Torsdagen den 13 maj Sid (Riksdagens protokoll 1965:24)

Nr 24

FÖRSTA KAMMAREN

1965

13—14 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 13 maj Sid.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet.......... 6

Den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera
statliga företag .......................................... 17

Sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet . . 27

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet.......... 29

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Hiibinette ang. utbildningen av arbetsterapeuter .... 60

av herr Larsson, Lars, ang. ålderspensionen för de äldsta försäkringstagarna
inom ATP ............................ 60

av herr Sveningsson om övningskörning i högertrafik........ 61

av herr Sveningsson om åtgärder mot missbruket av narkotika 61

Fredagen den 14 maj

Anslag under åttonde huvudtiteln till högre utbildning och forskning: Universiteten

m. m....................................... 62

Lunds universitet ........................................ 66

Göteborgs universitet .................................... 72

Stockholms universitet .................................... 76

Umeå universitet ........................................ 84

Om inrättande av en professur i idrottsmedicin ............ 87

Bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
.............................................. 90

Organisationen av statskontoret .............................. 94

Om en avveckling av dyrortsgraderingen av statsanställdas löner 96
1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna .............. 98

Frivillig ^beskattning av makar ............................ 100

Fortsatt valutareglering ...................................... 117

Riksbankens sedelutgivning .................................. 123

Den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen .................. 127

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lidgard ang. remissbehandlingen
av vissa offentliga utredningar ...................... 137

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 13 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet ........................ 6

Andra lagutskottets memorial nr 45, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om rätten till änkepension enligt lagen
om allmän försäkring ................................ 17

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. avtal om driften av Institutet
för växtförädling av frukt och bär, m. m........... 17

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 34, ang. alkohol- och
nykterhetspolitiken ...................................... 17

Statsutskottets utlåtande nr 79, ang. anslag till bidrag till uppförande
eller inrättande av barnhem m. m................. 17

— nr 80, ang. anslag till statistiska centralbyrån, m. m......... 17

—• nr 81, ang. vissa anslag till bostadsstyrelsen m. m........... 17

— nr 82, ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag

med flera statliga företag ................................ 17

—- nr 83, ang. vissa byggnads- och markfrågor inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde .................. 27

—- nr 84, ang. naturhistoriska riksmuseets ställning och organisation
m. m............................................... 27

Första lagutskottets utlåtande nr 25, om en mera tidsenlig utformning
av reglerna om gäldränta ............................ 27

— nr 26, ang. ändrad lydelse av 72 § växellagen m. m........... 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, ang. särskilda bestämmelser
om allmän folk- och bostadsräkning år 1965 m. m........... 27

— nr 25, ang. ändring i lagen om sammanföring av samfälld väg mark

med angränsande fastighet m. m., m. m............... 27

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, om bättre skydd
för medborgarnas politiska integritet ...................... 29

— nr 36, ang. rådgivningsverksamheten inom nykterhetsvården 59

— nr 37, om obligatorisk medicinsk kontroll av barn .......... 59

Innehåll

Nr 24

Sid.

Statsutskottets memorial nr 85, ang. allmän beredskapsstat ...... 59

— nr 86, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden...... 59

— nr 87, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

anslag till Statens mentalsjukhus: Avlöningar .............. 59

— utlåtande nr 88, ang. medelsbehovet för försvarsstabens verksamhet
.................................................. 59

— nr 89, ang. anslag till investeringar i försvarets fabriksfond

m. m..................................................... 59

Fredagen den 14 maj

Statsutskottets utlåtande nr 90, ang. anslag till högre utbildning
och forskning ............................................ 62

— nr 91, ang. anslag till statskontoret m. m. och statens datamaskinfond
................................................ 94

— nr 92, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå

allmänna arvsfondens rätt till arv.......................... 96

— nr 93, ang. vissa ändringar i statliga avlönings- och pensions reglementen,

m. m....................................... 96

Bevillningsutskottets memorial nr 33, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ändring i kommunalskattelagen
.................................................... 98

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, ang. suppleanter för fullmäktige
i primärkommunerna ............................ 98

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar................................ 100

Bankoutskottets utlåtande nr 32, ang. fortsatt valutareglering .... 117

— nr 33, ang. särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m........................................... 123

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 16 § förordningen om Konunga riket

Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m............................................. 127

— nr 35, ang. fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen,

m. m.....................................................

127

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Torsdagen den 13 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Herr andre vice talmannen yttrade,
att han, efter samråd med andra kammarens
talman, finge föreslå, att —
under förutsättning att kamrarna godkände
den i statsutskottets memorial
nr 87, i fråga om anslag till Statens
mentalsjukhus: Avlöningar, föreslagna
voteringspropositionen — gemensam
votering i detta ärende skulle äga rum
onsdagen den 19 maj kl. 10.00.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1965 den 13 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse dels
riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1965—1968 efter herrar K.
E. Ahlkvist och N. G. Svärd, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter,
dels en fullmäktig i riksbanken för återstående
delen av valperioden 1963—
1966 efter herr Ragnar V. Persson, som
erhållit entledigande från sitt uppdrag
att vara fullmäktig i riksbanken, jämte
en suppleant; och befunnos efter valens
slut ha blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1965—1968:
herr Ahlkvist, Karl Emil,
ledamot av första

kammaren, ........ med 40 röster,

herr Holmberg, Yngve,
ledamot av första

kammaren, ........ med 40 röster;

från och med den 13 maj 1965 för återstående
delen av valperioden 1963—
1966:

herr Gustafsson, Hans
Lennart, ledamot av
andra kammaren .... med 40 röster;

suppleant för herr Ahlkvist, K. E.:

herr Nilsson, Elis Birger,
ledamot av andra
kammaren ........ med 40 röster;

suppleant för herr Holmberg, Y.:

herr Burenstam Linder,

Hans Martin Staffan,

docent, ............ med 40 röster;

suppleant för herr Gustafsson, H. L.:

herr Wärnberg, Erik
Gunnar, ledamot av
första kammaren, .. med 40 röster.

Gustaf Elof sson G. Ivar Virgin

Ingemund Bengtsson Eric Helander

År 1965 den 13 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1965—1968 efter herrar W.
Svensson och A. G. B. Andersson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1965—1968:
herr Svensson, Waldemar,
f. d. ledamot av
andra kammaren, .. med 39 röster,
herr Andersson, Axel
Gustav Birger, ledamot
av första kammaren,
............ med 39 röster;

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

suppleant för herr Svensson, W.:
herr Gustafsson, Gustaf
Henning, i Skellefteå,
ledamot av andra
kammaren, ........ med 39 röster;

suppleant för herr Andersson, A. G. B.:
herr Svanberg, Uno Ingvar,
ledamot av andra
kammaren, ...... med 39 röster.

G. Ivar Virgin Gustaf Elofsson

Ingemund Bengtsson Eric Nelander

År 1965 den 13 maj sammanträdde de
valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av föreskrivet val av två ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
två suppleanter för dem för tiden från
valet, till dess nytt val under år 1969
försiggått; och utsågos därvid till

ledamöter:
fröken Mattson, Lisa,
ledamot av första

kammaren, ........ med 38 röster,

herr Wennerfors, Alf
A:son, ledamot av
andra kammaren .... med 38 röster;

suppleant för fröken Mattson, L.:
fru Segerstedt Wiberg,

Ingrid, ledamot av

första kammaren, .. med 38 röster;

suppleant för herr Wennerfors, Alf
A: son:

herr Gustafsson, Gustaf
Einar, i Kårby, ledamot
av andra kammaren,
.............. med 38 röster.

Gustaf Elofsson G. Ivar Virgin

Ingemund Bengtsson Eric Nelander

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att de upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna
ävensom att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle
underrättas om dessa val samt an -

modas låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelser till
Konungen med anmälan om de förrättade
valen.

Justerades tre protokollsutdrag.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 759.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28 och
memorial nr 29, bevillningsutskottets
betänkande nr 30 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 32—35.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:209,
av herr Sundin, samt II: 254, av herrar
Antonsson och Elmstedt, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Iiungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag till riksdagen rörande
stimulans av det personliga nysparandet
av reell karaktär i enlighet med vad
i motionerna anförts;

II) de likalydande motionerna I: 306,
av herr Virgin m. fl., och 11:366, av
herr Heckscher m. fl., vari anhållits,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

a) förordning om bostadssparande;

b) förordning om utbildningssparande;
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag rörande premiering av allmänt
målsparande genom avdragsrätt
vid beskattningen för medel, som insatts
å särskilt sparkonto enligt de i
motionerna angivna riktlinjerna;

III) de likalydande motionerna I:
466, av herrar Hilding och Per Jacobsson,
samt II: 575, av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära förslag syftande till att
möjliggöra viss skattepremiering av
målinriktat bostadssparande; ävensom

IV) de likalydande motionerna I:
474, av herr Harald Pettersson m. fl.,
och 11:563, av herr Antby m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
och förslag till riksdagen rörande
premiering av sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
genom avdrag på den statliga
inkomstskattens slutbelopp, varvid
det i motionerna anförda förslaget särskilt
måtte prövas.

De i motionerna I: 306 och II: 366
framlagda författningsförslagen avsågo
bland annat rätt till avdrag vid taxeringen
för medel, som insattes på särskilt
bostadskonto för anskaffande av
eget hem eller för betalning av insats i
bostadsrättsförening. Vidare hade yrkats
avdragsrätt vid taxeringen för
sparmedel, vilka insatts på ett särskilt
utbildningskonto. De på sådant konto
insatta medlen hade föreslagits skola
undantagas från gåvoskatt. Ytterligare
hade förordats viss skattefrihet för sådant
sparande, som skedde i form av
särskilt stora amorteringar på egnahemslån.
Beträffande det s. k. sparavdraget
i inkomstkällan kapital hade föreslagits,
att detsamma skulle höjas med
200 kronor för ensamstående och 400
kronor för makar, allt i den mån kapitalavkastning
till motsvarande belopp
utgjorde utdelning av aktier eller andelar
i ekonomisk förening. Därjämte

hade förordats, att sparavdrag med 400
kronor för ensamstående respektive 800
kronor för makar skulle få åtnjutas
också i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 209,
av herr Sundin, samt II: 254, av herrar
Antonsson och Elmstedt, om stimulans
av personligt sparande,

2) de likalydande motionerna I: 306,
av herr Virgin in. fl., och II: 366, av
herr Heckscher m. fl., om skattefrihet
för sparande,

3) de likalydande motionerna I: 466,
av herrar Hilding och Per Jacobsson,
samt II: 575, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., om skattelättnader
för bostadssparande, ävensom

4) de likalydande motionerna 1:474,
av herr Harald Pettersson m. fl., och
11:563, av herr Antby in. fl., om premiering
av sparande på särskilt sparkonto,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottets yttrande såvitt gällde motionerna
I: 209 och II: 254 bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 209, av herr Sundin,
samt II: 254, av herrar Antonsson och
Elmstedt, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
till riksdagen rörande stimulans av det
personliga nysparandet av reell karaktär
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

II) av herrar Enarsson, Ottosson och
Magnusson i Borås, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte antaga de i motionerna I: 306
och 11:366 framlagda förslagen till

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

a) förordning om bostadssparande

b) förordning om utbildningssparande,
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

HD av herrar Lundström, Enarsson,
Sundin, Ottosson, Skärman, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora,
Enskog och Larsson i Umeå, vilka, under
åberopande av vad som anförts i
motionerna 1:306 och 11:366, såvitt
anginge stimulans för enskilt frivilligt
sparande genom s. k. allmänt skattesparkonto,
motionerna 1:466 och II:
575 samt motionerna I: 474 och II: 563,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:306 och 11:366, 1:466 och 11:575
samt I: 474 och II: 563 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till riksdagen med
ledning av vad som i motionerna anförts
rörande premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto i bank
eller annan penninginrättning samt rörande
skattelättnader för bostadssparande.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 28, som vi nu går
att behandla, har det fogats tre reservationer,
varav vi från högerpartiet har
anslutit oss till II och III. Jag skall i
det följande göra vissa kommentarer till
dessa reservationer och även i övrigt
framföra några synpunkter på vad som
sägs i betänkandet.

Utskottet inleder sitt uttalande med
ett konstaterande av att i den politiska
debatten råder allmän enighet om sparandets
betydelse för det ekonomiska
framåtskridandet och vidare att avsevärda
privata och offentliga investeringar
torde krävas om vårt näringsliv
skall kunna hävda sig i en hårdnande
internationell konkurrens. Utskottet berör
även de ökade krav som ställs på
samhället i olika avseenden.

Sparandets betydelse som en av

grundvalarna för ekonomiskt framåtskridande
och ökat välstånd för den
enskilde har från högerpartiets sida alltid
satts i förgrunden i den politiska debatten.
Inte minst i dagens läge och med
tanke på vad vi under de allra senaste
dagarna hört om de närmaste framtidsutsikterna
för vårt ekonomiska liv finner
vi det högst angeläget att sprida
kännedom bland människorna om sparandets
roll och, vilket är kanske ännu
viktigare, finna vägar som verkligen
stimulerar till ett ökat sparande på sådant
sätt att det ger påtagligt utslag i
en bättre kapitalförsörjning.

Vårt alternativ är att sparandet i första
hand skall ske hos den enskilde medborgaren
och att sparandet hos samhället
bör avpassas med hänsyn till uttaget
av skatter och avgifter, så att det
inte tas ut mera än vad som är nödvändigt
för att bedriva den samhälleliga
verksamheten. Vi har i andra sammanhang
redovisat förslag på just dessa
områden som syftar till att bereda
möjlighet till ökat enskilt sparande.

I diskussionen om sparandet är det
ytterligare en faktor som spelar en avgörande
roll, nämligen ett fast penningvärde.
Alla sparstimulerande åtgärder
förlorar större delen av sin effekt, om
de inte kombineras med skyddsåtgärder
för sparkapitalets köpkraft. Människorna
måste kunna förlita sig på att de vid
ett målsparande som avser att sträcka
sig ett eller flera år framåt i tiden kan
köpa den avsedda nyttigheten utan att
behöva skuldsätta sig ytterligare bara
för att pengarna under tiden förlorat i
värde så att inte ens upplupna räntor
räcker till att bevara själva sparkapitalets
köpkraft.

Av de bilagor som har fogats till
betänkandet och som upptar översikter
över sparandet framgår att detta har
ökat. Inlåningen hos affärsbankerna
har stigit från något över It 000 miljoner
kronor 1953 till drygt 19 000 miljoner
nu. Det är räknat i 1953 års penningvärde.
Utvecklingen hos sparbankerna
har gått från 9 000 till 14 500 mil -

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

joner kronor under samma tid. Inlåningsutvecklingen
även hos andra penningsinstitut
har gått i ungefär samma
riktning.

Något som också är intressant i sammanhanget
är AP-fondens tillväxt från
1189 miljoner kronor år 1961 till drygt
7 000 miljoner kronor år 1964. Den
framtida proportionen mellan AP-fonden
å ena sidan och övriga penninginstitut
å andra sidan i fråga om innestående
kapital kommer säkerligen att
kraftigt förändras genom en hastig tillväxt
av AP-fonden.

Bilaga 4, som visar utvecklingen av
det allmänna lönesparandet, tycker jag
ger en fingervisning om vad ett ökat enskilt
sparande skulle kunna betyda. Vid
1964 års slut hade i denna sparform
463 426 konton sammanlagt en behållning
på omkring 900 miljoner kronor.
Det motsvarar ett medeltal per konto
av i runda tal mellan 1 900 och 2 000
kronor. Om behållningen per konto i
medeltal skulle stiga till det dubbla,
alltså i runda tal 4 000 kronor, medförde
ju detta en total behållning på omkring
2 000 miljoner. Om vi kunde lyckas i
att åstadkomma ett mera allmänt målsparande
på sikt så att både antalet
konton och medelbehållningen per konto
t. ex. fördubblades, skulle detta tillföra
kapitalmarknaden och de enskilda
spararna kapital i betydande omfattning
till gagn för båda parter. En sådan
målsättning torde nog ingalunda
vara orealistisk.

Det konkreta förslag som vi här för
fram såsom sparstimulerande åtgärder
i reservation II är ett skattefritt sparande
för anskaffning av egen bostad. Där
har vi angivit vissa rambelopp, vilka
jag här inte skall upprepa, eftersom de
är kända förut och det närmast är principen
som vi här vill vara förespråkare
för. En sådan sparform skulle omfatta
ett maximerat belopp på 12 000 kronor
för äkta makar under åren 1966—1971.
Om de insatta medlen uttas för annat
ändamål, skall de upptas till beskatt lf

Forsla kammarens protokoll 1065. Nr 21

ning. Vi har även föreslagit andra
spärråtgärder. Enligt min uppfattning
skulle en sådan stimulans säkerligen
väcka intresse hos ett rätt stort antal
familjer för att försöka få en egen
grundplåt till en bostad till nytta och
glädje först och främst för vederbörande
själva men även till gagn för samhället
genom de minskade anspråk på
kredit som skulle bli följden vid byggnadsföretagets
förverkligande.

Vi har även sagt oss att de föräldrar
som med tanke på barnens framtid redan
under dessas tidigare år vill avsätta
sparmedel för deras kommande utbildning
skulle få en effektfull stimulans
genom skatteavdrag för sålunda
insatta belopp. Vi har tänkt oss upp
till 1 200 kronor om året och högst
18 000 kronor sammanlagt. Vi har även
här föreslagit kompletterande bestämmelser
om spärrtid och annat till förhindrande
av missbruk.

En annan del av förslaget är att det
s. k. sparavdraget från inkomst av kapital
skall höjas med 200 kronor för
ensamstående och 400 kronor för makar,
i den mån som denna avkastning
utgör utdelning av aktier och andelar
i ekonomiska föreningar till minst dessa
nämnda belopp. Vidare har vi föreslagit
att detta sparavdrag skall få åtnjutas
även av den som satt in sitt sparkapital
i jordbruksfastighet, annan fastighet
eller rörelse. Enligt vår mening
finns inte någon principiell skillnad
mellan avkastning av bankmedel, aktier

o. d. och avkastningen från övriga
nämnda förvärvskällor. Vi anser att
likartade bestämmelser bör gälla i fråga
om dylikt avdrag från avkastningen.

I ett reellt nysparande bör även inräknas
amortering av skuld, varvid
skatteavdrag erhålles för amortering
som överstiger vissa normbelopp. Dessa
skattefria avdrag skall då regleras
inom fixerade gränser och medges endast
i den mån totalt nysparande skett.

Vi har även biträtt reservation III,
som går ut på yrkande om utredning

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

och förslag rörande premiering för personligt
sparande och bostadssparande
m. m.

Man kan gott säga att utskottets skrivning
till övervägande delen är positiv
gentemot reservanternas förslag. Majoriteten
är enig med oss om sparandets
betydelse och om nödvändigheten av
att genom olika åtgärder stimulera till
ökat sparande. På sid. 13 i utlåtandet
säger utskottet:

»Även om utvecklingen av sparandet
varit gynnsam finns det mot bakgrunden
av de betydande investeringsbehoven
enligt utskottets mening anledning
att pröva nya vägar för att öka
det personliga sparandet. Därvid bör
emellertid inte bortses från att skälen
till ett sparande samt viljan och förmågan
därtill torde vara så individuellt
betingade, att man knappast kan draga
några säkrare generella slutsatser om
beskattningsreglernas faktiska inverkan
på sparandet. Allmänt kan dock sägas
att beskattningen påverkar både viljan
och förmågan att spara.»

Efter dessa positiva uttalanden blir
dock utskottet något mera reserverat
gentemot effekten av våra förslag. Vad
utskottet avslutningsvis anför på sid.
16 anser jag dock inte vara bärande
skäl. Det heter där:

»Utskottet är medvetet om det under
senare tid ökade intresset för att investera
pengar i aktier och hur detta intresse
tagit sig uttryck i bankernas initiativ
till särskilda aktieklubbar. Även
om en uppdelning av aktiernas nominella
värde inom vissa företag ägt rum
i syfte att få till stånd aktieköp på bredare
basis, är förutsättningarna för en
allmän breddning av aktiesparandet
alltjämt mycket begränsade. En större
ökning av efterfrågan på aktier skulle
med den nuvarande knappa tillgången
leda till en sådan ytterligare uppgång
av kurserna, att aktieplaceringen
skulle komma att i räntabilitetshänseende
framstå som mindre lockande.»

Utskottet slutar med att säga att i
fråga om inkomst av rörelse och jord -

bruksfastighet, där inkomsten redovisas
efter bokföringsmässiga grunder,
ger beskattningsreglerna vidsträckta
möjligheter till konsolidering genom
vinstreglerande dispositioner och att de
skattemässiga fördelar, som dessa beskattningsregler
innebär, torde vara avsevärt
större än de som sparavdraget
erbjuder.

Gentemot detta utskottets uttalande
skulle jag vilja påpeka att de betydande
utbud av nyemissioner som i år
gjorts på aktiemarknaden, vilka utskottet
självt anger till ett belopp av över
800 miljoner kronor, måste öka tillgången
på aktier. I den ekonomiska
fackpressen har hävdats att då dessa
stora emissioner något senare under
året skall betalas, kommer detta att leda
till ökade utbud av andra aktier från
tecknare, som den vägen måste skaffa
kapital till likviderande av nyemissionerna.

Jag vill i detta sammanhang även
hänvisa till de förslag vi framställt om
avveckling av dubbelbeskattningen på
aktievinster och därigenom ökade möjligheter
för företagen att få tillträde till
aktiemarknaden. Dessa förslag skulle,
om de genomfördes, enligt vår mening
eliminera de farhågor som utskottet här
har för en överdriven stegring av aktiekurserna.

I fråga om jordbrukarnas möjligheter
till vinstreglerande dispositioner,
vill jag också påpeka att det endast är
en mindre del som berörs härav. Det
övervägande flertalet jordbrukare redovisar
efter den s. k. kontantprincipen
och har därigenom utestängts från den
inverkan lagervärdering m. fl. faktorer
har på årsresultatet.

Jag vill till sist sammanfatta vad jag
här sagt genom att konstatera enighet
mellan utskottet och reservanterna på
flera väsentliga punkter i fråga om sparandet.
Vi har redan prövat vissa åtgärder
till stimulans både via beskattningen
och genom utlottning av vinster
eller på annat sätt.

Herr talman! Jag tycker för min del

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

att vi reservanter har anfört bärande
motiv för att riksdagen borde gå in för
att pröva de ytterligare åtgärder som
vi föreslagit. Vi är också ganska säkra
på att ett sådant beslut rätt snart skulle
ge påtagliga resultat i form av bättre
tillgång på kapital, vilket — det vill
jag ännu en gång understryka — är en
av grundvalarna för den enskilde medborgarens
trygghet såväl som för ett
fortgående ekonomiskt framåtskridande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II och III i utskottets
betänkande.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det är förvisso inga
nya frågor som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 28. De berör
emellertid, såsom herr Enarsson även
framhållit, mycket nära två stora problem,
där man kan säga att den socialdemokratiska
politiken inte varit särskilt
lyckad. Jag åsyftar då problemet
med att bevara ett fast penningvärde
och problemet med bostadspolitiken.
Hur nära dessa står varandra har vi sett
under detta halvår, då bostadsbyggandet
håller på att låsa sig på grund av
penningbrist. En och en halv miljard
kronor i byggnadskreditiv som väntar
på sin avlösning, det är inte småsaker.
Man hade därför i år kunnat vänta sig
en större förståelse för sparandets problem
från den socialdemokratiska hälften
av bevillningsutskottet, även om —
såsom framgått av herr Enarssons citat
— en viss förståelse skymtar fram
i uttalandena. I varje fall hade det enligt
min åsikt inte kunnat skada med
den utredning om det personliga sparandet
och bostadssparandet som begäres
av den samlade oppositionen i reservation
III. Finansministerns anförande
i denna kammare i går kväll och
statssekreterare Wickmans redogörelse
inför det samlade bevillningsutskottet i
samband med föredragningen av kompletteringspropositionen
stöder en

uppfattning att de ekonomiska frågorna,
bland vilka frågan om det personliga
sparandet är en av de viktiga, inte
kan kringgås.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få tillstyrka reservation III till det
betänkande vi nu håller på att behandla.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Läser man kompletteringspropositionen
och den till denna
fogade långtidsprognosen och därutöver
även beaktar de påbud som utgått
från finansministern om att begränsa
investeringarna på samhällets
olika områden, står det fullständigt
klart att åtgärder behöver vidtagas för
att i viss mån kunna genomföra det som
nu råkar ut för begränsning. Genom
det nysparande som kan ske i vårt samhälle
skapas möjlighet att öka investeringarna.
Om man skall öka nysparandet
är det lika väsentligt att åtgärder
vidtas för att även stärka investeringsviljan
hos allmänheten. Åtgärder har
ju under åren vidtagits också på detta
område. Man kan hänvisa till de schablonmässiga
deklarationsavdragen när
det gäller försäkringssparande, kapitalsparande
o. s. v. Dessutom bör man i
bilden ha med även det lotterisparande
i form av de s. k. Strängaspelen som
ägt rum under åren.

Trots detta är det väl ett faktum att
det reella sparandet inte motsvarar den
aptit som råder när det gäller investeringar.
För att i högre grad än som
skett säkerställa investeringarna nu och
i framtiden har vi inom centerpartiet
ansett att effektivare åtgärder bör vidtagas
för att öka det reella sparandet.
Det framgår också av den med I betecknade
reservationen till utskottets
betänkande.

Herr talman! Jag vill vid detta tillfälle
framföra att om vi fått en sådan
mervärdeskatt som skatteberedningen
föreslog, skulle mera nytt kapital ha
kunnat investeras. Den föreslagna ut -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

giftsbeskattningen skulle ha skapat bättre
möjligheter för sparandet. Nu blev
förslaget inte realiserat, och när det
skall komma vet vi inte. Jag vill bara
uttala den förhoppningen att det skall
ske så fort som det över huvud taget är
möjligt.

I väntan på detta har vi ansett att åtgärder
bör vidtas. Vi har velat — det
framgår av såväl motioner som reservation
I —- att nysparandet i reella ting
skall jämställas med exempelvis kapitalsparande
eller försäkringssparande,
och i reservationen har en utredning
begärts.

Här har tidigare talats om reservation
III. Jag skall därför avstå från att
säga något annat än att jag yrkar bifall
även till reservation I och III.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Mina två kamrater på
älvsborgslänsbänken har framlagt sin
syn på det utskottsbetänkande som här
föreligger, och det var delade meningar
som kom till uttryck.

Herr Enarsson ansåg att vi i långa
stycken var ense om att vi skulle gynna
sparandet. Herr Skärman sade däremot
att regeringen, socialdemokratien, handlagt
denna fråga på ett sådant sätt att
resultatet blivit ett misslyckande. Som
bevis härpå anfördes dels penningvärdeförsämringen,
dels bostadsproduktionen.

Det är klart att vi här kan ta upp en
debatt om inflationsriskerna, men detta
bör väl inte komma i första hand.
Herr Skårman var så ovanligt kortfattad
i dag att jag tror att han inte fäste särskild
vikt vid detta, ty han brukar
lägga ut texten mera grundligt när så
behövs.

Herr Enarsson refererade utskottsbetänkandet
på ett, såvitt jag kan fatta,
objektivt sätt, och jag skall inte trötta
kammaren med att fortsätta med detta
refererat. Det är så att även om vi i
stort sett är ense om sparandets betydelse,
har vi delade meningar om de

metoder som skall användas för att
få fram största möjliga sparkvot i samhället.

Herr Enarsson säger, kortfattat uttryckt,
att vi måste stimulera sparandet
med skattesänkningar och skattefavörer
— detta erfordras för att öka
sparandet. Jag vågar utgå ifrån att
kammarens ledamöter har läst de bilagor
som finns vid detta betänkande och
som egentligen är den enda nyhet som
förekommer i år. Det föreligger inga
nya förslag, men vi har en ny statistik.

Enligt nu gällande ordning tillätes ett
avdrag vid beskattningen av kapitalinkomst
på 800 kronor för äkta makar.
Vad innebär denna skattelättnad reellt
sett? Ja, räknkar vi med en förräntning
på 5 procent, motsvarar detta ett kapitalbelopp
på 16 000 kronor. Våra duktiga
lönsparare har i genomsnitt 1 900
kronor på sina konton. Dessa sparare
kan alltså åttafaldiga detta belopp, och
hela avkastningen blir ändå skattefri.
Ensamstående har hälften av detta avdrag.

Allt detta bör man väl tala om när
man säger att vi bör genomföra en ytterligare
skattelättnad. Det är ju många
människor som inte är förunnade möjligheten
att ens spara ett belopp som
uppgår till 16 000 kronor och att dessutom
utnyttja det försäkringsavdrag vi
för närvarande har på 500 kronor —
försäkring är också en sparandeform.
Det är mera rättvisande att upplysa om
de skattestimulanser som vi har i nuvarande
läge, när det talas om önskvärdheten
att öka sparandet.

Personligen är jag mycket tillfredsställd
med den utveckling som lönsparandet
har fått. Vid tiden för ungdomens
första lönsparande hade jag tillfälle
att vara med vid uppläggningen av
detta arbete, och jag är helt nöjd med
det resultat som uppnåtts. Men det är
klart att vi alla önskar att det skall gå
ännu bättre och att sparandet skall få
en ännu större omfattning. Jag tror att
det är mest ur allmänna synpunkter som
vi bör uppmuntra just den inställning

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

som framträder i att man vill spara
en del av lönen för att få trygghet för
framtiden.

Herr Enarsson säger att han är tveksam
om utskottet riktigt bedömer hans
tanke att aktiesparandet samt sparandet
genom jordbruks- och annan fastighet
bör uppmuntras i samma utsträckning
som instituitonssparandet. Detta
kan diskuteras. Herr Skårman nämnde
att en av våra stora synder är inflationen.
De människor som sparar i form
av aktieköp och i form av amortering
av skulder för köpta jordbruks- och
andra fastigheter garderar sig ju mot
penningvärdeförsämringen. Detta måste
vi ändå beakta och det är nog obestridligt.

Det är väl också så att då det talas
om bristen på kapital bör det naturligtvis
sägas att sparandet just nu uppmuntras
genom den höga räntan. Skulle
vi gå ytterligare ett steg, skulle vi säga
att allra tacksammast borde de människor
och institutioner vara som får låna
pengar i nuläget under förutsättning att
de investerar de lånade medlen i realkapital.
Vi skulle vilja ha ett ökat sparande,
och jag funderar ibland på huruvida
vi använder vårt sparkapital på
rätt sätt. Här har man gång efter gång
fått höra att vi inte kan åstadkomma
en ordentlig bostadsproduktion, eftersom
det inte finns möjligheter att finansiera
bostadsbyggandet i större omfattning
— och det är en realitet. När jag
hade med handelspolitik att göra, kunde
det byggas 50 000 lägenheter per år,
och på den tiden skaffade vi oss 75 000
å 80 000 nya bilar. Även på den tiden
rådde det brist på kapital för bostäder
men inte för bilar. Nu bygges det 90 000
lägenheter, och vi består oss med en
anskaffning av 250 000 bilar per år. Vi
hör aldrig talas om kapitalbrist i fråga
om biiköp, men det råder ständig kapitalbrist
i fråga om bostadsbygagnde. Är
det en riktig ordning? Kan vi vidta någon
åtgärd, så att det blir en bättre
fördelning av kapitalmarknadens resurser,
när alla — vilket jag utgår från —■

är så intresserade av att öka bostadsbyggandet? Jag

vill inte rekommendera finansministern
att ta detta krafttag för att
ändra det förhållandet, ty det har jag
varit med om tidigare. Jag vet hur känslig
man är i kanslihuset på den punkten.
Så mycket vågar man väl i alla
fall önska som att det vidtas åtgärder
för att öka amorteringssparandet när
det gäller fastighetsanskaffning. Även
bostadsbyggandet skulle alltså så att
säga kunna spara åt sig självt genom
att amortera i snabbare takt. Har de
statliga låneinstituten för övrigt behandlat
det spörsmålet? Sitter man fast
i gamla lånebestämmelser som gör att
bottenlånen är kvar när fastigheterna
utrangeras? Det kan ju inte vara någon
metod för att öka sparandet. Jag är sålunda
intresserad av inte bara att vi
uppmuntrar lönsparande och annat sparande
genom att bibehålla den nuvarande
skattelättnaden, utan också av att
vi går vidare och undersöker de möjligheter
som eventuellt står till buds för att
i första hand se till att vi får en bättre
kapitalförsörjning när det gäller att
öka bostadsbyggandet. Om dessa åtgärder
kunde granskas, kanske vi inom en
rimlig framtid kunde nå resultat.

Det har, herr talman, inte kommit
några nya synpunkter från motionärernas
sida, men jag hemställer om bifall
till utskottets betänkande på alla punkter.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Om jag uppfattade herr
John Ericssons slutord rätt, var de väl
närmast ett instämmande med vårt förslag
om att söka öka sparandet för bostadsanskaffningen,
hur det nu skulle
gå till.

Herr Ericsson talade om önskvärdheten
av ett ökat sparande i form av ökade
amorteringar. På den punkten har vi
framför allt föreslagit att detta förhållande
skall undersökas. Det kan väl ändå
inte bestridas att den premiering av

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

sparandet, som vi har föreslagit med
tanke på anskaffning av bostäder, kan
ha stor betydelse. År det ändå inte förmånen
i pengar som gör att människor
anstränger sig att försöka spara? Kunde
man komma så långt •—• vi skall
hålla oss på jorden — att de som kan
sparade 10 000 eller 15 000 kronor att
satsa i ett bygge, så måste jag säga att
det inte vore någon föraktlig start. Med
den summan skulle ju vederbörande
själv kunna betala större delen av insatsen.
Vi har nu ett årligt bostadsbyggande
av 90 000 lägenheter. Av dessa
är naturligtvis inte alla egnahem,
utan flertalet är kanske hyreshus — jag
minns inte fördelningen — men det
skulle vid anskaffningen av lägenheten
eller egnahemmet ha en mycket positiv
inverkan även på kapitalförsörjningen
i dess helhet, om vederbörande
själv kunde skjuta till större delen av
insatsen.

Jag vill även fästa uppmärksamheten
på lönsparandet, som jag tycker är en
alldeles utomordentlig idé men som behöver
stimuleras ytterligare. Låt oss se
på behållningen i medeltal per lönsparare.
Vid slutet av 1963 var den 1 675
kronor, och vid slutet av 1964 uppgick
den till 1 919 kronor, d. v. s. en ökning
per konto på 244 kronor på ett år.
Där har vi sålunda fog för uttalade
önskemål om en större effekt även på
detta sparande.

Vi har varit överens om vissa åtgärder.
Som herr Ericsson nämnde har vi
sparavdraget — som han kallar det —
från inkomst av kapital. Man har också
försökt med lotterivinster och på annat
sätt. Jag anser att de förslag som vi bär
framlagt bara innebär att man skall
pröva ytterligare ett steg och se om det
ger effekt. Det kan inte medföra några
större samhällsolyckor. Ger det inte effekt,
får vi väl säga att våra förhoppningar
inte infriades, men jag tycker
ändå att det vore värt försöket att pröva
våra förslag. Enligt vårt sätt att se är
det fasta penningvärdet, som jag sade i
mitt första anförande, en av grundvalar -

na. Människor skall veta att en krona är
ungefär en krona, när de köper alla de
varor eller andra nyttigheter som de avsett
att spara till. Dessutom är det väsentligt
att det genom ett något måttligare
skatteuttag ges möjlighet för människor
att spara. Det är vår uppfattning
som vi har fört fram i denna fråga.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Herr John Ericsson
tyckte att jag var tämligen kortfattad.
Jag nämnde att detta inte är någon ny
fråga utan att den har debatterats år
efter år. Därför hade jag inte här tänkt
ta upp någon inflations- eller bostadsdebatt
eller någon annan debatt i denna
fråga.

Vi är ju helt överens, herr Ericsson
och jag, om att sparandet inte är tillräckligt
i förhållande till det kapitalbehov
som vår tid har. Därför finns
det väl all anledning att åtminstone gå
med på den utredning som vi reservanter
begär, en utredning för att försöka
öka detta sparande.

Jag har liksom herr Ericsson många
gånger i det kommunala arbetet funnit
att det finns människor som inte
har insats till en lägenhet men som har
både bil och TV-apparat och kan resa
ner till »Palmköping» — höll jag på att
säga — på sommaren. Bostaden är ändå
det primära för en familj, och jag
anser därför att man på något sätt borde
söka kanalisera sparandet till att
mera användas för det som är primärt
än att — jag skall inte säga förslösa
pengarna — använda dem till mindre
nödvändiga saker.

Jag tror att vi är helt överens om
detta. Därför förstår jag inte att den
socialdemokratiska hälften i utskottet
ir,te vill gå med på den av oss yrkade
utredningen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag hoppas att inte
herr Skårman fattade mig så, att jag

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

skulle lia uppmanat honom att tala
länge. Det vill jag inte uppmana honom
till.

Man beklagar så ofta här att utredningar
inte kommer till stånd. Men
kammarens ledamöter vet att nästan
varje betänkande vi lämnar från utskotten
innehåller krav på nya utredningar.

Sparandet är ett område, där man
haft ett flertal utredningar i vilka man
konstaterat att de uppslag som kommit
inte är genomförbara. Jag har en gång
varit med och fattat beslut i ett förslag
som förelagts riksdagen om en verklig
sparpremiemetod. Efteråt måste vi
konstatera att vi sällan använt skattebetalarnas
pengar så illa som den
gången. Den ökade inte sparandet alls.

Här sägs att folk inte sparar till en
insatslägenhet. Men, ärade kammarledamöter,
jag ville i mitt anförande bevisa,
att man kan spara till en insatslägenhet
helt skattefritt. I den delen
behövs alltså inte mer stimulans om
man begränsar det till de 15 000 eller
16 000 kronorna. Om vi är överens om
att framhålla den positiva sidan av
skattelagstiftningen, så kan vi säga till
unga människor: Spara 10 000 eller
15 000 kronor, ty staten tar ingen skatt
på avkastningen av dessa pengar.

Om vi skulle öka skattefriheten, bleve
det andra kategorier än de vi i första
hand vill skall spara, som skulle
anmäla sig, därför att det då skulle bli
lönande. Det är väl inte ett förstahandsintresse
för oss. Vårt förstahandsintresse
bör väl vara att få de många människorna,
i den mån de har sparmöjligheter,
att också utnyttja dem.

Vad de sedan har för sparmål tror
jag inte vi kan konstatera generellt. Vad
staten möjligen skulle kunna göra vore
att inrikta sina åtgärder på ett sådant
sätt att vissa sektorer av kapitalmarknaden
gynnades mera än nu. Det var
detta jag syftade på när jag talade om
amorteringssparande och åtgärder som
sammanhänger med det — men det är
kanske en annan historia.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Som herr Ericsson vet
tillhör jag oppositionen, och vi har
ingen anledning att sätta oss emot att
socialdemokratien kör fast på penningfrågor.
Men över alltsammans står i alla
fall välgången för landet, för bostadsbyggandet
och för rikets ekonomi. Från
den synpunkten fattar jag herr Ericssons
senaste yttrande mycket positivt.
Vi vill ha en utredning för att få fram
medel att kanalisera sparandet och stimulera
det till de mål, där samhället
är mest betjänt av att pengarna används.
Jag tror att vi är helt överens.
Det är synd att det inte var en socialdemokratisk
motion, tv då hade den
kanske blivit bifallen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Varpå bygger herr
Skärman sitt uttryck att socialdemokratien
har kört fast? Kan herr Skårman
visa upp någon period i det här landets
historia som i realekonomiskt avseende
varit mera framgångsrik än 1960-talet?

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag sade bara att vi som
opposition inte hade något emot om
socialdemokraterna körde fast, dock
icke på ett sätt som skulle skada landet.
Det är självklart att vi har haft en utomordentligt
god utveckling. Vi har heller
inte under någon historisk period tidigare
sett att man skjutit skott till månen
eller farit omkring i världsrymden
med sputnikar och sådant. Det är rätt
mycket som hänt under den senaste tiden.
Jag förmodar att socialdemokratien
har förtjänsten av allt detta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkals propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att framställas
först .särskilt beträffande punkten

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

1, därefter särskilt angående punkten 2
i vad den avsåge lagförslag samt slutligen
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Sundin m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
28 punkten 1, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 17.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 2 i vad den avsåge
lagförslag, anförde vidare herr

andre vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Enarsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 28
punkten 2 i vad den avser lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 24.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt i vad det ej
förut avgjorts samt vidare på antagande
av det förslag, som inne fattades i den
av herr Lundström m. fl. vid betänkan -

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

änkepension enligt lagen om allmän

det avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till vad utskottet i denna del hemställt,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
28 i vad det ej förut avgjorts, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 63.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Jag ber att få meddela att plenum
avses skola avslutas omkring klockan
18 i afton.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial
nr 45, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner angående rätten till

försäkring.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående avtal om
driften av Institutet för växtförädling
av frukt och bär, m. m., jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av väckta motioner angående
alkohol- och nykterhetspolitiken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till uppförande
eller inrättande av barnhem
in. in.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statistiska centralbyrån,
m. in., jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1965/66 till bostadsstyrelsen
m. in.,

varvid utlåtandet nr 81 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. den framtida verksamheten vid
Törefors aktiebolag med flera statliga
företag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 82, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående den framtida
verksamheten vid Törefors aktie -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

bolag med flera statliga företag jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 83 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 12 mars 1965, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
riktlinjer beträffande en ekonomisk rekonstruktion
av Törefors aktiebolag
in. in., som förordats i statsrådsprotokollet;
dels på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1964/65 anvisa

a) till Lån till Törefors aktiebolag under
Fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

b) till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
till Lån till Törefors aktiebolag
under Fonden för låneunderstöd ett
reservationsanslag av 4 000 000 kronor;

c) till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
ett anslag av 862 000
kronor; dels ock bemyndiga Kungl.
Maj:t att, om Kungl. Maj:t funne det
lämpligt, besluta om ekonomiskt samgående
mellan Kvarntorps skifferoljeaktiebolag,
Laxå bruks aktiebolag och
Törefors aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Skärman m. fl. (I: 701) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
in. fl. (11:827), i vilka yrkats, att
riksdagen skulle 1. avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 83; 2. i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning av
och redovisning inför riksdagen av a)
sysselsättningssituationen i Töre kommun
mot bakgrund av arbetsmarknadsläget
i Norrbotten, b) förutsättningarna
för att lokalisera lönsam enskild industri
till Töre kommun, c) Töreforsbolagets
fiansiella ställning och framtidsutsikter
såsom självständig och lönsam
produktionsenhet, d) möjligheterna
av branschsamarbete och strukturrationalisering
med garantier för syssel -

sättningen vid Töreforsbolaget; 3. besluta
att uppdraga åt företagareföreningen
i Norrbottens län att i samråd
med representanter för det enskilda
näringslivet stimulera lokalisering av
enskilda företag med goda lönsamhetsförutsättningar
till Töre kommun; 4.
anvisa ett investeringsanslag av 3,7 miljoner
kronor under Fonden för låneunderstöd
att användas i under punkten
nr 3 angivet syfte; 5. anvisa ett investeringsanslag
om 300 000 kronor
som lån — tills vidare amorterings- och
räntefritt — till Törefors aktiebolag
under Fonden för låneunderstöd för
täckande av den för 1965 beräknade
förlusten; 6. i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, a) att avvecklingen av den industriella
verksamheten vid Kvarntorps
skifferoljeaktiebolag borde fortsättas
så, att det vid 1961 års riksdag
fattade principbeslutet om avveckling
snarast måtte fullföljas, b) att, därest
annan industriell verksamhet befunnes
önskvärd i samband med avvecklingen,
denna borde företagas av särskilt
för ändamålet bildat driftbolag
med särskild styrelse samt c) att förslag
med redovisning av motiv, förutsättningar
och behov i samband härmed
borde föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 701 och II: 827, såvitt
nu vore i fråga, godkänna de riktlinjer
beträffande en ekonomisk rekonstruktion
av Törefors aktiebolag m. m. som
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 12 mars 1965 förordats;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 701 och II: 827, såvitt nu
vore i fråga, på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1964/65 anvisa

a) på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Lån till Töre -

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

fors aktiebolag ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

b) på driftbudgeten under avskrivning
av nya kapitalinvesteringar till
Lån till Törefors aktiebolag ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor;

c) på driftbudgeten till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster ett
anslag av 862 000 kronor;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 701 och II: 827, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att, om Kungl. Maj:t funne det lämpligt,
besluta om ekonomiskt samgående
mellan Kvarntorps skifferoljeaktiebolag,
Laxå bruks aktiebolag och Törefors
aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i
statsrådsprotokollet.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund, Strandberg, Bohman, Ståhl,
Turesson och Nihlfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 701 och II: 827,
såvitt nu vore i fråga, samt med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
att besluta om ekonomiskt samgående
mellan Kvarntorps skifferoljeaktiebolag
m. fl. bolag, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
riksdagen om bildande av ett särskilt
driftbolag för den av reservanterna omförmälda
produktionen av byggnadsmateriel,
därest sådan produktion av sysselsättningspolitiska
skäl ansåges motiverad.

Herr ÅKERLUND (b):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
finns fogad en reservation av
några högermän, stödda av ett par
folkpartimän. Det gäller här en fullmakt
för Kungl. Maj:t att besluta om
ett ekonomiskt samgående mellan
Kvarntorps skifferoljeaktiebolag, Laxå

bruks aktiebolag och Törefors aktiebolag.
Det råder enighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna
liksom också med Kungl. Maj:t om
att Kvarntorps avveckling av pyrolysverksamheten
bör fullföljas. Däremot
råder det inte enighet om i vilken takt
Kvarntorpsbolaget skall avvecklas. Vi
menar från vår sida att Kvarntorpsbolaget
skall avvecklas utan onödigt fördröjande
av själva avvecklingsprocessen.
Kvarntorpsbolaget har emellertid
upptagit vissa andra tillverkningar vid
sidan av denna pyrolysverksamhet. Det
gäller framställning av vissa byggnadsämnen.
Om det anses nödvändigt att av
sysselsättningspolitiska skäl hålla verksamheten
i gång på detta område, finner
vi det vara riktigast att Kungl.
Maj :t förelägger riksdagen ett utarbetat
förslag till fortsatt verksamhet inom
byggnadsämnesindustrien och att riksdagen
får ta ställning till den frågan
på basis av ett nytt sådant förslag och
att man inte lägger in en ny verksamhet
i själva Kvarntorpsbolaget. Allmänt
sett torde man kunna säga att sysselsättningsläget
inom detta område — det
ligger ju i närheten av städerna Kumla
och Örebro — inte är så dåligt att man
inte skulle kunna lösa problemen utan
alltför stora svårigheter. Om man i alla
fall av sysselsättningspolitiska skäl vill
hålla verksamheten i gång, bör Kungl.
Maj:t förelägga riksdagen ett utarbetat
förslag härom. Det är det som reservationen
går ut på. Därför vill jag yrka
bifall till reservationen.

Emellertid är det intressantaste med
detta utskottsutlåtande inte denna olikhet
i uppfattningen mellan reservanterna
och statsutskottets majoritet, utan
det är snarare det uttalande som utskottet
gör beträffande Töreforsbolaget
i anledning av ett par motioner ifrån
höger- och folkpartihåll. Härom sägs
det i utskottsutlåtandet följande: »I de
nämnda motionerna har emellertid föreslagits
en undersökning av möjligheterna
till cn produktionssamordning mel -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

lan bolaget och andra företag inom
branschen. Utskottet vill i anledning
härav uttala att utskottet förutsätter, att
därest det för verksamheten i Törefors
skulle visa sig ändamålsenligt att samarbete
sker med andra i branschen
verksamma företag, en prövning av de
möjligheter som härutinnan kan erbjudas
sker genom Kungl. Maj:ts försorg.»

Bakgrunden till behandlingen av denna
fråga är i huvuddrag följande.

Töre kommun har liksom staten haft
svåra bekymmer på grund av arbetslöshetsförhållandena
inom kommunen.
Det fanns, som kammarens ledamöter
känner till, längre tillbaka i tiden ett
privat bolag, Töreforsbolaget, som inte
kunde fortsätta sin verksamhet. Staten
tvingades därför överta ansvaret för arbetarna
på platsen, och staten driver
nu där en liten fabrik för framställning
av s. k. isoleringsplattor. Från det
enskilda näringslivets sida har vissa
sonderingar emellertid gjorts hos regeringen
rörande möjligheterna till ett
samarbete eller en insats i någon form
i Töre. Handelsministern, som är här i
kammaren i dag, ställer sig inte i och
för sig avvisande till denna tanke, vilket
framgår av de informationer jag
fått, men han önskar att först få igenom
denna proposition i riksdagen. Det privata
intresset å sin sida har önskat få
utrönt huruvida riksdagens inställning
till tanken på en privat insats i Törefors
i lämplig form och efter förhandlingar
är positiv.

I den motion som jag nyss åberopade
har det allmänt förordats att staten
borde undersöka förutsättningarna för
en enskild verksamhet förlagd till Töre.
Glädjande nog har det visat sig såväl i
femte avdelningen som i statsutskottet
i plenum att en enskild insats, om den
kan komma till stånd i Töre, skulle
hälsas välkommen. När enighet föreligger
i denna huvudfråga har de borgerliga
representanterna i utskottet avstått
från att fullfölja motionens krav.

Formuleringen i utskottets uttalande
innehåller visserligen ett kryphål för

Kungl. Maj:t, men vi förutsätter självfallet
att Kungl. Maj:t tar ett initiativ i
syfte att pröva möjligheterna att åvägabringa
ett samarbete i någon form
mellan de privata intressena i denna
fråga och Töreforsbolaget. Vi tror att
detta skulle vara till gagn för befolkningen
i Töre kommun. Självfallet litar
vi på att socialdemokraterna för sin
del följer upp det initiativ som tagits
och positivt bidrar till försöken att få
till stånd en privat industriell verksamhet
i Töre. Villkoren härför får naturligtvis
Töreforsbolaget och de privata
intressena förhandla om. Vad vi
väntar oss från handelsministerns sida
är bara att han tar det härför erforderliga
initiativet. Det enda som från
vår sida kan sägas i detta läge är att
det naturligtvis inte vore bra om resultatet
skulle bli ett misslyckande. Det
blev i så fall övre Norrland, som redan
har stora problem, som i första hand
blev lidande härpå.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten och
reservanterna skiljer sig därutinnan att
majoriteten liksom departementschefen
anser att avvecklingen av skifferpyrolysverksamheten
bör ske vid en tidpunkt
då friställd arbetskraft, särskilt
sådan som har svårighet att flytta från
orten, kan beredas sysselsättning vid
av företaget planerade produktioner av
olika byggnadsmaterial, under det att
reservanterna menar att avvecklingen
bör ske omgående utan åtgärder av sysselsättningspolitisk
art. Härvid utgår
reservanterna ifrån att den genom
nedläggning av skifferpyrolysverksamheten
friställda arbetskraften kan få
annat arbete inom, som man säger, normalt
reseavstånd från Kvarntorp. Emellertid
tycks reservanterna inte vara
helt säkra på att detta skall lyckas,
varför man inte utesluter möjligheten
av att det kan bli nödvändigt för staten
att av sysselsättningsskäl tillverka
byggnadsmateriel vid Kvarntorp. I så

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

fall anser man att det bör ske i regi av
ett särskilt bolag, helt skilt från det
existerande skifferoljebolaget och, vilket
betonas av reservanterna, med särskild
styrelse. I konsekvens med denna
ståndpunkt yrkar reservanterna avslag
på Kungl. Maj:ts hemställan om
bemyndigande att besluta om ekonomiskt
samgående mellan Kvarntorp,
Laxå och Töre.

