Torsdagen den 13 april (Riksdagens protokoll 1967:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20

ANDRA KAMMAREN

13—14 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 13 april

Svar på frågor av:

herr Hamrin i Kalmar ang. utseendet av ledamöter i lantbruksnämnder.
................................................

herr Nordstrandh ang. tidpunkten för framläggande av proposition

rörande gymnasial yrkesutbildning..........................

herr Persson i Heden ang. tandläkarutbildningen................

herr Tobé ang. möjligheten att kringgå föreläggande att borttaga

vanprydande skylt........................................

herr Hedin ang. restitution av skatt i vissa fall.................

herr Fridolfsson i Stockholm ang. de generella undantagen från

investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten................

fru Ryding ang. vissa meddelanden om utmätningsförrättning____

herr Sjöholm ang. folkpensionärs rätt till extra avdrag vid taxeringen
...................................................

herr Persson i Heden ang. kommunernas konkurrens om tandläkare
herr Wennerfors ang. nedbringande av olycksriskerna på europaväg

4 söder om Södertälje......................................

herr Hector ang. bestämmelserna om penninginsamling å allmän

plats....................................................

Meddelande ang. plena.........................................

Svar på interpellationer av:

fru Renström-Ingenäs ang. lagstiftningen rörande missbruk av

narkotika och läkemedel...................................

fru Svensson ang. ökat skydd för taxiförare....................

Interpellation av herr Andersson i Storfors ang. tvättmedlens skadeverkningar
i vattendragen....................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Krönmark ang. statens ungdomsråds uppgifter.............

herr Wiklund i Stockholm ang. ambulansväsendets insatsberedskap

och transportkapacitet.....................................

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Fredagen den 14 april

Sid.

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folk skoleseminarier

m. m..................... 36

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål samt internationellt
kulturellt samarbete:

Konstnärsstipendier......................................... 91

Konstnärsbelöningar......................................... 94

Förvärv av konst för statens byggnader........................ 96

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m. m............................................ 98

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar............. 100

Kungl. biblioteket: Avlöningar................................ 100

Bidrag till studieförbund..................................... 102

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder....................... 103

Utbildning av ungdomsledare................................. 106

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet....................... 111

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet........ 112

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet............. 115

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete.................... 121

Meddelande ang. arbetsplena................................... 123

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. kontakt med barnavårdsnämnd vid

ordination av narkotika i vissa fall.......................... 126

herr Sjöholm ang. representation för handikapprörelsen i vissa utredningar
och organ....................................... 126

herr Nilsson i Östersund ang. nedbringande av olycksfallsriskerna
för skogsarbetare............ 126

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 13 april

Val av ledamot och suppleant i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor.
.............................................. 34

Val av ledamot och suppleanter i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens

jubileumsfond............................................. 34

Fredagen den 14 april

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 16, ang. överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet remitterade
motioner............................................. 36

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. reformerad lärarutbildning samt

anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier m. m.......... 36

—• nr 52, om anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål samt

internationellt kulturellt samarbete........................... 91

Torsdagen den 13 april 1907

Nr 20

Torsdagen den 13 april

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. utseendet av ledamöter
i lantbruksnämnder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen, för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat statsministern om han anser
det riktigt att landstingen tvingas utse
ledamöter i eventuellt omorganiserade
lantbruksnämnder innan riksdagen tagit
ställning till regeringens förslag.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Jag vill erinra om att 1965 års riksdag
fattade principbeslut rörande omorganisation
av lantbruksnämnderna.
Härvid har riksdagen bl. a. tagit ställning
till antalet ledamöter i de nya
lantbruksnämnderna och till sättet att
utse dessa. Någon anledning att vänta
med utseendet av ledamöterna till dess
riksdagen tagit ställning till de nu framlagda
detaljförslagen rörande omorganisationen
finns sålunda inte.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag riktade min fråga
till statsministern närmast därför att
det enligt min mening var en planeringsfråga.
Det var också en fråga om
god ton och gott sätt mellan å ena
sidan regeringen och riksdagen och å
andra sidan myndigheterna och de

kommunala instanserna. Jag skall därför
nu först uppehålla mig litet vid den
senare frågan beroende på det svar jag
här fått av jordbruksministern.

Det är alldeles riktigt att riksdagen
1965 tog ställning till frågan om antalet
ledamöter i lantbruksnämnderna
och det sätt på vilket de skulle utses.
Samtidigt fanns det emellertid i propositionen
ett uttalande att regeringen
i fortsättningen skulle närmare utreda
organisationsfrågorna för lantbruksnämnderna
här i landet. Det förelåg
inget riksdagsbeslut om när denna omorganisation
av lantbruksnämnderna
skulle träda i kraft. Det är väsentligen
den senare frågan som här är av intresse
att diskutera.

Från vårt håll har vi väckt en motion
om att skjuta på tidpunkten för
omorganisationen till 1 januari 1968.
Kanske borde man också fundera litet
över om det inte vore lämpligt att dröja
ännu en liten tid ytterligare, ty enligt
min mening fungerar ändå både hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna
för närvarande så att det inte
är någon överhängande brådska med
att göra en sådan omorganisation.

Om jag skall vara litet elak här, kan
jag säga att det ibland verkar som om
man i regeringen resonerade så: efter
oss syndafloden. Det vill synas som om
man så snabbt som möjligt vill lägga
fram så många förslag som möjligt, därför
att man inte vet vad som kommer
i framtiden.

Om jag sedan övergår till de praktiska
frågorna, så är de litet allvarligare.
Landstingen tvingas nu att relativt
raskt utse ledamöter ■— ja, så raskt
att landstingen inte hinner sammanträda
utan får överlämna frågorna till

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på fråga ang. utseendet av ledamöter i lantbruksnämnder

förvaltningsutskotten. Om man ser politiskt
på denna sak, herr jordbruksminister
— och den sidan av saken
kanske man inte skall helt bortse från
— så blir besluten av förvaltningsutskotten
annorlunda än om landstingen
själva hade fattat dem. Detta hänger
ihop med att vi har haft ett val till
landstingen som inte har slagit igenom
i förvaltningsutskotten.

Nu kan man mycket väl säga att dessa
val kan företas fram till dess att
landstingen sammanträder, och då får
man ta det under förnyat övervägande.

Jag tycker att hela denna sak är litet
bekymmersam, eftersom det här är fråga
om ett gott samarbete i fortsättningen
mellan landstingen och jordbruksdepartementet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är överraskad över
herr Hamrins i Kalmar uttalande att
det enligt hans mening här gällde en
fråga om god ton mellan regering och
riksdag gentemot landstingen. Och även
med hänsyn till det goda samarbetet
o. s. v. ville herr Hamrin utfärda en
varning och förorda större försiktighet
i framtiden.

Riksdagen fattade ju beslut i saken
år 1965. Det är riktigt att tidpunkten
inte definitivt spikades av riksdagen,
men det fanns en klar antydan om vid
vilken tid man räknade med att omorganisationen
skulle genomföras. Det
hela kom alltså inte som någon överraskning.

Då vi hade beslutet att falla tillbaka
pa gjorde vi redan i höstas — genom
en skrivelse från expeditionschefen i
jordbruksdepartementet — landstingen
uppmärksamma på denna möjlighet att
utse representanter i lantbruksnämnderna.
Det kan väl hända att man i
något fall flyttat över saken på förvaltningsutskotten.
Men, herr Hamrin i Kalmar,
är det sämre demokrati? Kommer
det att bli en sämre handläggning av

ifrågavarande ärenden än förut? Är herr
Hamrin medveten om hur valen har
tillgått när det gäller hushållningssällskapens
val av ledamöter i lantbruksnämnderna?
Har det alltid varit en
representativ församling som utsett dessa
ledamöter?

Nej, jag kan inte se att det blivit
någon försämring på denna punkt, och
därför tycker jag att herr Hamrins fråga
var fullständigt onödig.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är klart att det kan
råda delade meningar huruvida min
fråga var meningsfull eller inte. Jag vill
påpeka ytterligare ett par saker som
jag inte hann ta upp i mitt första anförande.

Självfallet bör en sådan ordning eftersträvas,
att riksdagen tar ställning
inte bara i princip utan även då det
gäller omorganisationen i dess helhet,
innan det begärs att ledamöterna skall
utses. Och låt mig ställa en följdfråga:
Hur bär man sig åt i Älvsborgs län vid
utseende av ledamöter? Därvidlag fordras
det nämligen ett beslut av riksdagen
att de båda lantbruksnämnderna skall
sammanslås.

Och beträffande tidpunkten, herr
statsråd, är det faktiskt så, att departementschefen
i den proposition, som
låg till grund för principbeslutet av 1965
års riksdag, skrev att den nya organisationen
beräknas kunna genomföras
tidigast den 1 juli 1967. Det innebär att
omorganisationen inte var spikad genom
1965 års beslut, och jag tycker fortfarande
det är onödigt att genomföra
den så snabbt, att landstingen inte hinner
med.

Statsrådet talar om demokrati eller
icke demokrati, då man väger fördelar
och nackdelar mellan förvaltningsutskott
och landsting. Det är dock så att
landstinget skall utse ledamöterna. Det
är en nödfallsåtgärd att överlåta saken
till förvaltningsutskottet.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

§ 2

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av proposition rörande gymnasial
yrkesutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Nordstrandh har
frågat om jag vill upplysa kammaren om
när Kungl. Maj :t har för avsikt att förelägga
riksdagen den vid början av innevarande
vårriksdag aviserade propositionen
angående vissa frågor rörande
gymnasial yrkesutbildning.

Jag vill först erinra om att de förslag
som yrkesutbildningsberedningen framlagt
inom vuxenutbildningens område
behandlats i propositionen till årets
riksdag angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område.

Vad beträffar övriga delar av de förslag
som yrkesutbildningsberedningen
hittills lagt fram räknar jag med att
propositionen kommer att framläggas då
YB redovisat även sina detaljförslag,
främst i vad gäller läroplanerna för
yrkesutbildningen, och dessa förslag
remissbehandlats.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret. Tyvärr
var det inte särskilt upplysande i fråga
om tidpunkten för framläggandet av den
väntade yrkesutbildningspropositionen
— panta rei, allt flyter, tycks det.

Orsakerna till att jag framställde frågan
var tre, och jag vill kortfattat ange
dessa, då det har viss relevans i sammanhanget.

Den första orsaken var att propositionen
om yrkesutbildningen, som fanns
med i meddelandet från statsrådsberedningen
vid riksdagens början och aviserats
till den 10 mars, försvann från
förteckningen av den 22 mars över återstående
propositioner, avsedda att före -

läggas riksdagen under vårsessionen.
Efter vad jag kunnat se har ingen förklaring
givits någonstans.

För det andra är en orsak —■ och den
är betydligt viktigare — att SÖ:s chef
i ett föredrag i Gävle enligt pressuppgifter
uttalat att den nya gymnasieskolan
inte blir verklighet förrän tidigast
1970 och att propositionen om den
nya yrkesutbildningen icke framläggs
förrän nästa år. Har denna tidsuppgift
någon som helst relevans i sammanhanget? För

det tredje var en orsak att herr
Löwbeer vidare sade att man kunde
och borde handla efter yrkesutbildningsberedningens
betänkande redan
nu; nya läroplaner kunde fastställas,
och skolor kunde projekteras efter yrkesutbildningsberedningens
planer. När
man sedan får medel att uppföra dessa
skolor är en annan fråga, tilläde han
försiktigtvis. Men även projektering kostar
pengar, och man kan väl inte börja
projektera på så lösa boliner. Då står
man där med en projektering som inte
blir till någon nytta. Det var alltså i det
läget som jag ville ha ett auktoritativt
besked av ecklesiastikministern, och det
har jag nu fått.

Men det hjälper inte i någon större
utsträckning kommuner och landsting
som har fruktansvärda bekymmer därför
att det dröjer med beskedet om den
nya yrkesskolan -— det kan vi väl vara
överens om, herr ecklesiastikminister.
Skall de planera som herr Löwbeer har
sagt? Hur skall de bära sig åt? Tänker
ecklesiastikministern precis som generaldirektören
i SÖ? Jag tror att det är
många som skulle vilja höra hur pass
kongruenta våra två ledande skolpolitikers
åsikter är i denna fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag kan komplettera
mitt svar på några punkter.

Anledningarna till att det inte blev
någon särskild proposition om yrkesutbildningen
är flerfaldiga. För det

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på fråga ang. tandläkarutbildningen

första visade det sig, som jag också
sagt i mitt svar, att den del av yrkesut1
ji 1 dningsbered ningens förslag som gäller
vuxenundervisningen med fördel
kunde tas in i den särskilda vuxenutbildningspropositionen.

För det andra visade det sig — och
det tror jag att herr Nordstrandh ger
mig rätt i — att det hade blivit eu
ganska luftig principproposition, om vi
hade framlagt en särskild sådan till
vårriksdagen utan att ha YB:s detaljförslag
till läroplanerna. Det är ändå
innehållet i skolans arbete som i detta
avseende måste vara det förnämsta.

För det tredje är det säkerligen en
fördel om vi kan vänta på skolöverstyrelsens
förslag till en omorganisation
av högstadiet. Som alla vet kommer
denna omorganisation att gå ut på att
man skjuter ihop »dragspelet» något i
högstadiets nionde årskurs. Jag tror att
det vore alldeles orimligt för vilken
ecklesiastikminister som helst att lägga
fram en yrkesutbildningsproposition
utan att veta, herr Nordstrandh, hur
grunden för den förberedande yrkesutbildningen
på högstadiet skall se ut.

För det fjärde har ingen — tyvärr
inte jag heller — ännu lyckats få ett
fast grepp på hur vi skall kunna klara
huvudmannaskapet för det nya gymnasiet.
Jag vill gärna göra den deklarationen
offentligt, att jag fortfarande anser
att det är en primärkommunal uppgift.
Men det finns, herr talman, också
många starka skäl för den andra linjen,
nämligen landstingen. Men då kan
inte landstingen bara ta yrkesskolan, då
måste de ha hela den gymnasiala skolan.
Det finns inte någon som helst utredning
om vad det kan komma att
kosta ekonomiskt —■ det är kanske fråga
om miljarder. Starka krafter här i
riksdagen har begärt en särskild utredning
om den saken.

Detta är, tycker jag, ett ganska utförligt
svar på frågan varför det inte framlagts
någon proposition nu. Sedan får
generaldirektören i skolöverstyrelsen

säkerligen agera alldeles fritt. Vad han
har menat är att kommunerna kan planera
och bygga mycket långt på basis
av det riksdagsbeslut som redan föreligger,
ett integrerat gymnasium.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Nu ber jag att få tacka
ecklesiastikministern särskilt hjärtligt
för svaret, som denna gång verkligen
blev uttömmande. I stort sett delar jag
ecklesiastikministerns uppfattning att
vi här får ta det försiktigt. Min fråga
skulle inte fattas så att jag på något
sätt ville skapa någon direkt opinion.
Det är emellertid litet farligt att inte
få ett ordentligt svar, när en annan
stor skolplanerare är ute och säger en
del saker, som han kanske redan har
ångrat.

Jag hoppas att kommuner och landsting
nu på grundval av det senare, utförliga
svaret bättre kan tänka sig vad
de skall göra i väntan på den slutliga
propositionen, som alltså, efter vad jag
förstår, lär dröja åtskilliga år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. tandläkarutbildningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat om jag vill redogöra för hur
utbyggnaden av tandläkarutbildningen
fortskridit samt för hur regeringen bedömer
frågan om när tillgång och efterfrågan
på tandläkare kan tänkas uppväga
varandra.

Jag vill först erinra om att den av
statsmakterna år 1964 beslutade tandläkarutbildningen
vid Göteborgs universitet
kommit i gång vid början av
innevarande vårtermin. Därigenom ökar

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

intagningskapaciteten vid de odontologiska
fakulteterna med 100 platser till
sammanlagt 360 per år. Vidare pågår
undersökningar inom en kommitté, tillsatt
av universitetskanslersämbetet i
juni 1966, om förutsättningarna att tillfälligt
öka intagningskapaciteten av
tandläkarstuderande i Stockholm i samband
med att en nybyggnad uppförs för
den odontologiska fakulteten.

Frågan när tillgång och efterfrågan
på tandläkare kan tänkas uppväga varandra
synes mig utomordentligt svår
att nu besvara. Efterfrågan på tandvård
—- och därmed behovet av tandläkare
•— hänger nämligen samman med en
råd olika faktorer, bl. a. effekten av
förebyggande åtgärder, takten i standardutvecklingen
och frågan om genomförande
av förslaget om allmän
tandvårdsförsäkring. Vad gäller tillgången
på tandläkare vill jag påminna
om de åtgärder som vidtagits för att
dels utbilda svenska studerande vid utländska
odontologiska läroanstalter,
dels rekrytera färdigutbildade utländska
tandläkare till den svenska folktandvården.
De sakkunniga som i slutet av
förra året tillkallades av chefen för
socialdepartementet med uppgift att utreda
frågan om folktandvårdens ställning
och organisation fick i uppdrag att
överväga bl. a. i vad mån man kan ytterligare
stimulera utländska tandläkare
att söka sig till och stanna kvar inom
folktandvården. Slutligen vill jag nämna
att skolöverstyrelsen i juni 1966 fick
i uppdrag att snarast sätta i gång försöksutbildning
av tandhygienister, vilkas
verksamhet beräknas kunna avlasta
tandläkarkåren vissa arbetsuppgifter.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka ecklesiastikministern
för svaret på min enkla
fråga.

Det behöver inte ordas så värst mycket
om den stora brist på tandläkare

Svar på fråga ang. tandläkarutbildningen

som råder ute i bygderna. I varje kommun
är det alltid ett återkommande
problem att kunna tillsätta tandläkartjänster
på folktandvårdsklinikerna. Eftersläpningen
förorsakar försenad skoltandvård,
vilket kan få en allvarlig följdverkan
för de barn och ungdomar som
inte i tid får sin tandvård ordnad. Än
värre är det för den äldre befolkning
som söker sig till folktandvårdsklinikerna
och får vänta i åratal på att komma
in för behandling.

Den 30 juni 1966 tjänstgjorde enligt
statistiken 1 981 tandläkare inom folktandvården.
Många av dessa tjänster uppehölls
av utländska tandläkare. Vid
samma tidpunkt var 429 tandläkartjänster
vakanta. Jag tror att antalet vakanser
sedan dess har ökat.

Statsrådet svar vill jag betrakta som
positivt, även om eftersläpningen ännu
flera år kommer att kvarstå och något
direkt svar inte kunnat ges -—• det kanske
man inte heller kan begära -—- beträffande
när balans egentligen kan uppnås
mellan tillgång och efterfrågan.
Det råder ändå en förhoppning om att
detta inom överskådlig tid skall kunna
bli fallet.

Jag vill, herr talman, till sist också
framhålla att inte bara ett större antal
tandläkare utan kanske också ökad specialutbildning
inom tandvården vore
önskvärd. Tandläkarens uppgift är också
att vara diagnostiker för att kunna
överblicka sjukdomssymtom och inte
bara klara det rent tekniska förfarandet
i tandvården. Tandvården utgör, såvitt
jag förstår, en viktig del av den förebyggande
hälsovården. Utbildningen av
s. k. tandhygienister är att hälsa med
tillfredsställelse. Dessa kanske kan bidraga
till att bristen på tandläkare elimineras
i raskare takt än som annars
skulle bli fallet. Jag hoppas därför att
denna försöksutbildning snarast kommer
i gång.

Med detta ber jag att få tacka statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

§ 4

Svar på fråga ang. möjligheten att kringgå
föreläggande att borttaga vanprydande
skylt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Tobé har frågat
om jag har för avsikt att vidta åtgärder
för att bemästra det förhållandet att föreläggande
enligt naturvårdslagen att ta
bort vanprydande skylt kan kringgås
genom att skylten byter ägare i samma
takt som myndigheterna utfärdar förelägganden.

Huvudregien i fråga om skyltar i naturen
är enligt naturvårdslagen att reklamskylt
inte får sättas upp utomhus
utan länsstyrelsens tillstånd. Straffet
för överträdelse av detta förbud är
böter eller i grova fall fängelse.

När det gäller skyltar som satts upp
innan naturvårdslagen trädde i kraft
och som fortfarande finns kvar är myndigheternas
möjligheter att ingripa begränsade.
Är en sådan skylt uppenbart
vanprydande i landskapsbilden, kan
länsstyrelsen emellertid meddela föreläggande
om att skylten skall tas bort.
Sådant föreläggande kan förenas med
vite. Ger föreläggandet inte resultat, kan
länsstyrelsen anmoda utmätningsmannen
att låta ta bort skylten.

Föreläggande att avlägsna skylt bör
riktas mot den som är att betrakta som
den ansvarige. Enligt utlåtande av lagrådet
torde man emellertid därvid i regel
i vart fall sekundärt kunna vända
sig mot markinnehavaren med föreläggande.

Den av lagrådet anvisade möjligheten
att rikta föreläggande även mot
markinnehavaren anser jag vara en utväg
som i första hand bör prövas i sådana
fall som herr Tobé torde avse.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret. För att inte få omdömet
att frågan var onödig vill jag som
hastigast redogöra för den karusell som
förekommit i ett ärende i Uppsala län,
och det finns motsvarigheter i ytterligare
ett par län.

Den 14 augusti 1964, under den gamla
lagens giltighetstid, bestämde länsstyrelsen
i Uppsala län att en skylt skulle
avlägsnas. Den 9 november fastställdes
beslutet av Kungl. Maj :t i regeringsrätten.
Omedelbart efteråt meddelade
skyltägaren att det nu var en helt annan
ägare till skylten. Saken togs upp igen.
Den 4 juli 1966 begärdes omprövning
av den nye markägaren; nytt föreläggande
från länsstyrelsen i juli förra
året; besvär mot det; regeringsrätten
fastställde slutligen i februari i år att
skylten skulle tagas bort före den 1
april. Nu har skyltägaren meddelat att
han ingen skylt har — den gjorde han
sig av med redan i september förra
året. Han har dock gått i svaromål i
ärendet under den tid han inte ägde
skylten; det framgår av akten.

Det som statsrådet hänvisar till känner
jag också till och även länsstyrelserna
har vetskap därom. Utredningen
gick på den gamla lydelsen att man
skulle kunna förelägga anordningens
ägare eller, om denne ej var känd, markägaren.
Lagrådet sade att man borde
vända sig mot anordningens ägare och
därvid »torde man i regel, i varje fall
sekundärt, kunna vända sig mot markinnehavaren».

Nu anser länsstyrelserna sig tydligen
inte kunna göra detta. Det framgår av
ett brev till jordbruksdepartementet
från länsstyrelsen i Östergötlands län.
Den handlingskraftige landshövdingen
där har sagt att han inte kan vidtaga
några åtgärder. Jag vill därför ställa ytterligare
en fråga: anser statsrådet att
länsstyrelsen enligt nuvarande lagstiftning
kan vända sig till markens innehavare
även om ägaren av skylten är känd?
Jag tvekar därom och jurister har sagt

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Svar på fråga ang. restitution av skatt i vissa fall

mig att frågan är mycket tveksam. Yad
säger justitiedepartementet? Exekutionsmyndigheten
anser sig tydligen inte
kunna ingripa mot markägaren.

Det finns även andra problem. Om
man vill ta bort skylten genom handräckningsförfarande,
så kostar det
pengar. Vem skall betala det? Har länsstyrelsen
några anslag för att vidta sådana
åtgärder? Det rör sig om mycket
stora skyltanordningar som det kostar
tusentals kronor att ta bort.

Det har också sagts mig, att om man
ändrar handräckningsförfarandet i sådana
här fall, så får det inverkan på
all annan lagstiftning som har med sådana
frågor att göra. Det är därför ett
mycket svårt problem. Jag utgår ifrån
att jordbruksministern vidarebefordrar
vad jag nu sagt till justitiedepartementet.
Jag tror nämligen inte att frågan är
löst med lagrådets uttalande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är kanske möjligt
att göra så som herr Tobé säger. Men
i första hand tycker jag vi skall pröva
om vi inte kan gå den föreslagna vägen.
Jag tycker att lagrådets uttalande i detta
sammanhang bör tillmätas så stor betydelse
att vi gör det försöket.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. restitution av skatt
i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig om jag vill lämna en redogörelse
för de omständigheter som kan föranleda
att ansökan om restitution enligt
4 § förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall beviljas även om ansökan

kommit vederbörande myndighet till
handa efter utgången av kalenderåret
näst efter taxeringsåret.

Om skattedomstol ändrar den skattskyldiges
taxering så att förutsättning
för tillämpning av 80-procentregeln inträder
har den skattskyldige rätt att inom
ett år efter det att utslaget vunnit
laga kraft göra framställning om att
få regeln tillämpad. Detta är innehållet
i den av frågeställaren åberopade bestämmelsen.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga
och särskilt för tillmötesgåendet i vad
gäller tidpunkten för svaret.

Svaret är en oerhört hård tolkning
av bestämmelserna, som skulle innebära
att man ytterligt sällan skulle kunna
få rättelse till stånd mer än två år tillbaka
i tiden. Jag tycker inte att det går
riktigt ihop ändå med lydelsen av 4 §
av 80-procentregeln, där det heter:
»Ansökan skall vara nämnda myndighet
till handa före utgången av kalenderåret
näst efter taxeringsåret vid
äventyr att avkortning eller restitution
enligt denna förordning icke må beviljas.
»

Jag har frågat mig vad som ligger
bakom uttrycket »vid äventyr», och jag
tycker att man borde vara generös med
att ta upp frågor av detta slag mot bakgrunden
av att man normalt bara skulle
få klaga två år tillbaka i tiden, medan
man i andra taxeringsfall får gå
tillbaka fem år. Taxeringsmyndigheterna
har också möjlighet att gå tillbaka
fem år i tiden gentemot de skattskyldiga.

Ett särskilt skäl tycker jag är att det
inte någonstans i anvisningarna för de
skattskyldiga finns upplyst om denna
80-procentregel. Riksskattenämnden hade
tidigare i en broschyr, »Våra skatter,
en vägledning» givit upplysning

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på fråga ang. restitution av skatt i vissa fall

om regeln. När centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden kom till 1964
övertog nämnden den broschyren som
nu bär ett annat namn. Men där står
ingenting om detta. Och motivet för att
upplysningen togs bort var att man
sade att det förekom så få fall — men
det är ju ett cyniskt motiv. Det står heller
ingenting i deklarationsupplysningarna,
som alla skattskyldiga får gratis,
och det står ingenting i länskungörelserna.
Det är väl ändå orimligt att begära
att den enskilde skall känna till
förordningen den 6 juni 1952 med begränsning
av skatt i vissa fall.

Jag vill ställa en direkt fråga till finansministern:
Kan man inte säga att
bakom just de förhållanden som jag påtalat
finns sådana skäl som borde göra
det möjligt för skattemyndigheterna att
ta upp frågan inte bara för de två närmaste
åren utan också för tidigare år?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är inte beredd att
här göra någon tolkning av begreppet
»vid äventyr att» men omständigheterna
i det speciella fallet får väl vara avgörande
för huruvida man kan gå vederbörande
till mötes eller inte.

Sedan gjorde herr Hedin gällande att
upplysningsverksamheten borde vara
bättre för de s. k. 80-procentarna, och
det kan väl ligga någonting i det. Om
man lämnar en fullständig beskrivning
om andra frågor till alla deklaranter,
så borde man kanske tala om även detta.
Men jag tror knappast det är någon,
för vilken 80-procentregeln är aktuell,
som inte känner till denna speciella bestämmelse.
Såvida vederbörande inte
fötts i det gyllene tillstånd, att 80-procentregeln
gällt från det att han eller
hon börjat kunna reflektera, har vederbörande
haft kontakt med skattemyndigheterna
och med skatteproblematiken
under sådana förutsättningar att
ett intresse för frågan måste ha väckts.
Då har vederbörande naturligtvis ock -

så skaffat sig informationer om när 80-procentregeln tillämpas. Det är ju för en
ytterst begränsad grupp av medborgare
i utomordentligt höga inkomst- eller
förmögenhetslägen som frågan blir aktuell.
Och denna lilla grupp är i allmänhet
inte oerfaren när det gäller sådana
här skattep optiska frågeställningar.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Finansministern sade
att det måste gälla något speciellt fall.
Ja, jag har utgått från ett speciellt fall
där vederbörande upptäckte att det
fanns en 80-procentregel enligt vilken
han betalat för mycket skatt under åren
1964, 1965 och 1966. Han visste alltså
tidigare inte vad som gällde men tog
nu reda på saken och fick besked om
att han kunde klaga. Han gjorde det
och fick rättelse för 1965 och 1966 men
inte för 1964.

Det är en person som inte har särskilt
höga inkomster — mellan 20 000
och 30 000 kronor — men som naturligtvis
i stället har en rätt stor förmögenhet,
vilken kanske är bunden i fastigheter
som lämnar liten avkastning.

■—• Detta är, tycker jag, ett ganska upprörande
fall. Personen i fråga har betalat
ungefär 2 500 kronor för mycket i
skatt 1964 och kan inte få tillbaka beloppet.
Det liknar enligt min mening
verkligen konfiskation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan hålla med frågeställaren
om att även om frågan endast
berör ett fåtal, så kan den sägas
vara en rättsfråga, där bestämmelserna
bör vara klarare och mera fixerade.

Nu är detta ålderdomliga formuleringar.
Jag kan tala om, att vi inom finansdepartementet
lagt ned avsevärd
tankemöda på frågan huruvida vi skulle
kunna komma fram till en ordning,
där ex officio-regeln skulle gälla även

Torsdagen den 13 april 1967 Nr 20

Svar på fråga ang. de generella undantagen

byggnadsarbeten

för dessa 80-procentbeskattade. Tyvärr
visade det sig att detta var omöjligt,
bl. a. med hänsyn till att inkomsten kan
härröra från flera olika verksamheter
i olika kommuner. Kontrollförfarandet
skulle under sådana omständigheter,
fann vi, bli för långt gående.

Det är emellertid möjligt att vid databehandling
genomföra kontrollen så att
man kan tillmötesgå detta gamla önskemål
om att få beskattningen ex officio
utan speciell framställning. Vi kommer
på nytt att undersöka frågan den dag
då maskintekniken är tillräckligt utvecklad.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag är tacksam för finansministerns
senaste uttalande, ty det
kan i viss mån rätta till förhållandena
för framtiden. Men kvar står åtminstone
det speciella fall som jag talat om.
Därvidlag finner jag dock finansministerns
tidigare formuleringar värdefulla
— de skapar måhända förutsättningar
för vederbörande att återkomma till
myndigheterna och få sin sak gynnsammare
bedömd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. de generella undantagen
från investeringsavgiften för vissa
byggnadsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat mig om jag vill
upplysa kammaren om varför sådana
byggen som kan finansieras med frivilligt
insamlade och redan beskattade
medel icke medtagits bland de generella
undantagen från den 25-procentiga investeringsavgiften
för vissa byggnadsarbeten.

från investeringsavgiften för vissa

Min förklaring blir att de av frågeställaren
åberopade byggena tar i anspråk
arbetskraft och kapital i samma
utsträckning som lånefinansierad
byggenskap.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret. Frågan ställde
jag när regeringen kungjorde ett par
generella undantag från den helt nyligen
införda 25-procentiga investeringsavgiften
på vissa byggnadsarbeten.

Vad som förvånade mig då var att
finansministern bland undantagen inte
medtagit byggen som helt eller till stor
del bekostas med frivilligt insamlade
medel. Finansministern känner väl till
vilken opposition det mötte när man
inrangerade byggandet av kristna och
ideella samlingslokaler i förslaget. Dessa
finansieras som bekant till allra
största delen av frivilligt insamlade och
— observera herr finansminister —- redan
beskattade medel. Att socialdemokraterna
mot en nära hundraprocentigt
enig borgerlig opposition på det sättet
ekonomiskt belastar den stora grupp
människor i detta land som bedriver
kristen och ideell verksamhet är minst
sagt häpnadsväckande.

Den kategori medborgare det här gäller
består till huvudsaklig del av vanliga,
enkla människor — arbetare och
småsparare. Det är som bekant inte
storfinansen som stöder frikyrkligheten
och småkyrkostiftelserna i svenska kyrkan.
Dessa människor, som vill offra
sina hårt beskattade inkomster och besparingar
till att bygga lokaler, vilka
används till en verksamhet som i allra
högsta grad kan betecknas som samhällsnyttig,
borde få göra det utan statens
negativa inblandning.

Den som vill företa en utlandsresa
för sina sparmedel har den självklara
rätten att göra detta. De som i stället

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på fråga ang. de generella undantagen från investeringsavgiften för vissa
byggnadsarbeten

föredrar att använda pengarna till att
bygga en samlingslokal för kristen verksamhet
bör ha samma rätt utan att
tvingas att betala straffskatt på 25 procent
av byggnadskostnaderna. Men inom
finansdepartementet har man tydligen
inte någon större känsla för den
uppbyggande och fostrande verksamhet
som dessa människor bedriver. Man har
visserligen från socialdemokratiskt håll
deklarerat —• även i motioner — att om
ett kyrkbygge framtvingas av samhällets
egna åtgärder skall man få dispens
att bygga utan att behöva betala investeringsavgift.
Ja, fattas bara annat!
Det är inte något utslag av generositet,
det är bara ett självklart rättvisekrav
som tillmötesgås. Bland de generella
undantagen borde sådana byggen som
finansieras med frivilligt insamlade och
redan beskattade medel ha sin givna
plats.

Jag tycker att finansministern tar
litet för lätt på frågan när han hänvisar
till att byggena tar i anspråk kapital
och arbetskraft på exakt samma
sätt som lånefinansierade byggen. Här
rör det sig om 0,3 procent för den
svenska kyrkan och 0,2 procent för frikyrkan,
alltså totalt en halv procent av
all byggenskap. Det är onödigt att dra
in en sådan summa i ett stort statsfinansiellt
resonemang.

Nej, frågan gäller varken mer eller
mindre än en stor folkgrupps självklara
rätt att utan straffbeskattning själv bestämma
om man vill offra sina hårt
beskattade inkomster för viss verksamhet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var en fruktansvärd
massa överdrifter i det inlägg som
vi nu avlyssnat. Denna fråga har varken
med storfinansen eller kristendomen
att göra. Vi har helt enkelt gått
ut ifrån dagens konjunkturläge. Riksdagen
har varit överens om — visserligen

med invändningar från vissa håll —
att vissa byggen, som icke har samma
angelägenhetsgrad som andra byggen,
skall komma i efterhand ett tag framöver.
Hur pengarna kommit till är av
helt underordnad betydelse i detta avseende.
Skulle den saken vara utslagsgivande
för dispensgivningen, då vet
jag inte vilka bedömningsgrunder man
skulle tillämpa. Det avgörande är karaktären
av bygget, objektet, och i det avseendet
har vi ställt in de kyrkliga byggena
och vissa världsliga byggen bland
de sekundära investeringarna. Så långt
ger väl ändå interpellanten mig rätt, om
jag säger att det inte är någon diskriminering
mot de frireligiösa riktningarna
jämfört med de statskyrkotroende, ty
även dessa kyrkor skall underkastas investeringsavgift.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag vet inte vilken överdrift
jag gjorde mig skyldig till. Det
faktiska förhållandet är ju att det har
gått till så här. För övrigt tog jag med
svenska kyrkan i sammanhanget, så jag
har inte kluvit kristenheten på det
planet.

Faktum är emellertid att de som haft
för avsikt att bygga har två alternativ
att välja mellan: antingen att bygga
med en fördyring på 25 procent eller
att vänta ett par år. Socialdemokraterna
kommer ju att sitta i regeringsställning
dessa två år, så det blir nog
en 25-procentig fördyring under alla
förhållanden.

Får jag till sist, herr talman, erinra
om att man under 1966 års valrörelse
från visst socialdemokratiskt håll spred
en broschyr över vårt land — i massupplaga,
förmodar jag — i vilken man
sade sig vilja »värna om vars och ens
rätt att fritt välja och utöva sin religion
utan att detta medför några konsekvenser
för hans eller hennes ställning
som medborgare i samhället».

Vad var detta löfte värt? Är inte en

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Svar på fråga ang. vissa meddelanden om utmätningsförrättning

25-procentig straffskatt på nämnda samlingslokaler
konsekvenser — och mycket
obehagliga sådana — för just den
kategori medborgare som fick den socialdemokratiska
valbroschyren i höstas? Härmed

var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. vissa meddelanden
om utmätningsförrättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag anser något initiativ påkallat
i syfte att förhindra att meddelande
om utmätningsförrättning utsänds från
kronofogdemyndigheterna till folkpensionärer
som påförts kvarskatt.

Jag anser det inte lämpligt med specialregler
för vissa medborgargrupper
i fråga om skatteindrivningen.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka finansministern för svaret, som
enligt min uppfattning var väl cyniskt,
då det här gäller en särskild kategori
av folkpensionärer.

Anledningen till att jag ställde frågan
kan jag relatera; den är ett konkret
fall. En pensionär hade år 1965 388
kronor i kvarskatt och år 1966 600 kronor.
Enligt den talong jag har här får
denne pensionär 679 kronor i pension.
Man drar 27 kronor i preliminärskatt
och 150 kronor i kvarskatt för år 1966.
Att pensionären inte har möjlighet att
nu betala också 1965 års kvarskatt torde
alla förstå.

Trots detta får pensionären ett brev
från kronofogdemyndigheten, vari man
i bryska ordalag meddelar att utmätningsförrättning
kommer att ske en viss

dag kl. 14—16 och att man, om inte
bostaden hålles tillgänglig, tar sig in
med hjälp av låssmed. Jag angriper inte
i och för sig kronofogdemyndigheten;
den måste sköta sitt arbete och använda
de blanketter som finns. Jag ifrågasätter
däremot om det inte är onödigt att
utsätta människor för en sådan psykisk
press, som verkligen kan få allvarliga
följder. Vi har väl i alla fall
tillräckligt många psykiskt skadade här
i landet.

Mot bakgrunden av vad vi har beslutat
i riksdagen i år — vi har talat
om att pensionärer skulle få extraavdragen
höjda, så att de som bara har
sin pension att leva på inte skulle få
någon skatt — vill jag fråga finansministern,
om han ändå inte finner det
påkallat att man ser över gällande bestämmelser,
så att sådana tråkiga händelser
inte behöver upprepas.

Jag anser inte heller att man skall
ha olika sätt att indriva skatt för olika
kategorier av människor i vårt land.
Felet ligger emellertid däri att denne
pensionär över huvud taget inte skulle
ha haft någon skatt, om taxeringsmyndigheterna
hade handlat riktigt.

Jag överlåter helt och hållet och med
fullt förtroende åt finansministern att
avgöra i vilket led bestämmelserna bör
ändras, ty något galet är det.

För övrigt vill jag fråga: Anser inte
finansministern att det formulär som
kronofogdemyndigheterna tvingas använda
är väl bryskt avfattat? Vore det
inte bättre att hota med låssmed för
att ta sig in hos sådana kategorier människor
som har betydligt större möjligheter
att betala skatt än de pensionärer
som vi här’ talar om?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag håller med interpellanten
så långt, att om människor
som har det gott ställt vägrar att betala
sin skatt skall man hota även dem med
låssmed — det skall givetvis inte göras

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på fråga ang. folkpensionärs rätt till extra avdrag vid taxeringen

någon skillnad. Men interpellanten har
varit ute efter en speciell skyddslagstiftning
för folkpensionärer, och det
är den tanken som jag har avvisat. Vi
har fattiga folkpensionärer och rika
folkpensionärer, vi har fattiga människor
som icke är folkpensionärer och
rika människor som icke är folkpensionärer.
Man får bedöma dessa frågor
med hänsyn till hur människorna har
det och inte till om de råkar ha fyllt
67 år eller ej.

Detta är en sak som jag har diskuterat
många gånger med herr Sjöholm.
Kronofogdemyndigheterna kan iakttaga
den aktsamhet som de själva anser befogad.
De har bl. a. skyldighet att se till
att existensminimum inte attackeras.
Om man sedermera — vilket tydligen
fru Ryding önskar — skall ha en annan
text på anmaningen till vederbörande
som inte har betalat sin skatt så kanske
detta kan vara befogat i ett och annat
ömmande fall men säkerligen obefogat
i andra fall. Jag utgår från att kronofogdemyndigheterna
från rent rationella
utgångspunkter använder samma formulär
när de attackerar skattskyldiga
som icke har betalat skatt. Sedan får
vederbörandes ekonomiska förhållanden
och andra förhållanden vara avgörande
för om man skall driva in, mäta ut eller
»sätta svampen på» och konstatera att
det finns ingenting att ta. Men det har
icke något att göra med kategoriklyvning
eller med en speciell grupp som
råkar ha fyllt 67 år.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag tackar för det kompletterande
svar som jag har fått av
finansministern och hoppas att jag får
tolka det så, att det kommer att göras
en sådan översyn av bestämmelserna att
det inte kommer att bli nödvändigt att
driva in kvarskatt hos pensionärer som
bara har sin pension. Om reglerna tidigare
har varit felaktiga bör de rättas
till. Det gäller här — vilket väl också
framgick av vad jag tidigare sade —

endast pensionärer som bara har sin
folkpension att lita till för att kunna
existera.

Jag tolkar alltså finansministerns senaste
anförande så, att sådana tråkiga
händelser som jag bär relaterat inte
behöver upprepas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. folkpensionärs rätt
till extra avdrag vid taxeringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat,
om jag anser att nuvarande bestämmelser
tillräckligt klart uttrycker
att folkpensionär med väsentligt nedsatt
skatteförmåga skall beviljas extra
avdrag vid taxeringen utan särskild anhållan
därom.

Mitt svar är ja.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Finansministerns klart
fromulerade svar föranleder mig att göra
kommentaren att finansministern
ibland som omväxling kan vara ganska
anspråkslös, och det är ju i och för sig
glädjande.

Denna fråga hänger intimt samman
med den förra frågan. Jag håller med
finansministern om att man inte kan
angripa problemet på det stadium dit
fru Ryding förläde det. Kronofogdemyndigheten
vet inte när den skickar ut
anmaningen hur vederbörande har det
ställt. Felet är alltså att de människor
som inte kan betala skatt över huvud
taget blir taxerade, och därför måste
problemet angripas redan vid taxeringen.

Jag tycker faktiskt att det till stor del
är reglernas fel att så många pensionä -

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Svar på fråga ang.

rer blir taxerade, som inte skulle bli
det. Man kan väl förstå att taxeringsmyndigheterna
kan begå fel. Men för
nästan exakt ett år sedan — det var den
14 april 1966 — läste jag upp för finansminstern
från denna talarstol en
mening ur de anvisningar som taxeringsnämnderna
erhållit från riksskattenämnden
och som gäller extra avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
för folkpensionärer. Den sista
meningen i de anvisningarna lyder så:
»Bestämmelserna om avdrag för nedsatt
skatteförmåga bör iakttagas utan
att särskilt yrkande därom framställes
i vederbörandes självdeklaration.»

Det felaktiga är att det står »bör
iakttagas». Självfallet skall det stå »skall
iakttagas». Taxeringsmyndigheterna
skall ju tillse att avdrag medgives. Formuleringen
medför att vederbörande i
taxeringsnämnderna — särskilt om de
är nybörjare i arbetet — föranledes tro
att detta inte är alldeles nödvändigt;
står det »bör» i anvisningarna, så kan
man göra vilket som helst. Och detta
föranleder givetvis att många människor,
precis som fru Ryding sade, blir
taxerade fastän de inte borde bli det.
Det innebär mycket arbete för myndigheterna
att skicka ut en mängd bryskt
formulerade anmaningar — alltför
bryskt tycker jag nog —■ och mottagarna
blir oroliga; särskilt gamla människor
har en nästan odemokratisk respekt
för myndigheterna.

Detta skulle inte behöva ske. Myndigheterna
borde i anvisningarna kunna
ange vad de menar. Och de menar ju
att bestämmelserna »skall» iakttagas.
Jag tycker inte att finansministern bör
ordna upp denna sak, utan han skall
göra det, så att det i anvisningarna
kommer att stå vad som skall stå där.

Jag vet att finansminstern har kunnat
ordna besvärligare saker än denna,
och därför hoppas jag att det i nästa
edition av anvisningarna skall på den
här punkten återfinnas ordet »skall» i
stället för »bör».

kommunernas konkurrens om tandläkare

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten besparade
mig besväret att läsa upp den sista
meningen i det cirkulär som tillställts
samtliga taxeringsnämndsordförande,
kronoombud och taxeringsassistenter
och som även är tillgängligt i alla taxeringsnämnder.

Rent tolkningsmässigt anser jag att
ordet »bör» skall tolkas som om det
stod »skall». Det är alltså ett vänligare
sätt att uttrycka saken på. Riksskattenämnden
är den som ger direktiv om
hur bestämmelserna skall tillämpas,
och det är ingen tvekan om vad riksskattenämnden
menar, när den säger att
frågan bör tas upp ex officio utan att
det göres någon särskild framställning
därom.

Jag kommer alltså fram till att det
inte är något fel på cirkuläret, direktiven
eller instruktionerna, utan möjligen
i något fall på personerna. Men
dem gör man inte om med nya instruktioner.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tror inte heller att
man gör om människorna, herr finansminister,
men varför skall man vara så
vänlig mot taxeringsnämnderna, som
får detta cirkulär? Det är mycket bättre
att vara vänlig mot folkpensionärerna.
Och det är man, om man använder ordet
»skall», och som finansministern säger
är det ju det man menar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. kommunernas konkurrens
om tandläkare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig, om jag uppmärksam -

16 Nr 20 Torsdagen den 13 april 1967

Svar på fråga ang. nedbringande av olycksriskerna på europaväg 4 söder om
Södertälje

mat att p r i in ä r k o m in u n e r n a inbördes
konkurrerar om tandläkare genom att
erbjuda dem subventionerade bostäder.

För att kunna rekrytera tandläkare
inom folktandvården bl. a. i glesbygdsområdena
måste bostadsfrågan lösas.
Det förekommer därvid att primärkommunerna
subventionerar hyran. Folktandvårdens
huvudmän —• landstingen
— är inte okunniga om dessa förhållanden.
Fn särskild arbetsgrupp med
representanter för medicinalstyrelsen
samt landstings- och stadsförbunden
kommer inom kort att lägga fram förslag
till olika rekryteringsbefrämjande
åtgärder inom folktandvården. I direktiven
till den av mig tillsatta utredningen
om folktandvårdens ställning
och organisation har särskilt understrukits
angelägenheten av att tandvårdsmöjligheterna
i glesbygderna säkerställs.
Det är min förhoppning att de
förslag som angivna utredningar kan
komma att avge samt den ökade tillgången
på tandläkare som blir en följd
av den fortgående utbyggnaden av tandläkarutbildningen
skall leda till att den
påtalade konkurrensen mellan primärkommunerna
upphör.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för det svar han lämnat på min
enkla fråga. Den är egentligen en följdfråga
till den fråga om tandläkarutbildningen
som jag riktat till ecklesiastikministern.
Tandläkarbristen har nämligen,
som socialministern också framhållit
i sitt svar, föranlett många kommuner
att erbjuda tjänstesökande bostäder
för vilka hyran legat långt under
den allmänna hyresnivån. Och i vissa
fall har bostad erbjudits utan något som
helst vederlag. Kommunerna har tävlat
med varandra om att erbjuda så fina
och billiga bostäder som möjligt. Detta
kan enligt mitt sätt att se inte vara en

sund och riktig princip. Men här liksom
på alla andra områden är det väl
tillgången och efterfrågan som blivit
avgörande.

Jag är tacksam för att socialministern
tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift
att utreda frågan om folktandvårdens
ställning och organisation — och
detta även i landsdelar som vi kallar
för glesbygder. Jag hoppas bara att det
inte blir en sådan långtidsutredning,
analog med författningsutredningen,
utan att resultatet av utredningen inom
en nära framtid redovisas, så att frågan
kan lösas så snart som möjligt.

Jag tackar än en gång för det positiva
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. nedbringande av
olycksriskerna på europaväg 4 söder om
Södertälje

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Wennerfors har
frågat om jag är beredd att vidta omedelbara
åtgärder för att nedbringa
olycksriskerna i Brandalsundskurvan
på E 4 söder om Södertälje.

Trafikförhållandena på väg E 4 mellan
Södermanlands läns gräns och Södertälje
stads gräns, där Brandalsundskurvan
är belägen, har fortlöpande varit
föremål för vägmyndigheternas särskilda
uppmärksamhet. På grundval av en
år 1962 av statens väginstitut på uppdrag
av vägförvaltningen utförd utredning
infördes sålunda år 1963 på en
sträcka i vilken Brandalsundskurvan ingår
hastighetsbegränsning till 70 km/tim
varjämte den optiska ledningen förbättrades
genom uppsättning av markeringsskärmar,
siktröjningar komplet -

Torsdagen den 13 april 1967 Nr 20

Svar på fråga ang. nedbringande av olycksriskerna på europaväg 4 söder om
Södertälje

terades och vägens skevning och beläggning
förbättrades.

