Torsdagen den 13 april. Sid (Riksdagens protokoll 1950:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

19 50

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 13

13-20 april.

Debatter m. m.

Torsdagen den 13 april. Sid.

Interpellation av herr Lundgren ang. centrala sjukvårdsberedningens
befattning med byggnadsärenden ........................ 9

Tisdagen den 18 april.

Interpellation av herr Näsgård ang. uppmjukning av kompetens -

villkoren för förvaltning av skogar i allmän ägo ............ 21

Onsdagen den 19 april.

Ordningen för utkrävande av statsrådens ansvar ................ 23

Anslag under riksstatens sjätte huvudtitel:

Byggande av broar ........................................ 26

Trafikräkningar .......................................... 28

Statliga farledsarbeten .................................... 31

Byggande av fiskehamnar .................................. 32

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp .............. 35

Anslag under riksstatens åttonde huvudtitel:

Riksarkivet .............................................. 36

Bokinköp m. m. vid kungl. biblioteket ...................... 39

Avlöningar vid stifts- och landsbiblioteken .................. 42

Bokinköp m. m. vid stifts- och landsbiblioteken .............. 43

Om restaurering av Karesuando kyrka ...................... 45

Stipendier för utbildande av diakoner ...................... 46

Naturvetenskaplig forskning i övre Norrland ................ 48

Avlöningar vid Uppsala universitet.......................... 49

Engångsanslag till vissa vetenskapliga institutioner vid Uppsala
universitet .......................................... 51

Om inrättande av ett nytt tandläkarinstitut .................. 52

Chalmers tekniska högskola ................................ 59

Arvoden åt lärarkandidater under provårstjänstgöring ...... 61

Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter .............. 62

Skolmåltider ............................................ 65

Fria läroböcker m. in. ................................... 77

I Första kammarens protokoll 1050. Nr 13.

Xr 18.

Innehåll.

Sid,

Vissa byggnadsarbeten för folkskoleväsendet ................ 80

Byggnadsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare .... 81

Grafiska institutet ........................................ 83

Folkbildningskurser m. in................................. 83

Bidrag till hemgårdar och studiehem........................ 84

Undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande . . 88

Folkliga musikskolan i Arvika.............................. 92

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco .............. 95

Anslag under riksstatens tionde huvudtitel:

Hemmens forskningsinstitut ................................ 97

Statens priskontrollnämnd ................................ 99

Svenska turisttrafikförbundet .............................. 103

Fonden för idrottens främjande ............................ 105

Lotterimedelsf onden ...................................... 110

Förvärv av de s. k. tyskgruvorna .............................. 118

Patrullerande sjöräddningsbåt i Hanöbukten .................. 138

Rätten till moderskapshjälp efter återinträde i sjukkassa ........ 135

Införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.......... 137

Statens övertagande av sjukvården i vissa städer m. m........... 154

Straffbestämmelserna för olovlig jakt .......................... 150

Interpellationer:

av herr Norling om hjälp åt av Emåns översvämning drabbade

markägare m. m....................................... 159

av herr Cassel om anordnande av ett extra matematikprov för
vissa komplettanter in. fl............................... 159

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 13 april.

Gemensam omröstning ang. pensionsrätten för två befattningshavare

hos djurgårdsnämnden ...................................... 5

Onsdagen den 19 april.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. utkrävande av statsrådens
konstitutionella ansvar på grundval av statsrevisorernas
berättelse ............................................ 23

— nr 11, ang. undanröjande av tekniska hinder för rösträtt vid

allmänna val ............................................ 26

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ...................... 26

— nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
.......................................... 3(»

— nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
................................................ 97

—- nr 52, ang. anslagen under försvarets fonder in. m........... 118

Innehåll.

Sr 13.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. fortsatt disposition av ett äldre
reservationsanslag ........................................ 118

— nr 54, ang. frågor om befrielse från betalningsskyldighet till

kronan .................................................. 118

— nr 55, ang. förvärv av tidigare tyskägd gruvegendom m. m. . . 118

—- nr 56, ang. anslagen under statens allmänna fastighetsfond och

fonden för statens aktier: handelsdepartementet ............ 132

— nr 57, ang. effektivisering av kustbevakningen .............. 133

— nr 58, ang. inrättande av en driftfond för en patrullerande

sjöräddningsbåt i Hanöbukten .............................. 133

— nr 59, ang. företagsräkning ................................ 134

— nr 60, ang. anslag till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
för allmänna undersökningar ...................... 134

—• nr 61, ang. anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i internationella
handelsorganisationen (ITO) .................. 135

—- nr 62, ang. anslag till arbeten på fritidslägret vid Skönstavik . . 135

— nr 63, ang. Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) in. m..................................... 135

— nr 64, ang. befrielse från ersättningsskyldighet i visst fall m. m. 135

— nr 65, ang. fortsatt disposition av äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m............................................... 135

— nr 66, ang. livränta till Ebba Linnéa Emmertz m. fl........... 135

—- nr 67, ang. ersättning till Johannes Karlsson m. fl. i anledning

av yrkessjukdom eller olycksfall i arbete .................... 135

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. översyn av gällande lagar
om aktiebolag och om försäkringsrörelse .................... 135

— nr 16, ang. rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om

kyrkors upplåtande ...................................... 135

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. tillägg till 32 § första
stycket förordningen om erkända sjukkassor ................ 135

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m............................................. 137

Statsutskottets utlåtande nr 68, ang. statsverkets övertagande av
staden Noras förpliktelser gentemot borgmästaren Erik Åke
Edvardsson .............................................. 154

— nr 69, ang. anslag till åtgärder för dövhetens bekämpande .... 154

— nr 70, ang. anordnande av specialsjukvård för innevånarna på

Gotland å sjukhusen i Stockholm .......................... 154

— nr 71, ang. statens övertagande av ansvaret för hälso- och sjukvården
i vissa städer m. m. ................................ 154

—- nr 72, ang. anslag till kostnader för inventering av typskogar . .156

— memorial nr 73, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

hemvärnets övningar ...................................... 156

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. ändringar i gällande
tulltaxa m. m......................................... 156

— nr 34, ang. bemyndiganden för Kungl. Maj:t att besluta i fråga

om vissa postavgifter ...................................... 156

— nr 35, ang. utredning om fastighetsskattens avskaffande m. m. 156

— nr 36, ang. befrielse från fastighetsskatt för ägare av allmänna

samlingslokaler m. in..................................... 156

Nr 13.

Innehåll.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. skärpning av straffbestämmelserna
för olovlig jakt .............................. 156

— nr 18, ang. rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket .................................... 158

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, ang. fortsatt giltighet av utlänningslagen
................................................ 158

— nr 28, ang. ändring av lagen om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn ...................................... 158

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 21,
ang. utredning rörande skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning
in. m.....................................................

158

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

Torsdagen den 13 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 51 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 229 och II:
278 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda, röstar
Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren med bifall till
motionerna I: 229 och II: 278 medgivit,
att vardera av kassören och bokhållaren
hos djurgårdsnämnden Margareta
Carell och kontoristen hos djurgårdsnämnden
Ester Kinn må såsom tjänstår
för pension tillgodoräkna hela den tid,
22 år 5 månader för Carell och 19 år
4 månader för Kinn, varunder de före
tillträdet den 1 juli 1939 av pensionsberättigande
befattningar tjänstgjort
hos djurgårdskommisionen.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej -—■ 74.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 271, som upplästes

och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 100 ja och 110
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 152 ja
och 184 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 28 och
den 29 nästlidne mars.

Upplästes fyra till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med
den 13 april tills vidare.

Kiruna den 11 april 1950.

Hugo Osvald.

Professor Karl Hugo Osvald, Uppsala,
som den 8 mars 1950 intagits å länslasarettet
i Kiruna C för kompressionsfraktur
i vä. knäled, är oförmögen till
arbete under minst 2 månader från denna
dag räknat, intygas härmed.

Kiruna lasarett den 8 mars 1950.

Erik Eriksson,
lasareltsliikare.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet från och med den
13 april till och med den 23 april 1950.

Centrallasarettet, Karlstad den 8 april
1950.

Albert Ramberg.

Ledamot av första
kammaren.

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

På begäran intygas, att riksdagsman
Albert Ramberg, född den 27 januari
1885 till följd av sjukdom tillrådes vila
från allt arbete åtminstone till och med
den 23 april 1950.

Lasarettet, Karlstad den 6 april 1950.

O. Ljung,
bitr. lasarettsläkare.

Undertecknad anhåller härmed vörd
samt om ledighet från riksdagsgöromålens
fullgörande under tiden 13 april
till 30 april 1950 enligt bifogade läkarintyg.

Ovanmvra den 7 april 1950.

Jones Erik Andersson.

Att riksdagsman Jones Erik Andersson
till följd av blodpropp (Thrombos)
(Thrombosis ped. sin.), varför han av
mig behandlats, är från och med den 12
april 1950 till och med den 30 april
1950 oförmögen att tjänstgöra, intygas.

Rättvik den 6 april 1950.

Alb. Tilk.

Av K. Medicinalstyrelsen förordnad
såsom extra läkare.

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg anhåller
jag vördsamt om ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare under en
vecka från och med den 13 april.

Gävle den 12 april 1950.

Rickard Sandler.

Landshövding Rickard Sandler är på
grund av luftrörs- och lungkatarr tills
vidare oförmögen till arbete och tvungen
att vistas inomhus i sitt hem, vilket
härmed intygas.

Gävle den 12 april 1950.

G. Brun.

Med. dr.

Lasarettsläkare.

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Osvald för den tid,
varunder han av den i åberopade läkarintyget
angivna anledningen vore oförmögen
till arbete.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
4, till Konungen i anledning av Kungl.
Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
187, angående godkännande av mellan
Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa svenska
privata ekonomiska intressen, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 189, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.; och

nr 190, angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande markområden.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 193, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 412, av herrar Holmbäck och Nerman,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående studentsociala stödåtgärder
m. m.;

nr 413, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
studentsociala stödåtgärder
m. m.;

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

nr 414, av herrar Äman och Arrhén, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående studentsociala stödåtgärder
m. m.;

nr 415, av herrar Sten och Sandler, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående modernisering och utbyggnad
av de statliga sinnessjukhusen m. m.;

nr 416, av herr Norling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1950/51
m. m.;

nr 417, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till avlöningar
vid de allmänna läroverken
m. m.; och

nr 418, av herr Wehtje in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51
till avlöningar vid de allmänna läroverken
in. in.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr De Geers motion, nr 419,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående teckning av aktier i den
statliga affärsbanken, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 420, av herr Andersson, Elon, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.; och
nr 421, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303).

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 422, av herr Svedberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelsevillkoren för kronotorp
in. fl. lägenheter, in. in.;

nr 423, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Persson, Ivar, i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen utav
bruna bönor samt av hamp- och linodlingen;
ävensom

nr 424, av herr Nilsson, Hjalmar, in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor samt
av hamp- och linodlingen.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet herr Fahlanders motion, nr
425, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa riktlinjer för
enhetsskolans ledning och lokala organisation.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 426, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1950/51 m. m.;

nr 427, av herr Eriksson, Einar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till främjande av
bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 m. in.; och

nr 428, av fru Svenson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i reglementet
för pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa ickc-statliga befattningshavare,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Persson,
Helmer, m. fl. väckta motionen, nr
429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet;

nr 188, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut;

nr 192, med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, in. m.;

nr 194, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
in. in.;

nr 195, med förslag till lag om ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad, in. m.;

nr 196, angående lönegradsplacering
av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal,
m. in.;

nr 197, angående godkännande av allmänna
riktlinjer för eu tvångsclearing
med Tyskland;

nr 198, angående disposition av medel
för skjutbana för Södra skånska infanteriregementet
i Ystad;

nr 199, med förslag till lag med bestämmelser
om tidpunkten för lagtima
landstingsmöte i vissa fall;

nr 200, angående bestridande av vissa
kostnader för omskifte å Tybble by i
Askers socken, Örebro län;

nr 201, med förslag till lag om ändring
i 9 kap. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfvndigheter
m. in.;

nr 202, angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk;

nr 203, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning i viss del av lagen den
23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. in.;

nr 204, angående livränta till Bertil
Söltoft;

nr 205, angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits såsom
avlöningstillgång vid allmänna läroverk; nr

206, med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror;

nr 207, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala
frågor;

nr 208, angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande, m. m.;

nr 209, med förslag till lag om vissa
ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400);

nr 210, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående inter-europeiska betalningar
och kompensationer för 1949/
50 m. m.;

nr 211, angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten; nr

212, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer in. m.;

nr 213, angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.;

nr 214, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om jämkning av valkretsar
för val av landstingsmän;

nr 215, angående ersättning till T. E.
Hedlund m. m.;

nr 216, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt;

nr 217, med förslag till lag om svenskt
medborgarskap;

nr 218, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o), 15:o), 17:o)
och 19:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 219, angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande;

nr 220, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse; nr

221, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 3 juni
1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.;

nr 222, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950;

nr 223, med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa strandområden; nr

224, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. in.;

nr 225, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen

Torsdagen den 13 april 1950. Nr 13.

Interpellation ang. centrala

den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus;

nr 22G, angående ersättning till Karl
Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning av
yrkessjukdom;

nr 227, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 283) om nöjesskatt;

nr 228, med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar;

nr 229, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag samt
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
fortsatt rätt till viss malmbrytning
utöver i gällande malmavtal medgivna
kvantiteter;

nr 230, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

231, angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. in.;

nr 232, angående lönereglering för lärarna
vid de statsunderstödda privatläroverken,
m. m.;

nr 233, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningsliirare
m. in.;

nr 234, med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och kyrkomusiker
in. in.;

nr 235, angående lönereglering för lärare
vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter,
in. in.;

nr 236, med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
in. in.;

nr 237, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1950/
51, in. m.;

nr 238, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Finland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

nr 239, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, in. in.;

befattning med byggnadsärenden.

nr 240, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska
bankbolags tilgångar, m. m.;

nr 241, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;

nr 242, angående tullfri införsel av
viss donerad utrustning för biokemiska
institutionen vid Uppsala universitet;

nr 243, angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg; och
nr 244, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896).

Interpellation ang. centrala sjukvårdsberedningens
befattning med byggnadsärenden.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I proposition
nr 220 till 1943 års riksdag
föreslog Kungl. Maj :t inrättande av centrala
sjukvårdsberedningen. Denna skulle
erhålla såsom huvudsaklig uppgift
att handlägga ärenden röranden standardisering
av sjukvårdsmateriel samt registrera
och bearbeta uppgifter rörande
sjukhusväsendet i och för rationalisering
på det sjukvårdstekniska området samt
vara rådgivande organ i fråga om den
slutna kroppsvården.

Centrala sjukvårdsberedningen bildades
genom att staten övertog den verksamhet,
som tidigare utövats av sjukhusens
standardiseringskommitté, vilken
bildades 1933 på initiativ av Svenska
landstingsförbundet och Svenska sjukhusföreningen
och som till huvudsaklig
uppgift haft att genom standardisering
söka åstadkomma en för det svenska
sjukvårdsväsendet ändamålsenlig sjukvårdsmateriel,
samt centrala sjukhusarkivet,
som haft till uppgift att samla, registrera
och systematiskt bearbeta uppgifter
rörande sjukhusväsendet inom och
utom landet i avsikt alt ernå standardisering
och rationalisering på det sjuklnistekniska
området. I motiveringen för

sjukvårdsberedningens

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

Interpellation ang. centrala sjukvårdsberedningens befattning med byggnadsärenden.

inrättande av sjukvårdsberedningen anför
föredragande departementschefen
bl. a. följande:

»Centrala sjukvårdsberedningens arbetsuppgifter
skulle i första hand bliva
desamma, som nu ankomma på standardiseringskommittén
och sjukhusarkivet,
samt fördelas på två avdelningar, standardiseringsavdelningen
och arkivadelningen.
Härutöver skulle beredningen
emellertid tillföras vissa andra arbetsuppgifter.
Bland sådana uppgifter har
materielnämnden särskilt framhållit
granskning av förslag, avseende inventarieutrustning
för sjukhus, samt viss
rådgivande verksamhet beträffande planläggningen
av den slutna sjukvården
inom landets sjukvårdsområden. Vissa
erinringar ha framställts mot att beredningen
skulle tillföras nu nämnda nya
arbetsuppgifter. Dessa erinringar anser
jag dock, med hänsyn till att beredningens
verksamhet i berörda avseende endast
skulle bliva av rådgivande natur, ej
vara av beskaffenhet att böra föranleda
ett frångående av nämndens förslag i
denna del.»

På grund av nu rådande restriktioner
på byggnadsmarknaden har centrala
sjukvårdsberedningen fått en helt annan
ställning, när det gäller ^-byggnadsfrågor,
än som förutsattes i proposition
nr 220. Centrala sjukvårdsberedningen
granskar i detalj landstingets förslag till
nybyggnader och synes icke godtaga
några byggnadsritningar, som icke överensstämma
med den mall, som centrala
sjukvårdsberedningen en gång uppgjort.
Detta är enligt min uppfattning utomordentligt
farligt. Landstingen ha på ett föredömligt
sätt handhaft den slutna kroppssjukvården
och landstingets sjukvårdsanstalter
torde väl mäta sig med motsvarande
statliga institutioner, om man
bortser från den eftersläpning, som uppkommit
på grund av gällande byggnadsrestriktioner.
Någon anledning att icke
låta landstingen enligt eget beprövande
och endast med den granskning, som
gällande sjukhuslag och sjukhusstadga
förutsätter, utföra sjukhusbyggnader finnes
icke.

Till detta kommer emellertid att det
måste innebära en stagnation på sjukvårdens
område, om alla sjukhusbyggnader
skola stöpas i en form och enligt en
modell, som kanske när den fastställdes
kan ha varit lämplig, men som genom
utvecklingen snart blir omodern.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga.

Är statsrådet villig att giva centrala
sjukvårdsberedningen sådana direktiv
att dess befattning med landstingens
sjukhusbyggnadsärenden blir såsom förutsattes
i proposition nr 220 allenast av
rådgivande natur?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag rörande utkrävande
av statsrådens konstitutionella
ansvar på grundval av statsrevisorernas
berättelse; samt

nr It, i anledning av väckta motioner
om undanröjande av vissa tekniska
hinder för utövande av rösträtt vid almänna
val;

statsutskottets utlåtanden:
nr 0, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; -

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1950/51 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under försvarets fonder m. m.,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan; nr

55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förvärv av viss tidigare
tyskägd gruvegendom m. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under statens allmänna fastiglietsfond
och fonden för statens aktier,
i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

57, i anledning av väckt motion om
åtgärder för effektivisering av kustbevakningen; nr

58, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en driftsfond för
en patrullerande sjöräddningsbåt i
Hanöbukten;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående företagsräkning;

nr 60, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation för vissa allmänna
undersökningar;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för Sveriges medlemskap
i internationella handelsorganisationen
(ITO);

nr 62, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1950/51 till
vissa arbeten på det till Karlskrona örlogsstation
hörande fritidslägrct vid
Skönstavik;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) in. in., såvitt propositionen
avser anslagsfrågor;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i visst fall in. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. in.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till Ebba
Linnéa Emmertz m. fl.; samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till Johannes
Karlsson in. fl. i anledning av yrkessjukdom
eller olycksfall i arbete;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående översyn av gällande lagar om
aktiebolag och om försäkringsrörelse;
samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelser om rätt att hos
domkapitel överklaga pastors beslut om
kyrkors upplåtande;

andra lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av väckt motion om visst tilllägg
till 32 § första stycket förordningen
om erkända sjukkassor; ävensom

tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 430, av herr Wistrand, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av mellan Sverige
och Polen träffade uppgörelser rörande
ersättning för vissa svenska privata ekonomiska
intressen, in. in.;

nr 431, av herr Hermansson, Albert,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa anslag till fångvården
m. m.;

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1951).

nr 432, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 m. m.;

nr 433, av herr Petrén, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående vissa
avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 m. m.;

nr 434, av herr .4man, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående vissa
avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 in. in.;

nr 435, av herr Heiding in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1950/51 m. in.;

nr 436, av herr Lindblom och herr
Petersson, Emil, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
in. in.;

nr 437, av fröken Andersson och herr
Lundquist, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder i syfte
att till Sverige överföra vissa utländska
läkare;

nr 438, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1950/51
m. m.;

nr 439, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1950/
51 m. m.;

nr 440, av herrar Hallagård och Niklasson,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 in. in.;

nr 441, av herrar Rosander och Holmbäck,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa anslag till
tvångsarbets- och alkoholistanstalter;

nr 442, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. in.;

nr 443, av herr Elmgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
upptagande å riksstaten för budgetåret
1950/51 av underskottet för luftfartsfonden; nr

444, av herr Bergh in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
understöd åt inrikes lufttrafik;

nr 445, av herr Wehtje m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
understöd åt inrikes lufttrafik;

nr 446, av herr Mogård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51
till Stockholms och Göteborgs högskolor
in. m.;

nr 447, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51
till Stockholms och Göteborgs högskolor
m. m.;

nr 448, av herr Norling, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till avlöningar
vid de allmänna läroverken
in. m.;

nr 449, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till
avlöningar vid blind- och dövstumskolorna
m. in.;

nr 450, av herrar Werner och De
Geer, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för blindas arbeten
in. in.:

nr 451, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.;

nr 452, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.;

nr 453, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till ytterligare utbyggnad av Svenska
skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. in.;

nr 454, av herr Andrén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angå -

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

ende subventionering av vissa varor
in. in.;

nr 455, av herr Bergvall in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
subventionering av vissa varor
in. in.;

nr 456, av herrar Hällgren och Spetz,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med hemställan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift;

nr 457, av ilierr Persson, Karl in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med hemställan om bemyndigande för
Kungl. Majd att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som
användes vid jordbrukets drift;

nr 458, av lierr Falk, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Majd
att förordna om restitution i vissa fall
av tilläggsskatt å bensin, som användes
vid jordbrukets drift;

nr 459, av herrar Landgren och Wistrand,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj m. m.;

nr 460, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj in. m.;

nr 461, av herr Norling, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 inom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor, m. in.;

nr 462, av herr Lindblom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
provisorisk förhöjning av familjepenning; nr

463, av herr Lindblom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 m. m.;

nr 464, av herr Näsgärd in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
inrättande av statens jordbruksnämnd
m. in.;

nr 465, av herr Eskilsson och herr
Nilsson, Hjalmar, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående inrättande
av statens jordbruksnämnd m. in.;

nr 466, av herrar Hällgren ocih Spetz,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående inrättande av statens jordbruksnämnd
in. m.;

nr 467, av herrar Nordenson och Velander,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa riktlinjer
för enhetsskoians ledning och lokala organisation;
samt

nr 468, av herrar Lundgren och Mannerskantz,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa riktlinjer för
enhetsskoians ledning och lokala organisation.

Justerades protokollsutdrag för denna
(lag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.32 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1950.

Lördagen den 15 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
102, till Konungen i anledning av väckta
motioner angående tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för vissa befattningshavare
hos djurgårdsnämnden.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut,
hänvisades propositionen, såvitt angick
rekommendationen (nr 87) angående
yrkesvägledning, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 192, med förslag till lag
om ändring i lagen den 16 maj 1930
(nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
194, angående förändring i avseende å
löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 195, med förslag till lag
om ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
196, angående lönegradsplacering av
viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, angående godkännande
av allmänna riktlinjer för en tvångsclearing
med Tyskland.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 198,
angående disposition av medel för skjutbana
för Södra skånska infanteriregementet
i Ystad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 199, med förslag till lag med
bestämmelser om tidpunkten för lagtima
landstingsmöte i vissa fall.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 200, angående bestridande av
vissa kostnader för omskifte å Tybble
by i Askers socken, Örebro län.

Lördagen den 15 april 1950.

Nr 13.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 201, med förslag till lag om
ändring i 9 kap. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 202, angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 203, med förslag till lag om
fortsatt tillämpning i viss del av lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 204, angående livränta till Bertil
Söltoft; och

nr 205, angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits såsom
avlöningstillgång vid allmänna läroverk.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 206, med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror; och
nr 207, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala
frågor.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 208, angående lantbruksmötesverksainhetens
ordnande, m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 209, med förslag till lag om vissa
ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).

15-

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
210, angående godkännande av Sveriges,
anslutning till en överenskommelse angående
inter-europeiska betalningar och
kompensationer för 1949/50 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 211, angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten;
och

nr 212, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 213, angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 214, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om jämkning av valkretsar
för val av landstingsman.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 215,
angående ersättning till T. E. Hedlund
in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
propositioner:

nr 216, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt;

nr 217, med förslag till lag om svenskt
medborgarskap; samt

nr 218, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o), 15:o).
17:o) och 19:o) lagen den 26 maj 19011
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj ds proposition
nr 219, angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande.

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1950.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 220, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
221, med förslag till lag om fortsatt iilllämpning
av lagen den 3 juni 1949 (nr
315) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

222, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950;

nr 223, med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa
strandområden;

nr 224, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen in. m.; och

nr 225, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen den
20 december 1940 (nr 1044) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
226, angående ersättning till Karl Wilhelm
Karlsson in. fl. i anledning av yrkessjukdom.

F''öredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

227, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt;
samt

nr 228, med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 229,
angående bemyndigande för Kungl. Maj:t
att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund fortsatt rätt till
viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 230, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 231, angående finansieringen
av kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick de i
densamma med 2)—5) betecknade lagförslagen,
till konstitutionsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 232, angående lönereglering för
lärarna vid de statsunderstödda privatläroverkcn,
m. m.;

nr 233, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningslärare
in. m.; och

nr 234, med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och kyrkomusiker
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 235, angående lönereglering
för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstaltcr,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick lantbruksundervisningsanstalter,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 236,
med förslag till vissa ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
in. m.

Lördagen den 15 april 1950.

Nr 13.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 237, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1950/51,
m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick
deLs förordningsförslagen, dels grunderna
för uttagande av preliminär skatt
för inkomst under budgetåret 1950/51,
dels ock bemyndigande för Kungl. Maj :t
att förordna om restitution av viss erlagd
bensinskatt, till bevillningsutskottet,
i vad propositionen rörde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet samt i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

238, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Finland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

nr 239, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, in. in.; samt
nr 240, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 241, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in., hänvisades
propositionen, såvitt angick grunder
för utbetalande av statsbidrag till
kommuner och i förekommande fall till
landsting, till statsutskottet och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 242, angående tullfri införsel av viss
donerad utrustning för biokemiska institutionen
vid Uppsala universitet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 243,
angående ordnande av bangårdsförhållandcna
i Hälsingborg.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 244, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896).

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
herr Wistrands motion, nr 430,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av mellan Sverige
och Polen träffade uppgörelser rörande
ersättning för vissa svenska privata
ekonomiska intressen, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 431, av herr Hermansson, Albert,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till fångvården
m. m.;

nr 432, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 m. in.;

nr 433, av herr Petrén, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 in. m.;

nr 434, av herr Aman, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 m. in.;

nr 435, av herr Heiding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1950/51 m. in.;

nr 436, av herr Lindblom och herr
Petersson, Emil, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående modernisering
och utbyggnad av de .statliga sinnessjukhusen
m. m.;

nr 437, av fröken Andersson och herr
Lundqvist, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder i syfte
att till Sverige överföra vissa utländska
läkare;

nr 438, av herr Andrén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till främjande av bostads -

2 Första kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1950.

försörjningen för budgetåret 1950/51
m. m.;

nr 439, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1950/51
m. m.;

nr 440, av herrar Hallagård och Niklasson,
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 m. m.;

nr 441, av herrar Rosander och Holmbäck,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till
tvångsarbets- och alkoholistanstalter;

nr 442, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 443, av herr Elmgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
upptagande å riksstaten för budgetåret
1950/51 av underskottet för luftfartsfonden; nr

444, av herr Bergh m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
understöd åt inrikes lufttrafik;

nr 445, av herr Wehtje m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
understöd åt inrikes lufttrafik;

nr 446, av herr Mogård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till
Stockholms och Göteborgs högskolor
in. m.;

nr 447, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till
Stockholms och Göteborgs högskolor
m. m.;

nr 448, av herr Norling, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till avlöningar
vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 449, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51
till avlöningar vid blind- och dövstumskolorna
m. in.;

nr 450, av herrar Werner och De
Geer, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för blindas
arbeten m. m.;

nr 451, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.;

nr 452, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.;

nr 453, av herr Spctz, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till ytterligare utbyggnad av Svenska
skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.;

nr 454, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
subventionering av vissa varor
m. m.; och

nr 455, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående subventionering av vissa varor
m. in.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 456, av herrar Hällgren och Spetz,
nr 457, av herr Persson, Kort, m. fl.,
samt

nr 458, av herr Falk,
alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Majd att förordna om
restitution i vissa fall av tilläggsskatt
å bensin, som användes vid jordbrukets
drift.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 459, av herrar Lundgren och Wistrand,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj m. m.; samt
nr 460, av herr Persson, Ivar, m. fl., i
samma ämne.

Lördagen den 15 april 1950.

Nr 13.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 461, av herr Norling, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor, m. m.; samt
nr 462, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående provisorisk förhöjning av familjepenning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Lindblom m. fl.
väckta motionen, nr 463, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatcns
fjärde huvudtitel för budgetåret
1950/51 m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 464, av herr Näsgård m. fl.,
nr 465, av herr Eskilsson och herr
Nilsson, Hjalmar, samt

nr 466, av herrar Hällgren och Spetz,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av statens
jordbruksnämnd m. m.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:

nr 467, av herrar Nordenson och Velander,
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa riktlinjer för
enhetsskolans ledning och lokala organisation;
samt

nr 468, av herrar Lundgren och Mannerskantz,
i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10,
och 11, statsutskottets utlåtanden nr 6,
8, 10 och 52—67, första lagutskottets utlåtanden
nr 15 och 16, andra lagutskottets
utlåtande nr 26 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 9.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av de
ärenden, som avses med Kungl. Maj:ts
propositioner nr 224, med förslag till
lag om ändring i värnpliktslagen m. m.,
och nr 241, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., tillåter jag
mig anhålla, att kammaren måtte medgiva
utsträckning av tiden för avgivande
av motioner i anledning av sagda
propositioner till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från
propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser
gentemot borgmästaren Erik Åke Edvardsson,
vilkens befattning kommer att
indragas vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för dövhetens
bekämpande;

nr 70, i anledning av väckt motion angående
anordnande av specialsjukvård
för innevånarna på Gotland å sjukhusen
i Stockholm;

nr 71, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av ansvaret
för hälso- och sjukvården i vissa
städer, köpingar och municipalsamhällen; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för inventering
av typskogar; och

nr 73, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1950/51 till hemvärnets övningar; bevillningsutskottets

betänkande!!:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa, m. m.;

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1950.

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndiganden
för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om
vissa postavgifter;

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående utredning om fastighetsskattens
avskaffande, m. m.; och

nr 36, i anledning av väckta motioner
om befrielse för ägare av allmänna samlingslokaler
från skyldigheten att erlägga
fastighetsskatt m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
om skärpning av straffbestämmelserna
för olovlig jakt; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315); och

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av lagen om avgifter
till välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn; samt

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 21, i anledning
av väckt motion om viss utredning
rörande skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning,
m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 18 april 1950.

Nr 13.

Tisdagen den 18 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

98, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 99, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;
samt

nr 100, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 68—72 och memorial
nr 73, bevillningsutskottets betänkanden
nr 33—36, första lagutskottets
utlåtanden nr 17 och 18, andra lagutskottets
utlåtanden nr 27 och 28 samt
första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 21.

Interpellation ang. uppmjukning av kompetensvillkoren
för förvaltning av skogar
i allmän ägo.

Herr NÄSGÅRD erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! 1947 års
riksdag beslöt med anledning av en av
mig väckt motion, I: 208, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av
nu gällande bestämmelser angående
kompetensvillkoren för handhavandet
av förvaltningen av skogar i allmän ägo.
Syftet med den motion som föranledde
riksdagsskrivelsen var i huvudsak att
åstadkomma en uppmjukning av gällande
bestämmelser om högre skoglig utbildning
som villkor för anställning som
förvaltare av skogar av angivet slag; så
borde t. ex. elever utexaminerade från

statens skogsmästarskola i Skinnskatteberg
kunna godkännas för dylik förvaltningstjänst.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 18
juli 1947 uppdrogs åt domänstyrelsen
och skogsstyrelsen att gemensamt verkställa
översyn av gällande bestämmelser
angående kompetensvillkoren för handhavandet
av förvaltningen av skogar i
allmän ägo. Ämbetsverkens förslag ingavs
till Kungl. Maj:t för något år sedan
men har såvitt bekant ännu icke
föranlett något avgörande från Kungl.
Maj:ts sida.

Under innevarande år har domänstyrelsen
anbefallts att avgiva förnyat utlåtande
i detta ärende, särskilt i vad gäller
frågan, huruvida eller under vilka
förutsättningar från statens skogsmästarskola
utexaminerad må anses äga den
kompetens, som enligt gällande föreskrifter
för förvaltning av skogar i allmän
ägo avses med kravet på »högre
skoglig utbildning». Domänstyrelsen har
i utlåtande den 25 februari bl. a. framhållit,
att högre skoglig utbildning
»måste innefatta högskolemässigt bedrivna
studier med fullständigt inträngande
i de vetenskapliga grunderna för
skogliga åtgärder av skilda slag». Styrelsen
tillägger, att inom riket meddelas
högre skoglig utbildning endast vid
skogshögskolan och att alltså endast
examinerad jägmästare eller forstmästare
kan anses ha högre skoglig utbildning.
Vidare erinras, att forstmästarutbildningen
slopades genom beslut av
1936 års riksdag. I samband med beslutet
yttrade vederbörande utskott, att
jägmästarkursen och forstmästarkursen,
vilka från början varit rätt olika anordnade,
så småningom närmat sig varandra.
1 samband med skogshanteringens
och skogsskötselns utveckling hade
fordringarna å de skogliga fackmännens
insatser ökats. På grund härav hade
forstmästarkursen genomgått sådan ombildning,
att skillnaden mellan denna

22 Nr 13. Tisdagen den 18 april 1950.

Interpellation ang. uppmjukning av kompetensvillkoren för förvaltning av skogar i
allmän ägo.

och jägmästarkursen mer och mer minskats.
Domänstyrelsen anser däremot
icke, att utbildningen vid statens skogsmästarsikola
kan avse kompetenskravet
på högre skoglig utbildning.

Domänstyrelsens kategoriska förklaring,
att utbildningen vid statens skogsmästarskola
icke kan jämföras med den
nedlagda forstmästarutbildningen, är
ägnad att förvåna. Det skall icke bestridas,
att forstmästarutbildningen var mera
teoretiskt betonad. Huruvida den ledde
till »fullständigt inträngande i de vetenskapliga
grunderna för skogliga åtgärder
av skilda slag», som domänstyrelsen
uttrycker sig, må lämnas därhän.
Från början fordrades som teoretisk underbyggnad
för inträde vid forstmästarkursen
betyg från femte klassen vid allmänt
läroverk. Kursen var då ettårig.
Sedermera blevo fordringarna avlagd
realexamen samt två års skogspraktik.
Studietiden var då omkring 1 7* år. Någon
förutbildning i de skogliga ämnena
var icke föreskriven; praktiktiden torde
emellertid som regel ha avsevärt överskridit
minimifordringarna.

Inträdesfordringarna vid statens
skogsmästarskola äro för flertalet elever
att ha genomgått ettårig skogsskola med
kvalificerade betyg. Skogsskoleeleverna
ha i likhet med eleverna vid den förutvarande
forstmästarkursen lång praktik,
och det är endast eliten av skogsskolornas
elever som har utsikt att vinna
inträde vid skogsmästarskolan. Studerande
med realexamen eller viss lantbruksutbildning
jämte erforderlig skogspraktik
kunna även vinna inträde vid

skogsmästarskolan, men av dessa kräves
att de vid inträdesprövning visa sig ha
inhämtat det huvudsakliga av skogsskolans
kurser i de skogliga ämnena. Kursen
vid skogsmästarskolan tar en tid
av 1 V< år; utgångspunkten är i princip
den mycket grundliga utbildning
som skogsskolans ettåriga kurs lämnar.

Som sammanfattning synes man kunna
våga göra antagandet, att en från den
statliga skolan i Skinnskatteberg utexaminerad
skogsmästare bör vara lika kabel
att sköta de praktiska angelägenheterna
vid en skogsförvaltning som en
från skogshögskolan utexaminerad forstmästare.
Att flertalet skogsmästare icke
ha samma elementära skolunderbyggnad
som forstmästarna, bör icke tillmätas någon
avgörande betydelse.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande fråga:

Äro åtgärder att förvänta från Kungl.
Maj:ts sida i syfte att uppmjuka nu gällande
kompetensvillkor för handhavande
av förvaltningen av skogar i allmän
ägo?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herrar Ohlon, Lindström och Sandler
anmälde, att de åter infunnit sig vid
riksdagen.

Justerades protokollen för den 13 och
den 15 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag hemställa om ledighet från riksdagsarbetet
under onsdagen den 19 april
samt till den dag, då jag anmäler mig
på kansliet, dock senast den 26 april.

Århammar den 18 april 1950.

Erik von Heland.

Riksdagsman Erik von Heland är på
grund av sjukdom (övre luftvägsinfektion)
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 17 april till
och med den 25 april 1950. Intygas.

Nyköping den 17 april 1950.

Harry Karlsson.

2:e stadsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. ordningen för utkrävande av statsrådens
ansvar.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
väckt motion om utredning och förslag
rörande utkrävande av statsrådens
konstitutionella ansvar på grundval av
statsrevisorernas berättelse.

I en inom första kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 19, av herr Arrhén m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
rörande det konstitutionella ansvarets
utkrävande på grundval av statsrevisorernas
berättelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Den i nu förevarande motion behandlade
frågan är sålunda fortfarande
icke utan betydelse för den konstitutionella
kontrollen. Den bör emellertid enligt
utskottets mening icke betraktas
isolerad utan i samband med det större
spörsmålet om formerna för den konstitutionella
kontrollen över huvud och
bör därför upptagas vid en allmän översyn
av grundlagens dechargebestämmelser.
Konstitutionsutskottet har också
i ett av 1947 års riksdag godkänt utlåtande
(nr 22) över en då väckt motion
(1:15 av herr Herlitz) om åtgärder
till stärkande av riksdagens kontrollmakt
beträffande konstitutionsutskottets
dechargearbete framhållit, att det med
hänsyn till detta arbetes speciella karaktär
syntes ändamålsenligt, att frågan
om en omläggning och effektivisering
av detsamma vid lämplig tidpunkt utreddes
av utskottet självt. Då utskottet
avser att under innevarande valperiod
till andra kammaren till omprövning
upptaga den sist berörda större frågan,
bör det i motion I: 19 avhandlade mindre
spörsmålet icke lämpligen nu föranleda
någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att förevarande motion
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

Reservation hade anmälts av herr
Herlitz, som på anförda skäl inom utskottet
yrkat, att utskottet i sedvanlig
ordning skulle föreslå utredning i det
iirende, som avsåges i dess utlåtande.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Ang. ordningen för utkrävande av statsrådens ansvar.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag ber
att få ta kammarens tid i anspråk en
stund för några korta kommentarer till
den reservation, som jag har avgivit till
konstitutionsutskottets utlåtande.

Det är givetvis med stor tillfredsställelse
jag har sett att utskottet nu enhälligt
samlat sig kring tanken på en utredning
rörande formerna för utkrävande
av statsrådens ansvar genom konstitutionsutskottet.
Jag känner för min del
inte något behov att närmare rannsaka
över anledningarna till att numera de
som tidigare voro betänksamma ha blivit
intresserade av det här ämnet. Jag
vet inte, om det kan bero på att man
inom majoritetspartiet har fått en starkare
känsla av att tider kunna komma,
då även det nuvarande regeringspartiet
kan komma att stå i oppositionsställning
och sålunda får anledning att se på dechargen
ur andra synpunkter. Detta förhållande
kan emellertid inte på något
sätt grumla min tillfredsställelse.

Vad jag velat reagera mot, herr talman,
är den nya form för utredning,
som konstitutionsutskottet här velat
inaugurera och som innebär att ett utskott
självt konstituerar sig såsom kommitté
för genomförande av en ganska
omfattande utredning i stället för att
man i vanlig ordning tillsätter en utredningskommitté.
Skälen emot detta
förfaringssätt skall jag inte här närmare
utveckla, då jag angivit dem i min reservation.
Jag kan dock måhända därtill
lägga, »att spåren förskräcka». Det har
verkligen hänt en gång tidigare, att konstitutionsutskottet
givit sig in på ett sådant
här företag. Resultatet har blivit
en ganska diger lunta, en utredning rörande
statsrådens ansvarighet, som
emellertid helt och hållet har fallit under
bordet och inte lett till något som
helst resultat. Det var 1927—1928. Jag
nöjer mig i övrigt med att här konstatera,
att vi på det stora hela taget farit
väl av den ordningen, att grundligare
utredningar göras av en kungl. kommitté,
medan riksdagsutskotten ha sina mera
begränsade uppgifter i utredningshänseende.

Jag har tyckt mig ha särskild anled -

ning att reagera mot den form av utredning,
som konstitutionsutskottet här
har tänkt sig, med hänsyn till de konsekvenser,
som det kan föra med sig.
Att frågan har kommit upp just nu, är
inte någon tillfällighet. Det sammanhänger
väl med att vi numera ha riksdagar
även på hösten — som sålunda
äro i viss mening permanenta — och då
har det framstått som rätt naturligt att
man också kan ägna sig åt ett sådant
här mera tidskrävande arbete. Men just
därför tycker jag det är anledning att
reagera, ty vilket utskott som helst kan,
såvitt jag förstår, med precis samma rätt
som konstitutionsutskottet, slå in på
samma linje. Inte annat än jag förstår,
skulle vilket utskott som helst kunna
komma på den idén att, låt oss säga föranstalta
om att en motion, väckt vid en
vårriksdag, blir uppskjuten till nästa
riksdag, varpå utskottet under hösten
konstituerar sig såsom en utredningskommitté
för att göra frågan mogen för
beslut.

Nu säger någon kanske att så långt
bära inte konsekvenserna. Det här är en
alldeles särskild fråga, eftersom konstitutionsutskottet
är utrustat med initiativrätt
i grundlagsfrågor, vilket ger eu
särskild anledning för konstitutionsutskottet
att ta på sig uppgifter av detta
slag. Jag kan emellertid inte inse, att
den omständigheten, att konstitutionsutskottet
har denna grundlagsenliga rätt
till initiativ, gör en olämplig utredningsform
mera lämplig. För övrigt skola
vi komma ihåg att det finns andra
utskott som ha samma ställning som
konstitutionsutskottet. En vacker dag
kanske bevillningsutskottet, som är utrustat
med initiativrätt i bevillningsfrågor,
utvecklar sig till en utredningskommitté
i skatteärenden.

Ännu ett skäl kunde måhända anföras
för att detta konstitutionsutskottets uppslag
skulle vara en mera unik företeelse,
som inte behövde leda till några konsekvenser,
nämligen att det här bara är
fråga om en utredning av konstitutionsutskottets
egna arbetsformer, för att söka
göra dessa mera effektiva, alltså en
jämförelsevis begränsad uppgift. Ja, då

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Ang. ordningen för utkrävande av statsrådens ansvar.

skulle jag vilja säga att om det är fråga
om att studera det ena eller det
andra statsorganets arbetsuppgifter och
arbetsmetoder, är det en en sällsynt illa
lämpad metod att sätta detta organ självt
till att granska dessa uppgifter och metoder.
Eljest äro vid ju angelägna att
få friska ögon som se på dessa saker.
Vidare — och det vill jag särskilt framhålla
— är det ju bär icke fråga om ett
rent tekniskt spörsmål om arbetsformer.
Det är inte bara fråga om hur man skali
praktiskt organisera arbetet. Spörsmålet
om utkrävande av statsrådens ansvarighet
är ett spörsmål, som har mycket vidare
och mycket större aspekter. Det
skall ses såsom ett led i en allmän betraktelse
av förhållandet mellan regeringsmakt
och riksdag. Det gäller här
att bedöma vad den konstitutionella ansvarigheten
över huvud taget spelar och
bör spela för roll. Det är med ett ord
en fråga, som har oändligt mycket större
räckvidd än att vara en fråga enbart
om ett utskotts arbetsformer.

Då jag inte har några möjligheter att
här i kammaren framställa något yrkande,
får jag, herr talman, stanna vid
att uttala dessa anmärkningar och reflexioner.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Då herr Herlitz inte ställde
något yrkande, kanske jag inte behövt
taga till orda i denna fråga, men jag
vill dock göra några erinringar.

Det skulle aldrig falla mig in att ta
upp någon diskussion med professor
Herlitz beträffande rätten och möjligheten
för konstitutionsutskottet att utföra
den utredning, som utskottet här föreslagit.
Jag vill endast erinra om att denna
fråga ju inte är av i dag. Då herr Herlitz
nämnde att den kanske kunde betraktas
som en partifråga, vill jag säga att
konstitutionsutskottet redan i ett av 1947
års riksdag godkänt utlåtande nr 22 i anledning
av en motion av herr Herlitz uttalat,
att det med hänsyn till ifrågavarande
arbetes speciella karaktär syntes
ändamålsenligt, att frågan om eu omläggning
och effektivisering av detsamma

vid lämplig tidpunkt utreddes av utskottet
självt. Emot detta uttalande av utskottet
gjordes år 1947, vad jag vet, ingen
som helst invändning, och det är också
detta som delvis varit grundläggande för
utskottets ställningstagande i nu föreliggande
utlåtande. Huruvida utskottets förslag
i detta fall innebär en lämplig eller
olämplig utredningsform, vill jag inte
yttra mig om, men vi ha inom utskottet
sett till det reella i detta fall. Det finns
ju inom utskottet ett tillräckligt stort antal
ledamöter, som behärska dessa spörsmål
alldeles utmärkt. Jag skall inte nämna
några namn, men vi veta ju, att professor
Herlitz sitter i utskottet, och vi
lyssna mycket ofta med stort intresse till
hans klarläggande av konstitutionella
spörsmål, som vi lekmän stå litet främmande
inför, då vi inte haft tillfälle att
ingående studera desamma.

Vi ha alltså försökt se på denna fråga
praktiskt och därvid kommit fram till
nu föreliggande resultat. Vårt ställningstagande
har nog också påverkats av det
förhållandet, att konstitutionsutskottet,
om det blir en höstriksdag, som regel ju
ingenting har att syssla med. Under de
höstriksdagar, som vi hittills haft, har
konstitutionsutskottet varit praktiskt taget
arbetslöst, och därför skulle det finnas
möjligheter för konstitutionsutskottet
att vidtaga denna utredning.

Då gör herr Herlitz den invändningen
att utskottet väljs för ett år i sänder. Ja,
drar man ut konsekvenserna i sin helhet,
är det riktigt, att det väljs ett nytt utskott
varje år, men jag har tillhört utskottet
i 20 år, och jag vet att de största
förändringarna i regel inträffa efter ett
andrakammarval. Under den följande perioden
blir det mycket små förändringar,
och jag iir övertygad om att dessa
förändringar inte bli större än att det
kommer att finnas en majoritet, som
kommer att acceptera ett eventuellt utredningsförslag.

Det anmärks ju allmänt på att vi ha
alltför många utredningar, och vi veta
också vad dessa utredningar kosta. Om
nu riksdagen går med på att denna utredning
utföres av konstitutionsutskottet,
skulle därmed en viss besparing gö -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till byggande av broar.

ras, vilket — såsom jag personligen ser
saken — måste vara ytterligare ett skäl
att antaga det förslag som utskottet framlagt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag tyckte
knappast att herr Karl August Johanson
förde någon argumentering mot
min principiella inställning i denna fråga,
som kan behöva föranleda mig att
ytterligare säga någonting. Jag begärde
endast ordet för att göra en erinran på
en punkt.

Jag förstår inte, hur herr Karl August
Johanson kunde säga, att då konstitutionsutskottet
år 1947 uttalade sig för att
det självt skulle upptaga den här frågan
till utredning, detta icke mötte några
gensagor. Har herr Karl August Johanson
alldeles glömt bort att vid det tillfället
samtliga ledamöter i de borgerliga
partierna reserverade sig och yrkade att
saken icke skulle tas upp av konstitutionsutskottet,
utan att den skulle bli föremål
för behandling av en särskild utredningskommitté
?

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Det är alldeles riktigt, herr Herlitz, att
så skedde i utskottet, men vad jag avsåg
var att riksdagen följde utskottets inställning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av väckta motioner om undanröjande
av vissa tekniska hinder för utövande
av rösträtt vid allmänna val, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Anslag till byggande av broar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Byggande av broar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammareen av herr
Näslund (I: 211) och den andra inom
andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (11:274), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte för budgetåret 1950/51
till Byggande av broar anvisa 15 000 000
kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Niklasson och Herbert Hermansson
(I: 292) och den andra inom
andra kammaren av herrar Carlsson i
Bakeröd och Staxäng (11:363), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret
1950/51 av under sjätte huvudtiteln
upptaget anslag för byggande av broar
disponera ett belopp av 1 000 000 kronor
för igångsättande av anläggningen
av en hängfärja vid Jordfallet i Göteborgs
och Bohus län i enlighet med ett
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivet
förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:211 och 11:274 —
till Byggande av broar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag,

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

av 10 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

II. att motionerna 1:292 och 11:363
icke måtte bifallas av riksdagen.

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talman! På denna punkt ha herr Niklasson
och jag väckt en motion, som berör
färjförhållandena vid Jordfallet i
Göta älv. Vi ha i motionen berört de
svårigheter, som äro till finnandes, och
det torde således åtminstone för statsutskottets
ledamöter inte vara obekant, att
det behövs åtgärder snarast möjligt för
att här åvägabringa en förbättring.

Jag skall emellertid, herr talman, för
att något ytterligare för kammarens ledamöter
illustrera det förhållande, som
råder där nere, tillåta mig att läsa upp
en artikel i tidningen Ny Tid för den
20 januari 1950. Jag tar bara några valda
stycken för att inte fresta kammarens
tålamod för mycket. Denna artikel
har rubriken »Jordfallets färja rena ynkedomen».
Det heter där: »Rena Grönköping!
säger en arbetare, som står
och väntar på att få komma med Jordfallets
färja. Och nog är det trafikmedlet
en sorglig företeelse, både sommar
och vinter, men i synnerhet på vintern.
Färjepersonalen har ingen avundsvärd
lott, och trafikanterna har all anledning
att svära över det här tillståndet. På
sommaren kan 30-talet bilar stå i ko vid
färjläget — det bär hänt att det tagit
tre och en halv timmar för en bil att
komma över. Är det för högt vatten, kan
man inte ta fordon med på färjan. Och
året runt får man stoppa färjan för passerande
båtar — det blir många och
ibland långa uppehåll. På vintern blir
det ofta så mycket is under lämmarna
vid färjlägena, att man inte kan sänka
dem. Då får man skaffa en lågtryckspanna
och elda upp den, så att man får
ånga att tina upp isen med. Likadant är
det med rännan under motorhuset i Bohus
— där kan bli så mycket is, att
man får tina upp den med ånga. Det
händer ibland, när isen pressar på färjan,
att hela motorhuset slängs av spåren.
som det står på, och blir liggande

Anslag till byggande av broar.

på sidan. Färjan drivs fram utmed en
wire som är spänd över älven. Kommer
en båt, måste man köra ner motorhuset,
så att wiren slaknar och kommer under
vattenytan så djupt att båten kan passera.
När isen packar sig, blir wiren
ibland liggande på isen. Då får man ha
en bogserbåt som pressar ner wiren.
Färjan lastar 13 ton. Lastbilar med högre
hjultryck än 2 ton får man inte ta
med. De tunga mjölkbilarna t. ex. måste
köra över Göteborg för att komma till
mejeriet. För busstrafiken är det också
stora besvärligheter. Man kan inte ta
de stora bussarna på Jordfallets färja,
utan måste utväxla passagerare på ömse
sidor om älven. De folkrika områdena
på ömse sidor om älven, som i hög
grad är beroende av goda kommunikationer,
får nu dragas med en förbindelse
som fungerar mycket dåligt och
ibland inte fungerar alls.»

Ja, sådana äro förhållandena vid detta
färjeläge, och faktum är, att det ibland
kan vara förenat med livsfara både att
trafikera denna färja och att sköta den.

Nu förstår jag mycket väl att utskottet
kunnat ställa sig tveksamt. Sedan motionen
skrevs, har jag också personligen
fått sådana upplysningar, att man
kanske även får ställa sig tveksam till
en hängfärja. Vi ha nämligen på platsen
en kemisk fabrik, vars syror äro
mycket besvärande för stålkonstruktionerna,
och det kan tänkas att en hängfärja
av denna typ, vilken inte ännu är
prövad i detta land, ur dessa synpunkter
kan komma att bli mycket svår att
hantera.

Jag har emellertid, herr talman, begärt
ordet närmast för att understryka
vad utskottet sagt i slutet av sitt utlåtande,
nämligen att utskottet förutsätter,
att frågan göres till föremål för förnyad
prövning från Kungl. Maj:ts sida och
att det förslag, som därav kan komma
att föranledas, förelägges riksdagen så
snart förhållandena medgiva.

Jag vill ha sagt till protokollet, att
om en hängfärjekonstruktion inte är
lämplig på platsen, bör Kungl. Maj:t ta
under övervägande att så fort som möjligt
ordna denna fråga på något annat

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till trafikräkningar,
sätt. Alternativt har uppställts ett förslag
om en brobyggnad, som skulle kosta
8,8 miljoner kronor, men vi äro fullt
på det klara med att detta projekt med
hänsyn till de finansiella svårigheterna
inte kan realiseras inom överskådlig tid.
Det är emellertid nödvändigt att någonting
göres, och jag tror att bygdefolket
där nere skulle vara tacksamt, om inga
andra möjligheter återstå, att få en ny,
kraftigare och bättre färja och nya landningsställ,
så att det blir möjligt att eliminera
de svårigheter och de risker för
liv och lem, som nu faktiskt förefinnas
på platsen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag är fullt överens med min bänkkamrat
herr Hermansson om angelägenheten
av att någonting göres vid färjeläget
i Jordfallet.

Utskottet har ganska grundligt behandlat
denna fråga. Avdelningen har
hört väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och infordrat ritningarna över de förslag
till hängfärja, som inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorts. Det
har emellertid visat sig att de förslag,
som förelagts utskottet, inte varit så
övertygande att utskottet vågat gå in för
dessa och tillstyrka det anslag, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen begärt. Jag
kan ju nämna att det har uppstått ett litet
missförstånd från motionärernas sida,
när motionen skrivits. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt ett särskilt
anslag på 1 miljon kronor till en
hängfärja vid Jordfallet, under det att
motionärerna ha begärt att från broanslaget
på 10 miljoner kronor, vilket behandlas
under denna punkt, skulle tas
medel för hängfärjan. Detta bär emellertid
inte utskottet velat vara med om, då
vi ansett att brobyggnadsanslaget i och
för sig är så nätt tilltaget, att det bör få
användas för sitt egentliga ändamål, alltså
för brobyggnadsarbeten. Därest en
hängfärja eller annan färja skall komma
till utförande över Göta älv måste, enligt
utskottets mening, medel för ändamålet
tagas från ett särskilt anslag. Ett sådant
särskilt anslag har emellertid kommunikationsministern
inte velat ta upp i

årets statsverksproposition, och utskottet
har heller inte velat föreslå ett dylikl
anslag.

Vid uppgörandet av förslag till hängfärja
har man haft olika alternativ att
välja på, och det förefaller, som om vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen själv inte
varit fullt på det klara med vilket alternativ
som skulle vara det bästa för att
lösa trafikproblemet där nere. Utskottet
bär också sagt, att det nuvarande läget
för denna färja kanske inte är det lämpligaste,
utan har även velat få den saken
undersökt ytterligare.

Med anledning av vad som sålunda
framkommit i ärendet, och då utskottet
inte med det underlag, som förelegat,
kunnat föreslå någon positiv lösning, har
utskottet velat understryka angelägenheten
av att någonting göres för att få
denna fråga löst. Utskottet har därför
i motiveringen sagt, att utskottet förutsätter,
att frågan göres till föremål för
förnyad prövning från Kungi. Maj:ts sida
och att det förslag, som därav må
föranledas, förelägges riksdagen så snart
förhållandena medgiva. Med detta har
utskottet velat ge uttryck för den uppfattningen,
att detta är en angelägen frå 83

°ch aU man måste se till, att det snarast
möjligt blir en bättre ordning beträffande
färjeförbindelsen mellan båda
sidorna av Göta älv vid Bohus och Jordfallet.

Jag skall inte uppehålla mig mera vid
denna fråga. Det förefaller, som om
aven motionärerna vore till freds med
vad utskottet uttalat, och jag ber, herr

talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Anslag till trafikräkningar.

Kungl. Maj:t hade förslagit riksdagen
att till Trafikräkningar för budget -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

året 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundqvist m. fl. (I:
293) och den andra inom andra kammaren
av herr Dickson (II: 3G1), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj-.ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 293 och II: 361 —
till Trafikräkningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Lundqvist, Axel Andersson,
Rubbestad och Staxäng, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte — med bifall till motionerna
1:293 och II: 361 — avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Vid
denna punkt finns fogad en reservation
av ledamöter från olika partier, i vilken
yrkas avslag på utskottets hemställan.

Jag tillåter mig erinra om föreliggande
frågas förhistoria. 1947 års riksdag
anvisade ju ett reservationsanslag av
1,2 miljoner kronor för utförande under
år 1947 av en hela landet omfattande
allmän trafikräkning. På grund av
det försämrade läget på arbetsmarknaden
kom dock denna trafikräkning aldrig
att utföras. Nu säger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att förhållandena
på arbetsmarknaden ha förändrats så
att det inte längre råder någon brist på
arbetskraft, som bör utgöra något hinder
för en allmän trafikräkning. Det är
litet underligt, herr talman, med det här
talet om arbetskraftens tillräcklighet
eller otillräcklighet. Det är än si, än så.
Det är nog beroende på vad det iir man

Anslag till trafikräkningar,
vill. Slår jag upp en annan sida i statsverkspropositionen
och studerar de tabelluppgifter,
som där finnas, framgår
det ganska tydligt, att man anser att arbetsmarknadssituationen
även under
1950 är densamma som den har varit
hittills.

Enligt min mening kan det för övrigt
diskuteras, huruvida en allmän trafikräkning
är sakligt motiverad för närvarande.
Det kan vara förhållandet, om
man står inför mycket omfattande arbeten,
förändringar i vägväsendet o. s. v.,
men då vi veta att det för närvarande
med hänsyn till återhållsamheten i fråga
om investeringar och annat inte är
möjligt att åstadkomma mer än ett mycket
begränsat antal arbeten, förefaller
det, som om det vore skäligen onödigt
att nu sätta i gång en så stor apparat.
Det finns säkerligen möjligheter att på
annat håll få de statistiska uppgifter,
som kunna behövas för de arbeten som
kunna komma i fråga under den närmaste
tiden. Såväl länsstyrelser som polismyndigheter
liksom biltrafiknämnden
sitta ju inne med olika statistiska
uppgifter i det avseendet.

Sedan kan jag inte underlåta att göra
en liten jämförelse med den stränga
återhållsamhet, som iakttages i fråga
om anslag till andra ändamål, som, såvitt
jag förstår, i varje fall i nuvarande
situation måste anses vara betydligt viktigare
än detta anslag. Redan under denna
riksdag ha vi iakttagit, hurusom man
från Kungl. Maj:ts sida med beklagande
sett sig nödsakad att, även om man ansett
ett aldrig så viktigt behov föreligga,
dock säga att det inte är möjligt att
för närvarande sträcka sig längre. Vi
komma säkerligen också att under denna
dags fortsatta behandling av föreliggande
frågor kunna göra samma iakttagelse,
att det kommer att finnas ärenden
och frågor, som vi anse vara mycket
viktiga, ehuru Kungl. Maj:t inte ansett
sig kunna gå med på några som
helst anslag.

.lag ber med dessa ord, herr talman,
att få vidhålla det yrkande om avslag
på Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
som har framställts i en motion,

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till trafikräkningar,
vilken jag har varit med om att bära
fram och som också återfinnes i reservationen.

Jag yrkar alltså avslag på utskottets
hemställan under denna punkt.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag har
i statsutskottet ansett mig böra gå med
på det av av departementschefen begärda
anslaget. Det har som bekant inte
varit någon allmän trafikräkning här i
landet sedan år 1936. Riksdagen har
också redan för tre år sedan beviljat 1,2
miljoner kronor till en hela landet omfattande
allmän trafikräkning, och vad
som nu begäres är ett tilläggsanslag för
att man skall kunna genomföra denna
planerade trafikräkning.

En förnyad trafikräkning synes vara
starkt påkallad mod hänsyn till att det
är meningen att sätta i gång vägarbeten
i större omfattning än tidigare. Den föreliggande
huvudtiteln innebär ju, att investeringsvolymen
på detta område skall
ökas till 110 miljoner kronor. Kammaren
har för en stund sedan bifallit utskottets
förslag under punkt 17 :o) att
höja anslaget till förstärkning och förbättring
av vägar från 11 600 000 kronor
under innevarande budgetår till 37
miljoner kronor under det kommande
budgetåret. Det är klart att en så pass
stor höjning möjliggör en mängd nya
vägarbeten, och man har därför all anledning
att genomföra en trafikräkning,
som visar till vilka vägar man i första
hand bör lämna anslag. Det utökade investeringsprogrammet
gör det alltså enligt
min mening angeläget att man om
möjligt utför denna trafikräkning under
innevarande år.

Att något större överflöd på arbetskraft
inte finns, är tydligt, men det är
möjligt att denna trafikräkning kan
verkställas så, att arbetskraftsproblemet
inte utgör något hinder.

Det finns ju ännu många livsfarliga
kurvor och andra trafikfällor på våra
vägar, som behöva rätas ut och byggas
om, och ur trafiksäkerhetens synpunkt
är det givetvis ett önskemål, att sådana
arbeten i första hand utföras på de mest

trafikerade vägarna. Visserligen får man
inte glömma bort de mindre vägarna,
men jag anser att man i främsta rummet
måste söka göra allt som göras kan för
att öka trafiksäkerheten på de starkt trafikerade
huvudvägarna.

Jag har således funnit det bär begärda
tilläggsanslaget väl motiverat och anser
att man bör anvisa medel för att
möjliggöra den planerade trafikräkningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Man kanske kan säga att de större trafikräkningarna
helst borde utföras under
tider, då trafiken har stabiliserat sig,
och för närvarande är väl inte läget sådant.
Importen av bilar från England
och Frankrike bär ju nu släppts fri, och
jag tror inte man spår fel, om man säger
att ett stort antal nya bilar därigenom
komma att sättas in i trafiken, visserligen
kanske mindre sådana, men som
sagt ganska många. Dessutom kan man
inte räkna med att vägarbeten i mycket
stor skala kunna sättas i gång, och jag
anser därför i olikhet mot herr Heiding
att man inte nu behöver ha några anvisningar
om var vägarbetena skola sättas
in. Jag tror av dessa skäl att frågan
om en allmän trafikräkning nu är för
tidigt väckt. Det vore bättre att vänta,
tills man ser att trafiken har stabiliserat
sig. Då får man en på längre sikt riktigare
bild av hur trafiken förlöper.

Herr Heiding säger, att en trafikräkning
nu skulle vara önskvärd ur trafiksäkerhetssynpunkt,
men det är väl snarare
så, att man på trafiksäkerhetsfrämjandehåll
inte ännu anser sig vara fullt
mogen för denna sak. Jag har blivit underrättad
om att man på det hållet inte
känner sig tillräckligt förberedd, när det
gäller att göra sina synpunkter gällande
i samband med en sådan här trafikräkning,
och att ett litet uppskov därför
inte skulle skada.

Jag tror således, att man saklöst kan
dröja något med denna trafikräkning,
och ber att få ansluta mig till det av herr
Lundqvist ställda avslagsyrkandet.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 30—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Anslag till statliga farledsarbeten.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statliga farledsarbeten för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Spetz (1:46) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Utbult och Svensson i Ljungskile
(11:54), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till statliga farledsarbeten
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000
kronor.

Anslag till statliga farledsarbeten.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt
att riksdagen måtte — med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 46 och II: 54 — till
Statliga farledsarbeten för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
50 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Svensson i Ljungskile
och Staxäng ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte •—
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 46
och II: 54 — till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag har all
anledning att vara tacksam mot utskottet
för dess välvilliga skrivning i fråga
om förbättringen av farleden genom
Hamburgsund. Gentemot den motion i
frågan, som jag har avgivit, anför utskottet
emellertid, att arbetet icke kan
igångsättas förrän tidigast i april månad
nästa år. Utskottet anför dessutom
att den anslagsförstärkning på 150 000
kronor, som begäres i motionen, inte
skulle förslå till kostnaderna för detta
arbete. Jag är fullt medveten om detta,
men tanken bakom motionen var ju, att
det skulle finnas medel tillgängliga för
att igångsätta arbetet i april månad
nästa år eller vid den tidpunkt, då utredningsarbetet
kan vara klart. Genom
att utskottet har ställt sig avvisande till
motionens yrkande, förefaller det mig
som som om det icke skulle bli möjligt
att börja arbetena i farleden genom
Hamburgsund förrän tidigast 1952, vilket
jag för min del måste beklaga.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att hemställa om bifall till den reservation,
som är fogad vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, KAItL: Herr talman!
Jag beklagar, att jag skall vara
tvungen att stå här och i någon mån polemisera
mot mina vänner på bohusbänken.
Vi känna ju alla väl till hur

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till byggande av fiskehamnar,
angelägna dessa arbeten äro, och vi
vilja alla medverka till att de bli utförda
fortast möjligt. I själ och hjärta äro
vi därför fullkomligt eniga, men det kan
ju ändå någon gång skilja litet grand
när det gäller själva sättet för att främja
ändamål, som vi alla önska tillgodose.

