Torsdagen den 13 april Sid (Riksdagens protokoll 1967:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20

FÖRSTA KAMMAREN

1967

13—14 april

Debatter in. m.

Torsdagen den 13 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Hiibinette om skydd för mötes- och yttrandefriheten . . 4

av herr Ahlmark ang. samarbetsnämnderna vid de gymnasiala

skolorna .............................................. 6

av fru Hamrin-Thorell ang. vissa deltidskurser, berörda i
Kungl. Maj:ts proposition nr 85, angående vissa åtgärder inom

vuxenutbildningens område in. m....................... 8

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. utfallet av skördeskadeskyd det

i fråga om 1966 års skörd .......................... 9

av herr Nilsson, Ferdinand, om förslag till riksdagen angående
viss ändring av bestämmelserna om skördeskadeskydd .... 13

Svar på interpellationer:

av herr Lundström ang. förenklat förfarande vid handläggning

av trafikmål .......................................... 13

av herr Lundström ang. snatterier i varuhus ................ 17

av herr Stadling ang. arbetsmarknadsproblem i samband med
nedläggande av flottlederna i Ljungan och Indalsälven, m. m. 20
av herr Augustsson om en mer enhetlig lönestatistik för hela

arbetsmarknaden, m. m................................. 23

av herr Kristiansson, Axel, ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings-
och försörjningsproblem .................... 26

Fredagen den 14 april

Svar på interpellation av herr Edström om produktion av eldriv -

na rullstolar för gravt handikappade ...................... 36

Reformerad lärarutbildning, m. m........................... 38

l Första kammarens protokoll 1967. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål, in. in.:

Konstnärsstipendier, m. in................................. 81

Förvärv av konst för statens byggnader .................... 84

Om anslag för ordnande av estniska folkhögskolekurser...... 85

Utbildning av ungdomsledare .............................. 87

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet .... 90

Om anslag till en lärobok i åtbördsspråket för döva, in. in. .. 93

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader .. 97

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier .... 99

Om avveckling av vissa punktskatter ........................ 101

Om ökad allmän information angående riksdagsarbetet ........ 102

Interpellationer:

av herr Larsson, Lars, om vissa åtgärder för undvikande av

fel i röstlängd .......................................... 106

av herr Werner om kompensation för reducering i tilläggspension
i anledning av företagsnedläggelser och driftsinskränkning
.................................................. 107

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 14 april

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 16, ang. överlämnande
till statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner .................................... 38

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. reformerad lärarutbildning
samt anslag till lärarhögskolor och folkskoleseminarier m. m. 38

— nr 52, ang. anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

samt internationellt kulturellt samarbete .................. 81

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, ang. rätten till avdrag
vid beskattningen för forskningskostnader ................ 97

— nr 26, ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning

av aktier ................................................ 99

— nr 31, ang. avveckling av vissa punktskatter .............. 101

— nr 32, om åtgärder mot missbruk av teknisk sprit .......... 102

Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. placeringen av lån med
statlig kreditgaranti ...................................... 102

— nr 21, ang. riksdagstrycket .............................. 102

— nr 22, om utredning rörande befattningar som riksdagens

pressombudsman och som tryckeriteknisk expert vid riksdagens
förvaltningskontor ................................ 102

— nr 23, om ökade insatser för riksdagens utåtriktade verksamhet
.................................................... 104

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Torsdagen den 13 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Upplästes en från herr Sörenson inkommen
ansökning jämte ett läkarintyg,
utvisande att han till följd av bukobservation
vårdades å Karolinska sjukhuset
samt vore sjukskriven från och
med den 3 april.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Sörenson för den tid, det
i läkarintyget omförmälda hindret varade.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsupp draget den 13 och den 14
april. Jag skall som delegat i den nordiska
kontaktkommittén rörande gemensam
nordisk lagstiftning i patentfrågor
närvara vid överläggningar i
Köpenhamn tillsammans med expertis
och delegater från övriga nordiska länders
lagutskott.

Stockholm den 12/4 1967.

Lisa Mattson

Jämväl den av fröken Mattson sökta
ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. m.; och
nr 133, i anledning av väckta motioner
angående exploateringen av grustäkter.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 134, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande anslag
till Befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 142, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska
området.

Upplästes ett till kammaren inkommet
protokoll, så lydande:

År 1967 den 13 april sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige, för anställande
av val av

dels en ledamot jämte personlig suppleant
för denne i styrelsen för Riksdagens
förvaltningskontor efter herr Erik
Leonard Östrand som lämnat riksdagen;
och befanns efter valförrättningens
slut ha blivit utsedda till

ledamot

herr Martinsson, Bo Nils Olov,

ledamot av andra kammaren, med 42
röster;

suppleant för herr Martinsson,

Bo Nils Olov,

fröken Sandell, Hulda Maria Viola,

ledamot av andra kammaren, med 42
röster;

dels en ledamot av styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond jämte
personlig suppleant för denne efter
herr statsrådet Johan Lennart Geijer,
som erhållit entledigande från uppdra -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Om skydd för mötes- och yttrandefriheten
get att vara ledamot av styrelsen från
den första april 1967; och befanns efter
valförrättningens slut ha blivit utsedda
till

ledamot

under återstående delen av valperioden
1965—1968

fröken Bergegren, Astrid,
ledamot av andra kammaren, med 42
röster;

suppleant för fröken Bergegren, Astrid,

herr Hagnell, Hans,
ledamot av andra kammaren, med 42
röster;

dels ock en suppleant för fru Elisabet
Sjövall efter fröken Astrid Bergegren
som valts till ledamot; och befanns efter
valförrättningens slut ha blivit utsedd
till

suppleant för fru Sjövall, Elisabet,
herr Björk, Kaj Åke,
ledamot av första kammaren, med 43
röster.

För fastställande av i vilken ordning
ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor skulle avgå under
valperioden 1966—1969 företogs lottning;
och befanns efter förrättningens
slut att i tur att avgå voro i

maj 1967

Wärnberg, Erik Gunnar,
ledamot av första kammaren;
Kristensson, Astrid Margareta,
ledamot av andra kammaren;

maj 1968

Martinsson, Bo Nils Olov,
ledamot av andra kammaren;

Sterne, Gösta Eric Waldemar,
ledamot av andra kammaren;

maj 1969

Augustsson, Jonas Albert Gillis,
ledamot av första kammaren;
Andersson, Torsten,
ledamot av första kammaren.

James Dickson

Ingemund Bengtsson Gustaf Svensson
Per Jacobsson

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade genom
utdrag av protokollet skulle underrättas
om dessa val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock, såvitt gällde valet till styrelsen
för Stiftelsen Biksbankens jubileumsfond,
till skrivelse till Konungen
om det förrättade valet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela att regeringen
med tillmötesgående har tidigarelagt
konseljerna fredagen den 14 och fredagen
den 21 april. Till följd härav
hålles plena i morgon fredagen den
14 april med början kl. 10.00 och fredagen
den 21 april likaledes med början
kl. 10 00.

Jag vill tillägga att det med anledning
av detta och med hänsyn till andra
omständigheter är min avsikt att
söka avsluta plenum i morgon fredag
i så god tid att ledamöterna kan passa
avgångstiderna för sina vanliga tåg.

Om skydd för mötes- och yttrandefriheten Herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Hubinettes fråga
om skydd för mötes- och yttrandefriheten,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 7 april, och anförde: Herr

talman! Herr Hiihinette har
frågat mig vilka åtgärder jag är beredd
att vidta för att garantera och vidmakthålla
mötes- och yttrandefriheten.

Det kan inte bestridas att missförhållanden
under senare tid har förekommit
i samband med offentliga framträdanden
av företrädare för olika meningsriktningar.
Alla har emellertid
samma rätt att fritt och ostört få framföra
sina åsikter oberoende av den me -

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

ning de företräder. Jag vill erinra om
att den som stör eller söker hindra allmän
sammankomst — dit sådana framträdanden
räknas — kan straffas med
fängelse upp till sex månader. Det finns
således redan stöd i lagstiftningen för
att ingripa mot sådana kränkningar av
mötes- och yttrandefriheten.

Jag finner det ytterst angeläget att
störningar av detta slag hindras. Det
är beklagligt när antidemokratiska metoder
kommer till användning, men det
är också beklagligt att man skall behöva
tillgripa polisskydd för att få
demokratins principer respekterade.
För att skydda mötes- och yttrandefriheten
kan det emellertid bli nödvändigt
med polisövervakning, och polismyndigheterna
har uppmärksamheten
riktad på dessa problem. Jag avser att
också i fortsättningen noga följa utvecklingen
på detta område.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieminister Kling för svaret på min
fråga. Det präglas av en uppriktig vilja
att hålla detta problem, som minsann
inte är lätt, under uppsikt.

Det som föranledde mig att ställa
frågan var just det som det hänvisas
till i svaret, nämligen de missförhållanden
som under senare tid förekommit.
Detta gäller inte bara här i Stockholm
och i storstäderna i övrigt utan även
på andra håll ute i landet.

Men det som är det kanske mest betänkliga
i det hela är att man kan spåra
ett organiserat uppträdande från
dessa störande gruppers sida. Vore det
fråga om spontana reaktioner av enstaka
individer och vid något enstaka
tillfälle skulle man kanske lättare kunna
överse med det inträffade, men det
är nu påvisat att det ligger starka organisatoriska
krafter bakom dessa demonstrationer.

Vad som gör mig något betänksam
är det svar som justitieministern i fjol
lämnade herr Björk på en fråga om

Om skydd för mötes- och yttrandefriheten
ungefär samma spörsmål medan herr
Björk ännu satt i andra kammaren.
Jag skulle vilja fråga vad det är som
har hänt under mellantiden. Hur har
justitieministern handlagt detta spörsmål?
Det är inte tillräckligt att man
uttalar att man avser att hålla problemet
fortsättningsvis under uppsikt.

Eftersom dessa uppträden nu har
förekommit upprepade gånger föreställer
jag mig att man måste göra upp eu
beredskapsplan, enligt vilken man skall
sätta in åtgärder för att verkligen bemästra
sådana betänkliga och beklagliga
förhållanden som har förekommit.

Man tycker sig onekligen kunna märka
att metoder som under 1930-talet
användes av fascister och nazister nu
appliceras på de aktuella radikalernas
uppträdande. Denna uppfattning har
även styrkts av justitieministern själv
i diskussionen med herr Björk. Justitieministerns
första svar var då mycket
kortfattat, men han yttrade i en replik
något senare följande: »När jag läser
detta påminns jag osökt om vad jag
fick uppleva i Tyskland i slutet av
1920-talet och början av 1930-talet när
nazisterna med just dessa medel försökte
hindra sina meningsmotståndare
att få sin yttranderätt utnyttjad.»

Detta har justitieministern sagt. Mot
bakgrunden av att justitieministern
tillgripit så pass skarpa ord och likställer
de uppträden som nu förekommit
i Sverige med händelserna i Tyskland
på 1920- och 1930-talen tycker jag
att det är allt skäl att vidtaga åtgärder
eller att åtminstone göra upp en plan
som innefattar kraftfulla åtgärder för
att söka bemästra problemet. Man skall
inte bara säga att man i fortsättningen
skall följa utvecklingen med uppmärksamhet.

Vad de här elementen åsyftar med
sina uppträden är naturligtvis att få
publicitet. Dessvärre medverkar i icke
obetydlig grad vissa pressorgan och
framför allt det av herr justitieministern
och hans meningsfränder stödda
radio- och TV-monopolet många gång -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. samarbetsnämnderna vid de gymnasiala skolorna

er till att ge dessa människor otillbörlig
publicitet. Jag vet inte hur man
skall komma till rätta med detta, men
otvivelaktigt bör det understrykas att
vad vederbörande ofta syftar till just
är att få sina framträdanden belysta.
Och får hela svenska folket se dem i
TV, har de ju absolut nått sitt mål.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Hiibinette vet lika
väl som jag att regeringen i fråga om
radio och TV har att följa gällande avtal
mellan staten och Sveriges Radio.
Regeringen har alltså inget inflytande
när det gäller en sådan utformning av
programmen som herr Hiibinette pekade
på. Detsamma gäller naturligtvis
i samma grad övriga massmedia som
pressen.

Vi är nog överens om att det här är
ett mycket allvarligt problem, men vi
behöver kanske inte ta till sådana
brösttoner som herr Hiibinette använde.
Herr Hiibinette säger att vad som
har förekommit tydligt visar att det
föreligger en planmässig verksamhet
för att störa sammankomster och framträdanden
av personer av olika meningsriktningar.
Jag vet ingenting om
huruvida det förhåller sig så, men det
är efter vad som förekommit klart att
polismyndigheterna —• som jag sade
i mitt svar — har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem. Sedan vi efter
förstatligandet har fått ett centralt
polisorgan, rikspolisstyrelsen, har vi
där ett naturligt forum för planläggningen.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Jag är inte säker på
att jag tog till några brösttoner. Jag
läste upp vad herr justitieministern
sagt i sitt svar till herr Björk. Kan det
kallas brösttoner är jag i varje fall i
gott sällskap.

Herr justitieministern ställer sig frågande
inför den organisatoriska bak -

grunden och säger att det är saker som
han inte känner till. Men läser man
tidningarna och följer med litet grand
så har man fått veta att på de möten
som hållits under sista tiden har vederbörande
haft färdigmålade banderoller
med sig, de har också haft organiserade
talkörer bland publiken som
på ett givet tecken av ledaren har satt
i gång. Detta tycker jag styrker min
teori att det inte rör sig om enstaka
meningsyttringar, utan att det verkligen
är ett mycket välsmort och välorganiserat
maskineri som är i funktion.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. samarbetsnämnderna vid de
gymnasiala skolorna

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Ahlmarks
fråga angående samarbetsnämnderna
vid de gymnasiala skolorna, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 31 mars, och yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat,
om jag anser att samarbetsnämnderna
vid de gymnasiala skolorna har
kommit i gång tillräckligt snabbt och
i önskvärd omfattning.

Under höstterminen 1966 hade endast
ca 45 nämnder påbörjat sin verksamhet,
vilket får anses vara ett otillfredsställande
antal. Enligt från skolöverstyrelsen
inhämtade uppgifter har
emellertid antalet nämnder ökat snabbt
sedan dess. Någon aktuell uppgift är
emellertid för dagen inte möjlig att
lämna.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för svaret på min fråga. Samarbetsnämnderna
på gymnasiet skulle
ju ha införts från och med höstterminen
förra året. Skolorna har alltså nu

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Ang. samarbetsnämnderna vid de gymnasiala skolorna

arbetat i sju månader medan det beslutet
varit i kraft.

Men det är tyvärr så att denna form
för samverkan mellan skolstyrelse, lärare
och elever hittills inte har varit
framgångsrik. I likhet med herr Edenman
har jag visserligen misslyckats
med att få fram någon aktuell statistik
från skolöverstyrelsen. Däremot håller
Sveriges elevers centralorganisation
på med en undersökning om hur samarbetsnämnderna
har kommit i gång.
Man har under de senaste veckorna
ringt runt till rektorsexpeditionerna
vid landets alla gymnasier. Jag har
fått ta del av det preliminära resultatet
av SECO-undersökningen när det stora
flertalet gymnasier lämnat besked.
Också de siffrorna är »otillfredsställande»
för att använda herr Edenmans
eget omdöme.

Det har nämligen visat sig att än i
dag, vid månadsskiftet mars—april, har
vid nära 30 procent av landets gymnasier
samarbetsnämnden ännu inte sammanträtt
någon enda gång. I drygt 40
procent har man bara träffats en gång.
I resterande 30 procent har man alltså
haft två eller flera sammanträden under
de gångna sju månaderna av läsårets
nio månader.

Vad är då anledningen till att man
kommit i gång så här dåligt? Ett skäl
är väl att skolöverstyrelsens anvisningar
kom ut på tok för sent — först i
februari i år. Större delen av läsåret
hade alltså gått innan instruktionen
från skolöverstyrelsen nått skolorna
och skolstyrelserna. Det är en anmärkningsvärd
försening. När riksdagen på
hösten 1964 fattade beslut om samarbetsnämnder
menade man naturligtvis
att anvisningarna skulle finnas vid
starten för det nya gymnasiet två år
senare.

Ett annat skäl är väl att varken anvisningarna
eller skolstadgan rymmer
någon bestämmelse om minimiantalet
sammanträden per termin. Den utredning
som utarbetade förslaget till instruktioner
hade däremot föreslagit att

nämnden skulle sammanträda minst
två gånger per termin. Men det har man
strukit bort antingen i departementet
eller i skolöverstyrelsen. Med anledning
av de siffror som jag här refererat
skulle jag vilja ställa två följdfrågor
till herr Edenman.

1) Har ecklesiastikministern någon
kommentar att göra till det faktum att
vi i dag har arbetande samarbetsnämnder
i kanske endast 30 procent av skolorna,
medan de övriga bara haft ett
sammanträde eller inget sammanträde
alls?

2) Tänker herr Edenman vidta någon
åtgärd för att se till att samarbetsnämnderna
kommer i gång i de mer än
50 gymnasier där de ännu inte ens har
sammanträtt den första gången?

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Beträffande herr Ahlmarks
första fråga är kommentaren
mycket enkel från min sida. Jag upprepar
att de siffror som herr Ahlmark
här framfört är otillfredsställande.

Beträffande den andra frågan om åtgärder
fick jag vid SECO-riksdagen i
Jönköping för en tid sedan en första
belysning av hela denna situation. Jag
lovade representanter för SECO att på
alla sätt medverka till att få en ändring
till stånd härvidlag.

Självfallet har man här en tröghetslag
att övervinna. Den kanske också,
tyvärr, verkar inom elevorganisationerna,
naturligtvis inte i ledningen. Det
finns dock möjlighet för varje elevrepresentant
vid varje skola att helt
enkelt begära att få ett sammanträde.
Eleverna är på den punkten fullvärdiga
medlemmar av samarbetsnämnden.
De behöver alltså inte finna sig i
att bli nonchalerade av rektorn — om
det nu är han som är den sammankallande
— eller av den som fungerar
som ordförande i nämnden, kanske en
av skolstyrelsens representanter. Eleverna
är i detta sammanhang inte skolbarn,
utan de är medlemmar av ett demokratiskt
skolorgan.

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. vissa deltidskurser, berörda i Kungl. Maj:ts proposition nr 85, angående vissa
åtgärder inom vuxenutbildningens område m. m.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
att här finns en tröghetslag. Jag
tycker ändå inte att man skall skylla
på SECO, på eleverna, eftersom det ju
är skolstyrelsernas representanter som
har ansvaret för att samarbetsnämnden
sammankallas. De har naturligtvis ett
speciellt ansvar för att nämnden sammankallas
första gången.

Är man nu orolig för att tröghetslagen
fungerar i det här sammanhanget,
borde man naturligtvis dels ha sett
till att anvisningarna kommit ut i god
tid och inte sedan större delen av läsåret
redan gått, och dels borde man
ha fastställt ett minimiantal sammanträden
per termin.

För det är mycket angeläget att se
till att beslutet om samarbetsnämnder
inte blir en reform som stannar på
pappret utan i stället kommer att fördjupa
skoldemokratin i de svenska
gymnasierna.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
jag inte har skyllt på SECO att detta
inte har hänt. Jag har tvärtom sagt att
jag tror att vi i samarbete med SECO
skall få rättelse på detta mycket snart.
Men självfallet kan tröghetslagen ha
verkat även bland eleverna, liksom när
det gäller rektor och skolstyrelseledamöter.
Men kom inte och påstå att jag
har sagt att det är SECO:s fel, ty då
opponerar jag mig bestämt!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. vissa deltidskurser, berörda i
Kungl. Maj:ts proposition nr 85, angående
vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara fru Hamrin -

Thorells fråga angående vissa deltidskurser,
berörda i Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område m. in.,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 7 april, och anförde:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
har frågat om det är min mening att
sådana deltidskurser, som avser att ge
kunskaper i att sköta hem och familj
är att betrakta som hobbykurser eller
som yrkesutbildning av speciell karaktär
och att sådana kurser bör finnas
inom den lokala gymnasiala vuxenutbildningen.

I proposition 1967: 85 har riktlinjerna
för anordnande av yrkesutbildning
inom den lokala vuxenutbildningen
dragits upp. Den av fru HamrinThorell
ställda frågan är av sådan karaktär
att den bör tas upp i samband
med behandlingen av propositionen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Frågan föranleddes
självfallet av svårigheten att tolka
statsrådets ståndpunktstagande till förläggningen
av de kurser som just avser
att ge kunskaper om hem och familj.
Jag är ungefär lika klok efter som före
svaret. Det enda är att mina farhågor
stärkts att de deltidskurser som jag har
avsett i min fråga kommit i farozonen.

I propositionen säger departementschefen
att i framtiden skall som huvudregel
gälla att man inom den lokala
gymnasiala vuxenutbildningen endast
skall anordna sådana kurser som svarar
mot ungdomsskolans ämnen eller
som utan att finnas företrädda i ungdomsskolans
program är eu yrkesutbildning
av speciell karaktär. Vidare
säges att en begränsning av antalet nu
förefintliga deltidskurser inom yrkesskolan
bör åstadkommas, nämligen sådana
kurser som står folkbildningen
nära. Detta har väckt starka tvivel hu -

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Ang. utfallet av skördeskadeskyddet i fråga om 1966 års skörd

ruvida de viktiga kurser som gäller undervisning
i hemvård i framtiden får
bedrivas inom den lokala gymnasiala
vuxenutbildningen. Fördelarna med en
sådan ordning är uppenbara. Undervisningen
kan bedrivas mer effektivt och
i större utsträckning med kvalificerade
lärarkrafter. Det förefaller ur alla synpunkter
otidsenligt att hänföra dessa
hemvårds- och matlagningskurser, eller
vad man nu vill kalla dem, till den kategori
som vi brukar benämna liobbyoch
fritidskurser. Meningen med de
kurser som jag avser är ju att bibringa
den eller de som skall sköta ett hem
och en familj faktiska kunskaper att
bygga sitt både för den enskilde individen
och för samhället oerhört viktiga
arbete på. Och jag föreställer mig att
det hade varit av en mycket stor vikt
att detta hade betonats i propositionen.
Standarden på kurserna bör absolut
inte få sänkas, något som kan riskeras
om de inte får plats inom den lokala
gymnasiala vuxenutbildningen.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall villigt erkänna
att jag inte är mycket klokare än
fru Hamrin-Thorell på denna punkt.
Det är därför jag inte har kunnat svara
på denna fråga.

Det står ju alldeles klart i propositionen
vilka huvudprinciper vi skall följa.
Det står också klart att det är min
avsikt att be Kungl. Maj:t att uppdra åt
skolöverstyrelsen att gå igenom dessa
olika kurser och komma in med närmare
bestämmelser. Dessutom finns det,
om jag inte är fel underrättad, flera
motioner i samband med propositionen.
Utskottet kommer att diskutera
detta. Det kommer att skrivas en hel
del om det, och det blir en ny debatt
i riksdagen. I det läget, fru HamrinThorell,
vågar jag inte ha någon uppfattning
om det är hobby- eller yrkesutbildning
om jag t. ex. personligen
skulle genomgå en kurs i matlagning.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det förefaller mig vara
den viktigaste elev som dessa kurser
kan få i framtiden!

Jag ber att få tacka ytterligare för
detta svar. Det har i någon mån minskat
mina farhågor. Jag hoppas att statsrådets
intresse för dessa kurser, som
verkligen inte kan hänföras till hobbyeller
fritidsverksamhet, kommer att öka
i framtiden, om det inte är tillräckligt
stort redan nu.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utfallet av skördeskadeskyddet i
fråga om 1966 års skörd

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Ferdinand
Nilssons fråga angående utfallet
av skördeskadeskyddet i fråga om 1966
års skörd, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 30 mars, och
yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat, dels om jag anser att
skördeskadeskyddet efter hittills genomförda
förbättringar fungerar så bra
att dess tillämpning beträffande 1966
års skörd medfört att uppenbara orättvisor
kunnat i skälig omfattning undvikas,
dels om jag avser föreslå riksdagen
att förstärka medlen för individuellt
prövade bidrag.

Såvitt jag vet har skördeskadeskyddet
under år 1966 fungerat i enlighet
med syftet med skyddet. Detta framgår
bl. a. av en jämförelse med årsväxt- och
skörderapporten för den 15 oktober i
fjol som visar att de förhållandevis
största ersättningarna har utgått inom
de områden där de sämsta skördarna
observerats. Sålunda har stora ersättningar
utgått i mellersta Sverige och
övre Norrland. Någon mera detaljerad
bedömning av utfallet av skördeskadeskyddet
för år 1966 är f. n. ej möjlig
att göra.

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. utfallet av skördeskadeskyddet i fråga om 1966 års skörd

De behovsprövade bidragen kan under
vissa omständigheter efter strängt
restriktiv bedömning utgå såsom komplement
till de generella skadeersättningarna.
F. n. får årligen ett belopp
motsvarande en procent av totalt utgående
ersättningar disponeras för behovsprövade
bidrag. Eftersom det sammanlagda
ersättningsbeloppet för år
1966 uppgår till ca 58 milj. kr. får ca
580 000 kr. disponeras för att lämna
behovsprövade skördeskadebidrag för
det året. Enligt min mening har det
ej framkommit anledning att föreslå
någon ökning av detta belopp.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för hans svar.

Jag konstaterar att han tycker att
det hela har gått ganska bra. Han har
visserligen inte haft tillfälle till en detaljerad
bedömning, men han tycker
att stora ersättningar har utgått. Det
har således, anser statsrådet, fungerat
ungefärligen som man beräknat. Vad
utjämningen beträffar, så behöver han
inte, eftersom det fungerat bra, större
belopp än de 580 000 kronor som det
hela rör sig om, för att utjämna eventuella
orättvisor. Det må tillåtas mig,
herr talman, att konstatera att det finns
nu en gång inte så konservativt folk
som gamla fackföreningsmän — det är
en liten anmärkning som jag vill göra
i förbifarten.

Jag förstår att folk resonerar på det
sättet att när man i Uppsala län faktiskt
inte fick någonting år 1963, fick
500 kronor år 1964 och ingenting år
1965, så borde vi vara själaglada för
att det blev 12 miljoner kronor den
här gången. Jag förstår ett sådant psykologiskt
resonemang av personer som
läser tidningar —• jag talar inte om
statsråd i detta sammanhang, som kanske
ser djupare på problemen. Men
människor som bara följer med tidningarna
kunde lätt dra den slutsatsen

att man ändå borde vara belåten i Uppsala
län. Jag försäkrar statsrådet att
diskussionen angående skördeskador
åren 1963, 1964 och 1965 över huvud
taget inte var upprörd. Problematiken
antydde jag genom att en gång berätta
den där lilla historien från Grönköpings
Veckoblad som meddelade läsekretsen
att en s. k. premieobligation
i Grönköping med omnejd utfallit med
vinst varför vederbörande uppmanades
att inte bortkasta sådana vilket man
tidigare gjort. Med andra ord vad man
diskuterade på den tiden var om man
skulle ha skördeskadeförsäkring eller
ej. Man tyckte att det gav inte särdeles
mycket. Nu har vi fått 12 miljoner kronor
för detta län. Jag vill säga att vi
var beredda på att det skulle bli ett
dåligt skörderesultat. Vi har i motion
nr 1 i denna kammare pekat på hur
det är ställt med skördeutfallet, hur
mälarlänen, halva Örebro län, Värmlands
län och vissa delar av Norrland
verkligen sitter illa till. Det är således
inte överraskande att försäkringen har
gett utslag i de allra flesta av dessa län.

Jag gör dock en liten reflexion: nog
må det väl vara något slags fel, som
väl knappast har med systemet att göra
vad det sedan än kan bero på, att försäkringen
i Stockholms län utföll med
740 000 kronor och i Uppsala län med
12 miljoner kronor. Jag har en bestämd
känsla av att förhållandena åtminstone
norr om Stockholm i Stockholms län
inte var bättre än i stort sett i Uppsala
län.

Vad som har vållat en storm hemma
i Uppsala län är helt enkelt att man
visserligen diskuterade om man skulle
ha skördeskadeförsäkring eller inte, så
länge man inte såg den praktiskt tilllämpad,
men när man såg den praktiska
tillämpningen konstaterade man
så mycket eftertryckligare hur ojämnt,
orättvist och omotiverat systemet faktiskt
fungerade. En del jordbrukare
fick ersättning, somliga ganska bra sådan,
och en del fick ingenting, o. s. v.
Man funderar nu över hur det kan

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Ang. utfallet av skördeskadeskyddet i fråga om 1966 års skörd

hänga ihop. Det är detta som har gjort
att människor nu är mer intresserade
för skördeskadeförsäkringens mekanik
än de var tidigare. Förut undrade man
som sagt mest vad försäkringen skulle
tjäna till — bortsett från inbetalningen
av avgifter —- men nu ser man att det
kan komma pengar under förutsättning
att mekaniken fungerar bättre än den
hittills har gjort.

Vi måste säga att många har fått ganska
stora ersättningar. De borde väl
vara själaglada, resonerar man. Nej,
det är inte så — inga bönder blir rika
av skördeskadeförsäkringspengar. Det
är inte heller meningen, utan försäkringen
avser att ge en reducerad ersättning
för de risker som tas. En viss möjlighet
till ersättning skall alltså finnas;
och när ersättningsbeloppen går upp
så högt som till 12 miljoner kronor är
det alldeles solklart att skadorna måste
ha varit mycket väsentliga.

Vad vi och vår fackliga organisation
pekar på är sådana tekniska faktorer
som att man har för stora strator. Genom
en viss jämkning av indelningen
har vi möjligheter att få bättre resultat.
I vårt län —• jag talar inte om
grannlänet —• har normalskördarna
fungerat någorlunda riktigt, om jag
bortser från våroljeväxterna. Dessutom
måste jag säga att vi är väldigt ledsna
för att ingen ersättning lämnas för utsädet
och inte heller för det arbete man
nedlagt, om höstsäden misslyckas och
man plöjer upp. Gör man det och nysår
hela arealen ställs man utanför försäkringen,
men låter man den dåliga
grödan vara har man faktiskt en viss
möjlighet — under lyckliga omständigheter,
ifall det slumpar sig så — att få
skördeskadeersättning.

Det är sådana förhållanden som gjort
att vi måste säga oss att systemet behöver
ses över. Men hur det är kommer
vi slutligen fram till att en teknisk uppläggning
ocli ett visst artificiellt sätt
att låta försäkringen utfalla alltid kommer
att vara behäftat med ojämnheter.
En del av de försäkrade blir inte rätt -

vist tillgodosedda. Och då skall det enligt
vår mening finnas medel att utjämna
med, plats för en mänsklig faktor.
Jag är ledsen över att det belopp,
det utrymme för en mänsklig faktor,
som statsrådet här pekat på och känner
sig nöjd och belåten med, är så väldigt
snävt tilltaget. Det vore bättre med litet
mera mänsklighet som komplettering
—■ då skulle kanske systemet fungera
bättre.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Vi känner herr Ferdinand Nilsson
som en man som säger överraskande
saker. Jag har ju vanligen inte från
jordbrukarhåll blivit beskylld för att
vara så konservativ, utan det är i allmänhet
andra beskyllningar jag har
fått höra.

Men vi skall kanske fortsätta vår ömsesidiga
undervisningsverksamhet —
herr Ferdinand Nilsson och jag har ju
under flera år liksom försökt undervisa
varandra om hur skördeskadeförsäkringen
fungerar, och jag antar att vi
kommer att fortsätta med det så länge
vi inte fått fram ett system som är
fullkomligt. Jag tänker mig att herr
Nilsson i sådant fall kanske skulle bli
ledsen — då bortföll ju ändå en arbetsuppgift
som tagit åtskilligt intresse i
anspråk under några år.

Jag vill betona att skördeskadeskyddet
får betraktas som en form av katastrofskydd.
Detta framgår väl bäst
om vi tänker på att den årliga avsättningen
till fonden uppgår till ett så
ringa belopp som 30 miljoner kronor,
varav jordbruket tillskjuter hälften och
staten hälften. När vi då vet att skördevärdet
för hela vegetabilieproduktionen
i vårt land är 3,8 miljarder kronor inser
vi ju att denna årliga avsättning —
som svarar mot ungefär 0,8 procent av
det totala skördevärdet — aldrig kan
ge en försäkring som tillnärmelsevis
möjliggör ersättning för samtliga skördeskador.
Självrisken är alltså betydande
— om man slog ut den på total -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. utfallet av skördeskadeskyddet i fråga om 1966 års skörd

beloppet skulle den ligga kanske bortåt
600 miljoner kronor. Nu bär ju inte
hela det svenska jordbruket självrisk
samtidigt — skördeutfallet blir aldrig
sådant — men faktum är att det finns
betydande brister i systemet.

Visst kan det vara möjligt att eliminera
åtskilliga brister. Om jag bortser
från den faktorn att vi har ont om
pengar, kan man naturligtvis eliminera
mindre lyckade effekter av områdesindelningen
genom att minska ett områdes
omfattning efter mera detaljerade
studier, så att resultaten stämmer
bättre med de enskilda jordbrukarnas
förhållanden.

Ur rättvisesynpunkt skulle naturligtvis
detta vara önskvärt, men vi skulle
på samma gång, herr Nilsson, dra på
oss ytterligare administrationskostnader.
Herr Nilsson vet liksom jag att de
kostnaderna redan är ganska betydande,
och det förhållandet att staten ensam
bär administrationskostnaderna
gör att vi inte kan bortse från den sidan
av saken.

Jag har med detta velat förklara, att
utfallet under det senaste året förefaller
mig ha varit sådant att det knappast
finns anledning att med hänvisning
till det uttala några önskemål om
förändringar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr statsrådet hänvisar
till våra tidigare resonemang, och
det förstår jag — på denna punkt behöver
jag knappast heller göra mer än
åberopa att jag har delat statsrådets
uppfattning att resurserna är knappt
tilltagna. Jag har sagt tidigare och vidhåller,
att det inte var välbetänkt när
jordbrukarna accepterade eller kanske
till och med själva ifrågasatte, att man
skulle minska den insats som gjordes
— tidigare hade den varit större —
och samtidigt befria staten från motsvarande
insats. Det var inte särskilt
klokt just med hänsyn till att resurserna
är knappa —• alldeles som statsrådet
säger.

Men när resurserna är knappa blir
det naturligtvis så mycket viktigare att
vi får en rättvis fördelning av ersättningarna,
och det är på den punkten
man här sätter in ansträngningarna.
Jag upprepar att det är psykologiskt
intressant att så länge systemet inte
fungerade i vart fali i vårt län diskuterade
man dess vara eller inte vara.
Men när man själv fick uppleva exempel
på hur systemet fungerar — och
faktiskt inte blev lika belåten som jordbruksministern
inför resultatet utan
konstaterade att utfallet rätt mycket
blev hipp som happ — då kom rättviseproblemet
ännu mer i brännpunkten,
och man började intressera sig för
detaljerna.

Statsrådet trodde att jag skulle bli
mycket ledsen om frågan blev löst —
om jag inte skulle få tillfälle att ta upp
dessa frågor mera. Jag sysslar även
med andra frågor — jag skulle därför
inte bli alldeles arbetslös, herr statsråd.

Jag vill betona att jag, så länge som
Upplands jordbrukare är så litet nöjda
med detta utfall i ersättningshänseende,
anser att det åligger oss som har att
företräda dem att tala om att systemet
inte är riktigt och bra. Vi är inte så
negativa att vi nöjer oss med att bara
gnälla och säga att det inte är bra. Vi
är sålunda på det klara med att vi behöver
revidera gränserna för strataområdena
och att antalet provytor behöver
ökas. Vi anser att förluster som
uppkommer genom utvintring av besådda
grödor när det gäller totalskador
på enskilda grödor i särskilda fall skall
kunna beaktas. Vi har ett klart program
som vi kommer att förelägga herr
statsrådet. Vi har den bestämda önskan
att det med hjälp av datamaskin
o. s. v. skall lyckas ordnas så att resultatet
kan bli färdigt under samma år
eller att man kan reglera motsvarande
bestämmelser i skattehänseende. Nuvarande
ordning kan ibland leda till att
folk får ut pengar från skördeskadeförsäkringen
först under ett år, då det
hela kanske har gått litet bättre för

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Om förslag till riksdagen angående viss ändring av bestämmelserna om skördeskadeskydd
— Ang. förenklat förfarande vid handläggning av trafikmål

dem. De får då uppleva att herr Sträng
hämtar tillbaka vad herr Holmqvist delar
ut. Det kan ju inte vara ett särskilt
uppbyggligt system för dem som har
lidit skördeskador, utan det skulle vara
önskvärt om det hela kunde behandlas
under samma skatteår. Vi har den bestämda
meningen.

Även om herr statsrådet skulle bli
brinnande i anden och försöka utjämna
alla dessa tekniska friktionsanledningar
som verkligen gör människorna ute
i bygderna ledsna, tror jag inte att man
skulle lyckas. Här är det fråga om en
teknisk metod, ett artificiellt system.
Det behövs här också därtill en mänsklig
faktor. Det är denna mänskliga faktor
som jag år efter år kommer tillbaka
till. Herr statsråd, hur skulle det vara
att ge den mänskliga faktorn litet större
spelrum?

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om förslag till riksdagen angående viss
ändring av bestämmelserna om skördeskadeskydd Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Ferdinand
Nilssons fråga om förslag till riksdagen
angående viss ändring av bestämmelserna
om skördeskadeskydd,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 30 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat när förslag om obligatorisk
anmälan till skördeskadeskyddet
kan väntas bli framlagt för riksdagen.

Jag vill meddela att i propositionen
angående riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken ingår förslag om att
införa obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet
fr. o. m. 1968 års skörd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet få framföra ett vördsamt tack
för det positiva svaret på min fråga.

Detta svar klarar också upp ett annat
problem. Jag ställde min fråga för fjorton
dagar sedan, och jag fick inte svar
i förra veckan. Jag var dock inte så
ledsen av den anledningen, ty vi hade
våra stämmor nu på söndagen och tisdagen
efteråt, och vi kunde därför på
dessa hinna komma med våra propåer
i dag. Jag förstår också att herr statsrådet
tyckte att det på något sätt kändes
betryggande och bra att redan ha
propositionen klar när han lämnade
sitt svar.

Vi motionerade ju i frågan förra
året, och riksdagen skrev i ärendet till
Kungl. Maj :t. Statens jordbruksnämnd
har ju också redan på tidigt stadium
tillstyrkt vad som föreslagits, och det
har även jordbruksorganisationerna
gjort.

Under sådana förhållanden är jag
glad över att vi har kunnat få det svar
vi har fått i dag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är också mycket
glad över att herr Ferdinand Nilsson
är glad.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. förenklat förfarande vid handläggning
av trafikmål

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lundströms
interpellation angående förenklat
förfarande vid handläggning av trafikmål,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Lundström har frågat
mig, om jag är villig att medverka
till att vissa förslag till förenklad och
snabbare behandling av trafikmål genomförs
eller att de granskas av sittande
utredningar. Ett förenklingsförslag
som åsyftas är trafikmålskommitténs
förslag beträffande stämningsföreläg -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. förenklat förfarande vid handläggning av trafikmål

gande. En därmed sammanhängande
fråga är om vissa strafflatituder bör
ändras för att möjliggöra enklare handläggningsformer.
Vidare avses ett par
uppslag som går ut på att få en praktiskt
taget omedelbar behandling av trafikmål.

Bakgrunden till herr Lundströms
fråga är, som framgår av interpellationen,
att den stora anhopningen av trafikmål
medför en kraftig belastning för
de rättsvårdande myndigheterna. Inom
justitiedepartementet har denna fråga
varit föremål för uppmärksamhet sedan
flera år tillbaka. Strävan har varit att
på olika sätt förenkla handläggningsformerna.
Det första steget i den riktningen
togs genom införandet av parkeringsbot.
Frågan har ytterligare behandlats
i prop. 1966: 100. Där underströks
det angelägna i att man försöker
förenkla dessa måls handläggning så
långt det är möjligt utan att göra avkall
på grundläggande rättssäkerhetskrav.
I propositionen lades fram ett
flertal numera genomförda förslag till
sådana förenklingar, nämligen det nya
ordningsbotssystemet, ökad användning
av parkeringsbot och strafföreläggande
samt vidgad kompetens för
domare att ensam handlägga brottmål.
Samtidigt framhöll jag, att jag avsåg att
ägna särskild uppmärksamhet åt frågan
om fortsatt rationalisering inom rättsvården.
I enlighet härmed har inom
justitiedepartementet övervägts vissa
ytterligare förenklingsmöjligheter i
fråga om de mindre brottmålens handläggning.
En departementspromemoria
med vissa förslag i ämnet väntas bli
klar under våren eller försommaren,
och även därefter kommer arbetet med
dessa frågor att fortgå. Jag anser det
för tidigt att här gå närmare in på de
förslag som f. n. är på beredningsstadiet.
Jag inskränker mig därför till att
redovisa vissa synpunkter som direkt
föranleds av herr Lundströms frågor.

Frågan om det föreslagna institutet
stämningsföreläggande behandlades i
den proposition som jag nämnde nyss.

Trafikmålskommitténs förslag i det avseendet
hade mött kritik från ett stort
antal remissinstanser, och jag ansåg
mig inte böra lägga fram något förslag
i den delen. Någon ändring i det ställningstagandet
är inte aktuell. I första
hand torde i stället komma att prövas,
om man på andra vägar kan nå de
önskvärda rationaliseringarna. Jag har
ansett att man därvid främst bör undersöka,
om man kan vidga användningsområdet
för strafföreläggande ytterligare,
och sådana undersökningar
pågår inom justitiedepartementet.

