Svaret innehåller en rad positiva besked,
som jag givetvis finner mycket
tillfredsställande. Det är enbart glädjande,
från mina utgångspunkter, att
läget i dag är ett annat än då jag i början
av mars månad framställde interpellationen.
Den 12 maj var ett viktigt
datum i detta sammanhang.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. verkningarna av postverkets rationalisering

Inrättandet av vissa snabbgående
posttåg, utökningen av nattpostflyget
och ett ökat utnyttjande av biltransporterna
i postens tjänst har medfört betydande
förbättringar i fråga om postens
service. Jag vill gärna ge postverket —
och även kommunikationsministern, i
den mån han haft att ta ställning till
berörda åtgärder — ett erkännande för
dessa väsentliga förbättringar.

Men, herr statsråd, rationaliseringsarbetet
inom postverket är inte enbart
av godo. Som ett exempel kan jag peka
på förhållandena på landsbygden. Statsrådet
talar i svaret om insatser som
görs för att på en gång rationalisera
och förbättra servicen på landsbygden.
Detta sker, säger han, genom en successiv
utveckling och motorisering av lantbrevbäringen,
som för närvarande betjänar
omkring 600 000 hushåll.

Men statsrådet glömmer att indragningen
av poststationer och övergången
till motoriserad lantbrevbäring även
vållar besvär och bekymmer för många
postkunder. Jag tänker särskilt på de
många gamla och handikappade som
bor mer än 200 meter från brevbärarens
färdväg och som måste stå efter
vägarna för att passa lantbrevbäraren,
när han kommer. Detta måste inte sällan
ske utan hänsyn till väderleksförhållandena,
t. ex. när pensionen skall
utkvitteras. Ibland kan det bli en lång
väntan i regn och kyla, eftersom det är
alldeles omöjligt att med bestämdhet
räkna ut när brevbäraren kommer. Det
är helt beroende på postmängden. Dessa
förhållanden gäller givetvis inte endast
för pensionärer eller handikappade,
men de känns kanske mest besvärande
för just de grupperna.

Nu vet jag att postverket bedriver
en viss försöksverksamhet med sikte
på att komma till rätta med detta problem.
Kunden kan t. ex., inom försöksområdena,
genom att sätta en klämma
på sin postlåda, kalla brevbäraren hem
till sig. Jag tror det är en användbar
metod och jag vill gärna rekommen -

dera en fortsättning och utökning av
den verksamheten. Sådana åtgärder bör
genomföras utan onödig tidsutdräkt.

Men inte heller nämnda åtgärder
hjälper de ensamstående yrkesverksamma.
De har inte anledning att prisa
den utveckling det här är fråga om.
De har ingen möjlighet att passa brevbäraren
när han kommer. Har de dessutom
sexdagarsvecka kan de inte heller
utnyttja lördagen för att söka sig
till eventuella inom räckhåll befintliga
postanstalter. En förbättrad service
borde inkludera även dessa människor.

I detta sammanhang vill jag gärna
ställa en fråga: Vore det inte möjligt
att bedriva försöksverksamhet med
öppethållande av postkontor på kvällstid?
Man har inom den privata sektorn
— jag tänker bl. a. på bankerna
— börjat pröva en sådan lösning. Man
håller öppet på kvällarna för att hjälpa
dem som inte under dagen kan ta bankernas
tjänster i anspråk. Vore det inte
möjligt att bedriva försöksverksamhet
av liknande slag inom posten?

När det gäller distributionen av vissa
tidningar tycks snabbheten lämna
en del övrigt att önska. Utgivarkorsband
och kommissionärskorsband innehållande
tidningar, som utkommer
med minst två nummer i veckan, befordras
och utdelas lika snabbt som
brev. Särskilda tidningstransporter anordnas
om antalet tidningar så motiverar.
Övriga tidningar transporteras såvitt
möjligt, som det står i anvisningarna,
så att de ankommer till centralorten
i brevområdet senast omkring
klockan 12 på första vardagen efter inlämningsdagen,
men såvitt avser tidningar
till brevområden, belägna på
större avstånd, på andra vardagen efter
inlämningsdagen. Eftersom tidningen
ofta ankommer sedan den enda postturen
utgått, kan det dröja två till tre dagar
innan den kommer adressaten till
lianda. En tidningsutgivare i Bromma
har berättat för mig att hans tidning,
som utkommer varje tisdag, inte når

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. friställning av lotsar

adressaterna i t. ex. Eskilstuna, Örebro
och Gävle förrän efter två eller tre dagar,
vilket enligt hans mening är högst
otillfredsställande, då tidningen innehåller
text som snabbt blir inaktuell.
Det borde inte vara omöjligt att förbättra
servicen även på detta område.

Beträffande postnummer systemet,

som kommunikationsministern berör i
sitt svar, kan anföras att man tydligen
gjort noggranna beräkningar över vad
man kan vinna inom postverket genom
dess införande. Det sägs emellertid
ingenting om huruvida man har gjort
en samhällsekonomisk bedömning.
Även om systemet innebär en förenkling
och ett förbilligande för postverket,
är det inte alls säkert att det innebär
detsamma för samhället i stort.
Man flyttar faktiskt över en del av arbetet
till kunderna, som också får vidkännas
ökade kostnader för uppläggning
av nya adressregister.

Herr talman! Jag vill än en gång
tacka kommunikationsministern för
den redogörelse han har lämnat i det
utförliga svaret. Även jag vill hoppas
att rationaliseringsverksamheten i fortsättningen
skall bedrivas så att kundservicen
svarar mot allmänhetens berättigade
krav och med tillämpning av
rimliga befordringsavgifter. Enligt min
mening måste man dock samtidigt noga
vaka över att rationaliseringen inte får
den följden att arbetsuppgifter överflyttas
från posten till kunderna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. friställning
av lotsar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
om jag har för avsikt att vidta några

åtgärder dels för att förhindra ytterligare
friställning av lotsar, dels för
att möjliggöra för redan friställda att
återvända till lotsyrket.

Den av 1966 års riksdag beslutade
nya lotsorganisationen var ett uttryck
för önskemålet att uppnå en mera smidig
anpassning av lotsningsverksamheten
efter sjöfartens skiftande behov.
Omläggningen innebar samtidigt en
koncentration av verksamheten, vilken
tidigare varit splittrad på ett flertal
enheter (lotsplatser). Koncentrationen
möjliggör ett effektivare personalutnyttjande,
varför den nya organisationen
i sig själv är mindre personalkrävande
än den gamla. Härtill kommer
att efterfrågan på lotsning fortsatt att
minska. År 1965 utfördes drygt 86 000
lotsningar. Motsvarande antal för åren
1966 och 1967 var cirka 77 000 respektive
cirka 58 000. Orsakerna till denna
nedgång torde främst vara de ökande
fartygsstorlekarna och den pågående
koncentrationen av utlastningen. Antalet
fartygsrörelser respektive antalet
anlöp per resa minskas som följd härav.
Övergången till tät reguljär trafik
med färjor o. d. reducerar också behovet
att anlita lots. Det torde finnas
skäl att räkna med att denna utveckling
skall fortsätta. Någon allmänt ökad
efterfrågan på lotsservice är därför
knappast att vänta.

Samtidigt som lotsningsfrekvensen
minskat på grund av dessa yttre förändringar
har efter utredningar vissa
lättnader i lotsplikten införts. Sålunda
har nedre dräktighetsgränsen höjts, vilket
innebär att lotsavgiftspliktigt fartyg
med en nettodräktighet intill 400 ton
endast erlägger halv lotspenning. Denna
beräknas därvid för en sträcka av
högst femton nautiska mil. Vidare pågår
på vissa kustavsnitt försök med ytterligare
lättnader i fråga om att anlita
lots. Trots genomförda relativt kraftiga
avgiftshöjningar visade lotsväsendet ett
underskott förra året på omkring 20
miljoner kronor.

80 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. friställning av lotsar

Vad jag här anfört styrker enligt min
mening nödvändigheten av att pågående
rationaliseringsprocess inom lotsningsverksamheten
fortsätter.

Det hade i och för sig varit önskvärt,
att de personalminskningar, som
hittills skett i anslutning till genomförandet
av den nya lotsorganisationen
och till följd av trafikminskningen,
kunnat genomföras i takt med den naturliga
avgången, som fr. o. m. den 1
januari 1967 omfattat ett trettiotal lotsar.
Anpassningen till de ändrade förutsättningarna
för verksamheten har
emellertid gjort det nödvändigt att i
viss omfattning även företa uppsägningar.
Härvid har sjöfartsstyrelsen i möjligaste
mån sökt följa principen att
yngre anställda fått sluta före äldre,
oavsett vilken lotsplats vederbörande
tillhört. Detta förfaringssätt förutsätter
bl. a. omplaceringar av lotspersonal
mellan lotsplatserna.

Av olika skäl är det angeläget att i
fortsättningen kunna begränsa uppsägningarna.
Bl. a. framstår det som rimligt
att anställda med inte alltför kort
anställningstid får tillfälle att fortsätta
i det yrke som de valt och skaffat sig
speciell utbildning för. En uppsägning
av ett större antal yngre anställda medför
vidare att ålderssammansättningen
inom kåren blir ogynnsam. Uppsägningarna
kan begränsas genom tilllämpning
av bestämmelsen i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente om
befogenhet för myndighet att förklara
arbetstagare skyldig att avgå med ålderspension
vid pensioneringsperiodens
nedre gräns. Lotsförbundet och
statstjänstemannaförbundet har i princip
ställt sig bakom denna tanke.

Med det trettiotal entlediganden av
yngre lotspersonal som hittills skett
och med tillämpning av den nämnda
bestämmelsen i tjänstepensionsreglementet
räknar sjöfartsstyrelsen med att
under de närmaste åren kunna begränsa
uppsägningarna av lotspersonal.

I interpellationen har jämförelse

gjorts med rationaliseringar inom postoch
tullverken samt vid statens järnvägar.
Jag vill med anledning härav
påpeka att personalantalet är väsentligt
mindre i sjöfartsverket än i dessa
verk och utgörs av skilda personalgrupper
med specialiserad utbildning. Möjligheterna
till omflyttning inom verket
av personal i samband med en kraftig
rationalisering av lotsorganisationen,
minskad trafikvolym inom lotsningsverksamheten
och fortlöpande automatisering
av fyrväsendet begränsas härigenom.

Sjöfartsstyrelsen har bemödat sig att
skaffa friställd personal annan sysselsättning
i statlig eller annan tjänst.
Detta har i stor omfattning skett i samarbete
med arbetsmarknadsstyrelsen,
andra statliga myndigheter och privata
företag. Av de lotsar som hittills sagts
upp har sålunda 10 anställts i statlig
tjänst och 12 i annan tjänst. Fyra lotsar,
för vilka uppsägningstiden inte gått ut,
är oplacerade.

Vad beträffar den i interpellationen
framförda tanken att behandla utländska
fartyg hårdare än svenska i fråga
om lotsplikt o. d. kan framhållas, att
detta strider mot de åtaganden Sverige
iklätt sig i överenskommelser med
de flesta sjöfartsnationer. En sådan åtgärd
innebär en diskriminering och är
oförenlig med grundsatserna för den
svenska sjöfartspolitiken.

Den i interpellationen påtalade övertiden
vid Oxelösunds lotsplats är
ojämnt fördelad under årets olika månader,
beroende på starkare trafik under
vintermånaderna samt den ojämna
fördelningen av s. k. lätthelgdagar under
året.

Övertiden har i allt väsentligt varit
knuten till de olika lotsningsupp dragen
för varje enskild lots och till tjänstgöring
på lätthelgdagar. Per lots motsvarar
övertiden med avdrag för lätthelgdagar
i genomsnitt mindre än sju
timmar per månad under hela året.
Utöver detta vill jag hänvisa till vad

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 81

Svar på interpellation ang. friställning av lotsar

jag anfört i denna kammaren den 14
december 1967 i ett svar på en enkel
fråga av herr Hedin angående rationaliseringen
inom lotsorganisationen.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det uttömmande
svaret på min interpellation.

Först vill jag notera att det, sedan
jag tog upp denna fråga i höstas, har
av svaret att döma skett en viss förändring
i positiv riktning. Jag tänker
då framför allt på att kommunikationsministern
säger: »Av olika skäl är det
angeläget att i fortsättningen kunna
begränsa uppsägningarna.» Han hänvisar
till den möjligheten, att man kan
låta dem, som skall pensioneras, avgå
med ålderspension vid pensioneringsperiodens
nedre gräns, vilket sjöfartsstyrelsen
uppenbarligen är beredd att
göra nu. — Detta var en fråga som jag
tog upp i den debatt vi förde i höstas
på grund av en enkel fråga som jag
då framställde.

Vidare säger statsrådet, att det är
»rimligt att anställda med inte alltför
kort anställningstid får tillfälle att fortsätta
i det yrke som de valt och skaffat
sig speciell utbildning för». Ja, det är
det onekligen! Det som är litet osäkert
är emellertid vad statsrådet här menar
med uttrycket »inte alltför kort
anställningstid». Jag frågar: Är det rimligt
och förenligt med god personalpolitik
att permittera en lots, som visserligen
inte har varit anställd som
lots i mer än ungefär ett år men som
dock har blivit det efter mer än elva
års utbildning till just detta yrke? Dessutom
förhöll det sig i detta fall så, att
vederbörandes far, farfar, farfars far
och farfars farfar hade varit lotsar —
han var alltså själv lots i femte led.

Statsrådet talar också om att det är
angeläget att ålderssammansättningen
inom kåren inte blir ogynnsam genom

uppsägning av unga lotsar. Det är alldeles
riktigt. Men jag tycker att den
målsättning som uttrycks med att man
under de närmaste åren skall kunna
minska uppsägningarna av lotspersonalen
är alldeles för begränsad. Jag
skulle för min del vilja säga att man
borde stoppa uppsägningarna. Dessutom
borde man ha möjlighet att återanställa
det fåtal lotsar, som ännu inte
har kunnat beredas någon likvärdig
plats. Enligt statsrådets svar gäller det
för närvarande fyra lotsar. Detsamma
bör gälla dem som fått nöja sig med en
lägre tjänst. I något fall bär de blivit
tvungna att ta båtmanstjänst.

Det föreligger enligt min mening
många skäl för en betydande återhållsamhet
och försiktighet. Det är svårt
att bedöma lotsningsfrekvensen. Statsrådet
berörde denna fråga i början av
sitt anförande. Han sade att det inte
fanns något som tyder på att det i framtiden
kan bli en ökad frekvens.

Det är inte lätt att ha en bestämd
uppfattning i denna fråga. Den betydande
minskning som skedde framför
allt under 1967 berodde sannolikt i
stor utsträckning på den nya taxepolitik
som då infördes med en chockhöjning
från den 1 januari 1967. Jag
kan som exempel nämna att det i Norrköping
under 1967 blev flera anlöp än
tidigare. Trots detta minskade antalet
lotsningsuppdrag till Norrköping.

Enligt uppgifter som jag fått från
flera håll i år visar tendensen nu en
ökning av lotsningsuppdrag. Det föreligger
en tydlig uppgång jämfört med
tidigare år. Det är väl också troligt att
den lågkonjunktur som vi alltfort har
påverkar utvecklingen. Om en omsvängning
äger rum i framtiden, vilket vi
skall hoppas, kommer det att bli ökad
sjöfart och ökat behov av lotsning.

När det gäller behovet av lotsar kommer
naturligtvis arbetstidsförkortningen
också att påverka frågan liksom
övertidsuttaget, som jag skall återkomma
till något senare.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. friställning

En annan fråga som man här bör
beakta är att lotsorganisationsutredningen
ännu inte har lagt fram något
slutgiltigt förslag till den framtida organisationen
av lotsningsverksamheten.
Borde man inte avvakta denna innan
man avskedar den ene lotsen efter den
andre, även om dessa avskedanden
glädjande nog nu något bromsats upp?
Även hamnutredningen och bottenviksutredningen
borde avvaktas.

En tredje fråga är lotsningsplikten,
som jag tog upp i min interpellation.
Här säger statsrådet att man inte kan
lägga lotsningsplikt på utländska fartyg,
om man inte också gör det på de
svenska. Detta innebär väl ingen diskriminering
av utländska fartyg, ty det
är alldeles självklart att svenska befälhavare
har större förutsättningar att
gå utan lots i svenska vatten än vad
utländska befälhavare har. Jag vet inte
vilka överenskommelser som statsrådet
syftar på, men svenska fartyg som kommer
in till ryska vatten lär få anlita
lots varje gång de går där, medan ryska
fartyg på egen hand får gå i svenska
vatten. Jag ifrågasätter om detta ur
säkerhetssynpunkt kan vara helt lämpligt.

Det finns några fartyg för vilka det
skulle finnas anledning att införa lotsningsplikt
oberoende av om de är
svenska eller utländska. Det gäller tankfartygen.
I höstas ägde en grundstötning
rum i östgötaskärgården. Det var
ett mindre tankfartyg, men det anmärkningsvärda
var att ingen lots fanns
ombord på detta fartyg. I bilden kom
där in en ytterligt allvarlig fråga, vilken
accentuerades vid den stora olyckan
utanför England. Ett sådant tillbud kunde
få synnerligen besvärande konsekvenser
för fåglarna och badstränderna,
om det skulle inträffa här i Östersjön.

En fjärde fråga är utan tvivel de
stora samordningsproblem som här
kommer in i bilden. De har tidigare tagits
upp i debatter här i riksdagen.

Det är inte bara fråga om själva lots -

av lotsar

ningen, utan det gäller även säkerhetsfrågor,
lokaliseringspolitiska frågor av
största betydelse för skärgårdarna och
trygghetsfrågan för fiskare och andra
skärgårdsbor samt fritidsfolk som är
ute i skärgårdarna. Man kan peka på
en händelse häromdagen som redovisades
i tidningarna: TV-producenten Göran
Littke och Egon Kjerrman tog sig
in Ull Kråkelunds lotsplats och hade
sannolikt stor nytta av att kunna nå den
— det rörde sig ju om ett allvarligt
sjukdomsfall.

Statsrådet nämner att förlusten på
lotsningsverksamheten förra året uppgick
till 20 miljoner kronor. Det är
självklart att det är angeläget att försöka
minska den förlusten. För det
första tror jag emellertid inte att man
kan renodla förlusten till att gälla enbart
lotsningsverksamheten; denna är
dock integrerad med så många andra
verksamheter och den har så stor samhällsekonomisk
betydelse att man bör
ta med även detta i bilden, innan man
definitivt säger att verksamheten går
med förlust. För det andra kan man
inte operera bort dessa 20 miljoner kronor
enbart genom att rationalisera bort
lotsar -— i så fall skulle man väl få ta
bort varenda lots i landet. Det är betydligt
viktigare att på andra vägar försöka
få en förbättrad ekonomi. Här
kommer taxefrågan och en eventuellt
skärpt lotsningsplikt in.

Till sist skall jag beröra frågan om
övertiden, som statsrådet svarat på. Jag
anförde i interpellationen att övertidsuttaget
1967 i Oxelösund var över 4 500
timmar; då tog jag ändå inte med ungefär
2 200 timmar i restid, varav hälften
ersättes som övertid. Jag tycker att
kommunikationsministern försöker att
bagatellisera det allvarliga förhållandet
att det finns en betydande övertid på
just denna lotsplats. Därvid använder
statsrådet samma taktik som socialdemokraterna
brukar använda sig av när
de kritiserar högerns skatteförslag. Han
räknar i detta fall ut att övertiden inte

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Svar på

blir mer än sju timmar per månad. För
övrigt är detta en felräkning — den som
har räknat har uppenbarligen inte tagit
hänsyn till att alla lotsarna inte har
tjänstgjort hela året. Tar man med det
i beräkningen blir övertiden mer än
sju timmar. Räknar man dessutom med
att man under semestermånaden inte
lär ha tillfälle att göra någon övertid
blir det ungefär åtta timmar per månad.
— Men det kan vi lämna därhän.

Sanningen är den att elva av de 36
lotsar som tjänstgjort hela året har mer
än 200 timmars arbetstid utöver det
normala inklusive restid. Medeltalet är
ungefär 174 timmar per år. Det kan
knappast vara försvarbart att ta ut mer
än så — det är mycket nog.

Lotsplatschefen har också i anledning
av denna situation den 14 april
skrivit till sjöfartsstyrelsen och påtalat
bristen på lotsar som medfört att man
inte kunnat börja semesterlistan förrän
den 1 april. Han anser det nödvändigt
att återanställa den lots som jag tidigare
talade om — han som var lots i femte
led — och dessutom behövs ytterligare
två förste lotsar.

Jag tycker att exemplet från Oxelösund
visar att det finns stor anledning
att agera försiktigt. Starka skäl talar
för att man bör avstå från att permittera
unga lotsar och att man i vissa
fall bör återanställa lotsar som redan
har entledigats.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Låt mig anföra några
synpunkter på denna fråga, eftersom
jag haft anledning att intressera mig
en hel del för den på senare tid!

Man har höjt avgifterna vid lotsning
mycket snabbt och fått fram i det närmaste
prohibitiva avgifter under de senaste
åren. Liksom herr Hedin anser
jag att den omständigheten borde ha
berörts i interpellationssvaret.

Vidare vill jag påpeka att lotsarna
här i landet sysslar inte bara med lotsning.
När man skall bedöma det eko -

interpellation ang. friställning av lotsar

nomiska resultatet, är det alltså klart
missvisande att bara ta med lotsningsavgifterna
på intäktssidan. En betydande
del av lotsarnas arbete består i utprickning
och andra farledsarbeten, bevaknings-,
tillsyns- och rapporteringsuppgifter,
sjöräddningsinsatser o. s. v.
Jag har hört en lots antyda, att dessa
uppgifter skulle utgöra uppemot 50 procent
av arbetet. Det vore väl då rimligt
att man vid resultatbedömningen tog
med en del av fyr- och båkavgifterna
och en del av anslagen för sjöräddningen
på intäktssidan. Man borde även ta
hänsyn till värdet av den militära bevakningsfunktion
som lotsarna faktiskt
har.

Det är alltså inte rättvisande att tala
om ett underskott på 20 miljoner kronor
för lotsväsendet under förra året.

En annan synpunkt som jag tycker
är intressant i detta sammanhang —
inte minst därför att den avfärdats av
sjöfartsutredningen — gäller möjligheten
att inom sjöfartsverket omplacera
lotsar till de två verksamhetsgrenar som
i dag sköts av militär personal: isbrytning
och sjömätning. I dessa verksamheter
tjänstgör militärt befäl. Man skulle
mycket väl där i stället kunna bereda
arbetsmöjligheter åt de lotsar som
friställts. Det hävdas ibland att isbrytning
på vintern och sjömätning på
sommaren är två oförenliga aktiviteter
för samma befälspersonal. Men så
torde inte alls vara fallet. Den korta
överlappningstiden på våren mellan
dessa båda aktiviteter går åt för avrustning
av isbrytarna, och då behövs
inte befälspersonalen. Det militära utbildningsbehovet
torde tillgodoses av
en isbrytarbesättning ungefär vart tredje
år. Det finns då ingen anledning att
hålla en permanent militärbefälsbemanning
på isbrytarna.

Kommunikationsministern säger i
svaret att sjöfartsstyrelsen har bemödat
sig att skaffa friställd personal annan
sysselsättning i statlig eller enskild
tjänst; sjöfartsstyrelsen har då uppen -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. friställning av lotsar

barligen inte på allvar prövat denna
placeringsmöjlighet, vilket är förvånande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Bara några synpunkter
i korthet med anledning av de båda
anföranden som hållits.

Jag vill först slå fast att den rationaliseringsverksamhet,
som vi bedriver
på lotsväsendets område, varje år
har redovisats i statsverkspropositionen,
och riksdagen har godkänt denna
verksamhet.

Herr Hedin tog upp frågan om man
inte borde avvakta resultatet av lotsorganisationsutredningens
arbete innan
man genomförde någon form av rationalisering.
De rationaliseringar det här
gäller sker emellertid först efter samråd
med lotsorganisationsutredningen,
just därför att man inte skall genomföra
rationaliseringar som på något sätt
kan tänkas föregripa en kommande
omorganisation.

Vi har tidigare här i kammaren fått
exempel på vart utvecklingen på detta
område leder när det gäller antalet uppdrag
på de olika lotsplatserna. Jag redovisade
vid ett tillfälle i kammaren,
att man på en lotsstation, beträffande
vilken förslag om indragning förelåg,
under de sju första månaderna 1967
haft 18 lotsuppdrag. På denna lotsplats
var 8 personer anställda. Det säger väl
någonting om att man inte bara kan
avstå från att rationalisera och att företa
omorganisation för att om möjligt
få en större effektivitet till stånd.

Herr Hedin ifrågasatte om den kraftiga
minskning av lotsuppdragen, som
utan tvivel skett under de senaste åren,
kommer att fortsätta. Även på sjöfartens
område har vi en utveckling mot
automatisering inte minst när det gäller
möjligheterna att manövrera fartygen,
varvid den bättre utrustningen
onödiggör anlitande av lots.

Herr Hedin sade också att de ökade

lotsavgifterna förmodligen medverkat
till ett minskat antal lotsuppdrag. Säkerligen
ligger det en del i det. Jag har
fått en del förklaringar också till detta.
Enligt vad jag har fått erfara resonerade
man tidigare så att det är ju så
rysligt bra för kaptenen på fartyget att
kunna ta ombord en lots några timmar
innan han befinner sig i hamn — då
kan man sköta om sina papper så att
han är klar att lämna fartyget omedelbart
när fartyget kommer i hamn. Och
det är ju inte den formen av service
som är avsikten med lotsningsverksamlieten.

Jag tror att man måste acceptera att
det här liksom på alla andra områden
sker en utveckling som nödvändiggör
en rationalisering och en effektivisering.
Jag skulle vilja sluta med följande
funderingar om den diskussion i lotsfrågorna
som förts här i rätt många
omgångar. Det är ju ändå sa att vi lever
i ett samhälle som i betydande grad
karakteriseras av förändringar inom
näringslivet, vilka berör oerhört många
löntagargrupper och oerhört många
verksamheter. Yi har allmänt tvingats
acceptera detta faktum att om vi skall
lyckas följa med i utvecklingen, så är
det nödvändigt att vi också godtar rationaliseringar
och omorganisationer
som möjliggör ett effektivare utnyttjande
av våra gemensamma resurser. Detta
är vad som sker också på lotsverksamhetens
område, och jag tror ändå att
jag vågar säga att om man på alla områden
inom den enskilda företagsamheten
ägnade samma omsorger som jag
anser att sjöfartsstyrelsen gjort åt att
till dem man inte längre har arbetsuppgifter
för skaffa nya anställningar på
annat håll, så tror jag att tryggheten i
vårt samhälle skulle vara ännu mycket
bättre än vad den är i dag.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Statsrådet sade att man
när man vidtagit rationaliseringsåtgärder
haft samråd med lotsorganisations -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Svar på interpellation ang. vissa vägars undantagande från allmänt underhall

utredningen. Men jag skulle vilja fråga
om man också haft samråd med andra
berörda myndigheter, t. ex. med de
kommunala myndigheterna på respektive
platser, och om man samrått med
lotspersonalens organisationer.

Statsrådet sade att det kanske låg till
så att många kaptener på fartygen ansåg
att det var bekvämt att anlita lots
— de kunde då själva ägna sig åt annat.
Jag tror att statsrådet då tar litet väl
lätt på frågan. Detta är ju en sjösäkerhetsfråga,
och risken är ju att om man
chockartat höjer lotsavgifterna — detta
har ju också skett — så lockas befälhavarna
att ta större risker än vad som
är skäligt. Därför är det rätt allvarligt,
tycker jag, att det har skett en ganska
stark minskning av lotsningsuppdragen
just på grund av chockhöjningen.

