Torsdagen den 12 december (Riksdagens protokoll 1963:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 37

ANDRA KAMMAREN

1963

12—20 december

Debatter in. m.

Torsdagen den 12 december

Sid.

Svar på interpellationer av:

fru Ryding ang. omvårdnaden av de handikappade barnen ....... 3

fru Ryding ang. tillämpningen av den s. k. trångboddhetsregeln vid

beviljande av familjebostadsbidrag.......................... 5

herr Svensson i Ljungskile ang. mottagningsstationer för avfall i samband
med sanering av transportmedel och förvaringsutrymmen

för oljeprodukter.......................................... 7

herr Gustavsson i Alvesta ang. statligt kreditstöd vid förvärv av från

jordbruksfastighet avstyckad bostadsfastighet ................ 10

herr Gustavsson i Alvesta ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet
i skogsbruket ................................ 12

herr Turesson ang. visst alternativ till statens bostadslånegivning .. 28

Markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde
och Svea ingenjörsregemente .......................... 29

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet

m. m....................................................... 33

Anföranden av talmannen och ålderspresidenten .................. 75

Fredagen den 13 december

Svar på interpellationer av herr Ohlin ang. interkommunalt samarbete
för lösande av storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
samt av herr Grebäck ang. storstockholmsområdets befolknings-,
bostads- och trafikproblem m. m....................... 77

Svar på frågor av:

herr Haglund ang. bättre planering vid byggande av bensinstationer 115
1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Sid.

herr Wiklund ang. obligatorisk kontroll av parkeringsautomater---- 116

herr Wedén ang. beskattningen av arvoden i samband med frivilligt

ungdomsarbete inom idrottsrörelsen ......................... 118

Svar på interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. beskattningen av arvoden till frivilliga övervakare
................................................... ^20

herr Fredriksson ang. mantalsskrivningen av på ålderdomshem intagna
personer............................................... 124

herr Elmwall ang. företagen omläggning av penningpolitiken ..... 126

herr Holmberg ang. förflyttning till Norrbotten av LKAB:s huvudkontor
............................................ 128

herr von Friesen ang. de nya avdelningarna i parodontologi vid tand läkarhögskolorna

i Stockholm och Malmö..................... 130

herr Nilsson i Göingegården ang. stadgar och avtal beträffande Nordiska
Museet och Skansen.................................... 132

herr Dickson ang. de långsiktiga följdverkningarna av ogräsbekämpning
med kemiska medel................................... 135

herr Dahlgren ang. slutförandet av 1960 års jordbruksutrednings arbete.
..................................................... 136

herr Mattsson ang. förbättring av skördeskadeskyddet ........... 139

fru Nettelbrandt ang. krisen inom sjukvården och herr Björkman ang.

personalläget inom sjukvården............................... 142

herr Eriksson i Bäckmora ang. rätten till ersättning för utförd sjuktransport
................................................. 165

herr Gustafsson i Borås ang. efterlevandes kostnader i samband med
dödsfall.................................................. 166

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 12 december

Statsutskottets utlåtande nr 211, ang. markförvärv för nya förläggningsoch
övningsområden för Svea livgarde och Svea ingenjörregemente 29

— nr 212, ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och

högskoleväsendet m. ....................................... 33

— nr 213, ang. ökat stöd till handikappade....................... 73

— nr 214, ang. utgifter å tilläggsstat I (justitiedepartementet) ...... 73

— nr 215, ang. utgifter å tilläggsstat I (utrikesdepartementet)....... 73

— nr 216, ang. utgifter å tilläggsstat I (socialdepartementet) ....... 73

— nr 217, ang. utgifter å tilläggsstat I (finansdepartementet)....... 74

— nr 218, ang. utgifter å tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet) .. 74

— nr 219, ang. utgifter å tilläggsstat I (handelsdepartementet)...... 74

— memorial nr 220, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret

1963/64..................................................... 74

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Torsdagen den 12 december

Kl. 10.00

Justerades protokollet för den 6 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. omvårdnaden
av de handikappade barnen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat,
om jag avser att redan till 1904 års
riksdag framlägga förslag som berör
omvårdnaden av handikappade barn.

Socialpolitiska kommittén lade i våras
fram förslag om att barn under 16
år, som vårdas i enskilda hem och på
grund av handikapp är varaktigt och i
avsevärd omfattning i behov av särskild
tillsyn och vård, skall erhålla ett vårdbidrag
från folkpensioneringen i form
av invaliditetsersättning. Kommitténs
förslag är under behandling i socialdepartementet.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag vill inte tolka socialministerns
svar på min interpellation
som ett uttryck för att socialministern
visar samma intresselöshet för
hela problemkomplexet handikappade
barn som framgår av detta svar. Vad
som sägs i detta lakoniska yttrande beträffande
socialpolitiska kommitténs
förslag om vårdbidrag, står redan i min
interpellationskrivelse av den 16 oktober
i år och att detta förslag är under

behandling i socialdepartementet, som
den sista meningen upplyser om, är alltså
det nya. Och vilken nyhet!

Min interpellation talar om omvårdnaden
av de handikappade barnen, och
det enda socialministern har att säga
är, att de inom viss framtid — inte närmare
angiven — skall kunna få komma
i åtnjutande av visst ekonomiskt stöd
i form av vårdbidrag. Men, herr talman,
jag för min del och många med
mig räknar inte till omvårdnaden av
ett barn, friskt eller handikappat, enbart
att man lämnar ekonomiskt bidrag. Så
enkelt är det tyvärr inte, även om de
ekonomiska bidragen är betydelsefulla
i sammanhanget.

Med anledning av läroverksadjunkt
Rune Johanssons i Växjö aktioner för
att väcka och intressera de friska i samhället
för de handikappade barnen och
deras familjer, ägnar Stockholms-Tidningen
av den 30 oktober i år en hel
sida åt dessa problem i allmänhet och
CP-barnens i synnerhet. På denna sida i
Stockholms-Tidningen finns också en
fotokopia av ett brev, som statsminister
Erlander har skrivit till läroverksadjunkt
Rune Johansson. Jag förutsätter,
att socialministern inte är oenig
med statsministern, när statsministern
i detta brev säger »att de handikappades
egna organisationer och föräldraföreningar
skall hjälpas åt för att ge
samhället impulser, som leder till bättre
vård och skolförhållanden». Och
sedan fortsätter statsministern i samma
brev: »Jag är medveten om att de åtgärder,
som från samhällets sida hittills
vidtagits för de handikappades räkning
är otillräckliga. Det sker därför en intensiv
utrednings- och planeringsverk -

4 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. omvårdnaden av de handikappade barnen

samhet såväl inom den socialpolitiska
kommittén som inom den centrala rehabiliteringsberedningen.
»

Om statsrådet Aspling åtminstone hade
skrivit av detta i sitt yttrande i dag
som svar på min interpellation, så hade
det sett litet bättre ut i alla fall. Likaså
om socialministern i enlighet med vad
han i går sade i första kammaren i sitt
interpellationssvar beträffande de ncurosedynskadade
barnen, att socialministern
är av den uppfattningen att man
bör bereda alla grupper av handikappade
barn förutsättningar för ett så
långt möjligt normalt liv, och därför
kommer att följa dessa barn med stor
uppmärksamhet.

Jag är medveten om att de handikappade
barnens problem ingalunda är lätta
att lösa och att de kräver en icke
obetydlig ekonomisk insats från samhällets
sida. Det kan gälla en så viktig
sak som ordnad skolgång eller en detaljfråga
som fri tandvård på annan
ort än hemorten. Icke minst gäller det
en intensifiering av forskningen på alla
områden som berör deras handikapp. I
ett samhälle som kommit så långt som
vårt inom teknik, vetenskap och organisation
kan det inte längre få finnas
några hinder när det gäller att ta itu
med dessa uppgifter. Det är fråga om
vilka resurser man ställer till förfogande.

Socialministern har enligt svaret i dag
på min interpellation inte någon mening.
Jag beklagar också att statsrådet
Aspling inte ens säger sig kunna hoppas,
att något konkret förslag kommer
fram till nästa års riksdag. Om socialministern
åtminstone sagt sig hoppas
på att socialpolitiska kommitténs förslag
om vårdbidrag, som ju är under
behandling inom socialdepartementet,
vars chef han är, skulle kunna bli
klart att föreläggas vårriksdagen, så att
bestämmelserna kunde träda i kraft den
1 juli nästa år — i enlighet också med
den hemställan som Handikapporganisationernas
Centralkommitté i sitt re -

missvar i frågan framfört till socialdepartementet
— så hade jag med större
ärlighet kunnat framföra mitt tack
för interpellationssvaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten i detta avslutningsskede av
höstriksdagen. Vi har haft tillfälle att
diskutera de handikappade barnens problem
vid många olika tillfällen och
kommer säkerligen att få göra det även
i fortsättningen.

Vad fru Ryding frågat är vilka konkreta
åtgärder som är att emotse under
den närmaste framtiden, och det
har jag i korthet svarat på. Det är inte
heller brukligt att man några få veckor
före årsskiftet redogör för vad en huvudtitel
från socialdepartementet eventuellt
kan komma att innehålla i enskilda
detaljer. Jag kan försäkra fru
Ryding att hela detta problem ägnas
stor uppmärksamhet inte bara inom
socialdepartementet utan inom regeringen
över huvud taget. Mycket är
gjort, mycket planeras, och jag kan försäkra
fru Ryding att denna fråga inte
i något avseende kommer att bli bortglömd.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Det senaste inlägget av
socialministern lät betydligt bättre än
det svar som först lämnades. Mot vad
socialministern sade om att det inte är
brukligt att två veckor före årsskiftet
tala om vilka planer man har vill jag
endast invända att statsrådet dock har
haft lång tid på sig för att besvara min
interpellation. Den framställdes den 16
oktober, den dag då höstriksdagen öppnades.
Det är sålunda en rätt gammal
interpellation. Jag ber emellertid att få
tacka för att socialministern nu garanterar
att allt kommer att göras för de
handikappade barnen.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Svar på interpellation ang. tillämpningen av den s. k. trångboddhetsregeln vid

beviljande av familjebostadsbidrag

§ 3

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av den s. k. trångboddhetsregeln vid beviljande
av familjebostadsbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har ställt
en fråga rörande den för familjebostadsbidragen
gällande trångboddhetsregeln
och ifrågasatt en ändring för orter
med stark bostadsbrist.

Familjebostadsbidragen avser att underlätta
för barnfamiljerna att få tillräckligt
rymliga och modernt utrustade
bostäder. Genom beslut vid föregående
års riksdag ändrades villkoren för bidragen.
Tidigare hade familjebostadsbidrag
kunnat utgå även om antalet boende
per boningsrum uppgick till tre
personer, d. v. s. även till dem som enligt
numera vedertagen uppfattning anses
vara trångbodda. Som allmänt villkor
för att bidrag skall kunna beviljas
gäller nu att lägenheten är sådan att antalet
boende per boningsrum är högst
två. Liksom tidigare kan undantag från
trångboddhetsregeln göras för familjer
med särskilt många barn. För alla familjer
som hade bidrag vid utgången av
år 1962 fortsätter tidigare trångboddhetsregler
att gälla så länge familjen
bor kvar i lägenheten.

Därutöver kan nämnas att man vid
tillämpning av trångboddhetsregeln i
allmänhet medger att en familj, som
blivit trångbodd under den tid bidrag
utgår, får behålla bidraget året ut och
därutöver i ytterligare två år.

Enligt min mening är det mest angelägna
att bostadsproduktion och bostadsförmedling
inriktas så, att dessa
barnfamiljer slipper vara trångbodda.
Med hänsyn härtill är jag inte beredd

att förorda något undantag för vissa
orter.

Vidare anförde

Fru RYDING (k):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka statsrådet Aspling för svaret på
min interpellation.

Jag är helt enig om att de principer
är riktiga som säger, att familjebostadsbidragen
avser att underlätta för barnfamiljer
att få tillräckligt rymliga och
modernt utrustade bostäder och skall
vara en stimulans för barnfamiljerna
att skaffa sådana. Jag är också helt
överens med socialministern om att det
mest angelägna är att bostadsproduktion
och bostadsförmedling inriktas så,
att de nu ifrågavarande barnfamiljerna
slipper vara trångbodda.

Men ingen, inte heller socialministern,
kan väl förneka det nuvarande
tillståndet på bostadsmarknaden i t. ex.
Stockholm och Göteborg, kanske också
på andra orter. Skall den enskilda barnfamiljen
då fråntagas familjebostadsbidrag
därför att den, trots den av socialministern
uttalade angelägenhetsgraden
av bostadsproduktionens inriktning,
ännu inte har någon möjlighet att
inom föreskriven tid få en större bostad,
som uppfyller de krav man ställer?

Ingen kan försvara, att dessa familjer,
som på villkors vis inte kan få tag
i större bostad, skall fråntagas bidragsrätten
och bli offer för en försummelse
från samhällets sida. Så blir det ju i
praktiken, när man tvingas följa de nuvarande
anvisningarna för familjebostadsbidragets
tillämpning. I kungörelsen
av november 1962 § 6 heter det »att
bestämmelser angående trångboddhet,
som gällde fram till den 1 januari 1963»
•—• alltså tre boende per rum, köket
oräknat — »skall alltjämt äga tillämpning,
då fråga är om bidrag till familj,
som bebor lägenhet för vilken familjen

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. tillämpningen av den s. k. trångboddhetsregeln vid
beviljande av familjebostadsbidrag

åtnjöt bidrag vid utgången av år 1962.
Så länge familjen bebor samma lägenhet
är den således bidragsberättigad om
boendetätheten icke överstiger tre boende
per rum, köket oräknat. Blir familjen
under 1963 eller därefter trångbodd
enligt denna trångboddhetsregel
må fortsatt bidrag utgå under det år
familjen blivit trångbodd och ytterligare
högst ett kalenderår».

Vidare säger kungörelsen: »Undantag
från den nya bestämmelsen angående
trångboddhet — högst två personer
per rum köket oräknat — må göras i
följande fall.

Då det gäller en ny ansökning om bidrag
från trångbodd familj i lägenhet
om minst två rum och kök må bidrag
beviljas för högst ett år från den dag
ansökan inkom till förmedlingsorganet,
under förutsättning dels att en för familjens
behov tillräckligt stor bostad
kan anskaffas inom ett år och dels att
familjen förklarar sig villig att flytta
till denna större lägenhet.»

Vidare heter det i samma kungörelse:
»Då det gäller fortsatt bidrag till
familj, som under den tid familjen åtnjuter
bidrag blir trångbodd genom ökning
av barnantalet eller på annat sätt,
må fortsatt bidrag utgå under det år
familjen blivit trångbodd och ytterligare
högst två kalenderår. Såväl förmedlingsorganet
som bidragstagaren
skall på allt sätt försöka skaffa familjen
en större bostad under denna uppskovstid.
»

Detta låter ju så bra och ser så korrekt
ut på papperet, men även om man
på allt sätt både själv och genom förmedlingsorganen
söker skaffa större
bostad eller om man aldrig så många
gånger också förklarar sig villig att
flytta till större lägenhet, så skaffas inte
därigenom fram en sådan lägenhet på
de orter, där i dag stark bostadsbrist
råder. Socialministern vet lika väl som
någon annan här i landet, att detta är
en omöjlighet på grund av omständig -

heter, över vilka den drabbade familjen
inte kan råda utan för vilka vår regering
i stället måste påta sig sin del av
ansvaret.

Från myndigheternas, d. v. s. från bostadsstyrelsens
sida, har i ett konkret
fall gjorts det uttalandet att en familj
som är trångbodd kan efter ny ansökan
erhålla familjebostadsbidrag, om man
uppvisar ett intyg från bostadsförmedlingen
som garanterar att familjen inom
ett år skall få en större bostad. Men,
herr talman, ett sådant intyg kan inte
under nuvarande förhållanden bostadsförmedlingen
i t. ex. Stockholm eller
Göteborg utfärda, hur gärna man från
förmedlingens sida än skulle vilja hjälpa
familjen i fråga.

Det är i dessa fall jag anser det vara
fullt motiverat att en uppmjukning av
trångboddhetsregelns tillämpning måste
ske, tills vi någon gång kan få ett sådant
förhållande på bostadsfronten att
den familj som blir trångbodd verkligen
kan få byta till en större bostad
inom föreskriven tid. Så långt har vi
tyvärr inte kommit, och jag anser därför
att det finns en betänklig lucka i
tillämpningsregeln om trångboddhet
med hänsyn just till de orter där stark
bostadsbrist råder.

Jag kan bara på det livligaste beklaga
att statsrådet Aspling enligt svaret på
min interpellation inte vill se till det
faktiska förhållandet och med hänsyn
härtill ta initiativ till att en ändring
kommer till stånd. Uppmjukningen behöver
ju endast vara av tillfällig art och
tillämpas tills vi fått ett normalare läge
på bostadsfronten. När och hur detta
skall ske faller inte inom ramen för
denna interpellationsdebatt. En sådan
uppmjukning av trångboddhetsregeln
på orter med stark bostadsbrist rubbar
inte heller på något sätt grundprinciperna
för familjebostadsbidragen.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37 7

Svar på interpellation ang. mottagningsstationer för avfall i samband med sanering
av transportmedel och förvaringsutrymmen för oljeprodukter

§ 4

Svar på interpellation ang. mottagningsstationer
för avfall i samband med sanering
av transportmedel och förvaringsutrymmen
för oljeprodukter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
har i en till handelsministern ställd
interpellation frågat, vilka åtgärder
handelsministern ämnar vidta för att
stimulera kommunerna att anordna
mottagningsanläggningar för avfall som
uppstår i samband med sanering av
transportmedel och förvaringsutrymmen
för oljeprodukter. Interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande.

Den ständigt ökade förbrukningen av
oljeprodukter i vårt land ställer på skilda
områden samhällets organ inför
svårbemästrade skyddsproblem. Olja
som släpps ut i öppet vatten eliter som
rinner ut på marken kan vålla förorening
av yt- och grundvattentäkter och
även i övrigt förorsaka betydande skador.
Utflöde av olja kan också medföra
stora risker för skada genom brand.

I lagstiftningen har dessa olika skaderisker
ägnats alltmer uppmärksamhet.
År 1956 infördes i anslutning till en internationell
konvention en lag om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg.
Denna lag förbjuder utsläpp av olja
på svenskt vatten och för vissa fall
även i öppna havet utanför den svenska
territorialgränsen. Brandfaran i samband
med förvaring, hantering, transport
och försäljning av oljeprodukter
har särskilt beaktats i en förordning
om brandfarliga varor, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1963. I vattenlagen
finns bestämmelser till skydd mot förorening
av yt- och grundvattentillgångar.
Dessa bestämmelser torde inom en

nära framtid komma att ytterligare byggas
ut genom föreskrifter som bl. a. ger
länsstyrelserna möjlighet att skydda ännu
outnyttjade vattentäkter. Det bör
också nämnas, att en utredning nyligen
tillsatts med sikte på att skapa en beredskapsorganisation
mot oljeskador.

Herr Svensson har i sin interpellation
pekat på behovet av mottagningsanläggningar
för förstöring av avfallsprodukter
av olja. Anläggningar som
tar emot avfallsprodukter från fartyg,
industrier, bilverkstäder m. m. finns i
vissa hamnstäder och på några andra
orter.

Kommunernas åliggande på nu ifrågavarande
område regleras, förutom av
bestämmelser i vissa av de tidigare
nämnda författningarna, av hälsovårdsstadgan.
Det är enligt hälsovårdsstadgan
en allmän skyldighet för kommun
att vidta erforderliga åtgärder för att
motverka vattenförorening i kommunen.
Inom område, för vilket stadsplan
eller byggnadsplan fastställts, skall avfall
bortforslas till allmän avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning eller
på annat sätt omhändertagas, så att sanitär
olägenhet ej uppstår. Det åligger
länsstyrelsen att tillse att kommunen
fullgör sin skyldighet i nu nämnda hänseenden.
Frågan om i vilka kommuner
anläggningar för förstöring av avfallsprodukter
av olja lämpligen bör uppföras
är en regional planeringsfråga.

Kommunalrättskommittén har i år
lagt fram förslag om att kommunerna
skall kunna ta ut avgifter inte bara för
hämtning och bortforsling utan även
för oskadliggörande av avfall. En sådan
rätt för kommunerna bör vara ägnad
att främja tillkomsten av moderna förstöringsanläggningar
för avfall av olika
slag, bl. a. olj erester. I kommittébetänkandet
pekas på möjligheten av ett samarbete
mellan närbelägna kommuner
beträffande anläggning och drift av förbränningsanläggningar.
Kommitténs förslag,
som nyligen remissbehandlats,

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. mottagningsstationer för avfall i samband med sanering
av transportmedel och förvaringsutrymmen för oljeprodukter

övervägs för närvarande inom inrikesdepartementet.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag vill instämma i den bedömning
herr statsrådet gör när han säger att
det här gäller ett svårbemästrat problem.
Det har ju trätt i kraft en ny
lagstiftning om inspektion av förvaringsutrymmen
för olja, med resultat
att det i olika delar av landet tillkommit
företag med speciella resurser för
att inspektera och rengöra anläggningar,
avsedda för förvaring och transport
av olja. Men på de flesta håll befinner
sig kommunerna i den situationen
att det inte finns någonstans att
göra av oljeavfallet.

Socialministern tycktes vara införstådd
med att saken inte kan överlämnas
åt enskilda företag. Dessa skulle
behöva en monopolställning inom rätt
stora områden för att kunna göra de
investeringar som är erforderliga och
därmed skulle också följa olägenheterna
av ett monopol, något som man naturligtvis
inte vill ha.

Det måste vara kommunernas uppgift
att ta hand om oljeavfallet. Förläggandet
av en sådan anläggning som det här
gäller är en stadsplaneringsfråga och
vi vet att det i många fall är drygt
bara att lösa planeringsdetaljen. Därtill
kommer investeringskostnaderna för
själva anläggningen. Man har därför
en känsla av att kommunerna och andra
intressenter väntar på varandra för att
inte engagera sig i förtid. Men den
lagstiftning som satts i kraft kan ju inte
fungera förrän denna detalj också blivit
klarad. I ett sådant oljerikt område
som göteborgsdistriktet finns det inte
någon destruktionsanläggning. Man frå -

gar sig: Var hamnar oljeavfallet för
närvarande?

Statsrådet erinrar om att enligt gällande
lagstiftning åligger det kommunerna
att bl. a. ta hand om och bortforsla
oljeavfallet till avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning. Ja, en av
de större riskerna är ju att oljeavfallet
hamnar på en avstjälpningsplats, som
i de flesta fall inte är av sådan beskaffenhet
att oljeavfall bör placeras där.

Sådant avfall bör föras till en ordentlig
destruktionsanläggning. En anläggning
av detta slag behöver inte bli särskilt
dyrbar i drift, eftersom en del av
oljeavfallet kan tas till vara och renas
åtminstone i sådan grad att produkten
kan användas för vissa ändamål.

Dessutom kan avfallet användas till
bränsle i anläggningen. Jag föreställer
mig som sagt att själva anläggningen
inte behöver vara dyrbar att
driva om den väl kommer till stånd,
men den måste finnas om det hela skall
kunna fungera.

Socialministern nämner i slutet av sitt
svar möjligheten att uppta avgifter inte
bara för uppsamling och transport utan
också för förstöring av avfall. Det är
klart att en sådan åtgärd kan bidra till
att animera kommunerna att göra något
på detta område, men den verkar
så långsamt. Vi har inte lagen än, men
dessa destruktionsanläggningar måste
vi få under loppet av nästa år, om det
skall bli någon ordning.

Jag är inte förvaltningsexpert — inte
expert på någonting annat heller och
allra minst i fråga om oljeprodukter —
så jag kan inte ge några direkta anvisningar,
men jag har kommit i kontakt
med detta problem och är på det klara
med att någonting måste göras och att
det brådskar. Varje kommun kan inte
ordna en sådan sak, utan det får ske
inom en större räjong; jag föreställer
mig — för att ta ett konkret exempel —■
att göteborgarna kan gå upp till Stenungsund.
Just att detta är både en

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Svar pa interpellation ang. mottagningsstationer för avfall i samband med sanering
av transportmedel och förvaringsutrymmen för oljeprodukter

planenngsfraga, en byggnadsiraga och
en samarbetsfråga gör att det är svårt
att få det hela att fungera tillräckligt
snabbt.

Jag var tveksam beträffande vem i
statsrådskretsen jag skulle interpellera,
men jag ställde frågan till handelsministern,
eftersom han signerade propositionen
år 1961. Vem som än i sista
hand skall hålla i ärendet tror jag att
det vore önskvärt att man utan dröjsmål
kunde finna någon form för att —
kanske via länsstyrelserna — göra kommunerna
uppmärksamma på detta problem,
på den lagstiftning som redan
finns beträffande ingripanden från olika
håll och framför allt på hur angeläget
det är att något sker med det snaraste.
Jag vet inte hur det skall ske,
men det får väl förvaltningsexperterna
klara av. Jag tror att det är oerhört
angeläget att man utan dröjsmål försöker
att få den här saken att röra på
sig, och kunde statsrådet göra någonting
i det fallet så vore jag tacksam.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
är mycket blygsam och säger att
han inte är expert på denna fråga. Jag
har funnit att han uppenbart ändock
är mycket sakkunnig när han redogör
för vad jag tror är, framför allt, ett
växande problem.

Jag kan egentligen i allt väsentligt
instämma i vad herr Svenson har att
anföra. Jag är medveten om att allt
inte är bra som def är för närvarande.
De mottagningsanläggningar som finns
är nog i regel inte av den kvalitet eller
den kapacitet som man skulle kunna
önska. Det låter sig också sägas att en
effektiv planering kan försvåras av att
det interkommunala samarbete som
krävs vilar på frivillighetens grund. Jag
kan försäkra, att jag skall hålla ett vakande
öga på utvecklingen. Arbetet inom
1* — Andra kammarens protokoll 1963.

den sittande utredningen rörande beredskapen
mot oljeskador torde bl. a.
kunna belysa vissa hithörande frågor,
och visar det sig att tillfredsställande
lösningar av problemet med bortskaffandet
av oljeavfall kräver lagstiftningsåtgärder,
så är jag beredd att också överväga
sådana.

Herr Svensson sade också att det redan
nu finns möjligheter för kommunerna
att göra omedelbara insatser på
detta område, och jag har i mitt interpellationssvar
bl. a. pekat på att kommunalrättskommittén
i denna fråga lagt
fram ett förslag om att kommunerna
skall kunna ta ut avgifter inte bara för
hämtning och bortforsling utan även
för oskadliggörande av avfall. En sådan
rätt för kommunerna bör, som jag
underströk, vara ägnad att främja tillkomsten
av förstöringsanläggningar av
olika slag och då bl. a. för oljerester.
Och jag vill ännu en gång upprepa,
därför att jag tror att det är något av
ett upplysningsarbete som här förestår,
att man i kommittébetänkandet pekat
på möjligheten till ett samarbete
mellan närbelägna kommuner beträffande
anläggning och drift av förbränningsanläggningar.
Kommitténs förslag
är ju alltjämt bara ett förslag, det har
nyligen remissbehandlats och är nu föremål
för nya överväganden.

Jag tror att det är angeläget att den
här frågan blir observerad av kommunerna
och inte bara observerad utan
också föremål för mera direkta konkreta
åtgärder, ty här föreligger otvivelaktigt
i många avseenden risker. Det
kan vara brandrisker och inte minst
risker ur hälsovårdssynpunkt.

Jag har ingen anledning att annat än
understryka att herr Svensson i Ljungskile
här har tagit upp en fråga, som i
och för sig kan synas vara av ringa
vikt men som sannolikt inte bara för
dagen utan även för framtiden kommer
att få växande betydelse för vårt
samhälle ur många aspekter.

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. statligt kreditstöd vid förvärv av från jordbruksfastighet
avstyckad bostadsfastighet

Herr SYENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga för dagen. Jag skall bara ytterligare
fästa uppmärksamheten på
frågan om oljeförsörjningen till villabebyggelsens
oljeeldningar. Det är ju
en sak som i huvudsak utvecklats under
1950-talet, vilket innebär att de
flesta tankar som grävts ned i jorden
ännu inte är mycket mer än omkring
tio år gamla. Men det dröjer inte många
år förrän flertalet av dessa tankar blir
så gamla att det går hål på dem, och
då uppstår en oerhörd fara för grundvattenförstöring.

Jag vill tacka herr statsrådet för den
positiva inställningen och bara ännu
en gång understryka, att det är i hög
grad önskvärt att man gör någonting
för att fästa kommunernas uppmärksamhet
på denna sak.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. statligt kreditstöd
vid förvärv av från jordbruksfastighet
avstyckad bostadsfastighet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har i en interpellation frågat mig,
om jag är villig att skyndsamt vidta åtgärder
för en ändring av gällande bestämmelser
rörande det statliga kreditstödet
till bostadsbyggande etc., så att
statligt kreditstöd kan erhållas vid förvärv
av bostadsfastighet, som nybildas
i samband med den yttre rationaliseringen
inom jordbruket.

Interpellanten tar närmast sikte på
sådana fall då lantbruksnämnden förvärvar
en jordbruksfastighet i syfte att
få till stånd sammanläggning med annan
jordbruksfastighet. Bostadshus som
finns på den nedlagda fastigheten kan
i samband med ett sådant förvärv med -

följa till den fastighet, som skall kompletteras,
eller av lantbruksnämnden
säljas som varaktig bostad eller fritidsbostad.
Frånvaron av statskrediter för
förvärv av bostadsfastigheter, som nybildas
vid dylik sammanläggning av
jordbruksfastigheter, torde inte väsentligt
hindra eller försvåra genomförandet
av önskvärda åtgärder för jordbrukets
yttre rationalisering.

Spörsmålet om införande av statslån
för förvärv av äldre fastigheter har tidigare
vid åtskilliga tillfällen diskuterats.
Bl. a. har motioner i syfte att
tillskapa sådant kreditstöd under en
följd av år väckts i riksdagen. Förslagen
har dock ej vunnit bifall. Mot införande
av förvärvslån har främst anförts
att sådana lån skulle verka uppdrivande
på försäljningspriserna.

Om förvärvslån över huvud skall komma
i fråga, torde det knappast vara ändamålsenligt
att begränsa dem till de
fall, där förvärven avser bostadsfastigheter
som bildats i samband med
rationaliseringsåtgärder inom jordbruket.
Det är nödvändigt att se frågan ur
en vidare aspekt.

I direktiven för den nyligen tillkallade
bostadspolitiska kommittén har frågan
om förvärvslån berörts. Kommittén
skall överväga om möjlighet bör finnas
att i särskilda fall bevilja sådana lån.
Direktiven avser hus på orter där lokaliseringspolitiska
skäl talar för att investering
i nybyggnader inte bör äga
rum och där statliga lån för sådant äfidamål
därför inte beviljas.

Kommitténs prövning av frågan bör
avvaktas, innan någon ståndpunkt i frågan
om förvärvslån kan tagas. I övrigt
är jag inte beredd att för närvarande
göra några uttalanden i ämnet.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret. Men
jag måste samtidigt tillägga att jag

Torsdagen den 12 december 1903

Nr 37

Svar på interpellation ang. statligt kreditstöd vid förvärv av från jordbruksfastighet
avstyckad bostadsfastighet

hade hoppats på att innehållet i detsamma
varit något annorlunda.

Låt mig här relatera innebörden i
den interpellation jag framställt. Som
alla vet bedriver lantbruksnämnderna
inköpsverksamhet av jordbruksfastigheter.
De inköpta fastigheterna användes
inom nämndernas yttre rationaliseringsverksamhet.
Ibland lägges hela
den inköpta fastigheten samman med
en annan brukningsdel, ibland fördelas
den på flera andra brukningsdelar. Om
fastigheten är lämpligt belägen och bostadsbyggnaden
i gott skick, brukar
man avstycka själva gårdstomten och
försälja denna jämte bostadsbyggnader
och eventuellt andra byggnader som
en annan fastighet, att nyttjas endera
som bostad eller fritidsbostad. Min interpellation
avser möjligheterna att erhålla
statligt bostadslån då det är fråga
om vanligt bostadsnyttjande.

Jag vill påpeka att bostäder av detta
slag ofta är belånade med statliga lån
eller lån med statlig garanti, innan de
köps in av lantbruksnämnd. De lånen
avlyftes dock vid lantbruksnämndens
köp, och nämnden har inte rätt att
bevilja nytt lån till en avstyckad bostadsfastighet
utan endast till jordbruksfastighet.

Vi kan tänka oss två parallella fall.
Vi antar att två likadana enfamiljshus
uppföres i samma bygd under samma
år, det ena på en vanlig egnahemstomt
och det andra på jordbruksfastighet.
Till båda byggnaderna erhålles statliga
lån. Sedan försäljes båda husen samma
år, det förstnämnda genom vanligt
ägarbyte, varvid den nye ägaren får
överta det statliga lånet. Huset på jordbruksfastigheten
försäljes till ny ägare,
sedan lantbruksnämnden inköpt hela
fastigheten och hus jämte tomt har
avstyckats till bostadsfastighet. I det
senare fallet får den nye ägaren inte
överta något statligt lån och har inte
heller någon möjlighet att erhålla nytt
sådant lån. Detta kan väl inte vara
rimligt.

Statsrådet framhåller i sitt svar att
detta inte torde »väsentligt hindra eller
försvåra genomförandet av önskvärda
åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering».
Ja, det beror väl på vilken
innebörd man lägger i ordet väsentligt.
Låt mig emellertid bortse från
gradskillnaden och konstatera att statsrådet
och jag är ense om att här föreligger
ett visst hinder och ett visst försvårande
moment. Jag kan tillägga att
jag har forskat litet i denna sak hos
lantbruksnämnden i statsrådets och mitt
gemensamma hemlän och därvid funnit
att man på nämnden anser denna ordning
medföra rätt väsentliga hinder. Om
statsrådet så önskar är jag beredd att
dokumentera detta.

Vidare skulle otvivelaktigt en avveckling
av ifrågavarande bostäder ur lantbruksnämndernas
ägo underlättas, om
en kreditmöjlighet stod förvärvaren till
buds. Den saken tror jag inte statsrådet
vill bestrida. Det primära är emellertid
här förvärvarens situation. Det
kan visserligen finnas möjligheter att få
lån i en vanlig kreditinrättning, men
där är man ju numera van vid att staten
tar topprisken genom de statliga
lånen, och följden blir också i detta
avseende en hämsko för förvärvaren.

Statsrådet åberopade det argumentet
att statliga lån skulle verka uppdrivande
på försäljningspriserna, men jag
kan inte förstå att det skulle kunna bli
några oskäliga priser. Första försäljningen
sker genom lantbruksnämnd,
alltså i statlig regi. Om förvärvaren sedan
överlåter fastigheten till ny ägare,
skall ju länsbostadsnämnden godkänna
försäljningspriset, om fastigheten är
statligt belånad.

Låt mig slutligen ta fasta på att bostadspolitiska
kommittén skall överväga
om möjligheter bör finnas att i särskilda
fall bevilja sådana lån. Enligt
min mening borde en sådan möjlighet
finnas i de fall jag berört i interpellationen.
Omständigheterna är också så
pass klara att någon tidsödande prov -

12 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

ning knappast kan komma i fråga. Jag
vill därför fråga statsrådet om han är
beredd att ge denna fråga förtur inom
kommittén, så att en ändring kan komma
till stånd med det snaraste.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att än en gång få tacka för det svar
jag fått.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Interpellanten och jag
är överens om att detta är en fråga
som förtjänar att ägnas uppmärksamhet.
Detta framgår också av det förhållandet,
att vi i direktiven för den nyligen
tillsatta bostadsutredningen har tagit
med detta spörsmål. Kommittén skall
överväga om möjlighet bör finnas att
i särskilda fall bevilja förvärvslån. 1
interpellationssvaret har jag också skrivit:
»Direktiven avser hus på orter där
lokaliseringspolitiska skäl talar för att
investering i nybyggnader inte bör äga
rum och där statliga lån för sådant
ändamål därför inte beviljas.»

Vi har alltså kommit fram till att
denna fråga nu skall bli föremål för
prövning i en utredning. Jag skulle
vilja säga att bostadspolitiska kommittén
behandlar samtliga spörsmål inom
sitt område »med förtur». Vi förväntar
nämligen att den skall bli färdig så
snabbt som det över huvud taget är
möjligt, och därigenom kommer frågan
inom relativt kort tid att bli belyst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. verkställda
undersökningar av arbetskraftsbehovet
i skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat av vilken anledning ar -

betsmarknadsstyrelsens prognosinstitut
vid sidan av skogsgruppen inom jordbruksutredningen
har gjort en särskild
undersökning av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket för tiden fram till 1970
samt om jag vill lämna en redovisning
för materialet i arbetsmarknadsstyrelsens
undersökning och grunderna för
undersökningen.

Som svar vill jag anföra följande.

Under de senaste åren har behovet
av skogsarbetare reducerats kraftigt,
dels på grund av rationalisering, dels
på grund av övergång från kortvarigt
säsongarbete till helårsanställning. Denna
förändring har medfört att ett stort
antal personer, som tidigare fått en
del av sin försörjning från skogen,
måst söka sig över till andra näringar.
För många har omställningen också inneburit
ett byte av bostadsort. Tidsmässigt
bär förändringen i skogen sammanfallit
med likartad utveckling vid
det mindre jordbruket i skogsbygder
och mellanbygder, och detta har skärpt
svårigheterna på arbetsmarknaden. Under
en lång period med hög sysselsättning
i landet i övrigt har det förekommit
och förekommer alltjämt arbetslöshet
och undersysselsättning i framför
allt skogslänens glesbygder.

Mot denna bakgrund bar det för arbetsmarknadsmyndigheterna
framstått
som angeläget att få ett fastare grepp
om utvecklingstendenserna på skogsbrukets
arbetsmarknad. Det har visserligen
vid olika tillfällen gjorts prognoser
rörande skogsbrukets framtida arbetskraftsbehov
m. m., men utvecklingen
har gått så snabbt att förutsättningarna
beträffande t. ex. arbetskraftsåtgång
blivit inaktuella redan efter ett
par år. Det har också bl. a. för planeringen
av utbildningen inom skogsbruket
krävts mera specificerade uppgifter
än som framkommit vid tidigare beräkningar.
Skogsbrukets yrkesutbildningskommitté,
som utreder utformningen
av den skogliga yrkesutbildningen, har

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

begärt uppgifter i detta hänseende. Med
hänsyn till det klart dokumenterade behovet
av aktuell information, användbar
också i den praktiska arbetsmarknadspolitiken,
har arbetsmarknadsstyrelsen
därför genomfört en egen arbetskraftsutredning
för skogsbruket.

Arbetsmarknadsstyrelsens utredning
är grundad på uppgifter som erhållits
från skogsägande och skogsförvaltande
arbetsgivare. En första enkät riktades
till cirka 360 större skogsföretag och
skogsägareföreningar. Sammanlagt beräknas
urvalet representera 60—65 procent
av den totala årsavverkningen. Företagen
anmodades lämna uppgifter om
läget åren 1955, 1960 och 1962 samt
prognoser för 1965 och 1970 beträffande
avverkningsvolymen liksom även
volymen av andra arbeten, dagsverksåtgången,
strukturella förändringar i
arbetskraftens sysselsättning m. m. Det
totala antalet sysselsatta personer redovisades
också. En del av det insamlade
materialet redovisades preliminärt i
oktober i år. Undersökningen skall slutgiltigt
redovisas under nästa år.

Skogsgruppen inom jordbruksutredningen
förutser en minskning av det
totala arbetskraftsbehovet med 10 000
årsarbetare under 1960-talet. Detta tai
har ställts mot arbetsmarknadsstyrelsens
uppgift att cirka 50 000 personer,
som under någon del av året arbetar i
skogen, skulle bli övertaliga under perioden
1962—1970. I den allmänna diskussionen
kring dessa problem synes
inte tillräckligt klart ha betonats att
man i ena fallet använder sig av begreppet
årsarbetare, medan man i andra
fallet har talat om hur många fysiska
personer som beräknas bli berörda
av omställningen. Eftersom en stor
del av dem som arbetar i skogen endast
har sådan sysselsättning under en
kort del av året är skillnaderna beträffande
prognosresultatet till största
delen skenbar. Såvitt framgår av hittills
tillgängligt material har de båda

undersökningarna emellertid också arbetat
utifrån något olika förutsättningar.
Sålunda synes skogsgruppen inom
jordbruksutredningen ha grundat sin
beräkning på ett mera optimistiskt antagande
beträffande avsättningen av
ldenvirke än vad arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort. Skogsgruppen synes vidare
ha räknat med en mindre snabb
rationalisering av transporterna än som
skett i styrelsens prognos.

De båda undersökningarna har alltså
arbetat utifrån något olika förutsättningar.
Väsentligt är att båda undersökningarna
kommit till det resultatet
att vi under fortsättningen av 1960-talet
kan motse minskade sysselsättningsmöjligheter
i skogsbruket. Det är givet
att en sådan utveckling måste skapa arbetsmarknadsproblem.
Det är under sådana
förhållanden angeläget, att vi har
så tillförlitliga prognoser som möjligt
att bygga våra åtgärder på.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.
Det råder inga delade meningar
om att det inom skogsbruket även
i fortsättningen kommer att ske väsentliga
förändringar beträffande arbetskraftsbehovet.
Men hur stora dessa förändringar
kommer att bli och i vilken
takt de kommer att äga rum råder det
delade meningar om. När därför arbetsmarknadsstyrelsen
genom sitt prognosinstitut
i press, radio och TV spridde ut
meddelandet att 50 000 man skulle bort
från skogsbruket fram till 1970, kom
detta att skapa något av förvirring och
panikstämning.

Helt naturligt ställde sig de människor
som kände sig berörda av arbetsmarknadsstyrelsens
uppgifter frågan: År det
någon mening att satsa på ett yrke som
är så osäkert? Meddelandet har fått psykologiska
verkningar. Det har redan vi -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. verkställda

skogsbruket

sat sig att personer som tänkt utbilda
sig för sysselsättning inom skogsbruket
tvekat och slagit in på en annan bana.
Detta gäller den yngre arbetskraften.

I sitt svar framhåller statsrådet: »Med
hänsyn till det klart dokumenterade behovet
av aktuell information, användbar
också i den praktiska arbetsmarknadspolitiken,
har arbetsmarknadsstyrelsen
därför genomfört en egen arbetskraftsutredning
för skogsbruket.» Jag noterar
uttrycket »användbar också i den praktiska
arbetsmarknadspolitiken», med
tanke på att arbetsmarknadsstyrelsens
chef för en tid sedan enligt en tidningsuppgift
sagt sig vara ute i den medvetna
avsikten att chockera.

Jag ställer då frågan: Är det praktisk
arbetsmarknadspolitik att medvetet försöka
att chockera inom en viss sektor
av vårt näringsliv? Är detta anledningen
till att arbetsmarknadsstyrelsen genomfört
en egen undersökning och publicerat
materialet innan det är färdigarbetat?
Skogen är dock en av Sveriges
basnäringar, och jag undrar om det inte
är ett för viktigt område att skapa
chockverkan på. Det kan sannerligen inträffa
störningar på arbetsmarknaden
utan att man medvetet driver fram sådana
genom chockverkan.

Man frågar sig också om vederbörande
inte har tänkt på att en propaganda
av denna typ för avflyttning från skogsbruket
kan leda fram till att det blir
svårt att få arbetskraft inom denna näring.
Det saknas inte sådana tendenser
i dagens läge på vissa områden. Man har
också anledning att reagera mot att
prognosinstitutet användes som ett propagandainstrument,
vilket jag anser är
vad som skett i detta fall.

Statsrådet redogjorde i sitt svar för
vilka uppgifter prognosinstitutet haft
som underlag för sina antaganden. Det
nämns att urvalet representerar 60—65
procent av den totala årsavverkningen.
Men hurudan är enkätens svarsfrekvens
i sin helhet och i vissa avgörande delar?

undersökningar av arbetskraftsbehovet i

Den frågan är ju väsentlig. Jag har
fått uppgifter att exempelvis det stora
skogsbolaget Mo och Domsjö, vilket äger
cirka hälften av de 5,5 miljoner hektar
som de bolagsägda skogarna representerar,
inte lämnat uppgifter till utredningen.
Och hur är det beträffande bondeskogsbruket
i södra Sverige? Bondeskogarna
utgör i denna del av landet SO
procent av skogsarealen. Därifrån har
man emellertid inga uppgifter. Det enda
man tycks utgå från när det gäller södra
Sveriges bondeskogsbruk är ett antal
maskinskötare i skogsägareföreningarnas
regi, rörande vilka man angivit att
det 1960 var så och så många och sedan
uppskattat antalet år 1970.

Jag finner det mycket märkligt att
bondeskogsbruket, som dock representerar
en betydande sektor av skogen i vårt
land, blivit belyst i så ytterst begränsad
omfattning. Man har tydligen inte observerat
exempelvis kombinationen
jord—skog och inte heller att skogsägareföreningarna
har som målsättning
vid anställandet av arbetskraft att i
första hand utnyttja ortens arbetskraft.

Här kommer den grupp jordbrukare,
som inte har tillräcklig sysselsättning i
egen skog, in i bilden. Även om man utgår
från att den manuella arbetsinsatsen
under åren fram till 1970 kommer att
minska med 30 å 40 procent i södra Sverige,
blir slutsatsen att uttaget under
1960-talet kan beräknas öka med cirka
50 procent. Vi har för närvarande i Kronobergs
län inget överskott på arbetskraft
inom skogsbruket, och i vissa situationer
är det faktiskt svårt att få arbetskraft.
Jag har under de senaste dagarna
talat med representanter för olika
skogsägarekategorier inom länet om arbetskraftsituationen.
Uppgifterna är
samstämmiga: den arbetskraft vi har behöver
vi i stort sett under de närmaste
åren.

Siffermaterialet som ligger till grund
för de slutsatser arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut redovisat är ytter -

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

ligt svagt. Det går helt enkelt inte att få
fram hållbart material genom att dela
upp landet i en nordlig och en sydlig
hälft. För att få en någorlunda riktig
bild av förhållandena är det nödvändigt
att arbeta med betydligt mindre regioner
— det måste alltså till en väsentligt
större differentiering. Hänsyn måste
även tas till åldersstrukturen och därmed
till den naturliga avgången.

En fråga som man ställer sig i sammanhanget
är: Varför fungerar inte de
rådgivande organen vid handläggningen
av en så viktig fråga som denna? Det
finns ju sådana organ knutna till arbetsmarknadsstyrelsen.
Varför har inte dessa
tillfrågats, innan materialet sändes
ut?

Statsrådet framhåller vidare i sitt
svar: »Skogsgruppen inom jordbruksutredningen
förutser en minskning av det
totala arbetskraftsbehovet med 10 000
årsarbetare under 1960-talet. Detta tal
har ställts mot arbetsmarknadsstyrelsens
uppgift att cirka 50 000 personer, som
under någon del av året arbetar i skogen,
skulle bli övertaliga under perioden
1962—1970. I den allmänna diskussionen
kring dessa problem synes inte tillräckligt
klart ha betonats att man i ena
fallet använder sig av begreppet årsarbetare,
medan man i andra fallet har talat
om hur många fysiska personer som
beräknas bli berörda av omställningen.»

Ja, om det nu uppstått missuppfattning
om prognosens innebörd på grund
av att det inte talats klartext, vem bär
då ansvaret för detta? Det är naturligtvis
de som sänt ut materialet. Varför har
då inte arbetsmarknadsstyrelsen gjort
ett klarläggande? Möjlighet därtill hade
funnits, och jag anser att det varit mycket
angeläget med ett klarläggande i denna
situation.

Till slut säger statsrådet, att det är
väsentligt att både arbetsmarknadsstyrelsens
undersökning och skogsgruppen
inom jordbruksutredningen kommit till
resultatet, att vi under fortsättningen av

1960-talet kan motse minskade sysselsättningsmöjligheter
inom skogsbruket.

Ja, herr statsråd, om denna undersökning
har kommit fram endast för att
klarlägga tendensen och inte för att
åstadkomma en chockverkan, var det
väl ganska onödigt arbete, ty tendensen
kände vi till förut. Den finns redovisad
både i lokaliseringsutredningens betänkande
och i det arbete som utförts av
skogsgruppen inom jordbruksutredningen.

Kvar står att prognosens resultat kan
komma att skapa olust och försvåra den
önskvärda rekryteringen till skogsbruket,
som för sin fortsatta utveckling behöver
även yngre arbetskraft. Propaganda
och prognoser av detta slag kan
få motsatt verkan, och vi märker tendenser
i den riktningen redan nu inom
det sydsvenska skogsbruket.

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vilken situation har vi
för närvarande på arbetsmarknaden?
Den kan kort karakteriseras så, att vi
har gott om arbetstillfällen inom vissa
delar av vårt näringsliv och vissa delar
av vårt land. Det råder i dessa områden
en efterfrågan som är så hög att vi inte
kan tillgodose den. Det gäller byggnadsmarknaden,
det gäller vårdområdena —
i huvudsak kanske vad beträffar kvinnlig
arbetskraft — det gäller stora och betydande
delar av vår industri. Samtidigt
har vi inom andra områden undersysselsättning
och arbetslöshet. Detta är
mycket kortfattat en karakteristik av läget.

Vi ställer oss naturligtvis alltid frågan
: Den arbetslöshet, som vi avläser i
efterhand, är det en tillfällig företeelse
eller är det tecken på en process inom
ett näringsområde som vi måste se särskilt
allvarligt på? Vi har under efterkrigstiden
upplevt flera strukturrationa -

16 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

liseringar. Stora omställningsprocesser
har ägt rum inom textilindustrien, skobranschen
och varvsindustrien och även
andra industrigrenar. Förändringarna
berör i hög grad också jordbruket, i
kraft av en politik som vi alla varit
överens om i riksdagen. Rationaliseringen
berör också skogsbruket. Denna omställningsprocess
går, om jag så får säga,
med egna vågor. Den är inte föranledd
av statens ingripande utan betingas av
nya tekniska hjälpmedel och nya metoder.

Yi kommer då i en situation där samhället
via sitt arbetsmarknadsverk måste
mildra verkningarna av omställningsprocesserna
för enskilda, kommuner,
ja, för hela landsdelar. Den senaste tidens
utveckling har visat hur angeläget
detta är. Vi måste kort sagt ständigt
ha en beredskapsplan för att bemästra
de olika fenomenen på vår arbetsmarknad.

I skogsbrukets fall är det nödvändigt
att inte bara avläsa den undersysselsättning
som uppstår och försöka mildra
verkningarna av den. Man måste studera
verksamheten och försöka se vilka
tendenser som kan förväntas under de
närmaste åren. Prognosverksamheten
är ju just ett försök att bedöma vad vi
kan vänta oss inom detta område under
1960-talet. Skogsgruppen inom jordbruksutredningen
har haft samma uppgift.
Dess arbetsresultat har sedan legat
till grund för bedömningen av lokaliseringspolitiska
åtgärder i anslutning till
lokaliseringspolitiska kommitténs förslag.

Detta kan i och för sig inte vara någonting
märkvärdigt. Sedan kan man
givetvis diskutera tekniken för utredningsarbetet.
Arbetsmarknadsstyrelsen
måste ta hänsyn till förhållandena sådana
som de faktiskt är. Arbetsmarknadsstyrelsen
måste inrikta sig på att
beräkna hur många fysiska personer
som drabbas av arbetslöshet eller undersysselsättning.
Den har alltså försökt
räkna fram det antal människor som en

sådan skogsrationalisering kan komma
att beröra under de närmaste åtta eller
nio åren, vare sig dessa varit sysselsatta
en månad eller tio månader om
året i aktivt skogsarbete. Arbetsmarknadsstyrelsen
har på så sätt kommit
fram till vissa tal. Det är inga heliga
tal, inga fasta tal. Ingen gör anspråk på
att kunna lämna exakta besked: »Så
här kommer det att gå.» Men de tal man
räknat ut är mätare på tendensen och
anger storleksordningen av den arbetslöshet
eller undersysselsättning som kan
uppkomma.

Jordbruksutredningens skogsgrupp
har som sagt i stället räknat med s. k.
»årsarbetare». Skogsgruppen kommer
fram till en minskning med ungefär
10 000 årsarbetare. Om vi antar bara
som ett exempel, att de fysiska personer
som arbetar i skogsbruket arbetar
en fjärdedel av året i sådant arbete,
skulle skogsbruksgruppens beräkning
betyda att ungefär 40 000 personer blev
berörda. Det är alltså inte så stor skillnad
mellan beräkningarna som man vid
första konfrontationen med siffrorna
får intryck av.

Gemensamt för de båda utredningarna
är att de utläser en tendens till att
använda mera tekniska hjälpmedel i
skogsbruket och att därför flera människor
som nu har arbete i skogsbruk
inte längre kommer att få sysselsättning
inom sitt tidigare yrkesområde.

Detta är alltså utvecklingsbilden sådan
vi ser den framför oss vad beträffar
skogsbruket. Samtidigt iakttar vi fenomenet
i vårt samhälle, att efterfrågan
på arbetskraft på andra håll i vårt land
är så stor att vi inte kan tillgodose den.
Då ställer det sig väl ganska naturligt
att fråga: Kan man då inte bereda dem
som friställs inom ett yrkesområde sysselsättning
inom andra områden, där vi
inte har tillräckligt med arbetskraft?
Det måste vara en fundamental uppgift
för en arbetsmarknadspolitik att söka
få balans mellan de områden av vårt
näringsliv och av vårt land som har

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

överskott på arbetskraft och de som har
underskott. Det är en mycket svår sak
att åstadkomma denna balans.

Den situation vi har ställer många enskilda
människor inför betydande svårigheter.
Ingen skall säga annat än att
vi har förståelse för och känner med
alla de människor som blir friställda i
skogsbruket, framför allt de som är
uppe i relativt hög ålder och som därför
har svårare att omskola sig, att
flytta o. s. v. Arbetsmarknadsorganen
måste anstränga sig för att bereda andra
arbetsuppgifter åt dessa människor
på de orter där de bor. Man kan ordna
beredskapsarbete, skogsvårdsarbete i
särskild ordning och med särskilda medel,
vidtaga åtgärder för att lokalisera
företag till dessa orter o. s. v. Vi har
gått händelserna i förväg och, innan
riksdagen haft tillfälle att ta ställning
till lokaliseringsutredningens förslag,
vidtagit åtgärder för att möjliggöra en
aktivering av lokaliseringspolitiken.
Det har skett genom investeringsfondernas
användning och genom att särskilda
medel av arbetsmarknadsstyrelsen
ställts till kommunernas förfogande för
byggande av industrilokaler. Vårriksdagen
kommer att få en presentation av
denna försöksverksamhet för att vi
skall få riksdagens bedömning av dessa
åtgärder. Det har varit nödvändigt att
föra en aktiv lokaliseringspolitik i dessa
fall; det är ingen diskussion om den
saken. Det är metoder av detta slag vi
har måst arbeta med i arbetsmarknadspolitiken,
som inte minst berört de
människor vi här talar om, de som varit
sysselsatta i skogsbruk.

Interpellanten säger att arbetsmarknadsstyrelsen
har gått ut för att chockera.
Nej, alls inte. Det är möjligt att
arbetsmarknadsstyrelsen velat skaka om
en och annan och göra folk medvetna
om det faktiska förhållandet, att arbetskraft
friställs inom skogsbruket samtidigt
som vi har underskott på arbetskraft
på andra håll. Arbetsmarknadsstyrelsen
kan mycket väl ha avsett —-

jag betvivlar inte att man varit inne på
ett sådant resonemang — att vi här faktiskt
ställs inför frågan om vi skall importera
arbetskraft för att tillgodose
exempelvis varvsindustriens eller vissa
metallindustriers behov. Jag tror att det
är riktigt att vi skall överväga även en
sådan arbetskraftsimport, men är det
inte rimligt, när vi nu har människor i
vårt land som inte är tillräckligt sysselsatta,
att vi i första hand söker tillvarata
våra egna resurser och erbjuder
vår egen arbetskraft möjlighet till sysselsättning
på de områden där vi hittills
inte har kunnat täcka efterfrågan.
Denna väg måste vi väl pröva innan vi
öppnar portarna för en mera omfattande
immigration, en import av arbetskraft.

Jag är medveten om att situationen
ställer oss, och inte minst de berörda
människorna i skogsbruksområdena,
inför betydande problem. Därvid måste
vi framför allt ta hänsyn till den äldre
arbetskraften. Men vi måste upplysa
framför allt de yngre människorna om
de möjligheter som står dem till buds
inom andra områden, även om detta
kan verka besvärande på en del håll.
Om vi riktar uppmärksamheten på möjligheterna
till omskolning och omflyttning,
stimulerar till omflyttning samtidigt
som vi ökar våra ansträngningar
att skapa nya sysselsättningsmöjligheter
i de områden där det råder undersysselsättning,
och i hela denna verksamhet
tar särskild hänsyn till den äldre
arbetskraften, då får man väl ändå säga
att vi har använt oss av alla de resurser
som man kan använda i en modern
arbetsmarknadspolitik. Sedan får det
bli de enskilda människornas sak att
träffa ett val. Det gäller framför allt de
yngre. Vill de söka arbete inom det yrkesområde
där föräldrarna har arbetat,
vill de avvakta möjligheterna att vinna
anställning i företag på orten eller åtminstone
i samma län, vill de avvakta
möjligheterna att få anställning i nya
företag som flyttar dit, då har de också

18 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

den möjligheten. Men de kan också om
de så vill efter yrkesutbildning flytta
och söka sin utkomst på andra håll där
de i så hög grad är efterfrågade. Och
vi vet att det sker i stor utsträckning.

Men, herr talman, jag är rädd för att
jag kan komma att inveckla kammaren
i en vidlyftig lokaliseringsdebatt, vilket
inte varit min avsikt. Jag vill bara trösta
dem, som eventuellt hade velat gå
upp men som är försiktiga och avstår
därifrån, med att vi får tillfälle att diskutera
hela denna problematik under
våren. Men jag har velat göra ett påpekande
i anslutning till de kritiska tongångarna
från interpellantens sida gentemot
arbetsmarknadsstyrelsen för att
denna velat på ett realistiskt sätt redovisa
vissa av de problemställningar vi
här har att göra med och inte har velat
undanhålla människor upplysningar
som kunde vara av utomordentlig för
att inte säga avgörande betydelse för
deras — jag tänker då särskilt på ungdomen
— bedömning av vad de skall
sysselsätta sig med i framtiden.

Vi har emellertid inte bara att förvänta
oss en minskning av sysselsättningsmöjligheterna
inom skogsbruket
under 60-talet, utan vi har också att ta
hänsyn till hela problemet med omflyttningen
norrifrån, ett förhållande som
vi måste ägna en oavbruten uppmärksamhet
och som nödvändiggjort för oss
att vidta långtgående åtgärder för att
försöka klara. Denna fråga hänger närmast
samman med den lokaliseringsutredning
som nu skickats ut på remiss
och som kommer tillbaka till våren. Vi
hoppas att vi skall kunna komma med
förslag under nästkommande år.

Beträffande skogsprognosen tycker
jag ändå att man här försöker att skjuta
litet för hårt på arbetsmarknadsmyndigheterna
för den redovisning som
har gjorts. Det är möjligt att den hade
kunnat kompletteras med upplysningar
om årsarbetare och beräkningar av fysiska
personer o. s. v.

Nu säger herr Gustavsson i Alvesta,
att det hade varit lämpligt att man gjort
det. Ja, så fort arbetsmarknadsstyrelsens
prognos kom ut och föranledde
diskussion, väcktes interpellationer i
såväl denna kammare som i första kammaren.
Vi brukar vara angelägna om
att åt riksdagen ge de förstahandsuppgifter
som är möjliga. Här hade alltså
interpellanten ställt frågan för att ge oss
möjlighet att svara och lämna de upplysningar
som interpellanten efterlyste.
Nu har vi sparat dem just till interpellationsdebatten.

Jag skulle, herr talman, vilja ställa
frågan: Vad hade interpellanten sagt,
om jag hade lämnat ut alla de besked
som jag lämnat i interpellationssvaret i
ett föredrag för fjorton dagar sedan eller
om jag hade låtit arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör säga precis
de saker som jag har sagt? Då hade det
kunnat vara berättigat med en viss kritik
mot mig för ett sådant förfaringssätt.
Interpellanten kan möjligtvis säga
att det har dröjt litet med svaret. För
detta har jag inget annat försvar än att
vi förutom iordningställande av interpellationssvaret
haft en hel del annat
att göra, men vi har ändå ansträngt oss
för att klara uppgiften och lämna besked
innan riksdagen åtskiljes.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var inte heller min
avsikt att i detta sammanhang dra upp
någon stor arbetsmarknadsdebatt. Jag
riktade mig endast mot den föreliggande
prognosen.

Nu säger statsrådet att prognosen utgör
ett underlag, som man har kommit
fram till och som skall ligga till grund
för en realistisk bedömning av arbetsmarknadspolitiken.
Jag måste tyvärr
konstatera att det material, som ligger
till grund för denna prognos, inte kan
vara ett underlag för en realistisk be -

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

dömning av arbetsmarknadspolitiken,
eftersom det uppvisar så stora brister.
Vad jag reagerat mot var just publiceringen
av ett material som är ofullständigt.

Statsrådet sade att jag hade sagt att
arbetsmarknadsstyrelsen har gått ut i
avsikt att chockera. Jag har citerat en
tidningsuppgift över vad arbetsmarknadsstyrelsens
chef har sagt vid ett
sammanträde den 5 december, där han
gett uttryck för detta.

I går kväll fick jag tag på prognosmaterialet
och där framhålles att bondeskogsbruket
inte är representerat i
den utsträckning som erfordras för en
klar bedömning av bondeskogsbrukets
arbetskraftsbehov och struktur. Det står
också tydligt uttryckt att stor försiktighet
måste iakttagas vid utnyttjandet
av detta material. Jag kan inte inse
att man har iakttagit någon större försiktighet
när materialet används ute i
diskussionen. Man har inte tagit hänsyn
till de faktiska förhållandena, ålderssammansättning
och dylikt.

Herr statsrådet frågade vad jag skulle
ha sagt, om han i föredrag hade talat
om vad han skulle säga här i dag.
Ja, herr statsrådet, jag kan säga att vi
i stort sett redan har fått del av detta
genom de uttalanden från arbetsmarknadsstyrelsen
vilka stått att läsa i pressen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att säga några ord i anslutning till det
problem som herr Gustavsson i Alvesta
tagit upp i sin interpellation. Orsaken
är, som väl alla i kammaren förstår,
att detta problem i största utsträckning
berör de bygder, varifrån jag kommer,
men också Norrland i allmänhet. I
dessa bygder, där skogsbruket är den
som tidigare har refererats i arbetslöshet
som är större än arbetslösheten
på de flesta andra håll i landet.

Herr Gustavsson i Alvesta nämnde
att man som motvikt till den utveckling,
som vi hört refereras i svaret och
som tidigare har refererats i arbetsmarknadsstyrelsens
prognos, kan lägga
en ökad avverkning på 40—50 procent.
Men det är siffror som avser förhållandena
i södra Sverige. För Norrlands del
är situationen inte lika ljus. Där är domänverket
och bolagen betydande
skogsägare och man för en annan sysselsättningspolitik
än inom det enskilda
skogsbruket. Bolag och domänverk kan
inte i framtiden räkna med samma ökning
av avverkningarna som den de
enskilda skogsägarna kan räkna med.

På grund av att domänverk och bolag
går in för systemet med heltidsanställda
arbetare minskas möjligheterna
för småbrukare att få sysselsättning. Det
enskilda skogsbruket använder andra
former i sin sysselsättningspolitik. Man
försöker att genom skogsvårdsområden
och samverkansområden samordna arbetskraften,
så att den erhåller en trygg
syselsättning året om och en sysselsättning
i skogsbruket, som utgör komplement
till andra sysselsättningar. Denna
samverkan har visat sig rationell i vidaste
mening såväl ekonomiskt som
när det gällt att skapa vad man brukar
kalla en levande landsbygd. Såvitt jag
vet har det inte kunnat visas att bolag
och domänverk för en rationellare sysselsättningspolitik
än enskilda skogsägare
om man ser på kostnaderna för
skogshanteringen.

Jag har fått den uppfattningen, att
man i arbetsmarknadsstyrelsens prognos
inte tagit tillräcklig hänsyn till att de
enskilda skogsägarna beräknas kunna
avsevärt öka avverkningarna i framtiden.
Arealmässigt svarar enskilda
skogsägare för 50 procent av vår skogsareal.
När det gäller skogsproduktionen
utgör deras andel mellan 60 och 70 procent
av den samlade skogsproduktionen
här i landet. Detta förhållande måste
man ta med i beräkningarna.

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. verkställda

skogsbruket

Jag har tidigare sagt att Norrland
drabbats hårdare än det övriga landet
av förändringarna inom skogsbruket
och jordbruket, bl. a. på grund av att
domänverket och bolagen har en större
andel av skogarna där. I mitt hemlän
har länsarbetsnämnden fått åtta tillfälliga
befattningshavare som huvudsakligen
skall sysselsätta sig med att ta
upp problem i samband med förändringarna
inom skogsbruket. Det gäller
därvid företrädesvis att förflytta dem
som inte kan erhålla sysselsättning på
hemorten. Det är inte fråga om någon
frivillig flyttning utan en flyttning som
nästan undantagsvis kan betecknas som
tvångsmässig, och det är den yngre
arbetskraften som flyttas.

Statsrådet sade här att det fanns
möjligheter för arbetskraften inom
dessa områden att invänta den tidpunkt
då sysselsättning eventuellt skulle kunna
beredas dem. Jag vill sätta ett litet
frågetecken för detta. Jag har många
exempel på att skogsarbetare, när de
haft kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna,
fått en erbjudan att flytta
och försetts med en biljett för färd
söderut. De har inte haft möjlighet att
vänta på de sysselsättningstillfällen
statsrådet talade om.

Med den utveckling vi har inom stora
delar av vårt land kan vi mycket snart
komma i en situation då t. o. m. rekryteringen
till skogsarbetaryrket — men
även till andra näringar — kan bli
mycket svår att ordna på grund av en
ogynnsam åldersfördelning. Jag vågar
påstå att den utveckling som pågår
inom många områden mycket snart kan
hota en samhällsbildning över huvud
taget inom mycket stora områden av
Norrland, och då främst dess inland.

Statsrådet sade i sitt mycket engagerade
anförande, att det var en mycket
viktig uppgift för arbetsmarknadsmyndigheterna
att se till att underskottsområdena
försågs med arbetskraft.
Visst är det viktigt, men det är också

undersökningar av arbetskraftsbehovet i

viktigt att se till att man kan uppehålla
en nödvändig samhällsbildning
inom olika delar av landet. Försvarsministern
satt alldeles nyss här i kammaren.
Även från hans speciella synpunkter,
d. v. s. säkerhetssynpunkterna,
är det viktigt att vi kan uppehålla en
sådan samhällsbildning.

För att inte statsrådet skall tro, att
jag saknar erfarenhet av denna fråga
vill jag nämna ett exempel från min
egen hemkommun, där vi för tre år
sedan invigde en ny skola av B2-typ.
Den skulle i dag ha stått tom, om vi
inte hållit den i gång med mer eller
mindre konstgjord andning. I det område
där skolan ligger dominerar av
domänverk och bolag ägda skogar. Jag
kan försäkra, med de erfarenheter jag
har från min hembygd, att inte något
organ här i landet behöver försöka
chockera och öppna ögonen på folk
för att dessa skall inse nödvändigheten
av att arbetskraften, och då främst ungdomen,
måste lämna skogsbruket om
den över huvud taget vill få någon sysselsättning.
Den pågående utvecklingen
kan få de mest olyckliga konsekvenser
för framtiden.

Om avsikten var att chockera hoppas
jag att denna chockverkan var ämnad
att påskynda en aktivare lokaliseringspolitik.
Statsrådet nämnde en del
exempel på att någonting var på gång
i det fallet. En del åtgärder hade kommit
till stånd under det senaste året,
men jag vill samtidigt påpeka att arbetsmarknadsverkets
resurser för flyttning
av arbetskraft också har ökat —
och kanske ökat på ett sätt som är mycket
effektivt.

Statsrådet har i sitt anförande här
och även på annat håll lovat att framlägga
förslag om en aktivare lokaliseringspolitik.
Det förslaget avvaktas med
mycket stor förväntan och även med
mycket stor otålighet bland människor
som eljest är synnerligen tålmodiga.
Det sista vågar jag påstå efter att ha

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

jämfört uttalandena från människor i
de områden, där stora flyttningar pågår
sedan lång tid, med protesterna
från folk som måste flytta från Stockholm
till annan stad eller ort i samband
med förändringar i näringslivet.

Jag vill för min del inte underskatta
den minskning i sysselsättningen som
mekaniseringen inom jordbruket och
skogsbruket antas medföra i framtiden.
Hittills har denna mekanisering gått
snabbare än man väntat. Effekten av
»chocken» i AMS prognos för skogsbruket
vill jag inte heller underskatta.
Det är svårt att bedöma de psykologiska
verkningarna i dessa sammanhang.
Jag tror emellertid att det för
dagen är angeläget att försöka lugna
den stämning som har uppstått och
den pessimism som råder inom berörda
områden. Man kan undra hur detta
skall ske. Jag vill då begagna tillfället
att påpeka, att skogsstyrelsen under tre
år äskat medel för skogsvårdande åtgärder
i lappmarken. Hittills har dessa
framstötar inte vunnit riksdagens bifall.
Enligt vad jag fått höra har skogsstyrelsen
i år på nytt begärt bidrag
till lappmarksskogarna efter mönster av
vad som gäller för kusttrakterna i Norrland
till skogsvårdande och andra åtgärder
som är ägnade att öka sysselsättningen
inom skogsbruket. Jag nämner
detta nu därför att jag hoppas att
statsverkspropositionen inte är slutjusterad
och därför att jag förutsätter
att kommunikationen mellan inrikesministern
och jordbruksministern, vilken
senare handlägger dessa frågor,
skall vara mycket god härvidlag.

