Torsdagen den 14 november (Riksdagens protokoll 1968:37)

RIKSDAGENS

* PROTOKOLL

Nr 37

FÖRSTA KAMMAREN

1968

14—15 november

Debatter in. m.

Torsdagen den 14 november

Svar på enkla frågor:

av herr Björk (s) ang. utbyggande av statistiska centralbyråns
möjligheter att åtaga sig opinionsundersökningar, m. m.
av herr Berglund (s) ang. väntetiderna vid dermato-allergologiska
kliniken på Karolinska sjukhuset ................

Om utredningar angående hälso- och sjukvården ..............

Om viss ändring av teletaxorna .......................

Om användningen av markfotogrammetri inom kulturminnesvården
...........................

Viss upphandling vid lokaliseringsstöd ...................

Om upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten
..........................

Änkepensionen inom den allmänna försäkringen

Om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog ..............

Om ändring av koncessionsbestämmelserna angående linjetrafik

för personbefordran ...................

Om avgiftsfritt tillträde till Kullaberg ........

Barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård ............

Upphävande av näringsfrihetsförordningen.................’

Begränsning av svavelhalten i eldningsolja................[

Interpellationer:

Sid.

av herr Björk (s) ang. lämplighetsprövning av blivande präster 46
av herr Hubinette (h) ang. transport av vapen m. m. i järnvägsvagn
................................... 4S

Fredagen den 15 november

Meddelande ang. enkel fråga av herr Österdahl (fp) ang. sjuk
penning vid arbetsvärd....................

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 14 november

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, om ändrad lydelse av 4 §
förordningen angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall ....................................................

Statsutskottets utlåtande nr 148, ang. studentkårernas verksamhet
_ nr 149, ang. vissa pedagogiska och undervisningsorganisato riska

frågor m. ....................................... •

_ nr 150, om sänkning av åldern för intagning av elever till

sjukvårdsbiträdeskurser ..................................

_ nr 151, ang. utredningar om hälso- och sjukvården och om

huvudmannaskapet för ålderdomshem samt en översyn av

provinsialläkarväsendet ............................... ■ • •

_ nr 152, om ökade resurser för behandling med konstgjord

njure ..................................................

_ nr 153, om fria resor för handikappade barn och ungdomar

på institutioner ..........................................

_ nr 154, om åstadkommande av bättre överensstämmelse mellan

länsindelning och domkretsindelning, m. m.................

_ nr 155, om försöksverksamhet för ökad regional radioverksamhet
..................................................

_ nr 156, om ökad trafikinformation genom radio ............

_ nr 157, om dels viss ändring av teletaxorna, dels anpassning

av telefontaxesystemet till ändrade kommungränser ........

_ nr 158, om användningen av markfotogrammetri inom kulturminnesvården
..........................................

— nr 159, om viss utredning angående Stegeborgs slottsruin----

— nr 160, ang. befrielse för fiskefartyg i utrikes trafik från av giftsskyldighet

beträffande oljelagring ....................

Bankoutskottets utlåtande nr 57, om tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunal upphandling,

m. m...................................................

_ nr 58, ang. viss upphandling vid lokaliseringsstöd ..........

Första lagutskottets utlåtande nr 40, om dels boxnings straffbarhet,
dels förbud mot professionell boxning ................

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, om åtgärder för att minska

tobakskon sumtionen m. m...............................

_ nr 55, om förbud mot tillsats av bly i motorbensin........• •

_ nr 56, om upphävande av lagen om tillsättning av fluor till

vattenledningsvatten ....................................

— nr 57, om viss ändring av skollagens bestämmelse angående

undervisningens målsättning ............................ • •

_ nr 58, om ersättning från den allmänna försäkringen för läkemedelskostnader
vid vissa akuta sjukdomsfall ..........----

_ nr 59, ang. änkepensionen inom den allmänna försäkringen

_ nr 60, om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
................................................

Innehåll

Nr 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58, ang, rätten att förvärva

skogsfastighet ......................................... 25

nr 60, om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog...... 25

nr 61, om ändring av koncessionsbestämmelserna angående
linjetrafik för personbefordran .......................... 30

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, om avgiftsfritt tillträde till

Kullaberg, m. m. ....................................... 32

1 nr 36, om skydd mot erosion vid Löderups strandbad...... 36

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46, ang. barn- och
ungdomsfostran samt ungdomsvård ........................ 36

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, om ändrad lydelse av 1 §

1 mom. förordningen angående skatt för hundar............ 39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63, om upphävande av förordningen
angående utvidgad näringsfrihet, m. m............. 39

— nr 64, ang. dels begränsning av svavelhalten i eldningsolja,
dels lagstiftning rörande miljövård m. m..................’ 43

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Torsdagen den 14 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:
Morgondagens plenum, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10 eller
14, kommer att börja kl. 14 och blir
endast ett bordläggningsplenum.

Ang. utbyggande av statistiska centralbyråns
möjligheter att åtaga sig opinionsundersökningar,
m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att besvara
herr Björks (s) fråga angående utbyggande
av statistiska centralbyråns möjligheter
att åtaga sig opinionsundersökningar,
m. m., vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 6 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Björk har frågat
mig om jag mot bakgrunden av opinionsmätningarna
inför det senaste
andrakammarvalet anser att det föreligger
behov av dels att utbygga statistiska
centralbyråns möjligheter att åta
sig opinionsundersökningar, dels att för
statliga eller statligt finansierade institutioner
och organ ytterligare inskärpa
betydelsen av att hos privata opinionsmätningsinstitut
beställda undersökningar
uppfyller högt ställda krav på
vetenskaplig noggrannhet.

Hos statistiska centralbyrån ombesörjs
opinionsundersökningarna av
dess utredningsinstitut, som har till
uppgift att på uppdrag av myndigheter,
kommittéer eller andra organ utföra
statistiska undersökningar och bedriva
statistisk konsultationsverksam -

het. Utredningsinstitutet är affärsdrivande
och expanderar i takt med efterfrågan,
varför statsmakterna inte behöver
fatta särskilda beslut om utbyggnad
av institutet för att det skall kunna
åta sig opinionsundersökningar. Jag
vill också erinra om att statistiska centralbyrån
i sin anslagsframställning för
budgetåret 1969/70 begärt medel för
metodstudier rörande politiska opinionsundersökningar.
Denna fråga prövas
för närvarande i budgetarbetet.

Beträffande herr Björks andra fråga
vill jag understryka att Kungl. Maj:t så
sent som år 1966 i en kungörelse anbefallt
statliga myndigheter att anlita centralbyråns
utredningsinstitut för statistiska
undersökningar. Herr Björks synpunkter
är sålunda redan tillgodosedda.
Men jag vill gärna ytterligare understryka
betydelsen av att hos privata opinionsmätningsinstitut
beställda undersökningar
uppfyller högt ställda krav på
vetenskaplig noggrannhet.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för hans svar på min
fråga. Jag antar att statsministern skulle
kunna instämma, om jag hävdade att
den aktuella situationen på opinionsmätningarnas
område i vårt land inte är
tillfredsställande. Opinionsmätningarna
har uppenbarligen kommit för att stanna
både på det politiska området och på
andra områden. Metodiken kan vara av
stort värde, inte minst när det gäller
att planera samhällets insatser på olika
områden. Vilket värde de direkta politiska
opinionsmätningarna har kan givetvis
diskuteras, men eftersom de håller
på att bli ett element i vår demokrati
är det ju utomordentligt angeläget
att de fyller högt ställda krav på noggrannhet.

Torsdagen den 14 november 1968

statistiska centralbyråns möjligheter att åtaga sig opinions -

6 Nr 37

Ang. utbyggande av

undersökningar, m. m.

Det är väl ingen tvekan om att den
statistiska vetenskapen i vårt land står
på en hög nivå. Det är då desto mera
beklagligt om vår högsta statistiska expertis
inte har tillräckligt inflytande på
den verksamhet som bedrivs på detta
område. Jag har uppriktigt sagt ett intryck
av att det finns litet för stort utrymme
för charlataner inom svensk opinionsbildning,
och det vore illa om
detsamma skulle bli fallet i fråga om
opinionsmätningarna.

Nu ger statsministern på ett par
punkter positiva och glädjande besked.
Han understryker statistiska centralbyråns
expansionsmöjligheter på det här
fältet. Han betonar också att byrån
önskar ytterligare medel för metodstudier.
Jag vill på den senare punkten
uttrycka en förhoppning att denna
framställning behandlas välvilligt i budgetarbetet.
På den förra punkten får
man väl som utomstående ett intryck av
att statistiska centralbyråns möjligheter
i dag ändå inte är helt tillräckliga
för att tillgodose alla aktuella önskemål.
Jag kanske kan komplettera med att fråga
i vad mån expansionen kan väntas
fortsätta så att byråns kapacitet blir till
fyllest.

Vad beträffar min andra fråga hänvisar
statsministern till en kungörelse
från 1966. Det kanske inte är exakt svar
på min fråga, men jag är tacksam för
att han ytterligare understryker den
andra synpunkt som jag var angelägen
om att framhålla, nämligen att i den
mån man alltjämt är nödsakad av ett
eller annat skäl att anlita privata institut
så måste kontrollen över deras undersökningsmetodik
vara utomordentligt
skarp.

Jag ber att på nytt få tacka för svaret.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har egentligen begärt
ordet bara för att bekräfta den förmodan
som herr Björk uttalade, nämli -

gen att jag i stort sett delar hans kritiska
inställning till vissa tendenser på
den privata opinionsundersökningsfronten.
Från det socialdemokratiska partiets
sida har vi inte dolt att vi har betraktat
de opinionsundersökningar som
förekommit med — låt oss begagna ett
milt uttryck — stor tvekan. Vi hade
också trott att det skulle ha varit möjligt
att komma fram till metoder vilka
lika väl som de amerikanska undersökningsinstitutens
metoder skulle kunna
ge en betydligt bättre vägledning. Det
var närmast förbluffande att konstatera,
hur nära de amerikanska undersökningsresultaten
omedelbart före valdagen
kom valresultatet i detta väldiga
land med så många olika intressen och
grupperingar. På den punkten råder det
alltså inga delade meningar mellan herr
Björk och mig.

Herr Björk kompletterade sin första
fråga med att fråga om jag tyckte att
utvecklingstakten inom statistiska centralbyråns
undersökningsavdelning är
tillfredsställande. Ja, det beror på vad
man menar. Den är ganska snabb. Jag
skall lämna ett par siffror. 1966/67 uppgick
beställningarna hos statistiska centralbyrån
till 6 miljoner kronor och
1967/68 till 9 miljoner kronor, vilket
innebär att den omfattning i vilken man
anlitat statistiska centralbyrån för sådana
här undersökningar ökat med 50
procent under denna tid. Det innebär ju
också på sitt sätt en kritik av de privatverkande
undersökningsinstituten när
det statliga institutet på detta sätt rycker
fram.

Antalet personer som är sysselsatta
hos statistiska centralbyrån är för närvarande
60 akademiker och 30 biträden.
Därtill kommer en fältorganisation
på omkring 600 personer. Vid stora beställningar
anlitas dessutom tillfällig
personal.

Det är alltså en utveckling, som är
snabb, men det är klart att man kan
säga att inte ens den är tillfredsställande.
Ju starkare statistiska centralbyråns

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Ang. väntetiderna vid dermato-allergologiska kliniken på Karolinska sjukhuset

undersökningsavdelning blir, desto mer
effektiv och desto mer tillförlitlig blir
den naturligtvis.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. väntetiderna vid dermato-allergologiska
kliniken på Karolinska sjukhuset

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Berglunds (s) fråga
angående väntetiderna vid dermatoallergologiska
kliniken på Karolinska
sjukhuset, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 8 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har frågat
om jag uppmärksammat de långa
väntetiderna vid allergologiska kliniken
vid karolinska sjukhuset och vilka åtgärder
jag ämnar föreslå för att komma
till rätta med de berörda förhållandena.

Direktionen för karolinska sjukhuset
har nyligen beslutat tillföra kliniken en
underläkartjänst från hudkliniken. Vidare
har direktionen i sina anslagsframställningar
för nästa budgetår bl. a.
begärt medel för en tjänst som biträdande
överläkare vid allergologiska kliniken.
Frågan prövas f. n. i samband
med budgetarbetet.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
socialministern för svaret. Jag är dock
inte säker på att den vidtagna åtgärden
kommer att visa sig tillräcklig.

Man kan säga att allergivården är en
del av miljövården. Allergiska sjukdomar
uppkommer på grund av att människor
inte tål luften, reagerar mot
hem- eller arbetsmiljö, mot läkemedel
och mot en del förhållanden som det
moderna samhället skapar. Dessa sjukdomar
har en tendens att breda ut sig.
Olika människor reagerar också olika

mot de sjukdomsalstrande faktorerna
— somliga tål dem utan vidare, medan
andra kan löpa risk att komma i allvarlig
fara för sin hälsa.

Det är väl klart att forskning behövs
på detta område för att verkligen bena
ut problemen. Det kommer oupphörligen
nya saker som är sjukdomsalstrande.
Man borde därför enligt min mening
överväga att göra allergologin till
en särskild läkarspecialitet. Det skulle
stimulera forskningen på området och
dra läkare till specialiteten som ägnar
sig åt den. Jag tror att en sådan åtgärd
är motiverad också med hänsyn till
framtidsbehovet — ju mer den tekniska
utvecklingen går framåt och ju fler nya
läkemedel vi får, desto större blir risken
för allergiska sjukdomar som kräver
vård och som är synnerligen besvärliga.

Jag hemställer att statsrådet måtte
följa detta problem och välvilligt pröva
hela frågan med sikte på framtiden vid
den budgetbehandling som väl nu är i

gång.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Att väntetiderna vid
kliniken ökat har delvis berott på att
Södersjukhusets allergologiska poliklinik
en längre tid inte fungerat. Numera
har emellertid läkartjänsten vid denna
senare klinik kunnat besättas, och verksamheten
bedrivs där i avsedd omfattning,
vilket avlastar karolinska sjukhusets
allergologiska klinik. Det finns
alltså anledning att tro att nämnda åtgärder
skall medverka till att väntetiderna
vid kliniken nedbringas. Jag har
ju för övrigt i mitt svar pekat på att
framställning gjorts om en ytterligare
förstärkning och att den frågan nu prövas
i samband med budgetarbetet.

Socialstyrelsen har i anslutning till
behandlingen av några motioner här i
riksdagen bl. a. varit inne på detta
spörsmål, och det finns kanske anledning
att här återge socialstyrelsens
uppfattning. Man säger att allergivår -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om utredningar angående hälso- och sjukvården

den starkt måste uppmärksammas vid
den fortsatta utbyggnaden av sjukvårdsorganisationen.
Man refererar till motionerna
och framhåller, att allergisjukdomarna
är mycket vanliga och har
mångskiftande karaktär. Styrelsen säger
vidare: »Våra kunskaper om uppkomsten
av dessa sjukdomar är emellertid
ännu delvis bristfälliga, och våra
undersöknings- och behandlingsformer
är ofta osäkra. Vissa nya vetenskapliga
rön inom den immunologiska forskningen,
bl. a. vunna av svenska forskare,
ger emellertid förhoppningar om
att diagnostiserings- och därmed behandlingsmetoderna
på allergologins
område skall kunna successivt förbättras.
Inriktningen av allergivården liksom
frågan om dess framtida organisation
kan enligt socialstyrelsens uppfattning
komma att påverkas av de nya vetenskapliga
landvinningarna.»

Detta är ett påpekande från socialstyrelsens
sida som jag tycker är så
väsentligt att det bör tillföras debatten
här i dag.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag konstaterar att socialstyrelsens
syn på dessa frågor överensstämmer
med min syn. Efter statsrådets
anförande hoppas och tror jag att
han kommer att beakta dessa frågor
med hänsyn till den stora betydelse som
de har för framtiden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 158,
med förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr
193), m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 23 november 1956 (nr

545) angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall jämte motioner.

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 332, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 61 bifölles även av
andra kammaren.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

148, i anledning av motioner angående
studentkårernas verksamhet;

nr 149, i anledning av motioner angående
vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska
frågor m. m.; samt
nr 150, i anledning av motion om
sänkning av åldern för intagning av elever
till sjukvårdsbiträdeskurser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredningar angående hälso- och
sjukvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av motioner
angående utredningar om hälso- och
sjukvården och om huvudmannaskapet
för ålderdomshem samt en översyn av
provinsialläkarväsendet.