Statsrådet menar att man inte skall
avstå från rationaliseringar och omorganisationer.
Det är jag helt ense med
honom om. Men det som framför allt
ligger bakom min fråga — i dag och
tidigare -— är att jag anser att sådana
rationaliseringsåtgärder bör vidtas i
takt med den avgång av personal som
sker naturligt. Jag menar att man borde
kunna anpassa åtgärderna så att man
inte behöver avskeda unga lotsar med
en lång specialutbildning, när det är
så pass osäkert om inte lotsningsfrekvensen
i framtiden kommer att göra
det nödvändigt att då återanställa dem.
Det är detta som jag anser vara det väsentliga.

Chefen för kommunikationsdepartenentet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig om man, när man genomför dessa
rationaliseringar, tar kontakt dels med
de kommunala myndigheterna, dels
med lotspersonalens organisationer. På
den frågan kan jag svara ja.

Vidare säger herr Hedin att man får
räkna med att befälhavarna nu är beredda
att ta större risker därför att man
har höjt avgifterna. Vi har ju i riks -

dagen trots allt varit överens om att när
det gäller trafikpolitiken skall vi eftersträva
att de olika trafikmedlen skall
bära sina egna kostnader. Och det är
väl ändå att försöka skapa en något underlig
föreställning, om man menar att
en befälhavare på ett fartyg är beredd
att ta betydande risker för de stora värden,
som fartyget i och för sig representerar,
i stället för att betala de avgifter
som i förhållande till dessa stora
värden måste betraktas som utomordentligt
låga, avgifter han bör betala
för att vara med och bestrida de kostnader
som sjöfarten liksom alla andra
trafikmedel skall bära.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag tror inte man kan
bortse från att vissa befälhavare tar risker
och det gäller inte minst de utländska
befälhavarna. Jag hänvisar till
den grundstötning som skedde förra
året i Östergötlands skärgård. Jag känner
inte till bakgrunden till den, men
jag tycker att det är litet anmärkningsvärt
att där inte har funnits lots ombord,
i synnerhet som det gällde ett
tankfartyg. Särskilt på tankfartygen
borde det generellt vara så att man anlitar
lots. För utländska fartyg tycker
jag dessutom att det är alldeles speciellt
motiverat med lotsplikt av säkerhetsskäl.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. vissa vägars
undantagande från allmänt underhåll

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag vill medverka till
en omprövning av frågan om indrag -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. vissa vägars undantagande från allmänt underhåll

ning av allmänt underhåll av vissa vägar.

Indragning av allmän väg sker efter
prövning enligt bestämmelserna i väglagen
och vägstadgan.

Innan vägverket beslutar om indragning
av en allmän väg skall länsstyrelsen
utreda om vägen inte längre kan
anses behövlig från det allmännas synpunkt
och om olägenheten för bygden
av att vägen dras in är ringa. I det sammanhanget
skall vägnämnderna beredas
tillfälle att yttra sig. Ledamöterna i vägnämnderna
företräder den berörda bygdens
intressen och representerar den
eller de kommuner vägnämndsområdet
omfattar. De är utsedda av kommunalfullmäktige
eller dess ombud. Genom
vägnämnderna bevakar kommunerna
bygdens vägfrågor även i andra sammanhang.
Vägnämnderna har sålunda
genom sin lokalkännedom stor betydelse
som remissinstans och som initiativtagare,
t. ex. när flerårsplanerna skall
upprättas.

Indragning av allmänna vägar sker
kontinuerligt alltefter samhällets förändringar
i olika avseenden. Vägverkets
beslut den 18 mars som herr Persson
hänvisar till omfattar beträffande
Älvsborgs län indragning av 39 vägar
om sammanlagt 39 km. I fråga om 30
vägar har vederbörande vägnämnd tillstyrkt
indragning. 20 vägar är kortare
än 500 meter, 6 har en längd mellan
500 och 1 000 meter och endast 13 är
längre än 1 km. 25 vägar leder till allmänna
inrättningar som numera är nedlagda.

Vägverkets beslut träder inte i kraft
förrän den 1 januari 1969. Därigenom
ges tid för att ordna väghållningen efter
indragningen. För de längre vägarna
torde möjlighet finnas att få statsbidrag
till underhållet med 70 procent
eller mer av kostnaden, varigenom väghållningen
knappast behöver bli betungande
för de enskilda intressenter
— som regel en vägsamfällighet — som
skall överta uppgiften. Där den indrag -

na vägen ansluter till andra enskilda
vägar bör väghållningen dessutom bli
rationellare med en huvudman.

Den handläggningsordning som tilllämpas
för frågor rörande indragning
av allmän väg ger enligt min mening
tillfredsställande möjligheter att beakta
alla väsentliga omständigheter i sammanhanget.
Jag har i detta sammanhang
inte funnit skäl till ändring av
gällande lagstiftning.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för det svar han
har lämnat på min interpellation. Mitt
ärende när jag framställde denna interpellation
var att jag ville göra kommunikationsministern
uppmärksam på
de inte bara i nuläget gjorda indragningarna
av vägar från allmänt vägunderhåll
utan också på sådana som gjorts
tidigare.

Dessa av statens vägverk vidtagna
åtgärder, beträffande vilka det föreligger
risk att de genomförs i accelererad
takt, kan innebära att stora områden
av landsbygdens glesbygd blir
utan allmänna kommunikationsleder.
Järnvägar nedläggs och vägar överförs
till enskilt underhåll. Detta är ett förhållande
som enligt vad jag vet inger
stora bekymmer och oro i stora delar
av landet.

Vägverkets indragningar skall ju föregås
av utredningar som skall göras av
länsstyrelsen. Vägbehovet sett ur allmän
synpunkt skall utredas. Även vägnämndernas
yttrande skall inhämtas. Dock
torde man inte alltid ta hänsyn till vägnämndernas
yttrande. Beträffande de i
svaret berörda områdena i Älvsborgs
län ser vi ju att vägverket inte har tagit
hänsyn till vägnämndernas yttrande.

Vad jag dessutom finner anmärkningsvärt
är, att de kommunala myndigheterna
inte får yttra sig före en

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Svar på interpellation ang. vissa vägars undantagande från allmänt underhåll

vägindragning. Först sedan det beslutats
i ärendet får de besked om resultatet,
varefter man har att räkna med
en viss överklagningstid.

Om jag minns rätt skrev särskilda
utskottet 1942, att de som berörs av
ifrågavarande vägindragning — det
gällde intressenterna inom området och
givetvis de kommunala myndigheterna
— bör om möjligt ges tillfälle att
yttra sig i ärendet. Det sades inte klart
ifrån att det skulle vara så, men det
skrevs att vederbörande om möjligt
skulle få tillfälle att yttra sig.

Det är självklart att under den pågående
strukturomvandlingen vissa vägsträckor
mister sin betydelse som allmänna
kommunikationsleder men lika
självklart är också, att vägar som nu
inte längre skall vara under allmänt
underhåll fyller en stor uppgift för
allmänheten och har betydande trafik.
Bland de i statsrådets svar omnämnda
39 vägarna i Älvsborgs län —• och detta
är inte unikt för landet — finns
sådana som anlagts under 1930-talet;
det rör sig alltså om nya vägar. Någon
trafikminskning har givetvis inte ägt
rum sedan dess utan trafiken har naturligtvis
tvärtom ökat och fordonen
är i dag, som statsrådet vet, annorlunda
än de som användes på 1930-talet.

Jag känner till flera av dessa vägar.
Bl. a. invid en av dem bor »året runtbefolkning»,
om jag får uttrycka mig
så, och det finns också ett vidsträckt
fritidsområde som betjänas av vägen
och därför trafikeras av många människor
och sådana som så att säga inte
är vägintressenter. Vidare berörs jordbruk
och företag av vägen. Därför tror
jag, herr talman, att vägverket härvidlag
varit en aning för ambitiöst när
det gällt att bereda utrymme för anslagsökningar
till de större vägarna.
Jag tror inte att detta är en riktig vägpolitik.

Statsrådet sade att det torde finnas
möjligheter att få statsbidrag upp till

70 procent av kostnaderna eller mera
då det rör sig om vägar med en längd
på över 1 000 meter, och det är ju alldeles
riktigt. Men jag undrar om det
blir billigare ur nationalekonomisk synpunkt,
om vägunderhållet delas upp på
en mängd olika vägenheter. Talar vi
inte i vår tid om att skapa stora enheter
för att göra arbetena så billiga
som möjligt? Detta gäller väl också
vägunderhållet. Statens vägverk och
vägförvaltningarna ute i länen har specialmaskiner
och utbildad personal för
ändamålet, därför borde det väl vara
rationellare om statens vägverk även
i fortsättningen skötte om dessa vägunderhåll
eftersom det har dessa specialmaskiner
m. m. till förfogande.

Som jag sade är det ju tidens lösen
att ha stora enheter, som möjliggör
rationaliseringar. Då skall man inte gå
tillbaka till det gamla systemet med
små enheter.

Sedan sade statsrådet, och jag vill
ytterligare understryka det, att endast
vägar över 1 000 meters sträckning får
allmänt underhållsbidrag. För övriga
vägar utgår inget bidrag. Men då blir
det givetvis de enskilda människorna
som får betala underhållet på de vägarna
— trots att de betalar allmänna
skatter och bilskatt som andra. Bilskatter
som inom parentes sagt fr. o. m. den
1 januari i år har höjts med 50 procent.
Bland de vägar jag nämnt finns det för
övrigt sådana som har en sträckning på
över 2 000 meter, men även dessa överföres
till enskilt underhåll.

Herr talman! Jag skall nu inte förlänga
debatten mera, vi har en lång
föredragningslista att behandla i natt.
Jag uttalar bara den förhoppningen att
statsrådet vid handläggningen av de
många överklagningsärenden som kommit
in gör vad han kan för att ändra på
förhållandena och försöker ge allmänt
underhållsbidrag till så många vägar
som möjligt. Det är den utvecklingen
vi bör sikta till, inte att överlämna vägarna
till underhåll av enskilda.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. kontroll över trafiken med översnöfordon

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! För det första dras det
allmänna bidraget för underhåll av
vägar in först när trafiken nedgår till
en obetydlighet. För det andra har
varje kommun en representant i vägnämnden.
För det tredje gäller det här
inte någon anslagsfråga. Herr Persson
i Heden ville göra gällande att vi gynnar
riksvägnätet på de enskilda vägarnas
bekostnad genom att omdisponera
anslagen. Men om det allmänna underhållsbidraget
för en väg dras in, sker
det oberoende av anslagsfrågorna och
enbart på grund av bestämmelserna i
väglagen.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det är inte helt riktigt
att det allmänna underhållet för en
väg dras in endast då trafiken på vägen
är obetydlig. Jag har här nämnt
en väg på vilken trafiken icke är obetydlig.
Den har tvärtom ökat högst
väsentligt sedan den tid då vägen byggdes
för något mer än 30 år sedan. Det
är ju ganska självklart att trafiken har
ökat väsentligt sedan dess, inte minst
med tanke på de fritidsområden som
finns i berörda bygd.

Det är riktigt att varje kommun har
en representant i vägnämnden, men
när man inte tar hänsyn till uppfattningen
i nämnden så hjälper det ju
inte mycket. Det hade varit bättre om
kommunalnämnderna hade fått yttra
sig direkt i ärenden av detta slag.

Herr statsrådet nämnde också kostnadsfrågan,
men när det en gång blev
bekant att underhållet för en väg skulle
flyttas över från det allmänna till enskilt
underhåll fick jag det intrycket
att det skulle göras för att prioritera
anslaget till större vägar, och det ansåg
jag felaktigt. Nu har statsrådet förklarat
att detta inte var meningen. Det kan
jag förstå, eftersom vi har överskott i
automobilskattefonden. Vi har i år överfört
617 miljoner kronor därifrån till

budgetregleringsfonden. Därför behöver
det inte vara någon kostnadsfråga
som är avgörande i detta fall.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det intryck som herr
Persson i Heden fått när det gällde anslagens
deponering var alltså felaktigt.

Vidare sade herr Persson att det anförts
eu rad besvär beträffande de vägar
som herr Persson räknade upp, och
då får vi väl bedöma de vägarna i samband
med att överklagningarna behandlas.
Då kommer det också att klart
framgå, huruvida det gäller vägar som
har ökat sin trafik i stället för att minska
den och om vägarna trots detta har
fått vidkännas en indragning av det
allmänna underhållet.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för hans senaste uttalande. Det ger
ändå vid handen att det finns möjlighet
att få till stånd en rättelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. kontroll över
trafiken med översnöfordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat
mig, om jag avser att vidta några åtgärder
för att få kontroll över trafiken
med översnöfordon, därvid behörig
hänsyn tas till nyttotrafiken men där
starka restriktioner införs för annan
trafik med dessa fordon.

Den 26 april i år uppdrog Kungl.
Maj :t åt motorredskapsutredningen att,
med beaktande i tillämpliga delar av
de direktiv som gäller för utredningen
i övrigt, företa en översyn av den rätts -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Svar på interpellation ang. kontroll över trafiken med översnöfordon

liga regleringen i fråga om sådana fordon
som herr Tobé avser. Utredningen
gäller snöskoters och andra liknande
motordrivna fordon, som i alla eller
vissa avseenden är undantagna från
vägtrafikförordningen med hänsyn till
att de helt eller huvudsakligen brukas
annorstädes än på väg. Frågorna om
fordonens beskaffenhet och utrustning,
om registrering, besiktning, försäkring
och krav på körkort kommer att behandlas
av utredningen.

Vidare anförde

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på
min interpellation. Det kom ju skyndsamt
— interpellationen väcktes den
26 april och tilläggsdirektiven till
motorredskapsutredningen utfärdades
samma dag. Jag vill till mitt försvar
säga att anledningen till att jag framställde
min interpellation någon timme
efter det att dessa tilläggsdirektiv
kommit var att jag hade skrivit interpellationen
redan den 24 april. Efter
vädjan från kammarkansliet lämnade
jag dock inte in den då med hänsyn
till att det var nattplenum och att det
skulle vara besvärligt att få med den på
föredragningslistan. Jag var alltså egentligen
ute två dagar tidigare.

Jag är naturligtvis tacksam för statsrådets
svar men jag är inte helt tillfredsställd
därmed. Det primära önskemålet
i min interpellation var att man
snabbt skulle vidtaga provisoriska åtgärder
för att söka få till stånd något
slags reglering av den lavinartade tillväxten
av antalet snövesslor, snöskoters
o. s. v. På en tid av kanske fem år
har det sålts cirka 10 000 fordon av
denna typ i Sverige och man räknar
för de närmaste åren med ett tillskott
på 2 500 per år eller mera. Det har
vuxit upp en industri för tillverkning
av dessa fordon. Enligt uppgift liar
denna industri i USA på fem år från

noll vuxit till ett tillverkningsvärde av
150 miljoner dollar med en tillväxt av
20—30 miljoner dollar per år. Den inriktar
sig bl. a. på export till de skandinaviska
länderna. Samtidigt har också
svenska företag tagit upp denna tillverkning.

I Canada har översnöfordonen blivit
en landsplåga. Det finns där enligt en
uppgift 300 000 sådana fordon, som far
omkring och ställer till besvärligheter
i de visserligen stora ödemarkerna där.

I andra hand önskar jag få till stånd
en sådan reglering som statsrådet i sitt
svar angivit kommer att läggas över
på motorredskapsutredningen, vilken
har att ta ställning till frågor om trafiksäkerhet,
skadestånd, ansvar, beskattning,
registrering och annat som mera
slutgiltigt behöver regleras. Myndigheterna
står ju för närvarande helt handfallna
i dessa hänseenden. Jag får nu
vara tacksam för att en utredning har
anförtrotts denna uppgift, men jag kan
inte underlåta att tycka att det är fel
utredning som fått detta uppdrag.

Jag har i dag inhämtat uppgifter om
motorredskapsutredningens sammansättning.
Den består först och främst
av en utredningsman, som jag skulle
tro inte har någon bakgrund som är
särskilt lämpad för den uppgift som
innebär att ta till vara de naturvårdsintressen
det gäller. De övriga ledamöterna
i utredningen är experter på frågor
om motorredskap, traktorer och
andra fordon, som används i t. ex. byggnadsindustrin.
Jag skulle därför vilja
förorda att statsrådet snarast möjligt
i en beredning med naturvårdsministern
försöker ställa en bredare expertis
till förfogande för motorredskapsutredningen,
om nu denna skall ha
hand om dessa frågor.

Man bör, såsom jag antydde i min
interpellation, dels på kort sikt ingripa
med de åtgärder som nu är möjliga
att genomföra, dels på längre sikt försöka
skapa en mera slutgiltig reglering.
Svårigheten är, såsom jag också an -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på interpellation ang. förbättrade vattenvägsförbindelser för Vänerregionen

fört i min interpellation, att det både
gäller en nyttotrafik vilkens intresse
måste tillgodoses och en nöjestrafik,
vilkens följder vi måste försöka komma
till rätta med.

Denna fråga är inte helt ny. Redan
1964 tog Svenska naturskyddsföreningen
upp spörsmålet i skrivelse till riksåklagarämbetet
liksom förra året i skrivelse
till Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har vidare i två omgångar
vänt sig till Kungl. Maj:t i dessa
frågor, nämligen 1965 och 1967. Jag
hoppas att utredningen, om den skall
behandla dessa frågor, förstärks med
expertis från naturvårdshåll, med personer
som kan ha känsla för hur man
bör uppträda i fjällområdena.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. förbättrade
vattenvägsförbindelser för Vänerregionen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig om jag avser att skyndsamt vidta
åtgärder för förbättrade vattenvägsförbindelser
för vänerregionen med
västerhavet samt om jag härvid även
vill verkställa en skyndsam fullständig
kostnadsberäkning av Uddevallaleden.

Remissbehandlingen av kanaltrafikutredningens
betänkande har nu i huvudsak
avslutats och en sammanställning
av remissyttrandenas innehåll är
under utarbetande. Innan beredningen
av ärendet inom departementet är avslutad
kan jag inte göra något uttalande
i frågan.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret,

och jag är speciellt tacksam för den
snabbhet med vilken interpellationen
har behandlats.

Kommunikationsministern upplyser
om att man inom departementet är
sysselsatt med att utarbeta en sammanställning
av remissyttrandena men kommunikationsministern
är inte beredd
att göra något uttalande om vilken lösning
av sakfrågan som kan tänkas, innan
sammanställningen är klar. Detta
har jag full förståelse för, men jag vill
ändå konstatera att det rör sig om en
mycket stor fråga — en fråga om produktion
och ekonomi för framtiden.
Det gäller för landet i dess helhet men
det gäller i synnerhet för de cirka 2
miljoner människor som bor i de närmast
berörda områdena.

En blick på kartan ger genast vid
handen att de inre delarna av Västoch
Mellansverige har mycket att tjäna
på en bättre och säkrare kanalled till
västerhavet. En sådan innebär en kortare
och snabbare förbindelse med de
flesta länder — området ligger härvidlag
närmare till än exempelvis ostkustområdet.
Vattenvägarna är dessutom
de ekonomiskt mest fördelaktiga — de
är bättre än landsvägs- och järnvägsförbindelserna.

När nu naturen i detta område begåvat
oss med sådana möjligheter —
vi har ju Vänern, Vättern och många
andra sjösystem — måste det vara ekonomiskt
felaktigt att inte bättre utnyttja
tillgångarna. Hur länge skall man
ha råd att låta det gå som det gör för
närvarande?

Utvecklingen är på alla områden
mycket snabb. Industrin och näringslivet
i övrigt i vänerområdet och inlandet
däromkring har haft svårigheter
att hänga med i konkurrensen, eftersom
vattenvägarna för närvarande inte svarar
mot tidens krav. Området har också
drabbats av en befolkningsminskning,
som är särskilt markerad i bl. a.
Värmland. Det är därför nödvändigt
att åstadkomma ett resultat snarast, om

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24

Svar på interpellation ang. förbättrade vattenvägsförbindelser för Vänerregionen

vi inte skall mista ännu mera folk och
få ännu svårare att tillvarata naturtillgångarna.
Servicefrågorna måste
också ordnas. Det finns risk för att
vi förlorar den tunga industrin i området
därest det inte blir en tillfredsställande
kanalled.

Man frågar sig faktiskt om det är
avsiktligt som människor dras från detta
område till stockholms- och göteborgsområdena.
Resultatet blir i varje
fall en avtappning av folk till dessa
områden, om inte åtgärder vidtas. Mycket
av vad som sker i det svenska samhället
i dag och som regeringen medverkat
till arbetar i denna riktning.
Jag finner för min del inte en sådan
utveckling ändamålsenlig — det kan
varken ur samhällets eller individernas
synpunkt vara riktigt att detta
Vänerland, som är ett så attraktivt område,
skall gå en mörk framtid till mötes.
Näringslivet i området kan säkerligen
expandera mycket kraftigt, om
bara kommunikationsfrågorna blir ordnade.

Det är min förhoppning att vi skall
kunna erbjuda bättre möjligheter för
människorna i »Vänerland» att bo kvar
där de kan göra den största produktionsinsatsen
och där de trivs.

Kanaltrafikutredningen har som huvudalternativ
övervägt antingen en modernisering
av Trollhätteleden eller ett
byggande av en Uddevalla-kanal. Avståndet
genom Trollhätte kanal är drygt
80 kilometer, men genom Uddevalla
kanal bara 25 kilometer. Man har enligt
1963 års prisnivå räknat med att
eu upprustning av Trollhättekanalen
skulle kosta 275 miljoner kronor. En
nybyggnad av Uddevallakanalen var
tidigare beräknad till 350 miljoner kronor,
men till detta har man på sistone
adderat 50 procent och fått fram en
kostnad på 525 miljoner kronor, vilket
ställer sig ofördelaktigt i förhållande
till kostnaderna för Trollhätteleden.
Jag frågar: Kan denna schablonberäkning
vara riktig?

Enligt min uppfattning måste det vara
felaktigt att göra en ökning av de beräknade
kostnaderna med 50 procent
och då bara utgå från de allmänna
kostnadsstegringarna, speciellt på detta
område där man har fått större
maskiner och allt bättre möjligheter
att arbeta effektivt. Jag tror med andra
ord att en Uddevalla-kanal kan byggas
för en lägre kostnad än 525 miljoner
kronor. Dessa förhållanden borde kunna
utredas bättre.

I Trollhätte kanal har också många
ras inträffat. De senaste var vid Surte
1950 och vid Göta 1957. Skulle man
fördjupa kanalen som man tänkt sig,
kommer riskerna för ras att bli betydligt
större. Enligt sakkunskapen är leran
kring Trollhätteleden betydligt mer
känslig för ras än jordlagren där man
tänkt sig att Uddevallakanalen skulle
gå fram. Jag frågar: Är inte detta någonting
man måste ta mycket stor hänsyn
till och borde man inte göra en
snabberäkning av vad Uddevallakanalen
skulle kosta i dagens läge? Skillnaden
mellan de båda alternativen
skulle kanske inte bli så stor. En Uddevalla-kanal
skulle enligt min uppfattning
bli betydligt effektivare och säkrare
och kanske inte nämnvärt dyrare.
Det skulle med andra ord vara en klok
investering på sikt att bygga en sådan
led.

Man har också att räkna med vissa
brokostnader, därest man skall fullfölja
Trollhätte-alternativet. Det kan därför
befaras att detta alternativ kommer att
bli förenat med betydligt högre kostnader
än man räknat med. Många andra
faktorer talar också mot detta alternativ.

Många andra fördelar till förmån för
en Uddevalla-led än de anförda skulle
kunna framhållas. Med hänsyn till den
sena tidpunkten skall jag inte gå in
på dessa. Jag vill bara nämna att ett
ytterligare utlopp från Vänern säkerligen
skulle minska översvämningsriskerna
i Vänern-området.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande av utredning rörande omläggning av
beskattningen av eldningsoljor

Man har också tillsatt en utredning
som arbetar med spörsmålet om anläggandet
av pipe-lines. Jag skall med
hänsyn till den sena timmen inte närmare
gå in på denna fråga, men jag
vill säga att en anläggning av pipelines
skulle innebära att kanalen kom
att löna sig sämre. Givetvis skulle det
bli så! Oljetransporterna skulle enligt
min mening ordnas allra bäst genom
att man fick en ordentlig kanal.

Slutsatsen av mitt resonemang skulle
alltså bli att man helt bör satsa på
en Uddevalla-led, som skulle ge de
bästa resultaten och bäst betjäna inlandet.
Jag vill konstatera:

1. att den nuvarande kanalledens kapacitet
är helt otillräcklig;

2. att trafiken och transporterna
ökar;

3. att en Uddevalla-led skulle bli det
billigaste alternativet och säkert lösa
problemen;

4. att en dylik led skulle skapa förutsättningar
för ett rikare näringsliv i
Vänerland när det gäller såväl industrin,
jordbruket som skogsbruket —
många varor skall transporteras i båda
riktningarna;

5. att en sådan led skulle ge sysselsättning
åt de friställda både i nuvarande
läge med dess arbetslöshet, men
också på sikt och indirekt;

6. att beredskapsfrågorna för civila
och militära behov bättre skulle kunna
lösas;

7. att den skulle kunna motverka en befolkningskoncentration
till storstadsregionerna
och medverka till eu aktivare
lokaliseringspolitik i dessa områden;

8. att den skulle minska översvämningsriskerna
runt omkring Vänern;

9. att den skulle kunna ge konsumenterna
i dessa bygder billigare frakter
och därmed också billigare förnödenheter
— jag tänker på oljan och mycket
annat.

Dessa många fördelar leder till en
fråga: Varför tar man inte allvarligare

på Uddevallaleden och försöker driva
fram detta alternativ snarast? Borde
man inte, herr kommunikationsminister,
snabbt kunna räkna fram kostnaderna
för denna led i nuläget? Det är
en viktig och brådskande angelägenhet,
ty en sådan beräkning skulle göra
det möjligt att bättre bedöma de olika
alternativen.

Kommunikationsministern har gått
förbi denna min fråga. Jag vill därför
fråga honom: Kan man uraktlåta att
göra denna undersökning i nuvarande
situation utan att det uppstår risker för
felinvesteringar?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Jonasson gör gällande
att jag har gått förbi frågan om
Uddevallakanalen. Det har jag inte
gjort, ty problemet ingår i kanaltrafikutredningens
arbete och kommer att
beaktas i samband med bedömningen
av de åtgärder som bör vidtagas med
anledning av denna utredning.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att frågan blir beaktad. I så fall skall
man räkna in alla detaljer i bilden.
Helheten är mycket omfattande, men
den måste beaktas för att det inte skall
göras felinvesteringar. Stor risk föreligger
för sådana.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. tidpunkten för
tillsättande av utredning rörande
omläggning av beskattningen av
eldningsoljor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stock -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Svar på fråga ang. bearbetning av

holm har frågat mig, när den utredning
angående omläggning av beskattningen
av eldningsoljor, som utlovades i interpellationssvar
den 16 november 1967,
beräknas bli tillsatt.

Den av mig utlovade utredningen angående
skattesatserna för energiskatten
på eldningsoljor pågår redan inom finansdepartementet,
och jag räknar med
att förslag till åtgärder på grundval av
detta utredningsarbete skall kunna föreläggas
höstriksdagen.

Vidare anförde

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! På frågeställarens, herr
Wiklund i Stockholm, vägnar tackar
jag finansministern för svaret, som herr
Wiklund på grund av utlandsresa i anslutning
till ett offentligt utredningsuppdrag
är förhindrad att själv ta emot.