I det sammanhanget kommer man in
på en annan av herr Lundströms frågor,
nämligen om strafflatituderna för
vissa brott kan justeras, så att utrymmet
ökas för förenklade handläggningsformer,
främst strafföreläggande
och handläggning inför ensamdomare.
Även den frågan övervägs f. n. inom
justitiedepartementet. Jag vill erinra
om att vi i lagstiftningen redan har
slagit in på den vägen genom att ändra
straffskalan för vårdslöshet i trafik.
Därigenom har en enklare behandling
av dessa talrika mål gjorts möjlig
fr. o. m. den 1 juli 1966.

I interpellationen sägs vidare att det
bör övervägas om man kan få en
snabbehandling av trafikmål på det
sättet att domare följer med vid polisens
trafikövervakning och dömer trafiksyndare
på platsen. En sådan ordning
med någon sorts turnerande trafikdomare
är jag dock inte beredd att
ta under övervägande. Som mera realistisk
betraktar jag den i interpellationen
nämnda möjligheten att ha någon
form av joursystem, så att ett åtal
kan väckas och prövas tämligen omgående.
Den frågan har redan tagits
upp av trafikmålskommittén, och kommitténs
överväganden torde komma att
redovisas i dess nästa betänkande, som
väntas i höst.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet ber jag få

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Ang. förenklat förfarande vid handläggning av trafikmål

framföra mitt tack för svaret på interpellationen.
Jag gör det med så mycket
större tillfredsställelse som jag finner
att statsrådet ger till känna en mycket
positiv inställning till de problem
som berörts i interpellationen och även
till de flesta av de frågor, som framställts.
Inte minst gäller detta meddelandet
att en departementspromemoria
med vissa förslag om förenklingar i de
mindre brottmålens handläggning blir
klar redan i vår eller under försommaren
och att statsrådet inte ämnar
låta sig nöja därmed, utan att arbetet
även sedan skall fortgå i berörda frågor.

Givetvis är jag väl medveten om att
åtskilligt redan gjorts för att förenkla
både utredning och domstolsbehandling
vid trafikförseelser. I min interpellation
har jag också noterat »det
friska grepp» som i dessa hänseenden
tagits på senare år. Värdet av fortsatta
snabba åtgärder är likväl mycket stort,
både ur allmän synpunkt för att lätta
arbetsbelastningen inom polis och domstolar
och ur ekonomisk synpunkt. I
sistnämnda fall tänker jag på både det
allmännas och den enskildes intressen.

Den direkta anledningen till min interpellation
är den oro, som jag mött
från juristhåll, polis och motorfolk
samt inte minst från åtskilliga fotgängare
som nästan aldrig åker bil,
över vad som kommer att ske efter genomförandet
av högertrafikreformen.
Blir det en mycket stor stegring av antalet
mindre trafikförseelser i detta
sammanhang föreligger det verklig risk
för överbelastning på åklagarmyndigheter
och på domstolar, och en rationalisering
är därför nödvändig. Det
var med detta som utgångspunkt som
jag började intressera mig för dessa
frågor.

Inte minst gäller önskemålen utredningssidan.
Balansen där i vissa storstäder
medför enligt tidningsuppgifter
i vissa fall dröjsmål med förhör på
nästan ett år av anmälda personer. Man
kan lätt föreställa sig svårigheten att

efter så lång tid få fram tillförlitliga
uppgifter om den händelse som utredningen
gäller, allra helst som det ofta
rör sig om tilldragelser av den art som
inte precis etsar sig in i ens minne.
Det gäller både parter och vittnen.

Av de fyra frågor, som jag framställt
i interpellationen, är det egentligen
bara justitieministerns svar på en, som
från min sida föranleder någon undran.
Statsrådet vill med hänvisning till
remisskritiken inte för riksdagen föreslå
införande av institutet stämningsföreläggande.
Meningen med en sådan
reform var ju, att erkända mål av lindrigare
beskaffenhet skulle kunna handläggas
enklare. Flertalet av sådana mål
medför erfarenhetsmässigt blott dagsböter.

Avsikten var nu, att en tilltalad, vilken
erkänt en förseelse som kan straffas
med högst sex månaders fängelse,
skulle kunna teckna godkännande på
åklagarens stämning till rätten, när
förseelsen i praktiken endast renderade
böter. Den påtecknade stämningen
skulle därefter överprövas av en ensamdomare
som fastställde straffet, om
detta överensstämde med normal praxis
och svarade mot utredningsunderlaget.
Hade domaren annan uppfattning eller
godkände den tilltalade inte föreläggandet,
skulle frågan hänskjutas till
ordinarie huvudförhandling vid domstolen.

Jag har i interpellationen understrukit
det värde, som enligt min mening
förslaget har både för åklagarsidan och
för domstolarna. Det skulle dessutom
göra slut på det diskutabla förfarandet
med massfullmakter till vaktmästare
m. fl. på rättens kansli, vilka nu framträder
och meddelar erkännande av
den åtalade gärningen.

I stället för stämningsföreläggandet
säger sig statsrådet nu vilja undersöka,
om man kan vidga användningsområdet
för strafföreläggande ytterligare.
Utan att föregripa en sådan i och för
sig önskvärd undersökning, kan jag
inte underlåta att spörja, om just en

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. förenklat förfarande vid handläggning av trafikmål

vidgning av strafföreläggandet genom
bantning av strafflatituderna skulle vara
bättre ur rättssäkerhetssynpunkt än
stämningsföreläggandet.

Statsrådet understryker redan på
första sidan i sitt svar, att han i proposition
nr 100 i fjol betonade vikten
av att grundläggande säkerhetskrav
vidmakthålles. Stämningsföreläggandet
innebär ju dock en domarkontroll med
den ökade rättssäkerhet detta medför.
Förenklingen skulle dessutom också
kunna omfatta en större grupp av mål
— alltså även sådana som upptar frihetsstraff
i vissa fall — än man torde
vara villig handlägga med strafföreläggande.

Anser verkligen herr statsrådet att
strafföreläggande är överlägset ur rättssäkerhetssynpunkt
eller ur handläggningssynpunkt?
Eller är det bara oppositionen
från vissa remissinstanser
vilken avhåller honom från att kanske
framdeles framlägga förslag i frågan?

När det gäller de andra uppslag, som
jag i interpellationen vidrört och som
kan leda till en snabbare behandling
av trafikmål, anser herr statsrådet tanken
på någon form av joursystem vara
mera realistisk än tanken på en domare,
som följer med vid polisens övervakning?
Jag har samma uppfattning
som herr statsrådet på denna punkt och
hoppas att trafikmålskommittén i höst
skall kunna framlägga något förslag i
detta avseende.

Jag kan dock inte underlåta att framhålla,
att det kanske skulle vara av intresse
att få till stånd ett provförsök
med en domare i en polisbil i samband
med trafikövervakning för att se vad
detta kan leda till, eftersom domen i
många mindre förseelser då skulle kunna
avgöras på platsen.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Lundström och jag är praktiskt taget
eniga på alla punkter. Det föreligger

bara en liten dissonans, och den gäller
strafföreläggandet.

Det är mycket möjligt, herr Lundström,
att jag har varit något försiktig
i min bedömning av hur mycket kallt
stål riksdagen tål i denna del. Bakgrunden
till min försiktighet är de diskussioner
som ägde rum i dessa frågor i
riksdagen under 1950-talet. Det är
emellertid möjligt att jag har bedömt
dagens situation på denna punkt något
felaktigt och att jag kanske skulle tänka
om.

Beträffande frågan om snabbheten i
utredningarna kan jag nämna, att trafikmålskommittén
håller på att behandla
den saken. Man har en stor försöksverksamhet
i gång för att få fram snabbare
och förenklade utredningar. Denna
del torde komma att redovisas i det
betänkande, som vi väntar till hösten.

Den punkt beträffande vilken vi inte
var eniga gällde alltså strafföreläggandet.
Det huvudsakliga skälet till att jag
inte ansåg mig böra ta med detta i fjolårets
proposition var att jag ansåg, att
man kanske så småningom skulle kunna
nå de fördelar vilka trafikmålskommittén
hade avsett med sitt förslag på
ett annat sätt, utan att behöva få med
de nackdelar som otvivelaktigt var förknippade
med förslaget.

Detta kan ske på två sätt. Bantningen
av strafflatituder skall vi inte gå in på
i detta sammanhang — det är en fråga
som kräver mycket större överväganden
än vad som hittills förekommit.
Man skulle för det första kunna föra
in ett ytterligare antal grupper av mål
inom straffföreläggandets område, om
man samtidigt medger att strafföreläggandet
får användas också i de fall där
frihetsstraff ingår i latituden men det
är uppenbart att det inte skall bli annat
än böter. För det andra skulle man
kunna få ytterligare användning för
strafföreläggandet och befria domstolarna
från en massa bagatellmål, om
man skapade möjlighet att godkänna
ett strafföreläggande genom ombud.
Man skulle alltså få fram ett system,

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

där den som strafföreläggande! riktar
sig mot skulle kunna godkänna genom
ett befullmäktigat ombud.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Efter justitieministerns
senaste anförande är jag än mer tillfredsställd.
Han tar inte avstånd från
möjligheten att man i framtiden kan
tänka sig stämningsföreläggande.

I proposition nr 100 säger departementschefen
bl. a. om denna fråga att
det har varit så delade meningar, att
han redan av det förhållandet anser att
det icke är motiverat att »på grundval
av nu föreliggande material göra någon
principiell ändring i gällande ordning».
Jag drog då slutsatsen att det kan komma
material framdeles som gör det möjligt
att få upp frågan till ny prövning.

Jag är medveten om att riksdagen tidigare
ställt sig avvisande, men å andra
sidan hade ju förslaget från trafikmålskommittén
tillstyrkts av ett icke
ringa antal utomordentligt kompetenta
organ. Jag tror det var nästan alla hovrätter,
och det var ett flertal andra organ,
t. ex. trafikförsäkringsföreningen.
Såvitt jag nu kan komma ihåg efter att
ha läst det föreliggande materialet för
en liten stund sedan, var det också
samtliga motororganisationer, vilka naturligtvis
här har intresse av snabb
handläggning.

Det finns emellertid även organ som
instämmer i trafikmålskommitténs uppfattning
att strafföreläggande »icke bör
användas när fängelse ingår i straffskalan
för ett brott». Även i den frågan
är det tydligen delade meningar. När
fängelse ingår i strafflatituden förefaller
mig stämningsföreläggande, med
hänsyn till den överprövning som görs
av domare, mera förenligt med rättsäkerhetskraven
än att ha strafföreläggande
vid förseelser för vilka även
fängelsestraff gäller.

1 övrigt har jag ingenting att tillägga
utan jag kan upprepa min tillfredsställelse
med den behandling som detta
ärende har fått av justitieministern.

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 20

Ang. snatterier i varuhus
Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. snatterier i varuhus

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lundströms interpellation
angående snatterier i varuhus, och nu
anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig om jag har för avsikt att utreda
problemen rörande kundsnatterier
och småstölder från varuhus o. d.
i syfte att dels överväga rekommendationer
för varuhus att under affärstid
upprätta effektiv och synlig övervakning
av exponerade varor, dels söka
förenkla förfarandet vid polisutredning
och bestraffning.

Sådana tillgrepp i varuhus och snabbköpsbutiker
som under senare år har
förekommit i stor utsträckning utgör
ett betydande samhällsproblem. Några
mera exakta uppgifter om det totala
antalet brott av detta slag finns ej. Det
finns anledning anta att den s. k. dolda
brottsligheten är särskilt stor på detta
område. Herr Lundströms uppgift att
ett privat vaktbolag gjort ca 10 000 ingripanden
under år 1966 mot sådan
brottslighet ger en antydan om problemets
omfattning.

Utvecklingen har dock inte fått fortgå
utan att motåtgärder satts in. Sveriges
köpmannaförbund har exempelvis
ägnat frågan en betydande uppmärksamhet.
Även samhället har i skilda
avseenden försökt vidta åtgärder
för att minska denna brottslighet. Således
medverkade både inrikesdepartementet
och socialdepartementet i ett
år 1962 bildat organ, kallat »Aktionsgruppen
mot butiksstölder». I denna
grupp fanns även representanter för
exempelvis Sveriges köpmannaförbund
och skolöverstyrelsen. Som ett resultat

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. snatterier i varuhus
av gruppens arbete förstärktes bevakningen
av butikerna och särskilda anvisningar
utfärdades i fråga om varornas
placering. En annonskampanj mot
butiksstölderna inleddes och skyltar
sattes upp i butikerna. Aktionsgruppen
medverkade vidare till att butiksstölderna
ägnades särskild uppmärksamhet
vid den laglydnadsfostran som ingår
som ett led i skolutbildningen.

Efter polisväsendets förstatligande
har vidare arbetet med den brottsförebyggande
verksamheten inom polisen
intensifierats. Detta gäller även i fråga
om butiksstölderna, som ägnas särskild
uppmärksamhet inom rikspolisstyrelsen.
Där övervägs också vad som kan
göras för att förebygga stölder i varuhusen.
I detta sammanhang beaktas
även den av herr Lundström nämnda
frågan om formerna för varuhusens interna
övervakning. Jag finner därför
inte anledning att nu vidta särskilda
åtgärder i detta avseende.

Herr Lundström har vidare tagit upp
frågan om ett förenklat förfarande för
beivrande av bl. a. butikssnatteriet.
Denna fråga sammanhänger med det
fortgående reformarbetet med förenklingar
inom straffprocessen som jag har
berört i ett annat interpellationssvar
till herr Lundström tidigare i dag.

Enligt gällande bestämmelser får
strafföreläggande användas bara vid
brott som inte är belagda med svårare
straff än böter, dock inte normerade
böter. Vidare får brottmål handläggas
av ensamdomare endast om brottet inte
kan föranleda svårare straff än böter.
Vid de ringa förmögenhetsbrotten —-såsom snatteri, som främst är av intresse
i detta sammanhang •—• ingår
emellertid fängelse i straffskalan. De
hittills genomförda förenklingarna i
straffprocessen berör alltså inte snatterimålens
handläggning.

Som jag har nämnt i mitt tidigare
interpellationssvar till herr Lundström
pågår emellertid undersökningar, som
syftar till ytterligare förenklingar inom
straffprocessen. Vissa frågor övervägs

inom departementet och andra inom
trafikmålskommittén.

I det sammanhanget vill jag erinra
om att en särskild åtalsregel tagits in
i brottsbalken beträffande olovligt förfogande
över avbetalningsgods. Den regeln
säger att sådant brott inte får åtalas
av åklagare utan att åtal av särskilda
skäl är påkallat ur allmän synpunkt.
Något liknande kan möjligen tänkas i
fråga om butikssnatterierna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Justitieministerns svar
även på denna interpellation ger mig
anledning att framföra ett tack till honom.
Liksom i föregående ärende andas
svaret en positiv vilja hos statsrådet
att försöka få en ändring till
stånd i den nu rådande situationen.

Jag skulle vilja beteckna denna fråga
dels som en intern bevakningsuppgift
för varuhusen och dels som ett arbetsproblem
för åklagare och domstolar.
Det var för övrigt under mitt arbete
med trafikmålens belastning på
domstolarna som jag kom att beakta
den likhet som förefinns mellan enklare
snatterimål och enklare trafikförseelser.
Båda slagen är ju många till
antalet, båda belastar i onödigt hög
grad domstolar och åklagare — inklusive
polisen — och rationaliseringar
och förenklingar vid handläggningen
kan med fördel genomföras beträffande
båda dessa slag av förseelser.

Jag vill erinra om betydelsen av att
man kan nedbringa behandlingstiden
för dessa småförseelser, därför att de
ökar domstolarnas totala arbetsbörda.
JO har ju i sin berättelse till årets riksdag
också understrukit den belastning
som för närvarande vilar på domstolarna.

Åtskilligt av vad jag sade i föregående
fråga är tillämpligt även i denna
och behöver inte här upprepas.

En kort kommentar skulle jag dock
vilja göra till justitieministerns svar.
När det gäller den interna bevakningen

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

är det av värde att höra, att rikspolisstyrelsen
är inne på vissa överväganden.
Jag har i min interpellation ifrågasatt
om man kunde utfärda rekommendationer
till varuhusen rörande deras
interna bevakning. Men jag måste medge
att jag själv har blivit alltmer tveksam
om vad sådana rekommendationer
kan leda till. Vad sker till exempel om
affärsinnehavaren eller föreståndaren
struntar i rekommendationer som utfärdats
av polisen eller vilken myndighet
det nu kan vara frågan om? Det
effektiva vore naturligtvis att allmänt
åtal för småtillgrepp i varuhus endast
skulle få väckas, om utfärdade rekommendationer
om effektiv inre bevakning
hade följts.

Dock förefaller det mig mycket tveksamt
om man kan förbinda allmänt
åtal för brott med villkor
av detta slag. Därför tog jag i interpellationen
inte upp denna tanke,
men jag kan ju nämna den här som
exempel på hur resonemanget gick.
Jag vill tillägga att det skulle vara intressant
att höra statsrådets uppfattning
om det över huvud taget är möjligt
att skapa en sådan lagstiftning som
uppställer villkor av denna art för att
det skall väckas allmänt åtal.

Statsrådet erinrar om tidigare åtgärder
från köpmannaförbundets och statsdepartementens
sida för att minska butiksstölderna.
Det skulle vara av värde
att veta om han anser att den 1962 bildade
»Aktionsgruppen mot butiksstölder»
haft någon verkan. Såvitt jag förstår
måste resultatet ha varit obetydligt,
om ens något. Tillgreppen har
nämligen ökat år från år. Den något
otillförlitliga och icke offentliga statistik
som finns rörande butikstillgrepp
visar att ökningen från 1965 till 1966
skulle ha varit inte mindre än 25 procent.
Även om den siffran är felaktig
så torde den dock spegla en trend som
är allvarlig.

Att döma av uppgifter som jag har
hört från vissa domstolar är snatterimålen
inte bara ökande utan åtalen i

Ang. snatterier i varuhus
inte så få fall rätt svagt eller diskutabelt
grundade. Låt mig därför helt kort
få uttrycka den mening, som jag ville
komma fram till, att motåtgärder mot
butiksstölderna nog måste vara mer
realitetsbetonade än vad man hittills
uppnått. Jag ifrågasätter om inte varuhuskontrollanterna
skall ha i uppdrag
inte bara att sätta fast brottslingarna
utan även att där så är möjligt genom
eget ingripande förebygga brott.

Även i detta interpellationssvar återkommer
justitieministern till frågan
om strafföreläggande. Den har vi nu
diskuterat, varför jag inte skall ta upp
någon ny debatt på den punkten.

Butikssnatterierna hör till de småsjukdomar
i samhällskroppen som alltmer
utvecklats till att bli en verkligt
allvarlig åkomma, och jag tror därför
att det är av vikt att åtgärder snabbt
vidtas för att hejda utvecklingen. Däri
har justitieministern och interpellanten
tydligen samma mening, och det
nolerar den sistnämnde med tillfredsställelse.
Samtidigt hoppas han att
statsrådets åtgärder skall bli av den
art att de verkligen ger resultat.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det är nästan oroande
hur eniga herr Lundström och jag är
i dessa frågor. Jag kan helt och hållet
instämma i herr Lundströms yttrande,
när han säger att butikskontrollanterna
inte borde finnas till enbart för att sätta
fast småsnattare, utan deras huvudsakliga
uppgift borde vara att förebygga
snatterierna.

Jag måste tyvärr erkänna, att det ligger
mycket i herr Lundströms yttrande
att verkan av aktionsgruppens insatser
inte hade blivit vad man trodde
att de skulle bli.

Herr Lundström ville veta min åsikt
om man skulle kunna sätta upp ett villkor
för att ett allmänt åtal skall äga
rum. Det har vi ju i vissa fall redan.
Det är en mycket intressant fråga —
om inte tiden vore så långt liden skulle
jag kunna tala ganska mycket om det.

20 Nr 20 Torsdagen den 13 april 1967

Ang. arbetsmarknadsproblem i samband med nedläggande av flottlederna i Ljungan
och Indalsälven, m. m.

De senare årens utveckling på affärslivets
område har medfört, att tillfällena
till mindre egendomsbrott blivit
oändligt mycket större än tidigare. Det
har alltså från privatekonomisk synpunkt
visat sig lämpligt att vidtaga åtgärder,
som lätt kan leda till brottslighet.
Då kan man otvivelaktigt ställa sig
frågan: År det samhällets absoluta plikt
att genom polis, åklagare, domstol, indrivningsväsende
o. s. v. tillhandahålla
det maskineri, som blivit behövligt på
grund av att vissa rationaliseringsåtgärder
vidtagits inom affärslivet?

Man kan därför, det tycker jag, herr
Lundström, verkligen ställa sig frågan,
om inte samhället som förutsättning
för sin medverkan skulle kunna kräva
en viss motprestation från den enskilde.

Yi kan ta ett exempel. Det har blivit
allt vanligare med privata parkeringsplatser.
Den som obehörigen ställer sin
bil där kan dömas för egenmäktigt förfarande.
Skulle man inte kunna kräva,
för att ett åtal skall anställas, att den
som har denna parkeringsplats åtminstone
håller den inhägnad? När det
gäller det allt vanligare checkbedrägeriet
— skulle man inte kunna kräva åtminstone
att man fordrade legitimation?
Det gör ju bankerna, men man
gör det inte för de mindre belopp som
man löser in i butikerna; där anser
man sig inte behöva kräva legitimation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. arbetsmarknadsproblem i samband
med nedläggande av flottlederna i
Ljungan och Indalsälven, in. in.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Stadlings interpellation
angående arbetsmarknadsproblem

i samband med nedläggande av flottlederna
i Ljungan och Indalsälven,
m. m., fick nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Stadling har frågat
dels om jag är beredd vidta åtgärder
för att motverka sysselsättningssvårigheter
i samband med att flottlederna
i Ljungan och Indalsälven
läggs ned, dels om det kan förväntas
att medel redan under innevarande år
anvisas för att på väg E 75 sätta i gång
nödvändiga ny- och ombyggnadsarbeten
för att vägarna inom området skall
tåla den starkt ökade belastning som
följer av att timret framgent transporteras
med lastbil och dels hur jag bedömer
den mera långsiktiga arbetsmarknadsmässiga
situationen inom det
aktuella området.

En längre tids utredningsarbete och
förberedande diskussioner mellan i
första hand kraftintressenter och flottningsintressenter
ledde i början av år
1966 till en överenskommelse, vari
flottningsintressenterna förband sig att
upphöra med flottningen med utgången
av flottningssäsongen 1968 i Ljungan
och 1969 i Indalsälven. Flottningsintressenterna
har därefter hos Kungl.
Maj:t föreslagit avlysning av de allmänna
flottlederna i Ljungan med
Gimån samt Indalsälven med bivattendrag.

Ingen av de i avlysningsärendet hörda
statliga myndigheterna -—■ bl. a.
länsstyrelserna i Västernorrlands och
Jämtlands län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och statens järnvägar —
har motsatt sig avlysning. Detsamma
gäller bl. a. RLF-förbunden i länen och
flertalet kommuner samt flottningsföreningarna.
Ärendet bereds f. n. i Kungl.
Maj :ts kansli.

I medeltal har omkring 100 man —
ungefär lika fördelade på Ljungan och
Indalsälven — arbetat i flottningen under
de senaste flottningssäsongerna.
Med hänsyn till rörligheten bland de
anställda har antalet personer, som un -

Torsdagen den 13 april 1967 Nr 20

Ang. arbetsmarknadsproblem i samband med nedläggande av flottlederna i

der någon tid fått kompletterande sysselsättning
genom flottningen, varit avsevärt
större. Sysselsättningstiden har
genomsnittligen varit 100—120 dagar
per säsong.

En del flottningsarbetare kommer av
olika skäl att stanna kvar på sin hemort
trots att sysselsättningen på den
öppna arbetsmarknaden tryter. För
handikappade och äldre personer nära
pensionsåldern kommer beredskapsarbeten
att ordnas. I övrigt kommer givetvis
alla de medel som står arbetsmarknadsmyndigheterna
till buds att
utnyttjas.

Storskogsbruket torde på sikt huvudsakligen
endast kunna erbjuda arbete
åt dem som kan ta helårsarbete i skogen.
Inom bondeskogsbruket torde ännu
en tid finnas möjligheter till kompletteringssysselsättning,
men samverkkanstendenserna
pekar också där mot
helårsansfällning. Inom den utpräglade
glesbygden i det nu aktuella området
liksom inom andra likartade områden
tror jag därför att man måste räkna
med minskad tillgång på arbetstillfällen
inom skogsbruket i framtiden.

Åtgärderna för att mera långsiktigt
förbättra arbetsmarknadssituationen
måste inriktas på att tillföra centralorterna
nya arbetstillfällen. Olika lokaliseringspolitiska
åtgärder har under
de senaste åren givit betydelsefulla
tillskott av arbetstillfällen i Jämtlands
och Västernorrlands län. För att lokaliseringsåtgärderna
skall ha bestående
effekt, måste de emellertid som nämnts
koncentreras till vissa orter.

Vad gäller transportfrågorna vill jag
framhålla att en betydande del av det
nuvarande flottgodset i Ljungan och
Indalsälven efter nedläggningen av flottningen
kommer att transporteras på
järnväg. Man räknar med att medeltransportavståndet
med bil till lastningsplatsen
vid järnväg, på grund av
järnvägarnas fördelaktiga sträckning
inom området, inte mera väsentligt kommer
att överstiga det nuvarande me -

Ljungan
och Indalsälven, m. m.
deltransportavståndet till flottled. Följderna
för vägväsendets del av en nedläggning
av flottningen i ifrågavarande
älvar blir alltså begränsade men en
viss merbelastning på vägnätet kommer
otvivelaktigt att uppstå. Härmed
sammanhängande frågor har varit föremål
för överläggningar mellan berörda
parter.

I fråga om väg E 75 inom Västernorrlands
län torde huvuddelen av den
ökade belastningen komma på delen
Töva järnvägsstation—Sundsvall. Denna
sträcka har god standard i plan och
profil men otillfredsställande bärighet.
Projektering för ombyggnad pågår i anslutning
till generalplanearbete. I gällande
flerårsplan är företaget upptaget
med en beräknad kostnad av 11 miljoner
kronor och med första medelstilldelning
år 1968. Med hänsyn till projekteringsläget
är tidigareläggning inte
möjlig.

Belastningen på gatunätet i Sundsvall
väntas bli betydande. Därför planeras
ombyggnad av vägarna 602 och
622 Nacksta—Bergsåker—Sköns kyrka
så att den tunga trafiken kan ledas
utanför staden. Detta företag skall enligt
flerårsplanen påbörjas under år
1968. Med hänsyn till projekteringsläget
är tidigareläggning inte möjlig. Vidare
kan nämnas, att arbeten på sträckan
Stöde—Tirsta på väg E 75 ingår i
gällande flerårsplan med första medelstilldelning
år 1970. Företaget har
kostnadsberäknats till 20 miljoner kronor
och kan sättas i gång med kort varsel.
Omdisponering av ordinarie medel
för tidigareläggning bedöms dock inte
vara möjlig.

Härefter skulle på väg E 75 återstå
att bygga om endast delen Tälje—Jämtkrogen.
För detta företag har tilldelning
av medel beräknats ske efter år
1971.

Strävan är att så långt möjligt förlägga
beredskapsarbetena till mindre
kostnadskrävande projekt än vägar.
Kortsiktiga vägarbeten har dock satts

22 Nr 20 Torsdagen den 13 april 1967

Ang. arbetsmarknadsproblem i samband med nedläggande av flottlederna i Ljungan
och Indalsälven, m. m.

i gång under den senaste tiden på
grund av det nuvarande sysselsättningsläget.
Stora vägprojekt bör däremot enligt
arbetsmarknadsstyrelsens bedömande
inte påbörjas nu. Det går inte
att för dagen uttala sig om förutsättningarna
för att under kommande budgetår
påbörja beredskapsarbeten på vägar.
För budgetåret 1967/68 beräknas
dock sådana redan beslutade och pågående
beredskapsarbeten i Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands
län dra en kostnad av sammanlagt 18,5
miljoner kronor.

Herr STADLING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det uttömmande svaret.
Tyvärr har det dröjt, och en del har
väl förändrats sedan jag ställde frågorna
den 31 januari.

Men för att ta svaren i kronologisk
ordning, så vill jag först betona, att
jag inte är ute efter att stoppa dessa
flottningsnedläggelser. Möjligen efter
att framflytta tidpunkten. De flesta
kommunerna inom området har krävt
att få framflytta tidpunkten för nedläggelsen
tills dess man hunnit upprusta
vägnätet. De övriga remissinstanserna
har ju, som det alldeles riktigt påpekats
i svaret, icke motsatt sig avlysning
vid angiven tidpunkt. Vad jag är
mest bekymrad över är på vilket sätt
man skall kunna kompensera det inkomstbortfall
som drabbar dessa deltidsanställda
flottare.

Enligt de upplysningar jag inhämtat
från flottningsföreningarnas kontor i
Sundsvall hade man under år 1966 inte
mindre än 1 270 anställda, därav 64
heltidsanställda. Anställningstiden varierar
från cirka 6—7 månader till endast
någon vecka. Den längsta arbetstiden
hade givetvis skiljeställes- och
flottläggningsarbetarna. Om man nu betänker
att de flesta av de anställda korm
mer från jord- och skogsbruket så förstår
man att det blir synnerligen svårt

att under nuvarande förhållanden omflytta
dessa människor till andra arbeten.
Men här tar jag fasta på det positiva
svar jag fått från inrikesministern,
att man för de handikappade och
äldre skall ordna beredskapsarbeten
och att man för de övriga skall utnyttja
alla de medel som står arbetsmarknadsmyndigheterna
till buds för att
klara dessa svårigheter. Det är ett bra
svar och jag är fullt nöjd med det. Jag
är också nöjd med svaret som gäller
den långsiktiga planeringen.

När det gäller vägarna är vi inte lika
ense. För närvarande transporteras cirka
50 procent av hela virkesfångsten
på lastbilar. Enligt transportutredningen
räknar man med att transportera
cirka 58 procent på bil och cirka 42
procent på järnväg. Enligt trafikchefen
räknar SJ med ganska betydande
tillbyggnader, bl. a. omformarstatroner
i Ånge och Sundsvall och vissa förbättringar
på järnvägslinjen. Med hänsyn
till dessa ombyggnader får man
väl antaga att SJ inte omedelbart kan
ta över dessa 42 procent, och det måste
ju innebära att vi får den största belastningen
på vägnätet innan de planerade
ny- och ombyggnaderna har hunnit
färdigställas. Enligt den senaste flerårsplanen
kan inte dessa arbeten påbörjas
förrän tidigast 1968 och i vissa
delar inte förrän 1970, förutsatt att
man skall gå på det ordinarie anslaget.
Detta innebär att vi inte kan påräkna
att dessa vägdelar blir klara för
trafik förrän tidigast i mitten på 70-talet. Under sådana förhållanden kan
man ställa frågan om det är möjligt
att klara dessa tunga transporter på de
svaga vägarna.

Jag nämnde att de flesta kommunerna
yrkat på en framflyttning av nedläggelserna
till dess att vägarna förbättrats,
och fråga är väl om inte detta
vore välbetänkt, även om jag har klart
för mig att inrikesministern i detta fall
inte kan göra något.

Det var mot denna bakgrund jag

Torsdagen den 13 april 19C7

Nr 20

Om en mer enhetlig lönestatistik för hela arbetsmarknaden, m. m.

ställde frågan om det inte varit möjligt
att från beredskapsanslagen ställa medel
till förfogande för att möjliggöra
en tidigare igångsättning av dessa vägdelar.
Vi hade i januari cirka 700 man
arbetslösa inom dessa områden, och
med hänsyn till arbetsmarknadsläget i
övrigt inom länet hade det varit försvarbart
om så skett. Men, herr talman,
vi får väl anledning att återkomma
kanske under nästa budgetår.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Stadling och jag
behöver nog inte ägna oss åt någon
vidlyftigare polemik. Jag är medveten
om att svaret av skilda orsaker har
dröjt -—- tyvärr, får jag säga, inte så
länge att nya vägarbeten kommit i
gång!

Men vägproblemen är naturligtvis det
ömtåliga i detta sammanhang. Många
önskemål kommer till uttryck. Det finns
de som menar att när vi har en arbetslöshet
borde vi kunna sysselsätta
ledig arbetskraft i vägarbeten. Detta
låter ju ganska så rimligt — och tidigare
var som vi vet vägarbeten mycket,
mycket vanliga beredskapsarbeten
inte minst i Norrland. Men tekniken
förändras också när det gäller vägarbeten
— maskinerna ersätter i mycket
hög grad arbetskraften. Dagskostnaden
per anställd vid beredskapsarbeten på
vägar torde snarare ligga över än under
400 kronor, och då blir frågan
helt naturligt hur vi skall kunna med
beredskapspengar sysselsätta så många
arbetslösa som möjligt, självfallet i riktiga
och rimliga arbeten men ändock
med kostnadsaspekten i blickfånget.

Då förklarar arbetsmarknadsstyrelsen
att de stora och omfattande vägprojekten
inte gärna kan komma i fråga,
däremot mindre vägprojekt som
kan slutföras på kortare tid, säg sex
eller sju månader. Vad herr Stadling
är ute efter är naturligtvis de stora anslagen
till de sträckor av E 75, som i
planerna tas upp så långt fram i ti -

den att människorna där uppe hyser
vissa bekymmer.

Jag anser emellertid, som sagt, att
detta är en politik som knappast kan
förändras. För den ledigställda arbetskraften
gäller det ju att med de medel,
som står till buds, försöka åstadkomma
nya sysselsättningsmöjligheter. Härvid
får vi — som vi framhållit i svaret —
använda alla de medel som står till
buds, och jag ser inte minst de lokaliseringspolitiska
inslagen som de i sammanhanget
viktigaste.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om en mer enhetlig lönestatistik för
hela arbetsmarknaden, m. m.

Ordet gavs därefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Augustssons
interpellation om en mer enhetlig
lönestatistik för hela arbetsmarknaden,
m. m., och nu anförde:

Herr talman! Herr Augustsson har
frågat om jag är villig medverka till att
det genom låginkomstutredningens försorg
i god tid före nästa avtalsrörelse
redovisas en mer enhetlig lönestatistik
som täcker hela arbetsmarknaden och
om jag kan uttala mig om när utredningen
i övrigt kan tänkas vara avslutad
och om något delbetänkande kan
väntas.

Låginkomstutredningen skall enligt
sina direktiv dels inhämta ett utökat
kunskapsmaterial om låginkomstgrupperna,
dels söka precisera vad som i
skilda sammanhang skall avses med
låga inkomster, dels söka belysa orsakerna
till att vissa befolkningsgrupper
har låga inkomster. Utredningen skall
vidare behandla inkomstfördelningsproblemen
över huvud taget, ehuru
med tonvikt på de lägre inkomsttagarna,
och slutligen »söka skapa en grund

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Om en mer enhetlig lönestatistik för hela arbetsmarknaden, m. m.

för att bedöma vilka metoder, som kan
komma i fråga för att höja inkomstnivån
för de personer och grupper det
gäller».

Hittills har utredningsarbetet koncentrerats
på att kartlägga omfattningen
och sammansättningen av grupperna
med låga inkomster. Dessa undersökningar
sker i samarbete med statistiska
centralbyråns utredningsinstitut
och bygger på intervjuer med ett på
vetenskapliga grunder gjort urval av
hela befolkningen. Resultaten skall
kompletteras med data från register av
skilda slag, exempelvis från sociala
myndigheter och försäkringskassor. Undersökningen
avser att belysa i vad
mån inkomstfördelningen och de låga
inkomsterna sammanhänger med svårigheter
att få heltids- och helårsarbete,
med handikapp och sjuklighet, med
olikheter i försörjningsbördor och med
variationer i arbetsinkomsten per arbetad
tidsenhet. Avsikten är att resultaten
av dessa kartläggande undersökningar
skall presenteras i ett första delbetänkande
före sommaren 1968.

Vissa grova lönestatistiska data blir
ett av resultaten från de nyss beskrivna
kartläggande undersökningarna. Enligt
utredningens expertis är det dock
knappast troligt att parterna på arbetsmarknaden
kommer att anse dessa data
användbara för förhandlingsändamål.
Låginkomstutredningen har på grund av
uppdragets omfattning inte ansett sig
kunna åta sig att utarbeta en generell
lönestatistik av mera detaljerat slag.
Ett lönestatistiskt utvecklingsarbete pågår
emellertid sedan flera år vid statistiska
centralbyrån. Arbetsmarknadens
parter deltar i detta arbete. Låginkomstutredningen
följer detta utvecklingsarbete
och avser att sedermera
själv utnyttja de möjligheter som den
successivt förbättrade reguljära lönestatistiken
ger för belysning av lönernas
roll för låginkomsterna.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Först vill jag tacka
herr statsrådet Rune Johansson för svaret
på min interpellation.

Jag är givetvis mycket glad över att
utredningsarbetet om låglöneproblematiken
är i gång och att resultaten av
de kartläggande undersökningarna kan
presenteras i ett första delbetänkande
före sommaren 1968.

När jag och flera andra ledamöter
1965 motionerade i detta ärende, var
ju detta ett uttryck för den oro vi
kände för alla låga inkomsttagares problem.
Utskottet i fråga liksom riksdagen
delade vår uppfattning. Utredning
pågår nu, som vi alla vet. Men
utskottet talade också i sitt utlåtande
om möjligheterna att åstadkomma en
mera enhetlig lönestatistik, som täcker
hela arbetsmarknaden och som
skulle ge möjligheter till en rättvis bedömning
av olika löntagares situation.

Jag var faktiskt optimistisk nog att
tro att denna statistik skulle ha kunnat
ingå som arbetsmaterial under nästa
avtalsrörelse. Jag skall därför öppet
säga att jag känner en viss besvikelse
över vad inrikesministern meddelar
från utredningen, nämligen följande:
»Vissa grova lönestatistiska data blir
ett av resultaten från de nyss beskrivna
kartläggande undersökningarna. Enligt
utredningens expertis är det dock
knappast troligt att parterna på arbetsmarknaden
kommer att anse dessa
data användbara för förhandlingsändamål.
»

En gnista av hopp får jag dock,
när inrikesministern i slutet av sitt
svar säger: »Ett lönestatistiskt utvecklingsarbete
pågår emellertid sedan flera
år vid statistiska centralbyrån. Arbetsmarknadens
parter deltar i detta
arbete.»

Jag är ändå fortfarande litet undrande
när det gäller svaret på min interpellations
första fråga. Kan man påräkna
att allt som kan göras för att
påskynda en enhetlig lönestatistik också
göres och att den frågan ges större

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Om en mer enhetlig lönestatistik för hela arbetsmarknaden, m. m.

prioritet än den för närvarande tycks
ha?

Att jag här känner mig hårt engagerad,
beror på att jag från mina politiska
värderingar anser låglöneproblemet
som en av våra största sociala frågor
av i dag. Statsmakterna kan givetvis
inte lägga sig i löneförhandlingarna
—■ i varje fall inte för närvarande
—- men det är vår skyldighet att ge
arbetsmarknadens parter det material
som erfordras för deras grannlaga
värv.

I detta material ingår bl. a. den av
mig påtalade lönestatistiken. I händelse
av kommande, mera samordnade
lönerörelser, blir den gemensamma,
fullt jämförande statistiken i högsta
grad nödvändig. Jag förutsätter därför
inrikesministerns helhjärtade medverkan
så att materialet om möjligt föreligger
i god tid före nästa avtalsrörelse.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Ingen skulle vara gladare
än jag, om vi skulle kunna effektuera
den beställning, som herr Augustsson
här har gjort; vi har väl alla den
uppfattningen, att en kartläggning av
låginkomstproblemet —- vilka grupper
det gäller, deras storleksordning o. s. v.
— tillhör något av det väsentligaste
just nu. Den bygger på det som har
sagts i en motion, som har vunnit
ganska allmän anslutning, men det är
ju här fråga om ett utomordentligt vidlyftigt
arbete.

Jag har haft tillfälle att sitta tillsammans
med de experter, som nu är
sysselsatta med dessa uppgifter, och har
haft anledning att diskutera frågan om
både tid och kostnader för dessa arbeten.
Vi har kommit fram till att om
vi skall få det material, som vi verkligen
i framtiden kan bygga vår bedömning
på, dels med tanke på vad jag
nyss sade beträffande låginkomstgrupperna,
deras storlek och situation och
dels med tanke på de nödvändiga åt -

gärderna, måste det vara ett mycket,
mycket noggrant arbete som utföres.
Det måste när det gäller undersökningar
omfatta ett så stort material, att det
finns garanti för att vi får ett material
som är säkert. Detta gör att det
hela blir komplicerat.

Vi hoppas alltså att vi med de utredningar
som gjorts under 1966 och
som nu göres under 1967 kommer att
få en kartläggning med avseende på
sysselsättningsstruktur, inkomststruktur,
försörjningsstruktur samt andra anknytande
uppgifter, som bl. a. rör
skatter och sociallagstiftningens effekt.
Denna utredning skall ju också ge sig
i kast med uppgiften om vilka utgifter
familjen har, hur den klarar sin försörjning,
förmögenhetstillgång och skilda
levnadsnivåer. Den skall också undersöka
vad socialunderstöden betyder
i sammanhanget och vad skatterna betyder
och en rad andra problem.

Detta är självfallet dels ett arbete
som tar tid, dels något som — vilket
jag i dag framhållit — kanske inte blir
direkt användbart i en lönestatistik.
Man får en, såsom jag hoppas, klar
kartläggning av familjernas levnadsomständigheter
med avseende på inkomster,
utgifter o. s. v. och får självfallet
i samband med detta också in
löneuppgifter.

Men det är inte detta som i och för
sig är det primära.