Statsutskottet hade till behandling förehaft dels

de likalydande motionerna I:
228, av herr Dahlén m. fl., och II: 299,
av herr Weden m. fl., vari, såvitt nu
vore i fråga, anhållits,

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Om utredningar angående hälso- och sjukvården

a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte föreslå tillsättandet av en
parlamentarisk utredning med uppgift
att utreda och framlägga förslag rörande
hälso- och sjukvårdens struktur och
inriktning — avvägningen mellan öppen
vård och olika former av sluten
vård, huvudmannaskapet för långtidsvård
och åldringsvård m. m.,

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte föreslå tillsättandet av en
parlamentarisk utredning med uppgift
att utreda och framlägga förslag rörande
personalsituationen inom hälso- och
sjukvården — personalbehov och personaltillgång,
utbildningskapacitet, personalutnyttjande
etc.,

dels de likalydande motionerna I:
587, av herrar Wikberg och Johan Olsson,
samt II: 720, av herr Jonasson
m. fl., vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
en översyn av provinsialläkarväsendet
i enlighet med vad som anförts i motionerna,

dels ock motionen II: 404, av herrar
Antonsson och Dahlgren, vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om
ändrat huvudmannaskap för vården vid
ålderdomshem — så att denna överfördes
från primärkommuner till landsting
— skyndsamt måtte utredas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 228 och II: 299 i vad de avsåge
en parlamentarisk utredning om hälsooch
sjukvårdens struktur och inriktning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 228 och II: 299 i vad de avsåge
en parlamentarisk utredning om personalsituationen
inom hälso- och sjukvården,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
11:404 samt

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 587 och II: 720.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1. beträffande en parlamentarisk utredning
om hälso- och sjukvårdens
struktur och inriktning, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Mundebo (fp) och Westberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 228 och
11:299, såvitt nu vore i fråga, måtte
föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta en parlamentarisk
utredning om hälso- och
sjukvårdens struktur och inriktning;

2. beträffande en parlamentarisk utredning
om personalsituationen inom
hälso- och sjukvården, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Mundebo (fp) och W estberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 228 och
11:299, såvitt nu vore i fråga, måtte
föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta en parlamentarisk
utredning om personalsituationen
inom hälso- och sjukvården.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Författaren Eyvind
Johnson har i något sammanhang präglat
den korta och kärnfulla satsen: »Det
är livsfarligt att leva.» Även om denna
något underfundiga formulering rymmer
en paradox så ligger det väl ändå
mycken sanning i den så till vida att
ännu är det, såvitt jag känner till, ingen
som lyckats överleva.

Vi lär väl aldrig kuna tillskapa en
sjukvårdsorganisation, som blir så fulländad
alt alla kan överleva och det
vore väl förmodligen inte heller önskvärt.
Men det är önskvärt att vi försöker
skapa en sådan sjukvårdsorganisation
och utnyttjar våra sjukvårdsresurser
på sådant sätt att de kan tillvarata
vetenskapens ocli teknikens landvinningar
och på bästa möjliga sätt fylla

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om utredningar angående hälso- och sjukvården

den uppgift som sjukvården väl ändå
har.

Diskussionen om sjukvårdens och
åldringsvårdens förutsättningar, resurser
och målsättning kommer väl alltid
att hållas levande, eftersom de vetenskapliga
och tekniska framstegen och
förändringarna och den hårt drivna
specialiseringen sörjer för en ständigt
pågående revolution på detta område.
Man kan beklaga — och jag gör det -—
att debatten omkring dessa frågor
stundtals har blivit ganska inflammerad.
Jag vill inte anklaga någon för
detta; jag vill bara konstatera att debatten
samtidigt i alldeles särskild grad
engagerar. Detta kan väl möjligen bero
på att det gäller frågor som på ett
så omedelbart sätt berör oss alla.

Jag är den förste att erkänna att det
har gjorts oerhört mycket på detta område
under exempelvis de senaste 20
åren. Om man börjar studera siffrorna
blir man imponerad. Framför allt
när det gäller kostnaderna finner man
att dessa har mångdubblats under denna
period.

Jag är starkt medveten om att det
måste finnas gränser för vad samhället
kan satsa på olika vårdformer inom
sjukvård och annan vård, men jag är
inte helt övertygad om att det endast
är en fråga om pengar. Är det inte
också i mycket hög grad en fråga om
samordning, organisation och planering? Kan

vi i dag med gott samvete säga
att vårdplatserna på våra sjukvårdsinrättningar
rationellt utnyttjas för patienter
som verkligen behöver just ifrågavarande
typ av sjukhusvård? Kan vi
säga att den slutna och öppna vårdens
resurser på ett tillfredsställande sätt
kunnat samordnas, eller kan vi säga
att balansen mellan olika vårdformer
är precis vad den borde vara? Är personalsituationen
helt tillfredsställande?
Är utbildning, vidareutbildning och
samordning av de personella resurserna
bra i alla avseenden? Kan vi lugnt
säga att våra vårdresurser är anpassa -

de till de nya och förändrade vårdbehov
som utvecklingen ställer oss inför
i ett samhälle som snabbt ändrar struktur?
Man kan också fråga sig om vi gör
en rimlig satsning när det gäller den förebyggade
vården och hälsovården.
Även om vi satsar mycket måste vi sannolikt
räkna med att efterfrågan på
sjukvård och vård i olika former kommer
att öka i fortsättningen, trots att
vissa faktorer i samhällsutvecklingen
rimligtvis borde medverka till att minska
behoven på vissa områden. Men det
finns andra faktorer som verkar i motsatt
riktning. Vi får en ökad medellivslängd,
ett relativt sett ökat antal människor
i de höga åldrarna. Där får vi
ett ökat vårdbehov som framför allt är
starkt personalkrävande. Vi har en
ökad stress och stigande giftkonsumtion,
och vi har alla dessa typiska sjukdomskategorier
som uppenbarligen följer
med en allmän välståndsutveckling.

Jag tvivlar på att någon kan åta sig
att besvara alla dessa frågor eller att
vi har en sjukvårdsorganisation som
kan tillgodose alla dessa skiftande krav.

Vi som står för de reservationer som
har fogats till detta utskottsutlåtande
finner det angeläget att man på parlamentarisk
väg får en utredning och genomlysning
av dessa problem — det
gäller frågan om sjukvårdens struktur
och inriktning lika väl som de frågor
som sammanhänger med personalsituationen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till de två reservationer som
är fogade till detta utskottsutlåtande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson var litet
filosofisk i början. Han citerade
Eyvind Johnson och kom med den fullt
riktiga reflexionen att det är livsfarligt
att leva. Det är riktigt, som han sade,
att ingen överlever, alla kommer vi förr
eller senare att lämna detta jordiska.
Om vi gör det förr eller senare genom

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Om utredningar angående hälso- och sjukvården

att tillsätta ett par utredningar är en
fråga som de lärde kan tvista om.

I det utlåtande vi nu har att behandla
har statsutskottet avstyrkt vissa motioner
om utredningar inom socialdepartementets
verksamhetsområde.
Bland de förslag som behandlas ingår
det förslag som framförts i de folkpartimotioner,
där det hemställes om två
parlamentariska utredningar angående
hälso- och sjukvården. På denna punkt
har utskottets folkpartiledamöter reserverat
sig för bifall till motionerna. Det
bifallsyrkandet har ju även framställts
nu av herr Jacobsson.

Utredningskraven i de nämnda motionerna
förs fram mot bakgrund av
ett konstaterande av den stora vikt som
måste tillmätas planering, samordning
och rationalisering. Utskottet konstaterar
att det inte föreligger några delade
meningar på den punkten. I utlåtandet
refereras också ganska utförligt de senaste
årens organisatoriska åtgärder.

Den ena av de föreslagna parlamentariska
utredningarna skulle omfatta
hälso- och sjukvårdens struktur och inriktning,
avvägning mellan öppen och
sluten vård, huvudmannaskapet, långtidsvård
m. m., allt i och för sig viktiga
ting och centrala frågor. Det är
dock inte fråga om att riksdagen skall
uttrycka sin uppfattning om den självklara
vikten av dessa ting, utan det
gäller i stället om riksdagen har anledning
att påkalla Kungl. Maj:ts åtgärder
av föreslagen art.

I utlåtandet har i fråga om öppenvården
erinrats om att socialstyrelsen
förra året inledde en öppenvårdsutredning
och att dess resultat är under remissbehandling.
Utskottet har utgått
ifrån — och jag har fått visshet om att
det förhåller sig så — att Kungl. Maj:f
efter denna remiss kommer att överväga
lämpligheten av en särskild utredning
i ämnet. Då nu debatten med folkpartiet
kommit att gälla behovet av en
utredning kan man säga: för det första
att socialstyrelsens utredning om öppenvårdsprogrammet
påbörjades förra

året, för det andra att frågan kommer
att föras vidare och för det tredje att
formerna för detta får bestämmas när
remissbehandlingen är slutförd. Någon
riksdagens åtgärd kan därför nu knappast
vara angelägen.

Den föreslagna utredningen skulle
utom öppenvården också behandla huvudmannaskapet
för åldringsvården.
Även i motion nr 404 i andra kammaren
tas denna fråga upp, dock med ett
specifikt yrkande om en styrd utredning
av ålderdomshemsvården. Utskottet
har strukit under vikten av samarbete
inom detta vårdområde även mellan
de skilda huvudmännen. Något reservationsyrkande
om bifall till förslaget
om en styrd utredning har inte
framförts.

I fråga om den ytterligare utredning
som kan krävas för att bedöma huvudman
naskapsfrågan mera allmänt har utskottet
inte funnit skäl att nu påkalla
någon riksdagens åtgärd. Detta ställningstagande
grundas på flera faktorer.
Främst har vi beaktat att frågan
ingalunda är ny eller försummad i debatten
utan tvärtom följs med intresse.
Vidare har beaktats att vårdlagstiftningen
utreds och att denna utredning,
även om huvudmannaskapsfrågan inte
ingår i huvuddirektiven, kommer att
beröra gränsdragningen beträffande
samverkan och liknande.

Slutligen tillkommer den utveckling
som fortsätter i fråga om grundmaterial
och planeringsteknik.

I motionerna 1:587 och 11:720 föreslås
en översyn av provinsialläkarväsendet
med sikte på att ge dessa läkare
bättre arbetsförhållanden och därmed
främja rekryteringen. Här har på
längre sikt en ny allmänläkarutbildning
och det ökade antalet läkare den allra
största betydelse. På kort sikt har stat
och landsting försökt olika åtgärder.
Undersökningar och utredningar pågår.
Det skulle förvåna mig om motionärerna
nu anser att frågan inte ägnas stor
uppmärksamhet av de berörda myndigheterna.
Utskottets slutsats har blivit

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om utredningar angående hälso- och sjukvården

att riksdagen inte har anledning att
vidta någon åtgärd i enlighet med motionsförslaget.

Jag har inte funnit anledning att här
gå in på en översikt av läget inom hälso-
och sjukvården i debatt mot folkpartimotionernas
bakgrundsresonemang
om vårdkris. Ett skäl till detta är att
jag utgår ifrån att kammarens ledamöter
har erforderliga fakta klara för
sig och att de drar slutsatser därav
utöver det som framförts i motionerna.
Det går till exempel inte att bara mäta
bristprocent och lämna den faktiska,
kraftiga resursökningen åt sidan. Denna
resursökning erinrade ju även herr
Jacobsson om.

Ett annat skäl är att folkpartimotionerna
jämförda med sina motsvarigheter
tidigare år, måste anses vara mera
sansade. Det avgörande skälet är dock
att jag utgår ifrån att den allmänna
uppfattningen är att vi i samverkan
skall sträva efter att även i fortsättningen
förbättra våra insatser på vårdsektorn
och anpassa den till de föränderliga
förhållanden som råder. Det
ämne vi har att behandla om lämpligheten
av de föreslagna metoderna för
att få fram erforderligt grundmaterial
gör att vi här kan fatta ett beslut i enlighet
med vad utskottet föreslår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Utskottets talesman radade
upp en imponerande mängd organ,
utredningar och beredningar som
sysslar med planerings- och rationaliseringsprojekt
samt utredningar i skilda
avseenden inom sjukvårdssektorn.

Det är riktigt att detta arbete pågår,
och det har självfallet sin stora betydelse,
men det illustrerar å andra sidan
såvitt jag förstår de stora splittringar
som härskar på detta område. Det är
bra att man på det sätt som här sker
försöker arbeta fram och samla ett
grundmaterial som är nödvändigt för

debatten omkring dessa frågor. Men det
förhållandet styrker också, som jag ser
det, behovet av en parlamentarisk utredning
som med ledning av det material
som på olika vägar kan förebringas
söker göra en bedömning och genomlysning
av dessa invecklade spörsmål,
både när det gäller frågor om sjukvårdens
struktur och inriktning lika väl
som de problem som sammanhänger
med personalsituationen inom hälsooch
sjukvården.

Vi har tyvärr så lätt att tala förbi
varandra när vi diskuterar dessa frågor.
Jag tror att det skulle ligga ett betydande
värde i att parlamentariker finge
tillfälle att sätta sig ned och studera
denna invecklade materia och försöka
resonera sig fram till samlande och
praktiska lösningar. Det är ju ändå parlamentarikerna
som i sista hand har
att träffa de slutliga avgörandena på
dessa områden.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vid en föreläsning i
Västsverige under landstingsveckan i
år redogjorde socialstyrelsens chef, generaldirektör
Bror Rexed, för en hel del
av de utredningar och planer man för
närvarande sysslar med inom socialstyrelsen.
Alla som lyssnade till honom
fick säkerligen den bestämda uppfattningen
att man inom socialstyrelsen för
närvarande intensivt arbetar på att undanröja
en del av de brister som påtalats
inom hälso- och sjukvården.

Detta har gjort att jag för min del har
ansett att parlamentariska utredningar
nu endast skulle innebära en försening
av det arbete som pågår. Jag har inte
den övertron att om en mängd parlamentariker
träffas och sysslar med dessa
frågor, det på något sätt skulle vara
avgörande för att man i en hast skulle
kunna radera ut det som nu möjligen
anses vara felaktigt.

Landstingen har ju hand om en hel

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Om utredningar angående hälso- och sjukvården

del av sjukvården. I landstingen sitter
parlamentariker och lekmän, som utreder
och söker åstadkomma det bästa.
De hinder de har att övervinna är i regel
av ekonomisk art, och dessa blir allt
större. Kostnaderna stiger, vilket gör att
man får försöka följa nya vägar, att
samordna så gott det går samt att i den
mån det är möjligt pressa kostnaderna
utan att försämra sjukvården.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att de utredningar som pågår i stor utsträckning
är expertutredningar på skilda
områden. De är givetvis nödvändiga
och av stort värde, men jag tror att en
samlad bild av det grundmaterial som
dessa utredningar fått fram och en bearbetning
av detta skulle vara av utomordentlig
betydelse i detta sammanhang.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande vardera punkten 1
och 2 av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande punkterna 3 och 4.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 151 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 26.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 151 punkten
2, röstar

Ja;

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 27.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 3
och 4.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

152, i anledning av motioner om
ökade resurser för behandling med
konstgjord njure;

nr 153, i anledning av motioner om
fria resor för handikappade barn och
ungdomar på institutioner;

nr 154, i anledning av motioner om
åstadkommande av bättre överensstämmelse
mellan länsindelning och domkretsindelning,
m. m.;

nr 155, i anledning av motioner om
försöksverksamhet för ökad regional radioverksamhet;
och

nr 156, i anledning av motioner om
ökad trafikinformation genom radio.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om viss ändring av teletaxorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av motioner
om dels viss ändring av teletaxorna,
dels anpassning av telefontaxesystemet
till ändrade kommungränser.

Till behandling hade statsutskottet
förehaft

dels de likalydande motionerna 1:
168, av herr Strandberg och fröken
Stenberg, samt 11:224, av herr Petersson,

dels ock de likalydande motionerna
1: 592, av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl., och II: 750, av herr Nilsson i
Tvärålund.

I motionerna 1:592 och 11:750 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om sådan
ändring av teletaxorna, att lägsta samtalstaxa
tillämpades inom kommuns totala
område vid samtal med abonnent
inom detta område.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:592 och 11:750 samt

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 168 och II: 224.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Vid beslutet om ny kommunindelning
förutsattes det från ansvarigt
håll att någon försämring av
samhällets service till de enskilda kommunmedborgarna
inte skulle tillåtas. I
motionerna I: 592 av mig m. fl. och II:
750 av herr Nilsson i Tvärålund har vi
pekat på ett område, telekommunikationerna,
där uppenbara försämringar för
många människor redan blivit en realitet.
Vårt krav om en enhetlig samtalstaxa
inom storkommunerna har en stark
motivering just mot bakgrunden av att
statsmakterna varit och i kanske ännu
högre grad blir pådrivande i fråga om

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om användningen av markfotogrammetri inom kulturminnesvården

reformens genomförande. Trots detta
har utskottet inte ansett sig kunna gå
med på motionsförslaget med yrkande
om taxeändring.

Utskottets skrivning innebär emellertid,
såsom jag tolkar det, ett så kraftigt
understrykande av motionärernas mening
att jag vid detta tillfälle inte kommer
att ställa något säryrkande. Min
uppmärksamhet på vad som sker på
detta område i den nära framtiden kommer
dock att vara ytterst skärpt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om användningen av markfotogrammetri
inom kulturminnesvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 158, i anledning av motioner
om användningen av markfotogrammetri
inom kulturminnesvården.

I de likalydande motionerna 1:307,
av herr Skärman m. fl., och II: 454, av
herr Harnrin i Kalmar m. fl., hade yrkats,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
rörande formerna och statens insats
för markfotogrammetrins användning
inom kulturminnesvården.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:367 och 11:454.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Tillåt mig att framföra
några korta kommentarer med anledning
av föreliggande utlåtande om fotogrammetrins
användning inom kulturminnesvården.

Det kan nog vara riktigt, som byggnadsstyrelsen
uttalar, att någon särskild
utredning när det gäller byggnadskulturvården
ej är behövlig. Såsom i motionen
framhålles, finns det ju flera
områden inom kulturminnesvården där

vi kan ha nytta och glädje för framtiden
av fotodokumentation. Vi hade väl
närmast avsett en utredning om avgränsning
av uppgifterna — inte en
teknisk utredning. Därtill är vi så inställda
på budgettänkande och så blygsamma,
att vi inte direkt vill framställa
ett anslagskrav.

