Torsdagen den 15 november fm (Riksdagens protokoll 1962:32)

Nr 32

ANDRA KAMMAREN

1962

15—16 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 15 november fm.

Sid.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190, ang. utgifter å till läggsstat

I ............................................ 3

Interpellation av herr Nilsson i Gävle i anledning av den svenska
cellulosaindustriens rationaliseringsplaner .................. 78

Torsdagen den 15 november em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190, ang. utgifter å tillläggsstat
I (forts.)........................................ 79

1 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 32

I ÉÉ i

VA A A Wir.AM A sur/; A

£€ rfx

isénwMi d.f-—?.t

''.ra .ra T»ltm! >i\

■ fiiil *s <im;wut < nb ij-ssftii 70
fr.

,• K fri*''*?!»'' i ; 4Sy« 1 i II -

: ■ '' liss;-i /•■ \ afih ■ S;

'' '' .* 1 . .

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Torsdagen den 15 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
november.

§ 2

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 190

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 190, angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63; och yttrade därvid:

Herr OHLIN (fp):

Herr talmani Höstens val medförde en
framgång för den svenska socialdemokratien
av inte ringa betydelse. Tillsammans
med framryckningen 1960 innebär
den en väsentlig förstärkning av regeringens
position. Detta förhållande bör
naturligtvis bedömas mot bakgrund av
den tidigare utvecklingen, som inneburit
en lång tillbakagång under 16 år. Från
1940 till 1956 gick socialdemokraternas
och kommunisternas samlade röstetal
ned från cirka 57 procent till under hälften.
Jag nämner dessa båda partiers siffror
tillsammans, därför att det är av betydelse
för regeringens position, emedan
kommunisterna som bekant i avgörande
situationer stöder regeringen. Sammankopplingen
innebär inte någonting utöver
detta.

År 1958 avbröts nedgången för de regeringsstödjande
partierna, även om
höstvalet betydde ett fortsatt bakslag,
som kunde ha fått stor betydelse. En
förstakammarupplösning i början av
1959 skulle ha gett oppositionspartierna
majoritet vid gemensamma omröstningar
i riksdagen. Man har ingen anledning att
nu närmare diskutera detta förhållande,

men det kan ändå inte vara överflödigt
att omnämna det. Men som sagt, 1960
och 1962 års val har medfört en väsentlig
framgång för socialdemokratien. Därmed
har de regeringsstödjande partierna
återvunnit cirka hälften av den förlust,
som den tidigare sextonåriga utvecklingen
medförde.

Det vore ett misstag att bagatellisera
denna framgång. Ä andra sidan är det ett
lika stort misstag att överdriva dess omfattning.
Det kan t. ex. nämnas, att oppositionens
andel av väljarna fortfarande
är betydligt större än år 1946, det år då
herr Erlander blev regeringschef. Sådana
tillbakablickar kan visserligen visa,
att det sannerligen inte är någon revolution
i det politiska läget som ägt rum,
men det ändrar inte det betydelsefulla
faktum att socialdemokratien, som jag
nyss sade, har väsentligt stärkt sin ställning
och att oppositionens ställning i
samma mån försvagats de senaste fyra
åren.

Det karakteristiska för ställningen under
oppositionens framgångsperioder efter
kriget var folkpartiets dominerande
ställning inom denna. Under vändpunktsåret
1958 gick denna ställning förlorad.
Socialdemokraterna skyndade sig därefter
att beteckna hela oppositionen som
högerdominerad, och denna propaganda
har nog bidragit till deras framgång,
som dock i huvudsak berott på andra
förhållanden, såvitt jag kan förstå. När
man nu i dag, som naturligt är efter ett
betydelsefullt val, kastar blicken tillbaka
vill jag inte främst beröra partiernas
styrkeförhållanden, det sagda får vara
nog.

Viktigare är frågan hur oppositionens
framryckning under liberal ledning fram
till 1958 påverkade regeringens politik.

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Här kan åtskilliga slutsatser dras för
framtiden och den framtida politiken.
Vad uppnådde oppositionen därvidlag
under efterkrigsperioden? Ja, man kan
uttrycka saken så här: Den principiella
socialismen avlivades och begravdes. Den
har i mer än 50 år präglat det socialdemokratiska
partiprogrammet. Nu har den
i varje fall till största delen avförts från
den praktiska politiken, överförande i
samhällets ägo av viktiga produktionsmedel
och näringsgrenar, vilket var
kvintessensen av socialismen i hela västerlandet,
är en tanke som försvunnit.
Inför hotet att förlora regeringsmakten,
som endast kunde bevaras med första
kammarens hjälp, har herr Erlander och
hans vänner gett upp just när den socialistiska
skördetiden efter kriget skulle
börja. I vad mån inte bara ängslan att
förlora makten inverkat utan också en
begynnande åsiktsförändring skall jag
inte uttala mig om.

En avgörande socialistisk reträtt är i
alla fall ett faktum. Detta betyder i positiva
termer att den socialdemokratiska
regeringen av liberalismens framgång
efter kriget sett sig tvungen att föra en
politik, som i mycket präglats av den
sociala liberalismens idéer. I stället för
en statssocialistisk politik har man i
långa stycken tvungits föra en politik,
som lånat drag av den liberala ramhushållningen.
När detta påpekas brukar
statsminister Erlander fråga, varför vi
då från liberalt håll haft så många strider
med regeringen och framfört så mycket
kritik. Svaret är självklart. För det
första har vi måst pressa regeringen i
socialliberal riktning. Det har inte gått
utan vidare, och det har inte helt lyckats.
För det andra har regeringen inte
sällan rent praktiskt skött styrelsen illa,
gjort allvarliga misstag och gjort sig
skyldig till en rad underlåtenhetssynder.
Men villigt skall erkännas, att regeringen
efter kriget inte sällan har varit påverkbar,
inte ofta genom öppna kompromisser
utan genom att först rösta ner våra
förslag och sedan efter ett eller annat år

komma tillbaka med dem i någon skyddande
förklädnad — ofta föga skyddande
skulle jag vilja säga.

Åren efter kriget lyckades folkpartiet
pressa regeringen att avveckla flertalet
under kriget tillkomna regleringar. Vi
krävde en upprustning av den enskildes
rättsskydd. En mångfald konkreta förslag
framfördes. Några av dem har genomförts,
andra har regeringen till slut
hänskjutit till utredning. Det första gäller
t. ex. en förstärkning av JO-ämbetet,
en reformering av nådeinstitutet. Det
andra gäller t. ex. en förbättring av den
enskildes möjligheter att få sin rätt gentemot
myndigheternas administrativa avgöranden,
där en utredning för inte länge
sedan tillsatts.

Det är emellertid nedslående att konstatera
hur motsträvigt och dröjande regeringen
griper sig an med ett så viktigt
demokratiskt problem. Det långa maktinnehavet
gör blicken skum för den enskilda
människans rättskrav. Svensk liberalism
kommer inte att upphöra att
driva på i det angelägna reformarbete
som här måste fortsättas.

På undervisningens område har vi tagit
ett initiativ för bättre yrkesundervisning.
Jag vill också hänvisa till våra
bl. a. 1956 framförda krav på omedelbara
krafttag för undervisningsväsendets
utbyggnad och förbättring. Det skall med
glädje konstateras att resultaten här inte
har uteblivit och säkert har kommit snabbare
än de skulle ha gjort om inga liberala
initiativ hade tjänat som pådrivande
kraft.

Vad beträffar det sociala området kan
jag hänvisa till vår kamp för automatisk
värdesäkring av folkpensionen, en del
livräntor m. m., för förbättrade invalidpensioner
och för många andra ting.

Skattepolitiken erbjuder en rad exempel
— även färska sådana — på hur
våra initiativ har påverkat regeringen.
I går beslöt riksdagen en lindring av
ensamstående föräldrars beskattning, en
reform som i huvudsak är resultatet av
förslag från oppositionen. Höjningen av

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

den gräns där statsskatten övergår till
att bli progressiv till cirka 20 000 kronors
inkomst är ett annat exempel. Den
reformen har medfört icke ringa skattereduktion
för inkomster upp till 23 000—
24 000 kronor.

Jag skall inte trötta kammaren med
flera exempel. Alla vet ju ändå, fastän
inte alla vill erkänna det, att den socialistiska
skördetiden inhiberades när liberalismen
började sin framryckning och
att regeringen av oppositionen har pressats
till reformer på många områden i
socialliberal snarare än socialistisk anda.

Å andra sidan har regeringens politik
i många avseenden varit bristfällig och
föga planmässig. Man införde före kriget
folktandvård och byggde senare ut
denna utan att ens efter kriget se till att
tandläkare utbildades i tillnärmelsevis
tillräcklig utsträckning. Man försummade
utbildningen av personal för de stora
och växande uppgifterna inom sjuk- och
socialvården över huvud taget. Man var
motsträvig när vi krävde utrymme för
ökat skolbyggande av enkelt men rationellt
slag. Man använde bostadsbyggandet
som konjunkturregulator i orimlig
utsträckning och konserverade bostadsbristen.
Folkpartiets förslag om ökning
av bostadsbyggandet underkändes i riksdagen
år efter år för att sedan under senare
år till icke ringa del beaktas i den
praktiska politiken. Den ökning som ägt
rum i år är en sak för sig — betingad av
konjunkturläget, och jag skall inte närmare
disktuera den här.

För övrigt kommer jag att belysa en
del av bristerna i regeringens politik
när jag övergår till att diskutera folkpartiets
alternativ i ett mera framåtblickande
perspektiv. Starkt vill jag understryka
att min kritik inte innebär ett bestridande
av att åtskilliga regeringsledamöter
är mycket duktiga karlar. Bristerna i politiken
beror på svagheterna i den socialistiska
åskådningen, även i dess uttunnade
och mindre doktrinära form —
den socialistiska eftersläpningen om jag
så får uttrycka mig.

Det finns en övertro på nyttan av en
ökning av statens makt som aldrig upphör
att förvåna. Får bara staten bestämma,
blir det allmänna intresset tillgodosett.
Man tycks inte inse byråkratiseringens
och regleringens risker och svagheter.
Tänk på valutaregleringen och
restriktionerna på kapitalmarknaden,
för att bara ta ett par exempel.

Men vem är egentligen »staten» som
här bestämmer? Det är herrarna på regeringsbänken
och deras närmaste medhjälpare.
Vi vet alla med vilken olust
t. ex. finansminister Sträng nalkas Sveriges
inträde i ett närmare europeiskt
samarbete därför att detta skulle innebära
att han och hans vänner inte fick
i samma mån som hittills bestämma själva.
Det är väl inte någon som vill bestrida
att hans olust är intensiv inför tanken
på att inte en liten grupp av maktägande
skall få så mycket bestämmanderätt.

Inte heller tycks man på socialdemokratiskt
håll förstå vikten av ekonomisk
uppmuntran, värdet av den stimulans
som ligger i att duktiga, energiska människor
som utbildar sig och sparar får
ekonomisk fördel av detta.

Det finns hos den svenska socialdemokratien
fortfarande en sympati för
nivellering i ekonomiskt avseende som
man inte tycks kunna frigöra sig ifrån.
Benägenheten att finna lösningar som
vidgar statens bestämmanderätt sammanhänger
med att man underskattar
valfrihetens betydelse, en underskattning
som har varit så uppenbar efter
kriget. Att prisbildning och marknadshushållning
ger mera valfrihet än regleringar
är något som man sällan eller
aldrig erkänner. Låt oss ta ett ganska
färskt och politiskt viktigt exempel,
ATP. När jag erbjöd regeringen vissa
möjligheter till en kompromiss för lösning
av denna stora sociala fråga för
några år sedan, var huvudkravet ett
enda: större valfrihet för människorna
än vad det dåvarande regeringsförslaget
innehöll. Det var detta krav på val -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 190

frihet som ledde till att förhandlingarna
strandade.

Herr Erlander brukar i diskussionerna
om dessa saker göra en undanglidande
manöver och säga: Ja, men
standardhöjningen ökar väl människornas
valfrihet! Ja, visst gör den det.
Standardhöjningen har i alla tider ökat
valfriheten oberoende av vilket system
man har. Trygghet ökar valfriheten,
visst gör den det. Det är alldeles självklart.
Man kan tillägga att de fackliga
organisationernas verksamhet ökar
människornas trygghet och i viss mån
deras valfrihet. Men det är inte det
diskussionen gäller utan i vad mån de
möjligheter, som samhällsutvecklingen
medför, utnyttjas bättre eller sämre av
olika samhällssystem. Och det är då
klart — ingen kan gärna bestrida detta
-— att den socialistiska centraldirigeringen
måste innebära maktkoncentration
och mindre valfrihet och egetbestämmande
för människorna än ett liberalt
system. Med herr Erlanders resonemang
skulle man väl kunna hävda
att det kommunistiska systemet medför
en högst väsentlig ökning av människornas
valfrihet, och kanske får vi
höra det från regeringsbänken senare
i dag.

Inte minst saknar man på socialdemokratiskt
håll förståelse för att
maktkoncentration i längden kan leda
till risk för demokratien. Frihet och
oberoende för människorna förutsätter
inte bara ett visst mått av trygghet;
de förutsätter också en decentralisering
av makten och bestämmanderätten
i samhället. De förutsätter att människorna
har alternativ, att inte staten
blir så mäktig att allt fler människor
finner att man nog måste hålla sig
väl med de maktägande, eftersom ens
chanser annars försämras. Demokratisk
frihet förutsätter att man hur hårt
som helst kan kritisera de maktägande
och ändå ha praktiskt taget obegränsade
chanser kvar i samhället. Staten
får inte vara en så stor klump och får

inte bestämma så mycket, att människorna
känner det som en inskränkning
i sin egen handlingsfrihet, sitt eget
oberoende.

Herr talman! När jag hänvisar till
effektiviteten i den liberala politik
som föreslagits från vårt håll efter kriget,
gör jag det därför att ett oppositionsparti
har anledning att på ett
samlat sätt någon gång framhäva förtjänsten
av sin politik. Vi får ju dagligen
och stundligen uppleva att regeringen
skryter med att den allena har
gjort allt. Ingalunda skall jag försöka
tävla med regeringspartiet härvidlag
genom lika ofta förekommande prestationer
av det slaget. Nej, när jag nu
gör det och framhåller de liberala förslagens
styrka, är det framför allt för
att visa hur väl den liberala åskådningen
har visat sig motsvara tidens
krav. Det är här inte fråga om vad
man har kallat låt gå-liberalismen eller
manchester-liberalismen utan den sociala
liberalism som vi hävdat sedan
årtionden. Jag skall här nämna några
utmärkande drag.

Staten skall driva aktiv konjunkturpolitik
för att hålla en hög och jämn
sysselsättning, allt högre ju mer arbetsförmedlingen
utbyggs och sysselsättningspolitikens
medel förbättras.
Man skall främja konkurrens på lika
villkor och bekämpa monopol. Monopolen
snedvrider produktionen och
minskar effektiviteten. Man skall arbeta
för social trygghet åt människorna
och bättre planering i samhället.
För mer än 25 år sedan talade jag för
allmänna ekonomiska prognoser av ett
slag som i icke ringa mån liknar de
som nu förekommer. Man kan fråga:
Är inte detta tal om »bättre planering»
ett socialistiskt tal? Nej, det karakteristiska
för det socialistiska tänkandet
är inte en planmässig bedömning
av framtiden utan kravet på en
central dirigering. Det är en helt annan
sak. Vår linje har framför allt varit
att samhället skall fastlägga ramar

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

i stället för att tillgripa flera detaljregleringar,
och inom dessa ramar
skall sedan enskilda människor och företag
fritt kunna disponera. Det ger
mera utrymme för de framstegsskapande
krafterna.

Liberalismen har alltid betonat att
det är framstegen, dynamiken, som
skapar resurserna — inte den ekonomiska
nivellering, som länge utmärkt
socialismen. Man får bättre villkor för
alla människor, om man sörjer för en
snabbare utveckling. Låt mig anföra
ett konkret exempel. Regeringen har
för inte så länge sedan i OECD i Paris
accepterat som målsättning för 1960-talet, att nationalinkomsten skall ökas
med 50 procent. Det är mycket. Under
1950-talet tillväxte nationalinkomsten
vida mindre, nämligen med 38 procent.
Men vad gör då regeringen för
att öka framstegstakten? Produktionsökningen
i Sverige var mindre än i de
flesta andra västerländska länder under
1950-talet. Detta kan ingalunda avfärdas
enbart med en hänvisning till
världskrigets inverkan, ökningen var
i själva verket beträffande industrien
här i Sverige lägre än i praktiskt taget
alla andra västerländska stater. Allvarligt
är också, att framstegstakten nu
tycks sakta av. Detta förefaller inte
varai uteslutande ett konjunkturfenomen.

Vilka förslag har då regeringen lagt
fram för att underbygga en snabbare
utveckling än hittills? Man har tillsatt
ett råd, och det kan vara bra; jag skall
inte närmare diskutera den saken. Det
innebär tyvärr en förändring av vårt
förslag till ett ekonomiskt och socialt
råd, och vi får tillfälle att senare diskutera
den saken med herr Sträng. Men i
övrigt känner jag inte till att regeringen
har tagit något krafttag eller lagt fram
några väsentliga förslag, som skulle
påskynda utvecklingstakten i den svenska
ekonomien under det senaste året.

Från vår sida har det framförts ett
förslag med en mångfald punkter. Till -

låt mig att nämna bara några av dessa
punkter. Vi tror att man beträffande
skattepolitiken inte skall gå så långt i
fråga om nivelleringstendenser som
hittills utan anlägga produktivitetssynpunkter
även på skattepolitiken. Vi anser
att man skall underlätta företagens
konsolidering, vilket är ett intresse
även för löntagarna. Det finns vida
sämre möjligheter till konsolidering av
företagen nu än på 1950-talet, och det
förhållandet verkar inte precis för en
snabbare industriell utveckling. Betydelsen
av att det samlas tillräckligt
med riskbärande kapital borde vara
uppenbar för alla.

Beträffande kapitalbildningen i övrigt
har vi lagt fram en rad förslag,
som skulle främja det enskilda sparandet.
Herr Sträng intog i TV-debatten
i tisdags en ganska kylig hållning,
när frågan om kapitalförsörjningen för
näringslivet kom upp till behandling.
Han tycktes inte se något allvarligt
problem i det förhållandet, att den ökade
framstegstakten förutsätter en rikligare
kapitaltillgång än den som i dag
står till näringslivets förfogande.

Att ATP inte har ökat sparandet utan
snarare minskat detsamma är väl numera
en allmän uppfattning efter det
att man haft en ingående diskussion
om den saken i en stockholmstidning.
Inte ens de socialdemokratiska experterna
i denna debatt vågade påstå, att
ATP ökat sparandet. När man på socialdemokratiskt
politiskt håll hänvisar
till de stora ATP-fonderna och menar
att det här varit fråga om en ökning
av sparandet är ett sådant påstående
uppenbart oriktigt. ATP-sparandet
ersätter annat eljest framkommande
sparande och troligen endast till en

del.

Väsentligt för den svenska framstegstakten
är naturligtvis att våra kostnader
är tillräckligt låga i jämförelse med
andra länders, så att vi kan konkurrera.
Det finns många exempel på länder,
där framstegstakten sjunkit just

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

på grund av att kostnadsnivån pressats
upp för högt.

Vad vill då regeringen göra åt kostnadsinflationens
problem? Det gäller
här frågan hur man skall få största
möjliga realinkomsthöjning för Sveriges
folk genom att ha balanserade ekonomiska
relationer med andra länder
vad konkurrensförhållandet beträffar.
Ja, vi har ställt den frågan många gånger
i denna kammare — jag tror att
herr Heckscher ställde den senast -—•
men vi har aldrig fått något svar. Vi
hänvisar från vår sida till att demokrati
är »styrelse genom debatt», att
centrala problem måste diskuteras med
deltagande också av regeringsbänken,
även när det inte är frågor, där man
planerar några statliga ingripanden.
Opinionsbildningen är en väsentlig
sida vid många viktiga frågors behandling.
Men vad svarar regeringen — och
särskilt herr Sträng — varje gång vi
ställer dessa frågor? Jo, man svarar:
»Nej, vi vill inte delta i den där debatten,
vi tror inte att regeringen skall
komma med pekpinnar.»

Herr talman! Jag har följt utvecklingen
i en del olika länder på detta
område under senare år. Jag har inte
funnit något enda land, utom Sverige,
där regeringen vägrar att delta i en
upplysande offentlig debatt om kostnadsinflationens
problem.

Man undrar över vad anledningen är
till att denna regering, som eljest talar
så mycket om en samlad syn på den
ekonomiska utvecklingen etc., här
plötsligt inte ens vågar öppna munnen.
Jag upprepar att det gäller frågan
hur man skall få en så stark och snabb
ökning som möjligt av de reella inkomsterna
för både löntagargrupperna
och andra folkgrupper. Det får man
genom goda betingelser för det svenska
näringslivet i dess relation till andra
länders näringsliv.

Herr Erlander kan till att börja med
studera vad regeringarna i Norge och
Danmark har sagt om dessa frågor. Då

kanske han kan samla tillräckligt med
mod för att våga yttra sig i denna sak.

Att inflationen medför kolossala orättvisor
har vi här i kammaren många
gånger diskuterat, och vi har därvid
kunnat konstatera kallsinnighet hos regeringen.
Att dessa orättvisor i någon
mån kan minskas t. ex. genom att möjligheter
till värdesäkra placeringar öppnas
för spararna är uppenbart. Detta
skulle i sin tur genom att befria spararna
från en del förlustrisker kunna bidra
till ett ökat enskilt sparande. Men regeringen
skjuter frågan åt sidan.

Se på en annan sak. Regeringen vill
bromsa de internationella kapitalrörelserna
och fortfarande i viss mån inskränka
friheten på ett onödigt sätt. Det
kan väl ändå inte av någon bestridas
att det var ett stort misstag när handelsministern
för några år sedan vägrade
att ge svenska företag möjlighet att
låna i utlandet. Behöver vi inte kapital?
Jag förstår den där känslan att om folk
kan låna fritt i utlandet och kapital kan
strömma in, så kan inte regeringen kontrollera
kapitalmarknaden med riksbankens
hjälp lika effektivt som eljest. Men
att det skulle vara något intresse för
landet att försvåra att utländskt kapital
på ett produktivt sätt utnyttjas i Sverige
har jag svårt att förstå. Vi behöver
i stället en politik som uppmuntrar detta
inflöde av utländskt kapital och utländskt
kunnande. Det skulle dessutom
öka våra möjligheter att hjälpa utvecklingsländerna.

En god utbildning tillhör de viktigaste
dynamiska faktorerna. De studier som
gjorts utomlands tyder på att en mycket
betydande del av de ekonomiska framstegen
är direkta resultat av den bättre
utbildningen. Man kan väl konstatera
att vi i Sverige, med vår brist på ingenjörer
och arkitekter, för att bara nämna
två exempel, inte har fått de tillräckliga
utbildningsmöjligheter som vore
önskvärda. Det här med bristen på ingenjörer
och arkitekter är inte något
som kommit plötsligt. Den vittnar om

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 190

en föga förutseende hållning hos de
styrande — på ett område där det självklart
är statens uppgift att handla.

Ett bättre tillvaratagande av den
kvinnliga arbetskraften kan vara av inte
ringa betydelse, men det förutsätter att
samhället skapar sådana förhållanden
att kvinnorna känner sig hågade att ställa
sig till förfogande på arbetsmarknaden.
Det förutsätter skattereformer, det
förutsätter åtgärder för att ta hand om
de minderåriga barnen och andra ting.

Socialismen har alltid haft svårt att
förstå att konkurrens på lika villkor
främjar produktionshöjningen. Hur envist
håller man inte fast vid inskränkningarna
av just konkurrensen på lika
villkor t. ex. inom byggnadsproduktionen!
Det gäller naturligtvis också att
skapa sådana marknadsförhållanden
att konkurrensen verkligen lönar sig
och att den mindre effektiva produktionen
inte lönar sig lika bra som den effektiva.
Inom byggnadsproduktionen
har det ju länge varit så att skillnaden i
lönsamhet är alltför ringa mellan den
effektiva och den mindre effektiva produktionen.

När man talar om trygghet skall man
för övrigt inte glömma bort att det finns
olika slag av trygghet för näringslivet
mot godtycke — en trygghet som både
är berättigad i och för sig och som har
eu produktivitetsfrämjande inverkan.

Herr talman! För min del är jag övertygad
om att en politik efter sådana liberala
linjer som jag här kort antytt en
del av skulle ge snabbare framsteg och
därmed ge bättre resurser för att lösa
de sociala problemen än man kan få
med den politik som regeringen för.
Det gäller då många tämligen kostnadskrävande
sociala vårdproblem som verkligen
måste lösas.

Diskussionen om kösamhället före valet
visade att herr Erlander inte riktigt
fattar eller inte vill fatta dessa sammanhang.
Han utgick hela tiden från att resurserna
är givna, oberoende av den
politik som förs, och sade att om man

tar bort en viss summa här så har man
så mycket mindre kvar där. Ingen känsla
för dynamikens betydelse förmärktes.
Han påstod vidare att varje öre som
staten tar in går till offentliga utgifter
för olika ändamål och att därför den
som vill sänka skatterna visar att han
inte vill lösa kösamhällets problem. Tydligen
är endast den som ständigt vill
höja skattetrycket reformvänlig! Herr
Erlander låtsades inte om att skattebetalarna
t. ex. det senaste året har fått
betala inte bara statens alla löpande utgifter
på driftbudgeten, inte bara statens
alla investeringar i de affärsdrivande
verken, inte bara cirka en miljard
extra till statliga krediter för enskilt
bostadsbyggande, utan dessutom över
300 miljoner kronor. Herr statsminister!
Vad blir det av detta tal om att varje
öre har använts?

Kanske statsministern inte visste hur
det förhöll sig med budgeten under det
senaste året. Eller visste statsministern
det och ändå lämnade denna oriktiga
uppgift i den stora TV-debatten före valet,
där han skulle lägga fram för väljarna
hur det faktiskt förhåller sig med
statens finanser?

Den budget som vi har föreslagit skulle
mer än väl ha täckt även alla utgifter
på kapitalbudgeten. Trots det har statsministern
panna att tala om detta som
en ansvarslös politik. Nej, sådan kritik
som herr Erlander då framförde betyder
att kasta loss från allt sakligt underlag,
att dra ner debatten om samhällets
angelägenheter till en så låg nivå, som
lyckligtvis är sällsynt i vårt land.

Även om vissa år överskottet på driftbudgeten
inte täcker hela kapitalbudgeten
är herr Erlanders tal mot skattesänkningskravet
ovederhäftigt. När ett parti
anvisar staten inkomster som täcker
inte bara alla statens löpande utgifter
utan dessutom alla statliga investeringar
i de affärsdrivande verken m. m.
och som därutöver lämnar överskott, då
är det grovt vilseledande att påstå att
man inte vill ge samhället resurser till

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

sjukvård och skolor m. m. — där de
långa köerna finns.

Vi i folkpartiet vill en mera energisk
politik mot kösamhället än regeringen.
Det vi inte vill är något annat. Det vi
inte vill är att skattebetalarna varje år,
utöver de olika offentliga utgifterna — i
främsta rummet på driftbudgeten —
också skall betala den miljard som vissa
bostadskrediter kostar — och dessutom
hundratals miljoner. Vi vill i stället
att man, på samma sätt som alltid
förut i Sverige och på samma sätt som
sker i utlandet, skall i längden ordna
det så att bostadsbyggandet finansieras
i huvudsak med lån på kapitalmarknaden
— antingen indirekt via statskassan
eller direkt — i den mån inte bostadsbyggarna
själva har tillräckligt eget
kapital. Kapitalmarknadens resurser vill
vi öka genom en sparfrämjande och produktionsfrämjande
politik. Visst kan det
bli svårigheter vid övergång från ett
system till ett annat, men ingen kan bevisa
att ett system som duger annorstädes
— såvitt jag vet i alla främmande
länder med näringsliv av samma typ
som vårt — inte skulle duga också i Sverige,
om det tillämpas med förstånd;
ett system som man i vårt land själv
har använt under praktiskt taget hela
detta århundrade. Vi vill ha ett sådant
system och inte ett permanent system
som årligen avtvingar skattebetalarna
denna miljard utöver alla statliga driftutgifter
och investeringar.

Det är detta saken gäller. Vi vill skapa
en kapitalmarknad med ökat enskilt sparande,
bl. a. för att öka enskilt bostadsbyggande.
Regeringen föredrar ett statligt
tvångssparande. All right, låt oss då
diskutera den saken, låt oss diskutera
de olika inställningarna till frågan om
hur stor del av sparandet som skall vara
enskild och hur stor del som skall vara
statlig. Men bestrid inte att från vår
sida har anvisats medel, mer än tillräckliga
medel för hela den statliga reformpolitik
som vi har föreslagit!

På tal om budgeten det senaste året

med det oerhörda kassamässiga överskottet
måste väl även herrarna på regeringsbänken
erkänna, att det under den
sjunkande konjunktur som vi haft under
samma tid var föga lämpligt med
en så våldsamt överbalanserad driftbudget
som ett kassamässigt överskott på
närmare 2 000 miljoner innebär. Vad är
det för en konjunkturpolitik, herr statsminister,
som ger ett överskott av denna
storlek? Berättigar konjunkturpolitiken
till omdömet att måttliga skattesänkningsförslag
i det läget är uttryck
för en ansvarslös politik? Jag kan inte
uttala ordet ansvarslös så som statsministern
uttalar det —- ni känner till hans
teknik. Nej, det som är ansvarslöst, herr
talman, det är den osakliga kritik som
både herr Erlander och herr Sträng har
framfört. En sak kan jag försäkra: Regeringen
skall icke med vilseledande tal
om statsfinanserna försöka komma bort
från kösamhällets problematik, vi kommer
att fortsätta att pressa på när det
gäller åtgärder för att minska köerna.
Glöm för övrigt inte, att de som står i
köerna har föga valfrihet! Ingen politik
som vill bekämpa valfriheten kan gå
förbi kösamhällets problem.

Beträffande konjunkturerna vill jag
påpeka, att många, bl. a. chefen för internationella
monetära fonden, dr Per
Jacobsson, anser att det finns risker
för en konjunkturförsämring i hela den
västliga världen. Detta problem diskuteras
ju i OECD-organisationen i Paris.
Jag tillåter mig här fråga regeringen:
Vad gör Sverige i OECD för att främja
en tillräckligt expansiv internationell
ekonomisk politik i hela den västliga
världen?

Varje gång en sådan fråga ställs svaras
att någon kommitté har hållit ett
sammanträde bakom stängda dörrar.
Men det svaret räcker inte. Jag föreslår
att regeringen tar till orda på ett
mycket energiskt sätt och i offentliga
uttalanden — inte bara herr Strängs
råd att Förenta staterna skall underbalansera
sin budget — verkligen lägger

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

fram förslag till en samlande expansiv
politik som kan motverka nedgångstendenserna.
Det gäller att mobilisera anhängare
för en sådan politik, att verka
aktivt på samma sätt som i FN när
det gäller ett nedrustningsförslag och
försöka få största möjliga kraft bakom
kravet på en mera expansiv politik på
alla håll.

De närmaste två åren kommer vi att
få anledning att ägna mycken uppmärksamhet
åt författningsproblemen. Regeringens
bristande intresse är väl bekant.
Andra kommittéer har under senare tid
kunnat få direktiv att inte ta alltför
lång tid i anspråk. Herr Sträng har som
bekant nyligen på ett rätt överraskande
sätt gjort sådana framstötar. Författningsutredningen
bär däremot fått börja
med allehanda perifera problem om
regeringens arbetsformer o. d. på ett
sätt som betytt uppskov med arbetets
avslutande. Trots att utredningen ännu
inte är riktigt färdig — jag är övertygar
om att den för närvarande arbetar
med stor energi — så har dock tvåkammarsystemets
vara eller inte vara äntligen
kommit upp till debatt. Statsministern
har yttrat sig flera gånger om
första kammaren.

Den svenska socialdemokratien har i
mer än 50 år haft enkammarsystem på
sitt program. Det är en principiell ståndpunkt
som länge förfäktats, innebärande
att man vill ha ett sådant system att
riksdagen verkligen avspeglar väljarnas
uppfattning. Men så inträffade det under
1950-talet att regeringen fann att
den för sin maktställning var beroende
av överrepresentationen i första kammaren
— och av, vill jag tillägga, herr
Hedlund, äras den som äras bör — och
då ändrade socialdemokratien, i varje
fall regeringen, uppfattning i denna fråga.
Då kastade man den principiella inställningen
över bord. Då visade sig
regeringschefen vara en anhängare av
ett tvåkammarsystem som överrepresenterar
socialdemokratien, och partiet
i övrigt tycks till största delen tiga och

hålla med, trots att det är väl bekant
att flertalet socialdemokrater i utredningen
är principfasta nog att ha en
annan mening.

Vad skall man säga om ett sådant
uppträdande, att kasta över bord en
halvsekellång principiell uppfattning
om rättvis representation när man finner
att det kan vara bra att ha stödet
av en överrepresentation i första kammaren?
Jag har undrat om det inte finns
några andra i partiet eller den nämnda
socialdemokratiska utredningen som är
villiga att ta ställning och säga sin mening
om det problem där man så länge
företrätt en principiell hållning. Man
kan dock inte anlägga det perspektivet
på en stor författningsfråga, hur regeringsmakten
bäst skall kunna bevaras
även efter det att socialdemokratien
förlorat sin majoritet.

Nu försöker herr Erlander ursäkta
sig med ett resonemang om att första
kammaren skulle leda till att det blir en
stark regering. Den överrepresentation
som socialdemokraterna har haft i första
kammaren med egen majoritet, även
när man haft endast 44—46 procent av
väljarnas röster, skulle leda till en stark
regering! Detta kan ju inte vara fallet
under annan förutsättning än att regeringen
skall vara socialdemokratisk.
Överrepresentation för socialdemokratien
kan stärka en socialdemokratisk regering
men måste försvaga andra regeringar.
Om de nuvarande oppositionspartierna
fick samma majoritet bland
väljarna vid andrakammarval som de
hade 1956 och våren 1958 — en rätt
svag majoritet alltså över socialdemokraternas
och kommunisternas samlade
röstetal, men i alla fall cirka 225 000
röster mer än socialdemokraterna —
skulle den nuvarande ordningen med
första kammaren leda till att det blir
en ren slump var majoriteten i första
kammaren hamnar. En regering som
motsvarar väljaropinionen skulle bli försvagad
av tvåkammarsystemet.

Menar herr Erlander och hans ti -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

gande kolleger någonting alls med att
nuvarande tvåkammarsystem kan motiveras
med att det leder till en stark regering,
så menar de att Sveriges konstitutionella
problem skall lösas utifrån
antagandet att det alltid kommer att
sitta en socialdemokratisk regering. I
så fall har hybris i sanning på ett oroväckande
sätt satt sin prägel på regeringsbänken.
Än en gång visar sig då
det långvariga maktinnehavets verkan.

Ett exempel på det godtycke som långvarigt
maktinnehav kan medföra tycks
vi få av finansminister Strängs behandling
av frågan om alkoholbeskattningen.
Alla vet att medborgarnas inkomster stigit
snabbare än priserna på de alkoholhaltiga
dryckerna. Herr Sträng begärde
i våras att han skulle få höja beskattningen
på spritdrycker helt på egen
hand och sedan underställa riksdagen
frågan i efterhand. Det fick han inte.
Inte ens socialdemokraterna i riksdagen
ville vara med om det. Med anledning
därav tycks herr Sträng ha blivit surmulen.
Vi bär nämligen inte fått det förslag
man väntat att herr Sträng skulle
lägga fram. När herr Sträng blir stött
i kanten blir det tydligen inte av med
något förslag från regeringen. Eller kan
regeringen meddela att den kommer
att framlägga ett sådant förslag? Är det
så för finansminister Sträng att missbelåtenheten
när han inte får sin vilja
fram väger tyngre än de sakliga skäl
som man, såvitt jag förstod av debatten,
på socialdemokratiskt och annat håll
var ense om förelåg? Är herr Strängs
humör viktigare än de sakliga skälen?
Vad tycker regeringen i denna fråga
och vad tycker kammarens socialdemokratiska
ledamöter? Har vi en regering
som känner ansvar för en saklig behandling
av frågorna eller tar man
ställning efter vederbörande departementschefs
humörbetonade reaktioner?
Det är sorgligt att en sådan fråga måste
ställas.

Herr talman! Inför de förhandlingar
mellan ledamöterna av försvarsutred -

ningen om ramen för den kommande
förvarsbudgeten några år framåt som nu
går in i sitt slutskede anser jag inte
lämpligt att här närmare diskutera detta
spörsmål. Jag nöjer mig med att säga
att vårt försvar givetvis måste vara
starkt och motsvara de krav som vår
alliansfria politik uppställer och uttalar
en livlig förhoppning att den svenska
socialdemokratien även denna gång liksom
vid det senaste årtiondets uppgörelser
skall vara villig att handlägga frågan
med en strävan efter demokratiskt
samförstånd, vilket ju i och för sig är
en angelägenhet av stor betydelse, ofta
och med rätta betonad från regeringsbänken.

Till sist skall jag, herr talman, i
största korthet ta upp en utrikespolitisk
fråga. Innan jag kommer in på den, vill
jag med anledning av att Östen Undén
lämnat posten som utrikesminister sedan
vi senast hade en debatt som gick
in på de utrikespolitiska frågorna, gärna
ge uttryck för den höga uppskattning
och djupa respekt för hans gärning som
jag vet är vitt spridd inom den meningsriktning
jag företräder. Väl har vi
emellanåt haft en annan mening än han
i icke oväsentliga frågor, men herr Undéns
utrikespolitiska linje, fasthållen
med obönhörlig konsekvens och utomordentlig
kunnighet och sakkunskap,
har varit och är en stor tillgång för
vårt land. Det är tillbörligt att här ge
uttryck för en känsla av tacksamhet som
man även på vårt håll känner för hans
utomordentliga insatser i det svenska
samhället under ett halvt sekel.

Den sak som jag tänkte kort beröra
ur en enda synvinkel är nedrustningsfrågan.
Det är naturligt att Sverige
arbetar både för kärnvapenprovens inställande
och för en successiv nedrustning
och att vi betonar nödvändigheten
av den internationella kontroll som de
tekniska och psykologiska omständigheterna
motiverar. Det stora hindret för
en fortskridande successiv internationell
nedrustning är naturligtvis att vissa

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

makter, i främsta rummet Sovjetunionen,
inte vill vara med om den internationella
kontroll som är den avgörande
förutsättningen för en överenskommelse,
även om det givetvis finns andra
svårigheter. Utan en internationell kontroll,
ingen internationellt reglerad nedrustning.
Jag talar här om det stora
problemet och inte bara om kärnvapenexperimenten,
i fråga om vilka man ju
i vissa avseenden inte behöver någon sådan
kontroll.

Jag skulle önska att regeringen med
större energi klargjorde att den väsentligaste
stötestenen för nedrustningens
påbörjande är att inte alla stater vill
acceptera en internationell kontroll.
Jag skulle vilja att regeringen sökte
samla så många stater som möjligt utanför
de stora maktblocken kring en sådan
politik, som avsåg att undanröja, så
långt man kan genom opinionsbildning,
det största hindret för framgång i fråga
om rustningarnas begränsning. Jag kan
inte förstå varför inte ett land i Sveriges
ställning skulle kunna ta initiativet i
detta avseende på ett mera energiskt
sätt -— inte bara genom att säga några
ord — och arbeta för att skapa de förutsättningar
som framför allt måste finnas
för att en nedrustning skall komma
i gång. Det är i sanning ett svenskt och
ett allmänt intresse, inte bara att kärnvapenproven
upphör — och på den saken
arbetar man ju med stor energi —
utan också att en verklig, successiv, kontrollerad
nedrustning med bevarad
maktbalans kan börja någon gång under
de närmaste åren.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Får jag först anknyta
till vad herr Ohlin sade i slutet av sitt
anförande angående förre utrikesminister
östen Undén.

Yi saknar östen Undén här i kammaren;
han sitter ju kvar i medkammaren,
men det finns inte längre för oss
samma möjligheter som tidigare att
debattera direkt med honom.

Jag vill gärna i likhet med herr
Ohlin uttala min djupa respekt för Östen
Undéns gärning i svensk politik,
som ju har varit oerhört lång. Jag
hade inte börjat i den s. k. storskolan
när östen Undén första gången blev
medlem av en regering, och detta har
för mig personligen på ett särskilt sätt
belyst längden av det tidsskede som
hans gärning omspänner. Denna gärning
har också omfattat en lång rad
olika sidor av svenskt politiskt arbete.
Men under de senaste åren har östen
Undén helt och hållet koncentrerat sig
på utrikespolitiken. Det är kanske delvis
personliga omständigheter som
gjort att meningsskilj aktigheterna
ibland har synts större än de i verkligheten
varit. Östen Undén har inte
bara en mycket stark vilja och bestämd
övertygelse som vi alla respekterar,
utan han är också en utomordentligt
road debattör. Jag tror att vi
här i kammaren många gånger haft
glädje av de eleganta florettfäktningar
som förre utrikesministern utkämpat.

Jag har alltså gärna velat ansluta
mig till vad herr Ohlin sagt om Östen
Undén, och jag hoppas att de strider,
som ibland har förekommit, inte heller
hos Östen Undén har efterlämnat
några personliga motsättningar.

Herr talman! Det är kanske tvivelaktigt,
om man alltid bör ha en remissdebatt
under höstriksdagen. Det återstår
bara något över två månader tills
den egentliga remissdebatten skall
hållas, och vi hade kanske kunnat vänta
med vår diskussion till det tillället.
När det nu i alla fall skall äga rum en
höstremissdebatt, är väl meningen närmast
den, att riksdagen skall beredas
tillfälle till en diskussion om utgången
av 1962 års kommunalval.

På sätt och vis skulle en sådan diskussion
kunna bli ganska kort. Valet
har inneburit en otvivelaktig framgång
för socialdemokraterna och en
motgång för alla andra. I förhållande
till sin tidigare ställning har kommu -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

nisterna lidit det värsta nederlaget,
men inte heller den demokratiska oppositionen
har någon anledning att
rosa marknaden. I Förenta staterna
lär det vara vanligt att den som lidit
nederlag i något val medger sin motgång
vid lämplig tidpunkt på valnatten
och gratulerar segraren. Vi borde
kanske införa den vanan här i landet
också. I varje fall är det uppenbart, att
i brist på gratulationer har hans excellens
herr statsministern ägnat rätt
lång tid åt att lyckönska sig själv.

Om orsakerna till valutgången kan
man spekulera. Vi vet i verkligheten
ganska litet om dessa orsaker. Kanske
har socialdemokraterna tagit hem segern
genom att de utan allt tvivel utgör
det mest konservativa partiet här
i landet. För denna tolkning talar att
de vunnit sina framgångar ungefär på
samma sätt som Adenauer i Tyskland
och Macmillan i England. Ett annat
faktum är att socialdemokraterna i år
tycks ha kunnat satsa två eller tre
gånger så mycket pengar på valet som
alla andra partier tillsammans. Jag vet
inte, om det skall vara ett uttryck för
att socialdemokraternas trosvisshet är
två eller tre gånger så stor som de
andras. Men i själva verket är nog inte
insatserna i pengar det avgörande.
Socialdemokraterna vann framgångar
också förr i världen, när de var fattigare,
och även om nutidens propagandaresurser
har medfört en del förändringar
sedan dess, får man nog söka
orsakerna i annat än de penningmedel
som står till förfogande.

Det finns ju åtskilligt som är gemensamt
för alla demokratiska partier
i vårt land. Och detta gemensamma
är väl i många hänseenden viktigare
än det som skiljer oss. Medvetandet
om den saken blir starkare, ju allvarligare
tiderna är. Det gemensamma
ligger inte bara i en del allmänna värderingar,
utan det har i många sammanhang
ganska konkret innebörd,
särskilt på det utrikespolitiska områ -

det. Alla demokratiska partier är överens
om att vårt land redan i fred måste
föra en sådan politik, att vi i händelse
av krig skulle kunna vara neutrala.
I detta fall ligger inte alls risken
däri, att det skulle förekomma några
större avvikelser från den gemensamma
utrikespolitiska linjen. Risken
är snarare den, att vår eniga beslutsamhet
när det gäller neutralitetslinjen
kan förkväva den utrikespolitiska
debatten och leda till något slags neutralitetsläseri.
Debatt behövs trots den
grundläggande enigheten. Vårt land är
mer än någonsin beroende av förhållandet
till främmande makter, och det
skulle vara dåligt ställt med folkstyrelsen,
om man under sådana förhållanden
inte hade någon utrikespolitisk
diskussion.

Just den omständigheten att enigheten
framträder klarare på det utrikespolitiska
området än på andra områden,
där den i verkligheten också är
ganska stor, bidrar utan all fråga till
att den sittande regeringen i Sverige
liksom i alla demokratiska länder har
ett bestämt övertag. Regeringen kommer
i allmänhetens ögon att framstå
såsom något av en symbol för allt som
vi är överens om, medan opposition
mot regeringen ofta uppfattas som uttryck
för klåfingrighet särskilt av dem
som har den starkaste känslan för att
grundläggande gemensamma värden
kan vara hotade och måste försvaras.
Och viktiga värden är ibland onekligen
hotade. Vad vi aldrig kan godtaga
hos kommunistiska och fascistiska diktaturideologier
är den totalitära grundinställningen:
sättet att betrakta enskilda
människor som medel att förverkliga
ett system, att göra människan till
en förbrukningsvara. Mot den sätter vi
respekten för människovärdet. Vår solidaritet
med samhället och med var
och en av dess medlemmar bygger
just på denna respekt för individerna,
på övertygelsen att ingen människa är
så enkel eller obetydlig att hon kan få

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

bli bortglömd, övergiven, utelämnad
ur de mäktigas kalkyler eller undantagen
från deras hänsyn.

Denna vår grundläggande uppfattning
är ett kristet arv, något som kommit
till oss i form av den kristna och
kanske särskilt den lutherska personlighetstanken
— »en kristen människas
frihet». Vi får se till att den tanken
inte går förlorad i ett sekulariserat
samhälle. Men den är också ett liberalt
och konservativt arv. Den har under
de sista tvåhundra åren utvecklats i
eu tankevärld som i grunden är gemensam
för oss alla; inte bara för dem
som ibland använder ordet »liberal»
som partibeteckning utan för alla demokrater,
från högerpartiet till socialdemokraterna.

Den grundläggande målsättningen i
samhällsarbetet är — i vad gäller
det väsentligaste, nämligen varje enskild
medborgares och hela nationens
frihet och välstånd — gemensam för
alla demokratiska partier i Sverige.
Oenigheten dem emellan gäller inte
målet så mycket som medlen. Inom
de demokratiska partier där vi inte är
socialister står vi i dag i opposition,
och det skäms vi inte för. Vi anser att
opposition behövs. Maktinnehav har en
benägenhet att fördärva och förgrova
maktens bärare, och obegränsad makt
gör det i obegränsad utsträckning.
Maktinnehavet kan också leda till förljugenhet.
Det är på modet att tala om
förljugenheten på 1800-talet, men fråga
är väl om den folkhemska självbelåtenheten
är så värst mycket bättre.
Också av det skälet behövs det opposition,
vaken kritik och alternativ i
både stort och smått. Vi inom oppositionen
skulle förfela vår uppgift, om vi
nöjde oss med att — som det heter —
»göra upp» med de makthavande i
stället för att påminna om att det faktiskt
finns meningsskiljaktigheter.

En annan fråga är om vi som nu
tillhör den demokratiska oppositionen
också har någon positiv, gemensam

åskådning. För min del tror jag att vi
har det. Vi menar inte bara, som alla
demokrater, att målet för vårt arbete
skall vara de enskilda människornas
bästa. Vi anser också att medlet för att
nå detta ändamål i första hand och huvudsakligen
måste sökas i varje enskild
individs egna ansträngningar. Vi är
inte rädda för tävlan mellan individerna.
Också om i en tävlan alltid några
kommer först och andra blir efter
— det förhåller sig på det viset också
i val, som bekant, att alla inte kan ha
samma framgång — tror vi att den på
det hela taget för alla längre framåt,
inte bara dem som har den största
framgången i konkurrensen.

Det måste vara någonting mera än
en tillfällighet att, som nyligen har påpekats
i en tidning, högerpartiets program
från år 1956, centerpartiets från
år 1959 och folkpartiets från år 1962
inbördes har så stora likheter, att vi
nästan skulle kunna byta program med
varandra utan att någon märkte skillnaden.
Likheterna sträcker sig emellertid
längre än bara till partiprogrammen.
De finns också i vår påtagligt likartade
inställning till en mängd stora
och betydelsefulla frågor. Jag skall
försöka påminna om innebörden härav,
och jag måste då i förväg be kammaren
om ursäkt för att jag återkommer
till sådant, som redan är sagt vid
många tidigare tillfällen och från olika
håll. Det är tyvärr ibland nödvändigt
att upprepa saker och ting för att
de inte skall bli bortglömda. Dessutom
lär det ta en stund. Också utan att försöka
göra listan fullständig har jag
upptäckt att den faktiskt blir rätt lång.

Utanför ekonomi och socialpolitik har
vi mycket gemensamt. När det gäller
förhållandet till Europa har väl högerpartiet
och folkpartiet i stort sett följt
samma linje under de senaste åren. Detsamma
gäller inställningen till Förenta
Nationerna. Vi är å ena sidan angelägna
att FN förstärkes, men å andra sidan
ser vi med rätt stort bekymmer, att FN -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

politiken ibland tycks gå i riktning mot
större inblandning från organisationens
sida än vad som kan anses nödvändigt.
Särskilt när det gäller Kongo-politiken
— den är ju aktuell just nu —- tror jag
att vi allesammans menar att Sverige
skall medverka i FN:s arbete så länge
det har ett i allt väsentligt fredsbevarande
syfte, men att vi inte kan låta
våra resurser användas för att stödja
den ena eller andra parten i vad som
håller på att utveckla sig till en inre
kongolesisk konflikt.

Nedrustning och försvar! Samtidigt
som Sverige har anledning att inta en
positiv inställning till alla ärligt syftande
och realistiskt genomförbara nedrustningsförslag
är det i högsta grad
angeläget, att man från svensk sida inte
går utvecklingen i förväg genom inskränkningar
i våra egna försvarsanstalter.
Dessa bör i det internationella läge
som nu råder — och som torde komma
att bestå för överskådlig tid — betraktas
som ett absolut minimum. Det måste
med skärpa understrykas, att det ingalunda
skulle gagna fredens sak, om Sverige
trodde sig i fråga om nedrustningen
kunna föregå stormakterna med s. k.
goda exempel. Ensidiga svenska åtgärder
för rustningsbegränsning skulle
skada och icke gagna de allmänna fredssträvandena.
Den viktigaste insats, som
ett litet land i Sveriges position kan göra
för fredens sak, är att föra en sådan politik,
att dess eget territorium inte förvandlas
till en internationell oroshärd.
Det skulle man förvisso riskera, om Sverige
förde en försvarspolitik som gjorde
dess territorium intressant för stormakterna
i den meningen, att det som militärt
tomrum eller som lättfångat byte
lockade till eller framtvingade en kapplöpning
dem emellan om besittningstagande
och kontroll. Ett starkt svenskt
försvar till stöd för den alliansfria politiken
är under överskådlig tid ett av
de viktigaste bidrag vårt land kan ge
till fred och säkerhet i världen.

I våras diskuterade vi grundskolan,

och där framträdde i det aktuella läget
en del motsättningar mellan högerpartiet
å ena sidan och folkpartiet och
centerpartiet å den andra. Men i fortsättningen
behöver det inte nödvändigtvis
bli aktuellt med motsättningar av
samma typ som då. Vi är nog överens
om att 1962 års skolbeslut bara var en
början. Skolan får aldrig stanna i sin
egen utveckling. Vi som upplevat ett
årtionde av intensiv reformdiskussion
på skolans område, av försöksverksamhet,
osäkerhet, misslyckanden och krisåtgärder,
kan lätt känna oss benägna att
efter 1962 års skolbeslut slå oss till ro
och säga att skolan har fått sin en gång
för alla slutgiltiga form. Den benägenheten
måste vi bekämpa. Skolan måste
efter uppbyggnadsperioden anpassas till
nya förutsättningar, förändras och reformeras
på den organisatoriska grundval
som nu lägges. En föränderlig skola
är förutsättningen för ett föränderligt
samhälle.

Låt oss sedan ta det ekonomiska området.
Vi är, tror jag, ense om att det
inte är genom statligt förmynderskap
och regleringar utan genom enskild företagsamhet
som det ekonomiska livet
i vårt land skall gå framåt nu liksom
i det förflutna. I dagens läge är det mycket
som talar för att man måste lita till
en ytterligare stegrad kapitalbildningstakt,
om man skall kunna nå en snabbare
expansion och en balanserad utveckling.
Att skattefrågorna härvidlag
är av central betydelse är vi väl också
överens om.

Tryggheten att sparmedlens köpkraft
inte urholkas genom inflation är ett väsentligt
villkor för det personliga sparandet.
Därför — och även med tanke
på vår internationella konkurrenskraft
— är det ett absolut villkor, att den ekonomiska
politiken får en effektivt antiinflatorisk
utformning. En prishöjning
med 5,3 procent, som vi tycks ha haft
under det senaste året, är en ganska kuslig
siffra. Sådant måste förhindras.

En ökning av det frivilliga sparandet

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

är också ur samhällsekonomisk synpunkt
så värdefull, att speciella sparstimulerande
åtgärder är motiverade.
Och där, herr talman, är jag i det lyckliga
läget att kunna knyta an debatten
till Kungl. Maj:ts proposition nr 190,
där finansministern säger att åtgärder
för att stimulera det personliga sparandet
är högst angelägna. Ja, det är det
inte bara finansministern som tycker,
utan det gör också, och i ännu högre
grad, oppositionspartierna. Men vi anser
att det inte räcker med bara en sådan
»kampanj» som beröres i Kungl.
Maj:ts proposition nr 190, vilken denna
debatt har anknutits till. Framför allt
under en övergångstid torde speciella
åtgärder vara nödvändiga för att få till
stånd den eftersträvade ökningen av
det individuella sparandet, t. ex. genom
sparbonus och lättnader i skattelagstiftningen.
Det är också nödvändigt att inskärpa
en enkel men ofta förbisedd sanning,
nämligen att en stigande produktivitet
i samhället inte bara medför högre
levnadsstandard för människorna utan
också automatiskt innebär ökade skatteintäkter
utan höjning av skattesatserna
och utan att nya skatter behöver tillgripas.

Den effektivaste metoden att uppnå
en skälig skattenivå är därför att driva
en produktionsstimulerande politik. För
en borgerlig uppfattning — jag kanske
skulle be herr Ohlin om ursäkt för att
jag fortfarande använder det ordet, men
det blir nog nödvändigt, så länge han
inte har hittat på något bättre som ersättning;
i så fall skall jag gärna ta också
detta nya ord under övervägande,
men tills vidare och i brist på bättre begagnar
jag den gamla benämningen —
är det naturligt att skattepolitiken målmedvetet
inordnas i en dynamisk ekonomisk
politik, där frågan om kakans
fördelning inte får skymma frågan om
hur kakan kan växa så snabbt som möjligt.