För närvarande pågår nybyggnad av
motorväg mellan Bränninge och Pilkrog
och denna beräknas kunna öppnas
för trafik under november 1968.
Den nuvarande vägen kommer då att bli
lokalväg med förhållandevis liten trafik.

Med hänsyn till den senaste svåra
olyckan undersöks möjligheterna att
snarast bredda vägen i kurvan. Vägförvaltningen
har påbörjat den projektering
som fordras. Närliggande fornlämningar
kräver att visst samråd sker med
de antikvariska myndigheterna för att
den mark som behövs för breddningen
skall kunna disponeras.

Berörda myndigheter är också beredda
att vidta de ytterligare åtgärder vartill
polisutredningen om den senaste
olyckan kan ge anledning.

Vidare anförde:

kommun framfört önskemål om uppsättandet
av skyltar med statistik över
antalet olyckor under senare år i Brandalsundskurvan.
Jag är inte övertygad
om lämpligheten av sådana skyltar. Däremot
tror jag att det ligger mera i förslaget
att hastighetsgränsen skall sänkas
till 50 km. Mot detta förslag har anförts
att de vårdslösa bilförarna i alla
fall kör för fort. Men om gränsen är
satt vid 70 km kör de ju något fortare
än denna hastighet; är gränsen satt vid
50 km kör de något fortare än detta.
Det betyder att man dock skulle nå
syftet att minska hastigheten i svåra
kurvor av det här slaget.

Jag vet inte, hur statsrådet Palmes
svar skall tolkas när det gäller hastighetsgränsen,
och jag skulle därför direkt
vilja fråga honom, om den senare
delen av svaret innebär att han är beredd
medverka till en sänkning av
hastighetsgränsen till 50 km.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret.

Det är naturligt att människorna efter
den svåra olyckan i Brandalsundskurvan
söder om Södertälje reagerar och
undrar vilka åtgärder myndigheterna
vidtar för att minska olycksriskerna.
Detta var ett av skälen till att jag framställde
min fråga. Kommunikationsministern
har nu fått tillfälle att informera
de oroade människorna i denna trakt
om vad som skett och vad som sker just
nu.

Jag är tillfredsställd med att möjligheterna
att snarast bredda vägen undersöks,
och jag hoppas bara att en sådan
breddning kan komma till stånd
så snart som möjligt. Jag tror att olycksriskerna
skulle minskas ytterligare om
breddningen kompletterades med att en
vägdelare och vägräcken placerades
mitt i vägen.

Enligt uppgift har en representant
för en trafiksäkerhetskommitté i Järna

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den där utmärkningen
med skyltar tror jag kanske inte heller
på. I Tyskland hade man efter kriget
satt upp kors på vägarna där olyckor
hade inträffat. Jag vet inte säkert om
deit var något effektivt inslag i trafiksäkerhetsarbetet.
Vi har i varje fall inte
gått på den linjen.

På herr Wennerfors’ direkta fråga
här vill jag svara att det inte är jag
som fastställer lokala hastighetsbegränsningar,
utan det är länsstyrelsen. Ett
eventuellt beslut av länsstyrelsen kan
dock överklagas hos Kungl. Maj :t. Det
är alltså den vägen ärendet får gå.

Om jag läst papperen rätt fastställdes
denna hastighetsgräns på 70 km/tim. i
Brandalsundskurvan efter en utredning
som väginstitutet hade gjort om den
lämpliga gränsen. Jag vill inte i dag
yttra mig om huruvida hastigheten är
för hög eller om man bör gå ned till
50 km. Trafiken är mycket hård på

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 20

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på fråga ang. bestämmelserna om penninginsamling å allmän plats

denna sträcka — omkring 12 000 bilar
per dygn.

Det görs nu vissa arbeten på detta
vägavsnitt; man är bl. a. i färd med att
förbättra kantlinjemarkeringarna. Det
viktigaste på litet sikt är emellertid att
den nya motorvägen kommer att tas i
bruk om ett år, och då skall denna kurva
vara borta ur den hårda riksbanken.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för det senaste svaret. Jag är medveten
om att herr statsrådet inte kan besluta
i denna sak, men det hade naturligtvis
varit av ett visst värde om statsrådet
Palme uttalat åtminstone en försiktig
mening därom. Nu får vi väl i detta
replikskifte inskränka oss till att
jag uttalar som min uppfattning att en
sänkning av hastighetsgränsen till 50
km hade kunnat medverka till en minskning
av olycksrisken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill inte uttala ens
en försiktig mening om huruvida hastighetsgränsen
bör sänkas. Eftersom jag
har rätt många överklagningsärenden
av den här typen vill jag först se alla
handlingarna i målet. Men det betyder
att vi för vår del håller frågan öppen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
penninginsamling å allmän plats

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Hector har frågat
statsrådet Lundkvist, om han anser ett
förtydligande i normalförslaget till lokal
ordningsstadga eller promemoria
härtill erforderligt i syfte att trygga
möjlighet för sökande att erhålla till -

stånd för penninginsamling på allmän
plats även till förmån för internationella
solidaritetsaktioner. Då statsrådet
Lundkvist på grund av sjukdom är förhindrad
att svara på herr Hectors fråga
har den överlämnats till mig.

Det normalförslag och den promemoria
som åsyftas av frågeställaren utarbetades
på sin tid inom Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund och utsändes därifrån
i maj 1957 till alla kommuner i landet.
Enligt 7 § i normalförslaget får penninginsamling
i bössor eller dylikt ej
äga rum på allmän plats utan tillstånd
av polismyndigheten. Någon kommentar
till denna bestämmelse finns inte
i den promemoria som bifogats förslaget.
Kommentar saknas för övrigt även
beträffande åtskilliga andra bestämmelser
i förslaget. Enligt min mening är
det inte möjligt att i författnings- eller
anvisningsform uttömmande precisera
i vilka fall eller under vilka förutsättningar
en ansökan om tillstånd bör
bifallas eller avslås. Detta bör därför
överlämnas åt rättstillämpningen. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
polismyndighets beslut på grund av lokal
ordningsstadga kan överklagas hos
länsstyrelsen och att besvär över länsstyrelsens
beslut kan anföras hos Kungl.
Maj :t. Härigenom kan rättelse ske i det
enskilda fallet och även viss ledning
erhållas för prövningen av dessa frågor.

Vidare anförde:

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret på min fråga, som var
föranledd av följande episod.

Polismyndigheten i Uppsala har den
17 mars i år avslagit en ansökan från
Uppsala FNL-kommitté om penninginsamling
på allmän plats, vilken ansökan
ingivits enligt bestämmelserna i allmänna
lokala ordningsstadgan. Avslaget
hade den motiveringen att enligt till -

Torsdagen den 13 april 1967 Nr 20

Svar på interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och
läkemedel

lämpad praxis som absolut förutsättning
för penninginsamling gäller att uppburna
medel skall gå till välgörande ändamål,
vilket enligt polismyndighetens förmenande
icke var förhållandet i detta
fall.

I anledning av detta ställningstagande
uppstår följande frågor: Medger bestämmelsen
i den allmänna lokala ordningsstadgan
någon annan motivering
för bifall till eher avslag på ansökan
om t. ex. bössinsamling på allmän plats
än insamlingsaktionens förenlighet med
ordning och säkerhet? Vilken annan
praxis i denna ordningsstadga skall i
annat fall tillämpas för tillståndsgivandet?
Vad innebär i det aktuella fallet
polismyndighets praxis att endast tillåta
insamlingar för s. k. välgörande ändamål?
Hur definierar man välgörande
ändamål, och varifrån hämtar man upplysning
om denna eventuella karaktär
av välgörenhet?

Det nu aktuella tillfället -— insamlingsaktionen
i Uppsala till stöd åt FNL
— erbjuder ett typexempel på i vilket
kaos av godtycke som polismyndigheterna
hamnar när de på grundval av
rent subjektiva, moraliska och politiska
värderingar skall ta ställning. Här ger
man sig in på andra bedömningar än
att uppfylla bestämmelserna i ordningsstadgan.
På grund av antydanden
att den aktuella insamlingen eventuellt
skulle innebära, i varje fall indirekt, att
vapen kunde frigöras till FNL:s försvarskamp
har man avslagit ansökan om
tillstånd för densamma. Innebär inte
detta ett moraliskt och politiskt ställningstagande,
som inte har med ordningsstadgan
att göra?

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag kan naturligtvis
inte här diskutera ett enskilt fall. Det
ankommer på besvärsinstanserna att
pröva det enskilda fallet mot bakgrund
av ordningsstadgans bestämmelser och
vad som kan finnas i förarbetena till

denna stadga. Jag kan alltså inte uttala
mig om betydelsen av praxis eller icke
praxis.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Justerades protokollen för den 5 innevarande
april.

§ 13

Meddelande ang. plena

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens arbetsplena i morgon,
fredagen den 14 april, och nästa fredag,
den 21 april, tar sin början klockan
10.00.

§ 14

Svar på interpellation ang. lagstiftningen
rörande missbruk av narkotika och
läkemedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Hem talman! Fru Renström-Ingenäs
har frågat, om jag anser att nuvarande
lagregler om befattning med och missbruk
av narkotika och läkemedel är tillräckliga
som grundval för samhällets
strävan att komma till rätta med det
ökande narkotika- och läkemedelsmissbruket.

Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté
har nyligen avgett sitt första
betänkande, kallat Kartläggning och
vård. I detta betänkande uttalar kommittén
att de lagbestämmelser som nu
finns om beredande av vård är tillräckliga.
Bl. a. hänvisas till lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall och till barnavårdslagen.
Efter den remissbehandling av betänkandet
som nu pågår blir det tillfälle
att ta ställning i denna fråga.

De andra frågor som fru Renström -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och

läkemedel

Ingenäs berör har till en del redan blivit
belysta vid en interpellationsdebatt
i denna kammare den 16 mars i år.
I ett ytterligare betänkande, som väntas
i en nära framtid, avser narkomanvårdskommittén
att redovisa resultatet
av arbetet inom kommitténs juridiska
arbetsgrupp. Som jag nämnde i ett svar
den 23 februari i år på eu enkel fråga
i denna kammare kommer bl. a. straffbestämmelserna
i narkotikaförordningen
att behandlas i detta betänkande.
Det är min avsikt att kommitténs förslag
i denna del skall få en så skyndsam
behandling att förslag kan föreläggas
riksdagen i höst.

Vidare anförde:

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min interpellation. Anledningen
till att jag framställde den var att jag
deltog i en distriktskonferens, där des^
sa frågor livfullt diskuterades. Av narkotikaolyckor
hårt drabbade människor
hade i en motion till konferensen framfört
önskemål om en vädjan till statsrådet
om kraftfullt ingripande mot narkotikaplågan.
Jag kommer att befordra
statsrådets svar till dessa människor,
men jag tror inte att de därur hämtar
den tröst och tillförsikt som de hade
hoppats på.

Statsrådet hänvisar till att narkomanvårdsutredningen
i sitt första betänkande
förklarat att nuvarande lagstiftning
i fråga om beredande av vård åt narkotikasjuka
människor är tillräcklig.
Gäller det vuxna människor kan dessa
omhändertagas enligt mentalvårdslagen.
Sjukdomen skall alltså få utvecklas ända
till den dag då människan har blivit
så invalidiserad, så mentalt förstörd
och nedsliten att mentalvårdslagen är
tillämplig för att ta hand om henne och
ge henne den vård som hon sedan lång
tid tillbaka behövt men själv inte insett
att hon måste ha. Även om nära släk -

tingar med förtvivlan i hjärtat ser vart
vägen bär med en anhörig, när de utan
att lyckas — fastän de försökt av all
kraft — att få sina nära och kära att
sluta att använda narkotika, måste de
till sist konstatera sitt misslyckande. I
förtvivlan vänder de sig då till läkaren
och ber honom ta hand om de sjuka, som
håller på att förstöra sig själva och sin
framtid. Då möts de av svaret: Nej, det
går inte att göra mot deras vilja. De
har nått myndig ålder och har rätt att
själva bestämma om de skall ha vård eller
ej. Vi måste vänta ännu en tid, vänta
till dess de nått den grad av psykiskt
och fysiskt elände som fordras för att
vi skall kunna ta hand om dem enligt
mentalvårdslagen.

Är det rätt? Jag önskar inte att statsrådet
här upprepar vad utredarna har
sagt, utan jag vill fråga honom om han
själv anser att detta tillvägagångssätt är
riktigt. Borde inte samhället ta på sig
ansvaret att sätta gränserna för omhändertagandet
på en något högre nivå?

Jag har läst narkomanvårdsbetänkandet
och där funnit förbryllande motsägelser
i inställningen till lagen om omhändertagande
för vård med tvång. Så
har t. ex. överståthållarämbetet i ett uttalande
sagt, att om personer missbrukar
både alkohol och t. ex. thinner samtidigt,
och alkoholförtäringen ensam inte
ger anledning till ingripande enligt
nykterhetsvårdslagen men det sammanlagda
missbruket gör att vederbörande
är klart vårdbehövande, så är det risk
för att en behövlig åtgärd inte kan företagas
på grund av lagens nuvarande
utformning. Bör då inte den lagen förbättras? På

en annan sida läser jag utredarnas
mening: »Någon utvidgning av nykterhetsvårdslagens
bestämmelser om möjlighet
till tvångsintagning på anstalt till
att avse även läkemedelsmissbrukare
synes ej vara erforderlig.»

Jag citerar vidare ur betänkandet,
som i sin tur refererar: »---— sin -

Torsdagen den 13 april 1967 Nr 20

Svar på interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och
läkemedel

nessjuklagstiftningskommittén vilken i
likhet med vissa av de läkare, som yttrat
sig i nu förevarande sammanhang,
har ansett att för sådana personer, som
falla under kommitténs beteckning narkotikamissbrukare,
tvångsmässig vård
ej kan anordnas med stöd av lagen.»

Narkoinanvårdskoinmittén säger däremot
på följande sida att »lagen erbjuder
tillräckliga möjligheter att på sjukhus
intaga och kvarhålla sådana patienter
för vilka vård på sjukhus är oundgängligen
påkallad».

Jag läser vidare: »De rättsliga befogenheter
lagen erbjuder för den psykiatriska
vården synes vara omfattande»
— det är mentalvårdslagen det
gäller. Patienten kan kvarhåhas så
länge som det bedömes oundgängligen
erforderligt för hans vård. Men det finns
undantag, får vi veta. Man skriver nämligen
också följande: »Osäkerheten har
främst gällt den rättsliga möjligheten
att med tvång kvarhålla dessa patienter
sedan de akuta sjukdomstillstånden
hävts.»

Även om läkaren anser fortsatt vård
behövlig, är han osäker om huruvida
lagen medger ett kvarhållande av patienten
mot hans vilja. Borde inte lagar
utformas så att osäkerhet inför deras
tillämpning undanröjes?

Narkomanvårdskommitténs betänksamhet
inför en lagändring bottnar i
att man tror att de narkotikasjuka skulle
bli ännu mindre benägna att söka
läkare, därest vård med tvång kunde ordineras.
Å andra sidan berättar de sakkunniga
att redan nu, innan sådan lag
finns, vägrar de sjuka att söka läkarvård
därför att de anser sig inte behöva
sådan vård. De anser sig inte ha
tillräckliga motiv för att ta ett sådant
steg. Därför verkar det som om det skälet
mot lagstiftning inte är så starkt, att
det bör utgöra ett hinder för en lagändring.

Jag vill anföra ännu ett citat av en
sakkunnig, denna gång ur en artikel av

socialläkare Bejerot i Läkartidningen,
nr 50 år 1965. Han skriver att det vore
förnämligt om »mentalsjukvårdslagen
kunde vidgas med sikte på en allmän
vårdbalk, där kroppssjukvårdens, mental-
och epidemisjukvårdens liksom
toxikomanivårdens behov av tvångsåtgärder
integrerades i samma lag».

Och så har vi de unga narkotikabrukarna
— de unga som skall omhändertagas
enligt barnavårdslagen. Vilka stimulerande
åtgärder behöver vidtagas
för att barnavårdsnämnderna skall ingripa
tidigare än vad som nu sker?

Herr statsråd! I går dog en flicka här
i Stockholm på grund av narkotikabruk.
Jag känner inte alls till om det
hade förelegat någon möjlighet att hjälpa
henne, innan det nu blev för sent.
Jag vet för litet om detta enskilda fall;
kanske fanns det ingen möjlighet att
hjälpa. Men hon hade slutat sitt arbete
för ett par veckor sedan, och man fann
henne död i en knarkarkvart.

Det är givet att människor blir upprörda
när de hör sådant här. Kan vi
vara säkra på att nuvarande barnavårdslag
är en tillräckligt pådrivande
faktor när det gäller att få nämnderna
att göra tidiga ingripanden? Är den
uppsökande verksamheten effektiv nog?
Hade ett tidigt ingripande hjälpt, så att
flickan fått leva? Frågorna hopar sig.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
citera socialstyrelsen som i
ett referat av en av styrelsen utförd undersökning
i senaste numret av Sociala
meddelanden skriver: »När barnavårdsnämnderna
ansöker om plats för omhändertagna
ungdomar har dessa i regel
under många år visat grava anpassningssvårigheter
till skolan, arbetet
och samhället i stort. Flertalet av dessa
ungdomar har genom störande beteende,
skolk m. m. demonstrerat sin
oförmåga att anpassa sig till skolans
krav. Mer än 90 procent av pojkarna har
begått kriminella handlingar och majoriteten
av flickorna har visat ett asocialt

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på interpellation ang'', lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och

läkemedel

beteende främst i form av sexuell lösaktighet,
prostitution m. in.» Socialstyrelsens
slutsats blir: snabbare ingripanden
behövs mot läkemedelsmissbrukare.

Narkotikamissbruket är inte bara
skuld till enskilda människors undergång.
Det leder också till stora ekonomiska
förluster för samhället. Doktor
Bejerot skriver härom i den artikel jag
tidigare citerade: »Om en enda ung narkoman
genom sin sjukdom blir definitivt
socialt invalidiserad kominer han
under sin livstid att åsamka det allmänna
en direkt kostnad av storleksordningen
en kvarts miljon kronor, vartill
nationalekonomiskt tillkommer det produktionsbortfall,
som överstiger understödsnivån
och som statistiskt torde vara
betydligt större än de direkta samhällskostnaderna.
» Det är ett slöseri med
samhällets medel, om vi inte satsar mycket
kraftigt ekonomiskt på att klara upp
denna situation.

Min avsikt med att anföra alla dessa
delvis mot varandra stridande citat är
att visa att de idéer i fråga om vårdnad
och omhändertagande, som narkomanvårdskommittén
gjort sig till talesman
för, inte omfattas av alla. Andra experter
anser att mental- och barnavårdslagarna
i nuvarande skick inte är tillräckliga.
Experter står mot experter,
och jag har dristat mig anse att det är
de experter jag senast citerade som
har rätt. Jag hoppas att statsrådet vid
närmare övervägande skall komma till
samma resultat.

Parallellt med en saklig upplysning,
saklig information och saklig propaganda
bland alhnänheten, unga och gamla,
behövs en kraftig ekonomisk satsning
för att förstärka narkotikapolisens
resurser. Där behövs flera tjänster, så
att man får tid och ork till effektiva ingripanden.
Det behövs en skärpt lagstiftning,
som ger vidgad rätt till ingripande.

Kammaråklagare Dreifaldt, som är
narkotikaåklagare i Stockholm, har i ett

pressuttalande den 19 mars sagt: »Vi
är medvetna om att den nuvarande lagstiftningen
gör polisens arbete ytterst
svårt. Nu kan polisen, även då man
anser sig bestämt veta att narkotikaförsäljning
sker från en viss lägenhet, ändå
inte göra husrannsakan förrän man
fått fatt i en kund, som erkänner att han
köpt narkotika på den platsen och köpt
till överpris. Då kan ockerlagen tillämpas
och ge möjlighet till husrannsakan.
»

Jag vet att regeringen överväger en
skärpt lagstiftning med strängare påföljd
för handeln med narkotika och
smuggel samt regler för husundersökning
och kroppsvisitation. Jag tvivlar
icke heller på regeringens goda vilja att
åstadkomma bästa möjliga lagregler, när
man nu avvaktar narkomanvårdskommitténs
juridiska expertgrupps förslag
till åtgärder.

Slutligen vill jag uttrycka en förhoppning
om att de juridiska experterna
genom paragraferna ser människan -—
den människa som behöver paragrafernas
hjälp för att komma ut ur sin svåra
situation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Renström-Ingenäs
framhöll inledningsvis med hänvisning
till mitt svar, att hon egentligen betvivlade
nuvarande lagbestämmelsers tillräcklighet.
Jag vill på den punkten
säga till fru Renström-Ingenäs att jag
i mitt svar endast redovisat vad narkomanvårdskommittén
i sitt betänkande
har uttalat, nämligen att de nuvarande
bestämmelserna om beredande av vård
är tillräckliga. Därefter har jag gjort
ett tillägg och bl. a. hänvisat till lagen
om sluten psykiatrisk vård och till barnavårdslagen.

Jag har vidare sagt att efter remissbehandlingen
— som enligt vad jag beräknar
skall vara färdig i slutet av
maj — blir det tillfälle att ta ställning

Torsdagen den 13 april 1967 Nr 20

Svar på interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och
läkemedel

till frågan om lagbestämmelserna. På
grundval av remissmaterialet får jag givetvis
möjligheter att även bedöma den
sidan av saken. Jag antar också att fru
Renström-Ingenäs är på det klara med
att jag har anledning invänta remissinstansernas
synpunkter på detta viktiga
spörsmål.

Fru Renström-Ingenäs omnämnde ett
tragiskt fall här i Stockholm som väl
upprör oss alla och som ger mig anledning
att här tillfoga några ord. Tidningarna
har meddelat bakgrunden till
det inträffade, och i det sammanhanget
vill jag säga följande: Den ambulanta
förskrivning som har förekommit i
Stockholm genom doktor Åhströms försorg
tog sin början i april 1965. Sedan
februari 1966 existerar en särskild patientförening
för doktor Åhströms klienter,
och medicinalstyrelsen har låtit
narkomanvårdskommitténs arbetsgrupp
ägna särskild uppmärksamhet åt
denna förskrivning.

Styrelsen har kontrollerat verksamheten
genom återkommande inspektioner
och genom granskning av recepten.
Medicinalstyrelsen har även vid olika
tillfällen givit förhållningsorder beträffande
verksamheten trots att den har bedrivits
av doktor Åhström i hans egenskap
av privatpraktiserande läkare.

Narkomanvårdskommittén, vars ordförande
som bekant är medicinalstyrelsens
chef, generaldirektör Arthur Engel,
har vidare föranstaltat om medicinska
undersökningar av doktor Åhströms
klientel. I sitt betänkande, vilket avlämnades
i förra månaden, säger kommittén
bl. a.:

»Trots att det ännu icke föreligger
några slutrapporter från ovan angivna
studier finner kommittén att starka skäl
talar för att de här tillämpade behandlingsprinciperna
leder till betydande
risker såväl för klientelet som för viss
smittspridning, särskilt om patientantalet
tillåts bli så stort och svårmanövrerbart
som synbarligen varit fallet.

Av intresse i detta sammanhang är dr
Bejerots uppgift beträffande de av dr
Åhströms patienter, som han kunnat undersöka
vid sin genomgång av polisklientelet;
dr Åhströms patienter skulle
vara de mest nedgångna av de missbrukare
som förekommit där.

Enligt kommitténs mening måste dr
Åhströms verksamhet i denna form därför
nu upphöra. Detta kan emellertid
inte ske abrupt, eftersom den betydande
patientstocken — cirka 100 aktuella
fall — är svårt beroende.»

En plan har utarbetats för avveckling
av doktor Åhströms verksamhet i samråd
mellan medicinalstyrelsens mentalsjukvårdsbyrå
och sjukvårdsförvaltningen
i Stockholms stad. Planen innebär
att doktor Åhströms patienter skall överföras
till en ny poliklinisk mottagning
i rättspsykiatriska stationen vid psykiatriska
sjukhuset i Stockholm. Denna
plan skulle ha satts i verket den 1 april,
men på grund av den ansvarige läkarens
inträffade sjukdom har en försening
inträtt. Den 17 april — alltså nu
på måndag — kommer emellertid överföringen
av patienter att påbörjas.

Jag vill nämna, herr talman, att medicinalstyrelsen
genom beslut den 2 mars
i år begränsat doktor Åhströms receptutskrivningsrätt
beträffande narkotika
till att omfatta patienter som är uppförda
på en särskild förteckning. Därvid
uppmanades doktor Åhström att verka
för att patienterna så snart som möjligt
blev inskrivna på sjukhus eller föremål
för andra vårdåtgärder och därigenom
avförda från förteckningen. Detta skulle
gälla t. o. m. den 30 april, eftersom en
viss övergångstid är nödvändig med
hänsyn till att patienterna behöver komma
under annan vård. Efter denna tid
skall doktor Åhström icke längre ha någon
rätt att över huvud taget utskriva
narkotika.

Doktor Åhström har överklagat medicinalstyrelsens
beslut hos regeringsrätten.
Denna har remitterat ärendet till

24 Nr 20 Torsdagen den 13 april 1967

Svar på interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och
läkemedel

medicinalstyrelsens disciplinnämnd,
som vid sammanträde för bara några
timmar sedan beslutat avstyrka doktor
Åliströms begäran. Enligt vad jag har
erfarit kommer ärendet att om möjligt
föredras i regeringsrätten nästa vecka.

Herr talman! Jag har anledning att i
många avseenden dela den oro som fru
Renström-Ingenäs på åtskilliga punkter
har uttalat. Jag vill nämna att socialstyrelsen
i en särskild skrivelse till barnavårdsnämnderna
har understrukit nödvändigheten
av snabbare ingripanden.
Jag vill också framhålla angelägenheten,
herr talman, av en saklig, inträngande
upplysningsverksamhet i massmedia
och på annat sätt. Det är angeläget.

När vi nu dels har fått ett första betänkande
och så småningom kan ta
ställning till detta, dels — som jag har
sagt i mitt svar i dag — väntar ett betänkande
beträffande bl. a. den juridiska
sidan av frågan, kommer vi att
beredas möjligheter till ett mera sammanhängande
ställningstagande.

Jag vill tillägga att regeringen inte
har varit overksam. Narkomanvårdskommittén
tillsattes redan 1965. Vi har
genom aktioner inom världshälsoorganisationen
under en rad år försökt att
på det internationella planet medverka
till åtgärder för att begränsa spridningen
av narkotika. Jag tror att de svenska
insatserna har varit av betydelse. Vi
har genom särskilda insatser genom
våra ambassader i vissa länder —• låt
mig nämna Spanien och Italien — försökt
att med åtgärder vid källan förhindra
spridningen eller i varje fall begränsa
den.

Jag är, fru Renström-Ingenäs, den
förste att erkänna, att det är de förebyggande
åtgärderna som är angelägna.
De sträcker sig över ett stort fält både
här hemma och ute i världen. Det är vår
förhoppning att vi genom samfällda insatser
skall kunna åstadkomma resultat.
Det finns inga lättköpta vinster att göra.

Det är en svår fråga. Det är en allvarlig
fråga. Vår uppmärksamhet måste
skärpas i fråga om läkemedel och möjligheterna
till missbruk av läkemedel.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för dessa ytterligare upplysningar
om regeringens aktivitet på detta
område — jag sade även i mitt första
uttalande att jag inte tvivlade på regeringens
goda vilja. Jag vill bara än en
gång understryka värdet av snabba åtgärder.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! I statsrådets svar till fru
Renström-Ingenäs säges bl. a.: »Medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté
har nyligen avgett sitt första betänkande,
kallat Kartläggning och vård.
I detta betänkande uttalar kommittén
att de lagbestämmelser som nu finns om
beredande av vård är tillräckliga. Bl. a.
hänvisas till lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall och
till barnavårdslagen.»

Mot dessa uttalanden av narkomanvårdskommittén
står rubriker sådana
som »Ungdomsnarkomanin ökar lavinartat»,
»Läkare varnar», »Smittrisken
stor», »Ungdomsnarkomanin fördubblades
1966», »Knarkarproblem hos 13-åringar», »Skolor drabbas». »Narkotikamissbruket
har drabbat skolorna våldsamt
de senaste månaderna, omtalade
skolkonsulent Stig Fred på skolöverstyrelsen
vid en konferens om narkotikafrågan
i riksdagshuset på torsdagen.»
Det var den 2 mars i år. »Medan 38
fall var protokollförda i stockholmsskolorna
under förra läsåret kan man i dag
betrakta den siffran som riktig för varje
enskild skola i Stockholms 65 skolor.
Det är inte ett gymnasieproblem, det
är ett grundskoleproblem som börjar
med trettonåringen i högstadiet.»

Jag citerar ur Dagens Nyheter för den

Torsdagen den 13 april 1967 Nr 20

Svar på interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och
läkemedel

18 mars: »Narkomaner omsätter en halv
miljon per år.» »Svårt bota narkomaner.
Missanpassade i riskzonen.»

Den 23 mars kunde man läsa i samma
tidning: »LSD-bruk kan vålla ärftlighetsskador.
»

Detta är några av rubrikerna på artiklar
som handlar om narkotika. Få problem
har väl väckt sådan oro på senaste
tiden som ökningen av narkotikamissbruket.
Man talar om hysteri. Färska
upplysningar från initierat håll ger vid
handen, att missbruket alltjämt ökar
och att läget är allvarligare än vi anar.

1 december 1966 hade vi i narkotikakommissionen
en balans på utredningsavdelningen
på 91 ärenden. I januari
i år var antalet 93, i februari 108 och
i mars 128. Det finns för närvarande
en uppsjö av utomordentliga spaningstips
som, om de hann bearbetas, skulle
kunna leda till att ett flertal storgrossister
fastnade i nätet. Men personalen
är klart otillräcklig. Det var den långt
innan situationen på narkotikafronten
blev så allvarlig som den nu är, och
det är en av orsakerna till att problemet
är så svårt att komma till rätta med.

Narkotikastyrkan behövs här i Stockholm,
men den skulle också behövas
vid våra gränser. Det arbete som där
skulle kunna utföras på en timme kan
bär i Stockholm ta flera månader att
utföra -—- och då har man ändå inte
kunnat förhindra en del skadeverkningar.
Här borde det finnas en central
dirigering.

Det smugglas in miljontals tabletter

1 månaden — ja, kanske i veckan. Under
första kvartalet i år har det här i Stockholm
beslagtagits 130 352 preludin,

2 537 ritalina, 84 000 amfetamin, 933
centramina, 127 metredinal och 98
dexidrin. Samtliga dessa medel är centralstimulantia.
Dessutom beslagtogs
1 075 gram cannabis, som i de länder
varifrån medlet kommer kostar mellan
100 och 500 kronor per kilo. Här kostar
varje kilo 10 000 kronor.

Följdverkningarna är omtalade och
omskrivna. Jag skall här bara ta ett par
nog så viktiga exempel. Medicinsk expertis
har framhållit att påverkan av
narkotika kan utlösa våldsbrott. Det är
ett alarmerande faktum i ett samhälle,
där redan före den akuta narkotikasituationen
våldsbrotten var i stark ökning.
Beträffande cannabis kan för övrigt
nämnas att man kommit fram till att
medlet kan medföra impotens.

Vidare är 70 procent av checkbedragarna
narkomaner. Men är det så underligt
att de måste skaffa fram pengar
på snart sagt vilka olagliga vägar som
helst, när det finns offer som måste
ha 400—500 tabletter om dagen och
tabletterna i dagens läge kostar mellan
2 och 3 kronor per styck? Dagspriset på
Långholmen är 3 kronor. Måste vi vänta
ända till hösten med att vidta varje form
av lagändring på detta område?

En internationellt känd medicinare
och narkotikaexpert har uttalat, att man
på sina håll ute i världen anser att narkotikaproblemet
är farligare än atombomben.
Med den takt som narkotikamissbruket
nu synes öka kan man fråga,
om vi verkligen har råd att vänta månad
efter månad med varje form av lagändring.
Ger inte dagens situation vid handen,
att de lagbestämmelser som nu
finns om beredande av vård är otillräckliga? Jag

vill till slut citera ett avsnitt ur
en motion som jag har väckt men som
förmodligen kommer att behandlas
först i höst. Motionen gäller just de båda
lagar som narkomanvårdskommittén
något berört.

»Av förarbetena till lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall framgår, att en narkoman eller grav
narkotikamissbrukare kan omhändertagas
för sluten psykiatrisk vård. Dessa
bestämmelser är otillräckliga. Till en
början torde stora svårigheter föreligga
att utan närmare undersökning fastställa
huruvida narkomani eller gravt nar -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och

läkemedel

kotikamissbruk föreligger. Den det gäller
lär inte alltid vara villig att medverka
till en dylik undersökning. Snarare
finns anledning antaga att en människa,
som kommit in i ett mer accentuerat
narkotikasammanhang, i de flesta
fall undandrar sig varje form av insyn
i fråga om sin situation. Vidare är
det i högsta grad otillfredsställande, att
samhället bestämt sig för att vänta med
ett omhändertagande tills ett tillstånd
som är att jämställa med sinnessjukdom
eller näst intill detta uppkommit på
grund av missbruket.

Det är uppenbart, att ett ingripande
på ett tidigare stadium icke bara är
önskvärt utan nödvändigt. Ju tidigare
ett ingripande sker, desto större är möjligheterna
att förhindra den tragedi,
som narkomani och gravt narkotikamissbruk
innebär.

Eftersom narkoman! enligt förarbetena
till berörda lag jämställes med sinnessjukdom,
är det av vikt att kunna
ingripa på ett tidigare skede jämväl till
förhindrande av att en ung människa
får stämpeln att ha varit sinnessjuk.

Vad härefter angår möjligheterna att
med stöd av bestämmelser i barnavårdslagen
effektivt ingripa när ungdom under
21 år missbrukar narkotiska medel
synes dessa vara alltför begränsade.

För att ett ingripande skall kunna
ske gäller här att tillfredsställande utredning
föreligger om behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida. För att den underårige
narkotikamissbrukaren skall kunna omhändertagas
för samhällsvård fordras
att förebyggande åtgärder — enligt 26
—28 §§ barnavårdslagen — bedöms såsom
gagnlösa eller att sådana åtgärder
vidtagits utan att medföra rättelse.

Samhället bör kunna vidtaga åtgärder
mot ungdomars narkotikamissbruk
på ett långt tidigare stadium. Här rör
det sig ofta om ungdomar, som kommit
in i narkotigagäng, slitit sig loss från
sina familjesammanhang och blivit allt -

mera fixerade vid den av narkotikamissbruk
dominerade miljön.»

Jag anser alltså att i detta läge i vart
fall vårdfrågan skulle kunna behandlas
särskilt och att man inte nödvändigtvis
skulle behöva vänta på andra påföljdsfrågor
i samband med överlåtelse av
narkotika, smuggling o. s. v. Det förekommer
så många tragedier på detta
område, att det väl skulle kunna finnas
anledning att redan i vår ta ställning
till vårdfrågan så som fru RenströmIngenäs
bär skisserat. Går det inte, så
går det inte. Men jag undrar om man
inte skulle kunna ta ett krafttag och se
efter om det inte vore möjligt att redan
nu gå in på vårdfrågan separat. Det gäller
dock unga människor som befinner
sig i en ren katastrofsituation.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Här har omvittnats
med vilken oro man konstaterat missbruket
av narkotika. Nära nog dagligen
får vi i tidningarna läsa om narkotikabeslag,
om olyckliga människor — både
unga och gamla — som fallit offer för
narkotiska medel, om knarkarnästen
o. s. v. Skakande skildrades i TV i några
program Träsket, där vi fick en inblick
i narkomanens situation.

Allt detta har hidragit till att allmänheten
är djupt skakad av vad som sker
på detta område. Man frågar sig vad
samhället och den enskilde medborgaren
kan göra. Jag tror det finns anledning
att säga att det gäller att inte tiga
utan tala, men det får ske med iakttagande
av sans och måtta. Vi får inte
gripas av hysteri eller panik. Samtidigt
bör man se till att inte pressen och
andra massmedia glorifierar narkotikabruket.

Jag" kan villigt instämma i socialministerns
uttalande att det är viktigast
med de förebyggande åtgärderna. Som

Torsdagen den 13 april 1967 Nr 20

Svar på interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika och
läkemedel

förebyggande åtgärder ser jag främst
upplysning och åter upplysning. Allmänheten
skall bibringas kunskap om
faran i användandet av narkotiska medel.
Jag bortser givetvis från ordinationer
av läkare på grund av speciella
sjukdomar.

I denna upplysningsverksamhet skall
man engagera hela organisations-Sverige.
Även massmedia med sin genomslagskraft
bör verksamt kunna bidra
till att ge allmänheten en objektiv och
vederhäftig upplysning om narkotikabrukets
skadliga verkningar. Även om
jag är medveten om att upplysning i
hem och skolor, på arbetsplatser och i
föreningslivet är betydelsefull när det
gäller att komma till rätta med missbruket
av narkotika, så räcker det inte
därmed. Det måste till åtgärder från
samhällets sida.

Ilar har talats om straffrättsliga åtgärder,
och de straffrättsliga frågorna
är av central betydelse. Sanktionssystemet
får dock inte vara utformat så att
vården hindras, så att människor avstår
från att söka vård av rädsla för
straff. Man kan ifrågasätta om innehav
verkligen skall kriminaliseras. Emellertid
kan kriminaliseringen ha sitt värde
när man söker komma åt langarna.
Jag medger att det är mycket svårt att
ta ställning till hur man skall göra.

Straffsanktionerna bör även gälla sådana
personer som stimulerar uppkomsten
av missbruk, t. ex. upplåtelse
av lokal och förberedelser till smuggling.
Straffet för illegal försäljning är
för närvarande fängelse i högst två år.
Det är möjligt att man får överväga om
inte detta straff borde höjas. Det är
emellertid tveksamt, om exempelvis en
fördubbling av detta straff skulle vara
till någon större hjälp. Många skulle säkert,
på grund av de oerhörda summor
de förtjänar på langning och smuggling,
ta risken trots att straffet har
ökats.

Man bär också talat om förstärkning

av narkotikapolisen. En förstärkning är
nödvändig, och även om den kostar
pengar och även om våra statsfinanser
är ansträngda, tror jag att de pengar vi
satsar på förstärkning av polisen är en
värdefull investering.

Man kan också diskutera, om inte polisen
borde få möjlighet alt göra husundersökning
när narkotikabrott kan
befaras.

Det är också angeläget att narkomanvårdskommittén
påskyndar sitt arbete.

Det gäller att komma åt spridningen
av narkotika. Önskvärt vore att vi kunde
stänga våra gränser så att inga narkotika
kom in, men att tro att det är
möjligt är nog ett önsketänkande. Vi
har läst i tidningarna hur man kan
smuggla in narkotika på de mest underliga
vägar. Polisen kan inte, även
om dess antal fördubblas, tredubblas
eller fyrdubblas, sätta en effektiv spärr
för narkotikalangarna. På lång sikt är
det enda som hjälper att begränsa tillverkningen,
t. ex. genom diplomatiska
framstötar — socialministern var inne
på den saken — hos tillverkarländerna
med tanke på en internationell
kvantitetskontroll.

Jag skulle vilja fråga socialministern
vilka resurser vi har i landet i dess helhet
att ta hand om dem som är i behov
av vård på grund av narkotikamissbruk.

Jag noterade med alldeles särskild
tillfredsställelse den redogörelse som
socialministern lämnade för avvecklingen
av doktor Åhströms mottagning.
Jag besökte denna mottagning den 23
februari i år tillsammans med en riksdagskollega
och fann därvid att verksamheten
bedrevs i en rivningsfastighet
Brunnsgatan 28. Lokalerna var mycket
dåliga, och de två sjukskötarna
måste arbeta med ytterkläderna på för
kylans skull. Det upplystes mig att inbrott
skedde i stort sett varje natt. Det
var skakande att se denna mottagning,
det var en chock att träffa patienterna.

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på interpellation ang. ökat skydd för taxiförare

Doktor Åhström hade vid tillfället 116
personer i sin vård.

Nu skall denna verksamhet avvecklas,
och det är angeläget att detta sker
så fort som möjligt. Samtidigt är det
emellertid nödvändigt att dessa patienter
tas om hand. De behöver omedelbar
vård.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Om jag förstod fru Heurlin
rätt, önskade hon att vårdfrågorna
skulle brytas ut och behandlas mycket
skyndsamt. Det är precis vad som sker.
Det första betänkandet från kommittén
tar principiellt upp vårdfrågorna, och
dessa får helt naturligt förtur i vår behandling.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Jag är tacksam för socialministerns
besked. Får jag ställa en
fråga direkt till herr statsrådet: Finns
det någon möjlighet att just vårdfrågan
kan komma till behandling i riksdagen
redan i vår?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Svaret är nej. Jag har
redan i mitt tidigare inlägg påpekat att
remisstiden är utsatt till slutet av maj.
Det är nämligen ytterst angeläget att
inte minst sjukvårdshuvudmännen, särskilt
i de stora städerna, får tillfälle att
ingående studera de förslag som kommittén
har framlagt. Av detta skäl kan
det alltså icke bli någon behandling av
dessa frågor i riksdagen under våren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. ökat skydd
för taxiförare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Fru Svensson har frågat

dels om jag är i tillfälle att ge kammaren
en samlad bild av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och andra berörda
organs överväganden, prov och förslag
till lösningar beträffande taxiförarnas
skyddsproblem.

dels om det är att vänta att det hittillsvarande
arbetet på detta område inom
en snar framtid leder till godtagbara
resultat samt, om så inte är fallet, om
jag är beredd att tillsätta en särskild
utredning för att söka lösa problemet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i uppdrag att följa frågor om skydd för
taxiförare samt främja åtgärder för att
åstadkomma sådant skydd och till
Kungl. Maj :t ge in framställningar i ämnet.
En redovisning av det dittillsvarande
arbetet på området lämnades i allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 25 år 1964 med anledning av vissa
motioner i ämnet. Utskottet fann sig inte
då böra tillstyrka att en särskild utredning
tillsattes men förutsatte att det till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnade
uppdraget fullföljdes energiskt och
målmedvetet samt att i övrigt goda resurser
ställdes till förfogande.

Efter denna tidpunkt har åtskilliga
förslag för ökat skydd prövats. Vissa åtgärder
har vidtagits och andra förbereds.
Dessutom pågår försöksverksamhet.

Jag vill bl. a. nämna att gaspistol nu
finns i taxibilarna i rätt stor utsträckning.
En ändring har skett i vapenförordningen,
så att taxiägare numera kan
få licens för gaspistol som utrustning
till bilen, oavsett vem som är förare.
Före ändringen krävdes personlig licens.

Försök pågår med alarm över kommunikationsradio,
innebärande att föraren
genom att trycka på en alarmknapp
i bilen bl. a. kan på en mottagarstation
och utan att passageraren märker
det få bilens kodnummer att blinka
och en akustisk signal att ljuda. Stationen
kan då omedelbart påkalla hjälp

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Svar på interpellation ang. ökat skydd för taxiförare

från andra taxibilar och från polisen
med angivande av bilens registreringsnummer.

I förslag till nytt enhetligt taxireglemente,
som statens biltrafiknämnd rekommenderat
länsstyrelserna att fastställa
har intagits en föreskrift om att
varje taxi skall vara utrustad med takskylten
»Taxi». Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har godkänt en anordning,
med vilken föraren via en särskild
kontakt kan få takskylten att blinka
då han är i nödsituation. Anordningen
håller på att genomföras på frivillig
väg, och inom kort kan så gott som alla
taxibilar beräknas ha anordningen.

Reglementsförslaget innehåller också
bestämmelser om skyldighet för taxiföraren
att vid körning utanför stationsorten
till beställningskontoret anmäla
bl. a. färdmål, färdväg, beräknad hemkomsttid,
faktisk hemkomst och färdhinder
—■ allt i säkerhetsfrämjande
syfte.

Överenskommelser har träffats mellan
taxiägarnas organisationer och bankerna
om utnyttjande av nattfacken för inleverering
av inkörda avgifter.

Vad jag nämnt nu utgör några exempel
på åtgärder som vidtagits och förslag
som prövats. Försök har också
gjorts beträffande batonger, tårgasanordningar,
radiotelefonanläggningar,
skyddskassett för inkörda belopp in. m.
En del av uppslagen har visat sig praktiskt
svåra att genomföra medan andra
håller på att prövas ytterligare. Frågan
om skydd för taxiförare uppmärksammas
ständigt, och varje uppslag prövas
ingående.

Jag hoppas att de åtgärder som jag redovisat
skall vara steg framåt då det
gäller förarskyddet. Det är för tidigt att
nu kunna bedöma vilka ytterligare åtgärder
som bör vidtas, och jag avvaktar
med stort intresse resultatet av den pågående
försöksverksamheten.

Vidare anförde

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar som jag har fått på
min interpellation. Frågorna gällde alltså
vilka åtgärder som vidtagits och vilka
förslag som utredare och departement
ansett intressanta då det gäller att ge
taxiförare skydd och trygghet i deras
arbetsutövning.

Denna fråga har åtskilliga gånger tagits
upp i riksdagen i motioner och interpellationer.
Statsrådet hänvisar också
i sitt svar till riksdagsbehandlingen
1964. Även jag skall ägna någon minut
däråt.

Riksdagen hade då att ta ställning till
en motion vars första namn var herr
Rengtsson i Halmstad — som tyvärr inte
längre finns bland oss. Andra undertecknare
var herr Levin, herr Ingemund
Bengtsson och nuvarande statsrådet
Lundkvist.

Motionen var föranledd av ett ruskigt
taxidåd i Halland. Motionärerna var
upprörda och ansåg att problemet med
taxichaufförernas säkerhet snarast måste
bli föremål för utredning. Man redovisade
i motionen en möjlighet att utrusta
taxibilarna med en speciell nödradio,
en liten transistorsändare som
kunde sända en nödsignal på särskild
SOS-frekvens. Man underströk i motionen
vilken utomordentlig hjälp detta
skulle vara för polisen då det gällde att
lokalisera den aktuella bilen och därmed
också minska våldsverkarens möjligheter
att komma undan. Man talade
också om den preventiva verkan en sådan
utrustning av taxibilarna skulle
kunna få. Jag har, herr talman, redogjort
för dessa tankegångar i motionen
från 1964, därför att jag anser dem alltjämt
vara ytterst värdefulla och aktuella.

Allmänna beredningsutskottet hade att
avge yttrande över motionen, och det
är det yttrandet statsrådet hänvisar till
i sitt svar. Utskottet skrev då att utskottet
helt delade motionärernas uppfatt -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Svar på interpellation ang. ökat skydd för taxiförare

ning och anförde bl. a. »att stora ansträngningar
bör göras för att bereda
taxichaufförerna så effektivt skydd som
möjligt».

Beträffande motionens förslag om utredning
redogjorde utskottet för att
Kungl. Maj :t i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 16 maj 1958
hade uppdragit åt styrelsen att följa upp
frågan om taxiförarnas skydd. Av den
anledningen ansåg utskottet att någon
särskild utredning inte behövde tillsättas.
Utskottet underströk dock ärendets
brådska och betydelse. Jag återger här
ett par rader i utlåtandet:

»Det är emellertid av största vikt att
det uppdrag som lämnats väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fullföljes energiskt
och målmedvetet. Utskottet förutsätter
att så kommer att ske och att i
övrigt goda resurser ställes till förfogande
för lösande av här föreliggande problem.
»

Jag har, herr talman, velat anföra detta
därför att det nu har gått nio år sedan
uppdraget lämnades till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, och det har
inte hänt så värst mycket på området
under dessa nio år.

Statsrådet nämner en del ting i sitt
svar, t. ex. gaspistolen som numera efter
ändring i vapenförordningen finns
i rätt många taxibilar. Den är givetvis
ett skydd, och jag tror också att blotta
vetskapen om pistolens existens verkar
i viss mån återhållande när det gäller
överfall. Men man är nog på förarhåll
en smula tveksam inför att använda
pistolen. Orsaken till denna tveksamhet
är, att förare som använt gaspistol mot
passagerare har ådömts skadestånd. Det
kan givetvis vara svårt att bedöma, om
föraren har använt större våld än nöden
kräver — som det brukar heta —■
men å andra sidan måste ju föraren känna
att han har rätt att försvara sitt liv
och sin egendom med de försvarsmedel
som står till buds. Där har vi faktiskt
en parallell mellan taxiföraren och polisen.
Den parallellen finns tyvärr ock -

så när det gäller allmänhetens inställning
och ovilja att komma till hjälp.
Taxifolket önskar en mera positiv inställning
från allmänhetens sida, och
samma önskemål har framkommit från
polishåll.

Vad jag här anfört om gaspistolen kan
i stort sett också sägas om batongen,
som också finns i en del taxibilar.

Statsrådet nämner också i sitt svar det
s. k. blinldjuset i taxiskylten på bilens tak,
en anordning som för närvarande håller
på att genomföras på frivillighetens väg.
Detta blinkljus är givetvis utomordentligt
bra men förutsätter att taxibilen
befinner sig på ställen där det är trafik,
så att föraren har möjligheter att bli observerad
av andra trafikanter. Men nu
är det ju så, att rån och överfall oftast
sker på mörka och avsides belägna vägar.
Trots detta tror jag att blinkljuset
är värdefullt, i varje fall som komplement
och i vissa situationer, t. ex. där
föraren på ett tidigt stadium känner sig
hotad.

