Torsdagen den 14 april fm (Riksdagens protokoll 1966:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17

ANDRA KAMMAREN

1966

14—15 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 14 april fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Sjöholm ang. tillämpningen av bestämmelserna om skattelind ring

för folkpensionärer....................................

herr Werbro ang. höjning av familjebidragen vid militärtjänstgöring
herr Westberg ang. transport av handikappade med hjälp av brandkåren.
...................................................

fru Kristensson ang. arbetstillstånd för sjuksköterskor från de s. k.

u-länderna...............................................

herr Johansson i Skärstad ang. åtgärder för att trygga fosterbarnens

ställning. ................................................

Svar på interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. möjlighet för bibliotek att utan kostnad
erhålla statens offentliga utredningar....................

herr Josefson i Arrie ang. offentliggörandet av material från 1960
års jordbruksutredning, m. m., och herr Wennerfors ang. regeringens
ställningstagande till jordbrukspolitikens framtida utformning.
................................................

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för upprätthållande av ett

för Norrland nödvändigt jordbruk...........................

Kostnadsfri medicin till folkpensionärer..........................

Fri medicin till vuxna neurosedynskadade........................

Interpellation av herr Lorentzon ang. lönesättningen vid de skyddade
verkstäderna...............................................

Torsdagen den 14 april em.

Förtidspension åt vissa vårdnadshavare...........

Förslag till luftvårdslag........................

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Obligatorisk avgasrenare på motorfordon......................... 49

Bemyndigande att försälja viss staten tillhörig fast egendom, m. m. 52

Inrättande av en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag..... 54

Studiesocialt stöd till vuxna studerande m. m..................... 59

Förläggande av idrottsinstruktörsutbildning till Kiruna............ 63

Koncessionsgivningen för inrikes flygtrafik....................... 64

Sysselsättning och arbetsvillkor för den äldre arbetskraften m. m... 65

Utgifterna på driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen

till vägunderhåll och vägbyggnader............................ 66

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar.................... 88

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Avlöningar.... 91

Eds ersättande med försäkran på heder och samvete............... 93

Vissa familjepolitiska åtgärder.................................. 96

Meddelande om enkel fråga av herr Karlsson i Huddinge ang. initiativ
för att söka hejda prisstegringarna............................ 100

Fredagen den 15 april

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål:

Konstnärsstipendier......................................... 100

Konstnärsbelöningar......................................... 108

Förvärv av konst för statens byggnader........................ 112

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m............................................... Hg

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum m. m.: Avlöningar........ 119

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet:
Vård och underhåll av fornlämningar och byggnadsminnes märken.

................................................. 120

Bidrag till folkbibliotek...................................... 121

Bidrag till föreläsningsverksamhet m. m........................ 125

Utbildning av ungdomsledare................................. 127

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet........ 138

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet.............. 144

Meddelande ang. besök vid marinen............................. 160

Anslag till internationell biståndsverksamhet:

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten
................................................ 400

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Lönsboda ang. ledamotskapet i domkapitel....... 170

I nneiiall

Nr 17

Sid.

herr Gustavsson i Alvesta ang. bestridandet av kostnaderna för viss

praktiktjänst inom försvarsmakten.......................... 170

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder för att påskynda ärendebehandlingen
inom medicinalstyrelsen......................... 170

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 14 april fm.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om kostnadsfri medicin till folkpensionärer.
............................................... 31)

— nr 31, om fri medicin till vuxna neurosedynskadade............ 39

_ nr 32, ang. fria läkemedel till långvarigt mentalsjuka............ 40

— nr 33, om slopande av kravet på beställningsblankett för erhållande

av fria läkemedel........................................... 41

Torsdagen den 14 april em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, om förtidspension åt vissa vårdnadshavare.
............................................... 42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, om viss ändring i villkoren för medborgare
i de nordiska länderna för tillstånd att driva näring...... 47

— nr 24, om förslag till luftvårdslag............................ 47

— nr 25, om obligatorisk avgasrenare på motorfordon............. 49

_ nr 26, om åtgärder mot luft- och vattenförorening m. m......... 52

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. bemyndigande att försälja viss

staten tillhörig fast egendom, m. .......................... 52

_ memorial nr 6, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar över

försäljningar av viss staten tillhörig fast egendom.............. 54

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, om inrättande avens. k.

underleverantörsbörs för mindre företag....................... 54

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, om studiesocialt stöd till vuxna

studerande m. ............................................ 59

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, om förläggande av

idrottsinstruktörsutbildning till Kiruna....................... 63

— nr 20, ang. koncessionsgivningen för inrikes flygtrafik.......... 64

— nr 21, ang. utformningen av en allmän hälsokontroll............ 65

— nr 22, om abonnemang för offentliga myndigheter och organ på tidningar
och tidskrifter....................................... 55

— nr 23, ang. sysselsättning och arbetsvillkor för den äldre arbetskraften
m. ................................................ 55

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifterna på driftbudgeten

Inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde..... 66

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. förfarandet vid nedsättning
av stämpelskatt på Inteckning i fast egendom............ 93

Nr 17

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 20, om eds ersättande med försäkran

på heder och samvete....................................... 93

— nr 22, om obligatoriskt stöldskydd på bilar................... 95

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, om ändrad lydelse av 33 och 60 §§

arbetarskyddslagen......................................... 95

— nr 36, ang. krigsförsäkringen för sjömän..................... 95

- nr 37, om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada.
............................................. gg

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, om rätt för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse till skatteavdrag för forskningskostnader 95
Andra lagutskottets utlåtande nr 39, om vissa familjepolitiska åtgärder 96

Fredagen den 15 april

Statsutskottets utlåtande nr 47, om anslag till allmänna kultur- och

bildningsändamål.......................................... 100

Torsdagen den 14 april 196C fm.

Nr 17

Torsdagen den 14 april

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. tillämpningen av
bestämmelserna om skattelindring för
folkpensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag ämnar vidta åtgärder
i syfte att avhjälpa bristande likformighet
i fråga om tillämpningen av bestämmelserna
om skattelindring för folkpensionärer.

För att åstadkomma största möjliga
likformighet vid beskattningen utfärdade
riksskattenämnden för några år sedan
anvisningar och tabeller till ledning
vid bestämmande av det extra avdrag
som tillkommer folkpensionärer.
Nämnden har nyligen utfärdat nya anvisningar
att användas fr. o. m. 1966 års
taxering. De nya tabellerna är utförligare
och betydligt liberalare än de tidigare.

Garanti för absolut likformig tillämpning
bland de cirka 3 000 taxeringsnämnder
som handlägger dessa ärenden
kan av naturliga skäl inte ställas. Jag
kan i detta avseende ansluta mig till
den uppfattning som herr Sjöholm gjort
sig till tolk för i sitt anförande nr 161
i andra kammaren onsdagen den 30
mars i år.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar finansminis -

tern för svaret, som jag är relativt tillfredsställd
med. Det är intressant att
notera att finansministern anknyter till
den debatt som vi hade här i kammaren
före påsk då vi diskuterade skattelindring
för pensionärer. Det är just
denna debatt som animerat mig till att
ställa min fråga, och det gläder mig
att konstatera att finansministern har
läst vad jag då sade. Jag förmodar att
samma ära vederfarits finansministerns
partivänner. Det var nämligen en av
dessa partivänner som påstod, att folkpensionärer
i Stockholm, som inte hade
annan inkomst än folkpensionen, ändå
fick skatta för denna inkomst. Jag tog
mig friheten att betvivla denna uppgift,
men vederbörande var mycket påstridig,
och uppgiften har jag fått bestyrkt
av en person som sitter i prövningsnämnden
i Stockholm. Många sådana
fall påstås förekomma.

Jag är alldeles säker på att finansministern
och jag är ense om att det
är värdefullt och nödvändigt att man
eftersträvar så stor likformighet som
möjligt. Jag skulle vilja säga att det
nästan är viktigare att taxeringen blir
likformig för alla människor än att
den blir riktig. Det är särskilt viktigt
att folkpensionärerna från början blir
riktigt behandlade, eftersom jag har erfarenhet
av att dessa äldre människor
blir mycket oroliga, om de får en skatt
som de inte har räknat med. En del
av dem bara betalar och gör ingenting
åt saken, medan kanske andra går till
en advokat, varigenom de får extra utgifter
som de inte borde ha.

När nu finansministern, såsom jag
förstod skulle ske, åberopade riksskattenämndens
i och för sig alldeles utmärkta
vägledning, vill jag säga att jag syftade
till att få en liten ändring till stånd.

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på fråga ang. höjning av familjebidragen vid militärtjänstgöring

Riksskattenämndens tabeller är, som finansministern
säger, relativt liberala,
men den sista meningen i dessa anvisningar
lyder: »Bestämmelserna om avdrag
för nedsatt skatteförmåga böra
iakttagas utan att särskilt yrkande därom
framställes i vederbörande självdeklaration.
» Det är ordet »böra» som jag
anser vara fullständigt felaktigt. En ny
taxeringsordförande som läser detta får
lätt den uppfattningen att lian inte är
tvungen att göra så. Ordet »böra» borde
naturligtvis utbytas mot »skall». Jag
skulle vilja vädja till finansministern
att försöka få denna korrigering till
stånd. Lagen är sådan att en folkpensionär
skall ha rätt att få vissa avdrag,
och har han bara folkpensionen, skall
han inte betala någon skatt.

Det är möjligt att finansministern tycker
att detta är en liten fråga, vilket i
och för sig kanske är riktigt, men rättvisefrågor
kan ändå aldrig betecknas
såsom små. Jag tror att det skulle vara
värdefullt om finansministern, med den
obestridliga kapacitet han besitter och
som jag är den förste att betyga min
respekt för, skulle vilja ägna ytterligare
intresse åt frågan om rättvisa åt folkpensionärerna.
Denna fråga är inte liten
för de människor som berörs av den.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. höjning av familjebidragen
vid militärtjänstgöring

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Werbro har frågat
mig när jag avser framlägga förslag till
höjning av familjebidragen vid militärtjänstgöring.

Den 10 februari i år hade jag tillfälle
att i denna kammare besvara en likartad
fråga framställd av herr Gustavsson i
Alvesta. Jag anförde då bl. a. att 1965

års försvarsutredning hade Kungl.
Maj:ts uppdrag att ta upp de värnpliktigas
ekonomiska och sociala förmåner
till särskild prövning och att jag först
när utredningen framlagt förslag i ämnet
var beredd att ta upp hithörande
frågor.

Jag anser alltjämt att frågan bör behandlas
i denna ordning.

Vidare anförde

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för det svar jag har fått.
Jag vill bara framhålla att jag är väl
medveten om det svar som lämnades
den 10 februari till herr Gustavsson i
Alvesta, och jag kan nu konstatera att
det inte hänt någonting på detta område
sedan dess. Jag hade dock en förhoppning
om att ett förslag om höjning av
familjebidragen skulle kunna föreligga
samtidigt som försvarsministern framlade
sin proposition beträffande de
värnpliktigas utbildning och vissa därmed
sammanhängande ekonomiska frågor.
Jag anser att det hade varit möjligt
för försvarsutredningen att lämna
sitt yttrande över det förslag om en höjning
som avgavs så tidigt som i maj i
fjol från försvarets civilförvaltning.

Som läget är i dag föreligger stora
svårigheter för de inkallades familjer
att klara sitt uppehälle på de familjebidrag
som utgår. Familjebidraget är för
närvarande 9 kronor per dag för hustru
och 4 kronor och 15 öre för varje barn
som inte fyllt 16 år. Om man ser på dagens
läge när det gäller levnadskostnaderna
torde det självfallet vara svårt för
familjerna att klara sig på dessa belopp.
De utgör sålunda 63 kronor i veckan
för hustrun och 28 kronor och 5
öre för varje barn. En familj med hustru
och ett barn får alltså kronor 91: 05 per
vecka.

Jag vill i detta sammanhang vädja till
försvarsministern att påskynda försvarsutredningen
att komma med sitt yttran -

Torsdagen den 14 april 1966 fin.

Nr 17

Svar på fråga ang. transport av handikappade med hjälp av brandkåren — Svar
på fråga ang. arbetstillstånd för sjuksköterskor från de s. k. u-länderna

de, så att vi inom en snar framtid kan
få ett förslag om höjning av familjebidragen
för att de inkallades familjer
skall få bättre levnadsmöjligheter än de
liar i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. transport av handikappade
med hjälp av brandkåren

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg har frågat
om inrikesministern har uppmärksammat
de svårigheter som många kommuner
möter när det gäller att ordna
transport för handikappade med hjälp
av brandkåren och om han vill medverka
till att avhjälpa dessa svårigheter.
Enligt fastställd fördelning av ärendena
inom inrikesdepartementet ankommer
det på mig att besvara frågan.

Jag har med tillfredsställelse noterat
att allt fler kommuner vidtar åtgärder
för att ordna transporter av handikappade
bl. a. genom brandkårens försorg.
Självfallet får verksamheten inte bedrivas
på sådant sätt att man äventyrar
den brandberedskap, som brandkåren
skall upprätthålla enligt brandlagen.
Medverkan av brandkåren är emellertid
bara ett sätt bland flera tänkbara att
tillgodose de handikappades behov av
transporter. Olika synpunkter kan anläggas
på hur man lämpligen bör lösa
denna fråga. Den förra året tillsatta
handikapputredningen skall enligt sina
direktiv ägna uppmärksamhet åt behovet
av särskild transportservice för handikappade.
Några ytterligare åtgärder
anser jag inte nu vara påkallade.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
Lundkvist uttala ett mycket varmt tack

för det positiva svar han lämnat på min
enkla fråga. Också jag har med tillfredsställelse
noterat att allt flera kommuner
vidtar åtgärder för att ordna transporter
av handikappade och att man då i
många fall utnyttjar brandkårernas möjligheter.
I flera kommuner har man
dock den senaste tiden uttryckt oro för
att den verksamhet brandkårerna bedriver
för de handikappade skulle vara
stridande mot gällande författningar.
Statsrådets besked får väl anses på
den punkten vara lugnande, och det
var det som egentligen var syftet med
frågan. Medverkan av brandkårerna
är givetvis bara ett sätt på vilket kommunerna
kan ordna dessa frågor. Det
bör vara riktigt att så långt som möjligt
utnyttja de resurser som finns och
som eljest inte skulle tas i anspråk.
Självfallet får inte brandberedskapen
försämras genom den service som ges
de handikappade. På den punkten är vi
helt överens.

Slutligen säger statsrådet att handikapputredningen
skall ta upp dessa problem
och »enligt sina direktiv ägna
uppmärksamhet åt behovet av särskild
transportservice för handikappade».
Jag noterar detta med stor tillfredsställelse
och emotser resultat härav så snart
som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. arbetstillstånd för
sjuksköterskor från de s. k. u-länderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
om jag vill ge en kortfattad orientering
om principerna för beviljande
av arbetstillstånd för sjuksköterskor
från de s. k. u-länderna.

Arbetstillstånd för sjuksköterskor behandlas
på samma sätt och bedöms enligt
samma principer oavsett vilket land

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på fråga ang. arbetstillstånd för sjuksköterskor från de s. k. u-länderna

sökandena kommer från. Avgörande
vikt läggs vid vederbörandes kvalifikationer
och möjligheter att inpassas i
svensk sjukvård. Innan arbetsmarknadsstyrelsen
avger yttrande till utlänningskommissionen
beträffande ansökan om
arbetstillstånd för sjuksköterskor inhämtar
styrelsen i sin tur yttranden
från medicinalstyrelsen och Svensk
sjuksköterskeförening. Motsvarande förfarande
tillämpas när det gäller arbetstillstånd
inom andra yrkesområden. Vid
kollektiv överföring av arbetskraft kan
proceduren i viss mån förenklas eftersom
vederbörande myndigheter och organisationer
brukar vara representerade
i den grupp som handhar rekryteringen.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Med herr talmannens
tillåtelse skall jag be att få ge några
synpunkter i anledning av inrikesministerns
svar på min fråga.

Som statsrådet måhända kan ana var
den direkta anledningen till min fråga
att jag ville ha närmare belyst varför
regeringen ansåg sig böra ingripa och
hindra det införande hit av ett antal
koreanska sjuksköterskor, varom överenskommelse
hade träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och Stockholms
stads sjukvårdsstyrelse. I det aktuella
fallet hade arbetsmarknadsstyrelsen och
vederbörande myndighet förfarit just
på det sätt som statsrådet i sitt svar
har angivit som den normala ordningen.
Jag efterlyser i svaret den speciella
motivering som kunde ha funnits, när
regeringen ändå ansåg sig böra ingripa
i detta ärende och inlägga sitt veto mot
att de koreanska sjuksköterskorna skulle
få komma till landet. Jag hade trott
att statsrådet i sitt svar skulle ha hänvisat
till den allmänna u-landspolitik,
som vi väl i stort sett är ense om här
i landet, såsom anledningen till att man
från regeringshåll ansåg att man borde

hindra importen av de koreanska sjuksköterskorna.
Statsrådet har emellertid
inte alls gått in på den frågan.

Jag gör endast den reflexionen — om
jag får tillåta mig det i det nu aktuella
fallet — att när regeringen ansåg sig
böra ingripa på sätt som skett här, borde
den i varje fall ha sett till att garantier
skapades för att de ifrågavarande
sjuksköterskorna verkligen stannade
kvar i Korea och kom det landets sjukvård
till godo. Resultatet blev nu i stället
att de sjuksköterskor, som vi kunde
ha fått nytta av i vårt land, kom till
Västtyskland och till andra länder.

Till sist vill jag endast, herr talman,
säga — även om det kanske inte direkt
hör hit — att viktigare än att försöka
få sjuksköterskor från u-länderna till
vårt land är naturligtvis att aktivisera
alla de 11 000—12 000 sjuksköterskor vi
har här men som inte är yrkesverksamma.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har ju svarat på
den fråga, som fru Kristensson ställde,
genom att lämna en redovisning för de
regler för invandring som vi tillämpar.

Låt mig beträffande den delfråga, som
fru Kristensson sedan har tagit upp,
säga att då det gäller Korea har frågan
om sjukhuset där och de kontakter,
vi har haft med det, tidigare tillhört inrikesdepartementets
verksamhetsområde.
Numera har statsrådet Lindström den
närmare kontakten med detta. Jag hade
under den tid då sjukvårdsfrågorna
handlades av inrikesdepartementet tillfälle
att göra ett besök vid sjukhuset i
Söul och vill gärna erinra om att det
är ett nordiskt sjukhus. Det är Danmark,
Norge och Sverige som gemensamt
driver verksamheten. Det är framför
allt ett utbildningssjukhus för läkare
och för sjuksköterskor, och avsikten
har varit att efter hand som utbildningen
av läkare och annan personal
har fortskridit så långt, att landet

Nr 17

Torsdagen den 14 april 19(>(i fin.

Svar på fråga ang. åtgärder för att trygga fosterbarnens ställning

självt skall kunna ta över det, skall
så ske.

Vad som kanske är ännu viktigare är
att den personal som utbildas bör förbehållas
landet och dess sjukvård, och
jag kan väl säga att landet är i högsta
grad i behov av denna personal. Beträffande
exempelvis tuberkulosen är landet
i ett läge som motsvarar Sveriges
i detta avseende i mitten av 1800-talet.
Det finns ingen speciell distriktsvård —
planer i detta avseende finns, men man
har inte lyckats bemanna denna vård,
därför att varken läkare eller annan
personal har visat större intresse för
att gå ut i sådan verksamhet, vilket
självfallet är att beklaga. Det är också
bakgrunden till att det är möjligt
att få personal från Sydkorea.

Men här ställs vi väl inför problemet
om inte, därest vi tar över sådan personal
till Sverige, också Danmark och
Norge kommer att söka rekrytera personal
ifrån Korea. Om jag inte är fel
underrättad, har man ifrån både norskt
och danskt håll gjort erinringar mot den
rekrytering som bedrivs ifrån svensk
sida. Därför tror jag det är mycket
angeläget att vi söker förbehålla sjukhuset
och utbildningsinstitutionen den
uppgift för vilken det ursprungligen
kom till, nämligen att utbilda personal
för den så nödvändiga sjukvården i
Korea.

Om vi kan ersätta de sjuksköterskor
som vi skulle kunna rekrytera från
Korea med personal från annat håll, tycker
jag det är alldeles utmärkt. Då vi
fick erbjudande från Jugoslavien om att
vi därifrån skulle kunna få sjuksköterskor
har vi ansett det vara riktigt
att handla såsom har skett.

Jag delar fru Kristenssons uppfattning
att det är en angelägen uppgift
att söka utbilda och inom vårt eget land
få fram tillräckligt med personal, men
vi kan inte bortse från den brist vi har,
och i den mån det finns möjligheter att
rekrytera personal från andra länder,
där man från myndigheternas sida stäl1*
— Andra kammarens protokoll 1966.

ler sig beredd att medverka till att fylla
vårt behov i detta avseende genom att
avstå personal, skall vi väl inte säga nej.
Jag skulle bara vilja fråga fru Kristensson
hur hon tror att situationen
skulle ha varit på läkarsidan, om vi inte
hade haft de över 1 000 läkare som vi
under efterkrigstiden har fått från andra
länder.

Jag har velat göra denna komplettering
därför att fru Kristensson tog upp
frågan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Eftersom det bara är
en enkel fråga skall jag försöka begränsa
mig.

Till svar på vad herr statsrådet sade
vill jag först framhålla, att jag i och
för sig inte hade någonting att invända
mot svaret på min fråga, ty det var naturligtvis
helt korrekt. Jag kunde emellertid
inte därav utläsa förklaringen
till den aktivitet som regeringen visat
i detta avseende.

Vidare vill jag säga herr statsrådet
att jag delar hans uppfattning, att personal
som utbildas i t. ex. Korea bl. a.
på svenskt initiativ, också bör förbehållas
landet, men så har ju inte skett.
Vi har vägrat att ta emot sjuksköterskor
därifrån just med denna vällovliga motivering,
men samtidigt får vi finna oss
i att acceptera, att inte mindre än 200
av dessa sjuksköterskor söker arbete i
Västtyskland samt några i Holland och
USA. Jag menar därför att det är litet
blåögt att säga nej till dessa sjuksköterskor
samtidigt som vi finner att de
inte alls kommer att på något sätt förbehållas
landet, utan att de tvärtom
åtar sig uppgifter i andra länder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder för att
trygga fosterbarnens ställning

Ordet lämnades på begäran till
ÅT 17

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellation ang. möjlighet för bibliotek att utan kostnad erhålla statens
offentliga utredningar

Statsrådet fri! LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat socialministern om han
är beredd att vidta åtgärder i syfte att
ge fosterbarnen en tryggare och säkrare
ställning än de har nu.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Jag förmodar att herr Johansson med
sin fråga syftar på problemen kring förflyttning
av fosterbarn. Vid frågestunden
i denna kammare den 24 mars i år
besvarade jag en fråga i samma ämne.

Jag erinrade då om de bestämmelser
som finns i 50 § barnavårdslagen och
som ger möjlighet att förhindra skadliga
fosterbarnsförflyttningar. Jag nämnde
vidare att lagberedningens arbete med
nya regler om domsverkställighet, som
rör barn, även kommer att beröra 50 §
barnavårdslagen.

I mitt svar anförde jag också, att
åsiktsbrytningar säkerligen alltid kommer
att uppstå kring en lagstiftning,
som går in på så personliga problem
som föräldrars rätt att ha sina barn hos
sig, och att det som till sist blir avgörande
är kunnigheten och omdömet hos
de myndigheter som har att tillämpa bestämmelserna.

Jag har ingen anledning att ändra på
vad jag då sade men jag vill tillägga att
det givetvis för barnets bästa är betydelsefullt
att enskilda personer lojalt
medverkar till genomförandet av de beslut
som samhällsorganen efter sorgfällig
prövning kommit fram till.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Ulla Lindström för svaret.

Med min fråga har jag velat fästa
myndigheternas uppmärksamhet på fosterbarnens
ställning. Det upprörande
fall som omnämnts i pressen och övriga
massmedia visar, att fosterbarnens

trygghetsförhållanden inte är fullt tillfredsställande.
Det rör sig inte bara om
problem vid deras förflyttning utan om
deras ställning i största allmänhet.

Dessa barn rår ju inte själva för att
de inte fått ett barns legitima rätt att
födas i ett hem där far och mor vill och
kan ta hand om dem. Därför bör ansvariga
myndigheter göra allt för att ge
dem en så trygg och ombonad tillvaro
som möjligt. Det som hänt under den
senaste tiden har väckt allmän förvåning,
och särskilt har det bland de
många fosterföräldrarna uppstått oro
och fruktan.

Det finns i runt tal 30 000 fosterbarn
i vårt land. I de flesta fall har fosterföräldrarna
trott och hoppats på att få
behålla barnen, även om barnen inte
blivit adopterade. Ofta har fosterföräldrarna
invaggats i denna tro av olika
ansvariga myndigheter. Risken för att
vilken dag som helst få lämna ifrån sig
barnen, vilka de betraktar som sina
egna, fördystrar tillvaron. På grund
av denna osäkerhet, som illustreras av
vad som nu hänt, är det risk för att samhället
avhänder sig den stora tillgång
som fosterhemmen utgör. Det skulle vara
beklagligt både för samhället och
barnen att mista denna tillgång. En kartläggning
av vad som hänt och en allsidig
offentlig redogörelse samt en översyn
av 50 § barnavårdslagen skulle hälsas
med tillfredsställelse. Det är min förhoppning
att statsrådet vill medverka
till ett sådant resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. möjlighet för
bibliotek att utan kostnad erhålla statens
offentliga utredningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Nr 17

I f

Torsdagen (len

Svar på interpellation ang. möjlighet för

offentliga utredningar

Herr talman! I en interpellation har
herr Börjesson i Falköping frågat om
jag är beredd att vidtaga åtgärder som
syftar till att bereda biblioteken möjlighet
att utan kostnad erhålla statens offentliga
utredningar.

Kostnaderna för anskaffande av böcker
till folkbiblioteken skall numera
helt täckas av kommunala anslag. Det
speciella bidraget för bl. a. detta ändamål
har från och med innevarande
budgetår avlösts genom det kommunala
skatteutjämningssystemet. Eftersom
det ankommer på de kommunala myndigheterna
att anslå medel till bokinköp
och därmed också att göra urval
av böcker finner jag ej anledning vidta
de av interpellanten efterlysta åtgärderna.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Tyvärr måste jag emellertid
säga att jag inte är nöjd med detsamma.
Jag vill inte bestrida ecklesiastikministerns
påstående att det tillkommer
de kommunala myndigheterna
att anslå medel till bokinköp, men jag
vill erinra om att det här är fråga om
litteratur som är av speciell karaktär.

Såsom jag erinrade om i min interpellation
bedrives i vårt land en omfattande
statlig utredningsverksamhet.
En stor del av de betänkanden som
framlägges publiceras i serien Statens
offentliga utredningar. På detta sätt ökas
möjligheterna för allmänheten att ta
del av utredningsmaterialet. Starka skäl
talar emellertid för att åtgärder vidtages
som ytterligare underlättar för intresserade
att studera Statens offentliga
utredningar. Ett motiv i sammanhanget
är den stora betydelse det har för demokratiens
vitalitet, att medborgarna
är politiskt medvetna och äger kunskap

bibliotek att utan kostnad erhålla statens

och kännedam om vad som försiggår
på det rikspolitiska planet.

Intresset för de offentliga utredningarna
hos medborgarna är stort. Sedan
jag väckte min interpellation har många
kontaktat mig och instämt i önskemålet
att Statens offentliga utredningar
borde finnas på biblioteken för utlåning.

I detta sammanhang kan det också
finnas anledning att erinra om det
stora intresse som radiouniversitetets
kurs i statskunskap rönt. över 8 000
har anmält att de vill tentera i statskunskap
och man kan utgå från att
många därutöver följt och följer kursen.
Man torde kunna förutsätta, att
dessa radiostudenter är intresserade av
att vidga sina kunskaper om samhället
genom att ta del av utredningar. Med
hänvisningen till dem som följt statskunskapskursen
i radio har jag blott
velat peka på en kategori människor
som säkert med glädje skulle hälsa
ökade möjligheter att låna Statens offentliga
utredningar på biblioteken. De
flesta har nämligen inte råd att köpa
utredningar.

Biblioteken har av kostnadsskäl i
många fall heller inte möjlighet att abonnera
på Statens offentliga utredningar.
Kostnaden för en årgång torde belöpa
sig på 600 kronor. Speciellt för de små
biblioteken blir en utgift av den storleksordningen
särskilt betungande.

Ecklesiastikministern menar, att det
ankommer på de kommunala myndigheterna
att anskaffa Statens offentliga
utredningar till biblioteken. Detta låter
sig givetvis säga, men från kommunalt
håll kan man göra gällande, att det
bör ankomma på staten att kostnadsfritt
ställa utredningsbetänkandena till
bibliotekens förfogande för utlåning till
allmänheten i syfte att ge dem så stor
spridning som möjligt. Det hela skulle
kunna ordnas så, att biblioteken finge
möjlighet att, då intresse för en viss
utgåva i serien Statens offentliga utred -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. m.

ningar föreligger, rekvirera och utan
kostnad erhålla densamma.

Jag tror inte, herr talman, att de utgifter
som skulle belasta statskassan
genom ett sådant arrangemang skulle bli
avskräckande stora. Det skulle säkert
vara väl använda pengar.

Jag vill till sist, samtidigt som jag
än en gång tackar herr statsrådet för
svaret, vädja till honom att han måtte
medverka till att bibliotekens möjligheter
att anskaffa Statens offentliga utredningar
förbättras.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är uppenbart att
det är två frågor det här gäller. Jag
räknade med att herr Börjesson i Falköping
hade interpellerat mig i min
egenskap av ecklesiastikminister och att
det följaktligen gällde biblioteken och
den allmänna biblioteksservicen. Från
denna utgångspunkt kan jag efter vad
som skett under senare år inte gärna
svara på annat sätt än att detta är en
kommunal angelägenhet. Dessutom, herr
Börjesson, är de statliga offentliga utredningarna
som litteratur betraktade
ovanligt billiga i inköp jämfört med
många andra böcker.

Men nu hör jag på herr Börjesson att
han tydligen är ute inte bara efter
biblioteksservicen, utan det gäller statens
PR-verksamliet över huvud taget,
den allmänna politiska medborgarupplysningen.
Det är en helt annan problematik,
herr Börjesson, en helt annan
fråga, och det kan inte gärna tas upp
som en biblioteksangelägenhet, utan får
lösas i ett helt annat sammanhang.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill till ecklesiastikministern
säga att jag med min interpellation
åsyftade att man från statens
sida skulle underlätta bibliotekens möjligheter
att kunna låna ut statens offentliga
utredningar till allmänheten.

Jag är väl medveten om att det är en
kommunal angelägenhet att anskaffa
böcker till biblioteken. Men när det
gäller statens offentliga utredningar menar
jag att det bör ankomma på staten
att göra dessa utredningar lättillgängliga
för den stora allmänheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet
av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Josefson i Arrie
har ställt vissa frågor till mig rörande
anledningen till att material från 1960
års jordbruksutredning offentliggjorts
och till att regeringen tagit ståndpunkt
i fråga om den framtida jordbrukspolitiken
innan utredningsförslaget överlämnats
och remissbehandlats.

Herr Wennerfors har i en till statsministern
ställd interpellation frågat om
regeringen tagit ställning till jordbrukspolitikens
framtida utformning utan att
avvakta 1960 års jordbruksutrednings
resultat. Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

Det är inte unikt att resultatet av
offentliga utredningar publiceras innan
utredningens betänkande föreligger i
tryck. I fråga om resultatet av 1960 års
jordbruksutrednings arbete har sedan
lång tid tillbaka förekommit spekulationer
i pressen vilka lett till en omfattande
debatt. Mot denna bakgrund ansåg
Jag i likhet med utredningens ordförande
som samrådde med mig att det,
sedan utredningen tagit slutlig ställning
till riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken,
var lämpligt att huvuddragen
av utredningens förslag offentliggjordes.
Därmed tillmötesgicks även

i:t

Torsdagen den 14 april 1906 fm. Nr 17

Svar på interpellationer ann. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks -

utredning, m. ni.

önskemålet om att deltagarna i årets
lantbruksvecka informerades om utredningen.

Vid en presskonferens, som statsministern
höll samma dag som huvuddragen
av utredningens förslag offentliggjordes
vid lantbruksveckan, framhölls
att förslagen kommer att remissbehandlas
och därefter tillsammans med övrigt
utredningsmaterial i vanlig ordning
prövas av regeringen. Vid presskonferensen
presenterades även den socialdemokratiska
partistyrelsens synpunkter
på några av de principer efter
vilka den framtida jordbrukspolitiken
borde utformas.

Det förhållandet att ett parti sitter i
regeringsställning varken kan eller bör
hindra dess styrelse från att utforma
riktlinjer för partiets politik på viktiga
samhällsområden, även om dessa är
föremål för statliga utredningar. Lika
självfallet är det, att en partipolitisk
regering, i alla de frågor den har att
ta ställning till, tillämpar den grundsyn
på problemen som präglar dess partiprogram.

Som framgår av det sagda har regeringen
inte tagit ställning till 1960 års
jordbruksutrednings förslag. Däremot
kommer den att i sitt ställningstagande
följa de principer som kommit till uttryck
i den socialdemokratiska partistyrelsens
riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken. Detta är en självklarhet
och innebär inte något föregripande
av utredningens förslag eller
remissyttrandena däröver.

Vidare anförde:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Till chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Holmqvist,
ber jag att få uttala ett tack för
det svar jag erhållit på min interpellation.

När statsrådet säger att det inte är
unikt att resultatet av en utrednings

arbete offentliggöres innan betänkandet
föreligger i tryck, vill jag framhålla
att det ändå var på det sättet att
jordbruksutredningens arbete ännu inte
var avslutat vid offentliggörandet —
inga reservationer var skrivna och man
kunde därigenom inte ge den helhetsbild
av utredningens arbete som hade
varit önskvärd.

Skall man få en objektiv och saklig
debatt kring en fråga, som varit föremål
för en offentlig utredning, bör enligt
min mening också utredningsmaterialet
i sin helhet vara färdigt och
helst även tillgängligt i tryck för allmänheten,
när offentliggörandet sker.
Ännu i dag, en månad efter offentliggörandet,
finns inte utredningsmaterialet
i tryck, och enligt vad jag har
hört dröjer det ännu en tid innan materialet
föreligger. Jag hoppas att detta
sätt att presentera utredningsarbete inte
blir någon ny praxis, ty i så fall äventyras
utan tvivel möjligheterna att på
grundval av framlagt utredningsmaterial
få till stånd en saklig debatt.

När sedan regeringen samma dag,
bara någon timme efter offentliggörandet
av utredningsmaterialet, via en
presskonferens delgav allmänheten sin
syn på jordbruksfrågan, var det många
som i likhet med mig ställde frågan:
Har regeringen redan tagit ställning till
den framtida jordbrukspolitiken? Har
man på vissa avsnitt förkastat 1960 års
jordbruksutrednings arbete och förslag
redan innan utredningen framlagt sitt
betänkande?

Nu säger jordbruksministern att regeringen
inte tagit ställning och att förslagen
i vanlig ordning kommer att remissbehandlas
och därefter tillsammans
med övrigt arbetsmaterial likaledes i
vanlig ordning prövas av regeringen.

Detta uttalande av jordbruksministern
gläder mig, och jag hoppas verkligen
att man utan någon förutfattad mening
skall pröva frågan.

Men, herr statsråd, är det ändå inte

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. m.

på det sättet att regeringen i vissa avsnitt
tagit ställning redan nu? Jag tänker
på frågan om fabrikspotatisen och
frågan om den inhemska sockerproduktionen.
Också denna produktion innefattas
ju i de arbetsuppgifter som uppdragits
åt 1960 års jordbruksutredning.
Här har nu regeringen innan jordbruksutredningen
är klar med sitt arbete,
innan utredningens betänkande överlämnats
till regeringen, innan förslaget
remissbehandlats, tillsatt nya utredningar
på dessa två områden.

En av anledningarna till att offentliga
utredningar i vårt land har uppmärksammats,
uppskattats och värderats
på sätt som sker är dels att man
respekterat utredningarna så, att de
fått arbeta ostört och självständigt, dels
att utredningsmaterialet gått ut på remiss
till institutioner och organisationer
och att man därigenom fått en
ytterligare allsidig belysning av den
aktuella frågan. Först därefter har det
varit brukligt att regeringen tagit ståndpunkt
i frågan.

Skall vi bibehålla det nuvarande remissförfarandet
— och det hoppas jag
—• måste de som avger remissvar kunna
ha en berättigad känsla av att deras
yttranden verkligen betyder någonting.
Jag förmodar alltså att det är regeringens
avsikt att bibehålla det nuvarande
remissförfarandet. Och om så är
förhållandet är det angeläget att man
inte underminerar remissförfarandet genom
att på ett tidigt stadium göra alltför
kategoriska uttalanden.

Frågan om jordbrukets framtid är
stor och betydelsefull. Därom vittnar
bl. a. den väldiga omfattning som 1960
års jordbruksutrednings arbete fått.

Nog hade det ändå varit värdefullt
för den allmänna debatten, om utredningens
betänkande i sin helhet hade
varit tillgängligt vid tidpunkten för offentliggörandet.
Därmed hade skapats
större förutsättningar för en saklig debatt,
som är både nödvändig och ange -

lägen för att frågan skall kunna lösas
på ett tillfredsställande sätt, ja, på ett
sätt som skapar möjligheter för en tryggad
livsmedelsförsörjning för svenska
folket även under tider som kommer.

Herr WENNERFORS (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
interpellation. Jag ansåg, herr talman,
att denna interpellation till sin innebörd
var av så avsevärd principiell betydelse
att jag hade ställt den till statsministern.
Eftersom statsministern inte
har tillfälle att besvara den i kammaren
utgår jag från att statsrådet Holmqvist
i denna fråga agerar såsom talesman
för regeringen.

Den första meningen i det egentliga
svaret är mycket intressant. Regeringen
uttalar där: »Det är inte unikt att resultatet
av offentliga utredningar publiceras
innan utredningens betänkande
föreligger i tryck.» Jag tar dessa ord
för vad de är och måste med anledning
av detta ställa följande frågor till statsrådet:
Var, för det första, utredningens
betänkande justerat den 14 mars? Och
hade man, för det andra, börjat trycka
betänkandet den 14 mars? Den 14 mars
var ju det datum när lantbruksveckan
började och när regeringens syn på
jordbrukspolitiken presenterades.

I fortsättningen av svaret omnämnes
att det för länge sedan framställts önskemål
om att jordbruksutredningens
ordförande vid årets lantbruksvecka
skulle offentliggöra huvuddragen i utredningens
förslag. Det berättas i svaret
att utredningens ordförande och herr
statsrådet hade ett samråd om detta.
Resultatet härav blev tydligen att man
tyckte att man skulle kunna offentliggöra
huvuddragen i utredningens förslag,
dock under en mycket viktig förutsättning
som också framgår av svaret,
nämligen att »utredningen tagit
slutlig ställning till riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken».

Torsdagen den 14 april 19(i(i fm. Nr 17 15

Svar pa interpellationer ang. offentliggörandet av material från 19S0 års jordbruks -

utredning, m. m.

Men, herr statsråd, hur förhöll det
sig den 14 mars när lantbruksveckan
började — hade utredningen då tagit
slutgiltig ställning?

Det är även av intresse, såsom redan
nämnts av herr Josefson i Arrie, att
regeringens presskonferens ägde rum
samma dag, den 14 mars. På denna
regeringens presskonferens presenterades
de resultat, vilka en studiegrupp
inom det socialdemokratiska partiet
med herr Holmqvist som ordförande hade
kommit fram till och vilka angavs
och anges vara den socialdemokratiska
partistyrelsens syn på hur den framtida
jordbrukspolitiken skall utformas.

Det måste stå klart att allmänheten
uppfattar detta som regeringens syn på
hela frågan. Detta framgår också av
fortsättningen av svaret. Där heter det
nämligen: »Vid presskonferensen presenterades
även den socialdemokratiska
partistyrelsens synpunkter på några
av de principer efter vilka den
framtida jordbrukspolitiken borde utformas.
»

Går man vidare i texten finner man
följande uttalande: »Lika självfallet är
det, att en partipolitisk regering, i alla
de frågor den har att ta ställning till,
tillämpar den grundsyn på problemen
som präglar dess partiprogram.» Här
finner vi alltså belägg för sambandet
mellan den socialdemokratiska partistyrelsen
och regeringen, vilket också
framgår av sista stycket av svaret, där
det heter:

»Däremot kommer den» •— alltså regeringen
—- »att i sitt ställningstagande
följa de principer som kommit till
uttryck i den socialdemokratiska partistyrelsens
riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken.»

Trots detta meddelas i samma svar
att regeringen inte har tagit ställning
till 1960 års jordbruksutrednings förslag.
Man har verkligen anledning att
fråga hur dessa motsägelser skall tolkas.
Vad är det vidare för mening med

att remissinstanserna skall ödsla tid
och arbete på utlåtanden, som ändå inte
kan påverka en regering som har
tagit ställning? Denna kommer ju att
följa den socialdemokratiska partistyrelsens
redan utformade riktlinjer; det
framgår, som jag förut nämnde, tydligt
av svaret.

Vad som här skett är alltså något
nytt. Man må undra om det skall betraktas
som ett olycksfall i arbetet eller
som en inledning till en ny praxis
inom det svenska utredningsväsendet.
Det måste verkligen vara av stort intresse
för alla de cirka 300 utredningar
som för närvarande arbetar att få svar
på den frågan.

Inom parentes undrar jag också hur
de ledamöter av utredningen, som kanske
inte ens kände till att ordföranden
tänkte presentera huvuddragen i detta
ställningstagande, har uppfattat hans
handlingssätt. Det är ett ytterligare problem,
men kanske av ett annat slag.

Det måste också vara av stort värde
för alla de över 2 000 experter som är
engagerade i denna utredningsapparat
att få veta hur regeringen ser på den.
Icke minst bör det vara av värde för
riksdagens ledamöter att få veta vilken
betydelse vi i fortsättningen skall tillmäta
vårt utredningsväsen, liksom principerna
för dess arbete, offentliggörandet
därav under utredningarnas gång
och dess slutgiltiga resultat.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När det i detta svar
anges att förhållandet inte är unikt menas
ingenting annat än att det har förekommit
tidigare att förslag, som en utredning
arbetade med och hade utformat,
presenterades innan man hade
fått utredningens betänkande i tryck.

Jag vill inte därmed påstå att detta
i och för sig är någonting eftersträvansvärt
och att man skall försöka tillämpa

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. m.

denna metod i fortsättningen. Liksom
jag själv skulle nog landshövding Netzén
ha tagit en annan ställning och kanske
avvisat de propåer som kom från
lantbruksveckan om att få en redogörelse
för förslaget, om han hade vetat
att förfarandet skulle föranleda så mycken
kritik. I varje fall har jag inte på
något sätt föreställt mig att det skulle
utlösa en kritik av detta slag. Jag tror
att landshövding Netzén inte heller väntade
sig en sådan, ty han hade i så fall
inte haft någon som helst anledning att
ta upp dessa frågor tidigare än han
behövde som utredningsman.

Frågan är emellertid: Har partierna
rätt att ha en mening i viktiga samhällsfrågor
och att ge den till känna, eller
måste frågorna sammankopplas med en
utredning? Måste man avhålla sig från
att göra uttalanden under den tid då
utredningsarbete pågår? Om det förhöll
sig så, kunde folkpartiet och centerpartiet
ha anledning att fundera över
det programarbete som de har hållit på
med under några månader och som
också för en tid sedan redovisades i
pressen, varvid det angavs vilka punkter
de var överens om. Jag läste åtminstone
i rubrikerna att de blivit ense även om
jordbruksfrågorna. Jag vet inte om referatet
var fullständigt, men av det programmet
framgick att jordbrukspolitiken
skulle utformas på sådant sätt, att
man tillgodosåg både producenternas
och konsumenternas berättigade intressen.
Ungefär den innebörden hade väl
den principförklaring som folkpartiet
och centern gav beträffande utformningen
av den framtida jordbrukspolitiken.
I princip är det ju ingen skillnad
i förfarandet. Jag tycker bara att det är
en mycket mager deklaration som folkpartiet
och centern avgav. Den socialdemokratiska
partistyrelsens principiella
yttrande på denna punkt tycker jag
är betydligt mer preciserat än vad det
uttalande var som centern och folkpartiet
gjorde.

Herr Wennerfors’ anförande innehöll
vidare en del frågor: Var betänkandet
under tryckning? Var det slutjusterat
när landshövding Netzén redovisade det
på lantbruksveckan? Det vet jag ingenting
om. Jag kan inte på det sättet följa
arbetet inom utredningen. Jag kan bara
säga att landshövding Netzén och jag
var överens om att arbetet borde vara
avslutat innan man gjorde en sådan
redovisning som det nu är fråga om.
Huruvida det sedan varit möjligt att
ordna det så är en annan fråga. Jag har
i varje fall inte fått några andra uppgifter
än att utredningen hade avslutat
sitt arbete. Hur mycket av materialet
som lämnats till tryckning eller eventuellt
föreligger i stencil, är kanske eu
fråga av underordnad betydelse i detta
sammanhang.

Det är klart alt det är en väsentlig
skillnad mellan ett utredningsförslag
och det program som den socialdemokratiska
partistyrelsen har givit ut. Det
är ett principprogram. Om man läser
igenom det, finner man naturligtvis att
det inte innehåller detaljerade ställningstaganden
till allt det som ryms i
vårt regleringssystem för jordbruket.
Jag hoppas givetvis att jordbruksutredningen
skall lämna det detaljerade material
som krävs för att vi så småningom
skall kunna presentera denna fråga
för riksdagen. Så mycket är dock säkert
som att det fanns vissa frågor, beträffande
vilka ordföranden till mig
anmälde att utredningen inte kunde
framlägga utarbetade förslag. En sådan
fråga rörde sockret, varom han angav
att det rådde delade meningar. Det har
givits uttryck för en hel rad olika uppfattningar.
Han kanske också nämnde
att förhållandet var ungefär detsamma
beträffande potatisregleringen.

Om vi skall ha möjligheter att framlägga
förslag för riksdagen nästa år och
riksdagen skall kunna ta ställning till
alla de många detaljfrågor som vår jordbruksreglering
ändå inrymmer, är det

Torsdagen den 14 april 1966 fm. Nr 17

offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks -

Svar på interpellationer ang.
utredning, m. m.

av vikt att man inte försitter tiden i
fråga om utredningsarbetet. Ur den synpunkten
tycker jag inte det bör finnas
någon anledning att beklaga att regeringen
tagit ställning till frågan om
ytterligare utredning på ett par områden.
Det är också möjligt att det, när
resultatet av utredningen så småningom
redovisas, blir nödvändigt att göra
en sådan detaljgranskning även i fråga
om vissa andra områden inom jordbruksregleringen.
Det är för tidigt att ta ställning
till det nu. Jag blev uppmärksamgjord
på dessa två områden, och beträffande
dem har vi således redan satt i
gång med det kompletterande utredningsarbetet.
Något fel kaii jag som sagt
inte finna att det ligger i det. Det har
helt enkelt varit nödvändigt för regeringen
att handla snabbt om vi över
huvud taget skall ha förutsättningar att
i tid framlägga ett förberett förslag i
dessa frågor för riksdagen.

Sedan säger det sig själv, herr Wennerfors,
att jag inte vill diskutera interna
förhållanden inom jordbruksutredningen.
Jag känner inte till om det funnits
olika meningar inom utredningen
om förfaringssättet. Den frågan har jag
förtroendefullt fått överlämna åt landshövding
Netzén att själv ta ställning till.
Därför vill jag, som jag nyss framhöll,
i detta sammanhang inte ge mig in på
någon diskussion om utredningens interna
förhållanden.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är fullt tillfredsställd
med statsrådet Holmqvists deklaration,
att ett sådant sätt att presentera
ett utredningsarbete inte är eftersträvansvärt.
Därmed anser jag mig ha fått
svar på frågan, huruvida detta är avsett
att bli eu ny praxis. Det är värdefullt att
vi fått veta att så inte är fallet.

Men anledningen till att debatten
kring detta utredningsmaterial blossade

upp så snabbt var framför allt att regeringen
samma dag höll denna presskonferens,
där den delgav allmänheten sin
inställning. Detta har jag ansett vara
ytterst beklagligt, eftersom inte allmänheten
och knappt ens de som satt med
i utredningen hade tillgång till utredningsmaterialet.
Detta förhindrade naturligtvis
en saklig debatt; för att man
skall få till stånd en saklig debatt är det
nödvändigt att ha tillgång till det resultat
som utredningen kommit fram till.

Statsrådet Holmqvist säger vidare, att
det var nödvändigt att ta ståndpunkt i
vissa frågor och att det är motivet för
att man redan nu tillsatt nya utredningar
för ett par avsnitt. Jag vet inte riktigt
hur man bör tolka det. Är det fel att
tolka det så, att detta regeringens handlingssätt
innebär att man redan på detta
tidiga stadium underkänt det omfattande
utredningsarbete som 1960 års jordbruksutredning
utfört i dessa avsnitt?
I varje fall är det svårt att tolka det på
annat sätt.

Jag vill sedan anknyta till vad som
sägs i slutet av svaret på interpellationerna.
Där framhålls å ena sidan att
frågan skall prövas på vanligt sätt och
å andra sidan att regeringen i sitt ställningstagande
kommer att »följa de principer
som kommit till uttryck i den
socialdemokratiska partistyrelsens riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken».
Jag vet inte riktigt hur man bör
tolka det. Jag hoppas att man inte bör
tolka det så, att regeringen är helt bunden
i sitt ställningstagande. I så fall är
det ju ganska meningslöst att offra tid
och arbete på att utreda en fråga och
även att skicka ut förslaget på remiss.
Jag vill dock hoppas att uttalandet inte
bör tolkas så. Tv om regeringen inte
tar hänsyn till andra synpunkter än sina
egna vid utformningen av den framtida
jordbrukspolitiken, kan detta inte karakteriseras
som annat än maktfullkomlighet
— ett ord som man innerligt hoppas
slippa använda.

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. in.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det gläder mig att statsrådet
säger, att det inte är eftersträvansvärt
att utredningsresultat presenteras
innan det föreligger i tryck. Men det är
ju ändå inte riktigt det saken gäller,
utan fråga var hur långt utredningen
hade kommit i sitt arbete den 14 mars
— huruvida man justerat betänkandet
och huruvida det skickats till tryckning.
Det är ju den frågan som är särskilt intressant.
Om jag uppfattade statsrådet
rätt sade han, att han inte riktigt visste
hur det förhöll sig vid tiden omkring
den 14 mars. Men av det svar vi fått
framgår, att det förekommit samråd
mellan statsrådet och ordföranden i utredningen.
Eftersom dessa båda herrar
ansåg att denna fråga var så viktig, att
de hade detta första samråd, borde man
ju ha kunnat tänka sig flera samråd,
framför allt i anslutning till lantbruksveckan
och att man då kommit överens
om hur man borde göra. Men tydligen
tänkte man sig inte riktigt för, utan det
blev som herr statsrådet sade, en mycket
större opinion än man hade trott mot
själva tillvägagångssättet. Det kan väl ge
anledning till funderingar över hur man
i fortsättningen skall förfara.

Vidare måste jag framhålla att det ju
är en viss skillnad mellan det handlingssätt
som man väntar sig av ett regeringsparti
och det man kan vänta sig av
övriga partier. Nog hade det väl varit
bättre om den socialdemokratiska studiegruppen,
eller partistyrelsen, hade
presenterat resultatet av sitt arbete vid
ett annat tillfälle än just vid regeringens
presskonferens. Regeringens presskonferenser
är ju högst officiella tillfällen.
Det är därför jag tycker att det är något
märkligt att man väljer det tillfället för
att presentera vad som skett inom
det socialdemokratiska partiet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr statsrådet satte

likhetstecken mellan den rätt han förmenade
att regeringen hade att tillkännage
utredningsresultatet och den
rätt folkpartiet och centerpartiet hade
att publicera resultatet av sitt eget programarbete.
Det är väl ändå en väsentlig
skillnad mellan dessa två saker. Det
är inte någon statlig utredning som
folkpartiet och centerpartiet har gjort;
vi har sysslat med interna partiangelägenheter.
Publiceringen av dem binder
inte på något sätt någon statlig utredningsman,
och det föregriper inte
heller några remissinstansers ställningstagande.
Det binder inte ens någon av
de ledamöter vi kan ha i någon statlig
utredning, såvitt jag vet. De har i fortsättningen
sin fulla frihet att handla
som statliga utredningsmän.

Jag vill ingalunda påstå att det är
felaktigt av regeringspartiet att göra
uttalanden; många regeringsledamöter
har ju tyvärr farit runt och talat jordbrukspolitik
— med olika nyanser —
under sommarens lopp. Men det är en
väldig skillnad mellan det och den
form som regeringens ställningstagande
och uttalande fick genom att presskonferensen
anordnades precis i samband
med att utredningens resultat i
övrigt offentliggjordes.

Så till vida vill jag ge jordbruksministern
rätt att jag instämmer i att
ingen skugga faller på ordföranden,
Netzén. Han hade tydligen tidigt anmodats
att hålla detta föredrag, och
man hade väl allmänt räknat med att
utredningen borde vara färdig vid den
tidpunkten.

Naturligtvis har också regeringspartiet
rätt att tillsätta studiegrupper i
alla ämnen där man känner att kunskaperna
brister och tycker att man vill
bättra på dem. Studiecirkeln är en mycket
lämplig form för det — det vill jag
hålla med om. Jag har själv varit studieledare
i ganska många år, och jag
skall gärna erkänna att frågan är om
inte studieledaren i en studiecirkel lär

Torsdagen den 14 april 19(i(i fm. Nr 17

offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks -

pen i stället för på utredningens ordfö -

Svar på interpellationer ang.

utredning, m. m.

mer än medlemmarna i övrigt. Jag
skulle vara mycket glad om studiegruppens
ledare i detta fall gjort samma erfarenhet
som jag gjorde på min tid
som studieledare.

Däremot har jag mycket svårt att ge
något erkännande åt det sätt på vilket
denna studiegrupps resultat har använts
hittills. Det sätt på vilket regeringen
här blandade sig i publiceringen
av jordbruksutredningen är enligt
min mening mycket anmärkningsvärt,
och jag vill rent av beteckna det som
olyckligt. Annars är det vanligt att vi
inväntar sittande utredningar. I många
fall använder vi det som ett starkt argument
för att inte behöva göra något
uttalande förrän utredningen är färdig
med sitt arbete, och detta argument
använder inte minst regeringspartiet i
denna församling.

Jag har undrat över vad det egentligen
fanns för anledning för regeringen
att just i denna fråga deklarera sin
ståndpunkt innan utredningen var färdig
och innan den var slutjusterad. Det
sistnämnda är, som herr Wennerfors
också underströk, utomordentligt viktigt.
Herr statsrådet säger att det inte
är unikt att man publicerar sådana saker,
men jag skulle tro att man inte gör
så förrän utredningen har företagit en
slutjustering och den vet hur dess slutliga
skrivning kommer att bli. Detta
vet man i dag inte i fråga om jordbruksutredningen.

Jag har frågat mig varför man hade
så bråttom med att överflytta uppmärksamheten
från utredningen till regeringspartiets
studiegrupp. Hade denna
studiegrupp någon del i utredningens
resultat? Detta är en rätt intressant
frågeställning, som en psykologisk forskare
kunde ge sig in på. Om denna
studiegrupp icke har någon del i utredningens
resultat, varför var man då
så angelägen om att så snabbt föra
fram utredningen i ljuset och flytta
över uppmärksamheten till studiegrup -

rande? Det är frågor som man inte
kommer förbi men som man naturligtvis
kan besvara hur man vill. Om det
sedan är den nuvarande eller föregående
jordbruksministern som skall stå
till svars för dessa enligt min mening i
vissa fall tvivelaktiga förslag kan vara
likgiltigt. Ansåg man kanske att utredningsmajoritetens
förslag var så förnämligt,
att man i god tid måste överflytta
upphovsmannarätten till detta
förslag? Jag bara ställer frågan utan
att göra några kommentarer.

I interpellationssvaret säger statsrådet,
om jag fattade honom rätt, att utredningen
är slutförd. Jaså, är den slutförd.
Jag ber att få tacka för upplysningen,
men en del av oss som sitter
med i utredningen är inte alldeles övertygade
om på vilket stadium vi just nu
befinner oss. Vi får väl böja oss för
uppfattningen att den får betraktas
som avslutad i och med att regeringen
och dess studiegrupp har sagt sitt. Någon
större mening att fortsätta arbetet
kan det knappast vara. Det kan hända
att studiegruppen skall fortsätta, därom
vet jag ingenting. Men kvar står
frågan vilken roll den under tiden har
spelat i sammanhanget.

Jag har för min del den uppfattningen,
vilken väl får betraktas som min
privata, att utredningen närmast kommit
fram i en skepnad som kan kallas
för korrespondensinstitution, därför att
ännu matas vi med ganska viktiga PM
där synpunkter som tidigare icke varit
synliga kommer fram. Liksom i andra
korrespondensinstitut ombedes man
skicka in svar. Svaret skall åtminstone
i det senaste fallet skickas in till en
herre inom jordbruksdepartementet som
förordnats till sekreterare i utredningen.
Såvitt jag förstår finns det ännu
åtskilliga spörsmål som utredningen
inte klarat av tillräckligt.

Det står i våra direktiv t. ex. att utredningen
skall pröva formen för in -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. m.

komstmålsättning för ett rationellt bedrivet
jordbruk, och man skall klargöra
vad som ligger i det begreppet.
Lokaliseringspolitiska och landskapsvårdande
spörsmål finns också omnämnda
i våra direktiv. Detta kan jag
inte minnas att vi har behandlat så
särskilt ingående, och vi har i varje
fall inte fattat något beslut härom.

Jag skulle kunna peka på t. ex. finansieringsfrågorna,
vilka vi nog gått
ganska lätt förbi. Jag hade väntat att
vi skulle få en ny möjlighet att framföra
våra synpunkter därvidlag. Prisregleringssystemets
tekniska utformning
har vi inte sett så mycket av, i varje
fall inte tidigare. Nu efteråt har vi fått
en promemoria. Etcetera, etcetera. Det
torde visa att en del nog hade behövt
bli överarbetat vidare om inte denna
utredning klippts av på sätt som skett
genom regeringens ingripande i det
hela.

Jag vill notera herr statsrådets upplysning
om att han vill skynda på utredningen
och för den skull har han
tillsatt två specialutredningar. Jag vet
knappast om jag skall vara tillfredsställd
härmed eller inte. När det gäller
t. ex. socker blev glädjen ganska kortvarig.
För en gångs skull segrade faktiskt
jordbrukargruppen inom utredningen
beträffande sockret, och skrivningen
borde då följa detta majoritetsbeslut.
Det var för all del en preliminär
votering, men ändå. Det blev en utredning
i stället, och glädjen blev som
sagt ganska kort. Jag skulle emellertid
ha varit tillfredsställd om utredningen
både beträffande socker och fabrikspotatis
fått en något mera allsidig sammansättning
så att alla därav berörda
parter hade fått vara med i dessa utredningar.

Det står i våra direktiv också att utredningen
iir oförhindrad att ta upp
frågor som gäller jordlagstiftningen om
den finner detta vara motiverat. Utredningen
hade börjat diskutera dessa an -

gelägenheter, men plötsligt tog departementet
hand om detta spörsmål och
utredningen sattes så att säga off side
i den frågan. Vi lyckades en annan
gång bli enhälliga inom utredningen i
frågan om de framtida rationaliseringsorganens
utformning. Förslaget spolades
praktiskt taget bort i jordbruksdepartementet.
Det hade givetvis regeringen
full rätt att göra, det vill jag
inte kritisera alls, men det tillhör knappast
praxis att man gör så. Detta ger
närmast intryck av att utredningsresultat
tillmätes ett ganska förstrött intresse
om de inte går helt efter önskvärda
linjer.

Förlåt en oförsynt fråga, herr statsrådet:
Var studiegruppen i arbete redan
på den tiden?

Vart skall det leda om regeringen
fortsätter att blanda sig i pågående utredningar
eller föregriper dem genom
egna deklarationer innan de är färdiga?
Blir det inte då så, herr statsråd, att
de utredningsmandat som innehas av
låt mig säga regeringstrogna utredningsmän
blir mer eller mindre imperativa
mandat? Utredningsarbetet kan bli rena
beställningsskrädderiet, om regeringen
på detta sätt föregriper sittande
utredningar. Det är ändå inte meningen
med utredningsväsendet. Utredningsmännen
brukar i stort sett få ta sin
egen ståndpunkt och bedöma den i
förhållande till övriga utredningsmäns.
Innan hela utredningsmaterialet föreligger
färdigt har man i allmänhet inte
möjligheter att överblicka det, och sammanjämkningar,
kompromisser etc. kan
inte göras förrän hela materialet är
färdigt. Dessa möjligheter har här
klippts av — om man nu över huvud
taget vill bli överens om någonting, det
har jag tidigare ställt mig frågande till.
Det är dock en förlust för en utredning
om den inte får möjlighet att så
att säga överblicka det hela, om inte
partierna kan jämka sinsemellan och
komma fram till någonting som kanske

Torsdagen den 14 april 196(5 fm. Nr 17

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks
utredning, m. m.

kan omfattas av flera. Här har man
låst ståndpunktstagandena där de befann
sig innan materialet var fullt klarlagt.

Jag vill slutligen instämma i de båda
interpellanternas anmärkning att det
är mycket allvarligt om remissförfarandet
kan komma att bli mer eller mindre
fiktivt. Regeringen har uttalat sin
principiella mening, dess tidningar har
basunerat ut den. Ändå skall kvalificerat
folk plöja igenom kanske tusentals
sidor i denna utredning och skriva remissvar
— allt i fullt medvetande om
att regeringens ståndpunkt praktiskt taget
är fattad. Det kan inte verka stimulerande
på någon remissinstans.

Jag tillmäter för min del remissförfarandet
i vårt parlamentariska liv
ett mycket stort värde. Det är en förnämlig
institution som vi skall vara
ytterligt rädda om. Jag sade för en tid
sedan i annat sammanhang att den kan
betraktas som en folkomröstning i miniatyr
och därför bör den vara spontan
och opåverkad. Här har tyvärr regeringens
handlande inte bara varit
stridande mot praxis så till vida som
det ingripit störande i en statlig utrednings
arbete, utan det kan också vara
ett hot mot hela remissförfarandets
principer.

Herr talman! Till sist endast en stillsam
förhoppning, nämligen att den
olyckliga inblandning som gjorts i detta
sammanhang inte upprepas fler
gånger i andra sammanhang.

Herr ELIASSON i Moliolm (h):

Herr talman! Denna fråga tycks bli
mer mystisk ju flera sakkunniga som
uttalar sig i densamma. Herr statsrådet
har i sitt remissvar meddelat, att han
anser att man kunde avslöja en del
från utredningen sedan den hade tagit
slutlig ställning. Alldeles nyss har en
talare stått här i talarstolen och sagt,
att han tillhör utredningen men att han
inte vet om att denna utredning har

tagit någon definitiv ställning. Det
tycks vara något underligt som har
hänt i detta sammanhang.

Man kan väl slå fast att 1960 års
utredning ännu inte är färdig. Man är
kanske inom majoriteten överens om
vissa saker, och det har man tillsammans
med jordbruksministern ansett
att man skulle kunna publicera. Jag
måste bestämt deklarera den uppfattningen,
att om vi har haft en jordbruksutredning
som nu har arbetat under
sex år — den har i och för sig
varit stor och även haft en stor kader
av experter som försökt lösa de små
detaljfrågorna — hade det nog varit
skäl att låta den utredningen framlägga
sitt förslag och vänta med den stora
debatten tills förslaget blivit remissbehandlat.

Det finns en serie av olika frågor
som inte har belysts i den hittills förda
debatten. Man har ensidigt i pressdebatten
talat om att det väsentliga är
att minska jordbruksproduktionen. En
annan väsentlig fråga är att sänka priserna.
Emellertid har väl denna utredning
också kommit till för att man
skall kunna ge ett besked till jordbrukarna
angående deras framtida inkomstläge.
Om den saken har vi inte hört
någonting, bortsett från att man har
deklarerat att därest inte produktionen
sjunker tillräckligt snabbt skall man
med prisskruven tvinga bort flera människor
från jordbruket. Det betyder såvitt
jag förstår att man från början
har avvisat en del av de människor
som skulle ha kunnat vara lämpade
för att bli jordbrukare, därför att den
helt negativa inställningen gör, att de
inte får något större intresse för att
bli det.

Det finns andra frågor att ställa i detta
sammanhang — herr Hansson i
Skegrie har ställt en del. Vad kommer
detta att innebära för avfolkningsområdena?
Vilka framtida priser för konsumenterna
bedömer regeringen att man

22 Nr 17 Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

kommer att få i detta land i det ögonblick
som vi inte har en inhemsk produktion
av tillräcklig storlek? Hur stora
krav kommer att ställas på valuta
för att åstadkomma den import som
blir nödvändig? Anses det att vårt land
har möjlighet att ställa de pengarna
till förfogande? Hur har man från regeringens
och kanske också utredningens
sida tänkt sig att man skall ordna
bostäder till alla de jordbrukare som
nu i allt snabbare takt försvinner från
jordbruket? Har man när man diskuterat
en ensidig inskränkning av mjölkproduktionen
såsom ett sätt att lösa
frågan om lägre priser på livsmedel,
belyst vilka resurser vi får i detta land
för att få till stånd en köttproduktion
till rimliga priser? Har man tagit hänsyn
till vilka möjligheter vi har i fråga
om u-landshjälpen? Vilka resurser är
regeringen beredd att ställa till förfogande
för att vi skall kunna genomföra
den höga rationalisering som man
eftersträvar? Hur stora penningbelopp
kommer detta att belöpa sig till? Här
finns alltså en serie av frågor som
är helt olösta.

Det är naturligtvis en händelse som
ser ut som en tanke att några timmar
efter det att herr Netzén har hållit sitt
anförande håller regeringen en presskonferens
där man presenterar regeringens
syn på frågan. Jag skulle vilja
uppmana kammarens ledamöter att ta
fram Aftonbladets presentation — den
bör väl vara representativ för regeringspartiet.
Där finner man på framträdande
plats att mjölkpriset skall
sjunka 22 öre per liter, margarinpriset
en krona per kilo, sockerpriset också
en krona per kilo; smöret skall däremot
stiga fem kronor per kilo. Vidare skall
potatisen också tydligen bli billigare.