Jag vill peka på ytterligare en omständighet.
I de sju nordligaste länen
har till länsarbetsnämnderna knutits
s. k. rådgivande nämnder, som skall
behandla frågor som har samband med
strukturförändringar inom jordbruket
och skogsbruket. Såvitt jag vet har dessa
rådgivande nämnder hållit sina första
sammanträden. Man menar att det

är lämpligt att hålla ett sammanträde
på våren och ett på hösten. Jag är
själv med i en sådan nämnd i mitt
hemlän. Den sista punkten på arbetsprogrammet
upptog åtgärder för att
främja en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag vill här uttrycka förhoppningen, att
även statsrådet vill medverka till att
den punkten skall få ett reellt innehåll
och att nämnderna över huvud taget
skall få möjlighet att handla, inte minst
utifrån lokaliseringspolitiska synpunkter.

Det mest angelägna för dagen är nog
att den rådgivande nämnden får möjlighet
att bedöma just de prognoser
som arbetsmarknadsverket och skogsgruppen
inom jordbruksutredningen
har framlagt. Dessa prognoser är ju
mycket generellt hållna och kan slå
mycket ojämnt och även oriktigt inom
olika regioner. Jag tror inte det behöver
vara så stor skillnad mellan de
båda prognoserna när det gäller de
människor som träffas — 10 000 helårsarbetare
kan mycket väl betyda att
det blir 30 000—40 000 människor som
drabbas. Just därför att prognoserna
är så generellt hållna är det angeläget
att man på det lokala planet, inte bara
på länsplanet utan också på det kommunala,
så långt möjligt får en realistisk
uppfattning om vad prognoserna
betyder för en ort.

Jag föreställer mig att de rådgivande
lokala nämnderna är de rätta organen.
De består av representanter för
arbetstagargruppen och arbetsgivargruppen
och för andra skogsägarkategorier,
ty det är i hög grad nödvändigt
att anlägga en lokal bedömning på
dessa prognoser. Jag hoppas att man
även från centralt håll, d. v. s. arbetsmarknadsverket,
medverkar till initiativ
i detta avseende. Det kan vara farligt
att följa en planering som är allt för
allmänt hållen. För dagen vet man inte
vad man skall göra med skogsarbetskraften,
men för några år sedan var

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i

skogsbruket

bl. a. skogsbolagen mycket bekymrade
över hur de skulle kunna rekrytera arbetskraft
till storskogsbruket. Om man
kunde precisera prognoserna för varje
område kunde alltför stora felmarginaler
undvikas. Man kunde också undvika
att generella bedömningar får
pendeln att svänga alltför kraftigt, till
skada för de bygder det gäller och till
skada för den aktiva lokaliseringspolitik,
vars betydelse vi i grund och botten,
hoppas jag, i dag är ense om.

Chefen för inrikesdepartementet, hem
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är närmast ett uttalande
av herr Gustavsson i Alvesta
som föranleder mig att begära ordet på
nytt. Herr Gustavsson sade, att man
inte kan lägga arbetsmarknadsstyrelsens
prognos till grund för arbetsmarknadspolitiken.
Men det har ju inte arbetsmarknadsstyrelsen
sagt och inte heller
jag. Yad vi har sagt är att man måste
försöka mäta den väntade utvecklingen
så långt det är möjligt, bedöma tendensen
och sedan skapa en beredskap för
att klara de svårigheter som kommuner
och landsdelar kan råka i. Det är
detta som är avsikten med prognosen.
Ingen kan väl vara angelägnare än arbetsmarknadsstyrelsen
själv att använda
prognosen med den allra största försiktighet.

Den råd av prognoser som gjordes
under 1950-talet visar vilka besvärligheter
man kommer .i om man alltför
hårt binder sig vid sådana uppgifter.
Detta gäller också skogsarbetskraften.
1955 eller 1956 gjordes en utredning
som pekade på att vi skulle få ett underskott
på arbetskraft inom skogsbruket
och att det inte skulle vara möjligt
att täcka detta utan en betydande import
av arbetskraft från andra länder.
Men utvecklingen blev ju sedan en helt
annan.

Egentligen är det förvånande — åt -

minstone har det förvånat mig — att
man blivit så upprörd över arbetsmarknadsstyrelsens
redovisning av den förmodade
utvecklingen tio år framåt. För
ett par år sedan redovisade långtidsutredningen
sitt material. Om jag inte
misstar mig räknade den med att 3 000
—5 000 skogsarbetare skulle komma att
friställas under perioden 1961—1965.
I våras visade arbetsmarknadsstyrelsen
på grundval av de faktiska resultaten,
att antalet sysselsatta i skogsbruket var
10 000 mindre i februari i år än under
samma månad förra året. Man sade att
det kunde bero bl. a. på den besvärliga
vintern. Men även bortsett från sådana
faktorer måste man säga sig, att åtminstone
5 000 å 6 000 skogsarbetare hade
rationaliserats bort på ett år och inte
kunnat finna sysselsättning i sitt tidigare
yrke. Under sådana omständigheter
är det väl rimligt att man frågar
sig, om detta är en tillfällighet eller om
det är en utveckling som vi måste vänta
oss och vara beredda på under de närmaste
åren. Det är ju för att få svar på
sådana frågor som vi gör prognoser.
Prognosernas uppgift är inte att ange
ett exakt antal — t. ex. 50 000 — som
kommer att friställas utan att säga att
vi kan vänta oss att antalet sysselsatta
i skogsbruket kommer att minska. Vi
måste därför med alla medel driva en
aktiv lokaliseringspolitik.

Jag sade väl ändå klart, herr Nilsson
i Tvärålund, att det inte bara är fråga
om omskolning och omflyttning utan
att det också i lika hög grad gäller lokalisering
av företagen. Alla ansträngningar
som kan göras skall göras på
det området.

Vi kan konstatera att vi är överens
om en sak, och den är betydelsefull,
nämligen att tendensen i skogsgruppens
prognos och arbetsmarknadsstyrelsens
prognos liksom de erfarenheter vi har
säger oss, att sysselsättningen kommer
att minska inom skogsbruket under de
närmaste åren. Fördenskull måste vi

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

kunna erbjuda de människor som på
så sätt friställs möjligheter till annan
sysselsättning — i hemorten eller på
andra platser — för att minska de svårigheter
som denna omställning för med
sig. Samhället måste hålla en hög beredskap
för att lösa problemen för
många. Vi kan inte säga exakt hur
många arbetslösa eller undersysselsatta
vi får. Det får vi veta i den praktiska
arbetsmarknadspolitiken. Det väsentliga
är att såvitt möjligt ingen blir utan
den hjälp som är påkallad — hellre en
alltför hög beredskap än att inte ge den
hjälp som behövs!

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt första
anförande att vi är överens om att det
kommer att ske stora förändringar. Vad
vi diskuterar är storleken på förändringarna
och den takt i vilka de kommer
att ske.

Beträffande avsikten med prognosen
säger statsrådet i sitt svar, att arbetsmarknadsstyrelsen
för att tillgodose det
klart dokumenterade behovet av aktuell
information, användbar också i den
praktiska arbetsmarknadspolitiken, har
gjort en egen arbetskraftsutredning rörande
skogsbruket. Det var detta jag
vände mig mot när jag sade att materialet
är alltför bristfälligt och onyanserat
för att användas i den praktiska
arbetsmarknadspolitiken.

Statsrådet har varit med om att utse
representanterna i skogsgruppen inom
jordbruksutredningen. Det är det material
som kommer fram i den utredningen
som är det representativa. Jag
förstår därför inte varför man helt skall
rätta sig efter arbetsmarknadsstyrelsens
prognos. Det är väl ingen ny praxis
som håller på att införas, att man skall
ha en prognos för att kontrollera en
statlig utrednings resultat?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller mekaniseringen
inom skogsbruket har jag nog
fått det intrycket, att man i tidningar
och i propagandan gärna drar fram
försöksverksamheten, som egentligen
inte i dag är ett uttryck för en ekonomisk
rationalisering. Syftet med verksamheten
är vällovligt, men den ger
inte alltid praktiskt genomförbara resultat.
Man bör naturligtvis söka sig
fram till vad som är rimligt.

Jag begärde ordet för att knyta an
till statsrådets yttrande, att han var
ense med mig om att alla ansträngningar
skall göras för att så snart som möjligt
öka takten i lokaliseringspolitiken.
Jag hoppas att jag förstod statsrådet
rätt på den punkten. En tanke som lekt
mig i hågen, när arbetsmarknadsverket
nu bär tillsatt extra personal, som huvudsakligen
skall syssla med flyttningen
av friställda inom skogsbruket, är
att arbetsmarknadsverket i konsekvens
med vad statsrådet sagt också bör anställa
personal, som skall syssla med
flyttningen av företag till områden som
är hårt drabbade av arbetslöshet. I länsarbetsnämnderna
bär i varje fall inte
någon sådan personal anställts. På kommunalt
håll gör man ju mycket stora
ansträngningar för att få företag till
olika kommuner, men den flyttningsverksamhet
som statsmakterna genom
arbetsmarknadsverket bedriver neutraliserar
i många fall dessa vällovliga
kommunala initiativ.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
tillmäter skogsgruppens prognoser
stor betydelse men bortser från arbetsmarknadsstyrelsens
prognoser. Om
herr Gustavsson jämför siffrorna och
tar hänsyn till det förhållandet att, som
statsrådet påpekade, man har haft olika

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. verkställda

skogsbruket

utgångspunkter, skall han finna att siffrorna
nog överensstämmer ganska bra.
Jag kan som exempel nämna, att skogsgruppen
har räknat med att tidsåtgången
per avverkad kubikmeter skog är
0,6 dagsverken. Den siffran är inte aktuell
i dag. Skogsbolagen och domänverket
använder nämligen 0,4 och
t. o. m. 0,3 dagsverken per avverkad
kubikmeter skog. På grundval av de
siffrorna kommer man fram till att
50 000 man skulle friställas. Om detta
är det exakta antalet är svårt att säga,
men prognoserna pekar däråt. Det
skulle då vara ganska orimligt, om arbetsmarknadsstyrelsen
med dessa uppgifter
för ögonen inte förde en aktiv
politik på detta område.

Jag är medveten om att arbetskraften
utgör ett stort problem. Men det
verkliga problemet sammanhänger med
att vi får en ålderssammansättning av
skogsarbetarna som kanske inte är så
lycklig. Detta beror emellertid inte på
att dessa prognoser om att 50 000 man
måste friställas lagts fram. De yngre
skogsarbetarna flyttar inte på grund
av prognoserna utan på grund av att
de vill ha trygghet i anställningen. Så
har saken också uppfattats av skogsbolagen
och domänverket och även av
privata skogsägare. Man försöker därför
att i så stor utsträckning som möjligt
gå in för helårsanställd arbetskraft
för att få behålla den yngre arbetskraften
i skogsbruket.

Skogsgruppen har också räknat med
att kunna öka uttaget från skogen med,
vill jag minnas, 20 miljoner kubikmeter.
Det ökade uttaget kommer väl i
första hand att göras i södra Sverige
där vi har den största tillväxten. Som
statsrådet påpekade räknar skogsgruppen
med att man på ett bättre sätt skall
kunna tillvarata bl. a. klenvirke och
lövvirke.

Jag tror det är nödvändigt att man
har klart för sig, att det kommer att
ske en utveckling på detta område som

undersökningar av arbetskraftsbehovet i

går i den riktning som både arbetsmarknadsstyrelsen
och skogsgruppen
har redovisat.

Någon sade, jag vill minnas att det
var herr Nilsson i Tvärålund, att småbrukarna
får det bekymmersamt. De arbetar
nu vissa tider dels i jordbruk,
dels i skogsbruk. För den händelse man
går in för att ha heltidsanställd arbetskraft
får småbrukarna det naturligtvis
besvärligt. Jag tror att problemet får
lösas så, att jordbrukarna får lägga om
sin jordbruksproduktion, så att de i
största möjliga utsträckning är sysselsatta
i skogsbruk. Jag ser ingen annan
lösning.

Med detta har jag endast velat framhålla,
att man inte bör försöka bygga
någon mur mellan arbetsmarknadsstyrelsens
prognossiffror och den utredning
som är framlagd av skogsgruppen
till 1960 års jordbruksutredning.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Persson i Appuna, att om man utgår
från 0,6 mansdagsverken per kubikmeter
i södra Sverige så blir slutsatserna
felaktiga.

Herr Persson i Appuna säger vidare,
att vi måste sikta på att kunna behålla
den yngre arbetskraften inom skogsbruket.
Vad jag påpekat är just att denna
chockartade uppläggning medför
att den yngre arbetskraften kommer att
ge sig i väg. Det har meddelats från
skogsbruksskolor, att ungdomar som i
höst anmält sig till kurser lämnat återbud
när de fått kännedom om dessa
prognoser.

Jag fick den uppfattningen, att herr
Persson tillmäter skogsgruppens utredning
ringa betydelse. Jag förutsätter att
han inte kommer att tillmäta övriga utredningar
inom jordbruksutredningen
lika ringa betydelse.

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. verkställda undersökningar av arbetskraftsbehovet i
skogsbruket

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Av herr Perssons yttrande
fick jag det intrycket, att han inte
så litet är fångad av den propaganda
som föres från visst håll om den stora
och genomgripande mekaniseringens
betydelse. Han nämnde att för att skapa
trygghet i anställningen måste man
övergå till heltidsanställd arbetskraft.
Det är väl en näraliggande tanke för domänverket
och skogsbolagen. Men vad
herr Persson i Appuna tycks ha förbigått
i sina funderingar är att 60 procent
av skogsvolymtillväxten i landet får
hänföras till enskilda skogar, där man
för en annan sysselsättningspolitik. Där
försöker man med samordning av arbetskraften
skapa fullgod sysselsättning
året om. Som jag tidigare sade tror jag
att arbetsmarknadsverket alltför mycket
förbisett detta förhållande.

Vidare vill jag påpeka, att skogsgruppen
konstaterat att det är en rationell
brukningsform även för framtiden att
bygga på samband mellan jord och skog.
De klimatiska förhållandena, såsom fallet
är inom stora delar av landet, omöjliggör
för jordbruket och skogsbruket
var för sig att bereda en full och jämn
sysselsättning året om.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte undervärderat
skogsgruppens arbete. Jag vet inte
var herr Gustavsson i Alvesta fått det
ifrån. Jag har sagt att man inte skall
försöka utläsa någon större skillnad mellan
de prognoser som presenterats i detta
sammanhang. Statsrådet har ju påpekat,
att skogsgruppen har utgått ifrån
förutsättningen om helårsanställning.
Sedan har man inte utgått från 0,6 dagsverken
per avverkad kubikmeter skog
för södra Sverige utan den siffran gäller
hela landet. Med anledning därav
säger jag att den siffran inte är aktuell
i dag för skogsbruk i domänverkets regi,

ty där är motsvarande siffra 0,4. Det visar
att vi har möjlighet att ytterligare
pressa ned arbetsåtgången per skogskubikmeter.

Sedan skule jag vilja säga till herr
Nilsson i Tvärålund, att även de privata
skogsägarna har kommit underfund
med att man nu i större utsträckning
måste gå över till helårsanställd arbetskraft.
När man skaffar större och effektivare
maskiner tvingas man till att ha
arbetskraft som sköter dessa året om.
Även bland de privata skogsägarna är
man på det klara med att man måste gå
den vägen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är i viss mån engagerad
i skogsägarrörelsen i mitt hemlän
Västerbotten. Där har vi tvärtemot
vad herr Persson i Appuna påstår kommit
till den insikten, att det inte är nödvändigt
eller ändamålsenligt att ha heltidsanställd
arbetskraft. Vi heltidsanställer
inte skogsarbetare inom det enskilda
skogsbruket. Det finns tillräckligt
med småbrukare och tillräckligt med arbetskraft
för att med en samordning av
arbetskraften åstadkomma en sysselsättning
som är tillfredsställande året om.
Det är detta som är det väsentliga.

Ytterligare en väsentlig sak är att man
med denna anordning bidrar till att
upprätthålla en bofast befolkning, som
ifall man skulle gå den väg herr Persson
i Appuna rekommenderar skulle ryckas
bort från stora områden av Norrland.
Jag hoppas att herr Persson i Appuna
gör sig bättre bekant med andra
brukningsformer än skogsbolagens och
domänverkets.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sitter med i 1960 års
jordbruksutredning och i denna finns
privata skogsägare, och jag kan försäkra
herr Nilsson i Tvärålund att de talar

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. verkställda

skogsbruket

varmt för att det är nödvändigt att göra
något på detta område för att få helårsanställd
arbetskraft.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skall bara be att få
påpeka att arbetsmarknadsstyrelsens
prognos bygger på uppgifter från de enskilda
skogsbolagen. Om man kritiserar
uppgifternas riktighet får man vända
sig mot uppgiftslämnarna. Vad arbetsmarknadsstyrelsen
gjort är endast att
den sammanställt uppgifterna och presenterat
vad bolagen sagt beträffande
arbetskraftsutvecklingen för framtiden.
Det bör påpekas i denna debatt, att arbetsmarknadsstyrelsen
inte tillverkar
några siffror utan bygger på uppgifter
som kommit direkt från dem som är
ansvariga för hur verksamheten skall
bedrivas inom skogsnäringen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tror att man kan
säga många goda ord om arbetsmarknadsstyrelsens
ambition att få en överblick
över läget och att sörja för att
människorna skall få arbete. Den har
visat särskild ambition under sin nuvarande
chef. Det betyder inte att man är
överens om de slutsatser som arbetsmarknadsstyrelsen
har dragit, och det
var närmast ett uttalande av statsrådet
Johansson som är anledningen till att
jag ville säga några ord.

Det är klart att en perspektivsiffra på
att 50 000 människor inom en relativt
kort tid skall berövas sin sysselsättning
i skogsbruket ger en föreställning om
hur stora förändringar det är som mognar
fram på grund av mekanisering och
automatisering och den nya tekniken
över huvud taget.

Nu säger statsrådet Johansson i anledning
av detta, att uppgiften har varit
och som jag förstår är att kunna flytta
om arbetskraften från skogsbruket och
från Norrland. Vad kommer det då att
öppnas för perspektiv med den inrikt -

undersökningar av arbetskraftsbehovet i

ningen? Ja, ett perspektiv är klart: i
Norrlands glesbygder kommer det inte
att dröja många år förrän var tredje invånare
är folkpensionär. Det behövs inte
mycket fantasi för att kunna räkna ut
vad detta kommer att betyda på detta
område. Vi vet ju att uppgiften om att
50 000 kommer att berövas sina arbeten
i skogen i synnerligen hög grad berör
Norrland. Det riktar uppmärksamheten
på vilka rekommendationer man har att
göra inför så alarmerande perspektiv.

Herr Persson i Appuna kom med den
rekommendationen, att de norrländska
jordbrukarna skulle ställa om sin produktion
och inrikta sig på skogsjordbruk.
Men om man vet att av tio jordbruk
i Norrland är nio icke ekonomiskt
lönsamma, så verkar det ganska underligt
att tänka sig att jordbrukarna skulle
kunna erhålla sin bärgning och framtida
utkomst inom en näring, där existensmöjligheterna
på detta uppseendeväckande
sätt kringskäres.

När jag lyssnat till diskussionerna i
dessa frågor har jag snarast fått det intrycket
att det inte finns några långsiktiga
beräkningar för hur problemen
skall lösas. För ögonblicket hankar man
sig fram genom den knapphet på arbetskraft
som råder inom vissa näringar
söderut, men det är ju bara fråga om
tillfälliga lösningar. Jag vill i detta sammanhang,
särskilt som det förut i dag
talats om prognoser, nämna ett par sådana
som visserligen rör utländska förhållanden
men som nog kommer att ha
direkt tillämpning på Sverige och som
gör att man borde inrikta sig på andra
lösningar än dem som man i dag tillgriper
för att komma förbi problemen.

Enligt amerikanska ekonomer kommer
USA fram till år 1970 att behöva
skaffa arbete för 40 miljoner människor
som genom automationen kastas ut från
fabriker och kontor. En motsvarande
siffra för Englands vidkommande, som
nämnts av den nye chefen för arbetarpartiet
i England, rör sig om 10 miljö -

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. verkställda

skogsbruket

__ „ ,

ner manmskor. For sa kort tid som fram
till år 1970 räknar man alltså med sådana
perspektiv när det gäller s. k. friställning
av arbetskraften inom produktionen.

Det finns väl inte några prognoser
för vad som i detta avseende kommer
att ske i Sverige, men tendensen förefaller
att vara densamma som i dessä
andra länder och även om den skulle
verka något långsammare, skulle det
vara fråga om en miljon människor eller
kanske ännu mer. Dagens bekymmer
ter sig onekligen ganska små, ställda i
ett sådant perspektiv.

När man försöker lösa de norrländska
problemen genom att skicka arbetskraft
söderut, är detta bara ett slags Döbelnmedicin
som gör saken ännu värre
inom en ganska nära framtid.

Jag skulle egentligen inte så här i
elfte timmen tynga kammarens protokoll
med synpunkter på frågan om på
vad sätt man borde ta itu med dessa
problem, men jag har inte kunnat underlåta
att framhålla att omflyttningen
av norrlänningar söderut bara är en
Döbelnmedicin, som om den också hjälper
för ögonblicket skapar ett sjufallt
värre läge inom kort.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Hagberg säger att
han egentligen inte skulle ha tyngt kammarens
protokoll med sina synpunkter,
och det hade också varit rekommendabelt
att herr Hagberg inte gjort detta.
Om herr Hagberg läser tidigare protokoll,
skall han finna att jag inte på något
sätt anser att den viktigaste uppgiften
är en omflyttning av arbetskraft.
Jag har redovisat hela arbetsmarknadspolitiken
och de ansträngningar som
göres i form av omskolning, omflyttning,
lokalisering av företag o. s. v. Vi
har t. ex. gått lokaliseringsutredningens
förslag i förväg genom att låta arbetsmarknadsstyrelsen
använda investe -

undersökningar av arbetskraftsbehovet i

ringsfondmedel för att underlätta upprättande
av nya företag. Allt detta är
ingredienser i en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Det är riktigt som herr Hagberg framhåller
att rationaliseringen och automatiseringen
skapar utomordentligt stora
problem. Men dessa finns ju redan med
i blickfånget. När vi t. ex. minskar arbetstiden,
ökar semestern o. s. v. innebär
detta i stort sett en anpassning till
hela denna problematik. Den aktuella
tendensen har ju kunnat avläsas i form
av minskad sysselsättning inom vår industri,
där kurvan redan vänt. Antalet
i industriell verksamhet sysselsatta är
nu 1,5 procent lägre än för ett år sedan,
trots att produktionen under samma tid
ökat med ungefär 2 procent.

Utvecklingstendensen är alltså densamma
hos oss som i andra länder, men
det blir väl under vårriksdagen tillfälle
till en mer omfattande debatt om dessa
förhållanden.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Kellgrens inlägg. Han
har utsett en syndabock och slagit fast
att det är arbetsgivarna som har lämnat
felaktiga uppgifter. Men, herr Kellgren,
hur många uppgiftslämnare har blivit
personligen tillfrågade? Var kommer
bondeskogsbruket in, och hur hög är
svarsfrekvensen? De som har lämnat
in svar har endast gett grundmaterialet.
Bearbetningen har skett på prognosinstitutet,
och de felaktiga slutsatserna
har också dragits där.

Här har också sagts att det inte skiljer
så mycket mellan dessa två utredningar,
prognosinstitutets och skogsbruksgruppens.
En mycket väsentlig
skillnad kvarstår dock, nämligen i fråga
om publiceringen och offentliggörandet.
Prognosinstitutets utredning har
förts ut till allmänheten på ett mycket

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Svar på interpellation ang. visst alternativ till statens bostadslanegivmng

anmärkningsvärt sätt, och det har jag
reagerat mot.

Herr Persson i Appuna talade om arbetsåtgången
och antalet arbetstimmar.
Jag förutsätter att han menade dagsverken.
Om han utgått från procentsiffran
för arbetsåtgången inom hela landet
och applicerar den på bondeskogsbruket
i ett visst område blir slutsatserna
felaktiga.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag är överens med
statsrådet Johansson om det mesta som
han anfört i denna diskussion, men det
är inte det saken gäller. Om han själv
tittar igenom protokollen — såsom han
rekommenderade mig att göra — skall
han finna att han på ett ställe talar om
omflyttning av arbetskraft från Norrland
utan några beklagande tonfall.
Statsrådet skildrar omflyttningen som
en process som pågår, och detta reagerade
jag mot.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är säkert riktigt,
som herr Gustavsson i Alvesta påpekade,
att det var dagsverken och inte arbetstimmar
jag åsyftade.

Jag är angelägen att få rätta till mitt
misstag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Persson i Appuna
upplyste i sitt senaste anförande om
vilken betydande person han är i samband
med den framtida utvecklingen
på detta område; så många utredningar
som han sitter i. Jag vill därför alldeles
särskilt understryka att det då är angeläget
att han gör sig mera förtrogen
med den syn de skogsägare har som
står för den största delen av skogsproduktionen
här i landet.

Som ett mycket positivt resultat av
denna interpellationsdebatt vill jag notera
att statsrådet sagt att han skall göra

alla ansträngningar för att effektivisera
en aktiv lokaliseringspolitik. Jag skall
notera detta i mitt minne under mitt
fortsatta arbete, bl. a. i den s. k. rådgivande
nämnden inom länsarbetsnämnden.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Nilsson i Tvärålund att jag är alldeles
på det klara med att bönderna äger 60
procent av skogen här i landet. Det visste
jag förut.

Jag är inte alls den betydande person
som herr Nilsson gjorde gällande.
Jag har sagt att jag skulle lära mig av
dem som sysslar med privat skogsbruk,
närmast genom att höra på deras diskussioner
i de två utredningar som jag deltar
i. Jag lovar ännu en gång herr Nilsson
i Tvärålund att jag skall försöka lära
mig så mycket som möjligt av dessa
personer. De har i alla fall en mening
som avviker från herr Nilssons. Jag får
väl senare avgöra vem jag skall sätta
mest tilltro till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. visst alternativ
till statens bostadslånegivning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har
frågat mig om jag är beredd att förutsättningslöst
pröva det alternativ till statens
bostadslånegivning som för någon
tid sedan överlämnades av Näringslivets
bostadsutredning.

Herr Turesson syftar på en skrift om
bostadshusens finansiering som Näringslivets
bostadsutredning överlämnade till
mig i oktober 1963. Efter att interpellationen
framställdes har jag, efter be -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente

myndigande av regeringen, tillkallat en
bostadspolitisk kommitté, i vilken bl. a.
herr Turesson ingår som ledamot. Den
nämnda skriften har överlämnats till
kommittén för att övervägas när kommittén
fullgör sitt utredningsuppdrag.
De från näringslivets sida framlagda
förslagen torde därmed komma att bli
föremål för en grundlig och sakkunnig
prövning.

Vidare anförde

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Det var kort, men detta kan
måhända inte betraktas som något fel,
speciellt inte i nuvarande ögonblick.

Det sakliga innehållet i svaret är sådant
att det finns anledning förmoda —
särskilt om man gör en jämförelse med
direktiven till den nya utredningen —
att de förslag som jag berört i min interpellation
skall föranleda en vederhäftig
prövning inom utredningen. Jag hoppas
bara att kommitténs ledamöter inte
skall gå till denna prövning med förutfattade
meningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Markförvärv för nya förläggnings- och
övningsområden för Svea livgarde och
Svea ingenjörregemente

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående markförvärv för nya
förläggnings- och övningsområden för
Svea livgarde och Svea ingenjörregemente
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! I den proposition som

ligger till grund för statsutskottets utlåtande
nr 211 föreslås bl. a. att Svea ingenjörregemente
skall flyttas till Almnäs-
och Måsnarenområdet i Södertälje
och Turinge kommuner. Detta område,
som totalt omsluter cirka 1 400 hektar,
gränsar i nordost till sjön Måsnaren och
omfattar bl. a. Björnön i nämnda sjö.
Kasernerna har föreslagits skola uppföras
i anslutning till Almnäs gård invid
Måsnaren. Förläggningen av kasernetablissemanget
och det i anslutning till
detta utlagda övningsområdet betyder
att en del av sjön Måsnaren med Björnön
kommer att ligga inom berörda övningsområde.
Detta innebär ett väsentligt
intrång i allmänhetens möjligheter
att använda hela strandområdet kring
Måsnaren som fritids- och strövområde,
vilket Södertälje stad liksom länsstyrelsen
i Stockholms län framhöll i sina remissvar
till Kungl. Maj :t.

Södertälje är en stad stadd i stark utveckling.
För att trygga bostadsförsörjningen
har stora markområden förvärvats
väster om staden, och de håller för
närvarande på att göras klara för exploatering.
För de människor som kommer
att bo i dessa bostadsområden •—■
6 000 å 7 000 personer år 1970 — men
även för stadens befolkning i övrigt är
det av stor betydelse att sjön Måsnarens
vatten icke förorenas och att stränderna
hålles öppna och tillgängliga för allmänheten.

Då departementschefen vid framläggandet
av propositionen inte ansett sig
kunna tillmötesgå de i remissvaren
framförda kraven, har jag i denna kammare
väckt en motion, likalydande med
herr Wallmarks i första kammaren, vari
yrkas i första hand att militära övningar
icke måtte äga rum i Måsnaren och, om
detta yrkande inte bifalles, att stadens
önskan att förvärva Björnön måtte tillgodoses.

Vid behandlingen av förevarande proposition
nr 184 har utskottet icke ansett
sig kunna biträda yrkandet i motionen

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente

II: 970 utan har tillstyrkt Kungl. Maj:ts
proposition i dess helhet.

Utskottet skriver emellertid, och det
inkasserar jag som ett välkommet tillmötesgående
mot Södertälje stad och
dess invånare, att allmänhetens tillträde
till Björnön bör i största möjliga utsträckning
säkras. Vidare framhåller utskottet:
»Därest Ing. l:s kasernetablissement
till följd av rådande markförhållanden
måste förläggas på längre avstånd
från Måsnarens strand än vad som
ursprungligen ansetts lämpligt bör jämväl
undersökas, huruvida det är möjligt
att bereda allmänheten tillfälle att utnyttja
ytterligare delar av strandområdet.
»

Här är bara att tillägga den förhoppningen,
att även om dessa förutsättningar
icke skulle visa sig föreligga det ändå
skall vara möjligt att åstadkomma den
förskjutning av kasernetablissemangets
förläggning som erfordras för att frilägga
en strandremsa där allmänheten
kan hålla till. Utskottet förutsätter även
att de nackdelar ur fritids- och naturvårdssynpunkt
som föranledes av att
bl. a. sjön Måsnaren ingår i övningsområdet
i görligaste mån begränsas. Det är
ett värdefullt uttalande i sammanhanget,
som jag här noterar och understryker.

Herr talman! Jag noterar jämväl som
ett tillmötesgående utskottets mening att
den delegation, som utskottet räknar
med skall tillsättas, får lokalt inslag,
alltså representanter för de båda berörda
kommunerna. Jag tror att det är en
väsentlig tillgång om man redan från
början kan räkna med ett gott och förtroendefullt
förhållande mellan militären
och civilbefolkningen.

Vidare tror jag att de bästa möjligheterna
att åstadkomma ett sådant förhållande
är att man redan från början röjer
undan så stora delar av befintliga irritationsanledningar
som möjligt.

Herr talman! I förhoppning om att
utskottets av mig här angivna positiva
uttalanden skall kraftfullt bidra till en

för såväl militär som civilbefolkning
godtagbar lösning skall jag här avstå
från att yrka bifall till min motion.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag vill här något beröra
de konsekvenser ifrågavarande regementsförflyttningar
kommer att få
för Upplands-Bro kommun. Den kommunen
är inte särskilt stor. Kungsängens
samhälle, som ligger där, har ca
2 500 invånare. För att kunna erbjuda
den samhälleliga service som behövs
för att få befattningshavare att flytta
dit räknar man i propositionen med att
det erfordras ett befolkningstal på 25 000
personer.

Därvid gäller det inte bara planering
utan även utbyggnad. Från kommunens
sida har man sagt att det kommer att
erbjuda mycket stora påfrestningar att
klara den utbyggnaden, men den skall
ändå försöka göra det. Departementschefen
har också sagt att man på alla
sätt skall försöka underlätta den planerade
utbyggnaden.

Staten har en tillgång i Järvafältet,
och det tänker man nu realisera till
Storstockholmskommunerna. Inkomsterna
på den försäljningen räknar man
med skall uppväga kostnaderna för regementenas
förflyttning. Därvid har
man räknat med 65 miljoner kronor
för markförvärv för båda regementsområdena
I 1 och Ing. 1 samt drygt 300
miljoner kronor för nya kaserner m. m.

I motion II: 973 har jag berört en del
problem i det sammanhanget, och i
likhet med herr Johansson i Södertälje
har jag noterat att önskemålen delvis
har blivit tillgodosedda av utskottet, i
och med att man förutsätter att den delegation
som skall sköta kontakterna
mellan de militära myndigheterna och
kommunerna även skall innehålla »företrädare
för ortsbefolkningen», som

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Markförvärv för nya förläggnings- och

Svea ingenjörregemente

det står i utlåtandet. Därmed menas väl
representanter för kommunerna, antar
jag. Jag skulle vilja rekommendera att
delegationen även får tillgång till medel
för att klara utbyggnaden av samhället
och att man räknar med de medlen
redan från början. Det är fråga
om att göra försäljningar från Järvafältet
ganska snart och det är ännu
obekant, vilken summa man kan påräkna
därifrån.

Staten bör i alla händelser svara för
den direkta fördyring, som blir en följd
av Kungsängens samhälles utbyggnad
för att kunna ge den service som fordras
bl. a. för de nya statliga institutioner
som skall komma dit. Jag vill alltså
uttala den uppfattningen att man bör
räkna med direkta statliga kostnader
även för utbyggnaden av Kungsängens
samhälle.

Herr talman! Liksom herr Johansson
i Södertälje har jag inget särskilt yrkande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den blanka reservation
som jag har antecknat till detta
utlåtande är beträffande yrkande lika
beskedlig som de båda motionärerna här
tidigare varit. Jag har självfallet inget
annat yrkande än bifall till utskottsutlåtandet,
men jag har velat markera
att jag har ett par marginalanteckningar,
ett par observanda till utlåtandet,
vilka jag gärna skulle vilja framföra
i detta sammanhang.

Först vill jag understryka det i och
för sig riktiga och betydelsefulla i afl
man på detta sätt från militär mark
inpå Stockholms stad försöker tillgodose
de civila markbehov som här har
avsetts. Jag skall inte ta upp till diskussion
hur det skedde. Det kom som
en bomb under en valrörelse. Det är
inte alls säkert, herr talman, att detta
är den riktiga metoden att lösa sådana
ofta svåra problem, och det inträffar

övningsområden för Svea livgarde och

aldrig i mindre städer med färre väljare.
Jag vill understryka att om man
jämför den tidsplan, som då i en hast
kastades fram och den som försvarsministern
här i propositionen har kunnat
ange efter ordentliga undersökningar,
är skillnaden påfallande. Det står
alltså klart att först år 1969—1970 kan
de militära etablissemangen väntas flytta
ut från Järvafältet. Det lät helt annorlunda
när löftet framfördes i valrörelsen.

I princip är det, som jag nyss sade,
riktigt att man från militärt håll försöker
att tillmötesgå de civila krav
som tränger sig på. Jag ville ytterligare
understryka — detta var en av anledningarna
till min blanka reservation
— att Stockholm ingalunda är den
enda garnisonsstad eller regementsstad,
som befinner sig i detta predikament.
Ännu svårare är, det tror jag att jag
vågar säga, situationen för Uppsala
stad, där den gamla Polacksbacken och
förläggningsområdena där nu är totalt
kringrända av både staten i form
av mentalsjukhuset, landstinget genom
akademiska sjukhuset och Uppsala
stadsbebyggelse. Går man till Örebro
är läget inte nämnvärt bättre. Detsamma
är fallet i Linköping och Karlstad,
och jag skulle kunna räkna upp flerastäder
där sådana här markproblem blir
alltmer akuta. I detta sammanhang vill
jag uppmana departementschefen att ta
itu med dessa bekymmersamma frågor
och försöka att, i varje fall i etapper,
hjälpa kommunerna att tillgodose de
alldeles oundgängliga markbehov som
de har i anslutning till militära övningsplatser.

Man kan diskutera om det var så
alldeles framsynt att i början av detta
sekel flytta in regementen till en råd
städer. När detta nu i alla fall skett
så har man på flera förläggningsorter
kommit fram till en tidpunkt då man
får göra som på Järvafältet, d. v. s.
man tvingas att rymma ut och försöka

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente

finna ett för framtiden mera godtagbart
läge.

I detta sammanhang kommer givetvis
också prisfrågorna in. Herr talman!
Man blir ju litet förvånad över att det
rör sig om så stora pengar. Innan man
är färdig med förflyttningarna kan man
vara övertygad om att man kommit en
bra bit över 400 miljoner för enbart
dessa förläggningar. Det skall bli utomordentligt
intressant att se hur långt
inkomsterna av markförsäljningen på
Järvafältet kommer att räcka till för
att täcka utgifterna. Statsrådet har utgått
ifrån att hela denna förflyttning
skall kunna göras utan kostnad för
statsverket. Jag hoppas att man i departementet
skall inrätta särskilt bokhålleri
över denna affär, så att man
blir i stånd att bedöma hur utgifter
och inkomster kommer att gå ihop. Jag
har efterlyst en sådan bokföring tidigare
i sådana här sammanhang, men vi
vet att när det gäller bokföring är statsverket
verkligen inte särskilt modernistiskt.
Det gör att det är praktiskt
taget omöjligt att komma till rätta med
ett så pass intressant problem som
detta. Och eftersom statsrådet på denna
punkt gjort ett så bestämt uttalande
i propositionen, kan det finnas särskild
anledning till att lägga upp en sådan
bokföring som jag nyss nämnde, så att
vi kan följa utvecklingen.

Med anledning av vad närmast herr
Johansson i Södertälje yttrade vill jag
uttala ett beklagande av att det inte
varit möjligt att tillmötesgå de civila
önskemålen rörande sjön Måsnaren och
Björnön. Men det är ett faktum — som
jag har ett intryck av att även de kommunala
myndigheterna i Södertälje förstod
vid den överläggning vi hade —
att det inte var möjligt att kategoriskt
sträcka sig så långt som man från civilt
håll önskade. Däremot vill jag understryka
den för fritidsintressena
gynnsamma skrivningen i utskottsutlåtandet
och uttala förhoppningen, att de

militära myndigheterna skall försöka
begränsa ianspråktagandet, så att något
egentligt intrång på södertäljebornas
fritidsområde inte behöver ske.

Herr talman! Jag har självfallet inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Efter de anföranden
som hållits är det kanske överflödigt
att vidare utveckla några synpunkter
på de frågor som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 211. Men jag tar
mig i alla fall friheten att säga några
ord.

Innan jag går närmare in på ämnet
vill jag erinra om att Järvafältet, som
blev övningsfält för Stockholms garnison
efter ett riksdagsbeslut år 1905,
under senare år i viss utsträckning friställts
från den militära verksamheten
genom Svea artilleriregementes flyttning
till annan förläggningsort. Ytterligare
bortflyttning är nu aktuell, och
stora delar av Järvafältet kommer alltså
att kunna avstås för civila ändamål.

Järvafältet är genom sitt centrala
läge väl lämpat inte minst för bostadsbebyggelse.
Men så länge I 1 och Ing 1
bibehåller sina nuvarande förläggningar
är det — som departementschefen framhåller
— inte möjligt att för annat ändamål
upplåta mark i mera betydande
utsträckning. Undersökningar har därför
verkställts för att anskaffa nya,
mindre centralt belägna förläggningsoch
övningsområden för dessa båda regementen.
Undersökningarna har resulterat
i att riksdagen nu har att ta ställning
till nya förläggningsorter för såväl
I 1 som Ing 1. Genom en sådan
flyttning kan efter hand Järvafältet eller
större delar därav friställas från
militär verksamhet.

Utskottet, som på ort och ställe närmare
studerat de föreslagna nya områdena
för I 1 inom Upplands-Bro kom -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad i

mun och för Ing 1 inom Södertälje stad
och Turinge kommun, har icke funnit
något väsentligt att erinra mot dessa
områden. Dock önskar utskottet understryka
vikten av att de nya områdena
kommer att disponeras på ett sådant
sätt, att förbanden under överskådlig
tid kan beräknas kvarligga därstädes.

Motionsvis har framförts kravet att
militära övningar ej må äga rum i sjön
Måsnaren och att Södertälje stad bör få
förvärva Björnön, vidare att övningsområdet
icke skall beröra Måsnaren och
dess stränder samt att för I 1 :s vidkommande
statliga myndigheter skall
underlätta den planerade utbyggnaden.

Utskottet vill vidare framhålla, att
vissa olägenheter från såväl civila som
militära synpunkter är förknippade med
de för förbanden föreslagna nya områdena
men att dessa olägenheter icke
är av den omfattningen, att de föranleder
någon ändring i Kungl. Maj :ts förslag.

Beträffande såväl sjön Måsnaren och
Björnön inom Ing 1 :s förläggnings- och
övningsområde som Munkholmen för

1 1 :s vidkommande tror sig utskottet
kunna försäkra, att de kommande militära
övningarna kan genomföras utan
att alltför stora olägenheter för allmänhetens
intresse av fritidsområden
skall behöva vållas. Endast i viss mindre
utsträckning torde nämnda öar beröras
av blivande övningar. Tillträde till
Björnön och Munkholmen torde kunna
beredas allmänheten i största möjliga
utsträckning.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse,
att departementschefen med avseende
å såväl I 1- som Ing 1-områdena förutsatt
att särskilda naturvårdsråd skall
inrättas samt att en särskild delegation
också tillsättes för markförvärvens
genomförande och för reglering av de
olika spörsmål som kan uppkomma.
Utskottet vill understryka att det senare
organet också bör erhålla lokal
anknytning. Därigenom blir det möj 2

— Andra kammarens protokoll 1963.

universitets- och högskoleväsendet m. in.

ligt att mellan de militära myndigheterna
och representanter för ortsbefolkningen
få till stånd överenskommelser,
som kan tillgodose båda sidors intressen.

Utskottet anser också i likhet med
departementschefen, att de statliga myndigheterna
bör söka underlätta den planerade
utbyggnaden av Kungsängens
samhälle med goda serviceanordningar.
Vidare delar utskottet helt departementschefens
av 1962 års riksdag godkända
uttalande att de värden, som
statsverket kan tillgodogöra sig vid en
omflyttning av I l:s och Ing l:s verksamhet,
väl torde uppväga de kostnader,
som förorsakas av flyttningen.

Enligt den tidplan som departementschefen
uppsatt för förflyttningen och
som herr Ståhl närmast betecknade
som »en bomb i valrörelsen», skall förflyttningen
äga rum någon gång under
åren 1969—1970. Om jag inte missminner
mig helt, sade man just beträffande
denna »bomb i valrörelsen» att
friställandet av Järvafältet för bebyggelse
skulle kunna ske under 60-talet,
och det finns följaktligen förutsättningar
att kunna hålla detta löfte. Utskottet
förutsätter också för sitt vidkommande
att det skall bli möjligt att vidtaga sådana
åtgärder, att denna målsättning i
sak infrias.

Med detta, herr talman, ber jag att
få hemställa om bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 211.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 9

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
universitets- och högskoleväsendet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och högskole•
37

34 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

väsendet m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 172 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 oktober 1963,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade riktlinjer
för fortsatt utbyggnad av universitets-
och högskoleväsendet m. m. fram
till omkring år 1970, dels ock godkänna
av departementschefen förordade riktlinjer
för statligt stöd m. m. till studentkårlokaler.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Ungdomens efterfrågan på högre utbildning
liksom det ökande behovet av
välutbildad arbetskraft gör det angeläget
med en fortsatt och omfattande utbyggnad
av det högre utbildningsväsendet.
Allmän enighet råder om, att högre
utbildning är en lönsam investering
för både individ och samhälle.

De i propositionen förordade allmänna
riktlinjerna för en utbyggnad av det
högre utbildningsväsendet ansluter sig
i huvudsak till de av 1960 års riksdag
anbefallda principerna för utbyggnaden
fram till 1965. Såväl universitet och
högskolor som annan postgymnasial utbildning
måste ges vidgad utbildningskapacitet
under återstoden av 1960-talet.

Prognosverksamheten måste med hänsyn
till utbildningssektorns behov av
allt fler och bättre framtidsbedömningar
ges ökade resurser. Till 1964 års riksdag
torde konkreta förslag komma att
framläggas för att möjliggöra detta.
Även yrkesvägledning sverksamheten
måste förstärkas.

För universitetens och högskolornas
del förordas i anslutning till de allmänna
riktlinjerna bl. a. följande.

Den fortsatta planläggningen av utbildningskapaciteten
vid de tekniska
högskolorna bör inriktas på att under
1960-talet nå en total intagningskapacitet
av i runt tal 2 900 nybörjarplat -

ser per år mot för närvarande omkring
1 600.

Utbildningsplaneringen för de medicinska
fakulteternas del bör under återstoden
av 1960-talet inriktas på en utbyggnad
till en total intagningskapacitet
av drygt 900 nybörjarplatser per år
mot för närvarande närmare 600.

Utbyggnaden av ekonomutbildningen
bör inriktas på en total intagningskapacitet
av 1 100 nybörjarplatser per år
före utgången av 1960-talet mot för närvarande
675 platser.

Vid lantbruks- och veterinärhögskolorna
bör en ökning av intagningen
kunna ske under andra hälften av 1960-talet.

En betydande ökning av utbildningskapaciteten
i centrala spärrade ämnen
vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna förordas, nämligen i fysik
och kemi från 720 till 1 300 nybörjarplatser
per år på tvåbetygsnivå, i botanik
från 285 till 600 och i zoologi från
255 till 600 nybörjarplatser per år.

Som en allmän riktpunkt för de fria
fakulteternas expansion förordas följande
antal studerande i början av 1970-talet, nämligen 1 500 vid teologisk fakultet,
6 000 vid juridisk fakultet, 22 500
vid humanistisk fakultet och 20 700 vid
matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

För universitets- och högskoleväsendet
i dess helhet anges som en allmän
riktpunkt i planeringsarbetet att antalet
studerande i början av 1970-talet
kommer att uppgå till drygt 80 000. En
sådan utökning av antalet studerande
aktualiserar frågan om en utbyggnad
av de nuvarande fem universitets- och
högskoleorterna är tillräcklig eller om
ytterligare något universitets- och högskolecentrum
måste etableras under innevarande
årtionde. Innan ytterligare
utredningar gjorts rörande skilda utbyggnadsalternativ
kan ställning dock
ej tagas i denna fråga. Detta blir möjligt
först sedan den nyligen tillsatta
1963 års universitets- och högskolekommitté
avslutat sitt arbete.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

Den pågående och planerade utbyggnaden
av universitet och högskolor medför
även att studentkårlokaler, d. v. s.
bespisningslokaler, avsedda även för
den anställda personalen vid ifrågavarande
läroanstalter, samlingslokaler,
klubblokaler, lokaler för studentfacklig
verksamhet, studentsociala utrymmen
och motionslokaler kan behöva byggas
ut. I propositionen förordas att bcspisningslokaler
inrättas helt genom statens
försorg. Beträffande övriga studentkårlokaler
föreslås, att lån skall kunna
utgå till studentkåren (motsvarande)
med högst 50 procent av kostnaderna.
Viss del av sådant lån — motsvarande
högst 40 procent av kostnaderna —
skall vara ränte- och amorteringsfri och
kunna avskrivas. Statens nämnd för
samlingslokaler avses skola bereda låneärendena
itfnan Kungl. Maj:t fattar
beslut.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Torsten Andersson och Thorsten
Larsson (I: 321) och den andra inom
andra kammaren av herrar Eliasson i
Sundborn och Larsson i Hedenäset
(11:378), i vilka hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att frågan om den akademiska
undervisningens lämpliga lokalisering
snarast utreddes, att därvid frågan om
en snabbare utbyggnad av universitetet
i Umeå, upprättandet av ett sjätte
universitet i Mellansverige och inrättandet
av ännu en teknisk högskola särskilt
uppmärksammades, samt att förslag
i ärendet snarast förelädes riksdagen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 330) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:388), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte

1. fatta principbeslut om en ny medicinsk
högskola för i första hand klinisk

undervisning och forskning med förläggning
förslagsvis i Linköping—Norrköping
eller Örebro samt om omedelbar
planläggning av ytterligare en sådan
högskola och uppdraga åt Kungl.
Maj :t att igångsätta och snarast möjligt
slutföra förhandlingar med vederbörande
sjukvårdshuvudmän; 2. i skrivelse
till Kungl. Maj:t understryka nödvändigheten
av att förberedelsearbetet
för den tidigare beslutade tandläkarhögskolan
i Göteborg påskyndades så
att förslag i ärendet kunde föreläggas
innevarande års höstriksdag; 3. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att ny
prognos beträffande behovet av tandläkare
upprättades i anslutning till pågående
utredning om allmän tandvårdsförsäkring;
samt 4. i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att frågan om inrättande
av en professur i geriatrik måtte upptagas
till utredning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Hilding och Nyman (I: 481) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Helén och Enskog (11:580);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Torsten Andersson och Harald Pettersson
(I: 555) och den andra inom
andra kammaren av herr Börjesson i
Falköping m. fl. (II: 677), i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om åtgärder för
skyndsam ökning av utbildningskapaciteten
vid avdelningen för lantmäteri
vid tekniska högskolan i Stockholm;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Torsten Andersson och Thorsten
Larsson (1:796) och den andra
inom andra kammaren av herr Eliasson
i Sundborn m. fl. (II: 962), i vilka hemställts,
att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 172 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla a) att
direktiven till 1963 års universitetsoch
högskolekommitté måtte kompletteras
så att kommittén hade att beakta

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

även utvecklingen efter 1970-talets början
och alla faktorer i övrigt som påverkade
bedömningen av de akademiska
lärosätenas lokalisering m. m., b)
att arbetet inom 1963 års universitetsoch
högskolekommitté såvitt gällde den
medicinska utbildningen måtte gälla
flera alternativ i fråga om utbildningskapacitetens
omfattning, varav det lägsta
alternativet skulle svara mot P-gruppens
beräkningar, c) att P-gruppens
förslag att bostadsstyrelsen i samråd
med byggnadsstyrelsen och vederbörande
bostadsbyggnadsorgan skulle utarbeta
långsiktsplan för studentbostadsproduktionen
måtte genomföras snarast
möjligt;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström m. fl. (I: 797) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Källstad och Tobé (II: 964), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 172
måtte besluta om sådant statligt stöd
till studentkårslokaler att staten, där
så prövades lämpligt vid kommande utbyggnad
av universitetsväsendet, även
helt svarade för inrättande och drift
av uppehållslokaler för läroanstaltens
anställda och elever enligt de riktlinjer
som i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hilding m. fl. (I: 798) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé m. fl. (II: 968), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att lokaler
avsedda för gymnastik och idrott finge
jämställas med övriga lokalkategorier
vid beräknande av låneunderlaget för
studentkårslokaler;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg och herr Kaijser
(1:799) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh m. fl.
(11:966), i vilka hemställts bl. a. att
riksdagen måtte besluta, att Göteborgs
universitet ocli/eller Umeå universitet

skulle utbyggas med juridisk fakultet
samt att den planerade tandläkarutbildningen
i Göteborg skulle dimensioneras
så att odontologisk forskning möjliggjordes,
ävensom uttala, att yrkesvägledningens
resurser borde kraftigt
utbyggas genom ökad yrkesvalslärarutbildning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 800) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 967), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

a) att frågan om ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning,
högre undervisning och övriga kulturfrågor
upptoges till behandling i samband
med pågående översyn av departementsindelningen,
b) förslag till 1964
års vårriksdag om fastställande av tidpunkt
och plats för ett sjätte universitet,
c) förslag till 1964 års vårriksdag
om konkret utformning av ny tandläkarhögskola
i Göteborg; samt 2. uttala
att den aktuella målsättningen för kommande
statliga anslag till vetenskaplig
forskning — exklusive atom- och försvarsforskning
— borde vara en fördubbling
under närmaste femårsperiod
av statens bidrag för detta ändamål;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Åkesson och Hilding (1:801)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar m. fl. (II: 963),
i vilka hemställts att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 172 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag till 1964 års vårriksdag
om en betydande intagningsökning
vid avdelningen för lantmäteri
inom tekniska högskolan i Stockholm
fr. o. m. höstterminen 1964;

dels ock eu inom andra kammaren
av herr Källstad m. fl. väckt motion
(II: 965).

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna I: 321 och II: 378
samt I: 796 och II: 962, samtliga motioner
i vad de avsåge den akademiska
undervisningens lokalisering m. m., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 2.

att motionerna 1:321 och 11:378
samt I: 800 och II: 967, samtliga motioner
i vad de avsåge ett sjätte universitet,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

3. att motionerna I: 321 och II: 378,
i vad de avsåge ytterligare en teknisk
högskola, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

4. att motionerna 1:330 och 11:388,
i vad de avsåge en ny medicinsk högskola,
icke måtte av riksdagen bifallas;

5. att motionerna I: 330 och II: 388
samt I: 800 och II: 967, samtliga motioner
i vad de avsåge tandlälcarhögskolan
i Göteborg, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

6. att motionerna 1:330 och 11:388,
i vad de avsåge ny prognos beträffande
behovet av tandläkare, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

7. att motionerna 1:330 och 11:388,
i vad de avsåge inrättande av en professur
i geriatrik, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

8. att motionerna 1:481 och 11:580
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

9. att motionerna I: 555 och II: 677,
i vad de avsåge ökning av utbildningskapaciteten
vid avdelningen för lantmäteri
vid tekniska högskolan i Stockholm,
samt motionerna I: 801 och
II: 963 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

10. att motionerna I: 796 och II: 962,
i vad de avsåge arbetet inom 1963 års
universitets- och högskolekommitté beträffande
flera alternativ för den medicinska
utbildningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

11. att motionerna I: 796 och II: 962,
i vad de avsåge studentbostadsproduk -

tionen, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

12. att motionerna I: 797 och II: 964
icke måtte av riksdagen bifallas;

13. att motionerna I: 798 och II: 968
icke måtte av riksdagen bifallas;

14. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge juridisk fakultet vid
universitetet i Göteborg och/eller vid
universitetet i Umeå, icke måtte av
riksdagen bifallas;

15. att motionerna I: 799 och II: 966
samt II: 965, samtliga motioner i vad de
avsåge automatisk tilldelning av lärarkrafter
vid de teologiska fakulteterna,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

16. att motionen II: 965, i vad den
avsåge upprustning av den religionsvetenskapliga
undervisningen och forskningen,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

17. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge teologiska översiktskurser,
icke måtte av riksdagen bifallas; 18.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 799 och II: 966, i vad
de avsåge dimensionering av den planerade
tandläkarutbildningen i Göteborg
så att odontologisk forskning möjliggjordes,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

19. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 799 och II: 966, i vad
de avsåge yrkesvalslärarutbildningen, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

20. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge förstärkning av prognosverksamheten,
icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

21. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge de fria fakulteternas
behov av undervisningsresurser, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 22.

att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge utbildningskapaciteten

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

beträffande förskollärare, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

23. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge det nordiska samarbetet
och samordningen, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

24. att motionerna I: 800 och II: 967,
i vad de avsåge frågan om ett särskilt
föredragande statsråd för vetenskaplig
forskning, högre undervisning och övriga
kulturfrågor, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

25. att motionerna I: 800 och II: 967,
i vad de avsåge målsättningen för anslag
till vetenskaplig forskning, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 26.

att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet anfört — godkänna
av departementschefen förordade
riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
universitets- och högskoleväsendet
m. m. fram till omkring år 1970;

27. att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet anfört —■ godkänna
av departementschefen förordade
riktlinjer för statligt stöd m. m. till
studentkårslokaler.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande den högre undervisningens
lokalisering, ett sjätte universitet
samt ytterligare teknisk och medicinsk
högskola

a) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Källqvist, Eric Carlsson och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Andersson i Knäred och Löfroth,
vilka ansett att utskottet under 1.—4.
bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 321 och II: 378 samt
I: 796 och II: 962, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att särskilda sakkunniga
måtte tillkallas för långsiktig planering
av den högre undervisningens jämte
därmed sammanhängande forsknings

lokalisering m. m. i enlighet med vad
reservanterna anfört;

2. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:321 och II: 378 samt
1:800 och 11:967, samtliga motioner i
vad de avsåge ett sjätte universitet, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

3. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 321 och II: 378, i vad
de avsåge ytterligare en teknisk högskola,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

4. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 330 och II: 388, i vad
de avsåge en ny medicinsk högskola,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

b) av fröken Ljungberg,

c) av herr Staxäng och

d) av herr Nilsson i Göingegården,
de tre sistnämnda reservationerna utan
angivna yrkanden;

2) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Källqvist, fröken
Ljungberg, herrar Per Petersson,
Staxäng och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården och Löfroth,
vilka ansett att utskottet under 5.
och 6. bort hemställa,

5. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 330 och II: 388 samt
med bifall till motionerna I: 800 och
II: 967, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till 1964 års vårriksdag om
konkret utformning av en ny tandläkarhögskola
i Göteborg;

6. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 330 och II: 388, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära att ny prognos beträffande behovet
av tandläkare upprättades i anslutning
till pågående utredning om
allmän tandvårdsförsäkring;

3) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Källqvist, fröken
Ljungberg, herrar Per Petersson,
Staxäng och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården och Löf -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

roth, vilka ansett att utskottet under 7.
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 330 och II: 388,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att frågan om inrättande
av en professur i geriatrik
måtte upptagas till utredning;

4) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson och
Källqvist, fröken Ljungberg, herrar Per
Petersson, Eric Carlsson, Staxäng och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Nilsson
i Göingegården, Larsson i Hedenäset,
Andersson i Knäred och Löfroth,
vilka ansett att utskottet under 9. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 555 och II: 677,
såvitt nu var i fråga, samt med bifall
till motionerna 1:801 och 11:963, i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
till 1964 års vårriksdag om en betydande
intagningsökning vid avdelningen
för lantmäteri inom tekniska
högskolan i Stockholm från och med
höstterminen 1964;

5) av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Källqvist,
Eric Carlsson och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Andersson i Knäred och Löfroth,
vilka ansett

dels att visst stycke i utskottets yttrande,
avseende den medicinska utbildningens
utbyggnad, bort ha annan,
i reservationen angiven, lydelse,

dels ock att utskottet under 10. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 796 och II: 962,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Källqvist, Eric Carlsson och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Andersson i Knäred och Löfroth,
vilka ansett att utskottet under 11. bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:796 och 11:962,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla att P-gruppens förslag
att bostadsstyrelsen i samråd med
byggnadsstyrelsen och vederbörande bostadsbyggnadsorgan
skulle utarbeta
långsiktsplan för studentbostadsproduktionen
måtte genomföras snarast möjligt; 7)

av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Källqvist, fröken
Elmén samt herr Löfroth, vilka ansett
att utskottet under 12. och 13. bort
hemställa,

12. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 797 och II: 964, besluta
om sådant stöd till studentkårslokaler
att staten, där så prövades lämpligt vid
kommande utbyggnad av universitetsväsendet,
även helt svarade för inrättande
och drift av uppehållslokaler för läroanstaltens
anställda och elever enligt
av reservanterna förordade riktlinjer;

13. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 798 och II: 968, besluta
att lokaler avsedda för gymnastik
och idrott skulle jämställas med övriga
lokalkategorier vid beräknande av låneunderlaget
för studentkårslokaler;

8) av fröken Ljungberg samt herrar
Per Petersson, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett att utskottet
under 14. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 799
och II: 966, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala att nya juridiska
fakulteter snarast skulle inrättas
vid universiteten i Göteborg och
Umeå;

9) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist och Ståhl,
fröken Elmén samt herr Löfroth, vilka
ansett att utskottet under 24. och 25.
bort hemställa,

24. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 800 och II: 967, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära att frågan om ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig
forskning, högre undervisning och övriga
kulturfrågor upptoges till behand -

40 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

ling i samband med översyn av departementsindelningen
;

25. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 800 och II: 967, såvitt
nu var i fråga, uttala att den aktuella
målsättningen för kommande statliga
anslag till vetenskaplig forskning, exklusive
atom- och försvarsforskning,
borde vara en fördubbling under närmaste
femårsperiod av statens bidrag
för detta ändamål.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Cheifen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Med hänsyn till att det
ärende som nu föreligger bygger på en
principproposition och att flera av de
till utskottsutlåtande! knutna reservationerna
är av sådan art, att vi får tillfälle
att diskutera dem under nästa års
vårriksdag, bär jag, herr talman, tagit
mig friheten att inleda denna debatt.

Jag vill börja med att peka på ett i
och för sig självklart förhållande, nämligen
att ju mer vi bygger ut skolväsendet,
desto större blir rekryteringsunderlaget
för universitet, högskolor och
andra postgymnasiala utbildningslinjer.
Gymnasieexpansionen har varit och är
alltjämt oerhört stark. Jag skall nämna
några siffror ur propositionen. Under
åren 1951—1955 avlades drygt 33 000
studentexamina, varav 26 000 vid allmänna
gymnasier. För åren 1956—1960
hade antalet stigit till 49 000, varav
39 000 vid allmänna gymnasier. Under
innevarande femårsperiod, d. v. s. 1961
—1965, kommer antalet studentexamina
att stiga till inte mindre än 90 000, varav
mer än 70 000 vid de allmänna gymnasierna.

Vi vet inte något säkert om studentexaminationens
omfattning efter år
1965, men prognosmakarna räknar med
storleksordningen 125 000 examina.
Samtidigt som rekryteringsunderlaget
för högre utbildning ökat och alltjämt

ökar är bland dem som lämnar gymnasierna
intresset för att fortsätta utbildningen
mycket stort. Detta har flera orsaker.
Den närmast till hands liggande
anledningen är att vår nuvarande gymnasieutbildning
vid det allmänna gymnasiet
till sitt innehåll är sådan, att den
nyblivna studenten inte känner sig färdigutbildad
för yrkeslivet, trots minst
12 års skolgång, helt enkelt därför att
han eller hon inte fått någon form av
yrkesutbildning i skolan.

Som alla vet är hela vår gymnasiepolitik
under omprövning, men vad som
än blir resultatet av denna prövning,
kan vi inför dagens problem, d. v. s.
den högre utbildningens expansion under
återstoden av 1960-talet, konstatera
att den överväldigande majoriteten av
dem som kommer att ta studentexamen
under detta årtionde kommer att ha fått
sin gymnasiala utbildning enligt nu gällande
gymnasiestruktur. Därför måste
vi förutsätta, att 1960-talets ungdomar
liksom 1950-talets kommer att vara i
mycket hög grad inriktade på att fortsätta
sin utbildning efter avlagd studentexamen.

Den fortgående välståndsutvecklingen
under återstoden av årtiondet kommer
givetvis att innebära, att det i dag dokumenterade
intresset för fortsatt utbildning
inte minskar — snarare tvärtom.
Det växande intresset för lång utbildning
sammanhänger naturligtvis
också i hög grad med den bild av den
framtida efterfrågan på arbetskraft med
längre utbildning som framträder i den
rad av studier på detta område som
föreligger. Inom arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut och inom en rad
kommittéer har under de senaste åren
utarbetats långsiktiga programprognoser
för skilda yrken och yrkesgrupper.
Dessa visar att tidigare bedömningar
av den framtida efterfrågan för berörda
grupper varit för försiktiga. Den senaste
ingenjörsprognosen och den senaste ämneslärarprognosen
är, för att ta exempel
från två viktiga områden, typiska

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

för hur äldre bedömningar snabbt blivit
inaktuella.

Man måste givetvis, som jag även utvecklat
i propositionen, ställa sig avvaktande
till mycket i prognosarbetet
och följaktligen också tveksam till
många resultat som läggs fram av vad
jag här och i fortsättningen kallar
prognosmakarna. Inga andra utredare
torde heller ha så stora svårigheter av
principiell och praktisk art att brottas
med som de har som skall sia om vårt
samhälles struktur och arbetssätt om
10—15 år. Men vi inser alla att utredningsarbetet
måste fortsätta och ständigt
förbättras.

I dagens läge har vi därför att vid
vår utbildningsplanering ta i beaktande
de resultat som framlagts av dessa
prognosmakare, inte minst därför att
resultaten av prognoserna används —
och det med rätta —■ i den yrkesvägledning
som arbetsmarknadsmyndigheterna
har att ge vår skolungdom. Skolungdomarna
och deras föräldrar måste
givetvis påverkas av hur prognoserna
via yrkesvägledarna skisserar framtiden
för olika yrkes- och utbildningsgrupper.

Mot denna allmänna bakgrund skall
man se propositionens förslag. Där föreslås
ökade resurser till universitet
och högskolor, så att det blir möjligt
för dem att i början av 1970-talet utbilda
80 000 studenter mot i dag 45 000.
Detta är en oerhört stark ökning av
universitets- och högskolekapaciteten.

Jag ber kammarens ledamöter observera,
att ökningen av antalet studerande
kan bli ännu större om vi inte lyckas
få en del studenter att välja annan utbildning
än den via universitet och
högskolor. Energiska åtgärder måste
vidtas i syfte att åstadkomma en lättnad
i trycket på universiteten och högskolorna
framdeles. Lyckas vi inte med
det, då kan studerandeantalet bli 95 000,
och inte som jag räknat med drygt
80 000, i början av 1970-talet.

Ingenting skulle vara enklare än att

föreslå införande av spärrar vid de
fria fakulteterna för att därmed hindra
att tillströmningen sväller över alla
bräddar. På ett enkelt sätt skulle vi
undgå en råd svårigheter. Jag har inte
valt denna onekligen bekväma väg. Som
redovisas i propositionen anser jag det
vara ur flera synpunkter olyckligt att
nu tillgripa spärrar. Det måste vara
möjligt att åstadkomma en balanserad
expansion ändå. En rad olika åtgärder
som verkar på längre och kortare sikt
måste då vidtas. En omstrukturering
av gymnasiet, en ny giv för det studiesociala
reformarbetet och intensifierad
yrkesvägledning på basis av förbättrade
prognoser är de väsentligaste av de
stora och på lång sikt verkande åtgärderna.

Dessutom bör på kort sikt resultat
kunna nås genom att förbättra de alternativ
till universitets- och högskolestudier
som står till buds för ungdomen.
Här krävs en lika målmedveten
integrerad politik som den vi nu för
på universitets- och högskoleområdet.
En samarbetsgrupp kommer också att
tillsättas inom den allra närmaste tiden
för att göra en översyn av vilka åtgärder
som snabbt måste vidtas för att
åstadkomma denna, vad jag vill kalla
för skolattraktivitet i skilda alternativ
till universitets- och högskolestudier.
Själv föreställer jag mig att möjligheterna
är särskilt stora inom vårdsektorn.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
för kammaren redovisa några jämförelser
med förhållandena utomlands
som jag haft möjlighet att göra på basis
av material som publicerats efter
det att proposition nr 172 framlagts för
riksdagen.

I England framlades den 23 oktober
i år en omfattande utredning om högre
utbildning av en kommitté under ordförandeskap
av den kände ekonomen
och professorn lord Robins. Kommittén,
vars huvudprinciper den engelska
regeringen gjorde till sina redan på föl -

2* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 37

42 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

jande dag i form av ett uttalande, har
i mycket samma synsätt på det högre
utbildningsväsendet som präglat svensk
utbildningspolitik på detta område sedan
1960, då riksdagen godtog principerna
i proposition nr 119. Man slår
även i den engelska utredningen fast
ungdomens rätt till högre utbildning,
man rekommenderar en betydande ökning
av utbildningskapaciteten med särskilt
stark satsning på experimentella
ämnen och vetenskaper, och man uppställer
liksom vi har gjort här i Sverige
en del av sina mål i kvantitativa
former. Målsättningen för den brittiska
politiken i fråga om universitet och
högskolor är enligt förslaget den, att
man läsåret 1973/74 skall ge utbildning
för 392 000 studenter. Storbritannien
har sju gånger så stor folkmängd som
Sverige. I proportion till folkmängden
skulle då siffran 392 000 studenter i
Storbritannien motsvara 56 000 i Sverige
år 1973/74. Siffran 56 000 motsvarar
nästan exakt den siffra för 1970
som vi uppställde redan 1960 i det
principprogram som då lades fram.

Vi har nu i den proposition som behandlas
i dag höjt siffran till drygt
80 000 i början av 1970-talet. I den engelska
utredningen presenteras vidare en
siffra för det önskvärda antalet högskolestuderande
år 1980, och man kommer
fram till 560 000, vilket — transformerat
till svensk standard i fråga
om folkmängd — ger 80 000, d. v. s.
lika med det mål som vi i dag sätter
upp för 1970-talets början. Jag är givetvis
medveten om svårigheterna att göra
internationella jämförelser, men det är
av vad jag nyss sagt om den engelska
utredningen uppenbart, att engelsmännen
i hög grad följer de tankegångar
som vi arbetar efter sedan några år tillbaka.
Vidare är det tydligt att den målsättning,
som den engelska regeringen
nu uppställt på basis av Robins’ kommittérapport,
är mycket snarlik den
målsättning som vi uppställde år 1960

men som vi i dag överger för en ny
och mer vittsyftande politik.

Den andra rapport jag i detta sammanhang
vill omnämna är den analys
som OECD gjort rörande medlemsländernas
utbildningsplaner främst på det
naturvetenskapliga och tekniska området,
vilken analys också publicerades
helt nyligen. Av den framgår bl. a. att
av de europeiska medlemsländerna i
OECD har Sverige den högsta procentandelen
ungdomar av berörda åldersklasser
som genomgår högre utbildning.
Av de redovisade framtidsplanerna
framgår, även om det är svårt att bedöma
hur pass jämförbara planerna är,
att vi håller vår ställning omkring 1970
mycket väl men att andra länder, främst
Frankrike, rycker närmare den svenska
standarden i detta avseende. I jämförelse
med USA och Kanada, som numera
också är medlemmar i OECD, ligger
vi dock klart efter, även om vi realiserar
det program som i dag blir föremål
för beslut här i kammaren. Också
mot denna internationella bakgrund
framstår de i propositionen framlagda
förslagen såsom väl balanserade.