En annan och betydligt mera intressant
sak finner jag i statsrådets svar,
nämligen de försök som pågår med
alarm över kommunikationsradion. Jag
har intresserat mig för dessa frågor och
i tidningar och tidskrifter läst om att
man nu har uppfunnit ett nytt larmsystem,
där taxiföraren utan att passageraren
märker någonting kan meddela
taxicentralen om han känner sig hotad.
Systemet i fråga lär enligt tidningarna
vara i bruk i Tyskland sedan ett par år
tillbaka och med gott residtat. Enligt
uppgift har det också under det senaste
halvåret prövats i en av Stockholms förorter.
Det hade varit intressant, om
statsrådet kunnat säga något om hur utredningsmyndiglieten
och departementet
ser på möjligheterna att införa ett
dylikt larmsystem.

Jag vet att man vid den taxistation,
där systemet prövats, är mycket positivt
inställd. Man säger visserligen att
systemet har en del barnsjukdomar, om
jag så får uttrycka mig. Man säger också

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Svar på interpellation ang. ökat skydd för taxiförare

att det måste kompletteras med vägkodsystem
o. d. som anger var taxibilen
befinner sig. Men man anser ändå att
det är det effektivaste skydd för taxiförarna
som hitintills kommit fram.

På olika håll är man intresserad av
ett larmsystem över kommunikationsradio,
och jag hoppas verkligen att det
snart skapas något system som blir till
ett verkligt skydd för taxiförarna i deras
arbetsutövning.

Jag tackar än en gång statsrådet för
svaret. Jag är intresserad av att något
görs och görs nu. Liksom motionärerna
år 1964 vill jag säga: Det är angeläget
att någonting sker snart. Jag anser —
och det gör väl de flesta människor —
att taximord och taxiöverfall tillhör de
fegaste brott man kan tänka sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till statsutskottet
propositionerna:

nr 96, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, och
nr 98, angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar i
form av statsgaranti för exportkredit;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 99, angående bemyndigande att sälja
viss staten tillhörig fast egendom,
m. m.;

till lagutskott propositionerna:
nr 107, med förslag till lag om flyttning
av fordon i vissa fall,

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 14 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt, och

nr 113, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 81 § konkurslagen;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 114, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kom -

munallagen den 18 december 1953 (nr
753), in. m.;

till lagutskott propositionen nr 116,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske;

till statsutskottet propositionen nr
122, angående samordning av de nordiska
ländernas statliga personalpensionering; till

jordbruksutskottet propositionen
nr 123, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark; samt

till statsutskottet propositionen nr
124, angående överlåtelse av viss staten
tillhörig mark m. m.

§ 17

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
942; samt

till statsutskottet motionerna nr 943
och 944.

§ 18

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 51 och 52, bevillningsutskottets
betänkanden nr 24,
26, 31 och 32, bankoutskottets utlåtanden
nr 19 och 21—23 samt allmänna
beredningsutskottets memorial nr 16.

§ 19

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Johanson i Västervik, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående sjukpenning vid arbetslöshet,
och

herr Eriksson i Bäckmora, till lierr

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Interpellation ang. tvättmedlens skadeverkningar i vattendragen

statsrådet Wickman angående koncession
för eldistribution.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 20

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att allmänna
beredningsutskottets memorial nr 16
skulle uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 21

Interpellation ang. tvättmedlens skadeverkningar
i vattendragen

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! Tvättmedelsförbrukningen
har ökat kraftigt under senare
tid samtidigt som en övergång till annan
typ av tvättmedel ägt rum. Som följd
härav har vattendragen kommit att tillföras
ämnen med delvis nya egenskaper.

Tvättmedlets innehåll av organiska
ämnen ger upphov till förbrukning av
i vattnet löst syre. Blir härigenom vattendragens
syrehalt alltför låg kan detta
orsaka fiskdöd. Syreförbrukningen
orsakad av tillfört tvätteriavloppsvatten
varierar med skilda typer av tvättmedel.
Somliga tvättmedel orsakar större
syreförbrukning än andra.

Vid höga halter av tvättmedel i vattendragen
finns det risk för giftverkan på
fisken. Utförda försök med olika fisksorter
har givit stark giftverkan vid en
koncentration av 10—15 mg tvättmedel
per liter. Vid försöken varierade dödligheten
för olika djurarter. Lägre koncentrationer
kan innebära skadeverkningar
på mera känsliga arter. Giftverkan
i vattendragen är dessutom större
för vissa typer av tvättmedel än för
andra.

En ökad gödning i vattendragen med
åtföljande igenväxning kan också tillskrivas
bruket av tvättmedel. Gödningseffekten
anses i första hand vara beroende
av tvättmedlets halt av fosfor.

Ptening av tvätteriavloppsvatten med
avseende på förekommande halter tvättmedel
kan i många fall vara svår att
åstadkomma. Biologiska reningsverk,
som är den vanligaste typen av förekommande
avloppsreningsverk, kan rena
tvätteriavloppsvatten tillfredsställande
endast vid användande av tvättmedel
med hög biologisk nedbrytbarhet.

Större delen av i landet använda
tvättmedel har dock ej denna egenskap.
De syntetiska tvättmedlen innehåller till
stor del s. k. tensider, d. v. s. ytaktiva
ämnen som orsakar giftverkan på fisken
i vattendragen.

Olika tvättmedel innehåller olika typer
av tensider med olika egenskaper
beträffande nedbrytbarheten i biologiska
avloppsreningsverk.

I Västtyskland har man en lag som
endast tillåter användandet av sådana
tvättmedel vilkas tensider är nedbrytbara
till minst 80 % i biologiska reningsverk.
I England har man en frivillig
överenskommelse med motsvarande
stadgar som den tyska lagen och som förefaller
att respekteras.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

Vad göres här i landet för att få kontroll
på det otal tvättmedel som förekommer
i marknaden?

Vilka åtgärder har vidtagits för att utröna
tvättmedlens inverkan i våra redan
nu starkt nedsmutsade vattendrag?

Göres några undersökningar för att
klargöra reningen av avloppsvatten innehållande
tvättmedel?

Anser statsrådet en lag beträffande
tvättmedel liknande den tyska genomförbar
i vårt land?

Denna anhållan bordlädes.

Torsdagen den 13 april 19G7

Nr 20

§ 22

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området; från

tredje lagutskottet:
nr 132, i anledning av Kungl.. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen m. m.; och
nr 133, i anledning av väckta motioner
angående exploateringen av grustäkter;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen.

§ 23

Tillkännagavs, att följande Kungl.

Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 83, med förslag till lag om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.,
nr 106, med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet,

nr 111, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4 mom.
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648),

nr 115, angående inrättande av fredningszoner
för vandringsfiskens framkomst
i Torne skärgård, m. m.,

nr 117, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till
fiske i Skagerack och Kattegatt,

nr 118, angående godkännande av
överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack m. m.,

nr 119, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent,

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 20

nr 120, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen
den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m., samt

nr 121, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 59, angående naturvårdens organisation,
m. m., motionerna:
nr 945, av herr From, och
nr 946, av herr Ilenningsson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m., motionen
nr 947, av herr Rimås m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 75, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen,
motionen nr 948, av fru
Sundberg och herr Carlshamre;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. m.,
motionerna:

nr 949, av herr Jonsson,
nr 950, av fru Sundberg och herr
Werner, och

nr 951, av herr Werner m.fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., motionerna:

nr 952, av herr Henningsson m. fl.,
och

nr 953, av herrar Svenning och
Adamsson.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

§ 25

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1967 den 13 april sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige, för anställande
av val av

dels en ledamot jämte personlig suppleant
för denne i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor efter herr Erik
Leonard Östrand som lämnat riksdagen;
och befanns efter valförrättningens
slut ha blivit utsedda till

ledamot

herr Martinsson, Bo Nils Olov,
ledamot av andra kammaren med 42
röster

suppleant för herr Martinsson, Bo
Nils Olov,

fröken Sandell, Hulda Maria Viola,
ledamot av andra kammaren med 42
röster

dels en ledamot av styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens Jubileumsfond jämte
personlig suppleant för denne efter
herr statsrådet Johan Lennart Geijer,
som erhållit entledigande från uppdraget
att vara ledamot av styrelsen från
den första april 1967; och befanns efter
valförrättningens slut ha blivit utsedda
till

ledamot

under återstående delen av valperioden
1965—1968
fröken Bergegren, Astrid,
ledamot av andra kammaren med 42
röster

suppleant för fröken Bergegren, Astrid,

herr Hagnell, Hans,
ledamot av andra kammaren med 42
röster

dels ock en suppleant för fru Elisabet
Sjövall efter fröken Astrid Berge -

gren som valts till ledamot; och befanns
efter valförrättningens slut ha blivit utsedd
till

suppleant för fru Sjövall, Elisabet,
herr Björk, Kaj Åke,
ledamot av första kammaren med 43
röster

För fastställande av i vilken ordning
ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor skulle avgå under
valperioden 1966—1969 företogs lottning;
och befanns efter förrättningens
slut att i tur att avgå voro i

maj 1967

Wärnberg, Erik Gunnar
ledamot av första kammaren
Kristensson, Astrid Margareta
ledamot av andra kammaren

maj 1968

Martinsson, Bo Nils Olov
ledamot av andra kammaren
Sterne, Gösta Eric Waldemar
ledamot av andra kammaren

maj 1969

Augustsson, Jonas Albert Gillis
ledamot av första kammaren
Andersson, Torsten
ledamot av första kammaren

James J.A.Dickson Ingemund Bengtsson
Gustaf Svensson Per Jacobsson

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag till dels förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelse
till Konungen med anmälan om de
förrättade valen av ledamot och suppleanter
i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond.

§ 26

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

herr Krönmark, till statsrådet fru
Odhnoff angående statens ungdomsråds
uppgifter, samt

herr Wiklund i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ambulansväsendets
insatsberedskap och transportkapacitet.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 14 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
april.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 83, med
förslag till lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i lagarna
om bankrörelse, om sparbanker
och om jordbrukskasserörelsen, till bankoutskottet
samt i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionerna:
nr 106, med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet,

nr 111, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648), och

nr 115, angående inrättande av fredningszoner
för vandringsfiskens framkomst
i Torne skärgård, m. m.;
till utrikesutskottet propositionerna:
nr 117, angående godkännade av överenskommelse
mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till fiske
i Skagerack och Kattegatt, och

nr 118, angående godkännande av
överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack m. m.; samt

till lagutskott propositionerna:

nr 119, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent,

nr 120, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen
den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. in., och

nr 121, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag, m. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
945—947; och

till statsutskottet motionerna nr 948
—953.

§ 4

Föredrogs den av herr Andersson i
Storfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda

36 .Nr 20 Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående tvättmedlens
skadeverkningar i vattendragen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
memorial nr 16, angående överlämnande
till statsutskottet av vissa till
allmänna beredningsutskottet remitterade
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Reformerad lärarutbildning samt anslag
till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
51, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
angående reformerad lärarutbildning
samt anslag för budgetåret
1967/68 till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 10, punkterna
F 1—6 och F 11 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet för den 3 januari
1967) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1967/68 beräkna till Lärarhögskolorna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
84 310 000 kr., till Lärarhögskolorna:
Omkostnader ett förslagsanslag av
4 712 000 kr., till Lärarhögskolorna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 1 960 000 kr., till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 39 570 000 kr., till Folkskoleseminarierna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 3 306 000 kr., till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 2 215 000 kr. och till
Kostnader för praktisk lärarkurs m. m.
ett förslagsanslag av 13 550 000 kr.

I propositionen nr 4 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet för den 3
januari 1967, föreslagit riksdagen att

1) besluta att den 1 juli 1968 skulle
införas en ny utbildning av klasslärare
på grundskolans låg- och mellanstadier
samt lärare i läroämnen på grundskolans
högstadium och i gymnasiala skolor
med mål, studietid, innehåll och
uppläggning enligt de riktlinjer som angivits
i statsrådsprotokollet;

2) besluta att

a) utbildning av klasslärare och speciallärare
i grundskolan skulle ske vid
lärarhögskolor,

b) utbildning av lärare i läroämnen
skulle ske i fråga om praktisk-pedagogisk
utbildning vid lärarhögskolor och
i fråga om ämnesteori vid universitet
och vissa högskolor, i vad avsåge ämnen
tillhörande de filosofiska fakulteterna
i fasta studiegångar som utformades
särskilt för lärarutbildning,

c) lärarhögskolorna skulle svara för
fortbildning och vidareutbildning av lärare
enligt de riktlinjer som angivits i
statsrådsprotokollet;

3) besluta att delar av det allmänna
skolväsendet skulle användas för lärarhögskolornas
försöks- och demonstrationsverksamhet
jämte praktisk lärarutbildning
samt att särskilda lärartjänster
skulle finnas för denna verksamhet och
utbildning med de uppgifter som angivits
i statsrådsprotokollet;

4) besluta att lärarhögskolorna i
Stockholm, Malmö, Göteborg och Uppsala
finge de uppgifter och den uppbyggnad
som angivits i statsrådsprotokollet; 5)

besluta att inrätta nya lärarhögskolor
med de uppgifter och den uppbyggnad
som angivits i statsrådsprotokollet,
i Umeå den 1 juli 1967 och i Linköping
den 1 juli 1968;

6) besluta att — under i statsrådsprotokollet
angivna förutsättningar — inrätta
nya lärarhögskolor med de uppgif -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

ter och den uppbyggnad som där angivits
i Falun, Gävle, Härnösand, Jönköping,
Kalmar, Karlstad, Kristianstad,
Luleå och Växjö den 1 juli 1968;

7) besluta att folkskoleseminarierna i
Falun, Gävle, Härnösand, Jönköping,
Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå
och Växjö skulle — i den mån lärarhögskolor
enligt punkt 6 inrättades — upphöra
vid utgången av juni 1968 och att
då ännu inte avslutade lärokurser skulle
fullföljas inom ramen för de lärarhögskolor
som avsåges i punkt 6;

8) besluta att folkskoleseminarierna i
Göteborg (Guldheden), Linköping,
Stockholm, Umeå och Uppsala skulle avvecklas
fr. o. m. läsåret 1968/69 med en
årskurs i sänder;

9) besluta att vid de folkskoleseminarier
som inte avvecklades tills vidare
finge meddelas utbildning för klasslärare
enligt i huvudsak nu gällande bestämmelser; 10)

besluta att statens försöksskola i
Linköping skulle upphöra vid utgången
av juni 1968;

11) besluta att de nuvarande lärarhögskolornas
och folkskoleseminariernas
övningsskolor utom vid de seminarier
som ej avvecklades skulle upphöra
vid utgången av juni 1968 eller den senare
tidpunkt Kungl. Maj :t för särskilt
fall bestämde;

12) godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts om avveckling av treterminsutbildning
av ämneslärare vid lärarhögskolor,
av praktisk lärarkurs och av den
i Umeå försöksvis anordnade utbildningen
av ämneslärare;

13) godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för fördelningen mellan
staten och kommunerna av kostnaderna
för försöks- och demonstrationsverksamliet
samt praktisk lärarutbildning
inom det allmänna skolväsendet;

14) bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa
de avtal med kommuner som fordrades
för lärarutbildningen;

15) besluta att läsåret fr. o. m. läsåret

1967/68 skulle omfatta vid lärarhögskolorna
40 veckor samt vid universiteten
och de övriga högskolor som Kungl.
Maj:t bestämde 270 dagar;

16) besluta att det inom det allmänna
skolväsendet skulle finnas huvudlärare
och skilda slag av lärare i huvudsak enligt
de riktlinjer som angivits i statsrådsprotokollet; 17)

bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och
riktlinjer utfärda de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidta de åtgärder, som fordrades
för den därstädes förordade reformeringen
av lärarutbildningen;

18) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om antalet intagningsklasser vid
folkskoleseminarierna;

19) bemyndiga Kungl. Maj :t att på
personalförteckning för lärarhögskolorna
föra upp en tjänst som rektor i Up 27
och en tjänst som professor i praktisk
pedagogik i Uo 27;

20) för budgetåret 1967/68 anvisa följande
anslag, nämligen till Lärarhögskolorna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
84 310 000 kr., till Lärarhögskolorna:
Omkostnader ett förslagsanslag av
4 712 000 kr., till Lärarhögskolorna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 1 960 000 kr., till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 39 570 000 kr., till Folkskoleseminarierna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 3 306 000 kr., till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 2 215 000 kr. och till
Kostnader för praktisk lärarkurs m. m.
ett förslagsanslag av 13 550 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels en vid 1966 års riksdag inom
andra kammaren av herr Källstad väckt
motion (1966:11:65);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr.

38 Nr 20 Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

Thorsten Larsson m.fl (1:85) och den
andra inom andra kammaren av herr
i

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Harald Pettersson och Svanström
(1:396) och den andra inom andra
kammaren av herr Börjesson i Glömminge
m. fl. (II: 494);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson (1:687) och den andra inom
andra kammaren av herr Docker ed
m.fl. (11:859);

dels en inom första kammaren av herr
Bengt Gustavsson väckt motion (I: 688),
i vilken hemställts att riksdagen beaktade
i motionen framförda synpunkter
angående en förlängning av läsåret vid
universitet och högskolor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:689) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 865), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta

I. att lärarutbildningens mål gåves en
klarare definition än den som angåves
i propositionen i syfte att dels göra lärarkandidaterna
medvetna om sin uppgift
som fostrare, dels komplettera lärarkandidaternas
skolning till objektivitet
med en orientering om de etiska och
moraliska normer vilka genom skolbesluten
vid 1962 och 1964 års riksdagar
angetts som riktningsgivande för skolans
verksamhet;

IV. att uttala att ställning till frågan
om läsårets förlängning till 40 veckor i
samband med införande av femdagarsvecka
inte borde tas förrän skolarbetstidsutredningen
avslutat sitt arbete och
särskild proposition i ämnet förelagts
riksdagen;

VI. att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
dels om att i anslutning till aviserad
utredning beträffande den ämnesteoretiska
utbildningen för adjunktstjänst
jämväl prövades den i motionerna

förordade adjunktsutbildningen i form
av treårig ämnesteoretisk utbildning
med inriktning på grundskolans högstadium
samt ytterligare ett års studier för
dem som avsåge att bli gymnasieadjunkter,
dels om förslag med anledning av
nämnda utredning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Axel Kristiansson
(1:690) och den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Borrby
(II: 867);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlberg (1:691) och den andra inom
andra kammaren av herrar Carlstein
och Fagerlund (II: 864);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m.fl. (1:692) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (11:877), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta

2. att lärarutbildningens mål gåves en
klarare definition än den som angåves
i propositionen i syfte att dels göra lärarkandidaterna
medvetna om sin fostrande
uppgift, dels komplettera lärarkandidaternas
skolning till objektivitet
med en orientering om de etiska normer
vilka genom skolbesluten vid 1962
och 1964 års riksdagar angetts som riktningsgivande
för skolans verksamhet,

4. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att vid den närmare utformningen
av de speciella behörighetsvillkor, som
avsåges gälla för inträde till klasslärarutbildning,
väsentliga ämnen bleve uttryckta
i krav på kunskaper enligt gymnasiets
läroplan och ej som departementschefen
föresloge enbart i fackskolans
läroplan,

5. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning samt förslag
om adjunktsutbildningens utformning
syftande till gemensam primärexamen
för adjunkter men med krav på 4-årig ämnesteoretisk utbildningsgång för

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

de lärare som avsåge att tjänstgöra på
gymnasium,

8. att uttala att ställning till frågan om
läsårets förlängning till 40 veckor i samband
med införande av femdagarsvecka
inte kunde tas förrän skolarbetstidsutredningen
avslutat sitt arbete och särskild
proposition i ämnet framlagts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell in. fl. (1:693) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl. (II:
866);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Hansson m. fl. (1:694) och den
andra inom andra kammaren av fru
Nettelbrandt in. fl (II: 869), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att
som förutbildningskrav för tillträde till
klasslärarutbildning skulle gälla kunskaper
motsvarande genomgånget gymnasium; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m.fl. (1:695) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m.fl. (11:863), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta

a) att som allmänt behörighetsvillkor
för tillträde till klasslärarutbildning
skulle gälla krav på genomgånget gymnasium
eller motsvarande utbildning,

b) att kompetens för adjunktstjänst
skulle normalt uppnås för grundskolan
i tre skolämnen med en studietid om
minst två terminer per ämne samt för
gymnasiet i två skolämnen med en studietid
om minst tre terminer per ämne,

c) att frågan om alternativt ledigförklarande
av lektors- och adjunktstjänster
icke nu avgjordes utan toges upp i
samband med behandlingen av forskarutredningens
betänkande rörande lektorsutbildningen,

d) att därest yrkandet under a) inte
skulle bifallas utbildningstiden för lågstadielärare
skulle utökas till 3 år, samt

e) att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i motionerna i övrigt anförts; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lidgard (I: 696) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordstrandh
(11:870), i vilka hemställts att riksdagen
icke måtte uttala sig om läsårets
längd vid övergång till 5-dagarsvecka;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg
(1:697) och den andra inom andra

kammaren av herr Nordstrandh

(11:876);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lidgard och fröken Stenberg (1:698)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh (II: 875);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg

(1:699) och den andra inom andra

kammaren av herr Nordstrandh

(11:874);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg

(1: 700) och den andra inom andra

kammaren av herr Nordstrandh

(11:871);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg

(I: 701) och den andra inom andra

kammaren av herr Nordstrandh

(II: 873);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Erik Filip Petersson och Blomquist
(I: 702) och den andra inom andra

kammaren av herr Neländer m. fl.
(11:868), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att Kungl. Maj :t vid utformningen
av bestämmelser för den framtida lärarutbildningen
och vid omarbetningen

40 Nr 20 Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

av de föreliggande studieplanerna måtte
ta hänsyn till det som framhållits i motionerna
och då särskilt med syftning
bl. a.

1. att utbildningen såge det som en
huvuduppgift att göra lärarkandidaterna
medvetna om sin uppgift som fostrare,

2. att lärarkandidaternas skolning till
objektivitet kompletterades med en klarläggande
orientering om de etiska och
moraliska värden, som genom skolbesluten
vid 1962 och 1964 års riksdagar
angetts som riktningsgivande för skolans
verksamhet och till vilkas accepterande
skolans fostran av eleverna
skulle leda;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg och herr Lidgard (I: 703)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh (II: 872);

dels en inom andra kammaren av herr
Arvidson väckt motion (11:860), i vilken
hemställts att riksdagen ville uttala
bl. a.

3. att den av Kungl. Maj:t föreslagna
organisationen av klasslärarutbildningen
skulle betraktas som provisorisk i avvaktan
på en bättre samordning mellan
klass- och ämneslärarutbildning;

dels en inom andra kammaren av
herr Arvidson väckt motion (11:861);

dels en inom andra kammaren av
herr Arvidson väckt motion (II: 862), i
vilken hemställts att riksdagen uttalade
att lärarutbildningen inom de givna
tidsramarna förstärktes i avsikt att göra
lärarna skickade att medverka i den
estetiska skolning av eleverna, som vore
en gemensam uppgift för skolans alla
ämnen;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Oskarson och Nordstrandh väckt
motion (II: 878), i vilken hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla att samordning mellan
värnpliktsutbildningen och den tidsmässigt
utökade civila studiegången in -

gående prövades med beaktande av vad
i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 689 och II: 865,1: 702 och
II: 868 samt I: 692 och II: 877, samtliga
motioner såvitt de avsåge lärarutbildningens
mål, i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet anfört
i denna fråga;

2. att motionen II: 860, såvitt den avsåge
frågan om samma förutbildningsgrund
för utbildning av klasslärare och
utbildning av ämneslärare, icke måtte
bifallas av riksdagen;

3. att motionerna 1:694 och 11:869
samt I: 695 och II: 863, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge det allmänna
behörighetsvillkoret för tillträde till
klasslärarutbildning, icke måtte bifallas
av riksdagen;

4. att motionerna 1:692 och 11:877,
såvitt de avsåge den allmänna förkunskapsnivån
för olika former av lärarutbildning,
icke måtte bifallas av riksdagen; 5.

att motionerna 1:692 och 11:877,
såvitt de avsåge utformningen av speciella
behörighetsvillkor, icke måtte bifallas
av riksdagen;

6. att motionerna 1:695 och 11:863,
såvitt de avsåge det alternativt framställda
yrkandet om utbildningstiden
för lågstadielärare, icke måtte bifallas
av riksdagen;

7. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 862 om lärarnas utbildning
för medverkan i elevernas estetiska
fostran, i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna vad utskottet anfört i denna
fråga;

8. att den vid 1966 års riksdag väckta
motionen 11:65 om undervisning över
stadiegränserna icke måtte bifallas av
riksdagen;

9. att motionerna 1:695 och 11:863
samt I: 692 och II: 877, samtliga motioner
såvitt de avsåge adjunktsutbild -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag

rier m. m.

ningens utformning, icke måtte bifallas
av riksdagen;

10. att motionerna I: 693 och II: 866,
såvitt de avsåge inrättande av en kurs
i familjekunskap och konsumentkunskap,
icke måtte bifallas av riksdagen;

11. att motionerna I: 698 och II: 875
om studiesociala förmåner icke måtte
bifallas av riksdagen;

12. att riksdagen måtte besluta att den
1 juli 1968 skulle införas en ny utbildning
av klasslärare på grundskolans lågoch
mellanstadier samt lärare i läroämnen
på grundskolans högstadium och i
gymnasiala skolor med mål, studietid,
innehåll och uppläggning enligt de riktlinjer
som angivits i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1967 och med hänsynstagande till
vad utskottet anfört;

13. att riksdagen måtte besluta att

a) utbildning av klasslärare och speciallärare
i grundskolan skedde vid lärarhögskolor,

b) utbildning av lärare i läroämnen
skedde i fråga om praktisk-pedagogisk
utbildning vid lärarhögskolor och i fråga
om ämnesteori vid universitet och
vissa högskolor, i vad avsåge ämnen
tillhörande de filosofiska fakulteterna i
fasta studiegångar som utformades särskilt
för lärarutbildning;

14. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge vidareutbildning av
mellanstadielärare i kristendomskunskap,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

15. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge vidareutbildning av
lågstadielärare i kristendomskunskap,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

16. att motionerna I: 703 och II: 872
om utbildning av personer, som utan
att ha lärarutbildning tjänstgjort som
lärare, icke måtte bifallas av riksdagen;

17. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge fortbildningens anord -

till lärarhögskolor och folkskolesemina nande

m. m., icke måtte bifallas av riksdagen; 18.

att motionerna I: 700 och 11:871
om fortbildningens förläggning icke
måtte bifallas av riksdagen;

19. att riksdagen måtte besluta att lärarhögskolorna
skulle svara för fortbildning
och vidareutbildning av lärare enligt
de riktlinjer som angivits i statsrådsprotokollet; 20.

att motionerna 1:701 och 11:873
om lärares medverkan i lärarutbildning
icke måtte bifallas av riksdagen;

21. att riksdagen måtte besluta att delar
av det allmänna skolväsendet användes
för lärarhögskolornas försöksoch
demonstrationsverksamhet jämte
praktisk lärarutbildning samt att särskilda
lärartjänster skulle finnas för
denna verksamhet och utbildning med
de uppgifter som angivits i statsrådsprotokollet; 22.

att riksdagen måtte besluta att lärarhögskolorna
i Stockholm, Malmö, Göteborg
och Uppsala finge de uppgifter
och den uppbyggnad som angivits i
statsrådsprotokollet;

23. att riksdagen måtte besluta att inrätta
nya lärarhögskolor med de uppgifter
och den uppbyggnad som angivits
i statsrådsprotokollet, i Umeå den 1
juli 1967 och i Linköping den 1 juli
1968;

24. att riksdagen måtte besluta att —
under förut angivna förutsättningar ■—•
inrätta nya lärarhögskolor med de uppgifter
och den uppbyggnad som i statsrådsprotokollet
angivits i Falun, Gävle
Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad,
Kristianstad, Luleå och Växjö den
1 juli 1968;

25. att riksdagen måtte besluta att
folkskoleseminarierna i Falun, Gävle
Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad,
Kristianstad, Luleå och Växjö skulle
•—-i den mån lärarhögskolor enligt
punkt 24 inrättades — upphöra vid utgången
av juni 1968 och att då ännu inte
avslutade lärokurser skulle fullföljas

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

inom ramen för de lärarhögskolor som
avsåges i punkt 24;

26. att riksdagen måtte besluta att
folkskoleseminarierna i Göteborg (Guldheden),
Linköping, Stockholm, Umeå
och Uppsala avvecklades fr. o. m. läsåret
1968/69 med en årskurs i sänder;

27. att riksdagen måtte besluta att vid
de folkskoleseminarier som inte avvecklades
tills vidare finge meddelas utbildning
för klasslärare enligt i huvudsak
nu gällande bestämmelser;

28. att riksdagen måtte besluta att statens
försöksskola i Linköping skulle
upphöra vid utgången av juni 1968;

29. att riksdagen måtte besluta att de
nuvarande lärarhögskolornas och folkskoleseminariernas
övningsskolor utom
vid de seminarier som ej avvecklades
skulle upphöra vid utgången av juni
1968 eller den senare tidpunkt Kungl.
Maj:t för särskilt fall bestämde;

30. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts om avveckling
av treterminsutbildning av ämneslärare
vid lärarhögskolor, av praktisk
lärarkurs och av den i Umeå försöksvis
anordnade utbildningen av ämneslärare; 31.

att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade grunder
för fördelningen mellan staten och kommunerna
av kostnaderna för försöksoch
demonstrationsverksamhet samt
praktisk lärarutbildning inom det allmänna
skolväsendet;

32. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att träffa de avtal med
kommuner som fordrades för lärarutbildningen; 33.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionen I: 688 om läsårets förlängning
vid universitet och vissa högskolor, i
skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet anfört i denna fråga;

34. att riksdagen måtte besluta att läsåret
fr. o. m. läsåret 1967/68 skulle omfatta
vid lärarhögskolorna 40 veckor
samt vid universiteten och de övriga

högskolor som Kungl. Maj:t bestämde
270 dagar;

35. att motionerna I: 693 och II: 866,
såvitt de avsåge kombination i ämneslärartjänst
av s. k. övningsämne med
s. k. läroämne, icke måtte bifallas av
riksdagen;

36. att motionerna I: 695 och II: 863,
såvitt de avsåge alternativt ledigkungörande
av lektors- och adjunktstjänster,
icke måtte bifallas av riksdagen;

37. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge lärarnas tjänstebenämning,
icke måtte bifallas av riksdagen;

38. att riksdagen måtte besluta att det
inom det allmänna skolväsendet skulle
finnas huvudlärare och skilda slag av
lärare i huvudsak enligt de riktlinjer
som angivits i statsrådsprotokollet;

39. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge gemenskapslivet inom
studentkårerna och de ideella föreningarna
vid lärarhögskolorna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

40. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och riktlinjer utfärda
de bestämmelser och andra föreskrifter,
fatta de beslut samt i övrigt vidta de åtgärder,
som fordrades för den i statsrådsprotokollet
förordade reformeringen
av lärarutbildningen;

41. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att på personalförteckning
för lärarhögskolorna föra upp en tjänst
som rektor i Up 27 och en tjänst som
professor i praktisk pedagogik i Uo 27;

42. att riksdagen måtte till Lärarhögskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
84 310 000 kr.;

43. att riksdagen måtte till Lärarhögskolorna:
Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
4 712 000 kr.;

44. att riksdagen måtte till Lärarhög -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

skolorna: Materiel, böcker in. m. för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 960 000 kr.;

45. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om antalet intagningsklasser
vid folkskoleseminarierna; 46.

att riksdagen måtte till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 39 570 000 kr.;

47. att riksdagen måtte till Folkskoleseminarierna:
Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 306 000 kr.;

48. att riksdagen måtte till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 215 000 kr.;

49. att riksdagen måtte till Kostnader
för praktisk lärarkurs m. m. för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 13 550 000 kr.;

50. att motionerna 1:85 och 11:116,
såvitt de avsåge utredning om inrättande
av professurer i utvecklingspsykologi,
särskilt förskoleålderns psykologi
och pedagogik, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

51. att motionerna 1:691 och 11:864
om prövning av förutsättningarna för
inrättande av en professur i pedagogik
med särskild inriktning på fritidsfostran
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

52. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge tillgodoseende av religionspedagogiken
vid uppbyggandet av
lärarhögskolornas forskningsinstitutioner,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

53. att motionerna 1:690 och 11:867
samt 1:396 och 11:494 om intagnings -

prövningarna till lärarhögskolorna icke
måtte bifallas av riksdagen;

54. att motionerna I: 693 och II: 866,
såvitt de avsåge vidareutbildning och
behörighet i familjekunskap och konsumentkunskap,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

55. att motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt de avsåge klasslärarnas vidareutbildning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

56. att motionerna 1:692 och 11:877,
såvitt de avsåge en samordnad vidareutbildningsorganisation,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

57. att motionerna 1:697 och 11:876
om inrättande av vissa tjänster baserade
på undervisningsbehovet på grundskolans
samtliga stadier icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

58. att motionerna 1:699 och 11:874
om lärarutbildning i dramatik icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 59.

att motionerna 1: 687 och 11:859
om ämnesutbildningen för biologilärare
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

60. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge utrymme för humanbiologin
i ämneslärarutbildningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 61.

att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge utrymme i ämneslärarutbildningen
för frågor som rör elevens
fysiska och mentala hälsa, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

62. att motionen 11:860, såvitt den
avsåge studiemedel, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

63. att motionen II: 860, såvitt den avsåge
att den föreslagna klasslärarutbildningen
skulle betraktas som provisorisk,
icke måtte bifallas av riksdagen;

64. att motionen 11:861 om igångsättande
av lärarutbildning för personer,
som utan att ha lärarutbildning tjänst -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

gjort som lärare, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

65. att motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt de avsåge utredning och förslag
angående effektivisering av studiedagarna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

66. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 689 och II: 865, I: 692
och 11:877 samt 1:696 och 11:870, de
fyra förstnämnda såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet anfört angående förlängning
av skolornas läsår;

67. att motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt de avsåge anhållan om att förslag
om fasta studiegångar skulle föreläggas
riksdagen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

68. att motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt de avsåge utredning och förslag
om den ämnesteoretiska utbildningen
för adjunktstjänst, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

69. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge ämnesbenämningen
kristendomskunskap, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

70. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge tiden för klasslärarutbildning
i kristendomskunskap, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 71.

att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge speciella behörighetsvillkor
i kristendomskunskap, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

72. att motionerna 1:692 och 11: 877,
såvitt de avsåge uttalande om lärarutbildningens
inordnande i universitetsorganisationen,
icke måtte bifallas av
riksdagen;

73. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge lärarkandidaternas
medinflytande i organ av bl. a. samverkanskaraktär,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

74. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge utredning och förslag
om vidgad användning i lärarutbild -

ningssyfte av radio- och TV-undervisning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

75. att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 878 om prövning av frågan
om en samordning mellan värnpliktsutbildningen
och den civila utbildningen,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad utskottet anfört i denna
fråga.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) beträffande frågan om allmänt behörighetsvillkor
för tillträde till klasslärarutbildning
av herrar Axel Andersson,
Kaijser, Ottosson, Wallmark, Nyman,
Bohman, Turesson, Gustafsson i
Skellefteå, Nelander och Westberg, vilka
ansett att utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:694 och 11:869 samt
I: 695 och II: 863, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört angående det allmänna
behörighetsvillkoret för tillträde till
klasslärarutbildning;

2) beträffande frågan om speciella
behörighetsvillkor av herrar Axel Andersson,
Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Nyman, Bohman, Turesson, Gustafsson i
Skellefteå, Nelander och Westberg, vilka
ansett att utskottet under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 692 och II: 877, såvitt de
avsåge utformningen av speciella behörighetsvillkor,
i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad dessa reservanter
anfört;

3) beträffande längden av utbildningstiden
för lågstadielärare av herrar
Kaijser, Ottosson, Wallmark, Bohman,
Blidfors och Turesson, vilka — om reservationen
1) icke bifölles — ansett att
utskottet under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

motionerna I: 695 och II: 863, såvitt de
avsåge frågan om utbildningstiden för
lågstadielärare, i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande adjunktsutbildningens
utformning av herrar Axel Andersson,
Kaijser, Bengtson, Ottosson, Waltmark,
Thorsten Larsson, Nyman, Bohman,
Mattsson, Turesson, Gustafsson i Skellefteå,
Nelander, Westberg och Elmstedt,
vilka ansett att utskottet under
9. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:695 och 11:863 samt
I: 692 och II: 877, samtliga motioner såvitt
de avsåge adjunktsutbildningens utformning,
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna vad i denna reservation anförts; 5)

beträffande frågan om alternativt
ledigkungörande av lektors- och adjunktstjänster
av herrar Kaijser, Ottosson,
Wallmark, Bohman och Turesson,
vilka ansett att utskottet under 36. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 695 och II: 863, såvitt de
avsåge alternativt ledigkungörande av
lektors- och adjunktstjänster i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört;

6) beträffande den föreslagna klasslärarutbildningens
karaktär av provisorium
av herr Blidfors, fröken Olsson
och herr Arvidson, vilka ansett att utskottet
under 63. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 860, besluta att den föreslagna
organisationen av klasslärarutbildningen
skulle betraktas som provisorisk
i avvaktan på en bättre samordning
mellan klass- och ämneslärarutbildning; 7)

av herrar Axel Andersson, Kaijser,
Bengtson, Ottosson, Wallmark, Thorsten
Larsson, Nyman, Bohman, Mattsson,
Turesson, Gustafsson i Skellefteå, Nelan -

der, Westberg och Elmstedt, vilka — om
reservationen 4) icke bifölles — ansett
att utskottet under 68. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 689 och II: 865, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla dels att i anslutning till aviserad
utredning beträffande den ämnesteoretiska
utbildningen för adjunktstjänst
jämväl prövades den i motionerna förordade
adjunktsutbildningen i form av
treårig ämnesteoretisk utbildning med
inriktning på grundskolans högstadium
samt ytterligare ett års studier för dem
som avsåge att bli gymnasieadjunkter,
dels om förslag med anledning av
nämnda utredning;

8) av herr Nelander, utan angivet yrkande.

Särskilda yttranden

1) angående gemensam förutbildningsgrund
för utbildning av klasslärare
och utbildning av ämneslärare av herrar
Blidfors, Arvidson, Svanberg och
Jönsson i Arlöv;

2) angående lärarutbildning i familjeoch
konsumentkunskap av herrar Axel
Andersson, Bengtson, Thorsten Larsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nelander, Westberg och Elmstedt;

3) angående lärarutbildning i dramatik
av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Bohman och Turesson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Eftersom jag räknar
med att under debatten om den reformerade
lärarutbildningen inte behöva
polemisera så särdeles mycket mot
kammarens ärade opponenter har jag
valt att inleda denna debatt och därmed
få tillfälle att kanske rätta några missförstånd
— som inte har uppstått i utskottet
utan i den debatt som förts
utanför väggarna till detta hus.

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

»De under senare år beslutade genomgripande
reformerna av den obligatoriska
skolan och av de gymnasiala skolorna
ställer nya krav på lärarutbildningen.
Reformerna påverkar lärarutbildningen
både kvantitativt och kvalitativt.
Den förlängda skolplikten och expansionen
av gymnasiestadiets skolor
medför sålunda ett starkt ökat lärarbehov.
Skolans mål och innehåll har förändrats
bl. a. genom att nya ämnen och
nytt lärostoff tillkommit. Undervisningens
utformning har ändrat karaktär
bl. a. genom att självständigare och friare
arbetsformer betonas starkare, grupparbete
tillämpas i ökad utsträckning
och samverkan mellan ämnen och lärare
ges större vikt. Den ämnesteoretiska
utbildningen likaväl som den praktiskpedagogiska
måste anpassas till de nya
förhållandena.»

Med dessa ord inledes propositionen
angående reformerad lärarutbildning.
Det är bakgrunden till arbetet på detta
avsnitt.

Det blev lärarutbildningssakkunniga
som fick i uppdrag att lägga fram ett
förslag om den reformerade lärarutbildningen,
och det är på utredningens förslag
som propositionen grundats. Man
har nu kritiserat att propositionen inte
innehåller något färdigt förslag. Jag vill
då framhålla att i alla reformer, t. ex.
grundskolereformen och reformen om
de gymnasiala skolorna, måste propositionerna
följas upp i ämbetsverken med
ofta betydande utrednings- och planeringsarbete.
Flertalet uppdrag till skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet
i föreliggande fall har samma
karaktär. Därjämte blir det på några
få punkter, faktiskt egentligen bara i
fråga om den ämnesteoretiska utbildningen
av adjunkter, ett mer omfattande
och principiellt utredningsarbete, bl. a.
med hänsyn till de fasta studiegångarna.

Vidare vill jag understryka att överarbetningen
i ämbetsverken givetvis

skall utnyttja — och bygga på —- LUS’
material, varför arbetets omfattning oftast
kan reduceras kraftigt. Det material
som lärarutbildningssakkunniga framlagt
är i regel mycket bra och kan utan
allvarliga svårigheter anpassas till ändrade
förhållanden. Jag vill understryka
detta, herr talman, om någon till äventyrs
tror att propositionen inte har
byggt på de många väsentliga tankar
och utredningar som lärarutbildningssakkunniga
presterat.

Propositionens förslag syftar först
och främst till att initiera ett genompripande
pedagogiskt reformarbete på lärarutbildningens
område. Grundtankarna
i detta hänseende har accepterats i
den diskussion som föregick propositionen,
och utskottsutlåtandet ger i allt
väsentligt uttryck för denna enighet.
De reservationsvis framförda alternativa
skrivningarna innehåller på några
punkter mindre ändringsförslag utan
att därför, såvitt jag kunnat se, ifrågasätta
principerna.

Den mest uppmärksammade frågan
torde vara vilka riktlinjer som skall
gälla för universitetskanslersämbetets
överarbetning av LUS’ förslag till ämneslärarutbildning.
Även i detta hänseende
är det emellertid endast fråga
om en detalj, nämligen vilka regler som
skall gälla för studietidens längd. Jag
vill redan inledningsvis framhålla att
denna fråga enligt min uppfattning
kommit att få alltför stort utrymme i
debatten till förfång för mera konstruktiva
och framåtsyftande uppslag. Det förefaller
mig i själva verket, sedan jag tagit
del av utskottets utlåtande och de därtill
fogade reservationerna, oklart om
det verkligen föreligger någon oenighet
i sak och om inte debatten kommit att
gälla frågan om den tekniska utformningen
av den lämpliga pedagogiska
lösningen av studietidsfrågan. Jag skall
återkomma härtill.

Jämsides med den pedagogiska förnyelsen
av lärarutbildningen betonar

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

propositionen den kvantitativa utbyggnaden.
Jag skall inte ta upp tiden med
att nu beröra lärarbristsituationen. Det
kan vara tillräckligt att nämna att det
verkar som om en ljusning inträtt när
det gäller ämneslärarna och att vi i fråga
om klasslärarutbildningen är i full
gång med en mycket hård satsning —
propositionen och utskottet föreslår
detsamma.

Jag vill också här stryka under att
vi nu tycks ha blivit eniga om prognosernas
osäkerhet i fråga om lärartillgång.
Nödvändigheten att ta hänsyn till
andra avnämare än skolan är i dag alldeles
klar — det har inte alltid varit
så. Vi vet att pedagogisk utbildning över
huvud taget är värdefull och användbar
på många områden. Detta gör att man
numera i första hand bör utnyttja den
utbildningskapacitet som kan framskaffas
och inte stirra sig alltför blind på
prognossiffror, som hittills alla har visat
sig icke hålla.

Därför har propositionen också föreslagit
en intagningskapacitet, som är
väsentligt högre än den LUS föreslog.
Det gäller med andra ord, som jag sade,
att utnyttja alla befintliga lär arutbildningsresurser.
Enligt mitt sätt att se
är det följaktligen omöjligt att nu lägga
ned lärarutbildningsanstalter.

I propositionen har jag understrukit
behovet av en fortlöpande prognosverksamhet
samt en elastisk utbildningsorganisation,
som lätt och snabbt kan ställas
om med hänsyn till de förändringar
i intagningens omfattning som kan föranledas
av nya informationer. Full enighet
tycks råda om denna syn på de
kvantitativa frågorna. I sitt utlåtande
ansluter sig sålunda statsutskottet till
vad jag anfört och betonar särskilt
kravet på elasticitet i utbildningsorganisationen.

Jag vill, herr talman, som sagt uttala
min glädje över att utskottet enhälligt
delat min syn på en så att säga skenbar
överkapacitet i lärarutbildningen. Det

har som sagt inte alltid varit på det sättet.

Liksom i samband med tidigare reformer
på utbildningsområdet har målsättningsfrågorna
också i detta sammanhang
tilldragit sig betydande uppmärksamhet.
I några motioner framhålles
sålunda att väsentliga mål är att
de blivande lärarna blir medvetna om
sin uppgift som fostrare och att de får
en orientering om de grundläggande
värderingar som innefattas i besluten
om reformering av den obligatoriska
skolan och av de gymnasiala skolorna.
Som statsutskottet framhåller i sitt utlåtande
ligger detta i linje med mitt uttalande
i propositionen att lärarutbildningens
mål måste fastställas med utgångspunkt
i de nya skolformernas målsättning.
Vid det fortsatta detaljarbetet
med bestämmelser och anvisningar angående
lärarutbildningen kommer detta
givetvis att beaktas.

När det gäller lärarutbildningens innehåll
och utformning är det några
punkter som jag vid detta tillfälle vill
särskilt beröra.

Den första är frågan om förutbildningen.
Ställningstagandet i propositionen
utgår från de grundläggande principer
som vunnit riksdagens gillande i
samband med skolbesluten under senare
år. Jag har i propositionen jämförelsevis
utförligt redovisat dessa principer
och skall inte här upprepa dem. Det må
räcka med att framhålla att grundtanken
är att vi måste söka oss fram mot
ett alltmer öppet utbildningsväsen, ett
system inom vilket eleverna kan finna
den utbildningsväg som passar dem
bäst, så litet som möjligt hindrade av
regler och spärrar.

Min syn på dessa frågor bär jag också
givit uttryck för i direktiven till den
s. k. kompetensutredningen. Denna utredning
har att ta upp hela frågan om
anknytningen mellan det gymnasiala
och det s. k. postgymnasiala utbildningsväsendet.
Vid praktiskt taget varje re -

48 Nr 20 Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina
rier m. m.

form på utbildningsområdet aktualiseras
emellertid kompetensfrågor som faller
inom utredningens arbetsfält. När vi
tar ställning till en sådan fråga måste
vi därför agera så att vi inte lägger hinder
i vägen för ett kommande mer genomgripande
ställningstagande.

För dagen är det klasslärarutbildningens
anknytning nedåt som är aktuell.
Hittills har denna utbildning funnits
i två väsentligt olika former med
avseende på förutbildning, nämligen utbildningsformer
som bygger direkt på
grundskolekompetens eller motsvarande
och former som bygger på gymnasial
utbildning. När vi nu reformerar denna
utbildning och placerar den — bortsett
från en kort övergångsperiod — helt
på postgymnasial nivå måste den enligt
principerna för anknytning nedåt
byggas på vad jag i direktiven till kompetensutredningen
kallat en gymnasial
utbildning av inte alltför speciell karaktär,
d. v. s. i dag gymnasium eller fackskola
eller motsvarande utbildning.

En mycket klar majoritet i utskottet
har också anslutit sig till detta synsätt.
Även de som avgivit reservation synes
acceptera att det allmänna behörighetsvillkoret
uttryckes på detta sätt. Reservanterna
yrkar emellertid på vissa speciella
behörighetskrav som, om de accepterades,
skulle medföra uppenbara
risker för att den grundläggande tanken
inte skulle kunna förverkligas.

Även sett från en mer begränsad kunskaps-
och färdighetssynpunkt är det —
och inte minst efter skolöverstyrelsens
yttrande — fullt berättigat att acceptera
fackskolan som behörighetsgrundande.
Fackskoleutbildade som nått
goda resultat är säkerligen lika lämpliga
som gymnasieutbildade som varit
mindre framgångsrika.

Jag övergår så till den inledningsvis
berörda frågan om utbildning av lärare
i läroämnen för grundskolans högstadium
och det gymnasiala stadiet. Det är
ju också den fråga som helt dominerat

den allmänna debatten i samband med
propositionen.

Beträffande den praktiskt-pedagogiska
delens uppbyggnad har i allt väsentligt
LUS’ förslag accepterats i både remissyttrandena,
propositionen och utskottsutlåtandet.
Jag finner därför inte
anledning att här gå närmare in på
dessa frågor. När det gäller den ämnesteoretiska
delen av utbildningen har
diskussionen varit livligare. Detta förhållande
avspeglar sig också i utskottets
utlåtande, som på ett ingående och
mycket klarläggande sätt belyser frågorna.
I ett antal motioner har man
tagit upp speciellt längden av den ämnesteoretiska
utbildningen, och en reservation,
som har sin utgångspunkt i motionerna,
är fogad till utskottsutlåtandet.