Nu har statsrådet sagt i sitt remisssvar
att han anser att regeringen har
rätt att också presentera socialdemokratiska
partiets grundsyn på jordbrukspolitiken.
Det tycker jag också

att den har, men om man fortsätter
att läsa Aftonbladet ser man, att »herr
Holmqvist har lagt fram regeringens
förslag på den framtida jordbrukspolitiken».
Jag tror att, när en regeringsrepresentant
i framtiden reser ut och
talar, han bör göra klart om han är
regeringsledamot eller bara ledamot av
det socialdemokratiska partiet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Åtminstone för åhörarna
brukar det vara ett känt förhållande
om vederbörande representerar regeringen
eller ett visst parti, så man behöver
väl inte tala om detta.

Jag kanske kan förbigå vad herr
Eliasson i Moholm tog upp beträffande
jordbrukspolitiken och de olika utvecklingslinjer
som diskuterats. Det är väl
ingen i denna församling som väntar
sig, att en sådan diskussion skall tas
upp i dag. Interpellationen har ju gällt
så att säga den formella handläggningen
av denna fråga, och jag föredrar
således att behandla den frågan
för sig och vad som berörts i interpellationen.

Först vill jag till herr Josefson i Arrie
säga, att det omfattande arbete som
utredningen lagt ned naturligtvis inte
har varit bortkastat på något sätt, inte
heller i fråga om socker- eller potatisodlingen.
Det finns, såvitt jag förstår,
ett mycket värdefullt material som de
nya utredningsmännen kommer att få
glädje av, när de tar upp förhandlingar
med betodlarna, sockerbolaget m. fl.
Handen på hjärtat, ni som tillhör utredningen!
Ni måste väl erkänna att
det inte hade varit möjligt för er att
just nu påbörja dessa förhandlingar
och lova att uppvisa ett resultat i så
god tid att denna fråga skulle kunna
behandlas av nästa års riksdag. Det är
väl ändå rimligt att försöka se realistiskt
på denna fråga.

Herr Wennerfors är motsägelsefull,

Torsdagen den 14 april 1966 fm. Nr 17 2.1

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

ty skulle man tro vad han säger skulle
utredningens ordförande ha offentliggjort
ett förslag i fråga om huvudlinjerna,
innan detta förslag över huvud
taget fanns, och något sådant har jag
mycket svårt att tro på. Jag vidhåller
alltjämt att jag har fått beskedet att utredningen
hade avslutat sitt arbete och
tagit ställning, vilket ordföranden också
redovisade. Jag vet också att han
gärna hade velat redovisa även minoritetens
uppfattningar, men det var inte
möjligt att göra detta av skäl som jag
inte kan gå in på nu. Herr Wennerfors
frågar om det inte hade varit bättre om
den socialdemokratiska studiegruppen
hade valt ett annat tillfälle för information.
Man kunde väl ha diskuterat,
om det skulle bli just den dag då det
råkade vara en presskonferens. Det är
klart att man kunde ha valt en tidpunkt
några dagar senare, men så mycket
hänsyn tog gruppen att den i varje fall
inte föregrep utredningen, såsom bär
påståtts. Utredningen var ju avslutad,
och det är först efteråt som en deklaration
lämnats. Däremot kan man inte
säga att folkpartiet och centern var sa
nogräknade att de väntade tills utredningen
var klar, utan de tillkännagav
i varje fall vissa preliminära uppfattningar
i förväg.

Herr Hansson i Skegrie säger att man
inte skall göra en sådan jämförelse. Det
är en sak att det sitter en socialdemokratisk
grupp och diskuterar hur det
socialdemokratiska partiet skall utforma
sitt handlande i jordbruksfrågorna,
men en helt annan sak när centern och
folkpartiet resonerar. Herr Hansson i
Skegrie tycks mena att det inte spelar
någon roll när centern och folkpartiet
diskuterar dessa frågor, därför att ingen
tar notis härom; det verkar nästan som
om han skulle tänka så. Han menade
i alla fall att deras resonemang inte berör
några utredningar och att de är
tämligen oskyldiga. Han vill därför liksom
helt skilja på dessa saker. Herr

Hansson i Skegrie får väl själv leva i
denna föreställning. För min del tror
jag inte att vi på detta sätt skall värdera
det ena partiets deklaration i förhållande
till det andra. Vi har väl lika
stor rätt och bör väl kunna se på de
olika partiernas program och handlande
med samma ögon.

Så gratulerar herr Hansson mig till
att jag blivit studieledare. Då lär man
sig någonting, säger han. Och så talar
han om att han själv suttit som studieledare
i många år. Men det måste vara
rätt länge sedan, herr Hansson. Jag har
inte alltid märkt att studierna gett så
gott utbyte. Det är flera gånger när vi
diskuterat även jordbruksfrågor som
jag tycker det funnits litet luckor i
herr Hanssons resonemang. Men vi kanske
kan vara överens om att vi å ömse
håll skall fortsätta att verka som studieledare
för att förkovra oss.

Upphovsmannarätten till den nya
jordbrukspolitiken tycks herr Hansson
nu anse att socialdemokraterna har
sprungit ut och stulit. Han verkar nästan
avundsjuk, men på de flesta punkterna
har ju herr Hansson en annan
uppfattning än den som företräds av de
socialdemokratiska representanterna i
kommittén.

Jag lyssnade med stort intresse på
herr Hanssons beskrivning av utredningsarbetet.
Jag skall som sagt inte
diskutera det här. Utredningen får själv
svara för hur den har organiserat sitt
arbete. Men jag vill fråga: Hur länge
har herr Hansson tänkt att fortsätta utreda
dessa spörsmål?

Utredningen startades ändå 1960 med
tanke alt man skulle få fram ett material
som kunde användas när sexårsavtalet
löpte ut. Vi har tvingats vidta två
provisorier för att under tiden klara
upp saken, och nog har det varit nödvändigt
att kommittén snart blir färdig
med sitt arbete. Om inte förslaget
hade kommit nu i vår, hade det inte funnits
förutsättningar för regeringen att

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. m.

nästa år ta upp de här frågorna i ett förslag
till riksdagen. Det är viktigt ur
många synpunkter att vi äntligen gör
klart hur vi ska ha det med vår jordbrukspolitik
i fortsättningen.

Har jag varit med om att inrätta en
stupstock så har det faktiskt skett på
ordförandens eget förslag eftersom han
för mig uppgav att utredningens arbete
skulle vara slutfört vid tidpunkten
i fråga. Några andra åtgärder har jag
inte vidtagit. Åtminstone vid två tillfällen
har jag anmält i berättelsen om
kommittéerna att jordhruksutredningens
arbete skulle slutföras under året,
det beskedet har jag fått från utredningen.
Varje gång har jag blivit besviken.
Man kan i varje fall inte beskylla
departementschefen för att ha
stört utredningens arbete eller klippt
av det i förväg.

Men det är angeläget att snart få möjlighet
att träffa ett beslut. Ur den synpunkten
har vi anledning att säga att
det är värdefullt att arbetet nu avslutats.

Jag kanske inte behöver gå in på allt
vad herr Hansson sade — det var väl
i mycket ett raljerande inlägg. Han frågade
bl. a., om även ställningstagandet
vad beträffar rationaliseringsorganen
hade behandlats i studiegruppen och
om det var studiegruppen som hade fattat
ståndpunkt. Herr Hansson skall inte
glömma bort att ett enhälligt jordbruksutskott
tillstyrkte och att riksdagen
också enhälligt godkände det förslag
jag lade fram i organisationsfrågan. Man
bör därför inte göra så stor sak av hur
den frågan handlagts eftersom vi kom
att bli helt överens.

Jag betonar: Här har det inte varit
fråga om att föregripa en utredning och
det har ingen egentligen velat påstå.
Att studiegruppens och den socialdemokratiska
partistyrelsens synpunkter
kom fram samma dag säger i och för
sig inte så mycket. Det var mera information
som gavs då. När landshövding

Netzén den dagen hade redogjort för
utredningens förslag ordnade jordbruksorganisationerna
— jag vet inte
om herr Hansson också var med om det
— med information om hur jordbrukarna
såg på saken och presenterade
sina idéer. Ur den synpunkten var det
kanske lika bra att de andra synpunkterna
kom samma dag.

Jag tror det är viktigt att vi nu kan
gå från diskussion till handling när det
gäller jordbrukspolitiken.

Jag vill försäkra att utredningsbetänkandena
skall remitteras. Kommer de
i god tid blir det också möjligt att ge
remissinstanserna hygglig tid, så att de
noga kan tänka igenom de här frågorna.
Sedan räknar jag med att det under
hösten skall ske en bearbetning i
departementet av både utredningens
förslag och de remissyttranden som inkommit.

När jag deklarerar detta är det ingenting
nytt, ty det var vad som sades redan
vid den presskonferens som det
här talats om. Det betonades då att frågan
inte var slutligt avgjord, utan att
förslagen i vanlig ordning skulle sändas
ut på remiss. Det finns således inte
någon grund för att påstå att regeringen
skulle ha föregripit utredningen i
något avseende.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet säger i sitt
svar att det inte är unikt att resultatet
av offentliga utredningar publiceras, innan
utredningens betänkande föreligger
i tryck. Men herr statsrådet måste
väl ändå medge att det är unikt att
man presenterar huvuddragen i ett förslag,
innan utredningen har slutjusterat
det och alltså är klar med sitt utredningsarbete? Jag

måste fråga herr statsrådet: Kan
herr statsrådet ge exempel på att man
i ett annat fall gått till väga precis

Torsdagen den 14 april 1900 fm. Nr 17

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

på samma sätt? Det skulle verkligen
vara av stort intresse att få höra det.

Det förvånar mig också rätt mycket
—• det måste jag ytterligare en gång
framhålla — att statsrådet Holmqvist
inte visste hur långt utredningen hade
kommit när lantbruksveckan började
den 14 mars. Här har han framhållit
att samråd skett om huruvida man
över huvud taget skulle offentliggöra
huvuddragen. Men samråd måste dessutom
ha skett om sockret och om potatisen,
eftersom utredningar därom tillsattes.

Intima samråd måste alltså ha ägt rum
mellan utredningens ordförande och
statsrådet Holmqvist och det är underligt
om inte dessa båda herrar därvid
skulle ha konstaterat hur långt utredningen
hade kommit. Men ändå påstår
statsrådet Holmqvist att han inte
visste hur långt arbetet hade fortskridit
vid tiden omkring den 14 mars.
Detta anser jag sannerligen vara mycket
märkligt.

När det sedan gäller presentationen
av studiegruppens resultat kan det ju
ibland vara lämpligt att sätta sig in i
varandras situation. Antag att högerpartiet
befann sig i regeringsställning och
att vi hade förfarit på exakt samma
sätt, d. v. s. att vi för det första hade
föregripit utredningens resultat och för
det andra hade presenterat resultatet
av arbetet i en studiegrupp inom vårt
parti, alltså regeringspartiet. Jag tror
att herr Holmqvist som riksdagsman,
tillhörande oppositionen, då skulle ha
reagerat mycket surt och framfört protester.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är, herr Wennerfors,
inte så unikt att resultatet av en
utredning publiceras innan det föreligger
i tryck. Ecklesiastikministern sade
mig nyss att i skolberedningen var
man överens om att publicera resulta -

tet av arbetet och kommitténs ställningstagande
i en kommuniké, innan
man slutjusterat betänkandet. Jag tror
att vi kan finna fler exempel på ett
sådant tillvägagångssätt.

Jag tror emellertid inte att det tillvägagångssättet
är det vanliga och, som
jag tidigare framhållit, är det inte en
ordning som vi strävar efter. Men ibland
finns det ett mycket starkt intresse
att få vetskap om kommittéernas resultat.
Så förhöll det sig också den här
gången. Vid Lantbruksveckan som ordnas
en gång om året i mars månad,
kommer hit till Stockholm tusentals
människor som verkligen är intresserade
av de jordbrukspolitiska frågorna.
Det var inför den situationen som landshövding
Netzén och jag bestämde oss
för att presentera utredningens resultat
på det sätt som skedde. Det fanns väl
inget hinder att göra detta, även om
det normalt är så, att ledamöterna av
utredningen kommer upp till departementet
och avlämnar betänkandet och
säger, att nu är utredningsarbetet färdigt.

Jag har erkänt att jag efter vad som
inträffat kan få anledning att framöver
ställa mig mera kritisk i sådana här fall.
Men jag vill å andra sidan betona skälen
till det tidigare handlandet. Härvidlag
är jag tacksam för att herr Hansson
i Skegrie, såsom ledamot av utredningen,
har rentvått utredningens
ordförande, och jag antar också att
hen- Hanssons uttalande ger uttryck
för att ledamöterna av utredningen varit
överens om offentliggörandet.

Det skall alltså inte gå till på det
sättet, herr Wennerfors —■ det är för
övrigt inte heller möjligt för mig —
att jag blandar mig i utredningens arbete
och säger: Hur har ni skött detta?
Är arbetet avslutat på alla punkter?
Hur mycket har ni skickat till tryckeriet?
Har ni justerat allting innan en
redogörelse lämnas?

Så kan det som sagt inte gå till,

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. m.

utan man får bygga på ett förtroende.
Om vi vid ett resonemang kommit fram
till att materialet bör kunna presenteras
under de och de förutsättningarna,
har jag naturligtvis inte möjlighet att
efteråt i detalj följa upp hur långt
arbetet kan ha fortskridit.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte bestrida
att herr statsrådets karakteristik av mig
kan vara riktig — att jag inte har lärt
någonting under min tid som studieledare
eller studiecirkelmedlem. Så mycket
har jag emellertid klart för mig,
genom det lilla jag lärt, att herr statsrådet
gjort vissa framsteg men att han
— det är åtminstone min åsikt — använder
sina kunskaper på ett utomordentligt
tvivelaktigt sätt.

Herr statsrådet frågar: Hur länge
hade ni då tänkt fortsätta med utredningsarbetet?
Ja, vi var ganska överens
om att vi skulle vara klara i slutet av
april eller i början av maj — då
skulle vi vara inne i slutomgången och
ha tagit ställning i sådan utsträckning,
att det var spikat vad som skulle skrivas.
Nu vet vi emellertid ingenting därom,
det blir en liten överraskning varje
gång man får en PM och finner
formuleringar som man aldrig har sett
förut.

Lantbruksveckan försöker herr statsrådet
skjuta i förgrunden. Kom då ihåg
att det är en sak för sig —- det finns
ingen anmärkning att rikta mot att ordföranden
i utredningen, landshövding
Netzén, vid lantbruksveckan gav publicitet
åt det som verkligen var klart.
Som jag sade finns det emellertid mycket
annat som vi hade anledning vänta
skulle tas upp i fortsättningen. Men vad
i all världen tjänade det till att på sätt
som skedde kalla till en presskonferens
och tillkännage regeringens ståndpunkt?
Studiegruppen i all ära — men
den borde inte användas på detta sätt.

Den har sin givna uppgift även i fortsättningen,
att penetrera vad som skall
ske.

Herr statsrådet försöker komma ifrån
de båda nya utredningarna. Jag kritiserar
inte utredningarna i och för sig;
herr statsrådet är i sin fulla rätt att
tillsätta dem. Men herr statsrådet säger:
Hur skulle ni i jordbruksutredningen
ha kunnat ta upp förhandlingar
med Sockerbolaget och Bränneriidkareföreningen?
Jag svarar, att det ingår
inte alls i våra direktiv. Vi har aldrig
fått i uppdrag att vara någon förhandlingsorganisation
— vi har bara fått
uppgiften att dra upp riktlinjerna för
regleringen av en sockerproduktion och
en potatisproduktion inom landet. Längre
sträcker sig inte våra direktiv, och
vi har inte heller tänkt gå längre.

Vi har vid ett par tillfällen haft sammanträde
med både representanter
för Sockerbolaget och företrädare för
dem som odlar potatis till brännerierna
— lyssnat till deras synpunkter och i
den mån vi kunnat försökt tillägna oss
dessa. Men den instans som skall förhandla
i detta fall, herr statsråd, är
jordbruksnämnden. I annat fall får något
annat organ kopplas in på denna
uPPgift. Det är absolut icke jordbruksutredningens
skyldighet att sköta förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet sade att han
inte vill kommentera vad jag har framhållit,
eftersom jag hade lagt jordbrukspolitiska
synpunkter på det hela. Jag
försökte bara med mina exempel visa
hur man hade uppfattat de presskonferenser
som regeringen och det socialdemokratiska
partiet hade hållit.
Jag ville påvisa hur man efter presentationen
av utredningen på lantbruksveckan
och kanske framför allt efter
regeringens presskonferens i diskussionen
bara hade tagit fram vissa delar av

Torsdagen den 14 april 19(il> fm.

Svar på interpellationer anK. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. m.

detta stora problemkomplex. Man hade
så att säga lett in debatten i vissa bestämda
spår — kanhända spår som var
önskvärda om inte för regeringen så
dock för det socialdemokratiska partiet
men som jag inte tycker var riktigt objektivt
valda.

Vi har sedan fått uppleva att socialdemokraterna
redovisat sin grundsyn på
dessa frågor. Vi har också, såsom nyss
framhållits, sett hur regeringen gjort
avsteg från förslag som utredningen tidigare
framlagt. Vi har praktiskt taget
varje år även fått erfara hur jordbruksministern
korrigerat de avtal som träffats
mellan jordbrukets organisationer
och jordbruksnämnden. Man blir i denna
situation självfallet en aning bekymrad
över hur jordbruksministern har
handlat.

Jag har den uppfattningen att regeringen
när den tillsätter en utredning
från början i direktiven skall ange vad
det är den vill ha objektivt belyst. Därefter
utarbetar utredningen sitt förslag,
som skickas ut på remiss, varpå regeringen
så småningom framlägger en
proposition.

Men i detta fall har det säregna inträffat
att regeringen innan utredningen
framlagt sitt förslag och i varje fall
innan detta gått ut på remiss deklarerat
sin grundsyn, som man givetvis även
kommer att handla efter. Jag förutsätter
att det väl ändå varit meningen.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Det har gått en god
stund sedan jag anmälde mig till denna
debatt, och jag tror nog att många av
kammarens ledamöter tycker att den
vid det här laget kunde avslutas. Jag
skall dock be att få säga några ord i
denna fråga.

Det är väl inte så mycket landshövding
Netzéns anförande vid lantbruksveckan,
som i detta fall är det anmärkningsvärda,
utan fastmer den med påtaglig
iver redovisade promemorian

från den socialdemokratiska arbetsgruppen
vilken har väckt en berättigad
uppmärksamhet.

Det är inte alls märkligt om det vållar
förundran och oro när en socialdemokratisk
studiegrupp med jordbruksministern
i spetsen redovisar propåer
som allmänt uppfattas såsom ganska
drastiska och i varje fall ger sken
av att konsumenterna skall få uppleva
glädjen av starkt sänkta priser. Nå ja,
förväntningarna om de starkt sänkta
priserna har, om jag inte minns fel,
jordbruksministern redan vid något tillfälle
hunnit dämpa.

Det är i denna situation inte underligt,
om en och annan frågar sig varför
vi skall kosta på oss en arbetslcrävande
och dyrbar utredning, när det
makthavande partiet tycks ha sin ståndpunkt
klar innan utredningens majoritet
och reservanterna hunnit ta slutlig
ställning och långt innan remissinstanserna
fått tillfälle att uttala sin mening.

Jag skall inte orda så mycket om den
diskussion som förevarit, men jag kan
inte underlåta att göra eu liten kommentar.

Det hot om en extra prispress — om
jag får uttrycka det så — som har
skymtat skrämmer säkerligen inte så
många för lång tid sedan etablerade
småbrukare till att ge upp. De lär nog
överleva. Men hur går det med de unga,
som skulle träda till på stora, dyrbara
familjejordbruk? Vågar de göra det inför
dessa framtidsperspektiv?

Om denna diskussion fortsätter som
hittills, kan det befaras att man i stället
för att befordra en för såväl producenter
som konsumenter önskvärd
storleksrationalisering inom jordbruket
kommer att få möta motsatsen: man
hindrar densamma. Debatten skulle såvitt
jag kan förstå ha vunnit mycket,
om regeringen liade lugnat sig ett tag,
så att utredningens förslag hade funnits
tillgängligt, innan diskussionen satte
i gång.

28 Nr 17 Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
sakfrågorna, eftersom det blir tillfälle
att diskutera dem när vi får allt material
till vårt förfogande. Det vore synd
att beta av allting just nu; vi kan ju
spara litet till nästa år.

Jag vill ta upp ett par frågor som
herr Wennerfors ställde. Den första löd
ungefär så här: Hade utredningen tagit
slutgiltig ståndpunkt till de förslag som
presenterades på lantbruksveckan ? På
den frågan vill jag svara ja. Vi hade
tagit slutgiltig ställning till huvudprinciperna
i det betänkande, som så småningom
kommer att lämnas. Ledamöterna
var också väl informerade om
att landshövding Netzén vid lantbruksveckan
skulle presentera just detta förslag.
Ingen protest hördes vid det sammanträde,
då man talade om den saken.
Vi var beredda på att så skulle ske.

Det är en viss skillnad på herr Hansson
i Skegrie när man har sällskap
med honom på Drottninggatan och när
han står här i talarstolen. Jag vill minnas
att han, när denna upprördhet föddes
efter publiceringen bl. a. av socialdemokratiska
partiets programskrift,
sade till mig att det var synd att herrarna
i lantbruksveckans styrelse hade varit
så angelägna att få just detta utredningsmaterial
presenterat innan det var
klart. Herr Hansson finner sålunda syndabockar
också på den sidan.

Jag är litet förvånad över att man är
så förfärligt känslig för att socialdemokraterna
har sysslat med denna fråga;
det faller sig väl rätt naturligt att vi
gör det. Kanske det dock inte är så förvånande,
då vi t. ex. vet att det, när en
tjänsteman i departementet på fritid
skriver en artikel om jordbruksfrågorna
i en viss tidskrift, omedelbart framställes
en fråga — visserligen i medkammaren
— från en framstående centerpartist,
som anmodar jordbruksministern
att se till att sådant inte förekommer.
Vi kan förstå att man är yt -

terst känslig inom centerpartiet just i
dessa frågor. Jag finner det annars inte
vara något uppseendeväckande att den
socialdemokratiska studiegruppen har
diskuterat dem.

Herr Hansson i Skegrie har rätt i att
utredningens ledamöter får skicka in
justeringar, men jag vet inte vad han
åsyftar med att vi skulle sända dem till
en viss herre som har förordnats av departementet.
Jag tror att herr Hansson
menar att denne herre i departementet
skulle vara den som så att säga på
order av statsrådet Holmqvist skriver
dessa promemorior. Låt oss slippa den
insinuationen! Förhållandet är nämligen
det att det råder brist på sekreterare
i utredningen. De hittillsvarande
sekreterarna har haft så pass mycket
arbete att de inte har hunnit med allt.

Vi gjorde då framställning om att få
ytterligare en sekreterare till vårt förfogande,
men han har, herr Hansson,
icke skrivit några beställningspromemorior.
Det skall väl här ändå sägas
ifrån.

Vidare säger herr Hansson att »den
nuvarande jordbruksministern kan man
inte lita på. Vi hade börjat syssla litet
grand med vissa lagstiftningsfrågor,
men det brydde han sig inte om. Han
lade fram förslag om ny jordförvärvslag
och bortsåg helt från att jordbruksutredningen
skulle behandla dessa frågor.
»

Hur var det med den saken, herr
Hansson ? Departementspromemorian
hade sänts på remiss till oss i jordbruksutredningen,
och vi sade enhälligt
att vi enligt direktiven för vårt
arbete inte hade någonting att erinra
mot den. Vi konstaterade att vi, i händelse
vi skulle finna någon ändring erforderlig,
skulle kunna behandla den
frågan i samband med att vi skrev vårt
slutliga förslag.

Jag skall inte fortsätta denna diskussion
längre. Jag nöjer mig med att konstatera
att även de andra partierna, om

Torsdagen den 14 april 19(5(5 fm. Nr 17

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

de så vill, kan bilda studiegrupper i frågor
av detta slag för att få båttre kontakt
med problemen.

Herr WENNEKFORS (h):

Herr talman! När det tidigare under
denna debatt var tal om det unika i att
på förhand avslöja utredningsresultat,
åberopade herr statsrådet skolberedningen
och den kommuniké som lämnades
därifrån. Jag förmodar att han
avsåg den s. k. Visbykommunikén. Det
kan dock diskuteras, om dessa båda fall
verkligen är jämförbara. Visserligen
var herr Edenman ordförande i skolberedningen
samtidigt som han var
statsråd, men Visbykommunikén utgavs
väl inte av regeringen eller av socialdemokratiska
partistyrelsen, utan den
lämnades av utredningen själv. Därför
är jag tveksam om huruvida de båda
fallen är jämförbara.

Det finns ett annat fall, som möjligen
kan jämföras med det som vi nu
diskuterar och som jag berörde under
remissdebatten i höstas, nämligen värnpliktsutredningen,
vars betänkande avlämnades
för kort tid sedan. Den utredningens
förslag förelåg faktiskt i en
skrift redan förra våren. Det tyckte jag
var ett ganska märkligt förfaringssätt
och därför berörde jag det som sagt
under remissdebatten i höstas.

Ett tredje fall, som i någon mån kan
vara jämförbart, är 1963 års arbetstidsförkortningsutredning,
som herr Gustavsson
i Alvesta interpellerade om i
höstas. Han fick svar på denna interpellation
för några veckor sedan, och
under den debatt som då fördes slutade
herr Gustavsson sitt sista inlägg på
följande sätt: »Vad skall dessa utredningar
och pengar tjäna till, om regeringen
inte tar hänsyn till utredningarna
som lägger ned ett stort och ambitiöst
arbete på de frågor de bär tillsatts
att utreda?» De sista orden i detta
uttalande kan jag mycket väl instäm -

ma i, och de kan också användas i denna
debatt.

Herr Persson i Skänninge sade att
»vi hade tagit slutgiltig ställning den 14
mars». Jag skulle bara vilja fråga herr
Persson, om han kan uttala sig för
samtliga ledamöter i utredningen. Det
är möjligt att herr Persson själv och
några stycken till hade tagit slutgiltig
ställning, men hur förhåller det sig med
de övriga ledamöterna? Dessutom måste
man väl ändå skilja mellan tidpunkten
för slutgiltigt ställningstagande i
en fråga och det tillfälle då det föreligger
ett slutgiltigt justerat betänkande.

Men, herr talman, det allra väsentligaste
i slutskedet av denna debatt är
väl ändå att statsrådet Holmqvist i sitt
senaste anförande erkände att det fanns
anledning att fundera över principerna
för offentliggörande av utredningars resultat
i fortsättningen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vad herr Persson i
Skänninge och jag eventuellt har talats
vid om vid en promenad på Drottninggatan,
har jag tyvärr inte kvar i minnet,
men det är mycket möjligt att jag
fällt det yttrande om lantbruksveckan
som herr Persson erinrade om. Det anser
jag inte vara på något sätt anmärkningsvärt.
Vi ansåg i jordbruksutredningen
att det inte förelåg något hinder
att säga det som kunde sägas.

Men det är inte den saken som nu
diskuteras, utan diskussionen gäller regeringens
inblandning i det hela på
detta tidiga stadium, något som måste
betecknas som fullkomligt felaktigt. Regeringen
störde därigenom utredningsarbetet
och kan genom sitt förfaringssätt
ha gjort remissförfarandet mer eller
mindre fiktivt. Det är detta, herr
Persson i Skänninge, som är den känsliga
saken i denna debatt och som jag
förstår att herrarna inte gärna vill diskutera.

30 Nr 17 Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

Jag skall passa på och ta upp en annan
sak som jag inte hann med sist.
Herr statsrådet nämnde, att skolberedningen
hade publicerat vissa resultat
innan den var färdig med sitt arbete.
Såvitt jag är riktigt underrättad var
man inom skolberedningen fullt ense
om en sådan publicering. Skolberedningen
hade också utarbetat en kommuniké,
som alla parter i beredningen
var ense om att man kunde stå för som
offentlig handling. Någon sådan kommuniké
hade jordbruksutredningen inte
publicerat, och följaktligen borde regeringen
inte ha blandat sig i saken på
det sätt som skedde.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Bara några ord till herr
Wennerfors med anledning av lians
kommentar till vad jag tidigare sade om
att vi i jordbruksutredningen tagit slutgiltig
ställning till huvuddragen i betänkandet.
Det fanns en majoritet på
17 ledamöter — jag var alltså inte ensam
— som hade tagit ställning i själva
principfrågan, bl. a. om den jordbrukspolitiska
målsättningen och jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning.
Häremot stod en minoritet på 7
ledamöter. Det är alltså tämligen klart
att vi hade tagit ställning till själva
principfrågan.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Vad jag avsåg var att
det väl ändå är skillnad mellan den situation
som föreligger, då man inom en
utredning anser sig ha slutgiltigt tagit
ställning till vissa huvudfrågor och den
situation då utredningens betänkande
har slutjusterats.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag kan lugna kammaren
med att jag inte mycket skall för -

länga denna debatt — vi återkommer
ju till saken.

Får jag bara säga till jordbruksministern,
att det nog vore bra om han tog
del av folkpartiets och centerpartiets
handlingslinjer en gång till. Vi klargjorde
för pressen, att vi just med hänsyn
till det kommande resultatet av
jordbruksutredningen avstod från att
precisera vår inställning på en råd av
de centrala konkreta punkterna i fråga
om jordbrukspolitiken. Vi fick då kritik
från socialdemokratiskt håll härför.
Nu säger jordbruksministern, att ni preciserade
ju också och då kunde väl vi
göra det litet senare. Nej, vi karakteriserade
den politik vi ville föra — det
var så att säga bakgrunden till en senare
precisering.

Herr talman! Jag vill härutöver nöja
mig med en enda reflexion. Statsrådet
Holmqvist sade att han än i dag är
mycket förvånad över att Sveriges folk
måndagen den 14 mars blev så överraskat
över det som presenterades i radio
och TV. Han hade inte väntat sig,
att det skulle bli ett sådant ståhej —
eller vilket uttryck han nu använde.

Att den socialdemokratiska partistyrelsen
på detta tidiga stadium tog ställning
till en rad konkreta och centrala
punkter före utredningen, att man gjorde
detta samma dag som lantbruksveckan
skulle få en redogörelse för vad utredningen
kommit till, att man till den
dagen förläde en socialdemokratisk
presskonferens där man i hög grad
gick in på dessa saker, att man lade
upp det hela på ett mycket krigiskt sätt
mot jordbruket — det intrycket fick ju
alla som lyssnade på radio och TV den
dagen —, att man skrämde en stor del
av jordbrukarna och andra med denna
attityd, att man gav intrycket att man
med prispress i snabb takt skulle driva
bort folk från jordbruket och genomföra
en snabb storleksrationalisering
och att det skulle bli betydande prissänkningar
för konsumenterna, att det

:ti

Torsdagen den 1-1 april 19GG fm. Nr 17

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

kort sagt skulle l)li en helt ny jordbrukspolitik
— allt detta gjorde man,
såger jordbruksministern, bara för att
man ville ha i gång diskussionen sa
snabbt, att regeringen skulle kunna lågga
fram en proposition till vårriksdagen
19G7.

Om herr Holmqvist är förvånad, så
har vi kanske ännu större anledning att
vara förvånade över herr Holmqvists
förvåning ännu i dag inför reaktionen
den 14 mars. Regeringen och förre
jordbruksministern Netzén, utredningens
ordförande, anade tydligen ingenting
av vad de ställde till med. De trodde
att de bara lämnade några upplysningar.
Man kan inte dra mer än en
slutsats, herr talman. Statsrådet Holmqvist
har varit något som han annars
inte brukar vara — jag tror att jag har
komplimenterat honom för det — nämligen
en aningslös docka i den socialdemokratiska
partipropagandans tjänst.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Ohlin sade att han
inte ville förlänga debatten, men hans
inlägg skulle i och för sig kunna ge anledning
därtill.

Herr Ohlin säger att folkpartiets och
centerpartiets uttalanden i jordbruksfrågor
närmast varit ett försök att karakterisera
den politik som de vill föra,
och det är någonting helt annat än när
socialdemokraterna anger huvuddragen
för den politik som de vill föra. Jag
medger, herr Ohlin — jag sade det redan
tidigare — att vi har sträckt oss
något längre än ni gjorde. Jag tyckte det
var att gå runt problemet när man presenterade
en mening som denna: »Jordbrukspolitiken
skall tillgodose både
konsumenternas och producenternas
berättigade intressen.» Man menade att
man därigenom antydde en lösning av
problemet. Men i pressen sades det —
det vill jag naturligtvis inte göra herr
Ohlin ansvarig för -— att man vid för -

handlingarna mellan centerpartiet och
folkpartiet kommit fram till eu lösning
också på jordbruksproblemen.

Jag medger att det är litet skillnad
mellan centerpartiets och folkpartiets
uttalanden och regeringspartiets uttalanden,
men inte skall vi göra så stor
sak av det.

Herr Ohlin har missförstått något jag
liar sagt. När jag talade om att jag var
överraskad, så syftade jag på det förhållandet
att jag har fått klander för att
jag i samförstånd med utredningens ordförande
gick med på att utredningsarbetet
skulle publiceras i förväg. Det var
detta jag syftade på när jag sade att
man kan bli fundersam när man nu
efteråt märker reaktionerna. Jag vill
erinra om att interpellationen tar upp
även den frågan, det är alltså det vi
här diskuterar.

Jag hade nog inte tänkt att socialdemokratiska
partistyrelsen skulle gå
och fråga herr Ohlin eller någon annan,
om vilken tidpunkt man skulle välja för
att ge till känna sin mening, lika litet
som herr Ohlin brukar vara så finkänslig
när han deklarerar sina synpunkter
att han vänder sig till socialdemokratiska
partiet och frågar: Är det tid nu
att säga vad vi tycker om dessa spörsmål?
Det avgörandet får väl ändå förbehållas
partierna själva.

Den presskonferens som regeringen
höll och där jag talade om dessa frågor
var utsatt i förväg, och den gällde andra
saker också. Men är det någon som
tror att regeringen i den aktuella situationen
skulle kunna möta tidningsmännen
på en presskonferens utan att bli
tillfrågad om hur vi ställde oss till jordbruksfrågan?
Vi tyckte därför att det
var lämpligt att själva ta upp den frågan.

Var och en som gör sig mödan att
läsa vad herr Ohlin sade, då han här
nyss karakteriserade partistyrelsens
programskrift, och jämföra det med vad
som där verkligen står och som publice -

32 Nr 17 Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

rades i tidningarna dagen efter, kommer
att finna att det inte alls är samma
sak. Tyvärr har herr Ohlin här målat en
skrämmande bild av vad som förekommit.
Det var ändå inte ett program av
det slag herr Ohlin talade om, som presenterades
vid den socialdemokratiska
presskonferensen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej herr statsråd, jag
har inte påstått att Ni skulle behöva
begära lov för någonting. Det enda jag
har ifrågasatt var om Ni hade anledning
att bedöma den samlade effekten av det
som presenterades för Sveriges folk
den 14 mars. Jag har tillåtit mig att
ställa mig undrande över att statsrådet
allt fortfarande dels själv är förvånad
och dels vill förklara att det egentligen
inte skedde någonting ovanligt i det
sammanhanget.

Jag har något litet rest omkring i
Sverige sedan den dagen, och jag kan
tala om för statsrådet att det i mycket
vida kretsar finns ett intryck av att det
var något extraordinärt som då utspelades
från regeringshåll. Om man inte
hade någon annan avsikt än som ligger
i de uttalanden herr Holmqvist senare
har gjort, tror jag att det finns
en betydande skillnad mellan det som
Ni presenterade och det som Ni avsåg.

Jag skulle vilja hälsa statsrådet välkommen
att fortsätta på den bana där
han börjat: att steg för steg försöka
släta över och lägga till rätta de överdrifter
och missvisningar som den dagen
presenterades för Sveriges folk.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I min skrivbordslåda
har jag ett kärt dokument liggande,
nämligen ett referat av vad herr Ohlin
yttrade vid ett möte i Västerbotten några
dagar efter publicerandet av riktlinjerna
i jordbruksutredningens kommande
betänkande. Om referatet är rik -

tigt —- och till den saken får vi kanske
så småningom återkomma •— sade herr
Ohlin att i hela den socialdemokratiska
programskriften inte låg någonting
märkvärdigt. Det var bara en skildring
av vad som kommer att hända. Det förelåg
inte heller någon skillnad i uppfattningarna
härvidlag mellan det socialdemokratiska
partiet och folkpartiet.
Folkpartiet menade också att det
i slutet av 1970-talet skulle bli fråga om
en 80-procentig självförsörjning med
jordbruksprodukter. Och det var, menade
herr Ohlin, många andra sådana
rätt självklara saker som fanns med i
programskriften.

Jag fick av referatet närmast det intrycket
att herr Ohlin inte ansåg att
det över huvud taget var några mer
överraskande ting som sålunda kommit
fram. I varje fall har hans uppfattning
beskrivits på det sättet av den referent
som hade tillfälle lyssna till vad han
sade.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet bör dra en
skiljelinje mellan å ena sidan vad som
är en naturlig utveckling, som sker av
sig själv utan att det behövs några nya
drastiska ingrepp av prispressens typ
och å andra sidan en ny utveckling
som presenteras som resultat av den
jordbrukspolitik som det socialdemokratiska
partiet vill föra och som skall
medföra underbara resultat. Vad jag
påtalade i Västerbotten var bl. a. just
den såvitt jag förstår medvetna sammanblandningen
av dessa ting.

Som statsrådet sade får vi senare tillfälle
att fortsätta denna debatt, men i
detta tal i Västerbotten tog jag på samma
sätt som jag gjort i dag också avstånd
från en rad sidor av regeringens
handläggning av frågan. Den 14 mars
intog regeringen icke en attityd som
kan lägga grunden till en av ömsesidigt
förtroende omfattad politik, vilken skapar
bästa möjliga förutsättningar för

Torsdagen den 14 april 1906 fm. Nr 17 •»*

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks

utredning, m. m.

en rationalisering av det svenska jordbruket,
den enda väg på vilken vi kan
förena både producenternas och konsumenternas
intressen. Jordbrukarna
har ju visat att de är både villiga och
i stånd att verka för en sådan utveckling.
Det ankommer då på regeringen
att försöka samla alla krafter kring
denna målsättning och att inte, som då
skedde, uppföra ett krigiskt skådespel
— om jag nu skall uttrycka mig vänligt.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! När jag under den nu
pågående jordbruksdebatten har lyssnat
på jordbruksministern och regeringens
representanter har jag fått den
uppfattningen, att de menar att det
egentligen endast är de principiella
synpunkterna som vi skall resonera om
och hur majoritetens förslag, i vilket
regeringen instämde, presenterats. Men
det har inte kunnat undvikas att man
samtidigt har skapat ovisshet och
otrygghet hos dem som sysselsattes i
jordbruksnäringen.

Vi skall ju inte i vår besluta i sak i
frågan utan det dröjer kanske inemot
ett år. Det beror på om propositionen
kommer i höst eller i vår. Men man
kan ändå aldrig komma ifrån denna
ovisshet hos jordbrukarna. Särskilt de
yngre av dem, som är beredda att fortsätta
sin gärning i jordbruket, har börjat
fundera på om det är någon mening
i att investera kapital och arbete
exempelvis i utbyggnad av ladugårdarna
när mjölkpriset enligt förslaget
skall sänkas. I fråga om sockerbetsodlingen
funderar säkert många på, om
meningen är att odlingen skall koncentreras
till en liten del av landet eller om
öarna skall få vara med. För yngre odlare
som funderar på om de skall ha
sockerbetsodling och hur mycket de
skall investera i maskiner och redskap
är det väsentligt att få reda på detta
så fort som möjligt. Därför är den metod
på vilken regeringen presenterat
2 — Andra kammarens protokoll 1066.

utredningens förslag för det svenska
folket inte sympatisk.

Vi får väl ändå hoppas att remissinstanserna,
när de tar ställning till såväl
majoritetens som reservanternas
förslag, skall komma fram till något moderatare
förslag än det som har framlagts
av majoriteten inom utredningen.
Jag tror att det är nödvändigt att vi
väntar på remissvaren innan lantbrukarna
har blivit pessimistiska på grund
av regeringens utspel. Många frågar hur
det verkligen skall bli med jordbruket
i framtiden. Både regeringen och studiegruppen
kanske med hänsyn till vad
remissinstanserna har att säga kommer
fram till ett något moderatare förslag.
Det hoppas i varje fall 100 000-tals
praktiska jordbrukare.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par reflexioner.

Jag förstår inte jordbruksministerns
förvåning inför denna reaktion. Det är
väl ändå en skillnad om ett eller ett
par partier gör ganska allmänna uttalanden
och om en departementschef,
som tillsatt en utredning för att utreda
ett visst avsnitt, sitter som ordförande
i en studiegrupp och tar ståndpunkt
innan betänkandet föreligger i tryck
och innan det ens är slutjusterat. Det
måste ändå ge inte minst remissinstanserna
uppfattningen att statsrådet redan
har bundit sig. Det är väl ändå
statsrådet Holmqvist som skall framlägga
propositionen till nästa års riksdag?
Jag förstår inte att inte jordbruksministern
inser denna skillnad.
Om man ville stimulera en debatt på
detta område hade det funnits tid härför
när betänkandet läggs fram i april—
maj. Då hade vi ändå haft ett år på
oss, innan riksdagen skall ta ställning.

Det har varit intressant att lyssna
på denna debatt även ur andra synpunkter.
Statsrådet försökte åberopa
r 17

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruks utredning,

m. m.

skolberedningen och andra utredningar.
Jag skulle kunna åberopa en försvarsberedning
där jag deltog. Där var
vi emellertid alla anse om att utfärda
en kommuniké beträffande vad kostnadsramen
innebar. Det kan man således
inte jämföra med vad som här
har hänt.

Vidare sade statsrådet att han hade
uppfattat saken så, att utredningen är
avslutad. Lägg märke till, mina damer
och herrar, ordet »avslutad», när ledamöterna
i utredningen tydligen ännu
inte fått alla definitiva formuleringar
som majoriteten har stannat för! Vilka
konsekvenser får det för utredningsarbetet
om detta skall upprepas? Jag
sitter själv med i en ny försvarsutredning,
och jag har verkligen ingen lust
— och jag tror inte att andra har det
heller — att deltaga i utredningsarbete,
om sådana metoder skall användas
i fortsättningen. Det är en helt annan
sak om utredningens alla ledamöter är
överens, som man var t. ex. i försvarsberedningen
och i skolberedningen, om
att på en principiell punkt ge besked
om att man har nått enighet. Vidare
karakteriserar jordbruksministern en
utredning såsom »avslutad» innan de
mycket viktiga preciseringarna har
gjorts. Jag anser att även den synpunkten
bör noteras till kammarens protokoll.

Om jordbruksministern vill motivera
utspelet den 14 mars med att man ville
stimulera en debatt i god tid om dessa
frågor, skall man inte bortse från vad
som stod i den socialdemokratiska tidningen
Folket den 14 mars. Där stod
att den dagen startade valrörelsen på
jordbruksfrågorna. Ingen skall få mig
att tro annat än att detta var ett medvetet
utspel med hänsyn till den kommande
valrörelsen. Den jämförelse jag
tillåter mig göra i detta sammanhang
och vill notera till protokollet är vad
som hände 1964, när det också var valår.
Hur stort intresse hade jordbruks -

ministern den gången av att informera
väljarna och allmänheten om ett mycket
genomgripande förslag som då fanns
under utarbetande i jordbruksdepartementet?
Man talade om »nya djärva
mål», men människorna fick inte klart
för sig vad det innebar. Men någon
vecka efter valet, när väljarna var förhindrade
att avge någon opinionsyttring,
lade jordbruksministern fram en
promemoria om jordförvärvslagens slopande
— ett tillgodoseende av de stora
kapitalintressenas krav under årtionden.
Det är en parallell som man inte
kan undgå att dra, när man bedömer
jordbruksministerns intresse för att allmänheten
skall hållas informerad.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Kammarens ledamöter
hör hur svårt det är att göra herr
Eliasson i Sundborn till lags. En fråga,
som det inte fanns anledning att presentera
inför valet, menar herr Eliasson
att vi dolde. Förslaget till ny jordförvärvslag
— som riksdagen tog med
mycket stor majoritet, som herr Eliasson
kanske erinrar sig — var någonting
som folk tydligen skulle bli oroade över.
Nu är det alltså lika klandervärt att
socialdemokratiska partiet i god tid före
valet har talat om vilka synpunkter det
har på denna fråga. Hur skall herr
Eliasson egentligen ha det och hur skall
vi ställa oss för att bli honom till lags
i dessa frågor?

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det var väl en ovanligt
retorisk fråga! Vi har inte sagt att
vi inte skulle diskutera jordbrukspolitiken
i god tid före valet — det hinner
vi ju i april—maj, eller hur, även om
man inte startar valrörelsen den 14
mars? Det är inte vi som har vägrat
att ta upp en diskussion i god tid före
valet. Det var herr Holmqvist själv som
19&4 undanhöll väljarna förslaget till

Torsdagen den 14 april 1906 fm. Nr 17

Svar på interpellation ang. åtgärder för
vändigt jordbruk

väsentligt förändrade riktlinjer i fråga
om jordförvärvslagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. åtgärder för

upprätthållande av ett för Norrland
nödvändigt jordbruk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat, om jag avser att tillkalla
en parlamentarisk kommitté för
att utreda de speciella problem som
kan väntas uppstå för det norrländska
jordbruket om nuvarande stödåtgärder
skulle avvecklas samt för att utarbeta
förslag till de åtgärder som då erfordras
för att upprätthålla ett för Norrland
nödvändigt jordbruk.

Såsom jag utvecklade i ett interpellationssvar
i första kammaren i förra
månaden måste vid fastställandet av
nya riktlinjer för jordbrukspolitiken
stor hänsyn tas till de särskilda skäl
som finns för fortsatt jordbruksproduktion
i Norrland. Jag framhöll därvid
bl. a., att det var angeläget att även i
fortsättningen beakta behovet av särskilda
insatser för en snabb och effektiv
rationalisering i de jordbruksbygder
i Norrland, där förutsättningar
finns för ett bestående jordbruk. Vidare
uttalade jag att grunden för ett
sådant rationaliseringsprogram självfallet
måste vara att jordbruksproduktionen
vid rationella brukningsenheter
är lönsam.

Mot bakgrunden härav anser jag att
de farhågor rörande framtiden för det
norrländska jordbruket, som herr Eriksson
gett uttryck åt i sin interpellation,
är överdrivna. Jag vill dock betona
att rationaliseringsverksamheten inom

pprätthållande av ett för Norrland nöd jordbruket

oundvikligen för med sig
att såväl i Norrland som i andra delar
av landet antalet brukningsenheter kraftigt
minskar och att sämre jordbruksjord
tas ur produktion.

I fråga om formerna för de särskilda
åtgärder till gagn för det norrländska
jordbruket, som kan erfordras i framtiden,
kan jag inte uttala mig förrän
jordbruksutredningens betänkande
framlagts och remissbehandlats. Det är
också för tidigt att ta ställning till om
det kommer att finnas behov av att
ytterligare utreda det norrländska jordbrukets
speciella problem.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Trots den mycket långa
debatten i denna fråga befinner jag
mig i den situationen, att jag måste ta
till orda, eftersom jag har fått ett interpellationssvar.
Jag hoppas att jordbruksministern
inte tycker att jag är
otacksam, om jag med anledning av
detta interpellationssvar inte kan uttala
ett helhjärtat tack. Jag nödgas nog beteckna
svaret som innehållande glidande
formuleringar som svar på en konkret
fråga. Om jordbruksministern inte
kan eller inte vill ge mera klarläggande
besked i en central fråga som gäller
framtiden för tiotusentals norrlandsjordbrukare,
så är det ju inte mycket
att göra åt den saken.

Jag vill gärna säga, att jag inte har
framställt denna interpellation för att
söka strid eller för att finna en angreppspunkt
på jordbruksministern. Jag
har gjort det främst med hänsyn till
önskemålet att få något ljus och framtidshopp
att falla över de mörka skuggor,
som jordbruksutredningens majoritetsförslag
kastar framför sig, och på
så sätt kunna lugna den oro som helt
naturligt gör sig gällande i synnerhet
bland Norrlands jordbrukare.

Jag vill redan nu säga ifrån, att det

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för upprätthållande av ett för Norrland nödvändigt
jordbruk

inte heller behöver uppstå någon som
helst diskussion mellan jordbruksministern
och mig angående norrlandsjordbrukets
behov av rationalisering.
Vad jag är intresserad av att få veta är
på vilket sätt och med vilka metoder
»en snabb och intensiv rationalisering»
skall sättas in, vilket jordbruksministern
talar om i sitt svar, och hur långt
den rationaliseringen skall drivas.

Redan nu pågår en omarrondering
och rationalisering av jordbruket i
Norrland som leder fram till större enheter,
varvid många jordbruk försvinner
helt och hållet. Jag är övertygad om
att denna frivilliga anpassning innebär
en omdaningsprocess, som får ett
ur den enskildes och samhällets synpunkt
smidigare förlopp än om man
tillgriper tvångsåtgärder i större eller
mindre utsträckning.

Om jag nu efterlyser jordbruksministerns
synpunkt i fråga om metoderna
för rationalisering av det svenska jordbruket
och om densamma överensstämmer
med jordbruksutredningens majoritetsförslag,
att man skall tillämpa en
prispress med tillhörande avveckling
av de utgående särskilda stödåtgärderna,
speciellt för norrlandsjordbruket,
är det väl på denna punkt som våra meningar
går isär. Trots den myckna dynamit
som just nu kanske ligger i denna
fråga, hoppas jag att vår överläggning
kan ske i lugn och sansad debattform.
Så allvarlig som hela frågan är
tror jag saken tjänar mest härpå.

När jordbruksministern i sitt interpellationssvar
talar om en snabb och
effektiv rationalisering blir min direkta
fråga: Skall den ske genom denna prispress
med bl. a. sänkning av mjölkpriset
med 22 öre. Inkomstbortfallet, om
det nu kommer att drabba producentledet,
skulle för det norrländska jordbruket
medföra stora ekonomiska svårigheter.
Jag hoppas därför att jordbruksministern,
trots tystnaden i svaret,
ändå inte överväger så drastiska

åtgärder som t. ex. en dylik prissänkning
i producentledet skulle utgöra.

Jordbruksministern vet ju lika bra
som jag att norrlandsjordbrukets huvudsakliga
inkomstkälla är baserad på
mjölkproduktionen, och man kan därför
säga att det norrländska jordbruket
står och faller med det pris som producenten
får. En avveckling av mjölkregleringen
och en indragning av det
nu utgående leveranstillägget, mjölkpris-
och extra mjölkpristillägget, skulle
få nära nog förödande verkningar.

Nu vill jag ändå tro och hoppas, att
ingen ansvarig jordbruksminister i detta
land är beredd att så ödelägga hela
det norrländska jordbruket som skulle
bli följden härav.

Det finns väl också många skäl som
talar för att bibehålla ett jordbruk i
Norrland. Jag tycker mig också kunna
dra den slutsatsen att ett jordbruk i
Norrland skall bibehållas, eftersom det
i jordbruksministerns svar talas om att
hänsyn skall tas till de skäl som finns
för fortsatt jordbruksproduktion i Norrland.
Enligt min mening kan ett sådant
skäl vara behovet av färskvaror för konsumenterna.
Ett annat sammanhänger
väl med vårt försvar. Vi får naturligtvis
inte sätta vår försvarskraft i den situationen,
att vi i händelse av ett anfall
först måste be fienden om mat.

Det skulle emellertid vara intressant
att av jordbruksministern få veta i vilka
jordbruksbygder i Norrland han anser
förutsättningar finns för ett bestående
jordbruk och vilken storleksordning
han avser ställa upp som krav på
ett rationellt jordbruk i Norrland. I tidningspressen
har det skymtat vissa uppgifter
härom, men den måttstocken kan
väl ändå inte tillämpas på Norrland.

Jordbruksutredningens problem har
närmast varit att finna vägar att så
snabbt som möjligt lägga ned betydande
delar av vårt jordbruk. Jag tror att det
för framtiden kunde vara lika viktigt
att fastställa hur många ungdomar, som

Torsdagen den 14 april 1966 fm. Nr li

Svar på interpellation ang. åtgärder för upprätthållande av ett för Norrland nöd -

vändigt jordbruk

under de nya förutsättningarna är beredda
att satsa sin framtid på ett jordbruk
i Norrland. Om det nu är meningen
att, såsom nämnts, inom tre år avveckla
utgående stödåtgärder — och
om det också är jordbruksministerns
uppfattning — vore det väl också hög
tid att klarlägga i vilka andra former
regeringen är beredd att satsa på ett
norrlandsjordbruk.

Herr talman! Det är bl. a. sådana besked
som jag efterlyste i min inperpellation,
men på den punkten ger jordbruksministern
inga direkta besked för
dagen.

Den ovisshet som med jordbruksutredningens
majoritetsförslag i bakgrunden
kommer att vila över norrlandsjordbruket
kommer såvitt jag förstår att
medföra stagnation i den nu pågående
rationaliseringen. Ingen vet något om
framtiden, ingen vågar tro något om
framtiden. Jag hade hoppats att jordbruksministern
hade kunnat lämna ett
mera positivt svar på den punkten i
dag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Nyss fick jag kritik för
att jag över huvud taget sagt något om
den framtida jordbrukspolitikens utformning.
Nu vill herr Eriksson i Bäckmora
att jag skall gå in på detaljer och
redogöra inom vilka områden det norrländska
jordbruket skall bli bestående,
hur företagen skall se ut o. s. v. Det är
för mycket begärt, herr Eriksson, att
jag i dag skulle vara beredd att göra
det.

Det är inte så mycket man kan läsa
ut ur den redogörelse som gavs inför
lantbruksveckan om den speciellt norrländska
problematiken när det gäller
jordbruksproduktionen. Det enda man
där säger är att när det gått tre år skall
man ompröva det nu utgående särskilda
mjölkpristillägget. Jag har inte tolkat
detta så, att utredningen därmed me -

nat att man skall slopa den stödformen
utan att man skall undersöka vad det
kan finnas anledning att ändra på.

Jag tycker således inte att de mörka
sidorna är så mörka som det antytts;
i varje fall har vi inte anledning att
utgå från det. Som jag tidigare sagt tror
jag att det finns goda förutsättningar
för ett jordbruk i Norrland. Om man
bara på riktigt sätt väljer produktionsinriktning,
kan jag inte förstå annat.

Herr Eriksson och jag är väl överens
om den stora betydelsen av den rationalisering
som pågår där uppe. Det var
landshövding Netzén som under sin tid
som jordbruksminister tog upp tanken
på ett speciellt stöd för att bygga upp
bärkraftiga jordbruk i Norrland. Inte
kan han ha glömt bort de norrländska
problemen, lika litet som många andra
har gjort det av dem, som sitter med
i utredningen och som väl känner till
de här frågorna.

Jag noterar att herr Eriksson inte söker
strid i dessa frågor. Jag vill också
påpeka att det självfallet blir en angelägen
uppgift för mig som jordbruksminister
att se till, att det norrländska
jordbruket får det stöd som kan behövas.
Yi är också överens om att vi skall
sikta till ett rationellt jordbruk i Norrland.
Men vi kanske skall vänta med en
diskussion till dess att vi får se förslagen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för de
ytterligare synpunkter som jordbruksministern
anförde på denna fråga. Jag
konstaterar att jag ändå inte kunnat få
något utförligt svar just på de frågor
jag ställde. Jag vore glad om jordbruksministern
ville vidhålla den nu deklarerade
uppfattningen, att det bara är
fråga om en omprövning av de särskilda
stödåtgärderna till Norrland. När
ställningstagandet skall ske i jordbruksdepartementet
hoppas jag jordbruksministern
skall finna anledning att låta

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för upprätthållande av ett för Norrland nödvändigt
jordbruk

stödet även i fortsättningen utgå till
jordbruket i Norrland.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 84, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 32 § och 39 § 2 mom.
lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse; till

bevillningsutskottet propositionerna: nr

85, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och

nr 90, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 91, angående viss ändring i statens
pensionslöneförordning, m. m., och
nr 95, angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden;
till lagutskott propositionerna:
nr 98, med förslag till virkesmätningslag,
och

nr 100, med förslag till lag om föreläggande
av ordningsbot m. in.;

till statsutskottet propositionen nr

101, angående överlåtelse av viss staten
tillhörig mark i Trollhättan;

till bankoutskottet propositionen nr

102, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 62 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 103, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;
till lagutskott propositionerna:
nr 106, med förslag rörande de värnpliktigas
utbildning m. in., och

nr 107, med förslag till lag om vapenfri
tjänst m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 111, angående förordning om rätt för
resande m. fl. att införa varor tull- och
skattefritt, m. m.; samt

till lagutskott propositionen nr 112,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 2:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 113,
med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring,
hänvisades propositionen,
såvitt avsåg anvisande av anslag, till
statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Majrts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 114,
med förslag till lag om kontinentalsockeln
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 115, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
116, angående viss utbildning av läkare
med utländsk medicinsk examen m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 117, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 och 34 §§ lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar; samt

till lagutskott propositionerna:
nr 118, med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30
december 1959 (nr 612), och

nr 119, med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium.

§ 10

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

Torsdagen den 14 . april 1906 fm. Nr 17

Kostnadsfri medicin till folkpensionärer — Fri medicin till vuxna neurosedyn
skadade

till statsutskottet motionen nr 845;

till bevillningsutskottet motionen nr
846;

till statsutskottet motionerna nr 847—
854;

till lagutskott motionerna nr 855—-860;

till statsutskottet motionerna nr 861—
866;

till bevillningsutskottet motionerna nr
867 och 868;

till statsutskottet motionerna nr 869—
872;

till lagutskott motionerna nr 873 och
874;

till bevillningsutskottet motionen nr
875; samt

till statsutskottet motionerna nr 876—
884.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 45—48, bevillningsutskottets
betänkanden nr 26—30
och 33, bankoutskottets utlåtanden nr 23
och 24, jordbruksutskottets utlåtande nr
7 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 24—26.

§ 12

Kostnadsfri medicin till folkpensionärer

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta
motioner om kostnadsfri medicin till
folkpensionärer.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Andra lagutskottet har
i detta utlåtande behandlat en motion
som yrkar på att 1961 års sjukförsäkringsutredning
får i uppdrag att utreda
kostnaderna för och möjligheterna att
införa gratis medicin till folkpensionä -

rer, som huvudsakligen har endast folkpensionerna
att leva på.

Det finns ingen anledning att här referera
motionen eller dess motivering.
Utskottet har i sin skrivning inte gått
in på frågan, om motionens sakskäl är
bärande eller inte. Utskottet hävdar att
den nu arbetande utredningen kommer
att i den del, som berör den fråga vi
tagit upp i motionen, avlämna ett betänkande
under detta år. Utskottet säger
att »utredningens förslag torde
komma att ställa det i motionen aktualiserade
problemet i ny belysning». Det
är en mycket väl funnen formulering
som kan rymma allt eller ingenting,
men jag vill gärna tolka orden så att
utskottet förmodar att det problem vi
påtalat i motionen får en för folkpensionärerna
tillfredsställande lösning.

Jag har utgått ifrån att spörsmålet
om fria mediciner för ekonomiskt hårt
trängda folkpensionärer inte utan vidare
ingår i sjukförsäkringsutredningens
direktiv. Utskottet menar att detta
är en felbedömning. Jag hoppas innerligt
att utskottet har rätt och det återstår
då att se vad som kommer fram i
den nya belysningen från utredningens
sida. Faktum är ju att kraven både på
sjukvård och medicinering blir större
vid högre åldrar än vid yngre år. Därmed
följer också rätt betungande utgifter.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Fri medicin till vuxna neurosedynskadade Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckta motioner
om fri medicin till vuxna neurosedynskadade.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Fri medicin till vuxna neurosedynskadade

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag skall endast säga
nagra ord med anledning av andra lagutskottets
utlåtande över motionerna
1:326 och 11:393 om fri medicin till
vuxna som skadats av thalidomidpreparat.

Alltsedan 1954 har fria eller prisnedsatta
läkemedel utgått till personer som
lider av långvarig och allvarlig sjukdom.
Från början upptogs på förteckningen
över kostnadsfria läkemedel 15
olika sjukdomar. Denna lista har senare
kompletteras, så att den för närvarande
upptar 18 sjukdomar vid vilka
rätt till fria läkemedel föreligger. Inom
1961 års sjukförsäkringsutredning prövas
dessutom förutsättningarna för utökning
av listan på sjukdomar som kan
ge rätt till fria eller prisnedsatta läkemedel.

Sedan listan över fria läkemedel senast
reviderades har här i landet en
ny sjukdom uppträtt, som just är av sådan
typ att den kan klassificeras som
långvarig och allvarlig. Sjukdomen har
drabbat vuxna personer som av läkare
ordinerats thalidomidpreparat, s. k.
neurosedyn. Mera känd kanske denna
medicin blev i samband med neurosedynkatastrofen
för några år sedan här
i landet och i stora delar av Europa.
Gravida kvinnor intog thalidomidpreparatet,
som skulle vara ett utomordentligt
lugnande medel, och födde sedan
oerhört missbildade barn —- barn som
saknade både armar och ben. Men även
andra — såväl män som kvinnor —•
som använde preparatet fick efter endast
några dagars medicinering skador
av svårartad karaktär.

Många av dessa vuxna neurosedynoffer
är fullständigt invalidiserade och
tvingas att stå under ständig läkarkontroll
och daglig medicinering. Kostnaderna
för läkarbesök och medicin blir
för människor av denna grupp mycket
kännbara, i all synnerhet som de i
många fall är förhindrade att utöva något
som helst förvärvsarbete. Det vore

sannerligen en gärd av rättvisa, om
dessa vuxna neurosedynskadade i likhet
med vissa andra kategorier erhöll
fria läkemedel. Jag vill hävda att så
borde vara fallet inte minst därför att
neurosedynet troligen släpptes ut och
kom till användning innan man vunnit
den erfarenhet om preparatets biverkningar
som skulle ha varit erforderlig.

Preparatet är nu indraget och får
inte säljas eller tillverkas i vårt land.
Men vad som hänt dessa skadade människor
går inte att ändra. Vi kan endast
hjälpa dem genom att se till att de
får den vård de behöver och även utan
kostnad erhåller den medicin, som de
faktiskt är tvingade att intaga dagligen.

Jag har förra året i en interpellation
gjort vederbörande statsråd uppmärksam
på denna fråga, och i år har jag
och några medmotionärer hemställt om
fri medicin till vuxna som skadats av
neurosedyn. Utskottet har hänvisat till
den pågående sjukförsäkringsutredningen,
som kommer att slutföra sitt
uppdrag under innevarande år, och har
med anledning härav hemställt att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr talman! Jag skall därför inte
ställa något yrkande. Jag vill endast
framhålla för kammaren och det statsråd
det vederbör att det gamla ordspråket
»Medan gräset gror, dör kon» inte måtte
vinna aktualitet i denna fråga och
för de människor det rör sig om.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Gustafsson
i Borås (fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående fria läkemedel till långvarigt
mentalsjuka, och

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 fm.

Interpellation ang. lönesättningen vid de skyddade verkstäderna

nr 33, i anledning av väckta motioner
om slopande av kravet på beställningsblankett
för erhållande av fria läkemedel.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 15

Interpellation ang. lönesättningen vid
de skyddade verkstäderna

Ordet lämnades på begäran till herr
LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Personer med handikapp
av något slag kan beredas sysselsättning
vid skyddade verkstäder för
vilka kommuner, landsting eller i förekommande
fall någon privat hjälporganisation
är huvudman. Obestridligen
är verksamheten av synnnerligen stor
betydelse och med all säkerhet i behov
av att ytterligare utvidgas. Det går
emellertid inte att förbigå frågan om
det materiella läget för de sysselsatta
handikappade vid de skyddade verkstäderna.
Detta är högst otillfredsställande.
Som svar på en tidningsinsändare
meddelade landstingsdirektören i
Yästernorrlands län, att landstingets arbetsvårdsstyrelse
på olika sätt under föregående
år försökt att få fram rekommendationer
från bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
om lönesättningen. Landstingsdirektörens
svar avslutades med
att en sådan rekommendation »förvän -

tas» under våren 1966. I avvaktan härpå
bör de, som inte på annat sätt kan
lösa de ekonomiska svårigheterna, ta
kontakt med det socialvårdande organet
i kommunen.

Exemplet är belysande för situationen
för de handikappade som är sysselsatta
vid de skyddade verkstäderna.
Uppgifter inhämtade av riksdagens
upplysningstjänst ger även vid handen,
att en stark oenhetlighet råder beträffande
lönerna men också att dessa är
mycket låga. Enligt cn av LO och kommunalarbetareförbundet
företagen undersökning
erhålles en genomsnittlig
minimilön på kr. 3: 75 per timme och
vid ackordsförtjänst på kr. 5:25. Uppgifterna
tyder enligt mitt förmenande
på behovet av dels att en större enhetlighet
i lönesättningen åstadkommes,
dels att initiativ tages till ett välmotiverat
lönelyft vid de skyddade verkstäderna.
Det senare för in i bilden frågan om
behovet av en uppräkning också av
statsbidragen till detta ändamål, d. v. s.
till förmån för verksamheten vid de
skyddade verkstäderna.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Överväger statsrådet något initiativ
till utfärdandet av rekommendationer
i syfte att uppnå en enhetligare lönesättning
vid de skyddade verkstäderna
i landet respektive att uppnå en förbättring
av utgående löner?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem

Snne K. Johansson

2* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 17

Nr 17

Torsdagen den 34 april 1906 em.

Torsdagen den 14 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Förtidspension åt vissa vårdnadshavare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
om förtidspension åt vissa vårdnadshavare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 23 i första kammaren av herrar
Nyman och Per Jacobsson samt nr 41
i andra kammaren av herr Berglund
m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om sådana åtgärder, att en hemvårdande
som ställes utan arbetsinkomst beredes
möjlighet till förtidspension».

Utskottet hemställde, att förevaran de
motioner, 1:23 och 11:41, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Edström, Rimmerfors och Jonsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
förevarande motioner, 1:23 och 11:41,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning och förslag till
1967 års riksdag om lämpligt utformat
pensionsstöd åt hemvårdande kvinnor,
s. k. hemmadöttrar, vilka ställs utan
arbetsinkomst;

II. av herrar Eric Carlsson och Elmstedt,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Föreliggande utlåtande,
nr 35 från andra lagutskottet, behandlar
en fråga som aktualiserats i ett motionspar,
nr 23 i första kammaren och 41 i
andra kammaren. Frågan är, såsom
framgår av utskottsutlåtandet, inte ny
utan har varit föremål för motionsinitiativ
och riksdagsbehandling under
tidigare år.