Reservanternas förslag förefaller vara
dåligt genomtänkt, eller i varje fall
illa formulerat, men såvitt jag förstår
vill man nedlägga all statlig drift i
Kvarntorp, alltså inte bara skifferoljeproduktionen.
Endast om det skulle visa
sig att sysselsättningsproblemet inte
kan lösas på annan väg skulle man driva
byggnadsmaterieltillverkningen där.
Detta skulle i praktiken innebära att
man, därest sysselsättningsfrågan kan
lösas på annat sätt, skulle vara beredd
att skrota ned den kalksandstensfabrik
som nyligen uppförts för cirka 3,5 miljoner
kronor och som startade produktionen
för ungefär en månad sedan. Vidare
skulle pågående, delvis rätt långt
komna utredningar rörande uppförande
av en gipsskivefabrik, en mineralullfabrik
och en fabrik för tillverkning
av olika slags tegel och klinker
samt lättegel och lättgrus avbrytas innan
man ännu kunnat bedöma om lönsamma
produktioner kan komma i
fråga. En sådan politik förefaller mig
helt utesluten. Det vore att kasta bort
miljonvärden och betydande chanser
till sysselsättning för många av de vid
pyrolysen kvarvarande cirka 580 arbetarna
att få lämpligt arbete på hemorten,
vilket inte minst är angeläget för
relativt äldre arbetskraft.

Det enda tänkbara alternativet till
att staten producerar byggnadsmaterial
i Kvarntorp är såvitt jag förstår att
de redan startade och under utredning
varande produktionsprojekten skulle
överlåtas till ett privat företag. Om det
är detta reservanterna åsyftar, hade det
varit önskvärt att det hade sagts ut och
att skälen för ett sådant arrangemang

hade klart redovisats. En nedskrotning
av all verksamhet i Kvarntorp är som
jag sagt otänkbar, särskilt som det uppenbarligen
finns god anledning att se
med optimism på lönsamheten när det
gäller den sidan av produktionen.

När det gäller avvecklingen av skifferpyrolysen
måste det vara en riktig
politik att samordna den med utbyggnaden
på byggnadsmaterialsidan, så att
arbetskraften smidigt kan överflyttas
från den ena till den andra arbetsplatsen.
Ur bland annat den synpunkten
är reservanternas tanke att omgående
nedlägga skifferpyrolysen oriktig. Det
bör alltså anstå till dess läget klarnat
i fråga om företagets byggnadsmaterialproduktion.
Den senare tidens relativt
goda resultat av skifferpyrolysen tilllåter
ett betydande andrum.

Av vilken anledning man skulle lägga
ned Svenska skifferoljeaktiebolaget
och bilda ett nytt för produktion av
byggnadsmaterial framgår inte av reservanternas
argumentering. Jag kan
inte föra någon sakkunnig debatt i denna
detaljfråga, men jag tror att vi med
förtroende kan överlåta åt departementschefen
att bedöma den frågan.

Vad slutligen gäller frågan om ekonomiskt
samgående mellan Kvarntorp,
Laxå och Törefors förefaller det synnerligen
välbetänkt, om propositionen
i övrigt vinner riksdagens bifall. Det
är ju fråga om en samordning som brukar
vara självklar inom det privata näringslivet,
och då borde väl också en
sådan samordning vara möjlig i statsdriften.

Jag skulle vilja tillägga, med tanke
på vad herr Åkerlund anförde, att vi i
utskottets yttrande har enats om att säga,
att vi ingenting har att erinra mot
att departementschefen tar upp överläggningar
med privata industrier med
hänsyn till produktionen i Töre. Jag
vill understryka detta men samtidigt
framhålla att utskottsmajoriteten var
mycket angelägen om att detta inte
skulle innebära en uppfordran till handelsministern
om en viss lösning av

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

frågan. Vi har ansett att han borde ha
händerna fullt fria, vilket han också
har enligt det utlåtande som utskottet
har avgivit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag behöver inte göra
någon längre kommentar till herr Yngve
Perssons anförande. När det gäller
den åberopade kalksandstensfabriken
vill jag erinra om att vi inte har påyrkat
att den skulle skrotas ned, som herr
Persson säger. Vad vi har sagt är bara
att om man anser att staten skall bedriva
en sådan verksamhet inom byggnadsmaterialindustrien
och om man anser
att utredningar härom bör verkställas,
finns det inget hinder att man
inrättar ett särskilt företag för detta
ändamål utanför Kvarntorpsbolaget och
för riksdagen presenterar ordentliga
planer och utredningar, så att riksdagen
får pröva projekten i deras helhet. I
annat fall får det hela lätt en karaktär
av att man med begagnande av Kvarntorpsbolaget
smyger på riksdagen en
utveckling, som riksdagen inte får tillfälle
att ta ställning till.

När det gäller Töre finner jag det
angeläget att framhålla att inte heller
vi, när frågan om ett eventuellt samarbete
i någon form behandlades, på något
sätt ville påtvinga handelsministern
någon lösning av ett visst slag, såsom
herr Persson antydde. Tvärtom sade
vi uttryckligen att Kungl. Maj:t självfallet
skulle ha full frihet att handla
på det sätt som för staten och för Töre
var det mest gagneliga, men såsom jag
sade i mitt anförande nyss ansåg vi det
självfallet angeläget att man gör sitt
yttersta för att förhindra ett demonstrativt
misslyckande. Vi har ingen anledning
ifrågasätta att inte handelsministern
i detta fall också kommer att bemöda
sig om att ordna denna sak på
bästa möjliga sätt.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag noterar med stor
tillfredsställelse den deklaration som
herr Åkerlund har lämnat. Jag vill emellertid
ändå vidhålla att det i reservationen
yrkas på omedelbar nedläggning
av bolaget, och man säger att byggnadsmaterialproduktionen
skall ske endast
om sysselsättningsmotiv föreligger. Jag
anknöt mitt resonemang, herr Åkerlund,
till den situation som skulle kunna
tänkas -— i varje fall teoretiskt — att
man kunde avveckla och överföra arbetskraften
till annan sysselsättning, i
vilket fall man enligt reservanterna
skulle lägga ner den förädlingen. Nu
noterar jag att detta inte är avsikten,
och det är som sagt tillfredsställande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är endast några ord
som jag vill tillägga till den debatt som
förts. Låt mig först bara understryka,
att jag i likhet med talesmannen för utskottsmajoriteten
är mycket tillfredsställd
med att kunna konstatera, att det
uppnåtts enighet i utskottet om att tillstyrka
regeringens förslag att nya ansträngningar
och särskilda medel skall
anvisas för att verksamheten i Törefors
skall kunna fortsätta, kanske delvis med
ny inriktning.

Självfallet bör alla alternativ förutsättningslöst
prövas, som kan erbjuda
sig för att skapa så goda förutsättningar
som möjligt för lönsam och stadigvarande
drift. Jag har därför, som även
reservanternas talesman, herr Åkerlund,
nyss i denna talarstol framhöll, ingenting
att erinra emot ett samarbete. Jag
tycker att självfallet även förutsättningarna
för ett samarbete med enskilda intressenter
noga bör prövas, men jag vill
säga att mina erfarenheter av enskilda
företags intressen för Törefors sannerligen
inte leder mig att tro att den vägen
är den enda möjliga och framkomliga.
Hade det funnits intressen tidigare
än de som nu har yppats på allra senas -

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

te tiden, så skulle kanske ett statsingripande
på sätt som skedde förra gången
då frågan om Törefors var föremål
för riksdagens behandling aldrig ha
behövt aktualiseras.

Det är för all del glädjande att enskilda
intressenter nu låter höra av sig,
även om det är en smula sent. Givetvis
skall saken, som jag nyss nämnde, förutsättningslöst
prövas, men huruvida
man verkligen i huvudsak skall inrikta
ansträngningarna på att få ett enskilt företag
till Töre, får bli beroende av hur
driften ser ut i jämförelse med det förslag
som vi i propositionen närmast
haft i åtanke, nämligen att fortsätta i
den statliga verksamhetsformen, och
där måste vi alltjämt fästa ett avgörande
avseende vid sysselsättningen.

Jag hoppas att det skall visa sig möjligt
att ganska snabbt fatta ett definitivt
beslut om vilket som för Töre är det
bästa i detta sammanhang, men jag vill
inte ur vad herr Åkerlund framhöll utläsa
att han anser, att man nu skall ge
upp tanken på statlig företagsamhet och
i stället satsa på ett enskilt företag. Det
blir beroende på omständigheterna, och
det får undersökas närmare när riksdagen
fattat sitt beslut.

Jag begärde emellertid egentligen ordet
för att göra några reflexioner i anslutning
till den reservation som föreligger
till utskottets utlåtande och som
rör planerna beträffande avvecklingen
vid Kvarntorp. Herr Yngve Persson har
redan understrukit och motiverat utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Jag kan
därför begränsa mig till att framhålla
för riksdagen, att vad som begärs i detta
sammanhang i propositionen är helt
i enlighet med de riktlinjer för avvecklingen
som 1961 års riksdag antog, och
där jag skall tillåta mig att återge ett
par uttalanden.

1 statsutskottets utlåtande nr 191/
1961 sägs: »Utskottet förutsätter, att i
syfte att i möjligaste mån begränsa statsverkets
förluster all uppmärksamhet ägnas
möjligheterna att i en eller annan

form tillvarataga och nyttiggöra de delar
av bolagets produktiva resurser, för
vilka förutsättningar kunna finnas för
en även på längre sikt bärkraftig produktion
i Kvarntorp.» Där nämns särskilt
gasoldistributionen, men sedan
tillägges uttryckligen: »Undersökningar
böra därjämte verkställas för att
utröna, huruvida andra industriella initiativ
kunna påräknas, avseende exempelvis
cementproduktion. Utskottet anser
visserligen att avvecklingen bör ske
så snabbt som möjligt, men takten i
densamma måste bli beroende av resultatet
av angivna undersökningar och
förhandlingar samt av största möjliga
hänsyn till de arbetsmarknadsmässiga
konsekvenserna.»

I ett följande stycke sägs uttryckligen:
»Riksdagens ställningstagande i
den föreliggande huvudfrågan bör med
hänsyn till det anförda ha karaktären
av ett principbeslut. Det torde få överlåtas
åt Kungl. Maj:t att närmare bestämma
sättet för att genomföra detta
beslut, varvid de av utskottet nu angivna
synpunkterna böra beaktas. Utskottet
förutsätter därvid, att mera betydelsefulla
åtgärder, som beslutas i detta
ärende, efter hand anmälas för riksdagen.
»

Här finns sålunda inte den begränsning
som framförts i reservationen beträffande
bemyndigande för Kungl.
Maj:t, utan man menar att avgörandet
skall ankomma på dem som i sista hand
har ansvaret för avvecklingsåtgärderna
i Kvarntorp, d. v. s. regeringen. Att det
sedan i efterhand anmäls till riksdagen,
vad som har skett i enlighet med de
uppdragna riktlinjerna för planernas
fullföljande är ju helt naturligt. För att
undvika varje missförstånd på denna
punkt vill jag tillägga, att därest det
skulle erfordras särskilda anslag — således
en särskild medverkan av riksdagen
— för att genomföra de planerade
åtgärderna i Kvarntorp i syfte att
tillvarata de möjligheter — kanske jag
skall yttra mig ännu mera försiktigt och

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

säga de chanser — till ny tillverkning
som yppar sig och som exemplifierats
av bl. a. utskottets talesman, så skulle
givetvis en begäran härom ha underställts
riksdagen innan planerna fastställdes.
Men vad utskottets reservanter
vill göra är att begränsa den fullmakt
som Kungl. Maj:t en gång fått av riksdagen.
Riksdagen kan ändra sitt ståndpunktstagande,
men jag tycker ganska
bestämt att i så fall bör man redovisa
motiven till att man anser en sådan
ändring böra komma till stånd.

Man måste komma ihåg att sysselsättningssituationen
alltjämt utgör ett problem
som inte är löst i Kvarntorp. Det
skulle ju inte vara rimligt att nu i ett
penndrag avveckla den verksamhet som
finns där, skingra bolagets tillgångar,
avskeda personalen och låta ledningen
för Kvarntorpsbolaget sluta med sin
verksamhet för att sedan, om de förberedande
undersökningarna rörande
olika möjligheter för ekonomisk tillverkning
av byggnadsmaterial skulle ge
resultat som ter sig lockande, på nytt
starta ett Kvarntorpsbolag. Det tycker
jag förefaller ganska orimligt. Jag ser
inte heller någonting som talar för att i
hast 500 människor, som nu är sysselsatta
i Kvarntorp, utan vidare och utan
svårighet skulle kunna sugas upp av
arbetsmarknaden, även om jag är medveten
om att det i nuvarande läge på
många håll föreligger en brist på arbetskraft
för industrien. Under sådana
förhållanden tycker jag att arbetsmarknadsläget,
i varje fall i Närke och i bygden,
inte motiverar en drastisk förändring
i den fullmakt som Kungl. Maj:t
en gång fått av riksdagen.

Vad jag tycker är synnerligen betydelsefullt
är att utskottsreservanterna
därmed inte heller vill bidra till att
skapa de bästa förutsättningarna för
att Töreforsverksamheten skall kunna
bedrivas lönsamt och med goda verkningar
för sysselsättningen, eftersom de
på ett för mig helt obegripligt sätt motsätter
sig ett samgående med verksam -

het inom samma område i Kvarntorp,
om det skulle visa sig lämpligt i framtiden.
Såvitt jag har kunnat finna, har
det inte anförts något som helst motiv
för detta i reservationen. Här är det ju
ändå fråga om företag sysselsatta med
tillverkning av byggnadsmaterial. Det
skulle ju inte på något sätt kunna ledas
i bevis att Töreforsbolaget, ensamt
eller tillsammmans med den del av Statens
skogsindustrier som i Laxå bedriver
verksamhet på detta område, skulle
stå sig bättre i konkurrensen, om det
utfärdades något slags förbud för Kungl.
Maj :t att sammanföra tillverkningen på
dessa två håll med den tillverkning som
kanske kommer att upptas och som redan
delvis pågår i Kvarntorp. Det kan i
varje fall inte vara omtanke om Törefors
— det är min reflexion -— som kunnat
föranleda utskottsreservanterna till
att föreslå att Kungl. Maj :t inte får ett
bemyndigande som i själva verket helt
ligger i linje med det beslut som riksdagen
fattade år 1961.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Handelsministern har
åberopat riksdagens beslut 1961. Jag
har inte ifrågasatt att handelsministern
skulle ha frångått det beslut som fattades
1961, och det finns inte heller i
reservationen någonting om detta. Handelsministern
säger med all rätt att
det naturligtvis finns möjligheter för
riksdagen att nu, fyra år senare, begränsa
de fullmakter som riksdagen gav
1961. Det är väl en sak som vi alla är
helt överens om att varje riksdag har
möjligheter att göra.

I fråga om riksdagens ställning till
den utveckling som förutsättes komma
att ske säger handelsministern att riksdagen
i efterhand får kännedom om de
åtgärder som vidtas. Det är i och för
sig riktigt. Riksdagen brukar bli informerad
då det gäller investeringar som
kräver pengar eller när det är fråga om
att anvisa medel för att täcka uppkom -

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. den framtida verksamheten

na förluster. För att man skall få anslag
krävs självfallet något slags redovisning.
Men enligt vår mening borde
det nu, när fyra år förflutit, inte vara
alldeles orimligt att riksdagen fick
redovisning en liten smula i förskott för
att bättre kunna bedöma vad det är
som händer.

Beträffande läget på platsen — arbetslöshet
och annat sådant —- tycker
jag att handelsministern kanske målar
onödigt mycket i svart. Situationen i
trakten är den att nya privata företag
är under uppbyggnad runt omkring, och
dessa skapar en efterfrågan på arbetskraft.
En möjlighet är naturligtvis att
sammanföra Törefors och Kvarntorp,
men om det är ett förslag som är så väldigt
lyckat att förverkliga, är väl ett
problem för vilket man kan ha anledning
att sätta många stora frågetecken
för i kanten. Törefors är i alla fall en
mycket liten fabrik långt uppe i Norrbotten,
en fabrik som i själva verket
har skötts av ASSI, som inte ligger så
många mil därifrån. Ändå har Törefors
förorsakat ASSI åtskilliga bekymmer.
Man kan verkligen fråga sig hur det
skulle bli om Törefors skulle skötas av
Kvarntorp.

Jag vill återgå till att säga en sak
om Törefors och den enighet som har
kunnat nås i utskottet. Jag tycker kanske
att handelsministern är väl hård,
när han säger, att hans erfarenheter
av förhandlingar med enskilda intressenter
inte varit särskilt uppmuntrande,
eller hur hans ord föll. Det kan också
sägas, herr Lange, att våra erfarenheter
av den behandling som vi inom
oppositionspartierna får röna från socialdemokraterna
i utskotten inte heller
alltid är så rolig. Vi har emellertid nu
avstått från att fullfölja våra önskemål
i motionsyrkandet i fråga om Törefors.
Det har vi gjort därför att vi när det gäller
Törefors i varje fall har haft som
förutsättning en klar och god vilja, och
vi tror att den finns hos handelsministern.

vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara understryka
att avvecklingen i Kvarntorp har
fortskridit programenligt. Antalet sysselsatta
i Kvarntorp har minskat från
ungefär 1 500 till 500. Nya sysselsättningsmöjligheter
har skapats, bland annat
för något hundratal man, kanske
150 stycken, genom det avtal som har
träffats med Salpeterverken i Köping.
Därtill har en del människor som tidigare
varit sysselsatta vid Kvarntorp
kunnat beredas fortsatt verksamhet i
samband med gasoldistributionens övertagande
av en enskild intressent. Nu visar
det sig att det här finns ytterligare
möjligheter, och man har verkligen all
anledning att noggrant pröva utvägen
att ge de människor, som är kvar och
som inte kommer att kunna beredas
fortsatt sysselsättning i pyrolysverksamheten,
alternativa utkomstmöjligheter
i bygden när verksamheten en gång
läggs ner. Finns det då inte varje skäl
att snarast försöka tillvarata de möjligheterna?
Det kan därför knappast vara
rimligt att man nu säger —• såsom sker
i reservationen — att vi omedelbart
måste avveckla driften i Kvarntorp och
sedan låta Kungl. Maj:t undersöka vad
det finns för möjligheter till annan
ekonomisk verksamhet. Sedan skall
förslaget gå till riksdagen och underställas
riksdagens prövning. Det skulle
innebära att möjligheterna att tillvarataga
de chanser som nu eventuellt kan
föreligga skulle bli oerhört mycket färre
än om en avveckling och överförande
till nya verksamhetsgrenar kunde
ske i ett sammanhang och under
samma ledning. Det är detta jag har
velat framhålla. Jag förstår inte riktigt
varför man i detta läge vill förorda att
den fullmakt som Kungl. Maj:t har fått
— och som hittills har följts så framgångsrikt,
skulle jag vilja tillägga —
nu skall begränsas.

Jag ber kammarens ärade ledamöter
observera att förutsättningarna för att
genomföra de planer som här har an -

Torsdagen den 13 maj 1965

26 Nr 24

Ang. den framtida verksamheten vid Törefors aktiebolag med flera statliga

företag

tytts inte innebär några nya pengar till
Kvarntorpsbolaget. Bolaget äger tvärtom
bland sina tillgångar ett ganska betydande
belopp, som riksdagen en gång
ställde till förfogande för avvecklingsåtgärdernas
vidare bedrivande. Det behövs
inga pengar nu för att göra vad
som här har antytts. Det är därför som
jag inte riktigt förstår varför reservanterna
yrkar på en omedelbar nedläggning
av Kvarntorp. Sedan kan ni
tänka efter, vad ni vill göra med de
pengar som Kungl. Maj :t och Kvarntorpsbolaget
en gång har fått för vidareutveckling
efter det att all arbetskraft
försvunnit och ledningen är
skingrad. Fruktar man kanske att tillfälle
skall ges för konkurrens på ett
område som kan lända enskilda intressenter
till skada? Det är i alla fall inte
en synpunkt som jag skulle vilja ansluta
mig till såsom ett fullgott skäl för
att följa reservanterna i detta hänseende.

Jag vill än en gång understryka att
det inte har givits någon motivering
för varför det i reservationens kläm
uttryckligen skall vägras Kungl. Maj:t
fullmakt att besluta om ekonomiskt
samgående mellan Kvarntorps skifferoljebolag
och Törefors, därest det skulle
visa sig värdefullt, kanske i första
hand för Törefors men kanske också i
viss mån för den framtida verksamheten
i Kvarntorp. Där uttryckte sig emellertid
herr Åkerlund så försiktigt, att
jag förstår att han med visst jämnmod
skulle se att kammaren inte biföll det
yrkande som reservanterna har och att
Kungl. Maj:t således i enlighet med vad
som föreslagits i propositionen fullföljde
den fortsatta planeringen och — jag
upprepar det — om det visade sig
lämpligt såg till att tillverkningen i
Kvarntorp organiserades på ett sådant
sätt att det blev så att säga en fusion
mellan vad som sker i Töre och vad
som sker i Laxå

Herr talman! Slutligen vill jag bara
säga — jag har haft ordet alldeles för

länge —• att det är klart att vi har intresse
av ett samarbete med enskilda
intressenter, om vi kan uppnå samma
syfte som vi önskar uppnå i Töre och i
Kvarntorp. Men vilken form detta samarbete
skall ha får ju ändå bli en senare
fråga. På den punkten tycker jag
att det skulle vara ganska olyckligt, om
riksdagen band Kungl. Maj :t vid att
under alla förhållanden den enda samarbetsform
som kan övervägas är att
man säljer ett statligt företag till enskilda
intressenter. Det finns så många
andra former för ekonomiskt samarbete
mellan olika företag som samtidigt
bör övervägas, och jag är ingalunda säker
på att den bästa effekten skulle uppnås
med en avveckling av den statliga
driftformen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
punkterna 1 och 2 samt därefter särskilt
i fråga om punkten 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen enligt de rörande punkten
3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
3, röstar

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Ang. sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsoch
markfrågor inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

samt

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående naturhistoriska
riksmuseets ställning och organisation
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,

varvid utlåtandet nr 83 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion
om en mera tidsenlig utformning av
reglerna om gäldränta; samt

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 72 § växellagen

den 13 maj 1932 (nr 130) m. m. dels
ock väckta motioner om viss utsträckning
av fatalietider.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om allmän folk- och bostadsräkning
år 1965 m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 152) om sammanföring av
samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m., m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1965 dagtecknad
proposition, nr 102, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
18 april 1952 (nr 152) om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m.;

2) lag angående säkerhet för ersättning
enligt lagen om sammanföring avsamfälld
vägmark och av järnvägsmark
med angränsande fastighet m. m.

I propositionen hade föreslagits att
i 1952 års lag om sammanföring av
samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m. skulle införas bestämmelser,
som medgåve, att sammanföringsinstitutet
bleve tillämpligt även
på järnvägsmark, som blivit onyttig för
sitt ändamål till följd av trafiknedläggning
eller av annan orsak. I anslut -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Ang. sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

ning härtill hade föreslagits ny lagstiftning
om säkerhet för ersättning enligt
samma lag.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen dels

i första kammaren nr 738 av
herr Skärman och i andra kammaren
nr 867 av herr Nilsson i Lönsboda,

dels i andra kammaren nr 868 av
herr Persson i Heden.

I motionerna I: 738 och II: 867, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen, utöver vad i Kungl. Maj :ts
proposition nr 102 föreslagits, måtte
för sin del antaga i motionerna infört
förslag till lag angående ändring i lagen
den 18 april 1952 (nr 152) om
sammanföring av samfälld vägmark med
angränsande fastighet m. m., vilket förslag
innebar viss utvidgning av tilllämplighetsområdet
i den nu gällande
sammanföringslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition, nr 102,
framlagda lagförslagen;

B. att följande motioner, nämligen

1) I: 738 och II: 867, samt

2) II: 868,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Den utvidgning av 1952
års sammanföringslag, som föreslås i
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 och
som tillstyrkes i tredje lagutskottets utlåtande
nr 25 detta år, är i många avseenden
ett märkligt lagförslag. Förslaget
är emellertid praktiskt och kommer
med visshet att underlätta avvecklingen
av mark, som blivit onyttig genom nedläggande
av en råd järnvägar. Då det

på detta område är rätt sällsynt att
praktiska hänsyn fått övertaget över
juridiska hårklyverier, vare det mig
fjärran att resa någon invändning mot
förslaget. Tärtom har jag genom motionen
I: 738 tillsammans med den likalydande
motionen II: 867 sökt haka på
denna komplettering av sammanföringslagen
och genom tillägg av 7 ord göra
den ursprungliga 1952 års lag fullödig,
så att man med den även skulle kunna
avveckla onyttiga samfälligheter av annan
form än långsträckta.

Jag beklagar att tredje lagutskottet
inte vågat sig på denna komplettering,
som skulle ha betytt mycket både för
jordägare och för ett arbetstyngt lantmäteri.
Jag är emellertid fullt på det
klara med att kammaren inte oförberett
kan inlåta sig på lagändring och har
därför inget yrkande. Jag kan dock inte
underlåta att påpeka att med samma
skäl som anföres för att avstyrka motionerna
— fastighetsbildningskommitténs
förslag om ett nytt institut, fastighetsreglering
— kunde hela lagförslaget
i propositionen ha fått anstå, då
sagda institut skall ersätta hela sammanföringslagen.
Men när kommer
egentligen den nya fastighetsbildningslagen?
Det var 1939 som utredningen
om den började. Vi har väntat länge
nu. Vi hoppas att den skall komma
något så när snart, så att man — utan
den mycket krångliga omväg som nu
får göras med ägoutbyte eller laga
skifte — kan få bort en rad fullständigt
värdelösa och onyttiga samfälligheter,
som finns inte bara som järnvägarna
här och där, utan överallt i så gott som
varje by i hela vårt avlånga land.

Under detta anförande hade herr
talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas
politiska integritet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 35, i anledning
av väckta motioner om bättre skydd
för medborgarnas politiska integritet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
593, av herr Sundin m. fl., och II: 697,
av herr Hedlund m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning rörande
möjligheterna till förbättrat
skydd för medborgarnas politiska integritet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 593
och II: 697 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Nyman, Axel
Kristiansson, Rimås, Hyltander, Nilsson
i Agnäs och Johansson i Växjö, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 593 och II:
697 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande möjligheterna
till förbättrat skydd för medborgarnas
politiska integritet.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! I denna motion har frågan
om möjligheterna till förbättrat
skydd för medborgarnas politiska integritet
berörts. Det är alldeles klart, att
om ett demokratiskt styrelseskick skall
kunna fungera i sin riktiga mening,
krävs det skydd för vissa fundamentala
fri- och rättigheter. Det skall villigt erkännas
och tacksamt noteras att vi har
ett skydd i vårt land för de mest fundamentala
rättigheterna, såsom yttrandefrihet
och tankefrihet.

I denna motion har vi tagit upp två
frågor, som berör två speciella avsnitt,
vilka enligt vårt förmenande är myc -

ket väsentliga. Den ena gäller rätten
för en medborgare att vara politiskt aktiv,
att kunna få engagera sig i ett parti
och ta de positioner som ges i anledning
därav utan risk för repressalier,
som i det i motionen angivna fallet, där
vederbörande blivit skild från sin arbetsanställning.
Det skall villigt erkännas
att detta fungerar friktionsfritt i
de flesta fall. Det är väl dess bättre inte
i så många fall som övergrepp skett,
men vi kan inte få reda på i hur stor
utsträckning någon har avhänt sig från
att engagera sig politiskt med hänsyn
till de risker som kan föreligga att bli
skild från sitt arbete.

Vi har i denna motion pekat på ett
praktiskt fall, där en medborgare blivit
skild från sin anställning på grund av
att han varit politiskt engagerad. Vi
motionärer liksom reservanterna menar,
att man aldrig kan lägga ned för
mycken möda på att skapa ett tillräckligt
skydd mot sådant.

Den andra delen av vår motion berör
frågan om rätten att vara politiskt
anonym. Det är självfallet så att de flesta
människor i vårt land önskar vara
politiskt anonyma. Vad vi närmast har
vänt oss emot är något som sker i ganska
stor utsträckning, nämligen den kollektiva
anslutningen av medlemmar i
fackförbund till ett visst politiskt parti.
Vi anser att det inte är något som
rimmar med demokratiens anda. Det är
vidare givet att det i dylikt läge inte
är möjligt att vara politiskt anonym.
Mot detta invänds givetvis att det finns
en hävdvunnen reservationsrätt, och
det är riktigt. Var och en vet dock att
de minoriteter det här gäller ofta är av
en sådan läggning, att de inte gärna vill
reservera sig. En reservation i ett sådant
sammanhang avslöjar självklart i
viss mån vederbörandes politiska inställning.
Om han vill vara anonym och
det är fråga om kollektivanslutning, så
är vederbörandes enda möjlighet att
vara anonym att tiga stilla och inte utnyttja
sin reservationsrätt. Detta kan
inte vara förenligt med demokratiens
anda.

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

Vi har i vår motion pekat på dessa
saker och anser det angeläget att företa
en utredning. Däremot framhåller vi, att
vi inte på något sätt siktar till en lagstiftning,
ty vi vet mycket väl att vederbörande
fackföreningar är suveräna.
Det är ingen tvekan om den saken. Ur
demokratisk synpunkt är dock situationen
otillfredsställande, och det är därför
vi finner det angeläget att dessa förhållanden
blir belysta i en utredning.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den reservation som är
knuten till beredningsutskottets utlåtande.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Motionärernas anhållan
om en utredning rörande möjligheterna
till förbättrat integritetsskydd synes
mig vara synnerligen befogat. Man illustrerar
behovet av en sådan prövning
med två exempel, vilka herr Kristiansson
har redogjort för. Det första exemplet
gällde en arbetstagare som miste
sin anställning, därför att han kandiderade
vid riksdagsmannavalet hösten
1964, och det andra exemplet gällde
kollektivanslutningen. Jag tycker nog
att exemplen kunde ha varit flera. Motionärerna
framhåller med rätta att demokratien
förutsätter vissa grundläggande
fri- och rättigheter såsom åsiktsoch
tankefrihet, yttrande- och tryckfrihet.

Det kanske är alltför lätt för oss
svenskar att betrakta demokrati som
något helt naturligt för vårt land. Vi
borde kanske oftare påminna oss att
inte alla stater i världen har ett demokratiskt
system. Någon garanti för
oss att få behålla denna frihet har vi
inte heller. Samhällslivet blir mer och
mer kollektiviserat och komplicerat,
och den enskilda människans frihet
kommer ibland i kläm. Det krävs, tror
jag, en ständig uppmärksamhet och

vaksamhet för att den enskilda människan
skall få behålla sin frihet och
sin integritet. Jag ser den föreslagna
utredningen som ett led i den kampen.

Motionärerna framhåller att ett bättre
skydd för den politiska integriteten
bör eftersträvas genom andra åtgärder
än lagstiftning. Jag anser att detta är
riktigt. På andra områden i samhällslivet
har det visat sig att lagstiftning
inte alltid anses som någon garanti för
den personliga friheten. Tag t. ex. vapenvägrarnas
situation, som i våra dagar
är aktuell! Inte alla människor är
belåtna med den situationen. För någon
vecka sedan diskuterade vi här i
kammaren jordfästningslagen, och det
framgick av debatten att en pastor med
stöd av lagen kunde förhindra anhöriga
att fullfölja den avlidnes och sina egna
önskemål beträffande jordfästningen.

Det finns mera exempel, som jag inte
skall trötta kammaren med. Motionärerna
bygger på två exempel. Det primära
i denna diskussion tycker jag inte
är anställningstryggheten eller kollektivanslutningen
— den diskussionen
föres med säkerhet och med bättre resultat
utanför detta hus. Givetvis kan
det sägas att en diskussion i riksdagen
i denna fråga stimulerar den allmänna
debatten och att en sådan diskussion
har stort värde, men vad vi här har anledning
att diskutera är motionens krav
på utredning. En diskussion om exempelvis
kollektivanslutningen skulle väl
inte kunna bidra till att någon enda av
oss här skulle ändra den ståndpunkt vi
har intagit. Jag tror att den diskussion
som nu pågår kommer att vara fruktbärande
och kommer att leda till ett
gott resultat. Den utredning, som är föreslagen,
bör syfta till att klargöra problemets
kärnpunkter, lägga grunden för
en opinionsbildning och därigenom ge
grundval för en god lösning. En sådan
utredning finner jag synnerligen angelägen.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till reservationen.

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! De två inlägg som nyss
har gjorts tyder på att reservanterna
och de som står bakom motionen inte
önskar någon mer ingående och upprivande
debatt i denna fråga — vilket
jag noterar med tillfredsställelse.

Motionen berör, som alla har uppfattat,
två olika avsnitt, dels anställningsskyddet
vid politiska engagemang,
dels fackföreningars kollektivanslutning
till politiskt parti. Motionärerna
vill i båda dessa frågor ha en utredning.
Beredningsutskottets socialdemokrater
har avstyrkt och oppositionens
borgerliga partier tillstyrkt förslaget om
utredning.

Den argumentering som anföres till
förmån för utredningskravet gör inte
något särskilt övertygande intryck. Vi
fick nyss höra en demonstration av
ganska allmänna talesätt, där även sådana
i detta sammanhang helt främmande
företeelser som vapenvägran
och jordfästningslagen drogs in — som
om dessa skulle ha någon som helst relevans
eller beviskraft i dessa frågor.

Vad gäller det första avsnittet har
endast ett exempel påpekats, och jag
instämmer med herr Eric Gustaf Peterson
i att det är en ganska liten grund
att bygga ett sådant vittgående utredningskrav
på. Det är ett fall som diskuterats
i tidningarna under förra årets
valrörelse. Det påstods att en person
hade avskedats i samband med engagemang
som riksdagskandidat, och detta
skulle då visa behovet av åtgärder för
att stärka anställningsskyddet. Jag känner
väl till detta enskilda fall, ty det
gäller en person i den stad där jag bor.
Jag har under en mycket lång tid kunnat
följa denna fråga på nära håll och
kunnat ta del av dokumenten i frågan.

Jag skall av många skäl inte gå närmare
in på detaljerna i det aktuella fallet
— det tycker jag skulle vara olämpligt.
.lag vill säga •— och gör anspråk
på att bli trodd —- att det är ytterst
tveksamt om man bör ta detta fall som
utgångspunkt för ett utredningskrav av
den karaktär reservanterna ställer. Jag

har i utskottet mera ingående utvecklat
denna fråga men skall inte göra det
här. Det är inte alls klarlagt att det
finns ett samband mellan vederbörandes
engagemang som riksdagskandidat
för centern och det faktum att han lämnade
tjänsten som resande på Norrland.

Jag vill därmed lämna det aktuella
fallet. Principfrågan förtjänar emellertid
vår uppmärksamhet, nämligen om
det är så att anställningsskyddet är
bristfälligt vid politiskt arbete och uppdrag
i offentlig verksamhet. Om vi får
döma av arbetsmarknadsorganisationernas
remissyttranden anses något sådant
behov inte föreligga. Både LO, TCO och
SACO har avstyrkt utredningskravet
och hävdar att nuvarande läge på det
hela taget är tillfredsställande. Senast
förra året slöt Landsorganisationen och
Arbetsgivareföreningen ett avtal som
förstärkte anställningsskyddet och begränsade
arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt.
LO framhåller i sitt remissyttrande
att man därmed skapat ett
bättre skydd mot uppsägningar av just
det slag motionärerna efterlyst.

TCO säger att erfarenheterna i tjänstemannaorganisationerna
inte visat några
mer betydande olägenheter. Om och
när tvister uppstår kan de tas upp vid
lokala eller centrala förhandlingar. Fallet
kan hänskjutas till arbetsdomstolen
eller föras till allmän domstol.

På samma linje går SACO, som liksom
TCO anser att dessa frågor liksom
hittills bör kunna lösas i samförstånd
och avtalsvägen. Även Arbetsgivareföreningen
avstyrker utredningskravet.

Riksdagen har all anledning att understryka
att politiska engagemang och
offentlig verksamhet inte får leda till
avsked eller minska anställningstryggheten.
Detta måste vara en självklar utgångspunkt.

Efter vad som betygas från samtliga
arbetsmarknadsparter i remissyttrandena
finner utskottsmajoriteten att det inte
finns anledning för riksdagen att ta
ett initiativ. Dessa frågor bör kunna
överlämnas till parterna själva på ar -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

betsmarknaden att självständigt handlägga
och besluta om. Även en hemställan
från riksdagens sida om en statlig
utredning skulle uppfattas som och
de facto utgöra en form av statlig inblandning.
Någon anledning därtill
finns inte.

Jag måste med största förvåning notera
att reservanterna trots dessa fakta
och upplysningar och trots arbetsmarknadsparternas
utlåtanden fortsätter att
driva kravet på en utredning. Jag anser
detta vara helt omotiverat och anser att
riksdagen bör avslå detta utredningskrav.
Kravets styrka har icke ökat genom
de inlägg som nyss gjorts av herr
Kristiansson och herr Peterson. Herr
Peterson anser t. o. m. att det är en debatt
som bör föras utanför riksdagshusets
väggar. Det är ytterst inkonsekvent
att efter ett sådant yttrande yrka bifall
till utredningskravet.

Den andra frågan gäller en gammal
bekant i vårt politiska liv, nämligen
den kollektivanslutning till ett politiskt
parti som praktiseras av vissa fackföreningar.
Det är en fråga som är lika
gammal som svensk arbetarrörelse och
som uppkom vid sekelskiftet. Debatten
har pågått sporadiskt men särskilt under
valåren upptagits och flammat upp
någon tid och dött bort för att komma
upp igen. Argumenten är i stort sett
desamma och har varit det under alla
decennier, motargumenten likaså. Ingen
kan begära att något nytt skall framföras
i denna diskussion.

Kollektivanslutningen har vuxit fram
ur det från början mycket fasta organisatoriska
sambandet mellan politisk
och facklig arbetarrörelse, naturligt
därför att det var fackföreningsrörelsen
som bildade det socialdemokratiska
partiet. Från början hade man också
under ett par års tid obligatorisk anslutning
till socialdemokratien. Denna
bestämmelse togs bort relativt snabbt.
Kvar blev möjligheten för den lokala
fackföreningen att ansluta sig kollektivt
och förmedla medlemskap för sina
medlemmar till den lokala organisatio -

nen av socialdemokratiska partiet. Det
har aldrig varit en angelägenhet för
Landsorganisationen eller fackförbunden
utan ett uttryck för den lokala demokratien
i fackföreningsrörelsen.

Det har också framgått att mindre än
en tredjedel av LO-anslutna fackföreningar
begagnat denna möjlighet till
anslutning. Landsorganisationen nämner
siffran 28 procent för år 1950, och
läget i dag är ungefär detsamma. Det
är alltså endast en mindre del av LO:s
medlemskår som berörs. Många stora
fackföreningar avstår ifrån och anser
sig inte ha anledning att kollektivansluta
sig helt enkelt därför att det skulle
bli ekonomiskt betungande om de
har en stor medlemskår. Praxis växlar
ganska väsentligt i olika fackföreningar,
vilket ligger i sakens natur eftersom
frågan handlägges på lokal basis.

De väsentliga skälen för kollektivanslutning
är två. För det första är kollektivanslutningen
ett uttryck för den
ideologiska och politiska gemenskap
som råder mellan facklig och politisk
arbetarrörelse, vilket är ett bekant faktum
i vårt lands politiska liv. För det
andra kan kollektivanslutningen ses
som ett praktiskt och godtagbart sätt
att genom fackförening förmedla medlemskap
i det parti som alltid varit
arbetarnas främsta politiska språkrör.
Det är i huvudsak de två motivkategorierna.
Jag erinrar om att även på
andra håll i världens arbetarrörelse används
kollektivanslutning i skilda former.

Det har rått delade meningar och
gör det fortfarande även inom arbetarrörelsen
själv om kollektivanslutningen.
Det har åter bestyrkts under de senaste
veckorna, då vi har haft en mycket
livlig debatt i dessa frågor. Meningarna
bryter sig som alltid i en fri opinionsbildning
och fri debatt.

Jag kan gott säga för min del att jag
tycker att systemet har sina svagheter.
Jag har också nyligen utförligt skrivit
om det i en tidning. Om systemet inte
funnits under mycket lång tid skulle

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

det sannolikt inte ha införts i dag: Det
är mitt antagande, men här gäller det
vad Sveriges riksdag anser.

Jag konstaterar att denna anslutningsform
fungerar som ett styrkebälte
för arbetarrörelsen, både fackligt och
politiskt. Det bidrar att ge socialdemokratien
en ekonomiskt starkare ryggrad
och är samtidigt ett ständigt förnyat uttryck
för frändskap och politisk gemenskap.

Jag säger ständigt förnyad, det är
anledning att understryka det ordet, ty
i allmänhet omprövas fackföreningens
kollektivanslutning vart eller vartannat
år. Det blir alltså möjlighet för medlemmarna
att med jämna mellanrum
återkomma och pröva möjligheten att
upphäva en gjord anslutning eller pröva
beslutets resonans hos medlemmarna.

Kollektivanslutningsformen står utan
tvekan i god överensstämmelse med de
lokala fackföreningarnas självbestämmanderätt
och de fackliga stadgarna.

Motionärerna liksom reservanterna
hävdar emellertid att den enskildes integritet
kränkes. Bevisningen för detta
vittgående påstående tycker jag är svag.
Den består främst i en hänvisning till
att reservationsrätten röjer en reservants
politiska hemvist, åtminstone »i
viss mån», säger herr Kristiansson nu
och Krymper därmed ännu mera argumentet.
Detta är en felbedömning. Man
kan reservera sig av allehanda skäl, politiska,
ekonomiska, principiella o. s. v.,
men i regel behöver man inte röja motivet.
Man behöver inte ange skälet till
att man inte vill vara med, och man
behöver i allmänhet inte heller riskera
att bli efterfrågad och utfrågad om
motivet.

Talet om tvångsanslutning, vilket är
ett populärt slagord i debatten, kan
lämpligen ses mot det faktum jag nys»
erinrade om, att mindre än en tredjedel
av de I.O-anslutna berörs av anslutningsformen.
Jag erinrar om att nyligen
i en radio- eller TV-debatt det
bekräftades ifrån statsvetenskapligt håll,

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 24

att kollektivanslutningen är väl förenlig
med demokratiska principer.

Beredningsutskottet har inte mera detaljerat
gått in i dessa delfrågor som
jag här funnit anledning att göra. Det
beror på att utskottet principiellt ansett
att dessa frågor ligger utanför statsmakternas
domvärjo. Detta är en huvudprincip
som jag vill starkt understryka.
Det är ingen anledning för staten
vare sig att utreda eller fundera
på lagstiftning i denna fråga.

Reservanterna säger visserligen att
de inte siktar till lagstiftning. De vill
bara utreda och se vad resultatet kan
bli. Men detta är en ytterst svag och
bräcklig motivering för att begära offentlig
utredning. Vad är det man tror
sig i en statlig utredning få fram, som
inte är väl känt i denna fråga? Kollektivanslutningen
är både till form och
innehåll, liksom til! omfattning och ur
andra aspekter mycket väl känd i vårt
land. Dess omfattning publiceras årligen
i berättelser som envar intresserad
kan ta del av. Det finns ingenting som
försiggår i skymundan eller som mörklägges.

Det politiska tyckande som kan florera
i anledning av denna fråga har
under decennier grasserat oavsett om
man haft en utredning eller inte som
furnerat material. Det behövs inga statliga
utredningar för att få fram sakmaterialet.
Det politiska tyckandet kan
pågå och var och en kan ta ställning
ändå ur politiska och andra synpunkter.

Utskottsmajoriteten anser alltså att
detta icke är en fråga för staten att
blanda sig i. Jag noterar att samma
mening hävdas av de s. k. tunga löntagarorganisationerna.
SACO skriver
mycket deciderat, att denna fråga måste
anses vara en angelägenhet för berörda
fackliga organisationer. Jag vill
gärna kursivera ordet fackliga. SACO
avstyrker utredningen. TCO påpekar,
att frågan för dess vidkommande saknar
aktualitet och förordar icke någon
utredning. LO avstyrker förslaget i ett

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

utförligt yttrande, som var aktuellt redan
1950. Då gjordes en liknande framstöt
från borgerligt håll till riksdagen
med sikte på att man genom ett lagförbud
skulle stoppa kollektivanslutningen.
Riksdagen avslog den propån. I dag
är oppositionen försiktigare, men jag
hyser ingen tvekan om att viljeinriktningen
är densamma. LO hävdar bestämt
att de som förordar åtgärder i
syfte att förhindra fackföreningar och
andra yrkesorganisationer att förmedla
medlemskap till socialdemokratiska partiet,
inte kan göra anspråk på att företräda
någon utbredd mening inom den
fackliga rörelsen eller bland arbetarbefolkningen.
LO anser heller inte att
bevis lagts fram för att det skulle vara
påkallat att på det sätt som föreslagits
ingripa i det fria föreningsväsendet.

Oppositionens uppträdande mot kollektivanslutningen
draperas i dag, liksom
i allmänhet, i föregiven omsorg
om demokratien och de enskilda fackföreningsmedlemmarna.
Om man går
till realiteterna, ärade riksdagsledamöter,
torde drivkraften bakom oppositionens
kampanj mot kollektivanslutning
ha en helt annan, mer bastant och
politiskt handfast bakgrund. Oppositionen
ser kollektivanslutningen som
ett styrkebälte för svensk arbetarrörelse,
för den fackliga rörelsen och för
socialdemokratien. Stötarna sätts in för
att spränga detta styrkebälte, i hopp om
att socialdemokratien skall ekonomiskt
och politiskt försvagas därav. Det skulle
vara mera rejält om dessa politiska
motiv redovisades och inte inhöljdes i
ett lätt genomskådat tal om höga principer
och individuell integritet. Efter
mer än 60 års debatt i denna fråga torde
vi väl på ömse sidor känna till var
vi har varandra.

Jag anser att de synpunkter som förebragts
i motionen och av reservanterna
icke är underlag för ett utredningskrav
från riksdagens sida, och jag hemställer
om bifall till utskottets förslag, herr
talman!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Möller tyckte att
reservanternas argumentering var påfallande
svag. Han sade också, att argumenten
var samma gamla och inte
mycket att fästa sig vid. Jag måste i
detta sammanhang säga, att så länge
också kollektivanslutningen är samma
gamla, kan näppeligen argumenten bli
andra än desamma som kommer igen.
Jag tycker de är bärande alltjämt.

Jag måste för min del säga att jag''
tyckte, att herr Möller trots sitt långa
anförande inte heller kom fram med
några påfallande starka argument för
kollektivanslutning. Jag kunde inte finna
någonting annat än att det var ett
styrkebälte för socialdemokratien, och
den saken är det ju ingen som betvivlar.
Men nu gäller det inte skyddet för
socialdemokratien, utan närmast skyddet
för demokratien till sina yttersta
konsekvenser. Det är rätt förvånande
att inte socialdemokraterna och herr
Möller vill instämma i det.

Jag är fullt klar över, att herr Möllers
resonemang kort och gott är ett majoritetsresonemang.
Man har i dessa församlingar
helt enkelt beslutat, att så
och så skall det vara. Ifrån LO:s sida
avstyrker man också dessa motioner
med en majoritet emot minoriteten.

Vi är inte alls förvånade över vad
som från LO anförts under remissbehandlingen,
men vad vi är ute efter är
faktiskt ett skydd för minoriteterna
också inom fackföreningarna. Det finns
många människor som inte är till freds
med nuvarande ordning. De kan heller
inte rimligen vara till freds med att
man bara säger, att de ju har reservationsrätt.

Herr Möller sade vidare, om jag
minns orden rätt ■—• jag glömde att ta
upp det argumentet i mitt första anförande
— att det faktum att man inom
fackföreningarna omprövar beslutet
med korta mellanrum ger en förnyelse
åt socialdemokratien. Jag måste säga
att denna omprövning ju inte är något

Torsdagen den 13 maj 19G5

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

bekymmer för någon annan än den som
skall reservera sig. För dem som vill bli
kollektivanslutna är det likgiltigt hur
ofta man omprövar beslutet. Såvitt jag
är rätt underrättad ligger det till på
det sättet, att om en person en gång reserverat
sig, så håller hans reservation
inte så länge han är medlem av fackföreningen,
utan varje gång som fackföreningen
förnyar sitt beslut måste
han gå upp och återigen göra sin reservation.

Sedan är det riktigt att man inte behöver
ange skäl. Därför, anser herr
Möller, avslöjar man heller inget politiskt
ställningstagande. Men man avslöjar
i varje fall att man inte vill tillhöra
socialdemokratien, även om man inte
röjer var man önskar höra hemma. Det
var närmast det jag ville komma fram
till.

Herr Möller anser att det är tillfredsställande
som det är. Jag måste då än
en gång understryka, att det inte är tillfredsställande
för minoriteterna, och
det är närmast för dem som vi vill tala
i detta sammanhang.

Jag vill till slut säga att det inte bara
är av en händelse som oppositionen tagit
upp denna fråga. Det är ett tidens
tecken, som man måste vara glad över.
Vi har under den senaste tiden inte
minst i den socialdemokratiska presssen
kunnat läsa att man inte är till
freds med nuvarande ordning. Jag tolkar
detta som ett tidens tecken på att
vi kanske inom överskådlig tid får en
situation, där vi inte längre har detta
mycket osympatiska drag i svenskt politiskt
liv.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Möller tyckte inte
om mina exempel. Jag anförde dem bara
för att visa att lagstiftning inte alltid
är den enda framkomliga vägen. Jag
anser fortfarande att ett klarläggande
av denna fråga genom en utredning
borde vara av värde för riksdagen.

Beträffande den debatt som förs utanför
riksdagens väggar sade jag, att den
kan stimuleras genom debatten i detta
hus.

Herr Möller påstod vidare, att det
också finns andra motiv som ligger bakom
denna framstöt. Ja, herr Möller, jag
har själv sedan år 1924 varit ansluten
till Svenska kommunalarbetareförbundet
och är det fortfarande. Vissa perioder
har jag varit ordförande i en lokalavdelning.
Jag hyser därför stor respekt
och aktning för fackföreningsrörelsen.
Jag vill på intet sätt medverka till att
fackföreningsrörelsen skulle skadas.

Jag anser i alla fall, att en utredning
bör komma till stånd. Den kan enligt
min uppfattning inte vara fackföreningsrörelsen
till någon som helst
skada.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristiansson utvecklade
ett resonemang som vittnar
om att han varit i distraktion under
mitt anförande och suttit och tänkt på
något annat.

Kanske han rent av satt och tänkte
på anställningsskyddet, en fråga som
han numera totalt släppt. Den frågan
har bara använts som en liten krumelur
att hänga upp motionen på. I övrigt
har herr Kristiansson, som ju tillhör
den krets som motionerat, inte visat något
som helst intresse för den delen av
frågan. Han har i stället nu helt koncentrerat
sig på den politiska sidan av
frågan, nämligen kollektivanslutningen.

Det har sagts att inte heller den socialdemokratiska
pressen är till freds
med nuvarande ordning. Det understryker
bara vad jag anförde, nämligen att
det sedan länge finns delade meningar
inom arbetarrörelsen, vilket är ganska
självklart i en fri debatt och vid fri
opinionsbildning.