Yad nu beträffar denna motion ha vi
frågat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Är det någon vinning med att i år
öka detta anslag med 150 000 kronor —
kan det påskynda arbetets utförande?
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
svarat, att vi strängt taget inte behöva
dessa pengar för kommande år, därför
att vi av tekniska skäl inte kunna
igångsätta arbetet förrän tidigast i april
1951. Arbetena i farleden genom Hamburgsund
bestå huvudsakligen av muddring.
Man måste alltså få dit ett mudderverk,
och kommer det dit, måste arbetet
utföras i en följd, men då räcker
inte det lilla anslag, som motionärerna
här ha begärt. Man skulle således rent
av kunna beklaga, att motionärerna ha
varit så hovsamma och begärt ett så litet
belopp. Det hade kanske varit lättare
att tillstyrka ett förslag om ett större belopp,
ty då hade i varje fall det skälet
bortfallit, att inte pengarna räcka till
för att utföra arbetet.

Allvarligt talat ligger frågan emellertid
till på det sättet, att riksdagen förra
året begärde en ny undersökning beträffande
farlederna utefter bohuslänska
kusten, således hela kuststräckan Göteborg—Strömstad,
och Kungl. Maj:t har
givit väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i uppdrag att utföra denna undersökning.
Först sedan den är gjord, kan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen föreslå vissa
speciella delar av dessa farleder till
upprensning, och vi förvänta verkligen
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har möjlighet att framlämna resultatet
av sin undersökning i så god tid, att
Kungl. Maj:t kan föreslå nästa års riksdag
att utföra vissa farledsarbeten av
denna typ. Men då fordras det givetvis
så pass stora anslag, att arbetena både
kunna igångsättas och fullföljas.

Vi ha därför i utskottet inte ansett,
att det skulle vara någon egentlig vin -

ning med ett bifall till motionen. Det
skulle inte kunna påskynda arbetena,
och de skulle i varje fall inte kunna avslutas,
med mindre än att en kommande
riksdag beviljar nya anslag. Utskottet
har alltså funnit sig ej böra tillstyrka
motionens förslag.

Med åberopande av dessa skäl ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 34.

Anslag till byggande av fiskehamnar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Hällgren (I: 296)
och den andra inom andra kammaren
av herr Utbult m. fl. (II: 397), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte — med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 296 och II: 397 — till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

Beservation hade anförts av herrar
Svensson i Ljungskile och Staxäng, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte •— i anledning av

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 296 och II: 397 — till
Byggande av fiskehamnar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! I

denna punkt behandlas en av mig väckt
motion om höjning av det av Kungl.
Maj:t begärda anslaget från 1 000 000
till 1 700 000 kronor. Jag har nämligen
kommit underfund med — vilket närmare
framgår av siffrorna i motionen,
som jag inte skall trötta kammaren med
att här återge — att även med nuvarande
takt i byggnadsverksamheten på detta
område lär det begärda beloppet, en
miljon kronor, näppeligen räcka till för
kommande budgetår.

Frågan om byggande av fiskehamnar
ligger ju till på det sättet, att riksdagen
år 1948 beslöt att godkänna en plan för
den fortsatta utbyggnaden av fiskehamnar
på 190 olika platser i landet för en
kostnad av i runt tal 27 miljoner kronor.
Man tänkte sig att arbetena skulle
utföras under en tid av fem år med statsbidrag
av 5,4 miljoner kronor per år.
Det förutsattes, att planen skulle kunna
utsträckas under en något längre tidsperiod.
Det begärda anslaget av en miljon
kronor för nästa budgetår innebär
emellertid, att det skulle dröja bortåt 25
år, innan den av statsmakterna godkända
planen hunnit bli förverkligad, och
tar man hänsyn till den kostnadsfördyring,
som ägt rum, skulle det dröja
kanske 35 år.

Det talas om begränsning av investeringsverksamheten,
men begränsningen
kan ju utföras på olika sätt. För att belysa
vad jag menar skall jag tillåta mig
att göra en liten jämförelse med det
kommunala verksamhetsområdet. På
min väg till riksdagshuset färdas jag
många gånger förbi det av Stockholms
stad bedrivna lunnelbanebygget. Jag har
ingen anmärkning mot att stockholmarna
söka ordna sina trafikförhållanden
— på många ställen här i staden finns
det sådana trafikhinder och dödsfällor,
att till och med en gammal viigstyrelseordförande
på landet aldrig skulle gilla

3 Första kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Anslag till byggande av fiskehamnar,
att man låter dem finnas kvar. Det är
till stor del tack vare bilförarnas utomordentliga
skicklighet som inte flera
olyckor inträffa. Men detta tunnelbanebygge
lär komma att kosta någonting på
120—130 miljoner, och om jag inte är
fel underrättad, har man fått byggnadstillstånd
för ett belopp av omkring 65
miljoner kronor. Jag gör ingen invändning
mot att storstaden Stockholm ordnar
sina trafikförhållanden, men det bör
ändå vara tillåtet att göra en jämförelse
och säga, att för 27 miljoner kronor -—
eller med hänsyn till kostnadsfördyringen
35 miljoner kronor — skulle svenska
staten kunna ordna tilläggsplatser och
skydd mot stormarna för de svenska
fiskarenas och andras båtar utefter svenska
kusten från Svinesund vid norska
gränsen till Haparanda vid finska gränsen.
Jag har velat göra denna jämförelse
för att visa, att ett fullföljande av fiskehamnsutredningens
förslag inte medför
några så hårresande kostnader som man
tror, när det talas om att 27 eller 35
miljoner kronor skulle användas till byggande
av fiskehamnar.

Nu har utskottet skrivit mycket sympatiskt
om motionen. Man säger att yrkandet
är behjärtansvärt och understryker
angelägenheten av att det av fiskehamnsutredningen
framlagda principprogrammet
förverkligas, så snart förhållandena
medgiva.

Det finns naturligtvis ingen utsikt för
bifall till motionen •— och jag vill givetvis
ogärna bidraga till att skärpa påfrestningarna
i det rådande finansiella läget
— men jag skulle vilja framhålla önskemålet
att man till ett kommande år från
Kungl. Maj :ts sida ser till att större anslag
till byggande av fiskehamnar kommer
att begäras, så att man någon gång
ute i landet, där man har väntat många
tiotal år på de enklaste skyddsåtgärder
för båtarna, kan få se ett resultat av sin
långa väntan.

Under hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till motionen, vilket
är detsamma som bifall till den vid
punkten 34 :o) fogade reservationen av
herrar Svensson i Ljungskile och Staxäng.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till byggande av fiskehamnar.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag vill säga att denna herr Hällgrens
motion är inte bara välskriven
utan också synnerligen väl motiverad.
Där ha ju siffror anförts, som ganska
tydligt visa att man inte kunnat göra
vad som bort göras när det gäller byggande
av fiskehamnar. Och vi veta ju
alla att det program, som fiskehamnsutredningen
framlade och som godkändes
av riksdagen, inte har kunnat fullföljas
utan att det blivit mycket stora
eftersläpningar. De anslagsbelopp, som
fiskehamnsutredningen räknade med,
ha inte tillnärmelsevis beviljats av riksdagen.
Följaktligen återstår här ofantligt
mycket att göra.

För utskottet har emellertid frågan
varit, om det finns utsikter att under det
kommande budgetåret utföra arbeten för
större belopp än som finnas tillgängliga,
om man räknar med det av Kungl. Maj:t
begärda anslaget och de reservationsmedel,
som fortfarande finnas kvar för byggande
av fiskehamnar. Den 1 juli 1949
funnos reservationer på något över 2,5
miljoner kronor, och för innevarande
budgetår har dessutom utgått ett anslag
av en miljon kronor. Under innevarande
år ha alltså sammanlagt 3,5 miljoner
kronor stått till förfogande. Arbetskostnaderna
för byggande av fiskehamnar
under året beräknas till 1 400 000 kronor,
och det betyder att man förbrukar
det för året beviljade anslaget plus
400 000 kronor av reservationsmedlen.
Detta betyder å andra sidan, att reservationer
på över 2 miljoner kronor komma
att stå till förfogande under nästa budgetår
utöver det anslag på en miljon kronor,
som utskottet nu hemställer till riksdagen
att bevilja.

Vi ha tillfrågat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
om den för sin del anser
att det finns möjligheter att under kommande
budgetår bygga fiskehamnar för
större belopp än de sålunda disponibla
medlen skulle tillåta. Styrelsen har svarat,
att den inte tror att detta blir möjligt.
Under sådana förhållanden har utskottet
ansett, att det väsentligaste inte
är, hur mycket pengar som beviljas,
utan att arbetstillstånd beviljas i sådan

omfattning, att i varje fall befintliga medel
kunna komma till användning. Med
hänsyn härtill har utskottet för kommande
budgetår velat stanna vid det av
Kungl. Maj:t begärda anslaget, men har
understrukit angelägenheten av att byggandet
av fiskehamnar påskyndas och
sker i en helt annan takt än hittills.

Här har ju tillkommit en hel del, även
sedan fiskehamnsutredningens förslag
framlades.

Jag var nyligen med på ett sammanträde
i länsstyrelsen i Göteborg, där representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
fiskare och andra voro
närvarande och där man diskuterade
frågan om fiskehamnsbyggnaderna i
dagens situation. Det framkom därvid,
att det med hänsyn till de senaste årens
utveckling på området och med hänsyn
till de allt större och mera djupgående
fiskefartyg, som anskaffas, erfordrades
inte bara att nya fiskehamnar byggdes
på platser, där förut ingen fiskehamn
fanns, utan även att på en del platser
äldre fiskehamnar fördjupades och förbättrades,
så att den nya, moderna fiskeflottan
kunde angöra och vara betjänt
av dessa hamnar. Det råder med andra
ord ett skriande behov av fiskehamnar
utefter våra kuster. Det är således
önskvärt att dessa arbeten kunna sättas
i gång åtminstone i den utsträckning,
som fiskehamnsutredningen tänkt sig,
och detta betyder, att anslag på 4 å 5
miljoner kronor årligen erfordras, om
arbetet skall kunna bli färdigt inom
överskådlig tid.

Då emellertid utskottet har fått klart
belägg för att under kommande år påbörjande
av dylika arbeten inte kan
ske i sådan utsträckning, att nya anslag
därtill skulle erfordras, har utskottet
inte kunnat göra annat än stanna vid
det av Kungl. Maj :t föreslagna anslaget
och hemställer således om ett reservationsanslag
å 1 miljon kronor. Till denna
utskottets hemställan ber jag, herr
talman, att få yrka bifall.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning oeh avlopp.

bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 35—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

Ivungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anläggningar för vat
tenförsörjning och avlopp för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gränebo m. fl. (I: 207) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
i Rådom m. fl. (II: 282), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
18 000 000 kronor;

dels ock inom andra kammaren av
herrar Persson i Landafors och Hagberg
i Luleå väckt motion (11:103), däri
hemställts, att riksdagen måtte till bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte — med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:207 och 11:282 samt II:
103 — till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Utskottet har föreslagit riksdagen

att anvisa ett reservationsanslag av 12
miljoner kronor till vatten- och avloppsledningar.
Motiveringen för ett betydligt
högre anslag är ju så allmänt känd,
att jag inte skall upptaga kammarens
tid med att här upprepa den, utan nöja
mig med att hemställa om bifall till
motionen II: 103, där det yrkas, att
riksdagen måtte till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 20 miljoner kronor.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har vid tidigare tillfällen under
de senare åren flera gånger talat
mycket varmt för detta reservationsanslag
och för att det borde höjas. Vi ha
också i statsutskottets fjärde avdelning
arbetat för att få det höjt. Senast vid
föregående års riksdag lyckades vi i utskottet
kan man säga höja anslaget från
ursprungligen 5 miljoner till 9 miljoner
kronor, och vi ha ständigt understrukit,
att det här är fråga om företag, som
äro oerhört viktiga och nödvändiga.

När departementschefen emellertid
nu i år har föreslagit en så pass väsentlig
höjning som från 9 miljoner till 12
miljoner kronor och vi dessutom måst
konstatera, att ganska stora svårigheter
föreligga att utföra arbeten för högre
anslagsbelopp under nuvarande förhållanden,
ha vi i utskottet i år funnit, att
det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget
är ganska hyggligt tilltaget, och därför
inte velat göra någon hemställan om
höjning därav för innevarande år.

Man kan givetvis säga, att även detta
anslag är otillräckligt. Ser man det i
förhållande till det absoluta och totala
behovet av dylika arbeten inom landet,
är det klart, att det kunde vara önskvärt
med ett större anslag. Vi ha emellertid
inom utskottet funnit, att detta
anslag har varit så pass väl tilltaget, att
det ungefär motsvarar vad som beräknas
kunna förverkligas under kommande
år. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekom -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till riksarkivet,
na yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen II:
103; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 39—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anslag till riksarkivet.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för riksarkivet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1950/51, dels ock
till Riksarkivet: Avlöningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 521 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren
av herr Emil Petersson m. fl.
väckt motion (1:301), vari hemställts,
att riksdagen ville dels fatta beslut om
att den 1942 vid arkivet vakanssatta förste
arkivarietjänsten i lönegrad Ca 29
skulle få återbesättas samt dels företaga
de ändringar i personalförteckningen
och avlöningsstaten för riksarkivet, vilka
följde härav.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.

Mai:ts förslag och med avslag å motionen
I: 301,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

b) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 521 500 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz, Bergh,
Axel Andersson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Ljungskile, Bergstrand, Kollberg,
Kyling och Widén ansett, att utskottets
hemställan bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen I: 301,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

b) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 536 300 kronor.

Herr BERGH: Herr talman! Till denna
punkt av utskottets utlåtande finnes fogad
en reservation, som avser återbesättande
av en vakanssatt förste arkivarietjänst
i lönegraden Ca 29. Frågan om
återbesättande av denna tjänst var föremål
för debatt i denna kammare även i
fjol, och ett reservationsvis då framfört
yrkande om att denna tjänst skulle återbesättas
samlade en ganska stark minoritet.

Det rör sig här om en tjänst, som finnes
upptagen å riksarkivets personalförteckning
men som vakanssattes 1942.
Detta skedde på den tid, då vi måste beskära
kulturbudgeten ganska kraftigt,
för att vi skulle kunna samla våra ekonomiska
ansträngningar inför det krigshot,
som då förelåg. På samma sätt vakanssattes
en hel rad andra likartade
tjänster, men om jag inte tar fel, så är
denna riksarkivets förste arlcivarietjänst
den enda av de då vakanssatta tjänsterna,
som inte har återbesatts.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Den negativa inställning, soin har intagits
i denna fråga, liar inte motiverats
med att inte tjänsten skulle behövas.
Det har tvärtom vitsordats,
att tjänsten behövs och att den för
framtiden kommer att behövas. Vid något
tillfälle var en omorganisation
av riksarkivet ifrågasatt, men det har
inte heller kunnat påstås, att ett återbesättande
av denna tjänst på något
sätt skulle föregripa den nya personalorganisationen.
Det har alltså inte
kunnat åberopas några organisatoriska
skäl för att denna tjänst skulle intaga
någon särställning när det gäller återbesättandet,
utan vad man pekat på är de
statsfinansiella svårigheterna. Dessa
statsfinansiella svårigheter måste uppenbarligen
vara ofantligt stora, när vi inte
skulle ha råd med ens det belopp, som
det här är fråga om — det rör sig om
14 800 kronor.

Man märker i departementschefens uttalande
till årets statsverksproposition,
8:e huvudtiteln, att han för sin del beklagar,
att han inte har kunnat föreslå
att tjänsten skulle besättas igen. Han
finner, säger han, ett återbesättande av
den vakanssatta förste arkivarietjänsten
»synnerligen önskvärt» men nödgas
konstatera, tillägger han, att »de erforderliga
ekonomiska förutsättningarna
härför icke nu föreligga».

Det hela rör sig som sagt om 14 800
kronor. Är det någon människa, som
tror, att de ekonomiska skälen i detta
sammanhang skulle vara avgörande?

Vi ha vid behandlingen av 8:e huvudtiteln
i år i utskottets andra avdelning
naturligtvis sett, att det varit nödvändigt
att iakttaga den allra största sparsamhet.
Vi ha varit tämligen hårdhänta
och ha endast på mycket få punkter gått
utöver vad departementschefen har föreslagit.
.lag håller före att det på 8:e
huvudtiteln finns anslag, som skulle kunna
beskäras med större fördel än detta.
Jag säger inte, att jag vill byta ut något
anslag, men jag vill göra gällande, att
ett så pass blygsamt belopp som I t 800
kronor, när det rör sig om en budget av
en så pass stor summa som den det här
är fråga om, inte kan anses vara ett av -

Anslag till riksarkivet,
görande skäl för att vi skulle intaga
samma negativa ståndpunkt som riksdagen
tidigare intagit. Ifall man är övertygad
om — och det äro tydligen allesamman
— att tjänsten behövs, därför
att riksarkivet för det arbete, som det
har att utföra, inte utan olägenhet kan
avvara denna tjänst, tycker jag att dessa
14 800 kronor inte representera ett belopp,
som man i detta sammanhang bör
fästa så stort avseende vid.

Jag ber, herr talman, med anledning
härav att få yrka bifall till den reservation,
som på denna punkt är fogad till
utskottets utlåtande.

lläri instämde herrar Andrén och
Holmbäck.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Det är inte mycket att tillägga efter herr
Berghs anförande. Han har berättat, hur
denna fråga ligger till. Jag vill bara erinra
om att under de åtta år, som förflutit
sedan denna befattning vakanssattes,
ha en del nya ämbetsverk inrättats.
Men det har inte fallit riksdagen in
att på något sätt neka anslag till befattningar
där, icke heller då det gällt kristidsorganen,
utan alla ha fått vad som
behövts för att arbetet skulle gå i lås.
Under dessa år har en mängd material
samlats i riksarkivet, och det är rent av
märkvärdigt att verket kunnat klara detta
arbete. Jag skulle vilja hemställa till
kamraterna i kammaren att någon gång
besöka riksarkivet för att själva se, hur
det förhåller sig där med denna sak. De
skulle då finna att man är alldeles överhopad
med material. Det är väl onödigt
att erinra om vad verket har för betydelse,
när det gäller att samla stoff för
belysande av gamla tiders kulturliv. Det
är nästan upprörande, för att använda
ett hårt uttryck, att detta ämbetsverk
skall sakna den arbetskraft, som behövs
för arbetets utförande. Där finns en väldig
arsenal av olika handlingar, som
skola granskas och ordnas.

Det egendomliga är, att alla här tyckas
vara på samma våglängd; departementschefen
uttalar sin sympati för saken,
och utskottet likaledes. Men riksar -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till riksarkivet,
kivet har inte någon glädje av bara dessa
uttalanden, herr talman; glädjen blir
fullkomlig, när man får den arbetskraft
som behövs.

Jag hemställer därför vördsamt till
kammaren att bifalla reservationen.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Vid sin behandling av 8:e huvudtiteln
har utskottet haft ett 80-tal motioner att
diskutera. Det är alldeles påtagligt att
det däribland inte finns någon motion,
vari yrkas nedsättning av vad Kungl.
Maj :t föreslagit, utan alla gå ut på ökning.
Skulle dessa motioner bifallas,
skulle det betyda en sammanlagd ökning
av budgetens slutsumma med omkring
15 miljoner kronor. Utskottet har
emellertid, när det behandlat huvudtiteln,
ansett sig inte kunna komma ifrån
varje sådan ökning, utan gått med på
vissa sådana, tillsammans uppgående
till ett belopp av 174 100 kronor.

Det är mycket möjligt att vi ändå inte
i dessa fall ha kunnat träffa rätt. En
stor del mycket önskvärda utgifter få
fortfarande stå tillbaka, och bland dessa
äskanden är detta om ökat anslag till
riksarkivet. När man, som också herr
Bergh sagt, är tvungen att iakttaga mycket
stor återhållsamhet på alla områden
i fråga om utgifter, så skulle jag tro, att
det anslag, som det här är fråga om, är
av sådan beskaffenhet, att det får lov
att anstå tills vidare. Herr Bergh säger
visserligen, att det finns en hel del andra
anslag, som mycket väl skulle kunna
beskäras utan alltför stor skada, men
vid behandlingen inom avdelningen av
huvudtiteln har jag inte hört herr Bergh
vid något tillfälle ange, vilka anslag som
med fördel skulle kunna beskäras. Vi ha
över huvud taget inte beskurit någonting
utan tagit vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Under sådana förhållanden har
utskottet för sin del ansett, att den förhöjning,
som begäres under denna
punkt, är av sådan beskaffenhet, att den
bör tills vidare kunna anstå, och jag ber
att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH: Jag tror nog inte, herr
talman, att min vän herr Larsson skulle
lägga det så hårt på sinnet, om kammaren
skulle gå emot utskottsmajoritetcns
förslag. Herr Larsson har suttit så
länge i statsutskottets andra avdelning,
är så mångsidigt intresserad och har
uppenbarligen så starkt intresse för den
verksamhet, som det här gäller, att jag
iörstår, att han belijärtar det ändamål,
som vi här tala om. Att herr Larsson
nu måste försvara utskottets ståndpunkt,
förstår jag också mycket väl, men det
betyder ju inte, att inte kammarens ledamöter
skulle ha all anledning att verkligen
tänka efter, om det är riktigt att
när det bara gäller ett belopp av 14 800
kronor eftersätta viktiga ting.

Herr Petersson gjorde en antydan om
att vi hade inrättat en hel del nya ämbetsverk
och att det inte hade fallit någon
in att vilja beskära den nödvändiga
personalen i dessa nya ämbetsverk. Jag
skulle i det sammanhanget vilja ge uttryck
åt en mening, som jag tidigare givit
till känna, nämligen den, att innan
man ger sig in på expansion, bör man
se till, att man uppehåller de anordningar
som finnas, för så vitt man är
överens om att dessa anordningar äro
nödvändiga, och man bör ställa sådana
resurser till förfogande för de institutioner,
man redan har, att de kunna fylla
sin uppgift.

Jag vill upprepa här, mina damer och
herrar, att det rör sig om ett belopp av
14 800 kronor, att det är fråga om en
tjänst, som otvivelaktigt behövs, och att
ingen har bestritt att den behövs, utan
att hela motiveringen är upphängd på
dessa 14 800 kronor. När den verksamhet,
som riksarkivet bedriver, lider men
av brist på folk och när vi äro medvetna
om att denna verksamhet måste
uppehållas, tycker jag inte att dessa
14 800 kronor skola få spela någon avgörande
roll.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till bokinköp m. m. vid kungl. biblioteket.

propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 40.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Anslag till bokinköp m. m. vid kungl.
biblioteket.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kungl. biblioteket: Bokinkiip och
bokbindning för budgetåret 1950/51 an -

visa ett reservationsanslag av 150 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Lindström väckt motion
(I: 116), vari hemställts, såvitt här
var i fråga, att riksdagen måtte bevilja
kungl. biblioteket största möjliga del
av en såsom erforderlig angiven anslagsförstärkning
av 15 000 kronor för att
möjliggöra, att bokanskaffningen från
av devalveringen berörda länder kunde
bibehållas oförändrad.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
I: 116 — såvitt här vore i fråga —
till Kungl. biblioteket: Bokinköp och bokbindning
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 150 000 kronor.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! På
grund av särskilda omständigheter
kom jag inte att närvara vid statsutskottets
behandling av 8:e huvudtiteln.
Om jag hade kunnat deltaga däri, så
hade det återfunnits en reservation på
denna och några andra punkter med
hemställan om bifall till en motion, som
jag bade väckt i dessa ärenden. Motionen
gäller anslagen till bibliotek och
bokinköp för åtskilliga av våra högsta
läroanstalter och bibliotek, den avser
kungl. biblioteket, -— den punkt som nu
är föredragen, — Uppsala universitet,
Lunds universitet, karolinska institutet,
tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers
tekniska högskola, medicinska högskolan
i Göteborg, Musikaliska akademien
och Pedagogiska biblioteket och
skulle också ha gällt Stockholms och
Göteborgs högskolor, men Kungl. Maj:ts
framställning rörande dessa frågor kom
ju senare.

Vad jag i min motion har framhållit
som önskvärt är, att biblioteken vid de
institutioner, som jag här nämnt, skulle
få någon kompensation för den ökning
av kostnaderna för utländska bokinköp,
som blir följden av den svenska kronans
devalvering. Faktiskt innebär

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till bokinköp m. m. vid kungl. biblioteket.

Kungl. Maj:ts förslag, att man skall bibehålla
de förutvarande summorna på
dessa punkter, en nedsättning i fråga
om bibliotekens möjligheter att inköpa
de böcker, som behövas för det vetenskapliga
arbetet.

I själva verket är det så, herr talman,
att det torde inte vara något sätt som
är billigare för den vetenskapliga forskningen
än det som ligger i möjligheten
att utifrån inköpa den vetenskapliga litteratur,
som behövs. Nu blir, jag understryker
det ännu en gång, denna möjlighet
begränsad.

En stor del av denna litteratur, kanske
särskilt på de tekniska områdena,
måste köpas från dollarländer, framför
allt Förenta staterna. Och de av kammarens
ledamöter, som i likhet med mig
försökt att så gott det går följa med
den politiska litteraturen, veta, hur mycket
mer vi nu få betala för en amerikansk
bok än för en relativt kort tid
sedan. Detta gäller med hänsyn till bokinköpens
storlek i mycket högre grad
biblioteken.

Det är inte fråga om några summor
av så stor betydelse för budgeten i detta
fall. Det sammanlagda belopp, som det
talas om i min motion, är 115 700 kronor.
Jag är övertygad om att det skulle
ha funnits möjlighet, utan att på huvudtiteln
lägga ytterligare kostnader, att bereda
rum för denna anslagssumma. Faktum
är ju att den mera formella förstärkning
av anslaget, som här bär begärts,
inte täcker den fördyring av ifrågavarande
böcker och tidskrifter, som
har blivit följden av devalveringen. Om
herr talmannen vill se efter i motionen,
skall han finna, att det i regel rör sig
om en ökning i pengar uttryckt med 10
procent och därunder för de flesta av
dessa institutioner — det är bara de tekniska
högskolorna, som komma upp till
en högre procent — under det att fördyringen
på grund av kronans devalvering
ligger någonstans mellan 30 och
40 procent. Jag har alltså inte i min
framställning här tagit till i överkant,
utan jag har försökt att vara sparsam.

Utskottet har i sin motivering — statsutskottet
är ett mycket hövligt utskott i

regel — varit välvilligt mot själva tanken.
Det säger, att »goda skäl onekligen
tala för ett tillmötesgående av motionärens
yrkande», och när goda skäl onekligen
bär föreligga, herr talman, tycker
man, att utskottets välvilja kunde ha
sträckt sig så långt, att dessa onekligen
goda skäl hade blivit beaktade och kraven
behandlade på ett annat sätt än de
nu faktiskt blevo.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
i den punkt det här gäller, i överensstämmelse
med framställningen i min
motion, yrka att anslaget till Kungl.
biblioteket: Bokinköp och bokbindning
höjes från 150 000 kronor, som äro föreslagna
av Kungl. Maj:t och utskottet,
till 165 000 kronor, alltså med 15 000
kronor.

I detta anförande instämde herrar
Herlitz, Englund och Holmbäck.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Det är på ganska många punkter, som
utskottet sagt ungefär samma ord som
här, nämligen att goda skäl onekligen
tala för bifall till de väckta motionerna,
men liksom jag nämnde vid föregående
punkt gäller det även här, att det ekonomiska
läget hindrar, att man över huvud
taget gör så som man helst ville. Jag
varken kan eller vill bestrida herr Lindströms
argument; jag tror att det skulle
vara önskvärt och naturligt och framför
allt att vederbörande institutioner
skulle ha nytta av om man kunde tillmötesgå
herr Lindströms önskemål och
bevilja de belopp han begärt, men jag
tror att även detta hör till de saker, som
i avvaktan på bättre tider, då de ekonomiska
förutsättningarna verkligen finnas,
få lov att ligga till sig. Det är litet
tråkigt att behöva säga detta, men när
förhållandena äro sådana som de äro,
är det inte möjligt att komma förbi
dem, utan man måste se saken sådan
den i verkligbeten är.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag kan
först och främst till fullo instämma i

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag

det anförande som herr Rickard Lindström
hållit här i kammaren i denna
sak. Herr Lindström lät sitt anförande
gälla biblioteken över huvud taget,
framför allt de lärda biblioteken, och
till de skäl han anförde för sin ståndpunkt
måste jag lägga ännu ett. Det är
nämligen tyvärr så, att man i åtskilliga
länder på grund av pappersbristen
måste trycka arbeten i mycket små upplagor,
och om inte de svenska biblioteken
bli satta i tillfälle att inköpa dessa
böcker nu, så försitta vi måhända möjligheten
att över huvud taget förskaffa
oss dessa arbeten, varför många gånger
ytterligt värdefulla arbeten på det sättet
för all framtid undandragas den svenska
forskningen. Jag anser det därför
vara mycket angeläget, att de svenska
vetenskapliga biblioteken så snart som
möjligt få de anslag, som universitetsberedningen
redan för ett par år sedan
föreslog att de skulle få. Det är med beklagande
jag ser, att man på denna för
hela vår forskning så ytterst betydelsefulla
punkt icke har kunnat vara mera
generös i statsutskottet.

Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa om bifall till det av herr Lindström
gjorda yrkandet.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ber att få understryka vad herr Andrén
sagt. Saken ligger helt enkelt till på det
sättet, att det för närvarande, särskilt
i Amerika, publiceras resultat av vetenskapliga
forskningar, som ha ägt rum
under en tioårsperiod, under vilken vi
ha varit till mycket väsentlig del förhindrade
att inköpa böcker ifrån Amerika,
och resultaten ha för övrigt till
stor del icke kunnat publiceras förr än
nu. Det är då för den svenska forskningen
av utomordentligt stor betydelse,
att man just nu kan köpa in de arbeten
som komma ut. Om några år ha de inte
alls samma värde, ty då äro de föråldrade,
och då har man inte kunnat följa
med utvecklingen under en viktig
tidsperiod. För fortgången av den vetenskapliga
forskningen iir alltså detta
anslag av utomordentlig betydelse.

till bokinköp m. m. vid kungl. biblioteket.

Herr HERLITZ: Herr talman! Fastän
jag redan instämt med herr Lindström
kan jag inte underlåta att säga ett ord
till.

Låt mig betona, hur ense vi varit på
alla håll under senare år om den ytterliga
angelägenheten av att upprätthålla
det internationella kulturella samarbetet.
Vi känna det som ett livsvillkor för
vårt folk, att vi på kulturens och det
andliga livets område upprätthålla kontakten
med vad som sker i främmande
länder. Riksdagen har ju visat intresse
för detta genom att bevilja oerhörda anslag
för ändamål, vilkas värde och betydelse
man kan diskutera — jag erinrar
om det stora anslaget till Unesco.
Vad det här gäller är att upprätthålla
de allra elementäraste förutsättningarna
för att vi på detta område skola kunna
hålla kontakt med främmande länder.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Det är kanske litet överdrift i herr Herlitz’
tal om att detta anslag behöves
för att kunna tillgodose de mest elementära
behoven här. I det sammanhanget
kunna vi kanske erinra om att det förevarande
anslaget till år 1947 var upptaget
till 110 000 kronor. Det höjdes då
till 130 000 kronor, och nu föreslås det
höjt till 150 000 kronor — det sista är
kanske inte alldeles riktigt, då ju detta
belopp nu innefattar även medel till anskaffande
av viss utländsk litteratur,
men jag förmodar att man inom ramen
av detta anslagsbelopp kan tillfredsställa
de mest elementära behoven.

.lag ansåg, att jag borde påpeka detta.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Lindström, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att anslagsbeloppet
bestämdes till 105 000 kronor.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till avlöningar vid stifts- och landsbiblioteken.

på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lindström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, att anslagsbeloppet
bestämmes till 165 000 kronor.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Behandlingen av förevarande utlåtande
avbröts nu på given anledning.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrårådet
och chefen för justitiedepartementet
den 19 april 1950.

Till justitiedepartementet hade den
18 april 1950 från länsstyrelsen i Kopparbergs
län inkommit fullmakt för överskötaren
Gust. Snygg, Säter, vilken vid
ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn.

Herr Snygg infann sig härefter och
intog sin plats i kammaren.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 8.

Punkten 13.

Anslag till avlöningar vid stifts- och
landsbiblioteken.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för stifts- och
landsbiblioteken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1950/51,
dels ock till Stifts- och landsbiblioteken:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 86 700 kronor,
avsett för stifts- och landsbiblioteken i
Linköping och Skara.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Norman och Rosander
(I: 49) och den andra inom andra kammaren
av fröken Vinge m. fl. (11:50), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte dels
besluta hemställa hos Kungl. Maj:t, att
från den 1 juli 1950 ett landsbibliotek
måtte upprättas i Växjö och ett i Västerås
i huvudsaklig överensstämmelse med
ett av folkbibliotekssakkunniga framlagt
förslag, dels ock med anledning härav
vidtaga höjning av bland annat förevarande
anslag med 69 600 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:49 och 11:50, såvitt bär vore i
fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för stifts- och landsbiblioteken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

b) till Stifts- och landsbiblioteken: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 86 700 kronor.

Herr NORMAN: Herr talman! I denna
punkt besvarar statsutskottet en motion

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till bokinköp m. m. vid stifts- och landsbiblioteken.

av herr Rosander och mig angående upprättande
av landsbibliotek i Västerås och
Växjö. Det är ett gammalt önskemål, som
vi med den motionen ha velat aktualisera.
Vad Västmanland beträffar har jag
till och med någon gång förr motionerat
i detta ärende. Jag har gammal erfarenhet
av behovet av detta landsbibliotek
i Västerås. Som gammal aktiv folkbildningsman
känner jag bra till förhållandena
i Västmanland och förstår mycket
väl, vilket värde det skulle ha för
folkbildningsarbetet, om detta bibliotek
äntligen komme till stånd. Beträffande
Växjö fick jag ett mycket starkt intryck
av att samma behov föreligger där, när
statsrevisorerna i höstas besökte Växjö
och fingo höra stadens och länstyrelsens
önskemål.

Vi ha ju i allmänhet i de olika residensstäderna
centralbibliotek, som ha
ledningen av biblioteksverksamheten
även ute i länen och inte bara på den
plats där centralbiblioteket är placerat.
Dessa bibliotek kunna ställa sitt folk till
förfogande för att lämna råd och upplysningar
och hjälpa till med det frivilliga
bildningsarbetet ute i bygderna,
och vi skulle alldeles säkert ha haft
sådana centralbibliotek i både Västmanlands
och Kronobergs län, om vi inte hade
haft så mycket böcker. Vi ha nämligen
där gamla fina stiftsbibliotek, liksom
man har i Linköping och Uppsala, och
dessutom värdefulla läroverksbibliotek.
När den nya biblioteksorganisationen
planerades och det drogs upp riktlinjer
för centralbiblioteken, ansågs det
lämpligast, att det på dessa fyra platser
i stället skulle upprättas landsbibliotek,
och det är ju en god sak, men på grund
härav ha vi kommit på efterkälken och
inle fått den hjälp i folkbildningsarbetet
som vi behöva i dessa bygder.

Det är ju inte någon som helst tvekan
om behovet på denna punkt. Herr
Rickard Lindström framhöll i sitt anförande
på föregående punkt, att när
statsutskottet kunde säga, att det var
goda skäl som talade för hans önskemål,
borde utskottet också ha tillstyrkt
hans motion. Här är utskottet ännu mera
positivt. Utskottet konstaterar att beho -

vet är obestridligt och att erforderliga
lokala förutsättningar också finnas för
upprättande av dessa bibliotek. Att utskottet
icke kunnat tillstyrka vår motion,
sammanhänger med det skäl som
vi här hört förut beträffande anslagsiiskanden
som statsutskottet icke kunnat
tillmötesgå, nämligen det ekonomiska
läget, och jag är inte så optimistisk som
herr Rickard Lindström, utan jag böjer
mig för detta skäl och skall alltså icke
ställa något yrkande. Men jag vill rikta
en enträgen vädjan till herr statsrådet
Quensel, som jag här ser närvarande,
att han samråder med ecklesiastikministern
och undersöker, om det inte skall
finnas möjlighet att i den trängsel av
olika behov som föreligger kunna pressa
in detta anslag nästa år. Det är ju
dock inte så stort, och det är särskilt
betydelsefullt att vi få denna hjälp nu,
när storkommunerna skola organiseras
och biblioteksverksamheten där också
behöver utvecklas och få den hjälp av
konsulenter, som tjänstemännen i ett
sådant här centralbibliotek skulle kunna

ge.

Jag förstår att det har varit motigt på
grund av utvecklingen, men behovet är,
som sagt, sedan länge erkänt, önskvärdheten
av att få detta behov tillgodosett
har flera gånger kommit till uttryck från
riksdagens och ecklesiastikdepartementets
sida, men det har hittills visat sig
omöjligt att tillgodose det. Jag hoppas
att läget skall kunna ljusna så pass, att
vi kunna få fram ett förslag från Kungl.
Maj:ts sida till nästa år, och det är därom
som jag vill vädja till regeringen.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Anslag till bokinköp m. m. vid stifts- och
landsbiblioteken.

Under punkten 15 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1930 fm.

Anslag till bokinköp m. m. vid stifts- och landsbiblioteken.

Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Stifts- och landsbiblioteken: Bokinköp
och bokbindning in. in. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
20 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels de under punkten 13 här ovan
omnämnda likalydande motionerna I: 49
och 11:50, i vilka hemställts, att förevarande
anslag måtte vid bifall till motionärernas
förslag om upprättande från
och med den 1 juli 1950 av landsbibliotek
i Växjö och Välsterås höjas med
20 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sunne (I: 304) och den andra
inom andra kammaren av herr Bergstrand
(11:251), i vilka hemställts, alt
riksdagen måtte för budgetåret 1950/51
höja det till stifts- och landsbiblioteket
i Linköping utgående anslaget till bokinköp
och bokbindning med 5 000 kronor
och i anslutning härtill således höja
det under punkt 15 i åttonde huvudtiteln
begärda anslaget till stifts- och landsbiblioteken
från 20 000 till 25 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:49 och 11:50 — såvitt här
vore i fråga — samt 1:304 och 11:251,
till Stifts- och landsbiblioteken: Bokinköp
och bokbindning m. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Skoglund i Doverstorp och Bergstrand,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:304 och 11:251 ävensom
med avslag å motionerna I: 49 och II: 50
— såvitt här vore i fråga — till Stiftsoch
landsbiblioteken: Bokinköp och bokbindning
in. m. för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 25 000
kronor.

Herr SUNNE: Herr talman! I denna
punkt bär ju utskottet liksom i de två
senast berörda åter hänvisat till det rådande
ekonomiska läget. Det är beklagligt
alt det på punkt efter punkt bär
skall vara omöjligt att få någon liten
höjning av sådana här anslag, som absolut
behövde komma i fråga. Biblioteksstyrelsen
i Linköping har gjort upprepade
framställningar om att få en efter
bibliotekets verkliga behov någorlunda
anpassad inköpsbudget. Det har under
de gångna åren icke varit möjligt
för biblioteket att fullfölja de avsedda
kompletteringarna av bokbeståndet och
nyinköpen enligt den på 1920-talet uppgjorda
planen. Detta hade inte ens varit
möjligt, om kostnaderna för inköp och
bindning av böcker hade varit i huvudsak
oförändrade, men nu ha ju de starkt
höjda priserna och penningvärdets fortgående
försämring allvarligt försämrat
situationen. Folkbildningssakkunniga hade
ju uppmärksammat detta förhållande
och framhöllo i sitt förra året avgivna
betänkande nödvändigheten av en ökning
av statsunderstödet till bokinköp
och bindning för landsbiblioteken. Det
har också framhållits, att de belopp som
utgå för det ändamålet äro avgjort otillräckliga.
Dessa bibliotek skola ju tjänstgöra
bland annat både som vetenskapliga
bibliotek med skyldighet att inköpa
ny vetenskaplig litteratur och som folkbibliotek
med skyldighet att tillhandagå
allmänheten med populärvetenskapliga
och skönlitterära arbeten, och dessutom
äro de centralbibliotek. Jag vill
erinra om att bokutlåningen bär ökats
från 40 000 band för tio år sedan till
122 000 band under förra året.

Ja, herr talman, det ser visserligen
mörkt ut med hänsyn till det öde som
drabbat de framställningar som ha
gjorts under punkterna 13 och 14, men
jag skall i alla fall be att få yrka bifall
till den reservation av herr Skoglund
m. fl., som föreligger under denna
punkt.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Detta anslag är relativt litet, och man

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Om anslag till restaurering av Karesuando kyrka.

hade möjligen kunnat överväga, om det
inte kunde inrymmas i det belopp, varmed
man överskrider Kungl. Maj:ts förslag
på denna huvudtitel. Men ett sådant
beslut skulle ju komma att inverka även
på andra anslag, och då skulle jag inte
tro att höjningen skulle stanna vid 5 000
kronor. Det skulle nog då bli fråga om
helt andra belopp, och därför och med
hänvisning till vad jag förut sagt om det
ekonomiska läget ber jag att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 16—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Om anslag till restaurering av Karesuando
kyrka.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Grym
in. fl. (1:115) och den andra inom andra
kammaren av herr Jansson i Kalix m.
fl. (II: 134), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till restauration av
Karesuando kyrka anvisa 150 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Utskottet är icke berett att på den i
motionerna förebragta utredningen tillstyrka
bifall till det av motionärerna
gjorda yrkandet. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t kommer att pröva frågan
buruvida bidrag av statsmedel för
ifrågavarande ändamål må anses böra
utgå och härvid jämväl tager under övervägande
om medel för arbetslöshetens
bekämpande eventuellt kunna tagas i anspråk
för omförmälda restaureringsarbetens
utförande.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att motionerna
1:115 och 11:134 icke må av riksdagen
bifallas.»

Herr GRYM: Herr talman! Jag skall
bara be att få säga ett par ord i anledning
av denna punkt i utskottets utlåtande.
Den gäller restaurering av Karesuando
kyrka. Vi ha motionerat om att
till restauration av Karesuando kyrka
måtte anvisas 150 000 kronor. Statsutskottet
liar avstyrkt motionen, och detta
beslut är enhälligt. Det finns ingen reservation,
och jag skall inte heller yrka
bifall till den motion som vi ha avlämnat.

Vi veta alla, och det framgår av de
handlingar som ha lämnats till oss motionärer
och även i övrigt, att Karesuando
kyrka är i mycket, mycket trängande
behov av restaurering. Det kan väl inte
få fortsätta, att landets nordligaste församling
skall ha en kyrka som egentligen
inte kan användas. Den är i fullständigt
förfallet skick, och vintern är ju
lång, kall och dyster på dessa breddgrader.
Det är ingenting ovanligt i Karesuandobygden,
att vi ha en kvla på 30,
40 grader, och då finns det inga som
helst möjligheter att hålla gudstjänst i
kyrkan, utan man måste använda andra
utrymmen. Karesuando kommun är fattig.
Det finns inga som helst möjligheter
för kommunen att själv bekosta restaureringen,
och då anse vi, att det inte är
mer än rätt och riktigt, att staten träder
emellan. Denna fråga får inte heller betraktas
såsom enbart en ekonomisk fråga,
utan den måste också betraktas som
en kulturvårdande angelägenhet. Karesuando
kommun har en kännbar arbetslöshet;
enligt en nyligen genom länsarbetsnämndens
försorg verkställd utredning
fanns det inom kommunen, om jag
minns rätt, 120 å 130 arbetslösa personer
i arbetsför ålder.

Utskottsutlåtandet är ju kort, men det
innehåller dock någonting som man
måste ta fasta på. Det står här i utlåtandet:
»Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t kommer att pröva frågan huruvida
bidrag av statsmedel för ifrågavarande

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till stipendier för utbildande av diakoner.

ändamål må anses böra utgå och härvid
jämväl tager under övervägande om medel
för arbetslöshetens bekämpande
eventuellt kunna tagas i anspråk för omförmälda
restaureringsarbetens utförande.
» Jag skulle vilja vädja till chefen för
ecklesiastikdepartementet att när denna
fråga kommer upp visa sin välvilja och
försöka lösa denna fråga. Men det går
inte med mindre än att staten tar lejonparten
av kostnaderna, ty kommunen
har, som jag redan sagt, inga som helst
möjligheter att utföra denna restauration.

I herr Gryms yttrande instämde herr
Bergh.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkterna 48—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Anslag till stipendier för utbildande av
diakoner.

I denna punkt hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte såsom Bidrag till stipendier
för utbildande av diakoner för kyrklig
och social tjänst för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 10 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Hesselbom, Edin, Andrée, Wallentheim,
Åkerström, Thapper, Persson i Växjö,
Henriksson och Gustafsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Herr ANDRÉE: Herr talman! Det anslag,
som hegäres på denna punkt, är
ganska nytt. Det beviljades första gången
vid 1948 års riksdag. Jag är också
fullt på det klara med att det inte är något
stort anslag. Det gäller bara 10 000
kronor. Men för min del är detta delvis
en ordningsfråga.

Så långt jag förstår bestå diakoneus
arbetsuppgifter väl till större delen i att
bedriva social hjälpverksamhet och social
verksamhet över huvud taget och
till en mindre del i kyrkligt arbete. Det
kan tänkas, att diakonen tidigare har
fyllt en samhällsuppgift, men jag menar,
att det har skett en förändring på den
punkten. Jag tänker på våra välorganiserade
socialorgan, som vi ha ute i kommunerna.
Social hjälpverksamhet bör
enligt mitt förmenande icke splittras
utan skötas av det kommunala socialorganet,
som kan bedriva denna verksamhet
på ett kontrollerat sätt.

Min mening är alltså, herr talman, att
utbildningen av socialarbetare bör ske
vid de sociala instituten. Den övriga delen
av diakonens verksamhet, det kyrkliga
arbetet, föreställer jag mig bör kunna
bedrivas av våra numera välavönade
präster.

Jag ber att få yrka bifall till den under
punkten avgivna reservationen.

Herr LARSSON, SVEN: Jag förstår
verkligen inte, varför denna fråga kommer
tillbaka varje år. Detta anslag infördes,
som herr Andrée nyss sade, 1948.
Det beslöts återigen förra året, och nu
kommer det givetvis igen. Herr Andrées
uPPgifter om denna utbildning äro kanske
inte riktiga. Så vitt jag förstår ha
de, som här utbildas, inte allenast uppgifter
av rent kyrklig art, utan de utbildas
även för rent kamerala ändamål
inom församlingarna. Jag känner en del
fall, där man i kyrkogårdsförvaltningar
och andra gärna vill ha tjänstemän med
den utbildning, som ges på denna anstalt.
Jag ser således saken rent praktiskt.
Vill man i församlingarna ha
tjänstemän med denna utbildning, förstår
jag sannerligen inte, varför dessa
skola inta någon undantagsställning. De
böra då komma i åtnjutande av de förmåner,
som annan, motsvarande utbildning
medfört. Det är av den anledningen,
som utskottet anser, att ett bifall till
Kungl. Maj :ts förslag här är det riktiga.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
trodde liksom herr Sven Larsson, alt

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag

denna fråga var utagerad i fjol, då kammaren
tycks ha kommit till en samsyn
om denna punkt. Jag är därför litet förvånad
över herr Andrées inlägg och de
motiv han anför för att anslaget skulle
avslås. Han anför bland annat, att om
man har diakoner i socialt arbete, medför
det en splittring av det sociala arbetet,
att diakonerna väl tidigare kunnat
ha en uppgift att fylla men att tiden numera
löpt dem förbi. Nu råder det ju
faktiskt stark efterfrågan på diakoner
och diakonissor för socialarbete, och
det känns väl då inte hos de socialvårdande
organen i kommunerna, som om
det vore fråga om att införa ett främmande
och ovidkommande element. Det
förhåller sig faktiskt så, att varken diakonanstalten
eller diakonissanstalten kan
tillgodose efterfrågan på socialarbetare.

Vidare anför herr Andrée, att det är
bättre att ha utbildningen av dessa socialvårdare
centraliserad till de vanliga
socialinstituten. Precis samma sak anfördes
i fjol, jag tror det var i andra
kammaren, där en talare sade, att han
ansåg, att dessa 10 000 kronor borde föras
över till de vanliga socialinstituten
och där tas i anspråk för utbildningen.
På detta vill jag svara, att med 10 000
kronor kommer man inte långt, och dessa
10 000 kronor användas ju icke till
någon del för att finansiera utbildningen,
utan enbart såsom stipendier åt diakoner.
Jag tycker nog, att herr Andrées
ställningstagande efter den utomordentligt
kortfattade motivering, som han har
givit här och som egentligen gav mycket
liten klarhet om hur han tänker i
denna sak, är typiskt för en viss trångsynt
svensk inställning till frivilliga insatser,
både när det gäller socialvård
och när det gäller annan verksamhet.
Om här alltså stiger fram ett institut,
som säger: »Vi äro villiga att bekosta
utbildning av diakoner, den utbildningen
sker på kristen grund, och vi begära
icke av staten mer än 10 000 kronor för
att kunna hjälpa de oftast medellösa eleverna
att uppehålla sig vid institutet»
— så tycker jag, att den enda riktiga
attityden är, att man tacksamt tar emot
detta, .särskilt som denna utbildning

till stipendier för utbildande av diakoner.

utan tvivel kan betecknas såsom jämställd
eller i det närmaste jämställd med
den, som ges vid socialinslituten. Jag
bär framför mig en redogörelse för diakonutbildningen
och vill först påpeka,
att den är fyraårig. Det första årets kurs
omfattar viss grundläggande teoretisk
undervisning, det andra året praktikantverksamhet,
det tredje och fjärde året
specialutbildning i alla de ämnen, som
förekomma vid de allmänna socialinstituten;
institutet vid Sköndal har tillgång
till de högst kvalificerade lärare. Jag kan
inte uppta kammarens tid med att läsa
upp namnen, men det finns icke någon
möjlighet att göra anmärkning mot det
sätt, på vilket denna undervisning ordnas.
Om herr Andrée skulle säga, att den
omständigheten, att det vid detta institut
också meddelas kunskaper i religionshistoria,
i kristen etik, i missionskunskap
och troslära o. s. v. och att detta
skulle stjäla bort tid, som kunde användas
för utbildning i sociala och efter
herr Andrées uppfattning kanske mera
betydelsefulla frågor, vill jag påpeka, att
undervisningen vid Sköndal pågår i fyra
år, under det att undervisningen vid de
vanliga socialinstituten pågår i två och
ett halvt eller tre år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Lundqvist, Bror
Nilsson och Werner.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Jag vill endast uttala den förhoppningen,
att kammaren inte skall finna
anledning att i år frångå sitt ståndpunktstagande
vid de två närmast föregående
riksdagarna. Det skulle kanske ha
varit önskvärt, att det från början i motiveringen
för anslaget intagits en redogörelse
för kursplaner och utbildningsförhållanden
vid verksamheten i fråga.
Från departementets sida har emellertid
kännedom inhämtats om dessa förhållanden,
och härigenom liksom genom den
efter propositionens avlåtande inkomna
skriftliga redogörelsen har kunnat
konstateras — som också herr Göransson
nämnde -- att undervisningen

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till naturvetenskaplig forskning i
till timantal och läroböcker i huvudsak
motsvarar kurserna vid de allmänan socialinstituten.
Jag tror inte heller, att någon
berättigad anmärkning kan riktas
mot valet av lärare. Många framstående
specialister från olika områden har man
lyckats förvärva.

Liksom tidigare är — vilket också herr
Göransson påpekade — efterfrågan på
utbildade diakoner stor. Då det således
föreligger ett behov av dessa församlings-
och socialarbetare och då den utbildning
som ges måste anses både behövlig
och tillfredsställande, måste väl
starka skäl tala för den av utskottets majoritet
intagna ståndpunkten att alltjämt
förorda bifall till anslaget.

Herr ANDRÉE: Den omständigheten,
att riksdagen tidigare beviljat detta anslag,
tycker jag inte behöver utgöra något
motiv för att inte ändra sig. Man kan
ju riva upp ett tidigare fattat beslut.

Min huvudanmärkning riktar sig inte
mot lärarna eller de ämnen man undervisar
i vid denna utbildningsanstalt, utan
emot det som jag anser oriktiga, att man
bedriver social hjälpverksamhet i olika
organ inom en kommun. Jag har själv
erfarenhet från min hemstad av hur diakonen,
i varje fall tidigare, bedrev en
hjälpverksamhet, som icke var kontrollerad.
Människor kunde gå till flera ställen
och hämta ekonomiska bidrag. Jag
menar, att sådan verksamhet bör skötas
av ett organ, och då ha vi ett välorganiserat,
kontrollerat sådant i de sociala
institutioner, som vi ha i kommunerna.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Om
man på en plats har socialvården upplagd
på det sätt, att en bidragssökare kan
gå omkring från den ena byrån till den
andra, är det ju en organisatorisk fråga,
som väl inte har sammanhang med att en
socialvårdare fått utbildning vid diakonanstalten
på Sköndal. Då får man väl
ordna det på annat sätt. Men om en diakon
tjänstgör i en fattigvårdsstyrelse eller
barnavårdsnämnd, vill jag fråga herr
Andrée: Finns det någon anmärkning att
göra mot den verksamhet han bedriver,
på den grund att han har fått denna ut -

övre Norrland.

bildning? Jag skulle vara mycket tacksam,
om herr Andrée ville närmare klargöra,
hur han ser på möjligheten att utöva
socialvård för den, som fått utbildning
på kristen grund.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andrée begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8, punkten
51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voterlngspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 52 och 53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5k.

Anslag till naturvetenskaplig forskning i
övre Norrland.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vetenskapsakademien: Bidrag
till naturvetenskaplig forskning i
övre Norrland för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande mo -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till avlöningar vid Uppsala universitet.

tioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Nyström och Grym (I:
52) och den andra inom andra kammaren
av herr Löfroth (11:49), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till förevarande
ändamål för budgetåret 1950/
51 anvisa ett anslag av 50 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 52 och 11:49, till Vetenskapsakademien:
Bidrag till naturvetenskaplig
forskning i övre Norrland för
budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag av
30 000 kronor.

Herr NYSTRÖM: Herr talman! I motion
nr 52 i denna kammare har jag
bland annat anhållit, att statens bidrag
till naturvetenskaplig forskning i övre
Norrland för kommande budgetår måtte
höjas från av Kungl. Maj :t föreslagna
30 000 kronor till 50 000, alltså 20 000 mer
än vad departementschefen har ansett vara
skäligt för ändamålet. Den begärda anslagsförstärkningen
vill jag motivera med
att den vetenskapliga forskningen i övre
Norrland under 1950 torde ytterligare
öka i omfattning. Interimsstyrelsen för
Vetenskapsakademiens forskningsstationer
i övre Norrland bär också framhållit,
att en anslagshöjning från statens sida
vore nödvändig för att säkra vissa
undersökningar, bland annat professor
Olof Rydbecks jonosfärundersökningar.

Jag vill här meddela, att för att underlätta
den vetenskapliga forskningen liar
Kiruna stad under åren 1948—1950 bidragit
med ett sammanlagt belopp av
15G 079 kronor. Därigenom bär interimsstyrelsen
för Vetenskapsakademiens
forskningar i övre Norrland kunnat gå i
författning om uppförande av tre mindre
byggnader för speciella forskningsuppgifter,
rörande jordmagnetism och
kosmisk strålning. Dessa tre byggnader
iiro belägna i omedelbar närhet av ett
provisoriskt geofysiskt laboratorium
strax utanför Kiruna centrum.

Nu har emellertid statsutskottet yrkat

4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 13

avslag på min motion med den motiveringen,
att de erforderliga ekonomiska
förutsättningarna för en ökning av statsbidraget
till ifrågavarande ändamål inte
föreligga, varför utskottet sålunda föreslår
bifall till Kungl. Maj:ts förslag om
anvisande av ett anslag på endast 30 000
kronor.

För min del vill jag nämna, att jag
har mycket god förståelse för det statsfinansiella
läget, men dock tror jag, att
med god vilja och en liten aning av förståelse
för de problem, vetenskapen har
att brottas med i övre Norrland, de ekonomiska
resurserna likväl skulle kunna
mäkta att för ifrågavarande ändamål bära
en merutgift av 20 000 kronor, särskilt
som Kiruna stad har visat sitt
stora intresse för saken i och med att
den har anslagit 150 000 kronor under en
period på endast tre år. Jag tror, att det
inte enbart är ett lokalt intresse för Kiruna
utan även för Sverige och Norden
i dess helhet.

Det är därför, herr talman, som jag
hemställer, att denna kammare måtte bifalla
motion nr 52, som alltså innebär ett
anslag på 50 000 kronor mot av Kungl.
Maj:t föreslagna 30 000 för naturvetenskaplig
forskning i övre Norrland.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannnen, att därunder endast
yrkats, av herr Nyström, att kammaren
skulle bifalla motionen I: 52.

Sedermera gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare enligt herr Nyströms yrkande;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 55—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Anslag till avlöningar vid Uppsala universitet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
all dels besluta, att avlöningsstaten
för Uppsala universitet skulle, med till -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till avlöningar vid Uppsala universitet.

lämpning tills vidare från och med budgetåret
1950/51, erhålla ändrad lydelse
på sätt departementschefen angivit, dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i den till avdelning I. av
nämnda avlöningsstat hörande särskilda
avlöningsstaten för professorer och lärare
m. fl., som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels ock till
Uppsala universitet: Avlöningar för

budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 5 153 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Holmbäck väckt motion (I: 140), vari
hemställts, att riksdagen ville fatta beslut
om inrättande vid Uppsala universitet
från och med den 1 juli 1950 av
en personlig professur i egyptologi för
docenten vid universitetet Torgny SäveSöderbergh; dels

en inom första kammaren av herr
Holmbäck väckt motion (I: 89), vari
hemställts, att riksdagen ville å vederbörande
anslagsstat uppföra ett anslag
för ett kanslibiträde å zoofysiologiska
institutionen i Uppsala;

dels en inom första kammaren av herr
Holmbäck väckt motion (I: 141), vari
dels hemställts, såvitt här var i fråga,
att riksdagen ville i avlöningsstaten för
Uppsala universitet Tjänstemän å ordinarie
stat uppföra under kansliet 1 akademisekreterare
i Ca 33, 1 förste fakultetssekreterare
och biträdande akademisekreterare
i Ca 30 och 1 fakultetssekreterare
i Ca 27 ävensom vidtaga de
ändringar i övrigt i anslagsstaten, som
föranleddes härav, dels ock gjorts motsvarande
yrkande i vad avsåg Lunds
universitet;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Häckner m. fl. väckt motion (II:
250).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen I: 140 ävensom med avslag
å motionerna I: 89, I: 141 •— den -

na motion såvitt här vore i fråga —
samt II: 250,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för vissa tjänstemän vid Uppsala
universitets samlingar och inrättningar
m. m., som föranleddes av vad
utskottet förut under punkten förordat;

b) besluta, att avlöningsstaten för
Uppsala universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1950/51, i vissa närmare angivna
delar erhålla den lydelse, som under
punkten upptagits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i den till avdelning I.
av nämnda avlöningsstat hörande särskilda
avlöningsstaten för professorer
och lärare m. fl., som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

d) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 5 157 000 kronor.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Under
denna punkt behandlar utskottet tre
motioner, som äro väckta av mig. En
av dessa har utskottet ansett sig kunna
tillstyrka. Jag tillåter mig att uttrycka
min synnerliga glädje över att det, som
det nu ser ut, finns möjligheter att vid
Uppsala universitet behålla en så framstående
forskare som docenten Säve-Söderbergli
såsom ordinarie professor.

Beträffande de två övriga motionerna
har utskottet så att säga uttalat sin anslutning
till deras tankegång, men liar
icke ansett sig kunna tillstyrka dem.
Jag skall tillåta mig, herr talman, att här
säga några ord om en av dessa två motioner.
Det gäller den angående omorganisationen
av universitetskanslierna.

Under de 35 år jag har varit anställd
vid Uppsala universitet ha i stort universitetskanslierna
haft samma personalstyrka
som för närvarande. De sista
åren har en stor vetenskaplig upprustning
ägt rum, men det har icke medfört
någon förstärkning av universitetskanslierna
annat än en, som jag skall beröra
om en liten stund.

1945 framlade universitetsberedningen

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Engångsanslag för vissa vetenskapliga institutioner vid Uppsala universitet.

ett förslag i frågan. 1948 framlade kanslern
ungefär samma förslag, 1949 likaledes,
men det liar ändå inte lyckats
att få fram frågan till riksdagen genom
en kungi. proposition. Jag har tilllåtit
mig att väcka motion i frågan, som
jag nyss sade.

Det är det egendomliga härvidlag, att
om man bifölle det förslag, som har
väckts av universitetskanslern, skulle
kostnadsökningen bli utomordentligt
obetydlig. Den skulle bara bli ungefär
1 600 kronor per år. För Uppsala universitets
räkning skulle det bli en minskning
med mellan 4 000 och 5 000 kronor,
beroende på att vi som jag nyss
antydde under det sista året ha fått ett
anslag till att anställa extra tjänstemän,
och det skulle falla bort. Likaledes ha
vi varit tvungna att använda vissa andra
medel till anställande av arbetskraft,
vilket icke längre skulle behövas.

Utskottet understryker nu ganska
starkt, att det är nödvändigt med en
omorganisation av universitetskanslierna,
och jag skall då tillåta mig •— det är
målet för mitt anförande här i dag -—
att, delvis också med anledning av vad
utskottet yttrat, uttrycka den förhoppningen,
att det skall bli möjligt för ecklesiastikministern
att till nästa år framlägga
ett positivt förslag i frågan. Jag
tror, att ett sådant förslag är så väl motiverat,
att det vore synnerligen berättigat
att framlägga det.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 76—7,9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten SO.

Engångsanslag för vissa vetenskapliga institutioner
vid Uppsala universitet.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Maj.ds i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte till Uppsala universitet: Engångsanslag
för vissa vetenskapliga institutioner
för budgetåret 1950/51 an -

visa ett reservationsanslag av 150 000
kronor.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Under
denna punkt har ecklesiastikministern
företagit en synnerligen stark beskärning
av vad myndigheterna ha iöreslagit.
Kanske jag uttrycker mig riktigast,
om jag säger, att ecklesiastikministern
har ansett sig tvungen att vidta
en stark beskärning. Jag är fullt övertygad
om att han själv gärna skulle ha
gått med på förevarande anslag. Från
Uppsala universitet ha begärts 397 000
kronor och av kanslern 338 000 kronor.
Det anslag som nu äskas är 150 000 kronor,
och det är tillstyrkt av statsutskottet.
Det är emellertid att observera, att
även detta anslag innebär en höjning i
förhållande till detta år.

Jag har icke ansett mig böra väcka
någon motion i förevarande fråga, ehuru
jag anser, att det här gäller ett synnerligen
berättigat anslag, men de ekonomiska
förhållandena äro ju sådana,
att man får vara utomordentligt noga
med att inte väcka andra anslagsmotioner
än dem man anser vara mest nödvändiga.
Men det egendomliga, jag skulle
vilja säga osedvanliga förhållandet har
inträffat, att utskottet självt utan att någon
motion har väckts understrukit behovet
av det anslag, som det här är fråga
om. Jag tillåter mig därför, herr talman,
också att hoppas, att det på denna punkt
skall bli möjligt att nästa år bevilja
mera medel. Det gäller bär så att säga
anslag till de verktyg, med vilka vetenskapsmännen
skola arbeta. Det är inte
riktigt, att man gör en stor upprustning
av universiteten men samtidigt beskär
möjligheten för de personer, som anställas
därstädes på grund av denna
upprustning, att i full utsträckning använda
sina möjligheter till vetenskapliga
forskningar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna SI—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Punkten 101.