Utredningsmännen har därför framhållit
att också låginkomstutredningen
har ett intresse av det lönestatistiska
arbete, som statistiska centralbyrån
har i uppgift att bedriva. Jag skulle
emellertid tro att också den har ett
intresse av ett sådant materialunderlag,
som låginkomstutredningen kommer att
skaffa fram.

Jag kan dock som sagt inte ange
mer än vad som står i mitt svar. Det
innebär inget ja på herr Augustssons
mera konkreta fråga. Våra parter på
arbetsmarknaden har ju hittills haft ett
materialunderlag för sina förhandlingar,
på vilket de kunnat basera sina yr -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjningsproblem

kanden, och de har även kommit fram
till ett resultat. Såsom ett komplement
till vad som kan utvinnas i löneförhandlingarna
har vi även att beakta
vad vi i sociala sammanhang kan göra
från samhällets sida, och därvidlag
kommer säkerligen låginkomstutredningens
material att spela den mest avgörande
rollen.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Jag håller fullständigt
med inrikesministern om att detta är
ett synnerligen stort problem och att
arbetet som helhet måste få ta den tid,
som det kommer att behöva. Men vad
jag åsyftade med min mera konkreta
fråga var att vi skulle kunna åstadkomma
en större prioritering av den
gemensamma lönestatistiken, vilken
spelar en viktig roll i den problematik
vi nu talar om. Därför hade jag nog
önskat — och jag gör det fortfarande
— att denna fråga hade kunnat besvaras
något mera förhoppningsfullt, eftersom
den utgör en väsentlig del av
detta stora komplex.

Jag hoppas ändå att det skall lyckas
för utredningen att få fram något av
den statistik, som jag syftar på. Det
är ur många synpunkter nödvändigt
att detta material finns att tillgå.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings-
och försörjningsproblem

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
ämnat vid detta sammanträde besvara
även herr Axel Kristianssons interpellation
angående den äldre arbetskraftens
sysselsättnings- och försörjningsproblem,
erhöll ånyo ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Axel Kristiansson
har frågat om regeringen har för avsikt
att skyndsamt utforma ett särskilt

program för en såväl socialt som samhällsekonomiskt
tillfredsställande lösning
av den äldre arbetskraftens sysselsättnings-
och försörjningsproblem,
särskilt med anledning av den ökade
förekomsten av företagsnedläggningar
och driftsinskränkningar.

Av interpellationen framgår att herr
Kristiansson vill ha ett särskilt program
för den äldre arbetskraften med
ungefär den målsättning och innebörd,
som OECD:s arbetskraftskommitté förordat.
Ett sådant instrument ingår enligt
interpellantens uppfattning inte i
den arbetsmarknadspolitiska reform,
som för vårt land beslutades av fjolårets
riksdag. Det är riktigt att något formligt
instrument för den äldre arbetskraften
inte ingick i de riktlinjer för
arbetsmarknadspolitiken som antogs
vid riksdagen förra året. Inte heller
för andra grupper har fastställts några
särskilda instrument eller program.
Vårt mål är enligt propositionen och
riksdagens beslut full, produktiv och
fritt vald sysselsättning. Det målet gäller
alla oavsett ålder. I propositionen
och riksdagsbeslutet har angivits de
medel som skall användas för att nå
detta mål.

OECD:s arbetskraftskommitté har
tillställt medlemsländerna resultatet av
sina överväganden rörande den äldre
arbetskraftens sysselsättningssituation.
Kommittén har rekommenderat att dess
slutsatser skall få praktisk tillämpning
i förhållande till situationen inom respektive
länder. De av kommittén föreslagna
åtgärderna berör arbetsförmedling,
utbildning, arbetsvärd m. m. Till
en del vänder sig förslagen till de enskilda
företagen, t. ex. beträffande omflyttning
inom företagen, avskaffande
av åldersgränser m. m. I stort sett kan
de föreslagna arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna sägas ligga väl i linje med
de allmänna riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som riksdagen antog år
1966.

Det är arbetsmarknadsstyrelsen som
har att verkställa åtgärderna. För sty -

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjningsproblem

relsen kan det bli fråga om att göra
särskilda aktivitetsprogram för olika
grupper. Så har också skett bl. a. beträffande
de äldre. Genom arbetsförmedlingarna
förs detta program ut i
det praktiska livet i samverkan med
andra samhälleliga och enskilda organ.

De medel som står till arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande för att
lösa bl. a. den äldre arbetskraftens problem
har under senare år blivit alltmer
differentierade. En ytterligare utbyggnad
har aktualiserats vid årets riksdag.
För en arbetsgivare som är tveksam om
äldre arbetstagares lämplighet finns det
nu möjlighet att ordna provanställning
kombinerad med yrkesutbildning. Till
den som genomgår provanställning utgår
utbildningsbidrag under högst tre
månader. I proposition nr 105 till årets
riksdag har föreslagits att möjligheterna
skall vidgas för äldre arbetskraft att
få utbildning inom företag. Bidrag skall
enligt förslaget utgå för arbetslösa personer
som är 50 år och äldre enligt
samma grunder som gäller för utbildning
av handikappade. Bidraget skall
utbetalas till företaget med visst belopp
per timme under förutsättning att
avtalsenlig lön utgår under utbildningstiden.

Det är en mycket omfattande verksamhet
som bedrivs för att lösa den
äldre arbetskraftens problem. De skyddade
verkstäderna ger arbete åt många
äldre. Den förbättring av stödet till
halvskyddade verkstäder, som medgetts
av årets riksdag, bör leda till större
möjligheter att placera äldre handikappade
i företagen. I beredskapsarbetena
sysselsätts till mycket stor del äldre
arbetskraft.

En fortsatt utbyggnad av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna är nödvändig.
Jag har här redogjort för de
förslag som i detta syfte har förelagts
årets riksdag. Därutöver har i dagarna
getts direktiv till utredningen om kontant
stöd vid arbetslöshet om att med
förtur utforma och lägga fram förslag
till lämpliga stödformer för äldre ar -

betskraft som träffas av särskilda omställningssvårigheter.

Det är angeläget att skapa ökad förståelse
för den äldre arbetskraften, att
söka finna nya vägar för att lösa dess
problem och att stimulera till ökad aktivitet
över hela det vidsträckta fält
som de här frågorna berör. Inom inrikesdepartementet
övervägs nu i vilka
former kontakt skall sökas med företrädare
för arbetsmarknadens parter,
kommunerna, arbetsmarknadsverket,
social- och hälsovårdsorganen in. fl. för
att dryfta den äldre arbetskraftens situation
i dagens samhälle.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation om den äldre arbetskraftens
situation på arbetsmarknaden.

Jag har självfallet ställt denna interpellation
mot bakgrunden av den arbetsmarknadssituation
som rått under
innevarande vinter och som väl alltjämt
råder, i varje fall för de kategorier det
här är fråga om. Yi har noterat höga
arbetslöshetssiffror; anmärkningsvärt
höga i ett samhälle där man —- som inrikesministern
säger — har fört den
fulla sysselsättningens politik, där man
har en väl utbyggd arbetsmarknadsorganisation
och där man förmenat att
man har arbetslösheten under kontroll.

Särskilt höga har siffrorna varit för
den äldre arbetskraften. Detta beror
kanske till viss grad på att denna inte
har lika god utbildning som den yngre
arbetskraften har. Den har inte heller
den anpassningsförmåga som krävs i
en ny situation. De äldre har självfallet
inte heller samma möjlighet att geografiskt
röra på sig som de yngre liar.

Jag vill understryka att denna fråga
inte gäller bara den kategori som man
kallar de egentliga kroppsarbetarna,
utan på senare tid har den också berört
i varje fall vissa grupper på tjänste -

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjningsproblem

mannasidan. Jag tror för min del att
differensen mellan tidigare utbildning
och senare utbildning är större i dessa
grupper än bland kroppsarbetarna, och
det innebär givetvis ett besvärande
handikapp.

En sådan här situation är naturligtvis
oroande. Det innebär helt naturligt något
av en personlig tragedi att i ett samhälle,
som man kallar för högstandardsamhälle,
nödgas konstatera att man får
svårt att skaffa sig arbete när man uppnått
60-årsåldern.

Det är inte bara ett bekymmer för
dagen. Man kan ju också konstatera att
med den konstruktion som ålderdomsförsörjningen
har inverkar det också
menligt, alltså sänkande på pensionens
storlek. Speciellt för de äldre årgångarna
är ju varje års pensionspoäng av
stor betydelse.

Jag noterar med tillfredsställelse att
inrikesministern synes se allvarligt på
dessa problem, evad det gäller den
äldre arbetskraften. Slutorden i hans
svar bekräftar detta. Han hänvisar till
proposition nr 105 som riksdagen skall
ta ställning till och där vissa åtgärder
föreslås. Han hänvisar vidare till vissa
aktiviteter såväl i departementet som
i arbetsmarknadsstyrelsen. I övrigt erkänner
han att det inte finns något
formligt instrument just för den äldre
arbetskraften. Det allmänna målet har
varit, säger han, full produktiv och fritt
vald sysselsättning, och det har gällt
och gäller oavsett ålder. Detta låter ju
mycket bra. Jag tror emellertid att när
man ser framåt och begrundar situationen
närmare är i varje fall frågan
om det fria valet för morgondagen i
rätt stor utsträckning en chimär, detta
sagt med anledning av den strukturensidighet
som mer och mer blir rådande
och som också rekommenderas framöver.

Vad som gjort att jag riktat uppmärksamheten
på detta problem är i sig
självt inte enbart den gångna vinterns
arbetsmarknadssituation, ej ens med
hänsyn tagen till den äldre arbetskraf -

tens stora andel i arbetslösheten. Det
är klart att det i sig självt är ett problem
även om det är en kortvarig företeelse,
men om det är, som inrikesministern
brukar säga, en följd av att
man är nere i en konjunktursvacka
finns det ändå rätt stora förhoppningar
om att man snart skall komma ur den.
Man kan väl också säga att man under
tiden kan bli hjälpt med vad jag vill
kalla »traditionella hjälpmedel».

Vad som främst gjort att jag tagit
upp problemet är att jag tror att den
arbetslöshet det här är fråga om är
och kommer att bli besvärande för lång
tid framåt. Även om den nu sammanfaller
med den mer konjunkturbetonade
arbetslösheten tror jag att den har
helt andra och mera djupgående orsaker.
Här finns alldeles säkert ett sammanhang
med det som sker i näringslivet
i dag. Jag tänker då på centraliseringen
och fusioneringen av företag,
nedläggning av företag som går upp
i andra etc.

De tekniska landvinningarna som —•
i varje fall till en viss del — förorsakat
denna näringslivets omstrukturering
ställer nämligen så stora krav på
arbetskraften beträffande rutin och yrkesskicklighet,
att den äldre arbetskraften
helt enkelt inte kan hänga med.

Därtill kommer att dessa omstruktureringar
som regel — i varje fall rätt
ofta — också medför omlokaliseringar
till annan ort. Av lättförklarliga skäl
kan inte den äldre arbetskraften röra
sig på samma sätt. Den kan inte flytta
lika lätt.

Jag skall inte här ge mig in på någon
värdering av vad som i dag sker inom
svenskt näringsliv. Stora delar av detta
lever ju i klar konkurrens med andra
länders, och vi vet att vi har ett
högt kostnadsläge. Därtill säges ju det
som här sker vara en av de mäktigaste
hävstängerna för att höja vår standard.
Jag kan dock inte underlåta att säga
att man hittills i varje fall alltför ensidigt,
hastigt och oreserverat noterat allt
vad som sker på detta område som

Torsdagen den 13 april 1987

Nr 20

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjningsproblem

medverkande till klara samhällsvinster.
Också i en tid när företagsnedläggelser
hör så att säga till dagens händelser
har man på högsta ort betraktat
dem som ett sundhetstecken, där resultatet
alltid blir att de anställda får det
bättre. Man har till och med hört uttalanden
som gått ut på att vissa av
dessa nedläggelser egentligen borde ha
skett långt tidigare. Vad den äldre arbetskraften
i dag får erfara torde dock
nogsamt visa att så ingalunda är fallet.

Jag tror att man fortsättningsvis på
ett helt annat sätt och med mycket större
allvar får beakta dessa problem.
Fortsätter näringslivets strukturomvandling
efter samma linje — och av
allt att döma kommer det att ske —
befarar jag att ett av de svåraste problemen
under den kommande tioårsperioden
tyvärr blir hur vi skall kunna
sysselsätta den äldre, svåplacerade och
mindre lättrörliga arbetskraften. Problemet
får naturligtvis mötas med differentierade
metoder, som inrikesministern
också framhåller. Helt naturligt
kommer även lokaliseringen av nya
företag in i bilden, om vi verkligen
skall kunna lösa dessa problem.

I det sammanhanget vill jag återgå
till inrikesministerns svar, då han hänvisar
till proposition nr 105 i år. Där
har vidgade möjligheter föreslagits för
äldre arbetskraft att erhålla utbildning
inom företagen, varvid också ett statligt
bidrag skulle utgå under förutsättning
att avtalsenlig lön betalas. Jag har den
uppfattningen att en yrkesutbildning av
detta slag är att föredra av många skäl,
inte minst därför att den sannolikt i
långt större utsträckning än annan omskolningsverksamhet
regelmässigt leder
till att man fortsättningsvis får arbete.
Dock skulle jag vilja säga att sådana
åtgärder inte har så stort värde för
en ort från vilken man har flyttat ett
helt dominerande företag, om man inte
samtidigt också kan lokalisera andra
företag dit.

Det är ju en gammal god regel att
man inte skall göra ont värre, och jag

kan därför inte underlåta att i detta
sammanhang också något beröra jordbrukspolitiken,
även om den inte sorterar
under inrikesdepartementet. Jag
förutsätter emellertid att det inte är
alldeles vattentäta skott mellan inrikesoch
jordbruksdepartementen, eftersom
inrikesministern självfallet inte kan vara
ointresserad av hur jordbrukspolitiken
kommer att påverka arbetsmarknadssituationen.

Det är ju allmänt bekant att en mycket
stor del av jordbrukarna hör till de
äldre åldersgrupperna. Ehuru jag inte
sett propositionen om den framtida
jordbrukspolitiken — förslaget lär ju
vara färdigt — kan man på goda grunder
antaga att uppläggningen är sådan
att den kommer att leda till bortflyttning
från jordbruket i ännu hastigare
takt än hittills —- man må kalla det frivilligt
eller ofrivilligt, resultatet blir
dock detsamma. På goda grunder kan
man också räkna med att avflyttningen
från jordbruket kommer att få största
omfattningen i de bygder där möjligheterna
till alternativ sysselsättning
är sämst. I alla fall skulle jag vara intresserad
av att höra hur inrikesministern
ser också på dessa problem.

Herr talman! Jag har med det sagda
velat ge uttryck åt min uppfattning att
arbetslösheten för här berörda kategorier
är av en annan karaktär och har
andra orsaker än de rent konjunkturbetonade
och att den som sådan måste
mötas med andra, mera speciellt inriktade
åtgärder. Jag har vidare önskat
ge uttryck för den uppfattningen
att statsmakterna inte medvetet bör
bidra till ökad arbetslöshet exempelvis
via jordbrukspolitiken.

Med dessa ord vill jag än en gång
tacka inrikesministern för svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det blir säkerligen
många tillfällen till debatt om den
framtida jordbrukspolitiken i denna
kammare — låt mig bara i den här

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjningsproblem

avspända diskussionen säga att jag tror
att man skall se på jordbruket som en
näring bland andra näringar, med de
problem vi möter i dag: en nödvändig
rationalisering och effektivisering,
som i många fall kan leda till att företag
får läggas ned. Då ser jag som
det viktigaste att vi kan bereda dem,
som kommer i kläm vid en sådan omställning,
garantier för inkomst och
trygghet, även trygghet för de äldre
som vill stanna kvar på orten. Och
jag skall gärna säga att om äldre jordbrukare
vill stanna kvar vid sina jordbruk
och exempelvis önskar förbättringslån,
utan att detta möter några
större hinder ur allmän jordbrukspolitik
synpunkt, så anser jag att vederbörande
bör få förbättringslån för att
kunna bo kvar; departementet har också
i några ärenden klart intagit den
ståndpunkten.

Önskemålet att bo kvar ställer oss
inför många stora frågor om hur vi
skall kunna klara den sociala servicen
i glesbygden, liksom en råd andra problem.
Flera åtgärder är på väg, alla
ännu inte utkristalliserade, men uppmärksamheten
är riktad på detta problem.

Kan vi se saken på detta sätt menar
jag nog att vi skulle kunna diskutera
de vägar man bör gå för att ge trygghet
även åt äldre jordbrukare, som nu
brukar och har brukat enheter vilka
inte kan anses tillräckligt bärkraftiga
utifrån mera rationella synpunkter. Här
kommer ju också frågorna om avgångsvederlag
etc. in, men sådana detaljer
får vi ju tillfälle att debattera
så småningom.

Jag tror att det är riktigt som herr
Kristiansson sagt, att den äldre arbetskraftens
problem måste bedömas mot
bakgrunden av ett förändrat konjunkturläge
med stigande arbetslöshet. Problemen
var ju inte så stora i början av
60-talet, när vi hade en väldig efterfrågan
på arbetskraft, då detta sug efter
arbetskraft kom att engagera äldre,
handikappade och kvinnor som eljest

fått svårigheter att vinna sysselsättning
på marknaden.

Jag tror att man också skall se utvecklingen
mot bakgrunden av den
förändring i ålderspyramiden som äger
rum. Det problemet skyms kanske i någon
mån bort av det förhållandet att
vi under 1950-talet och in på 1960-talet har haft en starkt expanderande
skolutbildning, som tagit unga människor
i anspråk för en längre skolgång
och därmed uppskjutit deras inträde
i produktionslivet. Konkurrensen
om arbetstillfällena har därmed blivit
mindre och läget för den äldre arbetskraften
har naturligtvis också blivit relativt
mera gynnsamt under åren fram
till 1964 eller 1965, med ett något kärvare
klimat under tiden därefter. Detta
framgår också av de statistiska uppgifter
vi har. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
undersökningar var av totalt
ungefär 3 800 000 sysselsatta i november
1964 173 000 över 65 år; 1965 inträdde
en nedgång med 5 000 till
168 000, men från 1965 till 1966 är nedgången
väsentligt större, nämligen
20 000. Om jag ser detta i belysning
av totala antalet invånare över 65 år,
som inte ingår under den statistiska
rubriken arbetskraft, finner jag en
ökning från 1964 till 1966 med inte
mindre än 82 000. Detta visar alltså
att det varit betydligt svårare under
tiden från 1965 och fram till i dag för
den äldre arbetskraften att kunna vinna
sysselsättning.

Under åren 1962—1963 och även under
1964 fördes annars en diskussion
mellan arbetsmarknadens parter om
den äldre arbetskraften och dess användning
i industriell verksamhet. Jag
har i min hand en liten bok med titeln
Gammalt problem på nytt — äldre arbetskraft.
Den har utgivits av Verkstadsindustrins
samarbetskommitté,
d. v. s. av Svenska metallindustriarbetareförbundet
och Sveriges verkstadsförening.
I denna bok redovisas ett förslag
som framlagts för företagarna och
för fackföreningarna om att dessa ge -

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjningsproblem

mensamt skulle diskutera den äldre arbetskraftens
problem, hur den skall
kunna användas och hur man skall
kunna stimulera till ett ökat utnyttjande
av den och framför allt till en
ökad förståelse för de äldres möjligheter
att delta i företagens arbete.

Men om det blivit kärvare på arbetsmarknaden
och företagaren haft möjlighet
att välja sin arbetskraft, har det
tyvärr kommit att bli så att en del
äldre — och med äldre börjar man nu
mena även dem som befinner sig i
min ålder, d. v. s. något över 50 år
—• kommit i kläm. Jag har sedan ett
par veckor uppringts av en person,
som är just i min ålder och som uppgivit
att han söker arbete. Man har
svarat honom att man inte vill ta in
någon som är över 50 år. Det är på något
sätt upprörande — jag reagerar inte
bara å hans utan också å egna vägrar! Men

hur gör företagaren sin bedömning?
Ja, om han har att välja mellan
två personer, varav den ena är 55 år
och den andra cirka 30 år, är det
möjligt att någon skulle mena att den
erfarenhet den äldre besitter också har
sitt utomordentliga värde, men den
yngres större fysiska kapacitet kanske
kommer att bli avgörande vid valet.

Detta är synnerligen stora problem
och det kan för de äldre — och därmed
menar jag i detta fall personer
över 65 år — bli nödvändigt att sätta
in åtgärder, som medverkar till att
de kan vinna anställning, t. ex. sådana
stimulansbidrag som vi nu diskuterar.
Jag tror att detta är den väg som vi
får gå. Vi bör försöka skapa en ökad
förståelse för dessa frågor.

Jag tror nämligen att den konjunktursvacka,
som vi just nu befinner oss
i, är tillfällig. Med detta vill jag inte
direkt säga att det gäller månader —
det är svårt att avgöra hur lång tid
detta kommer att ta -—• men jag tror
fortfarande att den bedömning som
långtidsutredningen gjort är riktig,
d. v. s. att vårt stora problem fram till

1970-talet är hur vi skall kunna anskaffa
tillräckligt med arbetskraft, och
då återkommer detta problem.

Jag tror att det skulle vara utomordentligt
skadligt om vi nu skulle
komma in i en period, där äldre arbetskraft
med god teknisk utbildning
och god underbyggnad över huvud taget,
med erfarenhet och med rutin
skulle komma att ställas åt sidan under
ett par, tre år, varvid den skulle
förlora en del av den erfarenhet den
vunnit. Då skulle vi kunna ställas inför
ett nytt omskolningsproblem, som
kanske blir något svårare att angripa.

På orter där det t. ex. förekommer
nedläggningsproblem tror jag därför
att det är utomordentligt viktigt att
man alldeles särskilt uppmärksammar
den del av arbetskraften, som det visar
sig vara svårt att bereda sysselsättning
för — enligt utredningar som några
fackförbund genomfört gäller detta 15
—20 procent av den berörda arbetskraften
— och om möjligt försöker bereda
den skyddad sysselsättning i det
gamla yrket eller i något som ligger
detta mycket nära.

Vi har i Skaraborgs län på ett par
orter, där industrinedläggning förekommit,
prövat på att bereda viss skyddad
sysselsättning •— på en ort i andra lokaliteter
än det nedlagda företagets och
på en annan av nedläggningsorterna direkt
på det nedlagda företaget. Det har
gällt 20—25 personer, och resultaten
har hittills visat sig vara gynnsamma.

Jag vill alltså understryka att här
pågår en aktivitet som jag anser är nödvändig
ur många synpunkter, inte minst
ur den synpunkten att den äldre arbetskraften
såväl i dag som för framtiden
är av utomordentligt stort värde
och att förståelsen för den måste ökas
samt att man inte får ha alltför kortsiktiga
perspektiv när man nu bedömer
dessa frågor.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Denna debatt skulle
naturligtvis kunna svälla ut över ett

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjningsproblem

brett fält, men det är inte min avsikt
att utvidga den.

Jag noterade emellertid vad inrikesministern
yttrade om jordbrukspolitiken.
Han sade att man skall betrakta
jordbruket som en näring och att den
rationalisering som där behövs också
skall ske, oavsett hur det ibland kan te
sig.

Jag kan väl hålla med inrikesministern
så långt att det här får inte bli
fråga om rationalisering eller icke rationalisering,
men jag betraktar det
knappast som irrationellt om jordbrukare,
som är i den åldern att de tillhör
de kategorier som är vårt problem här i
dag, sitter kvar på sina jordbruk något
år längr%. Jag tror att inrikesministern
är fullt på det klara med att det i alla
fall aldrig kommer någon annan efter
en sådan jordbrukare.

Här är det fråga om att skapa trygghet,
säger inrikesministern. Jag vet inte
om vi alls har någon trygghet att erbjuda
i det avseendet. I varje fall betraktar
jag inte det avgångsvederlag som
har aviserats i propositionen såsom något
slag av trygghet. Därtill är det alltför
litet.

En annan intressant sak var inrikesministerns
syn på möjligheterna för
dessa människor att få förbättringslån
för bostäderna, ty bostaden är givetvis
väsentlig inte bara fram till pensionsåldern
utan också därefter. Får jag notera
inrikesministerns uttalande här
såsom en omvändelse på denna punkt,
så gör jag det med den allra största
tacksamhet. Jag har länge haft mycket
svårt att förstå det sätt, varpå -man hanterat
frågan om bostadsförbättringslån
till jordbrukare. Man har alltid tagit
hänsyn till om jordbruket varit på sikt
bestående eller inte, men man har aldrig
tänkt på möjligheten att bostaden
som sådan skulle kunna användas också
om jorden såldes.

Beträffande det verkliga problemet
-— den äldre arbetskraftens situation
— är det alldeles riktigt, som inrikesministern
säger, att en försvårande fak -

tor är att denna ökar i antal. Det kanske
också är riktigt —■ jag har inte funderat
över det — att den ökade utbildningstiden
hittills medfört att en viss
del av den unga arbetskraften kommit
ut senare, men att man nu så att säga
kommit i takt och att den äldre arbetskraften
då trängs tillbaka.

Jag håller med inrikesministern om
att det är angeläget att pröva alla möjligheter
för att ge den äldre arbetskraften
sysselsättning. Den kommer framdeles
att behövas, säger inrikesministern.
Jag vill tillägga att detta bör ske
också ur andra synpunkter, inte minst
de personliga. Som jag inledningsvis
anförde, finns det nog ingenting som
är så deprimerande som att i ett högstandardsamhälle
behöva konstatera att
det inte finns plats för mig längre, trots
att den höga standard vi i dag har är
ett resultat av arbetsinsatser som gjorts
tidigare. Här behövs naturligtvis en
ökad förståelse — och det betyder inte
så litet — från arbetsgivarnas sida,
men jag vill tillägga: kanhända också
från arbetskamraternas sida. Jag vet
inte om regeln gäller ännu, men det är
inte så länge sedan man t. ex. på byggnadsarbetarsidan
sade att man inte tolererade
att sådana arbetare togs in som
var över 40 år. Det var alltså en ytterligare
sänkning av åldern. Jag tror att
man frångått detta senare, men om man
inte gjort det vill jag ha sagt, att sådana
regler självfallet inte kan tolereras.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag bara helt
kort säga några ord till om förbättringslånen.

Vi har i ett par ärenden som inrikesdepartementet
och jordbruksdepartementet
berett gemensamt haft att ta
ställning till överklaganden från bl. a.
Jämtland, där länsmyndigheterna har
avslagit framställan om förbättringslån,
detta med hänvisning till att en mindre

Torsdagen den 13 april 1967

Nr 20

Ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjningsproblem

egendom skall läggas samman med en
annan, men där vederbörande ville förbättra
sin bostad för att bo kvar. Där
har vi valt den vägen, att om förbättringslånet
och kvarboendet av de tidigare
ägarna inte förändrar eller påverkar
den arrondering, som man tänkt sig
framöver, så bör förbättringslån utgå.
Vi anser det nämligen ur flera synpunkter
angeläget. Jag tror att det är
bra ur medicinska synpunkter. Den påfrestning
som en flyttning innebär undviker
man. Man har kvar en bostad och
använder en bostad; det blir alltså inga
anspråk på att man skall få en ny för
dem som skall flytta.

Därför har vi avgjort ärendena på
det sättet att vi har bifallit ansökningarna,
och jag vill gärna säga att det
har vi gjort i samverkan med jordbruksdepartementet.

Det är inte så nytt. Jag tror det är
något halvår sedan vi tog denna principiella
ståndpunkt. Jag hade närmast
den uppfattningen att detta hade gått
genom den tidningspress som man håller
sig med inom jordbruksorganisationerna
och att det alltså var bekant.

Man kan väl också säga att vår uppfattning
grundar sig på samma funderingar
som herr Kristiansson förde
fram. Man har anledning att räkna med
att på ett sådant jordbruk kommer det
ingen efter som innehavare av just den
bostaden. Man löser alltså bostadsproblemet
för de äldre människor, som har
bott där tidigare och som bör ha rätt
att kunna få bo kvar där.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Får jag för att fullständigt
klarlägga denna sak ställa en fråga
till inrikesministern?

Var förutsättningen för förbättringslånet
i det här berörda fallet, att jorden
omedelbart skulle säljas, eller är
det möjligt att lån utgår fastän vederbörande
har jorden kvar något eller
några år?

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 20

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag inbjuder herr Kristiansson
att komma ner i departementet,
så skall vi gå igenom ärendena, ty
om vi här invecklar oss i detaljer kan
jag kanske lämna någon uppgift som
inte är helt korrekt.

Men välkommen ner i departementet,
så skall vi ingående redovisa hur det
ligger till!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 96, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; och
nr 98, angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar i
form av statsgaranti för exportkredit.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 99, angående bemyndigande att
sälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 107, med förslag till lag om flyttning
av fordon i vissa fall;

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 14:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt

nr 113, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 81 § konkurslagen.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom.
kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753), m. m.

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr
116, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 1 december 1950 (nr
596) om rätt till fiske.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
122, angående samordning av de nordiska
ländernas statliga personalpensionering.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, angående försäljning av
viss staten tillhörig mark.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ls proposition nr
124, angående överlåtelse av viss staten
tillhörig mark m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 753 till jordbruksutskottet
samt

motionerna nr 754 och 755 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 51 och 52, bevillningsutskottets
betänkanden nr 24,
26, 31 och 32, bankoutskottets utlåtanden
nr 19 och 21—23 samt allmänna
beredningsutskottets memorial nr 16.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde allmänna
beredningsutskottets memorial nr 16
skulle sättas främst bland två gånger
bordlagda ärenden.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

83, med förslag till lag om tryggande
av pensionsutfästelse m. in.;

nr 106, med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet;

nr 111, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

nr 115, angående inrättande av fredningszoner
för vandringsfiskens framkomst
i Torne skärgård, m. m.;

nr 117, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till
fiske i Skagerack och Kattegatt;

nr 118, angående godkännande av
överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack m. m.;

nr 119, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent; nr

120, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen
den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. in.; samt

nr 121, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

756, av herr Pettersson, Arne, och
fru Ohlsson, Lilly, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 59, angående naturvårdens
organisation, m. m.;

nr 757, av herr Skärman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 59,
angående naturvårdens organisation,
in. m.;

nr 758, av herr Isacson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in.;

nr 759, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.;

Nr 20

Torsdagen den 13 april 1967

nr 760, av lierr Jacobsson, Gösta,
in. fl,, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 75, med förslag angående
effektivisering av verksamheten på
pris- och konkurrensområdet samt konsumentvaruf
orskningen;

nr 761, av herr Lundberg och fru
Hultell, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 75, med förslag angående
effektivisering av verksamheten
på pris- och konkurrensområdet samt
konsumentvaruf orskningen;

nr 762, av herrar Arvidson och Svenungsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 85, angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område
m. m.;

nr 763, av herr Stefanson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

85, angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m.;

nr 764, av herr Svenungsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
85, angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m.; samt
nr 765, av herr förste vice talmannen
Strand och herr Larsson, Herbert, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.24.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Fredagen den 14 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Om produktion av eldrivna rullstolar
för gravt handikappade

Herr statsrådet och cliefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Edströms interpellation om produktion
av eldrivna rullstolar för gravt
handikappade, erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Edström har frågat
mig om möjligheterna att åstadkomma
en rationell produktion av i första
hand omkring 2 000 eldrivna rullstolar
av typ Permobil.

En första serie av denna nya rullstolstyp
tillverkas nu vid en skyddad
verkstad i Jämtlands län. I fråga om
distribution och service har ett samarbete
inletts med SVCR, d. v. s. Svenska
centralkommittén för rehabilitering.
Genom att medicinalstyrelsen har godkänt
denna nykonstruerade rullstol som
statsbidragsberättigat hjälpmedel för
handikappade har möjligheter skapats
att föra ut den nya rullstolen på marknaden.
En fortsatt produktion av rullstolen
planeras, och enligt vad jag erfarit
har det tagits initiativ för att bilda
ett särskilt produktionsbolag för detta
ändamål.

Det hjälpmedel som har förts på tal i
interpellationen är ett exempel bland
många på hur framstegen inom medicin
och teknik ger nya möjligheter att
utveckla de tekniska hjälpmedlen för
handikappade. De frågor som avser detta
viktiga utvecklingsarbete ingår i

handikapputredningens uppdrag. Enligt
direktiven skall utredningen ta upp
överläggningar med bl. a. SVCR rörande
formerna för den fortsatta verksamheten
på detta område, som även berör
frågorna om produktion och tillhandahållande
av hjälpmedel.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det
positiva svaret.

Såsom jag i min interpellation anförde
produceras den här diskuterade
eldrivna terränggående rullstolen dels
vid en skyddad verkstad i Fors kommun
i Jämtland, dels även på annat
håll tack vare enskilt kapitalstöd. Jag
har även erfarit att den skyddade verkstaden
i Fors nyligen erhållit ytterligare
statsbidrag genom AMS för detta
ändamål, ävensom att försök gjorts —
som herr statsrådet nämnde — att bilda
ett särskilt produktionsbolag för ändamålet.
Såvitt jag vet har man inte
ännu funnit något tillräckligt riskvilligt
kapital, och det kapital som hittills
ställts till förfogande har delvis dragits
tillbaka på grund av medicinalstyrelsens
relativt restriktiva inställning när
det gäller statsbidrag till denna stol.
Jag hemställer därför att herr statsrådet
med uppmärksamhet följer denna
fråga.

Att denna rullstol är en utomordentlig
uppfinning för att hjälpa rörelsehindrade
handikappade att röra sig
utomhus framgår ej minst därav att stora
priset på Uppfinnarsalongen i Bryssel
förra månaden tilldelades uppfinnaren
doktor Per Udden i Timrå för
denna rullstol. Som framgår av tidningsnotiserna
blev detta val mycket

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Om produktion av eldrivna rullstolar för gravt handikappade

populärt bland övriga uppfinnare, och
juryns utslag mottogs med starka applåder.
Uppfinnaren planerar också att
inom den närmaste framtiden erbjuda
tillverkningsrätten gratis till en fabrikant
i USA för att på så sätt hjälpa deras
invalider på samma sätt som han
gjort här i landet, där han också har
ställt uppfinningen gratis till förfogande.

Vi har flera eldrivna rullstolar men
ingen som på samma sätt som denna
klarar problemen utomhus, ojämn mark,
motlut och trottoarkanter för att nämna
några problem. Med andra ord den
är terränggående. Den ger en svårt
rörelsehindrad utomordentliga möjligheter,
som man tidigare inte drömt
om, att bättre närma sig den friska
människans livsföring.

Det är många som behöver denna
nya stol. Vi har i vårt land mellan
25 000 och 30 000 rullstolar i dagligt
bruk. År 1963 gjorde pris- och kartellnämnden
på medicinalstyrelsens begäran
en utredning över hur många rullstolar
som behövdes, och man fann att
det året hade det sålts cirka 4 200. Livslängden
för en rullstol i flitig användning
är inte mer än ungefär högst fem
år, men alla används av skilda skäl inte
så flitigt. I lågt räknat 10 procent av
fallen finns ett reellt behov av sådan
terränggående rullstol. Det är utgångspunkten
för min beräkning att det under
de närmaste åren behövs cirka
2 000.

Statsrådet säger att medicinalstyrelsen
godkänt denna nykonstruerade rullstol
som statsbidragsberättigat hjälpmedel.
Ja, det är nog sant, men det beror
på hur det tolkas, och här kommer den
andra motiveringen till min interpellation.
Tolkningen av föreskrifterna har
nämligen hittills varit mycket restriktiv.

I kungl. medicinalstyrelsens cirkulär
nr 115, 2 Rullstol (ad 2 §) står: »Elektriskt
driven rullstol får ordineras endast
under förutsättning att vederbörande
på grund av sitt handikapp svår -

ligen kan använda annan rullstol.» Detta
har hittills tolkats så, att den som
inomhus och på plan mark kan använda
handdriven rullstol, icke är berättigad
att erhålla statsbidrag för rullstol,
avsedd också för utomhusbruk. Författningens
anda och bokstav borde
dock i stället tolkas så, att det skulle
avses att ge den handikappade det tekniska
hjälpmedel, som fordras för att
han eller hon om möjligt skall kunna
förflytta sig som en benfrisk även
utomhus.

Ett mycket stort antal rullstolspatienter
kan inte dra sig uppför en trottoarkant,
inte heller dra sig uppför det
svagaste motlut eller ta sig fram på
ojämn mark. De erhåller trots detta ej
statsbidrag om de klarar sig med vanlig
rullstol inomhus. Det är här som
en generösare tolkning av bestämmelsens
innebörd borde införas. Med denna
stol kan en handikappad inte bara
röra sig ute, utan han kan också besöka
affärer, matställen och offentliga lokaler
och röra sig ganska fritt inom
ett visst samhälle. Rullstolens format är
också sådant att den kan ta sig genom
även relativt smala dörrar — den har
en bredd på bara 68 centimeter. Den
kan vända »på en femöring» och är
därigenom manövrerbar i trånga utrymmen.

Det är därför jag hemställer till herr
statsrådet att vara behjälplig för att
tolkningen av bestämmelserna för statsbidrag
blir så förändrade, att rörelsehandikappade
som inte på annat sätt
kan röra sig utomhus blir berättigade
till statsbidrag för eldriven rullstol
även om de i en vanlig rullstol kan
röra sig inomhus.

Det är angeläget att teknikens landvinningar
även fullt utnyttjas för att
i görligaste mån normalisera livet för
de handikappade. Jag vet inte om det
behövs att man tillägger ordet »utomhus»
i denna paragraf eller om bara
tolkningen auktoriseras att ske på ett
annat sätt.

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Edström här nämnde om den restriktiva
behandlingen av ansökningar
beträffande eldrivna rullstolar och speciellt
denna stol vill jag bara upplysa
om att medicinalstyrelsens hjälpmedelsnämnd
tagit upp frågan om en
översyn av bestämmelserna Den framställningen
är för närvarande föremål
för medicinalstyrelsens prövning. Jag
föreställer mig att därmed i vart fall en
del av de frågor som berördes av herr
Edström kommer under prövning.

Låt mig göra det tillägget, att det förhållandet
att rullstolen är godkänd som
statsbidragsberättigat hjälpmedel för
handikappade bör underlätta marknadsföringen
och därför i vart fall indirekt
ha betydelse när det gäller den
fortsatta produktionen och eventuellt
också för ansträngningar att skaffa
rörelsemedel för en större serieproduktion.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 83, med förslag till lag
om tryggande av pensionsutfästelse
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge ändring i lagarna om bankrörelse,
om sparbanker och om jordbrukskasserörelsen,
till bankoutskottet
samt i övrigt till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 106, med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet;

nr 111, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648); och
nr 115, angående inrättande av fredningszoner
för vandringsfiskens framkomst
i Torne skärgård, in. m.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 117, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till
fiske i Skagerack och Kattegatt; samt
nr 118, angående godkännande av
överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack m. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 119, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent;

nr 120, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 § § lagen
den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. in.; och

nr 121, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag, m. in.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 756—759 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 760—765 till statsutskottet.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr
16, angående överlämnande till statsutskottet
av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. reformerad lärarutbildning, m. in.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående reformerad
lärarutbildning samt anslag för budgetåret
1967/68 till lärarhögskolor och

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

folkskoleseminarier m. m. järnte i dessa
ämnen väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna till Lärarhögskolorna
: Avlöningar ett förslagsanslag
av 84 310 000 kronor, till Lärarhögskolorna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 4 712 000 kronor, till Lärarhögskolorna:
Materiel, böcker m. m. ett
reservationsanslag av 1 960 000 kronor,
till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 39 570 000 kronor,
till Folkskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 3 306 000 kronor,
till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 2 215 000 kronor och till Kostnader
för praktisk lärarkurs m. m. ett förslagsanslag
av 13 550 000 kronor.