Det är emellertid glädjande att både
byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet
ställer sig så positiva till uppgiften.
Vi motionärer är därför förhoppningsfulla
att något skall hända, ty saken
hastar. Bortsett från att de höga underhållskostnaderna
för många byggnadsminnesmärken
ofta resulterar i eftersatt
underhåll och därmed förfall är
ju den på många håll förorenade och
försurade luften farlig för minnesmärken
och byggnader.

Uppmätning är en mycket dyrbar metod.
Fotogrammetrin innebär att man
för en relativt billig penning kan få
stereobilder som sedan betryggande arkiveras
och tar ytterst ringa plats. Dessa
bilder kan sedan plockas fram när
något blir aktuellt och sättas in i en optisk
bearbetningsapparat, en stereokomparator
av något slag, som det är god
tillgång till här i landet. Man får där en
s. k. optisk modell, på vilken det kan
göras mätningar eller som kan användas
för rekonstruktion av byggnad,
skulptur eller terrängformation.

De flesta kulturländer söker på detta
sätt säkerställa sina kulturskatter för
framtiden. Statsutskottet har gjort ett
något fromt uttalande som lyder på följande
sätt: »Då markfotogrammetrin
vid rationell användning uppenbarligen
kan vara ett betydelsefullt hjälpmedel i
kulturminnesvården utgår utskottet från
att denna plan kommer att upprättas så
snart förutsättningar härför föreligger.
» Jag vill med anledning härav
konstatera, att förutsättningar för att
göra upp en plan redan finns. Måtte det
därtill snart beviljas medel att genomföra
en sådan plan, ty det hastar som
sagt. Bearbetningen av stereobilderna
kan skjutas på framtiden, bara de tas i

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Ang. viss upphandling vid lokaliseringsstöd

tid medan det som skall bevaras finnes
kvar.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

159, i anledning av motion om viss
utredning angående Stegeborgs slottsruin;
och

nr 160, i anledning av motion angående
befrielse för fiskefartyg i utrikes
trafik från avgiftsskyldighet beträffande
oljelagring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 57, i anledning
av motioner om tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på
kommunal upphandling, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. viss upphandling vid lokaliseringsstöd Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av motioner
angående viss upphandling vid lokaliseringsstöd.

I de likalydande motionerna 1: 183,
av herr Högström m. fl., samt 11:242,
av herr Sundelin och herr Ekström i
Iggesund, hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att vid utgivande av lokaliseringsstöd
de i motionerna anförda synpunkterna
måtte beaktas.

Motionärerna hade ansett, att föreskrifterna
om lokaliseringsstöd skulle
kompletteras med en rekommendation,
att företag vid upphandling i samband
med lokaliseringsstöd skulle anlita leverantörer
på lokaliseringsorten eller

inom den närmast liggande näringsgeografiska
regionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 183
och II: 242.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill först uttala tillfredsställelse
över utskottets enligt min
mening mycket förnämliga redovisning
av den problematik som utgör bakgrunden
till motionerna i detta ärende. Det
finns emellertid några synpunkter att
anföra utöver dem som framgår av utlåtandet.

Tanken bakom motionerna var att det
borde kunna åstadkommas en spridning
av den sysselsättning som beredes till
följd av lokaliseringspolitiken. Av utskottets
motivering framgår attunderen
treårsperiod fram till halvårsskiftet
1968 har i lokaliseringsobjekt investerats
cirka 1 150 miljoner kronor, varav
640 miljoner i byggnader. Nära 60 procent
av de beräknade investeringarna
har alltså disponerats för byggnadsverksamhet.
En näringsgren som direkt
berörs härav — en näring som i dag
kämpar med betydande svårigheter —
är tegelindustrin, och jag har för avsikt
att säga några ord om dess situation.

Tegelindustrin är i allra högsta grad
en hemmamarknadsindustri av småindustrikaraktär.
Tegelbruken ligger utspridda
över hela landet och avsätter
sina produkter inom ganska begränsade
regioner. Dessa företag skapar sysselsättning
på de orter där de är belägna
och genom transporterna till avnämarna.
Under senare år har det pågått
en omfattande import av utländskt
tegel, något som inte skulle ha påkallat
uppmärksamhet om vi inte haft och alltjämt
har ett sysselsättningsläge där det
gäller att tillvarata alla de möjligheter
som rimligtvis kan finnas.

Inom tegelindustrin har under de senaste
två åren förekommit företagsned -

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Om upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

läggningar som berört cirka 500 anställda.
Närmare 20 procent av dem som
varit verksamma inom denna näringsgren
har blivit utan sysselsättning. Det
finns också anledning att räkna med
fortsatta permitteringar för längre eller
kortare tid. Tegelindustriföreningen
vände sig i januari till kommerskollegium
och påpekade branschens prekära
läge. .lag tror att det hade varit bra om
utskottet i sitt utlåtande litet mera preciserat
hade angivit önskvärdheten av
att tillvarata de möjligheter som finns
att placera beställningar av byggnadsmaterial
för lokaliseringsobjekten hos
företag inom landet och då i första hand
hos företag på lokaliseringsorterna. Därför
är jag litet ledsen över att utskottet
inte har velat säga till den lokaliseringsutredning
som nu ser över den kommande
lokaliseringspolitiken att den
kunde ha skrivit mera preciserat och
begärt att denna fråga blir föremål för
uppmärksamhet. Utskottet nöjer sig med
att konstatera att det är till fyllest med
att utredningen iir oförhindrad att ta
upp även denna fråga. Jag tror att det
för den näring som jag nu har ägnat speciell
uppmärksamhet åt skulle ha varit
av betydelse om utskottet mera preciserat
velat stödja de synpunkter som vi
har anfört i våra motioner.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av motioner dels om boxnings
straffbarhet, dels om förbud mot professionell
boxning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 48, i anledning av motioner om åtgärder
för att minska tobakskonsumtionen
m. m.; och

2 Första kammarens protokoll 196S. Nr 37

nr 55, i anledning av motioner om
förbud mot tillsats av bly i motorbensin.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om upphävande av lagen om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av motion
om upphävande av lagen om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, 11:342,
av herr Dickson m. fl., i vilken yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om förslag till upphävande
av lagen om fluoridering av vattenledningsvatten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, 11:342,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Dahlberg (s) och Ringaby (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
förevarande motion, 11:342, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till upphävande av lagen om
fluoridering av vattenledningsvatten.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 56 är föranlett av motion II:
342, i vilken hemställts »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till upphävande av lagen om
fluoridering av vattenledningsvatten».

Alla vet att riksdagen år 1962 medgav
fluoridering av vattenledningsvatten.
Fluorideringen har nu pågått i sex år,
och i motionen begärs att lagen skall
upphävas.

Nr 37

Torsdagen den 14 november 19(58

Om upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Alla är väl ganska eniga om att fluor
har en kariesbekämpande verkan. Problemet
är emellertid på vilket sätt denna
fluor skall förmedlas till de enskilda
människorna. Skall det ske via vattenledningsvatten
eller på annat sätt?

Vid den debatt som fördes i andra
lagutskottet i denna fråga framhöll framför
allt professor Edström att man tidigare
i vårt land i mycket hög grad använde
grundvattnet som en stor tillgång.
Alla vet ju att grundvattentillgångarna
nu har sinat, och man har i stor
utsträckning gått över till sjö- och ytvatten,
som inte innehåller så mycket fluor
som grundvattnet gör. I det gamla bondesamhället
var man alltid mycket försiktig
med »kallkällvattnet». Man använde
det enbart i hushållet. Så fort
man behövde vatten i större mängder
använde man ytvatten. Så skedde vid
tvätt och andra större vattenslukande
processer. Detta medförde att det fluoriderade
grundvattnet i mycket liten
grad kom tillbaka ut i naturen eftersom
det användes endast i små portioner.

Nu har vattenförbrukningen fått en
helt annan omfattning — det är ju åtskilliga
hundratal liter vattenledningsvatten
som människorna dagligen använder,
inte bara vid matlagning utan
i lika hög grad vid tvätt, i bad, i wcstolar
osv. Om nu vattnet fluorideras
blir alltså följden att en väldig mängd
fluor släpps lös, och jag vill som lekman
ifrågasätta om man inte här ger sig in
på ett område där man inte vet hur
fluorhalten i naturen på längre sikt
kommer att påverkas.

Vi kan göra det tankeexperimentet
att alla städer och samhällen runt Mälaren
kom på idén att ha fluor i dricksvattnet.
Det avloppsvatten som strömmar
ut i Mälaren skall ju sedan användas
på nytt både för Stockholms stad
och för många andra kommuner. Här
finns också planer på att fluoridera
dricksvattnet. Det vatten som blivit
fluoriderat runt Mälaren och här i
Stockkolm kommer sedan ut i Saltsjön.
Detta måste innebära att det blir åtskil -

ligt med fluor där ute. Vi kan gå vidare
och tänka oss att alla andra städer och
samhällen runt Östersjön kommer på
idén att fluoridera vattenledningsvattnet,
från Liibeck i söder till Haparanda
i norr; städer som Leningrad osv. Då
måste fluorhalten i Östersjön stiga åtskilligt
på längre sikt. Vilken effekt får
det på flora och fauna om alla accepterar
fluorideringen och koncentrationen
av fluor ökar starkt? Vi har ju erfarenheter
från andra områden — kvicksilverförgiftningarna
och även blyförgiftningarna,
som nyligen behandlats här.
Kommer inte en mer allmän fluoridering
av dricksvattnet att på längre
sikt störa den fluorbalans som finns i
naturen?

Jag tror att människorna skall vara
försiktiga med att blanda in fluor i vattnet.
Vi vet att fluor har en gynnsam inverkan
på tänderna och skelettet. Det
finns tandkräm med fluor, och i många
skolor penslas barnens tänder med
fluorlösning. Det är inte tu tal om att
fluor har gynnsam effekt i sådana sammanhang.
Men om fluorkoncentrationen
ökas undan för undan och i allt större
skala måste man fråga sig vilken effekt
denna förändring kommer att ha på
växter och djur i det långa loppet. I det
avseendet är inte vetenskapsmännen
särskilt säkra.

Vi bör också tänka på alla dem som
inte har egna tänder — det finns hundratusentals
människor med tandproteser.
Vart tar den fluor vägen som finns
i det vatten alla dessa människor dricker?
Den måste väl sätta sig i andra
delar av de mänskliga organen. Det kan
hända att de får en högre fluorhalt i sin
benstomme än som är nödvändig.

Jag tycker att man borde inrikta sig
på att undersöka om inte andra metoder
är tänkbara. Kan man inte tillsätta fluor
exempelvis i barnmaten? Det sägs ju att
fluoren har särskilt stor betydelse under
de första levnadsåren. Den mjölk och de
andra drycker som serveras i skolmåltiderna
kunde också ha en viss fluorhalt.
Jag är inte motståndare till fluoren

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Om upphävande av

som sådan, men frågan gäller den väldiga
koncentration som på längre sikt
blir resultatet av dricksvattenfluoridering.

Med dessa enkla lekmannafunderingar,
herr talman, vill jag yrka bifall till
den reservation som är fogad vid andra
lagutskottets utlåtande nr 56.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill direkt anknyta
till herr Dahlbergs resonemang, att vi
skulle släppa lös en väldig mängd fluor
i naturen om vi börjar fluoridera vattnet.

Vi vet att oceanerna innehåller kolossala
mängder vatten som hyser det stora
flertalet av denna planets levande organismer.
Enligt analyser som gjorts under
årtionden och på olika ställen innehåller
oceanernas vatten aldrig mindre
än 1 pp fluor — fluorhalten brukar ligga
mellan 1 och 1,4 pp, alltså mellan 1 och
1,4 milligram per liter vatten. Det är
denna fluorhalt vi här vill ha i det fluoriderade
vattnet.

Insjöarna och floderna innehåller något
lägre halt — 0,2 pp och ibland något
mera •— och det förtjänar anmärkas att
Mälaren, som herr Dahlberg berörde,
har en sådan fluorhalt trots utsläppet
av avloppsvatten från bl. a. Uppsala och
Eskilstuna, där halten i dricksvattnet
just är 1 respektive 1,2 pp.

Påståendet att vi skulle rubba balansen
i naturen är därför alldeles orimligt,
eftersom vi har denna stora mängd
fluor i oceanerna, den naturliga levnadsbetingelsen
för de flesta levande
varelserna.

Det viktiga i detta sammanhang —
och det vill jag understryka —- är att
forskningen, som har gått framåt under
tiden efter år 1962, har visat ännu mera
i fråga om nyttan av fluor för att normalisera
kalkomsättningen i organismen.

Vi har tidigare huvudsakligen diskuterat
fluorens utomordentliga välgörande
inverkan när den förekommer i en

2f Första kammarens protokoll 1968. Nr 37

vattenledningsvatten
så relativt normal koncentration som 1
pp per liter som hämmande faktor när
det gäller kariesfrekvensen. Men det är
inte bara det saken gäller. Vi vet att hos
äldre människor blir det lätt en rubbning
i den normala kalkomsättningen,
en rubbning som ter sig på det sättet
att kalken lätt sätter sig i kärlen och
man får vad vi populärt kallar åderförkalkning.
I stället blir det för litet kalk
i skelettet, och då får vi någonting som
vi kallar för osteoporos, en urkalkning
i skelettet som leder till ökad mängd
benbrott, smärtor, krumryggar och stor
invaliditet hos äldre.

Det märkliga är emellertid att man
vid stora undersökningar, som har
gjorts i England och i USA i trakter
som har fluorhaltigt vatten — alltså
grundvatten — och i andra trakter som
har det fluorfattiga ytvattnet, har funnit,
att i de trakter där befolkningen i
sitt dricksvatten har den högre naturligare
fluorhalten så har den i mindre utsträckning
åderförkalkning, karies, osteoporos
och benbrott. Det har vid upprepade
undersökningar kunnat konstateras
att osteoporosen som ofta är så besvärlig
för äldre där är mycket mindre
vanlig. Då det gäller en mängd av dessa
osteoporotiska sjukdomstillstånd har
fluoren visat sig vara vår allra bästa
behandlingsmetod.

Fluor är alltså hälsofrämjande inte
bara ur en synpunkt, nämligen att vara
karieshämmande, utan på många olika
sätt.

Påståendet att tillförandet av fluor
till dricksvattnet skulle vara en medicinering
vill jag påstå är alldeles fel.
Det är inte så. Då skulle man lika väl
kunna säga att tillförandet av vitaminer
till vissa födoämnen skulle vara en medicinering.
Det är ett återförande till
normalare förhållanden, till vad naturen
från början har anvisat. Hade man
inte urbaniseringen, våra storstäder
med väldiga behov av dricksvatten som
gjort att vi måste ta till sjö- och ytvatten,
så skulle aldrig det här problemet
ha uppkommit. På landsbygden har

lagen om tillsättning av fluor till

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om upphävande av lagen om tillsättning
man inte detta problem. Där använder
man sitt källvatten. Många miljoner
människor i världen har sedan årtusenden
levat med en fluorhalt som har varit
mycket högre. Vi har t. ex. stora trakter
i Indien som har en fluorhalt på omkring
20 pp. Där har icke kunnat konstateras
någon som helst ökning av
sjukdomstillstånden.

Allt som motionärerna i denna fråga
säger sammanhänger med sådana förgiftningstillstånd
som har uppkommit
i samband med fabrikation då man har
använt fluor i fabrikationsprocessen
och därigenom en abnormt mycket
högre mängd, ofta flera hundra pp, något
som inte har med denna sak att
göra.

Nu säger herr Dahlberg: Varför använder
vi oss då inte av pensling eller
munsköljning med fluor, eftersom detta
också visat en viss förebyggande karieseffekt?
Ja, det är riktigt. Vi har med
pensling eller munsköljning med fluor
i t. ex. Göteborg kunnat konstatera en
så stor förbättring av barnens hälsotillstånd
att tandläkarna hinner med
att behandla dubbelt så många barn.
Men man får inte så god effekt som
man kan uppnå genom fluor i dricksvattnet.
Det allra väsentligaste är nämligen
att spädbarnen får fluor, att mödrarna
under graviditeten och amningen
får fluor för att skelettet från början
skall bli anlagt så bra som möjligt. Det
är just under sådana förhållanden som
man med fluor får ett verkligt betydelsefullt
hämmande av karies. Detta är
orsaken till att det är mycket effektivare
att tillsätta fluor i dricksvattnet
än att använda munsköljning, tandborstning
och dylikt. Därtill kommer
att vi måste tänka på hur stor personal
som erfordras. Munsköljning och
tandborstning kräver mycket personal,
att tillsätta fluor i dricksvattnet kräver
en mycket obetydlig personal och blir
ändock mycket effektivare därför att
alla får det.

Jag upprepar: Att påstå att detta
skulle vara medicinering är alldeles fel.

av fluor till vattenledningsvatten
Det är en återgång till ett mera naturligt
tillstånd.

Motståndarna har framför allt åberopat
vetenskapliga rådet vid Internationella
sällskapet för närings- och vitalämnesforskning.
Om man genomgår
tillgängliga matriklar över internationella
vetenskapliga sällskap kan man
inte finna detta sällskap, och det finns
inte en enda svensk forskare som medlem
där. Om man närmare studerar
hälsofrämjandets eget organ, nr 6 år
1967, kan man med ledning av där angivna
presidiemedlemmars verksamhetsfält
sluta sig till att detta »internationella
sällskap för vitalämnesforskning»
är den internationella motsvarigheten
till svenska hälsofrämjandet —
och om det Svenska hälsofrämjandet
kan man minst av allt säga att det är
ett vetenskapligt organ. Det hävdar t. ex.
en så ovederhäftig sak, som att en permanent
vattenfluoridering skulle öka
förekomsten av benbrott. Den vetenskapliga
forskningen har gett motsatt
resultat.