Frågan utgår från det löfte, som finansministern
gav i en interpellationsdebatt
här i kammaren för på dagen ett
halvår sedan. Då sade finansministern
bl. a.:

»Jag har förklarat att jag betraktar
problemet som så allvarligt att det är
nödvändigt att göra en utredning, och
jag ämnar tillsätta denna utredning. Jag
tror att det var herr Wiklund som ifrågasatte
om denna formulering, där jag
tar in hela energiskatteområdet, betyder
att man skulle kunna förvänta någon
speciell långhalning i utredningen.
Så är givetvis inte fallet.»

Finansministern fortsatte: »Hela frågan
rymmer så många problem att jag
inte har varit beredd att säga: Nu befriar
vi den lätta oljan från beskattning
från och med nästa vecka och så tar vi
igen skattebortfallet på den tjocka oljan.
Jag vill nog studera konsekvenserna,
vilket naturligtvis inte innebär någon
fördröjning av utredningsarbetet
— vi har alla intresse av att utredningen
arbetar snabbt och att dessa frågor
som vi vill ha belysta också blir det så
snabbt som möjligt.»

malmfyndigheter inom Arjeplogs kommun

Herr Wiklund undersökte naturligtvis,
innan han ställde sin fråga för några
veckor sedan, om något utredningsarbete
påbörjats och fick då beskedet
att så inte var fallet. Det hade därför
varit av intresse, om finansministern i
sitt svar meddelat när utredningsarbetet
sattes i gång och även antytt något
mer om direktiven, framför allt i vilken
relation denna utredning står till en allmän
utredning om energiskatten.

Det besked finansministern lämnar i
svaret hälsar jag med den allra största
tillfredsställelse. Principen att använda
skattesystemet som miljöpolitiskt instrument
har accepterats i och med
detta besked, och det innebär att ännu
ett vapen i kampen mot miljöförstöringen
nu kan tas i bruk.

I motionsparet I: 475 och II: 818 har
jag och några medmotionärer hemställt
att riksdagen måtte uttala att skattesystemet
skall användas som miljöpolitiskt
instrument. Det finns alltså anledning
att återkomma till sakfrågan när
den motionen behandlas av riksdagen.
I egenskap av huvudmotionär har jag
särskild anledning att se fram mot det
i frågesvaret till höstriksdagen aviserade
förslaget oavsett vem som kommer
att kontrasignera propositionen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. bearbetning av

malmfyndigheter inom Arjeplogs
kommun

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade
:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat finansministern, om han är
beredd meddela kammaren vilka åtgärder
som vidtagits för att få till stånd en
bearbetning av malmfyndigheterna i
Arjeplog. Enligt fastställd ärendeför -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på fråga ang. bearbetning av malmfyndigheter inom Arjeplogs kommun

delning ankommer det på mig att besvara
frågan.

Sedan slutet av 1930-talet är betydande
blytillgångar i Laisvall inom
Arjeplogs kommun kända och bryts av
Boliden-bolaget.

Genom den statliga prospekteringen
har vidare upptäckts en kopparmalm
1 mil öster om Arjeplog vid Lulepotten.
Kopparhalten uppgår till omkring 1
procent. Malmkroppen är oregelbunden
och uppsplittrad, vilket försvårar undersökningsarbetena.
Hittills har något
mer än 2 miljoner ton malm påvisats.
Med hänsyn till denna ringa malmkvantitet
och med hänsyn till den relativt
låga kopparhalten bedöms fyndigheten
för närvarande inte kunna bli
föremål för gruvdrift. Geologiska undersökningens
prospekteringsarbeten
fortsätter emellertid inom området.
Självfallet kan arbetena komma att leda
till att ytterligare malmtillgångar påträffas.

Under förra året påträffades inom
Tjeggelvas-området en rad rika malmblock.
Området är nu föremål för en
intensiv statlig prospekteringsverksamhet.

Vidare kan nämnas att Stora Kopparbergs
Bergslags Aktiebolag undersökt
en stor järnmalmsfyndighet inom kommunen.
Fyndigheten har dock en järnhalt
av endast 27 procent, varför det
för närvarande inte torde vara lönsamt
att bryta den.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att åtskilliga ansträngningar gjorts
och görs för att skapa underlag för
gruvdrift inom Arjeplogs kommun. Om
de resultat som kommer fram motiverar
ökade insatser skall jag — såvitt på
mig ankommer — verka för att erforderliga
resurser ställs till förfogande.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Vid besök i Arjeplog
under en utskottsresa i fjol fick jag av

kommunalmännen där höra, att de sedan
länge hade hyst stora förhoppningar
kring de många rika malmfyndigheterna
som finns i Arjeplog.

Ända sedan 1957 har Sveriges geologiska
undersökning företagit undersökningar
där. SGU ansåg, att den mest
lovande fyndigheten hittills är den s. k.
Lulepotten, som man fann år 1960.
Fyndigheten tillhör staten, och tillstånd
till brytning har meddelats, har det
sagts där uppe. På kommunalt håll har
man stort bekymmer på grund av svårigheterna
att sysselsätta befolkningen.
Laisvalls gruva är ju en värdefull tillgång
för kommunen, och man har sagt
att hade man bara ytterligare en gruva,
skulle sysselsättningen vara säkrad för
lång tid framåt, kanske för alltid, så
som läget bedöms i dag.

Statsrådet har här givit ett mycket
uttömmande svar och inte bara tagit
upp frågan om Radnejaur-malmen, utan
också om den malm som under den senaste
tiden har kunnat spåras i Tjeggelvas-området.

Jag tackar varmt för det uttömmande
svaret!

I svaret står också, att Stora Kopparbergs
Bergslags Aktiebolag har undersökt
en stor järnmalmsfyndighet inom
kommunen. Det är mycket intressant
att det tydligen finns så mycket malm
i markerna, och det är då självklart att
folket i dessa trakter, som har stora bekymmer
för sin bygds framtid, riktar
sina förhoppningar mot dessa fyndigheter
och t. o. m. ofta undrar, om inte
en provbrytning vore möjlig och om
inte några projekt kunde sättas in i
samband med undersökningarna som
kunde ge människorna som är bosatta
i området sysselsättning. De rika malmblocken
från Tjeggelvas-området t. ex.
borde väl sporra till ytterligare prospektering
och undersökning.

Jag vill hoppas att statsrådet har sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

§ 11

Svar på fråga ang. idrottsorganisationers
politiska ställningstaganden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat om jag anser att ett idrottsförbund,
som representerar vårt land i
internationella sammanhang, opåtalt
skall kunna bryta mot en politisk linje
som omfattas av regering och riksdag.

Min uppfattning är att det i princip
måste vara idrottsorganisationerna själva
som avgör med vilka länder de skall
ha tävlingsutbyte.

Enligt de bärande idéerna för idrottsligt
umgänge och i enlighet med de
regler som fastställts för såvitt jag vet
flertalet internationella tävlingar, skall
det idrottsliga utbytet på lika villkor
stå öppet för alla oavsett ras, religion
och politisk åskådning.

Det är emot denna bakgrund som
Sydafrika med sin apartheidpolitik uteslutits
bl. a. från olympiaden och
världsmästerskapen i fotboll av berörda
idrottsorganisationer.

Jag är medveten om att de politiska
förhållandena mellan stater kan utvecklas
så att idrottsligt utbyte i vissa fall
i praktiken blir omöjligt.

Regeringen avvaktar resultatet av
den översyn, som Riksidrottsförbundet
nyligen beslutat företaga om riktlinjerna
för det internationella idrottsutbytet.

Självfallet står regeringen till tjänst
med råd och upplysningar om sin bedömning
av läget om så begärs av
idrottsorganisationerna.

Vidare anförde

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Det idrottsförbund jag syftar på är
givetvis Tennisförbundet. Den allmänna
bakgrunden till frågan har diskute -

rats redan tidigare i dag, men för sammanhangets
skull vill jag erinra om
några fakta.

Förenta Nationerna har antagit flera
resolutioner om bojkott mot Rhodesia.
Den svenska delegationen bär stött resolutionernas
allmänna linje, utom på
en punkt som gäller användandet av
militärt våld. Men bojkottlinjen har vunnit
anslutning av regeringen och även
av riksdagen, om man får döma av de
uttalanden som gjorts här i kamrarna.
I eu av resolutionerna uppmanar generalförsamlingen
alla stater att ge
Sydrhodesias befolkning allt moraliskt
och materiellt bistånd i dess rättmätiga
kamp för att göra slut på minoritetsregimen
och uppnå frihet och oberoende.

Den illegala Smithregimen i Sydrhodesia
försöker givetvis att bryta
denna bojkott med alla medel. I detta
syfte utnyttjar den också idrotten. När
Tennisförbundet till varje pris vill genomföra
Davis Cup-matchen mot Rhodesia
är detta ett direkt stöd till rasistregimen.

Man kan inte säga att en sådan match
mellan nationslag är en privatsak för
Tennisförbundet. Nationslagen betraktas
i utlandet som representerande
mera än enbart det förbund som utsett
dem. I allmänhetens ögon representerar
de landet i fråga.

Tennisförbundets ledning måste enligt
min mening skarpt kritiseras för
att den genomförde matchen mot Sydrhodesia.
Det var lika felaktigt att göra
det i Frankrike som i Sverige. Regeringen
borde före matchen offentligt
ha sagt sin mening. Det är emellertid
också nödvändigt att det nu görs här
i riksdagen. Det har betydelse för kommande
ställningstaganden.

Kritik mot Tennisförbundets handlande
är enligt min mening riktig oavsett
den formella grund man haft genom
uttalandet av riksidrottsstyrelsen
den 8 maj. Den starka opinionen borde
ha lett till att man använt möjligheten
till walk over. Det är bra att idrotts -

Nr 24

96 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på frågor ang. beredande av sysselsättning för viss friställd arbetskraft inom

Gävleborgs län

styrelsen nu tillsatt en utredning för
att få moderniserade regler beträffande
det internationella utbytet. De utredningsdirektiv
som publicerats förefaller
att ta hänsyn till en råd problem
som det är nödvändigt att finna en lösning
på. Händelserna i Båstad tycks
ha påskyndat frågans behandling.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på frågor ang. beredande av
sysselsättning för viss friställd
arbetskraft inom Gävleborgs län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman. Herr Ekström i Iggesund
har frågat mig vilka möjligheter som jag
anser föreligga att bereda sysselsättning
för de ca 90 anställda vid Midnäs Industri
Aktiebolag i Rengsjö kommun, Gävleborgs
län, vilka enligt meddelande från
företagsledningen kommer att friställas
den 8 juli innevarande år. Vidare har
herr Eriksson i Bäckmora frågat vilka
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
jag överväger att vidta för att bereda
sysselsättning åt friställda arbetare vid
företaget. lag anhåller att få besvara
frågorna i ett sammanhang.

Som vanligt vid mera betydande
driftnedläggelser har på länsarbetsnämndens
initiativ tillsatts en sarnarbetskommitté
i Rengsjö med företrädare
för företaget, arbetstagarna, kommunen
och arbetsförmedlingen. Eftersom
kommittén tillsattes för bara några
dagar sedan kan något resultat från
dess arbete ännu ej redovisas.

För att skaffa den berörda arbetskraften
nya anställningar så snabbt som
möjligt har arbetsförmedlingen i Boll -

näs förstärkts. Självfallet står till arbetsförmedlingens
förfogande alla de
medel som arbetsmarknadspolitiken
förfogar över för situationer som denna:
arbetsmarknadsutbildning, flytt ningsbidrag,

beredskapsarbete etc. Om
behov därav skulle uppstå kommer
länsarbetsnämnden enligt vad jag inhämtat,
att söka få till stånd halvskyddad
sysselsättning i Rengsjö kommun.

Mot bakgrund av arbetsmarknadsläget
i bl. a. Bollnäs- och Söderhamnsområdena
bedömer länsarbetsnämnden
den berörda arbetskraftens möjligheter
att få nya arbeten som relativt goda.

Vidare anförde:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret. Att den aviserade
driftnedläggningen vid wallboardfabriken
i Rengsjö kommun förorsakat oro
och bekymmer torde inte särskilt behöva
framhållas. Ett bevis härpå är
bl. a. att herr Eriksson i Bäckmora en
dryg vecka efter det att jag hade framställt
min fråga ställde en liknande
fråga i samma ämne!

Rengsjö kommun har ungefär 1 400
invånare, och Midnäs Industri Aktiebolag
är så gott som det enda företaget
i kommunen. 90 personer blir friställda.
Av dessa hade 12 sagts upp redan
vid tidpunkten för företagsledningens
meddelande om den totala driftnedläggningen
den 8 juli. Av de friställda
är 37 över 55 år; medelåldern är alltså
synnerligen hög. Många av de anställda
har varit med i företaget sedan
dess start på 1930-talet.

Jag hälsar med tillfredsställelse det
svar som inrikesministern har lämnat.
Nu behövs snabba, kortsiktiga lösningar,
men givetvis är även åtgärder på
längre sikt nödvändiga. Jag skulle vilja
lägga inrikesministern ett arbetsprojekt
på minnet, nämligen en ombyggnad av

Nr 24

96 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på frågor ang. beredande av sysselsättning för viss friställd arbetskraft inom
Gävleborgs län

väg 654 från Trönö kyrka till Kungsgården
som ligger utefter E 4. Detta
var en gång Nathan Söderbloms hemtrakter!
Det gäller en vägsträcka på
cirka 6 kilometer. Ett igångsättande av
detta vägarbete skulle ge ett värdefullt
tillskott av arbetstillfällen under vintern
för de arbetslösa.

Vägen finns upptagen som sista projekt
i flerårsplanen för åren 1966—
1971, men i en senare upprättad programbudget
för åren 1968—1972 har
den av oförklarlig anledning strukits.
Arbetsplan är upprättad men icke utställd.
Uppvaktningar har gjorts hos
både den förutvarande kommunikationsministern
och länsmyndigheterna,
men hittills förgäves.

Detta projekt är endast att betrakta
som ett uppslag för en kortsiktig lösning
för några av de friställda. På
längre sikt är det givetvis bygdens förhoppning
att få en ersättningsindustri
i stället för den nuvarande. Om detta
inte är möjligt måste, som inrikesministern
framhållit, lösningen bli arbetstillfällen
i Bollnäs- och Söderhamnsområdena.
De arbetsmarknadspolitiska
ansträngningarna måste ytterligare skärpas,
och jag har noterat uppgiften i svaret
att arbetsförmedlingen i Bollnäs har
förstärkts.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga
beträffande möjligheterna att vidta arbetsmarknadspolitiska
åtgärder med
anledning av den varslade industrinedläggelsen
i Rengsjö.

Man får försöka se optimistiskt på
situationen trots att det för dagen inte
ser särskilt ljust ut för det 90-tal arbetare
och tjänstemän som friställs. Denna
industrinedläggelse inträffar dessitom
i en kommun som saknar annan

industri som annars kunde tänkas suga
upp den friställda arbetskraften.

Omflyttningen av arbetskraften till
andra orter skapar också stora svårigheter
— inte mindre än 61 av de 90
friställda är över 50 år, och många har
egnahem som det kan bli svårt att behålla
om avståndet till en eventuell
ny arbetsplats blir alltför stort. Jag förstår
den otrygghetskänsla som måste
gripa de friställda och deras familjer,
när de plötsligt ställs utan arbete och
inkomst. Samhället och arbetsmarknadsorganen
måste försöka hjälpa dessa
människor till trygghet genom att
bereda dem ny sysselsättning och inkomst,
helst på den ort de befinner sig
på.

Av inrikesministerns svar får man
det intrycket att arbetsmarknadsåtgärder
håller på att vidtagas, och jag är
naturligtvis tacksam härför. Trots detta
innebär en sådan här omställningsprocess
en både ekonomisk och psykisk
press som drabbar inte bara de friställda
utan även deras familjer. Hade
det funnits möjlighet att finna en köpare
till företaget som kunnat ta upp driften
hade det varit en bra lösning. Jag
förmodar att inrikesministern är beredd
att ytterligare pröva den möjligheten
eller också att söka finna någon
ersättningsindustri till Rengsjö.

Det har även framkastats ett förslag
om att sågverket skulle kunna utnyttjas
för omskolning av arbetskraft till
sågverksindustrin, som lär ha brist på
arbetskraft. Men då har uppgetts att
det inte finns någon omskolningsinrättning
för den verksamheten. Jag
känner inte till hur den saken bedöms
på centralt håll, men det kanske inrikesministern
kan lämna besked om. I
övrigt hoppas jag att inrikesministern
och arbetsmarknadsmyndigheterna
skall göra det bästa möjliga av situationen.

Härmed var överläggningen slutad.

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 24

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på fråga ang. den ekonomiska krisen inom fiskerinäringen

§ 13

Svar på fråga ang. igångsättningen av
byggnadsprojekt sedan
investeringsavgiften upphört

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat mig vilka åtgärder regeringen
ämnar vidta i fråga om igångsättning
av byggnadsprojekt efter den
30 september 1968 då den 25-procentiga
investeringsavgiften upphör.

Kungl. Maj:t beslöt den 5 april om
vissa ändringar i reglerna om igångsättningstillstånd
för oprioriterade byggen
i samband med att investeringsavgiften
upphör den 1 oktober i år. Liksom
hittills kommer Kungl. Maj :t att
fastställa ramar för byggandet av sjukhus,
ålderdomshem och privatfinansierade
bostadshus. I fråga om övriga
oprioriterade byggen, främst serviceanläggningar
för biltrafiken, kontors- och
affärshus, kommunala förvaltningsbyggnader,
idrottsanläggningar och
samlingslokaler, kommer beslut om
igångsättningstillstånd att fattas av
Kungl. Maj :t när byggnadskostnaden
uppgår till 5 miljoner kronor eller
mera. Vid prövningen kommer hänsyn
att tas inte bara till läget på arbetsoch
kapitalmarknaderna utan också till
regionala planeringssynpunkter. Ärenden
som gäller igångsättningstillstånd
för projekt under 5 miljoner kronor
skall även i fortsättningen prövas av
arbetsmarknadsmyndigheterna.

Byggarbetsnämndernas verksamhet
med frivillig planering av byggverksamheten
i säsongutj ämnande syfte
kommer att fortsätta i oförändrade
former.

Vidare anförde

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr

inrikesministern för svaret på min
enkla fråga. Jag är tillfredsställd med
vad som sagts i svaret och skall inte
göra några större kommentarer med
anledning av detta.

Sedan vi i februari 1967 fick denna
förordning har Kungl. Maj:t gett tillstånd
till byggande av närmare 100 samlingslokaler
till en kostnad av htet mer
än 44 miljoner kronor. Jag utgår från
att det från och med nu och fram till
den tidpunkt då investeringsavgiften
upphör blir en ytterligare uppmjukning
av tillståndsgivningen. Jag förmodar
att det för närvarande mest avgörande
är de arbetsmarknadspolitiska skälen
medan de finansiella och penningpolitiska
nu inte har samma tyngd som tidigare.

Jag ber alltså, herr talman, att få
tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. den ekonomiska
krisen inom fiskerinäringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Carlshamre har
frågat, om jag är beredd att omedelbart
vidta några extra åtgärder för att lätta
den ekonomiska kris som de svenska
yrkesfiskarna har drabbats av på grund
av fiskerinäringens utomordentligt dåliga
lönsamhet.

De av herr Carlshamre berörda ekonomiska
svårigheterna för fisket har
gjort sig påminda redan tidigare. Efter
kontakt med företrädare för fiskets organisationer
tillsatte jag i höstas en utredning
med uppdrag att utarbeta förslag
i fråga om prisregleringen för fisk
och därmed sammanhängande frågor.

Utredningen har arbetat snabbt och
lämnat sill första betänkande i mars i
år. På grundval av utredningens arbe -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Svar på fråga ang. den ekonomiska krisen inom fiskerinäringen

te som skett i samförstånd med fiskets
organisationer har i proposition 1968:59
föreslagits en ökning av medlen till
prisregleringen för fisk. Enligt propositionen
skall en för väst- och sydkusten
gemensam förening — Svensk Fisk
— i fortsättningen ha hand om prisregleringen.
Utredningen arbetar vidare
och väntas till hösten komma med
ytterligare ett betänkande som skall behandla
bl. a. importsituationen på fiskets
område. Svårigheterna inom fiskerinäringen
är inte en isolerad svensk
företeelse utan har sin motsvarighet i
andra länder. Jag vill för övrigt erinra
om att vi när det gäller importen av
fiskprodukter är bundna av bl. a. de
åtaganden som gjorts inom ramen för
EFTA-samarbetet.

Den utveckling som nu pågår på fiskets
område följs med stor uppmärksamhet
från regeringens sida.

Vidare anförde:

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret.

Det har slumpat sig så, att jordbruksministern
just i dag haft besök av en
delegation bohusfiskare. Jag är övertygad
om att dessa herrar inte har lämnat
mycket osagt och att det inte finns
mycket kvar varmed jag skulle kunna
bidra till jordbruksministerns upplysning
om läget för fiskerinäringen ens
hemma i Bohuslän. Jag vill emellertid,
herr talman, understryka att vi här hav
att göra inte bara med ekonomiska svårigheter
som gjort sig påminda under
en lång tid utan också med någonting
som måste betecknas som en akut kris
som accelereras och förvärras så snabbt
att jag är rädd att även snabbt arbetande
utredningar kan komma för sent för
många av våra fiskare.

Vi har på den senaste tiden sysslat
rätt mycket med en annan havsanknuten
näring i akuta svårigheter —- jag
tänker på varvsindustrin. Det finns en

parallell härvidlag. Regeringen har sett
sig nödsakad att under pågående utredningsarbete
lägga fram förslag om
en ganska genomgripande åtgärd för att
hindra att situationen för varven alltför
mycket förvärras medan man väntar
på den slutliga lösningen. Jag frågar
mig, om det inte kan bli nödvändigt
att göra någonting liknande när
det gäller fisket. Jag tror att vi har att
vänta konkurser och totalt sammanbrott
för rätt stora delar av fiskerinäringen.

Det finns också en annan likhet mellan
varvsindustrins svårigheter och fiskets.
Båda arbetar under hård internationell
konkurrens. Västkustfisket avsätter
ju en mycket betydande del av
fångsterna utomlands och konkurrerar
också på hemmamarknaden med utländska
produkter. Inte i något avseende
torde det svenska fisket vara underlägset
det konkurrerande i andra
länder. Inget annat lands fiskare har
större båtar, bättre redskap, större yrkesskicklighet
eller annat sådant. Men
fiskarna liksom varvsnäringens företrädare
konkurrerar inte bara med kolleger
i andra länder — de konkurrerar
med regeringar. Statsrådet omnämnde
i sitt svar proposition nr 59 — som vi
för övrigt skall behandla senare i kväll,
om vi hinner så långt — som har lett
fram till ett enhälligt utskottsutlåtande.
Om man läser den propositionen slås
man bl. a. av redogörelsen för det statliga
stöd till fisket i ett av våra grannländer
som gör att våra svenska fiskare
förvisso inte konkurrerar på lika
villkor.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Carlshamre sade att jag senast i dag
blivit ytterligare erinrad om svårigheterna
för fisket genom en uppvaktning
från västkustfiskarna. Jag kan gärna
som ett komplement till det svar jag
har lämnat omtala att det i redogörel -

100 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på fråga ang. åtgärder mot luftföroreningar i Norrbotten

sen för de aktuella svårigheterna som
fiskarna gav inte bara skymtat missnöje
med konkurrensen utifrån; man
pekade också på svårigheterna att klara
räntor och amorteringar på de lån man
har på sina båtar, och en råd önskemål
har framförts. Jag har inför delegationen
lovat att regeringen allvarligt skall
undersöka om det finns möjligheter att
tillmötesgå några av dessa önskemål.
Jag vill därför gärna komplettera mitt
svar med en försäkran att vi skall försöka
beakta de svårigheter fiskarna har
råkat i.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. åtgärder mot
luftföroreningar i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Fru Marklund har frågat,
om de luftföroreningar som vållas
av statsägda industrier i Norrbotten
föranleder någon åtgärd från min sida.

Vissa av de statsägda företagen i
Norrbotten bedriver sådan verksamhet
som medför luftföroreningsproblem.
Företagen ägnar dessa problem stort
intresse och vidtar efter hand åtgärder
för att minska föroreningarna. Som exempel
kan nämnas att en ny metod i
dagarna kommer att användas för att
binda sligen från ett malmupplag i Luleå,
som tillhör LKAB. I Luleå har bildats
en samarbetskommitté med representanter
för hälsovårdsnämnden och
bl. a. de statliga bolagen. Denna kommitté
har satt i gång omfattande luftundersökningar.
Norrbottens järnverk
har ställt sitt laboratorium till förfogande
för luftanalyser.

De statliga företagen är intressenter
i Institutet för vatten och luftvårdsforskning.
Bl. a. har ASSI anlitat insti -

tutet för att lösa föroreningsfrågor.

Vidare kan nämnas att naturvårdsverket
tillsatt en arbetsgrupp — i vilken
industrin är representerad — som
skall kartlägga järn- och stålindustrins
luftföroreningsproblem och följa utvecklingen
när det gäller tekniska möjligheter
att minska luftföroreningarna
från denna industri.

Luftföroreningsproblemen följs med
stor uppmärksamhet, och omfattande
undersökningar pågår för att kartlägga
problemen och komma till rätta med
dem. Jag finner därför inte skäl att nu
vidta särskilda åtgärder.

Vidare anförde

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern
för svaret på min fråga.

Många — och inte minst jag själv —
hade väl trott att Norrbotten med dess
jämfört med det övriga landet begränsade
industri och orörda natur skulle
bli den del av Sverige som i det längsta
undgick miljöförstöring. Så är dock
inte fallet. Det visar sig nu att de få men
betydelsefulla industriella aktiviteter
som finns i Norrbotten har en starkt
luftförorenande effekt.

Genom Norrbottens järnverk har Luleå
stad och särskilt vissa delar av staden
kommit att hamna på topplistan av
luftförorenade städer. Även i Kiruna är
föroreningar från LKAB:s centralanläggning
föremål för uppmärksamhet.
Föroreningen i Luleå skadar växtligheten
och förorsakar omfattande korrosionsskador.
Den höga svavelhalten i
röken från järnverket har starkt ökat
antalet luftvägsinfektioner, och läkare
har påpekat att den höga frekvensen
av astma har samband med luftföroreningen
från NJA.

Jag hälsar därför med glädje de åtgärder
med omfattande luftundersökningar
som nu inletts i Luleå av den
kommitté som enligt statsrådets svar
har kommit till stånd för detta ända -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

101

Svar på fråga ang. värdesäkring

mål. Likaså är intressant vad statsrådet
nämner angående en ny metod för att
binda sligen från LKAB:s malmupplag
i Luleå. Jag är inte tillräckligt tekniskt
kunnig för att bedöma den ena eller
andra metoden i detta avseende, och
kanske finns det ännu inte erfarenheter
för någon bedömning av vilka resultat
som kan väntas, men initiativet förefaller
mig vara positivt.

Uppgiften i svaret att naturvårdsverket
har tillsatt en arbetsgrupp för att
»kartlägga järn- och stålindustrins luftföroreningsproblem
och följa utvecklingen
när det gäller tekniska möjligheter
att minska luftföroreningarna från
denna industri» tycker jag också är en
ytterst välmotiverad åtgärd.

När jag ställde min fråga var jag givetvis
medveten om att en rad åtgärder
är på gång inom miljöpolitiken. Att jag
likväl efterlyste åtgärder från de statsägda
industriernas sida hänger samman
med att dessa företag enligt min mening
bör vara föredömen när det gäller
att skydda naturen från nedsmutsning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. värdesäkring inom

den frivilliga pensionsförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonsson har framställt
en enkel fråga till mig, huruvida
jag ämnar ta något initiativ till att »nuvarande
bestämmelser rörande den frivilliga
pensionsförsäkringen ändras så
att möjlighet åstadkommes att göra utgående
pensioner värdesäkrade».