I propositionen nr 4 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet för den 3
januari 1967, föreslagit riksdagen att

1) besluta, att den 1 juli 1968 skulle
införas en ny utbildning av klasslärare
på grundskolans låg- och mellanstadier
samt lärare i läroämnen på grundskolans
högstadium och i gymnasiala skolor
med mål, studietid, innehåll och
uppläggning enligt de riktlinjer, som
angivits i statsrådsprotokollet;

2) besluta, att

a) utbildning av klasslärare och speciallärare
i grundskolan skulle ske vid
lärarhögskolor,

b) utbildning av lärare i läroämnen
skulle ske i fråga om praktisk-pedagogisk
utbildning vid lärarhögskolor och
i fråga om ämnesteori vid universitet
och vissa högskolor, i vad avsåge ämnen
tillhörande de filosofiska fakulteterna
i fasta studiegångar, som utformats
särskilt för lärarutbildning,

c) lärarhögskolorna skulle svara för
fortbildning och vidareutbildning av
lärare enligt de riktlinjer, som angivits
i statsrådsprotokollet;

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

3) besluta, att delar av det allmänna
skolväsendet skulle användas för lärarhögskolornas
försöks- och demonstrationsverksamhet
jämte praktisk lärarutbildning
samt att särskilda lärartjänster
skulle finnas för denna verksamhet
och utbildning med de uppgifter,
som angivits i statsrådsprotokollet;

4) besluta, att lärarhögskolorna i
Stockholm, Malmö, Göteborg och Uppsala
skulle få de uppgifter och den uppbyggnad,
som angivits i statsrådsprotokollet; 5)

besluta att inrätta nya lärarhögskolor
med de uppgifter och den uppbyggnad,
som angivits i statsrådsprotokollet,
i Umeå den 1 juli 1967 och i
Linköping den 1 juli 1968;

6) besluta, att — under i statsrådsprotokollet
angivna förutsättningar —
inrätta nya lärarhögskolor med de uppgifter
och den uppbyggnad, som där
angivits, i Falun, Gävle, Härnösand,
Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad,
Luleå och Växjö den 1 juli 1968;

7) besluta, att folkskoleseminarierna
i Falun, Gävle, Härnösand, Jönköping,
Kalmar Karlstad, Kristianstad, Luleå
och Växjö skulle — i den mån lärarhögskolor
enligt punkt 6 inrättades —•
upphöra vid utgången av juni 1968 och
att då ännu icke avslutade lärokurser
skulle fullföljas inom ramen för de lärarhögskolor
som avsåges i punkt 6;

8) besluta, att folkskoleseminarierna
i Göteborg (Guldheden), Linköping,
Stockholm, Umeå och Uppsala skulle
avvecklas från och med läsåret 1968/69
med en årskurs i sänder;

9) besluta, att vid de folkskoleseminarier,
som icke avvecklades, tills vidare
skulle få meddelas utbildning för
klasslärare enligt i huvudsak nu gällande
bestämmelser;

10) besluta, att statens försöksskola
i Linköping skulle upphöra vid utgången
av juni 1968;

11) besluta, att de nuvarande lärarhögskolornas
och folkskoleseminariernas
övningsskolor utom vid de seminarier,
som ej avvecklades, skulle upp -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning-, m. m.
höra vid utgången av juni 1968 eller
den senare tidpunkt Kungl. Maj:t för
särskilt fall bestämde;

12) godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts om avveckling av treterminsutbildning
av ämneslärare vid lärarhögskolor,
av praktisk lärarkurs och
av den i Umeå försöksvis anordnade
utbildningen av ämneslärare;

13) godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaderna
för försöks- och demonstrationsverksamliet
samt praktisk lärarutbildning
inom det allmänna skolväsendet; 14)

bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
de avtal med kommuner, som fordrades
för lärarutbildningen;

15) besluta, att läsåret från och med
läsåret 1967/68 skulle omfatta vid lärarhögskolorna
40 veckor samt vid universiteten
och de övriga högskolor som
Kungl. Maj:t bestämde 270 dagar;

16) besluta, att det inom det allmänna
skolväsendet skulle finnas huvudlärare
och skilda slag av lärare i huvudsak
enligt de riktlinjer, som angivits
i statsrådsprotokollet;

17) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och
riktlinjer utfärda de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidtaga de åtgärder, som fordrades
för den därstädes förordade reformeringen
av lärarutbildningen;

18) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om antalet intagningsklasser vid
f olkskoleseminarierna;

19) bemyndiga Kungl. Maj:t att på
personalförteckning för lärarhögskolorna
föra upp en tjänst som rektor i Up 27
och en tjänst som professor i praktisk
pedagogik i Uo 27;

20) för budgetåret 1967/68 anvisa
följande anslag, nämligen till Lärarhögskolorna:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 84 310 000 kronor, till Lärarhögskolorna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 4 712 000 kronor, till Lärarhögsko -

lorna: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 1 960 000 kronor, till
P''olkskoleseminarierna: Avlöningar ett
förslagsanslag av 39 570 000 kronor, till
Folkskoleseminarierna: Omkostnader

ett förslagsanslag av 3 306 000 kronor,
till Folkskoleseminarierna: Materiel,

böcker m. m. ett reservationsanslag av
2 215 000 kronor och till Kostnader för
praktisk lärarkurs m. m. ett förslagsanslag
av 13 550 000 kronor.

I propositionen hade framlagts förslag
rörande en reformering av utbildningen
av klass- och ämneslärare.

Den nya utbildningen, som avsåges
bliva införd med början av läsåret 1968
/69 skulle ersätta dels nuvarande utbildning
av småskollärare och folkskollärare
vid folkskoleseminarium och lärarhögskola,
dels utbildning av lärare
i läroämnen vid universitet och högskolor,
lärarhögskolor och praktisk lärarkurs.

Den årliga intagningskapaciteten,
som för närvarande uppginge till sammanlagt
cirka 2 800 klasslärarkandidater
och cirka 2 000 ämneslärarkandidater,
beräknades under 1960-talet böra
öka till cirka 3 200 respektive 2 300
studerande.

Den blivande läraren skulle få dels
ämnesteoretisk utbildning, dels praktisk-pedagogisk
utbildning omfattande
pedagogik, metodik och praktik. Utbildningen
hade föreslagits bliva liksom
hittills specialiserad på olika lärarkategorier.
Lärarna skulle dock,
även då utbildningen bleve stadieinriktad,
kunna i viss utsträckning undervisa
över stadiegränserna.

Den sammanlagda utbildningstiden
för klasslärare på lågstadiet hade föreslagits
bliva 2 1/2 år och för klasslärare
på mellanstadiet 3 år. Inom denna
tid skulle rymmas en fördjupad utbildning,
som gåve kompetens att i viss utsträckning
undervisa på överliggande
stadium, samt utbildning i engelska för
alla lärare på lågstadiet. Som allmänt
behörighetsvillkor till utbildning av
klasslärare för lågstadiet och mellan -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

stadiet skulle gälla, att sökande genomgått
gymnasium, fackskola eller ägde
motsvarande utbildning.

Den ämnesteoretiska utbildningen för
blivande ämneslärare på grundskolans
högstadium och det gymnasiala stadiet
skulle bedrivas inom universitetsväsendet
och skulle i fråga om nivå och omfattning
ansluta till vad som nu gällde
för behörighet till adjunktstjänst på
respektive stadier. För adjunktstjänst
i allmänna läroämnen skulle utbildningen
vara enhetlig så till vida, att
behörighet skulle uppnås av den som
vid filosofisk fakultet avlagt primärexamen
med lärarinriktning. Den ämnesteoretiska
utbildningen av blivande
lärare i tekniska ämnen borde tillgodoses
genom teknisk magisterutbildning
eller civilingenjörsutbildning och av
blivande lärare i ekonomiska ämnen
genom studier vid universiteten eller
utbildning vid handelshögskolorna. Den
ämnesteoretiska utbildningens närmare
utformning fixerades icke i propositionen
utan avsåges ytterligare prövas
av universitetskanslersämbetet i
samband med ämbetets utredning rörande
bland annat fasta studiegångar
vid filosofisk fakultet.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen
av ämneslärare skulle bestå av en
förberedande del i anslutning till den
ämnesteoretiska utbildningen och en
avslutande del omfattande det sista studieåret.
Denna utbildning liksom utbildningen
av klasslärare hade föreslagits
förlagd till självständiga lärarhögskolor.

Lärarhögskolorna skulle spela en
central roll inom det pedagogiska forsknings-
och utvecklingsarbetet samt inom
fortbildningen.

I avvaktan på en mer allsidig översyn
av övningslärarutbildningen hade
föreslagits provisoriska åtgärder, som
innebure, att lärartjänst på högstadiet,
i gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan
skulle kunna avse en kombination
av läroämnen och övningsämnen samt
vissa andra ämnen.

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

En fastare organisation av huvudlärarsystemet
hade föreslagits. I grundskolan
och samtliga gymnasiala skolformer
skulle inrättas arvodestjänster
som huvudlärare.

Intagning till lärarutbildningen skulle
grundas huvudsakligen på betyg från
föregående utbildning medan lämplighetsprövning
tills vidare skulle utnyttjas
endast för att undvika intagning av
för yrket klart olämpliga sökande.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels en vid 1966 års riksdag inom
andra kammaren av herr Kållstad väckt
motion (1966:11:65), vars behandling
uppskjutits till 1967 års riksdag;

dels två iikalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Thorsten Larsson in. fl. (I: 85)
och den andra inom andra kammaren
av herr Kållstad m. fl. (II: 116), såvitt
nu vore i fråga;

dels två Iikalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Harald Pettersson och Svanström
(1:396) samt den andra inom
andra kammaren av herr Börjesson i
Glömminge in. fl. (II: 494);

dels två Iikalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson (I: 687) och den andra
inom andra kammaren av herr Dockered
in. fl. (II: 859);

dels en inom första kammaren av
herr Bengt Gustavsson väckt motion
(I: 688), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte beakta i motionen framförda
synpunkter angående en förlängning
av läsåret vid universitet och högskolor; dels

två Iikalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtsson m. fl. (I: 689) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund in. fl. (II: 865), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta,

I. att lärarutbildningens mål skulle
givas en klarare definition än den som
angivits i propositionen i syfte att dels

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

göra lärarkandidaterna medvetna om
sin uppgift som fostrare, dels komplettera
lärarkandidaternas skolning till
objektivitet med en orientering om de
etiska och moraliska normer, vilka genom
skolbesluten vid 1962 och 1964
års riksdagar angivits som riktningsgivande
för skolans verksamhet;

II. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag angående innehåll och
organisation när det gällde vidareutbildning
av klasslärare;

III. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag angående
effektivisering av studiedagarna
för lärarnas fortbildning enligt i
motionerna anförda riktlinjer;

IY. att uttala, att ställning till frågan
om läsårets förlängning till 40 veckor
i samband med införande av femdagarsvecka
inte borde tagas förrän skolarbetstidsutredningen
avslutat sitt arbete
och särskild proposition i ämnet
förelagts riksdagen;

V. att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag med anledning av resultatet
av pågående utredning beträffande
system med fasta studiegångar;

VI. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla dels om att i anslutning till
aviserad utredning beträffande den
ämnesteoretiska utbildningen för adjunktstjänst
jämväl måtte prövas den
i motionerna förordade adjunktsutbildningen
i form av treårig ämnesteoretisk
utbildning med inriktning på
grundskolans högstadium samt ytterligare
ett års studier för dem som avsåge
att bli gymnasieadjunkter, dels om
förslag med anledning av nämnda utredning;
samt

VII. att i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Eric Carlsson och Axel Kristiansson
(I: 690) samt den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i
Borrby (It: 867);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

herr Dahlberg (I: 691) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Carlstein
och Fagerlund (II: 864);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén m. fl. (I: 692) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 877), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta,

1. att uttala, att lärarutbildningen i
dess helhet på sikt borde inordnas i
universitetsorganisationen,

2. att lärarutbildningens mål skulle
givas en klarare definition än den som
angivits i propositionen i syfte att dels
göra lärarkandidaterna medvetna om
sin fostrande uppgift, dels komplettera
lärarkandidaternas skolning till objektivitet
med en orientering om de etiska
normer, vilka genom skolbesluten vid
1962 och 1964 års riksdagar angivits
som riktningsgivande för skolans verksamhet,

3. att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning genom
kompetensutredningens försorg om den
allmänna förkunskapsnivå, som borde
gälla för olika former av lärarutbildning,
varvid särskilt frågan om det
gymnasiala skolstadiets ställning i behörighetsavseende
borde utredas, samt
att avvägningen mellan förkunskaper
och kunskaper förvärvade under den
egentliga lärarutbildningen borde bliva
föremål för en samlad bedömning,

4. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att vid den närmare utformningen
av de speciella behörighetsvillkor,
som avsåges gälla för inträde till
klasslärarutbildning, väsentliga ämnen
måtte bliva uttryckta i krav på kunskaper
enligt gymnasiets läroplan och
ej som departementschefen föreslagit
enbart i fackskolans läroplan,

5. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning samt förslag
om adjunktsutbildningens utformning
syftande till gemensam primärexamen
för adjunkter men med krav
på 4-årig ämnesteoretisk utbildnings -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

gång för de lärare, som avsåge att
tjänstgöra på gymnasium,

0. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag rörande en samordnad
vidareutbildningsorganisation avsedd
för samtliga lärarkategorier,

7. att uttala, att frågan om fortbildningens
anordnande m. m. borde avgöras
efter förhandlingar mellan företrädare
för arbetsgivaren/staten och lärarnas
personalorganisationer,

8. att uttala, att ställning till frågan
om läsårets förlängning till 40 veckor
i samband med införande av femdagarsvecka
icke kunde tagas förrän skolarbetstidsutredningen
avslutat sitt arbete
och särskild proposition i ämnet
framlagts,

9. att uttala, att samtliga lärare om
möjligt borde givas enhetlig tjänstebenämning,

10. att uttala, att lärarkandidaterna
borde givas tillräckligt medinflytande
i de organ av bland annat samverkanskaraktär,
som föreslagits inrättade,
samt

11. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag om en
vidgad användning av radio- och TVundervisning
i lärarutbildningssyfte;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hamrin-Thorell m. fl. (I: 093) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
(11:866), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte besluta, dels att undanröja
alla formella hinder mot kombination
i ämneslärartjänst i grundskola, fackskola
och gymnasium av s. k. övningsämne
med s. k. läroämne, dels att inrätta
en 1-årig akademisk kurs för utbildning
av lärare i familje- och konsumentkunskap
i enlighet med lärarutbildningssakkunnigas
förslag, dels
ock att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att den planerade överarbetningen
av frågan om vidareutbildningens
innehåll och organisation måtte innefatta
även en 1-årig akademisk kurs i
ämnet familje- och konsumentkunskap,

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
samt att behörighetsfrågan vad gällde
tjänst med undervisning i ämnet familje-
och konsumentkunskap måtte
upptagas till prövning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nils Hansson m. fl. (I: 694) och
den andra inom andra kammaren av
fru Nettelbrandt m. fl. (II: 869), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att som förutbildningskrav för tillträde
till klasslärarutbildning skulle gälla
kunskaper motsvarande genomgånget
gymnasium;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 695) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman in. fl. (II: 863), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta,

a) att som allmänt behörighetsvillkor
för tillträde till klasslärarutbildning
skulle gälla krav på genomgånget gymnasium
eller motsvarande utbildning,

b) att kompetens för adjunktstjänst
normalt skulle uppnås för grundskolan
i tre skolämnen med en studietid om
minst två terminer per ämne samt för
gymnasiet i två skolämnen med en studietid
om minst tre terminer per ämne,

c) att frågan om alternativt ledigförklarande
av lektors- och adjunktstjänster
icke nu skulle avgöras utan tagas
upp i samband med behandlingen av
forskarutredningens betänkande rörande
lektorsutbildningen,

d) att, därest yrkandet under a) icke
skulle bifallas, utbildningstiden för
lågstadielärare skulle utökas till 3 år,
samt

e) att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna i övrigt
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard (I: 696) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordstrandh
(II: 870), i vilka föreslagits,
att riksdagen icke skulle uttala sig om
läsårets längd vid övergång till 5-dagarsvecka; -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, in. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg
(I: 697) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh
(II: 876), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag rörande
inrättande av musik-, gymnastikoch
teckningslärartjänster, baserade på
undervisningsbehovet i dessa ämnen
på grundskolans samtliga stadier;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg
(I: 698) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh
(II: 875), i vilka anhållits att riksdagen
för närvarande icke måtte godtaga förslaget
rörande studiesociala förmåner
såvitt det gällde studerande vid lärarhögskolans
ämneslärarlinje;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg
(I: 699) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh
(II: 874), i vilka yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
att riktlinjer beträffande lärarutbildning
i dramatik snarast måtte utarbetas
och föreläggas riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg
(I: 700) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh
(11:871), i vilka föreslagits, att riksdagen
icke skulle biträda departementschefens
uttalande om fortbildningens
förläggning utan hänskjuta
frågan till förhandlingar mellan arbetsgivaren/staten
och arbetstagarna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg
(I: 701) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh
(11:873), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att lärares medver -

kan i lärarutbildning i görligaste män
borde bygga på frivilligt åtagande;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Erik Filip Petersson och Blomquist
(1:702) samt den andra inom
andra kammaren av herr Nelander
in. fl. (11:868), i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t vid utformningen
av bestämmelser för den
framtida lärarutbildningen och vid omarbetningen
av de föreliggande studieplanerna
måtte taga hänsyn till det som
framhållits i motionerna och då särskilt
med syftning

1. att utbildningen såge det som en
huvuduppgift att göra lärarkandidaterna
medvetna om sin uppgift som fostrare,

2. att lärarkandidaternas skolning till
objektivitet kompletterades med en
klarläggande orientering om de etiska
och moraliska värden, som genom skolbesluten
vid 1962 och 1964 års riksdagar
angivits som riktningsgivande för
skolans verksamhet och till vilkas accepterande
skolans fostran av eleverna
skulle leda,

3. att i biologilärarutbildningen större
utrymme än hittills ägnades åt liumanbiologi,
som borde tillerkännas en
tidsram som svarade mot dess betydelse
inom skolämnet biologi,

4. att vid utbildningen av lärare såväl
i biologi som samhällskunskap
och kristendomskunskap/religionskunskap
särskild vikt fästes vid sådana
moment som sexualkunskap, undervisningen
om de narkotiska ämnena och
alkoholen samt över huvud taget frågor
som rörde elevens fysiska och
mentala hälsa,

5. att liksom fallet vore med övriga
läroämnen inom grundskolan full kongruens
skapades mellan benämningarna
på utbildningsämne och skolämne
när det gällde religionsundervisningen,
där utbildningsämnets namn genomgående
borde vara kristendomskunskap,

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

6. att tiden för klasslärarutbildningen
i kristendomskunskap utökades så
att ämnesutbildningen för lågstadiet
sattes till 45 timmar och för mellanstadiet
till 60 timmar och att därutöver
metodikavsnittet tilldelades 15 timmar,

7. att det med hänsyn till den från
lärarutbildningens synpunkt irrelevanta
undervisningen i religionskunskap i
fackskola och gymnasium och med
tanke på den relativt ringa omfattning
denna undervisning hade även på humanistisk
och samhällsvetenskaplig lärokurs
uppställdes speciella behörighetsvillkor
i kristendomskunskap, varigenom
lärarutbildningen kunde bygga
på någorlunda enhetlig grund,

8. att vidareutbildning av mellanstadielärare
till högstadielärare i kristendomskunskap
liksom hittills skulle förekomma,

9. att det vid vidareutbildning av lågstadielärare
för undervisning i kristendomskunskap
på mellanstadiet skulle
ingå ämnesfördjupning med hänsyn
till olikheterna i de båda stadiernas undervisning
också i fråga om lärostoffet,

10. att religionspedagogiken bleve
tillgodosedd vid uppbyggnaden av lärarhögskolornas
forskningsinstitutioner
i pedagogik och ämnesmetodik, samt

11. att tillämpningsbestämmelserna
till lärarutbildnings- och lärarhögskolestadga
utformades så, att gemenskapslivet
inom studentkårerna och de ideella
föreningarna vid lärarhögskolorna
främjades;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg och herr Lidgard (I: 703)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh (II: 872), i vilka
anhållits, att riksdagen måtte uttala, att
utbildningen av de personer, som saknade
lärarutbildning men under många
år på ett förtjänstfullt sätt verkat som
klasslärare på heltid, icke avsevärt
borde förkortas utan i det stora hela
bliva likvärdig med den reguljära utbildningen; -

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

dels en inom andra kammaren av
herr Arvidson väckt motion (11:860);

dels en inom andra kammaren av
herr Arvidson väckt motion (11:861);

dels en inom andra kammaren av
herr Arvidson väckt motion (II: 862),
i vilken föreslagits, att riksdagen skulle
uttala, att lärarutbildningen inom de
givna tidsramarna borde förstärkas i
avsikt att göra lärarna skickade att
medverka i den estetiska skolning av
eleverna, som vore en gemensam uppgift
för skolans alla ämnen;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Oskarson och Nordstrandh
väckt motion (II: 878), i vilken yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla, att samordning
mellan värnpliktsutbildningen och den
tidsmässigt utökade civila studiegången
ingående måtte prövas med beaktande
av vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 689 och II: 865, I: 702
och II: 868 samt I: 692 och II: 877, samtliga
motioner såvitt de avsåge lärarutbildningens
mål, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i denna fråga;

2. att motionen II: 860, såvitt den avsåge
frågan om samma förutbildningsgrund
för utbildning av klasslärare och
utbildning av ämneslärare, icke måtte
bifallas av riksdagen;

3. att motionerna 1:694 och 11:869
samt 1:695 och 11:863, sistnämnda
båda motioner såvitt de avsåge det allmänna
behörighetsvillkoret för tillträde
till klasslärarutbildning, icke måtte
bifallas av riksdagen;

4. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge den allmänna förkunskapsnivån
för olika former av lärarutbildning,
icke måtte bifallas av riksdagen; 5.

att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge utformningen av spe -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
ciella behörighetsvillkor, icke måtte
bifallas av riksdagen;

6. att motionerna I: 695 och II: 863,
såvitt de avsåge det alternativt framställda
yrkandet om utbildningstiden
för lågstadielärare, icke måtte bifallas
av riksdagen;

7. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 11:862 om lärarnas utbildning
för medverkan i elevernas estetiska
fostran, i skrivelse till Kung''1. Maj :t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört i denna fråga;

8. att den vid 1966 års riksdag väckta
motionen II: 65 om undervisning över
stadiegränserna icke måtte bifallas av
riksdagen;

9. att motionerna 1:695 och 11:863
samt I: 692 och II: 877, samtliga motioner
såvitt de avsåge adjunktsutbildningens
utformning, icke måtte bifallas
av riksdagen;

10. att motionerna I: 693 och II: 866,
såvitt de avsåge inrättande av en kurs
i familjekunskap och konsumentkunskap,
icke måtte bifallas av riksdagen;

11. att motionerna 1:698 och 11:875,
om studiesociala förmåner, icke måtte
bifallas av riksdagen;

12. att riksdagen måtte besluta, att
den 1 juli 1968 skulle införas en ny utbildning
av klasslärare på grundskolans
låg- och mellanstadier samt lärare
i läroämnen på grundskolans högstadium
och i gymnasiala skolor med mål,
studietid, innehåll och uppläggning enligt
de riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1967 och med
hänsynstagande till vad utskottet i utlåtandet
anfört;

13. att riksdagen måtte besluta, att

a) utbildning av klasslärare och speciallärare
i grundskolan skulle ske vid
lärarhögskolor,

terna i fasta studiegångar, som utformats
särskilt för lärarutbildning;

14. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge vidareutbildning av
mellanstadielärare i kristendomskunskap,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

15. att motionerna 1:702 och II: 868,
såvitt de avsåge vidareutbildning av
lågstadielärare i kristendomskunskap,.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

16. att motionerna I: 703 och II: 872,
om utbildning av personer, som utan
att hava lärarutbildning tjänstgjort som
lärare, icke måtte bifallas av riksdagen;

17. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge fortbildningens anordnande
m. in., icke måtte bifallas av riksdagen; 18.

att motionerna I: 700 och II: 871,
om fortbildningens förläggning, icke
måtte bifallas av riksdagen;

19. att riksdagen måtte besluta, att
lärarhögskolorna skulle svara för fortbildning
och vidareutbildning av lärare
enligt de riktlinjer, som angivits I
statsrådsprotokollet;

20. att motionerna I: 701 och 11:873,
om lärares medverkan i lärarutbildning,
icke måtte bifallas av riksdagen;

21. att riksdagen måtte besluta, att
delar av det allmänna skolväsendet
skulle användas för lärarhögskolornas
försöks- och demonstrationsverksamhet
jämte praktisk lärarutbildning samt att
särskilda lärartjänster skulle finnas för
denna verksamhet och utbildning med
de uppgifter, som angivits i statsrådsprotokollet; 22.

att riksdagen måtte besluta, att
lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö,
Göteborg och Uppsala skulle få de uppgifter
och den uppbyggnad, som angivits
i statsrådsprotokollet;

23. att riksdagen måtte besluta att
inrätta nya lärarhögskolor med de uppgifter
och den uppbyggnad, som angivits
i statsrådsprotokollet, i Umeå den
1 juli 1967 och i Linköping den 1 juli
1968;

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

24. att riksdagen måtte besluta att —
under förut angivna förutsättningar —
inrätta nya lärarhögskolor med de uppgifter
och den uppbyggnad, som angivits
i statsrådsprotokollet, i Falun,
Gävle, Härnösand, Jönköping, Kalmar,
Karlstad, Kristianstad, Luleå och Växjö
den 1 juli 1968;

25. att riksdagen måtte besluta, att
folkskoleseminarierna i Falun, Gävle,
Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad,
Kristianstad, Luleå och Växjö
skulle — i den mån lärarhögskolor enligt
punkt 24 inrättades — upphöra vid
utgången av juni 1968 och att då ännu
icke avslutade lärokurser skulle fullföljas
inom ramen för de lärarhögskolor,
som avsåges i punkt 24;

26. att riksdagen måtte besluta, att
folkskoleseminarierna i Göteborg (Guldheden),
Linköping, Stockholm, Umeå
och Uppsala skulle avvecklas från och
med läsåret 1968/69 med en årskurs i
sänder;

27. att riksdagen måtte besluta, att
vid de folksleoleseminarier, som icke
avvecklades, tills vidare skulle få meddelas
utbildning för klasslärare enligt
i huvudsak nu gällande bestämmelser;

28. att riksdagen måtte besluta, att
statens försöksskola i Linköping skulle
upphöra vid utgången av juni 1968;

29. att riksdagen måtte besluta, att
de nuvarande lärarhögskolornas och
folkskoleseminariernas övningsskolor
utom vid de seminarier, som ej avvecklades,
skulle upphöra vid utgången av
juni 1968 eller den senare tidpunkt
Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämde;

30. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts om avveckling
av treterminsutbildning av
ämneslärare vid lärarhögskolor, av
praktisk lärarkurs och av den i Umeå
försöksvis anordnade utbildningen av
ämneslärare;

31. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade grunder
för fördelningen mellan staten och
kommunerna av kostnaderna för försöks-
och demonstrationsverksamhet

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
samt praktisk lärarutbildning inom det
allmänna skolväsendet;

32. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att träffa de avtal med
kommuner, som fordrades för lärarutbildningen; 33.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionen I: 688 om läsårets förlängning
vid universitet och vissa högskolor,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
i denna fråga;

34. att riksdagen måtte besluta, att
läsåret från och med läsåret 1967/68
skulle omfatta vid lärarhögskolorna 40
veckor samt vid universiteten och de
övriga högskolor som Kungl. Maj :t bestämde
270 dagar;

35. att motionerna I: 693 och II: 866,
såvitt de avsåge kombination i ämneslärartjänst
av s. k. övningsämne med
s. k. läroämne, icke måtte bifallas av
riksdagen;

36. att motionerna I: 695 och II: 863,
såvitt de avsåge alternativt ledigkungörande
av lektors- och adjunkttjänster,
icke måtte bifallas av riksdagen;

37. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge lärarnas tjänstebenämning,
icke måtte bifallas av riksdagen;

38. att riksdagen måtte besluta, att
det inom det allmänna skolväsendet
skulle finnas huvudlärare och skilda
slag av lärare i huvudsak enligt de
riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet; 39.

att motionerna I: 702 och 11:868,
såvitt de avsåge gemenskapslivet inom
studentkårerna och de ideella föreningarna
vid lärarhögskolorna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

40. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och riktlinjer utfärda
de bestämmelser och andra föreskrifter,
fatta de beslut samt i övrigt vidtaga
de åtgärder, som fordrades för den
i statsrådsprotokollet förordade reformeringen
av lärarutbildningen;

41. att riksdagen måtte bemyndiga

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
Kungl. Maj:t att på personalförteckning
för lärarhögskolorna föra upp en tjänst
som rektor i Up 27 och en tjänst som
professor i praktisk pedagogik i Uo 27;

42. att riksdagen måtte till Lärarhögskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
på 84 310 000 kronor;

43. att riksdagen måtte till Lärarhögskolorna:
Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 712 000 kronor;

44. att riksdagen måtte till Lärarhögskolorna:
Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 1 960 000 kronor;

45. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta om antalet intagningsklasser
vid folkskoleseminarierna; 46.

att riksdagen måtte till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 39 570 000 kronor;

47. att riksdagen måtte till Folkskoleseminarierna:
Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 306 000 kronor;

48. att riksdagen måtte till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m.
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 215 000 kronor; 49.

att riksdagen måtte till Kostnader
för praktisk lärarkurs m. m. för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 13 550 000 kronor;

50. att motionerna I: 85 och II: 116,
såvitt de avsåge utredning om inrättande
av professurer i utvecklingspsykologi,
särskilt förskolålderns psykologi
och pedagogik, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

51. att motionerna I: 691 och II: 864,
om prövning av förutsättningarna för
inrättande av en professur i pedagogik
med särskild inriktning på fritidsfostran,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

52. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge tillgodoseende av religionspedagogiken
vid uppbyggandet av
lärarhögskolornas forskningsinstitutioner,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

53. att motionerna 1:690 och 11:867
samt 1: 396 och II: 494, om intagningsprövningarna
till lärarhögskolorna, icke
måtte bifallas av riksdagen;

54. att motionerna I: 693 och II: 866,
såvitt de avsåge vidareutbildning och
behörighet i familj ekunskap och konsumentkunskap,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

55. att motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt de avsåge klasslärarnas vidareutbildning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

56. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge en samordnad vidareutbildningsorganisation,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

57. att motionerna I: 697 och II: 876,
om inrättande av vissa tjänster baserade
på undervisningsbehovet på
grundskolans samtliga stadier, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 58.

att motionerna I: 699 och II: 874,
om lärarutbildning i dramatik, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 59.

att motionerna I: 687 och II: 859,
om ämnesutbildningen för biologilärare,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

60. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge utrymme för humanbiologin
i ämneslärarutbildningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 61.

att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge utrymme i ämneslärarutbildningen
för frågor, som rörde ele -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

vens fysiska och mentala hälsa, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 62.

att motionen II: 860, såvitt den
avsåge studiemedel, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

63. att motionen II: 860, såvitt den
avsåge att den föreslagna klasslärarutbildningen
skulle betraktas som provisorisk,
icke måtte bifallas av riksdagen; 64.

att motionen II: 861, om igångsättande
av lärarutbildning för personer,
som utan att hava lärarutbildning
tjänstgjort som lärare, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

65. att motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt de avsåge utredning och förslag
angående effektivisering av studiedagarna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

66. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 689 och II: 865, I: 692
och 11:877 samt 1:696 och 11:870, de
fyra förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående förlängning av skolornas läsår; 67.

att motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt de avsåge anhållan om att förslag
om fasta studiegångar skulle föreläggas
riksdagen, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

68. att motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt de avsåge utredning och förslag
om den ämnesteoretiska utbildningen
för adjunkttjänst, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

69. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge ämnesbenämningen
kristendomskunskap, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

70. att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge tiden för klasslärarutbildning
i kristendomskunskap, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 71.

att motionerna I: 702 och II: 868,
såvitt de avsåge speciella behörighets 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr 20

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
villkor i kristendomskunskap, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

72. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge uttalande om lärarutbildningens
inordnande i universitetsorganisationen,
icke måtte bifallas av
riksdagen;

73. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge lärarkandidaternas
medinflytande i organ av bland annat
samverkanskaraktär, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

74. att motionerna I: 692 och II: 877,
såvitt de avsåge utredning och förslag
om vidgad användning i lärarutbildningssyfte
av radio- och TV-undervisning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

75. att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 878, om prövning av
frågan om en samordning mellan värnpliktsutbildningen
och den civila utbildningen,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört i denna fråga.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) , beträffande frågan om allmänt
behörighetsvillkor för tillträde till
klasslärarutbildning, av herrar Axel
Andersson, Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Nyman, Bohman, Turesson, Gustafsson
i Skellefteå, Nelander och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 694
och II: 869 samt I: 695 och II: 863, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört angående
det allmänna behörighetsvillkoret
för tillträde till klasslärarutbildning; 2)

, beträffande frågan om speciella
behörighetsvillkor, av herrar Axel Andersson,
Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Nyman, Bohman, Turesson, Gustafsson
i Skellefteå, Nelander och Westberg,

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 692 och II: 877, såvitt de avsåge utformningen
av speciella behörighetsvillkor,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

3) , beträffande längden av utbildningstiden
för lågstadielärare, av herrar
Kaijser, Ottosson, Wallmark, Bohman,
Blidfors och Turesson, vilka —
om reservationen 1 icke bifölles — ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under 6
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 695 och II: 863,
såvitt de avsåge frågan om utbildningstiden
för lågstadielärare, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

4) , beträffande adjunktsutbildningens
utformning, av herrar Axel Andersson,
Kaijser, Bengtson, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Nyman, Bohman,
Mattsson, Turesson, Gustafsson i
Skellefteå, Neländer, Westberg och Elmstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 9 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 695 och II: 863 samt I: 692
och II: 877, samtliga motioner såvitt de
avsåge adjunktsutbildningens utformning,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

5) , beträffande frågan om alternativt
ledigkungörande av lektors- och adjunkttjänster,
av herrar Kaijser, Ottosson,
Wallmark, Bohman och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 36 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 695
och II: 863, såvitt de avsåge alternativt
ledigkungörande av lektors- och adjunkttjänster,
i skrivelse till Kungl.

Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) , beträffande den föreslagna klasslärarutbildningens
karaktär av provisorium,
av herr Blidfors, fröken Olsson
och herr Arvidson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 63
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 860, besluta, att
den föreslagna organisationen av klasslärarutbildningen
skulle betraktas som
provisorisk i avvaktan på en bättre
samordning mellan klass- och ämneslärarutbildning; 7)

av herrar Axel Andersson, Kaijser,
Bengtson, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Nyman, Bohman,
Mattsson, Turesson, Gustafsson i Skellefteå,
Nelander, Westberg och Elmstedt,
vilka — om reservationen 4 icke
bifölles — ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
68 hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 689 och II: 865,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, dels att i anslutning
till aviserad utredning beträffande
den ämnesteoretiska utbildningen
för adjunkttjänst jämväl måtte prövas
den i motionerna förordade adjunktsutbildningen
i form av treårig ämnesteoretisk
utbildning med inriktning på
grundskolans högstadium samt ytterligare
ett års studier för dem som avsåge
att bliva gymnasieadjunkter, dels
om förslag med anledning av nämnda
utredning.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden:

1) angående gemensam förutbildningsgrund
för utbildning av klasslärare
och utbildning av ämneslärare, av
herrar Blidfors, Arvidson, Svanberg och
Jönsson i Arlöv;

2) angående lärarutbildning i familje-
och konsumentkunskap, av herrar

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Axel Andersson, Bengtson, Thorsten
Larsson, Nyman, Mattsson, Gustafsson i
Skellefteå, A7eländer, Westberg och Elmstedt;
samt

3) angående lärarutbildning i dramatik,
av herrar Kaijser, Ottosson, XVallmark,
Bohman och Turesson.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Under de senaste åren
har vi vid otaliga tillfällen här i kammaren
erinrats om att den nya skolan,
som vi satsat så mycket på och som vi
gjort så stora uppoffringar för, inte har
fungerat på ett tillfredsställande sätt av
den enkla anledningen att skolan saknat
en av sina allra viktigaste tillgångar, för
att inte säga den allra viktigaste tillgången,
nämligen kompetenta lärare.

Lärarbristen har varit och är väl alltjämt
olika stor i skilda delar av landet,
men inte ens i de orter som brukar anses
som mycket attraktiva har man
kunnat undgå att få känning av lärarbristen.
Ett drastiskt exempel på de
minst sagt besvärande förhållandena
fick vi en gång i andra avdelningen i
samband med en uppvaktning av skolmän
från ett av de nordligaste länen.
De skildrade situationen i mycket dystra
färger. Man berättade bl. a. att skolstyrelserna
där mycket noga bevakade
intagningen vid seminariet i länet för
att kunna förmå några av dem som
inte blev intagna i seminariet att tjänstgöra
som lärare. Man hoppades att dessa
personer, som, även om de saknade
utbildningen, i alla fall genom att söka
inträde vid ett seminarium hade visat
ett intresse för undervisning, skulle
kunna bli lämpliga vikarier.

Mot den bakgrunden måste självklart
den proposition om reformerad lärarutbildning
som vi nu skall behandla här
i kammaren hälsas med stor tillfredsställelse,
även om många säkert finner
anledningar att sätta en del bockar
i kanten.

Propositionen, som bygger på lärarutbildningssakkunnigas
betänkande, har
tagit hänsyn till vad flertalet remissin -

Ang. reformerad lärarutbildning, in. m.
stanser anfört om nödvändigheten av
en större årlig utökning av lärarutbildningen
än de sakkunniga hade räknat
med. Sålunda föreslås i propositionen
att antalet klasslärarkandidater ökas
från för närvarande 2 800 till 3 200 och
antalet ämneslärarkandidater från 2 000
till 2 300. Med denna dock erkänt
osäkra beräkning hoppas departementschefen
att lärarbristen skall vara
hävd någon gång under 1970-talet. Utskottet
har för sin del ansett sig kunna
godta dessa siffror, även om det onekligen
förelegat vissa misstankar att även
den uppräkning som departementschefen
företagit kan visa sig bli otillräcklig,
bl. a. med hänsyn till det lärarbehov
som vuxenutbildningen kan medföra
och med hänsyn till avgången till
andra yrken än lärarens.

Det heter bl. a. i propositionen att
»lärarutbildningen skall svara mot de
krav som de nya skolformernas målsättning,
kursinnehåll och verksamhetsformer
ställer», och att därför de nya
lärarna skall erhålla »förutsättningar att
följa det pedagogiska forsknings- och
utvecklingsarbetet». Detta måste för
framtiden betyda att läraren inte en
gång för alla är klar med sin utbildning,
utan att han tid efter annan
måste underkasta sig en fortbildning,
som gör honom skickad att dels motta
och dels förvalta alla de nyheter som
man kan förvänta sig också inom skolans
värld.

I detta sammanhang uppkommer frågan,
om denna fortbildning skall äga
rum som en del av lärarens tjänstgöring
eller om den skall förläggas till
ferietid eller på annat sätt vid sidan
av tjänstgöringen. Detta kan bli en tvistefråga,
och departementschefen uttrycker
sig i det sammanhanget något
dunkelt. Han erinrar om att vid de
senaste avtalsförhandlingarna lönefrågor
m. m. som kan hänga samman med
fortbildningen inte lösts. Han tillägger
att enligt hans mening detta inte kommer
att vara till någon väsentlig nackdel
under de närmaste åren. Man kan

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, in. m.
fråga sig vad detta egentligen betyder.

Jag ämnar inte ge mig in på alla de
många avsnitten i propositionen. Det
skulle föra alldeles för långt, och det
är säkert också andra som kommer att
behandla detta ämne.

Som jag inledningsvis nämnde, finns
det emellertid anledning till åtskilliga
bockar i kanten, eller kanske man rättare
skulle säga frågetecken. Propositionen
är nämligen ingen fullgången
skapelse, utan lämnar tvärtom en rad
viktiga frågor obesvarade, vilket sannerligen
inte gjort hanteringen lättare
för statsutskottets andra avdelning.

Det förekommer ofta, kanske allt för
ofta, att departementschefen efter en
del mer eller mindre vaga funderingar
konstaterar att han ämnar låta skolöverstyrelsen
närmare titta på saken.
Ibland är det universitetskanslern som
får liknande uppdrag. I andra fall är
det till omväxling både skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet
som gemensamt skall få i uppdrag att
lösa gåtorna.

Det gäller bl. a. så viktiga ting som
de speciella behörighetsvillkoren för inträde
till klasslärarutbildningen, överarbetning
av förslagen till studieplan,
de fasta studiegångarna vid universiteten,
den praktisk-pedagogiska utbildningen
för ämneslärare, den ämnesteoretiska
utbildningen av högstadie- och
gymnasielärare, intagningsförfarandet
till ämneslärarutbildningen, vidareutbildningen,
behörighetskraven för lektorstjänst,
examens- och betygssättningssystemets
utformning m. m.

Det hela blev en mycket lång lista
över betydelsefulla frågor som inte är
klarlagda utan som skjuts på framtiden.
Vad riksdagen i dag kommer att besluta
är således i långa stycken en hemlighet,
som kommer att uppenbaras först
efter det att skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet
fullgjort sina
omfattande uppdrag. Det är naturligtvis
ett föga tillfredsställande förhållande.

Beträffande den yttre organisationen

av lärarutbildningen är det, såsom framhålles
i folkpartiets motion, inte fråga
om någon större revolution. I stort sett
är det fråga om en anpassning till nuvarande
förhållanden med minsta möjliga
ekonomiska följdverkan för samhället.
Det sista är ju ganska förklarligt
i en ekonomisk situation som den vi nu
befinner oss i.

Vad som händer är att ett par lärarhögskolor
tillkommer, ett antal seminarier
byter namn till lärarhögskolor,
avsedda för enbart klasslärarutbildning.
Tre seminarier kommer att kvarstå för
sådan lågstadielärarutbildning som bygger
direkt på grundskolan. Klasslärarutbildningen
avses visserligen få yrkesutbildningskaraktär,
men reformeringen
av ämneslärarutbildningen läggs
i stort sett på universitetskanslersämbetet.
Om till detta lägges det faktum att
dualismen i lärarutbildningen med olika
förkunskapskrav kvarstår även sedan
den nu föreslagna reformen genomförts,
så framstår regeringens försök att
angripa lärarutbildningsproblematiken
såsom en utbildningspolitik som måste
betecknas som mindre lyckad.

De oklarheter som vidlåder propositionen
har utan tvivel bidragit till att
andra avdelningen knappast någonsin
tidigare mottagit så många klagoskrifter
från bekymrade organisationer,
fackorgan och enskilda samt till detta
också fått en ovanligt lång rad av
motioner, som dels syftar till att rensa
ut vad man ansett vara vissa brister och
dels åstadkomma förbättringar i det ena
eller andra fallet. Allt detta sammantaget
har gjort att arbetet inom avdelningen
varit minst sagt mödosamt. Alla
bemödanden till trots lär det inte kunna
undvikas att det utskottsförslag som vi
nu har börjat behandla och som säkerligen
kommer att bifallas av riksdagen,
inte kommer att undanröja alla
missnöjesanledningar, utan att man på
många håll kommer att anse att en
ofullgången proposition resulterat i ett
utskottsförslag med åtskilliga svagheter.
Till detta är väl från avdelningens sida

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

bara att säga, att avdelningen har ägnat
alla frågor både mycken tid och
stort intresse, och att den efter många
och långa diskussioner lyckats uppnå,
om inte allmän tillfredsställelse, ändock
enighet på de allra flesta punkter.