Ingenting är lättare än att komma
med ett överbud på ett område som
detta. Jag vill emellertid klart konstatera
att ett genomförande av de principer
och förslag som propositionen
innehåller kommer att ställa mycket
stora krav på våra resurser. Statsfinansiellt
kommer ett genomförande att innebära
en fördubbling av driftutgifterna
för löner, materiel och omkostnader
för universitet och högskolor på mindre
än ett årtionde. Då har jag inte räknat
med de följdkostnader i form av
höjda forskningsanslag av skilda typer
som även måste tillkomma; och det är
inte alls osannolikt att dessa anslag
kommer att öka mer än de egentliga utgifterna
för utbildningens bedrivande.
På investeringssidan — hit räknar jag
såväl byggnads- som inrednings- och
utrustningsverksamheten — kommer vi

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

att under ett årtionde behöva satsa mellan
2,5 och 3 miljarder kronor. Detta
innebär betydande engagemang från statens
sida. Vi är överens om att ikläda
oss de nya kostnaderna.

Det är emellertid, trots de avsevärda
beloppen, inte här de verkliga svårigheterna
kommer att uppstå. Svårigheterna
ligger på det s. k. realekonomiska
planet: Vi kommer att möta problem
när det gäller att finna tillräckligt med
kvalificerat folk för att genomföra kapacitetsökningen
i den takt och med
den inriktning propositionen anger. Det
råder brist på kvalificerat folk på flertalet
områden i dagens Sverige. Ingen
skall emellertid kunna göra gällande,
att detta har sin grund i bristande förutseende
från regeringens sida. Låt mig
ta civilingenjörerna som ett exempel!

Det är lätt att säga att dagens brist
på civilingenjörer har sin grund i att
regeringen inte under 1950-talet snabbt
nog ökade intagningen av elever vid de
tekniska högskolorna. År 1955, när vi
startade arbetet i universitetsutredningen,
gjorde vi där — jag var själv ordförande
i utredningen — verkligen stora
ansträngningar att övertyga näringslivet
och högskolorna om att man snabbt
måste öka de tekniska högskolornas kapacitet
högst väsentligt. Under motstånd
—- motstånd var det verkligen —
gjordes smärre ökningar de följande
åren, och det var först sedan Sputnik
och andra storpolitiska händelser på
ingenjörsområdet inträffat som opinionen
— till denna räknar jag då industrien
och högskolorna — blev mogen
för mycket stora ökningar i utbildningskapaciteten.
Och dessa grupper måste,
ärade kammarledamöter, vara med om
det nya — annars går det inte att i ett
samhälle av vår typ genomföra utbildningsreformer
av den karaktär det här
är fråga om.

Nej, det ligger i sakens natur att man
alltid och även i fortsättningen kommer
efter i utbildningsplaneringen, när

man väl lyckats få opinionen att svänga
i fråga om vad som behövs av utbildad
arbetskraft. Hälsotecknet är i detta fall
att man på avnämar- och utbildarhåll
nu driver på och att de unga och deras
föräldrar också kräver ökade utbildningsresurser.
Men då gäller det att
göra vad som är realekonomiskt möjligt.
Vi håller alla på kvalitet i utbildningen,
men vi håller också på att avnämarna
skall tillföras nyutbildad arbetskraft i
tillräcklig utsträckning. I det läge som
vi befinner oss i nu, med starka krav
på snabb ökning av utbildningen särskilt
inom de lärarkrävande utbildningslinjerna,
gäller det att genomföra
utbildningsökningen i så balanserad
takt, att inte utbildningsorganisationen
själv kräver för stor del av de nyexaminerade
tillbaka som lärare samt avnämarna
— näringslivet, arbetsmarknaden
utanför utbildningssystemet —- får
en alltför liten del av varje års nyproduktion.
Detta balansproblem har särskilt
beaktats i den proposition som här
kommer att diskuteras. Detta säger jag,
herr talman, med särskild adress till
dem som anser att framför allt läkaroch
civilingenjörsutbildningen i propositionen
tagits till i underkant. Jag är
övertygad om att det vore ur landets
synpunkt oklokt att i dagens läge gå
snabbare fram än som nu förordas i
propositionen.

Med detta, herr talman, har jag velat
ge en allmän bakgrund till kammarens
debatt om de framlagda förslagen.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Riksdagen skall i dag ta
ställning till ett nytt program för utbyggnaden
av det högre utbildningsväsendet,
ett program som har tillkommit
närmast därför att det tidigare, vilket
dock inte var äldre än av år 1960, har visat
sig vara alltför blygsamt. Tillströmningen
till universitet och högskolor har
blivit större än beräknat, efterfrågan på
arbetskraft med akademisk examen lika -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

så, och samhällets resurser synes medge
att de ökade behoven i detta avseende
tillfredsställs. Allt detta kan noteras
med största tillfredsställelse.

Till föreliggande utskottsutlåtande har
fogats inte mindre än nio reservationer,
berörande mer än hälften av punkterna i
utskottsutlåtandet. Någon kan måhända
av detta kvantitativa förhållande dra
slutsatsen att det här föreligger en djup
och varaktig söndring i fråga om den
fortsatta utbyggnaden av den högre
utbildningen. För min del vill jag, trots
att mitt namn står under ett antal reservationer,
inte uppförstora meningsskiljaktigheterna.
Tvärtom finner jag det
angeläget att betona att det i åtskilliga
hänseenden och beträffande huvudlinjerna
råder enighet om det förslag som
nu föreligger. Denna enighet i stort innebär
dock inte samma bedömning av
alla detaljfrågor. Det är inte ödesbestämt
att Kungl. Maj :t och den ödmjuka
utskottsmajoriteten på varje punkt har
lyckats upptäcka de vises sten. De reservationer
jag biträtt grundar sig i allt
väsentligt på att ännu större insatser är
angelägna, ja nödvändiga, på många av
samhällslivets områden.

När vi har att ta ställning till en så
betydande utbyggnad som här förutsättes
ske, är det helt naturligt att lokaliserings-
och decentraliseringsfrågorna
kommer in i bilden. Från olika håll har
även aktualiserats frågan om ett sjätte
universitet, förlagt till Mellansverige.
Det synes oss, som står bakom reservation
nr 1, föreligga starka skäl för att
detta önskemål tillgodoses. Vi vill därtill
ge uttryck åt den uppfattningen, att
frågan om ytterligare ett universitet inte
bör avgöras uteslutande på basis av
ekonomiska bedömningar. Sådana faktorer
som den ekonomiska undervisningens
roll och relationer till näringsliv
och samhällsliv samt angelägenheten
av en avlastning av de nuvarande universitetsorterna
även i andra hänseenden
än de direkt kostnadsmässiga bör
tas med i bilden. Även om sådana fakto -

rer var för sig inte kan bli avgörande för
lokaliseringen, bör de dock vägas in och
påverka helhetsbedömningen.

Som underlag för dagens principbeslut
liksom för de detaljbeslut som senare
måste följa är det angeläget att ha
tillgång till så säkra och så långsiktiga
prognoser som möjligt. Det rör sig givetvis
här om rätt osäkra bedömningar,
som måste bli alltmera vanskliga ju
längre in i framtiden de sträcker sig.
Det oaktat är det uppenbart att bedömningar
av den högre utbildningens framtida
organisation — och därmed av investeringsbehoven
i framtiden —• inte
bör ske enbart utifrån gårdagens erfarenheter
och dagens situation. Det är
även angeläget att försöka bedöma den
framtida utvecklingen i fråga om behov
och tillgångar på olika områden. Att begränsa
prognoserna till en tidrymd av
endast fem år framstår som otillräckligt
då det gäller beslut, vilkas verkningar
sträcker sig mycket långt fram
i tiden.

I reservation nr 1 beröres också frågor
om den medicinska utbildningen
och utbyggnadstakten vid universitetet
i Umeå. Det må i det sammanhanget
vara på sin plats att påminna om att vi
brottas med en betydande läkarbrist
inom olika sjukvårdsområden i vårt
land. Bristen är på sina håll synnerligen
besvärlig. Inte minst den ändrade ålderssammansättning
vi har att motse i
vårt land talar för att behovet av läkare
kommer att öka. Skall tisdagens riksdagsbeslut
om landstingens övertagande
av mentalsjukvården leda till en positiv
reform, erfordras det att staten klarar
av i varje fall en tillräcklig läkarutbildning.

1962 års Umeåkommitté har avgett
sitt huvudbetänkande. I detta förordas
framför allt en utbyggnad av lärarutbildningen
för att bättre kunna tillgodose
behovet av akademiskt utbildade
lärare. Jag tillåter mig i detta sammanhang
erinra om den interpellationsdebatt
angående lärarbristen som förekom

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

här i andra kammaren för två veckor
sedan. Av ecklesiastikministerns interpellationssvar
liksom av debatten i övrigt
vid det tillfället framgick väl att lärarbristen
är allra störst i övre Norrland.
Skall denna brist kunna avhjälpas
på lång sikt, är det väl ingenting som
är effektivare än att utöka lärarutbildningen
i denna landsdel. Det framstår
för mig såsom oförklarligt att inte utskottet
enhälligt kunnat understryka betydelsen
av en utbyggnad av universitetet
i Umeå. Då så inte skett har jag nödgats
att reservationsvis framföra mitt
önskemål i denna angelägenhet.

Samhällets insatser för en utbyggnad
av den högre utbildningen bör inte inskränka
sig till att avse behoven på respektive
universitetsorter. Universiteten
avses betjäna stora regioner. Skall detta
kunna bli en realitet erfordras även att
studenternas behov av bostäder kan tillgodoses.
Mot bakgrunden härav krävs
en långsiktig planering i samråd med
olika berörda parter. Den eftersläpning
som råder på vissa universitetsorter i
detta avseende motiverar att ett samråd
mellan berörda myndigheter kommer
till stånd så fort som möjligt.

Herr talman! Jag har sökt att så koncentrerat
som möjligt presentera motiveringen
för det yrkande jag nu ställer,
nämligen att riksdagen måtte bifalla reservationerna
nr 1, 4, 5 och 6.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Proposition nr 172 angående
riktlinjer för en fortsatt utbyggnad
av universitets- och högskoleväsendet
är onekligen en väsentlig och riktningsbestämmande
proposition, som innebär
ett steg i rätt riktning för framtiden.
Det skall ske en fortsatt planläggning
av utbildningskapaciteten vid de
tekniska högskolorna, och man räknar
med att det i runt tal skall kunna bli
2 900 nybörjarplatser per år mot 1 600
nu. Utbildningsplaneringen för de medicinska
fakulteternas del skall fortsätta,
likaså ekonomutbildningen, och för uni -

versitets- och högskoleväsendet i dess
helhet är det fråga om en utbyggnad på
många punkter.

En väsentlig utbyggnad av den högre
utbildningen framstår också i dagens situation
som ytterst nödvändig. Detta har
väl samband med den kraftiga utbildningsvåg
som för närvarande går fram
över vårt land. Det finns ett starkt behov
av välutbildad arbetskraft. Det är
flera som behöver bättre utbildning,
och det är så många flera som vill ha
en bättre utbildning. Vi får ökade studentkullar
som ecklesiastikministern
nyligen har visat genom statistiska siffror,
och jämförliga kategorier av studerande
har också önskemål om en högre
utbildning. Det blir inte som man har
beräknat 55 000 studenter omkring år
1970, utan enligt planeringen tycks det
bli omkring drygt 80 000 i början av
1970-talet.

Nuvarande utbildningsmöjligheter är
otillräckliga, och därför framstår kravet
på en expansion som någonting
önskvärt och nödvändigt. Det hehövs en
ökad vetenskaplig forskning. Just nu är
de svenska resurserna för forskning alltför
små. Staten offrar årligen bara 200—
300 miljoner kronor till i vidsträckt bemärkelse
vetenskaplig forskning, om
man undantar atom- och försvarsforskning.
Sammanlagt uppskattas de svenska
forskningskostnaderna till mellan IV2
och 2 procent av bruttonationalinkomsten,
och det kan inte sägas vara så
mycket.

Nu behandlar proposition nr 172 denna
fråga mera i förbigående, och det är
att beklaga att inte större utrymme lämnats
åt forskningens problematik. En
fördubbling av statens insatser för vetenskaplig
forskning bör eftersträvas
inom loppet av en femårsperiod. Detta
har vi uttryckt i folkpartiets motion nr
967. Detta skulle innebära en årlig anslagsökning
på 50—60 miljoner kronor.
Vi har föreslagit att riksdagen
skulle uttala sig för en planering med
sikte på en sådan utvidgning av det

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

svenska forskningsprogrammet. I övrigt
kommer, såvitt jag vet, professor Ohlin
att ytterligare utveckla vår syn på frågan
på det ökade behovet av vetenskaplig
forskning.

Detta var närmast några ord i anslutning
till reservation nr 9.

I reservation nr 1 upptages frågan om
ett sjätte universitet till behandling, en
fråga som vi haft anledning att diskutera
i statsutskottets andra avdelning.
Ecklesiastikministern har i maj månad
tillsatt en kommitté, 1963 års universitets-
och högskolekommitté, med uppgift
att undersöka, om det inte skulle
behövas ytterligare ett universitet. Men
härigenom har ett uppskov ägt rum i
denna viktiga fråga, och det kan ifrågasättas,
om det är lämpligt att skjuta upp
den ytterligare. Visserligen måste kostnadssynpunkterna
anses viktiga, men
särskilt sociala skäl talar för att ett nytt
universitet är nödvändigt och önskvärt.

Bostadsfrågan liksom ett flertal servicespörsmål
försvårar en önskvärd expansion
vid de lärosäten vi för närvarande
har. Det är sannolikt rationellare
att från början planera för ett sjätte universitet.
Också allmänna lokaliseringspolitiska
synpunkter talar för detta. Det
är angeläget att tidpunkt och plats för
ett sjätte universitet snarast fastställes.
Det tar tid för lokala instanser att ombesörja
placeringen av ett sådant universitet;
det gäller stadsplaner, markfrågor,
bostadsområden, serviceorganisation
och liknande ting. Det är av vikt
att ett snabbt beslut kommer till stånd,
och därför borde förslag kunna framläggas
för vårriksdagen 1964.

En annan fråga som också kommer
fram i reservationerna till statsutskottets
utlåtande gäller läkarutbildningen.
Vid vårriksdagen i år krävde folkpartiet
att ett principbeslut skulle fattas om
inrättandet av en ny medicinsk fakultet
i Linköping, Norrköping eller Örebro
och att en skyndsam planering för ytterligare
en medicinsk fakultet skulle sättas
i gång.

Nu har läkarutbildningsberedningen
vissa synpunkter på detta, men departementschefen
har hänskjutit frågan om
den ökade läkarutbildningen till den
nämnda kommittén och sagt sig vilja
framlägga förslag rörande fördelningen
av nya utbildningsplatser först vid
1965 års riksdag. Det är alltså risk för
en tvåårig försening.

En fråga som hör mycket nära samman
med denna är åldringssjukvården
och forskningen när det gäller denna.
Denna fråga har också tagits upp i reservation
nr 3. Vi har ju fått en förändrad
befolkningsbild i vårt land. Medellivslängden
har ökat på grund av
den medicinska forskningens framsteg,
förbättrad hälso- och sjukvård och högre
standard i fråga om näring, bostad
och arbetsförhållanden.

För mer än tio år sedan, herr talman,
föreslogs från folkpartiets sida att den
medicinska forskningen kring åldrandet
och ålderssjukdomarnas problem
borde organiseras fastare och få ökade
resurser. Kravet på en professur eller
t. o. in. flera professurer i geriatrik har
återkommit senare ganska ofta; det är
benämningen på den speciella disciplin
som behandlar frågan om ålderdomens
sjukdomar. Nu hänvisar man till medicinska
forskningsrådet, och därför har
förslaget i denna riktning avstyrkts. Senast
förra året avslog riksdagen en motion
med yrkande om en första professur
i geriatrik. Jag tror att det beslutet
var ett misstag. Det är illa att denna
fråga inte fått en positiv lösning. Det är
väsentligt att vi får sådana professurer.
Därför har både i våras och nu i höst
föreslagits att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om särskild
och skyndsam utredning för inrättande
av en eller flera professurer i ämnet
vid de universitet och medicinska högskolor
som kan anses vara mest lämpliga.

En annan fråga som också tagits upp
i en reservation är tandläkarutbildningen.
Under vårriksdagen föreslogs att

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

proposition skulle framläggas denna
höst om definitivt inrättande av en ny
tandläkarhögskola i Göteborg. Beslut
om inrättande av denna tandläkarhögskola
fattades av riksdagen i princip
redan för 18 år sedan, alltså år 1945.
1955 års riksdag begärde att regeringen
skulle framlägga en plan, åtföljd av
tidsschema för förverkligande av det tidigare
beslutet. Denna begäran upprepades
av riksdagen 1961. Det är viktigt
att förseningar på denna punkt undviks,
och jag vill uttrycka den förhoppningen
att proposition framläggs vid
nästa års vårriksdag med konkret utformat
förslag beträffande tandläkarutbildningen
i Göteborg. Propositionen
bör främst innehålla riktlinjer för organisationen
av preklinisk undervisning
och odontologisk forskning vid
denna högskola. Reservanterna har formulerat
sina synpunkter i reservation
nr 2.

Herr Tobé och jag i denna kammare
samt herr Edström i första kammaren
har motionerat om sådant statligt stöd
till studentkårslokaler att staten, där så
prövas lämpligt, vid kommande utbyggnad
av universitetsväsendet också helt
svarar för inrättande och drift av uppehållslokaler
för läroanstaltens anställda
och elever. Även denna motion har avstyrkts,
men yrkandet har tagits upp i
reservation nr 7 av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. Jag menar att också
uppehållslokaler där anställda och elever
kan tillbringa ledig tid mellan olika
undervisningsmoment är nödvändiga
vid läroanstalter av den storlek som
universiteten och högskolorna har i
dag. Ansvaret för deras inrättande och
skötsel bör i princip åvila staten, och
några kostnader för detta bör inte belasta
de studerande.

Herr talman! Jag vill också säga något
om motion nr II: 965, som gäller de
teologiska fakulteterna. Det skall ju ske
en fortsatt och omfattande utbyggnad
av det högre utbildningsväsendet i vårt
land, och de teologiska fakulteterna vid

universiteten får inte undantas från
denna utbyggnad. Det framgår enligt
propositionen av beräkningar som
gjorts att antalet närvarande studerande
vid de teologiska fakulteterna har
ökat under de senaste åren. Motioner
har väckts vid flera riksdagar där man
ifrågasatt huruvida inte också för de
teologiska fakulteternas vidkommande
en form av automatik borde tillämpas.
Statsutskottet förordade 1961 att riksdagen,
i anledning av motioner då, i
skrivelse till Kungl. Maj:t borde ge till
känna vad utskottet anfört. Detsamma
ägde rum vid vårriksdagen 1963.

Vid två tillfällen under de senaste
åren har riksdagen alltså skrivit till
Kungl. Maj :t och hemställt att frågan
om införande av automatik vid de teologiska
fakulteterna på nytt bör prövas.
Trots detta har ingenting skett i
detta avseende.

När ecklesiastikdepartementets Pgrupp
redovisar alternativ beträffande
planeringen för fortsatt utbyggnad utöver
nu gällande program heter det:
»För de teologiska fakulteternas del synes
för närvarande inga förändringar
vara påkallade.»

Det är ganska märkligt att man i vårt
land har en så pass negativ inställning
till de teologiska fakulteterna. Det är
inte bara teknologien i Sverige som är
internationellt erkänd, utan faktum är
att den teologiska och den religionsvetenskapliga
forskning som bedrivs i
Sverige har en internationell ryktbarhet
som är frapperande. Jag vet inte
hur det förhåller sig med den litteraturhistoriska
och den samhällsvetenskapliga
forskningen.

De teologiska fakulteterna har sin
givna plats i en allsidig organisation
för högre utbildning, och de tycks också
uppfylla de krav som man från allmänna
utgångspunkter kan ställa på
dem. Men behovet av förstärkning av
utbildningsresurserna gäller också de
teologiska fakulteterna. De måste få
tillräckliga ekonomiska och personella

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

resurser. Den nya skolan — jag tänker
på grundskolans högstadium och på
gymnasiet — kräver en moderniserad
och effektiviserad utbildning av lärare
i religionskunskap och kristen domskunskap.
För närvarande utbildas
präster och kristendomslärare i huvudsak
samtidigt. En differentiering av undervisningen
med hänsyn till de båda
skilda utbildningsmålen borde vara angelägen.
Med de begränsade ekonomiska
resurser som de teologiska fakulteterna
för närvarande har är de inte i
stånd att förverkliga den förnyade kristendomslärarutbildning
som nu är oundgängligen
nödvändig. De teologiska fakulteterna
bör därför i fråga om resurser
jämställas med åtminstone de humanistiska
fakulteterna, varför ett system
med automatik för lärartilldelning
också här bör tillämpas.

I övrigt har jag i min motion anfört
något om viss reformering —■ så kanske
man kan kalla det — av de teologiska
fakulteterna och upprustning av den
religionsvetenskapliga undervisningen
och forskningen. Jag anser den vara
önskvärd och nödvändig. Vi saknar
professurer i religionssociologi och religionspsykologi.
Varför skulle man inte
kunna tänka sig att inrätta professurer
även i andra religioner. Den praktiskteologiska
kursen utgör ett lutherskt
konfessionellt element inom en fakultet
vars övriga verksamhet i princip är
vetenskaplig. Detta förhållande har sin
historiska förklaring, men i dagens situation
framstår det inte som vidare
lämpligt.

De teologiska fakulteterna borde själva
visa en viss handlingskraft i detta
avseende. Det måste ankomma på dem
själva att pröva och ta ställning till reformförslag.
Detta har utskottet också
uttalat.

Med tanke på vad utskottet i sitt utlåtande,
nr 212, skrivit beträffande de
teologiska fakulteterna har jag inget yrkande
på den punkten.

Däremot vill jag med hänvisning till

vad jag anfört yrka bifall till reservationerna
1, 5 och 6 av herr Ivar Johansson
m. fl. Vidare ber jag få yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 7 och 9 av herr
Axel Johannes Andersson m. fl.

Dessutom vill jag nämna att jag kommer
att stödja reservation nr 8 av fröken
Ljungberg m. fl. om nya juridiska
fakulteter i Umeå och Göteborg.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är otvivelaktigt riktigt,
att ungdomen i stigande grad vill
ha högre utbildning och att samhället
å sin sida kräver välutbildad arbetskraft.
Det är därför utomordentligt angeläget
att fortsätta utbyggnaden av det
högre undervisningsväsendet. Antalet
studerande vid universitet och högskolor
beräknas, som vi hört av ecklesiastikministern,
bli ungefär 80 000 omkring
år 1970. Häri har statsutskottet
instämt. Ecklesiastikministern var emellertid
litet osäker på siffran. Man kunde
också tänka sig, att antalet skulle bli
95 000, sade han. Om jag nu skall sälla
mig till dem som statsrådet, med viss
rätt, kallade för prognosmakare, gör vi
nog klokt i att vid planeringen räkna
med den högre siffran. Jag tror, att den
ligger sanningen betydligt närmare.
Den kanske till och med kommer att
överskridas, hur många »attr akti vite tskommittéer»
man än sätter till för att
få folk in på andra banor.

Hittills har ju — det är ett ofrånkomligt
faktum ■— alla kvantitativa utvecklingsprognoser
slagit fel genom att ständigt
tippa för lågt. För närvarande är
antalet studerande vid universitet och
högskolor inte stort mer än hälften av
vad det kommer att bli, ifall man räknar
med den lägre av ovannämnda siffror.
Det säger en hel del och det är en allvarlig
tankeställare vid planeringen och
utbyggnaden.

I det läget måste Iiungl. Maj:ts proposition
nr 172 hälsas med stor tillfredsställelse,
även om man kanske inte
i allt kan vara lika belåten som eckle -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

siastikministern var, när han här för
någon halvtimme sedan presenterade sin
proposition. Huvudvikten har i denna
lagts vid den naturvetenskapliga, tekniska,
merkantila och medicinska utbildningen,
och mot det finns knappast
något att erinra. Vårt samhälles utveckling
är sådan. De riktlinjer, som ecklesiastikministern,
nu understödd av utskottet,
utarbetat för dessa utbildningssektorer,
är onekligen konkreta och
otvetydiga.

Här anmäler sig frågan om ett sjätte
universitet. Meningarna om ett sådant är
delade. Många torde vara av den meningen,
att man i första hand bör bygga
ut de redan existerande universiteten
ännu mer. Jag tror inte det är en riktig
väg. Miastodontenheter blir alltid svårbemästrade.
Allt talar för inriktning på ett
sjätte universitet och för att principbeslut
därom fattas snabbt. Tvekan kan dock
råda om huruvida tidpunkt och plats för
detta nya universitet verkligen kan föreslås
redan till 1964 års riksdag. I så fall
måste de nödvändiga utredningarna och
övervägandena forceras i en takt, som
inte torde vara möjlig med hänsyn till
sakens utomordentliga vikt. På grund
härav kan jag inte ansluta mig till reservation
nr 1 av herr Ivar Johansson m. fl.,
även om reservationens principiella resonemang
synes mig helt riktigt.

När ecklesiastikministern i propositionen
kommer över till de s. k. fria fakulteterna,
de teologiska, juridiska och
humanistiska, tar han till något svävande
ordalag, trots att han har klart för
sig, att antalet studerande även här
kommer att växa mycket kraftigt. Han
beräknar för början av 1970-talet 1 500
studerande vid de teologiska fakulteterna,
6 000 vid de juridiska, 22 500 vid de
humanistiska och — med de spärrade
ämnena inräknade — 20 700 vid de matematisk-naturvetenskapliga.
Propositionen
gav emellertid inga konkreta och
påtagliga förslag till utbyggnad i fråga
om dessa fakulteter, varför högermotionerna
I: 799 och II: 966 kom till för att

på vissa punkter, där underlåtenheten
trädde så att säga öppet i dagen, påkalla
statsutskottets och riksdagens uppmärksamhet
och i bästa fall få en förbättring
till stånd. En del av de framförda
synpunkterna och förslagen har
vunnit utskottets stöd och därmed inom
någon timme med största sannolikhet
också riksdagens. Andra av förslagen
har tyvärr avvisats redan av utskottet.

Jag skulle vilja anknyta mycket hastigt
— för att det finns så mycket annat
att tala om här — till vad herr Källstad
sade, när han talade om de teologiska
fakulteterna. Inga fakulteter har
i åratal — jag beklagar, att ingen av departementets
företrädare är här nu, men
de kan ju lyckligtvis läsa protokollet —■
behandlats så illa som de teologiska. Jag
anser knappast, att jag gör mig skyldig
till någon överdrift med ett sådant påstående.
Där har ecklesiastikministern,
som jag ser det, nonchalerat uttalanden
av statsutskottet och framför allt av riksdagen
själv. Det går an att läsa innantill,
om man vill ha historieskrivningen,
i statsutskottets utlåtande nr 212, där hela
sidan 40 är belysande på den punkten.

Nu har kanslern i sina anslagsäskanden,
avsedda att föreläggas 1964 års riksdag,
framhållit, att gällande regler för
automatisk tilldelning av lärarkrafter
till de filosofiska fakulteterna borde
komma till användning även för de teologiska
från och med budgetåret 1965/66.
Härigenom torde enligt kanslerns uppfattning
— han bör ju vara sakkunnig
— vinnas både ett sakligt riktigare bedömande
av behovet och ett administrativt
enklare förfarande. Utskottet hänvisar
till detta och till sitt tidigare i år
givna positiva yttrande och lägger återigen
saken i Kungl. Maj ds händer att
beaktas vid budgetbehandlingen för nästa
budgetår. Med det kan man till nöds
nöja sig, även om detta — det måste understrykas
-— icke innebär, att misstron
mot ecklesiastikdepartementets
handläggning av denna fråga på något
sätt har minskats.

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

Vad beträffar de teologiska fakulteterna
har motionerna på nytt aktualiserat
den framställning om anordnande av
teologisk översiktskurs vid Göteborgs
universitet, som togs upp redan vid
årets vårriksdag. Jag vill återigen kraftigt
understryka, att tillkomsten av en
sådan översiktskurs skulle mötas av
utomordentligt stort intresse bland alla
de studerande i västra Sverige, som av
ekonomiska eller andra skäl inte kan
förlägga önskade teologiska studier till
Lund eller Uppsala. Kostnaderna för en
sådan kurs blir dessutom utomordentligt
låga. Liknande synpunkter som dessa
kan framföras till stöd för anordnande
av en teologisk översiktskurs även
vid den blivande filosofiska fakulteten
vid universitetet i Umeå, ett förslag som
alltså framförts för första gången nu i
höst, därmed kompletterande vårmotionen.

Statsutskottet konstaterar åter — det
är tekniken — att förutsättningar för
ett beslut i frågan synes föreligga och
att det bör ankomma på Kungl. Maj :t
att vidta erforderliga åtgärder. Blir detta
riksdagens beslut i dag — och ingenting
talar emot att det blir så — ligger
även denna sak fortfarande i ecklesiastikministerns
händer.

Må jag erinra om vad sådana teologiska
översiktskurser kan komma att betyda
för att minska den stora bristen
på åtminstone en kategori lärare. Jag
ber om ursäkt för att jag åter måste beröra
den pinsamma lärarfrågan. Men jag
skall bara säga några ord om den.

Lärarutbildningssakkunniga har nyligen
gjort vissa undersökningar rörande
lärarbristen speciellt i Norrland. De
uppgifter, som man samlat in, visar —
och det är inga större nyheter — dels
att lärarbristen där är betydligt större
än i landet i dess helhet, dels att lärarbristen
— vilket är något mera uppseendeväckande
— inte är störst i de naturvetenskapliga
ämnena utan i de humanistiska.
För bl. a. ämnet kristendomskunskap
är den rent bedrövlig.

Till ledning för statssekreteraren, som
nu anlänt till kammaren, får jag meddela,
att jag håller på med översiktskurser
för teologisk utbildning i ämnet kristendomskunskap.
I Västerbotten är procenttalet
icke behöriga lärare i kristendomskunskap
inte mindre än 71 procent
och i Norrbotten är siffran 84,1
procent. I det senare länet har kristendomskunskap
det sämst ställt av alla
skolämnen, när det gäller behöriga lärare.
Ingen må komma och säga, att det
saknas motivering för att utbilda kristendomslärare
på det stadium, som översiktskurserna
representerar. De är avsedda
för högstadiet i grundskolan, och
det kan inte sägas, att man måste avvakta
vad som händer på gymnasiet. Den
väg vi nu går är att utarma ämnet genom
att permanent lägga det i händerna på
icke behöriga lärare. Nu har vi en chans
att utbilda behöriga lärare genom dessa
översiktskurser, och man får verkligen
hoppas, att departementet i sin proposition
på nyåret beaktar detta.

För de fria humanistiska fakulteterna
utlovas inte mycket i den kungl. propositionen,
trots att tillströmningen av
studerande otvivelaktigt är stor. Spärrar
är ecklesiastikministern — som han
från denna talarstol i dag återigen sade
— inte beredd att i första hand acceptera.
Den åsikten delar jag. Men de nödvändiga
slutsatserna av en sådan premiss
måste dragas, och det gör han inte
helt. Slutsatserna är, att de humanistiska
fakulteternas behov av såväl lärare
som lokaliteter måste tillgodoses i takt
med ökningen av de studerande. Så sker
inte för närvarande, och propositionen
är förunderligt knapphändig. I våra
motioner har vi bett riksdagen säga
ifrån vad som skall göras — till departementets
benägna efterrättelse. Statsutskottet
har emellertid inte heller tagit
något krafttag utan finner, att det räcker
med att hänvisa till ett antal programkommittéers
arbete, och därför
skall riksdagen tiga tills vidare. Det gäller
följaktligen att i fortsättningen se

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

till, att denna tystnad inte får evighetskaraktär.
Endast motionernas efterlysande
av bättre yrkesvägledning och
mera förfinad programverksamhet, som
kanske något skulle kunna minska trycket
på de humanistiska utbildningslinjerna,
har funnit nåd inför utskottets
ögon, och för det är motionärerna tacksamma.

I detta sammanhang skulle jag vilja ta
upp en sak, som har stor betydelse för
universitetens upprustning och som pockar
på sin omedelbara preliminära lösning.
Specialisterna på hänvisningar till
beredningar och kommittéer kommer givetvis
med sina åthutningar, men den
risken tar jag. Från olika håll har under
hösten — det kan en tidningsläsare
inte ha undgått att lägga märke till —
slagits larm om den ibland mycket kännbara
bristen på forskarutbildning vid
universiteten. Professorer avråder intresserade
studenter från fortsatta studier
efter primärexamen — resursbristen
på handledarsidan är så omfattande,
att ett 70-tal licentiander och doktorander
ibland får samsas om en enda
professor eller laborator. Det är uppenbart,
att forskarhandledning är något
som de flesta professorer har stora svårigheter
att hinna med i dagens läge.
Av de 450 studenter, som läser tyska vid
Stockholms universitet, är 150 doktorander,
licentiander och trebetygstuderande.
Att handleda dem tillfredsställande
är omöjligt, säger professorn i
ämnet i en tidningsintervju. Samma
tongångar går igen i uttalanden från ett
antal andra professorer. Professorn i
nordiska språk i Uppsala konstaterar,
att upprustningen, när det gäller högre
studier, försummats och att licentiander
och doktorander inte får den handledning
som de kan ha rätt att kräva.

Det är en högst betänklig utveckling,
den som här har påtalats, och den får
konsekvenser bl. a. för gymnasieundervisningen:
bristen på forskarhandledare
minskar antalet licentiater och doktorer,
vilket i sin tur leder till att gymna -

sierna tillförs färre lektorer med högre
akademiska examina bakom sig.

Det förhåller sig otvivelaktigt så, att
regeringen måste se till att missförhållandena
inom forskarundervisningen
omedelbart och preliminärt kan rättas
till, innan skadeverkningarna blir alltför
omfattande. Inför den kommande
våldsamma expansionen av antalet universitets-
och högskolestuderande —
vi är alla överens om att det kommer
att bli en våldsam expansion — måste
resurserna för forskarundervisningen
lika väl som för grundexamensundervisningen
ökas väsentligt. I väntan på genomgripande
reformer — jag vet mycket
väl, att det finns en utredning på
området — måste man vidta punktåtgärder
för åtminstone de mest utsatta
ämnena. Vi har helt enkelt inte råd att
tappa bort en rad forskarbegåvningar,
en råd ungdomar som skulle kunna bli
forskarbegåvningar, om de utbildades
vettigt.

Samhällets efterfrågan på jurister och
samhällsvetare beräknas — det bestrider
ingen — bli avsevärt större än för
närvarande, och fler användningsområden
kommer att öppnas. Statsförvaltningen
— för att nämna en s. k. avnämare
— inklusive kanslihuset sväljer
jurister och samhällsvetare med stort
välbehag, och aptiten växer med konsumtionen.
Det är därför högst anmärkningsvärt,
att varken propositionen eller
— på grundval av motionerna —
utskottet vågar sig på att föreslå riksdagen
att fatta principbeslut om åtminstone
en ny juridisk fakultet utan
hänvisar till behovet av ytterligare allvarliga
överväganden. Dessa allvarliga
överväganden är emellertid redan gjorda
och redovisas i reservation nr 8
av fröken Ljungberg m. fl. Jag yrkar
bifall till dess hemställan, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att juridiska fakulteter snarast
skall inrättas vid universiteten i Göteborg
och Umeå.

I detta sammanhang skulle jag vilja

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

fråga herr Larsson i Hedenäset, som
för en stund sedan här beklagade sig
över att utskottet inte ville vara med
om att utbygga universitetet i Umeå,
och alla dem som tycker som han, varför
de inte har biträtt reservation nr 8,
som yrkar på inrättande av en juridisk
fakultet i Umeå. Det finns också, som
jag nyss nämnde, ett förslag i motionerna
om en teologisk översiktskurs
inom den blivande filosofiska fakulteten
vid universitetet i Umeå, om detta skulle
ligga närmare till hands.

I motsats till de fria fakulteterna
tillgodoses, som jag redan har framhållit,
de medicinsk-odontologiska hyggligt,
utom kanske i ett fall. Detta har
redan berörts, varför jag kan fatta mig
kort. Det är frågan om den tandläkarutbildning
som i framtiden skall anordnas
i Göteborg. Ecklesiastikministern
begränsar sitt förslag till blott
utbildning. För forskningen har han —
och det är ledsamt att konstatera -— i
detta fall inte mycket till övers. Därmed
gör han ett beklagligt undantag från
principen, att all högskoleutbildning
måste kombineras med forskning; annars
blir den bara seminarium eller
förlängt gymnasium. De motioner, som
jag här pläderar för, understryker starkt
denna ofrånkomliga universitets- och
liögskoleprincip. Det skall antecknas,
att utskottet oreserverat instämmer i
denna uppfattning, som ecklesiastikdepartementet
enligt min mening följaktligen
snarast möjligt bör införliva
med sin samling av andra goda arbetsregler.

Själv kan jag, herr talman, i den angenäma
känslan av att åter vara på samma
linje som utskottet nu avsluta mina
randanmärkningar kring denna viktiga
och i de flesta stycken förtjänstfulla
proposition nr 172. Att jag trots
detta inte ansluter mig till utskottets
majoritet utan yrkar bifall till reservation
nr 2 av herr Axel Johannes Andersson
m. fl., har sin grund i att
denna reservation inte bara uttalar sig

för odontologisk forskning vid den blivande
tandläkarhögskolan i Göteborg
utan även kräver direkt förslag till 1964
års vårriksdag om en helt konkret utformning
av denna högskola.

I detta anförande instämde herr
Staxäng (h).

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att den senaste
ärade talaren har missförstått mig, och
därför vill jag förklara min ståndpunkt.

Umeåkommittén har presenterat ett
förslag om förstärkning av lärarutbildningen
vid universitetet i Umeå, och jag
anser detta vara en första rangens fråga.
Därmed har jag på intet sätt gått
emot utbildning inom andra fakulteter.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Större delen av den
proposition som nu behandlas är en
svepande skiss till hur universitetsväsendet
skall se ut i framtidens Sverige.
Att det för samhället är fråga om ytterst
räntabla investeringar, när man
satsar på högre utbildning och forskning,
är alldeles tydligt. Inom riksdagen
har vi skäl att lyssna uppmärksamt
när framträdande representanter för
den vetenskapliga världen bedömer dagens
resurser som otillfredsställande.
En väsentlig upprustning måste till,
och en långtidsplanering krävs sannolikt
för denna. En sådan plan måste
emellertid vara flexibel, och det är inte
alls säkert att man bäst gynnar saken
genom att låsa sig fast vid t. ex. en
fördubbling av anslagen inom en femårsperiod.

För min del skall jag avstå från att
ge mig in i en mera vittomfattande diskussion.
I stället vill jag säga några
ord om ganska vardagliga ting, sådana
som redan nu är högst påtagliga och
aktuella. Jag tänker på frågan om de
lokaler som krävs vid universitet och

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

högskolor utöver de rena undervisningslokalerna.
Och när jag framför
mina synpunkter gör jag det mot bakgrunden
av medborgarskap i en universitetsstad
och viss erfarenhet från arbete
inom studentkåren och de kommunala
organen i en sådan stad.

Studenterna är omvittnat flitiga nu
för tiden, men de sliter ändå inte dygnet
runt bänkarna i föreläsningssalen.
Studenterna skall också bo, äta och föra
en social tillvaro. Bostadsproblemet är
inte aktuellt i detta sammanhang oc/fi
jag lämnar det därför utanför diskussionen.
Däremot behandlas i propositionen
frågan om vad departementschefen
med ett föga aptitretande ord
kallar för bespisningslokaler. Hemma i
Lund talar vi om restaurang, Konviktoriet,
kafé o. s. v. och tycker nog att
dessa uttryck låter hemtrevligare. Men
orden är inte det väsentliga. Viktigare
är i stället att notera departementschefens
bud att staten i fortsättningen skall
till hundra procent svara för kostnaderna
för att inrätta matlokaler.

Detta är ett förslag som skall hälsas
med tillfredsställelse. För min del vill
jag bara skicka med en förhoppning om
att en sådan frikostighet inte skall resultera
i att studenternas eget förvaltande
av lokalerna minskas. Denna förvaltning
har hittills fungerat bra och
rymmer värden som inte bör äventyras.

Bra har också studenterna -— det får
man nog säga — under den gångna tiden
löst problemet med lokaler för expeditionsarbete
och sällskaplig samvaro.
Akademiska föreningen i Lund
kan vara ett exempel därpå. Föreningens
byggnad är uppförd för mer än
hundra år sedan, med stöd från äldre
akademiker, och har sedan undan för
undan tillbyggts med hjälp av medel
som satsats av medlemmarna, av näringslivet
och på senare tid också av det
allmänna. Projektering, byggande, förvaltning
—- allt har gått bra tack vare
många goda krafters samspel.

Nu bjudes i propositionen en 50-procentig
hjälp när det gäller att i fortsättningen
bygga sådana lokaler, men
studenterna är ändå inte belåtna. År
det fråga om otacksamhet och orimliga
krav från deras sida, när de önskar
att staten skall bära en ännu större
andel av kostnaderna? Enligt min mening
absolut inte. Om det över huvud
taget skall uppföras några nya studentsociala
lokaler, måste man kunna räkna
med att staten står för huvudparten
av kostnaderna.

Detta påstående motiverar jag så här:
Under de gångna åren har utvecklingen
i olika avseenden varit ganska lugn.
Nu står vi inför en explosionsartad
ökning av studentantalet samtidigt som
byggnadskostnaderna har, som alla vet,
skjutit i höjden på ett besvärande sätt.
Vad som tidigare kunnat kompletteras
efter hand och finansieras från fall till
fall kräver härefter en väldig samlad
insats. I propositionen nämns en summa
på över 40 miljoner kronor för tiden
fram till år 1970. Samtidigt kan
man konstatera att de traditionella bidragsgivarna,
gamla akademiker och
näringslivet, knappast har samma möjligheter
att satsa som förr i världen.

Slutsatsen är att om över huvud taget
studentsociala lokaler skall komma till
stånd — och det är absolut nödvändigt
att så blir fallet — måste den statliga
bidragsgivningen bli generösare än
som föreslås i propositionen.

Av detta skäl kommer jag att rösta
för reservation nr 7.

Tillåt mig till sist, herr talman, att
rida en käpphäst i detta sammanhang.
Ecklesiastikministern har gått emot sä
gott som alla remissinstanser genom att
hålla fast vid sin negativa inställning
till studentidrotten. Statsrådet menar
nu som tidigare att det i princip tillkommer
kommunerna, alltså Uppsala,
Lund, Stockholm, Göteborg och Umeå,
att ordna lokaler för studentidrotten.
Detta är orealistiskt. Att såsom i min
hemstad med 40 000 invånare inordna

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

10 000 studerande i vanlig kommunal
idrottsverksamhet är absolut otänkbart.
Klubbarna i staden tar gärna emot
akademiska toppidrottsmän, men för
den stora massan av studenter kan varken
klubbarna eller staden göra någonting
som verkligen märks.

Studenterna är också hårt underförsörjda
med idrottslärare ■— det har
många gånger motionsledes påtalats här
i kammaren. Att i stort sett utesluta
idrottslokaler från delaktighet i låneunderlaget
skulle vara att göra ont
värre.

Även härvidlag instämmer jag alltså i
yrkandet i reservation nr 7.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är en stor och viktig
proposition med långsiktiga syftemål
som kammaren nu behandlar. Jag
skall emellertid bara ta upp en detalj i
den. Många kanske anser att denna detalj
är alltför liten och betydelselös för
att man skall besvära kammaren med
den så här i slutskedet av överläggningarna,
men jag tror ändå att den är av
stor vikt både för samhället och för
näringslivet.

I motionerna 1:801 och 11:963 har
jag och några medmotionärer hemställt
att riksdagen vid sin behandling av föreliggande
proposition måtte i .skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag
till 1964 års vårsession om en betydande
intagningsökning vid avdelningen
för lantmäteri vid tekniska högskolan
i Stockholm. Jag förstår mycket väl att
detta är en fråga om avvägning mellan
olika önskemål, och jag skall inte uppehålla
mig vid hur pass angelägen den
ena eller andra utbildningsgrenen kan
vara. De som är intresserade av de skäl
som föreligger hänvisar jag till motion
nr II: 963.

Lantmätarna arbetar i dag inte bara
inom den statliga sektorn, och därför
gäller det här inte endast den arbetsbalans
som där föreligger. Även inom
den kommunala och den fria sektorn

börjar man i allt större utsträckning
ta lantmätare i sin tjänst. Skälen för en
utökning av antalet utbildade lantmätare
är sålunda uppenbara.

Orsaken till att jag tagit upp denna
fråga i samband med förevarande proposition
är att jag under vårriksdagen
diskuterade spörsmålet i en interpellationsdebatt.
Ecklesiastikministern hänvisade
den gången till den proposition
som vi nu behandlar. Jag hade därför
väntat klara besked när och hur departementschefen
tänkt ordna denna utbildning.
Men när detta inte framgick
av propositionen, var det ganska självklart
att jag tog upp frågan motionsvägen.

Här råder inga delade meningar mellan
departementschefen, centrala ämbetsverk
och övriga remissinstanser
som tillfrågats. Man är överallt ense om
att det är nödvändigt att öka utbildningen
av lantmätare. Man har samma
uppfattning i lantmätarnas fackliga organisation.
Det skall villigt erkännas att
både utskottet och de hörda remissinstanserna
har skrivit mycket positivt,
men frågan är enligt min mening av sådan
angelägenhetsgrad att en ökning av
utbildningskapaciteten så fort som möjligt
bör komma till stånd, d. v. s. från
och med hösten 1964.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation nr
4 av herr Ivar Johansson m. fl., i vilken
yrkas en omedelbar och snabb utökning
av antalet lantmätare som utbildas.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Till att börja med vill
jag instämma i det yrkande som herr
Hamrin i Kalmar ställde.

Som herr Regnéll anförde behandlar
förevarande proposition bland annat
frågan om statens stöd till studentkårslokaler,
och glädjande nog är propositionen
i det avseendet mycket positiv.
Vissa lokaler tar staten helt hand om

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37 55

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

och för andra utgår statliga lån. Så
långt är sålunda allting väl. Frågan hur
hög låneprocenten skall vara kan kanske
omprövas. Jag kommer härvidlag
att yrka bifall till den reservation som
går ut på en höjning.

Andra lokaler har däremot inte blivit
gynnade i samma mån. I anledning
därav har det väckts två likalydande
fyrpartimotioner, I: 798 och II: 968, rörande
lokaler för idrott och gymnastik.
Beträffande dem har departementschefen
varit mera njugg. Han har bara sagt
att lokalerna i begränsad omfattning
kan medräknas i låneunderlaget för studentkårsanläggningar.
Detta är dock en
förbättring jämfört med vad en arbetsgrupp
inom departementet föreslagit.
Med undantag för en reservant ville
man allmänt i den gruppen helt undanta
lokaler för idrott och gymnastik.

Motivet för departementschefens ställningstagande
är detsamma som tidigare,
nämligen att dessa lokaler i princip
bör betraktas som en kommunal angelägenhet.
Herr Regnéll har redan mycket
vältaligt utvecklat den saken, och
jag skall inte här ytterligare motivera
varför vi inte kan dela uppfattningen
i propositionen. Jag skall bara göra
några randanmärkningar utöver vad
herr Regnéll anförde.

Arbetsgruppen säger att ansvaret för
den högre undervisningen i dag åvilar
staten, och det är väl alldeles riktigt.
Men om man också utgår ifrån att kommunerna
har hand om utbildningen i
grundskolan, så ingår normalt i densamma
fysisk fostran. Gymnasierna innehåller
också normalt obligatorisk fysisk
fostran. Men därefter tar staten helt
hand om undervisningen, och därmed
är all fysisk fostran borta — nåja, inte
helt och hållet men i proportion till utvecklingen
av den högre undervisningen
är den synnerligen dåligt tillgodosedd.
Och i det läget har departementschefen
inte ens kunnat gå med på en
så blygsam begäran som att man normalt
skall få låna pengar av staten för

att i studentkårsanläggningarna inrymma
lokaler för fysisk fostran.

Utskottet säger att det icke är berett
att tillstyrka motionerna men »förutsätter
att de frågor, som berörts i dessa
motioner, kommer att bli föremål för
nämndens uppmärksamhet och framtida
överväganden». Man skriver alltså
här direktiv för en nämnd, som man
väl inte har så mycket att göra med
egentligen. Jag utläser ur utskottets
skrivning att utskottsmajoriteten i verkligheten
tänker och tycker på samma
sätt som motionärerna men inte direkt
vill göra en rättelse i propositionen.
Det är klart att man kan hoppas att
statens nämnd så småningom skall komma
till insikt i dessa frågor, men det
kan vara ett bedrägligt hopp -— i varje
fall blir det tidsutdräkt. Som talesman
för motionärerna anser jag att metoden
att skriva direktiv för denna nämnd
inte är till fyllest.

Reservanterna motiverar sin mening
med vad statsutskottet självt under vårsessionen
sade, nämligen att »starka
skäl talar för att åtgärder vidtages i syfte
att på olika sätt stärka resurserna
för den vid universitet och högskolor
studerande ungdomens fysiska fostran».

Herr talman! .lag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen nr 7 av herr
Axel Johannes Andersson m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill först erinra om
att det här är fråga om ett principbeslut
om en ökad akademisk utbildning, och
ingenting är naturligtvis lättare än att
motionera om en del detaljer som man
redan nu vill bryta ut ur den samlade
delen.

Det finns hittills inte någon som i
själva sakfrågan har riktat negativ kritik
mot propositionen, utan både motionärer
och reservanter har givit den
lovord. Men jag vill erinra om att när
riksdagen fattade ett principbeslut
1960, rådde tveksamhet om huruvida
man inte siktade alltför långt. Då räk -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

nade man med att vi 1970 skulle nå
fram till en utbildning av cirka 55 000
studerande. Såväl intresseorganisationer
som kårorganisationer hyste farhågor
för att detta skulle leda till arbetslöshet
inom vissa akademiska grupper. Nu syftar
man till en utbildning av över 80 000,
och nu har det inte observerats någon
tveksamhet längre. Detta betyder väl
att vi bär börjat få en synnerligen snabb
utveckling och ökad efterfrågan på akademiskt
och högskoleutbildat folk.

Beträffande propositionens huvudfråga
har vi varit ense, men vi har ju samtidigt
haft en rad motioner att behandla.
Det har tyvärr inte varit möjligt att
nå fram till ett enigt utskottsutlåtande,
utan vi har fått inte mindre än nio reservationer.
I anledning av dessa vill
jag anföra några synpunkter.

Herr Larsson i Hedenäset frågade om
det var ödesbestämt att Kungl. Maj:t
och den ödmjuka utskottsmajoriteten alltid
hade rätt. Nej, det finns ingen som
vill göra det påståendet, men å andra
sidan kan man väl utan vidare ifrågasätta
huruvida herr Larsson i Hedenäset
och hans medmotionärer har en mera
omfattande och sakkunnig expertis
till sitt förfogande än vad Kungl. Maj :t
har i detta avseende.

Vi har exempelvis inte kunnat gå med
på ett yrkande vari man begär förslag
till 1964 års riksdag rörande tidpunkt
och plats för ett sjätte universitet. För
närvarande arbetar vad man kallar för
1963 års universitetsutredning, som beräknas
vara färdig under nästa år. Frågan
om ett sjätte universitet är bl. a.
en uppgift för denna utredning. Det är
åtskilliga problem som därvid måste
lösas innan riksdagen kan fatta ett definitivt
beslut. Följaktligen kan man väl
inte sikta på att riksdagen tidigare än
1965 kan ta ställning till frågan om ett
sjätte universitet. Jag vill i sammanhanget
bara säga, att propositionens
förslag till utbyggnad och ökad intagning
på intet sätt föregriper denna
fråga.

Man har vidare yrkat på att det skulle
tillsättas särskilda sakkunniga för en
långsiktig planering. Även detta är ju
ett problem som 1963 års universitetsutredning
har att syssla med och det
får väl riksdagen senare ta ställning till.

Såväl frågan om inrättande av en ny
teknisk högskola som planerandet av en
ny medicinsk högskola utreds av vad
man skulle kunna kalla U-63 — d. v. s.
den universitetsutredning som tillsatts
i år.

Beträffande reservation nr 2, som avser
inrättandet av en ny tandläkarhögskola,
vill jag framhålla att utredningsresultat
i detta ärende har framlagts
och att det för närvarande pågår förhandlingar
på denna punkt. Vi får avvakta
huruvida dessa förhandlingar
kommer att bli slutförda så snabbt, att
förslag hinner framläggas under vårriksdagen.

Utredningsyrkandet om behovet av
tandläkare får väl närmast i vederbörlig
ordning prövas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Riksdagen har inte som uppgift
att beställa prognoser för enskilda
yrkesgrupper.

I den tredje reservationen begärs en
professur i geriatrik. Utskottsmajoriteten
underskattar inte behovet av en sådan
tjänst utan anser forskningen beträffande
åldrandets problem och därmed
sammanhängande frågor vara värdefull,
men jag vill erinra om att något
förslag från universitetskanslern i fråga
om inrättande av en professur i
geriatrik icke bär framförts. När statsverkspropositionen
presenteras den 11
januari nästa år får vi väl se vad denna
innefattar.

Utskottsmajoriteten står vidare ingalunda
främmande för en ökad intagning
till utbildningen av lantmätare. Vi som
sysslar med kommunalpolitik, byggnadsfrågor
o. d. vet att detta är ett för vårt
land synnerligen svårt problem. Bristen
på lantmätare medför att många
förrättningar inte kan utföras i tid. Vi
får väl i detta fall som i det föregående

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

avvakta vad som tas upp i propositionen
och sedan bedöma vilka åtgärder
som i fortsättningen är lämpliga att vidtaga.

I frågan om intagningen till läkarutbildningen
föreligger ett förslag om
en större ökning än som avses i propositionen.
I denna föreslås 200 nya
platser till medicinarutbildningen, vilket
reservanterna inte anser vara tillräckligt.
Jag vill understryka att detta
är en avvägningsfråga. Läkarna kan
ingalunda själva sköta sin utbildning.
Skall man öka intagningen till utbildningen
ytterligare, måste man samtidigt
anlita flera utbildade läkare för att undervisa
de nytillkomna eleverna. Härigenom
uppstår under en tid framöver
större svårigheter än tidigare att täcka
läkarbehovet inom såväl den öppna
som den slutna sjukvården.

Propositionens förslag beträffande
studentbostadsproduktionen och kårlokaler
för studenterna betraktar vi som
ett avsevärt framsteg på detta område.
Man skulle kunna ta upp åtskilliga frågor
och problem i detta sammanhang.
Jag tror emellertid att de kommunala
insatserna i de olika universitetsstäderna
är synnerligen varierande på detta
område.

Om någon skulle komma på den ljusa
idén att rikta förfrågningar till de
städer som är aktuella i samband med
diskussionen om upprättande av ett
sjätte universitet är jag säker på att var
och en av städerna skulle lämna en innehållsrik
katalog över vad just den
staden kunde erbjuda studenterna. Men
så får det ju inte gå till — jag är inte
alls någon anhängare av dylika aktioner.

Frågorna ägnas emellertid uppmärksamhet
av statens nämnd för samlingslokaler
och av bostadsstyrelsen. Vid inrättandet
av lokaler för fritidsverksamhet,
uppehållslokaler, klubbrum o. d.
är man ju heller inte utestängd från
möjligheten att erhålla statligt stöd. Detsamma
gäller för bespisningslokaler.

(Herr Regnéll tyckte visst inte om benämningen
bespisningslokal utan tyckte
att »restaurang» eller »kafé» skulle låta
bättre. Men den frågan får väl avgöras
senare — den har ju ingen större betydelse
i sammanhanget.) Vad utskottsmajoriteten
hävdar är att fristående anläggningar
för idrottsverksamhet inte
bör komma i fråga för det statliga stöd
det här gäller — uppförandet av sådana
anläggningar får anses vara en kommunal
angelägenhet.

Motionsledes bär också föreslagits
att riksdagen skulle fatta beslut om att
fördubbla forskningsanslagen under
fem år framåt, med utgångspunkt från
de anslag som nu utbetalas. Jag ifrågasätter
om det inte vore vanskligt att
binda sig för en femårsplan på ett så
dynamiskt område som forskningens.
Låt mig erinra om att forskningsanslagen
under fjolåret höjdes med 25 procent
och att de under den senaste femårsperioden
mer än fördubblats. Med
hänsyn till den snabba utvecklingen på
forskningsområdet anser vi alltså att
man inte bör binda sig på det föreslagna
sättet för en femårsperiod.

I de likalydande motionerna I: 800
och II: 967 har föreslagits att frågan
om ett särskilt föredragande statsråd
för vetenskaplig forskning, högre undervisning
och övriga kulturfrågor
skulle upptagas till behandling i samband
med pågående översyn av departementsindelningen.
Vi anser att denna
fråga är av rent administrativ natur
och att riksdagen inte bör blanda sig
i hur regeringen fördelar arbetsuppgifterna
inom de olika departementen.

Herr talman! Jag ber att i samtliga
punkter få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! På allt flera håll har
man under senare år insett betydelsen

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

av att samhället gör tillräckliga investeringar
i forskning och högre utbildning.
»Vetenskapens tidsålder» har blivit
ett slagord. Det talar för ökat samhällsinflytande
och socialism. Atomkraft,
automation samt andra vetenskapliga
och tekniska nydaningar revolutionerar
oavbrutet produktionssättet.
Vetenskapen kan — rätt använd —
bli en hävstång för ett lyckligare mänskligt
liv i ett bättre organiserat samhälle.

Vad som framför allt ändrat den förut
njugga inställningen till vetenskapen
är insikten, att forskning och högre utbildning
utgör avgörande medel för en
ökning av de produktiva resurserna.
Ett samhälle utvecklas snabbare och
blir mäktigare, om det anslår större
summor till vetenskap och utbildning.
Nutidens ekonomer hävdar till och med
att forskning, tekniskt utvecklingsarbete
och utbildning svarar för huvuddelen
av produktivitetsökningen, medan
insatser av kapital enligt vissa beräkningar
endast skulle svara för cirka 10
procent av den ekonomiska tillväxten.

Mitt parti delar uppfattningen att utbildning
och forskning måste ges en
ökad andel av nationalinkomsten och
att ett snabbare framåtskridande härigenom
blir möjligt.

Vi kan mycket väl tänka oss en fördubbling,
som det här talats om, av de
statliga anslagen till vetenskaplig forskning
— ja, vi tror att en sådan utveckling
är högst nödvändig. Men denna
nödvändiga ökning bör komma som ett
resultat av noggranna undersökningar
var de ökade anslagen bäst bör sättas
in, inte endast i form av en abstrakt
målsättning.

Till påpekandena om forskningens
betydelse för produktivitetsutvecklingen,
till de rena nyttosynpunkter som
vanligen anförs, skulle jag vilja foga en
annan icke mindre viktig aspekt. Den
gäller forskningens och den högre utbildningens
betydelse för förverkligandet
av människovärde, av mänsklig lycka
och trivsel i samhället —- kalla den

gärna den humanistiska synpunkten.
Med ökad produktivitet, med ökad fritid,
med bibehållen fred måste det bli
möjligt för allt flera människor att utvecklas
mångsidigt, att kombinera vardagsarbete
med studier, högre utbildning,
ja forskning. Samhället måste tillhandahålla
lokaler och lärarkrafter också
för dem som har andra målsättningar
än att genomgå nuvarande examensfabriker.
Annan forskning än den rent
produktivitetsinriktade bör också ha
hög prioritet, exempelvis social och socialmedicinsk
forskning, som kan ge
viktiga bidrag till skapandet av bättre
förhållanden för människorna.

Yi har ingen anledning att söka sak
med regeringen när det gäller dess allmänna
inställning till de problem som
rör vetenskap, utbildning, skolväsen,
kulturutbyggnad. Vi kan i allmänhet
stödja det långsiktiga arbete som pågår
— det är i färd med att förverkliga
många synpunkter som vi tidigare framfört
och tar undan för undan upp de
aktuella problemen. Man kan givetvis
ha olika meningar om ordningsföljd och
takt vid genomförandet av den ena och
andra reformen, men det avgörande är
ju att utvecklingarbetet går framåt efter
de många åren av kulturell träda under
borgerliga ecklesiastikministrar.

I huvudfrågorna stöder vi i dag de
förslag som ställts av statsutskottet, men
vi vill understryka att vi tolkar en rad
av dess skrivningar på olika punkter
som allvarliga uppmaningar till regeringen
att öka takten i utbyggnaden av
utbildningskapaciteten på olika områden.

Till några punkter vill jag emellertid
göra några korta anmärkningar.

Trots den föreslagna utbyggnaden
kommer stora underskott att föreligga
1975 på framför allt civilingenjörer, civilekonomer
och läkare. Med hänvisning
till de tillgängliga resurserna avstår
man från att söka åstadkomma balans
mellan behov och tillgångar. Det måste
emellertid vara fel att här ställa frågan

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

som om det fanns absoluta gränser för
vad man kan göra för att avhjälpa bristerna.
Allt är en fråga om fördelning av
resurserna. Ett exempel: en nedskärning
av militärens årliga anslag med Va—1
miljard skulle kunna betala en fördubbling
av utbildningskapaciteten och en
nedskärning med 100 miljoner per år,
motsvarande 2—4 procent av militärbudgeten,
skulle troligen kunna avhjälpa
de största underskotten i utbyggnadsplanen
för universitetsväsendet. Det
måste också framhävas, att eftersom
investeringar i utbildning är de mest
produktiva av alla slags investeringar
på längre sikt är det helt poänglöst att
hänvisa till resursanvändningen i nuet.
Ju mer som i nuet kan användas till utbildning,
desto högre blir produktionen
i framtiden. Det gäller framför allt de
områden, som nu accepteras som bristområden
ännu 1975, d. v. s. om 12 år.

Norrland förefaller dåligt tillgodosett
i planen. Den av länsstyrelsen i Norrbotten
föreslagna tekniska högskolan i
Luleå skulle inte bara kunna lösa de
angelägna forskningsuppgifter som angetts
utan också lätta det väntade trycket
på den naturvetenskapliga utbildningskapaciteten
vid de mellansvenska
universiteten. Umeå universitet har uppenbarligen
diskriminerats. Intagningskapaciteten
vid medicinska fakulteten i
Umeå förutsätts ännu 1967/68 vara oförändrad
62, medan den redan 1966/67
ökas med 100 i Stockholm. En föreslagen
ökning på 40 platser för Uppsala—
Umeå gemensamt skall inträffa först
1968/69. Även i andra fall har man räknat
snålt när det gäller de norrländska
behoven. Det för Umeå fixerade studentantalet
på drygt 3 000 för början
av 1970-talet utgör endast 4 procent av
det totala antalet studerande, vilket bör
sättas mot en folkmängdsandel för övre
Norrland på 7 procent.

När det gäller utbyggnaden av studentkårslokalerna
kan det verkligen diskuteras
om inte statens ansvar borde
vara lika självklart som för utbyggna -

den av det högre undervisningsväsendet
i sin helhet. Frågan är också om inte
barndaghemmen borde innefattas i låneunderlaget.
Studenter har ju numera
behov inte endast av restauranger utan
även av andra lokaler. Det speciella behovet
tillgodoses inte av de berörda
kommunerna. Jag kan nämna att efterfrågan
på platser vid ett halvdaghem i
Uppsala, som är beläget i ett studentbostadsområde
och vars investeringar
bekostats av studentbostadsstiftelsen, är
fyra gånger så stor som platstillgången.
På denna punkt liksom när det gäller
jämställande av lokaler för gymnastik
och idrott med övriga lokalkategorier
hoppas jag på snabba förslag av den speciella
statliga nämnden till ändringar i
bidragsreglerna.

Statsutskottets avvisande inställning
till förslaget om utredning av frågan om
en professur i geriatrik finner jag inte
övertygande. En professur betyder ofta
väsentligt ökade förutsättningar för
forskning. De trängande behoven inom
åldringsvården gör ökad forskning på
detta område till en synnerligen viktig
fråga. Detta förslag bör därför stödjas
genom en opinionsyttring.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig få anlägga ett
par synpunkter på frågan om geriatrisk
forskning. Jag anknyter då till reservation
nr 3 i statsutskottets utlåtande nr
212.

Här i Sverige har frågan om utforskandet
av åldrandets problem i ökad
grad intresserat oss under de senaste
åren. Yi har emellertid ännu inte kommit
fram till en permanent lösning av
den forskningsuppgiften i form av en
professur i ämnet. Som svar på bl. a.
cn rad folkpartimotioner i ärendet ända
sedan början av 50-talet har hänvisats
och hänvisas nu på nytt till att medicinska
forskningsrådet har möjligheter
att ge stipendier till sådan forskning.
Det lär finnas möjligheter att delvis använda
avkastningen av en donation på

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

1,5 miljon kronor för sådana ändamål.
Det är naturligtvis värdefullt men kan
väl ändå bara gälla punktinsatser. Ett
första steg mot realiserandet av tanken
på en professur i geriatrik kunde tas, förefaller
det mig, om riksdagen i dag ville
bifalla utredningsförslaget. Det gäller
ju ingenting annat än ett krav på en utredning,
som väl förr eller senare ändå
måste göras, och vi vet att utredningar
tar tid. I princip bör väl ingen ha någonting
emot att en så viktig sak utreds.

Visserligen säger man nu att det är
universitetskanslerns sak att inkomma
med förslag i den riktningen, och det
har ännu inte skett. Men skulle man
inte kunna tänka sig att också kanslersämbetet
kunde ha stöd av en utredning?

De sjuka åldringarna utgör en mycket
stor del av hela åldringsgruppen. Socialpolitiska
kommittén gjorde den 12 april
i fjol en patientundersökning i hela
landet. Den dagen var 4,6 procent av
alla folkpensionärer på sjukhem eller
andra sjukvårdsinrättningar, alltså i
stort sett lika många som befinner sig på
våra ålderdomshem. Av patienterna på
långtidssjukhusen utgjordes 80 procent
av åldringar. Beträffande mentalsjukvårdens
klientel var samma procentsats
29. Vid lasarett och sjukstugor utgjorde
26 procent av patienterna åldringar.
Med detta något inadekvata ord avser vi
åtminstone tills vidare folkpensionärer,
d. v. s. personer som fyllt 67 år.

Räknar man samman alla personer
som den 12 april i fjol vårdades på landets
olika sjukvårdsinrättningar, finner
man att 38 procent av dem var åldringar.

Jag har nämnt dessa siffror för att
visa att åldrandets sjukdomar är ett
stort socialmedicinskt problem. Det är
naturligtvis också ett samhällsekonomiskt
problem av stor omfattning. Vår
medellivslängd är nu uppe i 73 år. Antalet
åldringar har fördubblats sedan
1900, och vi räknar med att antalet folkpensionärer
skall passera enmiljonsstrecket
i början av 1970-talet.

Det är mot den bakgrunden uppenbart
att vi behöver veta mer om de sjukdomar
som speciellt anfäktar oss när vi
blir äldre. Svenska forskare borde här
kunna ge ett bidrag också till den internationella
forskningen om åldrandets
biologiska hemlighet.

Låt mig, herr talman, i största korthet
nämna att en av Englands främsta specialister
i geriatrik, professorn i medicin
vid universitetet i Leeds, R. E.
Tunbridge, nyligen i eu internationell
tidskrift har givit några vetenskapliga
synpunkter på åldrandets problem och
där särskilt understrukit hur litet man
för närvarande vet även på det internationella
forskarfältet. Rubriken på uppsatsen
är »A scientist looks åt problems
of aging». I artikeln heter det bl. a.:

»Den medicinska forskningen har
ännu inte löst åldrandets problem.
Många av de krämpor som är förenade
med åldrandet har ofta akuta orsaker,
och det har därför hittills varit svårt
att komma åt de grundläggande biologiska
forskningsproblemen. Detta socialmedicinska
problem är emellertid
av en sådan storleksordning att det motiverar
användandet av en växande andel
av våra nationella och internationella
resurser för utforskandet av åldrandets
problematik--—. En full

och snar förståelse av de sociologiska
faktorerna som är en följd av de fysiska
och mentala livsprocessernas avtagande
är väsentlig om de äldre skall
lyckas att på tillfredsställande sätt infogas
i ett samhälle som åldras i stället
för att bli utstötta. Om de gamla icke
infogas i samhällslivet, kan följden endast
bli fullständig splittring av samhällsgemenskapen.
»

Professor Tunbridge sammanfattar:
»Åldrandet och dess problem har därför
direkt betydelse för både samhället
och den enskilde ur vetenskapliga, ekonomiska,
sociala och politiska synpunkter.
»

I princip är vi naturligtvis också här
i Sverige inne på samma tankegång. Vi

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

inser betydelsen av sådan forskning.
Det framgår bl. a. av det resonemang
som den socialpolitiska kommittén för.
Det ankommer väl inte på den kommittén
att föreslå inrättandet av professurer,
men i princip är vi i socialpolitiska
kommittén på det klara med att den
geriatriska forskningen bör få ökade
möjligheter att arbeta.

Med dessa synpunkter ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 3.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Ecklesiastikministern
har tidigare räknat med att vi i början
av 1970-talet skulle ha 80 000 studerande
vid universitet, högskolor och motsvarande
institutioner. Ecklesiastikministern
nämnde nu i sitt anförande en
något högre siffra. Det gladde mig att
höra, ty det innebär ju att kammarens
ledamöter i den mån de inte vill binda
sig för just de siffror som angivits i
propositionen och utskottsutlåtandet
bör ha allra minst samma marginal som
ecklesiastikministern.

Jag tror att vi successivt får revidera
dessa prognoser, och jag är angelägen
betona att jag inte i dag vill definitivt
godkänna de siffror för de olika fakulteterna
och utbildningsvägarna som
nämnts i propositionen. .Tåg tolkar utskottsutlåtandet
så, att siffrorna skall
bedömas mot bakgrunden av den osäkerhet
som ecklesiastikministern här
själv har framhävt. Det kan komma en
explosion så att antalet studerande stiger
till 90 000 eller 95 000, ja, kanske
till och med mera.