Det är oklart vad herr Jonsson åsyftar
med sin fråga. Avser han bestämmelserna
rörande den frivilliga pensionsförsäkring
som meddelas genom
riksförsäkringsverket, kan jag svara att
någon ändring av dessa bestämmelser

inom den frivilliga pensionsförsäkringen

inte övervägs för närvarande. Efterlyser
herr Jonsson lagbestämmelser rörande
placering av försäkringsfonder,
en fråga som faller inom finansdepartementets
område, kan jag meddela att.
enligt vad jag inhämtat, någon ny lagstiftning
i detta hänseende inte förbereds.

Vidare anförde:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på min
enkla fråga.

Statsrådet var litet tveksam om vad
min fråga innebär. Jag kan i anledning
av den första delen av svaret säga att
jag faktiskt syftade på den frivilliga
pensionsförsäkring som meddelas genom
riksförsäkringsverket. Denna försäkring
skall ju vara ett komplement
till folkpensionen och bygga på frivilliga
inbetalningar enligt vissa bestämmelser.
Den pension som sedermera utgår
står i viss relation till de inbetalda
beloppen. Någon kompensation finns
emellertid inte för den penningvärdeförsämring
som kan äga rum. När en
pensionstagare efter ett antal år börjar
få ut pensionen kanske han upptäcker,
att det varit en dålig penningplacering
att göra inbetalningarna till den frivilliga
pensionsförsäkringen.

Inom de enskilda försäkringsbolagen
kan man disponera en del extra vinstmedel
och ge möjligheter att något höja
de utgående pensionerna genom det
premieåterbäringssystem som tillämpas.
Man har alltså fått del i extra vinstmedel
som försäkringsbolagen kunnat
skaffa fram. Enligt de uppgifter jag
har erhållit höjs inom SPP de utbetalade
pensionerna i viss mån i takt med
den värdeminskning som inflationen
kan medföra.

Beträffande den andra delen av svaret,
angående lagbestämmelserna för
försäkringsfonderna, skulle jag vilja
fråga, om man möjligen genom något

102 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på fråga ang. utredning rörande bokmarknadens problem

liberalare regler som medger annan
placering med bättre förräntning av de
inbetalda medlen kunde skapa någon
form av värdesäkring för utgående pensioner.
Statsrådet framhåller att det för
närvarande inte övervägs några ändringar
av dessa bestämmelser liksom
inte heller någon ny lagstiftning förbereds
i det andra hänseendet. Jag vill
emellertid uttala den förhoppningen,
att man så småningom ändå beslutar sig
för att söka åstadkomma någon form
av värdesäkring av utgående pensioner.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara göra en
reflexion med anledning av de frågor
herr Jonsson ställde.

I en obligatorisk pensionsförsäkring,
t. ex. ATP, kan värdesäkringen ordnas
lagstiftningsvägen, och härpå har vi ju
verkligen exempel. Detta går inte när
det gäller en frivillig försäkring, utan
där är man hänvisad till att placera
fonderna i indexlån eller dylikt. Sådana
indexlån har förekommit i Finland,
och jag erinrar mig att herr Jonssons
partivänner gjorde ett stort nummer
av detta i ATP-debatten. Därför är
det kanske intressant att konstatera att
man i Finland enligt de uppgifter jag
inhämtat — det står för övrigt att läsa
i Nordisk Kontakt — nu håller på att
skrota ned sina indexlån.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på fråga ang. utredning rörande
bokmarknadens problem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat, om jag är villig dels
att snarast tillsätta en kommitté med

parlamentariskt inslag för att utreda
bokmarknadens problem, dels att genom
uppdrag åt denna eller annan kommitté
snarast analysera konsekvenserna
för den bokköpande allmänheten
och vårt kulturliv samt de åtgärder som
behöver vidtas därest gällande bruttoprisdispens
på böcker upphävs år 1970.

Enligt näringsfrihetsrådets beslut den
28 oktober 1965 gäller den hittillsvarande
dispensen från bruttoprisförbudet
t. o. m. den 31 mars 1970, varefter
prissättningen på böcker skall vara fri.

Omfattande utredningar beträffande
bokdistributionen gjordes före rådets
beslut i frågan. Vid dessa utredningar
uppmärksammades både frågans ekonomiska
och dess kulturella aspekter.

Under åren 1956—1966 ökade den
svenska bokutgivningen totalt med cirka
50 procent. Sverige har en internationellt
sett imponerande stor bokproduktion
i förhållande till folkmängden.
Denna tillväxt och denna starka ställning
har sannolikt ett direkt samband
med den stigande levnadsstandarden
och framför allt utbildningsväsendets
expansion i vårt land.

Emellertid råder betydande skillnader
i läsvanor mellan olika grupper i
samhället. Ekonomiska faktorer och
traditionella attityder fungerar i vissa
befolkningsgrupper som spärrar mot
utnyttjande av litteraturens rika informations-
och upplevelsestoff.

Frågor av bl. a. detta senare slag behöver
såsom jag tidigare aviserat utredas.
Sammansättningen av utredningen
är jag för närvarande inte beredd att
uttala mig om.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Normalt skulle jag ha
fått svar på min enkla fråga redan i
förra veckan, men jag upplystes då om
att det på grund av tidsnöd inte var
möjligt för departementschefen att ge
mig något svar. I dag får jag tacka för
att jag har fått två svar. Dels fick jag

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

103

Svar på fråga ang. utredning rörande bokmarknadens problem

ett svar i tisdags, när jag i tidningarna
läste om vad statsrådet sagt på en socialdemokratisk
kongress här i Stockholm,
dels har jag nu fått ett svar som
kanske säger mindre än vad som stått
att läsa i pressen om den bokutredning
statsrådet Palme aviserat.

Jag skall nu inte göra några reflexioner
till talet om att stärka folkrepresantationens
ställning. Herr Palme kan
ju fundera på den saken under den författningsdebatt
vi kommer att få här i
riksdagen. Låt mig bara med hänsyn till
Författareföreningens framställning —
som jag tycker gjordes på goda grunder
— uttrycka förvåning över att statsrådet,
om jag tolkat svaret rätt, tydligen
vill ge bokutredningen mycket begränsade
direktiv.

Beträffande frågan om bruttoprissättningen
på böcker har förläggare,
författare, Författareföreningen och
bokhandlare uttryckt sin mening; det
är inte minst kontakten med bokhandlare
och någon förläggare som gjort att
jag blivit uppmärksammad på detta
problem. Om den saken finns emellertid
ingenting alls i svaret. Man får väl
tolka svaret så, att statsrådet Palme inte
är beredd att företa någon undersökning
eller göra någon analys av de konsekvenser
som ett slopande av bruttoprissättningen
på böcker kan komma
att föra med sig när den prissättningen
upphör 1970. Tydligen är statsrådet
Palme inte heller beredd att låta bokutredningen
eller någon annan kommitté
analysera vilka åtgärder som kan
behöva vidtagas för att det inte skall
uppstå några ogynnsamma konsekvenser
för den bokköpande allmänheten
och för hela vårt kulturliv.

Jag hoppas ändå att statsrådet vill
överväga frågan. Även om näringsfrihetsrådet
har tagit ståndpunkt i frågan
är dock prissättningssystemet så nära
förbundet med kommissionssystemet
och nyetableringsfrågan att man inte
kan undgå att känna oro inför tanken
att systemet kommer att slopas.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Beträffande bakgrunden
till det hela kanske jag kan föra ett
resonemang med herr Eliasson i Sundborn
vid annat tillfälle.

När det gäller bruttoprisförbudet är
läget det att näringsfrihetsrådet har
fattat beslut om att dispens icke skall
medges. Det beslutet träder i kraft 1970
och går inte att överklaga. Den enda
chans vi har att ändra på beslutet är
att göra om hela lagstiftningen.

Men det skulle verkligen ställa till
mycket stora komplikationer på många
andra håll, om man efter att ha tillskapat
en myndighet ändrar hela lagstiftningen
på dess verksamhetsområde.
Det försvårar för näringsfrihetsrådet
att agera på andra punkter.

Denna möjlighet finns dock, men
Kungl. Maj :t kan inte besluta om en
fortsatt dispens. En ändring kan bara
ske via lagstiftningen.

När det gäller den aviserade bokutredningen
ber jag om ursäkt, om mitt
svar med hänsyn till att ramen för en
enkel fråga är så pass snäv möjligen
gav det intrycket att utredningen skulle
ha en mycket begränsad uppgift. Det
har den inte alls. Såsom jag sade vid
den kulturkonferens, som omnämndes,
skall bokutredningen arbeta från lconsumtionsaspekten,
d. v. s. med utgångspunkt
från läsarens situation. Man skall
undersöka om människorna får böcker
och bra sådana vid en tid, på en plats
och till ett pris som är rimliga. Från
den utgångspunkten kan man sedan
undersöka bokdistributionen, bibliotekens
roll, bokförfattarnas ställning,
bokproduktionen och andra spörsmål.

Jag menar att det i och för sig, eftersom
det gått så lång tid sedan den senaste
utredningen på detta område
gjordes, och alldeles oavsett bruttoprisdispensens
upphävande finns fullgoda
skäl att genomföra en ordentlig översyn
av hela litteraturstödet. Jag skall
dock gärna medge att upphävandet av

104 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på fråga ang. utredning rörande bokmarknadens problem

denna dispens är ett av motiven för
att tillsätta utredningen. Det råder på
en del håll oro för näringsfrihetsrådets
beslut, och det finns oerhört många delade
meningar om vad som kommer att
ske. Några tror att det skall bli en prissänkning,
som är fördelaktig ur konsumentens
synpunkt, medan andra menar
att bokhandelns struktur är så föråldrad
att det är bra om den ändras.
Andra åter säger att det sortimentstvång,
som nu är ett stöd för den svårsålda
litteraturen, i realiteten fungerar
endast i begränsad omfattning, eftersom
det är ytterst få bokhandlare som
har de 16 000 utgåvor som krävs; för
många hgger siffran kanske bara vid
6 000 utgåvor eller däromkring. Det
finns också de som menar att utredningen
skulle innebära fördelar för den
stora delen av litteraturen. Men det
finns en grupp, nämligen den svårsålda
moderna skönlitteraturen, vilken
omfattar 1 å 2 procent av marknaden
och för vilken problem kan uppkomma.
Jag har från en del håll fått kritik för
att jag redovisar procentsiffror, men
jag vill säga att detta ändå är ett kvalitativt
synnerligen väsentligt problem
som kvantitativt i det stora litteraturflödet
icke är lika stort.

Det är förmodligen mycket svårt att
komma längre än vad näringsfrihetsrådet
gjort vid sina omfattande utredningar
när det gäller att klargöra konsekvenserna
av en ny ordning. Däremot
skall man överväga konstruktiva
och positiva åtgärder för att stödja
den goda litteraturen, framför allt den
svårsålda moderna skönlitteraturen,
och på det sättet kan man bidra till
att skingra farhågorna och att motverka
eventuella negativa effekter av ett upphävande
av bruttoprisdispensen.

Detta är alltså den huvudsakliga innebörden
i den aviserade utredningen,
som jag nu angivit något utförligare än
jag kunnat göra inom ramen för ett
svar på en enkel fråga.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för hans kommentarer
som kastade något mera ljus över
problemet.

Jag kan inte utan vidare acceptera
ett system med ett slags monopolistisk
prissättning, om inte det allmäna har
ett inflytande. Jag frågar mig emellertid,
om det inte är möjligt att förena de fördelar,
som ett bruttoprissystem kan ha
för att klara sortimentsfrågan o. s. v.,
med ett inflytande från det allmänna,
därest nu inte bokhandlarna och förläggarna
kan komma överens om någon
annan lösning vilket de tydligen inte
kunnat göra. Det bär gått tre år av den
innevarande femårsperioden och ingenting
har ännu hänt.

Det är den ena reflexionen. Den andra
är att detta visserligen kvantitativt
kan vara ett begränsat problem. Men
även om det rör sig om 1 å 2 procent
av böckerna är det för den bokköpande
allmänheten en stor fördel att ha
ett sortimentstvång, vilket leder till att
ny litteratur blir lättillänglig på ett
helt annat sätt än vad som kan befaras
bli fallet om systemet ändras. — Kan
man finna andra vägar som är lika
bra, lika positiva, så gärna för mig.
Då måste det emellertid göras en analys
av problemet, och det var en sådan
jag efterlyste.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag förutsätter att detta
är ett av de ting som den nya utredningen
måste fundera över.

Men den väsentliga frågan är väl
alldeles klar för herr Eliasson i Sundborn
och mig. Menar herr Eliasson att
vi genom att ändra lagstiftningen skulle
bibehålla bruttoprisförbudet? Det är
den centrala frågan i detta sammanhang.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall svara kortfattat.

Torsdagen den 16 maj 1968 om.

Nr 24 105

Svar på fråga ang. åtgärder för att avhjälpa tjälskador

För mig är frågan: Måste vi ha bruttoprissättningsmöjligheten
kvar för att
nå de fördelar för den bokköpande allmänheten
och kulturlivet som vi säkerligen
alla finner önskvärda? Och om
det är nödvändigt med en -sådan bruttoprissättning,
varför kan man då inte
tänka sig ett slags samhällelig influens
på prissättningsmetoderna, så att man
har garanti för att allmänheten inte
drabbas av oskälig prissättning? För
att kunna svara på den frågan måste
man emellertid veta om det finns andra
möjligheter att lösa problemet.

Jag hoppas att jag därmed svarat.
Huvudsaken är ju att man löser problemen
så att det inte blir ogynnsamma
konsekvenser för allmänheten, bokhandeln
och kulturlivet.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Kanske har herr Eliasson
i Sundborn ändå inte helt besvarat
min enkla motfråga. Det problem jag
stått inför det senaste halvåret är nämligen
att en mängd människor plötsligt
sagt att man borde bibehålla bruttoprisdispensen
för böcker. Jag har
då konstaterat att detta icke är ett ärende
för Kungl. Maj :t. Den ifrågasatta
åtgärden kräver nämligen långtgående
ingrepp i hela näringsfrihetslagstiftningen.

Oavsett sakfrågan har jag därför
kommit fram till att det rör sig om ett
fält accompli. Kan bokförläggarna övertyga
näringsfrihetsrådet, så är det deras
sak. Vi kan emellertid inte ingripa
på näringsfrihetsrådets område.
Det skulle bli ett förödande slag mot
näringsfrihetsrådets auktoritet.

Jag har således inte varit beredd att
ändra lagstiftningen. Då kan man vidtaga
andra motåtgärder. Min fråga är
alltså: Vill herr Eliasson ändra lagstiftningen? -

verkat till denna näringsfrihetslagstiftning.
Varför? Jo, därför att vi vill motverka
en samhällsskadlig inskränkning
av konkurrensen. Det är precis den
ståndpunkt jag intar.

Skall man införa en speciallagstiftning
på detta område för att bibehålla
bruttoprissättningssystemet, så måste
man ha garantier för att samhället har
inflytande över denna prissättning. Men
man kanske kan slopa systemet och på
andra vägar trygga det man velat garantera
med bruttoprissättningen. Det
är ju detta, statsrådet Palme, som jag
har bett att man skall utreda. Och utredningen
skall väl göras innan vi tar
ställning. Statsrådet menar väl inte att
jag skall svara först och studera utredningen
sedan.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Skall vi ändra lagstiftningen
måste vi göra det nu. I så fall
kan vi alltså inte vänta på några utredningar
— det finns ingen chans.
Och det har gjorts åtskilliga utredningar
av näringsfrihetsrådet på denna
punkt.

Först trodde jag att herr Eliasson i
Sundborn och jag var ense, men nu
finner jag att vi inte är så ense. Jag
vill emellertid avsluta debatten i enighetens
tecken genom att säga att vi i
alla fall är överens om vikten av positiva
och konstruktiva insatser för att
stödja den goda litteraturen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på fråga ang. åtgärder för att
avhjälpa tjälskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Hem Westberg har frågat
mig, om jag vill redogöra för vilka

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vårt parti har med4*—Andra
kammarens protokoll 1968. Nr 24

106 Nr 24- Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Svar på fråga ang. kompensation för inkomstbortfall på grund av ofarbara vägar

åtgärder som avses vidtagas för att
snabbt göra de på grund av tjälskador
avstängda vägarna farbara.

Den tid en svårt tjälskadad väg behöver
vara avstängd varierar starkt
men omfattar i regel några veckor. Sedan
tjällossningen är över repareras
vägarna i den takt vägväsendets tekniska
resurser medger.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för svaret på min
fråga, även om det besked han lämnade
var föga positivt. Jag är övertygad om
att vägfrågorna måste ägnas väsentligt
större uppmärksamhet än vad som hittills
varit fallet. Man kan inte i längden
ha ett vägnät som under längre eller
kortare tid inte kan tjäna sitt ändamål.

I Gävleborgs län avstängdes i slutet
av mars månad i år 87 olika vägsträckor
om sammanlagt cirka 100 mil. 37
av dessa är i dag fortfarande avstängda,
nära två månader senare. Av de övriga
var cirka 40 avstängda en månad
eller mer. Dessa fakta visar klart på två
otillfredsställande förhållanden. För
det första: Våra vägar är inte av tillräckligt
hög standard. Inte ens de nybyggda
vägarna motsvarar i samtliga
hänseenden tidens krav. För det andra:
Vägunderhållet är inte nog effektivt.
Om detta beror på otillräcklig medelstilldelning
borde saken kunna ordnas.

Det kan inte vara förenligt med god
ekonomi att tvingas avstänga en stor
del av vägnätet under veckor och månader.
Vägarna spelar en så stor roll
för människorna, för vår ekonomi och
vårt näringsliv, att det är i högsta grad
nödvändigt att sikta på en hög vägstandard.
Det skall byggas bra vägar, och
vägunderhållet måste ges hög prioritet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vi kommer nog aldrig

ifrån att vi lever i ett klimat som medför
tjälskador på våra vägar, liksom
inte heller att man under själva tjällossningsperioden
inte kan ge sig ut på
vägarna med de tunga vägmaskinerna.

Detta gör att vi har bekymmer varje
år i samband med tjällossningen. Det
lär inte vara möjligt att med några slag
av åtgärder undanröja dessa grundläggande
fakta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på fråga ang. kompensation för
inkomstbortfall på grund av ofarbara
vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
mig, om jag är beredd att vidta åtgärder
som syftar till att ge kompensation
åt de människor som på grund av
ofarbara vägar får vidkännas inkomstbortfall.

Vintertid medges på många tjälade
vägar förhöjda axeltryck. I så god tid
som möjligt före tjällossningen underrättas
skogsbolag, lastbilscentraler och
andra transportörer direkt eller genom
annonsering i lokalpressen om vilka
vägar som eventuellt måste stängas av
under tjällossningen. Härigenom ges
transportutövarna möjligheter att planera
sina transporter alltefter vägarnas
växlande bärighet. Några sådana
åtgärder som herr Westberg syftar på
är inte aktuella.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! I anslutning till kommunikationsministerns
kommentar till
min förra fråga kanske jag kan få säga
att det tydligen är nödvändigt att byg -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

107

Svar på fråga ang. trafiken mellan Öland och fastlandet

ga bättre vägar, så att man slipper dessa
avstängningar och kan komma ut på
vägarna med vägmaskinerna för att reparera
eventuella skador.

Nu gäller det en annan sak. Kommunikationsministern
har på min andra
fråga lämnat ett svar som knappast är
något egentligt svar. Några åtgärder i
syfte att ge kompensation åt de människor
som på grund av tjälskadade vägar
får vidkännas inkomstbortfall är inte
aktuella, upplyser statsrådet.

Jag beklagar detta. Berörda yrkeskår
drabbas dock många gånger tämligen
hårt av avstängningarna. Jag talade
häromdagen med en åkare, som haft
sin lastbil stående en och en halv månad
på grund av tjälskador på vägarna.
Han hade visserligen tagit tillfället i akt
att reparera bilen, men han hade under
inga förhållanden kunnat trafikera den
berörda vägen under den aktuella ti den.

Vad det betyder av inkomstbortfall
är inte svårt att räkna ut. Han fick
dessutom under första veckan betala
sina medhjälpare avtalsenlig lön.

Hetta är bara ett exempel. Vi kunde
också läsa i våra tidningar hur ett sågverk
måste permittera ett tjugotal man
på grund av avstängningen av vägarna.

Vägavstängningarna får alltså omfattande
verkningar, och det borde enligt
min mening undersökas huruvida inte
de närmast berörda på något sätt kunde
lämnas kompensation för inkomstbortfallet.
Jag vill vädja till kommunikationsministern
att han låter göra en utredning
på den punkten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Westberg resonerar
som om det skulle vara möjligt att
bygga om hela vägnätet i vårt land, så
att vi kunde undgå tjälskador. Jag sade
i mitt förra frågesvar att vi väl ändock
får acceptera det klimat vi lever i.

Vägverket försöker nu att i god tid ge
dem som berörs del av sina dispositioner
för att konsekvenserna skall bli

minsta möjliga av förhållanden som vi
inte — det är jag övertygad om — kan
bygga bort på alla våra vägar. Det är
felaktigt att tro att det skulle vara möjligt.

Jag är också övertygad om att herr
Westberg, om han tänker efter litet
grand beträffande vad som skulle bli
följden av att försöka kompensera för
förlorad inkomst på grund av förändringar
i väderleken, skall finna att det
inte bara är tjällossningen vi måste ta
hänsyn till; då kommer också snöhinder
och en hel rad andra ting in i bilden.

Herr WESTBERG (fp):.

Herr talman! Jag finner det synnerligen
omotiverat att jämföra en avstängning
av vägarna under, som i detta
fall, cirka två månader med eventuella
snöhinder, som kan sträcka sig
över någon dag eller litet mera.

Här är det ändå fråga om ett inkomstbortfall
av sådan storlek att det kan
äventyra vederbörandes ekonomi. I sådana
svåra fall borde man enligt min
mening på något sätt lämna kompensation.
Åtminstone borde man kunna undersöka
huruvida det finns möjligheter
att hjälpa till. Jag tror inte att det
skulle vara ogörligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på fråga ang. trafiken mellan Öland
och fastlandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
har frågat mig vilka åtgärder
jag avser vidta för att säkerställa att
trafiken Öland—fastlandet upprätthålls
i nuvarande omfattning intill dess
Ölandsbron öppnas för allmän trafik.

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

108 Nr 24

Svar på fråga ang. trafiken mellan Öland

Beträffande färjtrafiken mellan Revsudden
och Stora Rör har överenskommelse
träffats mellan vederbörande rederi
och statens vägverk om färjtrafikens
upprätthållande till dess Ölandsbron
öppnas för trafik.

Beträffande trafiken i övrigt mellan
Öland och fastlandet kommer jag i slutet
av denna månad att ha överläggningar
med representanter för länsstyrelsen
i Kalmar län.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.

Beträffande den norra leden, Stora
Rör—Revsudden, har det, som kommunikationsministern
nämner, upprättats
ett avtal med statens vägverk, men den
södra leden, Kalmar—Färjestaden, är
den stora trafikådern. Att jag framställt
min fråga heror på att det har uppkommit
en viss oro beträffande trafiken på
denna led i samband med att vederbörande
trafikbolag gjort vissa uttalanden
när entreprenaden för byggande
av ölandsbron antogs. Man uttalade då
att man måste skydda aktieägarna, att
man måste se om sitt hus och att man
måste reparera det inkomstbortfall, som
skulle uppstå när bron blev klar, genom
att utnyttja alla tillfällen som gavs att
finna köpare till färjorna. Man höjde
även avgifterna och försvårade befordran
av styckegods. Man tog också en
tilläggsavgift på redan sålda biljetthäften.

Det var dessa åtgärder som verkade
skrämmande, och ortsborna frågade
sig, hur det skulle komma att gå i fortsättningen
fram till den tidpunkt då
bron var färdigställd.

Jag skulle vilja fråga om ett par andra
saker också.

En befattningshavare i finansdepartementet
var nere på Öland och höll
föredrag i vintras. I dagspressen refererades
detta föredrag och vederböran -

och fastlandet

de referent gjorde gällande, att statsmakterna
inte skulle komma att tillåta
att kommunikationerna försämrades
fram till den tidpunkt då bron blir färdig.
Det gjordes emellertid också gällande,
att det nuvarande färjeföretaget
hade koncession på linjen Kalmar—
Färjestaden. Jag undrar nu, om båda
dessa uppgifter är riktiga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Något slags koncession
har det nuvarande företaget inte på
denna färjetrafik.

De åtgärder som kan vara aktuella i
dessa sammanhang är det inte möjligt
för mig att diskutera — jag kan helt
naturligt inte diskutera hypotetiska
fall. Vi skall, såsom jag tidigare har
sagt, ha en överläggning med länsstyrelsen,
varvid jag kommer att få ta del
av uppfattningar om hur läget bedöms
för närvarande, och därefter får vi väl
se vilka åtgärder som det eventuellt kan
bli aktuellt att vidtaga.

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens förteckning upptagna
frågor uppsköts till ett senare
sammanträde.

§ 21

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
1225.

§ 22

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
betänkande nr 20, bevillningsutskottets
betänkande nr 46,
tredje lagutskottets utlåtande nr 48 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 38.

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 109

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer, tillika
svar på interpellation ang. åtgärder för att åstadkomma ett rationellare bostads -

byggande

§ 23

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ökade
möjligheter för bostadskonsumenter att
tillämpa glesbebyggelserätten, och

herr Hamrin i Kalmar (fp), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående bristen på tandregleringsspecialister.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 24

Anslag till bostadsbyggande m. m. och
ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
(forts.), tillika svar på interpellation
ang. åtgärder för att åstadkomma ett
rationellare bostadsbyggande

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande tredje lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77)
angående byggnadsforskningsavgift,
statsutskottets utlåtande nr 100, i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1968/69 till bostadsbyggande m. m. jämte
motioner, andra lagutskottets utlåtanden
nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad: lydelse av 4 § lagen dem 21
maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott,
och nr 40, i anledning av motioner om
höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m., samt statsutskottets utlåtande nr
101, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
om ökat ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer jämte motioner, nu komme
att fortsättas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet Johansson, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av ovanstående
ärenden besvara herr Gustafssons i
Skellefteå (fp) interpellation angående
åtgärder för att åstadkomma ett rationellare
bostadsbyggande.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Jag befinner mig i en
svår belägenhet när jag nu tar plats i
talarstolen. I går sviktade min röst så att
jag inte fann det möjligt att delta i bostadsdebatten.
I den sena timmen och
med en för riksdagsledamöterna pressande
interpellationsdebatt och frågestund
bakom oss sviktar nästan mitt
mod att nu ta tiden i anspråk.

Jag har aviserat ett interpellationssvar
i bostadsfrågan till herr Gustafsson i
Skellefteå i samband med debatten här.
Svaret delades i stencilerad form redan
i går och har blivit föremål för såväl
publicitet som kommentarer sedan dess.
Om allting klaffar skall det nu ligga på
samtliga kammarledamöters bänkar, och
jag tillåter mig att inskränka mig till en
hänvisning till svaret, där jag redovisat
min syn på några viktiga delar av bostadspolitiken
liksom också på några
dagsaktuella problem.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr Gustafsson i Skellefteå har frågat
mig vilka åtgärder jag är beredd att
vidta i sju särskilt angivna avseenden
för att åstadkomma ett rationellare bostadsbyggande
och därmed minska byggnadskostnader
och hyror i nyproduktionen.