Bakom detta ligger förvissningen om
att propositionens förslag trots allt betyder
ett stort steg framåt i ansträngningarna
att göra slut på den stora lärarbrist,
som hittills i så hög grad belastat
skolans arbete under många år,
och delvis den förhoppningen att de
förslag, som skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet
efter de i propositionen
omnämnda utredningarna
kan komma fram till, inte bara skall
bringa klarhet i nu ovissa punkter, utan
också leda fram till en lärarutbildning
av god kvalitet.

Endast på några få punkter har som
sagt utskottet inte kunnat ena sig. För
folkpartiets del inskränker sig reservationerna
till två områden. Det första
avser de allmänna och speciella behörighetskraven
för tillträde till klasslärarutbildning.

I propositionen har föreslagits att
fackskolan skall utgöra den grund som
man skall bygga på, även om det då
skulle fordras vissa kompletteringar. Vi
reservanter — på den punkten är det
folkpartiet och högern som står bakom
reservationen ■—- har ansett att det behövs
någonting ytterligare. Det är för
närvarande så, att nio av tio som tas
in på lärarhögskolorna har studentexamen.
Det vittnar, menar vi, om att
det är så pass höga krav, när man tänker
välja denna bana, att gymnasiet bör
ligga i botten.

Vi har för vår del emellertid inte
avvisat fackskolan. Vi resonerar helt
enkelt så, att alldeles oavsett vad man
har haft för utbildning — fackskola,
fokhögskola, korrespondensstudier eller
någonting annat; det spelar ur vår
synpunkt ingen roll — bör den som söker
inträde till lärarhögskolan ha förvärvat
sig kunskaper motsvarande gymnasiets
läroplan, alltså inte fackskolans.

Ang. reformerad lärarutbildning, m. in.

Det andra området gäller adjunktutbildningen,
där det i en rad motioner
har framhållits, att den i propositionen
föreslagna studietiden knappast kan anses
tillräcklig för adjunkter på gymnasiestadiet.
I bl. a. folkpartiets partimotion
understrykes att en så kort utbildningstid
inte kan godkännas, utan
att ett nytt förslag efter ytterligare utredning
bör framläggas. Närmast avser
då motionärerna och reservanterna att
de blivande adjunkterna får samma utbildning
under de tre första åren och
att därefter för adjunkter, som avser att
tjänstgöra på gymnasiet, ett år skall
tillkomma.

Nu måste i detta sammanhang erkännas
att propositionen även i detta stycke
är oklar. Där talas om studietid, normalstudietid
och praktisk studietid. Under
diskussionerna i avdelningen dök
plötsligt också upp ett nytt begrepp,
nämligen undervisningstid. Även om
det som bekant inte är alldeles ovanligt
att man också bör läsa mellan raderna,
fordras det ju för sådana övningar i
varje fall några häntydningar för att
resultatet skall bli något så när tillfredsställande.
Begreppet undervisningstid
finns emellertid inte antytt i
propositionen med en enda rad eller ett
enda ord. Såvitt reservanterna har fattat
saken, skulle undervisningstid innebära
den tid då den studerande erhåller
handledning och undervisning av lärare.
Studietid skulle därmed innebära
den tid som den studerande faktiskt använder
för att uppnå betyg. Skillnaden
mellan den faktiska studietiden och utbildningstiden
utgör då den tid under
vilken den studerande på egen hand
ägnar sig åt studier för att nå fram till
betyg.

Onekligen verkar detta begreppsförvirring.
För att, som vi tror, i någon
mån råda bot på denna har reservanterna
sökt skapa en smula reda i det
hela genom att tala om något, som vi
kallar för lärarledd studietid. Reservanterna
har därvid kommit till den
bestämda uppfattningen att en lärar -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
ledd studietid om tre år inte kan vara
tillräcklig för uppnående av fullgod
kompetens för adjunkttjänst. Reservanterna
föreslår därför, att man vid den
fortsatta utredning som förutsattes i
propositionen bör utgå från en lärarledd
studietid på fyra år för den som
avser att förvärva behörighet för tjänst
på gymnasiestudiet.

Herr talman! Med detta relativt korta
inlägg i denna viktiga fråga ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
1, 2, 4 och 7.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Under de år som herr
Edenman har lett ecklesiastikdepartementet
har riksdagen fått sig förelagd
och också fattat beslut i en rad för undervisningsväsendet
väsentliga frågor.
I vissa stycken har det rått delade meningar
om medlen att nå målsättningarna,
målsättningar som innebär en
vidgad utbildning för flertalet invånare
här i landet, men i stort sett kan
man väl säga att de flesta propositionerna
har varit tämligen väl underbyggda
med analyser och utredningar.
Jag erinrar om gymnasie-, fackskoleoch
universitetsreformerna. I vissa fall
har man dock naturligtvis varit tvungen
att hänskjuta frågor till fortsatta
analyser.

I dessa yttersta dagar av herr Edenmans
era som ecklesiastikminister har
han nu lagt fram två väsentliga propositioner,
gällande lärarutbildningen
och vuxenutbildningen. I fråga om
propositionen om lärarutbildningen
kan man väl instämma i vad herr Axel
Andersson har anfört, när han talat om
propositionen som en ofullgången produkt.
Det är nästan förvånansvärt att
en proposition läggs fram med så
många öppna frågor. Det har sagts mig
— jag har inte själv exakt räknat dem
-— att skolöverstyrelsen har fått närmare
ett trettiotal speciella utredningsuppdrag,
och därtill kommer uppdrag
som lämnats till universitetskanslers -

ämbetet och vissa andra. Man kan tala
om »Edenmans ofullbordade». Det är
beklagligt med tanke på att det här rör
sig om en nyckelgrupp, en grupp som
skall leda utbildningen för bortåt en
miljon människor.

Jag kan väl i och för sig instämma i
många av de synpunkter som har framkommit
beträffande behovet av rationalisering
inom utbildningsväsendet.
Det är alldeles uppenbart att det är en
utomordentligt kostsam process för
samhället, och det är alltså viktigt att
vi försöker ekonomisera denna i största
möjliga omfattning. Om vi är överens
om att det finns ett starkt behov
av rationalisering inom undervisningsväsendet,
är emellertid propositionen i
den här frågan inte något bevis för att
ratio har förekommit i skrivandet av
den. Jag tror att det viktigaste över
huvud taget när det gäller att förbilliga
undervisningen är att om möjligt förkorta
utbildningstiden för eleverna eller,
där det visar sig behövligt att utöka
kunskapsgivandet, att kunna göra
detta inom ramen för redan befintlig
undervisningstid. Det kan över huvud
taget inte vara riktigt att angripa den
frågan på lärarplanet. Läraren är ju
vad jag vill kalla för det rationaliseringsinstrument
som vi skall använda
i den här aktiviteten, och då duger
det sannerligen inte att arbeta med slöa
instrument, om vi skall kunna åstadkomma
det resultat vi vill uppnå. Tvärtom
skulle jag vilja säga att till lärare
skall vi försöka få de bästa av de bästa.
Hela undervisningsstandarden och viljan
att lära vilar ju i så hög grad på
lärarna. I viss mån är en lärare i en
unik situation i jämförelse med de flesta
andra yrkesutövare här i samhället,
eftersom han i sin faktiska gärning inte
arbetar i ett lag utan har till uppgift
att ensam leda sin klass.

Jag har i många sammanhang deklarerat
relativt radikala uppfattningar
beträffande undervisningsväsendet och
dess omstöpning, men i det här fallet
vill jag säga att propositionen synes

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

bygga på en felsyn på hela sättet att
tackla dessa problem.

Jag tror att när departementschefen
har frångått lärarutbildningssakkunnigas
förslag att gymnasium skall läggas
som grund för klasslärarutbildningen
bottnar detta väsentligen i en önskan
att rädda fackskolan, ge den ett tillräckligt
stort eget kompetensområde
för att motivera dess existens. Därmed
får man lägga en vidare aspekt på denna
proposition än enbart den som gäller
lärarutbildningen i och för sig.

Nu finns det en del erfarenheter redovisade
från Västmanland beträffande
fördelningen av elever från klass 9 när
de söker till fackskola och gymnasium.
Även om undersökningen har engångskaraktär
kan man säga att tendensen
är mycket klar, nämligen den att eleverna
med de högsta betygen och
högsta intelligenskvoterna söker sig till
gymnasiet. Det behöver naturligtvis inte
bli så i fortsättningen, men detta är
det faktiska förhållande vi kan konstatera.

När departementschefen nu intar den
ståndpunkten att fackskolan bör vara
grunden för klasslärarutbildningen,
kan man inom parentes tillfoga att han
för några år sedan deklarerade här i
kammaren, att så snart fackskolan blir
någorlunda väl utbyggd skall den vara
grund även för sjuksköterskeutbildningen.
Två utomordentligt stora avnämarområden
kommer därmed att
knytas till fackskolan.

Vad blir slutsatsen av detta? Ja, enligt
min uppfattning måste det leda till
en förnyad översyn och analys av hela
det gymnasiala området. Man måste
dra den konsekvensen, att fackskolan
får bli den breda skolan, dit i varje fall
en stor del av grundskolans elever söker
sig, medan gymnasiet kommer att
specialiseras för de elever som i huvudsak
eller nästan enbart skall ägna
sig åt kvalificerad teoretisk utbildning,
och yrkesskolan tar hand om de elever
som önskar praktisk eller praktisk-teoretislc
utbildning. Detta måste såvitt jag

Ang. reformerad lärarutbildning, in. m.
förstår bli konsekvenserna av den
ståndpunkt som riksdagen sannolikt
kommer att intaga i dag.

Lärarutbildningssakkunniga har
emellertid presterat en ganska utförlig
motivering för uppfattningen att gymnasiala
studier bör anses nödvändiga
som grund för klasslärarutbildningen.
Jag vill citera ett avsnitt ur den motiveringen,
bl. a. för att ge en viss relief
åt en liten polemik som jag strax tänker
ägna mig åt beträffande herr Arvidsons
särskilda yttrande, vilket man
knappast kan gå förbi. Lärarutbildningssakkunniga
säger: »De attityder,
arbetsmetoder och kunskaper, som eleverna
på lågstadiet tillägnar sig, blir
avgörande för deras anpassning, utveckling
och prestationer under deras
fortsatta skolgång. De krav skolan ställer
på lågstadiets lärare gör det därför
nödvändigt att läraraspiranterna har
goda personliga förutsättningar för arbete
på lågstadiet och en god allmänbildningsgrund.
Utbildningen bör fördenskull
bygga på helt genomgånget
gymnasium.» Lärarutbildningssakkunniga
utvecklar dessa tankegångar ytterligare
och konstaterar att lärarna endast
med den utbildningen har möjlighet
att tillgodogöra sig vissa moment
i lärarutbildningen. De sakkunniga uttrycker
sig till och med så, att »en lägre
förkunskapsnivå torde bli direkt
hindrande».

När herr Arvidson m. fl. i det särskilda
yttrandet frångår de krav som
lärarutbildningssakkunniga har uppställt
— i den gruppen ingår ju även
herr Arvidson — gör man det med den
motiveringen att grunden är densamma
för klasslärarutbildning och för
ämneslärarutbildning. Nu står det ju
varje ledamot av riksdagen fritt att
skriva precis vad han vill i ett särskilt
yttrande, och den friheten bör vi givetvis
ha, men då får man också finna sig
i att ta emot den kritik som kan följa
därav.

Herr Arvidson gör den här kovändningen
— jag kan inte kalla det för

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
någonting annat, ty det är precis vad
det är — med den motiveringen att såväl
departementschefen som utskottet
i realiteten klart har uttalat att fackskola
skall ligga till grund även för
ämneslärarnas universitetsstudier. Det
sägs i slutet av det särskilda yttrandet:
»Vi räknar alltså med att genom departementschefens
och därmed utskottets
ställningstagande den gamla dualismen
i lärarutbildningen kommer att
upphävas ...». Det heter vidare i yttrandet
att kompetensutredningen endast
har att »utarbeta detaljbestämmelserna»
i denna fråga. Det är en fullständig
missuppfattning -— om det nu
är en missuppfattning. Denna utredning
har över huvud taget inte ett sådant
uppdrag. När departementschefen
under rubriken Utbildning av ämneslärare
i propositionen talar om att de
åberopade principerna bör gälla även
för ämneslärarutbildning är dessa principer
ställda i relation till de speciella
förkunskapskrav som lärarutbildningssakkunniga
har uppställt och ingenting
annat. Det torde inte vara herr Arvidson
främmande. Men här gällde det
kanske mera att rädda sitt ansikte när
man hoppar ifrån den uppfattning som
man har.

Jag har velat säga detta, ty i och för
sig är det ett väsentligt argument att
klasslärarutbildningen och ämneslärarutbildningen
bygger på samma bas. Enligt
vår bestämda uppfattning bör här
krävas gymnasium eller gymnasiala
kunskaper.

Vi har emellertid i reservationen
gått något längre och sagt att även annan
utbildning kan utgöra en grund
för ämneslärarutbildning under förutsättning
att man har kunskaper i relevanta
ämnen enligt gymnasiets läroplan,
och det är en mycket väsentlig
fråga.

Nu blir det såvitt jag förstår ett beslut
i riksdagen grundat på propositionen,
ett beslut som menligt kommer
att inverka på Iärarkvaliteten och som
i sin tur kommer att få sina verkningar

på undervisningsväsendet över huvud
taget, såvida inte departementschefen
drar de konsekvenser som han bör göra
av detta riksdagens ställningstagande,
nämligen en omgestaltning av hela det
gymnasiala stadiet, i stort sett enligt
de tankegångar som jag här har skisserat.

Vi har, herr talman, i anslutning till
klasslärarutbildningen avgivit en reservation,
nr 2. Den innebär att därest
riksdagen inte bifaller reservation 1
yrkar vi att utbildningstiden för lågstadielärarna
bör förlängas med en termin.
Detta yrkande är klart sakligt
motiverat genom att departementschefen
i motsats till lärarutbildningssakkunniga
har sagt ifrån att engelska
skall ingå i utbildningen som en beredskapsåtgärd
för att förbereda införande
av läsning av engelska på lågstadiet.
Detta kräver i stort sett en extra termin.
Det är därför logiskt att vi förordar
att utbildningstiden skall förlängas
med en termin.

Låt mig därefter övergå till adjunktutbildningen.

Herr Axel Andersson har tämligen
utförligt redovisat reservanternas syn
på denna fråga. Det har väckts ett antal
motioner och det förelåg även ett
betydande antal skrivelser i denna viktiga
fråga. Efter de ingående analyser
som gjorts beträffande vad som egentligen
står i propositionen och hur denna
egentligen skall tolkas och sedan vi
någorlunda fått klart för oss vad departementschefen
menar, har de borgerliga
reservanterna enat sig om en
reservation, nr 4, innebärande att det
för lärare på det gymnasiala stadiet
erfordras fyra års studier, d. v. s. samma
tid som lärarutbildningssakkunniga
föreslagit.

Jag vill i detta sammanhang peka på
en synnerligen viktig fråga, nämligen
den ganska stora förändring som för
närvarande håller på att ske i universitetsutbildningen
genom omläggningen
av betygsättning och studiegång. Om
det i ett visst ämne för undervisning

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

på gymnasiet för närvarande fordras
exempelvis 2 betyg, är detta inte alls
detsamma som 2 av de nya betygen.
Det är snarare med sanningen överensstämmande
att en trea enligt de nya
studieplanerna möjligtvis kan motsvara
en tvåa enligt de gamla.

Departementschefen har nu själv föreslagit
att hela innehållet i adjunktutbildningen
skall bli föremål för en
förnyad översyn av universitetskanslersämbetet,
vilket bl. a. innebär att det
inte för närvarande finns något konkret
förslag att ta ställning till. Yi föreslår
därför att hela denna utbildnings
innehåll får bli föremål för en fortsatt
analys.

Med anledning av herr Axel Anderssons
jdtrande att vi i huvudsak är överens
med departementschefen kan jag
säga, att detta är riktigt kvantitativt
sett. Det finns ju ett utomordentligt
stort antal punkter i detta ärende men
ett relativt litet antal reservationer.
Men huvudreservationerna, nämligen
de som gäller dels klasslärarutbildningen,
dels adjunktsutbildningen, avser de
två kanske mest väsentliga punkterna.
Därför är det minst sagt tveksamt om
det kan sägas att vi i stort sett är överens
med departementschefen.

Departementschefens besparingsvilja
—- jag tycker att man kan spåra en sådan
i detta sammanhang — har gått ut
över fel grupp. Jag nämnde tidigare
att endast det bästa är gott nog när det
gäller lärarna och lärarutbildningen.
Det är fråga om dem som skall ta hand
om och fostra våra ungdomar som skall
bygga vidare på det arv vi har att förvalta.
Därför kan det inte vara riktigt
att inte försöka sålla fram eliten av
svensk ungdom till lärargärningen, som
är alltför betydelsefull för att spelas
bort i en allmän skolpolitisk diskussion
eller för att offras på ett rationaliseringsaltare
genom en rationalisering
som är insatt mot fel grupp.

Herr talman! Det finns en rad ytterligare
punkter som skulle kunna kommenteras,
men andra kommer att göra

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
detta. Jag ber att få yrka bifall till de
reservationer på vilka mitt namn förekommer.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skulle kanske vid
det här tillfället inledningsvis behöva
lägga ned en liten brasklapp därför att
centerpartiets utskottsrepresentation
på grund av sjukdom tvingats stanna
i sängen. Det har därför fallit på min
lott att delta i den här debatten, fastän
jag inte haft en chans att delta i utskottsbehandlingen.
Men vad gör man
inte för den gamle magisterns skull!
Han har ju ändå en stor plats i våra
hjärtan och hans grundutbildning är
naturligtvis av utomordentligt angeläget
slag.

I tidigare inlägg har här betonats att
det är en stor fråga som är uppe i dag,
och jag dristar mig till att delta i diskussionen
därför att det också har sagts
att det är dåligt material vi har som
underlag för debatten — delvis svag
proposition och delvis bristfälligt utskottsmaterial.
Jag vet inte vad avdelningsordföranden
säger om det, men
det blir hans sak. Detta gör emellertid
att även den som inte är fullt insatt i
frågan kan delta i diskussionen.

Jag börjar med, herr talman, att konstatera
att det såväl i propositionen
som i motionerna och utskottsutlåtandet
framhålls att lärarens uppgift ingalunda
bara är att undervisa utan också
att vara fostrare. Såvitt jag vet är detta
bland lärare en debattfråga i hög grad,
men jag tror att denna mening om lärarens
roll som fostrare är vitt utbredd
bland allmänheten. Jag tror att det
finns anledning att uppmärksamma
centerpartiets uttalande i utskottsutlåtandet
att ett stort ansvar för ungdomarnas
fostran åvilar hemmen. Därför
vill jag kraftigt understryka behovet av
samarbete mellan hem och skola.

I en i detta ämne väckt partimotion
har centerpartiet påpekat och instämt
i ett yttrande från lärarsakkunniga, att

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
genom förskjutningen i målsättningen
för skolans verksamhet, varigenom personlighetsutvecklingen
sätts i centrum,
blir vikten av samverkan mellan hem
och skola starkare framhävd än tidigare.
Det är alldeles uppenbart att här
måste ett samarbete till för att uppnå
bästa möjliga resultat. Den ena måste
understödja den andra.

När det gäller behörighetsvillkoren
för tillträde till utbildning av klasslärare
för låg- och mellanstadierna har
•—• som tidigare framgått av inläggen
här — meningarna i utskottet gått isär.
På den här punkten har centerpartiet
godtagit departementschefens ställningstagande
och anslutit sig till förslaget
att för tillträde till ifrågavarande utbildning
skall som allmänt behörighetsvillkor
gälla genomgången fackskola,
gymnasium eller motsvarande. Man har
tidigare betonat att det gäller att få
lämpliga människor till dessa viktiga
uppgifter. Detta är det primära i sammanhanget.
Den fortsatta utbildningen
kan sedan vara mer eller mindre omfattande,
beroende på individens förmåga
att smälta materialet. Man måste
då konstatera att kravet på genomgång
av gymnasium i och för sig inte innebär
en garanti för att få fram de lämpligaste
sökandena. I det här sammanhanget
bör man göra klart för sig vad
som i det enskilda fallet verkligen behövs
av grundutbildning för att den
som sedan yrkesutbildar sig skall kunna
klara sina uppgifter. Hur man sedan
har skaffat sig kunskaperna är inte
det viktigaste i och för sig. Kvalificerade
sökande skall ha rätt att åberopa
sina meriter, sin utbildning, sin praktik,
kurser man deltagit i o. s. v. utan
att de skall behöva ha gått igenom gymnasium.
Det kan inte uteslutas att fackskolan
kommer att bli besökt av många
ungdomar. Jag hoppas verkligen det.
Under pågående utredning omgav vi
fackskolan med mycket betydande förväntningar
på den här punkten. Att nu
göra som min vän herr Wallmark i
detta sammanhang gjorde, att liksom

mönstra ut fackskolan och konstatera
att om man på detta sätt till fackskoleutbildning
skickar betydande grupper
så kommer det att krävas en total omorganisation
och en helt ny syn på
fackskolans och gymnasiets roll i sammanhanget,
det är enligt min uppfattning
att dra för hårda slutsatser av vad
som har skett. Att man för över en för
all del betydande men ändå med hänsyn
till andra begränsad grupp till fackskoleutbildning
kan inte innebära att
hela systemet skulle trilla över ända.
Det är tvivelsutan så att dagens fackskola
bör ha rum för även denna grupp
utan att ta på sig för mycket. Om skolans
fostrande betydelse sade jag något
inledningsvis, och jag vill gärna, innan
jag går vidare, knyta an till det yttrande
som skolöverstyrelsen har gjort på
denna punkt. Man framhåller att vid
en jämförelse mellan timplanerna på
gymnasiet och fackskolans sociala linje
framgår det att den senare i vissa
fall ger ett bättre utgångsläge än gymnasiet.
Man tar som exempel ämnet
psykologi.

Vidare framhålles i detta remissyttrande
att man med hänsyn enbart till
timtalet kan hävda att den sociala linjen
ger en med gymnasiet jämförbar
standard i de för klasslärarutbildningen
relevanta ämnena. Då har jag från
mina låt vara förenklade utgångspunkter
ändå frågat mig: Vad kan man
egentligen mer begära?

Jag är alldeles på det klara med att
det finns de som önskar gå vidare på
lärarbanan, som vill bli lärare på högstadiet
som gymnasielärare, och givetvis
skall möjlighet beredas dem till
det. Åtminstone ännu så länge erfordras
som vi vet gymnasieutbildning för
den som önskar utbilda sig vid universitet,
men jag är övertygad om att ungdomarna
vet det och att de anpassar
sig efter detta vid sitt val av skola så
långt det är möjligt för dem att välja
med hänsyn till trängseln vid våra
läroanstalter.

Det är mot denna bakgrund som cen -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

terpartiet funnit anledning godtaga att
som allmänt behörighetsvillkor för utbildning
av klasslärare för lågstadiet
skall gälla att sökande genomgått gymnasium,
en fackskola eller äger motsvarande
utbildning. Jag understryker
än en gång vilken vikt de personliga
egenskaperna därvidlag har, och det
kan inte förändras genom att vederbörande
gått igenom eller inte gått igenom
gymnasium.

Herr talman! I detta sammanhang
har också behandlats några motioner
som framlagts från centerpartihåll. I
dem har förordats att riksdagen skall
ges möjlighet att ta ställning till kommande
förslag beträffande fast studiegång
vid de filosofiska fakulteterna innan
åtgärder vidtas. Om detta skriver
utskottet att med hänsyn till de uttalanden
som gjorts, då denna fråga tidigare
debatterats i riksdagen, borde man
kunna utgå från att Kungl. Maj:t framdeles
finner anledning återkomma till
riksdagen när det gäller principerna
för fast studiegång.

Jag vill gärna uttala den förhoppningen
att denna utskottets bedömning
skall visa sig vara riktig. I motionerna
har också begärts åtgärder för att förstärka
de blivande lärarnas ämnesutbildning
inom humanbiologin. Utskottet
förklarar sig dela motionärernas
uppfattning på denna punkt, understryker
vikten av att de blivande biologilärarna
får en adekvat utbildning
i humanbiologi och att över huvud taget
frågor som rör elevernas fysiska
och mentala hälsa får en omsorgsfull
behandling vid lärarutbildningen. Jag
hoppas av flera skäl att detta positiva
uttalande skall ge resultat. Jag tänker
på alkoholens, narkotikans och andra
gifters inverkan på organismen. Behovet
av insikt om förebyggande och bekämpande
av infektioner är också stort.
Hälsoläran rymmer flera andra väsentliga
problem. Tandsjukdomarna, vissa
former av cancer och hjärt- och kärlsjukdomar
skulle i större eller mindre
utsträckning kunna förebyggas om lä -

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
rarna fick en, som utskottet skriver,
»adekvat utbildning».

Vidare har vi i anslutning till departementschefens
anmälan att han räknar
med att läsåret inom skolväsendet
i samband med övergång till femdagarsvecka
skall omfatta 40 veckor, tagit
upp frågan om läsårets längd. Jagskall
givetvis inte göra gällande att departementschefen
har fel i sin beräkning
— något sådant har inte heller
gjorts gällande i motionerna — men
där är markerat att vi inte anser det
lämpligt att ta ställning till frågan förrän
skolarbetstidsutredningen avslutat
sitt arbete och särskild proposition i
ämnet har förelagts riksdagen.

Jag vill inte diskutera hur mycket
som skall läggas in i departementschefens
uttalande på denna punkt, men
utskottet skriver att uttalandet inte
skall uppfattas som annat än vad det
enligt ordalydelsen är, nämligen en anmälan
om i vilken riktning departementschefen
räknar med att utvecklingen
kommer att gå. Utskottet vill att
denna utskottets mening skall tillkännages
för Kungl. Maj :t genom en riksdagsskrivelse.

När det gäller fortbildningen har vi
förordat utredning och förslag angående
effektivisering av de studiedagar
som anordnas för lärarnas fortbildning.
Vi har understrukit angelägenheten av
att radio och TV kommer till användning,
och vi har också pekat på hur
detta praktiskt skall tillgå. Vi har sålunda
föreslagit att studiedagar anordnas
samtidigt för en och samma skolform
över hela landet och att man i
stället för att lokalt anlita föreläsare
skall begagna sig av televisionen för
att få ut föreläsningar.

Utskottet framhåller härvidlag att
departementschefen har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om ökad användning
av radio och TV i fortbildningen
och på vikten av effektivisering
av studiedagarna. Därmed skulle man
kunna säga att vi i stort sett är överens.
Men när man kommer fram till det

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
faktum att radio och TV skall prövas
för fortbildning av lärarna, kan det ju
vara angeläget att vårt förslag tas upp
till prövning. Liknande system har med
framgång prövats i andra sammanhang,
och jag tror att just för denna grupp,
med dess goda förkunskaper och träning
för intellektuellt arbete, finns det
förutsättningar att på detta vis nå utmärkta
resultat.

Centerpartiet har även hemställt om
ett riksdagsuttalande till förmån för
tidigareläggning av intagning i lärarutbildningsanstalt.
Som det nu är får
de sökande endast en kort tid före intagningen
besked om huruvida inträde
beviljats dem eller inte. Detta förhållande
medför problem för de sökande
och för kommuner som anställt sökande
till lärarutbildningsanstalt som vikarie.
För de sökande kan det också
innebära problem genom att svårigheter
med alternativ sysselsättning kan
uppstå.

Utskottet förklarar sig medvetet om
att den nuvarande ordningen kan medföra
svårigheter och utgår från att skolöverstyrelsen,
som närmare skall utforma
intagningsreglerna, har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Det är
en förhoppning som man bör uttala att
det skall kunna gå att ordna så att de
sökande till lärarutbildningsanstalt kan
få besked tidigare om huruvida de antagits
eller inte.

I anslutning till utskottsutlåtandet
har också behandlats framställningar
angående ämnena familje- och konsumentkunskap,
där det begärts att en
ettårig akademisk kurs anordnas, avsedd
främst för vidareutbildning av
hushållslärare, textillärare och barnavårdslärare.
I ett särskilt yttrande har
markerats att, utöver vad utskottet anfört,
vi tillmäter dessa ämnen, familjeoch
konsumentkunskap, stor betydelse.
Jag vill endast understryka att det med
hänsyn till den centrala ställning dessa
frågor har i samhällsdebatten är
angeläget att vi så snart som möjligt
får en förbättrad och utökad utbild -

ning av de lärare som skall undervisa
i dessa ämnen i skolan.

Den behandling som motionerna fått
i den omfattning jag här berört har inte
föranlett någon reservation. På eu
punkt återfinns dock centerpartiets representanter
bland reservanterna. Det
gäller lärarutbildningens utformning,
som tagits upp i reservationerna nr 4
och 7, där man vill till Kungl. Maj:t
hemställa om att jämsides med den
fortsatta prövningen av ämnesteoretisk
utbildning för adjunktstjänst frågan om
en adjunktsutbildning med fyra års studier
skall utredas för dem som syftar
till att erhålla tjänst vid gymnasiet.
Från centerpartihåll har hemställts om
en prövning av adjunktsutbildning i
form av treårig ämnesteoretisk utbildning
med inriktning på grundskolans
högstadium samt ytterligare ett års studier
för dem som avser att bli gymnasieadjunkter.
Enligt min mening slår
man på det sättet vakt om grundskolan,
vilket jag anser vara av primär betydelse.
Det öppnar också möjligheter för
dem som så önskar att utbilda sig till
gymnasieadjunkter. Jag anser detta vara
en praktisk lösning. Gymnasieadjunkten
får på det sättet större bredd i sin
examen, vilket jag betecknar som värdefullt
med tanke på utökningen av
vuxenutbildningen. Genom den ökade
bredden i examen får adjunkten givetvis
ökade möjligheter att göra insatser
även på vuxenutbildningens område.

Herr talman! Låt mig sluta med att
yrka bifall till reservation nr 4 och, om
den reservationen inte bifalles, jämväl
bifall till reservation nr 7. I övrigt ansluter
jag mig till utskottets utlåtande.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är nymodigt att
tala om olika media i skolarbetet och
om hur dessa media bäst skall integreras
för att göra undervisningen så effektiv
som möjligt. Ännu så länge är
emellertid läraren huvudaktör vid undervisningen,
och han kan inte ersät -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

tas av aldrig så fina media. De är och
förblir hjälpmedel. De kommer förmodligen
att komplettera och delvis ersätta
magistern och fröken men aldrig helt.
Läraren förblir huvudpersonen som administratör,
arbetsledare och — som vi
hörde av herr Wallmark — rationaliseringsinstrument.
Dessa media och
hjälpmedel kommer att stå till hans
tjänst.

Vi befinner oss bara i början av utbildningsteknologins
entré i skolsalen.
Läraren har mycket att lära, skolmyndigheterna
mycket att utveckla innan
dessa olika undervisningsmedia integrerats,
som det så vackert heter, och
morgondagens lärare vuxit in i sin roll,
anpassad efter den nya skolan.

Om undervisning innebär att psykologiskt
ändra attityder, att påverka de
unga, sker det icke enbart genom det
läraren säger och demonstrerar med
hjälpmedel utan också genom vad han
är, genom hans personlighet. Vad läraren
ändå betyder i skolarbetet tyckte
jag man fick belägg för under skolstrejken.
»Vi vill ha våra lärare tillbaka»,
hette det.

Lärarens centrala roll i undervisningen
gör att den fråga vi i dag behandlar
— reformerad lärarutbildning
— är så väsentlig. Det lär finnas omkring
100 000 anställda i skolverkets
tjänst, varav de flesta är lärare — tillräckligt
många för att fylla en medelstor
stad i vårt land. De drar cirka 80
procent av driftskostnaderna, som kan
räknas i miljarder kronor. Denna lärarreform
är en stor pedagogisk fråga —
men också en ekonomisk — vars verkningar
vi tyvärr måste vänta på ända
in på 1970-talet.

Herr talman! Herr Axel Andersson
har tidigare redovisat folkpartiets
ståndpunkter, där utskottet haft en annan
mening. Det har gällt förkunskapskraven
för klasslärare och ämneslärarutbildningens
längd. Jag ber att få instämma
i herr Axel Anderssons yrkanden
om bifall till reservationerna 1, 2,
4 och 7.

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

Dessutom vill jag redovisa folkpartiets
syn på vissa frågor, där visserligen
inga reservationer avgivits men
där synpunkter motionsledes framförts
i förhoppning om beaktande, när alla
de problem som propositionen lämnat
efter sig skall utredas av skolöverstyrelsen,
universitetskanslersämbetet och
särskilda sakkunniga.

Den första frågan gäller var lärarutbildningen
skall äga rum. Lärarutbildningssakkunniga
ansåg för sin del att
starka skäl talade för att en lärarutbildning
skulle äga rum inom universitetens
ram. Majoriteten i utredningen däremot
föreslog av praktiska skäl att en
fullständig universitetsanlcnytning inte
skulle genomföras nu. Remissopinionen
har minst sagt varit splittrad i frågan.
Departementschefen anslöt sig till lärarutbildningssakkunnigas
principlösning,
med motiveringen att man inte
kunde lägga denna nya uppgift på universiteten
efter att nyligen ha företagit
en reorganisation av universitetsförvaltningen.
Han har också anfört andra
bärande skäl.

Även om nuläget inte är lämpligt för
en sådan reform har vi dock ansett att
det på sikt vore ändamålsenligt med en
reform. Däremot skulle lärarutbildningen
kunna göras mer enhetlig och vissa
praktiska problem kunna försvinna,
om utbildningen i sin helhet var förlagd
exempelvis till pedagogiska fakulteter
inom universiteten, vilket ofta är
förhållandet i andra länder. Det skall
i dag bli intressant att höra vad ecklesiastikministern
möjligen hade för synpunkter
på den frågan.

Det andra som vi tagit upp motionsledes
är frågan om lärarutbildningens
mål. Vi har redan tidigare hört om
lärarnas två huvuduppgifter — att undervisa
och att fostra. Hur mycket skall
läggas på skolan då det gäller ungdomens
fostran? Jag tycker ibland att
man begär för mycket av lärarna och
kanske för litet av föräldrarna. Därför
tycker jag det är bra att utskottet strukit
under vikten av att de blivande lä -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

rarna bibringas en klar uppfattning om
sin fostrande uppgift men att man samtidigt
har framhållit det stora ansvar
för ungdomens fostran som åvilar hemmen.
Det kan tyckas självklart att det
skall vara så, men det finns en tendens
till att vänta sig att skolan skall klara
det som hemmet inte mäktar — av den
gamle folkbildningspionjären Cederblad
uttryckt i orden vett, hut och hyfsning.

I allmänna beredningsutskottet fick
vi häromdagen också lära oss att det
nu för tiden finns två slag av ungdomar.
Det övervägande antalet ungdomar
är de självstyrande och icke de
lydande. Detta känner nog lärarfolket
väl till. Det betyder emellertid inte att
den självstyrande ungdomen inte kan
vara utomordentligt bra, men att den
sliter på lärarnas nerver tror jag vi
kan förstå.

Den tredje fråga som vi har pekat på
är utbildningens specialisering. Departementschefen
har ansett att det är
nödvändigt med en specialisering på
olika lärarkategorier, och detta har
också godkänts av ett enigt utskott. Det
medför emellertid uppsplittring på olika
lärarkategorier och utbildningsanstalter,
och det rimmar ju inte riktigt
med önskemålet om en helhetssyn på
läraruppgiften. På denna punkt har vi
inom folkpartiet och centern — såsom
herr Torsten Andersson har redovisat
för — avgivit ett särskilt yttrande, där
vi bl. a. anför: »En skarp uppdelning
av lärarkåren bör motverkas. De sakkunniga
hade som en konsekvens av
strävandena att skapa en helhet av lärarnas
verksamhet föreslagit att alla
formella hinder skulle undanröjas för
att i ämneslärartjänst i grundskola,
fackskola och gymnasium kombinera
övningsämne med läroämne.» Vid reformeringen
av lärarutbildningen bör
enligt vår mening också fackskolans behov
av kompetenta lärare beaktas. Det
gäller bl. a. lärare i familje- och konsumentfrågor.

I propositionen antyds emellertid att
en radikal omdaning av adjunktsutbild -

ningen skulle kunna komma att aktualiseras
i en framtid. Det skulle vara intressant
att veta om man anser att en
omdaning också av klasslärarutbildningen
vore tänkbar i framtiden för
att få fram en bättre helhetssyn.

Den fjärde frågan berör vidareutbildningen
och fortbildningen, som herr
Torsten Andersson redan varit inne på.
Sko’överstyrelsen får i uppdrag att
överarbeta vidareutbildningens innehåll
och organisation och skall i samverkan
med universitetskanslern lägga fram
förslag.

Vi anser det vara av väsentlig betydelse
att utbildningen ordnas så att
inga återvändsgränder uppstår, utan
att i princip lärare skall kunna vidareutbildas
till ett högre skolstadium. Detta
kräver emellertid en smidig och integrerad
utbildningsorganisation.

Beträffande lärarnas fortbildning har
också påtalats värdet av att utnyttja
radio och TV. Den enskilde läraren har
här en chans att på fritid fortbilda sig,
samtidigt som han kan uppehålla sin
tjänst. Principiellt anser jag att all fortbildning
bör vara frivillig då det rör
sig om fritid. Om den skall vara obligatorisk
bör detta tas upp vid förhandling
mellan berörda parter. Tvångsstudier
är oftast dåliga studier.

Det var, herr talman, några synpunkter
och funderingar kring de saker,
som man i utskottet icke haft delade
meningar om och som jag tycker vara
av värde att dra fram i ljuset.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Denna proposition innehåller
egentligen bara den yttre ramen
till den nya lärarutbildningen.
Som redan påpekats finns det många
frågor inom densamma som skall bli
föremål för ytterligare utredningar i
olika sammanhang.

Jag skall be att få stanna vid ett par
delfrågor, men kanske jag först kan
tillåta mig att konstatera hur litet intresset
för dessa viktiga undervisnings -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

frågor tycks vara här i kammaren, om
man ser på antalet som sitter här och
följer förhandlingarna. Jag minns att
jag gjorde samma reflexion för fem år
sedan, när vi fattade beslut om grundskolan.
Också då var det få i kammaren,
och även då var det tomt på statsrådsbänkarna.

Av de två saker som jag tänkte tala
om gäller den ena lärarna på lågstadiet.
Jag skulle helst se att de fick en
utbildning på tre år ovanpå studentexamen.
Jag vet att det är orealistiskt
för närvarande, och jag har till nöds
kunnat gå med på det vi har önskat
i den reservation som gäller denna
fråga.

Varför skall det nu vara nödvändigt
med en så god utbildning för den som
är lärare på lågstadiet? Vi anser ju
i själva verket att det är av den allra
största vikt att man har så goda lärarkrafter
som möjligt under de första
skolåren, som är en mycket viktig period
i barnens liv. Som herr Wallmark
tidigare citerade från lärarutbildningssakkunniga,
är det ju under den tiden
som eleverna tillägnar sig attityder, arbetsmetoder
och kunskaper som blir
eller åtminstone kan bli av avgörande
betydelse för deras anpassning och
prestationer under hela skolgången.

Läraren på lågstadiet måste inte bara
behärska en alldeles speciell teknik
och metodik för det allra första inlärandet.
Han — eller hon, som det vanligen
är ■— måste också ha god ämnesteoretisk
grund. Det är nödvändigt i
dagens samhälle. Det är så mycket som
barnen kommer i kontakt med. De upplever
t. ex. TV-världen. De observerar,
de undrar och de frågar så mycket.
Och de vill ha svar. Läraren på lågstadiet
måste kunna ge svar, och hon
måste kunna ge vettiga svar.

Även föräldrarna kommer och frågar.
De undrar om skolan. Läraren på
lågstadiet presenterar skolan för första
gången för dem. Hon skall hålla kontakten
med föräldrarna, och hon skall
göra det på ett sådant sätt att föräld -

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
rarna får förtroende för skolan från
början. Det har sagts mig att förr talade
föräldrarna med lärarna om sådana
saker som fickpengarnas storlek och
när barnen borde gå och lägga sig. Nu
frågar de i stället: Vad ger ni barnen
i kristendomsundervisningen? Vilken
är er målsättning i skolan? Det är frågor
av annan valör än de tidigare, frågor
som kräver betydligt mera för att
besvaras, en mera kvalificerad utbildning
och också en djupare bildning.

Läraren skall också vara elevvårdande
på det mänskliga planet. Det är också
hon som i första hand har att ta upp
frågan om och ta ställning till behovet
av barns placering i hjälpklass. Enligt
vår mening kan man inte bortse från
det förhållandet att gymnasiet med sin
treåriga utbildning ger inte bara en
kvantitativt sett vidare kunskapsmässig
underbyggnad utan också en förberedelse
för fortsatta studier på annat
sätt och på annan nivå än vad fackskolan
ger. Det är klart att man inte
skall överdriva gymnasiestudiernas betydelse,
men för oss står det klart att
genomgånget gymnasium ger den blivande
klassläraren — även den på lågstadiet
— både bättre förutsättningar
att tillgodogöra sig den egentliga lärarutbildningen
och större möjligheter att
med gott resultat utöva sitt yrke.