Spörsmålet gäller de s. k. hemmadöttrarnas
situation, sådan den kan komma
att te sig när de, efter mångårigt arbete
som vårdare av gamla och sjuka anhöriga,
genom att vårdnadsuppgifterna
av någon anledning, t. ex. dödsfall, upphör
ställts utan arbetsinkomst eller annan
möjlighet till försörjning. En sådan
situation kan komma att uppstå när
vårdaren är i en ålder då det för vederbörande
är svårt eller omöjligt att gå ut
i arbetslivet eller skaffa sig en utbildning
som är lämpad för en ny sysselsättning.
Samtidigt saknar denna grupp
möjlighet att få pension i någon form.

Denna uppgift som vårdare är i dagens
samhälle mer betydelsefull än tidigare,
enär samhällets resurser inte räcker
till för att på allmänna inrättningar
bereda plats åt gamla eller sjuka människor.
Orsakerna härtill kan vara både
platsbrist och brist på vårdpersonal.
Under sådana omständigheter är den
öppna vården i hemmen desto värdefullare.
Detta har lett till att barn stannar
kvar i hemmet för att sköta sina
gamla och i många fall sjuka anhöriga.
De kan för en sådan vårduppgift i de
flesta fall påräkna vårdbidrag från
landstingen.

Utskottet anför i sitt utlåtande: »Problemen
för dessa kvinnor är beaktansvärda
och särskilt svåra eftersom deras
möjligheter att erhålla lämpliga anställ -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

ningar på arbetsmarknaden är begränsade.
»

Enligt utskottets mening är det av
motionärerna aktualiserade spörsmålet
emellertid delvis en arbetsmarknadspolitisk
fråga av en annan typ. Detta
kan i viss mån vara riktigt, om det
finns möjligheter att bereda vederbörande
ett lämpligt arbete, men förhållandena
kan också vara sådana att
ingen lämplig sysselsättning finns inom
orten och en omflyttning av flera skäl
inte är tänkbar. En sådan situation kan
bli verkligt prekär för en vårdare när
vårdaruppgiften upphör.

I motionen har yrkats att kvinnor
under sådana omständigheter skulle beredas
möjlighet till förtidspension. Denna
utväg förefinns, om deras hälsotillstånd
är sådant att de medicinska skälen
kan möjliggöra eu förtidspension.

Det är dock inte denna grupp, som
vi främst avser med denna motion, utan
de människor som, oaktat de på visst
sätt är arbetsföra, ändå ej kan beredas
arbete och försörjning.

Många vårdare drar sig också i ett
dylikt läge för att begära socialhjälp,
en väg som annars är ett sista alternativ.
Det kan för många te sig motbjudande
att gå denna väg, och det kan också leda
till mindre trevliga reaktioner hos andra
personer.

I den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande har vi reservanter
närmare motiverat vår syn på denna
fråga. Vi yrkar på skyndsam utredning
och förslag till 1967 års riksdag om
lämpligt utformat pensionsstöd åt hemvårdande
kvinnor, s. k. hemmadöttrar,
vilka ställts utan arbetsinkomst.

Som exempel på att denna fråga går
att lösa pekar vi på att man i Norge funnit
det möjligt att göra det för de s. k.
familieenkjene, så att den gruppen kan
få ett rimligt stöd, efter en samlad värdering
av den situation som vederbörande
befinner sig i. Även om våra pensionsbeviljande
myndigheter har att vid
en prövning av rätten till förtidspen -

Förtidspension åt % issa vårdnadshavare

sion beakta föreliggande möjligheter i
det särskilda fallet, är det ändå uppenbart
att här förefinns ett hjälpbehov
som inte kan täckas vare sig genom
förtidspensionering eller genom möjligheten
till förtida uttag av pension. Detta
är ett motiv som vi tycker styrker de
synpunkter som vi fört fram dels i motionen
och dels reservationen och som
går ut på att denna fråga behöver utredas.

Då huvudmotionären kommer att anföra
ytterligare synpunkter på denna
motion, ber jag att få inskränka mig
till vad jag här sagt och yrkar bifall till
den reservation som är fogad till andra
lagutskottets utlåtande nr 35.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det är riktigt, som den
föregående talaren såsom representant
för reservanterna har påpekat, att denna
fråga varit uppe till behandling i
olika sammanhang. Därför kan jag väl
nu slå fast att detta är ett synnerligen
angeläget ärende — som blir mer och
mer angeläget för varje år som går

— mest beroende på förhållandena mellan
den öppna och den slutna vården,
där den öppna vården börjar ta större
och större proportioner. Det är också av
den anledningen som vi motionsvägen
har velat aktualisera frågan och ställa
den inför riksdagens avgörande. Vi
hemställer om sådana åtgärder, att en
hemvårdande som ställts utan arbetsinkomst
bereds möjligheter till förtidspension.

Utskottet redovisar ju här en grundlig
utredning rörande den praxis som
nu i förekommande fall tillämpas inom
olika avsnitt av pensionssystemet. I ett
uttalande 1962 menade utskottet, att sådana
vårdnadshavandes — i utskottets
vokabulär betecknade »hemmadöttrar»

— pensionsproblem ej kan lösas utan att
det först grundligt och förutsättningslöst
har utretts. Det är detta som vi, herr
talman, skulle vilja ha med i bilden

— en förutsättningslös utredning. Här

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Förtidspension åt vissa vårdnadshavare

skulle jag vilja inflika att vi i fortsättningen
beträffande denna grupp kanske
skall frångå benämningen »hemmadöttrar».
Jag skulle hellre vilja kalla dem
»vårdnadshavande», därför att det inte
alltid är säkert att de är hemmadöttrar.
Det kan också röra sig om andra släktingar.
I många fall har det ju visat sig
vara så.

Det är alltså ingen liten kategori av
vårdnadshavande det här gäller. Som
exempel kan jag ange hur förhållandena
är i mitt eget län, i detta fall representerat
av huvudmannen, Örebro läns
landsting. Vi vårdar nu i den slutna
långtidsvården 958 patienter mot en
kostnad av 60 kronor per vårddag men
i den öppna vården 425 patienter mot ett
vårdnadsbidrag av omkring 6 kronor
per vårddag. Den senare vårdformen
ökar, som jag sade, mer och mer, beroende
på de svårigheter som man på
grund av personalbrist har i den slutna
vården. För att kunna ta emot dessa
425 patienter i sluten vård krävs investeringar
på 15 milj. kronor i sjukhusanläggningar
förutom de anslag som behövs
för de höga driftkostnaderna.
Man inser då klart och tydligt att den
öppna vården är att föredra. Men den
öppna vården är att föredra inte bara
ur ekonomisk synpunkt, utan givetvis
även ur klientelets synpunkt.

Men om man vill bygga ut den öppna
vården måste man, som vi framhållit i
våra motioner, tillgodose de vårdandes
behov av trygghet för framtiden, så att
de kan åta sig en sådan här vårdnadsuPPgift.
Jag tycker att reservanterna
ser mer realistiskt på dessa problem än
vad utskottsmajoriteten gör, när de argumenterar
för en lämpligt utformad
pension för de s. k. hemmadöttrarna.
Den föregående talaren påvisade, hur
man löst problemet i Norge.

Herr talman! Jag skall inte bli mångordigare,
utan jag ber med det sagda
och med understrykande av vad herr
Jonsson sagt få ansluta mig till reservanterna.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Socialpolitiska kommittén
gjorde år 1962 en riksomfattande
undersökning beträffande den grupp av
kvinnor vi nu diskuterar. Det framkom
vid denna undersökning att antalet
s. k. hemmadöttrar inte var så stort
som man hade föreställt sig. Det förhållandet
har emellertid ingen betydelse
för de åtgärder man måste vidtaga.
Men kommittén kom också ganska snart
underfund med att dessa kvinnors problem
varierade mycket från fall till
fall. Det fanns ingen möjlighet att finna
någon enhetlig lösning på dessa
kvinnors problem.

Socialpolitiska kommittén, »om var
sammansatt av representanter för de
olika politiska partierna, kunde enhälligt
slå fast, att dessa hemmadöttrars
hjälpbehov inte lämpligen kunde tillgodoses
genom särskilda bestämmelser
i vår pensionslagstiftning. Man kan, med
andra ord, inte införa specialbestämmelser
för en viss grupp människor.

I debatten hade man anfört den danska
lagstiftningen angående s. k. familje-
eller föräldraänkor. Den lagstiftningen
tog kommittén avstånd ifrån, eftersom
den inte alls passade in i den
svenska lagstiftningen. Kommittén rekommenderade
i stället en rad andra
åtgärder för att lösa denna fråga —
åtgärder som var avpassade efter behoven
i de enskilda fallen. Det intressanta
var att de föreslagna åtgärderna enhälligt
tillstyrktes av alla remissinstanser.
Kommitténs förslag föranledde Kungl.
Maj:t att till samtliga socialnämnder i
landet och till arbetsmarknadsmyndigheterna
utfärda ett cirkulär, i vilket
uppmärksamheten fästes på detta problem
och där man anvisade de vägar
efter vilka denna grupp kunde hjälpas.
Detta cirkulär, i vilket man alltså gjorde
socialnämnderna och arbetsförmedlingsorganen
uppmärksamma på vad
socialpolitiska kommittén anförde, utsändes
så sent som 1964. I cirkuläret
påpekades, att det gällde att skaffa ar -

Torsdagen den 14 april 1966 em.

bete för vissa av dessa kvinnor. Eu
del behövde medicinsk vård, andra behövde
arbetsvärd och rehabilitering,
en del behövde personlig rådgivning
och en del behövde förtidspension, och
det fick de också. I första hand skulle
man emellertid undersöka om man kunde
finna en lämplig sysselsättning för
dessa kvinnor.

Om man lyssnade uppmärksamt till
herr Jonsson och till herr Berglund
så fick man alldeles klart för sig att
det största problemet i dag är den öppna
åldringsvården och svårigheterna
att skaffa människor som vill ägna sig
åt åldringsvården. Om det nu förhåller
sig så att en kvinna i medelåldern
har vårdat sina föräldrar tills de avlidit,
vad är då rimligare än att samhället
i sin åldringsvård bereder plats
för denna kvinna som ju måste vara
synnerligen lämplig att träda in i den
kår av hemsamariter som vi har i vårt
land och som vi behöver så oerhört
många av?

Reservanterna har hakat sig fast vid
detta att man måste ordna en pensionsform
för dessa kvinnor. Den första fråga
jag då ställer är: Har man verkligen
vid det här laget vunnit erforderlig
erfarenhet av de åtgärder som anbefalldes
av socialdepartementet i cirkuläret
till samtliga landets kommuner?
Har arbetsmarknadsmyndigheterna vidtagit
de åtgärder som anbefalldes? Är
effekten av de föreslagna åtgärderna
så ringa att man nu måste införa en
form av pension som man 1962 och
1963 ansåg vara helt obefogad?

Nu har man i diskussionen fört in en
intressant sak som jag gärna vill säga
några ord om, nämligen det norska
pensionssystemet. Herrar Jonsson och
Berglund säger att man i Norge har
lyckats lösa detta problem. Ja, har man
verkligen löst det i Norge? Den norska
lagstiftning man syftar på har inte trätt
i kraft än. Men låt oss titta litet på
hur de norska pensionsbestämmelserna
ser ut.

Nr 17

Förtidspension åt vissa vårdnadshavare

Man har tänkt sig att en s. k. föräldraänka
skall få ett, som det heter,
rimligt stöd efter en samlad värdering
av den situation hon befinner sig i,
d. v. s. man skall företa en individuell
behovsprövning av hennes situation —
någonting som är väsensfrämmandc för
vår pensionslagstiftning.

Jag vill tillägga att den norska lagen
också ställer andra villkor. Vederbörande
måste för det första i fem år
ha vårdat en anförvant. För det andra
måste hon ha varit helt och hållet försörjd
av den hon har vårdat. Hennes
förvärvsförmåga och förvärvsmöjligheter
skall vara så nedsatta att hon inte
kan försörja sig med eget arbete.

I Norge har man alltså för denna
grupp en pensionsförmån som beviljas
efter individuell behovsprövning, och
något sådant har vi inte i vår lagstiftning.
Jag kan inte finna annat, herr
talman, än att den norska lagstiftningen
på detta område är utomordentligt
lik vår socialhjälp. Det hjälpbehov som
säges föreligga måste undersökas av de
lokala myndigheterna på samma sätt
som socialnämnden här undersöker
hjälpbehovet.

Vi har kommit fram till, herr talman,
att man ingalunda kan lösa dessa kvinnors
problem med några generella åtgärder.
Reservanternas tanke att man
skulle införa något slags pensionsform
som liknar den norska ger ingen lösning
av problemet. Här måste vi söka
oss fram efter andra vägar, som naturligtvis
ibland kan vara svårframkomliga.
Men det är väl alldeles uppenbart att
dessa kvinnor kan användas i den öppna
åldringsvården i mycket större utsträckning
än som sker i dag, och det
bör vara ett rimligt mål att man ser till
att dessa s. k. hemmadöttrar, som har
förlorat den de har vårdat, får möjligheter
att genom andra arbetsinsatser
klara sin försörjning.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 17

Torsdagen den 14 april 19GC em.

Förtidspension åt vissa vårdnadshavare

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
antog att ifrågavarande kvinnors
antal inte är så stort. Hur stort det
verkligen är kan man inte säga. Det
är möjligt att det inte är så stort, men
det finns dock ett visst antal.

Herr Bengtsson i Varberg tar avstånd
från individuell behovsprövning och påpekar
att man inte löser detta problem
genom generella metoder; han hänvisar
i stället till socialnämnderna eller till
att de som kommer i fråga skulle kunna
hjälpa till i åldringsvården.

Hela den argumentering som herr
Bengtsson i Varberg nu gjort med påpekande
av på vilka vägar man skulle
kunna gå fram stärker ytterligare den
uppfattning jag har och som också
kommit till uttryck i motionerna. Det
behövs verkligen en utredning på detta
område, som kartlägger och klargör
situationen på ett mera tillfredsställande
sätt än vad som gjorts tidigare. Därför
ber jag, herr talman, att ännu en
gång få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Berglund vill ha
en ny utredning av denna fråga, men
jag kan inte förstå vad en sådan skulle
tjäna för syfte. Riksdagen begärde en
översyn och en kartläggning av problemet.
Denna verkställdes av socialpolitiska
kommittén, i vilken för övrigt en
av reservanterna ingick, och som då
enhälligt kom fram till att denna grupp
av människor är sammansatt av individer,
av vilka var och en har olika problem
att brottas med. Många av dessa
kvinnor har helt enkelt aldrig varit ute
på arbetsmarknaden, inte därför att de
haft anförvanter att vårda utan därför
att de kanske själva behövt vård. Under
tiden blir anförvanterna gamla. För
dessa kvinnor kan pension beviljas. Men
så finns det även de som är fullt arbetsföra
men som stannat hemma och
skött sina föräldrar. För dem finns inga
problem. När deras föräldrar avlider

kan de ta på sig en annan vårdnadsuppgift.

Här har vi alltså hela skalan från
fullt arbetsföra till nästan arbetsoförmögna.
Om man nu inför en behovsprövad
pensionsförmån, löser man därigenom
inte problemet för den stora
gruppen. Man måste angripa detta problem
realistiskt och gå fram på alla
vägar, där naturligtvis även förtidspensionen
finns och skall utnyttjas när den
är befogad.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 47 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Torsdagen den 14 april 1966 em,

Nr 17

§ 2

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om viss ändring i villkoren för medborgare
i de nordiska länderna för tillstånd
att driva näring.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Förslag till luftvårdslag

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om förslag till luftvårdslag.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 13 i första
kammaren av herr Adolfsson och nr 28
i andra kammaren av herr Jansson m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om tillsättande av en utredning med
uppgift att utarbeta förslag till luftvårdslag,
innefattande bl. a. bestämmelser
angående bensin- och dieseldrivna
motorfordons utrustande med avgasrenare
samt sådan översyn av bestämmelserna
för stads- och trafikledsplanering,
som kan främja syftet att minska
luftföroreningarna».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:13 och 11:28, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Motionerna nr 28 och
167 i denna kammare tar upp ett problem
som blir alltmer påträngande.
Den motion jag vill ta några minuter
av kammarens tid i anspråk för att
motivera — nr 28 -— föreslår en utredning
med uppgift att utarbeta förslag
till en luftvårdslag.

Enligt motionärernas mening är utvecklingen
på luftföroreningens område

Förslå}; till luftvårdslag

så oroväckande att någonting måste
göras snabbt. De ökade statliga anslag
till utredningar och forskning som nu
ges visar å ena sidan att statsmakterna
har ökad uppmärksamhet på dessa frågor,
men å andra sidan torde det inte
finnas någon som vill gå i god för att
de vidtagna åtgärderna är tillräckliga.
Man måste här ta i betraktande det
snabba tempo i vilket det högindustrialiserade
och alltmer motoriserade samhället
upplever luftföroreningen. Problemet
är högaktuellt i så gott som alla
länder med en hög teknisk utveckling. I
detta negativa faktum finns i varje fall
en positiv aspekt: Sverige borde kunna
dra nytta av de erfarenheter och åtgärder
som vidtagits i andra länder.

Vi har i motionen pekat på nödvändigheten
av att i Sverige få ett handlingsprogram
för systematiska förebyggande
åtgärder på detta område.

En första åtgärd som kunde tänkas
ge effekt vore att få till stånd en samlad
lagstiftning. Sverige har, som alla
ledamöter i denna kammare vet, en rad
rättsregler spridda till skilda författningar
och lagstiftningsområden. Men
vi saknar en luftvårdslagstiftning i likhet
med exempelvis den engelska Clean
Air Ad. Det är ett stort arbete att sammanställa
de olika bestämmelser som
finns här och var och som kan ligga
till grund för åtgärder mot luftföroreningen.
Ingen kan förneka att de bestämmelser,
som på skilda håll i våra
författningar redan finns, i och för sig
kanske kunde vara tillräckliga för ganska
effektiva åtgärder, men de är det likväl
inte. Alltför mycket ligger utanför
det lagstadgade området och tillhör den
oskrivna rätten.

Hälsovårdslagstiftningen har till uppgift
att hindra uppkomsten av sanitär
olägenhet, men var toleransgränsen för
vad som är sanitär olägenhet går är en
medicinsk fråga som prövas från fall
till fall. I arbetar skyddslagstiftning eu
finns särskilda regler mot luftförorening.
I atomanläggnings- och strål -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Förslag till luftvardslag

skyddslagstiftningen stadgas tillståndstvång
för den som vill ta befattning
med atombränsle. Vi har en byggnadslagstiftning,
men det råder delade meningar
om huruvida den alltid utnyttjas
så att hälsovårdsintresset blir tillräckligt
beaktat. I byggnadsstadgan 44 § 7
mom. heter det bl. a. att eldstäder och
andra anordningar för uppvärmning,
rök- och ventilationskanaler, avlopp,
bränsleförråd o. dyl. skall ordnas så att
risk för sanitär olägenhet inte uppkommer.

Beaktas sådana bestämmelser? Hur
har exempelvis en sådan bestämmelse
beaktats i Stockholms city? Hurudana
är förhållandena nu på nedre Norrmalm
ur luftföroreningssynpunkt? Vi
har en omfattande luftförorening i centrala
Stockholm, som enligt medicinsk
bedömning vida överstiger vad som ur
folkhälsans synpunkt anses vara tolerabla
normer. Stadens ansvariga varnar
sedan lång tid tillbaka mot exempelvis
användandet av de tjocka eldningsoljorna.
Men det förefaller som om myndigheterna
inte ansett sig ha lagens stöd
för att hindra den nedsmutsning av
luften som sker i centrala Stockholm.

Vi har en trafiklagstiftning, men den
innehåller inte mycket av intresse ur
luftföroreningssynpunkt. Enligt 58 §
vägtrafikförordningen skall förare av
motorfordon i görligaste mån tillse att
fordonet inte utsläpper rök och gas i
sådan mängd att olägenhet uppstår.
Vägtrafikförordningens bestämmelser
kan givetvis läggas till grund för inskränkningar
i trafiken, särskilt när
det gäller att få slut på avgasplågan på
trånga stadsgator. Men en bil släpper
sällan ut så mycket gas att föraren kan
ställas till ansvar för vållande av sanitär
olägenhet. Men de 300 000 bilister
som dagligen färdas genom Stockholms
tullar skapar tillsammans sådana kvantiteter
av luftförorening att det blir allt
farligare för människorna att andas.

I motionen föreslår vi därför en luftvårdslag
som bl. a. borde innefatta av -

gasrenare på bilar. Det finns nu effektiva
avgasrenare, men det finns ingen
lagstiftning som ålägger bilfabrikanterna
att förse bilarna med avgasrenare.

Redan vid den stora luftvårdskonferensen
i Strasbourg 1964 framlades som
en sensation från de amerikanska forskarna
att det redan då fanns fler avgasrenare
färdiga att släppas ut i marknaden.
Numera har även svenska forskare
kommit mycket långt på detta område.
Den svenska uppfinningen av en ny
avgasförbrännare fick nyligen en utmärkelse
vid den internationella uppfinnarmässan
i Bryssel. En svensk ingenjör
tilldelades guldmedalj för den
avgasförbrännare han hade konstruerat.

De undersökningar som hittills gjorts
av luftförsämringen i framför allt storstäderna
talar för att vi snabbt borde
komma fram till att i lag stadga, att avgasrenare
skall finnas på bilar. Jag skall
inte erinra om de möjligheter som finns
på olika lagstiftningsområden redan nu.
Faktum är att alla de rättsregler som
vi har hitintills visat sig vara otillräckliga.
Den tilltagande luftföroreningen är
tillräckligt bevis. Utvecklingen på detta
område har passerat den gräns där man
kan förlita sig på det enskilda initiativet,
på frivilliga åtaganden. Vad som
behövs nu är en samlad lagstiftning.

Utskottet avstyrker utredning med
direkt syftning på en luftvårdslag och
menar i stället, att resultaten av de utredningar
och den forskning som pågår
bör avvaktas, innan en bedömning av
en lämplig utformning av eventuell lagstiftning
i ämnet kan göras.

Motionärerna är inte främmande för
att immissionssakkunniga kunde ha fått
nya direktiv, vidgade direktiv med uppdrag
att utarbeta förslag till en ny luftvårdslag.
Å andra sidan kan man säga
att immissionssakkunniga redan har
fått sådana direktiv i de vidgade direktiv
som justitieministern gav i september
1964. Men det finns en begränsning
i de direktiven, och den ligger i
själva immissionsbegreppet. Enligt di -

Nr 17

■1!)

Torsdagen den 14 april 1966 em.

rektiven handlar det om sådan luftförorening
som uppkommer genom användning
av fast egendom. Vad är det
som är olyckligt med denna begränsning?
Jo, framför allt att de luftföroreningsproblem
som uppkommer genom
motorfordon, genom den ökade motorismen,
faller till ingen del under det
uppdrag immissionssakkunniga har fått.

Herr talman! Jag har önskat ta kammarens
tid i anspråk för att motivera
varför en luftvårdslag nu är önskvärd.
Det handlar här om ett stort samhällsekonomiskt
problem.

Jag vill därför yrka bifall till motionerna
1:13 och II: 28.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Tredje lagutskottet har
under flera år sysslat med dessa frågor,
som aktualiserats genom motioner
och genom framförandet av önskemål
på annat sätt.

Jag kan försäkra, att dessa problem
är föremål för mycket stor uppmärksamhet,
och kan bl. a., eftersom jag
väl känner till ärendena nämna att
Föreningen för allmän hälsovård ägnar
sig ingående och fortlöpande åt
saken. Föreningen har aktualiserat problemet,
helt nyligen på en konferens,
och påvisat hur absolut nödvändigt det
är att en samlad lösning kommer till
stånd snarast möjligt. Samtidigt arbetar
emellertid både luftvårdsnämnden,
som genom statliga bidrag har vissa
möjligheter att nå resultat, och vissa
städer, däribland de stora städerna
Stockholm, Göteborg och Malmö, har
tillsatt lokala kommittéer, som har fått
hjälp av den statliga luftvårdsnämnden.
Kontakter finnes sålunda och undersökningar
är i gång på området.

Utskottet har fullkomligt klart för sig
att dessa frågor måste lösas med det
snaraste, och de undersökningar som
redan nu pågår och som skall ligga till
grund för en kommande samlande lösning
tror jag kan tillfredsställa motionärerna.

Oblipratorisk avgasrenare på motorfordon

Senare kommer det att debatteras ytterligare
en liknande fråga som utskottet
har behandlat. Utskottet har också
här skrivit så välvilligt och positivt
som möjligt och menar att riksdagen
måste ägna saken största uppmärksamhet
och se till att åtgärder snabbt
vidtas. Utskottet anser att de nu pågående
undersökningarna skall påskyndas
och att frågan senare bör tas upp
i och för en gemensam lösning.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 13
och II: 28; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 4

Obligatorisk avgasrenare på motorfordon Föredrogsi

tredje lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk avgasrenare på motorfordon.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Den motion som vi nu
skall behandla syftar till en relativt
enkel åtgärd inom ramen för det större
behovet — åtgärder mot luftföroreningarna.
Det rör sig om en åtgärd som
berörts redan vid behandlingen av det
närmast föregående ärendet, nämligen
införande av obligatoriskt reningssystem
av någon lämplig typ på motorfordon.

Om man som motionär ger detta utskottsutlåtande
en optimistisk tolkning,
kunde man säga att motionen med yrkande
om förslag till föreskrifter om
obligatoriska anordningar för avgasrening
på motorfordon i sak har bifallits.
Det förefaller nämligen som om den

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Obligatorisk avgasrenare på motorfordon

ursprungligen beräknade tiden för utredning
av denna fråga — enligt uppgift
inte mindre än fem år — nu kan minskas
till bara ett år, vilket i så fall innebär
ett verkligt framsteg. Möjligen
kan detta vara en följd av att motionen
har väckts.

Den expertgrupp, som arbetar med de
tekniska frågornas lösning för att skapa
underlag för en lagstiftning om avgasrenande
anordningar av samma slag
som är föreskriven i avdelning II 1 kap.,

3 § j) i vägtrafikförordningen angående
obligatoriska ljuddämpare på fordon
med förbränningsmotorer, uppges redan
under innevarande år kunna framlägga
resultat av sin undersökning. Denna
undersökning anses kunna komma att
läggas till grund för en preliminär bedömning
av huruvida vissa amerikanska
bestämmelser om avgasrenande anordningar,
särskild avgasrenare eller avgasrenande
nykonstruktion av motorn i
en bil, kan tillämpas i vårt land. Ett
ställningstagande till frågan om obligatorisk
avgasrening anses därför kunna
fattas inom betydligt kortare tid än
fem år. Expertgruppen som sysslar med
dessa frågor bedriver sitt arbete vid
Aktiebolaget Atomenergis anläggningar
i Studsvik, och i gruppen ingår sakkunniga
som har utsetts av kommunikationsministern
med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 19 november
1965.

Om man emellertid tillämpar en mera
pessimistisk läsning då man tar del
av utskottets utlåtande, känner man sig
osäker om vad som egentligen utlovas
i detta. Utskottet har nämligen gått
till väga på ett som jag tycker egenartat
kringgående sätt genom att t. ex.
hänvisa till vad de två hörda remissorganen
har anfört rörande frågan hur
snart undersökningens resultat kan förväntas
komma att framläggas av expertgruppen.
Luftvårdsnämnden skriver:
»Ett ställningstagande till frågan
om obligatoriska avgasrenare torde därför
kunna fattas inom betydligt kortare

tid än den i motionen angivna perioden
om 5 år.» Och Föreningen för allmän
hälsovård uttalar: »Det finns all
anledning anta att den expertkommission
som erhållit regeringsuppdrag att
prova ut lämpliga reningssystem för bilar
kommer att arbeta med största möjliga
skyndsamhet och väl kan tänkas
avge delutlåtande före femårsperiodens
slut.»

Efter vad jag kan se är detta inte
några särskilt bindande utan snarare
ganska svävande besked. Jag efterlyser
en direkt fråga i saken till expertgruppen
och vad den har lämnat för besked
till utskottet. En sådan fråga har
kanske utskottet också framställt, fastän
detta inte har redovisats i utskottsutlåtandet.

Utskottet skriver att redan innan
utvecklingsarbetet blivit i sin helhet
genomfört — det skall kanske stå utredningsarbetet
— kan frågan om lagstiftning
om obligatoriska anordningar
av detta slag tas upp. Men skall man
kanske vänta till dess hela utredningen
är färdig, måste det väl ändå dröja
mer än ett år. Då blir det kanske fråga
om bortåt fem år. I varje fall är det
lämnade beskedet så svävande, att man
önskar bättre upplysning i saken.

Införandet av sådana här anordningar
är någonting som har genomförts
lagstiftningsvägen på andra håll i världen
och, som påpekades vid behandlingen
av närmast föregående ärende,
är det en fråga av mycket brådskande
natur. Även utskottet tycks hysa tvekan
om huruvida riksdagen verkligen kan
förhålla sig passiv till frågan. Utskottet
anser sålunda inte något riksdagens
uttalande i vart fall för närvarande vara
erforderligt.

Herr talman! En klarläggande kommentar
från utskottet vore ytterligt värdefull
för den stora allmänhet som utsättes
för luftföroreningar genom motorismen,
och jag tillåter mig räkna
med att en sådan kommentar lämnas
innan herr talmannen slår klubban i

Nr IT

bordet för ett godkännande av föreliggande
utskottsutlåtande.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Som redovisas i utskottsutlåtandet
pågår det inom Aktiebolaget
Atomenergi ett utvecklingsarbete på här
ifrågavarande område. Bolaget har fått
kungens uppdrag att företa undersökningar,
och man räknar med att utvecklingsarbetet
skall ta fem år.

Nu efterlyser den föregående talaren
en precisering av vad utskottet egentligen
menar. Utskottet hänvisar till detta
utvecklingsarbete men säger att om
utvecklingsarbetet skulle leda fram till
snabbare resultat, så anser sig utskottet
kunna utgå ifrån att »åtgärder av lagstiftnings-
eller annan natur vidtages
redan innan det anbefallda utredningsarbetet
blivit i sin helhet genomfört.»

Jag tycker det är ganska klart att om
en grupp arbetar med detta och räknar
med att det tar fem år innan hela arbetet
är färdigt, så får man gå fram
i etapper. Om gruppen innan dess har
kommit fram till något resultat som
den kan framlägga, t. ex. en enkel och
billig avgasrenare, så skall man naturligtvis
inte vänta därmed tills hela arbetet
blivit färdigt.

Ty vi får väl ändå vara överens om
att man skall fordra inte bara att man
kan få fram en effektiv rening, utan
också att det skall vara en relativt billig
anordning. Vi kan inte fortsätta att
i det oändliga lasta på bilismen allt
större utgifter utan hänsyn till hur stora
kostnaderna blir. Man har rätt att
kräva att vi, innan vi lagstiftar om obligatoriska
avgasrenare, skall ha kommit
fram till inte bara en effektiv, utan
också en billig sådan anordning.

Herr IVIKLUND (fp):

Herr talman! Jag noterade den optimism
som herr Levin ändå andades,
när han menade att vi kan hysa en väl
grundad förhoppning om att få åtgär -

Obligatorisk avgasrenare på motorfordon

der vidtagna inom en snar framtid på
detta område. Det är tillfredsställande.

Vad gäller kostnadsfrågan har jag
för min del över huvud taget inte berört
den. Det är alldeles riktigt som
herr Levin säger att anordningen för
avgasrening bör vara billig, det kravet
måste man också ställa.

De konstruktioner som har berörts
av herr Jansson i det närmast föregående
ärendet är relativt prisbilliga, det
rör sig om högst 300 kronor. Det är
väl ungefär vad en ljuddämpare kostar.
Det finns redan vissa konstruktioner
för ändamålet, och jag tror därför
att det bör kunna gå ganska snabbt att
få en sådan färdigprövad. Men det är
klart att det är en teknisk expertbedömning
som erfordras härvidlag och
det är alltså den vi väntar på.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag håller med motionären
om att det är viktigt att man vidtar
åtgärder, men jag vill understryka
vad som har skrivits i tredje lagutskottets
utlåtande. Jag kommer i dag
från ett sammanträde där man diskuterat
sådana här saker, och det visar sig
att den långsiktiga lösningen av detta
problem torde vara en ändrad konstruktion
av motorerna.

Alltså, skulle man införa en lagstiftning
om avgasrenare, skulle detta fördröja
en lösning som är mera långsiktig.
Jag förstår motionären om han
tycker att det går långsamt. Men skulle
man nu, enligt motionen, lagstifta om
införande av en obligatorisk apparat
som inte är den riktiga lösningen på
lång sikt, så är det inte att rekommendera.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag har talat om avgasrenande
anordningar eller reningssystem
och har således använt uttryck
som täcker båda möjligheterna. Jag har
alltså tänkt på det som herr Tobé talar
om, nämligen att det mycket väl kan

52 Nr 17 Torsdagen den 14 april 1966 om.

Bemyndigande att försälja viss staten tillhörig fast egendom, m. ni.

bli fråga om en nykonstruktion av motorerna
och inte nödvändigtvis en särskild
avgasrenande apparat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot luft- och vattenförorening
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Bemyndigande att försälja viss staten
tillhörig fast egendom, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m., jämte en i ämnet väckt
motion.

I en till riksdagen den 27 januari 1966
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 27, hade Kungl. Maj d,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit fortsatt tilllämpning
under budgetåret 1966/67 av
det av riksdagen för innevarande budgetår
lämnade bemyndigandet för Kungl.
Maj d att utan riksdagens samtycke i varje
särskilt fall besluta om försäljning
in. m. av viss staten eller allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat den till utskottet hänvisade
motionen II: 794 av fru Holmquist m. fl.,
vari föreslagits att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 27 skulle
besluta att Kungl. Maj ds befogenhet att
försälja kronan tillhörig mark skulle vid
försäljning till kommunerna omfatta
fast egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde
ej överstege 1 miljon
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen II: 794
medge, att Kungl. Maj d finge under budgetåret
1966/67 utan riksdagens samtycke
i varje särskilt fall besluta om
försäljning av staten eller allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom, om
taxeringsvärdet på egendomen uppginge
till högst 300 000 kr., då egendomen
förvaltades av postverket, televerket,
statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, luftfartsverket
eller domänstyrelsen, samt i
annat fall till högst 150 000 kr., eller, om
taxeringsvärde inte vore åsatt, det vid
särskild uppskattning utrönta saluvärdet
uppginge till högst nämnda belopp;

b) medge, att Kungl. Maj d finge under
nämnda budgetår i huvudsaklig
överensstämmelse med i utlåtandet angivna
riktlinjer föreskriva de former
och villkor under vilka försäljningarna
skulle äga rum, med rätt för Kungl.
Maj d att, om så ansåges lämpligt, överlämna
beslutanderätten rörande försäljningen
åt nyssnämnda verk och styrelser,
när fråga vore om egendom vars
taxeringsvärde eller, om sådant värde
inte vore åsatt, uppskattningsvärde inte
överstege 150 000 kr., åt annan central
förvaltningsmyndighet när sagda värde
inte överstege 75 000 kr. samt åt länsstyrelse,
såvitt anginge allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom, när enahanda
värde inte överstege 50 000 kr.;

c) förklara, att vad sålunda medgetts
rörande försäljning av staten tillhörig
fast egendom skulle gälla även beträffande
byte samt upplåtelse under åborätt
och tomträtt av sådan egendom
ävensom beträffande avstående utan ersättning
av statlig mark som erfordrades
till järnväg eller allmän väg, varvid
dock rätten att besluta om dylikt avstående
finge av Kungl. Maj :t överlämnas
till central förvaltningsmyndighet
endast när det gällde obebyggt område
om högst fem hektars yta eller 10 000
kronors värde;

d) uttala att, oavsett de sålunda läm -

Torsdagen den 14 april 19(i(i em.

Nr 17

Bemyndigande att försälja viss staten tillhörig egendom, m. m.

nade medgivandena, i författning eller
eljest i särskild ordning meddelade föreskrifter
angående rätt för Kuiigl. Maj:t
eller förvaltningsmyndighet att försälja,
byta eller under åborätt eller tomträtt
upplåta staten tillhörig fast egendom
alltjämt skulle gälla.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Björk i Påarp.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! I den motion 11:794
som väckts i anslutning till proposition
nr 27 angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande
i varje särskilt fall få försälja staten
tillhörig mark har vi uttalat att den
övre värdegränsen borde vara taxeringsvärdet
eller uppskattningsvärdet ej
överstigande 1 miljon kronor. Motivet
har varit att för kommunerna underlätta
förfarandet vid tryggande av markförvärv
och anskaffning av exploateringsområden,
samtidigt som man genom
att höja värdegränsen vad gäller
Kungl. Maj ds befogenhet att försälja
mark skulle starkt förenkla och underlätta
försäljningen till kommunerna.

Genom den starka expansion som flertalet
av våra tätorter och kommuner nu
har känning av är markförsörjningen
en vital fråga. Markpriserna och utvecklingen
i övrigt har gjort att priset för
markområden av något så när betydelse
och storlek kommer att överstiga de
föreslagna värdegränserna.

Stor tidsnöd råder ofta när behov
att förvärva mark uppstår. Ett förverkligande
av motionens syfte hade även
härvidlag kunnat vara ett steg i riktning
mot ett underlättande och ett
snabbare genomförande av förvärven.
Som förhållandena nu är uppstår risk
för delförsäljning, varigenom den totala
överblicken för framtida planering kan
försvåras.

Utskottet har funnit sig böra avstyrka

motionen och förklarar sig i avvaktan
på markpolitiska utredningens betänkande
inte berett att för dagen föreslå
några ändringar. Dock understryker utskottet
vikten av att markresurser av
tillräcklig omfattning i god tid ställes
till kommunernas förfogande. Utskottet
förutsätter också att Kungl. Maj :t har
uppmärksamheten riktad på frågan, något
som jag starkt vill understryka angelägenheten
av.

Herr talman! Jag anser att de förslag
som nu befunnits påkallade skulle ha
kunnat beledsagas av vidgade befogenheter,
så att förfarandet vid försäljningar
kunnat underlättas. Jag förutskickar
att vi framöver kan påräkna en aktivisering
i den riktning som motionen anvisar
och ställer inget särskilt yrkande.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Vid fjolårets riksdag
behandlades en motion med ett likalydande
delyrkande som det som nu
behandlas, nämligen att Kungl. Maj:ts
befogenhet att försälja kronan tillhörig
mark skall vid försäljning till kommunerna
omfatta fast egendom, vars taxerings-
eller uppskattningsvärde ej överstiger
1 miljon kronor. Motionsyrkandet
avstyrktes utan motivering av jordbruksutskottet.
Trots att utskottet vid behandlingen
av årets motion i samma ämne
och med samma yrkande som fjolårets
anser att skäl kan anföras för höjning
av gällande värdegränser och trots att
utskottet kraftigt understryker vikten
av att markresurser i tillräcklig omfattning
och i god tid ställes till förfogande
för kommunerna, tillstyrker inte utskottet
motionsyrkandet, som just syftar
till att tillvarataga kommunernas
intresse. Frågan gäller ju ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t att försälja fast
egendom från staten till kommunerna.

Herr Björk skall inte uppfatta detta
som kritik mot hans ställningstagande
i utskottet.

Jag vill emellertid påpeka att utskottet
i sin skrivning gått längre än jag

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Inrättande av en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag

är beredd att göra. Utskottet framhåller
för Kungl. Maj :t att värdegränserna bör
uppräknas och anpassas till utvecklingens
krav. Om Kungl. Maj:t följer
denna uppmaning, skulle uppräkningen
komma att gälla för alla köpare och
skulle inte enbart avse att ge kommunerna
en chans att göra större markköp
utan skulle endast vara en kompensation
för ett höjt markpris.

Utskottet går också i ett annat avseende
i sin skrivning längre än jag är
beredd att göra. Utskottet uttalar nämligen:
»Samtidigt vill utskottet framhålla
angelägenheten av att värdegränserna
på lämpligt sätt fortlöpande anpassas
till utvecklingens krav. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t har uppmärksamheten
riktad på denna fråga och för
riksdagen framlägger de förslag som
kan finnas påkallade.» Detta tolkar jag
som ett förhandslöfte till Kungl. Maj:t
om godkännande av justeringar uppåt
av värdegränserna.

Jag anser att riksdagen noggrant skall
pröva alla Kungl. Maj:ts förslag avseende
bemyndiganden och när riksdagen så
finner påkallat justera dem, i detta fall
— när det gäller rätten till försäljning
av kronan tillhörig mark till kommunerna
— uppåt.

Jag vill inte gå så långt att jag yrkar
avslag på utskottets hemställan, men
jag har velat ge min uppfattning till
känna.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till motion II: 794 av mig själv
m. fl.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är införstådd med
de bekymmer som kommunalmännen
har när det gäller de expanderande orterna
ute i landet. Men det kan inte vara
något fint sätt på vårkanten att hålla
långa debatter om enhälliga utskottsutlåtanden.
Jag tycker ändå att jordbruksutskottet
i detta fall har sträckt
sig så pass långt att det inte kan be -

traktas som negativt inställt till de problem
som motionsledes framförts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 794;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 6, angående
departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss
staten tillhörig fast egendom.

§ 8

Inrättande av en s. k. underleverantörsbörs
för mindre företag

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
väckta motioner om inrättande av en
s. k. underleverantörsbörs för mindre
företag.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 106 av herr Johan Olsson m. fl. och
II: 105 av herrar Sjönell och Johansson
i Dockered hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning av frågan om inrättande
av en s. k. underleverantörsbörs
för de mindre företagen i enlighet med
motionernas syfte.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:106 och 11:105 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Sörenson, Wirtén, Rimås,
Johansson i Växjö, Nilsson i Agnäs,

Torsdagen den 14 april 196C em.

Nr 17

Inrättande av en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag

Andersson i Örebro och Josefson i
Arrie, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:106 och 11:105, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om inrättande av en s. k.
underleverantörsbörs för de mindre företagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I motionerna I: 106 och
II: 105, som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande, upptas frågan om en
utredning om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs.
Vårt näringsliv kännetecknas
av en utveckling, som går mot
en allt högre grad av specialisering med
längre produktionsserier och stordrift.
Men trots detta står det klart att de
mindre företagen måste få angelägna
uppgifter i vår produktion.

Det finns vissa produktionsserier som
inte passar för stordrift. Både här i Sverige
och i Amerika visar det sig att de
mindre företagen i detta avseende har
en mycket stor uppgift att fylla. Svårigheten
för dessa mindre företag i nuvarande
skede är att anpassa produktionen
efter marknadsförutsättningarna.

Det utredningsyrkande som framföres
i motionerna tillstyrkes av de organisationer
som arbetar med småföretagsfrågorna.
Både Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Företagareföreningarnas
förbund och Svenska
företagares riksförbund anser att det
är angeläget att få en underleverantörsbörs
till stånd.

Utskottsmajoriteten har i sin motivering
anfört att om det finns förutsättningar
för inrättande av en underleverantörsbörs,
bör vederbörande
branschorganisation ta initiativ för
att organisera denna. Utskottsmajoriteten
anser sig inte kunna biträda utredningskravet
liksom ej heller förslaget
att 1962 års företagarföreningsut -

redning skall få tilläggsdirektiv rörande
denna fråga.

Till utskottsutlåtandet är fogad en
reservation. Vi reservanter har den bestämda
uppfattningen att tillskapande
av en s. k. underleverantörsbörs är en
från samhällsekonomisk synpunkt viktig
fråga. Därigenom skulle skapas större
förutsättningar för att arbetskraft
och kapitalresurser får en jämnare och
högre utnyttjandegrad. Ett underleverantörssystem
är från arbetsmarknadssynpunkt
gynnsamt, eftersom företag
som har övertryck i efterfrågan och
brist på arbetskraft kan överföra arbetsuppgifter
till områden där sysselsättning
saknas men där det är gott om
arbetskraft.

I nuläget har de mindre företagen
inte möjligheter att vid varje tillfälle
få information för en rationell produktionsinriktning,
eftersom de ofta inte
tillhör någon branschorganisation som
kan vara dem behjälplig i detta avseende.
Vi reservanter anser att en underleverantörsbörs
lämpligen bör organiseras
inom företagarföreningarnas
ram. Det är ett gott sätt att lösa detta
problem för de olika företagen, och
det är angeläget att så sker.

Samtidigt ligger det väl till just för
företagarföreningarna att få en sådan
arbetsuppgift. De flesta företagarföreningar
här i landet anser det ju önskvärt
att genom ett underleverantörssystem
skapa möjlighet för företagen
inom ett visst län eller i hela landet
att leverera detaljer till större företag.
Det är ett utmärkt sätt att åstadkomma
den jämna sysselsättning som behövs.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Insiktsfulla bedömare
ur alla politiska läger torde vara alldeles
överens om att den kanske angelägnaste
uppgiften i dagens ekonomiska
situation i vårt samhälle är att försöka

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Inrättande av en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag

jaga ikapp det flyende spöke som inflationen
utgör. Inflationen är verkligen
ett spöke, som har kommit att materialiseras
på sistone på ett sådant
sätt att det allvarligt hotar vår ekonomi
och vår fortsatta standardutveckling.

Många löntagare, för att inte säga
majoriteten av dem, anser i dag att det
är ganska meningslöst med de löneförhöjningar
som man genom hårda förhandlingar
lyckats erhålla, när de äts
upp av inflationen.

Det har ju givits och ges fortfarande
många olika recept på hur man skall
komma till rätta med inflationen och
penningvärdeförsämringen. Från regeringens
sida har man försökt vidta
vissa åtgärder. Man för en halvhjärtad
finanspolitik. Riksbanken har satt in
en betydligt hårdare och kanske effektivare
penningpolitik. Men ingenting
av detta har hjälpt.

Vi inom den borgerliga oppositionen
har föreslagit en rundabordskonferens,
d. v. s. alla parter som verkligen har
ansvaret för dessa frågor skulle sätta
sig ned och försöka analysera dem för
att därigenom finna en lämplig handlingslinje
när det gäller att komma
till rätta med svårigheterna. Vårt förslag
om en sådan konferens har hittills
i varje fall förkastats av regeringen.

En sak torde väl alla ändå vara överens
om, nämligen att ett effektivt medel
för att mildra verkningarna av inflationen
och den i allt snabbare takt fortgående
penningvärdeförsämringen är
att öka produktionen och öka den med
alla till buds stående medel. Med andra
ord utnyttja produktionsresurserna till
100 procent — om det nu är möjligt.

Därvidlag, herr talman, kommer just
underleverantörerna in i bilden. Dessa
arbetar framför allt inom verkstadsindustrien,
där de spelar en utomordentligt
viktig roll. Deras betydelse
växer oavbrutet, inte bara i vårt land
utan även i andra länder. I USA, jättekoncernernas
hemland, har underle -

verantörerna en avgörande betydelse
för produktivitetsutvecklingen. Ett av
världens största företag, du Pont, har
40 000 underleverantörer, och General
Electric har cirka 30 000. För att gå till
vårt eget land, kan jag nämna att Volvo
arbetar med omkring tusentalet underleverantörer.
Dessa siffror visar vilken
betydelse de verkligen har.

Som herr Andersson i Örebro nyss
påpekade, utnyttjar man emellertid inte
underleverantörerna så effektivt som
man borde kunna göra, utan det råder
en viss ojämnhet i deras sysselsättning.
I vissa överhettade områden står inga
underleverantörer att få när de större
företagen behöver deras tjänster. I andra
områden finns det underleverantörer,
men de har inte tillräckligt med arbetsuppgifter.

När man nu har ställt stora summor
till förfogande för den lokaliseringspolitik
som riksdagen har beslutat och
lyckats få i gång en glädjande utveckling
genom att framför allt mindre och
medelstora företag etablerats på olika
håll i landet, särskilt i Norrland, är det
väl ändå att driva ut djävulen med
Belsebub, om man inte fullföljer denna
sysselsättningsfrämjande politik. Framför
allt i Norrland finns exempel på
att företag som etablerats med lokaliseringsstöd
har brist på arbetsuppgifter
men skulle kunna få sådana om
saken organiserades på ett lämpligt och
effektivt sätt, nämligen genom en sådan
underleverantörsbörs som det här är
fråga om.

Som herr Andersson i Örebro förut
underströk och som också framgår av
både motionerna och reservationen,
skulle företagarföreningarna vara ett
mycket lämpligt förmedlingsorgan. De
skulle genom sin mycket goda lokalkännedom
om företagen i respektive
län kunna spåra upp lämpliga underleverantörer
och även ange vilka arbetsuppgifter
de specialiserat sig på,
vilken maskinutrustning de har m. m.
Härigenom skulle man kunna få bort

Nr 17

Torsdagen den 11

Inrättande av en s. k.

ojämnheterna i sysselsättningen — som
inte är produktionsfrämjande utan som
verkar rakt i motsatt riktning. Man
skulle också, som det framhålls i reservationen,
kunna tänka sig att denna
uppgift sköts centralt inom företagarföreningarnas
ram, varigenom det hela
skulle bli ännu mer effektivt.

Jag har inte mycket att tillägga; herr
Andersson i Örebro har redan tidigare
angivit ändamålet med reservationen,
som jag alltså ber att få yrka bifall till.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Dockered (ep).

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Att allmänna beredningsutskottet
avstyrkt motionen om en
utredning angående en underleverantörsbörs
för de mindre företagarna beror
inte på att utskottet underkänner
idén med en sådan börs. Men i likhet
med de flesta remissinstanserna har utskottet
funnit att underleverantörsbörser
på länsplanet, något som motionärerna
faktiskt syftar till och som reservanterna
bejakat, icke är rationella.
Kommerskollegium, Sveriges industriförbund,
Svenska företagares riksförbund
och Mekanförbundet framhåller
i sina remissvar nödvändigheten av stora
geografiska områden för dylik verksamhet
och av branschvis organisering
av verksamheten. Anledningen härtill
är att denna verksamhet förutsätter intim
samverkan, långt driven standardisering
av kvaliteter och långt gående
specialisering.

Mekanförbundet är här i landet föregångare
på detta område. Dess börs
omfattar hela landet. Förbundet arbetar
likväl för en utvidgning av verksamheten
till att omfatta hela Norden. Idén
med en underleverantörsbörs är således
ingenting nytt utan praktiseras redan.
Det synes därför icke motiverat med
någon särskild utredning. Det är också
klarlagt att länsvis organiserade börser
icke blir funktionsdugliga och att

april 1''JtUi em.

underleverantörsbörs för mindre företag

de enskilda branscherna bör ta initiativet
på detta område.

Självfallet är företagarföreningarna
oförhindrade att delta i detta arbete.
Jag vet inte varifrån herr Andersson
i Örebro fått föreställningen, att företagarföreningarna
inte har möjlighet att
arbeta för denna sak. Det är väl att
underkänna de enskilda företagarnas
kapacitet att inte våga lita på deras initiativkraft
i detta avseende.

Utskottet har inte funnit anledning
att biträda motionärernas krav på en
speciell utredning. Motionskravet om
tilläggsdirektiv till den pågående företagarföreningutredningen
har också
bedömts såsom olämpligt med hänsyn
till att utredningen snart är färdig med
sitt uppdrag; en fördröjning av slutbetänkandet
kan medföra olägenheter
för företagarföreningarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det är rätt märkligt att
just herr Lundmark, som bor i en bygd
vilken kanske mer än någon annan
bygd här i landet är i behov av effektiva
underleverantörer, här i kammaren
för utskottsmajoritetens talan mot
förslaget att effektivisera underleverantörerna
och höja deras kapacitet.
Jag vill inledningsvis göra den reflexionen.

Det är vidare intressant att konstatera,
att herr Lundmark har blivit supporter
till Sveriges industriförbund.
Där gnuggar man säkerligen händerna
av glädje över att ha fått en så framstående
supporter. För min del är jag
också fylld av respekt för Sveriges industriförbund
och tycker att det för det
mesta gör mycket kloka uttalanden, men
jag är inte i alla lägen beredd att svära
på magisterns ord, och jag är det inte
i detta sammanhang. Herr Lundmark
är det kanske. Man kan väl då förvänta
att när Industriförbundet t. ex. kommer

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Inrättande av en s. k. underleverantörsbörs

och begär att få en mervärdeskatt införd
eller vill ha statliga investeringsgarantier
för investeringar i u-länderna,
så kommer herr Lundmark att gå på
den linjen också, eftersom han tycker
att Industriförbundet har så stor auktoritet
i alla sammanhang.

Man behöver inte, herr talman, sikta
upp i himlen när man skall försöka genomföra
en sådan här idé, man behöver
inte på en gång försöka täcka hela
Norden; det räcker att vi börjar genomföra
en underleverantörsbörs här i
Sverige.

Företagarföreningarna har faktiskt
ett överorgan — Företagareföreningarnas
förbund — som visserligen har ett
mycket blygsamt kansli — jag skulle
vilja kalla det ett embryo till ett kansli
— men detta skulle med mycket ringa
kostnader, kanske med någon enda befattningshavare,
kunna utbyggas. De lokala
företagarföreningarna skulle då
till detta kansli kunna skicka uppgifter
från de olika länen, och dessa uppgifter
skulle kunna sammanställas där.

Man skulle på det sättet få den värdefulla
service som vi avsett.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Herr Lundmark sade
att företagarföreningarna är organiserade
länsvis, och det är alldeles riktigt.
Men om herr Lundmark läser motionen
så kommer han att finna att det
står där att den tilltänkta organisationen
bör få en sådan utformning, att
underleverantörsbörserna i de olika länen
nära samverkar med varandra. Det
innebär alltså att de inte är tänkta enbart
som länsorganisationer, utan de
bör samverka över länsgränserna.

De som sysslar med dessa företagarfrågor
vet vilken oerhörd betydelse det
har för den enskilde företagaren att ha
någon som hjälper sig i olika avseenden
och speciellt med att få en riktig

för mindre företag

inriktning på sin produktion. Jag tror
alldeles säkert att det statliga organ vi
kar — Småindustriens exportbyrå, som
är mycket intresserad av att en sådan
bär organisation kommer till stånd —
kommer att kunna medverka till att vår
handelsbalans blir bättre om underleverantörsbörserna
kommer till stånd.
Vi har stora möjligheter att sälja massor
av småindustriens produkter på utlandet,
men de mindre företagen har
inte de kontakter som behövs. De skulle
på närmare håll behöva ha hjälp med
det.

Jag vill säga till herr Lundmark att jag
inte underskattar företagarnas egen förmåga
att klara upp sina problem, men
just när det gäller försäljningen har de
speciella svårigheter att brottas med.
Åtminstone i den företagareförening
där jag sitter i styrelsen är vi utomordentligt
villiga att medverka i sådana
här ärenden, men vi saknar resurser.
Detta har sagts tidigare, t. ex. när vi
diskuterade administationsbidraget till
företagareföreningarna: Vi saknar resurser
för sådant.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Om herr Sjönell är allergisk
mot Sveriges industriförbund,
kan vi undvika att nämna denna organisation,
den är dock en ganska respektabel
sådan. Vi får då åberopa
kommerskollegium, Svenska företagares
riksförbund och Mekanförbundet som
auktoriteter när det gällde att bedöma
underlaget för en börs av detta slag.
Motionen kan inte uppfattas på annat
sätt än att den avser regionala börser.
Nu vill reservanterna föreslå länsvis
organiserade centraler i samverkan.
Det är bättre. Vad är det som hindrar
att företagareföreningarna med deras
förbund kopplas in på denna organisationsuppgift? Jag

kan alltjämt inte förstå vad det
är som behöver utredas i detta sammanhang.
Det är bara fråga om att ta
initiativ och organisera en bransch.

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Studiesocialt stöd till vuxna studerande in. m.

Reservanterna förefaller nu ha detta
klart för sig. Vi har relativt långt mellan
de olika företagen i Norrland och
därför så mycket svårare att få underlag
för en börs. Jag har dock inte sagt
att det är nödvändigt att en underleverantörsbörs
omfattar hela Norden, men
det är fel att tro att det räcker med ett
län.

Det kanske inte finns anledning orda
vidare om detta. Jag vill emellertid
nämna att hemma i Västerbotten görs
det ett allvarligt försök med en industricentral
eller försäljningscentral. Det
rör sig om en anläggning på ett par
miljoner kronor. Skellefteå stad står
som huvudgarant bakom det hela.
Landstinget, arbetsmarknadsstyrelsen,
kommuner och företagare är engagerade.
Man organiserar gemensamma utställningshallar
och viss gemensam reklam,
men de olika branscherna skall
ha skilda kontor inom anläggningen.
Där får vi ett annorlunda objekt att
studera. Men även i Skellefteå är man
på det klara om nödvändigheten av en
organisation av rätt stor bredd.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Örebro begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Svanström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjönell begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 89 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Studiesocialt stöd till vuxna
studerande m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta
motioner om studiesocialt stöd till vuxna
studerande m. in.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 25 i
första kammaren av herrar Wallmark
och Schött samt nr 42 i andra kammaren
av herrar Carlshamre och Nordgren,

2) de likalydande motionerna nr 94 i
första kammaren av fru Elvy Olsson
m. fl. och nr 129 i andra kammaren av
herr Elmstedt m. fl., samt

3) de likalydande motionerna nr 396 i
första kammaren av herrar Thorsten
Larsson och Dahlén samt nr 499 i andra
kammaren av herrar IVestberg och Larsson
i Hedenäset.

Motionerna I: 25 och II: 42 samt I: 94
och 11:129 hade i sin helhet hänvisats
till lagutskott, medan motionerna I: 396
och 11:499 hänvisats till lagutskott beträffande
frågan om utredning av ett
effektivt studiesocialt system för vuxenstuderande
och yrkandet om vuxenutbildningsbidrag
till korrespondensstuderande,
dock ej i fråga om medelsanvisning.
Motionerna i övrigt hade hänvisats
till statsutskottet.

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Studiesocialt stöd till vuxna studerande m. m.

I motionerna I: 396 och II: 499 hade
bl. a. yrkats, att riksdagen måtte besluta
att »vuxenutbildningsbidrag enligt
de regler som nu gäller för elever vid
statliga vuxengymnasier, statsunderstödda
kvällsgymnasier m. fl. läroanstalter
fr. o. m. läsåret 1966/67 skall utgå
även till korrespondensstuderande, som
bedriver motsvarande studier, för bevistande
av preparandkurser».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) I: 25 och II: 42,

2) I: 94 och II: 129, samt

3) I: 396 och II: 499, såvitt nu var i
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Edström, Thorsten
Larsson, Anderson i Sundsvall,
Jönsson i Ingemarsgården och Elmstedt,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 396 och II: 499, såvitt anginge
ytrkandet om vuxenutbildningsbidrag
till vissa korrespondensstuderande, måtte
för sin del antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning om ändrad
lydelse av 19 § studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402);

B. att följande motioner, nämligen

1) I: 25 och II: 42,

2) I: 94 och II: 129, samt

3) I: 396 och II: 499, såvitt anginge
yrkandet om utredning om ett studiesocialt
system för vuxenstuderande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas tre motionspar som samtliga
berör frågor om studiesocialt stöd
till vuxenstuderande. Utskottsmajoriteten
poängterar angelägenheten av att
vuxenutbildningsfrågan snarast löses

och att studiefinansieringsfrågan för
vuxenstuderande inte får ses som en
isolerad företeelse utan bör lösas samtidigt
som man tar ställning till vuxenutbildningens
framtida utformning. Utskottet
hänvisar till det utredningsarbete
som pågår samt till att proposition
angående studiesociala förmåner till
vuxenstuderande av regeringen utlovats
till nästa års riksdag samt avstyrker
motionerna.

Om detta är kanske i och för sig inte
så mycket att säga. Metoden hör så att
säga till de vedertagna här i riksdagen
och utnyttjas inte så sällan av oss litet
var allteftersom det passar.

Det kan måhända mot den bakgrunden
te sig opåkallat att folkpartiets och
centerpartiets representanter i utskottet
ändå i en reservation skjuter fram
en detaljfråga där vi yrkar på ett omedelbart
beslut. Men vi reservanter anser
att den fråga, som vi tagit upp i reservationen,
är så angelägen att en förbättring
bör beslutas omgående. Reservationen
syftar till att studerande som
genomgår av brevskola anordnad preparandkurs
skall kunna erhålla s. k.
vuxenutbildningsbidrag. Studerande vid
kvälls- och vuxengymnasier kan som vi
alla vet under studiernas slutskede erhålla
vuxenutbildningsbidrag. Detta bidrag
utgår efter behovsprövning med
högst 2 000 kronor för gymnasiestudier
och högst 1 000 kronor för andra studier.
Liknande bidrag föreslår vi att
brevskoleeleverna skall få i samband
med att de bevistar s. k. preparandkurs,
som vanligtvis anordnas omedelbart
före examen eller i samband med
att examen avlägges.

Stipendiegivningen till korrespondensstuderande
är mycket blygsam.
S. k. brevskolestipendier utges med
högst 300 kronor per år för studier med
real- eller gymnasieexamen som mål.
Om studierna är förlagda till enskild
skola, där korrespondensundervisningen
kombineras med muntlig undervisning
kan stipendiet uppgå till högst

Torsdagen den 14 april 1900 em.

Nr 17

(il

Studiesocialt stöd till vuxna studerande in. m.

450 kronor per ar. Under sista året
kan elev, som deltar i av korrespondensinstitut
anordnad preparandkurs,
erhålla högst 600 kronor i stipendium.

Kostnaderna för dem som bedriver
korrespondensstudier är, som vi vet,
icke obetydliga. Enligt en uppgift i eu
av motionerna kan enbart kursavgifterna
för en studentexamen eller gymnasieingenjörsexamen
beriiknas till omkring
4 000 kronor. Även kostnaderna
för bevistande av preparandkursen i
anslutning till examen kan bli kännbara,
i synnerhet om preparandkursen
anordnas vid läroanstalt långt ifrån
elevens hemort, vilket ofta är fallet.

Om de korrespondensstuderande själva
alltså får vidkännas betydande kostnader
och uppoffringar, är dessa elever
desto billigare för samhället. Eftersom
brevskoleinstituten är privatföretag
belastar eleverna inte statsbudgeten
med utgifter för lokaler, lärare, undervisningsmaterial
eller andra anordningar
som våra skolor normalt utrustas
med. Om korrespondensstudiernas höga
standard behöver jag inte orda.

Vi reservanter liksom utskottsmajoriteten
hälsar naturligtvis med tillfredsställelse
att hela frågan om vuxenutbildningsorganisationen
och dessa studiers
finansiering är föremål för utredning.
Vi noterar också med glädje löftet
om en proposition i ärendet till
nästa års riksdag. Men vi anser att frågan
om en omedelbar förbättring av
brevskoleelevernas förmåner är så angelägen
att vi inte tvekat att framföra
det förslag som reservationen innebär.
Vi anser att här är det fråga om att
tillgodose ett rättvisekrav.

Jag är emellertid angelägen om att
framhålla att den av oss föreslagna
förbättringen inte får betraktas som eu
slutgiltig lösning. Förslaget innebär endast
en ringa förbättring med omedelbar
verkan i väntan på en slutgiltig
lösning, som — det hoppas jag — på
ett betydligt mera omfattande och ingående
sätt bringar frågan om brev -

skoleelevernas studiesociala stöd till
lösning. Det är alltså nu fråga om ett
provisorium men ett betydelsefullt sådant
i avvaktan på den aviserade slutgiltiga
utformningen av det studiesociala
stödet till vuxenstuderande.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Westberg (fp).

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Vid fjolårets riksdagsbehandling
av motioner av den innebörd
det här gäller hänvisade andra
lagutskottets majoritet i motiveringen
för sitt avslagsyrkande till gymnasieutredningen
och yrkesutbildningsberedningen.
Ingen av dessa bägge utredningar,
som sedan har lagt fram sina
betänkanden, har emellertid anvisat
några vägar till lösning av problemet
angående de korrespondensstuderandes
studiefinansiella situation.

I föreliggande utlåtande säger utskottsmajoriteten,
att korrespondensundervisningen
i den framtida vuxenutbildningen
sannolikt kommer att spela
en viktig roll, och jag tror också att så
blir fallet. Man framhåller vidare att
nästa års riksdag väntas få ta ställning
till problemet om studiesociala förmåner
åt vuxenstuderande. Därmed kommer,
menar utskottet, frågan om de korrespondensstuderandes
situation att lösas.
Den förhoppningen får nog tas med
en viss reservation. Med hänsyn till att
korrespondensstudier bedrivs på många
olika områden och av personer i olika
åldrar finns det emellertid all anledning
att man från samhällets sida satsar
hårdare och mera effektivt och
målmedvetet på att stödja just sådana
studier.

Det reguljära undervisningsväsendet
är ju utnyttjat till bristningsgränsen,
och många som söker inträde i skolor
av olika slag måste avvisas. Alla möjligheter
att öka kapaciteten hos under -

(52

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Studiesocialt stöd till vuxna studerande m. m.

visningsväsendet måste tillvaratas, och
då bör man också utnyttja korrespondensundervisningen.
Det är emellertid
av nöden att skyndsamt ordna den studiesociala
sidan av saken.

I detta sammanhang kan också erinras
om att korrespondensinstituten är,
som herr Anderson i Sundsvall påpekade,
fristående företag och att statsbudgeten
således inte belastas med utgifter
för lärare, lokaler el. dyl. vid
dessa institut.

Det finns även skäl att påminna om
det beslut som 1965 års riksdag fattade
om avskaffande från den 1 januari
1966 av möjligheten att befordra vissa
försändelser som affärshandlingar. Den
nya ordningen medför en fördyring
bl. a. för försändelser innehållande de
korrespondensstuderandes arbeten, vilka
tidigare kunde sändas som affärshandlingar
men nu måste befordras
som brev. Det är en klar kostnadsökning
som sålunda har skett för denna
grupp av studerande.

Det finns alltså, såsom även framgår
av den reservation som är bifogad utskottsutlåtandet,
starka skäl att också
de som studerar per korrespondens
kommer i åtnjutande av sin andel av
de studiesociala förmåner som andra
studerande erhåller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av fru HamrinThorell
m. fl.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! I utskottsutlåtandet har
lämnats dels en utförlig redogörelse för
det studiesociala stödets utformningoch
dels en motivering varför utskottsmajoriteten
avstyrker ifrågavarande motioner.
Reservanternas talesmän har ju
också här närmare utvecklat frågan
och som herr Anderson i Sundsvall konstaterat
är det inte så mycket som skiljer
utskottsmajoriteten och reservanterna
åt. Jag kan därför fatta mig ganska
kort.

Såväl utskottsmajoriteten som reser -

vanterna understryker angelägenheten
av att vuxenutbildningsfrågan snarast
löses. Här råder alltså inga delade meningar
— alla är eniga beträffande frågans
betydelse. Vad som skiljer är att
reservanterna nu önskar få till stånd
en dellösning. Som herr Anderson i
Sundsvall sade vill reservanterna skjuta
fram en sak, som man inte har kunnat
enas om i utskottet, nämligen motionsförslaget
att stöd under vissa förutsättningar
skall utgå till vuxen studerande,
som deltar i preparandkurser. Reservanterna
anser att en sådan dellösning
bör kunna genomföras utan föregående
utredning. Jag är inte säker på att detta
skulle vara så lyckat. Det kan väl ändå
tänkas att den utredning som nu skall
företas kommer att belysa frågan ur
delvis nya aspekter. Gymnasieutredningens
betänkande har varit föremål
för remissbehandling och yrkesutbildningsberedningens
förslag är ute på remiss.
Det finns alltså goda möjligheter
att snart få till stånd en definitiv lösning
av vuxenutbildningen.