Under år 1967 tillfördes bostadsmarknaden
här i landet mer än 100 000 nya
lägenheter och under de fyra första månaderna
i år har ytterligare ca 30 000
lägenheter blivit inflyttningsfärdiga.
Nästan alla dessa lägenheter har ome -

110 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande in. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer, tillika

svar på interpellation ang. åtgärder för att åstadkomma ett rationellare bostads byggande -

delbart kunnat avsättas på marknaden
men i ett antal fall har lägenheter stått
outhyrda någon tid sedan de blivit färdiga.

Att nybyggda lägenheter inte omedelbart
kan avsättas på marknaden är åtminstone
delvis en följd av att hyrorna
i nyproduktionen på vissa orter nått en
sådan nivå, att de för många hushåll
framstår som alltför höga i förhållande
till inkomsterna. Åtgärder för att pressa
produktionskostnaderna har länge varit
ett väsentligt inslag i svensk bostadspolitik.
Den uppkomna situationen ger oss
anledning att noga pröva möjligheterna
till intensifierade åtgärder i detta syfte.
Jag återkommer strax till frågan om
vissa sådana åtgärder.

Under efterkrigstiden har bostadsbyggandet
successivt ökat till en nivå av
något mer än 100 000 lägenheter per år.
De avvikelser från en jämn ökningstrend
som förekommit har betingats av konjunkturernas
växlingar. Som interpellanten
själv framhåller varken kan eller
bör bostadsbyggandet vara oberoende av
konjunktursituationen. Statsmakternas
bostadsbyggnadsplan har därför under
en följd av år haft karaktären av en
garanterad miniminivå för igångsättningen.
Det har för regeringen framstått
som nödvändigt att för en framförliggande
period räkna med ett bostadsbyggande
av en sådan omfattning som
vid en försiktig konjunkturbedömning
ansetts möjlig att förverkliga. Ökningar
har därefter beslutats allteftersom utrymme
härför uppkommit. Enligt min
mening är detta en bättre metod än att
arbeta med ett alternativ som innefattar
risker för senare nedskärningar.

Interpellanten anser att en utsträckning
från tre till fem år av den period
för vilken statliga lånemedel fördelas
skulle underlätta för kommuner och
byggherrar att smidigare anpassa sina
resurser efter behoven. Möjligheterna att
genomföra en långsiktig planering inom
bostadsproduktionen är emellertid inte

beroende enbart av en utfästelse från
statsmakternas sida om låneresurser till
bostadsbyggandet. Till förutsättningarna
för en sådan planering hör självfallet
också att kommunerna och de bostadsproducerande
företagen bär möjligheter
att planera för reella objekt. Med hänsyn
till byggnadsföretagens växlande kapacitet
och de stora skillnaderna mellan
kommunerna, när det gäller de administrativa
och ekonomiska möjligheterna
att genomföra ett långsiktigt bostadsbyggnadsprogram,
skulle en övergång
till en femårsfördelning av lånemedlen
sannolikt inte utan vidare ge det önskade
resultatet.

I den mån kommunernas egna förutsättningar
för en långsiktig planering
förbättras — bl. a. genom en kommunal
markberedskap, bostadsbyggnadsprogram
och en långsiktig kommunal ekonomisk
planering — och i den mån
bättre informationer om näringslivets
utveckling kan erhållas, kan man dock
i varje fall för de större tätorterna överväga
en förlängning av den period, för
vilken minimiramar för beslut om bostadslån
fördelas.

Kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
har under tidigare år inte fungerat
helt tillfredsställande. Fördelningen
över året av den planerade igångsättningen
av nya bostadsbyggen har därför
inte blivit den gynnsammaste med hänsyn
till önskemålen om en jämn sysselsättning
på byggnadsmarknaden. Under
år 1967 och under den gångna delen av
år 1968 har dock kreditgivningen löpt
friktionsfritt, vilket bl. a. torde kunna
tillskrivas de överenskommelser som
träffats med företrädare för kreditinstituten.

Det är min förhoppning att den väg
som här har beträtts för att åstadkomma
en jämnare kreditgivning till bostadssektorn
även framdeles skall ge önskat
resultat. Om så inte blir fallet är regeringen
beredd att överväga andra åtgärder.
Jag vill erinra om att delegationen

Nr 24

111

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer, tillika

svar på interpellation ang. åtgärder för att åstadkomma ett rationellare bostads -

byggande

för bostadsfinansiering har i uppdrag att
pröva olika frågor som berör bostadsbyggandets
kreditförsörjning. Bl. a. skall
delegationen undersöka de tekniska förutsättningarna
för en statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet.

Herr Gustafsson har också tagit upp
frågan om de övre lånegränserna för
det statliga bostadslånet till olika företagsformer.
Motionsledes framförda förslag
om ändring av gällande lånegränser
har prövats av riksdagen vid många
tillfällen och avvisats. Jag vill erinra
om att riksdagen i dag åter har att ta
ställning till vissa i statsutskottet reservationsvis
framförda yrkanden om ändring
av lånegränserna. För egen del kan
jag inte finna att det har tillkommit
några nya omständigheter som ger anledning
att ändra riksdagens tidigare
intagna ståndpunkt.

I fråga om internationell konkurrens
inom bostadssektorn kan först konstateras,
att den svenska exporten av byggnadstjänster
är flera gånger större än
importen av utländska. Svenska byggföretag
har bl. a. engagerat sig i upprättandet
av elementfabriker i flera europeiska
länder. Å andra sidan finns det också
exempel på att svenska företag tagit till
vara utländska erfarenheter i fråga om
tillverkningsmetoder och byggsystem,
som sedan tillämpats i företagens byggande.

Försök till import av småhus har
gjorts, bl. a. vid upphandlingen för Salemstaden.
De utländska företagen visade
sig emellertid sakna kapacitet för
uppgiften. Även de importförsök i mindre
skala som gjorts har haft begränsad
framgång. Orsaken torde vara att de produkter
som importen skulle avse, nämligen
i huvudsak husens stomme, utgör
en så pass liten del av den totala byggnadskostnaden,
att ett lågt pris på denna
del föga påverkar slutkostnaden.

Interpellanten framhåller att serieproduktion
och stora projekt har visats
kunna leda till väsentligt lägre produk -

tionskostnader. För stora bostadsprojekt
som uppfyller kraven på samordning,
enhetlighet, låg arbetskraftsåtgång och
låga produktionskostnader kan sedan
ett par år tillbaka lämnas förhandsbesked
om statliga bostadslån. Därigenom
garanteras kontinuerlig produktion, bl. a.
genom att finansieringsfrågorna är tryggade
och att olika myndigheter har gett
sitt godkännande av projektet. Kravet
på viss storlek, minst 1 000 lägenheter,
stimulerar till samverkan mellan olika
byggherrar.

För flera av de projekt, som omfattas
av förhandsbesked, redovisas 10 procent,
i vissa fall inemot 20 procent, lägre
kostnader än vad tidigare varit vanligt
på orten. Det utskottsutlåtande som
riksdagen i dag behandlar innehåller
förslag om en planeringsram för industriellt
byggande för perioden 1968—
1973 med 10 000 lägenheter per år. Enligt
förslaget skall ramen kunna vidgas
om det behövs.

Jag tror i likhet med interpellanten
att serieproduktion och stora bostadsprojekt
är en riktig väg att angripa kostnadsproblemet
i bostadsbyggandet. Det
är nödvändigt att främja byggandets
industrialisering och få till stånd en
snabbare rationaliseringstakt inom denna
industri.

Standardisering och enhetliga bestämmelser
är nödvändiga hjälpmedel i byggandets
industrialisering. Jag vill erinra
om de förslag i dessa frågor, som
bostadspropositionen förra året innehöll
och som godtagits av riksdagen. Där
fanns förslag om kraftigt stöd till standardiseringsverksamheten
inom byggnadsområdet,
bl. a. åtgärder för att få
fastställd standard i allmän tillämpning
i statens byggande och vid byggande
med statligt stöd. Vidare föreslogs
en utbyggd typ godkännande verksamhet
som innebär att mera sammansatta byggkomponenter
— t. o. m. delar av hus eller
hela hus — avsedda för serieproduktion
kan få ett centralt godkännande.

112

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer, tillika

svar på interpellation ang. åtgärder för att åstadkomma ett rationellare bostads byggande -

Arbetet pågår med att genomföra besluten
i fråga om standardisering, enhetliga
byggnadsbestämmelser och typgodkännandeverksamhet.
Man har kommit
en bra bit på väg med detta arbete
men det är ännu för tidigt att göra någon
värdering av uppnådda resultat.

Mellan åren 1960 och 1967 har den
genomsnittliga produktionskostnaden för
en 3-rumslägenhet stigit från 49 000 kr.
till 84 000 kr. eller med 70 procent. Samtidigt
har byggnadskostnadsindex stigit
med 27 procent. Större delen av kostnadsökningen
betingas således av andra
omständigheter än prisnivåns höjning,
främst då av ökad standard. Genomsnittsytan
i en 3-rumslägenhet har sålunda
ökat från 72 till 82 m2 under perioden.
En höjning av standarden kan
också konstateras i fråga om lägenheternas
utrustning och i fråga om den yttre
miljön. Ytökningen och standardhöjningen
i övrigt kan förklara inemot
14 000 kr. eller ca 40 procent av den
kostnadsökning som ägt rum under
perioden.

1 1966 års statsverksproposiition uttalades
att den standard i fråga om yta och
utrustning som då hade uppnåtts var
i stort sett tillfredsställande och borde
bibehållas för de närmaste åren. Den
ytterligare standardhöjning som kunde
bli möjlig borde hellre tas ut i form av
ökat antal rum än i ökad yta och ytterligare
höjning av den yttre och inre
standarden. Detta uttalande skall ses
mot bakgrunden av de beräkningar rörande
den framtida hushållssammansättningen
och bostadsefterfrågan som
bostadsbyggnadsutredningen har gjort.

Uttalandet i statsverkspropositionen,
vilket godkändes av riksdagen, gällde
landet som helhet. Variationer i fråga
om det framtida behovet och det befintliga
lägenhetsbeståndets sammansättning
måste självfallet spela en avgörande
roll när det gäller att på det
lokala planet bestämma nyproduktionens
inriktning.

Föreliggande uppgifter för år 1967 visar
att ökningen av såväl lägenhetsstorlekar
som lägenhetsytor har stannat
upp. Man kan också notera en mindre
ökning av andelen lägenheter om 2 rum
och kök utöver vad som är en rimlig
andel enligt bostadsbyggnadsutredningens
kalkyler. En tillfällig förskjutning
av detta slag behöver på längre sikt inte
leda till några allvarligare problem.

Den ytökning som kommit till stånd
i de olika lägenhetsstorlekarna är sannolikt
till en del betingad av den höjda
utrustningsstandarden. Förbättringar i
fråga om köksutrustningen och på den
hygieniska sidan har krävt ökade ytor.
Till en del torde emellertid ytan ha
ökats utan att de boendes nytta därav
kan antas stå i rimlig relation till kostnadsökningen.
En bättre hushållning
med ytorna måste således komma till
stånd. För att främja en sådan utveckling
är avsikten att fr. o. m. nästa år på
försök fördela ramen för det statsbelånade
bostadsbyggandet i kvadratmeter
våningsyta.

Interpellanten talar också om möjligheten
att i ökad utsträckning bygga lägenheter
som i framtiden kan slås samman
till större, alltså s. k. elastiska lägenheter.
En sådan inriktning av produktionen
kan naturligtvis, om den görs
på ett ekonomiskt försvarbart sätt, på
sina håll vara till fördel. Det bör emellertid
ankomma på kommunerna att med
hänsyn till förekommande olikheter i
behov och förutsättningar bedöma i vad
mån sådana lägenheter bör komma till
stånd. Staten bör begränsa sin medverkan
till råd och anvisningar beträffande
den tekniskt sett lämpligaste lösningen.

I fråga om lägenheternas utrustning
slutligen är det min uppfattning, att vi
tills vidare bör hålla fast vid i stort sett
den standard vi nu uppnått. På olika
punkter bör emellertid övervägas, om
sådana åtgärder kan vidtas som är ägnade
att åstadkomma besparingar utan
eftersättande av väsentligare bostadsvär -

Nr 24 113

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer, tillika

svar på interpellation ang. åtgärder för att åstadkomma ett rationellare bostads byggande -

den. Undersökningar i detta syfte pågår
inom inrikesdepartementet. Även i detta
hänseende ligger emellertid en stor del
av ansvaret hos kommunerna. Undersökningar
inom statens institut för byggnadsforskning
visar att standarden ofta
är väsentligt högre än den minimistandard
som anges i bostadsstyrelsens skrift
God Bostad. I fråga om lägenheter med
3 rum och kök i de flerfamiljshus, som
beviljades statligt lån under år 1966, representerade
denna »överstandard» i
genomsnitt en kostnad av ca 2 000 kr.
Den högsta »överstandard» i denna mening
motsvarade en kostnad av 5 500 kr.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att det i nuvarande läge är av stor vikt
att vi tar till vara alla möjligheter att
begränsa produktionskostnaderna inom
bostadsbyggandet. I de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen
har kommunerna
det instrument de behöver för att
på sikt göra klart för sig vad de behöver
bygga, vad de kan bygga och framför
allt vad det kostar att bygga det man
önskar bygga. Men det behövs inte bara
statliga och kommunala åtgärder. Avsättningssvårigheterna
bör för byggherrar
och byggföretag utgöra en allvarlig
erinran om betydelsen av kostnadsbegränsningar.
Att hålla tillbaka produktionskostnadernas
stegring är på sikt det
enda effektiva medlet att bringa hyror
och boendekostnader till en sådan nivå,
att hushållen har råd till de lägenheter
de behöver.

Herr statsrådet yttrade vidare:

Som kommentar till den debatt jag
avlyssnade i går vill jag endast säga, att
det finns all anledning att med tillfredsställelse
hälsa den allmänna uppslutningen
bakom bostadspolitiken, dess omfattning,
innehåll och syfte. Jag bortser
från nyanser eller delade meningar
kring vissa delar av frågekomplexet.

Frågan om kostnadsutvecklingen är
väsentlig men inte enkel. Tillgängligt
utredningsmaterial visar att det är två

huvudkomponenter bakom prisstegringarna
på bostäder: standardstegringen
som tar ungefär 45 procent av stegringarna
och byggkostnadsutvecklingen.
När man, skall motverka hyresstegringarna
och söka åstadkomma en sänkning
av priset kommer man inte förbi dessa
faktorer. Åtgärderna måste ta sikte på
att få byggnadskostnaderna under bättre
kontroll och om möjligt sänkta. Den
uppgiften är inte omöjlig.

Vi får också tänka oss in i att det blir
nödvändigt att begränsa den fortsatta
standardutvecklingen eller som vi har
sagt vid åtskilliga tillfällen »frysa» den
standard vi har i dag under den närmaste
framtiden.

Dessutom måste vi också uppmärksamma
det sociala stöd och bistånd som
är nödvändigt för framför allt barnfamiljerna.
Den nya familj ebostadsreform
som vi också diskuterar ger resultat
där, som kan sammanfattas i följande:
om hyreskostnaderna inte ligger
högre än 80—85 kronor per kvadratmeter
— detta gäller för det stora flertalet
platser i landet — och om det är
fråga om familjer med ett eller flera
barn, kommer familjestödet att medföra
att ingen behöver betala nämnvärt mer
än en femtedel, dvs. 20 procent av sin
inkomst för en ny och rymlig lägenhet.
Det är ett värdefullt resultat som jag nu
hoppas att riksdagen enhälligt kommer
att vara med om att åstadkomma.

Men den reformen får inte minska
ansträngningarna att på andra vägar
söka nå resultat i fråga om bättre relation
mellan hyra och inkomst för åtskilliga
människor i vårt land. Därför måste
vi fortsätta att söka pressa tillbaka byggnadskostnaderna.

Herr talman! Om ingen av de ärade
talarna i denna kammare, som deltagit
i den tidigare debatten, tar illa upp för
att jag inte ingår i polemik eller svarar
på frågor, är jag beredd att avstå från
ett längre anförande.

Vidare anförde

114 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag- till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer, tillika
svar på interpellation ang. åtgärder för att astadkomma ett rationellare bostads -

byggande

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret. Jag hade i går
tillfälle att ganska utförligt beröra just
dessa frågor om byggnadskostnader och
hyror och har därför ingen anledning
att nu gå in på någon längre kommentar.
Jag vill börja med att understryka
vad statsrådet slutade med att säga, nämligen
att det familjestöd, som nu är beslutat,
inte under några villkor får tas
till intäkt för att man anser sig kunna
minska ansträngningarna att få fram
lägre byggnadskostnader.

Jag skall emellertid i några avseenden
göra en kort kommentar till svaret. Inrikesministern
ger i sitt svar ett halvt
löfte om att förlänga den period för vilken
minimiramar för beslut om bostadslånen
fördelas. Det skall ske, säger han,
i den mån som kommunernas förutsättningar
för en långsiktig planering förbättras,
bl. a. genom ökad kommunal
markberedskap.

Det är klart att den kommunala beredskapen
är nödvändig för att en förlängning
skall få avsedd verkan. Det är
vi helt eniga om, men vad är det som
säger att inte denna beredskap redan
i dag finns i många kommuner? Kommunernas
markberedskap är ojämn, men
den är ändå god på rätt många håll.

Statsrådet erkänner i fortsättningen
att under tidigare år fördelningen över
året av den planerade igångsättningen
av nya bostadsbyggen inte blivit den
gynnsammaste med hänsyn till önskemålen
om en jämn sysselsättning på
byggnadsmarknaden. Jag tycker att detta
är försiktigt uttryckt. Den blev under
åren 1965 och 1966 ungefär så ogynnsam
som den gärna kan bli, såvitt man inte
direkt anstränger sig för att få den att
bli ogynnsam. Även detta har medverkat
till kostnadsökningen.

Vi får vidare veta att en delegation
skall undersöka de tekniska förutsättningarna
för en statlig totalfinansiering

av bostadsbyggandet. Detta är tydligen
tänkt som en beredskapsåtgärd, om inte
en jämn kreditgivning på bostadsbyggandet
kan uppnås på annat sätt, såvitt
jag nu har förstått svaret rätt. En sådan
undersökning kan man mycket väl göra.
Jag tycker att det i varje fall är bättre
att börja med att undersöka de tekniska
förutsättningarna än att i likhet med
statsutskottets majoritet ta en bestämd
ståndpunkt innan man vet någonting om
dessa förutsättningar.

Statsrådet finner inte att några nya
omständigheter tillkommit, som talar
för att lånegränserna för privatfinansierade
hus skall höjas. Om man jämför
med förhållandena före kriget kan man
tycka att en egen insats på 15 procent
inte är något att klaga på — de som
byggde då skulle nog ha varit ganska
tacksamma om de fått låna 85 procent
av kapitalet. Men det förefaller som om
den enskilda bostadsförvaltningen under
efterkrigstiden har ändrat karaktär. De
som tidigare svarade för nyproduktionen
var kapitalplacerare som satsade kapital
i hyreshus och räknade med att få god
ränta på detta kapital och alltså inte
kände det som en börda om de satsade
en större del av kapitalet. Nu är det ett
annat slags företagare, som räknar med
god avkastning genom ett ekonomiskt
byggande och en ekonomisk förvaltning
men som inte har denna möjlighet till
kapitalplacering. För dessa är storleken
av den egna insatsen i många fall avgörande
för hur verksamheten skall bedrivas.

Frågan är då, om man anser det önskvärt
att det i fortsättningen finns en
konkurrerande enskild bostadsförvaltning.
Jag är övertygad om att de allmännyttiga
bostadsföretagen kommer att
finnas kvar och ha en övervägande del
av den framtida bostadsproduktionen,
men jag anser det önskvärt att det vid
sidan härav finns en enskild bostadsförvaltning
soim man kan jämföra de

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 115

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

allmännyttigas resultat med. Jag har
tyckt mig finna att även inrikesministern
anser att en sådan konkurrens är
av värde. Under sådana förhållanden
hör vi se till att den verksamheten kan
bedrivas även i fortsättningen.

Frågan om bostadsytornas inverkan
på hyreskostnaden behandlade jag utförligt
i går. Statsrådet säger att uppgifter
från 1967 visar att ökningen av ytan
har stannat upp. Det är gott och väl, men
det räcker inte. Genomsnittsytan för de
olika lägenhetstyperna bör sänkas; i
varje fall bör bostadskonsumenterna få
valmöjlighet även där.

Beträffande frågan om fördelningen
mellan olika lägenhetstyper vill jag helt
kort upprepa vad jag tidigare har sagt.
Vi måste bygga för den efterfrågan vi
har i dag. Vi har inte råd att lagra stora
lägenheter i väntan på en ändrad efterfrågan.
Men vi måste också minnas att
vi bygger för framtiden. Det blir alltså
en svår balansgång. Jag har angivit som
en lämplig kompromiss att man bygger
de storlekar som går att hyra ut men att
man håller sig så nära efterfrågetaket
som möjligt. Det innebär visserligen att
den som har råd att hyra en större lägenhet
kan sägas få en viss förtur till
nya lägenheter, och det låter inte förenligt
med den sociala bostadspolitiken.
Men det är kanske inte så farligt som
det låter. De som flyttar in i de nya lägenheterna
lämnar nämligen också en
lägenhet — ofta en mindre och billigare.

Statsrådet säger i början av sitt svar
att åtgärder för att pressa produktionskostnaderna
länge har varit ett väsentligt
inslag i svensk bostadspolitik. Jag
vill inte förneka att intresse för att nedbringa
kostnaderna funnits, men resultatet
har inte varit vidare gott. Det är
möjligt att de ansatser till köpmotstånd
från konsumenterna som uppstått här
och där kommer att leda till en kostnadsjakt
bland dem som bygger som vi
sett föga av tidigare, eftersom lägenheterna
gått åt trots att de varit dyra. Om
konsumenterna gör ansatser att strejka

blir producenterna kostnadsmedvetna.
Man kanske därför rent av kan säga att
de ansatser till köpmotstånd, som vi nu
har sett, är det bästa som hänt på länge
på bostadsområdet.

Ordet lämnades härefter, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr CARLSHAMRE (h), som yttrade:

Herr talman! I reservationen 1 till
statsutskottets utlåtande nr 101, vilken
har avgivits av utskottets högerledamöter,
yrkas lika litet som i den partimotion,
på vilken reservationen grundar
sig, avslag eller ens ändring på någon
enda punkt i de förslag som framlagts
i proposition nr 42 om ökat stöd till
barnfamiljerna. Det betyder naturligtvis
inte att högerpartiet skulle anse att dessa
förslag på alla punkter är invändningsfria.
Men det betyder att vi i det
nuvarande läget ansett att förslagen
kunde accepteras — det har skett mer
eller mindre motvilligt på några punkter
— som en delreform av ganska provisorisk
karaktär. Det framgick väl av
debatten i går att knappast någon gör
gällande, att detta skulle vara den slutliga
lösningen på barnfamiljernas problem;
det måste komma någonting mer,
någonting större och mer sammanhängande.
Men för att tills vidare avhjälpa
en akut svår situation kan det föreliggande
förslaget accepteras.

Personligen anser jag att förslaget på
vissa punkter innebär en försämring
jämfört med de förslag som framlades
i familjepolitiska kommitténs betänkande
i höstas. Låt mig, herr talman, ta ett
exempel som på visst sätt kan te sig
nästan skrattretande. Det förslag, som
har betecknats som ett av de mest sönderskjutna
utredningsförslag som framlagts
i varje fall på mycket länge, utsattes
i höstas för en mycket bister kritik,
bl. a. därför att det skulle få mycket
besvärande marginaleffekter. Den effekt,

116 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

som vidlåder alla inkomstanknutna stödsystem,
nämligen att bidragsbeloppen
minskar med stigande inkomst, skulle
i och för sig vara ett avgörande skäl
mot ett accepterande av förslaget. Det
var verkligen en kritikstorm. Inte bara
remissinstanser utan även många andra
med möjlighet att göra sin röst hörd gav
sin mening till känna på den punkten.
Ytterst få observerade att förslaget ur
marginaleffektsynpunkt var intressant
framför allt på det sättet, att det torde
ha medfört de lindrigaste marginaleffekter
som någonsin har skådats i ett sådant
sammanhang och att kommitténs
insats i det avseendet bestått i att utforma
ett system som just var behäftat
med så små marginaleffekter som över
huvud taget kunde uppnås. Jag tror att
förslaget var världsunikt i det avseendet;
man har aldrig någonstans i världen
lyckats konstruera ett inkomstgraderat
stödsystem med mindre marginaleffekter
än detta.

Nåväl, kritikstormen blev hård. Nu
har vi fått ett förslag som i varje fall
på den punkten är betydligt värre. Kommittéförslagets
marginaleffekter spelade
mellan 2 och 7 procentenheter utöver
marginalskatten. Det förslag som nu föreligger
spelar mellan 12 och 36 procentenheter.
Marginaleffekten i detta förslag
är alltså cirka fem gånger större än i
kommittéförslaget. Jag är medveten om
de tekniska förhållanden som leder härtill
och tänker inte bråka så mycket
om saken. Men det är ganska lustigt
att se hur samma instanser — samma
människor och samma organisationer
— som i höstas förde ett förskräckligt
liv om kommittéförslagets små marginaleffekter,
nu i stort sett tiger. Det är en
lustig illustration till det politiska livets
villkor, hur man uppenbarligen ibland
kan bli så lycklig över en negativ framgång,
över att lyckas kritisera sönder
ett förslag, som man av någon anledning
inte trivs med, att man sedan med tämligen
stort jämnmod bär att som ersätt -

ning få ett förslag som just på den punkten
är fem gånger värre.

Det finns flera punkter, där jag anser
att kommittéförslaget var bättre än det
nu föreliggande. Jag nämnde hastigt någon
sådan punkt i går. Den ganska markerade
accelerationen av bidragssystemet
till de stora familjernas förmån har
bytts i sin motsats, åtminstone för många
familjer. Det tycker jag är en stor försvagning
av förslaget. Jag är glad att
den andra huvudeffekten, tyngdpunkten
på de låga inkomsterna, har blivit kvar
och i vissa inkomstlägen kanske t. o. m.
förstärkts.

Vad är det som gör att man är beredd
att i varje fall tills vidare acceptera ett
förslag, mot vilket man kan rikta invändningar
på det sätt som jag här har
gjort? Jag skulle kunna fortsätta åtskilligt
längre med att anföra randanmärkningar
och betänkligheter mot förslaget.
Jo, det är helt enkelt en bedömning av
ett faktiskt läge. Den som har läst, åtminstone
någorlunda, familjepolitiska
kommitténs betänkande måste ändå, alldeles
oavsett vilket intryck de framförda
förslagen kan ha gjort på läsaren, ha
inhämtat en viss kunskap om det faktiska
läget för många barnfamiljer. Fru
Hörnlund erinrade i går om att medianinkomsten
för svenska barnfamiljer ligger
vid omkring 30 000 kronor per år.
Det betyder att en halv miljon familjer
i Sverige har inkomster på 30 000 kronor
eller mer per år. Ytterligare en
kvarts miljon ligger inte så förskräckligt
långt därunder. Men de som tillhör vad
statistikerna kallar den nedre kvartilen
har det på ett helt annat sätt, och kommer
man ända ned i botten, till skall
vi säga den nedre åttondelen, träffar
man på familjer i en situation som jag
tror överraskar rätt många som har en
överdriven uppfattning om den svenska
levnadsstandarden och dess allmänna
utbredning.