En närmare genomgång av de olika
motionerna visar emellertid att det i
stora och väsentliga delar råder enighet
även om utformningen av den ämnesteoretiska
utbildningen. Sålunda har
man i motionerna liksom i utskottet anslutit
sig till propositionens förslag att
lärarutbildningslinjerna —■ i varje fall
i den del de är förlagda till universitetens
filosofiska fakulteter — inte blir
spärrade utan att tillträdet till dem blir
fritt i samma mening som tillträdet till
universitetsutbildningen i övrigt. Att
lärarutbildningslinjerna skall ha en fast
inre organisation och att de måste ingå
bland de fasta studiegångar varom riksdagen
hösten 1965 fattade beslut är också
alla eniga om. Det är därför klart att
den slutliga utformningen inte kan isoleras
från den inom universitetskanslersämbetet
pågående utredningen om
dessa studiegångar.

Det synes vidare råda enighet om att
en skarp uppdelning av adjunktskåren
i två kategorier, den ena avsedd enbart
för grundskolans högstadium, den andra
för det gymnasiala stadiet, bör undvikas.
För egen del har jag från dessa
utgångspunkter kommit till slutsatsen

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina -

Reformerad lärarutbildnin]

rier m. m.

att omfånget av adjunktsutbildningen
bör vara detsamma oberoende av vilket
stadium den studerande siktar till i sin
framtida lärarverksamhet. Givetvis behöver
inte detta innebära att utbildningen
för de båda stadierna blir identisk.
Högstadiet kräver större bredd,
normalt utbildning i tre ämnen, medan
det på det gymnasiala stadiet kan räcka
med två. Att omfånget av utbildningen
skall vara lika leder också till att utbildningstiden
blir densamma. I sistnämnda
avseende avviker propositionen
från LUS’ förslag. En annan skiljaktighet
är det starka understrykandet
i propositionen av elasticitet i utbildningsgången,
vilket innebär att man i
väsentligt högre grad än vad som skulle
ha blivit följden av utredningsförslaget
tillmötesgår individuella olikheter och
önskemål. Den enskilde studeranden
måste bl. a. ha möjlighet att, om han
eller hon så vill och kan, skaffa sig en
mer omfattande utbildning än vad som
utgör minimikravet för behörighet till
adjunktstjänst. Jag understryker också
i propositionen att möjlighet måste finnas
till en viss tids ytterligare studier
för att bredda, d. v. s. ta fler ämnen, fördjupa,
för att ta högre betyg, eller där
särskilda omständigheter föreligger, avsluta
utbildningen.

När jag nu kommer in på frågan om
utbildningstidens längd vill jag därför
understryka, att vad jag talar om är
längden av utbildningen -—■ det gäller
ju fasta studiegångar — för vad som
skulle kunna kallas minimikompetens.
LUS’ förslag innebar som bekant en
klyvning av adjunktskåren i två kategorier
med olika utbildningstider, nämligen
en för grundskolans högstadium
med i huvudsak tre års ämnesteoretisk
utbildning och en för det överliggande
stadiet med fyra års dylik utbildning.
Man utgick därvid från att systemet
skulle fungera så att praktiskt taget alla
studerande med godkänt resultat skulle
kunna slutföra studierna på den angivna

tiden, d. v. s. även studietiden skulle
vara tre respektive fyra år.

För egen del har jag inte ansett det
lämpligt och inte heller möjligt att mot
bakgrund av hittillsvarande erfarenheter
från universitetsutbildningen i det
närmaste sätta likhetstecken mellan den
som riktpunkt uppställda utbildningstiden
och varje enskild students studietid.
Det krävs — som jag redan framhållit
— att man i väsentligt högre grad
tar hänsyn till och respekterar olikheterna
mellan enskilda studerande. Nu
gällande bestämmelser angående studietiden
har också utformats under beaktande
härav. Dessa så kallade normalstu
dietidsbestämmelser, som jag vid
flera tillfällen redovisat här i riksdagen,
berörs översiktligt också i utskottets utlåtande.
De innebär bl. a. att undervisning
och kursfordringar skall vara avpassade
så att två tredjedelar av de studerande
normalt skall kunna genomföra
studierna för ett betyg i anslutning
till undervisningsterminen. I praktiken
betyder detta att undervisningen för
t. ex. fil. mag.-examen organiseras så att
de studerande följer undervisningen i
varje fall under sex terminer. Åtskilliga
blir färdiga med sina examina på samma
tid, medan åter andra behöver en
längre studietid —- ibland väsentligt
längre.

Skillnaden mellan faktisk studietid
och normalstudietid tillätes sålunda
variera betydligt, och den faktiska studietiden
kommer för många studenter
att ligga över normalstudietiden. Denna
elasticitet i systemet är enligt min mening
nödvändig att behålla också i
framtiden för att inom rimliga gränser
ge varje studerande möjlighet att oberoende
av varierande förutsättningar
lägga den grund, på vilken den kommande
lärarverksamheten skall vila. Det
är på denna punkt som man i den allmänna
debatten tydligen inte alls har
förstått propositionens innebörd utan
låst sig fast vid en uppfattning att jag

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

har föreslagit tre års utbildning —
punkt och slut!

Med anledning av vad reservanterna
i utskottet anfört på denna punkt vill
jag framhålla att även de när de avvisar
propositionens förslag synes grunda
sina ställningstaganden på en missuppfattning.
Reservanterna anför nämligen
att de inte kan ansluta sig till departementschefens
uppfattning, att en lärarledd
studietid av tre år kan anses tillräcklig
för uppnående av fullgod kompetens
för adjunktstjänst på gymnasiet.
Jag har emellertid inte uttalat en dylik
uppfattning. Tvärtom förutsätter jag att
de fasta studiegångarna blir så utformade,
att den som får använda en längre
tid än normalstudietiden, d. v. s. mer
än tre år, om han eller hon så behöver,
också får undervisning och handledning
i rimlig omfattning under den ytterligare
tid som krävs för att avsluta utbildningen.
Dessutom är det fråga om
lärarledd undervisning. Den tid som går
åt för att så att säga läsa in kurser kan
också komma att ligga utanför denna
lärarledda tid. Det system som jag har
föreslagit i propositionen ansluter mycket
närmare till nuvarande förhållanden
än vad lärarutbildningssakkunnigas
och kanske även reservanternas gör.

Det framgår enligt min mening klart
av både utskottsutlåtandet och av vad
jag här anfört att frågan om studietidens
längd i ämneslärarutbildningen i
hög grad är av pedagogisk och teknisk
natur. Kortfattat uttryckt kan man säga
att spörsmålet är om vi kan gå in för
en för alla, oberoende av förutsättningar,
intressen och behov, enhetlig studietid,
eller om vi skall ge dem som vill
och har förutsättningar härför möjlighet
att på kortare tid genomföra sina
studier och samtidigt tillmötesgå dem
som behöver längre tid för att avsluta
utbildningen. Propositionen går utan
tvekan på den senare linjen. Den tekniska
utformningen av en lösning efter
dessa riktlinjer inom ramen för ett sys -

tem med fasta studiegångar fordrar
emellertid ytterligare överväganden. För
dagen borde vi dock kunna bli eniga
om grundprincipen.

Som jag inledningsvis anfört har också
enligt min mening hela frågan om
utbildningstidens längd fått alltför stora
proportioner. Jag har, herr talman, velat
ta upp i första hand dessa två frågor,
utbildningstidens längd och förkunskaperna
för utbildning av klasslärare.

Sedan vill jag på en ytterligare punkt
bara säga att utskottet verkligen har
tolkat mitt uttalande om femdagarsveckan
riktigt. I propositionen återger jag
helt enkelt en av de organisatoriska förutsättningarna
för höstens löneförhandlingar
och ingenting annat.

Herr talman! Till sist vill jag bara
understryka vikten av att lärarutbildningen
utformas så att den kan spela en
central roll i den fortgående skolreformen.
Att säkerställa denna utbildning
blir ett instrument för främjande av skolans
dynamiska utveckling, och det är
en av de viktigaste uppgifterna i det
fortsatta detaljarbetet med lärarutbildningsreformen.
Jag vill då särskilt betona
lärarhögskoleorganisationens uppgift
i det pedagogiska forsknings- och
utvecklingsarbetet.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Vi har här i vårt land
under en lång följd av år fått vänja oss
vid att det finns en råd s. k. bristområden,
och många av dem har tett sig
mycket allvarliga. En del av dem har
sina allvarligaste konsekvenser i nuet
— t. ex. vårdyrkeskrisen — under det
att andra får verkningar som kan sträcka
sig långt in i framtiden. Till den senare
typen av brister hör utan tvekan
lärarbristen. Det är egentligen kusligt
att tänka sig hur mycket många barn
och ungdomar i vårt land av denna orsak
gått miste om under sin skoltid.

Men bilden innehåller inte bara negativa
sidor. Jag vill gärna på en gång sä -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

ga att vi har anledning att känna stor
tacksamhet mot alla de personer, som
under denna långa tid av brist på lärare
utan att ha någon egentlig lärarutbildning
har tjänstgjort vid våra skolor.
Man kan säga att de har räddat situationen.
Vi vet också att de nu befinner
sig i eller känner sig vara försatta
i en brydsam situation med tanke på
sin framtid. Många av dem har skött
sina jobb på ett utomordentligt förtjänstfullt
sätt trots sin bristande utbildning.
När 1966 års riksdag med anledning
av motionsyrkanden uttalade att
de borde få tillgång till någon för dem
anpassad lärarutbildning tror jag att vi
var ganska eniga om det berättigade
häri. Enligt propositionen har SÖ fått
i uppdrag att verkställa en utredning
av denna fråga. Jag hoppas att den snart
skall leda till resultat och att vi får en
utbildning som är avpassad för dessa
tjänsteinnehavares situation och krav
men som samtidigt inte innebär någon
genväg till lärartjänst.

Det är naturligt att vi i det bristläge,
vari vi under så många år befunnit oss,
med stort intresse motsåg den bebådade
propositionen om reformerad lärarutbildning.
Tyvärr har propositionen i en
rad avseenden visat sig vara ofullgången.
Den bjuder riksdagen att i många
viktiga frågor mera i princip fatta beslut
och lita på kommande utredningar.
Jag vill i det sammanhanget gärna säga
att det är ganska otrevligt att riksdagen
på det sättet riskerar att binda sig genom
beslut vilkas konsekvenser vi inte
har möjlighet att överblicka.

I högerpartiets motioner 1:695 och
II: 863 har vi i inledningen gjort en katalog
över den ofullbordades brister.
Trots allt har dock ingen yrkat avslag
på propositionen. Det visar klart hur
stort riksdagen bedömer behovet vara
av ökade resurser för lärarutbildningen.

Jag vet att flera talare kommer att
uppträda i denna debatt, och jag skall

inte beta av hela fältet. Jag skulle dock
gärna vilja nämna en del grundläggande
synpunkter på några av de avsnitt i
propositionen som vi reservanter funnit
anledning att kritisera.

Herr Edenmans tio år som ecklesiastikminister
präglas framför allt av en
mycket stor breddning av undervisning
och utbildning. I första hand har det
varit fråga om kvantitativa insatser och
laddade s. k. satsningar. I stort har vi
varit eniga därom, sannolikt därför att
det bedöms som politiskt och realistiskt
nödvändigt att bredda undervisningen.

Man kan inte förneka att det intryck
som allmänheten fått av det stora reformarbetet
varit kvantitetsbetonat och
i mycket präglats av den progressiva
kraften och den sjudande effektiviteten
just på den kvantitativa sidan. Det är
självklart att lär arbristen — som jag inledningsvis
talade något om — men också
lokalbekymren, som varit mycket stora
praktiskt taget överallt, är följdföreteelser
till denna starka kvantitativa
satsning. Dock har man hankat sig fram
i skoldistrikten. Det beror naturligtvis
på förtjänstfulla insatser av skolstyrelser,
skolledare och lärare, som klarat sig
med provisorier och gjort det bästa
möjliga av situationen.

Att det gått relativt hyggligt kanske
också beror på att man hoppats att
bättre villkor för skolan snart skulle inträda.
Som jag ser det är det primära
av dessa villkor att undervisningen inte
bara skall satsa på mängd utan också
bygga på innehåll, att eleverna skall
bjudas en allt högre kvalitet. Man har
anledning fråga sig: Fyller förslagen i
proposition nr 4 de kvalitetskrav, som
vi i dag har skäl att ställa på lärarutbildningen? Jag

vill gärna erkänna att propositionen
har många förtjänster, att vi inte
har några invändningar mot dimensioneringen
av lärarutbildningen och att vi
uppskattar att ecklesiastikministern satsat
hårdare på denna än lärarutbihE

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

ningssakkunniga föreslog på grundval av
sina prognoser. Ecklesiastikministern
har också i stort sett anledning att vara
nöjd med statsutskottets utlåtande men
även med reservationerna. De syftar ju
liksom propositionen bara till att förbättra
situationen.

I vissa viktiga avsnitt uppfyller propositionen
emellertid inte de kvalitetskrav,
som vi i dag måste ställa på lärarutbildningen.
Ecklesiastikministern
har alldeles nyss berört ett par av de
avsnitt, som vi i reservationer har yrkat
ändringar i. Det ena gäller förutbildningen
för klasslärarutbildningen.
Lärarutbildningssakkunniga menade att
genomgånget gymnasium skulle krävas,
propositionen anser fackskola tillräcklig Jag

har inte funnit ecklesiastikministerns
argumentering för fackskola
som förutbildning för klasslärarutbildningen
övertygande. Då och då har det
skymtat fram i debatten att man valt
fackskolealternativet för att styra dit
en stor grupp studerande, som liksom
skulle bidra till att ge fackskolan innehåll,
göra den mera attraktiv och ge
den mera status. Jag har inte kunnat
acceptera sådana biavsikter. Jag hörde
för en tid sedan en framstående skolman,
tillhörande samma parti som ecklesiastikministern,
säga att han för sin
del inte ville medverka till att lärarutbildningen
skulle bli den ambulans
som räddade fackskolan. För en gångs
skull var han och jag fullt eniga.

I reservation nr 1 har nu yrkats att
kunskapsnivån i för klasslärarutbildningen
relevanta ämnen skall överensstämma
med gymnasiets studieplan.
Ecklesiastikministern säger att vad som
föreslås i reservationen inte skiljer sig
mycket från propositionens förslag; det
är bara den skillnaden att det s. k. speciella
behörighetskravet har lagts på
gymnasiets nivå i stället för på fackskolans.
Men det finns en annan viktig
skillnad också. Till skillnad mot vad

ecklesiastikministern anför i propositionen
har vi i reservationen specificerat
de s. k. speciella behörighetskraven. Under
utskottsbehandlingen har väl ingen
fått riktigt klart för sig vad ecklesiastikministern
menar med »speciella behörighetskrav»
— det tillhör dessa oklara
punkter som vi funnit det nödvändigt
att kräva ett mera specificerat klarläggande
av.

Enligt min mening är det ganska ointressant
i vilken skolform de kunskaper
förvärvas som berättigar till inträde
vid en eller annan yrkesutbildningsanstalt.
Om en blivande elev i
klasslärarutbildningen har gått i gymnasium
eller i fackskola, i grundskola eller
i sexårig folkskola, läst hemma eller
studerat på något annat sätt spelar liten
roll; huvudsaken är att han kan
dokumentera att han har en kunskapsnivå
i för klasslärarutbildningen relevanta
ämnen som enligt reservanternas
mening bör överensstämma med gymnasiets
studieplan. Detta är vad vi anser
bör vara ett minimum för en framgångsrik
klasslärarutbildning, och liksom hittills
9 av 10 folkskollärare kommit från
gymnasium lär det väl bli så i fortsättningen
också.

Även i ett annat avseende har ecklesiastikministern
— statsrådet talade alldeles
nyss om det från talarstolen —
avvikit från lärarutbildningssakkunnigas
förslag. Det gäller frågan om utbildningen
av adjunkter för gymnasietjänstgöring.
Ecklesiastikministern säger att
han inte vill klyva adjunktskåren, så att
vi får en adjunktskår för högstadiet och
en annan för gymnasiet. Både i dag och
under de senaste veckorna har mycket
diskuterats studietidens längd, vad som
menas därmed och vilken betydelse man
lägger in i de olika begreppen. För min
del tror jag att det är nödvändigt att vi
inför begreppet lärarledd studietid för
det grundelement i den akademiska utbildningen
som sammanhänger med bety
gsbegrepp et; en lärarledd studieter -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

min — ett betyg. Men det är inte detsamma
— det har ecklesiastikministern
sagt — som den verkliga studietiden eller
den normala studietiden, eftersom
efter den lärarledda terminens undervisning
ofta följer — men inte i alla fall
— ett behov av en viss inläsningstid.

Ecklesiastikministern talar nu om en
minimitid av sex terminer för adjunkt
både på högstadiet och på gymnasiet.
Medan högstadieadjunkten skall ha större
bredd i sin utbildning och ha tre ämnen,
där han då t. ex. kan ha 2 + 2 + 2
betyg, så skall gymnasieadjunkten ha
fördjupad utbildning i minst ett ämne.
Han kan alltså inom ramen för sex
terminer ha kombinationen 3 + 2 + 1
betyg och därmed vara behörig för adjunktstjänst
på gymnasiet.

I detta krav på fördjupning i ett ämne
ligger att man bedömer behovet av
fördjupning på gymnasienivån såsom en
realitet, och detta vill jag gärna instämma
i.

Men jag kan inte förstå att man kan
nöja sig med detta i ett ämne. Man
måste väl i all rimlighets namn ha denna
fördjupning i de båda eller kanske
i alla de tre ämnen vari undervisning
på gymnasiet skall meddelas.

För att kunna erhålla den fördjupningen
och för att kunna klara det speciella
bekymmer som uppstår i fråga
om sådana ämnen i skolan som inte motsvaras
av ett ämne på universitetsnivå,
t. ex. svenska, fordras det enligt reservanternas
mening på denna punkt
minst åtta terminers lärarledd studietid
för att kunna få den kompetens som
ur många synpunkter ter sig önskvärd,
nämligen att kunna söka både gymnasieoch
högstadieadjunktsbefattning. Jag
tror att det är en ganska viktig sak i
sammanhanget för att garantera högstadiet
adjunkter, så att inte överströmningen
till gymnasieadjunktstjänster
med kompetens i två ämnen blir oproportionerligt
stor.

Kravet på en fördjupning i de ämnen

vari undervisning skall meddelas på
gymnasiet förefaller oss reservanter
mycket naturligt. På ju högre stadium
undervisning bedrives desto större är
behovet av möjlighet för läraren att
göra undervisningen intresseväckande
genom att kunna dra paralleller och
exemplifiera samband vid sidan om
och över den normala kursen. Det är
också nödvändigare på gymnasienivån
än annorstädes att läraren har en väl
utvecklad förmåga att följa litteraturen
i sitt ämne och kunna hålla sig
ajour med dess utveckling. Erfarenheten
säger oss att det klarar man inte
så bra med minimikunskaper. En viktig
effekt av fördjupningen är ju att
den är ägnad att ge mersmak.

I reservation nr 4 har med anledning
av detta resonemang statsutskottets
samtliga borgerliga ledamöter krävt, att
man i den fortsatta utredning angående
lärarutbildningen som förutsattes i propositionen
bör utgå från en lärarledd
studietid på fyra år för dem som avser
att förvärva behörighet för tjänst på
gymnasiestadiet.

I andra reservationer till statsutskottets
utlåtande nr 51 har jag tillsammans
med andra reservanter yrkat på
ytterligare ändringar i Kungl. Maj:ts
förslag. Det gäller för det första utbildningstidens
längd för lågstadielärare,
för det andra det alternativa ledigförklarandet
av lektors- och adjunktstjänster
och för det tredje den utredning
som i centerpartimotionen begärs rörande
den där förordade ämnesteoretiska
utbildningen för adjunktstjänst. Jag
skall avstå från att argumentera för och.
kommentera dessa reservationsyrkanden,
eftersom jag vet att talare efter
mig kommer att gå in på dem mera
i detalj.

Jag ber emellertid att få yrka bifall
till alla de reservationer där mitt namn
förekommer och i övrigt till utskottets
hemställan.

Jag skulle, herr talman, kunna sluta

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

här, om inte reservationen nr 6 hade
funnits. I den har fröken Olsson och
herrar Arvidson och Blidfors yrkat att,
som de säger, »till ''lärarhögskolor’ omdöpta
seminarier» på orter utan universitet
eller universitetsfilialer skall
betraktas som provisoriska.

Vi har inte råd att i dag avstå från den
utbildningskapacitet som dessa skolor
ger — det har ecklesistikministern nyss
upprepat här. Frågan är då, om vi med
hänsyn till att det ligger ett visst värde
i att klasslärar- och ämneslärarutbildning
har nära anknytning till akademisk
och pedagogisk forskning skall
klassificera dessa utbildningsanstalter
som provisoriska, någonting som vi skall
räkna med att avveckla. Mot detta värde
som är obestridligt och som jag inte
alls vill förneka står nämligen bl. a. det
värde från rekryterings- och stimulanssynpunkt
för ungdomar i dessa bygder
som denna decentralisering av utbildningsorganisationen
innebär.

Jag tror också att det vore olyckligt
om de årgångar av lärare som kommer
att utbildas vid dessa utbildningsanstalter
skulle få någon stämpel på sig
såsom utbildade vid provisoriska och
måhända mindre värdefulla anstalter.
Detta skulle säkert vålla stor skada inom
lärarkåren och även minska dessa
skolors attraktionsförmåga med avseende
på den egna lärarrekryteringen; deras
anseende skulle sänkas.

Jag tror inte att det är alltför svårt
att med moderna kommunikationsmöjligheter
och uttrycksmedel distribuera
de pedagogiska rönen från forskningsinstitutionerna
till lärarutbildningsanstalterna,
även om de senare ligger på
en annan ort än universitetet eller universitetsfilialen.

Herr talman! Jag ber därför att särskilt
få understryka att jag på denna
23unkt yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Den proposition om en
reformerad lärarutbildning som vi nu
skall behandla har inte kommit en dag
för tidigt.

Riksdagen beslöt redan 1950 att den
traditionella lärarutbildningen skulle
reformeras och att ett system med lärarhögskolor
skulle komma i dess ställe.
Principbeslutet från 1950 grundar sig
på den nya syn på skolväsendet som då
växte fram. Den obligatoriska skolan
skulle reformeras och ersättas av ett
enhetligt system — till en början benämnt
enhetsskola, nu grundskola. Lärarutbildningen
skulle anpassas till det
nya skolsystemet och bygga på de målsättningar
och kursplaner som låg till
grund för den nya skolan.

1950 års principbeslut kommer således
att genomföras nära 20 år senare.
Först om drygt ett år skall den nya
lärarutbildning som vi i dag debatterar
träda i kraft, och det torde dröja till en
bra bit på 1970-talet innan reformen
kan anses förverkligad. Kanske är det
då åter dags för en reformering. Jag är
emellertid väl medveten om att den proposition
vi här behandlar också har
tillkommit med tanke på den aktuella
lärarbristen, och jag har noterat att departementschefen
räknar med en intagning
1970 av för lågstadiet 1 400 lärarkandidater,
för mellanstadiet 1 800 samt
för ämneslärarutbildningen 2 300.

Grundskolan har nu i nära fem års
tid fungerat enligt de nya intentionerna.
Gymnasiet och fackskolan är nya skolformer
som redan genomförts, och yrkesskolan
står i tur att omgestaltas. Det
hade varit önskvärt om lärarutbildningsreformen
hade kommit tidigare eller
integrerats med övrigt reformarbete på
skolans område.

Först 1960 tillsattes ju lärarutbildningssakkunniga.
Utredningsarbetet var
visserligen omfattande men hade kanske
inte behövt ta fem år. Propositionen är
försenad och framläggs således först

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

sju år efter utredningens tillsättande.
Reformen kan träda i kraft först åtta
år efter det att utredningen startade
sin verksamhet. Nog verkar det vara
ett ganska långsamt reformtempo. Hade
propositionen bara varit tillräckligt
långtgående och genomgripande skulle
inte det långa dröjsmålet ha upplevts
så besvärande. Nu vet vi emellertid —
efter att ha tagit del av förslaget —-att det mesta som föreslås skall ytterligare
skjutas framåt i tiden genom mera
utredningsarbete. Propositionen
framstår därför som ett magert aktstycke,
såsom vi även i vår partimotion
har gett uttryck för.

Låt mig, herr talman, exemplifiera
vad jag avser med en reform som skjuts
upp och hänvisas till ytterligare utredningsarbete.

Fn genomgång enbart av utskottsutlåtandet
— en detaljgranskning av propositionen
skulle säkert ge högre siffror
— visar att inte mindre än 13 mer
eller mindre stora frågor hänskjuts till
eller befinner sig under utredning. Det
gäller för det första bestämmelser rörande
tillträde till klasslärarutbildning
som hänskjuts till kompetensutredningen
och skolöverstyrelsen. För det andra
utreds utbildningen av lärare i övnings-
och yrkesämnen särskilt. För det
tredje skall de speciella behörighetskraven
för klasslärarutbildning utredas
av skolöverstyrelsen. För det fjärde
skall förslagen till studieplaner för klasslärarutbildningen
överarbetas. För det
femte skall den ämnesteoretiska utbildningen
för blivande ämneslärare utredas
av universitetskanslersämbetet. För
det sjätte utreds systemet med fast studiegång
vid universitetens filosofiska
fakulteter av universitetskanslersämbetet.
För det sjunde skall den praktiskt
pedagogiska utbildningen bearbetas av
skolöverstyrelsen i samråd med universitetskanslersämbetet.
För det åttonde
uppskjuts behörighetsreglerna för lektorat
i avvaktan på forskarutredningens

resultat. För det nionde skall lärarutbildningssakkunnigas
förslag till vidareutbildningens
utformning övertas av
skolöverstyrelsen i samråd med universitetskanslersämbetet.
För det tionde
skall utbildning för personer som saknar
lärarutbildning utredas av skolöverstyrelsen.
För det elfte överlämnas frågan
om organ m. m. för samverkan mellan
lärarhögskolor och universitet till universitetskanslersämbetet
för att utredas
närmare. För det tolfte skall skolöverstyrelsen
närmare utreda intagningsförfarandet
vid lärarhögskolorna. För det
trettonde skall frågan om samverkan
mellan institutionerna för pedagogik vid
lärarhögskolorna å ena sidan och motsvarande
institutioner vid universiteten
å andra sidan prövas av en särskild utredning.
Det sistnämnda uppdraget innefattar
också frågor sammanhängande
med antalet lektorat i vuxenundervisningens
metodik o. s. v.

Som framgår av denna inte fullständiga
förteckning är mycket fortfarande
lämnat åt utredningar av skiftande slag.
Ecklesiastikministern lalade här om att
vi står inför ett genomgripande pedagogiskt
reformarbete när propositionen
om lärarutbildningen läggs fram. Man
måste då ta i betraktande att ingenting
är fullt färdigt, utan att många frågor
skjuts på framtiden. Det är i högsta
grad otillfredsställande att riksdagen på
detta sätt tvingas ta ställning till en
proposition när förslagen på väsentliga
punkter ännu inte är färdigutredda.

I anslutning till propositionen har
väckts inte mindre än 24 motioner med
inemot ett hundratal yrkanden. Jag finner
det märkligt att utskottet inte har
kunnat biträda mer än ett par, tre av
dessa yrkanden. Bl. a. har från vårt
håll framförts åtskilliga förslag som,
om de tillstyrkts, skulle ha reducerat de
mest påtagliga svagheterna i propositionen.
Jag skall återkomma till detta.

Så vill jag, herr talman, säga någonting
om målsättningsfrågan — lärarut -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

bildningens mål. Lärarutbildningssakkunniga
diskuterade denna fråga, men
enligt min mening borde betydelsen av
personlighetsutvecklingen, bildandet av
vanor, attityder och värderingar, ha
framhävts starkare redan vid den utredningen.

Det är en uppgift med direkt relevans
för vardagsarbetet i skolan att klarlägga
lärarutbildningens mål. Då måste man
också vid denna redovisning ge ett samlat
uttryck för de värderingar som skall
ligga till grund för den fostran, karaktärsdaning
och personlighetsutveckling
som uppställts som första uppgift för
skolan.

Vi har i vår partimotion velat betona
vad också de sakkunniga framhöll, nämligen
att läraren har rätt att öppet redovisa
sin egen uppfattning och att engagemang
och inlevelse måste prägla lärarens
arbete. Det måste i samband med
förslaget om den nya lärarutbildningen
starkt poängteras att lärarkandidaternas
skolning till objektivitet måste kompletteras
med en orientering om vilka värden
den svenska skolan står för. Både
grundskolebeslutet 1962 och beslutet om
gymnasium och fackskola 1964 gav klart
besked om de etiska och moraliska normer
som utgestaltats i vår kulturmiljö
och som uppfattas som omistliga grundvärden
vid karaktärens skolning. Häromdagen
hade generaldirektör Löwbeer
i skolöverstyrelsen tillfälle att vid en utfrågning
i TV betona just dessa ting:
Vi var ju ense om detta 1962 i samband
med grundskolebeslutet — och ecklesiastikministern
har i dag ytterligare
understrukit det — men jag vill ändå
betona vad utskottets ledamöter enats
om samtidigt som jag uttrycker tillfredsställelse
med utskottets skrivning på
denna punkt.

Utskottet säger sålunda att »blivande
bestämmelser eller anvisningar angående
lärarutbildningen måste komma att
både klart betona lärarens uppgift som
fostrare och anknyta till de grundläggande
etiska värderingar som innefattas

i 1962 och 1964 års skolbeslut.» Vidare
har utskottet betonat vikten av att de blivande
lärarna bibringas en klar uppfattning
i dessa frågor. Samtidigt framhålls
det stora ansvar för ungdomens
fostran som naturligt nog åvilar hemmen.
Utskottet önskar också att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall ge
till känna vad utskottet anfört beträffande
lärarutbildningens mål.

Vid förra årets riksdag hade jag tillfälle
att väcka en motion, nr 65 i denna
kammare, som gick ut på att vi skulle
sätta i gång försöksverksamhet, varvid
mellanstadielärare, samtidigt som de
fick en ny årskurs 4, som klassföreståndare
skulle följa sin tidigare klass upp
i årskurs 7 i lämpligt ämne. Vidare motionerade
jag då om att riksdagen skulle
besluta att mellanstadielärarutbildningen
utöver den av lärarutbildningssakkunniga
föreslagna ämnesfördjupningen
också skulle innehålla en frivillig
vidareutbildningskurs, varigenom mellanstadieläraren
skulle bli kompetent
att undervisa i ett ämne på högstadiet,
och att riksdagen måtte förorda
försöksverksamhet där högstadieläraren
undervisar i ett ämne på mellanstadiet
i en klass som han sedan under klassens
högstadieår kan vara klassföreståndare
för.

Såvitt jag förstår har departementschefen
i mycket hög grad tillmötesgått
dessa önskemål. På sid. 127 i propositionen
heter det: »Då den stadieinriktade
lärarutbildningen föreslagits bli utformad
så, att lärarna i viss utsträckning
kan undervisa över stadiegränserna,
kan slutligen klasslärare för mellanstadiet
ha viss undervisning på lågeller
högstadiet liksom lärare på lågeller
högstadiet kan ha sådan på mellanstadiet.
» Det är såvitt jag förstår i
väsentliga delar tankegångar som uttrycktes
i min motion. Jag är emellertid
osäker på, om någon sådan försöksverksamhet
som jag där talade om verkligen
förekommer.

Sedan vill jag, herr talman, ta upp

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

frågan om förkunskapskravet vid klasslärarutbildningen.

Departementschefen kan godta fackskola,
gymnasium eller motsvarande utbildning
som förkunskapskrav för utbildning
till lågstadie- eller mellanstadielärare.
Vi har accepterat detta förkunskapskrav
endast under förutsättning
att de speciella behörighetskrav
som nu skall uppställas blir uttryckta i
krav på kunskaper enligt gymnasiets
läroplan. Dessa speciella behörighetskrav
bör uppställas i ett antal väsentliga
ämnen, och i reservationen har
förslagsvis nämnts svenska, engelska
och matematik. De ämnena torde vara
centrala och relevanta vid utbildning av
klasslärare. Vi har stannat för detta förslag
i avvaktan på att kompetensutredningen
— också enligt vårt förslag —•
skulle få i uppdrag att utreda de allmänna
behörighetskrav som bör gälla
för all slags lärarutbildning.

Utskottsmajoriteten har inte kunnat
dela våra synpunkter utan avstyrker
de båda förslagen. Jag vill emellertid
utveckla de synpunkterna något mera
och först då säga någonting om helhetssynen
på grundskolan och på läraruppgiften,
som går igen i de sakkunnigas
betänkande och till viss grad — inte
helt -—■ i regeringens förslag.

Kraven på en enhetlig lärarutbildning
innebär såvitt jag kan förstå inte att
man skulle bortse från den skillnad i
den ämnesteoretiska utbildningen som
betingas av att klassläraren måste ha
kompetens för undervisning i samtliga
ämnen på schemat, medan av ämnesläraren
kräves en fördjupad kunskap i
ett färre antal ämnen. Men att pruta på
kvaliteten på klasslärarnas utbildning
genom att för dem föreskriva bara fackskola
som förutbildning och förlägga
undervisningen till isolerade lärarutbildningsanstaiter,
som har sämre utrustning
och svagare lärare än universitet
och fullständiga lärarhögskolor,
med de forskningsprofessurer och la -

boraturer som de förfogar över, tycker
jag vore att bibehålla den klyvning av
lärarutbildningen och lärarkåren som
tillhörde det avskaffade parallellskolesystemet.

Tankar i linje med vad jag här anfört
har också nyligen framförts i tidskriften
Skola och samhälle nr 2/1967 av en
erfarenhetsrik skolman, nämligen Viktor
Fredriksson.

Den helhetssyn på läraruppgiften som
ofta går igen både i de sakkunnigas betänkande
och, till en viss grad, i regeringens
förslag motiverar enligt vårt
synsätt också en enhetlig förutbildningsgrund
för all lärarutbildning. En sådan
enhetlighet skulle även underlätta en
smidig övergång mellan olika slags lärarutbildning
och stimulera till vidareutbildning,
då därigenom inga särskilda
spärrar med hänsyn till olika lärarkategoriers
utbildningsbakgrund skulle
finnas. I nuläget är det emellertid inte
rimligt att uppställa ett sådan krav på
enhetlig förutbildningsgrund. Ingen vet
ännu hur den fortsatta reformeringen av
det gymnasiala stadiet kommer att se
ut, d. v. s. hur yrkesskolan skall inordnas
i utbildningssystemet. Därför har
vi velat avvakta denna reform.

Kompetensutredningen har till uppgift
att närmare utforma förkunskapsnivåerna
för olika slag av utbildning.
Av det skälet önskade vi till kompetensutredningen
hänskjuta frågan om
förutbildningskravet för lärare. Det är
möjligt att man kommer fram till ett
stadium, där genomgången såväl fackskola
som yrkesskola kommer att berättiga
till postgymnasial fackutbildning
eller i viss mening också s. k. akademisk
postgymnasial utbildning. Det
är i varje fall min förhoppning att man
i framtiden skall betrakta det gymnasiala
systemet som ett enhetligt system,
där dock speciella behörighetskrav i
vissa fall kan uppställas för särskilda
utbildningsvägar. Det är också ganska
sannolikt att om så blir fallet facksko -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

lan just för klasslärarutbildning kan
visa sig vara lämplig förutbildningsgrund,
men under förutsättning av speciella
behörighetskrav, uttryckta i krav
på kunskaper i ett antal väsentliga ämnen
enligt gymnasiets läroplan.

Utskottet tror sig genom att framhålla
att propositionen inte behandlar utbildningen
av lärare i övnings- och yrkesämnen
lätt kunna avfärda vårt krav
på att kompetensutredningen skulle utreda
frågan om de allmänna förkunskapskrav
som skall gälla för all lärarutbildning.
Likaså sägs att vårt krav på
skyndsam utredning inte håller, då vi
samtidigt vill avvakta yrkesskolereformen.
Vidare framhålls att Kungl. Maj :t
kommer att uppmärksamma de frågor
det här gäller utan att riksdagen behöver
uttala sig därom.

För det första är vi inte så säkra på
att Kungl. Maj :t alltid har sin uppmärksamhet
riktad på alla dessa viktiga frågor.
För det andra måste självfallet en
utredning kunna tillsättas utan att alla
delkomponenter i vårt förslag finns
beaktade i en proposition. För det tredje
är det verkligen befogat med skyndsamma
utredningar. Risken är annars
att det hela blir lika långvarigt som
lärarutbildningssakkunnigas arbete blev.
Yrkesskolereformen har länge aviserats.
Om propositionen kommer till höstriksdagen
1968, hinner också yrkesskolefrågorna
behandlas av den utredning vi
förordat. Utskottets argumentering i
denna fråga är därför inte tillräckligt
övertygande.

Slutligen, herr talman, vill jag beröra
ämneslärarutbildningen. Ecklesiastikministern
menade för en stund sedan att
vi reservanter därvidlag närmast tagit
upp frågor som rör den tekniska utformningen.
Beträffande utbildningstidens
längd för ämneslärarna har sålunda
delade meningar rått. Lärarutbildningssakkunniga
föreslog femårig utbildning
för gymnasielärare och fyraårig
för lärare på grundskolans hög -

stadium. Ett övervägande antal remissinstanser
har tillstyrkt detta förslag,
som skulle innebära fyra, respektive tre
år på universitet för ämnesteoretisk utbildning,
medan det sista året skulle
förläggas till lärarhögskola för praktisk
pedagogisk utbildning. Förslaget
avvisas av ecklesiastikministern, men
på denna punkt är propositionen verkligen
oklar —- vi har i avdelningen fört
ganska långa diskussioner om en viss
sida och ett visst stycke. Det är inte
lätt att få grepp om departementschefens
ståndpunkt i dessa frågor. Möjligen
kan sägas att lärarutbildningssakkunnigas
förslag avvisas och att adjunktsutbildningen
inte blir föremål för
reformering annat än i fråga om ämnesteoretisk
och praktisk utbildning, som
skall utredas ytterligare. Normalstudietiderna
skall följas. Fördjupning skall
dock vara möjlig i ett ämne under tre
terminer eller, om man så önskar, under
fyra terminer. Men också dessa möjligheter
står till buds nu. För undervisning
på gymnasium skall kompetens
uppnås i minst två skolämnen och för
tjänst på grundskolans högstadium i
minst tre skolämnen. Enligt departementschefen
skall utbildningstiden i
princip bli lika lång, oavsett om tjänstgöringen
är förlagd till gymnasium eller
grundskolans högstadium. Vi reservanter
har föreslagit fyraårig ämnesteoretisk
utbildning för blivande gymnasielärare,
medan lärarna på grundskolans
högstadium skulle ha treårig utbildning.
Detta har tydligen ecklesiastikministern
i dag tolkat så att vi betonat endast den
kvantitativa sidan och inte den kvalitativa.
Jag återkommer något till den
saken.

Utskottet försöker kringgå problemkomplexet
genom att tala dels om undervisningstid,
dels om studietid. Ibland
kallas undervisningstiden lärarledd tid.
Utskottet vill således komma ifrån hela
frågan om utbildningstidens längd genom
att hänvisa till att undervisningen

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

skall omfatta normalt tre år, medan de
studerande som så önskar kan fortsätta
i egen takt längre tid. Jag tyckte mig
förstå att ecklesiastikministern också
vid sin tolkning här i dag räknat med
en mycket flexibel tid. Men dessa möjligheter
erbjuds, såvitt jag kan förstå,
redan nu, varför det inte är fråga om
någon egentlig reform.

Utskottet berör däremot inte problemet
om de fasta studiegångarnas inverkan
på utbildningstidens längd. Nu utreds
frågan om dessa studiegångar av
universitetskanslersämbetet, men det
kommer säkerligen ändå att bli svårt för
de studerande som inte följer de fasta
studiegångarna att på egen hand läsa
ikapp övriga studerande. Och även om
man följt den fasta studiegången är därmed
inte sagt att man är mogen för tentamen.
Takten i studiegången kan bli
hårt uppdriven, om man under tre år
skall hinna med hela ämnesteorin.

Antalet deltentamina torde också bli
stort, varför ifrågavarande studiegångar
kan väntas bli pressande.

Av inte minst dessa skäl hade en längre
utbildningstid varit önskvärd. Inom
ramen för en fast studiegång borde således
enligt vår mening fördjupning
ges för de blivande gymnasielärarna.
Därmed krävs också längre utbildningstid.
Vi förordar därför en 4-årig ämnesteoretisk
utbildningsgång för dessa lärare.
Detta är inte uttryck för ett kvantitativt
tänkande hos reservanterna, utan
det har att göra med att vi vill ha lärare
av verkligt god kvalitet. Som jag
nämnde räknar ecklesiastikministern
tydligen också med en förlängning av
studietiden för många utöver normalstudietiden.

Primärexamen för adjunkter bör dock
vara densamma för lärare som tjänstgör
på grundskolans högstadium och lärare
på gymnasiet. Vi har också förordat
att utbildningen skall hållas samman
under de första åren för att klyvningen
i två adjunktskårer i största möjliga

utsträckning skall undvikas. Genom ett
sådant system underlättas även vidareutbildningen
av lärare från ett stadium
till ett högre.

Hela denna fråga om utbildningstidens
längd bör utredas ytterligare och
nytt förslag föreläggas riksdagen. Vi
reservanter kan därför inte ansluta oss
till departementschefens av utskottet
tillstyrkta förslag.

Låt mig vidare beröra en passus i utskottsutlåtandet
som gjort ett något egendomligt
intryck på mig vid läsningen.
På s. 23 står att folkpartimotionärernas
förslag inte medger större fördjupning
än departementschefens. Sedan
konstrueras ett normalfall, där den studerande
enligt vårt förslag först skulle
förvärva 2 betyg i vart och ett av tre
ämnen för att därefter ytterligare fördjupa
sig. Detta har vi emellertid aldrig
föreslagit. Utskottet har här konstruerat
ett exempel som inte återfinns i våra
motioner. Vad vi tänkt oss är i stället
■—- såsom propositionen förutsätter —
utbildning i två ämnen för gymnasielärartjänst
under en utbildningstid av
fyra år. Någon treämnesutbildning ingår
alltså inte i folkpartiets förslag. Däremot
vill vi ha viss anknytning mellan
den utbildning som ges blivande lärare
på grundskolans högstadium och lärarna
på gymnasiet, så att under ett par
års tid utbildningen är gemensam. Den
närmare konstruktionen av ämneslärarutbildningen
bör emellertid bli föremål
för utredning, som jag nyss framhållit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 4 och 7.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Utbildningen av dem
som till stor del skall svara för fostran
och undervisning av våra barn och
ungdomar under skolgången är givetvis
en mycket viktig fråga. Det är därför
glädjande att kunna konstatera att frågan
ägnats betydande uppmärksamhet.
Det är heller inte svårt att förstå att

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag

rier m. m.

så blivit fallet. De som omfattas av den
nya lärarutbildningen får ju under
många år framåt ha hand om undervisningen
av en mängd årskullar.

Såväl i propositionen som i motioner
och i utskottsutlåtandet framhålles att
lärarens uppgift ingalunda bara är att
undervisa utan också att vara fostrare.
Den meningen är vitt utbredd bland
allmänheten. Men jag tror att det också
finns anledning att uppmärksamma
den passus i utskottsutlåtandet, där det
heter att ett stort ansvar för ungdomens
fostran även åvilar hemmen. Jag
vill alltså kraftigt understryka behovet
av samarbete mellan hem och skola —
något som vi för övrigt hade anledning
att diskutera vid behandlingen av en
ömtålig fråga för blott några dagar sedan
här i kammaren. Betydelsen av ett
sådant samarbete har också framhållits
i centerns partimotion i ämnet, där vi
instämt i ett yttrande från lärarsakkunniga,
att genom förskjutningen i målsättningen
för skolans verksamhet, varigenom
personlighetsutvecklingen sätts
i centrum, blir vikten av samverkan
med hemmen starkare framhävd än tidigare.

När det gäller behörighetsvillkoren
för tillträde till utbildning av klasslärare
för låg- och mellanstadierna har meningarna
gått isär. Centerpartiet har
godtagit departementschefens ställningstagande
på denna punkt och ansluter sig
sålunda till förslaget att för tillträde
till ifrågavarande utbildning skall som
allmänt behörighetsvillkor gälla genomgången
fackskola, gymnasium eller motsvarande
utbildning. Då detta även är
utskottets förslag, och jag anslutit mig
till detta, vill jag till en början anföra
några synpunkter i den frågan.

Det är helt naturligt att vi anser det
angeläget att få lämpliga personer till
läraryrket. Men det är ingen garanti för
att man erhåller de lämpligaste sökandena
genom att kräva genomgånget gymnasium.
Många lärare kan säkert i sin

14 april 1967

till lärarhögskolor och folkskolesemina yrkesverksamhet

lyckas i sitt arbete
utan att ha denna grundutbildning.
Kvalificerade sökande till läraryrket
skall ha rätt att få sina meriter -— utbildning,
praktik, kurser, o. s. v. — prövade
utan att de skall ha behövt genomgå
gymnasium.

Jag vill också framhålla att det ingalunda
kan uteslutas att fackskolan kommer
att bli eftersökt av många ungdomar,
som tänker ägna sig åt läraryrket.
Jag är inte alls övertygad om att
det bör betraktas som något slags ambulanstjänst
för fackskolan, om dess
elever skall få tillträde till läraryrket.

Man påpekar att de allra flesta som
söker sig in på lärarbanan har genomgått
gymnasium. Ja, det är med sanningen
överensstämmande, men det är
inte säkert att det kommer att bli så
även framdeles. Vi får nog uppleva att
många ungdomar, som har lust och fallenhet
för läraryrket men som saknar
intresse för mer vetenskapligt inriktade
studier vid universitet t. ex., kommer
att välja just fackskolan för sin
grundutbildning.

Jag sade i början av mitt anförande
något om skolans fostrande betydelse,
och jag vill erinra om att skolöverstyrelsen
i sitt yttrande har framhållit
att av en jämförelse mellan timplanerna
för gymnasiet och fackskolans sociala
linje framgår att fackskolan i vissa
fall ger ett bättre utgångsläge än
gymnasiet. Man nämner som ett exempel
ämnet psykologi, och detta är ju
ett mycket väsentligt ämne för lärare.
Vidare framhålles i remissyttrandet att
med hänsyn enbart till timtalen kan
hävdas att den sociala linjen ger en med
gymnasiet jämförbar standard i de för
klasslärarutbildningen relevanta ämnena.

Då har jag från mina utgångspunkter
frågat mig: Vad kan man egentligen
mer begära?

Sedan är jag medveten om att det
finns de som önskar gå vidare på lärar -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag

rier m. m.

banan och som vill bli lärare på högstadiet
eller gymnasielärare. Givetvis
skall det finnas möjligheter till detta.
Hur det blir framdeles med möjligheterna
att få tillträde till akademisk
postgymnasial utbildning eller att komma
in vid universitetet med endast
fackskola som grundutbildning är det
för tidigt att nu yttra sig om. Vi kan
emellertid vara övertygade om att de
ungdomar som har för avsikt att gå
längre än till att vara klasslärare vet
vilka bestämmelser som gäller. De kommer
säkerligen också att vid sitt val
av skola beakta detta, så långt det nu är
möjligt för dem att välja med hänsyn
till den trängsel som finns vid våra läroanstalter.

Det är mot denna bakgrund som jag
för min del godtagit förslaget att som
allmänt behörighetsvillkor till utbildning
av klasslärare för lågstadiet och
mellanstadiet skall gälla att sökande
skall ha genomgått gymnasium eller
fackskola eller äga motsvarande utbildning.
Jag vill ännu en gång framhålla
att de personliga egenskaper, som är
av särskild vikt för att en lärare skall
kunna fullfölja sin uppgift och göra det
med framgång, inte garanteras av om
han eller hon genomgått gymnasiet.

Herr talman! I samband med propositionen
har också behandlats ett antal
motioner, av vilka en del framburits
från vårt håll. Jag vill något beröra behandlingen
av dessa.

Vi har sålunda förordat att riksdagen
skall ges möjlighet att ta ställning till
kommande förslag beträffande fasta studiegångar
vid de filosofiska fakulteterna
innan dessa slutgiltigt bestäms. Utskottet
skriver härom: »Med hänsyn
till de uttalanden som gjorts då denna
fråga tidigare debatterades i riksdagen
torde man kunna utgå från att Kungl.
Maj:t framdeles finner anledning återkomma
till riksdagen när det gäller
principerna för fasta studiegångar.» Ef -

till lärarhögskolor och folkskolesemina ter

den skrivningen har jag bara att uttala
en förhoppning om att utskottets
bedömning skall visa sig vara riktig.