Om inrättande av ett nytt tandläkarinstitut.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i överensstämmelse med vad departementschefen
förordat fastställa personalförteckning
för tandläkarhögskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1950/51, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för tandläkarhögskolan
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1950/51,
dels ock till Tandläkarhögskolan i
Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
1 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Karlsson m. fl. (1:87) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mårtensson i Uddevalla m. fl. (11:98), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ett tredje tandläkarinstitut
skulle förläggas till Göteborg, samt att
hos Kungl. Maj :t anhålla om att förberedelsearbetena
för det tredje tandläkarinstitutet
måtte omedelbart igångsättas
och att på desamma grundade förslag
om erforderliga anslag måtte snarast
möjligt föreläggas riksdagen;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergh m. fl. (I: 142) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix in. fl. (II: 250), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t göra framställning om
förslag till 1951 års riksdag om anvisande
av medel till uppförande av ett
tredje tandläkarinstitut i landet ävensom
i samband därmed förslag om
lämplig förläggningsort i Norrland.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt,

I. att riksdagen måtte
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad departements -

chefen förordat fastställa personalförteckning
för tandläkarhögskolan i Stockholm,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för tandläkarhögskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1950/51;

c) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1950/
51 anvisa ett förslagsanslag av 1 500 000
kronor;

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet förut under
punkten anfört angående ökade utbildningsmöjligheter
för blivande tandläkare; II.

att motionerna 1:87 och 11:98
samt 1:142 och 11:256 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I detta sammanhang har utskottet
ansett sig böra till behandling upptaga
de i motionerna 1:87 och 11:98
gjorda yrkandena om inrättande av en
tredje tandläkarhögskola med förläggning
till Göteborg samt de i motionerna
1:142 och 11:256 framställda förslagen
om uppförande av en tandläkarhögskola
i Norrland. Utskottet får framhålla,
att bristen på tandläkare alltjämt är
betydande och att denna brist särskilt
inom folktandvården medför avsevärda
svårigheter såväl för huvudmännen —
landstingen — som för den vårdbehövande
allmänheten. Utskottet får erinra
därom, att chefen för inrikesdepartementet
i propositionen nr 84 till innevarande
års riksdag angående ändringar
i folktandvårdens organisation m. m.
upplyst, att inom ecklesiastikdepartementet
övervägdes att vidtaga provisoriska
åtgärder i syfte att öka utbildningsmöjligheterna
för blivande tandläkare,
i avbidan på att den beslutade
tredje tandläkarhögskolan kunde träda
i verksamhet. Utskottet finner det nödvändigt
att åtgärder i angivna syfte
snarast vidtagas samt att härvid jämväl
frågan om upprättandet av den
tredje tandläkarhögskolan tages under
närmare omprövning. Med hänsyn till

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Om inrättande av ett nytt tandläkarinstitut.

vad utskottet sålunda anfört torde motionerna
1:87 och 11:98 samt 1:142 och
11:256 icke höra till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Till denna punkt, som rör avlöningarna
till Stockholms tandläkarhögskola,
har utskottet knutit ett par motioner,
som ha väckts rörande det tredje
tandläkarinstitutet, och jag her i anledning
därav att få säga ett par ord.

Den ena motionen är utom av mig
undertecknad av tolv av denna kammares
ledamöter. Där yrkas, att riksdagen
i år skulle uttala, att ett tredje tandläkarinstitut
skulle startas och att detta
skulle förläggas till Göteborg. Den andra
motionen har väckts från norrlandshåll,
och där yrkar man, att det tredje
institutet skulle förläggas till Norrland.

Motivet för den motion, som jag har
varit med om att framföra i denna kammare,
är att särskilt folktandvården för
närvarande genomlever en mycket svår
kris. Den har aldrig haft det värre än
nu. Svårigheterna för landstingen att
tillnärmelsevis tillgodose den vård, som
folktandvården skulle meddela, ha aldrig
varit större. Den 1 januari 1950 hade
man hunnit .starta 381 kliniker, och vid
dessa skulle det finnas 589 tandläkare.
Inte mindre än 26 kliniker med 30 tandläkartjänster
iia efter färdigställandet
aldrig ens kunnat påbörja sin verksamhet,
och 48 kliniker med 56 tandläkare
ha måst stängas i brist på tandläkare.

Det är vidare att märka, att av de
tandläkare som finnas äro inte mindre
än 117 utlänningar. Den 1 januari i år
var hela antalet lediga tandläkartjänster
inte mindre än 175. Det är en fullkomligt
tröstlös situation för folktandvården
och för de huvudmän, närmast
landstingen och de städer som icke deltaga
i landsting, som skola syssla med
detta, men det är också tröstlöst för
de människor, som inte ha råd att söka
de privatpraktiserande tandläkarna, vilka
ha väsentligt högre taxor än som
gälla för folktandvården. Efter de utredningar
som ha företagits beräknar
man, att folktandvården helt utbyggd

skulle behöva 2 500 tandläkare. Perspektivet
blir ännu mörkare, om man inte
griper sig an med en intensifierad utbildning
av tandläkare.

När utskottet har behandlat dessa motioner,
har utskottet också åberopat en
proposition, som har kommit från inrikesdepartementet
— nr 84 — och som
innefattar vissa förslag till förändringar
i folktandvårdens organisation. I
denna proposition bär ju meddelats, att
det finns planer på att tillfälligt söka
utvidga utbildningsmöjligheterna, .lag
har mig bekant, att man vid Stockholms
tandläkarhögskola skall försöka få en
kurs — jag vet inte hur många elever
man räknar med, kanske 40 å 50 —
och att denna kurs skall speciellt ta
sikte på att intressera eleverna för att
söka tjänster i Norrland. Detta anser
jag vara fullkomligt riktigt, men vad jag
nog skulle önska att utskottet hade starkare
understrukit i sitt utlåtande här, är
behovet av att spörsmålet om det tredje
tandläkarinstitutet tas upp. Utskottet
understryker nämligen mycket starkt
önskvärdheten av att den föreslagna tillfälliga
utbildningen sättes i gång, men
säger mera vagt formulerat, att i samband
med denna bör upprättandet av
den tredje tandläkarhögskolan tas under
närmare omprövning. Här borde utskottet
ha sagt, att Kungl. Maj:t hör redan
till nästa är ha utrett denna angelägenhet
och komma med förslag om
var den tredje tandläkarhögskolan skall
ligga och hur den bör vara konstruerad.

I motionerna från västra Sverige och
från andra håll, som ju närmast tagit
sikte på Göteborg, har uttalats, att utbildningskapaciteten
bör sannolikt vara
lika stor som den är i Malmö, alltså 80
tandläkare per år. Men det är klart, att
det inte är så lätt att säga detta ulan
vidare — det bör väl närmare undersökas.
Jag medger gärna, att utskottet inte
så lätt skulle ha kunnat säga, att tandläkarhögskolan
bör läggas här eller där.
Jag förstår utskottet på den punkten,
ehuru jag ju liar min uppfattning klar.
Riksdagen skulle nog i nuvarande läge
ha litet svårt att avgöra om den tredje

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Om inrättande av ett nytt tandläkarinstitut.

tandläkarhögskolan borde förläggas till
Göteborg eller Norrland. Det är Kungl.
Maj:ts sak att låta utreda denna sak, och
då jag nu ser ecklesiastikministern inne,
vädjar jag särskilt till honom att här
ta initiativ till att få frågan klarlagd
och komma med förslag till nästa års
riksdag. Det finns ingenting som hjälper
på detta område, om vi icke få ett
starkt ökat antal tandläkare. Går det
inte att få flera tandläkare, herr talman,
då är det lika bra att säga, att folktandvården
inte kan klara sitt program och
sin uppgift, och så få vi rätta oss därefter.
Men det är en utveckling bakåt,
som ingen önskar. Vi måste först ha reda
på vilka möjligheter som finnas för
att öka utbildningskapaciteten.

Nu har det i propositionen nr 84
också nämnts, att den skarpa gräns, som
förut har dragits emellan folktandvården
och vården hos de privatpraktiserande
tandläkarna, icke längre skall
upprätthållas. Man skall försöka få privatpraktiserande
tandläkare att delvis
arbeta i folktandvården. Det är nog rätt
och riktigt i och för sig, men, mina damer
och herrar, ute på den svenska
landsbygden är det sannerligen inte så
lätt att få tag i privatpraktiserande
tandläkare som klara den skoltandvård,
som närmast är den angelägnaste uppgiften
inom folktandvårdens ram. Det
är utomordentligt svårt, tv även hos de
privatpraktiserande tandläkarna finns
det hos var och en som, jag höll på att
säga, duger någonting till stora långa
köer av folk som vänta på behandling
Detta är alltså egentligen ingen räddning.
Det kan vara en nödfallsutväg, som
kanske kan lätta de största svårigheterna
för en stund. Jag skulle närmast likna
det — eftersom vi tala om tandvård
— vid att man försöker dra ut en tand
när man har tandvärk. Någon tandvård
i vanlig mening kan det inte bli tal om,
ty det finns inga resurser för detta.

Jag vädjar således närmast till ecklesiastikministern
att ta upp detta spörsmål
redan i år och framlägga förslag
om var det tredje tandläkarinstitutet
skall ligga — i princip har riksdagen

redan beslutat, att det skall finnas ett
sådant — och som sagt huvudlinjerna
för hur det skall se ut, så att vi kunna
få hopp om att det skall bli bättre i
framtiden.

Med hänsyn till omständigheterna här
har jag intet särskilt yrkande. Vad jag
sagt får närmast betraktas som ett
önskemål, ja nära nog som ett nödrop
från de människor som syssla med dessa
frågor ute i bygderna.

I herr Gustaf Karlssons yttrande instämde
herrar Anderberg, Sjödahl, Karl
Andersson, Erik Gustaf Andersson, Gottfrid
Karlsson, Rosander och Thun.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
begärde närmast ordet därför att en representant
för Göteborgs och Bohus län
har yttrat sig om de besvärligheter som
föreligga inom tandvården, särskilt folktandvården.
För alla som inom landstingen
sysslat med dessa problem torde
det stå fullständigt klart, att situationen
inom folktandvården åtminstone i Norrland
är närmast katastrofal. Vi kunna i
Norrland inte på långt när fylla de platser
inom folktandvården som man har
räknat med. Om jag inte minns fel, har
inte mer än en tredjedel av tjänsterna
inom Västerbottens län för närvarande
tillsatts. Anledningen till detta läge är
den bristande tillgången på tandläkare,
och det är ju därför av allra största betydelse,
att ett tredje tandläkarinstitut
med det snaraste kommer till stånd.

Jag skall, herr talman, inte närmare
gå in på frågan om förläggningen av
detta tandläkarinstitut. Den frågan kan
naturligtvis diskuteras ur många olika
synpunkter. Men det finns, herr talman,
enligt min uppfattning vissa skäl som
tala för att det tredje tandläkarinstitutet
förlägges till Norrland. I Norrland finns
det på olika håll centrallasarett — i Boden,
Umeå, Östersund och Sundsvall —-till vilka undervisningen vid ett tandläkarinstitut
i de kliniska ämnena kan
anknytas, och den prekliniska undervisningen
torde i varje fall under en övergångstid
kunna förläggas till Uppsala.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Om inrättande av ett nytt tandläkarinstitut.

För förläggning av ett tandläkarinstitut
till Norrland talar också den omständigheten,
att frekvensen av tandsjukdomar
är förhållandevis större i Norrland
än i övriga delar av landet. Det är därför
ett ganska tacksamt ämne för forskningen
att söka utreda orsaken till den
ökade kariesfrekvensen exempelvis i
Norrland.

Man har i debatten om möjligheterna
att upprätta ett tredje tandläkarinstitut
såsom ett skäl mot att förlägga detta institut
till Norrland bl. a. anfört, att antalet
patienter där inte skulle bli tillräckligt
stort för undervisningens behov.
För några år sedan gjorde vi därför
en undersökning —- det gällde speciellt
Umeå — som delgavs lärarkollegiet
vid tandläkarinstitutet. Denna undersökning
visade, att tillgången på patienter
inom ett upptagningsområde för
ett tandläkarinstitut t. ex. i Umeå skulle
vara tillräcklig för undervisningens behov.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
på denna punkt, men jag har velat
anföra dessa synpunkter. Jag vill,
herr talman, i likhet med den föregående
talaren framhålla angelägenheten
av att ett tredje tandläkarinstitut snarast
möjligt kommer till stånd och att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
när det gäller denna förläggningsfråga
vill ta hänsyn till alla de olika
omständigheter, som kunna vara av betydelse
vid frågans avgörande.

I detta anförande instämde herr Xässtrum.

Ilerr ANDRÉE: Jag her, herr talman,
att få instämma i vad herr Karlsson i
Munkedal har anfört. Vad beträffar det
tredje tandläkarinstitutet är jag också av
den meningen, att det är nödvändigt att
vi få ett sådant fortast möjligt.

När det gäller placeringen är jag inte
övertygad att, såsom den siste ärade talaren
anförde, det skulle finnas tillräckligt
med patienter i Norrland. För min
egen del är jag intresserad att så långt
det är möjligt hjälpa norrlänningarna.

Men jag tror, att det i detta fall skulle
vara betänkligt att tillmötesgå deras
önskemål. Det förhåller sig nämligen på
det sättet, att till och med vid tandläkarhögskolan,
som det numera heter, i
Malmö har man för få patienter på den
tandkirurgiska avdelningen, och det är
dock en ganska stor anhopning av människor
i och omkring Malmö.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att beröra en annan sak, eftersom
ecklesiastikministern är närvarande. Det
är riktigt, som det bär sagts här, att vi
befinna oss i ett bekymmersamt läge —-i varje fall vi huvudmän som skola sörja
för folktandvården. Det som jag tänkte
beröra här och som jag menar det
skulle vara önskvärt att ecklesiastikministern
funderar på ett slag, är följande.

Under den högkonjunktur, som rådde
åren 1946 och 1947 för just utbildning
vid tandläkarhögskolor, passade riksdagen
på att förlänga utbildningen med ett
år, från fyra till fem år. Jag tror visst,
att det är bra, om vi kunna få en hög
standard hos tandläkarna här i landet.
Men man blir litet betänksam, när denna
utökning av studietiden sker på samma
gång som vi under en tidsperiod på
kanske 10 år framåt ha ett oerhört stort
behov av ökat antal tandläkare. Jag är
bara lekman och kan naturligtvis inte
bedöma värdet av detta nya, femte år,
men ett flertal odontologer — över huvud
taget alla odontologie studerande,
som jag har samtalat med om denna sak
— ha förklarat, att undervisningen under
det femte året nästan uteslutande
ligger på det teoretiska planet.

För ett par år sedan fingo vi ett betänkande
från läkarutbildningssakkunniga,
som gick ut på att vi skulle utbilda
våra medicinare här i landet på sju eller
sju och ett halvt år. Kritiken mot förslaget
riktade sig bl. a. mot utbildningstiden.
Det sitter nu en ny läkarutbildningskommitté
som hland annat skall utreda
utbildningstidens längd. Jag vet
ingenting om vilket slutresultat denna
kan komma till. Men så mycket vet jag,
att kommittén överväger, att man skulle
försöka utbilda en medicinman här i

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Om inrättande av ett nytt tandläkarinstitut.

landet på sju år. En medicinare, som
blir legitimerad läkare och som skall
förstå sig på hela människokroppen och
alla sjukdomar, han skall utbildas under
sju år. En odontolog däremot skall bara
lära sig en mycket liten del — såvitt jag
förstår munnen och tänderna och kanske
vissa andra ting som ha samband
därmed. Jag tycker att det är något felaktiga
proportioner i utbildningen, om
det bara skiljer på två år i utbildningstid.

Jag har, herr talman, velat beröra dessa
synpunkter. Jag vet inte om det är
lämpligt att provisoriskt gå tillbaka till
fyra års utbildningstid. Det tål kanske
att man funderar litet på om man kan
på detta sätt medverka till att under en
kort tid snabbare få fram flera tandläkare.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag ber först med anledning av vad
alla de föregående talarna ha sagt att
få betyga, att jag är villig att omedelbart
ta upp frågan om ett tredje tandläkarinstitut.
Även jag har klart för mig,
att vi befinna oss i en allvarlig situation
och att man bör göra vad som göras
kan.

Med anledning av herr Andrées anförande
skulle jag gärna på nytt ta upp
frågan om studiegången. Men jag vill erinra
om att när den var uppe förra gången,
skedde det ingen reell förlängning
av studietiden. Det var ingalunda så att
man tog examen på fyra år, utan tiden
utsträcktes till fyra och ett halvt, fem
och fem och ett halvt år. Därför ansågs
det vara lämpligare att få en studiegång
som kunde hållas och enligt vilken examen
skulle avläggas under den tionde
terminen.

Det personliga är ju det högsta i historien,
och därför roar det mig att
nämna den man, som anlitades i denna
fråga. Det var landshövding Conrad
Jonsson, tidigare ordförande i statsutskottets
andra avdelning, och en man
som även i annat sammanhang hade
sysslat med tandläkarfrågor. Han sattes

— emot tandläkarna — att försöka pressa
fram kortaste möjliga utbildningstid,
och det resultat som man kommit till
är just det som landshövding Jonsson
föreslog. Jag är lekman ocli kan inte
bedöma resultatet, men ett statsråd är
lekman på de flesta områden och måste
där lita till de resultat man kommer till,
många gånger efter hörda förhandlingar
och pressningar. Jag har ingenting
emot att ta upp frågan på nytt, men jag
hyser tvivel om att man kan komma
längre än vad herr Conrad Jonsson på
sin tid gjorde.

Herr talman! När jag här har ordel,
vill jag gärna begagna tillfället att rikta
ett tack till statsutskottet för den välvilliga
behandling som har ägnats propositionen.
Denna har i år föranlett ett
stort antal motioner. Det är rätt naturligt
att så skulle vara förhållandet, tv
man har ju tvingats av statsfinansiella
skäl att säga nej på ett osedvanligt stort
antal punkter. Jag tror, att det gör det
önskvärt att försöka se, inte vad som
sker i år, utan vad som har skett på
litet längre sikt. Man möter ibland, inte
minst i tidningspressen, den uppfattningen,
att det på detta område egentligen
inte har skett någon starkare utveckling.
Jag skall tillåta mig att nämna
bara ett par siffror.

Den sista huvudtitel som lades fram
under kriget kom vid riksdagen 1945.
Den slutade — om man tar bort undervisningssjukhusen,
som numera ha flyttats
över till inrikesdepartementets huvudtitel
— på 310 miljoner kronor. Den
huvudtitel, som riksdagen nu har att
behandla, slutar på ungefär 575 miljoner
kronor. Man kan alltså tala, inte om
en fördubbling, men i det närmaste en
fördubbling. Nu vill jag ingalunda dölja,
att detta delvis är en följd av prisstegringen.
Jag skulle tro, att man räknar
med en prisstegring på ungefär 10 procent
under dessa år. Vi ha haft lönereglering,
vi ha ett starkt ökande barnantal,
som automatiskt för med sig mycket
stora utgifter. Men oavsett det måste man
nog ändå säga att vi under de närmaste
åren efter kriget genomförde en kulturell
upprustning av betydande mått, och

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Om inrättande av ett nytt tandläkarinstitut.

jag tycker inte att vi i dagens läge skola
glömma den saken.

Allra enklast belyses detta, om jag bara
tar siffrorna för den högre vetenskapliga
undervisningen och forskningen.
Jag läser ju tidningar, och där får
jag ibland se rätt underliga saker. Här
om dagen var det en stockholmstidning,
som uppmanade statsministern att tala
om för mig, att jag inte var hara skolminister.
Häri låg väl — om det över
huvud taget låg någon mening i artikeln
— att jag försummade andra områden
av departementets verksamhet,
ödet har fogat det så, att jag hittills har
kunnat uträtta minst på det rena skolområdet
och mest på det akademiska
området, och det är därifrån som jag
skall tillåta mig att nämna några siffror.

Vi ha till att börja med fått Stockholms
och Göteborgs högskolor in under
statsgaranti, om jag skall använda
det uttrycket. Vi ha fått en medicinsk
högskola i Göteborg, en tandläkarhögskola
i Malmö. Vi ha vidare fått anslag
för forskning på olika områden. Om jag
lägger samman utgifterna i huvudtiteln
för budgetåret 1945/46 för den vetenskapliga
undervisningen och forskningen,
kommer jag fram till en siffra, som
något överstiger 14 miljoner kronor. Vad
är siffran för det budgetår som nu föreligger
till behandling? Den är ungefär
45 miljoner kronor. Det är fråga om en
tredubbling och litet till. Det sammanhänger
med att det på detta område
fanns förslag om betydande organisationsändringar
— bl. a. herr Andrén har
förtjänsten av att de kommo i god tid —
det sammanhänger med att vi inrättat
nya högskolor, det sammanhänger än
med det ena och än med det andra.
Men jag tror, att det är rätt
nyttigt, att det till riksdagens protokoll
— just i en situation, då man
har tvungits att säga nej till en hel rad
av framställningar från universitet och
högskolor — ändå antecknas, att vi under
den här tiden ha en ökning från
drygt I t miljoner till 45 miljoner kronor
för, jag upprepar än en gång, vetenskaplig
undervisning och forskning.

I övrigt, herr talman, är det klart, att

man kan ha delade meningar om en huvudtitel.
Den ene anser ett anslag viktigare
än ett annat, men vad vi nog måste
vara överens om är att vi i nuvarande
läge äro tvingade att föra en restriktiv
utgiftspolitik. Det har också statsutskottet
beaktat, och de ändringar som statsutskottet
har kommit med äro i det sfora
hela, tycker jag, välmotiverade och
av den karaktären, att man i varje fall
inte behöver ha några principiella invändningar
emot dem. Det är emellertid
en punkt, där jag har en bestämd invändning
att göra, men till den punkten,
herr talman, återkommer jag förmodligen.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Det finns anledning att rikta ett
tack till ecklesiastikministern för den
försäkran han nyss avgav inför kammaren
om sin villighet att omedelbart pröva
frågan om att inrätta en tredje tandläkarhögskola.
Jag tror, att alla som i
någon mån ha sysslat med de problem,
som sammanhänga med folktandvården,
äro fullkomligt övertygade om beviskraften
i de inlägg, som här ha gjorts av
herr Gustaf Karlsson, herr Andrée och
andra, och att det därför är en angelägenhet
av största vikt att ecklesiastikministern
får tillfälle att fullfölja sin
försäkran.

Vad beträffar förläggningen av den
tredje tandläkarhögskolan skulle jag för
min del vilja framföra den meningen, att
man vid prövningen skall försöka att så
mycket som möjligt se bort från de
olika landsdelsintressen, som här kunna
förekomma, och beakta uteslutande den
synpunkten, att den blivande tredje tandläkarhögskolan
skall förläggas där den
kan få den största möjliga kapaciteten.
Vad vi behöva i detta nu, herr talman,
är inte en tandläkarhögskola just här
eller just där, utan det är en tandläkarhögskola
med tillräckligt stor kapacitet
för att så effektivt som möjligt motverka
den brist på tandläkare, som vi för närvarande
ha.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag begärde
inte direkt ordet för att delta i

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Om inrättande av ett nytt tandläkarinstitut.

debatten om förläggande av det tredje
tandläkarinstitutet. Jag hade tillfälle att
deklarera min inställning till denna fråga
för fyra år sedan, när frågan var
uppe. Men jag kan helt kort säga, att jag
i stort sett delar de synpunkter, som här
ha framförts av herr Karlsson i Munkedal.

Debatten kom mig emellertid att tänka
på vissa andra ting, som onekligen ha
samband med det spörsmål, som vi här
diskutera. En numera avliden släkting
till mig, som var läkare, skrev på sin
tid två böcker, som blevo mycket uppmärksammade.
Den ena hette »Hälsovårdens
principer» och den andra »Sjukvårdens
principer». Det är närmast ur
aspekten sjukvårdens principer, som vi
nu här ha tagit upp tänderna och deras
vård till debatt, och det är alltså i detta
sammanhang som vi diskutera behovet av
tandläkare och tandläkarinstitut m. m.

Men det finns en sida av denna fråga,
som man också bör beakta, nämligen
själva hälsovårdens principer, den profylaktiska
vården, som måste gripa in
på ett stadium, innan sjukdomen är i
sitt akuta stadium. Tv ofta är det så, att
patienterna gå för sent till tandläkarna.
Dessas möjlighet att ge hjälp är då tämligen
begränsad.

Efter de informationer jag har kunnat
skaffa mig i den här frågan, är situationen
den, att tandforskningen nu
har kommit till ett stadium, där man har
ganska stora möjligheter att fastslå vad
som förorsakar de svårartade tandsjukdomar
som i så stor utsträckning ha
drabbat vårt folk.

Det skulle vara mycket att säga om
detta. Jag hörde här om dagen en föreläsare
på detta område — en av våra
skickligaste tandspecialister, föreställer
jag mig — som gav en fullkomlig fascinerande
framställning av dessa viktiga
ting. Han menade, att om man kunde
komma fram till definitiva resultat, som
kunde göra statsmakterna verkligt intresserade
för tandvården, skulle en stor del
av våra bekymmer med ordnandet av
tandsjukvården och vad därmed sammanhänger
bortfalla.

För att exemplifiera vad jag här talar

om kan jag peka på den motion som vid
årets riksdag har framlagts av mig och
andra ledamöter av denna kammare, angående
snaskförbrukningen vid våra skolor
och inom vårt folk över huvud taget.
Det rör sig här, som bekant, om en
summa på 425 miljoner kronor, och de
indirekta verkningarna av denna sockerkonsumtion
visa sig bl. a. i tandsjukdomarna.

Jag har velat göra detta inlägg för att
få också dessa problem en smula i relief,
och jag vill sluta med att hemställa till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att han för framtiden också
måtte observera det behov, som här föreligger
beträffande tandvårdsforskning
och behovet av sådana profylaktiska åtgärder,
som, enligt vad sakkunskapen
säger, skulle kunna leda till ytterligt
sensationella resultat.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
begärde ordet inte för att göra något inlägg
i frågan om tandläkarhögskolan, utan
endast i anledning av vad ecklesiastikministern
yttrade.

Han strök under, att anslagen till den
högre undervisningen och den vetenskapliga
forskningen under de sista åren ha
tredubblats. Jag har för min del inte vetat
att ökningen har varit så stor, men
har naturligtvis varit fullkomligt medveten
om att det har skett utomordentligt
stora ökningar.

Jag skulle emellertid i anledning av
vad han yttrade vilja säga att jag för
min del vid flera tillfällen i denna kammare,
senast för ett par månader sedan,
strukit under den anda av välvilja, som
på detta område präglar statsverkspropositionen
trots den stora återhållsamhet
som man har måst ålägga sig. En helt annan
sak är emellertid att det på vissa
punkter kan behövas justeringar, anslagsökningar,
som äro av mindre mått •—
andra anslagsökningar ha aldrig ifrågasatts
på den sista tiden — och som
i förhållande till sin storlek skulle
kunna ge synnerligen betydande resultat.
Dit hör t. ex. den fråga angående
biblioteken, som herr Lindström

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

tog upp i början av denna debatt. Dit
hör också frågan om beviljande av
medel till utrustning av vissa institutioner
som de professorer, vilka ha tillsatts
i nya ämnen, nödvändigtvis behöva,
o. s. v.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag ber
att få säga ett par ord med anledning av
herr Andrées anförande.

Vi norrlänningar skulle vara mycket
glada om det vore så som herr Andrée
anförde, att vi inte skulle ha tillräckligt
med patienter att skicka till det tilltänkta
institutet. Tyvärr är det nog inte på det
sättet, och det beror på att saneringen i
Norrland inte har hunnit lika långt som
jag förmodar att den har gjort i malmöområdet,
eftersom man där har brist på
patienter. Har man redan förut tillräckligt
eller i det närmaste tillräckligt med
tandläkare, då är det klart att man inte
kan få tillräckligt med patienter till ett
institut, men med den mycket stora brist
på tandläkare som råder i Norrland får
man förmoda att det finns gott om patienter,
och jag är övertygad om att man
t. ex. i sundsvallsområdet skulle kunna
finna en mycket lämplig plats för denna
verksamhet.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag är
fullt medveten om den omfattande upprustning,
som har ägt rum när det gäller
den vetenskapliga undervisningen och den
vetenskapliga forskningen. Jag är också
medveten om den tacksamhetsskuld som
universiteten stå i till ecklesiastikministern
för det stora verk som här har
gjorts.

Jag vill emellertid erinra om att denna
upprustning har skett under medverkan
från alla partier, och jag hoppas
verkligen att denna fråga aldrig skall bli
någon partisak.

Herr Holmbäck har antytt, att man för
den närmaste tiden inte behöver räkna
med några ytterligare större anslagskrav.
Jag är rädd för att han på den
punkten ändå inte är helt insatt i de
stora och svåra instituti,onsfrågor som
återstå. Det är en hel råd vetenskapliga
institutioner — inte bara universitets -

Anslag till Chalmers tekniska högskola,
biblioteken -— som behöva förstärkas.
Dessutom behöva vi en rad nya institutioner.
Jag förstår mycket väl att dessa
anslagskrav inte kunna tillgodoses i år
—- och kanske inte heller nästa år — men
jag tycker att det är riktigt och rimligt
att man redan nu talar om, att här föreligga
stora behov, behov som förr eller
senare måste fyllas.

Bland de mera trängande behoven vill
jag särskilt peka på universitetsbiblioteken.
Den saken har ju emellertid redan
varit föremål för debatt, och jag skall nu
nöja mig med denna korta erinran.

Herr BENGTSON: Herr talman! Jag begärde
närmast ordet för att tacka ecklesiastikministern
för det klarläggande han
har gjort här om den högre undervisningen.
Hans uttalande innebär nämligen
ett förtydligande av någonting som stod i
Morgon-Tidningen i fredags. Där angavs
i en rubrik, att hans excellens statsministern
hade yttrat att det har skett en väldig
kulturell upprustning under socialdemokratisk
regim. Jag tycker det är värdefullt
att vi här ha fått till riksdagens
protokoll antecknat det erkännande, som
ecklesiastikministern gav till den som
var ecklesiastikminister under samlingsregeringens
tid, så att det inte kan uppstå
något missförstånd som på något sätt
skulle kunna kasta en skugga över samlingsregeringens
åtgärder i den här frågan.
Jag tackar statsrådet Weijne för det
klarläggande han här har gjort.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 102—148.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149.

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Chalmers
tekniska högskola, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret:

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till Chalmers tekniska högskola.
1950/51, dels ock till Chalmers tekniska
högskola: Avlöningar för budgetåret

1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
1 627 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohloti m. fl. (I: 143) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hagård m. fl. (II: 171), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
en professur i textilinekanik skulle inrättas
vid Chalmers tekniska högskola
från och med den 1 juli 1950, och att
riksdagen måtte besluta, att det i stalsverkspropositionen
under Chalmers tekniska
högskola: Avlöningar för budgetåret
1950/51 uppförda förslagsanslaget
skulle förhöjas i enlighet därmed.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:143 och
II: 171,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

b) till Chalmers tekniska högskola: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 1 627 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat,
att utskottet funnit starka skäl tala för
att eu professur i textilmekanik vid högskolan
framdeles komme till stånd.

Herr OHLON: Herr talman! Under denna
punkt behandlas ett förslag som jag
tillsammans med en del medmotionärer
har väckt om att det vid Chalmers tekniska
högskola måtte inrättas en professur
i textilmekanik.

Såsom det anföres i motionen, är den
svenska textilindustrien den andra i
ordningen bland landets industrier, och
denna industri är representerad vid de
tekniska högskolorna med summa summarum
en professur, nämligen en professur
i textilkemi vid Chalmers tekniska
högskola. Denna professur är för övrigt
förbunden med befattningen som

föreståndare för textilinstitutet i Göteborg
och har närmast karaktären av en
forskningsprof essur.

Av allt att döma kommer den svenska
textilindustrien att i framtiden, när de
internationella förbindelserna bättre
komma i gång, möta stora svårigheter,
och skall den svenska textilindustrien
då kunna hävda sig i konkurrensen
måste den ligga i främsta planet i tekniskt
avseende.

Man torde utan överdrift kunna säga
att vi på detta område ha sackat efter
i vårt land såväl vad beträffar primärforskningen
som vad beträffar den högre
tekniska undervisningen.

Statsrådet säger beträffande Chalmers
tekniska högskola: »Högskolan synes

också i många hänseenden ha kommit i
sämre ställning än tekniska högskolan i
Stockholm.» Av detta yttrande framgår,
att ecklesiastikministern säkerligen gärna
skulle ha gått med på att förstärka
undervisningen vid Chalmers tekniska
högskola men att de rådande statsfinansiella
förhållandena och det rådande
ekonomiska läget i landet ha förhindrat
en utbyggnad av verksamheten vid Chalmers.
Jag beklagar att inte ecklesiastikministern
och finansministern, som nyss
voro inne här, äro närvarande nu. Jag
skulle vilja ha sagt dem att jag tror
att en inskränkning på den bär punkten
innebär att snålheten bedrar visheten.
Jag tror att man utan överdrift kan säga
att det ur det ekonomiska långtidsprogrammets
synpunkt sett vore en god investering
alt inrätta denna professur i
textilmekanik, som är högeligen av behovet
påkallad.

Nu har emellertid utskottet skrivit
mycket välvilligt på den här punkten
och sagt ifrån, att det har funnit starka
skäl tala för att en dylik professur framdeles
kommer till stånd. Eftersom jag
på grund av omständigheternas makt
inte har haft tillfälle att deltaga vid justeringen
av delta ärende i andra avdelningen
eller vid dess behandling av utskottet
in pleno skall jag avstå från att
göra något yrkande, men jag skulle vilja
enträget hemställa till regeringen, att en
professur i textilmekanik snarast möj -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till arvoden åt lärarkandidater under provårstjänstgoring.

ligt måtte inrättas vid Chalmers tekniska
högskola.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 150—163.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16b.

Anslag till arvoden åt lärarkandidater
under provårstjänstgoring.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 146
och 11:168, till Arvoden åt lärarkandidater
under provårstjänstgoring för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 320 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 146, av
herr Arrhén m. fl., och II: 168, av herr
Widén m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att lärarkandidat,
som innehade extra ordinarie anställning,
skulle uppbära full lön som extra
ordinarie adjunkt och annan lärarkandidat
full lön som extra adjunkt.

Herr ARRHÉN: Herr talman! .lag tycker
det är litet onaturligt att en debatt
som denna angående åttonde huvudtiteln
går förbi, utan att man får lärarbristen,
det stora problemet på skolans
område just nu, för ett ögonblick belyst,
och det är närmast därför jag har begärt
ordet.

I fredags var i någon av våra stockholmstidningar
cn intervju införd med
den man, som inom skolöverstyrelsen
närmast har att bära dagens tunga och
hetta på detta område. Han hade redogjort
för eu hel del av de åtgärder som
man har vidtagit under de närmast föregående
åren, men han konstaterade
samtidigt mod resignation att dessa åtgärder
hade visat sig tämligen resultatlösa,
och det hela utmynnade i en trött
fråga: Var skola vi över huvud taget få
tag på lärare?

Lärarbristen i våra högre skolor är för
närvarande aktuell och känd för var och
en, som är medlem av ett svenskt läroverkskollegium.
Man skulle därvidlag
kunna ge intima interiörer, som det
kanske inte vore så lämpligt att ge men
som skulle ådagalägga ganska häpnadsväckande
ting och som skulle visa vad
en skolledare kan tvingas till, när nu
situationen är som den är.

Den 1 oktober 1947 beräknades antalet
vakanta heltidstjänster till 196. Till
samma tid 1948 hade antalet ökats till
264, och den 1 oktober 1949 bokfördes
det till 347. Siffran är i dag vida högre.
Den auktoritet, som jag talade om i början
av mitt anförande, meddelade, att
vi för närvarande enbart i matematik
räkna med en brist på 250 lärare.

Samtidigt har man anledning konstatera,
att våra läroverkskollegier, såsom
jag nyss antydde, för närvarande i mycket
stor utsträckning innehålla element,
som icke ha kompetens vare sig till ordinarie,
extra ordinarie eller extra anställning
vid våra läroverk. Jag kan inom
parentes nämna, att det vid våra läroverk
nu förekommer lärare, som inte
ens ha avlagt studentexamen. Antalet lärare
med full tjänstgöring inom den kategori,
jag nyss nämnde, är enligt senaste
redovisning inte mindre än 348, och
de som ha partiell tjänstgöring äro inte
mindre än 580 till antalet. Vi veta ju, att
om allt går som det för närvarande går
— och det kommer det väl att göra, föreställer
jag mig — komma vi att om sex
år ha en lärarbrist i de högre skolorna
på tretusen. Det behövs alltså en nyrekrytering
av ungefär 500 lärare per år,
men universitet och högskolor kunna inte
leverera mera än omkring 150.

Jag bär under de senaste åren försökt
att intressera statsmakterna för vissa
partiella åtgärder, som jag tror skulle
ha haft cn god effekt, när det gäller att
nå målet att stimulera tillströmningen
till lärarbanan, och detta därför att förslagen
åsyftade att avlägsna vissa »flaskhalsar».
De förslag, jag liar kommit med,
ha, såsom kammarens ledamöter behagade
erinra sig, i första hand gällt arvodena
vid provårsläroverken. Dessa arvo -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter.

den ha utgjort ett särskilt svårartat bekymmer
på en nyckelposition i hela
systemet. Riksdagen har emellertid liksom
statsrådet inte kunnat eller velat
taga position och få fram ett förslag till
lösning, och därför äro förhållandena
på detta område likadana som de ha varit
tidigare, alltså rent ut sagt jämmerliga.

Detsamma gäller också beträffande de
smärre åtgärder, som inom den nu bestående
organisationens ram skulle ha
kunnat verka på ett fördelaktigt sätt. Eftersom
man inte har tillmötesgått önskemålen
om sådana åtgärder, ha de tjänster,
som det är fråga om, så gott som
helt måst läggas ned. Jag syftar t. ex. på
sådana tjänster som läroverksbibliotekariernas.
Det föreligger en motion i denna
fråga även vid årets riksdag, men
frågan torde även ha varit uppe tidigare.

Eftersom dessa önskemål och andra
inte ha tillgodosetts, kan man iakttaga
en fortgående urholkning i den nu gällande
organisationen, en urholkning,
som är desto mera beklaglig, som vi
veta, att elever komma att strömma till
dessa skolor under hela 1950-talet i accelererad
fart. Tar man dessutom lokalfrågan
i betraktande, blir 1950-talet ett
enda jättelikt frågetecken, när det gäller
förhållandena på skolans område.

Den nu föredragna punkten 164 i statsutskottets
betänkande handlar om ersättningarna
till lärarkandidaterna, de
som gå provår. De ha för närvarande en
ersättning av 2 000 kronor för två terminer
och 1 000 kronor för en termin.
Skolöverstyrelsen har under de senaste
åren vid ett flertal tillfällen sagt sin
oförgripliga mening om dessa ersättningar:
Om vi icke höja ersättningen för
två terminer till, om jag minns rätt,
något över 6 000 kronor och för en
termin i proportion härtill, kommer utvecklingen
att bli mycket ogynnsam.

Jag har själv vid flera tillfällen under
de sista åren motionerat i samma ämne,
men resultatet har ständigt blivit detsamma,
nämligen att statsutskottet åberopar
statsfinansiella skäl — det har
gjorts tidigare, och det göres återigen

i år — eller också, att man låter motionären
veta, att statsrådet har »sin uppmärksamhet
fäst på saken». I det senare
fallet har utskottet funnit en kärkommen
anledning att säga, att man vet, att
statsrådet har sin uppmärksamhet fäst
på saken och att man därför måste avvakta
resultaten av hans överväganden.
Följden har blivit att ingenting alls har
gjorts. Statsrådet har sedan åberopat
»statsfinansiella hänsyn». Därmed är cirkeln
sluten. Jag föreställer mig, att vi
ha en avspegling av en dyilk behandling
av dessa viktiga spörsmål beträffande
lärarrekryteringen i de sjunkande siffrorna
över lärartillgången vid våra högre
skolor.

Man skulle kunna göra detta anförande
väsentligt längre genom att gå in på
lönefrågorna i stort. Jag skall emellertid
för dagen inte göra detta, utan endast
som min absoluta mening deklarera, att
jag anser, att det har varit en olycka, att
riksdagen och statsmakterna i övrigt under
de år, som nu ha gått, icke ha vidtagit
åtgärder på detta område. Det innebär,
att tillfällen ha försuttits, och det
komma vi att få äta upp i framtiden.

Läget är faktiskt högst otillfredsställande,
och det enda man nu kan sluta ett anförande
som detta med i det läge ärendet
kommit i är den stereotypa vädjan
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att han till ett kommande
år ville ha den här saken i åtanke.
Ty det är verkligen av allra största vikt,
att någonting sker på den här punkten.
Den åsikten torde vara gemensam för
alla, som ha sett, hurudana förhållandena
äro på fältet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 165—194.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 195.

Anslag till stipendier åt lärjungar vid
högre läroanstalter.

Ivungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Stipendier åt lärjungar vid högre

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter.

läroanstalter för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 11 000 000 kronor,
varav högst 4 000 000 kronor finge
användas till beliovsstipendier.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Näsgård m. fl. (I: 306)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Mysinge in. fl. (II:
352), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den statliga studiehjälpen
från och med nästa budgetår
skulle ordnas enligt de riktlinjer studielånenämnden
framlagt i sitt betänkande
den 23 juni 1949 angående studiehjälpsverksamheten
vid de allmänna läroverken
m. fl. statliga och statunderstödda
läroanstalter, samt att riksdagen
måtte besluta erforderliga höjningar av
härav berörda anslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:306 och 11:352 — såvitt här
vore i fråga — till Stipendier åt lärjungar
vid högre läroanstalter för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 11 000 000 kronor, varav högst
4 000 000 kronor finge användas till behovsstipendier.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag har
tillsammans med några kamrater motionerat
om att studielånenämndens förslag
till förbättrade bidrag till studerande
skulle genomföras från och med nästa
budgetår.

Förut har riksdagen avslagit förslag
om förbättrade stipendier med hänvisning
till att utredning pågår och att man
skulle behandla de olika kategorierna
samtidigt. Nu avgav studielånenämnden
sitt förslag i juni 1949, och det har alltså
funnits tid att lägga fram ett nytt förslag
till årets riksdag. Statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet säger i
propositionen, att lian av statsfinansiella
skäl inte har kunnat framlägga en på utredningens
förslag grundad proposition.
Den motiveringen äro vi mycket vana

vid, och vi äro också vana vid att få
resignera när den förekommer, men jag
skall säga som sanningen är, att jag hyser
en svart misstanke om att det på
den här punkten även är andra skäl som
ha spelat in. Jag misstänker att ecklesiastikdepartementet
och dess chef ha varit
så upptagna av den stora skolreformen,
att de inte ha haft tillräckligt intresse
för denna mindre reform, som
dock sannerligen inte är betydelselös.

Att jag har tagit till orda nu beror
mycket på att jag är rädd för att den stora
reformen även framdeles möjligen skall
kunna få skymma bort den reform som
det nu gäller. Jag vill erinra kammarens
ledamöter om att det förslag, som nu är
under prövning i särskilda utskottet,
kommer att taga 20, 30 år att genomföra.
Det lär inte vara många av kammarens
nuvarande ledamöter — endast några
av de allra yngsta — som komma att få
uppleva den dag då detta är fullt genomfört.
Vad jag närmast tänker på i det
här fallet är landsbygdens ungdom. De
barn, som nu gå i folkskolan på landsbygden,
hinna bli medelålders män och
kvinnor innan skolreformen är fullt genomförd.

Ända sedan 1945, då samlingsregeringen
under sitt sista år framlade förslaget
för första gången, ha vi haft studiestipendier
för landsbygdsungdomen. Dessa
stipendier ha varit avsedda att minska
kostnaderna och olägenheterna för denna
ungdom med anledning av att den
är bosatt så långt ifrån städernas läroverk.
Det var ganska blygsamma belopp,
som beslötos första gången, men det var
en mycket god hjälp, och det är redan
många landsbygdsungdomar, som ha
kunnat genomföra högre studier tack
vare dessa stipendier.

Nu har studielånenämnden i sitt förslag
framlagt betydligt förbättrade grunder
inte bara i fråga om stipendier till
studerande vid läroverken utan även när
det gäller elever vid folkhögskolor, lantmanna-
och lanthushållsskolor samt yrkesskolor.
Enligt nämndens förslag skola
dessa yrkesbetonade .skolor i princip
jämställas med de högre teoretiska skolorna.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på en punkt i förslaget. Enligt studielånenämndens
utredning skola stipendierna
uppdelas i dels studiebidrag och
dels egentliga stipendier. Studiebidragen,
som skola utgå utan behovsprövning,
motsvara de nuvarande grundstipendierna
till elever vid högre läroanstalter.
Den största nackdelen med de
nuvarande grundstipenderna, som endast
äro ett bidrag för att minska avståndskostnaderna
för dem som äro bosatta
på landsbygden, är att de göras beroende
av betygsgradering. Denna gradering
skall upphöra enligt den nya ordningen.

Jag måste säga, herr talman, att det
är någonting ganska fantastiskt, att dessa
grundstipendier, som endast avse att
minska olägenheterna av merkostnaderna
för landsbygdsbarnen vid deras studier
vid högre läroverk, skola vara beroende
på betygen. I städerna behöver
alls inte en pojke eller flicka ha Ba eller
BA + för att få fortsätta från klass till
klass i läroverken, men när det gäller
landsbygdsbarnen skall en betygsgradering
tillämpas, som får detta resultat.
Detta tycker jag är den största orättvisan.
Det gör att det från min synpunkt
är ytterligt angeläget, att den nya ordningen
kommer att tillämpas så snart
som möjligt.

Nu har utskottet skrivit välvilligt, som
som det brukar heta. Utskottet har naturligtvis
sagt, att det inte är berett att
med anledning av motionerna nu förorda
ett genomförande av studielånenämndens
förslag, men utskottet framhåller
önskvärdheten av att åtgärder snarast
möjligt vidtagas i syfte att undanröja
de olägenheter, som vidlåda det nuvarande
stipendiesystemet.

Jag vill, herr talman, med mitt anförande
uttala den förhoppningen, att statsrådet
fattar utskottets uttalande så, att
han inte dröjer längre än till nästa riksdag
med att framlägga detta förslag.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag skulle inte ha föranletts att begära
ordet, om inte den föregående ärade ta -

laren hade förklarat — om det nu var
för att begagna en skämtsam vändning
eller det var ett knep — att han trodde,
att jag hade glömt bort den här frågan.

Jag kan försäkra herr Näsgård, att frågan
inte är bortglömd. Om herr Näsgård
inte tror på mig, skulle herr Näsgård
såsom gammal statssekreterare kunna
vända sig till departementet och ta reda
på att anledningen till att något förslag
inte framlagts helt enkelt är att
denna reform liksom de allra flesta reformer
kostar pengar, och det har inte
varit möjligt att ta med det anslagsbelopp,
som fordras för reformens genomförande,
i den huvudtitel, som vi nu behandla.
Det är den enkla anledningen;
någon glömska ha vi inte att göra med.

Herr Näsgård känner nog till alt det
framlagts en proposition om studentsociala
åtgärder. De äro till sin karaktär
av samma slag som studielånenämndcns
förslag, nämligen att underlätta studierna
för ungdom, som är mindre bemedlad.
Om det nu har rått en sådan glömska
hos mig och mina medhjälpare i departementet,
som herr Näsgård tycks
tro, borde väl också den frågan ha blivit
bortglömd.

Jag vill ytterligare säga, att jag fullständigt
delar herr Näsgårds uppfattning
om det orättvisa i att kräva kvalificerade
betyg för landsbygdens ungdom,
men om herr Näsgård vill fortsätta
sina efterforskningar, skulle herr
Näsgård kunna gå till studielånenämndens
ordförande och få veta, att ingen
har ivrigare än jag framhållit, att man
måste ha en ändring på den punkten,
och inom ramen för gällande bestämmelser
har man också försökt mjuka
upp tillämpningen.

Jag vill sluta med att säga, att den
skolreform, som skolutskottet håller på
att behandla, skjutes i anförandena allt
längre bort i tiden. Herr Näsgård har
hunnit 30 år framåt i tiden. Nu väntar
jag bara på att någon skall påstå, att
det kommer att dröja ett halvsekel eller
ett sekel, innan den reformen är genomförd.
Den enkla sanningen är att det är
en reform, som i vissa delar är avsedd att
börja genomföras omedelbart. Om riks -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

dagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag, är
det möjligt, att man redan från läsåret
1951/52 kan reformera gymnasiet och
få fram den nya allmänna linjen. Man
kan sedan undan för undan genomföra
partiella reformer. Jag tycker att lika
väl som man ser en avlägsen tidpunkt,
då allt skall vara klart, kan man se den
tidpunkt, då man börjar. Det är en tidpunkt,
som redan är inne, eftersom det
pågår försöksverksamhet i ett antal
skoldistrikt, av vilka ett för resten är
representerat genom en ledamot av denna
kammare.

Herr NÄSGÅRD: Jag ber att få erinra
om att jag talade om den tidpunkt, när
skolreformen kunde väntas vara fullt
genomförd. Jag talade om att det kunde
dröja 20—30 år. Vi skola emellertid
inte tvista om den saken.

Jag vill ytterligare säga, att jag alls
inte har velat rikta någon misstanke
mot statsrådet Weijne, att han skulle
vara ointresserad för landsbygdens skolfrågor.
Jag har endast hyst fruktan för
att den stora, allt överskuggande reformen
skulle kunna inkräkta på dessa
mindre, men dock ytterst betydelsefulla
frågor.

Herr statsrådet WEIJNE: Det kan den
inte göra av det enkla skälet, att ingen
människa tänker sig att genomföra en
stor reform i ett sammanhang, utan det
hela är byggt på att man nu gör eu
målsättning och sedan genomför partiella
reformer undan för undan. Det är
klart att frågan om stipendierna är en
mycket betydelsefull partiell reform i
det sammanhanget. Vem det än blir som
sitter på denna bänk och i framtiden
försvarar Kungl. Maj :ts förslag under åttonde
huvudtiteln, kan jag försäkra, att
inte komma studiestipendierna att bli
bortglömda.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 196—2/3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

5 1''örsta kammarens protokoll 1960. Nr 13.

Punkten 214.

Anslag till anordnande av skolmåltider.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till
gällande kungörelse angående statsbidrag
till anordnande av skolmåltider, dels ock
till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 16 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (1:50) och den andra
inom andra kammaren av fru Ericsson i
Luleå m. fl. (11:48), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta ändring av
statsbidragsgrunderna för skolmåltidsverksamheten
enligt av skolöverstyrelsen
anförda grunder samt att för skolmåltidsverksamheten
budgetåret 1950/51 måtte
beviljas ett anslag i anslutning till av
skolöverstyrelsen föreslagen fördelningsplan; dels

en inom första kammaren av herr
Ernst Hjalmar Nilsson in. fl. väckt motion
(1:149);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson m. fl. (I: 150) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Mysinge m. fl. (II: 160), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
den ändringen av gällande bestämmelser
om statsbidrag till skolmåltider, att bidragsunderlaget
fastställdes till 80 öre
per måltid vid bespisningsenheter med
högst två läraravdelningar;

dels en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Hagberg i Luleå väckt
motion (11:12), i viiken hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om ändring av
statsbidragsbestämmelserna för anordnande
av skolmåltider i överensstämmelse
med av skolöverstyrelsen avgivet förslag; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Hedquist väckt motion (II: 161).

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:50 och 11:48 samt IT: 12
ävensom med bifall till motionerna I: 150
och II: ICO samt med avslag å motionerna
I: 149 och II: 161,

a) godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till gällande
statsbidragskungörelse;

b) besluta, att från och med budgetåret
1950/51 viss av utskottet angiven
ändring i statsbidragsgrunderna skulle
vidtagas;

c) till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 16 120 000 kronor;

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
i av utskottet under punkten
angivna avseenden.

I motiveringen hade utskottet lämnat en
redogörelse för skolöverstyrelsens i ämnet
framlagda förslag, varefter utskottet
yttrat bland annat följande: »Såsom av
den lämnade redogörelsen framgår skulle
ett genomförande av skolöverstyrelsens
ovannämnda förslag för statsverkets de!
innebära en merkostnad för nästa budgetår
av i runt tal 3 600 000 kronor. Utskottet
är liksom departementschefen
icke berett att i nuvarande läge tillstyrka
bifall till detta förslag. Utskottet har funnit
sig böra intaga denna ståndpunkt
icke blott på grund av kostnadsökningens
storlek utan även med hänsyn till
att utskottet anser det tveksamt om det
nuvarande statsbidragssystemet på ett
rättvist sätt tillgodoser de olika kommunerna
i förhållande till deras ekonomiska
bärkraft. Enligt utskottets mening synes
det därför önskvärt att förevarande frågekomplex
göres till föremål för en allsidig
utredning, omfattande såväl en
prövning av grunderna för statsbidragets
utgående som ett övervägande av den
procentsats, som lämpligen synes böra
tillämpas i olika fall; härjämte torde
böra undersökas i vad män den blivande
kommunalskattereformen kan komma att

medföra behov av ändrade regler för
statsbidragets utmätande. Utskottet vill i
detta sammanhang framhålla, att vid
uppgörande av förslag till eventuella
ändringar av statsbidragsbestämmelserna
bör beaktas, att dylika ändringar icke
komma att medföra en komplicering av
det administrativa förfaringssättet vid
bestämmelsernas tillämpning.

I ett avseende har utskottet emellertid
funnit det skäligt att gällande statsbidragsgrunder
redan nu ändras utan avvaktan
på resultatet av ovannämnda utredning.
Detta gäller bidragsunderlaget
för små bespisningsenheter, vilket enligt
utskottets uppfattning torde böra höjas.
Utskottet tillstyrker därför bifall till det
i motionerna I: 150 och II: 160 framställda
yrkandet, vilket överensstämmer med
vad skolöverstyrelsen i förevarande avseende
förordat och innebär fastställande
av underlaget till 80 öre per måltid
för bespisningsenhet om högst två läraravdelningar.
Härigenom tillgodoses även
i viss utsträckning vad i motionerna I:
50 och II: 48 samt II: 12 hemställts.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Rosenberg, Erik Gustaf
Andersson. Andrée, Wallentheim, Hoppe,
Thappcr, Persson i Växjö, Henriksson
och Gustafsson i Stockholm ansett, att
utskottet icke bort föreslå riksdagen att
nu besluta ändring av statsbidragsgrunderna
och att utskottet därför bort hemställa,
alt riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 50 och II: 48, I: 150
och II: 160, I: 149, II: 12 samt II: 161,

a) godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till gällande
statsbidragskungörelse;

b) till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 16 000 000 kronor;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
i av utskottet angivna avseenden.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag tillät mig begära ordet under denna
punkt redan nu, ty jag bör i fort -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

sättningen vara närvarande i andra
kammaren.

När jag liöll mitt första anförande i
dag, sade jag, att det bara fanns en
punkt i statsutskottets förslag, där jag
hade en mera bestämt avvikande mening.
Det är på den föreliggande punkten.

Utskottet föreslår, att man hos Kungl.
Maj :t skall begära en utredning om
grunderna för statsbidragen till skolbarnsbespisningen.
Den utredningen
skall jag, om riksdagen beslutar i enlighet
med utskottets hemställan, verkställa
så snart som det är möjligt. Men
majoriteten av statsutskottet har gått ett
steg längre och vill utan att avvakta resultatet
av utredningen göra en partiell
reform, varigenom statsbidraget för bespisningsenheter,
som bestå av högst
två läraravdelningar, höjes.

Tankegången hos utskottsmajoriteten
är rätt naturlig. Man resonerar som så,
att om det är ett par hundra barn, som
skola utspisas, blir det relativt billigare
än om det bara är fråga om 20, 30
eller 40 barn. Jag är fullständigt med
på den tankegången, men det måste
vara mycket starka skäl, om man samtidigt
med att man begär en utredning
dessutom föreslår en partiell reform.
Finnas de skälen här? Efter min uppfattning
finnas de inte.

I de flesta fallen ha skoldistrikten
skolor med olika antal läraravdelningar
—• kanske fem eller sex i en skola och
i en annan skola bara två och i en
tredje skola kanske bara en läraravdelning,
men i ett sådan distrikt betyder
det mycket litet, om man får några kronor
mera för varje barn i de minsta
skolorna. Det är ändå den stora mängden
av barn som är avgörande, och
dessutom är det fråga om distrikt, som
ha tämligen stor omsättning av medel.
Det skoldistrikt, som jag senast haft att
göra med, var av den typen. Det var
representanter för ett skoldistrikt i norra
Småland, som uppvaktade i en skolbyggnadsfråga.
Där fanns det ett bruk
med en skola med sex läraravdelningar,
vidare en skola med två läraravdelningar
vid en herrgård och ytterli -

Anslag till anordnande av skolmåltider.

gare en skola med bara en läraravdelning.
Inte är det väl någon av damerna
och herrarna här som tror, att om
skoldistrikten få statsbidrag, beräknat
efter 80 öre i stället för 60 öre per
måltid för avdelningarna vid de små
skolorna, det har så stor kommunalekonomisk
betydelse, att riksdagen utan
att avvakta utredningens resultat skall
besluta en höjning.

Det finns naturligtvis skoldistrikt,
som äro mycket små — låt mig säga
på 500 invånare — och som kanske
bara ha en enda skola med ett 40-tal
barn. Ett sådant skoldistrikt bar rätt
litet pengar att röra sig med, och sådana
distrikt komma efter kommunindelningsreformen
att upphöra att vara
självständiga. Man skulle kunna tänka
sig att en omedelbar höjning av statsbidragen
skulle kunna ha betydelse för
ett sådant skoldistrikt. För att ta reda
på om det finns många sådana skoldistrikt
har jag låtit undersöka, vilka
skoldistrikt i de typiska småkommunområdena
som ha skolbarnsbespisning.
Jag har tagit några inspektionsområden
i Skåne och några i Västergötland, och
jag tror att de stickproven egentligen
säga allt.

Om jag börjar med Skåne, ha vi först
Nordskånes västra inspektionsområde.
Där finns skolbarnsbespisning i ett enda
skoldistrikt, som möjligen kan betecknas
som landsbygdsdistrikt; annars
är det bara fråga om distrikt i städer.
Går jag sedan till Sydskånes östra inspektionsområde,
som är ett typiskt
småkommunområde, har man inte skolbarnsbespisning
i något enda skoldistrikt,
och det är väl knappast troligt,
att man nu före kommunsammanslagningen
genomför någon bespisning där.
Om jag slutligen går till Sydskånes
västra inspektionsområde, bär man där
skolbarnsbespisning i, såvitt jag har
kunnat finna, ett enda landsbygdsdistrikt,
nämligen Burlöv, men de som
känna förhållandena där veta, att där
finnas både Arlöv och andra stora samhällen.
Det är alltså inte något rent
landsbygdsområde, utan ett tätortsområde.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider.

Jag övergår så till Västergötland, och
då kan jag först ta det inspektionsområde,
som jag själv känner till från den
långa tid, då jag bodde i Borås, nämligen
Älvsborgs läns södra inspektionsområde.
Där har man skolbarnsbespisning
i sammanlagt tio skoldistrikt. Det
minsta av dem är Seglora, och de ärade
representanterna för Älvsborgs län veta
utan vidare, att i Seglora har man två
stora industrisamhällen och ganska litet
av ren landsbygd. Går jag till Skaraborgs
län och tar dess södra inspektionsområde,
finns barnbespisning inte i flera
skoldistrikt än att jag kan räkna upp
dem enligt uppgifter, som jag i dag fått
från skolöverstyrelsen. De äro Falköping,
Grevbäck, Habo, Skövde, Säter
och Tidaholm. Man kan nog inte säga,
att något av dem — möjligen med undantag
av Habo — är något direkt litet
skoldistrikt. Och går jag slutligen till
Skaraborgs läns norra inspektionsområde,
har man där skolbarnsbespisning i
endast tre distrikt, nämligen Hova, Lidköping
och Töreboda.

Jag har med siffror från typiska småkommunområden
sökt visa, att den reform,
som man omedelbart vill genomföra,
praktiskt taget saknar ekonomisk
betydelse för de skoldistrikt, som skulle
kunna få nytta av den.

Jag tycker för min del att det är
rätt naturligt, att man begär en utredning.
Vi ha under de senaste fyra, fem
åren genomfört flera reformer enligt
nya principer, där de grunder, efter
vilka statsbidrag utgår, behöva tagas
under omprövning, sedan man gjort en
tids erfarenheter. Det gäller statsbidragen
till skolbyggnader, till lärarbostäder
och till skolbarnsbespisningen. Men
finns det någon anledning att komplettera
utredningen om bidragen till skolbarnsbespisningen
med denna omedelbara
partiella reform?

Man kan säga, att det inte skadar.
Nej, inte skadar det direkt, tv jag tror
att jag skulle använda överord, om jag
sade, att man föreslår några nya, mera
komplicerade principer. Men jag vill
starkt understryka, att när det gäller
statsbidrag till skolväsendet blir det all -

tid en avvägning mellan två principer,
där man tvingas att i bästa fall göra en
syntes eller en kompromiss. Den ena
principen är rättvisan, som man vill
driva så långt som möjligt, och den
andra är enkelheten. Man kan belysa
det på ett utmärkt sätt just med den
föreliggande frågan. Ville vi ha ett rättvist
statsbidragssystem när det gäller
skolbarnsbespisningen, skulle varje
skoldistrikt få redovisa sina verkliga
kostnader, som sedan skulle få bedömas
ur skälighetssynpunkt, och därefter
skulle bidrag utgå i enlighet med
denna prövning. Var och en förstår att
det skulle bli ett fruktansvärt pappersviilde.
Därför har man här gått enkelhetens
väg och lämnar statsbidrag efter
en beräknad kostnad av 60 öre för
varje skolmåltid.

Jag tror, herr talman, att man i fortsättningen,
när man reviderar statsbidragen
till skolväsendet, skall ytterligare
följa enkelhetens princip och försöka
komma bort från det myckna pappersväldet
och alla krångliga bestämmelser.
Om man vill det, måste emellertid
också riksdagen ålägga sig en viss
återhållsamhet, när det gäller att påpeka
att ett statsbidrag kanske inte till
hundra procent verkar rättvist.

I den föreliggande frågan tror jag att
riksdagen skulle kunna nöja sig med
att bifalla reservationen, som ju är detsamma
som bifall till Kungl. Maj :ts förslag
men med begäran om utredning, och
låta bli att anta utskottsförslaget, som
också innehåller den partiella reform,
som jag har berört.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Utskottet har ju haft tillfälle att
ta ställning till de motioner, som bygga
sin hemställan på bland annat skolöverstyrelsens
förslag till grunder för statsbidrag
för anordnande av skolmåltider.
Förslaget innebär en ökning av anslagen
till kommunerna med dels 3 miljoner
kronor genom en generell höjning
av bidragsunderlaget från 60 till 70 öre
per måltid, dels 60 000 kronor genom
höjning av bidragsunderlaget till 80 öre

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

per måltid för bespisningsenhet om högst
två läraravdelningar, dels 35 000 kronor
genom höjning av bidragsunderlaget för
s. k. oslofrukost från 35 till 40 öre per
måltid och dels 500 000 kronor genom
ökade bidrag för skolmåltider åt barn
från s. k. främmande kommuner. Det är
alltså sammanlagt en ökning med i runt
tal 3,6 miljoner kronor. Detta skolöverstyrelsens
förslag bygger på resultatet
av den översyn av statsbidragsbestämmelserna,
som 1949 års riksdag begärde
och som har verkställts.

Departementschefen har motsatt sig
detta skolöverstyrelsens förslag, och utskottet
har yrkat avslag på de motioner,
som anknyta till skolöverstyrelsens förslag.
Det är endast i ett avseende, som
utskottet har funnit det lämpligt att yrka
bifall till motionärernas yrkanden, och
det gäller ökandet av bidragsunderlaget
till 80 öre per måltid för bespisningsenhet
med högst två läraravdelningar.
Med denna lilla gest menar tydligen
utskottet, att all rättfärdighet är uppfylld.
Ecklesiastikministern deklarerade
nyss, att han egentligen är motståndare
till detta utskottets förslag.

I de flesta utskottsutlåtanden är det
ju vanligt, att man anför patentmotiveringen,
att stabiliserings- och sparsamhetslinjen
måste följas, och denna motivering
anföres också här av utskottet.
Men denna motivering är speciellt i detta
fall tämligen ihålig, ty den utgift på 3,6
miljoner kronor, som departementschefen
och utskottet vilja befria statsverket
från, måste ju i stället bäras av kommunerna,
som få vidkännas dessa utgifter.
Bakom talet om den s. k. stabiliseringsoch
balanseringspolitiken döljer sig i
detta fall en medveten strävan att lasta
bördorna på kommunerna, och i de fall,
som kommunerna inte anse sig ha råd
med dessa utgifter, minskas möjligheterna
att införa fria måltider vid skolorna.

Över huvud taget måste det ju anses
olämpligt och i högsta grad orättvist, att
kostnaderna för socialpolitiken överföras
på kommunerna. I stället borde åtgärder
vidtagas för att åstadkomma en
utveckling i den riktningen, att kom -

Anslag till anordnande av skolmåltider.

munernas kostnader för socialpolitiken
överfördes till staten. De utredningar av
olika slag, som utskottet här förordar,
måste betecknas såsom camouflage för
oviljan alt göra någonting i fråga om de
fria skolmåltiderna.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till motionen i andra
kammaren nr 12.

Herr ROSENBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet för att närmare motivera
mitt ståndpunktstagande såsom reservant
under denna punkt, men efter herr
statsrådets klarläggande anförande kan
jag bli ganska kortfattad.

Det förefaller mig egendomligt att utskottsmajoriteten,
samtidigt som man
inom utskottet varit enig om att det nuvarande
statsbidragssystemet för skolmåltiderna
bör bli föremål för en allmän
översyn och utredning, kunnat framlägga
förslag om en partiell reform, berörande
blott vissa bespisningsenheter.
Redan begreppet bespisningsenhet förefaller
mig synnerligen oklart. Bidragsunderlaget
har för närvarande generellt
fastställts till 60 öre per måltid. Utskottsmajoriteten
föreslår nu, att bidragsunderlaget
för små bespisningsenheter om
högst två läraravdelningar skall höjas
till 80 öre per måltid. Detta skulle komma
att medföra att man i större kommuner
finge beräkna kostnaderna med utgångspunkt
från två olika statsbidragsunderlag.

Jag är fullt överens med utskottsmajoriteten
om att en allsidig utredning bör
verkställas. Visserligen äro de praktiska
erfarenheterna av systemet med fria skolmåltider
på sina håll ute i landet ännu
ganska begränsade, eftersom ännu blott
fem år förflutit sedan reformen beslutades,
men man torde redan ha kunnat
göra vissa erfarenheter, som kunna vara
till ledning då det gäller att söka få
fram ett bättre bidragssystem. Detta nya
system måste, såsom även framhålles i
utskottets utlåtande, bli så administrativt
smidigt som möjligt. Att dä, såsom
här förelås, dela upp landets skolor i två
olika grupper med hänsyn till bespis -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider,
ningsenlieternas storlek kan icke innebära
en förenkling, utan måste, såvitt
jag kan förstå, ytterligare krångla till
statsbidragsbestämmelserna.