Jag är helt medveten om att man kan
tjäna 30 000 kronor om året och mer än

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

117

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

så och ändå, för den händelse man har
ett antal barn i familjen, ha det ganska
pressat och besvärligt ekonomiskt. Och
visst är jaig fullständigt medveten om att
det även för de grupperna av familjer
kan behövas ett bättre stöd; det kan
vara motiverat av en önskan om en fullständigare
utjämning av barnkostnaderna
för familjerna än vi nu har. Stora
delar av dessa grupper befinner sig i ett
sådant läge att det kan vara riktigt att
beteckna deras situation som besvärlig;
de har eu eftersläpande standard eller
vad vi vill hitta på för omskrivande,
sköna ord. Men när vi kommer ned till
den grupp familjer — detta gäller 125 000
—150 000 familjer som tillsammans har
250 000 barn och det är ingen liten folkgrupp
—- som utgör vad jag kallade för
den nedre åttondelen på inkomstskalan,
så är det en fullständigt falsk beskrivning
av verkligheten att tala om en eftersläpande
standard eller om ekonomiska
svårigheter eller annat sådant. Här
har vi att göra med brutal gammaldags
fattigdom och inte någonting annat.

I den mån man tror på statistik och
utredningar måste man väl konstatera
att vi här har att göra med stödbehov
som till sin natur är olika i olika grupper
och i olika inkomstlägen. Som bekant
tillät sig familjepolitiska kommittén
i sin radikalism att gå ändå därhän
att rekommendera en viss minskning av
nu utgående förmåner till dem som har
det någorlunda hyggligt ställt. Det har
inte blivit så i det förslag vi nu behandlar.
Jag har det senaste halvåret fått
motta många frågor om hur jag kunnat
vara med om att framlägga ett sådant
förslag. Det är inte alls svårt att förklara.
Man kan ta många exempel, och
det har också anförts många exempel.
En familj med ett barn och en inkomst
på 100 000 kronor om året — det var
dock inkomster av den storleksordningen
det var fråga om — har om vi räknar
i runda tal och inte är alltför noga på
hundralapparna kanske 5 000 kronor i

månaden att röra sig med i disponibla
pengar. Den familjen skulle ha drabbats
av ett bidragsbortfall av 25 kronor i månaden.
Man kan kalla det vad man vill,
man kan tala om rättvisesystem, man
kan tala om den politiska omöjligheten
att göra vad som med en kanslihusterm
kallas att avlöva folk förmåner som de
redan har och man kan konstruera
många problem i detta sammanhang,
men det är inte en social fråga. Det kan
vara en fråga om skatterättvisa och vad
man vill, men det är som sagt inte en
social fråga, därför att för sådana inkomsttagare
är belopp av den storleksordningen
— 25 kronor i månaden oavsett
om det gäller en förbättring eller
försämring med detta belopp — i hög
grad en fråga om en marginell konsumtion.
Det kan innebära några paket cigarretter
i månaden, kanske en halva
whisky, vad vet jag.

Men för de andra 125 000—150 000 familjerna
i den nedre åttondelen är skillnaden
mellan barnfamiljer och icke
barnfamiljer, mellan familjer med få
barn och familjer med många barn, inte
en fråga om sådan marginell konsumtion
utan det är i bokstavlig mening frågan
om mat på bordet, tak över huvudet
och sängkläder i sängen. Jag tycker att
man måste ha klart för sig att även om
en utjämning må vara aldrig så befogad
i båda fallen eller i alla fallen så är den
befogad på olika sätt, med olika motivering
och i olika hög grad.

Vi kan, som mycket väl framgick av
debatten i går, naturligtvis också ha olika
meningar om hur mycket man kan
göra på en gång. Men även om vi må
kunna tvista om möjligheten eller omöjligheten
att få fram 180 miljoner mer
just nu är vi ändå alla i detta hus överens
om att det för närvarande inte är
möjligt att få fram de verkligt stora belopp,
de många hundra miljonerna för
att inte säga de flera tusen miljoner som
skulle behövas för att göra en familjepolitisk
reform generell och lika för

118 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. in. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

alla och tilltagen med sådana belopp, att
den skulle lösa problemen för de sämst
ställda familjerna.

Det är anledningen till att jag för min
del tveklöst ansluter mig till en selektiv
reformverksamhet just nu som tar sikte
på de allra mest behövande, de som
verkligen bar grundade anspråk på solidaritet
och omedelbar förbättring av
sin situation.

Jag vill gärna tillfoga att jag anser att
det problemet inte är löst med det förslag
vi har framför oss. Det är ett steg
på vägen, det är kanske t. o. m. ett stort
steg på vägen, men det finns en och annan
grupp som fortfarande är i kläm.
Jag betraktar omvandlingen av familj etillägget,
det konsumtionsneutrala familjetillägget,
till ett bostadstillägg som ett
steg tillbaka. Jag gör det av principiella
skäl, därför att jag tycker det är fel och
onödigt med en konsumtionsstyrning —
jag tycker det är hög tid att myndigförklara
barnfamiljerna — men också därför
att det något försvagar effekten av
reformen för en del av de sämst ställda.
Visserligen har det blivit så, att eftergiften
för dem som kräver en bostadsanknytning
i fråga om själva grundbeloppet
i botten inte är större än att
man har stannat för att kalla även den
delen av tillägget bostadstillägg. Det är
en ren benämningsfråga och inte någonting
mer. Man får såvitt jag förstår det
tillägget, även om man skulle bo i tält
eller inte bo alls.

Men det är alltså biten i botten, det
är grundbeloppet, men en del av de
sämst ställda, kanske alldeles särskilt
bland de ofullständiga familjerna, får
genom denna konstruktion inte möjlighet
att få del av annat än en bit av förbättringarna.
De har fått en kompensation
genom det samtidigt framlagda förslaget
om bidragsförskotten, men i den
män förslaget är avsett att kompensera
bristen i förslaget om bostadstillägg just
när det gäller att ordentligt öka stödet
till de sämst ställda måste det sägas att

det är ett något trubbigt instrument.
Dels skulle man nog kunna peka på att
det kommer att innebära inte helt obetydliga
förbättringar även för begränsade
grupper som inte hör till dem som
bäst behövde hjälpen, dels kommer det
också att innebära att några ställs utanför
allting utom själva grundbeloppet i
bostadstillägget. Det finns nämligen också
fullständiga familjer för vilka inga
bidragsförskott utgår. De är kanske inte
så många, men de finns och de har det
i det här avseendet lika eländigt. De kan
betecknas som över huvud taget icke
alls boende, i varje fall inte i egen bostad.

Med alla reservationer leder ändå detta
resonemang till att det är nödvändigt
och i hög grad önskvärt att nu med
snabb verkan besluta om en reform som
den föreslagna, just därför att den tämligen
snabbt leder till ett gott resultat
för rätt stora grupper bland de allra
sämst ställda.

Till sist vill jag, herr talman, i anslutning
till reservationen 1 säga några
ord om den framtid som där skisseras.
Det enda högerpartiet gjort denna gång
är ju att framföra en del meningar om
det fortsatta reformarbetet. Det är nödvändigt
och jag tror att det allteftersom
utredningsarbetet fortskridit framstått
allt klarare, att vi måste få tillfälle att
ta ett samlat grepp på hela familjepolitiken.
Vi låser varandra delvis. Det är
omöjligt för familjepolitiska kommittén
att klara sin återstående stora uppgift,
frågan om ett eventuellt vårdbidrag eller
kompensation i annan ordning för barntillsynskostnaderna,
utan att avvakta resultatet
från familjeskatteberedningen.
Det måste gå i den ordningen, ty trots
allt är det skatten, och jag vill minnas
fru Hörnlund påpekade detta i går, som
är så att säga den större biten i komplexet.
Man kan inte vänta med skattereformen
i avvaktan på att familj eslcatteutredarna
skall få veta hur den andra
delen av familjepolitiken skall utformas.

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

119

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Tvärtom måste skatten gå före, men det
är viktigt att vi får tillfälle till en samlad
utredning, en samlad debatt och ett
samlat beslut. Det vi gör med det här
förslaget framstår för mig såsom i första
hand ett försök till en vertikal utjämning,
d. v. s. en utjämning till förmån för
dem som har de mycket låga inkomsterna.
Otvivelaktigt rör det sig även om
ett utjämningsförfarande inom gruppen
barnfamiljer.

Några undrade i höstas vad familjepolitiska
kommittén kunde mena med
att låta barnfamiljerna vara med och betala
det ökade familj estödet. Det är klart
att de är med även i det här fallet där
det gäller en transferering till förmån
för gruppen barnfamiljer som helhet,
men det är också en transferering inom
gruppen från högre till lägre inkomster.
Det är enligt min mening det angelägnaste
just nu att klara den transfereringen.

Det finns även en annan utjämningsfråga
och vi har väl på skilda håll, litet
olika vid olika tidpunkter, betonat de
olika utjämningsförfarandena. Vi har
också ett horisontellt utjämningsförfarande,
där man så att säga jämför familjer
med samma inkomster men med
olika barnantal och försöker utjämna
standarden mellan dem. Därav klarar vi
emellertid inte mycket med föreliggande
förslag. Givetvis har det även den
effekten, men om man önskar göra en
sådan utjämning över hela fältet och
över alla inkomstklasser, alltså att oavsett
det brutala behovet låta samhället
jämna ut kostnaderna mellan barnfamiljer
och icke barnfamiljer, så är den biten
kvar att klara. Min uppfattning är att
den endast kan klaras genom en stor
och samlad reform i vilken alla komponenter
tas in: familjebeskattningen,
det kontanta familjestödet och samhällets
service till barnfamiljerna. Det sistnämnda
betyder förvisso rent ekonomiskt
inte minst.

Det ligger nära till hands för mig att

närmast anse den horisontella utjämningen
mellan olika familjetyper i samma
inkomstläge som en fråga om skatt,
medan den vertikala utjämningen lättast
klaras bidragsvägen. Sedan finns
servicen att ta till som ett komplement.

Allt detta måste vi ta upp i ett stort
sammanhang, och jag hoppas att det kan
ske snart. Det kan emellertid inte ske i
år och sannolikt inte heller nästa år. I
avvaktan på detta är emellertid föreliggande
förslag acceptabelt, om också inte
helt bra, och jag är glad om vi får det
genomfört.

Vidare anförde:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Tillsammans med två
andra ledamöter av denna kammare har
jag i bostadsfrågan väckt motionen
II: 424, som i korthet går ut på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära dels en ökning av antalet tvårumslägenheter
i flerfamiljshus under en
övergångstid av tre år, dels en utredning
inom Kungl. Maj :ts kansli om s. k.
flexibelt byggande. Jag förstår att det
kan vara svårt att så här sent på kvällen
andra dagen få kammarens ledamöter
att intressera sig för våra förslag, men
jag vill ändå säga några ord om dem.

Statsutskottet har som vanligt i mycket
korta ordalag avfärdat vår motion.
Det är vi vana vid. Utskottet har redogjort
för inrikesministerns resonemang
i statsverkspropositionen om att återhållsamhet
i fråga om rumsytorna är
starkt befogad för att byggnadskostnaderna
skall kunna begränsas. Utskottet
ansluter sig till den bedömningen och
framhåller att mycket ännu kan vara
att vinna i fråga om boendevärdet genom
användning i större utsträckning
av bl. a. mer funktionsstuderade planlösningar.

Den andra frågan, om flexibelt byggande,
har utskottet ansett böra lösas
av kommunerna, eftersom olika kom -

120 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

muner har olika förutsättningar för sådana
lösningar.

Här har nu under dessa två dagar ordats
ganska mycket om de stora kostnadsökningarna
för bostadsbyggandet.
Enligt tidskriften Vår Bostad nr 4/1968
har byggnadskostnaderna stigit med 70
procent under en femårsperiod. Den
uppgiften har också vitsordats av inrikesministern
i det interpellationssvar
som delats ut här i kammaren.

När vi nu kan konstatera ett visst
köpmotstånd mot de lägenheter som
produceras — i varje fall i vissa städer
— frågar man sig vilka lägenheter allmänheten
egentligen efterfrågar. Jag har
gjort en liten undersökning om den saken
i min egen hemstad, och den visar
att under 1966 var det 46 procent av
dem som stod i bostadskön som efterfrågade
tvårummare. Endast 10 procent
av de anmälda efterfrågade lägenheter
på fyra rum och kök och större.

I vår stad bygger vi nu ungefär 25
procent av lägenheterna i form av tvårummare.
Vi har alltså svårigheter att
tillgodose efterfrågan på sådana, vilket
hos oss är klart dokumenterat. Om man
ser på den statistik, som har redovisats
för landet i dess helhet finner man, att
andelen tvårummare i bostadsproduktionen
från år 1961 till år 1967 gått ned
från 22 procent till 16 procent. Detta
har också uppmärksammats bland bostadsproducenterna,
och direktören
Owe Lundevall har i nr 5 av Vår Bostad
anfört följande:

»När de lägenheter som planerades
och projekterades för ett par år sedan
nu är färdiga, synes de emellertid inte
överallt svara mot den aktuella reducerade
efterfrågan. Detta torde bl. a. ha
samband dels med den starka expansion
av efterfrågan från småhushållens
sida och dels med de överraskande förändringar
av lägenhetsbeståndet, som
ägde rum mellan bostadsräkningarna
1960 och 1965 och som kom till uttryck
i att ca 40 000 lägenheter varje år för -

svann ur bostadsbeståndet genom rivning
eller på annat sätt.

Trots att nyproduktionen av smålägenheter
under 60-talets första del icke
varit ringa, har det totala fastighetsbeståndet
mellan 1960 och 1965 förändrats
på följande sätt:

1- rummare och mindre — 38 000

2- rummare — 27 000

3- rummare + 92 000

+ 173 000»

Författaren avslutar med följande bedömning:
»Efterfrågeexpansionen från
småhushållens sida har således mötts
av ett minskat utbud av smålägenheter.»

Jag är helt på det klara med att vi
motionärer kommer att betraktas som
mörkmän av många av dem som är intresserade
av bostadsfrågan. Man menar
att vi inte vill bygga för framtiden och
att det i en framtid kommer att uppstå
en slum av lägenheter, som ingen vill
ha. Det skulle också enligt samma bedömares
mening bli en bostadsstandard,
som för barnfamiljerna innebär ett steg
tillbaka.

Beträffande farhågorna för att vi inte
skulle kunna hyra ut de aktuella lägenheterna
i framtiden tror jag att risken
är ringa. Det kommer att finnas flera
pensionärer som efterfrågar två rum
och kök och även studerande ungdomar
och ensamstående kommer att söka
sig till dessa lägenheter. Det problemet
tror jag därför inte är stort.

Frågan är nu vad vi skall göra, när
ungdomarna begär en tvårummare men
i dagens läge inte anser sig ha råd att
betala en trerummare. Man kan visserligen
säga att det är köket och våtutrymmena
som drar de stora pengarna
och att prisskillnaden mellan en tvårummare
och en trerummare inte är
större än en tusenlapp om året. Men det
är kanske just denna summa, som man
inte orkar prestera. Man har kanske
råd att betala den dyra tvårummaren,
men man sträcker sig då till gränsen

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24 121

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

av sin betalningsförmåga och gränslinjen
ligger kanske vid de 1 000—1 200
kronor om året som en trernmmare kostar
mera.

I går citerades ett föredrag av överingenjören
Bernhard vid SABO-konferensen,
och även jag skulle vilja återge
ett yttrande av honom, där han först
säger följande:

»Det är oekonomiskt att bygga så billigt
att det blir dyrt att bo.» Det är naturligtvis
riktigt att bostaden inte skall
vara utrustad så, att det är förenat med
extra utgifter att göra den beboelig.
Men Bernhard fortsätter också på följande
sätt: »Men det är ju ännu mer
oekonomiskt att bygga så dyrt att man
inte alls har råd att bo — och det är
i den situationen alltför många tycks ha
hamnat just nu och som det gäller att
komma ur genom att kritiskt pröva för
varje kronas kostnad om den ger avsedd
och angelägen funktion i utbyte.»

Detta är alltså bakgrunden till den
av oss väckta motionen. Herr talman!
Det blir kanske endast en demonstration,
men jag vill dock yrka bifall till
motionen II: 424 under momenten 2 och
3 i statsutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 100.

I detta anförande instämde fru Svensson
och fru Holmberg (båda s).

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag har blivit uppfordrad
att återkomma i denna debatt, men
med hänsyn till den sena — eller snarare
tidiga — timmen skall jag begränsa
mitt anförande till fem punkter på
ungefär lika många minuter.

1. Begeringens familjepolitiska reformprogram
finns sammanfattat på s.
58 i proposition nr 42. Det är ett fullföljande
av riktlinjerna i Resultat och
reformer från 1964.

2. Den avgörande skillnaden mellan
regeringens proposition och mittenpartiernas
krav på ett s. k. samlat grepp

är att propositionen innehåller ett reformförslag
på ett bestämt område. Genom
detta förslag förstärks konsumtionsstödet
för barnfamiljer med lägre
inkomster med 300 miljoner kronor.
Vår politik är att genom successiva reformer
ständigt förbättra människans
villkor i ett föränderligt samhälle.

3. Om riksdagen till äventyrs skulle
bifalla mittenpartiernas förslag om en
barnbidragshöjning, så finns det ju faktiskt
inga pengar till detta — ännu.
Mittenpartierna ville lägga utgifterna
för barnbidragshöjningen på dem som
röker och dricker sprit. Min undran
har varit om mittenpartierna nu, när
denna väg inte längre står öppen, kunde
tänka sig att i stället ta ut 180 miljoner
kronor i t. ex. höjd oms — eller
moms — eller genom en höjning av den
direkta statsskatten. Eller är det så, att
folkpartiet och centerpartiet vill höja
barnbidragen bara om man samtidigt
får höja skatten på sprit och tobak?

4. Mittenpartierna ivrar mycket för
en indexreglering av barnbidraget. Om
barnbidraget hade indexreglerats redan
när det infördes — på samma sätt som
folkpensionerna — skulle barnbidraget
i dag ha varit inte fullt 650 kronor om
året. Barnbidraget ligger nu på 900
kronor. Skillnaden är den standardhöjning
som kommit barnfamiljerna till
del via barnbidragen, vilket gör ungefär
40 procent. Frågan om värdesäkringen
har redan tagits upp i familjepolitiska
kommittén.

5. Jag vill gärna säga att jag delar
den positiva syn på familjepolitiska
kommitténs betänkande som här har
framförts. Detta betänkande har fört
den familjepolitiska diskussionen ett
stort steg framåt. Medlen är annorlunda
i det här föreliggande förslaget, men vi
har i stort bevarat den målsättning som
familjepolitiska kommittén hade och
även i stort uppnått de resultat som familjepolitiska
kommittén eftersträvade.

Beträffande bostadsanknytningen tror

122

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

jag att det fortfarande är väsentligt att
slå vakt om barnfamiljernas möjligheter
att skaffa sig goda bostäder och att
i våra bostadsområden ge utrymme för
barnfamiljerna, oberoende av inkomst.
Till varje pris måste vi undvika en segregation
efter inkomst i våra bostadsområden.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vågar knappast säga
att jag är glad över att statsrådet Odhnoff
nu efter ett och ett halvt dygn är
beredd att fortsätta den debatt som i
denna kammare påbörjades under förmiddagen
i onsdags. Anledningen till
att jag inte vågar säga detta är enbart
att det nu är strax efter midnatt.

Jag uttryckte i onsdags min besvikelse
över att statsrådet Odhnoff knappast
ägnat någon del av sitt anförande åt att
presentera regeringens syn på familjepolitiken.
Hennes starkt polemiska och
ensidiga inlägg ägnades ju praktiskt taget
enbart åt en granskning av reservationerna.
När hon nu presenterar regeringens
syn sker det på några få minuter.
Jag tycker detta är ganska belysande.

Låt mig emellertid kommentera ett
par av punkterna i den redovisning som
statsrådet Odhnoff nu lämnat!

Mittenpartierna har presenterat ett
konkret program för familjepolitikens
utformning. Vi har presenterat det i
motioner i riksdagen under de senaste
fyra åren och i programskriften Mittensamverkan.

Statsrådet Odhnoff konstaterade i
onsdags att mittenpartierna vill ha ett
reformstopp på familjepolitikens område.
Jag vill ha ett klart besked av statsrådet
Odhnoff: Anser hon fortfarande
att mittenpartierna vill ha ett reformstopp
på familjepolitikens område, att
de inte är beredda att genomföra den
delreform som nu är föreslagen?

Vi har i motioner i år framfört våra
synpunkter och våra förslag, som inklu -

derar ett tillstyrkande av denna delreform
med vissa förbättringar — ett särskilt
bostadstillägg — och dessutom en
höjning av de allmänna barnbidragen.
Kan detta karakteriseras som en önskan
att inte genomföra en reform, som en
önskan om reformstopp? — Jag vill ha
ett besked på den punkten.

Beträffande barnbidragens finansiering
har vi lagt fram ett förslag. Den
konservativa delen av riksdagen har
avslagit detta, men förslaget är ändå
framlagt. Vill statsrådet Odhnoff reformera
beslutsordningen i riksdagen, så
att alla utgiftsbeslut skall fattas först på
riksdagens sista dag? Det är den enda
konsekvensen av hennes argumentering.

Slutligen vill jag beröra indexregleringen.
Ja, vem har menat att det enbart
skall vara en indexreglering av de
allmänna barnbidragen? År det regeringens
ambition på familjepolitikens område?
För tillfället tycks för övrigt inte
ens detta vara regeringens ambition.
Vi vill ha en följsamhet till penningvärdets
utveckling, men vi vill dessutom
följa med i den allmänna standardutvecklingen.

Herr talman! Jag vill alltså gärna ha
besked av statsrådet Odhnoff om hon
håller fast vid ståndpunkten att mittenpartierna
vill ha ett reformstopp
på familjepolitikens område, när vi i
flera år presenterat konkreta förslag om
utbyggnad av familjepolitiken.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det är glädjande att
statsrådet Odhnoff nu samlat sig till ett
försök till svar på en del av de frågor
som ställdes i går. Statsrådet Odhnoff
försöker, om jag förstått henne rätt,
ställa upp mittenpartiernas förslag till
höjda barnbidrag som alternativ till
proposition nr 42. Så kan man inte göra.
Det är ju helt felaktigt.

Eftersom man i går från socialdemokratiskt
håll påstod att det ligger ett
överbud i att vi nu vill återföra barn -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24 123

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

bidragens köpkraft till den de hade år
1965, vill jag gärna ställa frågan till
statsrådet: Anser statsrådet att detta är
ett överbud? Menar statsrådet att barnbidraget
inte i fortsättningen bör vara
den grund i familjestödet som det varit
bittills?

Statsrådet framhärdar också i sin
uppfattning att mittenpartierna inte anvisar
något sätt att skaffa pengar för att
genomföra sina förslag. Regeringspartiet
har ju undanröjt möjligheterna därtill.
Det utrymme som vi i vår budget
vid riksdagens början hade för en höjning
av barnbidragen finns alltså inte
längre. I anslutning till statsrådet Odhnoffs
anförande vill jag gärna ställa
frågan: Vart går de pengar som staten
får genom den höjning av spritpriserna
som regeringen genomfört? År de pengarna
öronmärkta för någon särskild utgift?
När man från oppositionens sida
fått vissa förslag avslagna, skulle alltså
inte oppositionen kunna fullfölja sin
politik? Det är, vilket sades i går, helt
orimligt att oppositionen skall arbeta
under sådana förutsättningar. Framhärdar
verkligen statsrådet i sin uppfattning
att detta är ett rimligt tillvägagångssätt? Fru

RYDING (vpk):

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
Odhnoff inte har läst reservationerna
ordentligt. Hon talade i går ideligen
endast om mittenpartierna och gör
det även i dag. Vänsterpartiet kommunisterna
har emellertid även detta år
en motion om att barnbidragen skall
höjas med 100 kronor och indexregleras.
Om statsrådet hade vistats litet mera
härinne i kammaren i går, hade hon
uppmärksammat att vi inte har samma
recept som mittenpartierna för att täcka
kostnaderna för denna höjning.

I ett rätt långt anförande talade jag
om vad regeringen i stället har råd med,
och jag vill inte upprepa det nu, ty det
lönar sig inte; det står i protokollet.

Jag vill bara erinra om en enda punkt,
nämligen att regeringen har råd med
att genom en ännu icke beslutad reform
i fråga om omsättningsskattens ändrande
till mervärdeskatt befria företagen
från en utgift på 250 miljoner kronor
netto. Precis samma belopp går åt till
att höja barnbidragen till 1 000 kronor
per år och indexreglera dem.

Jag beklagar att käbblet mellan regeringen
och mittenpartierna om huruvida
man skall hjälpa barnfamiljerna
genom tobaks- och spritbruk har blivit
en huvudfråga i detta sammanhang, och
det är därför jag tagit till orda. Jag beklagar
också att statsrådet Odhnoff tydligen
har den uppfattningen att man
har råd att lätta och lindra bördorna
för bolagen och de stora förmögenhetsägarna
men inte har råd att hjälpa
barnfamiljerna eftersom statsrådet inte
med ett ord berört vårt förslag i debatten.
Men det saknas väl motargument!

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
svar på de frågor som har ställts står
att finna i de punkter som jag inledde
mitt anförande med.

Härmed var överläggningen slutad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 100

Mom. 1

Motionen II: 290

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 1 i övrigt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

124 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
övrigt i utskottets utlåtande nr 100,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl. i
moitsvarainde del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposition
en. blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 75 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:424
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Martinsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:424 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 32 nej,
varjämte 22 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Motionen II: 424

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 3 i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24 125

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 95 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 95 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 95 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

126 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:165
och 11:217 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 8

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 5) av herr
Nyman m. fl.; samt 3:o) bifall till motionerna
1:165 och 11:217 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 10 och 11

Yad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan!,
dels ock på bifall till motionerna I: 165
och 11:217 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 165
och 11:217 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Mom. 14

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 15

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med

den ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 6) av herr Virgin
in. fl.; samt 3:o) bifall till motionerna
1:164 och 11:218; och biföll kammaren
utskottets hemställan med oförändrad
motivering.

Mom. 16

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 16) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst*
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 39 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

127

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

2 ro) bifall till reservationen 8 a) av
herr Nyman in. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 8 b) av herr Virgin m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Turesso-n begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Turesson
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 17) i statsutskottets utlåtande
nr 100 antager reservationen 8 a)
av herr Nyman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering anr
tagit reservationen 8 b) av herr Virgin
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2 ro) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 a) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107
ja och 70 nej, varjämte 27 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9)
av herr Nyman m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 19

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 20) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

128 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 95 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 23

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 11); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 23) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring

i motiveringen, som föreslagits i reservationen
11) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 171 ja och 28 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 24

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12)
av herr Nyman m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 25 och 26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 27

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 27) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24 129

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13) av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 33 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 28

Herr talmannen gav propositioner
på 1 ro) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 14 a) av
herr Nyman im. fl.; samt 3:o) bifall till
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
I: 165 och II: 217 i motsvarane
de del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 28) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14 a) av herr Nyman m. fl.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 45 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 29

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 30

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15)
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 31—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 36

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 16);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägände
ja besvarad. Herf Turesson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 36) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 16) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo5
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 24

130 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och okat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 28 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 37

Utskottets hemställan bifölls.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39

Utskottets hemställan bifölls.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 127 ja och 75 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 101

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1 a) av herr
Virgin m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
1 b) av herr Nyman m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Turesson begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Gustafsson i
Skellefteå votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. 1) i statsutskottets utlåtande
nr 101 antager reservationen
1 a) av herr Virgin m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

131

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 35 ja och 70 nej, varjämte 98 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108
ja och 70 nej, varjämte 25 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 75 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bergman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

132 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Anslag till bostadsbyggande m. m. och ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkänngav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 149 ja och 52 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 135 ja och
66 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 806
och II: 1041 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bergman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24 133

Riktlinjer for företagareföreningarnas organisation och verksamhet

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bergman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 37 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godtändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 101, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 33 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

5* Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Mom. 9—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 25

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 109, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad avser bidrag till anordnande
av barnstugor; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
in. m.,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472),

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

ändring i brottsbalken m. m.,
nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag an gående

ändring i lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
m. m., och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag an gående

ändrad lydelse av 2 § 9:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskotten i

nämnda utlåtanden hemställt.