Av hänsyn till tidpunkten skall jag,
herr talman, relativt kort och fragmentariskt
beröra ett antal punkter och
avstår från sådana närmare kommentarer
som jag under andra omständigheter
skulle ha varit hågad att göra.
Yad beträffar utbildningen av civilekonomer
vill jag föreslå ecklesiastikministern
att han för sin del medverkar
till att vi snarast möjligt får en sådan

utbildning till stånd vid Stockholms
universitet, varigenom man kan utnyttja
de resurser som finns där och vilka
efter en viss ökning kraftigt kan medverka
till ökad utbildning.

Jag vill samtidigt uttala ett beklagande
av att statsrådet fortfarande försummar
ett mycket viktigt utbildningsområde,
nämligen utbildningen av nationalekonomer.
Yi utbildar i landet
massor av jurister — vi kanske behöver
flera. Vi utbildar ett starkt ökat
antal civilekonomer, vilket jag tror är
riktigt. Vi utbildar ingenjörer, och givetvis
behövs det många flera sådana.
Men när det gäller nationalekonomer
kan man säga att vi endast utbildar ett
fåtal. Vi har inte någon särskild utbildningsväg
för dem. Vi har vad man
kan kalla en sillsallad-examen som ju
pol.mag.-examen är. Vi har möjlighet
att studera nationalekonomi lika väl
som grekiska och filosofi eller vad man
nu kan kombinera ihop i en fil. kand.
men vi har inte någon ordnad utbildning
av nationalekonomer här i landet.

Det finns länder där man utbildar
ett lika stort antal nationalekonomer som
jurister. Jag ber ecklesiastikministern
att noga överväga detta: År det så afl
de länder som utbildar lika många nationalekonomer
som jurister — och det
är åtskilliga — har fått problemet om
bakfoten och förfar felaktigt, medan
bara Sverige, som vidhåller en gammal
inställning, bedömer saken riktigt? Jag
tror att Sverige när det gäller denna
utbildning är ett något underutvecklat
land, vilket är synd om man betänker
att den svenska nationalekonomien dock
vetenskapligt har mycket förnämliga
traditioner sedan ett halvt århundrade
tillbaka.

Jag kommer här till frågan om korrespondensundervisningen.
Med stor tillfredsställelse
ser jag att både regeringen
och utskottet därvidlag intar en i stort
sett positiv hållning. Det är klart att
man kan vinna betydande fördelar genom
att i den decentraliserade under -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

visningen utnyttja korrespondensmetoden.
Jag vill emellertid, ehuru det faller
utom dagens ämne, tillägga att det
gäller att se till att stipendiemöjligheterna
inte är snålare när det gäller
denna grupp än när det gäller andra
studerande. I själva verket innebär korrespondensundervisningen
en så betydande
besparing för det allmänna, att
den snarast skulle motivera stor generositet
vid stipendiegivningen.

Ett mycket stort och allvarligt problem,
som enligt min mening tillhör de
typiskt underdimensionerade frågorna,
gäller studentbostäderna, särskilt i universitetsstäderna.
Härvidlag håller en
verklig krissituation på att växa fram,
och denna kris tycks bli svårare för
varje år som går. Det tyder enligt min
mening på brist på fantasi att man
mer anstränger sig att ordna så att de
studerande har möjlighet att bo inte
alltför långt bort från undervisningsinstitutionerna.
Vill man utvidga en
högre undervisningen måste även denna
fråga ordnas.

Utskottet har skrivit att det finner det
önskvärt att 1963 års universitets- och
högskolekommitté framlägger förslag.
Men denna utredning har många stora
uppgifter att klara och innefattar heller
inte all den sakkunskap som behövs
för att lösa detta problem. Inom denna
finns inte någon sakkunskap från det
bostadspolitiska eller kommunalpolitiska
området representerad. Jag kan inte
tro att det är praktiskt att förlägga detta
enormt viktiga problems behandling
till en kommitté av detta slag. Det
medför i varje fall en försening. Hur
bra sammansättningen än kan vara ur
många andra synpunkter — vilket jag
gärna betygar — verkar det inte som
om den ur denna synpunkt vore väl
avvägd. Därför, herr talman, tillåter jag
mig framhålla att såvitt jag kan förstå
är det nödvändigt att man betraktar
frågan om en skyndsam lösning av bostadsproblemet
för de studerande vid
de högre undervisningsinstituten såsom

en central fråga vid ordnandet av vårt
undervisningsväsende.

Herr talman! Jag övergår nu till att
säga några ord om forskningen. Man
kan säga att ecklesiastikministern i propositionen
har varit mycket återhållsam
i sin behandling av denna fråga
som nära berör den högre undervisningen
och utbildningen. Jag tror att
det hade varit klokt om herr Edenman
gått in mera på forskningsproblematiken.
Vi fick för ett år sedan —
kanske det var något längre tillbaka —
en forskningsberedning till stånd, vilket
var bra. Men detta löser sannerligen
inte alla problem.

Här uppkommer en utomordentligt
svår avvägning mellan utbildningen av
lärarna för de vanliga skolorna, utbildningen
av lärare för universitet och
högskolor och utbildningen av forskare.
Därvidlag råder i viss mån konkurrens.
Statsrådet Edenman har vid något tillfälle
i våras berört detta problem, men
jag tycker inte att han då uttalade sig
på ett sätt som starkt underströk forskningens
behov. Jag upprepar att det är
en mycket svår avvägningsfråga som
måste lösas. För dagen vill jag bara
framhålla att vi inte får vara kortsiktiga
och skjuta forskningen åt sidan med
tanke på att under 1960-talet främst se
till undervisningsaspekterna.

Det behövs för övrigt inte bara arbetskraft
utan även — och framför allt
—• mer pengar till existerande forskningsinstitutioner.
Även utan att väsentligt
öka antalet verksamma på forskningens
område har man behov av
starkt ökade anslag. Professor Hannes
Alfvén, som är en av våra mest framstående
forskare, har i en artikel i Dagens
Nyheter just framhållit detta. Jag
tillåter mig att ur denna artikel citera
följande:

»Den forskning som stödes •— eller
borde stödjas -— av forskningsråden befinner
sig i ett synnerligen beklagligt
läge.» (Jag vill tillägga'', detta trots att
man använder pengarna mycket bra

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

inom forskningsområdet.) »De svenska
forskarna saknar mycket ofta den apparatur
som är nödvändig för deras arbete
och som deras kolleger i utlandet har
tillgång till. Det är lätt att ge ett otal
drastiska exempel på sådana missförhållanden.
Många forskare har funnit
den enda utvägen vara att vända sig till
USA och därifrån skaffa forskningsanslag.
För många andra står av olika
skäl inte heller den utvägen öppen,
även om deras arbete är av högsta kvalitet.
I våras beslöt riksdagen att höja
anslagen till forskningsråden med sammanlagt
10 mkr., en summa som uppenbarligen
är helt otillräcklig.»

Det kan nämnas att forskningsråden
för nästkommande år begär en ökning
med 50 miljoner kronor.

Jag vill också tillägga att det här i
landet finns forskningsområden som är
relativt försummade. I vår motion har
vi bl. a. pekat på den distributionsekonomiska
forskningen som i den mån
den bedrives här i landet till största delen
finansieras med andra medel än
statsmedel.

Givetvis behövs det här inte bara
forskningsinstitutioner utan också forskare,
och då framför allt till den grundläggande
forskningen, medan utvecklingsarbetet
måhända inte är fullt lika
bristfälligt tillgodosett.

Jag skulle också, herr talman, vilja
uppehålla mig vid ett särskilt problem
som gäller forskning i industriell skala.
Utvecklingen tyder på att man i framtiden
kommer att behöva forskning i
industriell skala inom vissa områden.
På atomforskningens område har vi redan
fått känning av detta. Men det behövs
sannolikt sådan forskning även
på andra områden. Den kommer att bli
mycket kostnadskrävande, och jag är
angelägen om att betona att frågan om
dessa kostnader måste behandlas i ett
speciellt sammanhang och att ifrågavarande
kostnader troligen inte kan rymmas
inom de ramar vi annars arbetar
med. Det finns vetenskapsmän som tror

att de olika nationernas möjligheter att
här hålla sig framme och konkurrera
med varandra i icke ringa mån blir beroende
på om man i tid satsar på forskning
i industriell skala inom vissa väsentliga
områden.

Professor Brohult, Ingeniörsvetenskapsakademiens
sekreterare, har nämnt
siffran 420 miljoner kronor för offentliga
anslag till forsknings- och utvecklingsarbeten,
inklusive atomenergi- och
försvarsforskning. Bortser man från anslagen
till dessa båda ändamål blir det
ungefärligen 3 promille av bruttonationalinkomsten,
d. v. s. mellan 200 och
300 miljoner kronor, som anslås till den
övriga forskningen. Att vissa andra länder
använder mer pengar för detta ändamål
har redan påpekats av en föregående
talare. Med stigande levnadsstandard
borde vi i Sverige kunna avsätta
något mer av den växande nationalinkomsten
till forskning, särskilt när man
rör sig med så blygsamma offentliga anslag
som 3 promille av bruttonationalinkomsten.

En tanke som framkastats från liberalt
håll är att riktpunkten för den statliga
anslagsgivningen till denna forskning
tills vidare och under exempelvis
en femårsperiod skulle vara att fördubbla
anslagen. Det skulle i praktiken
betyda en ökning av anslagen med 50—
60 miljoner kronor per år. Vi menar
inte att man skall binda sig för hela fem
år, lika litet som regeringen menar att
man skall binda sig på andra punkter,
men riktpunkten kunde tills vidare vara
den jag här angett.

Herr talman! Beträffande forskningen
skulle jag vilja tillägga och med ett par
exempel belysa att det är mycket väsentligt
att man då och då gör en överblick.
Man bör fråga sig om det inte är
så att man behöver särskilt betona vissa
nya områden eller vissa områden som
förut betraktats som mindre väsentliga.
Det kan kanske inte bara behövas en
anslagsökning här och där utan ett helt
nytt grepp på nya områden eller om -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

råden som fått en väsentligt ökad betydelse.
Det är en angelägen uppgift för
forskningens företrädare i regeringen
att då och då göra en sådan överblick.
Jag skall inte, herr talman, påta mig
uppgiften att här ge något väsentligt bidrag
på den punkten. Jag bara efterlyser
en överblick och hoppas att vi får
diskutera en sådan problemställning vid
vårriksdagen. Låt mig emellertid nämna
några exempel på vad jag har i tankarna.

Elektroniken är och håller på att bli
av oerhörd betydelse. Man tänkte inte
mycket på den för 10—15 år sedan. Vi
har nog när det gäller den statsunderstödda
forskningen vid våra universitet
och högskolor varit relativt sena med
att ge ökade arbetsmöjligheter både åt
dem som är verksamma på den teoretiska
grundforskningens område och
dem som sysslar med den tillämpade
elektroniska forskningen.

Vi får inte glömma att när man talar
om »automatisering» och »automation»
och om en ny teknisk revolution, så är
det inte atomenergien man tänker på,
utan det är i främsta rummet elektroniken
och i andra rummet landvinningar
på det kemiska området. Jag tror för
min del att elektroniken bör hållas fram
såsom ett område av så enormt ökad
betydelse, att ett krafttag måste tas när
det gäller forskningsanslagen. Vi lever
inte i en atomålder — utom kanske i
den mån man tänker på försvarsproblemen
— utan vi lever i en elektronikålder.

Jag vill också ta upp ett helt annat
område, nämligen den jämförande religionsvetenskapliga
forskningen. Det
finns relativt litet av sådan forskning
i Sverige. Den är ur bildnings- och utbildningssynpunkt
enormt betydelsefull.
Den är av betydelse för lärarna med
den undervisningsuppgift de skall lösa
framöver, den är av betydelse för teologerna
och den är av betydelse för den
allmänna offentliga debatten. Det allmänna
måste visa större intresse för en
så central problematik.

Det finns en angränsande kulturuppgift:
den jämförande kulturforskningen,
studiet av de olika kulturmönster i vilka
nationer och folkgrupper av olika raser
har levat under århundradena. Det finns
människor vilkas allmänna kulturmönster
är så avvikande från vårt västerländska,
att vi har svårt att förstå vad
de menar när de talar. De har helt andra
tänkesätt. Man talar med rätta om att
vi måste ägna u-länderna växande uppmärksamhet
och vidga kontakterna med
dem. Men ett hinder för dessa kontakter
är att vi talar och tänker på olika
språk — inte bara rent språkvetenskapligt
utan just när det gäller själva kulturmönstret.
Jag tror för min del att
det är en mycket allvarlig lucka i det
högre undervisningsväsendet i Sverige,
att vi har så föga av specialiserad undervisning
och forskning beträffande dessa
olika kulturmönster. Endast genom studium
av dem får vi möjligheter att förstå
vad det är som sker i världen, och
endast därigenom får vi en sådan kunskap,
att vi har utsikter att på bästa
möjliga sätt göra våra insatser till stöd
och hjälp åt de mindre utvecklade folken.

Herrar Rimmerfors och Källstad har
redan berört geriatriken. Jag instämmer
i vad de har sagt. Jag vill bara tillägga,
att det här gäller en grupp av sjukdomar
som har växande betydelse för ett
växande antal människor. Jag tycker att
det är något av ett fattigdomsbevis, om
riksdagen skall säga att när kanslern
inte begär någon professur, så etc. Vi
måste förbehålla oss rätten att själva
bedöma den relativa betydelsen av en
expansion på olika undervisnings- och
forskningsområden. För min del tror jag
inte att det behövs bara en professur i
geriatrik. Så snart de personliga resurserna
kan åvägabringas, borde vi ha en
sådan professur vid varje medicinsk
läroanstalt. Men allt kan inte komma
på en gång. Det begär ingen.

Herr talman! Detta är bara några
exempel på punkter där jag menar att
en viss ändring av blicken, en viss änd -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

ring av tonvikten när det gäller forskningen
kan behövas under de närmaste
åren. Det finns många andra mer eller
mindre svagt tillgodosedda eller försummade
områden.

Vi har, herr talman, från vårt håll
föreslagit, att man vid en kommande
reform av arbetsfördelningen inom regeringen
skulle låta ett särskilt statsråd
ha hand om utbildnings- och forskningsproblemen.
Jag hoppas fortfarande livligt,
att statsrådet Edenman skall hjälpa
till i arbetet att få till stånd en sådan
ordning. Jag tror att ecklesiastikministern
och en del av hans medhjälpare
hör till Sveriges mest arbetstyngda människor.
Skolreformen måste under de
närmaste åren komma att lägga enorma
arbetsuppgifter på departementets ledande
män. Det är nödvändigt att frågan
om den högre undervisningen och
forskningen behandlas på central ort
inte bara byråkratiskt, så att man tar
upp vad den och den kommittén eller
universitetskanslern har sagt och sedan
prutar litet, utan så att man själv har
tid att tänka igenom problematiken.
Man kan arbeta många timmar per dygn
om man bara tar hand om skrivet material
från andra, men skall man ta egna
initiativ och göra egna bedömningar
av sådant som andra förbiser får man
inte vara alltför jäktad. Man får rent av
ha vissa perioder då man har bara litet
att göra. Jag tror inte att herr Edenman
och hans medhjälpare någonsin är i det
läget att de har litet att göra.

Därför förefaller det mig alldeles uppenbart,
att om ecklesiastikdepartementets
nuvarande arbetsområde ställer
mycket större anspråk på departementschefen
än vad de flesta andra departements
gör, så är det naturligt att man
delar upp det så att det får två företrädare.
Därmed har jag inte givit något
råd rörande vilket av dessa områden
herr Edenman själv bör välja. Jag anser
inte att det är min sak att ge råd
i det avseendet. Däremot anser jag det
vara naturligt att jag föreslår att man
delar upp detta väldiga område i två.

Jag tror att man på det sättet skulle få
möjlighet till en mera självständig och
initiativrik behandling av frågorna. Inte
minst borde man med två företrädare
få möjligheter till en effektivare diskussion
t. ex. med finansminister
Sträng. Det gäller ju här inte bara vad
dessa två företrädare för departementet
själva önskar, det gäller också vad de
kan få finansministern och övriga regeringskolleger
att godkänna i anslagsväg.

Jag anser att detta är en reform som
brådskar. Det innebär inte något underkännande
av det arbete som presteras av
den nuvarande ecklesiastikministern
och hans närmaste män. Jag hoppas
emellertid att det skall visa sig, när
statsverkspropositionen kommer, att jag
inte skall få alltför rätt i att det skulle
behövas en mer effektiv underhandling
med dem inom regeringen, som närmast
bestämmer om resursernas fördelning.
Jag hoppas att det skall visa sig, att herr
Edenman bättre än vad vi ibland tidigare
ansett har kunnat göra sin stämma
hörd. Jag hoppas på hans stöd när det
gäller att få en reform som i väsentlig
mån skulle underlätta hans arbete, så
att han kunde få ännu mera beröm från
olika håll än vad han fått vid flera tillfällen
under nuvarande förhållanden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är nästan rörd över
herr Ohlins vänliga tankar om min
framtid. Den underbara bilden av ett
statsråd såsom en person, som över huvud
taget skulle kunna få ägna tid åt
att tänka och att vara ledig från vardagliga
tyngande uppgifter, är tilltalande.
Detta framtidsperspektiv i herr Ohlins
inlägg skall jag ta upp till allvarligt
övervägande.

Det märkliga med denna fråga är att
den har diskuterats i en rad olika länder.
Men man har hittills haft mycket
svårt att komma fram till en lösning,
därför att man inte riktigt vetat var
gränserna mellan olika områden skall
gå. Det är kanske signifikativt att Ro -

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

binskommittén, vars rapport jag ganska
utförligt uppehöll mig vid i mitt första
inlägg, var enig på alla punkter utom
just den om hur den engelska regeringen
skulle administrera den högre utbildningen
och forskningen. Det är kanske
inte så lätt att lösa den frågan, ty det
finns ett samband, herr Ohlin, framför
allt mellan undervisningen på gymnasiet
och motsvarande utbildningsanstalter
och undervisningen vid universitet och
högskolor. Det är utbildningssammanhanget
som här är det väsentliga. Självfallet
kan både kultur, forskning och
många andra avsnitt under den stora
åttonde huvudtiteln bli föremål för behandling
i andra former, men det är en
annan sak.

Det som stimulerade i herr Ohlins
anförande gällde forskningen. Jag är
fullt medveten om att vi i dag inte kan
ta upp en diskussion om forskningspolitiken.
Därför vill jag bara säga, att jag
hoppas att i samband med regeringens
äskanden beträffande forskningsanslagen
nästa år kunna ta upp ett allmänt
resonemang rörande »policy» i forskningspolitiken.

Anledningen till att jag begärde ordet
var att herr Ohlin och hans partivänner
i en reservation till utskottsutlåtandet
talar om en fördubbling av det statliga
forskningsanslaget under den närmaste
femårsperioden. Det är svårt att
få ett begrepp om vad man då menar.
Herr Ohlin nämnde 50—60 miljoner per
år och avsåg tydligen hela forskningsverksamheten
på den statliga sektorn.

(Herr Ohlin: Jag menade inte atomenergi
och inte försvaret.)

Men en rad ämbetsverk i varje fall.
Det är mycket svårt att kristallisera
ut en viss sektor här, men håller man
sig till forskningsråden och inte tar
med atomforskningen, är folkpartiets
förslag synnerligen blygsamt. Det har
redan utskottets talesman understrukit.
Om vi räknar i 1963 års penningvärde,
så har från år 1959/60 till 1963/64 forskningsrådsanslagen
ökat med 145 pro -

cent, från 28,5 miljoner till över 70 miljoner.
Det förslag som man från folkpartiets
sida tydligen anser var långtgående
är sålunda i och för sig mycket
blygsamt. Det skulle knappast innebära
någon ökning i framstegstakten för
forskningen, om man nöjde sig med en
fördubbling under den närmaste femårsperioden.
Det anslag jag räknat in
avser forskningsråden, byggnadsforskningen,
trafiksäkerhetsforskningen,
malmfonden och norrlandsfonden.

Vidare tog herr Ohlin upp frågan om
utbildningen av nationalekonomer. Han
ansåg att den utbildningen är försummad
och att vi har brist på nationalekonomer.
Jag tror att herr Ohlin på
den punkten är enig med den nuvarande
och förutvarande finansministern.
Jag är övertygad om att alla efterlyser
fler nationalekonomer. Men bristen
beror på att vi inte får fram några
disputationer att tala om i dessa ämnen.
Ingen grupp inom den samhällsvetenskapliga
sektorn är företrädd av
så många professorer som just nationalekonomien,
men det är oerhört svårt
att få någon egentlig output från universiteten.
Ni som är professorer i nationalekonomi
är ju så användbara och
framstående på många andra områden,
att det är svårt att få er att ägna er åt
s. k. forskningshandledning. Jag vill påstå
att finansministrarna är de personer
som mest överanstränger våra nationalekonomer
på professorsnivå och att de
följaktligen har ett visst ansvar för att
inte fler disputationer kommer till
stånd. Men herr Ohlin, det är intressant
att se att gruppen samhällsvetenskap —
och då räknas inte statskunskap med,
utan det är fråga om nationalekonomi,
företagsekonomi, sociologi o. s. v. —
är en av de ämnesgrupper som uppvisar
den kraftigaste ökningen, nämligen
från 8 till 19 procent i relativa tal räknat
från 1960 till 1963. Expansionen är
alltså i gång även på detta område.

Sedan skulle jag vilja citera vad Nobelstiftelsens
ordförande sade häromda -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

gen i sitt hälsningstal i konserthuset.
Professor Tiselius underströk, att vi nu
är framme vid en tidpunkt då vi måste
välja mellan olika forskningsprojekt.
Han underströk kraftigt problemet om
forskningen som en ekonomisk sektor
och en personalkrävande sektor i samhället.
Det är en ytterligt delikat och
besvärlig diskussion det här gäller, och
jag är tacksam för att herr Ohlin med
så pass små bokstäver och så positiva
tankegångar velat ta upp detta till allmän
debatt. Med hänsyn till riksdagens
förestående uppbrott tycker jag dock
inte att vi kan göra det i dag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar statsrådet
Edenmans åsikt på denna sista punkt.
Det är också anledningen till att jag var
så kortfattad. Men jag har velat förebygga
varje möjlighet till missförstånd,
när man diskuterar en fråga som så nära
sammanhänger med forskningen som
det spörsmål vi i dag haft att behandla.

Vad beträffar utbildningen av nationalekonomer
vill jag säga att ecklesiastikministern
går förbi den omständigheten,
att vi inte har en ordentlig examen,
ett »varumärke» så att säga, för
nationalekonomer såsom vi har för civilingenjörer,
civilekonomer och jurister.
Hade vi det, skulle vi utan tvivel få
en rekrytering med ett större antal personer
som hade så pass lång utbildning
att de kunde kallas för nationalekonomer.
Det blir man inte med endast två
betyg i en filosofie kandidatexamen av
skiftande sammansättning. Därför säger
examenssiffrorna mycket litet rörande
de problem jag vidrörde.

Får jag till sist, herr talman, säga att
det gladde mig verkligen att höra statsrådet
Edenman i dag -— det är inte
första gången, men jag blev särskilt glad
i dag — när han sade, att folkpartiets
krav och förslag närmast på forskningsområdet
är ett ganska blygsamt förslag.
Då har vi onekligen här i den svenska
riksdagen att räkna med att en ny tids -

ålder randas för Sveriges forskning!
Det är nämligen tydligt, att herr Edenman
menar att om man ökar från ett
par tiotal miljoner med ganska många
procent under ett eller tre år, så skall
man kunna bibehålla den ökningstakten
procentullt även är man kommer högre
upp. Då randas gyllene tider för vår
forskning.

Jag vill emellertid erinra herr Edenman
om att enligt de siffror jag har
tillgängliga är hela anslaget till forskningsråden,
om man inte räknar med
försvars- och atomforskningen, av samma
storlek som vi nämnt som årlig ökning
av de totala forskningsanslagen.
Det blir nog därför svårt för herr Edenman
att få regeringen med på en forskningspolitik
som visar att folkpartiet
har varit mycket blygsamt i sina krav
i motionen. Om han lyckas med det,
bär jag, herr talman, med lugn att riksdagen
i dag inte godkänner vår motion,
ty här har herr Edenman som detta
ämnesområdes främste företrädare mer
än godkänt den. Det ber jag att få tacka
för.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna arbetssessions sista skälvande
minut för att fästa kammarens uppmärksamhet
på ett avsnitt i den föreliggande
propositionen, där det rör sig om
ett förslag, i fråga om vilket jag tillhör
de östgötska andliga fädernas krets.

Det är ett förslag som går under benämningen
industrihögskola. Jag noterar
med mycket stor tillfredsställelse
och även tacksamhet, herr statsråd, den
uppmärksamhet som i propositionen ägnas
detta förslag, ehuru departementschefen
av skäl som han där angiver inte
nu kunnat framlägga någon proposition
i ämnet. Jag vill emellertid manifestera
— jag har ansett det vara skäl att
nämna det — att intresset för detta
uppslag med en blandad utbildning av
ingenjörer och ekonomer till vad man
vill kalla ekonom-ingenjörer består i

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

allra högsta grad oförminskad. Det har
också från en mängd remissinstansers
sida betygats, att det är ett mycket intressant
uppslag och att det finns ett
ovedersägligt behov av en utbildning
just av denna blandade struktur.

Jag vill därför hoppas, att idén om
en industrihögskola inte skall komma
bort i den fortsatta handläggningen,
och jag vill gärna se en garanti för att
så inte blir fallet i ecklesiastikministerns
uttalande i propositionen, att han betraktar
det som en given sak, att förslaget
om industrihögskolan kommer att
behandlas av 1963 års universitets- och
högskolekommitté.

Medan man dryftat ärendet i olika
kretsar har den tanken framförts, att
det kanske i alla fall vore oriktigt att
skapa en helt fristående instans med
sin egen administration i form av en
industrihögskola och att det vore riktigare
att i stället inlemma industrihögskolan
såsom en särskild fakultet i ett
blivande eventuellt sjätte universitet.
Under förutsättning att den fakulteten
kan bli konstruerad i allt väsentligt enligt
de riktlinjer förslagsställarna tänkt
sig i fråga om industrihögskolan tror
jag inte att förslagsställarna skulle finna
anledning att opponera sig mot en sådan
lösning.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Statsrådet Edenman
sade att med hänsyn till den tidsnöd
vi befinner oss i kan vi inte diskutera
de stora principiella frågorna. Men i
det läget har vi befunnit oss år efter
år. Följden är att man inom vida kretsar
av vårt land, inte minst inom forskningen
— vilket vi som tillhör Sällskapet
riksdagsmän och forskare i princip
kunnat konstatera — anser att riksdagen
är ganska ointresserad av dessa
frågor. Så förhåller det sig ju inte. Både
statsutskottet och riksdagen intresserar
sig för frågorna. Men det har faktiskt
slumpat sig så, att dessa stora
frågor nästan alltid diskuterats i en

sådan situation, att alla som går upp i
talarstolen säger att »nu tycker kammarens
ledamöter att det är ganska
onödigt att ta upp dessa frågor». Jag
förstår mycket väl ecklesiastikministerns
synpunkt. Men, herr talman, här
gäller det ju faktiskt mycket vittgående
problem. Vi har fått en forskningsberedning
som, såvitt jag vet, inte för
några protokoll. Hur skall vi då i en
stridsfråga, där riksdagen vill framföra
sin mening, kunna veta vem statsrådet
följer? Statsrådsberedningen har
en mycket informell ställning. Det är
visserligen ganska sällsynt att vi har
strider om vetenskapliga frågor. Vi har
dock haft bland annat fallet Björklund
— en mycket kontroversiell fråga.

Jag skall i samband härmed ta upp
ett fall som diskuterats ganska mycket.
Professor Hörmander, en erkänt
framstående matematiker, måste lämna
vårt land. Jag riktar ingen kritik
härför mot departementet; det är inte
säkert att felet ligger där. När vi har
forskarråd och forskarberedning, när
man vet att det finns pengar, när vi
har ont om matematiker — vi har inte
bara ont om nationalekonomer, herr
Ohlin, utan också om matematiker och
det kan kanske påverka även den nationalekonomiska
utbildningen — och
när vi har en forskare som är så framstående
att Amerika vill ha honom, frågar
man sig varför det inte ordnades
en personlig professur ett par år framåt,
varefter departementschefen kunde
lägga fram förslag om en stadigvarande
befattning. Vårt land är litet, vi
har inte råd att slösa med forskarbegåvningar
— allra minst då det gäller
ett stort och centralt ämne som detta.

Det finns en annan fråga som bland
annat de som ser på TV kunnat uppmärksamma
den senaste tiden. Den gäller
striden mellan naturvetarna beträffande
rymdforskningens betydelse. I
TV-programmet framfördes kritik som
riksdagen kanske också har anledning
att ta åt sig. Det sades att så mycket
pengar anslås till rymdforskning, att

Torsdagen den 12 december 1963 Nr 37 69

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

det inte blir några över till en viss
betydelsefull del av grundforskningen.

I dag skulle vi kunnat ingående ha
diskuterat dessa frågor som är av väsentlig
betydelse för framtiden. Även
för folkpartiets reservation har frågan
hur mycket vi skall anslå åt rymdforskning
stor betydelse.

Det finns forskningsprojekt som lär
kosta så mycket, att varken USA eller
Sovjetunionen ensamt i praktiken kan
bygga upp den forskningen — det gäller
forskningsprojekt på fysikens område
— utan kanske måste samarbeta.
För närvarande finns det internationella
gemensamma forskningsprojekt
som skulle kräva 20 000 forskare och
minst en miljard kronor under de närmaste
tio åren. När man står inför så
oerhörda kostnader är det uppenbart
att riksdagen ett kommande år långt
mera ingående måste diskutera dessa
frågor än vi hittills kunnat göra.

Jag vill även anknyta till vad herr
Ohlin sade om utbildningen av nationalekonomer.
Herr Ohlin vet mycket
väl att när de första betänkandena härom
skrevs var det mycket svårt att få
fram en speciell examen för nationalekonomer.
Jag tror inte att det har
framhållits från något håll. Då underströks
att vi borde få en professur i
bl. a. socialpolitik. Det är möjligt att
det förslag som gäller socionomutbildning
vid socialinstitutet bättre tillgodoser
den socialpolitiska forskningen.
Men det är väl ändå märkligt med hänsyn
till de ingående och vittsyftande
socialpolitiska reformer som vi har
antagit under de senaste åren, att vi
i detta land — som dock hade en av
de första socialpolitiska professurerna
i världen, nämligen professor Steffens
vid sekelskiftet i Göteborg — inte har
någon professur för socialpolitisk
forskning. Det hade nog måhända varit
lämpligt om herr Ohlin hade understrukit
även detta förhållande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 a) i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 68 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 1 a) av
herr Ivar Johansson m. fl. i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

1 a) av herr Ivar Johansson m. fl. i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 4

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 70 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Källstad

begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 125 ja och 74 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i utskottets
utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedlund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 105 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.

Mom. 8

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Kalmar begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

universitets- och högskoleväsendet m. m.

servationen 4) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 101 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 128 ja och 73 nej, varjämte 10 av

72 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 83 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 146 ja och 55 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7)
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 14

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av fröken Ljungberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 152 ja och 45 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från alt rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 15—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. Vt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Källstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24) i
utskottets utlåtande nr 212, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re3*
— Andra kammarens protokoll 1903.

servationen 9) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 40 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 25

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9)
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 26 och 27

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 213, i anledning av väckta motioner
angående ökat stöd till handikappade,

nr 214, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

1963/64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 215, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

1963/64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 216, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsNr
37

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

stat I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budetgåret
1963/64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Föredrogs statsutskottets memorial nr
220, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1963/64.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan, vilken av kammaren
bifölls.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående markförvärv för
nya förläggnings- och övningsområden
för Svea livgarde och Svea ingenjörregemente; nr

405, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och hög -

skoleväsendet m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 406, i anledning av väckta motioner
angående ökat stöd till handikappade; nr

407, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

411, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

412, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 413, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1963/64;

från tredje lagutskottet:

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,
m. m.;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 18 § för -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Anföranden av talmannen och ålderspresidenten

ordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. in.;

nr 420, i anledning av Kungi. Maj :ts
proposition angående bestridande av
kostnaderna för grupplivförsäkring för
präster och kyrkomusiker, m. m.; och
nr 422, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
från sammansatta stats- och tredje
lagutskottet:

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för den
statliga trafikpolitiken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 13

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1963.

Förslaget godkändes under förutsättning
att första kammaren i fråga om de
delar i förslaget, vilka ännu icke av densamma
slutbehandlats, fattade samma
beslut som andra kammaren.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

§ 15

Anföranden av talmannen och ålderspresidenten Herr

TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! De uppgifter
vi haft oss förelagda är med detta
plenum fullgjorda, och det kan konstateras
att årets riksdag varit minst lika
arbetstyngd som sina närmaste föregångare.
På grund av den stora arbetsanhopningen
i vårsessionens slutskede
uppsköts behandlingen av ett avsevärt
antal ärenden till höstsessionen, vars
arbetsuppgifter bland annat av detta
skäl förutsågs bli många och krävande.
Det förväntades dock att utskotten genom
att i stor utsträckning vidtaga för -

beredande åtgärder skulle bli i stånd
att förse kamrarna med arbetsmaterial
redan under höstsessionens första veckor.
Dessa förhoppningar infriades tyvärr
icke, och det har inträtt åtskilliga
förseningar i förhållande till den
vid sessionens början uppgjorda tidplanen.
Att arbetet i kamrarna det oaktat
icke blivit pressande under de sista
veckorna beror givetvis på att den väsentligaste
orsaken till dröjsmålet med
framläggandet av utlåtanden är att utskotten
ägnar ärendena en så utomordentligt
ingående och omsorgsfull behandling
att handläggningen i kamrarna
icke behöver bli alltför tidskrävande.
Låt mig såsom ett enda exempel
nämna den sedan mer än ett sekel tillbaka
omstridda frågan om fideikommissens
avveckling, där vederbörande
utskott lyckades åstadkomma ett praktiskt
taget enhälligt utlåtande.

Interpellationerna har, särskilt under
höstsessionen, varit många, och de
har ofta berört mycket betydelsefulla
ting. Jag nödgas emellertid fastslå att
närvarofrekvensen då spörsmålen besvarats
icke alltid varit så hög som de
avhandlade ämnenas vikt motiverat.

De under november och december
gjorda försöken att minska arbetsbelastningen
på fredagarna genom att på
torsdagseftermiddagarna anordna plena
för besvarande av interpellationer kommer
att fortsättas, självfallet med beaktande
av att utskottens arbetsmöjligheter
icke därigenom beskäres. Det synes
icke uteslutet att det i vissa lägen
kan befinnas lämpligt att också anordna
korta arbetsplena på torsdagseftermiddagarna.

Jag framför mitt tack till herrar vice
talmän för hjälp och bistånd. Jag tackar
våra tjänstemän i olika ställningar
och alldeles särskilt vår sekreterare för
väl utfört värv och för gott samarbete.
Å presidiets vägnar riktar jag mig också
till kammarens ärade ledamöter med
ett tack för det förtroende och den
vänlighet som alltid visats oss.

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Anföranden av talmannen och ålderspresidenten

Även under denna höstsession har vi
på ett skakande sätt fått uppleva hur
hastigt och oberäkneligt händelser av
oöverskådlig världspolitisk betydelse
kan inträffa. Det är min förhoppning
att den tid av vila från riksdagsarbetet,
som nu ligger framför oss, skall skänka
den vederkvickelse och inre kraftsamling,
som utgör en god grund för
vårt fortsatta arbete under ett nytt år
i en otrygg och komplicerad värld. I
den förhoppningen tillönskar jag eder
alla en angenäm helg.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr SKÖLD (s), som anförde:

Herr talman! Å kammarledamöternas
vägnar ber jag att varmt få tacka för
de vänliga ord Ni, herr talman, nyss
riktade till oss. De lugna och sakliga
former, vari riksdagsarbetet enligt gammal
god tradition förlöpt under detta
år, beror inte minst på den förnämliga
ledning Ni, herr talman, som vanligt
givit oss. För detta är vi djupt tacksamma.
Vi riktar också detta tack till
våra vice talmän för deras medverkan.

På många håll kritiseras riksdagens
arbete, främst för bristande planering.
Kritiken är nog inte helt oberättigad.
Men det är inte lätt att skapa effektivitet
i arbetsformer, som tillkommit för
helt andra förhållanden än dagens. Någon
mera djupgående förbättring lär
knappast kunna genomföras annat än i
samband med en omorganisation av
riksdagen. En sådan kommer ju åtminstone
under övervägande vid prövningen
av författningsutredningens föreliggande
betänkande.

Men nog förefaller det mig som om
riksdagsarbetet i år varit mindre planlöst
än tidigare. Visst har slutperioder -

na — såsom Ni, herr talman, påpekade
— varit belastade men dock icke präglade
av den hets som tidigare förekommit.
Detta skall tacksamt noteras. Till
detta framsteg har Ni, herr talman, gett
betydelsefulla bidrag, vilket av oss livligt
uppskattas. Men tillåt mig uttala
den förhoppningen, att inte i väntan
på en författningsproposition det bästa
får bli en fiende till det goda. Inom
nuvarande organisation kan och bör
åtskilliga förbättringar ytterligare åstadkommas.

Vid riksdagens avslutning i fjol uttryckte
jag den meningen, att vi under
det året i jämförelse med de närmast
föregående haft ett hyggligt världspolitiskt
klimat. Det är tydligt att denna
väderleksförbättring fortsatt alltsedan
dess. Men utan oro och bekymmer har
vi — som Ni, herr talman, antydde —
inte fått leva. Utom den bestörtning
och sorg som budet om mordet på Förenta
staternas president John F. Kennedy
framkallade, medförde denna
grymma och meningslösa ogärning
ängslan för vittgående störningar i den
fredliga och progressiva utveckling,
som han verkade för och som vi betraktar
såsom ett framtidshopp. Dess
bättre ser det ut som om denna ängslan
saknar underlag — andra tycks komma
att fortsätta verket.

Mot denna bakgrund kan jag därför
å kammarledamöternas vägnar med tillförsikt
önska Eder, herr talman, och
vice talmännen en fridfull jul och ett
förhoppningsfullt gott nytt år. Och vi
andrakammarledamöter önskar varandra
detsamma.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

Fredagen den 13 december

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till cn början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets
bostads- och samfärdselproblem
m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang
besvara herr Ohlins interpellation angående
interkommunalt samarbete för
lösande av storstockholmsområdets bostads-
och samfärdselproblem samt herr
Grebäcks interpellation angående storstockholmsområdets
befolknings-, bostads-
och trafikproblem in. m.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Johansson
lämnade nu en kort sammanfattning av
dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamöterna av denna
kammare herrar Grebäck och Ohlin
har i interpellationer till mig ställt frågor
rörande bostads- och trafikproblemen
m. m. i storstockliolmsregionen.
Herr Grebäck har frågat, om jag vill redogöra
för regeringens syn på de problem
inom storstockholmsområdet som
har berörts i interpellationen. Vidare
frågar herr Grebäck, om jag är villig
att medverka till att en befolkningsoch
bostadsberedning tillsättes, i vilken
även företrädare för berörda kommuner
ingår, för att behandla storstock -

holmsområdets befolknings-, bostadsoch
trafikproblem m. m. huvudsakligen
i enlighet med vad som anförts i interpellationen.
Herr Ohlin har frågat vilka
åtgärder regeringen har för avsikt att
vidtaga för att befrämja en lösning av
interkommunala organisations- och samarbetsfrågor
inom storstockholmsområdet
i syfte att åstadkomma en väsentlig
ökning av bostadsbyggandet och
minskning av bostadsbristen inom området
samt underlätta en lösning av därmed
sammanhängande samfärdselproblem.

Med begreppet Storstockholm avser
vi i regel ett område, som utgöres av
Stockholms stad samt 28 omgivande
kommuner. Av dessa 28 kommuner ingår
18 jämte huvudstaden i Storstockholms
planeringsområde. De till planeringsområdet
hörande kommunerna
medverkar i arbetet inom Storstockholms
planeringsnämnd.

Till en början vill jag erinra om att
socialministern under vårriksdagen i
svar på en interpellation av herr Kellgren
lämnade en utförlig redogörelse
för läget beträffande bostadsbyggandet
i huvudstadsregionen. I svaret anför^
des bl. a. att det bostadsbyggande som
hade förutsatts i de s. k. aktionsprogrammen
för huvudstadsområdets bostadsproduktion
i stort sett förverkligats
för åren 1957—1960, medan en eftersläpning
med ca 2 500 lägenheter
hade uppstått i fråga om påbörjandet
under åren 1961 och 1962. Samtidigt
påpekades i svaret att produktionskapaciteten
för de närmaste åren hade
bedömts komma att öka avsevärt.

De senast tillgängliga siffrorna om
bostadsmarknadsläget i Storstockholm
hänför sig till årsskiftet 1962/1963. En -

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

ligt uppgifter, som kommunerna själva
lämnade till bostadsstyrelsen, uppgick
hela antalet bostadssökande då till
103 690 i Stockholm samt 39 803 i 16
omgivande kommuner, från vilka uppgifter
erhölls. Sammanlagt 18 385 sökande
var bosatta utom den kommun, där
ansökan hade ingivits. Dessa sökande
var i viss utsträckning dubbelregistrerade.
Av dem som var bosatta inom
den uppgiftslämnande kommunen hade
drygt hälften egen lägenhet men hade
anmält önskemål om en lägenhet av
annan beskaffenhet eller med annat
läge. Till huvudsaklig del torde dessa
bytesansökningar vara uttryck för en
önskan om höjd bostadsstandard. Av de
bostadssökande som saknade egen direktförhyrd
lägenhet var 10 580 gifta
eller hade barn. Ett något mindre antal
sökande hade uppgivit att de hade för
avsikt att gifta sig. Övriga 37 775 sökande
— alltså mer än en fjärdedel
av samtliga — utgjorde till alldeles övervägande
delen ensamstående personer.

Förekomsten av detta stora antal bostadssökande
inger allvarliga bekymmer.
De faktiska bristerna i befolkningens
bostadsförsörjning är den ena
sidan av denna dystra verklighet. Även
om bostadsförsörjningen nu är bättre
än någonsin tidigare — både i Stockholm
och i övriga delar av vårt land —
bär bostadsförmedlingarnas siffror tydligt
vittne om att bostadstillgången inte
på långt när motsvarar medborgarnas
behov och önskemål.

Fn annan sida av bostadsbristen är
den trafik, som på den svarta eller grå
marknaden bedrives med överlåtelser
av hyresrätt. Sådana affärstransaktioner
har av allt att döma nått en stor utbredning,
och betydande belopp omsättes i
den illegala handeln med hyresrätter.

Regeringen ser mycket allvarligt på
bostadsbristen i Storstockholm och dess
följder. Särskilt för huvudstadens del
är läget prekärt. Stockholms stads möjligheter
att inom sin nuvarande gräns

tillgodose invånarnas behov av bostäder
är starkt beskurna. Staden har enligt
de siffror jag nyss åberopade mer
än dubbelt så många registrerade bostadssökande
som förortskummunerna.
Den beräknade nyproduktionen av bostäder
är å andra sidan större för förortskommunerna
än för huvudstaden.
Enligt preliminära uppgifter från bostadsstyrelsens
senaste kommunenkät,
som omfattar hela Storstockholm, har
det möjliga påbörjandet av bostadslägenheter
inom ifrågavarande kommuner
under år 1964 beräknats till över
20 000 lägenheter, varav 7 000 i Stockholms
stad. Erfarenhetsmässigt får man
räkna med att den faktiska igångsättningen
slår något lägre. Enligt denna
prognos skulle emellertid i de berörda
förortskommunerna byggas praktiskt taget
dubbelt så många lägenheter som i
huvudstaden. Om man betraktar denna
fördelning av byggresurserna mot bakgrunden
av det registrerade bostadsunderskottets
fördelning inom huvudstadsregionen,
får man klart för sig att
kommunerna inom Storstockholm omöjligen
kan ses som skilda bostadsmarknader.
Hela huvudstadsområdet utgör
en enhet i fråga om bostadsförsörjningen.
Detta är ett obestridligt faktum,
och det är nödvändigt att dra de praktiska
slutsatserna därav.

Mot bakgrund av dessa förhållanden
har 1962 års bostadsförmedlingsutredning
i tillägg till sina direktiv fått uppdrag
att skyndsamt och med förtur utreda
frågan om en för Storstockholm
gemensam bostadsförmedling. Kommittén
har också fått bemyndigande att i
detta sammanhang pröva alternativet
obligatorisk bostadsförmedling.

En effektiv, samordnad bostadsförmedling
för Storstockholm är nödvändig
om den i förhållande till efterfrågan
alltför knappa bostadstillgången
skall kunna fördelas rättvist bland de
bostadsbehövande.

Som det har framhållits i pressdebat -

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

ten om regeringens ingripande i fråga
om bostadsförmedlingen och som även
herr Ohlin har påpekat i sin interpellation
kan emellertid ändrade bestämmelser
om bostadsförmedlingen inte
medföra ett ökat utbud av bostadslägenheter.
Detta är regeringen självfallet
medveten om. Det krävs åtgärder
också för att stödja och stimulera bostadsproduktionen.

.lag nämnde nyss, att det s. k. aktionsprogrammet
för Storstockholms bostadsbyggande
förverkligades under
åren 1957—1960. Det nya aktionsprogram
som uppställts för budgetåren
1961/62—1965/66 innebar att igångsättningen
av nya lägenheter skulle öka
till 16 000 lägenheter per år och i genomsnitt
uppgå till 15 000 lägenheter
om året. Sedan huvudstadens produktionskapacitet
utvidgats genom inkorporering
av Vårby-området från Huddinge
kommun har programmet utökats.
Man räknar nu med att igångsättningen
vid mitten av 1960-talet skall
ligga vid omkring 18 000 lägenheter.
Under åren 1961 och 1962 har programmet
underskridits med ca 2 500 lägenheter.
Innevarande års resultat kan ännu
inte fastställas. Det vill emellertid
synas, som om förutsättningarna för att
nå det i aktionsprogrammet uppställda
målet har förbättrats. I oktober i år
var antalet lägenheter i pågående byggnadsföretag
ca 2 000 fler än vid samma
tid i fjol. De kommunala myndigheterna
i Storstockholm bedömer det nu
som sannolikt, att aktionsprogrammets
mål för programperioden som helhet
skall kunna förverkligas.

Aktionsprogrammet grundar sig på
en bedömning av möjligheterna att
bygga med hänsyn till marktillgångar,
stadsplanering, projekteringsresurser
m. m. Behovet att bygga bostäder, om
efterfrågan skall kunna tillgodoses, torde
emellertid vara större än den
igångsättning som har upptagits i aktionsprogrammet.
Finansborgarrådet i

Stockholm har nyligen uttalat, att man
bör eftersträva att snabbare nå fram
till en igångsättning av 20 000 lägenheter
om året och mera.

Diskrepansen mellan det behövliga
byggandet och det byggande som beräknas
vara möjligt att få till stånd
har sin grund i ett flertal olika faktorer.
De viktigaste hindren torde vara
bristen på planlagd mark, otillräckliga
projekteringsresurser och knapphet på
byggarbetskraft.

Från regeringens sida är vi angelägna
att på allt sätt underlätta en lösning
av de problem kommunerna står inför
vid planeringen av bostadsbyggandet.
Fn nyckelfråga i detta sammanhang utgör
markfrågan. Jag vill här erinra om
att en särskild utredning för närvarande
sysslar med frågan vilka åtgärder
som erfordras från statens sida för att
stödja och stimulera aktiva kommunala
markpolitiska åtgärder. Det är min förhoppning,
att denna utredning skall
arbeta snabbt och komma fram med
förslag, som ger kommunerna möjlighet
att med större säkerhet i fråga om
plangenomförandet bedriva en långsiktig
planering av markdispositionen.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om de nya bestämmelserna angående
kommunala bostadsbyggnadsprogram.
Genom att dessa program, vilka
göres upp för eu femårsperiod och
revideras årligen, skall innehålla en
fortlöpande redovisning både av det
behövliga och det möjliga byggandet
får vi en klarare uppfattning om hur
resurserna bör lokaliseras för att nå
bättre överensstämmelse mellan möjligt
och behövligt byggande. Bostadsbyggnadsprogrammen
skall också innehålla
en redovisning av de faktorer,
som konstituerar gapet mellan det behövliga
och det möjliga byggandet. Genom
att dessa konkreta hinder för plangenomförandet
blir kartlagda i en rullande
programverksamhet skapas bättre
möjligheter än förut till aktiva ingri -

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel problem

m. m.

panden för att undanröja hindren och
öka byggresurserna i bristområden.
Kommuner som tillsammans bildar en
enhet i bostadsförsörjningshänseende
skall samråda vid programmens utformning.
Med all sannolikhet blir detta en
av de väsentliga uppgifterna inom de
blivande kommunblocken. Programverksamheten
har nyss påbörjats. De
första bostadsbyggnadsprogranuuen
skulle inges till länsbostadsnämnderna
den 1 december i år. Det är därför
inte möjligt att ännu redovisa några erfarenheter
av verksamheten. Det finns
emellertid anledning'' att hoppas att denna
aktivisering av den kommunala planeringen
skall öka möjligheterna att på
ett realistiskt sätt angripa föreliggande
problem.

Vidare må erinras om att byggnadsstyrelsen
har uppdrag att utreda bebyggelseplaneringens
läge i kommunerna.
Syftet är att klarlägga tillgången på
planlagd mark och att, om brister visar
sig föreligga, föreslå åtgärder för
att underlätta och påskynda planläggningen.

För Storstockholms vidkommande innebär
de möjligheter som skapats att
bebygga Järvafältet en väsentlig ökning
av markresurserna. Enligt en av stockholmstraktens
regionplanekontor upprättad
dispositionsplan, vilken i princip
har godkänts av regionplanenämnden,
kommer fältet totalt att inrymma
151 000 rumsenheter, vilket torde motsvara
ungefär 40 000 lägenheter. I vissa
delar kan exploateringen av Järvafältet
påbörjas redan om något år. Detta gäller
de områden som är belägna söder
och väster om Enköpingsvägen i dess
blivande sträckning. Beträffande området
i övrigt blir tillträdestakten beroende
av den tid det tar att förvärva mark
för nya förläggnings- och övningsområden,
uppföra nya kaserner för de nu
på Järvafältet förlagda militära förbanden,
iordningställa de nya övningsområdena
samt verkställa förflyttningen.

Det finns anledning att räkna med att
mark succesivt kommer att kunna upplåtas
för exploatering.

Jag vill vidare erinra om att storstockholmsområdet
sedan åtskiliga är
liar tilldelats medel ur ramen för bostadslångivningen
i all den omfattning
som kommunerna begärt. Lånemedelstilldelningen
har alltså inte verkat hämmande
på bostadsproduktionen.

Bland de problem som kommunerna
möter i samband med den forcerade
expansionen av bebyggelseområdena har
även nämnts svårigheterna att erhålla
krediter för kommunala investeringar
i vägar, vattenledning, avloppssystem,
skolbyggnader och serviceinrättningar
av skilda slag, investeringar som utgör
nödvändiga led i samhällenas utbyggnad.
Otvivelaktigt har kapitalanskaffningen
för dessa investeringar tidvis berett
kommunerna bekymmer. I stort
sett har emellertid läget på kapitalmarknaden
stadigt förbättrats under senare
år.

När man betraktar dagens byggmarknad
är det påfallande i hur hög grad
de reala resurserna har tagits i ansprak
för andra ändamål än bostadsbyggande.
En inventering som nyligen
företogs i Storstockholm visade t. ex.,
att endast 32 procent av den sysselsatta
byggnadsarbetarkåren arbetade på
bostadsbyggen. Liknande proportioner
har byggarbetskraftens fördelning i
andra regioner med påtagligt bostadsunderskott.
En kraftig stegring av —
jag anför här som exempel — handelns
byggnadsinvesteringar är en av förklaringarna
till det nämnda fenomenet.

Man kan med fog ifrågasätta, om denna
fördelning av arbetskraftsresurserna
verkligen står i överensstämmelse med
de inbördes relationerna mellan olika
byggnadsändamåls angelägenhetsgrad.
Jag vill i detta sammanhang nämna,
att regeringen överväger på vilket sätt
man skall kunna åstadkomma en rimligare
fördelning av de tillgängliga re -

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

surserna. Ytterligare ansträngningar
måste också göras för att öka resurserna,
inte minst när det gäller arbetskraften.
En väsentlig höjning av bostadsproduktionens
nivå i Storstockholm är
med hänsyn till planeringsläget möjlig
redan under nästa år, om tillräcklig
arbetskraft kan ställas till förfogande.

När det gäller huvudstadsregionen
har i åtskilliga sammanhang kommunal
enhet framställts som en grundförutsättning
för att lösa en rad svåra problem,
främst bostadsförsörjningen och
trafikfrågorna. Det är sannolikt, att en
kommunal integration i någon form på
längre sikt skulle väsentligt förbättra
förutsättningarna att komma till rätta
med de många och besvärliga problem
vi i dag står inför. Den igångsatta utredningen
angående bostadsförmedlingen
i Storstockholm är ett uttryck för
uppfattningen att en sådan integration
är ofrånkomlig på bostadsförsörjningens
område. Angeläget är inte bara att
bostadstillgångarna inom hela regionen
fördelas efter enhetliga normer
utan också att de totala byggresurserna
i huvudstadsområdet utnyttjas så effektivt
som möjligt. Det frivilliga samarbetet
mellan kommunerna har i detta
hänseende nått beaktansvärda resultat,
men en fullständigare samordning av
produktionsresurserna är nödvändig,
om den väsentliga höjning av produktionsnivån
skall bli möjlig, som är en
förutsättning för att efterfrågan på bostäder
inom Storstockholm skall kunna
tillgodoses.

Finansborgarrådet i Stockholm har
för några dagar sedan i ett tal inför
Stockholms stadsfullmäktige lagt fram
ett förslag om bildande av ett storlandsting,
omfattande Stockholms stad och
kommunerna i det nuvarande landstinget.
Detta storlandsting skulle få till
uppgift att svara för regionplanering,
samordning av och stöd åt kommunernas
bostadsbyggande, planläggning av

vattenförsörjning och avloppssystem,
den kollektiva trafiken i samverkan
med staten, sjukvården samt planeringen
av skolväsendet ovanför grundskolan.
I avvaktan på att den nya sekundärkommunen
tar form förutsätter förslaget
att bebyggelseplaneringen i huvudstadsregionen
skall samordnas, varvid
Storstockholms planeringsnämnd
skulle tilldelas en central roll och förstärkas
med behövlig expertis.

Frågan om de statliga länsadministrativa
funktionerna inom storstockholmsområdet
prövas av en särskild utredning.
Spörsmålet om riktlinjer för den
framtida primärkommunala indelningen
i området övervägs inom inrikesdepartementet
i samband med genomgången
av länsstyrelsernas förslag till
sammanförande av primärkommunerna
i kommunblock. Indelningsproblemen
och därmed nära sammanhängande fråV
gor är alltså för närvarande föremål för
överväganden ur flera olika aspekter.
Förslaget om ett storlandsting bör prövas
i detta sammanhang. Såväl storlandstingets
geografiska gränser som
dess kompetensområde får därvid övervägas
närmare. Redan nu vill jag emellertid
uttala min tillfredsställelse över
detta initiativ såsom ett konstruktivt
bidrag till diskussionen kring indelningsfrågorna
i huvudstadsområdet.
Tanken på ett storlandsting öppnar ett
perspektiv, som innesluter möjligheten
att med bevarande av den kommunala
självstyrelsens väsentliga värden lyfta
sådana uppgifter, som för de enskilda
primärkommunerna är för tunga och
svåra eller som till sin natur är gemensamma
för hela området, upp till en
högre instans, där kommunerna i samverkan
och efter måttet av sin förmåga
får bidra till gemensamma lösningar.

Enligt min mening har indelningsproblemen
i Storstockholm genom borgarrådet
Mehrs initiativ bringats väsentligt
närmare en fruktbar lösning.
Det är angeläget att det utredningsar -

82 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

bete, som nu förestår innan tanken kan
överföras till praktisk handling, snabbt
kommer i gång och bedrives skyndsamt
och effektivt. Regeringen kommer för
sin del att lämna all erforderlig medverkan
för att goda resultat skall nås.

Det mest brännande problemet i Storstockholm
utgör bostadsfrågan. Jag har
därför uppehållit mig relativt utförligt
vid de spörsmål som har samband med
bostadsförsörjningsläget. Låt mig emellertid
även nämna några ord om lokaliseringsfrågan.
Till en del beror den
stora efterfrågan på bostäder inom storstockholmsområdet
på inflyttning från
andra orter i landet. Det är därför naturligt
att man frågar sig, om det inte
är möjligt att med aktiva lokaliseringsåtgärder
bromsa inflyttningsströmmen.

Jag vill i detta sammanhang peka på
att kommittén för näringslivets lokalisering
nyligen har lagt fram sitt betänkande
om en aktiv lokaliseringspolitik.
Vidare väntas lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet
inom kort komma att lägga fram förslag
rörande förläggningen av en rad
statliga förvaltningar.

De förslag som sålunda har lagts fram
och som väntas bli framlagda kommer
att prövas av regeringen så skyndsamt
som möjligt.

Rent allmänt kan sägas att åtgärder
för en aktiv lokalisering är påkallade
såväl inom näringslivet som
inom den statliga verksamheten. Det är
emellertid för tidigt att uttala sig om
vilka resultat lokaliseringspolitiska åtgärder
kan komma att få på flyttningsströmmarna
i vårt land. Med all sannolikhet
är det inte möjligt att i nämnvärd
grad hejda den pågående urbaniseringen.
Tänkbart är emellertid att man
med lämpligt utformade lokaliseringspolitiska
åtgärder kan sprida de flyttningsströmmar
som urbaniseringen
framkallar till ett större antal tätorter
och länka dem bort från våra allra
största befolkningscentra. Lokalise -

ringspolitikens indirekta effekt på bostadsförsörjningen
i storstadsregionerna
bör alltså inte förbises. Jag vill emellertid
understryka det i och för sig
självklara, att lokaliseringspolitiska åtgärder
inte kan lösa storstädernas bostadsförsörjningsproblem.
Till väsentlig
del är tillväxten i bostadsefterfrågan en
funktion av den ekonomiska utvecklingen.
Den allmänna ökningen av det ekonomiska
välståndet skapar en efterfrågetillväxt,
som är betydligt större än
den som flyttningsrörelserna framkallar.
Tyngdpunkten i arbetet på att lösa
bostadsförsörjningsfrågorna måste därför
ligga i energiska åtgärder för en
ökad bostadsproduktion i de områden
i landet där underskottet på lägenheter
i förhållande till den registrerade efterfrågan
är störst.

Beträffande trafikfrågorna i huvudstadsområdet
vill jag hänvisa till de
uttalanden som från kommunikationsministerns
sida har gjorts i propositionen
nr 191 till årets riksdag angående
riktlinjer för den statliga trafikpolitiken,
vilken proposition behandlades
av kammaren i förrgår. Bl. a. framgår
därav att regeringen i syfte att främja
en samordning av den kollektiva trafikapparatens
planering och utbyggnad
har för avsikt att utse en statlig förhandlingsman
eller förhandlings- och
utredningsman. Denne skall få till uppgift
att genom förhandlingar mellan berörda
intressenter söka sammanjämka
dessas ståndpunkter samt utarbeta förslag
till gemensamma lösningar av den
kollektiva närtrafikens problem i huvudstadsområdet.

Av det sagda framgår att aktiviteten
i en rad olika sammanhang är inriktad
på att söka positiva lösningar på de
problem som huvudstadsregionens utbyggnad
framkallar. Kommunerna har
själva huvudansvaret för flertalet av
de praktiska åtgärder, som härvid kommer
i fråga. Statsmakterna måste emellertid
lämna sin aktiva medverkan där

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

detta är påkallat och möjligt. Min redogörelse
visar, att regeringen är beredd
att stödja och genom aktiva ingripanden
stimulera en utveckling i
önskvärd riktning. I vilka former statens
medverkan skall lämnas får avgöras
med hänsyn till de olika problemens
särskilda natur.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Johansson för svaret, ehuru jag inte
kan karakterisera det på annat sätt än
som en uppräkning i stort sett av de
svar som har givits och de ståndpunkter
som har intagits från socialdemokratiskt
håll under många, många år, utan
att det har lett till något annat än den
allvarliga bostadsbrist som vi för närvarande
har i storstockholmsområdet.

Statsrådet började med att säga att
regeringen ser mycket allvarligt på bostadsbristen
i Stockholms stad. Har regeringen
inte gjort det under de senaste
tio åren? Och vad har det lett till
för effektiva åtgärder? Vi vet att resultaten
i stället har blivit närmast en
skärpning av bostadsbristen.

Statsrådet talar om att man nu skall
utreda frågan om en för Storstockholm
gemensam bostadsförmedling. Ja, det
tycker jag det finns all anledning till,
men det löser ju inte bostadsbristens
problem, och man frågar sig även där
vad det kan bero på att regeringen har
dröjt så länge. Statsrådet framhåller
emellertid själv att det behövs åtgärder
för att stödja och stimulera bostadsproduktionen
och nämner sedan vissa siffror.
Jag behöver inte ingå på dem; de
visar i alla fall hur otillräcklig bostadsbyggandets
omfattning har varit i storstockholmsregionen
och alldeles särskilt
i Stockholm.

Man måste även där fråga, varför regeringen
inte har kommit på den tan -

ken att man måste göra någonting åt
detta i den mån samarbete mellan de
kommunala myndigheterna i det berörda
området är otillräckligt. Om detta
tillstånd fortsätter år efter år, så måste
väl regeringen såsom ansvarig för bostadspolitiken
i riket göra någonting för
att försöka få till stånd bättre samarbetsmöjligheter.
I den mån effektiva
administrativa organ för detta område
saknas hade man väntat sig att regeringen
skulle ha sett till att det blivit
praktiska resultat snabbt. Får jag hänvisa
till att när herrar C. W. Carlsson
och Dahlén för sex år sedan motionerade
om att man skulle ordna bättre administrativa
organ för lösning bl. a. av
bostadsfrågan i Storstockholm, så var
man särskilt på socialdemokratiskt håll
både i Stockholms stad och här i kammaren
mycket ointresserad av detta. I
stadsfullmäktiges yttrande var det herr
Bergvall och en annan folkpartistisk
ledamot som reserverade sig till förmån
för en tillstyrkan att man skulle ta upp
detta problem till utredning utan dröjsmål.
Regeringen ansåg tydligen för sin
del att det var en angelägenhet som
kunde behandlas i mycket, mycket
långsam takt.

Vad har det funnits för svårigheter
för ett större bostadsbyggande? Ja, svårigheterna
har varit många, men ingalunda
kan statsrådet påstå att de inte
sammanhänger med åtgärder och förhållanden
där staten har ett betydande
inflytande.

Nu säger statsrådet att en utredning
för närvarande sysslar med frågan om
åtgärder för att stödja och stimulera en
aktiv kommunal markpolitik och att
man nu skall få fram kommunala bostadsbyggnadsprogram,
varigenom vi
kan få en klarare uppfattning om hur
resurserna bör lokaliseras för att bättre
överensstämmelse skall nås mellan möjligt
och behövligt bostadsbyggande.

Har verkligen regeringen behövt avvakta
att man skulle få sådana här lo -

84 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

kala program och sammanställa dem
innan man drar slutsatsen att det krävs
kraftåtgärder för ett ökat bostadsbyggande
just i storstockholmsområdet?
Kan verkligen inrikesministern på allvar
mena att en hänvisning till att man
försöker få fram bättre siffror i minsta
mån skulle vara en ursäkt för att man
här låtit en utveckling, som är minst
sagt krisartad, fortsätta år efter år?

Statsrådet hänvisar till att Järvafältet
nu skall utbyggas och säger: »I vissa
delar kan exploateringen av Järvafältet
påbörjas redan om något år.» Det lät
annorlunda under valkampanjerna, herr
statsråd. Då ställdes det i utsikt inte att
man skulle börja om något år efter 1963
utan att man redan 1965 skulle kunna
uppvisa betydande resultat. Så föga var
de vallöftena värda.

Det är uppenbart, anser statsrådet,
att en kommunal integration på längre
sikt väsentligen skulle förbättra förutsättningarna
att komma till rätta med
inte minst bostadsfrågan. En fullständigare
samordning av produktionsresurserna
än man för närvarande har är
nödvändig. Javisst, men har inte detta
varit klart mycket länge? Från liberalt
håll uttrycktes liknande meningar redan
i mitten på 1950-talet. Vad var anledningen
till att regeringen inte då
utan först nu började dra sådana slutsatser? Statsrådet

hänvisar till att för några
dagar sedan framfördes i Stockholms
stadsfullmäktige ett förslag om bildandet
av ett storlandsting, och herr Rune
Johansson fäster mycket stor vikt vid
detta förslag, som han tycker var ett
utomordentligt initiativ av herr Mehr.
F''år jag lov att påpeka, att detta är ett
gammalt förslag som varit uppe många
gånger utan att det tycks ha kunnat
framkalla intresse från regeringshåll,
om man härvidlag inte skall inräkna
tillsättandet av en i långsam takt arbetande
rent administrativ utredning, vilken
— som statsrådet nu själv förkla -

rar — inte på något sätt konkurrerar
med frågan om ett storlandsting.

Även i min interpellation, som dock
framställdes några veckor tidigare än
herr Mehr lade fram sitt förslag i stadsfullmäktige,
påpekades alternativet med
en organisation liknande de vanliga
landstingen men utrustad med lokala befogenheter
på bostadspolitikens område.
Nu skall man inte alltför mycket uppehålla
sig vid att regeringen har den
lilla barnsliga svagheten att bara observera
initiativ när dessa kommer från
det egna hållet, och jag gör själv ingalunda
anspråk på att vara initiativtagare,
eftersom detta initiativ är mycket
gammalt. Men regeringen finner sedan
en vecka tillbaka att det är ett mycket
betydelsefullt uppslag. Varför inte
tidigare, herr statsråd?

När det gäller de kommunala organisationsfrågorna
ute i landet har regeringen
under herr Rune Johanssons
ledning sedan länge drivit på. Vad är
orsaken till att man här i stockholmsregionen
tvärtom varit så passiv att vi
år efter år fått bevittna ett alldeles
otillräckligt bostadsbyggande utan att
några åtgärder vidtages? Som en ursäkt
säger statsrådet nu att utredningsarbetet
om hur det skall ordnas i Storstockholm
snabbt bör komma i gång och bedrivas
skyndsamt och effektivt. Ack,
om vi i Stockholm hade 1 000 bostäder
för varje gång regeringen kommer med
sådana uttalanden, då skulle vi inte ha
någon bostadsbrist alls. Men tyvärr kan
de bostadslösa inte bo i sådana här allmänna
löften från regeringens sida.

Statsrådet kommer också in på frågan
om att man kanske genom aktiva
lokaliseringsåtgärder borde bromsa inflyttningsströmmen
till Storstockholm.
Ja, det är ju också ett sätt att minska
bostadsbristen. Jag ber emellertid att
få göra den lilla reflexionen att man i
ett valfrihetens samhälle bör gå långsamt
fram med att försöka avhjälpa
bostadsbristen i Storstockholm genom

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel -

Svar på interpellationer ang.

problem m. m.

att lägga hinder i vägen för inflyttning.
Det finns ett frihetsproblem som gäller
inte bara den enskilde individen utan
näringslivet och företagen och därmed
också de människor som berörs av företagens
lokalisering.

Sedan kommer statsrådet till det som
är den gamla vanliga ursäkten. Han säger:
Till väsentlig del är tillväxten i bostadsefterfrågan
en funktion av befolkningens
växande ekonomiska resurser.
Bostadsbristen är egentligen ett tecken
på välstånd. Jag trodde, herr talman,
att välståndet bestod i att människorna
hade goda levnadsbetingelser och bra
bostäder. Att det skulle vara ett tecken
på välstånd att en hel del människor
saknar egen bostad har jag svårt att förstå.
Hela resonemanget om att en ursäkt
för bostadsbristen skulle vara att
vi fått en välståndsstegring är på något
sätt skevt, ensidigt och vilseledande.
Det är väl klart att det står mer av varor
och tjänster till människornas förfogande
vid en stigande produktion. Men därav
följer inte som något ofrånkomligt
resultat att man skall ha brist på just bostäder
eller vissa andra ting som det allmänna
tagit ansvar för att skaffa fram.

Herr talman! Bostadsfrågan i Storstockholm
sammanhänger givetvis mycket
nära med kommunikationsproblemen
där. Statsrådet går emellertid inte
närmare in på denna sak utan hänvisar
endast till en tidigare proposition om
kommunikationspolitiken. Av den propositionen
framgår att regeringen tänker
tillsätta en man som kan hjälpa till
med förhandlingarna rörande lösningen
av trafikproblemen i Storstockholm.
Det kan visst finnas anledning till en
sådan åtgärd, men ingen vill väl beteckna
detta som något stort, samlat grepp
från regeringens sida, när det gäller
frågan att i samråd med de kommunala
myndigheterna försöka lösa både kommunikations-
och bostadsfrågorna.

Fakta i fråga om bostadsbristen i
Stockholm och de allvarliga bekymmer

som sammanhänger med den är så väl
kända, att jag inte skall upprepa dem
här. Jag har bara med dessa reflexioner
velat konstatera att regeringen tyvärr
har haft ett mycket slött och otillräckligt
grepp om dessa frågor.

Redan 1955 uttalade långtidsutredningen
— alltså en offentlig, av regeringen
tillsatt utredning — att om man
tillräckligt snabbt ville lösa Storstockholms
bostadsbrist syntes den enda
möjligheten vara att statsmakterna i någon
därför lämpad form tog ledningen
vid planeringen av bostadsbeståndets
utbyggnad inom Storstockholm. Uttalanden
av denna typ, som vittnar om
insikt om det verkliga läget, har gjorts
många gånger under detta årtionde.
Ändå kan vi säga att regeringens hållning
i dag inte är mycket annorlunda
än den regeringen intog för låt oss säga
5—6 år sedan.