Herr Kristiansson försökte göra sig
till tolk för minoriteterna inom fackföreningsrörelsen,
vilket jag tycker är
onödigt. Inte bara minoriteterna i be -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

märkeisen grupper, utan även de individer
som det handlar om, de enskilda
fackföreningsmedlemmarna, har nämligen
möjlighet att gång efter gång göra
sina åsikter gällande. Det är icke, såsom
herr Kristiansson tolkade mitt anförande,
socialdemokratien som skall
förnyas vart eller vartannat år. Förnyelsen
utgörs av det beslut, som den lokala
fackföreningen fattar varje eller
vartannat år om att pröva frågan om
kollektivanslutning. Varje medlem i
fackföreningen har då möjlighet att öva
inflytande på beslutet. Det är däri förnyelsen
ligger. Ett beslut om kollektivanslutning
är således inte ett beslut som
är fattat en gång för alla utan omprövas
under fortgående debatt.

Till herr Peterson vill jag säga, att
jag talade inte om några okända andra
motiv som skulle spela roll för oppositionens
ställningstagande. Jag talade
rätt och slätt öppet om politiska motiv.
Självfallet har jag en uppfattning om
vad som är drivkraften bakom oppositionens
framstötar mot kollektivanslutningen.
Det är politiska motiv. Men det
är för mig alls inga dåliga motiv, utan
helt legala motiv i det politiska arbetet.
Men det är lika legalt att vi bekämpar
dem som är ute i sådana ärenden.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att fortsätta där herr Möller slutade
sitt första anförande, d. v. s. det
som nyss återigen nämndes om vad som
är motiven bakom de ständigt återkommande
diskussionerna om kollektivanslutningen.
Jag kan kanske försöka säga
det ännu klarare än vad herr Möller
gjorde.

Det är inte enbart aktioner, som riktar
sig emot det socialdemokratiska
partiet, utan det är aktioner som indirekt
också riktar sig emot den styrka,
som arbetarrörelsen gemensamt har genom
det intima samarbetet mellan socialdemokratien
och fackföreningsrörelsen,
och det är helt naturligt. År man

medveten om denna dubbla styrka, om
den växelverkan som finns mellan facklig
och politisk aktivitet, är det fullkomligt
legalt att också försöka bryta
sönder det samarbetet och på det sättet
minska den styrka som nu kan utvecklas.

Det har emellertid alltid förvånat
mig, att när kollektivanslutningsdebatterna
dyker upp dras de i regel igång
av människor som inte alls, eller mycket
litet, har haft med den fackliga verksamheten
att göra. Detta är ett väldigt
problem för en rad människor som står
utanför fackföreningsrörelsen. Problemet
är däremot inte alls så stort för
fackföreningsrörelsens medlemmar.

Det finns en ännu intressantare iakttagelse,
som jag som gammal partiman
kan notera. Praktiskt taget efter varje
sådant här stormanlopp emot kollektivanslutningen
har det vuxit fram ett mottryck
i fackföreningsrörelsen, som i
sin tur har lett fram till en ökning av
kollektivanslutningen. Jag är alldeles
övertygad om att de av våra vänner,
som nu har motionerat i denna fråga
och därmed aktualiserat frågan på nytt,
kommer att tillföra det socialdemokratiska
partiet ett si eller så stort antal
medlemmar.

Det är ett par reflexioner till, som
jag skulle vilja göra.

Man vill så gärna glömma bort fackföreningarnas
motiv för anslutningen
till partiet och samarbetet med socialdemokratien.
Det är genant att behöva
säga det, men vi har faktiskt tvingats
att gripa till lagstiftningar på arbetsmarknaden
på en rad punkter, där det
borde vara självklart att någon lag inte
skulle behöva finnas. Är det inte en
självklarhet, att om en människa råkar
ut för en olycka på en arbetsplats är
det den, som har anställt honom, som
är ansvarig för att han kan försörja
sig efter den olyckshändelse som inträffat
i arbetet? Trots denna självklarhet
har det endast stegvis gått att skapa
en ordentlig trygghet när det gäller
arbetarskydd och olycksfallsersättning -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

ar. Vi är nu åter i ett läge där man
har misslyckats att via fackliga avtal
komplettera sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
så att de blir tillfredsställande.
Då man inte har klarat problemet
den fackliga avtalsvägen, tvingas
fackföreningsrörelsen med sin aktivitet
inom socialdemokratien att skapa en
opinion så att man bygger upp för en
lagstiftning, som kompletterar det som
man misslyckats med förhandlingsvägen.
Jag kunde fortsätta med att ange
många sådana exempel.

Det är den fackliga rörelsens medvetenhet
om att ifall den skall trygga
sina medlemmars intressen, så måste
det också utvecklas en politisk aktivitet,
och den har naturligt nog kommit
att utvecklas inom socialdemokratien.

Herr Peterson sade, att man var ute
för att »skydda och vidga demokratien.
» Jag skulle vilja sluta med ett
par funderingar därom.

Vad vi har lärt oss i de länder, där
demokratien har satts ur spel eller inte
förverkligats, det är konsekvent att
man har krossat eller med alla medel
försökt motarbeta framväxten av en fri
och stark fackföreningsrörelse. I Spanien
och i Tyskland krossades den
fackliga rörelsen. Det var en av förutsättningarna
för att diktaturen skulle
kunna klara sig. I Ryssland och i andra
diktaturstater är situationen den, att
man har satt någonting i stället för en
facklig rörelse.

Men förekomsten av en fri och obunden
fackföreningsrörelse är ett av de
viktigaste moment som finns i en demokrati.
Därför tror jag att varje antydan
om att man genom lagstiftning
skall beröva den fackliga rörelsen en
del av sin rörelsefrihet vore djupt
olycklig. Även om man bara syftar till
en utredning för att skapa opinion, som
det så vackert heter, så finns det ändå
skäl till att säga, att erfarenheterna av
det fria spelet mellan arbetsmarknadsparterna
i vårt land, erfarenheterna av
ansvar, förståelse och långtgående samarbete,
borde varna oss för att vara

klåfingriga. Det enda råd som jag skulle
vilja ge i all ödmjukhet är: Var inte
så klåfingriga, utan låt den fackliga rörelsen
bevisa att den kan sköta den sak
som det här är fråga om. Den har fram
till nu visat att den kan göra det på
ett utomordentligt sätt.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i denna debatt som redan har pågått
rätt länge. Jag vill bara peka på
att under utskottsutlåtandet liksom i
reservationen saknas högerledamöterna
i första kammaren. Det beror på ett
olycksfall i arbetet som hänt oss, men
det hindrar inte att vi sluter upp omkring
den reservation som lämnades
vid utskottets utlåtande. Det är för den
enskilde medborgaren utan tvivel frågor
som är av mycket stor principiell
betydelse, och det finns anledning att
ägna dessa uppmärksamhet.

Jag ber med detta, herr talman, bara
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! De politiska fri- och
rättigheterna är av så oerhört stor betydelse
och har kostat så mycken kamp
att nå fram till, att man borde tänka
på att rätta till vad som eventuellt kan
vara fel.

Vi har våra allmänna val så nogsamt
ordnade att den politiska anonymiteten
skall beaktas. Väljarna skall inte på
något sätt påverkas. Vi känner till de
mycket restriktiva bestämmelser, som
finns i en vallokal och som säger att
det inte får utövas någon som helst påverkan.
Detta är också i internationella
sammanhang mycket beaktat. I den deklaration
om de mänskliga rättigheterna,
som avgavs 1948 och för vilken Sverige
röstade, finns detta också behandlat.
I den konvention som vi nu håller
på att utarbeta och som strax är färdig
finns frågan också utförligt behandlad.

Jag kan inte avgöra huruvida t. ex.

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 19(55

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

kollektivanslutningen skulle kunna vara
förenlig med denna konvention, men
det kan i varje fall vara anledning att
studera problemet huruvida den verkligen
kunde vara det. Där är därför jag
tycker att det är av så oerhört stor betydelse
att vi försöker undanröja varje
sak, som kan kasta någon skugga över
möjligheten för oss att utöva våra fullständiga
politiska fri- och rättigheter.

Herr Möller nämnde, att det är bara
ett enda exempel som föranlett denna
motion i dess första punkt. Jag skulle
inte vilja säga så, utan i stället att det
är det enda exempel som kommit att
få större politisk publicitet. Hur många
sådana fall som egentligen har förekommit
vet vi inte. Det har vid åtskilliga
tillfällen inträffat, att någon människa
litet oväntat har ställt upp som
kandidat inför ett val, och det har uppstått
en ganska allmän debatt. Kort tid
innan valet kan han av någon oförklarlig
anledning ha dragit sig undan. Vad
som har förekommit vet vi inte, men
det har förefallit egendomligt vid många
tillfällen. Man kan inte värja sig för
tanken att det har kunnat föreligga en
påverkan, som vi icke önskat skulle
förekomma i ett demokratiskt samhälle.

Herr Möller säger att denna första
fråga inte berörs så mycket. Nej, men
det kan bero på att vi här är fullständigt
eniga i fråga om principen. Varken
herr Möller eller utskottet anser att det
skall få förekomma någon som helst
påverkan. Man menar närmast att det
inte hänt något särskilt, och därför har
man inte ansett sig behöva ta itu med
problemet. Annars är jag säker på att
alla instämmer i, att visst skall människor
ha fullständig frihet att ställa
upp som kandidater till vilket parti
som helst utan att riskera repressalier
senare. Därför har det inte blivit så
mycket diskussion på den punkten.

Herr Möller vill förringa vårt intresse
i det fallet. Det berör emellertid
centerpartiet i synnerhet, eftersom det
var just en kandidat för centerpartiet
som föranledde det fall som blev så

mycket omskrivet i pressen. Man måste
väl förstå att vi har intresse för frågan
och att ingenting sådant upprepas.

Så har vi den kollektiva anslutningen.
Vi har fått fram systemet med en
man och en röst. Vi har nått fram till
att det är genom individuella beslut
som människor skall ta ställning i politiskt
avseende. När herr Möller säger
att fackföreningsrörelsen förmedlar ett
medlemskap vill jag säga: Skall det nu
vara nödvändigt med en förmedling,
som sker genom kollektiva beslut, så
vill jag inte alls förmena fackföreningsrörelsen
att tillhandahålla inträdesblanketter
o. d. — det kan man förresten
göra inom alla partier. Men ett medlemskap
som går ut på kollektivt beslut
är inte samma sak.

Vi vet att det finns delade meningar
även inom socialdemokratien, och om
man här finge framställa ett önskemål,
så vore det kanske klokt av socialdemokratien
att man där verkligen tog
upp frågan och helt förutsättningslöst
diskuterade huruvida man kan komma
fram till ett något bättre resultat. Stockholms-Tidningens
artiklar har visat att
det finns riktningar som pekar mot att
man skulle kunna gå en annan väg än
den nuvarande.

Beträffande det som herr Möller sade
om förnyat stärkande av frändskapen
mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratien
vill jag nog se det så,
att det hade varit ett ännu större stärkande
av frändskapen om det hade blivit
en mycket stor individuell anslutning
bland fackföreningsmedlemmarna
inom det socialdemokratiska partiet.
Det skulle inte försvaga partiets ställning
utan visa att det finns en mycket
stor majoritet, som individuellt säger
att den vill tillhöra just det partiet.

Det har redan påpekats att reservationsrätten
finns och att den inte behöver
innebära att man avslöjar var
man står politiskt. Det kan vara principiella
skäl som ligger bakom, det kan
vara någon som är klar socialdemokrat
men som ändå reserverar sig, därför att

Torsdagen den 13 maj 19G5 Nr 24 39

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

han i princip inte gillar denna form
för anslutning. Vi lär emellertid få erkänna,
att i de flesta fall är det så att
de inte talar om vilket parti de tillhör,
men säger ifrån att de inte vill tillhöra
det socialdemokratiska partiet. Redan
detta är en deklaration, som vederbörande
kanske inte vill avge.

Herr Möller sade vidare, att efter sin
reservation riskerar en medlem inte att
bli utfrågad. Jag tror inte att vi här
kan fälla någon riktig dom. Det är
mycket möjligt att han blir ganska
livligt utfrågad — det skulle inte förvåna
mig såsom politiker sedan många
år om de inom föreningen som är ivrigt
intresserade av praktisk politik
frågar vederbörande och rent av försöker
övertala honom att gå ifrån de enligt
deras mening felaktiga uppfattningar
han har. Följaktligen kan det inte
undgås att det blir en hel del samtal
efteråt med anledning av hans reservation.
Detta är också ett skäl till att göra
ytterligare undersökningar.

Herr Möller säger: Vad är det som
inte är känt i fråga om kollektivanslutning?
Nej, vi vet vad som sker formellt,
men vi vet ingenting om människornas
reaktion. Om man skulle göra en undersökning
där man ber människor
utan att man talar om deras namn och
utan att de riskerar några besvärligheter
— att tala om vad de verkligen menar
— vad skulle vi då få för resultat?
Det vet vi ingenting om!

Att Landsorganisationen här avstyrker
finner jag helt naturligt; det skulle
vara mycket egendomligt om den inte
gjorde det. I vissa internationella sammanhang
är det ju så att den som är
part i målet inte får delta i beslutet.
Man kan fråga sig om LO alls skall behöva
tillfrågas, eftersom det ju är LO
som har kollektivanslutningen och
självfallet anser att den är riktig.

Vad herr Möller sade om att kollektivanslutningen
är ett styrkebälte för
arbetarrörelsen är i detta sammanhang
helt ovidkommande. Det iir inte den
saken vi diskuterar, utan vi diskuterar

individens politiska fri- och rättigheter.

Jag har många gånger från denna talarstol
betygat min stora aktning för
fackföreningsrörelsen — det är nödvändigt
att den finns, och det kan jag göra
om igen. Det är från min sida inte fråga
om någon attack mot fackföreningsrörelsen.

Herr Arne Pettersson nämnde, att vi
riktar oss emot fackföreningsrörelsen
och socialdemokratien. Ja, vi riktar oss
väl alltid mot socialdemokratien, eftersom
socialdemokraterna är våra politiska
motståndare! Ibland kommer vi
överens i vissa frågor, men det är ju
naturligt att vårt parti försöker bekämpa
de andra partierna. Det innebär inte
att vi inte respekterar deras åsikter.
Det har vi ju bevisat genom det samarbete
som vi tidigare haft. Fackföreningsrörelsen
anser jag vara en styrka
för ett land, och jag hoppas att den
kommer att bestå också i fortsättningen.

Beträffande kollektivanslutningen
skulle jag ytterligare vilja framhålla, att
det ju inte är fråga om någon ekonomisk
förening eller något aktiebolag.
Jag skulle här vilja göra en liknelse
med en annan företeelse, som ibland
förekommer. Det händer ju att folk får
skrivelser där det sägs, att »om ni inte
svarar nej före ett visst datum anser
vi att ni har svarat ja på vår förfrågan»
— det kan gälla t. ex. köp av en
viss vara. Vi vet alla att den som får en
sådan skrivelse ingalunda är skyldig
att svara nej. Han kan kasta den i papperskorgen.
Det medför ingen ekonomisk
förpliktelse, om han inte svarar.

Om vi ser på likheten mellan dessa
fall skulle det innebära, att vederbörande
inte skulle vara skyldig att efterfölja
ett kollektivbeslut eftersom han
inte individuellt har medverkat till det.

.lag skulle också vilja ta upp en annan
sak, som jag tycker att utskottet
har behandlat på ett felaktigt sätt. Det
har många gånger sagts att vi inte skall
lägga oss i arbetsmarknadens uppgörelser.
Det är en princip som vi har slagit
fast. Men den principen gäller inte

40 Nr 24 Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

skyddslagstiftningarna på olika områden.
Vi har diskuterat och beslutat om
arbetstidslagstiftning, tv det har vi alltid
ansett vara riktigt, men vi har i
riksdagen inte beslutat om arbetsmarknadens
löner och liknande ting; det är
en sak som vi fortfarande avböjer att
diskutera.

Här är det emellertid inte tal om någon
lönefråga utan om en fråga om politiska
fri- och rättigheter, som närmast
kan hänföras till en skyddslagstiftning
för politiska fri- och rättigheter,
i stil med en arbetarskyddslagstiftning
på andra områden. Utskottet har
på denna punkt tagit fel i sin argumentering.
Utskottet smiter undan saken
genom att tala om att detta är någonting
som bara berör arbetsmarknadens
parter. Det gör det inte, det berör alla.
Pa samma sätt som när det gäller annan
skyddslagstiftning borde vi här ta itu
också med denna fråga.

Man säger att kollektivanslutningen
är en angelägenhet inom den fackliga
organisationen. Nej, det är det inte.
Många människor kanske inte vill tillhöra
det socialdemokratiska partiet.
Detta är därför inte någon intern angelägenhet
inom fackföreningsrörelsen,
utan den hör till de politiska fri- och
rättigheterna.

Jag kan instämma i vad herr Arne
Pettersson sade om demokratiens och
fackföreningsrörelsens betydelse i detta
fall — det kan här vara anledning
alt se hur det gick till när diktaturerna
började ta makten. I land efter land försökte
man krossa också bondesammanslutningarna
tillsammans med fackföreningsrörelsen
därför att de utgjorde
det farligaste hotet mot dessa diktaturer.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att vi inte har tillgripit några hårc:a
åtgärder i detta fall. Vi har bara begärt
en utredning som skulle få i uppdrag
att se över problemet. Längre har
vi inte gått. Vi har ingen anledning att
attackera fackföreningsrörelsen eller
det socialdemokratiska partiet i andra

fall än då man på det hållet uppträder
som motståndare. Att så sker är ju
ingenting ovanligt inom politiken. Däremot
anser vi att det finns all anledning
att se över dessa problem. Vi anser att
det så långt det är möjligt bör stå individen
fritt att ansluta sig till den organisation
han önskar ansluta sig till.
Det skall på den punkten alltså inte
föreligga något tvång.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall närmast fortsätta
på de punkter där jag tog upp debatten.
Jag skall gå förbi frågan om det
förmenta brottet mot demokratien. Den

saken har klarats ut många gånger _

kollektivanslutningen är helt förenlig
med den demokrati som vi accepterar.

Det förvånar mig när herr Bengtson
säger att Landsorganisationen egentligen
inte ens skulle ha tillfrågats; i konsekvens
därmed skulle man inte heller
bry sig så mycket om vad LO har sagt
när det gäller frågan om fackföreningsrörelsens
kollektivanslutning. Men, herr
Bengtson, det är ju ändå till LO anslutna
fackföreningar det här är fråga om.
Det var ju också andemeningen i herr
Bengtsons anförande.

Vad som föresvävar motionärer och
reservanter är ju att på något sätt komma
åt fackföreningsrörelsens rätt att
fritt besluta i egna intressefrågor. Det
vore väl ändå ganska orimligt att Svenska
arbetsgivareföreningen utan något
påtalande från herr Bengtsons sida
skulle få yttra sig, medan LO, som är
berörd part, inte skulle få göra det i en
sådan fråga som denna.

Herr Bengtson gjorde vidare vissa
jämförelser mellan aktiebolag och ekonomiska
föreningar, och det ger mig
anledning att gå tillbaka till vad jag talade
om förra gången. Vad fackföreningarna
eftersträvar är ett reellt, men också
redovisat politiskt inflytande. Jag

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

tror att det skulle vara intressant att
utreda olika intresseorganisationers,
både LO:s och Arbetsgivareföreningens,
roll i samband med vissa stora politiska
avgöranden under senare år. Det
skulle vara utomordentligt intressant att
få en belysning av sambandet mellan
de stora ekonomiska intresseorganisationerna
och exempelvis de borgerliga
partiernas agerande i pensionsfrågan.
Ingen är väl så naiv att han tror, att det
inte skulle finnas ett direkt samband
mellan intresseorganisationernas agerande
i politiken och de politiska partier,
som i en hel del fall stöder intresseorganisationer.
Skillnaden är att när
stora företag ger anslag till politiska
partier, så förutsätter det i och för sig
inte en förbindelse ifrån partiet, men
man kan anta att det finns ett visst intresse
hos partiet att främja den, som
främjar dess intressen.

Där sker ingen redovisning. Ingen
människa vet mer än vad som då och
då sipprar fram om hur mycket pengar
det rör sig om och vilka bindningar
som finns.

Vad beträffar fackföreningsrörelsens
bidrag i det här fallet är det klart redovisat,
att avdelning den och den står
med i det socialdemokratiska partiet,
att den betalar så och så mycket och att
så och så många är med. Fackföreningarna
har själva icke något som helst inflytande
på den politiska verksamheten,
utan inflytandet tillkommer medlemmarna
i fackföreningarna genom deras
aktivitet i den socialdemokratiska arbetarkommunen.
Den motsvarigheten finns
inte i det sätt på vilket andra partier
ekonomiserar sin verksamhet.

Jag tycker alltså att när det finns en
öppet redovisad — jag törs säga mycket
moraliskt riktigt motiverad —■ stödform
till ett politiskt parti, så kunde den få
vara ifred. Ta i stället och titta på de
stödformer för vilka redovisningen inte
är så öppen, där skumrasket dominerar
före öppenheten!

Herr MöLLEK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson upprepade
argumenten men han förstärkte
dem inte. De blir inte starkare ju mer
de upprepas.

När herr Bengtson anför att vi har
anledning att slå vakt om de politiska
fri- och rättigheterna, kan ingen bekräfta
detta mera intensivt än svensk
arbetarrörelse, som vunnit dessa rättigheter
i hård och lång kamp.

Jag tycker att det är ohemult av herr
Bengtson att här göra antydningen om
konventionen om de mänskliga rättigheterna
— att bara kasta ut ordet och
säga att han inte är säker på om kollektivanslutningen
är förenlig med denna
konvention. Han gjorde inget påstående,
men han kastade ut en misstanke
med denna antydan. Jag upprepar
att det är ett ohemult sätt att diskutera.
Jag tror att vi kan slå fast, att kollektivanslutning
i den form den praktiseras
är väl förenlig med konventionen
om de mänskliga rättigheterna. Jag
är glad att herr Bengtson inte sträckte
sig så långt att han påstod motsatsen.

Jag erkänner visst att det är bättre
med individuellt medlemskap — självfallet!
Det har väl ingen förnekat! Men
jag tycker att man kan erkänna att kollektivanslutning
är en godtagbar form
för medlemskap och att den praktiseras
i god demokrati. Varje enskild medlem
har möjlighet att säga ifrån, om
han vill vara med eller ej, och — jag
upprepar det — de beslut som fattas tas
upp till förnyad prövning. Skulle statsmakterna
då ingripa för att hindra denna
beslutsprocedur? Finns det anledning
ens att statsmakterna ingriper i
form av cn offentlig utredning? Jag anser
inte det.

Herr Bengtson tog upp frågor om
flera fall av avsked och liknande. Jag
tror att det är riktigt att sådant förekommer.
Vi måste konstatera att det
brister i fråga om politisk generositet
i vårt land lika väl som annorstädes.
Brist på tolerans i fråga om politiska
och andra åsikter är beklagligt, men det

o+ Första kammarens protokoll 1965. Nr 24

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

är ett faktum. Jag skulle vilja ställa frågan:
Hur många socialdemokratiska

tjänstemän i vårt land måste gå omkring
och dölja sin politiska åskådning?
I de stora företagen, storbankerna,
försäkringsföretag o. s. v. vill eller
vågar de inte röja sin partitillhörighet
på grund av risken att utsättas för obehag.
Det är fakta och det är obehagligt.

Men utslag av intolerans kommer man
inte åt med lagstiftning eller med offentliga
utredningar. Det är en lång utvecklingsprocess
som måste genomgås
innan vi kommer fram till större mognad,
större tolerans och större generositet
mot oliktänkande, det må vara i
politiska frågor eller annat som har
med åsiktsbildning att göra.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Möller har flera
gånger betygat att de argument som
framförts inte blir starkare för att de
upprepas. Med anledning av det vill jag
säga, att herr Möllers bedömning i fråga
om argumenten är rent subjektiv,
och jag tycker inte att han har stärkt
sin egen bevisning med att säga att
ingenting är nytt och att ingenting har
sagts som inte kommit fram tidigare.

När jag talade om de mänskliga rättigheterna
hade jag inte tillgång till
handlingarna, men de är ju offentliga
så vi får väl se efter vad det står i dem.
Det kunde den begärda utredningen
också ha gjort.

Herr Möller sade vidare att det finns
många som kan ha svårigheter. Det kan
vara både tjänstemän och andra. Det
är en sak som varken herr Möller eller
jag gillar. Vi skulle vilja ha det så
att vederbörande, vilken uppfattning
han än kan ha, skulle ha fullständig frihet
att ställa upp såsom kandidat för
vilket parti som helst utan att behöva
utsättas för några repressalier. Dit skulle
vi önska komma. Det finns anledning
att se på dessa saker i en utredning.

Herr Arne Pettersson talade om att

»fackföreningarna beslutar». Ja, men de
beslutar ju kollektivt. Individen beslutar
alltså inte, utan det är den grupp
som finns samlad som beslutar även för
andra medlemmar. Det var detta som vi
inte ansåg vara riktigt i politsikt avseende.

Sedan berörde herr Arne Pettersson
fackföreningarnas politiska inflytande
och sådana saker. Det är emellertid inte
någonting att här diskutera. Det är klart
att en sådan organisation som RLF, som
är en facklig organisation, ägnar sig åt
jordbrukspolitik, medan nykterhetsrörelsen
ägnar sig åt nykterhetspolitik.
Fackföreningsrörelsen arbetar givetvis
med sina frågor. Jag tycker inte att del
är någonting att diskutera, eftersom det
är självfallna saker.

Sedan gled herr Arne Pettersson in
på helt andra saker i slutet av sitt anförande
— varför han slog in på den
vägen förstår jag inte — nämligen att
diskutera de anslag som ges i olika fall.
Vi bryr oss inte om att fackföreningsrörelsen
ger anslag till politiska partier
— möjligen om de gav anslag till oss
själva! Vi tycker dock inte om — det
kan vi nog säga — att individen trampas
på tårna. Det kan företag göra och
det kan fackföreningar göra, men det
är helt vid sidan om denna diskussion
och hör inte alls till det ämne som vi
nu behandlar.

Vår avsikt är inte på något sätt att
skapa en skärpt stämning i detta fall.
Vi menar faktiskt att vi så långt det är
möjligt skall slå vakt om enigheten och
inte strida och stå i harnesk mot varandra.
Kan vi bara komma fram till någonting
som visar, att vi kan ta ytterligare
ett steg fram mot större politisk
frihet, skulle jag vara belåten.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag antar att sättet att
besluta i en fackförening inte skiljer sig
så nämnvärt från hur man beslutar i
andra föreningar. Därför förvånar det

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

mig att herr Bengtson har funnit någonting
underligt i att beslutet är kollektivt
i en fackförening.

Inom fackföreningsrörelsen tillämpas
den principen över lag, att viktiga frågor
som skall behandlas utannonseras
eller anslås på affischer. Dit hör frågan
om kollektiv anslutning. De som har
intresse för frågan går på fackföreningsmötet,
och oavsett vilken fråga
det gäller finner sig medlemmarna i
övrigt i avdelningens beslut. På den
punkten finns det emellertid en olikhet
så till vida, att det just vid beslut om
kollektiv anslutning finns möjlighet för
den enskilde medlemmen att reservera
sig. Det rör sig om ett vanligt beslut,
som har fattats på stadgeenligt sätt i
fackföreningen, och det är den rätten
som man vill förmena fackföreningsrörelsen
i fortsättningen.

Sedan sade herr Bengtson att jag, när
jag talade om olika anslag, talade om
någonting som inte hörde hit. Jag sade,
herr Bengtson, att fackföreningarna genom
kollektivanslutningarna skaffar sig
ett direkt politiskt inflytande. De är
mycket riktigt ute för att kunna främja
sina intressen. Vad jag sade var, att
ingen skall få mig att tro att inte också
andra intreseorganisationer på olika vägar
skaffar sig ett inflytande i politiken.
Arbetsgivareföreningen eller RLF
t. ex. — alla söker de att skaffa sig ett
inflytande i politiken. Det sker emellertid
på ett sätt som inte redovisas. Det
skall inte utredas. Men det sätt på vilket
eu intresseorganisation skaffar sig
inflytande, det skall utredas! Litet underligt
är det med den saken, herr
Bengtson.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det är utan tvekan en
märklig motion som centerpartiet har
levererat, och det är också en ganska
märklig debatt som vi i dag är med om
så till vida, att det inte finns några som
helst proportioner mellan det väsen
som har förekommit i pressen och det
uppträdande oppositionen visar i den -

na diskussion. Man har tidigare i vissa
tidningar gått på med dunder och brak,
och när man sedan jämför med de argument
som nu redovisas i själva sakdiskussionen,
så tenderar det hela till
att bli något av en västgötaklimax. Detta
gäller speciellt herr Eric Gustaf Petersons
inlägg, där han redan i början
talade om önskemålet att få en debatt
i denna fråga, men sedan var klar över
att debatten sköttes ganska bra utanför
detta hus’ väggar.

Det finns några motiveringar i motionen
och i reservanternas skrivning,
som jag skulle vilja rikta uppmärksamheten
på en smula. Man säger att man
vil! klarlägga problemets kärnpunkter
och med en utredning ge underlag för
en debatt. Man säger att detta kan innebära,
att en praxis rörande den politiska
integritetens hederskodex skulle
kunna utvecklas mellan berörda parter.
Det skulle man alltså vinna med en
.statlig utredning av denna fråga.

Jag tycker nog att det vore ganska
lättsinnigt att tillsätta en utredning, som
skulle ha såsom ambition att skaffa fram
diskussionsmaterial men inte ville gå
längre. Man för väl bestämma sig för
hur man vill ha det. Är nu den politiska
integriteten i en sådan utomordentlig
fara, som har beskrivits på vissa
håll genom underliga TV-reportage
och genom vissa tidningsskriverier? Är
det nu en så förfärligt allvarlig fråga,
så får man väl ändå begära att utredningen
skall resultera i något slags lagstiftning.
Att tillsätta en utredning som
skall leta fram argument för en debatt
är att slösa med statens pengar på ett
ansvarslöst sätt.

Jag vet inte om man i andra fall tilllämpat
den principen vid tillsättandet
av statliga utredningar. Motionärerna
använder uttryck som »den politiska
integriteten» och »politikens hederskodex».
Det verkar som om det skulle vara
herr Bengtson i Jönköping som fört
pennan, ty det är mycket vagt formulerat
oel) mycket allmänt hållet. Det
tycks vara skrivet av folk som inte upp -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

levt dessa saker rent praktiskt. Jag har
själv under större delen av mitt liv stått
på arbetsplatser, där man har haft både
kollektivanslutna och icke kollektivanslutna
människor, men jag har inte hört
talas om att någon varit utsatt för några
trakasserier. Det kan vi, som upplevt
dessa ting, intyga.

Vill man ha en debatt är det mycket
bra, som Eric Gustaf Peterson sade, att
den föres ganska friskt på andra håll,
bl. a. i den allmänna pressdebatten.
Den diskussionen visar att vi sannerligen
inte behöver statlig utredning för
att få en mångsidig belysning av dessa
frågor.

Men, ärade kammarledamöter, det är
en annan sak som jag har fastnat för
alldeles speciellt i reservanternas skrivning,
och det är när man talar om politikens
hederskodex. Jag vill bara erinra
om att det funnits möjlighet att
pröva den i ett annat sammanhang och
det är när det har gällt partiernas ekonomi.
På 1940-talet var det ju mycket
resonemang om hur partierna ordnat
sina finanser. Det hela resulterade som
vi vet i en statlig utredning, som redovisade
sitt betänkande omkring 1950.
Utredningen kom till slutsatsen, att man
skulle försöka lansera en hederskodex.
Utredningen skrev nämligen så här:
»Det torde efter vad som framkommit
även finnas vissa utsikter att partierna
skola komma att för framtiden kontinuerligt
lämna allmänheten en viss inblick
i formerna för sin redovisning.»

Denna hederskodex som skulle bli
resultatet av utredningen har svenska
folket suttit och väntat på i 16 år. Det
enda parti som har en öppen redovisning
av sina pengar är det socialdemokratiska
partiet. De andra partierna har
inte velat höra talas om att bli hjälpta
på traven med att redovisa sina inkomster
mera offentligt. Jag har velat ta upp
detta i sammanhanget trots att det tidigare
har snuddats vid denna fråga både
i den debatt om kollektivanslutningen
som har förts i dag och även på annat
håll.

Här har också erinrats om hur eniga
remissvaren är mot den centerpartistiska
motionen när det gäller samtliga
arbetstagarorganisationer. Men det har
inte ordats om var Svenska arbetsgivareföreningen
finns. Svenska arbetsgivareföreningen
sade nej till en statlig insyn
i partifinanserna. Vi hade saken
uppe i första lagutskottet i fjol. Då förelåg
en socialdemokratisk motion, där
man ville ha en öppnare redovisning
av partipengarna. Även denna gång begärdes
remissyttranden, men då sade
Svenska arbetsgivareföreningen nej av
olika skäl. Nu säger Arbetsgivareföreningen
ja till en statlig inblandning i
socialdemokratiens 70-åriga organisationsprinciper.
Vi ser alltså, hur olika
man bedömer dessa närbesläktade frågor.

Det är att konstatera, att vi har ett
slagsmål beträffande kollektivanslutningen
i många fackföreningar, men
det har rört sig om en strid mellan socialdemokrater
och kommunister. Det
är kommunisterna som vi har fört fighten
med. De har velat dra ut fackföreningarna
ur socialdemokratiska partiet.

Nu konstaterar vi att centern stöttar
sin skrivning i första hand på vad
Svenska arbetsgivareföreningen rekommenderat
i detta sammanhang, och
detta sällskap är rätt avslöjande för
hela grupperingen.

Sedan är det en annan sak som vi får
tillfälle att resonera om litet längre
fram, och det är partifinanserna och
staten. Den frågan har ju förts fram i
olika sammanhang. Den har förts fram
i den största borgerliga tidningen, i
folkpartiets huvudorgan Dagens Nyheter,
där man den 14 april i år skrev om
kollektivanslutningen. Artikeln slutade:
»Det är dags att slopa den politiska kollektivanslutningen
och samtidigt säkra
partifinansieringen i den enda kollektiva
form som kan göras neutral mot
både partier och kollektivens medlemmar
— via statsbudgeten.»

Staten skall betala partiernas verk -

Torsdagen den 13 maj 19C5

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

samhet, säger alltså folkpartiets ledande
organ.

Högern går på samma linje om man
får tro herr Hernelius. I en artikel i
Svenska Dagbladet den 11 januari i år,
vilken man efter mycket omständligt
diskuterande nu har kunnat få läsa i
Aftonbladet, avtryckt i gårdagens nummer,
anses att det var riktigt att man
satte in statspengar för att stödja de
politiska partierna.

Herr Hernelius, som tyvärr inte är
inne i kammaren när denna fråga diskuteras,
slutade sin ledare på följande
sätt: »En betydande fördel vore det
också, om ledande politiker kunde frikopplas
från det insamlingsarbete åt
vilket de nu måste ägna en så stor del
av tid och energi — onekligen en föga
rationell användning av redan förut
hårt belastade nyckelpersoners kapacitet.
»

Herr Hernelius för alltså ett resonemang
om att det är rimligt att staten
blir finansiär för de politiska partierna.

Det kanske sträcker sig en liten smula
över vad oppositionen vill diskutera
när den talar om kollektivanslutningen,
men, ärade kammarledamöter, kollektivanslutningen
har, det skall vi säga i
all ärlighets namn, två sidor -— dels en
rekryteringssida, i det de kollektivanslutna
får full medlemsrätt i socialdemokratiska
partiet, dels en ekonomisk
sida, som vi inte har velat sticka under
stol med och som det enligt min uppfattning
är väsentligt att man också
markerar den i detta sammanhang.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Om kammarens ledamöter
lyssnat till TV-debatten, skulle jag
inte ha så mycket mera att tillägga. Det
är dock några saker som jag inte haft
tillfälle att framföra tidigare, och det
kanske inte heller skadar med ytterligare
kommentarer.

Först och främst vill jag säga till

kammaren — jag kanske skulle beklaga
att jag anser mig skyldig att säga det i,
som jag tycker, renhårighetens namn
— att det inte är fråga om rättslidelse
eller om någon omsorg om demokratien,
när man angriper oss, vilket flera
antytt här. Det finns på borgerligt håll
en klar insikt om vilket enormt styrkebälte
som samarbetet mellan fackföreningsrörelsen
och socialdemokratien
är för arbetarrörelsen. Klarar de borgerliga
matchen att slå sönder detta
samarbete, kommer den politiska bilden
snart att bli en annan här i landet. Jag
förstår att borgerligheten, som har blott
magra argument i en konstruktiv och
progressiv social debatt, söker med
ljus och lykta efter möjligheter att åtminstone
nafsa oss i hälarna. Men när
man gör gällande att det är en fråga
om demokrati, så menar jag att detta
inte är rent spel.

Centerpartiet motionerade i riksdagen,
och då fick folkpartiet mycket
bråttom att rusa upp till TV och kräva
en debatt om kolektivanslutningen. Det
gällde ju att komma först till svenska
folket, om det fanns något mandat att
kamma hem på den debatten.

För tre år sedan krävde också folkpartiet
en debatt i TV. Men då sade man
inte ett ljud om kollektivanslutningen
fastän den var av så gammalt datum
som den var. Då struntade man blankt
i demokratien. Den gången var det orimligt
att fackföreningsrörelsen tog pengar
ur en kassa som ägdes av medlemmar
i olika partier.

Den debatten kom jag in i. Herr Ohlin
menade först på fullt allvar att det var
helt oriktigt att fackföreningsrörelsen
sysslade med politik över huvud taget.
Litet senare erkände han att det gick
an men att det var helt orimligt att vi
tog pengar ur kassor i föreningar, vilkas
medlemmar hade olika politisk uppfattning,
och gav till ett parti. Jag replikerade
då herr Ohlin: »Men det är
samma sak principiellt och sakligt, när
de borgerliga partierna får miljoner
från bolagen. Aktieägarna består niim -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

ligen av representanter för de olika partierna,
och i bolagen finns det lika små
appellationsmöjligheter som det finns
när man tar pengar från en kassa.» Då
gjorde herr Ohlin — på fullt allvar, tydligen
åtminstone — gällande i debatten,
att den parallellen var orimlig. Vi diskuterade
ungefär en kvart. När programmet
sändes, hade man klippt bort
det avsnitt där jag talade ut med herr
Ohlin.

I TV-debatten erkände herr Gustafsson
oförbehållsamt — och jag tycker
att det hedrar honom —• att det var
korrekt att vi intresserade oss för politik.
Han t. o. m. erkände att det fanns en
klar parallell mellan fackföreningarnas
och bolagens anslag. Det hände alltså
något på tre år. Man kom underfund
med att det inte gick att köra på den
linjen. Då var det aktuellt med kollektivanslutning
igen. Efter den aktuella
debatten — jag tänker inte speciellt på
eftermiddagens debatt här — skall man
ha funnit, såsom herr Arne Petersson
snuddade vid, att det inte är så särskilt
lönsamt att hålla på med dessa angrepp,
ty folk räknar ut vad det är fråga om.

Låt mig också, herr talman, säga att
en del socialdemokratiska skribenter
menar att kollektivanslutningen inte är
så bra. Det är tecken på hög luft, när
t. o. m. redaktören för LO:s egen tidning
anser sig ha full frihet att angripa
den. Men den som följt den debatt som
sedan förts i samma tidning, inser att
de värderingar man gör i den frågan
inte alls ligger på samma plan som de
värderingar som oppositionen här drar
fram. Signifikativt är att man klart
hävdar att detta inte är odemokratiskt.
Man gör det till en fråga om vad som är
förnuft eller inte, vad som är lämpligt
eller olämpligt, och då är man inne på
en riktig bog i debatten.

Det har sagts förut, men jag vill ändå
få med det i bilden, att fackföreningsrörelsen
och socialdemokratien har
haft och har mycket klara motiv för
att på olika sätt stödja varandra. Det
är helt klart att utan detta samarbete

skulle mycket av vad som är gott i samhället
inte ha funnits i dag. Det lokala
samarbetet, som tar sig uttryck i kollektivanslutning,
ger fackföreningarna
politiskt inflytande och medverkar till
fördelaktiga beslut, det skapar en opinion
för socialdemokratien liksom för
själva idén.

Vi är medvetna om i fackföreningsrörelsen,
att man måste arbeta på två
fronter när det gäller en så radikal rörelse
som LO-rörelsen är i dag. En rörelse
som arbetar för ekonomisk, social
och politisk demokrati måste vara medveten
om att man inte kan skapa en
sådan ordning enbart på facklig väg.
Eftersom man måste använda båda dessa
instrument, är det också legitimt att
arbetet bedrives intensivt på organisationsplanet.
Det gäller inte bara beroendet
av varandra, utan också känslan
och behovet av samarbete. Jag vill påstå
att det djupare sett förekommer
samma samarbete överallt i samhället,
mellan individer och intressegrupperingar,
i förhållandet till de borgerliga
partierna, t. o. in. i förhållandet till
kommunisterna. Att göra gällande att
det skulle vara något specifikt för arbetarrörelsen
är oriktigt.

Arbetsgivareföreningens direktör brukar
ibland stiga upp och tala om för
svenska folket, att Arbetsgivareföreningen
inte sysslar med politik. Den
som emellertid studerar Svenska arbetsgivareföreningen
det minsta, kan
övertyga sig om att det är en mycket
avancerad politisk drive på gång för
jämnan från det hållet. Det har vi aldrig
anmärkt på, och det må vara deras
sak. När man emellertid försöker göra
vår politiska verksamhet suspekt, då
är man inte korrekt.

Vad jag skulle ha önskat av hela mitt
hjärta är, att de motionärer och de reservanter,
som menar att kollektivanslutningen
är suspekt ur demokratisk
synpunkt, verkligen hade diskuterat
och framfört argument, så att vi hade
kunnat ge oss in på en gemensam analys.

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

En annan sak är, att om vi använder
kollektivanslutning och andra metoder,
där handläggningen sköts om av många
människor, så brister det ibland. Reser
vi det kravet på korrekthet att fel inte
får göras, är det lika bra att vi slutar
tro på demokratien. Ingen demokrati
kan fungera med så våldsamma krav
på den enskilda människan och på folkrörelserna.
Vi måste kunna acceptera
att snedsteg också görs ibland.

I TV-debatten hävdades att valhemligheten
röjdes genom kollektivanslutningen.
Andra har varit inne på den
frågan här i dag. Jag skulle vilja fråga
herr Axel Kristiansson, som ansåg att
valhemligheten röjdes, hur ni beter er
hemma hos er när ni röstar. Går ni inte
enskilt bakom en skärm? Ofta har ni
väl alla partiers valsedlar tillgängliga,
och ingen människa vet vad ni stoppar
i kuvertet! Så är det i varje fall i Stockholm,
och så var det i Gävle, där jag
bodde förut.

Om det nu är så märkvärdigt, att man
i reservationer antyder eller i varje fall
ger besked om att man inte vill vara
med socialdemokratien i den formen,
vad händer då den som inte röstar? Jo,
han blir inte avprickad i röstlängden.
Sedan kommer partiarbetare och andra
intresserade och tar reda på vem som
inte röstat. Ni mina ärade ledamöter,
som sätter så stort värde på det enskilda
initiativ som herr Bengtson talade
om, denna fria handling av individen
— kan ni säga hur det går med
detta initiativ när representanter för
partierna hämtar gamla gubbar och
tanter, som kanske inte vet vad de gör,
till valurnorna på valdagen? Vi bör
vara överens om, att när det talas om
demokrati i det sammanhanget, så är
detta en mycket allvarligare sak än att
besluta om en kollektivanslutning med
reservationsrätt. Den renlärighet, som
man låtsas vara intresserad av här,
praktiserar inget parti. Att göra gällande,
att om de människor som på olika
sätt försöker mobilisera anda, vilja och
intresse för politik och samhällsfrågor

någon gång skulle gå litet till överdrift,
så skulle det betyda att de inte har
känsla för demokrati o. s. v., är ju
orimligt.

Så här sägs det också i reservationen:
»Reservationsrätten har föga värde, eftersom
ett utnyttjande av densamma
medför ett yppande av vad den inte vill
yppa».

Det är definitivt oriktigt, och jag behöver
inte ange något skäl. Ställer man
det kriteriet på vad som är politisk anonymitet,
då finns det inte en människa
i detta land som kan vara politiskt anonym.
Skall vi f. ö. hylla den idén, att det
skulle vara så farligt att avslöja politisk
härkomst och politisk tillhörighet?
Skall inte vi, som förstår politikens
värde och mening, säga att det egentligen
borde vara en medborgarplikt att
göra det?

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Bengtson. Herr Bengtson hävdar,
att om man skall besluta en kollektiv anslutning
och någon anmäler reservation,
så är hans integritet icke bevarad. Vad
händer, herr Bengtson, när han och jag
går på en medborgare i landet och frågar:
»Skall du gå med i centerpartiet
eller i det socialdemokratiska partiet?»
Denne svarar då kanske: »Det vill jag
inte.» Det är identiskt samma »avslöjande»
av hans politiska integritet
som vid kollektivanslutning och sådana
frågor är vardagsmat för valarbetarna.
Det finns antagligen inte en man
eller kvinna i denna lokal som inte
hundratals gånger har opererat på det
sättet. Jag har heller inte någon känsla
av att herr Bengtsons samvete är särskilt
krossat för det.

Så några ord beträffande trakasserierna.
Ett tema i det första TV-programmet
under valdebatten i böstas var, att
det besvärliga med kollektivanslutningen
är att de människor, som inte vill
vara med, liksom avslöjar sin politiska
härkomst och blir utsatta för kollektivets
trakasserier, liksom naturligtvis
också från enskilda. Låt mig, herr talman,
rent parentetiskt säga, att jag har

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

haft tillfälle att ganska ordentligt ta del
av den historia utanför Linköping, som
skildrades i det första TV-programmet.
Eftersom jag har stor respekt för denna
lagstiftande församling, skall jag vara
ytterst försiktig med överord. Jag vill
bara säga, att om de uppgifter jag har
fått är riktiga, så var detta program en
skandalös historia. Jag har dock inte
hört mer än den ena parten.

Jag kan bara nämna, att TV-reportrarna
rusade upp till arbetarkommunens
ombudsman och skulle prompt ha
honom att uttala sig i den fråga det gällde.
Ombudsmannen sade: »Jag har

ingen aning om vad ni talar om.» »Gör
ändå ett uttalande!» sade de — han
hade då mikrofonen hela tiden under
munnen. Han sade: »Jag har bott i
denna stad bara tre veckor och är nyanställd;
jag vet inte vad ni talar om
och har ingen aning om vad det rör
sig om. Inte kan ni väl begära att jag
skall göra ett uttalande då?» Men man
begärde det ändå.

Om vi tittar litet närmare på défta,
finner vi att de starka intressen som
var i farten kring detta fall i höstas
blivit tysta. Kan det möjligen bero på
att den juridiska firma, som granskade
fallet, inte fann någonting att göra i
saken? Men vad spelade det för roll,
bara man strax före valet kunde nafsa
svensk fackföreningsrörelse i hälarna.

Vi kan ju emellertid inte hindra folk
från att tycka illa om varandra och
säga stickord till varandra och ibland
också — som herr Möller var inne på
— förivra sig. Sådant sker ju och måste
någon gång ske även på vår kant, men
att blåsa upp en sådan förlöpning till
ett jättenummer som ett tecken på att
demokratien skulle vara i fara, är ju
detsamma som att inte veta vad det är
man talar om. Men för att inte någon
kammarledamot skall vara tveksam om
att förtryck och trakasserier förekommer
överallt i vårt samhälle skall jag,
herr talman, ta tiden i anspråk för att
anföra några exempel som det kan vara
intressant att ha i minnet.

En högt uppsatt tjänsteman kom efter
det första TV-programmet i frågan
till mig och sade: »I en stad här i landet
har jag en kvinnlig släkting som
är 19 år och som är invalidiserad. Hon
förvägras fulla sociala förmåner i sin
tjänst på en bank — hon begär detta
men får det inte.» Två dagar före valet
hösten 1964, alltså inte 1904, kom en
av högerns ledande män som arbetar i
banken och sade åt henne: »Om du lovar
att rösta med oss» — d. v. s. högern
— »i valet, garanterar jag att du
skall få fulla sociala förmåner.» Han
förbisåg att kvinnan inte hade rösträtt,
men det är en annan affär.

I denna sal sitter i dag åtminstone
en man — jag skulle kunna peka ut två
män — som berättat för mig att han är
uppvuxen i högborgerlig miljö med flera
högermän. Han är utfrusen ur släkten,
ty han är socialdemokrat. Det hjälper
honom inte ett dugg att han har lätt
att hålla reda på principer och idéer
och att han inte är så särskilt fanatiskt
engagerad i partiarbetet utan har en
kall ideologisk linje men som känner
varmt för människorna. Detta hjälper
honom inte ett dugg, han är utfrusen —
det är han 1965 och har varit det sedan
länge.

Hur många militärer, som är socialdemokrater,
tycker att det är opportunt
att annonsera sin politiska tillhörighet,
om de inte är så pass starka i sitt yrke
att de inte behöver ta någon hänsyn?

Jag har en variant, herr talman. Vi
har en jordbruksminister, som uppenbarligen
efter bästa samvete, herr
Bengtson, framlägger en proposition om
en ny jordlag. Man sätter i gång eu
klappjakt på honom bland bönderna i
hela landet, det blir ett skall mot honom,
och man går upp till statsministern
och söker göra honom omöjlig.

Det är ganska intressant att konstatera
att jag sedan 1954 i många hundra
sammanhang avporträtterats på ett synnerligen
osmakligt och ohederligt sätt
i böndernas två tidningar — RLF-Tidningen
och Jordbrukarnas Förenings -

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

blad. Jag har aldrig polemiserat mot
dem, men man har fortsatt förföljelsen
— vilket dock inte rör mig i ryggen
det bittersta. I detta fall rör det sig
om demokrati i verklig mening, men då
har inte demokratiens apostlar slagit
näven i bordet och krävt utredningar.

Det var någon ■— jag skall inte säga
bestämt vem det var —- som talade om
det fria ordet som ett element för demokratiens
grundläggande principer. I
denna våldsamma debatt om skogen
har man gång på gång försökt att ordna
debatter i radio, där jag skulle delta.
Bönderna har konsekvent vägrat att
medverka och blockerat debatter där
jag skulle medverka. Det är klart att
man får göra detta, men det är inte
precis något meriterande för dem som
är ute på renlärighetens stråt när det
gäller demokratiens problem.

Jag vill erinra om att jag i den debatt
i TV jag deltog i hävdade att den
som anmälde sig ut ur kollektivanslutningar
inte på något sätt röjde rösthemligheten.
Min meddebattör tyckte nog
detta den gången, men så här sade herr
Henning Gustafsson 1948 vid en intervju.
Man frågade honom efter det att
han hade anmält sig ut ur kollektivanslutningen,
om han trivdes på arbetsplatsen.
Han sade: »Bara fint! De andra
har tydligen accepterat för länge sen
att jag är en ''förtappad’, och vi är lika
goda kamrater för det. För övrigt så
vet man inte vad som sker i röstbåset,
när det kommer till kritan.» Denna enkla
och sunda iakttagelse av eu medborgare
har tydligen inte betytt ett dugg
för folkpartiet. Man har under alla åren
sedan 1948 hävdat att rösthemligheten
röjes — t. o. m. herr Gustafsson råkade
halka in på den frågan.

Ja, herr talman, jag skall nu strax
sluta, men jag vill göra en summering
av hur jag ser på denna fråga.