Motionärerna tar hänsyn till vad detta
vetenskapliga råd för närings- och
vitalämnesforskning sagt, men de bryr
sig inte alls om vad Världshälsoorganisationen
säger. Enligt min uppfattning
är Världshälsoorganisationens yttrande
i detta ärende betydligt viktigare.
Där har man redan 1958 gjort ett
uttalande, vari man säger att tillförsel
av fluor till en koncentration av 1 pp
har starkt kariesförebyggande effekt
utan att i någon grad påverka det allmänna
hälsotillståndet till det sämre.
Detta har uttalats av en lång rad experter
i en rapport från folkhälsorådet;
detta är mycket viktigare.

Enligt min uppfattning är tillsättande
av fluor i dricksvattnet den metod
som naturen har anvisat oss för att
hjälpa oss själva i vår hälsofrämjande
verksamhet på detta område.

Jag kan också citera vad en samling
experter uttalat i en resolution i samband
med Göteborgs tandläkarsällskaps
70-årsjubileum. »De argument som lagts

Torsdagen den 14 november 1968 Nr 37 21

Om upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

fram mot fluor i bekämpandet av tandröta
baseras på okunniga, halvkunniga
och ensidiga tolkningar av en liten
del av den rikhaltiga litteratur som
finns om fluoridering och dess biologiska
verkningar.»

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag är enig med professor
Edström om fluorens positiva
inverkan just i kariesbekämpande syfte,
men frågan gäller sättet att distribuera
fluor och den mängd som väl
ändå måste frigöras. Detta grundämne
är ju främst bundet i jordskorpan, och
det är detta som gör att man via grundvattnet
får in fluor i dricksvattnet.

Nu kommer dricksvattnet att användas
även i livsmedelsindustrin. Man får
t. ex. fluor i läskedryckerna, och då
kan det bli för stark dosis. Professor
Edström nämnde också att man i vissa
delar av landet har fått fluor på andra
vägar som man inte kunnat kontrollera.
Det beror ju också mycket på konsumtionsvanorna
och i vilken omfattning
man förtär vatten och läskedrycker
med fluor i utgångsläget så att säga.
Man kan också få fluor på andra
vägar. Det är väl allmänt erkänt att
vår kost inte har den sammansättning
som skulle vara önskvärd med hänsyn
till tandrötan, osv. Man har nu en sådan
kost att tuggningsförmågan sätts
ner. Tidigare fick man pröva sina tänder
på hårt bröd, och äldre människor
sade att det var en fördel.

Nu försöker man alltså ta giftet till
hjälp för att motverka tandrötan. Ändamålet
får så att säga helga medlet,
och man kan få fluor i en sådan omfattning
att det blir verkningar som på
längre sikt inte är kända. Jag är född
i en ökänd kommun, där för hundra
år sedan en kyrkoherde också tog gift
i anspråk för att skapa en rik församling,
och det var ju ett högt mål i detta
fattiga land. Han gjorde på det sättet

att han lade arsenik i nattvardsvinet
åt gamla och fattiga, det var hans recept.
Det var också ett sätt att använda
gift för att skapa ett bättre samhälle.
Därför är jag ganska skeptisk mot alla
dessa försök att på olika vägar enkelt
och lättvindigt klara frågan. Att blanda
in fluor kan ha god effekt, men det
kan också ha biverkningar som vi inte
kan överblicka.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Dahlberg envisas
med att tala om fluor som ett gift. Det
är inget gift i här ifrågakommande koncentration.
För en naturlig ämnesomsättning,
en naturlig kalkbildning i benen
i kroppen är det fördelaktigt med
fluor. Att vi har fluor just i denna
koncentration av 1 pp eller något högre
i havsvattnet, som ur alla synpunkter
är den naturligaste livsbetingelsen
för levande varelser, visar väl om något,
att fluor hör till en naturlig levnadsmiljö.

Jag kan bara erinra om en sådan detalj
som att vi i Billesholm i Skåne har
haft 5,5 pp fluor i vattnet sedan urminnes
tider. Vi har inte alls funnit någon
höjd sjuklighet i några sjukdomar
där — det är noggrant undersökt. Däremot
har vi funnit att tänderna på barnen
är mycket bättre och att man har
mindre förstörande former av ledgångsreumatism.
Någon negativ effekt av denna
fluor har inte på något sätt kunnat
ens göras trolig. Så förhåller det
sig i många andra områden. I Eskilstuna
och Uppsala har man haft fluor i
dricksvattnet. Det är ingen som kunnat
visa någon högre sjuklighet där.
Tvärtom, man har just visat lägre sjuklighet
i vissa sjukdomar. Detta är inte
alls någonting nytt. Herr Dahlberg talade
förra gången om att Mälaren skulle
få mera fluor, om vi hade fluor i
vattnet i Stockholm. Så blir absolut
inte fallet. Vi vet att fluorhalten i Mälaren
inte ökat, trots att Uppsala och
Eskilstuna sedan långa tider haft fluor

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om upphävande av lagen om tillsättning
på detta sätt. Jag hävdar fortfarande
att det inte alls är fråga om gift. Det
är fråga om återgång till naturligare
förhållanden för att hälsan skall bli
bättre.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Fluor är i alla fall upptagen
i giftstadgan, det kommer man
inte ifrån. Vore fluor inte ett gift, skulle
den inte återfinnas där.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vetenskapsmännen är
inte fullkomliga. De har gjort många
misstag, och man brukar säga att en
vetenskaplig sanning står sig högst i
tio år. När det gäller fluor hade man
under en viss period, ungefär för 20 år
sedan, en annan uppfattning än nu.
Fluor är i stark koncentration giftigt,
men den koncentrationen är det inte
fråga om här. Herr Dahlberg talade om
arsenik. Arsenik i små doser är inte
alls giftig. Men arsenik i stora doser,
som prästen använde där uppe i Norrbotten,
är inte så nyttigt för en människa.
Vi skall komma ihåg att allting
är relativt, även sanningen.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det är klart att ont
skall med ont fördrivas, som det heter,
och att man använder gifter för att läka
människor är ju bekant.

Men detta har också fått sina biverkningar.
Beträffande t. ex. antibiotika
vet alla att om man tar sådana medel
åtskilliga gånger så har de inte längre
någon effekt. Man har liksom vant
kroppen vid dem. Det gör att man skall
vara försiktig om dessa medel skall bli
verksamma. Använder man dem i för
starka doser och för länge, har de inte
den effekt som man önskar vid ett visst
tillfälle.

av fluor till vattenledningsvatten

Därför tror jag att forskningen i
många stycken är mycket tveksam när
det gäller att åstadkomma en positiv
effekt, emedan resultatet kanske blir
att man på längre sikt får biverkningar.

Jag ber att få erinra om t. ex. kvicksilvrets
inverkan. Det var enkelt att
beta exempelvis råg och vete för att
bekämpa sjukdomar på stråsäden, men
sedan visade det sig att detta tillvägagångssätt
hade bieffekter ute i naturen
vilka var till skada. Fåglarna åt säden,
och så var de borta. Verkningarna kan
bli så stora att man inte kan överblicka
dem. Därför tror jag att det finns all
anledning att vara försiktig med dessa
åtgärder. Även om man måste ta till
gifter i vissa fall, skall man inte försöka
göra dessa gifter så allmänna att
ingen kan undkomma dem. Har man
dem i vattnet blir de ganska allmänna.

Därför tycker jag att man bör använda
andra vägar för att få den effekt
man söker, utan att varenda person
som kommer i närheten får denna dos
även om han inte behöver den. Även
om man har en egen kallkälla för sitt
vatten så får man in giftet på andra
vägar — genom livsmedel, genom läskedrycker
av olika slag osv. Därför anser
jag att vi inte i allt för hög grad
skall använda distributionsmetoder som
gör att vi förlorar kontrollen över det
hela.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag upprepar att herr
Dahlberg fortsätter att tala om fluor
som ett gift. Det är inte något gift i den
koncentration som vi här diskuterar.
Han jämförde den med antibiotika som
otvivelaktigt påverkar sjukdomsprocesser
på ett sätt som ämnen som man
populärt kallar gifter gör. Men då förstår
jag inte varför han inte protesterat
mot att vi klorerar dricksvatten.
Där är det verkligen gift som vi tillför
vattnet för att förstöra bakterier och
dylikt. Med herr Dahlbergs resonemang

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Ang. änkepensionen inom den allmänna försäkringen

skulle han ju absolut inte vara med om
att klorera vattnet, ty det innebär verkligen
att man tillför ett gift. Men när
man tillför fluor, som är en normalisering
av vattnet, då protesterar han.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Dahlberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—106;

Nej— 15.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 57, i anledning av motion om viss
ändring av skollagens bestämmelse angående
undervisningens målsättning;

och

nr 58, i anledning av motion om ersättning
från den allmänna försäkringen
för läkemedelskostnader vid vissa
akuta sjukdomsfall.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. änkpensionen inom den allmänna
försäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av motioner
angående änkepensionen inom den
allmänna försäkringen.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft fyra till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
678, av herr Bengtson, samt II: 867, av
herr Gomér och herr Börjesson i Falköping,

dels de likalydande motionerna I:
694, av herr Österdahl och fru Nilsson,
samt II: 868, av herr Gustafsson i Stenk3''rka
och herr Elmstedt.

I motionerna 1:678 och 11:867 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om en snabb
översyn av reglerna för erhållande av
änkepension i syfte att eliminera de
orättvisor, som gällande bestämmelser
innebure, i de fall då makens död inträffat
före den 1 juli 1960.

I motionerna 1:694 och 11:868 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsam
utredning i syfte att avskaffa nuvarande
inkomstprövning å änkepension
efter man som avlidit före den 1
juli 1960.

Torsdagen den 14 november 1968

24 Nr 37

Ang. änkepensionen inom den allmänna försäkringen

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemhemställt,
att förevarande motioner,
nämligen

1) motionerna I: 678 och II: 867 samt

2) motionerna I: 694 och II: 868,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av fröken Wetterström (h), som
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
förevarande motioner, nämligen

1) motionerna I: 678 och II: 867 samt

2) motionerna I: 694 och II: 868,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning i syfte
att avskaffa inkomstprövningen beträffande
änkepension för dem, vars män
avlidit före den 1 juli 1960.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! I förra veckan vände
jag mig till ett statsråd och bad om
hjälp med snabba åtgärder för att bistå
en liten grupp människor som har det
mycket svårt. Det var inte att ta miste
på välviljan i det svar jag fick, men
det gick ändå ut på att vi får avvakta
en sittande utredning. Jag kände mig
alienerad, och det gör jag även i den
här frågan. Man hänvisar till en sittande
utredning, från vilken det sannolikt
kommer att ta lång tid inan vi får resultatet.

Frågan om rätt till änkepension för
dem som blev änkor före år 1960 är
ändå, såsom jag har uppfattat det, någonting
som alla med mycket få undantag
anser är en fråga som rimligen aldrig
borde ha lösts på det sätt som skett.
Denna inskränkning borde aldrig ha
kommit till stånd, så långt är man
överens. Men kraftlösheten är enorm
så fort det sitter en utredning. Kravet
gäller dock endast att den sittande utredningen
skall få direktiv att behandla
denna fråga med förtursrätt. En grov

orättvisa är begången, och man saknar
förmåga att rätta till felet med den
skyndsamhet som vore naturlig.

Jag tycker att det skulle lända kammaren
till heder, om den i denna fråga
antog reservationens förslag och därmed
uttalade sin bestämda mening att
denna fråga bör bringas till en snar lösning
och inte år efter år dväljas i ett
utredningsarbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Eftersom herr Brundin
talar om orkeslöshet och brist på vilja
att ordna upp denna fråga, vill jag påpeka
en annan sak som man också bör
ta med i beräkningen, nämligen den
ekonomiska sidan. Herr Brundin kritiserar
utskottet för att det hänvisat till
att denna fråga är under behandling
hos pensionsförsäkringskommittén.
Denna kommitté har fått i uppdrag att
pröva alla de frågor som sammanhänger
med änkepension och familjepension.
Kommittén har i år lagt fram ett
förslag om en höjning av det avdragsfria
beloppet från 1 700 till 2 000 kronor.

I fjol fick kommittén åter nya uppdrag
från utskott i samband med motioner,
där det krävts en utredning. Nu
säger herr Brundin och även fröken
Wetterström i sin reservation att det
uppenbarligen kommer att dröja länge
innan utredningens resultat blir färdigt.
Det vet vi emellertid inte någonting om
ännu, och vi kan väl inte fatta beslut
här i kammaren på grund av en gissning
om att utredningsresultatet kommer
att dröja.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog

på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Wetterström

vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Brundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Brundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av motioner om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
tredje lagutskottets utlåtande nr 58, i
anledning av motioner angående rätten
att förvärva skogsfastighet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av motioner
om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 430 i
första kammaren av herrar Sörlin och
Hedström samt nr 526 i andra kammaren
av herr Skoglund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
översyn av lagen om allmänningsskogar
i syfte att möjliggöra ett ökat inflytande
för de på orten boende delägarna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:430 och 11:526 ej
måtte föranleda annan åtgärd än att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle, att motionerna jämte utlåtandet
överlämnades till skogspolitiska
utredningen för övervägande av behovet
av en ändring av gällande bestämmelser
om förvaltningen av allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Levin (s) samt herr Larsson
i Borrby (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 430 och II: 526 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om översyn av lagen
den 18 april 1952 om allmänningsskogar.

26 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968

Om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! I sitt utlåtande nr 60
har tredje lagutskottet behandlat motioner
om ökat lokalt inflytande över allmänningsskogar.
Bakgrunden till de
väckta motionerna är att utvecklingen
har gått i den riktningen att den på orterna
kvarboende befolkningen nu icke
anser sig ha det stöd i gällande lagstiftning
som förutsattes när dessa allmänningsskogar
kom till.

Motivet för allmänningsskogarna var
nämligen det att man utöver de s. k.
stamfastigheterna även skulle gemensamt
äga mark på vilken ortsbefolkningen
skulle kunna tillgodose sina intressen.
I den mån kommunerna också hade
sådana behov skulle allmänningsskogarna
kunna användas även för kommunernas
bästa.

Den omfördelning av äganderätten
till skogar som under årens lopp ägt
rum har inneburit att stamfastigheter,
som ursprungligen tillhörde enskilda
ortsbor, övergått till skogsbolag, dvs.
vad man kallar juridiska personer. Avkastningen
från allmänningsskogarna
går då förbi dessa ortsbor.

I fråga om beslutanderätten kan man
knappast påstå att den demokrati som
många av oss är stolta över här i landet
gäller även för ifrågavarande allmänningsskogar.
Det finns exempel på att
vid en stämma kunde fyra representanter
för storskogsbruket rösta omkull 14
på orten boende delägare. Dessa småjordägare
kunde alltså inte göra sin
rätt gällande. De har anledning fråga
sig om nu gällande bestämmelser verkligen
är tillfredsställande. Det har nämligen
visat sig att det utöver skog som
avsatts för avyttring ägt rum försäljning
av strömfall och att intäkterna härav
då gått till samfälligheterna. Så har
skett även i samband med vattenregleringar.
Det är betydande belopp som i
dessa fall har influtit till skogsallmänningarna,
men dessa pengar har sannerligen
inte fördelats till dem som bor
på orten, utan pengarna har gått till de
stora skogsbolagen, alltså juridiska per -

soner, och till aktieägarna. Det kan väl
ändå inte ha varit lagstiftarnas mening
att pengarna skulle gå ifrån den bygd
som skulle få glädje och nytta av skogsallmänningarna
på det sätt som har avsetts.

Fisket är oftast en betydande tillgång
för dessa små jordbrukare uppe i
låt oss säga fjällvärlden i Västerbotten.
Xu gällande reglementen kan tolkas och
tillämpas på det sättet att fiskerätten utarrenderas
till andra människor från
Syd- eller Mellansverige eller från vårt
eget läns kustland. Dessa små jordbrukare
har då knappast någon möjlighet
att bedriva det fiske som de behöver såsom
en viss biinkomst.

Samma är förhållandet när det gäller
jakten. Jag skall be att få citera en vidimerad
avskrift av en skrivelse till delägare
i en allmänningsskog. Enligt skrivelsen
har jakten inom allmänningskogen
utarrenderats för en viss tid till ett
jaktlag från ett annat län. Styrelsens
ordförande som skickat ut skrivelsen
till samtliga delägare har fäst deras uppmärksamhet
på att jakträtten enligt styrelsens
beslut utarrenderats till människor
som kommer från ett annat län.
Man motiverar beslutet med att jaktlaget
fått betala en relativt hög arrendesumma
för jakträtten. Vidare uppmanas
de på orten boende att inte idka småviltjakt
— den är förbjuden fram till en
viss i skrivelsen omnämnd dag. Sedan
heter det i skrivelsen: »Anständigheten
kräver detta liksom att onödigt spring
på markerna dagarna före älgjaktstiden
undvikes.»

Nog kan ordet anständighet användas
på olika sätt. Jag ber kammaren om
tillgift, om jag skulle vilja sätta till en
annan bokstav i vårt svenska alfabet
före ordet anständighet. Är det inte
oanständigt att man på detta sätt i cirkulärskrivelser
till på orten boende
människor som en gång har fått dispositionsrätten
till de marker det här gäller
uppmanar dem att inte onödigt
springa på sin egen mark?