Jag har själv på detta område gjort
vissa erfarenheter, som naturligtvis inte
kunna tillmätas alltför stort värde med
tanke på den allsidiga utredning som här
föreslås, men som väl dock i vissa avseenden
äro ganska belysande. På vissa
orter har man ju i ganska stor utsträckning
infört fria skolmåltider, medan man
på andra kanske inte alls förverkligat
reformen. Inom den kommun som jag
bäst känner till och där man i viss utsträckning
har infört fria skolmåltider
har jag gjort den iakttagelsen, att kostnaderna
för skolmåltiderna efter hand
minskat. När jag första gången fick se
siffrorna, var kostnaden per måltid 95
öre, men enligt de senaste siffrorna ha
kostnaderna minskats till 79 öre. Mot
denna bakgrund måste man fråga sig,
om vi inte kunna räkna med att man i
en hel del av de kommuner, där man inte
ännu hunnit ordna skolmåltiderna på det
bästa och mest effektiva sättet, så småningom
kommer att göra samma erfarenhet.
d. v. s. att kostnaderna sjunka
allteftersom man hinner tillgodogöra sig
tillräckliga organisatoriska erfarenheter.

Även detta utgör, synes det mig, ett
motiv för att vi snarast möjligt böra
verkställa en allsidig utredning av hela
problemet. Denna utredning får sedan
visa, om vi kunna komma fram till ett
bidragssystem som skapar större rättvisa
för de olika kommunerna i landet. Det
synes mig, såsom herr statsrådet också
utvecklade, olämpligt att riksdagen, samtidigt
som den begär en dvlik allsidig
utredning, redan i dag skulle besluta om
en ändring av en viss del av de gällande
bidragsbestämmelserna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Denna fråga har under flera år intresserat
riksdagen och speciellt statsutskottet

och dess andra avdelning. De statsbidrag
som utgå till kommunerna för skolharnsbespisningen
ha nämligen sedan
flera år tillbaka icke ansetts vara tillräckliga.
Erfarenheten har också visat,
att kommunerna i stor utsträckning inte
ha ansett sig kunna genomföra denna
viktiga skolsoc.iala reform så snabbt som
man hade väntat sig. I fjol föreslog därför
statsutskottet, att en översyn av bidragsbestämmelserna
skulle verkställas,
vilket också blev riksdagens beslut. Skolöverstyrelsen
har sedermera på Kungl.
Maj:ts uppdrag gjort denna översyn. Det
har därvid med all önskvärd tydlighet
kunnat påvisas, hurusom på grund av
de olika förhållandena i landet de nuvarande
bidragsbestämmelserna verka
mycket ojämnt och i det stora hela äro
föga tillfredsställande.

Skolöverstyrelsen har också framlagt
ett förslag om ändring av de hittillsvarande
bidragsbestämmelserna, vilket
skulle medföra en kostnadsökning för
staten av 3 600 000 kronor. Personligen
skulle jag gärna ha önskat, att detta förslag
hade kunnat genomföras, men av företrädesvis
statsfinansiella skäl har utskottet
icke ansett sig kunna gå på den
föreslagna linjen.

En punkt i skolöverstyrelsens förslag
har emellertid upptagits i flera motioner
och ansetts särskilt behjärtansvärd. Ett
bifall till önskemålen på denna punkt
kan desto lättare försvaras, som det här
icke kan anföras några statsfinansiella
invändningar av större tyngd. Utskottsinajoritetens
förslag innebär nämligen en
kostnadsökning av blott 120 000 kronor.

Det kan icke förnekas att de små skoldistrikten
äro mest betungade av kostnaderna
för den fria skolbarnsbespisningen.
Skoldistrikt som helt eller delvis bestå
av mycket små bespisningsenheter
måste kommunalt sett för skolmåltiderna
vidkännas en större uttaxering än vad
fallet är i slora kommuner. Det gäller här
också att få till stånd en förbättring för
de många små skolorna, där barnen
ofta ha lång väg till skolan och just på
den grund äro i särskilt stort behov av
att få åtnjuta förmånen av fria skolmåltider.
Det vore mycket olyckligt, om de

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

skoldistrikt, som trots svårigheterna ha
ansett sig i alla fall — kanske bara på
försök — böra anordna skolbai nsbespisning
även i dylika små enheter, inte
skulle få den ökade hälp från staten som
de så väl behöva. Det vore minst lika
olyckligt, om andra små skoldistrikt
skulle avstå från att införa fria skolmåltider
på grund av att kostnaderna anses
alltför betungande. Otvivelaktigt har
hänsyn till de höga kostnaderna varit
en bidragande orsak till att många skoldistrikt
ännu inte velat införa skolbarnsbespisning.
Det skulle därför vara till
gagn för hela skolbarnsbespisningsverksamheten
om vi redan nu kunde genomföra
denna partiella reform. Den skulle i
varje fall kunna hinna verka något, innan
sammanslagningen av skoldistrikten
till större enheter blir verklighet. Dessutom
skulle den ändring av bidragsgrunderna,
som bär föreslås, kunna komma
att stimulera även de nya storkommunerna
att behålla de små bygdeskolorna ute
i byarna.

Ilerr Rosenberg anser, att det skulle
uppstå onödigt krångel, om man finge
två olika statsbidragsunderlag att räkna
med. Det är dock en ganska enkel beräkning
som det här gäller. Herr Rosenberg
menade vidare, att vissa distrikt kanske
skulle kunna organisera skolbarnsbespisningen
bättre och därigenom nedpressa
kostnaderna. Ja, det är kanske möjligt i
någon män, men skolöverstyrelsens siffror
visa dock med all tydlighet, att det
med vissa undantagsfall är en betydande
skillnad mellan vad det kostar att anordna
skolmåltider i stora och små skolor.
Den här föreslagna ändringen av bidragsbestämmelserna
är därför enligt
min mening synnerligen välmotiverad.

Jag tolkade inte heller herr statsrådet
Weijnes anförande på det sättet, att han
på något vis ville förklara den föreslagna
reformen för onödig eller orättvis. Om
jag uppfattade honom rätt, sade han, att
det skadar givetvis inte med denna sak,
men han tyckte inte att det gick ihop
med den anhållan om en större, allsidig
utredning som utskottet har gjort. Den
ändring, som utskottet här föreslår, är
enligt min uppfattning ovedersägligen en

Anslag till anordnande av skolmåltider,
rättvis reform. Man kan, såsom statsrådet
Weijne sade, inte åstadkomma full millimeterrättvisa,
men den ändring, som här
föreslås, kommer onekligen att medföra
större rättvisa, framför allt för de små
och svagare skoldistrikten, där ju behovet
av denna reform också är störst.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH: Herr talman! Jag är ledsen
över alt ecklesiastikministern måste
avlägsna sig ur kammaren sedan han
hållit sitt anförande, ty vad han hade
att säga påkallar från min sida en viss
polemik mot hans sätt att resonera.

Statsrådet Weijne fann ett argument
till förmån för reservationen, som normalt
brukar slå väl i riksdagen, i det
att han anförde, att när riksdagen har
begärt utredning om en sak, bör man
låta definitiva beslut vila till dess att utredningens
resultat föreligger. Ett sådant
argument kunde man mycket väl godta
om det hade anförts av t. ex. herr Rosenberg,
men för ecklesiastikministern
är det argumentet knappast användbart,
på den grund nämligen att när han vid
propositionens avlämnande avstod från
att föreslå den höjning, som skolöverstyrelsen
har hemställt om, förelåg intet
dylikt utredningsyrkande. Han åberopade
för sin del inte heller att en utredning
var förestående, utan säger i propositionen
kort och gott att han »i nuvarande
läge icke kunnat tillstyrka den
omfördelning av kostnaderna och utgifters
överföring från kommunerna till
staten, som skulle bliva följden av ett
genomförande av skolöverstyrelsens eller
statskontorets förslag».

Utredningsargumentet kan således
från ecklesiastikministerns utgångspunkter
icke gärna vara relevant.

I detta sammanhang vore det kanske
också anledning att i varje fall i förbigående
ta upp till skärskådande den
formulering, som användes i propositionen
och vari det säges, att departementschefen
icke kunnat tillstyrka den
»omfördelning» av kostnaderna mellan
staten och kommunerna, som här skulle

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider,
bli resultatet. Jag vill säga att det är ett
något originellt sätt att uttrycka saken.
Vad skolöverstyrelsen bär föreslagit innebär
nämligen icke i realiteten en omfördelning
av kostnaderna mellan statsverket
och skoldistrikten, utan fastmera ett
återställande av de grunder som riksdagen
beslutade, när riksdagen införde
statsbidrag till skolmåltider. Att så är
fallet inser man lätt om man tänker på
hur detta statsbidragssystem är konstruerat.

När gällande bidragssystem infördes,
utgick man från en medelkostnad per
skolmåltid av 60 öre. Egentligen var det,
såvitt jag minns rätt, inte 60 öre för
själva måltiden utan 50 öre, och resterande
10 öre skulle, står det visst i handlingarna
från förarbetena, avses till inventarier
etc. Dessa 60 öre äro emellertid
i dag icke värda lika mycket som då
beslutet fattades, och på grund av penningvärdesförsämringen
ha kostnaderna
genomsnittligt blivit avsevärt högre. Får
man anse att riksdagen, när man utgick
från 60 öre som bidragsunderlag,
också ansåg detta belopp skäligt, måste
detta, om man ser saken rent principiellt,
innebära, att såsom bidragsunderlag
skulle betraktas den genomsnittliga
kostnaden per skolmåltid. Utvecklingen
med den inträdda penningvärdesförsämringen
har nu utan tvekan medfört, att
det ursprungligen fastställda beloppet,
60 öre, nu passerats.

Men det finns även en annan sida av
gällande statsbidragssystem, som också
verkat i oförmånlig riktning för skoldistrikten
när det gäller kostnadsfördelningen.
Det är nämligen på det sättet
att bidraget utgår efter en glidande skala,
som är uppbyggd med hänsyn till antalet
skattekronor per invånare i kommunerna.
Var och en vet att vi ha fått
en generell stegring av skatteunderlaget
i kommunerna. Därav har enligt denna
skala följt en minskning av statsbidragen
till kommunerna. När man ser efter
vad den inträdda höjningen av skatteunderlaget
beror på, finner man som tämligen
säkert, att höjningen till väsentlig
del också är en effekt av penningvärdes^
försämringen. Både fixerandet av 60 öre

som bidragsunderlag och fastställandet
av denna glidande skala med hänsyn till
skatteunderlaget i kommunerna ha således
åstadkommit, att skoldistrikten ha
fått vidkännas en större anpart av kostnaderna
för skolmåltiderna än vad riksdagen
tänkte sig när beslutet fattades.
Att vid sådant förhållande tala om att
det är fråga om en »omfördelning av
kostnaderna» ter sig onekligen något
originellt.

Då det gäller att ta ställning till den
föreliggande reservationen kan man, såvitt
jag förstår, inte bortse från vad riksdagen
uttalade förra året. Då var statsutskottet
enigt om att begära en översyn
av bidragsgrunderna närmast i den riktningen,
att bidragsunderlaget skulle höjas.
Samtidigt gjorde statsutskottet det
uttalandet, att man också borde försöka
få till stånd ett mera rättvist system, där
man visserligen för att minska pappersexercisen
fastställde generella grunder
för statsbidragen, men där normerna
dock voro så utformade, att de distrikt,
där kostnaderna äro förhållandevis höga,
skulle kunna få något bättre bidrag
än för närvarande. Riksdagen lämnade
detta uttalande av statsutskottet utan erinran.

På grundval av riksdagens skrivelse
föranstaltades sedan om en utredning,
som har verkställts av skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen har därvid följt de intentioner,
som riksdagen i fjol gav uttryck
åt, d. v. s. man har föreslagit en
höjning av bidragsunderlaget, i det nu
omtvistade fallet till 80 öre per måltid
för bespisningsenhet om högst två läraravdelningar.

Här gjorde riksdagen alltså i fjol en
beställning. Departementschefen bär icke
ansett sig kunna effektuera denna beställning.
Statsutskottet i sin tur har
plockat ut den minst kostnadskrävande
punkten i skolöverstyrelsens förslag, vilket
som herr Persson i Skabersjö nyss
erinrade om skulle ha medfört en sammanlagd
kostnadsökning av 3 600 000
kronor. Utskottet har plockat ut en detalj
av förslaget, som för sitt genomförande
skulle kosta blott 120 000 kronor.
Dessa pengar skulle användas till

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

ökade bidrag till de skolor, som för
närvarande ha de högsta kostnaderna
för sina skolmåltider. Inte minst i glesbebyggda
norrlandskommuner finns det
många skolor, som på grund av att de
äro så små måste räkna med förhållandevis
dryga kostnader för skolbarnsbespisningen.

Då riksdagen således i fjol gjorde en
formlig beställning, men utskottet nu är
så blygsamt att det inskränker sig till
att föreslå en reform, som blott skulle
kosta 120 000 kronor i stället för de
3 600 000 kronor, som ett förverkligande
av skolöverstyrelsens förslag skulle erfordra,
och begränsar sig till att i övrigt
endast förorda en allsidig utredning,
förefaller det mig ganska rimligt
att riksdagen i konsekvens med vad den
i fjol beslöt åtminstone borde bevilja
dessa 120 000 kronor. Vi skola väl ändå
inte sitta här och ena året besluta en
sak för alt följande år bara backa ut.

Jag kommer, herr talman, sedan till
frågan, huruvida ett beslut i detta sammanhang
skulle kunna medföra ett föregripande
av utredningen. Till förmån
för reservationen har anförts, att utskottet
samtidigt begär en utredning om bidragsgrunderna.
När nu gällande bidragsunderlag
av 60 öre, vilket även
skall inkludera ersättning till skoldistrikten
för förnyelse av inventarier,
ostridigt är för lågt, kan då någon med
fog tänka sig att det kommande bidragsunderlaget
efter utredningen skulle kunna
fastställas till ett lägre belopp än det
föreslagna? Jag betraktar det som fullständigt
uteslutet att så skulle kunna ske.
Även om man traditionellt anser, att
riksdagen icke bör besluta en ändring
av gällande bestämmelser samtidigt som
den begär en utredning, förefaller mig
ett sakligt bedömande av den föreliggande
frågan leda därhän, att man icke kan
anse, att ett beslut i enlighet med utskottets
förslag på minsta vis kan föregripa
utredningens resultat. Jag bestrider att
någon på reservanternas sida kan hävda
den uppfattningen.

Det förefaller mig, herr talman, som
om utskottets förslag på denna punkt är
mycket vid motiverat, och jag anhåller

Anslag till anordnande av skolmåltider,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDÉN: Herr talman! Alla kunna
vi iakttaga, hurusom alla äro ense
när det gäller kravet på en utredning.
Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har också förklarat sig
vara villig att effektuera en beställning
på den punkten från riksdagen. Både
majoritetsgruppen och minoriteten inom
statsutskottet har i detta avseende samma
uppfattning.

Då kvarstår för mig, som ju tidigare
något litet har sysslat med dessa frågor,
blott problemet, vad det bär är angelägnast
att åstadkomma. Jag utgår i mitt
resonemang från att en utredning kommer
till stånd i syfte att få fram en
bättre fördelning av kostnaderna mellan
staten och kommunerna samt mellan
kommunerna inbördes med hänsyn till
deras olika skatteunderlag. Skall det då
ifrån en blivande utredning brytas ut
något, borde det väl i så fall vara för
att tillgodose vad som måste anses vara
det mest angelägna behovet.

Jag kan då för min del inte undgå
det intrycket, att statsutskottet här liar
tagit fram det minst betydelsefulla för
att kunna redovisa ett sådant »något»,
medan utskottet skjutit undan de sidor
av problemet, som äro av större betydelse
och som framstå såsom mera
trängande.

Vad statsutskottet här- föreslår är ju
en mycket liten reform, och jag är inte
ens säker på att denna sak särskilt tränger
på. Hade det stått i utskottets utlåtande,
att det varit fråga om en hjälp åt
de små skoldistrikten, hade jag möjligen
kunnat förstå utskottets ståndpunktstagande.
Men det gäller här i stället bespisningsenhcter
om högst två läraravdelningar,
vilket innebär att det kan vara
fråga om ganska stora skoldistrikt
som kanske blott ha anordnat skolbespisning
för barnen i en eller ett par
läraravdelningar. Sådana fall förekomma
nämligen.

Jag tycker för min del att den absolut
största orättvisan, som vi för övrigt voro

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider.
på det klara med redan när vi skrevo
sakkunnigbetänkandet, finns i förhållandet
mellan kommunerna beträffande de
s. k. främmande barnen. Det är inte bara
»de främmande barnen» inom folkskoleväsendet
som åtnjuta fria skolmåltider,
utan problemet gäller även barnen
i t. ex. kommunala mcllanskolor. Det
finns ju många relativt små kommuner
som driva en kommunal mellanskola och
få bestrida stora kostnader härför, men
som dessutom kanske också få bära
kostnaderna för skolmåltider åt barn
från andra kommuner som sökt sig till
kommunens skola.

Det är det egendomliga med denna
diskussion, att jag i det allra mesta kan
ansluta mig till herr Berghs argumentering
när det gäller fördelningen av kostnaderna
mellan kommunerna, ehuru jag
kommer till en annan slutsats. Jag vill
minnas att vi i utredningen på sin tid
räknade med ett skatteunderlag av 10
kronor per invånare i en normalkommun.
Statsbidrag skulle då utgå med 80
procent av bidragsunderlaget och kommunen
skulle själv svara för resterande
20 procent. Sedan sjunker, eventuellt
stiger, statsbidraget med hänsyn till
skatteunderlagets storlek. Det är alldeles
riktigt, såsom herr Bergh säger, att
skatteunderlaget i kommunerna har stigit.
Men det betyder således att kommunerna
ha fått en lägre statsbidragsprocent.
Samtidigt ha kostnaderna för skolbarnsbespisningen
ökat. Resultatet har
blivit, att staten lämnar mindre bidrag
än tidigare och att kommunerna själva
få bära en större del av kostnaderna
inom bidragsunderlaget. På grund av de
stigande omkostnaderna få kommunerna
på detta sätt ensamma svara för en
allt större del av utgifterna för skolbarnsbespisningen.
Därmed ha vi kommit
bort från hela det gamla systemet,
där vi räknade med att skolmåltiderna
skulle kosta ungefär lika mycket i alla
kommuner i landet. Vi hade, som kammarens
ledamöter kanske erinra sig,
några siffror som visade, att om man
räknade med samma procentsats på ett
bidragsunderlag av 50 öre per skolmåltid
för alla kommuner i Sverige, skulle

det i Lovö, om alla barn inom det skoldistriktet
erhöllo skolmåltid, innebära
en utdebitering av 6 öre per skattekrona,
medan det för en kommun i Norrbotten
skulle medföra en utdebitering av
1 krona 27 öre. Detta försökte vi utjämna
genom att införa en glidande
skala för bidragsprocenten, men på
grund av utvecklingen har försöket tydligen
misslyckats.

Jag drar härav den slutsatsen, att om
det är något som är angeläget, så är det
att få till stånd en snabb utredning, som
tar upp hela frågekomplexet. Det lilla
som statsutskottet här föreslår är mot
bakgrunden av de två andra stora problemen,
d. v. s. fördelningen av kostnaderna
mellan staten och kommunerna
samt mellan kommunerna inbördes och
frågan om »de främmande barnen», ingenting
annat än en gest, som reellt sett
ingenting betyder —• utom att se bra
ut!

Ehuru jag, herr talman, är minst lika
intresserad av denna sak som vilken
som helst av kammarens ledamöter,
måste jag konstatera, att man skulle
göra själva saken en björntjänst genom
att vandra den lilla väg, som utskottets
förslag öppnar. Det riktiga och rejäla är
att i stället »köra fram till stora trappan»
och att icke — för att ge intryck
av att man ändå har gjort något och
därmed freda sitt samvete — bara nöja
sig med utskottets förslag. Jag befinner
mig därför, herr talman, i den egendomliga
situationen att jag i detta sammanhang
måste rösta för reservationen.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill säga min vän herr Lindén,
att hans resonemang närmast är
litet överraskande.

Herr Lindén förklarade för det första,
att han finner en utredning om bidragsgrunderna
högeligen påkallad. Men för
det andra sade han, att den lilla ändring,
som statsutskottet här föreslagit,
skulle innebära, att man gjorde saken
en björntjänst. Ett sådant resonemang
skulle ha haft någon bärighet försåvitt
utskottet inte hade begärt en utredning.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Jag vill emellertid påpeka för herr Linden,
att utskottet faktiskt har begärt en
utredning om bidragsgrunderna, men i
avbidan på resultatet av denna utredning
ha vi föreslagit denna lilla ändring.
Det kan väl inte vara att göra saken
en björntjänst, utan måste väl innebära,
att vi redan nu försöka bota, där
de största bristerna finnas.

Det är obestridligen så, att skolmåltiderna
bli dyrast i skolor med små bespisningsenheter.
Då är det väl bara
rimligt att vi så fort som möjligt söka
få till stånd en justering på den punkten.
Det är motiverat även från den synpunkten
att statsbidragen ju böra stå i
relation till vad skolmåltiderna verkliken
kosta kommunerna.

Herr LINDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill till herr Bergh endast
säga, att i ett trängande ekonomiskt
läge kan doek en liten reform som denna
verka på det sättet, att man anser
att om man bara givit något, så får man
lugna sig sedan under en längre tid
framåt, öppnar man inte denna möjlighet,
utan alla missnöjesanledningarna
kvarstå, framstår kravet på en ändring
ännu mera intensivt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! I statsutskottets
utlåtande kan man läsa följande:
»överstyrelsen har företagit en
undersökning rörande skoldistriktens
och kommunernas kostnader för skolmåltidsverksamheten
m. m. under läsåret
1948/49. Undersökningen omfattar
405 skoldistrikt och 41 högre skolor
samt verksamheten inom Stockholm.
Undersökningen har givit vid handen,
att skoldistriktens medelkostnader per
måltid (exklusive lokalkostnader) vanligen
utgjort mellan 71 och 80 öre. Endast
23 distrikt hade lägre kostnader än
00 öre och 10 hade 00 öre. Medelpriset
per måltid utgjorde på landsbygden 81

Anslag till anordnande av skolmåltider,
öre och i städerna 04 öre samt för såväl
städer som landsbygd 73 öre.»

Det visar ganska klart, att kostnaderna
ställa sig dyrare i de små skoldistrikten.
Det beror naturligtvis på att
man inte där kan tillgodogöra sig storproduktionens
fördelar, när det gäller
dessa skolmåltider.

I många skoldistrikt utgöra nu kostnaderna
för skolbarnsbespisningen en
av de allra största utgiftsposterna. Det
förvånade mig en aning, när ecklesiastikministern
tog sina exempel från sydligaste
Sverige, där man t. o. m. på sina
håll inte har några skolmåltider. Hur
skulle dessa exempel utfallit, om man
tagit dem från norra Sverige eller över
huvud taget från kommuner med dryga
skattebördor?

I det skoldistrikt, som jag bäst känner
till, visar en hastig utredning, att statsbidragsunderlaget
skulle höjas med
7 207 kronor. Det är inte någon föraktlig
summa för kommuner, som ha stora
utgifter för skolbarnsbespisningen. Alla
kommuner, som ha ett högt skattetryck
och som gått in för denna välsignelsebringande
reform, äro bekymrade för
den ekonomiska utvecklingen på det här
området. Det förhåller sig ju så att inte
bara kostnaderna för själva måltiderna
utan dessutom lönerna till de anställda
ha stigit ganska kraftigt, sedan denna
verksamhet började. Det förslag som här
föreligger syftar ju, som herr Bergh säger,
bara till att återställa ett jämviktsläge
och inte till att avbörda kommunerna
några pålagor och lägga dem på staten.
Meningen med förslaget är bara att
på ett mera rättvist sätt fördela bördorna.

Man har nu samtidigt yrkat på en utredning.
.lag har väldigt svårt att förstå,
att den utredningen skulle på något sätt
behöva besväras av detta extra anslag i
år. Det gäller 120 000 kronor. Vi fingo
nyss höra, att detta ju inte var någon
stor summa. Nej, det kan tyckas så, men
för de kommuner, som redan förut ekonomiskt
sett ha det ganska trångt, är
det en god sak att kunna få detta förhöjda
bidrag.

Det stöd mycken strid om denna verk -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider,
samhet, när vi fattade beslut om den.
Jag har den erfarenheten att verksamheten
varit gagnelig, men för att den
skall kunna vara det också i fortsättningen,
måste kommunerna få den hjälp
som erfordras för att de skola kunna
sköta verksamheten så bra som möjligt,
framför allt då det gäller de s. k. a)-måltiderna, ty det är de som kosta de
stora pengarna.

Jag kan inte finna, att man på något
sätt skulle föregripa ett nästa års eller
ett påföljande års riksdagsbeslut i detta
ärende genom att nu följa statsutskottets
förslag. Man vet ju hur det går sedan en
utredning begärts; det är inte alltid utredningen
ligger färdig i sådan tid, alt
proposition i frågan hinner framläggas
redan till påföljande års riksdag. Jag
förmodar att det kan bli så även i detta
fall. Det extra bidrag, som nu föreslås,
skulle dock innebära en viss lättnad för
de kommuner, som tyngas hårt av bl. a.
utgifterna för skolbarnsbespisningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Herr NYSTRÖM: Herr talman! Jag tillhör
dem, som i en motion anslutit mig
till den punkt i propositionen, som kammaren
nu behandlar, och jag har tagit
mig friheten att hemställa — i stort sett
i likhet med vad herr Helmer Persson
från Luleå tidigare i dag har framhållit
— att riksdagen måtte besluta ändring
av statsbidragsgrunderna för skolmåltidsverksamheten
enligt av skolöverstyrelsen
anförda grunder och vidare att
skolmåltids verksamheten kommande

budgetår måtte beviljas ett anslag enligt
den fördelningsplan, som skolöverstvrelsen
har upprättat.

Jag har i min motion bl. a. framhållit,
att det synes uppenbart, att kostnaderna
per skolmåltid blivit högre än vad som
beräknades 1946, då 60 öre fastställdes
som bidragsunderlag. Vidare har jag
framhållit, att skolöverstyrelsens översyn
av kostnaderna visat det berättigade i en
ändring av nuvarande statsbidragsbestämmelser.
Det är på dessa grunder, som
jag anser att en lämplig omfördelning av

kostnaderna bör företagas, särskilt då
därför att personal- och transportkostnaderna
ha ökat, vilket förorsakat skoldistrikten
stora merutgifter.

Statsutskottet har emellertid ansett, att
ett genomförande av skolöverstyrelsens
förslag för statsverkets vidkommande
skulle medföra merkostnader av i runt
tal 3,6 miljoner kronor. Det är alltså beloppets
storlek, som synes vara anledningen
till att utskottet i nuvarande läge
inte är berett att tillstyrka en höjning
av bidragsunderlaget.

Utskottet anser det å andra sidan skäligt,
att gällande statsbidragsgrunder redan
nu böra ändras i fråga om bidragsunderlaget
för små hespisningsenheter,
vilket alltså skulle innebära att underlaget
för måltider vid bespisningsenheter
om högst två läraravdelningar kommer
att fastställas till 80 öre. Detta anser
jag vara ett steg i rött riktning. Det
är inte, som herr Helmer Persson framhåller,
en obetydlighet och ett camouflage
från statsutskottets sida. Jag anser
att det är ett steg i rätt riktning, trots
vad statsrådet Weijne här framhåller.

Då jag anser, herr talman, att min motion
i viss utsträckning blivit tillgodosedd
genom statsutskottets ställningstagande
i fråga om just de små bespisningsenheterna
och då jag i övrigt har
full förståelse för det finansiella lägets
krav, har jag inget särskilt yrkande i
fråga om min motion, utan jag yrkar bifall
till statsutskottets förslag.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Det är herr Lindéns yttrande som uppkallat
mig, då jag inte kan följa honom
när han påstår, att detta är den minst
betydelsefulla punkten i den föreliggande
frågan. Det är den minst kostnadskrävande,
herr Lindén, och det har naturligtvis
bidragit till att utskottet kunnat
ansluta sig till den. Det är emellertid
inte den minst betydelsefulla punkten,
ty ur rättvisesynpunkt är den en synnerligen
angelägen sak, även om jag naturligtvis
kan medge, att också en höjning
av bidragsunderlaget för de främmande
barnen skulle vara på sin plats. En sådan

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till kostnader för fria läroböcker m. m.

har emellertid inte kunnat pressas in
inom anslagsramen den här gången.

Herr Linden är direkt inkonsekvent
när han säger, att han skulle kunna förstå
om man velat öka bidragsunderlaget
för de små kommunerna, men samtidigt
låter skymta fram att de främmande barnen
äro den viktigaste punkten för honom.
De främmande barnen äro en fråga
för de stora kommunerna i regel.
Herr Lindéns resonemang går inte ihop.

Jag kan inte finna annat än att de små
skolenheterna i de stora kommunerna
äro i samma behov av en bidragshöjning
som skolenheterna i de små kommunerna.
Jag finner därför fortfarande statsutskottets
förslag väl avvägt och vidhåller
mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på den under behandling varande
punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 12.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Rosenberg begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
214, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 83;

Nej — 48.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 215—227.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 228.

Anslag till kostnader för fria läroböcker
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Folkskolor m. m.: Bidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av fria
läroböcker m. m. för budgetåret 1950/
51 anvisa ett förslagsanslag av 6 150 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Helmer Persson och
Norling (I: 307) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Holmberg
och Hagberg i Luleå (II: 351), i vilka
— såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Folkskolor
m. m.: Bidrag till kostnaderna för
tillhandahållande av fria läroböcker
in. m. för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 8 000 000 kronor samt
besluta sådan ändring av bidragsgrunderna,
att statsbidrag för nämnda ändamål
finge utgå med 13 kronor per lärjunge
och år.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:307 och 11:351 — såvitt här
vore i fråga — till Folkskolor m. in.: Bi -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till kostnader för fria läroböcker m. m.

drag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. in. för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 6 150 000 kronor.

Herr ÖHMAN: Herr talman! På denna
punkt behandlas frågan om de bidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av fria
läroböcker m. m., som riksdagen på sin
tid beslöt skulle införas.

Jag vill understryka att när riksdagen
fattade det beslutet, var det ett steg i
rätt riktning, ty genom att staten betalar
kostnaderna, kan ju fullgod materiel
för undervisningen garanteras i alla skoldistrikt,
oavsett hur det ekonomiska läget
är i de olika distrikten. Men detta
viktiga beslut förutsätter, om det skall
få den praktiska betydelse, som jag menar
att riksdagens ställningstagande avsåg,
att statsbidraget fastställes till sådant
belopp, att fullgod undervisningsmateriel
verkligen kan tillhandahållas i alla skolor.

Nu framgår det emellertid av den undersökning
som har verkställts av skolöverstyrelsen,
att nödvändig undervisningsmateriel
kostar per elev och år något
över 18 kronor. Men utskottet föreslår,
liksom tidigare regeringen i sin
proposition, att statsbidraget skall maximeras
till 10 kronor per år och elev. Jag
tror att detta sparsamhetsnit från statsmakternas
sida i fråga om anslaget till
den fria undervisningsmaterielen inte
motsvarar den andemening som ändå
fanns, när riksdagen genomförde denna
betydelsefulla reform. Det vore väl riktigt
att staten, när riksdagen har tagit
ställning till frågan om fri undervisningsmateriel,
också tar de ekonomiska
konsekvenserna av reformen. När så inte
är fallet, kan man befara att reformen
helt enkelt blir förfuskad. Mera bärkraftiga
skoldistrikt komma naturligtvis att
försöka pressa ned kostnaderna för undervisningsmaterielen,
så att de komma
så nära statsbidragsbeloppet som möjligt,
en sak som självklart kommer att
gå ut över kva:.iteten och medföra att
standarden för folkundervisningen sänkes.

Jag tycker inte heller att det kan vara
riktigt att vältra över på kommunerna
sådana utgifter, som i varje fall i princip
skulle åvila staten. Därför ha vi i
en motion från kommunistiskt håll •—-även om enligt vår principiella mening
staten borde stå för hela kostnaden •—
för dagen begränsat oss till ett förslag,
som sammanfaller med skolöverstyrelsens,
nämligen att statsbidraget skall höjas
till 13 kronor per elev och år.

Jag ber att på denna punkt få yrka
bifall till motion nr 307 i denna kammare.

Medan jag i alla fall har ordet, skall
jag be att med herr talmannens tillstånd
också få beröra med ett par ord det
ärende som behandlas i nästkommande
punkt, nr 229, och där försvara vissa
förslag i en motion, som framlagts från
kommunistiskt håll.

I det principbetänkande som 1946 års
skolkommission utarbetat förordas, som
alla veta, en genomgripande omläggning
av skolväsendet och en nödvändig demokratisering
av hela vår folkundervisning.
Alla partier ha ju varit representerade
i denna kommission, och i stort
sett tycks det också ha varit så att enighet
nåtts, i varje fall om den principiella
grundlinjen för en ny skolorganisation.
När därtill ecklesiastikministern varit
ordförande i kommissionen, hade man
väntat att åttonde huvudtiteln i åtminstone
något högre grad än som nu är fallet
skulle präglas av den moderna syn på
skolväsendet, som skolkommissionens betänkande
är genomsyrat av.

Jag måste emellertid konstatera, att så
tyvärr inte är fallet, i varje fall inte när
det gäller så viktiga frågor som omfattningen
av skolbyggnationen och de typer
av skolbyggnader, som nu skola uppföras.
Det är därför som vi från kommunistiskt
håll yrka på sådana ändringar
i fråga om skolbyggnaderna, som dels
tillgodose de behov som finnas och dels
också kunna utgöra ett led i den omläggning
av skolundervisningen, som skolkommissionens
betänkande förordar.

Det är ett av alla erkänt och bekant
faktum, att det råder stor brist på skollokaler
för närvarande. Det är inte heller

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till kostnader för fria läroböcker m. m.

någon som bestrider att bristen under
de närmaste åren ytterligare kommer att
förvärras, om inte verkliga krafttag tagas
för att få en ändring till stånd. Enligt
de beräkningar som gjorts från skolöverstyrelsens
sida kommer det 1957, om nuvarande
byggnadstakt hålles, att kunna
noteras en brist på inte mindre än 8 500
klassrum. Det är ett allt annat än tilltalande
perspektiv.

Jag vill erinra om att denna fråga om
skollokalerna är en fråga, som mycket
bekymrar folkskollärarna, och för någon
tid sedan kunde man läsa bl. a. följande
kritik i folkskollärarnas tidning: »Om
inte skolbyggnadsverksamlieten tämligen
snart tillåtes att kraftigt öka, blir det
fråga om en standardsänkning av folkundervisningen,
en stagnation i utvecklingen
och ett uppskjutande på oviss
framtid av den planerade skolreformen.»

Jag tror att detta är ett riktigt konstaterande.
Skolöverstyrelsen har för sin del
också sagt, att den nuvarande skolbyggnadsverksamheten
är alldeles otillräcklig
för tillgodoseende av folkskoleväsendets
oundgängliga behov samt att, har
skolöverstyrelsen tillagt, bristsituationen
blir allt allvarligare och för många skoldistrikt
redan medfört hart när olidliga
lokalförhållanden. Jag tror inte att det
ligger någon överdrift i den kritik, som
skolöverstyrelsen här gör, och det är ytterst
beklagligt att inte regeringen velat
tillmötesgå det förslag angående skolbyggnadsverksamheten
som skolöverstyrelsen
framlagt.

Jag vill tillägga att det är kanske ännu
mera beklagligt, att de skolbyggnader
som uppföras inte skola ges den standard,
som är nödvändig för att genomföra
en skolorganisation i enlighet med
det principförslag, som framlagts av 1946
års skolkommission. Jag vill erinra om
att denna skolkommission uttryckligen
framhåller i sitt betänkande, att alla de
skolbyggnader, som under 1950-talet måste
uppföras för att bereda plats åt de
ökade lärjungeskarorna, böra byggas
med hänsyn till den nya skolorganisationens
krav. Om man uppför dessa
bygnader med hänsyn till nuvarande
skolförhållanden skulle allvarliga felin -

vesteringar bli följden, framhåller skolöverstyrelsen
i sitt yttrande.

Jag finner det ganska egendomligt att
regeringen, som enligt vad jag förmodar
är i stort sett enig med skolkommissionens
påpekande på denna punkt, inte
tar hänsyn till det framsynta förslag,
som kommissionen framlagt, utan i stället
utfärdar direktiv för skolkommissionen
som försvåra, ja, kanske för lång
tid hindra den nya skolorganisationens
genomförande i praktiken. De direktiv
som utarbetats av regeringen efter utredningen
av 1949 års skolbvggnadskommitté
ta ju sikte på en påtaglig standardförsämring
och medföra en felinvestering,
som 1946 års skolkommission
uttryckligen varnat för.

Man kan alltså säga att det är beklagligt
att inte skolbyggnationen tillåtes få
den omfattning, som är erforderlig för
att eliminera bristen på skollokaler. Man
måste säga att det är närmast upprörande,
att de skolor som uppföras inte
skola ges en standard, som motsvarar
vår tids krav, utan en standard som
kommer att kanske te sig medeltidsmässig
om ett par årtionden, när också enligt
de mest försiktiga beräkningar den
nya skolorganisationen skall vara helt i
kraft. Man får inte bygga gymnastiksalar,
inte salar för teckning och slöjd och
naturkunnighet, inte lokaler för skolmåltider,
för läkarvård och tandvård. Det
vittnar om en allt annat än framstegsvänlig
syn på skolundervisningen. När
man rekommenderar att småskolor skola
uppföras i tre våningar och att skolsalarna
skola göras mindre, trots att antalet
elever i varje klass ökar, och när
man rekommenderar att småskolor och
folkskolor skola inrättas i samma byggnad,
att slöjdlokaler skola inrymmas i
källarvåningar o. s. v., vittnar detta om
att vi äro på väg bakåt och mot det
som vi sträva att komma bort ifrån.

Det är med anledning av dessa förhållanden
som vi i vår motion ha föreslagit,
att riksdagen skall begära hos regeringen
att de utfärdade direktiven för
skolbyggnationcr skola återkallas, och
vidare yrkat att man skall tillåta en
skolbyggnation av åtminstone den om -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till vissa byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.

fattning, som skolöverstyrelsen har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att sedermera,
när den av mig nu berörda punkten
kommer upp, få framställa mitt yrkande.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
I fråga om punkt 228 har jag inte annat
att anföra som skäl för utskottets ståndpunktstagande
än vad som anförts i utlåtandet.
När utskottet säger, att del i
nuvarande ekonomiska läge inte kan
tillstyrka bifall, så är det av samma skäl,
som vi anfört vid alla möjliga andra tillfällen.
Jag kan med herr Öhman beklaga
att tiderna skola vara sådana, att man
inte kan göra något, men såsom förhållandena
nu en gång äro, kunna vi inte
komma till annat resultat.

Här begäres en ökning från 6,15 miljoner
kronor till 8 miljoner kronor. Jag
förmodar, att med tanke på vad som
förut sagts i dag, finns det inte mycket
att tillägga i argumentationen mot motionärernas
framställning.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt skulle
bifallas, dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna i nu förevarande del.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 229.

Anslag till vissa byggnadsarbeten för
folkskoleväsendet.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa
byggnadsarbeten för budgetåret 1950/
51 anvisa ett förslagsanslag av 34 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson in. fl. (I: 51) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Mysinge m. fl. (II: 47), i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig
och skyndsam översyn av statsbidragsformerna
för skollokaler m. in., så
att desamma ledde till en avsedd ekonomisk
utjämning mellan kommuner
med väsentligt olika skatteunderlag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Nilzon m. fl. (1:217) och den andra
inom andra kammaren av herr Adolfsson
m. fl. (II: 257);

dels ock de under föregående punkt
delvis behandlade motionerna av herrar
Helmer Persson och Norling (I: 307)
samt av herrar Holmberg och Hagberg
i Luleå (11:351), i vilka — såvitt nu
var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Folkskolor m. m.:
Bidrag till vissa byiggnad,sarbeten för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 45 miljoner kronor, att för
inventariebidrag i överensstämmelse med
ett av skolöverstyrelsen avgivet förslag
uppföra 800 000 kronor, att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande
av en plan för att i snabbaste tempo
övervinna bristen på skollokaler samt att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
återkallande av de särskilda anvisningar
för skolbyggnadsverksamheten, som utfärdats
i enlighet med förslag av 1949
års skolbyggnadskommitté.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:

»Vad beträffar motionerna 1:51 och
II: 47 får utskottet erinra därom, att utskottet
i det föregående under punkten
214 :o) ansett sig böra förorda, att en allsidig
utredning kommer till stånd rörande
det för skolmåltidsverksamheten gällande
statsbidragssystemet. På de skäl,
som under nämnda punkt anförts, synas
jämväl statsbidragsgrunderna för skollokaler
böra tagas under omprövning, i

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till byggnadsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare.

syfte att ernå ett statsbidragssystem, som
bättre än det nuvarande är avpassat efter
respektive kommuners ekonomiska bärkraft.
Utredningen bör enligt utskottets
mening taga sikte såväl på grunderna för
statsbidragets utgående som på det mera
detaljmässiga utformandet av de procentuella
bidragen. Härjämte torde hänsyn
även böra tagas till de konsekvenser, som
den blivande kommunalskaltereformen
kan komma att medföra i fråga om statsbidragets
utmätande.

I den mån så skulle visa sig lämpligt
torde även partiella lösningar av förevarande
spörsmål böra ifrågasättas, vilka
successivt kunna föreläggas riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att riksdagen
må

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 217
och 11:257 samt 1:307 och 11:351 —
sistnämnda motioner såvitt här är i fråga
— till Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa
byggnadsarbeten för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 34 000 000
kronor;

b) i anledning av motionerna 1:51
och II: 47 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning i ovan av utskottet angivna
avseenden.»

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag ber att
med hänvisning till vad jag tidigare sagt
få yrka bifall till motion nr 307, i den
mån den beröres i punkten 229.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1: 307 och II: 351 i nu ifrågavarande del;

0 Första kammarens protokoll 1950. Nr 13.

och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 230—233.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 234.

Anslag till byggnadsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge
under budgetåret 1950/51 bevilja byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans
lärare med tillhopa 4 000 0;00
kronor, dels ock till förevarande ändamål
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson m. fl. (I: 148) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Mysinge m. fl. (II: 159), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i gällande bestämmelser
om statsbidrag till tjänstebostäder inom
folkskolan, att byggnadsbidragen till
tjänstebostad för ordinarie folkskollärare
höjdes till 18 000 kronor och för annan
lärare till 12 000 kronor, dock högst 40
procent av byggnadskostnaderna;

dels ock de under punkterna 228 och
229 i det föregående delvis behandlade
motionerna av herrar Helmer Persson
och Norling (1:307) samt av herrar
Holmberg och Hagberg i Luleå (II: 351),
i vilka — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till regeringen hemställa om
snabbundersökning av byggnadskostnaderna
för tjänstebostäder åt lärare som
grundval för beräkningen av statsbidraget
till tjänstebostäder samt att i avvaktan
härpå statsbidraget måtte höjas till
maximum 14 000 kronor för bostad åt
ordinarie folkskollärare och 9 500 kronor
för bostad åt annan lärare.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till byggnadsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anslutning till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 148 och II: 159 samt I: 307
och 11:351, sistnämnda motioner såvitt
här vore i fråga,

a) medgiva, att Kungl. Maj:t finge under
budgetåret 1950/51 bevilja byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans
lärare med tillhopa högst 4 000 000
kronor;

b) till Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor.

Herr ÖHMAN: Herr talman! I motion
nr 307 ha vi från vårt håll tagit upp
också denna fråga och yrkat beträffande
tjänstebostäderna för lärarpersonal,
att statsbidraget tills vidare skall höjas
enligt statskontorets förslag, alltså till
högst 14 000 kronor för fast och ordinarie
lärare och 9 500 kronor för annan
lärare.

Då det inte finns någon tillförlitlig
utredning och beräkning hur stora de
verkliga kostnaderna äro, yrka vi att
en snabb undersökning göres för att
klarlägga de faktiska byggnadskostnaderna,
så att vi på det sättet kunna få
fram en tillförlitlig grundval för beräkning
av statsbidraget. Vi anse att detta
är mycket motiverat, icke minst ur
den synpunkten att de mindre och fattigare
kommunerna böra bli mera konkurrenskraftiga,
när det gäller att draga
till sig kvalificerade lärare.

Bostadens beskaffenhet spelar ju en
rätt stor roll i det sammanhanget. Om
bostäderna kunna hållas i en tidsenlig
och god standard, kunna också mera
avlägset belägna orter få lärarpersonal
med högre kvalifikationer än vad som
nu ofta är fallet.

Med denna motivering ber jag alltså,
herr talman, att få yrka bifall till motion
I: 307, i den män den beröres i
punkt 234:o).

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Utskottet har ju i denna punkt framhållit,
att det finns åtskilliga skäl som
tala för en höjning av tjänstebostadsbidragen.
Utskottet har dock inte haft
tillräckligt material för att över huvud
taget kunna bedöma denna sak, och
därför ha vi ansett att man för tillfället
inte har anledning att gå med på
någon som helst höjning.

I motsats till herr öhman har utskottet
ansett sig böra fästa uppmärksamheten
vid skoldistriktens strävan att ge
bostäderna en påfallande hög standard
i fråga om golvyta och även på annat
sätt. Om det också är önskvärt, att man
får så bra bostäder som det över huvud
taget är möjligt, skulle jag förmoda
att det ändock är nödvändigt att på
något sätt säga ifrån i denna sak.

Jag tror också det är lämpligt att
skolöverstyrelsen, såsom utskottet i detta
sammanhang föreslår, anpassar sina
åtgärder bland annat när man skickar
ut sina typritningar, så att de något
så när stå i överensstämmelse med vad
man har tänkt sig när det gäller bostäder
av detta slag. Om en bostad skall
innehålla 90 kvadratmeter, bör man inte
skicka ut typritningar på 96 kvadratmeter
eller däröver, ty det är alldeles
påtagligt att skoldistrikten inte ta
till bostäderna i underkant, utan gärna
hålla sig litet grand över typritningarnas
normer.

Jag får för min del hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 307 och
II: 351 i nu förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 235—290.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Anslag till Grafiska institutet. — Anslag till anordnande av folkbildningskurser

m. m.

Punkten 291.

Anslag till Grafiska institutet.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till grafiska institutet
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
anslag av 3 600 kronor.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
har inte tänkt föreslå någon ändring
i statsutskottets nu upplästa yrkande.
Jag vill emellertid, i den mån det nu
går, söka gottgöra en försummelse som
jag tidigare gjort mig skyldig till, när
jag inte såg upp och väckte en motion
på denna punkt under motionstiden
i början av denna riksdag.

Det gäller här bidrag till grafiska institutet.
Detta institut får nu ett statsbidrag
av 3 600 kronor till hyreskostnader.
Detta är en ringa del av institutets
budget, som omfattar ungefär
80 000 kronor om året, därav 65 000
kronor till lärare och personal. Institutet,
som bekostas huvudsakligen av
tryckeri- och tidningsägare här i landet,
har en stor uppgift att fylla när
det gäller att höja nivån på vår boktryckarkonst.
Detta är en ganska viktig
sak, herr talman, ty det anses att
ett lands kulturnivå i viss mån kan
mätas också genom utstyrseln av del
tryck, som utges inom detsamma. Riksdagen
har själv haft en känsla av att
en förbättrad typografi är ett önskemål
som bör tillgodoses, i det att kommittétrycket
och trycket av kammarens
protokoll nu har ett bättre utseende än
för bara några år sedan.

Denna läroanstalt, som samlar omkring
50 elever årligen, är — fastän belägen
här i huvudstaden —- inte bara
avsedd för Stockholm. Under de sex förflutna
läsåren, d. v. s. den tid institutet
funnits till, ha 37,c procent av
eleverna varit från Stockholm, 55,4 procent
från andra orter i landet ocli 7
procent från övriga nordiska länder.
11 iir förekommer alltså en form av nordiskt
samarbete, och vi äro ju på alla

områden ivriga att befrämja allt sådant
samarbete så mycket det går.

Grafiska institutet kommer säkerligen
åter till regeringen, och om man inte
lyckas vinna gehör hos den, kommer
man troligen att intressera någon riksdagsman
för att motionera om större
statsanslag till institutet. Där skon klämmer
är i fråga om utrymmena, som
äro mycket begränsade. Institutet kan
inte ta på sig någon ytterligare utgift
för lokaler, om det icke får ett större
bidrag från det allmännas sida. Och
om vi jämföra grafiska institutets statsbidrag
med vad andra liknande läroanstalter
få från statens sida, måste vi
säga att grafiska institutet står i en
mycket sämre ställning än de flesta
andra.

Jag har velat yttra dessa ord, herr
talman, då jag trodde att herr ecklesiastikministern
skulle vara närvarande
i kammaren. När så icke är fallet hoppas
jag ändå att med det sagda i någon
ringa mån ha kunnat bidraga till
att man ett kommande år har blicken
fäst på denna utbildningsfråga och gör
vad som inom våra statsfinansers ram
kan göras för att tillgodose även grafiska
institutet med vad det behöver
för en gynnsam utveckling.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 292—306.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 307.

Anslag till anordnande av folkbildningskurser
m. in.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 154 och
II: 164, till Understöd för anordnande
av folkbildningskurser in. in. för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 155 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1: 154,
av herr Damström in. fl., och II: 164, av

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till bidrag till hemgårdar och studiehem.

herr Hallberg m. fl., hade hemställts, att
riksdagen till förstärkande av folkbildningskonsulentverksamheten
måtte höja
»anslaget för bidrag till studieförbund
för organisations- och administrationskostnader»
med 10 000 kronor.

Herr DAMSTRÖM: Herr talman! Jag
kommer inte att ställa något yrkande i
denna fråga, men jag vill ändå med
några ord beröra ifrågavarande spörsmål.

Kungl. kungörelsen nr 508/47 innehåller
i § 27 den bestämmelsen, att bidrag
av statsmedel för organisationsoch
administrationskostnader för studiecirkelverksamhet
må utgå, och däri
inräknas kostnader för instruktörer och
konsulenter. På grundval av dessa bestämmelser
har undertecknad tillsammans
med ett par kamrater i kammaren
motionerat om ett höjt anslag för att bestrida
kostnaderna för folkbildningskonsulenter
i Kopparbergs län samt i
Blekinge och på Gotland. Statsutskottet
har här sagt, att motionerna egentligen
icke avse anslaget för bidrag till studieförbund.
Detta må vara en formsak,
men statsutskottets yttrande förefaller
mig i alla fall märkvärdigt med hänsyn
till den författningsbestämmelse jag här
bär refererat.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
konstatera, att riksdagen tydligen genom
författningsbestämmelser har velat
uppmuntra studieförbunden och därmed
också landstingen att inrätta studiekonsulentbefattningar,
men att man här inte
velat fullfölja den linje man slagit in på.

Det må kanske också tillåtas mig att
jämföra yrkandet i de förevarande motionerna
med en del andra anslagskrav.
Höjningen av anslaget till hemvärnet är
ju ännu inte beslutat av riksdagen, men
med hänsyn till omröstningsresultaten
i denna fråga kan man förmoda, att riksdagen
vid den gemensamma voteringen
kommer att bifalla yrkandet om en höjning,
och om man gör en jämförelse
tycker jag åtmistone man kan säga så
mycket, att det borde vara lika angeläget
för riksdagen att till här ifrågavarande
ändamål ge ett anslag, i all syn -

nerhet som det begärda beloppet är så
blygsamt som 10 000 kronor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 308—313.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 314.

Anslag till bidrag till hemgårdar och studiehem.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels såsom Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 30 000 kronor,
dels ock såsom Bidrag till verksamheten
vid studiehem för samma budgetår
anvisa ett anslag av likaledes 30 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göransson m. fl. (I: 222)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén m. fl. (11:247), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående statsbidrag
till hemgårdsföreståndares lön ävensom
angående pensionsrätt och lönetursberäkning
för dem, dels ock att öka det
för budgetåret 1950/51 å åttonde huvudtiteln
uppförda anslaget Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar från 30 000 kronor
till 60 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna 1:222 och 11:247, i vad de
avsåge anvisande av ökade medel till
ifrågavarande ändamål,

a) såsom Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;

b) såsom Bidrag till verksamheten vid
studiehem för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till bidrag till hemgårdar och studiehem.

II. att motionerna 1:222 och 11:247,
i vad de avsåge begäran om utredning,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Olsson, Axel Andersson,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i
Ljungskile, Bergstrand, Hoppe, Kollberg,
Kyling och Widén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 222 och II: 247, i vad de avsåge anvisande
av ökade medel för ifrågavarande
ändamål,

a) såsom Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 45 000 kronor;

b) såsom Bidrag till verksamheten vid
studiehem för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 45 000 kronor;

II. att motionerna I: 222 och II: 247, i
vad de avsåge begäran om utredning,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
På denna punkt har en tredjedel av
statsutskottets ledamöter funnit, att man
borde göra en liten justering av det
anslagsbelopp Kungl. Maj:t har äskat.
Det rör sig om att höja anslagen med
15 000 kronor vartdera till hemgårdar
och studiehem.

Anledningen till att jag biträtt denna
reservation är att jag vid studiet av
handlingarna funnit, vilket omfattande,
oegennyttigt och oavlönat arbete som utföres
just vid dessa hemgårdar och studiehem.
Även utskottets majoritet understryker
att det är betydelsefulla uppgifter
hemgårdarna och studiehemmen
ha att fylla, och jag tycker knappast det
är riktigt tillständigt, att staten under
sådana förhållanden skall låta det fortgå
på det sättet, att pengarna till denna
verksamhet måste tiggas ihop och att
föreståndarna inte ha sina avlöningsförhållanden
på något sätt ordnade eller

säkrade på det sätt som vi över huvud
taget vilja att människorna skola ha det,
när de äro anställda någonstans.

Då beloppen äro relativt små, men
ändå skulle kunna medföra en lättnad
för dessa oegennyttigt arbetande människor,
som jag tycker äro värda den
uppmuntran som anslagshöjningen skulle
innebära, ber jag, herr talman, att
få vädja till kammaren att göra denna
justering.

Jag yrkar bifall till reservationen på
denna punkt.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Jag erkänner att man i likhet med herr
Mannerskantz kan tycka, att denna
verksamhet är förtjänt av all uppmuntran
som man kan ge. Å andra sidan kan
det erinras om att något statsbidrag till
detta ändamål inte utgått förrän budgetåret
1941/42, då anslaget var 5 000
kronor. Denna rörelse är ju ganska
gammal — jag vill minnas ett 40-tal år
— och under hela tiden fram till dess
att statsbidrag första gången beviljades
klarade sig rörelsen så vitt jag förstår
mycket bra utan något bidrag från det
allmänna.

Utskottet har, såsom herr Mannerskantz
säger, uttalat sig för att rörelsen
förtjänar all uppmuntran, men förhållandet
är ju att 1947 års ungdomsvårdskommitté
har framlagt ett förslag
angående statsbidrag till verksamhet av
den art det här gäller, och detta betänkande
har ännu inte varit föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Till dess man
får besked om vilken ställning Kungl.
Maj:t kommer att intaga till ungdomsvårdskommitténs
förslag anse vi det
lämpligt att man väntar med ytterligare
anslag till denna rörelse.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Såsom
motionär i detta ämne måste jag
känna tacksamhet inför de erkännsamma
ord, som både utskottets majoritet
och reservanterna ha fällt angående

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till bidrag till hemgardar och studiehem.

hemgårdarnas och studiehemmens verksamhet.
Men den känslan grumlas i viss
mån till följd av de motiv, som utskottets
majoritet åberopar för ett avslag på
motionen och som nu närmare ha utvecklats
av herr Sven Larsson.

Det är riktigt att hemgårdsrörelsen,
om jag håller mig till den, är av ganska
gammalt datum, startad år 1912 här i
Sverige av dr Natanael Beskow. Under
lång tid bestod rörelsen enbart på de
frivilliga medel som kunde hopsamlas,
men allt eftersom tiden gått har det inträffat
med denna verksamhet som med
så många andra, att det blivit svårare
att anskaffa enskilda medel och att man
måste lita till hjälp av både stat och
kommun. Det sammanlagda anslag, som
staten ger till hemgårdarnas verksamhet,
är alltså 30 000 kronor, liksom den
också ger 30 000 kronor till verksamheten
vid studiehem.

Av det myckna, som bygges upp här i
landet, är det enligt min mening få saker,
som trots sin litenhet i alla fall betyda
så mycket som just hemgårdsrörelsen.
Detta sammanhänger med hemmens
kris och ungdomens isolering. I den lid,
som vi nu leva i, är det efter mitt sätt
att se utomordentligt viktigt, att man
på något vis försöker komma i kontakt
med de ungdomar, som äro isolerade
från det vanliga föreningslivet och inte
där få rot och fäste och som till följd
av sin isolering löpa stora risker att
hamna i kriminalitet och asocialitet.
Hemgårdsrörelsen bedriver i det hänseendet
en förebyggande verksamhet, som
förtjänar allt understöd.

Det är riktigt att ungdomsvårdskommittén
har framlagt ett stort förslag angående
understöd åt hemgårdar och studiehem.
Men skola dessa grandiosa förslag,
som äro ställda på en mycket oviss
framtid, få lägga hinder i vägen här
för ett litet, litet steg framåt, innebärande
att man alltså höjer anslaget till
hemgårdar och studiehem med 15 000
kronor till vardera institutionen? Om det
varit fråga om anslag på hundratusentals
kronor, kunde man ha använt det
nära nog tabumässiga ordet »föregripa
en pågående utredning». Men här är det

fråga om att avhjälpa ett nödläge med
ett blygsamt belopp.

Jag vet att flera av riksdagens ledamöter
i höstas voro tillsammans med
representanter för hemgårdsrörelsen. De
fingo, efter vad jag tror, ett starkt intryck
av den utomordentliga verksamhet,
som denna rörelse bedriver och
som, om man ser närmare på den, faktiskt
är mera märklig än det mesta som
har skett i detta land. Initiativet togs ju
av dr Beskow en gång i tiden, när detta
land var uppdelat i någonting som kallades
»de två nationerna», och syftet var
att söka föra samhällsklasserna närmare
varandra.

Om ungdomsvårdskommitténs förslag
yttrade sig statsrådet Sven Andersson i
fjol i andra kammaren i ett svar på en
inerpellation, och vad han där hade att
säga var icke särskilt uppmuntrande.
Dels ansåg han, att ungdomsvårdskommitténs
förslag voro så litet preciserade,
att nya utredningar måste göras, dels
krifiserade han förslagen på vissa punkter
och vågade över huvud taget inte för
ögonblicket ställa i utsikt någon som
helst förbättring eller förändring på detta
område.

Det gäller här 15 000 kronor till hemgårdarna.
Statsanslaget är för närvarande
30 000 kronor, och antalet hemgårdar
här i landet är 34. I medeltal blir
statsbidraget till varje hemgård ungefär
900 kronor. Om riksdagen skulle öka
anslaget med 15 000 kronor, skulle statsbidraget
till hemgårdarna bli i medeltal
omkring 1 400 kronor. År det någon som
tror, att riksdagen genom ett sådant beslut
på något sätt skulle låsa sig fast
för framtiden? Det är bara så, att man
genom en anslagshöjning kan hålla hemgårdarna
vid liv. Och denna verksamhet
kämpar för sitt liv —■ föreståndarna få
sätta bort dyrbar tid för att tigga ihop
pengar till verksamheten.

Vi måste stödja och intensifiera den
frivilliga verksamhet som finns i landet.
När det ekonomiska läget nu har blivit
så pass ansträngt, att vi inte kunna starta
företag i samhällelig regi på det sätt
som man önskar, varför inte då ta det
billigaste av allt? Och denna verksam -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag

het kostar staten ytterst litet. Ett höjt
anslag skulle vara en uppmuntran för
hemgårdarna att fortsätta arbetet i avvaktan
på bättre tider.

Många gånger säges det att utsikterna
till framgång äro större i riksdagen, om
man kommer med mycket höga anslagskrav
än om man begär små belopp. Jag
vet inte i vad mån detta är riktigt, men
jag måste rikta en gensaga mot uppfattningen
att ungdomsvårdskommitténs
förslag skall få sätta en käpp i hjulet
och hindra oss att ge ytterligare 15 000
kronor åt vardera av dessa båda institutioner.
Tycka damerna och herrarna
i kammaren, att 30 000 kronor är ett så
oerhört belopp, så skall jag be att få
erinra om att enbart 6—10 pojkar, intagna
på någon av våra korrektionsanstalter,
under ett år kosta ungefär 30 000
kronor. Det är väl ändå inte otroligt, att
en intensifierad eller i varje fall vidmakthållen
hemgårdsrörelse och studiehemsrörelse
skulle kunna rädda 6—10
ungdomar från denna för samhället dyrbara
anstaltsvård.

Jag vädjar till kammaren att ett ögonblick
tänka över vad som kan göras.
Jag har förut sagt och jag säger alltjämt:
Vi äro tvungna—- även om vi knorra
— att betala vad det kostar att ha
ungdomar på anstalt, men framtidens
stora uppgift, tror jag, kommer att bli
att förebygga redan det första brottet
och de första yttringarna av vanart. Och
med tillgången på hemgårdar finns verkligen
en möjlighet att skapa litet större
vänlighet i världen mot de isolerade ungdomar,
som faktiskt förfalla till brott
och annat elände bara därför att de inte
ha någonstans att ta vägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I herr Göranssons yttrande instämde
herrar Olsson, Arrhén, Andrén och Emil
Petersson, fru Svenson, fröken Andersson
samt herrar Mogård, Söderqnist,
Holmbäck, Snnne, Snndelin och Axel
Andersson.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag har kanske inte precis några

till bidrag till hemgårdar och studiehem.

nya synpunkter att lägga på denna fråga,
men jag skall ändå be att få säga några
ord.

Först och främst vill jag då konstatera,
att det är ungdomen mellan 14 och 18 år,
som dessa ungdomsgårdar, studiehem
och hemgårdar vända sig till. Dessa år
äro ju särskilt betydelsefulla för de ungas
framtida utveckling. Ungdomarna äro då
fyllda av verksamhetslust, och den kan
måhända inte alltid tillfredsställas i hemmen.
Bostäderna äro i många fall alltför
trånga, och de unga känna andra behov
än att vara hemma och syssla med läsning
eller annat arbete där. Man vill
träffa jämnåriga kamrater och man vill
liksom frigöra sig från föräldraauktoriteten
och finna nya auktoriteter. Ofta
söka de unga sina auktoriteter bland
kamraterna, men tyvärr välja de inte alltid
sitt umgänge där det vore bäst — ofta
blir det på gatan eller på det mer eller
mindre obskyra kaféet. Utrymmena i
hemmet tillåta inte de unga att ta med
sig sina kamrater hem. De flesta bostäder
i detta land bestå ju alltjämt av enrumslägenheter,
och när kvällen kommer äro
föräldrarna kanske trötta och vilja vara
i fred. Därför måste de unga söka sig
kamrater där de kunna finna dem utom
hemmet.

Jag skulle vilja understryka, att en av
de kanske viktigaste uppgifterna för dessa
hemgårdar och studiehem är att ge
ungdomen kamrater. Det framgick ju
också av herr Göranssons anförande. Det
är just de ensamma ungdomarna som
man behöver ta hand om. Alla äro inte
fallna för föreningsliv, men jag tror nästan
alla äro fallna för kamratliv, och
ungdomsgårdarna ge stora möjligheter
till ett rikt och omväxlande kamratliv.

Jag anser denna förebyggande verksamhet
vara så värdefull, att jag skulle
vilja stödja den på ett mycket mera effektivt
sätt än som här föreslagits av reservanterna.
Och den utredning, som här
föreslagits, för att i någon män säkerställa
lönerna för de anställda — i synnerhet
för föreståndarna — måste jag
säga är synnerligen påkallad. Det är ett
oavvisligt krav att dessa få en förbättrad
löncställning. Så länge människor äro

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för

unga kunna de offra mycket för sina
idéer utan att få någon materiell ersättning,
men när de blir litet äldre måste de
ändå tänka på sin egen framtida försörjning.
Jag tror att om man hade kunnat
ordna med någon sorts lönereglering, eller
vad jag skall kalla det, för dessa föreståndare
skulle det ha skänkt en stabilitet
åt verksamheten, som man nu har litet
svårt att få, därför att man inte kan
begära att föreståndarna skola stanna år
efter år med en lön, som inte ens ger
dem en nödvtorftig försörjning.

Ja, man skulle kunna spinna på detta
ämne i oändlighet, men jag skall nöja
mig med vad jag har sagt och ber att få
yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
314, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resul -

nykterhetens främjande.

tat, verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 315.