Jag tror därför inte att man behöver
hysa så stor oro på denna punkt. Utskottsmajoriteten
anser i varje fall att
det inte föreligger så starka motiv för
att nu rycka ut denna detalj ur den
samlande lösning, som kan förväntas till
nästa års riksdag.

I årets statsverksproposition framhålles
ju att just vuxenutbildningen hör
till de reformer, som enligt regeringens
mening bör ges en mycket hög prioritet,
och i propositionen angående riktlinjerna
för arbetsmarknadspolitiken
redogör departementschefen ganska utförligt
för vuxenutbildningen. Jag skall
inte trötta med att citera vad han där
säger; var och en som är intresserad av
denna fråga kan själv ta del av departementschefens
synpunkter. Jag vill bara
nämna att han framhåller betydelsen
av att vuxenutbildningen görs till
en integrerad del av vår utbildningsorganisation
och att han säger, vilket också
herr Anderson i Sundsvall nämnde,

Torsdagen den 14 april 19(i6 em.

Nr 17

Förläggande av idrottsinstruktörsutbildning till Kiruna

att förslag angående det sociala stödet
för vuxenstuderande kommer att föreläggas
nästa års riksdag.

Under nuvarande förhållanden anser
alltså inte utskottsmajoriteten, att det
finns anledning att nu rycka ut denna
detalj. Studieefterfrågan på området är
också, i varje fall för närvarande, ganska
begränsad. I och för sig är detta
kanske inte någon motivering för att
inte tillstyrka motionerna, men jag anser,
som sagt, att det är bäst att invänta
ett förslag som möjliggör en slutgiltig
och samlande lösning av frågan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 70 nej,

varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Förläggande av idrottsinstruktörsutbildning
till Kiruna

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
väckta motioner om förläggande av
idrottsinstruktörsutbildning till Kiruna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Idrotten har blivit en
folkrörelse i vårt land, och väl är det.
Den är nämligen en av de positiva
faktorer som verksamt bidrar till att
förhindra att ungdomen glider ut på
det sluttande planet. Under de senaste
åren har också friluftslivet kommit in i
bilden på ett avgörande sätt. Umgänget
med naturen ger balans åt jäktade och
stressade människor och utgör därmed
en väg till psykisk och fysisk återhämtning.
Idrott och friluftsliv kompletterar
sålunda varandra.

Områdena kring storstäderna tages i
anspråk för olika praktiska ändamål,
så att rekreationsmöjligheterna ute i
naturen där blir allt mindre. Friluftslivet
drar sig norrut, har man konstaterat,
och detta förhållande har ett betydande
samband med den fråga som vi
nu behandlar.

Fjolårets riksdag uttalade sig för att
antalet funktionärer inom idrottsrörelsen
borde ökas, och vi var även eniga
om att det allmänna där har ett ansvar
som inte kan överlåtas åt andra. Tillsättandet
av 1965 års idrottsutredning
visar också att statsmakterna är beredda
att bära detta ansvar.

I vår motion har vi yrkat att en del
av idrottsinstruktörsutbildningen måtte
förläggas till Kiruna, där förhållande -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Koncessionsgivningen för inrikes flygtrafik

na både när det gäller naturen och
miljön i övrigt är sådana att de måste
tillmätas stor vikt vid anordnande av
instruktörsutbildning. Vi har hemställt
att denna fråga utreds närmare av
idrottsutredningen.

Det är ingalunda enbart lokalpatriotiska
synpunkter som har kommit motionärerna
att stanna för Kiruna som
lämplig ort för denna utbildning. Jag
ber att få hänvisa till vad jag inledningsvis
sade om friluftslivets dragning
mot norr. Jag vill erinra om den invasion
av turister som vår, vinter, sommar
och höst söker sig till den norrländska
fjällvärlden.

Jag anser det mycket lämpligt att de
som är instruktörer inom idrottsrörelsen
i södra och mellersta Sverige skulle
i viss mån vara specialister på fjällförhållanden.
Därigenom skulle kunskaperna
om fjällvärlden på ett naturligt
sätt öka hos dem som söker sig till
fjälls för rekreation.

Det är onödigt att återge alla de positiva
yttrandena för vår motion, eftersom
utskottet i alla avgörande punkter
delar vår uppfattning. Att utskottet inte
genom ett uttalande velat binda statsmakterna
för en lokalisering till Kiruna
är i och för sig förståeligt. Jag har
emellertid velat understryka att vad vi
anfört om lämpligheten av Kiruna som
lokaliseringsort för viss del av idrottsinstruktörsutbildningen
framstår i än
starkare belysning när man läser utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
utan jag har främst begärt ordet för
att poängtera vad utskottet anfört och
som enligt min mening är en god färdkost
för idrottsutredningen.

Innan jag lämnar talarstolen vill jag
emellertid rikta ett tack till utskottet
som har lagt ned ett mycket intresserat
arbete på behandlingen av vår motion.
Jag tackar utskottets ledamöter för den
resa de gjorde till Kiruna; jag kan
försäkra dem att besöket uppskattades
högt av värdfolket.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Koncessionsgivningen för inrikes flygtrafik Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
väckt motion angående koncessionsgivningen
för inrikes flygtrafik.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i detta utlåtande har både principiellt
och ur andra synpunkter så pass
stor betydelse att jag anser mig som
motionär ha anledning att helt kort anföra
några synpunkter.

Först och främst vill jag framhålla
att bakgrunden till min motion angående
inrikesflyget var nedläggningen av
linjen Hultsfred—Stockholm. I samband
därmed uttalade chefen för Linjeflyg
i tidningspressen att han ansåg
det uteslutet att något annat bolag skulle
få koncession på linjen, om Linjeflyg
inte fann det lönsamt att driva flygtrafik.

Nu har ju utskottet i och för sig skrivit
positivt, även om man föreslår riksdagen
att lämna motionen utan avseende.
I de yttranden som infordrats göres
det emellertid en del uttalanden som
jag inte kan underlåta att påpeka. Sålunda
skriver SAS bl. a.: »Endast genom
ett intimt samarbete och en samordning
av erforderliga resurser mellan
berörda statliga och kommunala organ
å ena sidan och SAS—Linjeflyg å
andra sidan torde en sund utveckling
kunna befrämjas.»

Det är tydligt att det just inom gruppen
SAS—Linjeflyg finns en klar monopolsträvan.

Vad gäller luftfartsstyrelsens yttrande
över motionen finner jag att jag tydli -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 19G6 em.

Sysselsättning och arbetsvillkor för den äldre arbetskraften m. m.

gen trampat på en mycket om tå. Jag
hade anfört exemplet med gotlandstrafiken,
där Linjeflyg har ett onormalt
högt passagerarkilometerpris. Luftfartsstyrelsen
förklarar att den bedömt frågan
och att Kungl. Maj :t inte funnit anledning
ändra styrelsens beslut, varför
priset enligt styrelsens mening inte kan
anses oskäligt. Men eftersom det inte
förekommer någon konkurrens finns det
ju inte vare sig någon enskild person
eller myndighet som har möjlighet att
ange vad som är ett rimligt pris. Det går
inte att få till stånd en naturlig och
rimlig prisnivå så länge det inte är fri
konkurrens.

Med detta anser jag mig, herr talman,
ha utvecklat några av de principiella
synpunkter som kan anläggas på frågan.
Något särskilt yrkande ställer jag inte,
då jag anser att utskottets skrivning
med en välvillig tolkning kan sägas vara
positiv.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående utformningen av en allmän
hälsokontroll, samt

nr 22, i anledning av väckt motion
om abonnemang för offentliga myndigheter
och organ på tidningar och tidskrifter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Sysselsättning och arbetsvillkor för den
äldre arbetskraften m. in.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
väckta motioner angående sysselsättning
och arbetsvillkor för den äldre
arbetskraften m. m.

3 — Andra kammarens protokoll 1966.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Frågan om den äldre
arbetskraftens sysselsättning har vid
årets riksdag främst kommit på tal —
i varje fall i den mån det beror på regeringens
initiativ — till följd av bristen
på arbetskraft inom vissa landsdelar.
Saken har naturligtvis stor betydelse
även i det hänseendet. Nu ratas
t. o. m. femtioåringar trots alarmerande
regeringsförklaringar och expertutredningar
som går ut på att fortsatt ekonomisk
utveckling i vårt land kan äventyras,
om inte mycket stora grupper av
gifta kvinnor, äldre arbetskraft och
handikappade mobiliseras till förvärvsarbete.

Anledningen till att vi dras med brister
i dessa hänseenden är som bekant
att det inte är regeringen och andra
samhällsinstanser som avgör hur produktiva
resurser skall användas. Det
överlåtes fortfarande åt privata finansintressen
att bestämma om, och på det
hållet tar man vanligen inte några hänsyn
till samhällsekonomiska behov.

Trots att frågan om den äldre arbetskraftens
sysselsättning alltså är en viktig
nationalekonomisk angelägenhet,
överskuggas dock detta av sakens socialpolitiska
sida — alltså bedömningen
av allt som har att göra med åldringsvården
i stort, av äldre människors trivsel
och hälsa, av släktingars bekymmer
för äldre anförvanters bostadsproblem,
tillsyn och ekonomiska existensvillkor
samt inte minst av kommunernas och
landstingens svårigheter att klara sin
del av åldringsvården.

I den kommunistiska motion som ligger
till grund för utskottsutlåtandet har
vi uttryckt detta samband mellan de
olika faktorerna så, att den miljon människor,
som snart befinner sig i åldersgruppen
50—60 år, och nästan lika
många, som inom kort är folkpensionärer,
innefattar hundratusentals rnänni r

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

skor som måste beredas meningsfylld
sysselsättning dels för att de skall få
livets nödtorft, dels för att de skall kunna
behålla sin hälsa.

Eftersom jag ser saken på detta sätt,
vidhåller jag att det inte fanns och
inte heller finns någon grund för det
dröjsmål, som också allmänna beredningsutskottet
under många år har medverkat
till. Den formella motiveringen
för att man avstyrkt tidigare kommunistiska
motioner har varit att man
ville avvakta den utredning, som arbetar
med arbetsmarknadspolitiska bedömningar.

Men oavsett hur det skulle bli med
behovet av äldre arbetskraft för att tillgodose
näringslivets behov har hela
tiden behovet av vård och bättre inkomster
för äldre människor stått fullt
klart. Om man därför hade påskyndat
nödvändiga åtgärder i stället för att
vänta på arbetsmarknadsutredningen,
hade en hel del av den eftersläpning
som nu förekommer över hela fältet
kunnat undvikas. Många äldre människor
hade långt tidigare än nu kunnat
få en bättre vård, förbättra sin hälsa
och komma i en gynnsammare ekonomisk
situation, om de hade beretts
arbete under de särskilda betingelser
som vi i våra motioner föreslagit.

I princip är det naturligtvis likadant
med det förslag som utskottet nu framlägger
om ytterligare uppskov, men det
förhåller sig ändå något annorlunda,
eftersom det handlar om en önskan
från utskottet att uppskjuta behandlingen
av hela frågan en mycket kort tid
under innevarande riksdag i avvaktan
på att vi skall fatta beslut med anledning
av regeringens proposition om arbetsmarknadspolitiken.
Detta lilla uppskov
har jag inget emot, bl. a. därför
att den kommunistiska gruppen även i
en motion med anledning av den omnämnda
propositionen har föreslagit
åtgärder för att bereda sysselsättning
åt äldre arbetskraft.

Jag har alltså, herr talman, inte något
yrkande i detta sammanhang. Jag
ämnar återkomma till problemet om
de äldres möjligheter till sysselsättning
i samband med behandlingen av arbetsmarknadspolitiken.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Utgifterna på driftbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1966/67 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Före behandlingen av de skilda anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj :t (bilaga 8, s.25—
51) lämnat en allmän översikt över beräkningen
av väganslagen m. m. I anslutning
härtill föreslogs vissa ändringar
rörande statsbidragsgivningen till det
enskilda vägunderhållet.

Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1966/67 under de
skilda väganslagen innebure

att till Vägunderhållet anvisades ett
reservationsanslag av 527 000 000 kr.
(punkt B 6., s. Öl och 52);

att till Byggande av vägar och broar
anvisades reservationsanslag av sam -

Torsdagen den 14 april 1966 em. Nr 17

beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll

Allmän översikt över

och vägbyggnader

inanlagt 610 000 000 kr. (punkt B 7—10.,
s. 52—54), varav till Byggande av riksvägar
340 000 000 kr., till Byggande av
länsvägar 214 000 000 kr., till Byggande
av ödebygdsvägar 12 000 000 kr. samt
till Byggande av storbroar 44 000 000
kr.;

att till Bidrag till underhåll av vägar
och gator anvisades ett förslagsanslag
av 87 000 000 kr. (punkt B 11., s. 54 och
55);

att till Bidrag till byggande av vägar
och gator anvisades ett reservationsanslag
av 270 000 000 kr. (punkt B 12.,
s. 55 och 56);

att till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. in. anvisades ett reservationsanslag
av 42 500 000 kr. (punkt B
13., s. 56—58) och att under budgetåret
1966/67 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar beviljades intill
ett belopp av 100 000 kr.;

samt att till Bidrag till byggande av
enskilda vägar anvisades ett reservationsanslag
av 20 000 000 kr. (punkt
B 14., s. 58 och 59).

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg m. fl. (1:180) och den andra
inom andra kammaren av herr Bengtson
i Solna m. fl. (11:236), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning på
sätt som i motionerna närmare angåves
om vägväsendets framtida finansiering
— lånefinansiering resp. avgiftsfinansiering
— vad avsåge starkt kapitalkrävande
anläggningar såsom motorvägar
och storbroar, antingen inom pågående
utredningars ram eller som en ny utredning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Gustaf Peterson och Nils Theo -

dor Larsson (1:448) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården in. fl. (II: 545), i vilka
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde tilläggsdirektiv till
bilskatteutredningen rörande en allsidig
utredning om trafikledsfinansiering genom
avgiftsbeläggning speciellt för vissa
motorvägsavsnitt och för större
broar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson (1:438) och den andra inom
andra kammaren av herr Vigelsbo m. fl.
(II: 553);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wikberg (1:455) och den andra inom
andra kammaren av herrar Larsson i
Norderön och Jönsson i Ingemarsgården
(11:546);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:440) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:540), i vilka hemställts att
riksdagen måtte vid sin behandling

a) av Byggande av riksvägar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1966/
67 bevilja ett reservationsanslag av
366 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) av Byggande av länsvägar under
sjätte huvudtiteln under budgetåret
1966/67 bevilja ett reservationsanslag av
218 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt

c) av Bidrag till byggande av vägar
och gator under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1966/67 bevilja ett reservationsanslag
av 285 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Isacson (1:444) och den andra inom
andra kammaren av herrar Bengtson
i Solna och Nilsson i Agnäs (11:530),
i vilka föreslagits att riksdagen måtte
anvisa för budgetåret 1966/67 följande

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

reservationsanslag att avräknas mot
automobilskattemedlen, nämligen till

a) Byggande av riksvägar, länsvägar,
ödebygdsvägar och storbroar 640 milj.
kr.;

b) Bidrag till byggande av vägar och
gator 290 milj. kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ottosson (1:453)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Oskarson och Åkerlind
(II: 549), i vilka hemställts att riksdagen
måtte till Byggande av vägar och broar
för budgetåret 1966/67 anvisa följande
reservationsanslag, att avräknas mot
automobilskattemedlen, nämligen till
Byggande av riksvägar 356 000 000 kr.,
Byggande av länsvägar 218 000 000 kr.,
Byggande av ödebygdsvägar 12 000 000
kr. samt Byggande av storbroar
44 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Einar Persson in. fl. (I: 79) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mossberg m. fl. (11:117), i vilka hemställts
att frågan om en mellanriksväg
Dalarna—norra Värmland—Oslo måtte
bli föremål för utredning;

dels en inom andra kammaren av herrar
Franzén i Träkumla och Gustafsson
i Stenkyrka väckt motion (11:534);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:441) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:541), i vilka hemställts att
riksdagen vid sin behandling av anslaget
Bidrag till byggande av enskilda
vägar under sjätte huvudtiteln för budgetåret
1966/67 måtte bevilja ett reservationsanslag
av 25 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Nils-Eric Gustafsson
(1:451) och den andra inom
andra kammaren av herrar Johansson

i Växjö och Gustavsson i Alvesta
(II: 542),i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning av frågan om överförande
av vinterväghållningen på de
enskilda vägarna till staten enligt i
motionerna uppdragna riktlinjer.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:455 och 11:546, till
Vägunderhållet för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
527 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:440 och 11:540, 1:444
och II: 530 ävensom I: 453 och II: 549,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Byggande av riksvägar för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 340 000 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:440 och 11:540, 1:444
och 11:530 ävensom 1:453 och 11:549,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Byggande av länsvägar för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 214 000 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen;

IV. att riksdagen måtte till Byggande
av ödebygdsvägar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
12 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

V. att riksdagen måtte till Byggande
av storbroar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 44 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; VI.

att riksdagen måtte till Bidrag till
underhåll av vägar och gator för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 87 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

VII. att riksdagen måtte, med bifall

(i!)

Torsdagen den 14 april 19(50 em. Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 440 och II: 540
ävensom 1: 444 och II: 530, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 270 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen;

VIII. att riksdagen måtte

a) till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
42 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

b) medge att under budgetåret 1966/
67 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar beviljades intill
ett belopp av 100 000 kr.;

c) godkänna i statsrådsprotokollet förordade
ändringar rörande statsbidragsgivningen
till det enskilda vägunderhållet; IX.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:441 och 11:541
till Bidrag till byggande av enskilda vägar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 20 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen;

X. att motionerna 1:451 och 11:542
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. att motionerna 1:79 och 11:117
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XII. att motionerna I: 438 och II: 553
icke måtte av riksdagen bifallas;

XIII. att motionerna I: 180 och II: 236
samt I: 448 och II: 545 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XIV. att motionen II: 534 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande anslaget till byggande
av riksvägar

a) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Gustafsson i Kårby och Mattsson,

vilka ansett att utskottet under II. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:444 och 11:530 ävensom 1:453 och
11:549 samt med bifall till motionerna
I: 440 och II: 540, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Byggande av riksvägar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 366 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

av fröken Andersson, herrar
Strandberg och Bohman samt herr andre
vice talmannen Cassel, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:444 och 11:530 ävensom 1:440 och
II: 540 samt med bifall till motionerna
I: 453 och II: 549, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Byggande av riksvägar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 356 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; 2)

beträffande anslaget till byggande
av länsvägar av fröken Andersson, herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Strandberg,
Bohman och Gustafsson i Kårby,
herr andre vice talmannen Cassel samt
herr Mattsson, vilka ansett att utskottet
under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 444 och II: 530, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, ävensom med bifall
till motionerna 1:440 och 11:540 samt
I: 453 och II: 549, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Byggande av länsvägar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 218 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; 3)

beträffande anslaget till bidrag till
byggande av vägar och gator av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Gustafsson i
Kårby och Mattsson, vilka ansett att utskottet
under VII. bort hemställa,

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 444 och II: 530 samt med bifall
till motionerna I: 440 och II: 540, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 285 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

4) beträffande anslaget till bidrag till
byggande av enskilda vägar av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Gustafsson i
Kårby och Mattsson, vilka ansett att utskottet
under IX. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:441 och 11:541, till
Bidrag till byggande av enskilda vägar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

5) beträffande mellanriksväg Dalarna
—norra Värmland—Oslo av herr Einar
Persson, utan angivet yrkande;

6) beträffande avgiftsbelagda trafikanläggningar
in. m.

a) av fröken Andersson, herrar Eric
Gustaf Peterson, Strandberg och Bohman
samt herr andre vice talmannen
Casscl, vilka ansett att utskottet under
XIII. bor/ hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:180 och 11:236 samt
I: 448 och II: 545, i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad reservanterna
anfört beträffande utredning av frågan
om låne- och avgiftsfinansiering av vägoch
brobyggnader;

b) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i de petita, som vi
nu behandlar, liksom tidigare år framlagt
ett betydande material som visar
behovet av att öka väginvesteringarna
i vårt land.

Få av de samhälleliga investeringarna
torde vara så lönsamma som investeringar
i kommunikationslederna. Vi
behöver bara påminna oss att trafiken
blir allt livligare, att antalet fordon ökar
starkt och att det blir en allt tyngre
trafik på våra vägar. Allt detta skulle
motivera att man ökade investeringarna
i rätt betydande grad. Därtill kommer
de trafiksäkerhetspolitiska aspekterna,
som man i detta sammanhang inte får
glömma bort.

Vi har nu också till vårt förfogande
ett betydande material som visar standarden
på de vägar vi befar. Det har
nämligen utförts mätningar av standarden
både på riksvägar och genomgående
länsvägar. Denna rapport är
mycket intressant, inte bara som en
sammanfattning ■—• vilken jag här kommer
att presentera — utan också som
en grundval för ledamöterna när det
gäller att närmare studera de olika länens
viigstandard.

Man kan av rapporten utläsa att av
riksvägarna endast 37 procent kan sägas
vara fullgoda, medan 27 procent
är godtagbara och 36 procent i behov
av omedelbar ombyggnad. Av europavägarna
är 35 procent av fullgod standard,
25 procent godtagbara och 40
procent i behov av omedelbar ombyggnad.

På dessa stora vägar går den tunga
och den snabba trafiken fram. Vi måste
i detta sammanhang också vara vakna
inför trafiksäkerhetsproblemet. Alla kan
väl konstatera att stora vägar med låg
standard är farliga vägar.

Av de genomgående länsvägarna har
— visar den gjorda kartläggningen —
23 procent fullgod standard. Det är
inte särskilt mycket. Hela 54 procent
betecknas som icke godtagbara. Dessa
vägar har en mycket stor trafik och
betyder självfallet vid sidan om de
stora stråken allra mest för trafikekonomien.

Utöver dessa två kategorier finns det

Torsdagen den 14 april 1966 em. Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

ett mycket stort s. k. sekundärt vägnät,
som också måste lia en tillfredsställande
standard. Det hjälper oss inte mycket,
om vi har goda huvudvägar men
en dålig standard på dessa sekundära
länsvägar. Det är de som fyller funktionen
att binda tillsammans de mindre
samhällsbildningarna och de olika industrianläggningarna
med de stora, genomgående,
pulserande vägstråken.

När högertrafikreformen beslöts här
i riksdagen anfördes bl. a. från vårt
parti att det var ett absolut krav att
man gjorde allt för att rusta upp vägnätet.
Vägstandarden har självfallet betydande
tyngd när vi söker de faktorer
som medverkar till ökad säkerhet
i trafiken. På den senaste tiden har
man börjat en diskussion om betydelsen
av fordonskvaliteten för trafiksäkerheten.
Det ligger säkerligen mycket däruti,
men givetvis är en god vägstandard
grundläggande för möjligheterna
att åstadkomma största tänkbara trafiksäkerhet.

Medvetandet om vägarnas nuvarande
standard och vetskapen om den förestående
högertrafikreformen borde ha
lett till att regeringen föreslagit riksdagen
en betydande ökning av vägupprustningen.
Så har som bekant inte
skett. De förslag regeringen lagt fram
innebär i stort sett oförändrade anslag
i kronor räknat i förhållande till vad
som gäller för detta budgetår, vilket i
sin tur betyder en reell minskning av
vägbyggandet, eftersom vägbyggnadskostnaderna
naturligtvis ökar lika väl
som alla andra kostnader.

När det gäller anslagen till underhållet
av de allmänna vägarna har
Kungl. Maj:t föreslagit en höjning med
37 miljoner kronor. Det är att hälsa
med tillfredsställelse. Vi skall dock
komma ihåg att det allra mesta av denna
höjning går bort genom automatiska
kostnadsökningar. Det som blir över
för en verklig förbättring på underliållssidan
är ytterst litet. Från dessa under -

hållsanslag går också de pengar som
vi använder för exempelvis oljegrusanläggningar.
Man måste utgå från att
denna verksamhet kommer att minska.
Under detta år naggas detta anslag också
mycket kraftigt i kanten genom att
vintervägsunderhållet blir onormalt
högt, vilket på något sätt måste kompenseras.
Det blir då säkerligen en förskjutning
i aktiviteterna när det gäller
förbättringar av vägbanorna, framför
allt på det sekundära vägnätet.

Väg- och vattenbyggnadsinvesteringarna
föreslås uppgå till sammanlagt
900 miljoner kronor. Det innebär som
sagt oförändrad medelstilldelning, vilket
betyder att volymen sänks, eftersom
vägkostnaderna beräknas stiga med ca
6 procent under det år då pengarna
skall användas.

Anslagen till städernas gator och vägar
visar enligt detta material en mycket
ogynnsam eftersläpning i förhållande
till vad som förutsatts i vägplanen.
Man kanske kan säga att detta problem
endast berör städerna. Man skall dock
komma ihåg att om vi inte får en rimlig
upprustning av vägarna i och omkring
städerna, så kommer detta att
åsamka trafiken mycket stora kostnader.
Det är alldeles för dyrt att låta
fordonsförare sitta och vänta på att
kunna passera dessa tätorter som sväller
ut alltmer.

Det som jag nu berört har lett fram
till att vi har yrkat ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag. Vi har velat öka investeringarna
totalt med 50 miljoner kronor.
Vi har föreslagit att denna ökning
skall fördelas så, att anslaget till riksvägnätet
höjs med 26 miljoner och anslaget
till länsvägnätets upprustning
med 4 miljoner, d. v. s. till samma belopp
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskat. Vi vill också öka anslagen
till städernas gatubyggande med 15
miljoner kronor. Härutöver har vi i någon
mån velat öka anslagen till den
enskilda väghållningen. Vi föreslår inga

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

höjningar av anslaget till underhåll,
även om detta hade varit befogat, men
vi yrkar på ytterligare 5 miljoner för
byggande av enskilda vägar. Det är vad
det ansvariga verket har föreslagit. Regeringen
har inte velat vara med om
högre anslag än 20 miljoner kronor,
och utskottsmajoriteten har anslutit sig
till detta.

De enskilda vägarnas karaktär har
ju starkt förändrats och kommer att
förändras mycket starkt. Användningen
av dessa vägar kommer att bli mer
mångfasetterad än tidigare, inte minst
med anledning av det beslut som riksdagen
fattat om att statsbidrag skall
kunna utgå till enskilda vägar om de
kan anses vara tillfartsleder till områden
som är av betydelse ur rekreationseller
friluftssynpunkt. Det innebär att
anslaget till byggande av enskilda vägar
kommer att tas i anspråk i betydligt
större utsträckning än tidigare.

Herr talman! Jag har velat anföra
denna allmänna motivering för våra
förslag till nämnda anslagshöjningar.
Vi har inte velat vara med om att låta
volymen av vägbyggande minska under
det kommande året, vilket med Kungl.
Maj:ts förslag faktiskt skulle bli fallet.
Vi står ju också inför genomförandet
av en trafikreform som säkerligen kommer
att medföra många besvärligheter.
En sådan volymminskning måste nog
uppfattas som en icke önskvärd politik.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till de vid punkten 9 avlämnade
reservationerna nr la, 2, 3
och 4.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Gomér, Jonasson, Franzén i
Träkumla och Gustafsson i Stenkyrka
(samtliga ep).

Herr MOSSBERG (s):

Herr talman! I motion 11:117 hemställes
om en utredning av frågan om
en mellanriksväg Dalarna—norra Värmland—Oslo.
Syftet med denna utred -

ning är att man om möjligt så småningom
skall få till stånd en bättre
vägförbindelse inom detta område. Det
är förvisso ingen ny fråga, men ärendet
är måhända jungfruligt i denna kammare.
Representanter för berörda kommuner
har vid flera tillfällen haft överläggningar
i denna angelägenhet, och
vid en hel del tillfällen har också representanter
för Hedmarks fylke och
Kongsvinger i Norge deltagit i överläggningarna.
Vid dessa överläggningar
har man funnit att många faktorer talar
för den väg som behandlas i motionen,
faktorer av stort intresse inte
bara för västra Sverige utan för hela
vårt land. Även norrmännen hyser varma
känslor för tanken på en dylik trafikled.

Vad är det då som talar för den i
motionen aktualiserade trafikleden?
Låt mig då först peka på den alltmer
tilltagande trafiken. Den kraftigt ökade
godstrafiken Malung—norra Värmland
—Kongsvinger kräver på vissa sträckor
en förbättring av vägkvaliteten. På
denna vägsträcka transporteras mycket
skogs- och industriprodukter samt råvaror
från Dalarna och Värmland till
isfri hamn i Oslo. Gods- och resandefrekvensen
vid tullstationen Vittjärn,
som är belägen efter denna trafikled,
är så stor att en utbyggnad av tullstationen
är att vänta. Detta talar också
för att vägnätet bör följa med i den
utvecklingen, eftersom det annars uppstår
flaskhalsar. Under 1965 passerade
cirka 2 000 lastbilar, varav många långtradare,
över Lekvattnet och Vittjärn.
Från och med innevarande år får enligt
norska vägdirektoratets tillstånd
långtradare av 16 meters längd passera,
vilket innebär en ytterligare påfrestning
på vägen. Transporter av det
slag jag här talat om liksom transporter
av olja från isfri hamn i Oslo kan
möjligen förbilligas genom snabbare
och säkrare vägar. Industrierna i Dalarna
och Värmland har behov av en

Torsdagen den 14 april 1961» em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagcn m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

sådan transportväg och skulle troligen
vinna avsevärt på de bättre förbindelser
med osloområdet som motionen
syftar till. Även exportindustrierna i
Norrland skulle, framför allt under tider
med isbeläggning, vinna en hel del
på att denna tanke realiseras.

Men vi kan också se denna angelägenhet
i ett större perspektiv; intressesfären
kan vidgas att omfatta även
Norge. Den norska staten kan finna
frågan angelägen för Nordnorges del.
Transitotrafiken Nordnorge—osloområdet
skulle med fördel kunna gå över
Dalarna—Värmland.

Vi kan också se frågan ur lokaliseringssynpunkt.
Den nu aktualiserade
vägsträckan skulle gå genom stödområden
i västra Sverige. Om motionärernas
tanke kan förverkligas skulle en sådan
mellanriksväg mycket väl, tror vi, kunna
komplettera de statliga bidrag som
utgår till stödområden i denna landsdel.
Vi tycker att lokaliseringspolitiken,
som ju är avsedd att ge stöd till
glesbygderna, borde tala för motionen.

Man skulle, tror jag, i de delar av
Dalarna och Värmland, som har sysselsättningsvårigheter
eller där man av
andra skäl har svårt att stoppa eller tillfälligt
bromsa upp avfolkningen, vara
hjälpt av en sådan mellanriksväg. Lokaliseringsbehovet
inom dylika områden
torde lättare kunna fyllas om man
har en vägförbindelse av bättre kvalitet
än som nu finns.

Låt mig, herr talman, till sist nämna
en tredje faktor, som vi också tycker
talar för motionen, nämligen turismen.
Vi har en omfattande turism i dessa
trakter, och allt fler turister söker sig
hit. Det är inte endast fråga om norrmän
och svenskar, utan här passerar
också mycket folk av andra nationaliteter.
Man planerar för närvarande en
placering av lokaliseringsmedel i turistanläggningar.
Det sker en stark expansion
av fritidsbebyggelsen i detta område.
Meningen är att man ytterligare
3* — Andra kammarens protokoll 1966.

skall bygga ut den och skapa verkligt
moderna och utvecklingsbara turistenheter
med bl. a. service åt fisketuristerna.

Turistnäringen i denna vår västliga
landsdel är någonting att vidareutveckla,
tycker vi motionärer. Här finns en
omväxlande natur med höga, mäktiga
furor och lövskogsgrönska omkring de
tjusiga fäbodvallarna. Vi har höga berg
och djupa dalar, här störtar sig forsiga
åar ned mot glittrande sjöar och trolska
skogstjärnar. Här finns, tycker vi,
all den ögonfägnande naturens skönhet
som varje människa längtar efter,
allt ackompanjerat av skogarnas sus,
fågelsång och säterjäntornas klingande
skratt.

På vintern kan vi bjuda på härligt
böljande skidterräng. Den ständigt lysande
och så välbekanta »sola i Karlstad»
flödar och ger värme och färg på
kinderna, bejublad av alla som lockas
till dessa ljuvliga trakter. Denna bedårande
landsdel inspirerar mig att citera
några ord ur Värmlandsvisan:
»Ack, Wermeland, du sköna, du härliga
land, du krona bland Svea rikes
länder». Därtill har man det undersköna
Dalarna alldeles på andra sidan
gränsen. Man finner att oasen är verklig.
Ja, här finns allt det som ger stressade
människor vila, liv och stimulerande
avkoppling. Allt talar för att
denna vackra och bedårande natur i
synnerligen gästfria landskap lämpar
sig väl som ytterligare utbyggt turistområde.

Om det är på det sättet att vi är beredda
att satsa lokaliseringsmedel på
turismen här, så behöver vi också göra
denna landsdel mer tillgänglig och åtkomlig
för turisterna. Ett sätt bland
säkerligen många andra är att undersöka
möjligheten att skapa en sådan
mellanriksväg som aktualiseras i motionen.

Måhända är det så, att denna begäran
från början bottnade i provin Nr

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1906 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

siella intressen. Men detta spörsmål är
nu inte en angelägenhet bara för Dalarna
och Värmland. Kan den aktualiserade
kommunikationsleden bli realiserad,
ja, då tror jag att den väl skall
främja svenska intressen i vidare bemärkelse.
Frågan är väl, som jag redan
antytt, en gemensam angelägenhet för
Norge och Sverige. Som sådan bör
den ses, utredas och om möjligt så småningom
förverkligas. Det är inte fråga
om att nu ta ställning till den i motionen
aktualiserade vägförbindelsen. Nu
gäller det bara en utredning, som skall
klarlägga dels behovet, dels frågan om
en ny väg eller en kraftig upprustning
av befintlig väg och givetvis inte minst
kostnadssidan. I dylika bedömningar
måste också ske en angelägenhetsprövning
jämfört med behovet av andra nya
vägar. Sådana avvägningar måste alltid
ske inom medgiven länskvotering.

Utskottet har nu funnit anledning att
avstyrka motionen. Man säger att detta
spörsmål bör behandlas i den för prövning
av vägfrågor stadgade ordningen.
Jag skall inte polemisera mot utskottet
om detta. Jag tycker dock att man borde
ha kunnat tillstyrka denna motion,
som ändå bara gäller tillsättandet av
en utredning. Det förefaller oss motionärer
inte heller att vara någon omfattande
och kostsam utredning. Själv
har jag tyckt att det är mycket som
talar för motionen, och därför hade
jag hoppats att den skulle ha rönt ett
annat öde vid utskottsbehandlingen.
Jag är övertygad om att denna utredning
borde ha kommit till stånd, och
därför vill jag, herr talman, sluta med
att yrka bifall till motion 11:117.

Herr andre vice talmannen CASSEL

(b):

Herr talman! Låt mig börja med att
instämma med den föregående talaren
i allt vackert han sade om Värmland.
Jag kan inte uttrycka mig så fint som

han, men han förstår säkert att jag
besjälas av exakt samma känslor.

Sverige är som vi alla vet ett stort
land med väldiga avstånd men med en
liten befolkning. Problemet att klara
vägarna har i vårt land självfallet blivit
mycket svårare än i mågna andra
länder med motsvarande folkmängd.
Antalet kilometer som vi behöver per
invånare är högst betydande i jämförelse
med de små, tättbebyggda länderna.

Detta utgångsläge skall vi i rättvisans
namn redovisa när vi går att något fundera
över arten och kvaliteten av det
vägnät som vi — jag höll på att säga —
har att dras med. Vidare skall vi inte
i bitterhet och kanske alltför stark kritiklust
säga att ingenting göres eller
har gjorts. I verkligheten har ganska
stora förbättringar kommit till stånd
på vägnätet under det senaste decenniet.

Men vad som skett och sker har ingen
egentlig relation till det ofantligt
snabbt växande trafikbehovet. Det har
inte räckt på långt när för att hjälpligt
hålla undan för trafikens tillväxt. Jag
vill erinra om att när viigplanen 1957
gjordes upp räknade man med att vi
skulle behöva 1 800 kilometer motorväg
fram till 1975. Hur mycket har vi
byggt i dag? 200 kilometer! Mera är
det inte. Vi har alltså 1000 kilometer
kvar att bygga. Därför är Sverige i dag
bilköernas trista land där mycken tid
slösas bort till ingen nytta och där en
orimlig mängd av helt onödiga olyckor
dagligen inträffar, ett land som präglas
av dålig trafikekonomi. Detta är, herr
talman, förhållanden som ingen kan
blunda för och som det heller inte
egentligen råder några delade meningar
om.

I år har det samhällsekonomiska
läge, som den socialdemokratiska politiken
resulterat i, ställt finansministern
i den situationen att han tvingats
vägra sin nyblivne departementschefs -

Nr 17

Torsdagen <len 14 april 190G em.

/;>

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. in. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

kollega i kommunikationsdepartementet
att få ett enda öre mer än i fjol för att
klara väg- och gatubyggandet. Det betyder
naturligtvis, som herr Gustafsson
i Kårby sade, inte att vi får lika
mycket byggt nästa år som innevarande
budgetår utan att vi får rätt mycket
färre kilometer, kvadratmeter eller vad
man nu vill mäta med. Prisfördyringen
gör här som på alla andra områden
att samma summa räcker till mindre.

Vi på högerhåll bär inget ansvar för
den ekonomiska politik som förts. Vi
bar rekommenderat en helt annan politik,
men vi vill ändå ta på oss bördan
att lägga fram sådana förslag som kan
leda till sanering och ordnade finanser
och till stoppande av inflationen.

I det läge där vi försatts finns ingenting
annat att göra än att hålla igen
och hålla igen med en kraft som är betydligt
större än den regeringen lyckats
prestera. Hur gärna vi än vill kan
vi därför inte stå till svars med att föreslå
en höjning av anslagen på kommunikationshuvudtiteln
trots att vi vet hur
väl det skulle behövas. Vi har därför
måst nöja oss med att flytta över 20
miljoner kronor till väg- och gatubyggandet
från anslaget till SJ:s oräntabla
trafik. Jag är fullt medveten om att därmed
löser man inga stora problem, men
det måste ändå vara en vettig omfördelning
att satsa mindre på de gamla, oräntabla
järnvägarna, som aldrig någonsin
kan göras ekonomiskt bärkraftiga, och
i stället bruka resurserna till nya, moderna
vägar som verkligen svarar mot
människors trafikbehov. Den omfördelningen
kan och bör göras utan att man
utsätter glesbygderna för stora svårigheter.

Men, herr talman, problemet att ge
Sverige det vägnät som behövs är enligt
min mening olösligt, om man inte
har möjlighet att klämma till med ett
vägbyggande av helt andra dimensioner
än de senaste årens. Vi behöver
mycket mera pengar och mycket mera

folk. Det för vi inte, om vi nöjer oss
med de inflytande bil- och drivmedelsskatterna,
och om vi nöjer oss med den
tillgång på människor som den svenska
arbetsmarknaden ställer till förfogande.

Ökade finansiella resurser måste skapas
och kan skapas genom lånefinansiering.
Det förefaller mig egendomligt
att det skall vara nödvändigt att kontant
betala alla dessa lönsamma investeringar
för vägbyggandet. Det är investeringar
med lång varaktighet väl jämförliga
med de investeringar som på
sin tid gjordes med lånemedel i järnvägarna
och som ständigt görs med
lånemedel för utbyggande av vattenkraft.
Vid sidan av lånefinansiering har
man möjligheter till avgiftsfinansiering.
Vi har väl alla kört på utomordentliga
vägar i t. ex. Italien, Frankrike och
Förenta staterna, som finansieras med
avgifter. Det går utmärkt. Pengarna
kommer in, och långt mera pengar än
man kan få med enbart bilskatter. Man
har utomordentliga vägar till sitt förfogande
där det blir väsentligt billigare
och oändligt mycket snabbare att
köra än på de gamla gatorna och vägarna.
Man slipper den oändligt besvärliga
genomgångstrafiken genom städer
och samhällen.

Det räcker emellertid inte med pengar,
det är alldeles uppenbart. Man behöver
också förstärka den arbetskraft
som kan stå till förfogande för vägbyggande.
Jag kan inte inse varför man
inte skulle kunna importera arbetskraft
som bygger vägar när man kan importera
arbetskraft för många andra ändamål.
Låt mig återvända till Italien. Italien
har förnämliga vägbyggare som
byggde Via Aurelia — en stensatt väg
som långa sträckor fortfarande användes
för tung trafik — på en tid då hos
oss inte fanns annat än ridstigar. Varför
skulle man inte kunna importera
italiensk arbetskraft för att bygga vägar
i Sverige med lånat kapital? Det är
mig en gåta.

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Riksdagen uttalade förra året sitt intresse
för att undersöka avgifts- och
lånefinansiering. Man sade då att det
behövde man inte skriva speciellt om,
ty säkerligen skulle det komma med i
de utredningar som finansministern och
kommunikationsministern tillsatt. Men
det har det inte alls gjort, det finns
inte ett ord därom i de direktiv som
har lämnats.

Herr talman! Låt mig uttala den stilla
förhoppningen, att kommunikationsministerns
ungdom och allmänt kända
radikala läggning i någon mån skall
kunna frigöra honom från det gammalmodiga,
litet provinsiella och ganska
fantasilösa tänkande som präglat och
präglar den socialdemokratiska vägpolitiken.
Och låt mig till sist yrka bifall
till reservationerna A 1 b, A 2, A 6 a
och D.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! I vägpropositionen,
kommunikationsdelen i statsverkspropositionen,
finns en ganska klar översikt
över hela planeringen av årets vägpolitik.
En diskussion av det slag som
nu förts, där man rycker ut den ena och
den andra detaljen som man är speciellt
intresserad av, ger naturligtvis inte en
riktigt rättvisande bild av vad ärendet
i sin helhet gäller.

Vi har i statsutskottets föreliggande
utlåtande försökt att i största korthet
ge en sammanfattning av den allmänna
planeringen från väg- och vattens och
därefter regeringens sida. Även om den
naturligtvis inte kan vara fullständig,
visar den emellertid — tror jag att man
måste säga — att anslagsramen i nuvarande
konjunkturläge inte är någon
dålig ansträngning. Jag påpekar vad
som står på s. 7 i utskottsutlåtandet, att
det totalbelopp som avses skall täckas
av automobilskattemedel enligt årets beräkningar
kommer att uppgå till 2 285,2
miljoner kronor. Det är inte något litet
belopp. Det innebär en ökning med

126,2 miljoner kronor. Jag kan hålla
med om att ökningen är liten och naturligtvis
borde vara större. Jag skall inte
här komma med någon politiskt brännbar
motivering — det får vi tillfälle
att göra senare — jag endast konstaterar
att sådant som det samhällsekonomiska
och statsfinansiella läget nu är,
är det självklart att man pressas till en
viss försiktighet.

Herr Gustafsson i Kårby redovisade
hur stor del i procent räknat av olika
vägkategorier som är eftersatta här i
landet. Jag bestrider inte riktigheten av
den redovisningen. Herr Gustafsson är
en alldeles för kunnig och erfaren vägpolitiker
för att lämna några felaktiga
uppgifter. Han är också tillräckligt
skicklig dialektiker för att inte nämna
siffror som skulle kunna slå omkull
hans egen argumentering. Annars skulle
jag nog vilja säga att han liksom argumenterar
ihjäl sig själv. De belopp
som man från centerpartireservanternas
sida föreslår i reservationerna är så blygsamma,
att de inte ens räcker till att
täcka en mycket liten bråkdel av de behov
som herr Gustafsson i Kårby här
redovisat. Alltid blir det något — det
är sant — men det är mycket litet.

Jag kan nämna, för att kammaren
kanske vill ha någon liten föreställning
om vilka proportioner det här rör sig
om, att vad beträffar byggande av riksvägar
föreslår Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
ett anslag på 340 miljoner
kronor medan centerpartireservanterna
föreslår en ökning härav med 26 miljoner
— det är alltså en mycket försiktig
uppräkning. Högerreservanterna nöjer
sig på den punkten med 16 miljoner.
Vad beträffar byggandet av länsvägar,
där utskottsmajoriteten i enlighet med
förslaget i propositionen föreslår 214
miljoner har reservanterna funnit sig
tvungna att stanna vid att öka beloppet
med 4 miljoner. Det är litet skum
på ytan — så litet rör det sig om.

Om man då tar med i bilden vad

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1900 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

som sägs i propositionen och understryks
i utlåtandet, att därest de konjunkturpolitiska
förhållandena blir sådana
att det finns arbetskraft att tillgå
kommer det också att ges möjlighet till
väsentliga utökningar, så är skillnaden
inte så stor att det behöver föranleda
någon process mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten. Det är ett av
de skäl som har föranlett mig att inte
skriva mig fri från majoriteten. Det
räcker att påpeka att herr Gustafsson i
Kårby och även herr Cassel har haft
sina speciella motiv av att därvidlag frigöra
sig. Det finns inte anledning att
föra någon diskussion om det.

Får jag beträffande herr Cassels resonemang
om eu annan form av vägbyggnadsfinansiering,
nämligen upplåning
och avgiftsbeläggning, säga, att jag i
princip har sympati för den utvägen
att finansiera vägbyggandet. Jag tycker
också att man har varit dogmatisk, när
man inte tidigare undersökt den möjligheten.
Men jag vill införa en synpunkt
i samband med herr Cassels resonemang,
som jag inte riktigt förstår
att inte högerreservanterna tar hänsyn
till, nämligen följande. Är inte läget
för närvarande sådant, att vi redan nu
av bilismen tar ut minst sagt skäliga avgifter
— jag skulle för min privata del
vilja säga mer än skäliga avgifter? Att
då ovanpå dessa lägga en ny form av
avgifter på bilismen genom att bilisterna
skall betala särskilda avgifter för
att åka den och den vägen, förefaller
mig verkligen vara att begära litet mer
än vad son; är rimligt. Med min blanka
reservation har jag velat visa sympati
för principen, men skall denna princip
genomföras måste det, enligt min mening,
bli någon lättnad av bilisternas
bördor på annat sätt. Jag tror ingen av
oss i nuvarande konjunkturläge är beredd
att vara sig kräva eller rekommendera
en sådan utväg.

Min ärade vän på värmlandsbänken
herr Mossberg argumenterade vältaligt

och lyriskt, som det anstår en värmlänning,
för sin tänkta mellanriksväg.
För att inte denna vägdebatt i andra
kammaren skall utveckla sig till något
slags värmlandsafton —- sådana trevliga
tillställningar bör ju lämpligen förbehållas
andra lokaler —- skall jag hålla
mig på jorden och bara helt kort framhålla,
att det skulle leda till något orimliga
konsekvenser, om riksdagen beträffande
det ena motionsvis framförda
vägförslaget efter det andra skrev till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning,
därför att vi är nyfikna på hur
det skulle ställa sig. Vi har en en gång
för alla fastställd ordning för hur man
framför nya vägprojekt, och den bör
följas också i detta fall. De brukar gå
via länsstyrelserna och vägförvaltningarna
för att sedan föras vidare till vägoch
vatten, innan de till sist når Kungl.
Maj :t. Jag tror inte att man — hur varmt
ens hjärta än klappar för Värmlandssköna
nejder, i synnerhet om det är ens hembygd
— kan göra våld på det sunda
förnuftet och säga, att vi skall bryta loss
just denna vägbit och begära utredning
om den. I varje fall kan inte jag
tillstyrka detta tillvägagångssätt, ty det
skulle kunna bli ett prejudikat som kunde
leda till ganska orimliga konsekvenser,
vilket motionärerna tydligen inte
riktigt har tänkt på.

Herr talman! Jag tror kammarens
ledamöter håller mig räkning för att
jag inte går djupare in på denna fråga.
Jag skall nöja mig med vad jag nu sagt,
och hoppas att jag har visat, att någon
stor advokatyr inte lönar sig beträffande
de små skillnader som det här är
fråga om.

Herr talman! Jag ber därför att vid
denna punkt i alla delar få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl talade om
det allvarliga ekonomiska läget, alt man

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

fick låta sig nöja o. s. v. Sedan fick jag
ett allmänt intryck av att om centerpartiet
hade begärt mycket mera pengar
skulle det ha varit någon mening att
resonera om saken. Den ökning med
50 miljoner kronor som centerpartiet
har föreslagit skulle enligt herr Ståhl
vara så obetydlig, att det egentligen inte
är någonting att orda om.

En ökning av vägbyggnadsanslagen
med 50 miljoner kronor kan ha stor
betydelse, om pengarna blir rätt använda.
När nu herr Ståhl älskvärt sade
att jag begriper mig på denna sak, hoppas
jag kunna återgälda denna vänlighet
genom att säga, att jag utgår ifrån
att han förstår att 50 miljoner kronor,
rätt använda, här kan ha en mycket
stor betydelse.

Jag vill inte närmare gå in på saken,
men det är klart att man skulle önska
att väganslagen kunde ökas så, att volymen
av byggandet verkligen blev större.
Det skulle stå i samklang med trafikutvecklingen
och behovet. Centerns
partimotion går i år ut på att om möjligt
upprätthålla nuvarande volym i
byggandet, men det som herr Ståhl talar
för innebär en sänkning, och det
kan vi inte vara med på.

Sedan vill jag säga till herr Cassel,
att vi får väl vänta på utredningen om
finansieringsvägarna. Det tror jag blir
en mycket intressant läsning för oss alla.
Om herr Cassels tal skulle ange högerns
allmänna syn på vägpolitiken,
tror jag inte det är möjligt att nå någon
större samling. Denna fråga får nog tas
med större allvar, om vi skall komma
någon vart.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig gjort gällande
att skillnaden var stor. Jag har
tvärtom sagt vad jag hela tiden ansett,
nämligen att skillnaden är relativt liten.
Och 50 miljoner kronor är inte
särskilt stora pengar i dessa sammanhang,
det vet herr Gustafsson i Kårby

lika väl som jag. Om vi skulle ta ut vad
vi har fått vid sidan av vägpropositionen
i form av beredskapsvägar, så
rör det sig om belopp, som är väsentligt
större än dessa 50 miljoner kronor.

Varje tillskott är självfallet av värde,
men man överdriver och ger det hela
abnorma proportioner, om man gör
gällande att det i detta sammanhang
finns två olika sorters vägpolitik. Så
är verkligen inte fallet.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I sitt bekanta piratradiotal
den 1 april sade statsrådet Palme
bl. a.: »Man skall ingripa innan kaos
har uppstått.» Samma dag kunde man
i en av våra ledande motortidningar
under rubriken »Från kris till kaos»
läsa följande: »Steget från kris till
kaos när det gäller trafiken i våra större
städer är säkert betydligt kortare än
vad de ansvariga vågar erkänna.»

Ja, det är många frågor i dagens
omoderna och som herr Cassel sade
kanske gammalmodiga vägbyggnadspolitik
som borde utsättas för en noggrann
granskning. När jag här endast
skall ta upp städernas trafikproblem,
är det därför att jag tror att krisen
där är störst och konsekvenserna av
den förda politiken där blir mest kännbara.

Jag är ledsen, herr talman, att jag
inte kan tävla med de föregående talarna
i poetiska och naturlyriska utsvävningar,
men stockholmstrafiken ger
liksom inte utrymme för någon lyrik.
Det skulle i så fall snarare bli en klagolåt,
men det vore kanske synd om
kammarens ledamöter. I stället skall
jag tala litet om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bekymmer och ambitioner,
vilket är något som inte tycks bekomma
utskottet alltför mycket.

I sina petita framhåller väg- och vatten
hur gällande fördelningsplaner på
intet sätt har kunnat tillgodose den
nybyggnad av trafikleder som avsågs

Torsdagen den TI april 190(5 em. Nr 17 79

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

när planerna gjordes upp, ocli man hänvisar
till olika orsaker härtill, som jag
dock inte har någon egentlig anledning
att här ingå på. Sedan räknar man som
exempel upp de byggnadsprojekt som
redan förra hösten uppsköts. Det var
exempel gällande dels Stockholms stad
och dels Stockholms län, dels också
Göteborg. För Stockholms stad gäller
det t. ex. så vitala arbeten som tillfartslederna
söderut, Essingeleden och Södertäljevägen,
där färdigställandet nu
uppskjuts två år. Det är vidare tillfartsledcrna
norrut, bl. a. Roslagsvägen,
där påbörjandet uppskjuts två år
och färdigställandet helt står i vida
fältet. Det är Lidingöbron och tre andra
stora trafikleder inom staden, där
påbörjandet uppskjuts i tre respektive
två år. Den här exempelsamlingen skulle
kunna utökas med fördröjningar för
många andra städer.

Sedan säger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att dessa förskjutningar måste
bedömas som synnerligen allvarliga, särskilt
genom att de påverkar andra
byggnadsprojekt som länge stått på tur.
Man har inte bara den normala trafikökningen
att ta hänsyn till, utan också
den stora befolkningsökningen just i
den här regionen.

Som alla här i kammaren känner till
är det just nu i Storstockholm meningen
att bygga ut Järvafältet. Det är ett
område där 120 000 människor kommer
att bo och som kostar åtskilliga miljarder
att bygga ut. Här får man nu inte
i tid fram vare sig tunnelbana eller förbindelsevägar.
För den oinvigde kan
det synas som om regeringen driver en
politik för bostadsbyggandet och en helt
annan politik för det härför nödvändiga
väg- och gatubyggandet. Man vågar
liksom av politiska skäl inte bromsa
bostadsbyggandet med direkta åtgärder,
men i realiteten kommer inte det planerade
bostadsbyggandet att kunna fullföljas
utan att det blir kaos i trafiken
här i storstockholmsregionen. I flera

kommuner har man redan långt tidigare
sagt ifrån att man inte vågat ta
på sitt ansvar att fortsätta bostadsbyggandet,
och nu kommer väl skaran av
sådana kommuner att öka.

I höst skall nu väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprätta nya fördelningsplaner
för den kommande femårsperioden,
och styrelsen utlovar redan nu att
den kommer att bli ytterligt restriktiv.
Samtidigt säger man att även om man
skulle fått sina ökade anslag — man har
i alla fall begärt ökade viigbyggnadsanslag
som ligger på 130 miljoner kronor
— så förutsätter man att städerna
måste räkna med att själva bekosta vägoch
gatubyggnader som är statsbidragsberättigade.

Utskottet säger ju nej till ökade anslag.

Ungefär samma problematik har vi
när det gäller utbyggandet av tunnelbanorna.
Som kammarens ärade ledamöter
minns tog vi här i fjol en förordning
om statsbidrag till tunnelbanan.
Det hela byggde på en överenskommelse
mellan staten å ena sidan och regionen
å den andra, där regionen erbjöd
sig att betala dryga pengar till i
första hand lokaltrafiken hos SJ. Detta
statsbidrag skulle utgå av bilskattemedel
och rymmas inom en eljest normal
ökning av medelstilldelningen till vägbyggnad
till städerna. Nu blir det ingen
ökning i år och hur går det då? Det är
inte utan att det är åtskilliga som frågar.

Inte med ett ord kommenterar utskottet
den uppkomna situationen. Skall
vi här i Storstockholm sluta bygga tunnelbanor
eller skall vi säga upp avtalet
med SJ? Är det alldeles riktigt att på
basis av en överenskommelse bevilja ett
statsbidrag och sedan vid första tillfälle
ändra på spelreglerna och säga
nej till pengarna?

Herr talman! Motionsledes har jag
framfört yrkande om en anslagsökning
på 20 miljoner till gatubyggande i stä -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnsder

derna. Nu är det ingen i statsutskottet
som har nappat på detta förslag, och
därför får jag nöja mig med att yrka
bifall till reservationen A 3), vari påfordras
en ökning med 15 miljoner,
och hoppas på bättre lycka nästa år.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! I motion 11:542 har
herr Gustavsson i Alvesta och jag hemställt
om utredning angående överförande
av vinterväghållningen på de enskilda
vägarna till det allmänna. Med
anledning av utskottsbehandlingen av
denna motion vill jag framföra några
synpunkter.

Kostnaden för vinteruppehållet för de
enskilda vägarna är det svårt att uppskatta.
Snötillgången varierar ju högst
betydligt år från år med följd att underhållskostnaderna
för vinterunderhållet
också blir mycket varierande. Denna
situation medverkar ofta till att ekonomien
för vägsamfälligheterna markant
försämras under besvärliga snöröjningsvintrar.
Bestämmelserna för bidrag till
underhållet av enskilda vägar är för
närvarande sådana att staten svarar för
70 procent av den beräknade kostnaden
för såväl barmarks- som vinterunderhåll.
Den övriga delen av kostnaden får
samfälligheterna stå för, såvida inte
kommunerna träder till och betalar resterande
belopp eller del därav. Men situationen
blir ofta sådan, under snörika
vintrar, att utdebiteringen blir orimligt
hög för vägsamfälligheterna. Vi anser
att det allmänna bör överta vintervägunderhållet
både ekonomiskt och organisatoriskt
på de vägar som är berättigade
till statsbidrag för underhållet.

Den gångna vintern har ju medfört
höga kostnader för vinterväghållningen.

I mitt eget län har det, när vissa vägsamfälligheter
nu gjort bokslut, visat
sig att snöröjningskostnaden varit åtta
gånger högre än de senaste fem årens
medeltal. Det kan naturligtvis sägas att
den gångna vintern varit extremt svår

och att det är ytterst sällsynt att sådana
kostnader för snöröjningen uppstår. Jag
vill emellertid då framhålla att det inte
är ovanligt att de egentliga kostnaderna
för snöröjningen ligger över den beräknade
kostnaden.

I fråga om barmarksunderhållet är
det annorlunda. Här går det t. ex. åt
ungefär samma antal kubikmeter grus
för underhållet varje år. Vad som kan
förorsaka variationer för barmarksunderhållet
är att vägen kan behöva sladdas,
som man säger, flera gånger ett
år än ett annat. Men jag vet av egen
erfarenhet att kostnaden för barmarksunderhållet
inte varierar så värst mycket
från år till år.

Mycket skulle vara vunnet om vinterväghållningen
anförtroddes åt vägförvaltningen.
Det är inte bara den
ekonomiska sidan som är betydelsefull
och som det bör vara en rättvisesak att
ordna, utan problemet har också en
organisatorisk aspekt: snöröjning fordrar
en god organisation för att personal
och maskiner skall kunna utnyttjas på
ett effektivt sätt.

Om vägförvaltningen övertar vinterväghållningen
behöver detta inte nödvändigtvis
innebära att man ställer egna
maskiner och egen personal till förfogande
för själva snöröjningen. Man kan
delvis använda sig av den organisation
som redan finns vid de enskilda vägarna
men bättre utnyttja resurserna. Det
viktiga är att man organisatoriskt
verkar för att vägarna inom ett område
— såväl allmänna som enskilda — blir
snöröjda ungefär samtidigt, övertoge
vägförvaltningen snöröjningen borde
bl. a. den olägenhet bortfalla som nu
ofta uppstår genom att anslutningen
mellan allmän och enskild väg proppas
igen på grund av att snöröjningen på
de olika vägarna sker vid olika tillfällen.
Vägförvaltningen brukar i sådana
fall inte se till att anslutningen från
enskild till allmän väg blir uppröjd.

Utskottet framhåller att på förslag

Torsdagen den 14 april 1966 em. Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

av 1960 års vägsakkunniga framlade
regeringen år 1963 en proposition, och
på grundval av denna beslutade riksdagen
om avsevärda förbättringar i bidragsgivningen
på området. .lag skall
vara den förste att erkänna de förbättringar
som åstadkommits genom detta
riksdagens beslut. Bidragsprocenten höjdes
från 65 till nuvarande 70 procent
av den beräknade kostnaden för vägunderhållet,
vilket hälsas med den största
tillfredsställelse.

Utskottet skriver vidare: »Den av
motionärerna ånyo aktualiserade frågan
om ett förstatligande av den enskilda
väghållningen eller — i liknande
syfte — en samordning mellan .statlig
och enskild väghållning har därvid av
såväl organisatoriska som ekonomiska
skäl inte befunnits möjlig att genomföra.
» Vi begär dock inte att man skall
förstatliga de nu enskilda vägsamfälligheterna.
Vårt förslag går ut på att vinterväghållningen
övertas av det allmänna
och att det sker en samordning på
detta område.

Jag vill dessutom påminna om ett
annat åliggande som de enskilda vägsamfälligheterna
har att fullgöra. Trafikanterna
fordrar, såsom anfördes i
motionen, att de enskilda väghållarna
skall betala de skador vilka uppstår
genom försummelser i samband med
halka och andra förmenta brister i vinterväghållningen.
För att skydda sig
mot dessa anspråk har samfälligheterna
tvingats teckna ansvarighetsförsäkringar.
Bolagen har nu infört en självrisk
av 300 kronor för varje skada,
varigenom väghållarna kommit i ett
sämre läge.

En effektiv sändning, genomförd på
ett rationellt sätt, torde vara i det närmaste
omöjlig att åstadkomma så länge
som den enskilda väghållningen är sönderdelad
i små och ekonomiskt svaga
enheter. Om staten övertager vinterväghållningen,
bör arbetet kunna utföras
på ett enhetligt sätt och ansvarsfrågan

skulle lösas, eftersom samma regler skulle
gälla på alla vägar. Dessa .spörsmål
har utskottet dock över huvud taget inte
berört vid sin behandling av motionen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till vår motion
II: 542.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Herr Johansson i Växjö
borde först försöka övertyga dem av
sina partikamrater, som deltagit i behandlingen
av denna motion och som
även är med på den skrivning, vilken
utskottet enhälligt antagit.

Jag tror heller inte att man skall ta
så lätt på detta problem, tv frågan hur
staten skulle kunna gå in på detta område
i dess helhet är ett stort organisatoriskt
problem. Jag tror nästan att
detta inte skulle vara möjligt att genomföra.

När det gäller det utlåtande som vi
nu behandlar har statsutskottets majoritet
godtagit Kungl. Maj:ts förslag för
nästa budgetår i vad avser anslagen till
väg- och gatubyggandet. Det betyder,
såsom tidigare framhållits, ett i förhållande
till innevarande budgetår oförändrat
anslag på 900 miljoner kronor
för detta ändamål.

För vägunderhållet har föreslagits en
ökning med 50 miljoner kronor. Herr
Gustafsson i Kårby nämnde siffran 37
miljoner, men om man räknar det som
städerna och den enskilda väghållningen
har fått för detta ändamål finner
man att det blir 50 miljoner kronor.

Detta gör tillsammans för vägunderhållet
inte mindre än 656,6 miljoner
kronor. På denna punkt råder det inga
delade meningar. Det avsnitt om vilket
oenighet råder gäller utskottsmajoritetens
förslag om 900 miljoner kronor.
På denna punkt föreligger ett förslag
från centern och några högerledamöter
på 950 miljoner kronor och ett förslag
från högermän och centerpartister
på 920 miljoner kronor. Detta inne -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

bär skillnader på mellan 20 miljoner
och 50 miljoner kronor, vilket i jämförelse
med de av mig nämnda beloppen
inte är så synnerligen mycket.

I det samhällsekonomiska läge som
vi för närvarande befinner oss i kommer
vi väl vid en hård prövning av
budgeten inte ifrån att väg- ocli gatuanslagen
måste tas med. Det gäller också
en fördelning av våra samlade resurser.
Vi kan — både partier och personer
— ha starka sympatier för att satsa
ännu mer på vägbyggandet och öka utbyggnadstakten.
Som avdelningens ordförande
tidigare nämnde anvisas inte
mindre än 2 285,2 miljoner kronor, som
skall täckas av automobilskattemedel,
till en verksamhet som kommer hela
vårt trafikväsen till godo, och det är
klart att denna satsning måste ses från
hela samhällsekonomiens synpunkt.
Kanske kan det råda delade meningar
om 20—50 miljoner kronor, men ingen
kan väl förneka att vi har och i framtiden
kommer att ha en hög satsning
på förbättringar av väg- och gatuväsendet.

Mot bakgrunden av min starka förankring
i det lokala gatubyggandet i
en stad hoppas jag att vid kommande
prövningar i departementet både dess
chef och hela regeringen i övrigt vill
undersöka om det inte finns möjlighet
för de städer, som är egna väghållare,
att få en litet större anslagstilldelning,
eftersom mycket stora behov gör sig
gällande på detta område.

Motionsyrkandet om utredning rörande
låne- och avgiftsfinansiering av
utbyggnad av våra trafikleder skall jag
beröra i all korthet. Herr andre vice
talmannen var inne på denna fråga och
tog Solvägen i Italien som exempel. De
som kan och vill betala kan ju utnyttja
Solvägen, men jag har också åkt på vad
jag med herr andre vice talmannens
ord kan kalla fårstigarna i Italien. En
del människor är naturligtvis hänvisade
till dessa vägar.

Jag tror inte att man med en lånefinansiering
har större möjligheter till
en utbyggnad. Det är väl, herr andre
vice talman, de sammanlagda investeringarna,
kapital och arbete, som blir
avgörande för utbyggnaden även i fortsättningen.
Jag kan inte tänka mig att
resurserna skulle bli större, ty det
måste gå ut över ett annat område, om
man skulle ta lånefinansieringen i anspråk.
För närvarande lånefinansierar
våra kommuner en del av gatubyggandet.
Även denna ingår i deras investeringsprogram,
men vi vet hur svårt det
nu är att skapa lånemöjligheter till de
investeringar som behövs på detta område.

Frågan om avgiftsfinansiering har
riksdagen behandlat både år 1963, år
1964 och år 1965 och därvid avslagit
motionsledes framförda förslag. Jag
finner inte att det har framkommit något
som helst nytt som talar för ett
ändrat ställningstagande av riksdagen
i detta fall. Därför skall jag inte heller
gå in i någon längre diskussion om
detta problem i dag. Jag tror att vi gott
kan vänta och se om sakkunnigutredningen
om vägtrafikens kostnadsansvar
kan finna några andra finansieringsformer,
och ta upp diskussionen sedan.

Herr talman, med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkt 9.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Här har talats om avgiftsfinansiering
på ett sådant sätt, att
man kan få den föreställningen att det
bara var människor som kunde betala
som åkte på de avgiftsbelagda vägarna;
andra fick ta sig fram bäst de ville. Så
är det inte. Man har naturligtvis valfrihet.
Man kan åka på den avgiftsbelagda
vägen eller låta bli. För det mesta
är det emellertid mycket billigare att
färdas på den avgiftsbelagda vägen.
Dels sparar man tid, dels sparar man

Torsdagen den 14 april 1966 em. Nr 17 83

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

enorma mängder drivmedel. Därför
åker folk på de avgiftsbelagda vägarna
med både lastbilar och personbilar.
Att det skulle röra sig om olika sociala
kategorier är helt och hållet en missuppfattning.