Lågskattepolitik är vägen till en större
ekonomisk utveckling, som ger stör2
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

re resurser åt enskilda människor men
också åt det allmänna i stat och kommun.
Det bör understrykas, att större
hänsyn till de samhällsekonomiska verkningarna
av en relativt sett hög offentlig
utgiftsnivå inte behöver innebära att
önskvärd utbyggnad av vissa offentliga
verksamhetsgrenar uteblir. Vid en mer
återhållsam ökningstakt i de offentliga
utgifterna i relation till den totala samhällsekonomiska
utvecklingen kan nämligen
den allmänna framstegstakten väntas
bli större än vid en snabbare ökning
av de offentliga utgifterna. Skatteunderlaget
ökar i det förra fallet snabbare,
och de finansiella resurserna för en
fortsatt reformpolitik — som kan kräva
ökade insatser över den offentliga
budgeten -— blir då också absolut sett
större på några års sikt. Stigande välstånd
medför automatiskt ökade skatteintäkter
och skapar utrymme för nödvändiga
offentliga utgiftsökningar.

En permanent överbeskattning har
däremot allvarliga olägenheter. Alla poster
i budgetöverskottet innebär inte ett
nysparande. Om man tar in belopp, som
eljest skulle ha sparats, uppnår man
ingen positiv effekt. Och om — vilket är
troligt — den högre beskattningen ytterligare
minskar lusten att spara och arbeta,
så blir resultatet negativt. Ett permanent
budgetöverskott ger dessutom
inte den stimulans till sparsamhet med
statsutgifterna, som är oundgänglig om
skatterna skall kunna hållas nere på en
rimlig nivå. Statsutgifterna har en tendens
att öka upp till inkomstnivån, och
därmed uppstår behov av nya skatter för
att det eftersträvade överskottet skall
nås. En borgerlig politik innebär däremot
att den enskilde får lägre skatter,
större sparmöjligheter och större individuell
rörelsefrihet — men också större
personligt ansvar.

Den socialistiska tanken, att en genom
ständiga skattehöjningar genomförd
överflyttning av tillgångar från enskilda
till staten skulle innebära en demokratisering
av ägandet, kan vi inte
32

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

dela. En verklig demokratisering av
ägandet kan endast åstadkommas genom
att medborgarna ökar sitt individuella
sparande — ett sparande som i ett modernt,
västerländskt samhälle alltid förvaltas
under socialt ansvar. Det är detta
som vi i högerpartiet kallar för egendomsägande
demokrati.

Vi vill därför begränsa marginalskatterna.
Det motiveras också av skattens
stora betydelse som element i företagens
lönekostnader. Med hänsyn till att en
stor del av löntagarna före 1960-talets
slut kommer att ligga i inkomstlagen
omkring 25 000 kronor är en utsträckning
av det proportionella skatteuttaget
inemot 35 000 kronor —• alltså det
för ATP gällande inkomsttaket — inte
någon orimlig och statsfinansiellt sett
inte heller någon orealistisk målsättning.

Det brukar ofta påstås, att socialpolitiken
är något av en vattendelare inom
borgerligheten, något som skiljer högerpartiet
å ena sidan från folkpartiet
och centerpartiet å den andra. Men hur
är det egentligen med den saken? I själva
verket har vi också här mycket som
är gemensamt.

Den framtida socialpolitiken står inför
stora uppgifter. Det gäller att åstadkomma
administrativa förbättringar
men också en materiell upprustning, i
första hand inom eftersatta vårdområden.
Större uppmärksamhet måste ägnas
åt upprustning av vårdområdena,
åt att lösa svårigheterna för de grupper
som av skilda anledningar befinner sig
på livets skuggsida. Åldersforskningen
bör intensifieras bl. a. för att utröna
åldersfaktorernas betydelse för olika arbetsuppgifter
och arbetssituationer, att
finna medel att motverka eller kompensera
»föråldring» i olika yrken, att förbättra
fysiologiska, psykologiska, socialpsykologiska
betingelser i olika arbeten,
att studera åldersgrupperingens förändringar
och deras betydelse för arbetsmarknaden.
Information och attitydpåverkan
kan skapa ökad insikt hos

såväl arbetsgivare som arbetstagare om
åldersfaktorers betydelse och om sättet
att anpassa arbetsbetingelser och arbetskraft
till varandra. Den slutna åldringsvårdens
tyngdpunkt kommer att
flyttas över på de sjukvårdande organen.
Å andra sidan återstår mycket att göra
inom den öppna åldringsvården. Den
hemhjälpsverksamhet för gamla, som
kommuner och organisationer, bl. a.
Röda korset, startat i över 700 kommuner,
bör ytterligare byggas ut, så att varje
pensionär som behöver hjälp med
t. ex. städning, klädvård, tvätt, inköp,
matlagning och personlig hygien också
får sådan hjälp. Om den öppna åldringsvården
utbygges kommer platserna på
ålderdomshemmen att kunna förbehållas
dem som behöver ständig omvårdnad
och tillsyn.

Det finns också andra socialpolitiska
områden, där man utan svårighet skulle
kunna formulera gemensamma tankegångar
och programpunkter.

Det gäller om bostadspolitiken. En
politik, som utnyttjar resurserna bättre
och som leder bort från bostadsbrist och
dålig bostadsmiljö, bör baseras på en
successiv avveckling av hyresregleringen,
ersättandet av nuvarande statligt finansieringsstöd
med ett system av lånegarantier,
och i de fall detta är socialt
motiverat direkta hyresbidrag, men också
på lika behandling av alla bostadsproducenter.

I fråga om bidragspolitiken finner vi
det inte önskvärt, att staten i stigande
utsträckning ger förmåner som går utöver
ett skäligt grundskydd utan att
också ta ut avgifter härför. Ett samhälle
där sambandet mellan förmån och
kostnad är osynligt och opreciserat
ställs inför stora ekonomiska problem.
Det är därför naturligt att socialförsäkringsförmåner
betalas med avgifter av
alla dem som har råd att göra det. Man
har då också större möjligheter att avväga,
storleken av förmånerna mot kostnaderna
för dem.

När det gäller familjestödet är vi lika -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

så ense i långa stycken, bl. a., tror jag,
när det gäller dess samband med befolkningspolitiken.
Under efterkrigstiden
har både födelsetalet, dödligheten och
giftermålsfrekvensen minskat. Vid en
internationell jämförelse har Sverige
nu det lägsta födelsetalet och den lägsta
giftermålsfrekvensen i världen och i
stort sett samma låga dödlighetstal som
de flesta västeuropeiska länder. Om Sveriges
befolkning skall behålla sin numerär
bör det med nuvarande giftermålsfrekvens
födas minst tre barn per familj.
År 1960 fanns närmare en miljon
fullständiga barnfamiljer, men av dessa
hade knappt 20 procent tre eller flera
barn. Om tvåbarnssystemet blir det dominerande
mönstret kan en befolkningsminskning
inte undvikas. Flerbarnsfamiljernas
relativt sett sämre ekonomiska
situation torde vara ett viktigt skäl till
att Sverige för närvarande bär ett lågt
födelsetal. Befolkningspolitiska skäl motiverar
därför ett ökat ekonomiskt stöd
åt flerbarnsfamiljerna. Tendensen i befolkningsutvecklingen
är för närvarande
så allvarlig, att varje familjepolitisk åtgärd,
som kan leda till en höjning eller
stabilisering av födelsetalet, måste prövas.
Att familjestödet bör kunna byggas
på en kombination av barnbidrag och
barnavdrag är också en tanke, som
knappast borde behöva vålla några misshälligheter
oss emellan.

Konstaterandet av att vi till stora delar
har en gemensam borgerlig inställning
kan nog utsträckas till andra områden
också. I fråga om kvinnornas
ställning på arbetsmarknaden har väl
egentligen ingen av oss ännu kommit
fram till några slutgiltiga lösningar. Men
så mycket är klart, att vi inom de borgerliga
partierna betraktar det som ett
grundproblem att se till, att kvinnornas
likställighet och handlingsfrihet på arbetsmarknaden
bevaras, men också att
göra eu allvarlig ansträngning för att
inte den ökade tillströmningen av kvinnor
till avlönat yrkesarbete skall leda
till att familjebanden blir än mera upplösta
än de nu är.

Herr talman! En och annan bland
kammarens ledamöter utanför högerpartiet
kanske känner igen några av de
formuleringar som jag har använt i det
här avsnittet av mitt anförande. Men
jag vill understryka att det inte är fråga
om litterär stöld i vanlig mening.
Det är med full avsikt som jag valt en
del uttryck som inte är mina egna, också
där jag kanske skulle ha varit nog
förmäten att tro mig kunna hitta på en
något bättre eller åtminstone något
mindre tungrodd formulering. Jag har
använt andras uttryck, därför att dessa
»andra» har en annan partibeteckning
än jag, och genom att göra deras ord
till mina har jag velat visa hur pass
långt vi faktiskt är överens.

Inom högerpartiet är vi beredda att
dra praktiska slutsatser av den enigheten.
Vi vill på allt sätt medverka till en
samlad borgerlig ansträngning, till att
börja med genom att vi koncentrerar
oss på de frågor där vi är eniga för att
där gemensamt söka skapa ett fastare
alternativ. Det tycker vi att man kan
göra, också om det kräver att man skjuter
undan en hel del saker, där det inte
finns samma långtgående enighet.

Men självfallet är vi i högerpartiet
också medvetna om vår särprägel. I
några frågor har vi en uppfattning som
avviker från alla de andra partiernas.
Men framför allt vill vi ilägga större vikt
vid vissa bestämda värderingar.

Inom högerpartiet gör vi anspråk på
att ha känsla för tradition. Däremot är
vi sannerligen inte konservativa i den
meningen, att vi inte skulle vilja ha
några förbättringar i samhället. Tvärtom!
I den bemärkelsen är socialdemokraterna
i dagens svenska samhälle de
mest konservativa. Det är naturligt nog,
eftersom de suttit vid makten så länge
och därför inte vill ändra alltför mycket
på vad de själva är belåtna över att
ha genomfört.

Däremot måste det bero på antingen
illvilja eller okunnighet när man —
som vissa av våra motståndare —- försöker
angripa högerpartiet genom att hän -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 190

visa till vad som hände i Sverige på
1930-talet, på 1920-talet eller rent av i
slutet av 1800-talet. De tidernas svenska
samhälle var inte högerpartiets skapelse,
och vi längtar sannerligen inte tillbaka
dit. Det tycks på sina håll finnas
en föreställning, att endast den som personligen
lidit av dåtidens elände skulle
ha rätta sinnet för att man måste undvika
sådant i framtiden. Det är en
grundfalsk föreställning. Om man exempelvis
som skolpojke och student upplevde
1920-talets och 1930-talets arbetslöshetskriser
och nödtillstånd kommer
man aldrig ifrån den moraliska plikten
att göra vad man förmår för att hindra
att något sådant upprepas i framtiden.
Frågan är bara vilka medel som säkrast
skyddar oss däremot.

Nej, vår särprägel ligger på andra
områden. Kanske är den i vissa hänseende
litet svår att allmänt definiera,
men jag skall göra så gott jag kan. Man
kan uttrycka saken så, att vi starkare
än andra understryker, att friheten aldrig
kan bli verklighet om den inte kompletteras
genom ansvar. Hela folket har
ansvar för att dess frihet bevaras åt
kommande generationer; därför måste
vi ha ett starkt försvar. Vi önskar en
egendomsägande demokrati, en demokrati
grundad på enskilt ansvar i ekonomiska
angelägenheter. Vi betonar socialpolitikens
humanitära motivering
och därmed samhällets ansvar. Men vi
tror inte att socialpolitiken kan få bestå
bara i hidragsförmåner — den enskildes
ansvar för egen och anhörigas
försörjning får aldrig släppas ur sikte.

Vi är ett oppositionsparti, och vi ställer
krav när det gäller svensk politik.
Vi kräver

en aktiv svensk insats i det europeiska
samarbetet, genom svensk medverkan i
den europeiska gemenskapen så långt
detta över huvud kan förenas med vår
utrikespolitiska huvudlinje: alliansfrihet
i fred och neutralitet i krig;

eu målmedveten utbyggnad av totalförsvaret
till sådan styrka, att angrepp

mot Sverige alltid kostar för mycket för
att löna sig och vår alliansfria utrikespolitik
och vår neutralitet därför förblir
respekterade;

en jordbrukspolitik, som förverkligar
statsmakternas utfästelser att jordbrukarna
skall få inkomstlikställighet och
som därigenom garanterar oss alla ett
jordbruk av tillräcklig styrka för att
trygga vår försörjning vid krig eller avspärrning; successivt

fortgående sänkning av det
totala skattetrycket i stat och kommun,
för både företag och enskilda medborgare; en

verklig kreditmarknad, byggd på
frivilligt sparande, med utrymme i
främsta rummet för de stora och små
företagens produktiva investeringar;

en skolpolitik och kulturpolitik, som
främst inriktas på att bevara och utveckla
kvaliteten i utbildning och kulturarbete; förskolor

för småbarnen, både för att
de skall komma bättre förberedda till
skolan och för att barnfamiljerna lättare
skall kunna lösa sina problem;

en genomförd åldringsvård, som ger
de gamla möjlighet att i det längsta bo
kvar i sina bostäder och få den vård
de behöver genom hemsamariter eller
på annat motsvarande sätt;

en förebyggande nykterhetsvård, som
gör det möjligt också att komma till
rätta med ungdomsfylleriet;

en bostadspolitik, som främst inriktas
på att avveckla bostadsbristen och som
även i tätorterna gör det möjligt för
människorna att få bo mindre i höghus
och mera i egnahem.

Det är två punkter som jag i detta
sammanhang gärna skulle vilja stryka
under, därför att de är särskilt viktiga
för oss: Europafrågan och försvarsfrågan.

Varför är det enligt vår uppfattning
så oerhört viktigt att vårt land klart
och bestämt säger ja till Europa? Inte
beror det på att andra europeiska länder
i motsats till Sverige har konserva -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

tiva regeringar. Visst är det trevligt med
sådana — det är inte fråga om annat
— och visst avundas vi ibland våra partikamrater
utomlands, men den saken
är sannerligen inte avgörande. I så fall
skulle väl även ‘socialdemokraterna i de
andra västeuropeiska länderna vara de
mest entusiastiska för att få med Sverige
i den europeiska gemenskapen för
att få stöd och hjälp från Sverige. Inte
heller är orsaken att vi skulle betrakta
den svenska särarten som någonting förlegat
eller onödigt, att vår nationalkänsla
skulle vara på väg att förblekna. Det
är alldeles tvärtom. Vi är så genomsyrade
av nationell stolthet, att vi inte
vill låta vårt lands aktivitet stanna vid
de egna gränserna. Vi vill att det nordiska
samarbetet skall fördjupas och
utvecklas. Vi är övertygade om att också
det blir möjligt endast inom det västeuropeiska
samarbetets ram. Vi tror att
Norden i sin helhet och Sverige särskilt
kan och skall lämna sitt bidrag till utvecklingen
i det enade Europa, som
håller på att växa fram. Vi vill se en
svensk insats, en svensk del av ansvaret
för det europeiska arbetet, ett svenskt
inslag i den europeiska väven.

För vår del är vi beredda att gå med
på en tillfällig borgfred i Europafrågan.
Vårt land står inför svåra och viktiga
förhandlingar, och vi vill i dagens läge
inte å vår sida göra någonting för att
försvåra dessa förhandlingar — om
man på socialdemokratiskt håll är beredd
att iaktta samma återhållsamhet.
Efter valet har regeringen tagit avstånd
från herrar Myrdal och Ekström, och
det var ju bättre sent än aldrig. Tills
vidare kan vi därför nöja oss med att
vaka över att det inte blir några återfall
i en sådan negativ och föraktfull
inställning till Europa som framträdde
i den nämnda boken — liksom i statsrådet
Strängs interpellationsdebatt med
herr Hagnell i våras.

Den andra punkt, där högerpartiet
sedan gammalt bär särskilda traditioner,
är försvarsfrågan. Man får inte

glömma bort, att hela vår utrikespolitik
står och faller med att våra försvarsansträngningar
är tillfredsställande.
Under de senaste veckorna bär man
på olika håll i världen — låt mig nämna
Kuba och Indien — fått hårdhänta
påminnelser om att ett land som vill
föra en egen utrikespolitik också måste
ha ett eget försvar av tillräcklig styrka.
I välståndssamhällets Sverige får det inte
ske någonting, som kan innebära att
försvaret på kortare eller längre sikt
blir försvagat. Det får inte uppstå några
tvivel på vår beredvillighet att utan att
knota ta på oss de försvarskostnader,
som utgör förutsättningen för att vi
skall kunna fullfölja vår självständiga
utrikespolitik.

Förhandlingarna i försvarskommittén
är inte slutförda, och jag kan därför
inte gå in på några detaljer i frågan.
Än så länge vågar vi kanske hoppas att
man skall kunna nå en enig uppgörelse.
Och otvivelaktigt är det av utomordentligt
värde, om man mellan våra demokratiska
partier kan uppnå enighet om
ett starkt försvar. Men enigheten förutsätter
också att försvaret verkligen blir
tillräckligt starkt. Annars, herr talman,
blir det ingen enighet.

I detta anförande instämde herrar Edlund
(h) och Nilsson i Bästekille (h).

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Även jag känner behov
att framföra några tacksamhetens ord
till min forne lärare Östen Undén för
hans långa och för landet så utomordentligt
värdefulla statsmannagärning.
Jag tror att jag gör detta bäst genom
att uttala den förhoppningen att östen
Undéns politik måtte oförändrad komma
att fortsätta.

Det är ungefär två månader sedan
valkampanjen avslutades. Partierna hade
då tillfälle att med varandra diskutera
alla de frågor som var aktuella. En repetition
av valrörelsen kan i detta sammanhang
knappast vara motiverad, och

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1982 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

jag skall därför försöka att i möjligaste
mån avhålla mig från en sådan.

Jag'' tar mig nu friheten att först säga
några ord om utrikespolitiken. Där bär
verkligen något inträffat sedan vi hade
tillfälle att mera allmänt byta tankar
med varandra i valrörelsen. Under en
lång följd av år har vi nödgats konstatera,
att det världspolitiska läget är labilt
och riskfyllt. Det finns ingen grund
för något annat konstaterande i dag
heller. Spänningen mellan öst och väst
under den akuta Kuba-krisen syntes ju
innebära en fara för en militär konflikt
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen.
Lyckligtvis fick förnuftet
överhanden.

Det händelseförlopp som har framkallat
Kuba-krisen är än så länge inte
klarlagt. Man frågar sig onekligen varför
Sovjetunionen först anlade baser för
offensiv krigföring på Kuba och sedan
föll undan och lät demontera dem.
Vilken roll spelade konflikten mellan
Kina och Indien i det slutliga akuta skedet,
när nedmonteringsöverenskommelsen
träffades? Så mycket är säkert, att
det inte kan ha varit något lockande
perspektiv för Sovjetunionen att finna
sig invecklad i sådana förhållanden
med Västmakterna, att såväl Sovjet som
dessa varit bundna och nödgats passivt
åse kampen mellan Indien och Kina. I
en sådan situation kunde möjligheten att
påverka dessa senare länder att upphöra
med sina strider inte ha varit särskilt
stora.

Kuba-krisen är väl inte helt ur världen
— Castro vill tydligen inte finna sig
i den situationen att bara vara en bricka
i ett storpolitiskt spel — men världsfreden
är av allt att döma räddad för denna
gång. Huruvida den kan definitivt
räddas, vilket förutsätter en uppgörelse
mellan parterna i det kalla kriget, tillhör
de frågor som endast framtiden kan ge
svar på. Det skulle vara mer än oförsiktigt
att hänge sig åt någon optimism
härvidlag.

Man måste ändock konstatera att det

kan finnas vissa förutsättningar för en
allmän uppgörelse. Efter Kuba-krisen
vet båda parter bättre än förut hur
långt de kan gå utan att överskrida den
gräns där det kalla kriget slutar och det
varma börjar. Båda parter har väl som
det synes i det närmaste slutfört de kärnvapenprov
som de anser sig behöva företaga
för sin militära säkerhet. Fortsatt
militär uppladdning med såväl konventionella
vapen som framför allt kärnvapen
drar så ofantliga kostnader, att
det måste vara ett intresse för båda
sidor att göra stora ansträngningar för
att få ned dessa kostnader. Båda parter
vet mycket väl, att ingen går segrande
ur ett atomkrig. Kuba-krisen kan alltså
komma att utgöra den synbara, eller
skall vi säga den skenbara, vändpunkten
i det kalla kriget, från vilken vägen
leder fram till ett fredligt samarbete
mellan världens folk.

Konflikten mellan Kina och Indien,
för att övergå till den, utgör emellertid
ett olycksbådande moln på den storpolitiska
himlen. För Kina gäller det nog
mera än ett obetydligt gränsregleringsproblem.
Det gäller väl att försöka eliminera
Indien som medtävlare om ledarskapet
över Asiens stater. Det är väl
inte fråga om någon invasion av det tätbefolkade
Indien. Då torde en s. k.
samordning med de rätt glest befolkade
och råvarurika länderna i Sydostasien te
sig mera lockande som inledande expansion
för Kina. En sådan samordning
skulle vara lättare att vinna om Indien
politiskt och militärt vore helt ur räkningen.
Det är inte att undra på om
man både i Moskva och i Västmakternas
huvudstäder ser med oro på den kinesisk-indiska
konflikten.

Framtiden inrymmer både förhoppningar
och faror. Ett litet land som Sverige
kan inte i någon högre grad påverka
den världspolitiska utvecklingen,men
så långt krafterna räcker skall vi självfallet
arbeta för en utjämning av motsatser
och för fredligt samarbete mellan
folken. I de under FN :s egid förda ned -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

rustningsförhandlingarna i Geneve har
vi ju i samverkan med andra av militärallianser
obundna stater ansträngt oss
att försöka finna en bas för förhandlingar
om kärnvapenstopp och senare nedrustning,
som kan bli acceptabel för de
berörda stormakterna. Det är vår innerliga
förhoppning, att sådana förhandlingar
skall komma i gång och ge
goda resultat.

Så ett par ord om Kongo och våra
insatser där. Självfallet skall vi stödja
FN, men det måste starkt strykas under,
att den hjälp vi där lämnar inte får
innebära någon inblandning i Kongos
inre angelägenheter. Här har jag alltså
exakt samma uppfattning som den herr
Heckscher framförde. Det får inte bli
fråga om någon medverkan till att underkuva
vad som kan betraktas som en
upprorisk provins.

I fråga om försvaret skulle jag vilja
framhålla, att så osäkert som det utrikespolitiska
läget är kan någon försvagning
av vårt försvar och våra möjligheter
att upprätthålla en god beredskap i
krissituationer inte komma i fråga.

Om jag så övergår till det ekonomiska
området, där just nu en mycket stor vaksamhet
är erforderlig, är det påtagligt,
att de avsaktande tendenserna i vår ekonomi,
som kunde motses redan för ett
år sedan, nu har blivit mera markerade.
Takten i produktionsökningen är lägre,
och det får ifrågasättas om den i kompletteringspropositionen
bebådade produktionsökningen
på 4 procent kommer
att kunna uppnås.

Konjunkturbilden utomlands tycks
vara något oenhetlig. I Förenta staterna
råder en förhållandevis låg investeringsbenägenhet
och trots stigande inkomster
också en måttlig efterfrågan
på konsumtionssidan. I Västeuropa
tycks den ekonomiska temperaturen alltjämt
vara något högre, men de vikande
tendenserna är påtagliga, ehuru icke enhetliga.
Medan vi i vårt land bär en
stegring i konsumtionsefterfrågan och
avmattningstendenser på exportsidan,

har Italien och Frankrike en stark efterfrågan
på exporten och som följd
därav en rätt snabb expansion inom
produktionen. Ett problem som bör tjäna
oss som observandum är de prisstegringar,
som förekommit och som i den
internationella konkurrensen kan bli besvärande
nog. Att länder som Västtyskland
och Österrike tycks ha samma problem
— kanske i ännu högre grad än
vi i detta avseende — är en ganska
klen tröst.

Alltnog — det tycks vara så, att man
nu kommit på andra sidan av den konjunkturcykel,
som inleddes med uppsvinget
1959—1960. Tecknet härpå är
framför allt den avtagande investeringsbenägenheten
inom näringslivet. Den
höga konsumtionsefterfrågan, som vi
ändå fortfarande bär, måste väl sägas
vara en kvardröjande effekt av den tidigare
snabba ekonomiska expansionen.
Vi vet ju att inom vitala grenar av näringslivet,
nämligen inom gruvindustrien,
järnverken, stålindustrien samt
massaindustrien och skogsbruket, är det
trögt och delar av verkstadsindustrien
redovisar också minskad orderingång.

På plussidan bär vi resultatet av våra
egna åtgärder: vi har de offentliga investeringarna
och bostadsbyggandet,
och som en följd därav en god aktivitet
inom byggnadsindustri och anläggningssektor.
Vidare har vi ju den förhållandevis
goda efterfrågan inom konsumtions-
och servicesektorn.

En springande punkt vid bedömandet
av konjunkturbilden utgöres just av konsumtionsefterfrågan.
Att den blivit så
hög beror ju som jag nämnde på den
kvardröjande effekten av den tidigare
högkonjunkturen och därjämte på årets
avtalsrörelse. Är den bedömningen riktig
måste vi räkna med en svagare ökning
av konsumtionen nästa år. Håller
dessa tendener i sig bör nya åtgärder i
tid vidtagas för att möta avmattningen.
När jag säger »i tid» har jag ii minnet
det från flera håll klandrade dröjsmålet
med räntesänkningen under den för -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 190

ra avmattningsperioden. En finanspolitisk
lättnad bör komma till stånd. En
överbalanscring av driftbudgeten av de
senaste årens omfattning kan då inte
komma i fråga. Det kan i stället bli riktigt
att till och med underbalansera
driftbudgeten. Det ligger i den aktiva
konjunkturpolitikens natur, att man har
överbalansering i vissa och underbalansering
i andra ekonomiska lägen.

Den vikande råvarupristendens som
föreligger har givetvis en särskilt bister
effekt för u-länderna, för vilka råvaror
av ena eller andra slaget är det enda
eller det totalt dominerande inslaget i
ekonomien. Detta är så mycket mer att
beklaga som dessa länders importvaror
inte har varit föremål för någon motsvarande
prissänkning. Den ogynnsamma
prisrelationen har för övrigt successivt
vidgats under hela 1950-talet.

1 strävandena för en bättre fungerande
världsekonomi har tanken förts fram
att söka åstadkomma ett slags »golv»
för råvarupriserna, under vilket de inte
skulle tillåtas sjunka. Kunde man på det
sättet bryta udden av en konjunktursvacka
som träffar u-länderna särskilt
hårt, skulle det vara ett verksamt medel
att befrämja deras ekonomiska utveckling.
Tanken är vacker, men den
är säkerligen inte så lätt att omsätta i
praktiken. Kan inte u-landshjälpen —•
eller låt oss med tanke på framtiden
tala om u-landssamarbetet — ordnas på
detta sätt, måste andra vägar prövas,
och det måste ske fördomsfritt och energiskt
och så snabbt som möjligt. Det
kommer alla att ha nytta av i vår värld.

I vår egen ekonomi liar en del lättnader
genomförts för att möta stagnationstendenserna.
Jag nämnde nyss den
ökade byggnadsverksamheten. En viss
lindring i beskattningen genomfördes
vid ingången av detta år i och med att
man började tära av det förkättrade
skattepaketets innehåll, och i våras genomfördes
penningpolitiska lättnader.
Frågan är om detta kan anses tillräckligt,
om vår beredskap mot avmattnings -

tendenser och de sysselsättningssvårigheter
som kan följa är betryggande.

Finansministern har signalerat en stimulans
av näringslivets investeringar genom
medgivande att investeringsfonderna
skall få användas även för lagerökningar.
I förra höstens ekonomiska debatt
underströk jag lagerhållningens
konjunkturpolitiska betydelse och framhöll
bl. a., att man inom somliga industribranscher
med avsättningssvårigheter
borde ha möjlighet att »köra på lager»
utan kreditpolitiska hinder. Men
jag vill betona att en upplagring måste
ske med stor urskillning, så att man
inte skjuter svårigheterna framför sig
och gör dem etter värre. En betydande
upplagring av exportprodukter kan
nämligen komma att pressa exportpriserna
ned till oskäligt låg nivå. Jag vill
tillägga, att vid en sådan lagerhållning
är räntan en dryg kostnadspost och att
den nuvarande räntenivån ingalunda
får betraktas som något minimum.

Av konjunkturstimulerande åtgärder
i övrigt vill jag rekommendera att suspenderandet
av energiskatten för företagen
snarast tas upp till behandling.

Det är inte rimligt att belasta företagen
med en sådan skatt i tider när de
kippar efter andan. Det finns faktiskt
företag som gör det i vårt land i dag.

Konjunkturbilden är oenhetlig inte
bara branschvis utan också geografiskt.

I de mest expansiva områdena kan man
räkna med en överefterfrågan på arbetskraft.
Det måste uppmärksammas att
vissa stimulerande åtgärder — jag tänker
på ökningen av bostadsbyggandet —
bär sin tyngdpunkt i dessa områden och
ger långt mindre eller alls ingen stimulerande
effekt i de sysselsättningssvaga
områdena. Naturligtvis skall man bygga
mest där bostadsbristen är värst, men
man måste också observera, att bostadsbristens
utbredning bär ett samband
med befolkningsrörelserna och att
de sysselsättningspolitiska medlen måste
så långt möjligt utformas så, att de medför
stimulans i de sysselsättningssvagare

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 180

områdena. Här har vi åtskilligt att göra
och här står åtskilligt att vinna. På denna
punkt föreligger enligt min mening
en allvarlig brist i den nuvarande politiken.

Över huvud taget är det väl så, att generella
medel verkar över hela fältet
oberoende av om konjunkturbilden är
splittrad branschvis eller geografiskt.
Likväl måste de även i en sådan konjunktur
användas. Men de måste ovillkorligen
kompletteras med bl. a. geografiskt
inriktade åtgärder såsom skattelättnader,
bättre lånevillkor etc. för investeringar
i sysselsättningssvaga områden.

Frågan om Sveriges anslutning till
EEC är ju alltjämt svävande. Vad de förhandlingar
vi begärt om associering kan
leda till vet vi inte. Det är för övrigt inte
så troligt, att något definitivt beslut
i dessa frågor kan väntas innan förhandlingarna
om Englands anslutning till
den gemensamma marknaden kommit in
i ett mera avgörande skede. Hur som
helst, den accelererande ekonomiska integrationen
i Europa kan inte hejdas.
Det är en utveckling, som obönhörligt
tvingar sig fram. Det är svårt att bedöma
vilka verkningar som skulle inträda,
om Sverige associerades till EEC
som vi önskar, respektive ställdes helt
utanför denna. Någon katastrof för vårt
näringsliv skulle det förmodligen inte
bli i det senare fallet, men säkert blir
framstegstakten lägre. Vår handel är till
överväldigande del inriktad dels på de
länder som tillhör EEC och dels på dem
som står i beredskap att komma med
där. Det är ett vitalt intresse för Sverige
att bli associerat med Gemensamma
marknaden, men det får aldrig ske
till priset av uppgivandet av vår neutralitetspolitik.
Sverige behövs nu mer
än någonsin som en stabiliserande politisk
faktor i Nordeuropa. Det tycks
inom både Västeuropa och Förenta staterna
finnas en opinion mot de neutrala
europeiska ländernas associering till
EEC, därför att man befarar att det

skulle lägga binder i vägen för strävandena
att skapa någon form av politisk
enhet i Västeuropa. Olika företrädare
med mer eller mindre framskjuten position
i EEC gör uttalanden, vilka vid närmare
granskning visar sig stå i strid
mot varandra i åtskilliga fall. Här har
anhängare av olika meningar sugit sig
fast vid olika uttalanden och försökt att
tyda tecknen i framtiden. Jag tror att
vi kallt skall försöka konstatera att
några egentliga hållpunkter för vad som
kan komma att hända har vi ännu inte i
dessa uttalanden. Vi får vänta och se,
och vi hoppas att regeringen skall lyckas
i sina försök att övertyga opinionen
om att Sveriges liksom Schweiz’ och
Österrikes associering med EEC under
bibehållen neutralitet kommer att främja
strävandena att skapa stabila och fredliga
politiska förhållanden i Europa
liksom också om att det måste vara till
ekonomiskt gagn för hela Västeuropa.

Utgången av valen i år har inte på
något avgörande eller betydande sätt
ändrat den politiska konstellationen i
riksdagen. Socialdemokraterna har ökat
sin andel av valmanskåren, och samtliga
övriga partier har minskat sin vid
en jämförelse med det senast föregående
tillfälle då valmännen hade att ge sin
mening till känna. Men det är först efter
något år som valen påverkar riksdagens
sammansättning. Under hela den
fyraårsperiod, 1964—1967, som ändringar
i första kammarens sammansättning
inträder i anslutning till årets val, synes
högerns, folkpartiets och centerpartiets
sammanlagda förluster i första
kammaren stanna vid två mandat. Men
redan innan den effekten inträder på
förstakammarsidan skall det hållas
an drakammarval.

Utgången av val är alltid svår att förutsäga,
och naturligtvis får oppositionspartierna
lov att anstränga sig för att
tillsammans få en majoritet eller, om vi
vill uttrycka det med andra ord, för att
försöka förhindra att den situationen
blir varaktig att ett enda politiskt par -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 190

ti har majoritet. Det är ingenting att
önska utan tvärtom — i varje fall inte
för ett oppositionsparti.

Efter varje val brukar det utspinna sig
en debatt där var och en omsorgsfullt
tillvaratar valstatistikens alla möjligheter
till egen fördel. Ibland har man nästan
kunnat tro att det bara finns segrare
i ett svenskt val. Men oavsett vilken
jämförelsegrund man använder kan
man inte komma ifrån att socialdemokraterna
har gjort ett gott val i år och
att oppositionspartierna har gjort ett
mindre gott. Som en förklaring till den
socialdemokratiska framgången har
man vid den offentliga debatten sett än
det ena och än det andra. Ibland har
man pekat på de goda ekonomiska konjunkturerna
och framhållit att en sittande
regering i ett val bör kunna dra
vissa fördelar av det förhållandet.

Hur stor roll den omständigheten har
kunnat spela och vad andra politiska
frågor kan ha betytt i detta sammanhang
låter sig inte så lätt avgöras. Det är sådant
som i stor utsträckning kommer att
förbli obesvarat. Över huvud taget bör
väl inte en granskning av olika företeelser
hos regeringspartiet vara det viktigaste
för oppositionspartierna utan
fastmera deras eget handlande och då
inte minst bristerna i deras egna åtgöranden.

Jag kan tyvärr i detta sammanhang
inte med tystnad förbigå högerns och
folkpartiets attack mot centerpartiet.
Alltifrån högerns och folkpartiets riksstämmor
i juni månad och fram till valdagen
har en oavbruten propagandakampanj
pågått mot centerpartiet. Det
var centern som utmålades som huvudmotståndare.
Den skulle få vidkännas
ett rejält nederlag, sades det. Det var
inte socialdemokraterna som man riktade
in sig på — i varje fall sade man
inte det — och man gjorde det inte heller.
Men nu blev det inte som man hade
tänkt därvidlag. Jag skall inte skryta
över centerns valsiffror. Jag tycker inte
att de är tillfredsställande, men jag vill

peka på att medan centern från den senaste
kraftmätningen visade en nedgång
i valmanskåren med 0,5 procent, har de
båda angripande partierna tillsammans
kunnat notera en nedgång på 1,3 procent
fördelade, som ni vet, med 0,3 på
folkpartiet och 1 på högern.

Det är klart att varje parti inför ett
val inriktar sig på att få så stor del av
kakan som möjligt, men i det här fallet
hade man en så glupande aptit just på
centerdelen av kakan, att man bet sig i
tummen. Det är klart att vi, när dessa
attacker sattes in, var tvungna att försöka
försvara oss, och den fejd som uppstod
mellan oppositionspartierna har
säkert varit till nackdel för oppositionen.
Till begrundande vill jag också
framhålla, att så kan vara fallet med det
plötsliga samgåendet mellan folkpartiet
och högern. Det kan hända att en del
folkpartiväljare blev ganska desorienterade,
men det överlämnar jag till begrundande
åt de herrar, som bättre bör
känna sina egna pappenheimare.

Nåväl, nu tycks man på håll, där man
på försommaren gav upphovet till attackerna,
ha kommit underfund med att
man valt galen väg. Jag hoppas bara att
denna lärdom står sig. I veckan före
valet sades från det hållet, att en röst
på centerpartiet var ett klart stöd åt socialdemokraterna.
Ja, man sade rent av,
att det var en halv röst åt socialdemokraterna.
Andelen steg snabbt under den
senaste veckan. Dagen före valet var
man sålunda framme vid att varje röst
för centerpartiet var en hel röst för socialdemokraterna.
Två dagar senare var
tonen en helt annan. Då pläderades det
för en samverkan mellan de tre borgerliga
partierna. Det bör bli ett borgerligt
enhetsparti av något slag, sade man.
Töm de tre påsarna i en säck, så blir
det större tyngd, menade man. Ja, det
blir nog större tyngd med allt i en säck
än i var och en av påsarna. Men att den
sammanlagda tyngden skulle bli större
ställer jag mig minst sagt tvivlande inför.
Framför allt måste nog de breda

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 190

lagren inom vårt parti säga som flickan
om frieriet: »Det kommer så plötsligt!»

Man kan väl knappast begära, att
svenska folket skall ta ett sådant politiskt
hoppjerkeri på allvar. Snarare tror
jag att de flesta är skeptiska till dessa
taktiska spekulationer och hypoteser,
som ständigt förekommer. Den stora allmänheten
måste få intrycket, att oppositionspartiernas
uppgift är av taktisk natur;
det gäller bara att leta fram vad
som är mest taktiskt. Den taktiken gick
inte, då får vi pröva en annan, tycks
man mena. Vi slutar med de kärva linjerna,
går in för en mjukare linje, en
mycket mjuk linje o. s. v. Sådana resonemang
kan inte vara någon grund att
bygga på. Det måste väl ändå vara det
politiska innehållet i varje partis program,
som bör vara det väsentliga. Det
vore säkert till stor skada för hela vårt
politiska liv, om det intrycket komme
att bli bestående, att opponerandet sker
för dess egen skull.

Ja, jag vet inte om det är mycket mer
att tillägga i detta sammanhang. Låt
mig bara erinra om att vi fått läsa uttalanden
av herr Hjalmarson om att förhandlingar
fördes 1959 mellan högern
och folkpartiet om en sammanslagning
— något som dock avvisades av folkpartiet.

Situationen före och efter valet ger
intryck av att antingen skall partierna
till varje pris försöka att göra ned varandra
och så att säga riva ut ögonen på
varandra med snart sagt alla medel eller
också gå så långt i kär vänlighet, att
man t. o. m. talar om ett enda parti genom
sammanslagning av tre partier. Enligt
min mening är ingen av dessa båda
vägar lämplig. Måste inte i stället arbetet
på litet längre sikt läggas upp så, att
vart och ett av partierna på grund av
sina egna program och utfästelser till
väljarna mera konkret presenterar vad
de vill uträtta?

Partiprogrammen måste konkretiseras,
som vi vet. De är allmänt avfattade,
och jag skulle kunna tänka mig att formuleringarna,
om herr Heckscher vid

sin jämförelse hade lagt fram de fyra
demokratiska partiernas program, på
många punkter hade passat in, ty så
pass allmänt och vitt hållna är nog
formuleringarna i partiprogrammen.
Dessa formuleringar måste, som jag sade,
konkretiseras för att man skall klart
veta var partierna står. Det viktigaste
är emellertid att man försöker undvika
onödiga tvister och allt käbbel. Ilackspettspolitiken
är enligt min mening
dömd att misslyckas. Genom att presentera
konkreta program och undvika onödiga
tvister och bataljer får man fram
underlaget för det samarbete, som ändå
är nödvändigt i en demokrati. Jag tror
att det på en hel del punkter kommer
att yppas möjligheter till samverkan
utan att något parti skall behöva ge avkall
på sina principer. Men det kommer
säkert också att visa sig, att en sådan
samverkan inte är möjlig i en del
avseenden.

En sådan här ordning bör gälla oppositionspartierna
emellan men också mellan
opposition och regering. Självfallet
får det inte innebära att man underlåter
att redovisa meningsskiljaktigheter
och påtala verkliga fel och brister hos
varandra. Vad jag vänder mig mot är
den misstänkliggörande propagandan.
Den är inte lycklig för den politiska atmosfären
och gör att många medborgare
vänder sig bort från politiken.

Värderingarna i samhället och levnadsförhållandena
för olika medborgare
har alltmer närmat sig varandra. Därigenom
har skapats underlag för en allmän
samverkan i ganska många frågor.
Centerpartiet kommer att uppträda så
som jag har rekommenderat här. Vi
kommer att klart tala om för medborgarna
vad vi vill utträtta i den mån vi
lyckas vinna gehör för våra tankegångar,
och vi kommer också att avhålla oss
från allt onödigt bråk med övriga partier.
Vi är beredda till samverkan med
andra, en samverkan under ömsesidig
respekt, för att infria de utfästelser vi
gjort till våra valmän.

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle: Herr

talman! Utan att gå in i någon
sådan våldsam polemik som herr Hedlund
varnade mot vill jag kommentera
ett par saker i hans anförande. Herr
Hedlund talade om hur man kan begagna
valstatistiken. Det kan man onekligen
göra på olika sätt. Men det som
överraskade mig var att herr Hedlund
sade att folkpartiets väljare hade blivit
ledsna över samarbetet med högern och
att folkpartiet hade förlorat på det. Då
tycker jag att det brister i logik i herr
Hedlunds resonemang. Det borde val
snarare vara så att det var högerväljarna
som skulle ha blivit förskräckta över
samarbetet med folkpartiet, om denna
statistik hade någon betydelse i sammanhanget.

Från högerpartiets sida har vi aldrig
framställt centerpartiet som någon huvudmotståndare.
Det vill jag på det bestämdaste
förneka att vi har gjort. Vårt
motstånd har alltid i första hand riktat
sig mot socialdemokraterna och regeringen.
Men när herr Hedlund säger att
ett gott förhållande bör råda inte bara
mellan oppositionspartierna utan också
mellan oppositionspartierna och regeringen,
så vill jag säga att det är angeläget
att inget parti som säger sig tillhöra
oppositionen har ett bättre förhållande
till regeringen än till de andra
oppositionspartierna. Det är litet förargligt
om det är på det sättet. Vår kritik
mot centerpartiet riktar sig framför allt
mot en tendens som vi tyckt oss finna
hos detta parti att ibland återgå till de
gamla traditionerna från koalitionens
tid.

Nu säger herr Hedlund att vi inte skall
diskutera mer om detta. Det skall jag
inte heller göra. Jag skulle inte ha tagit
upp det om inte herr Hedlund hade gjort
det. Den beskrivning herr Hedlund gav
av hur man bör bära sig åt i ett samarbete,
nämligen att först konkretisera
vad man åsyftar och därefter tala om
samarbete, den beskrivningen trodde jag

mig i all blygsamhet ha motsvarat genom
mitt tidigare anförande. Men det är
ju så att anförandena i en remissdebatt
ofta är skrivna innan man fått höra vad
den närmast föregående talaren sagt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker använda den
tid jag kan få för repliker i det följande
till en diskussion med herr Erlander och
andra socialdemokrater. Därför skall jag
be att få säga ett par ord nu till herr
Hedlund.

Herr Hedlund beklagade sig framför
allt över att de andra oppositionspartierna
hade kritiserat centerpartiet under
månaderna före valet. Men då spelade ju
herr Hedlund upp en melodi som annars
brukar framföras från socialdemokratiskt
håll och som handlar om »de förenade
högerpartierna». Med detta sade
han sig åsyfta folkpartiet och högerpartiet.
Herr Hedlund kunde inte ange några
fakta till stöd för påståendet att folkpartiet
på något sätt skulle ha orienterat
sig åt höger — det fanns ju inga sådana
fakta att anföra. Vad var då syftet med
herr Hedlunds taktik? Var det att hjälpa
socialdemokraterna att öka den överströmning
till dem som han nu befarar
har skett?

Herr Hedlund har ursäktat sig med att
folkpartiet vid sitt landsmöte skulle ha
riktat häftiga angrepp mot centerpartiet.
Jag har begärt ordet för att framhålla
för herr Hedlund att detta är ett misstag.
Vid folkpartiets landsmöte berördes centerpartiet
endast i förbigående. Något generalangrepp
på centerpartiet, som skulle
ha kunnat motivera herr Hedlunds
kommande attacker, förekom absolut
inte.

Jag är emellertid glad att herr Hedlund
nu uttalar sig för en strävan efter
bättre relationer inom oppositionen, alltså
ett annat framträdande än det han visade
1957 och 1958.

Framför allt vill jag instämma i att det
är innehållet i politiken som är det viktiga.
Herr Heckscher har i dag förklarat

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 190

att han kan acceptera folkpartiets socialliberala
program, som är vida mera detaljerat
och radikalt än sådana allmänna
talesätt som högerns program innehåller.
Herr Hedlund har i en artikel i VeckoJournalen
till och med använt en rad
liberala formuleringar som härstammar
från ett mig mycket närstående parti.
Jag önskar herr Heckscher och herr
Hedlund fortsatt framgång i denna utveckling
i socialliberal riktning. På den
grunden kan man nå bättre förhållanden
inom oppositionen. Det är programmet,
det är åtgärderna, det är politiken som
det i sista hand gäller.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! För att inte bli indragen
i det käbbel som jag varnade för skall
jag, i varje fall till formen, vara mycket
hovsam. Och det skall jag vara när jag
talar med herr Heckscher om hur det
kan hänga ihop med att folkpartiet kan
ha förlorat på sin samverkan med högern
— trots att folkpartiets förlust begränsades
till 0,3. Centerpartiets var ju
0,5 och högerns 1 procent. Jo, herr Heckscher,
det kan hänga ihop på det sättet,
att folkpartiet har tjänstgjort som en
förmedlare — katalysator heter det på
fysikspråket — genom att locka till sig
röster från herr Heckschers parti och
överlämna dem på vänsterkanten till
hemmasittargrupperna eller socialdemokraterna.
Jag trodde att herr Heckscher
själv kunde räkna ut att det kunde gå
till så.

Vi skall inte använda hårda ord och
det skall jag inte heller göra när herr
Heckscher frågar hur vi kan påstå att
högern riktade sina angrepp främst mot
centern. Läser inte herr Heckscher högerns
tidningar? Om inte herr Heckscher
gör det kanske han i stället har läst
högerns broschyr: »Den röda tråden
i centerpolitiken». Jag undrar om högern
har skrivit något mot socialdemokraterna
som varit lika aggressivt. För
den händelse herr Heckscher inte har

studerat broschyren, skall jag låna ut
den till honom.

Herr Ohlin säger att det bara var i
förbigående som han vid folkpartiets
landsmöte tagit upp frågan om att man
skulle försöka knäcka centerpartiet. Det
är möjligt att tidningarna brukar ge en
särskilt framskjuten plats åt det som
herr Ohlin nämner i förbigående — det
vet jag inte, men i detta fall tycks de ha
gjort det.

Låt mig nu säga några ord om vad
centerpartiet syftar till. Vi vill ha en aktiv
miljöpolitik med bättre anpassning
av samhället efter människans betingelser,
såväl i bostadsmiljö som i arbetslivet.
Vi vill ha rimlig kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna och därmed
rättvisare kommunalskatt och lika
möjligheter för kommunerna till en progressiv
politik. Vi vill ha en aktiv lokaliseringspolitik
som främjar företagsamheten
och ökar möjligheterna för de
särskilt sysselsättningssvaga områdena.
Vidare vill vi ha åtgärder för förverkligandet
av den utlovade inkomstlikställigheten
för jordbruket, bättre utvecklingsmöjligheter
för småföretagsamhet
och nyföretagsamhet genom kredit- och
skattepolitiska åtgärder, effektivare åtgärder
för att främja det personliga sparandet,
reformer inom social- och skattepolitiken
som syftar till större rättvisa åt
de lågavlönade grupperna, upprustning
av åldringsvården och andra eftersatta
vårdområden, ökade utbildningsmöjligheter,
förstärkt stöd åt kulturen och till
sist reformer för decentralisering av beslutanderätten
så långt som möjligt till
lokala och regionala instanser.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i den senare delen av herr Hedlunds anförande.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att det
är möjligt att herr Hedlunds valstatistiska
utredning är riktig, men han har

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

ingen som helst saklig grund för sina
förmodanden, utan de är bara ren spekulation.
För övrigt förstår jag att herr
Hedlund blivit litet ledsen över vad vi
skrivit om »Den röda tråden i centerpolitiken».
Men då skulle herr Hedlund
ha läst vad vi skrev om socialdemokraterna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi hade väl litet var
ställt oss den fråga som herr Heckscher
snuddade vid, nämligen varför vi
egentligen skulle ha en remissdebatt på
hösten, så här strax före den riktiga
remissdebatten i januari. I varje fall har
andra kammaren fått ett upplysande
svar. Oppositionsledarnas avsikt var
tydligen att nu verkligen demonstrera
hur det skall gå till att samsas om greppet
och att lägga en fast och säker grund
för det borgerliga samarbetet i fortsättningen.
Det har varit en mycket intressant
diskussion, som jag tycker det är
synd att jag här av etikettskäl skall behöva
störa. Meningsutbytet hade kanske
gett ännu mer, om det hade fått fortsätta.

Låt mig först anknyta till några ting
som sagts här i debatten i övrigt. Det
har uttalats åtskilliga erkännsamma ord
om den avgångna utrikesministern. Vi,
som hade den stora förmånen att på
nära håll följa hur han arbetade ut och
formade den svenska neutralitetspolitiken
under efterkrigstiden, kan självfallet
av hjärtat instämma i vad som här
har sagts av de tre oppositionsledarna.
Jag tror emellertid att man inte skall
undervärdera hans debattinlägg genom
att säga att de närmast var uttryck för
en vilja att föra en dialektisk debatt för
debattens egen skull. Jag vet hur noggrant
han vaktade på att man inom den
utrikespolitiska debatten inte skulle
hänge sig åt just en debatt för debattens
egen skull. När han tog till orda, låg det
alldeles säkert ett mycket bestämt syf -

temål bakom, nämligen att med det
skarpsinne och den skicklighet, som
han var i besittning av, klargöra att neutralitetspolitiken
ställer krav på oss alla,
på både regering och andra som företräder
landet. Vi skall säkerligen infria
den förhoppning, som särskilt herr Hedlund
gjorde sig till tolk för, nämligen
att vi skall fullfölja vår utrikespolitik
efter de linjer som har varit strikt iakttagna
under de gångna efterkrigsåren.

I försvarsfrågan har det från de tre
oppositionsledarna uttryckts förhoppningar
om att det skall bli möjligt att
få till stånd en demokratisk samling
kring ett försvarsprogram som inte innebär
en reducering av det svenska försvaret
och dess möjligheter att hävda de
intressen som vi alla väntar oss skall
hävdas. Jag kan naturligtvis inte mitt
under pågående försvarsförhandlingar
säga någonting om vilket resultat man
kommer till. Jag vill bara säga att regeringen
reservationslöst kan instämma
i denna allmänna förhoppning.

Beträffande EEC gjorde herr Heckscher
ett uttalande av den innebörden,
om jag fattade honom rätt, att han tänkte
sig att man åtminstone tills vidare
skulle kunna acceptera en borgfred.
Jag noterar också det med tillfredsställelse.
Jag har haft svårt att förstå den
iver med vilken framför allt herr Heckscher
men även högerpartiet försökt
uppförstora de skiljelinjer som till äventyrs
finns mellan regeringen och oppositionen
i EEC-frågan. Om man har lugnat
sig på den punkten, så tror jag, att
både högerpartiet och landet får glädje
av det. I förbigående vill jag säga att
hem Heckscher mycket väl vet att det
var ett minnesfel från hans sida, när
han sade, att vi tog avstånd från Myrdalsboken
först efter valet. Vid en diskussion
före valet i Hälsingborg kallade
jag Myrdalsboken för en politisk jättemiss.
Det var i varje fall inte uttryck
för ett oreserverat instämmande. Jag
har inte ändrat uppfattning efter diskussionen
i Hälsingborg. Min bedöm -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

ning av boken har varit precis densamma
före och efter valet.

Herr Ohlin råkade också göra sig
skyldig till ett minnesfel, när han skildrade
socialdemokratiens inställning till
förstakammarproblemet. Förstakammarproblemet
var en gång i tiden en fråga
som sysselsatte socialdemokratien ingående.
Vid 1905 års partikongress var
avsikten att ta in frågan om första kammarens
avskaffande i partiprogrammet.
Värner Rydén gick hårt till anfall mot
det och lyckades få kongressen att avslå
förslaget om att göra första kammarens
avskaffande till en programpunkt. Hans
motivering är mycket intressant. Jag
har emellertid inte tid att nu närmare
gå in på den. Man skall dock lägga märke
till att det var långt före det demokratiska
genombrottet, då första kammaren
blev reformerad som Värner Rydén
motiverade behovet av en första
kammare med hänvisning till vad den
franska senaten hade betytt för framstegets
krafter under de mörka tider då
Dreyfus-processen höll på att ge Frankrike
ett anseende för reaktionär politik,
som faktiskt enligt Rydén den dåvarande
första kammaren i Frankrike i hög
grad bidrog till att slå sönder.

Sedan togs frågan om första kammaren
upp vid 1911 års partikongress. Då
hade mycket riktigt Zeth Höglund, icke
Rranting, yrkat på att partiet skulle
skriva fast sig för första kammarens avskaffande.
Branting gick emot det bl. a.
med den motiveringen att det var onödigt
att syssla med den saken och binda
sig för en bestämd formulering i
frågan. Han gick inte emot kravet i och
för sig utan endast mot att det skulle
skrivas in i partiprogrammet. Anledningen
var bl. a. att han ansåg att den
största demokratiska uppgiften var att
ta upp kampen mot den 40-gradiga skalan
som gjorde första kammaren till
konservatismens och reaktionens högborg.

Jag vet inte var herr Ohlin fått den
uppgiften ifrån att Rranting och andra

föregångare på denna punkt skulle ha
kämpat för att få in ett krav på första
kammarens avskaffande i partiprogrammet.
Det är i vilket fall som helst ett felreferat.
I varje fall är det väl ändå en
kolossal skillnad på eventuella ställningstaganden
från olika partimedlemmar,
innan första kammaren blev demokratisk,
och den situation vi har i
dag. Jag hoppas att man härmed kan få
slut på den fullständigt felaktiga agitation
som herr Ohlin fångat sig in i beträffande
socialdemokratiska partiets tidigare
ställningstagande.

Var jag står för närvarande har jag
inte dolt. Jag säger att vi skall vänta
tills författningsutredningen framlägger
sitt förslag. Då hoppas jag vi fått ett
fylligt material för att belysa denna fråga.
Jag är emellertid ganska förvånad
över att man så litet beaktat att det
finns ett bestämt sammanhang mellan
valsystem och kammarsystem. Det är
inte något krav på att för evigt konservera
socialdemokratiens dominans, när
jag konstaterar det faktum att det, såvitt
jag känner till, inte finns mer än
två författningar i världen, där man
inte i författningstexten byggt in garantier
i syfte att förhindra en alltför stark
splittring i småpartier. Detta har man
gjort för att möjliggöra, antingen genom
valsystemet eller på annat sätt, en stark
regeringsmakt. Det ena av de båda
exemplen på motsatsen är Israel, där jag
vet att det finns många krafter som livligt
beklagat att man drivit proportionalismen
så hårt som man gjort. Det andra
exemplet är Danmark, där man inte dragit
sig för att gå långt i fråga om att
möjliggöra parlamentarisk splittring.
Men i alla de stora demokratierna, där
man verkligen fordrar handlingskraft
och styrka, exempelvis i England och
Amerika, har man medvetet skapat förutsättningar
för ett tvåpartisystem. Därmed
har man inte sagt att England och
Amerika på något sätt skulle vara odemokratiska,
men man tycker det är
självfallet att det parti som är störst

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

också skall ha möjlighet att ta ansvaret
för politiken. Jag tror att vi så småningom
lär oss även i författningsdiskussionen
här, att det finns ett sådant
obönhörligt krav som iakttages över
hela världen, såvitt jag vet, med de två
undantag jag nämnde.