Anslag till undervisningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att såsom Bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för
nykterhetens främjande för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 489 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft jämväl två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Holmbäck
m. fl. (I: 156) och den andra inom andra
kammaren av herr Lindberg m. fl.
(II: 165), i vilka hemställts, att riksdagen
ville, utöver vad departementschefen
förordat, bevilja till instruktörer för
nykterhetsupplysning 22 600 kronor, till
främjande av Centralförbundets för nykterhetsundervisning
verksamhet 6 000
kronor och till allmän utbildningskurs
i alkoholfrågan för studie- och ungdomsledare
m. fl. 3 600 kronor och sålunda
såsom bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för
nykterhetens främjande anvisa tillhopa
521 200 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:156 och 11:165, såsom Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag
av 489 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Axel Andersson,
Svensson i Ljungskile, Bergstrand, Kollberg,
Onsjö och Widén ansett, att ut -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

skoltet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 156 och II: 165, såsom Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
in. m. för nykterhetens främjande för
budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag av
521 200 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
På denna punkt föreligger en reservation,
vari yrkas bifall till ett par i
frågan avgivna motioner, den ena av herr
Holmbäck m. fl. i denna kammare.

Motionärerna yrka att bidraget till
nykterhetens främjande skall ökas med
sammanlagt 32 200 kronor. Man måste
nog säga, att motionärerna varit synnerligen
blygsamma. Skolöverstyrelsen, som
har vitsordat nödvändigheten av att nykterhetsrörelsen
för utförande av sin samhällsgagnande
insats utrustas med tillräckliga
resurser genom kraftigt stöd
från det allmännas sida, har ansett det
vara nödvändigt att för ändamålet ge ett
ökat anslag med 331 000 kronor. Motionärerna
nöja sig med att kräva mindre
än 10 procent av detta.

Det är framför allt på tre punkter, som
motionärerna ansett det vara nödvändigt
med ett förhöjt anslag. För det första begäres
22 600 kronor till instruktörerna
för nykterhetsupplysning. För det andra
föreslås ett anslag på 6 000 kronor till
Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
vilket skulle göra det möjligt för
centralförbundet att skaffa sig mera kvalificerad
arbetskraft mot arvoden. Slutligen
och för det tredje skulle 3 600 kronor
anslås till en allmän utbildningskurs
i alkoholfrågan för studie- och ungdomsledare
m. fl.

Den första av dessa tre punkter avser
egentligen ingenting annat än detsamma
som vi diskuterade för en stund sedan
här i kammaren, då det gällde skolmåltiderna,
nämligen att kompensera för
penningvärdets fall. När staten första
gången beviljade bidrag till dessa instruktörer
var det meningen att statsbidraget
skulle täcka halva kostnaden för
varje instruktörs verksamhet. På grund
av penningvärdets fall gör det utgående

statsbidraget inte det, utan det är nödvändigt
att beloppet höjes med 22 600
kronor för att man åtminstone skall komma
i närheten av vad man ursprungligen
hade tänkt sig.

Beträffande utbildningskursen kan
nämnas, att man tidigare delat ut stipendier
på 100 kronor till varje deltagare för
täckande av inackorderingskostnaderna,
men dessa kostnader ha nu stigit till 140
kronor per stipendiat, och om man skall
kunna genomföra denna kurs utan att behöva
minska antalet deltagare är det
nödvändigt att höja beloppet med 3 600
kronor.

Utskottet har avstyrkt dessa anslagsyrkanden
utan att nämna något egentligt
skäl, men man får väl antaga, att utskottet
liksom departementschefen hänvisar
till det nuvarande statsfinansiella läget.
Man kan emellertid fråga sig, om det är
så särskilt lyckligt att i detta fall vägra
att gå med på en anslagshöjning. Den
verksamhet det här gäller bidrar till att
förhindra eller förminska de skador, som
vållas av alkoholmissbruk i detta land,
och jag skulle tro också till att minska
en hel del förluster som uppstå för produktionen
på grund av både alkoholmissbruk
och alkoholbruk över huvud taget.
Jag tror alltså att det är ett felaktigt sätt
att spara, om man nu skulle inskränka
sig till att för detta ändamål bevilja vad
statsrådet här har föreslagit.

Med denna utgångspunkt, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Efter
det anförande, som herr Andersson nyss
hållit, skall jag bara yttra några få ord.

Enligt min uppfattning komma vi att
bli tvungna att taga ställning till dessa
frågor om anslag till nykterhetens främjande
på ett helt annat och mycket
grundligare sätt, om det blir som man
förutspår, nämligen att nykterhetskommittén
kommer att framlägga ett förslag
om borttagande av de individuella restriktionerna
och -detta förslag sedermera
kommer att vinna riksdagens bifall.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

De anslag, som det här är fråga om,
äro emellertid så små, att det icke bör
finnas någon anledning för kammaren
att icke bevilja dem också för den provisorietid,
som vi för närvarande väl
äro inne i.

Det är på tre olika punikter — för vilka
herr Andersson redogjorde — som
vi föreslagit ökade anslag. Först och
främst föreslås ett förhöjt statsbidrag
till kostnaderna till instruktörer för nykterhetsupplysning.
I denna fråga sade
statsutskottet i fjol att detta anslag borde
uppräknas med skäligt belopp, när
förhållandena det medgiva.

Den andra punkten, på vilken motionärerna
och utskottsreservanterna vilja
höja anslaget, gäller bidrag till en allmän
utbildningskurs i alkoholfrågan för
studie- och ungdomsledare m. fl. Där sade
utskottet i fjol, att anslaget under
nyss angiven förutsättning bör förstärkas.

Den tredje punkten gäller ett förhöjt
anslag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning.
Skolöverstyrelsen har
föreslagit, att anslaget skall förstärkas
med 12 000 kronor, och bakom detta
krav ligger det oundgängliga behovet
för centralförbundet att få kvalificerad
arbetskraft i större utsträckning. Motionärerna
ha inskränkt sig till att begära
endast ti 000 kronor.

Sammanlagt föreslås således en höjning
av ifrågavarande anslag med tillhopa
32 200 kronor. Jag tror, herr talman,
att det här gäller anslag av så
ringa storlek, att vi borde kunna bevilja
dem.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Trots att det är en ganska stor skillnad
mellan vad skolöverstyrelsen har föreslagit
och vad utskottet föreslår kan
man nog ändå inte säga, att det ändamål,
som detta anslag avser, på något
sätt är missgynnat. För budgetåret 1941/
42 anvisades 229 800 kronor och för
innevarande budgetår ett belopp av
455 500 kronor, vilket nu föreslås höjt
till 489 000 kronor, således med 33 500

kronor. Reservanterna vilja höja anslaget
med ytterligare 32 000 kronor.

Utskottet har kanske i detta fall varit
en smula snävt i sin motivering, då utskottet
endast säger, att det inte anser
sig böra tillstyrka bifall till motionerna
utan hemställer om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. Jag tror emellertid, att
det kan anföras fullgoda skäl för utskottets
ståndpunkt, ty det finns knappast
någon anslagsfråga som blivit mera välvilligt
behandlad än just denna. Ser man
på de nio år, som förflutit, har anslaget
oavbrutet höjts från år till år för att nu
från de 229 800 kronorna budgetåret
1941/42 vara uppe i närmare en halv
miljon kronor.

Även om — såsom herr Andersson säger
—■ motionärerna varit synnerligen
blygsamma i sin begäran, tror jag ändå
att man bör kunna vara nöjd med det
anslagsbelopp, som utskottet föreslagit,
och jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON: Herr talman! Det är
som tidigare påpekats en mycket blygsam
höjning, som här föreslagits från
motionärernas sida. Även om — såsom
utskottets talesman säger — denna fråga
fått en gynnsam behandling tidigare, bör
man ändå ha klart för sig, att den nykterhetsfrämjande
verksamheten är så värdefull
och viktig, att den faktiskt är förtjänt
att få ett större bidrag.

Den anslagshöjning på 32 200 kronor,
som här begärts, avser huvudsakligen att
täcka automatiska utgiftsstegringar av
oundgänglig natur. I vissa fall blir det
knappast möjligt att bedriva verksamheten
på samma nivå som för närvarande,
om inte anslaget höjs. Jag kan som exempel
nämna de allmänna utbildningskurserna,
som jag av egen erfarenhet vet
äro synnerligen värdefulla inte endast
för upplysning i alkoholfrågor utan också
som rena ungdomsledarkurser. Där
har man för närvarande genom folkhögskolornas
välvilja lyckats få inackorderingskostnaden
så låg som fem kronor
per dygn, men var och en förstår att

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

detta inte går i längden, utan att det
måste bli en höjning. Om man då inte
har ett tillräckligt anslag, står man inför
nödvändigheten att skära ned antalet
kursdeltagare. Kursdeltagarna ha
sedan år 1920 varit 50 stycken varje år.
Det skulle vara rätt besynnerligt, om
man nu skulle behöva minska antalet.
Jag tycker knappast att utvecklingen på
det nykterhetspolitiska området är sådan,
att den ger anledning till en dylik
minskning av antalet kursdeltagare.

Om man tänker på den stora betydelsen
av dessa kurser och av verksamheten
över huvud taget, får man säga att det
är en mycket blygsam begäran man har
kommit med på denna punkt, och om
man tänker på de väldiga skadeverkningar,
som spriten har på hela samhället,
måste man i stället fråga sig, om vi
verkligen ha råd att underlåta att bevilja
dessa 32 200 kronor.

Med detta ber jag, herr talman, att få
ansluta mig till herr Anderssons yrkande
om bifall till reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I anledning
av vad herr Larsson i Varberg
sade vill jag lämna ett par siffror.

Man kan naturligtvis säga, att detta
anslag har räknats upp, om man tar
som utgångspunkt budgetåret 1941/
42. Men om man nu skall ta hänsyn till
detta, bör man väl utgå från ett år innan
de anslagsnedsättningar kommo till
stånd, som voro en följd av kriget, och
dessutom måste man ta hänsyn till den
faktiska kostnadsökning som liar skett
under de sista tio åren. Budgetåret 1939/
40, innan kriget alltså hade kommit, utgjorde
anslaget 378 300 kronor, och nu
föreslå vi 521 000 kronor. Om man jämför
dessa två siffror med varandra och
dessutom tar hänsyn till den kostnadsökning,
som faktiskt har inträffat, eller
med andra ord den sänkning av kronans
värde, som ägt rum, tror jag inte
man kan påstå, att detta anslag varit
så särdeles gynnat.

Dessutom kanske jag får lov att påpeka,
att i fjol sade dock utskottet om

två av de tre anslagsposter det här är
fråga om, att de borde uppräknas så
snart förhållandena det medge.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
315, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 31 C>.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Punkten 317.

Anslag till Folkliga musikskolan i Arvika.

I denna punkt hade utskottet hemställt
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 90 och
11:94, till Folkliga musikskolan i Arvika:
Understöd för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:90, av
herr Werner m. fl., och 11:94, av herr
Spångberg m. fl., hade hemställts, att
Folkliga musikskolan måtte beviljas ett
till 40 000 kronor förhöjt statsbidrag till
verksamheten under arbetsåret 1950/51.

Herr WERNER: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att inför kammaren
söka belysa det utomordentligt bekymmersamma
läge, vari Folkliga musikskolan
i Arvika kommer att befinna sig,
därest icke statsbidraget höjes med den
i motionen angivna summan, nämligen
15 000 kronor.

Under det kvartssekel, som den folkliga
musikskolan fyllt en verklig kulturuppgift
på det folkliga musiklivets område,
har den fått vegetera på nödens
ytterkant. Man kan nog utan överdrift
säga, att skolans ekonomisering är en
enda samhällelig försummelse. Denna
mycket värdefulla undervisningsanstalt,
som har upptagit elever från hela landet,
har fått reda sig med ett ytterst otillfredsställande
ekonomiskt stöd från det
allmännas sida. Inom skolan anställda
lärarkrafter ha underbetalats, och jag
må ju säga att om de inte varit musikintresserade
och ideellt lagda skulle de
utan tvekan ha lämnat denna anställning,
som har gett dem så ringa ekonomisk
behållning.

Efter mycket stora ansträngningar har
styrelsen pressat ned utgiftsstaten till något
över 73 000 kronor. Med denna utgiftsstat
har skolan att bestrida lönerna
till sju anställda lärarkrafter och att
uppehålla den ekonomiska delen av skolans
drift. Det kanske vore anledning till
mindre bekymmer, om man verkligen
kunde räkna med inkomster, som täckte
denna nödvändiga utgiftssumma, men i

stället råder en brist på ca 20 000 kronor,
som icke täckes av något anslag,
vilken skolans styrelse icke vet sig någon
möjlighet att kunna uppbringa utan
att erhålla ett ökat statligt bidrag. Det
kan leda till att skolans drift nästkommande
verksamhetsår måste nedläggas.
Fn dylik utväg måste anses vara i hög
grad ovärdig samhället, som dock i stor
utsträckning har visat sin goda vilja,
när det gällt att främja den ideella och
kulturella undervisningen i landet.

Nu kan man ju säga, att det är en
landstingets angelägenhet att stödja denna
skola. Ja, hur är det med det där
gamla påståendet, som man mött så ofta?
Skolans sista verksamhetsår upptar 46
elever, av vilka inte mindre än 34, alltså
ca tre fjärdedelar, äro utomlänselever,
musikintresserade ungdomar från hela
landet, medan 12 elever äro från Värmland.

Det statsanslag å 25 000 kronor, som
för närvarande utgår till skolan, har av
statsutskottet föreslagits skola utgå oförändrat
även under nästa budgetår. Att
märka är emellertid att skolöverstyrelsen
vid statberäkningen föreslagit ett till
45 300 kronor förhöjt anslag, vilket belopp
skolöverstyrelsen ansett alldeles
nödvändigt.

Jag har mycket svårt att förstå, att
de skäl, som utvecklats i motionen, icke
ha inverkat på statsutskottets ställningstagande
till förmån för ett bifall till motionens
förslag om en höjning av anslaget
med 15 000 kronor.

Från landstinget och Arvika stad utgå
för närvarande anslag på ca 24 000
kronor till skolan. Den får alltså sammanlagt
ett bidrag från det allmänna på
inte fullt 50 000 kronor, men dessutom
beräknar man att kunna uppbringa några
tusen kronor genom enskild offervillighet.
Huruvida det lyckas veta vi inte.

Sådant är läget beträffande den folkliga
musikskolan, och jag måste vädja
till kammaren att beakta detta läge. På
ansvarigt sakkunnigt håll erkänner man
dock den folkliga musikskolans stora
värde såsom undervisningsanstalt. 1944
års folkbildningsutredning har efter ingående
prövning förordat, att skolan
skulle dels få ett fastare underlag och

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

dels under den utredningstid, som var
behövlig för att komma fram till en annan
organisation, åtnjuta ett statsbidrag
av 60 000 kronor. I stället föreslås nu ett
anslag av 25 000 kronor, vilket är alldeles
otillräckligt.

Jag har ur dessa synpunkter ansett så
starka skäl tala för ett bifall till motionen,
att jag trots statsutskottets avstyrkande
vågar hemställa till kammaren att
bifalla motionens yrkande om en anslagshöjning
från 25 000 till 40 000 kronor.

Innan jag slutar skulle jag till chefen
för ecklesiastikdepartementet — tyvärr
är han inte närvarande — vilja rikta en
mycket enträgen vädjan att ta upp frågan
om huvudmannaskapet för skolan
enligt det förslag, som folkbildningssakkunniga
avgivit i ämnet, och att med det
snaraste söka se till att denna skola
kommer på en säkrare ekonomisk grund,
så att dess bekymmersamma tillvaro på
något sätt kan lättas. Jag hoppas att det
i den omfattande planen för folkundervisningen
— samhället ger ju redan nu
ett kraftigt stöd åt den folkliga undervisningen
på alla områden — skall bli
möjligt att även inrymma en utökad
folklig musikundervisning, vilket vore av
särskilt värde i ett tidevarv, då vi ibland
se ut att få nöja oss med dragspelets renässans
och den mekaniska musiken,
vilket väl om något i hög grad är ägnat
att döda det intresse, som denna skola
söker att främja.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till yrkandet i motionen om ett höjt anslag
till ifrågavarande verksamhet med
15 000 kronor.

Häri instämde herr Sandler.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag vill kraftigt understryka vad herr
Werner anfört angående den folkliga
musikskolan i Arvika, som ju är en fullkomligt
unik skola i vårt land.

Jag hade i egenskap av ledamot i 1944
års folkbildningsutredning anledning ta
del av de spörsmål, som beröra denna
skola, bland annat ett par gånger vid
besök, som utredningen gjorde vid den -

Anslag till Folkliga musikskolan i Arvika.

samma. Den del av utredningens betänkande,
som berör denna skola, bär emellertid
på grund av de tryckta ekonomiska
tiderna ännu inte blivit föremål för
ecklesiastikministerns behandling. Den
första delen av utredningens betänkande
blev däremot hastigt effektuerad och
välvilligt behandlad av riksdagen. Detta
har visat sig vara till stor välsignelse för
det frivilliga folkbildningsarbetet. Sålunda
har bland annat också musikcirklarnas
antal i landet ökats och det har till
vår glädje —• det säger också utskottet i
sitt utlåtande — kunnat konstateras ett
ökat intresse för den folkliga musiken
och för musiklivet inom de breda lagren
av vårt folk, vilket måste anses vara
en lycklig och önskvärd utveckling.

Men en musikcirkel kan inte såsom
en vanlig studiecirkel använda en bok
som det huvudsakliga momentet i studiearbetet,
utan en musikcirkel måste
ha en människa närvarande, som kan
musik och som kan undervisa de unga
deltagarna i cirkeln. Det är sådana undervisare,
som vi till stor del sakna här
i vårt land, men som den folkliga musikskolan
i Arvika är den enda institution
i riket som utbildar. Den nyssnämnda
utredningen hade tänkt — om
musiklivet inom vårt folk skulle få den
fart och ställning, som vi tro skulle vara
lycklig — att det skulle behövas tre sådana
skolor, och nu ha vi inte mer än
denna enda. Jag är övertygad om att
när den andra delen av utredningens
betänkande en gång skall effektueras, så
kommer riksdagen att ställa sig välvillig
därtill.

Då är det tråkigt, om Arvikaskolan
under tiden kanske rent av måst läggas
ned eller i varje fall drivas under odrägliga
förhållanden. Och särskilt tråkigt
tycker jag det är, att man inte kan utnyttja
det kapital, som är nedlagt på
skolan. Där har tack vare en enskild
mans utomordentliga energi och entusiasm
byggts en musiksal, en konsertsal,
som är ganska enastående för svensk
landsbygd. Man har vidare nu fått lotterimedel
för att bygga ett hem för
kvinnliga elever. Det är således redan
åtskilliga hundratusen satsade i skolan.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Anslag till Folkliga musikskolan i Arvika,
Men den kan inte utnyttjas mer än under
halva året. Skulle det bidrag, som
nu har begärts på ytterligare 15 000 kronor,
beviljas, så tror skolans ledning att
det skulle kunna hållas en kurs även på
sommaren, varigenom såväl byggnadskapital
som lärarkrafter bättre skulle
kunna utnyttjas.

Även om det begärda anslaget kanske
icke behöver anses vara alldeles obetydligt
i betraktande av den svåra ekonomiska
situation, vi äro inne i, tror jag
ändå inte att det skulle vara farligt att
på denna punkt sträcka sig utöver vad
departementschefen begär och bevilja
ytterligare 15 000 kronor.

Jag vill gärna vitsorda vad herr Werner
bär framhöll, att man från bygdens
sida gör allt som rimligen kan begäras.
Landstinget har hållit skolan under armarna
hela tiden, och Arvika stad gör
också vad den kan för skolan. Men det
är klart att deras förmåga är begränsad;
de ha andra, vanliga folkhögskolor och
undervisningsanstalter att sörja för. Och
då det bär gäller en specialskola för
hela riket, är det tillbörligt, att riksdagen
träder emellan och anslår de medel,
som oundgängligen behövas för skolans
drift.

Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa om bifall till de motioner,
som äro väckta på denna punkt.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Utskottet är ense med de föregående talarna
om att musikskolan i Arvika är
en företeelse, som är värd allt erkännande
från det allmänna och nog kunde
förtjäna bättre understöd från staten
än den nu får. Men här — liksom
på många andra ställen — ligger 1944
års folkbildningsutredning i vägen. Den
föreslår nämligen en helt annan skoltyp,
som väl självfallet under i stort
sett likartade former skall fortsätta den
verksamhet, som nu bedrives vid musikskolan
i Arvika, men som man dock
svårligen kan ta ställning till förr än
denna sak tagits under slutlig omprövning.

Jag skulle tro att riksdagen har anledning
att mycket starkt understryka,

att det är önskvärt att resultatet av
denna utredning snarast kommer under
omprövning. Jag erkänner att vi under
åtskilliga år använt detta skäl för att
hålla anslaget till musikskolan nere,
men jag skulle inte tro att man kan
hålla på med det i längden. Jag tror alltså
att det är skäl för regeringen att allvarligt
överväga, huruvida inte denna
omprövning nu bör komma till stånd.

Såsom förhållandena äro för tillfället
anser jag det dock inte gärna möjligt
att göra mer än vad utskottet föreslår,
dels med hänsyn till att den föreliggande
utredningen icke varit föremål
för överarbetning och dels på
grund av de statsfinansiella förhållandena,
som göra att man över huvud får
ställa sig kallsinnig till vad motionärer
begära.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s. utskottets
hemställan.

Herr WERNER: Herr talman! Herr
Larsson åberopade den utredning som
företagits av 1944 års folkbildningssakkunniga,
där de sakkunniga föreslå att
frågan skulle bli föremål för ytterligare
utredning. Men herr Larsson glömmer
att samma sakkunniga ha föreslagit, att
under utredningstiden skolan skulle av
statsmedel erhålla ett årligt anslag av
G0 000 kronor för att kunna uppehålla
driften. Nu utgår det 25 000 kronor, alltså
35 000 kronor mindre än vad utredningen
har föreslagit. Hur skall det då
bli möjligt att med denna uppenbara
brist avlöna sju anställda och bestrida
skolans utgifter i övrigt — 73 000 kronor
— då det finns en brist på mellan
20 000 och 25 000 kronor? Det är ett trolleri,
som inte någon kan utföra.

Läget här är sådant, att det måste bli
antingen — eller, och då man erkänner
skolans utomordentliga betydelse, måste
man taga konsekvensen därav och ge
det anslag som skolan behöver. Landstinget
har femdubblat sitt anslag på
samma tid som staten har ökat sitt anslag
till det dubbla och detta säger ju
något om läget. Nu kunna vi inte pressa
landstinget mera, ty det har faktiskt bi -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

dragit ett år med 20 000 kronor i extra
anslag och ett år med 15 000 kronor
extra. Nu äro vi vid den gräns, där
det inte går längre.

Jag måste alltså, herr talman, vidhålla
min hemställan om ett med 15 000
kronor förhöjt anslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Werner begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
317, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, hifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 318—365.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 366.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco.

1 enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i före -

varande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 1 020 000
kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Mannerskantz, Svensson i Grönvik och
Onsjö, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt rör ett anslag till Unesco
på inte mindre än 1 020 000 kronor, och
dessutom finns det på kapitalbudgeten
ett anslag till förlagskapital till sagda
institution på 120 000 kronor.

Vad som har föranlett mig att anteckna
en blank reservation tillsammans
med ytterligare två ledamöter av
statsutskottet, är att vi velat konstatera,
att kostnaderna för denna organisation
bara stiga. Jag hör till dem som ansågo,
att vårt land icke borde ansluta sig till
Unesco, dels därför att detta innebär
mycket stora dollarutgifter och dels därför
att institutionen såvitt man hittills
sett inte har någon verklig betydelse.
Det är endast från något slags psykologisk
synpunkt, som det är av betydelse
att vi äro med i denna organisation.

Vad som hänt sedan vårt inträde ger ju
knappast något skäl att ändra mening
på den punkten. Det sades vid vårt beslut
om inträde, att om vi bara komme
med, skulle våra delegater i Unesco
kunna medverka till att rationalisera
och minska dess organisation, som för
närvarande väl är något av ett monstrum.
Jag skulle här ånyo vilja understryka,
att våra delegater böra högeligen
beflita sig om att verka i den riktningen.

Jag tror, herr talman, att det bästa
hade varit, om vi inte hade anslutit oss
till denna organisation.

I detta anförande instämde herr
Arrhén.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Punkterna 367—373.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 374.

Lades till handlingarna.
Punkten 375.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 376.

Lades till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 469, av herrar Lindén och Norman,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till avlöningsbestämmelser

för övningslärare och kyrkomusiker
m. in.;

nr 470, av herr Sjödahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till avlöningsbestämmelser för
övningslärare och kyrkomusiker m. m.;

nr 471, av herr Wehtje, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa,
m. m.; samt

nr 472, av herr Norling, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid
dess trettioandra sammanträde fattade
beslut i sjöfartssociala frågor.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april eftermiddagen. r.-

Kammaren sammanträde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Eskilsson och AabyEricsson
(1:228) och den andra inom
andra kammaren av fröken Wetterström
och fru Ewerlöf (II: 355) hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att för budgetåret
1950/51 ett extra anslag av 10 000 kronor
måtte beviljas för tillsättande av en
speciell sekreterarbefattning med de
uppgifter som i motionerna angivits.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:228 och 11:355, till Bidrag
till Hemmens forskningsinstitut för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundgren, Axel Andersson, Skoglund i

7 Första kammarens protokoll 1950. AV 13.

Doverstorp, Ståhl, Kollberg, Kyling, Wedén
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:228 och II:
355, till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 110 000
kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
torde kanske inte stå klart för alla vilken
betydelse hemarbetet bär, även ur
rent ekonomisk synpunkt. Betydelsen
framgår emellertid av det förhållandet,
att den i hemmet använda arbetskraften
uppgår till cirka en och en halv miljon
människor och att hemarbetet därmed
som näringsgren har dubbelt så
stort antal sysselsatta som hela vår samlade
industriproduktion.

När det gäller näringslivet i övrigt har
ju skett en utomordentligt stark rationalisering
under de senare årtiondena,
men så har tyvärr inte varit fallet med
hemarbetet. Tidigare har man inte gjort
några objektiva undersökningar av hemarbetet,
men detta måste, om man gör
sådana undersökningar, betecknas såsom
i mångt och mycket otidsenligt.

Det är ju klart att i fråga om en sådan
sak som hemarbetet kunna inte de enskilda
hemmen i någon större utsträckning
stå för kostnaderna för den undersökning
rörande rationaliseringen som
är nödvändig. Detta har gjort, att man
har bildat Hemmens forskningsinstitut.
Denna institution betecknas såsom framsprungen
ur det missnöje och den oro,
som kvinnorna känt på grund av den
okunnighet som råder om deras arbetsvillkor
i samhället av i dag.

Hemmens forskningsinstitut står under
ledning av Husmödrarnas samarbetskommitté
och Hushållslärarinnornas
samorganisation jämte andra kvinnoor -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut,
ganisationer och har som huvuduppgift
att på längre sikt utföra analyser av
hemhushållningens villkor och uppdra
riktlinjer för hemarbetets rationalisering.
För sin verksamhet åtnjuter Hemmens
forskningsinstitut, förutom bidrag
av Industriförbundet, Kooperativa förbundet,
Lantbruksförbundet m. fl., ett
årligt statsanslag, för närvarande 80 000
kronor.

Det är emellertid, herr talman, inte
nog med att man utför forskningsarbete.
Man måste också tillse, att resultatet av
detta forskningsarbete blir mera allmänt
känt. För att möjliggöra detta ha herrar
Eskilsson och Aaby-Ericsson väckt en
motion. I denna begäres en ökning av
statsanslaget för att kunna tillsätta en
speciell sekreterarbefattnig, vars innehavare
skall kunna för allmänheten redogöra
för de resultat, till vilka Hemmens
forskningsinstitut har kommit. Det
är av vikt, att dessa resultat bli allmänt
kända, och detta är anledningen till att
några ledamöter av statsutskottet ha reserverat
sig på denna punkt och yrkat,
att riksdagen skall höja det av Kungl.
Maj:t begärda anslaget till Hemmens
forskningsinstitut med 10 000 kronor.

Med denna motivering, herr talman,
tillåter jag mig yrka bifall till den reservation,
som på punkt 38 är fogad till
statsutskottets nu ifrågavarande utlåtande.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Det är
ju alldeles riktigt, när herr Lundgren
understryker hemmens betydelse ur ekonomisk
synpunkt. Det känna vi alla, som
äro husfäder, dagligdags i den egna
plånboken. Vidare är det lika riktigt,
när herr Lundgren här säger, att hemarbetet
i många avseenden är efterblivet.
Det har inte nått en sådan standard
i fråga om rationalisering och planläggning
som man har kommit till på många
andra arbetsområden. Vi kunna alla instämma
i att det är beklagligt, eftersom
detta speciella område är det allra största
arbetsområdet i landet och emedan
vi alla säkerligen av allt vårt hjärta vilja
hjälpa till att underlätta husmödrarnas
ofta tunga och trista arbete.

Nu är det emellertid så, att Hemmens
forskningsinstitut, som skall hjälpa till
att vägleda de svenska hemmen, på det
att de i de avseenden som herr Lundgren
berört nå en högre standard, ingalunda
har blivit eftersatt av statsmakterna,
ehuru institutionen är ganska ny.
Jag vill erinra om att anslaget, som under
förra året sattes till 80 000 kronor,
för nästa budgetår föreslås av Kungl.
Maj:t och av utskottets majoritet bli
100 000 kronor, alltså en ökning med
20 000 kronor.

Vidare vill jag påminna om att riksdagen
redan i år på tilläggsstat har beviljat
Hemmens forskningsinstitut ett
anslag av 42 000 kronor. Det har alltså
— jag understryker det, herr talman —
visats en mycket stor villighet att understödja
denna verksamhet, och det är
särskilt markant i tider som dessa, då
vi få spara på alla möjliga områden. Den
debatt vi förde om åttonde huvudtiteln
före middagen var på det hela taget en
sparsamhetsdebatt. Där måste vi knipa
till på den ena väsentliga punkten efter
den andra, men här är det upplagt på
det sättet, att Hemmens forskningsinstitut
blir bättre tillgodosett än det har varit
förut.

Jag tror inte, att det i denna stund är
någon livsfråga för Hemmens forskningsinstitut
att få den begärda ytterligare
arbetskraften, denna speciella sekreterare
som skall kosta 10 000 kronor om
året. Institutet har andra uppgifter att
växa in i, uppgifter som äro betydelsefullare
och som tills vidare kunna tillgodoses
av det anslag, som Kungl. Maj:t
och statsutskottet här ha förutsatt.

Med behjärtande av den viktiga uppgift
det här gäller — det har ju utskottet
särskilt strukit under — vill jag alltså,
herr talman, ändå hemställa om bifall
till utskottets yrkande.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 39—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Anslag till statens priskontrollnämnd.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 2 130 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört;

»Enligt vad utskottet under hand inhämtat
torde genom det efter statsverkspropositionens
avlämnande på vissa
områden inträdda förbättrade försörjningsläget
förutsättningar redan nu finnas
för en begränsning av priskontrollnämndens
verksamhet. Då anslaget
emellertid påverkas av många ännu
okända faktorer, anser utskottet försiktigheten
bjuda att för nästa budgetår
räkna med en medelsanvisning av den
storleksordning, som departementschefen
föreslagit.

Utskottet, som förutsätter att alla möjligheter
till avveckling av priskontrollen
tillvaratagas, där så utan olägenhet
kan ske, hemställer, att riksdagen må
till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 2 130 000 kronor.»

Reservation hade anförts av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Heidi ny, Alfred
Nilsson, Lundgren, Axel Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Grönvik,
Rubbestad, Stulit, Kollberg, Kgling, Wedéri
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:

Anslag till statens priskontrollnämnd.

»Utskottet förutsätter, att alla möjligheter
till avveckling av priskontrollen
tillvaratagas, där så utan olägenhet kan
ske. Enligt vad utskottet under hand inhämtat
torde genom det efter statsverkspropositionens
avlämnande på vissa områden
inträdda förbättrade försörjningsläget
förutsättningar redan nu finnas för
en begränsning av priskontrollnämndens
verksamhet. Till följd härav torde förevarande
anslag kunna för nästa budgetår
minskas i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag med i runt tal 330 000 kronor. Anslaget
bör alltså uppföras med 1 800 000
kronor.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 1 800 000 kronor.»

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det anslag, som här begäres
till avlöningar till statens priskontrollnämnd,
har höjts med 130 000
kronor i jämförelse med föregående år.
Det begäres i år 2 130 000 kronor. Förra
året, alltså för innevarande budgetår,
begärdes och beviljades 2 000 000 kronor
och året dessförinnan 2 050 000 kronor.
I år skall således anslaget ökas. Man
räknar väl eljest med att kristidsregleringarna
undan för undan skola minskas
och avskaffas. Folket väntar, att
krisinstitutionerna skola kunna minskas,
och det synes mig att det nu föreligger
skäl att detta anslag nu skall kunna
minskas. Statsutskottets majoritet har
emellertid tillstyrkt den kungl. propositionen,
i vilken äskats det nyss av mig
angivna beloppet. Till utlåtandet är dock
fogad en reservation, i vilken uttalas,
att man bör kunna minska anslaget något.

Statsrådet yttrar i propositionen: »Som
en följd av den rikligare tillgången på
förnödenheter har under senare tid prisregleringen
kunnat bävas inom vissa
varuområden, och ytterligare lättnader
torde kunna väntas.» Man har också
minskat något på organisationen inom
priskontrollnämnden. Byråernas antal
minskades den 1 januari från 14 till 13
och de anställdas antal från 180 till 170,

100

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till statens priskontrollnämnd.
och man skulle väl kunna förutsätta att
en sådan minskning ytterligare skulle
kunna fortgå.

Den skrivelse, vari priskontrollnämndens
äskanden framfördes, var ju daterad
den 9 september 1949. Sedan dess
ha dock förhållandena ändrats något. På
vissa områden har man kunnat lätta på
priskontrollen, och därför har man anledning
att fråga: Skulle det inte under
nästkommande budgetår, som börjar den
1 juli detta år och fortgår till den 30
juni 1951, finnas möjlighet att minska
priskon trollnämndens verksamhet ytterligare?
Utskottet säger i denna sak: »Enligt
vad utskottet under hand inhämtat
torde genom det efter statsverkspropositionens
avlämnande på vissa områden
inträdda förbättrade försörjningsläget
förutsättningar redan nu finnas för en
begränsning av priskontrollnämndens
verksamhet.»

Priskontrollnämndens direktör hade
företräde i statsutskottet och fick framlägga
sina synpunkter på denna fråga.
Han kunde naturligtvis inte lämna några
bestämda uppgifter, men han trodde
själv att det skulle finnas möjlighet att
minska verksamheten under det kommande
budgetåret, och det hoppas vi väl allmänt,
och jag anser att man skulle kunna
minska anslaget till det belopp som
reservanterna föreslå, 1 800 000 kronor.

I båda fallen gäller det förslagsanslag.
Det kan därför invändas, att det
inte betyder så mycket, om man beviljar
ett eller annat hundratusental kronor
mer, ty utgifterna bli i varje fall
desamma. Och det är väl i alla händelser
så, att vi skola sträva efter att beräkna
utgifterna så noggrant som det
är oss möjligt, för att budgeten därigenom
skall bli verklighetsbetonad. Därtill
kommer ju, att det är en allmän tendens,
att vi skola spara där det är möjligt.
Även om det här är fråga om förslagsanslag,
bör ju åtminstone avsikten
framträda i det beslut man fattar
och det belopp man beviljar.

Jag anser alltså, att det finns starka
skäl för att man skall kunna begränsa
anslaget på denna punkt till det belopp
som reservanterna föreslagit, och jag

ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
kan inte finna, att det ligger någon realitet
bakom reservanternas yrkande. Det
måste uppfattas helt och hållet som ett
demonstrationsyrkande. Det har inte
gjorts någon beräkning, som säger att
detta anslag bör kunna nedsättas med
200 000 kronor, såsom bär är föreslaget,
utan beloppet är tilltaget på en höft för
att det skall markeras, att riksdagen vill
avveckla priskontrollnämnden och dess
verksamhet så fort som möjligt.

Vi äro alla ense om, herr talman, att
priskontrollnämnden är ett krisorgan
och att den skall försvinna, när den inte
längre har några uppgifter. Det är den
allmänna förutsättningen för dess arbete.
Om riksdagen beviljar ett förslagsanslag
på 2 130 000, såsom bär har föreslagits
av Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten,
eller på 1 800 000 kronor, får
det ingen särskild betydelse. I båda fallen
är det förslagsanslag, och Kungl.
Maj:t har helt enkelt möjlighet att ta i
anspråk de medel som behövas för verksamhetens
bedrivande. När det är på det
sättet, faller herr förste vice talmannens
argumentering om sparsamheten helt
och hållet bort. Den bär ingenting att
göra i detta sammanhang.

När vi ändå äro inne på detta kapitel,
vill jag här peka på en omständighet,
herr talman, som man inte utan vidare
bör förbigå. I nästa punkt i detta utlåtande
talas det om omkostnaderna för
statens priskontrollnämnd. De ha nedsatts
från 1 000 000 kronor för innevarande
budgetår till 770 000 kronor för
nästa budgetår. Här är det alltså en nedsättning,
som är ungefär likvärdig med
den som reservanterna föreslå när det
gäller priskontrollnämndens avlöningar.

Vi ha inte de parlamentariska vanor,
som gälla exempelvis i Storbritannien,
men om vi hade det, skulle ett sådant
förslag som reservanternas ha upptagits
såsom en önskan att ge vederbörande
statsråd en prickning. På det sättet går
det till, när man i det engelska under -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

101

huset vill markera sitt misshag med en
eller annan minister. Jag understryker,
att vi inte ha dessa vanor, men det verkar
i alla fall som om man vill ge nedsättningen
en bismak av misshag eller
misstro mot den man inom Kungl. Maj :ts
regering, som har en väsentlig del av
de återstående krisuppgifterna på sina
skuldror. Jag tycker inte heller, att det
ser riktigt bra ut, utan jag finner för
min del, att man icke har någon speciell
anledning att i detta fall bära sig åt så.

Som sagt, herr talman, om riksdagen
följde reservanternas anvisningar, skulle
resultatet endast bli, att man gav uttryck
åt en viss känsla. Någon reell betydelse
kommer det under inga omständigheter
att få. Därför, herr talman, kan jag för
min del med gott samvete yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det har inte förelegat något
syfte — åtminstone inte hos mig
och jag förmodar inte heller hos de
övriga reservanterna —- att på något
sätt pricka statsrådet med vårt yrkande
om ändring av statsrådets förslag.
Vi ha endast försökt bedöma, hur stort
anslaget för detta ändamål bör vara för
ett kommande år.

Vi befinna oss nu något närmare budgetårets
ingång, och sedan priskontrollnämnden
och även vederbörande statsråd
framförde sina äskanden ha förhållandena
ändrats åtskilligt. Man har upphävt
priskontrollen i vissa avseenden,
och jag förmodar att vi skola kunna
fortsiitta därmed. Det är väl då inte något
att erinra emot att riksdagen på nytt
söker att bedöma hur stort belopp som
för detta ändamål kan behövas för ett
kommande budgetår. Herr Lindström
har såväl i statsutskottet soin i kammaren
mången gång varit med om att yrka
på ändring av ett av Kungl. Maj:t
föreslaget helopp. Så sent som strax före
middagen, vill jag erinra mig, gjorde
herr Lindström ett sådant yrkande. Jag
vet inte hur jag skall fatta detta. Det
giilhle ju ett statsråd, som tillhörde herr
Lindströms eget parti, men herr Lind -

Anslag till statens priskontrollnämnd.
ström drog sig ändå inte för att yrka
ändring. Jag sätter därför i fråga, om
man bör tillmäta herr Lindströms uttalande
i detta avseende någon betydelse.
Man bör begränsa sig till vad saken
gäller, att bedöma, hur stort belopp som
behövs för ändamålet under nästa budgetår.
Även då det gäller ett förslagsanslag,
anser jag att man bör tillämpa
denna princip. Det är ju visserligen
sant, att man inte kan beräkna beloppet
så noggrant, och det har inte vare sig
priskontrollnämnden eller herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
gjort. Statsrådet säger ju, att det råder
stor osäkerhet beträffande denna punkt.
Men även om vi utgå från denna förutsättning,
böra vi ju bilda oss en mening.
Jag anser det föreligger sannolika skäl
för att anslaget kan minskas åtskilligt.

Jag ber således, herr talman, att få
vidhålla mitt yrkande.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Såsom
min ärade vän, vars vänliga ansikte jag
med glädje återser på göteborgsbänken,
torde ha observerat, befinna vi oss i
Sverige och inte i England, och herr
Rickard Lindström vet mycket väl, att
när oppositionen här framför några
önskemål, har den sakliga ärenden och
inte personliga av det slag som herr
Lindström antydde.

Jag vill erinra herr Lindström om
att redan i statsverkspropositionen kungjordes,
att meningen var att från och
med den 1 januari nästa år övergå till
en mera fri ekonomi. Denna mera fria
ekonomi måste väl ändå få sina konsekvenser
även på priskontrollens område.
Under sådana förhållanden finner
jag det högst motiverat att här föreslå
en nedsättning av det anslag, som begäres
för priskontrollnämndens verksamhet.
Jag kan verkligen inte tänka mig
någonting annat än att denna verksamhet
från och med nyåret i varje fall
måste bli högst avsevärt inskränkt och
att priskontrollnämnden därför skall
kunna bedriva den verksamhet, som till
äventyrs kan återstå efter den 1 januari,
med mindre anslag iin som hittills har
utgått.

102

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till statens priskontrollnämnd.

På dessa grunder ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Herr
förste vice talmannen sade, att här inte
fanns någon politisk underton i reservationen,
men man fäster sig ändå vid
att samtliga borgerliga ledamöter i statsutskottet
stå bakom densamma. När man
ser denna samling på, som jag tycker,
ganska svaga sakliga grunder, kan man
misstänka, att det är fråga om något
slags rent politisk meningsyttring.

Herr Andrén påminde om att regeringen
i statsverkspropositionen har
sagt, att man så snart som möjligt skall
återgå till en s. k. fri ekonomi. Ja, det
är ett program för oss alla, såvida nu
dessa ganska vaga ord »fri ekonomi»
kunna innebära något program. I varje
fall sträva vi efter fri ekonomi i den bemärkelsen,
att vi så snart som möjligt
vilja få bort det som finns kvar av krisorganisationen.
Men, herr talman, jag
frågar mig, om 300 000 kronor på avlöningsanslaget
till priskontrollnämnden
kunna betyda så mycket i det sammanhanget,
när det i alla fall här gäller ett
förslagsanslag och Kungl. Maj:t har fria
händer att använda de pengar som behövas
för denna organisation. Med hänsyn
till förhållandena måste det för
övrigt vara ganska ovisst, om den i fortsättningen
kan avvecklas eller om den
kanske, så länge världsekonomien är så
osäker, behöver göras särskilt aktiv på
någon punkt.

Herr förste vice talmannen underströk
alldeles speciellt sparsamheten. Mot det
vill jag än en gång upprepa, att det här
icke gäller någonting som har med sparsamhet
att göra. Det är helt och hållet
en lämplighetssak, och det finns inte
på den andra sidan några utredningar
om huruvida det anslag som reservanterna
ha förordat är lämpligare än det
som Kungl. Maj:t här har begärt. Om,
såsom herr förste vice talmannen och vi
alla hoppas, denna organisation avvecklas
i ett mer eller mindre hastigt tempo,
då sjunka automatiskt utgifterna för
priskontrollnämnden, och då spara vi i

alla fall. Det blir, herr förste vice talman,
resultatet av det hela, om man
tar hänsyn till de rent praktiska omständigheterna.
Det gör jag, herr talman,
och därför har jag ingen anledning
att ändra mitt yrkande.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Herr Lindström talar knappast som en
statsutskottsledamot egentligen bör tala.
Statsutskottet har ju alltid ansetts vara
väktare av en sund budgetpolitik. Det
skall se till, att det inte för något ändamål
anslås mera medel än man kan beräkna
skall gå åt till detta. Då är det
inte riktigt sunt att säga: »Det är inte
så kinkigt, hur vi beräkna detta anslag,
ty blir det några pengar över, finnas de
ju kvar.» För det första är det inte sant,
att pengar, som finnas tillgängliga, bli
kvar. Det brukar i allmänhet gärna gå
åt litet mera, om det finns ett överskott
på anslagen, än om det är så knappt utmätt
som man rimligen kan beräkna det
till. Erfarenheten har visat, att det är en
bra hållhake på den s. k. medelsförbrukningen
— ett ganska stiligt ord för
resten.

Vidare vill jag erinra om att jag och
flera med mig varje år under jag tror
de sista fem eller i varje fall fyra åren
beträffande just anslag till kriskommissioner
och vad därmed sammanhänger
sagt, att de böra avvecklas snabbare än
vad regeringen i sin propositionsskrivning
bär tänkt sig. Därför ha vi yrkat
på att det skall bli ett lägre belopp. I
samtliga fall, herr Lindström, ha spådomarna
visat sig slå in. Det har till och
med varit så, att när vi ha lagt in en
motion om en sak i januari, har det under
riksdagens lopp kommit en proposition
i samma ämne, där anslaget reducerats,
ibland med miljoner. Man tar
nog inte så värst mycket fel, om man
säger, att här kommer det att gå på samma
sätt, särskilt om priskontrollnämnden
och regeringen vilja verkligt allvarligt
ta upp de framställningar, som ha
kommit från olika branscher inom vårt
näringsliv, där man har försäkrat, att
tillgången är fullt tillräcklig för att man

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

103

skall vara säker på att det inte blir några
prisstegringar, och att man sålunda
kan ta bort priskontrollen för dem. Då
minskas ju priskontrollnämndens uppgifter,
och då kunna inte så många
människor sitta kvar där, tv de måste
väl ändå ha något att göra. Därför tror
jag, att utvecklingen under nästa budgetår
kommer att bli den, att det sker
en betydande avveckling. Jag vill därmed
inte ha sagt, att hela priskontrollnämnden
kommer att kunna avvecklas.
Det ha ju reservanterna heller inte tänkt
sig, ty då skulle de ha prutat ännu mer.
Den som lever får alltså se, herr Lindström,
och jag vill nu här göra gällande,
att vad reservanterna föreslå är ett
mera verklighetsbetonat belopp.

Jag ber därför att få ansluta mig till
reservationsyrkandet.

Herr LINDSTRÖM: Bara några få ord,
herr talman! Herr Mannerskantz prisar
det förutseende, som han och hans vänner
visat på flera punkter och som
Kungl. Maj:t också i vissa fall har måst
ta hänsyn till. Nu vill jag fästa uppmärksamheten
på att det förutseendet
har i detta fall ännu inte varit så värst
långt. Det finns ingen motion i ärendet.
Förutseendet fanns alltså inte i början
på riksdagen, utan det kom helt plötsligt
och helt och hållet på måfå under
statsutskottets behandling av ärendet.

Herr talman! Jag tror, att innan man
kan tala så vackert om förutseende, som
herr Mannerskantz nu har gjort, bör
man ha bättre förspänt än man har haft
i denna fråga.

Herr MANNERSKANTZ: För att kunna
yrka på en nedsättning av ett anslag behövs
det faktiskt ingen motion. Om man
däremot velat höja det, hade det varit
nödvändigt att ha en motion, därest inte
utskottet hade varit enigt och begagnat
sin egen förslagsrätt därom.

F.fter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna

Anslag till Svenska turisttrafikförbundet.

punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja Besvarad.

Herr förste vice talmanen begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 74—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Anslag till Svenska turisttrafikförbundet.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 325 000 kronor.

104

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till Svenska turisttrafikförbundet.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. (I: 308) och den andra
inom andra kammaren av herr Hracortier
(II: 349), i vilka hemställts, att riksdagen
ville för budgetåret 1950/51 besluta
höja bidraget till Svenska turisttrafikförbundet
från av Kungl. Maj:t föreslaget
belopp, 325 000 kronor, till 500 000 kronor; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sunne (I: 309) och den andra
inom andra kammaren av herr Nihlfors
in. fl. (11:350), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Bidrag till
Svenska turisttrafikförbundet för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 594 000
kronor i stället för det av Kungl. Maj:t
föreslagna anslaget å 325 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat:

»Utskottet är fullt ense med motionärerna
om betydelsen av att den utländska
turisttrafiken på Sverige på olika sätt
främjas. Ett ökat bidrag till turisttrafikförbundet
för en intensifiering av dess
verksamhet vore alltså önskvärt. Med
hänsyn emellertid till den stränga sparsamhet,
som rådande statsfinansiella läge
kräver, anser sig utskottet i likhet med
departementschefen icke böra för nästa
budgetår förorda större höjning av anslaget
än med det belopp av 94 000 kronor,
som kan anses motsvara krondevalveringen.
De i ämnet väckta motionerna
tinner utskottet sig alltså böra avstyrka.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 308 och II:
349 samt 1:309 och 11:350, till Bidrag
till Svenska turisttrafikförbundet för
budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag av
325 000 kronor.»

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
vill anknyta några reflexioner till statsutskottets
utlåtande i denna punkt. Turisttrafikförbundet
bar för innevarande

budgetår fått ett anslag på riksstaten
av 231 000 kronor, och vidare ha medel
tillförts förbundet på annat sätt på
tillhopa 150 000 kronor. Det har sålunda
haft till sitt förfogande ett anslag från
det allmänna på 381 000 kronor. Förbundet
har med hänsyn till önskvärdheten
av att utvidga sin verksamhet och
intensifiera den, inte minst gent emot
Förenta staterna, begärt att få sitt anslag
höjt till 500 000 kronor och att få ytterligare
107 000 kronor för att möta sådana
kostnadsökningar, som sammanhänga
med devalveringen. Det har statsutskottet
inte ansett sig kunna gå med
på, men utskottet har höjt det ordinarie
anslaget från 231 000 kronor till 325 000,
d. v. s. med 94 000. Då är emellertid att
märka, att större delen av detta belopp
går till att täcka devalveringskostnader.
Det är bara mindre än en femtedel, som
innebär en ökning, och det betyder, att
det totalt är en mycket ringa ökning på
statsanslaget, och om inte medel tillföras
på annat sätt, blir det en mycket kraftig
minskning i förbundets resurser.

Man beräknar från Turisttrafikförbundets
sida, att om detta skall uppehålla
sin verksamhet nödtorftigt i samma omfattning
som under det löpande budgetåret,
uppstår det en brist på över 125 000
kronor. Skall denna undvikas, måste Turisttrafikförbundet
slopa all tanke på att
utvidga sin verksamhet och i själva verket
skära ned den högst betydligt, så att
den inte skulle bli av större omfattning
än den hade omedelbart efter världskrigets
slut. Detta måste man emellertid beteckna
såsom mycket otillfredsställande
och beklagligt. Turismen är nämligen en
av de viktigaste källor, varigenom utländsk
valuta tillförs oss, inte minst
hård valuta. Det är därför angeläget, att
den kan upphållas, helst också utvidgas.
Det har gjorts kalkyler över vilka belopp
man tillför landet på detta sätt. En
överslagskalkyl pekar på att man skulle
tillföra landet direkt omkring 130 miljoner
kronor genom turismen, därav 40
miljoner i dollar. Jag har anledning tro,
att dessa siffror äro mycket försiktigt
beräknade. Det är därför mycket betänkligt,
om detta organ för turismens be -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 105

Anslag till fonden för idrottens främjande.

fordrande skulle behöva skära ned sin
verksamhet. Det kommer också att stå i
en ganska egendomlig kontrast till det
förhållandet, att vi nu försöka åstadkomma
eu hård exportdrive och ha beslutat
och antagligen snart komma att få förslag
om rätt stora utgifter för att befordra
denna särskilt på hårdvalutaländerna.
Det är att märka, att denna exportdrive
har den svårigheten med sig,
att man måste räkna med en ganska lång
tid, innan vi kunna på exempelvis den
amerikanska marknaden arbeta in nya
varor. Vad vi kunna göra för att öka
turismen är däremot ägnat att omedelbart
tillföra oss de eftersträvade tillskotten
i vår valuta.

Det kan också förtjäna nämnas, att vi
genom att biträda Marshallöverenskommelsen
principiellt ha förbundit oss att
samarbeta med Förenta staternas regering
för att underlätta och uppmuntra
främjandet och utvecklingen av amerikanska
medborgares resor till de i avtalet
deltagande länderna. Det finns sålunda
all anledning att försöka uppehålla
denna turisttrafik i så stor utsträckning
som möjligt.

Det anslag, som här har lämnats, kommer
i en litet egendomlig dager, när
man ser, att departementschefen själv
har uttalat, att det är önskvärt, att man
möjliggör en intensifiering av förbundets
verksamhet och framför allt möjliggör
att i Förenta staterna uppehålla
verksamheten i samma omfattning. Statsrådet
har sålunda haft rätt långt gående
önskemål och förhoppningar med sitt
förslag här, men i realiteten visar det
sig, att anslaget är alldeles för knappt
för att kunna åstadkomma något som
helst i den riktningen.

Nu torde det väl inte finnas någon
annan möjlighet i detta läge än att försöka
komma fram på andra vägar. Därför
har jag inget direkt yrkande. Jag vill
bara vädja till statsrådet att försöka att
på annat sätt — med lotterimedel eller
annorledes — tillföra Turisttra,fikförbundet
sådant tillskott, att det verkligen blir
möjligt för förbundet att åstadkomma
den intensifiering av ;sin verksamhet,
som statsrådet själv har rekommenderat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 82.

Anslag till fonden för idrottens främjande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 4 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Norman m. fl. (I: 225) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
m. fl. (11:249), i vilka hemställts, att
riksdagen ville besluta antingen och helst
att öka avsättningen av tipsmedel till den
fond, från vilken administrationsbidrag
till Föreningen för skidlöpningens och
friluftslivets främjande i Sverige skulle
utgå, med 50 000 kronor eller att av årets
avsättningar till idrotts- eller till friluftsfonden
50 000 kronor skulle ställas till
nämnda förenings förfogande som bidrag
till dess förvaltningskostnader,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Dahlgren m. fl. väckt motion (II:
99), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta bifalla en av Sveriges riksidrottsförbund
gjord framställning om avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1950/51 med 8 556 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 225 och II: 249 ävensom motionen
II: 99, till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret 1950/
51 anvisa ett anslag av 4 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört:
»Med erinran om att innevarande års
riksdag å tilliiggsslat anvisat ett anslag av
400 000 kronor till täckande av det underskott,
som uppstått vid genomförandet
av l.ingiaden 1949, tillstyrker utskot -

10G

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till fonden för idrottens främjande.

tet att anslaget för nästa budgetår uppföres
med oförändrat belopp. Motionen
II: 99 avstyrkes alltså.

Beträffande det i motionerna I: 225 och
II: 249 framförda förslaget om bidrag ur
tipsmedel till organisationer på friluftslivets
område till löpande organisationsutgifter
uttalade föregående års riksdag
vid behandlingen av motsvarande anslag,
att denna fråga vore av beskaffenhet att
böra närmare prövas av Kungl. Maj:t. Såsom
departementschefen nu framhållit
överväges denna fråga inom handelsdepartementet.
I avvaktan på resultatet därav
synas motionerna icke nu böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr NORMAN: Herr talman! Jag brukar
begränsa mig till att ta till orda i
denna kammare i frågor, som förberedande
handlagts av andra lagutskottet.
I dag ha tillfälligheterna gjort, att jag
har fått anledning att ta till orda i en
annan fråga, beträffande ett intresse som
jag har haft sedan ungdomsåren. Nu är
en annan fråga före, som också nära
anknyter till min ungdoms intressen. På
förmiddagen gällde det en folkbildningsfråga,
och nu friluftslivet och den fysiska
fostran genom detta.

Det spörsmål, som det här är fråga
om och som jag har tagit upp i en motion,
är, huruvida den förnämliga organisationen
Skid- och friluftsfrämjandet
skall kunna få ett bidrag av tipsmedel
till sina organisationskostnader. Frågan
var uppe i fjol, och då var riksdagen
välvillig. Statsutskottet ansåg nog, att
en del organisationer på friluftslivets
område hade nått en sådan stadga och
en sådan utveckling, att det var skäl att
överväga, om man i fortsättningen skulle
hålla fast vid det principiella motståndet,
om jag så får uttrycka mig, mot anslag
till organisationskostnader i sådana
här fall. Regeringen och riksdagen hade
ju uttalat sig i den riktningen när det
1939 — vill jag minnas — var fråga om
tipsmedlens användning.

Nu hade jag väntat och mina medmotionärer
med mig, att Kungl. Maj :t skulle
ha kommit till en bestämd ståndpunkt

redan i årets statsverksproposition och
hemställt om att det här lilla blygsamma
anslaget på 50 000 kronor skulle tilldelas
denna organisation. Det blev nu
inte fallet, och då ansågo vi att det var
skäl att aktualisera frågan ännu en gång.
Nu har statsutskottet helt naturligt •—
om jag så får uttrycka mig — avstyrkt
vår hemställan även i år med en motivering,
som jag som utskottsordförande
inte är alldeles främmande för, nämligen
att ärendet är föremål för Kungl.
Maj :ts övervägande. Jag känner i alla fall
ett behov att stryka under angelägenheten
av att den här organisationen får
detta anslag. Jag tror, att det vore en
verkligt god sak, om den kunde få litet
hjälp även med administrationskostnaderna.
I fråga om friluftsanläggningar
och dylikt har ju Kungl. Maj:t vid flera
tillfällen varit synnerligen välvillig.

Här arbeta en hel mängd frivilliga
krafter och utföra ett för folkhälsan mycket
värdefullt arbete. Jag tror jag skall
berätta en liten solskenshistoria, som på
sitt sätt belyser värdet av denna verksamhet.
När jag fyllde 60 år, fick jag
besök bland annat av ett par elever, som
nu voro gamla karlar. De talade om för
mig, att vad som framför allt hade glatt
dem och bringat dem i en särskilt god
ställning till mig som lärare var, att jag
hade tagit ut dem på skidutflykter och
annat i skog och mark. Det hade bitit sig
fast hos dem. Jag hade själv fått initiativet
genom att vara med på en kurs,
som Skidfrämjandet, som det då hette,
hade anordnat. Den verksamheten fortsätter,
och jag tror, att landets folkskollärare
i ganska stor utsträckning ha förmedlat
det intresse, som de själva ha
fått genom denna organisation, till ungdomen.
Det är inte bara den unga ungdomen
utan ungdom i alla åldrar, som
bär nytta och glädje av Skid- och friluftsfrämjandets
anordningar. Jag vill
till och med säga, att jag tror, att det
rent ekonomiskt är synnerligen värdefullt,
om denna organisation kan få inte
bara fortsätta på det förtjänstfulla sätt,
på vilket den nu arbetar, utan om möjligt
också utvidga verksamheten. Jag
tror, att i dessa tider, då vi framför

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

107

Anslag till fonden för idrottens främjande.

allt sträva efter att förbättra de ekonomiska
förhållandena genom en utökad
produktion, komma de insatser, som
dessa friluftsmänniskor kunna göra i
produktionen, att ha ett rent ekonomiskt
värde, därför att de på sin fritid, på sin
semester, hämtat glädje och styrka genom
förmedling av denna friluftsorganisation.

Nu vet jag väl, att man principiellt är
litet betänksam, därför att man är rädd
för konsekvenserna. Jag tycker nog, att
man redan liar brutit mot principen i
och med att Simfrämjandet har fått anslag
även till sina organisationskostnader.
Det är en mycket god sak. Mina
intressen från ungdomsåren sträcka sig
inte bara till folkbildningen och skidåkningen
utan även till simningen. Det
hette på den tiden Svenska sim- och livräddningssällskapet,
och det utbildade
mig till instruktör i simning och livräddning.
Jag har fortfarande ett stort
intresse för den verksamheten, men den
organisation, som det här är fråga om,
arbetar så att säga på en bredare basis.
Jag tror, att den gör minst lika stor nytta
som Simfrämjandet genom sin verksamhet.

Nu har jag ett behov att rikta en vädjan
till chefen för handelsdepartementet.
Jag vet, att frågan är under beredning
eller övervägande i departementet,
men jag tror eller gissar i varje fall, att
man inte är så särskilt angelägen att ta
ståndpunkt, därför att man är litet bekymrad
för konsekvenserna. Jag skulle
i alla fall vilja vädja till herr statsrådet
att skynda på med den där beredningen
och ta en ståndpunkt — jag
hoppas positiv — så att vi kunna få frågan
i det läget, att riksdagen har möjlighet
att redan nästa år träffa ett principavgörande.
Jag hoppas för min del, att
frågan från Kungl. Maj :ts sida skall föras
fram så att vi inte behöva diskutera
om det bär lilla anslaget längre. Ge
Skid- och friluftsfrämjandet de här
50 000 kronor och hjälp en organisation,
som utför ett verkligt gagneligt arbete
för, som jag uttryckte det, den svenska
ungdomen av alla åldrar och till gagn
för landet i dess helhet.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Det är på det sättet, att från praktiskt
taget alla affischpelare i detta land
lyser emot oss texten från regeringens
propagandaaffischer, att vi skola producera
mera och spara mera, så kunna vi
bygga mera. Under tio år har ju idrottsfolket
producerat mera. Det har tvingats
att spara mera, och motiveringen till
detta var de särskilda omständigheter,
som rådde under krigsåren. Men ännu
ha de ju inte fått någon chans att bygga
mera, och såväl utskottet som departementschefen
visar en kall och avvisande
attityd mot idrottsfolkets berättigade
krav, att anslaget skall höjas till i runt
tal 8,5 miljoner kronor. Utskottet upprepar
den gamla, numera kända motiveringen
om återhållsamhet och föreslår
följaktligen inte ens halva den summa,
som idrottsorganisationerna ha begärt;
utskottet nöjer sig med att föreslå endast
4 miljoner kronor.

I verkligheten är det på det sättet, att
det är idrottsrörelsen, som ger staten anslag,
och inte staten, som ger idrottsrörelsen
anslag. För närvarande räknas det
med att enbart tipsmedlen tillföra statskassan
33 miljoner kronor årligen. Lägg
därtill den nöjesskatt, som uppbäres vid
de olika arrangemang, som idrottsorganisationerna
anordna. Tar man hänsyn
till detta, måste man komma till den slutsatsen,
att den politik, som regeringen
och riksdagsmajoriteten lansera gentemot
idrottsrörelsen, är minst sagt otillständig.
Sedd mot bakgrunden av att det
faktiskt är idrottsrörelsen, som ger staten
anslag, är den nuvarande ekonomiska
politiken gentemot idrottsrörelsen
oförsvarlig.

Härtill kommer, att 4 miljoner kronor
till den fysiska kulturens befrämjande
är löjligt litet, även om inte staten skulle
förtjäna så många miljoner på idrottsrörelsen,
som den i verkligheten gör.
Under kriget hette del, att idrottsrörelsen
måste ta hänsyn till det svåra läge,
som då var rådande. Nu är motiveringen,
att det måste visas återhållsamhet.
Den ekonomiska krisen har redan signalerat
sin ankomst, och då den kommer,
liir det helt säkert komma att heta,

108 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag: till fonden för idrottens främjande.

att eftersom det nu är ekonomisk kris,
måste även idrottsrörelsen visa återhållsamhet
i fråga om sina anslagskrav.

Till detta måste man foga, att idrottsrörelsen
bör vara rustad att, såsom den
i inte ringa utsträckning gör, fylla även
funktionen att lösa ungdomsvårds- och
fritidsproblemen. Jag måste understryka,
att i mån av krafter och ekonomiska
resurser har idrottsrörelsen på detta område
nedlagt ett inte föraktligt arbete.
Från auktoritativt idrottshåll framhåller
man, att det skulle behövas 150 000 ledare
inom den svenska idrottsrörelsen
för att den skall kunna fylla de uppgifter,
som idrottsrörelsen har uppställt för
sig, men nu finns det endast 50 000 ledare,
soin i huvudsak få arbeta utan ersättning
och som slita ont och offra en
stor del av sin fritid för att hjälpa
idrottsrörelsen. Egentligen är det så att
50 procent av dessa idrottsledares tid
upptages med att arrangera fester och
basarer och andra anordningar, som skola
ge idrottsrörelsen möjlighet att finansiera
sin verksamhet.

Och till sist: Frågan om att få tillräckliga
anslag till idrottsrörelsen är främst
ett landsbygdsproblem, ty det är framför
allt landsbygden, som saknar idrottsplatser
och följaktligen också saknar
idrottsledare. Det är därför uppseendeväckande,
att regeringen och riksdagsmajoriteten
visa denna uppenbara njugghet
gent emot idrottsrörelsen. Jag vill i
det sammanhanget erinra om att 1939
fällde nuvarande finansministern vid behandlingen
av denna fråga följande yttrande,
som jag anser vara värt att citera:
»Man hör hellre vara frikostig med understöd
åt de rörelser, som syfta till att
främja dessa områden av den mänskliga
verksamheten, än vara njugg.»
Det är riktigt, men man måste i dag fråga:
Vad är det annat än njugghet, som
karakteriserar det föreliggande utskottsiörslaget
att till idrottens främjande anslå
endast 4 miljoner, när i verkligheten
idrottsrörelsen behöver minst 8,5 miljoner? Med

hänvisning till vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren nr 99.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Den
kommunistiska motionen och det senaste
talet äro bara en av de vanliga bolsjevikiska
friarannonserna till en grupp
av det svenska folket. Nu är det idrottsmännen,
som ha råkat ut för detta närmande,
och vid nästa plenum är det förmodligen
någon annan grupp. Det har
drivits till en sport på det hållet.

Jag vill, herr talman, fösta uppmärksamheten
på att de, som under många
riksdagar visat ett verkligt intresse för
att få idrottsanslaget höjt, ha inte kommit
med någon motion i den riktningen
vid innevarande riksdag, och det kanske
beror på att idrotten i år inte bara
erhåller de 4 miljoner, som riksdagen
sannolikt kommer att bevilja i dag, utan
ytterligare 400 000 kronor, som behövdes
för att täcka underskottet på den
s. k. Lingiaden i fjol. Idrotten får alltså
4 400 000 kronor inalles i år, och i
fjol fick den anslaget höjt från 3,5 miljoner
till 4 miljoner på hemställan av
motionärer, som äro nära anknutna till
idrottsrörelsen.