Det kan vara riktigt att vissa ämnen
kan vara lika omfattande i fackskolan
som i gymnasiet — någon gång kanske
mera omfattande — men det är enligt
min mening ett totalt underkännande
av undervisningen i gymnasiet, om man
inte vill erkänna att det ligger ett värde
i den större bredd på allmänna kunskaper
som den ett år längre studietiden
i gymnasiet kan ge, ett värde som
måste vara särskilt betydelsefullt för
blivande lärare. Jag kan inte dela den
uppfattning som herr Andersson i
Brämhult var inne på i den här frågan
alldeles nyss. Jag tror inte att det är
detsamma om man får så att säga enstaka
pilar som sträcker sig längre fram
men där mellanrummet mellan pilspet -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. in.

sarna inte är fyllt på samma sätt som
vid den ett år längre utbildningstiden
i gymnasiet. »Jag tror att vi måste
hämta våra lärare bland de 30 procent
som mäktar gå igenom gymnasiet», har
en för lågstadiet djupt engagerad lärare
sagt mig.

Vi behöver också ha män bland lärarna
på lågstadiet. Särskilt för de
skilsmässobarn som inte har någon
pappafigur i hemmet är den saken av
betydelse. Att ge den här kåren en god
utbildning och att ge den en god status
är väsentligt också av andra skäl. Nu
vill lågstadiets lärare så gärna avancera
vidare. Lärarna på lågstadiet har
kortare utbildning och mindre kunskaper
än övriga lärare. Det är då naturligt
att de vill avancera uppåt i skolstadierna.
I folkskollärarnas ställe på
mellanstadiet har kommit 700 småskollärare
som har tagits från lågstadiet,
där man sedan inte har haft att tillgå
ersättningspersonal med något slag av
lärarutbildning. Det förhållandet att
lågstadiets elever undanrycks förmånen
att under de första skolåren handledas
av välutbildade lärare har genomslagsltraft
under elevernas hela skoltid.

Det har sagts att mycket behöver göras
både i fråga om undervisningen på
lågstadiet och i fråga om organisationen
av utbildningen av lärare på lågstadiet.
En ny timplan för lärarutbildningen
behövs liksom möjligheter till
fördjupning t. ex. i ett sådant ämne
som barnlitteratur. Den nya engelskundervisningen
tar många av utbildningens
timmar. Kåren vill, efter vad
det har sagts mig, ha en treårig utbildning
ovanpå studentexamen. Med den
betydelsefulla uppgift som dessa lärare
har förefaller det mig berättigat, även
om jag har klart för mig att önskemålet
nu inte kan realiseras.

Herr talman! Innan jag övergår till
den andra delen av mitt anförande är
det ett yttrande av departementschefen,
som jag vill fästa uppmärksamheten
på. Jag gläder mig åt att departementschefen
har kommit in i kamma -

ren. Jag klagade i början av mitt anförande
över att vi hade så få åhörare
bland kammarens ledamöter och att vi
inte heller hade någon åhörare i statsrådsbänkarna.
På tal om lärarnas uppgifter
i framtiden säger departementschefen
att en tendens kan registreras,
nämligen att »Lärarens uppgift som informationsgivare
kommer att bli mycket
mindre och övertas av nya och förbättrade
pedagogiska hjälpmedel». Jag
hoppas att han därmed inte menar att
lärarnas egna kunskapsförråd skall
minskas och att lärarnas förmåga att
överblicka sitt ämne, följa utvecklingstendenserna
inom detsamma och att
kritiskt bedöma vad som där händer
skall reduceras. Hur skall läraren annars
kunna leda eleven till det mål som
så lyriskt har skildrats i den av bl. a.
herr Näsström och fru Myrdal i slutet
på 1940-talet utgivna bok, där skalden
och vetenskapsmannen Stellan Arvidson
sannolikt har fört pennan. Där
står: »Vetenskapen som upplevelse kan
redan i skolan få livsinriktande betydelse
för en elev, som fått kasta en
blick bakom förlåten eller fått en aning
om de stora perspektiven, det förutsättningslösa
sanningssökande!, det
mödosamma detaljarbetet, försöken till
syntes och •— ytterst — den ständiga
gränsförskjutningen mot det okändas
vidder.»

Herr talman! Det förefaller mig vara
en mycket vacker och riktigt lyrisk
skildring av det vetenskapliga arbetet
med dess förhoppningar, mödor och
tjusning, med den lyckokänsla, som
man når när man har vunnit något resultat,
och med de stora besvikelser
som man upplever när man finner att
man inte har lyckats nå det mål som
man var ute för att söka.

Jag hoppas att den omdaning av skolväsendet
som ägt rum under senare år
skall bli en positiv reform i så måtto
att lärarna även när det gäller den kunskapsteoretiska
nivån kommer att ha
en högre standard än tidigare. Det är
så mycket vi inte vet i den här frågan

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

i dag — vi vet egentligen ytterst litet
om själva innehållet i den utbildning
som lärarna skall få. Det vore väsentligt
att vi blev lugnade på den punkten.
Olika kategorier av gymnasielärare och
universitetslärare har framfört allvarliga
farhågor härvidlag. Herr Wallmark
var inne på denna fråga och erinrade
bl. a. om de nya betygens värde
jämfört med de gamlas. Yad kommer
detta att betyda i fråga om den ämnesteoretiska
utbildningens innehåll i
framtiden?

När det gäller den kunskapsteoretiska
utbildningens omfattning skall jag
bara fästa uppmärksamheten vid ett
uttalande som för mig har haft mycket
stor betydelse, nämligen det som gjorts
av metodiklektorerna i moderna språk
vid samtliga lärarhögskolor. Där påpekas
särskilt vikten av tillräcklig
praktisk språkfärdighet hos lärarna
just med tanke på målsättningen för
skolans språkundervisning, men man
understryker också den teoretiska utbildningens
betydelse för dem som
skall vara lärare på gymnasiestadiet.

Enligt departementschefen bör tillträdet
till lärarutbildningslinjerna vara
fritt i samma mening som tillträdet
till universitetsutbildningen i övrigt.
Det är klart att tillträdet inom laborativa
ämnen o. s. v. måste begränsas av
tillgången på arbetsplatser, liksom att
vissa förkunskaper måste finnas som
gör det möjligt för vederbörande att
följa undervisningen i ett givet ämne.
Men i övrigt bör tillträdet vara fritt.

Jag är glad för detta ställningstagande,
och jag tror i själva verket att det
är tur att det skall bli så. Jag har nämligen
i min hand ett färskt förslag —
daterat i februari och mars i år — från
statskontoret om hur ansökningsförfarandet
till spärrade ämnen och utbildningslinjer
skall organiseras. Det är
ett omfattande dokument — 31 sidor
med skisser, tabeller, blanketter o. s. v.,
vartill hör en 10 sidor lång handledning
om hur dokumentet skall läsas.
Det hela har gett mig en ganska klar

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 20

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
bild av varför man hittills inom olika
organisationer inte lyckats spara in
någon personal genom ADB-verksamlieten.
Individerna tycks dessutom vara
helt utlämnade åt maskinerna, och förståndet
helt bortkopplat. Visst finns
det felkontroller i systemet — minst
två, tycker jag mig ha kunnat konstatera
-— men talrika historier och även
belagda fakta visar att fel dock inte
kan uteslutas; även ADB-maskinerna
är vid inmatningen beroende av den
mänskliga faktorn. Om denna verksamhet
vid uttagning kommer att fungera
lika illa som den omorganiserade, byråkratiserade
och centraliserade ekonomiska
universitetsförvaltningen för
närvarande tycks göra måste det bli
bekymmersamt, enligt vad oroade institutionsprefekter
har sagt mig.

I detta sammanhang har jag osökt
kommit att tänka på en lustig anekdot.
Min framlidne landstingskamrat Albert
Nilsson i Kalhyttan lär en gång på ett
kyrkomöte ha sagt att förr ansågs man
vara ett nummer, men nu blir man bara
ett hål. Den blivande läraren, som
skall söka till en spärrad linje, blir inte
bara eif hål utan ett stort antal hål på
fem å sju kort för var ansökan — varje
ansökan skall dock gälla för ett otal
olika kurser.

Herr talman, det här ligger kanske
i utkanten av dagens ämne, men jag
vill bra gärna att ecklesiastikministern
ägnar den här frågan en smula uppmärksamhet.

Det finns en sak till som jag vill diskutera,
och det är propositionens förslag
att vakanta lektorstjänster som inte
lockat sökande skall kunna ledigförklaras
alternativt som adjunktstjänster.
Jag tror att det påståendet är riktigt att
man härigenom kan befara att praktiskt
taget alla lektorstjänster på ett
stort antal orter snart kommer att besättas
som adjunktstjänster, och den situationen
kan bli låst för lång tid framåt.
Det måste betyda en utarmning av
den kulturella och vetenskapliga nivån
inom det läroverkets kollegium, och i

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
små orter i periferin är den saken inte
utan betydelse.

Men saken har också en annan aspekt.
Helt säkert kommer antalet av dem som
vid universiteten vill ägna sig åt fördjupade
studier som leder till lektorskompetens
att minska. Det har väckt
oro inom universitetskretsar. Den vetenskapliga
skolning och den inriktning
mot självständig vetenskaplig forskning
som sker vid universiteten och som
särskilt berör just dessa studerande har
stor betydelse ur många synpunkter.
Det gäller såväl humanistisk och samhällsvetenskaplig
som naturvetenskaplig
forskning, alla dessa definitioner
tagna i den allra mest vidsträckta betydelsen.
Det är inom denna teoretiska
grundforskning många av de helt omskapande
idéerna har kommit fram.
Låt mig från ett område som ligger mig
nära erinra om några sådana upptäckter,
t. ex. de efter Röntgen uppkallade
strålarna eller Flemings iakttagelser
när han i helt annat syfte sysslade med
bakteriekulturer och dessa observationer
så småningom ledde till isoleringen
av penicillinet, som ju i sin tur så helt
omändrat förhållandena inom vår sjukvård.
Och ändå brukar sådan vetenskaplig
verksamhet med ett visst förakt
kännetecknas som hobbyverksamhet
av dem som sysslar med den mera
omedelbara matnyttiga målforskningen.

Den teoretiska grundforskningen vid
universitetsinstitutionerna känner sig
ibland sitta litet trångt. Den är inte
populär, inte matnyttig i våra dagar.
Jag skulle vilja säga att det inte bara
är ett förhållande som kännetecknar
situationen i vårt land. Det är i hög
grad en internationell företeelse att det
framför allt är den målinriktade forskningen
och alldeles särskilt den på tekniska
och biologiska förhållanden inriktade
målforskningen som gynnas.

Den teoretiska grundforskningen har
emellertid sin stora betydelse. Den vill
vara fri, den vill ha rätt och den vill
ha möjlighet att inom ramen av sina
relativt begränsade resurser forska ef -

ter de vägar där den tror att den har
någonting att finna och någonting att
vinna. En senare fråga av helt annan
valör är om en idé, ett uppslag, som
man funnit genom dessa grundläggande
iakttagelser ger intryck av att kunna
innebära ett värde på vilket man kan
satsa stora resurser. Då har jag klart
för mig att en annan bedömning måste
ske. Då måste en prioritering göras beträffande
var man skall satsa de stora
summorna, och den bör nog göras centralt.
Men idén, uppslaget, kommer inte
sällan i den goda vetenskapliga, på
forskning inriktade miljön. Och det är
i den miljön som man också ofta finner
och kan snappa upp de vetenskapliga
begåvningar som finns i studentkullarna.

Grundforskarna känner sig oroliga
inför uttalanden av den typ som t. ex.
en framstående universitetsorganisatör
inledde med följande ord: »Utan att direkt
vilja minska forskarnas frihet.. .».
Vad man i detta fall egentligen sökte
genomföra är enligt vad som sagts en
indirekt begränsning av forskarnas frihet.

Grundforskarna känner sig inte heller
roade av ett sådant uttalande som
att forskningspolitiken skulle vara ett
alldeles för allvarligt ämne för att handhas
av forskare. De känner sig också
oroade av departementets tanke att
man i universitetsfilialerna skall utbilda
studenter till lärare utan att ha ett
bokbestånd som omfattar annat än kurslitteraturen.
Detta är en enligt mitt sätt
att se orimlig tanke, som jag hoppas
att man skall ompröva till nästa år och
som helt strider mot de förhoppningar
om möjligheter till fördjupade studier
även där, vilka jag gav uttryck för vid
inrättandet av dessa universitetsfilialer.

Grundforskarna känner sig också
oroade över forskarutbildningens utformning,
men betänkandet om detta
kommer vi ju att behandla vid något
senare tillfälle. Jag vill nu bara understryka
betydelsen av att man inte tar
bort den stimulans till längre driven

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

vetenskaplig utbildning och till påbörjande
av forskningsinsatser, som fordringarna
på lektorskompetens innebär.

Låt mig, herr talman, bara ta upp
ännu en sak. I skolan görs undervisningen
allt friare och eleverna ges allt
större självständighet och allt mera
självständiga uppgifter. Vid universitetet
blir utbildningen allt mera bunden
och stelt kursbetonad. Detta tycks också
vara departementets mening, eftersom
universitetsfilialernas biblioteksutrustning
skall begränsas till kurslitteraturen.
Det tycks också vara universitetskanslersämbetets
mening, eftersom
detta byråkratiska ämbetsverk kunnat
begära av en kursledare att han ett år
i förväg skall för varje föreläsning ange
vad han där skall komma att behandla.
Också en sådan ordning blir synnerligen
stelbent.

Herr talman! De yrkanden jag i detta
ärende vill biträda har redan framställts
av herr Wallmark.

Herr andre vice talmannen, som för
en stund övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, gav härefter ordet
till

Herr LIDGARD (h), som anförde:

Herr talman! Det stora svepet är nu
avklarat, och det återstår inte heller
mycket av detaljerna. Jag skall för min
del bara beta av några gräsfläckar som
blivit över. Men innan jag ger mig in
på dessa vill jag ge min fulla anslutning
till det som herr Kaijser framhöll
om småskollärarnas ställning och betydelse.

Til! de detaljer som jag skulle vilja
ta upp hör ett förslag, som jag ställt
mig bakom och som gäller frågan om
inrättande av tjänster för musik-, tecknings-
och gymnastiklärare även på
andra stadier än där för närvarande
sådana tjänster förekommer. Anledningen
till detta är närmast att vi börjat
tillmäta de estetiska ämnena en helt annan
betydelse inom skolväsendet än vi
tidigare gjort.

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

Vi vet alla att vissa av dessa ämnen
förutsätter en särskild begåvning. Man
kan inte undervisa i musik, om man
är så omusikalisk som t. ex. jag är, och
det krävs också en viss artistisk läggning
för att kunna meddela en god
teckningsundervisning. Sådana färdigheter
och en sådan begåvning är inte
alla lärare givna, och detta är en av
anledningarna till att vi, som motionerat
på denna punkt, tycker att möjligheterna
att engagera denna typ av lärare
på fasta tjänster borde undersökas.

En annan lärarfråga, som vi också
har berört i en motion, gäller frågan
om de icke alls utbildade eller de ofullständigt
utbildade lärarna, som nu
tjänstgör i förhållandevis stor utsträckning
på de olika skolstadierna.

Man har väsentligen på kommunalt
initiativ försökt att klara dessa lärares
vidareutbildning i viss utsträckning,
men det är ganska nödvändigt att man
försöker tillgodose denna utbildning
litet bättre än vad som hittills har varit
fallet. I det sammanhanget har vi
från vårt håll uttalat oss för att den
utbildning, som man skall ge, skall bli
vad vi kallar för »likvärdig med den
reguljära lärarutbildningen». Vi har
fått svaret att utskottet tycker att den
skall vara »fullvärdig». Skillnaden är
väl inte så förfärligt stor, utan vi kan
nog finna lösningar där man kommer
fram på en gemensam linje.

När det gäller lärarutbildning i ämnet
dramatik har vi med stöd av de
erfarenheter som man har inom vissa
skolformer av detta ämne —• erfarenheter
som går så pass långt tillbaka
som till 1954 —• tyckt att tiden nu
skulle vara mogen för en regulär lärarutbildning.
Departementschefen har
sagt, att man måste avvakta ytterligare
erfarenheter. Utskottet har anslutit sig
till den uppfattningen.

Jag är litet rädd för att det kanske
finns en viss benägenhet att uppfatta
ämnet dramatik som ett hobbyämne inom
skolväsendet. Det är det ingalunda.
Tvärtom, är det ett betydelsefullt ämne,

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
.Tåg vill citera några rader ur Läroplan
för fackskolan, där man säger om dramatikämnets
målsättning: »Undervis ningen

i dramatik har till uppgift att
frigöra och förfina uttrycksmedlen tal
och rörelse i avsikt att därmed ge förmåga
att uppträda naturligt och spontant,
att genom studium och inövning
av scener ur representativ dramatik ge
förmåga att leva sig in i och åskådligt
gestalta skilda människonaturer, miljöer
och livsproblem, att i arbetet med
den dramatiska framställningen öva
sinnet för ordvalets betydelse, för språkets
klang, rytm och dynamik» och
man skall »stimulera fantasi, iakttagelseförmåga».

Bland huvudmomenten skall jag bara
anföra en punkt, som vi kanske här i
riksdagen skulle kunna ha ett intresse
av: det gäller att träna i offentligt framträdande
och i social kontakt.

Det är sålunda inte på något sätt ett
obetydligt ämne och jag vill uttrycka
den förhoppningen att man inte alltför
länge skall gå och samla på erfarenheter
utan förhållandevis snabbt försöka
komma i gång med en lärarutbildning.
Detta är motiverat inte minst av det
förhållandet att utskottet understryker
att ämnet dramatik i den nya skolan
kommer att få helt andra möjligheter
än hitintills. Av det uttalandet skulle
jag vilja dra den slutsatsen, att det gäller
att komma i gång illa kvickt med
lärarutbildning.

Vidare, herr talman, ett ord om en
detalj, som kan synas vara liten men
som kan komma att ha en rätt avgörande
betydelse för den framtida lärarrekryteringen.
Av organisatoriska skäl,
som jag i och för sig mycket väl kan
förstå, föreslås att man skall byta ut
vissa löneförmåner som lärarkandidater
under sin lärarutbildning hitintills
haft i form av lön mot studiemedel. Det
betyder att de unga lärarna vid begynnelsen
av sin karriär kommer att få
väsentligt sänkta inkomster. Det kommer
i stort sett att bli på det sättet,
att när den färdige magistern står och

funderar på om han skall gå ut i förvärvslivet
någon annanstans än på skolområdet
eller om han skall gå till skolan,
så konstaterar han, att går han till
något annat område med sin akademiska
utbildning, så får han lön med
detsamma, men går han till reguljär
lärarutbildning får han studiemedel.

.lag är rädd för att vi här inför ett
hämmande moment i lärarrekryteringen,
och jag beklagar att man inte löst
denna fråga i samband med t. ex. en
kollektivavtalsförhandling om löneförmåner
i stort.

Häri instämde fröken Stenberg (h).

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Min replik avser det
inlägg som gjordes av herr Kaijser, men
jag råkade komma bort vid talmansbytet! Jag

tar med jämnmod att herr Kaijser
inte delar min uppfattning om att fackskolan
kan utgöra grund för inträde
vid lärarhögskolan. Där må vi ha var
sin uppfattning. Men när herr Kaijser
försöker vända på kuttingen och ställa
frågan, om det ändå kan »vara till skada»
för individen att ha ett gymnasieår
utöver den övriga utbildningen, då tycker
jag han har gjort en dygd av nödvändigheten.
Det var inte fråga om
detta. Det är uppenbart att ett gymnasieår
inte kan vara till skada för individen,
men frågan är: behöver han det?

.lag har tolkat det så, att fackskolan
bör vara tillräckligt underlag, men jag
vill gärna i sammanhanget ha sagt, att
jag tror att det är angeläget för fackskolans
egen funktion och värde att
man på detta sätt kommer fram till
några värderingar rörande vad skolan
i och för sig kan skapa kompetens för.
Under all debatt om dessa frågor har
det varit angeläget att komma fram till
ett svar på frågan: Vad kan undervisningen
på den och den studiegången
vara värd? Vad kan den leda till?

Kan man inte skapa nödiga förut -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

sättningar för en studiegång'' kommer
den aldrig att omfattas med något intresse.

Jag tror därför att det är angeläget
att man ser till att man får fasta värderingar
av den undervisning som ges,
och jag är alldeles övertygad om att
detta i sin tur skall vara en stimulans
för arbetet inom fackskolan och för de
lärarkrafter som är verksamma där.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
herr Torsten Andersson skulle ha menat,
att det tredje gymnasieåret skulle
»vara till skada» för den som utbildar
sig. Men jag har sagt att jag tror att
det inte räcker med att det är vissa —
för att använda ett i reservationen förekommande
uttryck — »relevanta ämnen»
i fackskolan som når fram till
gymnasiets kompetensnivå. Jag tror att
det också är av värde att det mellan
dessa spetsar finns en utfyllnad av annat
kunskapsmaterial, som också är av
betydelse för den som skall bli lärare,
och jag tror att man underskattar betydelsen
av detta när man vill trycka
på att det bara är vissa ämnen som
behöver nå upp till gymnasienivån.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall koncentrera
min framställning här i första kammaren
till en av de väsentligaste frågorna
i debatten, nämligen utbildning av lärare
i läroämnen. Först vill jag dock
säga några ord med anledning av att
man kritiserat propositionen för att
den inte innehåller något färdigt förslag.
Det är så mycket som skulle vara
oklart och icke färdigt, som man har
uttryckt det.

Jag vill då framhålla, att i alla de
reformer som vi har gjort på skolans
område under senare år — grundskolereformen,
reformen av de gymnasiala
skolorna — har varje gång propositionen
och naturligtvis även utskottsutlå -

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
tan det måst följas upp i ämbetsverken
med ofta betydande utrednings- och
planeringsarbete. Flertalet uppslag till
skolöverstju-elsen och till universitetskanslersämbetet
har precis samma karaktär.
Det är egentligen bara på en
enda punkt — det är just frågan om
den ämnesteoretislca utbildningen av
adjunkter — där ett mer omfattande
och principiellt utredningsarbete blir
nödvändigt i kanslersämbetet i samband
med de fasta studiegångarna.

Jag vill också här säga, att om någon
har fått den föreställningen att propositionen
helt har lagt lärarutbildningssakkunnigas
betänkande åt sidan så är
detta fullständigt felaktigt. Betänkandet
har legat till grund för propositionen
i många väsentliga avseenden,
även om jag inte har följt betänkandet
och utredningen på alla punkter. Det
är självfallet att betänkandet kommer
alt ligga till grund också för det fortsatta
arbetet i de berörda verken.

Propositionens förslag syftar ju först
och främst till att initiera ett genomgripande
pedagogiskt reformarbete på
lärarutbildningens område, och grundtankarna
i detta hänseende har accepterats
både i den diskussion, som har
föregått propositionen, och i utskottsutlåtandet,
som också i allt väsentligt
ger uttryck åt denna enighet. Debatten
i riksdagens kamrar visar ju inte heller
någon större polemisk hetta. De
reservationsvis framförda skrivningarna
innehåller på några punkter mindre
ändringsförslag utan att därför, såvitt
jag kunnat se, ifrågasätta principerna.

Den mest uppmärksammade frågan
torde alltså vara vilka riktlinjer som
skall gälla för universitetskanslersämbetets
överarbetning av lärarutbildningssakkunnigas
förslag till ämneslärarutbildning,
och det är just den frågan,
herr talman, som jag skulle vilja
stanna några minuter vid.

Beträffande den praktiskt-pedagogiska
delens uppbyggnad har i allt väsentligt
lärarutbildningssakkunnigas
förslag accepterats i remissyttrandena,

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. in.
i propositionen och i utskottsutlåtandet.
Jag finner därför ingen anledning
att här närmare gå in på dessa frågor.

När det gäller den ämnesteoretiska
delen av utbildningen har diskussionen
varit livlig, inte minst utanför detta
hus. Detta förhållande avspeglar sig
också i utskottets utlåtande, som på ett
— jag höll på att säga ovanligt — ingående
och mycket klarläggande sätt
belyser dessa frågor. Ett antal motioner
har tagit upp speciellt längden av
den ämnesteoretiska utbildningen, och
en reservation med utgångspunkt i motionerna
är fogad till utskottsutlåtandet.

En närmare genomgång av de olika
motionerna visar emellertid, att det i
stora och väsentliga delar råder enighet
även om utformningen av den ämnesteoretiska
utbildningen. Sålunda
har man i motionerna liksom i utskottet
anslutit sig till propositionens förslag
att lärarutbildningslinjerna, i varje
fall i den mån de är förlagda till universitetens
filosofiska fakulteter, inte
blir spärrade, utan att tillträdet till
dem blir fritt i samma mening som
tillträdet till universitetsutbildningen i
övrigt. Att lärarutbildningens inre organisation
skall byggas upp omkring
fasta studiegångar är man också enig
om.

Det synes vidare -— även om jag inte
är riktigt säker på den punkten efter
debatten i dag, men jag hoppas det —-råda enighet om att en skarp uppdelning
av adjunktskåren i två kategorier
bör undvikas. Men hur detta i praktiken
skall kunna gå, om reservanternas
förslag vinner framgång, är det svårare
att förstå. Jag föreställer mig att man
inte minst på fackligt håll, herr Lidgard,
skulle få det ganska besvärligt,
om man skulle försöka hålla ihop två
adjunktskategorier som skulle få i
stadgan fastslagen olika utbildningstid,
tre respektive fyra år.

För egen del har jag från dessa utgångspunkter
kommit till slutsatsen,
att omfånget av en adjunktsutbildning
bör vara detsamma, oberoende av vil -

ket stadium den studerande siktar till
i sin lärarverksamhet. Men givetvis —
och det är det väsentliga — behöver
detta inte innebära att utbildningarna
för de båda stadierna blir identiska.
Högstadiet kräver större bredd, normalt
utbildning i tre ämnen, medan
det på de gymnasiala stadiet kan räcka
med två ämnen. Att omfånget av utbildningarna
skall vara lika, leder till
att utbildningstiden blir densamma. I
sistnämnda avseende avviker propositionen
från lärarutbildningssakkunnigas
förslag. En annan skiljaktighet är
det starka understrykandet i propositionen
av elasticitet i utbildningsgången,
vilket innebär att man i väsentligt
högre grad än vad som skulle ha blivit
följden av utredningsförslaget tillmötesgår
individuella olikheter och önskemål.
Den enskilde studeranden måste
bl. a. ha möjlighet, om han eller hon
så vill och kan, att skaffa sig en mer
omfattande utbildning än vad som utgör
minimikravet för behörighet för
adjunktstjänst.

Jag understryker i propositionen, att
möjlighet måste finnas till en viss tids
ytterligare studier för att bredda —•
med det menar jag att studera fler ämnen
— att fördjupa — med det menas
att ta högre betyg — eller, där särskilda
omständigheter föreligger, avsluta
utbildningen. När man då kommer in
på frågan om utbildningstidens längd
vill jag understryka, att vad jag talar
om är längden av utbildningen — det
gäller ju fasta studiegångar — för vad
man skulle kunna kalla en minimikompetens.

Lärarutbildningssakkunnigas förslag
innebar som bekant en klyvning av
adjunktskåren i två kategorier med olika
utbildningstid, en för grundskolans
högstadium med i huvudsak tre års
ämnesteoretisk utbildning och en för
överliggande stadier med fyra års dylik
utbildning. Man utgick ifrån att
systemet skulle fungera så, att praktiskt
taget alla studerande, eller 90 procent,
skulle med godkänt resultat på

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

den angivna tiden slutföra studierna,
d. v. s. att även studietiden skulle vara
tre respektive fyra år. Utbildningstid
och studietid skulle alltså vara densamma.

För egen del har jag inte ansett det
lämpligt och inte heller möjligt att mot
bakgrunden av hittillsvarande erfarenheter
från universitetsutbildningen i
det närmaste sätta likhetstecken mellan
den som riktpunkt uppställda utbildningstiden
och varje enskild students
studietid. Det krävs, som jag redan
framhållit, att man i väsentligt högre
grad tar hänsyn till och respekterar
olikheterna mellan enskilda studerande.
Nu gällande bestämmelser angående
studietid har också utformats under
beaktande härav.

Dessa s. k. normalstudietidsbestämmelser,
som jag vid flera tillfällen redovisat
här i riksdagen, berörs även
översiktligt i utskottets utlåtande. De
innebär bl. a. att undervisning och
kursfordringar skall vara avpassade så,
att två tredjedelar av de studerande
normalt skall kunna genomföra studierna
för ett betyg i anslutning till undervisningsterminen.
I praktiken betyder
det att undervisningen för exempelvis
fil. mag.-examen organiseras så, att de
studerande följer undervisningen i varje
fall under sex terminer. Åtskilliga
studerande blir färdiga med sina examina
på denna tid medan åter andra
behöver en längre — ibland väsentligt
längre — studietid.

Skillnaden mellan faktisk studietid
och normalstudietid tillätes sålunda
variera betydligt, och den faktiska studietiden
kommer för många studenter
att ligga över normalstudietiden.

Denna elasticitet i systemet är enligt
min mening nödvändig att behålla också
i framtiden för att inom rimliga
gränser ge varje studerande möjlighet
att oberoende av varierande förutsättningar
lägga den grund, på vilken den
kommande lärarverksamheten skall
vila.

Det är mot denna bakgrund som jag

Ång. reformerad lärarutbildning, m. m.
har svårt att följa debatten i pressen
och annorstädes, där man tydligen har
fått för sig att propositionen uteslutande
dekreterar att alla skall ha tre års
utbildning, punkt och slut. Det är, som
det ofta förhåller sig i sådana här frågor,
alldeles tvärtom.

Med anledning av vad reservanterna
anfört på denna punkt vill jag framhålla
att även de, när de avvisar propositionens
förslag, kanske grundar
sina ställningstaganden på en missuppfattning.
Reservanterna anför nämligen,
att de inte kan ansluta sig till departementschefens
uppfattning att en
lärarledd studietid av tre år kan anses
tillräcklig för uppnående av fullgod
kompetens för adjunktstjänst på gymnasiet.

Jag har emellertid inte uttalat en
dylik uppfattning! Tvärtom förutsätter
jag att de fasta studiegångarna blir så
utformade, att den som får använda
längre studietid än normalstudietiden
— alltså mer än tre år —-i mån av behov
också får undervisning och handledning
i rimlig omfattning under den
ytterligare tid, som krävs för att avsluta
utbildningen. Därtill kommer ju
hela den tid som så att säga ligger utanför
den lärarledda undervisningen —
t. ex. någon termin för att läsa in kurser
eller något liknande.

Det framgår enligt min mening klart
både av utskottsutlåtandet och av vad
jag här anfört, att frågan om studietidens
längd i ämneslärarutbildningen
i hög grad är av pedagogisk och teknisk
natur. Kortfattat uttryckt kan man
säga, att spörsmålet är om vi skall gå
till en för alla, oberoende av förutsättningar,
intressen och behov, enhetlig
studietid, eller om vi skall ge dem som
vill och har förutsättningar härför möjlighet
att på kortare tid genomföra sina
studier och samtidigt tillmötesgå dem
som behöver längre tid för att avsluta
utbildningen.

Propositionen går utan tvekan på
den senare linjen. Den tekniska utformningen
av en lösning efter dessa

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
riktlinjer inom ramen för ett system
med fasta studiegångar fordrar emellertid
ytterligare överväganden. För
dagen borde vi dock kunna bli eniga
om grundprincipen. Som jag tidigare
sagt, anser jag att hela frågan om utbildningstidens
längd liar fått alltför
stora proportioner.

Till herr Kaijser vill jag slutligen beträffande
frågan om ett alternativt ledigkungörande
av lektors- eller adjunktstjänst
säga, att det ju inte på något
sätt —• vilket utskottet också har
betonat — är meningen att driva ut
lektorerna ur gymnasiet. Det finns ingen
rätt att göra det. Det finns ingen
grund att stå på för det. Det skall vara
50 procent lektorstjänster i gymnasiet.

Men det är ju fullkomligt meningslöst
att vid gymnasium efter gymnasium
ha en rad ordinarie lektorstjänster
ständigt obesatta. Det är mot den
bakgrunden man ledigförklarar en
tjänst som lektors- eller adjunktstjänst.
Finns det ingen lektor blir det en adjunktstjänst,
men nästa gång, herr Kaijser,
utlyser man en adjunktstjänst som
lektorstjänst.

Självfallet måste man dock bevaka
ett sådant här system. Utvecklingen får
ju inte gå dithän att det, som herr Kaijser
säger, inte finns några möjligheter
för dem som utbildar sig till lektorer
vid universiteten att gå ut och söka
lediga tjänster. Propositionens förslag
har tillkommit uteslutande i avsikt att
stärka den fasta lärarkåren vid många
av lektorsbristen nu ganska hårt drabbade
gymnasier.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga några
ord till herr Torsten Andersson, som
talade om att jag »mönstrade ut fackskolan».
Det kanske är förlåtligt att
herr Andersson inte riktigt kunde följa
med i diskussionen. Han började ju
med en allmän ursäkt för att han inte
kunde ärendet, och det visade han ju
också.

Slutsatsen av vad jag yttrade var ju
den rakt motsatta — om vi skall ta det
förslag, som regeringen har lagt och
som centerpartiet anslutit sig till, måste
ju fackskolan utvidgas! De analyser
som har gjorts beträffande tillströmningen
till fackskolan av sökande till
klasslärarutbildningen tillsammans med
sökande till sjuksköterskeutbildningen
visar ju, att denna blir av sådan omfattning
att den sociala linjen — från
vilken vederbörande i huvudsak kommer
— knappast kommer att räcka till.
Resultatet måste alltså bli en utökad
grupp som skall tas in i fackskolan.

Detta var som sagt slutsatsen av mitt
uttalande och inte att vi mönstrar ut
fackskolan.

När det gäller sökandet till klasslärarutbildningen
har vi i reservationen
ingalunda mönstrat ut fackskolan. Vi
har ju sagt tvärtom! Parallellt med
gymnasiet, som vi betraktar som huvudvägen,
skall man kunna gå andra
vägen när man kompletterar kunskaperna
i relevanta ämnen på gymnasial
nivå. Det betyder alltså en vidgning
av gruppen som kan söka in.

Statsrådet går över huvud taget inte
in på frågan om klasslärarutbildningen,
som dock är en av de stora och viktiga
nyckelfrågorna i sammanhanget,
utan uppehåller sig uteslutande vid
ämneslärarutbildningen. Det är väl
riktigt, att vi i många stycken kan uppfattas
som överens; på en lång rad detaljfrågor
har vi inom utskottet kunnat
enas. Men en stor och väsentlig fråga,
nämligen innehållet, har uppdragits åt
universitetskanslersämbetet, och då lär
det inte vara så lätt att föra någon
mera preciserad sakdebatt i frågan.

Sedan påstår departementschefen att
vi har missuppfattat honom. Ja, vi kan
nog hålla på och diskutera länge om
vem som missuppfattar vem! Alla de
skrivelser, som utskottet fått i denna
fråga, innebär tydligen också missuppfattningar.

Får jag lov att säga till statsrådet:
Det är i så fall ett underbetyg åt den

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

som har skrivit propositionen, att man
skriver så illa och så slarvigt, att praktiskt
taget ingen kan rätt läsa det som
står skrivet.

.lag tror emellertid inte att vi har
helt missuppfattat saken. Bakom resonemanget
i reservation 4 framgår ju
ganska klart, att vi förutsätter ett års
förlängd utbildning för dem som skall
undervisa på det gymnasiala stadiet —
alltså i princip samma resonemang som
lärarutbildningssakkunniga, även om vi
gör någon krympning. Hur denna utbildning
skall organiseras i förhållande
till kombinationerna mellan olika ämnen
och relationerna mellan det gymnasiala
stadiet och grundskolans högstadium,
lämnar vi ju delvis öppet till
den kommande utredningen. Det finns
inte tillräckligt underlag för att kunna
ta en exakt preciserad ställning. Vad
vi sagt är, att det behövs fyraårig lärarledd
studietid.

Det stämmer inte helt överens med
den motion högerpartiet väckte. Där
ställde vi bland annat kravet att det
skall vara minimum tre terminers studier
eller tre betyg för kompetens att
undervisa i ett ämne. De rätt djupa och
ingående diskussioner, som förekommit
i utskottet i denna fråga för att skapa
klarhet i vad man verkligen tänker och
menar, har gjort att vi blivit övertygade
om att detta är den lämpligaste
vägen att gå fram. Det gäller inte minst
en lång rad ämnen som förekommer
på gymnasiets nivå och som är kombinationer
av ända upp till fem eller sex
olika universitetsämnen. Hela det stora
problemet hur detta skall organiseras
i anslutning till de nya, fasta studiegångarna,
är ju en oklarhet för närvarande.
Det primära, att det finns tillräckligt
av både bredd och djup i utbildningen
som minimikompetens —
och det är uteslutande denna vi diskuterar
— har lett oss fram till den enhälliga
uppfattning inom den borgerliga
gruppen, som framförs i reservation
4. Jag tror inte det går att disku -

Ang. reformerad lärarutbildning, m. ni.
tera bort, att detta skulle ge en bättre
grund för de blivande adjunkterna.

Jag har velat, herr talman, ge denna
kommentar till statsrådets uttalande.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig också vid
att statsrådet påstod att reservanterna
var utsatta för en missuppfattning när
de skrev reservationen. Det är kanske
inte alldeles otroligt, men i så fall är
det ju rätt förklarligt.

Departementschefen var inte inne,
då jag höll mitt inledningsanförande,
i vilket jag framhöll att det naturligtvis
varit väldigt förvirrande, när det i propositionen
har talats om »studietid»,
»faktisk studietid» och »normalstudietid»,
vartill kommer att det vid diskussionen
i avdelningen infördes ett nytt
begrepp, nämligen »undervisningstid».
I propositionen finns inte ett enda ord
som förklarar vad som menas med undervisningstid,
men vi blev övertygade
om att med undervisningstid menas den
tid då eleverna får handledning och undervisning
av lärare.

Vad sedan beträffar begreppet normalstudietid
sägs det i propositionen
— och det framhålles också i utskottets
utlåtande — att det innebär att undervisning
och kursfordringar skall vara
avpassade så, att två tredjedelar av de
studerande normalt skall kunna genomföra
studierna för ett betyg i anslutning
till undervisningsterminen, och
därjämte så, att normalt fyra femtedelar
av de studerande över huvud taget
skall lyckas fullfölja studierna. Det
måste väl betyda att det utöver de sex
terminerna undervisningstid krävs en
hel del för att de studerande skall kunna
slutföra sina studier. Vi reservanter
har inbillat oss att vi klargör begreppet
bättre om vi kallar det för »lärarledd
studietid», och vi förutsätter att
dessa fyra år som vi talar om skall vara
lärarledd studietid.

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

Jag måste till min ledsnad konstatera
att åtminstone för mig har oklarheten
icke skingrats efter det meddelande
som departementschefen lämnat
här.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår väl syftet
med ordningen, att en lektorstjänst
skall kunna ledigförklaras alternativt
för en lektorskompetent eller en adjunktskompetent,
d. v. s. som en lektorstjänst
alternativt en adjunktstjänst,
om det inte har varit någon lektorskompetent
sökande förut. Men jag tror
att situationen kan bli låst. Lektorstjänster
kan komma att besättas av
unga adjunkter hela tiden.

I propositionen står det, att i den
mån en lektorstjänst tillsatts som adjunktstjänst
och en adjunktstjänst sedan
ledigförklaras, bör denna, för att
proportionen mellan lektors- och adjunktstjänster
skall bevaras, normalt
ledigförklaras som en lektors- alternativt
adjunktstjänst. Det är intressant,
och det är klart att det innebär ett försök
av departementschefen att bibehålla
den avsedda fördelningen mellan
lektorer och adjunkter.

Antag emellertid, att hela ämnesgruppen
är besatt med adjunkter eller
att den ämnesgrupp inom vilken en
adjunktstjänst blir ledig är väl besatt
med lektorer! Jag förstår inte hur man
skall göra i så fall. Jag är rädd för att
man då ändå tappar proportionerna.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet endast
för att tacka herr Wallmark för
den utsökta vänlighet han visade mig.
Jag kan tillägga, att det bara är den
bristande insikten som gjort att jag avhållit
mig från att värdesätta hans i
ämnet tydligen mycket breda kunskaper! -

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag måste tyvärr gå
tillbaka till de tre respektive fyra åren
i utskottsutlåtandet och i reservationen.

Normalstudietiden är ju nu sex terminer,
d. v. s. tre år. Det är alltså ett
fast begrepp, som man kan utgå ifrån.
Vi vet dock alla, att denna tid är i hög
grad fiktiv. Många använder inte bara
en och två utan till och med flera år
längre utbildningstid. Vi är överens om
att det är ett oefterrättligt förhållande.
I propositionen — och där har vi följt
lärarutbildningssakkunniga —• går vi
över till fasta studiegångar, vilka enligt
propositionens förslag byggs upp såsom
en minimikompetens, som skall
kunna erövras på sex terminer.

Det är sannerligen inte någon standardsänkning
jämfört med nuvarande
förhållanden. Det står mycket klart i
propositionen, att man räknar med
breddning och fördjupning samt ytterligare
studier på grund av andra skäl.
Det blir alltså i många fall inte fråga
om tre år, utan om längre tid.

Vad jag verkligen skulle vilja ha reda
på är, om reservanterna inte bara accepterar
att propositionens förslag kan
komma att innebära en studietid för
vissa studerande på tre och ett halvt
eller fyra år, utan dessutom själva avser
att använda samma teknik, d. v. s.
att de fyra åren är en fast studiegång,
som innebär en minimikompetens, och
att det sedan utöver dessa fyra år skall
finnas en möjlighet till breddning, fördjupning
eller något liknande. Då är vi
med reservationens linje på nytt på
väg mot vad jag anser vara ett helt
oefterrättligt system, där man börjar
närma sig en tid på fem och sex år.