Jag tycker det är litet djärvt av herr
Ohlin att inleda mig i frestelsen att återigen
ta upp en diskussion om tjänstepensioneringen.
Jag skall försöka motstå
frestelsen, hur lockande den än är,
och endast konstatera ett par ting.

Herr Ohlin säger nu att man inte med
säkerhet kan konstatera huruvida sparandet
har ökat eller minskat genom
ATP-reformen. Innan reformen genomfördes
var det inte svårt för herr Ohlin
att ha en bestämd mening. Han kunde
t. o. m. precisera till miljarden hur mycket
sparandet skulle minska, om ATP
genomfördes. Den sanning, som det är
så viktigt att den så småningom blir erkänd,
är i alla fall nu på glid. Ifrån att
mycket bestämt ha sagt att reformen leder
till ett katastrofalt minskande av
sparandet säger herr Ohlin nu, att man
kan egentligen inte leda i bevis om sparandet
har minskat eller ökat. Även jag
har läst de av herr Ohlin nämnda artiklarna,
och jag fick rakt motsatt uppfattning.
ATP har säkerligen inneburit — i
varje fall för det långsiktiga sparandet
— en förstärkning. Men det är väl inte
stor idé att vi fördjupar oss i denna
diskussion. .lag bara noterar än en gång
att herr Ohlin är på glid över till en
mera realistisk bedömning av dessa frågor
än då kampen stod om ATP.

Vidare vill jag gärna rätta till herr
Ohlins påstående att folkpartiet bjöd
regeringen ett förslag som kunnat möjliggöra
en stor samlande lösning. Herr
Ohlin, detta förslag var och är totalt
sönderskjutet. Det var ingen konst för
de experter vi hade tillgång till inom
Kanslihuset att punkt för punkt visa att
förslaget innebar för det första en hopplös
tillkrångling av de dåvarande pensionsreglerna
och för det andra ingen

som helst lösning på de samordningsproblem
som måste lösas i ett pensionssystem
om det skall hålla. Jag vill vidare
fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att de berörda enhälligt tog avstånd
från detta förslag. Talesmän för de berörda
var de fackliga organisationerna.
Det finns ingen organisation på tjänstemannasidan
och ingen på LO-sidan som
inte ögonblickligen genomskådade att
detta inte var ett förslag utan kamouflage
för ett förslag.

Jag har velat begagna tillfället för att
säga även detta, på det att den mytbildningen
inte skall uppstå att här förefanns
en möjlighet att åstadkomma en
samlande lösning.

Jag vädjade gång på gång till oppositionen
att inte göra om samma dumhet
som oppositionen gjorde på 1930-talet,
då den motsatte sig krispolitiken, ty
ATP kommer, när den blir genomförd,
att betyda ett förstärkande av socialdemokratiens
möjligheter att regera i detta
land, eftersom ATP i och för sig är
något av en murbräcka för att erövra
positioner just inom medelklassen och
tjänstemannaklassen. Jag tror att jag i
denna kammare minst femtio gånger
framhöll denna synpunkt, och den är
fortfarande riktig.

Herr Ohlin hade sedan funderingar
kring valet. Jag finner det närmast rörande
att han går tillbaka till 1946 och
skildrar hur det gått sedan dess. Är
herr Ohlin så intresserad av valstatistik
från 1946? För egen del är jag naturligtvis
inte otillfredsställd med den statistiken.
Från 1946 till nu, en tid då
den var utsatt för mycket våldsamma
angrepp, bär socialdemokratien ökat
med 6 procent, från 44,4 till 50,4 procent.
Kommunisterna bär minskat från
11,2 till 3,8 procent. Borgerligheten står
praktiskt taget på samma ståndpunkt
som 1946 trots alla dess ansträngningar.
Om det är ett tillfredsställande resultat
för herr Ohlin, så är det ett utomordentligt
tillfredsställande resultat för
mig. Då kan herr Ohlin och jag vara

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

eniga för en gångs skull, mer eniga än
man tycks vara inom den borgerliga
oppositionen.

Herr Ohlin skildrar dessutom — och
det skulle vara oerhört lockande att gå
in därpå — hur effektiv folkpartiets opposition
har varit. Nästan allt det goda
som bär hänt har varit följder av folkpartiets
aktivitet. Ja, det är väl utmärkt
om ni är nöjda också på den
punkten. Har vi råd att förlora en så
god opposition? Skall vi inte försöka
bevara den så länge det finns möjligheter?
Och framför allt skall vi väl bevara
en regering som är så snäll mot
oppositionen!

Efter dessa erinringar om vad som
har förekommit kanske jag också får
bidra till att klarlägga var vi för närvarande
står. Då vill jag gärna göra det
genom att instämma i vad som sagts
här tidigare, nämligen att det är det
sakliga Innehållet i politiken som är avgörande.
Ingen av oss kan undvika att
använda taktik — det är självklart —
men den får endast tjäna som ett instrument
för att få möjligheter att genomföra
vad vi anser vara riktigt.

Vi är litet förvånade över att den
borgerliga debatten också i riksdagen
— det hörde vi nyss — men framför allt
i tidningarna så enstämmigt har kretsat
kring de rent taktiska problemen. Vi har
också råkat ut för valnederlag, det är
riktigt. 195G års val var vi inte glada
över, men i den självrannsakan som då
kom till inom det socialdemokratiska
partiet sysslade vi ytterst litet med hur
vi taktiskt skulle gå till väga, utan den
fråga vi ställde oss var: Var det något
avgörande fel på vår politik eller på
det sätt på vilket vi presenterade den?
Jag skall inte avslöja vad vi kom till
för resultat, men att vi hade mycken
nytta av en fullkomligt öppen och förutsättningslös
diskussion om dessa två
punkter är uppenbart. Därför är jag
mycket överraskad av att borgerligheten
nu tycks vilja skjuta fram taktiska
ting såsom väsentligheter. Det är givet
3 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr

att vi ibland hade en smula nytta av de
borgerligas taktik, som vi naturligtvis
utnyttjade; det vill jag inte bestrida.
»Metallarbetaren» har föreslagit att vi
skulle sända en gratifikation till den som
kom på idén att göra frågan om socialisering
av egnahemsägarnas tomtmark
till en huvudfråga i valet. Vi är ett fattigt
parti, så jag får nöja mig med ett
herdesomnämnande från denna talarstol.
Givetvis var det bra från vår synpunkt,
och någon liten tiondels procent
av rösträkningen fick vi väl därigenom,
men avgörande var det inte; det kan jagtrösta
förslagsställaren med.

Vi var också förbluffade över att högern
och folkpartiet ansåg det vara så
viktigt att klippa till centerpartiet i valrörelsen.
Det var en egendomlig taktik,
ty det måste ha funnits massor av människor
som sade sig att så mycket kan
inte högern och folkpartiet vinna, även
om de är glupska, att de ensamma kan
komma i regeringsställning. Detta var
en liten detalj, och jag vet inte om den
påverkade valet mycket, men det var
ett intressant utspel att iaktta, och vi
lade oss visligen inte i det för att inte
störa.

Därmed kanske vi kommer in på realiteter
som verkligen betydde något,
nämligen när folkpartiet förutom socialiseringen
av egnahemsägarnas tomtmark
försökte göra kampen mot kösamhället
till ett huvudnummer. Vi sade oss
ögonblickligen att om vi inte nu med
hjälp även av folkpartiets propagandaresurser
kan visa upp sambandet mellan
skatter och kampen mot kösamhället,
har vi ingen pedagogisk förmåga. Jagvill
inte räkna denna idé till den misslyckade
folkpartitaktiken; den var antagligen
ett uttryck för den ambivalens
som onekligen finns inom folkpartiet.
Där finns uppenbarligen en radikal vilja
till sociala reformer men också en
utomordentligt konservativ riktning som
sätter skattesänkningen i centrum. Här
kom dessa två uppfattningar i konflikt
med varandra. Vi tror att frågan om kö32 -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

samhället, såsom den spelades upp, just
var en illustration till vad vi ville med
vår politik. Därför är det självklart att
vi tycker att det var klokt och riktigt
att ta upp den.

Avgörande för valutgången måste, som
sagt, ändå vara vad folk tänker om den
politik som förs. Jag vill gärna göra en
notering här. De två avgörande misstagen
från borgerlighetens sida var nog
inte de som jag nu uppehållit mig vid,
utan motståndet mot ATP och mot omsättningsskatten.
När partierna tog denna
ståndpunkt till dessa två frågor blev
det möjligt för oss att framstå som det
parti på vilket folk kunde lita därutinnan
att det menade allvar med sin
kamp för ett bättre samhälle.

I dessa två avgörande frågor, som enligt
min mening lade grunden till 1962
års valutslag, var partierna på den borgerliga
sidan överens. Det betydde väl
ingenting om ni var tre partier eller ett
parti; om ni i dessa två väsentliga frågor
icke kunde höja er till ett accepterande
av vare sig ATP eller omsättningsskatten,
var det komplett likgiltigt
om ni var organiserade i tre eller ett
parti. Jag tror inte att det hade spelat
någon som helst roll om ni uppträtt som
tre partier eller som ett i kampen mot
dessa två reformer. Det är inte bristen
på enighet som har varit avgörande utan
bristen på en politik som kunde betraktas
som konstruktiv.

Hela denna diskussion om sammanslagning
eller om att gå gemensamt eller
splittrat kan vara mycket intressant
från många synpunkter, och det är
klart att det kan finnas allmänna demokratiska
skäl som talar för att det
vore bättre att ha bara två partier. Men
när ni diskuterar vad som skulle vara
klokt rent taktiskt sett tror jag att diskussionen
har fullkomligt urspårat, eftersom
det inte var splittringen i fråga
om ATP och omsättningsskatten som avgjorde
1962 års val, utan det var enigheten
inom oppositionen som skapade
förutsättningarna.

Över huvud taget är detta resonemang
om taktikens betydelse något av en förolämpning
mot väljarna. Jag tror inte
att många av de 200 000 väljare på den
borgerliga sidan, vilka satt hemma på
valdagen, gjorde det på grund av skräckslagenhet
inför vår skickliga taktik,
utan kriterierna var som sagt de avgörande
punkterna i den politik som
förts. Naturligtvis kan också det taktiska
spela en viss roll och åstadkomma
att 1/10 procent av väljarna går hit och
1/10 procent dit. Men det avgörande är
vad ett parti vill uträtta, och detta måste
även i fortsättningen vara kriteriet
när det gäller att diskutera oppositionens
politik.

Diskussionen före 1962 års val och
flera år tidigare rörde sig framför allt
om vägarna för att på enklaste sätt skapa
trygghet och valfrihet åt medborgarna.
De borgerliga gick därvid till
anfall på två punkter. För det första
skall man, hette det, icke välja vägar
som medför ett ökat samhälleligt engagemang
eftersom detta i och för sig är
riskabelt. Vi bär även i dag hört liknande
tonfall: ökat samhälleligt engagemang
kan betyda maktkoncentration och
förkvävande av den enskilda individen.
Det andra borgerliga huvudargumentet
var att det samhälleliga engagemanget
icke skall utvidgas på ett sådant sätt
att därigenom framtvingas ett högre
skattetryck.

Vi på vårt håll har gentemot detta
ställt en lika bestämd uppfattning om
att det kommer att resas ständigt ökade
krav på engagemang från samhällets
sida, därest det skall vara möjligt att
skapa god sysselsättning och stigande
standard för människorna. Just för att
kunna tillgodose sin valfrihet måste
medborgarna möta ett samhälle som har
tillräckligt med skolor, utbildningsanstalter,
vägar och allt detta som vi talar
om när vi framhåller betydelsen av
en utvidgning av den offentliga sektorn.
Men om vi skall lyckas skapa en
full sysselsättning i vårt land och där -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

vid som instrument använder sysselsättningsskapande
åtgärder vilka garanterar
en produktiv sysselsättning, så räcker
det inte med allmänt generella metoder
såsom räntesänkning och dylikt,
utan det gäller att medvetet gå in för
att bereda arbetskraften sysselsättning
med ting som kan bli av betydelse för
medborgarna i kampen mot kösamhället
och för den ökade valfriheten.

Här går en mycket bestämd skiljelinje
mellan partierna, som det inte
borde vara omöjligt att debattera, inte
ens i en remissdebatt. Yi på vårt håll
säger att kampen mot kösamhället och
för valfriheten skall vinnas genom ett
samhälle där alla har medbestämmanderätt
och där åtgärderna påverkas av
den publika, offentliga diskussionen.
Ni på borgerligt håll lägger däremot
tyngdpunkten vid att valfriheten är detsamma
som frihet från ett samhälle, mot
vilket ni under vissa tider hyser skräck
och för vilket ni i varje fall känner
mycket liten entusiasm.

Denna skiljelinje har, såvitt jag förstår,
kunnat urskiljas i debatten ända
sedan 1956. Bland det mest intressanta
med det senaste valutslaget är därför
enligt min mening att den uppfattning,
som vi på socialdemokratiskt håll kämpat
för, har börjat vinna insteg bland
tjänstemännen. Detta är glädjande, men
ännu mer glädjande är de unga väljarnas
uppslutning kring socialdemokraterna.
Undersökningarna om valet och dess
resultat är ännu inte slutförda, men
allt som hittills framkommit tyder på att
vad som avgjorde 1962 års val var alt
de unga inte kände någon entusiasm
att gå till kamp för en politik, där valfriheten
framställdes som en frihet från
samhället. Däremot framstod det för
dem såsom någonting eggande och entusiasmerande
när man sade: »Vi skall
med våra krafter gemensamt skapa ett
samhälle som kan bli ett instrument i
kampen mot kösamhället och för valfriheten.
Det skall bli vårt samhälle. Vi
skall erövra valfriheten genom samhället
och icke i kamp mot samhället.»

Detta har såvitt jag förstår varit det
avgörande, och det skulle vara mycket
intressant, om man från borgerligt håll
ville föra upp diskussionen på ett sådant
plan att man inte bara talade om vad
som kan vara taktiskt klokt från de
borgerliga partiernas sida — man kommer
säkerligen ingen vart med ett sådant
resonemang — utan i stället toge
vara på det debattämne som verkligen
finns. Det är alldeles klart att det även
för vår del måste bli ett ständigt avvägningsproblem
att avgöra, hur snabbt
samhället kan genomföra åtgärder som
innebär stöd åt människorna och ökad
valfrihet för dem.

Det är från denna utgångspunkt man
bör betrakta diskussionerna under hela
50-talet och vad som hände vid valen
1958—1962. Herr Ohlin har emellertid
i dag presterat ett helt annat betraktelsesätt.
Han tycks ha den uppfattningen
att vi socialdemokrater blivit socialliberaler
och att socialliberalismen här
står såsom segrare. Men, herr Ohlin,
när vi stred om alla dessa stora saker
såsom ATP och annat, framställdes dessa
av Er såsom uttryck för en socialistisk
mentalitet. Och omsättningsskatten
skildrades av en annan borgerlig talesman
såsom ett försök att föra in oss i
ett halvkommunistiskt samhälle. Så
länge inte alla dessa åtgärder, vilka nu
betraktas såsom socialliberala, hade genomförts,
ansågs de vara mycket farliga
exempel på socialisering.

Herr Ohlin vill ha ett nytt namn på de
borgerliga partierna, och efter hans deklarationer
i dag skulle jag vilja föreslå
att han kallar åtminstone sitt eget parti
för »ett i efterhand socialistiskt parti».
Och om herr Ohlin sedan kan få
herrar Hedlund och Heckscher att ansluta
sig till det namnet, så har man ju
sedan en adekvat beskrivning av situationen.

Nu säger herr Ohlin med sitt soligaste
leende, att allt det som vi har gjort —
det är visserligen dåligt gjort, men det
är ändå gjort — är ett uttryck för socialliberalism.
Ja, jag har då aldrig sett

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 190

en partiledare, som har blivit så ledsen,
när hans program genomförts!

Herr Ohlin använde vid förra remissdebatten
ordet »gnolande» —• jag minns
inte om vad — men det har förekommit
»gnöl» och mött motstånd så snart vi
försökt genomföra en reform, och efteråt
har det hela inte varit något annat
än ett uttryck för socialliberalistiska
strävanden! Men om vi från och med nu
kan komma överens om att undvika debatter
om samhället som en fiende till
individen, så är ju det inte så illa. Då är
det inte heller så dumt att ha höstremissdebatter,
även om jag från början
tyckte att de inte tjänar mycket till.

Det har här sagts att vi är ganska
nöjda med det samhälle vi nu har, men
jag förstår inte hur någon kan säga det
efter den valrörelse vi fört. Där riktade
vi ju hela tiden uppmärksamheten på
bristerna i samhället. Tillsammans med
andra partier — med undantag av högern
— har vi genomfört den stora skolreformen.
Då kunde vi ju ha sagt att det
var en stor och bra sak, och vi kunde ha
ägnat en stor del av propagandan åt att
tala om vilken oerhörd betydelse den reformen
har. Men vad gjorde vi i stället?
Jo, vi riktade strålkastarna mot bristerna
i utbildningsväsendet och framhöll
att det kommer att kosta oerhört
mycket pengar att klara av dem.

Vi har också genomfört ATP, och genom
beslut av 1962 års riksdag har vi
genomfört mera långtgående socialpolitiska
åtgärder än någonsin tidigare. Det
hade då legat nära till hands att säga:
Så bra är vi, att vi har kunnat skapa
det ekonomiska underlaget för dessa
kolossala framsteg! Men det gjorde vi
inte. I stället tog vi vara på samhällskritiken
och förklarade, att det visserligen
var bra vad vi hade gjort, men
det bästa var att det ger oss anvisningar
om hur vi skall fortsätta. Och jag vågar
påstå att den samhällskritik vi förde,
framför allt vid 1962 års valrörelse,
ingalunda var ett uttryck för att vi är
nöjda med vårt nuvarande samhälle.

Tvärtom, det var en utomordentligt positiv
samhällskritik, i vilken vi gång på
gång framhöll att vad som nu erfordras
är fortsatta krafttag.

Därför kan jag inte förstå dem som
deltagit i valrörelsen men inte har observerat
detta framåtblickande inslag,
ett framåtblickande som jag tror hade
stor betydelse när det gällde att entusiasmera
ungdomen.

Jag kan fortsätta uppräkningen och
säga att ingenstans fördes samhällskritiken
så hårdhänt som från de socialdemokratiska
talarstolarna. Detta berodde
på att vi hade börjat inse vilken oerhörd
framtidsvision — jag begagnar det uttrycket,
därför att en ärad skribent i
Dagens Nyheter ansåg ordet vara så löjeväckande
— som låg bakom ordet valfrihet.
Bakom det ordet låg nämligen
kravet att valfriheten skall omfatta alla
människor. I en situation då bara 3 procent
av landets ungdom gick i gymnasium
var valfriheten begränsad till 3
procent av landets familjer. Det är inte
så länge sedan. Alla som sitter i denna
kammare var med på den tiden under
sin skolgång — eller i varje fall de flesta.
En del av ledamöterna är ju under
61 års ålder, kommer jag plötsligt ihåg.
Men vi som har uppnått den åldern vet
att valfriheten under vår skoltid var
mycket begränsad. Nu skall vi skapa ett
samhälle, säger vi, där rätten till utbildning
för ungdomar mellan 16—18 år
inte är begränsad till 3 procent av Sveriges
befolkning, som under vår barndom,
utan en valfrihet som är hundraprocentig.
Och det ställer oss inför helt
nya och revolutionerande uppgifter på
utbildningens område. Och innan man
har förstått vad den valfriheten betyder,
när den förenas med det gamla socialistiska
kravet på jämlikhet och rättfärdighet,
har man ingen rätt att tala
om att man driver en valfrihetspropaganda! Jag

kan fortsätta exemplifieringen.
Om vi genomförde en sådan hyresstegring
att rätten till en hygglig bostad blev

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

lika begränsad som den var på 1920-talet, så skapade vi därmed valfrihet
för en mindre grupp i samhället. Men i
samma ögonblick som vi försöker föra
en bostadspolitik, som gäller lika för
alla, ställes man inför belt nya och oerhört
stora problem när det gäller att
tillgodose valfriheten.

Och när man då går ut med valfrihetsparoller
av detta slag, så skapar man
självfallet underlag för en samhällskritik
— och det tror vi är riktigt. Den
samhällskritiska analysen måste till för
att driva utvecklingen framåt.

Nu sägs det att vi skulle ha gjort mera
för att bygga ut den offentliga sektorn.
Det är lätt att säga nu. Men kom ihåg
att här har under hela tiden — då vi,
jag medger det gärna, mer eller mindre
tveksamt har försökt ställa denna
problematik — förts en kampanj: den
viktigaste socialreformen är skattesänkningen.
Den är betydelsefullare än utbyggandet
av den offentliga sektorn.
Det är den politik som — det kan man
väl medge — inte kan undgå att färga av
sig hos alla. Den upprepas med våldsam
kraft framför allt från högerns och
folkpartiets sida. I valrörelse efter valrörelse,
i tidningsnummer efter tidningsnummer
framhålles hur farligt det är
att bygga ut den offentliga sektorn, däriör
att dess utbyggande innebär en
skärpning som kan komma att tas som
en intäkt för en skärpning av skattetrycket.

Den expertis som vi haft till vårt förfogande
när vi har bedömt den framtida
utvecklingen har varit behäftad
med samma fel som vi och som alla i
denna kammare, att man inte i sin fantasi
har kunnat föreställa sig vad den
stigande standarden och den ökade valfriheten
skulle komma att ställa för krav
på samhället. Det är ju bara några år
sedan en utredning gjordes av den
högsta expertis vi hade och med tillgång
även på expertis från herr Ohlin
närstående håll. De försökte utreda bl. a.
frågan om sjuksköterskebristen genom

arbetsmarknadsanalyser. De kom fram
till att det inte fanns någon risk för att
vi skulle råka ut för en sjuksköterskebrist.
Om jag inte missminner mig —■
jag har tyvärr inte detta material här
tillgängligt — skulle vi någon gång under
år 1961 eller 1962 befinna oss i en
överflödssituation på detta område. Jag
tror inte det finns någon departementschef
som inte på område efter område
skulle kunna citera, då ju sakkunskapen
har varit fången i samma föreställning,
att samhället är tämligen statiskt
och att de våldsamma ökningarna på
olika områden inte kommer. Jag kommer
t. ex. ihåg tongångarna under efterkrigstidens
senare skede, då vi resonerade
om investeringarna. Expertisen ansåg
att kraftverkens utbyggande egentligen
gick alldeles för fort. På den tiden
var även vägplanerna aktuella.

Det är mycket bättre nu. Men nog
skulle man kunna leta upp en rad uttalanden
där expertisen inte har insett
vad välståndsökningen, som t. ex. tar sig
utryck i ett ökat antal bilar, har inneburit.
På område efter område har vi
i denna kammare liksom sakkunskapen,
mest eklatant när det gällt prognoserna
för skolan, underskattat dynamiken som
välfärdssamhället för med sig.

Vi har underskattat vad kravet på
valfrihet innebär, och det är mycket beklagligt.
Vi har försökt visa vilken våldsam
kraft i samhället som kommer att
aktualiseras i det ögonblick man gör allvar
av dessa paroller. Hos de borgerliga
partierna har vi tidigare bara mött ett
allmänt uttalande att det är klokt att
bygga ut på det och det området, men
alltid ett krav på att den offentliga sektorn
skall arbeta under så stor knapphet
som möjligt. Bara om den gör det så
uppstår möjligheten till individuella
skattesänkningar. När man får sådana,
främjar man bäst välståndet.

Den uppfattningen kan man ha, men
då skall man inte samtidigt angripa oss
för att vi inte ännu hårdare körde fram
höjningar av skatterna mot den borger -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

liga kritiken för att tillgodose de krav
som medborgarna kan komma att ställa.

Till sist vill jag bara ta upp en sak
som jag tror är lika väsentlig som någonting
jag har tillåtit mig uppehålla
mig vid hittills. Vi går mot ett samhälle
präglat av mycken stor föränderlighet.
Vi har lärt oss att föränderligheten icke
övervinnes, även om man skapar individuell
trygghet för medborgarna.
Tryggheten och den stigande standarden
är i sig själva kraftigt pådrivande faktorer
när det gäller dynamiken och föränderligheten
i samhället. Vi vet också
att tekniken och forskningen förändrar
samhällsbilden. Vi hoppas alla att vi
skall komma fram till en situation, då
tekniken och forskningen kan vandra
friare än nu över gränserna. Vi hoppas
att den fria konkurrens, som en anslutning
i form av association till europamarknaden
innebär, skall betyda ökad
dynamik och ökad rörlighet. Det kommer
till som en tredje spänningsskap>ande
men i god mening spänningsskapande
faktor.

Vi vet vidare att befolkningsomflyttningen
fortsätter. Den är också något
som vi måste räkna med och som naturligtvis
bidrar till föränderligheten i samhället.

Först och sist kommer emellertid den
stigande standarden hos de breda massorna
och beslutsamheten hos samhället
att skapa valfrihet åt dessa liksom
rätt att välja, att i ännu högre grad än
hittills åstadkomma rörlighet, föränderlighet
och — låt mig gärna säga — svåröverblickbarhet
i framtiden.

Det är omöjligt för någon att exakt
förutspå vilken utveckling vi kommer
att få. Vi har bara vår erfarenhet från
den tidigare utvecklingen. Vi kan därför
sluta oss till att utvecklingen kommer
att fortskrida ungefär på samma
sätt. Men om det är så här svårt att överblicka,
så är det inte desto mindre nödvändigt
att man gör försök att skaffa sig
instrument för ett bättre överblickande.

Ett enskilt företag, en enskild män -

niska, kan inte klara upp detta. Samhället
måste träda in för lösandet av
en ny och stor och betydelsefull uppgift:
för att leda utvecklingen men

också för att anpassa samhället efter
de utvecklingstendenser som jag här
har försökt skildra.

Detta är i korthet bakgrunden till
att regeringen har tagit upp planeringsfrågorna
med en större intensitet än vi
tidigare gjort. Det kommer att vara
nödvändigt att följa vad som sker, men
det är också nödvändigt att ha en viljeinriktning,
att sätta ett mål för vad
man viil göra på de områden, där man
har möjlighet att påverka utvecklingen.

Ledning och anpassning efter medborgarnas
skiftande krav, efter teknikens
och marknadernas föränderlighet
— det blir i varje land en allt större
och viktigare uppgift. Det är anledningen
till de organisatoriska förändringar
vi gjort på sistone. Ärendena
har omfördelats inom vissa departement.
Det viktigaste därvidlag är att
man till ett departement för samman
arbetsmarknadsfrågor, byggnadsfrågor
och kommunala organisationsfrågor. Vi
tror, att genom det greppet skapas
möjligheter för ett samarbete mellan
alla de parter som här är berörda, inte
minst för landets kommunalmän, som
kommer att bli av nästan avgörande
betydelse när i fortsättningen den ekonomiska
politiken skall formas.

Inom finansdepartementet har vi ersatt
de tidigare mera sporadiska långtidsutredningarna
med ett planeringsinstrument,
där vi med stor tillfredsställelse
konstaterar, att OrganisationsSverige
och det enskilda näringslivet
går in för att i samverkan med expertis
från samhället försöka dels skaffa
sig överblick över vad som sker, dels
följa tendenserna och föreslå de åtgärder
på konjunkturpolitikens område
som kan bli nödvändiga.

Slutligen tror jag att ingen bestrider
att det departement, handelsdepartementet,
som inom den närmaste fram -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

tiden får den mycket besvärliga uppgiften
att försöka hävda Sveriges intressen
i det europeiska ekonomiska
samarbetet, har ett absolut behov av
att till sig knyta en avdelning som följer
de strukturförändringar som pågår
inom näringslivet, de strukturförändringar
som kan vara framkallade av
tekniken men också de strukturförändringar
som direkt kan förutses vid den
ena eller andra utvecklingen av vår
handelspolitik.

Vi tror att detta är en demonstration
icke av att vi skulle vara ett konservativt
parti — ingenting är mera överraskande
än att man kan göra gällande
det — utan en demonstration av att vi
är ett parti som är fullt medvetet om
vilka anspråk som ställs på samhället
i ett läge, där föränderligheten i och
för sig är så stor och där vi själva vill
medverka till en förstärkning av föränderlighetstendenserna,
om med dem
förstås en vilja att skapa i högre grad
ett valfrihetens samhälle.

Ja, herr talman, det är väldiga uppgifter
detta, och jag upprepar: mot
bakgrunden av den erfarenhet vi har
av de gångna 16 årens arbete verkar
det som om vi vore på väg mot något
mycket större och betydelsefullare. Det
är arbetsuppgifter som vi gärna ser att
det går att bli överens om i så stor utsträckning
som möjligt, och jag tror
inte att vi från regeringens sida kommer
att blåsa till strid. Vill de borgerliga
partierna ta upp vad de tycker är
de väsentliga problemen i 1960-talets
Sverige skall det kanske visa sig att de
kan frigöra sig från klichétänkande
och slagord i så stor utsträckning, att
en samverkan blir möjlig, även med
socialdemokratien, en samverkan som
inte begränsar sig till försök att ange
hur man bäst skall vara oppositionell
mot landets regering.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har sällan så livligt
önskat att jag hade 12 minuters

repliktid i stället för 6 minuters. Men
debatten får väl fortsätta längre fram.

Herr Erlander har inte gjort något
försök att hävda att regeringen håller
vid liv den gamla principiella socialistiska
linjen om samhällets övertagande
av produktionsmedlen och allt detta.

Beträffande förstakammarproblemet
var det ett misstag av mig när jag sade,
att det stod upptaget i själva programmet.
Men jag vill konstatera att den
principiella åskådning som Hjalmar
Branting och hans efterföljare hävdade
var en rättvis representation. Hjalmar
Branting vände sig inte mot att det var
just högern som var överrepresenterad
i första kammaren, utan han hävdade
att det skulle vara en rättvis representation.
Under de femtio år som gick
till dess att herr Erlander trädde till,
talades det inte om att man förordade
överrepresentation för ett visst parti.

Nu försöker statsministern i stället
tala om risken för uppkomst av småpartier.
Men det är ju en annan fråga,
som man på de flesta håll i utlandet
löser på helt andra vägar. — Att en
stark regering åstadkommes genom en
ständig överrepresentation för socialdemokratiska
partiet, så länge detta är
det största partiet, vågade herr Erlander
i dag icke hävda här i kammaren.
Det var ett stort framsteg, då han sagt
det tre gånger i den offentliga debatten.

Vad ATP beträffar vill jag endast
hänvisa till att herr Kellgren år 1959
i denna kammare fällde några ord —
och han var ju en av experterna — om
folkpartiets inställning, vilka var av
helt annan innebörd än statsministerns
yttrande nyss. Men jag vill erkänna,
att hade centerpartiet och högern år
1958 tagit ställning för folkpartiets alternativ,
som var en lagstadgad tillläggspension,
hade naturligtvis mycket
kunnat bli annorlunda. Högerns politik
år 1960 var väl inte heller utan betydelse.
När därför statsministern säger,
att det inte spelar någon som helst
roll hurudan konstellationen och orga -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

nisationen är på oppositionssidan, så
är det naturligtvis inte riktigt. — Ingen
organisation på löntagarsidan tillfrågades
— det hindrade socialdemokraterna
— rörande folkpartiets förslag till
ATP 1958.

Statsministern säger att jag var nöjd
och att han var nöjd med ställningen
1946. Men det har jag inte alls sagt,
herr statsminister — läs protokollet!
Men jag konstaterar en sak: Om man
jämför 1946 och 1962 finner man att
de tre oppositionspartierna ökat sin
andel av väljarkåren med hälften så
mycket som socialdemokraterna ökat
sin andel från 1958 till 1962. Det som
alltså här och inte utan rätt framläggs
som en stor politisk förändring i senare
fallet har plötsligt inte någon betydelse
alls, när statsministern talar om
det förra fallet. Han säger tvärtemot
fakta att oppositionen har praktiskt taget
samma ställning år 1962 som den
hade år 1946. Det lönar sig inte mycket
att tala om vad som varit, men låt oss
inte hemfalla åt en historieskrivning
som bortser från det faktum att oppositionen
står starkare i dag än när
herr Erlander tog vid.

Beträffande viljan att göra någonting
åt kösamhället påstod herr Erlander nu
att högern och folkpartiet sagt att den
viktigaste sociala reformen är att sänka
skatterna. Man vet inte vad man skall
svara på ett sådant tal. Statsministern
ger intrycket av att vi i folkpartiet varit
emot den sociala reformpolitik som
stat och kommun finansierat efter kriget.
Får jag fråga, herr statsminister,
om Ni vill bestrida att folkpartiet har
medverkat i praktiskt taget hela denna
av stat och kommun finansierade sociala
reformpolitik efter kriget? Jag
anser mig verkligen kunna begära ett
klart svar från statsministern huruvida
han verkligen påstår att vi inte velat
ge samhället resurser för denna politik.
Har vi inte velat anvisa medel
till dess finansiering?

Det är karakteristiskt att herr Er -

lander inte tar med centerpartiet, som
har velat beröva staten mycket större
resurser under de senaste åren än vi i
folkpartiet velat göra.

Herr Erlander säger att han vill arbeta
för ett samhälle där alla har medborgarrätt.
Ja, men det skall inte vara
lika medborgarrätt. Röstar man på ett
visst parti, skall ens röst väga tyngre.
Det är ett system som statsministern
försvarar. Vi i folkpartiet vill att alla
skall ha medborgarrätt och vill så nära
som möjligt komma fram till att varje
röst på väsentliga meningsriktningar
skall väga lika tungt.

Vår inställning till den sociala reformpolitiken
har sannerligen inte varit
motverkande eller passiv. Den har
varit medverkande. Det är verkligen
skrämmande att höra statsministern
uttala att våra skatteförslag på något
sätt skulle ha undanryckt de finansiella
förutsättningarna för denna politik i en
statlig budget på cirka 20 miljarder
kronor. Jag har i mitt tidigare anförande
påvisat hur i grunden oriktig
denna historieskrivning är. Vi har anvisat
alla de resurser som behövs för
denna politik och mer till. Hur kan då
landets statsminister hävda vad han
nyss sade?

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall faktiskt börja
med att lyckönska statsministern. Jag
tycker att hans valtal är som ost: det blir
bättre när det lagras. Det anförande han
hållit i dag var faktiskt en starkt förbättrad
upplaga av det valtal vi hörde under
hela valrörelsen. Denna förbättring är
naturligtvis i och för sig mycket tillfredsställande.
Jag kan också helt och
hållet instämma med statsministern i en
av de saker han sade, nämligen att vi
självfallet inte får låta den politiska debatten
i första hand bli en diskussion om
taktik, i vilken vi lägger mindre tonvikt
vid innehållet.

Att som statsministern här försöker
göra dna vittgående slutsatser om politi -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

kens innehåll av förskjutningar i valmanskåren
på 1, 2 eller 3 procent tror
jag däremot är felaktigt. Med de relativt
små förskjutningar som förekommer i
svensk politik kan man inte påstå att
den ena eller andra politiken har »entusiasmerat
ungdomen», eller något annat
i denna riktning mot bakgrunden av
ett enstaka val. Detta är emellertid inte
det viktigaste. Det viktigaste är att statsministern
enligt min mening har rätt i
att vår politiska debatt i högre grad än
som sker borde koncentrera sig på själva
politikens innebörd.

Något som är karakteristiskt är också
att statsministern naturligt nog reagerar
mot uttalandet att socialdemokraterna
är det mest konservativa partiet. Han
säger: Vi socialdemokrater är inte konservativa.
Vi vill fortsätta på samma sätt
som förut och gå ännu längre. Men det
är just detta som är det karakteristiska
draget hos socialdemokratien. Man kan
inte tänka sig något annat än att fortsätta
längre och längre efter precis samma
linjer som man varit inne på tidigare.
Att man i ett samhälle som är så
förändrat som det nuvarande har anledning
söka sig nya vägar än tidigare är
något för socialdemokratien främmande.

Det hela blir nästan rörande när statsministern
som bevis på att socialdemokratien
minsann är ett radikalt parti börjar
tala om den förändring i departementsindelningen
som just vidtagits, något
som verkligen inte är ett uttryck för
någon särskild iver att åstadkomma några
större förändringar i och för sig. Det
är i och för sig en mycket nyttig ändring
i departementsindelningen — jag
har inte något att invända mot den —
men man skall inte göra ett sådant nummer
av den. Det karakteristiska är att
man från socialdemokratiskt håll inte vill
tänka sig möjligheten av att söka sig
fram på helt andra vägar än dem som
socialdemokratien har företrätt i det förflutna.

Statsministern talar om friheten med
samhället i motsats till frihet från sam -

hället. Ja, självfallet måste det vara en
frihet med samhället. Vem i all världen
kan tänka sig att leva utan ett samhälle.
Statsministern målar skräckbilder på
väggen så att de inte liknar någon annan
än en viss potentat.

Frågan är hur frihet med samhället
skall bli sådan, att den innebär ökad
handlingsfrihet också för de enskilda
medborgarna — huruvida det förhåller
sig på det viset som statsministern påstår,
att ju mer samhället ökar sin verksamhetskrets
desto större blir också valfriheten
för de enskilda. Hur är det med
valfriheten i fråga om bostäder? Statsministern
säger att eftersom vi håller hyrorna
så låga så kan det inte bli någon
valfrihet på bostadsmarknaden. Nej, det
har det verkligen inte blivit. Det område
där staten har ingripit hårdare än på
något annat, bostadsområdet, är det område
där vi har minst valfrihet. Detta
trots den ökning av det samlade bostadsutrymmet
som regeringen ständigt förhäver
sig över. Ökningen är visserligen
inte så stor som regeringen brukar påstå
men det har i varje fall skett en ökning.
Någon ökad valfrihet har däremot
sannerligen inte följt med.

Statsministern går över huvud taget
inte in på resonemanget om att en lågskattepolitik
skulle kunna öka utrymmet
i samhället som helhet och därigenom ge
lika stora möjligheter till offentliga resurser,
som den högskattepolitik som regeringen
vill fortsätta med. Det är därför
att man helt enkelt inte har tillräcklig
fantasi att tänka sig gå fram på lågskattepolitikens
väg i stället för högskattepolitikens
— eller inte tillräckligt med
kurage att göra experiment i den riktningen.

Herr talman! Till slut en ytterligare liten
sak. Statsministern talar med all rätt
om att taktiken inte är det viktigaste,
och han är därför förvånad över att resonemanget
efter valet i hög grad koncentrerats
till det rent taktiska förhållandet
mellan de borgerliga partierna. Jag
kan i långa stycken vara överens med

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

honom om detta, men det kanske inte
bara är fråga om taktik. Det kanske är
på det viset också, att alltför mycket av
vår kraft inom oppositionspartierna riskerar
att gå förlorad genom ett ängsligt
vaktande över att inte de andra gör upp
med socialdemokraterna. Detta är det
stora problemet i den borgerliga splittringen.
Funnes inte det skulle frågan om
partiernas antal vara av underordnad betydelse.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det anförande som statsministern
här höll var i stort sett mycket
allmänt och svårt att få grepp på. I
den allmänna delen finner jag ingen anledning
att polemisera utifrån de synpunkter
jag företräder. Jag vill bara använda
detta tillfälle för att göra några
påpekanden. Jag tror, för att ta till ett
konkret påstående, att statsministern har
rätt när han förklarar valframgången,
eller valsegern, med regeringspartiets
riktiga kamp för ATP, men jag tror han
har fel när han gör gällande att den andra
stora orsaken till framgången var regeringens
hållning i omsättningsskattefrågan.
Nå, det spelar ju ingen roll om
jag eller statsministern har rätt i detta
sammanhang, men jag skulle vilja ställa
en samvetsfråga. På ett årtionde har nu
den direkta skatteandelen, om jag hänför
de sociala avgifterna till indirekta
skatter, ökat från en tredjedel till två
tredjedelar av statens skatteinkomster.
Känns det inte i det socialistiska samvetet
ganska betungande, att det skall
vara på det sättet, och kan det verkligen
vara en tendens i skattepolitiken, som
tillfredsställer regeringen och dess chef?
Men jag vill använda tillfället framför
allt för att ställa ett par frågor till statsministern.

I dag har vi fått meddelande om hyresrådets
beslut, och det är ju en verklig
j obspost för hyresgästerna här i landet.
Det är så mycket svårare att förklara
detta beslut, eftersom man ju räknar med
att kapitalkostnaderna representerar un -

gefär 65 procent av utgifterna för en fastighet
och att dessa kapitalkostnader genom
de räntesänkningar som skett i år
bör ha reducerats med en femtedel. Det
skulle ju ändå betyda 12 ä 13 procent
lägre omkostnader för fastigheterna, och
trots detta kommer nu hyresrådet med
sitt beslut om hyreshöjningar. Jag undrar
om inte statsministern har ett ord
att säga om denna fråga. Man bör väl
ändå inte bara hänvisa till att det skall
gå prövningsvägen och att regeringen vill
höra olika instanser. Har verkligen inte
regeringen någon uppfattning om huruvida
detta kan vara skäligt? Jag anser det
varken skäligt när det gäller de icke
statsbelånade husen eller de statsbelånade
husen, för även de statsbelånade hämtar
ju ändå sitt kapital, åtminstone till
hälften, ute i den öppna marknaden och
måste följaktligen också ha fått en reduktion
av kostnaderna. En av de svåraste
frågorna är dessa oerhört stegrade
hyror, särskilt i de nya bostäderna. Det
är ju en av de svåra sociala frågorna i
vårt samhälle.

Jag har även en annan fråga till statsministern.
I våras när den algeriska frihetskampen
hade triumferat föreslog jag,
att regeringen skulle ta initiativet till en
nationalgåva för Algeriet. Jag tror att
ett sådant initiativ skulle ha hälsats med
glädje. Regeringen ansåg inte, att den
borde göra det utan ansåg, att man på
andra vägar kunde betjäna syftet. Nu ser
jag, att den norska regeringen förklarat
inför stortinget att den redan nästa år
ämnar lägga fram förslag om en norsk
nationalgåva till Algeriet. Jag skulle vilja
fråga regeringschefen om det inte är skäl
att ännu en gång överväga om inte situationen
är sådan, att man borde ta ett
sådant initiativ. Att det är nöd, desorganisation,
hemlöshet, oerhörda epidemier
o. s. v. för miljoner människor är vi fullständigt
eniga om, och jag tror, att ett
initiativ från statsmakternas sida skulle
vara av mycket stort värde i denna situation.

De övriga talarna har ju tidigare

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

apostroferat kommunisterna åtskilligt.
Jag skulle vilja säga ännu en sak. Även
om statsministern inte sade så mycket
konkret om vad som förekommit, vill
jag ge en välvillig tolkning av hans tystnad
på två punkter. Den ena var högerns
och centerpartiets krav på att Sveriges
medverkan i Kongo-aktionen icke får
avse åtgärder, som syftar till att, i enlighet
med Förenta Nationernas beslut, återställa
den nationella enheten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! De frågor som riktades
till mig av herr Hagberg tillhör i stor utsträckning
områden där vi håller på att
pröva vårt ställningstagande.

Detta gäller avvägningen mellan indirekt
och direkt beskattning. Jag kan inte
gå in på en diskussion om den ena eller
andra linjen därvidlag nu. Det kommer
inom de närmaste två åren att bli tillfällen
till meningsutbyten på den punkten.

Hyresrådets beslut fick regeringen i
går, och regeringen har att ta ställning
till det så snart som möjligt. Jag var bortrest
i går och har ännu inte fått ärendet
föredraget för mig. Jag kan ännu inte
yttra mig om en sak som skall bli föremål
för överläggningar inom regeringen.

Beträffande det sista förslaget, att vi
skulle starta en insamling för Algeriet,
vill jag hänvisa till den mycket starka
opinion inom riksdagen som ställde sig
tvekande till om det var lämpligt att vi
finansierade stora delar av vår hjälpverksamhet
till de fattiga länderna genom
insamlingsverksamhet. Inte minst
LO har flera gånger framhållit att i
u-länderna finns så många speciella behov,
bl. a. uppbyggnaden av starka fackliga
organisationer och inrättandet av
fackliga skolor, för vilka u-länderna behöver
de medel som kooperationen och
fackföreningsrörelsen kan samla in. LO
ställde sig därför närmast avböjande till
tanken på många insamlingar, organise -

rade av samhället och försedda med samhällets
stöd.

Vad beträffar Algeriet medger jag att
det råder alldeles speciella förhållanden.
Regeringen har sökt medverka till stödåtgärder
där genom att skicka ned byråchef
Palme som i samband med firandet
av Algeriets frigörelse haft tillfälle att
ta kontakt med människor som på ort och
ställe känner behoven. Jag föreställer
mig att detta besök inom den allra närmaste
framtiden kommer att leda till en
del initiativ. Jag tror att det är det riktiga
sättet. Jag vill alltså i övrigt endast
hänvisa till den riksdagsopinion som tidigare
manat till varsamhet med av samhället
organiserade insamlingar eftersom
kooperation och fackföreningsrörelse
och inte minst de kristna rörelserna har
speciella synpunkter att bevaka.

När jag sedan vänder mig till de borgerliga
partiledarna, vill jag först inkassera
herr Heckschers beröm att jag har
blivit bättre. Det är ju roligt det. Jag
måste till min ledsnad säga att jag inte
kan kvittera artigheten. Som de borgerliga
partiledarna herr Ohlin och herr
Heckscher uppträtt här synes de varken
ha tagit någon skada eller dragit någon
nytta av valutgången. Det sägs precis
samma saker som vi är vana att höra från
deras håll, och det är då uppmuntrande
att få höra att jag åtminstone formellt
har bättrat mig.

Herr Heckscher gör sig lustig över att
de tankegångar som har framförts här
och under årets valrörelse har förekommit
så många gånger förut. Men det är
ting som har dominerat den socialdemokratiska
upplysningsverksamheten ända
sedan 1952. Det tar lång tid att sprida
dessa tankar därför att de i motsats till
vad herr Heckscher påstår är revolutionerande.
Sätt er in ett ögonblick i vad
valfrihet är om den skall utsträckas till
100 procent av befolkningen! Ställ er
frågan vilka kolossala följder detta kan
få för samhällets expansion! Jag nämnde
ett exempel på skolans område. Tag t. ex.
socialpolitikens område. Om vi bestäm -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 190

mer oss för att alla medborgare var de
än bor, i tätort eller i glesbygd, skall ha
ungefär samma grad av social service, då
tar man verkligen på sig oerhörda arbetsuppgifter.
Det oförstående för själva
den problematik som ligger i valfrihet åt
medborgarna och kravet på rättvisa att
alla skall ha samma chans och samma
möjligheter, det oförstående för detta
som framför allt högerns och folkpartiets
partiledare har ådagalagt i denna
debatt visar att jag har mycket upplysningsverksamhet
framför mig innan det
blir lika naturligt att acceptera valfrihet
för alla som det var att acceptera den
på sin tid revolutionerande tanken, som
bland andra Gustav Möller kämpade för
att genomföra, om trygghet för alla.

Jag har inte på något sätt ifrågasatt
att inte folkpartiet har varit med att
rösta för en rad av de reformer som vi
har genomfört. Min kritik har inte på
något sätt varit av den karaktär som herr
Ohlin tycks vilja göra gällande. Jag vill
bara säga att också jag vänder mig mot
den bild av vår agitation mot vilken han
polemiserar, ty den är fullkomligt felaktig.
Jag har många gånger framhållit
att vi i stöld sett är överens om alla utgifter.
Det som högern gå emot är mycket
litet beträffande utgifterna. Däremot
vill jag påstå att det är en allvarlig sak
om man från högerns och folkpartiets
sida samtidigt som man är med om reformerna
går till ett våldsamt angrepp
mot exempelvis omsättningsskatten, som
dock snart ger oss ungefär tre miljarder
kronor. Att man sedan räknar in det
man har bekämpat och således nu efteråt
räknar in omsättningsskatten när det
gäller finansieringen, gör väl inte att
man kommer ifrån ansvaret för att man
motsatte sig omsättningsskatten och var
med om att skapa en atmosfär, avsedd
att medföra njugghet mot den offentliga
sektorns utbyggande. Det är det jag har
påtalat, inte att ni inte röstat för utgifterna.
Men det var den punkten som man
fick ett så utomordentligt tillfälle att
klarlägga under 1962 års valrörelse ge -

nom att ni själva kröp in i fällan genom
att välja kösamhället som modell för
kampen. Ni insåg inte det bristande sammanhanget
mellan vilja att lägga på samhället
utgifter och vilja att hos opinionen
skapa förståelse för att även impopulära
ting kan vara nödvändiga att göra, om
man är fast besluten att genomföra sådant
som kan vara kostnadskrävande.

Till slut måste jag säga att det var en
intressant upplysning herr Heckscher
gav när det gällde anledningen till att
man diskuterade ett enhetligt oppositionsparti.
Det var för att man skulle
förhindra en del får från att gå ifrån
fållan och hamna på socialdemokratiens
sida. Om man hade en borgerlig samling
skulle man ha dem samlade i samma
kätte. Men skall inte alla människor ha
en viss valfrihet? De får väl ändå välja
om de vill samarbeta med oss eller med
högern. Det lägger vi också in i ett valfrihetens
samhälle.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsminister! Skall
folk i ett valfritt samhälle få frihet att
välja parti eller skall de kollektivanslutas
till socialdemokratien i fortsättningen? Men,

herr talman, debatten om reformerna
är allvarlig. Statsministern medger
nu att folkpartiet varit med om det
av stat och kommun finansierade socialprogrammet.
Han sätter nu strålkastaren
uteslutande på finansieringssidan. Hur
är det då med finansieringssidan? Jag
har utan att statsministern kunnat bestrida
det konstaterat vad som skedde
med det senaste årets budget — det
enorma överskott som det skulle blivit
även med av oss föreslagen finanspolitik.
Statsministern borde medge att vi har
givit inte bara erforderliga resurser utan
mer för den sociala reformpolitiken.

Hur var det med omsättningsskatten?
Jo, vid det tillfället ställde vi samma belopp
som socialdemokraterna till statens
förfogande. Man kan diskutera metoden
men man kan inte komma och säga att vi

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

inte ville ge erforderliga resurser. Omsättningsskatten
ger, om man kopplar
ihop den med de anordningar som sammanhänger
med den, ett vida mindre
nettobelopp än vad här påståtts.

Herr talman! Här föreligger en enkel
och klar frågeställning. Statsministerns
hela kritik mot folkpartiet bottnar i att
han med erkännande av vår sociala reformvilja
och av att vi har röstat för och
tagit initiativ till många av de sociala
reformerna påstår att vi inte velat ställa
medel till förfogande. Men hela denna
kritik faller inför siffrornas kalla vittnesbörd.

Att statsministern undantar centerpartiet
i sin kritik fastän alla vet att det är
centerpartiet som velat försvaga herr
Strängs budget, är onekligen mycket intressant.
Det visar att herr Erlander här
icke är ute för att framföra någon saklig
kritik mot folkpartiets ståndpunkt
utan att lian är ute i ett helt annat ärende.

Jag vill slå fast, herr talman, — det är
en väsentlig behållning av dagens debatt
— att det erkännes att vi har visat
en klar reformvilja. Vidare har herr Erlander
inte kunnat anföra någon siffra
till stöd för påståendet att vi icke velat
ställa erforderliga medel till förfogande.
Tvärtom har vi hela tiden presenterat
en i relation till konjunkturen stark
budget.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är en
liten aning djärvt när statsministern
försöker utsträcka denna valfrihetstanke
också till att gälla de politiska partierna.
Skulle man inte också kunna
tänka sig möjligheten av att gå så långt
att folk kunde få valfrihet i fråga om vilket
parti de vill stödja med sina avgifter?
Eller är det en tanke som är alltför
revolutionerande för att ha kunnat
göra sig gällande inom socialdemokratien
under de tio år som förflutit sedan
1952?

Sedan är det på det sättet att statsministern
kopplar samman tanken på

reformerna och tanken på skattenivån
på ett så envist sätt, att man ibland
frågar sig vad som är anledningen till
att han över huvud taget inte vill diskutera
spörsmålet om högskattepolitikens
inverkan på ekonomien i dess helhet
och de möjligheter som kan finnas
att få ökade skatteresurser genom en
lågskattepolitik, resurser som också
skulle möjliggöra för regeringen att utöva
sin makt med lika stora tillgångar
som den har att röra sig med genom
högskattepolitiken.

Jag tror att statsministerns fullkomliga
brist på förståelse för den problematiken
är betydligt större än den brist
på förståelse, som vi eventuellt kan ha
för statsministerns problematik. Vi är
nog medvetna om att det är en oerhört
stor fråga man måste lösa för att kunna
göra det rika folkets resurser verkligt
användbara för medborgarna, så att de
får största möjliga glädje av det som
de genom eget arbete har vetat att skaffa
sig. Hur skall det gå till? Ja, det är
ett stort och besvärligt problem och
kanske litet för stort för att närmare
gå in på i en replik. Men så mycket kan
man nog säga som att den valfrihet som
här behövs och onekligen är en mycket
stor sak inte skapas genom departementalreformer
i kanslihuset. Denna valfrihet
skapas inte heller genom att man ger
ökad makt åt dem som sitter i kanslihuset.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Budgetdiskussionerna
med herr Ohlin är på ett vis tröstlösa,
ty det gör detsamma vilka utgångspunkter
man än väljer; herr Ohlin upprepar
ändå samma påstående, som vi ideligen
har vederlagt. Herr Ohlin kan inte ett
ögonblick bestrida att han år efter år
lagt fram förslag, som skulle ha inneburit
en försvagning av budgeten. Herr
Ohlin kan inte heller ett ögonblick bestrida
att det, om han genom sitt motstånd
mot omsättningsskatten hade Ivc -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

kats hindra dess genomförande, helt enkelt
skulle ha medfört, att 1962 års reformriksdag
hade blivit en omöjlighet.

Det kan väl hända att man rent temporärt
kan lappa ihop en budget, men
man kan inte åtaga sig ett så våldsamt
engagemang från samhällets sida som
1962 års socialreformer innebar, om
man inte har garantier för att man har
tillräckligt sunda finanser även i fortsättningen.

Att försöka bestrida dessa uppenbara
fakta tillhör herr Ohlins egenskaper.
Han är envis på den punkten. Men vi
är lika envisa med att vidhålla att det
förhåller sig så som jag har skildrat saken
här. Vi får tillfälle att återkomma
till denna fråga vid vårriksdagens budgetdebatt.

Hos herr Heckscher märkte jag denna
gång ett försök till en antydan om att
han förstår att vi från socialdemokratiens
sida, när vi för kampen inte bara
för trygghetens samhälle utan också för
valfrihetens samhälle, därmed har fört
in något nytt och väsentligt i den politiska
debatten. Han medgav nu att i det
ögonblick som man vill vidga valfriheten
till att omfatta alla medborgare uppkommer
ett väsentligt krav på samhället.
Det är ett stort framsteg, och såvitt
jag vet är det första gången som inte
herr Heckscher med ett överlägset hån
behandlar våra försök att föra in vad vi
tycker är väsentliga ting i den valfrihet
vi arbetar för.

Men så säger han: Ni skall väl ändå
kunna hitta på något nytt. Ja, det är
verkligen något nytt som här konstruerats.
Högern försökte att föra in diskussionen
på nya vägar före 1960 års
val. Då ville man föra tillbaka diskussionen
till 1930-talet. Svenska folket sade
klart ifrån, att man inte ville beträda
sådana Vägar.