Herr Johansson i Norrköping säger
att man inte skulle kunna göra mer,
om man lånade pengar än om man uteslutande
var hänvisad till löpande inkomster.
Varför lånar då kommunerna
pengar till sina investeringar, varför
har man lånat pengar för att bygga
järnvägar, varför lånar man pengar för
att bygga kraftverk, om det inte är för
att tidigare kunna skaffa sig de räntabla
nyttigheter som man behöver?
Det kan vara god ekonomi att låna.
Herr Johansson invänder att det är
svårt att låna. Visst är det svårt att
låna i dag. Jag vill inte påstå att detta
är en metod som man kan tillämpa i
varje läge. Men i dag har vi inte bara
knapphet på kapital, utan det är knapphet
på arbetskraft. Situationen kan
dock vara en helt annan vid en annan
tidpunkt. Det kan vara bristande tillgång
på inflytande medel medan det
finns möjlighet att låna på marknaden
och tillgången på arbetskraft är god.
För övrigt har jag ju inte bara talat
om att man skall låna pengar, utan jag
har också talat om att man skall försöka
importera sådan i vägbyggande
kunnig arbetskraft, som kan finnas på
annat håll, för att stärka våra reella resurser
just när det gäller vägbyggande.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande den sista
punkten tycker jag inte att man skall
anklaga någon, åtminstone inte regeringen,
ty där det i beredskapshänseende
varit möjligt har man fått ett ökat
vägbyggande. Följaktligen kan vi väl
säga att den satsning som har gjorts
bl. a. på beredskapsarbetena i Norrland
har givit det resultatet att man

där ligger långt före vägplanen. Den
möjligheten finns naturligtvis även med
de finansieringsformer som vi för närvarande
väljer.

Vidare berörde herr andre vice talmannen
frågan om avgiftsbelagda vägar,
men den saken skall vi väl inte ta
upp någon diskussion om i kväll, utan
det får vi väl tala om vid ett annat tillfälle.
Herr andre vice talmannen skall
dock inte glömma att det kostar en
krona per mil att köra på Solautostradan
i Italien, och det har naturligtvis
inte alla råd med. Vi skall inte heller
bortse från att ett sådant system — som
jag principiellt är motståndare till —
skulle innebära dubbelbeskattning av
bilismen, och det är väl ändå inte meningen.

När 1960 års vägsakkunniga behandlade
denna fråga, var vi helt överens
om att det kan finnas ett eller annat
objekt — vi nämnde t. ex. öresundsförbindelsen
— i fråga om vilket det
kan bli tal om avgiftsfinansiering och
ingenting annat. Jag tror att det kommer
att ligga så till även i fortsättningen.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Hela denna fundering
om dubbelbeskattning är alldeles felaktig.
Vi har normal beskattning för
det normala vägnätet. Vill jag använda
andra, bättre, snabbare och lättframkomligare
vägar, kan jag göra det, men
då får jag betala för det. Det är valfritt
om jag vill betala den avgiften eller om
jag inte vill betala den; de flesta människor
vill betala den, eftersom de tjänar
på att göra det.

Till sist vill jag ställa en fråga: Om
man nu inte vill göra någonting extra
— inte låna pengar, inte skaffa sig
extra inkomster genom avgifter, inte
höja de nuvarande bilskatterna — hur
tror man då att vi någonsin skall få ett
modernt, ordentligt trafiknät med de

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

stora motorvägar som den våldsamma
trafiken i Sverige kräver?

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Till det sista vill jag
säga, att jag inte tycker att det är dåligt
— både förutvarande och nuvarande
kommunikationsministern skall
ha ett gott betyg för det — att vägplanen
som antogs 1957 praktiskt taget
fullföljts. Det är bara för städernas del
som man inte hunnit med. På andra
områden har man i stort sett kunnat
följa vägplanen och ligger t. o. m. före.
Om vi, som jag tror, kan bibehålla och
eventuellt öka — något som är önskvärt
— det nuvarande omfattande vägbyggandet
tror jag att vi inom rimlig
tid kommer att få en relativt hög vägstandard.
Men, herr talman, det är klart
att vi inte med en gång kan lösa alla
de problem i detta avseende som finns
i våra tätorter. Inte bara arbetsmarknadsskäl
utan även och framför allt
ekonomiska och stadsplaneskäl gör det
mycket svårt att på kort tid lösa alla
dessa problem. Det arbetet kommer att
kräva mycket lång tid.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Om det skulle vara så
som herr Johansson i Norrköping påstår,
att man ligger väl framme med
vägbyggandet enligt vägplanen, då måste
det vara något fel på vägplanen. Ty
man behöver väl knappast vara bilägare
eller biltrafikant för att kunna
konstatera den verkligt stora eftersläpning
som föreligger i fråga om ombyggnader
och underhåll av vårt vägväsen.
Det är inte något uttryck för vare
sig kritiklusta eller kverulans när man
säger att vägväsendet befinner sig i ett
sådant skick att det verkligen inger bekymmer
och oro.

Herr Gustafsson i Kårby har refererat
något av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
rapporter. De siffror som

herr Gustafsson i Kårby nämnde var
allt annat än vackra. Dessa siffror gällde
medeltalet för riksvägarna och länsvägarna
i hela landet. Siffrorna i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens rapporter
angående förhållandena ute i de olika
länen är än mer skrämmande. Det finns
nämligen län som ligger långt under
riksmedeltalet. Det gör naturligtvis saken
inte bättre.

Jag skall lämna ett enda exempel —
i debatten har det ju anförts exempel
från olika delar av landet, bl. a. från
Värmland — och tar då förhållandena
i Älvsborgs län. Jag tror för resten att
Älvsborgs län är ett av de län som har
de sämst hållna vägarna. I detta län är
i stort sett hälften av riksvägarna i sådant
skick att de behöver byggas om;
endast 30 procent av dessa vägar håller
godtagbar standard. När det gäller
vägarnas bärighet och det tillåtna axeltrycket
på broarna är läget nära nog
katastrofalt. I detta avseende ligger
Älvsborgs län ytterst illa till; endast 44
procent av vägarna har fullgod bärighet.
Medeltalet för landet ligger på ungefär
50 procent. Det finns i Älvsborgs
län broar som har så nedsatt bärighet
att en lastbil av den rationella storleken
utan last knappast kan gå över den,
därför att det tillåtna axeltrycket är
satt så lågt — och detta gäller broar
som ingår i det allmänna vägnätet. Det
finns dessutom vägar med så dålig bärighet
— detta gäller också de allmänna
vägarna — att godsbefordran i vissa
fall måste gå över sidoliggande enskilda
vägar; det finns sådana i Älvsborgs
län.

Man kan fråga sig om vi någonsin
skall kunna bygga ikapp och om vägnätet
någonsin kommer att kunna rustas
upp, så att det fyller de krav som
man i våra dagar kan ställa på en rationell
vägstandard.

Med de äskanden som kommunikationsministern
gjort för innevarande år
kommer det inte att ske. Årets äskan -

Torsdagen den 14 april 1900 cm. Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. in. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

den medför i stället en ytterligare eftersläpning,
eftersom anslaget till nybyggnader
är oförändrat i förhållande
till innevarande års budget, och dettt
betyder att ett minskat antal vägkilometer
byggs om på grund av att den
allmänna kostnadsstegringen så att säga
äter upp en del av detta anslag. Därtill
kommer att kommunikationsministern
senarelagt vissa vägbyggnadsprojekt.

Nedslitningen av vägarna gör att underhållet
är synnerligen kostsamt. Man
kan inte heller hysa några förhoppningar
om förbättringar härvidlag för
nästa budgetår. Visserligen har anslaget
uppräknats något, men även här lägger
den allmänna kostnadsstegringen
en hel del hinder i vägen för förbättringar.
Vi står dessutom snart inför en
trafikomläggning, då vi skall övergå till
högertrafik, vilket också kommer att innebära
påfrestningar, sett bl. a. ur
olycksfrekvenssynpunkt, och då måste
ju ändå vägarna — det har också utlovats
— vara i ett sådant skick att vägstandarden
inte kommer att ytterligare
öka olycksfrekvensen.

Herr talman! Upprustningen och
iordningställandet av ett ändamålsenligt
vägnät i vårt land är utan tvivel
en av de allra mest lönsamma rationaliseringsåtgärder
som kan vidtas. Även
om statens dåliga ekonomi, enligt herr
Johansson i Norrköping, medför att
upprustningen av vägnätet försvåras,
så har vi ändå från Centerpartiet kunnat
öka anslaget med 50 miljoner kronor
mer än regeringen föreslagit till
vägbyggnader, och 50 miljoner kronor
är ju ändå ett värdefullt tillskott.

Årets väganslagsäskanden inger sålunda
bekymmer och oro för framtiden.
Landets bilägare har sannerligen rätt
att kräva att de skatter som belastar
bilägarna skall användas till de ändamål
de är avsedda för. Så är det inte
nu; vi har gått ifrån det systemet. Så
t. ex. årets bensinskattehöjning med

cirka 200 miljoner kronor vilket belopp
inte går till vägbyggnader utan åker
direkt in i statsbudgeten. Detta system
måste uppmärksammas, och vi får hoppas
att det skall vara tillfälligt.

Herr talman! Låt mig få yrka bifall
till reservationerna 1 a, 2, 3 och 4 under
punkten A i utskottsutlåtandet.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag skall inte ansluta
mig till kritikerna vid detta tillfälle,
utan jag vill bara rikta ett tack till kommunikationsministern
och statsutskottet
för att man tagit med en skrivning om
att bron över Kalmarsund bör tas med i
nästa femårsplan och att man beräknar
att den skall kunna påbörjas 1967. Jag
hoppas att man kan fullfölja vad man
här lovat. Vi har länge arbetat för detta
och uppvaktat olika kommunikationsministrar.
De större öar här i landet,
som rimligtvis kunnat få en fast förbindelse,
har nu fått sådan. Det är framför
allt Orust och Alnön. Vi räknar med
att nu bör turen vara kommen till vår
landsända. Vi hoppas att de löften som
givits av kommunikationsministern i
statsverkspropositionen om byggande
av en bro till Öland och som statsutskottet
inte haft något emot, kommer
att infrias.

Jag var också en gång inne på samma
linje som herr Cassel, att om det inte
fanns någon annan möjlighet att få detta
broprojekt genomfört inom rimlig tid,
skulle man kunna gå avgiftsvägen. Men
riksdagen har tidigare, med anledning
av en motion som jag då väckte, sagt
att bron bör ingå i den vanliga femårsplanen
och finansieras på gängse sätt.
Då är det min förhoppning att så också
skall ske, ty den vägen är mycket bättre
än avgiftsvägen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen A 1 a) av
herr Ivar Johansson m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen A 1 b) av fröken
Andersson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Gassel begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr andre
vice talmannen Cassel votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 9:o) mom. II) i statsutskottets
utlåtande nr 6 antager reservationen
A 1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen A 1 b) av fröken
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 43 ja och 32 nej,
varjämte 131 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A 1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Kårby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129 ja
och 42 nej, varjämte 36 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
A 2); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Torsdagen den 14 april 1966 em. Nr 17

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

9:o) mom. III) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A 2) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 69
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV—VI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
A 3); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Kårby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) mom. VII) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A 3) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 45 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VIII

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
A 4); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i Kårby
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9 :o)
mom. IX) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A 4) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 157 ja och 39 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. X

Herr talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 451
och 11:542; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 79
och 11:117; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. XII

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. XIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
A 6 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) mom. XIII) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A 6 a) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 149 ja och
49 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XIV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj:t hade (punkt B 19., s. 72
och 73) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 85 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wikberg (I: 454) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Växjö m. fl. (II: 543), i vilka hemställts
att riksdagen vid sin behandling av anslaget
Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1966/67 måtte anvisa ett
reservationsanslag av 90 000 000 kr.;

Torsdagen den 14 april 1906 em.

Nr 17

dels ock en inom andra kammaren av
herrar From och Westberg väckt motion
(II: 536).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 454 och II: 543, till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 85 000 000 kr.;

II. att motionen II: 536 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson och
Bengtson, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Kårby, Mattsson och Tobé,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 454 och II: 543,
till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 90 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! Under denna punkt av
statsutskottets utlåtande återfinner vi
en för riksdagen gammal bekant. Det
gäller statsbidrag till kommunerna för
vatten- och avloppsanläggningar.

Alltsedan jag kom till riksdagen har
vi talat om att det skulle vara angeläget
att kommunerna fick sitt utlovade bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar.
Det bör vara en ambition för riksdagen
att få möjlighet att betala den
eftersläpning av bidraget som ännu råder.

Allmänheten har ju numera fått uppmärksamheten
riktad på vikten av vattenvård,
och vi är alla besjälade av intresse
för att bevara våra vatten. Ett
stimulansbidrag kanske i dag inte betyder
så mycket, men detta till trots kvarstår
som en synnerligen angelägen uppgift
för oss att ge kommunerna den ut -

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

lovade hjälpen för att täcka kostnader
som de dragits med i många år.

Utskottets majoritet anser också att
en anslagsuppräkning i och för sig är
önskvärd men längre går utskottet inte i
år. Departementschefen talar om anslagets
successiva höjning, och utskottet
hänvisar också till den successiva
höjning som har skett.

En höjning av anslaget krävs för att
balansen skall kunna avvecklas under
året 1971 — detta enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beräkningar. Men
det sker ingen höjning av anslaget i år,
om utskottets förslag vinner riksdagens
bifall, och jag kan väl inte med den
erfarenhet jag har hoppas, att den reservation
som finns fogad till utskottsutlåtandet
vinner riksdagens bifall.

Jag skulle emellertid vilja vädja till
kommunikationsministern att fortsätta
med de successiva höjningarna och göra
en uppräkning av bidraget för att på så
sätt kunna hjälpa kommunerna och betala
eftersläpningen. Så försvinner den
orättvisan mot kommunerna.

Herr talman! Jag har bara i all korthet
velat framföra dessa synpunkter.
Hela problematiken känner ju riksdagsledamöterna
efter många debatter tidigare
till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid mom. B, punkten
13, som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 6.

I detta anförande instämde herrar
Tobé och Johansson i öckerö (båda fp).

Herr FROM (fp):

Herr talman! Utskottet har även på
denna punkt behandlat en motion i
andra kammaren, nr 536, vari hemställts
att av medel som ställts till förfogande
för bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
högst 200 000 kronor
skall tas i anspråk för bidrag till vattenvårdsförbunden.

Förra året förelåg en liknande motion,
och i denna hemställdes också om en
lagstiftning för vattenvårdsförbunden, i

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

varje fall en utredning om lagstiftning. <
I sitt utlåtande förra året påtalade jord- !
bruksutskottet att det förutsatte att i
Kungl. Maj :t låter verkställa erforder- ;
liga utredningar om detta spörsmål. i
Detta har också påpekats i förbigående <
i motionen, men det underliga är, enligt
min mening, att utskottet tar detta på- i
pekande om lagstiftning såsom motiv i
för avslag på den i år avlämnade motionen
om statsbidrag till vattenvårdsförbunden.
Det förefaller mig nästan
vara goddag — yxskaft som svar på
motionen.

.lag kan inte underlåta att säga några ]
ord om det, som jag tycker, viktigaste j
beträffande vattenvårdsförbunden. Des- j
sa har ju tillkommit på rekommendation j
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och j

länsstyrelserna. Länsstyrelserna har j

kanske i de flesta fallen tagit initiativ (
till bildande av dem, och deras åtgär- j
der består av olika bakteriologiska, fy- j
sikalisk-kemiska och limnologiska undersökningar.
Några förbund har också |
tagit upp en förebyggande verksamhet,
och det är ju ytterst betydelsefullt.

Som nämnts i motionen visar en fö- j,
retagen utredning att man inom de be- c
rörda vattenvårdsförbundens områden s
i dag offrar 75 å 100 kronor per invå- s
nare och år för täckande av kostnader- j
na för användande av en recipients vatten,
och därefter utsläppande av vatt- s
net igen i sämre skick än när man tog c
det ur recipienten. Men för vård och t
kontroll av vederbörande vattendrag a
offrar man endast 1 å 2 promille. c

Kostnaderna för vattenvårdsförbun- t
dens arbete har täckts av medlemmarna
i förbunden, d. v. s. kommuner, indu- a
strier, mejerier m. fl., men eftersom det s
saknas lagstiftning på området har det f
i några fall visat sig att industriföretag r
har dragit sig ur vattenvårdsförbunden, f
vilket medför minskade möjligheter för f
förbunden att klara sin ekonomi. Nu är b
det alltså tänkt att resurserna skulle b
ökas om man fick ökade statsbidrag, b
och därigenom skulle övervakningen n

och kontrollen kunna bli mera effektiv.
Som framhålles i motionen får vi vänta
och se vad som händer med anledning
av jordbruksutskottets skrivning rörande
lagstiftning om vattenvårdsförbunden.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan har bara velat påpeka här nämnda
förhållande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Om jag får börja med
den del av denna punkt som den senaste
ärade talaren, min bänkkamrat herr
From, berörde, så karakteriserade han
närmast utskottets skrivning i denna
punkt som ett goddag — yxskaft. Om
han läser skrivningen en gång till och
med litet annan betoning, tror jag emellertid
han skall finna att utskottet understryker
vad utskottet sade redan i
fjol, nämligen att man har anledning
förutsätta att den utredning som måste
göras kommer att utmynna i förslag
rörande grunderna för statsbidrag för
den allmänna vattenvården.

Det är sålunda närmast ett understrykande
av behovet av förslag till principer
efter vilka eventuellt statsbidrag
skall komma att utgå. Att däremot —
som motionärerna vill — ta ett par
hundra tusen kronor av pengarna till
vatten och avlopp för att göra något
slags brandkårsutryckning i särskilt
ömmande fall torde knappast gagna syftet.
Vi behöver först få klarhet om de
grunder som rimligen bör vara vägledande
för statsbidragsgivningen på detta
område.

Låt mig sedan säga några ord om det
avsnitt som berördes av herr Johansson
i Dockered. Det är riktigt att denna
fråga är en gammal bekant, och skillnaden
är inte heller här särskilt stor.
Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten har
föreslagit 85 miljoner kronor, och det
beloppet har reservanterna föreslagit
höjt till 90 miljoner. Det är riktigt att
beloppet är detsamma i år som i fjol,
men jag vill påpeka att bakgrunden

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Nr 17

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Avlöningar

härtill ändå är en ganska avancerad förbättring
under en följd av år, särskilt
under de senaste åren. Att i detta läge
genom en ytterligare ökning av beloppet
markera att kommunerna skulle kunna
vänta en ökad statsbidragsgivning torde
i nuvarande ekonomiska situation inte
vara alldeles rimligt.

Utskottsmajoriteten har funnit att
den avvägning som Kungl. Maj :t har
gjort på denna punkt liaft goda skäl för
sig. Jag erkänner att detta är en omdömesfråga,
men jag tror att skälen väger
tyngst för att även på denna punkt
och i detta läge gå relativt försiktigt
fram.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan, herr talman!

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen B);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Dockered begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen B) av herr Ivar Johansson
m. fl.

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Dockered begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 68 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt E 1., s. 141
—150) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för institutet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1966/67,
dels ock till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 8 622 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Wikberg m. fl.
(1:456) och den andra inom andra
kammaren av herr Josefson i Arrie
m. fl. (11:544), i vilka hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av anslaget
E 1. Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1966/
67 måtte anvisa ett förslagsanslag av
8 907 216 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 456 och II: 544,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Sveriges me -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Avlöninga:

teorologiska och hydrologiska institut,
att tillämpas till vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 8 622 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Gustafsson
i Kårby och Mattsson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 456 och II: 544,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1966/67;

b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 8 907 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Till punkten 24 i statsutskottets
utlåtande nr 6 har fogats en
reservation vari krävs 285 000 kronor
utöver utskottsmajoritetens förslag för
avlöningar vid Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut. Genom denna
anslagsuppräkning skulle man kunna få
de personalförstärkningar som krävs
för att bygga ut väderprognosverksamheten,
vilket skulle vara till gagn för
jordbruket men också för andra näringsgrenar,
fritidsintressen o. s. v. För ändamålet
skulle krävas tio nya befattningshavare.

Utskottsmajoriteten anser i likhet
med departementschefen att det behov
jordbruket har av väderleksprognoser
skall kunna fyllas genom en permanentning
av den åren 1963 och 1964 under
sommaren och hösten bedrivna försöksverksamheten
med lokalt utfärdade prognoser,
som gjorts i samarbete med
flygvapnet och hushållningssällskapen

samt med anlitande av väderradaranläggningama
och prognosresurserna vid
ett antal flygflottiljer och vid den civila
flygväderlekstjänsten på Arlanda.

En lösning av frågan enligt dessa
riktlinjer är emellertid enligt min mening
inte tillfredsställande. Inskränkningarna
i flygvapnets möjligheter att
medverka gör nämligen att prognoser i
allmänhet inte kan utfärdas under lördagar
och söndagar och inte heller under
semestertid. Jordbrukarna är emellertid
beroende av vädret under veckans
alla dagar. Det går inte att tillämpa femdagarsvecka
inom jordbruket, åtminstone
inte under skördetiden. Och semestertiden
infaller ju under en period
då lantbrukarna är särskilt beroende
av väderleksprognoserna.

Jag är förvånad över att såväl statskontoret
som departementschefen, trots
att de betonat värdet av denna prognostjänst,
inte velat vara med om att utbygga
verksamheten, så att den kan
omfatta även lördagar och söndagar
samt semestertiden. Jag tycker, att när
man anser att prognostjänsten är värdefull
borde man också vara positiv
till en personalförstärkning vid meteorologiska
och hydrologiska institutet,
så att det går att få centralt utfärdade
prognoser under ifrågavarande tider.
Ett sådant arrangemang skulle dessutom
möjliggöra prognoser som är mer långsiktiga
än de lokala kan bli. Detta vore
värdefullt för jordbrukarna, som därigenom
bättre skulle kunna planera
arbetet under skördetiden.

Det är emellertid inte bara jordbruket
som skulle vara betjänt av en utbyggd
och effektiv väderprognosverksamhet
— även andra näringsgrenar
är mer eller mindre direkt beroende
av väderleksförhållandena. Därtill kommer
att ifrågavarande väderleksprognoser
säkerligen också skulle välkomnas
av de enskilda medborgarna, som bättre
skulle kunna planera sin semester och
sin fritidsaktivitet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

Torsdagen den 14 april 1960 em.

Nr 17

Eds ersättande med försäkran på heder och samvete

fall till reservationen C av herr Ivar
Johansson m. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med hänvisning dels till
att klockan är en kvart i tolv, dels till
vad utskottet anför i sin skrivning på
sidorna 17 och 18 i föreliggande utlåtande
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen C);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Josefson i Arrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Josefson i Arrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 161 ja och 34 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 25—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 54 och 55

Lädes till handlingarna.

§ 15

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta
motioner angående förfarandet vid nedsättning
av stämpelskatt på inteckning
i fast egendom.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Eds ersättande med försäkran på heder
och samvete

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om eds ersättande med försäkran
på heder och samvete.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Vid behandlingen av ett
tidigare ärende denna kväll ansåg herr
Lindström, att det inte var »fint sätt på
vårkanten» att yttra sig när det föreligger
ett enhälligt utskottsutlåtande.
Första lagutskottets behandling av den
motion angående eds ersättande med
sanningsförsäkran, som jag väckt tillsammans
med några övriga ledamöter,
föranleder mig dock att trots den sena
timmen ta till orda.

Jag skall gärna erkänna att första lagutskottet
delvis har gått motionärerna
till mötes, men jag kan inte påstå att
jag är helt nöjd med utskottets skrivning.
Det är ett halvt steg framåt när
utskottet nu i skrivelse till Kungl. Maj :t
vill medverka till att en del av felaktigheterna
i det nuvarande förfarandet
tages bort, även om det inte finner det
så angeläget att detta sker snart. Vi
motionärer anser det emellertid stötande
att det fortfarande finns en sådan
lagparagraf som möjliggör ett meningsutbyte
mellan rätten och vittnet om den
senares inställning till religiösa frågor

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Eds ersättande med försäkran på heder och samvete

i anledning av ett vittnesmål. Denna är
ju helt ovidkommande i sammanhanget,
och därför är det angeläget att paragrafen
mönstras ut.

Föreningen Sveriges stadsdomare,
som yttrat sig i anledning av vår motion,
har enligt mitt förmenande tagit
mycket lätt på sin uppgift. Den anser
det otroligt att det skulle föreligga risk
för sådant meningsutbyte. Den tiden är
helt säkert förbi, tror man. Andra remissinstanser
intygar emellertid att det
ännu förekommer sådant — för övrigt
står det ju i lagen — och anser att
denna möjlighet bör tagas bort, såsom
utskottet nu föreslår.

I vår motion har vi alltså önskat gå
ändå längre i vårt ändringsförslag. Jag
beklagar att utskottet ännu inte funnit
tiden vara inne för ett borttagande av
den sorts vittnesed vid vilken man med
fingrarna på bibeln skall åkalla »Gud
den allsmäktige» för att bli trodd på
sitt ord.

Herr talman! Jag har själv aldrig behövt
vittna inför domstol, men jag har
genom samtal med människor som varit
i den situationen blivit upprörd över
det förhållande som råder. Jag har också
varit i kontakt med rådmän och domare,
som själva funnit gällande lag
vara stötande i detta avseende. Därför
kom denna motion till.

Rent principiellt anser jag det riktigare
att man har en formulering som
kan tillfredsställa alla parter. Det gör
inte den nuvarande. Den blir något
bättre efter den ändring som utskottet
nu vill medverka till, men fortfarande
blir det fråga om en värdering.

Utskottet tar nu ett halvt steg och
anser att de båda paragraferna 11 och
12 i rättegångsbalkens 36 kap. därmed
har gjorts likvärdiga, men det är inte
alldeles riktigt, som jag ser saken. För
att så verkligen skulle bli fallet borde
utskottet ha kompletterat sitt förslag
med att domaren skall fråga vittnet, om
denne vill avlägga vittnesed eller avge
sanningsförsäkran. Skall vittneseden i

sin nuvarande form fortfarande anses
böra komma i fråga och vittnet själv
måste begära att få avge sanningsförsäkran
i stället, blir det ju ändå en viss
värdering.

I några av remissvaren lägger man
stor vikt vid det förhållandet att de
flesta avlägger vittnesed och drar därav
slutsatsen att denna bör bibehållas. Jag
finner det inte alls märkvärdigt att
människor i en sådan situation väljer
det gamla sättet, såsom denna procedur
är anordnad. Det är ändå ingen alldaglig
företeelse för människor i allmänhet
att vara instämda som vittnen. Man
känner inte till så mycket om dessa
ting innan man helt plötsligt befinner
sig i situationen. Av samma anledning
tar man mycket allvarligt på uppgiften.
En försäkran på heder och samvete
skulle fördenskull kännas lika bindande
för den enskilde som vittneseden —
rättsligt är den också det. Kanske kommer
tanken på edens ordval först efteråt.
Jag har nämligen träffat människor som
trott att man måste avlägga vittnesed
när man är tveksam inför de religiösa
frågorna. Det måste man också nästan
för närvarande, om man inte kan uppge
sådana skäl som rätten godtar.

Det är därför jag i dag vill acceptera
det framsteg som utskottets skrivning
innebär, men jag vågar tillägga den
förhoppningen att statsrådet vid sin behandling
av ärendet skall fästa stor vikt
vid häradshövdingeföreningens yttrande
i anledning av vår motion. Föreningen
uttalar bl. a. att »övervägande skäl
talar för att åtminstone de religiösa inslagen
i edsavläggelsen utmönstras»,
men den anser att det kan »ifrågasättas
om icke benämningen ed och därtill
anslutande ord (mened, edgång, svära)
kunde bibehållas även utan anknytning
till de religiösa momenten. Härigenom
skulle man kunna bevara något av den
speciellt högtidliga form, som ingår i
det nuvarande edsformuläret», anser
häradshövdingeföreningen.

En sådan paragraf kunde måhända

Torsdagen den I t april 1966 em.

Nr 17

Eds ersättande med försäkran pa heder och samvete

bli en lösning som kunde tillfredsställa
alla parter, och en formulering av här
antytt slag är jag villig att ansluta mig
till vid frågans slutliga behandling ■—
något som jag hoppas inte skall dröja
alltför länge.

Herr talman! Jag har velat redovisa
dessa synpunkter men har för dagen
intet annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Arvidson,
fröken Bergegren, herr Göransson
och fru Hörnlund (samtliga s).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
fru Thunvall nyss anfört vill jag klargöra
något av första lagutskottets ståndpunkt
i denna fråga. Motionärerna har
ju velat ta bort eden och ersätta den
med en sanningsförsäkran. Detta har
utskottet för sin del inte kunnat gå med
på utan anser att eden fortfarande har
sådan förankring bland flertalet av landets
befolkning, att man bör bibehålla
den som den normala formen för bekräftelse
av en utsaga inför domstol.
Däremot anser utskottet att man bör utvidga
möjligheterna för dem som så
önskar att ersätta eden med sanningsförsäkran.
Vi anser att man skall underlätta
detta så till vida att det inte bör
få förekomma något meningsutbyte mellan
domaren och vittnet om skälen till
att vederbörande väljer sanningsförsäkran.
Det skall vara tillräckligt att vederbörande
anmäler betänkligheter mot
att avlägga ed.

Utskottet har inte ansett att frågan
om den ändring i rättegångsbalken som
skulle bli följden av en sådan utvidgad
möjlighet att avlägga sanningsförsäkran
är av den storleksordning, att man för
närvarande bör ta något initiativ härtill
utan att en sådan lagändring kan anstå
till lämpligt tillfälle.

Jag vill dock betona att utskottet inte
diskuterat en så långt gående förändring
som den fru Thunvall ansåg sig
kunna stödja och som alltså skulle be -

tyda att man helt tog bort de religiösa
momenten i edsavläggandet. Vi har inte
gått längre än till att medge större frihet
ocli liberalare regler för ett utbyte
av eden mot sanningsförsäkran.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Fru Gärde Widemar
sade, att man i utskottet funnit att vittneseden
har en mycket fast förankring
bland människorna. Jag är inte så helt
övertygad om det. Med nu gällande regler
är naturligtvis vittneseden det vanligaste.
Men om det endast funnes en
sanningsförsäkran, tror jag att man skulle
vara väl så tillfredsställd med den
formen för avläggande av vittnesmål.
Jag kan inte förstå att det skulle kunna
vara stötande att avge en försäkran på
heder och samvete, men vi vet ju att
många människor finner det stötande
att avlägga den nuvarande vittneseden
och andra vill inte göra det av någon
annan anledning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§17

Föredrogs vart för sig
första lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av väckta motioner om
obligatoriskt stöldskydd på bilar;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 60 §§ arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1),
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående krigsförsäkringen för sjömän,
och

nr 37, i anledning av väckt motion om
förhöjning av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
23, i anledning av väckta motioner om
rätt för jordbrukets ekonomiska för -

9(5

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Vissa familjepolitiska åtgärder

eningsrörelse till skatteavdrag för forskningskostnader.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 18

Vissa familjepolitiska åtgärder

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
om vissa familjepolitiska åtgärder.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
574 i första kammaren av herr Holmberg
m. fl. samt nr 698 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl.

Motionerna hade nu behandlats endast
såvitt avsåge yrkandet om pensionsår
för hemarbetande kvinnor. I
övrigt upptoges motionsyrkandena till
behandling i annat sammanhang.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade såvitt nu var i fråga hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag med beaktande av vad i
motionerna anförts om rätt för hemarbetande
kvinnor att tillgodoräkna sig
pensionsår inom ATP för år då de vårdade
barn i de tidigare uppväxtåren.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:574 och 11:698, såvitt nu
var i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Edström, Erik Filip Petersson,
Blomquist, Anderson i Sundsvall,
Ringaby och Jonsson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:574 och 11:698,
såvitt nu var i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört, samt

2) att förevarande motioner, 1:574

och II: 698, såvitt nu var i fråga, i den
mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under 1) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Trots att herr Lindström
på jämtlandsbänken tidigare i dag
sade, att det inte kan anses som fint sätt
på vårkanten att ta till orda här i riksdagen
och även om detta måste gälla
framför allt så här sent på kvällen,
tillåter jag mig ändå att göra det, i all
synnerhet som jag inte besvärat kammaren
så mänga gånger tidigare i år.
Men jag skall fatta mig ganska kort.

Andra lagutskottet har många svåra
och knepiga frågor att syssla med. Man
har ofta att angripa invecklade sociala
detaljer som det kan vara besvärligt att
ta ställning till. Frågan om husmödrarnas
pension är en sådan där svårknäckt
sak. Den är en gammal bekant för kammaren;
den har behandlats vid många
riksdagar. Den reservation som i år fogats
till utskottets utlåtande överensstämmer
också praktiskt taget ordagrant
med fjolårets reservation i denna fråga.

Vi har på borgerligt håll tidigare varit
eniga om att husmödrarna borde få
rätt till någon form av egenpension och
inte endast ha den pensionsrätt som de
erhåller genom giftermål och som ger
pension vid makens död. I år har högerpartiet
och folkpartiet ett reservationsyrkande
om en utredning av saken,
medan centerpartiet endast fogat en
blank reservation till utlåtandet.

Det finns naturligtvis olika vägar att
lösa frågan. Man har diskuterat både
möjligheten att gå över folkpensioneringen
och möjligheten att ordna en
pensionsrätt inom ATP-systemets ram.

Jag reagerar litet grand när utskottet
säger att man föreslår gratisår för hus -

Torsdagen den

mödrarna. Högerförslaget innebär att
en husmor skall få anteckna sig för ett
pensionsår i ATP-systemet för två år
som hon har vårdat minderåriga barn
i hemmet. Jag tycker att beteckningen
gratisår då är litet vilseledande; den
ger en föreställning om att husmoderns
arbete inte skulle vara någonting värt.
Det är visserligen inte avlönat arbete,
men det är ändå utomordentligt betydelsefullt
för familjen.

Om man läser utskottsutlåtandet finner
man att det utgör en enda räcka av
konstateranden av att ingenting nytt
har inträffat på husmodersfronten, och
utskottet avstyrker därför vårt förslag.

Jag tycker emellertid att utskottets resonemang
är en aning dubbelbottnat:
dels talar man om gratisår, dels säger
man att avgifterna ändå kommer att få
betalas av familjen. Man skulle önska
att utskottets talesman här ville bestämma
sig för vilket det skall vara: om
det är fråga om gratisår eller om avgifterna
skall betalas av familjen.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla mig vid detta ämne, utan
jag vill yrka bifall till reservationen
som innebär att husmödrarnas pensionsrätt
skall utredas. Det behövs en utredning
för att man skall komma fram till
ett hållbart system när det gäller denna
svårlösta pensionsfråga.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag skall inte tala för
utskottet och inte heller för de reservanter
som herr Ringaby tillhör.

Jag tycker nog, herr Ringaby, att reservanterna
borde bestämma sig för vad
de egentligen begär. Reservationen överensstämmer
nämligen inte med den motion
som vi i andra lagutskottet röstade
om. Den överensstämmer inte heller
med tidigare reservationer och motioner.
Enligt vad jag kan finna av protokollet
från första kammarens debatt
i ärendet har också högerrepresentanterna
där givit klart uttryck för att mo -

14 april 1960 em. Nr 17 97

Vissa familjepolitiska åtgärder

tionens innehåll inte riktigt är detsamma
som reservationens.

Herr Ringaby sade att det tidigare
rått enighet på borgerligt håll i denna
fråga. Det har inte varit fallet. Jag har
under tre år deltagit i ärendets behandling
inom utskottet och jag har också
tidigare avgivit en blank reservation,
eftersom jag har den uppfattningen att
högerförslaget inte löser problemet om
husmödrarnas pensionsrätt.

Jag skulle också gärna vilja veta vad
herr Ringaby lägger in i begreppet
hemarbetande kvinna som användes i
reservationen. Motionen tar nämligen
upp frågan om pensionsrätt för de förvärvsarbetande
kvinnorna under tider
då de stannar hemma från sitt förvärvsarbete.
Jag tror inte att man på det
sättet löser pensionsproblemet för husmödrarna
— jag vill slå fast att det
problemet inte är löst — utan man
måste nog inrikta sig på någon form av
egenpension för dessa kvinnor.

Jag har velat göra dessa kompletteringar,
eftersom herr Ringaby tycktes
påstå att jag tidigare skulle ha biträtt
reservationen om en utredning. Det
har jag inte gjort. Däremot anslöt sig
den representant för vårt parti som
förra året deltog i ärendets utskottsbehandling
till vad som då blev utskottets
hemställan.

Då jag, herr talman, varken kan ansluta
mig till utskottets hemställan i föreligande
utlåtande eller reservanternas
förslag om en utredning, kommer jag
att avstå från att rösta vid en kommande
votering.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Herr Ringaby sade att
den reservation som han biträtt är nästan
identisk med motsvarande reservation
föregående år. Ja, hans argumentation
skulle också ha varit praktiskt
taget densamma som föregående år, om
inte herr Ringaby hade sagt, att utskottet
nu får bestämma sig för vad man
menar: gratispoäng eller pensionsår.

4 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 17

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1966 em.

Vissa familjepolitiska åtgärder

Jag vill returnera detta med att säga:
nu får motionärerna bestämma sig för
hur de vill ha det. I år talas om pensionsår,
förra året om gratispoäng.
Egentligen är det samma sak, men utskottet
måste ju bygga sitt utlåtande på
motionerna, och därför har vi nu använt
årets formulering, d. v. s. pensionsår.

Herr talman! Jag skall inte heller bli
mångordig, eftersom vi har diskuterat
denna fråga varje år sedan 1960 och
sagt ungefär samma saker. Men innan
dagens debatt avslutas måste jag erinra
om att vare sig herr Ringaby och hans
medmotionärer använder uttrycket pensionsår
eller gratispoäng, måste det
fastställas vem som skall betala avgifterna.
Ingen som är innesluten i vårt nuvarande
pensionssystem får några gratispoäng,
utan pensionssystemet är baserat
på avgifter och pensionen utfaller
när man slutar förvärvsarbeta.

Därför ligger det mycket i herr Gustavssons
i Alvesta fråga, hur reservanterna
egentligen vill ha det med begreppet
hemarbetande kvinna. Menar man
de kvinnor som stannar hemma från
sitt förvärvsarbete några år eller menar
man de hemarbetande kvinnor som inte
alls går ut i förvärvsarbete?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag har blivit direkt
uppmanad att ge besked på några punkter,
men jag skall försöka göra det kortfattat.

Herr Gustavsson i Alvesta kanske inte
tillhörde oss reservanter i fjol, men
det förelåg då liksom även tidigare en
trepartimotion i ärendet.

Vad som avses med begreppet hemarbetande
kvinna framgår av den motion
som behandlas i föreliggande utskottsutlåtande.
Vi motionärer har tänkt
oss att en hemarbetande kvinna skulle
få samla pensionsår när hon stannar
hemma för att sköta sina barn. Om
hon senare kommer ut i förvärvslivet

har hon ju möjlighet att bygga på dessa
pensionsår.

Fru Ekendahl frågar vad vi menar
med gratispoäng. Men vi har i motionen
talat om pensionsår och det gjorde
jag också här i kammaren. Det är i stället
utskottet som skall bestämma sig,
om man vill använda uttrycket gratispoäng
eller pensionsår. På sid. 5 i utskottsutlåtandet
läser jag: »Härtill kommer
problemet med avgifterna för en
sådan pensionering.» Längre ned talas
det om »införande av gratispoäng».

Detta är ju motstridande och jag undrade
därför, om inte utskottet borde
bestämma sig för vad det är fråga om.
För egen del har jag inte talat om några
gratispoäng, utan om pensionsår som
en husmor skall kunna samla under den
tid hon stannar hemma för att sköta
sina barn.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar herr Ringaby
för hans klarläggande. Herr Ringaby ansluter
sig till vad som står i motionen,
vilket innebär att det här gäller de förvärvsarbetande
kvinnorna. Då konstaterar
jag att det som står skrivet i reservationen
inte är riktigt adekvat.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har behov av att
säga att jag ansett mig kunna biträda
reservationen eftersom i reservationen
yrkas på en förutsättningslös utredning
av problemet. Saken har ja varit uppe
många gånger tidigare, men jag har inte
bundit mig för vare sig gratisår eller
poängår utan vill att problemet skall
förutsättningslöst utredas. Det är villkoret
för att vi från folkpartiet skall
kunna biträda reservationen, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Ringaby att begreppet gratispoäng togs
upp av motionärerna vid utskottsbehandlingen.
Titta i föregående års mo -

Nr 17

Torsdagen den 14 april 1960 em.

tioner! Där använder ni uttrycket gratispoäng.
Men antingen man talar om
gratispoäng eller pensionsår, måste man
också säga vem som skall betala det.
Skall familjefadern eller de andra pensionstagarna,
d. v. s. samhället, göra det?

Det är detta som är frågeställningen.
Ingen samhällsgrupp eller person, varken
herr Ringaby eller jag kan få gratispoäng
i ett pensionssystem som vi inte
tillhör.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det är just därför, fru
Ekendahl, som vi kräver en utredning.
Man behöver utreda alla problem som
uppkommer i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ringaby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 68 nej, varjämte 22

Vissa familjepolitiska åtgärder

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärende till morgondagens
sammanträde.

§ 19

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels statsutskottets
utlåtande nr 47 skulle uppföras främst,
dels jordbruksutskottets utlåtande nr 1
uppföras sist.

§ 20

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 116, till Konungen i anledning
av Kungl.Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 40 § 1
mom. civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74), in. m.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen dagarna
18—23 innevarande april i och för
deltagande i arbetet inom den svenska
delegationen vid nedrustningskonferensen
i Geneve.

Stockholm den 14 april 1966

Manne Ståhl

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 22

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hem -

100 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

ställa, att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner nr
85, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och nr 90, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., måtte med hänsyn till ärendenas
omfattning utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionerna kom
kammaren till handa, d. v. s. första plenum
efter torsdagen den 28 innevarande
april.

Denna hemställan bifölls.

§ 23

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Karlsson
i Huddinge till hans excellens herr statsministern
angående initiativ för att söka
hejda prisstegringarna.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.23 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 15 april

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Föredrogs den av herr Lorentzon vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående
lönesättningen vid de skyddade verkstäderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
47, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1966/

67 till allmänna kultur- och bildningsändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Konstnärsstipendier

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
B 1., s. 15—17) föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
2 574 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Lundström och
Bengtson (1:192) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Hedlund
och Ohlin (11:245), i vilka motioner
såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen
måtte besluta inrätta ytterligare
20 större och 40 mindre arbetsstipendier
till konstnärer inom måleri m. m.
och i anledning därav till Konstnärs -

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

101

stipendier för budgetåret 1966/67 anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag med 390 000 kr. förhöjt reservationsanslag
av 2 964 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 192 och II: 245, såvitt nu var i fråga,
till Konstnärsstipendier för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 574 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Thorsten Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Nelander och Tobé, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 192 och II: 245, såvitt nu var i fråga,
till Konstnärsstipendier för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
2 964 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Även om man måste
acceptera det tryckta statsfinansiella
läget som ett skäl för att vara sparsam
med statens utgifter, kan man inte annat
än beklaga, att ecklesiastikministern
inte ansett sig kunna fullfölja den sedan
flera år påbörjade upprustningen på olika
kulturområden. I propositionen till
årets riksdag är det mycket små förbättringar
som föreslås för våra konstnärer,
och de har all anledning att känna
sig missgynnade med tanke på den
upprustning som de tidigare har blivit
utlovade.

Vad jag närmast skall tala om är
punkt 1 i statsutskottets utlåtande, som
gäller konstnärsstipendier. Dessa stipendier
utgörs av större arbetsstipendier,
normalt på 12 000 kronor, och mindre
arbetsstipendier, som utgår med lägst
4 000 och högst 6 000 kronor.

För budgetåret 1964/65 höjdes ansla -

Konstnärsstipendier

get till konstnärsstipendier med
780 000 kronor och förra året höjdes
samma anslag med 480 000 kronor. I
årets proposition föreslås endast en ökning
med 100 000 kronor till sammanlagt
2 574 000 kronor. De 100 000 kronorna
avses företrädesvis skola användas
till ökning av större arbetsstipendier
inom måleriet.

De fyra organ, styrelsen för Sveriges
författarfond, Konstakademien, Musikaliska
akademien och konstnärsstipendieniimnden,
som svarar för utdelningen av
de statliga konstnärsstipendierna, har
sammanlagt begärt en höjning med
3 172 000 kronor för kommande budgetår.
Propositionens höjning med 100 000
kronor är alltså skäligen blygsam sett i
förhållande till den begärda anslagsökningen.
Konstakademien har bl. a. vad
beträffar stipendier inom måleriet begärt
en ökning av de större arbetsstipendierna
från 40 till 120 stycken.

Folkpartiet och centerpartiet har i en
gemensam partimotion framhållit, att
samhällets kulturfrämjande åtgärder bör
ske i snabbare takt och att en ökning
av antalet konstnärsstipendier är angelägen,
kanske framför allt med hänsyn
till de yngre konstnärerna, som ofta lever
under små förhållanden och har dåliga
arbetsmöjligheter.

För innevarande budgetår finns det,
som jag nyss sade, 40 stycken större
arbetsstipendier. Dessutom finns cirka
10 mindre stipendier. Flertalet av de
yngre konstnärerna har ingen möjlighet
att komma i fråga för erhållande av
dessa stipendier. Jag kan nämna att det
var 500 sökande till dessa 50 tillgängliga
.stipendier och att en undersökning visar,
att medelåldern av dem som 1965
första gången tilldelades större arbetsstipendier
var 47 år och medelåldern
för dem som under 1965 för andra eller
tredje gången tilldelades sådana stipendier
var hela 64,3 år. De mindre arbetsstipendierna
är tyvärr alldeles för få
för att ha någon större betydelse för de
yngre konstnärerna.

Fredagen den 15 april 196G

102 Nr 17

Konstnärsstipendier

De stora anslagsökningar som begärts
av de anslagsäskande myndigheterna är
kanske i och för sig inte orimliga, men
i dagens läge har vi inte ansett oss kunna
sträcka oss så långt, utan i motionerna
har vi inskränkt oss till att begära
20 större och 50 mindre arbetsstipendier
utöver vad som föreslås i
propositionen, vilket skulle innebära
sammanlagt 390 000 kronor mer än den
summa som upptagits i propositionen.

Ecklesiastikministern anser att de
s. k. konstnärsbelöningarna, som kommer
att behandlas i nästa punkt och
som jag därför inte närmare skall uppehålla
mig vid, bör ses som en komplettering
till konstnärsstipendierna. Enligt
min mening är det dock bara i mycket
begränsad utsträckning som man kan se
saken på detta sätt. Av de nya innehavare
av konstnärsbelöningar som utsågs
1965 återfanns 66 bland dem som föreslagits
av de förslagsställande myndigheterna,
och medelåldern bland dessa
var 64,6 år. Endast elva av dessa 66
var under 50 år. Detta visar ju att belöningarna
i betydande utsträckning går
till personer som rimligtvis måste ha
sin mest betydelsefulla och aktiva konstnärliga
verksamhet bakom sig. Detta
hänger naturligtvis samman med kravet
på att de som utses till innehavare av
konstnärsbelöningar redan skall ha gjort
mycket väsentliga insatser i svenskt kulturliv.
Jag har givetvis i och för sig
inte någonting emot att de belönas av
samhället men vill i detta sammanhang
understryka, att sådana konstnärsbelöningar
inte på något sätt kan ersätta en
kraftig ökning av antalet konstnärsstipendier
för de arbetande och yngre
konstnärerna.

Statsutskottet har tyvärr inte ansett
sig kunna tillstyrka den höjning som begärts
i motionerna. Med motiveringen
att propositionens förslag är väl avvägt
avstyrker utskottet motionsförslaget.

I en reservation av herr Harry Carlsson
m. fl. förordas den utökning av stipendieantalet
med 20 större och 50

mindre arbetsslipendier som föreslagits
i motionerna. Med tanke på det stora
behovet av sådana stipendier är det, enligt
min åsikt, en mycket rimlig höjning.
Som jag nyss påpekade avser vi framför
allt att förbättra stödet till de yngre
konstnärerna, som behöver bidrag för
sin utbildning och för resor. Många av
dem har mycket svårt och står helt utan
det statliga stöd som ges i denna stipendieform.
Det mest skriande behovet möter
man kanske just hos dem, som inte
kan leva på avsättning av sina alster
utan som tvingas att ta tillfälliga arbeten
av nästan vilket slag som helst för
att nödtorftigt försörja sig. Andra ungdomar
får studieunderstöd, och det borde
väl vara lika väl sörjt för dem som
utbildar sig inom konstnärliga yrken,
men här finns en oerhörd eftersläpning.
För många av dessa konstnärer dröjer
det många år, innan de kan bli så kända
att de kan finna köpare till sina verk
och få en hygglig bärgning på detta sätt.
Man vet ju inte heller från början vilka
konstnärer som kommer att ha framgång,
men alla som har en sådan talang,
att de kommer in på den högre utbildningen
inom dessa fack, bör väl ha möjlighet
att få ett statligt stöd under utbildningstiden.
De har samma rätt att
få känna trygghet under sina studier
och sin arbetsutövning som andra studerande
och andra kategorier unga. I stället
lever de i allmänhet i en permanent
ekonomisk otrygghet, och de har svårt
att helt och fullt ägna sig åt utbildningen
för sitt yrke.

Vi har ansett att man lättast kan meddela
hjälp åt yngre konstnärer genom
att snabbare bygga ut stipendiestödet,
och statsmakterna borde ha råd att satsa
dessa extra medel på de konstnärliga
begåvningarna i landet.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
bo att få yrka bifall till reservationen
A av herr Harry Carlsson m. fl.

I detta anförande instämde herr Nihlfors
(fp).

Fredagen den 15 april 10<>(>

Nr IT

Herr AHVIDSON (s):

Herr talman! När det gäller anslagen
till specifikt konstnärliga ändamål kännetecknas
åttonde huvudtiteln av en
mycket hård åtstramning. De önskemål
som har framställts från de olika organisationerna
och institutionerna på området
har inte kunnat bli tillgodosedda,
och det har givetvis framkallat besvikelse.
Besvikelsen är emellertid blandad
med beundran för ecklesiastikministern,
som i en situation vilken allmänt bedöms
som svår lyckats hävda kulturanslagen
och fortsätta upprustningen.

Jag tycker inte det är riktigt — som
fru Gärde Widemar ville göra gällande
— att upprustningen i år har avbrutits.
Ser man på hela den grupp av anslag
det här är fråga om, visar det sig att
höjningen sammanlagt utgör cirka 5
miljoner kronor. Jag tänker då på de
specifikt konstnärliga ändamålen.

Den största höjningen har den post
fått som betecknas som särskilda kulturella
ändamål. Där har höjningen varit
så betydande som 3 200 000 kronor.
Och det är ett par delanslag som vi från
kulturarbetarhåll speciellt har glatt oss
åt. Den ena höjningen gäller de resurser
som riksutställningsverksamheten av
konst har fått; en upprustning med
400 000 kronor. Beträffande de anslag
på 200 000 kronor som utgår för tidskriftsstöd
kan det inte nog betonas vilken
betydelse en kvalitativt högtstående
tidsskriftsflora på detta område har.
Bortsett ifrån de kungl. teatrarna som
är en särskild historia har teaterlivet
fått en anslagsökning på nära 1 000 000
kronor. Till inköp av konst för statens
byggnader har anslagits 1 800 000 kronor;
det betyder en höjning med 200 000
kronor. När det gäller författarnas angelägenheter,
så har den för dem viktigaste
posten, ersättning för utlåningen
av deras böcker genom biblioteken,
höjts med nära 600 000 kronor. Det innebär
att de nu för varje boklån skall
få 6 öre i stället för som tidigare 5. Vi
hade väntat oss 8 öre, det är riktigt.

108

Konstnärsstipendier

Författarfonden, som har hand om dessa
pengar, kommer inte att kunna fylla
sina uppgifter tillfredsställande förrän
vi får dessa 8 öre. Vi väntar emellertid
att fortsättning följer.

I detta sammanhang vill jag gärna ta
upp en gammal följetongshistoria. Det
är här fråga om ersättning för utfört
arbete. Egentligen borde det finnas en
form för förhandlingar om ersättningens
storlek, och jag undrar om inte
utskottets talesman, som skall ha ordet
efter mig, såsom specialist på avtalsområdet
skulle kunna finna en form för
direkta förhandlingar mellan författarna
och statsmakterna om storleken av
biblioteksersättningen.

Närmar man sig sedan den punkt
som vi just nu behandlar, får konstateras
att också anslaget till konstnärsbelöningar
har höjts — med 25 000 kronor
— och att antalet belöningar ökats från
100 till 105. Det är alltså enbart en symbolisk
höjning, men jag antar att den
har tillkommit för att markera viljan att
fortsätta upprustningen på detta område.
Jag kommer tillbaka till detta under
den följande punkten.

Den punkt vi nu behandlar har fått
en höjning med 100 000 kronor, vilket
i detta sammanhang är en mycket liten
höjning. Medlen går till konstnärer av
typen målare, skulptörer och grafiker.
De hade begärt oerhört mycket mer,
och som fru Gärde Widemar redan har
understrukit och belyst är behovet här
utomordentligt stort.

Skulle jag ha motionerat på detta område,
skulle jag emellertid inte ha nöjt
mig med denna grupp av konstnärer.
Speciell anledning till besvikelse har en
annan grupp som vi brukar kalla fria
gruppen — de som inte är författare,
målare, skulptörer och inte heller tonsättare.
Det är alltså den stora gruppen
av övriga konstnärer. Där är trycket
hårdast, och där är disproportionen
mellan antalet sökande till stipendierna
och antalet stipendier störst. Jag vill
gärna understryka att också den grup -

104

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Konstnärsstipendier

pen måste ihågkommas nästa gång det
blir fråga om höjning av anslaget, d. v. s.
nästa år.

Det föreligger på kulturanslagens område
en rad reservationer. De är kanske
inte så många som vanligt, och de är
litet mer dämpade än vanligt. Det är
uteslutande de båda mittenpartierna
som står för reservationerna. Motioner
har också väckts bl. a. från kommunistiskt
håll. Dessa motioner och reservationer
är ju uttryck för en positiv inställning
till denna typ av offentligt stöd
åt konstnärlig verksamhet, och så till
vida är de glädjande. Vi har inte bär i
riksdagen, sedan den nya kulturpolitiska
eran inleddes, haft någon enda motion
i motsatt riktning, och det bör noteras
med största tillfredsställelse.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat understryka att upprustningen
fortsätter. Den har i år kännetecknats
av en åtstramning, men jag tror det
skulle vara utomordentligt orättvist att
rubricera det hela enbart som åtstramning.
Anslagshöjningarna är betydande,
och upprustningen fortsätter.

För egen del kommer jag att på denna
första punkt rösta för reservationen.
Jag gör det i min egenskap av ordförande
i Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd. Det kan
bara bli ett symboliskt stöd från min
sida, men jag vill gärna ge det stödet.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen A.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det har ju blivit en omfördelning
av arbetsuppgifterna inom
statsutskottet, och som en följd av denna
omfördelning har de s. k. kulturfrågorna
under åttonde huvudtiteln överförts
till femte avdelningen. Jag är medveten
om att en och annan känt viss oro häröver
på grund av att femte avdelningen
förr i världen normalt endast sysslade
med löne- och pensionsfrågor, och dessa
har ju inte haft det direkta samband

med kulturfrågor såsom man i allmänhet
föreställer sig dem. Men i den mån
enstaka ledamöter känt oro över att
ifrågavarande ärenden liänskjutits till
femte avdelningen vågar jag lugna dem
med att det inom avdelningen har visats
ett utomordentligt stort intresse just
för kulturfrågornas handläggning. Det
sammanhänger väl med att inte heller
femte avdelningens ledamöter lever allenast
av bröd utan behöver någonting
därutöver — behöver kulturella ambitioner,
kulturell verksamhet.

Och jag tror inte, herr talman, att jag
gör mig skyldig till någon överdrift om
jag påstår, att Sverige på det kulturella
området gott kan mäta sig med andra,
väl utvecklade nationer. Det torde ha
sitt oskiljaktiga samband med de många
olika intressen på kulturlivets område
som finns inom det svenska samhället.
Kulturlivet berikar människornas liv —
genom de kulturella ambitionerna gör
man livet mera meningsfyllt, tillvaron
får ett rikare innehåll och människorna
får därigenom en större känsla av tillfredsställelse.

Mot den bakgrunden är det ganska
naturligt att vi inte bara här i kammaren
utan även ute i samhället möter
starka önskningar om att kulturavsnittet
skall vårdas väl. De motioner som
väckts i anslutning till kulturavsnittet i
åttonde huvudtiteln är också vittnesbörd
om de många intressen som finns
härvidlag. Kulturområdet begränsar sig
inte till en verksamhet, utan det är åtskilliga
aktiviteter som där representeras
på olika sätt. Det är därför som man,
när man går att bedöma vad som i år
sker på åttonde huvudtiteln, inte får
stanna inför endast ett av anslagen utan
måste se till helheten. Och gör jag det
måste jag faktiskt gratulera ecklesiastikministern,
som trots det utomordentligt
ansträngda budgetläget lyckats föra
fram en anslagshöjning på inte mindre
än 13 856 000 kronor för kulturavsnittet.
Det är en siffra som i sig själv talar ett
tydligt språk om ett positivt intresse att

Fredagen den 15 april 19G(i

Nr 17

105

fullfölja upprustningen på kulturavsnittet.

Självfallet kan man när man diskuterar
detta såsom fru Gärde Widemar begränsa
sig till en punkt och beklaga att
just denna inte fått en större höjning
än de 100 000 kronor, som i detta fall
förordas. Men man kan inte när det
gäller våra kulturella ambitioner begränsa
bedömningen bara till en punkt
utan man måste se till helheten, och
därvid möter man avvägningsfrågorna.

I detta hänseende förefaller det mig
som om ecklesiastikministern på ett lyckligt
sätt har skilt sig från uppgiften att
klara de olika avvägningarna mellan
alla de önskningar som förekommit, sett
mot bakgrunden av det hårda budgetläge
som vi i dag arbetar i.

Vi bör också när vi gör denna bedömning
komma ihåg, att vi på olika avsnitt
ligger på en relativt sett hög nivå. Det
är en mycket vanlig företeelse i budgetbehandlingen
inte bara på detta utan
även på andra avsnitt att man bortser
från det faktum, att vi i vårt land i detta
avseende ligger på en så hög nivå, och
begränsar bedömningen till de relativa
förändringar som förordas i förhållande
till föregående års budget. Men om vi
på vissa avsnitt redan ligger på en hygglig
nivå måste man beakta detta i den
totala bedömningen, och därför kan
man inte alltid räkna med att alla anslag
skall höjas efter en viss mall utan
avvägningsfrågorna mellan de olika anslagsposterna
måste komma in i bilden.
Såvitt jag har kunnat bedöma har ecklesiastikministern
även så långt det varit
möjligt tillgodosett olika ambitioner
på detta avsnitt.

Herr Arvidson ställde i detta sammanhang
en fråga till mig. Han var själv
relativt nöjd med behandlingen av kulturfrågorna,
men på vissa punkter hade
han givetvis liksom vi andra önskningar
om högre belopp. Jag skulle kanske själv
på olika punkter ha velat gå något längre,
men mot bakgrunden av budgetläget
har jag ansett detta vara olämpligt. Vi
4* — Andra kammarens protokoll 1960.

Konst närsstipend ier

har var och eu — låt mig säga det —
vår lilla »hobby» på kulturområdet, vilken
vi speciellt vill odla. Om man skulle
tillgodose alla dessa olika intressen,
som vart och ett vill föra fram sin specialitet,
skulle ramen helt naturligt komma
att sprängas.

Herr Arvidsons fråga gällde möjligheten
för författarna att få förhandla
angående ersättningen för sin verksamhet.
Jag är ledsen, herr Arvidson, men
jag kan icke finna en form för dessa
förhandlingars förande, eftersom den
produkt det gäller inte är av den arten
att man kan tillämpa de traditionella
metoderna på detta område. Jag förmodar
att herr Arvidson liksom jag har
den mycket bestämda uppfattningen, att
författaren under alla förhållanden
kommer att fortsätta att producera sina
alster. Han kommer icke att tillgripa de
medel som är traditionella när överenskommelse
icke kan träffas om ett nytt
avtal.

Herr talman! Jag tror att detta avsnitt
i fortsättningen liksom hittills inom
ramen för de resurser, som står till
förfogande, kommer att få en relativt
välvillig behandling. Om vi ser på årets
förslag kan vi konstatera att det på denna
punkt har skett en god upprustning
liksom på många andra punkter.

Det är mot bakgrunden härav som jag,
herr talman, hemställer om bifall till
statsutskottets förslag på denna punkt.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det var glädjande att
höra att statsutskottets femte avdelning
har så stort intresse för kulturfrågorna.
Det lovar gott för framtiden, även om
man i år inte har ansett sig kunna gå
utöver den ram som ecklesiastikministern
har uppdragit. Det är givetvis alltid
fråga om en avvägning mellan olika
kulturområden; vilket skall tillgodoses
mera och vilket skall få mindre?

Att jag har talat om konstnärsstipendierna
beror på att denna fråga är den
År 17

106 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Konstnärsstipendier

första punkten i utskottsutlåtandet och
alltså skall behandlas nu. Herr Lindholm
måste väl i alla fall medge, att de
100 000 kronorna i anslagsökning innebär
en mycket liten upprustning jämfört
med vad som föreslagits under tidigare
år och alldeles speciellt i förhållande
till det oerhört stora behovet av
understöd på detta område.

Herr Arvidson framhöll att inte bara
gruppen konstnärer inom måleri behöver
understöd utan också, och kanske
alldeles särskilt, den grupp av fria
konstnärer som räknas som övriga
konstnärer. Jag håller med herr Arvidson
om den saken. Det är beklagligt
att man inte har kunnat tillgodose dem.
Att vi har motionerat bara om en ökning
av stipendierna inom måleriet har
sin grund i att vi har ansett att man bör
begränsa sig med hänsyn till det rådande
budgetläget, men det är naturligtvis
en ofrivillig begränsning. Jag
hoppas ett annat år kunna återkomma
med starkare krav på en ökning även
av stipendierna på övriga områden.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill liksom fru
Gärde Widemar uttala min tillfredsställelse
över den deklaration från femte
avdelningen som herr Lindholm avgav.
Då jag hade äran att företräda kulturarbetarna
vid en hearing i femte avdelningen
fick jag också det bestämda intrycket,
att där fanns ett livligt kulturintresse.
Det lovar gott för framtiden.
Överflyttningen från andra avdelningen,
där jag sitter, till femte avdelningen betyder
kanske en förstärkning av kampen
för höjda kulturanslag.

Vad förhandlingarna gäller vädjade
jag till herr Lindholm att tänka ut någon
speciell form för dessa. Jag var
klart medveten om att man inte kan
vidta de vanliga stridsåtgärderna på arbetsmarknaden,
t. ex. strejka. Det finns
emellertid andra former. För närvarande
bär vi överläggningar med departementets
representanter i mycket

fria former, till intet förbindande.
Skulle man inte kunna tänka sig en
förhandlingsordning som var mera fast
till sin struktur, som var legaliserad på
något sätt och alltså hade betydelse för
utgången, även om man inte tar till
stridsåtgärder? Herr Lindholm behöver
inte svara på frågan i dag, men kanske
femte avdelningen, som har sakkunskap
på detta område, skulle kunna tänka ut
ett sätt att hjälpa oss på den punkten.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt är det glädjande att kunna notera,
att riksdagen under de senaste
åren har lämnat ökade anslag för kulturella
ändamål och olika konstarter.
Också allmänheten har i flera avseenden
fått ett större intresse för dessa
ting. Det är så mycket intressantare och
mer glädjande att notera detta som det
finns de som vill göra gällande, att i
och med att vi höjer den materiella standarden
intresset för det kulturella livet
skulle försvinna eller i varje fall minska.
För min del har jag gjort erfarenheter
som sannerligen inte pekar åt det hållet.
Att skolan liksom folkbildningsarbetet
härvidlag haft och fortfarande har
sin betydelse är jag övertygad om.

Den reservation, som har fogats till
denna punkt i utskottets utlåtande, anser
jag vara ett klart uttryck för den
uppfattningen, att konstnärsstipendierna
är synnerligen värdefulla för den enskilde
konstnären och hans verksamhet.
Genom dessa stipendier har konstnärerna
fått ett för vårt kulturliv väsentligt
stöd motsvarande det som företrädare
för den vetenskapliga forskningen
åtnjutit och alltjämt åtnjuter.

Det är väl omöjligt att säga var vi
skall stanna i fråga om antalet stipendierum,
men säkert är att vi ännu inte
på långt när har nått målet. Genom det
stora antalet ansökningar om stipendier
som inkommit har vi fått veta att det är
många som ägnar sig åt konstnärligt
skapande, och för vår egen skull skall

Fredagen den 15 april 19CG

Nr 17

107

vi givetvis satsa på den grupp av människor
som har konstnärlig begåvning.
Genom arbetsstipendierna skapar vi
bättre förhållanden för konstnärerna,
så att de kan iigna sig åt sin skapande
verksamhet mer ostört än de eljest
skulle kunna göra. På det sättet medverkar
vi till att vi får allt fler duktiga
konstnärer.

När en konstnär lämnar sin utbildningsanstalt
är det, som alla vet, inte
stor idé för vederbörande att gå till en
arbetsförmedling och söka arbete — han
må ägna sig åt måleri, grafik eller skulptur,
han må vara författare, översättare,
tonsättare eller något annat. De får i
stället etablera sig som egna företagare,
och som sådana har de givetvis en i
många stycken besvärlig situation. De
är beroende av många faktorer. Det
finns säkerligen åtskilliga som skulle
dra brett på smilbandet om de hörde
en konstnär säga att »i förra veckan
kunde jag inte arbeta, jag hade ingen
inspiration», och ändå är det inspiration
som de måste ha för att kunna
åstadkomma alster som kan betraktas
som kvalitetsprodukter.

Vi vet också att konstnärerna är beroende
av allmänhetens lust att förvärva
deras produkter, och att recensenter
och kritiker naturligtvis också har
sin betydelse då det gäller att göra deras
verk kända. Jag har för min del alltid
tyckt att konstnärerna i viss mån
är utlämnade åt allmänhetens godtycke,
och ändå är tämligen många, kanske det
stora flertalet, eniga om att vi bör ha
konstnärerna, att vi behöver dem, att de
— som herr Lindholm här har framhållit
— gör tillvaron rikare, skönare,
och trivsammare.