Jag sade förut att detta inte är uttryck
för en strävan att hålla demokratiens
fana högt. Detta är ett sätt att nafsa
arbetarrörelsen i hälarna. Och det må
naturligtvis vara vem som helst obeta -

get att försöka. Skulle jag uttala en
önskan vore det att man tog upp den
kampen på ett annat plan. Det vore
mycket trevligare.

Det finns en del tidningar här i landet
som utnyttjar varje sådan här debatt
för att splittra fackföreningsrörelsen
— tvärtemot vad herr Bengtson för
sin del ansåg att man borde göra. När
Expressen skildrar förmenta syndikalistiska
framgångar, talar den om för
svenska folket genom en fotnot t. ex.,
att syndikalisterna är opolitiska, och
inte sysslar med kollektivanslutning.

Vi har högerombudsmannen Svensson
i Linköping. Det må vara honom
obetaget, men han gör allt för att spela
ut syndikalismen mot fackföreningsrörelsen,
och det gör även andra.

Jag är emellertid övertygad om att
man i denna kammare är mycket medveten
om vilken fruktansvärd olycka
det egentligen skulle vara med en splittrad
svensk fackföreningsrörelse. Den
ordning vi har på svensk arbetsmarknad
med ett relativt lugn, trygghet och
avspändhet, som gör att vi nu länge
sluppit stora konflikter, den skulle inte
kunna bestå med en splittrad fackföreningsrörelse.
Detta visar all erfarenhet
ifrån utlandet. Jag är övertygad om
att denna enighet är en klenod, som vi
bör vara rädda om. Vad vi än gör skall
vi inte spela på splittringens strängar.

När det gäller arbetarrörelsen och
demokratien vill jag säga — och jag hoppas
ingen anser det förmätet — att jag
har svårt, även vid en kall, objektiv
analys, att se att det finns någon politisk
kraft i det här landet som genom
tiderna gjort så mycket för verklig demokrati
som svensk arbetarrörelse har
gjort, inte bara för den politiska demokratien,
utan även för den sociala och
ekonomiska demokratien. Jag hävdar,
herr talman, att vi också i dag står långt
fram på skansen när det gäller att värna
demokratien. Därmed vill jag inte
för ett ögonblick underkänna alla andra
goda krafter!

Att under sådana betingelser försöka

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 19G5

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

inbilla svenska folket ■— emot bättre
vetande, som det måste vara, herr Kristiansson
■— att vi sysslar med odemokratiska
fasoner, att vi skulle nära en
orm vid vår barm, det är orimligt. Det
tillhör den politiska debattens bakgator.

Jag tror att fackföreningsrörelsen
och socialdemokratien mycket väl står
rycken för detta. Jag vet också att det
stärker sambandet, ty folk förstår inte
de här angreppen. Jag måste dock hävda
att själva sättet att angripa oss inte
är bra. Men tror ni på detta, må ni fortsätta,
och vi skall faktiskt ta upp den
fighten ordentligt också.

Herr TALMANNEN yttrade:

Högertrafikkommissionen har inbjudit
riksdagens ledamöter till en information
i stora partilokalen i dag kl.
18.30. Emellertid har informationsmötet
inställts till följd av att andra kammarens
plenum måste fortgå efter
nämnda tidpunkt. Då den nu pågående
debatten här i kammaren dragit längre
ut än vad som förutsatts, måste för övrigt
även första kammarens plenum
fortgå efter kl. 18.30.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Efter den avbasning
herr Yngve Persson givit reservanterna,
har jag bara en replik till herr Bengtson.

Herr Bengtson talade om att man sätter
upp andra kandidater på listorna,
och jag förstår att det är exemplet från
Jönköpings län herr Bengtson tagit upp.
Där har centerpartiet satt upp högermän
och högern satt upp centermän,
och vid senaste valrörelsen hade centern
satt upp organiserade socialdemokrater
på kommunalfullmäktigelistan.
Jag betraktar det som ett av de största
trakasserier, att man sätter upp hederliga
socialdemokrater på centerns listor.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hade en replik stående,
och jag skall be att få utnyttja
den. Debatten har blivit betydligt längre
än man från början förutsåg. En lång
rad talare, främst socialdemokratiska,
har varit uppe, och de har varit märkbart
irriterade över vår motionsframstöt.
Man har också haft ganska svårt
att hålla sig till ämnet och gått väsentligt
utanför. Men det må vara förlåtet,
det är inte lätt att finna några argument
för denna kollektivanslutning,
och då måste man ju gå vid sidan om.

Man har dock samstämmigt poängterat
styrkan för socialdemokratien i
denna kollektivanslutning. Jag är mycket
förvånad över att man bedömer
detta som en styrka inom socialdemokratien.
Det måste väl ändå vara en betydligt
större styrka, någonting långt
mer att lita på, om man har direkt anslutna
medlemmar. Jag tycker det vore
angeläget att söka komma över till
en sådan situation i stället.

Jag tror det var herr Palm som sade,
att motionärerna och reservanterna inte
hade någonting annat att stödja sig
på än den lilla passus, som var refererad
i utskottsutlåtandet, och det var arbetsgivarnas
yttrande. Det är ingalunda
på den saken vi stöder oss.

Motionen är föranledd av en önskan
att värna minoriteterna. Herr Yngve
Persson säger att han aldrig har hört att
det är någon som lider. Ja, det är rätt
naturligt för det är givet att dessa minoriteter
inte går till socialdemokratiska
representanter och talar om hur
det är, om de blir utfrågade eller inte.
Det är rätt naturligt att de som tillhör
andra partier kommer till deras representanter
och talar om hur det går till.
Den verkliga situationen för minoriteterna
känner vi alltså betydligt bättre
till än vad man gör inom socialdemokratien.

Herr Yngve Persson sade vidare att
när man går så långt att man kör gamla
människor till valurnorna och får dem

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

att rösta så kan man säga att detta rättfärdigar
allting i detta sammanhang,
också denna kollektivanslutning. Jag
tycker nog ändå att det är att gå för
långt, herr Persson. Det är väl i regel
så, i varje fall ivad jag känner till,
att det här i regel gäller att hjälpa
människor att rösta på det parti de tidigare
har röstat på, och man kan därför
inte kalla detta för något övergrepp.

Jag skulle också vilja säga några ord
om herr Yngve Perssons situation, då
han säger att också han varit utsatt för
trakasserier, då främst ifrån böndernas
sida. Jag tror nog, herr Yngve Persson,
att så engagerade människor som både
herr Persson och alla vi andra i denna
kammare är nog får finna sig i att i
någon mån bli nafsade i hälarna. Det
tycker jag att vi nog får tåla, men samtidigt
får vi vara överens om att de som
inte vill bli politiskt avslöjade eller utsatta
för något i den vägen bör ha rätt
att få skydd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att korrigera en uppgift, jag tror att
det var av herr Palm, som noterade att
man hade skapat en hederskodex om
att partierna skulle redovisa sina inkomster.
Han sade att han alltjämt sedan,
jag vet inte hur lång tid, väntade
på att få denna redovisning, och han
noterade att det endast var socialdemokraterna
som hade redovisat sina inkomster.

Herr Palm, detta är fel! Under hela
den tid som jag varit partisekreterare
i folkpartiet, d. v. s. till 1960, förekom
fullständig redovisning varje år förutom
beträffande föreningarna, därför att
det inte gick att få uppgifter från alla
föreningar. Där gjorde jag en viss approximation.
Däremot visade det sig att
socialdemokraterna ansåg sig icke kunna
redovisa inkomster för sina lokala
organisationer, för arbetarkommunerna,
vilket jag alltid har beklagat. Det
finns många arbetarkommuner, och de

har mycket stora inkomster. Man får en
alldeles falsk jämförelse mellan partierna,
om man inte tar med inkomsterna
i alla led.

Detta har gjort att åtminstone vi i
folkpartiet, som alltjämt redovisar våra
inkomster och utgifter, numera gör det
väsentligt mera summariskt än förut,
men det förekommer varje år i våra
tryckta årsberättelser.

Herr Yngve Persson hade sett något
tidningsuttalande, där det förordades
statsstöd till partierna. Jag noterar att
om en enskild tidningsman i en folkpartitidning
uttrycker en mening, uppfattas
det som ett uttryck för partiets
uppfattning, men om LO:s huvudorgan
ger uttryck åt en mening, då betyder
det inte alls att LO har samma mening,
allt enligt den exemplifiering som herr
Yngve Persson själv anförde. Jag tycker
att hans logik borde kunna skärpas
på den punkten. Jag tror att i båda
fallen får uttalandena i tidningarna stå
för vederbörande tidningsmans egen
räkning.

Till sist ett ord om den s. k. rättslidelse
som saknas hos den som har
den uppfattningen att kollektiv anslutning
icke är överensstämmande med
demokrati. Herr Yngve Persson ansåg
att någon sådan rättslidelse inte låg
bakom den ståndpunkt som har intagits
här av reservanterna. Jo, jag tycker
nog att det gör det. Jag vet att det
gör det. Grunden för demokratien är
friheten att välja. De reservationer som
kan göras mot kollektivanslutning på
ett eller annat sätt naggar den s. k. valhemligheten
i kanten. Jag är inte säker
på att de alltid gör det, men det finns
fall då de gör det. Det vore intressant
att få cn utredning om hur reservationen
går till i de olika fallen, om den
måste lämnas skriftligt eller muntligt
etc. Vi borde allesammans vara ense
om friheten att välja parti och rösta
utan att någon vet hur man röstar, den
principen borde vara helig för var och
en av oss. Men den som tillkännager
sin omsorg här och anser att kollektiv -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

anslutningen kan innebära en viss fara
för denna frihet, den hånas av herr
Yngve Persson.

Jag nöjer mig med att notera detta
faktum. Jag anser att man borde kunna
ha större respekt än vad han och en
del andra talare har visat för den som
har en annan mening. Jag skall inte
kritisera hans ståndpunkt. Jag tror att
han har en ärlig uppfattning, men jag
gör anspråk på att min uppfattning
skall respekteras på samma sätt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är ganska förvånande
hur denna debatt har utvecklat
sig. Här begär man en utredning, och
så håller ett par representanter för reservanterna
några mycket hovsamma
anföranden. De inläggen framkallar en
våldsam debatt, under vilken en rad
socialdemokratiska ledamöter stiger
upp och försvarar kollektivanslutningen.
Om allt är så perfekt som det socialdemokratiska
partiets talare försöker
beskriva det, måste man verkligen undra
varför de har något emot att det
görs en utredning av frågan. Om allt
är så bra som ni beskriver det, varför
strider ni i så fall mot en utredning?
Det vore väl intressant att få till stånd
denna utredning när det här gäller en
så viktig sak.

Herr Yngve Persson presterade ett
anförande, där han talade om demokrati,
rösthemlighet, gubbar och gummor
som dras fram till val, jordförvärvslagen,
tidningspressen och mycket
annat. Jag vet faktiskt inte allt vad
han drog in. Herr Yngve Persson använde
alla argument som han kunde
hitta på för att söka visa att de som
önskar en utredning här har fel. Behöver
man verkligen på detta sätt försöka
misstänkliggöra varje försök att
få till stånd en utredning i en fråga
som är så omdiskuterad?

Herr Yngve Persson talade om demokrati
och sade att man verkligen bör
söka slå vakt om och främja demokra -

tien. Men herr Yngve Persson bör väl
också tänka på att i demokratiens
namn har det förekommit de gräsligaste
saker i länder som vi utan vidare betecknar
som demokratier. Det räcker
inte att bara säga ordet demokrati och
sedan slå sig till ro med tanken att allt
är bra. Vi måste också kämpa för demokratien
och söka ställa till rätta varje
liten detalj som kanske inte är så
alldeles perfekt i demokratiskt avseende
som man skulle kunna önska.

Vad gäller pressen och de kampanjer
som det här talas om vill jag säga till
herr Yngve Persson att detta är någonting
som man inte kan komma åt från
partiernas sida, ty vi har ju pressfrihet.
Om en departementschef framlägger
ett förslag måste han vara beredd
på att det sedan valsar runt i pressen
och blir kritiserat. Det är inget egendomligt
däri. Det hör till demokratiens
väsen att man får diskutera ett förslag
som lagts fram av t. ex. jordbruksministern.

Herr Persson talade vidare om pressen
och vad den skriver och påstod
att vi inte försökt göra något åt den
saken. Visst har vi det. En av våra partimedlemmar
i andra kammaren väckte
en motion om replikrätt. Men herr Perssons
partivänner avslog motionen, och
det blev ingenting av den. Vi kanske
kan motionera tillsammans nästa år, så
att vi får till stånd den av oss önskade
replikrätten. Det inbjuder jag gärna
till nu.

Herr Palm har redan fått svar på sin
fråga om varifrån partiernas pengar
kommer. 1948 års partifinansieringssakkunniga
-— så hette utredningen —
har redan utrett den saken. Den kom
i runda siffror till det resultatet att
högern inför 1948 års val förfogade
över ungefär 7 miljoner kronor för sin
valrörelse. Folkpartiet förfogade över
ungefär 5 miljoner kronor, kommunisterna
2,1 och centerpartiet 1,8 miljoner.
Jag kommer mycket väl ihåg de siffrorna.
Jag kan vidare nämna att det
sedan flera gånger har gjorts förfråg -

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

ningar hos partierna om hur mycket
pengar de förfogar över. Från centerns
sida har vi alltid svarat på de frågorna.

Herr Yngve Persson sade vidare att
det inte lönar sig att hålla på med att
diskutera frågan om kollektivanslutningen.
Ja, herr Persson, det tycks i
alla fall löna sig, ty herr Persson påpekade
ju själv att det denna gång är
LO:s egen tidning, Stockholms-Tidningen,
som i en artikel frågat om det verkligen
kan vara riktigt att fortsätta med
kollektivanslutningen. Det lönar sig
tydligen att tala om denna sak. Vi
kanske så småningom får till stånd den
undersökning som vi önskar.

Man beskyller oss nu för att vilja slå
sönder samarbetet mellan fackföreningarna
och det socialdemokratiska partiet.
Finns det så liten styrka i det socialdemokratiska
partiet att partiet nödvändigtvis
måste ha detta stöd för att
klara sig? Då är det väl en partiformation
som är ganska ovanlig i svensk politik.
Vi andra har ju inte möjlighet att
stödja oss på något liknande. Vi har
visserligen en fackföreningsordförande
som är stadsfullmäktigeledamot för centerpartiet.
Ännu har vi dock inte några
stora grupper att stödja oss på. Men det
kan ju bli ändrade förhållanden i åtskilliga
fackföreningar, om låglönegruppernas
problem behandlas på samma
sätt som hittills.

Herr Persson säger vidare att rösthemligheten
är bevarad. Javisst är den
det, men vad det här gäller är att också
bevara medlemskapshemligheten.
Den som inte vill gå in i ett politiskt
parti skall slippa att deklarera detta.
Om en person inte vill gå in som medlem
i vårt eller något av de andra partierna
har han ju bara att svara nej.
Man frågar honom individuellt, och
hans inställning kommer aldrig till
samma kännedom som om han i en
fackförening måste göra en formlig reservation
för att inte bli kollektivansluten
till det socialdemokratiska partiet.

Slutligen vill jag ytterligare betyga

vad som sagts här om demokratien och
dess oerhört stora betydelse. När herr
Yngve Persson säger att den svenska
arbetarrörelsen gjort mer än någon annan
sammanslutning för de demokratiska
fri- och rättigheterna, kan jag
inte hålla med om det. De som verkligen
i första hand kämpat för de demokratiska
fri- och rättigheterna i vårt
land och för allmän rösträtt var det
gamla bondeståndet och Lars Johan
Hierta på Aftonbladet. De kämpade för
hela raden av fri- och rättigheter som
vi nu anser självklara. Det arbetet fullföljdes
av Karl Ivarsson, och man har
sedan fortsatt det.

Om man skall lämna en ordentlig redogörelse
för vilka som kämpat för att
få till stånd våra demokratiska fri- och
rättigheter, bör man verkligen också
nämna dessa namn.

Jag vill avslutningsvis än en gång
konstatera att allt inte är så perfekt i
alla avseenden, som man i dag vill göra
gällande. Vi vill ha till stånd en utredning
för att verkligen klarlägga hur läget
är. De argument som motståndarna
till en utredning anfört här i kammaren
i dag bestyrker att allt kanske inte
är perfekt. Vi tar gärna den risken att
utredningen konstaterar att allt är bra
som det är. Är det verkligen så perfekt
som det nu sägs blir vi bara nöjda att
få det bekräftat genom en utredning.

Herr PALM (s):

Herr talman! Herr Torsten Bengtson
höjde rösten kraftigt när vi kom att
tala om den principiella sidan av denna
fråga. Det visar att det var ett rätt
ömtåligt område som jag tangerade i
mitt tidigare inlägg. Jag kan till herr
Torsten Bengtson säga att jag inte heller
är så särdeles nöjd. Han talade om
hur del stod Ull med partiernas ekonomiska
affärer när 1948 års partifinansieringssakkunniga
sysslade med detta.
På min bänk ligger en aktuell intervju
med alla de fem partikassörerna som
talar om hur det var hösten 1964. Dessa

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

siffror är således något aktuellare än
de 17 år gamla siffror som herr Bengtson
drog fram. Den som talat i de mest
dunkla ordalagen är centerpartiets
kassör.

Även herr Lundström var inne på
partiernas finanser. Han sade då att
folkpartiet redovisat sina utgifter. Ja,
det har man säkert gjort. Det är bara
den skillnaden mellan å ena sidan det
socialdemokratiska partiet och å andra
sidan de borgerliga partierna samt kommunisterna
att vi redovisar varifrån
pengarna kommer. Det är det striden
stått om gång efter annan. Det är det
som de borgerliga och kommunisterna
inte vill tala om. Varifrån socialdemokraterna
får sina pengar kan man läsa
om i offentligt tryck. Där redovisas såväl
de ordinarie inkomsterna som kollektivanslutningspengar
och alla andra
inkomstkällor som partiet har. Det
framgår också av den socialdemokratiske
partikassörens; uppgifter i den
intervju som gjordes i höstas, och det
är fullt tillgängligt för den stora allmänheten.

Herr Lundströms resonemang går inte
ihop. Det väcktes nämligen en socialdemokratisk
motion vid föregående års
vårriksdag där det i klämmen stod: »Vi
hemställer att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
i syfte att få till stånd lagstadgad
skyldighet för organisationer som bedriver
politisk propaganda att årligen
offentligt redovisa formerna och omfattningen
av sin finansiering.»

De som var med vid behandlingen av
det här vet ju hur utomordentligt trångt
vi satt till när det gällde att finna sådana
former som ger full insyn för
allmänheten i partiernas affärer. Det
blev en kompromissbetonad skrivning
som inte förde så långt som motionärerna
hade avsett. Eftersom jag var en
av motionärerna är jag väl insatt i denna
fråga och dess vidare behandling.

Vidare blandar herr Lundström samman
mig och herr Yngve Persson och
beskyller herr Yngve Persson för saker

som jag har yttrat. Det var jag som citerade
folkpartiets huvudorgan, Dagens
Nyheter, där det förts fram att vi skall
ge anslag via statsbudgeten för att finansiera
de politiska partierna. Det
skulle alltså kunna ersätta de möjligheter
som kollektivanslutningen nu ger.
Jag kan hålla med herr Lundström om
att vad en tidningsman skriver oftast
står för hans egen och för tidningens
räkning. Det förekommer ofta kammarfilosofi
i tidningsspalter. Då vill jag i
i stället rikta uppmärksamheten på vad
som sägs och skrivs här i riksdagen,
vilket kan anses ha större tyngd och
mera allmänt intresse. Jag tänker då
på en motion som lämnats i andra
kammaren i år, motionen II: 273 av
folkpartisterna herrarna Ullsten, Hamrin
i Kalmar, Jönsson i Ingemarsgården,
Mundebo och Larsson i Umeå. I
motionen begärs en utredning om statsbidrag
till politiska partier. I motionen
nämns i förbigående också kollektivanslutningen.
Motionärerna tycker
att det är rimligt att vi här i Sverige
liksom i Västtyskland anslår pengar till
partierna. I Västtyskland anslogs år
1964 sammanlagt ca 40 miljoner D-mark
i statsbidrag till de politiska partierna.
Det har man tagit upp som ett skäl för
att angripa denna fråga i Sveriges riksdag.
Motionärerna säger att man här
kommer in på problemet med den politiska
integriteten.

I motionen sägs vidare att: »beträffande
talet om motvilja från skattebetalarnas
sida räcker det med att hänvisa
till att man i en demokrati allmänt
respekterar majoritetsbeslut, även när
dessa leder till att skattemedel används
till ändamål som enskilda skattebetalare
ogillar.»

Detta är folkpartiets sätt att se på
detta. Jag lägger inte heller värderingar
i denna sak. Det är en mycket intressant
motion, och därför har vi inom
utskottet kommit överens om att
bordlägga den till hösten, så att man
får tillfälle att närmare fundera över
den.

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

I klämmen till motionen sägs det att
man vill att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj:t för att begära en utredning
och utarbeta alternativa system
för sådana bidrag.

Jag har bara velat anföra detta i sammanhanget,
ty det ligger bra i linje med
vad som har sagts från socialdemokratiskt
håll. När det gäller kollektivanslutningen
finns det en öppenhet och en
ärlighet från socialdemokraternas sida.
Här förekommer inget smussel och inga
dunkla motiv, och det finns möjlighet
att kontrollera vad som sker i olika avseenden.
Dunklet finns på andra håll.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill omedelbart återta
min beskyllning mot herr Yngve
Persson för det uttalande som herr
Palm har gjort. Jag beklagar att jag
förväxlade herrarna.

Sedan vill jag i all korthet säga herr
Palm att jag anser att det kan vara befogat
att göra en utredning om en fråga
som varit så omdiskuterad, men det var
inte den saken vi dryftade utan synpunkten
att folkpartiet skulle ha sitt
ståndpunktstagande klart. Detta har jag
bestritt på det bestämdaste, och vad
mig personligen beträffar är jag villig
att bedöma frågan förutsättningslöst om
vi får en utredning till stånd. Jag tror
nämligen att den är så pass komplicerad
att varken den som i förväg är negativt
inställd eller den som är positivt
inställd riktigt kan säga vad resultatet
kan bli av en sådan utredning. Personligen
är jag mycket negativt inställd.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte menat och
väl inte heller sagt att om någon går
upp i talarstolen och säger att det och
det är hans ärliga uppfattning, så skulle
jag bestrida det därför att det råkar
gälla frågan om kollektivanslutning.

Jag syftade på den kampanj som är i
gång och som jag anser klart pekar på
en partipolitisk aktivitet.

Låt mig säga herr Bengtson att vad
jag yttrade om arbetarrörelsen och demokratien
var att vi har varit de främsta
på skansen och är det än i dag. Jag
tänker då inte bara på de politiska frioch
rättigheterna utan i högsta grad
också på trygghetsfrågorna, på den sociala
och ekonomiska sidan. Jag undrar
om herrarna vill allvarligt bestrida
att denna reflexion har fog för sig.

Så några ord till herr Lundström.
Med vad jag sagt här i dag har jag velat
bidraga till att vi slipper ifrån detta
inslag i den politiska debatten. Man
har i årtionden angripit oss dels för
kollektivanslutningen, dels för att vi i
fackföreningarna stöder ett politiskt
parti och dels för att vi över huvud taget
visar intresse för politik. Just nu
rör det sig i motionerna om kollektivanslutningen,
men jag tror att i dag
ingen i denna kammare vill göra gällande
att det är orimligt att fackföreningsrörelsen
är politiskt aktiv, att vi
engagerar oss för det parti som vi tycker
står oss närmast. En stor kampanj
av den innebörden har dock drivits
mot oss i årtionden. Är det så märkvärdigt,
herr Lundström, om jag drar
den slutsatsen att när det »betet» inte
duger längre tar man till kollektivanslutningen?
Och då är det inte fråga om
övertygelse, om kamp för frihet och demokrati
— utan det är en vanlig partipolitisk
kamp, som jag tycker förs på
ett alldeles orimligt sätt.

Sedan begär jag inte något svar av
herr Bengtson —- debatten skall väl
snart vara slut, förstår jag — men vi
har varit så pass honnetta att vi inte
frågat: Förekommer någonting liknande
vår kollektivanslutning t. ex. inom
RLF och centern? Inte heller har vi
frågat högern om den på sitt håll vid
något tillfälle haft snudd på någonting
sådant. Låt mig bara konstatera att sådant
görs gällande i debatten. Och fortsätter
diskussionen här efter de linjer -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

na att man bestämt driver satsen att vi
så att säga skaver på demokratiens värden,
då är det klart, herr Bengtson, att
vi får ta upp även sådana frågor. Men
vad skall det tjäna till, när vi alla vet
att de politiska partierna måste finna
former för sitt arbete och behöver pengar
till sin verksamhet och att allt detta
i grunden är i demokratiens tjänst?

Jag är, herr talman, övertygad om
att denna debatt från vårt håll skulle
ha varit mycket mera nedtonad om det
gällt en motion där man pekat på att
brister förekommer litet här och var i
samhället, om man sagt att demokratien
inte helt och fullt hålles i helgd,
därför vill vi ha en allmän utredning
kring dessa problem. Men vad har motionärerna
gjort? Jo, de har tagit fram
den gamla käpphästen om kollektivanslutningen
och skjutit in sig på arbetarrörelsen,
som är lika ren som några
andra på de här punkterna. Vi tycker
att detta inte är så värst trevligt. Inte
gagnar man demokratien med sådana
metoder, herr Kristiansson, den saken
är klar. Däremot kan det finnas anledning
att göra en allsidig analys av
demokratiens problem där man sätter
in alla partier, alla företeelser av betydelse
och varje individuellt handlande
i sammanhanget. Då skulle man
också slippa sådana TV-program som
det vi fick se nerifrån Linköping.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Yngve Persson
kunde mycket gärna ha frågat om det
förekommer kollektivanslutning till
centerpartiet, därför att svaret är nej.
Medlemmarna i centerpartiet är mycket
färre än i det socialdemokratiska
partiet, men våra 115 000 medlemmar
har själva individuellt beslutat bli medlemmar
i partiet. Den saken anser jag
bör absolut klarläggas i denna debatt.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag ställde ingen fråga,
men vad som har sagts till mig är att

ni t. ex. inom RLF har ett ganska generellt
uppbördssystem, och herr Bengtson
har nu ett bra tillfälle att tala om
för denna kammare hur det är. Jag sade
inte att det förekommer någon kollektivanslutning
till centerpartiet.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är att glida fullständigt
från ämnet, herr Persson. Vem
som helst kan ge fullmakt till en person,
som är medlem i en ekonomisk förening,
att man får lov att uppbära ett visst
belopp för att någonting skall fullgöras.
Det är en juridiskt alldeles klar
sak. Även en fackförening kan göra på
det sättet i förhållande till sina medlemmar.
Men det har inte på något sätt
med kollektivanslutning att göra.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Men, herr Bengtson, de
flesta fackföreningar här i landet är
små. Vi kan tänka oss att en fackförening
har tio medlemmar som jobbar
på samma arbetsplats. Varenda kotte är
socialdemokrat; de är kanske t. o. m.
varma anhängare av partiet. Så säger
de: Nu kollektivansluter vi oss till arbetarkommunen
och tar avgiften ur den
vanliga uppbörden. Är inte det identiskt
samma sak? Det var bara den parallellen
jag ville att herr Bengtson skulle
erkänna. Och i stort sett är det just
på detta plan frågan ligger, fastän man
har blåst upp den till en jätteaffär
kring demokratiens heliga principer.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga
i denna allmänpolitiska debatt,
men tyvärr känner jag mig nödsakad
att göra det på grund av ett par yttranden
som min gode vän Yngve Persson
har fällt. Annars skulle jag på
grundvalen av ett 20-tal års verksamhet
inom industrien kunna berätta i några

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre

timmar för kammaren om vad som händer
och sker ute på arbetsplatserna.

Herr Persson talade om en högerman
som hade försökt köpa röster. Jag vet
inte om herr Persson har klart för sig
vilken allvarlig beskyllning han därmed
framställer. Men är det inte på
samma sätt här som i ett annat fall,
att herr Persson endast har hört den
ena parten? Jag tror att man då skall
vara försiktig med att beskylla en person
för att ha försökt köpa en röst.

Sedan hade jag väntat att ombudsmannen
Svensson i Linköping så småningom
skulle komma på tal. Nu känner
jag det fallet sedan ganska många år,
och om inte klockan vore så mycket
skulle jag kunna relatera de trakasserier
han varit utsatt för under åtskilliga
år. Det kan sägas att de i viss mån
kulminerade för några år sedan, då
man erbjöd honom en anställning.
Långa berättelser skulle kunna skrivas
om försöken att faktiskt frysa ut honom
på arbetsplatsen — SAAB i Linköping
— och får hort honom därifrån. Man
kan bara klippa ur alla tidningar där
detta fall har figurerat.

Men jag tycker inte, herr talman, att
det är riktigt att i riksdagens första
kammare anklaga en utomstående som
inte har möjlighet att gå i svaromål.
Jag har velat säga detta därför att jag
anser att debatten spårat ur på ett litet
tråkigt sätt.

För övrigt tror jag på grund av den
erfarenhet jag har, att en utredning
skulle kunna ge oss litet material och
informationer om hur sådana här saker
faktiskt handlägges ute på arbetsplatserna;
jag är inte säker på det men vill
inte utesluta möjligheten. Och jag tror
att det materialet skulle överraska
ganska många här.

Jag vill alltså instämma i reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Det är bara ett par reflexioner
jag vill göra.

skydd för medborgarnas politiska integritet
Irritationen är påtaglig när dessa
frågor berörande den kollektiva partianslutningen
kommer på tal och den
tar sig även ganska egenartade uttryck.
Då kritik riktas mot det socialdemokratiska
partiet för att man genomför
kollektivanslutning av vissa fackföreningar,
säger de socialdemokratiska
ombudsmännen — eller om det är fackföreningarnas
ombudsmän; jag vet inte
riktigt — att nu angriper ni arbetarrörelsen,
fackföreningsrörelsen, våra
fackliga organisationer. Man kan inte
hålla detta isär. Eller rättare sagt, man
nyttjar i detta fall fackföreningsrörelsen
som en sköld för att skydda det
socialdemokratiska partiet mot kritik.

Här har talats om att vissa övergrepp
blivit begångna. Ja, övergrepp förekom
i det gamla samhället och förekommer
även nu, men jag menar att det inte hör
till ämnet.

Man förmår de gamla att rösta, har
det sagts. Ja, detta förekommer i många
socknar, i åtskilliga fall också från borgerligt
håll och väl även från centerpartiets
sida. Man specialiserar sig exempelvis
på ålderdomshem — men det
är precis likadant på de ålderdomshem
där socialdemokraterna tar sådana initiativ.
Jag tror inte att det är så mycket
att göra partipolitik av.

Sedan talar man om vissa ekonomiska
påtryckningar som utövas. Jag skall
anföra en annan historia till kammarens
protokoll. Fn generaldirektör skulle
utnämnas här i Stockholm, och en
av överdirektörerna i verket traskade
upp till statsrådet — detta hände för
en del år sedan, och inget av de nuvarande
statsråden berörs — för att
tala om att han skaffat sig partibok.
»För sent», svarade det renhåriga statsrådet.
Spekulationer när det gäller politik
har väl förekommit och lär nog
förekomma till tidernas ände.

Men det är någonting annat som gör
att man ställer sig kritisk till kollektivanslutningen.
Jag vet hur det ser ut
hemma i Kungsängen. Här blandar man
ihop arbetarkommunen och det fack -

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

liga så att intrycket blir att begreppen
är ungefärligen synonyma. Man räknar
med 800 å 1 000 röster, men när arbetarkommunen
sammanträder är det
kanske 18 eller 20 deltagare — förekommer
någonting mera sensationellt
kan det bli ända till 40 som kommer;
och när statsrådet Sträng gör besök
kan det t. o. m. bli 60 eller 70 på ett
möte. Men de där 800 ser man väldigt
litet av. Jag menar att så går det till,
och det är därför man känner sig litet
misstrogen till beslut som fattas av små
minoriteter om anslutning av många,
många flera.

Men det är kanske inte så farligt med
talet om att fackföreningsrörelsen och
socialdemokratien skulle vara några
siamesiska tvillingar. Faktum är ju i
alla fall att bara 38 procent av fackföreningarnas
medlemmar är kollektivanslutna.
Det betyder att majoriteten
inom fackföreningsrörelsen icke är kollektivt
ansluten till det socialdemokratiska
partiet och således inte bör dras
in i debatten om detta partis angelägenheter.

Det har krupit fram att vad de socialdemokratiska
ombudsmännen väsentligen
slåss om är de pengar man
får in genom kollektivanslutningen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag vet, herr Wallmark,
att det förekommer en eller annan sak
på arbetsplatserna som inte är bra. Jag
är övertygad om att herr Wallmark,
som jag tror att jag känner rätt bra, är
medveten om att sådant förekommer
inte bara på vår sida utan också på
annat håll. Ett vittnesbörd härom utgör
väl arbetarnas sociala kamp mot
förföljelse, ytterst av politisk natur.

Herr Wallmark säger apropå fallet
ombudsmannen Svensson, högermannen,
att han inte känner till det närmare.
Det tycker jag är bra, ty vi är
inte kompetenta att reda ut det.

En ärad kammarledamot sade litet

vänligt till mig alldeles nyss, att det
kanske inte var alldeles korrekt av mig
att nämna högermannen som försökte
pressa in den där kvinnan i valfållan.
Han menade att det var en fläck på
högerpartiet. Om någon uppfattade mitt
anförande så, vill jag säga att det inte
var avsikten. Jag ber de ärade kammarledamöterna
lägga märke till att
ett tema i mitt anförande var att man
just försöker göra oss suspekta och
skjuter in sig på oss. Därför ville jag
med en rad exempel visa att det man
beskyller oss för förekommer överallt
i samhället, och i det sammanhanget
kommer högermannen in i bilden. Om
jag inte hade sagt att det var en högerman,
hade kanske en folkpartist eller
en kommunist sagt att jag kunde tala
om vem det var, så att inte något oskyldigt
parti skulle komma i skottgluggen.

Jag vill hävda att det inte i någotdera
fallet är tal om en fläck på högerpartiet.
Hur skall partier kunna värja
sig mot sådana saker, hur skall vi kunna
skriva ut någon växel i det fallet?
Vi får ta det tråkiga när det inträffar.
Därvidlag är alla partier så att säga lika
illa ute.

Till herr Ferdinand Nilsson vill jag
säga att siamesiska tvillingar är socialdemokratien
och fackföreningsrörelsen
absolut inte. De är inte sammanvuxna
utan opererar var och en på sitt håll,
när det kniper, och ibland samarbetar
de.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

Om bättre skydd för medborgarnas politiska integritet

samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 49.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av väckt motion
angående rådgivningsverksamheten inom
nykterhetsvården; och

nr 37, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk medicinsk kontroll
av barn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

85, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66; och

nr 86, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 87, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1965/66 till Statens
mentalsjukhus: Avlöningar, godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet
för försvarsstabens verksamhet under
budgetåret 1965/66 jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till investeringar i försvarets
fabriksfond m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

varvid utlåtandet nr 88 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att konstitutionsutskottets
memorial nr 29 skulle sättas
sist å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsgöromålen fredagen den 14 maj
1965 för att deltaga i Radikale Venstres
landsmöte.

Stockholm den 13 maj 1965.

Olle Dahlén

Nr 24

Torsdagen den 13 maj 1965

Meddelande ang. enkla frågor

Till riksdagens första kammare

För deltagande i Nordiska ministermötet
i Oslo den 14 maj samt för deltagande
i EFTA:s ministermöte i Wien
den 24—den 26 maj 1965 får jag härmed
anhålla om tjänstledighet från
riksdagsarbetet.

Stockholm den 13 maj 1965.

Gunnar Lange

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss staten tillhörig fast
egendom, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om driften
av Institutet för växtförädling av frukt
och bär, m. m. jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 229, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., utom såvitt avser lag angående
ändring i lagen om finansiering av folkpensioneringen
och förslagsanslag till
folkpensioner, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 230, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående kommunal
skatteutjämning, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
m. m., såvitt avser lag angående
ändring i lagen om finansiering av
folkpensioneringen, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning angående vissa lönegradsuppflyttningar
m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Hubinette (h) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet upplysa
kammaren om orsakerna till att huvudmännen
för den av 1964 års riksdag
beslutade arbetsterapeututbildningen,
som skall påbörjas redan nästkommande
läsår, ännu inte erhållit direktiv rörande
undervisningens utformning —
med de tråkiga konsekvenser denna försening
medför bl. a. för dem som hyser
planer på att söka inträde vid berörda
undervisningsanstalter?»;

av herr Larsson, Lars, (s) till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»År det Socialministerns avsikt
att förelägga riksdagen förslag till
sådan ändring av lagen om allmän försäkring,
att tillämpningen av bestäm -

Torsdagen den 13 maj 1965

Nr 24

melserna i dess 15 kap. 2 § kan återföras
till den praxis, som rådde före
försäkringsdomstolens utslag den 21 december
1964, och att de äldsta åldersgrupperna
inom ATP-systemet därmed
kommer att beträffande antalet poängår
för att få rätt till ålderspension att
behandlas lika?»;

av herr Sveningsson (h) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet
medverka till att övningskörning
i högertrafik får ske på lämpliga övningssträckor
i god tid före övergången
till högertrafik den 3 september 1967?»;
samt

Meddelande ang. enkla frågor
av herr Sveningsson (h) till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»Vilka åtgärder avser Herr
Statsrådet att vidtaga för att stoppa
en till synes ökad tillgång och ett därav
följande missbruk av narkotika.»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Fredagen den 14 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning angående
vissa lönegradsuppflyttningar
m. m., hänvisades framställningen till
bankoutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Anslag till universiteten m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
inrätta ordinarie professorstjänst
vid universitet eller högskola utan att
frågan därom i varje enskilt fall underställdes
riksdagens prövning, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranleddes av
vad departementschefen anfört, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1965/66, dels ock till
Uppsala universitet: Avlöningar för

budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 42 091 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

herr Lundström in. fl. (1:84) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m.fl. (II: 111),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 114) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 145),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Knut Johansson och Yngve Persson
(I: 154) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Carlsson i Tyresö
och Kristenson (II: 190),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist (1:370) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordstrandh
(II: 477),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundberg (I: 384) samt den andra inom
andra kammaren av fröken Ljungberg
och fru Gärde Widemar (11:469).

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m.fl. (1:388) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (II: 485),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schött m.fl. (I: 396) och den andra
inom andra kammaren av herr Allard
m.fl. (11:440),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Wanhainen (I: 403) och den andra
inom andra kammaren av herr Kellgren
m.fl. (II: 464),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (II: 205).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 384 och II: 469, bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i enlighet med

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

vad i statsrådsprotokollet föreslagits,
inrätta ordinarie professorstjänst vid
universitet eller högskola utan att frågan
därom i varje enskilt fall underställdes
riksdagens prövning;

II. att motionen II: 205, i vad den avsåge
inrättande vid Uppsala universitet
från och med den 1 juli 1965 av en laboratorstjänst
i strålningsbiologi med
docent Börje Larsson som förste innehavare,
icke måtte bifallas av riksdagen; III.

att motionerna I: 396 och II: 440,
i vad de avsåge inrättande vid Uppsala
universitet av två tjänster som gymnastik-
och idrottslärare i Ao 20 samt
indragning av en sådan tjänst i Ae 18,
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna II: 205 samt I: 396
och II: 440, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att —
med förbehåll för vad riksdagen kunde
komma att besluta rörande ytterligare
ändringar i anledning av förslag
i propositionen 1965:40 — ändra personalförteckningen
för Uppsala universitet
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 42 091 000 kronor;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 154 och II: 190, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande de i motionerna berörda
frågorna;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 388 och II: 485, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört rörande
utredning av frågor sammanhängande
med anordnandet av akademisk kursverksamhet; -

Anslag till universiteten m. m.

VII. att motionerna I: 370 och II: 477
om införande av normer för automatisk
lärarkrafttilldelning vid de teologiska
fakulteterna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna 1:403 och II:
464 om inrättande av en professur i ämnet
medicinsk sociologi med docent
Joachim Israel som förste innehavare
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att motionerna 1:84 och 11:111,
i vad de avsåge skyndsam utredning
och förslag med syfte att vid någon
av landets medicinska fakulteter inrätta
en institution för näringsforskning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att motionerna 1:114 och 11:145,
i vad de avsåge översyn av universitetens
nuvarande betygssystem, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XI. att motionerna I: 114 och II: 145,
i vad de avsåge yrkesinriktade utbildningslinjer
vid de filosofiska fakulteterna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WALLMARIt (h):

Herr talman! Detta utlåtande omfattar
en utgift på närmare 480 miljoner
kronor, och man skulle kunna förmoda
att ecklesiastikministern bör
kunna känna sig ganska nöjd, eftersom
antalet reservationer är utomordentligt
blygsamt och endast berör en tiondels
promille av den totala summan.

Vi har å andra sidan haft ett icke
ringa antal motioner att behandla i avdelningen
samt gjort vissa principiella
ställningstaganden. Jag tror att den påfallande
stora enigheten till icke ringa
del beror på utskottets sätt att behandla
dessa motioner och den skrivning som
utskottet gjort.

.lag skall, herr talman, beröra ett par
saker. En stor och viktig principiell
fråga tar departementschefen upp när
han begär att Kungl. Maj:t skall få bemyndigande
att inrätta personliga ordinarie
professurer utan att höra riks -

Nr 21

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till universiteten m. m.
dagen, ett avsteg från en gammal princip.
Utskottet säger där, att eftersom
detta bemyndigande endast är avsett att
utnyttjas i undantagsfall, då ett snabbt
beslut erfordras, när riksdagen inte är
samlad eller förutsättningar i övrigt
saknas, kan Kungl. Maj:t få detta tillstånd.

Det är såvitt jag förstår en skärpning
av det bemyndigande som Kungl. Maj:t
egentligen hade tänkt sig. Utskottet förutsätter
att det skall ske i utomordentligt
enstaka fall.

Utskottet har emellertid tillagt, att
det anser det angeläget att förtjänta
forskare skall komma i fråga till personliga
professurer utan att anbud föreligger
om anställning från utlandet. För
undvikande av alla missförstånd vill
jag framhålla att det inte är utskottets
avsikt att därmed ge utvidgat bemyndigande
till Kungl. Maj :t, utan bakom
detta ligger, om jag förstått det hela
rätt, tanken att man inte skall bjuda
förmåner i efterhand, när personer har
sagt upp sin anställning eller är på väg
att vilja flytta till utlandet.

Över huvud taget är det inte en riktig
princip att erbjuda förändrade anställningsförhållanden,
när en person
vill säga upp sig. Det inbjuder vederbörande
till att försöka sätta sig i den situationen,
att han kan skaffa sig en förmånsställning.
Man bör behandla frågorna
generellt och se till att villkoren
för forskare blir tillräckligt goda. Å
andra sidan skulle jag gärna vilja understryka,
att forskning är en internationell
företeelse, och jag ville nästan
kalla det för bypolitik att försöka hålla
fast i varje person som eventuellt vill
försvinna från landet och forska på
annat håll. Denna princip har i varje
fall inte mitt stöd.

Jag tror att vi har för små både personella
och ekonomiska resurser för att
kunna sträcka ut vår forskning över
alla områden. På den forskningskonferens
som Nordiska rådet hade i Helsingfors
påpekades det stillsamt från
Finlands sida, när man ifrågasatte om

man inte skulle kunna öka sin forskning,
att enbart Sverige hade tagit hand
om ett tjugotal välkvalificerade finländska
forskare, som tjänstgör här i
landet. Jag skulle kunna tänka mig att
vi snarast står på plussidan om vi jämför
ut- och invandring av forskare.

Jag vill gärna avge denna personliga
och principiella deklaration när det
gäller forskningsfrågorna över huvud
taget. Och det gäller inte bara vårt land
kontra främmande länder. Det gäller
också mellan de olika universitetsorterna.
Ett resonemang som innebär, att
om Uppsala får något, så skall givetvis
Göteborg och Lund, Stockholm och
Umeå också ha det, kan inte vara ett
riktigt handhavande av de begränsade
resurserna. Vi kommer kanske delvis
in på detta problem när vi så småningom
skall behandla forskningsråden och
anslagen till dem.

I anslutning härtill skulle jag, herr
talman, vilja tillägga att det inte kan
vara fullt tillfredsställande för riksdagen
att dessa ärenden behandlas på det
sätt som nu sker, dels vad gäller den
högre utbildningen och forskningen,
dels speciellt anslagen till forskningsråden.
Dessa frågor går intimt in i varandra,
men å ena sidan skall riksdagen
vara med och delta i besluten om varje
enskild professur eller laboratur, medan
den å andra sidan när det gäller
forskningsråden ger stora generella anslag
utan att ha någon möjlighet att
därefter delta i behandligen vare sig
när det gäller forskningens inriktning
eller hanteringen av pengarna.

Vi har i samband med befullmäktigandet
för Kungl. Maj:t att inrätta dessa
personliga professurer diskuterat ett
avslagsyrkande. Jag vill betona att vi i
princip har den uppfattningen kvar,
men den mycket försiktiga skrivning
som utskottet gjort har vi likväl kunnat
ansluta oss till. Sedan får vi väl se
hur utvecklingen kommer att bli.

Får jag sedan, herr talman, säga något
om universitetsautomatiken och de
teologiska fakulteterna. Där har vi ock -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

så haft en motion, men även på detta
område har man förutskickat en utredning
genom universitetskanslersiimbetets
försorg. Det finns alltså ingen anledning
att vidhålla vårt yrkande, utan
man kan liksom utskottet förutsätta att
även dessa frågor kommer att granskas
av denna utredning.

Det finns emellertid en annan utredning
som det har talats om, dels i gymnasiepropositionen
och dels i statsverkspropositionen.
Det är den på sidan
7 i utskottets utlåtande omnämnda
utredningen om behörighetsreglerna för
intagning till universitet och högskolor.
Jag skulle vilja fråga ecklesiastikministern:
När kan denna utredning komma
att tillsättas? Jag förmodar också
att det kommer att bli en parlamentarisk
utredning.

Det är ju inte bara en teknisk fråga
utan en politisk fråga av utomordentlig
betydelse och räckvidd, kanske en
av de större frågorna över huvud taget.
Det gäller liur vi skall bära oss åt vid
intagning till universitet och högskolor,
på vilket sätt spärrarna skall släppas
och vilken ny metodik man skall tilllämpa
för att möjliggöra för i dagens
läge icke formellt berättigade studerande
att få delta i universitets- och högskoleutbildning,
som de i och för sig
kan vara berättigade till. Jag tror det
är angeläget att den frågan med det
snaraste blir föremål för den aviserade
utredningen.

Herr talman! Det är mycket som
skulle kunna tilläggas till de allmänna
principiella och utomordentligt intressanta
synpunkter, som statsrådet har
anfört i propositionen. Emellertid är
det på detta område som på de flesta
andra så, att utredningar av alla möjliga
slag arbetar, och jag vill gärna följa
den som jag tycker riktiga praxis
att en utredning som analyserar ett
problem skall — om det inte gäller alldeles
speciellt brådskande saker — få
bli färdig med detta innan man tar
upp principdebatten.

3 Första kammarens protokoll 1965. Nr 24

Anslag till universiteten m. m.

Förutsättningen för att man skall
godta en sådan praxis är emellertid att
det ges tillfälle att diskutera frågan efter
det att utredningen är klar och att
man inte börjar med s. k. försöksverksamhet
på ifrågavarande områden innan
den principiella diskussionen är
avslutad.

Herr talman! Jag har inte något specialyrkande
på denna punkt. Eventuella
yrkanden ber jag att få återkomma
till under senare punkter.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill direkt besvara
den fråga som ställdes till mig.

När det gäller kompetensutredningen
finns det ett utkast eller en diskussionspromemoria
i departementet, och
jag delar den föregående talarens uppfattning
att det är en oerhört betydelsefull,
men också mycket komplicerad
fråga. Jag har inte tagit någon ståndpunkt
till hur den kommande utredningen,
som jag hoppas kommer i gång
på försommaren, skall vara sammansatt.
Däremot hade jag tänkt att diskutera
utkastet till direktiv med det här i
huset ibland debatterade utbildningsrådet,
som är ganska allsidigt sammansatt.
De rekommendationer i fråga om
sammansättningen som herr Wallmark
gett i dag och de rekommendationer
som eventuellt kan komma från utbildningsrådet
får då bli vägledande för
sammansättningen.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för detta ganska
konkreta svar. Vi är tydligen helt överens
i sak, och jag har tolkat svaret så,
att det blir någon form av parlamentarisk
utredning, att den kommer i gång
snart och att den kommer att arbeta
skyndsamt. Jag är mycket glad för det
svaret.

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Lunds universitet

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 7—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Anslag till Lunds universitet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för Lunds universitet, som
föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Lunds
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66, dels
ock till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 50 686 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström (I: 43) och den andra inom
andra kammaren av herr förste vice talmannen
von Friesen (11:53),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 120) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:152),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström (I: 150) och den andra inom
andra kammaren av herr Neländer (II:
208),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström m. fl. (1:271) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:329),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (1:396) och den andra
inom andra kammaren av herr Allard
in. fl. (II: 440),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (1:422) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Skellefteå m. fl (II: 497),

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Arvidson och Carbell väckt
motion (11:441).

I motionerna 1:43 och 11:53 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag i frågan om inrättande
av en lärostol i oligofrenologi
(professur eller laboratur) vid något
av universiteten eller karolinska institutet,
i första förslagsrummet vid Lunds
universitet.

1 motionerna 1:271 och 11:329 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att en professur i internationell rätt vid
Lunds universitet omfattande folkrätt
och internationell privaträtt skulle inrättas
från och med budgetåret 1965/66.

I motionen 11:441 hade föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta att från och med budgetåret
1965/66 inrätta professur i parodontologi
vid universitetet i Lund.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:271 och 11:329,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1965/66 av en professur
i internationell rätt vid Lunds universitet
omfattande folkrätt och internationell
privaträtt, icke måtte bifallas av
riksdagen;

II. att motionen II: 441, i vad den avsåge
inrättande från och med budgetåret
1965/66 av en professur i parodontologi
vid Lunds universitet, icke måtte
bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 396 och II: 440,
i vad de avsåge omvandling av en tjänst
som lärare i gymnastik och idrott i
Ae 18 vid universitetet i Lund till motsvarande
tjänst i Ao 20, icke måtte bifallas
av riksdagen;

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

IV. alt motionerna I: 396 och 11:440,
i vad de avsåge inrättande vid Lunds
universitet av en tjänst som lärare i
gymnastik och idrott, icke måtte bifallas
av riksdagen;

V. att motionerna 1:150 och 11:208,
i vad de avsåge ytterligare anslag till
studenthälsovården vid Lunds universitet,
icke måtte bifallas av riksdagen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:271 och 11:329,
11:441, 1:396 och 11:440 samt 1:150
och 11:208, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att — med
förbehåll för vad riksdagen måtte komma
att besluta rörande ytterligare ändring
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1965:40 — ändra personalförteckningen
för Lunds universitet i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 50 686 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört i anledning av
motionerna I: 120 och II: 152, i vad de
avsåge förslag om ökad utbildning av
tandläkare;

VIII. att motionerna 1:43 och 11:53
om utredning om inrättande av en professur
eller laboratur i oligofrenologi
vid i första band Lunds universitet icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; IX.

att motionerna 1:422 och 11:497
om utredning angående åtgärder i syfte
att komma till rätta med bristen på
utbildade tandsköterskor icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgiird.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av herr Edström, som dock ej
antytt sin mening.