Motionerna har varit utsända på re -

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog

miss. I mitt eget hemlän, Västerbottens
län, har fem kommunalnämnder avgett
yttrande. Såvitt jag känner till har samtliga
kommunalnämnder enhälligt tillstyrkt
en översyn av gällande lagstiftning.
Samma är förhållandet med de
hörda allmänningsstyrelserna. Skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län finner
det påkallat med en översyn. Länsstyrelsen
ansluter sig till samma uppfattning
och förmenar alltså att riksdagen
bör bifalla motionerna. Samma mening
anför länsstyrelsen i Norrbottens
län; den vill inte motsätta sig en översyn
av gällande lagstiftning.

Tredje lagutskottet har för all del varit
välvilligt när det har behandlat motionerna.
Utskottet konstaterar att det,
om nämnvärda missförhållanden skulle
uppstå eller vara för handen, självfallet
finns anledning att företa denna översyn.
Av de exempel som jag här har låtit
anteckna till kammarens protokoll borde
det framgå att nämnvärda missförhållanden
redan nu råder.

Utskottets ställningstagande borde
alltså enligt min mening ha resulterat i
ett tillstyrkande av motionsyrkandet.
I stället har utskottet fastnat för en mening
som lantmäteristyrelsen har anfört,
där lantmäteristyrelsen har åberopat
den s. k. skogspolitiska utredningen,
som enligt lantmäteristyrelsens uppfattning
»torde» ha möjlighet att se på
denna sak. Såvitt det är mig bekant har
emellertid denna utredning inte direktiv
att behandla ett sådant ärende som
det gäller i dessa motioner. Detta gör
att riksdagen, såsom jag ser det, borde
kunna biträda det yrkande som framställes
i motionerna, alltså om en översyn
av nu gällande lagstiftning.

Herr talman! Eftersom reservationen
ansluter sig till motionsyrkandet, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Efter herr Sörlins anförande
— till vilket jag ber att få anteckna
mitt instämmande —• behöver jag

knappast uppehålla mig vid detaljerna i
detta ärende. Såsom reservant i utskottet
vill jag ändå säga några få ord.

Utskottets majoritet har stannat för
att till skogspolitiska utredningen överlåta
bedömningen av skogsallmänningarnas
roll för bygd och region i det
samhälle, som undergår en strukturomvandling
av hittills okänt format. Herr
Sörlin har pekat på vilken grund detta
utskottsmajoritetens ställningstagande
vilar, och den är ganska bräcklig,
tycker jag.

Utskottsmajoriteten har alltså dragit
sin slutsats av ett ganska löst påstående
i ett av remissutlåtandena. Efter kontakt
med skogspolitiska utredningen och
efter att ha läst igenom dess direktiv
står det klart för mig, att den av motionärerna
aktualiserade frågan om ett icke
önskvärt bolagsinflvtande på allmänningarna
verkligen inte hör hemma i
det arbete som den skogspolitiska utredningen
för närvarande har sig förelagt.
Under sådana förhållanden och
därför att denna frågas lösning verkligen
brådskar, vill reservanterna göra en
klar beställning till Kungl. Maj :t. Det
må sedan ankomma på regeringen att
avgöra hur den begärda översynen skall
ske. Trots att jag för närvarande inte
tillhör något regeringsparti, vill jag
gärna ge Kungl. Maj:t ett sådant förtroende.

Herr talman! Jag yrkar följaktligen
bifall till reservationen av herr Levin,
herr Larsson i Borrby och mig själv.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Som företrädare för utskottsmajoriteten
i den här frågan kan
jag fatta mig relativt kort.

Det är ganska svårt att se vad skiljaktigheten
mellan reservanterna och utskottets
majoritet egentligen betyder i
praktiken. Företrädare för såväl motionärer
som reservanter har hävdat att de
förhållanden, som motionärerna talar
om, påkallar en brådskande åtgärd. Det
finns ingenting i remissyttrandena —

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog

och det är sannerligen inte bara ett
enda remissyttrande som utskottet har
kunnat bygga på — som tyder på att en
brådstörtad handläggning skulle vara
av nöden. Bestämmelserna om dispositionen
av den behållna avkastningen
och reglerna om begränsningen av
rösträtten vid delägare- och allmänningsstämmor
har, såvitt remissinstanserna
kunnat bedöma, hittills utgjort
tillräckliga garantier för att de inom
området kvarboende delägarnas och den
övriga ortsbefolkningens intresse har
tillgodosetts.

En strukturförändring kommer utan
tvivel att äga rum, men den har fortfarande
inte fått den omfattningen att
det för några samfälligheter av den här
arten direkt har påkallats några åtgärder.
Utskottet är fullt på det klara med
att en omvandling är på väg men tycker
ändå, att det vore väl brådstörtat att nu
föra detta ärende inför Kungl. Maj :t.
Den skogspolitiska utredningen arbetar
ju med dessa frågor.

Herr Sörlin sade att den här frågan
inte ingår i skogspolitiska utredningens
uppdrag, och han trodde att utskottsmajoriteten
har fått sin uppfattning bara
genom att läsa lantmäteristyrelsens
yttrande. Som framgår av klämmen i
utskottsutlåtandet är vi fullt på det
klara med begränsningen av utredningens
direktiv och verksamhetsområde.
Vår hemställan går ut på att innan riksdagen
begär en översyn av förhållandena
bör de skogspolitiska förutsättningarna
vara klargjorda, och detta
klargörande kan skogspolitiska utredningen
ge, innan man går vidare.

Vår uppfattning är att ärendet inte är
av mera brådskande natur, men vi delar
motionärernas åsikt att någonting
måste göras. Vi anser att det i klarhetens
intresse bör ske efter den tågordning
som utskottets utlåtande ger uttryck
för. Jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vet att herr Hansson
plötsligt har blivit så att säga tvingad
till att vara utskottets talesman i den
här frågan. Jag skall inte utnyttja den situationen
för att vara så särskilt stygg.
Men jag vill påvisa en inkonsekvens i
herr Hanssons resonemang. I utskottsmajoritetens
utlåtande står det ordagrant:
»Självfallet är det angeläget att
frågan uppmärksammas på ett tidigt
stadium, så att erforderliga ändringar
kan vidtagas, innan uttalade missförhållanden
uppkommer.» Detta uttalande
står herr Hansson bakom. Det går inte
riktigt ihop med resonemanget om att
det inte är så förfärligt bråttom.

Herr Hanssons resonemang om att
det är väldigt liten skillnad mellan utskottsmajoritet
och reservanter är heller
inte riktigt korrekt. Jag vill erinra om
vad som sägs i lantmäteristyrelsens yttrande,
som ju utskottsmajoriteten har
byggt sitt uttalande och sin ståndpunkt
på. Först står det att skogspolitiska utredningen
»torde» syssla med vissa frågor
som har »nära samband» med denna.
Det är i och för sig inte något särskilt
starkt argument, men sedan säger
i alla fall lantmäteristyrelsen: »Spörsmålet
om en översyn av lagen den 18
april 1952 om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna synes enligt styrelsens
mening lämpligen kunna anstå i
avvaktan på resultatet av utredningens
arbete.»

Utskottsmajoritetens linje är alltså att
skogspolitiska utredningen skall pröva
behovet av en översyn, vilket både motionärer
och reservanter anser vara belagt;
majoriteten har fallit för detta och
gått på den här skrivningen och klämmen.

Jag tror att kammarens närvarande
ledamöter har alldeles klart för sig att
det i denna fråga föreligger en betydande
skillnad mellan reservanter och
utskottsmajoritet, trots att det kanske
vid ett hastigt genomögnande av vad
som är skrivet inte förefaller vara så.

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog

Herr HANSSON (s):

Herr talman! När man redogör för
riksdagens arbetsformer brukar man ju
säga att det väsentliga, tunga arbetet
görs i utskotten, och även om herr NilsEric
Gustafsson tror sig ha observerat
att jag relativt hastigt blivit kallad att
föra utskottets talan i detta ärende vill
jag framhålla, att jag har deltagit i utskottets
arbete och därför inte kommer
helt orustad till debatten.

Mot bakgrund härav vill jag bara replikera
herr Nils-Eric Gustafsson då
han citerar ett par rader i majoritetens
yttrande där vi säger: »Självfallet är det
angeläget att frågan uppmärksammas på
ett tidigt stadium så att erforderliga
ändringar kan vidtagas innan uttalade
missförhållanden uppkommer.»

Herr Gustafsson vill hårdra begreppet
»tidigt» men använder själv relativt
subjektiva värderingar och säger sig
»anse det vara belagt» att missförhållanden
är på väg. Majoriteten finner det
genom tillgängligt material belagt att
missförhållanden kan tänkas uppstå,
men för närvarande har vi inte bedömt
brådskan vara av den naturen att vi
skall kringgå en utredning som har att
ta ställning till den skogspolitiska utvecklingen
över huvud taget.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep) :

Herr talman! Även med risk att kammaren
tycker illa om detta ideliga
springande till talarstolen vill jag säga,
att herr Sörlin på ett alldeles utomordentligt
sätt har gett belägg för missförhållandena;
det materialet hade vi
inte tillgång till i utskottet. Men även då
hade alla den uppfattningen att någonting
borde göras.

När man sedan vill skjuta på översynen
och liksom smyga in detta i en
pågående utredning, då tycker jag att
detta inte rimmar med vad utskottet
självt har skrivit om att man bör vidta
åtgärder innan missförhållanden uppkommer.
Det är ingen konsekvens däri.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 38,

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om ändring av koncessionsbestämmelserna
angående linjetrafik för personbefordran Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 61, i anledning av motioner
om ändring av koncessionsbestämmelserna
angående linjetrafik för personbefordran.

Till behandling hade tredje lagutskottet
föreliaft två inom riksdagen
väckta och till lagutskott hänvisade
motioner, nr 85 i första kammaren av
fru Landberg m. fl. och nr 122 i andra
kammaren av herr Johansson i Norrköping
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära, att
förordningen angående yrkesmässig
trafik översåges såvitt anginge koncessionssystemet
för linjetrafik för personbefordran.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen i anledning av motionerna
1:85 och 11:122 i skrivelse
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört beträffande
förtydligande av bestämmelserna
angående återkallelse av trafiktillstånd;
samt

B. att motionerna, i vad de ej kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Alexanderson (fp) och Åkesson (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att motionerna
1:85 och 11:122 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! I den reservation som
har bifogats tredje lagutskottets utlåtande
nr 61 anser vi att vissa andra

synpunkter hade bort anföras av utskottet.
Jag vill erinra om att näringslivets
normala utveckling och funktion
i hög grad är beroende av den kollektiva
trafikens utformning då det både
gäller person- och busstrafiken. Bestämmelserna
om koncession för linjetrafik
tillmäts stor betydelse.

Motionärerna har icke kunnat anvisa
några vägar som kan leda till att problemen
löses. Jag vill här omnämna att
en omarbetning av förordningen angående
yrkesmässig trafik ingår som ett
led i den tredje etappen av reformeringen
av den statliga trafikpolitiken.

Under hänvisning till vad som anförts
i reservationen ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till densamma.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag kunde fatta mig
lika kort som herr Åkesson, men jag
tror att det är i klarhetens intresse att
jag för kammarens ledamöter utvecklar
något av den andemening som ligger
bakom motionen och utskottets
ställningstagande.

I motionen hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
förordningen angående yrkesmässig
trafik överses såvitt avser koncessionssystemet
för linjetrafik för personbefordran.
Målsättningen för motionsyrkandet
är att i den snabba omvandling,
som sker inom flertalet regioner i vårt
land och med den samordnade planering
av markens användning som man
siktar till, bör trafiksystemet också ha
möjlighet att anpassas till den viljeinriktning
som samhället ger planeringen.

Då kan ofta den situationen uppstå,
att när de kommunala och regionala
organen förutsätter en viss utveckling,
så är den bestående trafikapparaten inte
ägnad att befordra befolkningens befordran,
om det uttrycket kan tillåtas.
I en sådan situation behöver man kanske
lägga om busslinjernas sträckning
och detta vållar vissa problem och irrationaliteter.
Det finns alltså ett system
för återkallande av trafiktillstånd,

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1908

Om ändring av koncessionsbestämmelserna angående linjetrafik för person

befordran

men den författningsenliga bakgrunden
till detta system är vag och de punkter,
som man där har att stödja sig på,
har fördenskull sällan utnyttjats i praktiken.
I verkligheten förhåller det sig
så, att återkallande av trafiktillstånd
strängt taget bara har ägt rum vid direkt
misskötande av den trafik som tillståndet
avsett.

Herr Åkesson syftar på den så kallade
tredje etappen i den statliga trafikpolitiken.
Det förhåller sig så att man
hade en riktpunkt att påbörja denna
etapp den 1 juli 1968, och som förberedelse
till den tredje reformetappen
bar man inom kommunikationsdepartementet
upprättat ett förslag till en ny
förordning om yrkesmässig biltrafik.
Detta förslag bygger på synpunkter
från tidigare utredningar, bland annat
den s. k. busslinjeutredningen. Man har
velat närmare precisera förutsättningarna
för återtagande av en koncession,
och man säger i ifrågavarande paragraf
bland annat: Tillstånd kan även
återkallas vid underlåtenhet att driva
trafik enligt tillståndet eller när med
hänsyn till trafikens ändamålsenliga
ordnande eller eljest synnerliga skäl
föreligger.

Denna formulering finns emellertid
med i nuvarande lagtext, och resultatet
av denna omredigering kan för närvarande
inte bedömas såsom särskilt
avgörande för praxis.

Dessutom förhåller det sig så, att det
av tidsskäl inte har varit möjligt att
lägga fram propositionen i detta ärende
till 1968 års riksdag. Kungl. Maj :t
har därför funnit övervägande skäl tala
för att man bör vänta med genomförandet
av den så kallade tredje etappen
tills bilskatteutredningens och affärsverksutredningens
förslag redovisats.

Utskottets majoritet har funnit tillräckliga
skäl föreligga för att kunna
instämma i motionärernas åsikt, att
denna fråga bör kunna lösas separat
genom en direkt lagstiftningsåtgärd,
som inte kräver sådana föregående ut -

redningar som man bedömde vara nödvändiga
i det föregående ärendet som
vi debatterade här. Man föreslår alltså
direkt, att ett förtydligande av bestämmelserna
skall ske ifrån Kungl.
Maj :ts sida. Det är framför allt på det
området som oklarheten har lett till att
praxis har varit alldeles för restriktiv.

Utskottet hemställer alltså att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ger
till känna vad utskottet anfört beträffande
förtydligandet av bestämmelserna
angående återkallelse av trafiktillstånd,
medan motionerna i övrigt inte
föreslås föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkesson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes om -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om avgiftsfritt tillträde till Kullaberg

röstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för
j a-pr op osition en.

Om avgiftsfritt tillträde till Kullaberg

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av motioner
om avgiftsfritt tillträde till Kullaberg,
m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 435, av herr Pettersson,
Arne, m. fl., och II: 540, av
herr Henningsson m. fl., hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om utredning av
frågan om allmänhetens rätt att utan
avgift få passera å väg, till vilken kronan
genom årligt arrende hade passagerätt.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 435 och II: 540 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Johanson i Västervik (s), Persson i
Skänninge (s) och Björk (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 435 och II: 540 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
utredning av frågan om allmänhetens
rätt att utan avgift få passera på väg,
till vilken kronan genom årligt arrende
hade passagerätt.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Det ärende som kammaren
nu har att behandla är, som utskottet
mycket riktigt konstaterar, inte
något nytt ärende. Vi har tagit upp det
tidigare, och jag lovar att om vi inte
har framgång den här gången, så kommer
vi tillbaka även nästa år och till
det ögonblick då vi får framgång.

Det finns emellertid någonting nytt.
Det är att en del av utskottsledamöterna
— dess värre inte någon ifrån denna
kammare — har kommit till insikt
om att detta är ett problem och inte
någonting som vi motionärer bara har
hållit på och lekt med. Reservanterna
delar vår uppfattning när det gäller de
bekymmer som uppstår i tätbefolkade
områden i samband med den ökade
fritiden och i samband med den ökade
rörligheten och det därav betingade behovet
av mark för det rörliga friluftslivet.

Skåne, som det handlar om i detta
speciella fall, tillhör otvivelaktigt de
tätbefolkade områdena. Vi har under
de senaste två åren företagit en serie
inventeringar av tillgängliga markområden,
dels vid stränderna, dels också
inom landskapet, som är lämpade för
rörligt friluftsliv. Den bild vi har fått
av situationen i Skåne är minst sagt
skrämmande.

Det är bara små delar av kvarvarande
kust som fortfarande inte av olika
skäl är oåtkomliga. Endast ungefär 20
procent av den skånska kusten har i
dag ett bra bakland och en bra badstrand,
där inga hinder föreligger.

När det gäller landskapet i övrigt
håller situationen snabbt på att försämras.
Tidigare fanns rätt stora strövområden.
Sådana finns fortfarande
kvar, men hotet mot dem är överhängande.
Vi kan förutse inom en ganska
snar framtid en situation, där efterfrågan
efter platser att besöka, mark att
röra sig i och stränder att bada vid
inte på något sätt kommer att motsvara
behovet. Det hot som i första hand
riktar sig mot dessa områden är exploatering
för olika ändamål. Det är
strandområden som hotas av fritidsbebyggelse.
Det är sammanhängande stora
egendomar som nu håller på att
splittras upp, och det utrymme som
kvarstår för allmänheten blir allt mindre.
Allra otrevligast är kanhända att
de områden, till vilka allmänheten un -

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

dan för undan förhindras tillträde, är
de mest eftertraktade.