Det är i denna situation som arbetsstipendierna
har inrättats, och jag förstår
att reservanterna önskar understryka
dessa stipendiers stora betydelse
för konsten. Stipendierna ger, som jag
tidigare sagt, ökade möjligheter att skapa
de kulturprodukter som vi gärna ser
bli skapade. Jag tycker nog att man kan

Konstnärsstipendier

instämma i vad som sades i ett yttrande
från konstnärernas riksorganisation —
jag tror det var förra året. Man framhöll
i yttrandet att detta är det bästa
initiativ som någonsin tagits på det här
området, eftersom stipendierna är eu
hjälp för unga talanger att vidareutbilda
sig.

Det förekommer någon gång att man
får höra förklenande ord om dessa stipendier.
Det finns de som säger, att
stipendierna delas ut för frikostigt. Naturligtvis
kan det inom denna yrkesgrupp
liksom inom alla andra förekomma
personer som inte har förmåga
och som saknar den konstnärliga begåvningen.
Men det organ som handhar
stipendieutdelningen delar naturligtvis
inte ut stipendier annat än till de konstnärer
som visat sig lovande. Det tycker
jag bör sägas, så att man kan undanröja
den ibland förekommande kritiken
mot att stipendierna skulle delas ut litet
för frikostigt, därför att de ges till personer
som inte är så kända och uppmärksammade.
Stipendierna är till för
att stödja konsten och höja dess kvalitet,
och de delas ut till personer som har
visat begåvning och förmåga att uttrycka
sig konstnärligt.

Sedan skall vi naturligtvis vara medvetna
om att olika unga konstnärer kan
behöva olika lång tid på sig för att skapa
högklassiga produkter; det tar också olika
lång tid att vinna allmänhetens bevågenhet.
Stipendierna blir en uppmuntran
för dem som åtminstone i början
har svårt att sälja sina produkter. Det
hjälper dem att behålla skaparkraften,
det hjälper dem att erhålla inspiration,
som jag tidigare talat om, och det ger
dem möjlighet att mera ägna sig åt den
verksamhet som ändå får sägas vara
deras egentliga livsuppgift.

Eftersom reservationen hemställer om
ett större antal stipendier än utskottet
har föreslagit ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eliasson i Sundborn, Johansson i Skär -

108

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Konstnärsbelöningar

stad, Gustafsson i Stenkyrka och Johansson
i Dockered (samtliga ep).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
A); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Gärde Widemar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 132 ja och
70 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Konstnärsbelöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt B 2, s. 18)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 525 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under punkten
1 omnämnda motionerna I: 192 och
II: 245, i vilka såvitt nu var i fråga hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag till 1967 års
riksdag om sådan utformning av konstnärsbelöningarna
att de i större utsträckning
tillgodosåge behovet av ekonomiskt
stöd till förtjänta konstnärer.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Konstnärsbelöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 525 000 kr.;

2. att motionerna I: 192 och II: 245,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Thorsten Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Neländer och Tobé, vilka ansett att
utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 192 och II: 245, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till 1967 års riksdag
om sådan utformning av konstnärsbelöningarna
att de i större utsträckning
tillgodosåge behovet av ekonomiskt stöd
till förtjänta konstnärer.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Riksdagen har nu att för
tredje året i rad besluta om de s. k.
konstnärsbelöningarna. Under budgetåret
1964/65 utdelades 25 belöningar.
För innevarande år höjdes antalet till
100, och departementschefen föreslår
för nästa budgetår en ökning med 5
till 105. Som framgår av reservation B
har vi från centerparti- och folkpartihåll
i anslutning till motionsyrkanden
begärt en utredning och förslag till
nästa års riksdag om en ändrad utformning
av konstnärsbelöningarna så att de
i större utsträckning än för närvarande

Fredagen den 15 april 1960

Nr 17

109

tillgodoser behovet av ekonomiskt stöd
till förtjänta konstnärer.

Man kan enligt vår mening allvarligt
ifrågasätta om de nuvarande reglerna
för utdelande av dessa belöningar är tillfredsställande.
Det är ju en frågeställning
som ingalunda är ny. Medelåldern
för innehavarna av belöningarna är relativt
hög — det ligger i sakens natur,
eftersom man kräver att dessa konstnärer
skall ha gjort en mycket betydande
insats i svenskt kulturliv innan de tilldelas
belöningarna. Därtill kommer att
belöningarna är behovsprövade, och
många konstnärer får därigenom inga
pengar alls eller i vissa fall ganska obetydliga
belopp. Belöningarna kan maximalt
uppgå till fem gånger det basbelopp
som gäller enligt lagen om allmän
försäkring, men maximibeloppet minskas
med innehavarens årsinkomst upp
till ett basbelopp och med 75 procent
av inkomsten i övrigt. Detta betyder att
vederbörande vid en inkomst av cirka
33 000 kronor är förhindrad att mottaga
några pengar. Staten får behålla pengarna,
vilket kan vara bra för statskassan,
men man kan ju ifrågasätta det kulturbefrämjande
med en sådan ordning.
Situationen illustreras av departementschefens
kostnadsberäkning: antalet belöningar
skall ökas med fem men anslagsbeloppet
ökas endast med 25 000
kronor.

Det utdelas alltså belöningar till åtskilliga
personer vilka, som herr Arvidson
sade vid sin uppvaktning inför
femte avdelningen, ingenting annat blir
än namn pa en lista, ty de får inga
pengar — jag bortser då från att det
naturligtvis innebär en garanti för viss
ekonomisk trygghet. Man ställer sig
minst sagt frågande till en sådan ordning.
Eftersom vi för första gången i
femte avdelningen behandlat denna fråga,
vill jag säga, herr ecklesiastikminister,
att det på lekmannen gör ett märkligt
intryck, att man kallar det för en
belöning i även det fall då vederbörande
ingenting får. Man frågar sig: Finns

Konstnärsbelön ingår

det inte någon annan form för att från
samhällets sida visa sin erkänsla mot
konstnärer, som gjort eu mycket betydande
insats i svenskt kulturliv, än denna
form av belöning? Därest man vill
utdela konstnärsbelöningar och därtill
ha vissa reduktionsregler med hänsyn
till vederbörandes inkomster — det kan
finnas skäl också för en sådan ståndpunkt
— måste man fråga sig, om det
inte vore rimligt att man mildrade reglerna
för inkomstprövningen eller hade
ett bottenbelopp, som under alla förhållanden
skulle utgå. I varje fall borde
man överväga det sistnämnda alternativet.
Kunde man inte tänka sig att vederbörande
konstnär fick ett belopp på
10 000 kronor eller halva maximibeloppet
alldeles oberoende av sin inkomst?
Denna princip har, såvitt jag erfarit,
diskuterats och mötts med sympati i
kulturarbetarkretsar. Man borde väl ändå,
herr ecklesiastikminister, kunna
göra den ändringen att man medelst ett
system av konstnärsbelöningar tillser att
under alla förhållanden något belopp
utgår. På mig gör det ett mycket underligt
intryck att kalla detta system konstnärsbelöningar,
när vederbörande i vissa
fall inte får något som helst med av
pengarna.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservationen B.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag noterar med största
tillfredsställelse herr Eliassons i Sundborn
intresse för denna form av belöning
och stöd. Jag tror nog också att
hans synpunkter vore värda att beakta,
men jag vill gärna för min del understryka
att jag anser själva konstruktionen
riktig.

Det är fråga om framför allt en inkomstgaranti.
Herr Eliasson säger att
konstnären som får denna belöning inte
får någonting, men han får i varje fall
denna garanti som bl. a. innebär att han
kan känna sig trygg inför ålderdomen.
Att formen dessutom är av värde ligger

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Konstnärsbelöningar

i själva dess billighet. Man kan håna
detta och säga att staten sparar de
25 000 kronor som aldrig utdelas. Ja,
förvisso, men därigenom kan någon
annan komma i fråga, utan att det kostar
staten någonting extra, och det betyder
alltså att samma belopp kan komma
desto fler till godo.

Om vi nu från konstnärshåll har önskemål
sätter vi nog inte de önskemål,
som herr Eliasson framförde, i första
rummet. Vi skulle önska liberalare regler
för avtrappningen. Här är vi alltså
ense med herr Eliasson. Men det viktigaste
för oss är att vi får fler konstnärsbelöningar.
Om vi får fler betyder det
att man kan gå djupare ned i konstnärsleden,
till dem som har större behov av
detta stöd än de flesta som nu får det,
och också att de medelålders och yngre
kan komma i fråga.

Hur långt bör man gå? Ja, jag har
tidigare i denna kammare nämnt siffran
1 000. Om man hade 1 000 konstnärsbelöningar
skulle det för första gången i
världshistorien finnas ett land vars
konstnärliga utövare garanterades trygghet
i sitt arbete. Jag räknar med att det
dröjer länge innan man kan uppnå en
sådan siffra. Som etappmål har vi inom
konstnärsorganisationerna satt 300.

Själva konstruktionen är den riktiga,
och därför kommer jag inte att biträda
reservationen som jag tror är ägnad att
äventyra denna konstruktion, även om
jag menar att herr Eliassons synpunkter
bör beaktas då man fortsätter att utveckla
denna stödform. Jag vill gärna
vädja till kammaren att låta konstnärsbelöningarnas
utformning bli en fråga
mellan ecklesiastikdepartementet och
KLYS, d. v. s. Konstnärliga och litterära
yrkesutövares samarbetsnämnd.

Jag återkommer till mitt problem om
förhandlingar. Vi har mycket givande,
regelbundna överläggningar med ecklesiastikdepartementet,
men det är ändå
alltid så att det är vi som framlägger
vara önskemål och att det är departementet
som avgör. Just på denna punkt

tror jag att det skulle vara angeläget
att representanter för de konstnärliga
organisationerna finge sammanträda en
dag tillsammans med representanter för
ecklesiastikdepartementets kulturavdelning
för att noggrant penetrera själva
uppläggningen av denna stödform. Sedan
blir det departementets sak att lägga
fram det för riksdagen, men kammaren
bör inte blanda sig i denna lek.
Det skulle vara litet för riskabelt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är kanske i viss mening
ett uttryck för konstnärlighet att
kunna hysa så stor sympati för reservanternas
tankar men ändå undgå att biträda
reservationen. Jag förstår mycket väl att
herr Arvidson betraktar flera konstnärsbelöningar
som det mest önksvärda,
men han vill även ha mildare avdragsregler.
Tydligen är vi ganska överens
därvidlag. Jag kan mycket väl tänka mig
att behålla detta system. Om man inför
något slags mildring av avdragsreglerna
och fastställer ett bottenbelopp skulle
man få bort en del av skönhetsfläckarna.
Det är ändå, herr ecklesiastikminister,
en smula underligt att kalla dessa
bidrag belöningar. De borde kallas livräntor
eller någonting annat som markerade
den sociala tryggheten. Medelåldern
hos dem som får dessa belöningar
är ganska hög. Ordet belöning
bör ta sig uttryck i att man får något
annat än bara ett papper på att om inkomsten
blir dålig framöver kan man
få ett materiellt uttryck för vad belöningen
innebär.

Jag måste reagera mot herr Arvidsons
sätt att resonera beträffande förhandlingar
med departementet. Jag har ingenting
emot att herr Arvidson och hans
organisation får något slags överläggningsrätt
— det har de väl för övrigt
redan. Något formellt avtal lär knappast
kunna slutas. Men vi som här i
riksdagen har att fatta beslut måste vara

Fredagen den 15 april 1900

Nr 17

111

oförhindrade att ge uttryck åt vår uppfattning
att ändringar kan behövas i
reglerna för stödet till kulturarbetarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Av detta meningsutbyte
mellan herr Eliasson i Sundborn och
herr Arvidson har jag fått det intrycket
att herr Eliassons stora bekymmer i
denna fråga är benämningen konstnärsbelöningar.
Jag skulle tro att uppfinningsrikedomen
är så pass stor att man
skulle kunna hitta ett annat namn. Då
skulle, såvitt jag förstår, herr Eliasson
känna sig tillfredsställd.

Dessa konstnärsbelöningar är dels en
utmärkelse för förnämligt konstnärligt
skapande, dels en viss trygghetsgaranti
genom de speciella belöningar som utgår
för detta skapande. Herr Eliasson
och andra har nu opponerat sig emot

_ och sådan opposition förekom även

i begynnelsen — att belöningens utbetalande
begränsas med hänsyn till den
skapande konstnärens inkomstförhållanden.
Jag måste bekänna, att jag för
min del tycker att just den lösningen
är ett elegant sätt att å ena sidan ge ett
uttryck för samhällets uppskattning av
det konstnärliga skapandet och å andra
sidan ge en viss trygghetsgaranti åt dem
som skapat på det konstnärliga området.
Den omständigheten att en konstnär
vid en viss tidpunkt på grund av ting
som han skapat — det må vara på det
litterära området eller på något annat
område — rönt en uppskattning hos allmänheten
som just då ger honom en
relativt god inkomst, utgör ingen garanti
för att han för framtiden kommer
att ha samma inkomstförhållanden. Produktionsförmågan
mattas med åren, och
det är då som värdet av den konstruktion
som här har gjorts kommer till sin
fulla rätt. Då utlöses nämligen automatiskt
dessa konstnärsbelöningar, och den
skapande konstnären kan som en erkänsla
från samhället för sitt tidigare
skapande få den trygghet han bör ha
med hänsyn till de betydelsefulla insat -

Konstnärsbelön ingår

ser som lian har gjort. Vid avvägningen
av frågan vilka personer som skall ha
dessa belöningar kan man alltså inte
göra en kategoriklyvning och säga:
»Den konstnären har för närvarande en
låg inkomst, därför bör han ha belöningen.
Den konstnären däremot har en
relativt hygglig inkomst och bör inte
vara med på förteckningen.» Det måste
i stället vara den konstnärligt skapade
produkten som är bestämmande för huruvida
han skall vara med eller icke.
Om han lever i den lyckliga omständigheten
att han under hela sin livstid har
en god inkomst må det vara en annan
sak.

Jag ber att med stöd av det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
B); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) mom. 2) i utskottets utlåtande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
B) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

112 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Förvärv av konst för statens byggnader

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannnen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst oinröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 132
ja och 68 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Förvärv av konst för statens byggnader

Kungl. Maj:t hade (punkt B 4, s. 19—
21) föreslagit riksdagen att dels till
Förvärv av konst för statens byggnader
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kr., dels ock
bemyndiga Kungl. Maj:t att medge statens
konstråd att under budgetåret
1966/67 beställa konst för — utöver anvisade
medel — ett belopp av högst
1 800 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkterna 1 och 2 omnämnda motionerna
1:192 och 11:245, i vilka såvitt
nu var i fråga hemställts att riksdagen
måtte dels besluta anslå ytterligare
0,5 milj. kr. till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader och
således till Förvärv av konst för statens
byggnader anvisa ett reservationsanslag
av 2 300 000 kr., dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att medge statens konstråd att
under budgetåret 1966/67 beställa konst
för — utöver anvisade medel — ett belopp
av högst 2 300 000 kr., dels ock
i skrivelse till Kungl. Maj:t understryka
betydelsen av ett återinförande
av procentregeln beträffande förvärv av
konst för statens byggnader.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:192 och 11:245, såvitt
nu var i fråga,

a) till Förvärv av konst för statens
byggnader för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 1 800 000
kr.,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
statens konstråd att under budgetåret
1966/67 beställa konst för — utöver anvisade
medel — ett belopp av högst
1 800 000 kr.;

2. att motionerna 1:192 och 11:245,

1 vad de avsåge ett återinförande av
procentregeln vid beviljande av anslag
till förvärv av konst för statens byggnader,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ilarry Carlsson, T hor sten Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Nelander och Tobé, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 192 och II: 245, såvitt
nu var i fråga,

a) till Förvärv av konst för statens
byggnader för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 2 300 000
kr.,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
statens konstråd att under budgetåret
1966/67 beställa konst för — utöver anvisade
medel — ett belopp av högst

2 300 000 kr.;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 192 och II: 245, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
beträffande ett återinförande av procentregeln
vid beviljande av anslag till
förvärv av konst för statens byggnader.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fredagen den 15 april 1900

Nr 17

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Vi är nu inne på punkten
4 om konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader. Vid en riktig historieskrivning
i detta ämne skulle man
egentligen börja med mitten av 1930-talet och tala om Arthur Engberg, men
jag börjar med 1962, som också är ett
betydelsefullt år i detta sammanhang.
I petita för det året begärde .statens
konstråd att man skulle återgå till den
gamla enprocentregeln, som innebar att
för sådana statliga byggnader som var
lämpade för konstnärlig utsmyckning
skulle obligatoriskt ett belopp av minst
1 procent av byggnadskostnaderna beräknas
för konstnärlig utsmyckning.
Övergångsvis föreslog konstrådet att
man skulle höja anslaget från 400 000
till 800 000 kronor, alltså fördubbla det.

I propositionen godtog inte statsrådet
denna princip; han föreslog en höjning
av anslaget med 100 000 kronor till
500 000, men samtidigt gjordes en ändring
beträffande anslagets utnyttjande,
så att en del smärre byggnadsarbeten
som hängde ihop med den konstnärliga
utsmyckningen inte längre skulle
inräknas i detta anslag. På så sätt var
det en högre anslagsökning än den nominella.

Utskottet refererade utförligt departementschefens
uttalande och de motioner
om införande av enprocentregeln som
hade väckts. Det konstaterades, att om
man hade tillämpat enprocentregeln,
skulle anslaget blivit D/2 miljon i stället
för V2 miljon som statsrådet föreslagit.
Utskottet förordade i alla fall departementschefens
förslag.

I reservation yrkades dels högre anslag,
dels att riksdagen i anledning av
motioner från centerpartiet och folkpartiet
samt två olika motioner från
socialdemokrater skulle i skrivelse till
regeringen hemställa om förslag till
1963 års riksdag om återinförande av
den s. k. enprocentregeln. »1963 års
riksdag» stod endast i vissa motioner
men avsikten var ju densamma. I reservationen
stöder man sig på att statens

113

Förvärv av konst för .statens byggnader

konstråd och Konstnärernas riksorganisation
anser, att procentregeln är den
bästa beräkningsgrunden i detta sammanhang.
Det blev en livlig riksdagsdebatt,
och reservationen avslogs i vad
den gällde anslagshöjningen. Däremot
bifölls den med den utformning som
återfanns i eu av de nyssnämnda socialdemokratiska
motionerna, vilket innebar
att Kungl. Maj :t skulle uppmanas
att ånyo ta saken under övervägande.

Därför väntade man sig 1963 att få
se spår härav i statsverkspropositionen.
Statsrådet redovisade visserligen de
synpunkter, som framkommit i riksdagsbeslutet
föregående år, men ansåg
det inte lämpligt att ta upp procentregeln.
Han föreslog ett bibehållande
av det gamla systemet med höjningar,
när sådana kunde anses vara nödvändiga,
men utan att binda anslagsgivningen
vid det statliga byggandet. Så
har det fortsatt år efter år samtidigt som
det skett påstötningar motionsvägen för
ett återinförande av procentregeln.

I den gemensamma centerparti- och
folkpartimotionen, som jag nu talar för,
antydes den historik, som jag nu redovisat,
och vidare föreslås att man med
utgångspunkt från enprocentregeln skall
höja anslaget. Byggnadsstyrelsen och
statens konstråd har räknat med att, om
enprocentregeln används, skulle detta
innebära ett anslag på ungefär 5 miljoner,
medan propositionen innebär 1,8
miljon jämte ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t att medge statens konstråd
att köpa för lika mycket, vilket betyder
en slutsumma på 3,6 miljoner kronor.
I den nyssnämnda gemensamma
motionen föreslås att man skall följa
statens konstråds förslag, d. v. s. 2,3
miljoner kronor, och lämna ett bemyndigande
på samma belopp, vilket sammanlagt
blir 4,6 miljoner kronor. I skrivelse
till Kungl. Maj :t skall dessutom
föreslås att ett återinförande av en dylik
fast regel tas under övervägande.

Nu finns det ju olika motiveringar
för det här.

■lag skall fatta mig kort på det sättet

114

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Förvärv av konst för statens byggnader

att jag citerar några tidigare uttalanden.
Det första citatet är från debatten i
första kammaren 1962 av nuvarande
statsrådet Aspling. Det lyder så här:
»Genom en fast regel vill man fastslå
att konsten tillgodoser ett legitimt samhälleligt
behov och att konstutsmyckning
hör ingå som ett normalt led vid
uppförande av statliga byggnader.»

Utsmyckning skall alltså vara en normal
följ dinvestering, och en följ dinvestering
vid planering och utbyggande av
samhällen får ju inte komma efteråt.
Den skall man ha beräknat redan när
man gör upp planerna och beräknar
ekonomien för projektet.

Det andra citatet är från samma debatt
i första kammaren. En av motionärerna,
herr Carl Albert Anderson, tog
upp frågan ur en annan synpunkt och
anförde: »Det måste ske en samverkan
mellan konstnärer, arkitekter och byggare
för att därigenom få fram en större
skönhet, en odling av estetiken och möjligheter
till en finare och mera tilltalande
utformning, där helheten erbjuder
skönhet och inte bara detaljer som
har plockats dit.»

Det finns många citat att göra ur
andra kammaren också, men jag får
nöja mig med det här.

Motiven utöver de anförda: att utsmyckningen
skall ingå i kostnadsberäkningarna
för byggandet och att man
alltså skall ha med konstnären redan
från början och betrakta byggnaden
med utsmyckning som en enhet, är
många. Tidigare och från början, när
Arthur Engberg förde fram problemen,
var det i ett misärläge för de skapande
konstnärerna. Skälen var socialt betingade.
Fortfarande finns det naturligtvis
anledning att lägga, om inte rent
sociala synpunkter på frågan, så åtminstone
arbetsmarknadsmässiga synpunkter,
som man gör inom andra yrken nuförtiden.
Om man inför en fast regel,
når man detta mål, då är det inte bara
en förhoppning om att arbetstillfällen
skall inställa sig, utan konstnärerna kan

räkna med att de kommer. Planeringens
formella och ekonomiska del behöver
också ha inspiration och medverkan i
miljöutformningen av skapande konstnärer.

Statsrådet Edenman sade förra veckan
i Uppsala vid en utställning, som
avsåg konst i offentlig miljö, ungefär
så här: »En konstnär skall inte belönas
för att han är fattig, utan för att han
är bra.»

Jag tror att vi har bra konstnärer
i tillräcklig omfattning nu för att man
skall kunna införa en regel av den här
naturen och ge ett lugnare arbetsmarknadsläge
för konstnärerna samtidigt
som det berikar vår miljö.

Jag är medveten om att svårigheter
är förbundna med en fast regel. Men jag
är inte —- för att citera nuvarande statsrådet
Svante Lundkvist 1962 — övertygad
om att de av departementschefen
och utskottet samlade argumenten för
att det är omöjligt att genomföra en sådan
ordning står sig. Jag skulle vilja
vädja till departementet att fundera på
frågan en gång till, oavsett hur det går
i omröstningen om en stund.

Det är ju dock så att många kommuner
har löst frågan. Det finns många
kommuner som har en fast regel och
det finns många kommuner som, utan
att ha den fasta regeln, i alla fall tilllämpar
den. Och det ingår normalt i beräkningen
av byggnadskostnaderna. De
stora byggföretagen, HSB t. ex., har säkerligen
en för hela riket motsvarande
procentregel vid sitt byggande. Och jag
tror Riksbyggen och andra storbyggare
också har det.

Det får inte bli så, att den konstnärliga
utsmyckningen skall vara en buffert
då det stramar till i det ekonomiska
livet. När det stramar till, då skall också
konstnärerna kunna leva och inte behöva
befara att bli de första som friställs,
som det numera heter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen C vid
punkten 4.

Fredagen den 15 april 1900

Nr 17

115

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i vad herr Tobé nyss har sagt, och jag
liar begärt ordet bara för att göra några
personliga, korta reflexioner.

När man som jag varit tjänsteman
hela sitt liv och läser om hur långsamt
det går med försöken att få fram en
konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader, kommer man också att tänka
på att det hittillsvarande intresset för
sådan konstnärlig utsmyckning är mest
koncentrerat till nya institutioner, nya
byggnader. Det är ganska naturligt —
där finns de största förutsättningarna
för att få fram en konstnärlig utsmyckning
i samklang med arkitektur och dylikt.

Men de allra flesta statliga institutioner
är inte nya och inte heller så gamla
att de av tradition har någon form av
konstnärlig utsmyckning som inte kan
förändras med hänsyn till att man skall
se byggnaden som en helhet. Det har
visat sig att det är ytterligt svårt att i
praktiken få pengar till en konstnärlig
inre utsmyckning av exempelvis ett ämbetsverk,
om man inte i samband med
någon arkitektonisk ombyggnad kan göra
någonting. T. o. in. utlåning från
nationalmuseum är mycket svår att förverkliga.
På museet talar man om stöldrisk
och andra risker för att konsten
skall fördärvas. Det har inte med denna
sak att göra i och för sig, men det visar
att man kan uttala önskemålet att statens
konstråd, som ju är den institution
som skall se till att någonting blir gjort
på detta område, också tänker på detta
avsnitt av den statliga verksamheten.
Behovet av en bättre och trevligare arbetsmiljö
kan bättre tillgodoses om man
får en konstnärlig utsmyckning, framför
allt genom stafflikonst, som man
skulle kunna sprida på annat sätt än
man för närvarande gör.

Jag tror att det är viktigt att man
verkligen slår fast en målsättning av
typen minst en procent, ty annars halkar
vi efter. Det gör vi redan nu, trots

Förvärv av konst för statens byggnader

att riksdagen har uttalat sig för en sådan
målsättning. På detta område har
vi också en underutveckling, liknande
den som vi snart kommer att debattera
och som är av mycket viktigare slag,
nämligen i fråga om u-landshjälpen.
.lag yrkar Infall till reservationen C.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det var på den tiden då Arthur Engberg
var ecklesiastikminister som man
framförde tanken att man skulle stödja
konstnärerna och valde som arbetshypotes
att man skulle sikta till en procent
av byggnadskostnaden för att på
det sättet ge en stimulans åt det konstnärliga
skapandet. Med åren kom man
mer och mer underfund med att den
konstruktionen inte var särskilt lämplig,
och därför har man för några år
sedan gått över till en helt ny konstruktion.
I den omläggning som då gjordes
har enligt uppgift till mig de önskemål
som herr Nihlfors framförde blivit beaktade.

I årets statsverksproposition redovisar
ecklesiastikministern en nyhet i det
att han dels äskar ett anslag, dels anhåller
om ett beställningsbemyndigande,
avseende motsvarande belopp. Jag tror
för min personliga del att det är mycket
välbetänkt av ecklesiastikministern
att handlägga hithörande frågor på detta
sätt. Ty det går ju inte att abrupt kommendera
fram konstnärliga produkter
— det hela måste planeras, konstnärerna
behöver tid för sitt konstnärliga skapande.
Därför blir det säkerligen av betydelse
att det finns ett bemyndigande
att lägga ut beställningar, så att man på
det viset får mera rådrum för planerandet.

Då statsverkspropositionen skrevs,
fanns reservationer på i runt tal 2 miljoner.
Dessa reservationer är väl i dag
i stort sett förbrukade, men de vittnar
ändock om att det system, som nu föreslås
infört, har en uppgift att fylla när

116

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Förvärv av konst för statens byggnader

det gäller planeringen av beställningar
hos konstnärer.

Sedan kan man naturligtvis här liksom
på alla andra punkter diskutera
summans storlek. Det framlagda förslaget
innebär en höjning med 200 000 kronor,
men i realiteten ställs i år 3 600 000
kronor till förfogande då det gäller
att lägga ut beställningar. Och antalet
skapande konstnärer är ju inte så överväldigande
stort att man kan ta vilka
belopp som helst. Jag förmodar att det
belopp som reservationen innehåller
mycket väl skulle kunna förbrukas, men
vi får här liksom i övrigt beakta budgetsynpunkten.
Det blir alltså en avvägningsfråga.
Jag för min del finner mot
denna bakgrund att ecklesiastikministern
visat en god ambition dels genom
höjningen i förhållande till föregående
budgetår, dels och framför allt genom
förslaget om införande av beställningsbemyndigande.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag har inte ifrågasatt
ecklesiastikministerns ambition härvidlag
— jag tycker att den har givit mycket
goda utslag i detta hänseende — utan
jag har närmast talat om vikten av att
ha en sådan bindande regel, att konstnärerna
kan känna sig trygga. De som
har med statligt byggande att göra skall
få i sig, skall få in i ryggmärgen, att den
konstnärliga utsmyckningen hör hemma
inom deras verksamhetsområde. Det går
inte att ha bestämmelsen som en buffert,
vilken tas bort när läget börjar bli besvärligt.

Jag får kanske återge en episod som
gör att jag är särskilt känslig i detta
fall.

Jag var med vid ett av de få tillfällen
då den ursprungliga procentregeln fick
ett utslag. Det är möjligt att utskottets
ärade talesman också var med — det
var omkring år 1940, när Arthur Engberg,
landshövding i Västernorrlands

län, till Gävleborgs län, där landshövdingen
hette Rickard Sandler, överlämnade
en muralmålning i det nya landsstathuset.
Herr Lindholm var väl då
lika gammal som jag är nu som riksdagsman
— alltså fem—sex år — och
jag skulle tro att riksdagsmännen i länet
var inbjudna. För min del var jag
där i egenskap av anställd i huset, och
det är en höjdpunkt bland mina minnen
från tidigare år. Arthur Engberg fick se
ett resultat av sitt förslag om konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader.
Dessutom var det fråga om hans hemlän
och om en konstnär från Hälsingland,
hans hemlandskap. Arthur Engberg talade
inspirerat om detta. Han kunde
naturligtvis inte gärna låta bli att tala
om sitt eget initiativ, men sedan talade
han om för Sandler vilket fint län han
hade fått att förvalta. Arthur Engberg
kände till allt om detta medan Rickard
Sandler enligt Engberg inte hade reda
på så mycket.

Engberg illustrerade samtidigt sin
framställning med att visa vad de olika
avsnitten föreställde. Rickard Sandler
var riksdagsman för Gävleborgs län,
inen Arthur Engberg var ändå i alla
delar den överlägsne, dels såsom företrädare
för detta initiativ, dels såsom
gammal hälsinge.

Man undrade hur Rickard Sandler
skulle klara av sitt tack för detta. Hans
tack skulle bli avslutningen på det hela
och han hade väl något tänkt över hur
han skulle göra. Han återgäldade då
Arthur Engbergs anförande på det
sättet att han talade om för denne vilket
fantastiskt fint län också han hade
fått att förvalta — Sandler var nämligen
själv ångermanlänning.

Utan att ha någon målning till hands
beskrev han sitt hemlän ungefär på
samma sätt som Engberg hade gjort.
Han turnerade varje episod som Engberg
hade tagit upp genom att beskriva
motsvarande företeelser från Västernorrlands
län, så att t. o. in. Arthur
Engberg verkade tillplattad. Därefter

Fredagen den 15 april 1960

Nr 17

117

fick Engberg sin eloge för det initiativ
han hade tagit och för resultatet därav
i form av tillkomsten av denna målning.

Det är ett av mina stora minnen att
ha fått vara med vid detta tillfälle och
höra dessa två stora talare. Detta har
gjort att jag känt mig mycket glad över
att få uppdraget att i dag tala för denna
reservation.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag känner mycket väl
till den episod från Gävle som den föregående
talaren berättade om. Det är alldeles
uppenbart att det måtte ha verkat
oerhört entusiasmerande när två så
lysande vältalare som Engberg och
Sandler agerade samtidigt. Jag vill dock
göra Sandler den rättvisan att denne när
han blev landshövding i Gävleborgs län
mycket väl kände till detta län, ty han
hade under många år varit representant
för länet i riksdagen.

Men det var väl ändå inte om den
saken vi skulle diskutera under denna
punkt, utan frågan gäller vilka regler
som skall tillämpas på detta område.
Det har visat sig att enprocentregeln,
som verkar bra när man betraktar den
utifrån, ändå till sin konstruktion har
varit något stelbent och att man kunde
åstadkomma en helt annan rörlighet
genom att välja ett speciellt anslag för
detta ändamål.

Låt oss anta att enprocentregeln skall
tillämpas på ett bygge, men att den
konstnärliga utsmyckningen går på 2
procent av byggnadskostnaden. Skall vi
då vara låsta av enprocentregeln? På
ett annat bygge kanske det inte behövs
mer än V4 procent av byggnadskostnaden
för att tillgodose de konstnärliga
kraven. I sådana fall anser jag för min
del att formuleringen 1 procent av byggnadskostnaden
är olämplig. Därvidlag
får man i stället göra en avvägning inom
ramen för de olika kulturanslagen när
man beviljar medel till detta ändamål.
Detta är vad som sker i årets budget. I

Förvärv av konst för statens byggnader

år har liksom tidigare år en viss höjning
av anslaget företagits.

Jag vidhåller, herr talman, trots den
livfulla skildringen från mitt eget hemlän,
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Enprocentregeln såsom
den utformades skulle inte avse en procent
av byggnadskostnaden, utan enligt
denna regel skulle kostnaden för
den konstnärliga utsmyckningen ej understiga
en procent. Redan i denna regel
finns alltså en möjlighet att variera beloppet.

Jag kan ta ett exempel från ett område
som herr Lindholm kanske är mera
henunastadd på, nämligen lönegrader.
När det gäller en konstnärlig utsmyckning
kan man inte föreskriva att den
skall kosta precis 200 kronor, 2 000 kronor
eller 2 500 kronor utan man får göra
en ungefärlig uppskattning. Under 1920-talet, när lönerna gick nedåt på grund av
att indextalen sjönk, blev en lektor i vår
på den tiden gemensamma residensstad
Gävle tillfrågad om vad man skulle
göra åt lönesänkningen, som för hans
egen del kunde röra sig om 12 å 15
kronor i månaden. Lektorn sade då: »Ja,
undervisningen blir därefter!»

Det är inte så lätt att säga: »Nu lär
jag ut detta, och resten får ni klara på
egen hand. Jag talar om att det var
år 1632 som det gick dåligt för Gustav
II Adolf, men datum får ni ta reda på
själva!»

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Tobé har själv
bekräftat vad jag framhöll i mitt förra
anförande, nämligen hur olämplig konstruktionen
»minst en procent» är. Om
man från alla synpunkter på ett fullt
tillfredsställande sätt tillgodoser de
konstnärliga behoven med ett lägre belopp
än en procent, handlar man inte
då i överensstämmelse med gällande

118

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. nu

regler? Det är väl riktigare att lia ett
klumpbelopp och ur detta ta de medel
som erfordras för varje speciellt ting av
konstnärlig art som skall skapas på
detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
C); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Tobé begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 76 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 5

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag har tillsammans
med förstakammarledamoten och författaren
herr Adolfsson väckt motion —
I: 133 och II: 181 — om högre ersättning
till författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek. Jag skall inte ta
upp tiden med någon lång motivering
av denna motion utan skall fatta mig
så kort som det kan anses önskvärt en
fredag. Får jag bara säga att det förslag
som utskottet här lägger fram är mycket
sparsamt, för att inte säga snålt. Den
höjning som föreslås kan som ersättning
och stimulans i det närmaste betraktas
som betydelselös för de flesta
författare.

Kravet på förbättrad ersättning för
det offentliga utnyttjandet av författares
verk har under de senaste åren vid
många tillfällen rests i riksdagen, kanske
framför allt genom kommunistiska
motioner. De framställningar som gjorts
har som regel sammanfallit med vad författarfondens
egen styrelse har föreslagit.

Den ökning som man nu föreslår är
mycket ringa. En så ringa ersättning åt
en kategori konstskapare för det offentliga
utnyttjandet av deras verk finns
särskild anledning att beklaga, sett mot
bakgrunden av att den litterära konsten
i vårt land brottas med stora svårigheter.
Ingen blundar väl för att dessa
svårigheter, ibland i varje fall tvingar
författare till en anpassning till publiksmak
som kan förefalla mer destruktiv
än konstruktiv.

Jag skall inte göra någon bedömning
av strömningarna inom svensk litteratur
— det är jag inte kapabel till —
men alla är väl medvetna om att det just
nu förekommer strömningar som ur litterär
synpunkt inte alltid kan räkna
med stor uppskattning, även om upplagorna
i många fall blir ganska betydande.

Vi har i vår motion föreslagit att biblioteksersättningens
grundbelopp skall
höjas från 5 öre till 8 öre för lån av

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

119

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museum m. m.: Avlöningar

rättsskyddat svenskt originalverk, från
20 till 32 öre för bruk av svenskt referensexemplar
och från 4 till 16 öre
för bruk av referensexemplar i översättning.

Vi tycker till och med att dessa förslag
är ganska blygsamma, och jag
beklagar därför att utskottet inte ansett
sig kunna tillstyrka dem.

Herr talman! Jag har emellertid inget
yrkande utan har bara önskat göra denna
kommentar.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 6—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Riksantikvarieämbetet och

statens historiska museum m. m.:

Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Under punkt 34 behandlas
avlöningsstaten för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum
m. in. På denna punkt har jag och några
andra ledamöter väckt en motion, vari
vi yrkar på en uppräkning av anslaget
med 120 000 kronor i vad det avser extra
ordinarie och extra biträdespersonal.
Jag vill med några ord bara motivera
en blank reservation i ärendet.

Jag skall inte närmare uppehålla mig
vid riksantikvarieämbetets uppgifter,
vilka är och i framtiden kommer att
vara mycket väsentliga. Det råder väl
inget tvivel om att vi har råd att åt
kommande generationer bevara de fornminnen,
som det åligger riksantikvarieämbetet
att sköta. Bevarandet av fornminnen
kräver åtskilliga arbetsinsatser.
Ämbetets uppgift är bl. a. att i hyggligt
skick bevara både byggnader och

fornminnen ute i våra marker. Tidigare
kunde fornminnen bevaras av
lantbrukarna; man hade betesgång på
dessa marker, medan nu skogen allt
mer tränger in på inägorna. Jag skall
inte vidare uppehålla mig vid riksantikvarieämbetets
alla övriga uppgifter.
De är mycket väsentliga och måste
skötas på ett vettigt sätt.

Nu framhåller emellertid utskottet, att
frågan om riksantikvarieämbetets uppgifter
behandlas av en utredning som
tillsatts av departementet. Av den anledningen
skall jag inte ställa något demonstrationsyrkande
om bifall till motionen.
Jag konstaterar bara att detta
ämbetsverk råkat ut för samma öde som
många andra: en verkställd eller pågående
utredning förhindrar att man
får till stånd den upprustning som erfordras.
På grund av verkställda och
pågående utredningar under en tolvårsperiod
har riksantikvarieämbetet blivit
satt på svältkost. Jag vill nu bara uttala
förhoppningen att man, sedan utredningen
inom departementet snabbt
sett över frågan om hur verksamheten
bäst skall organiseras och hur uppgifterna
skall avgränsas, ger riksantikvarieämbetet
den ekonomiska och personella
upprustning det så väl behöver.

Jag skall sluta med att citera ett i motionen
återgivet avsnitt ur statsutskottets
utlåtande nr 8 vid 1965 års riksdag för
att om möjligt även detta uttalande
skall kunna påverka den utredning som
ser över frågan.

Statsutskottet sade då »att det är ytterst
önskvärt att statliga medel ställs
till förfogande för fornminnes- och
byggnadsminnesvård i en omfattning
som medger ökad aktivitet. Även om
andra medel står till buds för sådan
verksamhet är de ändamål som skall
stödjas genom detta anslag många och
angelägna. Detta kommer bl. a. till synes
i ett flertal motioner med förslag
om en ytterligare höjning av anslaget.
Bedömningen av vilka uppgifter inom

120 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Riksantivarieämbetet: Vård och
underhåll av fornlämningar och byggnadsminnesmärken

fornminnes- och byggnadsminnesvården
som bör prioriteras bör enligt utskottets
mening ankomma på vederbörande
myndighet. Utskottet vill emellertid
uttrycka en förhoppning att önskemålen
om ökning av de samlade resurserna
på detta område uppmärksammas
i kommande budgetprövningar».

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med detta citat och uttala förhoppningen
att det uttalande som antogs
av en enig riksdag kommer att beaktas
i den, som jag hoppas, snart slutförda
utredningen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 35—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Riksantikvarieämbetet: Vård
och underhåll av fornlämningar och
byggnadsminnesmärken

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! I anslutning till punkt
39 som behandlar Riksantikvarieämbetet:
Vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken, behandlas
en motion som jag och några
medmotionärer avgivit, II: 157 och
1:117. I denna motion har vi hemställt
om en mindre uppräkning av anslaget.
Herr Hamrin i Kalmar har redan varit
inne på vad riksantikvarieämbetet
sysslar med i samband med behandlingen
av punkt 34. Jag vill dock därutöver
kort redogöra för hur riksantikvarien
i budgetframställningen har motiverat
anslagshöjningarna.

Antalet fornlämningar ökar år för år.
Arbetet med att hålla dem i stånd blir
därvid också mer omfattande, och kostnaderna
blir större. Som tidigare på -

pekats har den omläggning av jordbruket
som ägt rum bidragit till detta. Förr
hölls många av fornminnesplatserna i
ordning genom att djuren betade av
gräset. Nu finns det stor risk för skador
just på grund av växtligheten, genom
att betningen håller på att försvinna.

Det är också så att det föreligger ett
stort ackumulerat behov av underhållsarbeten
på byggnader och fornminnesmärken.
Bland dessa finns de allra värdefullaste
historiska minnesmärken vi
har. Även om vi har det samhällsekonomiskt
besvärligt torde vi inte ha det
sämre än att vi kan bevara dem till efterföljande
släkten. Jag tror att det har
en stor betydelse.

Ett annat område som jag något vill
beröra är byggnadsminneslagen. Den
tillkom 1959 och då sades det tydligt
ifrån att medel måste ställas till förfogande
för att denna lags anda och bokstav
skulle kunna efterföljas. Så har
inte skett. Enligt denna lag kan riksantikvarien
om han finner det nödvändigt
förklara vissa byggnader för byggnadsminnen,
och han är i så fall skyldig
att betala ut ersättning till ägaren,
för den förlust denne kan utsättas för.
Hittills har, som jag sade, inga anslag
beviljats för detta ändamål, utan medlen
har fått anskaffas från annat håll,
bl. a. från Lawski-fonden, men såsom
riksantikvarien framhåller räcker inte
dessa medel till för den omfattning som
verksamheten har. Därför är det nödvändigt
att riksdagen träder emellan
och ger riksantikvarien möjlighet att
fullfölja lagens intentioner.

Herr talman! Förra året hade vi en
motion med motsvarande önskemål om
att få anslagen uppräknade just till underhåll
av byggnadsminnesmärken. I
anslutning till denna motion uttryckte
då statsutskottet vad herr Hamrin i
Kalmar tidigare här citerade. Jag hade
tänkt återge samma citat, vilket nu är
onödigt. Jag kan dock inte underlåta

Fredagen den 15 april 196G

Nr 17

121

att trycka pa vad utskottet den gången
sade i sin sista mening: »Utskottet vill
emellertid uttrycka eu förhoppning att
önskemålen om ökning av de samlade
resurserna på detta område uppmärksammas
i kommande budgetprövningar.
» Detta yttrande förledde mig att tro
att statsutskottet i år skulle vara lika
positivt och helst ännu positivare i sin
inställning. Men i år heter det: ».. . har
utskottet ansett tillräckliga skäl inte föreligga
för att förorda en medelsanvisning
för nästa budgetår utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit.»

Uttrycket att det inte skulle finnas
tillräckliga skäl finner jag mycket egendomligt
mot bakgrunden av vad jag här
tidigare har sagt om omfattningen och
värdet av riksantikvariens arbete. Jag
skall inte yrka bifall till motionen, även
om jag har god lust därtill, men jag kan
inte underlåta att säga att jag inte kan
dela utskottets uppfattning på detta område.
Jag anser att det finns både
många och angelägna skäl att riksantikvarien
i fortsättningen får medel för
att kunna fullfölja sina arbetsuppgifter.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag skulle inte ha tagit
till orda på denna punkt, om inte herr
Oskarson på ett felaktigt sätt hade läst
utskottets utlåtande. Statsutskottet hänvisar
här till punkt 34. Om herr Oskarson
läser punkt 34, skall han finna att
det i fråga om vad som där berörs pågår
en utredning. Inom statsutskottet är
det tradition, en tradition som riksdagen
regelmässigt accepterar, att vi
först skall se utredningens förslag och
därefter ta ställning till de förändringar
som bör göras.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag har läst punkt 34,
herr Lindholm, och är fullt medveten
om den utredning som pågår. Men det
hindrar inte att jag även när det gäller

Bidrag till folkbibliotek

denna punkt inte kan finna annat än
att de motiveringar som riksantikvarien
och även vi i vår motion framfört
för anslagshöjningarna utgör »tillräckliga
skäl». Det är mot denna bakgrund
som jag gjorde mitt uttalande.

.lag har väldigt svårt att förstå att
man skulle behöva uttrycka det förhållandet,
att det är utredningen som är
orsaken till att man inte kan bevilja
en höjning av anslaget, genom att säga
att tillräckliga skäl icke föreligger. Den
uppfattningen kan jag icke dela.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Detta kan bli en diskussion
om påvens skägg, men ur utskottets
synpunkt kan det inte anses
föreligga tillräckliga skäl att tillstyrka
en anslagshöjning, när det på detta område
pågår en utredning som har att
beakta alla de aspekter som påverkar
bedömningen av hela detta frågekomplex.
Det är därför vi använder uttrycket
»ej tillräckliga skäl».

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Vi skall väl inte ytterligare
diskutera uttrycket »tillräckliga
skäl». Jag vill bara konstatera att herr
Lindholm tyder det på sitt sätt och jag
på mitt sätt, och därmed får vi kanske
avsluta denna diskussion.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 40—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Bidrag till folkbibliotek

Kungl. Maj:t hade (punkt B 62, s. 131
—134) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 5 395 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom

122

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till folkbibliotek

första kammaren av herrar Eric Gustaf
Peterson och Kart-Erik Eriksson (I: 82)
och den andra inom andra kammaren
av herr Keijer m. fl. (11:121), i vilka
motioner hemställts att riksdagen måtte
besluta att fr. o. m. den 1 januari
1967 inrätta en lånecentral förlagd till
Stockholms stadsbibliotek och i anledning
därav uppräkna ifrågavarande anslag
med 40 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 82
och II: 121, till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 5 395 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Thorsten Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Nelander och Tobé, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 82 och II: 121, till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 5 435 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KEIJER (fp):

Herr talman! Till grund för behandlingen
av punkten 62, bidrag till folkbibliotek,
har förelegat de likalydande
motionerna I: 82 och II: 121 som väckts
av ledamöter tillhörande tre partier.
Det gäller inrättandet av en lånecentral
för Mellansverige förlagd till Stockholms
stadsbibliotek. Statsutskottets majoritet
har avstyrkt förslaget. Ur sakliga
synpunkter är detta att beklaga då
det i hög grad försvårar den service
som biblioteken bör ge också när det
gäller att till intresserade förmedla
svåråtkomlig litteratur.

Motionsyrkandet är inte nytt. Det
framlades redan av folkbibliotekssakkunniga
i deras betänkande avgivet år
1949. Man föreslog att stadsbiblioteken

i Stockholm och Malmö skulle få uppgiften
att tjänstgöra som lånecentraler
för folkbiblioteken, det förra för mellersta
och norra Sverige och det senare
för de sydsvenska länen. Dessa lånecentraler
skulle kunna tillhandahålla
sådan litteratur som icke de lokala biblioteken
eller länsbiblioteken har.

Den enskilde låntagaren vänder sig
till sitt vanliga, kommunala bibliotek.
Om detta inte har den bok han önskar
låna går rekvisitionen till länsbiblioteket
som normalt är mer välförsett än
det kommunala. Finns boken inte där
går önskemålet vidare till lånecentralen.
Denna har alltså en nyckelposition
när det gäller att tillgodose behovet av
svåråtkomlig litteratur.

När det gäller antalet lånecentraler
har skolöverstyrelsen alltsedan 1955 varit
på det klara med behovet av tre,
därav en i Umeå. Centralen i Malmö
har varit i funktion några år. I Umeå
upprättades en central den 1 januari
i år. Men för Mellansverige saknas alltjämt
central. Ändå är det område som
den avses betjäna det största av de tre.
Det omfattar Stockholms stad och län
samt Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Gotlands, Värmlands, Örebro,
Västmanlands och Kopparbergs län med
en folkmängd av över 3 233 000 personer.

Malmöcentralens område har omkring
3 190 000 personer och umeåcentralens
något mer än 1 200 000.

För det stora och viktiga Mellansverige
med dess många läroanstalter finns
alltså inte något organ som förmedlar
lån såsom en lånecentral skall göra. I
den situationen har den av skolöverstyrelsen
tillsatta arbetsgruppen för
folkbiblioteksfrågor vänt sig till Stockholms
stadsbibliotek med förfrågan om
det vore villigt att på samma villkor
som Malmö stadsbibliotek vara lånecentral
för mellersta Sverige. Till denna
begäran har både biblioteksnämnden i
Stockholm och sedermera också stadsfullmäktige
ställt sig positiva. De är

Fredagen den 15 april 1966

Nr IT

villiga att åta sig besväret att fr. o. in.
den 1 januari 1967 vara lånecentral. Det
är högst beklagligt att ecklesiastikministern
inte velat acceptera detta erbjudande.
Det betyder ännu ett år av
svårigheter för biblioteken i mellersta
Sverige att klara behovet av ovanliga
böcker, både fackböcker och skönlitterära
böcker.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen E innebärande en
uppräkning av anslaget »Bidrag till
folkbibliotek» med 40 000 kronor. Det
är ett blygsamt belopp, då hela posten
uppgår till 5 395 000 kronor.

I detta anförande instämde fröken
Ljungberg (h).

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med att instämma i vad herr Keijer
yttrade om motionen. Jag vill emellertid
ytterligare understryka att det är
mycket angeläget att frågan om en lånecentral
även för Mellansverige snabbt
löses.

Som herr Keijer nämnde och som
även framhållits i vår motion har
Stockholms stadsfullmäktige förklarat
sig villiga att ställa Stockholms stadsbibliotek
till förfogande som lånecentral
för Mellansverige. Enligt min mening
finns det inte något att invända
häremot. Därmed skulle man kunna nå
fram till vad man siktade till när man
antog planen för utbyggnad av lånecentralverksamheten.
För närvarande svarar
kungl. biblioteket i första hand för
utlåningen till Mellansverige. Det är en
lösning som får betraktas som en nödlösning.
Dels har kungl. biblioteket fullt
upp att göra med att klara efterfrågan
på litteratur från studenterna vid Stockholms
universitet, dels har biblioteket
restriktiva bestämmelser om att man inte
får låna ut exempelvis modern kurslitteratur
eller modern skönlitteratur.
Från kungl. biblioteket kan främst erhållas
utländsk litteratur.

Som det nu är får biblioteken i lands -

123

Bidrag till folkbibliotek

orten inom den landsända som det här
är fråga om försöka att sinsemellan låna
det material som efterfrågas. Det är
naturligtvis mycket bra att det kan förekomma
en sådan verksamhet biblioten
emellan, men det tråkiga är att det
inte alla gånger går att få fram den kurslitteratur
som efterfrågas. För närvarande
är det inte möjligt för biblioteken
i landsorten att vända sig till Stockholms
stadsbibliotek och få litteratur
därifrån. Med det förslag som vi har
lagt fram om att inrätta en lånecentral
där, skulle det bli en ändring på den
punkten, vilket skulle betyda mycket
för de bibliotek som är i behov av
främst studielitteratur.

Som vi har framhållit i motionen och
som herr Keijer har understrukit, är
det fråga om ett tättbefolkat och stort
område som skulle betjänas av denna
lånecentral. Jag vill också framhålla att
det givetvis finns ett stort behov av lånelitteratur
inom området. Det är fråga
om sådan litteratur som man inte kan
erhålla på länsbiblioteken eller på de
mindre biblioteken ute i städerna och i
kommunerna.

De som främst är beroende av sådan
litteratur är de som bedriver studier
av olika slag. Vi har ju kommit dithän,
att allt flera människor bedriver avancerade
studier i rätt stor omfattning
även utanför universitetsorterna. Då är
det ju en stor brist att man inte kan erhålla
kurslitteratur. Den litteratur som
jag tidigare nämnde att kungl. biblioteket
har lånas inte ut i den utsträckning
man kanske skulle kunna tycka
vara önskvärd, i varje fall ur de studerandes
synpunkt.

Jag är mycket väl medveten om att
detta kan betraktas som en ekonomisk
fråga, men med hänsyn till den betydelse
som denna fråga har för många
studerande ute i vår mellansvenska
landsort tycker jag att man får betrakta
det som en mycket ringa kostnad det
här rör sig om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

124

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till folkbibliotek

fall till reservationen E av herr Harry
Carlsson in. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det yrkande som framställs
i motionerna har ju också varit
föremål för prövning i anslutning till
budgetbehandlingen. Då vi på statsutskottets
femte avdelning behandlade
detta spörsmål, kom vi fram till samma
uppfattning som departementschefen
i vår bedömning. Den uppgift, som
man här vill ge Stockholms stadsbibliotek,
är väl i allt väsentligt identisk med
den som kungl. biblioteket redan har
på detta område. Under sådana förhållanden
har statsutskottet inte ansett sig
nu kunna tillstyrka det i motionen
framförda yrkandet, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KE1JER (fp):

Herr talman! Påpekandet att kungl.
biblioteket bör vara lånecentral är ju
inte oväntat. Enligt den räjongindelning
som gäller för universitetsbibliotekens
interurbana utlåning skall kungl.
biblioteket svara för utlåning av vetenskaplig
litteratur inom ungefär samma
område som den föreslagna lånecentralens.
Men med hänsyn till att det är ett
forskarbibliotek tvingas man vara mycket
restriktiv redan i fråga om denna
utlåning, och när det gäller den svenska
litteraturen har KB ett av de fem nationalexemplaren.
Detta är emellertid arkivexemplar,
som man inte gärna kan
låna ut interurbant, därför att detta är
förenat med vissa risker. Man är därför
synnerligen restriktiv på denna punkt.
Biblioteken i Mellansverige har därför
kommit i en speciellt ogynnsam situation.

Att en lånecentral fyller ett stort behov
är alldeles klart, om man ser på förinedlingssiffrorna
från Malmö lånecentral,
som varit i verksamhet några år.
Under förra året förmedlades 11 000
lån därifrån — en uppgift som den där -

varande personalen, en bibliotekarie
och två kontorister, har ganska svårt
att klara. Det gäller ju inte utlåning över
disk utan individuell försändning.

Dessa uppgifter från Malmö säger något
om det behov som man har all anledning
anta förefinns av en liknande
central i Mellansverige. Nu tvingas faktiskt
de mellansvenska biblioteken att
i detta avseende besvära Malmö lånecentral
ganska ofta. Enligt uppgift gäller
ungefär 25 procent av Malmös försändelser
utlåningar till bibliotek inom
ett område, som skulle täckas av en central
i Stockholm.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
och hoppas att den dagen inte
skall vara alltför avlägsen, när en lånecentral
i Stockholm verkligen upprättas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
E); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Keijer
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 :o) i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen E) av herr Harry Carlsson
in. fl.

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

125

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 76 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstat nej men att detta ej registrerats.
Tavlan visar att jag ej är närvarande.

Punkten 63

Bidrag till föreläsningsverksamhet m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Under punkt 63, som
rör bidrag till föreläsningsverksamheten
in. m., finns redovisade motioner,
i vilka yrkas, att Kungl. Maj :ts förslag
om medelsanvisning uppräknas med
200 000 kronor för den direkta föreläsningsverksamheten
ute på fältet. Detta
yrkande är i enlighet med skolöverstyrelsens
äskande.

Kungl. Maj :t har inte velat höja anslaget
med ett enda öre, trots att statsbidraget
stått oförändrat sedan 1963
och föreläsningsverksamheten, som får
betecknas som en god form av folkbildningsverksamhet,
nu upplever en
verklig renässans och samlar fler och
fler människor kring talarna. Vad utskottet,
som följer Kungl. Maj:t i hälarna,
skriver, är utomordentligt torftigt
och ur innehållssynpunkt genant
innehållslöst. Utskottet finner sig, heter
det, inte böra förorda avvikelse
från Kungl. Maj :ts förslag. Punkt och
slut.

Var finns motiveringen och vilken är
den? Jag måste ställa denna fråga direkt
till den som här i kammaren skall
föra utskottets talan. Man kan inte få

Bidrag till föreläsningsverksamhet m. m.

behandla motionärer på det här sättet,
i synnerhet som motionerna verkligen
ger motiveringar för en höjning. Jag
ber att få lämna hjälp på traven med en
del ledfrågor. Är det den statsfinansiella
situationen, som motiverar utskottets
ställningstagande? Eller är det så, att
motionärernas argumentering underkänts?
Eller betraktar utskottet inte föreläsningsverksamheten
som så värdefull
som motionärerna gör och inte värd
stöd i takt med dess utveeling? Några
överväganden måste — det förmodar
jag åtminstone — utskottet ha gjort.
Sekreteraren kan väl inte ha missat alla
motiveringar.

Vad jag nu vill diskutera är alltså inte
i första hand skälen för eller mot ökat
anslag till föreläsningsverksamheten.
Jag medger, att ecklesiastikministern
givit en hel del medel till det egentliga
folkbildningsarbetet. Vad jag vill påtala
är att utskottet skrivit som det gjort.
Detta rimmar illa, synes det mig, med
det av herr Lindholm betygade stora intresse,
som finns inom femte avdelningen
för kulturfrågornas handläggning.

Hur såg utskottet på saken, när man
inte kunde tillstyrka en anslagshöjning
till föreläsningsverksamheten? I hela
det utlåtande, som statsutskottets femte
avdelning här står för, kan jag inte finna
något så innehållslöst uttalande som
just på denna punkt. Det har tidigare
sagts, att utskottets skrivning på andra
punkter är torftig, men det är i ännu
högre grad fallet med den föreliggande
skrivningen. Den innehåller absolut
ingenting av motivering.

Jag skulle alltså vilja veta, vad det är
för motivering som utskottet har för sitt
avstyrkande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Statsutskottet fick en
bister kritik för att utskottet inte mycket
ingående har motiverat hur det på
olika avsnitt har tagit ståndpunkt till
framförda motioner m. m., och speciellt
i fråga om den föreliggande punkten an -

126 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till föreläsningsverksamhet m. m.

vändes uttrycket »torftigt» om utskottets
skrivning.

Jag vill framhålla att utskottet vid
bedömningen av motionerna haftKungl.
Maj :ts förslag med i blickfånget. Det
framgår väl av den enligt föregående
talarens mening torftiga skrivningen,
att vi vid handläggningen av ifrågavarande
spörsmål inte funnit skäl att göra
någon avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag,
och Kungl. Maj:ts förslag var ju
motiverat i statsverkspropositionen.
Där kan man alltså återfinna de skäl
som för utskottets del varit vägledande
vid ställningstagandet till detta spörsmål.

Vidare är det tyvärr så att det har
blivit en viss begränsning av verksamheten
på detta område. Det omvittnas
från olika håll i landet att föreläsningsföreningar,
som tidigare fört en mycket
livlig tillvaro med ett stort aktivt deltagande
från befolkningen, på grund av
de moderna massmedia m. m. har fått
allt svårare att hävda sig. Det har icke
tillhört de ovanliga företeelserna att föreläsningsföreningar
temporärt upphört
med sin verksamhet. I vilken utsträckning
detta har skett kan jag inte yttra
mig om. Men det är alldeles uppenbart
att om den tendensen är stark, betyder
det oförändrade anslaget i realiteten ett
höjt anslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDSTBANDH (h):

Herr talman! Jag noterar, att det tydligen
har funnits några motiveringar
för utskottets avstyrkande. Men om nu
ett utskott vill använda samma motiveringar,
som departementschefen har använt,
bör man i rimlighetens namn tala
om att man ansluter sig till honom, så
att den som läser utlåtandet, framför
allt motionärerna, vet vilka motiveringarna
är. Det finns inte här klart utsagt.

Sedan måste jag ta upp lite polemik
mot herr Lindholm beträffande föreläsningsverksamhetens
utveckling för när -

varande — jag är tacksam för att den
saken berördes. Det är riktigt, att under
senare tid — inte i så påfallande
hög grad numera som för några år sedan
— har åtskilliga föreläsningsföreningar
nedlagts. Men det behöver naturligtvis
inte i och för sig innebära,
att antalet föreläsningstillfällen i landet
minskar, även om så tidigare har
skett i samband med dessa nedläggningar.
År 1963 omlades det statliga
stödet till denna verksamhet, och det
skall villigt erkännas, att den omläggningen
var generös och innebar, att arrangörerna,
i första hand de 13 folkbildningsförbunden,
kunde satsa bättre
än tidigare på goda föreläsare. Följden
har blivit, att antalet föreläsningstillfällen
och mängden människor kring
talarna vid dessa tillfällen oavbrutet har
stigit och fortsätter att stiga — så kraftigt
att det tillgängliga anslaget för innevarande
budgetår praktiskt taget var
förbrukat i början av år 1966. När det
återstod cirka fyra månader av verksamheten
— alltså borträknat de två
sommarmånaderna — har man fått inskränka
på föreläsningsverksamheten,
ta tillbaka anmodanden till talare om
medverkan o. s. v.

Sådant är alltså läget på föreläsningsfronten
för närvarande. Det är det substantiella
härvidlag, och jag är glad för
att ha fått redovisa, hur det verkligen
förhåller sig på området.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Nordstrandhs uttalande,
att utskottet icke har sagt att
man ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag.
Jag förstår inte hur vissa motionärer
har läst utskottets utlåtande. Vi
har ju där skrivit: »Utskottet finner
sig inte böra förorda avvikelse från
Kungl. Maj:ts förslag.» Och när utskottet
förklarar sig inte vilja förorda avvikelse
från Kungl. Maj:ts förslag och
därefter i klämmen hemställer »att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj :ts

Fredagen den 15 april 1906

Nr 17

127

förslag» anvisa ifrågavarande anslag, så
måste väl detta enligt vanligt språkbruk
betyda att vi ansluter oss till Kungi.
Maj:ts förslag.

Ilerr talman! Jag skall inte ta upp
någon ytterligare debatt på denna
punkt. Jag fann det emellertid, mot bakgrund
av den skrivning och den hemställan
som föreligger, högst märkligt
att herr Nordstrandh ansåg sig kunna
utläsa att utskottet icke anslutit sig till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr NOKDSTRANDH (ll):

Herr talman! Det betyder alltså, att
det uteslutande är det statsfinansiella
läget, som är motiveringen, eftersom
Kungl. Maj:t, såvitt jag kan finna, inte
tagit hänsyn till någonting annat på
denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 64—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade (punkt B 68, s. 141

o. 142) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Elvy Olsson och herr Svanström
(1:293) och den andra inom andra
kammaren av herr Boo m. fl. (11:364),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 3 500 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sörenson (I: 269) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m.fl. (11:345), i vilka motioner

Utbildning av ungdomsledare

hemställts att riksdagen måtte besluta
att anslaget till utbildning av ungdomsledare
upptoges med 3 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:198) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
och fru Kristensson (11:243), i
vilka motioner hemställts att riksdagen
vid behandlingen av förevarande anslag
måtte a) anhålla hos Kungl. Maj :t att
statsbidrag icke skulle utgå till utbildning
av ungdomsledare för politiska
organisationer samt b) till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
2 200 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Werner och Adolfsson (1:40)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hermansson m.fl. (11:70), i
vilka motioner hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att frågan om högskolemässig ungdomsledarutbildning
bleve föremål för
en ny, allsidig, förutsättningslös och
snabb utredning;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Werner och Adolfsson
(1:489) och den andra inom andra
kammaren av herr Lorentzon m. fl.
(11:579), i vilka motioner hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte föreslå att 50 000 kr. ställdes
till Föreningen Nordens ungdomsrepresentantskaps
förfogande för stimulerande
av ungdomsledarutbyte mellan
Sverige å ena sidan och Island samt
Färöarna å den andra.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:293 och 11:364,
I: 269 och II: 345 samt 1:198 och 11:243,
till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kr.;

128 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Utbildning av ungdomsledare

2. att motionerna I: 40 och II: 70 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 3.

att motionerna 1:489 och 11:579
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Harry Carlsson, Thorsten
Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Neländer och Tobé,
vilka ansett att utskottet under 1.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 293 och II: 364 samt I: 269 och
11:345 samt med avslag å motionerna
1:198 och 11:243, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av
2 900 000 kr;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 198 och II: 243 ävensom
med avslag på motionerna I: 293
och II: 364 samt I: 269 och II: 345, till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsarislag
av 2 200 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Som vi alla känner till
har ungdomsorganisationerna nu möjlighet
att få bidrag till anordnande av
regionala och centrala kurser för ungdomsledare.
Med hänsyn till den avgörande
betydelse ungdomsledarutbildningen
har för organisationernas möjligheter
att bedriva en aktiv och positiv
förenings- och fritidsverksamhet är
de medel, som här satsas, mycket välplacerade
— det utgår jag från att alla
är ense om.

Vi som reserverat oss på denna punkt
anser det emellertid — med hänsyn till
det stora värde ungdomsledarutbildningen
har och till de anslagsbehov
som föreligger — beklagligt att departementschefen
inte heller i år gått med
på någon anslagshöjning. Om riksdagen
bifaller utskottsmajoritetens förslag,
som är detsamma som departementschefens,
betyder det att anslaget blir
oförändrat för tredje året i följd. Detta
kan knappast anses riktigt, eftersom
ungdomsorganisationerna naturligtvis
får vidkännas en höjning av kostnaderna
för ungdomsledarutbildningen.

När det gäller anslagsbehoven vill jag
nämna att inte mindre än 54 organisationer
för kommande budgetår har anmält
ett medelsbehov av tillsammans
drygt 9,7 miljoner kronor. Jag nämner
detta belopp för att visa att det av organisationerna
äskade anslaget är fyra
gånger så stort som den av departementschefen
och utskottsmajoriteten
förordade summan.

Utskottsmajoriteten hänvisar till 1962
års ungdomsutredning och förklarar sig
i avvaktan på dess förslag inte vilja gå
med på en ändring av beloppet. Till
detta vill jag göra ett par kommentarer.

För det första har både departementschefen
och utskottet på en annan
punkt, som också skulle kunna beröras
av ungdomsutredningen, inte ansett sig
böra avvakta utredningens förslag utan
gått in för en anslagshöjning — det gäller
bidraget till ungdomens fritidsverksamhet.

För det andra har 1962 års ungdomsutredning
själv ansett att en anslagshöjning
på denna punkt, d. v. s. till utbildning
av ungdomsledare, borde ske
i år. Detta framgår av skolöverstyrelsens
framställning. Skolöverstyrelsen
har samrått med 1962 års ungdomsutredning
när styrelsen framlagt sitt förslag
om en anslagsökning med 1 miljon
till 3,5 miljoner kronor.