Även utan att här göra otillbörligt intrång
på den kommunala självstyrelsen,
som vi alla är lika angelägna att slå
vakt om, förefaller det som om det
skulle vara möjligt att göra vida mer
i dessa avseenden. När det gäller de
kommunorganisatoriska problemen ute
i landet har regeringen — i motsats till
vad fallet är med Storstockholm — inte
dröjt med att vidta åtgärder och inte
väjt undan utan visat en viss energi vid
handläggningen. Här i storstockholmsområdet
har man låtit bostadsbristen
fortsätta och skärpas.

Under hela efterkrigstiden har regeringen
lovat att efter några år avskaffa
bostadsbristen. Ingen kan väl säga annat
än att utvecklingen i Storstockholm
är ett bevis på ett eklatant misslyckande
och en oförmåga att ens i någon
mån hålla dessa löften.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det har gått ungefär två
månader sedan jag väckte min interpellation
och under den tiden har det hänt
rätt mycket på detta område. Det har

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

exempelvis förekommit en mycket livlig
pressdebatt, vi har fått den s. k.
Mehrplanen, och vi diskuterade i onsdags
storstockholmsområdets trafikproblem.
Så småningom framställdes
också en interpellation av herr Ohlin,
som i dag har tackat för statsrådets
svar på denna interpellation. Det är ett
tack som jag vill instämma i.

Herr Ohlin har på sedvanligt — jag
höll på att säga vetenskapligt — sätt
ställt regeringen till ansvar för de underlåtenhetssynder
som regeringen har
begått på detta område. Jag skall för
tids vinnande inte lika utförligt gå in
på dem utan ta upp problemen från
kanhända litet andra utgångspunkter.

Inrikesministern uppehöll sig i sitt
svar något vid bostadsproduktionen under
1960-talets första hälft. Man siktar,
säger han, till att framställa i genomsnitt
15 000 nya lägenheter per år och
vid decenniets mitt ha en igångsättning
av cirka 18 000 lägenheter per år. Genomsnittssiffran
15 000 lägenheter bör
ses i relation till antalet sökande i bostadskön.
Om inga nya sökande anmäler
sig, skulle det ta 4—5 års produktion
i anspråk för att tillgodose bostadsbehovet
för de sökande som saknar
egen bostad. Därest hela bostadskön i
området skall tillgodoses med bostäder
genom nyproduktion, får man räkna
med att den måste sträcka sig över
ungefär en tioårsperiod. Härtill kommer
att det uppställda programmet ännu inte
kunnat förverkligas utan underskridits
med över 2 000 lägenheter per år.

Man måste räkna med att nya bostadssökande
ständigt tillkommer. Man
kan då fråga sig, när det kommer att
finnas möjlighet att få bort eller kraftigt
reducera bostadskön. För att få
svar på den frågan kan en blick bakåt
över bostadsproduktionens ökning och
bostadsköns förlängning inom detta
område tjäna som belysning.

Under åren 1956—1960 var den årliga
ökningen av bostadsproduktionen

inom området cirka 1 000 lägenheter
per år. Men under samma tid ökades de
bostadssökandes antal eller bostadskön
med drygt 4 000 per år. Bostadskön blev
längre. Den årliga nettoinflyttningen
under dessa år var drygt 9 000. Ökningen
av bostadsproduktionen motsvarade
således inte nettoinflyttningen. Under
1960-talets två första år har för övrigt
nettoinflyttningen varit högre, ca
12 000.

Sett i detta perspektiv — ökad bostadsproduktion
men likväl större antal
bostadssökande — ter sig inte den ökning
av bostadsproduktionen inom Storstockholm
med omkring 1 000 lägenheter
per år, som inrikesministern nämnde,
annat än som en droppe i havet.
Situationen är dyster, mycket dyster.
Det tjänar ingenting till att förneka
detta faktum.

Därtill, herr talman, är jag rädd för
att framtidsperspektivet kan bli ännu
dystrare. Många automatiskt verkande
faktorer pekar i den riktningen. Den
allmänna inkomstnivån stiger. Därav
följer automatiskt ökade krav på bostadsutrymmen
och bostadsstandard,
alltså ökad efterfrågan. De stora födelsekullarna
från 1940-talet kommer nu
upp i äktenskaps- och hembildningsålder.
Också därav följer automatiskt
ökad efterfrågan på bostäder.

Omfattande saneringsplaner föreligger
eller är under utarbetande för innerstadsområdet.
Därvid ersätts bostäder
med kontors- och affärslokaler.
Därav följer också en negativ faktor i
ekvationen — minskad tillgång.

Man väntar fortsatt nettoinflyttning
till Storstockholm. De inflyttade vill ha
bostäder — ytterligare ökad efterfrågan.

Inrikesministern nämnde bristen på
byggarbetskraft. Det är paradoxalt att
den första effekten av inflyttad byggarbetskraft
blir ökad bostadsbrist.

Man är här inne i en ond cirkel, som
ännu ingen förmått visa vägen ur. Ock -

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

så framtidsperspektivet på Storstockholms
bostadsmarknad är dystert, särskilt
för ungdomen, den kommande familje-
och föräldragenerationen. Kan
man då göra något åt dessa automatiskt
verkande faktorer? De stora årskullarna
och den allmänna inkomststegringen
som sådan lär det inte vara något att
göra åt. Möjligen kan något göras beträffande
saneringen, men i huvudsak
är väl inflyttningen den faktor som är
påverkbar.

På denna punkt framhöll inrikesministern
att lokaliseringspolitikens indirekta
effekt på bostadsförsörjningen i
storstadsregionerna inte får förbises.
Tack för de orden, herr inrikesminister!
.lag vet inte hur många gånger jag i denna
kammare och annorstädes har hört
att den lokaliseringspolitik centerpartiet
förordar skulle vara ett utslag av någon
sorts storstadsfientlighet. Tvärtom — vi
har ständigt påpekat, att lokaliseringspolitiken
skulle kunna få en avlastande effekt
för storstädernas vidkommande.
När inrikesministern påpekar att man
med lokaliseringspolitiska åtgärder kan
länka flyttningsströmmar förbi storstadsregionerna,
vet han att han ger uttryck
för en uppfattning som centerpartiet
hävdat sedan mycket länge. Denna
effekt måste bli ett av lokaliseringspolitikens
huvudsyften. Ett annat huvudsyfte
är att i andra regioner bevara
det befolkningsunderlag som behövs för
ekonomiska, sociala och kulturella funktioner.

Jag är medveten om att lokaliseringspolitiken
inte kan lösa Storstockholms
bostadsfråga. Detta framgår av storleken
på den nuvarande bostadskön och av
den automatiska effekten av större årskullar
och allmän inkomststegring. Men
självfallet måste lokaliseringspolitiken
utnyttjas för att medverka till att skapa
bättre förutsättningar för bostadsfrågans
lösning.

Här vill jag emellertid föra in en ny
frågeställning i dagens debattämne. Det

finns i stockholmsområdet mycket stora
investeringsbehov, t. ex. i fråga om
bostäder, trafikleder och kommunikationsmedel.
Befintliga tillgångar av detta
slag är maximalt utnyttjade, detta gäller
också serviceinrättningar och skolor.
Det råder brist på arbetskraft. Inflyttningen
ger arbetskraft men ökar samtidigt
investeringsbehoven. Den allmänna
inkomststegringen, liksom ansvällningen
inom administrationen, ökar också
behoven. Det finns ekonomer som
hypotetiskt men allvarligt diskuterar, om
man i själva verket befinner sig inne i
en kedjereaktion, där behoven ökar fortare
än man hinner tillgodose dem på
de vitala områden jag här berört. Det
skulle röra sig om den rullande snöbollens
effekt. År detta riktigt, skulle kösamhället
vara storstadsregionens ständiga
framtidslott. Hur det verkligen förhåller
sig vet man inte. Kunskapen om
dessa ekonomiska samband är inte tillräcklig.
Det behövs forskning ocli vetenskaplig
penetrering av hela problemet,
ty om dessa hypoteser är riktiga
bör ett klarläggande ge utgångspunkter
för lämpliga åtgärder i syfte att få eu
annan utveckling till stånd. Jag har, herr
talman, inga som helst anspråk på att
kunna lämna ett svar här. Jag har endast
velat föra in denna frågeställning,
som synes mig väsentlig, i debatten.

Cirka 68 procent av byggarbetskraften
inom området sysselsätts med annat
än bostadsbyggande. Med hänsyn till bostadsbristen
vore givetvis en annan fördelning
önskvärd. Man får dock komma
ihåg att den nuvarande utvecklingen
inom Storstockholm med nödvändighet
medför omfattande anläggningsbehov
vid sidan av bostadsproduktionen. Inte
minst gäller detta tillgodoseendet av
clika kollektiva behov. Självfallet måste
man försöka öka tillgången på byggarbetskraft.
Men kan man härutöver göra
något för att få en annan fördelning av
byggarbetskraften och andra resurser?

I detta sammanhang vill jag peka på

88 Nr 37 Fredagen den 13 december 19(53

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

sambandet mellan hyresregleringen och
en del av saneringsverksamlieten i innerstaden.
»Det rivs för att få luft och
ljus — är inte det tillräckligt?» Visst är
en saneringsverksamhet nödvändig,
bl. a. av trafiktekniska skäl, men frågan
är om hela den sanering som förekommer
är betingad av det höga och ädla
syfte skalden besjunger. År det inte helt
enkelt så, att hyresregleringen medför
en avkastningsnivå som är så låg i förhållande
till det s. k. bruksvärdet, att det
framstår såsom lönande att riva ett bostadshus
och ersätta det med en annan
byggnad, avsedd för kommersiellt bruk.
Här försvinner nog ett avsevärt antal
bostäder, som eljest skulle ha kunnat
bestå ännu en tid. Antalet minskas ytterligare
av den s. k. kontoriseringen.

Jag har aldrig hört till dem som ropat
»Slopa hyresregleringen, så löser sig
alla problem!». Jag skulle direkt motsätta
mig att man med nuvarande bostadsbrist
på ett bräde avvecklade hyresregleringen
inom storstockholmsområdet.
Men man bör kunna genomföra betydande
anpassningar och ändå ha regleringen
kvar som en övre spärr, i varje
fall under en övergångstid. Är det rimligt
att de mest eftersökta lägenheterna
i innerstaden har de lägsta hyrorna och
bostäderna i ytterområdena och förorterna
betingar en långt högre hyra, trots
att invånarna där har resekostnader och
andra utgifter som inte uppkommer i innerstaden?
Varken .sociala skäl eller
rättviseskäl motiverar en sådan ordning.
I höst har hyresregleringen för övrigt
haft den effekten, att hyrorna sjunker
något i vissa hus med gott läge och med
förut rätt låga hyror men stiger i områden
med förut högre hyror.

För övrigt kommer de fördelar som
hyresregleringen sägs innebära knappast
de bostadssökande till del. Statsrådet pekar
själv på den s. k. svarta hyresmarknaden
i Stockholm. Det är en offentlig
hemlighet att hyresrätten till bostäder
säljs under bordet till priser som får ut -

tryckas i femsiffriga krontal ibland. Hur
skall denna varböld på bostadsmarknaden,
som ju utan tvekan är värst i innerstadsområdena,
kunna opereras bort?
För min del tror jag att det är omöjligt
om man inte tar itu med hyresregleringen.

Jag tror inte på en obligatorisk bostadsförmedling
för hela Storstockholm
som skulle fördela bostäderna på de bostadssökande.
Jag tror att långtgående
överenskommelser mellan kommunerna
bör eftersträvas. Därvid bör man dels
Öppet redovisa väntetiden i respektive
kommuners bostadsköer, dels ha ett
system som möjliggör för medborgarna
att fritt och oberoende av kommuntillhörighet
anmäla sig som sökande på likvärdiga
villkor.

I fråga om trafikproblemen hänvisar
statsrådet till propositionen om trafikpolitiken,
som jag givetvis haft tillfälle
att studera sedan interpellationen framställdes.
Där framgår att Storstockholms
trafikutredare behövt tio år för
att komma fram med sina förslag. Sedan
har ytterligare cirka fem år ägnats
åt studier och bearbetning på skilda
håll. Det har alltså gått en femtonårsperiod
utan att detta arbete avsatt några
nämnvärda konkreta resultat. Skall
det verkligen behöva ta så lång tid? Det
kan finnas risk för att en hel del av det
utförda arbetet blir inaktuellt. Det är ju
inte bara en ökning av trafiken som har
skett, utan den har också fått en annan
inriktning. Den ökade efterfrågan på
fritidsbostäder och den dubbla bosättningen
som ökat och ökar alltmer utgör
exempel på en sådan förändring. Vid
lösningen av fritidsfrågorna för befolkningen
inom området måste man med
andra ord ständigt ha trafikfrågan i
blickfältet. Jag hälsar med tillfredsställelse
att en särskild utrednings- och samordningsman
skall tillkallas. Jag hoppas
att denne får sådana möjligheter och befogenheter
att det snabbt blir konkreta
resultat.

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

I min interpellation framhöll jag att
det skulle innebära ett betydande framsteg
om den administrativa indelningen
kunde ändras, dels beträffande de statliga
förvaltningsangelägenheterna, dels
beträffande de sekundärkommunala. Det
skulle alltså bli ett s. k. storlandsting
med anknytande länsindelning. Detta
landsting skulle ta vissa uppgifter som
gäller för området i dess helhet men
som nu är primärkommunala. Som herr
Ohlin påpekade är denna tanke inte ny.
Sedan interpellationen framställdes har
finansborgarrådet i Stockholm anslutit
sig till den. Också inrikesministern förefaller
förtjust och betecknar det hela
som något konstruktivt. Men mycket
mer än ett diskussionsinlägg är det ju
ännu inte fråga om.

Den nuvarande indelningen är väl
ungefär jämförbar med vad det skulle ha
inneburit med eu läns- och landstingsgräns
dragen tvärsigenom Kungsholmen
och Vasastaden under de första decennierna
av 1900-talet. En ändring av indelningen
kan vara en smärtsam operation,
men enligt min mening är den
operationen nödvändig om inte Storstockholm
för all framtid skall lida av
det lyte och det handikapp som den nuvarande
indelningen utgör. Jag tycker
dock att herr Melir i sitt debattinlägg har
så att säga gapat över för mycket. Jag
tror inte att det är nödvändigt att föra
in alla de uppgifter som herr Mehr berörde
under ett storlandsting.

I interpellationen har jag bestämt avvisat
tanken att man skulle göra en enda
kommun av hela Storstockholm. Jag
kan inte finna att en sådan jättekommun
skulle fungera särskilt väl. De nuvarande
primärkommunerna bör bibehållas.

Inrikesministern fäster tydligen stort
avseende vid kommunblocksindelningen
i stockholmsområdet. Det är nu inte tillfälle
till en allmän kommunindelningsdebatt,
men låt mig beträffande stockholmsområdet
säga att en blockindel -

ning blir konstlad hur man än utformar
den. Inte någon av de synpunkter
på skatteunderlag, folkmängd, näringsgeografi
o. s. v. som har anförts för den
nya kommunindelningen är relevant i
stockholmsområdet. Här om någonstans
är blockindelningen mera ett utslag av
klåfingrighet från statens sida än uttryck
för en strävan att få till stånd en
ändamålsenlig planering.

Även om en annan administrativ indelning
på läns- och landstingsplanet
skulle medföra vissa fördelar, ger den
dock inte en enda ny bostad eller några
bättre kommunikationer. Den kan inte
genomföras omedelbart och löser inga
akuta problem. Frågan är då vad som i
nuvarande läge kan göras från statens
sida.

Först bör uppmärksammas att tonvikten
måste läggas vid de s. k. förortskommunerna,
alltså länsdelen av Storstockholm.
Stadens markbrist gör att
dess möjligheter i stort sett är uttömda.
I fråga om bostadsplaneringen vill
jag i förbigående säga att det är möjligt
att en generalplaneavdelning vid regionplanekontoret,
som skulle stå kommunerna
till tjänst, vore av värde. Man
skulle lättare kunna länka ihop regionplanering
och generalplanering. Men
vad jag framför allt vill framhålla är
statens befattning med stadsplaneringen.

Inrikesministern underströk ju att
planeringen släpar efter i förhållande
till bostadsbrist och byggande. Från
auktoritativt håll inom länsstyrelse och
kommuner framhåller man bestämt att
Kungl. Maj :t tagit osedvanligt lång tid
på sig i fråga om granskningen av vissa
större stadsplanearbeten och att den eftersläpning
i förhållande till aktionsprogrammet,
3 500 lägenheter vid början
av 1963, som råder, får tillskrivas denna
omständighet. Här kan staten otvivelaktigt
göra en insats genom snahbare
handläggning.

Tillgången på mark är ett av de stora
problemen för bostadsproduktionen. Sta -

90 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

ten har inom området marktillgångar
som bör kunna ställas till förfogande
förhållandevis snabbt, men under mitt
arbete i expropriationsutredningen har
jag vid åtskilliga tillfällen erfarit att staten
ingalunda är den lättaste att ha att
göra med i sådana fall. Tvärtom sägs det
från kommunalt håll att domänverket
är en hård motpart, både prismässigt
och på annat sätt. Här borde man väl i
stället vara så tillmötesgående som möjligt
från den statliga sidan och tillämpa
en moderat prispolitik. Vilken prispolitik
kommer staten för övrigt att
tillämpa beträffande Järvafältet? Vilket
slags exempel kommer man där att få
beträffande markvärdesproblemet —
positivt eller negativt — ur hyres- och
kostnadssynpunkt?

Ett tredje väsentligt problem för kommunerna
är kapitalfrågan. Det gäller
markanskaffningen men också en mängd
kostnadskrävande investeringar, som
följer i folkmängdsökningens spår. Kan
inte detta kapital anskaffas på ett rimligt
sätt lånevägen, kommer de nuvarande
kommunala skattebetalarna att på ett
otillbörligt sätt belastas med utgifter,
som egentligen bör tillkomma de kommande
skattebetalare, som skall åtnjuta
fördelen av dessa investeringar. Här bör
staten kunna medverka till en rimlig lösning.

Till sist, herr talman, vill jag återkomma
till frågeställningen i min interpellation.
Jag tror att det behövs ett organ
eller en utredning med översikt över
hela storstockholmsområdet. Det behövs
för samordning av aktuella planeringsuppgifter
men också för att belysa
och ge en gemensam inriktning för alla
komponenter som hör ihop med Storstockholms
utveckling på sikt genom
något som skulle kunna kallas för en
snabbt genomförd långstidsutredning. En
sådan skulle också vara en tillgång som
grund vid genomförandet av en ändrad
administrativ indelning.

Härmed ber jag, herr talman, att än
en gång få tacka för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vad som var gemensamt
i de båda interpellationerna var
ju frågan om vi från regeringens sida
är beredda att medverka till en integration
mellan Stockholms stad och de
kringliggande kommunerna. Denna fråga
har jag nu svarat på, och därvid har
jag kunnat hänvisa till det initiativ som
fördes fram i Stockholms stadsfullmäktige
för en kort tid sedan. Detta är
emellertid inte herr Ohlin och inte heller
herr Grebäck riktigt nöjda med.

Herr Ohlin har diskuterat bostadsfrågan
i allmänhet, och jag hade heller inte
väntat något annat, även om jag observerat
att herr Ohlin i sin interpellation
säger att det blir tillfälle att i anslutning
till regeringsförslag till vårriksdagen
nästa år debattera frågan om bostadspolitiken
och dess allmänna riktlinjer
i vårt land och åtgärder för att
minska bostadsbristen. Jag har inte alltid
trott på vad herr Ohlin sagt, och
därför var jag beredd på att bostadsfrågan
trots uttalandet i interpellationen
skulle bli föremål för debatt, och
det är väl inte orimligt i och för sig.

Men låt mig först ta upp själva huvudfrågan
som jag betraktar den, frågan
om samordningen i storstockholmsområdet.
Vi har ju sedan några år diskuterat
indelningsfrågorna i vårt land.
1959 var ju tidpunkten inne för att på
nytt ta upp frågan om en mera allmän
kommunindelning. Det väckte motstånd
på många håll. Man var tveksam på
grund av att det så sent som 1952 hade
skett en väsentlig indelningsreform. Men
utvecklingen har obönhörligt visat att
vi har alltför många svaga kommuner,
befolkningsmässigt och ekonomiskt, och
att det därför är nödvändigt att vi gör
något med anledning därav. Vi har också
kunnat glädja oss åt den inställning
till frågan som folkpartiet visade, när
ärendet behandlades i riksdagen. Då
var ju folkpartiet det parti inom oppositionen
som hade full förståelse för re -

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

geringens förslag. Det är klart att vi
hälsade det med den allra största tillfredsställelse.
Frågan har sedan förts
vidare fram till den aktuella diskussionen
om kommunblockens mera slutgiltiga
utformning.

Emellertid är inte detta det enda indelningsproblem
som vi har mött. Vi
hade också frågorna om de utanför
landstingen stående städerna, Gävle,
Hälsingborg, Norrköping, Malmö, Göteborg
och även Stockholm. Också i denna
fråga har det förts diskussioner, och vi
har haft överläggningar med representanter
för Gävle stad och Gävleborgs
läns landsting samt Hälsingborgs stad
och Malmöhus läns landsting. I båda fallen
har dessa kontakter efter utredningar
lett fram till en sammanläggning
av de båda nämnda städerna och landstingen.

Vi har tagit upp kontakter med Norrköpings
stad och Östergötlands läns
landsting, vilka lett till utredning om
sammanläggning av staden och landstinget.
Detta utredningsarbete är snart
färdigt. .Tåg hoppas att förslag i frågan
skall mötas av en positiv inställning såväl
av staden som av landstinget.

Vidare har från Göteborgs stad samt
Göteborgs och Bohus läns landsting
gjorts framställning om utredning huruvida
Göteborgs stad eventuellt skulle
ingå i landstinget. Det pågår en utredning
i frågan som är i det närmaste
färdig, och vi hoppas att också denna
fråga skall vinna sin lösning.

Vi har också haft underhandskontakt
med Malmö och Malmöhus läns landsting
i motsvarande fråga. Denna underhandskontakt
har inte lett till något
slutgiltigt resultat, men vi hoppas att
man även där skall ha förståelse för behovet
av att en samordning bör komma
till stånd mellan den stora staden
och landstinget.

Det är klart att vi också bär varit i
kontakt med kommunalmän från Stockholms
stad och Stockholms läns landsting
för att undersöka om tidpunkten är

mogen för att ta upp motsvarande fråga
inom storstockholmsområdet. Jag måste
säga att vi har väl närmast bedömt det
så att här måste det bli fråga om en akt
av frivillighet. Vi har inte förutsättningar
för ett tvångsmässigt genomförande
av en integration. Därför måste
man vinna förståelse från både landstinget
och staden för saken.

I staden och landstinget samt de näraliggande
kommunerna bedömde man
väl i mitten på 1950-talet, när dessa motioner
och propåer som herr Ohlin talade
om framlades, frågan så att tidpunkten
inte var inne utan att man
ville försöka med ett samarbete mellan
de skilda organ som tillskapats — storstockholmskommittén,
förortskommunernas
samarbetsnämnd och vad de nu
heter. Dessa samarbetsorgan kom också
fram till ett gemensamt aktionsprogram
för bostadsbyggandet som siktade
till att under femårsperioden 1957—
1961 åstadkomma en väsentlig höjning
av bostadsbyggandet för storstockholmsregionen.
Den skulle innebära en
lyftning av bostadsbyggandet från
10 000 till 14 000 lägenheter. Det bär
sedan visat sig att man har kunnat öka
målsättningen något. Tyvärr har man
inte helt kunnat fullfölja det uppgjorda
programmet. Jag skall återkomma till
det.

Det viktiga var emellertid den samordning
som man hade bestämt sig för,
det samarbete som hade påbörjats och
som gjorde att regeringen inte hade anledning
att göra något ingripande för
att pressa fram en lösning. Ett samarbete
mellan Stockholms stad och kringliggande
kommuner började växa fram
i syfte att åstadkomma en höjning av
bostadsbyggandet och ett samarbete på
en rad andra områden.

Nu har det emellertid visat sig att
trots samarbetsviljan betydande svårigheter
att klara dessa problem har uppstått.
Det är vi helt överens om, herr
Ohlin. Jag försöker inte ett ögonblick
att dölja bristerna eller de svårigheter

92 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

som följt i bristernas spår. Man kan
kanske säga att man i början på 1950-talet något underskattade den kraft med
vilket stockholmsområdet skulle expandera,
den väldiga tillväxten framför allt
befolkningsmässigt. Men man har dock
ansträngt sig för att försöka komma
till rätta med en del av dessa svårigheter.

Det har emellertid visat sig att svårigheterna
varit större än man vid tidigare
bedömanden räknat med och
att det nu krävs en längre gående integration,
ett längre syftande samarbete.
Det är väl detta som föranlett finansborgarrådet
Hjalmar Mehr att i Stockholms
stadsfullmäktige föra fram tanken
på ett storlandsting. Vad som är
nytt i detta förslag är väl framför allt
att man är enig — så långt jag kan bedöma
det — i Stockholms stadsfullmäktige
om detta initiativ. Jag drar den
slutsatsen av det förhållandet att efter
Hjalmar Mehrs anförande i fullmäktige,
där han förde fram denna tanke, instämde
såväl herr Agrenius å högergruppens
vägnar som herr Dahlgren å
folkpartigruppens vägnar och herr Knut
Ohlsson å kommunistgruppens vägnar
i den förhoppningen att man här skulle
kunna få till stånd en utredning om ett
samarbete som skulle kunna leda fram
till ett storlandsting.

Man kan fråga sig vart detta initiativ
syftar. Jo, det syftar till att försöka
få till stånd ett samarbete med de omkringliggande
kommunerna, bär närmast
landstinget, för att gemensamt
göra en utredning beträffande bildandet
av ett storlandsting. Vilka uppgifter
detta storlandsting skall ha får utredningen
också ta ståndpunkt till. Enligt
landstingslagstiftningen av i dag
omfattar det som bekant sjukvården
och en del frågor på yrkesutbildningens
område. Här har emellertid nu förts
fram tanken att man bör gå längre och
låta samarbetet gälla även bostadsbyggande,
planering och en rad andra

utomordentligt betydelsefulla frågor.
Det innebär att man måste ändra lagstiftningen,
eventuellt skapa en särskild
kommunallagstiftning för en sådan
kommunbildning, ett sådant storlandsting.
Jag finner heller inte detta uteslutet.
Om man vid utredningsarbetet,
vari representanter från staden och
landstinget samt omkringliggande kommuner
kommer att delta, finner det
önskvärt kan den frågan naturligtvis
bli föremål för prövning och får då underställas
riksdagen.

Därmed har jag, herr Ohlin, tagit upp
det kanske viktigaste spörsmålet. Att
det har dröjt tills nu beror på att frågan
inte varit mogen tidigare. Jag vet
inte ännu om det är möjligt att förverkliga
utredningstanken. Vi väntar
just nu på att få höra vad de följande
talarna i denna debatt bär att säga.

Jag har iakttagit att en del representanter
för stockholmsområdet, som har
deltagit i landstingsarbetet, är närvarande
i kammaren. Vi får kanske redan
nu höra vad de har att säga i denna
fråga.

Att jag i interpellationssvaret har hänvisat
till den pågående storstadsutredningen
är i och för sig inte så märkligt.
I direktiven för denna utredning
står det nämligen:

»Med tanke främst på bostadsförsörjningen
och fördelningen av lägenheter
inom Storstockholm, lokaliseringen av
arbetsplatser och utbyggnaden av kommunikationerna,
särskilt den kollektiva
närtrafiken, är det angeläget att detta
samarbete ytterligare förstärkes och leder
till fortsatta framsteg.»

Där betonas alltså själva inriktningen
på samarbete. Departementet gav
inte utredningen i uppdrag att pröva
denna fråga men sade att den var
»oförhindrad att — om så skulle visa
sig lämpligt — pröva olika förslag i
syfte att underlätta en sådan utveckling»
fram emot ett ökat samarbete.

Nu hoppas vi — det tillåter jag mig

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

upprepa — att denna propå skall få
en utredning som resultat. Som sagt får
vi dock avvakta reaktionerna från landstingssidan
och från de kommuner som
berörs. Vi kan emellertid under alla
förhållanden inte vänta på utredningen
och låta bli att göra någonting under
den tid som ligger framför oss. Frågorna
är brännande, framför allt då det
gäller bostadsförsörjningen, och med
bostadsförsörjning och bostadsbyggande
följer kommunikationsproblem och
en råd andra ting.

Därmed kommer jag in på bostadsfrågan.
Här får man givetvis göra en
bedömning i stort dels av vad som skett
i landet, dels av vad som skett i storstockholmsområdet.
Ilerr Ohlin kan naturligtvis
mena att vi inte har kunnat
bygga i takt med den efterfrågan som
förelegat. Jag skall inte gå in på vad
som är orsaken till efterfrågan. Denna
är uppskattad med de beräkningar vi
kan göra och visar en ständig ökning
av bostadsbehovet. Det måste vara vår
uppgift att försöka tillgodose de önskemål
som föreligger.

Vi har velat försöka bygga bostäder
i den omfattning som våra resurser
medger. Naturligtvis kan det hävdas att
vi har byggt för litet. Frågan är dock,
om inte det bostadsbyggande som genomförts
under de senaste fem åren
ändå får bedömas som relativt omfattande
med hänsyn till våra resurser,
framför allt tillgången på kapital och
arbetskraft. Det är väl inte något försök
att skönmåla om jag läser upp serien
av siffror för bostadsbyggandet
under de senaste åren: År 1959 byggdes
69 300 lägenheter, år 1960 68 300,
år 1961 73 800 och år 1962 75 100.

1963 års bostadsbyggande beräknas
komma att omfatta 80 000 lägenheter.
Detta är ändå en väsentlig stegring år
från år, även om vi är överens om att
den inte är tillräcklig.

Omfattningen av bostadsbyggandet
har måst bedömas inte minst med hän -

syn till behovet av byggnation också
inom andra områden. Så bär varit fallet
också tidigare, men i år har vi råkat
in i ett mycket prekärt läge, därför
att de totala arbetskraftstillgångarna
har varit använda på skilda områden.
Under våren och sommaren led därför
den totala byggnadssektorn en mycket
påtaglig brist på arbetskraft.

För att exempelvis genomföra den
stora utbyggnaden på universitets- och
skolområdet i Lund och Malmö måste
så många företag sättas i gång samtidigt
med industri-, handels- och bostadsbyggandet,
att det i september månad
uppstod ett underskott på 1 100
byggnadsarbetare på dessa orter. Situationen
var motsvarande i Göteborg
med en brist på cirka 700 byggnadsarbetare
enligt de bedömningar som
gjordes i augusti. Man kan tyvärr inte
sätta i gång företag när man bär denna
mycket påtagliga brist på arbetskraft.
Vad leder det till? Resultatet blir
ingenting annat än en ökad stegring av
byggnadskostnaderna för både skolor,
industrier och bostäder.

Över hela landet pågick samtidigt en
byggnation som i huvudsak tog i anspråk
de resurser som fanns. Man kunde
försöka påskynda omflyttningen av
arbetskraft till de områden där denna
livliga efterfrågan förelåg. Vi gjorde
försök till bedömningar men sade oss
att det i detta läge var nödvändigt att
minska byggandet inom någon sektor.
Förutsättningar därför fanns egentligen
bara på den statliga sektorn och i
den män vi kunde nå frivilliga överenskommelser
med kommunerna. Därför
anordnade finansministern en konferens
med kommunerna i de mest expansiva
områdena och fick till stånd
en frivillig uppgörelse om begränsning.
På samma gång måste staten sätta stopp
för byggandet av utomordentligt viktiga
institutioner i både Göteborg, Malmö
och Stockholm.

Varför skedde detta? Jo, därför att

94 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

vi såvitt det var möjligt ville undvika
att minska omfattningen av bostadsbyggandet.
Vi ville heller inte medverka
till begränsningar av industriens byggnation.

Det kan hävdas att vi kanske också
borde anstränga oss att försöka flytta
om arbetskraft till dessa expansionsområden.
Försök har gjorts, som jag nyss
nämnde. Under ett halvår har det varit
möjligt att flytta omkring 1 800 byggnadsarbetare,
men det måste delvis ske
genom att de bereds förtur i bostadskön.
Häromdagen har exempelvis —
vilket i och för sig är intressant -— träffats
uppgörelse med de institutioner
och stiftelser som bygger studentbostäder
i Lund om att 50 lägenheter i studentbostadshus
skall ställas till förfogande
för byggnadsarbetare. Det kan
ur många synpunkter vara lämpligt och
välgörande att byggnadsarbetare får bo
bland studenterna — båda grupperna
kan ha ett ömsesidigt intresse av att
komma varandra närmare in på livet.
Men det viktigaste är att därigenom
möjliggöres en snabbare rekrytering av
byggnadsarbetare, som kan få hyggliga
bostäder dit de kommer.

Detta är också ett av de problem som
vi från departementets sida just nu diskuterar
med Stockholms stad. Förberedelserna
i form av stadsplanearbeten
och byggnadsplanering har fortskridit
så pass långt, att om bara tillgången på
byggarbetskraft kan ökas, skulle bostadsbyggandet
i stockholmsområdet
nästa år kunna ökas, hoppas vi, med
omkring 3 000 lägenheter jämfört med
innevarande år. Men det kräver i sin
tur att de byggnadsarbetare som skall
flyttas hit till Stockholm — varifrån vi
nu skall ta dem, men det blir väl framför
allt norrifrån •— beredes förtur i
bostadskön. Jag tror att man får svälja
den olägenhet som kan ligga däri.

En byggnadsarbetare beräknas ändå
bygga sill egen bostadslägenhet på tre
månader och därutöver kanske ytter -

ligare tre lägenheter under aret. Åven
om dessa beräkningar är litet optimistiska,
erhålles genom inflyttningen av
byggnadsarbetare en ökning av bostadsproduktionen,
och jag hoppas därför
att Stockholm och dess grannkommuner
skall visa förståelse för önskemålet
om förtursrätt i bostadskön när det gäller
byggarbetskraft. Om 15—25 lägenheter
per månad kunde ställas till förfogande,
skulle man därigenom möjliggöra
en betydande nyrekrytering av
sådan arbetskraft i Stockholm och därigenom
säkra en väsentligt större bostadsproduktion
i storstockholmsområdet.

Bakom planerna på en ökning för
nästa år med ungefär 3 000 lägenheter
ligger också en förhoppning om att under
1965 skall kunna produceras ett ytterligare
något ökat antal lägenheter.
Därmed är jag framme vid år 1965, då
produktionsresurserna bör kunna flyttas
över till Järvafältet. Ur flera synpunkter
är det möjligt att man från
statens sida skulle kunna medge att
Järvafältet tidigare får tas i anspråk,
men det förefaller å andra sidan önskvärt
att de stadsplanerande myndigheterna
beredes tillfälle att upprätta en
totalplan för områdets användning innan
vissa delar därav börjar bebyggas.
Om det finns tillgång till den arbetskraft,
som enligt planeringsresurserna
skulle kunna sättas in, då bör man enligt
min mening inrikta sig på att Järvafältet
tas i anspråk under 1965. Därigenom
erbjudes sedan tillfälle till en ytterligare
ökning av bostadsproduktionen.

Från statens sida kommer vi självfallet
att på allt sätt söka medverka till
denna betydande ökning av bostadsproduktionen.
Bl. a. bör arbetsmarknadsstyrelsen
få sätta in sina resurser
på att åstadkomma en omflyttning eller
nyrekrytering av arbetskraft.

Jag tror att vad som sålunda planeras
utgör positiva åtgärder i syfte att

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

åstadkomma det som nu är det väsentliga,
nämligen en ökning av bostadsbyggandet,
för att därigenom något lätta
på de svårigheter som möter många
människor i dagens samhälle.

Jag skall inte nu gå in på frågan om
den stora bostadskön och dess sammansättning
— det är något som skulle
kunna diskuteras rätt mycket. Det gäller
framför allt att ta praktiska tag för
att åstadkomma en ökning av bostadsproduktionen,
och då har det stor betydelse
att Stockholms stad och dess
grannkommuner tydligen är beredda
att medverka därtill.

Även frågan om bostadsförmedlingens
utformning kan naturligtvis diskuteras.
Det är mycket viktigt att tillgängliga
bostäder fördelas så rättvist
som möjligt. De enskilda medborgarna
skall, oberoende av sina ekonomiska
förutsättningar, ha lika stor chans att
få en bostad. Tyvärr bär i bostadsbristens
spår följt en del fenomen som måste
betraktas som otillfredsställande. Att
människor skall behöva betala — såsom
uppgavs i ett TV-program — 15 000 upp
till 50 000 kronor för -att få en lägenhet
på den grå marknaden, är en företeelse
som inte kan accepteras.

Vi kan inte heller bara stillatigande
åse att det vid sidan om bostadsförmedlingen
växer upp förmedlingsorgan, som
för en ersättning av 25 kronor i kvartalet
åtar sig att bevaka den enskildes
rätt i bostadskön och som även lovar
att bevaka hans möjligheter att skaffa
sig en bostadsrättslägenhet. Om det senare
lyckas, får den bostadssökande
till förmedlingsorganet betala en provision
som står i relation till priset för
bostadsrättslägenheten.

Ingen kan anse dessa förhållanden
tillfredsställande. Det är möjligt att tillkomsten
av en samordnad bostadsförmedling
i storstockholmsområdet skulle
kunna eliminera sådana otillständigheter
som nu förekommer. Om det sedan
behövs en obligatorisk bostadsför -

medling eller om problemet kan lösas
genom ett samarbete mellan kommunerna,
blir en annan sak. Utredningen
kommer säkert att ge oss vissa anvisningar
om vilken väg som är den bästa.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet hänvisar
ånyo till att borgarrådet Mehr tagit upp
den gamla tanken på en viss organisatorisk
nyskapelse. Statsrådet anser att
detta redan har liksom skapat ett nytt
läge. Men får jag erinra om att det enda
resultat som detta t. v. tycks avsätta är
att man påbörjar en utredning.

År 1957 förklarade två män, som väl
får anses vara rätt representativa för
de dåvarande liberala stadsfullmäktigeledamöterna,
nämligen herrar Bergvall
och Hjerne — med instämmande av
bl. a. herr Huss — att en sådan utredning
borde sättas i gång utan dröjsmål.
Men då observerade inte regeringen att
man åtminstone kunde sätta i gång en
utredning som skulle underlätta det
effektivare utnyttjande av resurserna,
vilket man nu erkänner vara den viktigaste
förutsättningen för att frågan så
småningom skall kunna lösas.

Beträffande kommunreformen bär vi
just stött den, som statsrådet konstaterade.
Jag är glad att vi är ense om den
saken. Men jag vill betona att det inte
innebär att man kan anse det naturligt
att stockholmsområdets organisationsproblem
av statsmakterna skall sättas
sist i kön. Inrikesministern har nog
gjort ett i vissa avseenden förtjänstfullt
arbete för skapande av de psykologiska
förutsättningarna för vissa kommunala
organisationsproblems lösning ute i landet.
Om han velat, skulle han kunnat
ge ett bidrag till lösning av de psykologiska
problemen också här i Storstockholm.
Men här har han vilat på hanen
och bara väntat och väntat att situationen
skulle »mogna». Det är sannerligen
ingen handlingskraftig rege -

96 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

ringsmedling som framträtt på detta
område.

I min interpellation efterlyste jag
samordning av trafik- och bostadsfrågorna,
men statsrådet har varken i svaret
eller nu närmare gått in på denna
mycket väsentliga sak. Däremot anmärkte
statsrådet Johansson att jag hade
talat om bostadspolitiken i allmänhet.
Det gjorde jag mycket, mycket litet. Jag
gjorde ett par korta reflexioner. Men
efter att ha beklagat sig över att jag
nämnt några meningar om detta, som
ändå måste utgöra bakgrunden till diskussionen
om storstockholmsproblemet,
gick statsrådet i hög grad in pa
bostadspolitiken i allmänhet, som vi
får tillfälle att diskutera nästa år. Jag
fattade det som om statsrådet var mycket
tacksam mot mig när jag gav honom
en liten nubb, som han låtsades
vara en spik att hänga upp reflexionerna
på, så att han till stor del kunde
komma bort från den känsliga frågan
om Storstockholm. Nog är det rörande,
herr talman, när man från regeringsbänken
beklagar sig över att en talare
från ett annat parti i en diskussion om
en stor och viktig del av bostadsfrågan
gör några allmänna reflexioner. Jag vet
inte hur en oppositionsman skall uppföra
sig — om det skall vara ständiga
bugningar inför regeringsbänken — för
att finna nåd. Nåja, vi får väl klara oss
utan denna nåd från regeringsbänken.

Nu säger man att det krävs längre
gående samordningsåtgärder, effektivare
utnyttjande. Vad är det då man
föreslår här? Man hänvisar främst till en
ännu inte tillsatt utredning. Det tycker
jag är ganska svagt, när denna utredning
borde ha tillkommit långt tidigare.

Från oktober 1954 till januari 1958
växte antalet bostadssökande i Stockholm
från 80 000 till 108 000. Det var
för nära sex år sedan. Var detta icke
nog skrämmande siffror, herr statsråd,
för att motivera någonting annat än ett
nej till en förberedande utredning om

det större grepp, som Ni nu i dag hänvisar
till som det väsentliga?

Det är väntetider på sex till åtta år
här i Stockholm innan man får bostad.
Nog sagt om situationen därigenom. Vi
har dessutom att vänta en ganska hög
—• många säger mycket hög — äktenskapsfrekvens
inom stockholmsområdet
under de närmaste åren på grund av rådande
åldersfördelning. Det finns alltså
risk för att den krisartade situationen
fortsätter. De som inte har egen bostad
och som väl på ett sätt representerar
den allvarligaste delen av bostadsbristen
bor till ungefär 50 procent i
storstockholmsområdet. Men inom detta
område är bostadsbyggandet ungefär en
sjättedel av hela landets! Även detta visar
väl på en problematik som borde
behandlas som mycket allvarlig.

Herr talman! Resultatet av regeringspolitiken
i fråga om bostadsförsörjningen
är sannerligen inte gott för landet
i övrigt men ännu mera ödesdigert
är det för Stor-Stockholms del.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Eftersom jag råkar vara
bypolitiker på det kommunala området
i en förort torde det vara på sin plats
att jag får anföra åtminstone några synpunkter
på dessa problem.

Innan jag går in på dem vill jag dock
erinra om den riksdagsmotion, som herr
Ohlin anklagade regeringen för att inte
ha fäst något avseende vid. Vad herr Ohlin
säger beträffande herrar Huss’ och
Bergvalls inställning till denna fråga är
riktigt, men om inte mitt minne sviker
mig, så samlade den motionen bara 10
röster i den ena och 13 i den andra
kammaren. Menar herr Ohlin nu att regeringen
skulle ha behandlat den avslagna
motionen som om den hade blivit
bifallen? Det är den enda slutsats jag
kan dra av herr Ohlins ord. Och om jag
nu minns rätt beträffande röstsiffrorna,
så måste ju även en del folkpartister ha
röstat emot motionen, ty så fåtalig har

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

väl aldrig herr Ohlins skara varit i de
båda kamrarna.

Vad sedan gäller problemet att samordna
länets och Stockholms stads intressen
är detta, som herr Ohlin sade,
alls ingen ny fråga. Såvitt jag vet var
den föremål för uppmärksamhet här i
riksdagen första gången 1908, när en
motion väcktes om den saken. I den motionen
föreslogs att gränserna mellan
Stockholm och länet skulle ändras så,
att de närmaste förorterna fördes över
till Stockholm och övriga delar av länet
fördes dels till Uppsala och dels till Södermanlands
län. År 1912 ändrades gränserna
mellan Stockholm och länet genom
att Brännkyrka och Bromma då inkorporerades.

År 1928 väcktes sedan motion om bildande
av en sekundärkommun bestående
av Stockholms stad och omgivande
kommuner, och 1944 tillsattes en kommitté
för kommunal samverkan, där
även problemet med storlandsting och
regionkommuner behandlades. Vid 1953
års riksdag yrkades en allmän översyn
av gällande länsindelning och ändrad
administrativ organisation för Storstockholm,
och 1957 hemställdes om åtgärder
i syfte att skapa en arbetsduglig''
administrativ enhet. Slutligen fick vi
1961 storstadsutredningen.

De propåer som gjorts i utredningarna,
närmast då 1953 års utredning, ledde
fram till att vi fick Stockholmstraktens
regionplaneförbund, som omfattar
Stockholms stad och 44 kommuner i länet,
varjämte även Upplands Bro i Uppsala
län har anslutit sig dit. Vidare har
vi fått Stockholms förorters samarbetsnämnd,
som består av en inre och en
yttre förortskrets. Vi har också fått
Stockholms planeringsnämnd, som genom
avtal mellan södra förorterna och
Stockholm har träffat uppgörelse om
vatten- och avloppsfrågor i dessa delar
av länet.

På skolväsendets område har också
överenskommelser träffats om samver -

kan, vilken berör Stockholm och 36 av
länets kommuner. Och nog har man i
dessa kommuner fått lära sig att samarbeta!
Det finns kommunalmän som i
dag säger, att de faktiskt inte hinner
med mer än att springa runt och samarbeta
med varann i olika avseenden.
Vi har också inom länets kommuner tio
polisförbund, två brandskyddsförbund,
ett läroverksförbund, ett inackorderingsförbund,
ett förbund för renhållningsoch
vattenfrågor samt Käppalaförbundet.
Härtill kommer sedan en mängd
samarbefskommittéer.

Jag vill i detta sammanhang också beröra
samarbetet mellan Stockholms stad
och landstinget på sjukvårdens område.
År 1957 träffades ett huvudavtal om samarbete,
innebärande att man gemensamt
skulle dra upp riktlinjerna för den slutna
och den öppna anstaltsvården, och
man träffade också ett särskilt avtal om
gemensamma vårdåtgärder i de fall där
detta var lämpligt och möjligt. Detta
ledde till att vi 1958 också fick ett samordningsavtal
mellan Stockholm och
länet när det gäller barnsjukvård, barnsbörd
och gynekologisk vård. Slutligen
fick vi 1963 också ett avtal om långtidsvården.

Den plan som gjordes upp 1962 avser
utbyggnad av vårdresurserna under en
15-årsperiod. Det betyder att riktlinjerna
i det avseendet dras upp fram till
1990. Planen omfattar både kropps- och
mentalsjukvården, och förverkligandet
av detta projekt beräknas kosta 1,2 miljarder
kronor. Man är också överens om
hur kostnaderna skall fördelas mellan å
ena sidan Stockholm och å andra sidan
Stockholms län.

Flera utredningar kommer att göras
rörande speciella sjukvårdsområden —
avsikten är att successivt bygga ut samarbetet
till en fullständig plan för Storstockholm.
Såvitt jag vet har man varit
överens om att uppgörelserna varit bra
både ur Stockholms stads och ur länets
synpunkt.

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 37

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel problem

m. m.

Yad bostadsförsörjningen beträffar är
det riktigt som här sagts, att målsättningen
enligt det aktionsprogram som
uppgjordes för tiden 1957—1961 var en
ökning från 10 000 till 14 000 lägenheter
per år. Denna ökning bedömdes vara
tillräcklig för att man skulle komma ur
den då rådande situationen.

Bostadsstyrelsen förklarade i sitt yttrande
över aktionsprogrammet, att den
som målsättning uppställda ökningen
borde vara tillräcklig. 1955 års långtidsutredning,
som likaledes fick uttala
sig i ärendet, fann även prognosen om
en ökning till 14 000 lägenheter riktig.

Mot denna bakgrund vågar jag väl påstå,
att de som gjorde upp aktionsprogrammet
för Stockholm och för länet
och förorterna var i mycket gott sällskap,
när det förutsattes att ökningen
skulle vara tillräcklig. Jag skulle om
detta aktionsprogram kunna säga på
samma sätt som herr Svensson i Ljungskile
en gång sade här i kammaren om
en prognos, även om jag inte kan göra
det lika bra som han. Herr Svensson i
Ejungskile sade: »Prognosen är bra.»
Så gjorde han en paus och tilläde:
»— om den är bra.»

Aktionsprogrammet godkändes av alla
och alla tyckte att den förutsatta ökningen
var tillräcklig. Det har emellertid
visat sig att ökningen inte var tillräckligt
stor. Antalet påbörjade lägenheter
1961 var 13 551, och antalet färdigställda
lägenheter var 14 000.

Enligt ett nytt aktionsprogram för
1965—1966 räknar man med ett tillskott
på i genomsnitt 15 000 lägenheter per
år. Det är obestridligt att vi i dag har en
eftersläpning på mellan 2 000 och 3 000
lägenheter i förhållande till det program
som gjorts upp. Jag skall försöka att åtminstone
delvis ange orsakerna. Ehuru
det måhända är ofint kan jag inte underlåta
att i sammanhanget även rikta mig
till regeringsbänken.

Eftersläpningen har ett nära samband
med planeringsfrågorna. Stadspla -

ner går som bekant från kommunerna
till länsstyrelsen, och om länsstyrelsen
inte anser sig ha befogenhet att fastställa
en stadsplan vidarebefordras förslaget
till byggnadsstyrelsen, som i sin
tur kan överlämna det till Kungl. Maj:t
för fastställande. År 1959 trädde en lag
i kraft som skulle ge bostadsnämnderna
större möjligheter att lösa hithörande
problem och länsstyrelserna större befogenheter
att fastställa stadsplaner utan
att vända sig till byggnadsstyrelsen.

När lagstiftningen trädde i kraft spikades
stadsplaner också av länsstyrelsen.
Men sedan har det blivit någon
ändring — jag vet inte om man på regeringsbänken
känner till detta — ty
nu är länsstyrelsen mycket försiktig
med att spika planer och skickar en
mängd stadsplaneförslag till Kungl.
Maj:t, trots den 1959 genomförda lagstiftningen.
Enligt landshövdingens egna
uppgifter i en tidning häromdagen
ligger hos länsstyrelsen stadsplaner avseende
en byggnation på 5 000 lägenheter
och stadsplaner avseende lika många
lägenheter hos byggnadsstyrelsen. Kan
det vara rimligt att regeringen svältföder
länsstyrelsen på personal, så att
stadsplaner gällande 10 000 lägenheter i
ett område, där alla är överens om att
det måste byggas mera, blir liggande på
detta sätt? Jag betraktar det som orimligt,
och jag vädjar till regeringens ledamöter
att så fort som möjligt vidtaga åtgärder
för att få en annan tingens ordning
till stånd.

Det har inte varit lätt för oss som är
verksamma som kommunalmän ute i länet
att lösa en hel del av dessa problem.
Jag vill erinra om att vi i Sundbyberg år
1955 och i Huddinge år 1961 var tvungna
att säga ifrån att vi inte kunde fortsätta
att bygga, eftersom vi inte fick
några pengar för följdinvesteringar och
inte ens erhöll möjligheter att placera
bostadslån. Från Huddinge meddelades
år 1961 att man måste avskeda folk på
grund av att man inte kunde fortsätta

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

byggnadsverksamheten. Vi fick göra detsamma
i Sundbyberg år 1955.

Detta problem har inte dykt upp i
dag. Det har endast tilldragit sig större
uppmärksamhet än i ett tidigare skede.
Men det är uppenbart att det inte är
möjligt att fortsätta att arbeta under så
osäkra förhållanden i framtiden. Därför
är jag också glad över det uttalande, som
lämnades i statsrådets interpellationssvar
om att man skall hjälpa till att klara
upp dessa problem.

.lag är fullt införstådd med och har
från denna talarstol vid flera tillfällen
försvarat den ekonomiska politik som
bedrivs i vårt land. Men jag undrar, herr
finansminister: Får vi verkligen hårdraga
den så till den grad att vi inte
skall kunna betrakta storstockholmsområdet
som ett särfall och därmed kunna
göra avvikelser från den allmänna linjen? Ett

förhållande, som brukar framhållas
till storstockholmskommunernas
nackdel i samband med propåer om anslag
till bostadsbyggandet, är att vi har
så låga skatter, att Stockholm i högre
grad än som är förhållandet borde kunna
skattefinansiera sina kapitalutgifter.
Jag har inte siffror att tillgå för länets
samtliga kommuner, men enligt en gjord
överslagsberäkning skattefinansierar
Stockholms län sina kapitalutgifter med
upp till 50 procent och även däröver.
Den stad där jag själv är kommunalman
■— Sundbyberg — finansierade emellertid
sina kapitalutgifter genom skattemedel
år 1960 med 60,5 procent, år 1961
med 85,9 procent och år 1962 med 60,3
procent.

Visst är det förargligt för de landsortskommuner
som har högre skatter att
vi detta till trots kan hålla vår taxering
nere, men det måste finnas en gräns
även i detta avseende. Det kan inte vara
rimligt att man skall pålasta de nu arbetande
alla kostnader för anläggningar,
som kommer att existera under 50, 75
eller kanske 100 år framåt i tiden.

Nog sagt om detta. Det har i detta
sammanhang skrivits och talats mycket
om att stockholmare inte har någon
möjlighet att få flytta ut i länet. En tidning
skrev t. o. m. för någon tid sedan
på ledande plats, att stockholmarna är
diskriminerade i detta avseende. Vi har
gjort en undersökning på detta område
över de nio kommuner som ligger närmast
Stockholm. Trots att vi enligt påståenden
från stockholmare inte lämnade
ut några lägenheter, inflyttade i
länets förortskommuner under år 1962
9 300 människor från Stockholm. År
1961 var siffran 9 246 och år 1960 8 793.

Det antal lägenheter inom 16 förortskommuner,
som tagits i besittning av
Stockholms stad, var år 1960 2 377, år

1961 3 230 och år 1962 3 250.

Vi för i förorterna ett register, till
vilket folk som inte söker bostad i
någon bestämd kommun får anmäla sig.
På detta register var den 1 januari
1963 antecknade 24 654 sökande, av
vilka 18 405 var bosatta i Stockholm
och 6 249 i förortskommunerna. Detta
register — som bara förts i två år —
har emellertid givit ett mycket klenf
resultat, eftersom det lielt enkelt inte
funnits några lägenheter att förmedla.
År 1961 förmedlades endast 138 och år

1962 186 lägenheter. Detta har föranlett
Stockholms planeringsnämnd, som
är ett samarbetsorgan mellan Stockholm
och förorterna, att hemställa till
kommunerna att 10 procent av nyproduktionen
inom respektive kommuner
skall ställas till förfogande för denna förmedlingsorganisation.
Åtminstone har
de kommuner jag varit i kontakt med
ställt sig välvilliga till denna begäran.

Nu har statsrådet Johansson föreslagit
att man skall skapa en gemensam
bostadsförmedling för detta område.
Jag har sagt till de tidningar, som frågat
mig om detta, att en gemensam bostadsförmedling
inte kommer att medföra
någon förändring, eftersom redan
nu många av de lägenheter som byggs i

Nr 37

100

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel

problem m. m.

förortskommunerna går till folk som är
bosatta i Stockholm. Det är likgiltigt
om det är Andersson eller Pettersson
som flyttar in, bara lägenheterna går
över bostadsförmedlingen och det blir
ordning och reda på detta område.

Avsikten med den gemensamma bostadsförmedlingen
är att skapa rättvisa.
Om det nu kommer att bli så att en
stockholmare som har stått i sin bostadskö
i nio år skall ha företräde till en
lägenhet i Sundbyberg framför en sundbybergare
som har stått i ko i åtta år
och som med sina skatter har varit med
om att finansiera byggande av denna
lägenhet, så är jag ändock beredd att
acceptera en sådan orättvisa; för inte
kan väl detta betraktas som rättvist mot
sundbybergaren.

Hur blir det för övrigt med de statsanställda,
när man nu skall skapa rättvisa?
När vi skulle börja bebygga Öhr,
hade vi förhandlingar med fortifikationsförvaltningen
som krävde att 50
procent av lägenheterna skulle tilldelas
statsanställda, vilka alltså skulle gå förbi
dem som stod i bostadskö. Vi som arbetar
i bostadsförmedlingarna i förorterna
har lärt oss hur vi skall sköta
detta arbete på ett såvitt jag kan bedöma
anständigt och hyggligt sätt. Vi
lovade i det här fallet att vi skulle
vara hyggliga och göra vad vi kunde,
och resultatet blev att 10 procent av
lägenheterna gick till dessa statsanställda.

För närvarande fördelas 90 procent
av lägenheterna av bostadsförmedlingarna.
Vart tar de övriga 10 procenten
vägen? Troligen är det en stor del av
dessa lägenheter som går till de stockholmare
som flyttar in i förortskommuner.
Men om man nu skall skapa rättvisa,
så vore det väl rimligt att man lät
alla ledigblivna lägenheter gå över bostadsförmedlingarna.
Jag förmodar att
herr Ohlin kommer att stödja ett förslag
om en obligatorisk bostadsförmedling
inom denna region, eftersom han

vill att vi skall skapa rättvisa. Det sägs
att en sådan ordning skulle medföra
olägenheter. Jag kan inte förstå vad
det skulle vara för slags olägenheter.
Vi har i dag bostadsförmedlingar som
fungerar bra, där man tar vederbörlig
hänsyn till framställningar från företag
och kommunala organ, som önskar
erhålla lägenheter till sina anställda. Om
vi behåller den smidigheten, bör det
väl inte medföra några nackdelar om
vi ger bostadsförmedlingen ytterligare
lägenheter att fördela.

Vi har i 17 förortskommuner och i
Stockholms stad en bostadskö på sammanlagt
147 883 personer. Många synes
föreställa sig att alla dessa är bostadslösa.
Som väl är är det inte så,
ty då skulle katastrofen vara avsevärt
värre. Bostadsbristens svårighetsgrad
är ungefär densamma i Stockholms stad
och i förortsområdet: antalet anmälda
i bostadsförmedlingarna är i Stockholm
12,9 procent av befolkningen och
i det inre förortsområdet 12,6.

Folkökningen i storstaden har varit
kraftig under en följd av år. På 40-talet var ökningen i genomsnitt 21 500
personer om året, varav Stockholm svarade
för två tredjedelar. Under 1950-talet var den genomsnittliga ökningen
16 000 personer per år. Det senaste
året har ökningen liksom under 1940-talet överstigit 20 000 personer, men
ökningen kommer nu helt på grannkommunerna.
Man vill gärna tro att denna
expansion är främsta orsaken till bostadsbristen.
Det är emellertid inte så.
Det är i stället den allmänna välståndsstegringen
som främst har bidragit till
att skärpa den relativt ringa bostadsbrist
som fanns vid det senaste världskrigets
slut. Människorna har fått råd
att bo bättre. Jag skall med ett enkelt
räkneexempel belysa den saken. Jag
håller mig för enkelhetens skull till
huvudstaden.

År 1946 bodde i Stockholm i genomsnitt
105 personer i 100 rumsenheter.

101

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel -

Svar på interpellationer ang.

problem m. m.

Nu är boendetätheten nere i 85 boende
per 100 rumsenheter. Skulle dagens
800 000 stockholmare nöja sig med den
boendetäthet som stockholmarna hade
1946, skulle vi ha ett överflöd av lägenheter.
Stockholmarna skulle ha fått
plats i 762 000 rumsenheter, medan bostadsbeståndet
i Stockholm år 1961 i
själva verket uppgavs till 956 000 rumsenheter.
Under i övrigt lika förhållanden
skulle det alltså ha funnits ett överskott
på 194 000 rumsenheter. Om vi
räknar med så stora lägenheter som
femrumslägenheter, skulle det i dag ha
funnits 50 000 lägenheter lediga.

När herr Ohlin nyss säger att det är
den socialdemokratiska regeringen som
är ansvarig för detta är det riktigt, för
så vitt herr Ohlin menar att den socialdemokratiska
regeringen har höjt välståndet
till den grad att vi i dag vill
ha så mycket större lägenheter.

Det är klart att bostadsbristen är
svår, men man får inte förbise den avsevärda
förbättring som har inträtt i
människornas möjligheter att disponera
en egen bostad. Tillåt mig, herr talman,
att nämna några siffror som visar detta.
Av ogifta män i huvudstaden hade år
1945 21,4 procent egen bostad. 1958
hade 35,6 procent av dem egen bostad.
För ogifta kvinnor var motsvarande
siffror 35,2 procent och 53,3 procent,
för gifta par 94,7 procent och 98,9 procent,
för förut gifta män 62,1 procent
och 73,8 procent och för förut gifta
kvinnor 79,7 procent och 87,2 procent.
Det är klart att dessa förhållanden har
påverkats av att människor i dag har
bättre råd att hyra en lägenhet än
de hade tidigare.

Borgarrådet Mehr angav i samband
med statdebatten i Stockholms stadsfullmäktige,
att målsättningen för oss
måste vara att producera 20 000 lägenheter
per år, d. v. s. 5 000 utöver det
aktionsprogram vi har. Jag instämmer
beträffande nödvändigheten att göra
detta, men som statsrådet Johansson

för en stund sedan sade kan ett sådant
program inte klaras med den byggnadsarbetarkår
vi har i dag. Av 20 000 byggnadsarbetare
är nu bara ungefär 200
arbetslösa, därför att de är överåriga
eller av andra skäl, och byggnadsverksamheten
pågår för fullt. Om man
skall kunna öka produktionen så mycket
som behövs måste vi skaffa hit
byggnadsarbetare från andra delar av
landet. Länsarbetsnämnden har nyligen
skickat ut en förfrågan till förortskommunerna
och Stockholms stad om
de har möjlighet att ställa lägenheter
till förfogande för eventuellt inflyttande
arbetare.

Såvitt jag vet är kommunernas intresse
för detta mycket påtagbart, och det är
sannolikt att ett sådant arrangemang
kommer till stånd. Jag skulle föreställa
mig att om man fortsätter att bygga bostäder
i samma takt som förut, så kommer
man, även om man minskar produktionen
inom andra avsnitt av byggnadsverksamheten,
ändå aldrig att kunna
klara av bostadsbristen inom denna
del av vårt land med mindre än att vi
får hit åtminstone 2 000 byggnadsarbetare.
Men då krävs det bostäder även
till dessa arbetare. Eftersom de skall
hjälpa till att klara av de långsiktiga
bostadsproblemen, betraktar jag det som
naturligt att man då bortser från de
vanliga principerna för fördelning av
bostäder. Men det är inte bara arbetare
som behövs utan också arkitekter, ingenjörer
och andra tekniker. Man räknar
väl dock med att omskolning av
arbetskraft i någon mån skall kunna
bidra till att reducera problemet att
skaffa tillräckligt med arbetskraft.

Jag sade tidigare i mitt anförande,
att man borde införa en obligatorisk bostadsförmedling.
Jag tillåter mig att åter
knyta an till denna sak eftersom jag
har en anteckning om den i mitt manuskript.
Jag sade att det var 10 procent
av lägenheterna som gick så att
säga vid sidan om bostadsförmedlingen.

Nr 37

102

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel problem

m. m.

Inrikesministern bör uppmärksamma
denna tendens som, om den skulle fortsätta,
kommer att leda till ännu större
besvärligheter vid fördelningen av bostäder.
Byggmästarna går till förmedlingsorganet
och söker statliga lån.
Kommunerna skall sedan uttala sig om
dessa ansökningar. Det går då till så,
att förmedlingsorganet presenterar ett
förslag till överenskommelse om uthyrning
av lägenheter för byggmästaren
och säger: Om ni får statliga lån, får
väl bostadsförmedlingen hyra ut lägenheterna?
I allmänhet godkänner byggmästaren
självfallet detta och bostadsförmedlingen
får fördela lägenheterna
med undantag för några stycken som
byggmästaren av olika skäl vill behålla.
Att han skall få göra det ifrågasättes
inte från förmedlingsorganets sida.

Det förekom en diskussion om denna
sak här i riksdagen när jag på 1940-talet motionerade om en obligatorisk
bostadsförmedling över hela landet. Den
jag debatterade med var Yngve Larsson,
som då var ledamot av denna kammare.
Jag sade att det var olagligt att behandla
byggmästarna på detta sätt. Ja,
sade han, men man får ju se saken sådan
den är. Och det har man börjat
göra i alla kommuner, som nu begår
denna olaglighet. Men förfaringssättet
har i alla fall gett ett ganska hyggligt
resultat.

Byggmästarna fortsätter sedan med
att söka statliga lån och sedan de sökt
dessa lån träffar förmedlingsorganet ett
preliminärt beslut. Byggmästaren går
därefter till banken och säger: Nu får
jag statliga lån, och riskerna för att
låna ut pengar blir mycket mindre. Det
blir på det sättet lättare att få kreditiv
och ordna övriga formaliteter.

När dessa fastigheter emellertid är
färdigbyggda kallar vederbörande byggmästare
tillbaka sitt låneärende och säger
att han inte vill ha något slutgiltigt
beslut. Han har fått den hjälp han behöver.
Han har fått lån till kreditiv,

har förutsättningar att klara denna upplåning
och får troligtvis en bättre avkastning
vid uthyrningen än han eljest
skulle få. Det blir inte fråga om
statliga lån. Vad gör det, frågar man.
Jo, det innebär att överenskommelsen
som byggmästaren skrivit under och
som gäller endast under förutsättning
att han tar upp statliga lån — i vilket
fall lägenheterna skall uthyras via bostadsförmedlingen
— blir inaktuell. Bostadsförmedlingen
får alltså inte heller
förmedla dessa lägenheter. Mot den bakgrunden
betraktar jag det som ännu
mera rimligt att en obligatorisk bostadsförmedling
inrättas.

Vi har i Stockholm och i Stockholms
förorter, som jag förut påpekade,
en mängd problem som vi försökt att
lösa gemensamt. Jag vågar påstå att talet
om att man skulle komma ifrån
dessa problem, om hela förortsområdet
och Stockholms stad sammanfördes till
en kommun, saknar fog. Det blir inte
fler arbetare, ingenjörer, arkitekter
o. s. v. vid en sådan sammanslagning.
Men jag vill öppet deklarera, att kommunernas
självständighet givetvis inte
får vara något självändamål. Enbart
strävan efter större enheter kan dock
inte få utgöra tillräckligt skäl för en
sammanslagning. Man kan inte heller
komma ifrån, att de krav och synpunkter
som förts fram i detta sammanhang
rimmar ganska illa med talet om betydelsen
av den kommunala demokratien.
I det fallet finns som bekant mycket
avancerade ståndpunkter när det
gäller att bereda allmänhetens insyn och
beslutanderätt på det kommunala området.
Det bör också observeras, att det
inte föreligger något som helst krav eller
intresse från vare sig huvudstadens
eller förortskommunernas sida att sammanföra
dessa områden till en enda
samhällsbildning.

Man frågar sig då: Har de kommuner,
vilka man anser skall överföras
till Stockholm, visat sig vara oförmögna

103

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

att klara dessa problem, och finns del
något som talar för att det skall bli
bättre genom en sådan sammanslagning?
Här mäter man med olika mått
när det gäller Stockholm, Stockholms
förorter och landet i övrigt. Solna stad
har en folkmängd på nära 55 000 människor
och är alltså av samma storleksordning
som Borås, Gävle, Jönköping
och Karlstad, Lidingö kan gott
jämföras med Trollhättan, Luleå, Kalmar
och Sundsvall, Sundbyberg kan
jämföras med Borlänge, Motala, Kristianstad
och Växjö och Nacka kan jämföras
med Sandviken och Kristinehamn.
Är det nu någon som om dessa stora
och medelstora städer ute i den svenska
landsorten vågar påstå, att de utgör
småbyar som inte kan klara sig själva
utan måste slås ihop med andra? Så
förhåller det sig inte, och jag är övertygad
om att det går att klara problemen
genom samarbete.

Man säger också att de människor
som bor i förorterna känner sig som
stockholmare. Jag vet inte hur många
stockholmare som är riksdagsmän i
denna kammare, men inte är ni val så
många. Men ni känner er väl som stockholmare,
trots att de flesta av er väl
kommit från landsorten. Men även om
ni gör det, är det väl inte något fel.
Detta kan inte vara något skäl när det
gäller att göra ett ingrepp avseende
gränserna mellan Stockholm och förorterna.

Det har framhållits att man vill uppamma
intresset för kommunalpolitiska
angelägenheter och att det naturligtvis
inte finns samma kommunalpolitiska
intresse i småsamhällena som exempelvis
i Stockholm. Men är det då inte
egendomligt, herr talman, att valdeltagandet
när det gäller landstingsmän
och stadsfullmäktigeledamöter i dessa
kommuner i vissa fall ligger i precis
samma höjd och t. o. m. högre än när
det gäller riksdagsmannaval? Talet om
att det uteslutande skulle vara personli -

ga intressen som därvidlag ligger bakom
tycker jag är något överdrivet. Detta
kan inte gälla mig personligen, eftersom
jag tänker lämna det kommunalpolitiska
arbetet fr. o. m. utgången av
detta år.

Inrikesministern känner väl till vilken
otroligt stor benägenhet man ute
i landet i övrigt har att slå ihop kommuner
när det gäller att försöka bilda
ganska oskyldiga kommunblock.

I de diskussioner som förts i detta
stycke har herr Ohlins partivänner i
Stockholm sagt att man nu skall införa
något som man kallar stadsdelsråd. Såvitt
jag kan bedöma är detta förslag ett
uttryck för att man vill ha en så att
säga fullödigare demokrati inom Stockholms
förvaltning. Man vill bereda folket
tillfälle att sätta sig in i de kommunalpolitiska
spörsmålen i högre grad
än man tidigare har gjort.

Är inte denna propå om stadsdelsråd
ett vittne bättre än något annat för det
dilemma som de herrar råkat i, vilka
företräder synpunkten att man skall slå
ihop förorterna med Stockholms stad?
Vi har inte mer än ett enda exempel för
vad jag föreställer mig skall utgöra
förebilden för det s. k. stadsdelsrådet,
nämligen Spångarådet. Jag vet inte om
herr finansministern, som själv är
spångabo, har haft någon känning av
att det över huvud taget har existerat
ett Spångaråd. Det blev, får man väl
säga, inte ett dugg av detta s. k. Spångaråd.
Jag bedömer dessa stadsdelsråd
som en åtgärd vidtagen på det kommunalpolitiska
området som jag skulle vilja
likna vid småbarnens lek i sandlådor,
även om leken i detta fall förlägges
till det kommunalpolitiska området.