Anslag till Lunds universitet

Herr EDSTRÖM (fp) :

Herr talman! Min reservation på denna
punkt omfattar tre delpunkter.

Den första gäller professuren i internationell
rätt vid Lunds universitet.
Sedan Uppsala universitet i årets statsverksproposition
tilldelats en dylik professur,
har juridiska fakulteten i Lund
blivit den enda juridiska fakultet, som
saknar ifrågavarande professur.

Vårt lands möjligheter att hävda sig
i internationella sammanhang beror ju
till en del på om statsmakterna tillser,
att forskning och undervisning på detta
internationella rättsområde stimuleras
vid samtliga våra universitet. Ett
inrättande av denna professur borde
ligga helt i linje med tidens krav, och
det torde vara en förutsättning för ett
aktivt bedrivande av vad jag vill kalla
»fredsforskning» i vårt land.

Härtill kommer att den internationella
rätten för de praktiskt verksamma
juristerna fått alltmer ökad betydelse.
Från den internationella privaträttens
område räcker det med att endast
nämna ett par exempel: dels alla
de privaträttsliga frågor, som berör i
vårt land einottagna tiotusentals flyktingar
eller andra hos oss bosatta utlänningar,
dels de väldiga internationella
privaträttsliga problemkomplex,
som uppkommit genom de i Europa bildade
handelsblocken. Företrädarna för
den svenska industrien och handelskamrarna
har också vid upprepade tillfällen
kraftigt understrukit detta senare.

Den internationella rätten har ju
gammal historisk anknytning till Lunds
universitet. Under universitetets första
tid verkade här dåtidens främste
folkrättsexpert, Samuel von Pufendorf.
Genom sina banbrytande forskningar
medverkade han väsentligt till utvecklingen
av folkrätten och därmed också
den internationella rätten. Genom att
inrätta en professur i internationell rätt
vid Lunds universitet skulle universitetet
få möjlighet att åter medverka till
utvecklingen på just detta vetenskapsområde.

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Lunds universitet

Universitetskanslern tillstyrker också
föreslaget om inrättandet av en professur
i ämnet och framhåller, att de
internationella frågorna fått alltmer
ökad betydelse under senaste år och att
det därför är nödvändigt att tillräckliga
resurser skapas för forskning och
undervisning inom detta rättsområde
genom att samtliga juridiska fakulteter
erhåller professur i internationell rätt.

Detta är alltså motiveringen till att
jag här yrkar bifall till motionerna I:
271 och II: 329, i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att en professur
i internationell rätt vid Lunds universitet
omfattande folkrätt och internationell
privaträtt inrättas fr. o. m. det
kommande budgetåret.

Den andra punkten gäller professuren
i parodontologi. Propositionen nr
161 år 1964 angående tandläkarutbildningen
i Göteborg, vilken i höstas bifölls
av riksdagen, upptog professur i
parodontologi vid odontologiska fakulteten
i Göteborg. Professuren motiverades
av kravet på ökad forskning och
undervisning inom läroområdet. I sina
petita för budgetåret 1965/66 har de
odontologiska fakulteterna i Stockholm,
Malmö och Umeå begärt professurer i
parodontologi. Universitetskanslern har
av icke redovisade skäl underlåtit att
uppta dessa krav i sina petita.

Det förtjänar här nämnas, att betydande
forskare står till förfogande för
besättandet av de föreslagna professurerna
samt att näst tandröta, karies, är
just dessa tandlossningssjukdomar —
vilka utgör professurens ämnesområde
— den svåra svenska folksjukdom varigenom
så stor procent av äldre svenskar
tappar sina tänder. Vi vet att inte
mindre än 21 procent av befolkningen
i Sverige mellan 17 och 95 år helt saknar
tänder — en mycket hög siffra, som
delvis beror på karies men när det gäller
äldre personer i ännu högre grad
beror på parodontoser.

Utskottet säger att det helt delar motionärernas
synpunkter i fråga om angelägenheten
av ökad forskning och

utbildning inom detta mycket betydande
ämnesområde. Utskottet säger sedan
följande: »Utskottet, som förutsätter att
universitetskanslersämbetet kommer att
In: sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna
att omvandla nuvarande laboraturer
till professurer, anser sig inte nu
böra förorda inrättande av professurer i
ämnet.»

Jag skulle vilja hemställa inte bara till
universitetskanslern utan i främsta rummet
till departementschefen att ha sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga.
Det är ur forskningskarriärens synpunkt
viktigt att dessa laboraturer omvandlas
till professurer, inte bara vid
den blivande odontologiska fakulteten
i Göteborg utan även vid universiteten
i Lund, Umeå och vid karolinska institutet.
Kostnaderna för detta är bagatellartade
mot de utgifter vi har för forskningen
i stort.

Jag yrkar bifall till motionen II: 441.

Den tredje punkten gäller frågan om
inrättande av en lärostol i oligofrenologi.
Motiveringen för denna mycket
önskvärda lärostol måste sägas vara det
stora antalet utvecklingsstörda. Jag vill
just nu blott understryka — jag hänvisar
i övrigt till motionen — vilka stora
samhälleliga problem det här rör sig
om. De oligofrena bildar ett mycket
stort socialmedicinskt problem, denna
grupp spelar samhällsekonomiskt mycket
betydande roll. Bara antalet oligofrena
som är i behov av internatsvård
utgör ca 24 000.

Bland det som tillkommit sedan förra
året, då denna fråga var uppe till
debatt, vill jag erinra om den riksstämma
som hölls av Svenska läkarförbundet
förra sommaren och som ägnades
de handikappade barnens och ungdomarnas
problem. Med särskild styrka
framhölls de mentala defekternas och
närstående sjukdomstillstånds i centrala
nervsystemet dominerande roll som
handikappsorsak inom dessa åldersgrupper.
Chefen för medicinalstyrelsen,
som var inledningstalare, krävde
med skärpa en intensifierad forskning

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

över dessa tillstånds utvecklingsmekanism
såsom den enda vägen till förebyggande
åtgärder. Han betecknade
bristen på forskning inom detta område
så stor att den kändes som en förebråelse.

Utbyggande av Vipeholms sjukhus är
aktuellt, som vi känner till. Vid planeringen
är det därför synnerligen angeläget
att man tar hänsyn till framtida
utnyttjande av sjukhuset även för vetenskaplig
forskning och undervisning.

Nu säger universitetskanslersämbetet
i sitt yttrande över dessa motioner, att
i stället för att inrätta en professur eller
laboratur i oligofrenologi anser ämbetet
det i dagens läge lämpligare, att
medicinska forskningsrådet placerar en
eller flera forskarrekryterings- eller
karriärbefattningar inom området för
att stimulera forskare till engagemang
i vetenskapligt arbete inom detta centrala
och viktiga fält. Universitetskanslersämbetet
framhåller, att ämbetet för
sin del kommer att med uppmärksamhet
följa utvecklingen inom oligofreniområdet
och framdeles vidtaga de särskilda
ytterligare åtgärder, som ämbetet
kan anse befogade.

Det kan synas lämpligt att så göres,
men än ändamålsenligare vore att få
en professur eller laboratur, kombinerad
med chefsläkartjänsten för ett sjukhus
av Vipeholms karaktär. Då blir det
en konsekvent, mångårig och djuplodande
forskning, som får bättre förutsättningar
att ge resultat än om man
som kanslern föreslår, närmast lägger
upp vissa speciella forskningsprojekt.
Det är så många stora och viktiga såväl
samhällsekonomiska som rent medicinska
problem som måste analyseras
och om möjligt så småningom lösas,
samt vilka kräver mångårig planering
och arbete att det är högeligen angeläget
att vi även i vårt land får en fast
lärostol i oligofreni.

Det är motiveringen till att jag yrkar
bifall till motionerna 1:43 och 11:53,
att vid universitetet i Lund få inrätta
en lärostol i oligofrenologi, vars inne -

Anslag till Lunds universitet

havare samtidigt skall vara överläkare
vid Vipeholms sjukhus.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Som medmotionär i
frågan om inrättande av en professur
i internationell rätt i Lund vill jag säga,
att jag till alla delar instämmer i de
synpunkter som herr Edström här har
framfört. Till det vill jag foga ett par
reflexioner.

Visserligen har vi numera fått två
professurer i internationell rätt, men
Lund har därvid blivit utan. Man skulle
kunna säga att forskningen därigenom
i viss utsträckning har blivit tillgodosedd.
Det är emellertid inte bara
fråga om forskning på detta område.
Det gäller också att de jurister, som går
ut från universiteten, på olika områden
är skickade att ta ställning till viktiga
problem. Jag skulle särskilt vilja understryka
att i den pågående utvecklingen,
där vi i allt större utsträckning
dras in i större internationella sammanhang,
är det utomordentligt betydelsefullt
att våra jurister har tillfredsställande
kunskaper särskilt i internationell
privaträtt.

Jag vill göra den personliga deklarationen,
att vid de tillfällen, då jag
har fått delta i internationella sammankomster
i Europarådet i Strasbourg
och i internationella arbetsorganisationen
i Geneve, har jag starkt känt den
brist det innebär att den juristutbildning,
som jag har undergått, inte omfattande
så mycket på detta område
som skulle vara behövligt.

Jag vill till slut bara, herr talman,
uttrycka den förhoppningen, att när
denna fråga åter kommer upp — och
det gör den med säkerhet — så skall
den få en gynnsammare behandling än
som har kunnat bli fallet denna gång.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att instämma i de synpunkter, som

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Lunds universitet
herr Edström anförde angående behovet
av -mer forskning på parodontologiens
område. Det gäller motionen II:
441, som jag också skall be att få ansluta
mig till.

Vi vet ju att karies betraktas som en
förhärjande folksjukdom, som är mycket
svårartad. Vid samtal med tandvårdsinspektören
i vårt län har jag erfarit,
att man har kommit fram till att
parodontologien är en minst lika svår,
för att inte säga ännu svårare sjukdom.

Man kan laga trasiga tänder, men när
tänderna lossnar är det något som inte
kan lagas. Det är ett gissel som är betydligt
värre än man egentligen kan tro.
Det påverkar de människor som råkar
ut för det psykiskt, och det påverkar
kroppens mekanism över huvud taget.
Det medför medicinska vådor av olika
slag, som inte heller alla gånger kan
överblickas.

Vad man saknar är forskning i förebyggande
syfte för att komma till rätta
med alla de svårigheter som finns på
detta område. Det är riktigt att det sker
en viss forskning, men man säger från
medicinskt håll att man skulle behöva
en mera fördjupad forskning. Därför
behövs en professur.

För några år sedan väckte jag tillsammans
med dåvarande ledamoten av
denna kammare fröken Nordström en
motion om en professur, men den ledde
inte till något resultat. Jag vill i
dag, herr talman, återigen understryka
hur viktig denna fråga är, och jag vill
vädja till ecklesiastikministern att göra
sådana insatser på detta område, att
vi får en ändamålsenlig grundforskning
på parodontologiens område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion II: 441.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är klart att det
finns angelägna skäl för den motion,
som herrar Edström och Eric Carlsson
nu har talat för. Det förekommer år efter
år åtskilliga motioner, vari det före -

slås inrättande av nya professurer utöver
vad departementschefen har föreslagit.
Det är också fallet i år, men vi
har kunnat enas på de flesta punkterna
i det utskottsutlåtande som nu behandlas.
Jag tror att det aldrig tidigare har
förekommit så få reservationer som i
år när det gäller detta viktiga och omfattande
område.

Det är självklart att det finns enskilda
intressen bland ledamöterna som
anser att den och den professuren borde
gå framför någon annan. Men det
märkliga är, att när man föreslår en
ny professur, så föreslår man inte samtidigt
att vi skall slopa en annan.

Jag kan nämna att i detta utskottsutlåtande
om den högre utbildningen föreslås
inte mindre än 46 nya professurer
och laboraturer. Detta tycker jag
är ett verkligt krafttag på detta område.

När det gäller professuren i internationell
rätt, som herr Edström och herr
Geijer talat om, vill jag påminna om att
utskottet hade en likadan motion även
1964, då en sådan professur inrättades
i Uppsala. Man sade då att man ville
vänta och se resultatet där innan man
inrättade någon professur i Lund. Men
det tycks vara så, att så fort man inrättar
en ny professur vid något universitet
eller någon högskola, så måste
man samtidigt eller åtminstone året efter
inrätta nya professurer även vid de
andra universiteten.

Detta är en avvägningsfråga, som ni
alla säkert förstår. Kungl. Maj :t har haft
svårt att göra denna avvägning och
konnna till rätta med alla de anspråk
som reses från olika myndigheter om
inrättande av nya professurer. Om det
varit en svår avvägningsfråga för Kungl.
Maj:t, har det varit ännu svårare för avdelningen
att tänka sig att inrätta nya
professurer. Detta har gjort att vi på
avdelningen och i utskottet inte kunnat
biträda motionerna.

Vi har dock skrivit rätt välvilligt på
samtliga dessa punkter, så pass välvilligt
att vi fått ett enigt utskottsutlåtan -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

de på samtliga här föredragna punkter.
Och jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det som herr Persson
hiir sade känner jag ju igen. Antingen
brukar han säga det, eller också brukar
herr Näsström vara utskottets talesman
och säga ungefär detsamma,
nämligen att man måste hålla igen när
dessa talrika motioner kommer med begäran
om inrättande av nya professurer.

Herr Persson förbigår dock det väsentliga,
nämligen att antalet professurer
i vårt land under senare år kraftigt
sjunkit i förhållande till studentantalet.
Att av statsfinansiella skäl spara
på detta område är en fullkomligt
ohållbar motivering. Det finns ingenting
som lönar sig så mycket, särskilt
för en liten nation, som att satsa på
utbildning, undervisning och vetenskaplig
forskning. Det är bara därigenom
vi kan hålla oss framme i den
internationella konkurrensen med de
stora nationerna. Vad man satsar på
utbildning och på stimulering av forskningen,
det får man igen genom ökad
produktion, förbättrade arbetsförhållanden
och bättre levnadsstandard. Det
är produktiva investeringar.

Karakteristiskt är även att de professurer,
varom krav motionsvis år efter
år framföres, i övervägande antalet
fall är så aktuella, alt de redan något
år senare föreslås av regeringen. Jag
tycker dock att riksdagsmännen också
skulle ha någon initiativrätt och inte
bara vänta på Kungl. Maj:ts nådiga initiativ.
Det skulle vara synnerligen tacknämligt
om riksdagen tog krafttag för
all hålla antalet professurer i lika god
relation till studentantalet som tidigare.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Edström sade, ate
han kände igen tongångarna både från

Anslag till Lunds universitet

mig och från herr Näsström, och det
får man ju vara tacksam för. Jag kan
kvittera med att säga, att jag känner
igen också herr Edströms tongångar.

Att professorsantalet sjunkit i förhållande
till antalet studenter är också
riktigt. Men det finns väl ändå ingen
möjlighet för en liten nation att här
hålla takten med vår väldiga ökning
av studentantalet och inrätta nya professorer
därefter. Varje professor får
ta fler studenter nu än tidigare. Vi kan
inte hänga med i samma takt som stormakterna,
utan vi måste tänka oss ett
samarbete på det nordiska området,
vilket också framfördes på forskningskonferensen
i Helsingfors för en tid
sedan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Perssons resonemang
är väl ändå inte hållbart. Vi håller
ju så styvt på att skolklasserna inte
får bli för stora för att inte undervisningen
skall bli lidande. Skall inte detsamma
gälla den högre undervisningen? Herr

Persson säger att det är orimligt
att tänka sig att behålla relationen
mellan studenter och akademiska lärare,
därför att studentantalet ökar så
kraftigt. Det är mycket bra att studentantalet
ökar vid högskolor och universitet,
men för att undervisningen skall
bli fullödig krävs att lärarna också utökas
i samma grad. Det är minst lika
viktigt där som i grundskolan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner konmie
att framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Göteborgs universitet
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
I: 271 och II: 329, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de avseende
mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen 11:441, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls sedermera
vad utskottet i mom. III—V
hemställt.

I fråga om mom. VI, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 271
och II: 329, såvitt nu vore i fråga; samt
3:o) att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 441 i denna
del. Emellertid, anförde nu herr
förste vice talmannen, torde yrkandena
under 2:o och 3:o) här ovan hava fallit
till följd av kammarens förut fattade
beslut; kvar stode således allenast
yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
i mom. VI gjorda hemställan.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. VII hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de angående
mom. VIII förekomna yrkandena propositioner,
först på hifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:43 och 11:53; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IX hemställt.

Punkterna 12—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Anslag till Göteborgs universitet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för Göteborgs universitet, som
föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Göteborgs
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66,
dels ock till Göteborgs universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 24 327 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg m. fl. (I: 27) och
den andra inom andra kammaren av
fru Sjövalt m. fl. (II: 35),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:376) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl. (II: 487),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött m. fl. (I: 396) och den
andra inom andra kammaren av herr
Allard m. fl. (II: 440).

I motionerna 1:27 och 11:35 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
i princip att det från och med budgetåret
1966/67 inrättas en laboratorstjänst
i reumatologi i Bo 1 vid medicinska
fakulteten av Göteborgs universitet,
vars innehavare tillika skulle vara överläkare
vid Sahlgrenska sjukhusets reumatologiska
klinik.

I motionerna 1:376 och 11:487 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att vid Kvinnohistoriskt arkiv i Göte -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

borg måtte inrättas en bibliotekarietjänst
i A 23.

Utskottet liade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 376 och II: 487,
i vad de avsåge inrättande av en bibliotekarietjänst
i A 23 för Kvinnohistoriskt
arkiv vid universitetsbiblioteket
i Göteborg, icke måtte bifallas av
riksdagen;

II. att motionerna I: 396 och II: 440,
i vad de avsåge inrättande av en gymnastik-
och idrottslärartjänst i Ae 18
vid universitetet i Göteborg i stället för
nuvarande arvodesbefattning med lön
enligt löneklass A 18 därstädes, icke
måtte bifallas av riksdagen;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 376 och II: 487
samt 1:396 och 11:440, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för Göteborgs
universitet i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits,

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Göteborgs universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

c) till Göteborgs universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 24 327 000 kronor;

IV. att motionerna 1:27 och 11:35
om inrättande från och med budgetåret
1966/67 av en laboratorstjänst i reumatologi
i Bo 1 vid medicinska fakulteten
av Göteborgs universitet, vars innehavare
tillika skulle vara överläkare
vid Sahlgrenska sjukhusets reumatologiska
klinik, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts, utom av
andra, av herr Edström, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av laboraturen i rcumatologi,
som föreslagits i motionerna I:

;((■ Första kammarens protokoll /.965. Nr 2t

Anslag till Göteborgs universitet
27 och II: 35 men som icke har bifallits
av utskottet.

Bland de viktigaste beslut, som den
svenska riksdagen fattat under åren
rörande reuinatikervårdens effektivisering,
var 1946 års riksdagsbeslut att utbygga
de reumatologiska specialklinikerna
vid undervisningssjukhusen med
tillsammans omkring 330 vårdplatser
och samtidigt upprusta dem för såväl
forskning som undervisning. Dessa beslut
resulterade i de nuvarande reumatologiska
klinikerna i Lund och vid
karolinska institutet i Stockholm, som
är väl utrustade och moderna. Men beslutet
har helt enkelt saboterats av de
lokala sjukvårdsmyndigheterna i Göteborg
och Umeå. Även där uppfördes
utomordentligt väl planerade specialkliniker
med vardera 120 platser, men
när dessa stod färdiga, ockuperade man
dem för sådana sjukvårdsbehov, som
enligt de lokala sjukvårdsmyndigheternas
egen uppfattning var angelägnare.
Det må nu vara hänt, även om man kan
diskutera om verkligen de sjukvårdsbehov,
för vilket dessa kliniker ockuperades,
var mera angelägna. Ett hundratusental
reumatikersjuka i vårt land
har nog motsatt uppfattning.

Vad som emellertid är påtalbart är
de lokala sjukvårdsmyndigheternas
alltjämt bristande vilja att rätta till
missförhållandena. Klinikerna uppfördes
efter noggranna och omfattande utredningar
över det sjukvårdsbehov,
som förefanns. Detta sjukvårdsbehov
har sedan inte på något sätt bestritts.
Ändock lyser de praktiska åtgärderna
helt med sin frånvaro, trots att snart
20 år förflutit efter riksdagsbeslutet.

Missnöjet bland de sjuka på västkusten
har varit synnerligen stort. Vi läkare
har varit överlupna av frågor från
reumatikersjuka, som undrar varför
ingenting görs. I Lund hölls nyligen en
konferens över reumatikervårdens problem
med anledning av de långa väntetiderna
vid reumatikerklinikerna i
landet liksom vid Riksföreningens .sjukhus
— överallt är de mer än ett halvt

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Göteborgs universitet
år. Där var man rörande ense om att
sjukvårdsmyndigheterna i Göteborg
var den stora boven i dramat.

I denna situation måste något göras,
och här har riksdagen möjlighet att genom
ett beslut att inrätta en ordinarie
lärartjänst i reumatologi, förenad
med överläkartjänst vid reumatologiska
kliniken av Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg, på samma sätt som i
Lund och Stockholm åstadkomma att
stenen kommer i rullning. I Göteborg
finns ju denna uppförda välutrustade
moderna reumatologiska klinik. Att
andra kliniker nu har ockuperat densamma
och att den är belagd med andra
sjuka än reumatiskt sjuka behöver ju
inte betyda, att man inte kan placera
om dessa och så lösa sängproblemet
utan större nybyggnad, tv i och med att
dessa reumatiskt sjuka tas om hand på
den reumatologiska kliniken i stället
för nu delvis på andra frigöres omedelbart
en hel del sängar, inte minst
på de invärtesmedicinska klinikerna.

Det angelägna är att man får någon
som håller i skaftet och ser till att någonting
göres samt att myndigheterna
får en påminnelse om att det är oundgängligen
nödvändigt att något blir
gjort.

Det är besvärligt också i Umeå, men
där finns dock en s. k. reumatikeravdelning
med 60 sängplatser, speciellt
avsedda för reumatiskt sjuka. Det verkar
som om man i Norrland nöjde sig
med en något enklare sjukvård. Begär
man från det hållet inte mer får de väl
ha det så som de har det tills de kommer
med större anspråk. Norrlänningarna
brukar annars inte vara så anspråkslösa
— vi har många gånger sett
att de kan slåss för sin rätt. Jag tycker
att de skall göra det även i det här
fallet.

Nu säger utskottet, att läkarutbildningsberedningen
i ett i maj 1962 avgivet
betänkande föreslår att en professur
i internmedicinskt specialämne, till
vilket hl. a. reumatologien torde kunna
hänföras, skall inrättas vid univer -

sitetet i Göteborg. Enligt beredningens
förslag skall den närmare benämningen
av professuren fastställas efter förslag
av vederbörande universitetsmvndigheter.
Det är nog bra, men jag har inte
sett någon uppgift om att detta förslag
accepterats av departementschefen. Och
då kan det väl heller inte bli något av.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:27 och 11:35 om inrättande
av en laboratortjänst i reumatologi vid
medicinska fakulteten av Göteborgs
universitet, vars innehavare tillika skall
vara överläkare vid Sahlgrenska sjukhusets
reumatologiska klinik.

Häri instämde herr Dahl (s).

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I denna punkt behandlas
också den motion, på vilken jag
står såsom första namn och fröken Wetterström
i andra kammaren angående
Kvinnohistoriskt arkiv i Göteborg, och
jag skall be att få säga några ord om
vad motionen gäller. Kvinnohistoriskt
arkiv är så nytt och okänt, att det kan
vara lämpligt att knyta några ord till
den här motionen— jag skall inte bli
långrandig.

Kvinnohistoriskt arkiv hade egentligen
sin upprinnelse i ett privat initiativ
från tre stora kvinnoorganisationer
i samband med en stipendiefond, som
grundades av kvinnoföreningarna för
att hylla Elin Wägners minne. Ur fonden
utgick det ett antal stipendier ett
visst antal år. Man har emellertid inte
kunnat fortsätta med stipendieutdelningen
av brist på medel. I samband
med fonden grundades emellertid Kvinnohistoriskt
arkiv nere i Göteborg.
Kvinnoorganisationerna kände ett visst
ansvar för att söka rädda en del material,
som kunde direkt hänföras till
kvinnornas historia och samla det på
ett ställe. Det blev i Göteborg.

Detta forskningsområde är tyvärr
oerhört försummat. Vi vet mycket litet,
strängt taget ingenting, om kvinnornas
historia. Det är givetvis omöjligt att

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

samla allt material ifrån gångna tider,
men vi kan åtminstone göra så mycket
att försöka rädda en del av det material,
som finns ifrån vår egen tid och som
är knutet till vissa framstående kvinnor
på olika områden, vilka har överlämnat
sitt material eller kommer att
överlämna det till arkivet i Göteborg.

Det är alldeles självfallet, att om forskare
skall få glädje av detta material
måste det systematiseras och göras
i ordning. För denna uppgift fordras
personal. Det var av den anledningen
som vi har väckt en motion, vilken tyvärr
har blivit avstyrkt av utskottet.

I samband med sitt avstyrkande talar
utskottet om »en framställning, vilken
för närvarande är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning». Det vore intressant
att veta vad detta är för en framställning,
tv det framgår faktiskt inte av
statsutskottets utlåtande. Utskottets talesman
kan möjligen ge upplysning därom.

•lag har, herr talman, inget yrkande
i denna fråga, men jag vill varmt understryka
utskottets uppmaning till
ecklesiastikministern att inte anse den
ovidkommande och oviktig. Det är angeläget
att man i framtiden satsar en
del pengar på att utvidga detta arkiv
och tillvarata det material som kan
skickas dit eller redan finns där. Jag
befarar att det annars kommer att
drunkna i allt annat material som biblioteket
handhar.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Edström sade nyss
att utskottets talesman, som denna
gång är herr Persson, i stort sett följt
samma linje som den talesman som oftast
brukar tala för andra avdelningen
när det gäller herr Edströms motioner
om nya professurer, nämligen herr Näsström.
I sfi fall får vi väl alla inom
andra avdelningen ta åt oss en del av
detta, eftersom avdelningen denna gång
varit enig.

•lag anser det orimligt att begära att

Anslag till Göteborgs universitet
ett utskott alla gånger liksom på egen
hand skall kunna avgöra vad som bör
gå först. Man bör väl i varje fall ha en
framställning från universitetsmyndigheterna
att förlita sig på. Herr Edström
ansåg att utskottet ändock skulle kunna
bedöma denna sak. Jag förstår ju att
herr Edström är särskilt intresserad av
allt som rör reumatologien, men det är
ett faktum att universitetsmyndigheterna
inte har fört fram den sak det här
gäller.

Herr Edström sade vidare, att »de
stora bovarna i dramat» är de lokala
myndigheterna i Göteborg och Umeå.
Jag har inte ansett det vara min uppgift
i andra avdelningen att försöka lokalisera
bovar. Om de lokala myndigheterna
nu har ansett att de utrymmen
som finns till förfogande bör utnyttjas
på annat sätt än för här ifrågavarande
ändamål — jag vill framhålla att
jag anser också detta ändamål vara
utomordentligt viktigt — måste orsaken
härtill vara att de lokala myndigheterna
funnit dessa andra angelägna behov
ännu mer pockande. Därför har de valt
den vägen. Det är omöjligt för oss i utskottet
att säga att de lokala myndigheterna
har handlat fel, varför vi i
stället borde tillstyrka herr Edströms
framställning.

När det sedan gäller Kvinnohistoriskt
arkiv, som fru Ruth Hamrin-Thorell
talade om, förstår jag inte varför inte
fru Hamrin-Thorell kunnat utläsa ur
utskottets skrivning vad det egentligen
är fråga om. Det står klart och tydligt
att universitetskanslersämbetet har yttrat
sig över en framställning. Fru Hamrin-Thorell
ansåg att det var svårt att
veta vad framställningen gick ut på. Det
står ju att den gäller var samlingen
skall placeras och hur den skall omhändertas.
Det föreligger nu till prövning
hos Kungl. Maj:t ett förslag om att
arkivet skall övertas av universitetsbiblioteket
i Göteborg. Man begär ett
— visserligen blygsamt —- belopp för
att lösa den uppgiften. Sedan universitetsbiblioteket
i Göteborg övertagit det -

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Stockholms universitet
ta material får vi väl hoppas att biblioteket
begär de pengar, som kommer
att behövas för att åstadkomma en systematisering
av samlingarna och ordna
upp dem så att arkivet på ett helt annat
sätt än nu kan bli tillgängligt för
forskarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. I—
III samt därefter särskilt rörande mom.

IV.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. I—III hemställt.

Därpå gjordes enligt de avseende
mom. IV framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 27 och II: 35; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 17—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Anslag till Stockholms universitet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för Stockholms universitet, som
föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Stockholms
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66,
dels ock till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 28 721 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström in. fl. (I: 114) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 145),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Hilding och Sörenson (I: 151)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Ullsten (II: 218),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lennart Geijer och fru Hultell (I: 152)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Carbell m. fl. (II: 189),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundström och Sundin (I: 161)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (11:213),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlberg m. fl. (I: 373) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlstein
m. fl. (11:447),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött m fl. (I: 396) och den
andra inom andra kammaren av herr
Allard m. fl. (11:440).

I motionerna I: 161 och II: 213 hade
hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för Stockholms universitet upptaga
de två ytterligare tjänster som
idrottslärare, varav en för kvinnliga
studerande, vilka universitetskanslern
föreslagit.

I motionerna I: 396 och II: 440 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att vid universitetet
i Stockholm inrätta tre idrottslärartjänster
i Ae 18, samtidigt som en arvodestjänst
i A 18 indroges.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

I. att motionerna I: 152 och II: 189,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan att en personlig
professur i samhällsorienterad statistik
skulle inrättas vid Stockholms universitet
för docenten Tore Dalenius, icke
måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna I: 114 och II: 145,
i vad de avsåge inrättande av en tjänst
som preceptor vid statsvetenskapliga
institutionen vid Stockholms universitet
från och med budgetåret 1965/66,
icke måtte bifallas av riksdagen.

III. att motionerna I: 151 och II: 218,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1965/66 av en tjänst vid
Stockholms universitet som förste byråsekreterare
i Ae 23 med ansvar för
den allmänna studierådgivningen, icke
måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionerna I: 161 och II: 213
samt I: 396 och II: 440, i vad de avsåge
inrättande vid Stockholms universitet
av två tjänster som idrottslärare, icke
måtte bifallas av riksdagen;

V. att motionerna 1:396 och 11:440,
i vad de avsåge omvandling av en arvodesbefattning
som idrottslärare vid
Stockholms universitet till idrottslärartjänst,
icke måtte bifallas av riksdagen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:152 och 11:189,
1:114 och 11:145, 1:151 och 11:218,
1:161 och 11:213 samt 1:396 och II:
440, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för Stockholms
universitet i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1965/66;

c) till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 28 721 000 kronor;

Anslag till Stockholms universitet

VII. att motionerna I: 373 och II:
447 om att riksdagen skulle begära, att
förutsättningarna för inrättande från
och med budgetåret 1966/67 av en professur
i socialekologi med halva tjänstgöringsskyldigheten
förlagd till statens
institut för byggnadsforskning ingående
prövades, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Axel Andersson, Edström,
Källqvist, Thorsten Larsson, Johan
Olsson, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Xelander, Mattsson, Källstad och
Lindahl, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet bort under IV hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 161 och II: 213 samt
1:396 och 11:440, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att vid Stockholms
universitet från och med budgetåret
1965/66 måtte inrättas två tjänster
som idrottslärare i Ae 18, varav en
för kvinnliga studerande;

dels ock att utskottet — under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
IV —- bort under VI hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:161 och 11:213 samt 1:396 och II:
440 ävensom med avslag å motionerna
1:152 och 11:189, 1:114 och 11:145
samt I: 151 och II: 218, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för Stockholms
universitet i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1965/66;

c) till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 28 766 000 kronor.

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Stockholms universitet

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Punkt 22 avser Stockholms
universitet och gäller avlöningar.
Det belopp som upptagits är ett förslagsanslag
på omkring 28 miljoner kronor.

Hitintills har vi i denna debatt rört
oss på ett rätt högt plan; det har gällt
professurer, laboraturer och andra.
Vad jag nu litet skall syssla med ligger
åtminstone avlöningsmässigt på ett lägre
plan, men jag tror ändå att kammaren
skall finna att det är en viktig fråga.
Det gäller en motion om idrottslärare
vid universiteten.

Den fysiska fostran är väl tillgodosedd
inom undervisningsväsendet i övrigt,
i grundskolan, gymnasiet och fackskolan,
även om den fysiska fostran
naggats litet i kanten. Däremot är den
fysiska fostran vid våra universitet och
högskolor i mycket hög grad eftersatt.
Vid olika tidpunkter har man anmärkt
på detta, och helt säkert har också en
viss upprustning skett, ehuru den varit
ytterst blygsam.

I årets petita föreslås en ökning av
antalet idrottslärartjänster, och detta
har utskottsmajoriteten hakat på. Vid
närmare granskning finner man emellertid
att den föreslagna ökningen är
rätt blygsam; jag har svårt att tänka
mig hur den skulle kunna vara mera
blygsam. Man föreslår en ökning med
en halv tjänst — jag vet inte om det
finns några fjärdedelstjänster. Dessutom
säger man att de kvinnliga studerande
inte skall få någon nytta av denna
halva tjänst.

I en motion har vi föreslagit att åtminstone
två tjänster skall inrättas, och
vi har varit objektiva nog att även ta
hänsyn till de manliga studerande. Vi
föreslår således en hel kvinnlig tjänst
— - det innebär alltså en ökning med en
halv tjänst — och dessutom en hel manlig
tjänst, så att vi här får ett jämviktsläge.
Några större kostnader är det här
alltså inte fråga om.

Ett motiv som alltid anföres är ju
att frågan är föremål för utredning,

men jag tror inte att det är någon risk
för överorganisation i detta fall vid
våra universitet och högskolor. Dessutom
kan tilläggas att en fysisk spänst
är förutsättningen också för en psykisk
balans. Det har visat sig att man vid
våra universitet och högskolor utsätter
sig för vissa risker genom att inte tillvarata
de möjligheter till fysisk träning
— gymnastik och annat — som
studenterna dock behöver. Jag kan i
någon mån ansluta mig till herr Edström
när han säger, att man kanske
också av rena sparsamhetsskäl rent
profylaktiskt bör hjälpa studenterna,
sä att de inte behöver gå till läkare —
förlåt, herr Edström, men det tror jag
också herr Edström kan hålla med mig
om!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Källqvist här har anfört då
han framhöll att denna fråga, även om
den inte rör stora belopp, ändå är mycket
betydelsefull. Jag tillåter mig därför
att något utförligare uppehålla mig
vid den.

För i dagarna två år sedan — närmare
bestämt den 17 maj 1963 — högtidlighöll
Sveriges Akademiska Idrottsförbund
sitt 50-årsjubileum och anordnade
i samband med detta en estraddiskussion
för att dryfta frågan vad som
kunde göras »för att på kårorterna få
bättre betingelser för den studerande
ungdomens fysiska fostran». I diskussionen
deltog från medicinsk sida professor
Thorgny Sjöstrand, karolinska
sjukhuset, och doktor Torsten Ringqvist,
Umeå universitet, från den »civila»
idrotten överste Torsten Wiklund,
Riksidrottsförbundet, ordföranden i
studiesociala utredningen, dåvarande
byråchefen och numera statsrådet Olof
Palme, samt vice ordföranden i Sveriges
Förenade Studentkårer, teknolog
Jan-Olof Carlsson. Som ordförande

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

fungerade det jubilerande förbundets
ordförande, professor Gunnar Torstensson.

Vid detta tillfälle blev studentidrottens
problem mycket väl belysta. Representanterna
för den medicinska vetenskapen
underströk just vad herr
Källqvist nyss framhöll, att det var av
största värde för studierna att de studerande
skötte även sin fysik. Bland
annat framhölls det angelägna i att den
studerande ungdomen bereds möjligheter
att bedriva någon form av motion
på kårorterna. Det är riktigt när det
erinras om att det vid läroverken är
relativt väl ordnat för våra ungdomar.
Där är ju bestämda tider fastställda, då
eleverna skall få fysisk fostran. Hade
dessa ungdomar stannat kvar i sin hemort
sedan de gått igenom läroverket,
hade de som regel haft tillgång till de
»civila» klubbarna, till idrottsplatser
och i lyckliga fall också till sim- och
idrottshallar. Genom statens medverkan
flyttas de nu till dessa kårorter, som
saknar resurser för att kunna svara för
deras fysiska fostran. Vid universitet
och högskolor är nämligen bl. a. antalet
gymnastik- och idrottslärare helt
otillräckligt.

Jag skall här nämna några siffror.
Professor Torstensson framhöll att sedan
idrottslärarinstitutionen år 1947
fick sin nuvarande utformning har studentantalet
ökat kraftigt. År 1947 hade
exempelvis Stockholm cirka 7 000 studenter
mot cirka 20 000 år 1963. Göteborg
hade år 1947 ett studentantal av
1 500 mot 7 000 år 1963. Totalt uppgick
lärarantalet till 4 1/2, som skulle
betjäna cirka 40 000 studenter. Härtill
kommer det förhållandet, att numera
ett mycket stort antal av de studerande
är flickor, och för dem fanns det ingen
fast lärartjänst. Det kan nämnas att antalet
studenter i Stockholm år 1964 uppgick
till 21 110 och att innevarande år
antalet kan beräknas till drygt 23 000.
Därvid iir också att märka att av dessa
flertalet icke är hemmahörande i Stockholm.

Anslag till Stockholms universitet

Vid konferensen i Uppsala erinrades
om hur man vid sina årliga framställningar
till statsmakterna för att få en
förbättring till stånd mötts av talet, att
det inte fanns skäl att göra något speciellt
för studenterna utan att dessa
liksom övriga ungdomar skulle kunna
söka sig till de »civila» klubbarna.

Det bör då nämnas att man i Stockholm
har gjort en enkät. Man har, och
här citerar jag ordagrant, »tillskrivit
30 klubbar med förfrågan om de kan
hjälpa till och ta hand om de motionssökande
studenterna. Det mest positiva
svaret var från en klubb, som erbjöd
sig att ta hand om 30 stycken av SSIF:s
elitidrottsmän, övriga klubbar hänvisade
till att de hade nog att göra med
sina egna ungdomar och att de varken
hade ledare, lokaler eller pengar att
hjälpa till».

I Uppsala har gjorts en liknande undersökning,
som gav lika negativt resultat.
Det är helt naturligt. De civila
klubbarna har inga möjligheter att ta
hand om studenterna. Det framhölls
också av överste Wiklund, som väl
känner den civila idrottens resurser.

Professor Sjöstrand, som tidigare varit
ordförande i Stockholms högskolors
idrottsråd, underströk hur beklämmande
det är att man i Stockholm har en
enda idrottslärare som skall sörja för
alla dessa högskole- och universitetssludenters
fysiska aktivitet. Dessutom
skall den mannen leda en idrottsledarkurs,
särskilt avsedd för de blivande
lärarna för att dessa skall kunna bidraga
till ledningen av skolungdomen på
idrottsdagarna.

Både vid denna debatt och vid många
andra tillfällen har det erinrats om att
idrottens betydelse för ungdomens fysiska
och moraliska fostran är allmänt
erkänd och hur det mot denna bakgrund
är anmärkningsvärt, att i vårt
land gymnastiken och idrotten vid universitet
och högskolor intar en så mycket
sämre ställning än i flertalet övriga
kulturländer. Man har gjort jämförelser
med Västtyskland, Frankrike och

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Stockholms universitet
Italien, som är mycket nedslående. Och
vi skall inte tala om andra länder -—
exempelvis Bulgarien, där man har 130
lärare för fysisk fostran av 79 000 elever.

Professor Torstensson avslutade
estraddebatten på Ultuna med att sammanfattningsvis
säga: »Vi behöver ledare
och organisatörer, som hjälper
våra ungdomar till rätta med sport och
idrott. Vi har för närvarande 4 1/2 man
anställda för mer än 40 000 studenter.
Antag att hälften av dessa är idrottsintresserade
— det blir då cirka 20 000
som skall hjälpas. Kunde vi få 20 lärarkrafter
så bleve det 1 000 elever på varje
lärare. Vid läroverken finns det 300
å 350 elever på varje gymnastiklärare.
Kunde vi få detta önskemål tillgodosett
inom en femårsperiod eller något liknande
så skulle vi vara belåtna».

Herr talman! Jag har nämnt detta för
att ge den rätta bakgrunden åt de rimliga
anspråk som vi motionärer har
kommit med, då vi föreslagit att man i
Stockholm skall höja antalet idrottslärare
från en till tre, och att en av de två
nya tjänsterna skulle vara avsedd för
de kvinnliga studenterna. I och för sig
kan man förstå utskottet, som hänvisar
till en pågående utredning. Vi känner
till att det pågår en sådan inom departementet,
och vi hoppas mycket av den,
men situationen är sådan att det inte
finns någon anledning att avvakta. Situationen
är alarmerande. Det är väl
ingen som tror att denna utredning kan
komma till det resultatet, att det skulle
vara för mycket med tre idrottslärare
på 23 000 studenter?

Jag vill framhålla liksom herr Källqvist
att det här inte gäller några stora
ekonomiska insatser. Hela merkostnaden
— vad som skiljer reservanterna
från utskottet — är 45 000 kronor.

Herr talman! Jag vill understryka att
detta är ett verkligt legalt krav. De som
har ansvaret för studenterna, universitetskanslern
och andra, har understrukit
att det är nödvändigt att nu få en
reell hjälp. Situationen på ungdoms -

fronten, studiehetsen, neuroserna bland
de studerande och allt sådant gör, att
man bör besinna sitt ansvar och ge vederbörande
möjligheter att hjälpa denna
ungdom, som har det bedrövligt illa
ställt på detta område.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Blomquist (h) och Lundberg (h).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom den här reservationen
är den första som vi behandlar
i detta utskottsutlåtande, så låt
mig till att börja med göra några allmänna
reflexioner.

Som jag tidigare har sagt föreslås
här en kraftig upprustning av den högre
utbildningen och forskningen, och
därmed torde man kunna säga att de
planer, som stakats ut på detta område
tidigare, nu håller på att fullföljas. Som
exempel kan jag nämna den upprustning
som sker vid universitet och högskolor,
där — som jag tidigare sagt —
icke mindre än 46 nya professurer och
laboraturer inrättas. Det är emellertid
inte bara dessa högre tjänster, som inrättas
fr. o. m. nästa budgetår, utan
här rör det sig också om 62 nya ordinarie
universitetslektorat samt docent- och
forskartjänster samt dessutom 20 forskarassistenttjänster,
10 tjänster för
kvalificerade medhjälpare samt inemot
250 biträdestjänster.

Det är ju självklart att alla de många
nya tjänster som nu inrättas medför
betydligt ökade kostnader för nästa
budgetår. Såsom exempel kan jag här
bara nämna att avlöningsanslaget för
universitet och högskolor för nästa budgetår
höjes med i runt tal 43 miljoner
kronor, och även anslagsposterna under
övriga rubriker i detta utlåtande
höjs i proportion till vad avlöningsanslaget
höjes med. Jag har nämnt dessa
siffror inte för att skryta över den stora
upprustning som sker på departementschefens
initiativ utan för att man här -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

igenom skall få en god bild av den stora
upprustning som sker när det gäller
den högre utbildningen.

I reservationen av herr Axel Andersson
in. fl. —- den gäller studentidrotten,
och både herr Källqvist och den senaste
talaren har talat därom — föreslås bifall
till några motioner. Jag kan ju såsom
den föregående talaren säga att även vi
inom utskottet är mycket medvetna om
den fysiska fostrans och idrottens stora
betydelse för ungdomen i vårt land.
Den förstärkning som här sker genom
Kungl. Maj:ts förslag av de personella
resurserna rör sig om 50 procent i förhållande
till innevarande budgetår. För
Stockholms universitet kommer att inrättas
en halvtidstjänst såsom idrottslärare
för kvinnliga studenter. Man kan
alldeles självklart tycka att detta är ett
mycket ringa steg framåt, men man kan
dock inte komma ifrån att det är en
förbättring. Orsaken till att vi inte har
kunnat gå med på det motionskrav som
här framförts är ju den utredning som
det har talats om. Det gäller ju en mycket
stor sak, och man kan inte utan en
utredning gå in för några bestämda regler
när det gäller detta anslag. Studentidrotten
är ju föremål för en utredning.
Det brukar ju vara rätt vanligt här i
riksdagen, att vi inte tar rättning till
en stor fråga innan den har utretts.
Vi vill gärna vänta och se till vilket
resultat utredningen kommer.

Herr Schött nämnde att det fanns
andra länder som hade kommit betydligt
längre på detta område än vi och
angav Bulgarien. Det kan vara riktigt
att det finns andra länder som har kommit
längre på detta område, men det
blir väl även i detta fall fråga om en
avvägning mellan detta behov och
många andra angelägna saker som vi
måste genomföra i samhället. Jag skulle
tro att man kan plocka fram åtskilliga
anordningar i vårt land, som är betydligt
bättre utformade än i Bulgarien
och till och med i Västtyskland. Vi har
säkert det bättre stiillt på de flesta områden
iin de länder som här har räknats

Anslag till Stockholms universitet
upp. Jag tror att herr Schötts jämförelse
haltar betydligt.

Det finns kanske inte någon anledning
att diskutera denna fråga mer än
som har skett, utan vi får väl invänta
utredningen. Även herr Schött tyckte
det var mycket bra att den kom och
hoppades mycket av den. Då finns det
väl inte anledning att fatta beslut i enlighet
med motionärernas förslag, utan
vi får som jag nyss sade vänta och se.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste givetvis medge
att det innebär en förbättring att
höja från en tjänst till en och en halv.
Det är ingen som kan bestrida att det
innebär en ökning när man i Stockholm
vill höja antalet lärartjänster på detta
område från 1 till 1,5, men det är
absolut en otillräcklig ökning. Vi måste
komma ihåg att det, när denna tjänst
inrättades, i Stockholm fanns 7 000 studenter,
medan det nu finnes 23 000.
Dessutom är ju många av dessa flickor.
Vi lever i en stressad och svår tid. Jag
anser det vara ett synnerligen rimligt
krav som vi motionärer här ställer.

När vi skrev motionen, som är en fyrpartimotion,
visste vi mycket väl om
att en arbetsgrupp sysslade med dessa
problem. Vi skriver i motionen: »I årets
statsverksproposition hänvisar departementschefen
till den arbetsgrupp inom
ecklesiastikdepartementet som har till
uppgift att utreda det indirekta studiesociala
stödet och även behandlar
idrottsfrågor. Det är i och för sig utmärkt
att hela frågan sakkunnigt utreds,
men detta får inte hindra att nödvändiga
reformer genomförs redan nu.»

När det gäller internationella jämförelser
vet jag att vi i många avseenden
har det bättre än andra länder. Bland
de länder jag nämnde var inte Jugoslavien.
Jag nämnde Bulgarien, men det
spelar ingen roll. Faktum är dock att
vid en internationell jämförelse är Sve -

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Stockholms universitet
rige på detta område ett u-land. Situationen
här i Stockholm är sådan att
det är synnerligen angeläget att kammaren
biträder motionärernas och reservanternas
krav.

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson tog upp
resonemanget rent allmänt om ökningen
av anslagen under denna huvudtitel,
särskilt då under denna punkt, och
nämnde att anslaget höjts med 43 miljoner
kronor. Här är det dock, herr
Persson, fråga om att öka med 45 000
kronor. Det är en viss skillnad. Vi har
under årens lopp fått den uppfattningen
att man inom ecklesiastikdepartementet
hyser förfärligt svagt intresse
för fysisk fostran av studenter vid högskolor
och universitet. Jag vet inte hur
det är med departementschefen för närvarande,
men jag har för mig att han
har varit bandyspelare. Den förre statssekreteraren
har dock säkert varit det.
Jag undrar om inte de kan vittna litet
grand, så att vi kan få en bättre upprustning
i detta fall. Man kan säga att
det nu ligger totalt nere.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Schött nämnde att
Sverige i fråga om idrotten och i fråga
om idrottslärarnas antal är att betrakta
som ett u-land. Det vill jag inte hålla
med om. Vi har dock haft åtskilliga
framgångar på den idrottsliga banan
under de senaste åren. Ta skididrott
och ishockey eller vilken art av idrott
som helst, så skall vi finna att Sverige
haft många framstående idrottsmän.
Skall vi göra jämförelser med u-länderna,
så tror jag att man inte kan hitta
en enda framstående idrottsman från
dessa länder. Jag vägrar absolut att gå
med på att Sverige skulle vara underutvecklat
i det här avseendet. Det ges

stora anslag till idrotten i övrigt, och
när utskottet nu inte kan gå med på en
så stor ökning i detta fall, så beror det
ju på den utredning som departementschefen
har tillsatt. Som jag sade förut
är det vanligt att riksdagen väntar åtminstone
till dess en utredning blivit
klar.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Det vore angenämt om
vi kunde vara överens om vad vi diskuterar.
Det är inte den svenska idrottens
ställning eller hur duktiga idrottsmän
vi har, utan hur många idrottslärare vi
har till förfogande för studenterna i
Stockholm. När jag talade om Sverige
som ett u-land gällde den jämförelsen
hur många lärare man ställer till förfogande
på detta område. Jag vill understryka
att det här inte gäller främst
tävlingsidrott, utan det gäller framför
allt motionsidrott.

Tillåt mig bara, för att understryka
hur angelägen och brådskande frågan
är, att citera några rader ur professor
Torstenssons inlägg vid debatten i Uppsala:
»Om alla studenter och studentskor
vore mottagliga för rådet att motionera,
att röra sig mer ute i Guds
fria natur så kanske de komme ifrån
neuroserna. Kanske inte alla, men helt
säkert är det många, som skulle kunna
hjälpas, om man bara kunde få ut dem.
Men i dag har vi inte möjlighet att ta
hand om dem. Det lönar sig inte, att vi
propagerar, för vi har inte folk, som
kan hjälpa dem. Vad vi behöver är
hjälp, mycket snar hjälp, brandkårsutryckning
skulle jag vilja säga.»

Så skrämmande är situationen. Den
som sätter sig in i detta, blir verkligt
oroad.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att protestera något mot herr
Schött. Han sade att här krävdes det
ett rejält handtag, och så slutade han

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

med att yrka bifall till reservationen.
Jag måste säga att det handtag som reservanterna
vill ge inte är ett rejält
handtag, utan det är ett synnerligen
blygsamt handtag det är fråga om. Därför
tycker jag att det är märkvärdigt att
herr Einar Persson så kraftigt understryker
att det kan förväntas resultat
av en utredning och att man inte får
föregripa denna utredning.

Hade vi begärt det kraftiga handtag
som vi egentligen borde ha begärt, kunde
jag ha förstått att herr Persson skulle
anse att vi hade föregripit utredningen,
men när vi begär den mycket mycket
blygsamma ökningen på 45 000
kronor, kan det ju inte ha någon betydelse
för utredningen. Meningen med
utredningen är väl att försöka lösa frågan
på ett vettigt sätt, och då kommer
det inte att räcka med den lilla kostnadsökning
som vi reservanter har varit
blygsamma nog att hålla oss till.