I motioner från vårt håll har också
begärts åtgärder för att förstärka de
blivande lärarnas ämnesutbildning inom
humanbiologin. Utskottet förklarar
sig dela motionärernas uppfattning om
vikten av att de blivande biologilärarna
erhåller en adekvat utbildning i humanbiologi
och att över huvud taget frågor
som rör elevernas fysiska och mentala
hälsa får en omsorgsfull behandling
i lärarutbildningen. Jag hoppas
av flera skäl att detta positiva uttalande
ger resultat. Jag tänker bl. a. på alkoholens,
narkotikans och andra gifters
inverkan på organismen. Behovet av insikt
om förebyggande åtgärder mot och
bekämpandet av infektioner är också
stort. Hälsoläran rymmer flera andra
väsentliga problem. Jag kan nämna
tandsjukdomar, vissa former av cancer
samt hjärt- och kärlsjukdomar, vilka i
större eller mindre utsträckning skulle
kunna förebyggas om lärarna härvidlag
fick en som utskottet skriver adekvat
utbildning.

Departementschefen har redan berört
den fråga som utskottet har haft uppe
när det gäller övergången till femdagarsvecka,
och han har också förklarat att
den tolkning som utskottet givit hans
skrivning är den riktiga. Utskottet önskar
att dess mening i denna fråga skall
tillkännages genom en riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj :t.

Beträffande fortbildningen har i centerpartiets
motioner förordats utredning
och förslag angående effektivisering av
de studiedagar som anordnas för lärarnas
fortbildning. Vi har understrukit
vikten av att radio och TV kommer till
användning, och vi har avgivit förslag
om hur detta i praktiken skall tillgå.
Vi har sålunda bl. a. föreslagit att studiedagar
anordnas samtidigt för en och
samma skolform över hela landet och

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

att man i stället för att lokalt anlita
föreläsare skall begagna sig av föreläsningar
via televisionen.

Utskottet framhåller att departementschefen
har sin uppmärksamhet riktad
på frågan om ökad användning av radio
och TV vid fortbildningen och på vikten
av effektivisering av studiedagarna.
Därmed skulle man kunna säga att det
råder enighet på denna punkt. Jag vill
emellertid framhålla, att när det blir
dags att börja med ökad användning av
radio och TV för fortbildning av lärarna,
är vårt förslag säkerligen värt att
pröva. Liknande system har med framgång
prövats i andra sammanhang, och
jag tror att just för denna grupp, med
dess goda förkunskaper och träning för
intellektuellt arbete, finns det förutsättningar
att på detta vis nå utmärkta
resultat.

Vi har även hemställt om ett riksdagsuttalande
till förmån för tidigareläggning
av intagning till lärarutbildningsanstalt.
Som det nu är får de sökande
endast en kort tid innan undervisningen
börjar besked om huruvida
de beviljats inträde eller inte. Detta förhållande
medför problem både för de
sökande och för kommuner vilka som
vikarie anställt sökande till lärarutbildningsanstalt.
För de sökande kan det
också innebära problem genom att svårigheter
med alternativ sysselsättning
uppkommer.

Utskottet är medvetet om att den nuvarande
ordningen kan medföra svårigheter
och förutsätter att skolöverstyrelsen,
som närmare skall utforma intagningsreglerna,
har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Det är min förhoppning
att det skall gå att ordna så att de
sökande till lärarutbildningsanstalt tidigare
kan få besked om huruvida de
antagits.

I anslutning till utskottsutlåtandet har
också behandlats motioner angående
ämnena familje- och konsumentkunskap,
vari yrkas att en ettårig akademisk kurs

anordnas, avsedd främst för vidareutbildning
av hushållslärare, textillärare
och barnavårdslärare. Genom ett särskilt
yttrande utöver vad utskottet anfört
markeras att vi tillmäter dessa ämnen
stor betydelse. Jag vill understryka
att med hänsyn till den centrala ställning
som dessa frågor har i samhällsdebatten
är det angeläget att man så
snart som möjligt får en utökad utbildning
i dessa ämnen för de lärare som
skall undervisa i dem.

Den behandling som våra motioner
har fått i de delar som jag här berört
har inte givit anledning till någon reservation.
Men på en punkt återfinnes
centerpartister bland reservanterna. Det
gäller lärarutbildningens utformning,
som tagits upp i reservationerna 4 och
7. Dessa reservationer har utförligt berörts
av de två föregående talarna, och
jag skulle betrakta det som misshushållning
med kammarens tid om även jag
skulle redogöra för dem. Men jag vill
ändå säga så mycket som att dessa reservationer
bör betraktas som positiva
så till vida som vi anser att utbildningen
för dem som skall tjänstgöra som gymnasielärare
ytterligare skall fördjupas.
Hur den ämnesteoretiska utbildningen
skall ordnas kommer att prövas. Vi har
från centerpartiet hemställt att man då
också skall pröva en adjunktsutbildning
i form av treårig ämnesteoretisk utbildning
med inriktning på grundskolans
högstadium och ytterligare ett års studier
för dem som avser att bli gymnasieadjunkter.

När vi har utformat detta förslag har
vi resonerat så, att vi vill slå vakt om
grundskolan —■ det anser vi vara primärt
— men också lägga fram ett praktiskt
förslag om hur gymnasieadjunkterna
skulle kunna få en fördjupad utbildning.

Det är enligt min mening en praktisk
lösning. Gymnasieadjunkten får på
detta sätt också möjligheter till större
bredd i sin examen, vilket jag beteck -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

nar som värdefullt, inte minst med tanke
på att vi skall utöka vuxenutbildningen.
Genom den större bredden i sin
examen får adjunkten nämligen ökade
möjligheter att göra en insats såsom
lärare på vuxenutbildningens område.
Detta vill jag lia nämnt såsom en kort
motivering till de reservationer som har
betecknats med nr 4 och nr 7.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservation nr 4 och, om
denna inte skulle bifallas, till reservation
nr 7. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora och Vigelsbo (båda
ep).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Den lärarutbildning,
som vi nu går att mer eller mindre reformera,
gäller lärare som skall verka
ända in på 2000-talet. De kommer att
ha elever, som är yrkesverksamma till
senare hälften av nästa sekel. Det är
alltså utomordentligt viktiga ting vi
tar ställning till. Endast det bästa vi
orkar med kan här vara gott nog. Det
får om en lärare inte kunna sägas vad
professor Hans Larsson lär ha yttrat
till en kuggad student: »Kandidaten
kan kursen från pärm till pärm, men
kandidaten begriper inte ett ord av
den.»

Kraven på en blivande lärares såväl
allmänna intelligensnivå som förmåga
att tillägna sig kunskap på ett produktivt
sätt måste ställas mycket höga. På
den föreliggande propositionens innehåll
och utformning har dock kravet
tydligen icke alltid varit det allra högsta.
Den är, som det har framhållits, i
flera avseenden ofullständig och skjuter
lösningen av betydelsefulla frågor till
fortsatta utredningar. Ändå skall riksdagen
fatta principbeslut av stor räckvidd.
Man kan — som herr Turesson
framhöll och herr Källstad utförde i

detalj — göra upp en hel katalog över
icke avslutade eller planerade utredningsuppdrag.

Herr Edenman berörde detta förhållande,
i sitt inledningsanförande, när han
talade om att propositionen skall följas
upp i ämbetsverken, i kanslihuset, i universitetskanslersämbetet
och i skolöverstyrelsen.
Nu skall alltså de s. k. experterna
i Kungl. Maj :ts kansli och framför
allt i skolöverstyrelsen komma in
och sköta den vidare utformningen på
stundtals ganska lösa direktiv. Jag fruktar
i flera avseenden skolexperterna
och deras gärningar, bl. a. med tanke
på hur man i många fall brukar bli expert
inom skolvärlden, Först slutar man
att undervisa, om man över huvud taget
har gjort det. Så skriver man en
artikel eller två. Allra bäst är inlägg,
vari man anklagar någon för konservativa
idéer. I förekommande fall — om
man inte är särskilt skrivkunnig — håller
man föredrag eller gör uttalanden
med liknande innehåll. Sedan man väl
blivit expert är man det till pensionsåldern
— minst! Åderförkalkning, har
någon skämtsamt sagt, biter inte här,
lika litet som okunnighet om den hårda
verkligheten ute på fältet. Stämmer
inte verkligheten med teorierna, så mycket
värre för verkligheten!

Mot bakgrunden av detta, som jag
något tillspetsat ser det, skulle man
alltså ha önskat en proposition, som
varit mera klar, mera exakt och byggd
på utrett material, så att man vetat i detalj
— om än inte i varenda detalj, så
dock i de flesta —• vad man tar ställning
till i riksdagen.

I sammanhanget måste dessutom antecknas,
att frågan om den framtida utbildningen
av övnings- och framför allt
yrkeslärare skjutes framåt åtskilliga år
i väntan på ställningstagandet till den
kommande yrkesutbildningen, dess målsättning
och dess organisation. Det är
oundvikligt, det medger jag, men det
måste djupt beklagas. En helhetsuppfatt -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

ning om det gymnasiala stadiet liar vi
alltså ännu icke och därmed icke heller
om lärarutbildningen i dess helhet.

Länge och ingående övervägde lärarutbildningssakkunniga
en lärarutbildning
inom ramen för universitetsväsendet.
Utredningens förslag blev en kompromiss,
som gick ut på att man i framtiden
skulle sikta till att låta all lärarutbildning
för skolväsendet förläggas
till universiteten. I nuläget förmenades
universiteten inte mäkta med den
nya uppgiften. Ecklesiastikministern har
för överskådlig tid framåt —- det framgick
inte bara i propositionen utan också
av hans inledningsanförande — accepterat
ett dubbelkommando för lärarutbildningen.
Ämneslärarnas utbildning
skall i huvudsak ligga under universitetskanslersämbetet,
klasslärarnas helt under
skolöverstyrelsen. Inte ens anordningen
med en lärarutbildningsavdelning
vid det nya universitetet i Umeå
accepteras längre. Även här grundas en
separat utbildningsorganisation med lärarhögskola.

Herr Edenman får ursäkta, men här
måste i medveten motsats mot ecklesiastikministerns
ståndpunkt anges som
en riktpunkt för framtiden, att klasslärare
och ämneslärare bör utbildas
inom en och samma organisation, universiteten,
och att utbildningen bör
grundas på en och samma utgångsnivå.

Uppställer man universiteten som de
rätta och ändamålsenliga lärarutbildningsanstalterna,
följer av sig självt
med den status som universiteten ännu
har, att det allmänna behörighetskravet
för tillträde till all lärarutbildning bör
vara kunskaper enligt det genomgångna
gymnasiets läroplan eller givetvis motsvarande.
Det förhållandet, att fristående
lärarhögskolor, icke universiteten,
åtminstone tills vidare kommer att ombesörja
klasslärarutbildningen i dess
helhet, kan inte tas till intäkt för att sänka
behörighetskraven för tillträde. Lärarhögskolorna
avses skola ge en ut -

bildning som är likvärdig med den
universiteten skulle ha kunnat ge. Likvärdig
utbildning fordrar likvärdig utgångspunkt,
om utbildningen skall kunr
na vara enhetlig, väl sammanhållen och
effektiv. Fackskolan kan, som jag ser
det, inte godtas som utgångspunkt, och
lärarutbildningen får inte användas för
att ge fackskolan motivering och attraktionskraft.
Sådana tankegångar har
skymtat i diskussionen. Man har, som
herr Turesson uttryckte det i en bild,
en bestämd känsla av att sådana bevekelsegrunder
kan ligga bakom departementschefens
ställningstagande.

Även herr Arvidson m. fl. talar i ett
särskilt yttrande om en gemensam förutbildningsgrund
för utbildning av
klasslärare och ämneslärare. Så långt
håller jag med honom. Men han och
hans meningsfränder stannar, synes det,
vid fackskolan som grund också för
ämneslärare, adjunkter och lektorer.
Till det resultatet vill jag sannerligen
inte komma med mitt resonemang om
gemensam förutbildningsgrund. Kommer
kompetensutredningen fram till den
ståndpunkt, som herr Arvidson synes
företräda, måste det få oöverskådliga
konsekvenser för universitetsutbildningens
nivå. Jag är ledsen över att herr
Mattsson har fallit för ecklesiastikministerns
locktoner i fråga om fackskolan.
Hans lott torde bli att efter hand
få tänka om på den punkten. När han
gjort det, då skall vi resonera vidare
om den saken.

Ovidkommande synpunkter har också,
som jag ser det, fått göra sig gällande
vid bedömningen av utbildningstiden
för gymnasielärare. I skolöverstyrelsens
remissyttrande avvisas klokt
nog inte behovet av att en gymnasielärare
ges »en försvarlig bredd i sina
ämneskunskaper» jämfört med högstadielärarna.
Fattas bara annat, skulle
man kunna säga, än att den högsta skolvårdande
myndigheten under ecklesiastikdepartementet
i princip skulle kun -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina

rier m. m.

na säga något annat. Men sedan staplar
man en rad argument på varandra,
vilka har det gemensamt, att de talar
mot möjligheten och lämpligheten av
att ge gymnasielärarna en djupare och
bredare — observera bägge delarna —
ämnesteoretisk grund.

I propositionen går ecklesiastikministern
ett steg längre och stannar för
en i princip lika lång sammanlagd studietid
för högstadie- och gymnasielärare.
Den motsatta ståndpunkten är alltså
en längre lärarledd studietid för
gymnasieadjunkter, som kan ge både
bredd, tre universitetsämnen i examen,
och fördjupning i två ämnen. Herr
Edenmans resonemang och konstruktion
av utbildningen på denna punkt
kan i gynnsamma fall —■ det medges
gärna — leda till samma effekt, men
vad vi som inte kan biträda hans uppfattning
vill ha är en garanti — så långt
man nu kan få en sådan — för en hög
minimiutbildning för gymnasielärare.

Vad beträffar lektorsutbildningen och
lektorstjänsterna över huvud taget, som
ingen nämnvärt har talat om här, har
propositionen helt naturligt med hänsyn
till att ställning inte har tagits till
forskarutredningens betänkande ingenting
att meddela, och det kan man törstig.
Däremot kommer propositionen
med ett förslag som, om det vill sig
riktigt illa, skulle kunna medföra, att
man plockar bort en lång rad lektorstjänster
för lång tid framåt. Jag tänker
alltså på det s. k. alternativa ledigförklarandet
av lektors- och adjunktstjänster.
Det förslaget har egentligen ingenting
med lärarutbildningen att göra.
Det är ett rent administrativt panikförslag.

Bakgrunden till förslaget är, att omkring
hälften av lektorstjänsterna är
vakanta och att inom överskådlig tid
inte tycks finnas möjlighet att besätta
dem med sökande som har föreskriven
utbildning. Denna ordning, menar departementschefen,
medför sådana olä5
— Andra kammarens protokoll 1967. N

genheter för gymnasiet, att förhållandet
inte fortsättningsvis bör accepteras.
Jag tvingas att något uppehålla mig vid
detta, eftersom ingen har gjort det tidigare.

Vid 1964 års riksdag beslöts i anledning
av gymnasiepropositionen, att 50
procent av de ordinarie tjänsterna i
läroämnen skulle vara lektorstjänster.
Vakanssituationen var vid det tillfället
ungefär densamma som nu. Ett bifall
till departementschefens förslag i dag
skulle i realiteten innebära att 1964
års principbeslut sattes ur kraft. Det är
riktigt att bristen på lektorskompetenta
lärare är mycket svår, men det bör beaktas
att gymnasiet har lämnat sin expansionsperiod
och nu kvantitativt sett
är i huvudsak utbyggt. Den ökning av
lektorsbehovet som sammanhängt med
en utvidgning av skolformen bortfaller
alltså. Härtill kommer, vilket framgår
av forskarutredningens betänkande, att
vi kan vänta en nedskärning av studietiden
för licentiatexamen eller dess
kommande motsvarighet. Det senare bör
av allt att döma öka tillgången på lektorsbehöriga
lärare.

Det är därför omöjligt att acceptera
departementschefens förslag i den del
som rör lektorerna. En fullständig tilllämpning
av det föreslagna systemet
skulle innebära, att praktiskt taget alla
vakanta ordinarie lektorstjänster på en
stor mängd orter snart kommer att besättas
som adjunktstjänster. Endast de
gymnasier, som har särskilt svårt att få
även adjunktstjänster besatta, kommer
att få behålla vakanta lektorstjänster.
En försämrad arbetsmarknadssituation
uppstår därmed för nyexaminerade licentiater
och sannolikt kommer det att
minska lärarnas benägenhet att fortsätta
studierna för att uppnå behörighet för
lektorstjänst. Den ökning av tillgången
på lektorsaspiranter, som den kommande
förkortningen av licentiatutbildningen
skulle åstadkomma kan utebli.

I gymnasiepropositionen till 1964 års

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

riksdag förklarade departementschefen,
att han räknade med att dispenser för
behörighet till lektorstjänst skulle kunna
beviljas i något större omfattning.
Det är tråkigt att möjligheterna härtill
endast i ringa utsträckning utnyttjats,
vilket nu las till intäkt för det nu framlagda
förslaget om lektorstjänsterna,
som är av så genomgripande art. Övervägande
skäl synes mig tala för att frågan
om alternativt ledigförklarande av
lektors- och adjunktstjänster inte bör
avgöras nu, utan att denna fråga bör tas
upp i samband med behandlingen av
forskarutredningens betänkande rörande
lektorsutbildningen. Under tiden bör
möjlighet till dispenser för behörighet
till lektorstjänst kvarstå, och åtgärder
bör i största möjliga utsträckning vidtas
för ett vidgat utnyttjande av denna
möjlighet.

Jag har en känsla av att utskottets
majoritet — en kompakt majoritet av
socialdemokrater, folkpartister och centerpartister
— känt sig en aning illa
till mods och därför velat framhålla,
att »i propositionen torde vara avsett
att bestämmelserna i vad gäller alternativt
ledigkungörande skall meddelas av
Kungi. Maj:t.» I varje fall kan man enligt
utskottets mening, som det heter,
utgå ifrån att systemet inte tillätes utveckla
sig på det sätt som jag nu skisserat.
Tilliten till Kungl. Maj :t är stor
och rörande, och det vore bra om det
också avsatte resultat i verkligheten.
Här borde man faktiskt — ty detta ligger
i departementets och ecklesiastikministerns
hand i händelse av bifall
till propositionen i dag — förvänta ett
lugnande uttalande av ecklesiastikministern.
Jag är ledsen, att jag inte kan
rikta frågan till honom direkt här i
kammaren, eftersom han nu är ute.

Om lärares fortbildning vinnlägger
sig propositionen ivrigt under proklamerande
av att denna är en oundgänglig
del av varje lärares utbildning. Ack
ja, här har en sådan expert som jag

nyss talade om fört pennan. Fortbildningen
är inte alls något nytt innehållsligt
sett. Strängt taget är det bara en
modern term för en verksamhet som lärare
alltid sysslat med men inte kallat
någonting särskilt — den bara fanns
där. Nu upphöjs den till högsta visdom
i sin, som jag tidigare betraktat den,
självklarhet och man viil till och med
ta fram tvångsskruvar. Man börjar i organiationspromemorior
tala om skyldigheter
för lärare att delta i fortbildning
dels vid sidan av övrig tjänstgöring,
dels på ferietid. Här har nog -— om jag
skall använda en bild som nöttes kraftigt
i höstas — elefanten kommit loss i
porslinsbutiken.

Utskottet försöker klokt nog dämpa
propositionens inhopp på detta område,
där lärare och skolöverstyrelse alltid tidigare
haft den bästa samverkan i ett
ömsesidigt givande och tagande. Att vara
lärare är att ständigt fortbilda sig
på det mest skiftande sätt. Och så kommer
det att vara även i fortsättningen.

Eftersom jag har någon erfarenhet av
detta, skulle jag vilja ställa frågan: Hur
skall man kunna tvinga någon att lära
sig något, t. ex. genom ett system med
inkallelser var tredje sommar eller något
liknande, med utegångsförbud och
hela övervakningsattiraljen?

Något som ecklesiastikministern kunde
ha besparat sig är förhandsuttalandet
om att han räknar med att läsåret i
samband med en övergång till femdagarsvecka
inom skolväsendet skall omfatta
40 veckor. Detta är — det är nog
många på det klara med — en högst anmärkningsvärd
anmälan med tanke på
den sittande skolarbetstidsutredningens
väntade ställningstagande. Så får, anser
jag, en departementschef inte försöka
låsa en utredning, vare sig detta
varit hans avsikt eller inte. Jag vill tro
att det inte varit hans avsikt, men uttalandet
kan tolkas på det sättet. Sedan
vi nu fått utredningens betänkande, vet
vi, att hälften av dess ledamöter föror -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

dar ett oförändrat läsår. Företrädarna
för LO, TCO, SACO och SAF är förövrigt
också på den linjen. Utskottet har
med sin skrivning tjänstgjort som en
hjälpare i nöden och har reducerat uttalandet
så, att ecklesiastikministern nu
i sitt inledningsanförande kunnat ansluta
sig till utskottets mening. Här erinrar
jag mig osökt definitionen på en diplomat:
Det är en herre som tänker sig
för två gånger innan han ingenting säger.

Det särskilda yttrandet beträffande
lärarutbildningen i dramatik har samlat
åtskilliga namn. Detta yttrande är
väl i första hand inte inspirerat av ett
fanatiskt intresse för ämnet dramatiks
välgång i den nya skolan, även om man
har anledning att vänta sig mycket av
en väl genomförd dramatikundervisning.
Yttrandet vill i stället främst understryka
det principiellt betänkliga i
att skapa nya skolämnen utan att samtidigt
se till att det i dessa inom överskådlig
tid ges en adekvat lärarutbildning.
Så mycken erfarenhet av undervisning
i dramatik har vi nu, att det
borde gå att omedelbart skapa en lärarutbildning.
Till detta kommer att lärarutbildningssakkunniga
redan 1965 framlade
ett förslag till studieplan för lärarutbildning
i dramatik, låt vara på
det gymnasiala stadiet. Fortsatt uppskov
kan misskreditera ämnet. Det finns
även särskilda yttranden rörande andra
ämnen i skolan med samma syfte
som detta.

Många väntar sig mycket av lärarutbildningen
i framtiden, och även jag
vågar väl ställa många förhoppningar
på den, trots att man ännu inte klart
kan säga hur den kommer att fungera.
Eftersom ingen tidigare i debatten gjort
det, vill jag understryka, att våra lärare
även internationellt sett är bra och
välutbildade — i den mån de alls finns.
I övrigt utgör vikarierna ännu en av förutsättningarna
för vårt skolväsende. Jag
skulle vilja uttrycka det så, att det är

fråga om att i fortsättningen få ännu
bättre lärare. Hur mycket bättre skulle
man kunna fråga. Jo, så mycket bättre,
att de klarar den nya skolan; det är i
sanning inte lätt. Våra skolpolitikers
konstruktioner och ritningar skall nu
och håller i viss män redan på att fyllas
med meningsfullt innehåll, över den
som har att göra det reses Staffan Lindens
välfunna epitafium:

Här vilar en adjunkt

Bestämde livets hårda lag.

En propp i hjärtat satte punkt;

Eleverna fick lov en dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 t. o. m. 5 och
till reservation nr 7.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi kan nog, herr Nordstrandh,
resonera med varandra även
nu utan att jag behöver följa uppmaningen
att tänka om när det gäller behörigheten
för tillträde till klasslärarutbildningen.
När man skall fastställa
behörighetsvillkor för en viss utbildning,
så måste det vara en fundamental
regel att villkoren är sakligt grundade
med hänsyn till den fortsatta verksamheten.
Det är vad lärarna skall göra
sedan de är utbildade som man måste
beakta. Om de då kommer att ha tillräcklig
förutbildning för den fortsatta
verksamheten kan man, tycker jag, näppeligen
begära mer.

Jag har tidigare sagt —- jag vill ännu
en gång framhålla det — att när nu
skolöverstyrelsen säger att man med
hänsyn enbart till timantalet kan hävda
att den sociala linjen i fackskolan ger
en med gymnasiet jämförbar standard i
de för klasslärarutbildningen relevanta
ämnena, så tycker jag mig stå på en
saklig grund vid mitt ställningstagande.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna börja där
herr Nordstrandh slutade. Han under -

68 Nr 20 Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

strök att det sannerligen inte blir någon
enkel uppgift att utbilda lärare som
bemästrar den nya skolans problem. Det
är riktigt. Det var mycket enklare förr.
När vi hade ett statiskt samhälle med
ett statiskt skolsystem erbjöd lärarutbildningen
inga större problem. Av en
lärare krävdes att han skulle ha ett visst
mått av allmänbildning samt tillräckliga
ämneskunskaper för att kunna undervisa.
Hur han skulle undervisa, med
andra ord hur en lärare skall bära sig
åt, fick den blivande läraren veta redan
under sin egen skoltid. Den praktiska
lärarutbildningen kunde därför koncentreras
på övningar för att uppnå den
formella säkerheten vid undervisningens
liandhavande. På det sättet ärvdes metoderna
från lärargeneration till lärargeneration.

I lärarhandledningar som användes
i lärarutbildningen långt in på 1950-talet hävdades att en lektion, t. ex. i
historia, skulle gå så till, att läraren
under de första tio minuterna skulle förhöra
eleverna på läxan och under återstoden
av lektionen gå igenom och förklara
den nya läxan. Det var en typisk
katederundervisning, som i och för sig
var rätt enkel att sköta. Det var också
en typisk klassundervisning. Läraren
vände sig med sina utläggningar, förklaringar
och frågor till hela klassen
på en gång, och alla eleverna fick samma
läxa som de skulle redovisa med
samma krav på inlärningsresultat.

Så har undervisningen i Sveriges skolor
gått till sedan 1600-talet — ja, egentligen
från medeltiden, då vi fick skolor
över huvud taget här i landet. Vår nya
skola kräver helt andra metoder. Med
demokratin har vi fått större aktning för
människovärdet, för den enskilda människans
värde, och lägger nu tonvikten
vid den enskilde elevens personliga utveckling.
Medan man förr lät en för
alla elever i klassen gemensam kurs
bestämma vad eleven skulle arbeta med
och vad man skulle fordra av honom

utgår man nu från den enskildes individuella
studieförutsättningar, begåvningsgrad,
begåvningsart, skicklighetsnivå
och intressen och låter hans arbete
anpassas till detta. Vi har alltså i princip
en kurs för varje elev.

Detta skulle vara omöjligt, om man
inte byggde skolarbetet på elevernas
självverksamhet och lät resultatet av
denna verksamhet bestämma arbetets vidare
fortgång. Genom det självständiga
arbetet fostras eleven till självständighet
och självansvar. Eftersom eleverna alltid
får arbeta tillsammans och hjälpa
varandra fostras de dessutom till gemenskap
och ansvar för varandra och
för varandras arbete. Individualisering
och självverksamhet har blivit lösenord
i alla våra skolformer. Därigenom blir
läraren tvungen att stiga ned från katedern.
Han är inte längre läxförhörare
utan arbetsledare, vilket är mycket svårare.

De nya undervisningsmetoderna är
under utveckling, och läroböcker och
andra läromedel anpassas successivt efter
de nya kraven. Vi har inte längre
ett statiskt utan ett dynamiskt skolsystem
— liksom vi har ett dynamiskt
samhälle. Därför behöver vi också en
ny lärarutbildning, en nyinriktning av
lärarutbildningen. Den borde ha kommit
först, tycker man kanske. När vi
verkställde omdaningen av skolan, borde
lärarna ha stått färdiga att förverkliga
målsättningarna. Men så kan det
inte gå till. Man utbildar inte lärare för
en skola som inte finns och som man
inte har erfarenheter av. Därför kommer
lärarutbildningsreformen sist. Man
kan, herr Källstad, beklaga detta, men
såvitt jag förstår är det ofrånkomligt.

När vi skapar en ny lärarutbildning
är huvuduppgiften, åtminstone i dagens
läge, att söka bryta en sekelgammal tradition
och lägga grunden för en ny, dynamisk
tradition. Hur skall det ske? Jag
vill gärna understryka och påminna om
att riksdagen 1950 fattade principbeslut

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

om lärarutbildningens förläggning till
en ny typ av lärarutbildningsanstalter,
lärarhögskolor, dit klasslärarnas hela
utbildning och ämneslärarnas praktiska
utbildning skulle förläggas — högskolor
för alla lärarkategorier och med vetenskaplig
pedagogisk forskning i centrum.
Det gamla provåret med dess konservering
av nedärvda metoder skulle försvinna,
och seminarierna med sina små
resurser och sin isolering skulle avvecklas.
Vid mitten av 1950-talet inrättades
också den första lärarhögskolan i Stockholm.
Den andra, som fick mycket goda
betingelser, kom till stånd i Malmö. Sedan
har Göteborg och Uppsala följt, och
nu kommer enligt dagens beslut Umeå.

Erfarenheterna från dessa första lärarhögskolor
— vi kan mest döma av
utvecklingen i Stockholm och Malmö
— har varit goda. I nära samarbete med
det lokala skolväsendet på orten och
med skolväsendet i landet över huvud
taget har lärarhögskolorna med sina betydande
resurser kunnat inleda en allmän
omläggning av arbetssättet i skolan.
Detta hänger givetvis samman med
att man kunnat samla vetenskapsmän
och praktiska pedagoger av hög klass
till gemensamt arbete, till systematiska
experiment och undersökningar samt
till ett målmedvetet utvecklingsarbete.

1960 års lärarutbildningssakkunniga
tog fasta på detta och arbetade i enlighet
med principbeslutet från 1950. Man
föreslog följaktligen att det skulle finnas
lärarhögskolor i de fem universitetsstäderna
samt i Linköping med dess
framväxande universitet. För Norrland
med dess speciella problem föreslogs två
lärarhögskolefilialer — inte ofullständiga
lärarhögskolor — i Luleå och
Sundsvall.

Kungl. Maj :t har valt en helt annan
linje. Lärarutbildningen centraliseras
inte, den decentraliseras. Vid sidan av
de sex av lärarutbildningssakkunniga
föreslagna lärarhögskolorna, som i propositionen
kallas större lärarhögskolor,

inrättas lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning
i nio städer, av vilka två
har universitetsfilial och sju är helt
utan akademiska institutioner. Dessutom
bibehålls övergångsvis tre seminarier,
som är avsedda att ge småskollärarutbildning.

Vad man här gör är alltså att man
bibehåller en rad av de nuvarande seminarierna,
högtidligt omdöpta till lärarhögskolor.
Jag vill gärna understryka
att flera av dessa seminarier har spelat
en stor roll i den svenska skolans utvecklingshistoria,
speciellt när det gällt
att få folkskolan utvecklad till medborgarskola.
I och för sig skulle de förtjäna
att få leva vidare. Men i dagens
läge är detta — låt mig säga av tre anledningar
— orimligt.

För det första kommer det vid de små
lärarhögskolorna — jag vill i fortsättningen
kalla dem för lärarskolor — inte
att finnas pedagogisk-vetenskapliga
institutioner, varifrån impulser kan utgå
och där man har experter för pedagogiskt
utvecklingsarbete. Risk föreligger
att både lärarskolornas lärare och
deras elever kommer att stanna i nedärvda
metoder eller att statiskt acceptera
nya metoder utan att kunna utveckla
dem vidare. — Det är den första
invändningen jag har att göra.

Statsrådet Edenman sade att han hoppades
att den lärarutbildning, som vi
kommer att fatta beslut om i dag, skall
kunna verksamt bidraga till en dynamisk
utveckling av det svenska skolväsendet.
Jag hoppas detsamma, men jag
tror att de små lärarskolorna kommer
att utgöra ett hinder på den vägen.

För det andra: Genom att dessa lärarskolor
enbart skall utbilda klasslärare
markeras den gamla dualismen mellan
klasslärare och ämneslärare — den
dualism som vi genom den nya skolorganisationen
sökt komma ifrån — Jag
tror att herr Nordstrandh har fullkomligt
rätt då han vill värja sig mot varje
försök att bevara denna gamla dualism.

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag

rier m. m.

Ändå har han i sitt ställningstagande
slagit vakt om de små lärarhögskolorna,
avsedda enbart för klasslärare.

För det tredje: De blivande klasslärarna
får vid lärarskolorna •—• alltså
de små lärarhögskolorna ■— arbeta i
isolering inte bara från den pedagogiska
forskningen, såsom jag redan
framhållit, utan också i isolering från
de blivande ämneslärarna och från akademiskt
kamratliv. Allvarligast är, tycker
jag, att lärarskolornas elever isoleras
från högstadiet och dess problem.
Den tudelningen är inte i överensstämmelse
med skolreformens anda och kommer
att försvåra samarbetet över stadiegränserna.
Men också isoleringen från
en stimulerande akademisk-vetenskaplig
miljö —• inte minst kamratmiljö — inger
bekymmer. I det fallet kommer lärarkandidaterna
i Karlstad och Växjö att
vara bättre ställda än sina kamrater i
de sju övriga städerna med lärarskolor,
eftersom det i de två förstnämnda städerna
finns universitetsfilialer som kan
erbjuda en viss kompensation för universiteten.
Trots att det ändå blir besvärligt
med samarbetet, då man inte
vistas inom samma lärosäte, har jag
dock kunnat acceptera lärarhögskolor
också i Växjö och Karlstad. Man kommer
ju där också att ha tillgång till välutrustade
bibliotek. Däremot har jag
mycket svårt att acceptera lärarhögskolor
i de sju andra städerna.

Nu begär jag visst inte att riksdagen
i dag skall besluta om avveckling av
lärarutbildningsanstalterna i dessa städer.
Jag har bedömt det så att de behövs
en tid framåt tills de stora lärarhögskolorna
har fått erforderlig kapacitet.
Nu föreslår emellertid Kungl. Maj:t
att seminarierna i Skara, Strängnäs och
Landskrona med enbart småskollärarutbildning
skall bevaras endast övergångsvis.
Fn liknande hållning till seminarierna
i Falun, Gävle, Härnösand,
Jönköping, Kalmar, Kristianstad och
Luleå hade varit önskvärd. I min m. fl.

till lärarhögskolor och folkskolesemina reservation,

nr 6, har vi emellertid inte
sträckt oss ens så långt. Vi är på det
klara med att Norrland behöver anstalter
för lärarutbildning på fler ställen
än i Umeå. Vi har därför föreslagit att
riksdagen i dag beslutar att den föreslagna
organisationen av klasslärarutbildningen
skall vara provisorisk. Detta
överensstämmer rätt bra med statsrådet
Edenmans uppfattning att lärarutbildningsorganisationen
skall vara elastisk.

Herr Turesson menar att det skulle
vara otrevligt att ha lärarutbilöningsanstalter
av provisorisk karaktär. Han
understryker å andra sidan att vi just
nu inte har råd att avstå från dem. Jag
har också erfarenhet av att en dödsdömd
skola erbjuder en trist miljö för
arbetet, men provisoriet bör heller inte
få bli långvarigt. Man skulle här kunna
fatta samma beslut som beträffande
småskoleseminarierna i Landskrona,
Skara och Strängnäs. Gör man denna
organisation av klasslärarutbildningen
provisorisk skulle man också vinna möjlighet
att arbeta vidare på frågan om
lärarhögskolefilialer. Jag anser att de
är att föredra framför självständiga,
ofullständiga lärarhögskolor.

Till lärarutbildningssakkunnigas utlåtande
hade jag fogat en reservation
som innebar att jag önskade att lärarutbildningen
skulle förläggas till universiteten,
eventuellt i form av pedagogiska
fakulteter, ungefär som herr Nordstrandh
nu tänkte sig. Med denna ståndpunkt
-— jag var till sist ensam om den
-—■ har jag naturligtvis anledning till besvikelse
över dagens proposition och
oro inför den fortskridande skolreformens
framtid. Med hänsyn till detta,
herr talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 6.

Ännu ett ord i detta sammanhang!
Mot bakgrunden av det som nu har
sagts är det en smula bittert att konstatera
remissinstansernas, propositionens
och utskottets uppslutning om -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

kring de tolv punkter i vilka lärarutbildningssakkunniga
sammanfattat lärarutbildningens
mål. Det finns nämligen
bland dessa punkter en del som
äventyras genom den föreslagna organisationen
av lärarutbildningen, bl. a.
den som talar om arbetssättet och dess
utveckling. Framför allt vill jag peka
på punkt 10. Det heter där: »Utbildningen
skall vara så lagd, att den skapar
gemenskap mellan de olika lärargrupperna.
» Det kan inte bli fråga om
något sådant i lärarhögskolor, avsedda
enbart för blivande klasslärare.

Enligt punkt 12 är det meningen att
man skall ge läraren förutsättningar att
delta i det pedagogiska forsknings- och
utvecklingsarbetet. Här har departementschefen
gjort en invändning. Han
menar att det målet är för högt ställt,
men han understryker samtidigt att lärarna
bör ha kontakt med och hålla sig
informerade om det pedagogiska forskningsarbetet.
Något annat hade väl
egentligen inte läraruibildningssakkunniga
menat, men också detta kommer
med den föreslagna organisationen att
bli svårt.

Herr talman! I och för sig är det
trots allt glädjande med uppslutningen
kring de 12 punkterna. Skolreformens
grundprinciper har ännu en gång blivit
fastslagna.

.Tåg vill gärna säga några ord om de
motioner som berör dessa 12 punkter.
I dessa motioner har, som tidigare i
debatten påpekats, framställts önskemål
om starkare betoning av lärarens fostrande
uppgift och om orientering under
lärarutbildningen om de normer
och värden som 1962 och 1964 års riksdagar
angav som riktningsgivande för
skolans arbete. För egen del tycker jag
nog att dessa motioner slår in öppna
dörrar. Det är självklart att de blivande
lärarna skall få förståelse för skolans
egen målsättning. Sådana saker som aktning
för människovärdet, självansvar
och ansvar för andra, sanningskärlek

och sanningssökande, tolerans, förståelse
och respekt för andras livsåskådning
och meningar, allvar inför livsåskådningsproblemen
är självklara, allmänt
accepterade punkter i skolans målsättning.
När herr Källstad understryker
vikten av att man sätter personlighetsutvecklingen
i centrum bör påpekas att
detta varit den ledande tanken från
skolkommissionen över skoiberedningen
och gymnasieutredningen samt fackskoleutredningen
fram till lärarutbildningssakkunniga.
Trots att allt detta
finns inrymt i de 12 punkterna har utskottet
velat understryka saken, och jag
har kunnat ansluta mig till detta.

Herr Edenman har kunnat glädja sig
åt anslutning från alla partiers sida till
det väsentliga i propositionen. De reservationer
som finns fogade till utskottets
utlåtande är hållna i mycket moderat
ton och ger uttryck åt en viss tveksamhet.
Reaktionen ute i landet har varit
starkare. Det hänger naturligtvis samman
med att man inte på samma sätt
som här i riksdagen och i utskottet har
kunnat penetrera frågorna. Mycket av
larmet torde bero på rena missförstånd,
och utskottet har, såvitt jag förstår,
gjort ett gott arbete när det försökt att
lägga detta till rätta.

Innan jag slutar skall jag nöja mig
med att ta upp två av stridsfrågorna.
Den ena gäller gymnasieadjunkternas
ämnesutbildning, den andra klasslärarnas
förutbildning. Jag tar det sistnämnda
problemet först.

Inom lärarutbildningssakkunniga
krävde vi att all lärarutbildning skulle
byggas på genomgånget gymnasium.
Lärarutbildningen skulle ha akademisk
karaktär. Det var fråga om lärarhögskolor.
Det var vidare önskvärt att de olika
lärarkategorierna jämställdes. Bakom
det hela låg en enhetssyn på skolan
som borde prägla också lärarutbildningen.

Vi kom emellertid i ett nytt läge genom
Kungl. Maj :ts förslag och riksda -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

gens beslut om det integrerade gymnasiala
stadiet. Kungl. Maj:t bar föreslagit
att fackskolan — och jag hoppas
det också blir yrkesskolan — skall läggas
till grund för klasslärarutbildningen.
Detta kan förefalla som ett steg
bakåt, och jag reagerade själv i början
— liksom många har gjort här — mot
fackskolan som grundval för klasslärarutbildningen.
Efter långa diskussioner
och lång eftertanke har jag emellertid
kommit till den uppfattningen att detta
kan innebära den radikalaste lösningen
•—• och det är den väl också avsedd att
vara.

I det särskilda yttrandet nr 1 har citerats
ett långt stycke ur propositionen.
Av citatet framgår att fackskolan skall
anses som grund för den icke-akademiska
postgymnasiala utbildningen men i
princip också för den akademiska postgymnasiala
utbildningen enligt de direktiv
som givits kompetensutredningen.
Därmed har jämställdheten mellan
lärarkategorierna uppnåtts. Att det sedan
blir fråga om speciell meritering
som skall avvägas för varje utbildningsväg
för sig gör endast systemet smidigare,
effektivare och kvalitativt tillräckligt.
Mycket beror på hur kompetensutredningen
utformar detta. Mycket beror
också på fackskolans utveckling och
vad den i realiteten kan ge.

Herr Turesson citerade en politisk
motståndare som skulle ha sagt att lärarutbildningen
inte får bli ambulans
för fackskolan. Jag har inhämtat att
han syftade på mig. Jag har mycket riktigt
den uppfattningen. Lärarutbildningen
får inte bli en ambulans för fackskolan.
Jag tror att herr Turesson har
rätt i att man har velat se till att fackskolan
får en säkrad ställning i vårt utbildningsväsende
genom att bygga postgymnasiala
utbildningsvägar på den.
Jag ser framför mig ett perspektiv som
innebär inte bara — vilket vi redan beslutat
— att gymnasium, fackskola och
yrkesskola integreras, utan, som en na -

turlig följd av våra beslut och av samhällets
utveckling, att dessa tre skolformer
kommer att sammansmälta.

Det skulle betyda att vi så småningom
skulle få ett tvåårigt gymnasialt stadium,
en ungdomsskola, jämte ett collegeår
för ernående av den specialkompetens
som varje elev behöver för sin
fortsatta utbildning. Med detta framtidsperspektiv
framför mig hoppas jag att
fackskolan skall kunna hävda sig som
gymnasial skolform, liksom jag hoppas
att yrkesskolan skall kunna göra
det.

Vidare, herr talman, några ord om
adjunktsutbildningen! Lärarutbildningssakkunniga
föreslog mycket bundna
studier, spärrade linjer och tidsbegränsning.
Kungl. Maj :t har gått ifrån
dessa planer och vill skapa ett mycket
friare system. Jag kan helt ansluta mig
till detta, men jag måste säga klart
ifrån att lärarutbildningssakkunniga arbetade
enligt sina direktiv. Det är
Kungl. Maj :t som har behagat ändra
mening.

De motioner och reservationer som
berör adjunktsutbildningen uttrycker
farhågor för att gymnasieadjunkternas
kompetens kommer att bli för låg. Man
kräver en längre studietid -— fyra år
i stället för tre — och tre betyg —
om vi skall begagna den nuvarande terminologin
— i två ämnen i stället för
i ett, som Kungl. Maj :t har föreslagit.

Mitt ställningstagande till denna fråga
är beroende av en rad omständigheter.
För det första måste konstateras
att den av Kungl. Maj :t föreslagna utbildningen
inte innebär någon försämring
i jämförelse med nuvarande förhållanden.
För det andra betyder den
nya uppläggningen en förstärkning från
skolans synpunkt genom starkare inriktning
på det kommande skolarbetet både
när det gäller innehållet i de särskilda
ämnena och när det gäller examens
sammansättning. För det tredje måste
man, såsom i propositionen och utskotts -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

utlåtandet framhållits, räkna med att det
gymnasiala stadiet består inte bara av
gymnasium utan också av fackskola och
yrkesskola.

Framför allt vill jag emellertid understryka
att man, när man diskuterat
dessa problem, har förväxlat eller missförstått
en rad begrepp: normalstudietid,
verklig studietid, minimikompetens.
Det förefaller som om man i den
allmänna diskussionen förväxlat minimikompetens
med maximikompetens
och trott att de studerande inte skulle
få hålla på längre än de tre år som
angivits som normalstudietid. I denna
fråga vill jag säga följande: För det
första är minimikravet sex terminers
normalstudietid, d. v. s. sex betyg i
skolämnen. Det innebär att den studerande
under sex terminer åtnjuter undervisning
för att uppnå denna minimikompetens.
För att läsa in kurserna
får han, om han behöver det, längre
tid till sitt förfogande. Studietiden blir
alltså i genomsnitt längre än de tre
åren. Utskottet har också gjort skillnad
mellan undervisningstid och studietid.

För det andra: Utöver minimikompetensen
har den studerande rätt att genom
förlängda studier skaffa sig högre
betyg i ämnena eller betyg i fler ämnen.
För detta ändamål skall han få
akademisk undervisning. Det gäller inte
bara att läsa in kunskaperna på egen
hand; jag tror att herr Källstad missförstod
detta. Såväl fördjupning som
breddning får alltså betraktas som något
både normalt och önskvärt. För att
få detta fastslaget motionerade jag om
att studiemedel skulle stå till förfogande
för en sådan breddning eller fördjupning
av kunskaperna. Utskottet
konstaterade att så redan är fallet och
att det bör vara så. Därmed har syftet
med min motion vunnits.

Min tredje och kanske viktigaste synpunkt
är följande. När propositionen
uppställer en trea i ett ämne som minimivillkor
för tjänstgöring på gymna -

siet och kritikerna begär en trea i två
ämnen, så skiljer sig uppfattningarna
inte så mycket som det kan förefalla.
Herr Turessons resonemang på denna
punkt kan vi nog alla instämma i: det
är önskvärt med tre betyg och tre terminers
normalstudietid i de ämnen där
man skall undervisa på gymnasiet. Men
jag räknar med att gymnasieadjunkturerna
i regel kommer att vara mer åtråvärda
än adjunkturerna på högstadiet.
Erfarenheten visar detta. Därför kommer
meritering med både treor och
fyror att bli det normala för de studerande
som tänker sig att få sin adjunktstjänstgöring
förlagd till gymnasiet, och
jag hyser därför ingen ängslan för att
meriteringen här skall bli för låg. Man
har speciellt vädjat till mig att som talesman
för ämnet svenska begära att
det skall fastslås att man för gymnasietjänstgöring
skall ha tre betyg i både
nordiska språk och i litteraturhistoria.
Jag menar att det kommer att bli rätt
självklart att man skaffar sig dessa
bägge treor, om man vill räkna med att
få tjänstgöra i svenska på gymnasiestadiet.

Ur alla synpunkter måste jag hävda
att det således inte finns någon risk
för standardsänkning. Därmed har jag
sagt vad jag tänkte säga. Jag skulle bara,
innan jag slutar, vilja understryka
herr Turessons önskemål om att vi
skall få till stånd reguljär lärarutbildning
för dem som länge har vikarierat
i skolan och som inte har möjlighet
att på vanliga vägar nå lärarkompetens.
Jag motionerade om detta förra året,
och riksdagen fattade beslut om att ett
kvällsseminarium skulle starta i Stockholm.
Vi har vidtagit alla förberedelser
för detta, men man avvaktar en i
och för sig, såvitt jag förstår, onödig
utredning inom skolöverstyrelsen. Jag
vill gärna framhålla att denna angelägenhet
är brådskande.

Därmed, herr talman, ber jag att,
under uttryckande av förhoppningen om

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

att den nya lärarutbildningen skall visa
sig vara ändamålsenlig samt att statsrådet
Edenman måtte få rätt i sin bedömning
i den riktningen, få yrka bifall
till alla punkter i utskottets hemställan
med undantag av punkt 63,
där jag yrkar bifall till reservation nr 6.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag måste till herr Arvidson
säga, att så ny och så revolutionerande,
som herr Arvidson ville låta
påskina i början av sitt anförande, är
inte den nya lärarutbildningen. Jag kan
under inga förhållanden gå med på
hans svartmålning — det var det väl närmast
•—■ av de hittillsvarande förhållandena
på skolområdet och på lärarfronten.
Det har, som jag ser det, alltid
funnits dynamik i både skola och lärarutbildning,
även före herr Arvidsons
inträde i skolvärlden. Perspektivet är
så långt. Yi har kan man väl säga utan
att skryta länge haft ett av världens bästa,
effektivaste och mest demokratiska
skolsystem — låt vara med vissa brister.
Detta utesluter givetvis inte, att
systemet kan göras ännu bättre, som
jag förut framhållit, inte minst med
tanke på att andra länder snart har
hunnit upp oss och kanske t. o. m. går
förbi oss. Men vi får inte av den anledningen,
för att det liksom hör till pjäsen,
tala illa om tidigare skola och tidigare
lärare.

En klass med 30 elever betyder 30 olika
kurser; så ungefär föll väl herr Arvidsons
ord. Det är en fascinerande vision
av en lärares otroliga förmåga i
illusionernas ljus. Vi får inte inbilla
oss det omöjliga. Individualisering skall
vi givetvis ha i undervisningen, och lärare
skall tränas intensivt i den konsten,
men vi måste hålla oss till möjligheterna
i verkligheten. Låt mig anföra
ett träffande citat ur Staffan Lindéns
bok »Jag en lärare»: »Han var en stor

pedagogisk teoretiker, men det kunde
ju inte eleverna veta».