§ 26

Riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet jämte motioner.

Sedan Kungl. Majd i propositionen
nr 1 (bilaga 13, punkterna C 3, C 4, C 5
och IV: 1) beräknat medel för bidrag
24

134 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas

till företagareföreningarna m. m. hade
Kungl. Maj:t i propositionen nr 61 under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
8 mars 1968 föreslagit riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet m. m. som förordats i statsrådsprotokollet,

2. medge att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1968/69 beviljades
intill ett belopp av 80 000 000 kr.,

3. för budgetåret 1968/69 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln a)

till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.,

b) till Täckande av förluster i anledning
av statligt stöd till hantverks- och
industriföretag m. fl. ett förslagsanslag
av 5 500 000 kr., samt

på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder c)

till Statens hantverks- och industrilånefond
ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 3
av herr Stefanson och II: 6 av herrar
Andersson i Örebro och Larsson i Umeå,

dels de likalydande motionerna I: kil
av herr Wikberg m. fl. och II: 578 av
herrar Larsson i Norderön och Eriksson
i Bäckmora,

dels de likalydande motionerna I: 578
av herr Ottosson och II: 707 av herr
Fridolfsson i Stockholm m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådant
förslag till höjning av anslagen till företagareföreningarna
att i första hand de
företagareföreningar som vore belägna
inom det lokaliseringspolitiska stödområdet
hade möjlighet bedriva hjälpverksamhet
för småindustrin på marknadsföringsområdet,

dels de likalydande motionerna I: 579

organisation och verksamhet

av herr Ottosson in. fl. och II: 706 av
herr Fridolfsson i Stockholm, vari hemställts
att riksdagen måtte bevilja ett
reservationsanslag för budgetåret 1968/
69 av 200 000 kr. att förvaltas av Västernorrlands
läns företagareföreningförbedrivande
av försöksverksamhet med en
s. k. idébank efter de i motionerna angivna
riktlinjerna och föreslogs att, på
grundval av de erfarenheter som redovisades
av föreningen, försöksverksamheten
i ett senare skede utsträcktes jämväl
till andra län för att slutligen ingå i
företagareföreningarnas ordinarie arbetsuppgifter
för ett stärkande av respektive
läns och därmed vårt lands
näringsliv,

dels de likalydande motionerna I: 609
av herr Ernulf och II: 761 av herr Andersson
i Örebro m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1968/69 till
Statens hantverks- och industrilånefond
anvisa ett investeringsanslag av 40 milj.
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 618
av herr Stefanson m. fl. och II: 785 av
herr Sjönell m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om ett årligt anslag av
300 000 kr. att från budgetåret 1969/70
under en treårig försöksperiod ställas
till kungl. kommerskollegiums förfogande
för forsknings- och utredningsverksamhet
om de mindre och medelstora
hantverks- och industriföretagens
problem och förhållanden,

dels de likalydande motionerna I: 816
av herr Enarsson m. fl. och II: 1060 av
herr Nordgren m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 817
av herr Erik Jansson och II: 1062 av
herr Nyström in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 818
av herr Johan Olsson m. fl. och II: 1064
av herr Thylén m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att företagareföreningarnas
verksamhet medgåves
omfatta även lastbilstrafikbranschen,
dels de likalydande motionerna I: 819

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24 135

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

av herr Eric Gustaf Peterson m. fl. och
II: 1063 av herr Thijlén m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 820
av herr Stefanson m. fl. och II: 1061 av
herr Nordgren m. fl., vari bl. a. hemställts
att beslutanderätten för garantilån
upp till 200 000 kr. delegerades till
företagareföreningarna,

dels de likalydande motionerna I: 821
av herr Stefanson m. fl. och II: 1056 av
herr Andersson i Örebro m. fl., vari
hemställts 1) att för budgetåret 1968/69
anvisades på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
ett reservationsanslag av 6 500 000
kr. samt 2) att bidraget disponerades så
att varje företagareförening erhölle
200 000 kr. och återstående del av bidraget
i huvudsak fördelades på företagareföreningarna
efter behov,

dels de likalydande motionerna I: 822
av herrar Wikberg och Fälldin och
II: 1057 av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, vari
hemställts att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj :ts förslag måtte till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag av
7 milj. kr. så att varje förening erhölle
ett minimibidrag å 200 000 kr. och att
återstående del av bidraget fördelades
på företagareföreningarna efter behov
av stöd och i den utsträckning de toges
i anspråk för statliga uppgifter i övrigt,

dels de likalydande motionerna I: 823
av herrar Wikberg och Fålldin samt
II: 1058 av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, vari
hemställts att riksdagen måtte, med
ändring av Kungl. Maj :ts förslag angående
riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet, besluta
att maximibeloppet 150 000 kr. för
föreningarnas direktlån ej begränsades
av utestående garantibelopp,

dels motionen II: 1027 av herrar
Nilsson i Lönsbcda och Berndtsson,

dels motionen II: 1059 av herrar
Nilsson i Agnäs och Fridolfsson i Stockholm,
vari hemställts att riksdagen måtte
besluta 1) att statligt bidrag till företagareföreningar
m. fl. borde utgå dels
som basbidrag, dels som differentierat
tilläggsbidrag i enlighet med vad som
angåves i motionen, 2) att företagareföreningar
i norrlandslänen skulle kunna
erhålla upp till 400 000 kr. i administrationsbidrag.

Utskottet hemställde,

1. beträffande utredning om företagsIedarutbildning
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 819 och II: 1063,

2. beträffande viss forsknings- och
utredningsverksamhet att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 618 och
II: 785,

3. beträffande utvidgning av verksamheten
till lastbilstrafikföretag att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 818
och II: 1064,

4. beträffande delegering av beslutanderätten
för lånegarantier m. m. att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 820
och 11:1061 samt 1:823 och 11:1058,
de två förstnämnda såvitt nu var i
fråga,

5. beträffande löptiden för vissa lån
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 820 och II: 1061, såvitt nu var i fråga,

6. beträffande räntan på vissa direktlån
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 471 och II: 578,

7. beträffande viss representation i
företagareföreningarnas styrelser att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 816
och II: 1060 samt I: 820 och II: 1061, de
två sistnämnda såvitt nu var i fråga,

8. beträffande administrationsbidrag
m. m. att riksdagen måtte

a) avslå motionerna I: 821 och II:
1056, I: 822 och II: 1057 samt II: 1059,
de fyra förstnämnda i vad de avsåge
beräkning och fördelning av administrationsbidrag,

b) avslå motionerna I: 578 och II:
707,

136 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

c) avslå motionerna 1:579 och II:
706 i vad de ej avsåge medelsanvisning,

9. beträffande företagareföreningarna
i Stockholms stad och län att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 817 och
II: 1062 såvitt ej rörde medelsanvisning,

10. beträffande vissa grunder för
bidragsfördelningen att riksdagen måtte
avslå motionen II: 1027,

11. beträffande förslag om anslag för
personalutbildning att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 3 och II: 6,

12. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna de riktlinjer
för företagareföreningarnas organisation
och verksamhet som förordats
i statsrådsprotokollet i vad de ej behandlats
under 1.—11.,

13. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag medge att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. m. under budgetåret
1968/69 beviljades intill ett belopp av
80 000 000 kr.,

14. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 817 och II: 1062, I: 821
och II: 1056 samt I: 822 och II: 1057,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 579 och II: 706 i vad de avsåge
anslag för viss försöksverksamhet,

16. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag till Täckande av
förluster i anledning av statligt stöd till
hantverks- och industriföretag m. fl.
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 5 500 000 kr.,

17. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 609 och II: 761 samt
I: 817 och II: 1062, samtliga motioner

såvitt nu var i fråga, till Statens hantverks-
och industrilånefond för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 20 000 000 kr.,

18. att riksdagen måtte avslå i förevarande
sammanhang behandlade motioner
till den del de ej berörts under
1.—17. eller behandlades i annat utskottsutlåtande.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande viss forsknings- och
utredningsverksamhet av herrar Nyman
(fp) och Edström (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mnndebo (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep) och Westberg (fp), som
ansett att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 618 och II: 785 ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

2) beträffande utvidgning av verksamheten
till lastb ilstr af ikf öretag av
herrar Virgin (h), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h) och Edström (fp),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Turesson
(h) och Gustafsson i Skellefteå (fp),
fröken Ljungberg (h) samt herrar Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 818 och II: 1064 ge Kungl.
Maj:t till känna vad i denna reservation
anförts;

3) beträffande delegering av beslutanderätten
för lånegarantier in. m. av
herrar Nyman (fp) och Edström (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep) och Westberg
(fp), som ansett att utskottet under 4.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 820 och II: 1061 samt I: 823

Nr 24 137

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

och II: 1058, de två förstnämnda såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

4) beträffande administrationsbidrag
m. m. av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Nyman (fp), Ottosson (h) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep), herrar Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Turesson
(h) och Gustafsson i Skellefteå (fp),
fröken Ljungberg (h) samt herrar Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 8. bort hemställa,

att riksdagen måtte ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört i
anledning av

a) motionerna I: 821 och II: 1056,
I: 822 och II: 1057 samt II: 1059, de fyra
förstnämnda i vad de avsåge beräkning
och fördelning av administrationsbidrag,

b) motionerna 1:578 och 11:707,

c) motionerna I: 579 och II: 706 i
vad de ej avsåge medelsanvisning;

5) beträffande medelsanvisning för
administrationskostnader m. m. av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h) och Edström (fp),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Turesson
(h) och Gustafsson i Skellefteå (fp),
fröken Ljungberg (h) samt herrar Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), som under förutsättning
av bifall till reservationen 4) ansett
att utskottet under 14. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1: 822 och II: 1057, med bifall till motionerna
I: 821 och II: 1056 samt med
avslag å motionerna I: 817 och II: 1062,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 6 500 000 kr.;

6) beträffande medelsanvisning till
Statens hantverks- och indnstrilåne -

fond av herrar Nyman (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Johan Olsson (ep), Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 17. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag, med bifall till
motionerna I: 609 och II: 761 samt med
avslag å motionerna I: 817 och II: 1062,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
40 000 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Utredningen om företagareföreningarna
kom till den slutsatsen
att dessa föreningar, i samarbete
med andra institutioner som verkar på
samma område, fortfarande har betydelsefulla
uppgifter när det gäller att
främja industri och hantverk.

Såväl den snabba tekniska och ekonomiska
utvecklingen som förändringarna
inom näringslivet gör det nödvändigt
för företagen att rationalisera och
följa med utvecklingen i fråga om nya
produkter och produktionsmetoder.
Detta gäller även — och i minst lika
hög grad som beträffande övriga — om
de mindre företagen. Planerings- och
organisationsfrågor har fått allt större
betydelse.

Utvecklingen samt förändrade konkurrensförhållanden
har även för mindre
företag gjort det nödvändigt med investeringar
av en helt annan storleksordning
än tidigare. Detta har medfört
ett kraftigt ökat kapitalbehov, som dessa
företag endast till ringa del kan tillgodose
med egna vinstmedel. Det är ett
känt förhållande att småföretagens självfinansieringsgrad
undan för undan har
försämrats. Härigenom har kreditbeho -

138 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

vet ökat. Särskilt svårlösta är finansieringsfrågorna
för småföretag som expanderar
snabbt. Samtidigt är det ur
allmän synpunkt angeläget att just dessa
företag inte hindras i utvecklingen.

Detta är orsaken till att vi ansett att
20 miljoner kronor av det anslag som
regeringen föreslagit skulle gå till investeringsbanken
i stället skulle överföras
till företagareföreningarnas länsanslag.
Härigenom skulle skapas garantier
för att en större del av anslaget
kommer småindustrin till godo. Den
höjda gränsen för direktlånen kommer,
vare sig den blir 150 000 kronor som
majoriteten föreslagit eller 200 000 kronor
som vi föreslagit, att rätt kraftigt
öka anspråken på företagareföreningarnas
långivning.

Det har nämligen visat sig att företagen,
när det varit möjligt, pressat ned
sina låneanspråk så att dessa skulle
rymmas inom gränsen för direktlånen.
Antalet lån där maximibeloppet beviljats
har också ökat kraftigt. Den höjning
av gränsen som nu kommer att
genomföras betyder en starkt ökad efterfrågan
på direktlån och motiverar
sålunda höjda låneanslag.

I fråga om administrationsbidraget
föreslår vi i en reservation att varje
förening skall erhålla ett grundbelopp
på 200 000 kronor per år samt att resten
av anslagsbeloppet, som vi föreslår
höjt med 1,5 miljon kronor i jämförelse
med departementschefens förslag,
skall fördelas efter föreningarnas behov.
Företagareutredningen föreslog
också ett enhetligt belopp och ansåg att
detta system skulle innebära en lämplig
avvägning även för föreningar av betydande
omfattning. Enligt vår mening
kan vissa invändningar riktas mot ett
enhetligt belopp, men de förlorar sin
giltighet när det finns ett ytterligare
belopp på 1,5 miljon kronor att fördela
till föreningar med särskilt stora
administrationskostnader.

Utredningen föreslog att föreningarna
skulle erhålla ersättning för det arbete

de utför för offentliga organ — ett arbete
som är av betydande omfattning.
Departementschefen föreslår emellertid
att sådan ersättning inte skall utgå. Detta
är enligt min mening ett skäl för en
höjning av anslaget i enlighet med vårt
förslag.

Herr talman! övriga reservationer
från vårt håll skall kommenteras av en
annan reservant, och därför inskränker
jag mig nu till att yrka bifall till samtliga
reservationer med herr Nyman som
första namn samt till reservationerna
2 och 4 av herr Virgin m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Såsom motionär i det
ärende som berörs i statsutskottets utlåtande
nr 102 ber jag att få göra ett
mycket kort inlägg vad gäller reservation
nr 2.

Motionen nr 818 i första kammaren
och motionen nr 1064 i andra kammaren,
vilka är gemensamma borgerliga
motioner, utmynnar i en önskan att företagareföreningarnas
verksamhet även
skall omfatta lastbilstrafikbranschen.
Detta har även uppmärksammats av
1967 års riksdag, som genom bankoutskottets
utlåtande nr 50 hemställde, att
lastbilstrafikens kapitalförsörjning borde
beaktas vid ställningstagandet till
frågan om företagareföreningarnas organisation
och verksamhet. Detta framkommer
också på sidan 91 i proposition
nr 61.

Anledningen till reservation nr 2 är
att finna i det förhållandet att lastbilstrafiken
i dag brottas med samma kapitalförsörjningsproblem
som varje annan
företagsform. Om de mindre lastbilstransportföretagen
skall kunna utvecklas
till rationella företag, är det nödvändigt
att ge dem samma möjligheter
till kreditstöd som andra småföretag.

I dag råder det förhållandet att en åkeriägare,
som kombinerar sin åkerirörel -

Nr 24

139

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

se med exempelvis en grustäkt eller rörelse
av annat slag, har möjlighet att
erhålla kreditstöd även för inköp av
lastbil, men om han avvecklar grustäkten
och endast fortsätter med sin åkerirörelse,
mister han detta stöd. Eftersom
lastbilen med tillhörande utrustning i
dag är synnerligen kostsam, uppstår oftast
svårigheter framför allt för de
mindre företagarna att köpa sina bilar
kontant. Likaså är det för dessa företagare
ytterligt svårt att via gängse
banklån få medel till inköp. De är då
hänvisade till bilhandelns egna kreditinstitut
och kommer i en beroendeställning,
som för den enskilde åkeriägaren
kan bli högst besvärande.

Det framstår såsom klart orättvist att
på detta sätt lämna utanför en företagargrupp,
som sannerligen inte har
lättare att finna krediter än några andra
grupper. Jag vill därför, herr talman,
helt kort yrka bifall till reservation
nr 2 samt utan någon direkt motivering
även till reservationerna nr 4
och 5.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I proposition nr 61 om
företagareföreningarnas framtida verksamhet
redogör departementschefen för
den mindre företagsamhetens organisation
i olika avseenden. Departementschefen
konstaterar att den har en mycket
stor betydelse i vårt näringsliv, att
den anpassar sig väl till ändrade förhållanden,
inte minst beträffande konjunkturerna,
att dess produktivitet genomsnittligt
måhända ligger något lägre
än den större industrins men att
produktivitetsökningen under senare år
har varit snabbare i de mindre företagen
än i de större. De mindre företagen
utgör ofta en fruktbar miljö för
uppkomsten och förverkligandet av nya
idéer, inte minst när det gäller nya
produkter och produktionsmetoder.

Vissa inslag i vår tids ekonomiska
och tekniska utveckling bidrager faktiskt
utan tvivel till att skapa en gynn -

sam jordmån för mindre företag. Så är
t. ex. fallet i USA, där konkurrenskraftiga
småföretag har kunnat bestå trots
en långt driven rationalisering, en avancerad
teknik och tillgång till en stormarknad,
som i sig själv gynnar tillverkning
i långa serier och uppkomsten
av stora produktionsenheter.

I propositionen uppmärksammas också
att de mindre företagen har vissa
speciella svårigheter. De saknar inte
sällan tillgång till belåningsbara säkerheter
och har i olika avseenden inte
samma möjligheter som större företag
att anskaffa nödigt kapital.

Deras möjligheter till egen kapitalbildning
kan även vara små, trots att
företaget arbetar rationellt och hävdar
sig väl i konkurrensen. Marknadsföring
och produktutveckling är också områden
på vilka de mindre företagens begränsade
såväl personella som tekniska
och ekonomiska resurser behöver ett
komplement. Företagareföreningarna
har härvidlag haft en stor uppgift att
fylla, och avsikten är naturligtvis att
de skall fylla en stor uppgift även i
framtiden.

Den nu föreliggande propositionen,
som tillkommit efter en ingående utredning
om den mindre företagsamhetens
situation, är i många avseenden tillfredsställande.
I vissa hänseenden har
departementschefen enligt min åsikt
gjort förbättringar i förhållande till utredningens
förslag. Det gäller framför
allt frågan om den allmänna servicen
och rådgivningen till företagen, i vilken
statsrådet följt reservanterna Torsten
Anderssons och Stig Stefansons i
utredningen framförda mening.

I anslutning till propositionen har
väckts ett antal motioner. Dessa avser
att vidga företagareföreningarnas möjligheter
till stödgivning.

I motionen I: 618 och II: 785 framhålles
betydelsen av att en allsidig
forsknings- och utredningsverksamhet
kommer till stånd för att belysa den
mindre företagsamhetens speciella pro -

140 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

blem. Detta understrykes också såväl
av statsrådet som av utskottsmajoriteten.
I utredningen konstateras bl. a. att
t. o. m. tillgången på grundläggande sakuppgifter
är otillräcklig. I reservationen
nr 1 till utskottsutlåtandet föreslås att
särskilda medel skall ställas till förfogande
för en treårig försöksverksamhet
för att man bättre skall kunna komma
till rätta med dessa brister. Den forskning
som bedrives i de samhällsvetenskapliga
institutionerna vid universiteten
skulle därigenom få ett värdefullt
komplement. Detta område av samhällsforskningen
bör ägnas ytterligare intresse.

Kreditstödet över företagareföreningarna
skall avse tillverkningsföretag inom
hantverk och småindustri. Transportväsende
och distribution blir emellertid
alltmer integrerade i all vår produktion.
En allt större andel av transporterna
i vårt näringsliv ombesörjes
numera genom lastbilar. Transportväsendet
hör organiskt samman med vår
produktion.

Åkerinäringen är en utpräglad småföretagarbransch,
av företagare med
endast ett eller några få fordon. Av de
drygt 13 000 medlemsföretagen i Svenska
lasttrafikbilägareförbundet är i runt
tal 70 procent enbilsåkerier. Medeltalet
bilar per företag är två. Det finns enligt
vår mening samma skäl att beakta lastbilsbranschens
behov av kapitalförsörjning
över företagareföreningarna som
övriga företags kapitalförsörjningsproblem,
vilka kan komma i fråga i detta
sammanhang.

I anledning av motion vid fjolårets
riksdag fann bankoutskottet att lastbilsbranschens
kapitalförsörjning erbjuder
problem. Utskottet hänvisade då till den
näringsgrensavgränsning som skulle
vidtagas i samband med det statliga
kreditstödets fördelning vid utformningen
av företagareföreningarnas verksamhet.
De mindre företagen är mycket
beroende av just lastbilstransporter.
Detta accentueras av den i stora regio -

ner fortgående försämringen av den allmänna
trafikservicen.

Utredningen har föreslagit att beslutanderätten
i fråga om garantigivningen
intill för samma sökande högst 200 000
kronor skall delegeras till företagareföreningarna,
under förutsättning av
visst eget risktagande från deras sida.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt
detta förslag. Statsrådet följer emellertid
inte utredningens och de flesta remissinstansers
rekommendationer.

Denna fråga tillhör visserligen inte
de större och viktigare, men den bör
ändå observeras. Det förefaller riktigt,
när företagareföreningarna anses kapabla
att avgöra direktlån upp till
150 000 kronor, att de också bör få avgöra
lånegarantier upp till ett belopp
av 200 000 kronor.

Vi föreslår att regler för förlusttäckning
i anledning av sådana beslut bör
utformas av Kungl. Maj :t med hänsynstagande
till nuvarande ordning vid direktlångivning.
Därmed låge ju ansvaret
för förlusterna hos företagareföreningarna,
och de farhågor statsrådet
framför som skäl mot denna anordning
borde då vara i stort sett eliminerade.

Herr talman! De övriga reservationerna
har kommenterats av herr Gustafsson
i Skellefteå, och jag ber därför
att med detta få yrka bifall till de reservationer
som är fogade till detta utskottsutlåtande.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det har väl redan sagts
att vi alla är överens om företagareföreningarnas
och småföretagens stora
betydelse för svenskt näringsliv, och jag
skall inte på något sätt kommentera
detta. Det förslag som vi nu har att ta
ställning till gäller ändrade bestämmelser
för föreningarna, och såsom redan
framhållits bygger förslaget på det
betänkande som utredningen avlämnade
1967.

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

141

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

Riktlinjerna för företagareföreningarnas
verksamhet i framtiden skall vara
att de skall främja produktionen och
särskilt inrikta sig på företag inom
hemslöjd, hantverk och småindustri
med ekonomiskt goda framtidsutsikter.
Man skall dock inte genom företagareföreningarna
bedriva någon lokaliseringspolitik
— den sköts ju på annat
sätt. Enligt förslaget skall föreningarna
stärka sin rådgivnings- och konsultverksamhet
för att främja företagens
rationalisering och ge de små företagen
möjligheter till experthjälp i tekniska
och ekonomiska frågor. I en del fall
skall rådgivningen lämnas kostnadsfritt,
men är uppdraget av mera speciell art
skall föreningarna ta ut avgifter från
beställarna. Någon egen kursverksamhet
skall föreningarna inte bedriva,
men de skall biträda de centrala organen
när det gäller att lägga upp kurser
och rekrytera deltagare m. m.

I fråga om det ekonomiska stödet
skall verksamheten fortsätta med hantverks-
och industrilån samt med industrigarantilån.
Man skall också få möjlighet
att i fortsättningen lämna stöd
till förvärv av befintlig industribyggnad,
en möjlighet som inte har funnits
tidigare. Till en och samma låntagare
skall man kunna lämna ett lån på högst
150 000 kronor, och i fråga om lånegaranti
skall — såsom förut har sagts
— beslutanderätten ligga hos kommerskollegium.

De reservationer som är fogade till
utskottsutlåtandet har väl inte någon
större principiell betydelse. Den första
reservationen gäller om man skall ha
forskning och utredningsverksamhet
speciellt inom småindustrin och inom
företagareföreningarna. Vi är väl överens
om att det finns speciella problem
för småindustrin, men vi anser att denna
forskning skall ske inom de vanliga
samhällsvetenskapliga institutionerna.

Reservationen nr 2, som man här har
talat om, gäller lastbilstrafiken. Där
stöder reservanterna sig på en motion,

vari krävs att man omedelbart skulle
besluta i detta ärende och inordna
»även lastbilstrafikbranischen». Så långt
går inte reservanterna, utan de kräver
en utredning. Såsom nämnts har denna
fråga varit uppe tidigare. Men 1963,
tror jag det var, fattade riksdagen ett
principbeslut att fristående föreningar
inte skulle göra någon gränsdragning
när det gäller lastbilstrafiken.

Reservationen 3 behandlar beslutanderätten
i fråga om kreditgarantigivningen.
Riksdagen ansåg att man inte
skulle flytta över denna uppgift från
kommerskollegium utan att den alltjämt
bör vara kvar där. Det är klart att man
kan besluta om kreditgarantierna på
annat sätt, men enligt min mening bör
uppgiften alltjämt ligga kvar på kommerskollegium.
Ett bifall till motionerna
skulle medföra att företagareföreningarna
måste få en ökad statlig reglering
och dessutom måste man införa
besvärsrätt i frågan.

Reservationen 4 med följ dreservationen
5 gäller en ökning av statsanslaget
till administrationen från 5 miljoner
till 6,5 miljoner kronor. I reservationen
4 tas inte mer än ett enda argument
upp, nämligen att statens inkomster av
ränta blir större än vad som beräknas
i propositionen. Föreningarnas räntevinster
och direkta lånevinster har hittills
gått till föreningarna för att täcka
kostnaderna. Nu skall föreningarna enligt
propositionen leverera in räntan på
utlämnade lån av statsmedel med vinstavdrag
för täckande av förlust. I stället
får föreningarna ökade administrationsbidrag
som ersättning för de förutvarande
räntevinsterna.

I framtiden kommer föreningarna
inte att vara beroende av räntans fluktuationer,
då bidragen kommer att beräknas
efter behovet och inte efter då
gällande räntenivå. Reservationen vill
tydligen återgå till en bidragsberäkning
efter räntefot. Sett i ett kortsiktigt
perspektiv skulle detta i dagens läge ge
ett större bidrag, men vad händer om

142

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

räntan sjunker? En räntesänkning med
en procent motsvarar mer än den anslagshöjning
som här föreslås i reservationen.
Bidraget skulle då sänkas i
motsvarande del.

Dessutom bör man inte utgå från räntan
en viss dag, när man gör en matematisk
beräkning, utan man bör göra
jämförelser med utgångspunkt från en
längre tidsperiod. Det är inte heller
fråga om några specialdestinerade medel.
Vidare kostar även statens pengar
ränta — här tycker jag att man har
gjort ett tankefel. Man menar väl inte
att staten gör någon större affärsmässig
nettovinst på den räntan? Hur stor
är den i så fall?

Slutligen kvarstår frågan om reservanterna
läst fel i de motioner som de
stöder. Reservanterna jämför —• ur en
källa som jag inte vet något om —
statens väntade och faktiska bruttovinstinkomster;
motionärerna däremot
jämför bruttoräntan enligt föreslagna
och nu gällande regler. Även om reservanterna
avsett att anamma motionärernas
resonemang men uttryckt sig
otydligt gäller invändningarna mot reservationen
även motionerna. I fråga
om motionerna tillkommer det felslutet
att man jämför två räntesatser som
inte rör sig parallellt och i samma takt.

Redan vid en sänkning av räntan
med en halv procent är motionärernas
argument i det närmaste förbrukade.
När kommer för övrigt statens förluster
in i bilden? Om reservanterna hade
motiverat sin ståndpunkt med ett underbyggt
behovsresonemang skulle diskussionen
kanske givit något för framtiden.
Jag kan inte komma ifrån intrycket
att man har gjort en matematisk
kullerbytta för att lyckas med konststycket
att i ett sammanhang ställa sig
bakom ett stort antal sinsemellan motsägande
motionsyrkanden.