Detta betyder på sikt att allemansrätten
blir en fiktion i Skåne, ty de områden
som blir kvar för allmänheten att
fritt röra sig på blir så små och så få,
att det blir berättigat att tala om allemansrätten
som en fiktion.

Vi har exemplifierat situationen med
Kullaberg, ty det är en av de mest säregna
naturformationerna i landet, ett
utomordentligt begärligt friluftsmål. Av
hävd finns genom det av Kullabergsbolaget
ägda området rätt till genomfart
till den vackraste delen av området,
dit praktiskt taget alla utflykter
går. Situationen är alltså den, att den
vackraste delen är ett markområde som
ägs av staten, men för att komma till
detta område tvingas man använda sig
av en väg som går över privatägd mark.
Där har Aktiebolaget Kullabergs natur
sedan 1915 tagit avgift av dem som besöker
området under vissa perioder.

Det är såvitt vi kan förstå svårt att
finna en riktig rättslig grund till denna
avstängning. Någon sådan grund
måste dock finnas, ty i upprepade fall
har det inträffat att människor som
tagit sig in på området polisanmälts
och i vissa fall fått bota ganska betydande
belopp.

Om man inte vill riskera att detta
skall ske i fortsättningen, måste man
i rimlighetens namn berätta för folk
att detta är privat område, på samma
sätt som man tidigare upplevde exempelvis
Stockholms skärgård med landstigningsförbud
osv. Det skulle betyda
en återgång till det tidigare systemet.
Nu gör man inte det för att området
vissa tider av året är öppet för allmänheten.

Jordbruksutskottet har besökt området.
I sitt 25 rader långa utlåtande säger
man, att man konstaterat att ortsbefolkningen
är belåten med de nuvarande
förhållandena. Jag vet inte vad
jordbruksutskottet här menar med
»ortsbefolkningen», men sannolikt är
det människorna i Brunnby kommun,

Om avgiftsfritt tillträde till Kullaberg
delkommunen i den nya Höganäs kommun.
Man lär inte ha frågat några andra
skåningar om de är belåtna med rådande
förhållanden.

Jag vill hänvisa till att när vi förra
året hade frågan uppe till behandling
så uttalade förvaltningsutskottet i Malmöhus
läns landsting sin sympati för
de krav vi då ställde i motionen. Det
här är ett område som inte bara angår
ortsbefolkningen, utan det rör i första
hand den miljon människor som bor i
Skåne och den en och en halv miljon
människor som bor på Själland. Det
har i andra hand ett intresse som naturformation
och som besöksmål för
människor i stora delar av södra Sverige.
Det är därför orimligt att avvisa
vårt krav på en utredning med talet
om att ortsbefolkningen är tillfredsställd
med nuvarande förhållanden.

Reservanterna har stött oss i vårt yrkande
på en utredning kring dessa
problem. Om det lyckas att få en sådan
utredning till stånd önskar jag att
den kunde utvidgas till att utreda principerna
om riktigheten eller orimligheten
i att avgiftsbelägga natursköna
platser.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till den till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Lokander (s).

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Som herr Arne Pettersson
mycket riktigt sade är det inte
första gången denna fråga är uppe på
riksdagens bord. Riksdagen har tidigare
avslagit en framställning av samma slag.
Jag kan därför yttra mig ganska kort.

Jordbruksutskottet har tagit mycket
seriöst på denna fråga och bl. a., som
herr Pettersson också upplyste om, besökt
Kullaberg och diskuterat frågan
med företrädare för Brunnby kommun
och för landstinget. Vi kan konstatera
följande:

1) AB Kullabergs natur har genom
sitt förvärv lyckats bevara ett stycke

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Om avgiftsfritt tillträde till Kullaberg

underbart vacker skånenatur, varigenom
man hindrat att Kullaberg varit
fullbebyggd med villor och sommarstugor
på samma sätt som det närliggande
Mölle.

2) AB Kullabergs natur har i allt varit
vad man nu betecknar allmännyttigt.
Ingen har profiterat på det, allt går till
skötseln.

3) Allmänt är omvittnat att området
skötts på ett sätt som både ur allmänhetens
och vetenskapens synpunkt är
föredömligt. Ingen har gjort gällande
något annat.

4) En stor del av året står området
utan avgift öppet för allmänheten.

5) Under turistsäsong uttas en avgift
av 75 öre per person och 2: 25 per bil.
För denna avgift får man parkera på ett
flertal av bolaget anlagda parkeringsplatser,
ha tillgång till toaletter och utnyttja
en välskött och välstädad natur
samt använda en av bolaget utbyggd och
underhållen enskild väg.

Beträffande denna väg vill jag emellertid
rätta till ett missförstånd i motionen
och som även framskymtade i
herr Petterssons yttrande. Vägen är en
enskild väg, som staten såsom ägare till
fyrmästarbostället på Kullaberg har fått
servitutsrätt till. Vägen underhålles av
AB Kullabergs natur, och staten bidrar
med slitagekostnader för sin trafik där.
Det är således ingen allmän väg.

6) Som utskottet varit i tillfälle att
konstatera är befolkningen på orten
synnerligen nöjd med förhållandena och
önskar ingen ändring.

Med hänsyn till att vi har så många
olösta problem i vårt samhälle, som
fordrar insatser och pengar, tycker jag
att det är onödigt att fingra på en sak
som fungerar bra och till allmän belåtenhet.
Den avgift som uttages kan väl
i dagens penningvärde inte på något
sätt anses oskälig för de förmåner som
allmänheten åtnjuter genom denna avgift.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Vare sig reservanter eller
motionärer har ifrågasatt den goda
skötseln av detta område. Det är inte
det diskussionen gäller, och inte heller
riktigheten av att i ett sådant område
utta avgifter för service som lämnas de
människor som besöker området. Det är
inte alls det som diskuteras. Vi är helt
införstådda med att skötseln av området,
den service som ges besökande,
skall betalas endera eller till viss del av
det allmänna och av dem som besöker
området.

Låt mig också rätta till en sak: Det
förhåller sig inte alls så som herr Skärman
vill göra gällande att de intäkter
som kommer från entréavgifterna enbart
används till sådant som kommer
den besökande allmänheten till godo.
Jag skulle vilja rekommendera herr
Skärman att titta på arrendekontraktet
för den exklusivt använda golfbanan.
Den används endast av en liten grupp
människor. Titta också på de transfereringar
som sker inom området från de
belopp som inbetalats av allmänheten
till poster som används till exklusiva ändamål
för små grupper som vistas på
detta område.

En annan sak, herr Skärman, är att vi
alldeles i anslutning till detta område
har fått ett nytt område, som kommer
att öppnas för allmänheten. Jag tänker
på en donation, som om jag inte minns
fel omfattar ett område på 600 tunnland,
vilket kommer att stå öppet för allmänheten
helt avgiftsfritt. Menar då herr
Skärman att om en människa förirrar
sig från det ena området till det andra
-— något stängsel finns inte — skall hon
bötfällas, därför att man tagit sig för att
avgiftsbelägga tillträdet till Kullabergsområdet? Jag

skall inte säga något mer om vägen
än att från år 1842 finns ett kontrakt
när det gäller fyrplatsen, vilket
innebär att staten betalar en arrendeavgift
för den här vägen. Detta borde
rimligen innebära att vägen skall vara

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

öppen för alla. Även på den punkten
kan jag trösta herr Skärman med att vi
tycker det vore rimligt att ifrågavarande
väg sköttes av det allmänna, så
att man därmed undanröjde ett av motiven
för att man fortfarande har kvar,
förlåt uttrycket, den här fåniga avgiften
för ett naturvårdsområde.

Slutligen tror jag att herr Skårman
inte riktigt fattar skillnaden mellan intressena
hos de representanter för en
kommun på några tusen människor, som
utskottet träffat, och områdets betydelse
som utflyktsmål för den miljon människor
som bor i Skåne och för den en
halv gång till så stora mängd människor
som bor på Själland, 20 minuters
färd över vattnet. Jag tror inte att
vare sig herr Skårman eller utskottet
förstår på vilket sätt vi i Skåne upplever
detta.

Herr talman! Jag ber att fortfarande
få yrka bifall till reservationen.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Vad herr Arne Pettersson
nyss anförde ändrar ju inte någonting
i sak.

Jag håller med om att det är ett utomordentligt
fint område, som både skåningar
och även i mycket hög grad upplänningar
har haft och fortfarande har
synnerligen stor glädje av. Men det är
tack vare att AB Kullabergs natur har
bevarat detta område, som annars skulle
ha varit exploaterat för länge sedan.
Vi vet att det t. ex. i Stockholms skärgård
på många håll finns sådana här
mycket fina områden, som har bevarats
och skötts på ett föredömligt sätt.

Jag tycker det är klåfingrigt att lägga
sig i en sådan sak. Om det nu ifrågavarande
området missköts eller om allmänheten
på något sätt hindras att besöka
det, skulle jag vara med om att försöka
få till stånd en inlösen. I så fall
vore väl den rätta utvägen att göra området
till naturreservat. Men som det nu
är kan det inte vara erforderligt att det

Om avgiftsfritt tillträde till Kullaberg

allmänna tar på sig utgifter för en sak
som fungerar så utomordentligt bra.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag hade ej tillfälle att
vara med då jordbruksutskottet föregående
sommar besökte Kullaberg och framför
allt tittade på det område som det
nu rör sig om. Av den redogörelse som
lämnades jordbruksutskottet fick vi den
allmänna uppfattningen, att AB Kullabergs
natur tog ut en mycket blygsam
avgift för att hålla vägar och parkeringsplatser
inom området samt för att
samla upp allt papper och annat skräp
som resenärerna kastar omkring sig.
Jag tror inte att det är någon unik företeelse
att man tar ut en viss avgift när
det gäller ett område som allmänheten
besöker, även om det inte är en festplats.

Jag vågar nog säga att vi inom utskottet
var praktiskt taget eniga om att
vi inte hade någon anledning att gripa
in med en rekommendation till riksdagen
att ändra på den praxis, som tilllämpats
sedan gammalt när det gäller
att täcka en kostnad som majoriteten
inom Fysiologiska sällskapet fann behövlig
för att området skulle kunna hållas
i sådant skick att det förblir attraktivt
för turister.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Jag skall fatta mig mycket kort, herr
talman!

Tanken är icke ett ögonblick att beröva
det sällskap, som nu sköter det område
det här gäller, rätten att sköta området,
utan vad vi hela tiden har invänt
emot är att man skall ta upp avgift av
människor som vill besöka ett naturskönt
område — det är detta som vi
betraktar som orimligt. Även om avgiften
är blygsam, har detta inte ett dugg
att göra med principen som sådan.

Torsdagen den 14 november 1968

36 Nr 37
Ang. barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

Risken är bara att detta system kan
smitta av sig. Ju större efterfrågan blir
på områden av denna typ, ju större blir
riskerna att vi får ett system som innebär
att det skall tas ut avgifter för besök
av sådana här platser. Det är detta
vi vill förhindra — med Kullaberg som
utgångspunkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Arne, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Arne,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej —32.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 36, i anledning
av motioner om skydd mot erosion
vid Löderups strandbad, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. barn- och ungdomsfostran samt
ungdomsvård

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning
av särskilda motioner angående barnoch
ungdomsfostran samt ungdomsvård.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

dels de likalydande motionerna I:
731, av herr Holmberg m. fl., och II:
923, av herr Bohman m. fl.,

dels ock motionen II: 367, av herr
Johansson i Skärstad och herr Lindberg.

I motionerna 1:731 och 11: 923 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte

a) hemställa om åtgärder för att förbättra
skolans möjligheter att giva god
fostran i enlighet med gällande målsättning,

b) uttala, att samma målsättning
borde gälla jämväl för samhällets fostrande
och tillrättaförande verksamhet
i övrigt.

I motionen 11:367 hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om en snar utredning
i syfte att närmare klarlägga orsakerna
till ungdomars missanpassning
och i följd därav giva riktlinjer åt förebyggande
och rehabiliterande åtgärder.

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Ang. barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att de likalydande motionerna I:
731 och 11:923 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2. att motionen 11:367 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, vid punkten
2, av fru Nilsson (ep) samt herrar
Nilsson i Bästekille (h), Johansson i
Växjö (ep) och Johansson i Skärstad
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen med bifall till motionen II:
367 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en snar utredning i syfte
att närmare klarlägga orsakerna till
ungdomars missanpassning och i följd
därav giva riktlinjer åt förebyggande
och rehabiliterande åtgärder.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Eric Gustaf
Peterson (fp), fru Hultell (h), herr
Kilsmo (fp), fru Diesen (h) och fru
Nilsson (ep) samt herrar Dickson (h),
Rimås (fp), Nilsson i Bästekille (h),
Johansson i Växjö (ep) och Johansson
i Skärstad (ep), i anledning av de likalydande
motionerna 1:731 och 11:923.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
från allmänna beredningsutskottet
behandlas bl. a. en partimotion från högern,
i vilken det tas upp väsentliga
frågor rörande barn- och ungdomsfostran.

Utskottet redovisar i sitt utlåtande en
del uttalanden av olika myndigheter
och hänvisar dessutom till pågående utredningar,
som på olika punkter tangerar
de problem som tas upp i motionen.
Men utskottet, som annars inte brukar
ha svårt att tycka någonting i alla möjliga
skiftande frågor, har i detta ärende
inte uttalat någon mening om de centrala
problem som tas upp i motionen.
Av den anledningen har utskottets samt 3

Första kammarens protokoll 1968. Nr 3 7

liga borgerliga ledamöter avgivit ett särskilt
yttrande.

Dagens ungdom befinner sig i en svår
situation. Kunskapsstoffet ökar med förfärande
hastighet, samhället omdanas,
och omvärlden tränger närmare, inte
minst genom våra massmedia. Ungdom
av i dag tvingas att ta ställning till
svara problem och ställs inför olika valsituationer
som man inte alltid behärskar.
Det uppstår ibland en stressituation
som kan verka nedbrytande. Hur
skall ungdomarna orka? Hur skall vi
kunna hjälpa dem att växa upp till harmoniska
och ansvarskännande människor,
ty vi vill ju tro att de skall kunna
skapa det rättvisare och mänskligare
samhälle som vi inte har lyckats med?
Skolan har ett stort ansvar när det gäller
elevernas sociala fostran. För att
skolan skall lyckas i sin uppgift, krävs
att skolans arbetsmiljö väsentligt förbättras.

Vad menar vi då med en god arbetsmiljö?
Vi menar väl att där finns en ömsesidig
respekt mellan olika parter, mellan
föräldrar, lärare och elever, och att
det finns vissa normer som kan respekteras
av alla. I den fostrande uppgift
som både föräldrar och lärare har ingår
att så småningom föra barn och
ungdom fram till mogenhet och ett
självständigt tänkande.

Vad är det då för normer vi efterlyser?
Bästa svaret på den frågan tycker
jat> ges i ett uttalande av Svenska ekumeniska
nämnden. Yttrandet är avgivet
såsom remissvar i ett annat ärende, som
gäller några näraliggande motioner. I
vårt särskilda yttrande har vi tagit med
några meningar ur nämndens utlåtande.
Eftersom jag tycker att Ekumeniska
nämndens uttalande är så välskrivet och
eftersom jag inte är alldeles övertygad
om att kammarens ledamöter har läst
uttalandet med den noggrannhet som
kanske fordras, ber jag att här få citera
det.

»h rågan om en gemensam etisk
grundval för samlivet i det svenska samhället
borde därför snarare ställas som

Torsdagen den 14 november 1968

38 Nr 37
Ang. barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

en fråga om vad man, från skilda utgångspunkter,
kristna såväl som icke
kristna, kan enas om och vad som sålunda
kan utgöra en gemensam bas av
etiska värderingar på vilken alla kan
mötas i ömsesidig respekt. Skolan kan
svårligen kringgå det faktum, att livsåskådningsmässig
pluralism i stor utsträckning
råder i vårt land, men att
samtidigt ett helt block av gemensamma
värderingar torde finnas, för vilka
respekt kan krävas för att det demokratiska
samlivet skall fungera.»

Om man kunde komma fram till en
sådan codex ethicus, anser vi, som har
skrivit under det särskilda yttrandet,
att arbetet i samhällets fostrande och
vårdande verksamhet i väsentlig grad
skulle underlättas.

Jag har, herr talman, inte något särskilt
yrkande.

I detta anförande instämde herr Eric
Gustaf Peterson (fp), fru Hultell (h),
herr Schött (h) och fröken Stenberg
(h).

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, som vi
nu behandlar och som bl. a. gäller motion
II: 367, har fogats en reservation,
vari betonas att det är högst angeläget
med en utredning för att klarlägga orsakerna
till den missanpassning som
förefinnes bland dagens uppväxande
ungdom.

Jag vill här kraftigt understryka att
vår svenska ungdom på det hela taget
är skötsam och ansvarsmedveten. Emellertid
visar utvecklingen tyvärr också
tendenser som inger allvarliga betänkligheter.

Utskottet framhåller att de problem
som har upptagits till behandling i motionen
faller inom området för flera utredningar
och arbetsgrupper och kan
förutsättas bli behandlade inom dessa.
Eftersom jag dock inte anser detta tillräckligt,
bl. a. därför att denna fråga
är så betydelsefull för hela vårt sam -

hälles framtid och fordrar en mycket
snabb behandling, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande är,
som det brukar heta från den här talarstolen,
ingen ny historia. Ärendet gäller
ungdomens anpassningssvårigheter
i det samhälle vi har skapat. Den problematiken
har sysselsatt mänskligheten
i alla tider. Redan under antiken fanns
det de som sade: Hur skall det gå för
världen, en sådan ungdom som det växer
upp i dag?