Herr Einar Persson understryker
också kraftigt att vi har det avsevärt
bättre ställt på de allra flesta områden
än vad man har på andra håll ute i världen.
Jag tycker nog att det borde inana
oss att se till att vi på det här området
inte behövde vara så långt efter som
vi för närvarande är. Det borde tvärtom
vara en stimulans för oss att göra
någonting för att hjälpa studenterna i
deras svåra förhållanden.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är givetvis fullt
medveten om att det inte är något krafttag
som vi begär utan att det bara är
fråga om ett steg — för att inte säga
ett tuppfjät — i rätt riktning. Det framgick
av mitt första anförande att professor
Torstensson önskade en idrottslärare
på 1 000 studenter. Det skulle
för Stockholms del innebära 23 idrottslärare.
Vad vi vågat hemställa om är 3
stycken. Det visar ju hur måttliga vi är
i våra anspråk i dag. Kraven måste givetvis
skärpas i framtiden.

Anslag till Stockholms universitet

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Man kan av det myckna
talet om en pågående utredning lätt
bibringas uppfattningen att det är fråga
om något stort principiellt beslut
som skall fattas, men så är faktiskt inte
förhållandet. Bortsett ifrån en mycket
blygsam ökning av den idrottslärarbefattning
som finns är ju situationen
den att vad som föreslås är att de som
tjänstgör vid detta universitet skall få
samma ställning som motsvarande befattningshavare
vid andra universitet.
Jag har mycket svårt att förstå att den
saken kan vara beroende av någon utredning.
De som är intresserade av att
ta del av den förhandlingsuppgörelse
som träffades mellan civildepartementet
och personalorganisationerna för
någon tid sedan kan upptäcka att civildepartementet
är inte lika negativt inställt
till denna typ av tjänster som
man tydligen är på den ecklesiastika
sidan.

Herr talman! Även jag yrkar bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! För någon månad sedan
hade andra avdelningen i statsutskottet
nöjet att göra ett besök hos
Umeå universitet. Där mötte vi inte någon
framställning om ökade anslag eller
om flera idrottslärare. Men när vi
kom in i den stora vackra hallen mötte
vi ett annat anslag, herr talman. Vad
stod det där? Det stod: Vi studenter
kräver mellanöl.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det har sagts att det
inte är något stort beslut som skall fattas
här, och det kan jag hålla med om.
Men när en utredning pågår, vill man
ju inte binda sig i förväg genom att
fatta något delbeslut, utan man vill invänta
ocli se hur stora anslagen blir
och hur det hela skall läggas upp när
det gäller denna idrott.

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Umeå universitet

Sedan sade herr Schött, att detta endast
är en motionsidrott. Men det finns
kolossalt många människor i vårt land

— jag har många i min vänskapskrets

— som kan idka motionsidrott utan
lärare.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom.
IV och VI av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. IV och VI förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 90 punkten
22 mom. IV och VI, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Anderson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -—- 69;

Nej — 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 23—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Anslag till Umeå universitet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för Umeå universitet, som
föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Umeå
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66, dels
ock till Umeå universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 17 078 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundin (1:162)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 196),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. (I: 165) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Skellefteå m. fl. (II: 194),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (1:171) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl. (II: 201),

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg in. fl. (1:277) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (II: 331),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Arvidson och Carbell väckt motion
(11:441).

I motionerna 1:171 och 11:201 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om inrättandet av en professur i pedagogik
vid universitetet i Umeå från och
med budgetåret 1965/66.

I motionerna 1:277 och II: 331 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att inrätta en forskardocentur (Ae 27)
i arkeologi vid universitetet i Umeå.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 162 och II: 196,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1965/66 av en professur
i praktisk pedagogik, särskilt vuxenpedagogik,
icke måtte bifallas av riksdagen; II.

att motionerna 1:171 och 11:201,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1965/66 av en professur
i pedagogik, icke måtte bifallas av riksdagen; III.

att motionerna 1:277 och II: 331,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1965/66 av en forskardocentur
i arkeologi, icke måtte bifallas
av riksdagen;

IV. att motionen 11:441, i vad den
avsåge inrättande från och med budgetåret
1965/66 av en professur i parodontologi
vid universitetet i Umeå,
icke måtte bifallas av riksdagen;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kung!. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 162 och II: 196, I:
171 och 11:201, 1:277 och 11:331 samt
11:441, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungi. Maj:t att ändra
personalförteckningen för Umeå uni -

Anslag till Umeå universitet
versitet i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Umeå universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1965/66;

c) till Umeå universitet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 17 078 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 165 och II: 194 i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala angelägenheten
av att en professur i barnpsykiatri
snarast inrättades vid Umeå universitet.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 90 punkt 27 har utskottet bl. a.
behandlat ett par fyrpartimotioner, I:
171 och II: 201, sam gäller pedagogikprofessur,
och 1:277 och 11:331, som
avser forskardocentur i arkeologi vid
universitetet i Umeå. Det är mig angeläget
att i egenskap av motionär kommentera
utskottets välvilliga avslagsyrkande
som faktiskt inger vissa förhoppningar
om kommande positiva lösningar
av de gjorda framställningarna.

Av utskottets skrivning framgår att
enligt statsverkspropositionen har
Umeåkommittén föreslagit inrättandet
av en professur i praktisk pedagogik
från och med nästa budgetår vid universitetet
i Umeå, men att departementschefen
vid sin prövning av Umeåkommitténs
förslag funnit att beslut beträffande
tidpunkten och tjänstens närmare
inriktning bör fattas i samband
med att ställning tas till 1960 års lärarutbildningssakkunnigas
förslag om
den framtida lärarutbildningen. Det är
naturligtvis en synpunkt som kan beaktas,
men i den aktuella problemställningen
skulle jag här vilja skilja mellan
undervisning och forskning. Skäl skulle
därför kunna föreligga att motiveringen
för professuren inte bindes enbart till
lärarutbildningen. Det kan i denna fråga
också noteras att framställningar om
personella resurser för pedagogisk

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Anslag till Umeå universitet
forskning vid Umeå universitet har
gjorts bl. a. av universitets rektor, att
konsistoriet har i remissutlåtande också
stött förslaget, att universitetskanslersämbetet
efter vad jag förstått föreslagit
att professuren får en speciell
inriktning på vuxenpedagogik och
praktisk pedagogik, och att ett tjugotal
studerande så sent som i februari i år
i skrivelse till universitetskanslersämbetet
anhållit, att högre undervisning i
ämnet pedagogik snarast måtte komma
till stånd vid universitetet i Umeå.

Till detta kan sägas att Umeå i mer
än tio år har varit en filialort till
Stockholms och Uppsala universitet,
att inånga lärare, skolledare m. fl. tidigare
redan tagit ett eller två betyg i
ämnet pedagogik och att därför en rätt
stor grupp högstadiestuderande redan
finns där.

Att remissinstanser och sakkunniga
haft divergerande uppfattningar beträffande
professurens inriktning är
väl en naturlig konsekvens av att den
i Umeå skall täcka så många olika sidor,
men det är beklagligt om detta förhållande
någon längre tid skall förhindra
frågans lösning. Det är ett stort
ämne som det är fråga om, och det ingår
nu i ett flertal olika utbildningsvägar.

Pedagogikämnets stora omfång har
gjort att man vid andra universitet förutom
professsuren i pedagogik inrättat
en särskild professur i praktisk pedagogik.
Så är fallet vid lärarhögskolorna.
För civilekonomutbildningen tillkommer
dessutom, t. ex. vid handelshögskolan
i Stockholm, en särskild professur
med pedagogisk-psykologisk inriktning.
Därför förefaller det rimligt,
om problemet beträffande inriktningen
av professuren i Umeå kunde lösas så
att två professurer inrättas — en i pedagogik
och en i praktisk pedagogik i
överensstämmelse med förhållandena
vid övriga universitet.

Enligt uppgift har för nästa läsår
ungefär 300 professorstimmar tilldelats
ämnet pedagogik vid Umeå univer -

sitet. Men där finns inte någon professor
eller laborator eller någon tjänst
som kräver docentkompetent lärare.
Ungefär en tredjedel av dessa timmar
är beräknade för högre undervisning.
För närvarande finns det endast en
universitetslektorstjänst, utan krav pa
docentkompetens, för en- och två-betygsundervisningen
och examinationen.
Den tjänstens innehavare är visserligen
docentkompetent men är samtidigt för
närvarande tjänstledig för forskningsarbete
och innehar en docenttjänst vid
medicinska fakulteten. Förhållandena
blir faktiskt besvärliga om det endast
skall finnas en universitetslektor för
att bestrida examination och all professorsundervisningj
tillsammans med
strölärare från andra universitet. Det
blir sannolikt inte lätt att tillfredsställande
lösa denna lärarfråga.

I Umeå finns ingen latent reserv av
docentkompetenta lärare. Därför anser
vi motionärer det helt nödvändigt och
hoppas på statsmakternas förståelse för
att en högre tjänst snarast inrättas. Behovet
av pedagogisk forskning är väl
omvittnat. I Umeå finns det nu ett förhållandevis
stort antal studerande —
de flesta lärare i 30—40-årsåldern med
stort intresse för att arbeta med olika
aktuella forskningsproblem. Under våren
1965 har vissa förberedande seminarier
hållits, och provkartan på forskningsuppgifter
är innehållsrik.

Jag vill med stöd av det jag anfört
enträget understryka vikten av att man
snarast, om det är tekniskt möjligt redan
till den 1 januari 1966, löser frågan
om pedagogikprofessuren vid Umeå
universitet. Där finns redan nu en stor
grupp studerande som vill ta itu och
arbeta med skilda viktiga forskningsfrågor,
men de personella resurserna
måste förstärkas.

Det andra motionsparet som jag helt
kort vill beröra är motionerna 1:277
och II: 331, innebärande förslag om
forskardocentur i arkeologi vid Umeå
universitet. Utskottet skriver välvilligt
att det av motionärerna åsyftade ända -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

Om inrättande av en professur i idrottsmedicin

målet — ökad forskning inom arkeologien
i Norrland — bör kunna komma
till stånd genom insatser av vederbörande
forskningsråd. Det låter förhoppningsfullt,
tycker vi motionärer, ty det
är faktiskt så att Norrlands arkeologi
kommit att släpa efter i förhållande till
Sydsveriges. De två tredjedelar av Sverige
som Norrland omfattar har ju hyst
människor ända sedan inlandsisen smälte
bort, och inom området har kulturföreteelserna
varit lika fasetterade som i
Sydsverige.

Eu viktig orsak till att Norrland kommit
att bli den svenska arkeologiens
styvbarn är att de nuvarande arkeologiska
universitetsinstitutionerna kommit
att i stor utsträckning ägna sig åt
mer närliggande områden. Uppsalaarkeologien
t. ex. har ägnats Uppland och
Lundaarkeologien sydligaste Sverige,
och den nyinrättade professuren i arkeologi
i Göteborg har enligt uppgift
kommit att snabbt fördjupa och vidga
kunskaperna om Västkustens förhistoria.
En arkeologitjänst i Umeå skulle
komma att bidra till att arkeologiska
norrlandsundersökningar kunde intensifieras
och därmed vidga vårt vetande
om Norrlands förhistoria. I och med
att utbyggnaden av vattenkraften mer
och mer reduceras -—- som man kanske
kan säga •— kommer också riksantikvarieämbetets
viktiga undersökningar i
samband med kraftverksutbyggnad att
inskränkas eller helt upphöra. Det är
också ett argument för att vi behöver
en fast arkeologisk forskartjänst knuten
till Norrland.

En i Umeå befintlig arkeologisk institution
skulle också kunna ge goda
möjligheter till den för den arkeologiska
norrlandsforskningen nödvändiga
kontakten med arktisk och cirkumpolär
arkeologi och kulturhistoria. Det
har inom denna sektor i mycket stor
utsträckning bedrivits samarbete med
Tromsö museum, genom en i Umeå tillfälligt
verkande arkeolog med akademisk
lärarbefattning i Uppsala.

.lag har, herr talman, velat lägga

fram dessa synpunkter för att ytterligare
understryka att den åsikt utskottet
framhållit, att ökad forskning bör komma
till stånd inom arkeologien i Norrland,
också bör snabbt realiseras. Vi
motionärer noterar förhoppningsfullt
detta utskottets uttalande liksom dess
positiva hållning till motionerna I: 165
och II: 194 -— tillstyrkandet av en barnpsykiatriprofessur
vid Umeå universitet.

Vi motionärer följer frågorna med
uppmärksamhet. På punkten 27 i utskottsutlåtandet
finns inte heller någon
reservation, och jag anser mig därför
efter vad jag har anfört och med hänvisning
till utskottets skrivning kunna
ansluta mig till utskottets yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 28—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Om inrättande av en professur i idrottsmedicin Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att i överensstämmelse med vad departementschefen
förordat godkänna avtal
med Stockholms stad angående utbildning
och forskning i klinisk epidemiologi
vid Epidemisjukhuset i Stockholm,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska mediko-kirurgiska institutet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1965/66, dels ock
till Karolinska mediko-kirugiska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 25 133 000
kronor.

Fredagen den 14 inaj 1965

88 Nr 24

Om inrättande av en professur i idrottsmedicin

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 116) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 146),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Palm (I: 169) och den andra inom andra
kammaren av herr Martinsson m. fl.
(II: 207),

dels en inom andra kammaren av
herr Jansson väckt motion (II: 54),

dels en inom andra kammaren av
herr Björkman och fru Kristensson
väckt motion (11:143),

dels en inom andra kammaren av herrar
Lindahl och Allard väckt motion
(11:203),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Arvidson och Carbell väckt motion
(11:441).

I motionen II: 203 hade hemställts, att
en klinisk professur i idrottsmedicin
måtte inrättas vid en medicinsk högskola
med verksamheten förlagd till ett
universitetssjukhus.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 116 och II: 146,
i vad de avsåge inrättande från och
med den 1 juli 1965 av en professur i
geriatrik vid karolinska institutet, icke
måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna I: 116 och II: 146 i
vad de avsåge principbeslut om att från
och med budgetåret 1966/67 inrätta ytterligare
en professur i geriatrik vid någon
av landets medicinska fakulteter,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 169 och II: 207,
i vad de avsåge inrättande av en laboratur
i perifer kärlkirurgi i Bo 1 vid
karolinska institutet, icke måtte bifallas
av riksdagen;

IV. att motionen 11:203, i vad den
avsåge inrättande av en professur i
idrottsmedicin vid en medicinsk hög -

skola med verksamheten förlagd till elt
universitetssjukhus, icke måtte bifallas
av riksdagen;

V. att motionen II: 143, i vad den
avsåge inrättande från och med budgetåret
1965/66 av en assistenttjänst och
en kontoristtjänst vid institutionen för
pediatrisk patologi, icke måtte bifallas
av riksdagen;

VI. att motionen 11:441, i vad den
avsåge inrättande från och med budgetåret
1965/66 av en professur i parodontologi
vid karolinska institutet, icke
måtte bifallas av riksdagen;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 116 och II: 146,
I: 169 och 11:207, II: 203, II: 143 samt
11:441, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat i statsverkspropositionen
godkänna avtal med Stockholms
stad angående utbildning och forskning
i klinisk epidemiologi vid Epidemisjukhuset
i Stockholm;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för karolinska
mediko-kirurgiska institutet i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits; c)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för karolinska mediko-kirurgiska
institutet att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66;

d) till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
25 133 000 kronor;

VIII. att motionen 11:54 om skrivelse
till Kungl. Maj:t rörande frågor sammanhängande
med läkarutbildning vid
Enskededalens sjukhus icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Edström, Källqvist.
Thorsten Larsson, Johan Olsson, Larsson
i Hedenäset, Nihlfors, Mattsson,
Kållstad och Lindahl, vilka ansett, att

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

Om inrättande av en professur i idrottsmedicin

utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under IV
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 11:203, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till 1966 års riksdag
om inrättande från och med budgetåret
1966/67 av en professur i idrottsmedicin.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Kravet på fysisk aktivitet
har i vårt moderna samhälle reducerats,
och därigenom har behovet av
konditionsbefrämjande fritidssysselsättningar
i form av idrotts- och friluftsliv
blivit större och större. Idrottsrörelsens
propaganda har ju medfört en avsevärd
ökning av antalet fritidsmotionerande,
framför allt då det gäller människor i
medelåldern. En sådan utveckling måste
hälsas med största tillfredsställelse,
eftersom man härigenom befrämjar
folkhälsan.

Den ökade fysiska aktiviteten har
emellertid även inneburit att det uppkommit
ett ökat antal idrottsskador av
olika typ. Tävlingsidrotten har också
utvecklats så att allt större prestationskrav
ställes på den aktive idrottsmannen.
Detta har även medfört att
ett ökat antal skador uppkommer i samband
med krävande träning och tävling.
Att söka förhindra skador av denna
typ såväl hos den stora gruppen
av motionsidrottare som hos aktiva
idrottsmän, är mycket viktigt. Detta
problem bör ägnas större intresse än
för närvarande sker. Så bör lämpligen
ske genom intensifierad forskning så
att man kan få ökade kunskaper om hur
man skall kunna nedbringa skadefrekvensen
och hur man skall bättre kunna
behandla uppkomna skador. Bästa
sättet att åstadkomma detta är att inrätta
en klinisk professur i idrottsmedicin
vid en av våra medicinska högskolor
med verksamheten förlagd till ett universitetssjukhus,
och då kan man närmast
tänka sig karolinska institutet. Ge -

nom samarbete mellan läkare på olika
kliniker och forskare på olika institutioner
kan härigenom skapas bästa förutsättningar
för att forskningen skall kunna
vidgas samt undervisningen och behandlingen
av de sjuka, när det gäller
dessa skador, skall kunna förbättras.
Vidare kan skapas möjligheter för en
konsulterande verksamhet för både
myndigheter och idrott då det gäller
dessa viktiga frågor.

Årligen anslår staten stora summor
för att stimulera intresset för idrott och
för att våra idrottsmän skall kunna
deltaga i krävande internationella tävlingar.
Det bör då också vara ett angeläget
statsintresse att befrämja utvecklingen
av idrottsmedicinen i landet.

Utskottet har i detta sammanhang
funnit sig böra understryka vikten av
ökad forskning inom det arbetsfysiologiska
ämnesområdet. Det är helt naturligt
att arbetsfysiologi till stor del
kommer att ingå i professuren i idrottsmedicins
ämnesområde, men dess benämning
bör därför inte ändras.

Med den motiveringen yrkar jag bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att hänvisa till vad jag förut har sagt
angående inrättandet av nya professurer.

.lag förstår att detta är en stor angelägenhet
för idrottsfolket. Motionen är ju
också undertecknad av två av förgrundsfigurerna
inom idrottsrörelsen.
Som tidigare har sagts har människor
olika intressen, och detta har varit ett
specialintresse för idrottsfolket.

Anledningen til) att utskottsmajoriteten
inte har kunnat biträda denna motion
är i första hand att frågan bör prövas
av fakultetsberedningen, och det
har icke skett. En sådan prövning bör
först ske, och vi får sedan se vad man
har att anföra i detta sammanhang.

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

Med hänsyn därtill, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. IV av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt angående
utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. IV framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
oinröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 90 punkten
32 mom. IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 33—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Ang. bidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet

Ivungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet
för budgetåret 1965/66 anvisa samma
anslagsbelopp som för innevarande
budgetår eller ett anslag av 150 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hellebladh m. fl. (I: 377) och den andra
inom andra kammaren av herr A’elander
m. fl. (11:473), i vilka hemställts,
att riksdagen —- utöver det i
statsverkspropositionen föreslagna beloppet
150 000 kronor — måtte bevilja
Svenska diakonsällskapet ett anslag av
60 000 kronor för dess sociala utbildningsverksamhet
för budgetåret 1965/
66;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Harald Pettersson
(1:400) samt den andra inom
andra kammaren av herr Gomér m. fl.
(11:450), i vilka anhållits, att riksdagen
vid sin behandling av Bidrag till
Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1965/66 måtte
anvisa ett anslag av 249 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

Ang. bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:377 och 11:473 samt I:
400 och II: 450, till Bidrag till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 150 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Virgin, Edström, Källqvist,
Thorsten Larsson, Wallmark, Johan
Olsson, Larsson i Hedenäset, Turesson,
Xihlfors, Nelander, Mattsson, Nordstrandh
och Källstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:400
och 11:450 ävensom med bifall till motionerna
1:377 och 11:473, till Bidrag
till Svenska diakonsällskapets sociala
utbildningsverksamhet för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 210 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Frågan om anslag till
Stora Sköndal för den socionomutbildning
som pågår där är inte obekant för
första kammaren. För ett par år sedan
beslöt riksdagen att ge institutet ett
statsbidrag till täckande av omkostnaderna
för lärarlönerna. Att riksdagen
fattade det beslutet berodde väl i främsta
rummet på att man så allmänt var
medveten om bristen på arbetskraft på
detta område. Det omvittnades från
kommunerna vilka besvärligheter man
hade att anskaffa duktiga och dugliga
medhjälpare när det gällde det sociala
fältet. Det omvittnades också att de socionomer,
som gick ut från Sköndalsinstitutet,
var fullt jämförbara med dem
som utexaminerades från de statliga institutionerna.
Det fanns visserligen somliga
som den gången gjorde gällande att
de som kommer från Stora Sköndal
skulle vara mindre kvalificerade än sådana
som kom från annat håll, men andra
gav dem fullt godkänt betyg.

Nu har man emellertid vid institutet
Stora Sköndal ansett sig böra göra en
upprustning. Man har anskaffat kvalificerade
lärarkrafter, så att det inte
ens skall finnas den formella anmärkningen
att utbildningen vid Stora Sköndal
på något sätt skulle vara underlägsen
den som ges vid socialinstituten i
övrigt. Detta har naturligtvis medfört
ökade kostnader för huvudmannen. I
den motion som yrkar på en ökning på
statsbidraget finns en sammanställning
som visar att denna upprustning har
medfört en kostnadsökning med 63 152
kronor. Till detta kommer att huvudmannen
svarar för både lokaler, bibliotek
och undervisningsmateriel m. m.

Så länge vi har en stark brist på socionomer
borde vi vara mycket tacksamma
för att Sköndalsinstitutet fortfarande
tar på sig den uppgift som det
var det första att fullgöra här i landet,
innan staten började satsa någonting
på detta område.

Det anslag som föreslås i reservationen
täcker ändå inte helt institutets ökade
kostnader. Så länge brist på socionomer
föreligger vore det ju rimligt och
liksom självklart, tycker jag, för staten
att hjälpa Sköndalsinstitutet att hjälpa
samhället med att få fram denna arbetskraft.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är sant, som herr
Axel Andersson säger, att denna fråga
har varit diskuterad i riksdagen vid
åtskilliga tillfällen. Det utgår för närvarande
ett anslag till utbildningen vid
Stora Sköndal med 150 000 kronor.

Till årets riksdag har väckts flera motionspar
som begärt olika belopp; i ett
begärs i runt tal 99 000 kronor mera
än innevarande budgetår och reservanterna
föreslår att anslaget skall ökas
med 60 000 kronor i förhållande till nu
utgående anslag.

Vi skall komma ihåg att detta kort och

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

gott är ett bidrag till den utbildning som
sker vid Stora Sköndal. Anslaget ökas
inte automatiskt. Riksdagen beslöt så
sent som 1963 att anslaget skulle vara
150 000 kronor, och detta anslag var väl
också avsett för en upprustning av undervisningen
på Stora Sköndal.

Det är också sant att det är stor
brist på socionomer ute i kommunerna.
Detta kan dock ha andra orsaker. Jag
såg för en tid sedan ett referat från
socionomernas riksorganisations årsmöte.
I detta referat påstods, att denna
stora brist av kommunala tjänstemän
med socionomutbildning framför allt
skulle vara en lönefråga, att det utgick
för låga löner till personer med socionomutbildning.
Det kan man kanske i
viss mån hålla med om.

Det finns alltså knappast någon anledning
att efter bara ett par är höja
detta bidrag.

Denna framställning har också varit
ute på remiss. Socialhögskolornas samarbetsnämnd
har enhälligt avstyrkt
framställningen från Stora Sköndal.
Universitetskanslersämbetet har även
beretts tillfälle att avge ett utlåtande i
denna fråga och framhåller att ställningstagandet
i fråga om tillgodoräknande
av examen från Sköndalsinstitutets
sociala linje bör anstå till dess
institutet presenterat mera detaljerade
utbildnings- och studieplaner.

När vi behandlat denna anslagsbegäran
från Stora Sköndal har vi inte
haft tillgång till några som helst utbildnings-
och studieplaner.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Einar Persson påpekar
att det här är fråga om bara ett
bidrag, och jag fick intrycket att han
menade att det betydde att detta bidrag
på 150 000 kronor, som riksdagen
beviljade för två år sedan, för all framtid
skulle vara låst vid den siffran.
Men för Sköndalsinstitutet, liksom för

socialinstituten, gäller ju att kostnaderna
ökar. När man nu dessutom därute
onekligen har åstadkommit en väsentlig
förbättring av undervisningskapaciteten
och undervisningens kvalitet,
är det ju rätt rimligt att kostnaderna
ökar.

Herr Einar Persson sade att vi i avdelningen
inte hade fått ta del av några
studieplaner. Vi skulle alltså ha varit
okunniga om att det hade skett någon
förändring därute. Jag tycker dock
att man borde kunna lita på det som
står i motionen, som ju är undertecknad
av bl. a. pastor primarius i Stockholm.
Det skall väl vara ett intyg på att
de uppgifter som lämnas där är vederhäftiga.

Herr Persson säger också att detta
egentligen är en lönefråga. Ja, det gäller
väl tillgång och efterfrågan. När det
nu är en så allvarlig brist på socionomer
är det klart att lönefrågan pressar
på. Det var en god vän som stötte på
mig alldeles nyss och talade om att
lians kommun har annonserat många
gånger för att få tag på en socionom,
men det har hittills varit omöjligt.

Jag vidhåller alltså att så länge vi
har denna uppenbara brist, bör vi vara
tacksamma för att Sköndalsinstitutet
hjälper till att skaffa fram en för samhällslivet
så viktig arbetskraft som det
bär är fråga om.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! När jag sade att det här
var fråga om ett anslag som inte skulle
ändras, menade jag naturligtvis inte att
det skall vara lika stort i all framtid.
Det kan ju finnas möjligheter att ändra
på anslaget, men riksdagen beslöt att ta
detta anslag för endast två år sedan,
och man brukar inte ändra på sådana
anslag varje år, utan de får stå några år
framåt.

När det gäller studieplanerna har jag
känslan av att det inte är samma studie -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

Ang. bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

planer vid Stora Sköndal som vid våra
socialhögskolor, utan de är annorlunda
inriktade, åtminstone för en hel del läroämnen.

Det talas om bristen på arbetskraft
och att det finns kommuner som har
annonserat efter socionomer men inte
fått något svar. Ja, det kanske beror på,
som socionomerna själva säger på sitt
årsmöte, att de har för låga löner i
kommunerna jämfört med de löner som
näringslivet betalar.

I övrigt kan man säga att det råder
brist på arbetskraft inte bara inom detta
område, utan det kan anföras samma
sak på många andra områden och inom
andra näringsgrenar. Det finns en mycket
stor brist på arbetskraft. Jag kan
nämna som exempel den förfärliga brist
på arbetskraft som råder beträffande
sjuksköterskorna.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Om samhället hade en
lika billig och lika bekväm möjlighet att
få fram ytterligare arbetskraft t. ex. när
det gäller sjuksköterskor och andra
bristområden som man här har tack
vare den insats som Sköndalsinstitutet
gör, då tror jag att vi skulle ha det litet
lättare på de andra bristområdena.

Jag förstår inte riktigt, herr Persson,
vad lönefrågan har med detta att göra.
Det måste väl vara alldeles självklart
att om det är mycket stor brist på arbetskraft
på ett område så har man ju
möjlighet att flytta, välja och vraka och
på det sättet skaffa sig bättre löneförmåner,
och då är det som herr Persson
konstaterade så, att näringslivet i allmänhet
kan betala bättre än vad kommunerna
kan göra. Därför får kommunerna
sitta emellan. Jag tycker inte
att det skall leda till det resultatet att
vi liksom skall stoppa utbildningen av
socionomer, utan tvärtom bör vi försöka
forcera den så mycket som möjligt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen

jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 90 punkten
59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 60—118

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119

Lades till handlingarna.

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. organisationen av statskontoret

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 91, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1965/66 till statskontoret
in. m. och statens datamaskinfond jämte
i ämnet väckta motioner.

1 propositionen nr 42 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 5 mars 1965, föreslagit
riksdagen att a) godkänna i statsrådsprotokollet
föreslagen organisation
av statskontoret; b) bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga övergångsåtgärder
i anledning av den föreslagna
omorganisationen; c) bemyndiga Kungl.
Maj.-t att ändra personalförteckningen
för statskontoret enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats; d) godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statskontoret, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1965/66; e) till Statskontoret: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
11 500 000 kronor; f) till Statskontoret:
Omkostnader för budgetåret 1965/66 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 625 000 kronor; g) till
Viss försöksverksamhet inom statsförvaltningen
m. m. för budgetåret 1965/66
under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 000 000 kronor; h)
godkänna i statsrådsprotokollet föreslagen
organisation av den matematiska
databehandlingen inom den högre undervisningen
och forskningen; i) bemyndiga
Kungl. Maj:t att beställa datamaskinanläggningar
inom ramen för
50 000 000 kronor till och med budgetåret
1968/69 samt att i övrigt vidtaga
de åtgärder, som erfordrades för genomförandet
av den föreslagna organisationen;
samt j) till Statens datamaskinfond:
Datamaskiner för högre
undervisning och forskning in. m. för
budgetåret 1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två lika -

lydande motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Virgin in. fl.
(1:689) och den andra inom andra
kammaren av herr andre vice talmannen
Cassel in. fl. (II: 814), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 42 måtte godkänna
den i statskontorets anslagsäskanden
föreslagna organisationen för verket
och i överensstämmelse därmed anvisa
de anslag, som upptagits i statskontorets
äskanden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 689 och II: 814,

a) godkänna den i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 5 mars
1965 förordade organisationen av statskontoret; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga övergångsåtgärder i anledning
av den föreslagna omorganisationen; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för statskontoret

1 enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

d) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statskontoret, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1965/66;

e) till Statskontoret: Avlöningar för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 11 500 000 kronor;

f) till Statskontoret: Omkostnader för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 625 000 kronor;

g) till Viss försöksverksamhet inom
statsförvaltningen m. m. för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

2 000 000 kronor;

h) godkänna i statsrådsprotokollet föreslagen
organisation av den matematiska
databehandlingen inom den högre
undervisningen och forskningen;

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

i) bemyndiga Kungl. Maj:t att beställa
datamaskinanläggningar inom ramen
för 50 000 000 kronor till och med budgetåret
1968/69 samt att i övrigt vidtaga
de åtgärder, som erfordrades för genomförandet
av den föreslagna organisationen; j)

till Statens datamaskinfond: Datamaskiner
för högre undervisning och
forskning in. m. för budgetåret 1965/66
på kapitalbudgeten under diverse kapitalfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Åkerlund, Björkman och Xordstrandh,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under a, c, d och e
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 689 och II: 814,

a) godkänna den av reservanterna
förordade organisationen av statskontoret; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för statskontoret
i enlighet med vad reservanterna föreslagit; d)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statskontoret, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1965/66;

e) till Statskontoret: Avlöningar för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 700 000 kronor.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talmani Vid detta utskottsutlåtande
är fogad en reservation av utskottets
högerledamöter rörande omorganisationen
av statskontoret. När det
gäller frågan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att utlägga beställningar
på datamaskiner för den högre utbildningen
och forskningen råder enighet.
Reservationen gäller närmast frågan om
en förstärkning av statskontorets resurser
som centralt statligt rationalise -

Ang. organisationen av statskontoret
ringsorgan. Mera vittomfattande rationaliseringsundersökningar
inom statsförvaltningen
skall nämligen igångsättas.

Statskontoret har föreslagit att befintliga
utredningsbyråer m. m. skall
omorganiseras till fem utredningsavdelningar.
Regeringen har stannat vid att
föreslå inrättande av fyra avdelningar
under åberopande av brist på utbildad
personal med hög kompetens, och utskottsmajoriteten
ansluter sig härtill.

Reservanterna har emellertid den
uppfattningen att det här är ett område
där snålheten så att säga bedrar visheten.
Fältet för besparingar genom
rationaliseringar är utomordentligt vidsträckt,
när vi har en så stor förvaltningsapparat
och det rör sig om så
mycket pengar som en budget på bortåt
30 miljarder kronor. Statskontoret bör
därför få vad det begär när syftet är
så vällovligt som detta.

Varje år beslutar riksdagen om ett
stort antal nya tjänster. Det har i något
sammanhang upplysts om att bara
här i Stockholm skulle årligen inrättas
närmare 500 nya tjänster. Men sällan
eller aldrig hör man talas om större indragningar
och rationaliseringar.

Kontorsrationalisering är överallt i
det enskilda näringslivet föremål för
stor uppmärksamhet, översyn av administrationsapparaten
bedöms kunna ge
betydande besparingar. Varför skulle
inte detsamma kunna gälla för den väldiga
statliga förvaltningsapparaten?
Helt naturligt är syftet med omorganisationen
av statskontoret att här skall
tas krafttag, och det önskar vi självfallet
alla. Vi anser att en femte avdelning
enligt statskontorets eget äskande mycket
väl skulle försvara sin plats. Vi menar
också att det skulle vara möjligt att
anskaffa den erforderliga personalen.
En femte avdelning enligt reservationens
förslag skulle kosta 1,2 miljoner
kronor, men vi anser att denna utgift
skulle vara en utomordentligt god investering.
Vi tror att de pengarna skulle
vara verkligt räntabla och mycket

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Om en avveckling av dyrortsgraderingen
snabbt komma tillbaka till statskassan
i form av besparingar.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Vi kan vara överens,
herr Åkerlund och jag, om att det är
nödvändigt med rationaliseringsåtgärder
även på det statliga området. Jag
tror dock inte att man lika enkelt som
herr Åkerlund här gjorde kan vifta bort
den omständigheten att det råder svårigheter
att få fram kvalificerad personal.
Den som även i andra sammanhang
i offentlig förvaltning sysslat med
att försöka få fram lämpliga rationaliseringsexperter
vet hur oerhört svårt
det är att kunna få tag i de rätta personerna.
Det kan heller inte bestridas
att också det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget innebär en mycket väsentlig
förstärkning av rationaliseringsverksamheten.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna a,
c, d och e av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkterna a, c, d och e
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
vad utskottet hemställt, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

av statsanställdas löner

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 91 punkterna
a, c, d och e, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 20.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 92, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst
fall avstå allmänna arvsfondens rätt till
arv, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en avveckling av dyrortsgraderingen
av statsanställdas löner

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa ändringar
i statliga avlönings- och pen -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

sionsreglementen,
motioner.

I propositionen nr 108 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 19 mars 1965, föreslagit
riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t
att dels i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits
vidtaga ändringar i avlöningsoch
pensionsreglementen som utfärdats
med stöd av riksdagens beslut, dels ock
vidtaga de åtgärder som behövdes för
att genomföra av riksdagens lönedelegation
godkända överenskommelser.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av herrar
Gustafsson i Stenkyrka och Franzén
i Träkumla väckt motion (II: 356),

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Boo och Gustavsson i Alvesta
väckt motion (11:552), vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag rörande
avveckling av dyrortsgraderingen av
de statsanställdas löner snarast måtte
föreläggas riksdagen i enlighet med
vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den
19 mars 1965 föreslagits ändra avlönings-
och pensionsreglementen som
utfärdats med stöd av riksdagens beslut; 2.

att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder
som behövdes för att genomföra av riksdagens
lönedelegation godkända överenskommelser; 3.

att motionen 11:356 icke måtte av
riksdagen bifallas;

4. att motionen II: 552 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

4 Första kammarens protokoll 1965. Nr 21

Reservation hade anförts, utom av
andra, av herrar Bengtson, Johan Olsson,
Larsson i Hedenäset och Mattsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen 11:552,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Mad anledning av de
krav som från olika håll ställts om
avveckling av dyrortssystemet har reservanterna
funnit anledning föreslå
riksdagen att understryka angelägenheten
av att den prisgeografiska undersökningens
resultat snarast redovisas
för riksdagen så att senast år 1966 ställning
kan tagas i detta ärende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrkat bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna 1—3 samt därefter
särskilt rörande punkten 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1—3 hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de
avseende punkten 4 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om en avveckling av dyrortsgraderingen av statsanställdas löner

m. m., jämte vissa

Fredagen den 14 maj 1965

98 Nr 24

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial
nr 33, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 24 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i
ämnet väckta motioner.

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av
väckta motioner angående suppleanter
för fullmäktige i primärkommunerna.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 139
i första kammaren av herr Thorsten
Larsson in. fl. och nr 177 i andra kammaren
av herr Boo m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag rörande införande av
suppleantinstitution för fullmäktige i
primärkommunerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 139 och II: 177, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös
utredning rörande införande
av suppleanter för stads-, kommunal-
och kyrkofullmäktige.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Carl Albert Anderson
samt fröken Stenberg, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
hemställa, att motionerna I: 139 och II:
177 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Föreliggande ärende
tillhör inte de större, men jag har ändå
känt behov av att yttra mig därför att

konstitutionsutskottet har ändrat mening
i föreliggande fråga, och jag har
tillåtit mig att tillsammans med två andra
kammarledamöter reservera mig
mot detta ändrade ståndpunktstagande.

Vid 1964 års riksdag hemställdes om
utredning och förslag om införande av
suppleanter för stads-, kommunal- och
kyrkofullmäktige. Motionen gick till
konstitutionsutskottet, och konstitutionsutskottet
avslog motionen med 12
röster mot 6 och förordade ett avslag
för kamrarna. När ärendet därefter kom
upp till riksdagens avgörande beslöt
denna kammare med 97 röster mot 36
att bifalla utskottets avslagsyrkande på
motionerna. I andra kammaren däremot
röstade 125 för bifall till reservationen,
alltså mot utskottet, och 81 röstade
för bifall till utskottets hemställan.
Det var alltså majoritet i riksdagen för
avslag på motionen om man räknar
skillnaden i röstetal i de båda kamrarna.

Nu har frågan kommit igen, och konstitutionsutskottet
har gått på den linjen
att man nu, ehuru inte i entusiastiska
ordalag, ändå förordar en utredning.
Det är en ändrad ståndpunkt som man
här har intagit efter sex månaders betänketid.
Längre tid är det inte sedan
frågan förra gången behandlades i riksdagen.

För att nu undvika tennsoldatstitulatur
vill jag säga att jag inte har någonting
emot ett ändrat ståndpunktstagande
i ett utskott, men det bärande bör i
så fall vara att nya skäl härtill har tillkommit.

Vad anför nu utskottsmajoriteten? Jo,
den säger att det är tydligen en viss
opinionsförskjutning som har skett i berörda
fråga efter tillkomsten av gällande
kommunallagstiftning. Ja, är detta
tydligt? Var är det tydligt någonstans?
Så säger man: »Med hänsyn särskilt
till kommunblocksreformen finner utskottet
också naturligt, att ökat intresse
framkommit för suppleantsystem inom
de primärkommunala fullmäktigförsamlingarna.
»

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

Det skulle vara det nya. Frågan om
kommunblocksreformen är alltså något
nytt som hänför sig till de sex månader
i tiden som har förflutit sedan riksdagen
förra gången behandlade frågan.
Jag medger gärna att utskottets skrivning
är rätt tveksam, och den innebär,
som jag förut sade, inte någon större
entusiasm för utredningsyrkandet. Man
säger här att både fördelar och nackdelar
är förenade med införande av fullmäktigesuppleanter,
och man säger till
och med att detta är uppenbart, men
man anser ändå att övervägande skäl
talar för en utredning. Ja, man säger
för övrigt i fråga om utredningen att
den skall vara förutsättningslös och företagas
i lämpligt sammanhang. Även
där föreligger ju en viss tveksamhet
av formuleringen att döma.

Jag har tillsammans med tvenne andra
utskottsledamöter reserverat mig mot
detta. Jag anser inte att det har framkommit
någonting nytt av så vägande
tyngd att det finns skäl att ändra en
ståndpunkt som kammaren för endast
ungefär sex månader sedan intog, och
därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationen i förevarande
ärende.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Anledningen till utskottets
ställningstagande är närmast att sedan
beslutet förra gången fattats i denna
kammare fattade andra kammaren
ett beslut som gick i rakt motsatt riktning.
I andra kammaren fanns det alltså
rätt många ledamöter som var intresserade
av att få till stånd en utredning
beträffande införande av suppleanter
i primärkommunerna. Utskottet har
dessutom hört kommunförbunden, och
det är att märka att Kommunförbundet
för sin del inte har haft någonting att
erinra mot en utredning. Det finns alltså
även på det hållet en opinion. I Stadsförbundet
har det varit delade niening 4f

Första kammarens protokoll 1965. Nr 24

ar; 7 ledamöter har avstyrkt utredning
under det att 5 har tillstyrkt en sådan.
Rätt många som sysslar med dessa
frågor anser alltså att frågan bör utredas.

Personligen tror jag inte på ett suppleantsystem,
men det är en sak för sig.
Eftersom det emellertid finns en så pass
stark opinion för denna fråga, har vi
i utskottet ansett att man bör kunna tänka
sig en fullt förutsättningslös utredning,
som får verkställas i något lämpligt
sammanhang. Därmed har utskottet
inte alls tagit ställning till frågan huruvida
ett suppleantsystem skall införas
eller inte. Vi har endast försökt att få
fram ett material för ett slutligt ställningstagande.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,

(s):

Herr talman! Jag hade tydligen rätt
beträffande utskottets värderade ordförande
i fråga om den synpunkt som utskottet
anlagt. Han tror själv inte på
reformen. Jag tycker att det är fint att
säga detta inför kammaren, men det
stärker inte utskottets ställningstagande.

Sedan vill jag tillägga, eftersom utskottets
ordförande åberopar Kommunförbundet,
att Kommunförbundet i sitt
yttrande säger att man inte har något
att erinra mot en utredning. Men, mina
vänner, ligger inte detta uttalande så
nära gränsen för ett avstyrkande som
man kan komma? Hade Kommunförbundet
önskat en utredning, så hade
man iu tillstyrkt en sådan. Här ställer
man sig ganska passiv och säger att
man inte har något att erinra. Det är
egentligen inget skäl, det heller, att
åberopa för bifall till en utredning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad

100

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Anderson, Carl Albert, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Anderson, Carl Albert,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 58.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. frivillig särbeskattning av makar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskild skatteberäkning i
vissa fall för makar jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 26 februari 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 84, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om särskild skatteberäkning i vissa fall
för makar.

I propositionen hade föreslagits, att
samtaxerade makar, som båda haft arbetsinkomst,
skulle kunna få skatten för
arbetsinkomsten beräknad såsom om de
blivit särtaxerade för denna inkomst.
Den särskilda skatteberäkningen avsåge
statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift.

Förslaget var avsett att första gången
tillämpas i fråga om skatt på grund av
1967 års taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 687,
av fröken Mattson, samt II: 812, av fröken
Bergegren och fröken Andersson i
Strängnäs, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 84 i vad avsåge rätten till förvärvsavdrag
och att till följd därav till
5 § förordningen om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar skulle
fogas ett tillägg av innebörd, att, i de
fall makar särbeskattades, sådant avdrag,
som avsåges i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
icke måtte medgivas;

II) de likalydande motionerna I: 702,
av fru Hamrin-Thorell och fru Segerstedt
Wiberg, samt II: 829, av fru Gärde
Widemar m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta, att den i propositionen
nr 84 föreslagna rätten till frivillig
särbeskattning skulle få verkan
från och med inkomståret 1965;

III) de likalydande motionerna I:
703, av herr Lundström m. fl., och II:
830, av herr Öhvall m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta,

1) att 10 § andra stycket i förslaget
till förordning om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar skulle givas

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

101

en sådan utformning, att å restituerat
belopp ränta utginge utom för tid före
utgången av året efter taxeringsåret,

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anmäla behovet av en översyn
av andra likartade föreskrifter om
ränta å restituerad skatt, samt

IV) motionen II: 828, av fru Eriksson
i Stockholm, vari yrkats, att riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 84 med förslag om frivillig särbeskattning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Majrts förevarande proposition
nr 84 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och med avslag å
motionen 11:828, av fru Eriksson i
Stockholm, — måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om särskild skatteberäkning i vissa
fall för makar med de ändringar och
tillägg att

dels 9 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse,

dels ock till 9 § fogades anvisningar
av i betänkandet angiven lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 687,
av fröken Mattson, samt II: 812, av fröken
Bergegren och fröken Andersson i
Strängnäs,

2) de likalydande motionerna I: 702,
av fru Hamrin-Thorell och fru Segerstedt
Wiberg, samt II: 829, av fru Gärde
Widemar m. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna I: 703,
av herr Lundström in. fl., och 11:830,
av herr öhvall in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Utskottets ändringsförslag innebar,
att därest i ansökan om särbeskattning
angivits, att särskild skatteberäkning endast
påfordrades, om beräkningen för -

Ang. frivillig särbeskattning av makar
anledde lägre sammanlagd skatt för makarna
än som skulle hava utgått vid
taxering enligt huvudregeln, och lämnades
ansökan utan åtgärd enbart på
grund av att skatteberäkningen ledde
till högre sammanlagd skatt för makarna,
skulle underrättelse härom icke behöva
tillställas sökanden.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Einar Eriksson, Paul
Jansson och Hammarsten, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen med bifall till motionen II:
828, av fru Eriksson i Stockholm, måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 84
med förslag om frivillig särbeskattning;

II) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Sandin, Ottosson, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt samt
herr Börjesson i Falköping, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits,

dels att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:703, av herr
Lundström m. fl., och 11:830, av herr
Öhvall in. fl., måtte antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
särskild skatteberäkning i vissa fall för
makar med jämväl den ändringen, att
10 § erhölle i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet bort under B 3
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:703, av
herr Lundström in. fl., och 11:830, av
herr öhvall m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla behovet av en översyn
av i olika författningar intagna föreskrifter
om ränta å restituerad skatt;

III) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Sandin, Ottosson, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt samt

102

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar
herr Börjesson i Falköping, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna I:
702, av fru Hamrin-Thorell och fru
Segerstedt Wiberg, samt II: 829, av fru
Gärde Widemar in. fl., måtte antaga vid
propositionen fogat förslag till förordning
om särskild skatteberäkning i vissa
fall med jämväl den ändringen, att
ikraftträdandebestämmelserna erhölle i
reservationen angiven lydelse.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr förste vice talman! I nu föreliggande
ärende skall jag försöka kreera
en roll som jag är litet ovan vid, nämligen
att gå emot en kungl. proposition.
Jag är närmast känd i det här huset
för att vara en ganska pålitlig draghjälp
i varje fall när det gäller att dra igenom
finansministerns förslag både i utskott
och i kammare. Nu är jag på motsatt
linje, och jag medger gärna att man
har betydligt större framgång, om man
är med finansministern än om man är
emot honom, men i den här frågan har
jag inte kunnat acceptera motiven för
det förslag som vi nu går att behandla,
utan jag har satt mig på hasorna.

Huvudskälen till mitt ställningstagande
finns redovisade i den reservation
som jag står för tillsammans med
två partikolleger. Yårt först anförda
skäl till att vi inte kan ansluta oss till
finansministerns förslag är att det förslag
som han lagt fram kommer att innebära
ett betydande merarbete för de
lokala skattemyndigheterna på grund
av att själva skattereformen bygger på
ganska invecklade och krångliga bestämmelser.
Inom utskottets kansli har
utarbetats några taxeringsexempel som
jag måste säga i hög grad vitsordar ett
sådant påstående, och dessutom får
man väl som högst sannolikt räkna med
att taxeringsmyndigheterna kommer att
överhopas av framställningar om särbeskattning
som är helt enkelt onödiga.

Uet är en omständighet som också utskottets
majoritet har uppmärksammat
och tagit fasta på och försökt att eliminera
genom att införa en förebyggande
bestämmelse i förordningen. Nu tror
jag emellertid att det är en anordning
som inte kommer att få den effekt som
utskottsmajoriteten har räknat med.
Vad man nämligen måste hålla i minnet
är att den under många många år
synnerligen intensivt bedrivna propagandan
mot sambeskattningen har bibringat
förvärvsarbetande makar den
uppfattningen att sambeskattningen är
ett system som alltid leder till en orättvis
beskattning. Vad är då naturligare,
när man inför ett nytt skattesystem för
denna grupp av skattebetalare, än att
de i varje fall vill pröva den nya metoden
för att se om den ger ett bättre
och rättvisare utslag än det så misskrediterade
sambeskattningssystemet?
Detta måste, såvitt jag kan bedöma, innebära
ett väsentligt merarbete för de
lokala skattemyndigheterna, och det är
en utveckling, som jag betraktar såsom
synnerligen betänklig.

Vi har under senare år genomfört en
hel rad av skattereformer, vilka har
blivit mer eller mindre illusoriska på
grund av svårigheterna att rekrytera
folk till skattemyndigheterna. Vi hade
för några år sedan en mycket intensiv
pressdebatt, där man tog upp frågan
om de stora belopp -— det gällde miljardbelopp
— som undandras beskattning.
Det är en debatt som nu tycks
dras i gång på nytt, eftersom två stora
dagstidningar har tagit upp den igen.
År 1961 beslöt riksdagen på finansministerns
förslag att göra en successivt
allt starkare förstärkning av taxeringsorganisationen
för att genom en vidgad
och sakkunnig taxeringsrevision
försöka komma åt dessa stora belopp
— uppskattningsvis 3—4 miljarder kronor
-- som undandras beskattning. I
den nu aktualiserade pressdebatten
konstateras att denna förstärkning
egentligen har stannat på papperet av
den enkla anledningen att det inte är

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

103

möjligt att klara av den personalbrist
som råder hos de lokala skattemyndigheterna.
I vetskap om detta ställer man
sig naturligtvis denna fråga: Är det då
rimligt och förnuftigt att genom en ny
krånglig skattereform öka arbetsbelastningen
just för de lokala skattemyndigheterna?
Vi reservanter har besvarat
den frågan genom att yrka avslag
på propositionen. Vi tror nämligen att
det är betydligt förnuftigare att innan
man skapar nya uppgifter använda de
begränsade personella resurserna till
att jaga rätt på de stora belopp som undandras
beskattning.

Ett av de motiv som anföres såsom
varande väsentligt för införande av en
frivillig särbeskattning har varit, att
man genom en sådan reform försöker
stimulera de hemmafruar som har god
utbildning att återvända till arbetsmarknaden
och förvärvslivet. Jag måste
medge att det är ett motiv, som
måste bedömas mycket seriöst, och jag
förmodar att allmänna skatteberedningen
gjorde det, när den på sin tid
prövade denna fråga. Majoriteten i allmänna
skatteberedningen kom även till
den uppfattningen, att ett frivilligt särbeskattningssystem
inte skulle ge någon
egentlig arbetsmarknadspolitisk effekt.
I den bedömningen tycks också flertalet
remissinstanser ha stannat.

Inom utskottets kansli har, såsom jag
tidigare nämnde, gjorts några taxeringsexempel,
som även belyser den
skattemässiga effekten av det särbeskattningssystem
som vi nu är beredda
att besluta om. Jag skall därför ta mig
friheten att återge ett av dessa exempel.
Det gäller en familj med två förvärvsarbetande
makar. Mannen har en
inkomst på 41 000 kronor. Hustrun har
en inkomst av tjänst på 22 000 kronor.
Deras sidoinkomster, som inte skall
räknas in i själva särbeskattningssystemet,
överstiger inte 1 000 kronor och
påverkar följaktligen inte systemet. Det
är det enklaste exempel som man kan
ta fram.