Sedan säger herr Heckscher: Ja, men
ni kan väl ändå erkänna att det är bra
om man kan uppmuntra till personligt
sparande. Javisst, och det vill vi gärna
göra, men vi säger att vissa samhälle -

liga uppgifter är av så stor vikt för den
enskilde, att t. o. m. önskan att uppmuntra
det personliga sparandet har
lägre vikt.

Jag kan, herr Heckscher, anföra ett
konkret exempel. Högerregeringen i
England försökte länge att föra en politik
som innebar just det som herr Heckscher
rekommenderar, nämligen nedpressning
av de sociala utgifterna. Jag
vet inte om man valde en sådan reaktionär
täckning för sitt handlande som
när herr Heckscher sade att man skall
påta sig en socialpolitik, syftande till
att lindra eller förebygga nöd. Det är en
mycket aktivistisk paroll. Så långt gick
inte högerregeringen i England, men
det var ändå ett försök att genom uppmuntran
av det personliga sparandet
och genom skattesänkningar åstadkomma
en uppryckning i England.

Hur har det gått? När man talar om
att den svenska framstegstakten varit
långsam, vill jag erinra om att den
svenska framstegstakten är vida överlägsen
den engelska. Den är dessutom
överlägsen den amerikanska, varför vi
inte har något historiskt exempel på att
herr Heckschers återgång till gamla
konservativa och reaktionära tankegångar
— som han försöker att kläda
i nya dräkter — haft någon som helst
effekt i den meningen, att de har skapat
ett sundare näringsliv. Däremot
finns det många exempel på att man
skapat förutsättningar för en snabb progressivitet
inom näringslivet först sedan
man tagit itu med att bygga upp en ordentlig
basorganisation med vägar, social
service, bostäder etc.

Jag tror att det är herr Heckscher,
som har all anledning att tänka om. Jag
hoppas att han nu inte tänker om på det
sättet, att han hamnar i 1960 års politik,
ty så ny vill jag inte ha honom.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag får väl uttrycka min
förståelse för att regeringspartiet och
dess talesman känner sig tillfredsställda

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

över det senaste valet. Det finns ju
också all anledning till denna tillfredsställelse.
Min stora tillfredsställelse över
det bakslag, som den borgerliga fronten
tillfogades i valet, grumlades i någon
mån av den svaga insats, som kommunistiska
partiet gjorde. Men jag tycker
ändå inte att man, såsom liögerledaren
herr Heckscher gjorde, skall dra den
slutsatsen, att det var kommunisterna
som det gick sämst för. Vi förlorade
visserligen 2/io av en procent. Men högern
förlorade fem procent av sina
väljare, d. v. s. 25 gånger så mycket. I
stället för att vara 25 gånger så glad
som jag över valet borde herr Heckscher
vara 25 gånger så ledsen över valresultatet.

Men strunt i det! Jag utgår ifrån att
det senaste valet har lagt en god grund
för socialt och kulturellt framåtskridande.
Jag antar också att de förändringar
av regeringen som skett inte förändrar
den kloka målsättningen för den Undénska
utrikespolitiken: alliansfrihet

och neutralitet. Jag räknar även med
att åtskilliga av de feodala bestämmelserna
i den svenska grundlagen skall
försvinna och hoppas att den förestående
revisionen skall ge oss en ny
grundlag, präglad av demokratiska
ideal.

Regeringspartiet förklarar i det senast
antagna partiprogrammet att för
socialdemokratin är frågan om den ekonomiska
demokratien lika väsentlig som
frågan om den politiska demokratien.
Om den kommande nya grundlagen begränsas
till politiska utanverk och resignerar
inför den ekonomiska demokratiens
problem, kommer detta att
bringa vanära över både riksdagen och
det regerande partiet.

Endast den som vägrar se det som
sätter sin prägel på vår tid kan föreställa
sig att kapitalismen har någon framtid.
Den sjunker tillbaka i betydelse för
varje år som går när det gäller att påverka
världsutvecklingen. Eftersom
man inte kan förhindra denna process

borde man ju gå in för att göra den så
smärtfri och human som möjligt.

Därför är det på tiden att ta itu med
den ekonomiska demokratiens problem.
Det gäller här socialisering av produktionsmedel,
en verklig planhushållning,
en allsidig demokratisering som ger arbetare
och tjänstemän inflytande över
sina arbetsplatser och som har siktet inställt
på att avskaffa klasserna. Kommunistiska
partiet står inte ensamt när det
gäller dessa rekommendationer. Det är
verkligen synd att de stora sympatier
som finnes i regeringspartiet för sådana
lösningar har så ringa resonans på regeringsnivån,
i vart fall i handlingarna
hittills.

Sverige är nu det land där socialdemokratien
har den starkaste positionen.
Den är i Sverige så mycket starkare
än kommunistiska partiet som kommunismen
på det globala planet är starkare
än socialdemokratien. Socialdemokratien
i dag bevarar positioner internationellt
hos en liten del av mänskligheten,
endast i länder där den privata
äganderätten till produktionsmedlen
är orubbad, där alltså den kapitalistiska
produktionsordningens principer
bevarats.

Så är det i det socialdemokratiskt regerade
Sverige: den avgörande ekonomiska
makten liksom förmögenheterna
ligger koncentrerade hos femton familjer
— folket saknar i verkligheten både
förmögenhet och inflytande över dessa
medel och de materiella villkoren för
dess existens. Det är märkligt det som
skett de senaste åren, från 1956 då de
borgerliga partierna fick majoriteten
både hos väljarna och i riksdagens andra
kammare, till detta år då deras andel
hos folket nedpressades under fyrtiofem
procent.

Jag tror att denna stora utdelning till
det socialdemokratiska partiet är ett resultat
av radikaliseringen av dess politik,
av den kärvare attityden mot de
borgerliga partierna, av att den övergav
den avvaktande, nästan vegeterande för -

■18

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

valtningslinjen under åren 1947—1957
till förmån för den social- och kulturpolitiska
aktiviteten under senaste tid.
Det var väljarnas behov av trygghet
som avgjorde valet 1962. Det var därför
att de ansåg att regeringspartiet representerade
trygghetslinjen som de gav
socialdemokratien sina röster. Att kommunistiska
partiet verkar för samma
sak, ofta initiativtagande, opinionsbildande
och pådrivande, ändrade ingenting
härvidlag. Socialdemokraterna segrade
alltså för en linje som var hela
arbetarrörelsens, som var kommunistiska
partiets i lika hög grad som regeringspartiets.

Det talas nu om en ny giv för samarbetet
mellan kapitalisterna och arbetarna.
Jag såg häromdagen i Fackföreningsrörelsen
att LO-förbundens kostnader
för stridsunderstöd åt arbetarna
under 1961 uppgick till en fyratusendedel
av förbundens inkomster. På varje miljon
som arbetarna betalar in i avgifter
får de alltså 250 kronor tillbaka i form
av strejk- och lockoutbidrag.

Samtidigt finns det inte bara tämligen
välbetalda LO-medlemmar. Det
finns en tredjedel gifta svenskar som
inte ens upptagits i inkomststatistiken
därför att deras inkomster är för låga.
Av återstoden upptas 71 procent som
inkomsttagare under 10 000 kronor. I
runt tal en och en halv miljon svenskar
lever på folkpensionsnivå. Medelinkomsten
för ensamstående kvinnliga
barnförsörjare var ännu för ett år sedan
6 000 kronor.

Jag är övertygad om att problemet
inte är att ännu mer minska friktionerna
mellan kapital och arbete utan i stället
att åstadkomma en verklig offensiv
för de låg- och underbetalda svenska
inkomsttagarnas intressen.

Stenungsund lär oss inte bara hur det
svenska folket på olika sätt får betala
bortåt en halv miljard kronor för att
amerikanerna skall bygga upp en petrokemisk
industri för en tredjedel av samma
belopp och därmed säkra en extra -

beskattning av de svenska bilisterna och
andra oljeförbrukare på något hundratal
miljoner om året. Det lär oss även vilka
nya metoder i behandlingen av den
svenska arbetskraften som i de fria kapitalrörelsernas
namn håller på att introduceras.
Men arbetarnas uppträdande
visar också att de, även om deras
stridskassor inte kan användas mot sådana
metoder, tänker fortsätta kampen
för uppnådda fri- och rättigheter. Det
är både ett sundhetstecken och en hälsosam
varning.

Det blir tydligen inte vid denna höstriksdag
hr Ohlin avskaffar det borgerliga,
borgerligheten och borgerliga partier.
Men att det just skall ske när folkpartiet
lovar att sluta högerpartiet i sin
famn ger ett pikant intresse åt den slutdebatt
om valets lärdomar som väl är
att vänta nästa år. Låt oss i avvaktan
därpå än en gång studera det EEG som
enligt folkpartiet skall avskaffa våra
gränser.

Bland dem som verkar för EEC och
Sveriges anslutning i ena eller andra
formen hör man ibland förklaringen att
det handlar om en återförsäkring mot
socialismen. Sådana motiv kan inte vara
behagliga för regeringspartiet. Ty allt
vad man redan vet om EEC-kommissionen
och Romstadgan tyder på att det
nya Sverige, som skulle bli frukten av
förbindelsen med EEC, inte skulle ha
många släktdrag gemensamma med dagens
Sverige och ännu mindre med det
morgondagens Sverige som folkflertalet
föreställer sig.

Vi betvivlar inte allvaret i regeringens
neutralitetsförsäkringar. Vi anser
dock värdet av dem starkt tidsbegränsat
i händelse av att vår associeringsbegäran,
sådan som regeringen formulerat
den, blir godkänd i Bryssel.

Men vi förstår inte hur regeringen
kan ge sådana erbjudanden till EEC utan
att förbinda dem med åtgärder för att
förändra grundlag och förvaltningspraxis.
Ty det är regeringens och riksdagens
uppgifter som i enlighet med

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

associeringsbegäran skulle överlåtas till
det överstatliga organet i Bryssel. Det
som vi hittills i grundlagens anda och
efter dess bokstav betraktat och handlagt
som de svenska statsmakternas uppgifter
— ekonomiska uppgifter, socialpolitiska,
konjunkturpolitiska, finanspolitiska,
skattepolitiska och handelspolitiska
uppgifter — det skall alltså ett
parlamentariskt okontrollerbart överstatligt
organ handlägga. Dessa viktiga
uppgifter skall handläggas inte utifrån
Sveriges intressen utan från synpunkten
av s. k. gemensamma intressen hos ett
stort kollektiv av stater, som alla befinner
sig på en lägre social utvecklingsnivå
än Sverige. Det svenska folkets
urgamla rätt att sig självt beskatta
genom riksdagen och kommunala samfälligheter,
som alltid ansetts som ett
slags skydd mot envälde och godtycke,
skulle läggas i en annan huvudstad, i en
byråkratisk församling, i händerna på
icke svenskar. Så långt har högermotionärerna
rätt som att detta förutsätter
både en förändring av grundlagen och
att vi måste uppge den nationella suveräniteten.

Det har sagts att motståndet mot
detta reaktionära äventyr endast grundats
på politiska betänkligheter och
bortsett från ekonomiska fördelar. Men
vem får sådana fördelar? De starkaste
trusterna naturligtvis. Sverige har inte
förespeglats något som med god vilja
skulle kunna tolkas som en ekonomisk
fördel, om jag bortser från det teoretiska
värdet av att tullmuren vidgas
kring ett större antal länder. Inom EEC
vet vi att 8 miljoner bönder de närmaste
åren blir ruinerade och att miljoner
företag i industri, hantverk och
handel går samma väg. Ingen räknar väl
med att Sverige skulle kunna undantas
i denna process.

EEC-blocket kan inte vinna en enda
ny kund genom sammanslutningen. Det
har under sina fyra år i stället för att
höja tempot i produktionsökningen efter
blockbildningen fått uppleva en
4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr

remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

stark expansionsförlust jämfört med läget
fyra år tidigare. Medan EEC-blocket
existerat bär däremot Sverige ökat
sin export med 4 miljarder kronor. Även
kapitalistiska länder utanför EEC har
ökat sin produktion snabbare än EECländerna.
Just detta att en grupp stater
på en trång marknad sluter sig samman
för att vinna fördelar på de kapitalistiska
konkurrenternas bekostnad vidgar
naturligtvis inte marknaden. Det bara
skärper konkurrenskampen och motsättningarna.

För Sveriges arbetare, som har de
bästa lönerna och sociala förmånerna
i den kapitalistiska delen av Europa,
skulle den frigjorda importen av främmande
arbetskraft, den fria etableringen
av utländska företag och dessas möjligheter
att köpa upp naturrikedomar
och industrier, vilkas vinster kunde uttas
i främmande länder, skapa en helt
ny situation — en avsevärt försämrad
situation.

Redan nu, och trots att Sverige ännu
inte anslutits till EEC, åberopar Arbetsgivareföreningen
det tänkta kommande
medlemskapet som motiv för att hindra
löneförbättringar. Detta ger en ny antydan
om motiven för den svenska storfinansens
kärlek till EEC och varför
högern är beredd att prisge den nationella
suveräniteten. Naturligtvis kommer
inte arbetarna att finna sig i en
försämring av sina arbetsvillkor, och de
kommer att kämpa för bättre villkor.
Men deras läge förändras, deras villkor
försämras, deras kamp kommer att kräva
större offer, en brutalisering av denna
kamp blir oundviklig.

Det borde för regeringen kännas genant
att vi numera hamnat i en sådan
situation att avgörandet över Sveriges
kommande politik ytterst lagts i London.
Om de höga herrarna i Bryssel
står fast vid sina krav, som ju i verkligheten
betyder döden för det brittiska
samväldet, så lär inte ens den brittiska
högerregeringen vidhålla sin ansökan
om medlemskap. Och i så fall tar väl
32

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Danmark och Norge tillbaka sina ansökningar
om medlemskap och Sveriges
regering återtar ansökan om associering.
Det är genant.

Vi var alla uppskakade den sista veckan
i oktober. Vi såg hur kort steget in
i det tredje världskriget kunde vara.
Många kanske väntade de första krevaderna
av kärnvapnens eldstormar som
skulle bränna sönder vår värld inom
loppet av några dagar. Men om möjligt
ännu mera uppskakade kände vi oss
över vår hjälplöshet när det gällde att
påverka en världsmakts möjligheter att
fatta de mest ödesdigra beslut.

Det lilla Kuba bär med viss rätt jämförts
med en sardin i den amerikanska
hajens gap.

Kuba skulle sväljas, det var den tydliga
avsikten. I detta syfte utfärdades det
ultimatum till Sovjetunionen, som bara
kunde tolkas som en tidsinställd krigsförklaring.
Den upprättade flottblockaden
är i strid mot folkrätten och i strid
mot FN-stadgans fjärde kapitel där det
heter:

»Alla FN-medlemmar avhåller sig i
sina internationella relationer från hot
om våld eller bruk av våld mot någon
stats territoriella integritet och politiska
oberoende liksom på varje annat sätt
som är oförenligt med Förenta Nationernas
syften.»

Vad det handlade om karakteriserades
helt riktigt i Bertrand Russells telegram
till president Kennedy där det heter:
»Er åtgärd är desperat. Ett hot mot hela
mänskligheten. Övertygande försvar därför
saknas.»

Jag ber, herr talman, att få helt instämma
i den svenska regeringens protest
mot den amerikanska blockadpolitiken
och det sjöröveri som denna kunde
möjliggöra. Jag erinrar också om
1933 års londonkonventioner, enligt vilka
den stat, som först upprättar sjöblockad
mot en annan stats hamnar eller kuster,
karakteriseras som angripare. Den
kände amerikanske kommentatorn Res -

ton har konstaterat att »folkrätten definierar
blockad som en krigshandling».

Vi är alla, oberoende av politisk uppfattning,
glada över att dessa handlingar
ännu inte utlöst ett nytt krig. Och om vi
anser att faran är mindre i dag lär det
inte heller råda någon tvekan om vilket
land och vilka åtgärder som övervann
provokationerna och räddade världsfreden.

President Kennedy fick sin valseger
och berövade Kuba några vapen som han
själv karakteriserat som offensiva. Men
hur mäktigt hans propagandamaskiner
än arbetar lär han inte kunna inbilla någon
levande människa att det lilla Kuba
skulle ha några offensiva planer mot det
väldiga USA.

Mot dessa resultat står att USA ställt
världsfreden på spel, att det brutit mot
FN och dess stadga, att det trotsat internationella
lagar som även USA tidigare
försvarat, att det utmanat och kränkt
alla sjöfarande nationer och att det fattat
beslut som skulle ha dragit in alla
dess allierade i ett förintelsekrig utan
att dessa ens konsulterats. Och framför
allt: Kuba är kvar som ett självständigt
land med den amerikanske presidentens
garantier, vad dessa nu kan vara värda,
att inga fler försök att invadera Kuba
skall göras från USA:s territorium eller
från andra amerikanska länders territorier.
Det lär efter detta inte bli så lätt
att helgonförklara den amerikanska imperialismen.

Om det blivit krig mellan USA och
Sovjetunionen i enlighet med USA:s ultimatum
skulle det ha blivit ett kärnvapenkrig.
USA-regeringen har som bekant
redan tidigare förklarat att den är
beredd att under vissa förhållanden ta
initiativet till ett preventivt kärnvapenkrig.
De flesta stater som deltog i ett sådant
krig kan inte föra krig med kärnvapen
— de skulle helt enkelt utplånas.
När en enda megatonbomb bränner upp
allt levande i ett stort svenskt landskap
är det klart att Sverige inte kan föra ett
kärnvapenkrig. Om Sverige också hade

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

hundra atombomber lagrade till ett pris
av 40 miljarder kronor skulle ingen
svensk regering våga bruka sådana som
svar på en megatonbomb över stockholmstrakten.

Det är inte underligt om allt fler människor
i detta land börjar fråga, vad det
kan nytta att den svenska staten lägger
ner tre gånger så mycket pengar på militära
ändamål som på bostäder.

I valrörelsen förklarade försvarsministern
att om det kommunistiska förslaget
om en besparing på militärutgifterna
med en miljard kronor bifölls, skulle
Sverige i verkligheten vara utan ett
försvar. Är det så illa ställt, eller är uttalandet
bara att beteckna som en typisk
valöverdrift? Våra militärutgifter
uppgår i år till cirka 3,8 miljarder kronor.
Österrike som har lika många invånare
som Sverige betalar ut omkring
425 miljoner och Finland endast 350
miljoner kronor i runda tal. Vad skall
man säga om dessa länders försvar, om
en svensk militärbudget enligt vårt förslag
å 2,8 miljarder framställes som liktydig
med att Sverige blev ett försvarslöst
land? Eller är inte försvarsministerns
förklaring lika ovederhäftig som
ÖB:s när denne säger, att om han inte
nästa år får ytterligare en halv miljard
kronor kan han inte avvisa två samtidiga
stormakters invasioner. Nog börjar det
väl gå troll i ord och luft i miljarderna
när krav om måtta, begränsning och
sparsamhet kan utlösa sådana reaktioner.

Men om den senaste krisen visat någonting
så är det väl faran av att låta det
militära tänkandet prägla ett land. 1960
bildades i Santa Barbara i Kalifornien
något som kallas »Demokratiska institutens
studiecentrum». Enligt en rapport
från detta utövar »de väpnade styrkorna
större kontroll över kongressen än kongressen
över försvarsministeriet». Om
förhållandena fortsätter på detta sätt,
heter det i samma rapport, är det »faktiskt
möjligt att USA:s militära element
går till offensiv». Ja, det är väl detta som
inträffade i slutet av oktober.

Detta borde även mana den svenska
regeringen till återhållsamhet. Sverige
bör ha ett neutralitetsförsvar, men vi
bör nöja oss därmed. De uppgifter som
ställts därutöver är baserade på illusioner.
De ter sig rent groteska i kärnvapenkrigets
tid, och även om Sveriges neutralitetslinje
ligger fast skadas denna
samtidigt som vi bidrar till att hetta upp
den internationella atmosfären och resa
hinder mot allvarliga försök att i fredens
intresse pressa tillbaka de militära
rustningarna.

Tre doktriner representerar i dag de
socialistiska krafternas alternativ: doktrinerna
om den fredliga samlevnaden
mellan de båda systemens länder, om
den fredliga tävlan och om en fredlig väg
till socialismen. Dessa doktriner borde
vara antagliga för förnuftiga människor.
Det alternativ som uppställts, nämligen
om kärnvapenkrigets oundviklighet, om
att i stället för tävlan mellan systemen
fysiskt förinta hundratals miljoner människoliv
och ödelägga de socialistiska
ländernas folkförsörjning eller att i Trumandoktrinens
namn med militära maktmedel
krossa varje nytt försök i något
land att skapa en socialistisk hushållning
borde inte kännas tilltalande för någon
som är rädd om sitt eget folk och sitt
fosterland.

Nej, fredlig samlevnad, det är livets
eget krav — alternativet är död och undergång.
Fredlig tävlan och rätt för varje
folk att på grundval därav avgöra sin
egen framtid, det är människovärdigt.
En fredlig väg till socialismen — det är
vad arbetarklassen alltid önskat, det
motsvarar dess behov och intressen.

Kampen om dessa doktriner är världsomspännande.
Varje folk kommer att delta
däri, med eller mot sin vilja.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! En fredlig värld vill alla
ha ■— jag tror att också indierna önskar
sig en sådan.

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Vad som diskuterats här i dag av partiledarna
är det breda fältet av politiska
frågor. Det finns ingen anledning för mig
att försöka täcka det. Några punkter kunde
dock vara av intresse att ta upp. Först
vill jag då beröra vad högerpartiledaren
herr Heckscher sade i sitt anförande:
»Vi är beredda att gå med på en tillfällig
borgfred i europafrågan.»

Det är intressant att ta del av den synpunkten
mot bakgrunden av vad högern
genom sin partiledare fört fram i andra
sammanhang och helt nyligen i Europarådet.
I mitten av september sade högerns
partiledare där: »Jag har alltid
ansett och anser fortfarande att dessa
tre neutrala länder trots sin neutralitet
skulle ha haft möjlighet att ansöka om
fullt medlemskap i EEC.» Han vidhöll
alltså kravet på fullt medlemskap i EEC,
och han uttryckte det ännu tydligare
förra året — det är det han refererar
till i år i Europarådet — när han sade:

»Det enda som jag skulle vilja säga i
detta sammanhang är att ett beslut att
ansöka endast om associering behöver
inte nödvändigtvis vara slutgiltigt. Associeringen
kan vara ett genomgångsskede.
Ehuru jag är i mycket liten minoritet
så kan jag kanske hoppas på att till slut
någon förändring i sinnena skall inträffa
så att associeringen bara blir ett genomgångsskede.
I det fallet är den skada
som gjorts genom att ansöka om associering
i stället för medlemskap begränsad.»
I sådana uttalanden finner man ingen
önskan om borgfred på det internationella
området. En borgfred skall väl dock
gälla också utanför Sveriges gränser?
Men där är det mer populärt att uppträda
på det sätt som högerpartiledaren gjorde,
än det är inom landets gränser.

Det uttalande av högerpartiledaren
som jag citerade från septembersammankomsten
i Europarådet gjordes sedan en
av de franska före detta ministrarna,
Pflimlin, talat om en politisk union såsom
nästa steg i utvecklingen efter den
ekonomiska unionen. Den politiska unionen
skall syssla med politisk integration

i Europa och den skall också ta upp försvarsfrågorna.
Inom politiska unionens
ram skall man som en del av försvarsfrågornas
lösande också ta upp möjligheten
att skapa en egen atombombsstyrka
i Europa.

I det sammanhanget säger Pflimlin att
man nog inte kan tänka sig att de neutrala
länderna kan vara med i den politiska
unionen.

Vi känner ännu inte till formerna för
den politiska unionen. Vi vet att det
finns strävanden att antingen anknyta
den till NATO-institutionen eller låta den
bli en utbyggnad av EEC. Blir den en
utbyggnad av EEC har vi anledning att
fästa oss vid vad EEC genom sin kommission
härom veckan publicerade i sitt
fyraårsprogram för den närmaste framtiden.

Svenska Dagbladet karakteriserade
denna publicering så att EEC-kommissionens
uppfattning av läget var att det
är »orealistiskt skilja ekonomi och politik».

Kommissionen säger om den ekonomiska
och den politiska sidan av integrationen
i Europa enligt den sammanfattning
som svenska statens delegation
i Bryssel har gjort av den fyraårsplan
som nu framlagts:

»Kommissionen anser orealistiskt påstå
att det skulle finnas en ''ekonomisk’
sida av Gemenskapen —• avsedd att
realiseras inom ramen för EEC — och
en ''politisk'' sida för vars förverkligande
en politisk union skulle upprättas.
Ett sådant särskiljande ledde blott till
förvirring. EEC vore ingalunda ett rent
ekonomiskt företag som nu borde
dubbleras med ett politiskt, utan tvärtom
gällde att med EEC hade den politiska
integrationen redan börjat på ett
väsentligt område, medan andra områden
—--ännu låge i medlems staternas

händer.»

Det pågår alltså en dragkamp om var
den politiska unionen skall läggas i
Europa, men det är inte orealistiskt
att räkna med att den kommer att kny -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

tas an till EEC. Enligt högertidningens
synpunkter på EEC-kommissionen är
det orealistiskt att skilja mellan ekonomi
och politik. Det kommer i varje
fall att vara mycket svårt att skilja mellan
dessa saker. Som Pflimlin sade,
kommer det att fordras medlemskap i
den politiska unionen av dem som
skall vara medlemmar i den ekonomiska
unionen. Trots att man från internationellt
sett så liberala kretsar som
de som Pflimlin tillhör driver denna
linje att neutraliteten inte är förenlig
med den politiska unionen och att medlemskap
i den ekonomiska unionen förutsätter
att man också går med i den
politiska, framför högerns partiledare
i internationella sammanhang sådana
uppfattningar som jag nyss nämnde,
att Sverige borde ha ansökt om fullt
medlemskap i EEC. Detta yttrade han
sä nyligen som efter valet i september.

Det ger nog en litet underlig bild av
den politik som regeringen för, när ett
av oppositionspartierna på detta sätt
säger sig vilja ha en helt annan politik
och samtidigt här hemma förklarar
sig berett att gå med på en »tillfällig
borgfred i europafrågan».

Som nästa punkt vill jag ta upp den
konjunkturutveckling som vi har framför
oss. Vi har märkt konjunkturavmattningstendenserna
inte bara i Sverige
utan sedan en längre tid tillbaka
också i USA, i England och på senaste
tiden i Tyskland.

Herr Ohlin nämnde som en av förklaringarna
till den lägre framstegstakten
att den många gånger kan konstateras
hänga ihop med att kostnadsnivån
blivit för hög. Med detta som argument
får man se efter vad som brukar utgöra
de stora kostnaderna. Råmaterialkostnaderna
i vårt land är inte lägre än i
andra länder. Olja kostar lika mycket
var man än köper den, och likadant
förhåller det sig med en del andra råvaror.
Malmen är inte billigare för oss
än på andra håll. Vad som skiljer mera
är lönerna.

Säger man att vår kostnadsnivå är
för hög, brukar det ofta kunna tas som
en försiktig omskrivning av att man i
realiteten anser att den svenska lönenivån
är för hög. Det är mycket möjligt
att herr Ohlin och folkpartiet har
denna uppfattning att de svenska lönekostnaderna
är för höga och borde
pressas ned. På svensk sida har vi ju
kunnat glädja oss åt att lönerna på senaste
tiden stigit också i Tyskland.
Det skulle leda till konjunkturavmattningen
där. Det kan vara detta herr
Ohlin syftade på när han sade, att man
kan märka att när kostnadsnivån stiger
kan det påverka framstegstakten. Kostnadsnivån
går upp i Tyskland när arbetskraften
börjar bli fullt sysselsatt.
Det var en relativt realistisk förväntan
som slog in på den punkten. När full
sysselsättning skapas kan lönerna stiga.
För oss är det tillfredsställande att levnadsstandarden
höjs också i Tyskland,
där lönerna tidigare kanske inte ens
nått upp till två tredjedelar av våra,
sociala ersättningar av olika slag inräknade.

Det internationella utgångsläget med
kostnadsstegringar också hos en sådan
konkurrent som Tyskland betyder
att vi börjar komma på litet mera jämställd
fot. Det finns ingen anledning för
oss att gå in på en sådan utveckling
som att sänka lönekostnaderna. Vi har
ingenting emot att driva fram en rationalisering
för att få effektivare företag
för att därmed kunna konkurrera
bättre, men tydligt bör sägas ifrån att
kostnadsnivåns sänkning icke skall gå
ut över lönerna utan skall förenas med
stigande löner för att möjliggöra höjd
levnadsstandard.

Hur skall man uppnå det? Det finns
ingen annan väg än att skaffa bättre
produktionsförutsättningar. En effektivare
produktionsapparat måste byggas
upp. Men, säger herr Ohlin, det vill
inte regeringen: För några år sedan
ville den hindra företagen att låna i
utlandet och därigenom skaffa sig en

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

bättre produktionsapparat, och den
motsatte sig också att utländskt kapital
flöt in över våra gränser.

Ja, det är inte alla gånger pengar som
fattas. Under 50-talet var våra reella resurser
— arbetskraft, maskiner, fastigheter,
skolor och bostäder — till fullo
utnyttjade. Införandet utifrån av mera
pengar i landet skulle inte ha inneburit
att det skapats ytterligare reella
resurser, varmed man hade kunnat
producera någonting, utan resultatet
skulle bara ha varit att tendenserna till
inflation förstärkts. Avsikten med regeringens
politik att dämpa denna införsel
av utländska pengar var att motverka
en sådan inflationistisk utveckling.

Detta var nog en förnuftig politik.
Det centrala i den ekonomiska politiken
är inte pengarna eller en önskan
att föra dem fritt över gränserna, utan
strävandena att fullt utnyttja de reella
resurserna i form av arbetskraft, maskiner
och anläggningar av olika slag.

Nu befinner vi oss i ett läge med
konjunkturomsvängning då vi kanske
får räkna med att föra en något annan
politik än tidigare. Från folkpartiets
sida har här genom dess partiledare
nämnts såsom en tänkbar åtgärd att de
statliga affärsverkens löpande investeringar
inte längre skulle bestridas med
skattemedel, en metod som i själva verket
skulle innebära ett tvångssparande.
Därigenom skulle man — jag förmodar
att detta var folkpartiledarens uppfattning
— få möjlighet till skattesänkningar,
som skulle öka konsumenternas
köpkraft.

Låt oss se efter vad som egentligen
ligger bakom herr Ohlins resonemang.
Det är riktigt som han säger att inom
den statliga verksamheten betalas de
löpande investeringarna med skattemedel.
Men en ändring i detta avseende
möjliggör inte i och för sig skattesänkningar.
I de statliga affärsverken existerar
icke avskrivningar av det slag
som i övrigt normalt tillämpas inom

näringslivet. De anläggningar som affärsverken
skaffar sig betalas omedelbart,
medan företagen inom näringslivet
i övrigt avskriver sina anläggningar
under en 10-årsperiod. I pengar
räknat är det inte någon skillnad mellan
dessa båda system, även om själva
omställningen från det ena systemet
till det andra kan betyda en hel del.
Det skulle inte bli billigare för skattebetalarna,
om de statliga verken övergick
till en ordning med avskrivningar
på 10- eller eventuellt 5-årsperioder
för anläggningar och inventarier, utan
det skulle bara innebära att redovisningen
fördelades på ett annat sätt. Det
uppstår inte någon besparing för skattebetalarna,
om en investering betalas
samma år den göres eller med en tiondel
för varje år av en 10-årsperiod.

Saken kan emellertid ha en viss betydelse,
och jag vill ta ett exempel som
visar detta. I början av veckan besökte
jag ett statligt verk som tillämpar principen
att göra omedelbara avskrivningar
av sina anläggningar. De nya
investeringar, som tillföres detta företag,
är emellertid mindre än de avskrivningar
som företaget normalt borde
göra med hänsyn till förslitningen
av sina anläggningar. Om företaget
övergick från omedelbar avskrivning
av de löpande investeringarna till en
avskrivning enligt företagsmässiga
principer, skulle alltså resultatet vara
att skattebetalarna omedelbart nödgades
tillskjuta ytterligare pengar.

Herr Ohlins uppslag har på denna
punkt tyvärr inte något praktiskt
värde.

Vi bör, sade herr Hedlund, i tid försöka
bekämpa tendenserna till konjunkturavmattning,
och därför bör budgeten
underbalanseras i stället för att ha varit
överbalanserad under den närmast
föregående perioden. Ja, alla är vi i
princip ense om att budgeten ibland
bör överbalanseras och ibland underbalanseras.
Man behöver emellertid
inte gå så många månader eller år till -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 190

baka för att få klart för sig, hur svårt
det är att under goda tider få rätt att
överbalansera budgeten för att sedan
kunna underbalansera den under de
dåliga tider som eventuellt följer. Teorien
är lättast att tillämpa i fråga om
ena hälften av resonemanget, nämligen
underbalansering i sämre tider. Tanken
på en överbalansering i goda tider
möts med det partipolitiskt, taktiskt givande
argumentet, att när staten tar
hand om mera av skattebetalarnas
pengar än staten behöver, så visar detta
att skatterna skulle kunna sänkas. Men
naturligtvis kan man efter en period
av överbalansering av budgeten åberopa
teorien om underbalansering i dåliga
tider och möjligheterna att åstadkomma
en sådan underbalansering genom
skattesänkningar. Energiskatten
suspenderas, räntan sänks och budgetpolitiken
lägges om. Statlig hjälp till
lageruppbyggnad kan bli riskabel, eftersom
den kan leda till att de prissänkande
tendenserna förstärkes osv.
Detta är bara några exempel på vad
som kan ske och som har anförts här.
Det finns också andra möjligheter.

Det vore intressant att höra, om man
inom partierna nu över lag är enig om
att skapa bättre omskolningsmöjligheter
för arbetskraften, dvs. att ge arbetsmarknadsstyrelsen
pengar och befogenheter
att skola om arbetskraft, så
att den kan flytta över från låglönebetalade
yrken, företag och branscher till
andra verksamhetsgrenar, där de anställda
får bättre betalt. Arbetsmarknadsstyrelsen
har för närvarande inga
befogenheter att göra det och saknar
även pengar härför. Omskolningskurserna
är bara avsedda för arbetslösa.
Men varför skall man vänta till dess
människorna blivit arbetslösa? Samhällets
uppgift måste väl där närmast vara
att genom omskolning ge arbetskraften
möjlighet att flytta över från sämre till
bättre betalda jobb.

Detta har dock den nackdelen att arbetskraften
i ökad omfattning går ifrån

vissa företag och branscher, som då
kan få svårigheter att hålla sina maskiner
i gång. Jag hoppas dock att inte
sådana begränsade svårigheter är avgörande
för något partis ställningstagande
till arbetsmarknadspolitiken,
utan att man i alla partier skall kunna
ena sig om en breddning och en ökad
aktivitet inom arbetsmarknadsstyrelsen
på det berörda området.

Den näringslivspolitik som förts har
syftat till att bygga över perioder med
något försvagad konjunktur, om dessa
inte är alltför långvariga. Tack vare
systemet med investeringsfonder har det
nu funnits pengar för användning under
den konjunkturnedgång vi haft, och
de pengarna är inte slut ännu. Men,
säger herr Ohlin, reglerna från mitten
av 1950-talet var mera gynnsamma för
företagen. Deras konsolidering kunde
då drivas längre. Jag undrar dock, om
den uppgiften är alldeles riktig. Vi får
nämligen räkna med att inte bara investeringsfonderna
har tillkommit på senare
år. Även pensionsfonderna har blivit
en ersättning för de pengar som tidigare
lagrades i företagen genom friare
avskrivningar.

Genom avsättningar till pensionsfonder
har kanske 6—8 miljarder kronor
avsatts. Ingen vet tyvärr exakt hur mycket
pengar det där rör sig om. Dessa
fonder befinner sig nu i ett mycket underligt
läge, sedan ATP-systemet genomförts.
En del företags situation är helt
annorlunda än andra företags. Om alla
företag nämligen betalar ATP-avgifterna
av löpande inkomster, betyder det
att företag med pengar stående i pensionsfonder
har mycket billiga och
skattefria tillgångar. I realiteten skulle
hälften av dessa pensionsfondsmedel
annars ha varit beskattade. Löntagarna
har alltså varit med om att betala hälften
av pensionsfonderna, eftersom företagen
har sluppit betala skatt på pengarna.

Det är nog ingen ogynnsam politik
som där drivits, och den har inte hind -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

rat företagen att konsolidera. Tvärtom
tror jag att möjligheterna där har varit
mycket gynnsamma även efter 1950-talets
mitt. Det vore emellertid intressant
om herr Ohlin kunde redovisa siffror,
som visar att det förhåller sig annorlunda.

Vi får nu räkna med möjligheten att
konjunkturerna kommer att vara dämpade
något eller några år framåt i tiden.
Det innebär i så fall att de upplagda
fonderna kommer att ta slut. De användes
för produktion på lager, vilket
binder företagens pengar. Företagen säljer
på kredit, och även det binder
pengar. Och då uppstår den situationen
att företagarna inte har råd att modernisera.
Låt oss ta cellulosaindustrien
som exempel. Där har man inte råd att
modernisera, om lågkonjunkturen fortsätter.
Och om konjunkturdämpningen
kvarstår något eller några år, så har vi
här i landet sedan en cellulosa- och
pappersindustri, som under några år
inte har moderniserats så som borde
varit fallet. Och när konjunkturerna
sedan vänder, har vi sämre möjligheter
att hävda oss på den internationella
marknaden. Om den tekniska moderniseringen
inom cellulosaindustrien avstannar
i brist på pengar, så kommer
detta att påverka vår levnadsstandard i
framtiden. Och om cellulosa- och pappersindustrien
på grund av de dämpade
konjunkturerna inte har råd att skaffa
sig modernare utrustning, så får inte
heller verkstadsindustrien några uppdrag
därifrån. Det betyder att svårigheterna
inom dessa industrier sprider sig
till verkstäderna, där permitteringar
kanske följer. Svårigheterna fördubblas
när sedan konjunkturen vänder. Då begär
man att verkstadsindustrien, som
får fullt att göra, skall modernisera cellulosaindustrien
och pappersindustrien.
Det kan inte vara förnuftigt vare sig ur
samhällets, cellulosaföretagens, pappersföretagens
eller ur verkstadsföretagens
synpunkt att driva en sådan politik.

Jag tror att man därför har all anledning
att försöka skapa ett system som
bidrar till en fortsatt modernisering av
industrien, även om den internationella
konjunkturen för någon tid framåt
»doppar ned». Vi får hoppas att det nya
kontaktrådet, som har skapats i anslutning
till regeringen och den planeringsverksamhet
som kommer att föreslås
från regeringens sida från och med nästa
år, leder till att problem av detta slag
kan tas upp till behandling. Det kanske
är möjligt att det system med investeringsfonder
som vi nu har och som
kanske kan breddas en aning skulle kunna
kompletteras med ett annat system.

När investeringsfondernas pengar är
slut skulle kanske efter diskussion genom
kontaktrådet eller på annat sätt
»förskottsfonder» kunna ställas till förfogande
för företagens modernisering.
Denna skulle därigenom kunna fortsätta
trots att den internationella konjunkturen
inte stimulerar därtill och pengar
för ögonblicket inte finns hos företagen.

Det är glädjande att regeringen genomför
de reformer statsministern
nämnde. Bland annat är det tacknämligt
att de statliga bolagen föres till ett departement.
Jag får väl anta att det i samband
därmed blir möjligt att få en redovisning
av verksamheten för hela den
gruppen så att man uppfyller aktiebolagslagens
fordringar på en koncernredovisning.
Det är väsentligt att de bolag
och affärsverk som är i samhällets ägo
— med sammanlagt 185 000 människor
anställda — utvecklas. Det bidrar också
till sysselsättningen.

Ett aktuellt exempel på vad som kan
inträffa inom denna grupp av företag
lämnas emellertid av Vattenfall, där man
från att som nu producera fyra nya
kraftverk per år kanske i fortsättningen
kommer att nöja sig med ett. Det betyder
arbetslöshet där det förut har funnits
sysselsättning. När sådana omställningar
sker, får vi hoppas att de sker
under överväganden med hänsyn inte

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

bara till de omedelbara behoven av
elektrisk kraft, utan att man också räknar
med alternativa kostnader för arbetslöshet,
omflyttning och dylikt. Vi
har all anledning att räkna med fortsatt
behov av utbyggnader av vattenkraften
i Norrland. Om nu arbetsstyrkan skäres
ned för hårt där uppe är det inte säkert
att det finns någon arbetskraft till förfogande
den dag man vill bygga nya
kraftverk.

Jag tror att vi, oberoende av traditionell
politisk uppfattning, får vänja
oss vid att ett vidgat samarbete mellan
samhälle och näringsliv är nödvändigt
på grund av det rådande konjunkturläget,
med hänsyn till EEC och den tekniska
utvecklingen. Samhällets tekniska
utbildning är en av förutsättningarna
för företagens tekniska utveckling. Samhällets
ekonomiska politik utgör förutsättning
för företagens utveckling. Samhällets
lagstiftning i skattefrågor och
andra är också av den art att de direkt
påverkar näringslivet.

Även i Europas konservativa länder
finner vi att regeringarna liar gripit sig
an med industrifrågorna på ett helt annat
sätt under de senaste åren än tidigare.
Så är förhållandet i England, där
den konservativa engelska regeringen
inom flygindustrien har tvingat samman
tolv företag att samarbeta i tre
grupper. Motivet härför har varit att en
sammanpressning av företagen, som inte
skedde helt frivilligt från företagens
sida men genomdrevs av den konservativa
regimen, var nödvändig för att
sysselsättningen skulle kunna upprätthållas.

Detta samarbete drivs nu ytterligare
ett steg vidare. Det statliga franska flygbolaget
Sud-Avion samarbetar med en
av dessa av engelska staten organiserade
flyggrupper för att gemensamt,
med statsunderstöd och statsgarantier
från de olika länderna, bygga nya typer
av passagerarflygplan. Det betyder
att sysselsättning skapas inom denna
del av metallindustrien i stället för den

arbetslöshet som annars skulle ha uppstått
i dessa länder.

Jag skall inte ta upp några fler punkter
utan sluta med att säga, att det inför
den utveckling som förestår i Europa
kan vara skäl att se över en del av
våra lagar. Jag tror att skattelagarna är
ett av de områden som är av intresse
för både samhälle och näringsliv. Vi
måste, om vi skall upprätthålla ett nära
samarbete med Europa i form av en
associering, arbeta under ungefär lika
villkor. Det betyder att vare sig vi vill
det eller ej, så måste vi ta upp frågan
om en skatteharmonisering mellan oss
och det system som är tänkt inom EEC
för framtiden. Det förefaller bli det
franska systemet. Med kännedom om
hur långt tid det tar att förbereda och
genomföra skattereformer i vårt samhälle
tror jag att tidpunkten är kommen
för att se över vårt skattesystem, försöka
få ett grepp om utvecklingen inom
europamarknadens skattesystem med
dess skatt på förädlingsvärdet och se
om vi har anledning att gå över till detta,
hur fullständigt vi bör göra det och i
vad mån vi vid sidan av detta system
kan ha andra. Gör vi inte dessa förberedelser
nu kan vi räkna med framtida
svårigheter för företagen i vårt land,
svårigheter som kan komma att påverka
lokaliseringspolitiken. Ansöker vi om
associering får vi ta konsekvenserna
därav på många områden, även på skatteområdet.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! I sitt anförandes början,
vilken kammaren kanske redan
glömt bort, talade herr Hagnell om vissa
diskussioner som har förts i Europarådet,
och det är med anledning av detta
jag vill ta till orda. Herr Hagnell vet
nämligen mycket väl vad han inte brydde
sig om att säga här: att jag inte vid
något tillfälle under hela den tid han
och jag suttit i Europarådets församling
— samt också rätt lång tid dessförinnan
i församlingen och vid andra tillfäl -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

len när herr Hagnell och jag diskuterat
dessa frågor — har underlåtit att ivrigt
och energiskt understryka vikten av
att den svenska utrikespolitiska huvudlinjen
får fullföljas och den enighet som
finns inom alla partier i vårt land om
att detta skall ske. Det vore, tycker jag,
mycket tilltalande om herr Hagnell talade
om också detta när han går in på
dessa frågor.

Det är vidare tydligen så, att herr
Hagnell delar professor Hallsteins och
EEC-kommissionens uppfattning, att
EEG skall vara kärnan till den politiska
unionen, medan jag däremot delar den
uppfattning, som framförts av herr Hagnells
partivän Spaak, att det mycket väl
går att skilja dessa båda frågor från varandra.
Sverige kan icke vara med i den
politiska unionen såsom den för närvarande
håller på att utformas, men detta
hindrar enligt min uppfattning icke, att
vi skulle kunna vara helt och fullt med i
den ekonomiska unionen. Detta, herr
talman, har jag icke bara understrukit i
Europarådets församling utan gång efter
annan också i denna kammare, i full
vetskap om att det är mindre populärt
att säga det här i kammaren än på en
del andra håll.

När jag i dag talar om en tillfällig
borgfred i Europafrågan är det emedan
jag är väl medveten om att vad som för
närvarande går att uppnå i bästa fall
är en svensk association •—- detta är
bättre än ingenting — och då skall vi
inte göra något från oppositionen för att
hindra att denna association uppnås.
Därför behövs det en tillfällig borgfred
just nu. Sedan resultatet en gång är nått
— om det nås — kan vi uppta diskussionen
igen.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher har talat
om svensk neutralitet i olika sammanhang.
Det är riktigt. Det är emellertid
inte detta jag vänder mig emot
utan det är, herr talman, mot hans uppgift
att han alltid liar ansett och fortfa -

rande anser att de tre neutrala länderna
trots sin neutralitet skall kunna ansöka
om fullt medlemskap i EEC, samtidigt
som man märker att de andra länderna
ute i världen, som bestämmer
våra öden på denna punkt — det är ju
inte vi själva, varken herr Heckscher
eller jag, som gör det — talar om att det
inte kommer att vara möjligt för de
neutrala att vara med i den politiska
unionen och att den politiska unionen
mycket väl, som jag nyss sade, kan tänkas
bli lagd i anslutning till EEC. Det
kan mycket väl bli riktigt, som det sägs
i Svenska Dagbladets rubrik, att det är
orealistiskt att skilja mellan ekonomi
och politik. Detta anknyter till EECkommissionens
synpunkt. Vi kan vid
fullt medlemskap komma i ett ganska
krångligt läge. Vore det inte enklare om
herr Heckscher i den borgfreds intresse,
som han själv tagit upp, inte tryckte
på det fulla medlemskapet längre? Då
kunde vi tala om borgfred.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var just detta jag
tänkte att jag skulle kunna göra. Vi
skulle kunna låta bli att vidare diskutera
denna fråga från och med i dag
till dess att vi har kommit till ett resultat
i associationsfrågan. Meningsskiljaktigheten
mellan herr Hagnell och mig
är den, att herr Hagnell har en nästan
religiös trosvisshet att dessa båda saker,
det maktpolitiska och det ekonomiska
samarbetet, är absolut sammankopplade.
Jag tror inte att det förhåller
sig på det sättet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hade, efter att ha
lyssnat till partiledarna, inte för avsikt
att blanda mig i dagens remissdebatt.
Men sedan jag hört replikskiftet mellan
herr Hagnell och herr Heckscher nyss
vill jag ändå begagna tillfället att göra
en liten reflexion.

Låt mig först och främst understry -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

ka vad statsministern sade, att vi inom
regeringen känner oss tillfredsställda
över herr Heckschers åsikt att vi tills
vidare i varje fall skall vara sams i fråga
om Europamarknaden och Sveriges
förhållande till EEC. Jag vill emellertid
inskjuta, när jag ändå tagit till orda, att
en smula betänksam blev jag över ordvalet.
»Borgfred» betyder väl enligt
gängse språkbruk att parter som har
olika mening bestämmer sig för att tills
vidare inte aktualisera stridsfrågorna.
Det tycker jag uppriktigt sagt inte är
lika glädjande som det skulle vara, om
herr Heckscher menat, att det i dagens
förhandlingsläge finns all anledning att
vi sluter upp kring den uppläggning av
förhandlingarna som regeringen eftersträvat
och givit uttryck åt i europafrågorna.
Ordet »uppslutning» hade varit
att föredra.

Menade han det sistnämnda har jag
ingenting att säga på denna punkt. Men
menar han att det tills vidare bara är
fråga om att vi inte bryr oss om att aktualisera
stora och betydande meningsmotsättningar
oss emellan, skulle jag
för min del inte önska ha någon borgfred.
Jag tycker att det i så fall är angeläget,
att svenska folket får insyn i de
skiljaktigheter i uppfattning som kan
råda. På den punkten — men också endast
på den punkten — delar jag herr
Myrdals mening, att i de principiella
frågorna bör en fri och öppen debatt
kunna föras, och att vi inte bör eftersträva
enighet, där enighet i uppfattningarna
inte föreligger.

Men jag hoppas att jag missförstått
herr Heckscher i detta hänseende och
att han verkligen menar, att i dag är
skiljaktigheterna så små, att det egentligen
inte finns någon anledning att
komplicera debatten, med risk för att
också komplicera en kommande förhandling
och diskussion med EEC. Svarar
det sistnämnda mot herr Heckschers
uppfattning är jag alltså i likhet med
statsministern mycket tillfredsställd.

Jag måste emellertid bekänna, att re -

plikskiftet mellan herr Hagnell och herr
Heckscher närmast skapade intrycket
av att det var den första tolkningen av
begreppet borgfred som herr Heckscher
avsåg. Herr Heckscher gör alltjämt gällande,
att vi borde ha ansökt om medlemskap
och inte ansökt om association.
Han har givit uttryck åt denna uppfattning
inför kammaren och i andra sammanhang,
bl. a. — som också herr Hagnell
påpekade — i Strasbourg. Jag tillät
mig i valrörelsen framhålla för herr
Heckscher — men det tycks ha undgått
honom — att han egentligen inte
har något stöd för den tolkningen, att
De sex gärna skulle tänka sig att såsom
medlem ha ett land som inte vill deltaga
i det vidare politiska samarbetet och
att det alltså inte skulle finnas något
hinder för ett land, som vill föra en
neutralitetspolitik, att ansöka om och
kanske erhålla medlemskap i EEC.

Jag vet lika väl som herr Heckscher,
att herr Spaak vid ett tillfälle kastat
fram detta såsom en hypotes, såsom en
möjlighet. Men han försåg sitt uttalande
med betydande reservationer redan
vid de tillfällen jag först hörde honom
framföra uppslaget — bl. a. i Strasbourg
men dessförinnan även samtalsvis
i vissa kretsar. Och sedan jag sist
hörde herr Spaak i offentligt sammanhang
framföra denna hypotes eller denna
idé, som var hans egen, har jag varit
i tillfälle att höra honom hävda
den rakt motsatta ståndpunkten, nämligen
att om vi tolkar vår neutralitet på
de! sätt som vi givit uttryck för i Bryssel,
så är t. o. m. en association utomordentligt
svår att åstadkomma.

Jag har velat säga detta, herr talman,
ty det finns faktiskt ingen grund längre
för påståendet, att det är förenligt
med vår neutralitetspolitik att räkna
med ett medlemskap i EEC. Och är det
inte förenligt med neutralitetspolitiken
att räkna med medlemskap, så kan det
inte heller vara rimligt att förhandla
om medlemskap — det har jag sagt
förut. Jag skulle önska att vi slapp föra

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

denna diskussion. Men även här finns
en mytbildning som jag är angelägen
om inte skall fortsätta. Jag ger därför
på denna punkt herr Hagnell fullständigt
rätt i vad han har framhållit.

Och jag vill tillägga en sak, herr
Heckscher. Det finns de som gör gällande,
att vilka de politiska motiven för
Gemenskapen än är, vad EEC än syftar
till och vilka utgångspunkterna historiskt
kan ha varit, så är innehållet ändå huvudsakligen
av ekonomisk art. Jag vill
inte bestrida att detta kan vara riktigt.
Romfördraget reglerar i huvudsak de
ekonomiska förbindelserna mellan medlemsstaterna.
Det är väl därför detta
missförstånd kan ha uppkommit, att
under sådana omständigheter borde ett
land som vårt, som inte bara är villigt
till utan angeläget om ett långtgående
ekonomiskt samarbete över vida områden
av samhällslivet, ingalunda begränsat
endast till handelspolitiken, kunna
gå in som medlem. Men en närmare analys
av Romfördragets bestämmelser av
ekonomisk natur visar, att dessa bestämmelser
kan lägga hinder i vägen
för ett land att iaktta vad som krävs av
och uppföra sig på ett sådant sätt, som
är förenligt med dess ställning såsom
neutral stat. Vi har redan ganska konkret
pekat på vissa ting i den presentation
som gjordes i Bryssel i slutet av
juli, och jag skall inte upprepa det.
Jag vill endast säga, att undersöker
man närmare de bestämmelser som
Romfördraget innehåller finner man
ytterligare exempel. Därför vill jag sluta
med att understryka, att även en internationell
sammanslutning, som vilar
på ett fördrag av ekonomisk natur utan
direkt politiskt innehåll, kan innefatta
regler som utgör hinder för en neutral
stat att ansöka om och erhålla medlemskap.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar statsrådet
Langes syn att det hade varit bättre
om vi hade sluppit denna debatt efter -

som vi har haft EEC-diskussioner i
många andra sammanhang. Orsaken till
att jag tog upp saken var emellertid
det yttrande som högerpartiledaren tydligen
på sitt partis vägnar fällde då
han som jag uppfattade det sade: »Vi
är beredda att gå med på en tillfällig
borgfred i Europafrågan.» Jag trodde
att detta inte var något tillfälligt påkommet
utan gällde retroaktivt sedan
någon tid. Men denna borgfred synes i
stället vara något som — eventuellt —
skall gälla fr. o. m. i dag. Det kan vara
värdefullt för politiskt intresserade
människor här i landet att få besked,
huruvida denna borgfred är sluten i och
med vad herr högerpartiledaren nu har
sagt eller om särskilda förhandlingar
med regeringspartiet eller något annat
fordras för att borgfreden skall träda i
kraft. Föreligger det från och med nu
borgfred i Europafrågan eller inte?

Det är inte bara jag som har svårt att
skilja på ekonomi och politik. Den europeiska
Gemenskapens parlament har i
ett tidigare uttalande gått in på sambandet
mellan ekonomi och politik. Enligt
de dokument, som vi får från Europarådet,
uttalade sexstatsparlamentet
följande: Eftersom ingen klar skillnad
kan göras mellan den ekonomiska och
den politiska aspekten på utrikespolitik,
kan politiskt samarbete inte åstadkommas
utan referens till ekonomisk integration.

Den ekonomiska integrationen hänger
ihop med den politiska, det tror jag att
vi får räkna med.

I ett senare dokument, som har publicerats
av den politiska kommitté inom
Europarådet med den franske ministern
Pfimlin som rapportör, tog man upp
frågan om Englands anslutning till De
sex, och därvid citerade man just med
tillfredsställelse, att engelske premiärministern
förklarat sig villig ansluta
sig till den politiska unionen. Det hade
England förut inte varit. Också från
tysk sida har liknande uttalanden förts
fram.

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Det kommer alltså att byggas upp en
politisk union som är svår att skilja
från den ekonomiska. Om dess centrum
kommer att ligga i Bryssel, vilket jag
anser troligt och möjligt, är det olämpligt
att tala om att försöka få fullt medlemskap
för Sveriges del. Därför vore
det också intressant att höra högerledaren
precisera vad han menar med ordet
»tillfällig» i samband med den borgfred
som han nu talar om.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte den
distinktion som herr Lange här försöker
göra med avseende på tolkningen av
begreppet borgfred. Jag kan bara säga
hur jag själv tolkar det.