Om propositionen bifalles tillförsäkras
föreningarna minst lika stora inkomster
som tidigare och vinner den
fördelen att dessa inkomster blir säk -

rare och oberoende av räntevariationerna.

I fråga om fördelningen av bidragen
har reservanterna inte någon från motionärerna
avvikande mening. De föreslår
sålunda ett enhetligt basbelopp om
200 000 kronor. Kanske räcker det om
jag här framhåller att länens storlek
och uppgifter är mycket olika. Om man
jämför t. ex. Gotland och Blekinge med
vilket som helst av norrlandslänen förstår
man, att utgifterna är betydligt
större i norrlandslänen än i övriga län.

I reservationen nr 6 föreslås en höjning
av anslaget till Statens hantverksoch
industrilånefond från 20 miljoner
till 40 miljoner kronor. Enligt propositionens
förslag kommer ett utlåningskapital
på i runt tal 64 miljoner kronor
att finnas disponibelt. I denna summa
ingår de pengar som finns reserverade,
anslaget på 20 miljoner kronor och de
amorteringar som föreningarna får in,
dvs. i runt tal 39 miljoner kronor. Under
budgetåret 1965/66 lånade föreningarna
ut cirka 43 miljoner kronor. Under
budgetåret 1966/67 uppgick utlåningarna
till cirka 41 miljoner kronor, och
från den 1 juli till 31 december 1967
lånade man ut cirka 15 miljoner kronor.

Det är riktigt, som herr Gustafsson
i Skellefteå säger, att de nya reglerna
kommer att medföra en viss ökning av
behovet, eftersom man nu får låna ut
upp till 150 000 kronor. Men det blir
faktiskt inte fråga om en ökning med
mer än 7 å 8 miljoner kronor om året.
Med en konstant eller något ökad investeringsvilja
kan behovet beräknas till
50 miljoner kronor. Enligt propositionens
förslag finns det faktiskt möjligheter
att låna ut 64 miljoner kronor.
Det tycker jag är en ganska hygglig
siffra. Jag skulle önska att investeringsviljan
och därmed behovet av pengar
vore större. När vi diskuterade arbetsmarknadspolitiken
var tongångarna
ganska pessimistiska vid bedömningen
av konjunkturutvecklingen. Nu tror
man tydligen att det ganska snart skall

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 143

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

bli en uppgång i konjunkturerna och
att det skall bli möjligt att förbruka 20
miljoner kronor utöver de 64 miljoner
kronor jag talat om.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
i samtliga moment.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte förneka att
det, om de förslag vi har ställt beträffande
anslag till företagareföreningarnas
lånefond bifalles, mycket väl kan
hända att det inte går åt under kommande
år. Men vi har tidigare haft
ganska kraftiga reservationer när det
gällt företagareföreningarna — det har
rört sig om 10—11 miljoner vissa år —
och den summan är väl inte i och för
sig någonting att oroa sig för. Men jag
tror ändå att herr Fagerlund underskattar
ökningen av kraven på direktlån.

Han sade att de kommer att öka med
ungefär 7,5 miljoner, och det är den
utlåning som ligger mellan den tidigare
godtagna gränsen och den nya gränsen.
Men om herr Fagerlund läser utredningen
så finner han att man där säger,
att det har visats en tydlig tendens
bland låntagarna att försöka pressa ned
låneanspråken så att de skulle hålla sig
under gränsen för direktlån. Det kommer
de inte att göra i fortsättningen,
och följaktligen blir höjningen säkert
mycket mer än 7,5 miljoner. Till detta
kommer att anspråken under detta år
har varit små, beroende på konjunkturerna.
Skulle konjunkturerna förbättras,
vilket vi hoppas, kan man mycket
väl tänka sig att här finns ett uppdämt
behov som kommer att slå igenom under
kommande år.

Beträffande höjningen av anslaget
till administrationsbidrag fäste herr
Fagerlund stort avseende vid att det
var motiverat med detta ränteresonemang.
Jag vill om detta bara säga att
det även finns andra skäl för en höjning,
bland annat att utredningen före -

slår att föreningarna skall få betalt för
de tjänster de gör de offentliga organen
och de är inte så små, särskilt inte de
som sköter lokaliseringspolitiken. Statsrådet
har däremot föreslagit att de icke
skall ha betalt för dessa tjänster. Det
är också ett skäl för en höjning av administrationsbidraget.

Invändningen att ett enhetligt belopp
skulle vara till nackdel för Norrland
skulle jag kunna gå med på om vi inte
hade föreslagit höjningen på 1,5 miljon
kronor att fördelas bland de föreningar
som har det största behovet.
Med detta förslag samtidigt i bilden
anser jag att denna invändning icke har
något värde.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande lastbilstrafiken
delar jag inte herr Fagerlunds
farhågor att svåra gränsdragningsproblem
skulle uppstå. Transporter hör
intimt samman med praktiskt taget all
produktion, vartill kommer att kapitalsvårigheterna
för transportnäringen och
lastbilsnäringen är så stora att vi genom
ett stöd åt denna del av verksamheten
skulle hjälpa framför allt de mindre
företagarna och inte minst de områden
som i dag har besvärliga transportproblem.

Ett belopp på 5 miljoner kronor föreslås
i administrationsbidrag. Detta förefaller
måhända ganska tillfredsställande
eftersom det bidrag som för närvarande
utgår utgör 1 890 000 kronor.
Man finner dock att företagareföreningarnas
ekonomiska ställning inte förbättras
genom det nu föreslagna beloppet.
De kommer nämligen att gå miste
om nettoränteinkomsten som de förut
fått tillgodoräkna sig. Den uppgick till
3,1 miljoner kronor under budgetåret
1966/67. Alltså har föreningarna redan
nu inkomster på cirka 5 miljoner kronor.
Jag vill erinra om att enligt propositionen
skall företagareföreningarnas
uppgifter vidgas inte minst beträffande

144

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas

service och hjälp till företagarna. Denna
verksamhet måste få ett mycket högt
värde. Statens ränteinkomster på företagareföreningarnas
direktlån kommer
med nuvarande ränta att öka från 5%
procent till 7% procent. Vidare erhåller
staten en halv procent på utestående
industrigarantilån. Dessutom bortfaller
i stort sett statens utgifter för risktäckningsmedel
för föreningarnas direktlån
om departementschefens förslag
går igenom. Den nettoinkomstökning
som staten härigenom kan tillgodoräkna
sig skulle uppgå till 1,5 miljon kronor.
Vi tror att det beloppet behövs för
att företagareföreningarnas verksamhet
skall kunna nå det mål som jag förutsätter
att departementschefen avser med
sin proposition.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller administrationsbidraget
föreslog utredningen
150 000 kronor, medan departementschefen
har gått upp till 200 000 kronor.
Jag tycker det är ett ganska hyggligt
belopp.

Det kan sedan kanske vara riktigt
vad herr Gustafsson i Skellefteå säger
att jag underskattar ökningen av kraven
på direktlån. Låt oss då fördubbla
beloppen, och det finns ändå gott om
pengar kvar.

Det är väl riktigt att lastbilar och
transporter är ganska nära förenade
med det svenska näringslivet. Men om
man här tar bort villkoret att det skall
vara hantverk, småindustri och hemslöjd
och ger lån även till transportföretag
med lastbilar uppstår säkert
nya gränsdragningsfall, som det inte
blir lättare att ta itu med.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Fagerlund om att utredningens förslag
i många avseenden är sämre än propositionens
inte minst genom att man i
propositionen föreslår 200 000 kronor i
administrationsbidrag. Det tycker jag i

organisation och verksamhet

och för sig är ett rimligt förslag, men
det täcker ändå inte de faktiska kostnader
som de flesta företagareföreningarna
har. Man kan ju inte gå efter arealen
i de olika länen och säga att Blekinge
och Gotland inte är speciellt stora.
Allt beror ju på omfattningen av
företagsamheten och omfattningen av
företagareföreningarnas arbete i respektive
län samt på hur många engagemang
och utredningsuppgifter de åtar sig.

Men, herr talman, det var inte närmast
det jag tänkte säga, men det var
intressant att få bemöta herr Fagerlund
i det avseendet.

Det är klart att man i den offentliga
debatten om småindustrins betydelse,
dess problem och framtidsutsikter med
skiftande utgångspunkter kommit till
starkt varierande slutsatser. Från vissa
håll har det hävdats att de mindre företagen
inte kommer att spela någon betydelsefull
roll i det framtida industrisamhället.
Vissa anser att de mindre
företagen kommer att konkurreras ut
av storföretagen. Andra gör däremot
gällande att de mindre företagen väl
kommer att stå sig i konkurrens med
de stora företagen.

Den omständigheten att uppfattningarna
så starkt går isär visar att underlaget
för en realistisk framtidsbedömning
är klen. Man har en bristfällig
statistik, brist på vetenskapliga undersökningar
vad det gäller denna företagargrupp.
Det hade varit intressant
om vi hade haft en utredning jämsides
med företagareföreningsutredningen
som hade fått ta upp och utrett just
frågan om den mindre och medelstora
industrins betydelse. Då hade man kunnat
föra en debatt i samtliga de frågor
som gäller den mindre industrin utan
att göra sig skyldig till överdrifter. Man
hade kunnat klarlägga frågan med utgångspunkt
från en belysning av den
mindre industrins nuvarande situation
och aktuella utvecklingstendenser. Man
hade kunnat få en »nulägesbeskrivning».
Det hade varit värdefullt om vi

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

145

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

här i dag, eller i natt skall jag val säga,
herr talman, när vi behandlar företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet, hade haft ett sådant material
tillgängligt.

Jag har i denna kammare tillsammans
med medmotionärer väckt en motion
angående utbildning av företagareföreningarnas
personal. Om den saken
skriver utskottet att »viss» utbildning
har förekommit inom företagareföreningarna,
och det kan jag understryka.
Det har förekommit en viss utbildning
för deras personal men av ringa omfattning.
Under alla år som föreningarna
har haft någon verksamhet har
man haft två kurser för personalen och
en konferens. Denna verksamhet är
alltså mycket blygsam. Här fordras det
att insatser görs för att fortbilda den
personalen. Det framgår inte minst av
att dessa problem tagits upp vid tre
tillfällen på internationella konferenser
med den typ av föreningar som är
statsstödda och som har hand om den
mindre industrin. Det råder inga delade
meningar om att just rådgivning och
kursverksamhet är betydelsefulla för
företagareföreningarna och framför allt
för företagarna. Då måste ju företagareföreningarna
ha personal som på rätt
sätt kan delta i fråga om rådgivning.
Jag har den uppfattningen att föreningarna
inte skall syssla med direkt kursverksamhet,
och härvidlag har jag samma
uppfattning som statsrådet i propositionen.
Det finns ju rätt många olika
slags kursaktiviteter som på något sätt
borde kunna samordnas. Jag tror att
man i alltför liten grad utnyttjat det
vanliga skolsystemet. Skolöverstyrelsen
har ju alla möjligheter att vara behjälplig
vid utarbetandet av kurser,
liksom också företagareföreningarnas
tjänstemän.

När man nu skall försöka få till stånd
bättre kurser för företagare tror jag
man bör tänka på att hålla dem på en
sådan nivå att det uppstår intresse för
vidareutbildning. Då bör det finnas re -

aktiveringskurser eller kurser på realnivå,
och det skall vara korta kurser
på hemorten i stället för de som nu
bedrives i Arbetsgivareföreningens,
SHIO:s och Hantverksinstitutets regi.
Tyvärr svarar inte deltagarantalet vid
dessa kurser mot antalet mindre företagare.

Jag föreslog i motionen nr 6 i denna
kammare ett anslag på 100 000 kronor
till företagareföreningens tjänstemän
för utbildning. Nu förutsätter utskottet
alltså att om företagareföreningarnas
förbund gör en framställning om bidrag
i detta avseende, så skall förbundet få
de begärda pengarna.

Herr Fagerlund har tidigare berört
administrationsbidraget. Jag har i motion
föreslagit att man skulle utgå från
ett genomsnittligt basbelopp på 200 000
kronor för varje förening. Departementschefen
har sagt omkring 200 000
kronor efter prövning.

Med erfarenhet från min verksamhet
inom företagareföreningen har jag klart
för mig hur svårt det är för föreningarna
att göra upp en budget, främst
med tanke på fluktuationer i räntesatserna,
som förekommit tidigare. Statskontoret
kunde t. ex. företa en räntehöjning.
Det kunde också bli en räntesänkning
som medförde ett ganska
kraftigt inkomstbortfall för oss. När vi
lägger upp vår budget vet vi inte heller
hur stort statsbidrag vi får, utan vi
får räkna på föregående års resultat.
Därför tycker jag det är rimligt med
ett basbelopp på 200 000 kronor. Jag
kan peka på våra egna kostnader i Örebro
län, som uppgick till 254 000 kronor
förra året. Vi är till stor del beroende
av det bidrag på 60 000 kronor som vi
får från landstinget.

Nu skall vi emellertid få vidgade arbetsuppgifter,
och det förutsätter ju
också att vi får bättre resurser. Departementschefen
har i propositionen
också uttalat att föreningarna bör få
ökade resurser.

Genom den här omläggningen får

146 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

staten en inkomstökning på totalt 1,3
miljon kronor i form av räntor.

Jag har i motionerna 609 i första
kammaren och 761 i andra kammaren
begärt en höjning av limiten på våra
direktlån till 150 000 kronor. Vi har
haft denna motion i tre år. Nu blev den
tillstyrkt av utskottet, och även departementschefen
har gått på den linjen.

Innan jag slutar mitt anförande skulle
jag vilja ställa en fråga till statsrådet.

Vad jag finner vara en avgjord svaghet
i propositionen, något som anammats
även av utskottet, är sammankopplingen
av direktlån med garantilån.
Detta anser jag inte vara bra, ty det
kommer ju i stor utsträckning att låsa
oss.

Låt oss ta som exempel att en företagare
får ett garantilån på 400 000 kronor.
Han amorterar en viss del. Om några
år kommer han igen. Han behöver
rörelsekapital till vissa förbättringar.
Han begär ett direktlån på 75 000 kronor,
men han har kvar att amortera
låt oss säga 175 000 kronor. I den situationen
har vi enligt förslaget inte
möjligheter att hjälpa honom. Det tycker
jag är den största bristen i detta
förslag, som i övrigt är bra. Jag har
en stor erfarenhet av att vi ofta får gå
in och hjälpa företagare i ett sådant
läge. Eftersom han har kvar att amortera
över 150 000 kronor, måste vi säga
nej. Det är en avgjord svaghet i detta
förslag. Jag skulle gärna vilja höra
statsrådets uppfattning om detta.

Detta hinder kommer att vara en
direkt nackdel för oss i vår verksamhet.
Tidigare har vi i sådana fall kunnat
klara många företag som tillfälligt haft
svårigheter med rörelsekapital.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Vi torde väl alla vara
överens om att landets företagareföreningar
visat sig vara väl skickade att
handlägga de alltmera krävande och
alltmera växande uppgifter som faller
under föreningarnas verksamhetsom -

råde när det gäller att stödja hantverket
och den mindre industrins rådgivningsoch
låneverksamhet.

I propositionen nr 61 understryker
också departementschefen detta. Inrikesministern
har även på ett mycket
förnämligt sätt i propositionen redogjort
för hantverkets och den mindre
industrins aktuella problem. Företagareföreningarna
bör enligt departementschefens
uppfattning förstärka sin rådgivnings-
och konsultverksamhet, och
ett visst utrymme måste också lämnas
för en kostnadsfri eller inte helt kostnadstäckt
rådgivning. I detta vill jag
helt instämma.

Det finns all anledning räkna med
att hantverket och den mindre industrin
även framdeles kommer att spela
en mycket viktig roll i vårt produktiva
liv. Det torde inte råda någon tvekan
om att företagareföreningarnas låneverksamhet
har spelat och spelar en
mycket viktig roll i produktionsfrämjande
syfte. Mot den bakgrunden ter
det sig naturligt att de resurser staten
ställer till föreningarnas förfogande
står i rimlig proportion till företagsbeståndet
inom de olika föreningarnas
verksamhetsområden.

I motionerna I: 817 och II: 1062 har
hemställts att Stockholms läns företagareförening
och Företagareföreningen
i Stockholms stad vid tilldelning av administrationsbidrag
och lånemedel räknas
som två föreningar även om en
sammanslagning skulle komma till
stånd. Statsutskottet har i sitt utlåtande
nr 102 hemställt att riksdagen måtte
avslå motionerna. Utskottet har motiverat
sitt ställningstagande med att det
i propositionen förutsättes att de två
företagareföreningarna i Stockholms
stad och Stockholms län kommer att
slås samman. Det är riktigt som utskottet
framhåller, och det står också i
motionerna, att de två föreningarna redan
nu bedriver sitt arbete med gemensam
administration, men vi skall inte
glömma att det sker med personalen

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

147

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

anställd av båda föreningarna och att
föreningarna ledes av två styrelser. Jag
vill också framhålla, herr talman, att
föreningarna hittills vid tilldelning av
administrationsbidrag och lånemedel
har räknats som två föreningar. Eftersom
föreningarna för närvarande har
gemensamt kansli, gemensam chefstjänsteman
och av rationaliserings- och
besparingsskäl också gemensam administration
i övrigt, kan en sammanslagning
av föreningarna icke medföra
nämnvärda kostnadsbesparingar. Inom
båda föreningarnas verksamhetsområde
finns för närvarande cirka 16 000 företag,
medan övriga föreningars verksamhetsområde
i medeltal omfattar cirka
3 500 företag.

Statsutskottet har endast räknat med
24 föreningar. Enligt min uppfattning
borde man dock ha räknat med 25
företagareföreningar, dvs. det antal som
nu finns. Även om utskottet förutsätter
en sammanslagning av de av mig berörda
föreningarna, är ju någon sådan
sammanslagning ännu inte beslutad, varför
man borde ha räknat med 25 föreningar
från administrationsbidragssynpunkt.

I utskottets utlåtande framhålles, att
det bör ankomma på Kungl. Maj:t att
inom ramen av de totalt anvisade medlen
bestämma bidragens storlek för
varje förening. Utgående bidrag kommer
således att anpassas efter behoven
inom varje förenings verksamhetsområde.

Jag tolkar denna skrivning så att den
medger att sådan hänsyn kan tagas till
medelstilldelningen, att Stockholms
stad och län åtminstone till dess att
sammanslagningen blivit genomförd betraktas
som två föreningar i bidragsoch
lånemedelssammanhang. Från denna
utgångspunkt, herr talman, har jag
inget särskilt yrkande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
upp i denna debatt, men eftersom jag
fått ett par frågor skall jag försöka
att helt kort besvara dessa.

Jag har i medkammaren fått en fråga,
som jag där inte hann besvara men
som har ett allmängiltigt intresse. Man
efterlyste övergångsbestämmelser för
sammansättningen av företagareföreningarnas
styrelser, eftersom årsmötena
äger rum vid denna tid på året.
Låt mig säga följande.

Företagareföreningarna kan lugnt utse
styrelser enligt nu gällande regler
fram till 1969 års årsstämma. Vi kommer
att meddela sådana övergångsbestämmelser
att de nya reglerna om styrelsernas
sammansättning inte kommer
att träda i kraft omedelbart.

Den andra frågan ställdes nyss av
herr Andersson i Örebro och gällde
problemet om hur en förening skall
kunna lämna ett direktlån ovanpå ett
eventuellt kreditgarantilån, som redan
har amorterats ned.

Ja, herr Andersson, vi är väl överens
om att någonstans måste man dra en
gräns, och vi har dragit gränsen vid
150 000 kronor.

Vi kan som exempel ta ett lån på
0,5 miljon kronor, som beviljats av
kommerskollegium. Det lånet amorteras
ned, men så vänder sig vederbörande
till föreningen med begäran om ett tillskott
på 75 000 kronor. Då får inte den
instans som beviljat det stora lånet,
dvs. kommerskollegium, möjlighet att
bedöma om det är rimligt att i det läget
lämna ett ytterligare tillskott. Kommerskollegium,
som skall bevaka det tidigare
lånet, kan alltså inte göra en bedömning
av hur det förhåller sig med exempelvis
omsättningstillgångarna. Vem tar
då risken? Risken tas inte av kommerskollegium
utan av föreningen. Det kan
inte vara riktigt att man på det sättet
bollar mellan två instanser. Vi har velat
sätta gränsen vid 150 000 kronor,

148 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

ty vi anser att om man kommer under
denna summa är risken mindre — den
är den minsta möjliga.

Låt mig slutligen säga att jag är mycket
glad över den enighet som råder
omkring förslaget. Givetvis noterar jag
med en viss tillfredsställelse att det har
uppmärksammats att vi har gått kanske
något längre än vad utredningen gjort.

Herr Nilsson i Tvärålund vill naturligtvis
notera att vi på ett par punkter
har följt reservanternas förslag. Det har
vi gjort därför att förslagen varit bra.
Det spelar ingen roll varifrån förslagen
kommer, huvudsaken är att de är bra.
Herr Nilsson i Tvärålund har inte uppmärksammat
den enligt min mening
kanske väsentligaste frågan, nämligen
den om räntekostnaderna. På den punkten
är ju utskottet enigt, så jag polemiserar
inte. Jag vill bara rikta uppmärksamheten
på att kommittén i likhet med
herr Stefanson och herr Torsten Andersson
föreslog att vi skulle besluta om
en halv procents ränteökning ovan
bankräntan. Den halva procenten skulle
avsättas till en förlustriskfond, vilket
alltså betyder att vi skulle öka företagarnas
lånekostnad med en halv procent.
Allright, det är en tanke som på
ett sätt är förståelig. Det betyder emellertid
att man på något sätt här mer
går in för att bilda en intresseförening,
där man låter företagarna själva dela
kostnaden för en eventuell förlust. I
det fallet har vi ju tagit ett helt nytt
grepp om problemet, vilket jag vill rikta
uppmärksamheten på.

Vi säger: Bibehåll kostnaden för företagarna
men tag av banken en del av
den vinst som är bankens. Det gör vi
därför att vi anser att ett kreditgarantilån,
där alltså staten står bakom, är
guldkantat. Det var det före år 1965 då
det låg med cirka en procents räntekostnad
under normalräntenivån. Men
i ett besvärligt kreditmarknadsläge passade
bankerna på att ta denna procent,
därför att de frågade sig varför de
skulle ta ut en mindre kostnad för ett

kreditgarantilån, när de kunde låna ut
sina pengar på annat håll och få högre
ränta. Nu tycker vi att kreditmarknadsläget
är sådant, att det bör vara möjligt
att ta tillbaka någonting av denna ränteskillnad.
Därför går vi den vägen att
vi säger: Låt de företag som verkligen
behöver det få behålla den räntekostnad
som de i dag har och se till att vi
inte höjer den. Låt oss förhandla med
bankerna och se vad vi kan åstadkomma
för att på det sättet bringa ned både
företagarnas och statens kostnad. Uppnår
vi ett resultat — säg en halv procent
— i förhandlingarna med bankerna,
kommer dessa medel att flyta in
till staten, men de kommer då att medverka
till den förlustrisktäckning som
staten åtager sig.

Jag tror att man för litet observerat
detta principiellt mycket viktiga problem.
En lösning av problemet skulle
kanske — mera bestämt vågar jag inte
uttrycka mig — öppna nya vägar också
på andra områden när det gäller att
nedbringa kostnaderna för delar av vårt
näringsliv. Det gäller inte minst den
del som innefattar hantverkare och
småföretagare, vilkas kostnader exempelvis
för räntor utan tvivel är betungande.

Jag har bara velat peka på denna
utomordentligt väsentliga punkt. Jag
gläder mig över att utskottet härvidlag
synes vara enhälligt, och jag hoppas
att även kamrarna skall visa sig vara
eniga.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag har uppmärksammat
utredningens krångliga förslag rörande
räntorna, men så här i nattens
sena timmar vill jag inte gärna ta upp
någon längre diskussion. Jag anser
emellertid att propositionens förslag i
detta avseende är mycket bättre än utredningens
•— jag har ingen förståelse
för utredningens förslag på denna
punkt. Utredningen föreslog ju en förlusttäckningsavgift
på 3 procent, medan

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24 149

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

reservanterna i utredningen föreslog 2
procent. Vissa förslag angående utredningsavgifter
o. d. förekom också.

Men jag skall återgå till den fråga
jag ställde och som jag fick svar på.
Statsrådet säger att kommerskollegium
inte kan hålla kontroll över de nya lån
som vi ger i form av direktlån. Detta
system har dock fungerat mycket bra
— några bakslag torde inte ha inträffat.
Företagareföreningarna gör även när
det gäller industrigarantilånen en bedömning
av om det finns sådana tillgångar
att ifrågavarande förening får
säkerhet för direktlånen. Det får då
förutsättas, att om ett industrigarantilån
amorterats från 400 000 kronor ned
till ungefär 175 000 kronor, så finns det
tillgångar, om dessa inte omsatts i andra
investeringar. Men jag skulle väl tänka
mig att företagareföreningarnas tjänstemän
kan göra den bedömningen. Jag
kanske skulle ha ställt en fråga om saken
tidigare — men vi för ju denna
debatt i nattens sena timmar.

I propositionen står ingenting om det
kapital vi skall ha på bank. Vi måste
i alla fall ha ett visst kapital på bank.
Plötsligt kan ett företag sälja en fabriksbyggnad
och företagareföreningen får
in pengar. Dessa måste snabbt placeras
på bank. Vilken ränta skall vi betala
till statskontoret? Vi får 5% procent på
bank. Skall staten ha 7% procent?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att på något sätt polemisera mot statsrådet
Johansson beträffande de frågor
som vi är helt eniga om.

Jag tog inte upp exemplet beträffande
servicen därför att det var herrar
Torsten Andersson och Stefanson som
reserverat sig i utredningen, utan därför
att dessa frågor ligger mig varmt
om hjärtat i min egenskap av norrlänning.
Jag har en stark känsla av att just
inom stödområdet finns ett särskilt
starkt behov av olika former av service

och en uppföljning av åtgärderna från
företagareföreningens sida.

Det ingår också i företagets skyldigheter
att tillåta beslutsgranskning och
kontrollbesök. Det kräver också ökade
resurser för företagareföreningarna. Företaget
har också skyldighet att redovisa
verksamheten för tillsynsorganet
o. s. v. Jag tycker att dessa skyldigheter
är väsentliga och det förhållandet att
det finns ökade resurser hjälper företagarna
över svårigheter. Företagarna
kan också lära sig åtskilligt genom sådana
besök.

Vi föreslår en höjning av administrationsbidraget
därför att företagareföreningarna
har ålagts ytterligare uppgifter.
Man räknar med att företagareföreningarna
skall orka med ytterligare
uppgifter. Då är det väl logiskt att man
verkar för att de skall få bättre resurser
för att kunna utföra de uppgifterna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Nyman m. fl.

150 Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em,

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 67 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning,
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 88 nej, varjämte 3

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 62 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24 151

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvär ålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 90 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17) i
utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 63 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 27

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
betänkande nr 20 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 28

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till klass -

152

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

och ämneslärarutbildning m. in. för budgetåret
1968/69; och

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser bidrag
till anordnande av barnstugor; samt

från första lagutskottet:
nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
in. m.;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

nr 229, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m.;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
m. m.; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt valutareglering;
samt

nr 237, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr
575) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar, m. m.

§ 29

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wennerfors
(h) till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående beställningar
hos svenska företag från länder
med odemokratiskt statsskick.

g 30

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.13 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68

814357