Torsdagen den 12 november Sid (Riksdagens protokoll 1964:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35

FÖRSTA KAMMAREN

1964

12—13 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 12 november Sid.

Skolungdomens praktiktjänstgöring .......................... 3

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor ........................ 5

Om rätt för justitieråd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag''
m. m......................................... 19

Hemarbetande kvinnors ställning i pensionssystemet .......... 21

Bedömningen av invaliditetsgraden inom den allmänna försäkringen
.................................................. 27

Stopplikt vid järnvägsövergång .............................. 29

Fredagen den 13 november

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Dahlén om undervisning i patientpsykologi för läkare 36
av herr Isacson ang. expedieringen av ansökningar enligt studiehjälpsreglementet
vid Tekniska gymnasiet i Göteborg . . 36

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 12 november

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling fattade beslut.......................... 3

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 147, om utredning av frågor rörande
skolungdomens praktiktjänstgöring ........................ 3

— nr 148, om flyttning av LKAB:s huvudkontor .............. 5

— nr 149, om rätt för justitieråd och regeringsråd att åtaga sig

skiljemannauppdrag m. m.____........................... 19

— nr 150, ang. prognoser för behovet av arbetskraft.......... 20

— nr 151, om viss översyn av den offentliga statistiken........ 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 56, ang. efterlevandeskyddet för-------—

make och barn .......................................... 20

— nr 57, om giftorätt i pension samt de hemarbetande kvinnornas
ställning i socialförsäkringssystemet l................... 21

— nr 60, om ökat stöd åt handikappade .................... 27

— nr 65, ang. bedömningen av invaliditetsgraden inom den allmänna
försäkringen...................................... 27

— nr 66, ang. ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen .......... 29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37, om obligatorisk stötfångare
på lastbil och släpfordöä . 29

— nr 38, ang. kostnaderna för bevarande av fast fornlämning .. 29

— nr 39, ang. dels stopplikt vid järnvägsövergång, dels varnings-
och säkerhetsanordningar vid järnvägsövergång, m. m. 29

— nr 40, ang. lagstiftningen om jordförvärv m. m............. 32

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 44, om utredning rörande
jordförstöring.......... 32

Torsdagen den 12 november 1964

Nr 35

Torsdagen den 12 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet motionerna nr 844—
847.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa av Europarådets rådgivande
församling vid dess femtonde ordinarie
möte fattade beslut.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. skolungdomens praktiktjänstgöring

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 147, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågor rörande
skolungdomens praktiktjänstgöring.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (1:157) och den andra
inom andra kammaren av herr Jonsson
m. fl. (11:203), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om uppdrag för skolöverstyrelsen
att skyndsamt pröva praktikfrågan
i hela dess omfattning, kvantitativt
och kvalitativt, i samråd med näringslivets
representanter.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lars Larsson och Tage
Johansson (1:640) samt den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Norrköping in. fl. (11:785), föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en utred lt

Första kammarens protokoll 196t. Nr 35

ning med sikte på att giva skolungdomen
ökade möjligheter till praktikanttjänstgöring.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna 1:157 och 11:203
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att motionerna 1:640 och 11:785
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I detta utlåtande från
statsutskottet behandlas två motionspar
som rör praktiktjänstgöring för studerande
ungdom. I motionerna 1:640 och
II: 785 har en utredning begärts med
sikte på att ge skolungdomen ökade
möjligheter till praktiktjänstgöring. I
motionsparet 1:157 och 11:203, med
bl. a. undertecknad som motionär, har
föreslagits att skolöverstyrelsen skall
pröva praktikfrågan i hela dess omfattning,
såväl kvantitativt som kvalitativt,
i samråd med näringslivets representanter.
Våra motiveringar framgår av
motionerna.

Utskottet har inhämtat utlåtanden
från arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och Svensk yrkesvalslärarförening.
Skolöverstyrelsen har egentligen
inte yttrat sig över våra motionspar
utan endast sänt sitt utlåtande om arbetsmarknadsstyrelsens
utredning rörande
praktik- och feriarbetsförmedlingen.

Utskottet erkänner att efterfrågan på
praktikplatser kommer att ställa skoloch
arbetsmarknadsmyndigheterna samt
vårt näringsliv inför stora problem och
att hithörande frågor måste ägnas all
uppmärksamhet av berörda parter. Det
är i första hand näringslivets problem
när det gäller praktikantfrågan som be -

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Ang. skolungdomens praktiktjänstgöring
handlats i motionerna, och vi anser att
största hänsyn måste tas till näringslivet,
så att inte hela arbetet med denna
viktiga fråga misslyckas.

Utskottet hänvisar till arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande och anser att
det i allt väsentligt har tillgodosett de
i motionerna önskade utredningarna.
Som motionär tycker jag inte, efter att
ha tagit del av arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande, att den liar behandlat
praktikfrågan med de konsekvenser för
näringslivet som motionärerna talar
om. Utredningen har i första hand ägnat
uppmärksamhet åt praktikfrågan
och dess konsekvenser för förmedlingsverksamheten.
I utredningen framhålles
nämligen, att den haft till uppgift
»att behandla frågor rörande den offentliga
arbetsförmedlingens medverkan
vid anskaffandet och förmedlingen
av platser till studerande, som i anslutning
till sin teoretiska utbildning behöver
eller önskar förvärva praktik
från en arbetsplats. Då det finns ett
nära samband mellan sådan praktikförmedling
och arbetsförmedlingens
verksamhet för feriearbetssökande studerande,
har utredningen även uppmärksammat
de spörsmål som hör samman
med sistnämnda verksamhet».

Studieförbundet Näringsliv och samhälle
sysslar för närvarande i några arbetsgrupper
med att studera praktikantfrågan
och dess konsekvenser för näringslivet.
I ett cirkulär framhålles sålunda:
»De nya skolformerna förutsätter
som bekant ett ganska omfattande
engagemang från företagens sida. Emellertid
har man inte i någon större utsträckning,
varken från industriens eller
samhällets sida, hittills diskuterat eller
studerat de konsekvenser, som de nya
skolformerna på så sätt medför. Man
räknar med att under början av nästa
år ha kommit så långt i arbetet att en
rapport då kan publiceras.» Det gäller
alltså en rapport inom studieförbundet.

Vi motionärer tycker därför att
många frågor alltjämt är oklara och
behöver övervägas tillsammans med nä -

ringslivets folk. Inte minst för de gymnasiala
studievägarna är det viktigt att
praktikantfrågan löses på det sätt vi
alla hoppas på. Motionärerna har velat
peka på värdet av ytterligare kontakter
med näringslivet i frågan, och en
positiv skrivning från utskottets sida
hade säkerligen främjat denna tanke.

Jag är emellertid mycket glad över
att det i proposition 171 finns en passus
där ecklesiastikministern på tal om
miljöpraktiken i samband med reformeringen
av de gymnasiala skolorna säger
någonting som mycket väl överensstämmer
med motionärernas synpunkter.
Man läser nämligen på sid. 434:
»Det bör ankomma på skolöverstyrelsen
i samråd med i första hand arbetsmarknadsstyrelsen
och företrädare för
näringslivet att närmare överväga i vilken
omfattning man redan från början
kan förverkliga programmet och utfärda
de anvisningar som befinnes erforderliga.
» Programmet gäller alltså miljöpraktiken.

Detta uttalande gör, herr talman, att
jag som motionär nu kan förklara mig
nöjd och uttrycka förhoppningen att
skolöverstyrelsen tar ecklesiastikministerns
förslag ad notam.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Alla som har erfarenheter
på detta område vet, att det allra
viktigaste är att skoldistrikten kan få
god kontakt med näringslivet på orten.
När det gäller dessa praktiktjänstgöringar
är det stora besvärligheter förenade
med att ungdomarna skall behöva
skickas långa vägar för sin praktiktjänstgöring.
Därför har såvitt jag
vet de allra flesta skoldistrikten tagit
kontakt med näringslivet inom sitt eget
område, och det är glädjande att se att
näringslivets företrädare i flertalet fall
visat ett mycket stort positivt intresse
för den här saken.

Hittills har det gått anmärkningsvärt
bra att skaffa praktikplatser. Det hindrar
inte att såväl skolöverstyrelsen som

Torsdagen den 12 november 19(54

Nr 35

arbetsmarknadsstyrelsen bör inkopplas
på dessa fall. Det åligger i högsta grad
arbetsmarknadsstyrelsen att medverka
till att skaffa fram praktikplatser, men
arbetsmarknadsstyrelsen har redan på
detta område kontakt med skolöverstyrelsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag är av samma uppfattning
som utskottets ärade talesman,
att näringslivet har intresse för denna
fråga och har velat göra och kommer
att göra sitt bästa för att ta emot praktikanterna.
Vi motionärer är emellertid
mycket angelägna om att denna fråga
klaras upp ordentligt redan från början,
så att icke näringslivet en vacker
dag säger att man där inte kan ta emot
så många praktikanter utan menar att
nu får skolmyndigheterna klara den saken
på egen hand. Jag hoppas att vi inte
skall komma i den situationen. Från
vår sida är det alltså bara en önskan
att problemet skall klaras av från början.

Det är alldeles riktigt som herr Näsström
säger, att denna fråga väl får lösas
lokalt i största möjliga utsträckning
när det gäller samverkan mellan
näringsliv, skola och arbetsförmedling.
Jag hoppas att myndigheterna också
i fortsättningen skall ha sin uppmärksamhet
riktad på denna viktiga
fråga.

Herr NÄSSTRÖM (s) :

Herr talman! När herr Nyman anser
att näringslivets yrkesorganisationer
bör fatta beslut och ge rekommendationer
till sina medlemmar, är jag fullt
överens med honom. Men även om sådana
rekommendationer går ut, är det
ändå den lokala industrien som bestämmer
om den skall ta emot praktikanter
eller inte. Hitintills bär det varit en
glädjande utveckling i det avseendet.

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av väckta motioner
om flyttning av LKAB:s huvudkontor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Petersson m. fl. (I: 13) och den
andra inom andra kammaren av fru
Boman in. fl. (11:15), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att LKAB:s
huvudkontor skulle flyttas från Stockholm
till ort inom Norrbottens län.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 13 och II: 15
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Virgin, Per Jacobsson, Åkerlund,
Nilsson i Göingegården och Svensson
i Ljungskile samt fröken Karlsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:13 och 11:15, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning av frågan om förläggning
av LKAB:s huvudkontor under
medverkan av företagets ledning
och representanter för Norrbottens län;

2) av herr Bengtson, som dock ej antytt
sin mening.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Till statsutskottets här
förevarande utlåtande finns fogad en
reservation av herr Axel Johannes Andersson
m. fl., för vars bakgrund och
innehåll jag skall be att få redogöra.
Jag ser så mycket större skäl härtill

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
som nu så aktuella lokaliseringspolitiska
synpunkter av i hög grad praktisk
natur kan och bör läggas på det i
statsutskottets utlåtande nr 148 behandlade
spörsmålet om förläggningsorten
för LKAB:s huvudkontor.

Låt mig börja med att erinra om att
1956 års riksdag behandlade denna fråga
och därvid uttalade följande om huvudkontorets
förläggning: »Skulle emellertid
erfarenheten visa att en förflyttning
av huvudkontoret till Norrbotten
kan verkställas utan nackdelar för bolaget,
bör frågan härom upptagas till
förnyad prövning.»

Detta uttalande tillkom på tillskyndan
av såväl socialdemokrater som centerpartister,
t. ex. herrarna Ward,
Thun och Rubbestad, och var ett kompromissförslag
till den av folkpartiet
och högern den gången framlagda reservationen
om huvudkontorets förflyttning
till Norrbotten. Vad som har gjort
att riksdagens beslut om förnyad prövning
vunnit aktualitet i år är det förhållandet
att LKAB inköpt några bostadsfastigheter
i centrala Stockholm i
avsikt att riva dessa och uppföra en
ny huvudkontorsbyggnad varigenom
förläggningen till Stockholm kunde
komma att bli betraktad som definitiv.

Företagsledningens åtgärd har dessutom
utlöst farhågor för att densamma
har avsett att åsidosätta riksdagens beslut
om förnyad prövning av förläggningsorten,
ty någon redovisning av erfarenheterna
av hittillsvarande förläggning
till Stockholm har inte erbjudits
riksdagen. I praktiken skulle riksdagen
härigenom undandragas möjligheten
att ånyo pröva frågan, ty prövningen
av gjorda erfarenheter av huvudkontorets
nuvarande förläggning har företagsledningen
i varje fall rest anspråk
på att vilja förbehålla sig själv, och åtgärden
att påbörja anskaffningen av
ett nytt huvudkontor i Stockholm torde
visa att ledningen har bedömt erfarenheterna
på visst sätt eller i sämsta
fall inte har gjort någon för riksdagen
avsedd bedömning alls, om den inte

remissvägen tvungits härtill. Eventuella
hänvisningar till att den nya kontorsbyggnaden
i en framtid skulle kunna
säljas övertygar inte heller om att företagsledningen
inte skulle åberopa det
nya kontoret — när det en gång har
blivit färdigt — till stöd för att det har
blivit än svårare att flytta huvudkontoret
till Norrbotten.

Dels ingen till riksdagen ställd redovisning
av gjorda erfarenheter och dels
en ny huvudkontorsbyggnad utan öppen
prövning av förläggningsorten! Jag
har svårt att tro att riksdagen är beredd
att med god smak svälja en sådan
metod att bli utmanövrerad — vilket
dagens beslut än kommer att bli.

Att riksdagen i dag har tillfälle att
pröva denna fråga beror alltså på ett
par motioner, som yrkar på en förflyttning
av huvudkontoret till Norrbotten.
Till ledning för riksdagens avgörande
av dagens ärende föreligger därtill remissutlåtanden
från LKAB samt Norrbottens
representanter såsom Kiruna
stad, Luleå stad, landstingets förvaltningsutskott
och länsstyrelsen i Norrbottens
län. Av remisserna framgår med
all önskvärd tydlighet att företagsledningen
inte önskar flytta huvudkontoret
till Norrbotten, medan samtliga representanter
för detta län om än med
olika argument starkt önskar att få kontoret
förlagt dit. Företagsledningen åberopar
därvid till stöd för sin ståndpunkt
effektivitetsskäl, medan psykologiska
och lokaliseringspolitiska skäl
åberopas av norrbotteninstanserna.

Det som vid prövning av remissyttrandena
faller i ögonen är att norrbotteninstanserna
erkänner effektivitetssynpunktens
företräde och företagsledningens
kompetens att bedöma densamma
men ändå önskar vinna ökad klarhet
under ifrågasättande av en utredning
— så gör t. ex. Kiruna stad —
medan företagsledningen bagatelliserar
de lokaliseringspolitiska skälen och
blundar för de psykologiska motiven.
Av remissyttrandena kan man alltså
knappast sägas få en helt klar bild och

Torsdagen den 12 november 19(54

Nr 35

en fullständig kartläggning av motiven.

Reservanterna bär för sin del ansett
att riksdagen bör pröva frågan om huvudkontorets
förläggning inte endast
från effektivitetssynpunkt — även om
denna bör vara dominerande -— utan
även från vad som från en allmännare
synpunkt är mest ändamålsenligt. Därvid
bör såväl psykologiska och lokaliseringspolitiska
synpunkter som effektivitetssynpunkten
beaktas och en avvägning
mellan dessa komma till stånd.
I all synnerhet i dessa dagar när lokaliseringspolitiken
tillmätes så stor betydelse
i andra sammanhang ter det
sig egendomligt att en lokaliseringsåtgärd
av enkel och praktisk natur såsom
denna skulle avvisas utan tillfredsställande
utredning. När det dessutom
gäller en landsända, som är utsatt för
starka påkänningar på grund av befolkningsavflyttning,
kan man inte bortse
från de psykologiska motiven. Att
ledningen för landsändans utan jämförelse
största och rikaste företag har ett
ansvar även från psykologisk synpunkt
kan svårligen bestridas. Det är då företagsledningens
sak att med särskild
omsorg motivera sina åtgärder och göra
dem förståeliga för de stora befolkningsgrupper
som är beroende av företaget
och intresserade av dess verksamhet.
Även från den synpunkten skulle
en utredning där såväl företagsledningen
som representanter från Norrbotten
deltoge kunna hjälpa till att överbrygga
befintliga motsättningar.

Företagsledningen har från effektivitetssynpunkt
otvivelaktigt anfört
tungt vägande ehuru icke helt övertygande
skäl. Den kan inte fritas från att
ha givit detta skäl en viss överbetoning,
som frammanar undran. Det finns ju
tidigare exempel på andra storföretag,
som med god verkan för effektiviteten
har flyttat sina huvudkontor från huvudstaden
till landsorten. Exempel härpå
är i Norrland Cellulosabolaget och
i södra Sverige Tändsticksbolaget.

Med hänvisning till de starka motsättningar
som är för handen, de loka -

Oin flyttning av LKAB:s huvudkontor
liseringspolitiska aspekter som i dessa
dagar är högaktuella, de för Norrbottens
befolkning psykologiskt synnerligen
känsliga motiven och den bristfälliga
och ensidiga utredningen av erfarenheterna
av huvudkontorets nuvarande
förläggningsort har det synts reservanterna
angeläget att söka finna en
form för att överbrygga motsättningarna
och öka förståelsen för parternas
olika ståndpunkter. Yi påyrkar därför
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om en skyndsam
utredning av frågan om förläggning av
LKAB:s huvudkontor under medverkan
av företagets ledning och representanter
för Norrbottens län.

Med detta vill jag, herr talman, hemställa
om bifall till reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Vid behandlingen av de
här förevarande motionerna har utskottet,
som redan har sagts, begärt
yttrande från länsstyrelsen i Norrbottens
län och från LKAB:s styrelse. Länsstyrelsen
har i sin tur begärt yttrande
av städerna Kiruna och Luleå och av
landstingets förvaltningsutskott. Man
skall väl vara ganska skicklig i att läsa
innantill, om man skall kunna komma
till det resultat som herr Åkerlund
gjort när han funnit att remissyttrandena
enhälligt slutit upp kring motionsyrkandet.

Luleå stad har hänvisat till det yttrande
staden avgav i samma fråga 1956.
Man säger att frågan är lika aktuell i
dag som den var då, och man intar
samma ställning som den gången, nämligen
att LKAB:s huvudkontor borde
förläggas till Norrbotten.

Kiruna stad har en annan uppfattning.
I dess yttrande redogörs på ett
mycket intressant sätt för hela verksamheten
och hur man ser på den. Kiruna
stad säger, att det vore naturligt
att huvudkontoret vore förlagt till det
område där verksamheten i huvudsak
bedrivs, men sammanfattningsvis säger

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
man att huvudkontoret bör förläggas
till den plats där det kan ge den bästa
effektiviteten. Kiruna stad anser att företagsledningen
har den bästa möjligheten
att bedöma detta. Staden vill alltså
att effektivitetsfrågan skall vara avgörande
och har därför inte yrkat vare
sig bifall till eller avslag på motionen.
Jag har mig bekant att stadens myndigheter
var eniga om detta beslut.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
har deklarerat samma synpunkter
som Kiruna stad, men hänvisar
i sitt yttrande i huvudsak till fördelningen
av skatten mellan huvudkontorsorten
och verksamhetsorten.

Länsstyrelsen slutligen har också
samma uppfattning och säger att huvudkontoret
bör vara förlagt där den
bästa effektiviteten kan nås. Länsstyrelsen
säger också att den i fråga om
platsen inte kan göra någon bedömning
utan att företagsledningen har de bästa
förutsättningarna för en sådan bedömning.

LKAB:s styrelse har i sitt yttrande
berört vad motionärerna anfört om lokaliseringssynpunkterna.
Styrelsen redogör
för antalet anställda, och lägger
man detta till grund för förhoppningar
om att på ett avsevärt sätt kunna motverka
utflyttningen från Norrbotten, så
är man ganska optimistisk. Styrelsen
anför att sammanlagt 66 personer kan
hänföras till stockholmskontoret utöver
de 20 som bör räknas till försäljningsorganisationen,
vilken ju under alla förhållanden
skulle vara kvar i huvudstaden.
Styrelsen säger också, att även
om huvudkontoret flyttas från Stockholm
till Norrbotten, så måste det finnas
kvar ett kontaktkontor i Stockholm
med uppskattningsvis ca 45 personer.
Det skulle alltså allt som allt kunna bli
fråga om en lokalisering av ett 20-tal
personer, och det kan väl knappast vara
att i någon högre grad motverka den
befolkningsutflyttning som pågår.

Man kan ju påpeka, som herr Åkerlund
gjorde, att frågan var uppe vid
1956 års riksdag, då den diskuterades

utförligt och man förde vissa resonemang
om att en omprövning skulle ske,
därest ändrade förhållanden inträdde.
Dessa resonemang fördes dock i samband
med statens övertagande av LKABaktierna,
och man visste ju inte den
gången så noga hur utvecklingen skulle
bli. Det var därför ganska naturligt att
man den gången var med på att ta upp
frågan på nytt under vissa förutsättningar.

Nu har emellertid LKAB:s styrelse
mycket klart redovisat att förutsättningarna
ingalunda är ändrade, utan
om man skall hålla effektiviteten på
högsta nivå så är det lika angeläget som
förut att huvudkontoret ligger kvar i
Stockholm. Man kan ju i det sammanhanget
fråga sig varför det aldrig var
aktuellt med en förflyttning av huvudkontoret
så länge LKAB handhades av
Grängesbcrgsbolaget. Då var ju denna
fråga, såvitt jag vet, inte aktuell vid
något tillfälle.

Utskottsmajoriteten har sålunda funnit
att några ändrade förhållanden, som
talar för ett ändrat ståndpunktstagande
från riksdagens sida, inte föreligger.
Utskottet har därför även denna gång
avvisat förslaget om en flyttning av
LKAB:s huvudkontor och ansett att det
bör vara företagets ledning som skall
bedöma denna fråga. Företagsledningen
bör ha samma möjlighet som alla
andra företagsledningar att vidtaga de
åtgärder som den anser vara lämpliga
för företaget.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Utskottets talesman
herr Rikard Svensson berörde i sitt anförande
också lokaliseringseffekten av
detta förslag, och jag skall senare i mitt
anförande återkomma till hur man ser
på den frågan även på andra håll.

Herr Åkerlund har här klart och utförligt
redogjort för hur man i högerpartiet
ser på frågan om lokaliseringen

Torsdagen den 12 november 1904

Nr 35

av LKAB:s huvudkontor, och därför kan
jag som motionär fatta mig ganska kort.

Orsaken till att jag motionerat i denna
fråga är att det före motionstidens
utgång 1904 hlcv känt att LKAB planerade
att bygga ett helt nytt huvudkontor
i det centrala Stockholm och att jag
ansåg ■—- och anser -— att frågan om
huvudkontorets framtida läge före byggandet
borde prövas av representanter
för ägarna — i detta fall staten och
därmed riksdagen.

Jag vill också för kammaren betyga
att det varit mycket intressant att syssla
med denna fråga. Ända sedan jag i
oktober 1963 interpellerade i frågan
har många personer i skiftande samhällsställning
inte bara i Norrbotten
och Norrland utan även i det övriga
Sverige genom spontana brev, telefonsamtal
och personliga samtal gett mig
goda råd och nya skäl för att huvudkontoret
för LKAB bör vara förlagt till
Norrbotten.

Alltsedan förstatligandet av LKAB
har de dominerande arbetsuppgifterna
för bolaget varit att bemästra de problem
som uppkommit vid övergång
från dagbrytning till underjordsbrytning
samt att rationalisera driften vid
gruvorna och utskeppningshamnarna.
Därtill kommer också lösandet av de
problem som uppstår vid öppnade av
nya malmfält i Norrbotten.

LKAB:s företagsledning har anfört
att försäljningsarbetet och därmed
sammanhängande spörsmål motiverar
att huvudkontoret kvarblir i Stockholm.
LKAB bär i sitt utlåtande över de föreliggande
motionerna bland annat anfört,
att LKAB i sin huvudkontorsverksamhet
i Stockholm sysselsätter 66 personer
i eget huvudkontor och beräknar
att 20 personer av försäljningsbolaget
Malmexport beräknas arbeta för LKAB:s
räkning. LKAB anger också självt att i
Norrbotten arbetar 7 000 man, varav
inemot 1 500 tjänstemän för LKAB.
Dessa siffror tyder på att verksamheten
till övervägande del är förlagd till Norrbotten
och Narvik.

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor

Länsstyrelsen i Norrbotten anför i
sitt remissvar att det är ett naturligt
och angeläget önskemål att LKAB:s huvudkontor
förlägges till Norrbotten.
Länsstyrelsen har också en del synpunkter
just på lokaliseringseffekten.
Den understryker den industriella betydelsen
för lokaliseringen av industrier
till en ort. Mot bakgrunden därav
synes det länsstyrelsen uppenbart, »att
en förläggning av ett huvudkontor av
den storleksordning varom här är fråga
skulle utgöra eu väsentlig och önskvärd
stimulans för den industriella utvecklingen
på lokaliseringsorten och
för länet i övrigt». Länsstyrelsen säger
också att den högt utbildade tekniska,
ekonomiska och administrativa expertis,
som ingår i LKAB:s huvudförvaltning,
enligt länsstyrelsens mening vid
sidan av de ordinarie arbetsuppgifterna
i hög grad skulle kunna berika den
industriella miljön och främja näringslivets
utveckling i länet. Härtill kommer
enligt länsstyrelsen den rent psykologiska
betydelsen av att ett företag
av LKAB:s storlek flyttar sitt huvudkontor
till länet.

Detta säger alltså länsstyrelsen i Norrbotten.
Länsstyrelsen har också i ett
senare remissyttrande till den Eckerbergska
kommittén föreslagit att man
närmare skall utreda frågan om huvudkontorets
förflyttning till länet.

Det är ju naturligt att den företagsledning
som finns i Stockholm och där
planerar att bygga ett nytt kontor söker
ge skäl för sitt ställningstagande.
Både länsstyrelsen i Norrbottens län
och LKAB:s ledning är parter i målet,
men man kan ju också ta del av vad
den Eckerbergska lokaliseringsutredningen
sade om utflyttningen av
LKAB:s huvudkontor. Det heter i betänkandet:
»Lokaliseringsutredningen

har vid sina överväganden funnit det
uppenbart, att en utflyttning av LKAB:s
huvudkontor förutsätter en omläggning
av nuvarande former och rutiner för
samarbetet med Grängesbergsbolaget
och AB Malmexport. Det skulle vara

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
värdefullt för lokaliseringsfrågans bedömning
att få möjligheterna till en sådan
omläggning belysta. Nu föreliggande
material gör det svårt för utredningen
att avväga de verkliga fördelarna
och nackdelarna vid en utflyttning av
LKAB:s huvudkontor. I LKAB:s skrivelser
synes man ha lagt mindre vikt
vid huvudkontorets samarbete med lokalförvaltningarna
i Norrbotten. Såvitt
lokaliseringsutredningen kan bedöma
torde dock huvudkontorets förläggning
tillsammans med en stor produktionsenhet
kunna innebära fördelar från ekonomiska
och administrativa synpunkter.
Kontakter och samarbete med de stora
lokalförvaltningarna i Norrbotten borde
kunna främjas, om LKAB:s huvudkontor
förlädes exempelvis till Kiruna.»

Det är en från ortsintressen helt
utomstående part, som yttrat sig på det
sättet i denna fråga. Nog förefaller det
mig underligt att representanter för
ägarna, i detta fall riksdagen, skall avvisa
förslaget om en utredning av frågan
under medverkan av LKAB:s ledning
och representanter för Norrbottens
län. Det är ju det som begäres i reservationen.
Personligen är jag övertygad
om att resultatet av en sådan utredning
skulle bli att LKAB:s huvudkontor
förlägges till Norrbotten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det är en viktig fråga
hur det skal! bli med LKAB. Egentligen
är det två skilda frågor. Den första gäller
brytningen. Där kan man konstatera
att LKAB har skött saken på ett
fint sätt trots att bolaget måst övergå
från dagbrytning till djupbrytning. Den
andra frågan gäller försäljningen. Det
viktigaste för bolaget är väl att kunna
hävda sig på världsmarknaden. Jag tror
att det ur den synpunkten är nödvändigt
att LKAB har huvudkontoret på
den plats i landet där affärerna görs
och där handelsavtal träffas, så att man

kan tillvarata det även för hela landet
stora intresset att få ut det mesta möjliga
för malmen.

Sedan kommer jag till skattesynpunkterna.
Den frågan var uppe i våras, och
då kom bevillningsutskottet till den
slutsatsen att det går att sänka huvudkontorsandelen.
Jag tror att man på den
vägen kan komma till rätta med skatteproblemet,
så att man inte av skatteslcäl
behöver flytta huvudkontoret. Det
bör placeras så att det gör den största
nyttan, och då kommer man, som bolagets
ledning har gjort, fram till att
Stockholm är den plats där bolaget bäst
kan hävda sig.

Här har också framhållits att det är
Kiruna som borde ha huvudkontoret,
men alla vet att i Kiruna råder ingen
brist på skattekraft. Det argumentet är
inte hållbart. Just i Kiruna finns det
största antalet anställda, och genom att
flytta huvudkontoret dit skulle man alltså
ytterligare förbättra skatteunderlaget
i den kommun i landet som har det
största skatteunderlaget per individ.

Sedan säger herr Petersson, att han
har fått en mängd telefonsamtal och
uppvaktningar beträffande flyttningen
av huvudkontoret. Ja, han gjorde faktiskt
en stor affär av denna sak i valrörelsen
och hade egna affischer ute
om att kontoret skulle flyttas till Norrbotten.
Men resultatet blev ju inte någon
framgång, trots att man hårt satsade
på att Norrbottens befolkning skulle
falla för det argumentet. Högern fick
inte den framgång som man väntat. Jag
tror nog att människorna där uppe,
framför allt de som själva är syselsatta
med brytningen, vet hur konjunkturkänslig
malmen är och hur mycket det
betyder att kunna hävda sig på marknaden.
Om LKAB skall ha samma möjligheter
som alla andra företag, bör bolaget
självt få bestämma varifrån den
delen av verksamheten bäst kan skötas.
Det finns andra gruvföretag som är i
precis samma läge. Men inte har det någon
gång varit tal om att Boliden skulle
flytta sitt huvudkontor till Skellefteå el -

Torsdagen den 12 november 1904

Nr 35

ler någon annan plats i Norrland, ocli
det kravet kommer nog inte heller att
ställas.

Om man så ser enbart på den befintliga
verksamheten där uppe, finner man
att LKAB klarat inte bara övergången
från dagbrvtning till underjordsbrytning,
utan bolaget har kunnat öppna
nya gruvor och bedriver en intensiv
verksamhet för att undersöka var man
kan få nya gruvfyndigheter.

Allt talar också för att LKAB på ett
tillfredsställande sätt har kunnat gynna
samhällets utveckling och alltså motsvarat
det förtroende som riksdagen
gav LKAB 1956. Då skall riksdagen inte
komma med några pekpinnar och säga:
Ni har inte klarat uppgifterna och därför
skall ni ta order från oss! Jag tror
att LKAB:s ledning kan mäta sig med
vilken annan ledning som helst. Riksdagen
har annat att pyssla med än att
ge anvisning till de olika företagen var
de skall ha sina huvudkontor.

Sedan bevillningsutskottet i våras uttalat
att skattefrågan går att ordna, är
denna fråga inte längre det stora problem
som man gjort gällande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med ett par andra representanter för
folkpartiet anslutit mig till reservationen,
och det kan kanske kräva en liten
förklaring.

Jag skulle ändå först vilja vända mig
till herr Dahlberg och framhålla, att
jag beundrar norrbottningarna — jag
har själv varit norrbottning under fyra
år — för deras utomordentliga tålamod
och för att de finner sig i det allra
mesta. När man hör herr Dahlbergs resonemang
förstår man också att det är
lätt att få dem att göra det, om man
försöker tyda saker och ting som han
gör. Han säger att vi inte skall förlägga
LKAB:s huvudkontor till Kiruna där t2

Första kammarens protokoll 196b. Nr 35

Om flyttning av LKAB:» huvudkontor
för att man i Kiruna redan har det så
bra, att vi inte skall hjälpa till att man
får det ännu bättre stiillt. Han påpekade
att man i Kiruna liar det högsta
skatteunderlaget i hela landet, och därför
ansåg han det orimligt att bättra
på detta.

Men, herr Dahlberg, det är väl inte
bara Kiruna som det här gäller. Norrbottens
läns landsting har ju inte någon
särskilt stor skattekraft att lita till.
Om jag minns rätt är det Västernorrland.
» län och Norrbottens län som tävlar
med varandra om att ha den högsta
landstingsskatten här i Sverige.

Sedan säger herr Dahlberg, att man
här skall böja sig inför det faktum att
LKAB har skött övergången från dagbrytning
till djupbrytning på ett så
utomordentligt sätt, att det skulle betraktas
som orimligt att nu komma med
några pekpinnar och förorda en förflyttning
av huvudkontoret. Men, herr
Dahlberg, det är väl ändå inte de herrar
som sitter på huvudkontoret nere
i Stockholm, som har arbetat på och löst
de problem, som har behövt lösas för
att man skulle kunna få till stånd en
god övergång från dagbrytning till djupbrytning,
utan det är just de människor
— ingenjörer och överingenjörer och
vad de kallas — som vistats uppe i Kiruna
hela tiden, som skött den saken.

Enligt min mening är utskottets utlåtande
litet utmanande så till vida att utskottet
utgår från att företagsledningen
med uppmärksamhet följer frågan om
huvudkontorets mest ändamålsenliga
förläggning och vidtar de åtgärder i detta
hänseende vartill utvecklingen kan
föranleda. Om man samtidigt vet —■
som här redan har redovisats ■— att
LKAB har köpt in fastigheter och ämnar
såvitt jag förstår bebygga ett helt
kvarter här i Stockholm, vore det väl
orimligt att tro att företagsledningen
skulle ha något som helst intresse av
att följa den fortsatta utvecklingen med
uppmärksamhet, då man redan för i
varje fall mycket lång tid framåt har
bundit sig vid Stockholm.

Torsdagen den 12 november 1964

12 Nr 35

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor

Utskottet anför vidare, att det bör understrykas
att genom sammansättningen
av LKAB:s styrelse garantier torde
finnas för att norrlandsintressena blir
behörigen beaktade inom företagsledningen.
Det sitter väl en och annan
norrbottning med i styrelsen i detta bolag
— en av dem sitter just nu i denna
kammare. Jag skulle tro att det ur hans
och även ur andra norrbottniska styrelseledamöters
synpunkter är bekvämare
att ha styrelsen förlagd till Stockholm
än till Kiruna, eftersom herrarna
själva är i den situationen att de tillbringar
en mycket stor del av sin tid
i Stockholm. Det personliga intresset,
som det här hänvisas till, bör man därför
enligt min mening ta med stor nypa
salt. Detta intresse kommer nog inte att
på något sätt inverka på förläggningen.

Över huvud taget har jag anslutit mig
till reservationen därför att jag tycker
att det sätt, på vilket man behandlar
Norrbotten, är upprörande. Det gäller
inte bara frågan om huvudkontorets förläggning
och frågan om skatterna från
huvudkontorsavdelningen, utan här tillkommer
som en tredje faktor det orimliga
malmfraktavtalet, som har medfört
att hundratalsmiljoner kronor undandragits
från beskattning i Norrbotten
och därmed berövat inte bara malmkommunerna,
utan även hela Norrbottens
län stora inkomster som man mycket
väl skulle ha behövt. Om Norrbottens
läns landsting fått dessa inkomster
hade detta kanske medfört att landstinget
inte hade legat i toppen när det
gäller landstingsskattens höjd.

Jag ber, herr talman, att på det allra
livligaste få tillstyrka reservationen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Svensson, menar att jag ådagalägger
en högt uppdriven förmåga att utläsa
mina önskningar ur remissyttrandena.
Jag tycker för min del, att herr
Svensson ådagalägger en inte mindre
skicklighet när det gäller att uttolka re -

missvaren enligt sin egen och LKAB:s
uppfattning.

Jag vill erinra om att det i Kiruna
stads yttrande talas om att »skulle emellertid
en kommande utredning utvisa
att en flyttning av huvudkontoret till
ort inom Norrbottens län icke medför
nackdelar för företaget, uppkommer
frågan om valet av utflyttningsort».
Häri ligger väl ändå ett klart önskemål
om att en utredning kommer till stånd.
Luleå stad säger för sin del, att »staden
ansluter sig till vad motionärerna
anfört och hemställer alltså, att länsstyrelsen
ville uttala sitt bifall till motionen».
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
anför, att det måste
»betraktas som ett naturligt och angeläget
önskemål, att LKAB:s huvudförvaltning
blir förlagd till Norrbotten»,
och länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar
följande: »Den högt utbildade tekniska,
ekonomiska och administrativa
expertis, som ingår i LKAB:s huvudförvaltning,
skulle enligt länsstyrelsens mening
vid sidan av de ordinarie arbetsuppgifterna
i hög grad kunna berika
den industriella miljön och främja näringslivets
utveckling i länet. Härtill
kommer den rent psykologiska betydelsen
av att ett företag av LKAB:s storlek
flyttar sitt huvudkontor till länet.»

Härav framgår att det föreligger mycket
klart uttalade önskemål från norrbottenrepresentanternas
sida.

Herr Dahlberg åberopar försäljningen
såsom ett speciellt skäl för att ha
huvudkontoret förlagt till Stockholm.
Enligt min mening har företagsledningen
i någon mån överbetonat detta skäl.
Det är ju självklart att Stockholm ligger
närmare världsutvecklingen på
malmförsäljningens område än Norrbotten,
men för säkerhets skull, herr talman,
vill jag framhålla, att jag för min
del inte uttalat mig för att huvudkontoret
borde förläggas till Diisseldorf.

Herr Dahlberg åberopar vidare Bolidenbolaget
såsom ett skäl för huvudkontorets
bibehållande i Stockholm. Vad
Bolidenbolaget beträffar bör man ha

Torsdagen den 12 november 19(54

Nr 35

klart för sig att detta företag företer
väsentliga skiljaktigheter i förhållande
till LKAB. Boliden har visserligen större
delen av sin verksamhet förlagd till
Västerbotten, men har en mycket stor
malmfångst i Kopparbergs län. Företaget
har också internationella kontakter
av stor betydelse, nämligen ett delägarskap
i en belgisk industri för smältning
av bl. a. Bolidens smältmatcrial. Slutligen
har ju företaget även köpt en stor
förädlingsindustri i Hälsingborg. Med
hänsyn till dessa faktorer ligger Stockholm
för detta företag relativt centralt
beläget, men när det gäller LKAB kan
inte några sådana skäl åberopas. Man
kan ju inte heller komma ifrån att ett företag
av en annan typ, t. ex. Stora Kopparbergs
bergslag, har haft sitt huvudkontor
förlagt till Falun under de senaste
tusen åren, och veterligt har detta
inte inverkat ofördelaktigt på företagets
effektivitet.

Sist men inte minst bär, som herr Andersson
särskilt framhållit, riksdagen
år 1956 uttalat, att denna fråga bör prövas
med ledning av gjorda erfarenheter.
Då är det väl rimligt att dessa erfarenheter
också blir presenterade för
riksdagen. Det är i och för sig riktigt
att LKAB:s ledning bär kommit in med
ett yttrande till den Eckerbergska lokaliseringsutredningen,
men detta får väl
inte anses utgöra en direkt hänvändelse
till riksdagen och ett krav på en
sådan får ändå anses ligga i riksdagens
uttalande 1956.

Jag vidhåller alltså, herr talman, min
hemställan.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det var herr Axel Johannes
Anderssons yttrande om det sätt,
varpå LKAB behandlar Norrbotten, som
ånyo uppkallade mig. Jag tror inte att
det finns någon anledning att klanka
på bolaget från den utgångspunkten under
de fem år vi har haft det nya LKAB
i länet. Men det har varit växlande tider
— jag minns mycket väl att när

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
jag kom till Norrbotten 1936 var det
bara korta skift i gruvan — tre till fyra
skift per vecka -— och att staten fick
anslå pengar till gråbergsbrytning. Det
är bara 18 år sedan, och nog var det
andra tider då. Men det är inte bara
LKAB, som varit skuld till sådana förhållanden,
utan det har varit konjunkturerna
ute i världen och andra omständigheter.

En sak bör vi därför hålla LKAB räkning
för och det är att bolaget mot sina
anställda och även mot samhället fört
en sådan politik som innebär att man
gjort det bästa möjliga av varje situation.

När man nu också vill anklaga LKAB
för malmfraktavtalet, tar anklagelserna
alltför orimliga proportioner. Bolaget
bär tvärtom hävdat att detta fraktavtal
är oskäligt och till och med hotat
att bygga en egen järnväg för att
komma till rätta med nackdelarna genom
detta fraktavtal. Bolagsledningen
kan därför inte beskyllas för att den
inte i den delen har hävdat bolagets
och Norrbottens intressen. Nu har avtalet
reviderats, men kan riksdagen ytterligare
sänka fraktavgifterna i avtalet,
så har vi ingenting emot detta — det
skulle ytterligare öka vinsterna. Men
alla vet att SJ också behöver pengar,
och riksdagen vill väl därför inte redan
nu ytterligare rucka på avtalet på något
sätt.

När det gäller skatteunderlaget i
Norrbotten säger herr Andersson att vi
har det dåligt ställt i landstinget. Men
det beror inte på att vi har ett dåligt
skatteunderlag, ty vi har näst efter
Stockholms län det bästa skatteunderlaget
av alla landsting, utan det beror
på att vi har så höga kostnader. LKAB
är den största skattebetalaren i länet.
Och bolaget bidrar inte bara genom den
skatt det självt betalar, utan har också
kunnat ha många anställda genom att
hålla en mycket hög sysselsättning, vilket
ytterligare förbättrar skatteunderlaget.

Företaget har också givit anslag och

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
bidragit till undersökningar av nya fyndigheter;
det är ju ytterst viktigt att
man bevakar de möjligheter som där
kan yppa sig. Det är inte många veckor
sedan man öppnade malmfältet i Svappavaara
och gjorde undersökningar i
Kaunisvaara och på andra platser. Detta
visar att bolaget har ett samhällsintresse
som vida överstiger det intresse
många andra företag visat.

Herr Åkerlund sade här att försäljningen
nog kommer att klara sig ändå.
Vi vet emellertid att LKAB är med i AB
Malmexport tillsammans med Grängesbergsbolaget
och andra gruvföretag. Om
man skall kunna uppehålla dessa kontakter
i fortsättningen, måste man ha
kontorsanställda här i Stockholm, ty
man kan inte överlämna till enbart AB
Malmexport att klara försäljningen. Om
det där tas vissa kontakter och föres
vissa förhandlingar, är det ändå LKAB
som til syvende og sidst träffar avtalen.
Det är nämligen inte fråga om försäljning
av samma sorts malm i
Grängesberg som i Kiruna och Gällivare,
och därför är det nödvändigt att
LKAB:s representanter träffar avtalen.
Och det är ändå hit till Stockholm, som
köpare av vår malm kommer, och det
är här som avtalen träffas.

Jag anser att vi med gott samvete kan
rösta för utskottets förslag i detta fall.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Jag tycker att det är
rätt intressant att höra att herr Dahlberg
har den uppfattningen, att LKAB:s
samhällsintresse skulle bli mindre, om
man flyttade huvudkontoret till Norrbotten.
Det finns väl inte något direkt
samband mellan den frågan och frågan
om huvudkontoret ligger i Stockholm
eller i Norrbotten. Och finns det över
huvud taget något samband, skulle det
väl vara det att det är till fördel för
samhällsintresset att verksamheten förläggs
dit företaget har hela sin produktion.

Jag tycker vidare att det är intres -

sant att herr Dahlberg har en sådan
våldsam tilltro till företagsledningen.
Det är ju så att företagsledningen i detta
fall är den enda instans, som är helt
negativ till en förflyttning. Jag kan inte
hjälpa att jag av många skäl anser att
det är riktigt att ägarna av ett företag
— i detta fall staten och därmed riksdagen
-— har att bedöma frågan i ett
vidare sammanhang. Det är ju också
så att många erfarna företagsekonomer
tvivlar på att det är lämpligt att ha ett
huvudkontor med ett 60-tal anställda
som ligger mer än 100 mil bort från
produktionsorten, där bolaget har 7 000
anställda och en årlig investering av
mellan 100 och 200 miljoner kronor.

Om huvudkontoret sedan skall ligga
i Luleå eller i Kiruna bör enligt min
mening prövas just av representanter
för länet och företagsledningen, men
jag anser det förnuftigt och riktigt att
man får en allsidig prövning av frågan
om förflyttning av huvudkontoret till
Norrbotten. Jag yrkar därför alltjämt
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag har aldrig påstått
att det var bolaget, som skulle vara
skuld till det oförmånliga fraktavtalet.
Jag har bara konstaterat att det var tre
saker som var oförmånliga i detta sammanhang
då det gäller gruvbrytningen
för Norrbottens län, och till en av de
sakerna hänförde jag malmavtalet som
har lett till att hundratals miljoner har
gått vid sidan om och undandragits
från beskattning i Norrbottens län.

Nu vidhåller tydligen herr Dahlberg
sin uppfattning om var LKAB:s kontor
skall ligga, och jag hoppas att kammarens
ledamöter lägger märke till den
skillnad som föreligger mellan debatten
i går, då vi var inne på lokaliseringsfrågan,
och dabatten i dag. I dag
får vi det intrycket att norrbottningarna
egentligen har det så fantastiskt
bra att det inte finns någon anledning

Torsdagen den 12 november 1904

Nr 35

att vara särskilt angelägen om att räcka
ut en hjälpande band. Herr Dahlberg
nämnde först att kirunaborna hade det
så bra att det var onödigt att man ytterligare
ökade deras möjligheter. Nu
kom han till att Norrbottens län hade
ett bra skatteunderlag; det var inte något
fel på det, utan felet var, sade han,
att man hade så stora utgifter — det
var därför man hade så hög landstingsskatt.

Bästa herr Dahlberg — om man har
stora utgifter, är det inte då också rätt
nödvändigt att man försöker öka sina
inkomster så att man kan klara dessa
utgifter utan alltför våldsamt uttag av
skattebetalarna? Åtminstone förefaller
det mig vara en mycket god väg att
följa.

Herr Dahlberg håller också envist
fast vid att exporten är en så viktig sida
av LKAB:s verksamhet, att det därför
är nödvändigt att huvudkontoret
ligger i Stockholm. Ja, herr Dahlberg,
ett par andra stora norrlandsindustrier
— Cellulosakoncernen och Mo och
Domsjö — som tidigare hade sina huvudkontor
i Stockholm har flyttat dem
till Sundsvall respektive Örnsköldsvik.
De sysslar ju i rätt stor utsträckning
med export, men jag har aldrig hört
några klagomål ifrån deras sida att det
på något sätt skulle ha försvårat deras
försäljningsmöjligheter att de flyttat
sina huvudkontor. Det har naturligtvis
alltid små försäljningsavdelningar i
Stockholm och har alltid möjligheter
att förflytta folk som behöver förflyttas
för att sammanträffa med köpare
ifrån andra orter och andra länder. Om
de anser att det är bekvämast att de
träffas i Stockholm så bereder det varken
från Kiruna, Örnsköldsvik eller
Sundsvall, som numera har flygförbindelser,
några som helst svårigheter att
mycket snabbt nå de kontakter som de
behöver.

Sedan vill jag liksom herr Petersson
understryka, att det har inte alls med
bolagets större eller mindre samhällsintresse
att göra var det har sitt hu -

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
vudkontor. Möjligen anser jag liksom
herr Petersson att det bör utlösa mer
aktivitet ifrån ett bolags sida om det
har huvudkontoret på den ort där det
utövar sin verksamhet. Om man har
verkställande direktören och en hel del
andra herrar bosatta där, så har åtminstone
jag den erfarenheten att de
engagerar sig mycket starkt i samhällsarbetet.
Vi känner väl till hur det är på
vår ort, där verkställande direktören i
det stora exportföretaget i söndags var
med vid invigningen av en stor idrottsanläggning,
där bolaget medverkat på
ett utomordentligt sätt. Han är också
ordförande i sångarförbundet och intresserad
av en hel massa andra saker.
Han engarerar sig i hela samhällslivet,
både på den kulturella och den materiella
sidan, på ett helt annat sätt än
om han är placerad i Stockholm.

Jag tror inte man gör någon förlust,
i varje fall inte på den sidan som gäller
samhällsintreseet, om man skulle flytta
LKAB:s huvudkontor från Stockholm
upp till Kiruna. Jag tror tvärtom att
det medför en ökad aktivitet i detta
sammanhang.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman: Jag är nästan pinsamt
medveten om att man på norrlandsbänken
frågar sig varför en sörlänning
skall lägga sig i detta. Debatten rör ett
höggradigt internt norrlandsproblem.

Nu är det emellertid så, herr talman,
att jag råkar ha ett förflutet i denna
fråga. Därför ber jag att få säga ett par
ord.

Jag är en av de motionärer som första
gången tog upp frågan om LKAB:s
flyttning till Norrbotten. Jag tillhör dem
som när det gäller LKAB drivit tesen
om att sänka skatteandelen för Stockholms
stad till förmån för Norrbotten.
Jag har haft tillfälle att sitta i den Eckerbergska
lokaliseringsutredningen och
har där diskuterat LKAB:s flyttning.
Jag får säga att det för mig i grunden
inte finns någon tvekan om att LKAB

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
bör ha sitt huvudkontor inom Norrbotten
— platsen man väljer där är för
mig likgiltig, den får vara ett internt
norrbottensproblem.

Det har hänt åtskilligt sedan 1956,
men tyvärr är det som hänt av den art
att jag inte utan vidare och oreserverat
kan ansluta mig till en flyttning just nu.
I lokaliseringsutredningen var frågan
uppe till en mycket livlig debatt. Där
hävdade jag så gott sig göra lät principen
att man borde flytta huvudkontoret.
Emellertid presenterades där en utredning
av LKAB:s verkställande direktör
i ett inlägg, som saknade varken horn
eller tänder, och där fick vi veta vad
vår frid egentligen tillhörde. Sakinnehållet
var ostridigt av den art att man
inte utan vidare kunde stå upp och säga
att det var fel. Jag kunde för min
del inte prestera en motargumentering
annat än med utgångspunkt ifrån den
rent — låt mig kalla den så — ideella
synpunkten. Man kunde inte bestrida
bolagets starka tryckande på det faktum,
att man ändå under alla förhållanden
måste ha ett försäljningskontor i
Stockholm. Man kan inte, sade verkställande
direktören, dra upp de kunder
till Norrbotten, som kommer långt
utifrån den stora världen för att förhandla
med dem. De reser helt enkelt
inte dit, och bolaget får då inte göra
några affärer. Det redovisades också
andra skäl, och resultatet blev att utredningen
stannade för att man inte
skulle föreslå någon utflyttning av huvudkontoret
från Stockholm till Norrbotten.

Jag måste säga, herr talman, att detta
i grunden har smärtat mig, ty jag har
alltid haft den principiella uppfattningen
— och har den fortfarande — att
huvudkontoret bör ligga där företaget
har sin verksamhet. Jag för min del
betraktar inte frågan som utagerad utan
den kommer igen. Jag vill dock gärna
understryka, att om man skall sitta här
i Stockholm och vänta på att företaget
själv skall flytta kontoret, så får
man vänta förgäves. Det vill till att vi

kommer med ett nytt initiativ. Jag hoppas
emellertid att det kan bli starkare
underbyggt än det som nu har presterats.

Jag hälsar med glädje att högerpartiet
har visat intresse på denna punkt.
Jag tar det till intäkt för att vi kan
räkna på högerns bistånd när de verkligt
stora lokaliseringsfrågorna kommer
upp.

För Norrbotten är den fråga det här
gäller nästan ett livsintresse. Så snart
man kan presentera ett plausibelt diskussionsunderlag
i frågan, bör saken
vara mogen för ett avgörande, men inte
förrän då.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Det här är endast fråga
om en utredning om huvudkontorets
förläggning.

Det kanske kan ha sitt intresse för
herr Torsten Andersson att veta att
centerpartiets styrelseledamot i LKAB
herr Harald Larsson, i Norrbottens läns
landsting offentligt har sagt att även
han anser att LKAB:s huvudkontor bör
ligga i Norrbotten.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det skulle ha förvånat
mig om herr Harald Larsson hade intagit
en annan ståndpunkt, ty det är
han och jag som tillsammans motionerat
i alla år i den här frågan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva konstatera att min namne herr
Torsten Andersson helt plötsligt för
mig framstod i en förändrad dager. Jag
tyckte i går att han var den ståndaktige
och aktive lokaliseringsmannen,
som ständigt var på alerten för att försöka
åstadkomma någonting, men då i
det här fallet verkställande direktören
i LKAB har presenterat ett aktstycke,

Torsdagen den 12 november 191S4

Nr 35

där lian påpekar att det är omöjligt att
begära att LKAB:s kunder skall åka upp
till Kiruna för att göra affärer, finner
herr Andersson detta vara ett så fruktansvärt
argument att han måste falla
till föga för det.

Låt mig påminna om att när vi stred
för flygfälten i Norrland, i Kiruna,
Örnsköldsvik, Sundsvall m. fl. platser,
motiverades dessa flygfält med att det
skulle bli så mycket lättare för de företag
som hade sin verksamhet i Norrland
att sända representanter till bl. a.
Stockholm för att möta kunder — låt
vara att många av exportföretagen inte
alltid möter kunderna i Stockholm
utan i London och Paris och på många
andra håll och där gör upp sina affärer.
Ett mycket starkt argument för att
få flygfält var alltså nödvändigheten
för företagsledningarna att hålla kontakten
med sina kunder, och såvitt jag
vet tar det ungefär en och en halv timme
att flyga från Kiruna till Stockholm.
Det lär väl därför inte vara så stora
svårigheter att förflytta försäljarna till
kunderna.

Jag hoppas att herr Andersson är
mera ståndaktig när det gäller övriga
lokaliseringsproblem än vad han tycks
vara i detta speciella fall.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill säga till min
synnerlige vän herr Axel Johannes Andersson,
att jag inte är någon tennsoldat
utan att jag faktiskt kan ta skäl även i
en lokaliseringsdebatt.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att slutsatsen av Torsten Anderssons
resonemang nyss från talarstolen
i alla fall måste bli ett tillmötesgående
av utredningskravet. Under sådana förhållanden
hoppas jag att han vid sin
röstning också uttalar sig till förmån
för detta utredningskrav.

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har med stort intresse
hört den uppläggning som man
här gjort av detta problem. Jag har fäst
mig rätt mycket vid vad som sagts om
skatteunderlaget i Norrbotten. Jag undrar
emellertid om man inte i detta samband
även en smula bör tänka på de
stora skatterestantierna i Norrbotten.
Avskrivningsprocenten i Norrbotten
torde vara större än i något annat
svenskt län.

Sedan vill jag understryka att jag inte
kan dela utskottets uppfattning när
det skriver: »Det måste anses i första
hand ankomma på företagsledningen
att bedöma denna fråga.» I det fallet
instämmer jag helt med herr Torsten
Andersson. Jag tillhörde i unga dagar
ungdomslogen »Ljus i dalen» i Ljusdal.
Vi brukade sjunga en liten visa som
löd ungefär så här: »Hur länge skall vi
vänta? Skall vi vänta tills krögaren
vill?» Om vi vid lokalisering av företag
eller ämbetsverk skall vänta tills
företagscheferna eller personalen i verken
vill, blir det sannerligen inte mycket
lokaliserat. Herr Torsten Andersson
betonade den saken, och såvitt jag
förstår har han alldeles rätt i detta fall.

Nu är det emellertid inget vidare till
yrkande som reservanterna här kommer
med. Utskottet säger att frågan
skall beaktas men att detta framför allt
bör ankomma på företagsledningen.
Reservanterna vill ha en utredning med
beaktande av vad företagsledningen
tycker, ja, med dess medverkan. Skillnaden
är verkligen hårfin. Jag beundrar
dem som har kunnat föra en så
lång debatt om detta. För min del finner
jag det — som berörts — angeläget
att understryka att om vi gör det hela
beroende av företagsledningarnas och
verkschefernas meningar blir det inte
mycket lokaliserat i detta land.

Jag är dock inte särskilt gripen av
vad som står i reservationen, ty det är
en kraftigt utspädd soppa. Jag är heller
inte imponerad av den uppfattningen
att man kommer närmare världsut -

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
vecklingen om man bor i Stockholm
än om man bor i Luleå. Stockholm är
som vi vet just ingen världsmetropol.
Med moderna kommunikationer och
förbindelsemöjligheter är ur den synpunkten
skillnaden melan Stockholm
och en norrbottensstad liten. President
Kekkonen sade en gång till en medarbetare
i Skånska Dagbladet som underlåtit
att behörigen kontakta Helsingfors:
»Min käre vän! Det finns ju telefon!»
Det finns ju telefon, flyg och andra
moderna kommunikationsmöjligheter
nu för tiden. Här menar man att
det är en nödvändighet att ha huvudkontoret
i Stockholm och inte i Luleå.
Herr Axel Johannes Andersson har väldigt
rätt när han antyder att om herr
Mossberg i Cellulosakoncernen kan klara
sig fastän han bor i Sundsvall, bör
det vara möjligt för LKAB att ha sitt
kontor förslagsvis i Luleå.

Helst skulle jag, herr talman, vilja
yrka bifall till motionen. I den situation
som här föreligger får jag dock
nöja mig med att rösta för reservationen.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! När vi i avdelningen
behandlade detta ärende hade vi att ta
ställning till motionen. Dess kläm var
att riksdagen nu måtte besluta att
LKAB:s huvudkontor skall flyttas till
Norrbotten. Från samtliga håll, frånsett
herr Åkerlund, ansåg vi att det icke
finns tillräckliga skäl för att riksdagen
nu skall besluta om en utflyttning av
LKAB:s huvudkontor till Norrbotten.
De remissvar som här har citerats är
heller inte entydiga. Vi kom därför
fram till den ståndpunkten att det inte
finns tillräckligt underlag för riksdagen
att i dag fatta ett beslut enligt motionärernas
önskan.

Reservationen innehåller också, såsom
herr Ferdinand Nilsson mycket
riktigt påpekade, nästan detsamma som
utskottets utlåtande men slutar med en
begäran om utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Jag har blivit förekommen
av herr Boman och har inte mycket
att tillägga men vill bara säga ett
par ord till herr Axel Johannes Andersson
och herr Petersson.

Jag blev litet förvånad när jag hörde
herr Axel Johannes Andersson säga att
det är upprörande som LKAB har behandlats
i Norrbotten. Herr Petersson
förklarade att han får en massa brev
och telefonsamtal angående denna fråga
som stör hans frid.

Avdelningen gjorde i höstas en resa
i Norrbotten. Vi hade bl. a. med oss
denna motion för att inhämta synpunkter.
Vi hade en massa kontakter med
kommunalmän i Norrbotten, men inte
vid något enda tillfälle hörde jag någon
människa säga ett ord om motionen.
Vi hörde ingen som ansåg att motionen
fyllde någon uppgift. Herr Åkerlund
var också med på resan, och det
skulle vara intressant att få veta om
han hörde något annat. Alla däruppe
uttalade sin stora tillfredsställelse över
vad LKAB och för övrigt hela den
statliga verksamheten i Norrbotten har
gjort för Norrbottens invånare.

Till herr Ferdinand Nilsson vill jag
säga att vad han citerade var ingen visa
utan en dikt som Rebecka Svensson
i Ronneby skrev en gång. Det är en
vacker dikt som det nästan är synd att
blanda in i detta sammanhang.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr Svensson har frågat mig om jag
märkte något intresse i Norrbotten för
den här frågan när vi reste där uppe
i slutet av augusti — herr Svensson
märkte inget sådant intresse. Jag skulle
vilja säga att det är fullt förklarligt, eftersom
vi inte hade samma tider när
vi gick och lade oss.

Torsdagen den 12 november 19134

Nr 35

Om rätt för justitieråd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag m. m.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Jag vill påpeka för herr Svensson att
jag aldrig har sagt att LKAB har behandlat
Norrbotten och malmkommunerna
illa. Vad jag har påstått är att
norrbottningarna blivit illa behandlade
i det här sammanhanget. När det gäller
huvudkontoret är det emellertid inte
LKAB som har avgörandet i sin hand,
och LKAB har heller inte avgörandet
när det gäller det upprörande fraktavtalet.
Herr Dahlberg betygade till och
med att man inom LKAB är så upprörd
att man har planerat att bygga en egen
järnväg.

Det är alltså inte mot LKAB som sådant
jag har riktat mig, utan jag har
vänt mig emot att Norrbottens län har
blivit illa behandlat i samband med utvinningen
av malm i Norrbotten.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr Andersson talar om allting annat
än den fråga som vi diskuterar, och
därför finns det ingen anledning att
uppehålla sig vid hans resonemang.

Till herr Åkerlund vill jag säga att
jag inte fick någon kallelse till nattplena,
och vad som behandlades där vet
jag inte.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 148, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 69;

Nej —44.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr andre vice talmannen Ivar Johansson
anmälde, att han av misstag
röstat för nej-propositionen.

Om rätt för justitieråd och regeringsråd
att åtaga sig skiljemannauppdrag m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av väckta motioner
om rätt för justitieråd och regeringsråd
att åtaga sig skiljemannauppdrag
m. in.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Alexanderson (I: 122) och den andra
inom andra kammaren av herr Källenius
in. fl. (II: 153), hade hemställts, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t
att företaga sådan ändring i statens allmänna
avlöningsreglemente, att med
tjänst som justitieråd eller regeringsråd

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Om rätt för justitieråd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag m. m.

kunde förenas skiljemannauppdrag
ävensom ordförande- eller ledamotskap
i villkors- och skadeprövningsnämnd
inom försäkringsväsendet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 122 och II: 153 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
ber jag att i det här ärendet få ta
kammarens tid i anspråk några minuter,
fastän någon reservation inte är
antecknad vid utlåtandet och fastän jag
inte har för avsikt att ställa något annat
yrkande än vad utskottet har gjort.

Frågan gäller en bestämmelse i statens
allmänna avlöningsreglemente som
säger att justitieråd och regeringsråd
är förhindrade att vid sidan av tjänsten
åtaga sig vissa uppdrag, bl. a. alla slag
av skiljedomsuppdrag. Detta förbud är
indispensabelt och kan således inte sättas
ur kraft ens genom medgivande av
Kungl. Maj:t.

I motionerna har det yrkats att förbudet
i viss begränsad utsträckning
uppmjukas. Härigenom skulle man
kunna vinna dels möjlighet att i viktiga
skiljetvister få tillgång till verkligt
kvalificerade skiljedomare, dels
också tillfälle för högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter att samla
värdefulla erfarenheter genom en mera
direkt kontakt med det praktiska rättslivet.

Frågan har vid ett par tillfällen varit
föremål för riksdagens prövning, och
utskottet har nu uttalat att några sådana
omständigheter inte har tillkommit
som motiverar ett ändrat ståndpunktstagande
från riksdagens sida.
Man har därför hemställt om avslag på
motionerna. Emellertid har jag med tillfredsställelse
konstaterat att utskottets
inställning inte är lika negativ som vid
den tidigare riksdagsbehandlingen.

Motiveringen utmynnar nämligen i att
någon saklig ståndpunkt inte nu bör

tagas till motionsyrkandet med hänsyn
bl. a. till att justitieombudsmannen gjort
framställning om en allmän översyn av
reglerna om domares och andra tjänstemäns
rätt att inneha bisysslor. Liknande
synpunkter har under remissbehandlingen
av motionerna uttalats av
bl. a. högsta domstolens flesta ledamöter,
som anfört att gällande bestämmelser
går längre än som är motiverat från
allmän synpunkt och därför förordat
en översyn av bestämmelserna i avlöningsreglementet
i hela dess vidd. Även
justitiekanslersämbetet har hänvisat till
den av justitieombudsmannen gjorda
framställningen.

I förhoppning att den nämnda översynen
av mera allmän räckvidd skall
komma till stånd inom en nära framtid
och att den i motionerna nämnda
frågan därvid upptages till allvarligt
övervägande har jag, herr talman, oaktat
det vid remissbehandlingen även
framkommit välmotiverade yrkanden
om bifall till motionerna, för dagen
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

150, i anledning av väckta motioner
angående prognoser för behovet av
arbetskraft; och

nr 151, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av den offentliga
statistiken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning
av väckt motion angående efterlevandeskyddet
för make och barn, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Torsdagen den 12 november 1904

Nr 35

Ang. hemarbetande kvinnors ställning
i pensionssystemet

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av väckta
motioner om giftorätt i pension samt de
hemarbetande kvinnornas ställning i socialförsäkringssystemet.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna nr 599
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 721 i andra kammaren
av herr Hedlund in. fl., såvitt motionerna
anginge bättre ställning för husmödrarna
inom folkpensioneringen;
ävensom

2. de likalydande motionerna nr 646
i första kammaren av herr Virgin in. fl.
samt nr 768 i andra kammaren av herr
Heckscher m. fl.

I motionerna 1:599 och 11:721 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, om
utredning för att inom folkpensioneringen
åstadkomma en bättre ställning
för husmödrarna på grund av deras insats
för barnens vård och fostran.

I motionerna 1:646 och 11:768 hade
anhållits om prövning inom pensionsförsäkringskommittén
av möjligheterna,
dels att låta kvinna med minderårigt
barn intjäna pensionsår utan att tillföras
pensionspoäng, dels ock att införa
giftorätt i pension.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna, I: 646 och II: 768,
såvitt avsåge giftorätt i pension, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

att motionerna 1:646 och 11:768,
såvitt avsåge gratisår inom tilläggspensioneringen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:599 och 11:721, såvitt anginge
frågan om bättre ställning för hus -

mödrarna inom folkpensioneringen,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj it såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i denna del anfört;
samt

I). att motionerna 1:599 och 11:721,
såvitt anginge frågan om bättre ställning
för husmödrarna inom folkpensioneringen,
i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
under C. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hubinette, Erik Filip Petersson, Kilsmo,
Anderson i Sundsvall, Wahlund, Carlsson
i Huskvarna och Ringaby, vilka ansett,
att utskottets yttrande i vissa delar
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottets
hemställan, utom i vad avsåge punkten
A, bort lyda:

B. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:599 och 11:721, såvitt
avsåge frågan om bättre ställning
för husmödrarna inom folkpensioneringen,
samt

2) motionerna 1:646 och 11:768, såvitt
avsåge gratisår inom tilläggspensioneringen,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört om
hemarbetande kvinnors ställning i pensionssystemet; C.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:599 och 11:721, såvitt
avsåge frågan om bättre ställning
för husmödrarna inom folkpensioneringen,
samt

2) motionerna 1:646 och 11:768, såvitt
avsåge gratisår inom tilläggspensioneringen,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under
B. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Ang. hemarbetande kvinnors ställning i

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! I andra lagutskottets
utlåtande nr 57 behandlas bl. a. en högermotion,
som i sitt ena avsnitt tar
upp frågan om att införa giftorätt i
pension. Såsom åberopas i motionen är
förhållandena för närvarande inte tillfredsställande.
En hustru kan t. ex. vid
skilsmässa, om maken ingår nytt äktenskap
och detta varar viss tid, gå
miste om rätten till efterlevnadspension.
Nu har familjerättskommittén
övervägt spörsmålet, och riksdagen får
väl i sinom tid möjligheter att bedöma
frågan vid behandlingen av den proposition
som framlägges i anledning av
kommitténs betänkande. Av den anledningen
har denna fråga inte nu blivit
föremål för någon reservation.

Vad däremot angår det avsnitt som
tar sikte på att kvinnorna till följd av
barnavård i hemmet skall komma i åtnjutande
av pensionsrätt, har vi avgivit
en reservation. Vi hemställer att frågan
måtte prövas av pensionsförsäkringskommittén.

Såsom framhålles i motionen i ärendet,
kan det vara svårt för en kvinna
som vill vårda sina minderåriga barn i
hemmet att nå upp till de 30 intjänade
pensionsår som är nödvändiga för erhållande
av full pension i ATP. Det
måste sägas vara ett fel att pensionssystemet
som sådant driver ut mödrarna
i förvärvsarbetet alltför tidigt. Vi anser
att det borde gå att skapa möjligheter
för dem som vill att förvärva pensionsrätt
även under tid då minderåriga
barn vårdas i hemmet. Det kan ske genom
att man låter kvinnor intjäna pensionsår
utan att tillföras pensionspoäng.
I motionen anvisas en framkomlig väg;
det kan ske på det sättet att varje helt
inlöst år varunder modern i hemmet
vårdar barn under 10 år skulle ge henne
ett halvt pensionsår, men hon skulle
maximalt kunna intjäna 10 pensionsår
på det sättet. Det finns i motionen exempel
på hur förslaget verkar i speciella
inkomstlagen.

Utskottets majoritet, som utgöres av

pensionssystemet

socialdemokrater, nöjer sig dock med
att konstatera att frågan är svårlöst och
inrymmer ett flertal problem samt att
det innebär ett avsteg från den grundläggande
principen om förvärvsinkomst
som förutsättning för pension. Under
sådana betingelser är det väl, herr talman,
all anledning att låta pensionsförsäkringskommittén
se på problemet för
att försöka finna någon utväg när nu
inte utskottet kan göra det.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP,

(fp):

Herr talman! Jag kunde inskränka
mig till att instämma i vad herr Hiibinette
har sagt. Denna fråga har förekommit
tidigare på riksdagens föredragningslista,
men den är ju för den
skull inte mindre intressant. Den berör
en mycket stor grupp medborgare,
nämligen de hemarbetande husmödrarna,
som fullgör en ytterst betydelsefull
arbetsuppgift i samhället, eftersom
de har hand om barnens uppfostran
och vård och därför i många fall får
avstå från förvärvsarbete. Den egendomligheten
föreligger ju också att de
för sitt värdefulla arbete inte erhåller
någon lön i vanlig mening och därför
inte heller kan skaffa sig en pensionsförmån
på vanligt sätt. Det är ju dessutom
en grupp människor som inte
heller velat sätta makt bakom sina
krav och därför kanske inte blivit tillgodosedd
på denna punkt så som troligen
blivit fallet om det hade gällt en
fackligt organiserad yrkesgrupp i vanlig
mening.

Grundproblemet är att finna en värderingsnorm
för husmödrarnas hemarbete.
Vi har från vårt håll framfört den
tanken, men det har inte lett till något
resultat. Utskottet hyser förståelse
för det krav som framföres i motionen
men rekommenderar en utväg som, enligt
vad jag förstår, inte kan leda till

Torsdagen den 12 november 1904

Nr 35

Ang. hemarbetandc kvinnors ställning i pensionssystemet

det resultat motionärerna avser. Man
tänker sig att hemmets ekonomi skulle
stärkes genom att barnbidragen höjs
och vårdbidrag införes. Detta skulle för
all del kunna medföra att husmödrarna
finge möjlighet att teckna frivilliga försäkringar;
men hela vårt pensionsresonemang
går ju i den riktningen att
pensioner betraktas som en särskild
förmån vilken inte kan ersättas genom
förstärkt inkomst under en viss tid i
livet. Därför har utskottsmajoriteten
egentligen, tycker jag, lämnat hela frågan
om utredning angående pensionsmöjligheter
för de hemarbetande kvinnorna.
Detta är en väg som man inte
bör gå, anser vi reservanter, utan motionerna
bör överlämnas till pensionsförsäkringskommittén
där de rätteligen
hör hemma.

Jag är fullt på det klara med att en
hel rad kanske rätt besvärliga problem
möter när man skall lösa denna fråga,
men själva rättvisekravet bör ju inte
fördenskull eftersättas. Vi har i detta
land gott om exempel på att man gett
sig i kast med mycket besvärliga utredningsproblem
och lyckats nå en jämförelsevis
hygglig lösning.

Jag ber därför också, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Min gode vän och värderade
partikollega herr Axel Andersson
i Örnsköldsvik föll i går för frestelsen
att utnyttja sin obestridliga talang
att vara chevaleresk, men han
gjorde sig tyvärr skyldig till ett så oursäktligt
klavertramp att jag måste be
att till riksdagens protokoll få införa
ett tillrättaläggande. Uppenbarligen hade
herr Andersson glömt att fru Alva
Myrdal på förmiddagen varit ett högst
tilldragande blickfång för kammarens
ledamöter, när hon gav en saklig och
skicklig översikt över den internationella
handelspolitiken. Hur herr Andersson
kunde ha glömt fru Myrdal
förefaller mig obegripligt, eftersom jag

kan åstadkomma varken det ena eller
det andra!

Därmed ber jag att få övergå till andra
lagutskottets utlåtande nr 57.

Hela samhällsutvecklingen tyder på
och framtidens linje torde bli att varje
arbetsför person arbetar in sin egen
pension. Skillnaden i pensionsrätt skall
inte vara och kommer säkert inte heller
att bli bunden till om arbetstagaren
är en kvinna eller en man, liksom den
inte kommer att bero av platsen där
arbetet utföres; allt sådant blir ovidkommande
när det gäller rätten att få
pension. Fördelen med ett sådant system
ligger i öppen dag — pensionen
blir bunden till den egna arbetskraften
och inte till en annan persons arbetskraft,
såsom nu är fallet för stora grupper
av medborgare. Särskilt gäller ju
detta den kvinnliga arbetskraften och
främst de hemarbetande kvinnorna.
Gruppen av enbart hemarbetande kvinnor
blir mindre och mindre med varje
år, därför att allt fler och fler kvinnor
får utbildning för en yrkesverksamhet
och finner med sin fördel förenligt att
största delen av sitt liv arbeta ute på
arbetsmarknaden. Då blir ju deras lön
pensionsgrundande precis lika mycket
som den manliga arbetskraftens. Den
tid dessa kvinnor i framtiden kommer
att ägna åt hem och barnavårdande
uppgifter bör då även kunna bli pensionsgrundande.
Några större problem
kommer säkert inte att uppstå när det
gäller denna relativt korta tid av dessa
kvinnors produktiva arbetsinsats.

Vi skulle genom en sådan här egen
pensionering av både manliga och
kvinnliga arbetstagare undgå en rad
av de problem som vi nu har svårighet
att lösa. Det finns olika grupper med
olika krav, vilket nu vållar en oerhörd
irritation, och mig förefaller det som
om denna irritation växte bland kvinnorna.
Vi har de s. k. övergångsänkorna
som fortfarande är mycket bittra
över att deras pensioner inte står i rimlig
proportion till pensionerna för de
kvinnor som har blivit änkor efter

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Ang. hemarbetande kvinnors ställning i
1960, då vi tog den nya reformen. Vi
har även de änkor som har en bra pension
efter sin man men som helt enkelt
inte vågar gifta om sig även om de
skulle vilja göra det, eftersom de då går
miste om pensionen efter sin första
man och under mycket snäva villkor
får pension efter sin andra man. Denna
grupp växer ganska snabbt, och man
hör av dem ideligen om dessa problem.
Sedan må man lägga moraliska eller
inte moraliska synpunkter på denna
grupps problem, vilket man nu vill.

Man förstår givetvis att ett sådant
här framtida system inte går att genomföra
i snabb takt och rent generellt,
utan man måste tänka sig en nog
så lång övergångstid. Vi har ju stora
grupper av arbetstagare såsom de hemarbetande
kvinnorna som inte har fått
någon utbildning på sin tid och som
därför har stora svårigheter att få ett
förvärvsarbete när de vill gå ut igen
på arbetsmarknaden efter att inte ha
en tillräckligt stor uppgift i hemmet.
Det finns ju geografiska svårigheter.
De kan bo på orter där det är väldigt
svårt för dem att få ett arbete som passar
dem. Det finns en hel rad med svårigheter
för denna grupp av kvinnor,
och därför kan man naturligtvis inte
förbigå deras problem. De måste lösas
under en ganska lång övergångstid. Deras
krav är mycket rimliga, måste man
säga, och reservationen här går ut på
att man skall utreda hur dessa gruppers
krav på en hygglig pension skall
kunna tillgodoses. Det finns för övrigt
flera problem än de som motionärerna
har räknat upp och som reservanterna
tagit fasta på. Därför ber jag, herr talman,
trots att jag inte hade möjligheter
att vara med under överläggningen
i utskottet, att få instämma i reservationens
yrkande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I en partimotion från
centern har en rad pensionsproblem
tagits upp, bl. a. frågan om en höjning

pensionssystemet

av pensionerna och frågan om en sänkning
av pensionsåldern men även det
problem som nu behandlas i andra lagutskottets
utlåtande om husmödrarnas
pensionering. Det har redan i debatten
anförts åtskilliga skäl för att detta problem
skulle lösas på ett mer tillfredsställande
sätt, och utskottet har ju också
sagt trots avslagsyrkandet, att: »Även
om skäl kunde anföras för motionärernas
yrkande, fann sig utskottet på grund
av det anförda icke kunna biträda motionsyrkandet.
» Utskottet har alltså sagt
att det finns skäl för yrkandet, och sedan
erinrar man också om den möjlighet
till frivillig försäkring som finns.

Det är otvivelaktigt så att husmödrarna
inte har en sådan ställning som en
del andra grupper, och det är en sak
som borde tas upp till behandling. Jag
skulle bara vilja anmärka något på en
punkt i utskottsutlåtandet där det sägs:
»Här var främst att märka svårigheten
att såväl i allmänhet som i det enskilda
fallet göra en rättvisande uppskattning
i penningar av värdet av husmödrars
arbete i hemmet, en uppskattning som
föreföll erforderlig som grund för pensionsberäkningen.
» Jag kan inte finna
att det skulle vara så särskilt svårt att
göra en sådan uppskattning med vår
arbetsmarknad som har en sådan fast
struktur. Vi har mycket väl reda på hur
arbeten av olika slag betalas. Det kan
inte vara någon större svårighet att göra
en beräkning, om inte alldeles exakt så
i varje fall så att den blir tillfredsställande,
om vad husmödrarnas arbete
skulle kunna vara värt. Även om man
skulle komma litet för lågt, skulle i alla
fall en uppskattning kunna göras.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det ärende som vi nu
behandlar är ju rubricerat som gällande
hemarbetande kvinnors ställning
inom socialförsäkringen. Här föreligger

Torsdagen den 12 november 1904

Nr 35

Ang. hemarbetande kvinnors ställning i pensionssystemet

två niotionspar, som upptar tre yrkanden.
Vi behandlar en högermotion och
en centerpartimotion, som båda i huvudsak
rör sig om pensionerna, och
övriga grenar av de hemarbetande kvinnornas
ställning inom socialförsäkringen
berörs inte.

I ett avseende är utskottet enigt,
nämligen när det gäller yrkandet i högermotionen
om giftorätt till pension.
Riksdagen får tillfälle att i annat sammanhang
behandla frågan, och därför
yrkar utskottet enhälligt avslag på motionen
i denna del. Vidare upptar högermotionen
ett yrkande om friår inom
ATP för hemmavarande kvinnor under
den tid de vårdar barn under tio år
och avstår från förvärvsarbete.

Centerpartimotionen innehåller ett
yrkande med liknande motivering, skulle
vi kunna säga, dock med den skillnaden
att man anser en lösning av den
här problematiken inom ATP-systemets
ram vara föga tilltalande, och man förordar
att de hemmavarande kvinnornas
försäkringsskydd ordnas inom folkpensioneringen.

I den borgerliga reservationen har
författarna emellertid utjämnat den
markerade skillnaden mellan motionerna
från centern och högern. De borgerliga
ledamöterna har funnit varandra,
även om de i det här sammanhanget
bara var sju till antalet.

Reservanterna från centern, högern
och folkpartiet har alltså kommit fram
till att man vill ha en utredning som
syftar till en pensionsförstärkning för
de kvinnor som är hemarbetande. Utskottet
har varit välvilligt till den tankegång
som finns i centermotionen, där
man säger att de insatser som husmödrarna
gör genom vård och fostran av
barnen är ur allmän synpunkt synnerligen
värdefulla. Utskottet har ansett att
det är riktigt att man söker avlasta
barnfamiljernas kostnader under den
tid då modern i huvudsak är sysselsatt
med omvårdnaden av barnen. Av någon
anledning har socialdemokraterna i utskottet
blivit ensamma om uppfattning -

en att barnfamiljernas ekonomiska situation
särskilt bör uppmärksammas
vid utformningen av familjepolitiken.
Vi anser att det är just under den tid då
barnen växer upp som familjerna har
de stora kostnaderna och därmed också
svårigheter att betala de avgifter som
det skulle bli fråga om, ifall man skulle
införa självständig pensionsrätt för
hemmafruarna. Man bör alltså lösa familjernas
ekonomiska problem under
den här tiden på annat sätt. Att däremot
genom olika åtgärder se till att
kvinnor, som är hemma och vårdar
barn, av den anledningen skulle komma
i en fördelaktigare situation än andra,
då det gäller att på ålderdomen kvittera
sin pension, har utskottets majoritet
funnit vara en tanke som är ganska
främmande för vårt socialförsäkringssystem.

Det är riktigt, som andra talare har
påpekat före mig, att vi har fört den
här debatten vid varje riksdag sedan
ATP-reformen genomfördes. Det finns
ingen anledning att upprepa argumenten,
men jag måste ju säga till motionärernas
heder att de söker variera
konfekten något år från år, i varje fall
slår man i den i ett nytt omslag.

Högermotionen tar i år upp tanken
på att den kvinna som avbryter sitt förvärvsarbete
för att vårda barn skulle
erhålla friår. Tidigare ville man ha fripoäng
inom ATP. Nu är det ju så ordnat
att pensionens slutliga storlek står
i visst förhållande till medelinkomsten
av arbete under den aktiva tiden under
åren från 16 till 65 år, och det är möjligt
att erhålla full pension redan efter
30 intjänade år eller under en övergångstid,
lägst 20 år. Systemets konstruktion
innebär alltså att den kvinna
som stannar hemma för att sköta om
sina barn under deras uppväxttid inte
går miste om någon pensionsrätt. Hon
hinner väl intjäna en full pension.

Skulle systemet med friår införas, såsom
förespeglas i högermotionen, kan
det knappast betyda något annat än att
man öppnar möjlighet att utan nämn -

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Ang. hemarbetande kvinnors ställning i pensionssystemet

värd kostnad skaffa sig en tilläggspension
som, även om storleken kanske
inte blir så imponerande -— det vet man
inte — ändå fick betalas av de andra
pensionstagarna. Den metoden har prövats
i annat sammanhang under det här
året utan att vinna framgång, och jag
ser ingen anledning att riksdagen nu
skulle begära omläggning av principerna
för tilläggspensioneringen så att annat
än förvärvsinkomster ger rätt till
ålderspension. Det är ytterst så att de
som tillhör pensionssystemet avstår en
del av sin lön eller sin vinst för att finansiera
pensionerna.

Centerpartiet å sin sida har ansett
att den här frågan borde lösas inom
folkpensioneringens ram därför att det,
som jag nämnde, skulle vara föga tilltalande
att klara den inom ATP. Jag
vill gärna göra den anmärkningen att
folkpensionen har av centern betraktats
såsom varande särskilt gynnsam därför
att den ger lika förmåner åt alla. Nu
har alltså centerpartiet kommit in på
tanken att bryta den linjen och ge en
differentierad pension åt en speciell
grupp pensionärer, nämligen de kvinnor
som en gång under sitt liv varit
hemma och i hemmet vårdat barn.

Herr talman! Det vore naturligtvis
mycket mera att tillägga, men jag skall
avstå från det, i varje fall i den här
omgången, och bara säga att jag mycket
väl förstår att när de här motionerna
skrevs i början på året — och man naturligtvis
använde den gamla mallen —
så satt man med almanackan uppslagen
på september framför sig. När utskottet
behandlande motionerna i oktober
skedde det i ett något kyligare
klimat. Utskottet har velat peka på att
familjernas barnkostnader bör utjämnas
under den tid då kostnaderna är
stora. Att laborera inom pensionssystemet
med åtgärder i den riktningen
har vi inte velat gå med på. Därför hemställer
jag, herr talman, om bifall till
andra lagutskottets utlåtande nr 57 på
alla punkter.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag kan inte förstå att
herr Larsson har någon anledning att
blanda ihop frågorna på det sätt som
han har gjort i sitt anförande. Här är
det ändå inte fråga om att direkt ekonomiskt
stödja barnfamiljerna. Det är
en helt annan fråga, en fråga till vilken
socialdemokraterna inte ensamma
har en positiv inställning. Den frågan
behandlar vi i ett annat sammanhang
med helt andra bidragsmöjligheter. Här
är det fråga om att ge den hemarbetande
mamman och husmodern en rimlig
pension på äldre dagar, alltså en pension
som hon kan räkna som sin egen.
Herr Larsson vet lika bra som vi andra
att dessa kvinnors möjligheter att efter
åren av hemarbete intjäna en hygglig
pension på grundval av eget arbete
visserligen finns men är mycket begränsade,
inte minst beroende på att,
som jag sade i mitt anförande, en del
kvinnor inte har utbildning annat än
för ett visst område och att arbetsgivarna
fortfarande inte är benägna att
anställa äldre eller medelålders arbetskraft.
Deras möjligheter att få en hög
inkomst är små. Det vet herr Larsson
lika väl som vi andra.

Beträffande insinuationen att en sådan
motion läggs fram under ett valår
vill jag bara säga att herr Larsson talar
emot sig själv genom att också säga att
motionen återkommit år ut och år in,
alltså även under år som inte är valår.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag noterar med en viss
förvåning den iver med vilken fru Hamrin-Thorell
försvarar högerns och centerpartiets
motioner i detta sammanhang.
Det går ändå inte att bortse ifrån
att frågan om barnfamiljernas standard
också hör ihop med den fråga som
vi diskuterar här. Skall man göra det
möjligt för de kvinnor som stannar
hemma och tar hand om barnen att få
en självständig pensionsrätt — vilket
fru Hamrin-Thorell så ivrigt hävdar
att man bör göra —- får man ta i be -

Torsdagen den 12 november 1964

Nr 35

Ang. bedömningen av invaliditetsgraden inom den allmänna försäkringen

traktande att det medför kostnader. Jag
har sagt att vi menar att familjerna har
svårt att bära dessa under den tid de
i övrigt har stora kostnader för barnens
uppfostran och har att i huvudsak
lita till endast mannens inkomst.
Av den anledningen är det väl inte oriktigt
att peka på att man måste lösa
barnfamiljernas problem även i annat
sammanhang, och jag kan till sist konstatera
att fru Hamrin-Thorells replik
visade att hon också var positiv till
denna tanke.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan oförändrad, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Häbinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ilubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oinröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej —50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av väckta motioner om ökat stöd
åt handikappade, i vad motionerna hänvisats
till lagutskott, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. bedömningen av invaliditetsgraden
inom den allmänna försäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 65, i anledning av väckta
motioner angående bedömningen av invaliditetsgraden
inom den allmänna försäkringen.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 218 i första kammaren av herr
Jansson, Paul, m. fl. samt nr 265 i andra
kammaren av herr Blomkvist m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om sådan översyn av tillämpningsbestämmelserna
beträffande invaliditetsersättning,
att vid bedömning av
invaliditetsgraden nödig hänsyn toges
även till den invalidiserades tillgång till
allmänna kommunikationer.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:218
och II: 265, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Ang. bedömningen av invaliditetsgraden inom den allmänna försäkringen

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! I förevarande utlåtande
har andra lagutskottet på ett mycket
förnämligt sätt behandlat ett par motioner
där vi motionärer hemställt om en
skrivelse till Kiingl. Maj :t rörande sådan
översyn av tillämpningsbestämmelserna
beträffande invaliditetsersättning,
att man vid bedömning av invaliditetsgraden
tar nödig hänsyn till den invalidiserades
tillgång till allmänna kommunikationsmedel.

Anledningen till detta motionsyrkande
är i korthet följande:

I den nya lagen om allmän försäkring
har som bekant införts en bestämmelse
om en särskild förmån, benämnd
invaliditetsersättning, för invalider i arbetsför
ålder, vilkas förvärvsförmåga är
sådan att de inte är berättigade till förtidspension.
För att den försäkrade
skall få rätt till denna förmån krävs,
som det heter, att »vederbörande på
grund av höggradig nedsättning av
kroppsorgans funktion är i behov av
avsevärd hjälp av annan person eller
får vidkännas betydande merutgift för
färdmedel eller annat hjälpmedel för att
kunna upprätthålla sitt förvärvsarbete».

Nu ligger det till på det sättet när det
gäller att bedöma invaliditetsgraden hos
en försäkrad som söker ifrågavarande
förmån att riksförsäkringsverket tillämpar
den regeln att den som har sådana
förflyttningssvårigheter att han ej kan
utnyttja allmänna kommunikationsmedel
anses såsom lidande av höggradig
nedsättning av kroppsorgans funktion.
Detta gäller oavsett om sådant transportmedel
står vederbörande till buds
eller ej.

Detta innebär i praktiken att om vederbörande
trots sitt handikapp skulle
ha varit i stånd att ta sig till en busshållplats
och sedan resa med buss till
arbetsplatsen, om sådan buss står till
buds, så är han icke berättigad till invaliditetsersättning.

Som vi framhållit i motionen är det
i och för sig inget att säga om en sådan
gränsdragning när det gäller att

bedöma förflyttningssvårigheterna, och
i tätortsregioner med ett väl utbyggt
kommunikationsnät möter det väl ändå
inga större svårigheter att tillämpa denna
praxis. Men, herr talman, hur ställer
det sig på andra håll i landet med
ett mindre utbyggt kommunikationsnät,
i glesbygder där man kanske helt saknar
allmänna kommunikationer? Där
blir följden att den invalidiserade kanske
skulle kunna ta sig till bussen och
åka till arbetsplatsen, men det är bara
det att det inte finns någon buss. Den
invalidiserade betraktas emellertid ändå
inte som lidande av betydande förflyttningssvårigheter
och får följaktligen inte
någon invaliditetsersättning. För en
sådan person blir merutgifterna till och
från arbetet minst lika betungande som
för den som till följd av förflyttningssvårigheter
enligt lagens mening bedöms
som berättigad till invaliditetsersättning.

Det är alltså ett större hänsynstagande
till omständigheterna i det enskilda
fallet och en generösare tillämpning
som vi motionärer här är ute efter.
Även om andra lagutskottet inte direkt
ansett sig kunna bifalla motionsyrkandet,
har utskottet behandlat motionen
mycket positivt, vilket vi motionärer givetvis
är tacksamma för och hälsar med
stor tillfredsställelse. Jag vill särskilt
understryka vad utskottet säger i sitt
utlåtande:

»Enligt utskottets mening bör hänsyn
icke enbart tagas till den invalidiserades
merkostnader. Ifrågavarande tillägg
och ersättning är nämligen, enligt vad
som framkom vid riksdagsbehandlingen
av förslaget till lag om allmän försäkring,
också avsedd att utgöra dels uppmuntran
till den som trots invaliditet
åtager sig arbete, dels gottgörelse för
olägenheter för den invalidiserade som
icke alltid går att uppskatta i penningar.
Den individuella tillämpning av ifrågavarande
stadganden som motionärerna
anser önskvärd finner utskottet möjlig
med stadgandenas nuvarande utformning.
»

Torsdagen den 12 november 1904

Nr 35

Personligen vill jag gärna tolka detta
som en direkt beställning från andra
lagutskottets sida till berörda myndigheter
om en mera generös bedömning
av dessa frågor. Jag vill, herr talman,
uttrycka den förhoppningen att
riksförsäkringsverket effektuerar denna
andra lagutskottets beställning.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det föreligger inga meningsskiljaktigheter
mellan motionären,
herr Paul Jansson, och utskottet i detta
sammanhang. Att utskottet inte kunnat
gå längre än vad det gjort beror på att
det fortfarande, trots att motionen stått
över till höstriksdagen, inte föreligger
något utslag i försäkringsdomstolen.

Andra lagutskottet har redan vid antagandet
av lagen om allmän försäkring
menat att dessa invaliditetstillägg och
invaliditetsersättningar bör utges med
en viss generositet. De skall —• som det
har sagts — vara avsedda att utgöra en
uppmuntran till sådana som trots sin
invaliditet vill åta sig arbete. Att riktlinjerna
för utdelandet av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar måhända
tolkats snävt på en del håll och
tolkats generösare på andra håll i landet
är otvetydigt. Utskottet har därför
ånyo velat stryka under de synpunkter
som man har tagit fasta på redan vid
bestämmelsernas införande. Jag menar
att man kanske när det gäller att bevilja
invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar
ser alltför ensidigt på kostnaderna
för utnyttjandet av kommunikationsmedel
för att ta sig till och från
sitt arbete. Det finns också andra kostnader
som måste tas med i beräkningen,
och det har man hittills inte gjort.

Jag vill, herr talman, tillägga att det
finns mer på detta område som bör
uppmärksammas, framför allt frågan
om tillsynen. Det är inte bara fråga om
vård dagligen utan frågan om tillsyn
av starkt invalidiserade människor, och
dessa fall borde naturligen tas med vid
bedömningen av frågan om rätt till invaliditetstillägg.

Ang. stopplikt vid järnvägsövergång
Jag hoppas sålunda att det, när så
småningom försäkringsdomstolen fäller
sitt utslag och om det skulle visa sig
att det går emot det uttalande lagutskottet
gjort vid ett par tillfällen, skall vara
möjligt att få ett förnyat och ändrat
vägledande uttalande för behandlingen
av dessa ärenden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 66, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 3 §
sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr
242) jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk stötfångare på lastbil
och släpfordon; samt

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående kostnaderna för bevarande av
fast fornlämning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. stopplikt vid järnvägsövergång

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av väckta
motioner angående dels stopplikt vid
järnvägsövergång, dels varnings- och
säkerhetsanordningar vid järnvägsövergång,
in. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

a) nr 348 i första kammaren av herr
Lundström in. fl. och nr 396 i andra
kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i vilka motioner, som vo -

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Ang. stopplikt vid järnvägsövergång
ro likalydande, hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning och förslag senast
till nästa års riksdag angående införande
av stopplikt för fordon vid
plankorsning mellan väg och järnväg
— endera generellt eller vid vissa järnvägskorsningar;
samt

b) nr 608 i första kammaren av herr
Sundiii m. fl. och nr 737 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Kårby in. fl.,
i vilka motioner, som ävenledes voro likalydande,
föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om skyndsam utredning angående översyn
av bestämmelserna rörande varnings-
och säkerhetsanordningar vid
plankorsningar mellan järnväg och väg
samt av föreskrifterna angående vägtrafikants
skyldighet vid passerande av sådana
korsningar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, nämligen

a) I: 348 och II: 396 samt

b) I: 608 och II: 737,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Innehållet i tredje lagutskottets
utlåtande är ju av den arten,
att det kunde vara skäl för en motionär
att känna sig relativt tillfredsställd. Att
jag ändå tar till orda beror på att varje
gång frågan om olycksfallsrisken vid
järnvägskorsningarna varit uppe i riksdagen
har motionerna i ämnet avslagits
och ungefär samma motivering anförts
som nu kommit till uttryck i tredje
lagutskottets utlåtande. Motiven har
varit att det har varit utredningar i
gång eller åtgärder påtänkta eller fråga
om utredningar som skulle tillsättas.
Liknande upplysningar har man fått
vid interpellationer i ämnet som har
ställts. Sedan har det gått något år, och
så har det visat sig att ganska litet har
blivit gjort, och så har man återkom -

mit med yrkanden om att det verkligen
skulle göras någonting, och sedan
har samma avslag skett, och så har
historien upprepats något år senare.

Jag hoppas att det nu inte skall behöva
bli på det sättet igen. Utskottet
gör ju här uttalanden som är ganska
klara. På ett ställe säger utskottet: »En
lämplig väg att nedbringa antalet olyckor
vid järnvägskorsningar synes emellertid
utskottet vara att genom lokala
föreskrifter successivt införa stopplikt
vid sådana plankorsningar, som bedö mes

vara farliga---» — och det

är ju det alternativa yrkande som finns
i den motion jag har väckt.

Sedan motionen väcktes har ju också
åtskilligt skett. Bl. a. framgår nu av
kommunikationsdepartementets promemoria
om trafiksäkerhetsarbetet under
våren 1964, att åtskilliga av dessa frågor
verkligen på allvar tas upp till behandling,
och det framgår även av några
av remissvaren. När emellertid vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen talar om
vad som skall göras, frågar man sig om
den aktningsvärda försiktigheten allmänt
sett med kostnaderna, som alla ju
önskar, dock i detta fall ställts i relation
till de risker som det här verkligen
är fråga om. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger — vilket är återgivet
i utskottets utlåtande — att stoppmärken
på båda sidor om järnvägsövergångarna
skulle draga betydande kostnader,
f. n. uppgående till cirka 4 miljoner
kronor. Citatet sker på ett sådant
sätt att man ibland undrar om utskottet
ansluter sig till denna värdering.

Jag gör denna reflexion mot bakgrunden
av den statistik som visar att
under de senaste tre åren har antalet
döda och svårt skadade tillsamamns
uppgått till 185, vilket ger ett medeltal
av 62 per år. I trafikstatistiken räknar
man ju samman svårt skadade och döda,
eftersom många av de svårt skadade
antingen dör eller också får svåra bestående
men för livet. 62 människoliv
om året, år ut och år in, är en så allvarlig
siffra, att jag hoppas att man

Torsdagen den 12 november 1904

Nr 35

inte drar sig för att göra de investeringar
som kan erfordras. Det iir värt
mycket pengar om man kan spara liv,
och därutöver kommer ju alla de som
blir lindrigare skadade men förlorar
åtskilligt i tid och kraft på den olycka
som de varit utsatta för.

Jag hade för en tid sedan en debatt
här i kammaren med kommunikationsministern,
som anmärkte på att jag
tydligen ändrat mening, eftersom jag i
en trafikfråga inte hade yrkat bifall
till min egen motion. När jag nu inte
yrkar bifall till föreliggande motion —
det är meningslöst eftersom utskottet
är enhälligt — vill jag tillägga att jag
inte ändrat någon uppfattning om dels
vikten av att denna fråga ägnas en betydande
och djupgående uppmärksamhet,
dels nödvändigheten av att bevaka
i vilken mån myndigheterna gör allvar
av de utfästelser som ges i remissyttranden
till riksdagen. Det sistnämnda
är en uppfattning som jag alltid har
haft och alltfort kommer att ha.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Tredje lagutskottet har
vid behandlingen av denna fråga liksom
över huvud taget vid behandlingen
av alla trafiksäkerhetsfrågor alltid
mycket starkt understrukit vikten av
att allt göres som rimligen kan göras
för att höja trafiksäkerheten. I detta
avseende är vi alltså helt på samma
linje som herr Lundström och övriga
motionärer.

Däremot är vi kanske av den uppfattningen
att det är åtskilligt gjort på
detta område, och just beträffande
plankorsningarna med järnväg har detta
också visat sig i sjunkande siffror
när det gäller olycksfall av denna art.

I motionerna yrkas stopplikt vid
passerande av plankorsning antingen
generellt eller i vissa fall. Det första

Ang. stopplikt vid järnvägsövergång
yrkandet, om generell stopplikt vid
järnvägsövergång, har utskottet uttalat
sig emot. Jag är inte säker på att herr
Lundström i längden vidhåller yrkandet
om en generell stopplikt utan undantag
vid alla plankorsningar. Vad
däremot beträffar det andra delyrkandet,
om stopplikt vid vissa speciella
järnvägsövergångar där detta bedömes
vara av särskilt värde — något som utskottet
anslutit sig till — bör erinras
om att det är något som det redan finns
författningsmässig möjlighet att genomföra.
Sådan stopplikt har också införts,
men man kan naturligtvis ha olika meningar
om stopplikten använts i tillräckligt
stor utsträckning. Utskottet har
kanske inte haft tillräckligt material
för att kunna bedöma den frågan.

Herr Lundström frågade vidare om
utskottet anslöt sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
värdering, när styrelsen
talar om de höga kostnaderna,
4 miljoner kronor, som genomförandet
av en stopplikt skulle dra i form av
uppsättande av varningsmärken. Utskottet
har inte alls gjort någon sådan
värdering, och jag får kanske påpeka
att väg- och vattenbyggadsstyrelsens
yttrande på den punkten inte innebar
något slags jämförelse mellan nämnda
kostnadssiffra och de olyckor som inträffar
och deras konsekvenser, utan
det utgjorde endast en jämförelse med
vad man eljest skulle kunna göra i
trafiksäkerhetsfrämjande syfte för ett
sådant belopp. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bedömning kunde
man åstadkomma mer av värde ur trafiksäkerhetssynpunkt
om beloppet användes
på annat sätt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig bara tillägga
vad jag trodde framgick av mitt första
anförande och som klart framgår av
motionen, att det yrkande som jag där
ställt avser antingen generell stopplikt

Nr 35

Torsdagen den 12 november 1964

Ang. stopplikt vid järnvägsövergång
eller stopplikt vid vissa järnvägskorsningar.
När nu utskottet uttalar sig för
det ena av dessa alternativ, är jag till
freds med detta, även om jag givetvis
förbehåller mig rätten att framdeles
återkomma, därest det skulle visa sig
att jag finner de vidtagna åtgärderna
otillräckliga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av väckta motioner angående lagstiftningen
om jordförvärv m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande jordförstöring,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 848, av herr Arvidson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 849, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 850, av herr Hellebladh, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 851, av fru Hultell, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 171, angående
reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 852, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Weibull, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 171, angående re -

formering av de gymnasiala skolorna
m. m.;

nr 853, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Svanström, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 171, angående
reformering av de gymnasiala skolorna
in. m.;

nr 854, av herr Lundström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 855, av fröken Mattson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 856, av fröken Mattson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 857, av fru Myrdal m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 858, av herr Ottosson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 859, av herr Persson, Fritz, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 171, angående reformering av
de gymnasiala skolorna in. m.;

nr 860, av herr Petersson, Erik Filip,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 171, angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m.;

nr 861, av herr Petersson, Erik Filip,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 171, angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m.;

nr 862, av fröken Stenberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 863, av herr Söderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 864, av herr Wallmark, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. in.;

Torsdagen den 12 november 1964

Nr 35

nr 865, av herr Wallmark in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.;

nr 866, av herr Virgin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. in.; och

nr 867, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Majits proposition nr

171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.34.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 35

Fredagen den 13 november 1964

Fredagen den 13 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av närslutna läkarintyg
får jag härmed anhålla om sjukledighet
från och med den 10 november
och tills vidare.

Stockholm den 12 november 1964

Allan Hernelius

Härmed intygas att chefredaktör Allan
Hernelius på grund av genomgången
operation är sedan den 10/11 1964
och tills vidare oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet.

Stockholm den 11/11 1964

K. J. Grenabo
Överläkare

Den begärda ledigheten beviljades för
den tid, det i åberopade läkarintyg omförmälda
hindret varade.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagen under tiden den
25—den 27/11 1964 på grund av utrikes
resa.

Stockholm den 12 november 1964
Olof Palme

Även den av herr Palme sökta ledigheten
beviljades.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet motionerna nr 848—
867.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

187, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 193, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 17 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
nr 195, med förslag till lag om ändring
i 6 kap. strafflagen.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckt motion
angående behandlingen i riksdagen av
framställningar från riksdagens verk;

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående behandlingen av redogörelserna
för Europarådets och Nordiska
rådets verksamhet;

nr 29, i anledning av väckt motion
om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska
åtgärder; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner
om viss reglering i kommunallag av
kommunal upphandling;

statsutskottets utlåtanden:
nr 152, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av militära m. fl.
verkstäder för civil yrkesskoleutbildning; nr

153, i anledning av väckta motioner
angående meritvärdet av ungdomsledarskap; nr

154, i anledning av väckt motion
om fria läroböcker m. m. för lärare;

Fredagen den 13 november 1964

Nr 35

nr 155, i anledning av viickt motion
om utredning rörande kompetenskraven
för kristendomslärare;

nr 156, i anledning av väckt motion
angående nordiskt samarbete på forskningens
område;

nr 157, i anledning av väckta motioner
rörande den framtida användningen
av citadellet i Landskrona;

nr 158, i anledning av väckta motioner
om iståndsättande av Läckö slott;

nr 159, i anledning av väckta motioner
om översyn av det statliga kommittéväsendet; nr

160, i anledning av väckt motion
om revisionen av väg- och vattenbyggnadsverkets
verksamhet;

nr 161, i anledning av väckt motion
angående ledigförklarandet av statliga
tjänster; samt

nr 162, i anledning av väckt motion
om beaktande av de arbetsetiska frågorna
i kursverksamheten för statliga befattningshavare; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående huvudmannaskapet
för rådhusrätterna m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avveckling av magistrats-
och kommunalborgmästarinstitutionerna,
m. m.;

nr 38, i anledning av väckta motioner
om rätt för Jägarnas riksförbund
att inneha och utlåna vapen;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om enhetlig handläggning av samhällsåtgärderna
mot ungdomsbrottslighet;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om försäkringsskydd för anförtrodda
medel;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
svensk domstols prövning av äktenskapsmål
i vissa fall, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av väckta motioner
angående de vapenfria värnpliktigas
tjänstgöringsförhållanden och behandlingen
av samvetsömma värnpliktiga; nr

62, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning mot luftföroreningar; nr

63, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1963 vid dess
fyrtiosjunde sammanträde fattade beslut;
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 64, i anledning av väckta motioner
om lön vid permittering, avgångsvederlag
och lön under de s. k. karensdagarna
vid sjukdom;

tredje lagutskottets utlåtande nr 36,
i anledning av väckta motioner om
översyn av trafiklagstiftningen;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
om ökad utbildning av lantmästare;

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för utrotning av
vildmink;

nr 23, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för lantbruksnämnderna
att förvärva mark för fritidsändamål; nr

24, i anledning av väckta motioner
om domänverkets medverkan vid exploatering
av mark för fritidsändamål,
m. m.; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från betalningsskyldighet till kronan;
ävensom

allmänna beredningsutskottet utlåtanden
och memorial:

nr 45 i anledning av motion om åtgärder
för bevarande av bokskog;

nr 46, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hembygdsvården; -

Nr 35

Fredagen den 13 november 1964

Meddelande ang. enkla frågor

nr 47, i anledning av väckt motion
om utredning rörande olika typer av
datamaskiner m. m.; samt

nr 48, angående överlämnande till
särskilda utskottet av vissa till allmänna
beredningsutskottet remitterade motioner.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
framställts den 12 november, nämligen av

herr Dahlén (fp) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Vill Statsrådet undersöka
möjligheterna att i läkarutbildningen

inlägga ett moment av patientpsykologi
för att underlätta läkarnas personliga
kontakt med patienter?»; samt

av herr Isacson (h) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet upplysa
hur långt expediering av ansökningar
enligt gällande studiehjälpsreglemente
medhunnits i vad avser eleverna vid
Tekniska gymnasiet i Göteborg?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020