I dagens läge är det såvitt jag förstår
ett så bestämt gemensamt intresse,
att regeringens associationsansökan
har framgång, att jag tycker man bör
undvika allt som kan vålla svårigheter
i det hänseendet. Att det sedan finns
en kvarstående meningsskiljaktighet är
uppenbart. Den hänför sig i viss utsträckning
till vad man borde ha gjort
tidigare, men det är fullkomligt ointressant
i dag, eftersom man inte kan ändra
på det förflutna. Meningsskiljaktigheten
kan måhända och måhända icke komma
att avse även vad man skall göra i
framtiden. Vid den tidpunkt då ett slutligt
ställningstagande till Sveriges associationsansökan
har gjorts, vid den
tidpunkten vet vi så mycket mera om
utvecklingen på det europeiska samarbetets
område, att vi med betydligt högre
grad av säkerhet kan bedöma i vad mån
meningsskiljaktigheten har tillämpning
på en kommande situation.

Jag har inte för avsikt att låta mig
provoceras till att gå in på någon diskusion
om detaljerna i regeringens Bryssel-deklaration
och vad den kan betyda
för vår politik. Det ligger inte i landets
intresse att föra någon sådan diskussion,
och jag tycker inte statsrådet
skulle göra det heller.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag överlämnar åt kammarens
ärade medlemmar att bedöma,
huruvida jag har provocerat herr Heckscher
eller omvänt.

Det är inte jag som, långt efter det
att vår associationsansökan hade framlagts,
i valrörelsen här i landet och likaså
i Europarådet har framhållit att
vi borde ha sökt en annan väg. Det är
herr Heckscher som har gjort det. Det
är angeläget att vi får fastslaget att någon
grund härför inte finns.

Sedan är jag lika belåten som herr
Heckscher om vi skulle lyckas undgå
att fördjupa oss i historiska aspekter
ytterligare. Men det är viktigt att vi
bakom uttrycket »borgfred» inte söker
dölja ett motsatsförhållande, som man
för ögonblicket inte vill offentligen kännas
vid. Är vi överens om huvudlinjerna
för hur vi skall gå till väga nu, finns
det ingen anledning att använda uttrycket
»borgfred», än mindre att för uppfyllandet
av borgfreden för egen del
kräva att vissa villkor uppfylles av den
andra parten.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas, att vi är
överens om hur man skall gå till väga
nu. Vi har icke varit överens om hur
man borde ha gått till väga i det förflutna,
och det är vi fortfarande inte
överens om. Jag vet inte, om vi kommer
att vara överens om hur man skall förfara
i framtiden. Det återstår att se.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag tänker inte försöka
avgöra om det är herr Heckscher eller
handelsministern som provocerat, men
jag tycker att en EEC-debatt av detta slag
ger ganska litet. Vi är ju numera eniga
om att en ansökan om fullt medlemskap
inte är aktuell och att vi vill ha en så
god associering som möjligt.

Jag skall försöka återföra debatten till
de inrikespolitiska frågorna och nöjer

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

mig med några korta randanmärkningar
till den debatt som förts.

Jag lyssnade med stort intresse till
herr Heckscher och särskilt till den del
av anförandet, där han talade om socialpolitiken
och bostadspolitiken. Jag tyckte
mig känna igen en del av de formuleringar
herr Heckscher använde, och det
visade sig mycket riktigt att han hade
gjort en sammanställning av vad vi har
sagt i våra motioner. Det enda herr Heckscher
hade att invända var att formuleringarna
borde ha varit elegantare.

Ja, så kan man göra och därmed uppnå
en viss effekt. För egen del ämnar jag
vänta tills efter motionstiden i januari;
då skall jag göra en liknande sammanställning,
men jag kommer i motsats till
herr Heckscher att göra en sammanställning
av klämmarna i motionerna. Jag är
medveten om att det blir ännu tråkigare,
men herr Heckscher måste väl medge
att klämmarna har en del att säga
i fråga om vad som enar och skiljer partierna.
Hittills har det tyvärr både i fråga
om bostadspolitiken och socialpolitiken
varit rätt betydande skillnader mellan
förslagen i högerns motioner och i
våra.

Jag hoppas därför att herr Heckscher
när han nu börjar sitt arbete inom högern
på fullt allvar inte bara ägnar sig
åt att göra formuleringen i motiveringarna
elegantare utan också ägnar ett livligt
intresse åt de förslag som motionerna
utmynnar i. Det är där frågan om
enighet eller inte kommer till synes.

På tal om den eftervalsdebatt som
förts är jag enig med herr Hedlund, att
talet om att sammanslå partier är en debatt
som inte leder till någonting. Erfarenheten
visar att det är en svår sak
att sammanslå partier. Jag kan inte erinra
mig mer än två sådana sammanslagningar.
Den ena är sammanslagningen
av de båda bondepartierna och den andra
är sammanslagningen av det frisinnade
partiet och det liberala partiet. I det
första fallet var det ganska orimligt att
man hade två partier, och i det andra

fallet var det fråga om två partier, som
ursprungligen utgjort ett parti och som
fortfarande hade mycket gemensamt.
Men ändå var det svårt att få en sammanslagning
till stånd.

I denna debatt tycks man ha utgått
ifrån att socialdemokraternas framgång
i valet beror på att oppositionen är delad
på tre partier. Jag är ingalunda säker
på att man kan dra den slutsatsen av
resultatet vid årets val. Det visar sig att
siffrorna för valutgången är ganska
ojämna inom de olika länen. I mitt eget
län har folkpartiet i den kommun där
det klarat sig bäst ökat sin andel av valmanskåren
med 3,6 procent sedan 1960,
medan partiet i den kommun där det klarat
sig sämst tappat 6,1 procent av sin
andel i valmanskåren. Och vi har precis
lika många oppositionspartier i båda
kommunerna. Det är alltså andra ting
som inverkar. Man får en känsla av att
i detta val har kommunalpolitiken spelat
en rätt betydande roll för ställningstagandet.

Jag tror alltså inte att man får dra
den slutsatsen, att oppositionspartierna
inte skulle kunna göra ett bra val jämfört
med socialdemokraterna av den anledningen,
att det är tre oppositionspartier,
även om jag är villig att medge att
detta medför svårigheter.

Herr Hedlund sade i dag, att oppositionspartierna
tillsammans måste anstränga
sig och se till, att ett parti inte
ensamt får makten. Han har sagt någonting
liknande förut, men jag tror att det
i dag var första gången man i hans formuleringar
kunde skymta uppfattningen,
att det bör förekomma någon sorts samordning
av ansträngningarna. Tyvärr
kom herr Hedlund i fortsättningen av
sitt anförande inte att motsvara de förväntningar
som denna formulering gav
anledning till. Bland annat talade han
på ett sådant sätt, att det blev en ganska
animerad debatt mellan honom och
de båda andra borgerliga oppositionsledarna.
Dessutom var herr Hedlund osynlig
i kammaren när replikskiftet med

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

herr Erlander började, och det är onekligen
litet underligt.

Jag tror emellertid att man mycket väl
kan tänka sig en ökad framgång för oppositionen,
även om den består av tre
partier. Men härför krävs vissa förutsättningar.
När oppositionen skall ta ställning
till frågan om lämpliga propagandaframstötar,
bör partierna inte bara
ställa frågan, hur de olika åtgärderna
kommer att inverka på det egna partiets
möjligheter att värva röster. Det är alldeles
klart att man ställer den frågan.
Det gör alla partier och det glömmer nog
ingen bort. Man bör emellertid också utsätta
förslagen eller propagandan för ett
annat prov, en opinionsundersökning,
till vilken jag skulle vilja formulera texten
så här: Hur kommer detta att verka
på den samlade oppositionens möjligheter
att bryta det socialdemokratiska
maktinnehavet? Jag undrar om inte det
förhållandet, att socialdemokraterna nu
har klarat sig så bra, bl. a. beror på att
man har glömt bort att ställa den frågan.
Jag skall inte på något sätt fördela
ansvaret; jag tror att det finns anledning
för alla oppositionspartierna att ta
sig en funderare, även om jag tycker att
vi på folkpartihåll bör ha minst att ångra
i detta avseende.

Nu är det inte bara jag, som är litet
missnöjd med den eftervalsdebatt som
pågått i oppositionspressen. Det är statsministern
också. Han tycker att den är
alldeles för taktisk — och herr Erlander
tycker inte om taktik, i varje fall inte
när den tillämpas av andra partier. Han
säger att det var något helt annat 1956,
när socialdemokratien gjorde ett dåligt
val. Socialdemokratien frågade efter
1956 års val: Var det möjligen något fel
med vår politik? Socialdemokratien hade
en öppen debatt om den saken. Det
var alltså stor skillnad mellan det förfarande
som socialdemokratien då använde
och det som oppositionen nu tilllämpar,
där man bara har talat om taktik.

Statsministern har tidigare i höst sagt,

att debatten i oppositionspressen har varit
alltför taktisk. Jag erinrade mig då
vad som skedde vid just 1956 års val, då
socialdemokratien tappade 2,8 procent
av väljarunderlaget jämfört med 1954,
d. v. s. 1 procent mer än vad oppositionen
sammanlagt har förlorat vid årets
val. Jag tänkte att det kunde vara ganska
intressant att se efter hur det var
med självprövningen inom socialdemokratien
efter 1956 års val. Och var skulle
man lämpligen söka efter uppgifter om
den saken? Jo, det borde främst framgå
av statsministerns anföranden vid remissdebatterna
hösten 1956 och i januari
1957. Jag har därför roat mig med att
läsa igenom vad statsministern sade vid
dessa båda tillfällen.

Jag kan inte finna, att statsministern
sade någonting i remissdebatten på hösten
1956 som tydde på att han ansåg, att
det fanns något som helst samband mellan
den förda politiken och det socialdemokratiska
bakslaget.

I januari 1957 gjorde han faktiskt en
antydan åt det hållet. Han gjorde den i
form av ett citat av någonting, som en
nationalekonom hade skrivit i en artikel.
Och vad skrev då denne nationalekonom?
Jo, att vad socialdemokratien
förlorade valet på var vad som var riktigt
i socialdemokratiens politik. Enligt
vad jag kan förstå citerade statsministern
detta uttalande med instämmande.

Så var det med självprövningen efter
1956 års val. Jag tycker att statsminister
Erlander och jag kan vara överens om
att det är väsentligt lättare att skylla på
den förda politiken, när man analyserar
andra partiers tillbakagång, än när man
talar om det egna partiets förluster.

Det är kanske rentav på det sättet, att
partier ibland kan förlora och göra ett
dåligt val trots att de fört en bra politik.
Jag tycker för min del, att folkpartiets
framstöt då det gällde kösamhället
var en åtgärd i rätt tid. Ingen har försökt
bestrida, att det inte finns en verklighet
bakom de påtalade missförhållandena
i det fallet — en verklighet som

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

många människor i detta land har kännbara
erfarenheter av. Att påyrka åtgärder
mot brister på utbildningens område,
vårdområdena eller i fråga om bostadsbyggandet
borde vara en bra politik.
Det är väl i vissa fall fråga om åtgärder,
som inte innebär så särskilt stora
kostnader ur statsfinansiell synpunkt.
I andra fall återigen är det fråga om
rätt betydande anspråk på statskassan.
Detta gäller dock inte i fråga om bostadsbyggandet,
ty det finns inget som
säger, att bostäder skall byggas med
skattemedel. Från vårt håll försäkrades
under valrörelsen, att vi var beredda att
se till att staten fick de inkomster som
fordrades för att täcka utgifterna. Vi
vill naturligtvis inte lova att alltid godta
finansministerns beräkningar eller bedömningar
och inte heller vill vi lova
att medverka till onödig överbeskattning.
Men vi har åtagit oss att medverka
till att skaffa fram de pengar som behövs
för dessa åtgärder.

Ändå har jag nog en känsla av att det
var socialdemokraterna, som »tog hem»
vinsten i den debatten. Statsministern
ställde med stor skicklighet kravet jiå
avskaffandet av kösamhället mot kravet
på statens finanser. Han har ju en förmåga
att tala om statens resurser på ett
sådant sätt, att man riktigt hör hur mycket
pengar som behövs. Det var väl speciellt
i partiledardebatten, som de båda
statsråden gång på gång upprepade, att
folkpartiet vill låna till skattesänkning.
Man argumenterade inte utan bara upprepade
samma sak gång på gång. Jag tror
att det »gick hem», hur fel det än är.
Folkpartiledaren har tidigare varit inne
på denna fråga, men eftersom vi, hoppas
jag, även i fortsättningen kommer
att driva den nu förda politiken beträffande
kösamhället och eftersom debatten
säkerligen vid flera tillfällen kommer
att röra sig just om resurserna härvidlag,
kan man kanske ändå ha anledning
att säga ett par ord om denna sak.

Vid budgetårsskiftet i juni i år hade
vi en statsskuld som var ungefär lika

stor som för tre år sedan. Skillnaden
är rätt obetydlig. Det innebär alltså
att vi under denna treårsperiod hade
betalat alla driftutgifter och kapitalutgifter
med löpande inkomster. Men vi
hade också som folkpartiordföranden
påpekade lånat ut mycket pengar till
någonting som egentligen inte är statsutgifter,
nämligen bostadsbyggandet.
Det hade lånats ut ungefär 1 100 miljoner
kronor om året, men från detta
belopp får man dra bort amorteringarna
på tidigare lån som väl rör sig
om bortåt 300 miljoner kronor. Det betyder
alltså att på tre år hade statens
fordran på bostadsbyggandet ökat med
ungefär 2,4 miljarder. Om vi alltså under
den tiden hade haft vad alla partier
tycks vara eniga om att vi egentligen
borde ha, nämligen ett system
med kreditgarantier när det gäller bostadsbyggandet,
skulle alltså totalbudgeten
under de senaste tre åren ha varit
överbalanserad med dels dessa 2,4
miljarder och dels med amorteringarna
på bostadslånen, som då hade stannat
hos statskassan — dvs. om vi hade
haft samma inkomster och utgifter i övrigt,
skulle vi ha övcrbalanserat budgeten
under tre år med åtminstone 3
miljarder. Jag föreställer mig att om
det hade varit på det sättet, skulle det
ha varit svårt för herr Erlander att tala
om att vi vill låna till skattesänkningar.
Det är nog så, att regeringen har ett
visst behov av att ha kvar denna form
för bostadsfinansiering för att liksom
kunna gömma undan den överbeskattning
,som obestridligen äger rum.

Nu finns det utsikter till att det skall
bli ännu större möjligheter i det avseendet.
Det har sagts att staten bör låna
ut pengar till kommunerna för markinköp
för att kommunerna skall kunna
använda tomträttsförfarandet. I det
socialdemokratiska kommunalpolitiska
programmet föreslås, att kommunerna
skall få rätt att expropriera tätbebyggd
mark, och avsikten är väl att kommunerna
skall göra detta för att på det

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid

sättet kunna få den framtida markvärdestegringen
sig till godo. Men om detta
skall ske, kommer det att bli oerhört
kapitalkrävande. Om kommunerna f. n.
inte har möjlighet att tillämpa tomträttsförfarandet
för nya tomter på
grund av svårigheter med kapitaltillgång,
kommer behovet att bli mycket
större, om man också skall lägga sig
till med bebyggda tomter i tätbebyggda
områden. Det finns alltså anledning
att vänta nya förslag härvidlag, vilka
kommer att öka möjligheterna att i budgeten
gömma undan pengar genom att
där lägga in saker som egentligen inte
är statsutgifter i vanlig mening.

När man har följt den politiska debatten
har man ibland fått en känsla
av att det måste föreligga något slags
nonaggressionspakt mellan statsministern
och centerpartiets ledare. Jag förmodar
att den är oskriven men den tilllämpas
konsekventare än de flesta skrivna
pakter — detta inte minst från statsministerns
sida. Han utgav i höst en
bok som han kallade »Valfrihetens samhälle».
Valfriheten har nämligen på sista
tiden blivit ett honnörsord även på
socialdemokratiskt håll. I denna bok förekommer
ett avsnitt om pensionsfrågan,
där statsministern ger en bild av
hur det gick till när frågan fördes igenom.
Detta avsnitt är nästan helt och
hållet ett angrepp på folkpartiet och
dess pensionspolitik. Folkpartiet framställs
som det verkliga hindret när det
gällde att lösa pensionsfrågan. Statsministern
har inte med ett enda ord antytt
att folkpartiet dock hade ett positivt
förslag i pensionsfrågan. Folkpartiet
var det stora hindret. Högern ägnas
mycket mindre uppmärksamhet. Högern
har tydligen bara hjälpt folkpartiet
litet smått med att försöka hindra
att reformen genomfördes. Däremot säger
statsministern inte ett enda ord om
centerpartiet. På ett ställe talar han visserligen
om »borgerlighetens företrädare»,
och det är möjligt att han i den
beteckningen räknar in även c?nterpar -

remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

tisterna, men han har inget som helst
behov av att nämna centerpartiet. Man
får sålunda ett intryck av att han inte
har något minne alls av att centerpartiet
dock hade en ståndpunkt i pensionsfrågan
och att denna inte alldeles
sammanföll med regeringens. Om
man bedömer detta avsnitt i statsministerns
bok som propaganda, är det
möjligt att det är bra — jag vågar inte
ha någon uppfattning om den saken
— men bedömer man det som en historieskrivning
måste jag säga, att det nog
är något av det bedrövligaste jag har
läst.

Statsministern var också i en mening
inne på debatten om socialdemokraternas
kommunalpolitiska program. Jag
skall inte ge mig in på detta, även om
det vore en hel del att säga om programmet
och om den debatt som fördes. Han
menade att det var ett underligt påhitt
när vi talade om att regeringen ville
socialisera tomtmarken. Jag får väl medge,
att under den debatten förekom en
del överord — det brukar det oftast göra
under valrörelser. Det är inie mycket
att göra åt den saken, men de förekom
i så fall från båda hållen. Jag har
här ett citat från ett föredrag som dåvarande
socialministern höll i Eskilstuna,
där han säger att det inte är småhusägarnas
intressen som folkpartiet
vill bevara med sin skrämseltaktik; i
stället slår de vakt om tomtspekulanternas
och de enskilda markexploatörernas
intressen. Nu skulle jag vilja fråga: Vad
är egentligen oförsyntast — att påstå
att ett parti slår vakt om tomtspekulanternas
intressen eller att påstå att ett
socialistiskt parti möjligen ämnar socialisera
tomtmarken?

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Låt mig först göra några
reflexioner i anledning av herr Gustafssons
i Skellefteå resonemang om det

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 32

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

borgerliga samarbetet. Ett borgerligt
samarbete, som ger resultat, kan man
uppnå endast om man har en ärlig
och uppriktig vilja att göra gemensamma
ansträngningar och ömsesidiga eftergifter
samt är beredd att hålla kontakt
med varandra. Under dessa förutsättningar
kan man givetvis få ett borgerligt
samarbete som är slagkraftigt —
samtidigt som man får en betydligt slagkraftigare
opposition.

Får jag sedan, herr talman, övergå
till att diskutera jordbrukets förhållanden.
Det nu gällande jordbruksavtalet
är i sina detaljer så väl känt för kammarens
ledamöter, att jag här inte anser
mig behöva gå in på dem. Likaså är
målsättningen så klart fastslagen av
riksdagen, att någon tvekan ej kan råda
om att jordbrukarna skall ha en inkomst
som är jämförbar med bestämda
industriarbetargruppers. Visserligen har
hans excellens statsministern i dag
talat om valfriheten, men jag hoppas
att han inte anser att valfriheten för
regeringen skall vara så stor, att man
nu försöker att rygga denna målsättning
— framför allt eftersom regeringen
vid många tillfällen i olika sammanhang,
främst under debatten om den
gemensamma marknaden, ofta erinrat
om jordbrukspolitikens målsättning.
Jordbrukarna skall med andra ord ha
en ersättning för sitt arbete, som står
i överensstämmelse med industriarbetarlönen
i de lägsta dyrortsgrupperna. Hela
jordbruksavtalet är uppbyggt för att
möjliggöra denna målsättning, som man
enligt avtalet skall ha nått 1965. Med
anledning av en högermotion beslöt
riksdagen att det under vissa givna förutsättningar
skulle finnas möjligheter
ompröva en del detaljer.

Bildandet av det europeiska frihandelsområdet
och därmed förknippade
konsekvenser för svenskt jordbruk är
en sådan förutsättning. Det stod redan
på ett tidigt stadium klart, att den avsedda
inkomstlikställigheten ej kunde
nås under avtalstiden, utan att man i

stället fjärmade sig från denna målsättning
— detta helt bortsett från de dåliga
skördeår vi haft.

Beräkningar över avtalets utfall har
gjorts, och de behandlas för närvarande
i samband med de pågående förhandlingarna
mellan jordbruksnämnden
och jordbrukarnas förhandlingsdelegation.
Jag skall därför inte beröra den
beräknade inkomstklyftans storlek eller
de tekniska synpunkter som kan läggas
på beräkningarna. Jag vill bara, herr
talman, konstatera, att när avtalet ingicks
godtogs de beräkningsgrunder,
som nu använts för att räkna fram inkomsteftersläpningen.
När man därför
nu på regeringshåll gör gällande, att
avtalet skall stå fast, bör också i konsekvensens
namn beräkningsgrunderna
liksom målsättningen göra det. Visar
det sig att inkomsteftersläpningen är
större än man befarat, bör därför inte
några korrigeringar göras i beräkningarna
för att få fram en lägre siffra.

Det är också viktigt att ha klart för
sig, att siffrorna från i somras kan ha
försämrats och att inkomstklyftan har
vidgats ytterligare. Jordbrukets ekonomiska
läge är i dag mer bekymmersamt
än vad mången kanske föreställer sig.
Vad som förvärrar situationen är den
pessimism inför framtiden, som breder
ut sig dels på grund av avtalets utfall,
dels givetvis också på grund av årets
dåliga skörd. För många ter sig jordbrukets
möjligheter att följa med i den
allmänna standardhöjningen tämligen
små. Jordbrukarna kan inte undgå att
lägga märke till de krav på förbättringar,
som övriga grupper framställer
och som i regel blir tillgodosedda. Lönerna
höjs, fritiden ökar och behovet
av sociala inrättningar tillgodoses för
tätortsbefolkningen i högre grad än för
landsbygdens befolkning. Samtidigt försämras
jordbrakets inkomstförhållanden
genom högre omkostnader och många
gånger oförändrade eller lägre priser.
Det är naturligt, herr talman, att många
inför de.i utvecklingen känner sig djupt

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

oroade. Till problemet hör också beredskapssynpunkterna,
vilka jag emellertid
här inte närmare behöver beröra.

Det vore angeläget att redan under
höstriksdagen kunna ge jordbrukarna
besked om vad statsmakterna har för
avsikt när det gäller att finna vägar
för hur målsättningen i 6-årsavtalet i
fråga om likställigheten skall uppnås.
Högerpartiet tog under hösten initiativ
till samtal mellan jordbrukets organisationer
och de politiska partierna i syfte
att komma från debatt till handling. Då
detta nu blivit en realitet, måste det
ses som en önskan från jordbrukets sida
att utan uppslitande politiska strider
få den av riksdagen beslutade inkomstlikställigheten
genomförd.

Herr talman! Det kunde finnas anledning
att mera i detalj -— kanske
också i princip — beröra jordbrukets
förhållanden till den gemensamma marknaden.
Men jag skall inte ge mig in
på den debatten nu, eftersom vi väl
snart får anledning att ägna frågan
större uppmärksamhet. Jag har också
ställt en interpellation till jordbruksministern
om våra handelsförbindelser
och hur de påverkas av EEC. Men jag
vill ändå nu erinra om de svårigheter,
som uppstår genom att vi under övergångstiden
förlorar våra traditionella
affärsförbindelser, vilket kan medföra
svåra följder för framtiden. Att svårigheter
redan har uppstått har vi redan
upplevt och upplever fortfarande. Tillfälliga
lättnader har visserligen uppnåtts,
men jag vill betona att de är tillfälliga.
De är inte heller följden av sådana
speciella initiativ från statsmakternas
sida som vi tidigare efterlyst.

Att jag emellertid inte mera i detalj
går in på de jordbrukspolitiska spörsmålen
orsakas av att det pågår förhandlingar
som är mycket viktiga för jordbruket.
Det gäller bl. a. att tolka avtalet.
Jag vill påtala regeringens åtgärd att i
detta förhandlingsläge ändra sammansättningen
av jordbruksnämnden i en
riktning, som kan medföra förändringar

i nämndens handläggning av avtalsfrågan.
Jag skall inte kommentera åtgärden i
sak. Jag vill bara understryka att den
kan få konsekvenser. Det hade varit rimligare
att vänta med detta tills de pågående
förhandlingarna slutförts.

På riksdagens bord ligger ett förslag
om inrättande av ett konsumentråd. Såsom
jag har upplevt jordbrukspolitiken
i dag har jag inget att erinra mot att ett
sådant råd inrättas, framför allt som en
av dess uppgifter skall vara att bland
konsumenterna sprida kunskaper om
och klargöra jordbrukets ställning. Varje
form av objektiv upplysning är här
utomordentligt värdefull. Jordbrukets
situation är nämligen sådan, att varje
insiktsfull och objektiv person som har
möjlighet därtill bör upplysa om det
verkliga läget. Jag antar därför att regeringens
förslag kan bli till fördel för
jordbrukets PR-verksamhet för att använda
en modern term.

Å andra sidan, herr talman, är jag
val medveten om att jordbrukspriserna
inte är allena saliggörande för den ekonomiska
utvecklingen här i landet. Det
kan tänkas att i andra sammanhang
motsvarande organ borde upprättas. Vi
har begåvats med ett nytt betänkande
om naturen och samhället. Remisserna
har som vanligt inte fått göras upp i
lugn utan måst forceras på ett sätt som
inte kan vara till fördel för en verklig
sakbehandling. Efter vad som kan utläsas
av direktiven torde avsikten med
utredningen i första hand ha varit att
det kulturella naturskyddet skulle behandlas.
Så bär emellertid inte skett,
utan utredningen har i stället ensidigt
betonat den sociala naturvården, allmänhetens
behov av rätt att utnyttja
annans mark.

Jag vill på intet sätt ifrågasätta att
detta behov kommer att växa. Jag är
också medveten om att den växande tätortsbefolkningen
måste beredas möjligheter
att njuta avkoppling och rekreation
i vår vackra natur. Men jag ifrågasätter
nödvändigheten av att över hu -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

vud taget avsätta speciella strövområden
i vårt glest befolkade land. Det
talar inte heller till utredningens förmån,
att den tendentiöst åsidosatt äganderättssynpunkterna
på ett sätt som inte
synes ha stöd i direktiven.

Utredningen lägger nu fram ett förslag
till fritidslagstiftning där naturvården
kommer i andra hand. Vidare finns
det skäl att tala om försök att konfiskera
markvärdesstegringen bakvägen. Utredningen
har inte heller gjort något
försök att utreda det faktiska behovet
av fritidsområden.

Det finns enligt min mening så många
och så starka invändningar att göra mot
den presenterade utredningen, att den
ej bör bli föremål för sakbehandling
förrän den överarbetats och kompletterats.

När det gäller behovet av fritidsområden
tillåter jag mig, herr talman, att
peka på en motion från högerhåll under
vårriksdagen, i vilken vi yrkade att
domänverket till fritidsområdens ordnande
skulle få använda 2 miljoner kronor
av markfondens medel. Domänverket
hade också föreslagit att medel
skulle anvisas för fritidsändamål med
i huvudsak den motiveringen, att de
egentliga skogarna, framför allt de nyplanterade,
skulle få vara i fred.

Här föreligger sålunda ett positivt
intresse från vårt håll att ordna fritidsområden.
I fråga om markfondsmedlen
kan anföras, att de i stor utsträckning
under senare år tillkommit genom markförsäljning
till tätområden. Det vore
därför inte mer än rimligt att en del av
dessa medel återgick för att åt tätortsbefolkningen
skapa fritidsområden. I
domänstyrelsens motivering bör man
också lägga märke till önskemålet att
få ha vissa områden i fred. Detta behov,
som måste tillmätas betydelse, har
utredningen på ett anmärkningsvärt sätt
gjort till en andrahandsfråga, trots att
det väl knappast för någon kan vara
främmande att den sociala naturvården
innebär en stark förslitning av naturen.

Att många som vistas i naturen inte visar
tillbörlig hänsyn och aktsamhet är
ju tyvärr ett känt faktum.

Då jag inte tänker ta upp en detaljanalys
av det framlagda lagförslaget,
därför att jag finner utredningens brister
alltför påtagliga, vill jag, herr talman,
sluta med att uttrycka en önskan
om en överarbetning av förslaget där
markintressena också tillgodoses, innan
någon proposition framlägges.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har tidigare varit
kritisk mot remissdebatter vid höstriksdagarna.
Min uppfattning om det tvivelaktiga
värdet av en sådan remissdebatt
förstärktes när jag först fick höra att
denna debatt avsågs att knytas till en
proposition som redan var behandlad
i utskott. Nu har man emellertid såvitt
jag kan förstå funnit en räddningsplankan:
man har i stället knutit denna debatt
till den proposition angående utgifter
å tilläggsstat som nu ligger på våra
bänkar. Såvitt jag kunnat finna i debatten,
har hittills ingen talare med ett
ord berört frågan om denna tilläggsstat.
Får jag fördenskull, herr talman, för att
inte remissdebatten helt skall förfela sitt
egentliga syfte, be att få yrka remiss av
propositionen till vederbörande utskott.

Det har emellertid sagts vid ett tidigare
tillfälle, att den remissdebatt som
nu pågår önskades från visst håll, därför
att man skulle försöka analysera förhållandena
partierna emellan efter valet,
framför allt förhållandena framöver mellan
de tre demokratiska oppositionspartierna.
Tyvärr har mina farhågor beträffande
remissdebatten, om den skulle
användas för en sådan diskussion, besannats.
Hur svårt det är att omsätta de
vackra orden om samförstånd och samarbete
i praktisk gärning visar inte
minst det replikskifte mellan oppositionsledarna,
som omedelbart uppstod
efter det att den siste av dem hade talat.

Tillåt mig i detta sammanhang rätta
herr Gustafsson i Skellefteå, som vill

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

göra gällande att herr Hedlund inte befann
sig i kammaren under replikskiftet
mellan statsministern, herr Ohlin och
herr Heckscher. Jag tror, herr Gustafsson
i Skellefteå, ännu på mina ögon så
mycket att jag vågar påstå, att herr
Hedlund befann sig i kammaren. Följaktligen
har herr Gustafsson lämnat en
fullkomligt felaktig uppgift.

Även om frågan om samförstånd och
samarbete i och för sig kan vara intressant
och av många tillmätes ett ganska
stort värde — jag får säga av en hel del
ett alltför stort värde — menar jag
att den minst av allt är lämpad att diskuteras
inför den svenska riksdagen. Jag
har i stället den uppfattningen att en
sådan fråga över huvud taget inte skall
diskuteras inför så öppen ridå. Jag frågar
mig i dag: är det absolut nödvändigt
att ge anledning till den ironi som heller
inte uteblev i dag omedelbart efter denna
debatt? Ett bättre samförstånd eller
åtminstone ett bättre respekterande av
varandras olika åsikter och ståndpunktstaganden
i olika frågor, sålunda ett bättre
förhållande i oppositionspartiernas uppträdande
mot varandra, om det nu går att
åstadkomma, bör växa fram tyst inifrån.
Ett sådant samarbete bör inte annonseras
utåt som någonting som skall påbörjas
just en viss dag eller en viss
stund. Det är enligt min mening en brist
på politiskt omdöme att göra en sådan
sak till en fråga i en remissdebatt. Nu
har emellertid denna debatt kommit till
stånd, och jag tar mig därför friheten
att kommentera den. Huruvida sedan den
debatt som sålunda förevarit om sammanslagning
och samordning av oppositionspartierna
har något med realpolitik
att göra skall jag inte yttra mig
om. Jag är liksom herr Hedlund något
konfunderad över att sådana locktoner
kramkastas endast ett par månader
efter det huvudsyftet för högern och
folkpartiet i valet sades vara att tillfoga
det tredje oppositionspartiet —
centerpartiet — ett rejält valnederlag.
Det må förlåtas mig om jag tycker att
det är något märkvärdiga preludier för

ett bättre samspel, och de ger en mycket
dålig harmoni i försoningssången.

Herr Gustafsson i Skellefteå beklagade
sig över att statsministern inte hade ägnat
centerpartiet något intresse i boken
»Valfrihetens samhälle». Jag uppfattar
herr Gustafsson på det sättet att han menar
att valfriheten under inga förhållanden
får drivas så långt, att man glömmer
att ägna centerpartiet en kritisk granskning.
Det skulle vara att gå för långt.
Nåja, om inte statsministern ägnade
centerpartiet något intresse blev ju intresset
så mycket större från högern
och folkpartiet i valdebatten. Jag skall
gärna för min del medge att det inte
varit någon uppbygglig syn som visades
under den senaste valrörelsen, då två
oppositionspartier enade sig om att bekämpa
det tredje och ansåg detta som
den viktigaste uppgiften i denna debatt.
Det förhållandet förändras inte av aldrig
så vackert tal efteråt. Det kräves, som
jag tidigare sagt, ett erkännande av
varandras berättigande och ett respekterande
av varandras skiljaktiga meningar,
inte bara framförda från talartribunerna
utan ävenledes från de många
andra fora ute i landet, där partiernas
politik presenteras för allmänheten. Tilllåt
mig säga att några folkpartistiska
eller högerpolitiska Kuba-baser riktade
mot centerpartiet kommer vi inte att
vilja vara med om.

De framgångar för regeringspartiet
som väl väckt denna debatt till liv beror
nog till icke ringa del på det olycksaliga
uppträdandet vid 1960 års val av
ett av oppositionspartierna. Kravet på
en nedrustning på den sociala sidan var
olyckligt. Efteråt är det en klen tröst
men dock en tröst att ha varnat för det
missgreppet. Jag tror att segervalet i år
för regeringspartiet var en följd av reaktionen
hos många väljare från 1960.
Stämpeln av reaktionär politik från högerpartiets
sida går inte att sudda ut
på en gång vare sig den nu bedrives
av det partiet ensamt eller i en samlad
oppositionspolitik där högern deltar.

Som en av denna debatts största be -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

hållningar vill jag notera den vilja till
samförstånd i försvarsfrågan som alla
partiledarna givit uttryck åt.

Jag tror inte det är någon överdrift
att säga att den situation, som uppstod i
samband med händelserna kring Kuba,
var den som sedan 1945 allvarligast
tangerat gränsen mellan krig och fred.
Vi kan ha olika uppfattning i Kubafrågan,
men en sak har vi anledning att
notera, nämligen att man nu på stormaktshåll
tydligen är beredd att ta riskerna
även av en öppen konflikt med
alla de konsekvenser detta kan medföra.

Sådana utmaningar från ömse sidor
som här har förekommit kan i längden
bli ödesdigra. Man kan befara att den
gräns snart kan vara nådd där eftergifter
helt enkelt inte längre kan tillåtas
med hänsyn till vederbörandes prestige
såväl på hemmaplan som internationellt.

Det är, som alla vet, mot den bakgrunden
vi nu går att lösa försvarsfrågan.
Det resultat som försvarsberedningen
kan komma att framlämna emotses
därför med spänt intresse. Jag hoppas
emellertid att det fortsatta arbetet
inom försvarsberedningen inte skall ske
efter samma bedömningsregler som
framskymtade häromdagen i en tidningsartikel,
där man ställde frågan
vem som kunde pruta mest på ÖB:s förslag.
För all del, prutningar i all ära
där de kan ske med bibehållande av
önskvärd och tillräcklig försvarskraft.
Men prutningar under alla förhållanden
såsom det mest primära får ändå inte
vara själva målsättningen. Det finns
nämligen en gräns under vilken man
inte kan gå utan att äventyra att allt det
som man har byggt upp kan bli värdelöst.
Vi skall dock givetvis komma ihåg
att det inte är siffrornas storlek i och
för sig som bestämmer försvarskraften,
utan den skapas inte minst av den
effektivitet som man från försvarets
sida kan åstadkomma med de anslagna
medlen. Jag instämmer i vad som sagts
här tidigare att vår hållning i EEC -

frågan kräver — för att vi skall kunna
sätta något bakom vårt tal om alliansfrihet
och neutralitet — att vi bär ett
relativt starkt försvar.

Det har pågått en ganska intressant
debatt på senare tid — det är den relativt
lilla dalastaden Borlänge som givit
upphov till denna — om höghus contra
småhus. Från centerpartiets sida hälsar
vi den debatten med största tillfredsställelse.
Det är åtminstone tio år sedan
som vi påtalade den då enligt vår mening
alltför omfattande höghusbebyggelsen.
Då härskade emellertid en höghusmentalitet
som tog sig många skrämmande
uttryck. Till och med landsbygdssamhällen
som hade tomtmark i
överflöd ansåg förmodligen att självaktningen
krävde att man hade åtminstone
något höghus inom kommunen.

Vi menade redan då att den stigande
levnadsstandarden skulle komma att
innebära ökade krav på egnahem som
bostadsform i allt större utsträckning.
De undersökningar som nyligen gjorts
bland framför allt unga bostadssökande
familjer talar också för att önskemålet
om ett eget hem i låghus är stort. Vi
står därför nu i bostadspolitiskt hänseende
inför den principfrågan om vi i
större utsträckning än förut skall tillgodose
dessa krav på ökad standard i
fråga om bostadsformen, när de ekonomiska
möjligheterna för de bostadssökande
pretenderar på en sådan, eller
om vi skall nonchalera dessa krav och
fortsätta med samma ojämna fördelning
mellan höghus och egnahem som nu,
därför att vi på samma yta lcan inrymma
flera personer i ett flerfamiljshus och
tror att detta per lägenhet räknat möjligen
blir något billigare i uppförande.

Något generellt fördömande av höghus
kan givetvis inte göras. Det kommer
alltid att finnas människor som vill bo
i sådana och för vilka denna bostadsform
också är den lämpligaste. Men
trots detta är det nog på tiden att vi går
in för en omfördelning till favör för

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

egnahemsbyggandet, som tydligen alit
fler kräver.

Jag iskall inte gå in på resonemanget
om den bättre boendemiljö som kan ernås
vid låghusbygge. Den saken är så
självklar att den inte närmare behöver
motiveras. Framför allt för barnfamiljerna
är den påtaglig. Men den nära
kontakt som kan uppehållas mellan föräldrar
och barn i ett egethem har också
en inte ringa betydelse i uppfostrande
syfte och därmed långt gående
konsekvenser i fråga om andra samhälleliga
intressen.

Fördelningen mellan höghus och egnahem
är därför en viktig principfråga,
inte minst därför att bostadsbyggandet
är den kanske mest skyddade
produktion som finns inom landet.

Konkurrens från utlandet är utesluten,
i varje fall beträffande färdiga produkter.
Det innebär att konsumenten —
i detta fall den bostadssökande —- i
stor utsträckning får hålla till godo med
vad som erbjuds honom. Han har ingen
eller mycket liten möjlighet att välja
vad han själv vill ha. Därför menar jag
att samhället bör vara särskilt lyhört
för önskemål som uttalas i fråga om
boendemiljö och boendeform.

Detta absoluta skydd mot konkurrens
utifrån bör också mana alla som verkar
inom bostadsproduktionen till ansvar
både när det gäller kostnaden för den
färdiga bostaden och när det gäller dess
kvalitet. Redan nu är hyran i nybyggda
hus tyvärr i åtskilliga fall så hög att
många bostadssökande på grund av sin
ekonomi inte kan ta emot den lägenhet
de erbjuds.

Ett problem framför allt inom höghusbyggandet
som man kan ställa sig
frågande inför är den till synes försämrade
standard som märks på vissa
områden. Man undrar om det beror på
de höga byggnadskostnaderna att t. ex.
isoleringen i höghusen görs så bristfällig
att man ganska obehindrat kan
avlyssna grannens radio och TV eller
familjegräl, i den mån sådana förekom -

mer. Inte heller förhöjer det trivseln
eller en lägenhets utsende när vattenoch
värmeledningarna läggs utanpå
väggarna, men det är klart att det blir
litet billigare än att dölja dem.

Man frågar sig också om det är en
följd av kostnadshöjningarna inom byggandet
när det — som det omtalades
häromdagen — i ett nybyggt hotell här
i Stockholm inreds sovkabysser utan
tillgång till fönster i stället för sovrum.
Motiveringen var emellertid strålande.
Vederbörande menade att i varje fall
de personer som kommer resande till
Stockholm i sovvagn märker mycket
liten skillnad, om det över huvud taget
blir någon skillnad i so vmiljö.

Samtidigt meddelades i samma tidning
att cellerna i våra fängelser måste
ha en viss fönsteryta för ljus- och luftinsläpp.
Jag skall inte dra några slutsatser
om framtidsutvecklingen och inte
heller ge några råd till dem som reser
till Stockholm utan begränsar mig till
att säga, att det är en allvarlig utveckling
om vi skall vandra vidare på den
väg, som leder till en sänkt bostadsstandard
därför att vi möjligen kan få
litet mer över till andra, ytligare önskemål.

Låt mig uttala min tillfredsställelse
över herr Eliassons i Moholm positiva
yttrande om jordbrukets läge. Jag vill
bara i sammanhanget beklaga att han
inte intog samma välvilliga attityd så
sent som i våras, när vi här i kammaren
verkligen debatterade jordbruket och
hade möjligheter att påverka beslut i
den riktning som herr Eliasson nu var
inne på. Den gången fick vi tyvärr inte
lyssna på sådana positiva toner, och
långt mindre fick vi herr Eliassons och
hans meningsfränders bistånd till att
förstärka opinionen för en sådan undersökning
som då begärdes från vårt håll.

Under sommarens lopp har de farhågor
angående jordbrukets ekonomiska
ställning besannats som vi den
gången gav uttryck åt. Som alla känner
till har en auktoritativ utredning visat

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

att inkomstklyftan ingalunda har
minskats utan i stället ökats. Den borde
vara 1 700 kronor men är 4 850 kronor.
Det innebär enligt sakkunskapens uttalande
en eftersläpning på ungefär 450
miljoner kronor.

Det svenska jordbruket har alltså hittills,
trots prisavtalets målsättning, fått
så mycket mindre för sina produkter
som denna summa representerar. Följaktligen
bör de svenska konsumenterna
ha fått sina livsmedel i motsvarande
mån billigare än vad som avsågs vid
jordbruksavtalets ingående. Om så har
blivit fallet beror emellertid helt och
hållet på om prissänkningarna i producentledet
fullständigt har slagit igenom
i konsumentpriserna. Huruvida de har
gjort detta skall jag inte yttra mig om,
men jag vill råda dem som brukar uttala
sig kritiskt gentemot producentpriserna
att forska i saken.

Man kan förstå de representanter för
konsumentsidan som nyligen i en enkät
i TV ansåg att avtalet hittills bär fungerat
tillfredsställande. Ett avtal mellan
staten och jordbrukarna som på halva
avtalstiden ger nära en halv miljard
lägre inkomster för jordbruket än som
avsågs i avtalet betraktas givetvis som
en god affär av den motsatta parten.

Orsakerna till att utvecklingen lett
till denna för jordbruket så otillfredsställande
situation är flera. Dels har
inte världsmarknadspriserna fått den
stabilitet som man utgick från när avtalet
träffades. Dels har åtgärder som
vidtagits från samhällets sida blivit till
förfång för jordbruket, och det är möjligt
att dessa förändringar i negativ
riktning inte bär kunnat fullt kompenseras
genom avtalets konstruktion.

Frågan om vilka brister som kan avhjälpas
med bibehållande av avtalets
principer och bestämmelser är något
som man får försöka klargöra vid den
nu pågående överläggningen mellan vederbörande
intressenter.

Jag skulle emellertid önska att det för
en större allmänhet bleve klarlagt vil -

ken relativt ringa betydelse för konsumenterna
som förändringar av producentpriserna
egentligen har. Det har i
flera fall givits en fullkomligt felaktig
bild av förhållandena. Man har t. ex.
pekat på världsmarknadsprisnivån såsom
ett representativt riktmärke då det
gäller att visa var våra producentpriser
befinner sig. Varför inte ge den mera
rättvisande bild som en jämförelse mellan
våra producentpriser och motsvarande
priser i andra länder skulle innebära
och samtidigt klargöra var de
svenska produktionskostnaderna ligger
i förhållande till kostnaderna i dessa
andra länder? Men en sådan bild av förhållandena
passar förmodligen inte för
vissa syften.

Vid en granskning av jordbrukets
ställning i förhållande till konsumentintresset
bör den fasta utgångspunkten
vara den inkomstnivå som har avtalats
och som alltså skall uppnås. Det är
därifrån man bör bedöma de åtgärder
som vidtas för att lämna kompensation
för fallande världsmarknadspriser eller
stegrade produktionskostnader. Däremot
är det fullständigt missvisande att
— såsom tyvärr har förekommit för
inte så länge sedan — basera vidtagna
höjningar av importavgifterna på den
instabila världsmarknadsprisnivån. Detta
måste ge konsumenterna en felaktig
bild av det hela.

Likaså bör framhållas att de siffror,
som man bollar med när man vill visa
resultatet av jordbruksavtalets regelutlösningar,
i mycket stor utsträckning
utgör rena luftsiffror. De motsvaras icke
av verkliga inkomstförbättringar för
jordbrukarna, som av olika anledningar
inte har kunnat ta ut några sådana förbättringar.

Om man undersöker varifrån de senaste
prishöjningarna på livsmedelsområdet
har kommit, skall man finna
att dessa höjningar inträffat efter det
att varorna lämnat jordbrukarna. Men
det ligger väl inte i linje med de intressen
som i alla sammanhang tycks vilja

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

framställa jordbruket och dess prisavtal
såsom bovarna i prisdramat att framhålla
den saken. Det borde för Sveriges
Radio och TV vara en angelägen uppgift
att låta de svenska konsumenterna
få en rättvisande bild av den roll jordbrukspriserna
spelar i kostnadsutvecklingen.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Mitt påstående att herr
Hedlund inte befann sig i kammaren
under replikskiftet efter statsministerns
anförande var tydligen felaktigt, och
det återstår bara för mig att be om ursäkt
för detta påstående.

När herr Hedlund inte deltog i replikskiftet
var det inte underligt att jag
drog den slutsats jag gjorde. Om en
oppositionsledare inte säger någonting
efter det att statsministern hållit ett
stort och brett upplagt anförande om
regeringens politik, så ligger det närmast
till hands att tro att han av en
eller annan anledning varit tvungen att
avlägsna sig från kammaren. Nu vet jag
att när det gäller centerpartiledare kan
en sådan tystnad ha andra orsaker. Jag
skall inte upprepa mitt misstag.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
uttryckte sin tacksamhet för att jag
hade ställt mig så positiv i jordbruksfrågan.
Däremot var han ledsen över
att jag inte i våras hade visat samma
positiva inställning. För min del önskar
jag inte ändra mina tidigare ställningstaganden,
och jag kan inte alls ansluta
mig till herr Hanssons i Skegrie uppfattning
i våras.

Jag är av den bestämda meningen att
i en situation, då jordbruket utgör den
ena förhandlingsparten, måste man
själv företa utredningar och precisera
sina ståndpunkter när det gäller att
redovisa jordbrukets läge. Såvitt jag vet
har detta också skett. Resultatet presen -

terades vid diskussionen i Ronneby,
och av tidsintervallen mellan denna och
debatten här i riksdagen kan man dra
den slutsatsen att jordbrukets utredningsinstitut
då kommit ett ganska långt
stycke på vägen med sitt arbete.

Skillnaden mellan herr Hansson i
Skegrie och mig är alltså att jag har
betydligt större förtroende för jordbrukets
möjligheter att själv ordna saken.

Vidare har jag också förtroende för
jordbrukets förhandlingsdelegation och
hoppas att den skall lyckas med sin
uppgift och att de andra parterna skall
vara behjälpliga med att förverkliga de
målsättningar som uppställts.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Gustafsson i Skellefteå bad om ursäkt
för vad han sagt om centerpartiet.
Jag vill bara tillägga att det finns mycket
mera, herr Gustafsson, som jag skulle
vara tacksam för att man bad om
ursäkt för från folkpartihåll.

Det är ju möjligt att herr Hedlund
inte deltog i det där replikskiftet herr
Gustafsson omnämnde. Det vet jag inte.
Men herr Gustafsson i Skellefteå känner
väl till, kanske bättre än jag, att det
finns talare som deltar i replikskiften
utan att egentligen ha någonting att
säga. Och då menar jag att det är bättre
att tiga.

Sedan försökte herr Eliasson i Moholm
krypa bakom Ronnebymötet och
RLF:s förtroenderåd — och det kan
han ju för allt i världen göra. Men jag
trodde att man även inom högerns riksdagsgrupp
hade möjligheter att själv
göra bedömningar, och att man inte
nödvändigtvis behövde få dem utifrån.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Syftet med den departementsreform
som statsministern presenterade
här i dag är ju att åstadkomma
en bättre långsiktig ekonomisk planering
här i landet. Det organ som skall

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

handha planerings- och prognosuppgifterna
har inbyggts i Kungl. Maj :ts
kansli och blir alltså till sin funktion
ett beredningsorgan inom regeringen
med förbindelsemän för samråd mellan
regering och bl. a. näringsliv och samhällsekonomisk
forskning. Även om det
kan råda delade meningar om hur en
sådan planering skall organiseras, kan
man väl konstatera att det är i och för
sig naturligt att vi får möjlighet till en
vidareutveckling av den prognosverksamhet
som hittills bedrivits i långtidsutredningens
form.

Från liberalt håll har frågan om en
effektiv och långsiktig prognos- och
planeringsverksamhet i samråd med
och i samarbete mellan myndigheter,
näringsliv, organisationer och experter
i ett organ aktualiserats på ett tidigt
stadium. Detta organ avsågs då erhålla
en mera fristående ställning i förhållande
till Kungl. Maj :ts kansli än vad
nu blir fallet. Det måste betraktas som
en nödvändighet att våra möjligheter
ökas att på ett riktigt sätt göra de bedömningar
som skall ligga till grund
för näringslivets och samhällsekonomiens
fortsatta utveckling.

Beträffande syftet med den organisation
som regeringen nu presenterat, bör
det vidare konstateras att arbetet inte
skall inriktas på någon planhushållning
med fixerade mål i fråga om produktionen
inom olika näringsgrenar. Planeringens
innebörd angives i stället
vara att kartlägga tendenser och problem
samt ange möjligheter som underlättar
en snabb och balanserad expansion
av den svenska ekonomien. För
egen del skulle jag vilja understryka att
en sådan planering, om den skall ge
effekt, måste bygga på ett starkt förtroende
och ett intensivt samarbete med
hela det svenska näringslivet och dess
organisationer samt att utredningar och
övrigt material fortlöpande måtte ställas
till den offentliga debattens förfogande
allteftersom det färdigställes.

Jag vill här särskilt uppehålla mig

vid en sektor, som bör inta en framskjuten
plats i långtidsplaneringen,
nämligen handeln — och då i första
hand detaljhandeln, vars utveckling jag
har haft anledning att följa på nära
håll. Jag anser att det är ett stort allmänt
intresse att genom regeringens
nya organ få klarlagda verkningarna på
längre sikt av den omfattande strukturförändring,
som pågår inom detaljhandeln,
och samtidigt bl. a. få belyst hur
morgondagens husmor skall kunna utan
tillgång till bil göra sina dagliga inköp,
när de mindre närhetsbutikerna har
bortrationaliserats. Vi måste med andra
ord göra klart för oss, om dagens strukturomvandling
inom handeln är till
gagn för morgondagens konsumenter.
Jag vill föra fram dessa frågor i diskussionen,
därför att jag anser att det
här gäller för den enskilda handeln och
för konsumenterna utomordentligt viktiga
problem, som det är angeläget att
man beaktar vid en långsiktig bedömning
av samhällsutvecklingen.

Handeln omfattar en mycket väsentlig
del av det område vi innesluter i
begreppet servicesektorn. Inte mindre
än omkring 600 000 människor är sysselsatta
inom handeln, därav drygt hälften
i detaljhandeln. Omsättningen inom
detaljhandeln uppgår för närvarande
till omkring 25 miljarder kronor per år.

Det pågår nu och har under det senaste
decenniet pågått en omfattande
strukturomvandling inom detaljhandeln.
Samtidigt som varuomsättningen
liksom antalet sysselsatta inom den reguljära
detaljhandeln har ökat avsevärt,
har det inom många branscher
skett en mycket stark koncentration av
butiksnätet till större enheter. Utvecklingen
kännetecknas av en markant
övergång till större, modernare och
mera rationella företagsenheter. Inom
butikshandeln har självbetjäningen slagit
igenom på livsmedelshandelssidans
område. Snabbköpen utgör nu cirka 30
procent av antalet butiker, men genom
dessa går nära hälften av den totala

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

varuomsättningen. I allt större omfattning
innebär den nuvarande utvecklingen
att handeln koncentreras till särskilda
centra i städerna och tätorterna.
I de mera glest befolkade områdena pågår
en stark uttunning av butiksnätet.
Avfolkningsregionerna blir av med sina
små butiker, de är inte lönsamma och
kan inte drivas längre.

Bland de främsta anledningarna till
denna utveckling inom detaljhandeln
märks befolkningskoncentrationen och
konsumenternas ökade rörlighet genom
bilismen. Men butiksdöden drabbar
också städerna, framför allt äldre stadsdelar
med vikande befolkningstendens.
Man räknar med att mellan två och tre
butiker försvinner varje dag inom livsmedelshandeln.
Men även inom andra
branscher försvinner många små enheter.

Det är givet, att det inom handeln
liksom inom övriga näringsgrenar finns
ett betydande behov av rationalisering
och omlokalisering. Samhället förändras;
befolkningsförändringar och standardförbättringar
skapar nya sätt att
leva, och handeln måste självfallet följa
med i den utvecklingen. Men detta sker
varken i det ena eller det andra fallet
utan omställningsproblem. Den handlare,
som finner att hans kundunderlag
börjar vika därför att befolkningen flyttar
från orten, kommer i en föga avundsvärd
situation. Hans inkomster
sjunker och hans egendom — lika med
butiken — förlorar i värde. Strukturomvandlingen
på detta som på andra
områden kan betyda ekonomisk ruin
och slutet för en verksamhet, som kanske
byggts upp genom mångårigt, hårt
arbete, ibland ett par generationers arbete.
För dem, som kanske räknat med
att genom sin rörelse få en hygglig
trygghet på ålderdomen, medför ett sådant
resultat av befolkningsförändringarna
mycket stora tragedier.

Men även en yngre företagare, som
ställs i ett sådant läge och som överflyttar
sin rörelse på en annan ort, har

icke minst på grund av svårigheten att
skaffa kapital till sill etablering, betydande
svårigheter. Att på lämpligt sätt
underlätta de förändringar, som måste
vidtas vid en övergång från ett företag
till ett annat och vid etablering i övrigt,
är givetvis en uppgift som handelns
gemensamma organ har anledning
att ägna sig åt.

Den utveckling, som innebär rationalisering
och kostnadsbesparing inom
handeln, kan och bör givetvis på allt
sätt underlättas och stimuleras, om den
samtidigt leder till fördelar för konsumenterna.
Den mätare vi har på den
saken är konkurrensen. Att snabbköpsbutikerna
visat sig rationella och konkurrenskraftiga
har ju erfarenheten visat.
Konkurrensen inom handeln innehåller
emellertid många irrationella
drag. I betydande grad uppträder sådana
i fråga om priskonkurrensen mellan
de olika formerna av handeln.

Varuhuskedjorna expanderar kraftigt,
dels genom etablering på nya orter
— det är ju inte bara i de stora städerna
varuhus etableras utan också på
relativt små orter — och dels genom
utvidgning med livsmedelsavdelningar,
som de inte förut haft. Det finns i dag
enligt detaljhandelns utredningsinstitut
209 stora varuhus i landet, och för ett
år sedan var siffran endast 176. När de
nu planerade varuhusen blir utbyggda
om ett par år, kommer vi att ha cirka
300 varuhus.