Den argumentering, som här bär använts,
att det är idrotten som ger staten
pengar i stället för tvärtom, bygger
på att det är tipsmedel, som flyta in på
grund av spelet kring fotbollsmatcherna.
Om det resonemanget skulle fullföljas,
skulle man förmodligen också böra ge
anslag åt de engelska fotbollslagen, som
under en stor del av året öro de som
lämna materialet för tippningen. Man
kan över huvud taget inte resonera på
det sättet, och jag vill än en gång säga,
herr talman, vad jag har sagt förut i
denna kammare, nämligen att det är
olyckligt, att tipsmedlen skola uppföras
på en specialbudget, varifrån man delar
ut en del till idrottsrörelsen och överför
resten till statskassan. Det vore bättre,
om hela beloppet på vanligt sätt gick
in i statskassan och om man därefter
enligt lämpliga grunder gav idrottsrörelsen
vad man anser att den skall ha.

Herr Norman var mycket klok, ty såvitt
jag uppfattade ställde han inte något
särskilt yrkande. Han vädjade till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
att denne skulle beakta hans

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 109

Anslag till fonden för idrottens främjande.

speciella önskemål när det gällde Skidfrämjandet.
Den saken är, som också
herr Norman påpekade, föremål för
övervägande inom handelsdepartementet,
och när det inte bara gäller Skidfrämjandet
utan i realiteten en hel
mängd organisationer av samma typ, är
det uppenbarligen bäst, att vi få en lösning
över hela linjen, så att inte en organisation
kommer det här året och en
annan nästa år och tigger sin slant till
verksamheten. Vi kunna vara tämligen
lugna för att handelsministern skall ägna
den frågan den uppmärksamhet, som
den är värd, ty han har i varje fall enligt
min mening inte visat någon njugghet
emot idrottsrörelsen.

Det föreligger inte heller någon reservation
från någon ledamot i statsutskottet.
Vi ha varit alldeles ense det
här året. Det tycker jag är ett ytterligare
skäl för mig att förorda utskottets
förslag. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER: Herr Lindström
har inte gjort sig känd för att
vara så logisk, och hans resonemang här
är ju ytterligare belägg för att han inte
är logisk, då han säger att kommunisterna
framlagt motionen för att fria till
idrottsfolket. Man kan ju avväpna herr
Lindström genom att fråga: Är Riksidrottsförbundets
ledning kommunistisk?
Man kan på rak arm svara nej på den
frågan, och därtill kan man utan tvekan
säga, att det inte finns någon kommunist
i Riksidrottsförbundets ledning, och
det är just dennas äskande, som den
kommunistiska motionen bygger på.

Man bör också erinra om att 1939, då
tidpsmedlen gåvo staten inkomster på
mellan 12 och 13 miljoner kronor, anslog
den svenska riksdagen 7 miljoner kronor
till idrotten, och det var i det sammanhanget,
som den nuvarande finansministern
fällde det yttrande, som jag citerade
i mitt förra anförande. Men nu, när
inkomsten för staten på tipsmedel blir
33 miljoner kronor, anslår man bara 4
miljoner till idrotten, och därtill kommer
en representant för regeringspartiet

och håller ett långt tal och försöker med
en mängd ord förklara det demokratiska
och riktiga i detta arrangemang. Det är
uppenbart, att det inte går att sakligt
försvara en dylik politik. Här måste man
utan tvekan fastslå, att denna inställning
gent emot idrottsrörelsen innebär, att
riksdagsmajoriteten och regeringen slä
världsrekord i svikna löften.

Jag vill vidare erinra om att det kostar
det svenska samhället 50 miljoner
kronor att ta hand om och vårda missanpassad
ungdom. Var så säker på att
för varje miljon, som den svenska riksdagen
skulle anslå till idrottsrörelsen,
skulle man kunna reducera utgifterna
för den missanpassade ungdomen genom
att man på ett helt annat sätt än
nu skulle kunna ta vara på denna ungdom.

När de svenska idrottsmännen fira
triumfer i utlandet — det ha de ju gjort
under de senare åren — är jag övertygad
om att herr Lindström och många
med honom, som äro restriktivt inställda
mot idrottsrörelsen, sitta vid radioapparaten
och dunka varandra i ryggen
och tycka, att det hela är stiligt och bra.
Då glömma de bort den restriktiva politik,
de föra mot idrottsrörelsen.

I det sammanhanget kan jag passa på
att också säga, att det finns vissa tendenser
till tillbakagång för den svenska
idrottsrörelsen. Bland annat landskampen
i fri idrott med Frankrike visar,
hur det står till på det området.

Herr EKMAN: Herr talman! Jag ber om
överseende, att jag besvärar kammaren
med ett par ord i detta spörsmål. Det
var ingalunda min avsikt, men den senaste
talaren utformade sitt anförande
på ett sådant sätt, att det verkade, som
om tippningen infördes i vårt land för
att tillföra svensk idrottsrörelse inkomster,
som den tidigare inte haft. Det är
ingenting som kan vara mera grundfalskt
än denna antydan från kollegan
på norrbottensbänken.

Niir en proposition för många år sedan
framlades bär i riksdagen om, som
man sade, lcgaliscring av tippningen,

Ilo

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till lotterimedelsfonden.
så föranleddes den av en illegal, i strid
mot då gällande förordningar bedriven
verksamhet, i huvudsak innebärande
tippning av fotbollsmatcher. Och det
var ingalunda tippning av de svenska
matcherna utan uteslutande av utländska
matcher. Det rådde stor tveksamhet
om huruvida man skulle legalisera tippningen
eller inte, och ena kammaren
beslöt det året att inte göra någon erinran
mot att det gjordes och ett statligt
bolag för tippningen inrättades, varemot
den andra kammaren avslog förslaget.

När sedermera de närmare formerna
för tippningen utarbetades, ansågs det
rimligt att de då ofta återkommande anspråken
på lotterimedelsanslaget tillgodosågos
med influtna tippningsmedel.
Ursprungligen var nog tanken den, att
man skulle lägga upp en fond för idrotten,
vars avkastning skulle vara det
statliga stöd, som idrottsrörelsen skulle
ha. Ett krig och andra omständigheter,
kanske inte minst det oväntat stora tillflödet
av pengar från tippningen -—
dock ingalunda enbart från tippningen
av svenska matcher utan såsom herr
Lindström påpekade även engelska matcher
— gjorde, att det ansågs, att en del
av medlen, när man i övrigt var statsfinansiellt
trängd, skulle kunna användas
för andra ändamål än understödjande
av idrotten.

Om någon i riksdagen senkommen ledamot
tror, att tippningsverksamheten
är anordnad för att skaffa idrottsrörelsen
inkomster, är det således fullkomligt
felaktigt, och jag har uteslutande
begärt ordet för att understryka det.

Till detta skulle jag emellertid vilja
lägga en annan anmärkning, och det är
att det finns så mycket av »främjande»
i olika avseenden i vårt land, att när
Kungl. Maj:t och i det här fallet närmast
handelsministern skall pröva, vilka
främjandeinstitutioner som skola
stödjas, så bör man vara mycket försiktig.
I all synnerhet skall den finansiella
linjen vara fullkomligt klar, ty får det
ena »främjandet» så att säga förtursrätt,
kommer ett annat och vill ha motsvarande
rätt, och några möjligheter

att vidga tippningen finnas i stort sett
inte.

När beslutet om inrättande av det
statliga tippningsbolaget fattades, anade
man, att när tippningen kommer i gång,
så skulle nog alla de som vid det tillfället
motarbetade förslaget och ansågo,
att det var fråga om en verksamhet som
ur moraliska synpunkter inte skulle vara
tillåten här i landet, komma och anmäla
sig för att få vara med och dela
kovan. Det har visat sig, herr talman,
att detta har blivit fallet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen II: 99; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 83.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 84.

Anslag till lotterimedelsfonden.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 7 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ivar Persson och Bengtson (1:224)
och den andra inom andra kammaren av
herr Ericsson i Näs (11:241), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
anslag av 8 000 000 kronor;

dels en inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. väckt motion
(1:86), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 8 000 000 kronor;

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

111

dels en inom första kammaren av herr
Björck m. fl. väckt motion (I: 157), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
anslag av 9 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås in. fl. väckt motion
(II: 353), vari hemställts, att riksdagen
måtte ej mindre besluta att för
avsättning till lotterimedelsfonden för
budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag av
9 000 000 kronor än även i skrivelse till
Kungl. Maj:t erinra om att i motionen
anförda synpunkter angående anslagets
fördelning borde beaktas, därvid i motionen
anmärkts på att landsbygdens
intressen fått stå tillbaka för städernas
och att teatrarna i första hand erhållit
anslag, medan andra kulturella ändamål
eftersatts.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat:

»Utskottet vill erinra, att riksdagen
tidigare vid behandlingen av motsvarande
anslagsfråga uttalat, att det av
redovisningen av anslagets disposition
syntes framgå, att de mindre städernas
och landsbygdens berättigade anspråk
på stöd för kulturell verksamhet icke
i tillräcklig grad tillgodosetts. Riksdagen
har vidare uttalat, att Kungl. Maj :t
det oaktat icke vidtagit någon större
ändring av grunderna för fördelningen
av ifrågavarande medel och att huvudparten
av dessa fortfarande tilldelats
storstäderna. Utskottet nödgas konstatera,
att detta förhållande kvarstår i huvudsak
alltjämt.

Utskottet anser ofrånkomligt, att en
iindring av nuvarande minst sagt otillfredsställande
grunder för fördelning
av lotterimedel kommer till stånd och
förväntar, att Kungl. Maj:t till nästa års
riksdag framlägger förslag till nya riktlinjer
härutinnan. 1948 års utredning
om eu statens kulturfond med uppgift
att utreda och avgiva förslag rörande
frågor om de ändamål, till vilka lotterimedel,
som icke skola tillföras allmänna
budgeten, böra utgå, samt formerna för
medlens fördelning, kan då beräknas

Anslag till lotterimedelsfonden.

ha slutfört sitt uppdrag. Vid ett ställningstagande
till nu omhandlade fråga
torde givetvis även tagas i beaktande
resultatet av den numera verkställda utredningen
rörande möjligheterna att för
framtiden vinna en begränsning av de
bidrag av lotterimedel som erfordras
för Kungl. teaterns drift.

Vad beträffar medelsanvisningen för
nästa budgetår får utskottet erinra, att
föregående års riksdag efter hemställan
av utskottet höjde förevarande anslag
med 500 000 kronor att oavkortat användas
för att i högre grad än dittills
varit fallet tillgodose ändamål, som avsåge
att främja den allmänna kulturella
verksamheten på landsbygden och i
stadssamhällena i övrigt. Utskottet förutsätter,
att motsvarande belopp av
nästa års anslag kommer till enahanda
användning. Med hänsyn härtill anser
sig utskottet i nuvarande läge icke böra
förordna en höjning av den av Kungl.
Maj:t äskade medelsanvisningen. De i
motionerna gjorda yrkandena härutinnan
kan utskottet alltså icke biträda.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
224 och II: 241 ävensom I: 80, I: 157 och
11:353, sistnämnda motion i vadden
avser anslagsfrågan, till Avsättning till
lotterimedelsfonden för budgetåret 1950/
51 anvisa ett anslag av 7 500 000 kronor;

b) med bifall till motionen II: 353, i
vad den avser anslagets fördelning, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i det föregående anfört.»

Herr BJÖRCK: Herr talman! Frågan om
lotterimedlen — såväl avsättningen till
lotterimedelsfonden som fördelningen
av pengarna från fonden — har varit
föremål för mycken diskussion och kritik
inom riksdagen de senaste åren.
Även statsutskottet har varit ganska kritiskt
mot Kungl. Maj:ts sätt att fördela
medlen i fråga. Jag ber att få hänvisa
till utskottets uttalande på s. 51 i årets
utlåtande angående tionde huvudtiteln,
där utskottet bland annat säger: »Utskottet
anser ofrånkomligt, att en and -

112

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till lotterimedelsfonden.

ring av nuvarande minst sagt otillfredsställande
grunder för fördelning av lotterimedlen
kommer till stånd, och förväntar,
att Kungl. Maj :t till nästa års
riksdag framlägger förslag till nya riktlinjer
härutinnan.» Jag hälsar detta uttalande
med tillfredsställelse och instämmer
med utskottet i detta yttrande.

Statsutskottet synes emellertid nöja
sig med att göra detta uttalande, ty när
det gäller anslag för att kunna tillgodose
de berättigade krav, som från landsbygden
och de mindre städerna ställas
på fonden i fråga, anser sig utskottet inte
kunna förorda en höjning, trots att
ett flertal motioner väckts i detta syfte.
Att en utredning pågår om att inrätta
en statens kulturfond, som skall få till
uppgift att avgiva förslag angående lotterimedlens
fördelning, bör ju inte vara
något hinder för att i år söka tillmötesgå
berättigade krav på anslag från fonden.

I den motion, som jag och mina medmotionärer
väckt, ha vi föreslagit, att
anslaget till fonden borde höjas till 9
miljoner kronor. Vi ha föreslagit den
summan för att Kungl. Maj:t skulle kunna
bevilja samma anslag från fonden i
år som under 1949, då enligt riksdagsberättelsen
anslag beviljats för 8 876 860
kronor. Att den summan kunnat utdelas,
trots att anslaget för budgetåret uppgått
till endast 7 500 000 kronor, beror tydligen
på att det fanns någon behållning
i fonden från föregående år samt att hela
anslaget för innevarande budgetår tagits
i anspråk redan första halvåret, alltså
under 1949. Det finns således efter
allt att döma intet kvar i fonden, varmed
man kan möta behoven under innevarande
kalenderår. Och dessa behov
äro »synnerligen betydande», säger
statsrådet i sitt anslagsäskande. Redan
vid årsskiftet förelågo framställningar
om anslag från fonden för över 7 miljoner
kronor. »Det skulle vara önskvärt,
att anslaget kunnat höjas avsevärt»,
fortsätter statsrådet, men med hänsyn
till det statsfinansiella läget anser han
sig inte kunna förorda någon höjning.

Att man måste ta hänsyn till statsfinanserna,
förstå vi alla, men man frå -

gar sig, om man inte när det gäller ett
anslag av denna art också bör ta någon
hänsyn till de alltjämt ökade inkomsterna
från det statliga penninglotteriet,
varifrån medlen till lotterimedelsfonden
komma, bör att något belysa, hur denna
ökning fortskridit de senaste tio åren,
tillåter jag mig att återge några siffror,
hämtade ur statsverkspropositionerna
åren 1940 och 1945. Trots att det statliga
penninglotteriet år 1940 var tämligen
nyM — inrättades som bekant år
1938 — beräknade man i 1940 års statsverksproposition
inkomsten från lotteriet
till 16 miljoner kronor. Till lotterimedelsfonden
avsattes samtidigt 4 miljoner
kronor, alltså 25 procent av inkomsten.
Fem år senare — budgetåret
1945/46 — beräknades inkomsten till
35 miljoner kronor, och till lotterimedelsfonden
avsattes då 5,5 miljoner kronor.
Innevarande budgetår har vinsten
på lotteriet stigit till 73 miljoner kronor,
varjämte skatten på vinsterna beräknas
ge 26 miljoner kronor, alltså sammanlagt
99 miljoner kronor. I årets statsverksproposition
beräknas som bekant
lotteriet ge en vinst av 75 miljoner kronor
och skatten ge 28 miljoner kronor
eller sammanlagt 103 miljoner kronor.
Nu kommer ju en del av skattebeloppet
från vinsterna på statsobligationerna,
men i statsverkspropositionen redovisas
detta som lotterivinstskatt. När man till
dessa siffror lägger statens inkomst av
tipsmedel, som i år beräknas ge 33 miljoner
kronor, samt inkomsten av totalisatormedel
med 7,5 miljoner kronor,
kommer man upp till en siffra på 143
miljoner kronor. Då siffrorna vanligen
äro beräknade i underkant, torde man
kunna säga, att staten på lotterier, tippning
och totalisatorspel numera gör sig
en inkomst på i runt tal 150 miljoner
kronor årligen. Nu vet man ju, att av
dessa medel gå 4 miljoner kronor till
idrotten och en miljon kronor till friluftslivets
främjande, men om man till
dessa anslag lägger den föreslagna avsättningen
till lotterimedelsfonden, är
det inte ens tio procent av dessa inkomster,
som i år gå till kulturella ändamål.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

113

Även om man måste ta hänsyn till
den statsfinansiella situationen, vari vi
befinna oss, bör väl också någon hänsyn
tagas till riksdagens beslut år 1938 angående
lotterimedlens fördelning. Riksdagen
beslöt då, vilket även föredragande
statsrådet påpekar i anslagsäskandet,
att behållningen av penninglotteriet
skall fördelas lika mellan den allmänna
budgeten och lotterimedelsfonden. Vi
förstå de skäl, som tvingat såväl Kungl.
Maj:t som riksdagen att frångå beslutet
i fråga, men då inkomsterna från lotteriet
flöda så rikligt, som de nyss anförda
siffrorna ge vid handen, borde
det vara möjligt att något öka avsättningen
till lotterimedelsfonden, så att
de många sociala och kulturella organisationerna
på landsbygden och i de
mindre städerna må kunna erhålla det
stöd, som de räkna med och även lia
gjort sig förtjänta av.

Som frågan nu ligger till har jag, herr
talman, åtminstone inte för närvarande
något särskilt yrkande.

Herr NORDENSON: Herr talman! Redan
förra året framhöll jag på den här
punkten angelägenheten av att ett större
belopp tillföres lotterimedelsfonden. Jag
tror att det är angelägnare, att man ser
till, att det finns större belopp till förfogande,
än att man ändrar grunderna
för tilldelningen. Det är egentligen tre
skäl, jag har för det yrkandet. Ett är
av mera bokföringsmässig natur. Det
andra är att det framträder allt flera
kulturella ändamål, som göra anspråk på
regelbundna bidrag och som måste anses
vara behjärtansvärda. Slutligen är
det önskvärt, att vissa medel stå till regeringens
förfogande för täckande av sådana
tillfälliga anspråk, som kunna uppkomma
när det gäller kulturella ändamål,
inte minst det kulturella utbytet
med utlandet.

De belopp, som inflyta från penninglotteriet,
äro såsom herr Björck påpekade
mycket betydande, dock kanske inte
fullt så stora som han angav. De beräknas
nästa budgetår komma att uppgå till
75 miljoner kronor, men då ingå däri

8 Första kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Anslag till lotterimedelsfonden.

de 27 miljoner, som tagas ut i form av
extra skatt på lotterna. Den verkliga behållningen
på själva lotteriet beräknas
således komma att uppgå till 48 miljoner
kronor. Skulle man på det beloppet tilllämpa
det uttalande, som gjordes 1938,
skulle hälften av detta belopp eller 24
miljoner kronor ställas till disposition
för kulturella ändamål. I själva verket
ha anslagen till sådana ändamål inte
rört sig om mera än 7 och 7,5 miljoner
kronor, således inte fullt tredjedelen av
nämnda belopp. Detta har haft till följd
att regeringen inte har kunnat tillgodose
behoven i den utsträckning som den
själv har velat, utan det har inträffat att
man har beviljat medel som inte ha kunnat
täckas ur fonden för det löpande
budgetåret; man har i själva verket beviljat
förskott på kommande budgetår,
vilket ju måste anses som mycket oegentligt.
Detta visar hur stort behovet av medel
är på denna punkt. Det synes mig
angeläget att man nu ser till, att detta
oegentliga förhållande elimineras, så att
regeringen inte i fortsättningen skall bli
nödsakad att bevilja medel utan att sådana
finnas till förfogande. Det är angeläget
att Kungl. Maj:t verkligen har medel
till förfogande för vad den anser
vara önskvärda anslag, och man måste
säga att regeringen har varit mycket restriktiv
i fråga om tilldelningen av lotterimedel.

Vad beträffar de mera regelbundet
återkommande kraven har det ju uttalats
ett önskemål, att man i högre grad skulle
tillgodose landsbygdens och de mindre
städernas kulturella behov, bland annat
teaterbehovet, och det har även uttalats
ett önskemål om att 500 000 kronor av
det belopp, som anslås, speciellt skulle
gå till detta ändamål. Det anser jag vara
en riktig och lycklig tanke, men om den
genomföres måste det sedan komma att
återstå ytterst minimala belopp för andra
ändamål av liknande art, och det
kommer säkerligen inte att finnas utrymme
för tillgodoseende av mera tillfälliga
önskemål och krav. Sådana framställas
ju ganska ofta; vi hade ett slående
exempel på detta i början av året.
Som ledamöterna torde erinra sig hade

114

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till lotterimedelsfonden.

■vi för ett och ett halvt år sedan här en
mycket förnämlig utställning av österrikisk
konst, som väckte ett oerhört intresse
från publikens sida. I början av
detta år framfördes ett önskemål, att vi
skulle gengälda denna artighet genom
att anordna en svensk konstutställning i
Österrike. Det befanns emellertid att inga
medel funnos att ställa till förfogande,
och utställningen kunde inte komma till
stånd. Man måste säga att det är betänkligt,
när nu det fattiga och av kriget
hårt prövade Österrike kan visa oss denna
utomordentliga artighet att bereda
oss en så förnämlig konstnjutning, att
det från kriget förskonade Sverige inte
anser sig kunna återgälda denna vänlighet.
Det måste anses vara ett fattigdomsbevis
att så inte kan ske. Anslag för sådana
ändamål böra rimligtvis tagas ur
lotterimedlen, men då måste det också
ställas ett skäligt belopp till lotterimedelsfondens
och därmed regeringens förfogande.

Man kan peka på en hel råd dylika
aktuella önskemål, som inte kunnat tillgodoses.
Svenska institutet, som har tillkommit
för att förmedla kulturella förbindelser
med utlandet, har gång på
gång gjort framställningar som avslagits
på grund av brist på medel. Exempelvis
gjorde institutet år 1948 framställning
om anslag till en propagandafilm
alt visas i utlandet. Det gällde ett belopp
av 85 000 kronor. Framställningen avslogs.
Vid ett annat tillfälle ville man anordna
utställningar i utlandet av konst,
böcker och dylikt för en kostnad av
65 000 kronor. Även denna framställning
avslogs. Vissa andra krav har man kunnat
tillmötesgå, men endast i myckel
ringa mån, och för att verkligen kunna
genomföra sina idéer programenligt hai
institutet måst gå ut och tigga. Detta
måste vara synnerligen otillfredsställande,
och jag vill understryka att avslagen
från regeringens sida icke ha föranletts
av bristande intresse. Tvärtom, det har
visats en mycket stor välvilja och en
mycket livlig önskan från vederbörande
myndighets sida att tillgodose kraven,
men man har inte haft möjlighet därtill.

Som herr Björck sade, motiveras mot -

ståndet mot en ökning av avsättningen
till lotterimedelsfonden med en hänvisning
till det statsfinansiella läget. Jag vill
understryka vad herr Björck sade, att
detta inte får drivas alldeles in absurdum.
När vi vid krigets utbrott beslöto
att taga ett djupt grepp i lotterimedlen,
var detta motiverat av att vi voro ställda
inför alldeles utomordentliga utgifter,
som vida överstego inkomsterna. Nu
är ju läget ett annat. Vi ha en balanserad
— vi hoppas överbalanserad — budget,
och inkomsterna flöda rikligt. Om
vi någon gång skola återställa det läge
som rådde innan den här kristidsåtgärden
vidtogs, skall det väl vara nu. Jag
vill påstå, att om vi inte nu anse oss
kunna vidtaga en justering av den åtgärd
som vidtogs då, torde det bli svårt
att någonsin göra det.

Jag vill liksom herr Björck erinra
därom, att när vi i början av kriget ansågo
oss böra taga en stor del av lotterimedlen
i anspråk, läto vi i alla fall 25
procent gå till kulturella ändamål, trots
att läget var sådant det då var. Nu, då
vi taga in 75 miljoner kronor, av vilka
27 miljoner utgöra skatt, låta vi av de
återstående 48 miljonerna endast sju
och en halv miljon gå till de kulturella
ändamålen, d. v. s. mindre än en tiondedel
av det totala beloppet. Vi borde
väl ändå kunna komma därhän, att vi
för dessa ytterst behjärtansvärda ändamål
avsatte lika stor procent av de inflytande
medlen som vi gjorde under
krigstiden, då vi hade ett mycket sämre
finansiellt läge.

Man kan inte förtänka finansministern
att han gärna gör ett djupt grepp
i en sådan här inkomstkälla, men jag är
förvånad över att regeringens övriga ledamöter
verkligen så undergivet finna
sig i detta, och jag skulle vilja göra mig
till tolk för vad jag anser vara ett legitimt
krav från de övriga regeringsledamöternas
sida, nämligen att de skola ha
möjligheter att tillgodose sådana extra
ordinära krav, som vi alltid måste räkna
med. Det är ett hela landets intresse
att vi på ett värdigt sätt kunna låta vår
andes stämma ljuda genom världen och
inte komma i ett sämre läge än många

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

115

andra länder med en ekonomi som är
sämre än vår.

Jag skulle vilja uttala en förhoppning,
att de statsråd, som i främsta rummet
företräda vårt land gent emot utlandet,
dels på den ekonomiska upplysningens
område och dels på det kulturella området,
ville höja upprorsfanan gent emot
finansministern och kräva att de finge
mera medel till sitt förfogande. Det rör
sig inte om några svindlande belopp,
utan även ett ganska måttligt antal miljoner
skulle sätta oss i stånd att på ett
helt annat sätt och mera effektivt utöva
det kulturella utbyte med utlandet
som nu är mera angeläget än det kanske
på länge har varit.

Jag har, herr talman, inte något särskilt
yrkande.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Det mest överraskande i herr Nordensons
anförande var måhända inte
vad han sade om lotterimedlens fördelning,
utan snarare vad han framhöll beträffande
vårt lands ekonomi. Enligt
hans uppfattning befinna vi oss nu i
ett sådant läge att vi kunna vara mera
generösa än förut. Han sade kanske inte
precis att vi ha någon strålande ekonomi,
men han tycktes ändå mena att några
begränsningar inte behövde komma i
fråga. Det är nu inte på det sättet.

Det råder inga delade meningar om
önskvärdheten av att vi skola kunna
disponera mera pengar. Jag är väl medveten
om de krav som ställas och de
önskemål som föreligga beträffande lotterimedlen,
men dessa medel ha i första
hand varit avsedda för att understödja
teater och musik. Att man sedan kräver
att även andra ändamål skola tillgodoses
ur lotterimedlen är måhända rimligt,
men jag tror det iir angeläget att
påpeka just dessa fundamentala bestämmelser
när det giiller lotterimedlens användning.
Skulle vi överföra eu mängd
olika anslag till just denna specialbudget,
så tror jag inte man skulle få den
enhetlighet i prövningen, som i och för
sig iir önskvärd.

När nu statsutskottet säger att det är

Anslag till lotterimedelsfonden.
en otillfredsställande ordning som gäller
i fråga om fördelningen av lotterifondens
medel och att man önskar att en
omläggning av reglerna härför med det
snaraste skall ske, måste jag för min
del säga att en sådan ändring blir utomordentligt
svår att genomföra, om man
som nu tvingas att begränsa anslagstilldelningen
till fonden. Det är sant att
riksdagen gav vissa besked i samband
med ökningen av anslaget till fonden
förra året. Man gjorde nämligen det allmänna
uttalandet, att denna höjning av
anslaget i första hand borde komma
landsbygden och de mindre samhällena
till godo. Vi ha eftersträvat att följa
dessa riksdagens direktiv. Vi ha försökt
att så långt möjligt tillgodose landsbygdens
och småsamhällenas intressen, och
rätt kraftiga höjningar ha gjorts, men
om den överväldigande delen av anslagsbeloppet
är bunden för fasta utgifter
— jag tänker då på teatrarna, orkesterföreningarna
och liknande — och
man således bara har en liten summa
att röra sig med, måste naturligtvis förskjutningarna
ändå bli begränsade.

När nu statsutskottet ändock i sitt
yttrande hävdar, att man måste söka
komma fram till ändrade fördelningsgrunder,
vill jag erinra om att det pågår
åtskilliga utredningar på detta område.
Vi ha särskilda sakkunniga som utreda
frågan om lämpligheten av att upprätta
en statens kulturfond. Dessa sakkunniga
ha redan verkställt en utredning beträffande
fördelningen av anslagen till kulturella
ändamål och helt naturligt kommit
fram till att det är storstäderna som
taga huvudparten av anslagen; det visste
vi ju redan förut. Jag tror inte att dessa
sakkunniga iiro beredda att nu föreslå
en annan ordning, som skulle innebära
att man skar ned anslagen exempelvis
till Operan, Dramaten, andra fasta teatrar
och orkesterföreningarna, som man
nu regelmässigt ger pengar till, utan de
sakkunniga komma säkerligen att kombinera
sitt utlåtande med ett yrkande,
att det totala beloppet skall böjas, och
då vill man vara med om att ge högre
anslag till landsbygden och de mindre
samhällena; det är ju detta som är den

116

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Anslag till lotterimedelsfonden.
springande punkten. Det är inte på det
sättet, att vissa departementschefer skola
sägas vara fria från ansvar för den
ekonomiska politik som föres. Det är regeringen
i sin helhet som har ansvaret
för denna, och jag måste bestämt säga
ifrån, att även om man har skyldighet
att hävda specialintressen måste vi se
till det gemensamma i regeringens allmänna
ekonomiska politik, och det är
detta som har gjort att vi inte ha kunnat
förorda högre anslag.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
vill fästa statsrådets uppmärksamhet vid
att jag gjorde mina uttalanden om det
ekonomiska läget med utgångspunkt från
just denna fråga. Jag vill göra gällande,
att om vi jämföra de förhållanden, under
vilka vi tillgrepo en mycket stor del av
lotterimedlen i början av kriget, med de
förhållanden, som nu råda, måste vi finna
att de nuvarande förhållandena äro
så avsevärt bättre att man kan tillåta sig
en återgång, på denna speciella punkt.
Jag vill inte därmed säga att hela vårt
ekonomiska läge har blivit så utomordentligt
lysande, men vad jag åsyftar är
att man borde kunna gå tillhaka till att
åtminstone låta så stor procentuell andel
av lotterimedlen som man då ansåg sig
kunna avstå från, åter avsättas till lotterimedelsfonden.

Gent emot utskottets yttrande säger
herr statsrådet att det är svårt att ändra
grunderna för anslagstilldelningen. Jag
delar fullkomligt herr statsrådets uppfattning
på den punkten, och jag anser
att den ändring som har gjorts — att
landsbygden skall tillgodoses i större utsträckning
— innebär ett steg i rätt riktning,
men svårigheten beror just på att
medlen äro så knappa, och det bästa sättet
att möjliggöra en ändring är att öka
tillgången på medel. Jag anser att så borde
ske därför att det är en för oss alla
gemensam angelägenhet att kunna tillgodose
de speciella kulturintressen för
vilka man hittills i allmänhet anlitat
denna fond. Jag tror visst, att regeringen
kan sköta fördelningen av anslagen
på lämpligt sätt, men det måste vara av

värde för regeringen att ha en möjlighet
att möta exceptionella, icke på förhand
förutsebara krav.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag kan väl inte tänka mig att herr Nordenson
inte observerar det ekonomiska
sammanhanget i den här frågan. Om det
skall avsättas mer pengar till lotterimedelsfonden,
minskas de medel staten har
till förfogande för övriga utgifter. Det
är ju en allmän strävan, att man å ena
sidan skall ha en balanserad budget och
å andra sidan skall försöka åstadkomma
skattelättnader. Det kan ju hända att
ett par miljoner inte spela en avgörande
roll, men ett par miljoner hit och ett
par miljoner dit, herr Nordenson, det leder
till att man inte kan göra några
skattesänkningar. Jag skulle bara vilja
hemställa till ivriga förespråkare för
högre statsutgifter, att de måtte observera
detta förhållande när de tala om
skattepolitiken.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Utskottet har ju vid denna punkt under
flera år haft erinringar att göra mot fördelningen
av lotterimedlen och även uttalat
att det tillgängliga beloppet är otillräckligt.
När utskottet nu i år har återkommit
med sina erinringar mot fördelningen
men i alla fall inte har velat följa
de motionärer, som ha påyrkat höjning
av avsättningen till lotterimedelsfonden,
menar jag att utskottet inte har förfarit
fullt konsekvent.

Utskottet klamrar sig fast vid att det
möjligen kan införas andra fördelningsgrunder
så småningom, och man erinrar
om den utredning angående en statens
kulturfond, som även handelsministern
här har talat om. Då jag har äran att
vara med i den utredningen, vill jag säga
att jag inte riktigt förstår varifrån utskottet
har fått sin uppgift, att denna utredning
torde bli färdig med sitt förslag
innevarande år. På grund av det samband
som råder mellan vår utredning
och andra utredningar, som behandla
frågor av betydelse också för oss, är det

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

117

inte alls säkert, att vi så hastigt kunna
åstadkomma ett betänkande med förslag
i ärendet. Jag är emellertid för min del
övertygad om att utredningen kommer
att, så gott den kan, medverka till att
ett förslag om en bättre fördelning kommer
till stånd snarast möjligt.

Jag bar ganska klart för mig att, såsom
handelsministern antydde, det nog kommer
att krävas höjningar av avsättningen
till lotterimedelsfonden för tillgodoseende
av de ändamål som böra tillgodoses.

Trots vad som här tidigare har anförts
tycker jag att det nu, när dessa medel
flöda så rikligt som de göra — en avsevärd
höjning år från år har ju kunnat
konstateras — i alla fall borde vara angeläget
för regeringen att låta en något
större del gå till de här avsedda ändamålen
än utskottet har föreslagit.

Jag kan sålunda för min del inte annat
än finna att man här borde ha kunnat
gå med på en låt vara efter de statsfinansiella
förhållandena lämpad, blygsam
höjning av avsättningen till lotterimedelsfonden,
och jag tillåter mig därför,
herr talman, att yrka bifall till den
motion som jag har väckt i denna fråga,
nämligen motionen i första kammaren
nr 224, vars yrkande om en så blygsam
höjning i avsättningen som med en halv
miljon kronor till åtta miljoner kronor
sammanfaller med yrkandena i ett par
andra av de motioner som äro avlämnade
på denna punkt.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag måste med några ord få avbörda
mig den skuld, som statsutskottet bär
påbördat mig, när utskottet har gjort mig
ansvarig för en folkpartimotion i andra
kammaren. .lag försäkrar att jag är fullständigt
oskyldig till denna motion. Däremot
kan jag gott påtaga mig åtminstone
en del av ansvaret för motionen nr 8G
i första kammaren. Yrkandet i denna
sammanfaller helt med herr Perssons i
Skabersjö, och jag ber att få instämma i
lians yrkande.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall bara be om ursäkt för att det där

Anslag till lotterimedelsfonden.

felet har blivit begånget. Det är naturligtvis
ett rent slarvfel, men fru Sjöström-Bengtsson
har alldeles rätt i sin
anmärkning, och jag hoppas att kammarens
ledamöter skola ge henne den upprättelse
som hon kräver.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag ber
att få instämma i herr Perssons yrkande.
Detta yrkande gäller visserligen en
miljon mindre än jag själv hade föreslagit,
men det innebär ändå ett steg i rätt
riktning. Det går ju ut på ett anslag som
är 500 000 kronor större än utskottet har
föreslagit.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu föredragna punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Persson,
Ivar, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen 1:224.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Ivar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ivar Perssons
yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

118

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna.
Punkterna 85—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 89.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under försvarets fonder
in. in. jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag; och
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv av viss
tidigare tyskägd gruvegendom m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 63, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 27 januari 1950, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna det genom ett vid berörda
statsrådsprotokoll fogat köpeavtal
gjorda förvärvet av viss gruvegendom
m. m.,

dels till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statsgruvor å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 under ka -

pitalbudgeten, fonden för statens aktier,
anvisa ett investeringsanslag av
12 000 000 kronor,

dels ock besluta, att staten genom riksgöldskontoret
skulle ställa garanti för
lån i mån av behov åt Aktiebolaget Statsgruvor
till ett belopp av högst 8 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av lierr
de Geer väckt motion (I: 367), vari hemställts,
att riksdagen under förutsättning
att köpeavtalet beträffande de tyskägda
gruvorna godkändes av riksdagen
måtte besluta,

att till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statsgruvor å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 under kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier,
anvisa ett investeringsanslag av 10 miljoner
kronor,

att staten genom riksgäldskontoret
skulle ställa garanti för lån i mån av behov
åt Aktiebolaget Statsgruvor till ett
belopp av högst 4 miljoner kronor,
att Aktiebolaget Statsgruvor icke skulle
erhålla någon driftsorganisation utan
att dess arbetsuppgifter skulle begränsas
till administration, övervakning,
planläggning samt underhandling och
avslutande av legobrytningsavtal eller
andra uppgörelser beträffande de f. d.
tyskägda gruvorna samt

att det skulle uppdragas åt regeringen
att avgöra, om icke vissa av de arbetsuppgifter,
som av gruvorganisationssakkunniga
förutsatts skola ligga under ett
nytt ämbetsverk, med fördel kunde anförtros
åt det statliga gruvbolaget;

dels en inom andra kammaren av herr
Häckner m. fl. väckt motion (II: 446),
vari hemställts, att riksdagen, med avslag
å Kungl. Maj:ts proposition nr 63
angående förvärv av viss tidigare tyskägd
gruvegendom, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förnyad utredning
angående dessa gruvors framtida ställning; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

119

av herr Ewerlöf in. fl. (I: 368) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (II: 447), i vilka hemställts,
att riksdagen icke måtte godkänna
det vid propositionen nr 63 fogade
köpeavtalet angående förvärv av viss
gruvegendom samt att riksdagen måtte
avslå framställningen om därav betingade
anslag och lånegaranti.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 368 och II: 447, I: 367 samt 11:
446,

a) godkänna det genom det vid statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 27 januari 1950 fogade köpeavtalet
gjorda förvärvet av viss gruvegendom
in. m.;

b) till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statsgruvor å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 12 000 000 kronor;

c) besluta, att staten genom riksgäldskontoret
skulle ställa garanti får lån i
mån av behov åt Aktiebolaget Statsgruvor
till ett belopp av högst 8 000 000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Gränebo, Mannerskantz,
Heiding, Alfred Nilsson, Lundgren,
Axel Andersson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Boman i
Kieryd, Bubbestad, Ståhl, Kollberg, Kyling
och Wedén ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 368 och II: 447
samt 11:446 ävensom med avslag å motionen
1:367, avslå Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av viss tidigare
tyskägd gruvegendom m. in.

Herr DE GEER: Herr talman! Kärnproblemet
i den fråga, som vi nu skola
behandla, heter Håksberg. Från vilken
synpunkt vi än bedöma saken, från vär -

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna,
derings-, organisations- eller anslagssynpunkt,
komma vi alltid fram till frågan:
Skall Håksberg drivas eller icke?

Se vi först på värderingen, ha vi här
dels en statlig dels en privat sådan. Båda
ha utsatts för kritik, och båda äro byggda
just på Håksberg. Jag vill inte hävda
att den statliga värderingen är orimligt
hög. Lade staten ned Håksberg och
realiserade tillgångarna samt drev de
övriga objekten, finge staten nog igen
sina pengar. Den enskilda värderingen
kom, tror jag man kan säga, i sitt första
stadium till ungefär samma belopp som
den statliga, men man räknade där med
att ett enskilt företag icke kunde lägga
ned Håksberg, utan var nödsakat att under
en övergångstid, två till tre år, driva
Håksberg, vilket skulle medföra så stora
förluster att värderingen måste sänkas.
Det är ungefär samma förhållande som
när en skogsköpare förvärvar en skog
och därvid också måste köpa ett dåligt
jordbruk som med säkerhet går med förlust.
Då sänker han budet på skogen.

Rent principiellt vill jag säga att jag
icke är motståndare till att staten förvärvar
dessa gruvor, därför att det är
en ganska ömtålig servitutsinteckning
som vidhäftar dem. Det är nämligen
f. d. tyskägda gruvor. Vi vid de svenska
järnbruken vilja gärna göra affärer med
tyskarna. Vi ha många kunder bland de
f. d. ägarna till dessa gruvor. Det har
förmärkts en viss irritation redan nu
på det området, och från den synpunkten
— den har dock ingen avgörande
betydelse — är det många svenska järnbruk
som helst se att de inte ha något
att skaffa med dessa gruvor.

Se vi sedan frågan från den mycket
viktiga organisationssynpunkten,
måste vi, om Håksberg skall drivas, ha
ett fullständigt, stort bolag mod verkställande
direktör, gruvmäture, gruvingenjörer
ocli en fullständig försäljningsorganisation.
Kunna vi å andra sidan
bortse från Håksberg, behöva vi bara
ett förvaltningsbolag, mera påminnande
om en byrå. Den skulle få till uppgift
att till legobrytning överlämna t. ex.
Lekomberg och Stollberg, dessa objekt
som endast kunna brytas fyra, fem eller

120

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna,
sex år till. Det blir således en mycket
billig organisation.

Då kommer jag till frågan: Varför skall
Håksberg inte drivas? Jo, därför att det
blir en högst betydande förlust på den
driften. Hittills har Håksberg alltid gått
med förlust. Gruvlavarna, som ha stått
vid Håksberg under olika skeden alltifrån
1600-talet, markera minnesmärken
över svikna förhoppningar och felslagna
kalkyler. Förlusterna ha blivit större
år från år. Ilåksbergsgruvorna ha alltid
gått med förlust, även och i särskilt hög
grad under tyskarnas regi. Men tyskarna
hade andra synpunkter att lägga på
håkbergsproblemet än de rent ekonomiska.
Det var stora jätteföretag som
ägde Håksberg, och de ville via detta
och andra företag ha en förbindelse med
den svenska malmmarknaden.

Nu har det sagts, att om driften sker
i större skala och vi sätta i gång med två
eller tre skift och således tredubbla brytningen,
skulle det hela gå ihop. Nej, jag
tror snarare tvärtom. Då blir Håksberg
en modifikation av Ebberöds bank. Det
har också visat sig under tidigare skeden
att ju större drivningen har varit
vid Håksberg, desto större ha också förlusterna
blivit.

Sedan vill jag framhålla, att det ur
malmbehovssynpunkt är en felaktig inställning
att tro att vi utan vidare gå
mot ett stegrat järnmalmsbehov i världen.
Absolut icke! Vi gå emot ett stagnerande
järnmalmsbehov, även om järnbehovet
kommer att öka och järnproduktionen
kommer att stiga. Vi måste nämligen
räkna med järnets cirkulation.
Järn förbrukas inte i detta ords bokstavliga
bemärkelse. Kasserad räls har
bara förlorat sex procent av sin vikt,
och kasserade lokomotiv gå ofta till
skrothögen tyngre än de lämnade verkstaden
40 år tidigare. Det visar sig en
klar tendens till en direkt stagnation
av järnmalmsbehovet i världen på grund
av att man som ersättning tillgriper
skrot. Vid en stagnerad efterfrågan på
malm komma i första hand de fattigaste
anrikningsmalmerna att drabbas, och
håksbergsmalmen är just en dylik fattig
malm.

Jag har väckt en motion, vari jag hemställt
att byggnaderna skola stanna i statens
ägo, men genom att minska anslaget
med 8 miljoner kronor skulle man
stoppa varje tanke på utsvävningar vid
Håksberg. Nu är det ju sant, att avgörandet
tillkommer i första hand den
blivande gruvförvaltningen och i sista
hand regeringen. Jag har visserligen
starkt förtroende till handelsministerns
ekonomiska omdöme, men han kommer
säkerligen att bli utsatt för mycket stark
press, om medel finnas beviljade, att
driva och även att öka driften vid Håksberg.
Åtminstone får man den uppfattningen,
när man talar med folk från
Håksberg, att de se mycket förväntansfullt
fram mot att staten skall förvärva
företaget för att det skall drivas i
större skala.

Min andra avsikt med motionen var
att vi möjligtvis i detta, såsom jag tänkte
mig, lilla förvaltningsbolag skulle
kunna placera en del av de objekt som
voro förutsedda att omhänderhas av
den nya bergverksindustristyrelsen, men
lyckligtvis har ju förslaget om dess inrättande
tills vidare bordlagts. Jag är
övertygad om att en hel del av de arbetsuppgifter,
som voro förutsedda för bergverksindustristyrelsen,
skulle kunna läggas
på detta förvaltningsbolag. Jag tror
dock inte att utskottet har tagit någon
som helst hänsyn till denna punkt i min
motion, som jag anser vara ganska betydelsefull,
ty den erbjuder en möjlighet
att lägga tanken på en särskild bergverksindustristyrelse
definitivt på hyllan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion. Blir den avslagen,
vilket jag är säker på, kommer jag att
förena mig med de övriga som gå på avslagsyrkandet,
just därför att jag är mycket
tveksam om huruvida det går att
hålla tillbaka kraven på ett bibehållande
för att inte säga en utökning av
driften vid Håksbergs gruvor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Friherre
De Geer, som ju är speciellt sakkunnig
på bergshanteringens område,

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

121

har tydligt klarlagt de vanskligheter som
iiro förbundna med ett bifall till propositionen
om förvärv av de förutvarande
tyskgruvorna. Då jag jämte några andra
ledamöter har reserverat mig i statsutskottet
till förmån för avslag på propositionen,
må det tillåtas mig att ytterligare
framhålla några synpunkter på det föreliggande
problemet.

Den föreliggande propositionen är enligt
min uppfattning viktig såväl ur principiell
som ock ur praktisk-ekonomisk
synpunkt. Innan jag, herr talman, går in
på denna del av problemet, tillåter jag
mig emellertid att först något beröra den
speciella lagstiftning, som gjort det möjligt
för staten att inköpa ifrågavarande
gruvor.

Omedelbart efter det tyska sammanbrottet
år 1945 antog riksdagen på Kungl.
Maj:ts förslag några speciella lagar, enligt
vilka man kunde beröva enskilda tyskar
deras i Sverige befintliga egendom.
Denna lag måste ur principiell synpunkt
anses vara utomordentligt betänklig, då
den strider mot hittills vedertagna rättsprinciper.
Den enskilde fråntages genom
denna lag sin egendom för att därmed
likvidera fordringar, som den stat, vilken
vederbörande tillhör, anses ha ådragit
sig. Såvitt jag vet, bar ett annat neutralt
land, nämligen Schweiz, intagit en helt
annan ställning till segrarmakternas
fordran att tysk egendom skall på detta
sätt beslagtagas.

Såsom stöd för den ifrågavarande lagstiftningen
har bl. a. anförts, att det
skulle vara till fördel för land och folk
att vissa naturtillgångar därigenom överfördes
i allmän ägo. Sverige bar med
rätta protesterat, när vissa öststater berövat
svenska industriföretag och enskilda
svenskar deras tillgångar inom respektive
staters område. Även dessa stater
ha som skäl för sina konfiskationsåtgärder
anfört, att det enligt deras uppfattning
vore ett allmänt intresse att
överföra ifrågavarande företag i allmän
ägo. Sveriges protester skulle säkerligen
kunnat ske med ännu större kraft, om
Sverige icke självt gjort sig skyldigt till
ett liknande förfarande när det gäller
tysk egendom.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna.

Jag bar, lierr talman, velat anföra dessa
synpunkter såsom en personlig deklaration,
och jag anser mig kunna göra
detta desto mera som jag icke deltog i
det beslut, genom vilket lagarna tillkommo,
och som jag vid första lagutskottets
behandling av proposition nr 18 till innevarande
års riksdag angående förlängning
av ifrågavarande lagstiftning anmälde
blank reservation i frågan.

I den nu föreliggande propositionen
föreslår Kungl. Maj:t, att riksdagen måtte
godkänna det vid propositionen fogade
köpeavtalet, vilket avser förvärv av tidigare
tyskägd gruvegendom. För att handha
driften vid dessa gruvor skall bildas
ett statligt bolag, Aktiebolaget Statsgruvor.
För aktieteckning begäres ett investeringsanslag
av 12 miljoner kronor.
Därjämte skall staten genom riksgäldskontoret
tillhandahålla bolaget lån eller
ställa garanti för lån till ett belopp av
högst 8 miljoner kronor.

De gruvor, som staten skall förvärva,
äro följande:

1) Håksbergsgruvorna, belägna norr
och nordost om Ludvika;

2) Starkgruvorna, belägna inom Norbergs
municipalsamhälle;

3) Intrånggruvorna, belägna nordost
om Hedemora.

Av dessa gruvor äro, såsom friherre
De Geer anfört, de inom Håksbergszonen
belägna de viktigaste. Den sammanlagda
utvinningsbara kvantiteten malmhaltigt
berg inom zonen bar utredningskommittén
uppskattat till 27,7 miljoner ton, men
kommittén framhåller, att beräkningarna
äro försiktigt gjorda och att sannolikt ej
obetydliga malmkvantiteter förekomma.
Malmkvantiteten inom Starkgruvorna
uppskattas till cirka 7 miljoner ton och
inom Intrånggruvorna till 1,27 miljoner
ton.

De utredningar, som ligga till grund
för det föreslagna statsförvärvet, lia huvudsakligen
gällt dels värderingen av
gruvorna, dels förfarandet med desamma,
sedan de förvärvats av staten. Däremot
har någon utredning icke verkställts
i den principiellt viktiga frågan,
huruvida staten över huvud taget bör
förvärva dessa gruvor. I första band bör

122

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna,
diskussionen gälla, huruvida ett statsförvärv
av gruvorna är önskvärt, och, därest
denna fråga skulle besvaras jakande, om
det pris, som staten enligt det preliminära
avtalet skall betala, kan anses som
skäligt.

För den, som principiellt anser det
önskvärt att staten är ägare till alla naturtillgångar,
är det naturligt att utan
vidare besvara denna fråga jakande. Men
för den, som vill bedöma även detta
problem som ett praktiskt-ekonomiskt
spörsmål, är frågan betydligt mera invecklad.
Staten såsom företagare ställes
på detta liksom på många andra områden
inför åtskilliga svårigheter som göra att
statsdriften ur ekonomisk synpunkt i regel
utfaller sämre, i varje fall där staten
icke genom monopol eliminerar konkurrensen.
Staten tvingas ofta att av ovidkommande
lokala intressen upprätthålla
en drift, som icke är ekonomiskt bärkraftig,
och bl. a. detta gör att man måste
ställa sig tveksam, när det gäller att utvidga
den statsägda sektionen av näringslivet.

Riksgäldsfullmäktige, som ha avgivit
yttrande över kommittéförslaget, framhålla,
att det inom fullmäktige bar uttalats
tveksamhet inför projektet om
statsövertagande av gruvorna. Fullmäktige
ha nämligen inte kunnat undgå att
taga starkt intryck av företagens tidigare
driftshistoria, vilken utvisade förluster
för ägarna på åtskilliga tiotal
miljoner kronor, uppkomna delvis under
perioder av markerad högkonjunktur
med garanterad avsättning av produkterna.
Även kommerskollegium är
tveksamt, om man kan räkna med en
avsättning för årsproduktionen från
Håksbergsgruvorna till ett tillfredsställande
pris.

Jag kommer härmed in på villkoren
för förvärv av gruvorna. De två anbud,
som avgåvos till flyktkapitalbyrån, vilken
handhar försäljningen av ifrågavarande
tysk egendom, uppvisa betydande
skiljaktigheter. Medan det privata, av
svenska järnverk bildade konsortiet icke
ansåg sig kunna bjuda mer än 4,5 miljoner
kronor, avgav statens ombud ett köpeanbud
på 9,3 miljoner kronor. Båda

dessa anbud avsågo förhållandena den
1 april 1949. Det är naturligt att denna
stora skillnad i värderingen är ägnad
att väcka betänkligheter. Dessa betänkligheter
bli desto starkare, som det visat
sig att det till grund för det statliga
anbudet icke föreligger någon räntabilitetskalkyl,
utan att gruvorna värderats i
huvudsak endast efter ett beräknat realisationsvärde.
All sannolikhet talar för
att det privata konsortiet vid beräknandet
av sitt anbud utgått från de möjligheter,
som gruvorna ha att i en framtid
bli ekonomiskt bärkraftiga.

Av största intresse är det yttrande,
som ledamoten av gruvorganisationskommittén,
förre chefen för Bolidens
gruvaktiebolag, direktör Erik Bengtson,
avgivit. Direktör Bengtson är den ende
av utredningsmännen som har erfarenhet
av gruvdrift i ansvarig ställning,
och hans uppfattning måste därför tillmätas
särskild betydelse. Han anför i
sin reservation bl. a. följande: »Innan
man tar ställning till det blivande gruvbolagets
framtida drift och kapitalbehov,
kan det vara av intresse att se tillbaka
på de gångna årens verksamhet och
ekonomiska resultat. Av tillgängliga uppgifter
framgår, att de tidigare svenska
ägarna till Håksberg och en del liknande
gruvor förlorat över 30 miljoner kronor.
De sista tyska ägarna ha genom förvärv
samt senare lån och kapitaltillskott
investerat 40 å 50 miljoner kronor inklusive
upplupna räntor. De ha icke i
något fall fått någon utdelning på sina
aktier och endast i undantagsfall fått
ränta på sina lån. Såvitt jag kunnat konstatera,
ha de heller aldrig tagit ut någon
vinst i form av produktpriser, som
understigit marknadsläget. Eftersom företagen
av nu avgivna högsta anbud att
döma skulle vara värda högst 13 miljoner
kronor, synas även de sista ägarnas
förlust röra sig om cirka 30 miljoner
kronor. Det är då att märka att större
delen av dessa belopp avse penningvärde
som är avsevärt högre än det nuvarande.
»

Vidare anför direktör Bengtson att
svårigheterna att få avsättning för malmen
äro betydande. Tidigare ägare ha -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

123

de avsättningen av produkterna garanterad.
För närvarande råder visserligen
högkonjunktur i fråga om järnmalm,
men som friherre De Geer anfört, är det
osäkert, huruvida det kommer i framtiden
att föreligga så stort behov av
järnmalm, att driften vid dessa gruvor
kan bli räntabel.

Det är alltså uppenbart att Håksbergsfältet,
som också friherre De Geer
framhållit, näppeligen kan bli ett ekonomiskt
bärkraftigt företag ens efter de
nyinvesteringar, som förutsättas i propositionen.
De övriga gruvorna äro av
helt annan storleksordning och malmen
av så ringa kvantitet, att gruvorna relativt
snart äro slutbrutna. Under sådana
omständigheter kan driften i dessa gruvföretag,
såsom också friherre De Geer
framhållit, lämpligen handhavas av industriföretag.
vilka ha intressen inom
järnhanteringen, antingen genom legodrift
eller på annat sätt.

Det enda skäl som skulle kunna åberopas
för uppehållande av driften i dessa
gruvor skulle vara angelägenheten att
bereda befolkningen inom dessa områden
sysselsättning. Vid Håksberg äro enligt
uppgift för närvarande cirka 260
man anställda. Håksberg ligger emellertid
som bekant strax utanför Ludvika.
ASEA:s behov av arbetskraft vid Ludvikaverken
uppgår enligt uppgift från
bolagsledningen för närvarande till cirka
800 man, och det är tydligt att bolaget
utan vidare skulle kunna absorbera
praktiskt taget hela arbetsstyrkan vid
Håksberg, för den händelse driften där
lades ned. Det kan emellertid anses mera
rationellt, att de egentliga gruvarbetarna
finge anställning vid närliggande
gruvföretag. Enligt inhämtade upplysningar
kunna vid Grängesberg omedelbart
70 man finna anställning. Härvid
är dock att märka, att bostäder därstädes
inom den närmaste tiden endast
kunna beredas för 25 man och inom ett
år för cirka 60 man. Vid Blötberget kunna
75 man erhålla arbete och bostäder
under året. Vid ett eventuellt nedläggande
av driften vid Håksberg skulle förmodligen
ytterligare ett antal man finna
arbete vid gruvor i trakten. En del

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna.

äro pensionsmässiga, några söka sig till
andra yrken, och resten kan utan tvekan
finna anställning vid Ludvikaverken.
Att märka är att då arbetet i Håksberg
år 1945 lades ned i samband med det
tyska sammanbrottet, absorberade Ludvikaverken
utan någon som helst svårighet
praktiskt taget hela den då anställda
arbetsstyrkan, och någon som helst social
kris uppstod sålunda ej.

Till detta kunna läggas ytterligare
några synpunkter. All byggnadsverksamhet
vid Håksberg skulle för industrien
i Ludvika innebära en mycket allvarligt
konkurrens i fråga om byggnadsarbetare
och byggnadstillstånd.
Denna industri kämpar för närvarande
en hård strid för att kunna fylla sitt
behov av bostäder och arbetskraft. Produktionen
inom ludvikaindustrien går
dels till export och dels till att möjliggöra
utbyggnaden av våra kraftverk och
alltså öka vår elkraftförsörjning. Enligt
från bolagsledningen inhämtade uppgifter
äro inneliggande order och anmälda
behov av stora transformatorer
och brytare tillräckliga för att uppehålla
full drift till 1955, och därvid förutsätter
bolagsledningen, att arbetsstyrkan
kommer att öka med minst 250
man per år. Om ASEA:s bostadsproduktion
kommer att minskas för att bereda
möjlighet till bostadsbyggande i Håksberg,
kommer detta direkt att återspeglas
som brist i Sveriges elkraftförsörjning.
För att erhålla tidsenliga bostäder
vid Håksberg för en föreslagen arbetsstyrka
av 350 man erfordras en investering
av 5 ä 6 miljoner kronor.

En eventuell överföring av arbetskraften
från Håksberg till traktens rikare
gruvor innebär en produktionsökning
per man av minst 100 procent. I Håksberg
fordras brytning och uppfordring
av 3 å 3,2 ton berg per ton slig.

Med anledning av den kungl. propositionen
ha motioner väckts, förutom av
friherre De Gcer, av herr Hjalmarson
in. fl. i andra kammaren och herr Andrén
m. fl. i första kammaren, vilka yrka
avslag på propositionen, samt av herr
Iläckner m. IT., vilka likaledes yrka avslag
på propositionen och därjämte fö -

124

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna.

reslå, att riksdagen måtte begära förnyad
utredning angående gruvornas
framtida förvaltning. I den till statsutskottets
utlåtande fogade reservationen,
avgiven av samtliga borgerliga representanter,
yrka reservanterna, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna avslå
Kungl. Maj :ts proposition angående
förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom.
Det är, lierr talman, ett dåligt
motiv för uppehållande av driften, när
man anför att de betydande värden, som
nedlagts i fråga om teknisk utrustning
och bostäder i Håksberg, skulle gå helt
till spillo, om driften lades ned. Bland
traktens gruvfolk är enligt uppgift den
åsikten allmän, att denna förlust skulle
väga mycket lätt jämfört med de förluster,
som skulle uppstå vid ett upprätthållande
av driften. Bostäder och uppfordringsanordningar
samt anrikningsverk
befinna sig enligt gruvfolkets uppfattning
i mycket dåligt skick.

Herr talman! Med stöd av vad sålunda
anförts tillåter jag mig yrka avslag
på statsutskottets nu föreliggande utlåtande
nr 55 och bifall till den av herrar
Gränebo m. fl. vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill framföra ett tack till herr
Lundgren för att han har erinrat om
vad som har föregått denna proposition,
nämligen det förhållandet att vi ha åtagit
oss att förvalta viss tysk egendom
och att vi ha träffat en uppgörelse med
de allierade makterna, den s. k. Washingtonöverenskommelsen,
om att på
visst sätt förvalta och försälja denna
egendom. Jag kan emellertid icke instämma
med herr Lundgren i hans påstående
att det här skulle vara fråga om
en konfiskation och att man kan jämställa
detta med vad som förekommit i
öststaterna. Den svenska riksdagen har
ju dock varit fullständigt ense om att
fatta detta beslut, och därvid har, som
också säges i utlåtandet, all nödig hänsyn
tagits till de rättsgrundsatser som vi
allmänt ansluta oss till.

Jag vill i detta sammanhang tillägga,

att man från Sveriges sida skall söka
att åstadkomma skälig ersättning för
den tyska egendom som fanns här i landet.
Denna omständighet är ganska viktig
att komma ihåg just nu när man behandlar
det föreliggande förslaget. Jag
har en stark känsla av att man, kanske
inte här i riksdagen men på andra håll,
har missförstått det anbudsförfarande,
som har tillämpats. Av det faktum att
staten är beredd att betala 9,:i miljoner
kronor för dessa tillgångar, medan enskilda
intressenter blott bjudit 4,5 miljoner
kronor, har man dragit en felaktig
slutsats och sagt, att det finns väl
ingen anledning för oss att ge tyskarna
så mycket betalt för gruvorna. Saken
ligger inte till på det sättet, utan det är
svenska fordringsägare, som komma att
gå förlustiga ersättning, om gruvorna
säljas för 4,5 miljoner kronor. Vår uppgörelse
med tyskarna är klar. Nu är det
fråga om vad svenska fordringsägare på
Tyskland skola få ut av sina fordringar.
Det är ett mycket starkt skäl, enligt mitt
sätt att se, för att vi böra göra en så
objektiv värdering som möjligt av den
egendom som det här är fråga om.

Jag vill vidare konstatera, att det här
tydligen har skett en förskjutning inom
riksdagen när det gäller värderingen av
denna gruvegendom. Jag uppmärksammade
att herr De Geer yrkade bifall till
sin motion, men samtidigt gjorde han
ett uttalande som innebar att han tyckte
att köpeskillingen i och för sig var
skälig. Statsutskottets utlåtande har ju
den utformningen, att det här blott kan
vara fråga om antingen att förvärva dessa
gruvor för statens räkning eller också
att göra rent bord, d. v. s. avslå hela
propositionen. Man behöver inte diskutera
vad som kommer att inträffa, om
det skulle gå så, att riksdagen avslår
propositionen, ty naturligtvis kommer
det hela att på något sätt klara ut sig.
Det blir väl likvidatorerna och flyktkapitalbyrån
som då få driva gruvverksamhet
ytterligare någon tid. Men värderingsfrågan
har naturligtvis under alla
förhållanden ett visst intresse.

Herr Lundgren har här föredragit
valda stycken av direktör Bengtsons för -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 125

slag. Jag skall inte uppehålla mig vid
detta, men vill bara konstatera, att det
icke finns någon instans som har ifrågasatt
annat än att t. ex. Stollbergs-, Intrångs-
och Starkgruvorna i och för sig
äro räntabla. Alla äro ense därom, att
det är företag som böra kunna drivas
med ekonomiskt utbyte. Striden står
alltså om Håksbergsgruvorna.

Det kan då vara av intresse att bringa
i erinran att Håksbergsgruvorna ingå i
detta köp med ett totalt belopp av
1 670 000 kronor. Det är alltså vad Håksbergsgruvorna
komma att kosta staten
såsom köpare. Det är klart att det kan
sägas att det går att värdera de andra
gruvorna på olika sätt, men jag tror att
man i stort sett varit överens om värderingen
för t. ex. Stollbergs-, Stark- och
Intrångsgruvorna. Mot detta anbud står
ett taxeringsvärde av 3 150 000 kronor.
Mot denna senare siffra kan sägas, att
kommunerna givetvis äro intresserade
av att i ett sådant här sammanhang höja
taxeringsvärdena. Jag vill visst inte
påstå att taxeringsvärdet är det belopp
som en förståndig köpare skulle betala
i detta fall. Men jag tror, att om man
kommer ned till 50 procent av taxeringsvärdet,
har man god täckning i
faktiska tillgångar, som inte bestå av
något värde i själva gruvorna utan helt
enkelt är andra tillgångar i form av bostadsfastigheter,
maskiner, jord, skogar
o. s. v.

Nu har det emellertid sagts här, att
det måste ändå innebära att staten förlorar
pengar på denna affär, ty det ha
förutvarande ägare gjort. Men det är väl
inget axiom, att om någon övertar ett
företag, som en tidigare ägare förlorat
pengar på, den nye ägaren skall också
göra det. Vi ha goda bevis inom det
svenska näringslivet på företag, där man
tidigare förlorat mycket pengar, men så
bar det kommit en ny ägare, som i stället
tjänat siora pengar. Detta är således
icke i och för sig något argument, utan
frågan är, huruvida det är möjligt att
åstadkomma en lönsam drift av Håksbergsgruvan.
Det är jo den frågan som
är diskutabel.

Jag bar sagt att det bör få ankomma

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna.
på den nya styrelsen att undersöka, huruvida
det är möjligt att i nuvarande
marknadsläge bryta malm och sälja den,
så att det blir tillfredsställande ekonomiskt
resultat. Den nya bolagsstyrelsen
bör få möjlighet att undersöka den saken.
Jag bar inga betänkligheter mot att
ge den det uppdraget med hänsyn till att
om vi bibehålla driften i nuvarande omfattning,
har det lyckats bolaget att sälja
hela det nuvarande malmlagret och
hela produktionen för 1950 till bra pris.
Det säger oss att under 1950 få vi alltså
ingen förlust på Håksberg, ty det finns
försäljningsavtal som gardera oss.

Det kanske tar längre tid än ett år att
utreda saken, det är möjligt — jag är inte
sakkunnig på detta område. Men även
om utredningen skulle ta längre tid än
ett år, och konjunkturen, när det gäller
malm skulle försämras avsevärt efter
1950, kan det inte då bli fråga om stora
förluster? .Tåg vågar sträcka mig så långt
att jag säger, att realisationsvärdena vid
Håksberg skulle kunna täcka de eventuella
förlusterna under en brytningstid på
låt oss säga ett och ett halvt år. Om vi
räkna med att vi bli tvingade att sälja
malm med förlust under ett år, bör den
ändå täckas av den vinst som vi få på
själva köpet. Köpeskillingen är med andra
ord utomordentligt försiktigt beräknad.