Till sist vill jag bemöta herr Arvidsons
uttalande, att jag hade slagit vakt
om de små lärarskolorna, som han kallar
dem. Jag vill bara erinra om att
min principiella inställning är, att all
lärarutbildning så fort som möjligt bör
förläggas till universiteten. Jag vill alltså
egentligen inte slå vakt om någon
lärarhögskola över huvud taget.

Herr TURESSON (h), kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson försöker
ibland förvända synen på oss genom
att laborera med ord och begrepp och
olika sorts etiketter. Jag medger gärna
att han presterar en viss skicklighet i
detta avseende, men jag hoppas att han
skall vara utan framgång. Jag tror inte
vi skall låta locka oss att göra svart
till vitt.

Jag tycker det är ett ganska egendomligt
tilltag att här från riksdagens
talarstol plötsligt döpa om de av Kungl.
Maj :t och statsutskottet benämnda lärarhögskolorna
på vissa orter till lärarskolor.
Det är en nedsättande etikett,
ett öknamn, som har just den
effekt som jag här nyss varnade för.
Jag måste bestämt protestera mot sådana
tilltag.

Herr Arvidson säger att motivet är
bl. a. bristen på akademisk-vetenskaplig
miljö. Den har naturligtvis sin betydelse,
men vi får inte förfalla till vidskepelse,
än mindre vidskepelse med tillsats av
en aning akademisk högfärd.

Herr Arvidson säger att han kan acceptera
lärarhögskolefilialer på dessa
orter men inte lärarhögskolor. Jag skulle
vilja fråga: Hur skall man då skapa
den akademisk-vetenskapliga miljön?
Det är etiketter man laborerar med, det
är inga realiteter.

Herr Arvidson håller med om att det
är otrevligt och skadligt med provisorier,
och de kan lätt få den följd jag

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag
rier m. m.

.antydde: det klassar ner utbildningen
och dem som får den. Därför vill inte
herr Arvidson ha ett långt provisorium
utan önskar i stället en omedelbar
dödsdom för bl. a. de föreslagna skolorna
på de här sju orterna.

Herr talman! Vi lever i en föränderlighetens
värld. Tidigare har herr Stellan
Arvidson varit mycket känd — och
han är fortfarande mycket känd — som
«n energisk och entusiastisk förkämpe
för de kulturella och andra fördelar som
olika orter här i landet utan vare sig
universitet eller universitetsfilial kunde
uppvisa. I början av 1930-talet gällde
det Visby och då bodde ju herr Arvidson
just i Visby, under åren 1937—
1948 gjorde sig herr Arvidson från just
de här synpunkterna till talesman för
Hudiksvall, ty under dessa år var herr
Arvidson bosatt i det glada Hudik, och
nu, när herr Arvidson bor i Stockholm,
är den staden kulturens centrum.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson påstod
att jag gjorde mig skyldig till missförstånd
beträffande vissa sidor av
adjunktsutbildningen, men är propositionen
verkligen inte oklar i fråga om
utformningen av adjunktsutbildningen?

Departementschefen torde väl avse —•
man måste uttrycka sig så försiktigt —
en treårig ämnesteoretisk studiegång för
blivande adjunkter, varvid sådana som
önskar tjänstgöra vid gymnasium bör
äga kompetens i två skolämnen. Det ena
av dessa ämnen torde komma att kräva
kompetens, motsvarande två betyg, och
det andra sådan, motsvarande tre betyg,
med möjlighet att fördjupa studierna
i ämnet under ytterligare en termin.
Studerande som avser tjänstgöra på
grundskolans högstadium bör skaffa sig
kompetens i tre skolämnen, varvid kompetensen
i ett eller två av dessa också
skall gälla tjänstgöring på gymnasialt
stadium. Det torde väl förhålla sig på

till lärarhögskolor och folkskolesemina detta

sätt •— det är alltså en tolkningsfråga.

Såvitt jag förstår är det i det närmaste
omöjligt att, såsom departementschefen
förutsätter, inom en normalstudietid
av sex terminer ge de blivande
gymnasielärarna samma eller snarast
något högre kompetens än den som nu
krävs för tjänstgöring på gymnasiet.

Från folkpartihåll förordas starkt,
vilket också framgår av reservationen,
att lärare som avser tjänstgöra på gymnasiet
verkligen får möjligheter till ämnesfördjupning,
men vi vill framhålla,
att dessa studier inte ryms inom den
föreslagna treåriga ämnesteoretiska utbildningsramen
utan att det verkligen
krävs fyra år. Vi har därför föreslagit
en skyndsam utredning i denna fråga,
varefter regeringen bör framlägga ett
nytt förslag, som syftar till gemensam
primärexamen för adjunkter men med
krav på ytterligare ett års ämnesfördjupning
för de lärare som avser tjänstgöra
på gymnasium.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Arvidsons anförande
i vilket han uttryckte önskemål om att
lärarutbildningen i princip enbart bör
förläggas till städer som har universitet
eller universitetsfilial.

Även om jag kan förstå herr Arvidsons
resonemang i denna fråga skulle
jag vilja framhålla att våra resurser inte
nu, och av allt att döma inte på många
år, ger oss möjligheter att förverkliga
ett sådant önskemål. Det är ett faktum
att de som nu kommer att utbildas vid
de, som herr Arvidson sade, till lärarhögskolor
högtidligt omdöpta seminarierna
på grund av de här förhållandena
känner att de utbildas vid något
som är om inte en undermålig skola så
dock en svagare och detta på det skäl

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

som herr Arvidson framförde, nämligen
att de inte får bedriva sina studier i en
vetenskapligt stimulerande kamratmiljö.
Därför beklagar jag denna reservation
inte minst på de grunder jag här anfört.
Dessutom tror jag att herr Arvidson
har något av en övertro på detta att
det skall vara nödvändigt att vistas i en
viss miljö för att man skall bli en god
lärare.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara med några
få ord beröra de fyra sista korta inläggen.

Herr Nordstrandh beskyllde mig för
svartmålning; jag hade talat illa om den
hittillsvarande skolan. Jag har hört den
beskyllningen så oändligt många gånger,
att den inte gör mig särskilt bekymrad.
Vad jag velat säga är, att situationen
var enklare tidigare och att det arbetssätt
man då hade väl var anpassat efter
den tidens krav men inte längre är användbart.
Jag har talat om nödvändigheten
av individualisering och i det
sammanhanget talat om en kurs för
varje elev. Herr Nordstrandh betraktar
detta som en utopi. Det är den utopin
som skolöverstyrelsen nu satt in alla
sina krafter på att förverkliga! Individualisering
kan inte betyda någonting
annat än att man har en kurs för varje
elev.

Till herr Turesson vill jag säga, att
när jag begagnade ordet lärarskolor, så
skedde det i anslutning till en norsk
term; det var ett försök att slippa ifrån
att varje gång jag talade om dessa skolor
begagna beteckningen »Lärarhögskolor
enbart för klasslärarutbildningen».
Det är en rent praktiskt åtgärd att
i stället kalla dem för lärarskolor. Det
är klart att de i fortsättningen skall ha
sin ofiiciella beteckning.

Sedan begrep jag inte riktigt sammanställningen
av akademisk högfärd och
vidskepelse. Herr Turesson beskyllde
mig väl för att ha alltför stor tilltro

till vetenskapens roll för skolans utveckling.
Men jag vill gärna säga, att
skillnaden mellan filialer och självständiga
ofullständiga lärarhögskolor är
den att en filial är nära knuten till
moderskolan, som har skyldighet att
hela tiden stå i nära kontakt med filialen
och förse den med expertis och
material.

Till sist skall jag be att få fråga herr
Turesson vad det var som jag gjorde i
Visby i början av 1930-talet. Jag Var inte
där då!

Herr Källstad ansåg att propositionen
var väldigt oklar i frågan om att ställa
till förfogande undervisning för dem
som, utöver de sex normalstudieterminerna,
vill fördjupa sina kunskaper genom
att skaffa sig högre betyg eller
bredda sina kunskaper genom att skaffa
sig betyg i nya ämnen. Hur skall man
kunna göra det utan akademisk undervisning?
Det är självklart att sådan
skall stå till förfogande, och det har
också avsikten varit.

Till herr Mattsson slutligen skulle jag
gärna vilja säga, att jag som seminarierektor
inte har någon som helst anledning
att svartmåla seminarierna. Jag
har tvärtom betonat att de gjort en stolt
historisk insats. Men jag har menat, att
vad man nu kräver är att en lärarutbildningsanstalt
skall få större resurser än
vad som här är avsett. Jag beklagar att
så inte blir fallet med de små lärarhögskolorna.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! En kurs, herr Arvidson,
för varje elev i en klass på trettio, alltså
teoretiskt sett trettio kurser, det är
en övermänsklig uppgift för en lärare.
Elevantalet i klasserna måste sänkas;
det är en av de vägar vi har att gå, och
det är ett gammalt krav som jag och
många andra i denna kammare ofta för!
fram. Vill herr Arvidson nu vara med
om den saken?

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina''

rier m. m.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson säger att
seminarierna har gjort en stolt insats
under de år som har gått. Jag vill bara
säga att jag hoppas att de kommer att
göra det också framdeles; de kommer
ju att finnas kvar. Men herr Arvidson
kan väl ändå inte förneka att det måste
kännas vemodigt för dem som utbildas
där att få stämpeln på sig att de utbildats
från en utbildningsanstalt av provisorisk
karaktär.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! De trettio kurserna i
klassen skulle vara en omöjlighet! Jag
minns så väl när jag inför 1950 års skolutskott
hade en föredragning och begagnade
termen »kopernikansk omvälvning»
om detta förhållande; i centrum
stod tidigare kursen, gemensam för alla
elever, nu står den enskilde eleven med
sin egen kurs i centrum. Detta är inte
någon som helst utopi och har egentligen,
om man bygger det hela på självverksamhet,
mycket litet med elevantalet
att göra. Men jag är glad att kunna
konstatera att herr Nordstrandh anser
en individualisering möjlig med tjugofem
elever som maximital, medan han
betraktar det som omöjligt med trettio
elever. Gränsdragningen kan man väl
alltid tvista om, men herr Nordstrandh
menar alltså att det inte är någon utopi
att ha tjugofem kurser i samma klass.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den i proposition nr 4
föreslagna lärarutbildningen som bygger
på lärarutbildningssakkunnigas betänkande
skall, såsom departementschefen
uttrycker det, svara mot de krav
som de nya skolformernas målsättning,
kursinnehåll och verksamhet ställer.
Inte minst beträffande lärarutbildningens
mål och inriktning bör dessa
förslag sålunda bygga på vad riksdagen
tidigare beslutat i fråga om de olika
skolformerna, såsom vi framhållit i vår

motion i denna kammare nr 868 med
undertecknare från olika partier. Med
all rätt betonas i propositionen på sid.
16 och 17 att elevens fostran till självständigt
ställningstagande i olika frågor
förutsätter skolans objektivitet vid informationen
om kontroversiella avsnitt
på livs- och samhällsåskådningarnas
områden. Men lika nödvändigt är att
framhålla vikten av lärarens engagemang
och rätt att ha en egen uppfattning
och att, om han så finner lämpligt
och nödvändigt, öppet redovisa den.
Detta har ju också understrukits helt
nyligen av skolöverstyrelsens generaldirektör
i en TV-debatt.

Enligt vår mening har de sakkunniga
mycket hårt drivit tesen om skolans och
lärarnas neutralitet och uraktlåtit att
hänvisa till de sociala och etiska normer,
till vilkas accepterande elevernas
fostran skall leda.

Jag är glad över statsutskottets och
avdelningens skrivning på sid. 12 i utskottets
utlåtande, att »bestämmelser
eller anvisningar angående lärarutbildningen
måste komma att både klart betona
lärarens uppgift som fostrare och
anknyta till de grundläggande etiska
värderingar som innefattas i 1962 och
1964 års skolbeslut». Utskottet har samtidigt
framhållit vikten av att de blivande
lärarna bibringas en klar uppfattning
i dessa frågor och understryker
därjämte hemmens stora ansvar för ungdomens
fostran. Riksdagen kommer sålunda
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
bl. a. ge till känna denna uppfattning.

Jag är också glad över att statsrådet
Edenman underströk i sitt inledningsanförande
i dag vikten av nyssnämnda
målsättning och att detta kommer att
iakttagas vid utformningen av bestämmelserna.
Herr Arvidson tyckte visserligen
att detta var självklart och att det
inte behövde påpekas särskilt att lärarna
skulle informeras, men här rör vi
oss med något av det mest väsentliga
på skolans och utbildningens område,

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

och därför kan det inte tillräckligt starkt
framhållas och understrykas.

I vår motion har vi också hemställt
att vid utbildningen av lärare såväl i
biologi som samhällskunskap och kristendomskunskap/religionskunskap
»särskild
vikt fästes vid sådana moment
som sexualkunskap, undervisning om
de narkotiska ämnena och alkoholen
samt över huvud taget frågor som rör
elevens fysiska och mentala hälsa». Utskottet
har inte velat vara med om någon
skrivelse till Kungl. Maj :t i det avseendet
men säger sig dela motionärernas
uppfattning om vikten av att de
blivande biologilärarna får en adekvat
utbildning i humanbiologi och över huvud
taget av att frågor som rör elevernas
fysiska och mentala hälsa får en
omsorgsfull behandling i lärarutbildningen.

Själv vill jag bara härtill lägga att
detta — som vi också framhållit i motionen
— naturligtvis också gäller lärare
i samhällskunskap och i kristenöomskunskap/religionskunskap.
Jag förutsätter
att detta kommer med i de anvisningar
som kommer att utfärdas.

Beträffande övriga förslag i vår motion
vill jag här bara understryka ett
par punkter. Tiden för klasslärarutbildningen
i kristendomskunskap bör enligt
vår mening utökas så att ämnesutbildningen
för lågstadiet sättes till 45 timmar
och för mellanstadiet till 60 timmar
och att därutöver metodikavsnittet
bör tilldelas 15 timmar. Utskottet erinrar
om att en överarbetning förutsättes
komma att göras av studieplanerna
genom skolöverstyrelsens försorg och
att därför inget uttalande göres. Härigenom
kommer ju också vårt förslag
under prövning, varför jag inte har någon
erinran i detta avseende.

Vi har också tagit upp frågan om
vidareutbildning för lärare i kristendomskunskap
och anser att lärarna på
mellanstadiet i fortsättningen liksom nu
skall kunna utbildas till högstadielärare

samt att i vidareutbildningen för låg—
stadielärare för undervisning på mellanstadiet
skall ingå ämnesfördjupning
med hänsyn till olikheterna i de båda
stadiernas undervisning också i fråga
om lärostoffet. Vidareutbildningen för
dessa lärare kom till stånd genom ett
riksdagsbeslut med gemensam omröstning
för några år sedan, och den utbildningen
bör givetvis fortsätta, eftersom
behovet av densamma har visat sig
vara stort.

I fråga om tilläggsbestämmelser för
främjande av gemenskapslivet inom studentkårerna
och de ideella föreningarna
vid lärarhögskolorna uttalar utskottet
att den personliga miljön vid lärarutbildningsanstalterna
har stor betydelse
för ett gott utbildningsresultat och
utgår ifrån att möjligheter för främjande
av tillkomsten av en god miljö kommer
att tillvaratagas. Jag är till freds
med detta uttalande och hyser därvidlag
samma förhoppning som utskottet.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat understryka några av de synpunkter
som vi anfört i vår gemensamma
motion, bakom vilken står riksdagens
kristna grupp. I övrigt ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
vid vilka mitt namn förekommer — de
har tidigare motiverats av bl. a. herr
Källstad —• nämligen reservationerna 1,
2, 4 och 7.

I detta anförande instämde herr Westberg
(fp).

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Det finns ett stadium i
grundskolan som enligt min mening
borde sättas mera i centrum för vårt
intresse och vår uppmärksamhet än vad
som vanligen sker. Om man håller fast
vid — och det gör vi ju alla — att
personlighetsfostran är skolans huvuduppgift,
så framträder ganska klart hur
viktig frågan om lågstadielärarnas utbildning
egentligen är. Lågstadielärar -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

nas arbete med barnen omfattar ju en
period i barnens utveckling som är av
större betydelse än vad vi många gånger
föreställer oss. Yanor och attityder som
grundläggs under denna tid får ett avgörande
inflytande på elevernas anpassning
till den fortsatta skolgången och
även på deras utveckling i vidare mening.
Sjuåringens inställning till skolan
är i allmänhet mycket positiv. Han är
öppen och tillgänglig när han börjar
skolan, och han är oerhört formbar i en
skicklig lärares hand. Misstag som läraren
gör i sin gärning får ofta följder
som är svåra, ja, ibland rent av omöjliga
att häva.

Skolläkarna upplever många gånger
hur skolsvåriglieter och beteenderubbningar
under skoltiden har sin grund
i en mindre lyckad inskolning från början.
Det behövs inte bara en god utbildning
i pedagogik och psykologi, utan
enligt min mening får lågstadieläraren
inte stå främmande för barnpsykiatriska
frågeställningar, som ofta blir aktuella
för honom.

På flera håll har antalet specialklasser
ökat i oroväckande hög grad. Jag
tror att behovet av sådana skulle minska
om lågstadiets lärare fick en utbildning
som gjorde dem ännu mera skickade
att så långt möjligt inte bara avhjälpa
utan framför allt förebygga svårigheter
i tal, läsning och skrivning.

Nu menar många att allt detta kanske
är riktigt, men i fråga om ämnesteoretiska
kunskaper behöver man väl inte
ställa så stora krav på lågstadieläraren.
Det är, menar man, så enkla ting som
han skall lära ut. Det må så vara, men
vissa ämnen kräver betydande insikter
som går långt utöver de krav vilka motiveras
bara ur lågstadiets egen synpunkt,
om vi ser detta stadium isolerat.
Det gäller inte minst undervisningen i
svenska. Men jag skall inte tala om det
ämnet, utan vill ta några exempel från
två andra ämnen.

När det gäller matematik behöver låg -

stadieläraren en fördjupning och en kännedom
även om överliggande stadiums
ämnesmetodiska problem för att han
redan från början skall kunna hantera
sin matematikundervisning på ett riktigt
sätt.

De många problemen rörande matematikundervisningen
på mellanstadiet
har ofta sin grund just i lågstadiets utbildning
— svårigheter som vållar mellanstadielärarna
mycket arbete.

Och låt oss se på frågan om kristendomskunskapen,
som ger lärarna så
mycket bekymmer på lågstadiet. Härvidlag
behöver lärarna verkligt fördjupade
insikter när det gäller religionskunskapen.
Och inte bara det — de behöver
också ett objektivt synsätt, en
vidsyn och en tolerans som kan göra
dem skickade att hantera detta utomordentligt
svåra ämne på lågstadiet. Objektivitetskravet
fordrar mycket av lärarna
— och kanske allra mest just på
lågstadiet.

Personligen anser jag, herr talman,
att ämnet egentligen inte borde förekomma
på detta stadium, alltså i de
lägsta klasserna, utan först senare och
då med motsvarande uppräkning av
timantalet, när barnen är mogna för
denna undervisning. Men det är en annan
historia, och jag skall inte gå in
på den. Så länge vi har detta ämne på
lågstadiet måste vi emellertid ge lärarna
en god utbildning, eftersom ämnet
ställer så höga krav på dem.

De sakkunniga hade föreslagit en tvåårig
utbildning med gymnasiet som
grund. Flertalet av skolöverstyrelsens
remissinstanser anser den utbildningen
för kort av olika skäl. Nu bär departementschefen
i propositionen räknat upp
utbildningstiden från två till två och
ett halvt år. Samtidigt har emellertid
engelska lagts in i utbildningen, och det
är ju bara bra. Men även om studierna
i engelska inte skulle ta hela den extra
terminen i anspråk, utan det skulle
bli viss tid över för ämnesfördjupning,

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

metodik m. m., blir utbildningstiden enligt
min mening inte tillräcklig.

Herr talman! Detta är några av de
skäl som gör att jag anslutit mig till
reservationen nr 3. Min egen erfarenhet
från flera år som handledare och
lärare just i de första lågstadieklasserna
stöder mig i min uppfattning.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den villkorliga reservationen
3 samt till reservationen 6 och i
övrigt till utskottets utlåtande.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Den proposition som vi
nu behandlar har givit anledning till
ett ovanligt stort antal motioner och ett
ganska digert utskottsutlåtande. Det saknas
ingalunda orsak härtill — frågan
om lärarutbildningen är utomordentligt
betydelsefull, och de beslut som vi i dag
fattar får verkningar långt fram i tiden.
Alla våra barn och ungdomar skall under
några för deras utveckling utomordentligt
betydelsefulla år leva en stor
del av sin tid tillsammans med sina
lärare, och det är givetvis inte betydelselöst,
hurudan läraren är, vilken inställning
han har till eleven, hur han
ser på sin uppgift. Det är också viktigt
att läraren har goda kunskaper. Men
det räcker inte med enbart utbildning
— det måste också finnas fallenhet och
intresse för uppgiften. Visserligen kan
väl detta sägas om varje yrke, men jag
är övertygad om att det är särskilt angeläget
i fråga om lärargärningen, där
fostran av eleverna hör till de primära
uppgifterna.

Någon har sagt: Om du är lärare, undervisa
då inte bara i ämnen — lär de
unga vad det är att leva! Det är med
tillfredsställelse jag konstaterar att utskottet
velat understryka behovet av att
lärarens uppgift som fostrare klart betonas
i de bestämmelser och anvisningar
som kommer att utfärdas. Jag är likaledes
till freds med förslaget att det
av lärarutbildningen skall framgå att

denna fostran skall anknyta till de
grundläggande etiska värderingar, som
innefattas i 1962 och 1964 års skolbeslut
och att detta i skrivelse till Kungl. Maj :t
skall ges till känna. På denna punkt har
ju herr Nelander, vars anförande jag tidigare
har instämt i, talat utförligare,
och jag kan nöja mig med vad jag här
sagt. Att jag därjämte delar ecklesiastikministerns
och utskottets mening att den
nya lärarutbildningen måste bli ett led
i den fortgående skolreformen och hos
läraren grundlägga vilja och förmåga
till omvärdering och ständig förbättring
av skolans arbetssituation, kurser och
lärostoff, är så självklart att det knappast
behöver sägas.

Med hänsyn inte minst till lärarens
fostrande uppgift och behovet av fallenhet
och intresse för läraruppgiften anser
jag det angeläget att onödiga spärrar
för inträde på lärarbanan inte skapas.
Det har diskuterats rätt ingående
såväl under utredningsstadiet som senare
i propositionen, i motioner, under
utskottsbehandlingen och senast här i
dag, huruvida kravet för inträde till
klasslärarutbildningen skulle fastställas
till genomgånget gymnasium. För egen
del kan jag inte inse, att det skall vara
nödvändigt. Det finns inte så få, som
av olika skäl inte kunnat skaffa sig
gymnasiekompetens under tidigare år
och som först senare återvänt eller återvänder
till bokliga studier och då ofta
som elever i fackskolan, där de har goda
möjligheter att vinna inträde. Många
av dessa når för övrigt utomordentligt
goda studieresultat, och en del av dem
kan givetvis vara mycket lämpliga lärarkandidater.
Enligt min mening vore
det oriktigt att genom alltför rigorösa
behörighetskrav försvåra deras inträde
på lärarbanan. Samtidigt måste kravet
på tillräcklig förutbildning tillgodoses.
I reservation nr 1 har man funnit en
rimlig medelväg, som jag anser mig
kunna tillstyrka.

Departementschefen har under rubri -

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

ken »Utbildningens innehåll och specialisering»
tagit upp frågan om uppdelningen
av skolans ämnen i grupperna
läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen.
Han säger att uppdelningen i fråga
ursprungligen torde ha syftat till att
ange ämnenas olika karaktär, men i
överensstämmelse med den moderna
helhetssynen på skolans verksamhet,
som ger alla ämnen lika vikt och värde,
har indelningen i dag uteslutande det
praktiska syftet att möjliggöra enkla
och kortfattade beskrivningar, t. ex. i
författningar av skilda slag. Han tillägger,
att han avser att senare föreslå
Kungl. Maj:t att avskaffa benämningarna
läro-, övnings- och yrkesämnen. Jag
citerar med stor tillfredsställelse detta
uttalande och uttalar förhoppningen att
förslaget i fråga kommer att genomföras
så snart som möjligt. Jag finner det
synnerligen angeläget.

I detta sammanhang vill jag också
säga några ord med anledning av motion
II: 862 med Stellan Arvidson som
motionär. Motionären hänvisar till att
»enligt gällande mål och riktlinjer för
verksamheten i grundskolan skall undervisningen
i den obligatoriska skolan
genomsyras av en strävan att medverka
till en estetisk fostran av de
unga», men han tillägger: »Vi måste erkänna,
att vi i fråga om estetisk skolning
inom våra skolformer har det mesta
ogjort.»

Jag delar den meningen och anser
det angeläget, att de ämnen som kan
tjäna den estetiska fostran vid läroplansrevisionen
får nödigt utrymme.
Till dessa ämnen hör de som vi tidigare
och alltfort benämner övningsämnen.
Självfallet kan även undervisningen
i andra ämnen tjäna den estetiska
fostran, och enligt motionärens mening
bör varje lärare vara i någon mån estetiskt
skolad och ha förmåga att inrikta
sina elever på konstens och naturens
skönhetsvärden och att stimulera dem
både till konstnärlig aktivitet och till

konstnärlig konsumtion. Jag tycker att
detta är så bra sagt av herr Arvidson,
att det borde läsas in till protokollet.
Jag vill för egen del gärna instämma i
vad han bär har sagt.

Utskottet framhåller för sin del önskvärdheten
av att möjligheterna till estetisk
fostran beaktas såväl vid detaljutformningen
av planerna för lärarutbildningen
som vid den framtida tillämpningen
och föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger till känna vad
utskottet sålunda anfört i anledning av
motionen. På den punkten har jag ingen
annan mening än utskottets.

Beträffande utbildningstidens längd
i de olika ämnena finner utskottet med
anledning av att en överarbetning av
studieplanerna förutsättes i propositionen
sig inte böra göra något uttalande,
och jag kan ansluta mig till den meningen,
ehuru jag skrivit under den motion
som herr Nelander tidigare här talade
om, vilken bl. a. gällde frågan om en utökning
av tiden för kristendomsämnet
inom klasslärarutbildningen, en ökning
som också jag anser nödvändig. Lika
salomoniskt som beträffande den frågan
har utskottet också löst frågan om klasslärarnas
möjligheter att tjänstgöra över
stadiegränserna, där utskottet finner att
den inställning som intas i propositionen
i väsentlig mån tillgodoser syftet
med motion II: 65 till föregående års
riksdag. Det är önskvärt att det beredes
sådana möjligheter, och jag förutsätter
att så kommer att ske.

Många av de frågor som aktualiseras
i propositionen skall enligt departementschefen
bli föremål för ytterligare
utredningar och undersökningar. På
många punkter får vi, som herr Källstad
tidigare framhållit, i dag besluta
utan att veta vad det slutgiltiga resultatet
kommer att innebära. Dit hör t. ex.
utbildningen av de personer som saknar
lärarutbildning men under många år på
ett förtjänstfullt sätt verkat i grundskolan
som klasslärare på heltid. Det är

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Kr 20

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

flera talare som berört denna fråga, och
jag vill också understryka, att det i åtskilliga
fall rör sig om personer som
skulle vara ett mycket värdefullt tillskott
till den permanenta lärarkåren,
om de erhölle lärarutbildning. Också
departementschefen har framhållit detta
i propositionen. Denna utbildning
skulle enligt departementschefens mening
eventuellt kunna vara kortare än
den normala. Skolöverstyrelsen har fått
i uppdrag att närmare utreda den frågan.
Då det under utskottsbehandlingen
framfördes delade meningar på denna
punkt, vill jag framhålla att jag för
egen del delar den meningen, att man
med hänsyn till vederbörandes erfarenheter
och teoretiska skolning bör kunna
göra den utbildningen betydligt kortare
än annan lärarutbildning.

Det är angeläget att frågan löses utan
tidsutdräkt med hänsyn till den osäkra
ställning som de berörda personerna
nu har.

Herr talman! I mitt inlägg har jag
berört några få detaljer i det stora ämneskomplex
som diskussionen i dag gäller,
men då de stora frågorna redan utförligt
har behandlats, skall jag nöja
mig med detta.

Utöver vad jag tidigare har yrkat ber
jag även att få yrka bifall till de reservationer,
där mitt namn förekommer.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! På alla områden behövs
nu mycket bättre utbildning än
tidigare. Samtidigt är vi medvetna om
angelägenheten av att det inte skall ta
alltför lång tid att få ut människorna i
arbetslivet. Dels råder det brist på folk
på en mängd områden där det krävs
lång utbildningstid, dels innebär en lång
utbildningstid att människorna får börja
utöva sitt yrke först sedan deras
största verksamhetslust och ungdomliga
entusiasm och initiativkraft är över.
De är uppe i medelåldern innan de på
allvar får börja utöva sitt yrke. Detta

är ett dilemma, och vi måste hålla styvt
på att utbildningen i intet fall får bli
längre än vad som är sakligt motiverat.
Beträffande många områden har vi
också den uppfattningen att det inte
räcker med aldrig så gedigen yrkesutbildning
från början, utan att det behövs
ständig fortbildning och vidareutbildning.

Dessa synpunkter gäller i alldeles särskilt
hög grad läraryrket. I den nuvarande
bristsituationen är det viktigt att
vi snarast möjligt får ut lärare av alla
kategorier. Även om vi kan tänka oss
en tid då utbildningen av lärare har
kommit i fatt behovet, kvarstår kravet
på unga lärare. De betyder mycket för
skolan.

Vi skall alltså aldrig göra utbildningstiden
längre än som är nödvändigt, och
vi behöver inte göra detta. Den första
utbildningen skall nämligen vara en
minimiutbildning som sedan skall kompletteras
och Byggas på under hela den
yrkesverksamma tiden.

Jag beklagar mycket herr Nordstrandhs
yttrande om fortbildningen.
När vi genomförde grundskolan ersatte
vi skolpliktslagen med en skollag som
inskärper rätten till utbildning. Därmed
följer också plikten att tillgodogöra sig
denna utbildning. Men vi ansåg att det
var rätten som var det väsentliga och
som skulle fastslås i lag. Rätten till vidareutbildning
uppleves säkert av de
flesta lärare som mycket mera väsentlig
än en skyldighet att underkasta sig
fortbildning.

Herr Nordstrandh sade att de flesta
lärare fortbildar sig på ett eller annat
sätt. Visst gör de det — det har de alltid
gjort. Men att vi nu är tvungna att
komplettera den ganska vildvuxna flora
av fortbildning som har växt fram på
lärarnas eget initiativ och i största utsträckning
på egen bekostnad med en
mer systematisk och organiserad fortbildning
kan inte upplevas som något
negativt. De blivande lärarna måste ha

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina''

rier m. m.

klart för sig redan vid inträdet på lärarhögskolan
att »här får jag min
grundutbildning, men sedan fortsätter
utbildningen så länge jag är verksam
som lärare». Hos de gamla lärarna,
som inte utbildats under dessa förutsättningar,
är för närvarande och säkerligen
för överskådlig tid framåt önskan
om vidareutbildning så mycket större än
våra resurser för att tillgodose deras
önskan att man sannerligen inte behöver
riskera någon tvångsinkallelse.
Jag beklagar att sådana uttryck som
tvångsinkallelse och utegångsförbud i
samband med fortbildningen har fällts
bär i kammaren.

Jag vill alltså ha grundutbildningen
så kort som möjligt. Därav följer naturligtvis
att jag anser att fackskolan som
grund är bättre än gymnasiet. Den
kompromiss som redovisas i reservation
nr 1 —- att man skall ha fackskola som
grund men därutöver gymnasiekunskaper
i svenska, engelska och matematik
— innebär ingen förkortning av utbildningen.
Man kompletterar inte efter
genomgången fackskola dessa tre ämnen
till gymnasiekunskaper på ett sommarlov,
utan det blir ett års förlängning
av studierna; tiden blir alltså densamma
som om man från början hade
gått igenom gymnasiet.

När det gäller den sakliga motiveringen
för att kräva högre utbildning
ser jag på de förhållanden som har
rått hittills. Vi håller på att bygga upp en
ny skola. Det betyder att vi också skall
ha en ny lärarkår. Om vi tänker på vårt
gamla skolväsen är emellertid småskolan
den skola som mest liknar vad vi vill
ha i det nya skolväsendet. Det har vid
enhetsskolans och grundskolans genomförande
i många sammanhang omvittnats
att småskolan är vår modernaste
skola. Denna moderna skola — som alltså
inte behöver ställa om sig så mycket
som de övriga skolstadierna för att
komma in i framtidens skola — har
byggts upp av småskollärare, som inte

bara i största utsträckning icke har haft
gymnasiekunskaper utan många gånger
inte heller haft förutsättningar att skaffa
sig dem.

Herr Blidfors talade om att det behövs
kunskaper vida utöver det stadium
man själv undervisar på. Naturligtvis
gör det det. En småskollärare skall lära
barnen de fyra räknesätten med hela
tal i talområdet 1—1 000 men behöver
naturligtvis ändå kunna en del om bråkoch
procenträkning o. s. v., vilket kommer
in på nästa stadium. Däremot behöver
småskolläraren faktiskt inte veta
något om trigonometri och analytisk
geometri. Det går bra att lära barn de
fyra räknesätten med låga tal ändå.

Herr Nordstrandh menade att vi inte
skall teoretisera utan hålla oss till verkligheten.
Jag — och troligen åtskilliga
andra här i kammaren -— känner personligen
många av de småskollärare
som har varit pedagogiska föregångare
när det gällt att göra småskolan
till vår modernaste skola men som inte
har förutsättningar för högre matematik.
Det är ett ämne som vissa, i övrigt
mycket begåvade människor är »ordblinda»
för. De skulle alltså ha varit
automatiskt utestängda, om man hade
ställt krav på gymnasiekunskaper. Det
är för att vidga rekryteringsbasen så
mycket som möjligt som jag vill ha
fackskolan som grund.

Herr Mattsson yttrade en hel del om
förutsättningarna för att framgångsrikt
utöva läraryrket som jag hjärtligt kan
instämma i. För lärare på varje stadium
behövs det gedigna kunskaper på det
stadium där han skall undervisa och
ett stycke därutöver. Därtill krävs vad
som brukar sammanfattas som fallenhet
för lärarkallet. Det är emellertid inte
samma kunskaper som erfordras på alla
stadier och icke heller samma fallenhet.
Vi har utomordentliga gymnasielärare
och högstadielärare som passar
förträffligt på dessa stadier men som
ingen skulle falla på idén att släppa

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskolesemina rier

m. m.

lösa i en småskoleklass, ty då skulle det
bli synd om både dem och ungarna.

Vi har alldeles förträffliga småskollärare
som skulle vara totalt bortkomna
och djupt olyckliga om de ställdes inför
30 tonåringar. Olika egenskaper
och fallenhet behövs på olika stadier
i undervisningen. Av gymnasieläraren
måste vi kräva, förutom fallenhet, mycket
gedigna kunskaper som fordrar vetenskapliga
studier. Detta begränsar fältet.
Det hjälper i och för sig inte hur
stor fallenhet han har för läraryrket —
har han inte även dessa grundliga kunskaper,
så kan man inte sätta honom
att undervisa på det stadiet. Av småskolläraren
krävs det mycket mera begränsade
fackkunskaper, men i stället kan
större tonvikt läggas vid fallenheten.
Av mellanstadiets lärare, folkskollärarna,
krävs det naturligtvis betydligt mera
fackkunskaper än av lågstadiets lärare,
men fortfarande är det mera fråga
om bredden på kunskaperna och intressena
än på vetenskapliga studier inom
de olika ämnesområdena. Därför
tror jag att det också inom den kategorin
finns åtskilliga som icke är
lämpliga för gymnasiestudier, som ju
ändå skall lägga grunden för vetenskapliga
studier, men som kan bli utomordentligt
goda lärare på mellanstadiet.

Jag är delvis benägen att instämma
i herr Arvidsons särskilda yttrande, jag
vill här ta upp vad han sade om att vi
bör försöka utplåna gränserna mellan
de olika stadierna. Vi måste nog säga
oss att det är gränserna mellan närliggande
stadier som bör tas bort. Jag har
redan talat om att det finns eu väldig
klyfta mellan gymnasium och småskola.
Lärarna bör kunna gå över från ett
stadium till det närmast liggande stadiet.
Mellanskollärarna bör ha möjlighet
att gå till högstadiet i något ämne,
och i det ämnet skall de naturligtvis äga
kunskaper både motsvarande gymnasiets
krav och högre, men detta gäller
alltså bara enstaka ämnen. Dessa ökade

kunskaper kan de erhålla genom att
delta i fördjupningskurser på lärarhögskolan
och genom vidareutbildning, men
de behöver inte ha dem vid inträdet
i lärarhögskolan.

När det gäller iimneslärarnas förkunskaper
vill jag framhålla att vi också
bör tänka på hur vi har fått våra nuvarande
ämneslärare. Jag tror inte att
det är för mycket sagt att flertalet av
dem inte har varit inställda på att välja
lärarbanan redan när de börjat sina
studier, utan de har efter avlagd studentexamen
haft specialintressen. De ämnena
har de börjat studera närmare vid
universitetet, och när det efter ett par år
blivit aktuellt att fundera över vad de
skulle använda sina förvärvade kunskaper
till har lärarbanan kommit in i bilden
som ett alternativ, men den har
alltså inte varit det primära skälet till
studierna. Naturligtvis har många siktat
på den redan från början, men säkerligen
har en hel del av våra allra bästa
ämneslärare börjat studera utan en
tanke på att ägna sig åt lärarkallet.

Om vi lägger upp en lärarutbildning
som är isolerad från den akademiska utbildningen
i övrigt kommer vi att gå
miste om många av de allra bästa ämneslärarna.
Jag är alltså mer rädd för
att skapa en klyfta mellan ämneslärarnas
utbildning och övrig akademisk utbildning
än att skapa en klyfta mellan
klasslärarutbildningen och ämneslärarutbildningen.
Nu kan det ju hända att,
när kompetensutredningen blir färdig
med sitt arbete och vi får ta ställning
till det, vi kommer fram till uppfattningen
att även den akademiska utbildningen
i stort skall bygga på fackskolans
allmänbildningsgrund, även om den
kräver gymnasiekunskaper i de ämnen
som skall studeras. Då kommer frågan
i ett annat läge. Jag anser alltså att herr
Arvi dson är för tidigt ute med sitt särskilda
yttrande, och därför har jag
inte kunnat ansluta mig till det.

Jag skulle vilja säga en sak om en

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

annan lärarkategori som vi har för
närvarande och som har varit till mycket
stor nytta för skolan, nämligen de
som sent har kommit in på lärarbanan.

Det sägs ibland att en lärare är en
människa som hela livet går i skolan.
Det ger onekligen en viss ensidighet.
Men lyckligtvis har lärarkåren aldrig
bara bestått av människor som hela livet
gått i skolan. Tidigare, när utbildningsförhållandena
var mycket sämre
än de är nu, var det många studiebegåvade
ungdomar som var tvungna att gå
direkt ur folkskolan ut i yrkeslivet men
som senare sökte sig tillbaka till en utbildning,
gick igenom folkskoleseminarium
och alltså kom in i lärarkåren vid
mera framskriden ålder.

Vi har under senare tid fått alla dessa
som det redan har talats om här i dag,
som har måst rycka in och hjälpa skolan
under lärarbristens tider och där
ofta sedan på allvar blivit intresserade
och stannat i skolan. I de yrkesförberedande
linjerna i 9:an i grundskolan,
i specialgymnasierna och i yrkesskolorna
har vi fått anlita skickligt yrkesfolk
utan pedagogisk utbildning eller
med en kortare pedagogisk kurs. På
det viset har skolan tillförts människor
som har erfarenhet av annat yrkesarbete
än läraryrket. Även om det har
varit lärarbrist och ekonomiska svårigheter
som har varit orsaken därtill, har
det varit en mycket stor tillgång för
skolan. Jag vill uttrycka den förhoppningen
att vi även i fortsättningen, när
utbildningsväsendet har byggts ut, så
att ingen ung människa behöver avstå
från utbildning och när bristsituationen
är hävd, trots detta kommer att få
ett icke obetydligt inslag i lärarkåren
av personer som har varit yrkesverksamma
på annat håll.

För att bara ta ett exempel vill jag
nämna att det inte är alldeles ovanligt,
att människor upptäcker oanade pedagogiska
anlag hos sig själva när deras
egna barn kommer upp i skolåldern.

Då bör det finnas möjligheter för dem
att helt enkelt bli omskolade till lärare
utan att börja om från början.

Vad sedan beträffar integreringen av
de olika stadierna tror jag att man överskattar
nödvändigheten av en gemensam
grundutbildning. Däremot tror jag
inte att man kan överskatta betydelsen
av att de olika lärarkategorierna redan
på utbildningsstadiet får litet kännedom
om varandra och får börja samarbeta.
Därför har jag anslutit mig till
reservation nr 6, där det förordas att
de små lärarhögskolorna snarast möjligt
skall avvecklas.

För att hålla mig till verkligheten och
inte till teorierna har jag under den
tid vi hållit på med behandlingen av
denna proposition intervjuat unga lärare,
som nyligen har avslutat sin utbildning,
om hur de har upplevt situationen.
De som har gått på lärarhögskola
omvittnar samfällt att något av
det mest positiva och givande där var
de gemensamma psykologiska och pedagogiska
seminarierna med lärarkandidater
från de olika utbildningslinjerna
som dock enligt deras mening varit alltför
få. Därvidlag måste vi verkligen lägga
an på en integrering och dessutom
sedan naturligtvis ute på fältet, på studiedagar
och pedagogiska dagar och
sådant. Vi måste låta de olika stadierna
diskutera de problem som dock är
gemensamma för dem alla.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 6 och på övriga
punkter bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill beklaga, att fröken
Olsson inte fattat eller snarare
inte velat fatta vad jag sade om fortbildning,
delvis i en tillspetsad bild
just för att fröken Olsson skulle förstå.
Tyvärr tog jag bilden från värnpliktslivet,
och det var väl det som förvillade
fröken Olsson till de alltför hårda ord,

86 Nr 20 Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

som jag förmenar att hon använde. Fortbildning
skall lärarna givetvis få -—•
det har de alltid fått — och det behövs
mycken fortbildning. Jag hoppas att
fröken Olsson åtminstone har förstått,
att jag inte talat mot fortbildning som
en del av lärarnas utbildning. Det är
alltså frågan om fortbildningens förläggning
det gäller.

Får jag påminna fröken Olsson om
följande, ifall fröken Olsson inte har
läst den motion som ligger bakom mitt
yttrande i kammaren. I motionen erinras
om att ecklesiastikministern i slutstadiet
av lärarlöneförhandlingarna i
höstas lade fram en organisationspromemoria,
innehållande bl. a. skyldighet
för lärare att delta i fortbildning,
dels vid sidan av övrig tjänstgöring,
dels under ferietid. Sedermera drogs
denna promemoria tillbaka, och det
löneavtal som träffades kom inte att
bygga på en organisatorisk förutsättning
som innesluter skyldighet för lärare
att delta i fortbildning på det sätt
som departementet ursprungligen avsett.

Det förhållandet, fröken Olsson, att
en arbetsgivare vid ett förhandlingstillfälle
dragit tillbaka en planerad organisationsförändring
innebär givetvis inte
något hinder för arbetsgivaren att framföra
liknande planer vid ett annat förhandlingstillfälle.
Vad som däremot kan
vara diskutabelt — och det är detta
saken här rör sig om — är att en myndighet
som företräder arbetsgivaren—
staten begär att i en sådan fråga bli
bunden av riksdagen. Gentemot den av
departementschefen hävdade uppfattningen
beträffande fortbildningens förläggning
förfäktar arbetstagarsidan
principen, att sådan av skolmyndighet
anordnad fortbildning som är betingad
av förändringar av undervisningsverksamheten
skall ske inom ramen för lärarens
reguljära tjänstgöringstid.

Jag vill också framhålla, att det för
vår arbetsmarknad i dess helhet gäller,

att den fortbildning, som arbetsgivaren
önskar att de anställda skall underkasta
sig, utförs på tjänstetid som arbetsgivaren
ställer till förfogande. Det finns väl
principiellt sätt ingen anledning att införa
någon annan regel, när det gäller
lärares fortbildning.

Så var det med den saken, fröken Olsson.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson tycks
mena att den konstruktion av förkunskapskraven,
som vi motionärer gjort,
skulle medföra en förlängning av utbildningstiden
med ungefär ett år, och
att man alltså skulle komma fram till
ungefär samma totala utbildningstid
som vid genomgång av gymnasium. Det
är väl inte så säkert, och för övrigt räknas
det även i propositionen med speciella
behörighetsvillkor. Det krävs kunskaper
i särskilt specificerade ämnen
enligt fackskolans läroplan, vilket kan
innebära att det i individuella fall blir
nödvändigt med komplettering.

Nu skall ju denna fråga överlämnas
till kompetensutredningen, som med
hänsyn till vad LUS uttalat om klasslärarutbildningen
skall utarbeta detaljerade
bestämmelser i samråd med skolöverstyrelsen.

Vi har emellertid framhållit att det
allmänna behörighetskravet när det gäller
fackskola, gymnasium och motsvarande
skulle kunna accepteras bara under
förutsättning att de speciella behörighetskraven
gäller krav på kunskaper
i för lärarutbildningen relevanta ämnen
— detta vill jag särskilt understryka
— såsom svenska, engelska och
matematik enligt gymnasiets läroplan.
Och när det i propositionen talas om
»motsvarande utbildning» har vi preciserat
detta med en hänvisning till att
vissa folkhögskolekurser och korrespondensstudier
kan komma i fråga. Vidare
vill jag hänvisa till vuxenutbildningen
som naturligtvis bör få sådana

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag

rier m. m.

resurser att där kan tas emot ett antal
utbildningskomplettander i kvällsgymnasier,
vuxengymnasier, korrespondensinstitut
m. in.

Det är som sagt inte säkert att det
skulle röra sig om ett helt års förlängning
av utbildningen, utan det borde
kunna räcka med någon termin.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh och
jag har principiellt olika inställning till
fortbildningen. Jag anser att fortbildningen
skall vara en del av lärarutbildningen,
som alltså inte bör ske i ett
sammanhang. Jag är övertygad om att
det i framtiden blir nödvändigt med
fortbildning som direkt led i lärarutbildningen,
vilket lärarkandidaterna
också bör veta den gång de börjar sin
utbildning.

Jag kan inte tänka mig annat än att
denna fortbildning måste förläggas till
ferietid. Om fortbildningen förläggs till
terminerna, kommer detta att förrycka
skolarbetet alltför mycket. Det har talats
om att varje lärare skulle genomgå fortbildning
vart tredje år, och det skulle
alltså betyda att en tredjedel av lärarkåren
vore ledig för fortbildning. Det
skulle medföra rent kaos i skolorna. Jag
utgår därför från att fortbildningen
skall äga rum på ferietid och att den
skall på så sätt vara obligatorisk att
den ingår som ett led i lärarutbildningen.
Formerna för utbildningen och
framför allt de ekonomiska villkoren
är en förhandlingsfråga, som vi får återkomma
till.

Till herr Källstad vill jag säga, att
det är meningslöst att tala om bara en
termins förlängning av utbildningen.
När vi inte har intagning till lärarhögskolorna
mer än en gång om året, så
betyder en termins ytterligare studier
ett helt års förlängning. Dessutom undrar
jag, om det är så lätt att komplettera
tre ämnen på en termin.

Vad beträffar förslaget om krav på

till lärarhögskolor och folkskolesemina kunskaper

i särskilt specificerade ämnen
enligt fackskolans läroplan, så sammanhänger
det med att fackskolan har
olika linjer. Alla linjer i fackskolan ger
inte förkunskaper i de ämnen som den
blivande klassläraren behöver. Den som
inte gått någon av dessa linjer i fackskolan
eller som studerat vid folkhögskola
eller liknande skall tentera i vissa
ämnen enligt fackskolans kursplan. Men
kungsvägen till klassläraryrket skall
vara studier på vissa linjer i fackskolan,
efter vilka man omedelbart vinner
tillträde till lärarutbildning.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Frivillig utbildning, fröken
Olsson, har alltid ingått i en lärares
utbildning — det har jag redan sagt
flera gånger — och det kommer den att
göra även i fortsättningen. En lärares
utbildning tar aldrig slut. Det är ingenting
nytt att konstatera detta. Däremot
innebär, fröken Olsson, fortbildning vid
sidan av övrig tjänstgöring eller under
ferietid, som är beordrad av arbetsgivaren,
en ökning av tjänstgöringstiden
och är alltså en avtalsfråga.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Några av oss högerledamöter
med herr Carlshamre i spetsen
väckte vid 1966 års riksdag en motion,
i vilken vi föreslog att det skulle ordnas
någon form av utbildning för de personer
som tjänstgör inom skolväsendet
utan att ha den föreskrivna utbildningen.
Statsutskottet uttalade sig mycket
positivt och sade bl. a. att detta var
en fråga av stor vikt för skolväsendet,
att antalet outexaminerade lärare var
betydande och att dessa hade gjort skolväsendet
stora tjänster. Utskottet ansåg
också att det krävdes relativt begränsade
åtgärder. Resultatet av riksdagsbehandlingen
blev att riksdagen, såsom
utskottet hade föreslagit, i skrivelse till

88 Nr 20 Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

Kungl. Maj :t gav till känna vad utskottet
anfört.