Den rationalisering, som pågår inom
den traditionella enskilda butikshandeln,
innebär att dessa företag har samma
effektivitet som varuhusen. När dessa
rationaliserade butiker kan hålla i
huvudsak samma prisnivå som varuhusen,
varför bibringas man ibland det
intrycket, att varuhuskedjorna under
vissa perioder har större prisaktivitet
än den traditionella handeln?

Vi bär för någon tid sedan fått se
hur vissa varuhuskedjor sporadiskt pressat
priserna på begränsade grupper av
livsmedel. Men om man undersöker för -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

hållandena, finner man att det är på
en försvinnande liten del av det stora
sortimentet som varuhusen pressar priserna.
Varuhusen kan göra det därför
att de har möjlighet att täcka kostnaderna
med vinster på andra delar av sitt
stora sortiment. För konsumenterna har
därmed det totala resultatet av prisskillnaderna
avsevärt mindre betydelse än
man i allmänhet kanske föreställer sig.
Till detta får man lägga de följder, som
en omstrukturering av handeln kan få
på annat sätt.

I vissa tidningsuttalanden av personer,
verksamma inom varuhusgruppen,
får man veta att syftet med den senaste
prissänkningsaktionen var att slå ihjäl
konkurrenterna bland de små närhetsbutikerna.
I samband med en prisaktion
läser man ett uttalande av en varuhuschef
i landsorten: »Vi räknar därför
att prissänkningsaktionen kommer att
leda till att allt flera mindre enheter
rationaliseras bort.»

En mycket framstående och erfaren
organisationsexpert, som under åratal
har varit chef för en varuhuskedja, har
vid ett föredrag i Stockholm under föregående
månad belyst situationen på följande
sätt: »Det är emellertid fråga om
storvaruhusen och kedjeföretagen skall
kunna slå ihjäl tillräckligt många (småföretag)
för att fylla sina egna utvecklingsprognoser.
Men kunden har också
sitt ord med i laget, och i längden kräver
han förmodligen bekvämare inköpsoch
hemsläpningsvillkor än de centraliserade
burk-apoteken kan erbjuda.»

Vidare ser man hur begärligt de kommunala
myndigheterna i en del städer
strävar efter att underlätta etablering av
varuhus. Ja, det går så långt att man
i en kommun motiverar byggandet av ett
mastodontliknande bostadshus i tjugofem
våningar med att man måste skapa
ett underlag för affärsetablering. I en
sydsvensk stad ställer man stora delar
av ett välbeläget torg till förfogande för
uppförande av ett varuhus.

Det må emellertid vara tillåtet att

fråga sig, om utvecklingen mot centraliserade
varuhus i alla stycken är den
som i längden mest gynnar konsumenterna.
Koncentrationen till tätorter av
handeln hänger, som jag förut sagt, i
inte oväsentlig grad samman med bilismen.
Men hur går det med dem som
bor i glesare befolkade områden och
som inte har bil?

Även butikskoncentrationen i städerna
till vissa köpcentra betyder att det
blir längre mellan butikerna. Vad innebär
det för t. ex. åldringar som har
svårt att förflytta sig långa sträckor?
Vad betyder det i res- och gångtider för
husmödrarna? Man har räknat ut — hur
pass tillförlitligt och exakt det är vågar
jag inte avgöra — att en husmor i en
familj med fyra medlemmar årligen
har att bära mellan 2l/i och 23At ton
matvaror från butiken till bostaden.

Och hur går det med det lokaliseringspolitiska
önskemålet om en levande
landsbygd? Här kan man väl konstatera,
att en efter sina förhållanden rationellt
arbetande men decentraliserad handel
är en oundgänglig förutsättning.

Ja, det är inånga frågor man har anledning
ställa sig, om man vill söka komma
till en uppfattning om vilka önskemål
och krav framtidens konsumenter
kan ha. Hur kommer man att väga varupriset
mot andra faktorer, sådana som
resekostnader, service och trivsel?

Behoven och önskemålen kan ändras
snabbt. De bedömningar och prognoser
för planeringarna som under 1950-talet
gjordes inom handeln har redan visat
sig i stora stycken passerade och otidsenliga.
Vad är det som säger att det vi
tror i dag kommer att stå sig till 1970-talet?

Finansieringsfrågan är en av de viktigaste
inom detaljhandeln just nu och
i hög grad avgörande för detaljhandelns
rationaliseringsmöjligheter.

De starkare kapitalresurserna bakom
varuhusen ger nu dessa ett visst övertag
över den enskilda detaljhandeln. Som
en jämförelse utan anspråk på full re -

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

levans kan man ju räkna på vad investeringen
i ett nu pågående varuhusbygge
— enligt uppgift mellan 40 och
50 miljoner — skulle kunna ge i form av
rationellt utrustade butiker. En sådan
summa skulle ge konsumenterna ett 100-tal på olika platser utspridda, moderna,
konkurrenskraftiga snabbköpsbutiker
och specialbutiker inom olika branscher.

En annan fråga av största vikt, som
jag skulle vilja aktualisera, är utbildningen
av den personal som arbetar
inom detaljhandeln. Från handelns sida
betraktar man en god konsumentupplysning
som en värdefull tillgång. Men
det är av avgörande betydelse att den
konsumentupplysta husmodern också
kan få korrekt och yrkeskunnig information
om varan i butiken, där hon
köper den.

Utbildningsfrågan inom handeln är
därför en viktig förutsättning för att
konsumentupplysningen skall kunna
fungera på rätt sätt. Nu finns det inom
handeln en hela landet omfattande skola,
som har just dessa utbildningsfrågor
på sitt program, nämligen Köpmannainstitutet,
vilket drives av Sveriges
köpmannaförbund. Med känsla för det
ansvar handeln har för att konsumenternas
ständigt ökade krav på fullgod
service skall kunna uppfyllas, har man
beslutat att betydligt utvidga denna
skola för att dit kunna koncentrera den
kvalificerade utbildningen inom hela
den svenska detaljhandeln.

Till den nybyggnad vid Alvik som
har projekterats har näringslivet —■ vid
sidan om de årliga kostnaderna för driften
av skolan — tillskjutit för närvarande
i runt tal 1,7 miljoner kronor. Byggnaden
kostar emellertid cirka 3,5 miljoner
kronor, och skolan har nu vänt sig
till statsmakterna med en hemställan om
statsbidrag motsvarande den andra hälften
av byggnadskostnaden med hänvisning
till att den utbildning det är fråga
om också är ett väsentligt samhällsintresse.
Om detta statsbidrag ej kan

erhållas, måste skolan planeras enligt
ett betydligt enklare program.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har
ställt sig mycket positiv och tillstyrkt
framställningen. Frågan föreligger nu
till regeringens övervägande. Jag anser
det, inte minst med tanke på handelns
förutsättningar att fylla de stora krav
som ställs i det moderna samhället, av
största betydelse att denna förstärkning
på yrkesutbildningsområdet kommer till
stånd.

Herr talman! Jag har endast tecknat
en högst schematisk bild av den strukturomvandling
som pågår inom handeln
och dess verkningar. Jag hoppas
att jag med detta ändå har kunnat ge en
föreställning om vilken central plats
frågan om handelns struktur och lokalisering
intar och hur dessa förhållanden
griper in i medborgarnas sätt att leva,
deras valmöjligheter i fråga om bostadsort,
varor, service o. s. v.

Den pågående förändringen inom handeln
drar med sig problem och avvägningsfrågor
som är av den storleksordningen
att de måste beaktas av det
organ vilket, som vi i dag hört, bildats
inom Kungl. Maj:ts kansli. Syftet bör
vara att vi skall få ett underlag för planeringen
av handeln i morgondagens
samhälle.

För medborgarna i gemen är det av
vikt att man skaffar sig en så klar föreställning
som möjligt om vad som är en
önskvärd utveckling och vad som bäst
gagnar alla samhällsgrupper. Det är således
ett gemensamt intresse för handelns
folk och konsumenterna att dessa
frågor blir tillräckligt uppmärksammade
i samhällsplaneringen.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 fm.

§ 3

Interpellation i anledning av den svenska
cellulosaindustriens rationaliseringsplaner Ordet

lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade: Herr

talman! överenskommelser mellan
svenska, norska och finländska cellulosaindustrien
om planlagd produktionsinskränkning
med i genomsnitt 25
procent har skapat stor oro bland industriens
anställda. De frågar sig oroligt
hur det skall bli med anställningstryggheten
för framtiden.

Cellulosaindustriens uppgifter om
ökad internationell konkurrens från
främst USA och Kanada kan icke ensamma
anses utgöra tillfredsställande
förklaring. Lönerna inom den svenska
cellulosaindustrien ligger som bekant
under lönerna för såväl USA:s som Kanadas
motsvarande arbetargrupper. Den
svenska skattelagstiftningen för bolagen
är därutöver betydligt generösare än
motsvarande lagstiftning inom nämnda
länder. Med dessa två pluskomponenter
för den svenska industrien borde det
rimligtvis finnas full konkurrenskraft
mellan de berörda ländernas internationella
handel.

Arbetarna och tjänstemännen ställer
här frågan om priserna på den internationella
marknaden. Har den nordiska
cellulosaindustrien låst sig för en prispolitik
på den internationella marknaden,
som icke är konkurrensduglig? Och
om så är fallet: Varför? Finns det ett
samband mellan prispolitiken och marknadsuppdelningen
för de nordiska cellulosaprodukterna? Frågor

av dylik karaktär förs stän -

digt på tal, frampressade av den otrygghet
som arbetare och tjänstemän allt
starkare känner för den framtida sysselsättningen.
Rykten om fabriksnedläggelser,
aktuella eller på längre sikt, ökar
osäkerheten.

Enär det inte kan anses var enbart en
fråga för aktieägarna inom svensk cellulosaindustri,
om fabriker skall läggas
ner eller inte, utan måste anses som
ett samhällsintresse av rang, anser arbetarna
och tjänstemänen sig ha rätt att
få veta mera om den närmaste framtiden.
De vill veta företagens närmaste
rationaliseringsplaner, de vill veta mera
konkret vad som menas med lönsamhet
och icke lönsamhet, de vill ha kännedom
om det närmaste årets eller årens
ekonomiska prognoser o. s. v.

De uppgifter som lämnas vid företagsnämndernas
sammanträden vid de olika
industrierna anses allmänt otillfredsställande.
Uppgifterna anses ofta icke
vara av det innehåll eller av den omfattning,
att de räcker för en vidare bedömning
av läget för det enskilda företaget
eller industrien över huvud.

Med hänvisning till vad som här anförts
ber jag att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
fråga:

År regeringen informerad om den
svenska cellulosaindustriens aktuella rationaliseringsplaner
och produktionsprogram
och i så fall beredd att lämna
riksdagen en redogörelse för dessa planer
och detta program?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Torsdagen den 15 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

i 1

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 190 (forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen i samband med
remiss till utskott av Kungl. Maj :ts proposition
nr 190, angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, jämlikt förut
gjord anteckning, till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Herr Kollberg avslutade
förhandlingarna före middagsuppehållet
med att tala om ett speciellt konsumentproblem,
nämligen detaljhandelsförsörjningen.
Jag vill fortsätta och
behandla ett annat speciellt konsumentproblem,
nämligen bostadskonsumenternas
berättigade anspråk på en
god bostadsmiljö, en fråga som tidigare
i dag berörts av några talare.

Den nye chefen för bostadsstyrelsen
uttalade sig häromdagen om bostadsproduktionen
för nästa år och uppgav
att drygt 90 000 lägenheter icke skulle
vara ett osannolikt produktionsresultat.
Detta hälsades naturligtvis med största
tillfredsställelse från alla håll. Man noterade
siffran som ett tacksamt bidrag
till bostadsbristens avveckling, men
man reflekterade inte över i vilka former
de nya lägenheterna skulle ställas
till bostadskonsumenternas förfogande.
Det är över huvud betecknande för vår
bostadspolitik, att den kommit att helt
domineras av kvantitetsbegrepp. Intres -

set för bostädernas yttre kvalitet — jag
tänker nu inte på den inre standarden
— deras fördelning på olika hustyper
och deras inplacering i landskapet har
däremot skjutits i bakgrunden. Kvalitetsbegreppen
har fått sekundär betydelse;
bostäderna blir vad de blir, och
det förefaller ofta som om man glömt
bort, att det man skapar inte bara är
ett antal våningskuber av varierande
storlek utan hem för enskilda människor
och för familjer.

Att det blivit på det sättet beror naturligtvis
på våra ambitioner att till
varje pris söka avveckla bostadsbristen.
De växande bostadsköerna i våra
tätorter och tvånget att varje år redovisa
ett antal nytillkommande bostäder
för att i någon mån stilla den växande
bostadshungern hos de många bostadslösa,
har helt präglat bostadsproduktionen.

Man bär nu äntligen börjat uppmärksamma
följderna av den forcerade produktionen.
Allt fler har börjat inse att
bostäder helt enkelt inte får produceras
enbart i syfte att till varje pris
bygga ikapp bostadsbristen. Man börjar
bil medveten om det självklara faktum,
att det nya byggnadsbestånd som
nu alltmer börjar sätta sin prägel på
våra tätorter, måste bestå under så lång
tid, att även kvalitetskraven måste beaktas.
Dagens bostadsbyggande formar
morgondagens bostadsmiljö. Vi har alltså
ett ansvar inte bara inför dagens bostadsköer
utan även inför morgondagens
bostadskonsumenter och för de generationer
som följer därefter.

Man kan självfallet ha olika meningar
om efterkrigstidens bostadspolitik.
Många, däribland jag själv, anser att
den borde ha utformats på ett helt annat
sätt. Andra är nöjda med det lä -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 190

genhetstillskott som denna politik medfört.
Man må ha vilken uppfattning som
helst på den punkten. Vi kan emellertid
konstatera, att denna bostadspolitik
har medfört, att det s. k. spekulativa
bostadsbyggandet så gott som helt
bär avskaffats. Det enskilda initiativet
inom denna sektor av näringslivet har
inte tillvaratagits. Den fria konkurrensen
mellan olika företag eller slag
av företag har begränsats eller avskaffats.
Kostnadsmedvetandet har i stor
utsträckning försvunnit, och de rationaliseringsvinster
som den snabba tekniska
utvecklingen skulle ha möjliggjort
har inte kommit till uttryck i hyressättningen.
Regleringspolitiken på
bostads- och hyresmarknaden har upphävt
det fria konsumtionsvalet. Den
valfrihet vi har talat så mycket om tidigare
i dag existerar inte på bostadsområdet.
Efterfrågan har inte kunnat
styra produktionen.

Inför »hotet» från den växande skaran
bostadslösa har åtskilliga kommuner
i panik drivit fram bostadsplaner
och stadsplaner, som helt präglats av
brådska. Kritiken — och sådan har
självfallet icke saknats — har tillbakavisats
med frågan: Vem vill ta på sitt
ansvar att återremittera dåliga stadsplaner
för överarbetning, då man vet
att detta skulle kunna medföra ett minskat
bostadstillskott inom kommunen?

Vi har en nyligen moderniserad
byggnadslagsiftning, som av fackmännen
anses vara ett föredöme jämförd
med motsvarande lagstiftningsprodukter
i andra länder; en lagstiftning som
ger det allmänna och stadsplanerarna
långtgående resurser att forma bebyggelse
och miljö efter sina intentioner.
Då denna lagstiftning och dess föregångare,
1949 års byggnadslag, tillkom,
ansåg man sig ha fått ett instrument
som skulle kunna råda bot på tidigare
friare byggnads- och planeringsmetoder,
som ibland — det skall jag gärna
erkänna — medförde mindre tillfredsställande
resultat från det allmän -

nas synpunkt. Lagstiftningen skulle göra
det möjligt att skapa, som det hette,
»välordnade samhällen, där befolkningen
kunde känna trivsel». För upphovsmännen
till denna lagstiftning
måste det i dag kännas djupt tragiskt
att konstatera, hur litet de högt ställda
förväntningarna har infriats, hur
dåligt en stor del av befolkningen i
själva verket trivs i nybebyggelsen. Det
kan faktiskt diskuteras, om inte den
bebyggelse och de stadsplaner som utformats
med tillämpning av de nya lagreglerna
rent av är mycket sämre än
åtskilligt av det som tidigare tillkommit.

Vi har i vårt land den högsta levnadsstandarden
i Europa. I takt med
välståndet stiger kraven på kvalitet på
alla områden. Men de har icke kommit
till uttryck på stadsplaneområdet.
Bland fackmännen på det området torde
den uppfattningen vara allmän, att
anspråken i fråga om stadsplaner och
miljöförhållanden inte är stigande utan
sjunkande. Det förhållandet, att vi byggt
efter illa genomarbetade och genomtänkta
planer, har inte enbart sin grund
i brådska. Förutom bristande resurser
i fråga om stadsplaneexpertis har även
ekonomiska motiv inverkat. Det har
gällt att åstadkomma en planlösning som
ger högsta möjliga utnyttjande av marken
till lägsta möjliga mark- och exploateringskostnader.
Det har i sin tur lett
till att bebyggelsen har lokaliserats till
den mark som just då, kanske av en tillfällighet,
stått till disposition även om
marken eljest av miljö- eller andra orsaker
icke hade bort tagas i anspråk,
i varje fall inte i första hand.

Ett uttryck för dessa ambitioner utgör
också det hämningslösa höghusbyggandet.
Höghusen har okritiskt
spritts över hela landet och sätter nu
sin prägel på inte bara stadskärnorna
utan även periferien i små och stora
tätorter. De är uppenbart barnfientliga
och bryter i regel skalan och harmonien
i den tidigare bebyggelsen. Det -

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

ta av kortsiktiga ekonomiska skäl motiverade
höghusbebyggande kan på lång
sikt komma att motverka sitt eget syfte.
Det är långtifrån uteslutet att i det
bilsamhälle, som vi snabbt är på väg
in i, åtskilliga av våra städers yttre
bostadsområden på något längre sikt
kan komma att ge en dålig fastighetsekonomi.
I varje fall i en fri bostadsoch
hyresmarknad, om en sådan över
huvud taget är tänkbar så länge vi har
den regering vi nu har, kan 1950-talets
bostadssilos och kompakta hyreskaserner
komma att förvandlas till
slumområden långt värre än den tidigare
innerstadsslum vi alla varit ense
om att avskaffa.

Men det är inte bara mot nyproduktionen
och mot stadsplanerna för de
nya områdena som kritik kan riktas.
Bostadspolitiken har också fått ödesdigra
konsekvenser — det är inte överord
— för åtskilliga värdefulla miljöer
inne i våra svenska städer. Bristen på
förståelse för det bestående och för de
värden och de kulturhistoriska traditioner
som tidigare generationer har
skapat har alltför ofta och på alltför
många håll karakteriserat den pågående
omgestaltningen av våra stadskärnor.

Herr talman! En konsekvent genomförd,
väl sammanhållen låg hyreshusbebyggelse
med slutna gatrum har i
vårt klimat visat sig skapa större intimitet,
mer av hemkänsla och trivsel
för de boende än den splittrade, upplösta
bebyggelse med en blandning av
många olika hustyper som varit helt
dominerande under de senaste årtiondena.
Sådana väl sammanhållna hyreshusområden
kan troligen, även i bilsamhällets
låghusstad utgöra ett värdefullt
komplement till den enfamiljsbebyggelse,
bestående av villor, radhus
och kedjehus, som måste sägas utgöra
den naturliga familjebostaden för bilsamhällets
konsumenter.

vilken bostad och bostadsmiljö hon
önskar. Det är bostadskonsumenternas
önskemål och krav som skall ligga till
grund för bostadspolitiken. Men bostadspolitiken
har hittills alltför litet
präglats härav. Betecknande är den
motvilja mot småhusbyggande på ansvarigt
håll som kännetecknat efterkrigstiden.
Jag medger gärna att konsumenternas
önskemål är svåra att avläsa,
eftersom bostadsbristen, hyresregleringen
och bostadssubventionerna
har kopplat bort den regulator som det
fria konsumtionsvalet eljest utgör. En
fri och rörlig bostadsmarknad skulle
göra det möjligt för planerarna, för
kommunerna och för byggnadsföretagarna
att anpassa produktionen efter
efterfrågan på olika slag av miljöer,
lägenheter och hustyper.

Herr talman! Det kan självfallet göras
gällande att jag skjutit över målet.
Jag skall därför gärna medge, att åtskilligt
av det som skapats även under
de senaste 20 åren är godtagbart och
i vissa fall till och med gott. Det finns
framför allt många villa- och radhusområden
som utgör prov på en genomtänkt
och förnämlig planering, och man
kan också finna hyreshusområden som
fyller högt ställda anspråk. Men generellt
sett motsvarar dagens miljöplanering
icke de krav som man i ett
kulturland som Sverige bör ha rätt att
ställa på bostadsområden, som kommer
att bli bestående under nära ett
sekel och i vilka morgondagens människa
skall växa upp och formas. Det
kan inte vara riktigt och rimligt, att
den bostadsbrist som följt i spåren av
ett stigande välstånd och som fått så
drastiska uttryck bl. a. till följd av en
schematisk och osmidig hyresreglering,
skall få i så hög grad som skett prägla
stadsbyggnadskonst och miljögestaltning.
Då måste det vara fel på de metoder
som använts för att komma till
rätta med bristläget. Att vi bygger så
mycket som våra resurser medger, behöver
alltså inte innebära, att man till

Det måste vara den enskilda människan
som i sista hand skall avgöra
6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 32

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

den grad som nu skett eftersätter kraven
på god yttre kvalitet.

Någonting måste göras. Det kanske
inte i första hand skall ankomma på
kommunerna att vidtaga åtgärder i detta
syfte, även om de är ansvariga för
stadsplaneringen som sådan och också
måste dra konsekvenserna därav.
Eftersom jag emellertid har den uppfattningen,
att den dåliga och ofta hafsiga
stadsplaneringen väsentligen berott
på, förutom bristande resurser,
den statliga bostadspolitiken i dess skilda
förgreningar, bör det framför allt
åvila statsmakterna att leda utvecklingen
i rätta banor.

Det kan väl knappast påfordras av
mig att i en debatt av det här slaget
ange vilka konkreta åtgärder som
främst bör komma i fråga. Det är klart
att man måste till förutsättningslös diskussion
ta upp olika avsnitt av byggnads-,
bostads- och hyrespolitiken.
Kompetensfördelningen mellan centrala
och lokala myndigheter på olika nivåer
måste säkerligen också diskuteras.
Ingen här i kammaren är road av
att begränsa den kommunala självstyrelsen,
och vi är med rätta angelägna
om att slå vakt om kommunernas rätt
och vilja att själva ta ansvar. Men det
bör övervägas -— och erfarenheten visar
nu att det finns ett påtagligt behov
därav — om inte en utbyggd central
sakkunniggranskning av i varje fall
betydelsefulla stadsplaner är behövlig
för att undvika de allvarliga misstag
som förekommit i planeringshänseende
på alltför många håll i landet.
Byggnadsstyrelsens miljöskyddande
uppgifter måste ägnas ökad uppmärksamhet.
Den omständigheten att regeringen
i så stor utsträckning som hittills
skett gått emot länsstyrelsernas
och byggnadsstyrelsens försök att stoppa
för miljön skadliga projekt, har
självfallet inte gjort byggnadsstyrelsens
arbete lättare.

Det är inte min avsikt att vara förespråkare
för något slags centraldirige -

ring av bebyggelsen i hela landet. Men
bostadskonsumenternas valfrihet är för
närvarande om inte avskaffad så dock
starkt beskuren. Sekretessen i stadsplaneärenden
hindrar dessutom en fri
och öppen debatt på ett tillräckligt tidigt
stadium. Tills vidare måste vi därför
försöka att på annat sätt ge eftertryck
åt kvalitetskraven. Redan genom
att klarlägga vad som menas med kvalitet
i stadsplanehänseende borde vi
kunna åstadkomma en mera insiktsfull
och ansvarsmedveten miljögestaltning.
Men det fordras, som jag redan
sagt, en översyn av den nuvarande bostadspolitiken
och en lämplig kompetensfördelning
mellan de olika myndigheter
som är verksamma på detta
område: byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
länsbostadsnämnder och kommunala
förmedlingsorgan. I sista hand
blir självfallet regeringens eget intresse
att verka för ett bättre stadsbyggande
avgörande.

Frågorna är svårlösta. Syftet med
mitt inlägg har varit att fästa uppmärksamheten
på de betydelsefulla samhälleliga
och mänskliga problem som det
här är fråga om. Jag har för avsikt att
i annan ordning återkomma till hela
detta problemkomplex, om icke dessförinnan
något intiativ tas från de för
dessa frågor närmast ansvariga departementscheferna.

Därefter anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Får jag bara påminna
om att den lagstiftning vi antog år 1959
i fråga om stadsplanering i hög grad
lade ansvaret, initiativet och beslutanderätten
på kommunerna och länsstyrelserna.

Det är i ytterst få fall, som ärenden
om stadsplaner numera kommer upp till
Kungl. Maj :ts kansli. Det sker endast
då länsstyrelserna enligt 26 § byggnadslagen
överlämnar stadsplaneförslag till

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Kungl. Majh för prövning. När förslaget
till ändrad byggnadslagstiftning presenterades
den svenska riksdagen, vann
också förslaget som sådant en enig uppslutning
från riksdagens båda kamrar,
varvid man fann det riktigt, att man
överlämnade dessa uppgifter åt kommunerna
och länsstyrelserna.

Jag har bara velat lämna den upplysningen
i det här sammanhanget.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att den lagstiftning, som herr Skoglund
talade om, i stort sett har accepterats
av oss alla i enighetens tecken.
Men det har ingenting att göra med
det förhållandet att i så gott som samtliga
de fall av miljöskadlig stadsplanering,
som överklagats hos regeringen,
denna inte har följt byggnadsstyrelsen
utan godtagit kommunernas planförslag.

Vad jag emellertid närmast ville peka
på är att de enligt min mening dåliga
bostadsmiljöer, som har skapats runt
om i landet, inte i första hand beror
på byggnadslagstiftningen utan är en
konsekvens av den allmänna bostadspolitik,
som vi fört i landet. Det finns
därför all anledning att titta på hela
detta problemkomplex för att söka
åstadkomma den bättre miljögestaltning,
som jag tror att flertalet människor nu
börjar bli medvetna om är nödvändig.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Till det problem, som
kommunikationsministern och herr
Bohman här diskuterade, skall jag
kanske senare be att få återkomma,
även om jag då kommer att behandla
det från något andra utgångspunkter.

.lag skulle närmast vilja säga några
ord om valresultatet och situationen
efter valet, som helt naturligt har gett
upphov till åtskillig diskussion.

Valresultatet ger enligt min mening
knappast anledning till övermod hos
socialdemokratien. Inom oppositionen

tycker jag inte vi har anledning att hysa
någon nattsvart pessimism. Vi får vä]
ta nya tag för att bryta den socialdemokratiska
maktställningen. Detta är
också enligt vår mening nödvändigt, om
man har den övertygelsen, att det inte
är lyckligt att ett parti ensamt har majoriteten
i riksdagen. Det är inte nyttigt
för vårt politiska liv och inte heller
för hela samhällsutvecklingen att ett
parti kan diktera besluten och kanske
under mycket lång tid behärska en alltmera
betydelsefull administrations- och
förvaltningsapparat. Denna principiella
uppfattning gäller alldeles oavsett vilket
parti som har en sådan maktställning.

Jag skulle, herr talman, vilja knyta an
till de tankegångar, som statsministern
brukar ge uttryck åt. Han talar ofta om
regeringsproblemet och understryker
vikten av att man har en stark regering.
För den sakens skull bör man, enligt
hans mening, om jag har fattat honom
rätt, skapa en valordning, som gynnar
det största partiet och underlättar dess
möjligheter att få majoritet i riksdagen.

För egen del har jag en helt motsatt
uppfattning. Visst behövs det en handlingskraftig
regering, men om inte ett
parti kan nå majoritet med en valordning,
som ger en rättvis och proportionell
utdelning åt alla partierna, får
man väl försöka att få till stånd en
regering med majoritet i riksdagen genom
att etablera samverkan mellan flera
partier. Det betyder att man måste
kompromissa och söka samförståndslösningar.
Jag kan emellertid inte förstå
hur man kan betrakta det som en
svaghet ur demokratiens synpunkt att
man gör kompromissser. Det måste
tvärtom vara en styrka hos demokratien.
Det kan knappast hävdas med något
större fog att det skulle vara ett
mera lyckligt tillstånd, om ett parti
exempelvis har 501 /2 procent av väljarna
bakom sig, än om man har något
slags flerpartisystem, och att detta en -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

da parti kanske år efter år skall kunna
behärska en alltmer svällande statlig
verksamhet och förvaltning. Om ett sådant
parti under många år inte nöjer
sig enbart med att utnyttja sina möjligheter
att besätta ett antal nyckelposter
inom förvaltningen, måste man ställa
sig frågan, om inte det föreligger risk
för att allmänheten på lång sikt kan
få sin känsla av att det finns oväld
inom förvaltningen rubbad.

Statsministern tycks mena att ju mera
omfattande den statliga verksamheten
är desto mera angeläget är det att
man har en enpartiregering med ensartad
uppfattning, ett parti som har
majoritet i riksdagen. Jag måste säga,
att jag har en helt annan mening i fråga
om maktfördelningen. Ju mer den
samhälleliga verksamheten växer i betydelse,
desto angelägnare måste det
vara att regeringsansvaret delas på flera
partier. Om vi ser på kommunerna
och landstingen så är ju deras styrelser
sammansatta av företrädare för olika
partier. Man har tillfälle att från
olika håll framföra sina meningar. Man
försöker om möjligt samlande lösningar.
Är det någon här i kammaren som
vill påstå att detta system är en svaghet
för vår demokrati? Då måste man
fråga: Varför skulle det vara en försvagning
av vår demokrati om flera
partier delade ansvaret i regeringen?
Sverige är — förlåt uttrycket —■ i de
stora världspolitiska sammanhangen
inte mer än en liten storkommun.

Det finns naturligtvis många förklaringar
till valresultatet, och jag skall
inte försöka att gå igenom dem allesamman.
Att konjunkturen och andra
omständigheter har gynnat regeringspartiet
tror jag är uppenbart. Jag vill
understryka vad som sagts här förut att
diskussionen om hur oppositionen skall
lägga sin politik och hur man skall inrikta
sig för att bäst reducera socialdemokratiens
maktställning alltför mycket
har koncentrerats till en diskussion
om taktik och mindre berört det poli -

tiska innehållet. Jag delar den uppfattning
som kommit till uttryck av flera
talare tidigare i debatten. Man kan inte
komma ifrån att oppositionens eget uppträdande,
dess argumentation och sätt
att handla också spelat en roll.

Statsministern berörde bl. a. frågan
om den offentliga sektorn och oppositionspartiernas
inställning till den. Jag
skall gärna säga att jag under många
år ansett att en del av denna diskussion
— framför allt på högerkanten,
vilken framställt praktiskt taget varje
ökning av samhällets resurser och varje
samhällsingripande som ett hot mot
friheten, är en argumentation som
många gånger går stick i stäv mot den
praktiska politiken och samhällsutvecklingen.
Lika väl som jag tycker att man
bör erkänna att en vidgning av den
samhälleliga sektorn kan vara nödvändig
för att öka den enskilda valfriheten,
lika uppenbart är det — fast det
tycker jag inte att man någon gång hör
från regeringsbänken — att en ansvällning
av den offentliga sektorn någon
gång måste komma till en gräns. Man
frågar sig hur avvägningen blir när det
gäller förhållandet mellan samhället och
den enskildes frihet. Tar man det mest
extrema exemplet, nämligen att samhället
skulle ta hand om alla människors
inkomster skattevägen, har man då nått
det ideala samhället? Då har den statliga
och samhälleliga sektorn uppnått
sitt maximum! Hela denna diskussion
är alldeles för onyanserad när man inte
från regeringens sida bemödar sig om
att ta upp detta problem och inte tar
ställning till riskerna för individens
frihet.

Jag skall inte göra någon karakteristik
av den diskussion som förts framför
allt i pressen om att man skall bilda
ett enhetsparti av de tre oppositionspartierna.
Jag måste karakterisera detta
kort och gott som fullständigt orealistiskt.
I den mån det grundar sig på något
slags panik efter valresultatet, får
man väl ändå komma ihåg att social -

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

demokratiens valseger denna gång
mindre berodde på röstvinster än på
det faktum att man särskilt på högeroch
folkpartihåll tydligen hade en mycket
stor hemmasittning. Bland de orsaker
till valresultatet som man nu måste
tillmäta vikt är det en sak som jag
tycker alldeles för litet har framkommit
i diskussionen i dag. Det är uppenbart
att väljarna i år •— det är i varje
fall min mening — fick en uppfattning
av att högern i allt väsentligt hade solidariserat
sig med den tidigare extrema
högerpolitiken. I den mån man skulle
göra några avsteg från den var de
mera taktiskt betingade, men själva utformningen
av högerpolitiken på det sociala
området — att »hindra och lindra
nöd» —■ kunde väl inte övertyga någon
människa om att det fanns en skillnad
mellan herr Heckschers och herr Hjalmarsons
högerparti eller skillnad på
den politik som fördes före valet och
den politik som man förde 1960 och som
ledde till ett katastrofalt valnederlag.
Därtill kom att högerpartiet och folkpartiet
i mycket hög grad körde i par,
inte minst då det gällde att komma åt
centerpartiet. Hur man på dessa vägar
skulle kunna åstadkomma en reducering
av socialdemokraternas väljarskaror är
för mig fullkomligt obegripligt.

Nu misslyckades attacken mot vårt
parti. Även om man kan säga att vi i
stort sett höll ställningen men inte gjorde
några röstvinster, så fick vi ändå
en del mandatmässiga framgångar, inte
minst i städerna där man på många
håll påstod att en röst på centerpartiet
vore bortkastad. Vi vann dock 55 nya
stadsfullmäktigemandat.

När valet nu är över, har vi inom
centern, som sagt, fått veta att vi är välkomna
i salongerna — vi har tydligen
blivit rumsrena efter valkampen. Nu
skall vi få vara med och bilda ett block
helt hastigt och lustigt eller också skall
vi skapa ett slags enhetsparti — det är
inte så lätt att hänga med i svängarna.

I och för sig tycker jag det är na -

turligt om man inom oppositionspartierna
resonerar om sina organisationsproblem
— det skall dock inte ske på
det sätt som man gjort denna gång.
Partierna är inga självändamål, och i ett
dynamiskt samhälle får också partierna
vara beredda att tänka om.

Men man skall inte glömma att våra
tre oppositionspartier har skilda uppfattningar
i viktiga frågor trots att vi
har en gemensam icke-socialistisk samhällssyn.
Varje parti rekryterar sina
medlemmar bland människor med en
tämligen likartad politisk uppfattning,
som är uttryckt i program och manifesterad
i partiets politik. Det är alltför
enkel matematik att säga att man kommer
att få ökat inflytande om man slår
sina påsar ihop — vilka två tomsäckar
som skulle bli över vet jag inte. Det är
fel att tro att en sådan sammanslagning
automatiskt skulle leda till en starkare
opposition. Jag medger gärna att en inbördes
strid kan komma väljarna att
undra om detta verkligen är ett regeringsalternativ.
Men därav kan man
väl inte dra slutsatsen att ett slags enhetsparti
skulle lösa problemen och eliminera
alla svårigheter. Ett sådant parti
skulle komma att innehålla centerpartister,
folkpartister och folk långt ut på
högerkanten. Tror man att det skulle
bli mera arbetsdugligt? Tror man att ett
sådant parti, som ändå skulle inrymma
så pass betydande åsiktskillnader bland
sina anhängare, skulle kunna stimulera
alla våra valarbetare? Skulle man tåla
påfrestningarna och spänningen inom
partiet och skulle detta ge den samlade
oppositionen ökade möjligheter till den
växling vid makten som man talar om?
.Tåg tror det inte. Tanken på ett s. k.
borgerligt block eller enhetsparti tycker
jag i sin helhet borde varit färdig för
avskrivning för länge sedan. Det skulle
alldeles självklart försvaga möjligheterna
framför allt för de partier som i realiteten
har utsikter att konkurrera med
socialdemokratien om väljare i dess
gränsområden. Att yttra detta är inte

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

att säga nej till ett samarbete, utan det
är att konstatera vad jag anser vara kalla
fakta. Den högerpolitik som har förts
under de senaste valrörelserna har varit
socialdemokraternas bästa propagandatillgång.
Det står klart att det i realiteten
inte existerar något alternativ till
socialdemokratien i form av en högerpolitik.
Det alternativet måste sökas i
en klart framstegsvänlig centerpolitik.
Har man inte det som utgångspunkt i
resonemanget, blir debatten alldeles
snedvriden och meningslös.

Låt mig därefter, herr talman, säga ett
par ord om arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken,
som blivit livligt
diskuterad i valrörelsen och som även
diskuterats efter valet och säkert kommer
att diskuteras under mycket lång
tid framåt. Vi måste för den närmaste
framtiden räkna med ökade sysselsättningssvårigheter.
Den ekonomiska situationen
inom jordbruket känner de
flesta till, den är långt ifrån ljus. Skogsbruket
får vidkännas en konjunkturförsvagning.
Vår malmexport kommer
att få kämpa med ökade svårigheter i
form av ytterligare ökad konkurrens
därför att sjöfrakterna har sänkts. När
Liberia-malmen börjar exporteras nästa
år, lär väl inte situationen bli bättre
för den svenska malmen. Skulle det
amerikanska bolaget Betlehem Steel, ett
belgiskt bolag och brasilianska staten
gemensamt på allvar sätta i gång med
att avsevärt förstärka järn vägskommunikationerna
mellan Minas Gerais och
Vitoria samt därefter börja bryta malm
i större skala inom ett område, där man
har världens största järnmalmsreserv
med mycket högprocentig malm, är det
ytterligare risk att vi får känning av en
förändrad situation. Men jag tror inte
att det problemet har någon aktualitet
för den närmaste framtiden.

Om verkstadsindustrien, som haft en
mycket stor exportökning under förra
året, inte lyckas hålla sin position, får
vi också på detta håll räkna med ökade
sysselsättningssvårigheter. Vi måste i

varje fall räkna med att problemen gör
sig mest gällande inom de områden som
redan förut karakteriserats som sysselsättningssvaga.
Jag skall inte i detta
sammanhang ta upp alla argument och
alla de diskussioner vi haft under årens
lopp. Men eftersom jag varit intresserad
av politik sedan början av 1930-talet,
upplever jag det personligen som ett
slags inkompetensförklaring för oss alla
och för Sveriges statsmakter att man
efter alla diskussioner år efter år inte
har kommit fram till en mera aktiv
politik på detta område. Faktum är att
om vi först om ett antal år får en verkligt
aktiv lokaliseringspolitik, är det i
viss utsträckning för sent därför att
bygderna blivit praktiskt taget avfolkade.
Vi har alla anledning att fundera
över den saken.

Vi har ingenting att vara stolta över,
även om man på ett och annat håll sökt
vara pådrivande. Det är bittert att konstatera
att de svenska statsmakternas
insatser — med allt erkännande av det
som har uträttats — varit otillräckliga.

Vad jag vill fästa uppmärksamheten
på är en sak som var uppe i valrörelsen
och som man inte bör glömma bort när
valet är över och vi står inför ökade
sysselsättningssvårigheter. Det är förvånansvärt
att man inom socialdemokratien
så ensidigt satsar på rörlighetsstimulerande
åtgärder. På ett år räknar
man med att It 000 människor — med
alla familjemedlemmar blir det kanske
30 000 å 40 000 — flyttar från hemlänen
företrädesvis till de expansiva storstadsregionerna,
där det redan förut är
bostadsbrist och finns köer i många
sammanhang. Det är anmärkningsvärt
hur handfallen man står inför de lokaliseringspolitiska
frågorna. Den huvudlinje
man borde följa är att först och
främst sätta in resurserna på att skapa
sysselsättning på de platser där arbetskraften
bor, där bostäder och skolor
finns och där samhällets kostnader blir
väsentligt lägre.

Det kan invändas att näringslivet

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

inte bör dirigeras och att företagarna
inte bör få order om var de skall lägga
sina företag. Jag bär tidigare här i kammaren
redovisat min uppfattning i lokaliseringsfrågan.
Om det av försvarspolitiska
eller andra skäl kan vara motiverat
att inte större företag etableras
i en storstad, så är det inget skäl för att
en sådan kontroll görs till allmän regel.
Hela diskussionen skulle bli mera realistisk
om man på alla håll ville göra
klart för sig att företagens hittillsvarande
lokalisering icke är ett resultat av
»de fria krafternas spel» och att när vi
yrkar på åtgärder för företagareföreningar
och dylikt, är det åtgärder som
inte har karaktären av några subventioner.

Yi har ingen konkurrens på lika villkor
mellan kommunerna så länge exempelvis
skatteutjämningsproblemet är
olöst och så länge kommunikationsfrågorna
och andra problem är olösta.
Jag är på det klara med att de samhällsekonomiska
och de företagsmässiga
övervägandena inte alltid sammanfaller
med varandra. Men man skall då också
kunna diskutera om inte samhället kan
göra något i de områden där avfolkningen
redan i extremt hög grad har
visat sig, t. ex. i Jämtland och Dalsland.
Om det kostar samhället så och så
många miljoner, för att inte säga miljarder,
för att bygga bostäder o. dyl. i
storstadsregionerna vid en stor inflyttning
av människor som fått hjälp med
inte bara rese- och flyttningsbidrag utan
också utrustningsbidrag på 2 000 kronor
om de förbinder sig att ta hela
familjen med sig, så frågar jag: Skall
inte samhället ha större möjligheter än
det har i dag att i sysselsättningssvaga
områden satsa en liten del av vad som
annars skulle behöva satsas i inflyttningsorterna?
Skall denna diskussion
inflammeras av talet om dirigering från
samhällets sida och om de fria krafternas
spel, så kommer man ingen vart.
Vi måste ta upp frågan från andra utgångspunkter.
Vi skall inte slopa de

rörlighetsstimulerande åtgärderna, men
vi skall avväga dem mot vad vi bör göra
på den lokaliseringspolitiska sidan, och
vi bör försöka få det samhällsekonomiska
och de företagsmässiga synpunkterna
att sammanfalla.

När man i diskussionen om vår lokaliseringspolitik
så energiskt hänvisar till
att den ligger under utredning, så bör
man komma ihåg att precis samma sak
gäller arbetsmarknadspolitiken. I det
ena fallet är man beredd att gå mycket
långt för att påverka utvecklingen, men
i det andra fallet är man överraskande
återhållsam. Regeringen har fått en
ändrad departementsindelning, och man
avser tydligen att ägna dessa frågor
större uppmärksamhet än tidigare.
Ingen kan hälsa detta med större tillfredsställelse
än centerpartiet, om man
som möjliga resultat kan räkna med snara
åtgärder för att aktivisera lokaliseringspolitiken.

Till sist, herr talman, frågar man sig
om man i den nuvarande utvecklingen,
som i hög grad leder till ett slags koncentrationssamhälle
på sina håll, skall
kunna skapa den miljö som människorna
i framtiden skall känna tillfredsställelse
med. Det kan man ha skilda
uppfattningar om. Vad jag vill peka på
är den kanske värsta avarten av denna
koncentration som man sett på senare
år, nämligen planerandet och byggandet
av jättehusen, som tilldragit sig åtskillig
uppmärksamhet. Man kan utan vidare
konstatera — det hav sagts förut i dag
och jag instämmer i det helhjärtat —
att med hänsyn till standardutvecklingen
och kommunikationernas förbättring
är det anmärkningsvärt att man
i vårt land bygger så förhållandevis få
småhus i jämförelse med andra länder
i Västeuropa och även Förenta staterna.

Men jag skall inte säga så mycket om
det. Vad jag närmast vill beröra är frågan
om dessa folksilos som man har
hållit på med att planera framför allt i
Stockholms omgivningar. Jag tillåter
mig erinra om, herr talman, att jag både

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

i fjol höst i en interpellation och vid
årets riksdag i en motion tog upp dessa
frågor och krävde åtgärder för att vi
skall få garantier för att de pengar som
samhället satsar i bostadsbyggande också
verkligen skall ge oss bostäder som
särskilt med hänsyn till barnfamiljernas
behov tillgodoser kraven på en god
bomiljö inte bara i dag utan också i en
morgondag. Då var den förre socialministern
och riksdagen inte särskilt
intresserade av några omedelbart positiva
beslut. Ur den synpunkten får jag
nu med en viss tillfredsställelse konstatera
att bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
hissat klara varningssignaler.
Det tycker jag är ett sundhetstecken.

Det är emellertid en annan sak när
det gäller detta problem — den kanske
är mera begränsad men inte mindre
allvarlig eftersom det gäller principiella
synpunkter. Man kan fråga sig om man
bör göra sådana här ingripanden, sätta
upp en stoppsignal, beträffande stadsplaner
som vederbörande myndigheter
under det förberedande stadiet inte haft
några erinringar emot. Jag syftar självfallet
här på det s. k. Borlänge-fallet.

Får jag knyta an till vad herr Bohman
uttalade och säga att hela den
diskussion som uppstått kring denna
fråga — och de ställningstaganden som
byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
gjort — ställer regeringen inför problemet
att den måste ta ställning. Ju
längre tiden går innan man gör det,
desto större oklarhet kommer att råda
om hur man skall inrikta bebyggelsen
i framtiden. Det är inte lätt, förmodar
jag, för ett statsråd att om så skulle
behövas på några veckor, några månader,
klämma fram klarare regler för
stadsplaneringen. Bostadsstyrelsen har
möjlighet att vägra lån för dem som
inte tillgodoser en hygglig yttre bostadsmiljö,
och jag förmodar att bostadsstyrelsen
tänker använda sig av den möjligheten
för framtiden.

Men jag undrar om inte den väsentliga
frågan i detta sammanhang helt

enkelt är — jag säger det som en lekmans
funderingar, ty jag är inte någon
som helst expert på stadsplanering —
att de kommunala förtroendemännen
och lekmännen över huvud taget måste
ägna dessa frågor en helt annan uppmärksamhet
än förr, om vi skall komma
till rätta med problemet.

Jag tror att vad som har hänt ändå
bär det goda med sig att diskussionen
härom fått åtskillig stimulans. Och det
är en sak som jag, herr talman, välkomnar
i allra högsta grad.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Ohlin har i dag
på förmiddagen använt stor energi på
att övertyga oss om att långvarigt maktinnehav
gör blicken skum för aktuella
reformkrav, och på samma tema har
högerledaren ifyllt, att den form av demokrati
som har tagit sig uttryck i nuvarande
riksdagssammansättning och
regeringsinnehav leder till en förgrovning
av de politiska metoderna.

Dessvärre fick vi inte några praktiska
exempel på hur reformvänligt det
var, när vi hade en borgerlig riksdagsmajoritet
och regering, och inte heller
hur ytterligt finkänsligt de politiska
metoderna utformades då. Tystlåtenheten
på den punkten är för all del lätt
begriplig och jag har inte heller tagit
till orda för att friska upp de borgerliga
ledarnas minne av stripadirektiv,
lockoutpolitik och alla de chikaner som
fattigt folk har fått utstå i hägnet av borgerliga
klasslagar.

Det finns nämligen ett större intresse
att diskutera just nu, ett livsviktigt område
av svenskt samhällsliv där de borgerliga
ännu har makten, och där det
sannerligen är aktuellt med genomgripande
reformer. Det gäller näringslivet
och det mesta av den ekonomiska
politiken i övrigt.

Jag förstår mycket val att herr Eliasson
i Sundborn från de utgångspunkter
han nyss angivit inte gärna vill ha något
samröre med högern och folkpartiet.

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Han attackerar nämligen grundläggande
principer hos borgarna på högerkanten.
Men det är litet svårare att förstå
varför herr Eliasson samtidigt är så
angelägen om att bryta den nuvarande
maktutövningen till förmån för en borgerlig
regim, där han ju skall regera tillsammans
med högern och folkpartiet.
Men det får bli herr Eliassons egen plåga
att klara ut den saken.

Beträffande regeringspartiets roll i
detta sammanhang vet herr Ohlin inte
riktigt på vilket ben han skall stå. Å ena
sidan säger han, att socialdemokraterna
har vunnit sin valseger genom att kasta
socialistiska tendenser över bord, men
å andra sidan vill herr Ohlin mobilisera
utländsk hjälp för att hålla den socialdemokratiska
regeringen på mattan just
i fråga om sådana tendenser. Det är den
socialdemokratiska oppositionen mot
anslutning till EEC som bekymrar folkpartiledaren,
och den beror enligt herr
Ohlin på att det efter en sådan anslutning
inte skulle bli möjlighet för regeringen
att bestämma! Ja, i varje fall vet
vi att det skulle bli betydande inskränkningar
i vår nuvarande rätt att avgöra
egna angelägenheter. I fråga om lönerna,
socialpolitiken, rätten att ge subventioner
åt jordbruket och mycket annat
skulle vi, om vi fick anslutning till
EEC, få direktiv från Bryssel och inte
bestämma som nu genom riksdag och
regering. Så vilt alltså de borgerliga partiledarna
ha det.

När kommunisterna — liksom en betydande
opinion framför allt i det socialdemokratiska
partiet — tycker att
regeringen redan har gått för långt i
undfallenhet för de borgerligas försök
att luckra upp den svenska självbestämmanderätten
och göra oss till »ett landskap
i Europa», såsom förre högerledaren
uttryckte det, så har vi därmed inte
uttalat någon entusiasm för regeringens
hittillsvarande ekonomiska politik.

Bristerna på den punkten påvisades
mycket drastiskt i en TV-debatt härom
dagen. Då gällde det främst den mycket

omtalade lokaliseringspolitiken. Som
vanligt i sådana sammanhang kom läget
i Norrbotten att utgöra skolexempel,
men Norrbotten är dessvärre inte längre
ensamt om att utgöra ett sådant exempel.
Samma problem dyker upp litet
varstans i landet. Huvudfrågan i den
debatten är hur man skall göra för att
få användning för all tillgänglig arbetskraft.
Hittills har regeringen i huvudsak
försökt flytta arbetskraft från överskottsområden
till platser där industrien
expanderar.

Och även om sådant också måste ske
i fortsättningen i viss utsträckning, kan
det ju inte få bli huvudlinjen i statsmakternas
sysselsättningspolitik. För att
inte åter få en erinran om vad som på
detta område skett genom Norrbottens
järnverk och de statliga skogsindustrierna,
skall jag ytterligare en gång understryka
det stora värdet av sådana åtgärder,
och jag gör det så mycket hellre
som kommunisterna bevisligen har spelat
en mycket betydande roll för den
folkopinion som småningom fick tröga
statsmakter att frångå sin passiva attityd.

Vi är ute i samma ärende nu, och
jag vill anknyta till ett par satser i herr
Ohlins anförande för att visa hur verklighetsfrämmande
de liberala doktrinerna
är. Herr Ohlin erinrade om att regeringen
för Sveriges del har accepterat
OECD:s målsättning om en 50-procentig
produktionsökning under 1960-talet. När den saken proklamerades var
det ju ingen måtta på de övermodiga
förklaringarna om hur ledigt man skulle
klara en tävlan med de socialistiska
staterna. Redan under första varvet har
emellertid de liberala tävlingsdeltagarna
börjat tappa sugen. Det är ingen tillfällighet
att herr Ohlin just i det sammanhanget
kom in på ett försvar för
kapprustningen och skyllde på Sovjetunionen
att det inte blivit några resultat
av nedrustningssträvandena. Sanningen
är att den kapitalistiska rustningsindustrien
expanderar så enormt

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Itungl. Maj:ts proposition nr 190

dels därför att den ger makalösa vinster,
dels därför att en omställning till
fredsindustri skulle ställa de kapitalistiska
regeringarna inför svårigheter som
man inte tror sig kunna bemästra. Det
är däremot bevisat att socialistiska stater
kan klara en sådan omställning. Jag
frågar: Tror herr Ohlin att Amerika
som har flera miljoner arbetslösa skulle
kunna ge sysselsättning åt ytterligare
flera miljoner som nu arbetar för rustningsindustrien?
Har man inte däri
en väsentlig del av förklaringen till att
Amerika motsätter sig nedrustningssträvanden
och försöker dra upp ett kallt
krig på alla områden i syfte att vidmakthålla
högsta möjliga rustningstempo? Men

trots rustningarna har OECDstaterna
inte kunnat klara den uppställda
målsättningen. Herr Ohlin beskriver
också det aktuella läget i dystra färger.
Det finns risker för en konjunkturförsämring
i den västliga världen, konstaterar
han. Herr Eliasson verifierade
det nyss. Vi vet detta genom alarmerande
tecken även inom svensk ekonomi.
Internationella pappersmasseföretag,
som den svenska industrien är
lierad med, har överenskommit om en
25-procentig begränsning av produktionen.
Beträffande malmexporten rapporterade
LKAB-chefen i förra veckan
att hårdnande konkurrens i fråga om
malmförsäljningen kommer att medföra
att LKAB nästa år får en inkomstförlust
på 80 miljoner kronor. Varvsindustrien
har dragits in i en världsomspännande
tonnagekris, och energiproduktionens
begränsning har redan
gjort tusentals anläggningsarbetare i
Norrland arbetslösa o. s. v. Det finns
många liknande exempel.

Och nu frågar herr Ohlin: Vad tänker
regeringen göra åt dessa dystra fakta?
Underförstått är väl kanske att man inte
behöver fråga, vilken roll den borgerliga
ekonomiens doktriner spelar i detta
sammanhang! Och det håller jag i så
fall med om. Vi socialister menar näm -

ligen att de svårigheter vi dras med
beror just på att vi har ett borgerligt
system inom näringslivet, när utvecklingen
för länge sedan visat att vi behöver
en socialistisk ordning.

Men det innebär inte att frågan till
regeringen är överflödig. Vi frågar också:
Tänker regeringen mera konsekvent
avvisa borgerliga krav och inrikta sin
näringspolitik med hänsyn till landets
och de eftersatta bygdernas behov?

Vi behöver t. ex. flytta industrier till
områden där det finns arbetskraft eller
upprätta nya företag. Under remissdebatten
vid årets början polemiserade
jag mot finansministerns förklaring att
arbetskraftstillgångarna i vårt land var
maximalt utnyttjade och att anledningen
till att vi inte kunde åstadkomma en
större produktionsökning var, att vi inte
hade mer arbetskraft att tillgå. Det finns
massor av arbetslösa inte minst bland
gifta kvinnor som vill ha förvärvsarbete
men inte kan få det. Och med anledning
av arbetsmarknadsstyrelsens förklaring,
att utnyttjandet av denna arbetskraft
som regel inte kan ske utan
att arbetstillfällen för dem skapas i rimlig
närhet av deras bosättning, påpekade
jag att i vårriksdagens remissdebatt det
inte förekommit någon sådan ansats
till ekonomisk planmässighet.

Beträffande omflyttningen av industrier
kommer man närmast att tänka på de
metoder och det tempo som gäller för
aktion kofösning som militärerna nu
håller på med. I stället för att tillgripa
moderna metoder använder man i detta
speciella fall fyra dagar och ett stort uppbåd
av all möjlig sakkunskap för att
flytta ett femtiotal kor fyra mil. Ännu
svårare att få någon fart på den viktigare
gren av statligt ingripande som jag
här talar om, nämligen att fösa undan
hindren för en vettig lokaliseringspolitik.
Kunde valresultatet nu ge regeringen
kurage att trots borgerliga politiker och
makthavare inom näringslivet som sätter
sig på bakhasorna ingripa med större
kraft i lokaliseringspolitiken, skulle re -

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

geringen visserligen få avstå från herr
Ohlins beröm, men det vore bättre för
många tusen människor och för ekonomiskt
eftersatta landsdelar.