Det har framhållits här att staten borde
vara angelägen att utarrendera eller
ordna med legodrift för de bättre gruvorna,
och så skulle vi lägga ned Håksberg.
Det är klart att en form för statlig
verksamhet är att träffa legodriftsavtal
med en privat företagare. Det har
staten gjort vid exempelvis Boliden. Men
här är att märka att vi ha att göra med
ett företag som redan är i gång. Det är
ett företag, som redan är organiserat, och
det vi tänka göra, om riksdagen bifaller
denna proposition, är att rationalisera
driften, så långt det över huvud taget är
möjligt, ocli verkställa de beramade utredningarna.

Om man således ser denna sak på detta
sätt, är den ju inte en så förfärligt
stor affär, som man velat göra gällande.
Men det iir klart att det skulle vara

126

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna,
egendomligt, enligt milt sätt att se, om
man trots att man kunde få överskott på
tre av gruvorna och staten kunde driva
dessa med god vinst, skulle i första hand
överväga att lämna bort just dem till en
annan företagare. Jag har den bestämda
uppfattningen, att om man inte kan driva
Håksbergsgruvan med ett sådant ekonomiskt
resultat, som kan anses vara tillfredsställande
ur statens synpunkt, bör
inte heller den gruvan brytas. Nu har
det sagts från enskilt håll, att den gruvan
borde läggas i reserv för eventuella
framtida behov. Ja, det är mycket möjligt
att det blir så. Men då ställer jag
frågan: Varför ville inte de enskilda spekulanterna
betala någonting för den reserv,
som på så sätt skulle uppstå? Herr
De Geer har sagt att det var för lågt bud
som lämnades. Däri ligger väl indirekt
ett erkännande av att värderingen är
skälig.

Jag vill här framhålla att det är ingenting
bestämt ännu om den framtida driften
i Håksberg. Jag bär betonat ytterligare
i propositionen, att staten som företagare
måste lägga samhällsekonomiska
synpunkter på driften. Det innebär att
vi skola taga hänsyn till om det t. ex.
finns enskilda eller andra företag i närheten
som behöva arbetskraft eller ha behov
av bostäder, och vi måste också ta
hänsyn till vid vilken tidpunkt investeringarna
skola ske. Jag tror att hittills
har gruvförvaltningen inte visat särskilt
stor avoghet mot enskilda företagare.
Jag har mig bekant att ett stoi-t antal av
bostadslägenheterna disponeras av arbetare,
som arbeta på andra håll än vid
gruvföretaget, och jag tror inte att förhållandet
mellan staten som företagare
och de enskilda företagen skall bli sämre
i framtiden.

Jag hoppas att jag för kammaren härmed
klargjort min mening. Det förefaller
mig, som om striden bara skulle gälla,
huruvida man skall verkställa en utredning,
innan man övertager dessa företag,
eller göra den, sedan staten fått
företagen i sin hand. Jag förstår inte,
hur det skulle kunna vara möjligt att
verkställa en undersökning av denna art
i fråga om lönsamheten från statens sida

i fråga om företag, som man inte äger.
Den blir ju beroende på en mängd faktorer,
bl. a. frågan om hur man bedömer
framtidsutsikterna när det gäller malmförsäljningen
och kan diskutera priser
med köpare. Sådana ting går inte att erhålla
klarhet om, innan man äger företaget
i fråga. Därför tycker jag att den
ordning, som jag sökt ange i propositionen,
är den riktiga. För den händelse
man inte kan nå tillfredsställande resultat
vid Håksberg, skall denna verksamhet
läggas ned.

I övrigt anser jag att med hänsyn till
de svenska fordringsägarnas intresse att
få ut skälig ersättning för den tyska
egendomen i Sverige var det inte möjligt
att acceptera det från enskilt håll avgivna
anbudet. Det var helt enkelt nödvändigt
att se till att det blev ett högre anbud.
Det finns vidare den synpunkten,
som jag tror för många i denna kammare
bör spela en viss roll, nämligen att
när det är fråga om svenska naturtillgångar
av denna storleksordning, har
staten ett klart intresse att uppträda som
medspekulant.

Herr förste vice talmannen GRÄNEBO:
Herr talman! Efter att ha tagit del av
handlingarna i detta ärende, har jagkommit
till den uppfattningen, att det
icke kan bli för svenska staten lönande
att förvärva dessa gruvor. De föregående
ägarna ha gjort mycket stora förluster
under de år som gått, och ändå har
det varit en god konjunktur för denna
näringsgren. De svenska ägarna förlorade
ca 15 miljoner kronor under de år de
uppehöllo driften, och tyskarna, som senast
ägde gruvorna, förlorade ungefär
lika mycket, enligt de uppgifter som
lämnats. En väsentlig förklaring till att
dessa förluster uppstått är, som direktör
Bengtson säger, att gruvorna icke
äro ekonomiskt bärkraftiga som långtidsprojekt.

Dessa gruvor ha under tidernas lopp
varit nedlagda åtskilliga gånger. Man
måste göra den reflexionen, att en företagspolitik,
som främst siktar till att
gruvorna skola drivas i full skala, sannolikt
måste resultera i miljonförluster.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

127

Om staten nu köper dessa gruvor, måste
väl staten också driva dem. Nu sade
visserligen statsrådet, vilket jag anser
vara en klok ekonomisk synpunkt på
saken, att om driften vid Håksbergsgruvan
inte bär sig, bör den nedläggas. Jag
är för min del övertygad om att detta
kommer att bli nödvändigt ur ekonomisk
synpunkt.

När det nu är så osäkert, hur det ekonomiska
resultatet kommer att ställa sig
vid dessa gruvföretag, borde man enligt
mitt förmenande ha försökt göra bättre
beräkningar rörande möjligheterna för
den framtida driften och dessutom försökt
få till stånd en noggrannare värdering
än den som nu gjorts. De olika
resultat, som man kommit till vid de
värderingar som skett, visa ju att det
råder olika meningar om gruvornas värde.
Man borde enligt mitt förmenande
ha tagit bättre tid på sig och gjort dessa
utredningar grundligare.

Om vi bortse från Håksberg, vars
framtida öde är så tvivelaktigt, ha dessa
gruvföretag icke malmförekomster av
större omfattning, än att gruvorna kunna
drivas blott ett fåtal år ytterligare
— för Stollberg räknar man med fyra å
fem år och för Intrånget och Starkgruvorna
med samma tid. Detsamma är förhållandet
med Lekombergsgruvan, där
malmtillgången blott räcker ytterligare
några få år. Sedan måste dessa gruvor
läggas ned. Men vad blir det egentligen
för hjälp för de anställda, om de nu
visserligen tillförsäkras fortsatt anställning
under ytterligare några år, men att
sedan driften måste läggas ned, och detta
kanske under en ogynnsammare konjunktur
på arbetsmarknaden än för närvarande?
Dessa gruvor, som alltså blott
komma att existera ytterligare fyra å
sex år äro — det betonar jag, herr talman
— inga framtidsföretag. Malmförekomsten
vid Håksberg är ju större, men
det råder också delade meningar om vad
resultatet kan bli för den gruvans del.
Som direktör Bengtson säger i sin reservation,
är malmen vid Håksberg fattig
och i avsevärd omfattning underlägsen
malmen vid de flesta nu i svensk
regi drivna gruvföretag.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna.

När läget är detta, bör väl icke staten
inköpa dessa gruvor på de föreslagna
villkoren. Jag är av den meningen, att
Håksberg helst bör läggas i reserv, om
det nu skulle visa sig att riksdagen trots
allt beslutar inköpa dessa företag. Man
bör inte fortsätta att driva ett företag,
som år efter år lämnar miljonförluster,
om det inte av särskilda orsaker är nödvändigt
att upprätthålla driften. Men
några sådana särskilda skäl finnas inte
beträffande detta företag. Det kan inte
jämföras med t. ex. Kvarntorp, där riksdagen
år efter år beviljat åtskilliga miljoner
kronor för att få fram en produkt,
som vi kanske i ett avspärrningsläge
inte ha möjlighet att köpa från utlandet.
Dessutom gäller det vid Kvarntorp
ett företag, där man kan vänta sig
att få ett bättre ekonomiskt resultat i
framtiden. Men jag tror inte, herr statsråd,
att dessa gruvföretag komma att
lämna bättre resultat i framtiden.

Staten har säkerligen inte större möjligheter
att ekonomiskt driva dessa gruvföretag
än de ägare, som förut innehaft
dem. De förutvarande ägarna ha ju drivit
gruvorna under en ekonomiskt god
konjunktur, då det rått stor efterfrågan
på malm. Särskilt de tyska ägarna behövde
ju inte heller taga någon hänsyn
till det ekonomiska resultatet eller kostnaderna.
Vad de räknade med var att
ha tillgång till en viss kvantitet svensk
malm.

Jag kan alltså inte anse att det är för
staten fördelaktigt att nu förvärva dessa
gruvföretag. Jag har därför anslutit
mig till den reservation, som är fogad
till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
gjorde gällande, att det inte förelåg
någon konfiskation av enskild egendom,
och grundade detta yttrande på
att beslutet i den svenska riksdagen om
att beröva enskilda deras egendom var
enhälligt. Den omständigheten, att beslutet
fattades med en större eller mind -

128

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna,
re majoritet, torde näppeligen inverka
på beslutets karaktär. Jag skulle dock
tro, att detta beslut åtminstone delvis
fattades litet grand i panikens tecken
och att resultatet skulle blivit annorlunda,
om frågan kommit före något
senare.

Det är glädjande att höra, att statsrådet
Ericsson är ganska tveksam när
det gäller bärigheten av driften vid
Håksbergsgruvorna, men man måste
komma ihåg att den största delen av
malmtillgångarna finns just i Håksbergsgruvorna.
Statsrådet menade, att Stollbergs-
och Starkgruvorna lätt skulle bliva
bärkraftiga. Jag vill då erinra om att
malmtillgången vid Stollbergs-gruvorna
enligt propositionen är 2,s miljoner ton
och vid Starkgruvorna 7,2 miljoner ton.
Detta är ju utomordentligt små kvantiteter,
om man jämför med den totala
mängden brytningsvärd malm i vårt
land. Den sammanlagda kvantiteten uppgår
ju icke ens till den mängd malm
Sverige exporterar under ett år. Det är
alltså fråga om mycket små kvantiteter,
som mänskligt att döma torde vara ganska
snart utbrutna.

Den avgörande betydelsen har alltså
Håksbergszonen. Statsrådet menade att
det inte är något axiom, att Håksbergsgruvorna
skola vara en dålig affär, därför
att de ha varit det tidigare. Det kan
man naturligtvis säga, men när samtliga
föregående innehavare, både svenska
företagare och tyska ägare, ha gjort avsevärda
förluster — de tyska ägarna hade
ju förmånen av en säkrad avsättning
för malmen — är det väl föga sannolikt
att ett fristående svenskt gruvföretag,
som alltså icke har några förbindelser
med avnämare av malmen, skall kunna
bli mera bärkraftigt.

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ansåg, att det skulle vara
nödvändigt att betala ett så stort belopp
för att de svenskar, som ha fordringar
på Tyskland, skulle få en större summa.
Detta är ju i och för sig behjärtansvärt,
men det är väl knappast något skäl
för att betala mera än en tillgång vid en
objektiv bedömning kan anses värd.
Sedan kan man naturligtvis diskutera,

hur högt detta objektivt riktiga värde
är. Jag vill icke yttra mig om statsrådets
värdering.

Det synes mig vara en något underlig
princip för statens sätt att göra affärer,
som statsrådet Ericsson tycktes
vilja fastslå. Han menade, att man först
skulle köpa ett företag och sedan utreda,
huruvida det var någon god affär
att inköpa det. Jag tror att en enskild,
som handlade efter en sådan princip,
inte skulle göra några större förmögenheter
på sitt sätt att sköta affärerna.

Herr statsrådet menade också, att det
inte behövde bli någon konkurrens med
det enskilda näringslivet i Ludvika om
arbetskraft och tillstånd att bygga bostäder.
Förutsättningen för att man skall
kunna utvidga driften vid Håksbergsfälten
—- som det ju enligt propositionen
skulle vara nödvändigt att göra, om
företaget skulle bli räntabelt — var
emellertid att man anställer mera folk,
men dessa människor måste någonstans
bo, och då måste man bygga bostäder,
vilket givetvis måste konkurrera med
bostadsbyggandet på annat håll, då närmast
i Ludvika.

För övrigt har ju friherre De Geer
framhållit, att det är mycket sannolikt
att förlusten blir större, om driften sker
i större skala.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till den avgivna
reservationen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag måste beklaga, att herr Lundgren så
komplett har missförstått hela problemläget
i samband med de svenska åtgärderna
beträffande den tyska egendomen
här i landet. Han säger, att detta är en
konfiskation, och menar tydligen att
svenska staten har konfiskerat tysk egendom.
Han borde ha upptäckt på vilka
villovägar han är, redan av den anledningen,
att han i detta sammanhang
gör gällande att svenska staten betalar
för mycket för vissa av de tyskägda gruvorna.
Herr Lundgren vill sänka köpeskillingen
för dessa gruvor. Han kan då

Onsdagen den 19 april 1950 om.

Nr 13. 129

inte gärna tala om konfiskation från
svenska statens sida.

Förhållandet är ju det, att vi använda
dessa tyska tillgångar i Sverige till kvittning
för att i någon mån tillgodose de
svenska fordringsägarna på Tyskland.
Och genom Washingtonöverenskommelsen
ha vi åtagit oss att tillse, att denna
tyska egendom inte slumpas bort,
utan att priset för den blir så högt som
möjligt. Detta har också varit ett rättesnöre
för flyktkapitalbyrån.

Om man så vill, kan man naturligtvis
göra invändningar mot hela clearingsystemet,
men det var Tyskland som lanserade
detta system långt före kriget,
och det innebär ju att vissa grupper av
medborgare i ett land få vara solidariska
med andra grupper på så sätt, att
de förstnämndas fordringar användas
för att betala de senares skulder. Detta
clearingsystem ha vi ju använt i förhållande
till en hel mängd stater, och
det är alltså ingenting nytt. Det nya är,
att vi nu inte ha kunnat träffa något avtal
i förhållande till Tyskland, eftersom
Tyskland inte längre existerade som suverän
makt. Vi ha i stället fått gå den
andra vägen -—• som vi också tidigare
följt i vissa fall — nämligen tvångsclearingens.

Herr Lundgrens recept är tydligen, att
vi skulle släppa ifrån oss all tysk egendom
i Sverige och sedan säga till de
svenska fordringsägarna på Tyskland:
»Ja, var så goda, ni få väl försöka stämma
gäldenärerna nere i Tyskland och se
vad ni kunna få. Oss bekymrar det inte,
hur mycket ni kunna få ut av era fordringar.
»

Herr Lundgren tillåter sig att jämföra
den svenska politiken i denna fråga med
vissa öststaters konfiskationsåtgärder.
Jag beklagar att han gjort denna jämförelse,
ty det kan befaras att genom pressens
referat herr Lundgrens uppgift
fastnar någonstans och medför den uppfattningen
hos en del av allmänheten,
som inte närmare känner till saken, att
det föreligger en konfiskation. Men detta
är ju alldeles inte fallet. De svenska
fordringsägarna få inte på långt när ut
vad de ha alt fordra, utan flertalet får

Första kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna.

nöja sig med att erhålla en ganska blygsam
del — kanske en femtedel eller en
fjärdedel — av sina fordringar på Tyskland
genom att vi kunna använda dessa
tyska tillgångar. Och då har likväl staten
fått offra ganska dryga summor av
statsmedel för att vi skulle nå fram
till detta resultat.

Herr Lundgrens utgångspunkt är alltså
fullständigt felaktig, och det torde
väl i sin mån bevisas även därav, att
riksdagen på sin tid enhälligt antagit
den lagstiftning, som ligger till grund
för likvidationsåtgärderna, och vidare
enhälligt accepterat Washingtonöverenskommelsen.

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! Gent emot hans excellens
herr ministern för utrikes ärenden vill
jag endast erinra om att den svenska staten
dock berövat enskilda tyskar egendom
till förmån för fordringsägare hos
den tyska staten. Det är väl ändå skillnad
på de enskilda medborgarna och på den
tyska staten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vet inte varifrån herr Lundgren fick
denna sista felaktiga föreställning. Det
är både staten och enskilda tyskar som
få släppa till sina tillgångar i Sverige för
att tillgodose svenska rättsägare som ha
krav gentemot andra tyskar.

Jag vet inte vad det är för skillnad
herr Lundgren här gör. Hela clearingsystemet
grundar sig ju på att vissa
tyska fordringsägare få finna sig i att
deras fordringar användas till förmån
för tyska gäldenärer vilkas skulder i
Sverige på det sättet kunna betalas. Detta
möjliggöres genom inskränkningar i
transfereringssystemet. Det förefaller,
som om herr Lundgren över huvud taget
skulle vara emot varje åtgärd för
att skydda svenska rättsägare i sådana
situationer som det här var fråga om.

Herr DE GEER: Herr talman! Jag skall
inte gå in på den senaste delen av de -

130 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna,
batten, men jag vill beröra en replikväxling
mellan herr Lundgren och handelsministern
i frågan om att alltid
högsta anbud skall antagas. Jag vill nämna
ett fall, som visserligen inte hör till
dagens ämne men som om någon tid
kommer på riksdagens bord, där staten
i fråga om en egendom i Småland, som
också varit i tysk ägo, har accepterat
ett lägre anbud från en statlig myndighet,
fastän ett högre anbud avgivits av
en enskild.

Sedan säger handelsministern, att
driften vid Håksberg för närvarande går
med vinst. Jag betvivlar i allra högsta
grad att detta är riktigt, ty man kan ju
lägga många synpunkter på begreppet
vinst. I Håksberg pågår för närvarande
en alldeles klar förslitning av den maskinella
utrustningen, som under den här
interimsperioden inte har ersatts. Räknar
man med sådan ersättning eller med
tillräckligt stora avskrivningar, skulle
jag tro att resultatet blir, att driften har
gått med en betydande förlust. För närvarande
råder ju en viss devalveringsmedvind
på malmmarknaden, men tendenser
till att den kommer att mojna ha
redan märkts.

Jag tar emellertid fasta på handelsministerns
försäkran, att frågan om brytning
eller icke brytning vid Håksberg
kommer att prövas ingående. Han kan
inte säga, att inte handelsministern har
blivit varnad både i dag och flera gånger
tidigare.

Jag kommer härefter in på frågan om
svensk järnhantering och dessa gruvor.
Jag har ingen fullmakt att tala för den
svenska järnhanteringen, men så mycket
tror jag mig kunna säga att svensk järnhantering
i gemen har mycket litet intresse
för dessa gruvor, och det är ett
försvinnande fåtal av bruken som står
bakom anbudet. Orsakerna till denna
brist på intresse äro två, dels att man
anser att detta bara är en tillfällig sak,
dels att råvaran i Stollberg är blymalm
och i Lekomberg och vid de andra fälten
järnmalm, som efter kort tid är utbruten.

Handelsministern efterlyste, om inte
även en potentiell tillgång skall ha ett

värde. Nej, en potentiell tillgång av
Håksbergs karaktär har noll och intet
värde. Köpa vi i dag en kalmark i avsikt
att plantera skog, har den kalmarken
intet värde, därför att det tar så
lång tid, innan man får någon avkastning.
Likadant är det med en sådan potentiell
tillgång som Håksberg. Jag vill
erinra om Stråssa, detta mycket stora
fält, som också ligger som en potentiell
tillgång. Det är nog mycket svårt att få
något värde på detta gruvfält ehuru det
allmänt anses bättre än Håksberg.

Jag skall inte gå in på äganderättsförhållandena
eller förvärvet. Jag vill bara
framhålla, att svensk järnhantering är
rädd för reaktionen hos dess kunder i
Tyskland. Jag talade i förra veckan med
en tysk, som sade till mig: »Vi ha bildat
en förening för att skydda våra intressen.
Vi kunna naturligtvis inte göra mycket
nu; möjligen skulle vi kunna dra frågan
inför Haagdomstolen.» Det sista var
kanske mera skämt.

Jag har bär talat om denna fråga ur
den svenska järnhanteringens synpunkter,
men i dag behandla vi frågan kanske
mera ur politiska synpunkter, och
där gäller frågan statsägda eller icke
statsägda företag.

För att förenkla propositionsordningen
och förkorta det hela skall jag be att
få ta tillbaka yrkandet om bifall till min
motion och gå på rena avslagslinjen.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Efter
den klarläggande redogörelse, som handelsministern
alldeles nyss gav, har jag
icke mycket att säga. Några ord vill jag
i alla fall tillägga.

Herr De Geer sade i sitt första anförande,
att han rent principiellt inte hade
någonting emot ett statsförvärv av dessa
gruvor på grund av speciella skäl, som
han anförde. Detta uttalande strider en
aning mot hans senaste yttrande, att
detta var en politisk fråga och att han
därför ändrade sitt yrkande från hemställan
om bifall till sin motion till ett
rent avslagsyrkande.

Herr Lundgren gick i sitt första anförande
direkt in på politiska synpunkter

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

131

och skiljelinjer, då han antydde att det
fanns människor här, som principiellt
anse att staten bör äga alla naturrikedomar.
För dem, menade han, spelar den
ekonomiska bedömningen ingen roll. Nu
vill jag för min personliga del säga —
och jag tror att jag i detta avseende kan
tala också för mina socialdemokratiska
utskottskamrater — att jag icke en enda
sekund har betraktat denna fråga som,
om jag får använda det farliga ordet,
ett socialiseringsproblem. Jag tillhör
icke dem som önska, att samhället skall
ingripa överallt, och grunda detta på att
samhället till följd av någon mystisk
lag bör äga och dirigera allting inom det
ekonomiska livet. Tvärtom har jag den
uppfattningen, att det är mycket nyttigt
att samhällsägda företag ha en vaken,
livaktig och effektiv konkurrens från
privatägda och privatdrivna företag. Jag
tror att detta är en förutsättning för att
samhällsdriften skall kunna bli tillräckligt
effektiv.

Jag ser saken alltså inte ur någon politisk
synpunkt, utan jag försöker att bedöma
den ekonomiskt så gott jag kan.
Jag är egentligen lika fjärran från gruvor
som herr Lundgren är. Han från sin
liikarsynpunkt kan väl knappast bedöma
dessa saker mera ingående än jag kan
från min journalistsynpunkt. Jag skulle
möjligen ha det försteget, att jag är född
inom ett av landets rikaste gruvområden,
just i Mellansverige, där dessa malmgruvor
äro belägna, men inte heller det
oskattbara försteget, herr talman, vill jag
i denna debatt överbetona.

Det är i alla fall så, alt privata företag
ha ådagalagt ett ganska stort intresse för
dessa gruvor. Inte mindre än nio olika
bolag ha lagt in detta anbud på 4,5 miljoner
kronor, nämligen Avesta järnverks
aktiebolag, Aktiebolaget Bofors, Bolidens
gruvaktiebolag, Fagersta bruks aktiebolag,
Oxelösunds järnverks aktiebolag,
Sandvikens jernverks aktiebolag, Stora
Kopparbergs Bergslags aktiebolag, Uddeholms
aktiebolag och Aktiebolaget
Zinkgruvor.

Herr De Geer sade i sitt senaste anförande,
att man från jiirnbrukshåll inte
hade något speciellt intresse för den här

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna,
saken. Jag finner det då ganska förvånansvärt,
herr talman, att några av våra
största järnverk, såsom Avesta, Bofors,
Fagersta, Sandviken, Bergslaget och Uddeholm,
ha visat sig så intresserade, att
de varit med och lämnat in ett anbud.
Det upplystes i utskottsavdelningen, att
även ett bolag, som herr De Geer torde
känna igen ganska väl, nämligen Lesjöforsbolaget,
varit med och lagt in ett anbud
i första omgången, men sedermera
av någon anledning, som aldrig blev för
oss uppenbar, har tagit tillbaka detta.
Sålunda torde det här finnas ett påtagligt
intresse för dessa gruvor, och det förundrar
mig, att herr De Geer, som står den
svenska järnhanteringen så ofantligt nära
och som har namn om sig att vara en
duglig brukskarl, inte har upptäckt denna
sak, som måste vara iögonenfallande
för alla andra, som haft med detta ärende
att göra.

Tvisten gäller nu i första hand Håksbergsgruvorna,
och det är klart att man
i det avseendet kan känna en mycket
markerad tveksamhet. Man kan undra,
om de skola bli bärkraftiga för framtiden.
Denna tveksamhet kommer naturligtvis
också fram i det anbud, som har
givits från de bolag som jag här räknat
upp, men dessa äro i alla fall inte alltför
pessimistiska. De säga nämligen att de,
om de få övertaga dessa gruvor, så snart
ske kan skola lägga ner driften vid Håksberg
och lägga fyndigheten såsom en
malmreserv för framtiden, »till dess förutsättningar
för en ekonomisk drift komma
att föreligga». Sålunda är inte ens
från dessa håll möjligheten av en framtida
ekonomisk drift helt utesluten, och
det har gjort ett visst intryck på mig, det
måste jag säga.

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet
var som kammarens ledamöter
säkerligen alla uppfattade mycket försiktig
när det gällde bedömningen av
denna fråga. Ilan kommer inte att sätta
i gång driften utan nya och ingående undersökningar,
som skola handhavas av
ett verkligt sakkunnigt organ. Jag hoppas
— det är ju en viktig fråga det gäller —
att kammarens ledamöter ha läst igenom
det förslag till utlåtande, som statsutskot -

132

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. förvärv av de s. k. tyskgruvorna,
tets majoritet har framlagt. Av detta aktstycke
framgår klart och tydligt, ait den
varsamhet och den försiktighet, som handelsministern
här har gjort sig till tolk
för, till alla delar också kommer till uttryck
i utskottets utlåtande. Här ha vi
förvisso icke givit oss in på något äventyr
utan att först ha försökt skaffa oss
garantier, och jag har inte rubbats i den
övertygelsen av de avstyrkande uttalanden,
som här ha gjorts och som — vilket
herr De Geer till sist erkände — ha fått
en politisk betoning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr DE GEER: Herr talman! Gentemot
utskottets talesman vill jag säga, att alla
järnbruk givetvis voro inbjudna till förhandlingar
och att alla voro intresserade
att studera projektet. Bakom det slutliga
anbudet ligga emellertid tre järnbruk
och icke det stora antal, som herr
Lindström angav. De övriga drogo sig
tillbaka, dels därför att de voro rädda
för att betala priset och dels av de motiv
som jag förut angivit.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
vill bara säga, att i så fall måste de ha
dragit sig tillbaka på ett senare stadium.
Den handling, som jag här har framför
mig och som innehåller dessa bolags anbud,
är dagtecknad den 14 juni 1949,
och vid utskottsbehandlingen fingo vi
icke någon upplysning om att något av
dessa företag dragit sig tillbaka.

Herr DE GEER: Herr talman! Jag vill
endast säga, att det förhåller sig så som
jag har sagt. De ha dragit sig tillbaka
undan för undan, och det var bara tre
järnbruk, som lågo bakom anbudet.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena proposition
ner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemstäl -

lan godkänna den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 55, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 70;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under statens allmänna fastighetsfond
och fonden för statens aktier,
i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

133

Om anslag till patrullerande sjöräddningsbåt i Hanöbukten.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av
väckt motion om åtgärder för effektivisering
av kustbevakningen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om anslag till patrullerande sjöräddningsbåt
i Hanöbukten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en driftsfond
för en patrullerande sjöräddningsbåt i
Hanöbukten.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Eskilsson
in. fl. (I: 213) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hseggblom
och Nilsson i Bästekille (II: 239),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att såsom bidrag till en driftsfond
för en patrullerande sjöräddningsbåt i
Hanöbukten anslå 75 000 kronor samt att
erforderliga medel skulle ställas till förfogande
genom anlitande av medel, som
förvaltades av livsmedelskommissionen
för uppburna prisregleringsavgifter på
importerad fisk.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 213 och II: 239 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! I båda
kamrarna ha väckts motioner med yrkande,
att riksdagen såsom bidrag till
en driftsfond för en patrullerande sjöräddningsbåt
i Hanöbukten skulle anslå
75 000 kronor, vilket belopp skulle
tagas av prisregleringsavgifter på importerad
fisk.

Statsutskottet har i sitt utlåtande meddelat,
att enligt särskilda bestämmelser
för användandet av prisregleringsavgil''-

terna kunna dessa inte användas för det
ändamål, som åsyftas i motionerna.

Handhavandet av livräddningsverksamheten
vid de svenska kusterna är
uppdelat mellan Svenska sällskapet för
räddning av skeppsbrutne och staten genom
lotsverket. I Hanöbukten, vilken
tidvis är en mycket svår passage för sjöfarten
i Östersjön, äro livräddningsanordningarna
ganska minimala. Man bär
emellertid tagit upp frågan om anordnande
av bättre livräddning i Hanöbukten.
Den 5 november 1949 hölls ett
sammanträde i Karlshamn mellan representanter
från olika delar av Blekinge
län för överläggning i frågan
om inrättande av en sjöräddningsstation
i Hanöbukten, vilken del av
Östersjön, såsom jag nyss sade, under
vissa tider är ganska farlig både
för handelssjöfarten och fisket. Efter
en redogörelse i ärendet av verkställande
direktören i Svenska sällskapet för
räddning av skeppsbrutne, varav framgick
att några få öppna motorlivbåtar
och raketapparater finnas stationerade
vid kusten på olika platser från Kåseberga
öster om Ystad till Utlängan i
Karlskrona skärgård, men att behov av
effektivare sjöräddningshjälp förelåg,
tillsattes en kommitté för att söka lösa
frågan med landshövdingen i länet som
ordförande och vari jag har äran vara
ledamot.

Livräddningssällskapet framlade tvenne
alternativ. Det första innebar anskaffande
av en stationär livräddningsbåt,
13,5 meter lång, av stål och helsvetsad,
med 85 hästkrafters motor, 5 fot djupgående
och med bemanning av ortsbefolkningen
för att rycka ut vid larm. Kostnaden
för denna båt beräknas till 120 000
kronor, vartill komma 40 000 kronor för
anläggning i land, eller tillhopa 160 000
kronor. Driftkostnaderna uppskattas till
6 000 å 7 000 kronor per år. Det andra
alternativet innebar en patrullerande
räddningskryssare, som skulle kosta mellan
350 000 och 400 000 kronor. En sådan
kryssare är »Dan Broström», som
tidigare varit placerad vid Örskär i
Ålands hav. Det är ett bra fartyg, 18 meter
långt, 5 meter brett, 2,5 meter djup -

134 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om anslag till patrullerande sjöräddningsbåt i Hanöbukten.

gående, med 100 hästkrafters maskin
och en fart av 8,5 knop. Båten har fast
besättning, och driftkostnaderna beräknas
till 25 000 kronor per år. I stället för
»Dan Broström» skulle anskaffas en stålbåt
vid Örskär, som bättre tål isförhållandena
där uppe. Vid vackert väder
skulle »Dan Broström» ligga stilla och
spaningar ske från torn i land, men vid
dåligt väder skulle den gå till sjöss och
patrullera i de mest riskfyllda områdena.
Den skulle dirigeras per radio och
hjälpa fartyg, som strandat eller eljest
behöva hjälp. Vidare skulle den bryta
is i fiskehamnarna, hjälpa öbor med proviantering
och sjuktransporter, bärga
redskap samt hjälpa till vid flygolyckor.
Villkoret från sjöräddningssällskapets
sida för att hålla ifrågavarande fartyg
skulle vara att en driftsfond å cirka
250 000 kronor åstadkommes.

Kommittén accepterade alternativ två,
d. v. s. anskaffandet av en patrullerande
kryssare av omförmäld typ. Man riktade
en vädjan till städer, landskommuner,
landsting, företag och enskilda i Blekinge
län om bidrag till kvartsmiljonfonden.
Kommittén har hos statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
hemställt om ett bidrag på förslagsvis
75 000 kronor, varvid man tänk le sig
att överskott av krigsförsäkringsmedel
skulle användas för ändamålet. Framställningen
är beroende på Kungl.
Maj ds prövning.

Enligt meddelande, som jag i går erhöll
från sekreteraren i kommittén, hade
bidrag eller beslut om bidrag inkommit
från städer och landskommuner,
företag, organisationer och enskilda till
ett sammanlagt belopp av 232 900 kronor.
Enligt i dag erhållna uppgifter och
beräkningar skulle bidragssumman rätt
snart kunna antagas komma att belöpa
sig till 252 400 kronor, varvid dock är
medräknat 50 000 kronor från landstinget,
varom beslut kan fattas först vid
landstingets lagtima sammanträde instundande
höst.

Blekinge är ett litet län och fattigt
i fråga om försörjningsmöjligheter, men
när det gäller uppgiften att söka rädda
människoliv bland sjömän och fiskare,

som ha sin verksamhet förlagd till havet,
har offerviljan varit stor bland länets
befolkning. Det kan sålunda hända
att länet klarar sin kvartsmiljoninsamling
utan statlig hjälp. Det kan också
hända, att en ännu bättre båt än den
som nu står till huds för ändamålet behöver
anskaffas. Det kan också under
nuvarande osäkra förhållanden i Östersjön
bli nödvändigt att utvidga skyddspatrulleringen
öster om linjen Utlängan
—Sandhammaren och att statsmakterna
då få tillfälle att visa sin välvilja i fråga
om att bringa hjälp åt den befolkning,
som har att befara havet där nere, om
de äro anställda i handelsflottan eller
äro fiskare. Detta senare ligger emellertid
litet vid sidan om livräddningssällskapets
uppgift.

Såsom föreliggande motioner äro
skrivna — d. v. s. med utgångspunkt
från att prisregleringsavgifterna skulle
kunna användas för anskaffande av en
sjöräddningsbåt — har väl kammaren
intet annat att göra än att följa utskottets
förslag. Om det sedermera skulle
visa sig, att statlig hjälp blir erforderlig
för att klara den form av livräddningsverksamhet,
som länet så enstämmigt
anslutit sig till, hoppas vi att i enlighet
med utskottets uttalande på denna
punkt få återkomma till statsmakterna
och att denna fråga då skall röna
en välvillig behandling från deras sida.

Jag har velat hålla detta anförande
såsom ett avbrott mot de diskussioner,
som förts här i dag, vilka närmast rört
sig om beviljande av anslag för olika
ändamål. Det vore kanske lyckligast, om
vi i detta fall kunde lösa problemet utan
statlig hjälp.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående företagsräkning;

nr 60, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges hantverks- och

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

135

Ang. rätten till moderskapshjälp efter återinträde i sjukkassa.

småindustriorganisation för vissa allmänna
undersökningar;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för Sveriges medlemskap
i internationella handelsorganisationen
(ITO);

nr 62, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1950/51 till
vissa arbeten på det till Karlskrona örlogsstation
hörande fritidslägret vid
Skönstavik;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) m. in., såvitt propositionen
avser anslagsfrågor;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i visst fall m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till Ebba
Linnea Emmertz m. fl.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till Johannes
Karlsson in. fl. i anledning av
yrkessjukdom eller olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående översyn av gällande lagar om
aktiebolag och om försäkringsrörelse;
samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelser om rätt att
hos domkapitel överklaga pastors beslut
om kyrkors upplåtande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rätten till moderskapshjälp efter
återinträde i sjukkassa.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckt mo -

tion om visst tillägg till 32 § första stycket
förordningen om erkända sjukkassor.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 69, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade
fru Nordgren och fru Johansson i
Norrköping hemställt, att riksdagen måtte
besluta ett tillägg till 32 § första stycket
i förordningen om erkända sjukkassor
den 26 juni 1931 av följande lydelse: Moderskapshjälp

skall även utgå åt
kvinnlig medlem, som vunnit återinträde
i erkänd sjukkassa, om hon före återupplivandet
av sitt medlemskap varit
medlem av kassan under oavbrutet minst
tvåhundrasjuttio dagar.

Enligt motionärernas hemställan borde
den ifrågasatta ändringen -träda i
kraft den 1 juli 1950.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet erinrat, att enligt 32 § nämnda
förordning varje kvinnlig medlem i
sjukkassa vore obligatoriskt tillförsäkrad
moderskapshjälp med det enda villkoret,
att hon skulle ha tillhört erkänd sjukkassa
i oavbrutet minst 270 dagar omedelbart
före barnsbörden. För egen del
hade utskottet anfört bland annat:

»Vid återinträde kunna onekligen, som
motionärerna med exempel belyst, inträffa
fall, där tillämpningen av bestämmelsen
verkar stötande. Goda skäl tala
för att den, som tidigare under längre
tid lojalt fullgjort sina förpliktelser mot
kassan och vars utträde ur kassan berott
på förhållanden, som vederbörande ej
förmått bemästra, efter återinträdet i kassan
återinsättes i sina fulla rättigheter
utan att behöva avvakta utgången av viss
lid. Fn uppmjukning av bestämmelsen
till förmån för dem, som befinna sig i
detta läge, torde enligt utskottets mening
därför kunna ifrågasättas. Någon
omedelbar författningsändring kan utskottet
dock ej förorda. Utskottet har i
stället närmast övervägt att föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till sådan ändring
av sjukkasseförordningen att motionens
syfte tillgodoses. Med hänsyn till att för -

136

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Ang. rätten till moderskapshjäip efter återinträde i sjukkassa.

ordningen är avsedd att upphöra att
gälla den 1 juli 1951 för att då ersättas
av nya bestämmelser, anser sig utskottet
dock ej böra förorda någon skrivelse
i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att förevarande motion,
II: 69, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Med anledning
av de sista raderna i andra lagutskottets
motivering till sitt utlåtande nr 26, där
det heter, att den nuvarande förordningen
om erkända sjukkassor är avsedd
att upphöra att gälla den 1 juli
1951 för att då ersättas av nya bestämmelser,
vill jag å regeringens vägnar
göra följande deklaration.

De åsyftade bestämmelserna innehållas
i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring.
När denna lag på hösten 1946 antogs,
bestämdes tiden för dess ikraftträdande
till den 1 juli 1950. Då det visade
sig nödvändigt att uppskjuta verkställigheten
av den nya kommunindelningen
från den 1 januari 1950 till den
1 januari 1952, föranledde detta att
statsmakterna genom lag den 17 december
1948 förordnade om uppskov med
sjukförsäkringsreformen till den 1 juli
1951.

Arbetet med den nya kommunindelningens
genomförande har numera fortskridit
så långt att därav icke betingas
någon ytterligare framflyttning av tidpunkten
för sjukförsäkringslagens ikraftträdande.
Vid bedömande av tidpunkten
för lagstiftningens genomförande
måste emellertid hänsyn tagas även till
andra faktorer, främst frågan om de
ekonomiska betingelserna för sjukvårdsreformen.

Enligt de utredningar, som förelågo
vid tidpunkten för reformens beslutande,
beräknades den årliga kostnadsökningen
för statsverket för genomförande
av hela reformkomplexet till 199 miljoner
kronor. Enligt en numera utförd
approximativ beräkning skulle reformen
medföra en kostnadsökning för
statsverket på 257 miljoner kronor. I

nuvarande ansträngda statsfinansiella
läge inger en utgiftssumma av denna
storleksordning betänkligheter. Såvitt
nu kan överblickas, kommer nämligen
under den närmaste övergångstiden
sträng återhållsamhet med statsutgifterna
att krävas.

På grund av vad som anförts synes
det icke vara möjligt att, såsom tidigare
beräknats, låta sjukförsäkringslagen träda
i kraft den 1 juli 1951.

Det är regeringens avsikt att i proposition
till denna riksdag upptaga spörsmålet
om förnyat anstånd med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande. Därest
riksdagen kallas till höstsession, kommer
propositionen att framläggas i höst.
Om så icke skulle bli fallet, kommer
propositionen att framläggas vid innevarande
session. Med hänsyn till dessa
omständigheter torde de förberedelser,
som erfordras för lagens ikraftträdande,
tills vidare böra anstå.

Ett uppskov med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande föranleder att förordningen
om erkända sjukkassor erhåller
giltighet även för tiden efter den
1 juli 1951. Frågan huruvida någon ändring
bör företagas i denna förordning
för att tillgodose syftet i den motion,
som behandlas i andra lagutskottets nu
förevarande utlåtande, kommer att av
Kungl. Maj:t upptagas till övervägande.

Herr NORMAN: Herr talman! Hans excellens
herr statsministerns meddelande
medför, att andra lagutskottets motivering
mer eller mindre hänger i luften.
Det skulle kanske ligga närmast till
hands att ärendet återförvisades till utskottet,
men efter den förklaring, som
hans excellens statsministern gjorde,
att förevarande spörsmål kommer att av
Kungl. Maj:t övervägas, tror jag inte att
det behövs en återremiss utan att det
räcker med att ett tillägg göres till motiveringen
för att densamma inte så helt
skall hänga i luften.

Jag hemställer därför, herr talman,
att kammaren måtte bifalla utskottets
yrkande med följande tillägg i motiveringen:
»Skulle emellertid av någon an -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

137

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

ledning inträffa, att förordningen även
efter nämnda tidpunkt förbleve i kraft,
förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t
— utan att riksdagen genom skrivelse
föranleder därtill — tager det genom
motionen väckta spörsmålet under övervägande.
»

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det är
inte min mening att yttra mig i den fråga,
som har aktualiserats genom andra
lagutskottets utlåtande nr 26. Jag skall
i stället be att få säga några ord med
anledning av den deklaration, som hans
excellens statsministern nyss avgivit å
regeringens vägnar.

Jag måste först säga, att denna deklaration
inte kom som någon överraskning
för oss. Genom en beklaglig indiskretion
i pressen har saken varit bekant
sedan några veckor tillbaka. Mera
överraskande är det kanske, att man i
det ursprungliga förslaget så betänkligt
har räknat fel beträffande de kostnader,
som denna mycket uppskattade reform
skulle dra med sig. De kostnader, som
man nu kalkylerar med, äro ju inte
mindre än 29 procent högre än de kostnader,
som beräknades när beslutet en
gång fattades.

Det kunde vara mycket att säga med
anledning av den deklaration, som här
avgivits. Det beslut, som fattades vid
höstriksdagen 1946, var uppenbarligen
ett uttryck för en optimism, som icke
var välgrundad. Vi fattade beslutet utan
att överblicka konsekvenserna, och när
nu konsekvenserna anmäla sig, äro vi
inte beredda att taga dem.

Jag tror att denna händelse, i sitt slag
ganska enastående i den svenska riksdagens
historia, skall bli en varning för
oss alla att icke fatta principbeslut med
utomordentliga ekonomiska konsekvenser,
i varje fall icke utan att först grundligt
ba beräknat konsekvenserna. Jag
förstår ju, att en sådan politik många
gånger kan möta stora svårigheter, men
när det gäller beslut av den räckvidd,
som det vi nu diskutera, tror jag att
riksdagen bar all anledning att fara
varligt fram och inte fatta beslut, som

efteråt kunna karakteriseras som förhastade.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet endast yrkats, av herr
Norman, att utskottets hemställan skulle
bifallas med följande tillägg i slutet av
motiveringen: »Skulle emellertid av någon
anledning inträffa, att förordningen
även efter nämnda tidpunkt förbleve i
kraft, förutsätter utskottet, att Kungl.
Maj :t — utan att riksdagen genom skrivelse
föranleder därtill — tager det genom
motionen väckta spörsmålet under
övervägande.»

På gjord proposition bifölls detta yrkande.

Om införande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 51, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. in.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft tre i anledning
av densamma väckta motioner,

138

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om införande av obligatorisk kommunal

nämligen motionen inom första kammaren
nr 42 av herr Johannesson m. fl. samt
motionerna inom andra kammaren nr 6
av herr Edberg m. fl. och nr 420 av herr
Lager in. fl.

I motionerna I: 42 och II: 6, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att regeringen måtte om möjligt
redan till innevarande års riksdag, framlägga
förslag till bestämmelser, enligt vilka
kommun, som därom gjorde framställning,
efter Kungl. Maj:ts prövning skulle
kunna medges rätt att införa obligatorisk
bostadsförmedling för alla lägenheter,
som uthyrdes i fastigheter med mer än
två lägenheter och som icke fölle under
begreppet tjänstebostad.

I motionen II: 420 hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om snabba åtgärder för införande
av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med förklaring, att
det genom förevarande proposition, nr
51, framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag icke kunnat
i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga under punkten infört förslag
till lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag;

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 51 framlagda förslaget
till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. m.;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
1:42 samt II: 6 och 420 ville i

bostadsförmedling.

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att utredning
måtte verkställas av frågan om
införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling
i enlighet med de riktlinjer,
som utskottet i utlåtandet angivit,
samt att därefter förslag till lagstiftning
i frågan måtte framläggas för riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar
Holmbäck, Werner, Eskilsson, Ivar Persson,
Andersson i Dunker, Åhman, Vtbult
och Larsson i Karlstad, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade.

I utskottets motivering var första styckei
så lydande:

»Utskottet har icke något att erinra
mot den i propositionen föreslagna ändringen
i hyresregleringslagen eller mot
de föreslagna förlängningarna av nämnda
lag, bostadsrättskontrollagen och lagen
med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. in.»

Motsvarande stycke i reservanternas
förslag hade följande avfattning:

»Ehuru hyresregleringslagen i förening
med byggnadsregleringen motverkar den
naturliga rörligheten på bostadsmarknaden
och i viss mån hindrar produktionen
av nya bostäder, torde ett omedelbart
upphävande av nämnda lag komma
att medföra olägenheter. Utskottet vill
därför icke motsätta sig en tillfällig ytterligare
förlängning av hyresregleringslagen,
bostadsrättskontrollagen och lagen
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. m. samt tillstyrker även den föreslagna
ändringen i hyresregleringslagen.»

I reservanternas motivering hade vidare
anförts bland annat:

»De skäl, som —--vid 1949 års

riksdag androgos mot införandet av en
obligatorisk bostadsförmedling av ifrågasatt
slag, anser utskottet alltjämt bärande.
Även med de ovan angivna modifikationerna
—- att förmedlingen icke skulle gälla
tvåfamiljshus och tjänstebostäder samt
att hyresvärdarna skulle få viss valrätt
— skulle den föreslagna obligatoriska

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 139

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

förmedlingen inskränka den privata
ägande- och avtalsrätten på ett sätt, som
utskottet finner synnerligen betänkligt.
Det bör beaktas, att den föreslagna anordningen
icke skulle tillföra bostadsmarknaden
en enda ny bostadslägenhet
och alltså icke komma att medföra någon
lättnad i bostadsbristen. Det kan t. o. m.
ifrågasättas, om icke införandet av obligatorisk
bostadsförmedling skulle medföra
en minskning av den privata byggnadsverksamheten
och därigenom motverka
strävandena att öka bostadsbeståndet.
I den mån bostadsbyggandet övergår
till att bliva en kommunal angelägenhet
— och tendenser till sådan utveckling ha
varit starkt framträdande under senare
tid — få kommunerna även utan obligatorisk
kommunal bostadsförmedling ett
allt större inflytande på hyresmarknaden.
Detta inflytande kan sätta dem i
stånd att tillgodose de mest trängande
fallen. Att kommunerna skulle bli ersättningsskyldiga
för den hyra husägaren
icke erhåller är även ett skäl mot förslaget.

Det rationella medlet mot bostadsbristen
är en ökad bostadsproduktion under
medverkan av staten, kommuner och
enskilda, och det är utskottets förvissning
att en sådan kommer till stånd i
den mån regleringar och restriktioner
upphävas. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka departementschefens
uttalande att tiden nu är inne att föranstalta
om utredning av de frågor, som
sammanhänga med hyresregleringens avskaffande,
och vill även framhålla angelägenheten
av att skyndsamma och positiva
åtgärder vidtagas i detta syfte. Även
på grund härav kan utskottet icke tillstyrka
hyresregleringens utökande med
nya bestämmelser.»

Reservanternas hemställan var avfattad
i tre med A—C betecknade punkter,
av vilka punkterna A och B överensstämde
med motsvarande punkter i utskottets
hemställan. I punkten C hade reservanterna
hemställt, att motionerna I: 42 samt
II: (5 och 420 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkterna A och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Vad
som i förevarande ärende har vållat
söndring mellan utskottets ledamöter
har icke varit den proposition, som
Kungl. Maj:t har avgivit. Utskottet bär
enhälligt tillstyrkt denna proposition,
och propositionen har genom det beslut,
som nyss fattades, också enhälligt stadfästs
av första kammaren. Vad som har
ställt oss på skilda linjer är i stället inom
riksdagen väckta motioner med yrkande,
att man samtidigt med att man
biföll den kungl. propositionen skulle
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville företaga en utredning om inrättande
av obligatorisk bostadsförmedling
på sätt i motionerna närmare angivits.

I denna fråga har utskottet delat sig
på två jämstarka linjer, den socialdemokratiska
och den borgerliga, och det är
lotten som fällt utslaget, så att socialdemokraterna
kommit att stå för utskottets
utlåtande, medan de borgerliga, som
äro lika många, ha blivit reservanter.

Jag skall tillåta mig att här ange några
reflexioner, som en ledamot av den
del av utskottet, som betecknats som reservanter
— alltså den del som inte haft
lycka i lottdragningen — måste göra inför
det utskottsutlåtande, som nu föreligger.
Jag skall tillåta mig att göra det
i korthet. Tiden är långt framskriden,
det bär redan föregående år sagts mycket
i denna fråga även i denna kammare,
och det kanske blir flera efter mig,
som komma att utveckla ämnet närmare.

Det som först slår i varje fall mig, är
den tidpunkt, vid vilken tanken på den
obligatoriska bostadsförmedlingen nu
framförts i utskottet. I den kungl. propositionen
tar man upp frågan, om hy -

140

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om införande av obligatorisk kommunal
resregleringen över huvud taget skall
bestå i framtiden. Hyresregleringen är
ju en kristidsprodukt, och det är kanske
ingen av oss som vill ha den bevarad
för framtiden. Justitieministern understryker
i propositionen, att hyresregleringen
kan komma att bestå lång tid
ännu, men att det redan nu bör göras
en utredning för dess framtida avveckling.
Utskottet säger nu — i den situationen
— att det samtidigt av samma utredningsmän
skall göras en utredning
för hyresregleringens utbyggnad, för
dess förstärkande på en särskild punkt.

å ena sidan skall alltså denna blivande
utredning ta upp frågan om hyresregleringens
avskaffande, å andra sidan
skall den också utreda hyresregleringens
förstärkande. Jag tycker för min
del inte att dessa två synpunkter, som
utredningen skall beakta, rimma med
varandra. De stå icke i god enhetlighet
med varandra.

Även en annan synpunkt kanske det
kunde tillåtas mig att i detta sammanhang
framhålla. Frågan om den obligatoriska
bostadsförmedlingen var uppe i
riksdagen senast i fjol. Den behandlades
då av andra lagutskottet. Samtliga utskottets
ledamöter med undantag av herr
lihlén voro då ense om att avvisa tanken
på en utredning om en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling. Det har
alltså nu skett en strömkantring. Herr
Uhléns ståndpunkt segrade icke i fjol i
andra lagutskottet, utan herr Uhlén blev
ensam, men nu har hans ståndpunkt
blivit tredje lagutskottets ståndpunkt.

Det har också skett en strömkantring
i ett annat hänseende. I fjol hänförde
sig samtliga utskottets ledamöter, fortfarande
med undantag av herr Uhlén,
till ett uttalande av justitieministern i
det årets proposition om förlängning av
hvreslagen. Herr Hellbacken angav visserligen
inte sin ståndpunkt i utskottet,
men hans ställning är fullkomligt klar
efter det uttalande ihan gjorde i andra
kammaren i fjol. Detta uttalande av justitieministern
innebar, att man inom
Kungl. Maj :ts kansli skulle ägna fortlöpande
uppmärksamhet åt frågan om utvecklingen
på hyresmarknaden just då

bostadsförmedling.

det gällde ett eventuellt införande av en
obligatorisk bostadsförmedling. Det var
inte blott de socialdemokratiska ledamöterna
av utskottet utan även de borgerliga,
som uttryckte sig i sådan riktning.

Nu är emellertid detta inte tillräckligt.
Nu anser man tydligen, att det inte
räcker med att justitieministern följer
denna fråga för att gripa in i den mån
som det anses behövligt. Nu anser man
tvärtom, att det är nödvändigt att driva
på. Då ställer man sig naturligtvis
den frågan: Varför räcker det inte? Vad
är det som har inträffat i denna fråga
sedan i fjol? Varför vill man i år påskynda
ett ärende, som man i fjol ansåg
ligga i trygga händer?

Ja, jag måste erkänna, att jag inte kan
se, att det sedan i fjol har inträffat någonting.
Läget är exakt detsamma. Synpunkterna
äro exakt desamma. Jag skulle
dock kunna säga, att det har inträffat
eu omständighet, som utskottsmajoriteten
anger i sitt utlåtande. Det sägs nämligen
där, att såvitt man kan utläsa av
upprättade prognoser det torde komma
att inträffa någon förbättring av bostadssituationen
under 1950. Det är den enda
förändring som jag kan finna. Om detta
uttalande är riktigt och om vi kunna

hoppas på någon förbättring--det törs

jag inte yttra mig om — så är väl i alla
fall en sak klar, och det är att man omöjligt
i denna förbättring kan söka elt motiv
för att gripa in hårdare just på denna
punkt.

Jag vill nu gärna erkänna, att det förslag
som utskottsmajoriteten har framfört
går mindre långt än vad man på
vissa håll måhända skulle ha ansett
önskligt ännu så sent som i fjol. Det talas
där om att den blivande bostadsförmedlingen
icke skulle omfatta tvåfamilj
shus, och den skulle inte heller omfatta
tjänstebostäderna. Den skulle ordnas
så, att hyresvärden skulle få en viss
valrätt; han skulle inte behöva ta den
hyresgäst, som den kommunala bostadsförmedlingen
anvisade honom, utan om
möjligt skulle det presenteras för honom
vissa personer, som ville ha en lägenhet,
och sedan skulle han äga rätt att välja
mellan dem. Hur många han skall få rätt

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

141

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

att välja emellan sägs inte, men själva
principen är angiven på det sättet.

Men man eliminerar inte med detta
på något sätt nackdelarna av en bostadsförmedling.
Om jag skulle söka visa dessa
nackdelar, så behöver jag inte gå längre
än till det utlåtande, som majoriteten i
andra lagutskottet i fjol avgav, i vilket
utlåtande utskottsmajoriteten på grund
av dessa nackdelar ställde sig avvisande
till projektet om den kommunala bostadsförmedlingen.
Det är det starka ingrepp,
som bostadsförmedlingen utgör i
avtalsfriheten, det är de komplikationer,
som komma att erbjuda sig beträffande
lägenhetsbytena, det är den administrativa
apparat, som bostadsförmedlingen
kommer att erfordra. Och allt detta utan
att bostadsförmedlingen skapar en enda
ny lägenhet — det är ju produktionen,
som skapar de nya lägenheterna.

Man har visserligen tagit bort en olägenhet
av bostadsförmedlingen, som man
livligt kände under debatterna 1949.
Man sade nämligen då, att det inte är
rimligt, att man låter en hyresvärd
tvångsvis få en hyresgäst, som kanske
inte kan betala hyran. Denna risk har
man nu tagit bort genom att säga, att
i sådant fall skall kommunen stå i garanti
för hyran. Men bara den omständigheten
att man måst tillgripa en kommunal
garanti visar naturligtvis, hur
tveksamt och även omfattande detta
spörsmål är.

För övrigt skall jag inte nu fördjupa
mig i dessa olägenheter. Jag skall bara
nämna ett par ord om en av dem: Hur
skall det ställa sig med den kommunala
bostadsförmedlingen, då det gäller lägenhetsbytena? Enligt

gällande rätt är det så, att två
personer, låt oss säga en i Malmö och en
i Stockholm, som båda behöva en lägenhet,
malmöbon i Stockholm och stockholmaren
i Malmö, kunna överenskomma
om att byta lägenheter, och denna
överenskommelse går i lås under förutsättning
att hyresvärdarna också äro
med om saken. Det är ju genom dessa
lägenhetsbyten, som bostadsväxlingen i
utomordentligt stor utsträckning sker.
Hur skulle det gå till med det system

som man inom utskottet har tänkt sig?
Ja, för det första fordras det naturligtvis
fortfarande, att båda hyresvärdarna
äro med på saken, ty i systemet ingår ju,
att hyresvärdarna icke utan vidare skola
presenteras en person, utan de skola
ha rätt att välja. Men sedan fordras det
väl också, att man skall ha bifall av båda
de bostadsförmedlingar, som det är fråga
om, både i Malmö och i Stockholm.
Men då fordras det alltså för en så enkel
sak inte såsom nu samtycke av fyra utan
av sex, såvida man inte vill direkt tvinga
hyresvärden att taga den som ställes
framför honom. Jag undrar om inte allt
detta kommer att medföra åtskilligt kineseri
på detta område.

Jag skall, herr talman, sluta med att
säga, att jag tror att utskottets begäran
om utredning är onödig. Jag tror att det
är fullt tillräckligt att, som utskottets
samtliga ledamöter gjorde i fjol, erinra
om att man inom regeringen följer utvecklingen
i denna fråga och alltså gör
de utredningar som utvecklingen kan
komma att erfordra. Jag tror att denna
utredning är onödig. Beträffande onödiga
utredningar vill jag bara hänvisa till
det yttrande, som herr Hellbacken höll
i andra kammaren under fjolårets debatter
på denna punkt, ett yttrande som var
utomordentligt temperamentsfullt och
där han talade om Geddesyxan för utredningar
som begäras utan att de strängt
taget äro nödvändiga. Jag tror också, att
en utredning på denna punkt på riksdagens
initiativ måste komma att förorsaka
åtskillig skada. Den måste nämligen enligt
min uppfattning komma att tolkas så,
att visserligen Kungl. Maj:t vill förbereda
hyresregleringens avskaffande, men
att däremot riksdagen icke har någonting
emot den utan tvärtom önskar att den
skall utbyggas — kanske inte så mycket
förlängas, men i varje fall utbyggas.

Jag yrkar därför, herr talman, avslag
på utskottets förslag och bifall till reservationen.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Som
utskottets ärade ordförande redan har
anmärkt, avser detta utlåtande dels frågan
om en förlängning av hyresregle -

142 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om införande av obligatorisk kommunal

ringslagen, dels de motioner som väckts
om obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Beträffande den första frågan ha reservanterna
biträtt regeringens förslag
både om förlängning och om en del
mindre justeringar av lagen. Vi ha emellertid
understrukit, att denna förlängning
endast skall vara tillfällig samt att
den utredning om hyresregleringslagens
avskaffande, som förebådats av departementschefen
i propositionen, bör sättas
i gång snarast möjligt och att det är angeläget,
att den leder till positiva åtgärder.
Vi anse visserligen, att ett upphävande
av hyresregleringslagen icke är
möjligt att genomföra omedelbart och
utan förberedelser, men liksom andra
regleringsåtgärder, som genomförts under
särskilt svåra förhållanden, bör även
hyresregleringen avskaffas, så snart förhållandena
förbättrats. Att vi understrukit
detta kraftigare än utskottets majoritet
beror på vår uppfattning, att man
ingalunda häver bostadsbristen genom
en hyresreglering. Regleringen kan
tvärtom vara ägnad att konservera bostadssvårigheterna.
På kort sikt har det
måhända varit en fördel för hyresgästerna,
att de tack vare statliga åtgärder
i form av hyrestopp sluppit undan hyresstegringar,
men man kan ha anledning
fråga sig, om denna politik även
på längre sikt verkar till hyresgästernas
fördel. Om den förda politiken i längden
hämmar bostadsproduktionen, därför
att denna inte blir lönande, om genom
liyrespolitiken det normala underhållet
av bostäderna eftersättes och bostadsbeståndet
därigenom försämras, så
är detta inte till fördel för någon, allra
minst för den bostadsbehövande allmänheten.

Även om hyreregleringen i och för sig
icke minskat bostadsproduktionen, har
den dock bidragit till att stegra efterfrågan
i raskare takt än produktionen
och därigenom ökat spänningen mellan
tillgång och efterfrågan. Det är i denna
spänning som bristen på bostäder nu tar
sig uttryck. Och så stå vi i dag i den
egendomliga situationen, att vi fortfarande
ha bostadsbrist, trots att det un -

bostadsför medling.

der de senaste 15 åren byggts i runt tal
(»50 000 bostadslägenheter med plats för
cirka 2 miljoner människor och att av
denna bostadsproduktion icke mindre än
220 000 lägenheter tillkommo under åren
1945—1948, vilket innebar den största
bostadsproduktion som någonsin ägt
rum i vårt land. Om den övergång till
en friare ekonomi, som man räknar med
skall kunna ske vid ingången av 1951,
kommer åt i medföra någon löneökning
av betydelse, medan hyresnivån kvarstår
oförändrad, innebär detta att klyftan
mellan hyror och löner vidgas än mer
och att efterfrågan på bostäder stiger.
Utan motåtgärder kan detta komma att
resultera i en ytterligare skärpt bostadskris.

Medan vi sålunda från reservanternas
sida icke velat motsätta oss en förlängning
av hyresregleringslagen, ha vi
icke alls kunnat medverka till att ytterligare
skärpa lagstiftningen genom att
föreslå en obligatorisk kommunal bostadsförmedling
som komplettering till
hyresregleringen. Man menar från utskottsmajoritetens
sida hland annat, att
man därigenom skulle ernå en större
rörlighet på bostadsmarknaden och en
bättre anpassning till skiftande individuella
önskemål och möjligheter. Erfarenheten
visar väl emellertid raka motsatsen:
genom statliga eller kommunala
regleringar på olika områden ökas icke
rörligheten, men väl stelheten.

Utskottets ordförande har belyst en
hel del av de farhågor, som vi från reservanternas
sida hysa mot en sådan
utveckling, liksom andra lagutskottet
gjorde i fjol. Jag skall bara försöka närmare
utveckla en av dessa farhågor,
nämligen farhågan för att den administrativa
apparaten och den formella
omgången skulle bli oproportionerligt
stora i förhållande till de fördelar, som
förslaget skulle medföra, och jag skall
i detta avseende stödja mig på en utredning
som i höstas gjordes i Linköping,
där man inom drätselkammaren
och stadsfullmäktige sysslade just med
frågor i samband med den kommunala
bostadsförmedlingen. I drätselkammarens
protokoll för den 1 november 1949

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

143

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

heter det: »I samband med det kommunala
bostadsbyggandets utveckling bar
också den kommunala bostadsförmedlingen
kommit att spela en allt viktigare
roll, då det gällt att uthyra de av kommunala
företag producerade lägenheterna.
Förmedlingen tjänstgör ju i första
hand såsom ett centralt registreringskontor
för hyressökande av olika slag
och upprättar på grundval av anmälningarna
ett register över samtliga hyressökande
och deras önskemål, vilket
register sedan ställes till vederbörande
bostadsföretags förfogande. Till ledning
för uttagningen av hyresgäster till pensionärshemmen
och barnrikehusen verkställer
också förmedlingen de utredningar
rörande hyressökandes förhållanden,
som äro nödvändiga för att träffa
ett såvitt möjligt rättvist val.

Det har emellertid visat sig, att uttagningen
av hyresgäster till de kommunala
bostadsföretagens lägenheter erbjuder
utomordentligt stora svårigheter
och att de utredningar, som skola läggas
till grund för uttagningen, måste göras
både noggrannare och vidlyftigare än
vad enbart uppgiftslämningen vid bostadsförmedlingen
medgiver. De bostadssökandes
uppgifter, som icke alltid
äro riktiga, måste kontrolleras, icke
minst med avseende på beskaffenheten
av de lägenheter, vilka de bebo, varigenom
också husbesök i viss utsträckningbli
nödvändiga. Härvid måste också hälsovårdsnämndens
bostadsregister, som
nu är under uppläggande, konsulteras
och överläggningar ske med hälsovårdsnämndens
tjänstemän.

Frågan om sättet för utförande av
dessa utredningar har varit föremål för
(iverläggningar mellan representanter
för de olika kommunala bostadsföretagen.
Man enades härvid om, att alla utredningar
rörande de hyressökandes bostadsbehov
skulle ske centralt vid bostadsförmedlingen,
så att utredningsmaterialet
därefter kunde ställas till de
olika företagens förfogande. Det är
emellertid uppenbart, att en sådan avsevärd
ökning av arbetsuppgifterna vid
bostadsförmedlingen icke kan ske utan
att personalen samtidigt förstärkes.»

Detta kommer säkert att bli en allmän
erfarenhet, om de kommunala bostadsförmedlingarna
skola fullgöra alla
de uppgifter, som de få enligt utskottsmajoritetens
förslag. Det kommer att
medföra en ökning av den administrativa
apparaten i våra kommuner, och
detta är väl inte något lockande perspektiv.

Det är även andra omständigheter,
som tala emot en skärpning av den redan
befintliga bostadsförmedlingen. Fn
sådan är det förhållandet, att en mycket
stor del av bostadsproduktionen numera
sker i kommunal regi eller genom
HSB och liknande organisationer. I
Stockholm sker ju cirka 75 procent av
all nyproduktion av bostäder på detta
sätt. Man borde då redan med de medel
som nu stå till buds kunna tillgodose
behovet av bostäder för det klientel
som det är särskilt angeläget att
hjälpa.