Jag noterade med tillfredsställelse att
departementschefen i proposition nr
4 till årets riksdag berörde denna fråga
och underströk vikten av åtgärder. Men
han framhöll naturligtvis att saken först
måste utredas, och det utredningsuppdraget
hade skolöverstyrelsen fått. Med
anledning av propositionen väckte sedan
herr Arvidson och herr Nordstrandh
motioner där de ånyo påpekade
att åtgärder måste vidtas. Och så
skrev statsutskottet åter mycket positivt
i frågan.

Jag är mycket tacksam för all denna
positiva behandling. Men man kan inte
underlåta att fråga sig om det verkligen
skall behöva ta så lång tid. Nu avvaktar
vi med spänning, om förslag skall kunna
läggas fram så att utbildningen kan starta
i höst. Jag vill bara, herr talman, i
all korthet uttala den förhoppningen att
åtgärder skall vidtas så snart som möjligt.

I detta anförande instämde herr Arvidson
(s).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 63 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Reformerad lärarutbildning samt anslag

rier m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 62 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 31 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

till lärarhögskolor och folkskolesemina Kammaren

hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7 och S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Källstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 36

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

90 Nr 20 Fredagen den 14 april 1967

Reformerad lärarutbildning samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Turesson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 36) i
utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 25 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 37—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 63

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Blidfors begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 63) i
utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Blidfors m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Arvidson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 32 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s),
som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att beträffande
moment 63 rösta ja, men råkade
trycka på nej-knappen.

Mom. 64—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 68

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 68) i
utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
-emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 90 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 69—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt internationellt
kulturellt samarbete

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
52, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1967/
68 till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt internationellt kulturellt
samarbete jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Konstnärsstipendier

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
B 1, s. 14—16) föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret 1967/

Konstnärsstipendier

68 anvisa ett reservationsanslag av
2 874 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Diesen och herr Lidgard (I: 143)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh (II: 185);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Dahlén (I: 60)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (11:80),

1 vilka motioner, såvitt nu var i fråga,
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till
1968 års riksdag om sådan utformning
av konstnärsbelöningarna att de i större
utsträckning tillgodosåge behovet av
ekonomiskt stöd till förtjänta konstnärer.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:143 och II: 185, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av

2 874 000 kr.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Mot bakgrunden av de i statsrådsprotokollet
angivna reformåtgärderna anser
sig utskottet inte böra förorda avvikelse
från Kungl. Maj:ts förslag beträffande
anslagen till konstnärsstipendier
och konstnärsbelöningar. Detta innebär
att utskottet avstyrker den i motionerna
1:143 och 11:185 påyrkade
ändrade fördelningen av medel mellan
de båda anslagen. Utskottet anser ej heller
tillräckliga skäl föreligga för att biträda
det i motionerna I: 60 och II: 80
framförda förslaget om att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj :t begära ändrad
utformning av konstnärsbelöningarna.
Yad utskottet nu anfört innebär att utskottet
tillstyrker Kungl. Maj :ts anslags -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Konstnärsstipendier

äskande angående konstnärsstipendier
under förevarande punkt. Hemställan
beträffande konstnärsbelöningar gör utskottet
under nästföljande punkt.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Bengtson, Ottosson,
Wallmark, Åkerlund, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Bohman, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Björkman,
Tobé och Sjönell, vilka ansett att
ovan intagna stycke i utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

»Enligt utskottets mening förtjänar
vad i motionerna anförts beaktande.
Detta gäller såväl frågan om fördelningen
av medel mellan de båda ifrågavarande
anslagen som kravet på ändrad
utformning av konstnärsbelöningarna.
Vid sin bedömning av hela problemkomplexet
i ett sammanhang har utskottet
emellertid stannat för att förorda, att
riksdagen i enlighet med motionerna
1: 60 och II: 80 hos Kungl. Maj :t begär
ändrad utformning av konstnärsbelöningarna.
Med denna utgångspunkt och
i avvaktan på ändrade bestämmelser i
nämnda hänseende har utskottet ansett
sig inte böra understödja kravet i motionerna
1:143 och II: 185 om ändrad anslagstilldelning.
Det anförda innebär att
utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag
under förevarande punkt rörande anslag
till konstnärsstipendier. Hemställan
beträffande konstnärsbelöningar gör utskottet
under nästföljande punkt.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Låt mig konstatera att
det under de senaste åren verkligen
skett en upprustning av samhällets kulturfrämjande
verksamhet samtidigt som
de konstnärer, som fått del av samhällets
stöd, kunnat arbeta i större frihet
än tidigare.

Den fråga vi nu närmast behandlar
gäller konstnärsstipendierna. Det är
fyra organ som svarar för utdelningen
av de statliga konstnärsstipendierna:

styrelsen för Sveriges författarfond,.
Akademien för de fria konsterna, Musikaliska
akademien och Konstnärsstipendienämnden.
Dessa organ har begärt
anslagshöjningar med sammanlagt
3,2 miljoner kronor för det kommande
budgetåret. Men departementschefen
vill för sin del bara tillstyrka en anslagshöjning
på 300 000 kronor.

Vidare kan man konstatera att enbart
stipendiemyndigheterna för måleri m..
m. har begärt en höjning av anslagen
på drygt 2,3 miljoner kronor. Departementschefen
tillstyrker på denna punkt
en höjning på bara 180 000 kronor. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
den anslagshöjning på 390 000 kronor
utöver regeringens förslag, som mittenpartierna
framlade i motioner vid 1966
års riksdag, också avsåg att i sin helhet
komma gruppen konstnärer inom måleri
m. m. till godo. Förslaget syftade
främst till att förbättra de unga konstnärernas
arbetsvillkor. Nu är situationen
den att, när det statsfinansiella
läget tillåter, detta anslag på nytt bör
höjas avsevärt.

Av årets statsverksproposition framgår
att departementschefen tillmötesgår
stipendiemyndigheternas begäran och
konstnärsorganisationernas önskemål
om vissa ändringar av de gemensamma
bestämmelserna. Likaså föreslås att stort
arbetsstipendium skall kunna utgå med
högst 15 000 kronor mot tidigare 12 000
kronor. Dessa åtgärder är allesammana
ägnade att förbättra konstnärernas arbetsvillkor,
och de ligger i linje med
vad vi tidigare framfört önskemål om. I
reservationen A vid punkt 1 har vi därför
nöjt oss med att förorda att riksdagen
i enlighet med motionerna 1: 60
och 11:80 hos Kungl. Maj :t måtte begära
ändrad utformning av konstnärsbelöningarna.
Beträffande de senare ber
jag att få återkomma, och vill alltså nu
yrka bifall till reservation A.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Som föregående talare

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

givit uttryck åt liar samhället under
senare år visat ett ökat positivt intresse
på det kulturella området. Då det gäller
den punkt vi nu behandlar kan man
konstatera att under de senaste fem
åren anslagen höjts med inte mindre än
i runt tal 2 miljoner kronor. Dessutom
föreslås nu ytterligare en höjning på
300 000 kronor. Det råder emellertid
alltid diskussion om formerna för konstnärsstipendiernas
erhållande, men jag
tror inte att någon har förmåga att
åstadkomma en konstruktion som tillgodoser
alla olika idéer som kan finnas
på detta område.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I motionerna 1: 143 och
II: 185 föreslås två nya typer av stöd åt
konstnärer. Motionärerna anser, att de
konstnärer som har de största svårigheterna
att klara sig utan stöd från samhället
framför allt är de yngre, i synnerhet
de som just lämnat olika utbildningsanstalter
och står i begrepp att
etablera sig som fria konstutövare. De
måste skaffa sig ateljé och all den utrustning
och materiel, som behövs för
deras konstnärliga verksamhet. Motionärerna
för därför fram tanken på stipendier
i form av s. k. etableringsbidrag
på förslagsvis 5 000 kronor. Motionärerna
menar, att sådana bidrag skulle
utgöra ett välbehövligt komplement till
befintliga stipendieformer.

Även när det gäller möjligheterna att
ställa ut sin produktion och få avsättning
för sina alster är svårigheterna
betydande för de yngre och relativt
okända konstutövarna. Det fordras en
ganska stor ekonomisk insats för att
skaffa lokal, trycka katalog och annonsera.
Inte minst det sistnämnda är dyrt.
Det finns därutöver exempel på att en
ung, medellös konstnär visavi en utställningsarrangör
kan råka in i ett be -

Konstnärsstipendier

roendeförhållande, som han sedan har
svårt att komma ur.

Motionärerna har därför väckt tanken
på inrättandet av ett antal utställningsbidrag,
även dessa på förslagsvis 5 000
kronor. För sådana etablerings- och utställningsbidrag
har motionärerna räknat
med en sammanlagd summa av
75 000 kronor. De anser, att det kan ligga
på stipendiemyndigheterna att bestämma
om antalet stipendier av varje
slag. Tankegången i motionen är vidare
att man till etablerings- och utställningsbidrag
kunde förvandla de fem nya
konstnärsbelöningar, som är föreslagna
av departementschefen, och därigenom
slippa belasta den ansträngda statsbudgeten.
Det blir en form av konstnärsstipendier,
som det finns minst lika
mycket behov av som konstnärsbelöningar.

Utskottet har inte närmare diskuterat
denna sak utan avstyrker helt kortfattat
förslaget, och någon särskild reservation
har inte heller kommit till
stånd. Men då något av vad vi motionärer
sagt, kanske återfinnes i de tankar
om stipendier som ligger till grund
för reservation A, ber jag att få yrka
bifall till denna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
A); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Källstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Konstnärsbelöningar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
A) av herr Harry Carlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 86 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep),
som yttrade:

Jag ber att få anmäla att jag avsåg att
rösta nej, medan på tavlan markerades
att jag avstått från att rösta.

Punkten 2

Konstnärsbelöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt B 2, s. 16

o. 17) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 600 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de under punkt 1 angivna motionerna
1:143 och 11:185;

dels ock de under punkt 1 angivna
motionerna I: 60 och II: 80, såvitt nu
var i fråga.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:143 och 11:185,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,

till Konstnärsbelöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
600 000 kr.;

2. att motionerna I: 60 och II: 80, såvitt
de avsåge ändrad utformning av
konstnärsbelöningarna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Bengtson, Ottosson,
Wallmark, Åkerlund, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Bohman, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Helander, Björkman,
Tobé och Sjönell, vilka — under
förutsättning av bifall till reservationen
A. — ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 60 och II: 80, såvitt de
avsåge ändrad utformning av konstnärsbelöningarna,
i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till 1968 års
riksdag om sådan utformning av konstnärsbelöningarna
att de i större utsträckning
tillgodosåge behovet av ekonomiskt
stöd till förtjänta konstnärer.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Den punkt som nu behandlas
gäller konstnärsbelöningarna.
Dessa torde ha ganska liten betydelse
som stöd åt de konstnärer som för närvarande
är mest aktiva. De utdelas ofta
till personer som inte får något egentligt
ekonomiskt utbyte av dem. Belöningarna
består i att de får ett belopp
som är fem gånger basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring, men i verkligheten
inverkar reduktionsreglerna så,
att beloppet blir väsentligt lägre. Enligt
en undersökning som vi har låtit utföra
har av de 105 personer, som formellt
belönades som konstnärer under 1966,
knappt hälften eller 44 erhållit någon
form av belöningsmedel. Beloppen har
varierat mellan 26 496 och 1 116 kronor.
Genomsnittsbelöningen har uppgått till
13 500 kronor.

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Vi motionärer vill ifrågasätta, om inte
hela frågan om konstnärsbelöningarna
bör tagas upp till förnyat övervägande,
och menar att det vore betydligt bättre
om konstnärerna fick ett ekonomiskt
stöd som verkligen skapade trygghet för
dem. Det bör övervägas om man inte på
annat sätt kan tillgodose behovet av
liedersbevisning.

Den konstruktion som konstnärsbelöningarna
har fått är enligt statsutskottets
utlåtande vid 1966 års riksdag mera
inriktad på den belönades sociala trygghet
för framtiden än på ekonomiskt
stöd under den tid vederbörande är aktivt
verksam. Jag kan inte helt acceptera
denna konstruktion, och jag tycker att
man även kan märka en glidning i regeringens
uppfattning om syftet med belöningarna.
Till en början framfördes
liedersbevisningen som ett motiv för
belöningarnas tillkomst, men nu har
alltså trygghetsaspekten blivit huvudmotivet.
Jag ifrågasätter om inte konstnärerna
vore mera betjänta av ett kraftfullare
ekonomiskt stöd under sin aktiva
och produktiva tid, så att de då
kunde få mera arbetsro och ha möjlighet
att arbeta i större frihet.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Den punkt som nu behandlas
tycks vara av den arten att
man anser att den bör tas upp vid varje
riksdag.

Med dessa konstnärsbelöningar har
statsmakterna velat ge en särskild utmärkelse
åt dem som på det konstnärliga
området — jag inkluderar hela fältet
—■ har skapat större verk. Man har
kombinerat denna utmärkelse med en
viss rätt till inkomst, såsom nämnts
i det förra anförandet.

Om vi nu skulle gå ifrån denna konstruktion
och införa något slags behovsprövning,
skulle vi ur gemenskapen utesluta
en del av de förnämsta konstnärer,
som vi har och som på grund av sitt
konstnärliga skapande fått en god in -

Konstnärsbelöningar

komst. Man vill ha två slags konstnärsbelöningar,
en för konstnärligt skapande
och en som har något slags socialvårdskaraktär
över sig. Jag tycker inte
att det vore lämpligt att gå denna väg.

Den form som nu har valts innebär
ett samhälleligt erkännande av den kulturella
insats som har gjorts samtidigt
som den ger en garanti för någorlunda
god trygghet, om den konstnärliga verksamheten
inte ger sådan genom inkomster
på de produkter som har skapats.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det kan inte vara så
stor anledning att ta upp någon lång
debatt i denna fråga. Argumenten från
båda hållen känner vi igen, och dessutom
är kammarens tid rätt begränsad
i dag.

Det skall utan vidare erkännas, att
dessa konstnärsbelöningar är av stort
värde. Även om många av dem som
belönas har en sådan inkomst att de
inte kan få fullt belopp, innebär belöningarna
ändå en trygghet för de förtjänta
konstnärerna. Från den synpunkten
är vi nog alla överens om att det
har sitt värde att dessa belöningar finns.

Frågan är emellertid om man inte,
när man utdelar dessa belöningar, skulle
kunna tänka sig ett grundbelopp,
som utginge oavsett vilka inkomster vederbörande
konstnär har. Konstnärerna
finge varje år klart för sig att de är
uppskattade, om de mottoge en belöning
i reda pengar och inte bara i form
av garanti för ekonomisk trygghet.

Jag skulle tro att vi måste ha en begränsning,
men det finns anledning att
se över de bestämmelser som nu gäller
för att därigenom garantera att samtliga
som har erhållit belöning finge någon
penningsumma utöver äran att vara
konstnärsbelönad.

Herr talman! Det var dessa synpunkter
jag i all korthet ville anföra.

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Förvärv av konst för statens byggnader

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Den som lyssnade till
herr Källstad och till herr Mattsson
måste ha lagt märke till att de hade en
helt skiljaktig principiell utgångspunkt.
Herr Källstad beklagar att man i form
av konstnärsbelöningar ger stipendier
till sådana som inte behöver dem, medan
herr Mattsson kräver pengar åt just
sådana som inte behöver dem.

Vad jag egentligen ville fråga var
detta: Har herr Källstad verkligen förstått
konstnärsbelöningarnas struktur?
Jag frågar honom direkt: Yad är det för
fel på dem? Ett exempel: Pär Lagerkvist
har som nobelpristagare och världsberömd
författare stora inkomster. Han
erhåller sin konstnärsbelöning. Detta
kostar inte staten någonting; pengarna
går vidare till nästa konstnär. Varför
är detta fel? Vad herr Källstad i stället
vill ha är konstnärslöner. Jag har i och
för sig ingenting emot att man så småningom
övergår till ett system med
konstnärslöner, men än så länge måste
vi i så fall nöja oss med att betala ut
mycket blygsamma löner.

Jag skall ta en annan författare som
exempel, en åldrad författare som i början
av detta sekel stod i spetsen för den
lyriska utvecklingen. Han har i dag inga
som helst inkomster utöver sin folkpension.
När han erhöll sin konstnärsbelöning
betydde det att han kom upp
i standard som han som f. d. yrkesarbetande
borde ha rätt till på gamla dar.
Med en konstnärslön av den typ som
herr Källstad talar om skulle han inte
tillnärmelsevis kommit upp i samma
standard. Saken är nämligen den, att
mycket färre konstnärer vid bibehållet
anslagsbelopp skulle erhålla den ekonomiska
förbättring som det här är
fråga om, eller också skulle belöningsbeloppen
bli mycket små. Genom nuvarande
konstruktion kan man däremot
garantera ett stort antal konstnärer rimlig
levnadsstandard. Det är bara att
önska att antalet konstnärsbelöningar
kunde höjas i snabbare takt än nu —

ju snabbare de ökar, desto fler blir det
som får den trygghet och den garanti
för en rimlig inkomst som väl egentligen
också herr Källstad önskar.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Arvidson väl mycket förenklade saken
när han redogjorde för min syn på denna
fråga. Det är möjligt att herr Arvidson
skulle vara nöjd med att bara
bli omnämnd såsom konstnärsbelönad,
men nog tror jag att de som har tilldelats
denna ärebetygelse skulle sätta
värde på om i samband därmed ett
grundbelopp utginge årligen, dock inte
högsta möjliga summan — det har inte
ifrågasatts — men ett grundbelopp som
utginge oberoende av deras inkomst.
Därigenom skulle de visas större erkänsla.

Härmed var överläggningen slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten -}•

Förvärv av konst för statens
byggnader

Kungl. Maj:t hade (punkt B 4, s. 18 o.
19) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medge statens
konstråd att under budgetåret 1967/68
beställa konst för högst 2 000 000 kr.,
dels ock till Förvärv av konst för statens
byggnader för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 1 800 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de under punkt 1 angivna
motionerna I: 60 och II: 80, i vilka motioner,
såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att medge statens konstråd att under
nästa budgetår beställa konst för
500 000 kronor utöver Kungl. Maj ds

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

förslag, d. v. s. för 2 500 000 kronor, avseende
inköp under budgetåret 1968/69.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:60 och 11:80, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att medge statens
konstråd att under budgetåret 1967/68
beställa konst för högst 2 000 000 kr.;

2. att riksdagen måtte till Förvärv av
konst för statens byggnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
1 800 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Bengtson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Mattsson, Gustafsson
i Skellefteå, Nelander, Tobé och
Sjönell, vilka ansett att utskottet under
1. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 60 och II: 80, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att medge statens
konstråd att under budgetåret 1967/68
beställa konst för högst 2 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vi skall nu behandla
frågan om förvärv av konst för statens
byggnader, alltså frågan om den konstnärliga
utsmyckningen av de statliga
byggnaderna. Det kan då vara skäl i
att påminna om att det blev ett mycket
positivt gensvar redan vid 1962 års
riksdag till förslaget om den s. k. enprocentsregeln,
men tyvärr har Kungl.
Maj :t inte vare sig i årets eller i de
tre närmast föregående årens budgetförslag
ansett sig kunna bereda utrymme
för denna regels förverkligande. Enligt
min uppfattning är det angeläget
att anslaget till förvärv av konst successivt
höjs, så att det snarast möjligt
uppgår till minst en procent av byggkostnaderna
för statens byggnader.

Förvärv av konst för statens byggnader

Statens konstråd har ansett att anslaget
etappvis bör höjas i riktning mot
tillämpning av enprocentsregeln. Konstrådet
begär en höjning av anslaget med
700 000 kronor för nästa budgetår. Kostnaderna
för statliga nybyggnader, som
anses böra få del av anslaget för konstförvärv,
beräknas för nästa budgetår
•till minst 800 miljoner kronor, och tilllämpning
av procentregeln skulle alltså
kosta 8 miljoner kronor.

Vi har inte sträckt oss så långt i våra
äskanden utan i stället i reservationen
begärt att Kungl. Maj :t skall få bemyndigande
att medge statens konstråd att
under budgetåret 1967/68 beställa konst
för högst 2,5 miljoner kronor.

Jag yrkar bifall till reservationen C
vid punkten 4 av herr Harry Carlsson
m. fl.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det kunde räcka med
att vid denna punkt instämma i vad
herr Källstad har sagt. Bara ett litet ord
vill jag tillägga. Vi vet alla hur värdefullt
det är att man, när det uppförs
statliga byggnader, också räknar med
behov av konstnärlig utsmyckning.

Om man när det byggs räknar med
en kostnad för utsmyckning och anslår
ett visst belopp härför och därmed får
en helhetsbild av den konstnärliga utsmyckningen,
så tror jag att det bästa
resultatet uppnås.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Beträffande statens inköp
av konst till byggnader har ju summorna
undan för undan ökats. Vid tidigare
budgetbehandling har man gått in
för ett system som innebär, att man dels
ger ett belopp och dels ett beställningsbemyndigande.
I år föreslås sålunda att
ett anslag anvisas på 1,8 milj. kronor
och att dessutom skall ges ett beställningsbemyndigande
på 2 miljoner
kronor. Detta torde komma att med -

7 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

föra stora möjligheter att förvärva konst
och därigenom också stödja de skapande
konstnärerna.

För min personliga del tycker jag,
herr talman, att det är mycket dumt att
i ett fall som detta låsa sig vid en viss
procentsats. Den konstnärliga utsmyckningen
bör kunna få belöpa sig till mer
eller mindre än en procent av den totala
byggnadskostnaden. Man skall inte
knyta kostnaden för den konstnärliga
utsmyckningen till denna utan till det
konstverk man önskar skaffa. Att stelbent
och slaviskt, punkt efter punkt,
binda sig till en viss procentsats resulterar
till slut i en politik som innebär
procentuella relationer som så småningom
knyts till nationalinkomsten.
Följer man slaviskt dessa procentuella
bindningar kan man till sist råka i en
situation där det inte finns utrymme
för några som helst nya initiativ på
andra områden.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
C); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
C) av herr Harry Carlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 65
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt B 5, s. 19
o. 20) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 2 800 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. väckt motion
(II: 56), i vilken hemställts att riksdagen
måtte besluta att höja biblioteksersättningens
grundbelopp från 6 till 10
öre för lån av rättsskyddat svenskt originalverk
och till 4 öre för lån av översatt
verk samt motsvarande höjning för
referensexemplar ävensom att motsvarande
uppräkning skedde av ifrågavarande
förslagsanslag.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 56, till Ersättning åt författare
m. fl. för utlåning av deras verk
genom bibliotek m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
2 800 000 kr.

Fredagen den 14 april 1967 Nr 20

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Arvidsort.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HECTOR (k):

Herr talman! I motionen 11:56 av
herr Hermansson m. fl. har hemställts
att riksdagen måtte besluta att höja biblioteksersättningens
grundbelopp från
6 till 10 öre för lån av rättsskyddat
svenskt originalverk och till 4 öre för
lån av översatt verk samt motsvarande
höjning av referensexemplar ävensom
att motsvarande uppräkning sker av
ifrågavarande förslagsanslag.

Den s. k. biblioteksersättningen är
väl till själva sin princip och karaktär
den anständigaste och mest logiska formen
för samhällelig ersättning till författarna.
Den är också mest förenlig
med författarskapets värdighet, då den
inte skall ha karaktären av en tillfällig,
godtycklig nådegåva. I detta system
ligger också en betoning av att kulturen
är en integrerad del av samhällslivet
och inte en lös bit ovanpå. Därför finns
alla skäl att lägga allt större vikt vid
denna form av ersättning. Detta har
dock inte skett. Inte nog med att själva
formen för ersättningens bestämmande
fortfarande står i strid med dess karaktär,
eftersom storleken av ersättningen
bestäms utan någon som helst förhandling
med den andra parten, utan dessutom
släpar själva beloppet efter i förhållande
till penningvärdets fall.

Det antyddes från flera håll i kammaren
vid förra årets behandling av
ärendet, att denna ersättning för att vara
värdebeständig i nuvarande läge borde
uppgå till 10 öre. Ersättningen höjdes
då med några öre, och man fick
uppfattningen att beloppet stegvis skulle
höjas tills eftersläpningen hade övervunnits.
Nu har det emellertid låst sig
igen, och utskottet avstyrker motionen
endast med erinran om att en viss höjning
genomfördes förra året. Bör författarna
då inte vara nöjda? En liten

slant extra fick de ju förra året. Nej,
det är de nog inte, och därför, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
motionen II: 56.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Med hänvisning till att
vi förra året gjorde vissa justeringar
och inte ansett det nödvändigt att göra
det även i år hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Herr AEVIDSON (s):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med att instämma med herr
Hector. Jag har i detta ärende otaliga
gånger tagit till orda i kammaren och
framfört principiella synpunkter på
biblioteksersättningen. Jag skall inte
upprepa vad jag sagt tidigare. Jag vill
bara understryka att det är fråga om
ersättningar, som beklagligtvis fastställs
utan förhandling. När det alltså
är fråga om ersättning, kan man inte
som utskottet har gjort hänvisa till att
det blev en höjning förra året. Vi hade
en stor lönestrid förra året. Om man
jämför författarna med t. ex. lärarna —
det ligger nära till hands att göra det
—• vilka senare fått en lönehöjning på
mellan 15 och 30 procent, så borde författarna
nu ha fått en motsvarande
höjning. Det skulle ha betytt en höjning
med 1 öre. Jag har inför nästa års budgetbehandling
velat markera detta men
har, herr talman, inte något yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 56; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 6—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

100 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Kungl. Biblioteket: Avlöningar

Punkten 12

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Stödet till stadsteatrar
och därmed likställda teatrar utgår med
belopp som fastställes efter prövning av
teater- och orkesterrådet. Rådet skall
vart tredje år ompröva grunderna för
statsbidraget, och det slutliga fastställandet
av detsamma sker på basis av
bokslut för det tredje spelåret. Ändring
av nuvarande bidrag kan alltså, som departementschefen
mycket riktigt påpekar,
ske först i nästa års budget. Detta
medför för de teatrar det är fråga om
högst avsevärda svårigheter, i synnerhet
då det gäller önskvärda utökningar
av verksamheten. De förhöjda bidragen
kommer litet för sent för att effektivt
kunna sättas in i förnyad verksamhet.

Här skulle man alltså kunna tänka sig
en reducerad periodisering, så att en
omprövning av statsbidraget sker vartannat
år. Utskottet vill emellertid inte
vara med om en ändring av det gällande
bidragssystemet redan innan den
första omprövningen kunnat göras, och
det är naturligtvis ett argument som i
vissa lägen är hållbart. Men om det är
så, att det system som används redan
nu visar sig mindre bra — och det kan
man väl konstatera —, är det då omöjligt
att omedelbart ändra detta? Utskottet
måste ha funderat på detta, och därför
vill jag fråga: Är det så att som utskottet
bedömer det, systemet med treårsperioder
tenderar att visa sig tillfredsställande,
eller är det bara på formella
grunder som man inte vill ta positiv
ställning till det förslag som har
framförts i motion nr 1:413 och 11:523
om en reducerad periodisering?

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Nordstrandli ställde
en fråga till mig som jag inte kan

svara på. Det är ju ganska orimligt att
begära att jag skall ge ett svar på huruvida
systemet med treåriga perioder på
detta område är tillfredsställande eller
ej, då vi för närvarande befinner oss i
första perioden och har ett år kvar på
densamma. Jag tycker nog att herr
Nordstrandli skall spara den frågan tills
vi har prövat systemet åtminstone under
en treårsperiod och har en hel treårsperiods
erfarenhet bakom oss, innan
han begär besked om hur man bedömer
det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag hade givetvis inte
tagit upp denna fråga, om jag inte redan
nu ansett mig kunna bedöma att
systemet kommer att slå fel. På längre
sikt kan jag ingenting säga, men inom
ramen för de närmaste åren tycker jag
att man kunde ha undersökt saken något
mera än vad som tydligen har varit
fallet.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! För att man nu skall
kunna ge ett omdöme om vad som sker
nästa år måste man i någon mån vara
i besittning av klärvoajanta egenskaper.
Sådana saknar vi i statsutskottet.
Vi är vana att bedöma på realia, och
därför spar vi vårt omdöme tills perioden
är slut.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 13—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Kungl. biblioteket: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I den punkt som vi nu

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 101

behandlar yttrar sig utskottet över två
likalydande motioner, 1:308 och 11:379,
i vilka vi motionärer hemställt att riksdagen
måtte besluta att fr. o. m. budgetåret
1967/68 inrätta en tjänst som assistent
i förslagsvis lönegrad A 15 vid
det i kungl. biblioteket ingående nationalfonoteket
samt att ställa erforderliga
medel till förfogande.

Nu är det kanske inte så många som
vet vad ett nationalfonotek är, och därför
skall jag här redogöra litet för fonotekets
verksamhet.

Nationalfonoteket är en nationell
samling ljudupptagningar av alla slag
— alltså till skillnad från ett diskotek,
som är en samling av enbart skivor.
Ljudarkivet är ett modernt och slagkraftigt
komplement vid undervisning
och forskning. Det är inte bara musikoch
teatermänniskor som har nytta av
fonoteket, utan det har alla som sysslar
med samhälls- och nutidshistoria. Även
naturvetare av olika slag har god hjälp
av de oersättliga hjälpmedel som skall
finnas i fonoteket. Inom fonotekets
verksamhetsram ryms också utarbetandet
av skivförteckningar, s. k. diskografer,
och överföring av fonografrullar
och vissa typer av grammofonskivor till
band.

Nationalfonoteket, som officiellt började
sin verksamhet 1962, är inrymt i
kungl. bibliotekets källare, och personalen
uppgår för närvarande till två
man, en tjänsteman och en arkivarbetare.
Någon möjlighet att med så knappa
personalresurser klara av arbetsuppgifterna
har man givetvis inte. På de senaste
fyra åren har fonotekets skivsamlingar
vuxit från omkring 8 000 till ungefär
42 000, och det är lätt att räkna ut
vad fonotekets föreståndare med en arkivarbetares
hjälp kan klara av: de
har inte möjlighet att hinna med något
annat än de rena löpande ärendena.
Alltjämt är 35 000 skivor okatalogiserade.
De är endast registrerade. Om fonoteket
också inte tog emot en enda skiva
till, skulle det ändå ta 30 år innan ka -

Kungl. biblioteket: Avlöningar

talogen kunde vara klar. Personalens
huvudsakliga sysselsättning för närvarande
är att i packlårar lägga ned det
material som fonoteket svämmar över
av.

Den lilla lokal fonoteket förfogar över
är på 60 kvadratmeter. Den är naturligtvis
alldeles för liten, speciellt som
den nu är upplagringsplats för en
mängd packlårar. När man nu har fått
ett nationalfonotek måste det vara på
tok att fonoteket inte ges bättre arbetsmöjligheter
och tillräckligt med personal,
så att det kan fylla sina uppgifter.

Utskottet skriver i sitt utlåtande över
motionerna att Kungl. Maj :ts förslag innebär
en uppräkning av anslaget till
kungl. biblioteket med 115 000 kronor
för en biblioteksassistent eller annan
biträdespersonal. Riksbibliotekarien begärde
i sina petita en intendenttjänst
till fonoteket, vilket departementschefen
avslog. Trots att fonoteket ligger under
kungl. biblioteket i dubbel bemärkelse
— dess lokaler utgöres av bibliotekets
gamla kolkällare — och är ett
bihang till biblioteket kan man inte därifrån
slussa över den för fonoteket erforderliga
personalen.

Jag har inte något yrkande, herr talman.
Men studerar man det tal som
ecklesiastikministern höll vid nationalfonotekets
invigning och i vilket han
bl. a. sade att tillkomsten av fonoteket
var ett initiativ för att förbättra servicen
för dagens och framtidens forskning
och studieliv, finner man det förvånande
att fonotekets verksamhet i
huvudsak på grund av personalbrist och
undermåliga lokaler skall bestå i att
man magasinerar inkommande material.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Inom utskottet har vi
bedömt denna fråga från utgångspunkten
av att till biblioteket ställs till för -

102 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Bidrag till studieförbund

fogande 115 000 kronor för ytterligare
personal. Vi har förutsatt att man inom
biblioteket använder medlen på de områden
där en personalförstärkning är
mest angelägen. Huruvida det är detta
eller något annat område kan vi inte
med bestämdhet uttala oss om. Dessutom
är det kanske mindre lämpligt att vi i
ett riksdagsbeslut säger, att det inom
en institution skall vara ny personal för
den eller den detaljen.

Jag tror, herr talman, att det är ändamålsenligast
att vi följer de traditioner
som tidigare varit bärande, och därför
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! När nationalfonoteket
tillskapades överförde man dit en bibliotekarie,
som är placerad i A 26. Därför
är det naturligtvis svårt att nu begära
denna tjänst. Men uppenbart är
att hur gärna kungl. biblioteket än skulle
vilja slussa över personal så finns
inga möjligheter till detta.

Med de nuvarande personalresurserna
fyller inte nationalfonoteket någon
som helst uppgift. Efter vad jag hört
får man kanske — hur välvilligt inställd
riksbibliotekarien än är till kravet
på ökad personal — svårigheter att
på ett tillfredsställande sätt sköta verksamheten.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 26—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Bidrag till studieförbund

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Här har vi kommit till
en punkt, där herr Lindholm inte behöver
förlora sig i klärvoajans. Det gäller
centrala bidrag till studieförbunden.

Studieförbunden får två slag av centrala
bidrag — ett till omkostnader för den
centrala organisationen och ett till den
pedagogiska verksamheten.

På senare tid har — och det är mycket
tacknämligt i och för sig — anslaget
till den pedagogiska verksamheten ökat
undan för undan, medan bidraget till
den centrala organisationen i stort sett
måst ligga stilla. Detta har kommit att
innebära att flera av studieförbunden,
även de allra största bland de 13 av
skolöverstyrelsen erkända, har råkat i
vissa svårigheter, när det gäller den
centrala organisationen, eftersom även
bidragen från studieförbundens medlemsorganisationer
tenderar att stagnera
eller t. o. m. minska.

Vi har nu i en motion anvisat en väg
att åtminstone temporärt komma ur denna
svårighet, nämligen att ur det pedagogiska
anslaget ta så mycket till organisationen
som behövs för att administrera
den pedagogiska verksamheten, ty
den administrerar sig naturligtvis inte
själv. Det är ett konstruktivt förslag
som man kan säga nej eller ja till —
men det bör ju finnas en motivering.
Utskottet skriver emellertid endast: »Det
i motionerna 1:215 och 11:275 framförda
förslaget är utskottet inte berett
att biträda.»

Ja, detta accepterar jag. Men varför
är utskottet inte berett att biträda förslaget?
År det inte ett gott förslag vi
framlagt? Man hade ju, om man inte
vela ta hänsyn till statsbudgeten, kunnat
begära en ökning av organisationsanslaget,
vilket har skett i en annan
motion. Man hesiterar dock för att göra
det ■— och jag tycker det är riktigt att
vara återhållsam härvidlag ■— men vi
anger en annan lösning som enligt mitt
förmenande är hygglig. År det ett dåligt
förslag?

Jag har inget yrkande, herr talman.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Eftersom herr Nordstrandh
inte ställde något yrkande be -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 103

gränsar jag mitt inlägg till en hemställan
om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 58

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder Kungl.

Maj :t hade (punkt 64, s. 91 o.
92) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 435 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Schött och Ottosson (1:552)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Björkman och Magnusson i
Borås (II: 682), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att
från anslaget B 68 under 8:e huvudtiteln
måtte utgå ett bidrag på 20 000 kronor
till Estniska representationen för
ordnande av estniska folkhögskolekurser.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 552 och II: 682, till Bidrag
till speciella folkbildningsåtgärder
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 435 000 kr.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:552 och 11:682, till
Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 455 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Många av de motioner
som behandlas fr. o. m. punkten 58 i
utskottets utlåtande är gamla bekanta
från tidigare år. Men just under punkten
58 finns ett förslag som verkligen är
helt nytt. Och även om tiden går, herr
talman, liksom tåg och flygplan, kan jag
inte lova att fatta mig lika föredömligt
kort som de närmast föregående talarna
utan måste be att något närmare få
utveckla vad som ligger bakom motionen
II: 682. Så särskilt långrandig skall
jag emellertid inte bli.

Som kammarens ledamöter väl vet
utgår sedan år 1954 statsbidrag till främjande
av ungdomsverksamhet i olika
former. Bland ifrågavarande ungdomsgrupper
ingår sedan länge barn till flyktingar
och invandrare, alltså nya grupper
som under tiden efter andra världskriget
blivit bofasta här i landet och
erhållit svenskt medborgarskap. En av
dessa minoritetsgrupper är den estniska,
som omfattar cirka 19 000 personer. De
har visat ett starkt samhällsintresse och
har väl assimilerats i det svenska samhället,
där de gjort betydande insatser
på många arbetsfält. De har i allmänna
val 1956 grundat en institution, Esternas
representation. Ingen annan estnisk
sammanslutning —- de är många — har i
lika hög grad sökt och funnit förankring
hos den estniska befolkningsgruppen
som helhet.

I valet 1956 deltog över 5 000 väljare.
Nya val hölls 1959, 1962 och 1966. Genom
att alla i Sverige bosatta ester som
fyllt 20 år är röstberättigade och kan
deltaga i dessa val är rösträtten icke
beroende av medlemskap i någon estnisk
organisation. Representationen företräder
olika meningsriktningar men
partilistor förekommer inte utan valen
sker mellan individuellt uppställda kandidater
till Esternas representation,
som består av 100 delegater.

Ett särskilt intresse har denna estniska
representation ägnat kulturell och
ungdomsvårdande verksamhet. Den se -

104 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder

nare bedrivs bl. a. genom styrelsen för
Estniska folkhögskolan. I nio år har
denna folkhögskola varje sommar anordnat
en treveckorskurs för aktiv estnisk
ungdom i syfte att dels ge denna
ungdom en grundlig insyn i den svenska
demokratin, dels förmedla kunskap och
information i speciella estniska ämnen:
estniska språket, historia, geografi, litteraturhistoria,
samhällskunskap, kulturhistoria,
konst, musik, sång och folkdans.
Kursen står öppen för ungdom
mellan 17 och 35 år och som lärare och
föreläsare har engagerats bland andra
yngre estniska akademiker.

Ingen av dessa lärare har hittills erhållit
någon ersättning vare sig för utförd
prestation eller för resekostnader.
Mindre bemedlade deltagare har erhållit
blygsamma stipendier som Representationen
och några äldre estniska
studentorganisationer ställt till förfogande.
Som komplement till sommarkurser
har ordnats vinterkurser i Stockholm
i studiecirkelform, vilka främst
bevistats av studerande ungdom. I andra
större städer, där det finns mera betydande
inslag av ester, har ordnats föredrag
och diskussioner. Esterna har sålunda
själva startat och drivit denna
folkhögskoleverksamhet i nio år utan
något stöd från stat eller kommun. Bland
esterna själva betraktas dessa kurser
som det hittills bästa resultatet av ungdomsarbetet.
Många inom högerpartiet
har ansett denna verksamhet vara väl
förtjiint av ett ekonomiskt handtag. Vi
har dock nöjt oss med att hemställa om
ett anslag på 20 000 kronor. Utskottsmajoriteten
har avstyrkt vår blygsamma
begäran utan annan motivering än att
utskottet, som det står, »för egen del ej
är berett biträda detta förslag». Herr
talman! Nog är statsutskottet känt för
att vara mästerligt när det gäller korta
formuleringar, men denna är verkligen
lapidarisk. Mycket kortare kan det näppeligen
vara. Möjligen skulle man kunna
utelämna orden »för egen del». Har
dessa inte någon för andra ledamöter

förborgad särskild innebörd, så hade
meningen kunnat bli ännu litet kortare.

Jag tycker verkligen att det är beklagligt
att utskottsmajoriteten inte kunnat
sträcka sig så långt som till att ge
esterna detta lilla erkännande för den
samhällsgagnande gärning de utför. Utskottets
borgerliga ledamöter har haft
en annan uppfattning och vill gärna
ge uttryck för sin uppskattning genom
att tillstyrka detta anslag på 20 000
kronor.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen vid
punkt 58 av herr Harry Carlsson m. fl.

Jag har haft ett litet samtal med herr
talmannen, och med hans tillstånd skall
jag i ett sammanhang ta upp de andra
punkterna eftersom jag där skall bli
nästan lapidarisk.

Vad giiller punkt 62 har vi från liögerhåll
följt våra traditioner och föreslagit
medel för en särskild tjänst som
estnisk ungdomsinstruktör. Utskottet
har avstyrkt motionerna under åberopande
av att 1962 års ungdomsutredning
inom kort väntas presentera ett
förslag. Vi har funnit oss i detta. Skulle
dessa frågor inte tas upp i det kommande
betänkandet får vi återkomma.

På de övriga punkterna har jag mycket
litet att tillägga. Som jag nyss sade
har vi också på en annan punkt fullföljt
vår traditionella linje att statsbidrag
inte skall utgå till politiska partier
och som konsekvens därav icke
heller till de politiska ungdomsorganisationerna,
vare sig till utbildning av
ungdomsledare eller till den centrala
verksamheten. Detta har vi diskuterat
så många gånger här i kammaren att jag
skall avstå från att upprepa argumenten
för vår ståndpunkt. Det lär inte
vara möjligt att övertyga majoriteten
om riktigheten i vår principiella uppfattning,
lika litet som majoriteten kan
övertyga oss om att vi har fel. Vi har
uppenbarligen olika grundsyn på dessa
statsbidrag.

Under punkt 62 har de borgerliga

Fredagen den 14 april 19G7

Nr 20 105

ledamöterna enats om en höjning av
anslaget med 45 000 kronor för bidrag
till Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen.
Denna punkt kommer att närmare
utvecklas av andra talare. Jag
återkommer alltså, herr talman, med
yrkanden under de särskilda punkterna
när dessa föredras.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Ibland önskar man få
utlåtanden skrivna så koncentrerat som
möjligt, men när vi följer denna bruksanvisning
får vi anmärkning för att
ha varit alltför kortfattade i vår skrivning.
Vi har ju den pressen på oss att
vi bör begränsa kostnaderna för riksdagstrycket
så mycket som möjligt, och
därför har vi på olika punkter format
satserna i synnerligen koncentrerad
form. Nu förordas att speciella anslag
skall beviljas esterna så att de skall
kunna bevara sin kulturella egenart i
framtiden. Då kan precis samma argument
anföras för en rad andra folkslag
som är representerade inom Sveriges
gränser. De är greker, jugoslaver, italienare,
för att inte tala om våra nordiska
grannar: finnar, norrmän och
danskar. Jag tror inte att det vore lämpligt
att vi börjar satsa på särskilda folkliögskolekurser
för att dessa skall få
tillfälle att bevara sin speciella egenart.
Om man skulle gå på denna motion,
bleve det en viss diskriminering av de
andra nationaliteterna, därest dessa inte
finge lika behandling, eftersom de, såvitt
man kan förstå, också på sina
områden gör en betydelsefull insats
i Sverige.

Vi har sedan den gamla diskussionsfrågan
om huruvida de politiska ungdomsorganisationerna
skall få stöd eller
ej. Jag har kvar min uppfattning från
tidigare diskussioner. Jag kan omöjligen
förstå varför man i högerlägret
ovillkorligen skall diskriminera den politiska
verksamheten, ty högerns yrkande
innebär i sak att man betraktar den

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder

politiska ungdomsrörelsens verksamhet
som något mindervärdigt och inte förtjänt
av ett samhälleligt stöd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Om inte utskottets talesman
hade provocerat mig, skulle jag inte
ha yttrat mig på denna punkt, men
när herr Lindholm i detta sammanhang
talar om att man skall hålla sig kort
i utskottsutlåtandet för att därmed begränsa
tryckerikostnaderna, måste jag
säga några ord.

Så mycket dyrbarare hade ett längre
uttalande inte blivit. Det kunde för övrigt
ha varit rätt intressant för esterna,
om vi i utskottsutlåtandet hade fått den
motivering som herr Lindholm nu gav
med hänvisning till jugoslaver, turkar,
spanjorer, italienare och många andra.
Om herr Lindholm hade deltagit i Nordiska
rådets session i Helsingfors skulle
han ha fått höra vilka speciella åtgärder
vi redan har vidtagit och kommer
att vidtaga för den finskspråkiga
minoriteten i detta land. Esterna har
dock varit här i tjugo år och bedrivit
denna verksamhet under lång tid. Jag
tycker inte alls att det hade varit underligt
om vi hade givit esterna det
handtag som ett bidrag enligt vårt förslag
hade inneburit.

Beträffande diskrimineringen av de
politiska ungdomsorganisationerna
framför herr Lindholm ungefär samma
argument som framfördes förra året. Det
hjälper inte hur mycket vi argumenterar
och motargumenterar, vi kan ändå
inte övertyga varandra. Jag anser inte
att det är fråga om någon diskriminering;
jag anser endast att man inte bör
ge statsanslag till politiska partier. Jag
tycker att de är likvärdiga med andra
organisationer men att det är principiellt
felaktigt att staten anslår pengar
till politiska partier och så att säga
sanktionerar de partier som redan finns
medan andra partier inte skall kunna få

106 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Utbildning av ungdomsledare

någonting. Jag kan inte ändra uppfattning
på den punkten.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Nog blir det väl ändå
•en diskriminering? Herr Björkman säger
att han anser att de politiska ungdomsorganisationerna
är likvärdiga med
andra ungdomsorganisationer, och de
andra ungdomsorganisationerna är herr
Björkman beredd att ge ett samhälleligt
stöd emedan de har en betydelsefull
uppgift att fylla bland Sveriges ungdom.
Argumenteringen håller inte, herr
Björkman!

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen E);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
58 :o) i utskottets utlåtande nr 52, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
E) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 59

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj :t hade (punkt B 66, s. 92
o. 93) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Harald Pettersson (1:147) och den
andra inom andra kammaren av herr
Boo in. fl. (11:182), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr;

dels en inom andra kammaren av
herr Westberg in. fl. väckt motion (II:
127), i vilken motion hemställts att riksdagen
måtte till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 2 600 000
kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (1:217) och den
andra inom andra kammaren av hem
Björkman och fru Kristensson (II: 271),

1 vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte a) hos Kungl. Maj:t anhålla
att statsbidrag icke skulle utgå till utbildning
av ungdomsledare för politiska
organisationer samt b) till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av

2 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:147 och 11:182,
1:217 och 11:271 samt 11:127, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kr.

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 107

Reservationer liade avgivits

1) av herrar Harry Carlsson, Bengtson,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå, Nelander,
Tobé och Sjönell, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen II: 127 ävensom med avslag
å motionerna 1:147 och 11:182
samt 1:217 och 11:271, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
2 600 000 kr.;

2) av herrar Ottosson, W allmark,
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:217 och 11:271 samt
motionen II: 127 ävensom med avslag
å motionerna I: 147 och II: 182, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 2 300 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WESTBERG (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
anslaget till utbildning av ungdomsledare.
I det sammanhanget har
jag tillsammans med två andra ledamöter
i denna kammare väckt en motion,
nr 127, med hemställan att riksdagen
måtte höja anslaget till denna utbildning
med 100 000 kronor.

Anslaget till detta ändamål har varit
oförändrat — ja, faktiskt reducerats
-—• i jämförelse med budgetåret
1965/66, trots avsevärt ökade kostnader
för de regionala och centrala kurser
som anordnas med bidrag från
denna anslagspost och trots att vi vid
förra årets riksdag beslöt att utöka
antalet bidragsberättigade organisationer
med ytterligare sex stycken. Detta
innebär att det reducerade beloppet
måste fördelas på flera organisationer,
och således innebär Kungl. Maj ds för -

utbildning av ungdomsledare

slag en avsevärd reducering av stödet
till ungdomsledarutbildningen.

Detta föreslås i en tid då ungdomsproblemen
bränner som knappast någon
gång tidigare och då kravet på ungdomsarbetets
kvalitet och mångsidighet
är i ständigt stigande. Jag behöver
inte ta några exempel. Yi vet allesammans
vilket tillstånd som för närvarande
råder på ungdomsfronten.

Det var också i medvetande om behovet
av samhällets stöd till det värdefulla
arbete som ungdomsorganisationerna
bedriver som vi häromåret beslöt att
statligt bidrag skulle utgå till dessa.
Även de politiska organisationerna var
inbegripna, och jag anser för min del
att de ingalunda bör ställas åt sidan.

Skall samhällets åtgärder få avsedd
effekt, måste vi även lämna ett ordentligt
stöd till ledarutbildningen. Vi vet
alla att den frivilliga ungdomsverksamheten
står och faller med tillgången på
goda ledare. Jag vill gärna i detta sammanhang
ge uttryck för stor uppskattning
av de många tusen ledare som år
efter år kämpar i denna krävande uppgift,
ofta under ekonomiskt besvärliga
förhållanden och utan att själva erhålla
någon annan ersättning än tillfredsställelsen
att få vara de unga till hjälp.