Vad skulle då den här familjen vinna

Ang. frivillig särbeskattning av makar
på att få sina inkomster beskattade var
för sig? Den skattemässiga vinsten blii
770 kronor. Jag ifrågasätter verkligen
om denna skattevinst på några hundralappar
skall vara tillräcklig stimulans
för att återigen få ut de kvinnor i förvärvslivet
som man här siktar på. Jag
är alldeles övertygad om att dessa
kvinnor under de offentliga debatter
som har pågått har föreställt sig betydligt
större ekonomisk vinst än det
skulle bli här. Det blir en skattevinst
som de säkert betraktar som synnerligen
obetydlig.

Kvar står då motivet att genom en
rätt till frivillig särbeskattning eliminera
den s. k. negativa sambeskattningseffekten.
Såsom framhållits av allmänna
skatteberedningen är det procentuellt
sett inte många familjer som drabbas
av denna negativa verkan. Nu kan
det naturligtvis anföras, att även om
antalet inte är så stort, bör man ändå
rätta till en förment skatteorättvisa.
Men då kommer vi återigen in på den
fråga som vi så ofta diskuterar här i
kammaren, nämligen skatterättvisan.
Den kan nämligen alltid diskuteras.
Här, menar jag, är det ändå fråga om
förhållandevis höga familjeinkomster
och därmed också familjer med mycket
god skatteförmåga, som skulle komma
i åtnjutande av den skattelindring
som särbeskattningen skulle leda till.
Detta skall enligt min mening ställas
emot det förhållandet att vi tvingas att
lägga ganska tunga skattebördor på familjer
med synnerligen ringa skattekraft.
Då tycker jag tillsammans med
mina medreservanter, att de 30 miljoner
kronor som den här särbeskattningsreformen
beräknas kosta skulle
kunna användas för ett betydligt förnuftigare
ändamål än som redovisas av
utskottsmajoriteten.

Låt mig, herr talman, sammanfatta:
Rätten till frivillig särbeskattning kommer
att medföra betydande merarbete
för de lokala skattemyndigheterna. Systemet
kommer icke att ge några positiva
arbetsmarknadspolitiska effekter.

104

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar
Den negativa sambeskattningseffekten
för familjer med goda inkomster kan
inte betraktas som en orättvis beskattning,
som snabbt behöver ändras genom
ett provisorium. Vi reservanter
anser att det inte är, som man säger,
någon ko på isen, utan riksdagen kan
som i så många andra fall lugnt avvakta
resultatet av den utredning som
anförtrotts den betydelsefulla och viktiga
uppgiften att se över hela familjebeskattningssystemet.

Det är med de motiven, herr talman,
som jag ber att få yrka bifall till reservation
nr I.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I motsats till herr Einar
Eriksson tror jag att det ur olika synpunkter
är av värde att systemet med
frivillig särbeskattning prövas. Jag delar
i det hänseendet utskottsmajoritetens
uppfattning. Det gäller även utskottets
strävan att förenkla det byråkratiska
förfarandet när det är fråga om förhållandet
mellan beskattningsmyndighet
och deklaranter i vissa situationer.
Jag skall inte gå in på herr Erikssons
anförande —• jag förmodar att utskottets
ordförande kommer att göra det —
ehuru onekligen åtskilligt av vad herr
Eriksson sade inbjuder till polemik.

Den halva av bevillningsutskottet som
representerar oppositionspartierna har
emellertid i ett avseende en diametralt
motsatt uppfattning mot undertecknarna
av reservation I. Vi vill nämligen att
den frivilliga särbeskattningen skall
kunna tillämpas även för innevarande
års inkomster. Då ansökan om särbeskattning
skall kunna göras så sent
som under juni månad taxeringsåret,
bör det inte vara några hinder att flytta
ikraftträdandet ett år. Den som vill ha
särbeskattning för 1965 års inkomster
skall alltså kunna begära detta före den
1 juli nästa år. Utskottets invändning
häremot är närmast av formell natur.
Förslaget bör ses som ett led, säger man,
i den under mars beslutade skatterefor -

men. Någon saklig tyngd har inte den
invändningen. Att en viss justering av
skatteskalorna ingår i skattereformen,
hetyder såvitt jag förstår inte att det
föreligger några tekniska svårigheter att
tillämpa beskattningen även med nu
gällande skatteskalor. Jag yrkar därför
bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen nr III.

I reservation II har upptagits en fråga
av mera principiell natur. Enligt nuvarande
regler utgår inte ränta på för
mycket inbetald skatt när särskild skatteberäkning
i någon form är beroende
av ansökan från den skattskyldige. Jag
ber kammarens ledamöter observera, att
det här alltså inte är fråga om vad som
är rätt och orätt, utan om vem som kräver
rättelse. Om en oriktighet medför
att för mycket skatt inbetalas och den
skattskyldige begär rättelse, då betalas
ingen ränta på det belopp som erlagts
för mycket. Det avgörande är alltså om
det är staten som kommer underfund
med saken och ser till att det sker rättelse
eller om det är den skattskyldige
själv som begär ändring. Detta tycker
jag är ett för rättskänslan stötande
missförhållande.

I min motion i denna sak har jag anfört
ett ganska belysande exempel. En
framställning om särskild skatteberäkning
på grund av 1958 års taxering ingavs
av en skattskyldig. Både prövningsnämnden
och kammarrätten har
bifallit besvären, men taxeringsintendenten
har fortsatt att klaga och gått
till regeringsrätten, och där ligger ärendet
— i varje fall låg det där när motionen
skrevs — sju år efter taxeringen.
Om den skattskyldige också vinner i
högsta instans och det för mycket erlagda
beloppet restitueras någon gång
i år eller nästa år eller under de närmaste
åren, får han ingen ränta på det
belopp han har erlagt för mycket. Ränteförlusten
kommer att motsvara ungefär
hälften av det belopp frågan gäller.
Det finns ingen reson i detta.

Bevillningsutskottets majoritet tröstar
sig med att uppbördsutredningen

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

105

nyligen föreslagit att i sådana fall som
det nyssnämnda skall prövningsnämndens
och kammarrättens beslut verkställas
omedelbart, utan hinder av att
restitutionsbeslutet icke vunnit laga
kraft. Frånsett att detta endast är ett
utredningsförslag, löser det inte, även
om det genomföres, de problem som
motionen och reservation II accentuerat.
Dels kan kammarrättens beslut dröja
mycket länge, dels kanske den skattskyldige
vinner först i regeringsrätten,
och det kan, som framgår av nyss
åberopade exempel, ske många år efter
det att klagomål ingivits. Reservanterna
föreslår därför att när det gäller den
förordning som vi nu håller på att behandla
skall stadgas att på restituerat
belopp skall utgå ränta med fem procent
utom för tiden före utgången av
året efter taxeringsåret. Genom att
första året alltså undantas kan prövningsnämndens
beslut fattas utan att
ränteberäkning skall ske, men vid längre
väntan är det rimligt att staten betalar
ränta på ett restituerat belopp.

Den fråga det här gäller berör ju
långt vidare områden än den förordning
om frivillig särbeskattning som bär föreligger
till behandling. Därför föreslår
reservanterna att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anmäler behovet av en översyn
av de i olika författningar ingående föreskrifterna
om ränta på restituerad
skatt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
även till reservation II.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Eftersom jag i denna
fråga befinner mig på samma linje som
min vän Einar Eriksson, skulle jag
ha kunnat nöja mig med att instämma
i vad han sade, men eftersom det är
en stund kvar innan eftermiddagstågen
går hem kan jag våga ta några minuter
i anspråk.

Frågan om sambeskattningens vara
eller icke vara har under senare år allt
mer skjutits i centrum av den allmänna

Ang. frivillig särbeskattning av makar
skattedebatten. Inte minst sedan allmänna
skatteberedningen inlämnat sitt
betänkande, där några ledamöter reservationsvis
tog ställning för en särbeskattning,
har denna debatt tillförts
nytt stoff. Man kan också påstå att debatten
förvisso inte varit fri från politiska
lidelser, som medfört att det nu
gällande sambeskattningssystemet framställts
som något synnerligen orättfärdigt.
Sambeskattningen har även beskyllts
för att utgöra det största hindret
för att få ut de gifta kvinnorna på
arbetsmarknaden, och det har från visst
håll hävdats att införandet av ett särbeskattningssystem
i vår skattelagstiftning
skulle vara något av en undermedicin,
som plötsligt skulle få stora skaror
av den arbetskraftsreserv som de
gifta kvinnorna otvivelaktigt utgör att
komma ut på arbetsmarknaden.

Personligen, herr talman, tillåter jag
mig att tvivla på sådana underverk. Jag
tror nämligen att dessa stimulansmedia
är att söka på helt annat håll, nämligen
genom att förbättra löne- och arbetsförhållandena
för de gifta kvinnorna och
inte minst genom en ytterligare satsning
på barndaghem och lekskolor för
att möjliggöra för gifta kvinnor med
barn och för ensamstående mödrar att
komma ut och ta förvärvsarbete.

Diskussionen kring den nu framlagda
propositionen har i varje fall fört med
sig att man — som herr Eriksson sade
— kunnat konstatera att sambeskattningen
är betydligt bättre än sitt rykte.
Det visar sig att hela 96 procent av alla
äktenskap i detta land tjänar på att vara
sambeskattade. När detta gäller denna
fråga vill jag deklarera, att jag råkar
ha den principiella uppfattningen att
jag anser det vara felaktigt att på det
sätt som här föreslagits ge skattefavörer
åt en mycket liten grupp av inkomsttagare
här i landet som otvivelaktigt
redan, som herr Eriksson sagt, besitter
en betydande skattekraft. Jag anser
att det rimmar illa med principen om
skatt efter bärkraft, vilken i varje fall jag
upplever som varande den bärande

106

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar
grundprincipen i vår skattelagstiftning.
Man bör nämligen observera att av den
tabell, som finns redovisad på s. 28 och
29 i propositionen, framgår att först sedan
mannen har en inkomst på 50 000
kronor och kvinnan en inkomst på 18 000
kronor har särbeskattningen någon
egentlig betydelse. Först då blir det
fråga om tusenlappar i förtjänst för vederbörande.
Ingen kan väl påstå något
annat än att ett gift par med en sammanlagd
inkomst på — som i detta fall
— 68 000 kronor om året har en betydande
skatteförmåga. När vi dessutom,
herr talman, vet att det finns åtskilliga
familjer i detta land som får leva på en
total inkomst på dessa 18 000 kronor,
som enbart hustrun i detta fall tjänar,
förefaller denna generositet mot de högre
inkomsttagarna synnerligen betänklig.
Vi har dessutom åtskilliga familjer i
vårt land, där mannen är sysselsatt
inom låglöneområdena och där hustrun
helt enkelt tvingas ta förvärvsarbete för
att klara familjens ekonomi, för att klara
exempelvis höga bostadskostnader
in. m.

Om nu finansminister Sträng anser
sig i denna pressande högkonjunktur
ha råd att avstå från de 30 miljoner
kronor om året som denna reform kostar,
borde han enligt min mening ha
använt pengarna på ett bättre sätt ■—
de borde ha använts till skattelättnader
för de lägre inkomsttagarna eller till
förbättrade bostadsrabatter åt barnfamiljer
i låglönegrupperna. 30 miljoner,
herr talman, är ingen stor summa i och
för sig, när vi rör oss med miljardbelopp,
men beloppet räcker bl. a. till
att bygga 300 egnahemsbostäder. Inom
parentes vill jag här säga, att råkar
man vara bosatt i en kommun, som på
grund av rådande knapphet på kapital
och på grund av lånemedlens fördelning
inte får bygga en enda lägenhet under
innevarande år, blir man om möjligt
ännu mer betänksam inför denna generositet
med skattelättnader åt de höga
inkomsttagarna.

Herr Einar Eriksson har här för

övrigt redovisat det synnerligen kvalificerade
krångel som detta kommer att
medföra för skattemyndigheterna, och
jag skall därför inte orda mer om detta,
men jag vill understryka att det är av
flera skäl men främst av principiella
skäl och särskilt med hänsyn till de
låga inkomsttagarna som jag för min
del inte har kunnat ansluta mig till den
föreliggande propositionen utan yrkar
bifall till den med I betecknade reservationen
vid utskottets betänkande.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! I den reservation avherr
Einar Eriksson in. fl., som fogats
till bevillningsutskottets betänkande
nr 30 och i de anföranden som herr
Eriksson och herr Paul Jansson här
har hållit har hänvisats förutom till
merarbetet för den lokala skattemyndigheten
också till skatteberedningens
majoritets konstaterande, att en frivillig
särbeskattning inte kommer att ge någon
egentlig arbetsmarknadspolitisk effekt.
Med bl. a. dessa motiveringar yrkar
man avslag på proposition nr 84.

Löntagarrepresentanterna inom skatteberedningen
hade en helt annan uppfattning.
De var överens om att man i
framtiden borde övergå till ett konsekvent
särbeskattningssystem och att en
frivillig särbeskattning under övergångstiden
skulle fylla en stor funktion.
Finansministern har också ansett det
vara angeläget med en provisorisk anordning
i avvaktan på de förslag, som
arbetsgruppen inom finansdepartementet
kan komma till.

Det bör kanske här framhållas, att
det frivilliga särbeskattningssystemet
inte minskar behovet av en fullständig
reform. I det nu föreslagna provisoriet
elimineras inte effekten av nuvarande
sambeskattningssystem. Man räknar med
att endast cirka 4 procent av de i dag
sambeskattade kan få skattelättnad.
Även om det för dagen med nuvarande
skatteskalor inte blir fler som beräknas
få nytta av provisoriet, tror jag lik -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

107

som utskottets majoritet att denna möjlighet
till frivillig särbeskattning, som
nu föreslås, kommer att stimulera gifta
kvinnor med kvalificerad utbildning
till förvärvsarbete på områden, där det
för närvarande råder stor brist på arbetskraft.
Siffran 4 procent kommer säkert
att öka. Bl. a. verkar inflationen så
att allt fler människor åtminstone på
papperet får högre inkomster och därigenom
blir berörda av problemet.

Det måste vara värdefullt att få pröva
detta system och se vilken effekt det får.
Det förhållandet att endast ett mindre
antal personer i dag berörs av förslaget
är inte något motiv för att förslaget ej
skall prövas, och att förslaget kommer
att medföra ett betydande merarbete
för den lokala skattemyndigheten —
som här har framhållits — bör väl heller
inte hindra oss från att pröva detta
system. För resten är detta bara ett
antagande liksom så mycket annat i debatten
i denna skattefråga. Möjligheten
öppnas ändock för ett frivilligt ställningstagande.

Ju förr det frivilliga särbeskattningssystemet
träder i kraft, desto förr får
vi se verkningarna.

Jag vill därför helt instämma i det
yrkande, som ställs i den med III betecknade
reservationen, i vilken föreslås
att rätt till frivillig särbeskattning
skal! föreligga redan från och med
inkomståret 1965.

I det provisoriska systemet kommer
förvärvsavdragen att kvarstå, och därigenom
får även gifta makar utan barn
behålla sitt 300-kronorsavdrag. Det är
ju principiellt felaktigt, men man gör
det av praktiska skäl och kanske även
på grund av avdragets ringa belopp.
Det finns andra bestämmelser i förslaget
som kunde diskuteras, t. ex. när det
gäller folkpensionsavgiften och folkpensionsförmånen.
Folkpensionsavgiften
kommer att beräknas särskilt för
vardera maken liksom för ogifta, och
man kan därigenom komma upp till
dubbel maximal avgift, 1 200 kronor. På
förmånssidan blir det emellertid ingen

Ang. frivillig särbeskattning av makar
ändring. Logiskt sett skall två gifta
folkpensionärer, som varit särbeskattade,
också få samma folkpension som
ogifta.

Hur alla dessa problem skall lösas
inom ett framtida särbeskattningssystem,
får vi väl ta ställning till när förslag
om ett sådant föreligger. I avvaktan
på detta, herr talman, vill jag yrka bifall
till reservationerna II och III och i
övrigt till utskottets förslag.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vågar kanske till
en början konstatera, att det inom bevillningsutskottet
inte rådde någon särskild
entusiasm, när det gällde att ta
ställning till denna proposition. Reservanterna,
Einar Eriksson m. fl., har påpekat
att detta förslag medför administrativa
besvärligheter av betydande
omfattning och att det är sådant man
om möjligt skall försöka undvika.

Detta förslag är emellertid ett provisorium.
Det är inte fråga om en fullständig
särbeskattning, utan bara för
arbetsinkomster. Det är klart att det i
och för sig är en orättvisa, men det går
nog inte att göra något annat i fråga
om särbeskattning, när det gäller t. ex.
de faktiskt sambeskattade.

I princip har jag inget emot vad reservanterna
anför i sin reservation,
när de citerar allmänna skatteberedningen.
Jag kan inte ha något att invända
mot deras argumentation, eftersom
jag delvis är ansvarig för densamma.
Det är dock en sak man glömmer
bort, nämligen att när allmänna skatteberedningen
intog sin ståndpunkt och
anförde sin motivering, så får man se
det hela i sammanhang med det förslag
i fråga om skatteskalorna, alltså om
progressiviteten, som allmänna skatteberedningen
lade fram. Detta förslag
skulle ha medfört att bara ett par promille
av familjerna hade fått denna negativa
sambeskattningseffekt. Nu är det
några fler, nämligen 4 procent av dem.
Jag vill inte bestrida vad som nyss sades,
alt det med tiden kommer att bli

108

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar
flera, men jag vill varna för att göra
gällande att det är skattesystemet som
huvudsakligen kommer att avgöra hur
många förvärvsarbetande gifta kvinnor
vi får. Jag tror inte att det är möjligt
att framöver bara se på den sidan av
saken när det gäller att utforma skattesystemet.
Helt andra faktorer kommer
att påverka utvecklingen. Min tro
är att fler och fler unga kvinnor som
gifter sig och har en yrkesutbildning
bakom sig, inte stannar i hemmet utan
går ut och tar förvärvsarbete.

Det är klart att man, som utskottet
gör, kan säga, att sambeskattningen i
någon mån kan vara en bidragande
orsak. Också på ett annat ställe använder
man uttrycket »i någon mån», men
vi vet ju ingenting. Det kanske finns
motiv för att säga, att vi kan försöka
när vi inte vet någonting. Det är väl
också därför det har blivit en majoritet
för den ståndpunkten i bevillningsutskottet.

I den män förslaget kunde leda till
att människorna får större kännedom
om hur sambeskattningen egentligen
verkar, så är det en fördel. Alla vet nu
att stora flertalet familjer inte får någon
nytta av. detta. Det rör sig endast
om 10 procent. Därför måste de flesta
människor — hoppas vi — inse att de
inte behöver söka frivillig särbeskattning.
Jag erkänner gärna att vi inom
utskottet har varit bekymrade för denna
sak. Om häradsskrivarorganisationen
skulle få det merarbete man befarar,
är det någonting som riksdagen
skulle förebygga. Utskottet har försökt
att genom ett särskilt tillägg förhindra
att man skall behöva skicka meddelanden
till deklaranter bara för att tala om
att särbeskattningen har en negativ effekt.
Den paragrafen kanske kunde formuleras
på ett annat och mera effektivt
sätt. Nu är vi emellertid så hänsynsfulla,
när vi skriver skatteförfattningar,
att vi gick in på den mildare
linjen även här. Den har dock till syfte
att förebygga ett merarbete på det
administrativa området.

Om reservationerna i övrigt är att
säga, att de ränteresonemang som herr
Lundström förde redan har varit föremål
för utredning av uppbördssakkunniga.
Jag erkänner gärna att det där
gäller helt andra belopp i fråga om räntegottgörelse
än man kanske tänkt på i
motionerna. De smärre belopp som det
här är fråga om, kan ju inte ha någon
avgörande betydelse. Utredningen har
särskilt uppmärksammat sådana fall
som motionärerna har givit anvisning
om, och längre går det väl inte att komma
i fråga om utredningar. Saken gäller
alltså att verkställa den åtgärd som
utredningen har föreslagit, och då
skulle motionärerna helt få igenom sina
yrkanden.

Beträffande en annan reservation om
tillämpningen av den frivilliga särbeskattningen
redan under innevarande
inkomstår, är väl att säga att den hör
intimt samman med det andra förslaget,
som riksdagen har antagit. Då bör
dessa båda system träda i kraft från
samma datum.

Vi utgår ifrån att om finansministern
hade tagit skatteberedningens förslag
så hade vi inte fått den här propositionen,
men när nu regeringen har intagit
den ståndpunkt den har gjort i
och med dessa båda propositioner, vill
jag uttala den förhoppningen, att detta
är ett provisorium och att den delegation
som arbetar inom finansdepartementet
med familjebeskattningen skall
lyckas få fram förslag av sådan karaktär,
att vi slipper att dras med detta
provisorium alltför länge.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att jag
inte behöver gå någon holmgång mot
min värderade vän ordföranden i bevillningsutskottet.
Vi brukar som regel
vara på samma linje, och jag gläder
mig åt att vi så ofta har samma värde -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

109

ringar. Det har vi faktiskt även i dag,
fastän vi går på olika yrkanden, men
alldeles säkert är vi ense om det mesta.

Bevillningsutskottets ordförande anförde
att det vore en fördel, om man
genom införandet av detta system kunde
bevisa för flertalet av förvärvsarbetande
makar att sambeskattningssystemet
ändå är det gynnsammaste. Ja,
det är en välbehövlig propaganda efter
den misskreditering som framför allt
de borgerliga partierna har utsatt sambeskattningssystemet
för. Jag tycker
emellertid, herr talman, att priset är
alldeles för högt. Skall vi verkligen behöva
betala 30 miljoner kronor bara
för att bevisa hur illa de borgerliga partierna
har skött propagandan kring
sambeskattningsfrågan? Det borde de
få betala själva i så fall.

Herr John Ericsson anförde vidare att
detta är ett provisorium. Ja, det är ett
provisorium, och då tycker jag förstås
att eftersom vi har lagt frågan till en
seriös beredning, där man tar upp hela
familjebeskattningsfrågan, är det onödigt
att agera med ett provisorium av
det innehållet.

Fru Hultell nämnde att löntagarna i
skatteberedningen rekommenderade en
övergång till obligatorisk särbeskattning.
Nej, så förhåller det sig inte. Beredningen
var nämligen enhällig när
den konstaterade att sambeskattningen
inte bör överges som huvudprincip vid
beskattningen av äkta makars gemensamma
inkomster. Däremot intog löntagarrepresentanterna
en annan ställning
när det gällde införandet av en
särskild frivillig särbeskattning, och
det är ju en annan sak.

Remissinstanserna har i det första
avseendet helt anslutit sig till skatteberedningen,
och när det gäller frågan
om införandet av den frivilliga särbeskattningen
har flertalet av remissinstanserna
gått på skatteberedningens
majoritets linje.

Ang. frivillig särbeskattning av makar

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Situationen här i kammaren
är just nu en aning säregen. Här
säger utskottets värderade ordförande,
herr Ericsson i Kinna, tydligen under
djupt beklagande och många krumbukter,
att han måste gå på propositionen, medan
herr Eriksson i Uppsala fortfarande
är den ståndaktige tennsoldaten och
går emot. Ändå mötts herrarna och skakar
hand och klappar varandra på
axeln. Det är ju säreget, om man har
så motsatta ståndpunkter. Jag har här
nöjet att ansluta mig till herr John
Ericssons ståndpunkt, och jag konstaterar
med tillfredsställelse att utskottet
har tillstyrkt propositionen.

Herr Eriksson i Uppsala gör sig skyldig
till en viss överdrift genom att påstå
att detta är en fråga som vi snart
löser. Vi har under minst tio års tid
stått på olika sidor om barrikaden och
diskuterat denna fråga, så någon snabb
lösning är det inte. Detta förslag är inte
någon lösning alls. Det är bara ett försök
att tillämpa ett system i avvaktan
på en definitiv lösning.

Jag skall inte dra upp någon längre
debatt, men är det inte en aning orättvisst
att påstå att det är den borgerliga
oppositionen som genom en dålig propaganda
eller ingen propaganda alls bibringat
skattebetalarna den villfarelsen
att alla skulle vinna på en särbeskattning?
Jag vågar försäkra att både vi
och flera socialdemokratiska kvinnor
tagit upp frågan i sina föredrag och
påpekat att detta inte är någon lösning
för det övervägande flertalet av familjer,
där båda har inkomster, utan att det
endast gäller en liten grupp. Men vi har
också sagt att det är eu viktig grupp,
därför att det ofta gäller familjer där
hustrun har en lång och dyrbar utbildning
och bär kvalifikationer för poster
som ger relativt höga inkomster och
där hon också behövs. Det tjänar ingenting
till att dra alla de exempel man har
gjort under årens lopp på hur många
av dessa kvinnor som delvis på grund

Första kammarens protokoll l''JG5. Nr 24

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar
av skattesystemet inte anser sig kunna
gå ut på arbetsmarknaden.

Jag kan inte heller förstå att en rättvisesak
skall stjälpas därför att taxeringsmyndigheterna
kan få mer att
göra. Jag tycker nog att riksdagen skulle
kunna göra ett försök att använda
ett annat system. Herr Janssons och
även herr Erikssons resonemang är litet
egenartat. Man skulle vilja fråga, hur
många som enligt herrarnas mening
måste vara utsatta för en skatteorättvisa
för att det skall anses lönt att åstadkomma
rättvisa. Här gäller det mellan
70 000 och 80 000 personer.

Jag skulle också vilja fråga herrarna:
Är det mer orättvist att i en familj två
gemensamt tjänar denna höga inkomst
än att eu person i familjen tjänar den
och dessutom har en kanske alldeles
utomordentligt duktig hustru hemma
som tillför familjen sitt arbete och därmed
höjer familjens standard? Det är
väl ändå ett besynnerligt resonemang.
Är det rättvisare att en ungkarl eller
en ensam kvinna bär samma höga inkomst?
Det är väl ändå alldeles ovidkommande
att dra in dessa synpunkter
på problemen om de små inkomsttagarna
kontra de stora i detta sammanhang,
även om också jag villigt medger att det
vore lyckligt med lägre skatter för de
små inkomsttagarna.

Herr talman, jag yrkar naturligtvis
bifall till utskottets betänkande. Enligt
min uppfattning kan det inte innebära
några oöverstigliga hinder för att införa
systemet så att det gäller även för innevarande
år, varför jag yrkar bifall till
reservation III liksom jag ansluter mig
till reservation II.

Fru HULTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Liksom utskottets ordförande
tror jag att det inte bara är
skattefrågans fel att väl utbildad arbetskraft
inte går tillbaka till arbetsmarknaden.
Vi behandlade i april månad ett
förslag om en utredning av orsakerna
till den låga yrkesintensiteten hos des -

sa gifta kvinnor, men jag tror inte att
herr Eriksson var bland dem som röstade
för denna utredning. Vi tycker det
hade varit värdefullt att få en utredning
som hade belyst dessa frågor. Jag
tror dock att skattefrågan är mycket
viktig i sammanhanget.

Till herr Einar Eriksson skulle jag
vilja säga, att om nu löntagarrepresentanterna
i skatteberedningen inte i någon
reservation tog ställning för en konsekvent
genomförd särbeskattning, så
har man ändå positivt uttalat sig för
detta, och TCO har klart tagit ställning
i sitt remissvar. I dag behandlar vi
emellertid frågan om en frivillig särbeskattning,
och för denna har löntagarrepresentanterna
klart uttalat sig.

Herr JANSSON, PAUL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag försökte klargöra
redan i mitt första anförande, att det
inte var det administrativa krånglet
som var huvudmotivet, för mig i alla
fall, att yrka avslag på propositionen.
Jag har den principiella inställningen
att denna åtgärd är onödig i dagens
läge, men om man därtill ser att det
blir mera administrativt krångel, tar
man även det som argument för sitt
ställningstagande.

Jag tog sedan exemplet med de båda
äkta makarna, där mannen tjänade
50 000 och kvinnan 18 000 kronor. De
får alltså eu sammanlagd inkomst på
08 000 kronor. Med detta förslag får de
enligt tabellen en skattelättnad på 1 005
kronor. Jag anser detta vara orättvist
ur den synpunkten, att vi har familjer
som får leva på 18 000 kronors inkomst
och ändå är synnerligen hårt beskattade.
Det är angelägenhetsgraden i skattesänkningen
som är det viktiga för
mig.

Jag sade också, att det finns familjer,
där kvinnan tvingas ta arbete för att
klara familjens boendekostnad. Ur den
synpunkten är det onödigt att ge skattelättnader
åt familjer med betydande
skattekraft.

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller med fru Hamrin-Thorell
om att situationen är synnerligen
säregen, och det försökte jag
klargöra i mitt första anförande. Vore
jag elak skulle jag säga, att medan herr
John Ericsson hamnat i, enligt mitt sätt
att se, dåligt sällskap, känner jag faktiskt
en tillfredsställelse över att jag
fortfarande befinner mig på den gamla
förnäma frontlinjen. Jag har i många
år fått agera mot just sådana synpunkter
som fru Hamrin-Thorell är representativ
för, om jag fick samröre med
detta, skulle jag känna mig litet obehagligt
berörd.

Fru Hamrin-Thorell säger att det är
något orättvist av mig att beskylla de
borgerliga partierna för misskreditering
av sambeskattningen. Men vem skall
man då skylla på, om nu inte de borgerliga
partierna vill kännas vid en sådan
beskyllning? Vem är det som under
årtionden fört denna propaganda
mot sambeskattningens orättvisor och
som har lärt alla förvärvsarbetande makar
här i landet att gå och känna sig
verkligt undanskuffade och orättvist behandlade
i skattehänseende? Det skall
man nu rätta till genom att kosta på
30 miljoner och införa ett system, som
verkligen bevisar för dem att hela denna
propaganda varit oriktig. Åtminstone
socialdemokraterna kan väl inte beskyllas
för att ha misskrediterat sambeskattningssystemet.

Fru Hamrin-Thorell och även fru
Hultell sade, att arbetsbelastningen på
skattemyndigheterna inte får vara ett
skäl för avslag. Men är det någon mening
i att här i riksdagen genomföra
den ena skattereformen före och den
andra efter, om de blir illusoriska på
grund av att det inte är möjligt att rekrytera
personal till skattemyndigheterna?
Jag anser det verkligen beklagligt,
som jag anförde tidigare, att vi
ännu inte har kunnat göra 1961 års
taxeringsreform verkligt effektiv och
att miljarder fortfarande undandras

Ang. frivillig särbeskattning av makar
beskattning därför att vi inte kan få
tillräckligt med folk. Vi skall väl under
sådana förhållanden inte ge skattemyndigheterna
en ytterligare arbetsbelastning
för att kunna ge en skattelättnad
åt sådana, som i dagens läge inte
är i särskilt stort behov av en lättnad.

Fru Hamrin-Thorell slutade med alt
säga, att hon ansåg det lyckligt med
mindre skatter för små inkomsttagare.
Det gör jag också! Men då skall man
väl inte börja med att offra 30 miljoner
på dem som inte har behov av en skattesänkning.

Herr SCHÖTT (h):

Min kära partikollega fru Hultell
ifrågasatte riktigheten av reservanternas
uttalande, att de invecklade bestämmelserna
i systemet kommer att förorsaka
de lokala skattemyndigheterna ett
avsevärt merarbete.

Jag vill säga, att på denna punkt bör
det i kammaren inte råda någon som
helst tvekan: det här kommer att innebära
en avsevärt ökad arbetsbörda
för dessa myndigheter. Jag anser emellertid
att detta inte får vara avgörande.
Anser man att reformen är riktig och
rättvis, bör man givetvis rösta för den.
Jag utgår från att statsmakterna kommer
att se till att det finns tillräcklig
arbetskraft på häradsskrivarkontoren
och uppbördsverken. Det är deras skyldighet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Jag vill bara nämna ett par synpunkter
med anledning av herr John Ericssons
anförande om reservation II.

Att det förslag som framlagts av uppbördsutredningen
gäller större belopp
än de rcstitutioner, som skulle kunna
komma i fråga i det fall som vi i dag
har att behandla, tycker jag ytterligare
motiverar den del av reservanternas yrkande
som innebär att problemet skall
tas upp till behandling över hela fältet,
d. v. s. att översynen skall avse alla författningar
som gäller restituerande av

112

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar
skatt. Inte heller anser reservanterna i
övrigt att man kan lösa problemet bara
på det sätt som utredningen har föreslagit.

Om det nu skulle gälla ett större belopp,
vill jag fråga herr John Ericsson
om han verkligen är tillfredsställd med
att någon ränta icke skall utgå på det
skattebelopp som visar sig oriktigt inbetalat
och därför efter många år måste
återbetalas. Det är nämligen exakt vad
som kan bli följden om man tillämpar
de regler som uppbördsutredningen bar
föreslagit. Jag är dock den förste att
medge att utredningens förslag i flera
fall innebär väsentligt större rättvisa än
vad som nu gäller; det är alltså i fråga
om sådana fall där vederbörande får
bifall till sin klagan i prövningsnämnden
eller i kammarrätten, under förutsättning
att det går mycket fort. Men om
behandlingen av besvären tar flera år,
löses inte problemet, och då tycker jag
det är alldeles fel att ränta icke skall
utgå.

Nu vill jag också säga ett par ord
till herr Einar Eriksson, som påstår att
de borgerliga i åratal har propagerat
om sambeskattningens orättvisor. Jag
vet att herr Einar Eriksson räknar
folkpartiet till »de borgerliga», och jag
vill därför upplysa honom om att han
talar i nattmössan när det gäller folkpartiets
yrkanden. Jag har sysslat länge
med den här frågan, och jag har riktat
starka anmärkningar mot att kvinnor
som går ut i arbete icke får det förvärvsavdrag,
som skulle vara motiverat,
men jag har aldrig sagt att sambeskattningen
i och för sig skulle vara
det avgörande skälet till att orättvisa
uppstår. Jag vill tillägga, att den uppfattningen
såvitt jag vet är tämligen allmän
inom folkpartiet, att det är motiverat
att stimulera kvinnorna att gå ut
i arbete genom förvärvsavdrag eller liknande,
som så att säga ersätter kostnader
för intäktens förvärvande, men
jag har icke hört att man på vårt håll
dragit fram sambeskattningen som huvudskäl
i det sammanhanget.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! I anledning av att herr
Lundström återkom till ränteersättningarna
vill jag tillägga, att om Kungl.
Maj :t nu tar upp de här spörsmålen
till behandling, kommer den behandlingen
uppenbarligen att gälla restitution
av räntor, oavsett vilket belopp det
är fråga om. Jag kan inte föreställa mig
att man vid en översyn av sådana här
bestämmelser inte skulle ge vissa kategorier
skattebetalare samma favör som
man skulle ge det stora flertalet.

Jag tycker att utskottets uttalande på
den punkten är alldeles klart, och det
finns ingen anledning att besluta någonting
särskilt i det avseendet.

Fru Hamrin-Thorell säger att det är
en säregen situation som här uppstått.
Det är väl riktigt. Jag tycker också att
det är en angenäm opposition, som jag
har fått av herrar Eriksson, Jansson
och andra. Men att vi dessutom skulle
lastas för att klappa varandra på ryggen
är nog ett alltför långsökt argument.
Nog kan man val få lov att göra det!

F''ru Hamrin-Thorell sade vidare att
jag inte visade någon entusiasm när
jag talade om förslaget, utan att jag
bara hamnat på yrkandet om bifall. Där
har ju även fru Hamrin-Thorell hamnat,
trots att hon förklarar att det inte
är någon lösning på problemet. När hon
säger detta, hur kan hon då begära att
jag skall visa entusiasm för denna lösning?
Jag tycker att det är dålig logik.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Anser herr Eriksson i
Uppsala att alla förvärvsarbetande makar
i detta land saknar varje uns av
ekonomiskt förstånd, så att de över
huvud taget inte kan ta ställning till förslaget
om sam- eller särbeskattning.
Hans inlägg måste nästan innebära detta.
Men det tror jag inte är riktigt. Människor
har nog i allmänhet ganska klart
för sig, hur systemet verkar.

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

113

Herr Eriksson vet dessutom lika litet
som vi, vilken skattekraft som frivillig
särbeskattning kommer att tillföra staten.
Varken han eller jag vet hur mycket
staten kommer att få in på det. Därför
vore det klokt att pröva även det
systemet, innan man är så säker på att
staten förlorar 30 miljoner kronor. Det
påståendet är bara eu hypotes, som jag
inte tror är hållbar.

Sedan måste jag beklaga att mitt och
fru Hultells sällskap är så besvärande
för utskottets ordförande. Jag tror att
vi kan lova att vi inte skall dra honom
in på alltför svåra villovägar utan i stället
försöka hälla honom på den rätta
vägen.

Kanske är det riktigt, herr talman,
som herr Eriksson säger, att den borgerliga
propagandan här varit givande. Det
måste i så fall anses vara ett ovanligt
lyckligt resultat att ha fått fram en proposition
i ärendet genom den propaganda
som förts från oppositionen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr John Ericsson
vill jag säga, att jag naturligtvis har fullt
klart för mig att beloppets storlek inte
kan få vara avgörande för om ränta
skall utgå på restituerade skattemedel.
Därom är vi fullt överens. Vad jag anmärker
på är tiden. Om ett belopp restitueras
efter många år —-i det åberopade
fallet efter åtta år — tycker jag att det
är fel att ränta inte skall utgå, beloppet
må sedan vara stort eller litet.

Jag vill också komplettera mitt yttrande
nyss med att säga, att när det
gäller högkvalificerade kvinnor som
skulle ha önskat ta arbete, har naturligtvis
sambeskattningen i vissa fall sin
betydelse. Den har dock aldrig utgjort
ett väsentligt led i propagandan att alla
blir lidande på sambeskattning, såsom
herr Eriksson i Uppsala ville låta påskina.

Ang. frivillig särbeskattning av makar

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell frågade
om jag trodde att alla förvärvsarbetande
makar i landet saknar ekonomiskt
förnuft, så att de inte skulle kunna
bedöma huruvida nu gällande sambeskattningssystem
eller särbeskattning
skulle vara till förmån för dem eller
inte.

Jag måste säga, att jag har en mycket
stor respekt för det ekonomiska förnuftet
hos svenska medborgare över huvud1
taget. Om de inte hade detta ekonomiska
förnuft skulle det praktiskt taget
inte finnas en enda förvärvsarbetande
kvinna ute i förvärvslivet, om man
alltså gått och trott på den missvisande
borgerliga propagandan som bedrivits.

Vad sedan gäller påståendet att särbeskattning
skulle kunna innebära ökade
inkomster för staten, så sade jag
i mitt första anförande att det är en
verkligt seriös fråga. Om man skulle
kxinna vinna den effekten genom att
stimulera till en verkligt stor insats, så
är särbeskattningen en investering som
verkligen lönar sig för samhället. Jag
utgår emellertid ifrån att allmänna skatteberedningen,
som hade att pröva denna
fråga, också gjorde det ordentligt.
Ändock landade allmänna skatteberedningen
i det konstaterandet att en frivillig
särbeskattning inte skulle leda
till en arbetsmarknadspolitisk effekt.
Därför rekommenderade man inte det
förslaget.

Jag bygger mitt antagande på detta
faktum och inte på några egna funderingar.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag har åtskilliga gånger
under denna session tagit kammarens
tid i anspråk med synpunkter just
i skatteärenden. Jag skall denna gång
försöka att bli en angenäm opponent
till både herr Ericsson i Kinna och herr
Einar Eriksson i Uppsala.

114

Nr 21

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar

Jag tycker nämligen att såväl reservanterna
som utskottet till en del har
gått förbi en mycket viktig tankegång
i de två motioner som har väckts i förevarande
ärende, motionerna 1:687 och
II: 812. Båda dessa motioner är välvilligt
inställda till finansministerns förslag
att införa frivillig särbeskattning.
Vi har emellertid av principiella skäl
ansett det olämpligt att vid särbeskattning
av makar bibehålla en avdragsrätt,
som inte tillkommer ensamstående
skattskyldig. När vi som hävdar att särbeskattning
i framtiden kommer att vara
den enda riktiga och rimliga lösningen
har fört vårt resonemang — ett
resonemang, herr Paul Jansson, som är
betydligt mer nyanserat än en del inlägg
som man får höra från företrädarna
för sambeskattning — har det skett
med utgångspunkt från 1970- och 1980-talens samhälle då kvinnorna, eftersom
de som unga flickor har fått en mycket
bättre utbildning, har mycket större
anledning ur egen och ur samhällets
synpunkt, det visar långtidsutredningen,
att gå tillbaka till förvärvsarbete
kanske redan några år efter det att barnen
fötts.

Vi har alltså här fört ett principiellt
resonemang med sikte på framtiden. Vi
har ingalunda sagt att detta är någon
undermedicin. Såvitt jag vet har ingen
fällt ett sådant yttrande. Tvärtom har
det vid flera tillfällen sagts att det i dagens
situation inte går att införa ett sådant
system, även om det vore rättvisare
och riktigare, eftersom man mer
och mer har börjat betrakta två äkta
makar som två fristående personer med
individuella rättigheter i nästan alla
civilrättsliga och samhälleliga sammanhang
—■ utom just i skattehänseende,
där familjen betraktas som en enhet
och där skattesystemet bygger på att
mannen är familjeförsörjare.

Det är riktigt att sambeskattningen
är mest förmånlig för de flesta, men ur
arbetsmarknadssynpunkt — arbetsmarknaden
om tio år, då de gifta kvinnorna
väl till 65 å 70 procent är ute i

förvärvslivet, i varje fall i de högre åldrarna
— är det trots allt de dubbla ortsavdragen
som gör att kvinnorna kommer
att märka att mannen redan har
utnyttjat deras avdrag. Därför har vi
hävdat att det i framtiden, då man har
kommit över vissa tröskelbesvärligheter,
kommer att krävas särskilt hänsynstagande
och särskilda bestämmelser.
Då kommer, föreställer vi oss, särbeskattningen
och dess princip att vara
riktigare och rimligare, kombinerad
med andra åtgärder för barnens del i
form av ett bidragssystem.

Dessa synpunkter ligger bakom vårt
resonemang. Vi hävdar inte, att enbart
beskattningens utformning kommer att
avgöra hur framtidens skattesystem
och framtidens arbetsmarknad skall utformas.
Vi hävdar dock med bestämdhet
att skattesystemet är en integregrande
del i bilden.

När vi utifrån dessa principiella synpunkter
mer och mer började överväga
särbeskattningssystemet i diskussionen
hade vi nog hoppats att man skulle förstå
det principiella hänsynstagande,
som ligger bakom förslaget, att när man
väljer ut en liten grupp, som har möjligheten
att använda ett helt nytt och
helt oprövat skattesystem, så skulle
man också frångå en del av de avdragsbestämmelser,
som vi principiellt tar
avstånd ifrån. I detta avseende är jag
en aning besviken på både herr John
Ericsson och herr Einar Eriksson.

Jag tycker emellertid att det ändå är
så stora fördelar förknippade med att
vi trots allt får pröva detta system, att
jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Min vän herr Einar
Eriksson i Uppsala uppkallade mig till
detta anförande genom det generösa
sätt varpå han här stiftade ett sällskap
där vi blev placerade — jag vill markera
min position i sällskapet, och det
är till den ändan jag har begärt ordet.

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

115

På s. 16 i ut; kottets betänkande finns
två rader som möjligen kan bli historiska.
Det står: »Utskottet är medvetet
om att utbredda vanföreställningar
om sam- och särbeskattningens verkningar
råder bland de skattskyldiga.»

Jag tror att det är av mycket stort
värde att ett enigt utskott ställt sig
bakom den skrivningen. Det underliga
är bara att dessa vanföreställningar —
eller vaneföreställningar —- tycks sprida
sig själva eftersom alla här förnekar
att man varit med om att sprida
dessa föreställningar.

I och för sig skulle jag inte heller ha
brytt mig om det, men dessa van- eller
vaneföreställningar har fått vissa praktiska
konsekvenser som jag mött på ett
verksamhetsområde utanför riksdagen.
Jag är med och handlägger en liten del
av sjukvårdens angelägenheter, och där
har vi upprepade gånger från personalsidan
mött påståendet: Nu slutar

den och den på grund av att sambeskattningen
är så betungande, nu vill
inte den och den fortsätta längre med
hänsyn till sambeskattningen.

Jag tror att det skulle vara mycket
värdefullt om man finge bort de föreställningarna.
Den ögonblickliga effekten
skulle väl inte, som några kanske
tror, bli en snabb tillrusning till arbetsmarknaden,
men om bara denna
vanföreställning kom bort är det i alla
fall tänkbart att man lättare skulle kunna
rekrytera folk på områden där detta
nu möter svårigheter.

Det kan alltså ha ett pedagogiskt värde
att människor i fortsättningen dels
av utskottets uttalande får klart för sig
att föreställningen om sambeskattningens
förödande konsekvenser är felaktig,
dels genom skattesystemets utformning
tvingas att tänka själva i sådana här
sammanhang. Skulle dessutom de mycket
förhoppningsfulla få rätt så till vida,
att ett betydande antal människor söker
sig ut på arbetsmarknaden, så betalar
ju det igen en rätt stor del av de
här 30 miljonerna.

Men som sagt: även om det gäller rätt

Ang. frivillig särbeskattning av makar
mycket pengar och jag i långa stycken
delar herrar Erikssons och Janssons
betänkligheter, tycker jag att det är
värt att göra detta försök. Därför yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall bara göra ett
kort inlägg med anledning av fröken
Mattsons och herr Petterssons anföranden
nyss.

Vi är väl alla medvetna om att mycket
utbredda vanföreställningar har rått
beträffande sam- och särbeskattningens
verkningar, så som bevillningsutskottet
har påpekat. Men jag vill därtill
peka på en sak som hänt under
vårriksdagen och som förskjutit antalet
av dem som kan ha fördel av särbeskattning.

Det gäller ju här som regel personer
med relativt höga inkomster, och folkpensionsavgiften
har hittills utgått med
högst 600 kronor. Genom beslut av riksdagen
i vår har maximum höjts till
1 200 kronor, 4 procent av 30 000 kronors
inkomst. Vid särbeskattning kommer
ett par äkta makar med högsta
avgift att få betala inte sammanlagt
1 200 kronor utan 1 200 kronor var i
folkpensionsavgift. Därvid uppstår en
merkostnad upp till 1 800 kronor för
makar som begär särbeskattning i förhållande
till tidigare, och det betyder
rätt mycket för de 10 procenten av cirka
700 000 äktenskap där båda makarna
har beskattningsbar arbetsinkomst. Det
är således motsatsen till vad fröken
Mattson här menade. Enligt min mening
ligger det en hel del logik i att makar
som särbeskattas skall bli behandlade
var för sig som en ensamstående, ogift
person, men om man begär särbeskattning
blir alltså effekten i detta fall en
straffskatt på upp till 1 800 kronor för
pensionsavgiften.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yr -

116

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. frivillig särbeskattning av makar
kats propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas i anslutning
till avgivna reservationer,
först särskilt angående fråga om avslag
på Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
därefter särskilt beträffande punkten
A såvitt avsåge ränta i vissa fall,
ytterligare särskilt rörande punkten A
i vad gällde ikraftträdandebestämmelserna
samt slutligen särskilt med avseende
å utskottets hemställan i övrigt.

Beträffande fråga om avslag på
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
såvitt gällde motionen II: 828 samt vidare
på godkännande av den av herr
Einar Eriksson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
30 såvitt gäller motionen II: 828, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Einar Eriksson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen och avslås alltså
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Då emellertid herr Eriksson, Einar,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 19.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten A såvitt avsåge ränta i vissa
fall, anförde nu herr talmannen, hade
yrkats dels bifall till densamma, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Stefanson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30
punkten A såvitt avser ränta i vissa
fall, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

117

Ja —66;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen beträffande
utskottets hemställan i punkten A
i vad anginge ikraftträdandebestämmelserna
till ifrågavarande förordningsförslag
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30
punkten A såvitt avser ikraftträdandebestämmelserna
till ifrågavarande förordningsförslag,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Da emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ang. fortsatt valutareglering

Ja — 66;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i förevarande
betänkande.

Ang. fortsatt valutareglering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 5 mars 1965 dagtecknad proposition,
nr 71, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade Kungl. Maj:t

dels begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat;

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av valutaförordningen den 5 juni 1959
(nr 264).

Den tid för vilken förordnande om
fortsatt valutareglering avsåges bliva
meddelad och valutaförordningen äga
fortsatt giltighet var den 1 juli 1965—•
den 30 juni 1966.

Till utskottet hade även hänvisats de
i anledning av propositionen väckta likalydande
motionerna nr 696 i första
kammaren av herrar Hilding och Gustaf
Henry Hansson samt nr 822 i andra
kammaren av herr Bengtson i Solna
m. fl., vari yrkats, i första hand, att
riksdagen skulle avslå propositionen
och, i andra hand att, därest detta yrkande
icke bifölles, riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t skyndsamt
måtte verkställa utredning rörande ändringar
av valutaregleringen i enlighet

5f Borsta kammarens protokoll 11)65. Nr 24

118

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. fortsatt valutareglering

med de riktlinjer som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

A. med avslag å motionerna 1:696
och II: 822, såvitt nu vore i fråga, samtycka
till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad i den
förevarande propositionen förordats;

B. vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

C. besluta att motionerna 1:696 och
11:822 i övrigt icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hilding, Åkerlund, Lundberg, Regnéll,
Larsson i Umeå och Hgltander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna 1:696
och II: 822, såvitt nu vore i fråga, avslå
förevarande proposition i vad den
avsåge begäran om riksdagens samtycke
till förordnande om fortsatt valutareglering; B.

besluta att propositionen i vad den
avsåge inhämtande av yttrande över
vid densamma fogat förslag till förordning
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. — därest i motsats mot vad här
yrkats samtycke skulle givas till förordnande
om fortsatt valutareglering —
besluta att med bifall till motionerna
I: 696 och II: 822, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t skyndsamt måtte verkställa
utredning rörande ändringar av
valutaregleringen i enlighet med de
riktlinjer som angivits i motionerna.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Denna proposition angående
en förlängning av valutaregleringen
återkommer lika monotont år
efter år som den begäran som framläggs
om befrielse för riksbanken från
att inlösa sina sedlar med guld. I år
är det alldeles påtagligt att ärendet har
behandlats med en viss slentrian. Propositionen
läggs fram under åberopande
av att samma motiv som under tidigare
år fortfarande torde vara tillämpliga.

I propositionen sägs emellertid, att
det i praktiken har skett en så liberal
tillämpning av valutaregleringens bestämmelser,
att det inte — om jag har
förstått det rätt —- spelar någon nämnvärd
roll huruvida man behåller valutalagen
och valutaförordningen som de nu
är och därmed också den valutareglering
som vi nu har. Det sägs också att
värdepappershandeln egentligen är det
enda, som nu i praktiken är reglerat.
Såsom anledning härtill åberopas att
penningpolitiska skäl nödvändiggör en
reglering av värdepappershandeln, enär
den annars skulle kunna påverka likviditeten
i samhället på ett ogynnsamt
sätt.