Litet senare under debatten i dag
pläderade herr Kollberg för en bättre
kartläggning av näringslivets resurser
och behov. Om till det lägges en förklaring
att statsmakterna också bör ingripa
planmässigt när man upptäcker
brister och när privatkapitalisterna antingen
inte kan eller inte vill utnyttja
tillgängliga resurser, skall jag gärna instämma
med herr Kollberg. Den kommunistiska
riksdagsgruppen har nämligen
i många år föreslagit att man skall
åstadkomma en sådan planläggning av
resurserna och inrikta de näringspolitiska
åtgärderna med ledning av en rent
vetenskaplig analys av området.

Beträffande kartläggningen av landets
resurser vet jag inte något mera drastiskt
exempel på bristerna än det faktum
att man nonchalerar den kvinnliga
arbetskraften. När vårriksdagen anvisade
7 miljoner kronor för att förstärka
arbetsförmedlingen med 400 nya tjänstemän,
framhöll jag vikten av att man
äntligen skulle registrera alla kvinnliga
arbetslösa, men mig veterligt har det hittills
inte förekommit den minsta ansats
till att åstadkomma en sådan ordning.
Det är emellertid alldeles tydligt att den
största tillgången på arbetskraft som
inte utnyttjas finns just bland de gifta
kvinnorna.

Nu har vi på detta område en helt
obegränsad liberalism, som bevisligen
leder till allt värre svårigheter både
för enskilda och för samhället. Inte
minst skulle man uppnå mycket stora
nationalekonomiska fördelar genom den
ordning som vi förordar. Särskilt norrut
— det är företrädesvis därifrån jag
hämtar mina exempel — har vi skrämmande
fall att peka på. För en industri
med 3 000 anställda behövs en samhällsbildning
med ungefär 15 000 invånare.
Det har beräknats att bostäder, gator,
skolor och serviceanordningar av olika

slag i en sådan stad kostar mellan 400
och 500 miljoner kronor. Så mycket
måste alltså samhället och enskilda lägga
ut för att hålla en industri med
3 000 anställda i gång. Om det som vanligt
i Norrbotten är fråga om en ensidig
industri — järnbruk, gruvor, pappersmassefabriker,
sågverk och liknande —
som bara sysselsätter manlig arbetskraft,
finns i en sådan stad med 15 000
invånare 3 000 som har anställning vid
industrien, medan tusentals kvinnor som
är knutna till orten genom att de är
gifta med industriarbetare inte kan få
arbete. Där har man en väldig fond av
outnyttjad arbetskraft, och det skulle
inte kosta samhället någonting i form
av ytterligare bostadsinvesteringar m.m.
att hålla i gång ännu en industri med
1 000 eller kanske 2 000 anställda.

Så solklara bevis talar för att man
här inte får överlåta åt privatpersoner
eller folk som följer gamla liberalistiska
doktriner att leda utformningen av näringspolitiken.
Vi måste få en ändring
av den statliga inriktningen härvidlag —
många har redan pläderat för en sådan,
bl. a. herr Eliasson i Sundborn — så
att vi kan göra det från nationalekonomisk
synpunkt bästa möjliga av de resurser
vi har.

Mest angeläget för mig är emellertid
att man tillgodoser dessa människors
behov, ty det finns alldeles uppenbart
behov av arbete för tusentals kvinnor
som måste räknas som arbetslösa i den
meningen att de vill ha förvärvsarbete
och har sådana familjeförhållanden, att
de kan ta ett sådant arbete men inte
kan få det. Nu betraktas de inte som arbetslösa.
Jag vill för min del hävda att
det också på det försäkringstekniska
området, i fråga om vissa socialpolitiska
åtgärder o. s. v., borde föranstaltas om
att dessa kvinnor får samma förmåner
som andra arbetslösa.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Under tiden mellan valet
och remissdebatten har det före -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

kommit två intressanta debatter i vilka
en representant för regeringspartiet har
deltagit. Jag tänker på Arosmässan och
på den stora TV-debatt som ägde rum
häromdagen, då hela svenska folket
kunde följa ett meningsutbyte mellan
finansminister Sträng och en representant
för näringslivet.

Man kan om denna TV-debatt säga
två ting. Först och främst kan man instämma
i vad en socialdemokratisk tidning
skrev efter Arosmässan, nämligen
att finansministern var alltför nöjd med
det förgångna och ägnade sig åt för
många självbelåtna återblickar på vad
regeringen skulle ha åstadkommit. Jag
tänker exempelvis på finansministerns
siffror om ökningen av investeringarna.
Dessa siffror skrevs upp på svarta tavlan,
de inpräntades flera gånger av ordföranden
Herz och de visades på nytt
vid upprepade tillfällen. Enligt dessa
uppgifter skulle industriinvesteringarna
under åren 1957—1962 ha ökat med
81 procent medan de offentliga investeringarna
endast ökat med 31 procent.
Ur näringslivets synpunkt lät det ju
mycket tilltalande att den offentliga
sektorn under denna tid haft en investeringsökning
av 31 procent, under det
att industrien ökat sina investeringar
med 81 procent. Givetvis var också siffrorna
riktiga, om man räknar med löpande
priser och inte med volymökningen,
men tidsperioden hade onekligen
valts, låt mig säga icke utan en viss
omsorg. Under den första femårsperioden
på 50-talet ökade industriens investeringar
med 45 procent och den
offentliga sektorns investeringar med
100 procent, alltså med mer än dubbelt
så mycket som industriens investeringar.
För hela 50-talet ökade industriens
investeringar med 144 procent och de
offentliga investeringarna med 191 procent.

Jag skall inte närmare kommentera
dessa siffror, utan jag har bara velat
nämna dem för att komplettera den
bild som finansministern gav svenska

folket i fråga om investeringsutvecklingen
under de senaste åren. Men jag
kanske får tillägga en sak, nämligen att
den politik, som framgår av dessa siffror,
är raka motsatsen till den omvända
konjunkturvariering av de allmänna utgifterna
som man nu allmänt uttalar sig
för.

I anledning av de tillbakablickar, som
gjordes under denna debatt, bör kanske
också påminnas om att en enhällig
stabiliseringsutredning förra året konstaterade
att Sverige inte intar någon
tätposition då det gäller stegringstakten
eller investeringsandelens storlek och
att utredningen ansåg att investeringsandelen
behövde ökas. Om man vill
göra en annan tillbakablick, kan man
gå till den av konjunkturinstitutet publicerade
översikten över konjunkturläget
som riksdagens ledamöter fick
förra månaden och som väl var avsedd
ligga till underlag för dagens debatt.
För att t. ex. ta tabellen över industriproduktionsökningen
i olika länder under
tiden 1953—1957 framgår därav
tydligt att Sverige ligger bland de sista
när det gäller denna produktionsökning.

TV-debatten var emellertid intressant
även ur en annan synpunkt. Om jag
förbigår den så att säga litet förskönande
bild som finansministern gav av vad
som tidigare förekommit, så tyckte jag
mig i vad han sade finna en för honom
ny tonvikt på betydelsen av dynamik i
framåtskridandet. Man fick inte så mycket
samma intryck som under valrörelsen,
nämligen att staten måste ta i anspråk
allt större del av kakan genom
ständigt ökade skattesatser och nya
skatter, utan tonvikten låg mera därpå
att det skulle föras en politik som gjorde
att kakan växte och att nya resurser
skapades. Denna väg är också den enda
framkomliga, om vi steg för steg skall
kunna avveckla kösamhället och göra
vissa skattereformer.

Statsminister Erlander påstod tidigare
i dag att det inom folkpartiet råder

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

en viss ambivalens. Han kunde ju inte
förneka att det inom detta parti finns
starka reformvänliga krafter och att
folkpartiet har drivit på när det gäller
flera sociala reformer, men han sade
att det samtidigt inom folkpartiet finns
en konservativ inställning som gör att
man sätter skattesänkningar i centrum
och därigenom motverkar strävandena
att ställa till förfogande de resurser som
behövs för de sociala reformerna.

Denna teckning av folkpartiets politik
är felaktig. Vi har inte i nuvarande
läge satt skattesänkningar i centrum.
Jag tror, herr talman, att jag har över
en miljon människor till vittne på att
jag i den ekonomiska valdebatten i TV
och radio uttryckligen sade ifrån, att
det kostar pengar att steg för steg avveckla
kösamhället och att vi från folkpartiets
sida därför inte kan utlova
några större skattesänkningar. Vi har
inte på långt när utlovat så stora skattesänkningar
som högerpartiet, utan de
skattesänkningar som vi föreslagit och
som är måttfulla och begränsade -—
något som är nödvändigt just därför att
det skall finnas resurser för en reformvänlig
politik •— är dels förestavade av
rättviseskäl och dels av strävanden att
åstadkomma en mera produktionsstimulerande
politik.

Det som i valrörelsen skilde folkpartiet
från socialdemokraterna var inte
frågan, huruvida det skulle ställas till
samhällets förfogande resurser för reformer,
utan det var frågan om i vilken
utsträckning kapitalbildningen i samhället
skulle socialiseras. Herr Strängs
totalbalanseringsresonemang innebär ju
att man inte bara i skatter skulle ta ut
medel till löpande utgifter, utan att man
också skattevägen skulle åstadkomma
ett offentligt sparande, under den huvudsakliga
motiveringen att de enskilda
människorna inte kan spara tillräckligt.

Nu var TV-debatten, där herr Sträng
diskuterade med herr Nicolin, mycket
intressant. Herr Sträng sade att det

var mycket bra att internationella valutafondens
chef, Per Jacobsson, reser
omkring i Amerika och råder president
Kennedy att underbalansera budgeten.
Finansministern ser alltså med
välbehag, att herr Jacobsson rekommenderat
Kennedy att inte föra den politik,
som herrar Sträng och Erlander i
andra sammanhang förordat.

När vi nu behöver ytterligare öka resurserna
i samhället för att finansiera
reformer och för att, som jag senare
skall återkomma närmare till, ta ett nytt
och radikalt grepp på frågan om hjälpen
till utvecklingsländerna, tror jag
att vi måste befria oss från en hel del
dogmatiska tänkesätt. Totalbalanseringsresonemanget
är en sådan dogm, som
jag tror att finansminister Sträng bör
överge. Finansministern har alltid tidigare
hänvisat till att totalbalansering
är den princip man tillämpade i England
och i Amerika, och man har satt
upp England och Amerika som föredömen
för en sådan budgetpolitik. Det
är nu intressant att se, att man såväl
i England som i Amerika börjar anse
denna princip vara föråldrad och farlig.
I England framkastade för någon
tid sedan en ekonomisk expert den
tanken, att en av orsakerna till stagnationen
i den engelska ekonomien var
det missvisande budgetsystemet, som
hade givit politikerna felaktiga föreställningar
om det ekonomiska läget.
Och i Amerika är det snart bara några
konservativa bankdirektörer och deras
likar, som envist håller fast vid det
gamla budgetsystemet.

I amerikanska LO:s tidskrift hette det
i februarinumret i år, att man nog
egentligen borde ändra den amerikanska
totalbudgeten så att man finge en driftbudget,
som i princip finansierades med
skatter, och en kapitalbudget, som i
princip finansierades med upplåning.
Jag tror att man känner igen det resonemanget.
Det är det system vi i princip
har haft hittills i Sverige, givetvis
med full vetskap om att man konjunk -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

turmässigt måste över- eller underbalansera
budgeten.

Den engelska tidskriften Economist
skrev i somras, att allt fler nu inser att
den amerikanska budgeten ger en mycket
vilseledande bild av den statliga
aktivitetens inverkan på ekonomien.
Man säger att det underskott, som redovisas
i en dylik totalbudget, mycket väl
kan vara ett överskott i förklädnad och
att det behövs mycken ekonomisk upplysning
för att folk skall inse detta.
Jag tror det kan vara intressant att i
detta sammanhang ta upp denna fråga,
eftersom det har gått alltför mycket
av dogmatik i det budgetresonemang,
som finansministern de senaste åren
har gjort sig till talesman för.

Herr talman! På tal om skattefrågor
sade herr Hagnell i det mycket intressanta
anförande han höll på den plats
i talarlistan, som eljest var reserverad
för den socialdemokratiske gruppledaren,
att vi nu inför vad som händer i
Europa måste se över vårt skattesystem.
Vi bör bl. a. pröva den franska mervärdeskatten,
som väl blir den förhärskande
inom EEC. Jag instämmer fullständigt
med herr Hagnell i det hänseendet,
och jag kan nämna att vi i allmänna
skatteberedningen redan börjat
studera den franska mervärdeskatten
och att alltså den översyn herr Hagnell
efterlyser redan är påbörjad.

Herr talman! För att få fram en dynamisk
politik, som gör vårt land konkurrenskraftigt
i Europa och som ger
oss möjligheter att få resurser till de
reformer vi vill ha, tror jag att vi behöver
en omprövning inte bara beträffande
mervärdeskatten, utan vi behöver
en omprövning av hela vårt skattesystem,
så att det blir mer produktionsstimulerande.

Jag tänker inte här på den bruttoskatt
man talar om på visst håll, en
bruttoskatt på företagen, som skulle
variera mycket kraftigt med konjunkturerna
och som skulle innebära att man
i uppgångstider genom successiva skat -

tehöjningar tog ifrån företagen likvida
medel för att sedan pumpa in medel
när tiderna blev sämre. Det skulle innebära
en dirigering av företagsamheten,
som inte vore förenlig med dynamiska
framsteg. För övrigt är en bruttobeskattning
av den typen omöjlig, om man
skall tillämpa mervärdeskatt enligt det
franska systemet.

Men jag tycker att man bör pröva
mervärdeskatten som ett alterantiv till
vår nuvarande omsättningsskatt. Man
bör dessutom göra förändringar i den
allmänna inkomstskatten, som bl. a. tar
bort de väldiga marginalskattehöjningar,
vilka nu förekommer i inkomstlägenai
mellan 20 000 och 30 000 för gifta personer.
Samtidigt måste man givetvis tillgodose
de lägre inkomsttagarnas intressen.

Jag kanske, herr talman, i detta sammanhang
bör säga några ord om omsättningsskatten,
eftersom den spelade en
ganska framträdande roll i debatten tidigare
i dag. Statsminister Erlander sade
mycket emfatiskt, att nu ger omsättningsskatten
så mycket pengar, och
oppositionen har ju motsatt sig en sådan
omsättningsskatt. Jag kanske kan
få påminna om att när vi gick emot
omsättningsskatten på hösten 1959, var
det med två motiveringar: dels att frågan
inte var utredd, dels att omsättningsskatten
användes till den största
skattehöjning som ägt rum i Sverige
i modern tid. Men vi framhöll att det
var mycket önskvärt att få en utredning
om en avvägning mellan den direkta
och den indirekta skatten. Jag tror att
man måste ha med det i bilden, när man
försöker teckna situationen på detta,
område.

Sedan vill jag också säga något om
hjälpen till de underutvecklade länderna.
Redan i våras framhöll jag här i
kammaren, att det egentligen är alldeles
felaktigt att tala om hjälp till
utvecklingsländerna, ty vi tar ifrån
dessa länder mer än vi ger dem. På
grund av prisfallet på råvaror har ut -

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 190

vecklingsländerna nämligen förlorat
mer än vad de fått som hjälp från industriländerna,
och det kan givetvis
inte fortsätta. På lång sikt finns det
bara ett sätt att hjälpa utvecklingsländerna,
och det är att ge dem möjligheter
att exportera sina varor till oss,
så att vi kan förvandla våra relationer
med dessa länder från välgörenhet till
det samarbete som de själva eftersträvar.
Och då måste vi ha någon möjlighet
att motverka de kraftiga fluktuationerna
i råvarupriserna.

Vid debatten i våras om u-landshjälpen
bad jag regeringen att närmare
pröva de förslag som framkommit inom
FN rörande en utvecklingsförsäkringsfond,
alltså ett slags socialförsäkring
mot bortfall av exportinkomster. Jag
vet att detta är en oerhört svår och tekniskt
svårlöst sak. Men Sverige har ju
inom FN gjort goda insatser på exempelvis
nedrustningens område, och då
borde vi väl på svenskt håll också
kunna överväga, om vi inte i FN, i
OECD och andra organ, kan aktivt verka
för insatser av detta slag på u-landshjälpens
område. Ty det är ju ändå ett
sådant radikalt grepp som behövs för
att vi skall inte bara idka välgörenhet
gentemot utvecklingsländerna utan också
ge dem möjligheter till samverkan
och samarbete med oss.

Herr talman! De åtgärder jag här
nämnt kostar givetvis mycket pengar.
Men vi i folkpartiet har inte tvekat tidigare,
och vi skall inte göra det framdeles
heller, att anvisa de pengar som
behövs. Vi skall arbeta för att kapitalbildningen
i största möjliga utsträckning
kan ske som frivilligt sparande, så
att behovet av överbalansering i budgeten
minskar. Vi skall arbeta för sparsamhet
med statsutgifterna, men denna
strävan kommer inte att hindra oss att
medverka till att de resurser ställes
till förfogande som behövs för genomförande
av de reformer vi rekommenderat.

Låt mig sedan sluta med att säga att

det sociala och liberala samhälle vi
eftersträvar enligt vår uppfattning ger
ett större mått av valfrihet än ett socialistiskt
samhälle. Det är självklart
att man på socialistiskt håll har en
annan mening, men vi vidhåller vår
uppfattning.

När jag hörde statsminister Erlander
tala om valfrihet för 100 procent av befolkningen
och när han i sammanhanget
sade att endast 3 procent av alla
familjer här i landet tidigare kunde
hålla sina barn i gymnasiet, men att
man nu strävade efter att ge alla rätt
och möjlighet till högre skolutbildning,
så kände jag igen det resonemanget från
liberala programskrifter under 1940-talet. Då framhöll vi att alla skall ha
samma chans till utbildning och att föräldrarnas
plånbok inte får vara avgörande
för om begåvade ungdomar skall
få högre utbildning eller inte. Och det
är detta som gjort, herr talman, att
vi varit pådrivande i skolfrågan, och
den politiken har fört oss i motsatsställning
till vissa konservativa krafter.
Men om herr Erlander nu har ambition
att förvandla det socialdemokratiska
partiet till ett i efterhand liberalt
parti, så önskar jag honom all framgång
i denna strävan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber först att få understryka
vad herr Hedlund och nu senast
herr Gustafson i Göteborg anfört
om den terminologiska ändring vi måste
lära oss, nämligen den att vi skall
samarbeta med utvecklingsländerna, inte
bara lämna dem hjälp. Det skall vara
ett samarbete på lika basis. Många
skäl talar för det. Och jag är glad för
att den saken har dragits upp här.

Sedan vill jag upprepa vad jag sagt
flera gånger här i kammaren i debatter
om förhållandet mellan partierna,
nämligen att vi nog anlägger ett alltför
trångt perspektiv på dessa ting. Många
av oss har kanske i årtionden arbetat
inom våra respektive partiorganisatio -

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

ner och därvid vant oss vid den attityden
att om bara mitt parti kommer till
makten, så blir det till landets bästa. Det
är inte säkert att det förhåller sig så.
Jag tror att vi måste vidga perspektivet
till att i första hand omfatta fördelarna
för landet — och då kan det inte
vara någon fördel att tre så likartade
grupper som de s. k. borgerliga partierna
nu har blivit skall käbbla inbördes
på det sätt som skett på senare tid. Jag
vet att stora delar av Sveriges folk nu
är hjärtligt utledsna på detta käbbel,
som i de allra flesta fall rör sig om
småsaker. Därför är jag ledsen över
att det från ledande håll på ett par håll
har sagts att samgåendets väg för närvarande
är oframkomlig. Jag hoppas
att det bara är för närvarande.

Jag vet inte vad man skall ta till för
botemedel för detta. Men ett osvikligt
medel vore nog, om vederbörande med
verkligt allvar tog del av en bok, som
jag till min förfäran har märkt saknas
i riksdagsbiblioteket men som jag här i
kammaren har talat om tidigare, nämligen
den Andersens sagobok som bl. a.
innehåller Kejsarens nya kläder. Läser
man den märker man ofta att fjäll
faller från ögonen, och då kan man få
en mera realistisk syn. Jag rekommenderar
den alltså. Den finns som sagt
för närvarande inte i riksdagsbiblioteket,
men de är ju snabba där nere och
de skyndar sig nog att skaffa den.

Så vill jag något gå in på samhällsförhållandena.
Vi har talat om framåtskridande,
och det har vitsordats hur
många gynnsamma företeelser som
finns här i landet — jämför man med
andra länder blir det ju än mer uppenbart.
Man kan emellertid dra fram dels
den ekonomisk-tekniska sidan, dels den
mänskliga sidan. Det går ju inte alltid
horisontellt framåt. Det kan också gå
framåt och uppåt eller framåt och nedåt.
Och det värsta är att vi alldeles uppenbart
är på väg mycket brant nedåt
på det mänskliga området. Utan några
fasta moraliska normer eller hållpunk -

ter är det kanske svårt att se detta. Men
det finns två konkreta exempel som
jag tycker kan vara en indikation på
att mitt uttalande är riktigt.

Exempel nummer ett är att i det kultursamhälle,
som vi gärna vill att vårt
samhälle skall anses vara, behövs mer
och mer polis för att hålla ordning.
Det borde ju vara tvärtom: ett kulturfolk
borde utveckla sig så att polisen
blev överflödig. Men så är det inte.
Alla polismästare ropar efter mera folk
och många är över sig givna därför att
situationen går dem ur händerna.

Exempel nummer två ligger på ett
annat område. Några av kammarens ledamöter
kommer kanske ihåg, fastän
det nu är ett par år sedan, en herre i
Norge vid namn Agnar Mykle, som
skrev en bok som det då var mycket
väsen om. Jag är alldeles säker på att
om den boken kommit ut i dag skulle
den inte ha väckt någon uppmärksamhet
alls — jag tror att kammarens ledamöter
kan vitsorda det.

Jag undrar om inte detta beror på
en serie självbedrägerier som är knutna
till ordsymboler. Manliga dygder
har ofta prisats, och som manliga dygder
har betraktats djärvhet, framåtanda,
pionjäranda. Eftersom kvinnorna
av någon anledning gärna tar efter männen
är dessa manliga dygder tillämpliga
även på dem -— de verkar attraktiva,
de är positiva och eftersträvansvärda.
Om en kvinna uppträder ostentativt
urringad sägs det att hon har en
djärv urringning, och många av hennes
medsystrar ser med en rysning av
förtjusning och beundran på denna föregångslcvinna
som visar sådan »djärvhet».
Benämner man en sådan urringning
med ett annat ord blir den kanske
inte riktigt så lockande.

Detta nedbrytande av skrankor och
barriärer och detta tal om bort med
Gud och fasta normer och allt annat
som hindrar oss att göra vad vi behagar
betraktas också som ett slags pionjäranda.
Ena dagen har man fått bort

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

det hindret och andra dagen den gamla
vidskepelsen — nu är det äntligen
borta och nu kan vi andas fritt, det
blir en fröjd att leva och man ropar
efter mera frihet.

Logiskt sett är det naturligtvis en
sorts frihet, denna absolut hänsynslösa
egoism och disciplinlöshet. Men i ett
samhälle går det inte att tillämpa detta
slag av levnadskonst. Det får många
följder, och samhället måste försöka
.skydda sig mot sådan pionjäranda. Det
sker genom lagstiftning och genom mera
polis, som jag var inne på nyss.

Yi är långt nere i utförsbacken, och
rutschandet går allt fortare. En kort
tid ytterligare och självsvåldet tar
överhand — vi får kaos eller en polisstat,
om det över huvud taget går att
inrätta en sådan.

Själv tror jag i princip inte på förbudslagstiftning
och polis som lösning i
detta läge. Vi måste gå till roten med
de.t onda. Vi måste gå till människan
själv och försöka få fram den högre
form av frihet som ligger i lojalitet
mot våra medmänniskor och ett positivt
intresse för att alltid, vad det än
må kosta, handla rätt och riktigt.

Jag tror att jag någon gång under
den långa tid jag slitit på denna talarstol
tagit vår lagbok som exempel på
hur det är och hur det borde vara. Om
alla människor handlade rätt skulle ju
lagboken kunna inskränkas till ett häfte
av en millimeters tjocklek, i vilket
vissa anvisningar stöd förtecknade,
t. ex. att man skall möta till vänster
på gatorna — eller snart kanske till
höger, herr kommunikationsminister!
Andra lika konventionella ting skulle
stå förtecknade i detta häfte, men eljest
skulle allt klaras genom att människorna
hade ett egenintresse av att
medverka till att samhället fungerar.

Ja, detta om detta. Jag har ofta talat
om dessa ting. Jag vet inte om någonting
av det tränger in, men det kan
ju hända, att droppen kan göra intryck
även på den hårda klippan.

Jag skall till slut, herr talman, tala
om något annat som är mera uppmuntrande.
Med andra kammarens medgivande
har jag haft ledighet från riksdagsgöromålen
under elva dagar och
var då i Japan på en konferens och en
invigning av ett centrum för Moralisk
upprustning i Östasien. Detta har tillkommit
på japanskt initiativ, och inbjudningskommittén
bestod av en hel
rad officiella eller före detta officiella
personer, bl. a. två tidigare premiärministrar.
Invigningen förrättades av premiärminister
Ikeda. Där fanns regeringsdelegationer
från Sydkorea, Sydvietnam
och Malaya, där deltog åtta
parlamentsledamöter från Kerala i Sydindien
och en officiell delegation från
Nya Zeeland, förutom en mängd andra
människor som kom dit i egen kapacitet.

Jag vill framhålla som särskilt anmärkningsvärt
att Sydkorea, Sydvietnam
och även Malaya, länder som under
det senaste kriget led ohyggligt av de
våldsdåd som japanerna då begick, skickade
officiella regeringsdelegationer till
denna konferens. Detta var i och för
sig ganska märkligt, men än mer anmärkningsvärt
var att de kom dit på
innehållet i den mycket kärva och korta
formuleringen i inbjudningen. Där
stod att konferensen avser »fred på jorden
och enighet i Asien».

Jag deltog själv i en del av de samtal
som fördes mellan representanter för
det officiella Japan och dess grannstater.
Jag kan vitsorda de mycket ödmjuka
tongångar som redovisades från
japanskt håll. Man vidgick helt oförbehållsamt
vad man tidigare gjort och
visade beredvillighet att ställa till rätta
vad som brutits. Jag slutar med denna
sak, eftersom det är en uppmuntrande
händelse. Tidningarna skriver
som vanligt inte någonting om dessa
ting, och det är därför jag tycker att
kammaren bör som kompensation på
detta sätt orienteras om vad som sker
på detta viktiga område.

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 32

Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 190

Jag tänker kanske med en liten suck
fram emot den som jag hoppas inte
alltför avlägsna tid, då statsminister
Erlander i likhet med sin kollega i Japan
inser angelägenheten av vad som
därvidlag sker. Jag hoppas att inte
lika svåra olyckor som har drabbat
andra länder också skall behöva komma
över Sverige innan ögonen öppnas.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag vill ta upp ett ämne,
om vilket riksdagen kommer att fatta
beslut redan före nästa remissdebatt,
och det är detta som jag anser i någon
mån kan motivera att dessa mina reflexioner
förs fram i dag. Ämnet är
socialpolitikens inriktning och den därmed
följande avvägningen mellan materiell
trygghet å ena sidan och mänsklig
trivsel och harmoni å den andra,
hur dessa båda begrepp bäst skall kunna
förenas. Efter att ha lyssnat till det
anförande som herr Dickson nyss har
hållit, får jag säga att detta ämne på
vissa punkter löper parallellt med de
synpunkter som herr Dickson framförde,
vilket bådar gott för ärendets behandling
i allmänna beredningsutskottet.

Ämnet behandlas utförligt i motion
11:587, och jag skall därför endast
inskränka mig till ganska korta kommentarer.
Sociala reformer har under
det senaste halvseklet i vårt land medfört
ett i stort sett acceptabelt ekonomiskt
grundskydd. Vi har kunnat lyfta
vår levnadsstandard upp till en ganska
hög nivå. Vi har också kunnat ge den
en något så när tillfredsställande bredd.
Det är nu hög tid att se till att vi
också kan skapa ett djup. Begreppet hög
levnadsstandard är dock någonting som
inte får förväxlas med goda ekonomiska
villkor och hög materiell standard.
Visst har också den ökade ekonomiska
grundtryggheten undanröjt en stor
mängd mänskligt psykiskt lidande, men
kvar står dock det faktum att vårt välfärdssamhälle
i dag visar en mycket

allvarlig baksida. Bortsett från de kriminella
avarter som redan är nämnda
finns det mycket oroväckande symtom
på psykisk obalans över huvud taget.
Inte mindre än 20 miljoner arbetsdagar
går förlorade i vårt land årligen just
på grund av psykisk obalans, disharmoni
och stress. Vi har vidare den långa
raden av allvarliga symtom: kriminalitet,
hög skilsmässofrekvens, självmord,
nedbusning och våldsmentalitet långt
ned i tidig skolålder o. s. v.

Jag vill passa på att i detta sammanhang
ge en eloge åt alla de frivilliga
krafter som gör insatser för att motverka
dessa förhållanden. Jag tänker
på Hem och Skola-organisationen och
en råd andra organisationer som har
satt i gång kampanjer för att i någon
mån försöka råda bot på dylika förhållanden,
allesammans uttryck för bristande
trygghet — inte på det ekonomiska
planet utan just på det mänskliga,
uttryck för disharmoni och psykisk
obalans.

Vad är då anledningen till att vårt
välfärdssamhälle har denna baksida?
Jag vill i korthet och starkt förenklat
ange några skäl.

1. En felaktig avvägning mellan begreppen
materia och människa.

2. En felaktig bostadsmiljö.

3. En snedvriden atmosfär i hem och
familj.

4. Bristande eller bristfällig undervisning
i hemkunskap, bristfällig därför
att den inte bygger på riktiga etiska
värden.

5. Bristande yrkesvägledning och därav
följande felaktiga yrkesval.

6. Bristande kunskap om arbetslivets
psykologi. Ett par prominenta herrar
från svenskt näringsliv har i denna
vecka i TV meddelat svenska folket att
arbetarna behöver kontrolleras mera
för att vi skall uppnå större prestationer.
Jag är inte säker på att vi den
vägen får fram den bästa prestationsförmågan.
Jag tror tvärtom att de problemen
har anknytning till de frågor jag

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 190

här berört. Jag tror att ambitionen att
lösa dessa problem måste inriktas på
att söka få rätt man på rätt plats, att
ge individen arbetsuppgifter efter hans
förmåga och att föra en konstruktiv
personalvård.

7. Bristande förutsättningar för skapande
av en riktig kulturmiljö och över
huvud taget för få krafter som verkar
för en andlig resning, en kulturell lyftning.
Till dessa krafter hör enligt vår
mening de som på en kristen livsåskådnings
grund verkar i karaktärsdanande
riktning.

Hur skall man då komma till rätta
med dessa missförhållanden, och har
det gjorts något för att vi skall komma
till rätta med dem? Utan tvekan har
det, som jag tidigare nämnt, gjorts
många värdefulla insatser härvidlag.
Det är inte bara uttryck för en subjektiv
uppfattning om man säger att allt
inte är bra. Klar statistik visar att de
åtgärder som hittills vidtagits inte varit
tillräckliga. Naturligtvis kan man väl
i någon mån komma till rätta med dessa
problem genom att söka undanröja
de brister jag här pekat på. Men det
räcker inte att detta problemkomplex
ägnas ett sporadiskt och splittrat intresse.
Det krävs något av ett samlande
grepp, en samordning av profylaktiska
och kurativa åtgärder, som griper över
hela det socialpolitiska verksamhetsfältet.
Målsättningen måste vara att för
hela vårt folk — för alla kategorier och
alla åldrar ■— skapa tryggare, trivsammare
och mera harmoniska livsbetingelser.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att jag är fullt medveten om att
detta problemkomplex inte kan lösas
med något enkelt handgrepp. Det finns
inget universalmedel. Riksdagen kan
inte besluta om att öka det svenska
folkets lycka med vissa procent. Men
det förhållandet att svårigheterna är
stora får inte föranleda oss att avstå
från att söka lösningar på dessa allvarliga
problem. Alla goda krafter mås -

te samverka och alla möjligheter tillvaratas
för att vi skall kunna lösa
dessa för morgondagens samhälle så väsentliga
problem. Ett positivt riksdagsbeslut
för att åstadkomma den här angivna
inriktningen av vår socialpolitik
är en viktig förutsättning för att alla
dessa goda krafter skall kunna nå ett
resultat i sina strävanden. Det räcker
inte att människor har något att leva
av, de måste också ha någonting att
leva för.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är formerna kring
statsministerns mycket omskrivna s. k.
valbomb strax före höstens val — det
gällde utrymningen av de militära anläggningarna
på Järvafältet ■—■ som i
främsta rummet föranledde mig att trots
det relativt lama intresset i kammaren
vid denna tid på dygnet ta till orda.

Jag vill understryka att det gäller
formerna för hur denna utrymning
meddelades. Eftersom jag inte i och för
sig har något att invända mot utrymningen
av fältet utan tvärtom hör till
dem som i åtskilliga år har väntat på
förslag att regementena på platsen skulle
flyttas och marken upplåtas åt det
markhungrande Stockholm för bostadsändamål.

För den som haft tillfälle att under
de senaste 10—15 åren följa handläggningen
av försvarets markfrågor har
det länge måst te sig förvånande — för
att inte använda ett starkare ord — att
hela denna plan har försinkats så som
skett.

Om jag inte minns fel var det 1954
som den s. k. Bergvallskommittén i
Stockholms stads förvaltning framförde
som första punkt på en önskelista att
Järvafältet skulle frigöras för civil exploatering.
När så förslaget kom om
A 1 :s förflyttning till Linköping och anskaffningen
av skjutfält där, trodde man
att hela komplexet av regementen på
Järvafältet hade satts i rörelse. I stället
sänkte sig när detta beslut var fat -

100 Nr 32 Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

tat något av en dödens stillhet över
hela frågan. I höstens valrörelse höjdes
ropet efter bostäder och först då vaknade
statsministern och regeringen.
Denna senfärdighet är utomordentligt
svårförklarlig.

Det är också mot denna bakgrund
man har att bedöma den yrvakenhet
som kom att känneteckna handläggningen
av de ingalunda lättlösta problem
som inställde sig som konsekvenser
av Järvafältets utrymning och som
kom att drabba av den nya förläggningsorten
berörda enskilda människor
som ett åskslag.

Det måste betraktas som i högsta
grad olämpligt att både markägarna och
andra i de berörda områdena bosatta
skulle behöva få del av den stundande
avhysningen genom stora artiklar i tidningarna.
Enligt egen utsago hade flera
av dessa, såvitt jag vet hyggliga och
laglydiga människor, inte den ringaste
aning om det hot som vilade över dem
förrän valbomben kom. De fick läsa i
pressen att de måste flytta, det var den
valbomb som kanslihuset utlöste. Man
kan begripa om en sådan behandling
av enskilda medborgare från de högsta
myndigheternas sida för de berörda
kom att framstå som tecken på bristande
hänsyn, för att inte säga bristande
rättssäkerhet för den enskilde.

Jag är angelägen att understryka att
jag inte på något sätt tar ställning i
sakfrågan. Det skulle inte falla mig in
att opponera mot Järvafältets utrymning
och exploatering för civila ändamål.
Jag har tvärtom hört till dem som
väntat på detta länge, och jag påminner
om att frågan varit föremål för interpellation
vid ett par tillfällen under de
senaste åren. Det är inte sakfrågan jag
här talar om utan huruvida den snabbrekognoscering
— som det heter på
fackspråk, tror jag — av lämpligaste
plats för förläggning av de båda regementen
som det var fråga om, 11 och
Ing 1, skedde på lämpligaste sätt eller
om sådan brådska alls var nödvändig.

Det förefaller mig som om den nya
förläggningen kan sägas vara riktig.
Platsen ligger relativt nära Stockholm
och är ur mobiliserings- och allmänna
synpunkter antagligen lämplig, det vågar
jag inte uttala mig om.

Men vad som är anmärkningsvärt är
att man genom förhalningen av frågan
om Järvafältet skall behöva i brådrasket
verkställa en snabbrekognoscering av
nya förläggningsorter och sedan tillkännage
ett beslut, vars innebörd varken
de underordnade myndigheterna
eller regeringen ka ha hunnit bilda sig
någon verkligt grundad uppfattning om.
Beslutet om utflyttningen fattades någon
gång i september. Först den 8 oktober
fick försvarets fastighetsnämnd i
uppdrag att göra en utredning rörande
detta markområde. Den utredningen
skulle dock bara ta sikte på gränsbestämningen
av de områden som utpekats
i regeringskommunikén. Eftersom
endast en snabbrekognoscering hade
ägt rum, ligger det i sakens natur att
man åtminstone vid den tidpunkten
inte hade gjort den allsidiga och grundliga
utredning som var påkallad.

I andra fall när det gäller markanskaffning
åt försvaret av betydligt mindre
komplicerat slag än vad det här är
fråga om brukar man gå till väga i rakt
motsatt ordning. Då ger man antingen
fastighetsnämnden eller en särskild
kommitté — jag påminner därvidlag om
tillvägagångssättet vid anskaffningen av
Älvdalsåsens skjutfält — i uppdrag att
verkställa en allsidig undersökning och
inkomma med förslag.

I sådana fall har rättssäkerhetssynpunkten
grundligt tillgodosetts. Man har
—och jag har själv varit med om detta
— haft stora konferenser med alla berörda
intressenter, inte minst befolkningen
i områdena i fråga, varunder
man sökt ta del av alla de önskemål och
behov som har framkommit.

I fallet Järvafältet stod de människor
det här var fråga om dagen efter det att
uppgiften infördes i tidningarna om att

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 101

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

de skulle avhysas bokstavligt talat med
hatten i hand inför de höga myndigheterna
och beklagade det bittra öde
som dessa myndigheter hade utmätt
åt dem. Det var alltså precis vad som
inte borde eller i varje fall inte skulle
behövt ske, om dessa markfrågor hade
handlagts på ett riktigt och framsynt
sätt.

Jag vill till kammarens protokoll ge
uttryck för min förvåning när det gäller
det tillvägagångssätt och det försinkande
av ett utomordentligt allvarligt
och komplicerat markärende som här
har förekommit. Jag vill dessutom uttala
den bestämda förhoppningen, att den
hänsyn till den enskildes trygghet och
rättssäkerhet, som man inte minst i sådana
här fall är skyldig att visa, inte
i fortsättningen skall åsidosättas. Vi bör
slippa bevittna något liknande det som
nu har inträffat när det gäller Järvafältet.

Med herr talmannens tillåtelse skall
jag sedan övergå till några få kommentarer
rörande ett annat avsnitt av aktuell
svensk politik. Det jag här kommer
att tala om har inte berörts i dagens
debatt. Utan att ha varit i stånd
att följa vad som hänt t. ex. via utrikesnämnden
känner jag mig ha anledning
att göra några kommentarer rörande våra
FN-representanters insatser vid höstens
generalförsamling och då främst
vår nye utrikesministers debut på den
internationella politiska scenen. Jag gör
naturligtvis dessa kommentarer delvis
mot bakgrunden av de erfarenheter jag
har ifrån nedrustningskonferensen i
Geneve.

Utan varje jämförelse med den nyss
avslutade epoken Undén i svensk utrikespolitik
och de mångåriga insatser
som herr Undén har gjort och för vilka,
som förut har konstaterats i denna debatt,
många av oss känner stor personlig
respekt vill jag gärna uttala min sympati
för utrikesminister Torsten Nilssons
oförskräckta ingripande så här redan
i starten i flera av årets stora och

ingalunda enkla FN-debatter. Det är
alldeles omisskännligt, och jag tycker
att det erkännandet reservationslöst
skall göras, att han i flera av de stora
frågorna har försökt att ge — såvitt
jag kan förstå genom referaten och även
genom originaltexterna till hans anföranden
— en adekvat tolkning åt en
svensk uppfattning som man har anledning
uttala tillfredsställelse över. Jag
tänker inte minst på hans nyansering
häromdagen av den omdiskuterade s. k.
Undénplanen, vilken som bekant inte
haft alldeles lätt att vinna gehör hos en
stor grupp av medlemsstater i FN.

Så mycket större anledning finns det
att mot denna bakgrund känna någon
förvåning över den i mitt tycke alltför
onyanserade utformning, som givits den
av Sverige och Jugoslavien som enda
europeiska stater stödda 30-statsresolutionen
om ovillkorligt provstopp för
atomvapen. Det är sant att både vår
nye utrikesminister och ambassadör Alva
Myrdal i senare framförda kommentarer
nedlade mycken möda för att förklara
avsikten med och den avsedda
innebörden av formuleringen i resolutionen,
som — observera det —• i sin
operativa del praktiskt taget helt anslöt
sig till den kända ryska ståndpunkten
om provstopp utan kontroll. Men liksom
när det gäller alla efterhandstolkningar
kunde man inte heller här, trots
utrikesministerns och ambassadör Myrdals
anföranden, förta det starka intryck,
som resolutionsförslagets originalversion
hade gjort och som att döma
av tydligt inspirerade uttalanden i inflytelserika
tidningar i olika länder
gick ut på att Sverige skulle ha glidit
från 8-statsmemorandum i Geneve —
för vars tillkomst inom parentes sagt
både ambassadör Myrdal och ambassadör
Edberg spelat en i hög grad erkännansvärd
roll — och över till den ryska
ståndpunkten. Ett huvudled i tankegången
i 8-statsmemorandum rörande provstoppet
var att detta skulle åtföljas inte
bara av kontroll utan också av direkt

102 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 190

sanktion i den formen, att om en för
företaget prov misstänkt stat vägrade
att underkasta sig inspektion skulle som
en följd härav övriga konventionsslutande
stater vara befriade från bundenheten
vid konventionen och återvinna
full rörelsefrihet. Att detta memorandum
kom att göra ett så påtagligt intryck
på de följande debatterna och på hela
atmosfären vid Genévekonferensen berodde
inte minst på dess uppenbara
strävan att finna en väg, en trång och
smal och slingrande väg, mellan de båda
till synes motsatta stormaktsblockens
då och alltjämt fastlåsta positioner.

Det måste beklagas, herr talman, om
Sverige genom ändrade ställningstaganden
inför andra internationella fora
skulle gå förlustigt sina i Geneve tillvunna
möjligheter att verka som medlare,
förlikare eller »kompromissarie»,
hur man nu vill uttrycka saken, en position
som de båda ambassadörerna i
Geneve har förtjänsten av. Man har därför
all anledning att hoppas att någon
bestående skada av den onyanserade
formuleringen av 30-statsresolutionen
som Sverige biträtt inte skall behöva
befaras. Men det finns anledning att
utifrån denna erfarenhet mana till ökad
försiktighet när man skriver under viktiga
och av båda stormaktsblocken närgånget
uppmärksammade aktstycken av
det slag det här är fråga om.

Jag skulle också, herr talman, närmast
som ett referat, vilja säga ett par
ord om de synpunkter och motiveringar,
som har anförts vid eller snarare kring
Genévekonferensen beträffande de av
Sovjetunionen och Förenta staterna genomförda
provserierna. Jag har härvidlag
ingen annan åsikt än den man i
allmänhet hyser här i Sverige. Men jag
tycker det finns anledning för oss här
hemma att något mera uppmärksamma
de utländska synpunkterna på vad som
händer på detta område för att därigenom
kunna komma fram till en något
mera allsidig bedömning av situationen.

Ändamålet med dessa prov har för

både Förenta staternas och Sovjetunionens
vidkommande uppenbarligen varit
att undersöka atomvapens användbarhet
som försvarsmedel mot fjärrdistansrobotar,
mot vilka hittills inga försvarsmedel
har funnits. På många håll hävdades
den meningen, att man genom
utlösning av atomvapen i rätta ögonblicket
skulle kunna oskadliggöra sådana
robotar på väg mot t. ex. en mångmiljonstad.
Även om det inte blev fråga
om en fullträff, skulle man genom tryckeffekterna
kunna sätta styrningsmekanismen
och andra delar av framföringsmaskineriet
ur funktion. På det sättet
skulle man få roboten ur dess bana och
skydda den hotade befolkningen. Det
tycktes också i Geneve råda en egendomlig
stämning av outtalat samförstånd,
eller i varje fall ömsesidig förståelse,
mellan de båda supermakternas
representanter, att dessa prov var oundgängliga
som ett led i maktbalansen och
att man här möjligen var på väg mot
ytterligare en krigsavhållande, fredsbevarande
faktor i den stora och betydelsefulla
s. k. terrorbalansen. Åtskilliga uttalanden
tyder också på att båda parter
kan anse sig i stånd att överväga
en ny överenskommelse om ett provstopp,
när de nu pågående proven har
gett svar på de frågor, som det här gäller
att besvara, nämligen atomvapnens
användbarhet som motmedel mot långdistansrobotar.

Av obestridligt intresse i detta sammanhang
är också, att i varje fall de
prov, som har kunnat följas i vårt land,
nämligen de ryska, enligt vad som här
kunnat utrönas måste vara utförda med
betydligt renare vapen än man tidigare
haft erfarenhet av. Det radioaktiva utfallet
synes enligt i vårt land gjorda
beräkningar vara betydligt mindre nu än
tidigare och icke enligt expertisen medföra
direkt farliga verkningar. Jag skulle
vilja tillägga, herr talman, att om de
i sommar och i höst genomförda provserierna
kan leda till en sådan stabilisering
av maktbalansen, att därigenom

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 103

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

fredseffekten ökas och vi dessutom får
ett slut på fortsatta prov, måste vi inte
minst här i landet men naturligtvis även
i alla andra små fredsälskande stater ha
anledning till dubbel tillfredsställelse.

Jag skulle ytterligare vilja tillägga,
att det finns anledning att notera den
klimatförbättring i den svenska opinionen
gentemot 18-statskonferensen i
Geneve, som har inträffat under de senaste
veckorna. När konferensen började
i mars månad i år märkte man en
påfallande otålighet över att inte åtminstone
några resultat hade uppnåtts
efter de första veckornas förhandlingar.
Jag tror emellertid att man för att rätt
bedöma de segdragna debatterna måste
ha i minnet ämnets svårighetsgrad
men lika mycket de enorma och nästan
oöverskådliga effekter som en nedrustningsprocess
skulle komma att ha på
världssamhället i alla avseenden. Redan
de ekonomiska verkningarna är utomordentligt
svåra att överblicka. Därtill
kommer de politiska för att inte tala
om de komplicerade balans- och säkerhetsfrågorna.
Hur skall säkerheten i
världen kunna upprätthållas utan att
man i det nuvarande läget fastlåser sig
i positioner, som i längden ter sig ohållbara.
Hur vanskligt allt detta är visar
diskussionen om uppgifterna för en blivande
fredsstyrka i FN :s regi — hur
stor den skulle vara, hur den skulle
vara beväpnad, om den skulle utrustas
med atom- eller vätebomber. Ingenting
av detta har man ännu hunnit debattera
närmare. Det är allt sådant som man
hittills bara snuddat vid.

Utrikesminister Nilsson var i ett anförande
i FN häromdagen inne på en
tanke, som även väckts inom vår delegation
i Geneve, nämligen att man, i stället
för att försöka vända den snabbt
fortgående upprustningen i en plötslig
och lika snabbt fortgående nedrustning,
skulle tänka sig något slags »frysning»
av den nuvarande rustningsnivån för en
kortare eller längre tid, med utrymme
att under tiden överväga olika möjlig -

heter i fortsättningen. För mig personligen
synes många skäl tala för en sådan
utväg, men vid mera ingående diskussioner
med expertis, t. ex. militärer men
även diplomater, har det klarlagts vilka
svårigheter som här skulle uppstå framför
allt beträffande kontrollen. På vilket
sätt skall en sådan »frysning», ett sådant
rustningsstopp kunna ordnas, så
att man från alla sidor har garantier
för att »frysningen» inte bara blir en
ridå, bakom vilken man fortsätter en
upprustning i lönndom? Men denna utväg
liksom alla andra uppslag, som är
ägnade att åtminstone hyfsa denna otroligt
svåra ekvation, är givetvis värda att
noggrant studeras och penetreras i olika
avseenden.

Det är väl alldeles uppenbart, att det
för överskådlig tid är ett centralt intresse
inte minst för de små staterna
att försöka hålla nedrustningsdiskussionerna
i Geneve vid liv. Stormakterna
visar ändå en omisskännlig önskan att
också de stanna vid konferensen, och det
måste sägas att detta är ett hoppingivande
tecken. Någon har uttryckt det
så, att visserligen har ingenting hänt,
men atmosfären är sådan, att något
opåräknat kan inträffa när dagen D —
Disarmament — randas. Här gäller det,
herr talman, att rädda mänskligheten
undan ett hot, vilket för dem som har
följt diskussionerna där nere ter sig betydligt
allvarligare än man i allmänhet
kan föreställa sig. Detta är ingenting
annat än en mänsklighetens livsfråga,
och därför finns det här om någonsin anledning
att beväpna sig med en oändlig
fond av uthållighet, kanske också
en tro på resultat — en tro utan att se,
som det heter i Skriften.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr PALM (h):

Herr talman! Denna debatt, om vars
angelägenhetsgrad meningarna är delade,
föres i skuggan av en rad betydelse -

104 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

fulla avgöranden. Jag avser inte redan
genomförda beslut utan sådana avgöranden,
som kastar sin skugga framför sig
och som vi har att vänta inom den närmaste
framtiden.

Det vore frestande att mera utförligt
belysa vikten av de förestående ställningstagandena.
Timmen är emellertid
relativt sen, och jag skall därför inte
fullfölja min avsikt att vid detta tillfälle
gå närmare in på vart och ett av

dem.

Beträffande försvarsfrågan inskränker
jag mig till att instämma i den här
redan förut i dag uttalade förhoppningen,
att riksdagen i enighet skall
komma fram till elt beslut, som utåt och
inåt klart markerar vårt folks fasta beslutsamhet
att förverkliga den målsättning
som låg till grund för försvarsbeslutet
1958.

En annan fråga, som närmar sig slutbehandling
i en kommitté, avser gymnasiets
reformering. Här vore åtskilligt
att säga, men jag skall begränsa mig till
denna enda synpunkt: gymnasieutbildningen
får inte bli sådan, att den ger
oss nya studentgenerationer, som är
fuilmatade med specialvetande på ett
snävt begränsat område. Dessa studentgenerationer
måste också ges en fast
humanistisk grund till stöd för personlighetsutvecklingen.

En näraliggande fråga är studiefinansieringen,
som för närvarande präglas
av provisorier. De förslag högerpartiet
framlagt vid de två senaste riksdagarna
bär till riktpunkt haft ett effektivt studiestöd,
som ges sådan utformning, att
det inte tvingar fram en långt gående
individuell kontroll eller dirigering av
studierna. När och om studiesociala utredningen
kommer att framlägga ett
förslag, får man hoppas att denna riktpunkt
finns med i bilden. Det skulle
för övrigt vara värdefullt om man från
regeringshåll dessförinnan ville avslöja
vilket värde man där tillmäter friheten
i studierna på akademisk nivå.

Från studieområdet är steget inte

långt till kulturfrågorna i mera vid bemärkelse.
Jag nöjer mig med konstaterandet,
att välfärden fått allvarlig slagsida
på grund av det materiella godsets
övervikt i förhållande till de andliga
och kulturella värdena. Detta ämne är
så stort och väsentligt, att jag avstår
från att nu gå in ytterligare på det.

Till de avgöranden som väntas bli
föremål för förhandlingar inom en nära
framtid hör EEC-frågan. Det är med tillfredsställelse
man kan notera, att regeringens
attityd efter hand blivit alltmer
positiv, något som gör att tillförsikten
inför de väntade besvärliga förhandlingarna
numera är större än tidigare.

Till sist och något mera utförligt skall
jag uppehålla mig vid en fråga, som i
hög grad har präglat den politiska diskussionen
efter valet och som också satt
sin färg på dagens debatt, nämligen
frågan om oppositionens roll och möjligheter.
Jag skall begränsa framställningen
till att endast avse en aspekt på
problemet.

Från åtskilliga håll bär det sagts, att
de borgerliga partierna borde ha varit
representerade i det nyligen inrättade
ekonomiska planeringsrådet. Å andra
sidan har det hävdats, att oppositionens
roll är att stå utanför och att obunden
granska resultatet. Denna uppfattning
bygger på åsikten att oppositionens väsentliga
parlamentariska uppgift är att
uppträda som övervakare och kritiker
av regeringen.

Det ökade intresset för ekonomisk
långtidsplanering efter i stort sett
fransk modell har tidigare avsatt resultat
i England och kommer nu också att
tillämpas i vårt land. I Frankrike träffas
uppgörelser mellan regeringens representanter
och näringslivet. Dessa överenskommelser
är många gånger i realiteten
så bindande, att parlamentet kommer
helt i bakgrunden. Det korporativa
inslaget i denna styrelseform är påtagligt.

Även om man kan peka på speciella
förhållanden i Frankrike på det poli -

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

tiska och det personliga ledarplanet och
även om man försäkrar att vi varken
ämnar tillämpa korporativismen eller
driva en renodlad planhushållning, så
finns det anledning att fråga sig, om
inte utvecklingen ändå kommer att gå
åt det hållet. Ett vidareutvecklande av
det som vi brukar kalla Harpsundsdemokrati
leder till överenskommelser
över huvudet på riksdagen, som blir en
formellt konfirmerande instans. Oppositionens
möjligheter att vid riksdagsbehandlingen
pröva och få inflytande
över stora frågor blir allt mindre.

En utveckling i den riktningen kan
verka förkvävande på den offentliga
debatten kring samhällsfrågorna. Intresset
för aktivitet på det politiska planet
mattas helt naturligt, om möjligheterna
att påverka frågornas lösning den
politiska vägen blir starkt kringskurna.
I ett sådant läge är det angeläget att
diskutera principerna för den politiska
demokratiens funktion. Ett godtagande
av den korporativa idéen kan man naturligtvis
teoretiskt tänka sig. Vi får i
så fall en indirekt demokrati, som vi
väl knappast kan godtaga.

En annan väg vore en permanent
samlingsregering. Alla partier skulle då
vara med i planerandet på högsta nivå.
Men även då riskerar man att den allmänna
debatten förkvävs.

Det finns ett tredje alternativ, och
det sammanfaller med de strävanden
som från andra utgångspunkter tagits
upp efter valet. Statsministern har i dag
försökt göra gällande, att det borgerliga
samarbetsresonemanget enbart förs från
en taktisk utgångspunkt. Herr Heckscher
har påvisat att detta är oriktigt.
Ser man på oppositionens roll ur det
perspektiv jag här ytligt berört, framstår
en kraftsamling inom oppositionen
— ett tvåpartisystem om man så vill —
som en lösning av problemet, och inte
som en lösning som dikteras av några
snäva taktiska synpunkter.

En opposition av den art jag här talar
om måste ha tillgång till en tillräckligt

omfattande utredningsapparat, så att
den sakligt kan pröva förslag och uppslag
och även regeringens planering.
Det vore inte orimligt att tänka sig att
detta möjliggjordes med statsmedel.
Oppositionen skulle därmed kunna nå
en sådan styrka, att en växling vid
makten ständigt betraktades som en
näraliggande möjlighet, eller risk, hur
man nu ser saken. En någorlunda regelbundet
återkommande maktväxling ter
sig ytterst som den enda garantien mot
ett korporativistiskt välde. Byten då och
då av regeringsparti vid de fortlöpande
överläggningarna med organisationerna
är på längre sikt den politiska demokratiens
möjlighet att fortleva i den
form vi betraktar som ett folkstyre i
ordets egentliga bemärkelse.