Frågan är gammal också för denna
kammare. Den har behandlats varje år
sedan jag kom till riksdagen, och det är
fem år sedan. Nu återkommer den emellertid
oftare än tidigare. Senast var den
föremål för behandling vid innevarande
års vårriksdag. Då hade motionerna en
uppläggning som var något annorlunda.
Motionärerna talade om att det behövs
ökad forskning för att komma till rätta
med de anpassningssvårigheter som
ungdomen har i dag. De motioner som
då behandlades avslogs med hänvisning
till det forskningsarbete som pågår på
det här området. Jag skall inte trötta
kammarens ledamöter med att räkna
upp alla de objekt som finns omnämnda
i allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 14 år 1968. Där gjordes en
kartläggning av de undersökningar och
utredningar av vetenskaplig natur som
pågår inom det här området.

Att nu begära någon form av utredning
utöver den forskning som sker på
olika ställen och utöver alla de utredningar
som redan pågår finner vi vara
ganska meningslöst. Jag förmodar att
motionärerna åsyftar en parlamentarisk
utredning, som skulle ta sig an alla
dessa onekligen mycket stora problem,
för vilka utskottet i och för sig känner
lika varmt som motionärerna. Vi tror
bara inte på att någonting står att vin -

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Ang. upphävande av näringsfrihetsförordningen

na på den vägen, och därför har vi avstyrkt
motionerna i det stycket.

Fru Diesen talade om det särskilda
yttrande som är fogat till utlåtandet och
den motion som hon betecknade som
en partimotion från högern. Hon sade
att utskottet inte har tyckt någonting,
vilket är ganska ovanligt för allmänna
beredningsutskottet. Jag kan hålla med
henne om att utskottet inte har tyckt
någonting den här gången. Men så har i
stället en del ledamöter ansett sig böra
tycka någonting. Det intressanta med
deras tyckande är att det särskilda
yttrandet inte alls sammanfaller med
vad motionärerna har talat om. Motionärerna
har talat om att man skall ge
den fostran som vi i dag meddelar vår
ungdom ett annat innehåll. Man skall
ge den ett innehåll som överensstämmer
med den kristna etiken. Jag vill
uppmärksamma kammarens ledamöter
på att fru Diesen refererade till ett uttalande
som Ekumeniska nämnden gjort
i ett annat sammanhang, och det uttalandet
stämmer bättre överens med den
allmänna uppfattningen än vad motionerna
gör.

Fru Diesen har alltså nu tagit ställning
för Ekumeniska nämndens uttalande,
och jag har ingen anledning bestrida
att det är en norm som vi alla
kan samlas kring, oavsett om vi har en
livsåskådning på kristen grund eller någon
annan etisk grund. Därvidlag skiljer
sig det särskilda yttrandet väsentligt
från den motion som behandlas i utskottsutlåtandet.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner konune
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
1 § 1 mom. förordningen den 17 maj
1923 (nr 116) angående skatt för hundar.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. upphävande av näringsfrihetsförordningen Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om upphävande av förordningen den
18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m. jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 29 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 98, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kung], Maj:t, under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden och lagrådets
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om upphävande av förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i
riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 §
lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) an -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Ang. upphävande av näringsfrihetsförordningen

gående handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt
företag att sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sådant bolag,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i
förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)
om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av
4 § förordningen den 29 december 1949
(nr 723) angående handel med skrot,
lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av
förordningen den 20 september 1859
(nr 47) angående utsträckt frihet för
bergshanteringen.

1 § i 1864 års näringsfrihetsförordning
innehöll bestämmelse om att
svenskar hade rätt att driva näring på
de villkor, som angivits i förordningen.
Detta stadgande kunde enligt Kungl.
Maj :ts förslag upphävas utan att ersättas
av annan författningsbestämmelse.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 956,
av herr Werner, och II: 1213, av herr
Hermansson m. fl.,

B. de likalydande motionerna 1: 969,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., och II:
1231, av herr Lothigius m. fl.,

C. de likalydande motionerna 1:970,
av herrar Lundberg och Sveningsson,
samt II: 1233, av herr Nordgren och
herr Magnusson i Borås, ävensom

D. de likalydande motionerna 1:971,
av herrar Åkerlund och Sveningsson,

samt II: 1232, av herr Magnusson i
Borås m. fl.

I motionerna I: 969 och II: 1231 hade
föreslagits, att riksdagen i första hand
skulle avslå propositionen nr 98 och
i andra hand besluta, att 1 § förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet alltjämt skulle
gälla.

I motionerna I: 971 och II: 1232 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 98
skulle besluta

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag
om upphävande av förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
såvitt avsåge 1 § samt

2. att 1 § i nämnda förordning skulle
ändras så till vida, att orden ’som
här nedan upptagas’ ersattes av orden
’som stadgas i författning’.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:969 och 11:1231, såvitt däri
yrkats avslag på propositionen nr 98;

B. att riksdagen med avslag på

dels motionerna I: 969 och II: 1231,

såvitt däri yrkats att 1 § förordningen
den 18 juni" 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet skulle kvarstå,

dels motionerna I: 971 och II: 1232
måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om upphävande
av nämnda förordning;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
1:956 och 11:1213 måtte antaga
de i propositionen under 2)—6)
angivna lagförslagen och lämna de under
7)—10) angivna författningsförslagen
utan erinran; samt

D. att motionerna I: 970 och II: 1233
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid B i
utskottets hemställan, av herrar Alexanderson
(fp), Ebbe Ohlsson (h), Åkesson
(fp), Nyberg (fp) och Tobé (fp)

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Ang. upphävande av näringsfrihetsförordningen

samt herr Josef sou i Arrie (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:969 och 11:1231, såvitt
de rörde 1 § förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, samt motionerna I: 971
och IT: 1232 — med förklaring att propositionen
icke kunnat oförändrad bifallas
— för sin del måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om
ändring i nämnda förordning.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag hade kanske inte
tänkt att jag skulle få ordet före reservanterna,
men som motionär ber jag att
få säga några ord trots att jag och mina
medmotionärer i en punkt inte fått något
medhåll alls av utskottet. Det är
fråga om motionerna I: 969 och II: 1231.
Vårt yrkande om avslag på propositionen
har nämligen enhälligt avstyrkts.
Avslagsyrkandet har av oss framställts
med hänsyn till det nordiska samarbetet
och det nya läge som efter propositionens
framläggande uppstått på den nordiska
fronten genom statsministermötet
i Köpenhamn i april.

Jag och mina medmotionärer har inte
haft så mycket att erinra mot propositionens
principer eller de lagbestämmelser
som föreslås, och vi skulle helst
ha velat inskränka oss till ett bordläggningsyrkande.
Men då ett sådant yrkande
av konstitutionella skäl inte kunnat
framställas, eftersom det gäller bordläggning
till en riksdag efter nyval, har
jag tvingats ställa ett avslagsyrkande,
även om ett sådant yrkande kan förefalla
onödigt bryskt.

Vad jag menar är att när detta lagförslag
nu har legat sex är i handelsdepartementets
byrålådor — vilket ju
inte vittnar om någon större brådska
eller angelägenhetsgrad — kunde det ha
fått vänta litet till. Väntetiden hade inte
behövt bli så lång, eftersom den särskilda
arbetsgrupp, som tillsatts för att ut -

reda förutsättningarna för en enhetlig
nordisk lagstiftning pä näringsutövningens
område, skall slutföra sitt arbete
före detta års utgång eller i alla händelser
före Nordiska rådets möte i mars
nästa år.

Jag anser nämligen att ett beslut av
riksdagen om införande av ett helt nytt
svenskt lagkomplex och avskaffandet av
en hundraårig lag, medan utredningen
pågår, lätt kan i de övriga länderna
uppfattas som om Sverige egentligen
inte eftersträvar något samarbete på
detta område, eller möjligen vill diktera
linjerna för den nordiska lagstiftningen
på området genom att ställa de
övriga länderna inför ett fait accompli.
Vanlig hövlighet i det nordiska umgänget
borde enligt min mening ha
fordrat att vi väntade ett halvår, till
dess sikten hade klarnat på detta område.
Det är detta som ligger bakom motionerna.

Jag är medveten om att etablering i
Sverige av andra nordiska länders rättssubjekt
inte genom de nya lagreglerna
kommer att försvåras. Jag är också
medveten om att en särskild paragraf
intagits med tanke på de blivande internationella
överenskommelserna, enkannerligen
en svensk eventuell anslutning
till EEC. Jag vet också att lagförslaget
ger Kungl. Maj:t rätt att medge undantag
om det är påkallat med hänsyn till
det nordiska samarbetet. Dessa ting känner
jag alltså väl till.

Vad jag har åsyftat är allenast att
vägen skall vara fri för det nordiska
samarbetet. Ett vittgående samarbete
som går ut på en konform, en enhetlig
lagstiftning för samtliga länder rörande
rätten till näringsutövning har för mig
varit en stor tanke. Det är kanske därför
som jag i detta ärende har varit litet
envisare än jag brukar vara.

I ett avseende innebär de föreslagna
nya lagreglerna en viss utvidgad liberalisering
i förhållande till nuläget, visserligen
inte så stor men dock någon.
Därigenom avlägsnar vi oss ytterligare
ett steg från de lagregler som gäller i

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Ang. upphävande av näringsfrihetsförordningen

de övriga nordiska länderna, vilket kan
vara ägnat att försvåra förhandlingarna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till det
i motionerna I: 969 och II: 1231 framställda
avslagsyrkandet. Om detta yrkande
inte vinner kammarens bifall yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Vid detta utlåtande är
fogad en reservation av herr Alexanderson
m. fl. Det är troligt att man i
dag betraktar det som tämligen självklart
att full frihet råder för svenska
medborgare att här i landet driva näring,
om ej uttryckligt hinder däremot
är föreskrivet i grundlagsenlig ordning.
Ur den synpunkten skulle det väl
knappast behövas en allmän föreskrift
rörande svenska rättssubjekts rätt att
idka näring inom landet.

Reservanterna anser emellertid i likhet
med flera remissinstanser att principen
om att full näringsfrihet råder
ändå på något sätt bör komma klart
till uttryck i lag. Då kan man också
hänvisa till att bestämmelser av denna
art har tagits upp i författningsutredningens
förslag till regeringsform.

Den allmänna näringsfrihetsförklaringen
tillkom i samband med skråväsendets
avskaffande för över 100 år
sedan och har sin orsak och sitt ursprung
i de förhållanden som då rådde.
Det kan naturligtvis med visst fog
hävdas att denna första paragraf endast
har en formell innebörd. Men enligt
reservanternas mening har det ändå
ett visst värde att principen om allmän
näringsfrihet alltjämt kommer till
uttryck i vår författning.

Den enda ändring som reservanterna
föreslår i 1 § är att orden »som här nedan
upptagas» utbyts mot orden »som
stadgas i författning».

Jag kan, herr talman, inte neka mig
nöjet att ta in denna första paragraf,
som man har kallat näringsfrilietsförklaringens
magna charta, i kammarens
protokoll. Den lyder: »Svensk man el -

ler kvinna är, med undantag och inskränkningar
samt under de villkor i
övrigt, som stadgas i författning, berättigad
att i stad eller å landet idka
handels- eller fabriksrörelse, hantverk
eller annan hantering; att till utrikes
ort utföra eller därifrån införa samt inrikes
orter emellan fortskaffa varor,
ävensom att reda i skepp för såväl inrikes
som utrikes fart.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Alexanderson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag hade i går kväll
tillfälle att ge herr Jacobsson en komplimang
för att han hade bedömt regeringens
handlande i ekonomiskt hänseende
som riktigt, och jag tyckte nog
att han var på glid ifrån sina gamla
ståndpunkter när det gällde omdömet
om landets ekonomi. Men i dag är herr
Jacobsson tillbaka i sin något konservativa
syn på dessa frågor. Jag klandrar
honom inte för detta, ty jag förstår
att han har sitt hjärta i den ordning
som råder. Jag förstår också att han
i den nordiska gemenskapens intresse
vill att vi skall avvakta, så att lagstiftningen
om näringsfriheten kan samordnas.

Jag tror inte det finns anledning för
oss i Sverige att vänta på att de andra
nordiska länderna skall göra ändringar
i sin lagstiftning. Vi avser inte här
att ändra praxis, utan vi tar bara bort
en bestämmelse som visserligen lagtekniskt
har funnits i mer än 100 år men
som inte gäller i praktiken. I det praktiska
livet har vi nämligen redan anpassat
det hela till det samhälle som vi
lever i i dag. När man nu föreslår att
denna paragraf skall tas bort och man
inte längre skall ha den inskriven i lagstiftningen,
så tycker jag nog att det
är sakligt berättigat. Om vi skall anpassa
vår lagstiftning till andra länders
så kan vi få vänta. Jag tror också
att vad som här föreslås är en sak som

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Ang. begränsning av svavelhalten i eldningsolja

ligger i tiden och att vi därför bör fatta
beslut nu. Skillnaden mellan reservanternas
och utskottets linje är ju också
mest av formell natur.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående envar av punkterna
A och B samt därefter särskilt rörande
punkterna C och D.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:969 och II: 1231,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten B, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en oinröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 48.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna C
och D.

Ang. begränsning av svavelhalten
i eldningsolja

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 64, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja
jämte motioner i ämnet, dels motioner
angående lagstiftning rörande
miljövård in. m. i viss del.

Genom en den 19 april 1968 dagtecknad
proposition, nr 122, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om begränsning av svavelhalten i eldningsolja.

I propositionen hade föreslagits förbud
mot förbränning av olja med högre
svavelhalt än 2,5 viktprocent efter den
30 juni 1969. Vidare föresloges, att
Kungl. Maj:t skulle få bemyndigande
att ytterligare sänka den högsta tillåtna
svavelhalten. Sänkningen avsåges ske

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Ang. begränsning av svavelhalten i eldningsolja
i den takt ekonomiska och tekniska
förutsättningar funnes härför.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 967,
av herrar Brundin och Hiibinette, samt
II: 1226, av fru Sundberg m. fl., såvitt
nu vore i fråga,

B. de likalydande motionerna 1:972,
av herrar Österdahl och Wirtén, samt
II: 123b, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

C. motionen II: 1225, av herr Henning
sson m. fl., ävensom

D. motionen II: 1227, av herr Jansson
m. fl.

I detta sammanhang hade utskottet
jämväl behandlat de fristående motionerna
I: 28, av herr Werner, och II: 37,
av herr Hermansson m. fl., såvitt nu
vore i fråga.

I motionerna 1:972 och 11:1234 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kung], Maj :t måtte hemställa, att en
tidsplan för begränsning av svaveldioxidutsläpp
i luften fastställdes i enlighet
med statens naturvårdsverks förslag
samt att Kungl. Maj:t i övrigt måtte
beakta vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionen
II: 1225 måtte bifalla propositionen
nr 122; samt

B. att följande motioner, nämligen

a) 1:28 och 11:37, såvitt avsåge det
däri vid 2 upptagna yrkandet;

b) I: 967 och II: 1226, såvitt de hänvisats
till lagutskott;

c) I: 972 och II: 1234;

d) II: 1225; samt

e) II: 1227,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Nils-Eric Gustafsson
(ep), Österdahl (fp) och Tobé (fp).

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Tredje lagutskottet anser
det angeläget att utsläppen av svaveldioxid
begränsas. Jag delar helt den
uppfattningen. Men utskottet drar inte
ut konsekvensen av sitt ställningstagande,
då utskottet godtar propositionens
förslag om sänkning av svavelhalten i
själva eldningsoljan. Därför har jag och
några andra ledamöter fogat ett särskilt
yttrande till utskottets utlåtande.

Det är ju inte svavelhalten i oljan
som är det primära, utan det är svaveldioxidutsläppet
i rökgaserna som
sprides ut över omgivningen och medför
skador som är det primära i detta
sammanhang. Kommer det inte med något
svavel ut genom skorstenen eller
håller sig svavelhalten under en viss
godkänd nivå, gör det väl detsamma
hur svavelhaltig oljan i och för sig är.
I den motion som jag varit med om att
lämna här i kammaren trycks det just
på den synpunkten.

Vi finner det helt naturligt, säger vi
i motionen, att man i första hand inte
uppställer normvärden i termer av
högsta tillåtna svavelhalt i oljan, utan
att man som huvudregel fastställer
maximivärden för högsta tillåtna svaveldioxidutsläpp
per kilogram olja. En
metod att komma under en sådan maximigräns
är då att använda lättare olja,
en annan är att förse sin eldningsanläggning
med tillfredsställande rökgasrenare.
Det är ju verkligen angeläget
att den tjockare oljan som har högre
svavelhalt inte uteslutes från användning
här i landet, utan att man även
i fortsättningen kan använda denna olja
då den ju är billigare än tunnare olja.
Därför är det också ur nationalekonomisk
synpunkt viktigt att den inte
förbjudes. De kvantiteter tjockolja som
årligen importeras är betydande. Jag
anser det därför angeläget att de företag
som verkligen vill satsa på eld -

Torsdagen den 14 november 1968

Nr 37

Ang. begränsning av svavelhalten i eldningsolja

ningsanläggningar med anordningar för
rökgasrening också uppmuntras till det.
Anläggningarna är dyra, och man måste
därför ha säkerhet för att man verkligen
får använda tjockolja. Den säkerheten
måste man ha innan man investerar
i sådana anläggningar.