Vi vet också att kraven på ungdomsarbetets
kvalitet och mångsidighet
växer. Många ungdomsledare känner
behov av vidgad utbildning, och luckorna
efter dem som lämnar ledargärningen
måste fyllas. Det är därför synnerligen
angeläget att vi ger ett ökat
stöd till denna utbildning.

Skolöverstyrelsen har föreslagit en
ökning med 220 000 kronor men då beräknat
en ytterligare ökning av antalet
bidragsberättigade organisationer.
Med hänsyn till det ekonomiska läget
har vi stannat vid en höjning med
100 000 kronor, men inte ens detta har
utskottsmajoriteten velat tillstyrka. Man
hänvisar till att 1962 års ungdomsutredning
inom kort kommer att avge sitt
slutbetänkande, vilket även säges be -

108 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Utbildning av ungdomsledare

handla utformningen och omfattningen
av statens stöd till ungdomsledarutbildningen.
Detta gör man trots att man
vet att proposition med anledning av
utredningens resultat kan föreläggas
riksdagen tidigast år 1968 och sålunda
inte kan påverka anslaget för det budgetår
vi nu behandlar. Enligt min mening
kan utredningen därför inte åberopas
som skäl mot en höjning för det
budgetår som börjar den 1 juli 1967.

Herr talman! Det är min livliga förhoppning
att riksdagen i denna fråga
skall följa reservanterna i utskottet. Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
Fl, som är fogad till denna punkt.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Under punkt 60 är de
borgerliga ledamöterna i utskottet eniga
om att föreslå en höjning av anslaget
Utbildning av ungdomsledare med
100 000 kronor. Detta yrkande ingår i
både reservationen F 1 och reservationen
F2; då vi samtidigt yrkat avslag
på bidrag till de politiska ungdomsorganisationerna
bar vi emellertid en egen
reservation.

Jag vill meddela kammaren, att om
vårt förslag i reservation F 2 av herr
Ottosson m. fl. i en eventuell förberedande
votering blir utslaget, så ser vi
oss föranlåtna att i en eventuell ny votering
mellan utskottets hemställan och
reservation F 1 avstå från att rösta, då
vi eljest kunde dra på oss en utgift på
300 000 kronor utöver det förslag vi har.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Under denna och de
närmaste punkterna kommer en del
ungdomsfrågor att behandlas.

Inom utskottet har vi mycket ingående
diskuterat denna sak, och jag
vågar säga att vi ställer oss mycket positiva
till ett samhälleligt handtag åt
ungdomen — det är ju dagens ungdom
som i morgon skall fortsätta vårt arbete
på olika verksamhetsområden i vårt
samhälle. Att vi nu har avstyrkt samt -

liga motioner har samband med att
1962 års ungdomsutredning, som har
hela denna problematik till prövning,
inom kort beräknas avlämna sitt betänkande.
Vi tycker för vår del att det
är bättre att få ett samlat grepp över
hela ungdomsproblematiken sådan den
enligt vår förhoppning kommer att presenteras
av denna ungdomsutredning.

Under sådana förhållanden har vi
inte velat avvika från Kungl. Maj :ts förslag
på denna och en rad följande
punkter. Det är också med den motiveringen
som utskottet avstyrker i ärendet
väckta motioner.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Det utvecklingssamhälle
som vi lever i ställer ständigt människorna
i nya situationer. Det gäller inte
minst ungdomen. Åtskilliga redovisningar
vittnar också om att problem på
detta område inte saknas. I ett sådant
läge är det utomordentligt viktigt att
samhället inte är overksamt utan ger
det stöd och den uppmuntran till positiva
och värdefulla insatser som kan
ges. En sådan väg till ungdomen och
för ungdomen går över dess egna organisationer;
det är angeläget att dessa
organisationer får möjligheter att arbeta.

Inom de ideella ungdomsorganisationerna
bedrives en fostrande verksamhet
av stor omfattning och med aktningsvärt
innehåll. Organisationerna
har vid sidan av hem och skola de
bästa förutsättningar att vara till hjälp
för att ungdomarna skall kunna växa
in i samhällsgemenskapen och få en
positiv inställning till samhällsarbetet.
Det skulle vara allvarligt om den kraftkälla
som de frivilliga ungdomsorganisationerna
i detta avseende utgör skulle
försvagas. Så kan ske om inte de elementära
resurser ställs till deras förfogande
som behövs för att utveckla
verksamheten. Till de mest väsentliga

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 109

åtgärderna hör att åstadkomma en betydligt
utökad ledarutbildning. Det
ställs större krav på en ungdomsledare
i dag än kanske tidigare. Om resultat
skall uppnås i arbetet, måste en ungdomsledare
också vara utbildad för sin
uppgift. Jag tror inte att det är någon
överdrift att påstå att mycket av organisationernas
möjligheter för framtiden
är beroende av hur ledarfrågan kan lösas.
Detta tycker jag på ett alldeles påtagligt
sätt har uppmärksammats av organisationerna
själva genom deras satsning
på att skola ledare, vilket också
framgår av de anmälningar som är
gjorda om planerad verksamhet för
nästa år.

Ett sextiotal organisationer har redovisat
ett utbildningsprogram, som enligt
nuvarande grunder för statsbidrag
skulle kräva cirka 11,8 miljoner kronor.
Samtidigt har departementschefen föreslagit
ett oförändrat statsbidrag på 2,5
miljoner kronor vilket också tillstyrkts
av utskottets majoritet. Anledningen till
detta förslag är, såsom tidigare i dag
har redovisats, att man vill invänta resultatet
av 1962 års ungdomsutredning.

Självfallet bör man i princip inte
fastslägga nya riktlinjer i ett läge när
en utredning pågår och snart väntas
framlägga sitt betänkande. Men det vore
skäligt att få en uppräkning som åtminstone
täckte in något av det växande
behovet, allra helst som utrednigens
slutbetänkande tydligen alltfort
låter vänta på sig.

Vi har i motion II: 182 föreslagit en
uppräkning av anslaget med 500 000
kronor. Det är anledning att beklaga
att önskemålet om denna som man tycker
blygsamma höjning inte kunnat föranleda
ett positivt ställningstagande.
Jag tycker att någon höjning borde ha
kunnat göras med häsyn till penningvärdeförsämringen
och de ständigt
ökande kostnaderna.

Det skulle vara beklagligt om den
Icraftkälla som ungdomsorganisationerna
utgör skulle raseras under det att

Utbildning av ungdomsledare

man väntar på ett bättre stöd från samhället.

Vid denna punkt har också fogats en
reservation från högerhåll. Herr Björkman
har på sitt vanliga sätt argumenterat
för sin principiella inställning i
denna fråga. Jag har lika litet som tidigare
anledning att i år gå in i polemik
med herr Björkman. Jag vill bara konstatera
att herr Björkman troligtvis
även i sitt parti blir alltmera ensam i
sin benhårda fasthållning vid att de
politiska ungdomsorganisationerna inte
skall få del av samhällets stöd.

Man kan ju inte komma ifrån att det
arbete som bedrivs av de politiska ungdomsorganisationerna
är utomordentligt
värdefullt i en demokratisk stat som
vill ha kunniga och i samhällsfrågor
väl initierade medborgare. Tillräckliga
resurser till de politiska ungdomsorganisationerna
är en bra garanti för det.

Med anförande av dessa synpunkter
har jag i korthet velat understryka nödvändigheten
av ökat stöd till ungdomsledarutbildning,
vilken är mycket viktig
för den ideella ungdomsverksamheten,
en verksamhet som samhället inte
har råd att undvara.

För att i någon mån ge uttryck för
min principiella syn på frågan och min
önskan om en uppräkning av anslaget
till ungdomsledarutbildning ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motionerna
I: 147 och II: 182.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Om herr Boo tror att
jag är ensam om min, som han kallar
det, benhårda uppfattning, vill jag råda
herr Boo att vänta på voteringen och se
på siffrorna. Om herr Boo sedan också
räknar med de högermän som är utkvittade
blir resultatet riktigt.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Vi väntar säkert alla
med mycket stora förväntningar på 1962
års ungdomsutrednings betänkande.

Det förefaller mig emellertid mycket

no Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Utbildning av ungdomsledare

egendomligt att man vill ta dröjsmålet
med framläggandet av utredningsresultatet
som förevändning för ett avslag på
motionen om höjning av det ifrågavarande
anslaget. Det synes mig märkligt
att man bara därför att detta betänkande
låtit vänta på sig skall låta bidraget
urholkas. Kan det vara sakligt riktigt att
göra på det sättet? Enligt min mening
kan det knappast vara det, ty vi får
komma ihåg att det också på det här
området skett väsentliga kostnadsökningar.
Samma verksamhetsram drar i
dag betydligt högre kostnader än för
ett par år sedan. Vidare har antalet anslagsberättigade
organisationer ökat
med sex, så att anslaget måste nu delas
upp på flera.

Det är alltså två faktorer som medverkar
till att bidraget urholkas, och jag
kan inte anse det vara riktigt i en tid,
då ungdomsfrågorna bränner som aldrig
förr — som jag uttryckte det tidigare
— att låta något sådant ske. Jag finner
det ytterst angeläget att den i motionen
föreslagna höjningen, vilken också förordas
av reservanterna, bifalles.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om att samhället bör stödja
ungdomsorganisationerna med hänsyn
till den betydelsefulla uppgift de har
bland ungdomen. Men såsom jag tidigare
anfört beräknas 1962 års ungdomsutredning
inom kort avlämna ett betänkande
där den enligt direktiven tagit
upp ungdomsfrågorna i hela deras vidd.
Då är det väl ändå klokt att vänta och
se vad det innehåller och om det ger
nya och vidgade synpunkter på ungdomsproblemen.

Jag tycker att herr Westberg skulle
lyssna litet grand till sin partiledare.
Denne brukar ju, när vi diskuterar olika
problem, alltid klaga över att det inte
blir ett samlat grepp, som han uttrycker
det. I detta fall kan den önskan han har
om ett samlat grepp bli en realitet, och
då tycker jag att herr Westberg skall

nöja sig med det, ty vi bör väl ändå se
alla aspekter på frågan innan vi kör
vidare. Sedan kan man naturligtvis
här som på andra punkter hävda att det
blir en standardsänkning genom att anslaget
inte höjs så eller så mycket. Det
är inte någon tvekan om att vi på åtskilliga
punkter i statsverkspropositionen
skulle kunna höja med avsevärda
belopp och förbruka dem, men det är ju
så att skall man försöka hålla ihop budgeten,
får man se till att de olika delposterna
inte springer i väg på ett sätt
som slutligen spränger den totala ramen
för budgeten.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag delar visst herr
Lindholms uppfattning att vi behöver
ett samlat grepp på detta problemkomplex.
Det trodde jag att jag hade sagt
tydligt nog. Jag sade att vi emotser allesamman
med mycket stora förväntningar
utredningens betänkande. Men
såvitt jag kan finna utesluter ingalunda
denna motion och den föreslagna uppräkningen
av anslaget ett sådant samlat
grepp när utredningsresultatet föreligger.
Jag tror att det är omöjligt att på
sakliga grunder hävda att denna relativt
måttliga uppräkning skulle hindra
ett samlat grepp på denna problematik.
Jag tror mycket väl att vi kan höja anslaget
i enlighet med vad som föreslagits
i motionen och ändå göra detta
samlade grepp när den tiden kommer.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2 :o)
bifall till reservationen Fl) av herr
Harry Carlsson m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
F 2) av herr Ottosson in. fl.;
samt 4:o) bifall till motionerna 1:147
och II: 182; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 111

ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Björkman votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition i den
förberedande voteringen antagits den
under 3:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 60 :o) i statsutskottets utlåtande
nr 52 antager reservationen
F 1) av herr Harry Carlsson m. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen F 2) av herr Ottosson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 67 ja och 32 nej, varjämte 88
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
60 :o) i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
F 1) av herr Harry Carlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Westberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 61 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få meddela
att jag röstade »avstår» men att voteringstavlan
markerade »nej».

Punkten 61

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet Sedan

punkten föredragits yttrade:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Fritidsgruppen är ett
bra instrument för att nå ungdomar i
låga åldersgrupper. Detta bör utnyttjas.
Det måste vara riktigt att fånga in ungdomarna
till organiserad gruppverksamhet,
innan de suges in i gäng och
gruppbildningar utanför hemmets, skolans
och ungdomsorganisationernas inflytande
och ledning. Erfarenheterna visar
även att det är lätt att nå ungdomar
i allt lägre åldrar för positiva aktiviteter
inom fritidsgruppens ram.

Den nedre åldersgräns för deltagande

112 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Bidrag- till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

i statsbidragsberättigad fritidsgrupp
som för närvarande gäller — 12 år —-måste anses vara alltför hög. Redan nu
redovisar många fritidsgrupper yngre
deltagare, 10—11-åringar, och det skapar
onekligen en viss irritation samt
ekonomisk belastning för gruppen att
inte statsbidrag utgår till de kostnader
gruppen har för dessa ungdomar. Av
den anledningen har många kommuner
beslutat komplettera de statliga bestämmelserna
och fyller ut de uteblivna statliga
bidragen när det gäller dessa ungdomar.
I och för sig är det tacknämligt,
men man bör självklart eftersträva en
större likformighet på detta område.

Vi har från vårt håll under en rad
av år påyrkat en sänkning av åldersgränsen
för deltagande i statsbidragsberättigad
fritidsgrupp till 10 år. Förr
om åren har vederbörande utskott avstyrkt,
med motivering att man vill invänta
förslagen från 1962 års ungdomsutredning.
I år har emellertid utskottet
gjort ett principiellt ställningstagande
och yttrar att skäl talar för en viss justering
av den nedre åldersgränsen.
Självfallet noterar jag detta med stor
tillfredsställelse. Jag vill också hoppas
att riksdagen redan nästa år får förslag
om en sänkning av den nedre åldersgränsen
för rätt till statsbidrag i
fritidsgrupp.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är likadant här som
på tidigare punkter, alt vi avvaktar resultat
av pågående utredningar. Med
hänvisning härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 62

Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 68, s. 94

o. 95) föreslagit riksdagen att till detta

ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 4 366 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner (I: 10) och den andra
inom andra kammaren av fru Ryding
in. fl. (11:14);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:216) och den andra inom
andra kammaren av herr Björkman
och fru Kristensson (11:270), i vilka
motioner hemställts att riksdagen måtte
besluta 1. att statsbidrag ej måtte utgå
till politiska organisationer samt 2. att
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 3 716 000
kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomqnist in. fl. (1:297) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kelander in. fl. (II: 390), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
bevilja Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen
(FKS och FKG) ett anslag av
sammanlagt 45 000 kr. samt att i anledning
därav till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1967/68 anvisa ett anslag av
4 411 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Yngve Nilsson och Blomquist
(1:304) och den andra inom andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
in. fl. (11:388).

Utskottet hemställde,

1. att motionerna I: 10 och II: 14, såvitt
nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna 1:304 och 11:388
icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att motionerna 1:297 och 11:390,
i vad de avsåge att statsbidrag skulle

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 113

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

utgå till Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen,
icke måtte av riksdagen bifallas;

4. att motionerna I: 216 och II: 270, i
vad de avsåge att statsbidrag icke skulle
utgå till politiska ungdomsorganisationer,
icke måtte av riksdagen bifallas;

ö. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:297 och 11:390 samt
I: 216 och II: 270, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 4 366 000
kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande statsbidrag till Sveriges
fria kristliga studentförening och
Fria kristliga gymnasiströrelsen av herrar
Harry Carlsson, Bengtson, Ottosson,
Waltmark, Åkerlund, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Bohman, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Helander,
Björkman, Tobé och Sjönell, vilka ansett
att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 297 och II: 390, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag skulle
utgå till Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen; 2)

beträffande statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer av herrar
Ottosson, Wallmark, Bohman och Björkman,
vilka ansett att utskottet under 4.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 216 och II: 270, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag icke
skulle utgå till politiska ungdomsorganisationer; 3)

beträffande medelsanvisningen

a) av herrar Harry Carlsson, Bengtson,
Ottosson, Wallmark, Åkerlund,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson, Bohman,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Björkman, Tobé och Sjönell,
vilka — under förutsättning av bifall till
8 — Andra kammarens protokoll 1967. H

reservationen 1) — ansett att utskottet
under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:297 och 11:390
samt med avslag å motionerna 1:216
och II: 270, samtliga motioner såvitt de
avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 4 411 000 kr.;

b) av herrar Ottosson, Wallmark,
Bohman och Björkman, vilka — under
förutsättning av bifall till reservationerna
1) och 2) — ansett att utskottet
under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:216 och 11:270
samt I: 297 och II: 390, samtliga motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 3 761 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Under punkt 62 i statsutskottets
utlåtande nr 52 behandlas
bidragen till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet. Det är ett 40-tal
organisationer som för närvarande får
dylika bidrag enligt de av riksdagen
beslutade grunderna. Bidrag utgår dels
som ett grundbidrag på 20 000 kronor,
dels som ett instruktionsbidrag vars
storlek är beroende av antalet medlemmar
i ungdomsorganisationen, och dels
som ett rörligt bidrag, beroende av antalet
lokalavdelningar i organisationen
och med varierande belopp. De förbättrade
bidragsgrunder som skolöverstyrelsen
föreslog redan i fjol har ecklesiastikministern
inte tagit ställning till.

I statsverkspropositionens bilaga nr
10 redovisas de av skolöverstyrelsen till
erhållande av bidrag föreslagna nya organisationerna.
Liksom i fjol finns
20

114 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

bland dessa Sveriges kristliga studentförening,
FKS, och Fria kristliga gymnasiströrelsen,
FKG. För dessa båda som
till gagnet är en organisation har vi
från riksdagens kristna grupp med anslutning
från riksdagens samtliga partier
lagt fram motion II: 390, i vilken
yrkas ett bidrag av sammanlagt 45 000
kronor.

Utskottsmajoriteten vill på grund av
pågående ungdomsutredning inte utvidga
kretsen av bidragsberättigade organisationer.
Härtill är att säga, att varken
skolöverstyrelsen eller vi motionärer
förmenar att det i nuvarande läge
kan bli tal om en nedskärning av bidragen
till ungdomsorganisationerna.
Röstsiffrorna för detta ärende, som vi
behandlade i samma form i fjol, låg
för övrigt mycket nära varandra, d. v. s.
104 mot 102 i denna kammare. FKSoch
FKG-organisationerna verkar inom
40 lokalavdelningar i sex distriktssammanslutningar
och räknar 3 300 medlemmar
i åldern 12—25 år. Det bör påpekas
att inflytelseområdet för rörelsen
är betydligt större än dessa medlemssiffror
antyder. Det öppna ungdomsarbetets
princip har länge legat till grund
för rörelsens verksamhet.

De båda sektionerna är genom sina
stadgar och sin organisationsplan intimt
förbundna med varandra. Man har
gemensamt kansli och gemensam generalsekreterare.
Två sekreterare arbetar
i FKG:s tjänst, och för dessa har Sveriges
frikyrkoråd lovat svara, dock endast
t. o. m. innevarande år.

För den centrala ledningen samt för
resekostnader och övriga driftkostnader
är organisationen helt beroende av
frivilliga gåvor. Utan ytterligare resurser
är det svårt att vidmakthålla verksamhetens
nuvarande omfattning och
än svårare att bygga ut arbetet i takt
med utbildningssamhällets expansion.

FKG är som sagt öppen för alla oavsett
anslutning eller livsåskådning. Naturligtvis
har särskilt gymnasisterna ett
stort behov av debatt. Nära nog alla si -

dor av mänskligt liv lägges under ung
debattvilja, synas, kommenteras, antas
eller avfärdas. De bidrag till en idédebatt
som här ges hoppas vi skall hjälpa
den enskilde att ta rätt ställning när
det gäller värdena i livet.

Kyrkliga gymnasiströrelsen har sedan
länge åtnjutit sådant anslag. Vi
föreslår i motionen att organisationen
beviljas ett instruktionsbidrag, avsett
för generalsekreterarens lön, ett grundbidrag
om 20 000 kronor avsett till förstärkning
av organisationens allsidiga
verksamhet samt ett rörligt bidrag om
5 000 kronor avsett för förstärkning av
organisationens kontakt med sina lokalavdelningar,
i allt sålunda 45 000
kronor. Med sin kvalificerade och gränsöverskridande
verksamhet framstår denna
organisation som i ovanligt hög grad
präglad av den fostran till demokrati
som är en av huvudmotiveringarna för
bidragsgivande till ungdomsorganisationerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
vid punkten 62 fogade reservationerna
1 och 3 a av herr Harry Carlsson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och Keijer (båda fp).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Under åberopande av
vad jag tidigare framhållit under punkten
62 ber jag att få yrka bifall till
reservationerna G 2 och G 3 b.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Av propositionen framgår
att man för närvarande arbetar med
en omprövning av frågan vilka organisationer
som skall beviljas stöd på de
grunder som gäller, och därtill kommer
pågående utredningar på dessa områden.
Under sådana förhållanden har vi
på utskottsmajoritetens sida inte velat
gå utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit
utan i avbidan på resultatet av dessa
prövningar föreslår vi oförändrat antal.

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 115

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Jag ber, lierr talman, att med stöd av
detta få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
G 1); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 :o) mom. 3) i utskottets utlåtande nr
52, röstar

Ja}

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
G 1) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 90 ja och 89 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen G 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 :o) mom. 4) i utskottets utlåtande nr
52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
G 2) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 153 ja och 25 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 63 och 64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet

Kungl. Maj :t hade (punkt B 71, s. 97—-99) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 1 540 000 kr.

116 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Bidrag till de handikappades kulturella

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Dahlén (1:211) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Ohlin och Hedlund (11:276), i
vilka motioner, såvitt nu var i fråga,
hemställts att riksdagen måtte 1) anslå
35 000 kr. utöver Kungl. Maj :ts förslag
för framställning av en lärobok i åtbördsspråket
för döva, 2) anslå 52 000
kr. utöver Kungl. Maj :ts förslag för utbildning
av tolkar för döva, 3) anslå
50 000 kr. utöver Kungl. Maj :ts förslag
för handikapporganisationernas tidskrifter,
i första hand för att täcka tidskriften
SDR-kontakts anslagsbehov,
samt 4) i anledning av förslagen under
1)—3) till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av
1 677 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kaijser (I: 516) och den andra inom
andra kammaren av fröken Wetterström
in. fl. (11:664), i vilka motioner, såvitt
nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 1 680 000
kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rimmerfors m. fl. väckt motion
(II: 499).

Utskottet hemställde,

1. att motionen II: 499 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:211 och 11:276,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
samt 1:516 och 11:664, till Bidrag till
de handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
anslag av 1 540 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Harry Carlsson, Bengt -

verksamhet

son, Ottosson, Wallmark, Åkerlund,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson, Bohman,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Björkman, Tobé och Sjönell,
vilka ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:516 och 11:664 ävensom med bifall
till motionerna 1:211 och 11:276, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 1 677 000
kr.;

2) av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖNELL (ep):

Herr talman! Alla torde vara överens
om det självklara i att samhället bör
göra så stora insatser som möjligt för
att underlätta levnadsbetingelserna för
dem som på olika sätt är handikappade.
Detta kan ske i form av ökat stöd åt
de handikappade genom direkta bidrag
i olika former eller via de handikappades
organisationer.

Visserligen arbetar för närvarande
handikapputredningen med de handikappades
problem, men detta bör inte
hindra att en del åtgärder vidtas utan
att utredningens betänkande avvaktas.
Till de handikappgrupper, för vilka redan
nu insatser på vissa speciella områden
bör göras, hör de döva. I reservationen
H 1 vid punkten 65 yrkas att
anslaget till de handikappades kulturella
verksamhet skall höjas med 137 000
kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag.
Denna höjning bör destineras till vissa
särskilt angelägna aktiviteter för att
lindra de dövas handikapp.

Det är nämligen så, herr talman, att
de döva utgör en handikappgrupp som
dras med speciellt stora kontaktsvårigheter
på grund av sitt handikapp. Man
försöker emellertid att genom olika re -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

117

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

liabiliteringsåtgärder anpassa de döva
till ett något så när drägligt liv, varvid
de i första hand blir hänvisade till hantverksarbeten
av olika slag. Däremot är
möjligheterna små till gymnasiestudier
och även till folkhögskolestudier, vilka
är personlighetsutvecklande och sålunda
ökar chanserna till kontakt med omvärlden.

Den kanske allra viktigaste åtgärd
som kan vidtagas på detta område är
att med olika medel söka utveckla de
dövas kulturliv och därigenom söka
bryta den kulturella isolering som deras
handikapp skapar. Genom läsning
erbjuds de döva en av de verkligt effektiva
möjligheterna till kontakt med
de hörande. Men det är då också viktigt
att det i allmänhet ringa ordförrådet
på olika sätt utökas.

Det säkerligen effektivaste och mest
handgripliga sättet att bereda de döva
ökad kontakt med den hörande omgivningen
är tolkning. Därför är det av
yttersta vikt att det finns god tillgång
till kunniga tolkar. Genom effektiv tolkningshjälp
skulle t. ex. folkhögskolestudier
för döva kunna läggas upp på ett
rationellt sätt.

En grupp döva som särskilt hårt
drabbas av sitt handikapp, nämligen
de döva åldringarna, skulle också genom
bättre tillgång till tolkar kunna
få sin isolering mildrad. Mot denna bakgrund
ter sig departementschefens äskande
av endast 15 000 kronor för utbildning
av tolkar icke försvarlig, och
reservanterna yrkar därför på en uppräkning
av detta anslag med 52 000
kronor till 67 000 kronor eller det belopp
som skolöverstyrelsen begärt i
sina petita.

Reservanterna finner det också vara
en allvarlig brist när det gäller att intensifiera
de dövas kulturella verksamhet
att det inte finns någon även för
hörande lämplig lärobok i åtbördsspråket
och föreslår därför att en sådan
framställs. Sveriges dövas riksförbund
har tagit initiativ till en sådan lärobok

och produktionskostnaderna beräknas
uppgå till 35 000 kronor. Reservanterna
anser det självklart att samhället
skall stå för kostnaderna för ett sådant
ändamål.

En annan viktig men föga utvecklad
verksamhet inom handikappområdet
utgör produktionen och distributionen
av tidskrifter. Genom dylika informeras
dels den hörande allmänheten om de
handikappades situation och förhållanden,
dels får de handikappade själva
viktiga informationer t. ex. om nya
hjälpmedel och om olika stödåtgärder
från samhällets sida, vilket är av betydelse
inte minst för de döva. Trots
det uppenbara behovet av tidskrifter
för de handikappade har departementschefen
inte velat gå med på någon ökning
av bidraget till tidskriftsverksambeten
utöver vad som anslagits till De
blindas förening avseende talböcker. Reservanterna
yrkar därför att riksdagen
i enlighet med hemställan i motionerna
1:201 och 11:261 måtte anslå 50 000
kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag för
handikapporganisationernas tidskrifter,
i första hand för att täcka tidskriftens
SDR-kontakt anslagsbehov.

Herr talman! Med det nu anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
II 1.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det torde inte råda
några som helst delade meningar om
behovet av vidgade insatser då det gäller
att hjälpa handikappade. Ett uttryck
för denna vilja är den utredning
som arbetat sedan någon tid och i vars
arbete det främst bör ingå att försöka
komma med förslag till åtgärder, som
gör det möjligt för de handikappade att
i vidast möjliga grad kunna få en livsföring,
som i stort överensstämmer med
övriga medborgares. Det gäller att på
ett naturligt sätt försöka skapa förutsättningar
för en sådan livsstil.

118 Nr 20

Fredagen den 14 april 19G7

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Å andra sidan är det alldeles uppenbart
att man från utskottets sida liksom
i andra sammanhang vill se de
förslag som denna utredning har att
lägga fram. När utskottet ger uttryck
för en önskan om att få ta del av dessa
förslag och därför i nuläget inte vill
gå in för dellösningar, utgör detta i och
för sig inget som helst uttryck för en
nedvärdering av de olika åtgärder som
förordas; snarare ger det uttryck för
försök till samordning av de olika tingen
och önskan om att ge en vidgad tyngd
åt de områden, som har de största behoven.

Därför, herr talman, har vi inom utskottet
i avbidan på resultatet av denna
utredning avstyrkt förevarande motioner.
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Tillsammans med tre
kolleger är jag ansvarig för en fyrpartimotion,
nr 499 i andra kammaren, som
avser ett delproblem i det kultursammanhang
som herr Sjönell nyss berörde.
Det gäller biblioteksverksamheten för
blinda. Det är sant som här har sagts
att problemet ligger inom ramen för
den kulturella verksamheten i stort, men
det har råkat bli så att biblioteksverksamheten
kommit på undantag till förmån
för andra i och för sig viktiga
anslagskrav, exempelvis bidraget till
universitetsstudier för blinda. Eftersom
jag hör till dem som ofta har motionerat
till förmån för de blinda studenterna
har jag ingenting att invända mot
detta bidrag. Vissa blinda har också
numera rätt till studiebidrag som utbetalas
genom länsarbetsnämnderna.

Vad motionen syftar till är att ge vissa
garantier för biblioteksverksamhetens
upprustning. Denna verksamhet
har nämligen varit bättre tillgodosedd
tidigare än den är i dag. År 1961 träffades
en överenskommelse i denna fördelningsfråga
mellan ecklesiastikdepartementet
och De blindas förening. Det

gick bra de första åren; biblioteken fick
en något så när tillfredsställande andel
av kulturanslaget. Under senare år har
detta behov tillgodosetts i mindre utsträckning.

Detta är beklagligt, herr talman, inte
minst ur den synpunkten att de blindas
kultursträvanden därigenom underskattas
■— jag vill inte säga diskrimineras.
Vi går in för vuxenutbildning för seende,
och någon motsvarande upprustning
borde komma också de blinda till del.
Detta kan åstadkommas bl. a. genom en
förstärkning av biblioteksverksamheten
och bokförrådet samt genom utgivning
av blindböcker och blindtidskrifter.

Det behövs även bibliotekarier, som
kan stå de blinda till tjänst. De blindas
bildningshunger är ju inte mindre än
de seendes och de har en större eftersläpning
att ta igen.

Vi har inte begärt något stort kulturanslag
i detta sammanhang. Vi har bara
önskat, att riksdagen skall deklarera sin
anslutning till de principer för bidrag
till biblioteksverksamheten för blinda
som kom till uttryck i överläggningarna
med ecklesiastikdepartementet år 1961.

Jag kommer inte, herr talman, att
yrka bifall till motionen. Det beror på
att utskottet har besvarat den genom att
hänvisa den till handikapputredningen.
»Utskottet förutsätter», heter det, »att
denna fråga kommer att prövas av handikapputredningen».
Ett sämre öde
kunde ha drabbat oss.

Inte desto mindre, herr talman —•
och därmed är jag beredd att göra ett
särskilt påpekande — är jag litet oroad
av utvecklingen. Biblioteksverksamheten
kräver snara insatser, och en remiss
till handikapputredningen kommer
att fördröja lösningen. Jag har
själv suttit i en liknande utredning, socialpolitiska
kommittén, som behövde
åtta år för att slutföra sitt arbete. Handikapputredningen
sysslar visserligen
med ett delproblem i vår socialvård
men ett av det största och mest vittutgrenade.
Låt oss säga att vi kan påräk -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 119

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

na ett resultat om fem år. Varje ny riksdag
översänder emellertid en rad nya
ärenden till herr Bengtssons i Varberg
utredning. Ur den synpunkten skulle
jag ha önskat ett vägledande uttalande
nu omedelbart.

Jag vill också ifrågasätta om inte
en sådan här detaljfråga hade kunnat
hänvisas till statens handikappråd. Detta
råd borde vara ett idealiskt organ
för frågor av denna karaktär. Jag är
litet tveksam om huruvida statens handikappråd
fyller någon förnuftig funktion
i sin nuvarande form. Om rådet
hade en mera självständig funktion,
skulle det säkert kunna klara upp en
rad sådana här smärre ärenden utan
att besvära den sittande utredningen.
Den frågan får vi kanske återkomma
till i annat sammanhang. Statens handikappråd
representerar dock femton
olika handikapporganisationer och borde
kanske få större resurser och befogenheter
än för närvarande.

För dagen, herr talman, har jag bara
velat anmäla dessa synpunkter beträffande
biblioteksverksamheten för blinda
i hopp om att denna viktiga angelägenhet
kommer att tillgodoses om
möjligt redan före handikapputredningens
slutförande av sitt uppdrag.
Ärendet bör under alla omständigheter,
vilket statsutskottet också föreslår, uppmärksammas
av utredningen.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm (fp) och Gomér
(ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! På den här punkten i
statsutskottets utlåtande behandlas motioner
om väsentliga höjningar av anslaget
till de handikappades kulturarbete.
I motionerna I: 211 och II: 276 föreslås
en höjning med 35 000 kronor för att
finansiera tryckningen av eu lärobok i
åtbördsspråket för de helt döva. Till

utskottsutlåtandet har fogats en blank
reservation av fru Wallentheim i första
kammaren, och hon har med den avsett
att stödja det yrkande som inneslutes
i dessa motioner. Det är kanske värt
att nämna att första kammaren just bifallit
det yrkande som fru Wallentheim
framställt. Då jag kommer att framställa
samma yrkande som det i första kammaren,
har det utdelats i stencil på ledamöternas
bänkar.

Som ledamot av barnanstaltsutredningen
hade jag ganska många tillfällen
att se dövundervisning och vård av
döva på internat. Även i handikapprådet
har jag haft kontakt med dessa frågor.
Yi strävar ju efter att så långt möjligt
lära de döva att förstå vanligt tal
genom att läsa på läpparna och att
själva lära sig tala. Det är riktigt, men
samtidigt måste de ha kunskaper i åtbördsspråket.
Många döva har nämligen
inte tillräckliga hörselrester; många har
mycket små rester och somliga har
inga alls. De kan inte lära sig tala och
inte heller läsa språket på läpparna.
Och framför allt: när döva kommer tillsammans
med döva är i alla fall åtbördsspråket
det lättaste för dem.

I barnanstaltsutredningen reste vi
kravet att all personal som hade att göra
med döva på anstalter skulle kunna förstå
åtbördsspråket, för att de små barnen
inte skulle bli så isolerade utan
kunna tala med sin omgivning obesvärat
och avslappat och inte som om de
gick igenom ett svårt förhör. Detta
krav har naturligtvis inte kunnat uppfyllas
ännu, men vi hoppas att allt fler
skall lära sig förstå de dövas språk.

Enligt det förslag som blind- och dövutredningen
lade fram skulle det också
ordnas kurser i åtbördsspråket just för
att de döva inte skulle bli så isolerade.
Denna hjälp skulle behövas för att bryta
deras isolering när de blir vuxna och
kommer ut i arbetslivet och tillsammans
med talande. Också tillsammans
med andra döva behöver de någon hjälp
att bryta den isolering som så lätt drab -

120 Nr 20

Fredagen den 14 april 1907

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

bar dem som inte kan samtala med andra
människor.

Nu är situationen den, att upplagan
av tidigare lärobok i åtbördsspråket har
utgått •— den var tryckt på Diakonistyrelsens
förlag. Nu finns det alltså inte
längre någon sådan bok. Det har
nämnts i de båda motionerna och i reservationen
att tryckningen av en ny
bok skulle kosta 35 000 kronor. Det är
emellertid inte bara det att boken inte
längre finns; det behövs också en modernare
lärobok, eftersom nya företeelser
och nya begrepp tillkommer i språket
som inte haft några uttryck i åtbördsspråket
tidigare. Det föreligger
alltså behov av en lärobok på åtbördsspråket.
Materialet finns redan samlat
och det är alltså möjligt att trycka boken,
som ligger färdig för tryckning;
det är bara pengar som saknas.

Vi skulle aldrig låta en grupp talande
människor, t. ex. barn som går i barndomsskolan,
vara helt utan lärobok i ett
nytt språk. Åtbördsspråket är ett nytt
språk! Vi bör därför inte heller låta
denna grupp sakna lärobok. En situation
som den som nu har inträffat
kan visserligen uppstå, men när det nu
klargjorts för riksdagen att 35 000 kronor
skulle göra det möjligt att ge dessa
människor en ny lärobok, så hoppas
jag att denna kammare, liksom första
kammaren, säger ja till det yrkandet, så
att denna brist täckes. Det är helt enkelt
nödvändigt om man vill hjälpa de
döva och ge dem ett gott utgångsläge
att man ger dem det språk som dock är
lättast för dem att lära.

Med det sagda yrkar jag bifall till reservationen
H vid punkten 65, vilket
innebär en höjning av anslaget med
35 000 kronor, avsett för en lärobok i
åbördsspråket åt de döva. — Yrkandet
finns som sagt utdelat i stencilerad upplaga.

I detta anförande instämde herr Mellqvist
(s).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! När detta ärende föregående
år behandlades höll jag ett anförande
om de dövas problem, varvid jag
särskilt uppehöll mig vid åtbördsspråket.
Jag erinrar om detta för att motivera
vad jag nu har för avsikt att göra.
Jag står nämligen i utskottet på utskottsmajoritetens
sida med ungefär samma
motivering som den herr Lindholm nyss
anfört. Jag hade även för avsikt att rösta
för utskottets hemställan och alltså
mot reservationen.

Nu har emellertid det egendomliga
hänt, att fru Wallentheim vänt opinionen
i första kammaren på grundval av
en blank reservation, något som ju i viss
mån strider mot våra traditioner. Detta
är för mig en hjärteangelägenhet och
det gäller dessutom en liten summa, vilken
nu har brutits ut ur sitt sammanhang
med det övriga. Med hänvisning
till min förra året framförda argumentation,
som jag nu inte skall trötta kammarens
ledamöter med att återupprepa,
anser jag mig därför nu berättigad att
»hoppa av» och kommer alltså att följa
fru Eriksson i Stockholm genom att rösta
för hennes yrkande.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! I mitt förra anförande
yrkade jag avslutningsvis bifall till utskottets
skrivning beträffande motionen
11:499. Jag ber att få tillägga att jag
naturligtvis också yrkar bifall till reservationen
i dess helhet.

Skulle nu också fru Erikssons i Stockholm
yrkande komma före till votering
vill jag meddela att jag instämmer i
detta yrkande och ämnar rösta för
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Förevarande punkt företages till avgörande
momentvis. Under överläggningen
har fru Eriksson i Stockholm framställt
ett yrkande avseende anslag för framställning
av en lärobok i åtbördsspråket

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 121

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

för döva. Yrkandet, som i stencil utdelats
till kammarens ledamöter och som
innebär, att anslaget under punkten
skulle utgå med 1 575 000 kronor, sammanfaller
med yrkandet i reservationen
H 1) av herr Harry Carlsson m. fl. i motsvarande
del. Jag ställer i fråga om mom.
2) propositioner först beträffande det
av fru Eriksson i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet och
därefter särskilt beträffande mom. 2) i
övrigt.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2, såvitt avsåg anslag för framställning
av en lärobok i åtbördsspråket
för döva

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å det av fru Eriksson
i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:211
och II: 276, såvitt nu var i fråga, anvisa
35 000 kronor för framställning av eu
lärobok i åtbördsspråket för döva; och
fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Eriksson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det av fru Eriksson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för nejpropositionen
och att kammaren alltså
bifallit det av fru Eriksson i Stockholm
under överläggningen framställda yrkandet.

Mom. 2 i övrigt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen H 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sjönell
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
65 :o) mom. 2) i övrigt i utskottets utlåtande
nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
Hl) av herr Harry Carlsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 88 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 66—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete Kungl.

Maj:t hade (punkt H 6, s. 393
—399) föreslagit riksdagen att till detta

122 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 1 922 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Werner (I: 484) och den andra
inom andra kammaren av herr Lorentzon
(11:608), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta anvisa
50 000 kr. till Svenska Föreningen
Nordens representantskap att fördelas
bland ungdomsledargrupper som avsåge
att förlägga studie- och kontaktbesök
hos ungdomsorganisationer på Island
och Färöarna.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:484 och 11:608, till
Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 1 922 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LORENTZON (k):

Herr talman! I motionsparet 484 i
första kammaren av herr Werner och
nr 608 i denna kammare, där jag är
motionär, har hemställts »att riksdagen
måtte besluta anvisa 50 000 kronor till
svenska Föreningen Nordens representantskap
att fördelas bland ungdomsledargrupper
som avser att förlägga studie-
och kontaktbesök hos ungdomsorganisationer
på Island och Färöarna».

Utskottet går i år till väga på samma
sätt som vid fjolårets riksdag, då motioner
med liknande yrkande ställdes av
oss. Utskottet yrkar avslag på dessa
våra motioner utan att hänvisa till
någon motivering. Då det skulle vara intressant
att veta utskottets motivering
för sitt avslag hemställer jag, herr talman,
att utskottets representant redovisar
denna inför kammaren och väntar
därför med att yrka bifall till våra
motioner.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Lorentzon har bett
mig att jag som talesman för utskottet
skall redovisa skälen för att utskottet
avstyrkt motionen. Ja, herr talman, det
enkla skälet är det, att vi i motionen
inte funnit tillräckliga skäl för att bifalla
den.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Det var ju ingen motivering
det heller förstås, men man kanske
inte kunde vänta sig något annat.

Vi har i motionen hemställt om ett
speciellt anslag för att uppmuntra ungdomsledarutbyte
mellan Sverige och
Färöarna, Sverige och Island. Vi har
gjort det för att samarbete på det område
det nu är fråga om förhindras,
framför allt på grund av de höga resekostnaderna.
Ungdomsledarutbytet med
Island och Färöarna skulle egentligen
av vårt land odlas mera intimt än som
hittills varit fallet. Förfäderna till den
nuvarande befolkningen på såväl Island
som Färöarna är komna från Skandinavien.
Det lilla landet Island t. ex. har
under ett årtusende varmt värnat och
vårdat sitt gamla kulturarv på ett sätt
som skulle vara föredömligt för vilket
annat land som helst, i synnerhet som
detta folk har måst göra det under
stora yttre svårigheter. Då vi motionärer
föreslår en så förhållandevis liten
summa som 50 000 kronor för detta ändamål,
gör vi det i den fasta förvissningen,
att ett ökat ungdomsledarutbyte
med Island och Färöarna samtidigt som
det stärker kontakten och banden med
de nordiska länderna skulle bli till
största nytta för de svenska ungdomsledarna.

Herr talman! Med stöd av motiveringen
i våra motioner samt med hänvisning
till vad jag här anfört her jag
att få yrka bifall till motionerna 484 i
första kammaren och 608 i denna kammare.

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 123

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:484
och II: 608; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkten 72

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73

Lades till handlingarna.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 19 innevarande
.april.

§ 8

Meddelande ang. arbetsplena

Herr TALMANNEN yttrade:

I dag bordlägges ett trettiotal ärenden,
däribland utskottsutlåtandena angående
u-hjälpen. Kammarens plenum
onsdagen den 19 april kommer därför
med säkerhet att fortsättas på kvällen,
och det är icke uteslutet att kvällsplenum
måste anordnas även fredagen den
21 april, då sammanträdet såsom tidigare
meddelats börjar kl. 10.00.

Även återstående fredagssammanträden
under vårsessionen avses skola
börja kl. 10.00, icke såsom i den ursprungliga
planen angivits kl. 11.00.

§ 9

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till internationellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående musik-dramatisk
utbildning m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
25, i anledning av väckta motioner angående
en speciell u-bjälpsavgift, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motioner om
ett statligt obligationslån för bistånd
till u-länderna m. in.,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner i ämnet,
nr 27, i anledning av motioner om
begränsning av valutatilldelningen för
utrikes resor,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner
i ämnet, och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om boxnings straffbarhet, dels
om förbud mot professionell boxning,
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående tillsättandet av ledamöter
i styrelse för offentlig rättshjälpsanstalt,

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående återtagning och lagsökning
på grundval av samma avbetalningskontrakt,

124 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

nr 27, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen,

nr 28, i anledning av väckta motioner
om förhörsvittne vid polisförhör,
nr 29, i anledning av väckta motioner
om underlättande för make att antaga
hustruns namn som ogift, och
nr 30, i anledning av väckta motioner
angående förvärv av äldre syskons
släktnamn;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
angående arbetet på sön- och helgdagar
i bageri- och konditorirörelse,

nr 32, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av arbetarskyddslagens
tillämpningsföreskrifter,

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående ersättning från allmän försäkringskassa
för vård utomlands,
nr 34, i anledning av väckta motioner
angående rätten till semester,
nr 35, i anledning av väckta motioner
om en ändring av vissa helgdagars
placering, och

nr 36, i anledning av väckta motioner
om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökat stöd till
skoglig forskning,

nr 13, i anledning av väckt motion
om samordning och utveckling av skogsnäringens
forskningsarbete, och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

17, i anledning av motioner angående
ungdomens situation i dagens samhälle,

nr 18, i anledning av motion om åtgärder
mot asocialt beteende, m. m., och
nr 19, i anledning av motion om utredning
angående orsakerna till den
ökade ungdomskriminaliteten.

§ 10

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner; nr

139, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1967/
68 till information om Sverige i utlandet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 140, i anledning av väckta motioner
om flyttning av Villingsbergs skjutfält
i Kilsbergen;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds:
proposition med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående reformerad
lärarutbildning samt anslag för budgetåret
1967/68 till lärarhögskolor och folkskoleseminarier
m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Majds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 90, med förslag till förköpslag
m. m.,

nr 95, angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
in. m., och

nr 126, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 56, angående bildande av ett
statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet, motionerna: -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20 125

nr 954, av herr Bohman m.fl.,
nr 955, av herrar Hedlund och Ohlin,
nr 956, av herr Hermansson m. fl.,
och

nr 957, av herr Ståhl;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 59, angående naturvårdens organisation,
m. m., motionerna:

nr 958, av herr Jonasson m. fl.,
nr 959, av herr Lothigius m. fl.,
nr 960 av herrar Norrby och Westberg,
och

nr 961, av herrar Svenning och
Adamsson;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m., motionerna: nr

962, av herr andre vice talmannen
Cassel,

nr 963, av herrar Tobé och Grebäck,
och

nr 964, av herr Tobé m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, angående central administration
för hälso- och sjukvården samt socialvården,
m. in., motionerna:

nr 965 av fru Eriksson i Stockholm
ni. fl.,

nr 966, av herr Gomér m. fl.,
nr 967, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl.,

nr 968, av herr Lundberg,

nr 969, av herr Svensson i Kungälv

7)1. fl.,

nr 970, av fröken Wetterström m. fl.,
och

nr 971, av herr Wiklund i Stockholm

7)1. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m., motionerna: nr

972, av herr Björk,
nr 973, av herrar Grebäck och Josefson
i Arrie,

nr 974, av herr Grebäck in. fl.,
nr 975, av herr Hansson i Skegrie
in. fl.,

nr 976, av herrar Larsson i Umeå och
Gustafsson i Skellefteå,

nr 977, av herrar Magnusson i Borås
och Eliasson i Moholm,

nr 978, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl.,

nr 979, av herr Persson i Heden in. fl.,
nr 980, av herr Sundkvist in. fl., och
nr 981, av herrar Öhvall och Hamrin i
Kalmar;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 75, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på prisoch
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen,
motionerna:
nr 982, av herr From m. fl.,
nr 983, av herr Karlsson i Huddinge
in. fl.,

nr 984, av herr Magnusson i Borås
in. fl., och

nr 985, av herrar Wennerfors och
Nordgren;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 85, angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område,
in. m., motionerna:

nr 986, av herr Björkman,
nr 987, av herrar Eliasson i Sundhorn
och Boo,

nr 988, av herr Hammarberg m. fl.,
nr 989, av herr Hamrin i Kalmar,
nr 990, av herr Hedlund m. fl.,
nr 991, av herr Mundebo,
nr 992, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl.,

nr 993, av herr Nordstrandh in. fl.,
nr 994, av herrar Norrby och Enskog,
nr 995, av herr Ohlin in. fl.,
nr 996, av fru Ryding m. fl.,
nr 997, av herr Turesson in. fl., och
nr 998, av fröken Wetterström m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 93, angående disposition av vissa
medel ur skördeskadefonden, motionen
nr 999, av herr Larsson i Norderön
ni. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. in., motionerna:
nr 1000, av herr Bohman in. fl.,
nr 1001, av herr Hedlund m.fl.,
nr 1002, av herr Lundberg,
nr 1003, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,

126 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

nr 1004, av herrar Ohlin och Hedlund,
och

nr 1005, av herr Ohlin m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 110, angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret
1967/68, motionerna:
nr 1006, av herr Elmstedt m.fl.,
nr 1007, av herr Nihlfors m.fl.,
nr 1008, av herr Oskarson m.fl.,
nr 1009, av fru Sjövall m.fl., och
nr 1010, av herr Werbro.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för socialdeparte -

mentet angående kontakt med barnavårdsnämnd
vid ordination av narkotika
i vissa fall,

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
representation för handikapprörelsen
i vissa utredningar och organ, samt

herr Nilsson i Östersund, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående nedbringande av
olycksfallsriskerna för skogsarbetare.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.46.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 67

714763