I detta anförande instämde herr Braconier
(h).

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Statsministern har tidigare
i dag betecknat vårt samhälle som
föränderlighetens samhälle. Det ligger
mycket i den karakteristiken. I det dynamiska
skeende som vi upplever, vilket
kännetecknas av höjd materiell
standard och strävan att öka människornas
trygghet och möjligheter att få ut
mera av livet, vill vi alla medverka.
Vårt näringsliv skapar den ekonomiska
grunden för välstånd och framåtskridande,
och på den grunden har samhällsorganen
byggt upp ett system av
serviceanordningar av olika slag, som
skall stå oss till tjänst från vaggan till
graven.

Det finns många svåra brister i den
servicen, t. ex. inom åldringsvården,
brister som för många av oss kan synas
onödiga och meningslösa då man tänker
på samhällsservicens utbyggnad på
andra områden, eftersom dessa brister
är följder av andras värderingar och
bedömningar av hur olika behov skall
vägas mot varandra.

I allt väsentligt är vi naturligtvis ense
om värdet av att produktionens be -

106 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

tingelser i vårt land hittills varit sådana,
att den kunnat ge oss rikliga arbetstillfällen
och goda arbetsförtjänster.
Likaså tycks vi vara ense om det mesta
av vad samhället kunnat skapa för utbildning
och bildning, för hälso- och
sjukvård, för ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet, sjukdom och ålderdom, för
främjande av kultur och vetenskap och
mycket annat.

Men människorna behöver och vill
ständigt ha mera. De behöver flera,
bättre och rymligare bostäder. De vill
ha ändamålsenligare arbetsmiljöer,
dubblerade TV-program, bättre vägar,
tätare flyglinjer, kortare arbetstid, trestjärniga
campingplatser och andra fritidsanordningar
för vila, sport och
rekreation. Och vi alla — inom både
näringsliv och politik — tävlar om att
försöka skapa förutsättningar och former
för att tillgodose alla dessa gamla
och nya behov till människornas nytta
och nöje.

Jag tror att det kan vara nyttigt att
ibland göra klart, att det i fråga om
sådana målsättningar i allmänhet inte
råder några delade meningar i sak mellan
regeringen och högerpartiet. Det
kan därför inte heller vara högerpartiets
eller något annat oppositionspartis
uppgift att i varje situation motarbeta
alla förslag bara därför att de kommer
från regeringen. Oppositionen kan och
bör tvärtom vara oförhindrad att i
många frågor samarbeta med regeringsmakten,
och så sker ju också ofta
till det helas bästa.

Men i den utveckling, som vårt samhälle
undergår, finns också företeelser
och tendenser av annat slag. Steg för
steg bidrar de till att omvandla vårt samhälle
i socialistisk riktning. Det är mera
sällan allmänheten i klartext kan läsa
ut denna tendens. Förloppet präglas
tvärtom av att det liksom smyger sig
över oss.

Näringslivets handlingsfrihet har beskurits;
genom bl. a. beskattningsregler
kan företagens investeringar i betydan -

de grad styras. Riksbanken håller med
hård hand i bankväsendet, och en mycket
sträng lagstiftning dirigerar försäkringsväsendet.

Från verkligt demokratisk synpunkt
ter det sig också äventyrligt och farligt,
att staten genom sin monopolställning
ensam behärskar våra effektivaste informationsmedel
— radio och TV.

Den nya grundskolans utformning
kan också genom bl. a. bristen på valfrihet
leda till en likriktning, som för
människor med individualistisk livssyn
inte är tilltalande.

Bostadspolitiken favoriserar på olika
sätt de s. k. allmännyttiga företagens
produktion, trots att dessa långt ifrån
visat sig kunna eller ens vilja försöka
tillgodose behovet av från miljö-, trivseloch
familjevänlighetssynpunkt tillfredsställande
lösningar av bostadsfrågan.
Den beprisade valfriheten är sannerligen
ingen realitet för den som söker
bostad.

Överbeskattningen och uppbyggnaden
av ATP-fonderna — de senare ett för
pensionsreformen obehövligt påhäng i
det fördelningssystem, som reformen är
grundad på — innebär ett tvångssparande
i samhällets ägo av väldig omfattning.
Det betänkliga med detta är
dock inte enbart att enskilda personer
och företag härigenom berövas möjlighet
till enskilt sparande utan den
oerhörda koncentrationen av makt hos
ett fåtal människor. Följderna av misstag
vid t. ex. investeringar — och misstag
är mänskliga — blir därigenom
större och mera ödesdigra än om sparmedlen
är fördelade på flera händer.
Vi får inte heller glömma att makten
så lätt missbrukas.

För den enskilda människan är ofta
det fria valet av bostadsort av stor och
dominerande betydelse. Det är ju möjligt
att majoriteten av vårt folk vill bo
i någon av storstadsregionerna, men vi
måste komma ihåg, att det finns massor
av människor som inte vill det. För
att nu friheten att åtminstone i stora

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 107

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

drag själv få välja sin bostadsort skall
ha någon reell innebörd måste det finnas
arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter
även på andra håll i landet
än i storstadsregionerna. Det tycks
emellertid bland våra planhushållare i
dag vara högsta mode att arbeta för en
lokaliseringspolitik som ytterligare försvagar
landsbygdens och de mindre orternas
möjligheter att bereda arbetstillfällen
åt dem som vill bo där. Samtidigt
ökar den från många synpunkter
tvivelaktiga befolkningskoncentrationen
i storstadsregionerna med alla de följder
i fråga om exempelvis bostadsbrist,
otillräckliga kommunikationer och försvårad
ungdomsfostran, som skapar
vantrivsel och stora sociala problem.
Det är minst sagt orätt att i dessa avseenden
försöka förvända synen hos
folk, och det är groteskt att försöka få
människorna att tro, att det för deras
eget bästa är nödvändigt att de bor i
någon storstadsregion, med motivering
att de skulle behöva mera allsidigt uppbyggda
samhällen för att kunna uppnå
den valfrihet man säger sig eftersträva.

Genom politiseringen av det ekonomiska
livet och den maktkoncentration
detta medför blir det möjligt för politikerna
att bedriva en sådan lokaliseringspolitik,
som snabbt kommer att
ytterligare avfolka vår landsbygd och
dess små och medelstora samhällen.
Därmed skapas ytterst svårlösta problem
av ekonomisk och kulturell natur
och i fråga om enskild och samhällelig
service för dem som dock alltid
måste komma att bo kvar där.

Jag har, herr talman, något uppehållit
mig vid några företeelser i samhällsutvecklingen,
som det rått och råder
delade meningar om mellan regeringspartiet
och högerpartiet. Dessa företeelser
har också det gemensamt, att de
alla bidrar till att öka makten och inflytandet
hos politikerna och samhällets
organ. I samma mån krymper emellertid
den enskilde individens frihet att
bestämma över och planera sitt hand -

lande och sitt liv. Vårt beroende av
samhällsfunktionärerna blir allt större.
Och samtidigt avtar den menige medborgarens
känsla av ansvar. Därigenom
löper vi risken att förlora den viktigaste
drivfjädern till mänskligt och samhälleligt
framåtskridande. Om den naturliga
ambitionen att förkovra den
materiella grunden för vårt välstånd avlöses
av olust och en allmän känsla av
meningslöshet, då kan den höga standard,
som vi alla vill slå vakt om, lätt
förloras eller i vart fall bli svår att
vidareutveckla.

Det är därför, herr talman, som jag
skulle vilja se det som ett ansvarsmedvetet
högerpartis främsta uppgift i dagens
svenska politik att motarbeta alla
de utvecklingstendenser, som kan vara
ägnade att minska individens frihet
och känsla av ansvar. En sådan opposition
är en nödvändig ingrediens i
den parlamentariska demokratien. Den
borde också kunna utgöra grundval för
ett enat och kraftsamlande uppträdande
av de tre demokratiska oppositionspartierna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det kan förefalla föga
tacksamt att fortsätta debatten vid denna
relativt sena timme inför glest besatta
bänkar. Men jag skall i alla fall
göra det för att ytterligare belysa eu
av de frågor som diskussionen tidigare
i dag har gällt. Det förefaller mig viktigt,
att man får ordentligt i riksdagens
protokoll fastslaget vad som har skett
på denna centrala punkt i debatten mellan
statsminister Erlander och flera talesmän
från oppositionen.

Statsministern försökte ju att måla en
bild utav en opposition — han undantog
ibland centerpartiet utan att anföra
skäl härför — som arbetar mot samhället
och en socialdemokrati som vill
göra samhället till ett instrument för
en lösning av de stora sociala frågorna.
Det var en skildring i vitt och svart,
som väl även för den som känner herr

108 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Erlanders utomordentliga förmåga att
skilja sig från fakta framstod som överraskande.

Det som statsministern byggde upp
hela dagens debatt på — han menar
tydligen att detta skall vara den taktiska
propagandalinjen för regeringspartiet
mot oppositionen framöver —
var, som kammarens ledamöter hörde,
den att han låtsades, att oppositionen,
inklusive folkpartiet, hade varit motståndare
till reformpolitiken och inte
velat ställa erforderliga resurser till
samhällets förfogande. Han fick emellertid
backa på den första punkten.
Han fick erkänna — jag talar nu för
folkpartiets del; andra får tala för sig
— alt folkpartiet har stött denna reformpolitik,
och han kunde inte bestrida
att folkpartiet varit en pådrivande
initiativtagare i många avseenden. Det
var bra att få det fastslaget. I sin iver
att inte erkänna någonting för folkpartiets
del — herr Erlander tycks ha svårt
för att erkänna att något gott kan finnas
hos folkpartiet — fann han inte någon
bättre utväg än att säga: Ja, jag
bär ju sagt att hela oppositionen, även
högern, har röstat för och varit positivt
inställd till det mesta i den sociala
reformpolitiken. — Jag tänker inte
diskutera högerns politik här. Jag
gjorde endast den reflexionen, att statsministern
tydligen har glömt vad han
själv och hans parti 1960 sade om den
svenska högerns politik. Att det där var
fråga om våldsamma överord behöver
jag inte erinra om; valkampanjen 1960
är onekligen i friskt minne. Men för
folkpartiets del — och det är det som
jag här fäster mig vid — kan man alltså
konstatera ett erkännande av vår
positiva inställning till reformpolitiken.

Då hade statsministern inte mer än
ett argument kvar. Han var tvungen att
påstå, att vi inte ville ställa resurser
till samhällets förfogande. Men, herr
talman, det finns ju endast ett bevis
för om man vill ställa resurser till förfogande
eller inte, och det är storle -

ken av de statliga inkomster och utgifter
som man röstar för. Därför finns
det inget annat sätt att konstatera det
berättigade eller icke berättigade i herr
Erlanders beskyllningar än att gå till
de ståndpunkter, som folkpartiet har
intagit i riksdagen vid bestämmandet
av budgeten.

Jag har redan förut i dag hänvisat till
vilket kolossalt stort budgetöverskott
som skulle ha uppkommit det senaste
året om folkpartiets förslag blivit genomförda
till punkt och pricka. Det
skulle ha blivit ett väldigt överskott. Det
skulle ha blivit, kan man försiktigt
säga, i varje fall totalbalans i budgeten
kassamässigt. Men det märkvärdiga är
att om herr Sträng föreslår totalbalans,
då är detta det riktiga, men om folkpartiets
politik innebär totalbalans påstår
statsministern, att det inebär att
vi inte vill ställa resurser till förfogande
för samhällets sociala reformpolitik.
Faktum är tvärtom att vi ställde inte
bara tillräckligt med resurser till förfogande,
utan vårt förslag innebar mer
än detta.

Nu kan man säga: »Finansläget bär
ju varit särskilt ljust ett tåg, men det
går inte att räkna med att det framöver
skall bli lika gynnsamt.» Nej, det vore
nog oförsiktigt. Men såsom herr Gustafson
i Göteborg med all rätt understrukit
— och det skedde inte för första
gången — har vi i folkpartiet varit
återhållsamma med våra förslag till
skattereduktioner just därför att vi ville
vara säkra på att det skulle finnas
erforderliga resurser för finansieringen
av reformerna. De av oss föreslagna
skattereduktionerna har sålunda varit
moderata, men insatta på de rätta strategiska
punkterna kan även sådana skatteförslag,
som endast rör en ganska
ringa del av budgeten, i längden få stor
betydelse för den ekonomiska utvecklingen
i landet genom att gynna initiativtagande
och sparande, utbildningssträvanden
och annat sådant.

Jag nämner bara i förbigående, herr

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 109

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

talman, att jag inte nu tar upp frågan
om hur man skall förfara vid en lågkonjunktur
och dylikt; det tillhör ju
inte den nu diskuterade problematiken.

Med hjälp av den enda måttstock som
finns i detta sammanhang, nämligen
vad folkpartiet röstat för när det gäller
budgeten, kan alltså konstateras, att
statsminister Erlanders påståenden är
till hundra procent oriktiga och vilseledande
och att vi inom folkpartiet har
varit med om att ställa till förfogande
mer än nog av resurser för den av
staten — och även kommunerna — finansierade
reformpolitiken.

Vad är det då striden gäller? Jo, det
är såsom redan förut konstaterats frågan
om vilken roll det statliga respektive
det enskilda sparandet bör spela
när det gäller lösningen av uppgiften
att hålla jämvikt på kapitalmarknaden
och inom samhällsekonomien och ändå
kunna tillåta erforderliga investeringar
inom näringslivet, bostadsbyggandet
och på andra områden. Regeringen
vill mera lita till det tvångsbetonade
sparande som ett budgetöverskott
innebär, medan vi i mindre grad
vill lita till budgetöverskott och mera
till en politik, som ökar det enskilda
sparandet. Det skall ske genom att befrämja
den ekonomiska utvecklingen
och genom att uppmuntra människor
och företag att spara — göra detta lättare
för dem.

Åsiktsmotsättningen gäller alltså frågan
om vad som är den bästa metoden
att åstadkomma ökat enskilt sparande
och en snabb ekonomisk utveckling.
Detta är något annat än det som statsminister
Erlander i dag försökte vrida
debatten till att avse, när han oriktigt
och utan någon grund påstod att
folkpartiet inte vill ställa till förfogande
resurser för finansiering av de sociala
reformerna, utbyggnaden av skolväsendet,
hälso- och sjukvården och allt
detta.

Låt mig, herr talman, säga ytterligare
några ord i anslutning till frågan

om vad som i längden är den bästa metoden
för att få till stånd erforderligt
sparande och därmed jämvikt på kapitalmarknaden
trots behovet av betydande
investeringar. Man kan självklart
inte plötsligt helt övergå från en metod
till en annan.

Jag vill som min fasta övertygelse
hävda, att det är många fördelar förenade
med ett decentraliserat sparande,
som inte till alltför stor del koncentreras
till offentliga institutioner
utan som ligger i enskilda personers
och enskilda företags händer. Om företagen
får möjlighet till eget sparande,
kan de ta större risker och snabbare
införa nya metoder, skaffa moderna maskiner
och sådant än om de är tvungna
att vända sig till bankerna för att
få kredit. Hur många gånger har jag
inte inom näringslivet, särskilt industrien,
träffat folk som sagt: »Vi skulle
verkligen önska att Sköld, Wigforss
eller Sträng vore närvarande vid våra
överläggningar och fick reda på hur
viktigt det är för oss att omedelbart
kunna köpa vissa nya maskiner och att
inte behöva vänta med det ett eller två
år.» I en del fall har man kanske trots
svårigheterna kunnat köpa dessa maskiner
efter bara några månaders dröjsmål,
och tack vare detta har man kommit
först in på stora marknader och
kunnat upparbeta en export, till stort
gagn för det svenska näringslivet och
hela svenska folkhushållet.

Vikten av ett riskbärande decentraliserat
sparande, som kommer till stånd
där investeringsbesluten skall fattas,
bör sannerligen inte underskattas.

Vad de enskilda människornas sparande
beträffar är det ganska uppenbart,
att om man vill åstadkomma valfrihet
för individerna, t. ex. frihet för
dem att avgöra om de vill vara löntagare
eller starta ett litet företag, så
är förekomsten av ett eget kapital en
nästan avgörande förutsättning för att
de skall kunna välja företagsamhetens
linje. I det svenska samhället har grun -

110 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

dandet av småföretag spelat en mycket
stor roll. Det är viktigt att vi även
i framtiden sörjer för sådana förhållanden,
att det blir möjligt för människor
att starta nya företag, om de är
kunniga och vill göra detta.

Det talas om trygghet. Ja, den enskilda
människans trygghet har kraftigt
ökats här i landet, och vi inom folkpartiet
har helhjärtat varit med på den
trygghetspolitik som förts. Man man
kommer säkerligen aldrig så långt, att
inte förekomsten av ett eget litet kapital
kan ge väsentligt ökad trygghet.
Trots alla sociala försäkringar är det
ändå mycket bra för de många människorna
att ha ett eget litet kapital.
Det behöver inte vara så stort för var
och en, men sammanlagt blir det fråga
om stora belopp.

Det finns många andra skäl, herr talman,
men detta räcker väl som motivering
för min tro, att det decentraliserade
sparandet har många fördelar
framför metoden att genom budgetöverskott
sörja för ett stort statligt sparande.

Statsministern har inte kunnat bestrida
det siffermaterial jag hänvisat
till i fråga om budgeten. Vad har han
då för utväg kvar? Vilket argument kan
han till sist komma med, trängd från
den ena positionen till den andra i fråga
om folkpartiet och resurserna? Han
säger ungefär så här: Ni i oppositionen
— folkpartiet och andra — får inte lov
att lägga fram förslag till en budget som
innehåller omsättningsskatt och räkna
er den till godo, även om ni röstar för
dem i riksdagen, ty när omsättningsskatten
infördes ville ni inte rösta för

den. Därför är ni nu förhindrade —
tydligen för all framtid, ty statsministern
gjorde ingen reservation — att
föreslå en finanspolitik där omsättningsskatt
ingår. Ni måste ha röstat för
omsättningsskatt vid den tidpunkt då
regeringen lade fram förslaget; annars
bar ni ingen handlingsfrihet.

Vi tog emellertid inte ställning i prin -

cip mot omsättningsskatt. Vi förklarade
tvärtom från första stund, att vi ville ha
en utredning om en omläggning från
direkt till indirekt beskattning. Vi förbehöll
oss uttryckligen rätten att använda
»oms» eller andra metoder för
indirekt beskattning. Om vi inte vill
välja en viss metod precis vid den tidpunkt
då regeringen tycker att den passar,
är det vår sak. Det är fullständigt
löjeväckande att påstå att vi sedan inte
skulle få säga: »Så här ser den budget
ut som vi har röstat för beträffande det
eller det finansåret, och där finns mer
än nog av resurser för den sociala reformpolitiken.
» Men herr Erlander menar
att vi inte får lov att anse att »omsen»
skall användas vid något annat
tillfälle än när regeringen först föreslog
den.

Vi lägger, herr talman, fram vilka
förslag om finansieringsmetoderna vi
vill. Vi har uttryckligen beträffande
omsättningsskatt och andra former av
indirekt beskattning från första stund
gjort den reservationen, att vi ville få
en prövning till stånd, eftersom vi ansåg
att saken inte var tillräckligt prövad
när regeringen lade fram förslaget.
Vi har förbehållit oss handlingsfrihet.

Det går inte att med sådana kringgående
manövrer komma bort från att
det enda kriteriet är, om vi i folkpartiet
lagt fram och röstat för sådana
skatte- och utgiftsförslag, att budgeten
innehåller tillräckliga resurser för den
sociala reformpolitiken. Ställer man
den frågan, vet vi att ingen kan bestrida
att svaret blir ja — folkpartiet
har varit villigt att rösta för tillräckliga
resurser för denna reformpolitik.
Meningsskiljaktigheten beträffande hur
kapitalmarknadsbalansen skall bibehållas
är en fråga för sig, som vi också
gärna skall diskutera, men den hör inte
in i detta sammanhang.

Jag medger att när statsministern kritiserar
oppositionen som enhet — vilket
inte är så lämpligt då vi har olika förslag
— skulle han möjligen med någon

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 111

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

liten rätt kunna kritisera centerpartiet,
som ju både år 1960 och år 1962
velat ställa vida mindre belopp till förfogande
för kösamhällets bekämpande
än folkpartiet. Det intressanta är emellertid
att statsministern i stället undantog
centerpartiet, därmed demonstrerande
hur litet intresserad han var att
utgå från de faktiska siffror som visar
hur partierna i denna kammare har
röstat och vilka förslag de har framlagt.
Men om detta kan herr Erlander
debattera med centerpartiet, och det
skall jag inte lägga mig i.

Det kan alltså konstateras, att statsministerns
insats i debatten helt är
byggd på en oriktig beskrivning av den
ståndpunkt som folkpartiet har intagit.
Det är en ganska allvarlig sak, herr talman,
att i en debatt landets statsminister
lägger upp hela sitt anförande på
en fullständigt osaklig grund och påstår
att socialdemokratien är för samhället
men folkpartiet och övriga oppositionspartier
mot samhället. Vad vi har sagt
i diskussionerna om relationen mellan
samhället och medborgarna är något
helt annat, och jag vill upprepa det än
en gång som avslutning på detta anförande: Vi

hävdar att samhället inte skall
vara en förmyndare för människorna
utan en god vän, som skall hjälpa till
att skapa förutsättningar för lösningen
av många av deras problem. Den attityden
håller vi på. Vi ser inte i samhället
någon fiende eller motståndare.
Vi vill bidra till att samhället skall bli
en verkligt god vän, och vi är villiga
att ge denna goda vän alla erforderliga
resurser för en lösning av de problem
som vi anser angelägna •—• inte bara
kösamhällets bekämpande, även om det
inte är minst väsentligt, utan också
andra problem.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var ju ett ur många
synpunkter märkligt anförande som

folkpartiets ledare tillät sig. Jag tror
att han i det långa loppet kommer att
tycka att det hade varit lika bra om han
inte hade hållit det. Jag skall inte låta
mig provoceras av hans utomordentligt
aggressiva och i många avseenden beklämmande
ton, utan jag skall tala om
hur det förhåller sig. Jag tror att våra
demokratiska debattmetoder vinner på
att man utan alltför stora affekter resonerar
om tingen såsom vi är vana att
resonera här i riksdagen.

Det var emellertid först två anföranden
som jag gärna hade velat ta upp
till diskussion. Det ena hölls av herr
Palm och det andra av herr Eliasson i
Sundborn. Båda kom enligt min mening
in på centrala problemställningar, och
det hade varit rätt viktigt att man från
oppositionens sida hade vädrat dem
litet mera. Jag beklagar att tiden inte
medger en närmare analys av dem nu.

Men ingen ville bestrida att det skulle
vara olyckligt om herr Palms farhågor
besannades, att ett långvarigt regeringsinnehav
för ett visst parti skulle komma
att leda till att näringslivets och
Organisationssveriges representanter
vande sig av med att betrakta den politiska
debatten såsom väsentlig och i
stället uteslutande tog underhandsuppgörelser
med det ständiga regeringspartiet.
Jag tror att det kan ligga mycket i
att man här får vara aktsam. Även för
mig framstår nämligen parlamentet som
det forum där de stora principiella frågorna
skall avgöras -— självfallet —-men också debatteras.

Men det finns väl egentligen inte några
tecken som tyder på att herr Palms
oro skulle vara motiverad för närvarande.
Det finns ju —- där instämmer jag
med vad som har sagts tidigare — ett
sådant balansläge i svensk politik, att
vid varje val de som innehar regeringsmakten
måste vara beredda att möta en
situation då några procents förskjutning
kan framkalla ett regeringsskifte.
Så länge den balansen finns där, har
jag svårt att riktigt ta på allvar far -

112 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 190

hågorna för att någon skulle till den
grad slå sig till ro vid makten, att han
inte observerade vad den opinionsbildning
som råder i riksdagen innebär för
demokratien och dess friskhet.

Om det är någon som har varnat för
att betrakta det nu avslutade valet som
en definitiv lösning på de politiska problemen
i vårt land, så är det verkligen
jag. I ett par offentliga tal har jag påpekat,
att oppositionen inte skall vara
så nedslagen som den verkar. Det är en
relativt måttlig förskjutning som inträffat,
och man skall inte i paniken
inbilla sig att det nu är definitivt bestämt
för vår generation, att så här
skall det se ut. Det förhåller sig inte
så, och så länge den vetskapen finns
både inom oppositionen och inom regeringspartiet,
undrar jag om det finns
risker för att man skall hamna i ett
korporativt styrelsesätt, vilket jag för
min del ur många synpunkter skulle
beklaga.

Herr Eliasson i Sundborn tog upp en
diskussion om regeringsmakten och betydelsen
av småpartierna ur synpunkten
att om inget parti hade majoriteten
skulle det betyda att alla partier vore
tvungna att samarbete med varandra.
Ja, det är en mycket vacker teori, som
nästan alltid hävdats av proportionalismens
anhängare men som aldrig har
visat sig hålla i praktiken. De många
små partierna blir så ängsliga om dem
de fångat i sina fållor, att de svartsjukt
bevakar att inget får klättrar över. Hela
den franska utvecklingen före de Gaulle
var ju just exempel på att de många
små partierna så ängsligt bevakade fållorna,
att man byggde stängslen så höga
att man på konstlad väg skapade splittring
inom nationen. Slutet blev också
mycket riktigt demokratiens kris.

Vi upplevde detsamma i varje skede
av den tyska republikens ödesdrama.
Det finns inget historiskt exempel på
att vad som i teorien verkar så bestickande
är riktigt. Däremot finns det
många historiska exempel på att före -

komsten av två starka partier, som med
varandra kämpar om väljaropinionen,
kan skapa en mycket större grad av
generositet partierna emellan än förekomsten
av konstlade partimurar.

Jag ber om ursäkt för att jag ett
ögonblick ramlade in i herr Heckschers
roll. Det var inte min mening. Att herr
Heckscher kommit till den uppfattningen
liksom jag, kanske beror på att herr
Heckscher haft speciella anledningar
att på sitt ämnesområde studera utvecklingen
på åtskilliga håll. Och skulle det
vara så, att uppkomsten av ett stort
borgerligt parti skulle medföra någon
grad av generositet eller någon minskning
av det som herr Ohlin gav prov på
här nyss, ett exempellöst trångsinne, så
är det klart att det skulle vara en vinning
för demokratien.

Men, som sagt, dessa mycket intressanta
idéer, som både herr Palm och
herr Eliasson i Sundborn förde fram,
kanske vi får tillfälle att resonera om
vid en senare tidpunkt, då vi närmar
oss ett avgörande i författningsfrågorna.
Jag tror emellertid det är bra att
detta sagts, tjr det blir alltid en liten
stöt i riktning mot ett självständigt tänkande.

Sedan övergår jag till något mera beklämmande,
nämligen herr Ohlins försök
att göra gällande att jag skulle ha
sagt att folkpartiet var emot de sociala
reformerna. Jag hänvisar där till att
jag gång på gång under valrörelsen sade,
att man i folkpartiet nu villigt röstar
för dem. Hur skulle jag över huvud taget
kunna säga att folkpartiet inte röstade
för de stora reformbesluten 1962?
Det vore ju att slå in öppna dörrar.
Jag har tvärtom sagt att felet med folkpartiet
var, att man gick in för de
sociala reformerna utan att vara beredd
att ta de ekonomiska konsekvenserna
av det — och det står jag för!

Men eftersom herr Ohlin här har
tagit upp denna historia om att folkpartiet
alltid har stött de sociala reformerna,
vill jag fästa uppmärksamheten

Torsdagen den 15 november 19G2 em.

Nr 32 113

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

på att min välvilliga betygsättning här
gäller nuet, d. v. s. tiden efter 1960.
Mellan 1956 och 1960 hade folkpartiet
under trycket av högerns starka frammarsch
mycket lätt för att hamna på
den linje, som gjorde skattesänkningarna
till en central uppgift. Från denna
period, då socialliberalismen var borta
ur den ideologiska och även praktiska
folkpartipolitiken, skulle jag kunna ta
fram uttalande efter uttalande, som visar
att folkpartiet då icke intog någon
positiv ställning till socialreformerna.
Varför föreslog man i folkpartiet annars
en rad beslcärningar i reformförslagen?
Folkpartiet gick inte så långt som högern,
men det finns en lång lista över
vad som hände från 1956 till 1960. Ur
den listan har jag citerat några uttalanden
i min skrift Valfrihetens samhälle.
Jag skulle kunna ta nära nog hur många
exempel som helst, om herr Ohlin vill,
och de visar alla vilken ståndpunkt
herr Ohlin då intog, .lag kan t. ex. ta
det uttalandet, där det sades att det
framstår »som ytterst angeläget att söka
uppnå en begränsning av den offentliga
utgiftsandelen i samhällsekonomien».
Och 1958 förklarade herr Ohlin »att planerna
på att på nytt höja barnbidragen
över nuvarande nivå får läggas åt sidan
för lång tid framåt». Vidare sades
det i en folkpartimotion 1959 att det
måste vara en naturlig förstahandsuppgift
att minska statens utgifter. Därvid
»visar det sig snart att en sådan knappast
går att nå med mindre att en indragning
sker även av transfereringsutgifter,
d. v. s. bidrag som kommer en
större eller mindre grupp till godo».

Det finns sålunda tre perioder i folkpartiets
liv. Först dess socialpolitiskt
offensiva linje fram till 1956. Sedan
kom högerns offensiv. Då skrämdes
folkpartiet över på en linje, som låg
mycket nära högerns under åren 1956
till 1960. Men högerns valkatastrof 1960
räddade socialliberalismen åt landet,
och tack vare högerns nederlag då är
folkpartiet nu återigen ett socialliberalt

parti — vilket vi hälsar med största
tillfredsställelse. Det faller mig alls
icke in att kritisera folkpartiet för vad
som hänt på den socialpolitiska fronten
fram till 1956 och efter 1960. Men
jag upprepar att det som varit avgörande
för folkpartiets inställning är icke
en genomtänkt uppfattning, utan det är
i vilken mån de två mera ideologiskt betonade
partierna högern och socialdemokratien
har gått framåt eller tillbaka.
Folkpartiet har haft som sin uppgift att
försöka pendla mellan dem — och sä
har resultatet blivit denna böljegång.
Detta går val inte att ett ögonblick
bestrida. Man kan väl inte med aldrig
så hårda ord komma ifrån att det förhåller
sig på detta sätt med folkpartiets
s. k. ideologiska intresse för socialpolitiken.
Men nu är man liberal igen i
folkpartiet — och det är mycket bra.
Det är också min innerliga förhoppning
att socialdemokratien aldrig måtte bli så
svag, att vi inte kan försvara socialliberalismen
inom folkpartiet.

Men då återstår den anklagelsepunkt
vi alltjämt har mot folkpartiet, nämligen
att man där inte är beredd att
ställa de nödiga resurserna till förfogande.

Vad var det som hände i valdebatten
och som motiverade de våldsamma tonfallen
nyss? Jo, det var att vi sade:
Skall vi sänka skatterna så, att vi tar
bort vad herr Ohlin kallar för överbeskattning
och som han gång på gång
har fixerat till en miljard kronor, så
måste vi låna upp de pengarna. Många
människor trodde att dessa pengar
drogs in utan att de kom till användning,
och därför var det nödvändigt att
i valdebatten göra klart att pengarna
användes till nyttiga ting. Till nyttiga
ting får man självfallet låna pengar. Men
det viktigaste var att komma fram till
— och det gjorde man också delvis under
valdebatten — att det som herr
Ohlin rekommenderade att låna till var
bostadsbyggandet. Han menade att det
var onödigt att med skattebetalarnas

8 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 32

114 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

medel finansiera en låneverksamhet till
bostadsbyggandet på ungefär en miljard
kronor. Det är detta som jag ville diskutera:
om detta är klokt och riktigt.
Det finns emellertid ingen som helst
möjlighet att komma förbi det faktum
att om man icke skat-tefinansierar denna
miljard, måste bostadsbyggarna låna
upp den. Man måste låna upp denna miljard
såsom herr Ohlin vill. Något annat
har vi inte sagt.

Men vad inträffar då? Ja, herr Ohlin
är praktiskt taget ensam bland landets
ekonomer om att anse att man i den
dåvarande situationen skulle ha gått ut
på marknaden och lånat till denna miljard.
Varför det? Jo, därför att vi vill
visa den bostadssökande allmänheten
den solidariteten att vi garanterar den
krediter. Om vi inte ger dessa krediter
från samhällets samlade resurser, måste
dessa människor ut på den öppna kapitalmarknaden.
Ville vi skapa garantier
för bostadslån på denna marknad skulle
vi vara tvungna att säga till andra lånesökande,
till kommunerna och till industrien:
Ni får låna en miljard mindre,
eftersom vi nu inte längre skall
skattefinansiera bostadsbyggandet. Detta
är det ytterligt enkla faktum som ligger
bakom diskussionen.

Vi hyser den bestämda uppfattningen
att det i det läge som då rådde skulle
ha varit mycket olyckligt att göra så.
Vi hade att välja mellan tre ting: att
säga till den bostadssökande allmänheten
att vi inte längre garanterade krediterna
åt den, att spara in en miljard på
andra statsutgifter eller också att hänvisa
dessa människor till kreditmarknaden
med den effekten att de trängde ut
andra därifrån. Hur herr Ohlin i strid
med hela den nationalekonomiska sakkunskapen
kan hävda en annan mening
och göra det med en sådan emfas som
om han trodde på vad han sade är för
mig en gåta.

Herr PALM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få uttala

min glädje över att statsministern här
sagt sig vara medveten om att det kan
finnas vissa risker ii en utveckling som
präglas av korporativistiska tendenser.
Naturligtvis är det också glädjande och
betryggande att statsministern försäkrar
att man från regeringshåll vill visa aktsamhet
i dessa avseenden och är medveten
om dessa risker.

Vidare påpekade statsministern att
det inte finns några tecken på att en
sådan oro skulle vara motiverad f. n.
Jag vill inte heller, med tanke på den
inställning som jag är övertygad om besjälar
statsministern, påstå att risken
skulle vara överhängande, men jag vill
påpeka att ett korporativt system inte
kommer till på det sättet att några
människor — byråkrater, funktionärer,
administratörer eller vad man vill kalla
dem — stämmer möte och kommer överens
om att eftersträva makten. Jag tror
att James Burnham i något sammanhang
utvecklat detta ämne. Man bestämmer
sig inte uttryckligen för att sätta
riksdagen ur spel, men det blir bara så
helt enkelt, om systemet inte fungerar
ändamålsenligt och om man inte får
den effektiva organisation som anses
nödvändig.

Jag nämnde det franska exempelet
eftersom man i Frankrike kommit ganska
långt i en samordning som i vissa avseenden
gått över parlamentets huvud.
I övrigt har vi, vilket jag också betonade,
ingen anledning att göra jämförelser
med Frankrike och med de politiska
förhållandena där.

Jag vill inte på något sätt bestrida
nödvändigheten av den ekonomiska
planering som skall företas av det nyinrättade
ekonomiska rådet. Jag tror den
är oundgänglig. Vad jag emellertid vill
få fram och understryka är min övertygelse
att det föreligger en risk för
demokratien såvida det inte på den politiska
sidan finns en tillräckligt effektiv
motvikt till den sittande regeringen, det
må vara en socialdemokratisk regering
eller vilken regering som helst.

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 115

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Det är således principen som jag är
angelägen om att understryka — en
princip som förutsätter något av det
som herr statsministern var inne på:
ett tvåpartisystem. Om vi skulle få ett
sådant, tror jag inte att bara oppositionen
skulle vinna i styrka, utan jag
tror också att regeringen skulle kunna
få en känsla av att detta system fungerade
bättre ur parlamentarisk synvinkel.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att ännu en gång uttrycka den förhoppningen
att den borgerliga sidan skall
inse vad klockan är slagen och avlysa
de begränsade och ganska trångsynta
debatter som hittills på sina håll förts
om det borgerliga samarbetet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag erkänner att jag
inför statsministerns inlägg i den tidigare
debatten verkligen —- vilket inte
händer så ofta — blivit inte så litet indignerad,
eftersom jag tycker att själva
dess uppläggning är i grunden oriktig.
Då finns det verkligen anledning att
reagera.

Vad är det nu statsministern säger?
Jo, han påstår först att han inte sagt att
folkpartiet var emot den sociala reformpolitiken.
Han målade emellertid
upp hur hela oppositionen var mot samhället
och mot att detta skulle lösa reformproblem.
Får jag också hänvisa
statsministern till vad hans parti framförde
år 1960. Om man tar tillbaka detta,
så mycket bättre. Men då spred man
i väldiga upplagor en liten trycksak,
där det beskrevs hur »de borgerliga»
ville riva ned välfärdssamhället. Om det
inte var ett försök att ge medborgarna
intrycket, att folkpartiet ingalunda hade
en positiv inställning till socialpolitiken,
så vet jag inte vad det skulle vara.
Men så mycket bättre om det inte var
ett sådant försök ■— jag fastslog nyss
att statsministern fått erkänna att folkpartiet
hade en positiv inställning.

Men nu säger herr Erlander: »Ja, det
8*—Andra kammarens protokoll 1962.

var under vissa perioder, men 1956—•
1960 var det inte så.» Får jag då först,
utan att här börja något citatkrig konstatera,
att ingen mindre än finansminister
Sträng uttalade någon gång vid mitten
av denna period, att han ansåg
att det fick bli ett visst skede av försiktighet
i fråga om vissa nya stora socialutgifter
— jag minns inte exakt hur orden
föll. Detta är en inställning som väl
inte på något sätt stod i strid med uppfattningen
att det sociala reformverket
skulle fortsättas. Man kan väl beträffande
en eller annan socialreform på
ett område, där det har tagits stora steg
framåt, säga att innan nästa steg tas
får det gå en liten tid. Jag skulle tro
att socialdemokraterna många gånger
intagit samma ståndpunkt.

Nej, herr statsminister, låt oss inte
gå in på detta utan låt oss se till det
verkliga kriteriet: Vilka förslag har
folkpartiet framfört och vilka förslag
har folkpartiet röstat för under denna
period? Då vågar jag påstå att statsministern
inte alls kan dokumentera att
vi under perioden röstat mot väsentliga
regeringsförslag på detta område eller
velat riva upp väsentliga reformer.

Vi föreslog en minskning av de generella
bostadssubventionerna. Ja, det
är en sak som haft och har sympatier
på många håll inom socialdemokratien.
I själva verket har ju regeringen först
en gång tagit bort de generella bostadssubventionerna,
så infört dem igen och
därefter åter börjat avveckla dem. Jag
har fattat dåvarande socialministern
Torsten Nilssons yttrande så, att han
verkligen var inställd på att man skulle
successivt minska just de generella bostadssubventionerna.
Att vi föreslog en
viss minskning där kan ju inte rimligen
av herr Erlander anföras som något bevis
för socialpolitisk negativism. Vi har
ju dessutom föreslagit att familjebostadsbidragen
skulle få en viss ökning.

Nej, jag upprepar: kriteriet är hur
vi tar ställning i denna kammare och i
första kammaren till egna och regeringNr
32

116 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 190

ens förslag. Då kan statsministern inte
hävda annat än att vår allmänna inställning
till den sociala reformpolitiken har
varit positiv och att vi framlagt många
förslag genom vilka vi varit pådrivande
på regeringen. Jag erinrar om vad jag
visst nämnt tidigare i dag, nämligen
folkpensionens automatiska värdesäkring.
Och hur har vi inte drivit på i
fråga om invalidpensioneringen, även
under perioden före 1960, och sagt till
regeringen: Det dröjer för länge med
att få en socialt så viktig sak som invalidpensioneringen
förbättrad.

Det går alltså inte att redovisa några
fakta som stöder herr Erlanders påstående.

Vad sedan resurserna beträffar säger
statsministern nu att jag har fixerat vårt
skattesänkningsförslag till en miljard.
Det har jag inte alls gjort. Jag hänvisar
till alla våra motioner här i riksdagen.
Jag nämnde en gång att vi kritiserade
regeringens överbalansering e. d.
som uppgick till en miljard. Statsministern
har möjligen dragit den slutsatsen
att detta innebar att vi skulle förordat
att det här bleve noll. Men vi har ju
haft oräkneliga finanspolitiska debatter
i denna kammare, och jag vågar påstå
att om någon, därför att jag kritiserar
överbalanseringen och överbeskattningen,
drar slutsatsen att jag menar att
det inte skall vara någon överbalansering
av driftbudgeten alls under rådande
förhållanden, så är detta en tolkning
som står i strid med allt som
sagts under debatterna här i kammaren
under åratal. Jag ifrågasätter verkligen
om en sådan tolkning kan vara gjord i
god tro.

Vi har föreslagit skattesänkningar och
vissa utgiftsökningar samt vissa besparingar
som tillsammans inneburit en väsentligt
mindre förändring av budgeten
än vad statsministern nu påstår.

När det gäller bostadsbyggandets finansiering
säger statsministern, att det
är väl alldeles klart att om staten inte
skaffar dessa pengar från skattebetalar -

na så måste pengarna lånas upp. Då
vill jag först konstatera att det dock är
en helt annan sak att »låna till bostadsbyggande»
än att låna till skattesänkning.
Att enskilda människor, om de
inte har eget kapital, lånar till bostadsbyggande
utan statens hjälp och förmedling
är en metod som tillämpats i detta
land i årtionden och en metod som
tillämpas i nästan alla andra stater i
Västerlandet. Skulle det verkligen vara
detta som berättigar statsministerns häftiga
angrepp i förmiddags — alltså att
vi vill införa en på så många håll använd
metod, som leder till att man stegvis
kommer bort från att skattebetalarna
erlägger kapitalet och helt enkelt övergår
till vanlig normal upplåning för en
väsentlig del av bostadsbyggandet? Man
kan naturligtvis inte göra en övergång
från ett år till ett annat, vilket herr Erlander
ville låta påskina att jag hade
föreslagit, utan frågan blir, hur man
på lång sikt skall få tillräckligt kapital
på kapitalmarknaden, så att det blir
tillräckligt utrymme för denna upplåning
och även för finansiering av andra
investeringar. Det är den väsentliga frågan,
och här har vi lagt fram ett förslag,
vilket vi, som jag tidigare sagt,
motiverat med att vi föredrar ett enskilt
sparande, medan socialdemokraterna
föredrar ett stort permanent statligt
tvångssparande. Det är här meningsskiljaktigheterna
finns, och den saken
tycker jag att vi skulle kunna diskutera
i en lugn och saklig ton. Det
skall i varje fall jag gärna göra, om statsministern
lägger upp debatten på detta
onekligen verklighetstrogna sätt. Men
om det utan vidare helt oriktigt påstås
att vi inte velat vara med om en finanspolitik
som skulle möjliggöra finansiering
av de statligt och kommunalt betalda
sociala reformerna, då måste vi
reagera mycket bestämt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är ju meningslöst

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 117

Vid remiss av Kimgl. Maj:ts proposition nr 190

att fortsätta denna diskussion. När herr
Ohlin läser igenom sina egna anföranden
i protokollet, kommer han säkert att
märka att han slagit ihjäl sig själv så
många gånger, att det är onödigt för
mig att göra det.

Orsaken till att hela denna diskussion
kom upp är följande. Herr Ohlin går ut
i valrörelsen och säger: Vi protesterar
mot den orimliga överbeskattningen,
som drar in en miljard från skattebetalarna
till staten. Då kommer människor
till mig och frågar, om detta är
sant och vad vi skall använda den miljarden
till. Då jag förklarar för dem hur
det förhåller sig, framhåller man, att
det är viktigt att ett så felaktigt påstående
blir ordentligt vederlagt. Och det
var precis vad jag gjorde och ingenting
annat. Om vi inte tar in dessa pengar
skattevägen, så måste vi låna upp pengar.
Jag sade till och med under valrörelsen,
att det kan vara klokt att låna
pengar, om vi har en kapitalmarknad
där det är lätt att låna. Det är möjligt
att vi kan få ett sådant läge på kapitalmarknaden.
Men i det läge, i vilket vi
befunnit oss, i varje fall till dags dato,
då det varit trängsel på lånemarknaden
och där det, om staten hade lånat pengar
till bostadsbyggandet, hade blivit besvärligt
för enskilda att låna eller andra
viktiga intressen blivit tillbakasatta, har
det väl ändå varit naturligt att vi sagt:
Solidariteten med den bostadssökande
och bostadsproducerande delen av vårt
samhälle gör att vi måste sörja för att
dessa krediter finns tillgängliga. Kan
dessa krediter i en annan kreditmarknadssituation
ställas till förfogande på
annat sätt utan nationalekonomiska störningar,
tror jag att alla nationalekonomer
och vi blir ense om att det är rimligt
att gå den vägen. Men det är denna
utomordentligt lättsinniga beskyllning
som folkpartiet kastat ut, att vi drar
in en miljard kronor i onödan, att det
föreligger en överbeskattning på en miljard
kronor, som jag ansåg att det var
absolut nödvändigt att ur demokratisk

renlighetssynpunkt tillbakavisa genom
att säga: Nej stopp, det måste finnas en
gräns för demagogien.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
observera att statsministern nu
inte gör något försök att påstå, att folkpartiet
i denna kammare har lagt fram
förslag eller röstat för förslag som
skulle få en sådan effekt på budgeten
som statsministern här talat om. Han
säger nu, att eftersom jag kritiserat en
överbalansering av denna storlek måste
det innebära att jag anser att man inte
skall ha någon överbalansering ails i
rådande läge. Trots att statsministern vet
att jag i riksdagen företrätt en mycket
bestämd uppfattning i denna finanspolitiska
fråga, har han i ett yttrande — jag
vet inte vilket — velat tolka in att jag
skulle ha påstått att vi borde minska statens
resurser med en miljard. Från socialdemokratiskt
håll har man inte gjort
sig besväret att fråga, om vi i folkpartiet
verkligen ändrat mening, eftersom vi i
riksdagen företrätt en mera moderat finanspolitik.
Man borde ha frågat oss:
Vill ni nu verkligen ta bort en miljard?
Hade man ställt den frågan, hade man
omedelbart fått ett svar.

Nej, herr statsminister, att på detta
sätt tolka vår uppfattning utan att ta
hänsyn till den ställning vi intagit i riksdagen
och utan varje försök att kontrollera
denna vilda tolkning som statsministern
själv gjort, är verkligen ett svagt
försök att komma ifrån fakta. Vill statsministern
kritisera folkpartiets politik
får han lov att utgå från vårt handlingssätt
i riksdagen och tolka våra uttalanden
utanför riksdagen mot bakgrund härav.

Eftersom statsministern inte placerat
in dessa citat i sitt rätta sammanhang,
hänger hans påståenden i luften.

Herr talman! Herr Erlander sade i
början av sitt förra anförande att han i
valdebatten skulle tala om sanningen,
att han skulle förklara för det svenska

118 Nr 32

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

folket hur det verkligen förhöll sig. De
närvarande i kammaren minns vad statsministern
sade. Plan predikade bland annat
om detta att man till sista öret använde,
etc. Vi vet alla att statsministern
inte sade att — det hade varit sanning
— att han erkänner att under budgetåret
1961/62 har skattebetalarna fått betala
inte bara alla löpande utgifter för
staten, inte bara alla statliga investeringar
i de affärsdrivande verken, inte bara
denna miljard till de statliga bostadskrediterna,
utan därutöver ett belopp på
flera hundra miljoner kronor. Hade
statsministern i televisionsdebatten sagt
det, hade folket fått veta hur det verkligen
förhöll sig. Tyvärr försökte han
ge ett helt annat intryck.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag noterar ändå som
ett framsteg i denna sällsynt deklasserande
debatt att herr Ohlin medger att
talet om att vi har överbeskattat svenska
folket med en miljard kronor var inget
annat än en ren valbluff. Det fanns inget
fog för det. Därmed bär vi ändå gjort
ett framsteg. Det var detta påstående vi
tog upp i valdiskussionen. Nu säger herr
Ohlin att folkpartiet aldrig har velat göra
detta påstående utan att det var några
hundra miljoner det var frågan om.
Varför inte då säga det? Då hade hela
denna diskussion om överbeskattning
och tvångsupplåning inte existerat, då
hade vi sluppit en av de mest beklämmande
debatter som jag under mina
många år i riksdagen bar varit med om.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var i alla fall en
vinning med herr statsministerns sista
anförande. Ty vad han nu sade var att
han icke har haft någon vägande kritik
att anföra mot den ståndpunkt som folkpartiet
har intagit i svenska riksdagen.
Han vände sig uteslutande mot ett icke
närmare angivet yttrande som han inte
citerade i dess sammanhang. När han nu

säger att om jag inte hade fällt det yttrandet
så hade han inte haft dagens kritik
att framföra, så är detta ett ytterligt
värdefullt erkännande av folkpartiets
riksdagspolitik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vid denna sena timme
skall man kanske inte begära att herr
Ohlin skall kunna höra på vad jag säger.
Han kanske inte är intresserad av
det heller.

Jag bär aldrig sagt något sådant som
han tolkar in i mitt senaste anförande.
Den kritik mot folkpartiets budgetpolitik
vi har framfört här står vi naturligtvis
vid. Ni vill att budgeten skall försvagas
med 376 miljoner kronor och den
försvagningen har vi ansett olämplig.

Men när ni gör till ett huvudnummer
i valdiskussionen att det här är ett
tvångssparande av skattemedel på en
miljard kronor, det är då jag säger: Javäl,
men om detta är ett tvångssparande,
måste det i alla fall ersättas av upplåning
om det tas bort. Detta är hela innebörden
av vårt resonemang. Det hade
bara behövts ett enda ord av tillrättaläggande
på denna punkt, så att vi hade
förstått att det inte var något annat ni
avsåg än det vi har resonerat om i riksdagen.

Jag beklagar den diskussion som har
förekommit och hoppas att vi inte slcall
behöva upprepa den. Den är beklämmande
för den har visat oförmåga att
vilja ett ögonblick förstå vad det är man
vill säga och oförmåga eller bristande
vilja att följa en linje som varit begriplig
för kammarens ledamöter. Emellertid
skall vi nu inte föreställa oss att våra
debatter i fortsättningen skall se ut
på detta sätt. Vi får väl tro att det är en
tillfällig förvirring som drabbat en av
oss — jag vet inte hur man skall bedöma
det. Men beklämmande har det
verkligen varit och jag hoppas som sagt
att vi inte skall behöva uppleva något
liknande. Debatten påminner rätt mycket

Torsdagen den 15 november 1962 em.

Nr 32 119

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 190

om de debatter vi hade i början av min
statsministertid då herr Ohlin ansåg att
det skulle vara en lätt match att få bort
mig. Det visade sig att det inte var någon
lätt match, och det grämer honom
naturligtvis, och vi får väl under sådana
förhållanden dra en försoningens och
förlåtelsens slöja över vad som har passerat.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Trots den sena timmen
får jag kanske anknyta till en sak som
herr Ohlin tog upp i förmiddags och som
jag också berörde i mitt inlägg och som
herr Ohlin nu åter bär tagit upp.

Det gäller anmärkningen att de statliga
affärsverken får sina löpande investeringar
betalda av skattemedel. Man kan
väl lägga om det så att affärsverken gör
avskrivningar som alla andra affärsföretag
gör. En investering skall betalas, och
om investeringarna görs i normal omfattning
med icke för stora svängningar
från år till år är det ur teknisk synpunkt
likgiltigt om man betalar omedelbart
eller med en tiondel av beloppet per
år under tio år framåt. Det blir lika stora
årliga utgifter för skattebetalarna vilken
väg man än väljer. Jag sade i förmiddags
att jag hade i början av veckan
besökt ett affärsverk där de statliga anslag
som nu lämnas är mindre än de avskrivningar
som företaget borde göra enligt
normala affärsmässiga kalkyler. En
övergång från att betala investeringarna
omedelbart ur skattemedel till en uppläggning
med affärsmässiga avskrivningar
skulle alltså på den punkten betyda
ökade utgifter omedelbart ur skattebetalarnas
synpunkt. Jag är inte på det klara
med vilka vinster skattebetalarna
skulle göra med det system som herr Ohlin
refererar till — i det långa loppet.
Om man går över från det ena systemet
till det andra, blir det under ett övergångsskede
vissa verkningar, olika beroende
på vilket håll man kommer ifrån,
men i det långa loppet har det kanske

fördelar ur andra synpunkter med det
ena eller andra systemet, men det har
inte så mycket ur skattebetalarnas synpunkt
att betyda.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositionen hänvisades, såvitt avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet,
till vilka utskott jämväl de i anledning
av propositionen inom kammaren avgivna
yttrandena skulle överlämnas.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 200, med förslag till lag om
vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig, m. in.; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 201, angående överförande av fiskprisregleringsmedel
till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare.

§ 3

Föredrogs den av herr Larsson i Hedenäset
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående skadestånd
för skador vid militära övningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 919, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 184, med förslag till läkemedelsförordning,
m. m.

Denna motion bordlädes.

120 Nr 32

Fredagen den 16 november 1962

S o

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 16 november

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Svenungsson enligt till
kammaren inkommet läkarintyg vore
sjukskriven under tiden den 20—den 23
innevarande november.

Herr Svenungsson, som vid sammanträde
den 27 nästlidne oktober beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen till och
med den 19 innevarande november, erhöll
nu fortsatt ledighet till och med
den 23 sistnämnda månad.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 919.

§ 3

Föredrogs den av herr Nilsson i Gävle
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
i anledning av den
svenska cellulosaindustriens rationaliseringsplaner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 165, i anledning av väckta motioner
om en av Aktiebolaget Statens skogs -

industrier planerad industri i Otterbäcken,

nr 166, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag för TV-mottagare för
skolbruk,

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående ersättning för markintrång
vid framdragande av telefonledning,

nr 168, i anledning av väckta motioner
angående kustradion på ost- och sydkusten,

nr 169, i anledning av väckta motioner
om deltidsarbete i statlig och statsunderstödd
tjänst, och

nr 170, i anledning av väckta motioner
om förbättring av möjligheterna för
gift kvinna att inneha förvärvsarbete, i
vad motionerna avser förening av deltidstjänst
med ordinarieskap;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272), och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse, m. m., och
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen
jämte i ämnet väckta motioner;

Fredagen den 16 november 1962

Nr 32

121

första lagutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till brottsbalk, dels
i ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner om samhällets åtgärder mot
personer som anträffas berusade på allmän
plats;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde,

nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten,
dels ock i ämnet väckta motioner,
och

nr 41, i anledning av väckta motioner
om bestämmelser rörande tillstånd
att förändra vattnets kemiska beskaffenhet
i allmän vattenledning;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av väckta motioner
om förbättrad väderlekstjänst för jordbruket,

nr 30, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till skydd av djurlivet
i samband med skogshyggesbränning,

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående gödsling av skogsmark,
nr 32, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av inhemskt fiberbränsle,
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1962 års internationella veteavtal; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av väckta motioner
om utredning av vissa spörsmål
rörande vattendragen.

§ 5

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 364, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel vid ingripanden
enligt karantänskungörelsen;
nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition rörande godkännande av en
europeisk social stadga; och

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjömanslagen den 30 juni 1952,
m. in.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 360, i anledning av väckt motion
om tidpunkten för utbetalande av ersättning
vid expropriation av vägmark;

nr 361, i anledning av väckta motioner
om trafiksäkerhetsbestämmelserna avseende
husvagn;

nr 362, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelser om
arbetstid för förare i yrkesmässig automobiltrafik;
och

nr 363, i anledning av dels väckt motion
om fångst av vildkanin med iller
och nät, dels ock väckt motion om åtgärder
mot skadegörelse av vildkanin.

§ 6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 202, med förslag om godkännande
av överenskommelse mellan
Sverige och Finland angående gränstullsamarbete,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Anmäldes en till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 920, av herr Wachtmeister
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 195, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.03.

In fidem

Sune K. Johansson