Det har nu i motioner föreslagits an -

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

129

slagshöjningar med varierande belopp.
Vi reservanter bär stannat för att förorda
en höjning med 400 000 kronor till
sammanlagt 2,9 miljoner kronor för att
någorlunda tillmötesgå motionärernas
väl motiverade önskemål. Ungdomsorganisationerna
har ju utomordentliga
föl-utsättningar att ge ungdomarna en
positiv och meningsfylld sysselsättning
och att hjälpa dem att växa in i samhällsgemenskapen.
Ungdomskullarnas
tillväxt och de ökade anpassningssvårigheter,
som ungdomen möter i våra
dagars samhälle där förändringens vind
växer i styrka, utgör också starka skäl
för att kammaren på denna punkt bifaller
reservation nr G a.

Vidare vill jag, herr talman, erinra
om att det på denna punkt föreligger
en reservation från högerhåll, där man
hävdar att bidrag till ungdomsledarutbildning
inte bör utgå till politiska organisationer.
Detta ter sig för mig som
en ganska märklig diskriminering av
de politiska ungdomsrörelserna. Att
syssla med samhällsfrågor, att väcka
ungdomens intresse för samhällets problem
och att skola ungdomar till aktivt
engagemang i samhällsarbetet är något
utomordentligt viktigt — för att inte
använda ännu starkare ord — när det
gäller vårt folkstyres framtida utveckling.

Jag tror att vi alla oavsett partitillhörighet
är på det klara med att det
finns tendenser till maktkoncentration
och expertdominans, vilket gör det
utomordentligt angeläget med en sådan
skolning av medborgarna, att det finns
lekmän som är beredda att träda in i
arbetet och ta ansvaret för beslut som
det ändå är lekmännens uppgift att fatta.
Detta gör att de politiska ungdomsrörelsernas
verksamhet i dag framstår
som kanske ännu mer angelägen än
förr.

Utan att direkt vilja dra upp någon
diskussion på denna punkt och utan att
vilja uttala mig alltför skarpt vill jag
framhålla, att det för mig ter sig en
5 — Andra kammarens

Utbildning av ungdomsledare

smula underligt att man från högerhåll
vidhåller uppfattningen, att politiska
ungdomsorganisationer inte skall ha
rätt till det bidrag det här gäller, detta
även i ett läge när partiet självt med
sådan brådska begärt att få sin del av
det s. k. partistödet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till reservation nr G a.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är riktigt, såsom
herr Eliasson i Sundborn påpekat, att
högerledamöterna i utskottet till denna
punkt i utlåtandet har fogat en reservation.
Den grundar sig på en motion
väckt av fru Kristensson och mig själv.
Vi vidhåller, såsom herr Eliasson i
Sundborn redan omtalat, den uppfattning
som vi hävdat under många år,
att statsbidrag inte skall utgå till utbildning
av ungdomsledare i politiska ungdomsorganisationer.
Det rör sig alltså
inte om andra ungdomsorganisationer,
utan enbart om de politiska.

Vi kan nämligen inte finna att de
demokratiska partiernas fria ställning
går att förena med ekonomiska bidrag
från staten. För politiska ungdomsorganisationer
måste ändå den politiska
uppfattning, vilken de omfattar och för
vilken de söker nå största möjliga anslutning,
vara det primära i deras verksamhet.
All deras verksamhet — politisk
och annan — har detta syfte. Det går
sålunda inte att avgränsa det rent politiska
arbetet från andra verksamhetsfält.
Vi har samma principella uppfattning
härvidlag som vi har hävdat under
många år. Därför har vi motsatt oss
att statsbidrag skall utgå till utbildning
av ungdomsledare i de politiska ungdomsorganisationerna.

Min vän herr Eliasson i Sundborn
har upprepat det nästan stående argumentet
att detta innebär en diskriminering
av de politiska ungdomsorganisationerna
i förhållande till andra ungdomsorganisationer.
Det kan tyckas så,
men det är endast skenbart. Har man

protokoll 1966. Nr 17

130 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Utbildning av ungdomsledare

den principiella uppfattningen att de
politiska partierna och ungdomsorganisationerna
intar en särställning, kan
man ändå hävda den mening som vi
gjort. Jag anser inte att den verksamhet
som bedrivs i de politiska ungdomsförbunden
på något sätt är mindre värd
än den som bedrivs inom andra ungdomsorganisationer.
Eftersom jag själv
har varit aktiv i många år inom vårt
ungdomsförbund vore det naturligare
om jag snarare skulle hävda att politiska
sammanslutningar ligger litet över de
andra, just därför att de sysslar med
samhällsverksamheten.

På den tid då min vän herr Eliasson
i Sundborn var en mycket aktiv och
effektiv förbundssekreterare i centerpartiets
ungdomsorganisation utgick
emellertid inte några statsbidrag. Jag
var under ungefär motsvarande tid förbundssekreterare
i högerpartiets ungdomsförbund,
och vi har väl från den
tiden ganska många angenäma och trevliga
minnen av hur entusiasm och en bestämd
politisk övertygelse inom ungdomsorganisationerna
verkligen kunde
åstadkomma resultat utan några som
helst statsbidrag. Vi såg utomordentliga
exempel på vad denna politiska övertygelse
och aktivitet kunde uträtta.

Jag vet inte om verksamheten är så
mycket starkare och mer utvecklad
inom de politiska ungdomsorganisationerna
i dag, när de har statsbidrag, än
den var på den tid då vi var aktiva, herr
Eliasson. Det är visserligen så länge
sedan att jag kanske inte skall uttala
mig alltför bestämt på den punkten.

Jag vidhåller alltså fortfarande den
principiella uppfattning som jag har
haft i flera årtionden och inte har gått
ifrån. På den grunden yrkar jag bifall
till reservationen G b) av fröken
Andersson m. fl.

I detta anförande instämde fru Kristensson
(h).

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta
vad herr Björkman sade; jag har också
utomordentligt angenäma minnen från
min tid som förbundssekreterare i vårt
ungdomsförbund. Men herr Björkman
och jag skall kanske ändå inte sprida
alltför mycket skimmer över vår tid
som sekreterare i respektive ungdomsförbund,
fastän de förbunden i vissa
fall t. o. in. var större då än de är i dag.

Vi är nog på det klara med att de
som har att arbeta på detta område i dag
verkar under andra förhållanden. Trots
krigsårens alla möjliga svårigheter med
kommunikationer o. s. v. var det väsentligt
lättare att samla ungdomen då
än i dag. Man kan också peka på en rent
psykologisk faktor: det är mycket större
skillnad mellan olika åldersgrupper nu
än tidigare. Någon psykolog har sagt
att dagens medelålders människor är
den första generation som i praktiken
bara umgås med sig själv. Det är tillspetsat
uttryckt, men skillnaden mellan
14—15—16-åringar och 20-åringar
är dock betydligt större än förr med
svårigheter att bl. a. skaffa fram ett
ledarskikt. — Jag tänker också på allt
som verkar splittrande på intressena.
Man skall kanske ha det i minnet. Om
vi emellertid måste konstatera att arbetet
är svårare, herr Björkman, ökar det
i och för sig behovet av anslag. Det var
nog inte bristen på statsbidrag som
gjorde att verksamheten var mer framgångsrik
på 1940-talet.

Går det, herr Björkman, att hävda den
uppfattningen att statsbidrag till politiska
organisationer är oförenliga med
dessas frihet? Herr Björkman nickar
instämmande. Hur kan högern då ta
emot pratistödet, om det innebär att
högern inte längre har frihet att bestämma
över sin politik eller sin organisation
eller vad det kan vara fråga om?
Detta blir ju ändå konsekvensen av herr
Björkmans resonemang. Jag kan inte
förstå att han kan ha en sådan uppfattning.

Jag måste också påminna kammaren

Fredagen den 15 april 19GC

Nr 17

om att ledamoten i första kammaren
herr Isacson, som på sin tid tillhörde
ledningen för högerns ungdomsförbund
var med om att föreslå att statsbidrag
skulle utgå även till de politiska ungdomsorganisationerna.
Jag vet inte om
herr Krönmark, som i dag står i spetsen
för ungdomsförbundet, har någon annan
uppfattning härom. Vad som hände när
detta anslag kom till bör val emellertid
också tas med i bilden vid bedömningen
av denna sak.

Men som sagt, herr Björkman, den
centrala principiella frågan är: Kan
politiska organisationer ta emot anslag
från staten och samtidigt behålla sin
frihet? När högern hävdar uppfattningen
att detta icke är möjligt och ändå
tar emot pengar till sitt parti, är det
tydligen inte mycket kvar av högerns
frihet.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Hem talman! Herr Eliassons i Sundhorn
länskamrat herr Isacson får väl
svara för sig själv, men herr Eliasson erinrar
sig nog att den ståndpunkt som
herr Isacson intog var ett personligt
ställningstagande, för att använda ett
uttryck som förekommer även i andra
sammanhang. Han hade inte ungdomsförbundet
med sig, utan det var hans
egen personliga uppfattning.

För min del bär jag, herr Eliasson,
intagit samma ståndpunkt i denna
fråga alltsedan jag skrev det första remissyttrandet
till en av de statliga ungdomsutredningarna.
Det strider mot min
politiska uppfattning att statsbidrag
skall utgå till politiska partier.

Herr Eliasson undrar hur detta nu
kan förenas med vårt handlingssätt i
praktiken. Han säger att det måste vara
brist på logik och konsekvens när högerpartiet
har kvitterat ut sin del av
det statliga partistödet. Herr Eliasson
vet mycket väl att vi gick emot förslaget
om detta stöd. Högerpartiet hade
precis samma uppfattning som jag har
i fråga om stöd åt de politiska ung -

131

Utbildning av ungdomsledare

domsorganisationerna. Vi har också i eu
motion till årets riksdag yrkat avslag
på framställningen för nästa år om bidrag
till partierna; för nästa budgetår
rör det sig om 23 miljoner kronor.

Jag tycker inte det är så inkonsekvent,
herr Eliasson, att hålla fast vid
denna uppfattning. Vi kan ändå inte
vara så altruistiska att vi medvetet försätter
oss i underläge i konkurrensen
på det politiska fältet. Att vi skulle avstå
från ett bidrag på många miljoner
när de andra partierna tar emot sådant
bidrag, vore att ge dem en favör som
icke kan anses rimlig. Så länge bidraget
utgår, ser vi oss ingen annan möjlighet
än att kvittera ut vår andel. Vi skulle
dock helst se att bidragen till de politiska
partierna och deras ungdomsförbund
upphörde.

Herr Eliasson och jag kan säkert inte
övertyga varandra på denna punkt, ty
jag har en helt annan grundinställning
till frågan än vad herr Eliasson har.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Björkman förbigick
den centrala frågan, men jag vill
återknyta diskussionen till den.

Jag respekterar helt herr Björkmans
uppfattning att partistöd inte bör utgå.
Hans uppfattning att ett parti, som
säger nej till partistöd ändå bör ta emot
sin andel när riksdagsmajoriteten har
beslutat ett sådant stöd, eftersom man
eljest skulle komma i en sämre konkurrenssituation,
kan jag också respektera.
Vi kan alla få böja oss för riksdagens
beslut.

Men, herr Björkman, det är inte den
centrala frågan här. Om herr Björkman
och högerpartiet hävdar den uppfattningen
att politiska organisationers frihet
inte kan förenas med mottagandet
av statliga bidrag, så betyder det — om
man drar ut konsekvensen av herr
Björkmans resonemang — att högern
nu har sålt sin frihet för ca 3,5 miljoner
kronor. Jag vill inte göra något uttalan -

132 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Utbildning av ungdomsledare

de om huruvida det är ett högt eller lågt
pris; det ankommer inte på mig att bedöma
det. Att man av konkurrenshänsyn
m. m. anser sig böra ta emot stödet
klandrar jag inte högern för, utan ett
sådant ställningstagande kan jag respektera.
Men det är en helt annan sak om
man hävdar att statsbidrag över huvud
taget är oförenligt med politiska organisationers
frihet och självständighet.
Det betyder att högern har avstått från
att hävda partiets frihet.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i vad herr Eliasson i Sundhorn
sade om bidraget till de politiska
ungdomsorganisationerna, och jag anser
mig inte ha anledning att tillägga
något i det avseendet.

Jag ville emellertid säga några ord
om den fråga som egentligen behandlas
under denna punkt, nämligen frågan
om stödet till ungdomsledarutbildningen.

Vi har under senare år kunnat iaktta
ett väsentligt ökat intresse för ungdomsorganisationernas
verksamhet. Det intresset
har här i riksdagen tagit sig uttryck
bl. a. i en relativt kraftig förstärkning
av anslagen till denna verksamhet.
Denna anslagsförstärkning har
kunnat genomföras under betydande
enighet. Jag är för egen del övertygad
om att satsningen på ett jämförelsevis
generöst stöd till det frivilliga ungdomsarbetet
är en riktig och angelägen åtgärd.
Men skall den få avsedd effekt,
måste vi även se till att utbildningen av
ungdomsledare inte eftersättes. Jag har
sagt det förr men vill gärna upprepa
det: ungdomsarbetet står och faller med
tillgången på goda ledare. Det är ingen
överdrift att påstå att tillgången på ledare
är en avgörande förutsättning för
att organisationerna skall lyckas i sin
strävan att intressera och engagera vår
ungdom.

Bristen på ledare är för närvarande
ett av de verkligt stora problem som

våra ungdomsorganisationer har att
brottas med. I det läget måste det vara
en mycket angelägen uppgift för oss
att underlätta ledarrekryteringen. Jag
förstår därför inte den njugghet som
utskottsmajoriteten visat i det här fallet.

Anslaget till utbildning av ungdomsledare
föreslås av utskottet, som härvid
följer ecklesiastikministern, utgå med
2,5 miljoner kronor, d. v. s. med samma
belopp som under de två närmast föregående
budgetåren. Några som helst
hänsyn till de automatiska utgiftsökningarna,
t. ex. på lönesidan, vill man
inte ta. Utskottsmajoriteten blundar för
det faktum att ett fasthållande vid samma
anslagsbelopp i realiteten innebär
en sänkning.

Utskottet åberopar att det statliga stödet
till ungdomsverksamheten för närvarande
är föremål för översyn av 1962
års ungdomsutredning; herr Eliasson i
Sundborn var även inne på den frågan.
Men man glömmer att lämna upplysningen,
att just ungdomsutredningen
tillstyrkt skolöverstyrelsens framställning
om en höjning av anslaget med 1
miljon kronor. Vi vet — det har alldeles
nyss framhållits från denna talarstol
— att behovet är väsentligt mycket
större, men skolöverstyrelsen har
med stöd av ungdomsutredningen nöjt
sig med att föreslå en höjning med 1
miljon kronor. Skolöverstyrelsen vill
genom en sådan höjning skapa förutsättningar
för en viss utbyggnad av den
grundläggande ledarutbildningen inom
ramen för regionala och centrala kurser.

I ett motionspar 1:269 och 11:345,
har jag jämte några medmotionärer föreslagit
en med hänsyn till budgetläget
begränsad höjning av anslaget från 2,5
till 3 miljoner kronor. En sådan höjning
skulle dock innebära att man slapp göra
de inskränkningar som eljest blir
nödvändiga, och man skulle även i någon
mån kunna utöka denna angelägna
verksamhet.

Fredagen den 15 april 10(50

Nr 17

130

Nu föreligger en till utskottsutlåtan<let
fogad reservation med beteckningen
(i a där det föreslås en höjning av anslaget
med 400 000 kronor. Även om det
budet ligger något lägre än vad som bär
yrkats i motionerna, ber jag i den uppkomna
situationen att få yrka bifall till
ifrågavarande reservation.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Sedan vi lyssnat till
debatten mellan reservanterna i utskottet
och en motionär, kanske jag för
utskottets räkning får framför några
synpunkter på utskottets ställningstagande.

Det är alldeles uppenbart att ungdomsledarutbildningen
är en av de betydelsefullare
detaljerna i den ungdomsvårdande
verksamhet som bedrivs i vårt
land. Man har ju ofta diskuterat tidens
ungdom, ungdomsproblemen och vilka
möjligheter och skyldigheter som samhället
kan ha i sammanhanget. Vi har
kanske ibland mött ett ensidigt betraktelsesätt;
man har gjort ensartade företeelser
till underlag för en generell bedömning
av vår tids ungdom. Jag har
i olika sammanhang haft kontakt med
den del av ungdomen som inte förekommer
på löpsedlarna, och jag har
haft nöjet att konstatera att vi i stort
sett har en stilig ungdom. Det finns en
mindre grupp som i sitt beteendemönster
avviker från denna huvuddel, och
det är ju tyvärr så att man i den moderna
journalistiken finner det intressantare
om en ung flicka eller pojke
uppträtt berusad vid ett motorrally än
om en ungdomsorganisation gjort något
betydelsefullt. Den senare händelsen
anses inte vara tillräckligt värdefull
ur nyhetssynpunkt. Det är beklagligt,
därför att de som haussas upp ofta blir
mönsterbildande för andra grupper.

Jag kan för min personliga del alltså
inte instämma i det ständigt pågående

Utbildning av ungdomsledare

talet om att ungdomen blir sämre och
sämre. Det är kanske uttryck för eu
generationssjuka hos oss som har blivit
något äldre. Vi glömmer regelmässigt
vår egen generations olika beteendemönster
som unga och idealiserar den
tidens ungdom. Skulle det ständigt fortgående
klankandet på ungdomen vara
berättigat, skulle det i sak innebära att
generation efter generation har försämrats,
och i så fall har man ju anledning
att undra vad det var för slags änglar
som fanns i begynnelsen.

Det är naturligtvis av utomordentligt
stor betydelse att det från samhällets
sida vidtas olika åtgärder för att stödja
den ungdomsverksamhet som finns. Jag
kan för min personliga del inte förstå
högerns allmänna inställning på denna
punkt. Politisk verksamhet kan ju inte
anses vara av någon lägre dignitet, utan
kanske tvärtom av högre dignitet i
detta sammanhang; i politiken behandlas
ju alla de spörsmål som berör människornas
livsföring på olika områden.

Då bör det också vara en samhällelig
angelägenhet att ge dem som deltar
i denna verksamhet en chans att få utbildade
ledare. På så vis kan vi få en positiv
ungdom. En gång skall dock vi som
sitter i denna kammare ersättas av nya,
och det kan då vara ett intresse för oss
att dessa efterträdare är hyggligt fostrade.
Därför saknar jag totalt förståelse
för högerns något underliga argumentering
på denna punkt.

Det har i denna debatt ofta anförts
att beräkningar gjorts om att man egentligen
skulle behöva ett belopp på 9
miljoner kronor för att tillgodose de
olika önskningar som föreligger. Jag
skall inte polemisera mot denna siffra på
annat sätt än att inte heller de 400 000
kronor, som reservanterna vill ha utöver
vad utskottet förordar, tycks vara tillräckliga.
Men vad som ligger i botten
när det gäller utskottets ställningstagande
är här som i många andra fall, att
en utredning pågår som inom kort beräknas
ha avslutat sin verksamhet. Vi

134

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Utbildning av ungdomsledare

har velat avvakta resultatet av denna
utrednings förslag. .lag förutsätter att
detta kommer att innehålla många och
för ungdomsverksamheten betydelsefulla
uppslag, som vi senare får ta ställning
till. I det läget får vi diskutera den
medelsanvisning som kan anses vara erforderlig
för att tillgodose de olika åtgärder
som vi i den situationen är beredda
att vidtaga.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har egentligen inte
så mycket att tillägga till vad herr Lindholm
sade. Den replik som herr Lindholm
skulle fått har jag redan givit till
herr Eliasson i Sundborn. Ni är ju också
helt samstämmiga på denna punkt. Herr
Eliasson talade tidigare i ungefär samma
vändningar om högerns underliga
inställning. Jag får kanske ändå inkassera
att herr Eliasson i Sundborn sade
att han kunde respektera min uppfattning,
vilket får betecknas som ett framsteg.
Men sedan talade herr Eliasson i
ganska nedlåtande ordalag om högern
som sålt sin frihet för 3,5 miljoner kronor.

Nej, herr Eliasson, så är det inte! Vi
har accepterat, eller jag vill snarare uttrycka
det så att vi har fått finna oss i
riksdagens beslut. Men vi har fortfarande
vår frihet att arbeta för en annan
ordning som vi anser vara bättre.

Egentligen är det egendomligt att
människor av samma politiska uppfattning
kan ha så diametralt motsatta åsikter
på denna punkt. Mig veterligt finns
det bara ett land, där statsbidrag till
partierna utgår, nämligen Västtyskland,
och det tillkom där under socialdemokraternas
protester med den motivering
som vi har anfört. Där ser man alltså
hur olika det kan vara. Nu befann sig
socialdemokraterna i oppositionsställning.
Detta kan möjligen ha påverkat
dem.

Jag är kanske litet besynnerlig, herr
Lindholm, men jag står för min uppfattning
och framstår möjligen som
mycket konservativ, vilket jag också är
i min politiska uppfattning. Men jag
tycker att herr Lindholm är konservativ
i en annan mening. Man kan nämligen
inte komma ifrån att systemet
med statliga bidrag till partier och deras
ungdomsorganisationer måste ha en
tendens att konservera det politiskt bestående
systemet. De partier som får bidrag
försättes i ett helt annat och bättre
läge än eventuella nya politiska rörelser
som kan bildas och som inte får detta
stöd. Konsekvensen kan inte bli annat
än en stabilisering av det politiska partisystem
som vi redan har. Det överensstämmer
inte med en god demokratisk
utveckling.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att när herr Björkman säger att stöd
till de politiska partierna konseverar
deras maktställning, innebär det i sak
att herr Björkman inte tror på slagkraften
i de idéer han representerar
och deras möjlighet att förändra maktställningen.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm motiverar
utskottsmajoritetens ställningstagande
med att säga att utredning pågår och
att man av den anledningen inte kan
vara med om den höjning som reservanterna
föreslår. Jag kan inte underlåta
att säga att det här gäller en verksamhet
som redan har pågått under en
lång tid. Vi har god erfarenhet av den
och vi vet att den är utomordentligt
värdefull och att den behöver utbyggas.
Det kan inte finnas någon anledning att
på den punkten invänta något utredningsresultat.
Vi vet att verksamheten
behövs, och då tycker jag det är mycket
egendomligt att man vill medverka till
att den inskränkes. Det är ju vad som i

Fredagen den 15 april 19GC

Nr 17

135

verkligheten sker, om riksdagen stannar
för oförändrat anslag år efter år.

Motiveringen för avslag är mycket
svag, och jag kan inte förstå annat än
att vi borde hjälpas åt att ge den förbättring
som det här är fråga om. Sodan
är det självklart att vi alla med mycket
stort intresse emotser det förslag, som
ungdomsutredningen kan komma att
framlägga, och att vi då får diskutera
dessa frågor i ett vidare sammanhang.
Just på den nu förevarande punkten kan
det emellertid enligt min mening inte
finnas anledning att vänta. Här gäller
det att handla.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till min ärade gamle
vän, herr Björkman, vill jag säga att jag
respekterar hans uppfattning. Jag tycker
att man skall respektera vars och ens
ärliga uppfattning även om man inte
gillar den. Det kanske därför inte är
mera att hämta på det området.

Herr Björkman sade att anledningen
till att högern tog emot partistödet —
högern hängde faktiskt på låset så att
säga hos den nämnd som skulle dela ut
det — var att man ville verka för en
annan ordning. Jag kan respektera även
det som en uppfattning. Men det var
herr Björkmans eget uttalande, att ett
stöd till de politiska organisationerna
är oförenligt med organisationernas frihet,
som gav mig anledning säga att
högerns resonemang på denna punkt
inte är konsekvent, såvida man inte menar
att man nu sålt sin frihet.

Kan vi inte, herr Björkman, avliva
historien om Västtyskland? Är det någonting
att framföra som ett argument?
Jag tycker det kan illustrera att politiska
partier ibland kan ha ganska dunkla
motiv för sina ståndpunkter, kanske
här i landet och kanske i utlandet. I
Västtyskland var situationen den, att
socialdemokratiska partiet, såvitt jag
vet, var det enda parti som efter nazis -

UtbildninK av ungdomsledare

mens fall fick ersättningar av staten
för att man hade likviderat deras tidningar
och organisationer och beslagtagit
deras fastigheter. De borgerliga
partierna befann sig inte i samma situation,
därför att de hade ingen motsvarighet
före kriget. CDU och de andra
partierna fick pengar från de stora företagen,
och när detta underkändes av en
västtysk domstol införde CDU och de
övriga borgerliga partierna detta anslag,
som socialdemokraterna gick emot.

Detta är kanske inte någon särskilt
vacker bild av partierna. Man tycker
nog ibland att man kan spåra litet
krassa partiintressen bakom mera principiellt
motiverade ståndpunkter.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt så mycket mera. Jag hoppas
att herr Eliasson i Sundborn inte
drog några paralleller när han talade
om att det ofta finns dunkla motiv bakom
partiernas ställningstagande. Jag
väntar mig att herr Eliasson tror mig
på mitt ord när jag säger, att bakom
vårt ställningstagande finns i varje fall
inga dunkla motiv.

Jag kanske får begagna tillfället att
rätta till ett missförstånd som herr Lindholm
gjorde sig skyldig till. Han sade
att jag vänt mig mot statsbidragen,
därför att de skulle bidra till att konservera
den nuvarande maktställningen.
Detta skulle innebära att jag inte trodde
på högerpartiets möjlighet att kasta om
den nuvarande maktställningen. Jag uttryckte
mig inte på det sättet. Jag sade
att bidragen konserverar de nuvarande
partierna, och det är något helt annat.
För övrigt tror jag, herr Lindholm, att
det så småningom skall gå att få socialdemokraterna
ur sadeln även här i landet.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! I motionsparet I: 40 och
II: 70 har vi föreslagit en skyndsam, all -

136 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Utbildning av ungdomsledare

sidig och förutsättningslös utredning
av högskolemässig ungdomsledarutbildning.

Frågan är enligt vär mening av stor
betydelse. I befattningar som heltidsanställda
ungdomsledare återfinnes numera
många människor. Allt talar därtill
för att den fortsatta utvecklingen kommer
att ställa betydligt större krav på
den fritidspedagogiska verksamheten
och att behovet av verkligt utbildad personal
kommer att öka. För närvarande
saknas högskolemässig ungdomsledarutbildning
i vårt land. Få ungdomar har
någon form av ungdomsledarutbildning
på högskolenivå. I de fall där det förekommer
gäller det i huvudsak personer
som är utexaminerade från socialhögskolorna,
de tidigare socialinstituten.

Enligt vår uppfattning bör det finnas
tre led i ungdomsledarutbildningen:

1) Utbildning för att täcka behovet
av ledarkrafter i den egna föreningen.
Dessa ungdomsledare är verksamma på
fritid.

2) Utbildning av heltidsanställda instruktörer,
ungdomsgårdsföreståndare
och motsvarande. Den utbildning som
här bör komma i fråga kan ges vid
folkhögskolor, ungdomsledarinstitut och
motsvarande.

3) Utbildning av personal för ledande
befattningar inom kommuner och riksorganisationer.
Det är just här det
främsta behovet av den högskolemässiga
ungdomsledarutbildningen föreligger.

Det gäller även att bereda ökade möjligheter
för anställda ungdomsledare
att efter 10—15 år i yrket ha den teoretiska
och praktiska bakgrunden för att
kunna övergå till liknande kvalificerade
befattningar inom annat område.

I vår motion yrkar vi därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
att frågan om högskolemässig
ungdomsledarutbildning blir föremål
för en ny allsidig, förutsättningslös och
snabb utredning.

Utskottet hänvisar för sin del till 1962

års ungdomsutredning och anser att i
avvaktan på dess resultat behöver frågan
om en utbyggnad inte prövas. Jag
är emellertid inte övertygad om att utredningen
enligt de givna direktiven befattar
sig med just det problem som
vi har aktualiserat, nämligen frågan
om högskolemässig ungdomsledarutbildning.
För att övertyga sig därom borde
man inom utskottet ha studerat utredningens
direktiv litet närmare. I stället
för att föreslå att motionerna »icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd»
hade det varit på sin plats att åtminstone
till utredningen överlämna motionerna
i fråga. Sådant förekommer som
bekant i fall, då det icke kan anses klart
att en aktualiserad fråga med säkerhet
faller inom ramen för utredningsarbetet
enligt de givna direktiven. Utskottets
tillvägagångssätt att avfärda frågan är ju
ingenting nytt i och för sig. Men det
finns möjlighet och i sanning även anledning
att återkomma till just denna
fråga. Det hade dock varit en fördel, om
frågan redan vid årets riksdag lett till
den prövning som motionärerna velat
få till stånd.

Herr talman! I detta sammanhang vill
jag också säga några ord om ett annat
motionspar, nämligen I: 489 och II: 579.
Det gäller frågan om ett anslag på den
blygsamma summan av 50 000 kronor
till förmån för ungdomsledarutbyte mellan
Sverige och Island samt Färöarna.
Med anledning av denna motion anför
utskottet, att utskottet med hänsyn till
det läge i vilket frågan om ungdomsledarutbildningen
befinner sig inte är
berett att biträda motionernas yrkande.
Men har inte utskottet i detta fall råkat
ut för ett missförstånd? Motionerna befattar
sig inte med ungdomsledarutbildningens
problem. I motionerna vill
man medverka till ett ungdomsledarutbyte,
och det är väl inte riktigt samma
sak, även om det skulle kunna sägas, att
ett sådant reseutbyte också har betydelse
för den vidare utbildningen av ungdomsledare.
Det gäller i detta samman -

Fredagen den 15 april 190(1

Nr 17

han g ett kontaktproblem över gränserna.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag få yrka bifall till
motionsparen 1:40 och 11:70, avseende
högskolemässig ungdomsledarutbildning.
Vidare ber jag att få yrka bifall
till motionspiaret 1:489 och 11:579 rörande
stöd till ungdomsledarutbyte mellan
Sverige å ena sidan samt Island och
Färöarna å den andra.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Först vill jag instämma
i de uppskattande ord om ungdomen
och ungdomsarbetet som herr Lindholm
uttalade från denna talarstol för en
stund sedan.

Med anledning av debatten vill jag
kort och gott deklarera som min uppfattning,
att den politiska skolningen av
vår ungdom är av så stor betydelse för
ungdomen själv och för det framtida
politiska arbetet i kommuner, landsting
och riksdag, att det finns mycket goda
skäl att lämna de politiska ungdomsförbunden
samma ekonomiska bistånd
till ledarutbildning som man är beredd
att ge andra ungdomsorganisationer.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen G a) av
herr Harry Carlsson m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen G b) av fröken
Andersson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannan
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Björkman votering, i anledning
varav efter given varsel följande
5* — Andra kammarens protokoll 1966.

137

Utbildning av ungdomsledare

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 68 :o) mom. 1) i statsutskottets
utlåtande nr 47 antager reservationen
G a) av herr Harry Carlsson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen G b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 79 ja och 35 nej, varjämte 96 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
68 :o) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
G a) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
Nr 17

138 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109
ja och 73 nej, varjämte 29 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:40
och II: 70; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 489
och 11:579; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 70, s. 143
—146) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 4 266 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskitsson och Schött (1:463) och
den andra inom andra kammaren avherrar
Magnusson i Borås och Björk -

man (II: 581), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att
bidrag skulle utgå till Svenska blå stjärnans
ungdomskår samt att ifrågavarande
anslag måtte uppräknas i enlighet
härmed;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (1:83) och den andra
inom andra kammaren av herr Hamrin
i Jönköping (II: 120), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
att bidrag skulle utgå även till
Estniska kommitténs ungdomsverksamhet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Schött och Eskitsson (1:482) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Björkman och Magnusson i Borås
(II: 556), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att från ifrågavarande
anslag skulle utgå bidrag för
en särskild tjänst som estnisk ungdomsinstruktör
med tre fjärdedelar av lön
jämte erforderliga rese- och traktamentskostnader,
varvid Esternas representation
i Sverige skulle utgöra huvudman; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hultell m. fl. (1:393) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (11:366), i vilka motioner
hemställts att riksdagen vid behandling
av ifrågavarande anslag måtte bevilja
Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen
ett bidrag med sammanlagt
45 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:488) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
(11:555), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta 1. att
statsbidrag ej måtte utgå till politiska
organisationer, 2. att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 3 616 000 kr.;

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

139

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin (I: 48G) och den andra
inom andra kammaren av herrar Boo
och Antonsson (11:558), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att
Kungl. Maj:t tillsatte en utredning om
stöd för ungdomsorganisationernas internordiska
verksamhet.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:463 och 11:581,
i vad de avsåge statsbidrag till Svenska
blå stjärnans ungdomskår, icke måtte
av riksdagen bifallas;

2. att motionerna 1:393 och 11:366,
i vad de avsåge statsbidrag till Sveriges
fria kristliga studentförening och Fria
kristliga gymnasiströrelsen, icke måtte
av riksdagen bifallas;

3. att motionerna I: 83 och IT: 120
icke måtte av riksdagen bifallas;

4. att motionerna 1:482 och 11:556
icke måtte av riksdagen bifallas;

5. att motionerna 1:488 och 11:555,
i vad de avsåge statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer, icke måtte av
riksdagen bifallas;

6. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:393 och 11:366, 1:463
och II: 581 samt I: 488 och II: 555, samtliga
motioner såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag
av 4 266 000 kr.;

7. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att den i motionerna
I: 486 och II: 558 väckta frågan överlämnades
till prövning av 1962 års ungdomsutredning.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande statsbidrag till Svenska
blå stjärnans ungdomskår, Sveriges
fria kristliga studentförening och Fria
kristliga gymnasiströrelsen av fröken
Andersson samt herrar Harry Carlsson,
Thorsten Larsson, Åkerlund, Nyman,

Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson,
Björkman, Neländer och Tobé,
vilka ansett att utskottet under 1. och 2.
hort hemställa,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1: 463 och II: 581, såvitt nu
var i fråga, besluta att .statsbidrag skulle
utgå till Svenska blå stjärnans ungdomskår; 2.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 393 och II: 366, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag skulle
utgå till Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen; 2)

beträffande statsbidrag till Estniska
kommitténs ungdomsverksamhet och
till särskild tjänst som estnisk ungdomsinstruktör a)

av herrar Harry Carlsson, Thorsten
Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Nelander och
Tobé, vilka ansett

dels att utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 83 och II: 120, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

dels ock att utskottet under 4. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:482 och 11:556, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i reservationen anförts;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett att utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:482 och 11:556, besluta
att statsbidrag skulle utgå till en särskild
tjänst som estnisk ungdomsinstruktör; 3)

beträffande statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Boh -

140 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

man och Björkman, vilka ansett att utskottet
under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1: 488 och II: 555 såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag icke
skulle utgå till politiska ungdomsorganisationer; 4)

beträffande medelsanvisningen

a) av herrar Harry Carlsson, Thorsten
Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Nelander och
Tobé, vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen H. 1) — ansett
att utskottet under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:393 och 11:366 samt
1:463 och 11:581 ävensom med avslag
å motionerna 1:488 och 11:555, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 4 356 000
kr.;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka

— under förutsättning av bifall till reservationerna
H. 1), H. 2 b) och H. 3)

— ansett att utskottet under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:393 och 11:366,
1: 463 och II: 581 samt 1: 488 och II: 555,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 3 726 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Ett fyrtiotal ungdomsorganisationer
får för närvarande bidrag
till sin centrala verksamhet enligt
de av 1964 års riksdag beslutade grunderna.
Bidraget utgår dels som grundbidrag
på 20 000 kronor, dels som in -

struktörsbidrag'', vars storlek beror på
antalet medlemmar i ungdomsorganisationen,
och dels som rörligt bidrag efter
antalet lokalavdelningar i organisationen.
Det sistnämnda bidraget varierar
mellan 5 000 och 50 000 kronor.

Skolöverstyrelsen föreslår förbättrade
bidragsgrunder. Det har inte ecklesiastikministern
ansett sig kunna gå med
på. överstyrelsen föreslår också bidrag
till ytterligare tio ungdomsorganisationer.
Departementschefen har godtagit
sex av dem men inte godkänt fyra.
Bland dem som inte får bidrag är Sveriges
fria kristliga studentförening och
Fria kristliga gymnasiströrelsen. Dessa
båda samverkar helt och har 3 125 medlemmar
i åldern 12—25 år inom 30
lokalavdelningar. De villkor som riksdagen
fastställt för att bidrag skall erhållas
är sålunda uppfyllda.

I en fyrpartimotion från riksdagens
Kristna grupp (II: 366) framhålles att
influensområdet för rörelsen är betydligt
större än vad medlemssiffran anger.
En omfattande öppen ungdomsverksamhet
och en till den studerande
ungdomens intresse avpassad mötesoch
studieverksamhet bedrives.

FKG, som förkortningen är, är frikyrkornas
gymnasiströrelse med öppet
medlemskap. Det innebär att var
och en hälsas välkommen som medlem,
oavsett livsåskådning och bekännelse.
I sammankomsterna — samlingar brukar
de kallas — är även de gymnasister
välkomna som varken har eller tänker
skaffa sig medlemskap i FKG. FKG
är vidare en rörelse med ett program
som försöker gå de gymnasiala åldrarnas
behov av kamratskap och debatt till
mötes. Inte minst i denna tid då antalet
studerande är i ständigt stigande
och då man i andra sammanhang är så
angelägen att understödja elevorganisationer,
tycker jag att det är både riktigt
och rimligt att också de fria kristliga
gymnasisterna får ett stöd.

Skolöverstyrelsen har också föreslagit
att Svenska blå stjärnans ungdomskår

Fredagen den

Bidrag till ungdi

med 3 200 medlemmar i den föreskrivna
åldern skall få anslag. Skolöverstyrelsen
menar att ungdomskåren är jämförlig
med Sveriges lottakår som redan
erhåller bidrag till sin ungdomsverksamhet
från detta anslag. Även här
finns motioner på vilka vår reservation
bygger.

I några motioner yrkas anslag dels
till det av skolöverstyrelsen föreslagna
Centralförbundet för finska föreningar
i Sverige och dels till en instruktör vid
den i skolöverstyrelsens förteckning
icke upptagna Estniska kommitténs ungdomsverksamhet.

Vi anser det angeläget att också minoritetsgrupper
får stöd för sin ungdomsverksamhet,
om de uppfyller bidragsvillkoren.
Här är det emellertid fråga
om framställningar från olika håll, beträffande
vilka det kan behövas ytterligare
överväganden och prövning.
Kungl. Maj:t bör därför i skrivelse underrättas
om att riksdagen, därest den
ansluter sig till vår uppfattning, anser
att prövningen bör ske i välvillig anda.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationerna
H 1 och H 2 a) samt H 4 a).

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors, Gustafsson i Borås, Westberg,
Källstad och Sterne (samtliga fp).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Även under denna punkt
har högerledamöterna reserverat sig mot
bidrag till politiska ungdomsorganisationer,
denna gång avseende den centrala
verksamheten. Efter den debatt
vi redan haft under punkten 68 tror
jag inte att jag behöver upprepa motiveringarna
och argumenten, utan jag
nöjer mig med att yrka bifall till reservationen
H 3 av fröken Andersson in. fl.

Herr Magnusson i Borås och jag har
i en motion föreslagit att bidrag skall utgå
till Svenska blå stjärnans ungdomskår,
vilket också skolöverstyrelsen har

15 april 1966 Nr 17 141

msorganisationernas centrala verksamhet

föreslagit. I)etla har redan berörts av
den föregående talaren, och jag skall
bara kort utveckla några synpunkter.

Vi tycker att det finns mycket goda
skäl för att bidrag skall utgå till Blå
stjärnans ungdomsverksamhet. Kravet på
minst 3 000 medlemmar uppfyller organisationen.
Medlemsantalet 1963 var
nämligen 3 200. 1964 var det 3 595, och
1965 var det 3 531. Den senaste medlemssiffran
är inte alldeles komplett,
varför det kan bii ännu några till. Siffrorna
visar att Blå stjärnans ungdomsverksamhet
fyller kravet på stabilitet,
eftersom man under tre år haft ett medlemsantal
som överskrider 3 000.

Blå stjärnan anordnar kurser i allmän
djursjukvård, vilka är mycket eftersökta
och fyller en angelägen uppgift. Under
förra verksamhetsåret deltog 289 nyrekryteraäe
ungdomar under 16 år i
kurserna. För nästa år planeras 25 kurser
för cirka 350 deltagare. Här bedrivs
sålunda eu mycket god ungdomsvårdande
verksamhet, och ungdomarna står i
ko för dessa kurser. I Stockholm har
man för närvarande en ko med ett års
väntetid. Instruktörer och kursledare
räcker inte till. Vi tycker alltså att det
finns goda skäl för att bidrag bör utgå
också till denna ungdomsvårdande
verksamhet.

Vi har även anslutit oss till förslaget
om bidrag till Sveriges fria kristliga
studentförening och till Fria kristliga
gymnasiströrelsen. Jag yrkar alltså bifall
till trepartireservationen H 1.

Därutöver har vi åter aktualiserat ett
förslag, som vi framförde för några år
sedan om bidrag till eu estnisk ungdomsinstruklör,
varvid Esternas representation
i Sverige skulle vara huvudman.
Det innebär ett bidrag med av
lönen och ett visst belopp för resekostnader
och traktamenten. Esternas representation
förutsattes i så fall åta sig att
stå för återstående kostnader. På den
punkten, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationen H 2 b) av
fröken Andersson in. fl.

142 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet
Herr LINDHOLM (s): Mom. 1

Herr talman! En av grunderna för att
en organisation över huvud taget skall
bli berättigad till bidrag är att den har
minst 3 000 medlemmar och att det har
visat sig vara en betydande stabilitet i
detta medlemsantal.

Då vi inom statsutskottets femte avdelning
prövade Kungl. Maj:ts förslag,
förekom givetvis en diskussion om huruvida
den eller den organisationen ytterligare
borde läggas till det förslag
som förelåg. Men i diskussionen kom vi
till det resultatet, att det inte fanns tillräckligt
klart underlag för att ytterligare
vidga kretsen.

Herr Björkman nämnde Svenska blå
stjärnans ungdomskår, och dess medlemsutveckling.
Jag vill dock erinra
om att Blå stjärnan har ett särskilt
anslag under fjärde huvudtiteln, om
jag inte minns fel, och det är inte fullt
klart hur det anslaget eventuellt skulle
kunna påverkas av det nu föreslagna
bidraget till ungdomskåren. Den djurskyddsverksamhet
som Blå stjärnan
bedriver påverkar väl också ungdomskårens
verksamhet — organisationerna
är, om jag fattat situationen rätt, infiltrerade
med varandra.

I fråga om det anslag till en särskild
tjänst som estnisk ungdomsinstruktör,
som herr Björkman förordat, är läget
det att ifrågavarande organisation inte
har 3 000 medlemmar. Och vägledande
har, som jag sade, varit att organisationen
skall ha 3 000 medlemmar samt
att medlemsantalet har visat stabilitet.
Att organisationen på senaste tid uppnått
stabilitet har inte ansetts tillräckligt,
utan den skall under en längre
tid ha visat stabilitet, så att det finns
ett säkert underlag för bedömningen.

Herr talman! Detta är skälet till
att utskottet icke velat ändra på Kungl.
Maj:ts förslag, och jag ber att med
stöd av det anförda få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen H 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
70:o) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen H 1) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
H 1) i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

143

Fredagen den 15 april 1966 Nr 17

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
70 :o) mom. 2) i utskottets utlåtande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
H 1) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannnen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 102 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
H 2 a) av herr Harry Carlsson m. fl. i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen H 2 a) av
herr Harry Carlsson m. fl. i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till reservationen
H 2 b) av fröken Andersson m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de

båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Björkman
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes;

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 70:o) mom. 4) i statsutskottets
utlåtande nr 47 antager reservationen
H 2 a) av herr Harry Carlsson
m. fl. i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen H 2 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 76 ja och 32 nej, varjämte 100
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
70 :o) mom. 4) i utskottets utlåtande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

144

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966
Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
H 2 a) av herr Harry Carlsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 92 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
H 3); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
70 :o) mom. 5) i utskottets utlåtande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen H 3) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 32 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 71—73

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 74, s. 149
—165) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 1 143 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörenson m.fl. (1:300) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m.fl. (11:587), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte 1. anslå
150 000 kr. som tidskriftsstöd till handikapporganisationerna,
att fördelas av
skolöverstyrelsen efter ansökan från berörda
organisationer, 2. anslå 700 000
kr. utöver Kungl. Maj:ts förslag för bidrag
till kurser i handikapporganisationernas
regi, studieinstruktörer vid
organisationerna, fritidsgrupper, utbildning
av ungdomsledare, en central ungdomsverksamhet,
försöksverksamhet
m. m., att fördelas av skolöverstyrelsen
i enlighet med styrelsens i anslagsäskandena
föreslagna riktlinjer samt med ledning
av vad som anförts i motionerna,

3. i anledning av yrkandena under punk -

Fredagen den 15 april 1906

Nr 17

145

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

terna 1. och 2. till ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1966/67 anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 850 000 kr. förhöjt anslag av
1 993 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kaijscr m. fl. (1:469) och den andra
inom andra kammaren av herr Mattsson
in. fl. (11:582), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte för ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/
67 anvisa ett anslag av 1 723 000 kr. enligt
i motionerna angivna riktlinjer;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg (I: 484) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetterström
(11:595), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
om höjning av bidraget till De blindas
förenings biblioteksverksamhet med
177 000 kr. i förhållande till innevarande
budgetår samt under förevarande anslag
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
belopp av 1 230 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörenson och fru Segerstedt Wiberg
(1:115) och den andra inom andra
kammaren av herrar Rimmerfors och
Anderson i Sundsvall (11:158), i vilka
motioner hemställts att riksdagen som
stöd till De blindas förenings biblioteksverksamhet
för budgetåret 1966/67 anvisade
ett med 87 000 kr. förhöjt belopp
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Lundström (I: 134)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 183),
i vilka motioner såvitt nu var i fråga
hemställts att riksdagen måtte besluta
vidga kretsen av handikappade med rätt
till särskilt bidrag till korrespondensundervisning
så att även vissa andra
handikappgrupper än döva finge rätt
härtill och i anledning därav för bud -

getåret 1966/07 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 50 000
kr. förhöjt anslag av 1 193 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hultell in. fl. (1:467) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sundberg och herr Fridolfsson i Stockholm
(11:590).

Därjämte hade utskottet i förevarande
sammanhang upptagit de i utskottets
utlåtande nr 5, punkt 119, omnämnda
motionerna 1:178 av herr Schött m. fl.
och 11:229 av herr Rimmerfors m.fl.
samt 1: 434 av herr Sörenson och fru
Elvy Olsson och 11:523 av herr Rimmerfors
m. fl., samtliga motioner såvitt
de avsåge en anslagsanvisning av
750 000 kr. till framställning av studielitteratur
för hlinda.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:300 och 11:587, 1:469
och 11:582, 1:484 och 11:595, 1:115
och 11:158, 1:134 och 11:183, 1:178
och II: 229 samt I: 434 och II: 523, sistnämnda
sex motioner såvitt nu var i
fråga, till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 1 143 000
kr.;

2. att motionerna 1:467 och 11:590
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Harry Carlsson, Thorsten
Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson, Nelander och
Tobé, vilka ansett att utskottet under
1. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:300 och 11:587, 1:469 och 11:582,
1:484 och 11:595, 1:115 och 11:158,
1:134 och 11:183 ävensom med bifall
till motionerna 1:178 och 11:229 samt
1:434 och 11:523, sistnämnda sex mo -

14G

Nr 17

Fredagen den 15 april 19G6

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

tioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till de handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
anslag av 2 910 000 kr.;

b) av fröken Olsson, utan angivet yrkande; c)

av herr Björkman, likaledes utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det anslag'' som vi nu
skall ta ställning till är — även om man
följer reservationen — inte .särskilt
stort, det skall jag gärna medge. Men
jag tror att vi ändå kan vara överens
om att det är en fråga av utomordentligt
stor betydelse för de handikappade.

Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden
för de handikappades kulturella
verksamhet begärt ett belopp på
nära 7,4 miljoner kronor, medan departementschefen
har stannat vid endast
1,1 miljon kronor.

Utskottet har haft att behandla åtskilliga
motionsyrkanden om ökade anslag,
som utskottsmajoriteten emellertid
har avstyrkt, medan vi reservanter föreslår
en höjning utöver Kungl. Maj:ts
förslag med sammanlagt cirka 1,8 miljon
kronor.

Under senare tid har ju de handikappades
situation glädjande nog ägnats
betydligt större uppmärksamhet än
förr. Bl. a. har TV i sina program i
viss mån belyst de handikappades problem
på ett sådant sätt att jag tror att
ingen lämnats oberörd. Även i åtskilliga
utredningar och enkäter har de
handikappades svårigheter uppmärksammats.
Det är utredningar som gjorts
av organisationer, kommuner eller andra
organ och myndigheter, och jag tror
att dessa utredningar har gett oss betydligt
bättre belysning än vad vi tidigare
fått av de många problem som de
handikappade möter i fråga om anpassning
till ett normalt liv.

Det måste vara en självklar sak för

samhällets olika organ att försöka kompensera
dessa människor för deras
handikapp; att ge de handikappade
samma reella möjligheter som andra
medborgare har till utbildning, arbete,
social trygghet och kulturell aktivitet.
En hd del har redan gjorts, men det
mesta återstår ännu att göra. Detta gäller
icke minst de handikappades möjligheter
till kulturkonsumtion. På detta
område måste vi konstatera att utvecklingen
i fråga om de handikappades
faktiska möjligheter inte hållit jämna
steg med ökningen av samhällets
kulturfrämjande åtgärder i övrigt.

Vi måste ge de handikappade en
chans att delta i det normala kulturlivet.
De hinder som handikappet medför
måste samhället söka undanröja eller
i varje fall så långt möjligt minska.
Det gäller här att bryta isolering, att
så långt möjligt ge de handikappade en
chans att leva ett normalt liv och att
låta dem känna sig tillhöra gemenskapen.

Skolöverstyrelsen har lagt fram en
rad förslag i syfte att understödja och
stimulera de handikappades kulturella
aktivitet inom olika sektorer. Styrelsens
strävan har varit att i möjligaste
mån avgränsa åtgärderna från ren social
omvårdnad och från den reguljära
undervisningen. En viss avvikelse från
den principen har gjorts när styrelsen
utformat förslagen beträffande de blindas
behov av studielitteratur på olika
skolstadier, studiecirklar och folkhögskolor,
kurslitteratur för blinda studenter
på universitetsnivå m. m. Det är förslag
som bygger på en utredning av
särskilda sakkunniga som skolöverstyrelsen
har tillkallat för uppgiften. Det
bör också understrykas att styrelsens
olika förslag har utarbetats efter konferenser
och samråd med representanter
för handikapporganisationerna, bildningsförbunden,
ungdomsorganisationerna
och olika myndigheter. Det är
enligt min mening mycket beklagligt att
de olika förslagen inte i större utsträck -

Fredagen den 15 april 1900

Nr 17

147

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

ning kunnat tas upp av Kungl. Maj:t och
utskottsniajoriteten. Den omständigheten
att en utredning tillsatts, närmast
för att utreda frågan om de handikappades
sociala omvårdnad, hör väl inte
utgöra skäl för att avvisa förslag om
en ytterligare anslagshöjning på dessa
punkter.

Jag skall inte närmare gå in på reservanternas
alla detaljyrkanden. Låt
mig dock få nämna att vi begär ett anslag
på 150 000 kronor till stöd åt handikapporganisationernas
olika tidskrifter,
vilka utgör viktiga kontaktorgan. Vi
föreslår vidare en ökning med 20 000
kronor till 150 000 kronor av anslaget
till den konsulentverksamhet som studieinspektörerna
bedriver. I likhet med
skolöverstyrelsen föreslår vi reservanter
att 460 000 kronor ställs till förfogande
för den centrala ungdomsverksamhet,
som vissa handikapporganisationer
bedriver. Det gäller De blindas förening,
Hörselfrämjandets riksförbund,
Sveriges dövas riksförbund, De handikappades
riksförbund, Svenska diabetesförbundet,
Riksförbundet för cp-barn
och Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn. Därutöver bör enligt vår mening
240 000 kronor anslås till ungdomsledarutbildning,
fritidsgrupper och
annan ungdomsverksamhet bland de
handikappade. Jag vill i detta sammanhang
understryka att anledningen till
att vi velat lägga en så stor del av det
sammanlagda anslaget på ungdomsverksamheten
är att frågan om de handikappade
ungdomarnas möjligheter till
utbildning, fritidsverksamhet och arbete
maste uppmärksammas på ett helt
annat sätt än tidigare.

Även andra grupper av handikappade
än döva bör enligt vår uppfattning
få rätt till särskilt bidrag till korrespondensundervisning.
Vi begär i det avseendet
en anslagsökning med 50 000 kronor.

Jag har tidigare berört frågan om de
blindas studielitteratur, och jag skall
nu bara göra ytterligare ett par kommentarer
i den frågan. Det finns ett

stort antal synskadade studenter, vilka
självfallet inte har möjligheter att använda
vanliga böcker. Dessa studenter
bör ha tillgång till talböcker, men några
sådana finns det inte på detta område.
Skolöverstyrelsen bär i sina petita
lagt fram förslag om ett anslag på
750 000 kronor till talböcker. Departementschefen
hänvisar till att universitetskanslern
i sitt yttrande framhållit
att man borde överväga att lösa denna
fråga genom ett lektörsystem. En lektor
skulle besöka varje synskadad och
läsa högt för denne. Enligt en utbredd
uppfattning är detta alternativ betydligt
sämre än det som skolöverstyrelsen
föreslagit. Dessa lektorer skulle rekryteras
bland de synskadade studerandenas
kurskamrater. Det är inte säkert att
det alltid blir så lätt att skaffa lektorer.
Under alla omständigheter måste dessa
studenter bli mycket beroende av lektören
och de tider som passar honom
eller henne. Möjligheterna till repetition
skulle ju också bli mycket mer begränsade.
Med talböcker till sin hjälp
får ju den synskadade väsentligt större
frihet och möjlighet att höra texten
så många gånger vederbörande önskar.

Om man skall föra en någorlunda
realistisk diskussion om lektörsystemet
så måste man väl också räkna med att
lektören skall ha betalt för sitt arbete.
Därvid får man väl utgå ifrån att han
eller hon skall ha i varje fall lika stor
ersättning som den som fungerar som
uppläsare vid framställningen av en talbok.
Om man då beaktar att talboken
kan mångfaldigas, att fler studerande
på det sättet kan ta del av den och att
dupliceringen kan göras till ganska lågt
pris, så måste man väl dra slutsatsen
att skolöverstyrelsens förslag inte bara
är fördelaktigare för den synskadade
studenten, utan det måste också ställa
sig billigare att genomföra ur samhällets
synpunkt.

Jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till reservationen
la).

148

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Under senare år har
man mer och mer tagit upp minoritetsgruppernas
problem, och därvid har
också de handikappade kommit i blickfältet.
De har fått åtskillig hjälp, och
ingen betvivlar väl att vi alla ömmar
för deras behov. Statsutskottets majoritet
stöder sig emellertid på det förhållandet
att den tillsatta handikapputredningen
arbetar med dessa frågor och
vill därför inte tillstyrka någon höjning
av Kungl. Maj:ts förslag.

För att ge en uppfattning om storleken
av de olika bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet som föreslagits
och som behandlas under
punkt 74 i utlåtandet kan jag nämna
att skolöverstyrelsen föreslagit en medeisanvisning''
på 7,4 miljoner kronor.
Departementschefen har gått med på
1,1 miljon medan vi i reservation I a)
ansett oss böra tillstyrka en anslagshöjning
på nära 1,8 miljon utöver det belopp
som Kungl. Maj:t föreslagit. Skolöverstyrelsens
äskande ligger alltså 4,5
miljoner högre.

När det gäller stödet till de handikappades
tidskrifter har skolöverstyrelsen
föreslagit 450 000 kronor. Yi har
ansett att 150 000 kronor — som föreslagits
i motioner — bör beviljas för
detta ändamål. Till studieinstruktörernas
konsulentverksamhet har departementschefen
föreslagit 120 000 kronor.
Reservationen föreslår en uppräkning
med 30 000 kronor. För de olika handikapporganisationernas
centrala ungdomsverksamhet
och till ungdomsledarutbildning
och fritidsgrupper har
departementschefen föreslagit 230 000
kronor. Vi har här räknat med 700 000
kronor, d. v. s. en uppräkning med
470 000 kronor. Dessa medel bör fördelas
av skolöverstyrelsen efter särskild
prövning. För särskilt bidrag till handikappades
— bl. a. dövas — korrespondensundervisning
yrkas i folkpartiooh
centerpartimotionen att ytterligare
bidrag på 50 000 kronor skall utgå. Det

har upptagits också i vår reservation
nr I a).

Slutligen behandlas under denna
punkt också anslag för framställning
av studielitteratur för blinda, talböcker
o. d. Såsom närmare beskrivs i motion
11:229 är blindskriften oåtkomlig
för många blinda med komplicerade
handikapp. Talboken är snabbare och
billigare i framställning. Universitetskanslerns
förslag att skaffa s. k. lektorer
— vilket vi nyss hört om — alltså
studiekamrater som skulle läsa för de
blinda, tror vi är orealistiskt. Vi har
reserverat oss för av skolöverstyrelsen
föreslaget belopp på 750 000 kronor för
framställning av talböcker.

Sammanlagt yrkas sålunda i reservation
nr Ia), till vilken jag yrkar bifall,
ett anslag på 2 910 000 kronor till
de handikappades kulturella verksamhet.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås och Keijer (båda
fp).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! På denna punkt liksom
på åtskilliga andra under åttonde huvudtitelns
kulturanslag föreligger en
rad motioner, i vilka man yrkat på
höjda anslag.

Rent principiellt har jag den uppfattningen
att begreppet handikappad är
ett felaktigt uttryck, ty det förutsätter
att en viss del av befolkningen kan utföra
vissa ting men inte andra, under
det att den övriga delen som inte är
handikappad kan utföra allting. Om
man i stället drar konsekvenserna av
ordets reella innebörd, är vi alla handikappade,
ty jag tror inte att det finns
någon i eller utanför denna kammare
som vill stiga upp och säga att hon eller
han kan utföra allting. Vi har arbetsfonder
på åtskilliga områden. Det
finns många ting i livsföringen som
man saknar förutsättning att utföra.
Med utgångspunkt därifrån är vi alla
handikappade, och det är därför som

Fredagen (lön 15 april 1900

Nr 17

149

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

jag för min personliga del i mycket hög
grad ogillar detta uttryck som vunnit
burskap. Då jag emellertid själv inte
kan hitta något annat som på ett adekvat
sätt återger vad man avser med
det arbetshindcr som människor i olika
situationer har fått, nödgas jag tyvärr
själv använda samma beteckning. Jag
har velat peka på denna sida av spörsmålet.

Som civilminister hade jag tillfälle
att något litet syssla med denna problematik
när det gällde folk som av en
eller annan anledning inte längre kunde
utföra sitt gamla arbete. Jag gjorde
då den erfarenheten att när man kunde
bereda dem annan sysselsättning,
där de likvärdigt med andra yrkesutövare
kunde fullgöra sin verksamhet,
fick de större tillfredsställelse i tillvaron
än när man använde det gamla systemet
att pensionera dem så fort de
inte längre kunde utföra sitt förutvarande
ordinarie arbete. Därför tror jag
att det är av utomordentligt stor betydelse
att man på olika områden ger ett
starkare underlag åt det nya betraktelsesätt
som håller på att tränga sig fram.

Jag fick en stark känsla därav, då
jag vid ett tillfälle besökte blindskolan
i Filipstad. Förr var det vanligt att de
blinda skulle binda borstar och dylikt,
och därutöver fanns ingen verksamhet
för dem. Vid blindskolan hade man en
mekanisk verkstad, och de synskadade
stod vid maskinerna och arbetade. Själv
är jag gammal verkstadsarbetare, och
till min glädje kunde jag konstatera
att jag inte kunde upptäcka någon skillnad
mellan deras sätt att arbeta vid
maskinerna och den verksamhet som vi
bedrev på den verkstad där jag tidigare
arbetade. Man har gjort enorma
framsteg i arbetslivet när det gäller de
handikappades anpassning till andra
människors livsbetingelser.

Detta betraktelsesätt bör också anläggas
när det gäller det rent kulturella
området. Man bör anpassa de handikappade
till de rättigheter som finns

för medborgare i stort. Jag tror att det
är riktigare att lägga detta betraktelsesätt
i botten när man bedömer vad som
skall ske i stället för att, som motionärerna
vid göra med sina välvilliga motioner,
skapa ett speciellt slags klientel
i samhället, som ställs i eu grupp
för sig och på så vis hamnar vid sidan
av det liv som pulserar för övriga medborgare.
Jag tror att det är ganska betydelsefullt
att man har denna syn när
hela denna problematik bedömes. Det
är därför jag för min personliga del
inte kunnat biträda en hel del av de
motionsyrkanden som föreligger, ty
man skall med normala medel kunna
tillgodose de behov som föreligger i
olika avseenden.

Det finns vissa specialyrkanden. Såväl
herr Eliasson i Sundborn som herr
Nelander har talat speciellt om talboken
för de studerande, och det kan
självfallet ligga en hel del i deras synpunkter.
Men å andra sidan stöter man
här på mycket stora praktiska svårigheter.
Antalet blinda studerande bör
kanske inte vara bestämmande när man
bedömer deras möjlighet till utbildning,
men man måste för ett mycket ringa
antal göra talböcker på alla de olika
studielinjer de väljer. Alla har inte valt
samma studieväg. Vi vet att även för
de seende föreligger i dag en viss brist
på läroböcker i skilda ämnen. Därför
har vi i likhet med departementschefen
efter särskild föredragning från en
representant för universitctskanslersämbetet
funnit att det ligger rätt mycket
i det betraktelsesätt som anlagts,
att man genom lektorer kan hjälpa de
blinda till kunskap om innehållet i olika
läroämnen. Herr Eliasson gav uttryck
åt den meningen att det skulle
vara svårt att få lektorer. Jag tror inte
att han har rätt på den punkten. Det
finns åtskilliga studenter som har ekonomiska
problem att brottas med, och
för dem bör det bli en välkommen
hjälp med utbildningskostnaderna att
på detta sätt göra sig en extra inkomst.

150

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Herr talman! Det är betraktelsesätt
av denna art samt den omständigheten
att det för närvarande pågår en stor utredning,
vilken har att beakta alla de
aspekter som kan läggas på dessa problem,
som ligger till grund för vårt
ställningstagande. Vi förutsätter att utredningen
skall kunna komma med nya,
friska, positiva åtgärder, som i än högre
grad kan underlätta tillvaron för de
människor, som av en eller annan anledning
inte kan utföra ting som folk
i allmänhet har förmåga till, och ge
dem en bättre chans i deras verksamhet
inom olika avsnitt.

Med stöd av vad jag anfört hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I likhet med departementschefen
finner jag det värdefullt
att skolöverstyrelsen gjort en sammanfattning
beträffande områden där insatser
kan göras för de handikappades
kulturella verksamhet. Inte minst uppskattar
jag att skolöverstyrelsens förslag,
som också är godtaget i statsverkspropositionen,
syftar till åtgärder som
skall föra de handikappade in i det
normala kulturlivet. Den s. k. normaliseringsprincipen
tror jag för min del
är ett gott riktmärke. Under de många
år jag bar haft tillfälle att vara verksam
inom handikapporganisationen och
under åtskilliga år själv en av dem som
varit svårt rörelsehindrade har jag gjort
åtskilliga erfarenheter.

Jag är övertygad om att det finns
mycket att göra för att bryta de handikappades
isolering genom att medverka
till att de får del av de förmåner som
står andra till buds. Jag hälsar med den
allra största tillfredsställelse att samtidigt
som det arbetas på att bereda de
handikappade utbildning, arbete och
social trygghet, det genom praktiska åtgärder
även planlägges en förbättring
av möjligheterna till kulturell verksamhet.
Jag kan förstå att det är svårt att
redan från början presentera slutgiltiga

lösningar av hur man på det bästa sättet
från det allmännas sida skall kunna
medverka på detta stora och viktiga
område. Skolöverstyrelsens program är
ambitiöst, och man har säkerligen där
haft mycket arbete innan man kunnat
lägga fram detsamma.

En del frågor intar emellertid en så
central plats i de överläggningar som
förekommer inom handikapporganisationerna
och man har där känt sig så
övertygad om att det går att redan nu
framlägga konkreta förslag, att jag för
min del i denna kammare har framburit
en motion, undertecknad av representanter
för fyra partier. Bland de förslag
som där har framförts är förslaget
om stöd till tidskrifter inom handikapporganisationerna.
Jag vet så väl att inom
de organisationer där det inte finns
någon tidskrift är behovet av en sådan
starkt. En tidskrift informerar såväl de
handikappade som deras vårdare, i de
fall då sådana behövs, och medverkar
till att bringa kännedom om de förhållanden
varunder de handikappade lever.
Reservanterna tar upp motionärernas
förslag om tidskriftsstöd. Jag vill
understryka att det är angeläget att anslag
lämnas för det ändamålet.

Även till studieinstruktörer behöver
handikapporganisationerna ekonomiskt
stöd. Om sådana verkar i organisationerna
kan studiearbetet främjas i samarbete
med befintliga studieförbund. Det
blir också bättre tillfälle att tillgodose
det behov av kurs- och informationsverksamhet
som finns. Därigenom skullet
också erhållas kontaktmän mellan
handikapporganisationerna, bildningsorganisationerna
och skolöverstyrelsen.
Vi behöver människor som stimulerar
till åtgärder för att tillgodose det kulturella
behov som de handikappade har.
Härom vet jag att en del säger att det
skulle medverka till att trots allt åstadkomma
en isolering. Jag delar inte den
uppfattningen. Jag hävdar att man tvärtom
genom detta förfaringssätt får möjlighet
att minska klyftan mellan dem

Fredagen den 15 april 1SMSG

Nr 17

151

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

som är handikappade och dem som inte
är det.

Fn mycket stor grupp bland de handikappade
är de utvecklingsliämmade.
Dessa handikappade är i behov av instruktörer
av en speciell lämplighet att
leda dem i deras aktiviteter. Det är fråga
om en vuxenundervisning som syftar
till att träna för anpassning till det dagliga
livet men också till att hjälpa vederbörande
att vidmakthålla vad de har
fått lära i särskolan och i många fall
genom träning och tålmodigt arbete ge
dem ytterligare kunskaper och färdigheter.