Man är nu mycket tacksam för att
Järvafältet skall friställas. Här gäller det
5 500 hektar mark. Även om man skulle
räkna med att det här kan byggas
50 000—60 000 lägenheter, räcker detta
inte långt för att lösa bostadskrisen. Vi
är ju alla överens om att vi skall kom -

Nr 37

104

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel problem

m. m.

ma till rätta med bostadsproblemet och
bli av med bostadsköerna. I den mån
den socialdemokratiska regeringen kan
åstadkomma att människorna i ännu
högre grad får stigande inkomster,
kommer kraven på höjd standard och
ytterligare förmåner också att stiga.
Men alla är glada över denna utveckling.

Vi vet att det inte räcker att bygga på
Järvafältet. I går beslöts det att försvarets
anläggningar skall flyttas till Granhammar
och Upplands-Bro. Men dessa
platser ligger så nära att försvaret snart
får flytta igen, om folkmängden fortsätter
att öka. Som en kontrast till hur
man ligger i på andra håll för att få
folk till sina kommuner — man ger industrierna
subventioner och fria tomter
o. s. v. — kan jag erinra om att
Stockholms stad på 1940-talet på alla
järnvägsstationer satte upp affischer
där man uppmanade folk att inte flytta
till huvudstaden. Men sådant hjälper
inte. Vi får folk hit i alla fall.

Det kanske är oförskämt att säga det,
men jag tror inte att man kan lösa problemet
genom att bygga på Järvafältet
och i de andra aktuella kommunerna.
Vi kommer alltjämt att få räkna med att
herr Ohlin säger att vi har skött detta
dåligt; det är nu mina personliga uppfattningar
jag för till torgs. Men var
skall vi då tänka oss att bygga?

Jag kan erinra om att Mälaröarna har
en sammanlagd areal som är 3 000 hektar
större än huvudstadens nuvarande,
nämligen 21 595 hektar. I Bogesund,
som staten äger, ligger 3 300 hektar
mark oanvänd, som skulle kunna utnyttjas
om man vågar ta ett så djärvt
grepp för att lösa bostadskrisen och få
bort bostadsköerna. Om regeringen är
beredd att ge oss som bor i dessa förortskonnnuner
den hjälp som behövs,
så vill jag som ett allvarligt menat förslag
framhålla, att det finns förutsättningar
att komma till rätta med bostadseländet
inom en rimlig tid, om

Stockholms läns landsting och huvudstaden
gemensamt exploaterar och bebygger
dessa områden.

Men detta förslag är naturligtvis alldeles
för radikalt för att kunna accepteras.
Alla de människor som talar om
nödvändigheten av att skapa grönområden
för huvudstadens och tätorternas
befolkning kommer att säga, att det
vore fruktansvärt om dessa vackra områden
skulle försvinna. Jag är själv
mycket intresserad av att slå vakt om
naturvärden, inte minst när det gäller
så vackra områden som Mälaröarna.
Men vi måste å andra sidan välja position.
Yi måste ta ställning. Vill vi inte
bygga så att vi får slut på bostadskrisen
utan föredrar att ha dessa grönområden,
så bör vi tala om för dem som
står i bostadskön att man inte kan lösa
deras problem, men det vill ingen säga.
Jag anser därför att detta mitt förslag
bör prövas som ett allvarligt menat förslag.

Alla är överens om att trafikförhållandena
är dåliga i Stockholms förorter.
Jag har själv i landstinget motionerat
om att landstinget bör förhandla
med både Stockholms stad och de statliga
myndigheterna för att komma till
rätta med detta problem. Men eftersom
vi alltså är överens om att trafiksituationen
är besvärlig, vill jag vara ofin
nog att erinra om vad som förevarit i
detta avseende.

1959 behagade Stockholms stad lägga
ned linje 15 till Sundbyberg -— det var
Stockholms bidrag till lösningen på förorternas
kommunikationsproblem. I den
diskussion som fördes om denna nedläggning
deltog även generaldirektören
i SJ. Han förklarade att det inte var
statens järnvägars uppgift att uppehålla
busstrafik på Stockholms förorter, och
han ville lägga ned den. Det blev nu
inte så, ty det finns ju de som kan bestämma
även över generaldirektörer.
Men låt oss ett ögonblick se på järnvägstrafiken,
som vi ju behandlade

105

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

häromdagen i detta hus. Under de senaste
fem åren har tio dagliga tåg dragits
in på Södertälje och sex på Upplands-Väsby.
På Västeråsbanan, som
både finansministern och jag ibland anlitar,
har man inte dragit in några tåg
men man kör förbi stationerna i stället,
och det är inte stort bättre det. På Nynäsbanan
har tre tåg dragits in, men
till min glädje kan jag notera, att man
på Roslagsbanan, som är den mest besvärliga
delen av dessa kommunikationer,
har ökat trafiken. Det får vi vara
tacksamma mot kommunikationsministern
för. När nu en stark man skall tillsättas
för att lösa kommunikationsproblemen,
är det av behovet påkallat att
man inte minst på den statliga sidan
ser till att det blir en hyfsad lösning.

•lag har redan talat alldeles för länge,
men ni får komma ihåg att jag är den
ende här soin delvis är ansvarig för den
politik som förts i förorterna. När jag
nu med herr Ohlins och herr Grebäcks
hjälp får chansen att säga något skulle
det ju vara egendomligt om jag inte begagnade
tillfället.

Jag vill knyta an till borgarrådet
Mehrs förslag att man skall bilda ett
storlandsting av Stockholms stad och
län. Jag ger alldeles oförbehållsamt min
anslutning till detta förslag. Jag vidrörde
nyss den överenskommelse som träffats
på sjukhusområdet. Om man blir
överens om att ett storlandsting skall
bildas kommer sjukhusen att läggas under
detta. Jag vet inte hur man kalkylerar
i Stockholm, men det måste ju betyda
att huvudstaden avskaffar sin sjukhusrotel.
Jag har ingenting emot det.
Jag anser tvärtom att man bör fullfölja
denna tanke.

I frågan om att samordna bostadsbyggandet
i Stockholm och omkringliggande
kommuner så kan man väl göra en
kraftig insats på det sätt jag förut
nämnde. Jag tror inte att det behöver
bildas ett storlandsting för att klara
den saken. Försörjningen med vatten
4* —Andra kammarens protokoll 1963.

och avlopp kan jag inte heller förstå
att man skall behöva lägga på ett landsting
— mot bakgrund av vad vi redan
har på detta område. Den kollektiva
trafiken anser jag naturligt att berörda
parter klarar av, men det är möjligt att
den frågan bör överföras till landstinget.

Däremot tycker jag det är värt en
grundlig utredning av frågan, hur man
skall samordna Stockholms stad och länet
i dessa avseenden i syfte att nå en
lösning som alla kan acceptera. Man
får självfallet pröva vad som kan vara
det bästa. Alla strävar vi väl efter så
goda lösningar som möjligt.

Herr talman! Jag ber om överseende
med att jag talat så länge. Men jag är
som sagt den ende aktive och ansvarige
politiker som i denna församling kan
tala för Stockholms förorter.

Under detta anförande övertogs ledningen
av förhandlingarna först av herr
talmannen och därefter av herr andre
vice talmannen.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få
tacka herr Sköldin för det utomordentligt
effektiva eldunderstöd han givit när
det gällt att angripa inrikesministern i
de förskansningar han grävt ned sig i.
Herr Sköldins illustrationer till den
verklighetsskildring som vi har försökt
ge av förhållandena i storstockholmsområdet
lämnar nog intet övrigt att
önska i fråga om färgstarkhet m. m.

Jag har fattat inrikesministerns anförande
så, att han är fullt på det klara
med att problematiken i detta drama är
frågan om kapitalanskaffning, markanskaffning,
planering och arbetskraft.
Det är väl de produktionsfaktorer och
faktorer över huvud taget som man
måste få ett grepp om, och jag hoppas
och tror att när nu inrikesministern
och regeringen är på det klara med det,
Nr 37

106 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

kommer det att hända något på detta
område.

För att i all hast vara litet konstruktiv
också skulle jag vilja framföra ett
förslag, som jag tror kunde vara värt
att debattera och som borde kunna påverka
möjligheterna att bättre hushålla
med arbetskraften. Jag är mycket intresserad
av om man kunde koppla ihop
lokaliseringsfrågorna och den utveckling
som pågår inom storstockholmsområdet
på så sätt, att man använde en
del av de 800 miljoner, som lokaliseringsutredningen
föreslår man skall
satsa för att få fart på lokaliseringsverksamheten,
till att stimulera byggnadsämnesindustrien
att göra färdiga
byggelement i mycket större utsträckning
än nu. Tillverkning av sådan material
skulle kunna ske i glesbygderna
eller åtminstone i regioner där arbetskraftsproblemet
inte är så brännande
som här. Sen kunde montörer användas
för att uppföra dessa monteringsfärdiga
hus. Sådan arbetskraft kan ju lätt
förflyttas. Sådana åtgärder skulle kunna
bidra till att minska arbetskraftsbehovet
just i storstockholmsregionen.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag Ser mig faktiskt
nödsakad att på ett par punkter beröra
vad herr Sköldin sagt, fastän jag
skall uttrycka mig mera kortfattat.

Det är vissa fundamentala fakta som
så att säga kan komma i skymundan i
denna debatt, om man inte påpekar dem.
Vad beträffar bostadskön kan det måhända
se ut som om det är förorterna
som har det bäst och Stockholm som
har det sämst ställt. Om man emellertid
ställer siffrorna i fråga om bostadsköerna
i relation till folkmängden, vilket
jag gjort, blir skillnaden inte så
stor. Man kan säga att vi redan i Storstockholm
har en gemensam bostadsmarknad
eller kanske vi skall uttrycka
det mera realistiskt: en gemensam brist
på bostadsmarknaden.

Jag skulle också vilja nämna några
delsiffror. I Solna står 24 procent av
stadens 55 000 invånare i bostadskö.
Om jag räknar med en så låg siffra som
två personer per köande blir det ungefär
hälften av de människor som bor
i Solna som står i bostadskö. I Danderyd
är det 20 procent av invånarna
som står i bostadskö. Där har man sagt
ifrån, att man inte kan ta på sitt ansvar
att bygga fler bostäder förrän frågan
om trafiken på Roslagsvägen är
löst. Icke desto mindre bär Danderyd
av sin ko på 2 500 sagt sig vilja hjälpa
andra kommuner. Över hälften är sådana
som kommer från andra kommuner,
från Stockholm och från kommuner
när och fjärran. Det är likadant i
Österhaninge. Där är över hälften av
bostadskön sådana som kommer från
andra kommuner.

Jag har velat understryka detta därför
att det är risk för att man tidigare
i diskussionen inte observerat, att länskommunerna
redan nu hjälper till med
att lösa andra kommuners problem. När
vi talar om behoven av bostäder är vi
således i samma båt i hela Stor-Stockholm.
Icke desto mindre kan jag försäkra
att vi med beredvillighet — och
där tror jag mig kunna tala även för
herr Sköldin — skall, herr inrikesminister,
pröva alla förslag som framföres
och undersöka, om de verkligen är
till hjälp för det prövade Stor-Stockliolm.

Jag ber emellertid herr statsrådet betänka
vad det betyder för den enskilda
människan, om man alltför kategoriskt
rubbar köordningen. Kommunen bär
givit den som står i bostadskön ett löfte
om lägenhet. Man kan ha vilken mening
man vill om detta löfte, men på
detta löfte bygger den unge mannen
eller kvinnan kanske sitt äktenskap. Vi
skall komma ihåg, att det finns en hel
generation som inte känner till något
annat sätt att få en lägenhet än att köa
för den. Vi har många sådana ungdo -

107

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

mar här i Stockholms län. För alla sådana
ungdomar är detta en utomordentligt
allvarlig sak. Visst kan det finnas
de som behöver en lägenhet bättre, och
dem måste vi försöka hjälpa, men man
måste också se till att givna löften
hålls. Om kommunerna blir tvungna att
svika sina löften, vems är då ansvaret
härför? Jag säger inte detta för att vara
negativ, men kommunerna har en mellanställning
mellan statsmakterna och
de bostadslösa människorna, vilket jag
ber herr statsrådet besinna.

Som herr Ohlin framhöll får man
emellertid inte stirra sig blind enbart
på behovet av bostäder. Man måste se
till att tillgången på bostäder ökar. Därmed
menar jag inte nyproduktion av
lägenheter utan nettotillskottet. Jag avser
alltså vad som finns kvar när man
river så mycket som för närvarande
görs. Måste vi inte -— åtminstone tills
vi löst bostadsproblemen -—• hejda rivningsvågen?
Är det rim och reson att
vi skall tömma och riva hus som faktiskt
ännu inte är saneringsmogna? Jag
skall inte fördjupa mig mera i detta
ämne, som jag i våras försökte utveckla
i kammaren.

Herr Sköldin berörde aktionsprogrammet,
d. v. s. det program som
Stockholm och länskommunerna har
förbundit sig att medverka i. I dagens
läge råder en eftersläpning i det programmet
med 3 500 lägenheter. Det är
i och för sig beklagansvärt, men som
herr Sköldin sade finns stadsplaner för
10 000 lägenheter färdiga för fastställelse,
hälften i länsstyrelsen och hälften
i regeringen. Jag vill på intet sätt
göra gällande att felet ligger enbart hos
s. k. överordnade myndigheter. Kommunernas
planer är inte alltid väl genomtänkta,
och länsarkitekt och byggnadsstyrelse
finner ibland, såvitt jag
kan förstå, full anledning till kritik. Jag
behöver bara påminna om Hagalundsplanen,
som solnaborna väntat på i ett
och ett halvt år.

Inrikesministern sade för en stund
sedan, att man inte kan bygga mera
därför att man inte har bostäder åt dem
som skall bygga. Jag förstår herr Ohlin
när han säger att detta är ett bevis på
ett eklatant misslyckande. Jag skulle
vilja säga att det är en redovisning av
ett fiasko. I ett sådant läge börjar de
som känner sitt ansvar att tala om organisatoriska
och administrativa förändringar
inom Stor-Stockholm. Tyvärr,
herr talman, kan jag inte riktigt frigöra
mig från misstanken att de som mest
talar härom vill vända bort uppmärksamheten
från den obeskrivligt trista
bostadskrisen till något som det inte är
riktigt så ansvarsfullt att tala om. Återigen
har framkastats tanken på ett storlandsting.
Herr Sköldin har givit en
livfull skildring av dess historia. Ack,
om det bara löste våra problem!

Beträffande trafiken uttalade riksdagen
för endast två dagar sedan sin tillfredsställelse
med herr Skoglunds initiativ
att tillsätta en stark man. Jag
skall inte upprepa vad jag sade då —
den starke mannen bör dock få sin
chans! I övrigt avvaktar vi med spänning
vilka lindringar och förbättringar
som länsindelningsutredaren kan ha att
ge oss till tröst. Det vore glädjande om
vi i dag kunde få ett besked från statsrådsbänken
när han kan bli klar.

I samband med frågan om storlandsting
kan jag inte underlåta att dra en
liten parallell med Stor-London. Där har
under 1962 genomförts en administrativ
nyordning som går ut på ett gemensamt
storlandsting kallat Greater
London Gouncil. De däri ingående kommunerna
har sammanslagits eller delats
till jämnstora naturliga enheter.
Omorganisationen har föregåtts av en
utomordentligt omsorgsfull statlig utredning
som omfattat varje fas av samhällslivet.
Det hela har sedan genomförts
på den konservativa regeringens
förslag.

Jag kan försäkra, att vi från länskom -

Nr 37

108

Fredagen den 13 december 1903

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel

problem m. m.

munernas sida skall ställa oss positiva
till och allvarligt överväga varje utredning
som verkligen undersökt problemen
och som framlägger väl underbyggda
förslag. Men en förutsättning
måste vara att storstockholmsproblemen
härigenom föres närmare sin lösning.

Samtidigt begär vi emellertid också
effektivitet från regeringens sida. Låt
oss titta ett ögonblick på vem som har
hand om Stor-Stockliolms bostadsfrågor
på detta plan. Justitieministern håller
i hyresregleringen — och han håller ett
fast tag i den. Socialministern har hand
om familjebostadsbidragen, vilka enligt
min uppfattning bör utformas så, att
en avveckling underlättas. Försvarsministern
är den störste markägaren och
släpper ogärna mark utan att han får
förtur till bostäder, vilket herr Sköldin
livligt beskrev. Förlåt! Finansministern
är det väl som till syvende og sidst har
hand om de statsbidrag som möjliggör
de kommunala följdinvesteringarna.
Kommunikationsministern ombesörjer
stadsplaner och trafik. Och inrikesministern
slutligen har ansvaret för den
statliga bostadspolitiken — i sanning
ingen avundsvärd uppgift. Hur vore
det, herr inrikesminister, att följa kommunikationsministerns
exempel och tillsätta
en stark man för bostadspolitiken?
Men det kanske närmast är statsministerns
uppgift eftersom frågan berör
så många departement. Det skulle
vara glädjande om inrikesministern med
några ord ville kommentera denna organisation
på regeringsplanet.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Efter den bedövande
anhopning av informationer som herr
Sköldin lämnat skall jag lova att tala
en mycket kort stund.

.lag vill först uttrycka min tillfredsställelse
över inrikesministerns positiva
inställning till frågan om en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling här i

Stor-Stockholm. Det känns ju litet underligt
för dem som i riksdagen fått så
många motioner i denna fråga nästan
enhälligt avslagna, att på detta sätt finna
att regeringen nu ändrat inställning
och tydligen menar allvar med att det
nu skall göras något på detta område.
Herr inrikesminister, jag är glad för
detta. Däremot är jag naturligtvis inte
glad över att det skall dröja så länge
innan Järvafältet kan börja exploateras.
Det blir nog många som kommer att
känna samma bedrövelse som jag därvidlag.

Inrikesministern uttalar sig tämligen
positivt för att man skall utreda frågan
om ett storlandsting för Stockholm och
kommunerna i dess omgivning. Beträffande
denna sak har både jag och mina
kamrater påtalat saken åtskilliga gånger,
och även om ett storlandsting inte
är den effektivaste lösningen tror jag
dock, att det skulle vara ett viktigt steg
framåt för att få något större möjligheter
att lösa de svåra problem som
finns i storstockholmsområdet. Vi har
ju numera många monstruösa stadsbildningar,
varvid Kiruna är den mest
iögonenfallande. Kiruna har emellertid
visat sig ha en förmåga att överleva.
Min personliga mening är, att man
kanske skulle kunna gå ett steg längre
för att lösa frågorna.

Jag skulle vilja framföra några förslag
till inrikesministern. Han nämnde
att orsaken till svårigheterna när det
gäller bostadsbyggandet bl. a. är bristande
planering och brist på arbetskraft.
Jag tror att han har rätt i att det
är brist på arbetskraft, fast det är ju
ganska stora arbetslöshetssiffror i byggnadsfackföreningarna
här i Stockholm.
Men varför är det brist på arbetskraft?
Har inte detta ett samband med den
ryckiga och planlösa linje som man
följt då det gäller bostadspolitiken? Om
man ser på vad som skett efter kriget
finner man, att det har varierat mellan
30 000 bostäder, vilket väl var ett bot -

109

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel
problem m. m.

tenläge, och 80 000 som inrikesministern
anser sig komma upp till i år. Variationerna
är ju oerhört stora och
återverkar också på rekryteringen och
inte minst på utbildningen av arbetskraft
inom byggnadsindustrien. Skulle
vi få en planmässig utbyggnad, så att
inte bostadsbyggandet skall användas
som något slags konjunkturregulator,
skulle också frågan om arbetskraften
lösas betydligt lättare, och då skulle
det även vara möjligt att engagera de
privata byggarna på ett annat sätt för
utbildningen av arbetskraft. Men om
man skall förbehålla sig möjligheten
att ena året bygga 80 000, det andra
70 000 och ett tredje 60 000 går det inte.
Kommer man upp till exempelvis 80 000
nästa år? Vi bär ju redan fått ett stopp
inom byggnadsproduktionen, som visserligen
inte påverkar årets siffror men
sannolikt nästa års siffror. Man måste
få bort denna ryckighet och planlöshet
och inrikta sig på en positiv plan, varvid
man utgår från att bostadsbyggandet
skall öka kontinuerligt. Då kommer
man också att lösa dessa frågor.

En annan sak som jag tycker hör hit
är markjobberiet. Nu vet jag inte vad
man tänker göra härvidlag, men jag vet
att det gjorts många utredningar och
att nästan alla dessa inte resulterat i
någonting. 1 varje fall har det inte resulterat
i någon åtgärd som hejdat
markspekulationen, ty den pågår fullständigt
ohämmad. Det är upprörande
när en stad som Solna kan tvingas att
öka utdebiteringen per skattekrona med
2 kronor för ett sådant spekulationsområde,
därest man skulle utnyttja tomträttsinstitutet.
Det är upprörande när
man ser hur markpriser ibland hundradubblas
på ganska kort tid, och så är
det överallt i Stockholm och dess omgivningar.
Skall man lösa bostadsfrågan
måste man också ta itu med denna
markspekulation och försöka att stävja
den. Jag tror det går.

Det har också talats om kommunika -

tionsfrågorna i Stor-Stockholm. Det beslut
som fattades häromdagen innebär
ju, att bl. a. stockholmsområdet blir ett
diskvalificerat område. Där har man
redan infört någonting som kallas investeringsstopp
— och detta inom ett
område där svårigheterna är så oerhörda
då det gäller att tillmötesgå behoven
hos dem som använder de kollektiva
trafikmedlen — behov som ordentlig
service och rimliga priser. Skall
man döma efter den behandling som
frågan gavs häromdagen blir man verkligen
pessimistisk när det gäller de statliga
insatserna för att komma till rätta
med kommunikationsproblemet. Jag
skulle vilja föreslå att regeringen tar
under övervägande att upphäva det investeringsstopp
som har införts för SJtrafiken
i Stor-Stockholm.

Jag undrar också vad som är orsaken
till att den kollektiva trafiken inte skall
ha några möjligheter att erhålla bilskattemedel.
Detta ställer kommunerna
inför mycket stora svårigheter. Just
denna stela fastlåsning av bilskattemedlens
användning, som sätter de kollektiva
trafikmedlen i strykklass, är ett
mycket besvärligt problem.

Herr talman! Jag ville göra dessa påpekanden
till denna långa debatt.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Det har kanske sagts
onödigt mycket i denna diskussion, och
jag skall därför inskränka mig till att
göra några personliga reflexioner. Jag
tillhör dem som tror att det är mycket
klokt att man försöker ta ett nytt, samlat
grepp för att definitivt lösa bostadsfrågan
i Stor-Stockholm. Det förslag
som finansborgarrådet Hjalmar Mehr
har framlagt om ett storlandsting för
hela området är ett alternativ som man
allvarligt bör pröva. Ett annat alternativ
är landshövding Westerlinds propåer

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel''

problem m. m.

om ett fungerande organ som skall driva
storstockholmsfrågorna i departementet,
i bostadsstyrelsen och i byggnadsstyrelsen.
Inte därför att man kan
tala om ett misslyckande — detta är
våldsamma överdrifter — utan därför
att en bättre planerad samverkan innebär
ökade möjligheter att bygga åtskilligt
mera.

När jag hörde herr Sköldin berätta om
de tusentals lägenheter som finns uppstaplade
i den byråkratiska centrala förvaltningen,
vilket skulle vara en av orsakerna
till att man inte kan bygga
mera, blev jag övertygad om att någonting
avgörande måste ske. Alla dessa
förslag härvidlag förutsätter emellertid
en snabb handläggning, inte en onödig
förhalning i ett stort utredningsmaskineri.
Jag föreställer mig att de åtgärder
som skall vidtas måste vara sådana, att
de inbjuder till samplanering, till samprojektering,
till samproduktion och till
samförvaltning över hela området.

En apparat kan ha stora luckor i sin
funktionsduglighet. Alltjämt klickar det
grovt i fråga om planeringen av vårt
bostadsbyggande; det märker man om
man ger sig in på en bedömning av hela
storstockholmsområdet. Under höstens
lopp har åtskilliga byggnadsgrovarbetare
gått utan arbete därför att den totala
planeringen i området inte har fungerat
tillfredsställande. Man kan inte vara
nöjd med ett sådant förhållande i en situation
då varje ledig arbetare bör sättas
in för att en utökning av bostadsproduktionen
skall kunna åstadkommas.
Slumpen är och förblir samhällsplanerarens
största fiende, och därför är det
klokt att det signaleras krafttag för att
få en annan ordning till stånd.

Nu varslas det om krafttag från regeringens
sida för att öka resurserna i det
område där bostadsfrågan är den avgjort
största politiska angelägenheten. Vad
dessa resurser slutgiltigt kommer att bestå
av kommer regeringen att pröva. Jag
har tidigare i denna kammare påtalat

den inaktivitet som utmärkt regeringens
intresse för Stor-Stockholm. När det nu
skall göras någonting, bör det betonas
att både markfrågorna, de ekonomiska
resurserna och Järvafältets successiva
upplåtande för bostadsbyggande måste
inta en första rangens plats bland de
problem som regeringen skall gripa sig
an med.

Personligen beklagar jag att vi en
smula lättvindigt släppte byggnadsregleringen.
Den hade vi behövt under de
ekonomiskt goda år som gått, då allt
tänkbart byggs i konkurrens om en begränsad
arbetarstam, som så väl hade
behövt sättas in för bostadsförsörjningen.
Detta var ett misstag. De åtgärder
som regeringen nu signalerat uppfattar
jag som ett steg i riktning mot en ny totalkontroll
över byggandet.

En annan åtgärd som regeringen borde
pröva är ett omedelbart prisstopp på
inom området befintlig tomtmark. Visserligen
inväntar vi en utredning om expropriation
och en annan från markvärdesutredningskommittén,
men vi bör
undersöka förutsättningarna att handfast
stoppa markspekulationerna med
det snaraste. Enskilda intressenter driver
ett högt spel om värdefulla marktillgångar,
som försäljes till utomordentligt
höga priser. Viksjö gård i Järfälla
är därvidlag ett talande exempel.

Vidare vill jag, herr talman, påtala ett
annat förhållande inom ett avsnitt av
Stor-Stockholms bostadsvärld som blottlägger
en upprörande verksamhet av
stora proportioner. Jag syftar på försäljningen
av lägenheter på den svarta
marknaden. Verksamhetens kriminella
karaktär behöver jag inte här orda om.
Resultatet av denna har blivit att kommunala
bostadsföretag och kooperativa
organisationer har måst avdela personal,
som dagligen följer annonssidorna
i dagspressen. Man utför här ett nog så
imponerande detektivarbete för att skydda
det egna lägenhetsbeståndet från den
svarta marknaden. Oftast sker denna

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel

Svar på interpellationer ang.

problem m. m.

försäljning utan att vederbörande lägenbetsinnehavare
— som har kommit i
kontakt med svartabörshajarna på grund
av villaköp eller lägenhetsbyte — har
en aning därom. Jag skall inte heller
hålla inne med den förtrytelse som jag
och många med mig kände över det
Focus-program i TV, som framfördes
den 18 oktober i år. Då framträdde en
svartabörshaj i TV:s kvällsprogram, intervjuad
av en ung redaktör. Vad som
blottlädes denna kväll kan inte rubriceras
lindrigare än som totalt omdömeslöst.
Men vi har belägg för att svartabörshajarna
tog detta som god reklam.
Det unika har således inträffat, att ett
TV-program har legitimerat en verksamhet
som strider mot samhällsintresset.
Tittarna fick bara se mannens mittdel
och händer samt lyssna till hans belåtna
röst. Anmärkningsvärt är vidare att de
organisationer, som felaktigt utpekades
i detta program, inte fick komma till
tals. På min fråga om den ansvarige redaktören
för programmet hade för avsikt
att för polisen anmäla vederbörande
blev svaret nekande. .Tåg tycker att detta
är ett område där samhället visar en
flathet som inte borde få förekomma.

Min uppfattning i dessa frågor är mycket
okomplicerad. .Tåg tror att vi har
anledning att med glädje hälsa nya synpunkter
och nya förslag, som kan vara
iignade att öka bostadsproduktionen för
storstockholmsområdet. Vilket av de
framförda förslagen som kommer att anvisa
vägen mot en definitiv lösning vet
vi kanske inte för dagen, men jag tror
att alla de som i bostadsfrågans lösning
ser en viktig social angelägenhet är överens
om att det är nödvändigt att man
nu överger bytänkandet och handlar
som storstockholmare. Gör man det, tror
jag att det är litet lättare att acceptera
nya förslag till bostadsfrågans lösning
för hela området.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall inte utsätta

mig för vad som hände 1957, då jag i
denna kammare försökte tala för en motion
och motivera för densamma. Därför
skall jag bara med några få ord vidröra
det stora ämne som nu här diskuterats
i tre timmar.

Jag vill understryka en sak som professor
Ohlin helt flyktigt berörde, nämligen
den ökning av äktenskapsbildningen
som kommer och som kulminerar
1967 och 1968 —- vi har den alltså alldeles
inpå oss. Äktenskapsbildningen är
ju en av de grundvalar varpå hela vårt
samhälle vilar, och det vore olyckligt
om ett samhälle sådant som storstockholmsområdet
inte skulle kunna klara
den viktigaste detaljen, nämligen bostadsproblemet,
när denna ökning på
allvar sätter in.

När jag 1957 var med om att väcka
förslag om utredning beträffande en administrativ
enhet för Stor-Stockholm för
att klara bl. a. bostadsförsörjningen, pågick
mellan de berörda kommunerna ett
vällovligt samarbete, som man kallade
aktionsprogrammet och som såg mycket
ljust ut. Här har i dag deklarerats, att
detta program icke kunnat fullföljas till
alla delar; det föreligger nu en eftersläpning
på 2 000 å 3 000 lägenheter.
Nu måste kraftigare tag tas för att bostadsförsörjningen
skall kunna bli tillfredsställande.
Jag vill gärna understryka
och ansluta mig till det frivilliga arbete,
som har gjorts inom dessa kommuner
och som i många avseenden har
givit mycket goda resultat. Men på det
område vi i dag diskuterar har samarbetet
icke givit resultat, utan bostadskön
har växt år från år.

Nu signaleras i stället för det program,
som vi i motionen omnämnde,
att man skall ansluta sig till ett storlandsting.
Den administrativa utformningen
av detta organisatoriska arbete
har för mig varit av helt underordnad
betydelse. Kan man fortare och lättare
komma fram med ett storlandsting, skulle
ingen vara gladare än jag. Det väsent -

112 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

liga är att man kan nå resultat, och därför
ansluter jag mig gärna till tanken
på ett storlandsting.

Jag kan dock inte underlåta att säga,
att vi genom riksdagens ställningstagande
1957 kommit i ett betydligt sämre
läge än vi annars skulle ha haft i dag.
Tydligast kan jag väl uttrycka det så
som vissa folkpartister i Stockholms
stadsfullmäktige och stadskollegiimi
som deltog i det organ, som hade att
handlägga ärendet, sade i sitt remissvar
på den omnämnda motionen: »Eljest
kan man riskera, att en vacker dag, när
det frivilliga samarbetet icke visar sig
kunna ge vad man önskar, stå handfallen
och med många års utredningsarbete
framför sig, som kunde ha varit undangjort.
De många i bostadskön, för att
nämna det kanske viktigaste av de problem,
som nu möter oss, skulle icke ha
speciell anledning att vara belåtna med
en sådan politik.»

Om denna utredning då kommit till
stånd, även om det hade varit en ren
beredskapsåtgärd, även om förslaget
inte kunnat realiseras och även om utvecklingen
gått i annan riktning än den
gjort, hade man haft detta arbete undangjort
och kunnat bygga på det i dag.
Jag vill alltså med dessa korta ord slå
fast, att vi bör uppmana regeringen,
närmast inrikesministern, att i det besvärliga
läge som nu råder i Stor-Stockholm
på detta område handla raskt och,
som kommunikationsministern sade,
med en stark man i ledningen.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det som nu under ett
par timmar har sagts i denna diskussion
skulle i och för sig kunna inbjuda till
en fortsatt lång och omfattande debatt.
Jag förmodar dock att kammaren håller
mig räkning för att jag här bara tar upp
ett par detaljer. Vi träffas ju snart igen,

om ingenting oförutsett inträffar, och
då kan vi kanske diskutera bostadsfrågan
i stort.

Herr Bengtson i Solna talade om den
engelska regeringens föredömliga insatser
vid Stor-Londons planering, och
mot detta ställde han »fiaskot» i den
svenska bostadspolitiken. Jag läste emellertid
för en tid sedan att den engelske
bostadsministern föreslagit att man skulle
höja bostadsbyggandet i England från
300 000 till 400 000 lägenheter. Vi färdigställer
i år 80 000 lägenheter. Om engelsmännen
byggde i proportionsvis samma
omfattning som vi, skulle de färdigställa
ungefär 560 000 lägenheter. Om herr
Bengtson följaktligen anser vårt byggnadsprogram
som ett fiasko, vad skall
han då kalla det engelska bostadsbyggandet? Sedan

kom herr Sköldin med många
intressanta synpunkter, men jag skall
här bara beröra ett par, nämligen den
påstådda eftersläpningen beträffande
byggnadsplaner och kapitalförsörjning.
Det är intressanta frågor båda två. Beträffande
kapitalförsörjningen upprepar
jag vad jag framhöll i mitt interpellationssvar,
nämligen att om vi också har
haft det besvärligt på den punkten, så
kan det inte bestridas att läget på kapitalmarknaden
under senare år i stort
sett har förbättrats stadigt. Det tror jag
att vi alla kan vara överens om.

Som svar på direkt fråga från herr
Bengtson i Solna vill jag i det sammanhanget
säga att den Karl J. Olssonska
utredningens betänkande kan
förväntas bli framlagt under första halvåret
1964.

Planeringsfrågorna är givetvis mycket
betydelsefulla. Herr Sköldin sade att
stadsplaner omfattande cirka 4 500 å
5 000 lägenheter låge i länsstyrelsen och
lika många hos regeringen. Detta skulle
väl ge ett intryck av att man plötsligt
satt stopp för väldiga utvecklingsmöjligheter
och att regeringen och länsstyrelsen
sedan lång tid ligger på ett

113

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdselproblem
m. m.

stort antal planer. Jag tror att de flesta
här i kammaren fick den uppfattningen.
Men enligt gällande byggnadslag
skall stadsplaner av större omfattning
och större allmän betydelse fastställas
av Kungl. Maj :t. Detta är orsaken till
att det sker en växling mellan länsstyrelsen
och Kungl. Maj :t.

Ett stort antal planer som är aktuella
för storstockholmsområdet är av sådan
karaktär att man kan beteckna dem såsom
varande av större omfattning och
större allmän betydelse. Jag behöver här
bara nämna uppförandet av TV-huset.
Det bygget blev ju föremål för en omfattande
diskussion.

Herr Grebäck berörde också frågan
om planeringsfrågorna och ansåg att det
förelåg fördröjningar på det området.
Då vill jag påminna honom om den
ställning, som man inom centerpartiet
intog exempelvis till frågan om höghusen
i Täby och en rad andra höghusbyggen.

Om vi sedan ser på vad det är för
planer som ligger i länsstyrelsen och
hos Kungl. Maj :t, så ser vi att en större
stadsplan för Södertälje centrum, omfattande
cirka 500 lägenheter, fastställdes
så sent som den 6 december. Härutöver
finns hos Kungl. Maj :t planer omfattande
cirka 4 500 lägenheter. De har
ännu inte fastställts. Av dessa är tre planer
av större omfattning. Skogsområdet
i Huddinge omfattar 770 lägenheter,
Tullinge centrum i Botkyrka omfattar
900 lägenheter. Den förra inkom i september,
den senare i november. Båda
ligger för närvarande hos byggnadsstyrelsen
för granskning.

Man kan givetvis fråga hur lång tid
Kungl. Maj :t skall ha på sig för att fastställa
planerna, men eftersom det här
är fråga om omfattande planer, är det
ju rimligt att Kungl. Maj:t och byggnadsstyrelsen
verkligen får tid till en
ordentlig granskning.

Den tredje planen avser Hagalund i
Solna. Den omfattar cirka 2 000 lägen -

heter fördelade på tio skivhus om tolv
våningar. Den planen har tillstyrkts av
länsstyrelsen men avstyrkts av byggnadsstyrelsen.
Efter vissa nödvändiga
kompletteringar beträffande parkeringsförhållandena
samt byggandet av en tunnel
under Enköpingsvägen har byggnadsstyrelsen
yttrat sig i ärendet den 8
november i år. Planen överväges för
närvarande i kommunikationsdepartementet,
där man sålunda har haft en månad
på sig för den saken.

Övriga planer som ligger hos Kungl.
Maj :t granskas nu av byggnadsstyrelsen.
De ger ett obetydligt lägenhetstillskott,
kanske 500 lägenheter. Länsstyrelsen
prövar enligt uppgift planer omfattande
4 000 hyreslägenheter och 670 enfamiljslägenheter.
Den största av planerna
rör Larsbodaområdet på Lidingö,
omfattande 1 300 lägenheter. Den planen
inkom till länsstyrelsen i november
och kommer inom kort att överlämnas
till Kungl. Maj :t.

Övriga större planer rör kvarteret lintitan
i Solna om 850 lägenheter och
Södertälje om 210 lägenheter samt Saltsjöbaden
om 500 lägenheter. Sistnämnda
plan har försenats genom tvist med
några kommuner.

Jag har så ingående velat redovisa
detta för att göra klart, att vi är medvetna
om hur förhållandena är. Vi skall
naturligtvis hjälpa till med att påskynda
slutbehandlingen av planerna, men
en del av dem är av sådan karaktär att
de tar sin tid att behandla. De vilande
planerna är emellertid nu så långt framskridna,
att den ökning av bostadsbyggnadsprograminet,
om vilken jag nyss talade,
på cirka 3 000 lägenheter utöver
det bostadsbyggande som ägt rum i
Stor-Stockliolm i år är möjlig att genomföra
och enligt vad vi nu kan bedöma
inte kommer att hindras.

Låt mig till slut, herr talman, sammanfattningsvis
beträffande det som
förevarit under denna interpellationsdebatt
konstatera, att vi tycks vara iiver -

Nr 37

114

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. storstockholmsområdets bostads- och samfärdsel problem

m. m.

ens på några väsentliga punkter, nämligen
att Stockholm och Stockholms läns
kommuner jämte landstinget tycks vara
beredda på att skyndsamt medverka till
en utredning om ett eventuellt storlandsting,
att man i avvaktan på resultatet
av detta arbete synes vara beredd
att i Stor-Stockholms planeringsnämnd
närmare samordna kommunernas resurser
för byggplaneringen och även att
förstärka nämnden med den planeringsexpertis
som erfordras för en successiv
höjning av byggnadskapaciteten. Det är
att hoppas att man relativt snart skall
kunna komma upp till ett bostadsbyggande
om 20 000 lägenheter för detta
område.

Till herr Hagberg vill jag framhålla
att det bostadsbyggnadsprogram, som
vi nu håller på att genomföra, är en offensiv
plan. I detta program skall vi inte
använda bostadsbyggandet såsom ett
konjunkturpolitiskt instrument. Vi skall
i stället söka åstadkomma en begränsning
inom andra byggområden än just
bostadsbyggandet.

Slutligen vill jag framhålla att staten
är beredd att på skilda områden bidraga
till att kommunerna skall kunna
fullfölja de planer, om vilka vi har talat
i denna debatt. Detta gäller bostadsbyggandet
och trafikplaneringen. Om
jag inte är fel underrättad, kommer kommunikationsministern
i nästa vecka att
tillkalla den man, som skall biträda kommunerna
i trafikplaneringsarbetet och
medverka till att skapa en samplanering
på detta speciella område.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för beskedet om när
utredningen skall bli färdig med länsindelningen.
Det är att hoppas att vi får
några goda uppslag, även om det kanske
mest gäller den statsadministrativa
sektorn. Samtidigt tackar jag för det besked,
som inrikesministern lämnade å
herr Skoglunds vägnar, att den starke

mannen i trafikfrågan kommer att tillkallas
redan nästa vecka.

Beträffande inrikesministerns jämförelse
med den engelska bostadsproduktionen
vill jag erinra om att det inte föreligger
samma bristsituation i StorLondon
som i Stor-Stockholm. Vi behöver
inte gå närmare in på orsakerna
härtill, men det är väl inte omöjligt
att upphävandet av de i England efter
kriget kvarhängande regleringarna har
spelat in. Byggenskapen i England är
dessutom mest inriktad på enfamiljsbostäder,
och den är därför inte direkt
jämförbar med den svenska.

Vi måste emellertid, herr statsråd,
mera allmänt börja tala om nettotillskottet
av lägenheter, vilket är det väsentliga
i sammanhanget. Enligt bostadsräkningen
har det på 15 år färdigställts
820 000 lägenheter — en i och för sig
imponerande siffra — men samtidigt
har 250 000 försvunnit från bostadsmarknaden.
Nettotillskottet blir alltså
inte större än genomsnittligt 38 000—
39 000 lägenheter på dessa 15 år. Det är
denna siffra som har intresse för de
bostadslösa, herr inrikesminister.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! De synpunkter som jag
anförde angående stadsplaner skall naturligtvis
inte uppfattas som att jag inte
förstår nödvändigheten av att man även
skall granska de stadsplaner, som lämnas
in till länsstyrelserna. Men det är
ändock ett obestridligt faktum att det
övertramp — om jag så får uttrycka
mig -— som man gjorde i Täby genom
planeringen av 25-våningshuset faktiskt
har påverkat alla de stadsplaner som sedan
dess utarbetats i Stockholm och
Stockholms omgivningar. I Borlänge
kunde man inte ens gå med på uppförandet
av 7-våningshus, och detta avslag
skedde väl i kraft av det resonemang
som fördes för Täbys vidkommande.

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

115

Svar på fråga ang. bättre planering vid byggande av bensinstationer

Även jag håller helt med om att man
även i kommunala sammanhang kan
göra misstag på detta område, och det
har kanske även förekommit sådana.
Emellertid ställer jag mig mycket tveksam
till om detta är fallet beträffande
Hagalund. Jag begär inte att statsrådet
skall ha läst byggnadsstyrelsens utlåtande
— det har han säkerligen inte
vare sig tid eller möjlighet till. Men jag
vill erinra om att avslagsyrkandet på
denna stadsplan ställdes efter ett mycket
snirklat resonemang, av vilket kontentan
är att kyrkan i Hagalund kommer
i ett ofördelaktigt läge i förhållande
till högshusen. Mot denna bakgrund anser
sig byggnadsstyrelsen inte kunna
tillstyrka stadsplaneförslaget utan menar
att detta borde bli föremål för en
översyn.

Självfallet är jag villig att gå med på
att kyrkans läge kan ha mycket stor betydelse
vid avgörandet av denna stadsplan.
Solnaborna har nu ställt i utsikt,
att man skall uppföra en ny kyrka, som
inte skall ligga i anslutning till dessa
hus, men kyrkans läge kommer väl trots
detta att åberopas som ett skäl till att
man inte kan biträda stadsplaneförslaget
om dessa 11-våningshus.

Det är klart att vi som kommunalmän
sätter mycket stort värde på byggnadsstyrelsens
och regeringens ambition att
granska våra planer, tänka på våra samhällens
utseende, bedöma hurudan trivseln
skall bli och allt detta. Men hur
skulle det vara om herrarna också lärde
sig förstå, att vi å vår sida inte helt
saknar ambitioner att skapa hyggliga
förhållanden i våra samhällen? Vi kan
naturligtvis göra misstag, men i stort
sett sköts dessa saker bra. Vi vill bereda
trivsel åt människorna som bor i våra
samhällen. Mot denna bakgrund är vi
som sagt tacksamma för den omsorg regeringen
och byggnadsstyrelsen visar,
men jag tror att omsorgen många gånger
är överflödig.

Jag skall naturligtvis inte ställa till
något »bråk med familjen», något bråk

mellan oss i förortskommunerna. Men
herr Bengtson i Solna sade att det brustit
i fråga om aktionsprogrammet. Vi
har ju inte — som tur är — så många
högerstyrda kommuner i Stockholms
län; det finns två, Djursholm och Stocksund.
Om herr Bengtson i Solna ser på
deras insatser för att hjälpa till att skaffa
bostäder, kommer han säkerligen
till resultatet att dessa kommuner är
sämst i det avseendet. Då nu herr Bengtson
i Solna klagar på rådande förhållanden
tycker jag att han borde ägna tid
och krafter åt att tala vid sina partivänner
som regerar i Djursholm och
Stocksund för att få dem att göra en
kraftigare insats än de hittills gjort.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. bättre planering vid
byggande av bensinstationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Haglund har frågat
om jag har några planer på att införa
tillfälliga restriktioner syftande
till en begränsning och bättre planering
vid byggande av bensinstationer.

För närvarande är byggnadsverksamheten
i vissa delar av landet, särskilt i
storstadsområdena, så omfattande att
svårigheter föreligger att rekrytera erforderlig
arbetskraft. Det krävs i detta
läge kraftfulla åtgärder för att upprätthålla
balans på byggnadsarbetsmarknaden
och samtidigt möjliggöra att angelägna
byggnadsbehov, främst bostadsbyggandet
men också industriens, sjukvårdens,
undervisningsväsendets och
andra viktiga samhällsfunktioners behov,
blir vederbörligen tillgodosedda.
Regeringen överväger därför för närvarande
att för riksdagen framlägga
förslag som syftar till att skapa legala

116

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på fråga ang. obligatorisk kontroll av parkeringsautomater

förutsättningar för en prioritering av
den angelägna byggnadsverksamheten.

Vidare anförde

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det positiva svaret på min
enkla fråga.

Detta är inget nytt spörsmål — interpellationer
bär framställts och motioner
väckts tidigare. Själv motionerade
jag tillsammans med några andra riksdagsledamöter
i frågan år 1961. Motionen
överlämnades till 1960 års vägsakkunniga.

När jag vände mig till vägsakkunniga
för att få reda på hur långt de kommit
i sin behandling av ärendet, fick jag
svaret att vägsakkunniga hade så mycket
att göra, att det i varje fall under
1963 och 1964 inte komme att ske någonting
på området. Jag förstod vägsakkunniga,
och detta var den ena orsaken
till att jag ställde den enkla frågan
i början av höstriksdagen.

Den andra orsaken var att jag inte
kunde förmärka någon nedåtgående tendens
i bensinstationsbyggandet. Under
tiden 1962—1963 byggdes nya bensinstationer
för 50 miljoner kronor. Lägger
man därtill det byggande av bensinstationer
som skedde under 1960 och 1961
kommer man upp till siffran 113 miljoner.
Och detta är endast själva skalet
på bensinstationerna. Jag har av sakkunnigt
folk fått uppgiften, att hela
kostnaden för bensinstationsanläggningarna
torde bli den dubbla, alltså cirka
200 miljoner från 1960 till nu.

Siffrorna från mitt hemlän, där vi
tyvärr många gånger gått i spetsen när
det gällt bensinstationsbyggande, bekräftar
vad jag anfört. Från början av
1963 t. o. m. september månad hade
där byggts bensinstationer för 800 000
kronor och flera var på gång.

Att jag intresserat mig för detta stora
byggande av bensinstationer beror inte

på någon fientlighet mot bilismen. Jag
är själv engagerad i motororganisationer.
Men låt mig säga att jag är mer
engagerad i bostadsbyggandet än i övrig
byggnation. Därmed kommer jag in
på det resonemang som förts här i
kammaren under förmiddagen och delvis
i första kammaren under gårdagen:
det skall vara en behovsprövning, så
att det nödvändiga byggandet i första
hand tillgodoses. Jag anser att detta
bensinstationsbyggande inte är nödvändigast.
Så tolkar jag även statsrådets
svar — statsrådet säger ju att man skall
»möjliggöra att angelägna byggnadsbehov,
främst bostadsbyggandet men också
industriens, sjukvårdens, undervisningsväsendets
och andra viktiga samhällsfunktioners
behov, blir vederbörligen
tillgodosedda».

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för det positiva svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. obligatorisk kontroll
av parkeringsautomater

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund bär frågat
kommunikationsministern om han
vill medverka till föreskrifter om obligatorisk
kontroll av parkeringsautomater
t. ex. på likartat sätt som gäller för
mått och vikt. På denna fråga, som rör
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
vill jag svara att det givetvis är
utomordentligt viktigt, särskilt med hänsyn
till straffansvaret för parkeringsförseelser,
att de använda parkeringsmätarna
fyller de krav på tillförlitlighet
som rimligen kan ställas. Som framgått
av utförliga referat i pressen helt nyligen
har en kontroll av samtliga i bruk
varande 6 568 parkeringsmätare i Stockholm
visat att 95 av dessa mätare gick

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

117

Svar på fråga ang. obligatorisk kontroll av parkeringsautomater

liögst fem minuter för fort och 7 mätare
sex, tio minuter för fort. Eftersom
rapport om felparkering inte lämnas
beträffande fordon, som hämtas innan
den betalda tiden överskridits med
minst fem minuter, har alltså risk för
felaktig rapportering teoretiskt förelegat
i sju fall av 6 568. Med hänsyn till
att flertalet bilister erfarenhetsmässigt
inte utnyttjar hela den betalda parkeringstiden
och att övervakarna i de
rapporterade fallen mera sällan iakttagit
mätaren just när tiden gått ut föreligger
i praktiken ingen beaktansvärd
risk för felaktig rapportering. Det finns
f. n. ingen anledning att tro att förhållandena
är väsentligt annorlunda i andra
orter med parkeringsmätare.

Resultatet av kontrollen i Stockholm
är enligt min mening tillfredsställande.
Någon anledning att från statens sida
ingripa med föreskrifter om obligatorisk
kontroll finns därför knappast för
närvarande. Jag skall emellertid ha
uppmärksamheten riktad på dessa
spörsmål, och jag är beredd att vidta
åtgärder för att få till stånd ytterligare
kontrollåtgärder, om förhållandena
skulle ge anledning att anta att parkeringsmätarna
inte fyller rimliga krav
på tillförlitlighet.

Vidare anförde

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på denna enkla
fråga om kontroll av parkeringsautomater.
Jag ber också att få tillfoga ett
par synpunkter.

Den ena är att det väl måste anses
otillfredsställande att det tycks gå att
påverka funktionen hos parkeringsmätare
av nu allmänt använd typ — det
må vara till fördel eller nackdel för den
som parkerar — genom själva sättet att
sätta i gång mätaren i samband med
att man stoppar i ett mynt i en sådan
apparat, den s. k. parkeringsknixen.
Detta förhållande måste väl ändå skapa

en känsla av att dessa apparater inte är
riktigt tillförlitliga.

Nu tycks man i den utredning, som
gatukontoret i Stockholm företagit om
parkeringsautomater och som inrikesministern
åberopade, ha medgett att
automaternas konstruktion inte är alldeles
fulländad; fel kan uppstå. Men
man kan samtidigt konstatera, att denna
knix inte tycks ha studerats i samband
med utredningen.

Utredningen framhåller emellertid,
liksom inrikesministern här gjorde, att
fel är ytterligt sällsynta. Man tillämpar
nämligen en toleransmarginal på fem,
tio minuter efter det att mätaren gjort
utslag, innan man rapporterar bilisten
för parkeringsförseelse. Man förlitar sig
också på att risken för felaktig rapportering
och bötfällning för parkeringsförseelse
måste vara mycket liten av
den anledningen, att man inte har tillräckligt
antal trafikvakter, som kan
övervaka efterlevnaden av parkeringsbestämmelserna.

Risken för parkeringsböter på juridiskt
ohållbar grund bedöms alltså av
antydda skäl som mycket ringa eller
som obefintlig. Man kommer därtill —
enligt vad som uppgives — att i Stockholm
ordna två årliga kontroller av
parkeringsautomater. Utredningen åberopar
samtidigt, att statsåklagaren Martin
Lundqvist i Stockholm fått ta del av
utredningsmaterialet rörande parkeringsmätarna
och därvid uttalat, att
han inte anser sig ha anledning att nu
resa invändningar emot att dessa mätares
utslag åberopas som bevismedel.
Jag bär för ett par dagar sedan talat
med statsåklagaren om denna sak. Han
förklarade då att han gjort detta uttalande
endast under den bestämda förutsättningen
att det ordnas en kontinuerlig
kontroll av dessa mätare på det sätt
man sålunda tänkt sig.

Allt detta låter ju nu relativt betryggande
ur rättssäkerhetssynpunkt. Men,
herr inrikesminister, hur är det i andra
kommuner än Stockholm med den

118

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på fråga ang. beskattningen av arvoden i samband med frivilligt ungdomsarbete
inom idrottsrörelsen

kommunala kontrollen av dessa apparater
och av polisens och parkeringsvakternas
sätt att använda och avläsa
parkeringsmätarna? Och hur förhåller
det sig med funktionen av de relativt
talrika statliga parkeringsmätarna? Det
gäller ju här ett riksgiltigt rättssäkerhetsproblem.
Redan allmänhetens känsla
av osäkerhet är skadlig, och denna
känsla kan nog inte avlägsnas utan att
man sätter in kontrollåtgärder, som kan
återställa förtroendet till parkeringsmätarnas
funktionssäkerhet.

Man kan inte heller sänka sina anspråk
på bevismedlens tillförlitlighet
genom att hänvisa till att det rör sig
om relativt måttliga påföljder i form av
lite böter. Det har ju inte heller inrikesministern
gjort. För övrigt lär i vidriga
fall parkeringsböter -—• i varje fall
tillsammans med andra trafikförseelser
—• kunna åberopas som grund för en
så ingripande åtgärd som körkortsindragning.

En av de stora motororganisationerna
har i en skrivelse av den 31 oktober
-—alltså efter tidpunkten för min enkla
fråga — vänt sig till kommunikationsministern
och bett om en utredning av
parkeringsapparaternas tillförlitlighet
just ur rättssäkerhetssynpunkt.

Den andra synpunkten jag vill anföra
gäller den toleranstid, som tillämpas i
Stockholm. Den tiden måste ju också
mätas på ett någorlunda tillförlitligt
sätt. Det blir val då oftast den rapporterande
trafikvaktens eller polismannens
fick- eller armbandsur som får bli
bevismedlet. Men detta ur kan ju gå
fel; i en del fall lär det t. o. m. ha hänt,
att trafikvakten eller polismannen saknat
ur. Jag tillåter mig att här dra en
parallell med polisens övervakning av
efterlevnaden av hastighetsbestämmelserna.
Domstolspraxis har visat, att det
inte räcker med mätning med hjälp av
vanliga ur eller bilarnas vanliga hastighetsmätare.
För att fällande bevis skall
anses föreligga fordras i allmänhet ut -

slag av speciella och ganska dyrbara
kontrollapparater om överskriden hastighet.

Det är statens sak att vårda sig om
rättssäkerheten. Staten torde då polisväsendet
förstatligats bli ännu mera
engagerad i kontrollen av parkeringsbestämmelserna
och i åtgärderna för att
beivra överträdelser av detta slag. Även
om trafikvakterna alltjämt kommer att
vara kommunalanställda, kan enligt min
mening Stockholms stads anspråk på
statsbidrag till stadens medverkan i
denna del av ordningsövervakningen
inte avvisas. Det anspråket bär rests i
ett nyligen avgivet yttrande över ett
av polisberedningens betänkanden.

Det är nog ändå behövligt — så bedömer
jag det i varje fall — att man
ordnar en riksgiltig, statlig kontroll av
parkeringsautomaterna liknande den
som gäller för mått och vikt. Jag tror
inte att man i längden kommer ifrån
den saken. Det förefaller av det avgivna
svaret som om inrikesministern inte
vore främmande för att det kan bli nödvändigt
att införa en sådan kontroll. Är
detta en riktig tolkning av sista meningen
i svaret, som jag åter ber att få
tacka för?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. beskattningen av arvoden
i samband med frivilligt ungdomsarbete
inom idrottsrörelsen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wedén har frågat
om jag uppmärksammat de problem för
ledarrekryteringen inom idrottsrörelsen,
som kan uppkomma om ledarnas
arvoden i sin helhet beskattas, och om
jag i så fall avser att vidta någon åtgärd
i syfte att undvika skador för ung -

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

119

Svar på fråga ang. beskattningen av arvoden i samband med frivilligt ungdomsarbete
inom idrottsrörelsen

domsarbetet inom idrotten. Jag vill svara
följande.

Arvoden som erhålles för ledararbete
i styrelser och föreningar är skattepliktiga.
Lagstiftningen gör ingen skillnad
på ersättningar för ideell och samhällsgagnande
verksamhet och andra ersättningar.
En sådan gränsdragning skulle
vara ytterst svår att göra och leda till
komplikationer vid taxeringsarbetet.
Redan på den grunden måste, enligt
min mening, en generell skatteplikt för
arvoden föreligga.

Från skattepliktig inkomst får man
göra avdrag för omkostnader. Detta gäller
naturligtvis också arvoden till ledare
inom idrottsrörelsen. Om ledararbetet
är förbundet med kostnader, får
vederbörande i sin deklaration på vanligt
sätt yrka avdrag för dessa kostnader.
Har kostnader förelegat, blir alltså
bara arvodets nettobelopp beskattat.

Att stimulera ledarrekryteringen
inom idrottsrörelsen genom särskilda
skattefavörer torde vara uteslutet. Inom
så gott som all samhällsnyttig verksamhet
skulle samma skäl till förmånsbehandling
kunna åberopas. I den mån
särskilda åtgärder erfordras för att
inom någon sektor stimulera rekryteringen
torde andra åtgärder än skattemässiga
få vidtas.

Med det sagda, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Wedéns fråga.

Vidare anförde

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag får tacka finansministern
för svaret och vill med detsamma
säga att verkliga inkomster naturligtvis
skall beskattas inom idrottsrörelsen
efter samma regler som gäller
för andra inkomster. Någon kritik mot
skattemyndigheter som söker se till att
så verkligen sker kan inte riktas.

Jag hade med min fråga inte avsett
att jaga upp finansministern i den principiella
rymd där han rörde sig i sva -

ret. Jag ville bara fästa hans uppmärksamhet
på ett praktiskt problem, som
kanske inte är så stort men som bereder
besvär och bekymmer för dem det
berör.

Vad jag främst tänkte på var de s. k.
ledararvoden som förekommer i fritidsgruppernas
verksamhet inom
idrottsrörelsen. Jag har emellertid sedan
fått klart för mig att problemet är
detsamma när det gäller alla slag av
fritidsgrupper, oberoende av vilken
moderorganisation det är fråga om.

Inom idrottsrörelsen rör det sig enligt
vad jag fått mig bekant om ungefär
en tia per kväll åt den som tar hand
om en fritidsgrupp. Nu säger finansministern
— och det är tacknämligt att
detta blir påpekat -— att man kan yrka
avdrag för de kostnader som har förekommit.
I sådana här sammanhang blir
det verkligen kostnader i stor utsträckning,
därför att man måste förflytta sig
till platsen för gruppens verksamhet
och ofta inte hinner hem till en vanlig
måltid mellan jobbets slut och denna
verksamhets början utan måste äta något
litet utom hemmet.

Detta är emellertid bara en sida av
problemet. Den andra och den kanske
viktigaste, herr finansminister, är att
det i många fall utbetalas aldrig ledararvoden
i praktiken därför att klubbarna
helt enkelt är för fattiga att betala
dem. Då kommer man i konflikt med
andra regler inom beskattningsväsendet
som jag inte skall ta upp till debatt nu.
Jag har visserligen personligen åsikten
att de är oriktiga men de skall naturligtvis
respekteras så länge de finns.
Jag tror, herr finansminister, att det
finns en mycket enkel metod att komma
ifrån den svårighet jag velat fästa
uppmärksamheten på. Det är genom en
förändring i gällande bestämmelser. För
närvarande utgår bidrag till klubbarna
med dels 4 kronor 50 öre för varje medlem
för handledning och materiel, dels
2 kronor för varje medlem för lokal.

120

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. beskattningen av arvoden till frivilliga övervakare

Detta statsbidrag täcker inte alls den
verkliga kostnaden per medlem i fritidsgrupperna.
Det skulle bli mycket
enkelt om man gjorde om dessa bidrag
till ett enhetligt »stimulansbidrag» på
6 kr. 50 öre — eller det högre belopp
som i och för sig kan vara befogat ■—■
utan att kräva specifikation av utgifter
för handledning o. s. v.

Det är klart att i den mån verkliga
arvoden utgår skall föreningarna lämna
löneuppgift och ledaren ta upp beloppet
i sin deklaration och göra befogade
avdragsyrkanden.

Jag skulle vilja ställa den kompletterande
frågan till finansministern, om
han inte kunde tänka sig en sådan förenkling
av bidragsbestämmelserna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. beskattningen
av arvoden till frivilliga övervakare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Rimmerfors frågat mig om jag är
villig att medverka till sådana bestämmelser
i fråga om beskattningen av
övervakararvoden att rekryteringen av
frivilliga övervakare därigenom underlättas.
Jag vill svara följande.

1961 års bevillningsutskott hade att
pröva motioner om skattefrihet för
övervakararvoden. Utskottet avstyrkte
motionerna i sitt betänkande nr 43 men
framhöll att övervakaruppdragen motiverar
att rätten till avdrag för de i deklarationen
uppgivna kostnaderna för
uppdragets fullgörande bedömes efter
tämligen generösa grunder och med beaktande
av att svårigheter inte sällan
möter för övervakaren att styrka kostnaderna.
I svar på en enkel fråga den
6 februari 1962 i denna kammare förklarade
jag att utskottets uppfattning

även enligt min åsikt var naturlig och
riktig, då det gäller beskattning av biinkomster
av denna art och storlek.

Även riksskattenämnden torde dela
den uppfattning i frågan, som bevillningsutskottet
tillkännagivit. Nämnden
har också vid två tillfällen, nämligen
den 12 juli 1961 och den 17 mars 1962,
i cirkulärskrivelser fäst samtliga taxeringsintendenters
uppmärksamhet på
utskottets uttalande. I den nya upplaga
av »Handledning för arbetet i taxeringsnämnd»
som för närvarande utarbetas
hos riksskattenämnden kommer,
enligt vad jag erfarit, en redogörelse
att intas för denna fråga. Jag anser
att nämnden på detta sätt fullgjort
vad som ankommer på nämnden för att
bland vederbörande taxeringsorgan
sprida kännedom om de principer för
avdragsbedömning som rimligen bör
tillämpas i fråga om uppdrag av detta
slag.

Såsom framgår av mitt svar förut i
dag på en fråga av herr Wedén anser
jag det vara uteslutet att stimulera rekryteringen
till samhällsnyttig verksamhet
genom skattefrihet för arvoden för
sådan verksamhet. Bevillningsutskottets
avstyrkande år 1961 av de nyss
nämnda motionerna grundades på samma
skäl.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för ett positivt interpellationssvar,
som dock tyvärr inte löser problemet.
övervakarna är även i fortsättningen
utlämnade åt de lokala taxeringsnämnderna,
som ingalunda tillämpar
enhetliga bedömningsgrunder. Det
är det som är en av de största svårigheterna.
En del övervakare får nämligen
hela det blygsamma bidraget kvittat
mot havda utgifter i samband med

121

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. beskattningen av arvoden till frivilliga övervakare

uppdraget. Andra får halva kostnaden
godkänd. Här i Stockholm finns taxeringsnämnder,
vilka erbjuder tio procent
i avdrag. Det betyder att en ivrigt
verksam övervakare, som kanske under
månader förbrukat det mesta av sina 25
kronor — summan är numera höjd från
15 till 25 kronor ■— till bilresor, tunnelbaneresor,
telefonsamtal och små handtryckningar
till en fullständigt blottställd
klient i väntan på samhällshjälp,
får skatta för hela beloppet minus 2
kronor 50 öre. Nog är detta en underlig
form av uppmuntran, herr finansminister.

Ännu orimligare verkar detta i samband
med beskattningens progressivitet.
Så sent som i dag på morgonen fick
jag veta att en mycket duktig kvinnlig
övervakare inom kriminalvården i
Stockholm bett att få lämna sitt uppdrag.
Skälet var beskattningen. Hennes
25 kronor i månaden lägges ovanpå
hennes makes relativt stora inkomst,
och sambeskattningens inverkan i hennes
fall gör att ingenting blir kvar av
de 25 kronorna. Makens inkomst kommer
upp i en högre beskattningstariff,
och hon har räknat ut att hon inte ens
får betalt för sina telefonsamtal. Det är
här rättvisesynpunkten kommer in i
bilden, inte i första hand penningfrågan.

Sedan finns det, herr talman, en annan
grupp, för vilken det ekonomiska
spelar en viss roll. De är utomordentligt
intresserade av övervakningsuppdraget
men anser sig inte ha råd att
själva lägga ut omkostnaderna. Att uppdraget
är förenat med omkostnader kan
jag själv vitsorda efter ett tjugotal år
som övervakare.

Egentligen är det upprörande — man
kanske inte skall använda ett så starkt
ord i detta sammanhang men jag känner
det så efter att ha varit i kontakt
med konkreta fall -— att vi skall behöva
stå och se på hur ett av de senaste
decenniernas bästa sociala initiativ
bromsas upp, spolieras eller förfuskas

mitt framför våra ögon enbart därför
att vi inte kan finna en rättvis beskattningsform.
Här saboterar skattemyndigheterna
social- och kriminalmyndigheternas
strävanden, och de tror sig
kunna göra det i skydd av regeringens
och riksdagens direktiv. Jag säger tror
sig kunna göra det. Finansministern
har rekommenderat ett generöst avdragsförfarande,
och riksdagen har uttalat
sig för ett sådant. Finansministern
säger att riksskattenämnden två gånger
har meddelat taxeringsnämnderna denna
önskan som är både riksdagens och
hans egen, mert taxeringsnämnderna
fortsätter att beskatta kostnadsbidragen
precis som de finner för gott.

Skall detta få fortgå till dess att vi
har förlorat ännu flera övervakare? Vi
är överens om att vi behöver varenda
en. Eller finns det, herr statsråd, någon
framkomlig väg till en positiv lösning?
Jag står inte här för att klandra finansministern
utan vill endast ha hans medverkan
till att eliminera en beskattningsform,
en kutym, som inte bara utgör
en orättvisa utan är vad som är än
värre ur social synpunkt — en dumhet.
Är den enda framkomliga vägen ett nytt
riksdagsbeslut av ännu något positivare
och mer preciserat innehåll än bevillningsutskottets
betänkande nr 43 år
1961 ? I så fall vill jag gärna återkomma
motionsvägen på det nya året.

Om det skulle visa sig principiellt
olämpligt att göra dessa ersättningar
helt skattefria — jag är inte främmande
för finansministerns resonemang på
denna punkt — borde det väl ändå finnas
en annan framkomlig väg när det
gäller så blygsamma belopp. Varför
skulle man inte kunna besluta att kostnader
för övervakningsuppdragets fullgörande
i sin helhet är avdragsgilla, naturligtvis
upp till ett belopp som motsvarar
arvodets storlek, och att utgifterna
inte behöver specificeras? Det
rimliga är att låta båda beloppen jämna
ut varandra.

Detta skulle med lätthet kunna ske

Nr 37

122

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. beskattningen av arvoden till frivilliga övervakare

om man följde en bedömning, som bl. a.
har gjorts av Stockholms stads barnavårdsnämnd.
I min interpellation har
jag citerat dennas uttalande mera utförligt,
men för korthetens skull nöjer jag
mig här med att återge en enda rad.
Stockholms barnavårdsnämnd säger:
»Detta övervakningsarvode är icke att
betrakta som ersättning för utförd arbetsprestation
utan avses täcka de omkostnader
som är förenade med övervaknin
gsup p dr aget.»

Redan nu kan man efter mycket dividerande
få ett visst avdrag för havda
kostnader. Yad man skulle önska är ett
generellt medgivande av att hela detta
blygsamma belopp finge avdragas. Det
skulle givetvis också förenkla bedömningen
för taxeringsnämnderna. Det
skulle vara intressant att höra om ett
sådant medgivande står i strid med finansministerns
tidigare mycket positiva
principresonemang. Finns det ingen
möjlighet, herr statsråd, att få betrakta
dessa ersättningar i analogi med
traktamenten? Statliga traktamenten behöver
inte ens deklareras. Enskilda
traktamenten deklareras, men det finns
där en regel om att man kan få göra
avdrag med samma belopp. För min del
är det alldeles likgiltigt vilket av dessa
två alternativ man väljer. Har jag fattat
finansministern rätt om jag utgår
ifrån att han skulle föredra det senare,
d. v. s. analogi med traktamenten, där
man är skyldig att deklarera men där
man såsom självklart utgår ifrån att
hela beloppet är avdragsgillt, eftersom
det anses förbrukat för inkomsternas
förvärvande?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker att interpellanten
i sitt inlägg kanske var litet
för onyanserad och litet för fångad i
ett önsketänkande som jag har anledning
att närmare försöka analysera.

Bevillningsutskottet ansåg 1961, som

jag också meddelat i interpellationssvaret,
att man skulle tillämpa en generös
bedömning vid beskattningen av övervakararvoden.
Jag har tidigare i riksdagen
i samband med besvarande av en
interpellation eller enkel fråga sagt att
jag ansåg denna generösa bedömning
vara riktig och rimlig och att den borde
tillämpas.

Uppfattningen om vad som är en
generös bedömning eller inte måste
emellertid alltid bli subjektiv. Jag ser
inga möjligheter att lagstifta på detta
område, ty man kan inte i lag föreskriva
att en liten ersättning skall vara
skattefri medan en större ersättning
skall beskattas. Denna avvägning får
överlämnas till de instanser som har
hand om tillämpningen av beskattningsreglerna.
Det finns här i landet en
riksskattenämnd som har att i sitt arbete
utforma praxis i frågor där lagstiftningen
av naturliga skäl inte kan
vara exakt. Riksskattenämnden har i
den fråga vi nu diskuterar uttalat att
nämnden delar bevillningsutskottets
uppfattning om att bedömningen bör
vara generös.

Nämnden är vidare av den meningen
att man av praktiska skäl bör underlåta
att göra ersättningen till föremål för
taxering när det gäller smärre ersättningar
för uppdrag av här ifrågavarande
slag, d. v. s. där uppdraget regelmässigt
lämnar ringa eller ingen nettovinst.
Nämnden avser därmed fall där
övervakare åtagit sig ett eller ett par
övervakningsuppdrag. Skulle däremot
verksamheten bedrivas i någon större
omfattning — och även sådant förekommer
— måste man räkna med en
viss, och kanske inte så obetydlig, nettoinkomst.
Den bör då rimligtvis också
beskattas. Å andra sidan har den som
blir beskattad och taxerad alltid möjligheter
att redovisa de kostnader han
haft för uppdragets fullgörande, och
dessa kostnader är då avdragsgilla.