Det är för att få ett håll på detta
som man har försökt begränsa minimikompetensen
till det nuvarande måttet
sex terminer.

Dessutom bör man här i hederlighetens
namn erinra sig, att de sex betyg
som nu kan tas kan variera betydligt.
Det är — såsom också framhålles i utskottsutlåtandet
— inte ovanligt att

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

gymnasiekompetenta adjunkter — alla
är ju i stort sett gymnasiekompetenta
— får den kompetensen med en kombination
av 2 betyg plus 2 betyg. Det
femte betyget kan tas i pedagogik och
det sjätte i ett annat i och för sig värdefullt
ämne som dock inte har med
skolämnena att göra. I det nuvarande
förslaget måste däremot alla sex betygsenheterna,
även om det inte är
exakt samma betygsenheter som man
har på vissa håll, föreligga i ämnen
med lärarutbildande syften.

Det är i detta avseende vi anser oss
ha blivit missförstådda, när man framför
allt i pressdebatten har velat göra
gällande, att vi har framlagt ett system
med en fast studiegång på sex terminer
och sedan ingenting mera. Det var
ju lärarutbildningssakkunniga, som kom
med det förslaget. Om den studerande
inte kunde klara den fasta studiegången
på tre år, åkte han bort om han var
högstadieaspirant. Kunde eleven inte
klara det på fyra år, åkte han bort om
han var gymnasieadjunktsaspirant. Det
system som propositionen föreslår är
mycket tolerantare, humanare och mycket
mera elastiskt.

Herr VVALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenman har
begärt ett förtydligande när det gäller
reservationen. Jag kan endast svara för
det jag lägger in i den reservation jag
har varit med om, och den innebär att
vi i princip förordar fyra års fast studiegång.
Att detta kan betyda längre
studietid för enstaka individer är alldeles
uppenbart, eftersom man skall
följa de regler som kommer att gälla
för studier vid filosofisk fakultet över
huvud taget; där skall det ju i fortsättningen
inte finnas någon större skillnad.

Vad vi inte känner till är innehållet
i denna fasta studiegång. När statsrådet
talar om för utbildningen relevanta ämnen
— där man förmodligen skall arbeta
med ett slags kreditsystem, jag vet

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

inte — får vi väl se på vad detta betyder
innan vi kan ta faktisk ställning.

Men utgångspunkten för utredningen
skall vara fyra års fast studiegång för
blivande lärare på gymnasiet. Jag kan
också översätta det till en betygssumma
— man skall ha åtta betyg. Naturligtvis
förutsätter detta den rörlighet
mellan olika ämnen, som ostridigt finns
i departementschefens förslag, men med
krav på en viss minimikompetens.

Jag vet inte om jag har uttryckt mig
tillräckligt tydligt, herr talman, men
detta är i varje fall de grunder på vilka
reservationen vilar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Kaijser började
med att beklaga att intresset för dessa
skolfrågor tycks vara ringa här i första
kammaren, och det kan väl även vi
andra instämma i. Men om man konstaterar
detta bör man kanske också
fundera över orsakerna, och då kan det
ju hända att man finner att anledningen
ligger hos oss själva, att vi inte haft
förmåga att göra dessa debatter intressanta.

Herr Kaijser var också vänlig nog
att citera ett par rader ur 1946 års skolkommissions
betänkande. Han framhöll
att det var fru Myrdal, herr Arvidson
och jag som stod för detta, och det är
riktigt, men han glömde att nämna en
ledamot som jag satte mycket stort värde
på under den tiden, professor Diiring,
som då representerade högern och
som i huvudsak var överens med oss i
detta betänkande. Jag uppskattade i hög
grad professor Durings kunskaper på
dessa områden, och vi hade ett mycket
angenämt samarbete.

Herr Torsten Andersson var inne på
en mycket väsentlig sak då han talade
om lärarens fostraruppgift. I utskottets
utlåtande markerar vi detta och skriver
att utskottet anser att de ungas fostran
är en uppgift som inte bara åligger lärarna
utan också i mycket hög grad är
en hemmens uppgift. I sammanhanget

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

får jag kanske erinra om att utskottet
i år har bifallit en motion om anslag
på 50 000 kronor till Målsmännens riksförbund.
Även det kan belysa utskottets
intresse för just detta mycket viktiga
avsnitt.

Herr Nyman berörde frågan om universitetsutbildning
för alla lärare. Därvidlag
är det någonting som inte bar
kommit med i bilden vare sig i motioner
eller i skrivelser, nämligen vad en
sådan utbildning skulle kosta. Hur mycket
pengar är vi beredda att satsa för
en sådan sak? Jag tror att när vi resonerar
om förändringar i vårt samhälle
har vi också skyldighet att i någon mån
försöka ange vad den ena och den andra
reformen kommer att kosta. Vi kanske
får tillfälle att återkomma till den
saken i annat sammanhang.

Herr Wallmark erkände att det i stort
sett var väl underbyggda förslag som
lagts fram i propositionen, även om
han, kanske litet skämtsamt, ansåg att
propositionen var »herr Edenmans
ofullbordade».

Det är riktigt som herr Axel Andersson
sade, att vi i utskottet bar haft att
ta ställning till många motioner — ett
40-tal — och många skrivelser i anledning
av propositionen. Men det förhållandet
att vi på de allra flesta punkterna
har kunnat ena oss om att avstyrka
motioner, att icke ta hänsyn till
skrivelser o. s. v., visar ju ändå att vi
inom utskottet har strävat efter att sakligt
sett få så stor enighet som möjligt
kring de olika problemen. Sedan är det
väl ganska naturligt i ett sådant här
sammanhang, att en del detaljer måste
hänvisas till skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet.
Anledningen
härtill är närmast att det måste vara
en stor fördel för såväl skolöverstyrelsen
som universitetskanslersämbetet att
veta vad riksdagen har beslutat angående
ramarna kring de olika ting som
vi resonerar om.

Statsrådet Edenman har redan utvecklat
problemen rörande undervisningstid
och studietid, och jag behöver

därför inte närmare ingå på den frågan.
Jag vill dock erinra kammarens
ledamöter om att vi avsiktligt i vår
skrivning tog upp undervisningstiden
för att därmed påpeka möjligheterna
för de studerande att använda längre
tid med hjälp av statsmedel än den
s. k. normalstudietiden. På den punkten
var vi helt överens om att vi borde
skriva på ett sådant sätt, att någon möjlighet
till olika tolkningar inte föreligger.
Därför skilde vi på »studietid» och
»undervisningstid». Framför allt efter
herr Edenmans anförande hoppas jag
att det inte skall vara någon tveksamhet
på den punkten. Det är kanske förmätet
av mig att sätta i fråga att en av
reservationerna efter detta klarläggande
kanske skulle vara att betrakta som
överflödig.

När det gäller reservationen 1, som
belyser behörighetsvillkoren för tillträde
till klasslärarutbildning, har vi haft
en mycket lång överläggning inom avdelningen.
Reservanterna anser att blivande
klasslärare, innan han börjar vid
lärarhögskola, skall ha förkunskaper enligt
gymnasiets läroplan och inte enligt
fackskolans läroplan. Vi som står för
majoritetens beslut har ansett att behörighetskravet
bör vara att vederbörande
har genomgått fackskola, gymnasium
eller »på annat sätt» förvärvat motsvarande
utbildning. Vi har också vinnlagt
oss om att försöka förklara vad vi
menar med uttrycket »på annat sätt».
Vi har ansett att vissa folkliögskolekurser
och likaså vissa korrespondenskurser
skall kunna godkännas som förutbildning
för klasslärarutbildningen.
Dessa kurser skall omfatta just de ämnen
man anser sig behöva för klasslärarutbildning.

Vill vi ha tillräckligt många sökande,
tror jag att vi måste gå på den linjen.
All erfarenhet säger väl oss också att
vi från folkhögskolorna och likaså från
korrespondensinstituten har fått många
utomordentligt goda lärare under årens
lopp. Det är dessa möjligheter vi vill
behålla.

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Beträffande reservation nr 2, som
gäller frågan om speciella behörighetsvillkor,
har reservanterna anslutit sig
till ett i samband härmed väckt motionspar.
De anser att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall framhålla
att de speciella villkoren för behörighet
skall uttryckas i krav på kunskaper
enligt gymnasiets läroplan. Detta har

1 viss män samband med den nyssnämnda
reservationen nr 1. Yi har i
utskottets majoritet inte ansett oss kunna
biträda en sådan skrivning och yrkar
därför bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i denna punkt.

I reservation nr 3, som gäller lågstadielärarnas
utbildningstid, biträder
reservanterna ett motionspar i vilket
yrkas, att utbildningstiden för lågstadielärare
skall utökas från föreslagna

2 1/2 år till 3 år. Vi som står för majoritetens
uppfattning på denna punkt
anser att dessa 2 1/2 år är en väl avvägd
tid och vi tror att våra småskollärare
i de nya lärarutbildningsanstalterna
med den uppläggning som verksamheten
där får skall erhålla en fullgod
utbildning för sitt fortsatta arbete.
Därför tillstyrker vi Kungl. Maj :ts proposition
även på denna punkt.

Reservation nr 4 gäller adjunktsutbildningens
utformning. Ecklesiastikministern
har i dag framfört sina synpunkter
på denna fråga, och efter hans
inlägg tror jag att det inte skall råda
några delade meningar om vad förslaget
i verkligheten innefattar. Vi kan
från utskottsmajoritetens sida tillstyrka
propositionens förslag i detta avseende.

Reservation nr 5 avser frågan om alternativt
ledigkungörande av lektorsoch
adjunktstjänster. Ecklesiastikministern
tog i sitt anförande också upp
detta avsnitt. Vi är så långt överens i
detta avseende, som att vi i den mån
vi inte får lektorer till dessa ordinarie
tjänster måste försöka skaffa adjunkter
till dem för att undervisningen över
huvud taget skall kunna upprätthållas.
Vid nästa tillfälle skall man dock ånyo,

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.

såsom ecklesiastikministern framhöll,
försöka få en lektor på en sådan tjänst.

Jag har inte hört någon talare i denna
kammare instämma i reservation
nr 6, varför jag tror att det är onödigt
att uppehålla sig vid den.

Reservation nr 7 gäller förslaget att
gymnasieadjunkternas utbildningstid
skall omfatta fyra år. Reservanterna
föreslår att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller »dels att i anslutning
till aviserad utredning beträffande
den ämnesteoretiska utbildningen
för adjunkttjänst jämväl prövas den
i motionerna förordade adjunktsutbildningen
i form av treårig ämnesteoretisk
utbildning med inriktning på
grundskolans högstadium samt ytterligare
ett års studier för dem som avser
att bli gymnasieadjunkter, dels om förslag
med anledning av nämnda utredning».

Ecklesiastikministern har i sitt anförande
behandlat detta avsnitt, vilket
gör att jag inte anser mig nu närmare
böra kommentera utskottets skrivning
i detta fall. Utskottsmajoriteten har
helt tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag i
detta avseende.

Herr talman! Med detta ber jag att
på alla punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara uppklara
ett missförstånd.

Mitt citat ur skolkommissionens betänkande
var inte anfört såsom någon
kritik, tvärtom. Jag är fylld av beundran
både över utformningen av och
innehållet i detta. Jag tycker mig ha
kunnat skönja skalden Stellan Arvidsons
hand bakom utformningen. Jag
har t. o. m. även en gång tidigare tilllåtit
mig att citera det i denna kammare.
Det innebär att man sätter målet
högt. När det gäller skolfrågorna har
jag ingen annan önskan än att man
sätter målet högt och att man gör allt
för att försöka nå det målet.

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang'', reformerad lärarutbildning, m. ro.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill först till avdelningens
ärade ordförande säga att arbetet
i avdelningen har präglats av en
vilja att skapa klarhet på en rad punkter
där oklarhet har rått och en vilja
att försöka finna gemensamma lösningar
på så många punkter som möjligt.
Det är väl inte minst avdelningens ärade
ordförandes förtjänst att vi har kommit
så långt i så många detaljfrågor.
Min bedömning av propositionen i dess
helhet — som jag kallade för herr
Edenmans ofullbordade — kvarstår
dock.

När herr Näsström säger att det är
värdefullt för ämbetsverken vid genomförandet
av förslagen att veta vilka
ramar riksdagen har fastställt skulle
jag snarast vilja vrida på det hela och
säga att när riksdagen skall fatta sina
beslut torde det väl vara av värde att
frågorna är grundligt analyserade först,
så att vi vet vad vi skall fatta beslut
om. Det borde väl i varje fall vara den
rätta tågordningen här i huset.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är givet att en reform
kostar mycket pengar. Andra avdelningens
ordförande frågade mig vad
det skulle kosta, om man i framtiden
skulle förlägga all lärarutbildning till
universiteten. Det kan jag givetvis inte
svara på, men det är en investering
vars räntabilitet man får undersöka
mycket noga. Man börjar nu mer och
mer betrakta hela utbildningsväsendet
liksom ur företagsekonomiska synpunkter.
Man talar om produktion av
elever, och vi skulle här kunna tala om
produktion av lärare. Om man då investerar
på det ena eller andra sättet
får man samtidigt ta reda på vilket
som lönar sig bäst. Det är inte säkert
att det nuvarande systemet med en
uppdelning av lärarutbildningen är det
mest ekonomiska, utan det kan visa sig
att man får fram mycket värdefulla
ekonomiska resultat, om man i en

framtid skulle gå över till att utbilda
alla lärare vid universiteten.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Nyman är ju en
framstående representant för ett framstående
industriföretag här i landet.
Om herr Nyman anser att vi på detta
område skulle utbilda alla lärare vid
universiteten, då vill jag fråga: Hur
skall industrin göra på t. ex. ingenjörsområdet?
Skall industrin ha bara
civilingenjörer exempelvis? Jag tror
inte att det är möjligt. Ofta får vi höra
här i riksdagen att vi skall ta lärdom
av industriföretagen.

Vad sedan gäller herr Kaijser vill jag
bara säga att jag är glad över att han
värdesätter skolkommissionens betänkande.
Vad som förvånade mig var att
han gav oss socialdemokrater äran när
vi hade framstående högerledamöter
där också.

Sedan några ord till herr Wallmark.
Det är riktigt att man kan resonera så
som herr Wallmark gjorde. Men vi kan
väl ändå vara överens om att det kommer
att vara mycket värdefullt såväl
för skolöverstyrelsen som för universitetskanslersämbetet
att få veta hur
riksdagen vill ha det på detta område.
Nu har man ju möjligheter att med
hänsyn till riksdagsbeslutet utarbeta
detaljerna.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Som representant för
Västmanland och Södermanland skulle
jag vilja säga att även vid ett universitet
kan man i framtiden tänka sig en
differentierad utbildning av lärare, såväl
klasslärare som ämneslärare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter,

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

där intet annat yrkande förekommit än
om bifall till utskottets hemställan, komme
alt sammanföras.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkterna 1 och
2 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 39.

Ang. reformerad lärarutbildning, m. ni.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 4 gjorda hemställan.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 5 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om punkten 6, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskot -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. reformerad lärarutbildning, m. m.
tets hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 7 och 8 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 9 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 50.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 10—35 hemställt.

Med avseende å punkten 36, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Kaijser
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
36, röstar

Ja;

Fredagen den 14 april 1907

Nr 20

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna 37—67 hemställt.

Vidkommande punkten 68, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
7 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 20

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 49.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 69—75 hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1967/68 till allmänna kultur- och
bildningsändamål samt internationellt
kulturellt samarbete jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 143, av fru Diesen och herr Lidgard,
samt II: 185, av herr Nordstrandh,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Konstnärsstipendier för budgetåret
1967/68 anvisa elt reservationsanslag
av 2 874 000 kronor.

I motionerna I: 143 och II: 185 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle besluta höja reservationsanslaget
till Konstnärsstipendier med
75 000 kronor till 2 949 000 kronor, varav
75 000 kronor skulle utgå till s. k.
etablerings- och utställningsbidrag.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Bengtson, Ottosson,
Wallmark, Åkerlund, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Bohman, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Helander, Björk -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Anslag till konstnärsstipendier, m. m.
man, Tobé och Sjönell, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid denna punkt jämväl finge
omfatta punkterna 2—13 i förevarande
utlåtande; eventuella yrkanden i anledning
av sistnämnda punkter skulle
dock, fortsatte herr talmannen, framställas
först sedan respektive punkt
föredragits.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att först få uttala
min tillfredsställelse över att vi
har fått möjlighet att diskutera alla
anslag som gäller allmänna kultur- och
bildningsändamål i ett sammanhang.
De är ju starkt förknippade med varandra.

Under de senaste åren har en viss
upprustning skett av samhällets kulturfrämjande
åtgärder. Det är emellertid
uppenbart att stora behov av ytterligare
ökat stöd föreligger. Detta framgår
bl. a. av de belopp som äskats från
organ som svarar för utdelning av
konstnärsstöd i olika former. Skillnaden
mellan begärt anslag och vad som
bifallits av departementschefen är på
vissa punkter mycket stor. Som exempel
kan nämnas att de fyra organisationer,
som svarar för utdelning av de
statliga konstnärsstipendierna, har begärt
en ökning av anslaget med cirka
3,2 miljoner kronor. Departementschefen
har föreslagit en ökning med
300 000 kronor. Nu är vi överens om
i utskottet att det statsfinansiella läget
inte tillåter ytterligare höjning, men
jag tror att vi måste ta som målsättning
att anslaget till konstnärsstipendier
skall höjas så snart som det är möjligt.
Detta inte minst med hänsyn till de
yngre konstnärerna.

Med tillfredsställelse konstaterar jag
att vissa förbättringar skett när det
gäller utformningen av stipendierna.
Det föreslås nu att de stora arbetssti -

pendierna skall kunna utgå med högst
15 000 mot tidigare 12 000 kronor samt
att de kan utgå i högst fem år mot tidigare
tre år. Dessa åtgärder — som är
ägnade att förbättra konstnärernas arbetsvillkor
— ligger helt i linje med
vad vi tidigare framfört.

Beträffande konstnärsbelöningarna
föreligger i utskottet delade meningar
om utformningen av dessa. Vi som reserverat
oss för en ändrad utformning
anser att den nuvarande utformningen
innebär att belöningarna får för liten
betydelse för de aktiva konstnärerna.
Enligt gällande regler skall belöningarna
utgå med högst ett belopp som
motsvarar fem gånger basbeloppet enligt
lagen om allmän sjukförsäkring,
eller år 1966 27 500 kronor. Genom en
reduktionsregel blir dock den faktiska
utbetalningen betydligt lägre. Under
1966 belönades formellt 105 konstnärer.
Av dessa var det dock endast 44
som fick några pengar, och de fick i
genomsnitt 13 500 kronor. Slår vi ut
den utbetalade summan på alla de 105
som tillerkändes belöning, blir genomsnittet
cirka 5 600 kronor.

Vi reservanter vill ifrågasätta om inte
utformningen av konstnärsbelöningarna
i sin helhet bör omprövas. Vi syftar
i vårt förslag till en sådan utformning,
att konstnärer skulle erhålla det
stöd, som konstnärsbelöningarna innebär,
under sin aktiva och produktiva
tid. Detta skulle enligt vår mening ge
konstnärerna större arbetsro, de skulle
kunna arbeta mera i frihet utan större
ekonomiskt hänsynstagande.

Låt mig, herr talman, också anföra
några ord om punkt 4. Det gäller anslag
till förvärv av konst till statens
byggnader. När man forskar i riksdagsprotokollen
finner man att detta är en
återkommande fråga. Det torde därför
inte vara nödvändigt med några längre
motiveringar för de olika synpunkterna.

Departementschefen föreslår i år en
omläggning av detta anslag därför att
den gamla konstruktionen inte var till -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

fredsställande ur budgetteknisk synpunkt.
I propositionen föreslås dels ett
förslagsanslag på 1,8 miljon och dels
ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att
medge statens konstråd att under budgetåret
1967/68 beställa konst för högst
2 miljoner kronor. Den sista siffran
föreslår vi reservanter skall höjas till
2,5 miljoner. Som motivering för denna
höjning med 500 000 kronor anför vi
en strävan att successivt förverkliga
målsättningen om medelsanvisning för
konstförvärv till statliga byggnader
motsvarande en procent av byggnadskostnaderna.

Det kan sägas att detta är ett litet
steg på vägen mot detta mål, men det
är ändå, herr talman, ett steg i rätt
riktning. Jag ber att få yrka bifall till
reservationen vid punkten 1 och att få
återkomma med övriga yrkanden på
respektive punkter.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig,
varvid ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste
vice talmannen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Eriksson är överens
med oss om att en viss upprustning
skett på detta område. Går man tillbaka
några år i tiden finner man, att denna
upprustning är ganska avsevärd. Man
kan naturligtvis anse att det föreligger
ytterligare behov, och från olika organisationers
sida har som sagts begärts
ytterligare 3,2 miljoner. Jag tror att vi
alla är överens om att det icke nu finns
några möjligheter att ta så raska tag.
Därför bör vi i detta sammanhang vara
tillfreds med den ökning som departementschefen
föreslagit.

Såväl på denna punkt som på den
senare punkten om inköp av konst till
statens byggnader talar herr Eriksson
om en viss målsättning. Jag tror att
man skall vara väldigt försiktig med
sådana målsättningar. Man får lov att

Anslag till konstnärsstipendier, in. m.
tid efter annan ta hänsyn till de ekonomiska
omständigheterna och göra de
ändringar som är nödvändiga.

När det gäller konstnärsbelöningarna
vill man från reservanternas sida ha
en annan utformning, för att stipendierna
enligt herr Erikssons uppfattning
skulle bli av större betydelse för
de yngre konstnärerna, framför allt
under deras aktiva och produktiva tid.
Jag tror att vad som framför allt är av
vikt för de yngre konstnärerna är att
de får sälja av den konst de producerar.
Här bidrar ökningen av statens
och samhällets inköp av konst i olika
sammanhang till att ge dem ett sådant
stöd.

Konstnärsbelöningarna vill nu inte
enbart vara till nytta för de yngre
konstnärerna, utan även för de äldre,
som därmed kan känna säkerhet och
trygghet för den tid då de inte har
några inkomster av sin konst. I den
mån de tilldelats dessa belöningar, har
de då denna säkerhet och trygghet. Det
skulle vara till skada om man försämrade
den på något sätt.

Även jag ber, herr talman, att få återkomma
med yrkanden senare men yrkar
nu bifall till utskottets hemställan
i punkten 1.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Söderberg om enprocentregeln.

Om jag inte har fel var det framlidne
Arthur Engberg som på sin tid väckte
tanken på en procent av byggnadskostnaderna
för inköp av konst. Jag tycker
att det i och för sig är en riktig tanke.
1962 års riksdag behandlade också denna
enprocentregel positivt.

Jag sade att vi inte får ta det för
hastigt. Vårt förslag innebär en successiv
ökning med en strävan att i
framtiden nå den målsättning som en
gång var Arthur Engbergs tanke.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Oavsett om detta var
Arthur Engbergs tanke för åtskilliga

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Anslag till förvärv av konst för statens byggnader

tiotal år sedan, kan det ändå finnas
skäl att ta sig en funderare om målsättningen
är så klok. Man talar om en
procent på alla statens byggnader. Det
är ganska orimligt. Det är väl ändå
inte meningen att exempelvis vissa anläggningar
för fortifikationen och liknande
skall förses med konst för en
procent.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Herr Söderberg vet säkert
mycket väl att varken Arthur Engberg
eller vi som nu är reservanter menar
att denna enprocentregel skall slaviskt
följas. Vi menar att det skall vara
en samlad målsättning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt med godkännande av
utskottets motivering samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets
motivering, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
1 med godkännande av utskottets
motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid lierr Eriksson, KarlErik,
begärd rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 46.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslås till förvärv av konst för statens
byggnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva statens konstråd att under budgetåret
1967/68 beställa konst för högst
2 000 000 kronor, dels ock till Förvärv
av konst för statens byggnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 1 800 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Dahlén (I: 60)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (11:80),

1 vilka motioner, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva statens
konstråd att under nästa budgetår beställa
konst för 500 000 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s. för

2 500 000 kronor, avseende inköp under
budgetåret 1968/69.

ETtskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Om anslag för ordnande av estniska folkhögskolekurser

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 60 och II: 80, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva statens
konstråd att under budgetåret 1967/68
beställa konst för högst 2 000 000 kronor; 2.

att riksdagen måtte till Förvärv av
konst för statens byggnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
1 800 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Harry Carlsson, Bengtson,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå, Nelander,
Tobé och Sjönell, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under

1 hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 60 och II:
SO, nämnda motioner såvitt nu vore i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
statens konstråd att under budgetåret
1967/68 beställa konst för högst

2 500 000 kronor.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
Ull reservationen vid denna punkt.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall Ull utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den

vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
4 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 26.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets i mom. 2 gjorda hemställan.

Punkterna 5—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5S

Om anslag för ordnande av estniska
folkhögskolekurser

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bi -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Om anslag- för ordnande av estniska folkhögskolekurser

fall till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 552, av herrar Schött och Ottosson,
samt II: 682, av herr Björkman och
herr Magnusson i Borås, till Bidrag till
speciella folkbildningsåtgärder för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 435 000 kronor.

I motionerna I: 552 och II: 682 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att ett bidrag på 20 000 kronor skulle
utgå till Estniska representationen för
ordnande av estniska folkhögskolekurser.

Reservation hade anförts av herrar
Harry Carlsson, Bengtson, Ottosson,
Wallmark, Åkerlund, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Bohman, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Helander, Björkman,
Tohé och Sjönell, vilka ansett,
att utskottets yttrande hort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
552 och II: 682, till Bidrag till speciella
folkbildningsåtgärder för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
455 000 kronor.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Till denna punkt har
de borgerliga reservanterna i statsutskottet
fogat en reservation. Vi förordar
där ett anslag till estniska folkhögskolekurser
på 20 000 kronor, vilket
kräver en höjning av bidraget till speciella
folkbildningsåtgärder med samma
belopp. Jag skall säga några ord om
motiven till detta vårt anslagsyrkande.

Vi har ju sedan år 1954 enligt olika
kungörelser lämnat statsbidrag till
främjande av ungdomsverksamhet över
lag. Här gäller det en speciell grupp,
nämligen esterna, vilka i vårt land uppgår
till ett antal av cirka 20 000. Ungdomen
inom denna grupp är som alla
vet mycket skötsam och ambitiös och
har ett påtagligt samhällsintresse.

Esterna har också en egen represen -

tation, som är ett sammanhållande organ
för alla de lokal- respektive fackorganisationer
som de i övrigt medverkar
i. Denna representation har bl. a.
till uppgift att särskilt ägna sig åt att
övervaka kulturella, utbildningsmässiga
och ungdomsvårdande åtgärder. Under
denna representation verkar en särskild
estnisk folkhögskola som anordnar
treveckorskurser på somrarna och
även vinterkurser här i Stockholm. Syftet
med kurserna är att ge deltagarna
en grundlig insyn i den svenska demokratins
arbetssätt och därutöver även
att undervisa om estnisk historia, litteraturhistoria
och kultur över huvud
taget. Vi tycker att det är en mycket
rimlig kombination att undervisa om
svenska förhållanden men samtidigt bibehålla
de kulturella banden med hemlandet
— det besatta och erövrade Estland
— i den mån detta är möjligt. Deltagarna
i dessa kurser är inte bara studerande
utan i mycket stor utsträckning
också arbetande ungdom.

Man försöker klara denna kursverksamhet
utan att kostnaderna skall bli
för höga. Det utgår exempelvis ingen
ersättning till lärarna. Vad man behöver
pengar till i första hand är studiemateriel
samt kostnader för uppehälle
och organisation. De äldre estniska
medborgarna visar stor offervilja när
det gäller att hålla verksamheten i
gång, och vi tycker att det är rimligt,
när staten med all rätt stöder ungdomsorganisationer
i dessa tider av stor oro
på den fronten, att stödet skulle kunna
utsträckas även till esterna. Det är ju
ändå ett ytterst rimligt belopp — 20 000
kronor — som vi här äskar.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är också andra
grupper än esterna som har kommit
till vårt land och blivit ett inslag i vårt
folk, och även bland dem finns det säkert
skötsam och ambitiös ungdom, som

Fredagen den 14 april 1907

Nr 20

herr Åkerlund sade att det fanns speciellt
inom den estniska gruppen. Jag
tror att det är nödvändigt att också
dessa andra grupper får möjlighet att,
som herr Åkerlund uttryckte det, bibehålla
de kulturella banden med sina
hemländer. Samtidigt är det ytterst viktigt
att de får en grundlig inblick i den
svenska demokratins arbetssätt. Man
försöker också på olika vägar medverka
till att sådana grupper skall dels
assimileras i vårt samhälle men dels
också få möjligheter att bibehålla de
kulturella banden med sina hemländer.

Statsutskottets majoritet har inte funnit
något som helst skäl att i detta fall
behandla esterna på annat sätt än folk
från övriga nationer som kommit till
vårt land. Vi anser att de människor
som det här är fråga om, med de bildningsmöjligheter
som finns inom det
fria folkbildningsarbetet och genom den
speciella kursverksamhet som ordnas
vid folkhögskolorna, har möjligheter
att komma i åtnjutande av samhällets
stöd.

Av det skälet, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
58, röstar

Ja;

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 46.

Punkten 59

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Harald Pettersson (I: 147) och den andra
inom andra kammaren av herr Boo
in. fl. (11:182),

dels två likalydande motioner, väckta,
den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson (1:217) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Björkman och fru Kristensson (II: 271),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Westberg m. fl. väckt motion
(II: 127).

I motionerna 1:147 och II: 182 hade
föreslagits, att riksdagen skulle till Utbildning
av ungdomsledare för budget -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Anslag till utbildning av ungdomsledare

året 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

I motionerna 1:217 och 11:271 hade
anhållits, att riksdagen måtte a) hos
Kungl. Maj:t hemställa, att statsbidrag
icke måtte utgå till utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer
samt b) till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 2 200 000 kronor.

I motionen II: 127 hade yrkats, att
riksdagen skulle till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
2 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 147 och II: 182,
1:217 och 11:271 samt 11:127, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Harry Carlsson, Bengtson,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå, Helander,
Tobé och Sjönell, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionen
11:127 ävensom med avslag å
motionerna 1:147 och IT: 182 samt
1:217 och 11:271, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
2 600 000 kronor;

2) av herrar Ottosson, Wallmark,
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:217 och 11:271 samt motionen
II: 127 ävensom med avslag å mo -

tionerna I: 147 och II: 182, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 2 300 000 kronor.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Yårt samhälle förändras
snabbt och många människor har
svårigheter att finna sig till rätta. Inte
minst gäller detta ungdomar som har
anpassningssvårigheter. Dessa svårigheter
tar sig uttryck på olika sätt; därom
kan vi läsa nästan varje dag i tidningarna.

Det är en angelägen uppgift att så
många ungdomar som möjligt får kontakt
med någon ungdomsorganisation
och kommer in i dess arbete. Det måste
också ur samhällets synpunkt vara mycket
angeläget att stödja sådan verksamhet.
Ungdomens egen aktivitet är ju
den i särklass bästa formen av ungdomsarbete,
d. v. s. att ungdomen får
ta ansvar i en egen organisation. Men
för aktivt ungdomsarbete fordras ledare,
och under årens lopp har ett stort
antal sådana växt fram. Det är ledare
som själva har deltagit i ungdomsverksamhet
och som på det sättet har blivit
»självlärda». Dessa ledare har gjort
mycket stora insatser. Kraven på ledare
blir emellertid allt större. Det blir
allt angelägnare att få till stånd någon
form av utbildning på detta område.
Även om det under senare år har skett
en viss utbildning av ungdomsledare
har utbildningen varit av alltför blygsam
omfattning. Att behovet är stort bevisas
klart av att ett 60-tal ungdomsorganisationer
hos skolöverstyrelsen
anmält ett medelsbehov av mellan 11
och 12 miljoner kronor, vilket är ett
ungefär fem gånger så stor belopp som
det vilket för närvarande utgår.

1962 års ungdomsutredning beräknas
snart framlägga sitt betänkande om
bland annat statens stöd till ungdomsledarutbildning,
varför ingen höjning
föreslås av bidraget till ungdomsorganisationernas
egen ungdomsledarutbildning.
Det är att beklaga att så inte har

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

skett, mot bakgrunden av att behovet
är så odiskutabelt. En liten höjning
kunde inte på något sätt anses innebära
att man föregriper en sittande utredning.

Från centern föreligger en motion
om en uppräkning av anslaget med
500 000 kronor. Det är att beklaga att
reservanterna på grund av det statsfinansiella
läget inte kan föreslå en
större höjning än 100 000 kronor. Det
är tråkigt att konstatera att vi inte skall
ha råd att satsa på förebyggande billig
verksamhet bland ungdom, utan att
denna sparsamhet kanske i framtiden
kommer att medföra stora utgifter, då
i stället i form av vårdkostnader.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1 under punkten
60.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som framgår av reservation
nr 2 under punkten 60 ber jag att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Vi torde vara tämligen
överens med fru Elvy Olsson om nyttan
och nödvändigheten av att få till stånd
en ökning av ungdomsledarutbildningen.
Såsom hon påpekat arbetar emellertid
1962 års ungdomsutredning med
dessa frågor. Den beräknas inom en
mycket snar framtid vara beredd att
framlägga sitt betänkande, varför vi
ansett oss böra avvakta detta och därmed
ge Kungl. Maj:t tillfälle att först
ta ställning i frågan.

Beträffande herr Wallmarks yrkande
är det ganska förvånande att högern
bibehåller detta diskriminerande av
våra politiska ungdomsorganisationer
och anser att deras verksamhet inte
skulle vara värd ett stöd. Herr Wallmark
fann inte något skäl att ytterligare
utveckla sina och sitt partis åsikter
på den punkten, och jag tror att vi

Anslag till utbildning av ungdomsledare
också i övrigt kan förbigå deras något
underliga uppfattning med tystnad.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av fru Olsson, Elvy, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Harry Carlsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Wallmark, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av henne framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
00, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harry Carlsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 29.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 61

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 62

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1967/68 anvisa ett anslag av
4 366 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:10) och den andra inom
andra kammaren av fru Ryding in. fl.
(II: 14),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:216) samt den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
och fru Kristensson (II: 270),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist m. fl. (I: 297) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
in. fl. (II: 390),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Yngve Nilsson och Blomquist
(I: 304) samt den andra inom andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
in. fl. (11:388).

I motionerna I: 216 och II: 270 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,

1. att statsbidrag ej skulle utgå till politiska
organisationer samt 2. att till Bi -

drag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 3 716 000
kronor.

I motionerna 1:297 och 11:390 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta bevilja
Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen
(FKS och FKG) ett anslag av sammanlagt
45 000 kronor samt att i anledning
därav till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1967/68 anvisa ett anslag
av 4 411 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna I: 10 och II: 14, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna 1:304 och 11:388
icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att motionerna I: 297 och II: 390, i
vad de avsåge att statsbidrag skulle utgå
till Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen,
icke måtte av riksdagen bifallas; 4.

att motionerna 1:216 och 11:270,
i vad de avsåge att statsbidrag icke
skulle utgå till politiska ungdomsorganisationer,
icke måtte av riksdagen bifallas
;

5. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:297 och 11:390 samt I:
216 och 11:270, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 4 366 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

1), beträffande statsbidrag till Sveriges
fria kristliga studentförening och
Fria kristna gymnasiströrelsen, av herrar
Harry Carlsson, Bengtson, Ottosson,
TVallmark, Åkerlund, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Bohman, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Björk -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

man, Tobé och Sjönell, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 297 och II: 390,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att statsbidrag
skulle utgå till Sveriges fria
kristliga studentförening och Fria kristliga
gymnasiströrelsen;

2) , beträffande statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer, av herrar
Ottosson, Wallmark, Bohman och Björkman,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1: 21G och II: 270, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att statsbidrag icke skulle utgå
till politiska ungdomsorganisationer;

3) beträffande medelsanvisningen

a) av herrar Harry Carlsson, Bengtson,
Ottosson, Wallmark, Åkerlund,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson, Bohman,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Björkman, Tobé och Sjönell,
vilka — under förutsättning av bifall
till reservationen 1 —- ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna I: 297 och II: 390 samt med
avslag å motionerna 1:216 och 11:270,
samtliga motioner såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 4 411 000 kronor;

b) av herrar Ottosson, Wallmark,
Bohman och Björkman, vilka — under
förutsättning av bifall till reservationerna
1 och 2 —• ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 5 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna I: 216 och II: 270

samt I: 297 och II: 390, samtliga motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 3 761 000
kronor.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Med hänvisning till de
motiveringar som framförts och som
nu är väl kända för kammaren ber jag
att få yrka bifall till reservation 2 under
punkt 62 och till följdreservationen
3 b.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Under denna punkt
som gäller anslag till ungdomsförbundens
centrala verksamhet har skett en
uppräkning av anslaget med 100 000
kronor. Dessa medel har enligt förslaget
motiverats av det ökade medelsbehovet
för de organisationer som tidigare
erhållit bidrag. Om denna uppräkning
råder inga delade meningar i
utskottet.

Skolöverstyrelsen redovisar att tolv
organisationer ytterligare ansökt om
bidrag. Av dessa är det fem som fyller
fordringarna, och skolöverstyrelsen har
i dessa fem fall tillstyrkt att bidrag
skall utgå. Bland dessa fem är Sveriges
fria kristliga studentförening och Fria
kristliga gymnasiströrelsen. Det kan
upplysningsvis nämnas att organisationerna
nu bytt namn och beter Frikyrkliga
studentrörelsen och Frikyrkliga
gymnasiströrelsen.

I en fyrpartimotion har föreslagits
att dessa rörelser skall få de begärda
bidragen. Dessa organisationer fyller
mycket väl kravet på medlemsantalet
som innebär att organisationen skall ha
över 3 000 medlemmar i åldern 12—25
år.

Det frivilliga föreningsarbetets viktiga
roll — också i skolorna — när det
gäller fostran till vidsyn, kamratskap
och samhällsansvar har många gånger
understrukits av riksdag och regering.
Jag tycker, herr talman, att det finns

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas
mycket starka skäl att bifalla denna
framställning om stöd till just sådan
verksamhet, och jag ber att få yrka
bifall till reservation 1 samt till följdreservationen
3 vid punkten 62.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är som herr Eriksson
säger så, att fem organisationer
fyller de krav som för närvarande ställs
för att få dessa bidrag. Men 1962 års
ungdomsutredning har haft att syssla
också med dessa frågor, och som jag
tidigare anfört kommer den att när som
helst lägga fram sitt förslag. Vilka krav
man då kommer att ställa för att få bidrag
till detta ändamål vet vi inte. Av
det skälet finns det inte någon anledning
att man nu skulle ge två av dessa
fem organisationer bidrag. Departementschefen
har ansett att man bör
vänta med beviljandet av bidrag till
ytterligare organisationer tills de nya
bidragsgrunderna fastställts. Det anser
statsutskottets majoritet vara en riktig
linje.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! När vi i fjol diskuterade
frågan om anslag till de organisationer
det här gäller, motiverades avslaget
av framställningarna om bidrag
till dem med att de skulle stabilisera
sig när det gäller medlemsantalet.

När vi nu i år på nytt skulle diskutera
frågan om dessa bidrag tyckte jag
att det skulle bli intressant att se vilken
motivering som skulle användas
för avslag, eftersom medlemsantalet i
organisationerna inte bara stabiliserats
utan också ökat.

Herr Söderberg anför nu att vi bör
vänta på den utredning som skall framlägga
sitt förslag på detta område. Jag
vill nog, herr Söderberg, säga att jag
för min del tycker att ett bifall till förslaget
om bidrag inte på något sätt fö -

centrala verksamhet

regriper ställningstagandet till ungdomsutredningens
resultat, utan jag
vidhåller mitt yrkande.

Jag ber, herr talman, att få komplettera
mitt tidigare ställda yrkande med
att nämna att det beträffande följdreservationen
gäller den med 3 a betecknade
reservationen under punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1 och
2, därefter särskilt i fråga om ettvart av
mom. 3—5.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de avseende mom. 3
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Harry Carlsson m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han uprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig''
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
62 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harry Carlsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Fredagen den 14 april 1907

Nr 20

Om anslag till en

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—65;

Nej — 43.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
mom. 4 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 5 gjorda hemställan.

Punkterna 63 och 64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Om anslag till en lärobok i åtbördsspråket
för döva, m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av
1 540 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Dahlén (1:211) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Ohlin och Hedlund (11:276),
i vilka motioner, såvitt nu vore i fråga,

lärobok i åtbördsspråket för döva, m. m.
anhållits, att riksdagen måtte 1) anslå
35 000 kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag
för framställning av en lärobok i
åtbördsspråket för döva, 2) anslå
52 000 kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag
för utbildning av tolkar för döva,

3) anslå 50 000 kronor utöver Kungl.
Maj :ts förslag för handikapporganisationernas
tidskrifter, i första hand för
att täcka tidskriften SDR-kontakts anslagsbehov,
samt 4) i anledning av förslagen
under 1—3 till Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1967/68 anvisa ett anslag
av 1 677 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Kaijser (I: 516) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetlerström
m. fl. (11:664), i vilka motioner,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, att
riksdagen skulle till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för
budgetåret 1967/68 anvisa ett anslag av
1 680 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Rimmerfors m. fl. väckt motion
(II: 499).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder
hemställt,

1. att motionen II: 499 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:211 och 11:276,
nämnda motioner såvitt nu vore i
fråga, samt 1:516 och 11:664, till Bidrag
till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 1 540 000 kronor.