För att göra förslaget smakligare bär
man i år gjort ett par inskränkningar
i motionen, jämfört med föregående år.
För det första har man undantagit tvåfamilisvillor
från förslaget, och vidare
har man poängterat, att det endast gäller
en tillfällig lagstiftning. Under utskottsbehandlingen
framkom det emellertid
ett visst missnöje från en av motionärerna
med dessa inskränkningar,
och detta låter ju ana, att om väl början
är gjord, så kommer även fortsättning
att följa. Detta kan väl inte vara
en lämplig utveckling, när vi nu befinna
oss i det läget, att man även från
regeringshåll har aviserat hyresregleringslagens
avskaffande. Då förefaller
det sannerligen vara en egendomlig politik
att ytterligare skiirpa lagstiftningen
på detta område.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen, d. v. s. avslag
på den väckta motionen.

Herr WERNER: Herr talman! Efter de
uttömmande anföranden, som hållits av
herr Holmbäck och herr Eskilsson, är
det vid inte mycket alt tillägga från reservanternas
sida. Men man kan dock

144

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

ställa den frågan, vad som egentligen
har inträffat sedan fjolåret, då andra
lagutskottet nästan enhälligt — jag tror
det var en enda reservant — avvisade
en motion av samma innehåll som den
nuvarande och riksdagen följde andra
lagutskottets hemställan, eftersom nu
tredje lagutskottet i år, visserligen med
lottens hjälp, har intagit en rakt motsatt
ståndpunkt. Ja, svaret är ganska
svårt att finna. Det är väl ändå så, ati
förhållandena på hyresmarknaden i
stället för att ha skärpts i mycket hög
grad ha lättats, och departementschefen
ifrågasätter i propositionen, att tidpunkten
torde vara inne att föranstalta om
en utredning av de frågor som sammanhänga
med hela hyresregleringens avskaffande.

Man har mycket svårt att tro, att den
av den s. 1c. utskottsmajoriteten erbjudna
lösningen skall leda till förbättrade förhållanden
på hyresmarknaden. Tvärtom
kan man befara, att detta ingrepp i den
enskildes förfoganderätt över sin egendom,
kommer att leda till skärpta förhållanden,
i det att en husägare med
visshet kommer att anstränga sig att
hellre än att ta emot en ovälkommen
hyresgäst, som erbjudes av ett kommunalt
organ, undanhålla hyresmarknaden
hyreslediga lägenheter.

Man skulle kunna ställa många frågor,
hur egentligen utskottsmajoriteten tänkt
sig denna lösning; hur man tänkt sig
att hålla husägaren skadeslös för eventuellt
uteblivna hyror, hur man tänkt
sig att möta den opposition och den opinion,
som ovillkorligen måste uppstå
genom ett ingrepp av så uppseendeväckande
beskaffenhet som här föreslås o.
s. v. Jag skulle kunna ställa den frågan,
varför man icke varit konsekvent i uppläggningen
av hela denna fråga och tagit
med alla hyresfastigheter, men jag
kan ge svaret: Man har tagit undan tvåfamiljsvillorna
därför att man väjt undan
för den opposition, som man visste
skulle komma vid en tillämpning över
hela linjen från de egnahemsbyggare,
som vid sidan av sin bostadslägenhet ha
en hyreslägenhet att erbjuda. Man har
icke vågat denna utmaning mot opposi -

tionen, utan helt enkelt väjt undan i
klart medvetande om att man här begår
en handling, som icke står sig inför en
vaken kritik.

Jag måste säga, att om riksdagen nu
skulle följa utskottsmajoriteten och biträda
den utredning, som här ifrågasattes,
och denna skulle leda till vad utskottsmajoriteten
åsyftar, så skulle detta
helt säkert skapa ovilja på hyresmarknaden
och i stället för att förbättra förhållandena
så hade man bundit ris åt
egen rygg och försvårat för de hyressökande
att få lägenheter i tillräcklig
omfattning. Det är här inte endast fråga
om en försämrad stimulans till ökat
bostadsbyggande utan även om en ökad
ovilja att tillhandahålla de lägenheter
som redan nu finnas tillgängliga.

Herr talman! Jag skall icke ytterligare
utveckla reservanternas synpunkter
utan ber att få ansluta mig till det
yrkande, som ställts av herr Holmbäck
om bifall till reservanternas hemställan.

Herr UHLÉN: Herr talman! När jag begärde
ordet nyss, hemställde herr talmannen
att vi inte skulle tala så länge
med hänsyn till den framskridna tiden.
Jag skall på grund av detta inte ta upp
frågan om hyresregleringen — en förlängning
av denna ha vi nämligen i utskottet
varit fullkomligt eniga om att
tillstyrka — utan jag skall nöja mig med
att säga något om bostadsförmedlingen.

Reservanterna säga, vilket återfinnes
på s. 19 i utskottsutlåtandet: »De skäl,
som sålunda vid 1949 års riksdag androgos
mot införandet av en obligatorisk
bostadsförmedling av ifrågasatt
slag, anser utskottet alltjämt bärande.»

Det är tre olika skäl, som åsyftas, och
det första är, att utskottet — alltså andra
lagutskottet i sitt utlåtande förra året
— ansåg, att ansvaret för barnfamiljernas
bostadsförsörjning komme att övervliltras
på vissa enskilda medborgare.

Med all respekt för andra lagutskottet,
där jag själv rätt ofta brukar sitta
vid bordet och där jag trivs synnerligen
bra, måste jag säga, att det är en mycket
förhastad slutsats, som andra lagut -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 145

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

skottet här gjort. De barnrika familjernas
bostadsfråga ordnas nämligen på ett
helt annat sätt än genom den kommunala
bostadsförmedlingen; de barnrika
familjerna placeras genom andra myndigheters
försorg i barnrikehus eller
numera också i subventionerade bostäder
i bostadskooperativa fastigheterna
och hos privata fastighetsägare. I varje
fall sker så i de städer, som kunna komma
i fråga för en obligatorisk bostadsförmedling.
Jag betonar att det är ytterst
få städer, som det kan bli fråga
om i detta sammanhang. Det skälet står
sig alltså inte alls.

Det andra skälet är, att ägare av fastighet
med två lägenheter inte får möjlighet
att själv fritt välja hyresgäst. Herr
Werner påstod, att den i år framlagda
motionen är precis lika med den som
väcktes förra året. Uttrycket »precis»
använde han, men han erkände själv
några minuter senare, att i motionen
har gjorts direkt och uttryckligt undantag
för tvåfamiljsvillorna, som alltså
enligt motionärerna inte skulle komma
att beröras av den lagstiftning, som
här ha ifrågasatts. Jag hoppas att reservanterna
medge, att åtminstone inte
det skälet kan vara bärande, eftersom
det inte längre föreligger.

Jag skall begagna tillfället att i detta
sammanhang säga, att det naturligtvis
skulle vara önskvärt att även tvåfamiljsvillorna
vore medtagna, inte minst av det
skälet att just lägenheterna i tvåfamiljsvillorna
i mycket stor utsträckning äro
objekt för bostadsjobbare. Men vi ha
gjort detta undantag, som herr Werner
antydde, fastän i förklenande ordalag,
på grund av den erfarenhet vi gjorde vid
det förra tillfället, då till och med andra
lagutskottets majoritet — med undantag
för mig, vilket tredje utskottets ordförande
nyss erinrat om — avstyrkte förslaget
just med hänsyn till att motionärerna
då hade tagit med tvåfamiljsvillorna.
Det var avgörande vid det tillfället.

När man nu frågar, vad som har inträffat
sedan förra året, skulle jag vilja
svara, att samma problem som funnos
förra året kvarstå; det behöver inte ha

It) Första kammarens protokoll 19!)0. Nr 13.

inträffat någonting annat, än att problemen
äro lika stora nu som de voro
för ett år sedan.

Det tredje skälet är att det skulle krävas
en vidlyftig administrativ apparat.
Det kan väl inte bli fråga om en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling i
andra städer och tätorter än dem, som
äro av sådan storlek, att allmänheten
inte har överblick över bostadsbeståndet
där. I små städer och mindre samhällen
kan man ju fråga första bästa
person man möter på gatan, som är
stadsbo eller »inföding» i samhället, om
det finns någon lägenhet att hyra, och
få svar på den frågan. Men det kan man
inte göra i de större städerna, allra
minst i storstäderna. Det blir alltså fråga
om obligatorisk kommunal bostadsförmedling
endast i de större städerna
och tätorterna. För att skingra allt
missförstånd om att motionen skulle gå
ut på att alla kommuner skola ha rätt att
genomföra den obligatoriska bostadsförmedlingen
vill jag betona detta.

Herr Hellbacken har åberopats som
en mönstergill motståndare i denna fråga
när den behandlades förra året, och
under sådana förhållanden må det vara
mig tillåtet påpeka, att herr Hellbacken
då hade totalt missförstått det hela. Han
trodde nämligen att obligatorisk bostadsförmedling
helt enkelt innebar, att
varenda kommun skulle bli tvungen att
genomföra bostadsförmedling. Det tycker
jag inte var någon idealisk motståndare;
dem som missförstå en sak
så grundligt, brukar man inte precis räkna
med bland de bästa motståndarna
eller, ur meningsfrändernas synpunkt,
som de bästa meningsfränderna.

Den administrativa apparaten finns i
stort sett redan i de städer, där det kan
bli fråga om en obligatorisk kommunal
bostadsförmedling. Där finns redan en
bostadsförmedling. Men den fungerar
inte tillfredsställande, och detta beror
just på att bostadsförmedlingen inte behärskar
mer än en liten del av bostadsbeståndet.
Resten behärskas av fastighetsägarna
själva och även i mycket
stor utsträckning alltjämt av samvetslösa
bostadsjobbare.

146

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Syftet med den obligatoriska bostadsförmedlingen
är alltså först och främst,
att man skall rycka ur händerna på bostadsjobbarna
själva objekten för jobberierna,
i den mån det nu är möjligt att
göra detta. Effekten kan ju aldrig bli
hundraprocentig. Det har ännu inte stiftats
någon lag, som fått hundraprocentig
effekt, följaktligen kan man inte heller
i detta fall räkna med en sådan. Men
att det skulle bli en avsevärd förbättring
genom införandet av obligatorisk bostadsförmedling,
det kan man vara absolut
övertygad om.

Bostadsjobberierna pågå i oförminskad
omfattning av det naturliga skälet,
att bostadsnöden är lika stor nu som
den var när vi talade om saken för ett
år sedan. Aftontidningen, som är den
tidning i detta land, som har ägnat den
största uppmärksamheten åt dessa förhållanden,
har gång efter annan under
det år som gått sedan vi sist här i kammaren
talade om saken, lämnat exempel
på bostadsjobbarnas hänsynslösa framfart.
ÅT har till och med lämnat några
exempel på att sådana företag, som ha
etablerat sig som bostadsförmedlingskontor,
begagnat sig av rena ockermetoder,
då de förmedlat bostäder till bostadslösa
människor.

Ett av de viktigaste syftena med detta
förslag är, som jag nyss sade, att åstadkomma
en sådan förbättring på detta
område, att bostadsjobbarna förlora åtminstone
lejonparten av sina jobbarobjekt.

EU annat viktigt skäl, i varje fall enligt
min mening, är att åstadkomma en
förnuftig service på detta område. Jag
skall i det sammanhanget bekänna, att
jag vägrat att sätta mitt namn som första
namn under motionen i första kammaren,
därför att jag personligen varit
oenig med de övriga motionärerna i fråga
om varaktigheten av en sådan här inrättning.
Jag anser nämligen, att en förnuftig
service på detta område är påkallad
inte bara under tider av bostadsnöd,
utan under alla förhållanden, dock
inte i alla kommuner, utan endast i de
större städerna.

Om man vill flytta till ett annal sam -

hälle eller en annan stad, särskilt en
större stad, t. ex. Stockholm, Göteborg,
Malmö — kanske också Linköping och
en del andra av motsvarande storlek —
så finns det institutioner att vända sig
till för alla angelägenheter, som ha sammanhang
med en flyttning, utom för den
allra viktigaste, nämligen att få en bostad.
Det finns en arbetsförmedling, där
man kan få besked om huruvida det
finns något arbetstillfälle i staden, det
finns samhälleliga institutioner för allt
annat som man kan behöva i det sammanhanget.
Men ingenstans kan man
vända sig för att få veta, om man kan
få en bostad. Det finns på en del håll
en bostadsförmedling, men den är ineffektiv
därför att den inte behärskar bostadsbeståndet.

Jag förmodar, och jag fick det intrycket
under debatten i utskottet, att reservanterna
över huvud taget aldrig hade
erfarit, vad det vill säga att försöka skaffa
en bostad i en större stad i en situation
av bostadsnöd, eller vad det fordras
för att under vilka omständigheter
som helst skaffa en bostad i en större
stad eller samhälle. Söker man en bostad
under en situation av bostadsnöd
— nu talar jag av egen erfarenhet, ty
jag har varit med om detta vid två olika
tillfällen — får man t. ex. börja med att
köpa en tidning för att titta igenom annonserna
spalt efter spalt, för att se om
det möjligen finns någon bostad att hyra.
Sedan får man springa gatlopp till
alla som annonserat ut bostäder, men
bara för att konstatera, att dessa redan
blivit upptagna. Sedan får man, åtminstone
bildligt talat, ställa sig i ko
hos kanske 10 eller 20 storbyggmästare,
om det är här i Stockholm, lios kanske
ett dussintal HSB-organisationer, riksbyggen
eller andra jämförbara kooperativa
bostadsorganisationer. Man får anmäla
sig och komma tillbaka — för att
få beskedet: »Det finns inte någon lägenhet
— det kan möjligen bli någon
bostad ledig om ett par år.»

Fullt så bedrövligt är det inte under
normala förhållanden, men situationen
är jämförbar, eftersom man även då
måste springa gatlopp för att kunna få

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

147

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

en bostad, medan man däremot, om det
funnes en bostadsförmedling, som behärskade
hela bostadsbeståndet, hade att
vända sig till denna och bli antecknad
där. På så sätt kunde man vara säker
på att man skulle få en bostad, när ens
tur kom. Det finns ingen sådan möjlighet
nu, utan man får som sagt ställa sig
i ko här och där utan att lyckas. Slutligen
blir man kanske fast för en bostadsjobbare,
och så får man betala ett par
eller flera tusen oberäknat hyran, för
att få en lägenhet. Eller också får man
betala 4 000 eller 5 000 kronor för att
få övertaga möbler, som inte äro värda
ens vad det kostar att få dem borttransporterade
från lägenheten. Det har jag
också varit med om; d. v. s. jag har inte
nappat på kroken, men jag har varit
med om att få erbjudandet.

Sådan är situationen för närvarande,
och jag skulle vilja säga, att då reservanterna
nu måla hin på väggen för att
avskräcka kammaren från att ens begära
en utredning på detta område, så
tänka de bara på fördelarna för den ena
parten, fastighetsägarna. De tänka inte
ett ögonblick på nackdelarna för den
andra parten, vilka äro sjufalt för att
inte säga hundrafalt större. Och vi ha
dock åtminstone enligt min mening
skyldighet att ta litet hänsyn även till
bostadsnödens offer.

Jag skulle tro, att reservanterna i detta
avseende äro konungsligare än konungen
själv. Åtminstone under normala förhållanden
skulle säkert även fastighetsägarna
få nytta av en effektiv bostadsförmedling.
Jag tror att de skulle uppskatta
den. I varje fall ha vi den erfarenheten
från Malmö, där det nu har funnits
en bostadsförmedling under mer än
30 år, att fastighetsägarna under normala
förhållanden gärna begagna sig av
bostadsförmedlingen, medan däremot,
om det är svårigheter på bostadsmarknaden,
en hel del av dem hålla sig borta
därifrån. För närvarande är det kanske
bara en ringa del av fastighetsägarna,
som begagna sig av bostadsförmedlingen.
Men om vi räkna med —
som jag gör — att bostadsförmedling
skall bli en bestående service, är det en -

ligt min mening ganska självklart, att
även fastighetsägarna komma att få nytta
av en sådan, därför att de kunna vända
sig till den för att få hyresgäst. Det
blir mindre kostnad för dem, det blir
mindre besvär och de få större garantier
för att de skola få önskvärda hyresgäster.
De önskvärda hyresgästerna
få de aldrig, eller åtminstone ytterst sällan,
om förmedlingen liksom nu i mycket
stor utsträckning sker genom jobbarhänder.

Jag understryker slutligen, att det här
är fråga om en utredning. Förslag härom
har återkommit under flera olika riksdagar,
och det är äntligen på tiden att
det blir någonting av, att man åtminstone
tittar på möjligheterna att ordna saken.
Förslaget är ju inte klart i och med
att vi här besluta om en utredning.

Till frågan om vilka bestämmelser det
sedan skall bli ha motionärerna inte
velat ta någon ställning. Men vi ha ansett,
att regeringen och närmast justitiedepartementet
borde få tillfälle att titta
på denna sak, därför att den ovillkorligen
kommer tillbaka år efter år. Förr
eller senare måste justitiedepartementet
ju ta positiv ställning till den. Under
sådana förhållanden anse vi det rimligt
att departementet får tillfälle att göra det
redan nu.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till
utskottets förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det
vore mycket frestande att här ingå i svaromål
mot herr Uhlén i hans långa anförande,
men då fruktar jag, att jag
skulle bli lika långrandig som han, ocli
därför tror jag, att jag nödgas avstå
från det försöket. För korthetens skull
skall jag låta departementschefen svara
på det väsentligaste av vad herr Uhlén
bär sagt. Det finns nämligen på s. 12 i
utskottets utlåtande en passus, återgiven
ur vad statsrådet anfört, som jag tycker
tämligen väl fyller vad som kan svaras
på de uttalanden, som gjorts av den siste
ärade talaren. Där heter det på detta sätt:
»Tanken på en dylik speciell regleringsåtgärd
har tidigare vid upprepade tillfäl -

148

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 ein.

Om införande av obligatorisk kommunal
len dryftats inom Kungl. Maj :ts kansli.»
Och nu kommer det: »Spörsmålet har
emellertid befunnits erbjuda betydande
svårigheter, något varom erfarenheterna
från våra nordiska grannländer även bära
vittnesbörd. Bland annat är det svårt
att finna en sådan form för regleringen,
att icke den administrativa apparaten
och den formella omgången bli oproportionerligt
stora i förhållande till de fördelar
som kunna vinnas. Särskilda komplikationer
uppstå även då det gäller att
reglera förhållandet till det slags hyresmarknad
som går ut på lägenhetsbyten:
denna marknad är för närvarande i fråga
om de äldre husen den viktigaste.»

Detta sade departementschefen i fjol,
och jag tror att vad som har sagts i detta
fall är ungefär riktigt även i år, även om,
såsom herr Uhlén sagt, motionärerna nu
mena sig ha gjort en stor förändring, i
det att man tagit undan tvåfamiljshusen.

Man har här omnämnt den hyresmarknad,
som går ut på lägenhetsbyten. Jag
måste faktiskt fråga mig, hur man har
tänkt sig den saken ordnad, ifall en obligatorisk
bostadsförmedling införes. Kan
denna bytesförmedling fortsätta, även efter
det att bostadsförmedlingen är införd? Som

alla veta är bytesförmedlingen för
närvarande en mycket vittomfattande
och dessutom rätt komplicerad sak, eftersom
man därvid måste räkna med en
mängd olika slag av byten.

För att fatta mig så kort som möjligt i
denna fråga vill jag bara fastslå, att det
synes mig vara tre ting, som äro absolut
klara. För det första kan man inte frambringa
en enda ny lägenhet genom dessa
åtgärder — och att frambringa sådana är
ju det viktigaste. För det andra kan det
inte bli någon tvekan om att denna åtgärd
kommer att skapa irritation både
hos hyresvärdar och hyresgäster. För det
tredje kommer det att uppstå vissa ersättnings-
och ansvarsfrågor, som kunna
bli rätt komplicerade — enligt utskottets
motivering skola ju kommunerna stå
delkredere i förhållande till hyresgästerna.

Jag vill tillägga, att den ändring, som
i år vidtagits i förslaget därigenom att

bostadsförmedling.

man undantar tvåfamiljshusen, förefaller
mig vara en ganska stötande sak. Man
kan först och främst fråga sig, vad det
är för väsentlig skillnad mellan att en
person har en fastighet, där han hyr ut
låt mig säga tre eller fyra lägenheter och
bor där själv, eller att han har en lägenhet,
som han hyr ut, och även själv bor
i huset. Skillnaden därvidlag är mycket
liten. Är det stötande att ha denna tilllämpning
på tvåfamiljshus, är det också
stötande i fråga om hus med flera lägenheter.
Skall man genomföra någonting
nytt härvidlag, bör man enligt min mening
se till att så långt möjligt ställa
alla lika inför lagen.

Det är också här fråga om själva förfaringssättet.
I klämmen till utskottets
utlåtande sägs, att man har hemställt om
utredning och att den skall verkställas i
sammanhang med den utredning, som departementschefen
har satt i fråga skall
komma till stånd. Beträffande den frågan
säger emellertid departementschefen:
»Även om hyresregleringens upphävande
är en fråga på tämligen lång sikt, kan
denna utredning dock beräknas bli så
tidskrävande, att det är skäl att sätta
i gång den inom en nära framtid.»

Om jag nu kombinerar ihop dessa två
saker: utskottets yrkande, att denna utredning
skall ta hand om den frågan, och
departementschefens påstående om hur
tidskrävande denna utredning blir, kan
det ju frågas, när man egentligen har
tänkt sig att denna sak skulle kunna föras
i hamn.

Slutligen vill jag framkasta den frågan:
Är det verkligen nödvändigt, när
man nu håller på att överväga möjligheterna
att få hyresregleringslagen avvecklad,
att då hänga på denna lag ytterligare
bestämmelser och tillkrånglade
författningar? Statens hyresråd får väl
ändå anses vara den myndighet i vårt
land, som bäst av alla torde känna till
liur läget är. Det vet dessutom vilka
komplikationer som kunna uppstå genom
att nya bestämmelser och nya författningar
införas. Denna institution har
också som bekant avstyrkt detta förslag
om obligatorisk bostadsförmedling.

Ja, herr talman, jag skall inte utveckla

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

149

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

detta ämne vidare; tiden är långt framskriden,
och jag tror, att alla önska att
snart komma till ett avgörande. Jag ber
därför helt kort att få yrka bifall till reservationen.

Herr EKMAN: Herr talman! Då jag
kommer att rösta emot mina vänner —
eller kanske rättare sagt mina partivänner
— i utskottet i den här frågan och
rösta för reservationen, tror jag att hederligheten
bjuder att jag säger några
ord. lag skall försöka att inte fresta talmannens
tålamod alltför länge.

I en tid när man söker att i allt större
utsträckning avveckla de regleringar,
som vi liaft tidigare, behövs det enligt
min mening ytterst starka skäl för att
införa nya. I det nu föreliggande ärendet
har utskottsmajoritetens talesman inte
anfört något annat än att detta spörsmål
har varit före i riksdagen förut och
avvisats, och bakom det har han lagt den
där lilla påken, att ända till dess att vi
godkänna det, ämna han och hans meningsfränder
komma tillbaka med kravet.

Om man skall införa en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling, skall det
vara i en situation på den svenska bostadsmarknaden,
som är avgjort sämre
än då spörsmålet förut behandlades. Så
är i dag ingalunda förhållandet. Utom
den där påken, som visades lite fult, anser
jag, att inga skäl ha kommit fram
utöver dem, som vi tidigare kände. Däremot
veta vi, att trycket på bostadsmarknaden
sedan i fjol har blivit i någon
mån lättare. Vi ha med hänsyn till de
ökade byggnadskvoterna att vänta, att
läget skall bli ännu bättre. Ett bifall till
motionerna och utskottets förslag kan
ingalunda komma att främja denna utveckling,
tv därav blir det ju inga fler
bostäder. Det har heller ingen gjort gällande.

Alltså synes det mig, att skäl i verkligheten
saknas för ett bifall till utskottets
förslag. Däremot förefalla mig erfarenheterna
från nära liggande håll tala
för att det godtycke, som man redan
har spårat i liandhavandet av s. k. fri -

villig bostadsförmedling i kommunerna,
kommer att få en ännu större marknad.
Det är i varje fall som regel icke katastroffallen,
som först komma i fråga där,
utan helt ovidkommande synpunkter bli
i större utsträckning än man någonsin
trodde de mest framträdande.

Det finns, som jag ser saken, herr
talman, ingen anledning för riksdagen
att fatta beslut och begära utredning om
lagar, som till sitt syfte kanske skola förstora
dessa besvärligheter. Varje liten
kommunalman — jag menar inte liten
till växten utan en ganska betydelselös
kugge i själva samhällsmaskineriet —■
som sätts att övervaka detta område,
kommer att finna det vara en uppgift att
använda denna eventuella lagstiftning
för att främja än det ena, än det andra
syftet. Här i Stockholm veta vi ju, att
den frivilliga bostadsförmedlingen har
använts för att förhindra exempelvis en
person, som tillfälligt har sysselsättning
och bostad på annat håll, att flytta tillbaka,
därför att han vid ansökningstiden
inte är skattskriven här. Det uppstår
en byråkrati, och det är fara för godtycke.

Dessa två omständigheter jämte många
andra, som jag till följd av den sena timmen
inte kan redogöra för närmare, tala
enligt min mening för att riksdagen icke
bör följa utskottet och begära den ifrågasatta
utredningen. För min del kommer
jag att rösta för reservationen, herr
talman.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Jag har närmast begärt ordet för att
inte det skall få stå oemotsagt, som yttrats
av de tre talesmännen för reservationen,
vilka ha försökt hårdraga departementschefens
uttalande, att det nu kan
vara tid att för kommande mera normala
förhållanden utreda, hur man skall avveckla
den gällande hyreslagstiftningen
och normalisera förhållandena på detta
område. Detta har man hårdragit på ett
sådant sätt, att man nästan har låtit kammaren
förstå, att vi nästa år eller kanske
på sin höjd om ett par år ha att vänta
ett sådant läge på bostadsmarknaden,
att hyreslagstiftningen kan upphöra.

150

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om införande av obligatorisk kommunal

Det är ju alt helt och hållet förvränga
situationen, det är att ge en missvisande
uppläggning av det hela. Det finner man,
om man ser en liten smula på de faktiska
förhållandena i de stora tätorterna,
kanske framför allt de tre största städerna
i landet, där nödläget är mest utpräglat
och där det har blivit nödvändigt
med propåer om obligatorisk bostadsförmedling.
Där kan man se, att utvecklingen
sannerligen icke pekar i en
sådan riktning, att man kan tänka sig
eu avveckling av hyreslagen så nära i
tiden.

Jag skall bara peka på en enda siffra,
som talar sitt tydliga språk, åtminstone
i vad det gäller huvudstaden. Låt oss se
på den öppna bostadsbristen — jag håller
mig då bara till de människor, som
icke ha någon egen familjebostad, plus
de av hälsovårdsmyndigheterna för länge
sedan utdömda saneringsfärdiga lägenheterna
plus dem vi måste bygga varje
år för att klara äktenskap, inflyttning
och annat som gör, att man blir sökande
till en bostad. Den siffra man då får fram
visar, att vi för Stockholms vidkommande
under perioden 1950—1960 måste bygga
ungefär 9 300 lägenheter om året i
genomsnitt för att klara det hela. Vi
veta, hur situationen är i dag, och vi
kunna för den närmaste framtiden se
ungefär hur mycket nya lägenheter det
blir möjligt att bygga. Det säger oss utan
vidare, att avvecklingen av denna brist
— vilket departementschefen också understryker
— är en fråga på tämligen
lång sikt.

Vi äro samtidigt på det klara med att
den långvariga bristen i sig är en skärpning
av bristsituationen. De sociala vådorna
av en sådan brist kunna registreras
framför allt i att bostäderna ha blivit
en handelsvara. Här har uppstått en
svartabörsmarknad, där det nästan har
utbildat sig den uppfattningen, att skall
man söka sig en bostad icke bland de
kommunala, allmännyttiga, kooperativa
eller av enskilda nyproducerade lägenheterna,
utan i det stora gamla fastighetsbeståndet,
så måste man betala själva
upplåtelsen med ett kontantbelopp. Det
har utbildat sig en sådan uppfattning, och

bostadsförmedling.

den tyder ju på att det här verkligen är
fråga om sociala vådor, i händelse denna
utveckling får fortsätta utan att man gör
något för att allvarligt stävja den. Dessutom
drabbar självklart denna av mig
nu påtalade utveckling de minst bärkraftiga
familjerna, de som icke kunna
komma ut med några extra kontantinsatser
för att få en bostad — samt dem, som
ur hyresvärdens synpunkt inte tillhöra
den allra högsta klassen av hyresgäster.
Den ensamstående är naturligtvis den
mest åtråvärde, och jag vill inom parentes
säga, att man här i Stockholm tydligt
kan avläsa, hur i det gamla bostadsbeståndet
barnfamiljerna bli allt sällsyntare,
medan det allt mer blir fråga om
ensamstående eller familjer utan barn.
Barnfamiljerna komma undan för undan
i ett allt mera beträngt läge. Detta
jämte den sociala våda, som jag nyss
talade om, borde ändå utgöra tillräckligt
skäl för att man skall ta mycket allvarligt
på denna fråga, även om man inte
i sitt eget skinn får känna, hur en bristsituation
av denna art verkar.

Jag har nämligen en känsla av att en
del av de talare, som ha talat för reservationen,
icke ha kunnat uppleva den
saken. Då skulle de icke ha rest sådana
hinder mot att ge kommunerna i riket
ett organ för bostadsförmedling. Vi kräva
faktiskt av dessa kommuner, att de
skola svara för bostadsförsörjningen,
men på grund av nödvändigheten av investeringsbegränsningar
kunna vi icke
ge dem möjlighet att klara situationen
genom ett ökat bostadsbyggande. Då
måste vi åtminstone ge dem det instrumentet
i händerna, att de i den bristsituation
som råder kunna ransonera på
ett rättvist sätt.

Detta är vad jag bär närmast velat säga,
men jag kanske skall tillägga ytterligare
ett par saker.

Herr Werner sade, att om detta förslag
om utredning också avsatte det resultatet,
att vi skulle fä en lagstiftning
om obligatorisk bostadsförmedling, skulle
det bli ett ingrepp, som han formulerade
det, »av uppseendeväckande art» i
den fria avtalsrätten. Jag vill bara upplysa
herr Werner och de övriga reser -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

151

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

vanterna, att detta ingrepp av så »uppseendeväckande»
art — jag sätter citationstecken
om uppseendeväckande —
redan försiggår. Genom tomträtten och
låneförmedlingen har det blivit så, att i
tusentals fall privatbyggda och privatägda
fastigheter såväl i Stockholm som i
andra städer ha fått sina hyresgäster anvisade
genom bostadsförmedlingen. Jag
försäkrar, att ännu bär inget som helst
knorr mot denna företeelse kommit från
dessa privata fastighetsägares sida. Man
har nämligen fått precis vad som föreslås
bär i fråga om den obligatoriska bostadsförmedlingen:
en stor frihet att välja
bland grupper av anvisade hyresgäster.
Man har på det sättet känt sig tillfreds
med att få göra ett urval. Det är
inte på det viset, att de hyresgäster, som
anmäla sig hos bostadsförmedlingen, äro
av någon bestämd grupp eller kategori
i samhället. De representera ett tvärsnitt
av alla samhällsgrupper. Därmed är väl
tillräckligt sagt om möjligheten för hyresvärdarna
att här få träffa ett val.

Jag vill säga en sak till, och då vill jag
rikta mig till herr Eskilsson. Han sade,
att när 75 procent av den årliga byggnadskvoten
går till de kommunala, allmännyttiga
eller kooperativa företagen,
har man väl ändå utrymme att ta hand
om det klientel bland de hyressökande,
vars läge är mest prekärt. Vi ha en bostadsbyggnadskvot
i Stockholm för innevarande
år på 6 400 lägenheter. 75
procent av detta är 4 800. De hyressökande,
som redan nu stå i ko och äro
familjeförsörjare utan egen bostad, äro i
alla fall inemot 20 000. Det är detta, som
skall arbetas av. Dessa människor arbeta
icke allesammans ute i stadens ytterområden.
Visar det inte snarare, herr Eskilsson,
att det för att få en riktigare
placering av dessa människor, för att få
en större rörlighet, eu bättre anpassning
av deras bostäder i förhållande till arbetsplats,
ekonomi och andra förhållanden,
vore riktigt att ge bostadsförmedlingen
en möjlighet att anvisa dessa
människor lägenheter i det gamla bostadsbeståndet,
där lägenhetstalet ändå,
vad gäller Stockholm, är 240 000? Det
skulle bli större rörlighet, om man gick

över till en sådan ordning. Dessa siffror
visa, all om man inte får disponera även
över det äldre bostadsbeståndet, så kan
icke den riktiga lösningen komma till
stånd i den allvarliga bristsituation som
råder.

Det är inte av någon önskan att reglera,
som det exempelvis både från Stockholms,
Göteborgs och Malmös sida bär
rests upprepade krav på att få införa den
obligatoriska bostadsförmedlingen, utan
det är därför att bakom dessa önskemål
ligger tusentals familjers hårda, besvärliga,
ömmande sociala situation, som de
kommunala myndigheterna ha känt sitt
ansvar och begärt en obligatorisk bostadsförmedling.

Jag vill inte ytterligare förlänga debatten,
herr talman. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Johannesson vände sig mot de tre reservanter,
som hade inlett debatten, och han
påstod först, att vi hade hårdragit det uttalande
av departementschefen, som vi
anförde. I detta uttalande ligger ju, ansåg
herr Johannesson, att departementschefen
tänker sig, att övergången till en
fri bostadsmarknad kommer att bli långvarig.

Jag tror, att herr Johannesson helt enkelt
inte hört på vad jag sagt. Jag betonade
ju just, att departementschefen hade
yttrat detta. Jag har tyvärr heller inte
några större illusioner om att man
skall lyckas att snabbt få bort hyresregleringen.
Men det är en sak för sig.
En helt annan sak är det, som herr likman
formulerade så väl: Finns det verkligen
skäl att i en situation som den nuvarande,
då det inte inträffat något nytt,
skärpa hyresregleringen? Vi ha ju äntligen
kommit i en situation, då alla hoppas,
alt det ändå skall kunna bli något
bättre. Jag har inte från något håll fått
veta, vad det är för nytt, som liar inträffat
sedan i fjol.

Beträffande herr Uhléns yttrande gjorde
jag den reflexionen, att lian polemiserade
mot reservanterna, andra lagutskottet
i fjol o. s. v., men det var vissa

152

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om införande av obligatorisk kommunal
frågor, som han helt enkelt inte brydde
sig om att säga någonting om. Han sade
t. ex. ingenting om den inskränkning i avavtalsfriheten,
som måste komma. Nåja,
det tycker väl herr Uhlén inte gör så mycket!
Han sade heller ingenting om de utordentligt
stora svårigheter, som uppstå
beträffande lägenhetsbytena, vilka ju spela
en så utomordentligt stor roll för närvarande.
Det är rätt intressant att se,
att i fjolårets debatt i andra kammaren
berördes den frågan av en av motionärerna,
men man möter inte någon behandling
av just denna fråga i motionen.
Den är dock av utomordentligt stor
betydelse; kanske en av de grundläggande
frågorna i det här fallet.

Sedan kan jag kanske få tillåta mig att
sluta med ett par ord till herr Uhlén. Vi
reservanter skulle enligt honom ha målat
hin på väggen för att avskräcka kammaren
att bifalla motionen. Jag trotsar
någon, som läser reservationen, att kunna
komma till annan slutsats än att det
är en utomordentligt lugnt avfattad reservation,
skriven i samma stil som utskottsutlåtandet.
Var är hin målad i denna
reservation? Det skulle kanske herr
Uhlén vilja svara på.

Herr Uhléns uttalanden om bostadsjobberiet
o. s. v. är jag inte i tillfälle att
gå in på.

Herr NORMAN: Herr talman! Man måste
ju få den uppfattningen, att nya kvastar
sopa bäst, när tredje lagutskottet här
har kommit till en uppfattning i detta
spörsmål, som ganska mycket avviker
från vad andra lagutskottet nära nog enhälligt
uttalade i fjol. Jag för min del
kan i alla fall inte annat än tycka, att
andra lagutskottets motivering i fjol var
ganska hållbar då, och jag tycker inte
att något särskilt har inträffat, som gör
att motiveringen inte skulle hålla även
i år.

Jag är mycket starkt påverkad av de
allvarliga synpunkter på detta spörsmål
som herr Johannesson har framhållit —
det var jag redan i fjol —• men jag är
inte alldeles säker på att man kommer
till rätta med missförhållandena genom

bostadsförmedling.

en kommunal bostadsförmedling. Jag lutar
närmast åt att det kommer att finnas
lika många missnöjda grupper även i
fortsättningen, så länge som brist på bostäder
föreligger.

Andra lagutskottet skrev i fjol, att utskottet
förutsatte »att, därest läget på bostadsmarknaden
skulle försämras eller
utvecklingen i övrigt föranleda därtill,
Kungl. Maj :t kommer att för riksdagen
framlägga förslag till erforderliga åtgärder
för att möjliggöra en tillfredsställande
fördelning av det förefintliga beståndet
hyreslägenheter».

Den satsen understryker jag även i år.
Men jag har inte kommit till den uppfattningen,
att situationen sedan i fjol
så har förändrats, att riksdagen behöver
göra en starkare påtryckning på Kungl.
Maj:t. Jag förväntar således, att Kungl.
Maj :t i forsättningen skall ha dessa allvarliga
frågor under noggrant övervägande.

Jag är rädd för att ett beslut i anslutning
till utskottets yrkande och motivering
medför vissa risker. I den mån som
byggnadsrestriktionerna lätta finnas ju
möjligheter att förbättra situationen. Men
om de enskilda företagarna ha det där
hotel över sig, att de inte själva i framtiden
skola få bestämma över de lägenheter,
som de ämna bygga, är det inte
då risk för att det blir mera återhållsamhet
och att det dröjer längre innan
man får ett tillräckligt stort bostadsbestånd?
Jag gör den reflexionen, och jag
kan inte komma till någon annan slutsats
än den som andra lagutskottet kom
till i fjol, nämligen att vi inte skola ta
någon bestämd ståndpunkt, utan vi skola
vänta och se hur det utvecklar sig.

Men jag har mycket svårt att rösta för
reservationen. Jag tycker inte om motiveringen,
framför allt inte motiveringens
början och slut. Vad där säges tycker
jag ger uttryck åt förhoppningar
som, alldeles såsom herr Johannesson
här har påpekat, vi inte kunna vänta
oss att få infriade.

Jag slutar med att säga, att jag kommer
att rösta för avslag å punkt C i utskottets
hemställan, men jag yrkar följande
ändring i reservationens motive -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

153

Om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

ring: första stycket i motiveringen utbytes
mot utskottets första stycke och
sista stycket i samma motivering utgår.

Häri instämde herr Forslund.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av en direkt
fråga från tredje lagutskottets ärade ordförande.
Men jag skall först lämna den
upplysningen, att anledningen till att
jag inte har svarat på allt är, att jag inte
velat uppta tiden för länge. Jag fick ju
ändå förebråelser av herr Lindblom för
att jag hållit på för länge.

Herr Holmbäck frågade, vad det var
för någonting hos reservanterna som
motiverade mitt uttalande, att de ha målat
hin på väggen. Jag måste medge, att
det inte finns någonting i reservationen
som motiverar det uttrycket, ty reservationen
är så blek som gärna är möjligt.
Jag syftar på reservanternas uttalanden
bär i kammaren. Jag hoppas utskottets
ärade ordförande själv hörde, vilka
fruktansvärda konsekvenser som herr
Werner målade upp, konsekvenser inte
bara för fastighetsägarna, utan också för
hyresgästerna. Det kallar jag att måla
hin på väggen. Det mesta av vad herr
Werner sade bestod av sådant som motiverar
detta påstående.

Jag skall slutligen säga till herr Ekman,
att det här inte är en hobby för
motionärerna. Det står starkare krafter
bakom motionen -—- och om de kunna
kallas för en påk, är det i alla fall en
mycket kraftig påk, t. ex. alla hyresgäster
som representeras av hyresgästföreningarna,
åtminstone i de större städerna
och tätorterna.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
skall inte diskutera mera med herr
Uhlén. Jag begärde ordet endast för att
säga, att jag för min del icke har någon
erinran mot de ändringar i reservationens
motivering, som herr Norman
framställde.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt skulle

bifallas; 2:o) att kammaren skulle med
avslag å utskottets hemställan godkänna
den vid utlåtandet fogade reservationen i
motsvarande del; samt 3:o), av herr Norman,
lika med sistnämnda yrkande, dock
att i den av reservanterna förordade motiveringen
skulle vidtagas de ändringar,
att dels första stycket ersattes av första
stycket i utskottets motivering, dels ock
sista stycket utelämnades.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Normans yrkande.

Herr Eskilsson begärde votering om
kontrapropositionens innehåll, vilken begäran
han emellertid sedermera återtog,
och då ingen annan av kammarens ledamöter
påyrkade kontrapropositionsvoterings
anställande, förklarades frågan därom
hava förfallit.

Härefter uppsattes följande omröstningsproposition,
som efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande del
med de av herr Norman påyrkade ändringar
i motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

154 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om statens övertagande av sjukvården i vissa städer m. m.

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

08, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser gentemot
borgmästaren Erik Åke Edvardsson,
vilkens befattning kommer att indragas
vid upphörande av rådhusrätten i samma
stad;

nr 09, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för dövhetens
bekämpande; och

nr 70, i anledning av väckt motion angående
anordnande av specialsjukvård
för innevånarna på Gotland å sjukhusen
i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om statens övertagande av sjukvården i
vissa städer m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av ansvaret
för hälso- och sjukvården i vissa städer,
köpingar och municipalsamhällen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ivar
Nilzon (1:158) och den andra inom andra
kammaren av herrar Johansson i Mysinge
och Nilson i Spånstad (II: 178),
hade hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att staten i princip skulle övertaga
ansvaret för hälso- och sjukvårdens
handhavande i de av rikets städer jämte
köpingar och municipalsamhällen, vilkas
innevånarantal understege 15 000,
dock att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att
medge undantag från denna regel, då
särskilda omständigheter talade härför.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:158 och 11:178 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Det
är med en viss tvekan man tar ordet vid
denna sena timme, men då jag är motionär
vill jag ändå säga några korta ord —
jag lovar, att jag inte skall bli långrandig.

I den motion, som vi väckt i denna
kammare och i andra kammaren, ha vi
hemställt, att riksdagen måtte uttala, att
staten i princip övertager ansvaret för
hälso- och sjukvårdens handhavande i de
av rikets städer jämte köpingar och municipalsamhällen,
vilkas invånarantal understiger
15 000, dock att Kungl. Maj:t
äger rätt att medge undantag från denna
regel.

Det är ju för närvarande på det sättet
vid tillsättning av tjänsteläkarbefattningar
i städerna, att städer, som ha under
5 000 invånare, utan vidare bli införlivade
med provinsialläkarorganisationen, medan
städer med mer än 5 000 invånare
blivit tvingade att anställa egna läkare.
De ha visserligen ingen skyldighet därtill,
men de kunna bli uteslutna från
provinsialläkarorganisationen, och då är
det givet att de inte ha annat att göra
än att tillsätta egna tjänsteläkare. Samma
förhållande gäller ju för de kommuner,
som ingå i de extra provinsialläkardistrikten
och likaså för köpingar och municipalsamhällen.
Nu har det emellertid
inträffat, såsom vi framhålla i motionen,
att en köping, som före köpingsbildningen
givetvis tillhört provinsialläkarorganisationen,
även efter det den
blivit köping fortfarande får ha provinsialläkare,
även om befolkningssiffran är
betydligt över 5 000.

Man kan sätta i fråga, om denna siffra
5 000 är lämpligt avvägd. Det är givet, att
en hel del städer, som ha något mer än
5 000 invånare, ofta ha ett ganska lågt
skatteunderlag, och då blir det betungande
för dem att avlöna tjänsteläkare.

För att belysa denna sak ha vi anfört
ett exempel i motionen. I samband
med kommunindelningsreformen kommer
Söderköpings stad att sammanslås
med Drothems och Skönberga kommuner,
två rena landskommuner. Då kommer
stadens invånarantal att överstiga 5 000,
ehuru obetydligt. Det är givet, att det

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

155

Om statens övertagande av sjukvården i vissa städer m. m.

bli ganska betungande för staden att
hålla en egen tjänsteläkare. Söderköpings
stad hade vid 1949 års ingång ett skatteunderlag
av endast 19: 57 kronor per invånare,
medan medeltalet för rikets städer
utgjorde 31:35 kronor. Härtill kommer,
att staden efter kommunsammanslagningen
blir ganska landsbygdsbetonad,
och om flykten från landsbygden
kommer att fortsätta i samma takt som
hittills, ligger det nära till hands att
anta, att stadens invånarantal inom ganska
kort tid kommer att understiga siffran
5 000. Trots detta har medicinalstyrelsen
föreslagit, att Söderköpings stad
skall anställa en egen tjänsteläkare.

De myndigheter, som haft vår motion
på remiss, lia ställt sig mycket välvilliga
till den.

Medicinalstyrelsens yttrande är fogat
som bilaga till utskottsutlåtandet. Jag
skall anföra ett par rader ur yttrandet.
Medicinalstyrelsen uttalar, »att det synes
styrelsen i princip riktigt, att staten
successivt övertager huvudmannaskapet
för tjänsteläkare i öppen hälso- och sjukvård
i städer, köpingar och municipalsamhällen;
att någon åtskillnad härvid
icke bör göras mellan dessa tre olika
kategorier av tätorter».

Även Svenska landstingsförbundet har
uttalat sig välvilligt. Detsamma gäller
Svenska stadsförbundet. Förbundet framhåller
att den nuvarande ordningen icke
kan anses tillfredsställande och att hela
stadsliikarfrågan bör upptagas till definitiv
reglering. Förutom Söderköping
kunna ytterligare några städer väntas få
frågan om anställande av egen tjänsteläkare
aktualiserad. Enligt förbundet är
det ett fullt befogat krav, att statsmakterna
förekomma, att städer, för vilka
särskilda tjänsteläkarbefattningar icke
kunna anses påtagligt behövliga för deras
speciella hälso- och sjukvårdsuppgifter,
mot sin önskan faktiskt bringas
att inrätta sådana befattningar. Förbundet
tillstyrker därför ett uttalande från
riksdagens sida, att även städer med större
folkmängd än 5 000 invånare böra
kunna påräkna att icke mot sin vilja
tvingas att ha egna tjänsteläkare.

Även statsutskottet har i sin motivering
varit ganska välvilligt. Om jag rätt fattat
utskottets mening, tyckas rent statsfinansiella
skäl vara anledningen till att utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka
motionerna. Jag är mycket lyhörd för
sådant och kan därför i någon mån respektera
dessa skäl.

Utskottet har i varje fall pekat på vissa
möjligheter att medgiva undantag från
regeln om att det skall finnas tjänsteläkare
i städer med mer än 5 000 invånare.
Utskottet skriver bland annat: »Vad
särskilt beträffar den av motionärerna
berörda frågan om uteslutande från provinsialläkardistrikt
av städer, som genom
ändrad kommunindelning erhålla
ett invånarantal, överstigande 5 000, torde
enligt utskottets mening skäl i vissa
fall kunna föreligga att medgiva undantag
från eljest tillämpade principer. Förhållandena
böra härvidlag från fall till
fall bedömas av Kungl. Maj :t, varvid hänsyn
givetvis får tagas bl. a. till huruvida
den inträffade befolkningsökningen kan
beräknas bliva av bestående natur. Ett
dylikt bedömande kan givetvis icke heller
ske fristående från de planer, som
föreligga beträffande den principiella
frågan om statens övertagande av huvudmannaskapet
för städernas tjänsteläkare.
Med hänsyn till vikten av en smidig anpassning
efter den nya kommunindelningen,
torde enligt utskottets mening
en viss uppmjukning av de på här berörda
område tillämpade principerna vara
påkallad, och utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj :t ägnar denna fråga uppmärksamhet.
»

Jag kan som motionär inte vara annat
än tacksam för detta uttalande av utskottet,
och jag vill bara uttala den vördsamma
förhoppningen, att Kungl. Maj:t
här handlar så som utskottet säger och
att således städer som Söderköping och
med dem likartade inte mot sin vilja
komma alt bli tvingade att anställa egna
tjänsteläkare.

Jag har, herr talman, endast velat göra
dessa reflexioner och få dem anförda
till riksdagens protokoll. Jag har intet
yrkande.

156

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om skärpning av straffbestämmelserna för
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 72, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till kostnader
för inventering av typskogar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 73, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag för budgetåret 1950/51 till
hemvärnets övningar, godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa, m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndiganden
för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om
vissa postavgifter;

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående utredning om fastighetsskattens
avskaffande, m. m.; och

nr 36, i anledning av väckta motioner
om befrielse för ägare av allmänna
samlingslokaler från skyldigheten att erlägga
fastighetsskatt m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om skärpning av straffbestämmelserna
för olovlig jakt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner om skärpning av straffbestämmelserna
för olovlig jakt.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 173 i första kammaren av
herr Lodenius och nr 207 i andra kammaren
av herr Pettersson i Ersbacken.

olovlig jakt.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till sådan ändring av straffbestämmelserna
för olovlig jakt, att straffarbete
skulle kunna ådömas, där brottet vore
att anse som grovt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:173 och II:
207, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Lodemus,
som dock ej antytt sin mening.

Herr LODENIUS: Herr talman! Jag har
till föreliggande utskottsutlåtande fogat
en blank reservation, och jag skall därför
trots den långt framskridna tiden
be att få säga några ord i detta ärende.

Att de av herr Pettersson i Ersbacken
i andra kammaren och av mig i denna
kammare väckta motionerna, vilka äro
likalydande, rönt det för motioner inte
så ovanliga ödet att bli avstyrkta av utskottet,
utgör för mig i och för sig ingen
anledning till klagan, särskilt som
utskottet i sin skrivning ställer sig mycket
positivt till motionernas syfte. Vad
som däremot, herr talman, kan vara ägnat
att medföra en viss besvikelse, det är att
— trots att de flesta som yttrat sig över
motionerna och jämväl utskottet anse, att
möjligheterna att beivra tjuvskyttet, särskilt
i de glest befolkade trakterna av
vårt land, väsentligt försvåras genom de
nuvarande straffprocessuella bestämmelserna
— utskottet ändå icke för närvarande
finner sig kunna tillstyrka någon
åtgärd i motionernas syfte.

Utskottet redovisar givetvis sina skäl
för detta ståndpunktstagande. Innan jag
något berör dessa skäl, skall jag be att
få nämna litet om motivet för motionerna
och även referera något från de inkomna
remissvaren.

I sin ämbetsberättelse till årets riksdag
redogör justitieombudsmannen för
tre fall, där justitieombudsmannen ansett
sig böra uppdraga åt vederbörande
landsfogde att väcka åtal mot landsfiskaler
för tjänstefel, därför att vederböran -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

157

Om skärpning

de, utan stöd i gällande lag, kvarhållit
för olaga älgjakt misstänkta personer.
Att sådant kvarhållande skett har berott
på att man velat förhindra kommunikation
och undanröjande av bevis under
brottets utredning.

När man tar del av utredningen i
dessa ärenden, kan man knappast undgå
att få den uppfattningen, att lagstiftningen
i förevarande fall inte är tillfredsställande.
I anslutning härtill skall
jag be att få referera ett uttalande av
hovrätten för Nedre Norrland i dess
yttrande över motionerna till utskottet.
Hovrätten, som dock icke ansett sig kunna
tillstyrka motionerna, säger — på
s. 10 i utskottsutlåtandet — bl. a.:
»Motionärerna ha emellertid beträffande
den otillåtna jakten särskilt framhållit
olägenheten av att straffarbete ej
ingår i straffskalan, vilket — på grund
av bestämmelserna i 24 kap. 5 §, jämförd
med 1 §, rättegångsbalken — medför
att personer, som misstänkas för sådan
jakt, endast i undantagsfall kunna
anhållas och häktas. Med hänsyn till utredningssvårigheterna
i jaktmål är denna
synpunkt onekligen värd beaktande.
Det för ett visst slag av brott gällande
slraffmaximum och de straff, som bruka
ådömas för brotten, ha för den allmänna
laglydnaden säkerligen föga betydelse,
om risken för brottslingarna att
bli sakfällda endast är ringa.»

Det är framför allt liknande synpunkter,
herr talman, som varit motivet för
motionerna.

Nu menar emellertid såväl utskottet
som vissa remissinstanser, att man inte
bör höja straffmaximum till straffarbete
bara för att möjliggöra anhållande och
häktning i misstänkta fall av otillåten
jakt, och en straffskärpning ur rent
straffrättsliga synpunkter anser man inte
motiverad.

I motionerna framhålles bl. a., att
olovlig jakt på ekonomiskt värdefullt
villebråd — framför allt tänker jag härvid
på älgen — står de typiska förmögenhetsbrotten
nära och att det därför
inte vore så orimligt, om straffarbete
kunde utdömas, där brottet är att anse
som grovt.

av straffbestämmelserna för olovlig jakt.

De flesta av de remissinstanser som,
så vitt jag förstår, ha den största praktiska
erfarenheten vid beivrandet av de
brott, varom här är fråga, tillstyrka motionerna,
och flera uttala sig även för
en straffskärpning ur rent straffrättslig
synpunkt. Sålunda uttalar sig riksåklagarämbetet
i tillstyrkande riktning. Av
de sex landsfogdar, som avgivit yttrande,
tillstyrka alla utom landsfogden i
Kopparbergs län, som förordar eu allsidig
utredning. Föreningen Sveriges
landsfiskaler instämmer till alla delar
i den motivering, som anförts såsom
skäl för motionerna, och gör vissa jämförelser
med straffskalan för häleri. Likaså
tillstyrkas motionerna av Svenska
jägarförbundet och av jaktvårdskonsulenten
i Dalarnas jaktvårdsförening.

Motionärerna äro således långt ifrån
ensamma om den åsikten, att en höjning
av straffmaximum väl kan försvaras ur
rent straffrättsliga synpunkter. Men jag
skall gärna erkänna, att huvudsyftet
med motionerna varit att genom en
skärpning av straffbestämmelserna skapa
möjligheter att, där så anses påkallat,
anhålla misstänkt person under
brottets utredning.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
närmare gå in på vad som anförts i alla
dessa yttranden till stöd för motionerna,
även om det kunde vara av intresse att
understryka vad de på området verkligt
sakkunniga haft att siiga, utan jag nöjer
mig med att hänvisa till de referat,
som finnas intagna i utskottets utlåtande.

Det finns emellertid en part, herr talman,
som inte kunnat höras i målet,
nämligen villebrådet, och jag tänker då
framför allt på älgarna. Det händer tyvärr
ej alltför sällan, att älgar även under
den legala jakten bli skadeskjutna
och sedan anträffas i markerna döda
efter, som man förstår, svåra lidanden.
Under den lagliga jakten föreligga självfallet
dock mycket större möjligheter att
uppspåra och avliva skadeskjutna djur
än vid olovlig och olaga jakt, då jägarna
i eget, välförstått intresse inte äro så benägna
att följa skadeskjutna djur. Landsfogden
i Västernorrlands liin anför bl. a.

158

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Om skärpning av straffbestämmelserna för
i sitt yttrande över motionerna angående
den olovliga jakten på värdefullare
vilt, framför allt på älg, att denna jakt
årligen åstadkommer avsevärda skador
såväl ur nationalekonomisk synpunkt
som för den enskilde. Härtill kommer,
fortsätter landsfogden, att dessa brott
i allmänhet äro väl planlagda och förberedda
samt att jakten ofta bedrives
under former, som innebära grovt djurplågeri.
Landsfogden tillägger: »Ur dessa
synpunkter synes straffarbete icke
utgöra för sträng korrektion.»

Även ur djurskyddssynpunkt —■ och
det vill jag, herr talman, understryka
— är det angeläget, att de straffprocessuella
bestämmelserna bliva sådana, att
de inte såsom för närvarande försvåra
och i vissa fall rent av omöjliggöra ett
effektivt beivrande av den olovliga och
olaga jakten, därför att möjligheter i regel
saknas att anhålla misstänkta personer.

Utskottet diskuterar även andra möjligheter
att uppnå de åsyftade skärpningarna
i straffprocessuellt hänseende
genom en ändring av reglerna för häktning
och anhållande. Utskottet anser sig
emellertid inte enbart med hänsyn till
de här aktuella och särartade fallen
kunna överväga en generell ändring av
dessa regler, och ej heller vill man förorda
införande av särskilda regler om
straffprocessuellt frihetsberövande för
brott mot jaktlagstiftningen. Vad som
slutligen enligt utskottets mening talar
emot att åtgärder nu vidtagas i motionernas
syfte är att frågan om förenhetligande
av frihetsstraffet, d. v. s. sammanförande
av straffarbete och fängelse
till en gemensam straffart, för närvarande
övervägs inom strafflagberedningen.
Komma fängelse- och straffarbetsstraffen
att utbytas mot en enhetlig straffart,
menar man, att reglerna för häktning
och anhållande också måste omprövas.
Jag hoppas, att dessa regler då
bli sådana, att syftet med motionerna
kommer att nås.

Sammanfattningsvis kan alltså, herr
talman, konstateras, att utskottet liksom
flertalet remissinstanser anser, att brister
i lagstiftningen på förevarande om -

olovlig jakt.

råde föreligga, men att utskottet, trots
detta, för närvarande inte anser sig kunna
tillstyrka någon åtgärd i motionernas
syfte.

Såsom frågan nu ligger till torde det
vara utsiktslöst att här i kammaren ställa
något yrkande om bifall till motionerna.
Jag tror emellertid, herr talman, att
det ändå har haft sin betydelse att denna
fråga förts på tal i riksdagen, och
jag hyser den förhoppningen, att det
inte skall dröja länge, förrän de här
påtalade bristerna i lagstiftningen komma
att avhjälpas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt
att driva försäkringsrörelse
har i riket, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315); och

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av lagen om avgifter
till välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 21, i anledning av väckt
motion om viss utredning rörande
skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

159

Interpellation om hjälp åt av Emåns översvämning drabbade markägare m. m.
Interpellation om anordnande av ett extra matematikprov för vissa komplettan ter

m. fl.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa, m. in.; och

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigandcn
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om
vissa postavgifter.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr
103, att utskottets hemställan i betänkande
nr 33 samt, i fråga om förslaget
nr 104, att utskottets hemställan i betänkande
nr 34 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation om hjälp åt av Emåns översvämning
drabbade markägare m. m.

Herr NORLING erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Genom
vinterns och vårens rikliga nederbörd
har i Emåns dalgång, i mellersta delen
av Kalmar län, tusentals tunnland åkerjord
översvämmats, vilket förorsakat
oerhörda förluster för markägarna inom
de översvämmade områdena.

All höstsådd samt översvämmade vallar
ha blivit förstörda och jordens odlingsvärde
väsentligt nedsatts. Påförd
naturgödsel och övriga gödningsämnen
urlakas och föras bort vid vattnets tillbakagång,
varvid även en del av de lösa
jordlagren medfölja. Därtill kommer,
att vårsådd inte kan ske i tid utan kommer
att bli så fördröjd att föga utsikter
finnas, att säden hinner mogna och kan
skördas.

En sådan naturkatastrof som Emåns
översvämning i vår betyder stora ekonomiska
förluster för markägarna och kan
i många fall betyda ekonomisk ruin för
de dåligt ekonomiskt ställda småbrukarna
i Emådalen, vilka utgöra ungefär mellan
80 och 90 procent av markägarna.

Större översvämningar ha inträffat tidigare,
åren 1931 ocli 1930 samt åren
1944 och 1945. Det senaste årets stora
översvämning föranledde statligt ingripande.

En utredning har pågått sedan 1928
om reglering av den del av området,

som nu ånyo översvämmats, för att genom
invallning och upprensning söka
förebygga översvämningar. Denna fråga
ligger nu hos domstol.

Markägarna ha således gjort vad de
kunnat för att få erforderliga åtgärder
vidtagna och minska riskerna för översvämningar.

Vid åtskilliga tillfällen tidigare har
riksdagen vidtagit åtgärder vid naturkatastrofer
och anslagit medel för att
lindra de ekonomiska förluster, som de
drabbade åsamkats. Emåns översvämning
i vår kan utan tvivel räknas till en
dylik naturkatastrof och jämföras med
översvämningen år 1945.

Med vad som således framförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor.

Har statsrådet för avsikt att undersöka,
huruvida och i vilken omfattning
hjälp från statens sida kan lämnas de
markägare, som drabbats av Emåns
översvämning?

Är statsrådet beredd att vidtaga sådana
åtgärder, som kunna påskynda
Emåns reglering i de av översvämningar
drabbade områdena?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om anordnande av ett extra
matematik prov för vissa komplettanter
m. fl.

Ordet lämnades på begäran till herr
CASSEL, som yttrade: Herr talman! Regeringen
har — efter framställning från
Målsmännens riksförbund —■ beslutat att
på grund av i ärendet förekommande
särskilda omständigheter medgiva att
årets studentskrivning i matematik på
realgymnasiet (allmän kurs) utan hinder
av vad som är föreskrivet i läroverksstadgan
skall godkännas även om
abiturient inte nöjaktigt behandlat mer
än två av de förelagda uppgifterna.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse från
ecklesiastikdepartementet anbefallts att

Nr 13.

160

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Interpellation om anordnande av ett extra matematikprov för vissa komplettanter
m. fl.

föranstalta om att vårens studentskrivningar
i matematik (allmän kurs) skyndsamt
på nytt granskas och betygsättas
med utgångspunkt från den sålunda ändrade
normen för bedömandet.

Regeringens beslut härvidlag har naturligtvis
hälsats med tillfredsställelse av
flertalet abiturienter och dessas föräldrar,
då det på ett radikalt sätt hjälper
upp en eljest ovanligt låg betygsskala
vid ifrågavarande matematikprov.

Tyvärr är beslutet emellertid otillfredsställande
för vissa av dem som deltagit
i ifrågavarande matematikprov.
Från flera skolor meddelas nämligen att
åtskilliga av de abiturienter, som önskat
avlägga studentexamen enligt särskild
prövning liksom flera — vid vissa skolor
samtliga — som sökt komplettera sitt
matematikbetyg — till ett högre betyg
än det som vid tidigare prov erhållits
— ej fullföljde det skriftliga provet, då
de kommo underfund med att de icke
kunde uppnå ett sådant resultat, som enligt
de vanliga bedömningsreglerna erfordras.
Många av dem, som skulle avlägga
examen enligt särskild prövning,
lämnade sålunda över huvud taget inte
in någon skrivning, då de ej löst minst
tre tal, och komplettanterna avstodo i
stor utsträckning från att inlämna något
prov, då de inte uppått sådant antal tal,
som enligt de vanliga reglerna erfordras
för erhållandet av det högre betyg de
eftersträvade.

Den tidsförlust dessa abiturienter och
komplettanter åsamkats genom en av allt
döma olämplig sammansättning av ifrågavarande
skriftliga matematikprov bör
om möjligt nedbringas. En lösning synes
vara att man inlägger ett matematikprov
(allmän kurs), skriftligt och muntligt, i
den särskilda prövningsperiod, som omfattar
tiden “/b—13/o och i vilken ämnen
med skriftliga prov eljest icke ingå. Härigenom
skulle dyrbar tid kunna vinnas
bl. a. för dem, som önska ha sina kompletteringsbetyg
klara i god tid före utgången
av ansökningstiden för intagande
vid vissa av fackhögskolorna.

I samband med den diskussion som
förts med anledning av här berörda ma -

tematikprov ha från skilda håll uttalats
önskemål om att hädanefter ett sammanfattande
vitsord måtte ges i alla skrivningsämnen
i studentexamen och ej blott,
såsom nu är fallet, i modersmålet. Detta
innebär att hänsyn tages till resultatet
av tidigare skrivningar i resp. ämnen under
läsåret.

Då kompletteringsmöjligheterna alltmer
beskurits för inträde till fackhögskolorna
synes genomförandet av en sådan
åtgärd motiverad; det skulle ju nämligen
i icke obetydlig grad kunna minska
de stundom orättvist ödesdigra följderna
av ett tillfälligt misslyckande i en studentskrivning.

Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande frågor:

1) Är herr statsrådet beredd att medverka
till att ett extra matematikprov
(allmän kurs) inlägges i kompletteringsperioden
den "%—"Va detta år?

2) Är herr statsrådet villig att redogöra
för sina synpunkter på frågan om
möjligheterna att i fortsättningen tillämpa
metoden med sammanfattande vitsord
i samtliga i studentexamen förekommande
ämnen, där skriftligt prov fordras?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 473, av herr Wehtje m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
förändring i avseende å löneställning
och antal beträffande vissa ordinarie
tjänster vid kommunikationsverken
m. in.; samt

nr 474, av herr Aaby-Ericsson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande, m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.38 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 20 april 1950.

Nr 13.

161

Torsdagen den 20 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 469, av herrar Lindén och Norman,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och kyrkomusiker
m. m.; samt

nr 470, av herr Sjödahl m. fl., i samma
ämne.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Wehtjes motion, nr
417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i
gällande tulltaxa, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Norlings motion,
nr 472, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala
frågor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Wehtje m. fl. väckta
motionen, nr 473, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid
kommunikationsverken m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Aaby-Ericsson
m. fl. väckta motionen, nr 474, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 475, av herr Näsström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; och
nr 476, av herr Werner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896).

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 122, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren beträffande
punkterna A och B i utskottets
utlåtande nr 9 fattade samma beslut
som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

11 Första kammarens protokoll 1U50. AV 13.