Utvecklingen utanför vårt lands gränser
står emellertid inte fullt så stilla
som det står stilla i tankebanorna på
regeringen närstående håll. Det finns
alla skäl att fråga sig, om det inte har
hänt någonting på det internationella
fältet sedan i fjol. Eftersom nu ingenting
därom är sagt i propositionen och
ännu mindre i utskottsutlåtandet — utskottet
gör ju bara en hänvisning till
propositionen och refererar den inte
ens — är det skäl för mig att med några
ord beröra vad som sedan i fjol har ägt
rum. Två saker är av intresse i detta
sammanhang.

Den första är att organisationen OECD
i juli månad i fjol — alltså sedan riksdagen
förra året behandlade detta ärende
— beslöt vissa utsträckningar av liberaliseringen
till att omfatta, som det
heter, praktiskt taget alla viktigare slag

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

119

av kapitalrörelser. Syftet med utvidgningen
är främst att föra upp stadgan i
nivå med den friare behandling som
flertalet medlemsländer i ökad utsträckning
tillämpar för kapitalbetalningar.
Samtidigt har man velat skapa utrymme
för framtida liberaliseringssträvanden.
Därtill kommer att ett av skälen
till OECD:s uppträdande och dess förslag
i det här hänseendet har varit, att
man inom den gemensamma marknaden
gått vidare på liberaliseringens område
och antagit ytterligare liberaliseringsregler.

Sveriges uppträdande har emellertid
varit utomordentligt sterilt. Vi har reserverat
oss efter samma grunder som
tidigare, och vi har reservationer under
sju rubriker. Om dem kan man
säga, att tre är av det slaget att de kan
accepteras även från oppositionens synpunkt,
enär de gäller lagar och förordningar
i vårt land som inte hänger ihop
med just själva valutaregleringen; jag
hänvisar då främst till 1916 års lag angående
vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom etc. Men sedan
har vi ytterligare inskränkningar i rätten
att handla med värdepapper, och
jag tycker att de reservationerna är
överflödiga och mycket väl skulle kunna
dras tillbaka. Det skulle ju vara helt
i linje med det av oss proklamerade intresset
för liberalisering och för samarbetet
inom OECD.

Till detta kommer ytterligare ett skäl,
och det är att man i Förenta staterna sedan
i fjol har fått ett kommittéförslag
framlagt på presidentens beställning, ett
kommittéförslag som går ut på att Förenta
staterna borde försöka arbeta för
en liberalisering av värdepappershandeln
och av kapitalrörelserna över huvud
taget. .lag vill emellertid först erinra
om att i mitten av år 1963 föreslog
president Kennedy att man skulle
införa en ränteutjämningsskatt för att
därmed motverka det förhållandet att
räntorna i Europa — inklusive Sverige
— är högre än i Förenta staterna. Det
är naturligtvis ingen tvekan om att den

Ang. fortsatt valutareglering
skatten inte är en liberaliseringsåtgärd i
och för sig, och den är inte särskilt
omtyckt av den kommitté som jag nyss
har åberopat. Den kommittén anser, att
man borde sträva efter att underlätta
för utlänningar att placera pengar i
Förenta staterna. Därmed skulle man få
kapital att gå i riktning från Europa
till Amerika och inte bara, såsom fallet
har varit under de senaste åren, att det
går mycket privat kapital från Amerika
till Europa. Det är detta förhållande
som bidragit till införandet av ränteutjämningsskatten.

Den kommitté, som jag här talat om,
har uttalat önskemål om att Förenta staterna
skulle ta diplomatiska initiativ
för att steg för steg försöka få bort de
återstående kontrollerna särskilt i Europa
över kapitaltransaktioner. Jag känner
inte till huruvida några sådana
framställningar har gjorts på diplomatisk
väg till vårt land. Det skulle väl
ha sipprat ut, om så varit fallet. Det
har kanske inte gjorts framställningar
ännu, men det är inte uteslutet att de
kommer.

Under alla förhållanden är slutsatsen
av de här båda händelserna, som alltså
inträffat sedan i fjol, att man nog strävar
på olika håll att försöka få till
stånd en ytterligare liberalisering av
kapitalrörelserna och då framför allt
värdepappershandeln.

Om man ser det ur något större perspektiv
kan det inte förnekas att det i
den nuvarande utvecklingen på detta
område finns tendenser, som går emot
reglerande åtgärder, och det skulle väl
i och för sig vara mycket beklagligt.
Sverige borde kunna tillåta en fri värdepappershandel.
Vår valutaställning är
inte så dålig att vi kan säga att detta är
skäl nog för att vi skulle vägra att gå
med på en sådan uppmjukning på detta
område. Jag tycker nog att den proposition
som finansministern framlagt
kunde ha varit litet bättre motiverad,
och mera utförligt motiverad, och inte
bara innehållit en hänvisning till att
man av penning- och valutapolitiska

120

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. fortsatt valutareglering

skäl inte anser sig kunna frige värdepappershandeln.
Jag tror alltså att det
är starka motiv för att det verkligen blir
en ändring i vår inställning. Jag vågar
i varje fält uttala förhoppningen, att finansministern
under ett kommande år
vill vara något mera tillmötesgående på
denna punkt.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den reservation som är fogad
till bankoutskottets utlåtande nr 32 och
som innehåller yrkanden i två hänseenden.
Dels hemställes att riksdagen måtte
avslå propositionen i vad den avser
begäran om riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
— därmed upphävs ju inte valutalagen,
det är bara ett förordnande. Dels hemställes,
om detta inte kan godtas av riksdagen,
att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t skyndsamt måtte verkställa
utredning rörande ändringar av valutaregleringen
i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets föreliggande
utlåtande nr 32 bär utskottet
behandlat Kungl. Maj:ts proposition nr
71 med hemställan om fortsatt valutareglering
för tiden 1 juli 1965—30 juni 1966.

Utskottet delar helt departementschefens
uppfattning att valutaregleringen
till den del som nu främst är i funktion,
nämligen i fråga om värdepappershandeln
över gränserna, utgör ett mycket
väsentligt ekonomiskt-politiskt instrument,
vars avskaffande skulle avsevärt
begränsa möjligheterna att föra en effektiv
stabiliseringspolitik. Utskottet
åberopar i detta sammanhang även den
liberalisering som under senare år skett
i den praktiska tillämpningen av valutaregleringen.
Detta erkänns även av
reservanterna inom utskottet. Det torde
också vara av värde att här påpeka, att
mycket stora delar av betalningarna till
och från utlandet i praktiken inte är
underkastade någon begränsning genom

valutaregleringen. De löpande betalningarna
är som bekant undantagna
från regleringen. I fråga om kapitalrörelserna
gäller att ansökningar om direkta
investeringar i utlandet har bifallits
så gott som undantagslöst under senare
år. Förhållandet har varit detsamma
beträffande ansökningar om utländska
direkta investeringar här i vårt
land.

Det kan nämnas att under tioårsperioden
1955—1964 tillstånd till direkta
investeringar i utlandet lämnats på ett
sammanlagt belopp av inemot 3,2 miljarder
kronor, varav inte mindre än
750 miljoner kronor under 1964. Det
har även lämnats tillstånd till finansiell
upplåning utomlands. Dessa tillstånd
har avsett mycket betydande belopp,
och de har lämnats i huvudsak till fartygsbyggen
och finansiering av svenska
investeringar i utlandet liksom till utländska
dotterbolag här i Sverige.

Det skulle vara mycket mer att säga
med anledning av herr Åkerlunds -—• låt
mig kalla det så — mycket vetenskapliga
resonemang beträffande våra ekonomiska
förbindelser i övrigt, men jag
tror att det är onödigt att förlänga debatten
just på denna punkt med hänsyn
till att det i senare utlåtanden från
bankoutskottet kommer fram saker som
rent lokalt har större intresse för de
flesta av kammarens ledamöter.

Med åberopande av vad jag här sagt
ber jag att få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande nr 32 på samtliga
punkter.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Det framgår av närvaroJörteckningen
till detta utlåtande från
bankoutskottet, att vi från centerpartiet
ej heller i år har ställt oss på samma sida
som högern och folkpartiet i detta
ärende. De ord som användes av herr
Åkerlund om »monotont återkommande»
och »slentrianmässighet» var ord
som av mig yttrades i bankoutskot -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

121

tet om reservationen och om motionen,
men som han här har applicerat på propositionen.
Även reservanterna medger,
att de valutavårdande myndigheterna
iakttagit en mycket liberal tillämpning
när det gällt vahitaregleringsärenden
och att det knappast är annat än värdepappershandeln
som man alltjämt håller
en viss kontroll över.

Och jag tycker, det måste jag medge,
att det är en nationell angelägenhet att
vi inte släpper all världens vindar lösa
in över gränserna i detta avseende.
Vi kan vid hastigt uppkommande situationer
i världen behöva ha den beredskap
som ändå känns så pass ringa i
dag — det medgives från alla håll. För
övrigt kom ju herr Åkerlund, som talade
å reservanternas vägnar, bl. a. med
påpekandet att åtgärder från USA:s sida
som t. ex. ränteskatteförslaget inte alls
gick i liberaliserande anda.

Jag tror att olika länder i detta avseende
agerar efter sina egna förhållanden
och för att skydda sina egna intressen.
Om vi ser på Holland, tror jag
inte att holländarna kan vara särskilt
lyckliga över att den amerikanska finansvärlden
har marscherat in över deras
gränser, investerat och etablerat sig
på ett sådant sätt att holländska näringslivet
i dag är i högsta grad beroende
av just amerikansk investeringsvilja.
Ty det amerikanska kapitalet är
mycket lättrörligt och vandrar över
gränserna än hit och än dit, men det är
mycket intresserat av den europeiska
marknaden, och man skulle från amerikanskt
håll säkerligen gärna se att här
bleve öppna gränser också runt Sverige.

För övrigt liar jag själv i visst sammanhang
upplevat hur resonabla våra
valutamyndigheter är när behov uppkommer
även för enskilda företag att
transferera kapital över landets gränser.
Det är en liberal tillämpning, och
(ten nuvarande valutaregleringen känns
icke onödigt betungande, utan den plågan
kan alltjämt bäras. Som sagt — propositionen
återkommer årligen av för -

Ang. fortsatt valutareglering
fattningsskäl, men motionen behöver ju
inte återkomma lika årligen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Ståhle talade
framför allt om friheten när det gäller
kapitalrörelser för direkta investeringar.
I reservationen har vi också vitsordat
att riksbanken tillämpar bestämmelserna
mycket liberalt och ger den
friheten.

Yad frågan emellertid gäller är värdepappershandeln,
och det är den som
är motivet för finansministerns proposition.
Det åberopar han direkt själv.
Den skulle vara av så utomordentlig betydelse
att om man skulle släppa den
fri skulle det vara, för att tala med herr
Nils Theodor Larsson, som att all världens
vindar skulle släppas lösa över
vårt land — eller hur orden föll — om
någon enskild individ skulle vilja köpa
ett värdepapper i amerikansk valuta
eller någon amerikan skulle vilja köpa
något svenskt värdepapper.

Jag tycker att herr Nils Theodor
Larsson tog i väl hårt på den punkten
när han talade om de faror som skulle
uppkomma om man gjorde en liberalisering
av värdepappershandeln.

Jag vill emellertid framhålla, att det
såsom kapitalrörelserna nu fungerar i
vårt land inte möter något hinder för
främmande kapital att komma in i vårt
land, bl. a. i form av leverantörskrediter,
och det vitsordas senast i kompletteringspropositionen.
Landet är alltså
öppet för sådant i betydande utsträckning
redan nu. Valutarcgleringen lägger
inte hinder i viigcn för detta — och
kan det förmodligen inte heller. Men
det ligger ett inslag av råttfälletaktik i
att tillåta kapital att flyta in, men vara
utomordentligt restriktiv när det gäller
en rimlig rörelse åt det andra hållet.

Vad frågan gäller skall jag tillåta mig
att ytterst enkelt konkretisera på sam -

122

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. fortsatt valutareglering
ma sätt som jag gjorde i utskottet genom
att som exempel bara nämna, att
om vi har en person här i landet, som
har kapital i Amerika och får pengar
ifrån det, så har han en dollarinkomst,
och de pengarna är han nödsakad att
inleverera till riksbanken. Men det är
väl inte alldeles orimligt att låta en person
som har egna dollarförtjänster få
använda dem exempelvis för att utöka
sitt innehav av värdepapper utomlands.
Det är naturligtvis mycket bra, om
man sitter i ett stort bolag och får tilllåtelse
av myndigheterna att göra en
mångmiljoninvestering i ett annat land.
Men om man nu bara är en liten vanlig
enkel Medelsvensson, som skulle vilja
göra en liten affär, så är han utesluten.
Jag tycker ändå det är ganska onödigt
att det skall vara på det sättet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna A och
B av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
angående punkten C.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkterna A och
B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkterna
A och B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten C framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

123

talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. riksbankens sedelutgivning

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 5 mars 1905 dagtecknad proposition,
nr 72, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning; dels

medgiva att riksbanken för tiden
den 1 juli 1965—den 30 juni 1966 finge
fritagas från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar, om förhållandena
gåve anledning till detta.

Det förslag i fråga om riksbankens
sedelutgivningsrätt, som framlagts i
propositionen, innebar, att särskilda bestämmelser
om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skulle
gälla även för tiden den 1 juli 1965—
den 30 juni 1966. Maximibeloppet för
sedelutgivningsrätten hade föreslagits
höjt från 9 200 till 9 700 miljoner kronor.

Ang. riksbankens sedelutgivning

Till utskottet hade även hänvisats de
i anledning av propositionen väckta likalydande
motionerna nr 668 i första
kammaren av herrar Åkerlund och Gustaf
Henry Hansson samt nr 789 i andra
kammaren av herrar Carlshamre och
Nordgren, vari hemställts,

dels att riksdagen måtte bifalla propositionen,
dock med den ändringen,
att riksbanken skulle utgiva sedlar till
ett belopp av högst 9 600 miljoner kronor; dels

ock att riksdagen måtte besluta,
att riksbankens metalliska kassa skulle
förstärkas med lägst 300 miljoner kronor
under år 1965.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

1. med avslag å motionerna I: 668
och II: 789, såvitt nu vore i fråga, antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning; 2.

medgiva, att riksbanken finge för
tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966
fritagas från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar, om förhållandena
gåve anledning till detta;

3. besluta, att motionerna 1:668 och
11:789 i övrigt icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund och Lundberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 och 3 hemställa, att riksdagen
måtte

1. med bifall till motionerna I: 668 och
11:789, såvitt nu vore i fråga, antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

124

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. riksbankens sedelutgivning

dock med i punkten angiven lydelse av

1 §;

3. besluta, att riksbankens metalliska
kassa skulle förstärkas med lägst 300
miljoner kronor under år 1965.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
har en reservation, som avser dels
en begäran om viss maximerad sedelutgivning
under innevarande kalenderår
och dels en begäran om anskaffning
av guld.

Beträffande sedelutgivningen har jag
tidigare vid två tillfällen redogjort för
min principiella syn på dess betydelse.
Det finns, såvitt jag förstår, ingen grund
för att ta kammarens tid i anspråk ytterligare
på den punkten, utan jag kan
ägna ett par ord åt själva tillämpningen
av dessa bestämmelser. Frågan hänger
samman med det förhållandet att vår
nuvarande riksbankslag i vissa hänseenden
är under omarbetning, och det
har den varit under många år, utan
att vi har fått något förslag till ny lagstiftning.
Vi har begärt en sådan, och
på den punkten råder enighet inom utskottet.

Lagstiftningen om den sedelutgivning
vi har är ett provisorium, och från
riksbankens sida har klart framskymtat,
att man icke önskar att denna lagstiftning
skall försvinna, utan att den,
som ett provisorium betraktat, ännu
fyller en funktion. I det hänseendet vill
jag instämma i den uppfattning som
riksbanken på olika sätt har låtit framskymta.

Beträffande frågan om de kvantiteter
i ökad sedelutgivning, som man har
begärt, finns ett par fakta att notera. I
fjol begärde riksbanken att få en ökning
av sedelutgivningsrätten med 800
miljoner kronor, medan vi kom med
ett bud på 600 miljoner kronor. Vid
den diskussion som försiggick om detta
i fjol i denna kammare framhöll jag,
att man i och för sig kan säga, att det
inte spelar någon avgörande roll om
man i en lagstiftning av denna typ

skulle stanna för 100 miljoner kronor
mer eller mindre vid fastställandet av
en sådan här gräns. Det väsentliga är
det allmänna hanterandet av likviditeten.
Vi kan nu i efterhand konstatera,
att den största ökningen i sedelomloppet
jämfört med föregående år som inträffade
i fjol uppgick till ca 500 miljoner
kronor. Den marginal på 600 miljoner
kronor, som vi i vår motion i fjol
hade erbjudit, hade alltså varit fullt tillräcklig
i och för sig.

Nu har riksbanken inte begärt en lika
stor ökning av sedelutgivningen i år
utan begränsat sig till att begära en
ökning med 500 miljoner kronor. Jag
tror att detta är de facto ett erkännande
av det förhållandet, att det genom den
stora ökningen i fjol i själva verket skapats
en marginal på ungefär 300 miljoner
kronor. Jag är tillfredsställd med
att riksbanken sett på saken på detta
sätt och visat försiktighet i år. Det skulle
därför i och för sig ha funnits skäl
för mig att kunna godta den siffran.
Jag har dock inte gjort det utan har
tillsammans med några partikamrater
motionerat om en ökning med endast
400 miljoner kronor, vilket skulle betyda
en faktisk marginalökning med 700
miljoner kronor. Detta tycker jag borde
med en försiktig politik från riksbankens
sida vara tillräckligt. Jag anser
mig utöver detta inte böra ytterligare
motivera det förslag som vi här
framlagt.

Jag skall därefter säga ett par ord
om en annan fråga, nämligen det kanske
litet egendomliga i att komma och
begära att riksdagen skall besluta att
riksbanken skall öka sitt guldinnehav.
Det är ju utan vidare klart, att man
helst skulle ha sett att ett vanligt omnämnande
i ett utlåtande skulle ha kunnat
föranleda riksbanken att agera för
sig själv — det är en ordning som är
naturlig och som jag skulle önska kan
tillämpas i fortsättningen. Emellertid
uttalade jag ett allmänt hållet önskemål
i fjol om att riksbanken skulle observera
vad som var på väg på detta om -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

125

råde, men tyvärr märktes ingen reaktion
från riksbankens sida, utan det
verkade som om man alls icke trodde
att denna fråga hade något intresse utan
var ett rent akademiskt spörsmål. Så är
det emellertid inte.

Tankegången är den att vi måste ha
en viss icke alltför ringa likviditet när
det gäller vårt förhållande till andra
länder. Som likvida medel i internationella
sammanhang intar guldet rangplatsen
nr 1, och i andra hand förekommer
valutor, och de som närmast
är aktuella är dollarn och pundet. Vi
fick emellertid under fjolåret uppleva
en ganska skakande kris när det gäller
pundet, och även när det gäller dollarn
har man sedan ett par år tillbaka
på grund av den ogynnsamma betalningsbalansen
i ett så eljest utomordentligt
starkt land som Förenta staterna
märkt vissa tendenser till att centralbanker
och även privatbanker inte är
så intresserade på samma sätt som tidigare
att lägga sig till med dollar.

Under sådana förhållanden var alltså
min under fjolåret motionsvägen framförda
uppfattning den, att vi borde liberalisera
våra kapitalrörelser så att privata
intressen kunde gå ut på den internationella
kapitalmarknaden, naturligtvis
i relativt begränsad utsträckning,
och att riksbanken för sin del
borde stärka sin likviditet genom att
förse sig med detta likvida medel nr 1,
guldet, och minska något på innehållet
i sin portfölj av huvudsakligen utländska
statspapper, vilka till största
delen består av dollar och pund. Om
man lättade litet å valutaregleringen,
skulle man kunna låta privata intressenter
använda detta kapital för placeringar
och för att nyttiggöra dem utomlands,
under det i och för sig mycket
rimliga antagandet att det privata näringslivet
har större möjligheter att
göra ett sådant kapital räntebärande än
vad eu centralbank kan ha. Centralbanken
tvingas ju att placera sina pengar
i form av exempelvis skattkammarviixlar
och liknande papper.

Ang. riksbankens sedelutgivning

Den tanken, som jag framförde i fjol,
vann ingen anklang och, som sagt,
ingen reaktion märktes från riksbanksfullmäktiges
sida. Vi har fått valutaregleringslagen
förlängd, och ingenting
har gjorts när det gäller det viktigaste
likvida medlet, som är guldet.

Därtill vill jag framhålla en annan
sak som innebär något nytt i förhållande
till i fjol. Det finns en sammanslutning,
den s. k. Parisklubben eller tioländersklubben,
som funderar mycket
på hur man skall ordna det internationella
penningsystemet och placeringen
av likvida tillgångar. Bland annat
har denna sammanslutning upptagit till
diskussion frågan om hur centralbankerna,
som förutsättes skola samarbeta
inbördes — inte bara i dessa tio länder
utan i alla som är med i internationella
valutafonden —, skall kunna komma till
en överenskommelse om hur länderna
skall fördela sina utlandstillgångar mellan
å ena sidan guld och å andra sidan
reservvalutor eller nyckelvalutor, som
de också kallas. Det gjordes en undersökning
av detta under sommaren i fjol,
och resultatet därav presenterades i
form av ett uttalande, i vilket man bl. a.
redovisade att fördelningen av tillgångarna
mellan guld och utländska värdepapper
av den typ jag nämnde, valutor
som vi kallar dem, för Sveriges del låg
osedvanligt dåligt till. Vi har en mycket
ringa andel av våra tillgångar placerad
i guld, medan de övriga som ingår
i tioländersgruppen har mycket stora
andelar guld i sina utländska tillgodohavanden.
Det är rätt anmärkningsvärt
att ett land som Förenta staterna över
huvud taget inte accepterar utländska
valutor annat än i mycket små kvantiteter.
Det rör sig bara om ett hundratal
miljoner dollar. Resten av de internationellt
likvida medlen, som är på
många miljarder, har man i guld. På
samma sätt agerar Storbritannien, och
det är de två viktigaste länderna för
vårt vidkommande. Sedan har vi sexstatsmarknaden,
och där är ställningen
klart och tydligt för guldplaceringar.

126

Nr 24

Fredagen den 14 maj 19C5

Ang. riksbankens sedelutgivning
För Sveriges vidkommande är guldinnehavet
däremot utomordentligt lågt,
och vi borde alltså kunna räkna på viss
förståelse för vår position.

Beträffande vår utveckling kan vi
också notera att vår andel av guld i
dessa utländska tillgångar har gått ner
mycket kraftigt om vi räknar från mitten
på 1950-talet. Den har sjunkit till
hälften, relativt sett, av vad den var då.

När nu dessa synpunkter inte kan
komma fram på annat sätt än genom
riksdagen för att ha chans att vinna
uppmärksamhet hos vederbörande, så
har jag förmenat att det är berättigat
att föra fram dem på det sätt som jag
har gjort i form av en reservation till
bankoutskottets utlåtande, till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Herr TALMANNEN yttrade:

För att kunna bedöma huruvida kammaren
innan klockan 5 kan behandla
bankoutskottets utlåtande nr 35, där
för närvarande endast en talare är anmäld
förutom utskottets ordförande, vore
jag ytterst tacksam om de av kammarens
ledamöter som ämnar tala där
ville vara vänliga att anmäla sig nu.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets förevarande
utlåtande nr 33 behandlas
Kungl. Maj:ts proposition nr 72 med
förslag till lag med särskilda bestämmleser
rörande riksbankens sedelutgivning.
Utskottet påpekar i sitt utlåtande
att riksbankens rätt att utge sedlar sedan
lång tid regleras genom provisorisk
lagstiftning i stället för genom riksbankslagens
motsvarande stadga. Den
provisoriska lagstiftningen förlänges genom
årliga beslut.

Riksbanksfullmäktige hemställer att
maximibeloppet för sedelutgivningen
höjs från nuvarande 9,2 till 9,7 miljarder
kronor. Detta har även godtagits
av departementschefen. Denna höjning
motiveras av riksbanksfullmäktige med

önskvärdheten av att riksbanken kan
möta ökningen av sedelbehovet och liksom
hittills hålla en tillräckligt stor reserv.
Utskottet delar helt fullmäktiges
bedömning och tillstyrker vad som hemställes
i propositionen.

Giltighetstiden för nu gällande lagstiftning
utgår den 30 juni i år, och i
propositionen hemställs att lagens giltighetstid
måtte förlängas med ett år.
Utskottet har inte heller på den punkten
någon erinran emot vad som hemställts.
Utskottet vill ändå i sitt utlåtande understryka
angelägenheten av att riksbanksfullmäktige
framlägger förslag så
småningom till en mera permanent lagstiftning
i detta ämne. Detta understrykes
även av departementschefen i propositionen.
Vi har haft den här frågan i
bankoutskottet i flera år, och vi vill i
år mer än tidigare trycka på att man
från riksbankens sida måtte komma
med en utredning som på ett helt annat
sätt legaliserar just den här saken.

Vad sedan gäller herr Åkerlunds inlägg
att riksbankens metalliska kassa
skulle förstärkas med 300 miljoner kronor
vill jag säga något som jag också
mycket kraftigt understrukit i utskottets
utlåtande, nämligen att vi måste lita
på vår centralbanks ledning i det här
avseendet. Jag tror att det skulle vara
olyckligt om riksdagen skulle börja
lämna direktiv åt riksbanken beträffande
dess placeringspolitik utöver de regler
som redan är uppställda i för riksbanken
gällande författningar.

Med detta, herr talman ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Det gäller här två saker.
Först gäller det sedelutgivningsrätten,
där reservationen förordar 100
miljoner lägre ram för sedelutgivningen
än vad riksbanken och finansministern
har begärt. Det är också här en fråga om
beredskap, och det verkar, må jag säga,
av de båda reservanternas uttalanden
bär som om de menade att man på det -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

127

Ang. den

ta sätt skulle kunna tänkas tillskapa en
mindre kvantitet av likvida medel och
därigenom effektivt bekämpa inflationen.

Vilken siffra man än stannar för är
det ju dock endast en ram, och naturligtvis
kunde man tillmötesgå genom att
sätta ramen så lågt att riksbanken
snabbt slog i taket. Skulle man kunna
tänkas vinna några fördelar därav beträffande
rikets finanser? Skulle man
kunna bekämpa inflationen den vägen?
Jag förstår det inte riktigt. Här måste vi
väl anse oss få mera ledning i bedömningen
av riksbanksledningen än av
även aldrig så kunniga privatpersoner.

Den andra frågan gäller den metalliska
kassan. På den punkten vill jag endast
understryka vad utskottets vice
ordförande sade här nyss, nämligen att
vi dock måste få överlämna åt riksbanksledningen
att göra bedömningen.
Det är helt enkelt en oformlighet att
tänka sig att Sveriges riksdag här skulle
direkt ingripa och fastställa siffror beträffande
hållandet av metallisk kassa.

Det här modet, att man bör ha mera
guld i kassakistorna, kommer framför
allt från de Gaulles Frankrike men det
kan vara ett övergående mode, och jag
litar också i detta fall mera på riksbanksledningens
bedömning. Därmed
underkänner jag inte på något sätt herr
Åkerlunds dokumenterade stora kunskaper
på hithörande område och kanske
inte minst beträffande detta problem.
Tvärtom vill jag vitsorda att vi
gärna motser herr Åkerlunds inlägg i
våra överläggningar i bankoutskottet.
Herr Åkerlund är en man med betydande
kunskaper och en stark ambition.
Bedömningen däremot tycker jag är
säkrare när den kommer från riksbanksledningen
ännu så länge.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det var bara en sak som
herr Larsson sade till mig som inte
stämde alldeles riktigt. Jag blev kallad

kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
för privatperson. Jag har i alla fall
uppfattat min ställning här såsom ledamot
av bankoutskottet, och bankoutskottet
är som bekant riksbankens huvudman.
Såsom ledamot av bankoutskottet
bör jag ha både rätt och skyldighet
att ange meningar om bankens politik
och att, om jag så anser erforderligt,
även ange önskemål om direktiv,
ty att ge sådana är vad bankoutskottet
skall göra enligt författningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 16 § förordningen den 29
november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshvpoteksföreningar, m. in., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av likviditets- och
kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr

256), m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 mars 1965 dagtecknad proposition,
nr 98, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

128

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
1) lag om fortsatt giltighet av likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj

1962 (nr 256);

2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr

257) ;

3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr

258) .

Propositionens innebörd var, att den
kreditpolitiska beredskapslagstiftningen,
för vilken giltighetstiden utginge
den 30 juni 1965, skulle erhålla förlängd
giltighet till och med den 30 juni
1968.

Till utskottet hade vidare hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
736, av herrar Harald Pettersson och
Sundin, samt II: 865, av herr Börjesson
i Falköping m. fl., vari hemställts,

I. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om fortsatt giltighet av
placeringskvotslagen;

II. att riksdagen måtte beträffande
likviditets- och kassakvotslagen fastställa
maximitalet för likviditetskvot
för sparbanker och centralkassor för
jordbrukskredit från 25 till 20 procent
och för övriga ifrågakommande kreditinrättningar
från 50 till 40 procent
samt maximitalet för kassakvot från 15
till 10 procent;

dels ock de likalydande motionerna
1: 737, av herr Stefanson m. fl., samt
II: 866, av herrar von Sydow och Berglund,
vari anhållits, att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag angående
fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 257) ;

2. avslå Kungl. Maj :ts förslag angående
fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258);

3. besluta sådan lydelse av likviditetsoch
kassakvotslagen den 25 maj 1962
(nr 256)

att banks nettoinnehav av utländsk
valuta inräknades bland de likvida
medlen,

att likviditetskvot enligt § 6 likviditets-
och kassakvotslagen fastställdes till
högst 40 procent för affärsbankerna och
till högst 20 procent i sparbankerna och
centralkassorna för jordbrukskredit,

att kassakvot enligt § 7 i samma lag
fastställdes till högst 10 procent.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A. antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om fortsatt giltighet
av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256);

B. med bifall till motionerna I: 736
och II: 865 samt 1: 737 och II: 866, samtliga
såvitt nu vore i fråga, för sin del
antaga i utlåtandet infört förslag till lag
om ändrad lydelse av 6 och 7 § § likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256);

C. besluta, att motionerna 1:737 och
II: 866, i vad de avsåge stadgandet i
4 § tredje stycket likviditets- och kassakvotslagen
beträffande tillgångar i utländsk
valuta, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. med bifall till motionerna I: 736
och II: 865 samt I: 737 och II: 866, samtliga
såvitt nu vore i fråga, avslå det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 257);

E. med avslag å motionerna I: 737
och II: 866, såvitt nu vore i fråga, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om fortsatt giltighet av
ränteregleringslagen den 25 maj 1962
(nr 258).

Reservationer hade avgivts

1) av herrar Ståhle, Åke Larsson,
Palm, Augustsson, Hagnell, Bengtsson i
Landskrona, Ekström i Iggesund och
Jönsson i Arlöv, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att
motionerna 1:736 och 11:865 samt I:
737 och II: 866, samtliga i vad de av -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

129

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

såge ändringar av procentsatserna för
de i likviditets- och kassakvotslagen
stadgade likviditets- och kassakvoterna,
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herrar Åkerlund, Stefanson,
Lundberg, Wikberg, Regnéll, Larsson i
Umeå och Hyltander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:737 och 11:866,
såvitt nu vore i fråga, för sin del antaga
i reservationen infört förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 § likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256);

3) av herrar Ståhle, Åke Larsson,
Palm, Augustsson, Hagnell, Bengtsson i
Landskrona, Ekström i Iggesund och
Jönsson i Arlöv, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å motionerna 1:736 och 11:865
samt 1:737 och 11:866, samtliga såvitt
nu vore i fråga, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 257);

4) av herrar Åkerlund, Stefanson,
Lundberg, Regnéll, Larsson i Umeå och
Hyltander, vilka ansett att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under E hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I:
737 och 11:866, såvitt nu vore i fråga,
avslå det vid propositionen fogade förslaget
till lag om fortsatt giltighet av
ränteregleringslagen den 25 maj 1962
(nr 258).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I förevarande utlåtande
nr 35 har bankoutskottet behandlat
Kungl. Maj:ts proposition nr 98, i vilken
föreslås en förlängning av den kre -

ditpolitiska beredskapslagstiftningen.
Denna lagstiftning omfattar som bekant
tre lagar: likviditets- och kassakvotslagen,
ränteregleringslagen samt
placeringskvotslagen. Bankoutskottets
majoritet har tillstyrkt att de båda
förstnämnda lagarna får förlängd giltighet,
medan utskottet avstyrkt förlängning
av den tredje lagen. Härutöver
har utskottsmajoriteten föreslagit vissa
ändringar i likviditets- och kassakvotslagen.
Jag tillhör de ledamöter inom utskottet
som anser att den kreditmarknadspolitiska
beredskapslagstiftningen
bör betraktas som en helhet och att lagstiftningen
bör förlängas i den form
den nu har. Jag tillstyrker därför utskottets
hemställan när det gäller förlängning
av likviditets- och kassakvotslagen
samt ränteregleringslagen. I fråga
om placeringskvotslagen tillstyrker
jag reservanternas hemställan.

Den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
erhöll sin nuvarande utformning
genom beslut av 1962 års riksdag.
Det finns väl inte anledning att nu
närmare erinra om det utredningsarbete
som låg till grund för lagstiftningens
utformning. Jag vill inskränka mig
till att påminna om att 1962 års lagstiftning
egentligen inte innebar några
större principiella nyheter i förhållandet
till de medel som redan tidigare
kommit till användning inom kreditpolitiken.
Ända sedan 1930-talet har vi
haft en beredskapslagstiftning som gjort
det möjligt att ställa krav på bankernas
likvititets- och kassahållning. Beredskapslagstiftningen
på räntepolitikens
område går tillbaka till början av
1950-talet. Placeringskvotslagen slutligen
var formellt en nyhet i 1962 års
lagstiftning. Möjligheterna att genom
överenskommelser och rekommendationer
påverka bl. a. försäkringsbolagens
och sparbankernas placeringar hade
dock utnyttjats långt tidigare.

När den nuvarande lagstiftningen
antogs var man överens om att dess giltighet
i första skedet skulle begränsas
till tre år. Giltighetstiden för de tre la -

130

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

garna utgår följaktligen den sista juni
i år. Frågan om fortsatt giltighet, liksom
frågan om eventuella ändringar i
lagstiftningen, skulle tas upp till prövning
före utgången av denna tid.

Riksbanksfullmäktige har nu gjort
framställning om att lagarna i oförändrat
skick skall erhålla förlängd giltighet
under en ny treårsperiod, d. v. s.
till utgången av juni 1968. Som motiv
för sin framställning anger fullmäktige
att lagarna fullgör en beredskapsfunktion
och att de tjänar som bakgrund
till de kreditpolitiska arrangemang
som riksbanken upprätthåller på
berörda områden.

Fullmäktige anser att erfarenheterna
under den gångna treårsperioden inte
ger vid handen att vi skulle kunna undvara
denna beredskapslagstiftning. Det
finns skäl att understryka att det här
rör sig om just en beredskapslagstiftning.
Den har hittills inte behövt sättas
i tillämpning, varför man inte har
någon praktisk erfarenhet som skulle
motivera att utformningen av lagstiftningen
ändrades. Detta innebär å andra
sidan inte att lagstiftningen under
den gångna treårsperioden skulle ha
varit utan betydelse. De syften som lagstiftningen
avser att tillgodose har
tvärtom kunnat förverkligas genom
överenskommelser mellan riksbanken
och kreditinstituten. I propositionen
understryks detta även av finansministern,
som uttalar att förhandenvaron av
en lagstiftning otvivelaktigt har varit
av betydelse för att sådana överenskommelser
kunnat uppnås.

Enligt vårt sätt att se har det inte
framförts några bärande skäl varför vi
nu skulle göra oss av med denna lagstiftning
eller delar av den. Det kan
erinras om att denna uppfattning också
delas av flertalet av de remissinstanser
som yttrat sig över bankofullmäktiges
framställning. Under den gångna
treårsperioden har utvecklingen klart
visat behovet av en fast och målmedveten
kreditpolitik. För att bedriva en
sådan är det inte möjligt att enbart för -

lita sig på de medel som traditionellt
står till riksbankens förfogande, d. v. s.
främst diskontoförändringar och marknadsoperationer.
De kreditpolitiska beredskapslagarna
fyller en nödvändig
plats bland de kreditpolitiska instrumenten.
Genom dessa öppnas möjligheter
bl. a. att ställa krav på bankernas
likviditet och kassahållning och därmed
påverka bankernas likviditet. Vidare
kan kreditpolitikens verkningar
differentieras när det gäller inriktningen
på olika kreditändamål, främst i
syfte att tillgodose bostadsproduktionens
och statens finansieringsbehov.

Jag skall i det följande något kommentera
de tre lagarna var för sig.

Vad först beträffar likviditets- och
kassakvotslagen förtjänar det påpekas
att ingen, vare sig bland motionärerna
eller inom utskottet, har ifrågasatt behovet
av en förlängning. Även från oppositionens
sida erkänner man med
andra ord att denna lag är ett viktigt
och behövligt instrument för vår penningpolitik.
Ändringsyrkandena inskränker
sig till krav om en nedjustering
av de procentsatser vilka vid en
tillämpning av lagen om likviditets- och
kassakvoter skall få fastställas samt om
en viss ändring av reglerna för hur bankernas
tillgodohavande i utländska valutor
skall få inriiknas i kvoterna.

Vad den första frågan beträffar är
det väsentligt att påminna om att beredskapslagstiftningen
är avsedd att
äga giltighet för en period under vilken
växlande förhållanden kan inträda. De
ifrågavarande procenttalen måste givetvis
vara tilltagna så, att lagen kan göras
verkningsfull även i lägen med exceptionella
likviditetsförhållanden och
mot banker eller grupper av banker
med från genomsnittet starkt avvikande
praxis i fråga om sin likviditetspolitik.
Att justera ned talen på ett sätt
som exkluderar vissa banker från lagens
tillämplighet skulle vara otillfredsställande
med hänsyn till de kreditpolitiska
behov en lagtillämpning skall
tillgodose. Det skulle även kunna med -

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

131

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

föra att lagtillämpningen verkar orättvist
diskriminerande mot vissa kreditinstitut,
i den meningen att lagen bara
kunde utnyttjas mot dem.

Vad den andra frågan beträffar, om
beräkningen av de utländska valutatillgodohavandena,
anser reservanterna
att en bestämmelse med det innehåll
som nu finns är onödig. Utskottet har,
med framhållande av att det gäller en
lagstiftning för exceptionella förhållanden,
ansett att man inte bör beröva
riksbanken möjlighet att genom likviditetsföreskrifter
bidraga till att samla
landets valutatillgångar i riksbanken.
Självfallet kommer denna möjlighet att
begagnas endast när valutapolitiska
skäl gör det befogat. Man kan inte påvisa
att någonting har inträffat som
förminskat behovet av en bestämmelse
av detta innehåll. Snarare måste man
säga att de senaste årens erfarenheter
av internationell oro på valutamarknaden
har understrukit vikten av att de
penning- och valutapolitiska myndigheterna
i ett skärpt läge skall kunna tillgripa
den möjlighet som de ifrågavarande
lagreglerna ger att motverka
tänkbara tendenser till en överflyttning
av valutareserven från riksbanken till
de privata bankinstituten.

Vad ränteregleringslagen beträffar är
det riktigt att penningpolitiken för närvarande
utformas under fullt accepterande
av räntevapnet. Det kan sålunda
sägas att ett utnyttjande av ränteregleringslagens
möjligheter till att
direkt söka reglera räntebildningen
via ett slags priskontroll på räntan
knappast är aktuellt.

Det bör emellertid observeras att vi
alltjämt har svårt att undvara de stadganden
i ränteregleringslagen, som ger
den rättsliga grundvalen för emissionskontrollen.
Man behöver bara erinra
om den för närvarande aktuella situationen,
som kännetecknas av stora anspråk
på den långa kapitalmarknaden,
framför allt från bostadsbyggandets
och kommunernas sida, för att inse att
någon form av emissionskontroll allt -

jämt är nödvändig. Behovet därav är
så påtagligt att man tryggt kan utgå
från att om den i nuvarande former
bedrivna och av riksbanken handhavda
emissionskontrollen avskaffades de
engagerade bankinstituten själva skulle
bli tvingade att organisera någon form
av en egen emissionskontroll. Eftersom
de tyngst vägande anspråken på kapitalmarknaden
direkt hänflyter från behov
som riksdagen genom sina beslut
kan sägas ha fastställt, får det väl anses
naturligt att den i detta läge nödvändiga
emissionskontrollen också ligger
i det allmännas hand och inte i de
privata kreditinstitutens.

Vad slutligen gäller förslaget om avskaffande
av placeringskvotlagen bör
behovet av dess föreskrifter ses mot
bakgrunden av samma slags överväganden
som nyss anfördes för behovet av
fortsatt emissionskontroll. Det är i den
hårda konkurrens som råder om den
långa kapitalmarknadens resurser tvivelaktigt
om de ändamål som genom
riksdagsbeslut måste prioriteras — alltså
främst bostadsbyggandets behov av
kapital •— skulle bli lika väl tillgodosedda
från de placerares sida som det
här är fråga om, ifall det allmänna helt
saknade möjligheter att vid behov framtvinga
den önskvärda placeringsinriktningen.

Med hänvisning till det anförda, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan i vad avser punkterna
A, C och E. I vad avser punkterna
B och D ber jag att få yrka bifall till
reservationerna 1 och 3.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Om man, ovetande om
bakgrunden, läser sidorna 16 ocli 17 i
utskottets utlåtande som en sammanhängande
text, tar man sig för pannan
och konstaterar att det måste vara rena
snurren, men två lottvinster för en enad
borgerlig del av utskottet förklarar
skrivningen av två stycken, och två
stycken liar skrivits av den socialde -

132

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

mokratiska hälften av utskottet, när
den ene av centerpartisterna respektive
båda icke ansåg sig kunna följa högern
och folkpartiet, och sedan har styckena
varvats i utlåtandet.

Om jag nu ett par minuter, med bortseende
från min formella ställning som
både utskottsrepresentant och reservant,
berör sakinnehållet, så skall jag
sedan på slutet återgå till den formella
ordningen.

För tre år sedan diskuterades ärendet
här. Inställningarna är i dag oförändrade,
och positionerna verkar lätt låsta.
Vi skulle alltså intet ha lärt under dessa
gångna år. Men läser man noga kan man
kanske spåra någon förbättring.

Vad likviditets- och kassakvotslagen
beträffar gäller oenigheten procenttalen:
de socialdemokratiska talen 56—
25—15 ställs mot de borgerliga talen
40—20—10.

På borgerligt håll accepterar vi denna
lag i den mån den används i rent
penningpolitiskt syfte, men vi önskar
icke någon systematisk prioritering av
vissa investeringsområden, då en sådan
prioritering totalt sett får negativa
verkningar. För tre år sedan framfördes
från borgerligt håll andra tal, nämligen
procenttalen 35—15—10.

I dagsläget gäller beträffande den
första funktionen efter överenskommelse
på frivilliga grunder en likviditetskvot
för affärsbankerna av 30 procent,
avseende de fem stora, och 25 procent,
avseende provinsbankerna. Bankerna
har just nu stora svårigheter att hålla
dessa kvoter 30 och 25 procent. En höjning
i dag på t. ex. fem enheter att verkställas
inom sex månader skulle för bankerna
betyda praktiskt taget ett »idiotstopp»
för nya krediter och en serie
uppsägningar av gamla krediter — alltså
en fullständig desorganisation av
kreditmarknaden på kort sikt. Det önskar
ju ingen, och även den socialdemoratiska
delen av utskottet betonar på tal
om gränsen 50 procent — vilken man
dock finner motiverad — att det gäller
att bereda riksbanken möjligheter i yt -

terlighetsfall. Det måste vara ytterlighetsfall
av så abnorm karaktär som
skulle förorsaka höjningar över 40 upp
mot eller till 50, att de helt enkelt inte
kan tänkas in i vårt nuvarande ekonomiska
system. När redan en höjning
från 30 till 35 för storbankerna — om
inte perioden för ikraftträdandet skall
utsträckas väsentligt — skulle vara till
ytterlighet påfrestande, hur skulle man
då kunna använda sig av den marginal
mellan 40 och 50 som skiljer oss åt?
Svaret är helt enkelt att det är omöjligt

— man betonar från socialdemokratiskt
håll lagens beredskapskaraktär och säger
att det självfallet inte är meningen
att lamslå bankväsendet etc. Men kom
då ner på jorden och ta till litet mera
realistiska tal! Nej, se det vill man inte

— man tror att hotet blir effektivare om
man i de s. k. frivilliga förhandlingarna
kan dra fram en kanon, när det så väl
räcker med en kpist.

Herr talman, om en lag — låt vara
att det är en beredskapslag — får något
nästan löjligt eller parodiskt över sig så
mister den väl en del av sin effekt. Därfår
borde man kanske inte bråka. Men
för konsekvensens skull får väl ändå resonemanget
fullföljas: ett användande
av en likviditetskvot från 40 och upp
till 50 procent skulle omvandla hela
strukturen på vårt bankväsen, dagens
affärsbanker skulle få strypa sin kreditgivning
åt det räntabla välståndsbyggande
näringslivet till oigenkännlighet
och gå över till att bli något slags mellanting
mellan riksbanksfilialer och hypoteksbanker.

Jag tycker nog att vi bort kunna komma
överens om att ett kvottal på 40 som
maximum hade varit motiverat. Vi har
höjt oss från 35 till 40. Nu väntar vi att
ni sänker er från 50 till 40, så blir det
någon stil på och mening med lagen.

Det finns en detalj i denna lagstiftning,
som även jag måste omnämna. Det
gäller inräknandet av bankernas utländska
valutor i de likvida medlen
utan inskränkningar. Vi anser att så
skall ske, då en begränsning icke fyller

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

133

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

någon penningpolitik uppgift, önskar
riksbanken nå en valutapolitik effekt,
kan det åstadkommas med andra medel.

Placeringskvotslagen är en kompletterande
lag av beredskapskaraktär, riktad
mot försäkringsbolagen, sparbankerna
in. fl., även mot allmänna pensionsfonden.
Lagen har — som utskottets
vice ordförande redovisat bär —
ett direkt prioriteringssyfte till förmån
för staten och bostadsbygggandet. En
sådan prioritering kan vi icke godkänna;
inte för att vi nedvärderar angelägenheten
av krediter till bostadsbyggandet
men därför att vi anser att även
dessa krediter skall ges i en fri kreditmarknad.

Jag skall visligen undvika att föra
detta resonemang för långt, ty då kunde
man hamna i rena rama bostadsdebatten
— dit kommer man så förtvivlat lätt
i vilken ända man än börjar tala om
pengar och ekonomi i dagens Sverige.
Måhända kan man i propositionens ordval
spåra ytterligare ett uttryck för
den mera realistiska syn på hela bostadsfrågan
som tvingar sig fram inom
socialdemokratien. Här skriver nämligen
departementschefen: »För egen del
vill jag understryka att lagens syfte är
att i ansträngda lägen skydda statens
och bostadsbyggandets kreditbehov. Ett
sådant skydd anser jag ännu icke kunna
undvaras.» Jag bär med stort intresse
noterat detta lilla ord ännu. Det
inger vissa förhoppningar för en relativt
näraliggande framtid.

Beträffande ränteregleringslagen anser
vi att denna — därest den verkligen
skulle tillämpas — skulle medföra en
desorganisation av kreditmarknaden.
Det kan väl förtjäna att nämnas att när
denna och placeringskvotslagen infördes
var det mot lagrådets uppfattning.
Dessutom anser stabiliseringsutrcdningen
att ränteregleringslagen bör kunna
avskaffas. I propositionen skriver departementschefen
att »prisbildningsmekanismen
på kreditmarknaden inte är
sådan att det är möjligt att tala om ett
alldeles bestämt jämviktsläge till vilket

räntestrukturen anpassas om den ej påverkas
av räntereglerande ingrepp». Det
må vara rätt att man aldrig når ett
alldeles bestämt jämviktsläge, men det
är här skillnaden i synsätt bäst demonstreras.
Vi anser att i em fri kreditmarknad
hela tiden en anpassningsprocess
fortgår mot ett jämviktsläge och att reglerande
ingrepp gör ont värre.

Med dessa kommentarer, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
2 och 4 samt i övrigt till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls uskottets
i punkten A gjorda hemställan.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att kammaren
skulle godkänna den av herr
Ståhle m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ståhle in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

134

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 60.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten C förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten D, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ståhle m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ståhle in. fl.
vid utlåtandet avgivna med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

135

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de beträffande punkten E framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle godkänna
den av herr Åkerlund m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottel
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Åkerlund m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärende å föredragningslistan skulle
uppskjutas till elt annat sammanträde.

Herr Stadling, åt vilken kammaren tidigare
beviljat ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 25 nästlidne
april, erhöll på grund av ett från
honom inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han vore sjukskriven
till och med den 15 innevarande
månad, förlängd ledighet till och med
sistnämnda dag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 233, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar samt i ämnet
väckta motioner;

sammansatta konstitutions- och andra
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reform av de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 94, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående kostnader för
svenska FN-styrkor m. m.;

nr 95, i anledning av väckta motioner
om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring m. m., i vad
propositionen avser förslagsanslag till
folkpensioner, jämte i ämnat väckfta
motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

136

Nr 24

Fredagen den 14 maj 1965

om statsbidrag till byggande av tunnelbana
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Förvärv av vissa fastigheter i Gamla
stan i Stockholm;

bevillningsutskottets betänkande nr
35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 72 och 77 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521), in. m.;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

37, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av Svenska skeppshypotekskassan,
in. m.;

nr 39, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ytterligare förvärv av bostadsrätter
för riksdagens räkning, m. m.;
samt

nr 40, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anordnande av ett klipparkiv
för riksdagens räkning;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av resetilllägg
enligt studiehjälpsreglementet
m. in.;

nr 47, i anledning av väckta motioner
om höjning av studiebidragen enligt
studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglementet,
m. m.;

nr 48, i anledning av väckta motioner
angående studiehjälp till elever vid
realskolor, m. m.;

nr 49, i anledning av väckta motioner
angående det studiesociala stödet till
visa elevkategorier;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den
4 juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en europeisk balk om social trygghet
m. m.; samt

nr 54, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
dels väckta motioner om avveckling
av hyresregleringen och hyreskontrollen,
om bevarande av värdefull äldre
stadsbebyggelse, om motverkande av
rivning av icke saneringsmogna fastigheter,
om åtgärder för att underlätta
sanering av äldre byggnadsbestånd samt
om kontroll av överlåtelse av bostadsrätt
vid förvärv å exekutiv auktion;
samt

nr 27, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden;

jordbruksutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av viss staten tillhörig
mark; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal,
dels om samordnande
åtgärder mot krisförhållandena inom
hälso- och sjukvården; samt

nr 39, i anledning av väckta motioner
om ökade samhällsinsatser för svårt
handikappade.

Fredagen den 14 maj 1965

Nr 24

137

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Lidgard (h) till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet: »Är
Statsrådet och Chefen för ecklesiastikdepartementet
beredd att närmare ange
anledningen till att ecklesiastikdepartementet
underlåtit att samordna remissbehandlingen
av 1963 års universitetsoch
högskolekommittés betänkande Utbyggnaden
av universitet och högskolor.
Lokalisering och kostnader. I (SOU

1965:11) jämte II. Specialutredningar
(SOU 1965: 12) med de förslag som enligt
uppgift inom den närmaste tiden
kommer att framläggas av 1960 års lärarutbildningssakkunniga.
»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

<UNOL. BOKTR, STHIM 1965