Vid punkten hade reservationer avgivits 1)

av herrar Harry Carlsson, Bengtson,
Ottosson, Wallmark, Åkerlund,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson, Bohman,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nelander, Björkman, Tobé och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Om anslag till en lärobok i åtbördsspråket för döva, m. m.

reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 516 och
II: 664 ävensom med bifall till motionerna
I: 211 och II: 276 sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 1 677 000 kronor;

2) av fru Wallentheim, som dock ej
antytt sin mening.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Den 1 april 1963 fanns
vid statens skolor för döva och hörselskadade
cirka 200 elever och vid förskolorna
ungefär lika många. Vid barnanstaltsutredningens
besök vid anstalterna
för skolpliktiga och vid en hel
del förskolor konstaterade utredningen
att vårdpersonalen, som här liksom vid
andra anstalter närmast har att sköta
barnen, i allmänhet saknade kunskaper
i åtbördsspråket och därigenom inte
kunde komma i någon språklig kontakt
med de intagna barnen. Detta är högst
otillfredsställande. Barnanstaltsutredningen
föreslog i sitt betänkande att
skolöverstyrelsen skulle erhålla medel
för anordnande av kurser i åtbördsspråket
för all personal vid barnanstalter
för döva och hörselskadade.

När barn intas på dessa anstalter är
deras naturliga meddelelsesätt med varandra
gester och åtbörder. Att de så
snabbt som möjligt får lära sig de rätta
uttryckssätten med sina händer måste
vara ett önskemål, liksom att all personal
har kunskaper i detta språk för
att kunna förstå barnen och på det sättet
kunna tala med dem. Blind- och
dövskoleutredningen framhöll i sitt förslag
till läroplan för döva och hörselskadade
år 1964, att de flesta döva efter
skolåldern och som vuxna behöver vara
tvåspråkiga för att kunna kommunicera
med andra hörselskadade. Jag delar
helt den uppfattningen.

Vid punkt 65 har jag fogat en blank
reservation. Vid närmare övervägande

har jag funnit att jag bör motivera denna,
och jag vill även ställa ett säryrkande
på denna punkt.

Jag är i princip helt enig med utskottsmajoriteten
om att man genom
sakbeslut inte bör föregripa sittande
utredningar. Denna princip anser jag
mig emellertid inte kunna hävda när
särskilda skäl föreligger, och jag anser
sådana särskilda skäl föreligga i detta
ärende i ett motionsyrkande som finns
inbyggt i reservation 1 som inkluderar
i sitt slutbelopp ytterligare tre motionsönskemål.

Det är enligt min mening ett trängande
önskemål att barnanstaltspersonal
för att kunna komma i språklig kontakt
med de intagna barnen kan åtbördsspråket
och att bristerna i detta hänseende
bör undanröjas utan onödig tidsutdräkt.

Åtbördsspråket är den enda kommunikationsvägen
mellan många döva. Tidigare
fanns en lärobok i detta ämne,
utgiven av Diakonistyrelsen, men den
har utgått. För närvarande finns det
ingen lärobok i detta språk. Det har
också tillkommit en hel del nya ord,
nya begrepp i vår tid för vilka även
åtbördskunniga döva står helt främmande.
Detta accentuerar ytterligare
behovet av denna lärobok. Genom nordiskt
samarbete finns det nu material
för en ny lärobok, även bildmässigt,
och det ligger färdigt för tryckning. I
Danmark trycks nu denna bok. Här i
Sverige har man enligt vad jag har inhämtat
inga medel att låta färdigställa
boken i fråga. Jag tycker för min del
att detta är en trängande angelägenhet
att erforderliga medel ställes till förfogande.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag få hemställa att riksdagen må
med bifall till motionerna 1:211 och
II: 276 såvitt nu är i fråga anvisa 35 000
kronor för framställning av en lärobok
i åtbördsspråket för döva. Detta innebär
att anslaget i fråga skulle utgå med
1 575 000 kronor. Yrkandet innefattar
bifall till en del av reservationen vid

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Om anslag till en lärobok i åtbördsspråket för döva, in. m.

denna punkt av herr Harry Carlsson
in. fl.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! En handikappgrupp
med mycket stora kontaktsvårigheter
är de döva. Tolkningsrätt finns för döva
som skall höras inför domstol eller inför
någon annan myndighet, men denna
rätt borde också utsträckas att gälla
vid t. ex. sjukhusvistelse och vid besök
hos sociala myndigheter. Det föreligger
då också behov av utbildning av tolkar.
Skolöverstyrelsen har också äskat
mera medel just för sådan utbildning,
vilket även förordas i reservationen.

För kontakten mellan de handikappade
är det också utomordentligt viktigt
att de har tidskrifter, dels för information,
dels för debatt. Tidskriften
SDR-kontakt bär betytt mycket härvidlag,
och det är i hög grad beklagligt att
de ekonomiska svårigheterna blivit så
stora att dess fortsatta utgivning nu är
ifrågasatt.

Det har motionsledes föreslagits att
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit 50 000
kronor måtte utgå till de handikappades
tidskrifter. Till detta förslag har
reservanterna anslutit sig.

Beträffande framställningen av en
lärobok i åtbördsspråket för döva har
ju fru Wallentheim så vältaligt pläderat
för detta, att jag avstår från att anföra
något på denna punkt. Jag instämmer
helt i vad hon har sagt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 vid denna punkt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har inte suttit på
detta ärende i utskottet, men jag kommer
att rösta med reservationen 1,
och jag vil! passa på att understryka
för dem, som inte känner sig vilja bifalla
den reservationen, vikten av att
allvarligt tänka på att följa fru Wallentheims
förslag på denna punkt.

Jag vill understryka betydelsen av
att vårdpersonalen på barnanstalterna
kan få utbildning i åtbördsspråket.

Som fru Wallentheim påpekade fann
vi, när vi arbetade i barnanstaltsutredningen,
att detta var ett försummat område.
Yi hade intrycket att man när
det gällde undervisningen för döva
hade bortsett från den betydelse, som
åtbördsspråket verkligen har, framför
allt för dem som på grund av den totala
förlusten av hörselrester har stora
svårigheter att lära sig avläsningsspråk
och sådant.

Jag ber alltså att få ytterligare understryka
de synpunkter fru Wallentheim
framfört.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Kaijser vill för utskottsmajoriteten
understryka betydelsen
av att vidta åtgärder speciellt när
det gäller åtbördsspråket. Jag tror inte
herr Kaijser behöver göra det, ty utskottet
säger mycket klart att man är
ense med motionärerna inte bara när
det gäller åtbördsspråket utan även i
andra avseenden däri, att de statliga
insatserna för de handikappade är av
yttersta vikt och att det är nödvändigt
att vidta åtgärder. Med hänsyn till den
handikapputredning som pågår och
som väntas snart komma med förslag
anser vi det dock ytterst viktigt att avvakta
ett klarläggande av på vilka
punkter och på vilket sätt samhället bör
sätta in sitt stöd för att det skall ge
bästa möjliga resultat för de handikappade.

När det gäller åtbördsspråket, som
nu fru Wallentheim så varmt och vältaligt
talade för, gäller det här utbildning
av personal till anstalterna. Man
kan fråga sig om det är skäl att utbilda
personalen på våra anstalter, för att
de på ett tillfredsställande sätt skall
kunna sköta sina uppgifter, genom ett
anslag på denna punkt om bidrag till
de handikappades kulturella verksamhet.
Det bör ske på något annat sätt.
Jag är övertygad om att departementschefen
är beredd att ordna en sådan
sak, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets framställning.

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Om anslag till en lärobok i åtbördsspraket för döva, m. m.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder 3rrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

I fråga om inom. 2, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av fru Wallentheim, att riksdagen
skulle med bifall till motionerna
I: 211 och II: 276, såvitt nu vore i fråga,
anvisa 35 000 kronor för framställning
av en lärobok i åtbördsspråket för
döva; detta yrkande innefattade bifall
till de! av reservationen 1; samt

3:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Harry
Carlsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen anförde,
att propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande det av fru
Wallentheim framställda yrkandet samt
därefter särskilt angående momentet i
övrigt.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å det av fru Wallentheim
framställda särskilda yrkandet;
och förklarade herr förste vice
talmannen sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som avslår det av fru Wallentheim
vid statsutskottets utlåtande nr 52
punkten 65 mom. 2 framställda särskilda
yrkandet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles yrkandet, vilket
innebär bifall till reservationen 1 i denna
del.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan i mom. 2 i vad
detta moment ej förut avgjorts samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Harry Carlsson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
65 mom. 2 i vad detta moment ej förut
avgjorts, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harry Carls -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader

son m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 66—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Lades till handlingarna.

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner angående rätten till avdrag
vid beskattningen för forskningskostnader.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:322, av herr Holmberg
m. fl., och 11:399, av herr Bohman
in. fl., hade anhållits, att riksdagen under
erinran om innehållet i motionen
1:270 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte till
företagsskatteutredningen överlämna
motionerna för beaktande vid fullgörande
av dess uppdrag, i synnerhet i
vad avsåge dels frågan om en lindring
i beskattningen av företagens forskningskostnader
ävensom deras avsättningar
till forskningsfonder, dels
frågan om avskrivningstidens längd

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 20

därest den tekniska forskningen ledde
till mycket varierande och ibland extremt
kort ekonomisk livslängd för industribyggnader.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna I: 322, av herr
Holmberg m. fl., och 11:399, av herr
Bohman m. fl., i vad de avsåge frågan
om forskningskostnaders behandling i
skattehänseende, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att motionerna
överlämnas till företagsskatteutredningen
för beaktande.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Ranmark samt herrar Tage Johansson,
Stadling, Brandt, Engkvist,
Asp, Andersson i Essvik och Carlsson
i Västerås, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att de likalydande
motionerna 1:322, av herr
Holmberg m. fl., och 11:399, av herr
Bohman m. fl., angående rätten till avdrag
vid beskattningen för forskningskostnader,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag har en känsla av
att kammaren skulle mycket uppskatta
om vi kunde koncentrera debatten i
bevillningsutskottets ärenden. Jag skall
försöka bidraga härtill.

Detta ärende är ett s. k. lottärende.
Vi har råkat bli i minoritet, men det
är rätt intressant att konstatera att majoriteten
och reservanterna är ense i
sak, nämligen om betydelsen av att
forsknings- och utvecklingsarbete underlättas
på alla möjliga sätt. Det som
skiljer är att majoriteten vill att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
sända över detta betänkande till den
sittande företagsskatteutredningen.

Vi har tidigare i åtskilliga betänkanden
framhållit att företagsskatteutred -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader

ningen är tillsatt. Den har vidsträckta
befogenheter. Den har skyldighet att se
över hela skattesystemet när det gäller
företagen, och vi tror att den kommer
att göra det. Denna debatt hör alltså
samman med de uppgifter som företagsskatteutredningen
har fått sig förelagda.
Reservanterna anser det därför
mycket angeläget att inte skicka en
skrivelse till Kungl. Maj:t, eftersom vi
vet att denna utredning har ärendet
under behandling. Vi litar alltså på att
denna utredning kommer att se över
reglerna och anser därför att motionerna
inte skall bifallas.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Som herr John Ericsson
nyss sade, finns det inga delade
meningar i huvudfrågan, men vad beträffar
frågans vidare behandling skiljer
sig utskottsmajoritetens uppfattning
från reservanternas. Man kan säga att
det är i fråga om tidpunkten för ett
förslag därom som åsikterna går isär.

I nu gällande skatteförfattningar
finns det inte något uttryckligt stadgande
om rätt till avdrag för forskningskostnader.
Den här frågan har
behandlats av riksdagen vid ett flertal
tillfällen, och senast 1959 begärde riksdagen
hos Kungl. Maj:t en utredning
om rätt till avdrag för bidrag till forskningsverksamhet.
Någon särskild utredning
härom har dock inte kommit
till stånd. Som herr John Ericsson också
anförde ingår det i företagsskatteutredningens
direktiv att behandla
även dessa frågor. Emellertid har nu
rätt lång tid förflutit, och något resultat
av utredningens arbete har vi inte
sett till. Vi finner det därför i utskottets
majoritet befogat att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställer att ifrågavarande
motioner, 1:322 av herr Holmberg
m. fl. och II: 399 av herr Bohman
m. fl., överlämnas till företagsskatteutredningen
för beaktande.

Vi har i detta motionspar belyst frågan
om den tekniska forskningen ur
olika aspekter och bl. a. pekat på den
för vårt land mindre gynnsamma tendensen
i fråga om storleken av nedlagda
kostnader för den forskning som
bedrives inom industriföretagen. Mellan
åren 1963 och 1964 har det beloppet
stigit från 702 till 730 miljoner kronor,
innebärande en ökning med ungefär
4 procent. Denna ökningstakt
motsvarar nätt och jämnt kostnadshöjningarna.
En jämförelse med övriga industriländer
visar att man där mycket
snabbt ökar sina insatser för forskning.
Det är tydligt att man ute i industriländerna
ägnar dessa frågor ett synnerligen
stort intresse.

Vi har ansett det angeläget att detta
problem bringas till en så snar lösning
som möjligt. Det är kanske nödvändigt
att ta en partiell reform då företagsskatteutredningens
uppdrag är mycket
omfattande och det kan dröja ganska
länge innan hela dess förslag är klart.
Vi är rädda för att en lösning av denna
angelägna skattefråga kan bli fördröjd
om vi skall vänta på utredningens slutliga
förslag.

Nu hänvisar reservanterna till sitt
tidigare ställningstagande och anser att
det inte föreligger någon anledning att
biträda skrivelseyrkandet. Som jag nyss
sade har det dock förflutit åtskilliga år
sedan 1959 utan att man kunnat märka
något resultat. Därför tycker vi inom
utskottsmajoriteten att det har fog för
sig att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att motionerna överlämnas till
den sittande utredningen. Vi anser att
ärendet är av brådskande art.

Med denna korta motivering, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid be -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier

tänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande
nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 66.

Ang. beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av aktier

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
realisationsvinst vid försäljning av aktier.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 153, av herr Gösta Jacobsson
m. fl., samt 11:236, av herrar
Nordgren och Lothigius, hade anhållits,

A) att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en skyndsam
översyn av realisationsvinstbeskattningen
vid aktieförsäljning i enlighet
med vad i motionerna anförts;

B) att i samband därmed jämväl frågan
om ändrade regler för värdering
av icke börsnoterade aktier måtte utredas;
samt

G) att riksdagen måtte såsom nytt
femte stycke i 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
antaga det i motionerna
angivna förslaget.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 153,
av herr Gösta Jacobssson m. fl., samt
II: 236, av herrar Nordgren och Lothigius,
angående beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av aktier,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson, Stefanson, Gösta Jacobsson,
Erik Filip Petersson, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna I: 153, av herr Gösta
Jacobsson m. fl., samt II: 236, av
herrar Nordgren och Lothigius, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en skyndsam översyn av realisationsvinstbeskattningen
vid aktieförsäljning.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Den reservation som
är knuten till detta betänkande grundar
sig på ett motionspar vars huvudmotionär
är herr Gösta Jacobsson i
denna kammare. I huvudsak innebär
reservationen att vi begär en översyn
av realisationsvinstbeskattningen vid
aktieförsäljning. Det kan måhända tyckas
att detta är i tidigaste laget, men

100

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier

erfarenheten har redan visat att det
är önskvärt att få en översyn till stånd.

Den kursnedgång på börsnoterade
aktier som ägt rum sedan lagstiftningen
infördes år 1966 har också ställt de
tekniska bristerna och oformligheten i
lagstiftningen i en allt klarare dager.
Bestämmelserna har i praktiken visat
sig vara svåra att tillämpa.

En väsentlig anmärkning är att lagstiftningen
inte utformats som en vinstbeskattning
utan i stället som en omsättningsbeskattning
infogad i det progressiva
inkomstskattesystemet. Vidare
tar denna beskattning inte hänsyn till
penningvärdeförsämringen, vilket medför
att rent fiktiva vinster kommer att
beskattas.

Det är ganska tydligt att aktieägarna
efter beskattningens genomförande bär
svårt att bedöma den rätta tidpunkten
för en eventuell försäljning, och detta
kan i sin tur leda till att många för
aktiesparande intresserade hellre avstår
från denna form av sparande enär
de riskerar svårigheter med de svårbemästrade
beskattningsreglerna vid
en försäljning. En följd av en sådan
uppfattning blir att en breddning av
aktiesparandet som är så viktig med
hänsyn till näringslivets kapitalförsörjning
försvåras.

En skyndsam översyn av lagstiftningen
bör därför enligt vår uppfattning
ske, och därvid bör också fåmansbolagens
och familjebolagens speciella
problem utredas. Det bör även
undersökas huruvida reglerna för värdering
av icke börsnoterade aktier är
riktigt utformade.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Stefanson (fp).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Enligt de regler som
gäller för vårt parlamentariska liv skall
man respektera ett beslut som har fattats
av en majoritet, men man kan för -

behålla sig rätten att ändra på detta beslut.
Vad vi nu har att behandla är ett
yrkande om ändring av den lagstiftning
angående beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av aktier som vi
antog förra året. Vi har alltså inte haft
några som helst erfarenheter av hur
den har verkat.

I den proposition som riksdagen behandlade
och i stort sett godkände
framhölls att man ville samla erfarenheter
före en översyn av denna lagstiftning.
Man erkände alltså att det
kunde finnas skäl för att yrka på en
översyn. Det underströks av bevillningsutskottet
i dess betänkande i detta
ärende att lagen inte är tekniskt fulländad
som den är, men vi ville ändå
ha den utformad på detta sätt.

Reservanterna framhåller nu att denna
lagstiftning lett till kursnedgång på
börsen. Det är kanske inte oriktigt att
påstå att detta beror på den införda lagstiftningen,
men man kan i detta sammanhang
också fråga vad lagstiftningen
egentligen syftade till. Avsikten med
dess införande var nämligen just att få
ett slut på den otrevliga haussen på aktiekurserna.
Man kan alltså inte påstå
att lagens införande varit ett misslyckande
i detta avseende — alldeles tvärtom.
I tekniskt avseende erkänner jag
dock att den kan behöva ses över. Vad
vi nu vill ha är bara erfarenheter av
hur den kan ha verkat.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

101

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om avveckling av vissa punktskatter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner angående avveckling av
vissa punktskatter.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 152,
av herr Gösta Jacobsson, och II: 404, av
fru Gärde Widemar in. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala, att Kungl. Maj:t i
samband med beredning av förslag om
mervärdeskatt borde överväga borttagandet
av den särskilda varuskatten på
tekniska preparat; samt

2) de likalydande motionerna I: 583,
av herr Stefanson in. fl., och II: 727,
av herr Nordgren in. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle giva till känna sin uppfattning,
att försäljningsskatten på guldsmedsvaror
borde avvecklas så snart ske kunde.

Om avveckling av vissa punktskatter

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 152,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., och
II: 404, av fru Gärde Widemar m. fl.,
angående den särskilda varuskatten på
tekniska preparat; samt

2) de likalydande motionerna I: 583,
av herr Stefanson m. fl., och II: 727, av
herr Nordgren m. fl., om avveckling av
försäljningsskatten på guldsmedsvaror,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid betänkandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Yngve Nilsson,
Stefanson, Gösta Jacobsson, Tistad,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herr Eriksson i Bäckmora.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har i år liksom tidigare
år motionerat om ett snarast
möjligt slopande av den särskilda varuskatten
på guldsmedsvaror. Jag vill nu
mycket kortfattat uttrycka min tillfredsställelse
över bevillningsutskottets
utlåtande på denna punkt.

Utskottet skriver: »För den reguljära
guldsmedsbranschen har olägenheterna
av den obeskattade resandeinförseln av
ädelmetallvaror, av guldsmuggling och
vissa former av illojal skatteundandräkt
blivit ytterst besvärande.» Utskottet är
berett att biträda motionärernas uppfattning
att en avveckling av försäljningsskatten
bör komma till stånd så
snart det ekonomiska läget medger detta.
Sedan meddelar utskottet, att frågan
är föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
och utskottet anser det
med hänsyn härtill inte vara påkallat
med särskild riksdagsskrivelse i ämnet.
I den frågan nöjer jag mig alltså
med att uttala min tillfredsställelse med
utskottets skrivning och en förhoppning
om att Kungl. Maj:ts uppmärksammande
av frågan nu skall leda till
att guldskatten snart avskaffas.

102

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Om ökad allmän information angaende riksdagsarbetet

Vidare har jag och andra representanter
för oppositionspartierna i ett
särskilt yttrande till utskottsutlåtandet
framhållit att andra punktskatter, som
inte har särskilt motiv, bör avskaffas i
samband med omläggning av skattesystemet
till mervärdeskatt. Vi förutsätter
därför att Kungl. Maj:t i samband
med beredningen av förslaget om mervärdeskatt
kommer att bl. a. överväga
borttagandet av den särskilda varuskatten
på tekniska preparat.

Jag har inget yrkande, herr talman!
Jag ansluter mig till utskottets ställningstagande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill endast helt kort
erinra om att den grupp jag tillhör i
kammaren har röstat för att vi skall
undvika beskattning av nödvändighetsvaror
och i stället inrikta beskattningen
på umbärliga varor och lyx.

Då det här på en väsentligt punkt är
fråga om varor, som för flertalet människor
i detta land framstår som lyx,
vill jag bringa i erinran vår uppfattning
om att en skattereform av det här
slaget knappast skulle befordra en rimlig
och riktig utveckling.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! I sin allmänna belåtenhet
över bevillningsutskottets skrivning
glömde herr Stefanson bara en enda
sak. Det var att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag tar mig nu friheten att göra detta,
herr talman!

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning
av väckt motion om åtgärder
mot missbruk av teknisk sprit, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

19, i anledning av motioner angående
placeringen av lån med statlig
kreditgaranti; och

nr 21, i anledning av motioner angående
riksdagstrycket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökad allmän information angående
riksdagsarbetet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner
om utredning rörande befattningar
som riksdagens pressombudsman och
som tryckeriteknisk expert vid riksdagens
förvaltningskontor.

Bankoutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 40
i första kammaren av herr Arne Pettersson
m. fl. och nr 58 i andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta
uppdraga åt riksdagens förvaltningskontor
att skyndsamt pröva frågan
om tillsättande av en riksdagens
pressombudsman i enlighet med vad i
motionerna anförts,

dels ock motionen nr 89 i andra
kammaren av herr Wiklund i Stockholm.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna I: 40 och II: 58 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

att motionen II: 89 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Börjesson i
Glömminge och Bengtsson i Landskrona,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reser -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

103

Om ökad allmän information angående riksdagsarbetet

vationen visade, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 40 och II: 58
måtte besluta uppdraga åt styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor att med
beaktande av behovet av ökad allmän
information om riksdagens verksamhet
utreda och framlägga förslag om
hur sådan ökad information borde organiseras.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! När vi motionärer begärt
inrättande av en tjänst som en
riksdagens pressombudsman har bakgrunden
varit det behov vi har känt av
en utökad information. Jag skall inte
fresta till debatt på en punkt där vi
kanske kunde förirra oss både mycket
och länge, nämligen den som gäller den
politiska bevakningen — bevakningen
av riksdagens politiska arbete. I stort
sett får man säga att den fungerar bra,
och jag skall som sagt inte ta upp det
avsnittet till debatt.

Det viktigaste för mig, när jag har
deltagit i denna motion, har varit behovet
av en information om riksdagens
eget arbete, dess verksamhet och dess
led i beslutsprocessen. Jag tror att det
material vi har fått förevisat för oss
i dag, den lilla folder som talar om
TV:frågans behandling, är ett bra exempel
på hur man på ett riktigt, snyggt
och överskådligt och säkert även attraherande
sätt kan bedriva upplysningsverksamhet,
kombinerad med PR för
riksdagen.

Det är närmast den PR-funktionen
som jag skulle vilja skjuta fram. Det
skall väl sägas också, att utskottet i sin
skrivning är mycket välvillig när det
gäller den sidan av saken, och jag förvånar
mig något över att man inte tagit
steget fullt ut och låtit förvaltningskontoret
ta på sig besväret att utreda denna
fråga. Utskottet skriver nämligen i
sitt utlåtande, att det är en god ansats
som har gjorts när man avdelat vissa
människor — skall vi säga med vänster
hand — att sköta dessa uppgifter. Det

finns en arbetsgrupp som man berömmer
litet grand, och man tar det som
en ansats. Om man hade tagit det hela
som ett litet trestegshopp, låt säga så,
att vi hade godkänt reservationen här
i dag, att förvaltningskontoret hade utrett
saken och att vi inom en inte alltför
avlägsen tid hade fått fram frågan
till materialavgörande, så tycker jag att
det hade stämt bättre med den skrivning
som utskottet har, när det nu avvisar
tanken.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den reservation som är bifogad
detta utskottsutlåtande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Med hänvisning till det
mycket utförliga material som utskottet
redovisar behöver man inte här bli särskilt
mångordig. Vi har låtit både Publicistklubben
och TT yttra sig i denna
fråga. All erfarenhet visar också, att
någon utförligare — eller ur vår synpunkt
kanske frikostigare —■ behandling
av riksdagens arbete ingalunda garanteras
om man tillsätter en riksdagens
pressombudsman. De av oss som på det
praktiska planet varit sysselsatta med
sådan verksamhet vet att man har en
benägenhet att gå tämligen direkt på
de berörda personerna utan att gå över
en pressombudsman för att få det material
som man vill benytta sig av. Dessa
erfarenheter stämmer utomordentligt
väl med vad som sägs av TT och
Publicistklubben i deras remissvar.

Men vi har också varit en aning syrliga,
och jag tycker att herr Arne Pettersson
rent av markerade det. Utskottet
har nämligen anfört: »Samtidigt finner
utskottet det dock uppenbart att
missnöjet med omfattningen och inriktningen
av den nuvarande informationen
om riksdagsarbetet icke saknar
grund.»

Vi menar alltså att förhållandena inte
är helt tillfredsställande, men vi tror
absolut inte att man löser detta problem
genom att inrätta en ny tjänst,

104

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Om ökad allmän information angående riksdagsarbetet

som skall innehas av en person som
skall vara något slags kontaktman i
detta hus, vilket är så utomordentligt
väl bevakat rent allmänt —• när det händer
någonting — av press och TV. Jag
tror därför inte att det skulle vara mycket
mer att hämta i detta fall.

Däremot är det en annan fråga hur
dessa saker presenteras, men det är
någonting som pressombudsmannen
över huvud taget inte har möjlighet att
blanda sig i. Vi har emellertid satt värde
på de initiativ som har tagits av talmanskonferensen
genom den uppföljning
som sker på detta område. Det har
tydligt och klart framhållits i utskottsutlåtandet,
att vi betraktar detta som
en försöksverksamhet tills vidare.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande
vardera punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av motion om ökade insatser för riksdagens
utåtriktade verksamhet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner; nr

139, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till information om Sverige i
utlandet jämte i ämnet väckta motioner; nr

140, i anledning av väckta motioner
om flyttning av Villingsbergs skjutfält
i Kilsbergen; och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 143, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående reformerad
lärarutbildning samt anslag för budgetåret
1967/68 till lärarhögskolor och
folkskoleseminarier m. m. jämte i dessa
ämnen väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr Öl bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

90, med förslag till förköpslag
in. in.; och

nr 126, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen in. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

105

1967/68 till internationellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner; nr

54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående musikdramatisk
utbildning m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
25, i anledning av väckta motioner angående
en speciell u-hjälpsavgift, in. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av motioner om ett
statligt obligationslån för bistånd till
u-länderna m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner i ämnet;

nr 27, i anledning av motioner om
begränsning av valutatilldelningen för
utrikes resor;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner i
ämnet; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypotelisbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om boxnings straffbarhet, dels om
förbud mot professionell boxning;

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående tillsättandet av ledamöter
i styrelse för offentlig rättshjälpsanstalt; nr

26, i anledning av väckta motioner

angående återtagning och lagsökning på
grundval av samma avbetalningskontrakt; nr

27, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen; nr

28, i anledning av väckta motioner
om förhörsvittne vid polisförhör;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om underlättande för make att antaga
hustruns namn som ogift; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner
angående förvärv av äldre syskons
släktnamn;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
angående arbetet på sön- och helgdagar
i bageri- och konditorirörelse;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av arbetarskyddslagens
tillämpningsföreskrifter;

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående ersättning från allmän försäkringskassa
för vård utomlands;

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående rätten till semester;

nr 35, i anledning av väckta motioner
om en ändring av vissa helgdagars placering;
samt

nr 36, i anledning av väckta motioner
om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till
skoglig forskning;

nr 13, i anledning av väckt motion
om samordning och utveckling av
skogsnäringens forskningsarbete; samt
nr 14, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen;
ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

17, i anledning av motioner angående
ungdomens situation i dagens
samhälle;

nr 18, i anledning av motion om åtgärder
mot asocialt beteende, m. m.;
samt

106 Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Interpellation om vissa åtgärder för undvikande av fel i rostlängd

nr 19, i anledning av motion om utredning
angående orsaken till den ökade
ungdomskriminaliteten.

Interpellation om vissa åtgärder för
undvikande av fel i röstlängd

Herr LARSSON, LARS, (s) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Villkoret för att utöva
rösträtt vid riksdagsmannaval och kommunala
val är att förutom att ha uppnått
viss ålder även vara upptagen som
röstberättigad i den för valet aktuella
röstlängden.

Röstlängd upprättas varje år, även de
år då allmänna val normalt ej förekommer.
Röstlängden tillkommer i samverkan
mellan länsstyrelsen, lokal skattemyndighet
och valnämnd.

Valnämndens arbete är numera organiserat
så att endast en valnämnd är
inrättad i varje kommun. Tidigare tillsattes
en valnämnd för varje valdistrikt
inom kommunen. För själva valförrättningen
i de olika valdistrikten svarar
av valnämnden utsedda deputerade.

Det är av största vikt att röstlängden
innehåller riktiga uppgifter och att någon
som är röstberättigad ej saknas i
röstlängden eller att någon antecknats
för rösträttshinder utan att ha det. Hinder
för rösträtt föreligger i huvudfallet
för den som ej är svensk medborgare
och för den som är omyndigförklarad.
För att undvika felaktigheter har
tillskapats regler för att genom olika
åtgärder åstadkomma att den slutliga,
justerade, röstlängden ej innehåller felaktiga
uppgifter eller saknar uppgift
om röstberättigad medborgare.

Att kontrollera att samtliga röstberättigade
uppföres i längden tillkommer
i första hand lokal skattemyndighet,
vilken sedan länsstyrelsen under
mars—april månader framställt stomme
till röstlängderna under maj—juni
månader upprättar desamma. Som
grundmaterial för detta arbete användes
mantalslängderna. Den enskilde

medborgaren har sedermera möjlighet
att under tiden 6—12 juli i röstlängden
granska att han är där upptagen och
om rösträtt föreligger eller ej. Detta
granskningsförfarande sker dock erfarenhetsmässigt
endast i ringa omfattning
under de år då val förekommer
och knappast alls under övriga år.

Valnämndens ordförande tillkommer
skyldigheten att på särskilt formulär
underrätta dem som är upptagna i röstlängden
och, trots att de uppnått röstberättigad
ålder, antecknats sakna rösträtt.
Även denna åtgärd är i sig ett
värdefullt inslag i strävan att trygga
rätten för den enskilde medborgaren
att kunna utöva den honom tillkommande
rösträtten, då fel kan ske vid
noteringar om rösträttshinder i längden,
uppgifter som införes manuellt.

Emellertid bör enligt min uppfattning
detta arbete bedömas även mot
bakgrunden av valnämndernas nya organisation.
Tidigare hade varje ordförande
ett förhållandevis litet antal underrättelser
att ordningsställa och sända
ut. Numera omfattar varje valnämnd
hela kommunen och antalet underrättelser
som skall ordningsställas blir
därigenom väsentligen större för varje
ordförande i valnämnd. De år då allmänna
val hålles underlättas emellertid
hans arbete genom att röstkort samtidigt
framställts hos länsstyrelsen. Dessa
röstkort innehåller förutom namn
och titel bl. a. även uppgift om bostads-
och postadress på de i röstlängden
upptagna personerna. Därigenom
kan underrättelse om rösträttshinder
ganska lätt expedieras, genom att man
jämför uppgifterna i röstlängd och på
röstkort. Mellanvalsåren, t. ex. 1967,
kommer ordförandena i valnämnderna
dock att endast ha tillgång till röstlängderna
och därigenom sakna uppgift
om adress till de personer som skall
underrättas om att rösträttshinder föreligger.
Detta arbete skall ske under juli
månads första del och underlättas inte
därav att semester då förekommer också
bland den personal på pastorsexpe -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

107

Interpellation om kompensation för reducering i tilläggspension i anledning av

företagsnedläggelse och driftsinskränkning

ditioner och liknande där man har tillgång
till kompletta adressuppgifter.

Det synes mig som en ganska orimlig
uppgift att ålägga valnämndens ordförande
att varje år sända ut dessa uppgifter
utan att ens varje år ha tillgång
till fullständiga adressuppgifter på de
personer som skall underrättas. Förhållandet
uppmärksammades också på
sin tid av »Röstlängdsutredningen».

Denna föreslog att underrättelse om
rösträttshinder i fortsättningen skall
utsändas genom lokal skattemyndighets
försorg. Sedan man 1968 genomfört databehandling
vid upprättandet av mantals-
och röstlängderna kommer detta
arbete att bli ganska rutinbetonat, anfördes
det.

Enligt min uppfattning är det angeläget
att redan i år underlätta valnämndernas
ordförandes uppgifter med dessa
underrättelser, inte minst då med
hänsyn till att allmänt val sannolikt
ej kommer att företagas under den tid
då 1967 års röstlängd gäller. Flera möjligheter
att underlätta detta arbete
finns. Uteslutet torde dock vara — av
flera skäl -— att temporärt upphäva
skyldigheten att utsända »underrättelse»,
däremot kan man tänka sig att lokal
skattemyndighet redan i samband
med upprättandet av 1967 års röstlängd
fick i uppgift att fullgöra valnämndsordförandens
skyldighet att utsända
»underrättelse» eller att man till valnämndens
ordförande överlämnade förteckning
upptagande såväl namn som
adress å dem som uppförts i röstlängden
och antecknats ha rösträttshinder
samt skälet därtill.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få fram
ställa följande fråga:

Är justitieministern villig medverka
till att underlätta för valnämndernas
ordförande att 1967 utsända underrättelse
om rösträttshinder, genom att utfärda
anvisningar till lokal skattemyn -

dighet att denna skall fullgöra uppdraget,
alternativt tillhandahålla fullständiga
uppgifter om namn och adress på
de personer som i röstlängderna antecknats
ha rösträttshinder, eller på annat
sätt lösa denna fråga.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation om kompensation för reducering
i tilläggspension i anledning

av företagsnedläggelse och driftsinskränkning Ordet

lämnades härefter till herr
WERNER (k), som yttrade:

Herr talman! På sistone har frågan
diskuterats om följderna på längre sikt
för löntagare, som genom företagsnedläggelser
eller permitteringar drabbas
av arbetslöshet. Utöver de omedelbara
svårigheterna förlorar de pensionspoäng
och får på ålderns dagar en lägre
tilläggspension. Särskilt gäller det härvidlag
de äldre åldersgrupperna. Dessa
har svårare att flytta till annan ort. Omskolningsmöjligheterna
är i regel mindre.
Nya arbetstillfällen är dessutom
svårtåtkomligare för äldre.

När det gäller på vad sätt dessa problem
skall lösas inom ramen för ATPsystemet
har försäkringsmatematiska
överväganden åberopats som ett hinder.
Men mot detta kan genmälas att ATPavgifterna
är bruttoavgifter, som arbetsgivaren
har att erlägga. De är inte
knutna till vissa löntagare, ehuru tillläggspensionens
storlek för den enskilde
står i relation till dennes pensionsgrundande
inkomst. Enligt mitt förmenande
bör inte möjligheterna uteslutas
att finna någon form för antagandepoäng
eller att på annat sätt komma fram
till någon kompensation till dem som
oförskyllt råkar i ett sämre läge än
andra grupper. I ett läge då företagskoncentration
och s. k. strukturom -

108

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

Interpellation om kompensation för reducering i tilläggspension i anledning av
företagsnedläggelse och driftsinskränkning

vandling anses samhälleligt nödvändiga
är det principiellt riktigt att också samhället
ansvarar för tryggheten på ålderdomen
för de drabbade av denna process.

Det hela rör sig om hur en sådan lösning
skall åstadkommas. Kan detta ske
utan direkt förfång för andra grupper
bör försäkringsmatematiska resonemang
om vad som är »rättvist» etc. helt lämnas
åt sidan. Från denna utgångspunkt
bör enligt min mening frågan bli föremål
för en förutsättningslös och snar
prövning.

Med hänvisning härtill anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få rikta frågan:

Vill statsrådet medverka till en prövning
inom pensionsförsäkringskommittén
av möjligheterna att inom ramen för
ATP-systemet kompensera en reducerad
tilläggspension till följd av arbetslöshet
i samband med företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
anförde:

Statsrådet Kling har meddelat, att
samtliga fredagskonseljer i fortsättningen
under riksdagens vårsession kommer
att hållas så tidigt, att fredagsplena
kan börja kl. 10.00. Till följd härav
kommer de arbetsplena som under återstoden
av sessionen hålles fredagar att
börja kl. 10.00.

Härigenom underlättas att plenum
slutar i tid för att flertalet ledamöter
skall kunna använda eftermiddagstågen.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

766, av herr Andersson, Axel, och
herr Bengtson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 56, angående bildande
av ett statligt kreditaktiebolag

för finansiering av investeringar inom
näringslivet;

nr 767, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
56, angående bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet;

nr 768, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 56, angående
bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet;

nr 769, av herr Isacson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
59, angående naturvårdens organisation,
m. m.;

nr 771, av fru Wallentheim och herr
Anderson, Carl Albert, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 59, angående
naturvårdens organisation,
in. m.;

nr 772, av herr Wirtén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
59, angående naturvårdens organisation,
m. m.;

nr 773, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m.;

nr 774, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 61, angående
delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m.;

nr 775, av herr Carlsson, Oscar, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, angående central administration
för hälso- och sjukvården samt
socialvården, m. m.;

nr 776, av herr Edström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
68, angående central administration för
hälso- och sjukvården samt socialvården,
m. m.;

nr 777, av herrar Kaijser och Åkerlund,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, angående central administration
för hälso- och sjukvården
samt socialvården, m. m.;

nr 778, av herr Pettersson, Harald,
m.fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Fredagen den 14 april 1967

Nr 20

109

position nr 68, angående central administration
för hälso- och sjukvården
samt socialvården, m. m.;

nr 779, av herr Pettersson, Harald,
och herr Kristiansson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 68, angående
central administration för hälso-
och sjukvården samt socialvården,
m. in.;

nr 780, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.;

nr 782, av herr Isacson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 74, angående
de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.;

nr 783, av herr Jacobsson, Per, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in.;

nr 784, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Hilding, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 74, angående de
nya lantbruksnämndernas organisation,
m. in.;

nr 785, av herr Åkesson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.;

nr 786, av fru Hamrin-Thorell och
herr Stefanson, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 75, med förslag
angående effektivisering av verksamheten
på pris- och konkurrensområdet
samt konsumentvaruforskningen;

nr 787, av herr Ahlmark m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
110, angående vissa anslagsfrågor rörande
försvaret för budgetåret 1967/68;

nr 788, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 75, med
förslag angående effektivisering av
verksamheten på pris- och konkurrensområdet
samt konsumentvaruforskningen; nr

789, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 75, med
förslag angående effektivisering av
verksamheten på pris- och konkurrensområdet
samt konsumentvaruforskningen; -

nr 790, av herr Andersson, Axel,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 85, angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område
m. m.;

nr 791, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. m.;

nr 792, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. in.;

nr 793, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. m.;

nr 794, av herr Jansson, Paul, m.fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. m.;

nr 795, av herr Nyman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 85,
angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m.;

nr 796, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. in.;

nr 797, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. in.;

nr 798, av fröken Stenberg och herr
Lidgard, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 85, angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område
m. m.;

nr 799, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 85, angående
vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m.;

nr 800, av herr Wirtén, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 85, angående
vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område in. in.;

nr 801, av herr Wikberg m.fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
93, angående dispositionen av vissa medel
ur skördeskadefonden;

nr 802, av herr Andersson, Axel,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds pro -

Nr 20

Fredagen den 14 april 1967

position nr 100, angående riktlinjer för
bostadspolitiken, m. m.;

nr 803, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m.;

nr 804, av herr Bengtson och herr
Andersson, Axel, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 100, angående
riktlinjer för bostadspolitiken, in. m.;

nr 805, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m.;

nr 807, av herr andre vice talmannen
Ivar Johansson och herr Lundström, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa anslagsfrågor rörande
försvaret för budgetåret 1967/68;
samt

nr 808, av herr Svanström och herr
Kristiansson, Axel, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 110, angående
vissa anslagsfrågor rörande försvaret
för budgetåret 1967/68.

15.00, att — för att bereda kammarens
ledamöter tillfälle att ingiva motioner
senare under dagen — ajournera sina
förhandlingar till kl. 16.00, då desamma
återupptogos.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 95, angående riktlinjer för
jordbrukspolitiken m. in.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

770, av herr Kristiansson, Axel, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, angående naturvårdens organisation,
m. m.;

nr 781, av herr Fälldin, i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr 74, angående
de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in.; och

nr 806, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 100, angående
riktlinjer för bostadspolitiken,
in. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren nu, kl.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.01.

In fidem

K.-G. Lindelöiv

KUNGL. BOKTR. STHIM 196?