De som har deltagit i dessa människors
fritidsverksamhet och fått erfara,
vilken glädje man kan bereda dem med
den verksamheten, vet vad detta betyder.
Här är det fråga om, skulle jag
vilja säga, våra minsta när det gäller deras
förmåga att själva ta initiativ för
att få i gång en meningsfylld fritidsverksamhet,
men det är dock så, att de
kan känna den verkliga glädjen när
något görs för dem. De är mycket ofta
starkt isolerade. De är ensamma utan
kamrater, och många av dem inte bara
känner denna ensamhet utan lider av
den. Erfarenheten har emellertid visat
att de genom kamratskap, genom kamratligt
umgänge, kan utvecklas, när de
får ledning och träning. Jag väntar mig
mycket av det anslag som är avsett just
för instruktörsverksamheten.

Den centrala ungdomsverksamheten,
som också har tagits upp i motioner och
som är föremål för reservation, är av
mycket stor betydelse. Det behövs ledare
för verksamheten, och de måste
ha utbildning. Där behövs en ungdomsverksamhet
bland handikappade ungdomar
lika väl som bland annan ungdom.
Att de handikappade i något avseende
avviker från det vanliga betyder
givetvis inte att de inte har önskemål
att få vara tillsammans, knyta kontakter
och delta i kulturell verksamhet. På detta
område kan mycket mer göras än vad
som har skett. När jag säger att mycket

mer kan göras, har jag ju därmed sagt,
att åtskilligt görs, och så är det.

Jag har erfarit att bland dagens ungdom
finns det åtskilliga som är verksamma
för att sprida glädje åt handikappad
ungdom. Det har jag erfarit inte
minst förra året och under innevarande
vår. Jag vill gärna betyga min uppskattning
av detta arbete. Många ungdomar
säger att genom att de bereds arbete
ocli tillfälle till umgänge med handikappade
lär de något som de tror att de
får nytta av hela livet, något som har
bestående värde. I den män de har kommit
i kontakt med utvecklingsliämmade
ungdomar har detta varit något som de
ofta återkommer till.

Herr talman! Innan jag slutar detta
anförande vill jag gärna ha sagt att jag
vet att det fortfarande är så att inför
det avvikande, inför handikapp, förekommer
alltför många tanklösa reaktioner
som för den handikappade innebär,
att man lägger sten på en ofta mycket
tung börda. Genom den nya given, då
det allmänna frivilligt satsar för en
ökad kulturell verksamhet bland de handikappade
och man arbetar efter normaliseringsprincipen
som riktmärke,
tror jag att det kommer att bli väsentligt
ökade möjligheter att effektivt dämpa
den benägenhet till ett översitteri
gentemot handikappade som tyvärr ofta
finns i det praktiska livet.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservationen
I a).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Sedan herr Eliasson i
Sundborn och herr Nelander framfört
reservationskravet i dess helhet skall
jag i egenskap av motionär inskränka
mig till att ytterligare något beröra en
detalj i detta yrkande, nämligen de blinda
studenternas studielitteratur. Detta
yrkande stöds av en fyrpartimotion.

Från statsutskottets sida har det sagts,
att man inte bör vidta några särskilda
åtgärder, därför att det sitter en handi -

152

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

kapputredning. Jag har all respekt för
denna utredning, både för dess ordförande
och dess medlemmar, och har
själv som ledamot av den socialpolitiska
kommittén varit med om att till handikapputredningen
överlämna många detaljprojekt,
vilka kommittén inte kunnat
gå närmare in på.

Beträffande denna fråga har man kanske
ändå förbisett, att det föreligger en
alldeles ny utredning. Inte minst De
blindas förening har påpekat, att man
inte behöver utreda frågan om studielitteraturen
mera, därför att man här
redan har granskat de primära behoven,
så att det nu egentligen bara är en kostnadsfråga.
Det skall också sägas, att när
ecklesiastikministern behandlar detta i
statsverkspropositionen gömmer han sig
inte i väsentlig grad bakom universitetskanslerns
yttrande om lektorer, även om
detta nämns, utan anför mera statsfinansiella
skäl.

Herr talman, jag vill sålunda understryka
att det i detta ärende redan i
juni i fjol förelåg en utredning, verkställd
av rektorn vid Tomteboda blindinstitut
Tore Gissler och kamrer Per
Hägermalm i De blindas förening. Utredningen
som verkar vara grundligt
utförd kom fram till att man borde ställa
till de blinda studenternas förfogande
för olika akademiska examina och
andra kursuppgifter litteratur till ett
sammanlagt belopp av 754 000 kronor.
Skolöverstyrelsen utjämnade till 750 000
kronor men tillstyrkte med stöd av utredningen
denna mycket behjärtansvärda
kulturinsats. Man hade tänkt sig att
av det sammanlagda sidantalet skulle
15 300 sidor produceras i blindskrift.
Den allra största delen skulle emellertid
inte göras i blindskrift, eftersom det
ändå är så många av de unga synskadade
som inte läser sådan skrift — detta
gäller givetvis också många äldre —
utan inte mindre än 96 500 sidor kurslitteratur
skulle tryckas i talböcker.

Nu låter detta väldigt mycket, men
jag vill fästa kammarens uppmärksam -

het på att det i viss mån är en engångsutgift.
Som herr Lindholm antydde kan
man inte ha så förfärligt stort underlag
i fråga om antalet studerande. Det rör
sig om 35, 65, vidare 30 deltagare i
kurserna i samhällskunskap. Räknar
man med hela folkbildningsarbetet
bland de blinda rör det sig om 1 500.
Man kan givetvis göra en relativt stor
upplaga av blindlitteratur och sedan
eventuellt låta komplettera den. Mot detta
har man nu framfört tanken på dessa
lektorer. Det står uttryckligen i universitetskanslerns
yttrande, att man skulle
»rekrytera lektorerna bland vederbörande
students kurskamrater».

Det låter medmänskligt välmenande,
men i realiteten lär det vara svårt att
genomföra, och man har i flera andra
länder misslyckats med detta system
och övergivit det. Man är nog på det
klara med att vi, om lektörssystemet införs,
vrider utvecklingen femtio år tillbaka
i tiden. Jag tror inte att riksdagen
vill vara med om det.

Dessutom har det sagts mig att även
universitetskanslern numera är inställd
på en omprövning av sin ståndpunkt.
Man är nog nu för tiden inte så säker
på att det blir lönsamt att låta folk sitta
och läsa högt för blinda i varje nv studentgeneration,
när det finns läroböcker
som åtminstone i det grundväsentliga är
giltiga en längre tid. Kostnadsskälen bör
inte få vara avgörande/ ty det blir nog
också dyrt att kosta på lektorer.

Antalet blinda studenter som är inskrivna
vid olika akademiska läroanstalter
vårterminen 1966 är 27. Deras antal
är oavbrutet i stigande, därför att
det är så många synskadade som nu
går i gymnasier och på folkhögskolekurser.
Man räknar därför med att om
något år vara uppe i 65 eller 70 studenter.
Vad skall man då göra med alla
dessa, som ju har samma rätt till delaktighet
i vår kultur som andra?

Till sist, herr talman! Den motion
som jag kallade fyrpartimotion och som
är väckt enbart här i kammaren skulle

Fredagen den 15 april 1900

Nr 17

153

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

givetvis ha kunnat samla en myckenhet
av understödjarc. Men det iir bara
några få från vart parti som har fört
fram detta krav i hopp om att vi ändå
skulle kunna ena våra kamrater i riksdagen.
Motionen är undertecknad av
fruarna Nancy Eriksson och Elisabet
Sjövall samt herr Lundberg i Uppsala
från socialdemokratiska partiet, från
högerpartiet av herrar Edlund och Tore
Nilsson, från centerpartiet av herrar
Gomér och Persson i Heden, från folkpartiet
av herr Gustafsson i Borås och
mig själv.

Vi skulle verkligen anse det vara ett
framsteg om vi redan i år kunde vinna
gehör för vårt förslag. Så sent som i dag
hörde jag från ledningen för De blindas
förening att man måste försöka sätta
studielitteratur i händerna på dem som
nu studerar. Vårterminen 1966 fattas det
studielitteratur — och för den grupp
som börjar studierna i höst finns det
ingenting att anvisa. Jag vill, herr talman,
varmt och vädjande hemställa till
kammaren att behjärta de blinda studenternas
situation. Skall det utredas
ytterligare måste nya studentgenerationer
sitta och läsa högt för varandra.
Det blir inte billigare, och på ett sätt
är det en ovärdig lösning, när vi kan
ordna saken bättre. Bifall, herr talman,
till reservationen!

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping och Gomér (båda
ep) samt herr Berglund (fp).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Lindholm sade
när vi diskuterade författar- och konstnärsstöden
att på det området har väl
var och en sin lilla hobby som man är
särskilt intresserad av. Det gäller nog
också på det här området.

Vi är alla intresserade för de handikappades
problem. Jag vill för övrigt
säga att jag helt delar herr Lindholms
inställning till »begreppet handikappade»
—• men inte heller jag kan hitta
på något bättre.

Bland de handikappade har vi väl
alla någon grupp som vi särskilt kommit
i kontakt med och därför är särskilt
intresserade av. För min del iir det de
döva, en av de minsta handikappgrupperna.
Det gäller de totaldöva, inte de
hörselskadade som är många gånger
fler — vi har här två helt skilda grupper.
Bland de döva finns det också två
grupper. Den ena gruppen består av
dem som har hört i barndomen, kanske
rätt länge, och sedan har blivit helt
döva. Den andra och mindre gruppen
utgörs av dem som är födda döva eller
har blivit döva vid mycket späd ålder.
Den gruppen är kanske i många avseenden
den svårast handikappade av alla
dessa grupper som var och en har sina
bekymmer att dras med.

Om man frågar människor i allmänhet
vilket som är värst — att bli blind
eller att bli döv — skulle jag tro att de
flesta anser att det är en större katastrof
att bli blind, och det tror jag
också. För en vuxen människa är det
nog ett större hinder att bli blind än
att bli döv. Men jag tvekar inte ett
ögonblick att säga att det är mycket
värre att vara född döv än att vara
född blind. Det är inte på grund av
dövheten i och för sig. Den döve har
stora svårigheter att lära sig tala, om
han alls lär sig det. Vi har inte talet
bara för att meddela oss med varandra.
Vi pratar en hel del, inte minst i detta
hus, men det vi använder orden mest
till är tänkandet. Det lilla hörande barnet
lär sig förstå en hel del ord långt
innan det lär sig tala. En ettåring talar
i allmänhet ingenting men förstår
mycket av vad man säger till honom.
Han lär sig sedan spontant att tala efter
hand, och så småningom lär han
sig också att tänka. Vi tänker i ord. Att
få kontakt med och förklara någonting
för det döva barnet är mycket svårt.
Det får inte omedelbart ett ordförråd,
det har ännu mycket svårare för att
lära sig tala, och framför allt: hur skall
det lära sig tänka?

154

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Vi vet mycket litet om hur småbarn
tänker. Antagligen tänker de rätt mycket
i bilder. Men så fort de lärt sig tala
börjar de övergå till den vuxnes sätt
att tänka helt i ord. Detta lär sig alltså
det döva barnet inte. Det döva barnet
får inte något talat språk och över huvud
taget inte något språk. Därför tror
jag att man får gå till de svårast psykiskt
utvecklingshämmade för att finna
några som har så stora hinder för
den intellektuella utvecklingen som det
(löva barnet har.

Att ge det döva barnet ett språk är
ett arbete som man över huvud taget
inte kan fatta, om man inte har prövat
på det själv eller i varje fall sett det på
nära håll. Numera försöker man få föräldrarna
att hjälpa de döva barnen i
detta avseende redan i förskoleåldern,
och sedan får barnen hjälp i våra dövskolor.
Det är ett oerhört arbete, och
resultatet står inte i någon som helst
proportion till det arbete som läggs
ned. Det är ytterligt få av de döva barnen
som vid slutet av sin tioåriga skolgång
har ett språk att tänka med som
på något sätt är jämförligt med vad
deras hörande jämnåriga har.

Det är många som tycker att det inte
är någon svårighet för de döva att
t. ex. studera. De lär sig läsa, och sedan
har de hela litteraturen; de är inte
alls i samma situation som de blinda,
vilka måste ha talböcker. Vad hjälper
det att de kan läsa, när de icke har en
sådan språkutveckling att de kan tillgodogöra
sig vad de läser? Det finns
många femåringar som kan läsa, men
om man sätter ett riksdagsbetänkande
i händerna på dem, tror jag inte de
kommer så värst långt. Ungefär i den
situationen är de flesta döva vid slutad
skolgång inför större delen av litteraturen.

Det har här gång på gång talats om
dessa fattiga 500 kronor till framställning
av korrespondenskurser för de
döva. Man har frågat: Varför skall inte
alla handikappade utan bara de döva

ha denna förmån? Men de andra handikappade
— naturligtvis med undantag
för de blinda, som behöver sitt särskilda
studiematerial — kan ju använda
de vanliga korrespondensbreven. De
flesta helt döva har däremot ingen nytta
av de vanliga korrespondenskurserna,
ty de förstår dem inte — de har en
för primitiv språkutveckling. Därför är
det så nödvändigt att de, när deras
egentliga skolgång slutar, kan ges möjligheter
att fortsätta. Inlärandet avbryts
eljest på ett alldeles för tidigt stadium.
De måste få hjälp att fortsätta, om inte
det lilla de har lärt sig i skolan rent av
skall gå förlorat. Eljest blir det som
att avbryta skolgången för normala
barn efter småskolan i tron att hela
litteraturen står öppen för dem, eftersom
de lärt sig läsa.

Det anslag vi nu diskuterar är bara
en liten del av de sammanlagda anslagen
till handikappade. Dessa har sina
stora anslag under femte huvudtiteln,
men där är de döva inte nämnda — de
har bara dessa anslag under åttonde
huvudtiteln. Det är i och för sig riktigt
— de är inte handikappade på det
sättet att de behöver dyrbara tekniska
arrangemang, särskilt iordningställda
lokaler o. s. v. Deras handikapp ligger
just på det kulturella området, men där
är det så mycket större.

Det finns alltså nästan inga tekniska
anordningar som hjälper de döva. Det
är emellertid mycket lättare att få anslag
till tekniska hjälpmedel än till
andra åtgärder, så om vi hade några
tekniska hjälpmedel, som hjälpte de
totaldöva, skulle de säkerligen ha fått
dessa för länge sedan.

En del hjälpmedel börjar dock komma.
Det finns t. ex. — ehuru endast
på experimentstadiet — telefoner som
överför ljudet i skrift. När dessa blir
mer utvecklade skall vi nog komma
igen och begära anslag till de döva för
att de skall kunna få sådana telefoner.
Vidare finns redan vissa signalanordningar
som översätter ljudsignaler. De

Fredagen den 15 april 1960

Nr 17

155

Bidrag- till de handikappades kulturella verksamhet

är inte så dyrbara, utan många döva
skaffar dem själva. Men allt detta är
småsaker i jämförelse med de tekniska
hjälpmedel vi har för andra grupper.

De hörselskadade — alltså de inte
helt döva — får under socialhuvudtiteln
7 miljoner kronor till hörapparater.
Detta anslag behövs det ingen motsvarighet
till för de totaldöva, ty de
kan inte utnyttja hörapparater. Men de
hörselskadade får även 1,6 miljon kronor,
tror jag det är, till kurser för att
lära sig använda hörapparater. Erfarenheten
visar nämligen att en del av
dessa dyrbara apparater hamnar i en
låda och inte används, om ägaren inte
får lära sig att sköta apparaten. Detta
borde ha någon motsvarighet för de
döva. De behöver inte hjälp att lära
sig använda apparater, men de behöver
hjälp att lära sig använda språket
— alltså direkta kurser för att fortsätta
den språkutveckling som de med stor
möda tillägnat sig under sin skoltid.

De döva behöver få dels hjälp med
att fortsätta att tillägna sig det talade
språket, dels hjälp med sitt eget språk.
De döva är ju tvåspråkiga. Vi kallar
dem numera inte dövstununa, ty alla
lär sig tala, fastän det i allmänhet inte
blir något vidare tydligt tal. Men inbördes
talar de döva åtbördsspråk, och
det har på sistone blivit mycken diskussion
om detta språk. Tidigare har
man försökt hindra i synnerhet de döva
barnen från att använda åtbörder, dä
man trott att användandet av åtbördsspråk
skulle försvåra och försena talutvecklingen.
Åtbördsspråket skulle
alltså ersättas med tal. Nu går detta
aldrig att genomföra när de döva skall
tala med varandra, utan de talar då
som sagt åtbördsspråk. Vad man nu
vill är att hjälpa de döva att utveckla
åtbördsspråket så att det blir mera
nyanserat och även mera njutbart för
den som ser det. På den vägen vill man
alltså vidga möjligheterna för de döva
att umgås med varandra.

Diskussionen om i vilken mån åt -

bördsspråk på skolstadiet hindrar talutvecklingen
får väl fortsätta. Opinionen
bland de döva själva och bland de
döva barnens målsmän har svängt, så
att man nu vill ha åtbördsspråk även
i skolan. Detta är ett pedagogiskt problem
som man får fortsätta att brottas
med.

Men något som är alldeles givet är
att de vuxna döva bör få hjälp med åtbördsspråket.
Som motsvarighet till att
de hörselskadade får kurser för att lära
sig använda hörapparaterna borde de
döva få kurser för att utveckla åtbördsspråket.

Dessutom har detta språk fördelen att
det är internationellt. Det är antagligen
det språk som våra förfäder använde
innan de började utveckla sina talorgan.
Det finns primitiva folk, som fortfarande
i stor utsträckning använder
det. Vissa sydamerikanska indianstammar
har visserligen ett primitivt talspråk
men umgås huvudsakligen på åtbördsspråk.
Dessa indianstammars åtbördsspråk
förstås även av våra döva.
Detta är alltså ett slags esperanto, som
vi kanske alla kan lära oss.

Jag tror att herr talmannen mycket
skulle uppskatta om de grupper, som
nu står och pratar ute i plenisalen och
därmed irriterar talmannen och chockerar
läktarpubliken, i stället satt och
tecknade till varandra. Det skulle inte
störa någon och skulle vara ett stort
framsteg.

Jag hörde häromdagen att en döv
person, som hade varit med på en sällskapsresa
till Grekland och Turkiet,
därvid hade uppträtt som tolk, eftersom
åtbördsspråket för dessa livliga sydlänningar
ligger mycket närmare till
hands än för oss. De har inte »civiliserat
bort» det i så hög grad som vi gjort.
När de hörande svenskarna inte kunde
göra sig förstådda ingrep den döve och
talade åtbördsspråk, och detta begreps
av sydlänningarna.

Det är kanske på detta område som
på många andra att det som man gör

156 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

för att hjälpa de handikappade sedan
befinnes ha en mycket vidare tillämpning
och kan komma till stor nytta. Om
vi innan vi ger oss ut på våra allt längre
utlandsresor genomgick en liten TVkurs
i åtbördsspråk, kanske vi klarade
oss utan swahili, urdu och andra språk,
som vi annars måste studera.

Detta var kanske mera fria fantasier,
men för de döva är det verkligen av
väsentlig betydelse att få hjälp på detta
område. Jag tycker att det är riktigt att
göra som ecklesiastikministern och statsutskottets
majoritet gjort på denna
punkt, nämligen att avvakta handikapputredningens
arbete innan man vidtar
några större och mer genomgripande
reformer. Jag hoppas dock att handikapputredningen
kommer att arbeta
snabbt och att den icke glömmer bort
den lilla men svårt eftersatta grupp som
de helt döva utgör. Jag hoppas även att
det skall visa sig möjligt för skolöverstyrelsen
att inom ramen för det ökade
anslag den nu fått för denna kulturella
verksamhet hjälpa de döva ett
stycke på vägen med deras problem.

Jag motionerade förra året om tillsättandet
av en studieinstruktör åt de
döva. Detta krav avvisades då med hänvisning
till det stora förslag som skolöverstyrelsen
var i färd med att utarbeta.
De döva har själva hos skolöverstyrelsen
begärt en studieinstruktör.
Skolöverstyrelsen har uttalat att det i
stället behövs 25—30 studieinstruktörer
för de handikappade och har föreslagit
att tio sådana tjänster skulle inrättas i
år, en begäran som sedan strukits inom
departementet.

Det är emellertid icke samma förhållande
med de döva som med de övriga
handikappade i detta avseende. Vi strävar
efter att de handikappade i så stor
utsträckning som möjligt skall integreras
med de friska. De vanliga studieinstruktörerna
bör även kunna ta sig
an alla de handikappade inom deras område.
Det är viktigt att vi får särskilt
utarbetade råd och anvisningar och att

de handikappades problem tas upp på
kurser för studieinstruktörer, men jag
tror inte att de handikappade i allmänhet
skall ha särskilda studieinstruktörer.

De döva måste däremot ha särskilda
instruktörer. De måste ha sådana som
kan undervisa i och på åtbördsspråk,
och detta måste vara specialutbildat
folk. Jag hoppas alltså att skolöverstyrelsen
skall se till att de får sådana instruktörer.

I övrigt, herr talman, har jag i år
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (li):

Herr talman! Jag har på denna punkt
en blank reservation, som jag gärna
vill säga några ord om. Alla de motioner
som har väckts rör ändamål som vi alla
anser synnerligen behjärtansvärda. Det
finns bland dem en av fru Sundberg,
som avser de handikappade elevernas
korrespondensstudier. Härom säger utskottet: »Enligt

vad utskottet inhämtat föreligger
i princip inte något hinder för
att det i motionerna angivna syftet skall
kunna tillgodoses inom ramen för anslaget.
»

Jag skulle kanske ha kunnat önska en
något mera uppmuntrande skrivning,
även om herr Lindholm i så fall kunde
invända att jag borde ha anmält det i
utskottet. Vi hoppas i alla fall att innebörden
är mera positiv än skrivningen
kan ge anledning att tro, och det är
därför vi inte har reserverat oss.

Vi har inte heller anslutit oss till reservationerna
om bifall till de övriga
motioner som väckts om de handikappades
kulturella verksamhet, främst av
det skäl som herr Lindholm nämnde i
slutet av sitt anförande, nämligen att
en särskild utredning — handikapputredningen
— tillkallades förra sommaren.

Direktiven till handikapputredningen

Fredagen den 15 april 19GG

Nr 17

157

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

är ganska omfattande. Det står i inledningen
:

»Riktpunkten för våra strävanden
måste vara att de handikappade erhåller
en sådan omvårdnad att de så långt
det är möjligt får samma levnadsbetingelser
som andra medborgare.»

Det är en principdeklaration som vi
väl alla kan ansluta oss till. Litet längre
fram i direktiven säges följande: »Utredningen
bör inriktas på social omvårdnad
av handikappade.»

Det kan sålunda vara en aning ovisst
om utredningens vida direktiv inrymmer
även den kulturella verksamheten.
Vi har ju nöjet att se utredningens ordförande,
herr Bengtsson i Varberg, som
ledamot av denna kammare, och han
kanske vill ge oss en upplysning om hur
han tolkar direktiven. Gör han det på
samma sätt som vi har gjort — att det
alltså innefattar också den kulturella
verksamheten bland de handikappade
— eller inte? Om så inte skulle vara
fallet, får vi kanske anledning att återkomma
till dessa frågor ett annat år.
Det kanske även ges fog för detta, om
denna utredning skulle komma att ta
alltför lång tid, vilket man kan ha skäl
att tro när man läser de utförliga direktiven.

Detta är anledningen, herr talman, till
att vi på denna punkt icke har anslutit
oss till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är mycket svårt att
hävda att ens någon enda av de motioner
som har väckts beträffande de kulturella
frågorna på handikappområdet
inte skulle vara väl motiverad. Var och
en av dem har i allmänhet väckts av
människor som är ganska väl insatta i
förhållandena. De som har talat i kammaren
i dag liksom vid andra tillfällen
har själva haft erfarenheter av de möjligheter
som finns att hjälpa dem som
vi kallar handikappade, men som vi
kanske — därom är jag helt överens

med herr Lindholm — borde plåna ut
som eu särskild grupp. När vi ordnar
skolgången och pensionsförhållandena
för andra skall det vara självklart att
även de, som vi brukar markera som
handikappade, får sina problem lösta
utan att behöva fösas ihop i en grupp.

Handikapp är emellertid ett arbetsnamn
ännu så länge. Vi har väl den
glädjen att se att handikappbegreppet
alltmer har uppfattats på ett hyfsat sätt
och att de flesta människor i dag har
börjat intressera sig för att t. ex. de som
har svårt att tillgodogöra sig undervisning
skall få den extra hjälp som finns
att tillgå.

Om man ändå, när man ser alla dessa
motioner, ställer sig tveksam inför huruvida
man skall bifalla dem i dag eller
om man skall gå på det avslagsyrkande
som gjorts av utskottsmajoriteten, beror
det på att man frågar sig: Är det de allra
angelägnaste frågorna som tagits upp så
här på måfå av motionärerna?

Skulle den extra miljon som ett bifall
till reservationen innebär, täcka de
handikappades viktigaste behov? Jag
tror att vi alla i hög grad känner nödvändigheten
av att få en översyn av
alla handikappfrågorna, att vi väntar
oss ganska mycket av den utredning
som sitter, för att få en prioritering som
är riktig och framför allt kanske för
att få den riktiga lösningen på vart
och ett av avsnitten. Jag tänker på den
motion som väckts om bidrag till de
handikappades tidning SDR-kontakt.
Jag är inte helt överens med motionärerna
om att detta är det riktiga sättet
att stödja organisationen, och jag är inte
säker på att det skulle bli till hjälp för
de handikappade över lag att oreserverat
bevilja anslag till detta ändamål.

Jag har svårt att bestrida att korrespondenskurser
för vissa grupper är
nödvändiga och inte kan ersättas av
något annat. Jag är helt övertygad om
att de blinda studenterna behöver ett
kursmaterial som de nu inte har, att de
behöver få kurslitteraturen tillgänglig

158 Nr 17

Fredagen den 15 april 19C6

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

på det sätt som motionärerna har begärt
att de skall kunna få redan i år.

Det är svårt att avvisa motionskraven,
eftersom de i och för sig är berättigade,
men det är också svårt att biträda alla
motionerna, ty man frågar sig: Varför
motionerade jag inte själv om den eller
den saken, är inte den viktigare än de
nu väckta frågorna?

Jag hoppas att den utredning som nu
sitter skall skapa klarhet om en hel del
av de frågor som vi outtröttligt kommer
att ta upp riksdag efter riksdag och som
det blir allt svårare att fälla när de aktualiseras
år efter år. Jag hoppas att
handikapputredningen skall ha möjlighet
att åtminstone framlägga förslag till
lösning av någon del av de frågor den
har sig förelagda, så att vi inte behöver
ha känslan av att man tror att vi ställer
oss likgiltiga till dessa spörsmål.

Jag vet inte om jag har tolkat utskottets
talesman riktigt när jag har fått den
uppfattningen, att de blinda studenterna
skulle få kurslitteratur i den form som
det här är fråga om, så att de kan fullfölja
sina universitetsstudier, även om
riksdagen i dag inte bifaller den motion
som jag varit med om att väcka.

Har jag rätt i min uppfattning att
problemet är i så hög grad aktualiserat
att det blir löst ändå, kommer jag inte
att stödja den reservation som yrkar
bifall till motionen, ty reservationen innehåller
många andra yrkanden som jag
inte är beredd att biträda.

Jag har emellertid synnerligen svårt
att förneka att det är angeläget att denna
fråga löses. Jag skulle önska att herr
Lindholm eller ännu hellre ecklesiastikministern
gav besked om hur man tänker
ordna det för de blinda studenterna.
Står de utan möjlighet att ordna sina
studieförhållanden, om vi i dag inte biträder
reservationen på denna punkt?
Det är egentligen den frågan som för
mig är avgörande för mitt ställningstagande
på denna punkt. På övriga punkter
kommer jag inte att stödja reservationen,
ty jag anser att de frågor som

den berör tagits upp till behandling alltför
mycket på en slump. Dessutom vill
jag lägga glödande kol på handikapputredningens
huvud genom att säga:
Ingenting får vara angelägnare än att
försöka lägga fram förslag på något avsnitt,
så att vi nästa riksdag kan räkna
med utredningens ledamöter såsom personer
vilka ser klarare på frågorna än
vi här i riksdagen från våra ofta ganska
begränsade utsiktspunkter kan göra.

Jag är alltså beredd att tillstyrka utskottets
hemställan, om jag får klargjort
att jag därmed inte överger de blinda,
som jag ville bistå.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
ställde en direkt fråga till mig om
hur det kommer att bli för de blinda
om riksdagen biträder utskottsmajoritetens
förslag.

Avsikten är att försöka ordna en verksamhet
med lektorer som hjälper de
blinda. I dagsläget gäller det ett mycket
ringa antal blinda studerande. De
läser icke samma ämne, och i åtskilliga
ämnen skulle det inte föreligga behov
av mer än en talbok. Detta problem
får naturligtvis inte skjutas åt sidan
därför att det gäller ett ringa antal.
Men i nuläget, då det tillsatts en
stor utredning för att handlägga alla
frågor som berör de s. k. handikappade,
har vi inom utskottet ansett det riktigt
att avvakta utredningens resultat, innan
vi tar ställning till skolöverstyrelsens
förslag om ett anslag till talböcker till
dessa studerande. Däremot är vi mycket
positivt inställda till universitetskanslersämbetets
tanke att bereda studenter
tillfälle att bli lektorer åt de blinda, så
att dessa inte blir handikappade i sina
studier i de olika ämnen de läser.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag har varit med om
att underteckna motion II: 582, vilken
herr Mattsson tidigare berört. För att
tillgodose de mycket angelägna behov,

Fredagen den 15 april 19GG

Nr 17

159

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

som vi i dag behandlar och för vilka
herr Mattsson i någon mån redogjort,
erfordras en höjning av anslaget med
580 000 kronor till 1 723 000 kronor.

Trots att det tillsatts en utredning är
det enligt min mening skäligt att i dag
företa en sådan anslagshöjning. Nu har
emellertid motionen avstyrkts av utskottet.
Reservanterna däremot har flätat
ihop denna motion med andra motioner
och kommit fram till ett anslag på
inte mindre än 2 910 000 kronor, alltså
nära 3 miljoner kronor. Inte för att ett
sådant anslag i och för sig skulle vara
för stort för denna verksamhet; när
verksamheten kommit i gång och byggts
ut behöver säkert denna summa både
två- och tredubblas. Men i dag då det
är fråga om ett nytt anslag och om att
pröva ett nytt slags verksamhet är ett
anslag på nära 3 miljoner kronor inte
lämpligt avvägt. Jag kan därför inte
stödja reservationen. Men jag anser mig
i alla fall böra hålla fast vid vad jag
motionsvis yrkat, och de 580 000 kronor,
som vi begär i vår motion hade det
— som jag tidigare sade — varit skäligt
att lägga till, så att anslaget kommit
att höjas till 1,7 miljon kronor.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionen 11:582.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Björkman ställde
en direkt fråga till mig i min egenskap
av ordförande i handikapputredningen,
och jag anser att det är rimligt att jag
ger honom ett svar på den. Han var litet
fundersam över huruvida utredningen
hade i uppdrag att även undersöka den
kulturella omvårdnaden för de handikappade,
och svaret på den frågan kunde
kort och gott bli ja. Det är riktigt
att direktiven går ut på att man skall
försöka åstadkomma samma levnadsbetingelser
för de handikappade som för
andra medborgare, och med levnadsbetingelser
avses självfallet även de kulturella.
Längre fram i direktiven står att
kommittén skall föreslå åtgärder som är

ägnade att bryta de handikappades isolering,
och däri ligger ju också ett kulturellt
inslag.

Jag kan svara på fru Erikssons i
Stockholm fråga med att säga att det är
kommitténs avsikt att så fort som möjligt
lägga fram delbctänkanden på de
avsnitt som vi hinner bli färdiga med.
Kommittén har just i dagarna färdigställt
ett stort frågeformulär som går ut
till alla landets kommuner och landsting
och även till handikapporganisationerna,
vari man försöker kartlägga
situationen för de handikappade i vårt
land. Avsikten är att denna kartläggning
skall bli vägledande för de förslag
till åtgärder som kommittén ämnar
framlägga.

Det är alltså, herr talman, kommitténs
åstundan att snarast möjligt åstadkomma
förslag som främjar de handikappade
och avser att bryta deras isolering
även i kulturellt hänseende.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Bengtsson i Varberg för svaret på min
enkla fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I a) av herr
Harry Carlsson m. fl.; samt 3:o) bifall
till motionerna 1:469 och 11:582; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i Sundborn
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
74 :o) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
47, röstar

160 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Meddelande ang. besök vid marinen —

internationella biståndsverksamheten

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I a) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och 69 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 75—80

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81

Lades till handlingarna.

§ 3

Meddelande ang. besök vid marinen

Herr TALMANNEN yttrade:

.lag får meddela, att riksdagens ledamöter
inbjudits att måndagen den 9
maj besöka marinen. Exemplar av denna
inbjudan har utdelats, och anmälningslista
för anteckning om deltagande
i besöket finns utlagd i kammarens
kapprum. Listan indrages fredagen den
29 april kl. 18.00.

Riktlinjer för och planläggning av den
§ 4

Anslag till internationell biståndsverksamhet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1966/
67 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Riktlinjer för och planläggning av den
internationella biståndsverksamheten

Utskottet hade till behandling förehaft
följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 258) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (11:328), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa att en allsidig utredning
med representanter för stat, näringsliv
och mission tillsattes, vilken
skyndsamt borde utarbeta riktlinjer för
den fortsatta svenska biståndsverksamheten
beträffande såväl insatsernas utformning
som verksamhetens organisation
i enlighet med de principer som
angåves i motionerna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Lundström (I: 368)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (11:450),
i vilka hemställts bl. a. att riksdagen begärde
att Kungl. Maj :t till nästa års
riksdag skulle utarbeta en plan för
u-landshjälpens expansion upp till i
första hand en ekonomisk omfattning
motsvarande en procent av bruttonationalprodukten
samt att man därvid
redogjorde för hur biståndet inom givna
kostnader skulle kunna ge största möjliga
utvecklingseffekt,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (I: 158) och

Fredagen den 15 april 1906

Nr 17

101

Riktlinjer för och planläggning av

den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson in. fl. (11:207), i vilka
hemställts a) att riksdagen måtte uttala
sig för att målsättningen 1 procent
av bruttonationalprodukten till internationell
biståndsverksamhet borde uppnås
allra senast vid slutet av 1900-talet,

b) att riksdagen måtte höja de å riksstaten
för budgetåret 1966/07 under tredje
och sjunde huvudtitlarna uppförda anslagen
till internationell biståndsverksamhet
med 50 miljoner kronor för vardera
huvudtiteln samt att vederbörande
utskott måtte fördela de nämnda beloppen
på de särskilda anslagen under
respektive huvudtitel på det sätt utskottet
ansåge ge största möjliga effekt,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rubin väckt motion (II: 456), vari
hemställts att riksdagen måtte a) anvisa
under anslaget för internationell biståndsverksamhet
under tredje huvudtiteln,
utöver föreslagna 164 871 000 kronor,
ytterligare 100 miljoner kronor
fördelade med 50 miljoner till bistånd
genom internationella organ och 50 miljoner
till bilateralt tekniskt bistånd, b)
uttala sig för att 1962 års målsättning
vad beträffade u-landshjälp — att en
procent av nationalinkomsten skulle
brukas till u-hjälp — skulle förverkligas
senast år 1970.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 258 och II: 328
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionerna I: 158 och II: 207
samt II: 456, nämnda motioner i vad de
avsåge målsättningen för u-hjälpen,
ävensom motionerna 1:368 och 11:450,
i vad de avsåge en expansionsplan för
u-hjälpen, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Per Jacobsson, Virgin,
Harry Carlsson, Dahlén, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Johan Olsson, Bohman,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
6 — Andra kammarens

den internationella biståndsverksamheten

Antonsson, Nelander och Petersson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1: 258 och II: 328, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl.
Maj:t måtte tillsätta en utredning med
parlamentariker, representanter för näringsliv
och mission samt vetenskaplig
expertis för att undersöka vägarna fölen
ökad svensk biståndsinsats;

b) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 368, II: 450, I: 158 och
11:207 samt 11:456, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t
till nästa års riksdag utarbetade en
plan för förverkligande av 1962 års
riksdagsbeslut om biståndsverksamhetens
målsättning;

b) av herrar Per Jacobsson, Harry
Carlsson, Dahlén, Thorsten Larsson, Johan
Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson och Nelander, vilka
— under förutsättning av bifall till reservationen
under a) — ansett att utskottets
yttrande i viss del bort ha annan,
i reservationen angiven lydelse;

c) av herrar Virgin, Åkerlund, Bohman
och Petersson, vilka — under förutsättning
av bifall till reservationen
under a) — ansett att utskottets yttrande
i ovan angiven del bort ha annan, i
denna reservation föreslagen lydelse;

d) av herrar Virgin, Åkerlund, Bohman
och Petersson, vilka — under förutsättning
av bifall till reservationen
under c) — ansett att till utskottets
hemställan bort fogas ett moment c)
av följande lydelse:

»c) att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att åt förenämnda
utredning jämväl uppdrages att med
beaktande av vad som anförts i motionerna
1:258 och 11:328 utreda frågan
om den svenska biståndsverksamhetens
administration.»

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande denna punkt
må omfatta jämväl övriga punkter i

protokoll 1966. Nr 17

162

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

statsutskottets utlåtande nr 45 samt
statsutskottets utlåtande nr 46. Under
överläggningen framställes emellertid
yrkanden endast beträffande den nu
föredragna punkten nr 1 i utlåtande
nr 45.

Därefter anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! När man har diskuterat
den internationella fredsproblematiken
sådan denna har gestaltat sig efter
det andra världskriget, är det en
fråga som framför andra betecknats
som en ödesfråga, nämligen risken för
en framtida kärnvapenkonflikt. Det är
en tragisk och seriös realitet, och det
tjänar inte någonting till att försöka
tänka bort att denna risk hänger över
oss.

Jag skulle, herr talman, vilja peka på
två företeelser inom u-landsproblematiken,
som jag utan att använda några
övertoner bedömer som framtida ödesfrågor.
Den första är den starka befolkningstillväxten,
den som ibland kallas
befolkningsexplosionen, fram til! nästa
sekelskifte, och den andra är bristen
på livsmedel och att världssvälten för
varje dag rycker oss allt närmare.

Vi är medvetna om att vi i dag har
en världsbefolkning på i runda tal tre
miljarder. Av dessa tre miljarder finns
ungefär två i vad man brukar kalla uländer,
den andra tredjedelen i industriländerna.
Vad som gör det framtida
perspektivet kusligt och bekymmersamt
är att de fattiga ländernas folkmassor
ökar lika mycket fram till sekelskiftet
som hela världsbefolkningens storlek i
dag utgör. Man räknar alltså med en
ökning av 3 000 miljoner människor i
u-länderna och ungefär 400—500 miljoner
i industristaterna.

Det är svårt att bilda sig en mening
om vad dessa astronomiska tal i realiteten
innebär, men om man tar en enkel
bild kan man säga att det skulle
innebära, att bakom varje svensk som
om 30 år har möjlighet att äta sig mätt

kommer att stå ungefär 600 hungriga
färgade människor.

Vi bär att bedöma denna problematik
mot den bakgrunden att livsmedelstillgången
ökar endast obetydligt. Förenta
Nationernas organ på området,
FAO, har konstaterat att livsmedelsproduktionen
måste fördubblas fram till
1980 om man skall kunna bibehålla nuvarande
försörjningsgrad, som innebär
att ungefär en tredjedel av jordens befolkning
har chans att äta sig mätt och
få sitt kaloribehov täckt, att den andra
tredjedelen lever i ett mellanskikt mellan
svält och mättnad och att den sista
tredjedelen lever direkt i svält.

Det kan redan vid en så här grov
uppspaltning av problemet konstateras
att det mest ödesmättade är att ungefär
tre fjärdedelar av u-ländernas befolkning
i dag lider av undernäring. Enbart
fram till 1980 fordras, för att nuvarande
dåliga försörjningsgrad och dåliga
kaloritillförsel skall kunna upprätthållas,
en fördubbling av livsmedelsresurserna.

När man ser befolkningsutvecklingen
och livsmedelskrisen frågar man sig,
var botemedlet skall sökas. Det är
många som har varnat. Professor Myrdal
och professor Borgström har varnat
Förenta Nationernas organ på området,
men tyvärr tycker jag inte att deras
mycket berättigade varningar har haft
den genomslagskraft i den allmäna opinionen
som hade varit och än mera
kommer att bli befogad. Det är i dag
inte fråga om, huruvida en livsmedelskris
kommer, utan när den kommer.

Botemedlet? Ja, såvitt jag kan förstå
måste industriländerna vara beredda
att i större utsträckning än tidigare satsa
kapital, teknik och personal för att
frigöra de produktionsresurser som ligger
latenta och outnyttjade i u-ländernas
naturtillgångar. Det gäller både livsmedelsproduktionen,
agrarfältet och
den industriella expansionen, där man
måste se till att utvecklingen om möjligt
löper parallellt, så att u-länderna

Fredagen den 15 april 1960

Nr 17

HK!

Riktlinjer för och planläggning av

samtidigt försöker industrialisera oeli
i*y t»K''a upp eu livsmedelsproduktion.
Det finns i vissa u-länder en ambition
att hoppa över agrarstadiet. .lag tror
inte att det är möjligt. Man kommer
alldeles säkert att fa lata de olika produktionsgrenarna
sa att säga vandra
sida vid sida.

Som jag nämnde rader det brist både
pa kapital och personella resurser. Om
svenska folket menar allvar med den
opinion som skapats, måste vi därför
göra klart för oss på vilka områden vi
vill avstå från experter. Vill vi i större
utsträckning släppa till läkare, tekniker
etc., för att ge u-länderna möjlighet
att snabbare komma fram i sin utveckling?
Det är inget tvivel om att
utan hjälp utifrån kommer man inte i
dessa länder att klara den moderna
produktionstekniska utveckling som är
nödvändig, både inom livsmedelsproduktionen
och annan industri.

Men även om alla industristater gör
insatser som väsentligt överstiger vad
de i dag kan eller vill prestera, så är
den utveckling jag här sökt skissera en
process på mycket lång sikt. Vi kommer
inte, såvitt jag förstår, att lyckas
öka livsmedelsproduktionen i samma
takt som befolkningstillväxten ökar. Jag
grundar den åsikten på den offentliga
statistik som FN :s organ har presenterat.
Där konstateras att redan före 1980
kommer befolkningen i de fattiga länderna
att ha ökat till minst 3 miljarder,
alltså med 50 procent i förhållande
till siffran år 1960. Trots att i många
av dessa stater 60—85 procent av människorna
sysslar med jordbruk inom agrarområdet
håller inte livsmedelsproduktionen
jämn takt med befolkningsutvecklingen.
Man har en avsaktande
eller rent av stagnerad livsmedelsproduktion.
När vi tog del av katastrofläget
i Indien kunde vi konstatera att
i Asien har livsmedelsproduktionen per
capita sjunkit 5 procent på fem år från
1960. I Latinamerika är situationen ännu
värre, i Afrika är den något bättre.

den internationella biståndsverksamheten

Lppgiften att dämpa befolkningstillväxten
och parallellt därmed öka livsmedelsproduktionen
är vår tids största
fredsuppgift vid sidan av de försök som
vi alla gör pa den militära nedrustningens
område. Jag är väl medveten
om svårigheterna politiskt, i vissa fall
religiöst och ideologiskt-politiskt att få
till stånd en effektiv födelsekontroll.
Det är också en fråga om upplysning
i de stater det giiller, eftersom hittills
endast ett fåtal av u-länderna accepterat
att man måste vandra denna väg.
Samtidigt måste det sägas att de familjeplaneringsinsatser
som hittills bedrivits
i FN:s regi måste få en helt annan
storleksordning.

Jag säger inte detta endast av den
anledningen att jag betraktar det som
en humanitär tragedi att u-ländernas
mödrar skall se 40, 45 och upp till 50
procent av sina barn redan vid några
ars ålder do av svältsjukdomar och epidemiska
sjukdomar. Jag finner det också
självklart att vi aldrig kan uppnå
internationell politisk stabilitet, om det
finns svältande miljoner eller miljarder
i vår värld.

För min del tror jag att det finns
större möjligheter att öka livsmedelstillgångarna
än att snabbt lyckas med
födelsekontrollen. Som en liten parentes
i det sammanhanget vill jag säga —
eftersom man i den svenska jordbrukspolitiska
debatten dragit in detta spörsmål
— att jag inte anser att vi bör målinrikta
vår jordbrukspolitik på en överskottsproduktion
till förmån för de
svältande folken. Jag skulle vilja mynta
en annan, rent personlig uppfattning,
nämligen att inom några få år kommer
det att anses som en given internationell
solidaritetsförpliktelse att alla industri
stater, som har förutsättningar
därför, själva skall producera sitt behov
av livsmedel. Vi skall lägga märke
till att om de fattiga folken i dag hade
råd att äta sig mätta, skulle det redan
råda en bristsituation på världsmarknaden.
Vad man nu diskuterar inom

6* — Andra kammarens protokoll 19C>C>. .Yr 17

164

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

den svenska jordbrukspolitiken är därför
redan ett av utvecklingen passerat
stadium och kommer att vara det i
ännu högre grad den dag besluten skall
fattas.

För att ta ett exempel, så har man
i fråga om den svenska hjälpen till Indien
sagt, att Indien i dag snarare behöver
svenska konstgödselmedel än
svenskt vete. Jag tror för min del att
det icke är fråga om antingen — eller.
Självklart måste de interna produktionsmöjligheterna
och resurserna frigöras,
men jag är övertygad om att det
med hänsyn till klimatiska och många
andra förutsättningar, som jag inte här
skall uppehålla mig vid, är nödvändigt
att också skapa någon form av livsmedelsbank,
varigenom man får möjlighet
att möta de svältvågor som helt säkert
under överskådlig tid kommer att skölja
över de fattiga länderna. Jag vill betona
att, om inte USA hade haft ett stort
överskott av vegetabilier, främst vete,
hade situationen i dag varit mycket
värre. Det räcker med att nämna, att
USA har till Indien exporterat en halv
årsproduktion vete i samband med den
katastrof som för närvarande drabbar
just Indien.

Biståndsverksamheten ur internationell
aspekt har ju fungerat i så pass
många år att man börjar få ett visst
perspektiv på dess effekt. Det måste då
slås fast, att FN:s generalförsamling i
fjol höst nödgades konstatera, att
världshushållet inte förmått minska den
ekonomiska klyftan mellan u-länderna
och industriländerna. Den ekonomiska
tillväxttakten i u-länderna hade inte
nått mer än knappt hälften av den målsättning
man hade. Kapitalförsörjningen
hade försämrats, kapitaltillflödet
från industriländerna i form av gåvor
och krediter hade minskats etc.

Det är mot den bakgrunden vi diskuterar
den svenska hjälpinsatsen för
närvarande, och jag skall, herr talman,
efter dessa inledande reflexioner knyta
några synpunkter till de reservatio -

ner som har avgivits i anslutning till
statsutskottets utlåtande.

År 1961 antogs den målsättningen för
den svenska biståndsverksamheten, att
vi skulle i fråga om anslagen försöka
uppnå den av Förenta Nationerna rekommenderade
riktpunkten, 1 procent
av nationalinkomsten, så fort som möjligt.
Det fanns den gången anledning
förutsätta, att detta skulle bli möjligt
inom rimlig tid. Den meningsriktning
jag företräder ville emellertid ha garantier
för att målet skulle uppnås inom
tio år. Därför krävde vi att vårt land
skulle öka hjälpen med en tiondels procent
varje år, så att man i början av
1970-talet med säkerhet skulle vara
framme vid det uppsatta målet. Alla vet
att det inte har gått. Hjälpen har ökats
i långsammare takt.

Man talade då om att det gällde att
först skapa en bred folklig svensk opinion
och ett brett medborgarengagemang
för denna sak, som var ny för
vårt lilla land, som ligger vid sidan av
allfarvägen. Åtminstone jag har tyckt
mig märka att den folkopinionen har
ute i landet skapats snabbare än vad
många vågat hoppas.

Jag är inte främmande för att man
måste sätta in u-hjälpen i dess samhällsekonomiska
sammanhang och även ta
hänsyn till situationen i fråga om den
svenska bytesbalansen och vårt konjunkturläge
i övrigt. Jag kan emellertid
inte frigöra mig från den uppfattningen
— den kommer till uttryck även
i den reservation som också bär mitt
eget namn och där det sägs att man
måste ta hänsyn till dessa faktorer —
att det är litet för mycket av inhemsk
välståndsegoism, mot bakgrunden av de
gigantiska behov som finns, att skjuta
i förgrunden resonemanget, att det är
klart att vi vill hjälpa, men vårt eget
välstånd, vår egen valutareserv, vår
egen bytesbalans måste vi i första hand
hävda.

Jag vill emellertid inte negligera våra
möjligheter på detta område. Därför

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

165

Riktlinjer för och planläggning av

menar jag att beträffande de ökningar
som måste göras på u-hjälpens område
är det ett allas intresse att de får maximal
effekt. De ökningar som i år föreslagits
av mittenpartierna har inte på
något sätt en storslagen omfattning. De
löser inte biståndsfrågan på lång sikt.
.lag tror att det med hänsyn till den
långsiktiga utvecklingen behöves en
noggrannare planläggning än vi hittills
har haft. Sedan det nya organet, SIDA,
börjat växa in i uppgifterna, bär, såvitt
jag förstår, uppkommit en administrativ
stabilitet av det slag som fordras
i en så vansklig verksamhet som
den ifrågavarande. Misslyckanden kominer
väl alltid att ske på ett område
som detta. Det är ingalunda lätt för ett
ämbetsverk i vårt land att administrera
en verksamhet ute på fältet med förutsättningar
så helt olika våra egna både
med tanke på folkopinion och annat.
Det kommer helt visst — det får vi
räkna med — att göras missgrepp och
uppstå svårigheter.

För dagen är jag alltså till freds med
den så att säga administrativa stabiliseringstakten
sedan SIDA blev ett självständigt
ämbetsverk. Men om vi skall
kunna planera våra framtida insatser
för att uppnå den maximala effekt som
jag efterlyser behövs det också planläggning.
Vi måste dels räkna med att
använda de tillgängliga resurserna inom
svenskt näringsliv, svensk mission
och på andra områden och dels måste
de framtida insatserna planeras så väl
som det över huvud taget är möjligt.
Jag har ingenting emot den länderkoncentration
som man beslutat sig för
när det gäller de svenska biståndsinsatserna,
men jag tror att man också på
det rent administrativa området skulle
kunna åstadkomma en bättre samordning.
Den nuvarande hjälpverksamheten
är ju splittrad på en rad departement,
och SIDA kan inte bevaka hela
området.

Slutligen skulle jag vilja säga några
ord med anledning av den reservation

den internationella biståndsverksamheten

där man uttalar sig för investeringsgarantier.
Om svensk företagsamhet
och svenskt kapital tar de risker som
en ctablering i u-länderna innebär, anser
jag att de inte i första hand skall
göra detta i privat vinstintresse. Givetvis
måste ett sådant vinstintresse finnas
med här liksom vid all annan företagsamhet,
men jag tycker att riskerna
är så stora i dessa fall, att om företagen
vill göra etableringar och därigenom
bidra till att öka produktionskrafterna
i u-länderna, är det samhällets
uppgift att skapa en garanti, ett skydd
för denna verksamhet. Som bekant håller
man på det internationella planet på
att planera för en sådan garanti. Det
går emellertid mycket trögt, och i avvaktan
på en mer allsidig internationell
överenskommelse har flera länder skapat
nationella garantier. Jag tror att
även Sverige måste på allvar överväga
detta.

Vid utskottets utlåtande är även fogad
en reservation som gäller Förenta
Nationernas barnfond. Det finns möjlighet
att använda denna fonds medel
även för åtgärder på familjeplaneringens
område. Det är visserligen inte några
större ökningar som vi reservanter
föreslagit i det avseendet, men jag tror
att de är välbefogade.

Jag vill också säga några ord beträffande
den allmänna inriktningen av
hjälpverksamheten. Som en personlig
erfarenhet av den mycket givande resa
som statsutskottets första avdelning
gjorde till vissa länder i Östafrika vill
jag framhålla att vi bör satsa ännu mer
på den förebyggande hälsovården. Det
är gott och väl att man bygger sjukhus
och tar hand om människorna i en akut
situation, men det hjälper föga om man
sedan släpper ut dem i deras gamla
miljö, där de lever under dåliga hygieniska
förhållanden och löper samma
risk för infektioner som tidigare.

Jag är övertygad om att bara en så
enkel sak som en bättre ordnad vattenförsörjning
skulle utgöra en före -

166 Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

byggande hälsovård som på ganska kort
sikt skulle avsätta stora spår av positivt
slag. I de länder, som vi besökte,
gjorde jag ofta den iakttagelsen att
människorna hämtade sitt vatten ur floder
som var infekterade av alla möjliga
bakterier. Det borde anläggas brunnar,
där de kunde få friskt vatten.

Jag gjorde en annan iakttagelse som
jag inte heller vill undanhålla kammaren.
Man berättade för oss att det fanns
distrikt i Etiopien, som hade en barnadödlighet
på 40, 45 eller 50 procent.
.lag frågade de svenska läkarna om detta
berodde på brist på äggvita eller
undernäring? De svarade ja på den frågan.
Samtidigt kunde vi konstatera att
Etiopien enligt FN:s och egna uppgifter
är världens kreatursrikaste land
med 20 miljoner kor. Men i det landet
är barnadödligheten hög, bl. a. av brist
på äggvita. Det borde finnas möjligheter
att genom avelsarbete och framsteg
på nötkreatursavelns område producera
mjölkäggvita som på ett revolutionerande
sätt skulle höja hälsostandarden.

Detta var som sagt några personliga
iakttagelser.

Jag vill också gärna ge en eloge till
missionen. Jag har inget behov av att
göra det utifrån andra utgångspunkter
än rent objektiva. Glädjande nog har
man tonat ned de motsättningar eller
kanske den misstänksamhet som tidigare
kanske fanns på visst håll. Missionen
sysslar ju utöver sin religiösa verksamhet
även med humanitär och kulturell
verksamhet, och vi fick allmänt
det intrycket att missionen, på grund av
sin långa erfarenhet och stora kännedom
om folket och dess kulturmönster,
har möjligheter att med små medel
göra mycket effektiva insatser.

Jag är alltså för min del mycket glad
över den positiva skrivning som utskottet
har gjort i dessa frågor. Jag tror att
det är förmätet att använda våra värderingar
som en mall på u-ländernas sociala
mönster. Vi kan inte begära att

u-ländernas folk under en kort tidsepok
skall acceptera det som har varit
och är framstegsvänligt i västerlandet.
Jag tror att det hos varje folk finns ett
djupt rotat kulturmönster som man inte
alltför mycket skall försöka rucka på.
Men man skall försöka att på det materiella
området ge dem de förutsättningar
som är nödvändiga.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till reservationerna 1 a) och
1 b).

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag håller med herr Antonsson
om att det här rör sig om en
mycket stor fråga, en ödesfråga för
världens folk. Men ofta när det i riksdagen
och på andra håll talas om svenska
internationella biståndsinsatser får
jag som åhörare en känsla av att talarna
inte alltid har tänkt sig in i vilket
oerhört stort hav av behov vår u-landsverksamhet
arbetar i. Behoven kommer
att vara både omätliga och omättliga
under många årtionden, troligen århundraden,
framöver.

Varje år beräknas befolkningen i uländerna
öka med cirka åtta gånger så
många människor som bor i Sverige.
Den ekonomiska tillväxttakten i de
flesta u-länder är tyvärr inte mer än
ett par procent, och i många fall har
befolkningsökningen lett till en minskning
per person räknat av den redan
tidigare låga nationalprodukten.

Klyftan snarare ökar än minskar
mellan u-länder och industriländer i
fråga om ekonomisk standard, trots att
industriländernas samlade u-landshjälp
beräknas uppgå till cirka 50 000 miljoner
svenska kronor årligen. I dessa
pengar ingår också vårt lands bidrag
med cirka 300 miljoner. Dessa siffror
säger oss att hjälpbehovet är enormt
och våra egna resurser begränsade.

Även om vi med åren kommer upp

Fredagen den 15 april 19(i(i

Nr 17

107

Riktlinjer för och planläggning av

till 1 procent av nationalinkomsten i
biståndsinsats, som riksdagen ar 1901
uttalade förhoppningen om, kommer
vår biståndsinsats i förhållande till
både de stora hjälpbehoven och industriländernas
samlade biståndsinsats att
vara blygsam.

Jag tror att dessa nyktra konstateranden
ger oss än större anledning att
verkligen se till att vår biståndsinsats
erhåller bästa möjliga effekt i mottagarländerna.
Vi har inte vare sig personella
eller ekonomiska resurser av
sådan storleksordning att kravet på väl
planerade insatser kan eftersättas.

Jag hälsar därför med tillfredsställelse
att regeringen och SIDA anser att
det svenska biståndet bör koncentreras
till ett fåtal länder. För att effektivt
kunna hjälpa och främja kulturell, ekonomisk
och social utveckling måste de
insatta åtgärderna vara väl planerade,
mångskiftande och långsiktiga, och dä
kan inte vårt lands relativt lilla verksamhet
spridas ut på för vida fält. Det
är givet att man vid nödsituationer och
för katastrofhjälp många gånger måste
avvika från den huvudregeln.

Jag tror också att det i u-länderna i
allt högre grad har vuxit fram eu insikt
om att inte enbart traditionell biståndsverksamhet
på lång sikt kan lösa problemen.
Man har blivit alltmer medveten
om att betydligt större aktivitet inom
u-länderna själva är nödvändig, inriktad
i första hand på att bygga upp
de egna produktionsresurserna i syfte
att skapa sysselsättningsmöjligheter och
tillgodose en stigande efterfrågan inom
länderna.

Viktigt är att stimulera utbyggnaden
av basnäringarna — oftast jordbruk och
boskapsskötsel — vilkas avkastningsförmåga
bör kunna högst väsentligt förbättras.
Samtidigt har ett tidigare motstånd
mot engagemang från utlandets
sida i kommersiellt hänseende minskat,
och numera torde i de flesta u-ländcr
finnas önskemål om att det humanitära
och tekniska biståndet kompletteras

den internationella biståndsverksamheten

med enskilda investeringar i landets näringsliv.

Intresset från myndigheterna i u-länderna
för ett snabbt utbyggt näringsliv
har även märkts i u-ländernas framträdande
i FN och andra internationella
organ. Som exempel härpå kan anföras
den rekommendation som på förslag av
bl. a. Tanzania och Turkiet antogs av
FN:s generalförsamling förra året, med
uppmaning till regeringarna i de kapitalexporterande
länderna att undvika åtgärder
som hindrade eller begränsade
utflödet av kapital från sådana länder
till u-länderna och att vidtaga alla nödiga
åtgärder för att främja strömmen
av enskilda investeringar i u-länderna,
exempelvis genom befrielse från eller
lättnader i beskattningen, genom investeringsgarantier
för dem som investerar
i u-länderna och genom stöd till
utbildning av företagsledare och teknisk
personal. Det väckte ett visst uppseende
att Sverige ensamt bland industriländerna
lade ned sin röst vid omröstningen
i frågan.

Jag tror som sagt att en genomgripande
uppbyggnad av basnäringarna och
en industrialisering erfordras för att
levnadsstandarden i u-länderna skall
kunna höjas. Utvidgad industriell och
kommersiell verksamhet i u-länderna
ger näringslivet där större allsidighet
och anpassningsförmåga.

De utländska investeringarnas värde
för u-länderna är större än enbart det
investerade kapitalbeloppet, överförandet
av teknisk, ekonomisk och administrativ
kunskap har också stort värde.
Dotterföretag i u-länderna kommer genom
moderbolaget i ett industriland att
kunna dra nytta av det kontaktnät världen
över som moderbolaget i regel har.
Tillgång till moderbolagets samlade erfarenhet
och till dess praktiska utbildningsmöjligheter
är väsentliga faktorer
med hänsyn till u-ländernas stora brist
på utbildad personal. Det svåra problemet
med marknadsföring av nya produkter
övervinnes också lättast genom

168

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

samarbete med redan bestående företag
i industriländerna.

Med hänsyn till u-ländernas behov av
investeringar anser jag att vi bör vidtaga
åtgärder för att underlätta för
svenska företag att bidraga till en ökning
av takten i u-ländernas ekonomiska
utveckling. Åtgärder i detta syfte bör genomföras
på beskattningens område. Ett
nationellt investeringsgarantisystem bör
kunna skapas, om inte förhoppningarna
om ett internationellt sådant system blir
infriade. Andra handelsstimulerande åtgärder
bör också vidtagas.

Jag finner det angeläget understryka
att det inte finns någon motsättning mellan
utvecklingen av näringslivet i u-länderna
och åtgärder för att genom undervisning
liksom genom sjuk- och hälsovård
förbättra levnadsvillkoren för befolkningen
i u-länderna. Bland industriländerna
är Sverige i stort sett ensamt
om att inte binda det finansiella biståndet
till egna leveranser. Ett för hårt fasthållande
vid denna princip kan få till
följd att svensk företagsverksamhet i
u-länderna försenas eller förhindras. Så
länge andra länder tillämpar principen
om bundet bistånd bör vi för att underlätta
svensk kommersiell aktivitet på
u-landsmarknaderna på något sätt knyta
det .svenska biståndet till svensk export.

Herr talman! Under statsutskottets
första avdelnings resa i Tanzania och i
Etiopien fick vi se många goda exempel
på utmärkta svenska biståndsinsatser,
och vi fick också ta del av hur svensk
mission arbetar i u-länderna. Jag är
övertygad om att det är dessa positiva
erfarenheter som kommit till uttryck i
utskottets handläggning av frågan i år.

Under punkten 8, Fältverksamhet, förelåg
ett stort antal motioner från flera
partier med önskemål om höjda anslag
till missionens verksamhet. Utskottet
har glädjande nog blivit enigt om en
skrivning, som innebär att SIDA ges
möjlighet att inom ramen av reservationsanslaget
om cirka 10 miljoner kronor
tillmötesgå önskemål om anslag till

den fältverksamhet, som bedrives av frivilliga
svenska organisationer, däribland
främst missionen. Utskottet har
även understrukit betydelsen av dessa
organisationers verksamhet.

För egen del vill jag tillägga att jag
anser det vara en mycket angelägen
u-landsinsats att fortlöpande genom
SIDA hjälpa missionen till tidsenliga
byggnader och tidsenlig utrustning för
den undervisning och den sjuk- och hälsovård
som missionen bedriver. Detta
gäller i högsta grad i de länder där den
svenska biståndsverksamheten är koncentrerad.
Jag hoppas verkligen att
statsrådet Lindström och SIDA vill ha
förståelse för denna angelägenhet.

Herr talman! Vad jag anfört om ulandsinsatsernas
natur och inriktning
ställer särskilda krav på en ändamålsenlig
och effektiv samordning av de
svenska insatserna på detta område.

Jag har redan nämnt att en riktpunkt
för vår biståndsverksamhet måste vara
att den koncentreras på ett omsorgsfullt
utvalt begränsat antal länder, så att därigenom
förutsättningar skapas för en aktiv
och fruktbringande samverkan och
växelverkan mellan företagsamhet, mission
och tekniska och humanitära offentliga
åtgärder. De erfarenheter och
det kunskapsunderlag som vinnes genom
dylika koncentrerade åtgärder i de
berörda länderna ger betingelser för
bästa möjliga resultat. Genom de kontakter
sådan samverkan skapar blir det
också lättare att förmå svenska företagare,
tekniker, lärare och annan personal
att engagera sig i u-landsverksamhet.

Det råder inget tvivel om att utbytet
för berörda u-länder — och detta är det
väsentligaste — blir större om det statliga
biståndet samordnas med övrig utvecklingsfrämjande
verksamhet genom
svenskt näringsliv och svensk mission,
som under ett framgångsrikt och långvarigt
arbete samlat värdefullt kunskapsstoff,
väl ägnat att tjäna som bas
för ytterligare åtgärder.

Fredagen den 15 april 1966

Nr 17

1G9

Riktlinjer för och planläggning av

Tyvärr kan inte organisationen av den
svenska biståndsverksamheten i dag
anses helt tillfredsställande. Samarbetet
och utnyttjandet av latenta resurser
bar försvårats genom splittringen på
olika organ. Den svenska statliga biståndsadministrationen
saknar alltjämt
enhetlig ledning. Fortfarande är verksamheten
uppdelad på flera departement
och verk. SIDA, som sorterar under
utrikesdepartementet, handlägger
den tekniska biståndsverksamheten, de
kommersiella insatserna sker genom
handelsdepartementet och de finansiella
insatserna görs genom finansdepartementet.
Ansvarsfördelningen mellan utrikesförvaltningens
kontaktuppgifter
och SIDA:s uppföljande verksamhet är
inte heller helt klarlagd.

På sikt är det angeläget att tillskapa
ett enda organ, som skall ha till uppgift
att tillse att verklig planmässighet
kännetecknar arbetet. Även för mottagarländerna
är det angeläget att vår
verksamhet har en enhetlig ledning.

Hela detta samordningskomplex bör
enligt min mening upptas till förnyad
prövning av en arbetsgrupp, som förutsättningslöst
utreder problemet.

Det väsentligaste syftet bör vara dels
att finna de vägar som vårt land bör
beträda för att vinna största möjliga effektivitet
inom de u-länder där svenska
staten, svensk företagsamhet och svensk
mission är villiga att göra insatser, dels
att klarlägga hur verksamheten här hemma
skall organiseras.

Herr talman! Med det här sagda vill
jag yrka bifall till reservationerna 1 a),
1 c) och 1 d), i vilka begäres att riksdagen
beslutar att hemställa till Kungl.
Maj :t om tillsättande av en utredning,
omfattande parlamentariker, representanter
för näringsliv och mission samt
vetenskaplig expertis, för en ökad biståndsinsats,
och att denna utredning
även skall pröva frågan om den svenska
biståndsverksamhetens administration.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta

den internationella biståndsverksamheten

behandlingen av förevarande ärende
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde onsdagen den
20 innevarande april.

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 skulle uppföras närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 48
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för nästkommande
sammanträde tisdagen den 19 april.

§ C

Till bordläggning anmäldes allmänna
beredningsutskottets memorial nr 27,
angående överlämnande till statsutskottet
av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 121, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1966/67 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från första lagutskottet:

nr 130, i anledning av väckta motioner
om eds ersättande med försäkran på
heder och samvete.

§ 8

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
885, av herrar Andersson i Örebro och
Berglund, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 79, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391) m. m.

Denna motion bordlädes.

170

Nr 17

Fredagen den 15 april 1966

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Lönsboda, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående ledamotskapet
i domkapitel,

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående bestridandet av kostnaderna
för viss praktiktjänst inom försvarsmakten,
och

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för att påskynda
ärendebehandlingen inom medicinalstyrelsen.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66
614724