Författningsförslaget talar om svavelhalten
i eldningsoljan och att länsstyrelsen
får medge undantag. Det är
inte tillräckligt, tycker jag. Det är inte
klart utsagt att man kan räkna med
dispens. Enligt min mening skall undantag
regelmässigt beviljas för dem
som har skaffat sig anläggning med
tillfredsställande rökgasrening. Detta
hade bort framgå av författningstexten.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Herr Österdahl hade
inget yrkande som konsekvens av sitt
anförande, och det kanske inte var väntat
eftersom det inte finns någon reservation,
utan man har stannat vid ett
särskilt yttrande till utskottets utlåtande.

Jag tycker ändå att det i klarhetens
intresse är riktigt att jag säger några
ord om utskottets ställningstagande.

Frågan om miljöförstöringen över
huvud taget är ju synnerligen aktuell.
Statsmakterna i vårt land har också i
god tid vidtagit åtgärder för att få hela
miljöproblemsfältet under kontroll och
behandling genom att tillskapa ett särskilt
statligt verk för handläggning av
dessa ärenden.

När det nu gäller de svavelhaltiga
eldningsoljorna vill jag hänvisa till att
naturvårdsverket i sin framställning,
som ligger till grund för den föreslagna
lagstiftningen, har anlagt dels den
aspekt som finns i lagstiftningen, nämligen
svavelhalten i de använda oljorna,
dels den aspekt som herr Österdahl
berör, nämligen svaveldioxidutsläppet
som grund för lagstiftningen.

Lagstiftarna har sagt sig, att det är
alldeles för komplicerat att släppa hela
fältet fritt genom att bara inrikta sig

på svaveldioxidutsläppet. Det måste vara
fel att skjuta in sig på en kontroll av
vad som släpps ut ur skorstenarna, när
det så mycket enklare kan kontrolleras
genom att man över huvud taget inte
tillåter mer en viss mängd svavel i den
olja man eldar med. Denna utformning
av lagens bestämmelser utesluter inte
möjligheten att använda den billigare,
svavelrikare oljan. Det är därför länsstyrelserna
har givits en dispensmöjlighet.
Den som vill använda svavelrikare
olja har möjlighet att få dispens
därtill under förutsättning att han anser
det förenligt med sina ekonomiska
intressen att för denna billigare oljas
skull installera den ganska kostnadskrävande
rökgasrening som måste bli
konsekvensen.

Då säger herr Österdahl och de övriga
som står bakom det särskilda yttrandet,
att den som vill investera i dessa
rökgasreningsanläggningar bör ha
den säkerheten att han vet att han automatiskt
får dispens.

Vi kan inte blunda för möjligheten
att om man givit lagstiftningen den utformningen,
så hade kanske många satsat
på en otillräcklig rökgasrening, en
kanske inte helt tillfredsställande anordning,
och därigenom kommit i en
besvärlig situation sedan väl installationen
var gjord och länsstyrelsen med
hjälp av den expertis den har till sitt
förfogande konstaterat, att den inte var
tillräcklig. Därför bör det viktiga steget
att rena rökgaserna föregås av erforderliga
konsultationer med den tillståndsgivande
myndigheten. Utskottet
är här enigt med propositionen. Departementschefen
förklarar i propositionen
att om man når den grad av rening
som är åsyftad då uppstår inga problem.
Men man bör inte ge sådan löslighet
ät bestämmelserna att de kan förleda
till installationer av otillräckliga
anordningar. Vi har sett exempel på
att sådant kan förekomma. Det är inte
bara det att en installation kan vara
otillräcklig, den kan också vara felaktigt
utförd eller felaktigt skött. Därför

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Interpellation ang. lämplighetsprövning
bör denna kontroll få den utformning
som propositionen föreslår.

Det finns inget yrkande på någon
avvikelse från utskottets förslag, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

148, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Singapore för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
m. in.; samt

nr 161, med förslag till lag om förskott
vid upplåtelse av bostadsrätt,
m. m.

Interpellation ang. lämplighetsprövning
av blivande präster

Herr BJÖRK (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I motion av biskoparna
Helge Ljungberg och Gert Borgenstierna
till det den 5 oktober 1958 avslutade
biskopsmötet aktualiserades frågan om
en lämplighetsprövning, vari testning
borde ingå, avseende de teologie studerande,
som förklarat sig vilja bli präster.
I motionen framhölls det otillfredsställande
i att kyrkan för närvarande
saknar instrument och enhetlig metod
att pröva de teologie studerandes lämplighet
för prästkallet förrän de nått den
praktisk-teologiska övningskursen eller
begär att få prästvigas. Biskopar och lärare
förklarades sakna tillräckligt material
att företaga bedömningar om lämplighet.
»Det kan vidare leda till bitterhet
och personliga tragedier för studeranden,
som saknar förutsättningar för
prästtjänsten men som utan att i tid sakkunnigt
bli avrådda fortsätter studierna

av blivande präster

och efter dessas avslutande vägras
prästvigning. Dessa studeranden skulle
kanske passa utmärkt för andra tjänster
eller yrken inom eller utom kyrkan.»

Biskopsmötet beslöt i enlighet med
motionärernas förslag tillsätta en kommitté
med uppgift att utreda och lämna
förslag till en lämplighetsprövning, vari
testning bör ingå, avseende de teologie
studerande, som förklarat sig vilja bli
präster. Förslag från kommittén väntas
till nästa biskopsmöte, som äger rum i
januari 1969. I kommitténs uppgifter synes
ingå att utreda finansieringen och
val av lämplig testmetod.

Med anledning av motionerna 1:341
och 11:411 vid 1965 års riksdag, berörande
problem i anknytning till användningen
av psykologiska testmetoder vid
anställning och befordran i statlig
tjänst, underströk allmänna beredningsutskottet
i sitt utlåtande, att testningsresultat
endast finge ses som en bland
de faktorer som bör läggas till grund för
myndigheternas beslut i personalfrågor.
Utskottet fann angeläget att stor försiktighet
iakttoges vid användandet av den
psykologiska testningen inom statsförvaltningen
med hänsyn till bl. a. att ytterligare
prövning erfordras beträffande
tillförlitligheten hos använda testmetoder,
att bristen på kvalificerade psykologer
för här ifrågavarande arbetsuppgifter
är kännbar, att organisatoriska
frågor rörande forskning och utbildning
måste lösas och att de komplicerade
problemen rörande offentlighet och
sekretess beträffande testmaterialet tarvar
en ingående prövning. Utskottet ville
även fästa uppmärksamheten på att
här är fråga om förhållanden av stor
betydelse när det gäller att uppehålla
den grundlagsstadgade principen om
förtjänst och skicklighet som enda och
avgörande befordringsgrunder. Riksdagen
anslöt sig till utskottets utlåtande.

Med anledning av motionerna I: 120
och II: 158 vid 1967 års riksdag angående
inrättandet av ett centralt granskningsorgan
för sådana psykologiska
testinstrument som anlitas i samband

Torsdagen den 14 november 19G8

Nr 37

Interpellation ang.
med anställning och befordran i statlig
tjänst uttalade allmänna beredningsutskottet
att det inte skulle vara ändamålsenligt
att nu inrätta ett centralt
granskningsorgan, eftersom många frågor
som äger samband med psykologiska
testmetoder och testinstrument först
måste vara bättre utredda. Utskottet
hänvisade i detta sammanhang bl. a. till
frågan om testinstrumentens användningsområde.

Civilministern tillsatte den 22 mars
1908 en utredning om förutsättningarna
och formerna för psykologiska undersökningar
inom statsförvaltningen m.m.

I utredningens direktiv ingår bl. a. att
undersöka vissa testmetoders syfte, konstruktion
och praktiska användbarhet
vid personurval inom olika delar av
statsförvaltningen, att uppmärksamma
olika psykologiska metoders tillförlitlighet
jämfört med andra urvalsmetoder,
att undersöka riskerna för en alltför ensidig
och begränsad bedömning vid urvalsprov
som grundas på i förväg uppställda
krav i fråga om personlighetsegenskaper,
vikten av att undersökningar
i ett personalärende begränsas till
att omfatta de sidor av personligheten
som har omedelbart intresse för avgörande
av ärendet samt frågan om mätoch
bedömningsmetodernas tillförlitlighet
när det gäller att förutse en persons
framtida förmåga och utvecklingsmöjligheter.
De sakkunniga skall även behandla
frågor som uppkommer när psykologiska
urvalsmetoder skall införas
inom nya statliga verksamhetsområden
eller beträffande nya personalkategorier.
Förslag till riktlinjer för tillämpning
av testmetoder i vidgad omfattning
liksom för handhavandet av testmaterial
o. d. bör utarbetas.

Det förefaller sannolikt att biskopsmötet
inte uppmärksammat riksdagens
tidigare uttalanden i refererade frågor
och direktiven för den nyligen tillsatta
utredningen. Möjligen kan det hävdas
att frågan om urvalsmetoder för blivande
präster ligger vid sidan av frågan
om urvalsmetoder för olika personalka -

lämplighetsprövning av blivande präster
tegorier inom statsförvaltningen i allmänhet.
Utredningsdirektiven omfattar
emellertid frågan om införande av psykologiska
urvalsmetoder inom nya statliga
verksamhetsområden och beträffande
nya personalkategorier. Så länge
banden mellan kyrka och stat inte blivit
avklippta, verkar det rimligt att
riksdagens tidigare uttalanden och utredningsdirektiven
bör vara vägledande
för biskopsmötets ställningstaganden
i berörda frågor. Biskopsmötets beslut
vittnar om en stark, kanske alltför stark
tro på möjligheterna att genom psykologiska
testningar av unga studerande
förutsäga deras framtida lämplighet
som präster. Svårigheterna därvidlag
framstår emellertid som särskilt betydande
i fråga om prästyrket med dess
mångskiftande karaktär. Uppställande
av krav i fråga om egenskaper hos blivande
präster kan också medföra risker
för konformism i personurvalet på ett
område, där det bör finnas utrymme för
originella och avvikande personlighetstyper.
I den mån biskopsmötets beslut
syftar till att komplettera yrkesvägledningen
för teologie studerande kan det
möta mindre starka invändningar än
om avsikten är att ge underlag för framtida
beslut om prästvigning. Formuleringen
av motionen och biskopsmötets
beslut utesluter inte möjligheten att de
planerade testningarna i framtiden kan
få en avgörande betydelse vid biskopsbeslut
om prästvigning. Ur rättssäkerhetssynpunkt
kan därmed uppstå allvarliga
och ömtåliga problem.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
rikta följande interpellation: Anser

statsrådet att biskopsmötets beslut
angående testning av blivande präster
står i god överensstämmelse med
riksdagens tidigare uttalanden i närliggande
frågor samt med direktiven för
utredningen om förutsättningarna och
formerna för psykologiska undersökningar
inom statsförvaltningen m. m.,

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968

Interpellation ang. transport av vapen m,

och vilka åtgärder anser statsrådet möjliga
och lämpliga med anledning av beslutet? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation ang. transport av vapen
m. m. i järnvägsvagn

Ordet lämnades härefter till herr
HtlBINETTE (h), som yttrade:

Herr talman! I samband med debatten
om den ökande brottsligheten har
det vid ett flertal tillfällen påpekats de
risker som är förenade med att vapen,
ammunition och sprängämnen förvaras
i militära förråd på icke fullt betryggande
sätt.

Det har emellertid på detta område
genomförts en rad skärpningar av gällande
bestämmelser, och man är nu från
militära myndigheters sida helt införstådd
med det ansvar som måste åläggas
den som handhar eller förvarar
ammunition och sprängämnen.

Med detta som bakgrund framstår det
som mycket anmärkningsvärt att det
vid transport av sprängämne med statens
järnvägar inte finns några bestämmelser
som i nämnvärd grad är ägnade

m. i järnvägsvagn

att förhindra att obehöriga kommer i
besittning av de här berörda varorna.
Enligt järnvägsstyrelsens instruktion
(SFS 620 bilaga 3) är den enda låsning
av järnvägsvagnarna som är anbefalld
plombering med järnvägens plomber
omedelbart efter lastning. Någon anvisning
om en effektiv låsning av vagnen
finns således icke. Följden har blivit
upprepade stölder från transporter av
bl. a. sprängämnen, vilket från allmänhetens
sida måste anses vara helt otillfredsställande.

Med stöd av det sagda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga.

Har statsrådet observerat de bristfälliga
instruktioner som finns rörande
låsning av järnvägsvagnar lastade med
vapen, ammunition och sprängämnen?

Även denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.58.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Fredagen den 15 november 1968

Nr 37

Fredagen den 15 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Singapore för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr
161, med förslag till lag om förskott
vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

155, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69;

nr 160, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

nr 169, angående godkännande av ett
konsortialavtal mellan staten och ASEA
om samarbete på atomkraftområdet,
m. m.;

nr 170, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd; samt

nr 171, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 16 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (i viss
del) jämte följdmotion;

nr 24, i anledning av motioner angående
viss offentlighet i riksdagens
utskott;

nr 25, i anledning av motioner angående
översyn av 90 § regeringsformen
;

nr 26, i anledning av motioner om
inrättande av ett skattelagråd;

nr 27, i anledning av motioner angående
mandatperioden för stads- och
kommunalfullmäktige samt landstingsmän; nr

28, i anledning av motioner angående
landstingsledamots förslagsrätt;

nr 29, i anledning av motion om samarbete
mellan kommuner i olika nordiska
länder;

nr 30, i anledning av motioner angående
kommunal- och landstingsrådens
ställning i kommunalrättsligt hänseende
m. m.;

nr 31, i anledning av motion om
ändring av valbarhetsbestämmelserna
för ledamot av byggnads- eller fastighetsnämnd; nr

32, i anledning av motioner om
vidgad rätt för församling inom svenska
kyrkan att anslå medel till svensk
sjömansvård utomlands;

nr 33, i anledning av motioner om
rätt för borgerlig primärkommun och
landstingskommun att bevilja anslag
till politiskt parti för viss informationsverksamhet; nr

34, i anledning av motion angående
landstingskommuns upptagande av
statliga lån;

Fredagen den 15 november 1968

50 Nr 37

Meddelande ang. enkel fråga

nr 35, i anledning av motion om
ändrad tid för granskning av röstlängd;

nr 36, i anledning av motion angående
tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag;
samt

nr 37, i anledning av motioner om
offentliggörande av handlingarna rörande
utlämningen av de baltiska flyktingarna
år 1946;

statsutskottets utlåtanden:
nr 161, i anledning av motioner om
inrättande av en reklamationsnämnd
vid televerket;

nr 162, i anledning av motioner angående
filmdistributionen m. m.;

nr 163, i anledning av motioner om
det statliga tidskriftsstödet och om litterär
uppläsningsverksamhet;

nr 164, i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån för köp
av egnahemsfastighet; samt

nr 165, i anledning av motioner angående
meritvärdet av tjänstgöring i
u-land;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner; samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till godkännande
av tilläggsprotokoll mellan Sverige
samt Storbritannien och Nordirland
rörande ändring i det i London den
28 juli 1960 undertecknade avtalet för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter, i dess ändrade lydelse
enligt det protokoll som undertecknats
i London den 25 mars 1966;

bankoutskottets utlåtande nr 59, i anledning
av motioner om skärpta regler
för svenska företags utlandsinvesteringar,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av motion angående
handläggning av ärenden rörande
kommunalt bostadstillägg m. m.;

nr 64, i anledning av motioner om
rätt att för förmån inom den allmänna
försäkringen tillgodoräkna vård av
barn i hemmet; samt

nr 65, i anledning av motion om tillgodoräknande
av sjukpenning m. m.
för pension;

tredje lagutskottets utlåtande nr 67,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående upphävande
av lagen den 20 juni 1924 (nr
384) om återköpsrätt till fast egendom,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av motioner angående
expertis vid överklagande av
beslut av hingstpremieringsnämnd;

nr 38, i anledning av motioner angående
skogsvårdslån;

nr 39, i anledning av motion om inrättande
av ett skadedjurslaboratorium;
samt

nr 40, i anledning av motioner om
vissa stödåtgärder i glesbygdsområden;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av motion om
överlämnande av svenska skolböcker
till skolor i Finland;

nr 48, i anledning av motioner angående
kulturpolitiken; samt

nr 49, i anledning av motion angående
utvecklingen i skärgårdsområdena.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Österdahl (fp) till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet: »Har
Statsrådet uppmärksammat att riksförsäkringsverket
på grund av försäkringsdomstolens
beslut utfärdat ett cirkulär
(nr 6/68) vari bl. a. meddelas,
att sjukpenning under arbetsvårdstid
inte kan utgå till (handikappad) för -

Fredagen den 15 november 1968

Nr 37

säkrad längre tid än som kan anses erforderligt
för att den försäkrade skall
kunna återgå i arbete och förvärva
minst hälften av den arbetsinkomst han
kunnat påräkna i sin tidigare sysselsättning
om han varit frisk?

Är Statsrådet beredd att vidta åtgärder
för att förhindra att sjukpenningen
upphör i sådana fall under omskolning
eller, om detta inte är lämpligt, att den
som blivit fråntagen sjukpenningen
blir ekonomiskt kompenserad på annat

Meddelande ang. enkel fråga
sätt för det inkomstbortfall under omskolning
som förlorad sjukpenning
medför?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNGI. BOKTR. STHLM 1968