Riksskattenämnden har vid ett par
tillfällen under 1963 gjort uttalanden

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

123

Svar pa interpellation ang. beskattningen av arvoden till frivilliga övervakare

angående taxeringen som kan ha ett
visst intresse.

I ett fall gällde det en ersättning
från en barnavårdsnämnd till viss familjedaghemsverksamhet.
Ersättningen
utgick till husmödrar som åtog sig att
i sina hem under dagtid ta emot barn
till mödrar som hade förvärvsarbete eller
av andra skäl inte kunde vårda
sina barn på dagarna. Ersättningen i
detta speciella fall uppgick till 7 kronor
per dag och barn. Riksskattenämnden
fann att med denna förhållandevis
låga ersättning var verksamheten regelmässigt
att betrakta som en sådan som
inte lämnade någon nettovinst. I ett
dylikt fall bör enligt riksskattenämnden
ingen beskattning komma i fråga.

Riksskattenämnden har även haft ett
liknande fall till behandling. Det gällde
vårdnadsersättning för i kontrollerad
familjevård mottagna mentalsjuka patienter.
Ersättningen uppgick där till10
kronor per dygn och patient. Riksskattenämnden
gjorde i det fallet ett
uttalande liknande det som jag refererat
i det tidigare ärendet.

Det är mig också bekant att det finns
övervakare som tagit på sig övervakningsuppdraget
som en form av extraarbete
av ganska väsentlig omfattning.
Jag har inte något ont att säga om det
•— jag utgår ifrån att vederbörande är
lämpliga för sysselsättningen, i annat
fall blir de väl inte tilldelade ett sådant
ansvar — men det finns fall där
de tjänar 3 000 kronor per år i överVakararvoden.
Vederbörande har då
rätt att göra avdrag för kostnader. Men
man har en känsla av att det ändå blir
en viss nettoinkomst, och den skall naturligtvis
beskattas.

För att vinna likformighet vid beskattningen
av övervakningsarvoden —
och det är en av de väsentliga frågorna
-— och för att taxeringen skulle bli i
överensstämmelse med vad bevillningsutskottet
och riksskattenämnden uttalat
och som jag tidigare redogjort för
har riksskattenämnden också 1961 och

1962 utsänt cirkulärskrivelser och fäst
samtliga taxeringsintendenters uppmärksamhet
på de uttalanden som bevillningsutskottet
och nämnden gjort.
Vidare har den utgett en särskild skrift
med titeln Handledning för arbete i
taxeringsnämnd. I denna handledning
har frågan fått en ingående belysning.
Handledningen avses nu att tryckas i en
upplaga av 21 000 exemplar och distribueras
till dem det vederbör. Därmed
menar jag att det är ganska väl sörjt
för att taxeringsnämnderna får besked
om de riktlinjer som de överordnade
myndigheterna här rekommenderar.

Nu finns ju möjligheten — och det
vet man väl redan på alla håll — att
konstruera ersättningen som en kostnadsersättning.
Då blir den skattefri.
Vad de båda interpellanterna framför
allt reagerat mot är ju att man beskattar
en ersättning som faktiskt går åt
till omkostnader. Men konstrueras den
som en kostnadsersättning, är den enligt
gällande författning skattefri. I sista
hand finns ju alltid överklagningsmöjligheten,
om vederbörande anser sig
ha blivit för illa behandlad i första instans.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig i största korthet
men verkligen med tacksamhet notera
vad finansministern sade sist beträffande
möjligheten att tillråda en
omkonstruering av ersättningen så att
den betraktas som en kostnadsersättning.

Hur mycket vi än talar om nyanser
eller onyanserade referat, kvarstår uppenbarligen
en mycket stor olikhet mellan
olika nämnders bedömning. Det
var denna olikhet jag ville komma åt
genom att föreslå att mera enhetliga
bedömningsgrunder beslutas, antingen
av riksdagen, regeringen eller riksskattenämnden.
Det är möjligt att detta
är på väg.

Finansministern talade vidare om
dem som har många övervakningsupp -

124 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. mantalsskrivningen av på ålderdomshem intagna personer -

drag. Detta problem var större för några
år sedan, när man t. o. in. präglade
uttrycket »grosshandel i övervakning»,
men har eliminerats så att det i varje
fall inom kriminalvården är regel att
man bara ger ett eller två uppdrag åt
varje frivillig övervakare. Inom barnavårdsnämnderna
kan det bli ett litet
större antal. Jag har ingen anledning
betvivla riktigheten i den siffra finansministern
nämnde, 3 000 kronor per år
i inkomst. Jag har aldrig hört att något
så stort belopp har utbetalats. Jag
har visserligen hört siffran 3 000 kronor,
men i det fallet gällde det tre år.
Inom vissa sektorer utbetalas nämligen
arvodet efter fullgjort uppdrag. Om ett
relativt stort belopp, i detta fall 3 000
kronor, hopsparas under en treårsperiod
och läggs ovanpå en i övrigt rätt
stor inkomst, blir det naturligtvis kännbart.

Jag nöjer mig med dessa erinringar
och tackar för svaret, som jag tror
ökar utsikterna till en förbättring.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. mantalsskrivningen
av på ålderdomshem intagna personer Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Fredriksson frågat om jag anser
att folkbokföringsförordningen och dess
tillämpningsföreskrifter är klart utformade
i fråga om mantalsskrivning av
dem som är intagna på ålderdomshem,
om bestämmelserna enligt min mening
överensstämmer med förordningens anda
samt — därest så inte skulle vara
fallet — om jag har för avsikt att vidta
åtgärder för att få en ändring till stånd.

Herr Fredriksson syftar på den be -

stämmelse som antogs år 1960 om att
intagning på ålderdomshem i princip
inte medför förändring av kyrkobokföringsort.
Tidigare gällde i detta hänseende
att pensionärerna blev kyrkooch
mantalsskrivna på åldersdomshemmet,
även om de tidigare varit skrivna
i annan kommun. Herr Fredriksson anser,
att pensionärerna bör ha valrätt
mellan dessa båda kommuner. Han uppger
även att en kvarskrivning i den
kommun, där pensionären tidigare var
bosatt, leder till vissa komplikationer
vid allmänna val.

Den bestämmelse i folkbokföringsförordningen
som interpellationen avser
tillkom på riksdagens initiativ i samband
med bifall till motioner i ämnet.
Frågan om pensionär på åldersdomshem
har valrätt beträffande kyrkooch
mantalsskrivningsort är en tolkningsfråga
som inte prövats av sista
instans i sådana frågor, d. v. s. kammarrätten.
Lagstiftningens innehåll på
denna punkt är alltså ännu oklar. Först
sedan prejudikat i frågan erhållits, kan
man bedöma om gällande bestämmelser
är utformade i enlighet med lagstiftarens
intentioner eller behöver ändras.
Förslag till helt omarbetad folkbokföringsförordning
skall för övrigt
enligt planerna föreläggas 1966 års
riksdag såsom ett led i den beslutade
övergången till automatisk databehandling
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet.

De olägenheter i fråga om pensionärernas
rösträtt, som interpellanten avser,
gäller dels att vallokalen för pensionär,
som kvarskrivits i sin kommun,
ofta ligger långt från hemmet och dels
att röstkort inte alltid kommit pensionärerna
till handa. Dessa olägenheter
synes kunna lösas inom ramen för gällande
bestämmelser, hur än mantalsskrivningsfrågan
ordnas.

Om vallokalen är belägen så att pensionären
har svårighet att ta sig dit,
bör möjligheterna till poströstning erbjuda
en utväg. Om pensionären inte

125

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. mantalsskrivningen av på ålderdomshem intagna per
soner

fått röstkort, kan det förmodas bero på
att han blivit kyrkobokförd så att hans
postadress inte framgår av länsstyrelsens
tryckande register. Denna brist synes
kunna avhjälpas så, att pensionären
får hjälp med att begära röstkort hos
valmyndigheten.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
finansdepartementet för svaret på min
interpellation.

Anledningen till interpellationen är
att jag har velat fästa statsrådets uppmärksamhet
på vissa otillfredsställande
förhållanden som råder beträffande
mantalsskrivningen för på ålderdomshem
intagna personer samt den oklarhet
som tycks råda beträffande tolkningen
av bestämmelserna.

Enligt den äldre lydelsen av kyrkobokföringsförordningen
skulle de pensionärer
som intogs på ålderdomshem,
om hemmet låg i annan församling än
där pensionären förut var skriven, alltid
skrivas på hemmet. Pensionären
skildes sålunda från den kommun där
han bott kanske hela sitt liv.

Detta ansågs inhumant, och efter motion
i riksdagen tillkom så ändring av
bestämmelserna 1960. Enligt den nya
lydelsen av folkbokföringsförordningen
placeras personer, intagna på ålderdomshem,
i samma grupp som intagna
på sjukvårdsinrättning, uppfofctringsoch
straffanstalt. Personer i denna
grupp, alltså sådana som saknar fast
bostad utanför ålderdomshemmet, bokföres
i vederbörande församling under
rubriken »å församlingen skrivna». Vid
mantalsskrivningen blir motsvarande
rubricering »å kommunen skrivna».

Den nya bestämmelsen bär tolkats
olika på olika håll. I vissa församlingar
har bestämmelsen tolkats så, att pen -

sionärer aldrig får skrivas å hemmet,
utan de skrivs på församlingen eller
kommunen.

På andra håll har bestämmelsen getts
en vidare tolkning. Man tillåter alltjämt
att pensionärernas skrivs på hemmet,
om de icke äger fast bostad utanför
hemmet eller någon anhörig, hos vilken
de kan skrivas. Man synes här ta hänsyn
till de humanitära synpunkterna

— vilka jag tycker väger mycket tungt
—- samt vederbörandes egna önskemål.

I de församlingar där man förfarit
så, att man skrivit vederbörande pensionärer
på församlingen eller kommunen,
har det uppstått en viss kategoriklyvning
bland dessa pensionärer. De
som varit inskrivna på hemmet före
1960 står fortfarande kvar där, men nytillkomna
fall skrivs alltså på kommunen
eller församlingen. Det har också
kommit till min kännedom att det kan
uppstå vissa komplikationer för dessa
personer vid utbetalningen av folkpensionerna.
En sådan person, som saknar
anknytning i hemorten och i kommunen,
varför han kommit att skrivas på
hemmet, blir därigenom obefintlig, och
det lär ha förekommit fall, där man
inte hittat vederbörande när folkpensionen
skulle utbetalas.

Vad jag tycker är mest beklämmande
är de besvärligheter som kan inträffa
när vederbörande skall utöva sin rösträtt.
De placeras nämligen sist i röstlängden
-—- de har ett eget nummer där

— och liänföres till det sista valdistriktet,
vilket kan ligga långt ut i periferien
av kommunen. På så sätt kommer
de dels långt från den församlingslokal
där de är vana vid att rösta och dels
långt från hemmet. Därtill kommer att
dessa personers adress saknas i röstlängden,
varför vederbörande valförrättare
inte alltid kan spåra upp dem
när han skall skicka ut röstkorten. Detta
förhållande tycker jag är en alldeles
utomordentligt allvarlig sak, och det är
detta som är den egentliga anledningen
till interpellationen.

126

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. företagen omläggning av penningpolitiken

Nu framhöll statsrådet i sitt svar att
dessa besvärligheter bör kunna lösas
inom ramen för gällande bestämmelser
hur än mantalsskrivningen ordnas. Ja,
det kanske är en sanning med viss modifikation.
De besvärligheter som uppstår
genom att vederbörandes adress saknas
i röstlängden bör väl enkelt kunna elimineras
på så sätt, att länsstyrelserna
vid tryckningen av röstlängderna ser
till att adresserna även på dessa personer
införes där. När man har adress
på alla andra röstberättigade, bör det
vara möjligt att även införa adresser
på dem som är intagna på ålderdomshem
och som är skrivna på kommunen.
En annan utväg är att hemmet eller den
myndighet, under vilken hemmet lyder,
får i uppdrag att till vederbörande valförrättare
översända namnuppgifter på
de personer som är intagna på ålderdomshem,
men i så fall bör klarläggande
instruktioner utfärdas härom.

I de fall där röstningen kommer att
äga rum på hemmen kommer väl dessa
bekymmer att bortfalla, men där så
inte kan ske kommer i varje fall de olägenheter
som består i att vederbörande
skall få resa rätt lång väg för att utföra
valhandlingen att kvarstå till dess
att man ändrar själva förfarandet vid
bokföringen. Det är åtminstone min
förhoppning att man i det nya förslaget
till folkbokföringsförordning, som enligt
vad statsrådet säger i sitt svar kommer
att föreläggas 1966 års riksdag, bevakar
dessa spörsmål, så att en tillfredsställande
lösning kan nås.

Statsrådet framhåller även i sitt svar
att lagstiftningens innehåll på denna
punkt är oklart, eftersom här inte föreligger
något prejudikat. Detta uttalande
vill jag tolka så, att kyrkobokföringsförrättarna
bör kunna använda sitt förnuft
härvidlag och tillåta att de intagna
även i fortsättningen skrivs på hemmen
— så har skett på vissa håll — om
så kan anses mest lämpligt. Är denna
tolkning riktig, finns det möjlighet att
dels ta hänsyn till under vilka omstän -

digheter de nya bestämmelserna tillkom
och dels ta hänsyn till vederbörande
folkpensionärers egna önskemål.

För min personliga del finner jag
det, herr talman, ganska skrämmande
att personer i slutet av sin levnad i
folkbokföringen skall hänföras till samma
grupp som intagna på sinnesslöanstalter,
tvångsarbetsanstalter, uppfostringsanstalter
och straffanstalter.

De kommer så att säga att hänga i luften
på något sätt. Detta förfaringssätt
måste ju vara minst lika inhumant som
att enligt den äldre bestämmelsen
tvångsskriva dem på ålderdomshem.
Den förnuftigaste lösningen är i mitt
tycke att man låter dessa åldringar
skrivas på hemmen. Det kan väl inte
anses vara någon skam att kyrkobokföras
på ett ålderdomshem. För de gamla
är i varje fall denna fråga av mycket
stor känslomässig betydelse, och det är
min förhoppning att statsrådet skall
medverka till att dessa problem och
svårigheter undanröjes och att åtminstone
den signalerade översynen av
folkbokföringsbestämmelserna skall leda
fram till en förnuftig lösning av
dessa problem. Och om jag tolkat statsrådets
svar rätt, så finns redan nu utrymme
för en förnuftig tillämpning av
gällande bestämmelser, varigenom de
påtalade olägenheterna elimineras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. företagen
omläggning av penningpolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Elnrwall har i en
interpellation frågat mig om jag anser
att den under hösten företagna omläggningen
av penningpolitiken står i samklang
med långtidsprogrammets mål att
öka den privata investeringsverksamheten.

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

127

Svar på interpellation ang. företagen omläggning av penningpolitiken

Frågan om de ekonomiska utvecklingstendenserna
och den ekonomiska
politiken, inklusive penningpolitiken,
kommer att på sedvanligt sätt upptagas
till utförlig behandling i den statsverksproposition
som nu är under utarbetande
och förelägges nästa års riksdag.
Därvid kommer också den förda ekonomiska
politikens samhällsekonomiska
effekter att redovisas. På sedvanligt
sätt kommer de ekonomiska frågorna
vidare att utförligt debatteras i samband
med remissdebatten i januari, och
jag skulle vilja föreslå interpellanten
att vi tar diskussionen vid det tillfället.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Finansministern blir
troligen inte alls förvånad om jag nu
säger, att jag inte är särdeles tacksam
för svaret. Vad finansministern kallar
svar utgör ju endast en hänvisning till
att den fråga jag ställt kommer att diskuteras
under nästa år. Frågan ställdes
under höstriksdagens första dag, den
16 oktober, och var då synnerligen aktuell
med hänsyn till vid månadsskiftet
september—oktober infört kreditstopp
genom att riksbanken vägrade ge affärsbankerna
s. k. dagslån.

Detta innebar en tvär omkastning i en
tidigare företagsvänlig, visserligen restriktiv
men dock framåtsträvande ekonomisk
politik. Genom påverkan av
bl. a. en hög lönenivå och hård beskattning
har företagarna, särskilt de mindre,
fått svårigheter och minskade möjligheter
att genom investeringar i utbyggnader
och bättre maskiner skapa
underlag för en ekonomisk produktion.
Sedan 1961 har den svenska industriens
investeringar gått tillbaka. Detta måste
anses vara så mycket mera allvarligt
som en önskad, friare exportmarknad
enligt mångas bedömning kräver en utbyggnad.

Ett totalt kreditstopp är en allvarlig
åtgärd. Många företag belastas hårt genom
dylika åtgärder. En redogörelse av
finansministern hade varit behövlig om
de direkta orsakerna. Likaså hade ett
besked varit önskvärt om hur finansministern
för framtiden tänker sig att
dylika åtgärder skall undvikas.

Frågan står fortfarande öppen om ett
kreditstopp var nödvändigt vid ifrågavarande
tidpunkt — en för näringslivet
för övrigt mycket känslig tidpunkt.
Den statsverksproposition statsrådet
omnämner får ju inga verkningar förrän
efter den 1/7 1964, och att denna
skall diskuteras under året har ju inte
så värst mycket samband med den av
mig ställda frågan. Näringslivet har ett
stort kreditbehov, och det hade varit
värdefullt, om statsrådet kunnat belysa
orsakerna till och verkningarna av åtgärden
och vad som eventuellt kan göras
för att ånyo komma in i en lugn utveckling
utan de tvära kastningar som
ju under senare år kännetecknat en del
penningpolitiska och finanspolitiska åtgärder.

Om nu statsrådet har tigit, så har
frågan desto livligare diskuterats inom
näringslivet. Därvidlag kan jag citera
t. ex. bankdirektör Thunholm. Jag har
märkt att finansministern väljer att citera
honom då det är lämpligt. Han säger
i ett föredrag den 25 november
bl. a. följande:

»Det föreligger sedan några månader
en klar tendens till dämpning av den
tidigare mycket starka utlåningsökningen
i banksystemet, men om näringslivet
skall kunna fortsätta att fungera får
man inte på penningpolitik väg driva
fram ett tvärstopp i kreditgivningen,
och man bör inte kritisera affärsbankerna
för att de med utnyttjande av
den elasticitet som förelegat i likviditetshänseende
försökt göra övergången
till en restriktiv utlåningspolitik så
mjuk som möjligt för att därigenom
undvika alltför svåra skadeverkningar
för de kredittagande företagen.» Sådana

128

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. förflyttning

här tvära kastningar medför alltid en
känsla av oro och osäkerhet bland näringslivets
män. För min del har jag
den uppfattningen, att man på alla håll
—• och det gäller även finansministern
— har all anledning att undvika och
även försöka undanröja orsakerna till
sådana kastningar.

»Investeringsutvecklingen inom industrien
är konjunkturutvecklingens svaga
punkt», säger signaturen Å. L. i Ekonomisk
Revy. Produktionen är underlaget
för en önskvärd ekonomisk utveckling,
och den som har ansvaret har väl även
en viss skyldighet gentemot dem som
vågar satsa på produktionen. Om det
är finansministerns planläggning som
misslyckats kan jag förstå oviljan att
lämna näringslivet ett besked. Det förefaller
som om vissa områden blivit
mycket väl tillgodosedda, medan andra
har blivit satta på undantag.

Mycket tyder på att industriländer på
kontinenten nu håller på att få ett försprång.
Våra industrier räknar ju inte
med en ökning av investeringarna ens
under första halvåret 1964. Ändå bör
väl vårt land ha lättare att tillgodose
dessa behov än många andra länder.

Nu kanske finansministern försvarar
sig med att »det var inte jag eller regeringen
som vidtog de restriktiva åtgärderna».
Men det är väl den finans- och
penningpolitik som föres som medför
att vissa situationer uppstår. Att andra
organ sedan tvingas vidtaga åtgärder
fritar ju inte regeringen från ansvar.

Herr talman! Svaret i den form finansministern
givit det hade knappast
behövt lämnas. Det klarlägger dock en
sak. Finansministern har intet intresse
för att i en viss situation delge näringslivet
regeringens synpunkter på mycket
betydelsefulla kreditfrågor. Det är väl
i så fall, om det är riktigt, en inställning
som får sin .särskilda belysning,
då företagare tvingas avbryta eller uppskjuta
produktionsfrämjande åtgärder.
Två månader ligger mellan höstriksdagens
första och sista dag. Mycket har

till Norrbotten av LKAB:s huvudkontor

hänt under tiden. En månad till återstår
innan någonting blir sagt från regeringen.
För företagarna innebär läget
fortfarande sträng och skärpt kreditåtstramning.
Jag tycker nog att det är
allt skäl för regeringen att säga några
ord i dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. förflyttning
till Norrbotten av LKAB:s huvudkontor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har i en
interpellation frågat statsrådet och chefen
för handelsdepartementet om han
avser att vidtaga sådana åtgärder att
LKAB:s huvudkontor flyttas till Norrbotten.
Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande. Jag vill svara
följande.

Var ett aktiebolags huvudkontor skall
vara förlagt är främst en fråga om effektiviteten
i företagets skötsel. Denna
fråga bör i första hand bedömas av företagets
styrelse och företagsledningen.
Utan att i detalj gå in på arbetsgången
inom LKAB, vill jag dock beröra förhållanden,
som måste tillmätas betydelse.

Mellan LKAB och Grängesbergsbolaget
föreligger ett samarbetsavtal om försäljning
och skeppning av malm. Företagen
har ett gemensamt försäljningsbolag,
som måste vara stationerat i Stockholm.
Försäljningsbesluten kräver fortlöpande
kontakt mellan de tre bolagen.
Försäljningspolitikens effektivitet är av
utslagsgivande betydelse för LKAB:s utveckling.
Det är från dessa utgångspunkter
olämpligt att förlägga LKAB:s ledning
i en annan landsända än försäljningsbolaget
och det företag, som ombesörjer
malmens skeppning.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att LKAB:s ledning följer princi -

129

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. förflyttning till Norrbotten av LKAB:s huvudkontor

pen att icke till Stockholm förlägga annan
personal än som kräves för fullföljande
av sina arbetsuppgifter. Av företagets
sammanlagt 1 500 tjänstemän är
68 inklusive vaktmästare och skrivpersonal
placerade vid huvudkontoret i
Stockholm. LKAB torde sålunda kunna
betecknas som ett företag med synnerligen
starkt decentraliserad organisation.
Enligt vad som uppgives från företagsledningen
vore det till förfång för företaget
att avstå från kontor i Stockholm.
En förflyttning av huvudkontoret bort
från Stockholm skulle medföra ett behov
av att dubblera tjänster och åstadkomma
extra kostnader och andra olägenheter.
Mot företagsledningens synpunkter på effektiviteten
i arbetet genom huvudkontorets
förläggning i Stockholm kan endast
anföras två synpunkter, som icke
har med företagets interna förhållanden
att göra. Dessa skulle vara, dels att skatteintäkterna
och dels arbetstillfällena i
Norrbotten skulle öka.

Beträffande skatteintäkterna erlade
LKAB under 1962 till Stockholms stad
cirka 2,5 milj. kr. i kommunalskatt, eller
7,5 % av den i Sverige beskattningsbara
inkomsten. Även vid en förflyttning
av huvudkontoret måste personalen
vid försäljningskontoret och ett lokalkontor
kvarbliva i Stockholm eller
2As av den nuvarande personalstyrkan.
Lokaliseringseffekten är således ur både
skatte- och arbetsmarknadssynpunkt
obetydlig.

Enligt min uppfattning bör frågan om
lokaliseringen av LKABrs förvaltningspersonal
i fortsättningen liksom hittills
överlämnas till företagets styrelse och
ledning, som visat den största förståelse
för önskvärdheten av att inte i Stockholm
uppbygga någon onödig organisation
för företagets skötsel.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.

På ett par ställen i svaret förekommer
en försäkran om att de 68 anställda vid
LKAB:s kontor i Stockholm utgör precis
den personal som behövs för att bolaget
skall klara denna del av sin verksamhet.
Jag kan inte yttra mig om den saken —
jag känner över huvud taget inte till under
vilka förhållanden dessa 68 arbetar
— och finansministern återger väl också
bara vad bolagsledningen anfört i
denna fråga.

Jag vill emellertid i förbigående erinra
om att uppgiften inte helt stämmer
med vad bolaget självt sagt om arbetsstyrkan
i dess helhet. Gentemot dem
som undrat, om inte ytterligare en del
av de många arbetslösa i Norrbotten
skulle kunna anställas av LKAB, har
framhållits att bolaget redan nu har alltför
många anställda. Rationaliseringen
skulle möjliggöra avskedanden, men bolaget
säger sig ha föredragit att reducera
arbetsstyrkan endast i den mån det
sker genom s. k. naturlig avgång.

Om denna beskrivning är riktig förefaller
det märkligt att den högsta förvaltningsapparaten
skulle vara det enda
undantaget härvidlag. Det brukar förhålla
sig tvärtom.

Utan att kunna yttra mig om verksamheten
vid LKAB:s kontor i Stockholm
tror jag emellertid att man kan utgå
från att LKAB behöver alla sina anställda.
Jag har inte någon närmare kännedom
om alla detaljer inom bolagets
verksamhetsområde, men den senaste
tidens många och mycket svåra olyckor
i gruvorna visar att det krävs betydande
personalinsatser för att förbättra skyddet
och minska hetsen i arbetet. Bolagets
åtgärder för att lösa bostadsfrågan
och att åstadkomma annan service för
de anställda är inte heller vad de borde
vara.

Vidare anförde

Finansministern har i sitt svar liksom
bagatelliserat frågan om de nya arbets -

5 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 37

130

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. de nya avdelningarna i parodontologi vid tandläkarhög skolorna

i Stockholm och Malmö

tillfällen som skulle kunna skapas. Jag
vill framhålla att för oss i Norrbotten
framstår inte nya arbetstillfällen för ett
70-tal personer såsom något så obetydligt
som finansministern vill göra gällande.
Kommuner och lokaliseringsutredare
i Norrbotten har ofta lagt ned
mångårig möda på att tillföra Norrbotten
arbetsobjekt av mycket blygsammare
format. I Stockholm däremot är arbetsmarknadsproblemen
av rakt motsatt
slag.

Vi betraktar inte heller ett skattetillskott
på 2,5 miljoner kronor per år som
cn småsak. För landstingen och malmkommunerna
spelar ett sådant belopp
en ganska stor roll. Om det över huvud
skall vara någon mening med allt tal
om en rättvisare skattefördelning, borde
det också i ett sådant sammanhang tas
hänsyn till att norrbottningarna måste
betala flera kronor i skatt för varje intjänad
hundralapp än exempelvis stockholmarna.

Jag förstår inte heller hur erinringarna
om LKAB:s »starkt decentraliserade
organisation», för att nu använda finansministerns
formulering, kan utgöra
något argument mot norrbottningarnas
anspråk på att få huvudkontoret förlagt
till Norrbotten. Det är gruvorna som i
detta fall är det centrala. Decentraliseringen
består ju i att man förlagt huvudkontoret
till Stockholm i stället för till
Norrbotten, men norrbottningarnas krav
i detta fall är alltså, att det verkligen
skall ske en centralisering, så att huvudkontoret
förläggs till det län där den
egentliga verksamheten bedrivs.

De resultat som uppstått därför att
det statliga företaget tar så stor hänsyn
till privata intressen inom gruvhantering
och malmexport, bekräftar den
mycket utbredda uppfattningen att gruvornas
förstatligande redan från början
borde ha förknippats med en del ytterligare
åtgärder för att begränsa storfinansens
inflytande på detta område.
Även från regeringens egna sakkunniga

fanns det allvarliga invändningar och
ganska långtgående förslag i syfte att
undgå de missgrepp som enligt min uppfattning
gjorts vid detta tillfälle. Det
gällde framför allt omfattningen av det
förstatligande som då skedde, men
bl. a. också frågan om huvudkontorets
förläggning och möjligheterna för privatbolag
att i fortsättningen påverka statens
gruvpolitik.

Jag menar alltså att det, även med
ett fortsatt samarbete mellan dessa tre
företag rörande försäljningen, skulle vara
möjligt att tillmötesgå norrbottningarnas
önskemål om att få företagets huvudkontor
till Norrbotten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. de nya avdelningarna
i parodontologi vid tand läkarhögskolorna

i Stockholm och
Malmö

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr von Friesen frågat, om jag kan
lämna kammaren en närmare redogörelse
för hur det är avsett, att de nya
avdelningarna i parodontologi vid tandläkarhögskolorna
i Stockholm ocli
Malmö skall inrättas och ledas.

Svaret på denna fråga kan bli kort.
Universitetskanslern har nämligen — i
enlighet med de föreskrifter, Kungl.
Maj:t utfärdat på grundval av vårriksdagens
beslut (SU 61, s. 39), och efter
förslag från respektive lärarkollegier
— den 19 november 1963 meddelat beslut
med tillämpning tills vidare angående
avdelningarnas organisation. Dessa
kanslerns beslut innebär, att den befintliga,
till vederbörande högskolas underavdelning
för parodontologi tidigare
hänförliga laboratorstjänsten placerats

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

131

Svar på interpellation ang. de nya avdelningarna i parodontologi vid tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö

vid en ny, fristående avdelning för parodontologi
samt att respektive innehavare
av den sålunda omplacerade
tjänsten dels blivit föreståndare för sistnämnda
avdelning och ledamot av vederbörande
lärarkollegium, dels ålagts
att omhänderha den undervisning och
examination, som lärarkollegiet bestämmer.
Kanslern har vidare meddelat beslut
i fråga om de tjänster i övrigt, som
skall överföras från de båda högskolornas
hittillsvarande avdelningar för tandkirurgi
till respektive nybildade avdelningar
för parodontologi.

Därmed har avdelningarna för parodontologi
vid tandläkarhögskolorna i
Stockholm och Malmö fått sin organisation
och sin ledning fastställda. Jag
vill blott tillägga, att de av universitetskanslern
sålunda fattade besluten helt
överensstämmer med vad som avsetts
genom Kungl. Maj ds beslut i ämnet.

Vidare anförde

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret.

Såsom framgår av interpellationens
ordalydelse har jag redan där yppat
en viss tveksamhet beträffande själva
handläggningen av ärendet och vad som
vidare tilldragit sig har också givit
mig anledning anföra en del kritiska
synpunkter.

Det förefaller mig angeläget att man,
när man inför en sådan uppdelning av
tjänster som det här gäller, på förhand
kontaktar vederbörande ämnesrepresentanter
och inhämtar deras uppfattning
om hurudan uppdelningen bör vara
— vem av dem som skall undervisa
i tandkirurgien och vem som skall ha
hand om parodontologien, för att ta det
aktuella fallet.

Jag är i likhet med statsrådet fullt
medveten om att förhållandena vid
tandläkarhögskolan i Stockholm kanske
är litet specifika och jag skall inte alls

gå in på dem. Däremot vill jag säga
några ord om förhållandena vid tandläkarhögskolan
i Malmö.

Professorn och laboratorn vid denna
högskola hade träffat en uppgörelse
om att professorn, som var speciellt intresserad
av parodontologi, skulle behålla
detta ämnesområde, medan laboratorn
skulle överta ämnet tandkirurgi
och även förrätta examination i detta.
De styrktes i sin uppfattning om att en
sådan åtgärd var möjlig genom vissa
löften som lämnats från ecklesiastikdepartementets
sida. I samförstånd med
lärarrådet påbörjade också professorn
och laboratorn under innevarande hösttermin
sin undervisning efter dessa
riktlinjer. Sedermera kom emellertid
Kungl. Maj ds beslut som innebar det
omkastade förhållandet: att professorn
fortfarande skulle ha hand enbart om
tandkirurgien och laboratorn om parodontologien.

Jag har velat fästa uppmärksamheten
på denna sak, eftersom jag tycker att
det hade varit bättre, om man från
departementets sida redan från början
kunnat tillmötesgå så rimliga önskemål
som det här gäller.

Det har vidare framförts en viss kritik
beträffande dispositionen av annan
arbetskraft i samband med dessa tjänster.
Sålunda har särskilt för Stockholms
del framförts den anmärkningen
att det varit förenat med vissa svårigheter
att disponera de båda sköterskor
som är tillgängliga. Visserligen
är det ganska självklart att operationssköterskan
skall tjänstgöra inom tandkirurgien,
men hon har också vissa uppgifter
inom parodontologien. Det är därför
inte så lätt att genomföra en alltför
strikt uppdelning av ämnesområden för
sköterskornas del.

Även vad avdelningstandläkarna beträffar
har det visat sig ganska besvärligt
att åstadkomma en riktig uppdelning
på de nu beslutade specialiteterna.
Om jag är riktigt underrättad har frå -

5* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 37

Nr 37

132

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. stadgar och avtal beträffande Nordiska Museet och
Skansen

gan blivit föremål för vissa förhandlingar,
vilket ju innebär att vissa svårigheter
också uppstått när det gäller
att på ort och ställe verkställa beslutet.
Härtill kommer att vi på tandläkarhögskolan
i Stockholm har en avdelning
som heter parodontoprotetik, som ju
är ganska närbesläktad med parodontologien,
och där finns, frånsett chefsbefattningens
innehavare som nyligen har
avlidit, en god tillgång på underordnade
befattningshavare. Jag tycker att man
skulle ha kunnat ordna det så, att man
sammanfört detta ämne med parodontologien
och då kanske man skulle ha haft
lättare att disponera dessa arbetskrafter.

Detta var som sagt, herr talman, några
randanmärkningar rörande själva
verkställigheten av beslutet, ett beslut
som självfallet skall verkställas därför
att riksdagen har uttalat sig för det —
låt vara i de något vaga ordalagen, att
man inte har något att erinra mot denna
uppdelning.

Till slut vill jag säga, att jag betraktar
denna anordning vid de båda högskolorna
som ett provisorium. Frågan
är otvivelaktigt inte löst ännu. Detta
mycket viktiga ämne förtjänar säkert
en starkare förankring vid högskolorna
än det för närvarande har. Jag ser fram
emot denna tid, och jag hoppas att statsrådet
är överens med mig om denna
sak, då man skall inrätta helt självständiga
lärostolar, d. v. s. professurer, i
detta ämne, men dit är det kanske en
ganska lång väg.

Först måste man ju skapa ett större
intresse för forskningsarbetet. Både när
det gäller denna del av odontologien
och kanske andra delar är det ett beklagligt
faktum att alltför få tandläkare
har sökt anslag för forskning från
de fonder som står till förfogande. Härvidlag
måste det bli en ändring, och
jag tror också att en ökad integrering
mellan den allmänna medicinen och
odontologien är nödvändig för att odontologien
så småningom skall kunna få

en ställning som en av de medicinska
disciplinerna, vilket dess företrädare
självfallet önskar. Här är åtskilligt att
göra, men jag tror inte det finns något
tvivel om att vi, vad det allmänna målet
beträffar har all anledning att vara
överens.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. stadgar och
avtal beträffande Nordiska Museet och
Skansen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nilsson i Göingegården frågat,
huruvida riksdagens intentioner med
avseende på stadgar och avtal beträffande
Nordiska museet och Skansen
har fullföljts.

Verksamheten har sedan den 1 juli
i år pågått i de nya former som föranleddes
av riksdagens beslut i våras.
En styrelse har tillsatts för den nyskapade
stiftelsen Skansen med sådan sammansättning,
att enligt min mening tillfredsställande
garantier skapats för
fortsatt intim kontakt mellan de båda
stiftelserna i vad som angår den kulturhistoriska
och museala verksamheten.
Genom Skansenstyrelsens val av
verkställande direktör för någon tid
sedan har förutsättningarna för bibehållen
kontinuitet i dessa avseenden ytterligare
förstärkts.

Sedan de båda stiftelserna den 8 november
1963 träffat överenskommelse
rörande det kulturella och vetenskapliga
samarbetet mellan stiftelserna, har
de ingivit förslag till stadgar. Dessa är
för närvarande föremål för slutlig prövning
inom ecklesiastikdepartementet.
Därvid kommer naturligtvis de av riksdagen
uttalade intentionerna beträffan -

133

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. stadgar och avtal beträffande Nordiska Museet och
Skansen

de verksamheten liksom hittills att beaktas.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, som dock inte innebar
något annat nytt i ärendet än
vad dagspressen har upplyst om efter
det att interpellationen ställdes. Med
hänsyn till att endast lotten gav regeringens
förslag rätt vid behandlingen
av denna fråga i slutet på maj månad
i år och för övrigt endast en ren händelse
gjorde att lotten behövde tillgripas,
tycker jag nog att statsrådets svar
kunde ha varit litet fylligare och att
det borde finnas detaljer att redovisa,
som riksdagens ledamöter skulle vara
intresserade av.

Beslutet som innebar att skilsmässan
Skansen—Nordiska Museet skulle träda
i kraft redan den 1 juli — varför det
var en sådan brådska kan jag ännu inte
förstå — medförde ju att stadgar och
överenskommelser också borde vara
färdiga och fungera från detta datum.
Mig veterligt har ännu inga sådana fastställts
och godkänts av alla parter, och
dock är stadgar och överenskommelser
rörande det kulturella och vetenskapliga
samarbetet mellan stiftelsen Nordiska
Museet och stiftelsen Skansen ett
oerhört viktigt avsnitt i avtalet.

Det föreligger ju ett förslag till en
sådan överenskommelse och i dess 1 §
står »att Nordiska Museet inom ramen
för tjänsteförteckning och administrativa
resurser på det kulturella och vetenskapliga
planet står till Skansens
förfogande på samma sätt som hittills
och att Skansen utfäster sig att i hävdvunna
former driva det kulturhistoriska
Skansenmuseet på grundval av stiftelseurkund,
stadgar och instruktioner».
Och i dess 4 § står: »Nordiska
Museet och Skansen skall ömsesidigt
ställa till varandras förfogande den ve -

tenskapliga och övriga expertis som
kan komma i fråga.» I dess 5 § står:
»Skansen äger begagna Nordiska Museets
bibliotek och arkiv, fotograferings-
och konserveringsateljéer.»

I den mån riksdagsbeslutet innebär
att Nordiska Museet och Skansen i fortsättningen
skall vara från varandra fristående
stiftelser innebär dessa överenskommelser,
om de nu kommer att
fastställas slutgiltigt av Kungl. Maj:t,
ett ekonomiskt samröre som inte tidigare
har redovisats för vare sig statsutskottet
eller riksdagen och som efter
vad jag kan se måste innebära klara
krav på organisationsplan, personalförteckning
för dessa arbetsuppgifter och
en viss instruktion, som klargör samarbetet
och den ekonomiska gottgörelsen
till Nordiska Museet från stiftelsen
Skansen. Mig synes det som om Skansen
kommer att i fortsättningen repliera
för att inte säga parasitera på Nordiska
Museet på ett sätt som inte var
redovisat klart nog i Kungl. Maj:ts proposition.
Hur som helst råder alltjämt
oklarhet på denna punkt, trots att verksamheten
för respektive stiftelser pågått
i snart ett halvår.

Herr statsrådet synes emellertid enligt
svaret anse, att i och med att den
nya styrelsen och dess verkställande
direktör utsetts har all rättfärdighet
uppfyllts och kontinuiteten i verksamheten
för all framtid säkrats. Jag har
för min del det största förtroendet för
den utsedde verkställande direktören,
men då han med ålderns rätt drar sig
tillbaka kan den garantien inte vara
säkrad för all framtid.

Herr talman! Jag anser alltjämt att
många obekanta faktorer pockar på sin
lösning i ekvationen Nordiska Museet—
Skansen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Detta herr Nilssons i
Göingegården inlägg var en efterdy -

134 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. stadgar och avtal beträffande Nordiska Museet och
Skansen

ning av den debatt som tidigare förts
här i kammaren.

Jag har aldrig förstått, och jag förstår
det ännu mindre nu, att det här
kan vara något problem. Vad är det de
båda styrelserna har kommit överens
om i det förslag som herr Nilsson också
har i sin ägo? Jo, att Nordiska Museet
så långt detta är möjligt skall hjälpa
Skansen att uppfylla de förhoppningar
riksdagen hade om att Skansen
skulle fortsätta sin verksamhet och alltjämt
vara en kulturinstitution. Detta,
herr Nilsson, är väl snarare ett uttryck
för Nordiska Museets, och jag hoppas
även regeringens, uppfattning, när man
utgår från som något självklart att Nordiska
Museet inom ramen för tjänsteförteckningen
och de administrativa
resurserna på det kulturella och vetenskapliga
planet skall stå till Skansens
förfogande på samma sätt som hittills.
Det innebär ju ingenting annat än en
naturlig och självklar generositet mot
Skansen.

Om det hade förelegat någon verklig
risk med den förändring som skett,
skulle det väl vara att Nordiska Museet
med sina vetenskapliga resurser hade
skilts från Skansen. Kvar på Skansen
skulle då bara ha blivit ett tivoli — som
någon talare sade här i kammaren.

Nu är herr Nilsson i Göingegården
förvånad över att Nordiska Museet, och
därmed staten, står bakom och vill hjälpa
Skansen att fullfölja sina traditioner.
Jag tycker nästan det är genant att
stiftelserna har behövt skriva den särskilda
passus som herr Nilsson här läste
upp och som lyder: »Skansen äger begagna
Nordiska Museets bibliotek, arkiv,
fotograferings- och konserveringsateljé.
»

Nog hade det väl varit alldeles orimligt,
om en kulturinstitution som Skansen
inte hade fått använda ett statligt
bibliotek, som är förlagt till Nordiska
Museets lokaler! Men eftersom det har
gått så mycket troll i orden i denna de -

batt, har man i de båda stiftelserna ansett
det riktigt att i detalj reglera förhållandena.

Jag har själv inte hunnit att ta ställning
till hela denna fråga, men jag utgår
ifrån att det inte är några problem
förbundna med att förslaget godkänts.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Herr statsrådet vet mycket
väl, att den dag då jag framställde
min interpellation rådde det ingen klarhet
om vare sig verkställande direktören
eller styrelsen, trots att det då hade
gått fem månader sedan beslutet om
ändringen trätt i kraft. Det var väl inte
förvånande att man då frågade sig vad
det skulle bli av den så mycket omdebatterade
och med lottens hjälp beslutade
verksamheten på Skansen och Nordiska
Museet. Man undrade om det över
huvud taget skulle bli något av det hela,
eftersom riksdagsbeslutet härom ju
trädde i kraft den 1 juli 1963 men ingenting
blivit gjort. Inga stadgar hade fastställts,
inga överenskommelser hade
träffats och inte ens val av styrelser
hade förrättats. De sakerna hade väl
gått att ordna med litet hjälp till de två
institutionerna, inte minst från departementets
sida.

När beslutet om denna förändring fattades,
var majoriteten säkerligen längst
inne på det klara med att frågan var
litet för hastigt tillkommen och att en
mängd oklara detaljer borde redas ut,
innan riksdagen fattade sitt beslut. Frågan
avgjordes ju sedan som fallet blev
därför att en man inte deltog i röstningen.
Om så skett, skulle det ha blivit
ett annat beslut — och då hade ju problemet
kvarstått alltjämt.

Jag vill inte förneka Nordiska Museets
skyldighet att hjälpa Skansen i fortsättningen.
Men då bör det också göras
klart hur de ekonomiska frågorna skall
ordnas i fortsättningen och om man
skall ha två särskilda stiftelser som där
verkar var för sig. De ekonomiska frå -

135

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37

Svar på interpellation ang. de långsiktiga följdverkningarna av ogräsbekämpning
med kemiska medel

gorna kom ju med på ett ganska hårdhänt
sätt redan från början, när Stockholms
stad erbjöd sig att köpa Skansen
för ett visst belopp. Skansen var ju ändå
den verksamhet som bar sig och gav utdelning.
Det gjorde inte Nordiska Museet.

Många människor här i landet som
inte är närmare insatta i dessa problem
frågar sig ännu, om detta verkligen var
nödvändigt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det var inte Nordiska
Museet som hotades av någon katastrof.
Hade den riksdagsman, som tydligen
irrade omkring i korridorerna och inte
fullgjorde sin skyldighet vid voteringen,
varit närvarande, anser jag det inte
uteslutet att Skansen i dag eller i morgon
eller inom den närmaste framtiden
hade arbetat på en inlaga om konkurs.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. de långsiktiga
följdverkningarna av ogräsbekämpning
med kemiska medel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Dickson har ställt
ett par frågor till mig om befarade långsiktiga
följdverkningar av kemisk bekämpning
av ogräs och annan icke
önskad vegetation.

På senare tid har en mycket livlig
diskussion förekommit i åtskilliga kulturländer
om möjliga negativa följdverkningar
av kemiska bekämpningsmedel
— numera allmänt kända under
samlingsbeteckningen biocider. Uppfattningarna
bland experter på området
är delade i detaljfrågor. Klart är

emellertid att våra kunskaper om biocidernas
icke avsedda verkningar behöver
kompletteras. Inte minst gäller
detta den av interpellanten berörda
långtidseffekten. Behovet av ökade kunskaper
på det här området belystes i
våras vid en brett upplagd informationskonferens,
som anordnats av en
kommitté under statens naturvetenskapliga
forskningsråd.

I USA — där sådana här medel används
i en helt annan omfattning än
hos oss — har en särskild kommitté
nyligen gjort en snabbutredning rörande
behovet av forskning kring de
antydda problemen. Kommittén förordar
nu en forskningsinsats i Amerika,
som kommer att bli både tidskrävande
och dyrbar. I England har intensiva
studier redan inletts bland annat just
rörande ogräsbekämpningsmedlens
långtidsverkan.

I vårt land har diskussionen kring
bekämpningsmedlen framkallat en
stark aktivitet hos berörda myndigheter
och forskningsorgan. Naturligen har
planerings- och samordningsfrågorna
härvid trätt i förgrunden, även om
vissa specialundersökningar också
igångsatts. Även forskningsberedningen
behandlar nu biocidforskningen i
samband med en undersökning av forskningsbehoven
i stort rörande våra naturresursers
bevarande. En ledamot av
beredningen har nyligen i OECD tagit
upp frågan om ett internationellt samarbete
rörande biocidforskningen vilket
ärende nu förbereds av OECD:s sekretariat.

Jag vill vidare erinra om att strängare
lagbestämmelser på bekämpningsmedelsområdet
träder i kraft vid årsskiftet.
Det nya organ, som skall handlägga
hithörande ärenden, giftnämnden,
är redan i full verksamhet.

Efter hand som vederbörande instanser
på de berörda forsknings- och kontrollområdena
hunnit planlägga erforderliga
insatser och framfört sina här -

Nr 37

136

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. slutförandet av 1960 års jordbruksutrednings arbete

på byggda förslag, är regeringen beredd
att positivt pröva dessa.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Dicksons interpellation.

Vidare anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret. Det var
ju ett ganska lidelsefritt aktstycke som
han läste upp, och det kanske var lika
gott. Hade han gått in på fakta och erfarenheter
ute i det allmänna livet, hade
det kanske blivit en ganska lång redogörelse.
Jag skall inte heller fördjupa
mig i dessa problem.

Jag tycker att det var många ljusa
punkter i jordbruksministerns nyss
framförda svar. Det sades inte så värst
mycket, men jag känner till att de medhjälpare,
som jordbruksministern har
till sitt förfogande, har djup och god
kännedom om litteraturen i ämnet och
också om de händelser som har ägt
rum i andra delar av världen.

Jag tror att Sverige är att gratulera
till att vi inte hunnit lika långt som
man gjort i Amerika på detta område.
Vi kan ta varning av mycket som inträffat
där.

Man använder nu många nya ämnen,
som tidigare inte har uppträtt i vår
omgivning och som vi och naturen
skall vänja oss vid. Detta gäller både
giftämnen och andra ämnen. Det har
visat sig att fågellivet har tagit speciellt
stor skada av dem. Jag har inte kunnat
underlåta att i detta sammanhang tänka
på drontens och kvaggans öde. Dessa
djurarter har utplånats från jordens
yta. Jag hoppas att inte berguven, havsörnen
och gulsparven kommer att gå
samma väg. När jag var pojke satt det
en gulsparv på var tvåhundrade meter
av telefontrådarna, men mina barnbarn
har aldrig sett en gulsparv. Det är något
kusligt som nu håller på att hända.

Av denna anledning är jag glad över

att det förekommer aktivitet på detta
område. Jag är så mycket gladare som
jag har inhämtat att det just i dag i
riksdagshuset pågår en konferens, varvid
bl. a. detta problem tagits upp. Vid
mina försök under dagens lopp att komma
i kontakt med de ledande männen
i den av jordbruksministern apostroferade
giftnämnden har det visat sig,
att dessa varit oanträffbara på grund
av sitt deltagande vid denna konferens.
Jordbruksministerns uttalande att giftnämnden
varit i full verksamhet tycks
därför stämma mycket väl.

Jag vet inte vilken instruktion nämnden
har, och det var just i förhoppning
att kunna få reda på något om denna
som jag försökte nå någon ledamot av
nämnden. Jag hoppas dock att denna
inte kommer att förtröttas utan fortsätter
att hålla ett vakande öga över detta
område. Jag hoppas även att jordbruksministern
kommer att hålla sin hand
över denna frågas utveckling och att
inte heller han skall förtröttas i sitt
arbete för saken. Jag tror att det kan
hända olyckor, om vi inte håller ögonen
öppna för vad som inträffar på detta
område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. slutförandet
av 1960 års jordbruksutrednings arbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Dahlgren har frågat
mig när 1960 års jordbruksutredning
kan beräknas bli färdig med sitt
huvudbetänkande.

Enligt vad jag under hand inhämtat
torde utredningen tyvärr inte kunna
slutföra sitt arbete i sådan tid, att proposition
om den framtida jordbrukspolitiken
kan föreläggas 1965 års riks -

137

Fredagen den 13 december 19C3 Nr 37

Svar på interpellation ang. slutförandet av 1960 års jordbruksutrednings arbete

dag. Det finns dock anledning tro att
den försening som inträffat i utredningsarbetet
skall kunna begränsas till
ett år.

Yad jag här sagt innebär att det nu
löpande sexårsavtalet torde få avlösas
av något slag av provisorium. Det är
min avsikt att under våren 1984 ta de
initiativ som kan erfordras för att till
1965 års riksdag få fram ett förslag till
prisreglering för regleringsåret 1965/
66. Jag räknar med att jordbruksnämnden
och dess konsumentdelegation samt
jordbrukets förhandlingsdelegation
kommer att få göra erforderligt förberedelsearbete.

Med detta, herr talman, har jag besvarat
herr Dahlgrens interpellation.

Vidare anförde:

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Svaret är sådant som jag hade
anledning att förvänta. Frågan ställdes
för att jag skulle få en officiell bekräftelse
på att utredningen icke följer den
utsatta tidsplanen. Jag beklagar att detta
blivit fallet. Givetvis kan utredningar
av olika anledningar behöva få längre
tid på sig än vad som förutsågs vid
deras tillsättande, men i detta speciella
fall skall utredningens arbete ligga som
grund för hela den framtida jord- och
skogspolitikens inriktning och är dessutom
i hög grad bundet till det nuvarande
avtalets utgång.

Jordbruksministern har inte i sitt
svar lämnat något besked om han vidtagit
åtgärder för att påskynda utredningens
arbete för att detta skulle bli
färdigt inom den tidsram, som riksdagen
uttalat sig för. Jag förmodar ändock
att så har skett, och i så fall kan
jag inte annat än livligt instämma i
jordbruksministerns förhoppningar att
utredningsarbetet icke skall bli mer än
ett år försenat. Det provisorium, som
nu måste gälla till dess att utredningen

är slutförd, medför en ny tid av osäkerhet
i framtidsplaneringen. Detta
provisorium är bl. a. från denna synpunkt
mycket beklagligt.

Det finns kanske anledning att i detta
sammanhang understryka vikten av
försiktighet på en del områden. Jag vill
påpeka att inga sådana åtgärder vidtages
under mellantiden att utredningens
arbete förrycks eller försvåras. Jag syftar
på den debatt som fördes i denna
kammare i går, då man diskuterade ett
ämbetsverks prognos i förhållande till
ett delbetänkande i samma ämne från
jordbruksutredningens skogsdelegation.
Andra liknande exempel kan anföras.
Ett annat ämbetsverk har t. ex. i en
prognos över åkerarealen i Sverige indelat
landet i jord-, mellanbygds- och
skogsregioner. Denna indelning har av
många uppfattats som en form av propaganda
för övergång till ett annat jordbruk
än det vi för närvarande har —
detta trots att jordbruksutredningen
mig veterligt ännu inte vågat sig in på
några bedömanden.

Om dessa prognoser anses nödvändiga,
föreställer jag mig ändock att de
knappast kan ha något större allmängiltigt
intresse för närvarande och att
de över huvud taget endast kan vara
av värde på expertplanet. De kan såvitt
jag förstår icke för närvarande användas
vid planeringsarbete utan först
den dag, då jordbruksutredningen är
slutförd och riksdagen fattat beslut om
det framtida jord- och skogsbrukets
inriktning.

Under sådana förhållanden finns det
egentligen ingen anledning att utbasunera
regionsindelningen och därmed
stämpla stora områden, exempelvis hela
småländska höglandet, hela Dalsland
och många andra bygder som ur jordbrukssynpunkt
fullständigt värdelösa.
Mera sansade bedömare vet ju, att alldeles
oavsett vilken jordbruks- och
skogsbrukspolitik som kommer att föras,
så finns inom dessa områden goda
jordar där alltjämt kommer att drivas

138 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. slutförandet av 1960 års jordbruksutrednings arbete

jordbruk, som med en riktig driftplanering
är mycket konkurrenskraftiga i
sin produktion. Jag föreställer mig också
att t. ex. lagfrågor, som i tiden nära
sammanfaller med det nuvarande avtalets
utgång, inte kommer att förändras
märkbart innan man är på det klara
med inriktningen för det samlade jordoch
skogsbruket.

Med detta har jag velat framhålla att
man inte skall bortse från de psykologiska
effekter som ett onödigt irriterande
genom för tidigt publicerande
av vissa prognoser kan ha. Hela det
stora frågekomplex som här diskuteras
är enligt min mening så utomordentligt
betydelsefullt, att det är viktigt att i
möjligaste mån skapa enighet kring huvudfrågan.
Det rör sig helt enkelt inte
enbart om en prissättningsfråga, baserad
på lönsamhetskalkyler, utan det
gäller också frågan om sysselsättningsmöjligheterna
liksom frågan om hur
samhällets service skall nås av de människor
som trots allt kommer att finnas
kvar i glesbygderna. Detta är angelägna
frågeställningar som berör många
människor och som många hade hoppats
skulle kunna lösas genom jordbruksutredningens
arbetsresultat, och
ur den synpunkten beklagar jag ytterligare
fördröjningen av slutbetänkandet
från jordbruksutredningen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Dahlgren erinrade
om de redogörelser som lämnats av
expertgrupper inom 1960 års jordbruksutredning,
bl. a. professor Hjelms
arbete om effektiviseringsvägarna för
jordbruksföretag. Jag förmodar att herr
Dahlgren vidare syftar på skogsgruppens
material och måhända i någon
mån också på diskussioner inom beredskapsgruppen,
som visserligen inte
publicerats av gruppen men som ändå
behandlats i pressen.

Men intet i detta material rör ju frågan
om prisreglering. Jag har tolkat

herr Dahlgrens fråga så, att den i första
hand gällde vad vi skall göra under
det år då vi inte har något avtal. Jag
föreställer mig att det inte kan bli tal
om att för det året dra upp speciella
riktlinjer för rationaliseringsarbetet eller
för annan verksamhet, utan det är
väsentligen fråga om hur man skall
finna ett prisregleringssystem som provisoriskt
kan verka under denna tid,
som jag för min del hoppas skall bli
mycket kort.

Man får naturligtvis vara försiktig när
man diskuterar ett material som inte är
något annat än ett expertarbete, utan
några givna politiska eller andra förutsättningar.
Det mest tillfredsställande är
självfallet att kunna basera ställningstagandena
på material som framkommit
genom en utredning och sedan blivit
föremål för sedvanlig remissbehandling.
Från denna utgångspunkt kan det alltså
vara diskutabelt att i förväg publicera
materialet. Häremot får emellertid vägas
det intresse som jag förmodar vi
alla har av att jordbruksnäringens problem
skall bli föremål för en allmän
debatt. I så måtto har vad som hittills
framkommit varit värdefullt — det har
gett upphov till en debatt om angelägna
problem.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för vad han sade i sitt senaste
inlägg.

Hela min interpellation präglas väl
av oro inför utvecklingen. Prissättningssystemet
är visserligen en viktig
detalj i det stora arbetet, men jag förutsätter
att den sköts mellan förhandlingsdelegationerna
och de andra grupperna,
som jordbruksministern också
framhöll. Jag har emellertid fäst mig
vid att den i mitt tycke för tidiga publiceringen
av vissa uppgifter vållat stor
oro, och det är därför jag tagit upp
frågan. Som ett inslag i det slutliga
mönstret behöver emellertid dessa detaljer
inte på något sätt vara uppseen -

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

139

Svar på interpellation ang. förbättring av skördeskadeskyddet

deväckande. Men jag menar alltså att
man genom dessa profetior — om jag
får använda det uttrycket — skapar en
onödig negativism inom jordbruksnäringen,
något som påverkar nyrekryteringen
till yrket. Därav tror jag inte
någon är betjänt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. förbättring
av skördeskadeskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Mattsson har frågat
om jag avser att på grundval av
hittills vunna erfarenheter föreslå några
förbättringar av skördeskadeskyddets
konstruktion och administration.

I anslutning till att 1961 års riksdag
godkände de huvudsakliga principerna
för det permanenta skördeskadeskyddet
inrättades den skördestatistiska
nämnden. Denna har till uppgift att
fortlöpande granska utfallet av skyddet
och vidta eller föreslå de ändringar
i detta, som kan vara motiverade och
möjliga. På nämndens förslag har redan
genomförts förbättringar i fråga
om såväl skördeuppskattningen som
grunderna för ersättningsberäkningen.
Sålunda har i fråga om skördeuppskattningen
den ursprungligen tillämpade
områdesindelningen omarbetats och
kvalitetsundersökningarna för brödsäd
utvidgats. Vidare har utbildningen av
den personal, som arbetar med skördeuppskattningen,
intensifierats och kontrollen
av fältarbetet utvidgats.

Vad gäller beräkning av ersättningen
har bl. a. underlaget för att fastställa
självrisken justerats med hänsyn till
resultatet från den objektiva skördeuppskattningen.
Hektarskördarna för
5** — Andra kammarens protokoll 1963.

oljeväxter har differentierats på ersättningsområden.
Vidare har mältningsskador
på brödsäd beaktats regionalt
och hänsyn tagits till vissa högre torkningskostnader
för brödsäd.

Några ytterligare förändringar är för
ögonblicket inte aktuella, men jag vet
att nämnden arbetar på en rad förbättringar
av olika moment inom skördeskadeskyddet.
Jag är för min del beredd
medverka till att de förbättringar
detta arbete kan leda till genomförs
så snart nämnden anser det vara möjligt.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Mattssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Jag är givetvis glad för den försäkran
som statsrådet här har lämnat
att han är beredd att medverka till de
förbättringar som skördestatistiska
nämnden kan komma att föreslå.

Statsrådet nämner en hel rad förbättringar
som redan är vidtagna. När skördeskadeskyddet
beslöts avsåg man att
fortlöpande söka utvinna de förbättringar
som skulle komma att behövas.
Jag förstår av svaret att statsrådet inte
nu kan meddela några förändringar
som kan tillämpas redan beträffande
1964 års skörd.

Jag hoppas emellertid på det livligaste
att skördestatistiska nämnden
snart måtte framlägga förslag till förbättringar
av de slag som jag i min interpellation
har pekat på. Jag har nämnt
behovet av mera objektiva grunder för
normskördeberäkningarna. Och jag har
erinrat om variationerna inom strataområdena
och framhöll som ett önskemål
att det tas prov på flera platser
inom varje strataområde. Särskilt synes
detta behövligt i områden där
mindre allmänt förekommande gröda
Vr 37

140

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. förbättring av skördeskadeskyddet

skall undersökas. Det är synnerligen
önskvärt att också för sådan gröda få
säker medelskördsuppskattning.

Vad beträffar de kvalitativa undersökningarna
är det ett livligt önskemål
att dessa må omfatta också fodersäd
och vallskörd. Kvalitetsskadorna har
ju betydande ekonomiska verkningar,
det har inte minst jordbrukarna i mitt
hemlän fått erfara efter att fyra år i
rad ha drabbats av stora kvalitetsskador
till följd av långa regnperioder.

Det är naturligtvis inte lätt att tillfredsställa
alla. Men frågan är oerhört
viktig för jordbruket. Kan skördeskadeförsäkringen
bli mera effektiv, ger
det en känsla av större trygghet. Jordbrukare
med stor skuldsättning och ekonomiska
bekymmer är givetvis mycket
angelägna om att skördeskadeförsäkringen
blir effektiv.

Jag vill också säga några ord om administrationen.
Jordbrukarna påpekar
ofta att just vid den tidpunkt då de
skall lämna in arealuppgifterna, som
samtidigt utgör ansökan att få del av
skördeskadeskyddet, är skörden ännu
inte bärgad, och de vill inte göra ersättningsanspråk
med mindre än de vet att
de har lidit skördeförluster. Om man
kunde få lämna in uppgifterna vid senare
datum skulle man därför tillmötesgå
önskemål som framställts av
många jordbrukare, bl. a. i mitt hemlän.

Jag hoppas att skördestatistiska
nämnden skall lyckas väl i sitt arbete
och att dess resurser, både i fråga om
arbetskraft och medel, skall bli så stora
att de medger att förbättringarna
genomföres så snart som möjligt.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag vill bara kort beröra
ett par saker i jordbruksministerns
svar till herr Mattsson och som
jag har noterat med viss tillfredsställelse.

Statsrådet nämnde en del förändringar
till det bättre som kan väntas till

följd av skördestatistiska nämndens arbete.
Sålunda skall områdesindelningen
omarbetas och självrisken justeras med
hänsyn till den objektiva skördeuppskattningen.
Dessa förbättringar har
stor betydelse för det län jag representerar
och där det finns åtminstone ett
område som alldeles särskilt missgynnades
i fråga om skördeskadeersättning
förra året, nämligen Ljusdals-området.
Trots att jordbrukarna inom det området
hade de allra största skördeskadorna
i länet blev de utan någon som helst
ersättning. Detta torde till en del bero
på den olämpliga områdesindelningen
och på att självrisken sannolikt hade
avgörande inverkan samt på att hänsyn
då inte togs till frost- och groddskadorna.
Dessa senare förhållanden
kan vi nu vänta en förbättring av.

Ett angeläget önskemål, som är anledningen
till att jag begärde ordet, är
att frostskadorna beaktas, vilket naturligtvis
är mycket viktigt ur norrländsk
synpunkt. Det händer att frosten sedan
man skördat provytorna sätter in en
natt och att skörden går till spillo utan
att detta märks i det resultat som noteras
från provytorna.

Jag skulle därför särskilt vilja vädja
till jordbruksministern att frostskador
och även groddskador på fodersäd, som
inte omnämndes i interpellationen,
skall kunna beaktas. I Norrland producerar
man ju mycket fodersäd men
inte så mycket brödsäd, och saken är
därför som sagt viktig för det norrländska
jordbruket.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! Jag begärde inte ordet
därför att jag var missbelåten med
statsrådets svar. Men i jordbrukarkretsar
i Västsverige har man diskuterat
skördeskadesystemet och möjliga former
för förbättringar därav så intensivt
under det senaste året, att jag inte
kunde vara tyst i denna debatt.

Vi har ju prövat systemet och det
finns olika vittnesmål om hur det sia -

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

141

Svar på interpellation ang. förbättring av skördeskadeskyddet

git ut och hur illa det slagit ut. Erfarenheterna
från prövningsåren är sådana
att jag är angelägen understryka, att
man måste tillvarata alla möjligheter
till förbättring av systemet om man
skall kunna bevara förtroendet för det
hos jordbrukarna. Jag skall exemplifiera
detta.

Potatisen odlas av många jordbrukare
bara till husbehov. Man har inte varit
tillräckligt samvetsgrann när man
har uppgivit arealer för potatisodling
utan angivit dem i tiondelar av hektar.
Vid skördebedömningen har det sedan
varit nödvändigt att räkna samman resultatet
från många strataområden. För
Tössho härads del har man fått utvidga
området till hela Vänern-området,
26 strataområden, för att kunna bedöma
potatisskörden. I ett sådant stort
område har man fått gott utslag av potatisskörden.
Detta medförde för Tössbo
härad att man fick missväxt i det
praktiska potatisodlandet men fick ett
gott teoretiskt skördeutfall. Denna goda
skörd av potatis påverkade det samlade
resultatet så att häradets möjligheter
gick om intet att få ersättning genom
skördeskadeförsäkr ingen.

Jordbrukarna i trakten har haft mycket
svårt att förstå detta system och de
har inom den fackliga organisationen
ställt krav på att vi skall begära retroaktiv
ersättning. Systemet är nu inte
upplagt så att man kan få retroaktiva
ersättningar, men jag skulle vilja framställa
som ett önskemål att sådant som
hushållsodlingen av potatis rensas ut
ur systemet. Den har ingen större ekonomisk
betydelse för jordbrukaren i
allmänhet — jag hoppas för övrigt att
potatis odlad enbart för att konsumeras
i eget hushåll är en gröda som relativt
snart går ur produktionen, därför
att det är svårt att husbehovsodla potatis
med framgång.

Jag vill understryka att vi är mycket
tacksamma för statsrådets löfte att förverkliga
alla uppslag som åsyftar att
förbättra systemet, ty erfarenheten vi -

sar att vi måste förbättra det om vi
skall kunna bevara förtroendet för
skördeskadesystemet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är inte obekant
med sådana funderingar som dem vi
nu fått höra bl. a. i det senaste inlägget.
Många jordbrukare har blivit besvikna
över att skördeskadeskyddet givit
mindre än de hade väntat sig. Vi
måste dock hålla i minnet ■— jag vill
ännu en gång betona det — att detta
permanenta skördeskadeskydd inte är
utformat så att det kan jämföras med
en individuell försäkring. När vi antog
systemet var vi också medvetna om
att det verkar generellt. Det kan således
inte anpassas till behovet av skydd i
varje enskilt fall på det smidiga sätt
som kan ske genom en individuell försäkring.

Jag vill vidare erinra om att jag i
svaret förklarat mig beredd att positivt
pröva uppslag till förbättringar. Jag
vill gärna upprepa att jag har denna
inställning. Men på samma gång skall
vi vara på det klara med att om rättvisekraven
drives mycket långt blir
kostnaderna för administrationen mycket
stora. Det finns de som i detta sammanhang
kritiserar även det nuvarande
systemet och frågar, om inte 3,6 miljoner
kronor är en för stor kostnad
för de undersökningar som ligger till
grund för försäkringen, för bearbetningen
av materialet och för fortsatt utveckling
av detta system. Kostnaden är i dag
3,6 miljoner kronor, och vi måste självfallet
akta oss för att använda så mycket
av resurserna på att finna ett perfekt
system att vi inte får några pengar
över till det egentliga skyddet. Jag har
velat erinra om detta i denna debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen återtog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

142

Nr 37

Fredagen den 13 december 19G3

§ 14

Svar på interpellationer ang. krisen
inom sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
bett mig att redogöra för i vilken omfattning
och av vilka skäl vårdavdelningar
hållits stängda under sommaren
i år samt vilka åtgärder regeringen
planerar för att åstadkomma en verklig
förbättring i tillgången på sjuksköterskor
och annan sjukvårdspersonal.
Vidare har herr Björkman frågat, om
jag vill lämna en redogörelse för det
aktuella personalläget inom sjukvården
och om jag har för avsikt att vidtaga
ytterligare åtgärder för att på längre
sikt möta det växande behovet av vårdpersonal.

Jag avser att besvara intcrpellationerna
i ett sammanhang.

Sjukvården i vårt land har under senare
år byggts ut i betydande grad.
Under perioden 1957—1961 ökade vårdplatserna
inom kroppssjukvården med
över 6 000. Hela platsantalet inom den
slutna sjukvården är ca 120 000. Denna
utveckling avspeglas också i intagningarna,
som nu är uppe i över 1 miljon
per år. Den öppna vården har likaledes
expanderat kraftigt. Enbart vården
vid lasarettens öppna mottagningar
har under samma period ökat med 1
miljon besök till närmare 5,5 miljoner.

Det har också skett en ökning av
personalen vid sjukhusen. Nettotillskottet
av sjuksköterskor vid kroppssjukhusen
under perioden 1958—1963 utgör
ca 1 800. Antalet undersköterskor, barnsköterskor
och sjukvårdsbiträden har
under samma tid ökat med mellan 4 000
och 5 000.

Dessa siffror ger långtifrån något
intryck av stagnation. Tvärtom är utvecklingen
påtaglig.

Liksom tidigare år har medicinalstyrelsen
lagt fram en redovisning av la -

sarettens vårdplatser och beläggning
under sommaren. Uppgifterna avser i
år läget den 24 juli. Vid denna tidpunkt
uppgick det fastställda antalet vårdplatser
till ca 46 500. Av dem var 14 350
eller 30,9 procent stängda. I förhållande
till föregående år innebär detta ta!
en ökning med 6 promille. Det är emellertid
värt att observera, att antalet
disponibla platser sedan i fjol ökat med
nära 1 700. Av samtliga tillgängliga platser
var 86 procent utnyttjade.

Fru Nettelbrandt efterlyser skälen
till sommarstängningarna. Såvitt jag
förstår är det primära skälet att sjukvårdshuvudmännen
så långt möjligt velat
bereda personalen semester under
den mest eftertraktade tiden. Detta sammanfaller
med att patienttillströmningen
minskar under sommarmånaderna.
Samtidigt begagnar man tillfället till
att företa den vädring och rengöring
av vårdavdelningarna, som är nödvändig
för att motverka infektioner, liksom
för att utföra ombyggnader och reparationer
i större utsträckning än normalt.

Herr Björkman ställer en fråga om
det aktuella personalläget. Vid en jämförelse
av situationen hösten 1963 med
motsvarande tid 1962 finner man, att
antalet vid kroppssjukhusen verksamma
läkare ökat med ca 150, medan personalkadern
i övrigt förstärkts med ca
2 500 personer. Antalet vid kroppssjukhusen
verksamma sjuksköterskor är nu
uppe i nära 11 500, dvs. en ökning
med drygt 300 sedan förra året. I fråga
om sjuksköterskorna, som särskilt
uppmärksammats i interpellationerna,
redovisades en brist på ca 1 150. Samtidigt
var emellertid ett relativt betydande
antal vårdplatser inte tillgängliga
på grund av ombyggnad m. m. Till
dessa var uppskattningsvis flera hundratal
sjukskötersketjänster knutna. Det
aktuella behovet av ytterligare sjuksköterskor
var alltså mindre än det antal
som redovisades såsom brist.

Interpellanterna har frågat mig vilka
åtgärder som bör vidtagas för att

Fredagen den 13 december 1963 Nr 37 143

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

råda bot på bristen på sjukvårdspersonal,
främst sjuksköterskor.

Sjuksköterskans uppgifter i sjukvårdsarbetet
har inte kunnat undgå att
påverkas av att sjukvården de senaste
åren har genomgått en hastig utveckling
medicinskt och tekniskt. Det är
angeläget, att man avlastar sjuksköterskan
sådana arbetsuppgifter som lika
väl kan utföras av annan personal. Ett
omfattande rationaliseringsarbete, som
bl. a. har just detta syfte, pågår hos sjukvårdshuvudmännen.
Jag vill vidare
nämna ett organ med uppgifter på detta
område, nämligen rådet för sjukhusdriftens
rationalisering, eftersom fru
Nettelbrandt har berört detta. Rådet
tillsattes av Kungl. Maj:t i slutet av
förra året med representanter för bl. a.
medicin, teknik och sjukvårdsadministration.
Rådets uppgift är att samordna
den rationaliseringsverksamhet, som
pågår i landet, och förmedla impulser
men även att ta egna initiativ. Rådet
har under hösten avlämnat ett vittsyftande
program, av vilket framgår att
rådet ämnar i egen regi ta upp en rad
viktiga rationaliseringsproblem inom
sjukvården. Fem särskilda expertgrupper
har tillsatts. Det program som lagts
fram har emellertid aktualiserat den
organisatoriska formen för rådets arbete.
Frågan är f. n. föremål för prövning
inom socialdepartementet, och jag
räknar med att till vårriksdagen kunna
redovisa regeringens ställningstagande
till det framlagda programmet. Under
tiden fortsätter arbetet med expertgrupperna.

En annan viktig faktor när det gäller
att avlasta sjuksköterskorna arbetsuppgifter
är den utbildning av nya
personalkategorier inom sjukvården
som har satts igång. Omkring årsskiftet
1963/64 utträder den första utbildningskullen
med assistentutbildning. Detta
medför ett tillskott av sammanlagt 167
laboratorieassistenter, röntgenassistenter,
radioterapiassistenter och operationsassistenter.
Sjukvårdshuvudmän -

nen har visat stort intresse för dessa
nya personalkategorier, och utbildningsverksamheten
torde komma att successivt
ökas.

Den kanske viktigaste faktorn för att
på lång sikt trygga tillgången på sjuksköterskepersonal
är ökningen av utbildningskapaciteten.
De senare årens
utbyggnad av sjuksköterskeskolorna
börjar nu ge resultat. År 1960 utexaminerades
ca 1 450 sjuksköterskor. Med
utgångspunkt i antalet antagna elever
kan examinationen nästa år beräknas
till ca 1 800 och året därpå till ca 1 950.
Vid en av medicinalstyrelsen på mitt
uppdrag företagen enkät har ett antal
skolor förklarat sig beredda att öka intagningen
utöver fastställda planer. Tillsammans
med av huvudmännen själva
beslutad ökning bör detta medföra ett
tillskott av ca 80 elever, d. v. s. mer
än en skola av normalstorlek. Under år
1964 skulle därför inemot 2 400 elever
kunna tas in vid skolorna.

Landstingsförbundet har under hösten
1963 samlat in aktuella uppgifter
angående landstingens sjukvårdsavdelningar.
I detta material finns bl. a. upplysningar
om antal vårdavdelningar i
skilda discipliner och dessa avdelningars
storlek. Vidare ges upplysningar
om nuvarande elevplatser för sjuksköterskeelevernas
praktiska utbildning.
En genomgång av detta material —
och av motsvarande uppgifter från de
landstingsfria städerna — har givit vid
handen, att det finns en inte utnyttjad
reservkapacitet av praktiskt-kliniska
utbildningsplatser. De nuvarande sjukhusresurserna
synes medge, att utbildningskapaciteten
inom den närmaste 3-årsperioden ökas till inemot 2 700 elever.

En ökad utbildningskapacitet medför
behov av ytterligare lärare. Jag vill
här erinra om den ökning av lärarkurserna
vid statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor, som redan
genomförts. Ytterligare ökningar planeras.

144

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

Vid förra årets ingång uppgick hela
antalet legitimerade sjuksköterskor i
landet till ca 30 000. Häri ingår inte
pensionerade sjuksköterskor, frånsett
sådana som fortfarande tjänstgör, eller
helt nyutexaminerade. Av de 30 000 var
9 000 ej yrkesverksamma. 7 500 av de
icke-yrkesverksamma var gifta; 4 300
av dessa gifta hade barn under 7 år.

För att underlätta för sjuksköterskor,
som under en längre tid varit borta
från sitt arbete, att återinträda i tjänst
anordnas sedan några år tillbaka reaktiveringskurser
under medverkan av arbetsmarknadsverket.
Denna verksamhet
omfattade under budgetåret 1962/63 10
kurser med 163 deltagare. Avsikten är
att väsentligt utöka denna verksamhet.
Under innevarande budgetår har hittills
anordnats 8 kurser med 118 deltagare
och ytterligare 17 sådana kurser planeras
under innevarande budgetår.

I båda interpellationerna har berörts
frågor om beskattningen och arbetsförhållandena.
Herr Björkman tar dessutom
upp lönefrågan för sjuksköterskorna.

Vad den sistnämnda frågan beträffar
kan jag nämna, att medelvärdet av den
fasta lönen för sjuksköterskor hos
landstingen enligt vad jag inhämtat ligger
något över 14 :e löneklassen. Denna
löneklass ger i årslön 17 796 kr. i tredje
ortsgruppen, 18 732 kr. i fjärde och
19 704 kr. i femte ortsgruppen. Till den
fasta lönen kommer ofta tillägg av olika
slag. Om det skall vara någon mening
i att — som herr Björkman gjort men
däremot inte fru Nettelbrandt — i en
interpellation anföra synpunkter på lönesystemet,
kan det väl knappast tolkas
annorlunda än att interpellanten väntar
sig, att regeringen på ett eller annat
sätt skall ingripa i lönefrågan. Jag
ämnar emellertid inte här uttala någon
åsikt om sjuksköterskornas löner, eftersom
det är en förhandlingsfråga och
därtill i första hand en fråga mellan vederbörande
personalorganisation och
andra huvudmän än staten.

Beskattningen behandlas av allmänna
skatteberedningen, som väntas
framlägga sitt förslag nästa år. Självfajlet
gäller samma skatteregler för
sjuksköterskor som för andra medborgare.

Arbetsförhållandena är säkerligen av
väsentlig betydelse för möjligheterna
att rekrytera och behålla sjukvårdspersonal.
Enligt vad jag inhämtat är dessa
frågor föremål för utredningar såväl
centralt hos Svenska landstingsförbundet
som hos de olika sjukvårdshuvudmännen.
Jag vill också nämna, att det
inom civildepartementet har tillsatts en
arbetsgrupp, som har till uppgift att
kartlägga arbetstiderna för sjuksköterskepersonalen
och andra personalkategorier
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Genom försöksverksamhet
skall olika system för förläggning
av arbetstiden prövas, och avsikten
är att komma fram till en arbetstidsförläggning
för berörda personalgrupper
som bättre anpassar sig till
kraven på sammanhängande ledighet
och över huvud taget till förläggningen
av arbete och fritid inom samhällslivet
i övrigt. Om, som jag hoppas, dessa undersökningar
ger positiva resultat, bör
de givetvis kunna tjäna som vägledning
även för andra sjukhus.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation. Socialministern
har i detta interpellationssvar
inte någon gång använt ordet
»kris» annat än i citat. Jag har emellertid
tillåtit mig att i interpellationen
beteckna situationen inom sjukvården
som en svår kris. I svaret talar statsrådet
i stället om att man inte får något
intryck av stagnation utan att tvärtom
utvecklingen är påtaglig. Vi har ju
faktiskt i riksdagen blivit vana vid att
få mycket lugnande besked när dessa
frågor diskuteras. Det var inte social -

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

145

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

minister Aspling utan andra ansvariga
som tidigare lämnade dessa »lugnande
besked», men jag kan ändå inte låta bli
att ge några exempel.

Våren 1960 fick vi reda på att det
bör finnas goda möjligheter att tillgodose
framtida behov av personal. Våren
1961 sades det att ingen allvarlig inskränkning
behövde befaras. I december
1962, alltså för jämnt ett år sedan,
fick vi veta att läget har stabiliserats.
Jag förmodar att det beskedet skulle
vara lugnande. För mig var det ytterligt
oroande att man hade kommit i
det läget, att den kris som redan varat
länge t. o. m. skulle stabiliseras. Det
framstod för mig som ett permanentande
av den allvarliga kris vi då upplevde.

Trots alla dessa »lugnande besked»
har ju emellertid den ogynnsamma trenden
ständigt fortsatt. När socialministern
i dag talar om att det inte är fråga
om någon stagnation, skall jag gärna
instämma i det, och jag instämmer också
i att utvecklingen har varit påtaglig.
Vad vi kanske däremot inte blir överens
om är i vilken riktning denna utveckling
bär gått. För mig framstår utvecklingen
såsom en utveckling i klart
negativ riktning. Låt mig anföra några
siffror som belyser detta. De är inte
framletade därför att de är särskilt
skrämmande, utan de är några exempel
tagna ur högen som visar just denna
påtagliga utveckling.

De vakanta tjänsterna utan vikarier
1958 utgjorde 1,5 procent, 1963 var de
4,4 procent. Om man bara tar sjukskötersketjänsterna
— det är ju där de
största svårigheterna finns — visar det
sig att de vakanta tjänsterna utan vikarie
1958 utgjorde 3,0 procent och att
de 1963 utgjorde 9,0 procent. Den utvecklingen
är med andra ord alldeles
klar. 1955 var 1,4 procent av vårdplatserna
på kroppssjukhusen stängda, och
1960 var siffran 5,6 procent. Även därvidlag
har vi en klar utveckling. I
Stockholm var under sommaren 1958

på de medicinska avdelningarna 28,6
procent av platserna stängda och 1962
var siffran 44,1 procent. På de kirurgiska
klinikerna var motsvarande siffror
24,1 respektive 36,6 procent.

Nettotillskottet av sjuksköterskor var
enligt socialministerns svar under den
senaste femårsperioden, 1958—1963,
1 800. Jag tillåter mig att sätta ett frågetecken
för siffran. Jag vet inte om
den är alldeles korrekt. Jag har i dag
sökt att på medicinalstyrelsen ta reda
på den riktiga siffran, men där håller
man tydligen på att räkna om den. Jag
kanske får fråga hur stort detta nettotillskott
var 1962 och också om siffran
1 800 är den absolut korrekta. Alldeles
oavsett hur det är med den siffran —
om den skall vara större eller mindre
eller just 1 800 —- så kan man konstatera
att under två av dessa år, 1960
och 1961, var nettotillskottet 1 001 respektive
503. Det är också en mycket
klar utveckling i en bestämd riktning.

Vi kan även göra en annan jämförelse,
nämligen mellan denna senaste femårsperiod
och den närmast föregående.
Den närmast föregående femårsperioden,
1953—1957, var nettotillskottet
5 371. Jämförelsen mellan den siffran
och siffran för den senaste femårsperioden
visar likaså på en bestämd utveckling.

Jag skulle alltså vilja fråga: Vad är
det för utveckling som statsrådet närmast
syftar på? Är det inte så att dessa
siffror tydligt visar en utveckling i en
mycket ogynnsam riktning?

Det har inte varit någon stagnation.
Jag har redan sagt att jag är ense med
statsrådet på den punkten av de skäl
jag redan anfört. Men jag vill också
tillägga, att det vore väl egendomligt
om det skulle vara stagnation på detta
område, i den meningen att siffran
skulle vara oförändrad år från år, alltså
utan ökningar av den typ som berörts
i svaret, nämligen att man över
huvud taget låtit sjukvården expandera.
Vi kan bara ta en sådan faktor som

146 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

att befolkningen under de senaste åren
har ökat och att antalet åldringar har
ökat. Redan ändringar av den typen
måste ju medföra att en expansion kommer
till stånd. Dessutom ställer vi ju
nu större krav på alla områden än vi
gjort tidigare.

Jag har frågat varpå sommarstängningen
beror och även fått ett svar,
men jag tycker att det svaret är föga
upplysande.

Herr statsrådet svarar: »Såvitt jag
förstår är det primära skälet att sjukvårdsmännen
så långt möjligt velat bereda
personalen semester under den
mest eftertraktade tiden» o. s. v. Det
skulle ha varit värdefullt om man hade
kunnat något spalta upp de olika skälen;
det kan ju inte vara enbart de skäl
som här är anförda — om vädring och
semester eller att man inte behövt någon
sjukvård —• som har varit avgörande
för stängningen av avdelningarna i
den mycket stora omfattning som varit
ett faktum under sommaren.

Det talas i svaret om rationaliseringsrådet.
Jag tycker det är värdefullt att
detta råd arbetar, och jag vill uttala
en förhoppning om att dess arbete snarast
möjligt kommer att leda till resultat
som kan föras ut i praktiken. Det
sägs också att expertgrupper har tillsatts
och arbetar. Jag skulle i detta sammanhang
vilja fråga om anledningen
till att man våren 1962 avslog den motion,
som folkpartiet väckte om tillsättande
av det antal samordnade expertgrupper
som befinnes lämpligt för att
inom de sociala och medicinska vårdområden
där det råder svår personalbrist
föreslå skyndsamma reformer och
åtgärder. Jag tror att om detta yrkande
hade tillgodosetts förra året och experterna
tillsatts då, skulle det ha varit
värdefullt nu, ty det är viktigt att
dessa frågor inte bara utreds utan också
att det snabbt blir resultat.

Vi kan i alla fall konstatera att expertgrupper
— tydligen av ungefär den
omfattning som yrkades i folkpartimo -

tionen 1962 -— har tillsatts och arbetar,
och det hänvisar statsrådet också
till i interpellationssvaret.

I svaret lämnas också uppgift om
att det redan finns 30 000 utbildade
sjuksköterskor, men att av dem 9 000
inte är yrkesverksamma. 7 500 sjuksköterskor
är gifta, varav 4 300 har små
barn. Jag finner dessa upplysningar
ganska ointressanta, såvida de inte syftar
till att ge anvisningar för ett direkt
praktiskt handlande när det gäller att
tillgodose de skilda krav som dessa
sjuksköterskor med små barn måste
ställa för att över huvud taget kunna
ta ett arbete. Annars är de som sagt
inte särskilt intressanta. Skulle man
göra någon bedömning med utgångspunkt
från strukturen inom denna kår,
skulle man behöva göra en liknande
indelning även av de sjuksköterskor
som arbetar inom yrket. Man borde enligt
min mening ha undersökt varför
det finns så stora grupper som inte arbetar.
Det finns också en på privat initiativ
gjord sådan undersökning. Den
undersökning som jag syftar på har
gjorts och redovisats av ett nationalekonomiskt
seminarium i Uppsala. Av
den framgick, att 77 procent av de utbildade
sjuksköterskor som icke är yrkesverksamma
är påverkbara genom åtgärder
från arbetsgivare eller statsmakter.

Det potentiella utbudet av arbetskraft
överstiger enligt denna undersökning
efterfrågan med 185 procent. Jag tycker
att dessa siffror borde vara en tankeställare
när det gäller att söka några
av de medel som finns att ta till för
att få fram de människor som tydligen
ändå är påverkbara. Men det krävs
verkligt radikala åtgärder. Det framkommer
av undersökningen att det
framför allt är i fråga om arbetstiden,
pengarna och barnen som åtgärder behöver
vidtagas.

Arbetstiden har diskuterats i ett flertal
sammanhang, men fortfarande kan
man väl säga att generellt sett — jag

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

147

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

bortser nu från försök som gjorts på
vissa håll — är fortfarande arbetstidsförhållandena
inte tillfredsställande
inom sjukvårdens område.

När det gäller skatten och lönen är
förhållandena inte heller tillfredsställande.
Jag skall emellertid inte här diskutera
löner — jag har inte tagit upp
denna fråga i min interpellation —
men jag vill gärna ställa en fråga beträffande
just 14 löneklassen, som socialministern
nämner i sitt svar. Gäller
det hela kåren som är i verksamhet,
eller gäller det den verksamma kåren
plus de tjänster som icke är besatta?
Jag förmodar att eftersom man har laborerat
med löneklassbegreppet och
inte med lönegradsbegreppet, så måste
det vara endast den del som är yrkesverksam
för dagen. Det betyder väl,
att om man tar ett genomsnitt och tar
med även de procent som icke är yrkesverksamma,
kommer man till ett
lägre genomsnitt, eftersom det väl torde
förhålla sig på detta område som
på alla andra, att det är de högre betalda
tjänsterna som först och främst blir
tillsatta och att de obesatta tjänsterna
är de som finns i botten.

Jag delar uppfattningen att detta inte
är platsen för några detaljerade löneresonemang;
den delen tror jag man
med fullt förtroende kan överlåta åt
förhandlarna. Men jag tror inte heller
man kan göra gällande att statsmakterna
är helt utan möjlighet att påverka
utvecklingen. Den s. k. oasen har
väl varit en mycket betydelsefull faktor
när det gällt att rita den lönebild
som vi har inom den offentliga sektorn.
Det finns där stora möjligheter att
i varje fall påverka lönerna i den riktning
som är önskvärd i en sådan bristsituation.

I fråga om skatten upplyses det att
skatteberedningen snart framlägger sitt
förslag och att man inte kan tänka sig
några speciallösningar för denna grupp.
Det tror jag inte heller. Jag delar inte
den uppfattning som har framförts från

en del håll, att man skall ha några speeialkonstruktioner
för just sjuksköterskor.
Däremot tror jag att det hade varit
mycket välbetänkt att på dessa
punkter i likhet med vad som faktiskt
förekommit inom andra mycket större
och viktigare områden rycka ut frågan
och behandla den redan innan skatteberedningen
är färdig med sitt förslag.
Det är ju ändå så, trots de förändringar
som hittills företagits i fråga om förvärvsavdragen,
att ännu icke någon förvärvsarbetande
som arbetar i full utsträckning
gör annat än förlorar på
detta genom de skattebestämmelser
som gäller för närvarande.

Det måste i hög grad påverka en sådan
grupp som sjuksköterskorna som
dessutom har svårigheter med arbetstiden.
Jag skall inte närmare utveckla
vad som skulle kunna göras beträffande
barnen, men utan tvekan skulle
man med litet fantasi kunna ta initiativ
som skulle medföra goda resultat
för att få ut i sjukvårdsarbete sådana
som har barn.

Det finns oerhört många exempel på
vilket lidande och vilken oro som förorsakats
människor genom den rådande
sjukvårdskrisen. Man skulle egentligen
fråga dessa människor hur de ser
på dagens situation beträffande sjukvården.
Fråga t. ex. några av dem som
får stå ett halvt år i Kristianstad i ko,
innan de får vård på de medicinska
klinikerna, fråga några av de 800 som
i samma stad får vänta på att komma
in på kirurgiska kliniker eller några av
dem som råkar ut för olycksfall i närheten
av ett sjukhus, som har stängt
sina olycksfallsavdelningar och därför
inte kan ta emot några jourfall. Om
man frågade dem tror jag inte att de
skulle hålla till godo med några förklaringar
om att t. ex. högre giftermålsfrekvens
har medfört förändringar
eller att kortare arbetstid medfört större
efterfrågan på sjuksköterskor och
annan personal. Inte heller duger talet
om ökat välstånd eller att teknikens ut -

148 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

veokling över huvud taget ställer större
krav på sjukvården. Sådana förklaringar
håller inte dessa grupper till godo
med. Jag tycker det är i hög grad inhumant
mot alla dessa människor att
sjukvårdskrisen skall inte bara permanentas
och stabiliseras utan till och
med utvecklas ytterligare.

Det är dessutom inhumant mot de
människor som tillhör de i varje fall
till synes lyckliga vilka får vård. Alla
dessa vakanser medför nämligen en
oerhörd extra arbetsbelastning på dem
inom sjukvården som är i tjänst. Det
är ju omvittnat från många håll, att
de ansvarsmedvetna kårer som det här
är fråga om gör sitt yttersta för att
klara vården av de sjuka. De arbetar
betydligt längre tid än de egentligen
skulle göra. Det kan inte vara lyckligt
att t. ex. en operation skall behöva göras
på natten efter en full arbetsdag,
särskilt som det kanske inte bara är en
natt utan flera som sådant förekommer.
Fn sådan omständighet som att över
7 procent av samtliga läkartjänster är
besatta med formellt icke kompetenta
vikarier kan heller inte betecknas som
tillfredsställande. Sådana förhållanden
bidrar till att man inte i tillräcklig omfattning
tillgodoser de krav på säkerhet
för en riktig behandling, som de sjuka
verkligen har rätt att ställa.

Jag har här talat om kris. Professor
Werkö, som är tjänstgörande överläkare
och som särskilt intresserar sig för
dessa problem har sagt i en artikel nyligen
att beteckningarna »sjukvårdskris»
och »katastrofläge inom sjukvården»
inte innebär några överdrifter
utan snarare är för svaga för att riktigt
beteckna situationen, och jag tror
att han väl vet vad han talar om.

Herr socialministern har inte talat
om kris. Jag skulle till slut vilja ställa
en fråga: Anser socialministern att de
nu rådande förhållandena är tillfredsställande
eller är det riktigt att såsom
i interpellationen har gjorts tala om
krisartade förhållanden och är den ut -

veckling som man här talar om en utveckling
i felaktig riktning?

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Aspling för svaret.

Innan jag går in på svaret ber jag att
få framföra några reflexioner, som ej
direkt har samband med det ämne vi
nu diskuterar. Vid gårdagens plenum
framförde såväl talmannen som ålderspresidenten
några synpunkter på riksdagens
arbetsordning. För min del vill
jag sätta ett mycket stort frågetecken
för denna metod att samla interpellationssvar
på hög till riksdagens slutskede.
Fru Nettelbrandt och jag framställde
våra interpellationer på höstsessionens
första dag, den 16 oktober,
och får svar på dess sista, ja, egentligen
fem minuter över tolv. Gårdagens plenum
var avslutningsplenum med traditionella
tack- och helgönskningstal av
talmannen och ålderspresidenten. Dagen
efter sessionens officiella avslutande
upptar föredragningslistan svar på
18 interpellationer i viktiga frågor. Man
kunde härav få den uppfattningen, att
vad som debatteras här i kammaren
i dag egentligen ligger utanför riksdagens
uppgifter och intresse. Det kan
ändå inte vara meningen. Det är angeläget
att vi söker komma fram till en
mera tillfredsställande ordning än den
som nu praktiseras. Ni få som sitter
här i kammaren kan inte gärna ha någon
annan uppfattning än att denna gapande
tomma kammare knappast bidrar
till att höja riksdagens anseende
bland väljarna.

Så till statsrådets svar. Det är väl alldeles
oundvikligt, herr talman, att jag
delvis kommer in på en del av de siffror
som fru Nettelbrandt har nämnt.
Det måste jag göra, eftersom det fortsatta
resonemanget annars skulle hänga
i luften. I svaret lämnas en hel del siffror
om det aktuella personalläget, fram -

Fredagen den 13 december 19G3

Nr 37

149

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

för allt om ökningen av antalet verksamma
läkare och sjuksköterskor. Uppgifterna
avser främst den absoluta ökningen
av antalet verksamma. Men samtidigt
har antalet vårdplatser ökat. Bristen
på sjuksköterskor uppgår till cirka
1 150. Jag skall komplettera statsrådets
siffror, därför att det är trenden i utvecklingen
som är av särskilt intresse.
En jämförelse med motsvarande siffror
under närmast föregående år visar att
bristen den 1 oktober 1959 uppgick till
600 (Sahlgrenska sjukhuset ej inräknat).
1960 var bristen 913, 1961 1 017,
1962 1 070 och 1963 1 137. Siffrorna avser
antalet vakanta sjukskötersketjänster,
som helt saknar vikarie.

Bristen var alltså den 1 oktober i år
större än vid samma tidpunkt under
något av de föregående fyra åren och
trenden är uppåtgående. Förhållandet
är detsamma beträffande barnmorskor,
sjukgymnaster och kuratorer. För övrig
vårdpersonal — exklusive laboratorieoch
röntgenpersonal — var läget i år
något bättre än förra året, ungefär detsamma
som för två år sedan men sämre
än under de två åren dessförinnan. Läget
är också sämre än tidigare beträffande
laboratriser. Ser man på det procentuella
antalet vakanser utan vikarie
i förhållande till antalet tjänster är
trenden densamma. Bristen är störst
beträffande sjukgymnaster — 14,4 procent
eller 93 personer.

Av siffrorna framgår sålunda att trots
de åtgärder som vidtagits för att råda
bot på bristen har personalläget icke
förbättrats, tvärtom. Detta kan tjäna
som belysning till vad statsrådet säger
om att det inte råder någon stagnation
på området. Det är denna trend som
är särskilt oroande med tanke på de
nya krav på personal som kommer att
ställas i framtiden.

Bristsituationen beträffande operationsberedskapen
och åldringsvården
har nyligen belysts här i kammaren.
Med hänsyn till befolkningsutvecklingen
är läget än mer ogynnsamt. De nya

åldersgrupper som går ut i förvärvsarbete
kommer att minska, medan åldringarnas
antal ökar i rask takt. Därom
har socialpolitiska kommitténs nyligen
lämnade redovisning av åldringsvårdens
läge gett besked. Sjukhusfallen
bland åldringarna kommer att öka, och
den torde komma att öka mest för de
äldsta.

Regeringen sätter främst sin lit till
den ökade utbildningen, som den hoppas
skall fylla luckorna. Jag vill inte
underlåta att ge socialministerns företrädare
i ämbetet en eloge för de åtgärder
han vidtagit i fråga om ökad
utbildning av sjuksköterskor och assistenter
till laboratorie-, röntgen-, radioterapi-
och operationsavdelningarna.
Jag inregistrerar att statsrådet i svaret
säger att denna utbildningsverksamhet
»torde komma att successivt ökas». Men
hur blir det med en ökad utbildning av
sjukgymnaster? Denna kvalificerade
personalkategori kommer att få allt
större betydelse i framtiden för rehabilitering
och åldringsvård. För närvarande
belastas sjukhusens dyrbara
vårdplatser med fall som skulle kunna
klaras på annat sätt. Förslag lades fram
förra året om ökad utbildning, men
inget förslag har kommit från regeringen.
Är statsrådet i tillfälle att lämna,
jag kan inte säga kammaren men oss
här närvarande, en upplysning om, när
något svar är att vänta? Även om det
inte hör till statsrådets departement
hoppas jag att kommunikationerna mellan
departementen är så god att han
känner till det.

Som bekant är också avtappningen
från vårdyrkena oroväckande stor. Under
1962 tillkom 1 612 utbildade sköterskor,
800 som tidigare lämnat yrket
återgick i tjänst, vartill kom 48 utländska
sköterskor, sammanlagt alltså 2 480
nya. Men 1 515 lämnade tjänsten av familjeskäl,
228 avgick med pension och
30 avled. Avgången uppgick sålunda
till 1 775. Det ger ett nettotillskott på
705 sjuksköterskor under 1962. Ökning -

150

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

en är 200 mer än 1961 men lägre än
under något av åren sedan 1957.

Socialministern följs av våra välgångsönskningar
när det gäller ökad
utbildning, men om inte den nu rådande
trenden bryts torde det icke bli
möjligt att utbilda i kapp personalbristen.
Det finns ännu en flaskhals:
bristen på lärare för utbildning av nya
sköterskor. Även här planeras, enligt
statsrådets svar, en ökning. Och det är
angeläget att så sker. Det är, förmodar
jag, icke statsrådet obekant att det inte
finns någon utbildning för instruktionssjukgymnaster,
alltså det område
där bristen för närvarande är störst.
Statsrådet åberopar också de reaktiveringskurser
som ordnats. Det har varit
många sådana kurser, och det hade
varit intressant, om vi fått en uppfattning
om hur många av dem som deltagit
i de kurserna som återvänt i tjänst.

Så till lönefrågan. Statsrådet säger
i svaret, att om det skall vara någon
mening i att — som jag gjort — anföra
synpunkter på lönesystemet kan det
väl knappast tolkas annorlunda än att
jag väntar mig att regeringen på ett
eller annat sätt skall ingripa i lönefrågan.

Nej, herr statsråd, det väntar jag mig
absolut inte. Regeringen ingrep en
gång, 1951, i sjuksköterskornas löneförhandlingar
— genom ett lagförslag
om tjänsteplikt. Spåren förskräcker och
vi ber alla makter bevara oss för ett
upprepande. Men även om jag delar
statsrådets uppfattning, att sjuksköterskornas
löner är en förhandlingsfråga
mellan parterna, kan lönefrågan icke
få vara så sakrosankt, att vi riksdagsledamöter
skall behöva avstå från att
ha en uppfattning, än mindre om man
anser att den är av väsentlig betydelse
för att klara upp bristsituationen inom
sjukvården. Samhället har huvudansvaret
för sjukhusvården och har därmed
skyldighet att tillse att den fungerar så
att de sjuka kan få den vård de behöver.
Jag har tillåtit mig att i interpel -

lationen framhålla, att en objektiv arbetsvärdering
skulle ge underlag för en
differentiering av arbetsersättningen efter
utbildning, arbetsuppgifter och ansvar.
Vidare har jag nämnt, att jag anser
att lönesystemet är för stelt för att
ge utrymme för rimlig ersättning till
den kvalificerade arbetskraft som är
villig att åta sig exempelvis deltidstjänst
eller några månaders tjänst. Jag
betraktar nog lönefrågan som en mycket
väsentlig omständighet i detta sammanhang,
och jag behöver naturligtvis
inte upplysa statsrådet om att hans
partivänner har majoritet i Landstingsförbundet
och Stadsförbundet och att
även civildepartementet är part i målet.

För några år sedan, om jag inte minns
fel var det under statsrådet Johanssons
tid, öppnades möjligheter för pensionerade
sköterskor att under vissa tider
på året rycka in med bibehållen full
lön och pension, men under vintermånaderna
skedde det en åtstramning.
Vore det inte skäl att åtminstone så
länge det råder brist tillämpa samma
system även under dessa månader? Man
kunde kanske fylla några luckor. På
andra områden kan man inte undgå att
anpassa priset på arbetskraft efter tillgången,
och vårdområdet kan inte vara
undantaget från denna regel.

I min interpellation har jag även berört
arbetstidsfrågan. På många håll
har man infört obrutna arbetsskift, så
att personalen inte behöver få tomma
håltimmar på dagen. Av statsrådets
svar framgår det att även dessa frågor
är föremål för särskilda utredningar
på tre olika håll. Det är ingen större
nyhet, att man utreder dessa frågor om
personalens arbetstid, och jag hoppas
naturligtvis, liksom herr statsrådet, att
dessa utredningar kommer att leda till
positiva resultat, men jag vill understryka
att det brådskar. Vi har tyvärr
inte alltför positiva erfarenheter av tidigare
utredningar. Det skulle ha varit
intressant, om statsrådet i detta sammanhang
åtminstone gett en liten an -

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

151

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

tydan om när vi kan vänta resultatet
av de pågående utredningarna. Jag hoppas
också att statsrådet Aspling fullföljer
företrädarens linje att uppmuntra
läkarvården inom den fria sektorn, vilket
skulle kunna avlasta sjukhusen en
hel del uppgifter.

1 skattefrågan hänvisade statsrådet
till skatteberedningen. Något annat hade
jag självfallet inte väntat efter det
att regeringsmajoriteten år efter år avslagit
våra förslag om lindring av den
progressiva beskattningen och en höjning
av förvärvsavdragen. Det går inte
att förneka, att den hårda beskattningen
är ett av hindren, men inte det enda,
för att få en bättre rekrytering till sjukvården.
När en gift sjuksköterska rycker
in i arbete är marginalskatteeffekten
på hennes inkomst så förödande,
att man väl förstår om hon — och hennes
make — inte känner sig särskilt
hågade att reflektera på ett sådant återinträde
i tjänst, framför allt inte om
de sätter sig ned att kalkylera på de
ökade omkostnaderna i relation till förvärvsavdraget.
Att 9 000 legitimerade
sjuksköterskor inte är yrkesverksamma,
säger väl ändå något om vad det
nuvarande skattesystemet innebär. Men
jag har samma uppfattning som statsrådet
Aspling att något slags, jag höll
på att säga särbeskattning men jag menar
särlagstiftning i beskattningsavseende,
inte bör införas för sjuksköterskornas
del.

Skatteberedningen väntas visserligen
framlägga sitt betänkande nästa år, men
det kommer att dröja länge innan beredningens
förslag kan föras ut i praktiken
och få någon effekt. Jag förutsätter
att förslagen kommer att medföra
en väsentlig sänkning av den direkta
beskattningen — något annat är
otänkbart såvitt jag kan bedöma —- men
frågan är om de tilltänkta reformerna
kommer att sträcka sig tillräckligt långt
för att få effekt på det område vi nu
diskuterar. Därom kan man verkligen
ha sina dubier efter många års bittra

erfarenheter av regeringens skattepolitik.

Under tiden består bristen på sjuksköterskor,
vänteköerna av sjuka personer
är långa och belastningen på den
nuvarande personalen mycket hård. Av
interpellationssvaret drar jag den slutsatsen,
att herr statsrådet inte har för
avsikt vidta några ytterligare åtgärder
för att på längre sikt möta det växande
behovet av vårdpersonal, alltså det
problem som min andra fråga i interpellationen
gällde, och detta måste jag
beklaga.

Låt mig i detta sammanhang citera
några rader ur ett anförande som hölls
i våras: »Det är nödvändigt att fördomsfritt
pröva alla möjligheter att
komma till rätta med dagens bristfenomen
och möta de ytterligare påfrestningar
som en förlängd semester och
en eventuell senare arbetstidsförkortning
ställer sjukvårdsorganisationerna
inför.» Jag vill för min del särskilt understryka
orden »fördomsfritt pröva
alla möjligheter».

Detta citat är hämtat ur ett högtidstal
av statsrådet Rune Johansson vid
invigningen av nybyggnaden vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala under
mars månad innevarande år. Jag hoppas
att statsrådet Johanssons efterträdare
håller dessa ord i minnet inte bara
vid högtidliga tillfällen, utan framför
allt till vardags. Det senare är det
viktigaste.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Björkman började
sitt anförande med att beklaga, att denna
debatt kommit att äga rum de allra
sista timmarna av höstriksdagen, och
han framhöll att han hade interpellerat
för rätt länge sedan. Jag uppfattade detta
som en kritik mot mig för att ha
dröjt med svaret. Jag måste, herr Björkman,
säga att jag är litet förvånad över
detta. Fru Nettelbrandt som också är
interpellant angående sjukvården med -

152

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

delade, jag vill minnas i senare delen
av november, att hon skulle vara bortrest
under tiden 23 november—9 december
och att hon önskade att interpellationen
icke skulle besvaras under
denna tid. Detta respekterade jag. Avsikten
hade annars varit att försöka få
svaret färdigt så, att det kunde lämnas
vid månadsskiftet eller första dagarna
i december.

Jag har meddelat herr Björkman detta
och samtidigt framhållit att jag fann
det angeläget att besvara bägge interpellationerna
på samma gång eftersom
de rörde samma problem. Jag kan inte
erinra mig att herr Björkman på någol
sätt protesterade mot detta.

Jag har inte, herr talman, kunnat
underlåta att säga detta som en liten
parentes inledningsvis.

När jag lyssnade till fru Nettelbrandts
kommentarer till mitt svar fick jag ett
allmänt intryck av att hon hade svårt
att fånga in vad som dock var det
grundläggande och väsentliga i saken,
nämligen att det har skett en mycket
avsevärd tillväxt av det avsnitt inom
sjukvården som vi närmast diskuterar.
Hon höll med mig om att det inte uppkommit
någon stagnation, men hon
kunde självfallet inte, såsom hon sade,
betrakta läget som tillfredsställande.
Nej, det gör jag inte heller, fru Nettelbrandt.
Men syftet med interpellationssvaret
— som är mitt första svar
på frågor vilka gäller förhållandena
inom sjukvården — har just varit att
söka få problemkomplexet så grundligt
genomlyst som möjligt, och jag ämnar
fortsätta med detta. Jag tror att
vi alla har mycket att lära beträffande
detta omfattande område, när det gäller
att finna riktiga och rationella lösningar.

Det har sålunda varit min ambition
att presentera den aktuella situationen,
uttryckt bl. a. i siffror och statistiska
uppgifter. Givetvis är det mycket som
man skulle önska annorlunda, men det
viktigaste är dock att siffrorna visar

att det försiggått en icke oväsentlig
utveckling och tillväxt, fru Nettelbrandt.
När vi diskuterar dessa förhållanden
får vi inte glömma, att bristen på sjuksköterskor
också måste ses mot bakgrunden
av att antalet vårdplatser väsentligt
ökat under senare tid. Åtminstone
av vissa delar i fru Nettelbrandts
anförande verkade det som om sjuksköterskorna
skulle bli allt färre här i
landet. Lyckligtvis är inte så förhållandet.
Denna yrkesgrupp, som har så utomordentligt
viktiga uppgifter i samhället,
företer tvärtom en icke obetydlig
ökning.

Jag förstod inte heller varför inte fru
Nettelbrandt var mera nöjd med mitt
svar på det som egentligen var en av
huvudfrågorna i hennes interpellation,
nämligen frågan om orsakerna till sommarstängningen
vid sjukhusen. Jag har
kort och gott redovisat dessa orsaker;
det är ett mycket legitimt och naturligt
behov både att försöka bereda en
hårt arbetstyngd personal semester och
att vädra, reparera och bygga om sjukhusavdelningar.

Fru Nettelbrandt är ledsen för att en
motion, uppenbart i våras, blev avslagen
av riksdagen. Jag vet inte om jag
skall fatta det som en anklagelse mot
mig, men jag antar att fru Nettelbrandt
själv haft möjligheter att argumentera
här i riksdagen när denna motion var
föremål för behandling och då försökte
övertyga riksdagen att anta den. Nu
bifölls inte motionen, men jag deltog
inte i denna debatt. Sakligt sett tror jag
att man inte skall måla en dystrare
bild än man behöver göra. Jag har pekat
på den mycket starka tillväxt inom
sjukvården som ägt rum. Det finns
köer; människor får vänta. Det är beklagligt,
men det får ju inte skymma
det som på sikt är så viktigt, nämligen
att vi bygger ut våra resurser på detta
område liksom på så många andra områden.

Jag tror att arbetstiden är viktig, men
det är också ett komplicerat problem,

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

153

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

vilket jag antar att fru Nettelbrandt håller
med mig om. Att man börjat genomlysa
även detta problem och försöka
nå fram till, som jag hoppas, rationellare
arbetstider, som på ett bättre
sätt harmonierar människornas arbetstider
i samhället i övrigt är, tror jag,
ytterst viktigt.

Jag har sagt att jag inte nu skall diskutera
vare sig löne- eller skattefrågorna.
Jag antar att varken herr Björkman
eller fru Nettelbrandt menar, att
civilministern skall ta initiativ till en
höjning av sjuksköterskornas löner.
Staten har kanske i sin tjänst en tiondel
av sjuksköterskorna och landstingen
nio tiondelar. Jag utgår ifrån att
det inte kan vara de båda ärade interpellanternas
avsikt. Skattefrågan är under
utredning, och vi får alla ge oss
till tåls och se vilket förslag som framläggs.
Mina ärade opponenter har ju
partikolleger representerade i skatteberedningen
och har väl därigenom möjligheter
att få fram synpunkter på de
kommande förslagen.

Jag skall gärna hålla med fru Nettelbrandt
om att det kan uppstå många
och stora svårigheter för enskilda människor
som får vänta på intagning på
sjukhus o. s. v. Det skall vi inte dölja.
Över huvud taget tycker jag att man,
när man diskuterar dessa frågor, bör
försöka få fram en bild av hur det
verkligen är ställt. Jag har försökt åstadkomma
detta så långt det varit möjligt
i mitt interpellationssvar.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten mera. Jag vill anknyta
till vad fru Nettelbrandt sade att jag
inte skulle vara beredd att vidta
några direkta åtgärder för att verkligen
åstadkomma en förändring. Innan jag
stiger ned från denna talarstol vill jag
därför erinra om att jag i mitt interpellationssvar
beträffande åtgärder ägnade
att öka tillgången på sjuksköterskor
nämnde,

1. att ett allmänt rationaliseringsarbete
är på gång,

2. att utbildningen av de nya assistentkategorierna
nu börjar avsätta resultat
och att antalet assistenter ökar,

3. att sjuksköterskeskolorna tar emot
allt fler elever och utexaminerar allt
fler sjuksköterskor,

4. att det utbildas allt fler lärare, som
i sin tur skall undervisa de blivande
sjuksköterskorna,

5. att kurser i ökad utsträckning anordnas
för att sjuksköterskor som varit
borta från yrket en tid skall kunna
återinträda i tjänst, samt

6. att undersökningar pågår om möjligheterna
att förbättra arbetsförhållandena
för sjukvårdspersonalen.

Jag vill här vända mig direkt till fru
Nettelbrandt och herr Björkman och
fråga, om de ärade interpellanterna har
några egna, positiva förslag. Jag kan försäkra
att jag är idel öra och att jag
skall notera alla sådana förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att det inte skall uppstå några onödiga
friktioner mellan min vän statsrådet
Aspling och mig på grund av kritiken
av det sena interpellationssvaret. Jag
tror herr statsrådet i någon mån liar
missuppfattat vad jag sade. Mina reflexioner
gällde inte främst att svaret
på min interpellation lämnades så sent,
utan kritiken riktades mot den väldiga
anhopningen av 18 interpellationssvar
till dagen efter riksdagens officiella avslutning.

Jag skall gärna verifiera, herr statsråd,
att vi kom överens om att skjuta
på interpellationsdebatten med hänsyn
till fru Nettelbrandts utlandsvistelse.
Det var meningen att vi skulle haft debatten
den 3 december, men vi kom
överens om att ha den i går, alltså
medan riksdagen ännu var samlad. Sedan
uppsköts den till i dag — alltså
sedan riksdagen åtskilts — beroende
på den kolossala anhopningen av ärenden
under de sista hektiska dagarna.
Det är mycket möjligt, herr .statsråd,

154

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellationer ang. krisen inom sjukvården

att jag inte skulle ha framfört mina reflexioner,
om svaret hade lämnats i går.
Men nu, när kammaren gapar tom, har
jag inte kunnat underlåta att säga vad
jag sade. Och jag tror inte att vi har
särskilt delade meningar om att detta
arbetssätt inte är eftersträvansvärt eller
nyttigt för riksdagens anseende.

Sedan har jag ställt en rad frågor till
statsrådet Aspling, men jag begär ingalunda
att han redan nu skall ha alla
svaren nedskrivna på papper i sin portfölj.
Det blir säkert tillfälle att återkomma.

Statsrådet gjorde här en sammanfattning
och frågade sedan slutligen om
vi har några egna, positiva förslag. Där
kan jag bara rekommendera herr statsrådet
att ta del av de anföranden som
fru Nettelbrandt och jag hållit. Jag hoppas
att statsrådet skall ha samma fördomsfria
inställning till en prövning
av dessa frågor, som statsrådets företrädare
i ämbetet talade så varmt för
i ett högtidstal, och att den inställningen
skall kunna bidra till att lösa dessa
besvärliga frågor.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det är inte särskilt
fruktbärande att fortsätta diskussionen
om vad den ene eller den andre sagt,
men jag kan ändå inte underlåta att ta
upp en sak som statsrådet Aspling berörde.
Enligt statsrådet skulle jag ha
sagt, att det var uppenbart att statsrådet
inte var beredd att vidta några åtgärder.
Det måste vara oriktigt uppfattat.
.Tåg har inte sagt så. Däremot sade jag
att man måste göra något radikalt mycket
snart. Det har talats om att möjligheter
föreligger att göra det ena eller
det andra, men faktum är att utvecklingen
ändå inte har gått i rätt riktning.

Statsrådet efterlyste positiva förslag,
och jag vill efterkomma den uppmaningen
beträffande en enda punkt: Höj
förvärvsavdraget till sådan nivå att yrkesarbetet
som sådant inte bestraffas!

Då kan vi kanske få ut de icke yrkesverksamma
på arbetsfältet igen.

Jag vill inte göra någon avvägning
mellan olika förslag. Detta är bara ett
exempel. Det finns möjligheter även i
andra punkter. Försök att använda det
instrument som herr Björkman talade
om att man använder på andra områden,
där man har brist på arbetskraft.
Där handlar man helt enkelt efter lagen
om tillgång och efterfrågan. Höj
priset på det som efterfrågas!

Sedan sade statsrådet Aspling, att jag
hade svårt att fånga in att det skett en
tillväxt på detta område. Nej, det har
jag inte haft svårt att göra, ty det finns
mycket väl utsagt i interpellationssvaret.
Jag vill gärna tillägga, att det här
har skett en mycket stor tillväxt inte
minst när det gäller utbyggnaden av
sjukvården. Men man frågar sig om det
är en riktig avvägning mellan utbyggnaden
av själva ramen kring sjukvården,
nämligen byggnaderna, och den
personal som skall verka inom dessa
byggnader. Låt mig bara ta några siffror
ur den uppsalaundersökning, som
jag nämnde tidigare och som visar att
detta inte alls bara är ett humanitärt
problem utan i största utsträckning ett
rent ekonomiskt problem. Vi har nu
drygt 6 000 outnyttjade platser och man
räknar med en kostnad per vårdplats
av 75 000 kronor — dessa siffror kan
naturligtvis diskuteras, men någonstans
däromkring ligger de riktiga värdena.
Då har vi i dag i icke utnyttjade byggnader
ett dött kapital på 465 miljoner,
och det betyder en onyttig kapitalkostnad
på drygt 30 miljoner per år. Jag anser
inte att det är en vettig avvägning
när man satsar så mycket på byggnaderna
utan att satsa tillräckligt mycket
på personal som kan arbeta och utnyttja
dessa byggnader.

Statsrådet Aspling hade också nästan
fått det intrycket, att jag menade att vi
skulle få färre och färre sjuksköterskor.
Det kan inte gärna vara en riktig uppfattning.
Jag talade om en större och

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

155

Svar på interpellation ang. rätten till ersättning för utförd sjuktransport

större procent av vakanta tjänster. Jag
är också medveten om att det i absoluta
tal blivit ett ökat antal'' sjuksköterskor.
Men samtidigt som detta absoluta tal
ökar och antalet vakanser i procent
ökar, förvärras ju också situationen genom
att det blir ännu flera sjuksköterskor
som fattas.

Jag var inte nöjd med svaret om sommarstängningarna,
och där vill jag inte
retirera. Det svar som här ges talar endast
om semestrar, förändring i efterfrågan,
vädring och rengöring. Skulle
alltså bristen på arbetskraft under sommarmånaderna
över huvud taget icke
ha någon betydelse? Jag ville närmast
veta vilken roll sommarstängningen
spelar, hur de olika orsakerna fördelade
sig.

Till slut trodde statsrådet Aspling, att
jag hade blivit ledsen för att en motion
hade blivit avslagen. Nej, så lätt blir jag
faktiskt inte ledsen, och tur är det. Annars
skulle man ofta få vara ledsen på
oppositionssidan, eftersom det så ofta
förekommer att ett motionsyrkande blir
avslaget och kort därefter återkommer
i form av ett förslag, som man i likhet
med vad som gjorts i detta interpellationssvar
gärna skjuter fram såsom ett
mycket hedervärt och riktigt sätt att
gripa sig an problemet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Björkman att jag skall försöka att på
samma fördomsfria sätt, som min företrädare
gav uttryck för i det av herr
Björkman citerade talet, se på dessa
frågor i fortsättningen. Det fordras kanske
insatser av mera okonventionell karaktär,
och det har jag bl. a. pekat på.
Jag har t. ex. sagt att allteftersom medicinen
och tekniken kompliceras och
sjukvården över huvud taget blir mera
vittförgrenad i många avseenden, ställs
det större krav på sköterskor och kvalificerad
vård, men att det också är angeläget
att se till att man i en sådan ut -

veckling förstärker personalgrupperna
i andra avseenden. Det är ju precis vad
som för närvarande sker.

Med anledning av fru Nettelbrandts
inlägg skall jag bara göra två kommentarer.
Sedan jag uppfordrat de ärade
interpellanterna att komma med positiva
förslag har jag i varje fall inte av
fru Nettelbrandts senaste anförande
kunnat få fram någonting annat än att
hon pekar på önskvärdheten av att
sjuksköterskelönerna höjs och att skatterna
sänks. Det kan i och för sig vara
viktiga saker, som säkerligen många
medborgargrupper önskar. Men jag tror
inte att problemet är så enkelt. Jag har
pekat på ting som jag tror är absolut
minst lika angelägna, fru Nettelbrandt,
för att vi i fortsättningen skall kunna få
en bättre balans.

Fru Nettelbrandt säger att sjukvårdshuvudmännen
bygger ut i en sådan omfattning,
att man helt enkelt inte kan
få personal till alla avdelningar och att
det därför ligger ett dött kapital i tomma
avdelningar. Jag vill inte kritisera
sjukvårdshuvudmännen, fru Nettelbrandt.
Jag föreställer mig att när landstingen,
som det här i så stor utsträckning
är fråga om, beslutar att bygga ut
sina sjukhus och bygga nya sjukhus,
sker det efter överväganden och prövningar,
vilka är ytterst noggranna och
grundade på det behov som föreligger
inom området.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. rätten till

ersättning för utförd sjuktransport

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har bett mig redogöra för rättsläget
beträffande ersättning för vissa
sjuktransporter och frågat, om jag anser
det erforderligt att vidta åtgärder

156

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. rätten till ersättning för utförd sjuktransport

för att bättre säkerställa rätten till sådan
ersättning.

Bestämmelser i lagen om allmän försäkring
och sjukreseförordningen ger
en försäkrad rätt till ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för utgifter
som han haft för resor till och
från läkare och sjukhus. Beträffande
resor till sjukhus gäller som huvudregel,
att ersättning utgives för resa till det
närmaste allmänna sjukhus, vid vilket
erforderlig vård kunnat beredas den
sjuke. Härvid ersättes hela kostnaden
för den transport som med hänsyn till
den sjukes tillstånd varit erforderlig.
Om den sjuke tages in på ett sjukhus
som ligger längre bort från hans aktuella
vistelseort än det närmaste sjukhus,
vid vilket erforderlig vård kan
meddelas, är ersättningen från sjukförsäkringen
begränsad till vad som skulle
ha utgått vid resa till sistnämnda sjukhus.
Dessa regler anser jag i och för
sig lämpligt utformade.

Ett problem uppstår då den sjuke av
läkare remitteras till ett mera avlägset
sjukhus än det närmaste, vid vilket erforderlig
vård kan beredas. Motsvarande
kan inträffa då den sjuke visserligen
först uppsöker det närmaste sjukhuset
men därifrån hänvisas till ett
längre bort beläget, fastän erforderlig
vård kunnat meddelas vid det närmaste
sjukhuset. Situationer av detta slag uppkommer
främst då någon insjuknar under
en tillfällig vistelse utom det sjukvårdsområde,
där han är bosatt. Remissen
avser då i allmänhet ett sjukhus
inom det egna sjukvårdsområdet.

Enligt min mening är det angeläget
att läkarna har kännedom om innebörden
i sjukförsäkringens reseersättningsregler
och även klargör dem för patienten,
där dennes tillstånd tillåter det.
Patienten bör ha möjlighet att ta ställning
till om han vill åsamka sig den
merkostnad, som det innebär för honom
personligen att resa till exempelvis
ett sjukhus i hemorten i stället för
det närmaste sjukhuset. Endast om pa -

tienten är beredd att stå för denna merkostnad
bör remiss ske till annat sjukhus
än det närmaste där erforderlig
vård kan meddelas. Enligt vad jag erfarit
kommer medicinalstyrelsen att
sprida ökad information till läkarna i
denna sak.

Om den sjuke uppsökt det närmaste
sjukhuset och är i behov av omedelbar
sjukhusvård, har huvudmannen för det
sjukhuset vårdskyldighet mot patienten
till dess denne kan flyttas till sjukhus
inom det sjukvårdsområde där han
är bosatt. Detta förhållande synes böra
leda till att huvudmännen står för transportkostnader
som uppkommer, om den
sjuke sändes vidare. Utskottet för utomlänsvård
har uppmärksamheten riktad
på detta spörsmål.

Vidare anförde:

Iierr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Mot bakgrund av min interpellation
finner jag inte svaret särskilt tillfredsställande.
Svaret har inte givit full klarhet
i de frågor jag ställt och än mindre
skapat några garantier för framtiden,
att situationer liknande dem som föranlett
min interpellation förhindras och
riskerna elimineras att enskilda människor
kommer i kläm mellan lagparagraferna.

Sakläget enligt min interpellation var
ju det, att en i Stockholm mantalsskriven
person insjuknat på en ort norr om
Hudiksvall. Jourhavande provinsialläkare
remitterade patienten till S:t Eriks
sjukhus i Stockholm och beordrade ambulanstransport
dit. Så långt var allt
gott och väl. Men när sedan ambulansföraren
skulle ha betalt för transporten
började svårigheterna, och de kom att
vara i två och ett halvt år, innan någon
ville erkänna sig betalningsskyldig.

Ambulansföraren sökte först ersättning
hos Stockholms sjukkassa, som i

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

157

Svar på interpellation ang. rätten till ersättning för utförd sjuktransport

sin tur remitterade ärendet och räkningen
till Stockholms socialvårdsnämnd.
Denna fann inte anledning att
betala ersättning, och därifrån gick
räkningen till socialvårdsnämnden i den
kommun där patienten hade insjuknat.
Även här svarade man emellertid att
man inte ansåg sig betalningsskyldig. Då
besvärade sig ambulansföraren hos länsstyrelsen,
som förklarade att den inte
kunde ålägga kommunen betalningsskyldighet
samt hänvisade till vissa
besvärsmöjligheter. Ambulansföraren
överklagade länsstyrelsens beslut i kammarrätten,
men kammarrätten biträdde
länsstyrelsens beslut, vilket alltså innebar
att ambulansföraren inte kunde få
någon ersättning för den utförda transporten.

Den långa vägen genom kommunala,
statliga och rättsliga instanser gav således
inte ambulansföraren någon rättelse.
Ingen gav heller besked om vart ambulansföraren
skulle vända sig för att
få betalt.

Och nu har jag fört frågan vidare till
socialministern, chefen för rikets högsta
socialvårdande myndighet, utan att
egentligen få något riktigt besked. Frågan
kvarstår: Varifrån och av vem skulle
ambulansföraren få betalt? På den
punkten är inte socialministerns svar
tillfredsställande.

Dess bättre ligger det så till, att sedan
jag framställde min interpellation i det
aktuella fallet bar socialvårdsmyn digheterna
i Stockholm beslutat betala ambulansföraren
•—■ två och ett halvt år
efter det att transporten skedde. Detta
kan i och för sig motivera ett offentligt
tack till Stockholms stads socialvårdsmyndigheter.
Men frågan inställer
sig: Om man inte betalt räkningen i
Stockholm, hur menar socialministern
då att den stackars ambulansföraren
skulle ha fått betalt? Skulle han ha låtit
åtala provinsialläkaren för att den vägen
söka utbekomma ersättning eller
skulle han ha stämt staten för att få
betalt? Detta är frågor som kan ställas

men något som en enskild ändå drar
sig för att göra.

De som handlagt dessa ärenden har
säkerligen inte handlat fel utan endast
följt lagens bokstav och anda. Därför
är det de lagparagrafer som reglerar
hithörande frågor som behöver en revidering.
Men det tycker inte socialministern.

Jag frågar då: Hur skall vi komma
till rätta med problem av detta slag, som
tyvärr dyker upp allt som oftast? Skall
ambulansföraren i varje sådan här situation
nödgas pröva rättsläget och bedöma,
huruvida han kan erhålla ersättning
eller inte? Om så är fallet, har ambulansföraren
rätt att vägra utföra en sjuktransport
som beordras av en läkare
eller skall han utföra transporten utan
att få någon ersättning för den? Detta
är frågor som jag vill göra i anslutning
till interpellationen.

Sedan jag framställde interpellationen
har jag fått åtskilliga samtal om fall
liknande det jag tagit upp, där enskilda
människor har kommit i kläm mellan
lagparagraferna.

Liksom man gör inom den högre diplomatien
har jag studerat socialministerns
svar mycket noga. De positiva
åtgärder som jag kan utläsa att socialministern
rekommenderar är först och
främst bättre information till läkarna
om reseersättningsreglerna. Att medicinalstyrelsen
kommer att öka informationen
till läkarna om dessa regler noterar
jag med viss tillfredsställelse.

Vidare ger socialministern klarhet på
en viktig punkt, som i praktiken också
vållat en hel del problem. Jag syftar på
det fall då en patient flyttas från ett lokalsjukhus
till sjukhus inom det sjukvårdsområde,
där patienten är bosatt.
Expressen har redogjort för några sådana
fall. Jag har i min hand ett urklipp
som handlar om en fru som var bosatt
i en församling i Stockholm. Hon insjuknade
på annan ort och sändes till
närmaste sjukhus, Mörby lasarett. Jourhavande
läkaren vid detta sjukhus an -

158

Nr 37

Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. rätten till ersättning för utförd sjuktransport

såg att hon behövde vård men sade att
han bara hade två vårdplatser kvar på
sjukhuset och att dessa måste förbehållas
länets invånare. Han remitterade
därför patienten till karolinska sjukhuset
i Stockholm. När patienten sedan
skulle ha ersättning för resan, medgav
sjukkassan endast betalning för taxiresan
till Mörby lasarett. För färden mellan
Mörby och Stockholm vägrade man
att erlägga ersättning.

Frun i fråga överklagade till riksförsäkringsverket
och i försäkringsdomstolen,
och bägge instanser konstaterade
att hon inte kunde få betalt för mer än
resan till Mörby lasarett, vilket var det
närmaste sjukhus där vård kunde beredas
men där hon inte fick någon vård.
Återstoden av resan fick hon betala
själv.

Om jag fattat socialministerns svar
rätt, skulle remissfall av denna typ i
framtiden betalas av huvudmännen, som
väl i så fall blir landstingen. Jag tycker
att detta kan vara värdefullt att notera,
för den händelse att de förhållanden jag
här tagit upp passar in på det besked
socialministern givit på denna punkt.

Men, herr socialminister, hur skall
det nu bli i sådana fall, där en patient
insjuknat på främmande ort och trots
den ökade läkarinformationen av läkaren
remitteras direkt till sjukhus inom
det sjukvårdsområde där han är bosatt.
En sådan remiss kan göras av flera skäl.
Läkaren kan gå förbi det närmaste sjukhuset
därför att han vet att det där inte
finns några vårdplatser tillgängliga.
Vem betalar i så fall en sådan transport? Jag

återkommer till frågan hur ambulansföraren
skall handla i ett sådant fall.
Har han rätt att vägra att utföra transporten
eller skall han göra den utan att
få betalt? Sådana fall kommer säkerligen
att inträffa i fortsättningen, och det
skulle nog vara klokt och riktigt att införa
bestämmelser som reglerar sådana
problem i framtiden.

Socialministern efterlyste hos de båda

tidigare interpellanterna positiva förslag,
som dessa kunde ha att framföra.
Om socialministern skulle ställa frågan
till mig, vore jag beredd att svara ungefär
på följande sätt. Såvitt jag förstår
tarvas det egentligen ingen större lagändring
för att komma till rätta med
detta problem. De ersättningsbestämmelser
som man nu följer innehåller en
huvudregel som innebär, att ersättning
utgives för resa till närmaste allmänna
sjukhus, vid vilket erforderlig vård kunnat
beredas. Om denna regel ändrades i
så ringa mån, att man endast ersatte
orden »kunnat beredas» till »har beretts»,
tror jag att problem av denna
art inte skulle inträffa i framtiden. Tror
inte också socialministern att det vore
värt att pröva en sådan lagändring?

Till sist hänvisar statsrådet till att
»utskottet för utomlänsvård har uppmärksamheten
riktad på detta spörsmål».
Det hade varit av intresse om
statsrådet närmare hade redogjort för
vad detta utskott är. Jag tror nämligen
att det är okänt för många. Eftersom
uppmärksamheten i framtiden torde
komma att riktas mot detta utskott, tror
jag att ett sådant tillkännagivande hade
varit värdefullt.

Såvida jag är riktigt informerad, är
det ett utskott som tillsatts av Svenska
stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet,
vilka handlägger ärenden av
detta slag. Om utskottet har detta problem
uppe till behandling känner jag
inte till, men det tycks av socialministerns
svar framgå att så skulle vara fallet.

Jag kan ändå inte, herr talman, se bort
ifrån att dessa förslag till åtgärder inte
kommer till rätta med problemet med
mindre än att vi får den ändring av
bestämmelserna som jag har efterlyst.

Jag ber än en gång att få tacka för
socialministerns svar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har med stort in -

Fredagen den 13 december 1963

Nr 37

159

Svar på interpellation ang.

tresse lyssnat till herr Erikssons i Bäckmora
anförande. Han berörde dels vissa
inträffade speciella fall, som jag inte
närmare ämnar beröra, dels en del av
de principer som legat till grund för de
bestämmelser vilka för närvarande gäller.

.lag har i mitt svar, herr talman, försökt
se problemet i det vidare perspektiv
som herr Erikssons fråga öppnar.
Det avgörande är för mig, att en person
som har akut behov av sjukvård inte
skall behöva stå för de sjuktransportkostnader
som uppstått för att han skulle
komma under erforderlig vård. Sjukförsäkringens
regler tillgodoser just dessa
önskemål. Den sjuke får ersättning för
resan till det närmaste sjukhus där erforderlig
vård kan beredas. Huvudmannen
för detta sjukhus har enligt sjukvårdslagen
vårdskyldighet. Det kan vara
så, att den sjukes tillstånd inte utgör
något hinder för att han, trots att han
är i behov av omedelbar vård, med
ambulans transporteras vidare till ett
sjukhus t. ex. i sin hemort. Om huvudmannen
anser att varje sjukvårdsområde
i första hand bör vårda sina invånare
och därför tillämpar en sådan ordning
med vidaresändning av patienter,
synes det mig riktigt att huvudmannen
också bär kostnaderna för den transporten.

Herr Eriksson i Bäckmora tog upp en
sak som jag hade pekat på i mitt interpellationssvar,
nämligen förhandlingarna
i utskottet för utomlänsvård om det
s. k. utomlänsavtalet, det samarbete som
finns mellan Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundets sjukhusdelegation.
Såvitt mig bekant behandlar
man inom detta utskott just den
fråga vi här diskuterat.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Inte minst med anledning
av vad socialministern sade i sitt
senaste anförande finner jag det angeläget
att redovisa ett fall från min hembygd.
De drabbade har själva låtit höra

rätten till ersättning för utförd sjuktransport

av sig sedan interpellationen blev bekant.
Jag avser inte att diskutera behandlingen
av det fallet utan bara att
belysa hur man upplever problemet.

Det inträffade ett olycksfall, och den
taxistation som ombesörjde ambulanstjänsten
fick telefon om att en ung pojke
höll på att förblöda. En taxi åkte till
platsen och man lade tryckförband på
pojken och körde honom så snabbt som
möjligt till lasarettet. Troligen på grund
av att det var ont om plats på lasarettet
fick han åka hem igen. Lasarettsläkaren
uppmanade honom att komma
tillbaka en viss dag och skrev också
på att resan till lasarettet för återbesöket
borde ske med taxi. Ett par tre återbesök
gjordes, allt fortfarande enligt lasarettsläkarens
ordination. Rätten till taxiresa
angavs uttryckligen av lasarettsläkaren.
Sedan gick man till sjukkassan med reseräkningarna.
Där fick man veta att
sjukkassan kunde betala den första resan
under det att vederbörande själv
hade att erlägga avgift för de återstående.

Sjukkassan har upplyst att om man
innan man åkte in till lasarettet första
gången hade sökt upp provinsialläkaren
och fått en remiss, så skulle alla följande
resor på lasarettsläkarens rekommendation
ha blivit ersättningsberättigande
ur kassans synpunkt. Nu hade den
provinsialläkare som bodde närmast
inte jour, och det visste ambulansföraren.
Det var fyra mil att fara i andra
riktningen för att nå den provinsialläkare
som hade jour, och man bedömde
situationen som så allvarlig att man valde
att genast fara åt rätt håll och komma
till lasarettet så snart som möjligt.

»Ja, detta var ett skäl för första resan,
men den har vi heller inte vägrat
att ersätta», menade kassan, »men Ni
hade haft möjlighet att skaffa remiss
för de följande resorna.» Om man först
hade åkt norrut fyra—fem kilometer för
att skaffa en remiss och sedan söderut
-—• förbi pojkens hem — till lasarettet
hade alltså sjukkassan varit berättigad

160 Nr 37 Fredagen den 13 december 1963

Svar på interpellation ang. efterlevandes kostnader i samband med dödsfall

att betala inte bara lasarettsresorna utan
också den extra resan till provinsialläkaren.

Jag har svårt att tro att provinsialläkaren
skulle ha kommit till någon annan
bedömning än lasarettsläkaren som från
början skötte fallet. Jag har mycket
svårt att tänka mig att han skulle ha
sagt: »Det är alldeles onödigt att Ni
åker till lasarettet. Det här tar jag hand
om.» Man har väl rätt att anta att läkarna
ser på problemet på ungefär enahanda
sätt. Då förefaller det mig vara byråkratiskt
hårklyveri att begära av människor
att de skall vara så underrättade
om vad sjukförsäkringslagen innebär att
de skall förstå att om en läkare vid lasarettet
säger att man skall komma tillbaka
då och då och åka taxi med hänsyn
till hälsotillståndet, så skall man ändå
säga sig: »Nej, det vågar jag inte lita på.
Det är bäst jag söker upp en läkare till
först och kollar att jag verkligen har
rätt till denna resa.» Jag tror inte att
man kan räkna med att folk i allmänhet
skall ha den insikten.

Detta pekar mot att det vore skäl att
överväga om vi verkligen bör hålla fast
vid de nuvarande reglerna — jag förutsätter
hela tiden att sjukkassan har
handlat rätt.

Det som har hänt skulle jag gärna se
mot bakgrunden av vad statsrådet sagt
att endast om patienten är beredd att
själv stå för merkostnaden bör remiss
ske till annat sjukhus än det närmaste
där erforderlig vård kan beredas. I detta
fall reste man till det odiskutabelt
närmaste sjukhuset.

Låt mig, herr talman, sluta med att
uttala förhoppningen att man mot bakgrunden
av sådana här fall, som uppenbarligen
inte är ovanliga, söker skapa
en annan ordning som bättre stämmer
med människors uppfattning om vad
som är riktigt. Man kan inte begära av
folk i allmänhet att de skall vara insatta
i lagens finesser, så att de kan förutse
sådana fall som detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. efterlevandes

kostnader i samband med dödsfall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat, om jag vill medverka till en
utredning av frågan om ett skydd inom
den allmänna försäkringens ram för de
direkta kostnader som föranleds av
dödsfall.

Frågan om en obligatorisk dödsfallsförsäkring
behandlades av riksdagen
senast den 27 november i år. På hemställan
av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 71 avslogs motioner med yrkande
om utredning rörande en sådan
försäkring. Jag vill tillfoga, att begravningshjälp
förekommer som en försäkringsförmån
inom yrkesskadeförsäkringen.
Till yrkesskadeutredningen, som
utreder frågan om yrkesskadeförsäkringens
och den allmänna försäkringens
inordnande i ett enhetligt system, har
överlämnats en av riksdagen den 13 december
1956 avlåten skrivelse med hemställan
om utredning rörande en obligatorisk
dödsfallsförsäkring.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Liksom statsrådets svar är kort, skall
inte heller jag säga många ord.

En rad åtgärder har ju vidtagits för
att försäkringsmässigt komma till rätta
med de problem jag vidrört i min interpellation.
De vidtagna åtgärderna i fråga
om grupplivförsäkringar svarar väl
för direkta kostnader som kan uppkomma
i samband med dödsfall, men många
människor står oskyddade genom att
de helt enkelt inte kan ingå i någon form
av grupplivförsäkring.

Fredagen den 20 december 1963

Nr 37

161

När statsrådet refererar till riksdagens
skrivelse den 13 december 1956 —
med hemställan om utredning rörande
obligatorisk dödsfallsförsäkring — så
fattar jag denna hänvisning så, att statsrådet
kommer att ge denna skrivelse
aktualitet och att den problematik som
där förs på tal och som jag tagit upp i
min interpellation kommer att ägnas
uppmärksamhet. Jag är dock inte riktigt
säker på att denna skrivelse är alldeles
relevant inför dagens situation, men
det återstår att se.

Sedan är inte mer att tillägga, utom
det att jag hoppas på att yrkesskadeutredningens
kartläggande av möjligheterna
till en komplettering av existerande
former för försäkringsskydd vid

dödsfall inte låter vänta på sig alltför
länge. Nuvarande försäkringsskydd torde
nog rätt snart framstå som otillräckligt
för att ge det skydd som borde vara
möjligt för alla.

Längre skall jag inte ta herr talmannens
och herr statsrådets tålamod i anspråk
i denna riksdagens sista timma
dagen efter sista dagens förhandlingar
detta år.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen förklarade 1963 års
riksdags höstsession avslutad, varefter
kammarens ledamöter åtskildes kl. 18.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 20 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag
kl. 12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid herr
andre vice talmannen von Seth och herr
Zetterberg.

Protokollen för den 9, den 10, den 11,
den 12 och den 13 innevarande december
samt för detta sammanträde upplästes
för justering och blev av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson