Torsdagen den 10 mars (Riksdagens protokoll 1966:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11

ANDRA KAMMAREN

10—16 mars

1966

Debatter m. m.

Torsdagen den 10 mars

6 Sid.

Svar på frågor av:

herr Björk i Göteborg ang. användningen av lögndetektorer i samband
med förhör inom skolväsendet......................... 5

herr Westberg ang. igångsättande av arbetet på den beslutade trålfiskehamnen
i Ljusne...................................... ®

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Luttra ang. statsbidragen till vinterunderhåll av

enskilda vägar............................................ ®

herr Lorentzon ang. anläggande av en storhamn i Ådalen........ 9

herr Gustavsson i Alvesta ang. prövningen av de förslag som kommer
att framläggas av 1963 års arbetstidskommitté............ 10

Interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. lokaliseringspolitiken 15

Fredagen den 11 mars

Svar på interpellation av herr Magnusson i Borås ang. målsättningen

för regeringens näringspolitik................................. *6

Tisdagen den 15 mars

Interpellationer av:

fru Johansson ang. återbetalningsskyldigheten för bidragsförskott 28
fru Nettelbrandt ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan 29
Meddelande om enkel fråga av fru Kristensson ang. fosterbarns förflyttning
................................................... ^

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Onsdagen den 16 mars fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser...............

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna.................

Tidsbegränsning för beredning och behandling av ärenden hos kommunala
fullmäktige......................................

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde:

Kommerskollegium: Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m...........................................

Statens institut för hantverk och industri: Utrustning och inredning
Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

Meddelande angående arbetsplenum.............................

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde (forts.):
Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader.
......................................

Bidrag till Svenska träforskningsinstitutet......................

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi...........

Interpellation av herr Josefson i Arrie ang. offentliggörandet av material
från 1960 års jordbruksutredning, m. m...................

Sid.

117

Onsdagen den 16 mars em.

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde (forts.):
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi (forts.). ... 119

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar..................... 125

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar................ 127

Avsättning till fonden för idrottens främjande.................. 130

Meddelande ang. plena......................................... 150

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde (forts.):

Kraftstationer m. m......................................... 150

Statens hantverks- och industrilånefond........................ 153

Ytterligare avsättning av viss del av statens vinst från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag till Norrlandsfonden och Malmfonden för

forsknings- och utvecklingsarbete............................. 155

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellation av herr Larsson i Hedenäset
ang. förstärkning av Sveriges isbrytarberedskap, på fråga av

herr Westberg ang. förstärkning av den svenska isbrytarberedskapen
och på interpellation av herr Lorentzon ang. en tidsmässig

planering av skeppningarna på norrlandshamnarna............. 162

Interpellation av herr Wennerfors ang. regeringens ställningstagande
till jordbrukspolitikens framtida utformning.................... 185

Innehåll

Nr 11

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Larsson i Norderön ang. underrättelse till planeringsråden om

vissa beslut rörande lån och bidrag av lokaliseringsmedel....... 185

herr Sjöholm ang. gällande bestämmelser om vräkning........... 185

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 mars fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. stärkande av den kommunala
självstyrelsen....................................... 33

— nr 19, ang. fördelningen av samhällsuppgifterna på staten, landstingen
och primärkommunerna............................... 33

— nr 20, ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser 33

— nr 21, ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna..... 59

_ nr 22, ang. anhängiggörande av kommunala ärenden.......... 64

— nr 23, om tidsbegränsning för beredning och behandling av ärenden
hos kommunala fullmäktige.............................. 64

— nr 24, ang. rätten för ordförande och vice ordförande i kommunal

församling att deltaga i förhandlingarna....................... 65

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—52)............... 65

Onsdagen den 16 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 53—89).............. 119

_ nr 32, ang. ytterligare avsättning av viss del av statens vinst från

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag till Norrlandsfonden och
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.............. 155

— nr 33, om anslag till sjöfartsändamål.......................... 162

— nr 34, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............. 184

— nr 35, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsför luster.

....................................................

Torsdagen den 10 mars 1966

Nr 11

Torsdagen den 10 mars

Kl. 16.30

§ 1

Svar på fråga ang. användningen av
lögndetektorer i samband med förhör
inom skolväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Björk i Göteborg
har frågat vad jag anser om behovet av
föreskrifter i syfte att förhindra användning
av verkliga eller fingerade
lögndetektorer i samband med förhör
inom skolväsendet.

Förhörsmetoder av det slag herr
Björk åsyftar är klart olämpliga. Med
hänsyn till att justitieombudsmannen
infordrat upplysningar i det fall som
torde ha föranlett herr Björks fråga,
anser jag mig inte för närvarande böra
göra något uttalande i fråga om behovet
av föreskrifter.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga, och
jag kanske samtidigt får lov att formulera
om frågan: Existerar det redan
några föreskrifter i fråga om förhör
inom skolväsendet, som borde göra det
fullt klart för rektorer och andra berörda,
att förhörsmetoder av det här
aktuella slaget är helt olämpliga?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För man in så egendomliga
ting som lögndetektorer i sammanhanget
är jag rädd att jag inte vågar
svara på den direkta frågan.

Som jag sagt är det en rent olämplig
åtgärd som vidtagits i sammanhanget.
Men själva frågan om föreskrifter att
lögndetektorer icke må användas får
alltså JO fundera litet på.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag föreställer mig i
min okunnighet att det måste finnas allmänna
bestämmelser eller vissa allmänna
regler om hur rektorer och andra
skall handlägga problem av det slag
som det här gäller — alltså tydligen
att utröna hur elever har uppträtt i
vissa bestämda fall. Om det finns sådana
regler och sådana bestämmelser
kan alltså frågan bli: År de utformade
på sådant sätt att en person med normalt
omdöme bör ha klart för sig att
sådana här egendomliga ting inte skall
komma till användning?

Jag förstår mycket väl att det är
omöjligt att precisera allting i ett sådant
här sammanhang. Men det finns ju också
en tendens i hela denna besynnerliga
historia som är värd att uppmärksamma.
Det kan vara en liten svala.
Problemet med användning av lögndetektorer
har t. ex. i Förenta staterna
fått betydligt större proportioner än i
vårt land, förekommit på många olika
områden och framkallat häftiga reaktioner
från de berörda.

Frågan är alltså om våra skolledare
genom allmänna instruktioner, allmänna
anvisningar, får en sådan inriktning
av sitt uppträdande på ifrågavarande
områden, att det framstår som självklart
att medel av detta slag är olämpliga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Svar på fråga ang. igångsättande av arbetet på den beslutade trålfiskehamnen i

Ljusne — Svar på interpellation ang. statsbidragen till vinterunderhåll av enskilda

vägar

Herr talman! De regler som finns är
utformade med hänsyn till att man vet
vilken elev som eventuellt är den skyldige.
Däremot finns det inga regler för
denna helt nya situation — att ta reda
på vem som är skyldig. Vi utgår ju i
hela vårt samhälle från att när förhör
anställs med en person skall han vara
skyldig eller i varje fall eventuellt skyldig
eller misstänkt.

Men här rör det sig alltså om en helt
ny situation, där man använder en ny
apparat för att inom ett stort kollektiv
sovra fram den som eventuellt kan vara
skyldig. Det är denna nya situation som
JO tagit upp, och han skall sålunda fundera
över om det bör finnas särskilda
föreskrifter. — Min personliga uppfattning
torde emellertid vara tillräckligt
redovisad genom vad jag sagt i frågesvaret.

Det finns för övrigt, herr talman, så
många andra nya egendomliga apparater
som vi kanske då och då kommer att
få lagstifta om — avlyssningsapparater
t. ex.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Om jag förstått statsrådets
senaste replik rätt, förekommer
dock fall med förhör av misstänkta.
Man kan då begränsa frågeställningen
till att avse vilka regler, som gäller för
förhör av misstänkta. Är bestämmelserna
så klart utformade, att man rimligen
inte behöver räkna med övertramp
av denna typ?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. igångsättande av
arbetet på den beslutade trålfiskehamnen
i Ljusne

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: -

Herr talman! Herr Westberg har frågat
mig, om jag vill medverka till att
arbetet på den av riksdagen år 1962
beslutade trålfiskehamnen i Ljusne snarast
igångsättes.

Som svar vill jag meddela, att arbetet
påbörjades i förra veckan och att det
beräknas bli slutfört någon gång i höst.

Vidare anförde

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Å herr Westbergs vägnar
får jag tacka statsrådet för svaret.
Frågeställaren har tyvärr blivit förhindrad
att själv framföra detta tack.
Jag tror att han är särskilt tacksam för
att ett så klart besked lämnats å frågan.

År 1962 beslutade riksdagen om en
upprustning av fiskehamnar under de
kommande fem åren. Vi befinner oss nu
i slutet av denna period, och det är
därför naturligt att man i Ljusne-trakten
velat ha ett besked om huruvida trålfiskehamnen
i Ljusne skulle komma att
bli delaktig av denna upprustning.

Jag tackar än en gång för svaret på
frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. statsbidragen
till vinterunderhåll av enskilda vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Luttra
har frågat mig, om jag är beredd överväga
extra statsbidrag för täckande av
de onormalt höga kostnader för snöröjning,
som enskilda väghållare drabbas
av under innevarande vinter.

Enligt gällande statsbidragsbestämmelser
utgår bidrag bl. a. till vinterväg -

Nr 11

Torsdagen den

Svar på interpellation ang. statsbidragen

hållning med normalt 70 procent och i
särskilda fall med 85 procent av den
beräknade kostnaden. Till grund för bidragets
storlek ligger en uppskattad
kostnad. Uppskattning av kostnaderna
sker vart femte år, varvid hänsyn tas
till de verkliga kostnaderna under närmast
föregående femårsperiod. Genom
att bidragets storlek hålles oförändrat
under femårsperioden sker normalt en
utjämning mellan olika år. Jag kan nämna
att kostnaderna för snöröjning vintern
1964/65 i flertalet län låg under
den uppskattade kostnaden. En åtgärd i
den riktning herr Larsson avser skulle
innebära ett avsteg från gällande principer
om medelkostnadsberäkning för
femårsperioder. Jag är inte beredd att
förorda en sådan ändring.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att i årets statsverksproposition föreslagits
vissa ändringar i reglerna för
bestämmande av underhållskostnaderna
på de statsbidragsberättigade enskilda
vägarna. Förslaget innebär bl. a. att
väghållarna årligen kompenseras för
ökade underhållskostnader orsakade av
prisstegringar. Dessutom kommer liksom
för närvarande en omuppskattning
av underhållskostnaderna att ske vart
femte år. Ändringarna avses träda i
kraft den 1 januari 1967.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Tyvärr har vädrets makter
gjort det avsteg från vad som vanligen
brukar gälla, som statsrådet för
sin del inte vågar göra. Det är känt att
den hårda och snörika vinter vi nu haft
har orsakat mycket stora besvär och
kostnader. Väghållarna har drabbats av
kostnader för snöröjning, vilkas storlek
troligen aldrig tidigare nåtts, åtminstone
i vissa delar av landet.

Kraven på att även de enskilda vägarna
så snabbt som möjligt skall återställas
i trafikabelt skick efter ett oväder
är numera mycket större än tidi -

10 mars 1966

till vinterunderhåll av enskilda vägar

gare. Skolskjutsar, mjölkbilar och andra
transporter måste fram. Ett numera ofta
betydande antal bilburna arbetstagare
måste komma till sina arbetsplatser.
Detta gör att vägarna måste snöröjas
fortast möjligt, även om det blir synnerligen
besvärligt. Tillgången till maskiner
gör också detta möjligt i en utsträckning
som tidigare ej var tänkbar,
men det kostar pengar. Det kan mycket
väl hända att kostnaderna för innevarande
vinter för vissa väghållare blir
lika höga som för en normal femårsperiod.
Då har man ändå fått finna sig
i att vägarna har varit oframkomliga
kanske i flera dagar eller till och med
i veckor.

Nu gäller det alltså vem som skall
betala. I första hand blir det ju väghållarna.
I den mån statsbidrag utgår
får man en del från staten. I många fall
— det har framgått av uppgifter i pressen
— har man nu vänt sig till kommunerna
med ansökningar om särskilda
bidrag på grund av de höga kostnaderna.

Statsrådet anser sig inte kunna förorda
något särskilt statsbidrag utan hänvisar
till det bidrag som utgår och
menar att årets höga kostnader kommer
med vid uppskattningen för statsbidrag
under nästa femårsperiod. Man får väl
tror att så blir fallet, men detta innebär
att en viss kompensation kommer väghållarna
till handa i sämsta fall mellan
fem och tio år framåt i tiden.

Detta bekräftar på nytt att det är föga
avundsvärt att vara enskild väghållare.
Det är riktigt att statsbidragen har blivit
bättre och att vad som nu föreslås i
statsverkspropositionen om kompensation
för prisstegringar naturligtvis är
en ytterligare förbättring. Samtidigt har
dock trafiken på dessa vägar ökat mycket
starkt under de senare åren; det
gäller inte minst fritidstrafiken av sådana
som inte deltar i vägunderhållet.
På samma gång blir det i många fall
färre fastigheter som får bära det ekonomiska
ansvaret för vägunderhållet.

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Svar på interpellation ang. statsbidragen till vinterunderhåll av enskilda vägar

Vi får nu en ordning som innebär att
bilskattemedel i ökad utsträckning tillföres
den allmänna statsbudgeten samtidigt
som kommunerna i växande omfattning
måste ta på sig kostnaderna för
enskild väg- och gatuhållning.

Efterräkningarna för denna snövinter
drabbar enskilda väghållare med och
utan statsbidrag på ett kännbart sätt,
men även kommunerna får hjälpa till.
Det borde enligt min mening ha varit
möjligt med en omedelbar insats även
från statens sida.

Jag ber, herr talman, att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! På en punkt är herr
Larsson i Luttra och jag alldeles ense:
det har fallit en oherrans massa snö
denna vinter. Jag vill tillägga att det
arbete som har gjorts av vägförvaltningarna
och väghållarna för att hålla
undan snön från vägarna är värt all
uppskattning och respekt. Både herr
Larsson och jag åker väl rätt mycket
på vägarna, och jag tycker att det är
imponerande att se hur man har klarat
denna hårda snövinter. Det är emellertid
klart att det blir dyrt, och dessa
ökade kostnader drabbar oss alla, vilken
typ av väghållare vi än är.

Vintern 1964—1965 var däremot oerhört
mild. Det tjänade väghållarna på,
men det var inte tal om att man skulle
dra in något av deras underhållsbidrag
fördenskull. Alla försök att gå på ett
system, där man årligen skulle följa upp
de verkliga underhållskostnaderna och
lämpa bidragen efter dem, har rätt enhälligt
bedömts medföra ett alltför omfattande
administrativt handläggningsförfarande
med bl. a. bokföringsskyldighet
för väghållarna. Därför har man
tyckt att det skulle vara orealistiskt.
Skulle vi göra så i år, skulle det fordras
en utomordentligt invecklad beräkning
av hur stora underhållskostnaderna

faktiskt har varit. Dessutom finns det
inga pengar för detta, utan det skulle
behövas särskilda tilläggsanslag.

En förbättring är ju årets förslag om
indexreglering av ifrågavarande underhållskostnader.
Det främjar ju den ekonomiska
stabiliteten för väghållarna.

Att lämna det nuvarande ganska enkla
och lätthanterliga systemet därför att
vi ett visst år har råkat ut för mycket
besvärliga snöförhållanden tror jag
dock inte vore välbetänkt. Vi får väl
hoppas att de närmaste vintrarna i stället
kommer att bli desto billigare.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag instämmer gärna i
statsrådet Palmes honnör för alla dem
som svarat för väghållningen och snöröjningen
i vinter och som genom mycket
stora insatser härvidlag medverkat
till att det ekonomiska livet ändå har
fungerat. Det har gått förvånansvärt
bra tack vare att man från »snöröjarnas»
sida — oavsett om det varit vägförvaltningen
eller enskilda väghållare
—- verkligen gjort en kraftinsats.

Det är alldeles uppenbart att det, med
den medeltalsberäkning som tillämpas
vid uppskattningen av ifrågavarande
kostnader, något år kan förekomma att
de verkliga kostnaderna inte kommer
upp till medeltalet. Jag har dock talat
med företrädare för vägsamfälliglieterna,
och dessa anser att man inom vägförvaltningarna
är så pass skicklig när det
gäller att göra sådana beräkningar, att
det ganska sällan händer att uppskattningarna
blir så höga att väghållarna
gör någon nämnvärd vinst på det.

Om avsteg skall göras från det normala,
är det klart att det skall göras
under extraordinära förhållanden. I år
har förhållandena varit extraordinära,
och man har vidtagit vissa åtgärder som
man normalt inte behöver vidta. Det har
till och med hänt att man anlitat militär
för att klara av en del besvärliga snöröjningar,
och en sådan insats behöver
man ju normalt inte ta till.

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1900

Svar på interpellation ant;, anläggande av en storhamn i Ådalen

Jag hade tänkt mig att man skulle
ha kunnat ställa extra medel till vägförvaltningarnas
förfogande. Det gäller
inte bara dem som har statsbidrag till
sina vägar utan i vissa fall också väghållare
som haft mycket höga snöröjningskostnader
men som inte åtnjutit
statsbidrag till sin väghållning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. anläggande
av en storhamn i Ådalen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat,
om jag är beredd att till övervägande
ta upp frågan om ett eventuellt
statligt stöd för att lösa vissa transportproblem
genom en hamnanläggning i
Ådals-området.

Interpellationen har föranletts av att
Svenska Cellulosa AB förbereder att genomföra
en helt ny och mycket genomgripande
omläggning av sitt transpoitsystem.
Systemet skulle innebära att företagets
produkter transporteras på
landsväg till tre stora utlastningshamnar
i Norrland, bl. a. Tunadal i närheten
av Sundsvall. För ändamålet skulle
enligt interpellationen användas specialbyggda
lastbilar med en lastkapacitet
på inemot 50 ton och en längd på bortåt
40 meter. Enligt av företaget redovisade
undersökningar skulle transporten på
väg bli billigare än att bygga en hamn
i Ådalen. Herr Lorentzon har pekat på
de trafiktekniska och vägekonomiska
betänkligheterna mot en sådan landsvägstrafik
och ifrågasatt, om inte en
storhamn i Ådalen från samhällsekonomisk
synpunkt vore att föredra.

Det spörsmål herr Lorentzon tagit

geställningar, som bör bedömas från
samhällsekonomiska synpunkter.

Jag har inhämtat bl. a. följande från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De
större allmänna vägar, som är aktuella i
fråga om transporter från Ådalen till
terminalanläggningen i Tunadal, är dels
riksväg 90 Kramfors—Lunde och dels
E 4 Lunde—Härnösand—Sundsvall. Båda
dessa vägar är upplåtna för 10 tons
axeltryck och 16 tons boggitryck. I fråga
om bärigheten för dessa vägar är
marginalen, sedd i förhållande till den
belastning för vilken vägarna upplåtits,
synnerligen knapp. Med nuvarande trafik
kan dock förhållandena sägas vara
någorlunda tillfredsställande. Varje
nämnvärd ökning av intensiteten av
tung trafik innebär emellertid påfrestningar
på vägen, som kan bli av allvarlig
art. De kostnadsmässiga konsekvenserna
för vägväsendet av den ifrågasatta
trafiken kan ännu inte överblickas.

Internationellt finns en norm om en
begränsning av fordonslängden till 18 m
och frågan om att även i vårt land
införa längdbestämmelser är föremål
för utredning. Utredningsarbetet beräknas
vara avslutat inom kort.

Planeringen av en så omfattande omläggning
av trafik som den här aktuella
bör enligt min mening redan på ett tidigt
stadium ske i samråd med de statliga
myndigheterna, så att samhällets
berättigade intressen kan tillgodoses.
Kontakt i detta syfte har etablerats. I
avvaktan på övervägandena i anslutning
härtill är jag inte nu beredd till
närmare uttalanden i frågan.

Vidare anförde

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Först mitt tack till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Jag noterar med tillfredsställelse
statsrådets positiva inställning till de
problem, som tagits upp i interpella -

upp berör även enligt min mening fra1*—Andra
kammarens protokoll 1966. Nr 11

10 Nr 11 Torsdagen den 10 mars 1966

Svar på interpellation ang. prövningen av de förslag som kommer att framläggas av
1963 års arbetstidskommitté

tionen. Kommunikationsministerns
svar att frågan om Svenska Cellulosa
AB:s planer på landsvägstransporter
»bör bedömas ur samhällsekonomiska
synpunkter» tar jag som en utfästelse
om att Cellulosabolagets datamaskiners
beräkningar inte kommer att bli
utslagsgivande i ett fall som detta.

I interpellationen påtalas bl. a. de
trafiktekniska svårigheter, som är förknippade
med en så omfattande landsvägstrafik
som den av Cellulosabolaget
planerade. Denna landsvägstrafik
gäller ju inte endast sträckan Kramfors—Tunadal,
utan även trafiken till
SCA:s storhamnar i Holmsund och
Munksund. Speciella trafiksvårigheter
torde uppkomma framför allt i Sundsvalls-området.

Ingen enda av dessa för samhället
och folket sa väsentliga frågor tycks
SCA ha tagit hänsyn till, eftersom företaget
redan satt i gång byggandet av
storhamnar och enligt uppgift planerar
att från mitten av nästa år genomföra
dessa landsvägstransporter.

Man kan i detta sammanhang fråga
sig: Hur självständigt och självrådigt
kan ett storföretag egentligen anse sig
ha rätt att handla då stora samhällsekonomiska
frågor kommer in i bilden?
Jag tolkar nämligen kommunikationsministerns
svar så, att Svenska
Cellulosa AB vid planläggningen av
dessa omfattande rationaliseringsåtgärder
inte tagit kontakt med vederbörande
samhällsorgan och därifrån
erhållit klarsignal. Jag delar helt den
uppfattning som kommer till uttryck
i statsrådets uttalande, att planeringen
av en så omfattande trafikomläggning
som den här aktuella bör ske i
samråd med statliga myndigheter och
att detta samråd bör ske på ett så tidigt
stadium, att samhällets berättigade
intressen kan tillgodoses. Att jag
har denna uppfattning framgår ju också
av innehållet i min interpellation.
Den kontakt som nu etablerats synes

ha skett på statligt initiativ, och om
påpekandena i min interpellation medverkat
härtill är jag givetvis helt tillfredsställd.

Men var finner man då lösningen av
berörda frågor? Jag förstår att statsrådet
inte nu anser sig kunna gå in på
frågan om byggandet av en storhamn
i Ådalen. För min del anser jag emellertid
en storhamn i Ådalen vara lösningen.
Den frågan har också varit
föremål för behandling i Ådalen, bl. a.
i Kramfors’ stadsfullmäktige. Kramfors
är, skulle jag tro, den enda av
landets städer belägna vid vatten som
saknar egen hamn; den har inte ens
en liten kajanläggning. Nu liksom tidigare
finns det en råd olika lastageplatser
utefter Ångermanälven. Detta
kan naturligtvis inte vara rationellt.
Sveriges redareförening har också påtalat
detta missförhållande: deras båtar
tvingas inta små lastpartier vid de
många olika företagens kajanläggningar.
Bationellare hade det givetvis varit
med en större hamnanläggning, belägen
inom Kramfors-området. Denna
hade då också kunnat tjäna som utlastningshamn
för produkter inte endast
från kustområdet utan även från
inlandet och hade därmed också kunnat
skapa sysselsättningsmöjligheter.

Svenska Cellulosa AB:s planer skulle
— om de nu genomförs —• helt omöjliggöra
en rationell hamn i Kramforsområdet
och därtill försvåra förhållandena
för andra företag när det gäller
att åstadkomma en rationell utskeppning
av produkterna.

Med detta vill jag återigen tacka
kommunikationsministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. prövningen
av de förslag som kommer att framläggas
av 1963 års arbetstidskommitté

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 10 mars 1966

Nr 11

Svar på interpellation ang. prövningen av de förslag som kommer att framlaggas av

1963 års arbetstidskommitté

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat, om jag avser att förutsättningslöst
pröva de förslag som
kommer att framläggas av 1963 års arbetstidskommitté.

I direktiv den 28 juni 1963 för den
angivna utredningen framhöll jag bl. a.,
att det hos arbetstagarna finns ett utbrett
intresse för en ytterligare arbetstidsförkortning.
Därefter yttrade jag
följande.

»Den utredning, som nu skall tillsättas,
bör få till uppgift att undersöka
i vilken utsträckning och i vilken
takt en sådan förkortning är möjlig.
Jag utgår från att en kommande förkortning
likaväl som den senast genomförda
bör ske successivt. Jag finner
det emellertid varken erforderligt
eller lämpligt att här ge utredningen
några närmare anvisningar rörande det
schema som en sådan förkortning bör
följa. Det blir utredningens sak att på
grundval av vad den inhämtar och de
bedömanden den gör fatta ståndpunkt
i detta hänseende.

Vid övervägandena måste helt naturligt
avgörande vikt fästas vid den
väntade produktionsutvecklingen i landet.
Stor betydelse måste tillmätas de
återverkningar en arbetstidsförkortning
kan få för vårt lands näringsliv
och i vad mån konkurrenskraften på
den internationella marknaden påverkas.
Hänsyn måste också tagas till den
inverkan på samhällsekonomien som
blir en följd av redan beslutade sociala
reformer. Bl. a. kommer socialförsäkringssystemet
att ställa ökade
krav på produktionen.»

Vidare anförde jag i direktiven, att
arbetstidsförkortningen borde regleras
i lag genom dispositiva bestämmelser.
I anslutning till sina överväganden angående
en generell arbetstidsförkortning
skulle utredningen se över lagreglerna
om övertid och om förbere -

delse- och avslutningsarbete och dessutom
ta upp frågor rörande kontinuerlig
drift och annat skiftarbete.

Utredningen fick vidare till uppgifl
att överarbeta en tidigare arbetstidsutrednings
förslag om en utvidgning
av arbetstidslagstiftningens tillämp
ningsområde.

Utredningens arbete borde enligt direktiven
utmynna i ett förslag om en
ny allmän arbetstidslag. Spörsmålet om
huruvida speciella arbetstidslagar för
vissa områden skulle finnas även i
fortsättningen — såsom lantarbetstidslagen,
hotell- och restauranglagen, detaljhandelslagen
-— borde bedömas
förutsättningslöst. Även behovet av
bagerilagen skulle prövas.

Vid utredningsarbetet borde bl. a. beaktas
vilka konsekvenser framlagda
förslag kunde få med hänsyn till internationella
konventioner, som Sverige
ratificerat.

Jag har tillåtit mig att referera direktiven
för 1963 års arbetstidskommitté
relativt utförligt för att visa, att
kommittén har att pröva en rad frågekomplex,
av vilka flera är mycket omfattande.

Enligt vad jag erfarit kan kommitténs
huvudbetänkande väntas omkring
årsskiftet 1966/67. Det kommer att remissbehandlas
och prövas i vanlig ordning.

På en punkt har regeringen nu tagit
ställning. Regeringen avser att föreslå
riksdagen, att en arbetstidsförkortning
till 42V2 timmar i veckan genomföres
1968. För min del kan jag inte finna,
att utredningsdirektiven skulle frånta
regeringen — eller någon annan —
rätten till ett sådant ställningstagande.
Skulle kommittén komma till en
annan uppfattning, blir både regeringens
och kommitténs ståndpunkt ställda
under offentlig debatt, och alla meningsriktningar
kommer att få tillfälle
att göra sig hörda.

Vidare anförde:

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Svar på interpellation ang. prövningen av de förslag som kommer att framläggas av

1963 års arbetstidskommitté

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det svar som jag har fått
på min interpellation. I svaret har kammaren
fått höra ett omfattande citat ur
de direktiv som dikterades till statsrådsprotokollet
den 28 juni 1963, och i detta
fanns bl. a. följande: »Den utredning,
som nu skall tillsättas, bör få till uppgift
att undersöka i vilken utsträckning
och i vilken takt en sådan förkortning
är möjlig. Jag utgår från att en kommande
förkortning likaväl som den senast
genomförda bör ske successivt. Jag
finner det emellertid varken erforderligt
eller lämpligt att här ge utredningen
några närmare anvisningar rörande det
schema som en sådan förkortning bör
följa. Det blir utredningens sak att på
grundval av vad den inhämtar och de
bedömanden den gör fatta ståndpunkt
i detta hänseende.»

Man ville alltså från regeringens sida
inte ge 1963 års arbetstidskommitté någon
närmare anvisning rörande det
schema som en arbetstidsförkortning
bör följa. Trots detta mycket bestämda
uttalande har statsministern lika bestämt
enligt Stockholms-Tidningen förklarat
hur arbetstidsförkortningen skall
ske.

Jag vill i detta sammanhang betona
att jag inte har någon anledning att göra
invändningar mot sakinnehållet i statsministerns
uttalande om arbetstidsförkortningen.
Vad man har anledning reagera
emot är att regeringen nonchalerar
de direktiv som den har givit till
utredningen. Man nonchalerar också utredningens
arbete och de personer som
sitter där. Jag är fullt medveten om att
regeringen är den som råder över utredningsväsendet
och formellt har mycket
stor makt på detta område, men
vi har ju också en praxis.

Utredningarna tillsättes i regel efter
uttalanden från riksdagen och då riksdag
och regering vill ha olika problemkomplex
utredda. När utredningarna

fått sina direktiv av regeringen, är det
praxis att de får arbeta under de villkor
som direktiven föreskriver — dessa
överensstämmer i regel också med det
beslut som riksdagen fattade när man
begärde utredningen; åtminstone skall
det vara så i en fungerande parlamentarism
— samt vidare att utredningarna
får arbeta i lugn och ro.

Nu förefaller det emellertid som om
en ny praxis börjat smyga sig in i regeringens
behandling av utredningsväsendet.
Man föregriper utredningsväsendet
genom att ta ställning till centrala
frågor som utredningarna håller på att
fundera över.

I svaret säger nu statsrådet att på en
punkt har regeringen tagit ställning.
Ja, det är just på den väsentliga punkten
som riksdagen 1963 begärde utredning,
nämligen om arbetstidsförkortningen.
I utredningens direktiv sade
statsrådet, att »stor betydelse måste tillmätas
de återverkningar en arbetstidsförkortning
kan få för vårt lands näringsliv
och i vad mån konkurrenskraften
på den internationella marknaden
påverkas» och att »hänsyn måste
också tas till den inverkan på samhällsekonomien
som blir en följd av redan
beslutade sociala reformer».

Jag frågar då: Saknar dessa faktorer
som regeringen 1963 ville ha belysta
av utredningen nu värde, eller är
det så att regeringen gjort egna bedömningar
utan hänsynstagande till vad
utredningen kan komma fram till?

Sedan säger statsrådet att han för
sin del inte kan finna att utredningsdirektiven
skulle frånta regeringen —
eller någon annan — rätten till ett ställningstagande.
Nej, det är fullt klart att
direktiven formellt inte kan göra detta,
men eftersom riksdagen 1963 begärde
utredning angående arbetstidsförkortning,
har riksdagen därmed förutsatt
att regeringen inte tar ställning förrän
den av riksdagen begärda utredningen
avlämnat sina förslag. Jag tror inte att

Nr 11

Torsdagen den

Svar på interpellation ang. prövningen av

1963 års arbetstidskommitté

en sådan uppfattning är ny utan det är
en gammal praxis. Jag har läst en akademisk
avhandling av rektorn för socialhögskolan
i Stockholm, Ilans Meijer,
där han fastslår följande: »När utredningen
tillsatts intar regeringen en neutral
ställning till kommittéarbetet.»

Vid en debatt i första kammaren för
någon vecka sedan framhöll konstitutionsutskottets
ordförande enligt kammarprotokollet:
»Om det skett en utredning
och denna är föremål för remissbehandling,
så kan inte ett konstitutionsutskott
gå förbi utredningen utan
har att avvakta vad den kommer fram
till innan utskottet tar ställning. Detta
måste vara en riktig arbetsordning.»

Enligt statsrådets svar har emellertid
regeringen även efter det en utredning
tillsatts fria händer att, innan utredningen
kommit med sitt förslag, ta
ståndpunkt och ge offentlighet åt denna.
Herr statsråd! Hur kommer en sådan
arbetsordning, om den skulle bli tilllämplig
i fortsättningen, att inverka på
vårt utredningsväsende? Vi har ett omfattande
sådant som är känt över hela
världen. Antalet utredningar var den
31 december enligt riksdagens handlingar
301 stycken och i dessa var engagerade
1 806 personer som ledamöter
eller experter, och flera av dessa hade
flera utredningsuppdrag. Till utredningarna
var samtidigt knutna 361 sekreterare.
Det är ett betydande antal arbetstimmar
som läggs ned på utredningsarbeten,
vilket kostar staten stora summor.
Då gör man osökt den frågan med
hänsyn till det svar jag fått från statsrådet
på min interpellation: Vad skall
dessa utredningar och pengar tjäna till,
om regeringen inte tar hänsyn till utredningarna
som lägger ned ett stort och
ambitiöst arbete på de frågor de har
tillsatts att utreda?

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

de förslag som kommer att framläggas av

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Om jag uppfattade herr
Gustavsson i Alvesta rätt sade han inledningsvis
att han i sak inte hade
någonting att invända mot det uttalande
som statsministern har gjort i denna
fråga, men jag kanske missuppfattade
honom och därför skulle jag gärna
vilja ha det bekräftat eller dementerat
här i ett senare tillägg. Det är en icke
oväsentlig punkt i diskussionen.

Jag skall sedan, herr talman, bara på
några punkter kommentera det inlägg
som herr Gustavsson gjorde. Han redovisade
det stora antalet utredningar.
Utredningarna arbetar efter direktiv
från regeringen, men det är också regeringen
obetaget att tillföra utredningarna
tilläggsdirektiv. Det är vad som
inte så sällan förekommer. Anledningen
kan vara att förhållandena ändras så att
det anses vara angeläget och nödvändigt.

Denna fråga har, herr Gustavsson,
en bakgrund. Det är inte herr Gustavsson
obekant att frågan om en förkortning
av arbetstiden i många olika sammanhang
har varit aktuell under 1960-talet, och det mynnade ut i den utredning
som tillsattes sommaren 1963. Den
socialdemokratiska partikongressen
gjorde ett uttalande 1964 att förslag
skulle komma att föreläggas riksdagen
under den närmaste fyraårsperioden
när det gäller en förkortning av arbetstiden
med sikte på 40 timmars arbetsvecka.

I årets statsverksproposition framhölls
att till de reformer som enligt
regeringens mening bör tillmätas särskild
prioritet hör en förbättring av
sjukförsäkringen, en genomgripande reform
av vuxenutbildningen och en förkortning
av arbetstiden. Det har säkerligen
icke varit herr Gustavsson obekant
att denna fråga i hög grad varit
inte bara aktuell utan tidpunkten för
beslut har också varit diskuterad.

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Svar på interpellation ang. prövningen av de förslag som kommer att framläggas av

1963 års arbetstidskommitté

Herr Gustavsson tog upp en rad olika
ting, och jag vill bara göra några mera
randbetonade kommentarer. Man kan
naturligtvis säga att arbetskraftsbristen
i viss mån komplicerar frågan.
Långtidsutredningen bär emellertid ägnat
det spörsmålet mycket stor uppmärksamhet,
och arbetstidsutredningen
har säkerligen en god ledning av den
redovisning av problemen som just görs
i långtidsutredningen.

Ett väsentligt avsnitt av kommitténs
uppgift är, som jag redan sagt, frågan
om en förenkling av lagstiftningen så
att de mera specialbetonade lagarna på
olika områden helt eller delvis kan slopas,
varigenom vi får en arbetstidslagstiftning
som omfattar större områden
än för närvarande. Detta är en i sig
själv utomordentligt stor och i många
avseenden komplicerad fråga.

Jag vill parentetiskt, herr talman, erinra
om hur denna fråga aktualiserades
i ett nordiskt grannland. I Finland har
förhandlingar pågått mellan arbetsmarknadens
parter, varvid de kommit
överens om att 40 timmars arbetsvecka
skall vara genomförd senast 1970. Därefter
har den finska riksdagen följt upp
denna överenskommelse och fattat sådant
beslut att lagstiftningen nu överensstämmer
med den uppgörelse som
arbetsmarknadens parter har träffat.

Jag har sagt i mitt interpellationssvar,
herr Gustavsson, att jag inte kan
finna att utredningsdirektiven kan frånta
regeringen eller någon annan rätten
till ett ställningstagande i en väsentlig,
principiell fråga, och jag vill upprepa
detta. Det är i och för sig varken
konstigt eller uppseendeväckande. Herr
Gustavsson vet säkerligen väl, politiskt
aktiv som han har varit under lång tid,
att en hel rad av de stora reformerna
i Sverige från tid till annan har aktualiserats
genom att deklarationer har avgivits
att den eller den reformen om
möjligt bör genomföras då eller då.

Denna diskussion tycker jag för min

del som sagt delvis kommer över på ett
annat plan, om herr Gustavsson bekräftar
att han i sak inte har någon invändning
att göra mot vad som har sagts om
en förkortning av arbetstiden.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag har skrivit ned vad
jag sade och jag skall upprepa det: jag
vill betona att jag inte har någon anledning
att göra invändningar mot sakinnehållet
i statsministerns uttalande
om arbetstidsförkortningen. Det är alltså
inte arbetstidsförkortningen som sådan
som jag har tagit upp till debatt
utan det är principfrågan om utredningsväsendet
som jag har aktualiserat
med anledning av detta uttalande. Det
anser jag nämligen är en mycket viktig
principfråga, som det finns anledning
att diskutera.

Statsrådet säger nu att det inte är
något uppseendeväckande att man gör
ett uttalande och aktualiserar frågan.
Men, herr statsråd, denna fråga aktualiserades
i och med riksdagsbeslutet 1963.
Jag var själv med i andra lagutskottet
när frågan behandlades, och jag tror att
utlåtandet var enhälligt — i varje fall
har jag själv varit med om att tillstyrka
det utlåtande som låg till grund för
riksdagens uttalande vari en utredning
begärdes.

Jag vidhåller vad jag förut sade, att
ett sådant uttalande, som innebär en
klar deklaration och ett ställningstagande
när en utredning arbetar, innebär ett
frångående av den praxis som gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Justerades protokollet för den 4 innevarande
mars.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 799.

Torsdagen den 10 mars 1960

Nr 11

§ 8

Interpellation anR. lokaliseringspolitiken
Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Vid riksdagsbeslutet
1964 angående riktlinjerna för en aktiv
lokaliseringspolitik ägnades stor uppmärksamhet
åt frågan om vilka orter
eller områden, som skulle komma i fråga
för direkt ekonomiskt lokaliseringsstöd.
Några bestämda villkor i fråga om
storlek eller karaktär hos de orter eller
regioner, där stödåtgärder skulle vidtas,
fastställdes emellertid inte.

I den proposition, som låg till grund
för riksdagsbeslutet, framhölls bl. a., att
inte endast sådana företagslokaliseringar,
som sker till större tätorter, skall
kunna bli föremål för stöd: »Med nutida
kommunikationsmöjligheter kan en
spridning av arbetsplatser och bosättning
ofta vara både möjlig och lämplig
inom regionerna. Vad som bör krävas
är att själva tätorten jämte kringliggande
bygd utgör ett näringsgeografiskt
område, som har tillräckligt befolkningsunderlag
för att en rimlig servicestandard
skall kunna upprätthållas.»
Departementschefen uttalade vidare,
att storleken av detta befolkningsunderlag
inte kunde preciseras i bestämda
tal utan torde få variera efter lokala
förhållanden.

Mot vad sålunda framhållits i propositionen
hade bankoutskottet och riksdagen
inte någon invändning. I anledning
av motioner uttalades i riksdagsbeslutet
även, »att företagens egen bedömning
beträffande lokaliseringsort
skall tillmätas stor betydelse».

Den lokaliseringspolitiska tillämpningen
har på sistone diskuterats åtskilligt
i tidningspressen i anledning av det
s. k. fallet Mjödvattnet. Orten Mjödvattnet
ligger 2,8 mil från Skellefteå A-centrum
med goda kommunikationer dit och
anses ha ett förhålandevis fördelaktigt
läge inom det näringsgeografiska område,
som Skellefteå-regionen utgör. I

Mjödvattnet finns en mekanisk verkstad,
som sysselsätter 90 personer. Ägaren av
verkstaden har ansökt om lokaliseringspolitiskt
stöd för utvidgning av företaget
på platsen. De lokaliseringspolitiska
myndigheterna har avslagit hans ansökan.
Frågan är emellertid ännu inte
slutgiltigt avgjord.

I lokalpressen har uppgivits, att generösa
lokaliseringsbidrag skulle vara att
vänta, om företaget flyttar från Mjödvattnet
till Skellefteå, där en industritomt
skulle ha reserverats. Till viss del
skulle åtgärderna falla utanför den ram,
som fastställts för lokaliseringsstödet.
Det är emellertid inte anledning att i
detta sammanhang kommentera dessa
uppgifter, som måste betraktas som
osäkra.

Det aktuella fallet Mjödvattnet har här
refererats endast därför att det riktat
uppmärksamheten på frågan om den
lokaliseringspolitiska tillämpningen.
Den nya lokaliseringspolitiken har varit
i kraft endast i något mer än åtta månader.
Från verksamheten under denna
tid har det framgått, att det finns ett
mycket stort behov av lokaliseringspolitiska
insatser. Men det har inte närmare
redovisats hur tillämpningen utformats
beträffande t. ex. valet av lokaliseringsorter
inom regionerna.

Med stöd av vad jag här har anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för tillämpningen av den
nya lokaliseringspolitiken och därvid
särskilt redovisa dels i vilken utsträckning
lokaliseringsstöd lämnas för lokalisering
i orter, som inom naturligt näringsgeografiskt
område ligger på visst
avstånd från regioncentrum men ändå
så nära att det finns goda kommunikationer
med centrum, dels också vilken
betydelse som tillmätts företagens egen
bedömning beträffande lokaliseringsort? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från första lagutskottet:
nr 87, i anledning av väckt motion
om en översyn av barnavårdsmannainstitutionen;
och

nr 88, i anledning av väckta motioner
om återfående av överskjutande insatskapital
i ekonomisk förening; samt
från tredje lagutskottet:
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 40, med förslag till patentlag m. m.,
samt

nr 51, angående anslag till avlöningar
och omkostnader för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret 1966/
67.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.17.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 11 mars

Kl. 14.00

§ 1

Svar på interpellation ang. målsättningen
för regeringens näringspolitik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat mig om den näringspolitiska
målsättning som ligger bakom
ett citerat uttalande i en artikel i den
franska tidningen Le Monde Diplomatique
bör vara vägledande för regeringens
näringspolitik.

Jag vill svara följande.

Interpellationen är föranledd av vissa
uttalanden i nämnda artikel som
uppges ha framkommit vid en intervju
med statsrådet Palme. Flera av de
uppgifter som lämnas i artikeln har

emellertid visat sig ej korrekt återge
vad som framkommit under intervjun.

När det gäller regeringens näringspolitik
vill jag i detta speciella sammanhang
endast erinra om att en
grundläggande målsättning för denna
politik är att skapa fri konkurrens
inom landet och samtidigt söka bidra
till ökad frihet för den internationella
handeln. Individer och företag får
på sa sätt så lika villkor för sin verksamhet
som möjligt, och fördelarna av
en internationell arbetsfördelning utnyttjas
därmed i största utsträckning.
En sådan politik skapar en säker
grundval för ett effektivt näringsliv.
Om denna målsättning för näringspolitiken
råder inga motsättningar.

En fri och så långt möjligt lika konkurrens
såväl inom landet som i relationerna
till utlandet har inneburit att

Fredagen den 11 mars 196(1

Nr 11

Svar på interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

det svenska näringslivet sedan gammalt
fått vänja sig vid hård konkurrens.
Detta förhållande har emellertid
samtidigt bidragit till att öka de svenska
företagens konkurrensförmåga på
exportmarknaderna.

För vissa företag och branscher har
denna politik kommit att medföra betydande
svårigheter, understundom av
övergående karaktär. De har haft svårt
att hävda sig såväl vid avsättningen av
sina produkter som i konkurrensen
om den knappa arbetskraften.

De hårda konkurrcnsbetingelserna
kommer att gälla även i fortsättningen.
Vi måste därför vara beredda på
framtida svårigheter av liknande art
som tidigare. Regeringen har sin uppmärksamhet
fästad på att problem kan
uppstå. Genom att bl. a. bedriva en aktiv
arbetsmarknadspolitik och anlita
lokaliseringspolitiska medel har den
nödvändiga anpassningsprocessen hittills
kunnat genomföras relativt smidigt.
Den friställda arbetskraften har
kunnat överflyttas till andra företag
eller branscher.

Samma näringspolitiska metoder och
medel som hittills kan förväntas bli
aktuella även i fortsättningen. Att som
ett led i näringspolitiken från regeringens
sida ta initiativet till att lägga
ned vissa industrier har aldrig övervägts.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för älskvärdheten att
svara på min interpellation och för att
det har skett så snabbt.

Jag ansåg det vara av vikt att ställa
denna fråga, eftersom de uttalanden
som gjorts av statsrådet Palme var av
sådan art att ett klarläggande behövdes
av huruvida regeringen verkligen
stod bakom en sådan politik. Nu uppger
handelsministern att flera av de

uppgifter som lämnats i artikeln inte
korrekt återger vad som framkommit
under intervjun, och jag vill bekräfta
att jag i svenska tidningar har sett att
statsrådet Palme dementerat vissa av
uttalandena, särskilt dem som rör
tändsticksindustrien.

Handelsministern säger vidare att
det svenska näringslivet har fått vänja
sig vid hård konkurrens och att det
har gjort vårt näringsliv mindre känsligt.
Ja, det är nog riktigt. Vi har haft
vår fria handelspolitik, och vi har också
haft vårt höga kostnadsläge. Detta
har medfört att vi har måst anstränga
oss. Vi har naturligtvis i en sådan situation
tvingats att hårt rationalisera
våra industrier.

Jag är mycket glad över att statsrådet
säger att vi måste eftersträva konkurrens
på lika villkor såväl inom landet
som i relation till utlandet. Det är
naturligtvis av allra största betydelse.
Vi har vårt höga kostnadsläge, som
jag tidigare har nämnt, och som bl. a.
beror på att vi här i landet beviljat
oss förmåner som inte andra har. Därför
är det av särskild betydelse att vi
får likvärdiga villkor.

Nu måste vi dock fråga oss om vi
har likvärdiga villkor på detta område.
Tyvärr måste nog handelsministern
och jag vara överens om att svaret
blir nej. Jag är ganska säker på att
handelsministern och jag kan vara
överens om rätt mycket i det avseendet.
Sålunda är det väl ganska klart
att, om vi driver en öppen handelspolitik,
bör vi se till att också alla andra
gör det så långt som det över huvud
taget är möjligt. Jag skall inte här
gå in på någon längre debatt, utan jag
vill bara göra några små konstateranden.

Importen från de typiska lågprisländerna
till Sverige är ju särskilt stor.
Ett rimligt krav är väl att vi skyddar
oss mot sådan uppenbar dumping. Även
i förhållande till våra EFTA-partners
har vi vissa handikapp -— det är vi

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

Svar på interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

fullt medvetna om. Särskilt den engelska
importavgiften är mycket störande.
Under 1965 har sålunda den
ökning med ungefär 10 miljoner av vår
export på det textila området, som vi
hade från 1963 till 1964, gått tillbaka
med ett par miljoner.

De indirekta skatternas belastning
på vår export och vår egen hemmamarknadsproduktion
är också värd att
noteras. Förhållandet skulle kunna rättas
till om vi finge en mervärdeskatt.

När det gäller leveranser till staten
och speciellt till försvaret bär det
svenska näringslivet inte några preferenser.
Men som vi alla vet är det
ganska tydligt att man ofta har sådana
i andra länder.

Beträffande förhållandet mellan de
olika branscherna i vårt land tror jag
att man bör vara litet försiktig i sin
bedömning. Det kan så hastigt ske förändringar.
Den bransch som i dag har
det besvärligt kan i morgon ha ganska
goda konjunkturer, och den som
seglar i medvind i dag kan i morgon
ha svårigheter. Därför tror jag att vi
alla skall vara tacksamma över att vi
har ett näringsliv som är sammansatt
så att vi har både exportföretag och
mera typiska hemmamarknadsindustrier.
Detta gör att vi inte blir så sårbara.

Jag tror också att vi kan vara överens
om att effektiviteten inom det
svenska näringslivet har varit god. Textil-
och beklädnadsindustrien, som ju
särskilt utpekades i den omtalade intervjun,
har också fått i gång en stor
export — under föregående år uppgick
den till över 500 miljoner kronor.
Ökningen har varit cirka 20 procent
om året, frånsett föregående år då den
var något mindre. Produktivitetsökningen
ligger också här över medeltalet.
Jag tror att det är nödvändigt att
vi har kvar en produktion av kläder
i vårt land. Alla måste nog hålla med
mig om att det inte finns något folk i
världen som kvalitetsmässigt kan klä

sig billigare än vad vi har möjligheter
att göra i vårt land.

Herr talman! Jag anser att det är
synnerligen angeläget att vi hjälps åt
och att vi alla visar tro på framtiden.
Jag anser att en artikel sådan som den
som föranlett denna interpellation kan
allvarligt skada speciellt de branscher
som berörts. De som läser artikeln ser
självfallet en möjlighet till export, och
så blir svårigheterna bara större. Det
är lätt att riva ned, men det är inte
lika lätt att bygga upp.

Handelsministern säger att vi måste
bereda oss på svårigheter även i
framtiden. Ja, det tror jag också att vi
måste göra. Handelsministern hänvisar
till vår arbetsmarknadspolitik och våra
möjligheter till omflyttningar. Visst är
allt detta mycket bra, men vi får väl
i alla fall inte glömma bort en väsentlig
sak, och det är att bakom varje sådan
här arbetsnedläggelse finns alltid
människan. En lång tid av bundenhet
till yrket och till boplatsen gör att uppbrottet
inte sällan blir en tragedi.

När man talar om låg- och höglöner
glömmer man att det är så många faktorer
som spelar in och att det inte är
så lätt att avgöra, om ifrågavarande
bransch hör hit eller dit -— arbetsförhållanden,
miljö och mycket annat spelar
in. Familjesolidariteten bär inte
sällan gjort att den samlade familjeinkomsten
blivit ganska god. Möjligheten
för båda makarna att deltaga i förvärvslivet
har också många gånger skapat
en relativt god ställning för familjen.
Alternativet kan vara att hustrun
får stanna hemma, medan mannen förflyttas
till en barack på annat håll, och
det tror jag vi är överens om bör undvikas.

Herr talman! Det är av stor vikt att
statsmakterna och näringslivet med
förståelse gemensamt arbetar för att bevara
våra olika näringsgrenar, och jag
ser slutmeningen i interpellationssvaret
som ett bevis på att handelsministern
är beredd att medverka härvidlag
i fortsättningen.

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966
Svar på interpellation anj?. målsättningen för regeringens näringspolitik

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I sak har jag inte mycket
att tillägga till vad jag framhållit
i mitt interpellationssvar, så mycket
mera som jag kan säga att jag i stora
stycken och i princip är överens med
herr Magnusson i Borås efter det anförande
han nyss hållit. Jag skall därför
undvika att gå in på de vidare näringspolitiska
och handelspolitiska aspekterna.

Jag vill bara konstatera — och därvidlag
tror jag att herr Magnusson får
ge mig rätt — att den omständigheten,
att det över huvud taget finns en
utrikeshandel mellan olika länder, är
ett tecken på att produktionsbetingelserna
skiljer sig från varandra i dessa
länder. Handeln är till för att utjämna
skillnaderna.

Det finns de naturliga produktionsbetingelserna,
som vi i vissa hänseenden
drar fördel av. Det finns andra
skäl, exempelvis att löneläget — tillfälligtvis
kanhända — är lägre i ett
land än i ett annat, vilket senare land
i så fall befinner sig i ett sämre konkurrensläge.
Och jag har inte ansett
det vara en riktig utgångspunkt för
handelspolitiken att hindra den utjämning
som på detta sätt kommer till
stånd genom handeln. Jag tror inte heller
att herr Magnusson i Borås vill rekommendera
något hinder därvidlag.

Slutligen en liten reflexion, herr talman.
Jag tar fasta på att herr Magnusson
har förstått, att de uttalanden, som
tillskrivs statsrådet Palme i den här
åberopade artikeln, i flera hänseenden
inte riktigt återgav vad han vid ett
samtal hade sagt. Men det hade kanske
inte varit ur vägen att herr Magnusson,
innan han framställde sin interpellation,
förvissat sig om huruvida
herr Palme verkligen stod för dessa
uppgifter.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har inte mycket
att tillägga efter det senaste anföran -

det. Det var bara handelsministerns
sista mening beträffande vad som hade
stått i den åberopade artikeln, som
föranledde mig att begära ordet.

Jag utgår naturligtvis från att uttalanden
i en artikel i en så pass representativ
tidning är riktigt återgivna.
Såsom jag redan påpekat, har jag observerat
att statsrådet Palme i svenska
tidningar uttalat, att han blivit missförstådd
på vissa punkter, men såvitt
jag vet har det inte gjorts någon sådan
reträtt att andemeningen i denna
artikel, såsom jag hade uppfattat den,
skulle ha påverkats.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Magnussons i Borås
ton har varit så dämpad i jämförelse
med de salvor, som avlossats i
högerns press, att jag inte ser stor anledning
att söka sak med honom. Visst
kan man se skämtsamt på högerpressens
sätt att behandla denna fråga, men
den har vissa principiella aspekter som
jag ändå vill ta upp.

Den åberopade intervjun ägde rum
i riksdagen någon gång i december.
Vi har fått vänja oss vid att ta emot
utländska journalister, och jag har säkerligen
bara under de senaste åren
fått göra uttalanden inför 100 sådana.
Ofta är det fråga om bakgrundssamtal,
men ibland gäller det en direkt intervju
varvid det förs anteckningar. I sådana
fall får man ibland kollationera
att svaren blivit korrekt uppfattade.

I detta fall var det fråga om ett samtal,
som fördes under något forcerade
former. Jag fick ställa upp i sista stund,
och samtalet fördes bakom ett av kammarens
draperier, eftersom jag samtidigt
väntade på att få besvara en interpellation.

Vad vi talade om gällde egentligen
orsakerna till framstegstakten i det
svenska näringslivet. Jag utvecklade för
den franske journalisten vår frihandelsvänliga
inriktning, ett ämne som

Nr 11

Fredagen den 11 mars 196G

Svar på interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

jag tycker är intressant att utveckla
för en fransk tidningsman.

Jag framhöll därvid vår restriktiva
inställning till statliga subventioner.
Jag påpekade vidare att denna frihandelsvänliga
inriktning i ett hårt internationellt
klimat måste sammankopplas
med en medveten vilja till rationalisering
och förändring såväl inom industrien
som inom den fackliga rörelsen.

Jag utvecklade för den franske journalisten
både den positiva rationaliseringsviljan
inom den svenska industrien
och den mycket välvilliga inställning
till förändring och rationalisering,
vilken föreligger inom fackföreningsrörelsen
under förutsättning att en full
sysselsättning och en social trygghet
kan garanteras.

Detta var vårt tema. Intervjun infördes
därefter nära två månader senare
i tidningen Le Monde Diplomatique.
Därvid visade det sig att det i
referatet från samtalet, under vilket
jag för övrigt inte uppfattade att det
fördes några anteckningar •— jag har
sedan insett att detta kanske skedde
medan jag besvarade interpellationen

— hade lagts en hel del saker i min
mun, vilka jag inte känner igen.

Jag skulle enligt artikeln t. ex. ha uttalat
mig om något som kallas S.M.I.G.

— vilket lär vara en form av »salaire
minimum» — något som jag aldrig tidigare
hört talas om. Jag skulle ha uttalat
mig om den svenska motsvarigheten
till detta begrepp, vilken inte
finns. Detta är det mest påtagliga felet
i intervjun.

Dessutom skulle jag beträffande vissa
industrier ha lämnat en del preciserade
uppgifter, som jag inte känner
igen. På den punkten är den franske
journalisten och jag helt överens. Han
säger i en intervju i Sydsvenska Dagbladet,
att eftersom han med ledning
av sin enkät i övrigt visste att tändstickor
och textil tillhör de svaga sektorerna
är det inte uteslutet att han

utifrån denna kunskap själv valt industrierna
i fråga för att i den färdiga
texten ge konkret exempel på mina
mera principiella resonemang.

Dock har vi berört textilindustrien
i intervjun, det minns jag särskilt, i en
speciell form; jag nämnde nämligen
Textilarbetareförbundets motion till
1961 års LO-kongress som ett bevis för
fackföreningsrörelsens mycket rationaliseringsvänliga
inställning.

Journalisten förklarar att det förmodligen
aldrig har varit tal om tändstickor
och ännu mindre om tändsticksproduktionen
i Finland, och i ett telegram,
som har inkommit till UD, bekräftar
han att det aldrig har sagts något
om statliga åtgärder för nedläggning
av industrier.

Jag har tyckt det vara just och väsentligt
att understryka att tendensen
i intervjun — frihandeln, rationaliseringsviljan,
tryggheten som förutsättning
för rationaliseringsvilja — har
varit korrekt. Han har emellertid i intervjureferatet
fört in saker och ting,
som vi inte hade talat om, och i min
mun lagt uttalanden som jag inte hade
fällt i konkret form. Men tendensen,
all right, den är riktig.

Nu gick det några veckor efter denna
intervju, och ingenting hände, fast
den var refererad här och där. Men
plötsligt en eftermiddag brakar det löst.
Högerpartiets andre vice ordförande

— han svarar för sig i medkammaren

— påstår att denna intervju hade väckt
den största uppmärksamhet bland Sveriges
jordbrukare. Det hade då gått tre
veckor och ingen jordbrukare hade låtit
höra av sig. Det finns 41 prenumeranter
i landet på Le Monde Diplomatique,
och jag förmodar att inte var
och en av dem är jordbrukare, som på
morgonen slog upp sin Le Monde och
förfasade sig över vad jag skulle ha
sagt. Jag antar att det snarare var en
sakta och målmedvetet mognad bestörtning
på högerpartiets kansli som
plötsligt fick ett utflöde.

Fredagen den 11 mars 196(1

Nr 11

Svar på interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

På samma gång kommer herr Magnusson
i Borås med sin interpellation,
och så går det till högerpressen ut cirkulärartiklar
och cirkulärledare, försedda
med två alternativa rubriker.
Den ena lyder: »Herr Palme bortrationaliserar.
» I en högertidning, som hade
drabbats av fataliteten att få med
ett tryckfel, stod det: »Herr Palme

bortrationaliseras», men det var väl
inte meningen. Huvudrubriken, som
trycktes i de flesta högertidningar, var:
»Herr Palme dödförklarar jordbruk och
industrier.»

Vad det står att jag har sagt om jordbruk
stämmer i stort sett helt med vad
långtidsutredningen har yttrat. Vad
denna har anfört om textilindustrien
borde i så fall väcka betydligt större
uppståndelse.

Nåväl, detta dementeras av mig i en
intervju, och det dementeras också av
den franske journalisten. Man skulle
tycka att uppståndelsen då omedelbart
skulle lägga sig, men så händer naturligtvis
inte. Dessa tidningar fortsätter.
Många av de tidningar som i början
har haft de våldsammaste rubrikerna
tar inte in någon av de dementier som
har gjorts, och på ledarspalterna florerar
fortfarande de ursprungliga uttalandena
som om de hade varit fällda.

Inom högerns organ Medborgaren
har man sett mina dementier. Man
trycker av det hela, och mot slutet av
artikeln skriver man ungefär så här:
Det kan ju förväntas att herr Palme
kommer att säga att en del var missuppfattat.
Men man utsår litet tvivel
på hållbarheten i ett sådant uttalande.

Detta kan ju väcka en och annan
tanke på pressmonopol och dess vanskligheter,
ty det finns uppenbarligen
många högertidningar i landet som har
fått alla de braskande rubrikerna från
högerns kansli och tryckt av dem. Den
tidning, som hade den största rubriken
och som gjorde de kraftigaste angreppen,
ringde jag upp samma dag,
och det visade sig då att där hade

man över huvud taget aldrig läst intervjun,
utan levde på uppgifter i andra
hand. Man hur alltså sett de första
angreppen men får aldrig ta del av
några tillrättalägganden, och det är i
och för sig en ganska allvarlig sak.

Vi får väl avskriva det inträffade såsom
ett smärre jippo på högerpartiets
kansli. Det skall ju ha något att göra
också. Efter vad herr Magnusson i Borås
yttrat här i dag, har jag egentligen
ingen anledning att söka sak med honom
personligen. Han blev väl ett offer
för högre makter.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Efter statsrådet Palmes
långa utläggning över hur detta gått
till vill jag bara beträffande tidningspolemiken
anföra att herr Palme ju vet
att vi har en fri press, och det trodde
jag var någonting som vi också bör ha.
Även högertidningar har tagit in herr
Palmes dementier. Vi läste ju dagen
efter en intervju med herr Palme i
Svenska Dagbladet, där han fick tillfälle
att lägga fram sina synpunkter.
Herr Palme återgav även Sydsvenska
Dagbladet som ett sanningsvittne på
denna punkt.

Jag har ingen anledning att ta upp
någon debatt om hur det här har gått
till, men om ett statsråd är utsatt för
så oerhört många intervjuer som herr
Palme angav att Ni är, skulle jag vilja
rekommendera något som vi ofta använder
oss av ute i näringslivet när
vi lämnar uppgifter. Antingen har vi
en stenograf med oss, som stenograferar
vad vi säger, eller också har vi en
bandspelare. Detta kanske kunde vara
lämpligt även i Kungl. Maj:ts kansli.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr Magnusson i Borås för hans uppslag
om tekniska förbättringar vid intervjuer.
Det är klart att man kan över -

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

Svar på interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

väga användning av sådana hjälpmedel,
men principiellt har jag liksom
en ovilja mot det, ty generellt sett har
jag ett mycket stort förtroende för journalister
och jag har vant mig vid att
kunna tala öppet med dem och bli
korrekt återgiven. Även om det nu på
hundra intervjuer skulle bli en som är
felaktigt återgiven i vissa delar, får
det vara ett olycksfall. Då får man väl
också ta omaket med att skapa så mycket
besvär för högerns kansli som detta
uppenbarligen har inneburit. Journalister
är i allmänhet synnerligen angelägna
om att vara korrekta. I många
fall får man en utskrift av vad man
sagt, om det är en direkt upplagd intervju,
och det är en utmärkt metod.
Men att ständigt gå omkring med en
övervakare antingen i bandspelarens
eller i stenogramblockets form, det
skulle göra att man finge begränsa
sammanträffandena med journalister i
så hög grad att jag tror det vore tråkigt.

Det är alldeles riktigt att vi har en
fri press. Det är också alldeles riktigt
att vissa högertidningar publicerat mina
dementier. Svenska Dagbladet gjorde
visserligen fadäsen att rikta ett hårt
angrepp mot mig i en ledare samma
dag som man införde min dementi.
Men det må vara! En rad andra tidningar
bär inte alls tagit in mina dementier.

Jag tillönskar högerns tidningar
största möjliga frihet, inklusive frihet
i tillämpliga delar i förhållande till högerns
kansli.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Huruvida statsrådet
Palmes uttalanden är riktigt återgivna
i den franska tidningen lär vi väl knappast
få någon klarhet i. Men även om
uttalandena ändrats av den franska tidningen
och kanske till viss del felöversatts
av de svenska tidningar som återgett
intervjun, så är det väl ändå ingen
rök utan eld. Uttalandena är väl än -

dock av den karaktären att de ger anledning
till oro. Man bör väl, herrar
statsråd, inte förvåna sig över att såväl
företagare som anställda oroas över
uttalanden av det slag som i detta fall
statsrådet Palme gjort sig skyldig till.
Det gäller inte bara industrien, utan
även det svenska jordbruket. Det har
tidigare —■ långt innan det sipprat ut
något om 1960 års jordbruksutredning
— gjorts uttalanden från statsrådshåll
om oerhörda nedskärningar av det
svenska jordbruket. Men nu har alltså
även industrien kommit in i den skottgluggen.

I sådana bygder som dem herr Magnusson
i Borås och jag representerar,
där textil- och konfektionsindustrien
dominerar och där vi i alldeles särskilt
hög grad har en utpräglad småindustri,
oroar och upprör sådana bär
uttalanden befolkningen — även om
man måste göra en reservation för att
uttalandet kan vara något överdrivet
i sin återgivning. Det är mycket rimligt
att befolkningen i vår bygd — Sjuhäradsbygden
— kommer att hysa fruktan
att just denna bygd kommer att bli
alldeles särskilt svårt utsatt.

Småföretagen, d. v. s. företag med
upp till 50 anställda, representerar en
icke föraktlig del av industriproduktionen
i landet. Dessa småföretag inom
industri, servicenäringar och handel
representerar en produktion med ett
värde av cirka 25 miljarder kronor eller
bortåt 35 procent av hela den svenska
produktionen. Sjuhäradsbygden är
en utpräglad småföretagarbygd; småföretagsamheten
representerar där
bortåt hälften av hela produktionen.
Vad som sålunda kan hända är alltså
för denna bygd en mycket allvarlig
sak, och det hela bör inte nonchaleras.
Det framgår av uttalandet att de
ifrågavarande åtgärderna främst skulle
drabba småindustrien. Men vi vet
ju av erfarenhet att småindustrien inte
alltid är så känslig för konjunkturändringar
som storindustrien. Under de

Fredagen den 11 mars 1966

Nr 11

Svar på interpellation anp. målsättningen för regeringens näringspolitik

svåra konjunkturerna på 1930-talet
t. ex. var det inte alltid småföretagen
som först måste lägga ned sin verksamhet,
utan ofta var det storföretagen
som drabbades värst.

Det är alldeles klart att de människor
i bygden, som berörs av detta,
upplever statsrådet Palmes uttalande
som ett mycket bekymmersamt framtidsperspektiv,
ty man får väl ändå
tro att ett statsråd menar vad han säger
när han gör gällande, »att vi måste
bereda oss på att köpa i första hand
textilier utomlands och att de berömda
tändstickorna kommer att fabriceras
i Finland eller i andra länder»;
allt enligt statsrådet Palme.

Jag upprepar att oavsett om herr
Palmes uttalande i viss mån blev feltolkat
så gäller det gamla ordspråket
»ingen rök utan eld». Jag tror emellertid
att denna debatt — i all synnerhet
handelsministern har sökt gjuta
olja på vågorna —- kan få en sådan
återverkan att man börjar lugna ned
sig efter herr Palmes intervjuuttalande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! När herr Magnusson
i Borås hade väckt sin interpellation
började det uppenbarligen klia i pälsen
på herr Persson i Heden, som också
gärna ville blanda sig i den här leken.
Men herr Persson i Heden gör det
på ett betydligt allvarligare sätt än herr
Magnusson. Herr Perssons anförande
var ju liksom en parad av insinuationer.
Han började med att säga att det
blir väl aldrig klarlagt vad herr Palme
egentligen har sagt. Jag skulle vilja fråga
herr Persson i Heden: Vad är det
som är oklart?

Sedan fortsatte herr Persson i Heden
med att som en sanning påstå att
jag skulle ha sagt att den svenska tändsticksproduktionen
skulle läggas ned
och tändstickor produceras i Finland
i stället. Detta står han och upprepar,
trots att såväl jag som intervjuaren har

klarlagt att något sådant uttalande icke
gjorts.

Herr Persson i Heden insinuerade att
jag skulle ha angripit småindustrien.
På den punkten har han avlägsnat sig
ännu längre från fakta: Det står icke
ett ord om småindustrien ens i intervjuen
i Le Monde Diplomatique, så på
den punkten har han inte ens någon
missuppfattning att stödja sig på. Han
grundar sitt uttalande på att jag konstaterat
det allmänt kända faktum, att
det sker en snabb rationalisering inom
det svenska näringslivet och att detta
konstaterande kan utgöra ett hot mot
småindustrien. Men det är ju så att effektiva
småföretag har kunnat dra nytta
av rationaliseringen inom svensk industri
på så sätt att man specialiserat
sin produktion, gått in som underleverantör
o. s. v. Genom en sådan rationalisering
har småindustrien kunnat
hålla sig konkurrenskraftig.

För att kunna fortsätta insinuerandet
var herr Persson i Heden alltså
tvungen att föra in ting som inte missuppfattats
ens av tidningen Le Monde.
Jag tycker att det var tråkigt att herr
Persson i Heden inlät sig på detta. Herr
Magnusson och jag var ju på god väg
att avveckla den här historien.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte hjälpa om
statsrådet Palme betraktar mitt uttalande
som en insinuation. Från min
sida var det inte avsett som någon
insinuation. Jag bara tog statsrådet
på orden då han själv sade att det
inte kunde bevisas vad han sagt eller
hur missuppfattningen uppkommit
— denna intervju skedde ju hastigt
bakom ett draperi och artikeln
har skrivits någon månad efteråt. Jag
bara tog fasta på detta herr Palmes
yttrande, och därför kunde jag påstå
att man aldrig kan få klarlagt vad som
egentligen har sagts.

Jag har inte heller påstått att herr

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

Svar på interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

Palme bär sagt att särskilt småindustrien
skulle läggas ned. Men när det
gäller Sjuhäradsbygden, där småindustrien
svarar för minst hälften av hela
den samlade industriproduktionen, så
är det självklart att en nedskärning i
mycket stor utsträckning skulle gå ut
över dessa småindustrier. Småindustrien
har väl ändå sökt rationalisera
i mycket stor utsträckning liksom också
jordbruket. Det är väl inte bara de
stora företagen som rationaliserar, utan
man rationaliserar även inom mindre
enheter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara slå fast
att jag inte tvekar om vad jag har sagt.
Enbart för att förklara, att journalisten
kan ha råkat ut för missuppfattningar,
har jag velat redovisa de pressande
förhållanden, under vilka intervjun
kom till. Vad jag själv har sagt
råder ingen tvekan om, eftersom jag
vet vad intervjun gällde. Men herr
Persson i Heden gjorde i sitt förra anförande
ett försök att sprida litet misstro,
kanske i förhoppningen att något
skulle kunna hänga kvar.

Sedan är det nu konstaterat att jag
i intervjun icke har talat om småindustrien,
utan det var det faktum att
jag har talat om nödvändigheten av
rationalisering av det svenska näringslivet
som uppkallade herr Persson i
Heden. Tydligen är herr Persson i Heden
inte någon vän av en rationalisering
av det svenska näringslivet, om
jag tolkar honom rätt. I själva verket
är denna fortgående strukturrationalisering
under bevarad social trygghet
för de anställda en förutsättning för
att vi skall kunna behålla en hög ekonomisk
framstegstakt. Denna allmänna
princip trodde jag att vi kunde vara
någorlunda överens om i detta hus.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara en liten reflexion.
Att spridandet av oriktiga uppgifter
kan skapa oro, vålla trassel och skrämma
människor inser vi alla. Om vi inte
gjorde det förut, ger i varje fall dagens
debatt en utomordentlig illustration
därtill.

Jag har tagit till orda bara för att
än eu gång slå fast att inte några oriktiga
uppgifter spritts från regeringen,
vare sig från statsrådet Palme eller från
mig. Om den näringspolitiska målsättning
som framskymtar i den riktiga
delen av artikeln är herr Palme och
jag helt överens. Det framgår också av
mitt interpellationssvar.

Herr Persson i Heden får väl ändå
medge att han gjorde sig skyldig till
vissa överilningar i sitt anförande och
till framförande av vissa insinuationer,
eftersom han slutar detta med att
säga: Det må vara att det har dementerats,
men ingen rök utan eld!

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att
statsrådet Palmes sista inlägg dock ger
belägg för att även om detta uttalande
skulle ha gjorts enligt återgivning, han
i dag inte har samma uppfattning som
tidningsartikeln gav uttryck å!t. Jag
hoppas att detta uttalande är ärligt menat,
och då har denna debatt inte varit
förgäves. Man kanske kan säga att
oron ute i bygderna i någon mån då
varit oberättigad. Men man får väl
ändå konstatera att man inte vet vad
man skall tro när sådana uttalanden
som dem vi nu diskuterar kommer
fram. Har tidningen skrivit galenskaper
eller har statsrådet Palme verkligen
sagt på detta sätt? Jag förmodar
att artikeln i fråga inte gick statsrådet
Palme förbi, och då hade han kunnat
tillrättalägga dessa förhållanden utan
att behöva dra upp en stor debatt i
riksdagen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Fredagen den 11 mars 19GC

Nr 11

Svar på interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

Herr talman! Det var bara ett yttrande
som jag fäste mig vid i handelsministerns
anförande. Han sade att
spridandet av oriktiga uppgifter kan
ställa till en oerhörd massa trassel,
samtidigt som han konstaterade att det
varken var han eller statsrådet Palme
som spritt dessa uppgifter. Jag förmodar
att det är en missuppfattning om
jag uppfattar det som en insinuation
att jag som interpellant skulle ha spritt
några osanna uppgifter. Är det några
osanna uppgifter så är det väl de som
stått i den franska tidningen Le Monde
Diplomatique. Jag skulle gärna vilja
ha bekräftat från handelsministerns sida
att han inte beskyller mig, därför
att om så skulle vara förhållandet så
vore det nära nog lika oförskämt som
när herr Palme försöker göra gällande,
att jag skulle vara någon springpojke
åt högerpartiets kansli och icke
själv kunna stå för de åtgärder jag vidtar
som riksdagsman i Sveriges riksdag.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall gärna villfara
herr Magnussons i Borås begäran om
bekräftelse. Jag menar inte att herr
Magnusson har spritt dessa oriktiga
uppgifter, utan det är uppenbarligen
vilket står oemotsagt, högerns partikansli
som furnerat högerpressen med
dessa. Jag tror nämligen inte att det
är så många människor i Sjuhäradsbygden
som tillhör de 41 prenumeranterna
på Le Monde Diplomatique. Jag
har bara velat fastslå att man aldrig
helt kan gardera sig mot att bli utsatt
för beskyllningar, varken herr Magnusson
eller statsrådet Palme eller för den
delen Gunnar Lange. Däremot kan man
dementera dem, och det var vad herr
Persson i Heden efterlyste. En sådan
dementi hade ju givits. Om herrarna
hade velat få riktigheten av vad som
stod i denna artikel bekräftad hade det
väl ändå legat närmast till hands att

fråga statsrådet Palme själv: Är detta
vad Ni har sagt och står Ni för det?

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! De mindre och medelstora
företagen inom industri, hantverk
och servicenäringar utgör en betydande
del av det svenska näringslivet. Jag
vågar tro, att statsrådet Lange är beredd
att bekräfta detta. I det svar som
statsrådet lämnade till herr Magnusson
sade statsrådet också att regeringen
»vill skapa fri konkurrens inom
landet och så långt möjligt lika konkurrens».
För att det inte återigen skall
bli något missförstånd vill jag fråga:
Är statsrådet Lange beredd att låta denna
regeringens omtanke gå så långt,
att den fria och lika konkurrensen
skall gälla även de mindre och medelstora
företag som jag här åsyftar inom
industri, service och hantverk, och vill
statsrådet Lange också låta omtanken
om de företagen sträcka sig därhän,
att den fria konkurrensen skall gälla
även mellan sådana företag och statliga
företag?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Svaret på frågan är ja.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 40,
med förslag till patentlag m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 51,
angående anslag till avlöningar och omkostnader
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret 1966/67.

§ 3

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bord -

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

lagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående lokaliseringspolitiken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motioner angående
stärkande av den kommunala
självstyrelsen,

nr 19, i anledning av motioner angående
fördelningen av samhällsuppgifterna
på staten, landstingen och primärkommunerna,

nr 20, i anledning av motioner angående
minoritetsrepresentationen i
kommunernas styrelser,

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående suppleanter för fullmäktige i
primärkommunerna,

nr 22, i anledning av motioner angående
anhängiggörande av kommunala
ärenden,

nr 23, i anledning av motioner om
tidsbegränsning för beredning och behandling
av ärenden hos kommunala
fullmäktige, och

nr 24, i anledning av motioner angående
rätten för ordförande och vice
ordförande i kommunal församling att
deltaga i förhandlingarna;
statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare avsättning
av viss del av statens vinst från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
till Norrlandsfonden och Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
jämte en i ämnet väckt motion,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till sjöfartsändamål jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1966/67, och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; bevillningsutskottets

betänkande nr
10, i anledning av väckta motioner rörande
den allmänna varuskatten;
hankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av motioner om
viss differentiering av drivmedelspriserna,
och

nr 13, i anledning av motion angående
tillhandahållande av riksdagstryck till
bibliotek;

första lagutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av dels väckt motion om
skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina avgöranden, dels ock
väckt motion om införande av beslutsmotivering
i administrativa utslag;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna om förtida
uttag av ålderspension,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om sänkt folkpensionsålder,

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående det inkomstprövade tilllägget
till studiebidrag,

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående behovsprövning vid studiesocialt
stöd,

nr 23, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för fotvård m. m.,
nr 24, i anledning av väckta motioner
om samordning av pensionsutbetalning
och skattelikvid, och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot rasdiskriminering;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motio -

Fredagen den 11 mars 1906

Nr 11

ner angående viss införsel av och handel
med fridlysta djur,

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående juridisk persons förvärv
av mark,

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bestämmandet av expropriationsersättning,

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående prissättningen på bostadsrättslägenheter,
och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om rätt för polisen att flytta och
omhändertaga fordon i vissa fall; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ökad social informationsverksamhet
m. m. samt om effektivisering
av den statliga pressinformationen,
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående arbetsgivares uppgiftsoch
uppbördsskyldighet, m. m.,

nr 11, i anledning av väckta motioner
om inflytande för de anställda inom
offentlig verksamhet, och

nr 12, i anledning av väckt motion
om ökade möjligheter till fritidssysselsättningar
för vissa värnpliktiga.

§ 5

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1965 vid dess fyrtionionde
sammanträde fattade beslut;

nr 93, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension
inom den allmänna tilläggspensioneringen;
och

nr 94, i anledning av väckt motion
om höjd åldersgräns för bidragsförskott.

§ 6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 46, angående avveckling av
nuvarande rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.51.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 11

Tisdagen den 15 mars 1966

Tisdagen den 15 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fröken
Wetterström enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 16—den 22 innevarande
mars.

Fröken Wetterström beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 46, angående
avveckling av nuvarande rättsförhållanden
beträffande gruvskogarna.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 18—24,
statsutskottets utlåtanden nr 10 och 32—■
35, bevillningsutskottets betänkande nr
10, bankoutskottets utlåtanden nr 12
och 13, första lagutskottets utlåtande
nr 17, andra lagutskottets utlåtanden nr
19—25, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 14—17 och 22 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 9—12.

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7 skulle
uppföras närmast efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 22 bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 6

Interpellation ang. återbetalningsskyldigheten
för bidragsförskott

Ordet lämnades på begäran till

Fru JOHANSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Eftervård och rehabiliteringsåtgärder
för alkoholskadade som
vårdats på anstalt är ett viktigt led i
behandlingen för att återföra den alkoholskadade
till ett normalt liv.

Förutsättningarna för framgång i detta
syfte är bl. a. att patientens ekonomiska
förhållanden blir föremål för
uppmärksamhet i god tid före försöksutskrivningen.
Flertalet av patienterna
har underhållsskyldighet mot barn, varför
det är av största vikt att god kontakt
upprätthålles mellan de nykterhetsvårdande
myndigheterna och barnavårdsnämnderna.
Enligt gällande lag är
den bidragsskyldige, för vars underhållsbidrag
bidragsförskott utgives,
skyldig att till barnavårdsnämnden betala
så stor del av underhållsbidraget
som svarar mot förskottet. Det är givetvis
ur det allmännas synpunkt viktigt
att återkravsverksamheten bedrives effektivt,
men detta krav får icke drivas
så långt att det blir ett hinder för den
underhållspliktige att anpassas in i ett
ordnat arbete. I regel är patientens ekonomi
helt raserad, såväl före som efter
intagningen. Stora skulder, i första hand
eftersläpning av underhållsbidrag till
barn, motverkar patientens lust att ta
fast arbete för att så länge som möjligt
undvika införsel i hans lön.

Reglerna om eftergift av återbetalningsskyldighet
för bidragsförskott har
i olika sammanhang varit föremål för
behandling bl. a. vid 1964 års riksdag,
då andra lagutskottet hade att behandla

Tisdagen den 15 mars 1900

Nr 11

Interpellation ans. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

proposition nr 70 angående förslag till
lag om bidragsförskott. I 18 § lag om bidragsförskott
föreslog departementschefen
följande lydelse: »Länsstyrelsen

äger på framställning av barnavårdsnämnden
eller den underhållsskyldige,
om särskilda skäl äro därtill, besluta att
återkrav gentemot den underhållsskyldige
för det allmännas räkning skall eftergivas.
» Andra lagutskottet yrkade bifall
till propositionen vilket också blev
riksdagens beslut.

Den nya lagen innebär en mindre restriktiv
tillämpning av stadgandet, vilket
ger större möjlighet för berörda
myndigheter att i större utsträckning
än tidigare tillämpa generösare bestämmelser
beträffande återkrav gentemot
den underhållspliktige.

Tyvärr har, trots möjligheterna till
mindre restriktivitet i fråga om indrivning
av underhållsbidrag, alltfort de
nykterhetsvårdande myndigheterna stora
problem på härovan berörda område.
Eftervården försvåras dels av otillräckliga
personalresurser, dels och i första
hand av att vissa barnavårdsnämnder
icke tillämpar den generositet i fråga
om eftergift som lagen erbjuder.

Under hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet fru Lindström få
framställa följande interpellation:

Har statsrådet uppmärksammat att
den möjlighet till generösare tillämpning
i fråga om återkrav av underhållsbidrag,
som nuvarande lag om bidragsförskott
medger, icke i önskvärd utsträckning
utnyttjas och är statsrådet
beredd att på sätt som kan befinnas
lämpligt aktualisera frågan hos berörda
myndigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. elevernas fördelning
på klasser i grundskolan

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Med anledning av vissa
uttalanden i årets statsverksproposition
har inom skolöverstyrelsen utarbetats
en promemoria angående elevernas fördelning
på klasser i grundskolan. I finansplanen
sägs, att det med rådande
brist på lärare med föreskriven kompetens
framstått som angeläget att vidta
åtgärder för att, inom ramen för gällande
delningstal för klass, något öka den
genomsnittliga klasstorleken. I bilaga 10
till statsverkspropositionen framhålls
angelägenheten av ett effektivare utnyttjande
av tillgängliga resurser. Det heter
vidare, att den genomsnittliga klassstorleken
i grundskolan blivit väsentligt
lägre än beräknat samt att »åtgärder bör
vidtas för att åstadkomma en mer ändamålsenlig
organisation och därmed sänka
kraven på lärar- och lokalresurser».

I fortsättningen konstateras bl. a. att det
på såväl mellanstadiet som lågstadiet
för närvarande finns i genomsnitt per
klass ett par elever mindre än vad skolberedningen
räknade med och att antalet
klasser därigenom blivit avsevärt
större än beräknats, vilket i sin tur medfört
ökade behov av lärare och lokaler.

Skolberedningen betonade i sitt huvudbetänkande
att de föreslagna delningstalen,
25 för lågstadiet respektive
30 för mellan- och högstadierna, skulle
medföra, att klasserna i den obligatoriska
skolan skulle vad beträffande årskurserna
1—3 få genomsnittligen 20—21
elever per klass och årskurserna 4—8
genomsnittligen 26—27 elever per klass;
i årskurs 9 skulle medeltalet bli omkring
22 elever per klass. Riksdagens beslut
medförde inga ändringar i dessa punkter.

Av SÖ:s promemoria framgår, att den
genomsnittliga klasstorleken innevarande
läsår är 20,51 för årskurserna 1—3,
23,68 för årskurserna 4—6, 26,80 för
årskurserna 7—8 och 21,71 för årskurs
9. Detta utfall sammanfaller som synes
väl med skolberedningens beräkningar

Nr 11

Tisdagen den 15 mars 1966

Interpellation ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

för såväl lågstadiet som högstadiet, medan
för mellanstadiet det beräknade medeltalet
underskridits med 2—3 enheter.
Om man emellertid i likhet med
skolberedningen väger samman siffrorna
för årskurserna 4—6 och 7—8 erhåller
man med stor sannolikhet ett medeltal
för innevarande läsår av 25—26 elever
i dessa årskurser, ett tal som således
understiger skolberedningens med
endast en enhet.

Det av ecklesiastikdepartementet
framförda och av överstyrelsen accepterade
skälet till de i promemorian
framlagda förslagen, att de av skolberedningen
beräknade genomsnittliga
klasstorlekarna i grundskolan blivit väsentligt
lägre, kan därför knappast anses
vara godtagbart. Den utveckling mot
mindre klasser, som ägt rum sedan
grundskolebeslutet 1962, måste tvärtom
anses ligga i linje med de av skolberedning
och riksdag fastställda intentionerna
med reformen och behöver i och för
sig inte föranleda några speciella åtgärder.

Överstyrelsen redovisar emellertid
även helt andra skäl för en översyn av
ifrågavarande bestämmelser. Av främst
planeringsskäl önskar skolöverstyrelsen
få till stånd en uppbromsning av den
utveckling mot mindre klasser som ägt
rum och som överstyrelsen bedömer
kommer att fortsätta. I promemorian föreslås
att de av skolberedningen beräknade
genomsnittstalen skall vara de
lägsta riktpunkterna för de planerande
instanserna. Överstyrelsen anser, att genomsnittstalen
nu bör höjas närmare
maximitalen 25 för lågstadiet respektive
30 för mellan- och högstadierna av
främst följande fyra skäl: 1) den rådande
lärarbristen; 2) den allmänna
bristen på arbetskraft med kvalificerad
utbildning; 3) de under senare år kraftigt
stegrade födelsetalen; 4) de begränsade
möjligheterna till investeringar i
skolbyggande.

För att uppnå högsta möjliga klassmedeltal,
som ligger så nära de i skolstad -

gan angivna delningstalen som möjligt,
föreslår överstyrelsen, att en rad åtgärder
snarast bör vidtas av skolstyrelser
och länsskolnämnder.

De större skolklasser, som måste bli
följden av överstyrelsens förslag, kontrasterar
emellertid mot såväl skolberedningens
förslag om klassmedeltalen
som en strävan från målsmän och lärare
att under den nya skolans uppbyggnadsskede
få gehör för kraven på mindre
klassavdelningar. Större klasser kan inte
heller positivt inverka på rådande
disciplinsituation, något som i sin tur
kan hämma lärarrekryteringen. Läroplanen
för grundskolan betonar vikten av
en individualisering av undervisningen.
Stora klasser försvårar de av läroplanen
föreslagna pedagogiska åtgärderna
i individualiserande riktning. Ett realiserande
av förslagen om större klasser
medför dessutom för många landskommuner
centralisering av skolväsendet,
ökad skolskjutsfrekvens och för eleverna
betydligt förlängda skolvägar och
skoldagar. Det är tveksamt, om åtgärderna
för dessa kommuner kan förbilliga
skolorganisationen. Snarast torde de
innebära en övervältring av kostnaderna
från stat till kommun.

Överstyrelsen föreslår som konkret
åtgärd bl. a. att eleverna vid övergången
från årskurs 3 till 4 respektive 6 till 7
bör sammanföras till klasser, som ligger
så nära de i skolstadgan angivna delningstalen
som möjligt. Vid övergången
från årskurs 3 till 4 bör möjligheterna
att minska antalet klasser noga prövas,
heter det bl. a.

Sistnämnda förslag måste betecknas
som synnerligen anmärkningsvärt. Eftersom
olika delningstal gäller för lågrespektive
mellanstadiet innebär förslaget,
att klassgemenskapen splittras, att
den grundläggande principen om den
sammanhållna klassen sätts ur spel och
att lågstadieklasser slås sönder, varigenom
negativa pedagogiska och psykologiska
verkningar uppstår. Det kan
med fog ifrågasättas, om man för någon

Tisdagen den 15 niars 1906

Nr 11

Interpellation anff. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

enhets mindre medeltal bör bortse från
elevernas bästa. Omplaceringar av elever,
oavsett vilken årskurs det gäller,
är en dålig utväg.

I promemorian antyds vidare, att man
ibland i syfte att nå upp till maximitalen
även i tätortsskolorna skall anordna
avdelningar enligt den s. k. b- eller
Bl-formen. Sådana anordningar måste
dock anses mindre lämpliga och betecknar
en tillbakagång till skolförhållanden,
som av många anses vara för länge
sedan passerade. I skolenheter, där aeller
A-former i övrigt gäller, upplevs
b- eller. Bl-formen både av föräldrar
och elever som mindre attraktiv. Även
ur pedagogisk synpunkt måste den formen
anses vara mindre tillfredsställande.
Flertalet lärare har i dag varken
utbildning för eller erfarenhet av beller
Bl-formen, som dessutom av organisatoriska
och schematekniska skäl försvårar
arbetsförhållandena i skolan. Om
skolöverstyrelsens förslag i denna
punkt genomförs, skulle det medföra beller
Bl-klasser i de flesta flerparallelliga
skolor i landet. En dylik anordning
skulle väcka föräldramotstånd och allvarligt
störa samarbetet mellan hem och
skola. Det allvarligaste med det föreslagna
systemet är emellertid, att det
totalt bryter principerna om sammanhållna
klasser, då det kommer att resultera
i täta omplaceringar av eleverna
från den ena klassen till den andra
under tämligen kort tidrymd.

Enligt vad som kommit till min kännedom
tillämpar skolnämnden för
Stockholms stad och län redan den
restriktivare tolkningen av skolstadgans
bestämmelser om b- och Bl-klasser, vilket
i sin tur medfört att några kommuner
anfört besvär hos Kungl. Maj :t
över nämndens beslut. Också Kungl.
Maj:t har i sina utslag tillämpat den
restriktivare tolkningen av ifrågavarande
bestämmelser liksom skolöverstyrelsen,
som dock i sak går emot inrättande
av b- eller Bl-avdelningar. Regeringens
beslut synes enligt min mening vara

prejudicerande och skulle i så fall innebära,
att b- eller Bl-formen åter införts
som en normalföreteelse i svenskt skolväsende.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Delar herr statsrådet skolöverstyrelsens
uppfattning, att i årskurserna 1,
4 och 7 sådana klasser bör åstadkommas,
som ligger så nära de i skolstadgan
angivna delningstalen som möjligt
och att den primära utgångspunkten alltid
skall vara reglerna om delningstal?

2. Om detta är fallet, hur vill herr
statsrådet i så fall förklara innebörden
i begreppet sammanhållen klass och tolka
bestämmelsen i skolstadgan om att
eleverna vid övergången från årskurs
6 till 7 skall behålla sina klasskamrater?

3. Anser herr statsrådet de av skolöverstyrelsen
föreslagna åtgärderna i
syfte att höja klassmedeltalen vara ägnade
att underlätta den pedagogiska reformverksamheten
i skolan, t. ex. individualiserad
undervisning?

4. Har herr statsrådet för avsikt att
även i tätortsskolor mera allmänt låta
införa den s. k. b- eller Bl-formen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 91, till Konungen
i anledning av väckta motioner angående
användningen av engångsförpackningar
samt angående åtgärder mot nedskräpning.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner och skrivelse överlämnats
till kammaren:

nr 29, angående provisorisk tillämpning
av bestämmelser om privilegier
och immunitet för organisationen för
europeisk rymdforskning,

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

nr 45, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling,

nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och av
sockernäringen, m. m.,

nr 54, angående ökat statligt stöd till
barnstugor, m. in., samt

nr 55, angående godkännande av tillläggsavtal
med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från riks -

gäldsfullmäktige inkommit skrivelse
med kompletterande utredning angående
eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket
(med undantag av upplysningstjänsten)
till kvarteret Vinstocken.

§ 11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Kristensson
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående fosterbarns
förflyttning.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
16/3—30/3 för enskilda angelägenheters
ordnande.

Borrby den 11 mars 1966.

Einar Larsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att fröken
Elmén enligt till kammaren inkom -

met läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 16—den 31 innevarande mars.

Fröken Elmén beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 29, angående provisorisk
tillämpning av bestämmelser om privilegier
och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning.

§ 5

Föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet vilande
skrivelse nr 45, angående val av
ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Därvid anförde

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

Herr TALMANNEN:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag hemställa att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 23 innevarande mars företaga
val av tre ombud och tre suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Denna hemställan bifölls.

Skrivelsen lades till handlingarna.

§ 6

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 54,
angående ökat statligt stöd till barnstugor,
in. in.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 55, angående godkännande av tillläggsavtal
med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande skrivelse från riksgäldsfullmäktige
med kompletterande utredning
angående eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket
(med undantag av upplysningstjänsten)
till kvarteret Vinstocken.

§ 8

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

2—Andra kammarens protokoll 1966.

fru Johansson, till statsrådet fru Lindström
angående återbetalningsskyldigheten
för bidragsförskott, och

fru Nettelbrandt, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående elevernas fördelning på
klasser i grundskolan.

Kammaren biföll dessa framställ.-n in gar.

§ 9

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av motioner angående
stärkande av den kommunala självstyrelsen,
samt

nr 19, i anledning av motioner angående
fördelningen av samhällsuppgifterna
på staten, landstingen och primärkommunerna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Minoritetsrepresentationen i kommunernas
styrelser

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner
angående minoritetsrepresentationen i
kommunernas styrelser.

I de likalydande motionerna nr 32 i
första kammaren av herr Palm och nr
59 i andra kammaren av herr Carlsson
i Tyresö hemställdes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om att rätten till minoritetsrepresentation
och därmed sammanhängande problem
för den kommunala demokratien
blir föremål för utredning och översyn».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 32 och II: 59, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att åt länsdemokratiutredningen
uppdroges att
verkställa en förutsättningslös utredning
Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas

av frågan om minoritetsrepresentationen
i kommunernas styrelser och därmed
sammanhängande spörsmål.

Reservation hade avgivits av fru
Segerstedt Wiberg samt herrar Sveningsson,
Harald Pettersson, Tistad,
Svenungsson, von Friesen, Wahlund,
Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra
och Werner, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att motionerna I: 32 och
11:59 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten, liktydig
med en lottmajoritet, har i detta
ärende samlat sig kring ett yrkande,
som om det fullföljes — det är bäst
att säga det med detsamma — skulle
leda till en radikal omläggning eller
omvälvning av en av de grundläggande
principerna för vår kommunala
självstyrelse. Som jag ser det, finns det
all anledning understryka att det här
rör sig om en framstöt i ett mycket uppseendeväckande
syfte och av ett principiellt
mycket allvarligt slag.

Vad motionärerna och utskottsmajoriteten
siktar till, är ju helt enkelt att kasta
över ända det proportionella valsättet
i samband med valen till kommunernas
styrelse och i stället introducera ett system
med majoritetsval. Man vill med
andra ord plagiera den ordning som
gäller på det rikspolitiska planet. Man
vill ha till stånd en sorts kommunal
parlamentarism, som i praktiken skulle
beröva minoriteterna möjligheten till representation,
ställa dem utanför avgöranden
som träffas i våra beslutande
primär- och sekundärkommunala församlingar
— i kommunalnämnder, i
drätselkammare och i landstingens förvaltningsutskott.

Tydligen har man så förhäxats av det
regeringssystem som vi här i huset är
vana vid och finner självklart, att man

styrelser

plötsligt får för sig att detta också är
någonting att efterlikna på det rent
kommunala planet, där vi annars av
ålder anser det naturligt med andra styrelsemetoder.
Där kommer man ju samman
från olika partigrupperingar efter
proportionalitetens regler i akt och mening
att i öppet — och säg gärna förtroendefullt
— samarbete, ofta över partigränserna,
söka de bästa lösningarna
på samhällsfrågorna.

Såvitt den sats är riktig — och det är
den förvisso — som säger att demokrati
är styrelse genom debatt, så kan jag inte
finna annat än att just den form av styrelse
som vi för närvarande har ute i
våra kommuner, stora och små, representerar
något av det bästa och finaste
i vår folkliga självstyrelse. Kalla det
kommunala samlingsregeringar eller vad
man vill, måste väl ändå detta vara någonting
att värna om, inte att plötsligt
spola över bord.

Jag kan sålunda inte förstå vad det
kan vara för mening i att driva utskottsmajoritetens
uppfattning, och jag har
svårt att tänka mig att den på något sätt
skulle bäras upp av en bredare opinion
bland de kommunalt engagerade ute i
bygderna. Det kan ju sägas vara ägnat
att förvåna att utskottets socialdemokratiska
halva som en man, utan minsta avvikelse,
intagit den ståndpunkten att tiden
nu skulle vara mogen för att ompröva
denna fråga och alltså ta död på
proportionalismen, förvägra minoriteterna
den medbestämmanderätt de nu
har i de kommunala rådslagen. Jag vill
fråga: Hur tänker man sig egentligen att
en kommunal opposition skulle kunna
fungera och agera, om den fråntoges
den möjlighet till insyn i och överblick
över kommunalpolitiken i stort som nu
medges just tack vare att alla partier av
någon storleksordning också är, i proportion
till sin styrka, företrädda i kommunens
beredande och verkställande organ,
i dess styrelse? Jag kan inte förstå
hur man kan ha en önskan att med ens
förvandla våra kommunala församlingar

Onsdagen den 1 (5 mars 1906 fm.

Nr 11

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

till experimentfält för sådana här hugskott.

Man kan också, herr talman, ställa
frågan: Vad finns det för anledning att
på detta sätt nu underkänna det arbete,
som med nuvarande ordning uträttas
runt om i landet i våra kommuner av
kommunalmän, som tagit för vana att
mindre se till de partipolitiska motsättningarna
och mer till det önskvärda och
angelägna i att såvitt möjligt i enighet
nå fram till de bästa och förnuftigaste
lösningarna? Vad är det som nu plötsligt
inte fungerar som det skall? Vad är
det för fel med det system som nu tilllämpas?
Tills vidare förefaller det som
om man sköt in sig på de kommunala
styrelserna, själva nyckelorganen så att
säga. Skall nästa steg bli att beröva minoriteterna
rätt till representation över
hela linjen? Frågan ger sig osökt. Den
utredning som man nu begär, lär väl
inte kunna väja för en fortsättning och
inbegripa också de kommunala nämnderna
i den omstöpningsprocess man
vill ha till stånd.

Jag frågar också: Vad är det som säger,
att därför att parlamentarismen blivit
det naturliga och självklara styrelsesättet
på riksplanet, detta styrelsesätt
också skulle vara gångbart ute i våra
kommuner? Jag har svårt att se att en
opposition — den må ha den ena eller
andra partipolitiska sammansättningen
— verkligen skulle kunna fylla en meningsfull
roll, om den utestängdes från
de kommunala styrelserna och nämnderna.
Jag har ingalunda en defaitistisk
inställning till dessa problem — det vill
jag bestämt säga ifrån — men sådana
styrkeförhållandena på många håll i
landet är, måste man räkna med att det
i vissa delar under överskådlig tid kommer
att sitta kompakta socialdemokratiska
majoriteter, i andra delar återigen
lika kompakta s. k. borgerliga majoriteter.
Vi vet ju att det i detta fall kan
skifta från en landsända till en annan.

Det betyder att vi skulle få mer eller
mindre permanenta enpartiregeringar

ute i kommunerna. Landstingens förvaltningsutskott
— länsregeringarna —
skulle konstant besättas av företrädare
för bara ett parti och oppositionen vara
dömd att förbli opposition, utan möjlighet
till en konstruktiv insats i stil med
vad som nu sker, då man har ett mera
direkt och alldeles påtagligt medinflytande
i styrelserna.

Inte heller kan man gärna påstå att
de kommunala frågorna till sin karaktär
skulle vara sådana, att de i allmänhet
särskilt väl lämpar sig för uppgörelser
efter strikta och hårda partipolitiska
linjer. Även om jag ingalunda vill
påstå att problematiken begränsar sig
till frågor om exempelvis gator, renhållning,
utskänkningsrättiglieter, byggenskap
o. d., så ger erfarenheten vid handen
att det knappast är skiljelinjer av
utpräglad principiell, ideologisk eller
partipolitisk art som dominerar bilden
vare sig på det landstingskommunala
planet eller i primärkommunerna. Nej,
det rör sig som regel om avgöranden
av praktisk ekonomisk innebörd, som
just inte lämnar så mycket bränsle till
mera idémässiga uppgörelser — det bör
vi kunna vara överens om.

Men den kommunala debatten skulle
väl ha allt att vinna på en nyordning,
med majoritetsstyre och med en skärpning
av de partipolitiska motsättningarna?
Ja, är det så säkert? Först och
främst lär det inte kunna ledas i bevis
att effektiviteten i samhällsarbetet med
nödvändighet är en funktion av debattbeniigenheten
eller att det kommunala
samregerandet, som vi nu känner det
och vant oss vid det, skulle på något
sätt lägga kapson på vare sig den interna
eller den mera utåtriktade debatten.
Härvidlag är det nog väsentligen
andra faktorer som är de bestämmande
— inte minst provins- och lokalpressen
och dess mer eller mindre starkt markerade
intresse av att engagera sig i den
kommunala debatten. Men detta i sin
tur är ju någonting som inte går att reglera
i lag och någonting som inte på -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas

verkas av om man har rena partiregeringar
eller samlingsregeringar i de
kommunala styrelserna.

Jag håller bestämt före att om den
kommunala oppositionen, av vad färg
den vara må, dreves ut i öknen, genom
att minoritetsgrupperna stöttes ut ur de
kommunala styrelserna, skulle risk uppkomma
att debatten i betänklig grad
avtynar eller förkväves. Stora medborgargrupper
skulle beskäras möjligheten
till insyn och kontroll, vilket alldeles
avgjort skulle bli till förfång för den
kommunala självstyrelsen. I stället för
en breddning av inflytandet finge man
en krympning och det vore väl ändå
inte någon önskvärd utveckling.

Jag kan alltså för min del omöjligen
inse, att som utskottsmajoriteten gör
gällande, övergången till större kommuner
därvidlag skulle påverka bedömningen
det allra minsta. Det är fråga
om en rent principiell bedömning och
det spelar härvidlag ingen avgörande
roll, om kommunerna är av den ena
eller den andra storleksordningen.

Såvitt jag kan minnas, har det inte
heller vid de storkommunreformer, som
genomförts, förekommit några antydningar,
ännu mindre angivits såsom
förutsättning att proportionalismen vid
valen till våra kommunstyrelser skulle
få stryka på foten och ge plats för majoritetsval.
Beträffande denna aspekt vill
jag framhålla, att jag fruktar att många
fler än som var fallet, skulle ha backat
ut eller i varje fall anmält tveksamhet,
när det gällde denna reform, om detta
argument på allvar framförts i de förslag,
vilka på sin tid framlades, eller
i den debatt, som pågick i detta sammanhang.

Det har på sistone skrivits rätt mycket
i pressen i detta ämne. Bl. a. har
erinrats om att den förste, som veterligen
i riksdagen propagerade för proportionella
val, faktiskt var Hjalmar Branting.
Detta skedde i en motion till 1899
års riksdag med förslag om lika rösträtt
och proportionella val till stadsfullmäk -

styrelser

tige. Ett av Brantings bärande argument
var, att det proportionella valsättet
ger varje parti tillfälle att få plats
i främsta rummet för sina bästa personliga
krafter. Vill man ha en hygglig och
verkligt representativ kommunstyrelse
skall man, hävdade Branting, gå in för
det proportionella valet. Jag tycker att
detta sätt att ta på frågan, är helt riktigt
och har sitt berättigande även i dag.
Argumentet har alltjämt bärkraft.

Herr talman! Jag har kanske varit något
utförlig på denna punkt, men detta
har sin orsak i att jag menar, att den
fråga det här gäller, verkligen är av
mycket stor både principiell och praktisk
betydelse. Det vore ytterst betänkligt,
om utvecklingen tillätes halka in
på det spår, som tydligen nu föresvävar
den socialdemokratiska utskottsmajoriteten.

Risken för maktmissbruk ligger i öppen
dag och jag har över huvud taget för
min del svårt att se, hur man i framtiden
skulle få folk från olika läger att
intressera sig för kommunala angelägenheter,
om alla viktigare beslut fattades
i en sluten konklav utan offentlig
insyn. Jag tycker för min del att detta
är ett utomordentligt olustigt framtidsperspektiv.

Främst på dessa av mig anförda grunder
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av fru Segerstedt
Wiberg m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Agnäs (h), Rimmerfors, Keijer,
Berglund och Gustafsson i Borås
(samtliga fp), Johansson i Dockered
(ep), Johansson i öckerö och Neländer
(båda fp), Franzén i Träkumla (ep),
Nyberg (fp), Gustafsson i Stenkyrka
(ep) samt Lothigius (h).

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma med herr Hamrin i Jönköping.
Det är ett stort steg tillbaka motionärerna
vill att vi skall ta, när de i
motionen förordar ett frångående av

Nr 11

:i7

Onsdagen den 10 mars 19GG fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

proportionell representation i kommunstyrelsen.
Detta innebär ett stort steg
tillbaka till tiden före 1918.

Den proportionella representationen
bidrar däremot tvivelsutan till en ökad
kultur i den politiska umgängeisen.
Man har lärt sig förhandla, man har
lärt sig samverka. Man ser också med
meningsmotståndarens ögon på problematiken
och kommer kanske även till
den insikten att det kan framföras vettiga
idéer från det hållet, idéer som
kan komplettera eller vid behov avvärja
ett politiskt initiativ. Allt detta vittnar
enligt min mening om politisk mognad,
och det är värt att eftersträva.

Herr Hamrin anknöt till Hjalmar
Branting. Man skulle kunna gå litet längre
fram i tiden och anknyta till en annan
stor svensk statsman, Per Albin
Hansson, som en gång beträffande permanenta
samlingsregeringar uttalade
att de vore »ett naturligt led i en demokratisk
utveckling».

Vi har väl all anledning att bekämpa
partilåsning när det gäller de praktiska
och ofta opolitiska projekt som
kommunförvaltningen sysslar med. Det
bör väl förekomma något annat slag av
politiskt agerande än votering. Voteringen
är ju den partilåsta politikens
enda egentliga vapen. Politiken som det
möjligas konst skall inte dra sig för
kompromiss. Kompromissen är ett uttryck
för samspel och hänsynstagande.
Den garanterar medansvar, som i sin
tur drar med sig genomslagskraft för
fattade beslut.

Vad det politiska intresset beträffar
är detta i högsta grad beroende av möjligheterna
att påverka den politiska utvecklingen.
Begränsar man dessa möjligheter,
sinar också det politiska intresset.
Så förhåller det sig i alla mänskliga
företag. Medansvar ger anledning
till engagemang. Enväldet intresserar
bara de enväldiga, och man må säga
vad man vill om enväldet, men det är
rätt dålig demokrati.

Man hävdar att majoritetsrepresentationen
i kommunstyrelsen skulle avse -

värt befrukta debatten i fullmäktigeförsamlingen.
Det är klart att debatten
konnne att flyttas från drätselkammare
och kommunalnämnd till fullmäktigeförsamlingen,
men det iir också visst
att den debatten komme att bli ganska
fruktlös. Av många skäl måste den bli
en debatt för eller emot, utan de möjligheter
till sammanskrivning i beslut
som ett sakligt samtal vid bordet kan
resultera i. Man saknar ju ofta underlaget
för en mera djupgående diskussion
i det stora fullmäktigesammanhanget.
Även den politiska debatten utanför
fullmäktigeförsamlingen, debatten i
kommunen, torde lätt komma att hamna
i resignation. »Det lönar sig ända inte»
— detta resonemang måste bli realistiskt
i de kommuner där det finns ett
klart majoritetsparti.

Kyrkorådet komme också att drabbas
av en reform i detta avseende. Även här
skulle det alltså vara en majoritetsrepresentation.
Har vi i kommunens styrelse
som regel att göra med allmänt praktiska
frågor, som inte ger anledning till
någon partilåsning, har vi i kyrkorådet
frågor som ligger partigrupperingen ännu
mer fjärran. Där möter främst kyrko-
och församlingsproblem, som tarvar
en insikt och ett intresse som naturligen
bör emanera ur helt andra
källor än partiet.

Det kan inte vara rimligt, herr talman,
att ytterligare politisera de kommunala
uppgifterna. Det gäller en sakfråga,
och den är inte partiets utan
kommunens: kommunens väl och ve.
Det skulle verkligen vara bedrövligt, om
vi genom en reform på detta område
bidroge till att bryta det förtroendefulla
samarbete som nu sker i synnerligen
många kommuner.

Låt mig sluta med motionärernas
upptakt — som jag tycker är misslyckad
— där man drar parallellen mellan
riksstyrelsen och kommunstyrelsen.
»Tanken att i Sverige införa permanenta
samlingsregeringar har konsekvent avvisats»,
skriver man.

Jämförelsen mellan regeringen och

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas

kommunens styrelse är som sagt misslyckad.
Kommunalnämnden är på sitt
fält avsevärt mäktigare än regeringen
är på sitt. Maktmissbruket kan följaktligen
bli större i kommunens styrelse
än i statens. Varje ärende hamnar på
beredningsstadiet hos kommunens styrelse.
Den favören har dess bättre inte
regeringen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservanternas
hemställan under denna punkt.

I detta anförande instämde herrar
Ringaby och Magnusson i Tumhult samt
fru Sundberg (samtliga li).

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är en hel rad frågor
om den kommunala och regionala
demokratien som förekommer i konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 18—24.
Åtskilliga av de motioner som föreligger
går mycket nära inpå varandra. En
hel del av dem tangerar varandra eller
täcker över varandras områden. Men
alla har det gemensamt att de ger uttryck
för önskemål om ökad vakthållning
kring den kommunala demokratien
och dess arbetsformer.

Man kan inte undgå att frapperas av
det mycket stora intresse som från riksdagens
sida i år visas just frågor som
berör den kommunala och den regionala
demokratien. Jag kan inte låta bli
att fundera litet över vad som kan vara
orsaken till detta mycket påtagliga intresse
i år. Jag tror för min del att det
är den våldsamma debatten i pressen
och annorstädes angående det kommunala
sambandet som i så hög grad har
satt liv i andarna när det gäller den
kommunala demokratien och dess arbetsformer.
I så fall har ju den debatten
varit mycket fruktbringande, och vi
har anledning att hälsa denna utveckling
med tillfredsställelse.

Utan tvivel är de kommunala frågorna
en så betydelsefull del i vårt politiska
handlande, att vi måste se till att
de regler som gäller härför motsvarar

styrelser

vår tids anspråk. Vi får inte heller på
detta område stelna i arbetsformer som
inte är tidsenliga.

Den fortsatta debatten torde också
klart ge vid handen att många av de
frågor som här berörs redan är uppmärksammade
såväl av regeringen som
av riksdagen. Genomgående ger dock
motionerna uttryck för en stark känsla
av gemenskap mellan rikspolitik och
kommunalpolitik. Detta uttryck är värt
att notera. Bakgrunden till detsamma
ligger väl också i öppen dag för alla
dem som är engagerade i såväl riksdag
som kommunala sammanhang, kanske
också i landsting. För dessa är det ju
ingen nyhet att många av de beslut, som
fattas i riksdagen, på ett synnerligen
påtagligt sätt också berör kommunerna.

Man kan inte undgå att uppmärksamma,
att de föreliggande motionerna
i vissa avseenden kräver ett minskat
statligt inflytande över den kommunala
verksamheten, medan de i andra
avseenden kräver klara statliga direktiv,
i båda fallen i syfte att »stärka
och vidga den kommunala demokratien».

Herr talman! Personligen har jag
inte den uppfattningen att man stärker
den kommunala demokratien genom
detaljerade bestämmelser för det kommunala
handlandet. Lika naturligt anser
jag det vara, att det skall finnas
vissa enkla grundregler för de demokratiska
funktionerna i kommuner och
landsting, och dessa regler skall vara
klara och entydiga. Men garantien för
de demokratiska funktionerna ligger
enligt min uppfattning i mycket högre
grad i de valda representanternas egen
tankevärld än i en aldrig så specificerad
lagstiftning. Den demokrati som
bara fungerar enligt lagens bokstav är
ingen god demokrati; man skall inte
behöva slå upp lagboken för att förvissa
sig om att ens handlande är demokratiskt
fullt riktigt. Denna känsla
bör ligga klar och ren i botten på allt
vårt handlande.

Nr 11

Onsdagen den l(i mars 19CG fm.

Minoritetsrepresentationen

På flera håll har man speciellt tryckt
på nödvändigheten av att få fram ett
vidgat intresse hos de kommunala representanterna.
Man vill att debatten
skall bli så levande som det över huvud
taget är möjligt. Vi kan inte heller
komma ifrån, att det i kommuner av
olika storlek finns mycket olika uppfattningar
om styrelseformerna. De arbets-
och styrelseformer som fungerar
bra i en liten kommun passar kanske
inte alls i en större eller en mycket
stor kommun. Det är ett faktum att
det i de verkligt stora kommunerna
vuxit fram anspråk på andra styrelseformer,
anspråk som inte finns i de
små kommunerna.

Det är egentligen ganska anmärkningsvärt
att man är så rädd för att
införa en ordning som medför att vi i
kommunerna får så att säga små regeringar.
Man säger att man vill ha en
vidgning av det kommunala intresset.
Om ett förberedande organ ger uttryck
för sin mening, skapar det mycket
större möjligheter till en livlig debatt
rörande de aktuella problemen
när de slutgiltigt skall diskuteras.

Jag får nästan ett intryck av att de
som angriper motionerna inte har läst
dem tillräckligt noggrant. Herr Hamrin
i Jönköping försökte ge sken av att
förslaget skulle gälla samtliga kommunala
styrelser och nämnder. Men
motionärerna och utskottsmajoriteten
har inte uttryckt något annat önskemål
än att man vill få en utredning om
möjligheterna att införa en kommunal
styrelseform som överensstämmer
med den parlamentariska ordning vi
har i förhållandet mellan riksdag och
regering. Det är väl ända inte möjligt
att — såsom herr Werner försökte —
göra gällande att man därmed skulle
minska det politiska intresset. Det politiska
intresset i vårt land var ju
ganska ringa under den tid vi hade
samlingsregering.

Man kan inte heller komma ifrån
att de större kommunerna har speciella
svårigheter.

i kommunernas styrelser

Det händer ofta att man i kommunerna
behöver ha folk som helt ägnar
sig åt vissa uppgifter, som alltså sysslar
med vissa bestämda ämnesområden.
Det kan då tänkas att en representant,
en styrelse eller en nämnd
för fram ett förslag, för vilket man
har en klar majoritet inom ett visst
parti, men att förslaget hamnar under
domvärjo av en person i den
centrala administrationen som kanske
har en helt annan politisk uppfattning.
Situationen har vid flera tillfällen
spetsat till sig i sådana sammanhang,
och det ställer till en massa
trassel.

Det är inte tal om annat än att det
finns behov av att få dessa frågor
utredda. Vi behöver inte vara så fruktansvärt
konservativa att vi inte vågar
oss på en utredning om dessa spörsmål.

Jag skulle slutligen vilja fråga herr
Werner om han inte läser Sydsvenska
Dagbladet. Där skrevs nämligen häromdagen: »Det

mönstret blir mer och mer vanligt
att viktiga frågor handlägges i
stor sekretess av en liten grupp tjänstemän
och förtroendemän på toppnivå.
Först när man försäkrat sig om
enighet inom t. ex. en kommunalradsberedning
ges det offentlighet åt vad
man kommit överens om. Det händer
att de övriga ledamöterna av stadsfullmäktige
eller kommunalfullmäktige
är ovetande fram till den tidpunkt- da
man redan bestämt sig i den inre kretsen.
Formellt har naturligtvis partigrupperna
möjlighet att inta en annan ståndpunkt
än deras företrädare i kommunalråds-
eller drätselkammarkretsen.»
Längre ned heter det:

»Eventuell kritik i partigruppen
ventileras inför slutna dörrar, och när
ärendet kommer till offentlig behandling
i fullmäktige råder allmän enighet.
»

Så skriver Sydsvenska Dagbladet i
ett litet ledarstick, där man faktiskt
försöker att slå vakt om den kommu -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas

nala informationen och den kommunala
demokratien. Vi ser här hur olika
folk i samma stad alltså kan bedöma
detta.

Jag är medveten om att det råder delade
meningar om behovet av en sådan
här utredning, men jag är också
medveten om att det med den utveckling
med kommunsammanslagningar
som vi har framför oss kan vara nyttigt
att få dessa frågor belysta. Vi har därför
inte velat motsätta oss att det ges
möjlighet till en sådan utredning och
har därför föreslagit att frågan hänskjuts
till kommunalrättskommittén i
enlighet med dess senaste tilläggsdirektiv.
Jag ber att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att utskottets
talesman för ett resonemang som
på flera punkter verkligen är något
grumligt. Jag skulle särskilt vilja ta
upp en punkt.

Jag vill sålunda erinra om att man
av flera skäl naturligtvis inte kan dra
en parallell mellan de kommunala styrelserna,
å ena sidan, och det sätt på
vilket riksstyrelsen fungerar, å den
andra. Redan den omständigheten att
de kommunala styrelserna väljs av de
representativa församlingarna för en
bestämd mandattid, innebär ju en
grundläggande olikhet. Parallellen
skulle kunna vara för handen, om det
vore på det sättet, att riksdagen valde
regering för en viss mandattid; då hade
parallellism förelegat, men som det
nu är, finns den alltså inte. Man kan
inte utan vidare applicera erfarenheterna
från riksst3rrelsen på vad som
gäller på det kommunala planet.

Jag har läst motionerna ganska ingående
och känner väl till att yrkandet
för dagen stannar vid en utredning
beträffande kommunernas styrelse.

I mitt anförande tillät jag mig att
säga, att man rimligtvis får anledning

styrelser

att räkna med att det här också kan
bli fråga om ett nästa steg, då man
är inne på att fullfölja reformen och
få den att gälla också i fråga om kommunala
nämnder o. s. v.

Här talas om att det är fråga om ett
oskjddigt utredningsyrkande. Jag skulle
kunna tänka mig att vi här i landet
har några hundra statliga utredningar
i gång. För min del kan jag
omöjligen se, att det finns någon anledning
att belasta utredningsväsendet
med ytterligare en uppgift, som är så
i grunden onödig som denna. För övrigt
rör det sig här väsentligen om en
principfråga: Skall vi slå vakt om det
proportionella valsystemet eller skall
vi inte göra det? Jag har svårt att se,
att detta är en fråga som kräver utredning.
Det är en fråga, om vilken
man har en mening av ett slag eller en
mening av ett annat slag.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson förde
pa tal det politiska intresse, som
jag anser dämpas om vi får en majoritetsrepresentation.
Det är väl svårt
att bestrida, herr Henningsson, att intresset
för politiken är beroende av
möjligheterna att påverka den politiska
utvecklingen. Det är detta som försvinner
på ett väsentligt fält. Man kan
tala hur vackert som helst om vidgad
demokrati, men när man sätter en part
ur spel, har demokratien inte vidgats.

Att debatten på samlingsregeringens
tid under kriget dämpades, berodde
just på att man i stället handlade. Det
var ingen fruktlös debatt. Det gäller ju
inte bara att få i gång en debatt för
dess egen skull. En fullmäktigeförsamling
skall inte vara en diskussionsklubb.
Det skall vara en debatt som
verkligen kan påverka den politiska
utvecklingen och handläggningen av de
praktiska projekten.

Hem HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

den 10 mars 1900 fm.

Nr 11

•11

Onsdagen

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

Herr talman! Herr Hamrin
köping påstod, att det förelåg
sentlig skillnad i och med att regeringen
inte var tillsatt i enlighet med
samma val som de kommunala representanterna
i kommunernas styrelser.
Jag får nog be herr Hamrin om att
litet närmare förklara i vad mån denna
skillnad skulle ha någon betydelse
i detta sammanhang. Det är inte fråga
om på hur lång tid en viss institution
fungerar, ty detta har inte någon
avgörande betydelse. Denna ligger väl
mera däri att den styrelse som fungerar
har möjlighet att framföra sina
synpunkter, vilka i sin tur far bemötas.

Herr Werner bär den uppfattningen
att politiken för allmänheten blir intressantast
när en samlingsregering
fungerar, och det är naturligtvis inte
möjligt att övertyga honom om att han
har fel. Men de som har erfarenhet av
lång politisk verksamhet finner väl ändå
att vi aldrig har det så lugnt och
stilla på den politiska fronten som när
vi har en samlingsregering. Detta kan
vi konstatera inte bara i vårt eget land
utan även i andra länder; under en samlingsregering
får vi en mycket lugn
och stillsam politisk debatt. Det är
först när regeringen är rent partibetonad
som vi får en livlig debatt. Jag är
för min del övertygad om, herr Werner,
att det politiska intresset i kommunerna
skulle stimuleras av om man
hade en bestämd part som regerade.
När denna sedan inte regerade tillfredsställande,
kunde man ha anspråk
på att den skulle flyttas. Jag vill starkt
poängtera att man från vårt håll inte
talat om styrelser och nämnder i övrigt.

I mitt första anförande råkade jag
säga fel — jag sade kommunalrättskommittén.
Jag ville hänföra denna fråga
till länsdemokratiutredningen. Det
var inte meningen att tillsätta en ny
utredning, utan frågan borde hänvisas
till den pågående länsdemokratiutredningen
för vidare behandling.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Sedan ett antal är pågår
ett omfattande utredningsarbete om
den svenska demokratiens funktion
och uppgifter. Resultatet av det utredningsarbetet
har hittills inte blivit vad
vi hoppats på, delvis kanske beroende
på att man från början i utredningsarbetet
förbisett viktiga funktioner inom
demokratien. En av förklaringarna till
att vi motionärer har velat aktualisera
den punkt som nu diskuteras är att vi
tror att den är av stor betydelse för den
kommunala demokratien.

För närvarande kan en liten minoritet,
i praktiken så liten att det har utvecklats
till praxis, framtvinga en proportionell
fördelning av posterna i kommunernas
nämnder och styrelser. Detta
system är naturligtvis till fördel om
man vill stimulera och underlätta kompromisser
och gemensamma lösningar.
När Hjalmar Branting åberopas här för
ett ställningstagande år 1899 så kan jag
väl förstå att Hjalmar Branting tyckte
att det fanns anledning överväga en proportionell
fördelning vid den tidpunkten
i ett land med starka motsättningar
och svåra splittringar och dessutom
utan allmän rösträtt. I dag befinner vi
oss emellertid i ett helt nytt läge, och
om Hjalmar Branting hade haft tillfälle
deltaga i denna diskussion är jag inte
alls säker på att han hade haft samma
uppfattning som för sjuttio år sedan.

Nackdelarna med det nuvarande systemet
i våra kommuner är att den öppna
debatten om kommunala spörsmål
hämmas. Meningsskiljaktigheterna når
alltför sällan ut till den stora allmänheten,
och jag är rädd för att det kan
leda till ett tynande intresse för de kommunala
spörsmålen.

Nu säger herr Hamrin i Jönköping
att det på det kommunala planet mest
gäller praktiska, ekonomiska frågor som
inte har något större politiskt sprängstoff.
Det var väldigt intressant att få
höra det från en borgerlig representant
efter allt detta tal om det kommunala
sambandet, där ni ständigt sagt att i

_Andra kammarens protokoll 1966. Nr 11

i .lönen
va -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas

kommunerna finns stora och viktiga
principfrågor mellan partierna som enligt
er uppfattning bättre skulle komma
till sin rätt om man inte hade en sammankoppling
mellan rikspolitik och
kommunalpolitik. I dag motsäger herr
Hamrin den uppfattningen, vilket jag
noterar med visst intresse. För min de!
har jag uppfattningen att det finns
utomordentligt viktiga, principiella
skillnader mellan partierna på det kommunala
planet. Beträffande t. ex. den
aktuella markpolitiken tror jag att det
kommer att visa sig i den kommande
valrörelsen att vi är långt ifrån överens.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
nämna något om Tingstens
analys av skillnaderna mellan de politiska
partierna i Sverige, där hans tes är
att det i dag varken på riksplanet eller
på det kommunala planet egentligen
existerar några meningsmotsättningar.

En av de stora bristerna i Tingstens
analys tycker jag är att han inte undersöker
de metoder och arbetssätt vi begagnar
oss av inom politiken i Sverige.
Metoderna och arbetssätten har naturligtvis
också effekt på om vi får öppna
meningsmotsättningar eller inte.

En hårt manglad kompromissprodukt
kan naturligtvis vara motiverad både
på riksplanet och på kommunalplanet,
men om allmänheten enbart får information
om slutprodukten och inte får
vara med i det politiska spel som leder
fram till slutprodukten är jag rädd för
att man inte kommer att uppfatta politiken
som intressant. Den kommer inte
att engagera den stora allmänheten.

När herr Werner talar om politiskt
intresse inskränker han sig till de aktiva
politikerna. De har nog ett politiskt
intresse — det tror jag inte att vi behöver
vara särskilt rädda för — men det
är den stora allmänheten som en verklig
demokrati skall bygga på och det är
dess intresse som jag är ute efter.

Om vi skall bedöma huruvida riskerna
för svensk demokrati ligger i för

styrelser

mycket strid eller för mycket kompromiss,
tror jag för min del att risken närmast
är den att vi har för mycket kompromiss
och för litet strid. På det kommunala
planet tror jag att våra arbetsformer
delvis är skuld till det.

Ännu allvarligare blir detta förhållande
när vi i allt större utsträckning
tillsätter borgarråd, landstingsråd och
kommunalråd. Jag är mycket tveksam
beträffande lämpligheten av att ha ett
socialdemokratiskt borgarråd som grundar
sin ställning på en borgerlig majoritet,
och jag tycker att man från borgerligt
håll skulle ställa sig lika tveksam
till lämpligheten av att ha ett borgerligt
borgarråd eller ett borgerligt
landstingsråd som grundar sin ställning
på en socialdemokratisk majoritet. För
allmänheten blir det då praktiskt taget
omöjligt att avgöra vem som bär skulden
för kvardröjande brister och missförhållanden.
Är det borgarrådet med
den ena politiska uppfattningen eller är
det hans politiska motståndare som har
majoritet i fullmäktige?

Jag vill också understryka att det varken
från motionärernas eller utskottsmajoritetens
sida förelegat någon avsikt att
vidtaga en förändring av nämnderna.
Det är därvidlag oppositionen skall ha
möjligheter till insyn och kontroll. Den
skall sedan självklart utforma sitt alternativ,
föra ut det till väljarna och
slåss för att vinna majoritet.

Jag blev kanske litet förvånad över att
konstitutionsutskottets minoritet så hårt
argumenterade mot en förutsättningslös
utredning. Det är allmänt bekant, herr
Hamrin, att en del yngre liberaler också
har förespråkat en reform i denna riktning.
Därför har jag med viss förvåning
noterat att mittenpartiernas samtliga företrädare
stöder reservationen. Det är
visserligen inte första gången som de
yngre liberalerna har anledning att offentligen
uttala sitt missnöje med folkpartiets
representanter i konstitutionsutskottet,
men denna gång har jag svårare
än vanligt att förstå motivet till att

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 19GG fm.

Minoritetsrepresentationen

man ställer sig så helt avvisande till
önskemål som även finns inom folkpartiets
egen grupp.

Vad utskottet föreslår — och det vill
jag betona med anledning av herr Hamrins
uttryck om att plötsligt spola bort
någonting — är en förutsättningslös utredning.
Är det verkligen så väl beställt
med det nuvarande systemet, att det i
samband med den utredning som pagåi
inte finns anledning att även beakta de
fördelar som ett system med kommunal
parlamentarism kan ha? Jag för min
del är som motionär nöjd med den kanske
försiktiga skrivning som utskottet
bar, vilken ändå aktualiserar frågan och
ger förutsättningar för en allsidig belysning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vill man bara se och
dra fram avigsidorna i den ordning som
nu tillämpas, kan man naturligtvis resonera
som herr Carlsson i Tyresö gjorde
och komma fram till de slutsatser som
han drog. Jag skulle än en gång vilja
fråga: Vad är det som fungerar så illa
i våra kommuner i dag? Löser man inte
frågorna på ett ganska hyggligt sätt i
samförstånd och under debatt? För min
del är jag den förste att betona vikten
av en kommunal debatt, men låt mig än
en gång säga, att den frågan reglerar vi
inte här, hur vi än bär oss åt. Det är en
fråga som i första hand måste tas om
hand av lokal- och provinspressen. Låt
mig så säga att vad oppositionen beträffar,
skulle den komma i ett klart underläge.
Den skulle få operera i mycket
ofördelaktiga positioner och i många
fall bli bakbunden till händerna, om den
skulle hindras från att göra sitt inflytande
gällande i kommunernas styrelser.
Jag vill också fråga herr Carlsson i
Tyresö, varför man nu plötsligt skall
tala så ringaktande om kompromisser
och om kompromissandets konst, precis

i kommunernas styrelser

som om vi inte här i detta hus kände till
den konsten ganska vid.

För övrigt behöver man inte ändra
kommunallagarna för att fa till stånd en
kommunal parlamentarism, om man det
vill. Det föreligger, såvitt jag förstår,
inget tvång för en grupp att låta sig
representeras i en styrelse. Här är det
fråga om en rätt, inte om en skyldighet.
Om herr Carlsson i Tyresö och
hans partivänner på någon ort, där de
är i minoritet och i opposition, inte vill
vara med och leka, så behöver de inte
göra det. Ingen tvingar dem därtill. Men
mig veterligt finns det inga exempel på
att en socialdemokratisk minoritet i en
kommun tackat nej till representation
efter proportionalitetens regler. Jag
känner i varje fall inte till något sådant
exempel.

Låt mig så slutligen bara tillägga, att
en av herr Carlssons i Tyresö förtjänster
väl är att han inte har så många
politiskt aktiva år bakom sig ännu. Han
är en relativt oförbrukad kraft. Men jag
skulle mycket väl kunna tänka mig, att
han, när han fått ytterligare några år
på sig och måhända även en del kommunal
erfarenhet, kanske också kommer
att se dessa frågor i ett något annat
perspektiv än han gör i dag.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson i Tyresö
anförde beträffande Hjalmar Branting
att det på den tiden var helt förklarligt
att han var intresserad av att det skulle
vara proportionella val men att frågan
nu befinner sig i ett helt annat läge. Det
är förvisso sant. Det erinrar mig om
historien om pojken som sprang till polisen
och sade: Det är en man som slår
far därhemma så förskräckligt. Han har
hållit på en hel timme. Då frågade polisen
: Varför har du inte kommit tidigare
och sagt det till mig? Pojken svarade då
att fadern till en början hade haft övertaget,
men sedan hade saken kommit
i ett helt annat läge.

Man måste väl ändå fråga sig: Vad är

Nr 11

Onsdagen den 16
Minoritetsrepresentationen i kommunernas

sanning, vad är demokrati? Det är inte
någonting som svänger med tiden, någonting
som svänger med den politiska
vinden.

Det är väl ändå mycket viktigt, herr
Carlsson, att åtminstone kommunalmännen
har ett aktivt intresse. Det är faktiskt
viktigare än hur det för övrigt är
ställt med intresset bland medborgarna;
de har ju f. ö. möjlighet att få information
genom tidningarna. Genom den
produkt som så småningom mals fram
av konstitutionsutskottet får tidningarna
möjlighet att ännu mer förse allmänheten
med information. Det är mycket
viktigt att kommunalpolitiker bevarar
sitt intresse i detta sammanhang. Jag är
inte övertygad om att det intresset är
så grundmurat att det kommer att bli
lika stort som hittills nu när kommunerna
blir ännu större.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Werner säger att
frågan är ungeför så här enkel: Det gäller
att fastställa vad som är sanning och
sedan handla därefter. Jag vill nog påstå
att politiken inte är fullt så enkel.
Herr Werners uppfattning skulle ju kunna
få de mest förödande konsekvenser
för högerns författningspolitiska spel.
Skall vi gå tillbaka till vad högerledarna
sade 1899 och tillämpa det i dag i Sverige
skulle vi få ett helt annat samhälle
än det nuvarande.

Får jag sedan säga till representanten
från jönköpingsbänken att det är klart
att jag inte har hans enorma erfarenhet
av kommunalpolitik och inte har samma
antal riksdagsår som han bakom mig.

Men jag tilåter mig ändå ha en principiell
uppfattning.

Jag tillhör ett ungdomsförbund som
förra månaden gjorde vad vi kallar en
syneförrättning ute i kommunerna om
de handikappades problem och hur deras
intressen har tillvaratagits.

Vi har undersökt situationen i ungefär
80 kommuner, och undersökningens

mars 1966 fm.
styrelser

resultat är så pass skrämmande att jag
inte utan vidare vill skriva under på
att de nuvarande förhållandena i kommunerna
är helt tillfredsställande. Jag
underkänner inte kompromissen i princip,
men jag tvivlar på ett system som
i praktiskt taget varje läge tenderar att
leda fram till kompromisser, och jag
tvivlar på ett system som i så stor utsträckning
undandrar allmänheten den
debatt som leder fram till de slutliga
avgörandena.

Jag har inte heller bara visat på avigsidorna
i systemet utan också sagt att
det har bestämda fördelar, men jag frågar
mig om i dag inte nackdelarna överväger.
I varje fall har jag kommit fram
till att konstitutionsutskottets förslag om
en förutsättningslös utredning är i hög
grad befogat.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är mycket angelägen
om att fästa kammarens uppmärksamhet
på att jag, när jag talade om att herr
Carlsson i Tyresö inte hade så många
politiskt aktiva år bakom sig, menade
att detta var en klar merit, en förtjänst.
Herr Carlsson är till skillnad från mig
och kanske många andra betydligt mer
oförbrukad. Nog sagt om den saken.

Som slutreplik från min sida i denna
debatt vill jag säga, att jag tycker att
det är ett karakteristiskt och synnerligen
förtjänstfullt drag i svensk kommunalpolitik,
att man i så hög grad
vinnlägger sig om att överbrygga partipolitiska
motsättningar och att man söker
finna lösningar som kan godtas av
det stora flertalet. Enligt min mening
är detta en princip, som v-i inte bör
rucka på.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
ifrågasatte, efter vissa piruetter,
herr Carlssons i Tyresö erfarenhet på
detta område. Jag har bakom mig nära
30 år som kommunal förtroendeman och

Onsdagen den 10 mars 1900 fm.

Nr 11

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

tjänsteman och liar, herr Hamrin, underligt
nog kommit fram till ungefär
samma slutsatser som herr Carlsson i
denna fråga.

Jag skulle egentligen kunna inskränka
mig till att hänvisa till de synpunkter
som jag anförde i årets remissdebatt
i detta ärende, men vill ändå uttala
min tillfredsställelse över att konstitutionsutskottets
majoritet har beslutat
tillstyrka motionen så till vida, att den
anser att denna fråga bör utredas av
länsdemokratiutredningen. Såvitt jag
kan bedöma bör denna utredning vara
i högsta grad förutsättningslös, ty det
är viktiga ting vi ger oss in på, när vi
försöker studera dessa problem — studera
det nuvarande systemets fördelar
och även bedöma vad som skulle kunna
vinnas med s. k. kommunala regeringar.

Alla torde vara överens om att den
kommunala självstyrelsen utgör en mycket
viktig hörnsten i hela vår demokratiska
samhällsbyggnad. Det betonas i
högtidliga sammanhang, men kanske
man inte alltid i det praktiska livet
tänker på den kommunala självstyrelsens
värde.

Våra kommuner har frihetstraditioner
och en självbestämmanderätt som inte
kan visas upp i så många andra länder.
Hela denna självstyrelse fungerar mycket
bra såväl i praktiken som formellt.
Vi har här i landet byggt upp en decentraliserad
förvaltning av utomordentligt
värde. Även om riksdagen lagstiftar
skall många av dess beslut föras
ut i det praktiska livet och omsättas till
verklighet av de kommunala instanserna.
Några meningsskiljaktigheter torde
väl inte råda beträffande den kommunala
självstyrelsen. Jag har roat mig
med att studera de olika partiernas program
i det avseendet och funnit att
samtliga partier är angelägna om att
betona just detta värde.

Sedan det motionspar vi nu behandlar
väcktes under den allmänna motionstiden
i januari månad har det förts
en mycket intressant pressdebatt angå -

ende s. k. kommunala regeringar. Själv
har jag under årens lopp deltagit i
många kurser och konferenser där denna
fråga kommit på tal, och när herr
Hamrin i Jönköping nu ifrågasätter om
det verkligen finns någon bred förankring
hos medborgarna för den föreslagna
utredningen, kan jag diirför bestämt
vittna om att det föreligger ett
stort intresse för dessa spörsmål. Man
vill se en utredning komma till och vad
remissinstanserna anför för att sedan
kunna ta ställning till en eventuell reform.

Herr Henningsson betonade starkt att
argumentationen har varit överdriven,
inte minst från herr Hamrins sida. Vad
det här gäller är kommunernas styrelse,
d. v. s. drätselkammare och kommunalnämnd.
övriga styrelser och nämnder,
både fakultativa och andra skall
väljas på samma sätt som nu. Här är det
inte fråga om något försök att generellt
ta död på den proportionella valmetoden!
Men jag har kommit till den uppfattningen
att det brister högst väsentligt
i den kommunala informationen
med det system med samlingsregerande
som vi för närvarande har ute i kommunerna.
Alla partier känner sig nu delaktiga
i besluten och man syndar därför
högst avsevärt med att lämna upplysningar
om vad man verkligen sysslar
med i den kommunala verksamheten.

Utgifts- och inkomststaten som lägges
fram på hösten är exempelvis ingen
bestseller, och det är ej heller förvaltningsberättelsen.
Det är alltför ofta endast
de kommunalt engagerade som »å
dragande kall och å ämbetets vägnar»
läser dem. Under samlingsregeringens
täckmantel gör man mycket litet för att
sprida upplysning om vad man har för
sig.

Men jag skall erkänna att samlingsregerandet
har väsentliga förtjänster,
inte minst att man tack vare detta har
skapat en samarbetsvilja och samarbetsförmåga
som har påskyndat den kommunala
utvecklingen under senare år.

Nr 11

Onsdagen den IG mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas

Men de kompromisser som ofta ingås så
att säga bakom ridån kan vara av ondo.

En kompromiss kan många gånger vara
av den arten att man i en kommun exempelvis
inte är överens om var man
skall bygga ett skolhus; striden står
mellan två tätorter, och resultatet kan
bli att skolan bygges i skogen mitt emellan
tätorterna! Det är ofta just det utmärkande
för kompromisserna att de
varken är det ena eller det andra.

De förslag som nu silas fram i kommunens
styrelse till den beslutande församlingen
saknar många gånger både
»design och varumärke», och därför är
det svårt för allmänheten att bilda sig
en uppfattning om var det ena eller
andra partiet står. Frågornas handläggning
bör därför mer än som hittills
skett dragas fram i ljuset, så att skattebetalarna
i kommunen får en reell möjlighet
att bilda sig en uppfattning om
olika meningsriktningar.

Herr Carlsson i Tyresö framhöll mycket
riktigt att det är ett underligt resonemang
att påstå att det inte finns politiska
motsättningar i det kommunala
livet och att kommunalmännen bara
sysslar med praktiska frågor. Det är givetvis
riktigt så till vida att man inte
kan bygga borgerliga eller socialistiska
vatten- och avloppsledningar! Men vad
det kommer an på är ju viljan att göra
det ena eller det andra, viljan att finansiera
anläggningarna på det ena eller
andra sättet, och det är väl därvidlag
som det fortfarande kan finnas motsättningar
mellan de olika politiska grupperingarna.

Herr Werner talar om att han helst
skulle se att de politiska partierna inte
uppträdde när det gäller kyrkliga kommuner.
Jag föreställer mig att vad herr
Werner var ute efter var att avpolitisera
all politisk verksamhet i dessa
kommuner. Han skulle vilja få en rad
olika kommunala småpartier — »Kyrktuppens
vänner» och mycket annat —
som skulle uppträda på det området.

Det framhålls nu att den kommunala

styrelser

expansionen har varit så imponerande
att den i och för sig skulle vara ett bevis
på att allting fungerar som det borde
fungera, men jag tycker att den argumentationen
har mycket dåligt bevisvärde.
Vi vet inte vad som skulle kunna
inträffa om de kommunala grupperingarna
mera fick spänna sina krafter och
verkligen redovisa sina olika synpunkter.
En kommunal samlingsregering kan
i dag göra de mest häpnadsväckande
misstag, men även om den inte precis
beviljas full och tacksam ansvarsfrihet
så beviljas den i varje fall ansvarsfrihet
därför att alla har varit med. Ingen
kan fritaga sig från de misstag man har
gjort. Nog skulle det vara riktigare att
man verkligen hade eu regering, till
vilken man kunde säga: »Ni har syndat
här, och nu skall vi utdöma straffet. Ni
får inte ansvarsfrihet för er verksamhet.
» Man skulle kunna rada upp många
exempel på att samlingsregerandet trubbar
av det ansvar som väljarna verkligen
vill utkräva av dem som styr och
ställer ute i kommunerna.

Man märker många gånger i kommunens
styrelse att ingen vill reservera sig.
En klick av ledande kommunalmän från
olika partier sköter ärendena. De sitter
där i sin sandlåda och vill inte gärna
ha så mycket av insyn! Det är så lugnt
och fridfullt, och ingen vill störa med
en reservation. När frågan kommer upp
i den beslutande församlingen är det
ingen som vill desavouera sin partivän.
Man säger: »Han har varit med om att
lägga fram förslaget, och då är det klart
att jag inte kan ha någon annan mening.
» På detta sätt avtrubbar man
verkligen den kommunala debatten.

Vi har sedan årsskiftet en ny landstingslag,
och i denna har spikats fast
att det även i fortsättningen skall vara
en dubbel beredning — förvaltningsutskottet
och beredningsutskott, som
även kan arbeta under hela året. Detta
sistnämnda är en väsentlig ändring. Tidigare
har beredningsutskotten bara
kunnat sammanträda under landstings -

Onsdagen den 1(S mars 1900 fm.

Nr 11

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

mötet för att ta ställning till förvaltningsutskottets
förslag. Jag skulle, herr
talman, vilja framhålla att den utredning,
som jag förmodar att riksdagen
kommer att besluta om i dag, även bör
tänka på att man kanske i den primärkommunala
förvaltningen skulle ha en
dubbel beredning med en kommunal regering,
bestående av ett parti eller en
koalition av partier, och dessutom
ett parlamentariskt sammansatt beredningsorgan,
som skulle äga rätt att yttra
sig över de frågor som den kommunala
regeringen för fram till den beslutande
församlingen.

För mig framstår det icke tillfredsställande
om förslagen från kommunens
styrelse skulle läggas direkt på fullmäktiges
bord. Varför skulle man inte kunna
tänka sig att kopiera vad som nu
tillämpas på landstingssidan och som vi
tror skall fungera ännu bättre sedan det
givits möjligheter för beredningsutskotten
att sammanträda när som helst under
året.

Det finns de som påstår att dessa frågor
förts fram därför att vi socialdemokrater
skulle vilja skaffa oss en ytterligare
stärkt ställning ute i kommunerna.
För min del vill jag bestämt säga
ifrån, att det vore mig fjärran att betrakta
frågorna från dylika utgångspunkter.

Efter 1962 års val var socialdemokraterna
det största partiet i 747 av de
1 006 primärkommunerna i landet och
hade egen majoritet i 400 kommuner.
I 606 kommuner saknade alltså socialdemokraterna
egen majoritet efter 1962
års val. Vidare är socialdemokraterna
största parti i samtliga 25 landsting men
har egen majoritet endast i 15.

Herr talman! Jag anser att dessa siffror
bevisar hur det ligger till. Och jag
för min del är i varje fall inte ute i några
ärenden av det slag, som det från
visst håll talats om, när jag nu yrkar
bifall till förslaget om en utredning av
hithörande problem, vilken — det vill

jag starkt betona — bör vara grundlig
och förutsättningslös.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Den kommunala självstyrelsen
betraktar vi som en av hörnstenarna
i vårt demokratiska samhällsbygge.
Den är kanske unik i den meningen
att Sverige lär vara det enda
land i världen, där kommunerna har
självbeskattningsrätt. I vart fall känner
jag inte till något land där sådan självbeskattningsriitt
är införd. — Det kanske
bör inskjutas att självbeskattningsrätten
inte alla gånger är så självständig.
Den är i många fall beroende av
statens ekonomiska politik liksom av
de beslut som staten kan fatta i vad
gäller vissa ålägganden för kommunerna.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
vill i samband med den debatt, som nu
skjutit fart, ge sin principiella anslutning
till den kommunala självstyrelsen
men samtidigt starkt betona vikten av
att denna självstyrelse vidgas och säkras.

Det finns enligt vårt sätt att se verkligen
anledning att betona uttrycken
»vidga» och »säkra». Efter kommunindelningsreformen
1952 har antalet kommuner
minskat från cirka 3 000 till cirka
1 000. Detta har medfört att antalet
aktiva kommunala förtroendemän minskat,
medan antalet avlönade kommunala
förtroendemän ökat. Ofta talas om
tjänstemannavälde och byråkrati. Det
finns ingenting som säger att avlönade
förtroendemän inte kan bli bra byråkrater
— t. o. m. mycket goda byråkrater.
Faran för ökad byråkrati är därför
enligt vår mening stor. — Därmed har
jag inte vänt mig mot systemet med betalda
förtroendemän. Ett sådant system
är, förmodar jag, mera ofrånkomligt ju
större kommunerna blir.

Det finns emellertid en möjlighet att
återknyta de lediga kommunalmännens
aktivitet och dra in nya medborgare i
det kommunala arbetet — nämligen ge -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas

nom inrättande av stadsdels- eller kommundelsråd.
Inrättandet av sådana kommunala
organ skulle vidga och öka det
kommunala intresset. Särskilt viktigt
tror jag detta är när det gäller kommunernas
ytterområden — de perifera områdena
som annars lätt blir bortglömda
på grund av de många problem som
centralorterna brottas med.

Frågan är då hur dessa stadsdels- eller
kommun delsråd skall fungera. Skall
de ha rätt att som kvrkoförsamlingarna
göra uttaxeringar till sin egen verksamhet?
Hur skall de väljas? Detta är
frågor som jag anser måste bearbetas,
och lösningarna bör inte dröja alltför
länge. Vi anser att frågorna är aktuella
och att det borde finnas någon arbetsgrupp
som närmare kunde arbeta
med dessa problem och framlägga förslag.

Frågan om den kommunala demokratien
är inte i första hand en fråga om
insyn här och insyn där, även om denna
insyn är mycket viktig. Det handlar
härvidlag liksom på andra håll i
vårt samhälle om pengar. Självbestämmanderätten
avgörs av vad man har
pengar till att besluta om. Hur många
kommuner skulle t. ex. inte vilja höja
de kommunala bostadstilläggen för pensionärer
men kan inte göra detta på
grund av att de har dålig ekonomi.

Den kommunala självstyrelsen kan
vidgas, om staten påtager sig större utgifter
för skola och sjukvård — för att
nämna ett par områden. Självstyrelsen
kan vidare krympas genom att staten
pålägger kommunerna och landstingen
nya kostnadskrävande uppgifter. Kostnadsfördelningen
mellan staten och
kommunerna är därför alltid en lika aktuell
fråga, som hör intimt samman med
den kommunala självstyrelsens möjligheter
att effektivt verka inom sitt område.

Jag vill påstå att den kommunala
självstyrelsen i dag är starkt hotad av
statliga myndigheters bestämmelser. På
kreditmarknaden konkurrerar kommu -

styrelser

nalmännen med varandra när det gäller
att finna något ledigt kapital, vilket
Kungl. Maj :t beslutat att kommunen äger
rätt att låna upp. Bostadsförsörjningsplanerna
sprängs sönder av statliga
myndigheters kvoteringsbestiimmelser.
Redan planerad offentlig byggnation
måste uppskjutas genom statliga påbud.

Det är min mening att de statliga
myndigheterna och inte minst regeringen
bör vara försiktiga i sin åtstramningspolitik
gentemot kommunerna.
»Kommunal demokrati» får inte bara
bli ett honnörsord, utan det måste finnas
praktiska möjligheter ute i kommunerna
att verkställa de folkvalda
kommunalmännens beslut.

Jag kommer så, herr talman, in på
de kanske mest intressanta motionerna,
nämligen I: 32 och II: 59. Dessa motioner
är från principiell synpunkt
mycket intressanta. Utan tvivel har de
proportionella valen och den minoritetsrepresentation,
som därvid säkrats,
i alltför många fall fört fram till en i
hög grad otillfredsställande situation.

Det är inte så att majoritetspartiet
frånhänt sig den kommunala makten —
denna är säkrad så gott som över hela
linjen. Men vad som är otillfredsställande
är att strävan till enhetliga beslut
i drätselkammare eller kommunalnämnder
så starkt betonats, att besluten
många gånger är urvattnade när de
presenteras på fullmäktiges bord. Detta
gäller naturligtvis inte alla frågor,
kanske inte ens de flesta. Men det gäller
oftast sådana frågor som kan vara
politiskt kontroversiella. Besluten fattas
i korridorer och i slutna rum, och vad
som legat till grund för kompromisserna
vet endast de mest invigda. Detta är
inte något gott förhållande. Jag instämmer
sålunda i motionärernas hemställan
om utredning och noterar med tacksamhet
att utskottet föreslår en förutsättningslös
utredning.

Jag vill emellertid sända med några
frågetecken på denna utrednings väg.
Jag är inte säker på att ett upphävande

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fn).

Minoritetsrepresenlationen

av proportionaliteten är den bästa och
riktigaste lösningen. Snarare tror jag
att ett steg i motsatt riktning skulle vara
det riktiga, d. v. s. att alla partier i de
kommunala församlingarna borde få
rätt till representation i drätselkammare,
kommunalnämnd och stadskollegium.
Nog finns det både logik och demokrati
i det kravet, att de som sitter i
den beslutande församlingen också bör
få vara med i de beredande och verkställande
organen.

Jag tror inte att det är det förhållandet,
att minoritetspartierna fått säte och
stämma i de högsta styrelserna, vilket
har predestinerat de dåliga kompromisserna.
Det är snarare de socialdemokratiska
kommunalpolitikerna — vilka
har majoritet i de flesta städer och
kommuner — som så till den grad fallit
i farstun för de borgerliga kommunalpolitikerna,
att ansvaret för det ständiga
kompromissandet får anses ligga
hos regeringspartiets representanter.
Det kan nämligen inte vara majoriteten
som skall behöva ge med sig, utan
det är väl vanligast att det är minoriteten
som får göra detta.

Hur det än förhåller sig med detta
är jag med på en utredning. Låt mig
lock ställa en fråga: Har man, om man
nindrar minoriteten från att bli representerad
i kommunalnämnd, drätselkammare
etc., vidgat den kommunala
demokratien? Har man inte i stället inskränkt
denna demokrati?

Jag vet inte, herr talman, om jag har
rätt — jag kanske målar i alltför mörka
färger — men jag undrar om detta
har något kommunalt samband med
statsministerns uttalade önskemål om
en mera demokratisk valordning, som
skall utestänga småpartierna, d. v. s.
kommunistiska partiet, från riksdagen.
Med sina tio mandat i denna riksdag
betraktas partiet såsom alltför litet och
måste enligt statsminister Erlander bort.
En sådan »demokratisk» valordning vill
man väl så småningom införa även i de
kommunala valen. Målsättningen skulle

i kommunernas styrelser

alltså vara: »Bort med KdS, MbS och
kommunisterna ur riksdagen!» Nästa
steg skulle vara: »Bort med högern,
folkpartiet och centern ur de kommunala
högsta verkställande organen!»
Man måste fråga sig: Kan det vara de
norska och danska valen som åstadkommer
sådana tankeförvillelser?

Det måste sägas, ty jag har oerhört
svårt att få in i mitt huvud att ju mer
man koncentrerar makten, desto mer
vidgar man demokratien. Såvitt jag har
fattat saken rätt måste förhållandet vara
det motsatta, särskilt som det bör finnas
enormt stora möjligheter för majoritetspartiet
att hålla sina positioner
och kämpa för sin sak i både nämnder,
styrelser och stadsfullmäktige. Men
som herr Carlsson i Tyresö sagt har
kanske kommunalpolitikerna ut i kommunerna
blivit en aning mossbelupna,
och det är väl det som herr Carlsson
är ute för att bekämpa.

Till sist, herr talman, vill jag för att
förkorta debatten deklarera att vi är
för att det införes suppleantskap i primärkommunerna.
Det finns ingen anledning
att hindra detta. Vi är vidare för
att de kommuala organen på något sätt
får lagliga skyldigheter att ta upp frågor
som anhängiggöres, och vi är för
att motioner och andra ärenden som
läggs fram skall behandlas inom en viss
tid och återkomma till fullmäktiges
bord. Som det nu är råder ju skandalösa
förhållanden på många platser.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
var nyss uppe i talarstolen och
åberopade 30 års erfarenheter från sin
kommunala verksamhet, vilka hade lett
honom fram till att utskottets förslag
var väl grundat. Jag skulle också kunna
stödja mig på 30 års arbete på det
kommunala området, och jag har fun -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

nit att vad som sägs i reservationen väl
stämmer med mina erfarenheter från
denna tid.

Det proportionella valsättets främsta
förtjänst är väl att det garanterar olika
grupper möjlighet att delta i det offentliga
arbetet, i de offentliga besluten
och i beredningen av sådana beslut. Vid
de förändringar i lagstiftningen på det
kommunala verksamhetsfältet som har
skett under ett stort antal år har man
också konsekvent utvidgat möjligheterna
till proportionella val. Genom det
proportionella valsystemet har också
personer från olika meningsriktningar
beretts möjligheter att bli placerade i
kommunala befattningar. Detta har gett
dem tillfälle till en skolning i offentligt
arbete över huvud taget som sedermera
har blivit dem till stor nytta.

I den socialdemokratiska motionen
hävdas det nu att det samregerande,
som vi genomgående har i kommunerna
och landstingen, har haft en förlamande
effekt på den politiska debatten.
Jag tror att det ligger en betydande
överdrift i detta påstående.

Huvudsaken med verksamheten skall
ju ändå vara att åstadkomma goda
lösningar och praktiska resultat. Öppnar
man möjligheter att genom ett majoritetsbeslut
i fullmäktige eller landstinget
sätta regeln om proportionella
val ur kraft när det gäller val av styrelse,
tar man såvitt jag förstår ett
steg tillbaka i utvecklingen. Man hindrar
oppositionen från insyn i den viktigaste
kommunala nämndens arbete.
Motionen erkänner att detta är en svaghet,
men menar att kravet på insyn
skall tillgodoses genom proportionell
representation i de övriga nämnderna.
Den som läser motionen får nog det
intrycket att man där egentligen bryter
staven över det proportionella systemet.
Man säger att systemet, som
har anor från tiden före det parlamentariska
genombrottet, utformades i små
kommuner med obetydliga arbetsuppgifter.
Man frågar sig hur länge kom -

mer en sådan begränsning av minoriteternas
rättigheter att gälla bara styrelsen.

Det är möjligt att man i vissa kommuner
genom det nu föreslagna systemet
skulle få en friskare kommunalpolitisk
debatt, men jag undrar om det
inte finns andra vägar för att åstadkomma
detta. De kommunala frågorna
är i dag uppmärksammade på ett helt
annat sätt än tidigare. Pressen följer
kommunernas åtgöranden med stigande
intresse, och det är ju glädjande.
Partierna och folkbildningsarbetet tar
numera upp de kommunala frågorna
i en utsträckning som aldrig förr. Den
eventuella vinst i fråga om den kommunalpolitiska
debatten som skulle
bli möjlig om motionens tankegångar
förverkligades är enligt min mening
inte värd att man offrar rätten till
proportionell representation i kommunens
styrelse.

Vidare vill jag göra några kommentarer
till yttranden som tidigare fällts
under denna debatt. Herr Henningsson
ifrågasatte om diskussionen rörande
det kommunala sambandet hade stimulerat
till den stora aktivitet i kommunala
frågor som vi nu har kunnat
konstatera i riksdagen. Det är väl så,
herr Henningsson, att man tror det som
man gärna vill tro. Det finns emellertid
alldeles tillräckligt med förklaringar
ändå. För det första har väl de kommunala
frågorna alltid intagit en ganska
stor och framskjuten plats i riksdagens
arbete. För det andra är det ju
så att den kommunala debatten tillförs
mycket material i samband med
de stora förändringar som pågår genom
indelningsändringar, genom kommunblockssamarbetet,
genom den omfördelning
av kommunernas arbetsuppgifter
som har skett under de senare åren
m. in. Det är därför helt naturligt att
de kommunala spörsmålen i dag även
i riksdagsarbetet intar en mera framskjuten
plats än de tidigare har gjort.

Herr talman! Som jag redan tidigare

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1900 fin.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

har signalerat, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Ilerr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! När jag går in i denna
debatt vill jag först mycket starkt stryka
under vad herr Henningsson redan
betonat, nämligen att konstitutionsutskottets
utredningsbegäran gäller en
förutsättningslös utredning. Utskottet
refererar olika uppfattningar, och detta
referat mynnar ut i en hemställan
att det åt länsdemokratiutredningen
skall uppdragas att verkställa en förutsättningslös
utredning. Det betyder att
ett bifall till utskottets förslag inte innebär
ett ställningstagande i sakfrågan,
utan endast till denna utredningsbegäran.
Ställningstagandet i sakfrågan
skjuter vi på framtiden, det finns
nämligen en rad problem, som vi behöver
ta ställning till och som behöver
genomlysas.

Mot den bakgrunden anser jag att
herr Hamrin i Jönköping uttryckte sig
felaktigt när han i sitt första inlägg i
morse beskrev utskottets hemställan.
Utskottet syftar inte till att införa kommunal
parlamentarism, utan endast till
en förutsättningslös utredning av detta
problem. Det är två skilda saker.

Det förefaller mig underligt att man
inte vill vara med om en sådan utredning.
Det talas ofta om att den kommunala
debatten bör vitaliseras. Inte
minst i samband med vår författningsdebatt
har detta understrukits. I den
debatten har man gång efter annan
kommit tillbaka till att det bör vidtagas
åtgärder för att vidga den kommunala
debatten. Bakom kravet på s. k.
rena kommunalval har väl legat ett sådant
syfte.

Nu har det, herr talman, kommit
fram ett annat uppslag. Det vill man
inte ens göra till föremål för utredning.
Det förefaller som om detta inte
går riktigt ihop. Det är väl ingen tvekan
om att den kommunala debatten
behöver vitaliseras. Nu har vi fått ett

uppslag genom den motion som herr
Carlsson i Tyresö och herr Palm har
väckt. Huruvida detta är det bästa vill
jag för dagen inte yttra mig om. Det
kan hända att det vid en utredning
kommer fram ett bättre förslag, framför
allt ett förslag som är enklare att
genomföra än det nu föreliggande. Det
kan nämligen inte hjälpas att genomförande
av en kommunal parlamentarism
kan möta vissa komplikationer.
Jag skulle vilja belysa detta genom att
ta upp en tankegång som herr Hamrin
i Jönköping var inne på.

Herr Hamrin frågade hur det kunde
komma sig att man inte i någon av
de kommuner, där socialdemokraterna
befinner sig i minoritet, har kommit
på idén att låta de borgerliga partierna
ensamma besätta platserna i kommunalnämnd
eller drätselkammare.
Jag känner inte heller till något sådant
fall. Men det är väl ganska naturligt
att något sådant inte förekommer.
Genomförandet av en kommunal parlamentarism,
som innebär att ett parti
eller en koalition av partier bildar
kommunens styrelse, förutsätter en
omläggning av den kommunala beredningsorganisationen.
Herr Ekström i
Iggesund har varit inne på förhållandena
inom landstingen, där vi har
dubbla beredningsorgan. Något dubbelt
beredningstvång existerar inte i primärkommunerna.
Om man med bibehållande
av den nuvarande beredningsordningen
inför en kommunal parlamentarism,
skulle de partier, som inte
deltar i den kommunala styrelsen, inte
få vara med om den slutgiltiga beredningen.
Förslag i ärendena skulle komma
från kommunala styrelser eller
nämnder. Till dessa förslag skulle det
ha kunnat fogas reservationer. Men
själva slutberedningen, vid vilken man
skall ta hänsyn till det kommunala intresset
i stort och till den kommunalfinansiella
situationen, skulle utföras
av företrädarna för ett eller — om det
finns en koalition — ett par partier.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas

Detta ter sig för mig otillfredsställande.
Vill man införa en kommunal
parlamentarism, är det självklart att
man måste återuppliva de gamla beredningsutskotten.
Då skulle det alltså
som en sista instans finnas ett beredningsutskott
där partierna skulle
vara representerade i proportion till
sin styrka i stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige.
Men eftersom vi nu
inte har en kommunal parlamentarism
förefaller det naturligt att man inte
heller har infört någon sådan arbetsform,
även om kommunallagen ger
möjlighet till det.

Låt mig tillägga att det av detta exempel
framgår mycket klart att vi inte
utan vidare kan ta bort bestämmelsen
om proportionalism i kommunallagen;
hela denna fråga bör bli föremål för
en mycket grundlig utredning.

Det finns också andra aspekter, vilka
delvis har skymtat i debatten. Det
gäller bl. a. en sida av parlamentarismen
som vi ofta kommer tillbaka till
när vi här i kammaren behandlar författningsspörsmål,
nämligen hur det
skulle gå om en »kommunal regering»
lider nederlag. Låt oss säga att en kommunalnämnd
lägger fram ett förslag,
som den håller ytterst hårt på och som
gäller en mycket stor fråga, och att
detta förslag underkänns av fullmäktigeförsamlingen.
Skall då denna styrelse
tvingas avgå, eller vad skall hända?
Skall man kunna utlysa nyval för
att ställa väljarna inför dessa problem?

Det räcker med att jag här antyder
frågeställningarna för att man skall inse
att de behöver belysas. Man har inte
ens tänkt så långt ännu, och ingen har
heller yrkat på det — bör jag väl tilllägga
för att det inte skall uppstå några
missförstånd i denna debatt. Men
det är ju alldeles uppenbart att om man
helt vill flytta över den parlamentarism
vi har på det statliga planet till det
kommunala planet måste sådana problem
först utredas.

För min del är jag tveksam huru -

styrelser

vida man skall dra sådana konsekvenser
liksom jag är tveksam huruvida
man skall göra sig besväret att upprätta
dubbla beredningsorgan inom
primärkommunerna. Men samtidigt
måste jag fråga mig: Skall vi här i
riksdagen bestämma hur de enskilda
kommunerna skall ha det, eller skall
vi låta kommunerna få rätt att själva
bestämma vilket system de skall tilllämpa?
Inte ens på den punkten har
jag någon bestämd mening. Innan jag
tar ställning till den saken måste jag
nämligen veta på vilket sätt en kommunal
parlamentarism skulle genomföras,
och det får jag inte på annat vis
än genom att rösta för att frågan skall
utredas. De som är tveksamma beträffande
den kommunala parlamentarismen
bör lämpligen rösta för att man
skall utreda frågan så att man får den
grundligt genomlyst och alla konsekvenser
av en sådan parlamentarism
träder fram.

Att jag biträder utredningsyrkandet
beror inte därpå att jag skulle mena
att det nuvarande systemet har en förlamande
effekt på diskussionen eller
något sådant. Visst skulle jag önska en
livligare debatt, men om jag skulle behöva
välja mellan effektivitet i kommunalstyrelsen
och en livlig debatt, så
valde jag utan tvekan effektivitetslinjen.
Jag tror emellertid inte att man
behöver träffa ett sådant val. Det går
säkerligen att förena effektiviteten
med en livligare debatt än vi för närvarande
har.

Låt mig slutligen ta upp frågan om
proportionalismen. En kvartett talare,
från herr Werner till höger över herrar
Hamrin och Larsson i Luttra i mitten
till herr Nilsson i Gävle på den
kommunistiska sidan till vänster, har
bekänt sitt odelade gillande av proportionalismen.
Herr Nilsson i Gävle
var väl den som gick längst i detta
stycke. Han ville att varje parti som
över huvud taget var representerat i
en fullmäktigeförsamling skulle ha en

Onsdagen den l(i mars 1%G fm.

Nr 11

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

företrädare i den kommunala styrelsen,
om jag fattade honom rätt.

Detta skulle betyda att vi i vissa
fall finge mycket stora styrelser.

När man på det sättet hävdar proportionalismen,
får jag emellertid säga
att jag inte kunnat finna att den
har ifrågasatts när det gäller de kommunala
valen. Vad som diskuterats är
endast att vi skulle undersöka möjligheterna
att kommunerna skulle få
rätt att låta ett parti eller en koalition
av partier bilda kommunens styrelse.

Sedan har väl en del överord fällts
i detta sammanhang. Herr Werner påstod
att proportionalism betyder ökad
politisk kultur. Ja, så uppfattar möjligen
herr Werner detta. Får jag kanske
i all stillhet erinra herr Werner om
att man i England har ett majoritetsvalsystem,
men det skulle inte falla
mig in att påstå att den politiska kulturen
är sämre i det engelska underhuset
än den är i den svenska riksdagen.
Herr Werner har måhända en
annan mening på den punkten.

När man sedan talar om att demokrati
är styrelse genom diskussion, kan
jag hålla med om detta, men låt mig få
erinra både herr Hamrin i Jönköping
och herr Werner om att de första teoretiker
som lanserade denna slogan utgick
från engelskt majoritetsval och
engelska förhållanden.

Jag trodde att herr Hamrin i Jönköping
skulle utnyttja ännu en poäng
när han hänvisade till Hjalmar Branting.
Men då han inte gjorde detta, får
väl jag försöka göra det på hans vägnar.
Herr Hamrin i Jönköping kunde
ha tillagt, att Karl Staaff företrädde
majoritetsvalsystemet i den politiska
debatten, och på det sättet kunde han
ha spelat ut oss socialdemokrater alldeles
särskilt i debatten. Men herr
Hamrin i Jönköping omnämnde inte
den saken — av skäl som jag till
äventyrs kan förstå.

Herr talman! Mer vore att säga om
denna fråga, men den tveksamhet som

finns bör väl leda till att man ställer
sig bakom konstitutionsutskottets förslag
om att riksdagen skall begära eu
förutsättningslös utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Tidigare halkade några
ord ur mig om att jag inte tänkte återkomma
i debatten i detta ärende. Det
gör mig litet ont att jag inte kan hålla
denna utfästelse, men det var herr Johansson
i Trollhättan som uppkallade
mig.

Jag vill först och främst konstatera,
att ju längre debatten fortskrider, desto
mer av brister, olägenheter och fel tillskrives
den nuvarande ordningen. Jag
fäste mig i det avseendet alldeles särskilt
vid herr Ekströms i Iggesund inlägg.
Herr Ekström hade verkligen inte
något högt betyg att ge våra kommunalpolitiker
ute i de svenska bygderna.
Han tecknade en bild av kommunalpolitiker
som satt instängda i slutna rum
och till synes var så försagda, att de
inte ens hade förstånd eller förmåga att
reservera sig på punkter, där de i och
för sig borde gjort detta. Låt mig konstatera
att vi för en vital kommunalpolitisk
debatt ändå har en klar utgångspunkt
just i den möjlighet till
reservation, som alltid föreligger. Jag
har svårt att tro, att den bild herr Ekström
här tecknade, stämmer med verkligheten.
Har man en avvikande mening,
ger man denna till känna ute i våra
kommunala styrelser och nämnder. Den
saken är nog oomtvistlig.

Herr Johansson i Trollhättan skönmålade
inte heller det nuvarande läget,
men jag har verkligen fortfarande svårt
att förstå, att bilden svarar mot verkligheten.
Inte heller herr Johansson i
Trollhättan säger sig ha funnit något
exempel på en socialdemokratisk minoritet
någonstans, som plötsligt fått för
sig, att man skulle ställa sig utanför och

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

bilda opposition för att åstadkomma en
livlig kommunalpolitisk debatt. Nej, tacka
för det! Det är klart, att ingen förfar
på det sättet. Vill man beröva sig
möjligheten till inflytande, skall man
göra det, annars inte.

Utredningskravet gäller — det förstår
jag mycket väl — en helt förutsättningslös
utredning. Men har man sagt A, säger
man gärna B och man utreder inte
för utredningarnas egen skull, utan har
väl ett bakomliggande, bestämt syfte
med det. Har man alltså tagit ett steg,
befarar jag, att det kan bli fråga om att
ta ytterligare ett steg. Detta var vad jag
sade i ett tidigare anförande.

Herr LARSSON i Luttra (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johanssons i Trollhättan
anförande var mycket intressant.
Det är uppenbart att han inte har
någon starkare tro på att den reform
som motionärerna tänker sig går att genomföra
så där utan vidare. Om den
kommunala beredningen skall kompliceras
genom att det också i primärkommunerna
skall ske en dubbel beredning
ungefär på samma sätt som i landstingen,
så blir vinsterna av en reform
på detta område ännu mindre. Herr
Johansson i Trollhättan menar emellertid
att detta inte hindrar att man kan
göra en förutsättningslös utredning om
saken. Ja, men man skall väl inte påkalla
en utredning utan att man i varje
fall tror något på den reform som man
förutsätter skall kunna bli ett resultat
av förslagen från utredningen. Med hänsyn
till vårt hårt belastade utredningsmaskineri
måste ändå utredningarna
ha en viss angelägenhetsgrad, innan
man ropar på utredning.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig påkallat
någon ny utredning på detta område,
men av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, vilket tidigare godkänts av kam -

maren utan debatt, framgår att det för
närvarande bedrives en mycket omfattande
kommunal utredningsverksamhet.
Konstitutionsutskottet önskar nu att en
av de utredningar som redan arbetar,
nämligen länsdemokratiutredningen,
skall få pröva även det uppslag för
aktivisering av den kommunala demokrati
som här förts fram. Det ter sig
väl ganska naturligt att man inte avskärmar
denna del och säger: En rad
andra spörsmål får utredningen syssla
med, men denna fråga som förts fram
i en motion i riksdagen får inte utredningen
uppehålla sig vid.

När herr Hamrin i Jönköping framhöll
att om man en gång hade sagt A
måste man säga B, vill jag göra den
stilla reflexionen att vi i detta fall ju
inte har sagt A, utan vi har talat om
förutsättningslöshet. Vi har inte begärt
att systemet skall införas och behöver
följaktligen inte heller i fortsättningen
verka för det utan vi önskar endast
att frågan skall genomlysas. På
grundval av det material, som utredningen
kommer att ställa till vårt förfogande
— därest utredningskravet biträdes
av kammaren — skall vi sedan
bilda oss en uppfattning.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Även om jag inte tillhör
konstitutionsutskottet och alltså inte
varit med om att där behandla frågan
har jag lyssnat med stort intresse
till den hittills förda debatten.

För mig ter sig nog många av de
framförda argumenten litet underliga.
Herr Johansson i Trollhättan har starkt
understrukit att det endast är fråga om
en förutsättningslös utredning. Det är
ju i och för sig riktigt, men när man
läst motionen och sett de där framställda
yrkandena, och hur motionären
talar om att samregerandet i kommunerna
har en förlamande inverkan på
den politiska debatten och att en majoritet
i fullmäktige borde beredas möjlighet
att tillsätta alla platser i kommu -

Onsdagen den 16 mars 1960 fm.

Nr 11

5 a

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

nens styrelse, måste man vid förutsätta
alt motionären önskar, att den utredning
som nu tydligen kommer att beslutas
skall komma med förslag som passar
honom.

Även jag bär kommunal erfarenhet;
jag valdes 1934 in i fullmäktige vid 29
års ålder, och jag anser mig ha rätt att
säga att jag har lärt något under de
gångna åren. Jag kan emellertid inte förstå
att man kan kalla det vidgad demokrati
att ett parti utestänges från plats
i kommunens styrelse. Från början satt
jag i en fullmäktigeförsamling där vi
på högerhåll hade majoritet, men aldrig
föll det mig in att vi skulle ställa
den socialdemokratiska minoritetsgruppen
utanför allt inflytande. Jag tillhör
i dag en fullmäktigeförsamling där förhållandet
är detsamma; av 35 fullmäktige
har socialdemokraterna 12. Jag kan
fortfarande inte fatta att det skulle vara
någon vidgad demokrati att utestänga
dessa från allt inflytande i kommunens
styrelse. Tvärtom har jag den bestämda
uppfattningen att skall man få någon
fason på det kommunala arbetet måste
alla vara med från början och ordentligt
sätta sig in i frågorna. Då kan man
uppnå resultat som är till nytta för kommunen
och dess invånare.

Ilerr Carlsson i Tyresö erinrade om
samlingsregeringen under kriget och
talade om den politiska förlamning av
debatten som då ägde rum. Herr Carlsson
i Tyresö är för ung att erinra sig
någonting från andra världskrigets dagar
— han kan endast läsa sig till detta.
Men vi som var med då vet alltför väl
att det var en tvingande nödvändighet
att man samregerade den tiden. Även
om den politiska striden i Sverige i någon
mån fick avstanna var detta inte
huvudsyftet för oss den gången. Det viktigaste
var att till varje pris genom samregerande
hålla vårt land utanför världskriget.
Det lyckades också. Därför tycker
jag att man inte skall säga att det
var något förlamande över situationen
under andra världskrigets dagar. Tvärt -

om var det uppmuntrande att partierna
kunde ta sig samman och lotsa landet
genom en farlig lid så att vi slapp att
deltaga i ett fruktansvärt världskrig.

.lag skulle kunna nämna ett par andra
exempel. Vi har ju två landsting i
Skåne, Malmöhus läns och Kristianstads
liins landsting. Skulle riksdagen efter
utredning en gång besluta att majoriteten
får tillsätta alla platser i landstingens
förvaltningsutskott, innebär detta
för Malmöhus län att alla borgerliga
ledamöter skulle utestängas. För Kristianstads
län innebär det att alla socialdemokratiska
ledamöter skulle utestängas.
Jag anser båda resultaten fullkomligt
absurda. Alla bör vara med i arbetet
från början och medverka till att
så kloka beslut som möjligt fattas.

Herr Carlsson i Tyresö förklarade
också att vi inom kommunerna har för
mycket av kompromisser och för litet
av strid. Jag förmodar att han liksom
jag träffar många väljare. Åtskilliga av
dem brukar säga: »Hur skulle det vara
om ni i riksdagen någon gång tog lärdom
av vad man gör i kommunerna
och inte bara stred om allting utan
även försökte komma överens i så många
praktiska frågor som möjligt?» Det kanske
finns någon som har annan åsikt,
det vill jag inte förneka, men jag tror
att jag har givit uttryck för den ståndpunkt
som majoriteten av väljarna har
i denna fråga.

Det förvånar mig något — det skall
jag gärna erkänna — att två enskilda
motionärer plötsligt har fått majoritet
i konstitutionsutskottet för en utredning.
Det brukar inte gå så lätt annars.
Jag instämmer med herr Larsson i
Luttra när han framhåller att utredningsväsendet
i Sverige är hårt belastat
och att det finns viktigare frågor att
utreda. Denna fråga har inte så stor betydelse
som man här vill göra gällande.

Herr Ekström i Iggesund sade att
misstag kan begås när man samlingsregerar
och vem skall då utkräva ansva -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

ret —• varje parti försöker ju skydda
sina representanter. Det är möjligt att
så är fallet, men om ett parti bär alla
platser i kommunens styrelse och styrelsen
gör misstag, vem skall då kräva
ut ansvaret, det parti som har alla representanterna
där eller de andra partierna?
Oppositionen kan givetvis försöka
att kräva ut ansvaret men att det
parti som har tillsatt alla platserna ger
sina egna en admonition eller t. o. m.
respass vill jag först se innan jag tror
det — det får herr Ekström ursäkta
mig.

Kommer för övrigt misstagen att försvinna,
om ett parti har hela inflytandet?
Jag är övertygad om att så icke blir
fallet. Min långa kommunala erfarenhet
säger mig att det innebär stora fördelar
att man kan komma överens inom
kommunerna. Jag tror t. o. m. att det
vore nyttigt om vi i detta hus lärde oss
en del av kommunerna i det avseendet.

Jag har sålunda kommit till den bestämda
uppfattningen att det enda riktiga
är att rösta för bifall till reservationen.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara på en
punkt bemöta den föregående talaren.
Han gör gällande att vi motionärer
skulle ha uttalat oss emot samlingsregeringen
under andra världskriget. Jag
vill bara hänvisa till första stycket i
motionen, där vi säger följande: »Tanken
att i Sverige införa permanenta
samlingsregeringar har konsekvent avvisats.
Denna form för riksstyrelse har
man ansett skall komma till användning
endast under utomordentliga förhållanden
såsom vid krig eller krigsfara.
I normala fall bör däremot regeringar
utses enligt parlamentarismens
principer.»

Där framförs inte någon som helst
kritik mot samlingsregeringen under
andra världskriget. Jag har personligen
liksom jag tror alla andra ledamöter av

denna kammare den uppfattningen, att
vid krig eller krigsfara bör samtliga
partier delta i regeringsansvaret.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
tog upp de synpunkter som jag hade
framfört beträffande de nackdelar som
kan föreligga vid samlingsregerande då
det är fråga om att utkräva ansvar för
de misstag som kan göras. Jag hävdade
på denna punkt, att om man har en styrelse
där samtliga partier är representerade,
kan det lätt hända, att den beslutande
församlingen som har att bevilja
ansvarsfrihet slätar över, därför
att alla har varit med om misstaget. Om
det däremot finns en kommunens regering,
kan det givetvis tänkas, att »regeringens»
partirepresentanter i den beslutande
församlingen är beredda att
ge ansvarsfrihet och att denna församling
fattar ett sådant beslut. Men det
kan då också inträffa att frågan verkligen
kommer under debatt och att minoriteten
med skärpa framför sina synpunkter.
Därigenom ställes frågan i
blixtbelysning för skattebetalarna och
väljarna, vilket nu tyvärr inte alltid
händer.

Det finns exempel på att man i en
kommun har byggt ett skolhus som kanske
var kostnadsberäknat till 5 miljoner
kronor men som kostade 12 miljoner
kronor. Då tvekade fullmäktige och
ville inte ge ansvarsfrihet till en början,
men omsider beviljades ansvarsfriheten.
Skolstyrelsen avgick visserligen, men
sedermera kom så gott som hela styrelsen
tillbaka. Så kan det gå vid samregerande
i kommuner och hur fungerade
insynen från kommunens styrelse?

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr tahnan! Till herr Carlsson i
Tyresö vill jag säga att jag aldrig gjort
gällande att uttalandet stod i motionen
utan bara att det fällts här under debat -

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

ten. .lag skrev ned uttalandet omedelbart,
så att jag vet att det återgivits riktigt.
Det som föranledde mitt angrepp
var just, att han ansåg att den politiska
debatten hade förlamats fullkomligt under
världskriget.

Herr Ekström i Iggesund sade att om
det finns samlingsregeringar ute i kommunerna,
händer det så lätt att man slätar
över, när ansvar skall utkrävas. Han
tog därvid ett exempel, som gällde ett
skolhusbygge som var kostnadsberäknat
till 5 miljoner kronor men som till
slut kostade 12 miljoner kronor och som
man ändå krånglade igenom. Det fel
man i så fall har begått är, att man inte
hos fullmäktige har begärt att få tilläggsanslag.
Om man en gång fått en byggnadsplan
godkänd av fullmäktige, och
kostnadsberäkningen sedan inte håller,
så har skolstyrelsen varken rätt eller
skyldighet att stoppa bygget och säga
att det får stå där ofullbordat, eftersom
vi inte har fått mer än 5 miljoner
kronor för ändamålet. Huset är visserligen
inte färdigt, men det går inte att
göra något åt saken när nu pengarna
tagit slut. I en sådan situation skall skolstyrelsen
hos fullmäktige begära tilläggsanslag.
Endast under den förutsättningen
att skolstyrelsen inte begär tilläggsanslag
har den förfarit felaktigt och i
så fall skall ansvar utkrävas. Vill fullmäktige
inte bygga skolan färdig, har
de rätt att vägra anslag; den saken är
klar.

Enligt min mening är således detta
exempel något som inte håller i verkligheten.

Herr talman! Till slut vill jag säga,
att denna beskrivning av kommunalmännen
ute i bygderna som en samling
osjälvständiga individer utan förmåga
att ta ansvar och ställning och som driver
med helt viljelöst tror jag inte på.
.lag har i fullmäktige så länge arbetat
tillsammans med representanter från alla
partier — med undantag för kommunisterna
bland vilka det inte heller finns
sådana osjälvständiga personer — och

kan därför slå fast att vi nog alla vet
vad vi vill, och att vi också säger det.
I den mån vi resonerat oss fram till en
principlösning tror jag att vi gjort detta
till nytta för kommunen och därmed för
skattebetalarna.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Under den utveckling
vi nu upplever på det kommunala området
anmäler sig självfallet en rad problem
— inte minst med avseende på
den kommunala demokratien — och
för min del tycker jag att det är utomordentligt
värdefullt, att vi får en livaktig
debatt i dessa frågor.

Jag skall i dag inte ge mig in i en diskussion
för eller emot det proportionella
valsättet beträffande kommunens
styrelse. Egentligen har jag bara begärt
ordet för att markera att jag när jag
kommer att följa utskottet i denna fråga,
med breda streck stryker under orden
»förutsättningslös utredning». Det vore
felaktigt om man med utgångspunkt från
denna debatt skulle försöka göra gällande
att socialdemokratien har tagit
någon som helst ståndpunkt i sakfrågan.
Jag vet att det finns ett betydande antal
socialdemokratiska kommunalmän
ute i landet som menar, att det nuvarande
systemet är det bästa. Men med
hänsyn till det livliga intresse som frågan
om det proportionella valsättet beträffande
kommunens styrelse i vida
kretsar och inom olika partier har
väckt tycker jag, i likhet med utskottets
talesmän, att frågeställningen kan
vara värd att belysa i samband med
många andra av den kommunala demokratiens
problem. På intet sätt innebär
detta att man i förväg tagit någon ståndpunkt,
utan man säger bara ifrån att när
det gäller den kommunala demokratien
över huvud taget behöver vi tänka igenom
en rad frågeställningar, som dyker
upp i samband med de förändringar
som nu pågår på det kommunala fältet.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har fått det intrycket
av debatten att man på vissa håll
hyser uppfattningen, att det blir mera
demokrati om vi får parlamentarism i
kommuner och landsting. Detta är ett
minst sagt tvivelaktigt påstående, ty det
kan ju inte innebära mera demokrati,
att vissa partier eller något parti utestänges
från att delta i kommunens styrelse.
Detta förefaller mig alldeles uppenbart.

När man här talar om den kommunala
parlamentarismen kan man naturligtvis
hänvisa till att utredningen skall
vara förutsättningslös o. s. v., men borde
man inte vid diskussionen om denna
fråga ha kommit till litet större klarhet
om vad man egentligen avser, innan
en utredning tillsätts? Vad menar man
med parlamentarism? Skall kommunens
styrelse — om detta system genomförts
— avgå om det ställts något slags kabinettsfråga?
Skall det då bli ett nyval
eller skall det träda till något annat
parti eller några andra partier som inte
har tillräckligt parlamentariskt underlag
för en fullmäktigemajoritet?

Detta problem får väl ses i samband
med strävandena på visst håll att skapa
något slags gemensamma val till kommuner,
landsting och riksdag, så att en
del av riksdagen skall väljas i samband
med kommunalval, alltså det s. k. kommunala
sambandet — en mycket originell
idé, om man nu skall vara snäll.
Skulle man genomföra ett sådant här
system uppstår emellertid också frågan,
om inte vid en riksdagsupplösning även
kommunernas församlingar måste upplösas.
Annars får man ju inte något
kommunalt samband — eller hur? Och
skall man sedan också införa parlamentarism
i kommunerna och utlysa kommunala
nyval när en styrelse, d. v. s.
kommunens regering, inte längre representerar
fullmäktiges majoritet i en väsentlig
fråga, då finns det verkligen anledning
fråga sig hur detta kommer att
utfalla i verkligheten.

Herr talman! Jag erkänner gärna att
det vore värdefullt med en aktivisering
av den kommunalpolitiska debatten. Den
saken tror jag ingen vill bestrida. Men
jag undrar om inte de som förordar ett
parlamentariskt styrelsesätt i kommunerna
ändå angriper problemet från
felaktig utgångspunkt. Man kan väl inte
argumentera så att det väsentliga är att
uppnå oenighet, utan det väsentliga är
att åstadkomma en livligare debatt. Det
är ju därför man vill införa parlamentarism
i kommunerna.

Jag skall inte nu fördjupa mig i det
problemet. Vad jag vill säga är, att om
man önskar en livligare kommunalpolitisk
debatt, så finns det möjligheter till
det även med nuvarande system. Om
reservationsrätten utnyttjades i större
utsträckning än nu skulle det bidra till
en livligare debatt. Men fördenskull behöver
vi inte införa parlamentarism.
Jag undrar, om inte den väsentliga frågan
är en annan, nämligen att skapa
en livligare debatt inom våra partier
rörande riktlinjerna för den kommunala
verksamheten. Jag är övertygad om att
utvecklingen av många skäl, samarbetsnämndernas
tillkomst, kommunsammanslagningarna,
den tekniska utvecklingen
och den kommunala verksamhetens
utveckling över huvud taget, kommer
att tvinga fram en väsentligt livligare
diskussion om de stora principiella linjerna
på den kommunala verksamhetens
många områden. Därför tror jag att
kärnpunkten är att vi inom olika partier
intensifierar vår informationsverksamhet
och aktiviserar den inre diskussionen
om principerna. Jag skall inte
använda uttrycket den kommunalpolitiska
ideologien, utan säger i stället de
principiella riktlinjerna för den verksamheten
i kommuner och landsting.
Där tror jag att den centrala frågan
ligger.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Efter herr Eliassons i
Sundborn funderingar över detta pro -

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

blem borde det stå alldeles klart för
kammarens ledamöter att det verkligen
behövs en utredning.

•lag yrkar bifall till förslaget om en
utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Jönköping begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Segerstedt Wiberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 105 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta
motioner angående suppleanter för fullmäktige
i primärkommunerna.

I de likalydande motionerna nr 254
i första kammaren av herr Ilarald Pettersson
in. fl. och nr 320 i andra
kammaren tav herr Boo in. fl. hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning och
förslag om införande av suppleantinstitution
för fullmäktige i primärkommunerna».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:254 och 11:320, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
förutsättningslös utredning angående införande
av suppleanter för stads-, kommunal-
och kyrkofullmäktige.

Reservation hade avgivits av fröken
Stenberg, herr Erik Olsson och fru
Thnnvall, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att motionerna I: 254 och
II: 320 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Frågan om suppleantinstitution
för fullmäktige i primärkommunerna
har återkommit också i år, och
det är ju ingenting ovanligt när det gäller
frågor som förts fram i motioner.
Men förvånande är det att ett utskott
ändrar uppfattning från det ena året till
det andra såsom konstitutionsutskottet
här har gjort, fastän ingenting inträffat
som kan motivera det.

Alla de betänkligheter mot en reform
av detta slag som kunde anföras år 1964
gäller i lika hög grad i dag. I kommunallagskommitténs
betänkande år 1952
redovisades resultatet av en enkät i frågan
som gjorts i ett stort antal kommuner
och städer. Där finner man att en
stor majoritet ställde sig avvisande till
tanken på suppleanter för fullmäktiges
ledamöter. En lika förkrossande majoritet
gav samma svar i sina remissyttranden
över detta betänkande. Någon ny
undersökning har sedan inte verkställts.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

När utskottet behandlade frågan så
sent som 1964 fann utskottet inte heller
att sådana nya omständigheter tillkommit
som motiverade ett annat ställningstagande.
Jag finner det också märkligt
att utskottet nu helt kan bortse från de
synpunkter som utskottet vid ärendets
behandling år 1953 ansåg så betydelsefulla
— och som gällde för utskottet
även år 1964.

Jag skall be att inför kammaren få
återge något av det som utskottet i sin
skrivning år 1953 anförde och som åberopades
år 1964:

»Att möjligheten att inkalla suppleant
kan hos enskilda fullmäktigledamöter
minska deras känsla av ansvar för sitt
uppdrag lärer sålunda icke kunna helt
bestridas. Och», skrev utskottet, »även
hos allmänheten kan lätt en motsvarande
nedvärdering av fullmäktiguppdraget
komma till synes. Detta kan t. ex.
taga sig uttryck däri, att en arbetsgivare
utan verkligt tvingande skäl vägrar en
anställd ledighet för att deltaga i ett
fullmäktigsammanträde under hänvisning
till att suppleant finnes för den anställde.
över huvud taget synes det vara
ägnat att minska fullmäktiges auktoritet
i allmänhetens ögon, om viktiga kommunala
angelägenheter avgöras av en från
det ena sammanträdet till det andra olika
sammansatt fullmäktigförsamling.
Till det sagda vill utskottet blott foga,
att en suppleantinstitution säkerligen
skulle kräva tämligen komplicerade
lagregler och bliva besvärlig i tillämpningen,
särskilt i vad angår prövningen
av anmält förfall och inkallande av
suppleant.»

Detta, herr talman, är viktiga skäl,
och det gäller för mitt ställningstagande
som om de hade varit skrivna i dagens
utlåtande.

Det stöd för en åsiktsförändring som
utskottet kan åberopa är måhända
Svenska kommunförbundets yttrande
1965, att styrelsen för förbundet intet
har att erinra mot en utredning. Men
det uttalandet är ju inte att jämställa

med en beställning. Utskottet anser
emellertid tydligen att detta medgivande
innebär en åsiktsförändring vad beträffar
majoriteten av landets kommuner.

Låt oss då se på vad Svenska stadsförbundet
skriver — det förbundet yttrade
sig också i frågan år 1965. Majoriteten
i styrelsen har — liksom majoriteten
av de tillfrågade städerna och
kommunerna förra gången — avstyrkt
förslaget även nu. I sitt yttrande pekar
förbundet på frågan om suppleants
inkallande till tjänstgöring och ordningen
härför, liksom de förutsättningar
under vilka suppleanten skall inkallas,
och fortsätter: »Såvitt styrelsen
kan bedöma torde det knappast vara
görligt att åstadkomma föreskrifter
som tillgodoser önskvärdheten av en
fulltalig representation på samma gång
som de uppfyller krav på att inkallandet
av suppleanter sker i riktiga former.
»

Herr talman! Detta är något som man
inte kan komma förbi, och dessa synpunkter
sammanfaller helt med min
uppfattning.

Jämförelser har också gjorts med
sammanläggningsdelegerade, där suppleanter
införts. Härvidlag kan jag instämma
i Svenska kommunförbundets
yttrande att systemet där ger praktiska
fördelar genom att det skapar garantier
för att varje kommun är representerad
vid sammanträden, även om delegeradeförsamlingen
göres liten. Men en
jämförelse mellan fullmäktige i primärkommunerna
och sammanläggningsdelegerade
är inte relevant — det rör sig
om två helt olika saker. Ledamöterna
av sammanläggningsdelegerade utses ju
på ett helt annat sätt än fullmäktige i
primärkommunerna. Att vid ett fullmäktigeval
få en liknande garanti för att
olika delar av en kommun alltid skall
bli rättvist representerade går som bekant
inte, vare sig vi har suppleanter
eller ej. Så många kandidatnomineringar
har vi väl alla deltagit i, att vi kän -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

ner till problemen och de olika intressena
härvidlag. Ambitionerna kan vara
goda hos varje parti vid nomineringen
— men efter valet, när nya stads- eller
ännu hellre kommunalfullmäktige sammanträder,
kanske man märker en överrepresentation
från en viss del av kommunen,
beroende på att alla partier nominerat
sina första namn därifrån, medan
en annan del kan bli helt orepresenterad.

Skulle vi ett ögonblick tänka oss ett
suppleantskap, så menar jag inte att det
behöver missbrukas, men omständigheterna
kan vara sådana att allmänheten
ändå misstänker att missbruk förekommit.
Man kan inte bortse från allmänhetens
reaktion, om det gång efter annan
redovisas frånvaro för samma ledamot.
Det kan bli svårt att bevisa att
frånvaron berott på viktigare uppdrag
än fullmäktiges sammanträden eller att
anledningen till frånvaron ej varit att
undvika ett obekvämt och svårt ställningstagande.
Det kan också inträffa
att vederbörande på grund av en mångfald
andra uppdrag inte har tid att närvara
utan måste ha en ständig suppleant.
Vid långvarig sjukdom och liknande
omständigheter bör andra åtgärder
kunna vidtagas. Vi har exempel i
riksdagen på hur detta kan ordnas.

Herr talman! Det kan förefalla underligt
att jag inte vill gå med på en utredning
mot bakgrunden av att jag i
det föregående ärendet om minoritetsrepresentation
i kommunernas styrelser
kunde följa utskottsmajoritetens förslag
om en utredning, fastän jag inte är
övertygad om möjligheten av att genomföra
en sådan reform i alla kommuner.
Jag skall därför något motivera min
inställning.

I det föregående ärendet har jag fäst
stor vikt vid frivilligheten för kommunerna
att själva avgöra hur de vill ha
det. Jag föreställer mig att det i många
kommuner, särskilt i de mycket stora,
kan vara önskvärt med ett parlamentariskt
system i kommunernas styrelser

— något som också herr Henningsson
antydde — och jag har av denna anledning
inte velat motsätta mig en förutsättningslös
utredning. Jag vill att denna
skall bli helt förutsättningslös, så
att alla möjligheter, såsom också statsrådet
uttalade, kan prövas. I den fråga
det då gällde kan frivilligheten också
lättare bibehållas oberoende av resultatet
av utredningen än vad som är fallet
i det spörsmål som vi nu diskuterar.
I det senare fallet anser jag att
suppleantinstitutet inte bör införas för
stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige
över huvud taget och kan därför
inte ens biträda ett utredningskrav.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fröken Stenberg,
herr Erik Olsson och mig själv.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Såsom representant för
reservanterna i detta ärende framhåller
fru Thunvall att uppfattningarna
tydligen har svängt. Det är möjligt att
så är fallet. Meningarna kan ibland
svänga om rätt våldsamt. Vi har i andra
kammaren två år i rad, såväl 1964 som
1965 — år 1965 till och med utan votering
— bifallit förslag om en utredning
av denna fråga. Men båda åren
föll frågan därför att första kammaren
avslagit samma framställning. I år inträffar
det märkliga att första kammaren,
som ligger före oss på dagens föredragningslista,
redan med överväldigande
majoritet har godkänt kravet på
en utredning.

Det skulle vara en fullständig omsvängning,
fru Thunvall, om andra kammaren
nu ändrade sig och avslog utredningskravet.
Jag hoppas att vi nu
inte skall komma i denna situation utan
skall kunna komma fram till ett avgörande
i denna fråga. Det har nämligen
i olika församlingar faktiskt rests allt
starkare krav på möjlighet till ett suppleantinstitut.

Jag vill även framhålla för fru Thunvall,
att beslut om utredning av anta -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

let fullmäktige tidigare i annat sammanhang
har fattats och att det i samband
härmed inte bör vara särdeles betungande
att utreda också den nu förevarande
frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i vad herr Henningsson
anfört, men jag vill gärna bemöta
en synpunkt, som fru Thunvall
tog upp i sitt anförande.

Först vill jag dock konstatera att det,
såsom herr Henningsson framhållit,
mycket riktigt har skett en markant
förskjutning i fråga om denna utredning,
vilket mycket klart fastlagts i och
med att första kammaren i dag anslutit
sig till kravet på en utredning.

Det nya som har kommit till sedan
förra året är att man för sammanläggningsdelegerade
har möjlighet att utse
suppleanter och även skall göra det.
När riksdagen i december 1965 tog denna
proposition restes det inte någon
invändning mot denna anordning. Då
fru Thunvall nu menar att det är stor
skillnad mellan sammanläggningsdelegerade
och en fullmäktigeförsamling
drar hon väl litet för långtgående slutsatser.
Sammanläggningsdelegerade skall
under perioden innan sammanläggningen
blir definitiv överta det mesta av vad
de primärkommunala församlingarna i
annat fall har att besluta om. I beslutsavseende
råder således en ganska stor
likställighet mellan de två institutionerna.

Därutöver tog fru Thunvall upp ytterligare
ett önskemål, som, menade
hon, var svårt att tillfredsställa inom
suppleantinstitutionen för de primärkommunala
fullmäktigeförsamlingarna,
nämligen att man skall få representationen
så fördelad inom kommunen att
alla delar av denna blir tillgodosedda.
Jag har en annan uppfattning i detta
fall. I de nya storkommunerna kan det

bli problem på så sätt, att många av
de tidigare enskilda kommunerna kanske
kommer att erhålla så få ledamöter
i de nya fullmäktigeförsamlingarna, att
om den ledamot som representerar den
tidigare primärkommunen icke har möjlighet
att delta i fullmäktigeförsamlingen,
kanske denna del av den nya storkommunen
vid detta tillfälle blir helt
utan representation.

Det är således angeläget, herr talman,
att vi i denna nya situation med storkommuner
får suppleantinstitution införd.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Herr Henningsson
nämnde att det pågår en utredning och
att det därför inte skulle behöva bli betungande,
om den skulle få utreda också
den här frågan. Emellertid kunde det
väl inte framgå av vad jag sade att det
var mitt skäl att inte vilja ha en utredning.
Jag anser att den inte behövs, och
därför kan jag inte ens yrka på en utredning.

Jag kan beklaga att första kammaren
nu har låtit sig påverka av andra kammarens
och inte minst konstitutionsutskottets
nya uppfattning i denna fråga,
så att det, som jag förstår, blir ännu
omöjligare att få ett sådant beslut som
jag förordat. Jag kommer ändå att pröva
kammarens tålamod med en votering.
ty jag skulle vilja se vilka som
har annat att anföra i denna fråga.

Det är riktigt som herr Boo säger
att sammanläggningsdelegerade skall utföra
arbetet, men de gör det tills sammanläggningen
är klar. I denna situation
är det nödvändigt att arbetet göres
så allsidigt som möjligt med representanter
från kommunerna. Sedan blir det
emellertid ett allmänt val för en ny
fullmäktigeförsamling, och redan vid
detta val kan den situationen uppstå att
den ena eller andra kommundelen inte

Onsdagen den 10 mars 1900 fm.

Nr 11

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

får någon representant. Vi vet ju lnir
det går vid allmänna val; representationen
kan ändå bli olika, så att man
aldrig får ens en ordinarie ledamot,
ännu mindre en suppleant.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Vi har alldeles nyss behandlat
en fråga, då det var delade meningar
om huruvida ärendet skulle bli
föremål för utredning eller inte. Det sades
klart ifrån att det gällde en förutsättningslös
utredning. Man var till och
med beredd att med tjocka streck understryka
att den skulle vara förutsättningslös,
men man önskade att frågan
skulle bli genomlyst så att man sedan
kunde ta ställning.

För min del gäller samma synsätt
också beträffande denna fråga. Jag vet
mycket väl att det kan anföras skäl både
för och emot suppleanter till fullmäktigeförsamlingar.
Jag tycker dock att
svårigheterna att ordna en fulltalig representation
vid fullmäktiges sammanträden
ibland kan vara så stora, att man
skulle önska att det funnes tillgång till
suppleanter. Det kan t. ex. vara långvarig
sjukdom som gör det omöjligt för
vederbörande att närvara vid sammanträdena.

Fru Thunvall berörde den problematiken
och sade något om att det skulle
gå att ordna på annat sätt. Jag kan för
min del inte förstå, vad hon då avsåg.
Hur skall det problemet kunna lösas?
Ett bortfall under längre tid av en eller
ett par ledamöter i en liten fullmäktigegrupp
på grund av långvarig sjukdom
kan vara utomordentligt besvärande
för gruppen i fråga, och det skulle
vara av stort värde, om man i sådant
fall hade möjlighet att tillkalla suppleanter.

Det kan också uppstå problem för
personer, som är hårt ansträngda av
andra åtaganden, som kan hindra dem
från att över huvud taget ställa upp i
fullmäktigeval. Medvetandet om att det
finns möjlighet att i svåra lägen in -

kalla suppleant skulle kanske kunna
göra det möjligt för dem att ställa sig
till förfogande. Detta är också en synpunkt,
som jag tycker, att man inte helt
kan bortse ifrån, även om jag är medveten
om att det, som fru Thunvall
framhöll, i huvudsak bör vara samma
ledamöter som beslutar från gång till
gång.

Konstitutionsutskottets majoritet föreslår
nu att kommunalrättskommittén, i
samband med att den i enlighet med
sina senaste tilläggsdirektiv företar en
omprövning av de i 5 § kommunallagen
intagna bestämmelserna om antalet
fullmäktige, skall få tillfälle att pröva
även denna fråga. Det är ett yrkande
som jag gärna vill stödja.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Thunvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Stenberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
F''ru Thunvall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 171 ja och 39 nej, varjämte 7 av

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Tidsbegränsning för beredning och behandling av ärenden hos kommunala full
mäktige

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner
angående anhängiggörande av kommunala
ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Tidsbegränsning för beredning och behandling
av ärenden hos kommunala
fullmäktige

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner
om tidsbegränsning för beredning och
behandling av ärenden hos kommunala
fullmäktige.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23 vill jag i all korthet anföra
några synpunkter.

I kommunallagen finns ingen bestämmelse
som anger någon maximitid för
handläggningen i de beredande organen
av motioner som väckts i det beslutande
organet — fullmäktige. Underlåtenhet
att bereda motioner kan således
inte anses strida mot gällande författning.
Möjligen kan man i vissa fall ställa
vederbörande befattningshavare till
ansvar, i så fall för lindrigt tjänstefel.

Otvivelaktigt måste det betraktas som
nonchalans att en motion kan få ligga
år efter år innan den slutbehandlas.
Det bar till och med förekommit att en
motion uppskjutits i trettio års tid innan
den slutbehandlats av fullmäktige,
och då föreslog det beredande organet

endast att motionen skulle utgå ur förteckningen.
Även om detta exempel är
unikt, förekommer det dock tyvärr inte
så sällan, att behandlingen av motioner
uppskjuts år efter år.

Utskottet har så riktigt anfört, att vissa
missförhållanden i form av alltför
långa beredningstider förekommer hos
kommunala fullmäktige. Utskottet anser
liksom motionärerna att dessa ärenden
bör slutbehandlas inom rimlig tid, men
utskottet anser också att en tillfredsställande
ordning bör kunna åstadkommas
utan lagstiftningsåtgärder. Utskottet påpekar
att »tydliga strävanden---

framkommit, bl. a. genom de kommunala
förbunden, för att komma till rätta
med missförhållanden av angiven art»,
d. v. s. de alltför långa beredningstiderna
när det gäller motionsbehandling.
Man påpekar i utskottsutlåtandet att det
i vissa kommuner förekommer interna
föreskrifter och balanslistor, och man
förväntar också att en kommunal praxis
skall utbildas. Utskottet framhåller även
den kommunala revisionens betydelse i
sammanhanget.

Herr talman! Trots att motion 1:250
och 11:322 bar avstyrkts av utskottet
har jag icke för avsikt att yrka bifall
till motionen. Jag vill bara slå fast utskottets
skrivning när det i likhet med
motionärerna konstaterar att det råder
missförhållanden. Att utskottet sedan
anser att man skall kunna komma till
rätta med dessa missförhållanden utan
att gå lagstiftningsvägen har vi motionärer
ingenting att erinra mot. Huvudsaken
är dock att man når godtagbara
resultat.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Rimmerfors, Wiklund och From (samtliga
fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1966 fin.

Kommerskollcgium: Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

8 14

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner
angående rätten för ordförande och vice
ordförande i kommunal församling att
deltaga i förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Kommerskollegium: Befrämjande av

landsbygdens elektrifiering

Kungl. Maj :t hade (bilaga 12, punkt
B 3, s. 17—20) föreslagit riksdagen att
dels medge att statlig garanti för lån
till nyanläggnings- och upprustningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät
under budgetåret 1966/67 beviljades intill
ett belopp av 6 000 000 kr., dels till
Kommerskollegium: Befrämjande av

landsbygdens elektrifiering för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr., dels ock medge att
bidrag för upprustning resp. nyanläggning
av elektriska distributionsnät på
landsbygden under budgetåret 1966/67
beviljades intill ett belopp av 7 600 000
resp. 1 600 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Johan Olsson
in. fl. (1:295) och den andra inom
andra kammaren av herrar Eriksson i

3—Andra kammarens protokoll 1966.

Bäckmora och Boo (11:563), i vilka
motioner hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att eu
medelsram på 25 000 000 kr. för bidrag
till upprustning av landsbygdens elnät
måtte anges för tiden intill utgången av
budgetåret 1970/71.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a) medge att under budgetåret 1966/67
statlig garanti för lån till nyanliiggningsoch
upprustningsåtgärder berörande
landsbygdens elnät beviljades intill ett
belopp av 6 000 000 kr.,

b) till Kommerskollegium: Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.,

c) medge att under budgetåret 1966/67
bidrag för upprustning resp. nyanläggning
av elektriska distributionsnät på
landsbygden beviljades intill ett belopp
av 7 600 000 resp. 1 600 000 kr.;

2. att motionerna I: 295 och II: 563
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
M''edén, Helander och Sjönell, vilka ansett
att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 295 och II: 563, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att en medelsram
på 25 000 000 kr. för bidrag till upprustning
av landsbygdens elnät måtte anges
för tiden intill utgången av budgetåret
1970/71.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖNELL (ep):

Herr talman! Reservationen under
denna punkt innebär ett understödjande
av de synpunkter, som framförts i motionerna
I: 295 och II: 563.

Enligt 1958 års riksdagsbeslut om
strukturrationalisering av eldistributio Nr

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Kommerskollegium: Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

nen skulle denna rationalisering sikta
till att skapa stora och bärkraftiga
distributionsföretag, som på längre sikt
genom utjämning av goda och dåliga
områden på ett effektivt sätt kan distribuera
elkraft i glesbygder. Hela denna
procedur måste betraktas som mycket
tidsödande och komplicerad och därmed
också kostsam.

Frågan om upprustning av landsbygdens
elnät måste konstateras ha en hög
angelägenhetsgrad. Det är både ur rättvise-
och ekonomisk synpunkt alldeles
uppenbart att glesbygdens och även de
små tätorternas befolkning måste beredas
lika goda förutsättningar som andra
i fråga om elkraftsförsörjningen. En faktor
som får ständigt växande betydelse
är det ökande användningsområde i
fråga om elkraft som den tekniska utvecklingen
givit hushållen. Hushållen
begagnar sig av ett stigande antal elektriska
apparater av olika slag. Härvidlag
är det väsentligt att bl. a. observera
den ökande användning som elkraften
fått och fortsätter att få också för rena
uppvärmningsändamål, en utveckling
som väl inte står att hejda och som det
heller inte ur olika synpunkter finns någon
anledning att försöka hejda. Denna
utveckling ställer emellertid ökade krav
på upprustning av distributionsnätet.

En annan viktig faktor som tillkommit
under senare tid och som har stor
relevans vid bedömningen av den fråga
vi nu diskuterar är den ökade belastning
på eldistributionsnätet, som blivit
följden av den efterfrågeökning på
elkraft som den växande och mycket
glädjande industrilokaliseringen till tätorterna
runt om i landet framkallar.

Som framgått av de skäl, herr talman,
som jag redan nu har framfört — ytterligare
motiv kan förebringas — föreligger
ett stort och växande behov av en
upprustning av elnätet på landsbygden.
Det statliga expertorganet på området,
kommerskollegium, har också funnit
skälen för en fortsatt upprustning av
detta elnät bärande. Kollegium föreslår

därför en ny medelsram för tiden intill
utgången av budgetåret 1970/71 uppgående
till 25 miljoner kronor och anger
i det sammanhanget samma skäl som
nu anförts av motionärer och reservanter.
Enligt kollegiums åsikt måste det
nämligen för de underhandsdiskussioner
som från verkets sida ägt rum med
distributionsföretagen rörande planeringen
av upprustningsverksamheten
vara av stort värde om en ny medelsram
för upprustning kan anges av statsmakterna.
Det är, herr talman, alldeles
klart att om 1958 års riksdagsbeslut om
rationalisering av eldistributionen skall
kunna genomföras och slutföras på ett
meningsfullt sätt, måste en ambitiös planering
av upprustningsverksamheten
äga rum genom bl. a. sådana underhandsdiskussioner.
Men dessa blir skäligen
meningslösa och kommer att
hänga i luften, om man inte vet när och
om det över huvud taget blir någon ny
medelsram fastställd för ändamålet i
fortsättningen.

Det finns, herr talman, i dagens läge
ett stort antal akuta och kapitalkrävande
upprustningsbehov. Många distributionsföreningar
har sitt nät uppbyggt
av krigstidsmateriel som är starkt förslitet
och i behov av omedelbar förnyelse.
Vid fusioner blir följaktligen de
ekonomiska påfrestningarna särskilt
svåra för det övertagande distributionsföretaget,
som inte har möjlighet att på
egen hand klara de stora utlägg som erfordras
för att modernisera ett nedslitet
elnät hos den distributionsenhet som
skall övertagas. Därför föreligger även
fortsättningsvis behov av fortsatta statsbidrag
till upprustning av landsbygdens
elnät. \ id fusioner av distributionsföreningar,
som nästan undantagslöst är eu
förutsättning för statsbidrag till upprustningen,
fordras en grundläggande
teknisk fältundersökning och projektering
och regelmässigt mycket långvariga
förhandlingar. På grund härav brukar
de lokala utredarna eller parterna under
hand på ett tidigt planeringsstadium

Onsdagen den 16 mars 1966 fm. Nr 11 67

Kommerskollegium: Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

hos kommerskollegium undersöka möjligheterna
att erhålla statsbidrag. En
fastställd bidragsram är alltså, som jag
nyss framhållit, en grundförutsättning
för att kommerskollegium över huvud
taget skall kunna medverka i överläggningar
om strukturrationalisering på det
sätt som anges i koncessionslagstiftningen.

Slutligen vill jag, herr talman, erinra
om att i tilläggsproposition 1957:175,
där införandet av energiskatten föreslogs,
uppdrogs också riktlinjerna för
ett handlingsprogram på energiområdet.
I det programmet ingick som ett
viktigt moment att en upprustning av
landsbygdens elnät skulle komma till
stånd, och en medelsram på 50 miljoner
för denna upprustning angavs. I praktiken
skedde sålunda en hopkoppling av
upprustningen av landsbygdens elnät
med elskattens uttagande. Eftersom elskatten,
herr talman, såvitt jag känner
till inte är avsedd att bli avvecklad
inom överskådlig tid, och det inom överskådlig
tid, som motionärer och reservanter
med stöd av kommerskollegiums
påpekande angivit, finns behov av en
ny medelsram åtminstone fram till och
med budgetåret 1970/71, finns det alltså
lika goda sakliga skäl att besluta om
en sådan som för fastställande av den
gamla, nu snart ianspråktagna ramen.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och
Persson i Heden (samtliga ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Frågan om landsbygdens
elektrifiering och upprustningen
på det elektriska området är en gammal
diskussionsfråga, och från statsmakternas
sida har visats ett positivt intresse
under de gångna åren. Det intresse som
där visats bör utgöra en viss garanti för
att man även i framtiden kommer att
ägna denna fråga betydande uppmärksamhet.
Det i motionen väckta försla -

get är ett återgivande av kommerskcllegiums
synpunkter på frågan, vilka i
samband med budgetbehandlingen varit
föremål för prövning i Kungl. Maj:ts
kansli. Departementschefen säger i statsverkspropositionen
att han inte nu vill
ta ställning till detta förslag. Detta att
han säger »inte nu vill ta ställning» betyder
ju inte att man defintivt avvisat
denna åtgärd för framtiden. Utskottsmajoriteten
har för sin del anslutit sig
till departementschefens betraktelsesätt
på denna punkt.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Lindholm påpekar att statsmakterna
i det förflutna visat ett positivt
intresse för en upprustning av
landsbygdens eldistributionsnät. Herr
Lindholm anser att det positiva intresse
man visat i det förflutna skall utgöra
en garanti för att man även i fortsättningen
kommer att ha samma intresse.

Herr talman! Det är emellertid på det
sättet att vad som krävs är konkreta
handlingar och inte bara ett positivt
intresse. Man upprustar inte ett eldistributionsnät
bara med intresse utan med
verkliga insatser. Jag finner det utomordentligt
egendomligt, herr talman, att
man, när man nu på allvar kommit i
gång med att försöka uppfylla den målsättning
som tidigare fastställts bl. a.
beroende på att en hel del gamla koncessioner
har utlöpt och att man alltså
kan få en mera rationell anordning när
det gäller områdeskoncessioner, skall
skjuta upprustningen till en avlägsen
och obestämbar framtid genom att enbart
säga att man har intresse för saken.
Det krävs, herr talman, konkreta
åtgärder och framför allt fullföljande av
det utomordentligt viktiga arbete som
redan påbörjats och givit resultat. Men
det är mycket som ännu återstår, och jag
tror att i detta liksom i alla andra sam -

08 Nr 11 Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m

manhang det skulle vara ekonomiskt
oförsvarligt att avbryta arbete och insatser
som har påbörjats. Då får man
ekonomiskt mycket negativa följder.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman!’ Det är alldeles riktigt
att jag använde uttrycket »positivt intresse»,
men jag hänvisade också till
gärningarna. Vi är överens om att de
gärningar som det positiva intresset har
utlöst i form av anslagsäskanden till
årets riksdag är tillfredsställande. Därför
menar jag att man på grund av det
positiva intresset som har utlöst sådana
handlingar har anledning att hysa viss
förtröstan även beträffande framtiden.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Om det positiva intresse,
som herr Lindholm gång på gång återkommer
till, kan avsätta ett konkret resultat,
nämligen fastställandet av en ny
medelsram i enlighet med vad kommerskollegium
har föreslagit, är jag fullt
nöjd.

Överläggningen var härmed slutad.
Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 8—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Statens institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt B 13, s. 29—
31) föreslagit riksdagen att för ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67

anvisa ett reservationsanslag av 565 000
kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (I: 296) och den andra
inom andra kammaren av herr From
m. fl. (II: 565);

dels ock en motion inom andra kammaren
av herr Andersson i Örebro m. fl.
(11:554), vari hemställts att riksdagen
måtte till ifrågavarande ändamål för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 715 000 kr. i stället för
i statsverkspropositionen föreslagna
565 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
matte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 296 och II: 565 samt II: 554, till Statens
institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 565 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Harry Carlsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Wedén, Björkman, Helander och
Sjönell, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen II: 554 samt med avslag
å motionerna I: 296 och II: 565, till
Statens institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 715 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖNELL (ep):

Herr talman! Den nyligen offentliggjorda
och med största intresse emotsedda
långtidsutredningen räknar bland
annat med en ytterligare stegring av
produktiviteten inom det svenska nä -

(i!)

Onsdagen den l(i mars 1960 fm. Nr 11

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

ringslivet sä att nationalprodukten skulle
stiga med beräknade 4,2 % per år i
volym under perioden 1900/1970. Denna
antagna ökningstakt, som är grundläggande
för hela långtidsutredningens
kalkyl, omges dock av relativt vida felmarginaler
i enlighet med vad utredningen
framhåller. Och nog är det mot
bakgrunden av dels att våra industriinvesteringar
låg stilla ett par år och
till och med gick ned, dels den minskning
i arbetskraftens volym mätl i arbetstimmar,
som långtidsutredningen
förutser för lång tid framåt, utomordentligt
vanskligt att räkna med en stegring
av nationalprodukten med drygt 4 %
fram till 1970 som något visst. I varje
fall måste denna beräkning vara ett
antagande som vilar på en nxycket osäker
grund. För att siffran 4,2 % skall
bli mindre osäker och kanske komma
att motsvaras av den faktiska utvecklingen
måste vi följaktligen sätta till
alla klutar för att överallt där det är
möjligt höja näringslivets produktivitet.

Ett område inom den betydelsefulla
industrisektorn, där outnyttjad kapacitet
ännu finnes och där framför allt
ökad utbildning och teknisk information
skulle kunna leda till ökad produktivitet,
är småindustriområdet. Några
siffror kan belysa den mindre industriens
stora betydelse och visa att en
satsning på denna skulle bli klart produkti
vitetsbefrämjande.

Av den viktiga verkstadsindustriens
nära 5 000 arbetsställen sysselsätter inte
mindre än 91 % högst 100 arbetare
och ungefär 64 % högst 20 arbetare.
Trots vissa påståenden i annan riktning
kan vidare konstateras att andelen
mindre verkstadsindustri inte har sjunkit
i någon nämnvärd grad under det
senaste årtiondet. De mindre företagen
inom denna bransch bär därför fortfarande
samma relativa andel av den samlade
produktionen som tidigare och är
därför ägnade att visas särskild uppmärksamhet
i olika avseenden, framför

allt när det gäller att skapa förutsättningar
för att höja deras produktivitet.

Vi satsar i dag större andel än tidigare
av vår nationalprodukt på utbildning
av olika slag, därför att vi är övertygade
om att en gedigen utbildning och
hög kunskapsnivå hos så många som
möjligt utgör grundförutsättningen för
en snabb utveckling och kontinuerlig
höjning av levnadsstandarden.

Denna insikt gäller det, herr talman,
att applicera även på våra svenska företagare
av alla slag. När det gäller de
mindre produktionsföretagen har statens
institut för hantverk och industri
sedan lång tid tillbaka gjort synnerligen
värdefulla insatser just på utbildningsområdet.
Som emellertid framhålles
i motionen II: 554 och vilken uppfattning
biträdes av reservanterna, innebär
departementschefens förslag beträffande
institutets kursverksamhet, att institutet
kommer att sakna erforderligt
statligt stöd för den starka verksamhetsutvidgning,
som karakteriserar de senaste
årens utveckling, och inte heller
— vilket är särskilt allvarligt — kommer
att få kompensation för automatiska
kostnadsökningar av allmän art.

Det är klart, att det i nuvarande budgetläge
ställer sig besvärligt att tillgodose
institutets samtliga krav på anslagets
anpassning till nuvarande och beräknad
blivande omfattning av verksamheten.

Emellertid har ju finansministern som
företrädare för regeringen i såväl årets
som fjolårets finansplaner tryckt på
nödvändigheten av att vi så mycket
som möjligt söker stimulera industrier
till en ökning av investeringarna. Det
är i sammanhanget glädjande att, som
sker i årets finansplan, kunna konstatera,
att industriinvesteringarna efter tre
års stagnation under fjolåret visade en
uppgång med cirka 8 procent. Denna
uppgång synes också fortsätta. Men uppgången
i industriinvesteringarna hänför
sig inte bara till större industrier utan
även till mindre industrier, och sist -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

nämnda faktum måste få en direkt inverkan
på verksamheten hos statens institut
för hantverk och industri. Man
investerar inte bara i nya maskiner och
byggnader utan även i ökade kunskaper
om produktionsteknik och liknande,
något som ju är en av huvudförutsättningarna
för en effektivitetsökning. På
grund härav kommer inom de närmaste
åren från de mindre och medelstora industrierna
att ställas ökade krav på institutet
att ordna med kurser, rådgivning
samt teknisk och ekonomisk information
över ett mycket brett register.
Institutet har också i sina petita framfört
önskemål om att genom anslagsökning
kunna intensifiera upplysningsverksamheten
i tekniska och ekonomiska
rationaliseringsfrågor med en utvidgning
till allt vidare företagarkretsar.

Det finns alltså, herr talman, starka
motiv för en utbyggnad av denna verksamhet
mot bakgrunden av krav som
oundvikligen måste komma att resas
framöver från fler och fler företagare.
Ett oförändrat anslag, vilket föreslås av
departementschefen, måste praktiskt taget
komma att omöjliggöra institutets
lovvärda och samhällsekonomiskt välmotiverade
intentioner.

Med hänsyn till angelägenheten av att
tillräcklig ekonomisk och teknisk rationaliseringsberedskap
finns för den
mindre industriens behov i dag och i
morgon samt till nödvändigheten av att
dess företagsledare får tillgång till en
effektiv vidareutbildning genom koncentrerade
kurser, anser vi reservanter
det motiverat med en anslagshöjning,
som åtminstone i någon mån stärker
institutets resurser på förevarande område.

Herr talman! Vi föreslår sålunda att
anslaget till institutets kursverksamhet
in. m. uppräknas med 150 000 kronor,
varvid lämplig del av beloppet får gå
till kompensation för automatiska kostnadshöjningar.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Sjönell sagt, men
vill med utgångspunkt från det lokala
plan där vi arbetar med dessa frågor
anföra vissa synpunkter. På grund av
den snabba tekniska utvecklingen inom
näringslivet krävs, att de som handhar
företagens skötsel, både när det gäller
ekonomisk ledning och produktionsledning,
är väl skolade för arbetsuppgifterna,
ty detta är en förutsättning för
att företagen skall ge en god förräntning.

De större företagen har därvidlag ett
försprång, ty de kan själva ordna med
kursverksamhet och utbildning. De
mindre och medelstora företagen saknar
däremot de ekonomiska förutsättningarna
för att kunna igångsätta kurser,
och eftersom de mindre företagen
liksom även de medelstora i regel endast
har att falla tillbaka på manuell
yrkesskicklighet har det varit av utomordentligt
stort värde att hantverksinstitutet
genom sin utbildningsverksamhet
har kunnat fylla detta behov.

I årets statsverksproposition föreslår
departementschefen oförändrat anslag
till institutet med 565 000 kronor. Institutet
har i sin petitaframställning begärt
en höjning av anslaget med 400 000
kronor. Det är alldeles uppenbart att
man kommer att få svårt att genomföra
det kursprogram som man tänkt sig.
Kostnaderna för undervisning och övningsmateriel
stiger, och prisstegringarna
har också under de senaste åren
varit synnerligen kännbara. Med den
r ådande utvecklingen kommer naturligtvis
priserna att ytterligare pressas uppåt.
Nu använder sig hantverksinstitutet
till tre fjärdedelar av specialister och
yrkeskunnigt folk utanför institutet —
de tas från näringslivet och annat håll
■— för att man skall kunna genomföra
kurserna i den planerade omfattningen,
men med de medel som ställs till institutets
förfogande finns det inte möjligheter
härtill. Det är beklagligt att den -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m

na verksamhet — som iir otroligt betydelsefull
för de mindre företagarna —
inte skall kunna intensifieras. I den debatt
som vi hade bär i kammaren i höstas
om utbildning av företagare och likställda
framfördes ju från flera håll
önskemål om att hantverksinstitutet
skulle få vidgade resurser. Det är ju
helt naturligt att om de mindre och medelstora
företagarna skall kunna hänga
med i konkurrensen med den enorma
utvecklingen på det tekniska området,
gäller det också att de bibringas kunskaper
i takt med den tekniska utvecklingen.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Statens institut för hantverk
och industri har, som framgått av
de båda föregående talarnas anföranden,
som huvuduppgift att främja yrkesskickligheten
och lönsamheten inom
hantverk och industri. Denna uppgift
utför institutet dels genom rådgivning
och provningsverksamhet, dels genom
en mycket omfattande kursverksamhet
såväl vid institutet här i Stockholm som
ute i landet.

Den snabba tekniska utvecklingen inom
näringslivet gör att institutets tjänster
nu efterfrågas i allt större utsträckning.
Nya verksamhetsområden, nya
branscher och därmed stigande ofterfrågan
på kurser av olika slag gör sig
gällande. Detta har medfört en stark
påfrestning på institutets begränsade resurser,
och tyvärr har institutets ledning
sett sig nödsakad att skjuta många
av institutets aktuella arbetsuppgifter,
där åtgärder starkt efterfrågas av näringslivet
på framtiden.

Med tanke på det stora behovet av
fortsatt rationalisering och produktionsökning
synes det mig i hög grad angeläget
att institutet får möjlighet att fortsätta
sin nuvarande verksamhet och att
det på vissa områden får öka den.

Herr talman! Jag ber därför att någ -

ra ögonblick få stanna vid en av de
verksamhetsgrenar där jag anser, att utskottsmajoriteten
trots det rådande bekymmersamma
budgetläget borde ha intagit
eu annan ståndpunkt till institutets
önskningar. Under budgetåret 1964/
65 anordnade institutet i samråd med
bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen försökskurser
för företagare och likställda i de
sysselsättningssvaga områdena i landet.
Syftet med den kursverksamheten var i
första hand att stimulera företagarnas
intresse för de problem av ekonomisk,
teknisk, administrativ och arbetsledande
natur som sammanhänger med ett
företags start, utveckling och inriktning
på produktval och försäljningsmetoder.
Denna försöksverksamhet tilldrog
sig stort intresse, och såväl institutets
ledning som övriga intressenter, däribland
arbetsmarknadsstyrelsen och näringslivets
organisationer, ansåg denna
s. k. företagarutbildning så värdefull att
den borde bli en permanent arbetsuppgift
för institutet. Det är också en arbetsuppgift
som efterlysts i debatten,
exempelvis vid Norrlandsmässor och
näringslivskonferenser. Denna verksamhet
skulle fylla ett stort behov och även
vara ett värdefullt bidrag till den av
riksdagen beslutade lokaliseringspolitiken.

Vi har tyvärr här i landet inte någon
tillfredsställande utbildning inom det
området, i motsats till vad vi har på
praktiskt taget alla andra områden, och
på företagarhåll är man förvånad och
besviken över att den utbildningen har
blivit försummad. Kostnaderna för denna
angelägna utbildningsverksamhet
borde kunna bestridas, utan att ytterligare
belasta den redan hårt ansträngda
statsbudgeten, på så sätt att motsvarande
belopp, 150 000 kronor, överföres
från arbetsmarknadsstyrelsens till institutets
anslag. Detta har också arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrkt. Arbetsmarknadsstyrelsen
har rekommenderat
kurserna och sagt att de är så värdefulla
att man borde satsa på dem, och

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m

styrelsen är även beredd att avstå från
motsvarande del av sitt anslag.

Reservanterna har inte följt detta förslag,
som framförts i ett par motioner
undertecknade av bl. a. herr Stefanson
och mig, utan har gått en annan väg och
föreslagit en uppräkning av anslaget till
institutet med motsvarande belopp. Jag
skall här inte uppta tiden med att diskutera
vilken väg anslaget bör beviljas
på. Däremot vill jag bestämt betona att
denna företagsledarutbildning, som
länge har efterlysts här i landet, är en
ytterst angelägen uppgift som institutet
borde få möjligheter att fullfölja.
Den är förvisso en god investering i det
svenska samhället.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 vid punkt 17 i
statsutskottets utlåtande nr 10.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Samtliga talare som yttrat
sig i denna fråga har vitsordat utbildningens
stora betydelse. Såvitt jag
förstår finns det inga meningsskiljaktigheter
därom, och därför behöver vi väl
inte diskutera den saken. Det har också
vitsordats från åtskilliga håll att hantverksinstitutets
verksamhet i det fallet
har varit föredömlig, och det är ett vitsord
som vi andra, som inte har följt
verksamheten så ingående, kan godta
som ett reellt betyg åt den verksamhet
som bedrivits. På den punkten råder
det alltså ingen som helst meningsskiljaktighet,
utan diskussionen gäller
mera en avvägningsfråga i den budget
som riksdagen nu har att behandla.
Skilda talare har ju framhållit att budgeten
är ganska ansträngd för närvarande,
och det är därför som man måste
göra avvägningar mellan de olika
anslagsposterna. Den omständigheten
att man inte höjer ett anslag innebär
icke att man på något sätt vill undervärdera
den verksamhet som har förekommit,
utan det är så att man i avvägningen
mellan de olika anslagen har ansett
att man inte har råd att gå längre

än man har gjort. Vi har här samma
läge som vi brukar ha när vi diskuterar
budgeten; det är en spänning mellan
önskningar och resurser. Kunde
önskningarna tillgodoses i den utsträckning
i vilken de framförts på olika
punkter, skulle det i sak betyda att vi
väsentligt måste öka de resurser som
skall tillgodose önskningarna i olika avseenden.
Det är inte bara på denna
punkt utan på åtskilliga punkter som
det har väckts motioner, såväl i denna
kammare som i medkammaren, om anslagshöjningar.
Om man slår tillsammans
dessa olika motionsäskanden så
blir det rätt aktningsvärda belopp som
måste täckas.

Nu kan naturligtvis motionärerna på
denna punkt säga att de inte är så intresserade
av de andra motionerna. Men
det finns tyvärr specialintressen på
samtliga områden, och för statsutskottet
måste en huvudriktpunkt i arbetet
vara att hålla ihop hudgeten på ett någorlunda
hyggligt sätt, så att man för
de förslag som framläggs har täckning
i de disponibla reala resurserna.

Det är därför som majoriteten i utskottet
har avstyrkt en rad motioner
med begäran om anslag. Vi avstyrker
motionerna, inte därför att vi ogillar
syftet utan därför att vi vill att budgeten
skall gå ihop. En av förutsättningarna
för att budgeten skall gå ihop
är att man driver en ganska hård budgetpolitik,
varom man ändå var ganska
ense i remissdebatten när den framlagda
budgeten diskuterades. Från oppositionens
sida kritiserades budgeten för
att den var alltför svag. Nu har oppositionen
i form av motioner velat försvaga
den ytterligare, och den sortens
ekonomiska politik går inte ihop.

Herr talman! Då vi inom utskottsmajoriteten
har avstyrkt dessa motioner
är det alltså inte något som helst
uttryck för en undervärdering av den
verksamhet som bedrivs, utan det är ett
resultat av de kalla ekonomiska fakta
som vi i dag har att röra oss med.

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1966 fm.

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Herr Lindholm siiger
att man hår måste göra en avvägning
och att kalla ekonomiska fakta varit
utslagsgivande. Jag kan förstå hans synpunkter,
men om man ger ökat stöd till
hantverksinstitutet för denna kursverksamhet,
är jag alldeles övertygad om
att man i det långa loppet kommer att
tjäna på det.

Som jag tidigare sade utförs nyetableringen
inom småindustrisektorn av manuellt
arbetande personer. De har från
början deltagit inom produktionen inom
något företag och sedan beslutat sig för
att starta eget. Vid en konferens i höstas,
som statsrådet Sträng var med på,
betonades att de mindre företagarna har
alltför dåligt ekonomiskt kunnande. Och
det är en av orsakerna till att vi i olika
avseenden får ta ställning till dessa
problem när det gäller lånefrågor.

Jag tror att det ur hela landets synpunkt
skulle vara av utomordentligt
stort värde om statens institut för hantverk
och industri finge de ökade resurser
som begärts.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Lindholm, betonade att vi allesammans
var eniga om utbildningens betydelse,
och det är vi självfallet. Men varför
är vi det, herr Lindholm? Jo, därför
att vi räknar med att det är en god
investering att bedriva utbildning på så
många områden som möjligt. I dagens
läge är det en alldeles speciellt god investering
att öka utbildningen inom näringslivets
område — källan till vårt
välstånd.

Herr Lindholm sade att vi inte har
råd att gå längre än vi gjort; vi måste
hålla ihop budgeten. Ja, det föreligger
motioner i frågan, och jag tillät mig
framhålla att det finns en möjlighet att
lösa problemet utan att belasta årets
3*_Andra kammarens protokoll 1966.

budget — det behövs endast en omflyttning
av medel inom två anslag. Då
den part, som eventuellt skulle få någon
minskning av sitt rätt stora anslag, själv
tillstyrker ändringen, förvånar det mig
att utskottsmajoriteten inte kan acceptera
förslaget.

Jag tror fortfarande, herr talman, att
den föreslagna investeringen skulle vara
så god att den snarare skulle medverka
till att öka resurserna — i varje fall
när det gäller kommande budget — än
till att minska dem.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Nordgren talar för en annan sak än
övriga opponenter mot utskottets förslag,
som ju förordat en höjning av anslaget
med 150 000 kronor, under det
att herr Nordgren argumenterar för motionsyrkandet
om en överflyttning från
femte huvudtiteln till tionde huvudtiteln
av ett anslag på 150 000 kronor.

Men då herr Nordgren säger att han
på det viset vill öka utbildningsverksamheten
blir jag något förvånad, ty de
150 000 kronor som finns upptagna skall
användas just till den utbildning vid
statens institut för hantverk och industri
som herr Nordgren pläderar för att
institutet nu ensamt skall sköta. För
närvarande bedrivs utbildningen i samarbete
mellan arbetsmarknadsverket och
institutet, och den är — om jag är riktigt
underrättad — i främsta rummet
inriktad på nya företagsledare och har
en viss anknytning även till lokaliseringspolitiken.

Ett bifall till herr Nordgrens yrkande
ökar sålunda icke, herr talman, på någit
sätt den utbildning som kommer att
bedrivas. Herr Nordgrens förslag innebär
endast att ett anslag flyttas från
femte till tionde huvudtiteln.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Om man mot förmodan

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 19GG fm.

Statens institut för hantverk och industri

skulle göra så som jag rekommenderar
skulle det sannolikt medföra att vi kunde
få några företagsledare till som startar
eller utvidgar företag. Och dessa företagsledare
i sin tur, herr Lindholm,
kanske utnyttjar de möjligheter som
finns att omskola eller i varje fall anställa
tillgänglig arbetskraft. På det sättet
blir de alltså utbildare — lärare —
för en rätt stor grupp nyanställda. Utbildningen
kommer på så sätt ännu fler
till godo.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag fattade
herr Nordgren rätt, men om så
är fallet innebär hans yrkande att de
150 000 kronor, som nu avses skola gå
till företagsledarutbildning i samarbete
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
hantverksinstitutet, genom överflyttning
till hantverksinstitutet skall användas
för annan utbildning på företagsledarområdet.

Men herr Nordgren har ändock icke
härigenom ökat utbildningsvolymen, tv
om han gör en omflyttning och använder
pengarna till annan företagsledarutbildning
än den som bedrivs i samarbete
mellan dessa båda organ, reducerar
han samtidigt det antal som utbildas
på detta håll. Summan av det hela
blir alltså oförändrad.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17ro) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja j

: Utrustning och inredning

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113
ja och 100 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 18

Statens institut för hantverk och industri:
Utrustning och inredning

Kungl. Maj.-t hade (punkt B 14, s. 31)
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 350 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalvdande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Stefanson
in. fl. (I: 297) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren m. fl.
(11:584), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 400 000 kr. i
stället för i statsverkspropositionen föreslagna
350 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 297 och II: 584, till Statens
institut för hantverk och industri:
Utrustning och inredning för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 350 000 kr.

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1900 fm.

Statens institut för hantverk och industri: Utrustning'' och inredninK

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Ilarrtj Carlsson,
Åkerland, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Ståhl, Eliasson i Sundhorn,
Wedén, Björkman, Nelander och
Sjönell, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

,att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 297 och II: 584, till
Statens institut för hantverk och industri:
Utrustning och inredning för budgetåret
1900/07 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! För 25 år sedan övertogs
som bekant dåvarande HantverksInstitutet
av staten. Det ansågs då självklart
att institutet skulle förses med utrustning,
till art och omfattning anpassad
efter dess uppgifter.

Viss utrustning övertogs från det då
av Sveriges hantverksorganisation bedrivna
hantverksinstitutet. En del av
denna finns alltjämt kvar. Med tanke
på den utveckling som skett är det helt
naturligt att denna utrustning måste te
sig ytterst omodern i dag. Stora brister
förelåg under hela 1950-talet på utrustningens
område, och institutet måste
därför avstå från flera aktuella och
önskvärda arbetsuppgifter. Detta framhölls
vid olika tillfällen, och år 1901
verkställdes på rekommendation av
statsutskottet en översyn av utrustningsbehovet.

Planen för institutets upprustning,
som underställdes Kungl. Maj:t, upptog
ett belopp av något över 2 miljoner kronor.
Av det beräknade beloppet återstår
fortfarande 000 000 kronor. Till följd
av den tekniska utvecklingen och institutets
verksamhetsinriktning har nya utrustningsbehov
uppkommit, som föranlett
en vidareutveckling av planen. Därtill
kommer att hänsyn måste tas till

inträffade och kommande prisstegringar.
Under de senaste åren har i planen
utrustningsbidraget upptagits till
400 000 kronor. Detta belopp utgör ett
minimum för att institutet normalt skall
kunna bedriva en godtagbar utbildning
och ha god standard på sin utrustning.

I årets finansplan konstaterar och
räknar finansministern med ökad investeringsverksamhet
inom näringslivet
och fortgående stark rationaliseringsverksamhet.
Dessa tendenser inom näringslivet
kommer otvivelaktigt att inverka
på institutets verksamhet i vad
avser såväl kurser som rådgivning.

Herr talman! En nedskärning av institutets
redan begränsade utrustningsbidrag,
som föreslås i föreliggande utlåtande,
synes i detta läge strida såväl mot
finansplanens anda och mening som
mot en vettig och rimlig planering av
utbildningen på detta för vårt välstånd
viktiga område: näringslivets fortsatta
utveckling.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3 vid punkten
18 i föreliggande utlåtande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! På denna punkt gäller
liksom på övriga anslagspunkter det
sedvanliga betraktelsesättet i budgetbehandlingen.
Hittills har man ju fullföljt
det program som har varit upplagt, och
herr Nordgren vitsordade själv att det
i detta program finns något över 600 000
kronor kvar. När man nu tar mer än
hälften av detta belopp i år torde det
vara ett uttryck för det intresse man
visar på detta område, även om beloppet
är 50 000 kronor lägre än föregående
år.

Vidare kan jag, herr talman, inte underlåta
att påpeka ett visst förhållande
i fråga om denna anslagspost; jag vet
inte om det är ett olycksfall i arbete
för högern eller hur man skall beteckna
det hela. För någon tid sedan behandlade
vi en högermotion, i vilken förordades
10 procents sänkning av en rad

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

anslag. Bland de anslag som då prickades
in var detta. Hade vi biträtt herr
Nordgrens röstning vid det tillfället,
skulle anslaget blivit 315 000 i stället för
350 000 kronor.

I dag förordar samma högerparti att
anslaget skall höjas från 350 000 till
400 000 kronor. Är man i högerlägret på
något sätt allergisk mot siffran 350 000
eller föreligger det på denna punkt ett
rent olycksfall i arbetet?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! För det första vill jag
erinra herr Lindholm om att den plan,
på vilken det i runt tal finns 600 000
kronor kvar, enligt de första direktiven
redan skulle ha varit fullföljd. Beträffande
den där procentsatsen, så får jag
10 procent på 400 000 kronor till 40 000
kronor, men det är väl ingenting att strida
om. Enligt min uppfattning bör ifrågavarande
anslag icke omfattas av den
uppställning över förslag till nedprutningar
som högerns representanter tidigare
framlagt.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Nordgren får nog
använda en annan procenträkning här i
kammaren än den han presenterade
nyss. I högerns förslag förordades en
sänkning med 10 procent på anslagen.
Denna anslagspost var i propositionen
upptagen till 350 000 och inte till 400 000
kronor. Det var alltså enligt motionens
förslag som de 350 000 kronor skulle reduceras
med 10 procent. Enligt den
matematik som jag lärde mig i skolan
är 10 procent på 350 000 lika med
35 000, och 350 000 minus 35 000 lär
bli 315 000. Sedan må herr Nordgren
räkna hur han vill i det avseendet. Om
herr Nordgren studerar högermotionen,
skall han finna att just denna post var
upptagen bland dem för vilka reducering
föreslogs.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Lindholm säger. Men enligt uppgjord
plan skulle ifrågavarande 600 000 kronor
redan ha varit investerade i institutet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
18:o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 104 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 19

Bidrag till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader
Kungl. Maj :t hade (punkt B 15, s.

31—35) föreslagit riksdagen att dels

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

medge att statsgaranti för lån till hantverks-
och industriföretag m. m. under
hudgetåret 1900/67 beviljades intill ett
belopp av 55 000 000 kr., dels ock till
Bidrag till företagareföreningar in. fl.:
Administrationskostnader för budgetåret
1900/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Johan Olsson in. fl. (1:194) och den
andra inom andra kammaren av herr
Andersson i Örebro in. fl. (It: 242), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
måtte för budgetåret 1966/67 under anslaget
Bidrag till företagareföreningar
in. fl. anvisa ett reservationsanslag av
2,6 milj. kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wikberg (I: 490) och den andra
inom andra kammaren av herrar Larsson
i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården
(II: 578), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1966/67 under anslaget
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
utöver Kungl. Maj:ts förslag anvisa ett
belopp av 100 000 kr. såsom särskilt
bidrag till företagareföreningen i Jämtlands
län för samordningsverksamhet
inom länets mindre industri.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 194 och II: 242 samt I: 490 och II: 578,

a) medge att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. m. under
budgetåret 1966/67 beviljades intill
ett belopp av 55 000 000 kr.;

b) till Bidrag till företagareföreningar

in. fl.: Administrationskostnader för

budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Axe/ Andersson, fröken Andersson samt

herrar Ivar Johansson, Harry Carlsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Stähl, Eliasson i Sundhorn,
Wedén, Björkman, Helander och
Sjölie It, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 490 och II: 578 ävensom med
bifall till motionerna I: 194 och II: 242,

a) medge att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1966/67 beviljades intill
ett belopp av 55 000 000 kr.;

b) till Bidrag till företagareföreningar

in. fl.: Administrationskostnader för

budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 600 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I olika sammanhang
ställs vi inför de problem som kostnadsökningarna
för med sig. Vi har alla klart
för oss att både företag och samhälleliga
organ med oförändrade inkomster tvingas
minska sin verksamhet. Ett av staten
tillskapat organ, som trots en ökning av
arbetsuppgifterna får oförändrade anslag,
har svårt att fullfölja sin verksamhet.

Företagareföreningarna i landet har
under ett flertal år haft oförändrade inkomster,
trots att de mindre och medelstora
företagens behov av .service i olika
hänseenden har ökat i takt med den tekniska
utvecklingen i vårt samhälle. I dag
är företagarproblemen så pass komplicerade,
att deras lösning kräver speciell
expertis på de ekonomiska, tekniska
och kommersiella områdena.
Företagareföreningarnas arbetsområden
har också vidgats, bl. a. genom tillskapandet
av länsplaneringsområden, i vilka
chefstjänstemännen i företagareföreningarna
ingår. Företagareföreningarna
har även att handlägga frågor som
rör den statliga lokaliseringspolitiken,
och detta arbete utgör numera en stor
del av föreningarnas verksamhet. An -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

talet statliga industrigarantilån har också
ökat, vilket medfört en ökning av
arbetsuppgifterna. Allt detta har krävt
att företagareföreningarna måst öka sin
personal med ungefär 50 procent, medan
det statliga anslaget varit i stort sett
oförändrat.

Företagareföreningarnas förbund har
beräknat att administrationsbidraget behöver
vara 500 000 kronor högre än vad
kommerskollegium föreslagit. De beräkningarna
anser jag vara riktiga med
tanke på de merutgifter företagareföreningarna
fått vidkännas. Utan landstingens
ekonomiska stöd skulle företagareföreningarna
inte klara sig. Den
företagareförening, vilken jag sedan flera
år tillhör, bar — om hänsyn tas till
penningvärdeförsämringen — under hela
1960-talet haft i stort sett oförändrade
inkomster.

Budgetåret 1961/62 hade vi 30 000 kronor
i anslag, 1962/63 också 30 000 kronor,
1963/64 fick vi en uppräkning till
40 000 kronor och 1964/65 hade vi också
40 000 kronor. Då var förhållandena
för företagareföreningarna betydligt
bättre under slutet av 1950-talet, då
vi kunde tillgodogöra oss en tvåårig
ränteeftergift på de av staten utlånade
medlen. Vi hade 1958 en utlåning på
550 000 kronor. Det gav oss 4 procent,
alltså 22 000 kronor. Med det statsbidrag
vi då hade fick vi sammanlagt 52 000
kronor.

Det är uppenbart att den verksamhet
som företagareföreningarna bedriver —
vilken väl vitsordas från alla håll i samhället
— är av avgörande betydelse för
den mindre företagsamheten i landet.
Det finns alla skäl för att man från statens
sida skall se välvilligt just på företagareföreningarnas
administrationskostnader.

Det sägs i reservationen under punkt
19 att det med hänsyn till den utveckling
som företagareföreningarna genomgått
inte kan anses skäligt att hålla kvar
anslaget vid en nivå som redan föregående
år var för låg.

Jag vill härmed, herr talman, yrka
bifall till reservationen vid punkten 19.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I allmänhet är det ju
klokt att spara, och i all synnerhet tror
jag att man bör iaktta sparsamhet med
statens pengar i nuvarande situation.
Men ibland är det faktiskt så att man
kan spara sig till förlust. Jag tror att
det i detta fall är så att man sparar sig
till förlust, om man följer utskottsmajoritetens
linje och vägrar företagareföreningarna
den rätt måttliga uppräkning
av anslaget som det här är fråga om.
Den som haft tillfälle att följa företagareföreningarnas
arbete — det har jag
haft i många år, och vid åtskilliga tillfällen
har jag varit verksam för att söka
öka deras resurser — han vet att de utför
ett utomordentligt nyttigt arbete för
den mindre och medelstora företagsamheten.
Vi vet ju också att de mindre
och medelstora företagen inte är så få:
ungefär 75 procent av alla företag inom
industrien återfinns faktiskt i gruppen
»upp till 10 sysselsatta». Alltför liten
uppmärksamhet har enligt min mening
ägnats frågan om dessa företags möjligheter
att tillägna sig nya rön och metoder
för att vinna största möjliga produktivitet
i sin näring. Det är inte för
mycket sagt att de medel det här är
fråga om skulle komma ett område med
mycket goda förutsättningar till del och
bidraga till en betydande ökning av produktionen
i näringslivet.

Ur produktivitetssynpunkt är det särskilt
angeläget att uppmärksamma en
grupp företag. Det gäller de mindre
företagen som alltjämt har en god lönsamhet
och goda expansionsmöjligheter
men där utvecklingen går snabbt och
det gäller att följa med i tid. Just här
behöver företagareföreningarna ge råd
och anvisningar för att företagen inte
skall sacka efter med påföljd att de snart
kommer in i en annan grupp småföretag,
nämligen icke lönsamma sådana.
Även icke lönsamma företag kan natur -

Nr 11

7!)

Onsdagen den 10 mars 1900 fm.

Bidrag till företagareföreningar in. t!.: Administrationskostnader

ligtvis ibland med råd och anvisningar
från företagareföreningarna ocli lampliga
investeringar sättas på fötter, men
bär gäller det som sagt att försöka förebygga
en eftersläpning i utvecklingen.

Småföretagen söker sig också som vi
vet i allt högre grad ut på exportmarknaden.
De är tvungna härtill om de skall
hålla sig med. Härvidlag tror jag att de
har haft ett icke ringa stöd i företagareföreningarnas
verksamhet.

En höjning av anslagen är alltså motiverad
med hänsyn till verksamhetens
ökade omfattning, varvid man har anledning
räkna med att de små och medelstora
företagen behöver utnyttja företagareföreningarnas
tjänster, men det
finns också ett annat skäl, nämligen de
fortgående kostnadsökningarna. Liksom
alla andra får företagareföreningarna
kännas vid avtalsmässiga lönehöjningar,
och det gör att finansieringen kommer
att te sig bekymmersam. Visserligen kan
man ofta vända sig till andra samhälleliga
organ, framför allt landstingen, för
ett tillskott, men jag tror som sagt att
det är synnerligen väl använda pengar
om riksdagen följer reservanterna och
lämnar ytterligare en halv miljon i detta
sammanhang.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det var med stort intresse
som jag lyssnade till herr Hedlunds
synpunkter, men jag fick en känsla
av att herr Hedlund nästan höll på
att bli en smula patetisk när han såg hur
småhantverket skulle sakna utvecklingsmöjligheter
därest motionen icke bifölls.
För närvarande pågår dock en utredning
som tillsattes 1962, och enligt
de uppgifter som lämnats beräknas denna
utredning bli färdig i år. Då har vi
inom utskottet ansett att vi bör avvakta
det utredningsresultatet och med utgångspunkt
därifrån sedermera göra en
bedömning av vilka anslag som eventuellt
bör beviljas och vilka åtgärder i
övrigt som bör vidtagas på detta område.

Det iir ett genomgående tema i debatterna
att man inte höjer det ena anslaget
efter det andra. Men, ärade kammarledamöter,
det är väl ändå ingen dålig
prestation att upprätthålla den relativt
sett höga standard vi har på olika områden,
en standard som ger resurser och
skapar förutsättning för en betydande
utveckling på olika områden.

Lag tror alltså inte att herr Hedlunds
ödesprofetior skall behöva gå i uppfyllelse
därest kammaren, som jag hoppas
följer statsutskottets förslag, till vilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag tror att kammarens
ärade ledamöter nog uppfattade att jag
inte spådde någon katastrof för den
mindre och medelstora företagsamheten,
om ifrågavarande anslagshöjning
dröjer ett eller ett par år. Jag sade att
man kan spara sig till förlust, och det
vidhåller jag alltjämt. Omvänt betyder
detta att jag tror att den halva miljonen
är synnerligen väl använda pengar.

Det talas om att 1962 års utredning
skall bli färdig i år. Det skulle i bästa
fall betyda att man kanske kan vänta
mera pengar 1967, d. v. s. efter fem år
från 1962. Om jag inte missminner mig
gjordes också i fjol från något håll gällande
att utredningen snart var färdig.
Utredningar har ju en benägenhet att
dra ut på tiden, och det gäller att se till
att man inte väntar alltför länge med
åtgärder, som är ägnade att stärka produktivitet
och produktion här i landet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inget annat
att bygga på beträffande den tillsatta
utredningen än att denna i årets riksdagsberättelse
sagt att man beräknar
slutföra sitt arbete under innevarande
år. Det är alltså detta uttalande jag bygger
mitt omdöme på. En utredning avger
väl inte ett sådant utlåtande utan att
ha mycket god sannolikhet bakom sig
för riktigheten i detsamma.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnade

Herr Hedlund försökte nu att tona
ned sitt tidigare anförande så att
det inte blev lika ödesmättat, men han
menade att man kan spara sig fram till
förluster på detta område. Ja, herr Hedlund,
i ett trängt ekonomiskt läge kan
den synpunkten anföras på alla anslagsposter.
Den gäller inte speciellt för detta
område.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! På vissa speciella områden
kan man spara sig till förluster,
dock ingalunda på alla, herr Lindholm!

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Under punkt 19 i statsutskottets
utlåtande nr 10 behandlas
även motionsparet I: 490 och II: 578 om
visst särskilt bidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län. I motionerna
anföres bl. a. att Kungl. Maj:t redan
1959 uppdrog åt länsstyrelsen i Jämtlands
län att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
göra en utredning rönande
länets näringsliv. Denna utredning
lämnade sitt betänkande 1963, vilket
innehöll en rad konkreta förslag till
åtgärder.

I sammanfattningen anfördes där
bl. a.: »Såväl för att skapa bättre balans
mellan samhällets utgifter och inkomster
i Jämtlands län som för att
skapa bättre levnadsförhållanden för
den i länet kvarblivande befolkningen
är det sålunda angeläget att snara och
förhållandevis radikala åtgärder vidtagas
för länet.»

Vid fjolårets riksdag väcktes motion
med samma framställning som i årets
motion om ett speciellt bidrag till
Jämtlands läns företagareförening med
100 000 kronor för dess speciella verksamhet.
Utskottsmajoriteten avstyrkte
då liksom i år motionsyrkandet. Fjolårets
motivering var att det nyligen beslutade
lokaliseringsstödet för norra
stödområdet, vari Jämtlands län ingår,
skulle komma att få en avgörande betydelse
även för detta län. Utskottets ta -

lesmän i båda kamrarna uttalade sin tro
på att Jämtlands län i detta sammanhang
skulle få ett mycket verkningsfullt
stöd, varför det särskilda stödet till företagareföreningens
verksamhet inte var
erforderligt.

Nu har emellertid det statliga lokaliseringsstödet
fungerat en tid och resultatet
av verksamheten under tiden 1/7_

31/12 1965 har redovisats i ett meddelande
från inrikesdepartementet. Därav
framgår att 111 företag beviljats stöd
inom detta lokaliseringsområde, men av
dessa avsåg endast fyra företag Jämtlands
län. Av dessa 111 företag var 12
nylokaliserade och de återstående var
äldre företag. Det innebär således att
10 procent av de företag som fått lokaliseringsstöd
varit nyetablerade företag.

I fråga om Jämtlands län torde av de
fyra som fatt stöd två kunna redovisas
som nyetablerade företag. I kronor räknat
hade endast en procent av lokaliseringsstödet
gått till Jämtlands län.

Tyvärr är det detta nedslående resultat
vi har att notera för vårt vidkommande.
Olika orsaker kan ligga till
grund härför. Ett faktum är att Jämtlands
län är det minst industrialiserade
av samtliga län i riket. Storindustri saknas
helt och antalet medelstora industrier
är ringa. Såväl antalet företag som
sysselsättningen domineras av företag
med mindre än 10 anställda. Lokaliseringsstödets
nuvarande utformning
medför att det inte kan främja utvecklingen
för huvuddelen av befintliga företag
inom länet.

Med hänsyn till förhållandena här
torde det ställas särskilt stora krav på
småindustriföretagarna att driva och
utveckla sina företag. Utvecklingen inom
industrien går mot ett ökat underleverantörsförfarande.
För mindre industrier
i Jämtlands län, som helt saknar
storindustri och som har få medelstora
industrier och dessutom ett perifert
läge med avseende på såväl större
marknad som storindustri, blir kontaktproblemet
större än för företag inom

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr It

Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader

andra län. Detta torde ha varit den
väsentligaste orsaken till att det finns
så få medelstora industrier i länet.

Med hänsyn till dessa speciella förhållanden
har länets företagareförening tagit
särskilda initiativ för samordning
av bl. a. försäljning, bokföring, kalkylering
och produktionsplanering. I den
omnämnda utredningen angående näringslivet
i Jämtlands län ansågs att
initiativen var värdefulla och borde
stödjas, varför förslag framfördes om
utbyggnad av verksamheten vid företagareföreningen
i länet genom ett ökat
statligt bidrag. Något sådant bär emellertid
inte erhållits. En hel del av de
initiativ som föreningen har tagit har
lämnat påtagligt goda resultat. Andra
har inte kunnat fullföljas på grund av
otillräckliga resurser. Föreningens styrelse
har enligt uppgift tagit upp till
övervägande i vilken omfattning föreningen
i fortsättningen kan driva sin
verksamhet.

Jämtlands län hade 1965 ytterligare
befolkningsminskning med drygt 1 400
personer. Det är den högsta siffra både
totalt och procentuellt som något län
uppvisar. Härtill kan konstateras att de
av riksdagen beslutade generella lokaliseringspolitiska
insatserna inte synes
ge detta län de positiva lösningar för
näringslivets främjande som man förra
året hoppades på. Då borde väl några
av de speciella åtgärder som den omnämnda
utredningen föreslog kunna
prövas. Ett bifall till förslaget om ett
extra bidrag på 100 000 kronor till företagareföreningen
för utbyggnad av dess
verksamhet vore då en välmotiverad åtgärd
för att försöka motverka den negativa
trend som nu råder.

Herr talman! Då reservationen nr 4
innefattar möjligheter till i varje fall
ett ökat anslag även till Jämtlands läns
företagareförening vill jag yrka bifall
till denna reservation.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag vill gärna instämma

i den hörbara aktivitet som herr Hedlund
utvecklade här från denna talarstol.

Högerpartiet uppträdde i början med
en viss försiktighet när det gällde anslag
till företagareföreningarna, därför
att vi ansåg att de skulle växa in i uppgifterna
så småningom. Nu har vi blivit
fullt på det klara med att de har kommit
dithän, att man med förtroende kan
ge företagareföreningarna ett större anslag
och att de på ett riktigt sätt har
anpassat sig till förhållandena. Därför
kan man också vidga det ekonomiska
underlaget.

Dessutom har under den senaste tiden
tillkommit planeringsråden inom
länsstyrelserna, vilka utan tvekan är en
stor hjälp även för företagareföreningarna
i deras planerande verksamhet för
framtiden.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Frågan om företagareföreningarna
som vi nu diskuterar skulle
man också kunna formulera på följande
sätt: Anser kammarens ärade ledamöter
att företagareföreningarna skall
sköta den värdefulla verksamhet för
vilken de har tillkommit, eller skall denna
verksamhet minskas och företagareföreningarna
i stället intressera sig för
sin nya uppgift?

Herr talman! Jag är rätt övertygad
om att samtliga har den uppfattningen,
att företagareföreningarna i första hand
skall sköta den förstnämnda uppgiften,
och härför behöver de administrationsbidrag
av ungefär samma storleksordning
som föreslagits. Skall de dessutom
sköta den mycket omfattande verksamhet
som bär pålagts dem i och med
upprättandet av planeringsrådet är det
nödvändigt, att de får ett visst bidrag
för nyanställning.

För den som dels tillhör en företagareförening
och dels planeringsrådet

82 Nr 11 Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader

är det ganska lätt att konstatera hur
pass stora uppgifter som från och med
innevarande år läggs på företagareföreningarna
just med anledning av planeringsrådens
verksamhet.

Herr talman! Jag ber att liksom föregående
talare få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
19:o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111
ja och 98 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt den preliminära planen skall
fredagen den 25 mars anordnas antingen
ett arbetsplenum med början kl. 11.00
eller ett bordläggningsplenum med början
kl. 14.00. Såvitt nu kan bedömas på
grundval av uppgifter om bordläggning
av utlåtanden från utskotten blir det erforderligt
att i enlighet med förstnämnda
alternativ anordna arbetsplenum fredagen
den 25 mars kl. 11.00.

§ 17

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Återupptogs behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1966/67 inom
handelsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 20—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR: Administrationskostnader Kungl.

Maj:t hade (punkt E 3, s. 87

o. 88) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 100 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Börjesson
i Glömminge och Sjönell väckt motion
(11:560), vari yrkats att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att antalet ledamöter i styrelsen för
INFOR måtte ökas från fem till sju och
antalet suppleanter från tre till fyra,
så att företrtädare för mindre och medelstora
företag kunde beredas plats i
styrelsen i enlighet med vad i motionen
anförts.

8.'')

Onsdagen den 10 mars 1900 fm. Nr 11

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Institutet
för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR: Administrationskostnader för
budgetåret 1900/07 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kr.;

2. att motionen It: 500 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Ivar
Johansson, Harry Carlsson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Wedén, Helander och Sjönell,
vilka ansett att utskottet under 2.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:500, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att antalet ledamöter i
styrelsen för INFOR ökades från fem
till sju och antalet suppleanter från
tre till fyra, så att företrädare för mindre
och medelstora företag kunde beredas
plats i styrelsen i enlighet med vad
i motionen anförts;

b) av herr Åkerlund, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖNELL (ep):

Herr talman! En av de värdefullaste
— ja, många skulle nog tveklöst säga den
den allra värdefullaste — slumrande
naturtillgångar vi äger utgöres av de
idéer och uppslag till nya produkter,
effektivare tillverkningsmetoder etc.
som i så rikhaltig mängd finns hos vårt
tekniskt begåvade folk. Stora tillgångar
kan tillföras vårt samhälle, om dessa
idéer och uppslag kan vaskas fram ur
sina gömmor, förädlas och nyttiggöras
i en ekonomiskt lönsam produktion.

Med denna insikt som bakgrund tillskapades
genom ett beslut av 1964 års
riksdag ett speciellt statligt institut för
nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR. Genom det beslutet ställdes 20
miljoner kronor till institutets förfogande.
Enligt sina stadgar skulle INFOR

INFOR: Administrationskostnader

finansiellt medverka till att resultat av
forskning och uppfinnarverksamhet vidareutvecklas
med sikte på industriell
användning samt industriell produktion
och marknadsföring.

Det förefaller självklart att institutet
för att på ett rationellt sätt kunna fullgöra
sin viktiga uppgift bör ha goda
kontakter med olika delar av näringslivet,
liksom att näringslivet i sin tur
gives en allsidig representation i
INFOR :s styrelse. Stadgarna ger emellertid
inte utrymme för en sådan önskvärd,
allsidig representation i styrelsen.
Av de fem nu fungerande styrelseledamöterna
är samtliga verksamma inom
storföretag eller bankväsende. Ordföranden,
som liksom vice ordföranden
utses av Kungl. Maj :t, är chef för ett av
staten helägt affärsföretag.

De mindre och medelstora företagen
saknar således företrädare i styrelsen,
vilket är så mycket mera beklagligt som
tekniska idéer och nyskapelser i mycket
stor utsträckning kommer just från denna
krets av människor. I själva verket
kommer fortfarande de flesta uppfinningar
och impulser till nya produkter,
innovationer om man vill använda ett
vidsträckt begrepp, inte från de stora
forskningslaboratorierna utan från enskilda
människors fantasi och produktiva
tänkande. Vidare är det så att enskilda
människor i mycket stor utsträckning
återfinnes just bland de
mindre företagarna. Det ligger inom de
mindre företagen runt om i landet en
mängd skisser och prototyper till nya
produkter, som redan i sitt ofullbordade
skick representerar ett mycket
betydande kapital. Det är att hoppas
att INFOR kommer att rikta sitt intresse
mot dessa outnyttjade tillgångar, som
genom en målmedveten insats från institutets
sida skulle kunna bli aktiva tillgångar
av den största samhällsekonomiska
betydelse och av största värde.

De mindre och medelstora företagen
kan alltså anses vara i särskilt stort behov
av det finansiella bistånd i form av

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader

lån m. m. som kan lämnas av INFOR
och utgöra objekt som speciellt bör intressera
institutet.

Ett självklart krav är givetvis då att
personer med grundläggande kännedom
om just dessa kategorier av företag blir
representerade i INFOR :s ledning
d. v. s. i dess styrelse. Detta krav skulle
utan större svårighet kunna tillgodoses,
om antalet styrelseledamöter utökades
från fem till sju och antalet suppleanter
från tre till fyra, vilket kan ske
genom en ändring av institutets stadgar.
De nytillkomna styrelse- och suppleantplatserna
bör givetvis besättas av
representanter för de mindre och medelstora
företagen.

Detta förslag har den stora fördelen
att dess genomförande inte kostar statskassan
någonting, varför det här inte
går att grensla den vanliga käpphästen
när det gäller att avvisa förslag från
oppositionen, nämligen en bekymrad
hänvisning till det ansträngda statsfinansiella
läget. Om det över huvud taget
finns någon trovärdig substans i
det på socialdemokratiskt håll ofta förekommande
talet om att man har ett
livligt intresse för småföretagarna och
deras insatser, borde det inte vara så
svårt att bifalla ett förslag sådant som
det nu föreliggande.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

herr Sjönell delar min uppfattning att
uttrycket »de mindre företagen» är ett
ganska diffust begrepp att knyta en förändring
i styrelsens sammansättning
till, även om vi båda är överens om
att det kan vara företag med så och så
många anställda. Dessutom kan det finnas
en rad andra intressegrupper som
tycker att de också borde vara representerade
i INFOR. Att så är fallet fick
vi en liten aning om under utskottsbehandlingen
av detta ärende.

Herr talman! Skulle man tillgodose
alla dessa olika intressegrupper som vill
bli representerade, är det inte säkert
att man skulle vinna någonting vid
handläggningen av ärendena, utan det
kan tvärtom hända att församlingen blir
för stor så att den snabbhet i handläggningen,
som jag förmodar är önskvärd
härvidlag, blir lidande. Ett bifall
till denna motion tillgodoser inte de
andra intressen, som med all säkerhet
också vill bli representerade.

Det är därför som vi har avstyrkt
motionens förslag om en ökning av styrelseledamöternas
antal från fem till
sju. Vi anser att det ligger i sakens natur
att denna styrelse skall hålla god
kontakt med hela näringslivet, så att
den på fullgott sätt kan sköta sin arbetsuppgift.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Sjönell säger, att man på denna
punkt inte kan hänvisa till budgetläget
då utskottet avstyrker den framlagda
motionen. Men det finns ju andra
skäl än budgetläget som kan motivera
att man icke biträder en motion, och
i detta fall föreligger vissa synpunkter
som vi har tillmätt betydelse.

Oberoende av vilka styrelser man tillsätter
på motsvarande område finns
det många intressegrupper som gärna
vill vara representerade, och man frågar
sig var gränsen går. Jag tror att

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Den uppfattning herr
Lindholm nu framförde som talesman
för majoriteten kan jag inte beteckna
på annat sätt än som den obotfärdiges
förhinder. Det är uppenbarligen inte så
särskilt många intressegrupper som kan
komma och anmäla att de vill vara
med i detta sammanhang. Om man ser
på stadgarna för INFOR skall man finna,
att institutet har till ändamål att
föra fram uppfinningar och tekniska
uppslag till en ekonomiskt lönsam produktion.
Detta gör att fältet begränsas
högst avsevärt. Om man talar om pro -

Onsdagen den 1(5 mars 1966 fm.

Nr 11

duktion, måste väl det avse industrien,
och som vi har kunnat konstatera är industrien
på sitt sätt representerad i institutet
— liksom Kungl. Maj :t. Det som
enligt herr Lindholms antydan hände
under utskottsbehandlingen var väl närmast
att någon sade att kanske även
staten kan anmäla intresse. Detta intresse
har ju redan tillgodosetts genom stadgarna
och genom vad som sker i praktiken,
nämligen att Kungl. Maj :t utser
både ordförande och vice ordförande.

Vad som är väsentligt är att den
mindre industrien, som är av så stort
intresse för INFOR och som har så
många tekniska uppslag och värdefulla
ekonomiska idéer att komma med, verkligen
kan vara med i sammanhanget
och få sina intressen tillgodosedda på
den nivå där de skall tillgodoses, nämligen
i styrelsen. De måste få sin beskärda
del av möjligheterna att följa
INFOR :s utveckling.

Jag tror att man i detta fall med
1600-tals skalden Gunno Dahlstierna
kan säga: »Giv Gud och Kung var sitt;
Si så får Fanen intet.» Nu har ju kungen,
herr Lindholm, redan fått sitt i detta
sammanhang, eftersom han utsett
ordförande. Var Gud och fanen kommer
in i sammanhanget överlåter jag åt herr
Lindholm att med sin välkända konstruktiva
fantasi fastställa.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag nödgas erkänna att
min fantasi inte är tillräckligt konstruktiv
för att jag skall kunna göra den fastställelse
herr Sjönell talar om.

Herr SJÖNELL (ep):

Jag tror, herr talman, uppriktigt sagt
att herr Lindholm undervärderar sin
fantasi.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Bidrag till Svenska träforskningsinstitutet

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Kårby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
40 :o) mom. 2) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 72 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 41

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 42

Bidrag till Svenska träforskningsinstitutet Kungl.

Maj:t hade (punkt E 5, s. 90)
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67

Nr It

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Bidrag till Svenska träforskningsinstitutet

anvisa ett förslagsanslag av 2 239 000
kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Lorentzon
m. fl. väckt motion (11:66), i vilken
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om en utredning
om samordning och utveckling av skogsnäringens
forskningsarbete i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Bidrag till
Svenska träforskningsinstitutet för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 239 000 kr.;

2. att motionen II: 66 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LORENTZON (k):

Herr talman! Motion II: 66, i vilken
yrkas att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om en utredning
rörande samordning och utveckling
av skogsnäringens forskningsarbete,
anser statsutskottet icke för sin del
böra föranleda någon riksdagens åtgärd,
då statsutskottet vid sin prövning av
yrkandet »funnit sig sakna tillräckligt
underlag för att tillstyrka detsamma».

Gör ändå inte statsutskottet det något
lättvindigt för sig när utskottet avfärdar
en stor och allvarlig fråga med
endast några ord? Om utskottet hade
velat se seriöst på denna fråga hade
flera remissinstanser stått till buds.
Inga sådana har givits möjligheter att
uttala sig.

Trots att inga remissinstanser kommit
till tals ger motionens motivering
det bästa underlaget för det yrkande
som ställts.

Anser utskottet att exempelvis Svenska
pappersindustriarbetareförbundets
tidning SIA, vilken i en råd artiklar
behandlat de frågor motionen berör och
till vilken motionärerna hänvisar, icke

är vittnesgill i detta sammanhang? Anser
statsutskottet vidare att professor
Börje Steenberg, föreståndare för Träforskningscentrums
papperstekniska avdelning
och för Tekniska högskolans
institution för pappersteknik, som hävdar
att skogsindustrien satsar alldeles
för litet på forskning trots att den har
stora möjligheter härtill, saknar tillräckligt
underlag för vad han uttalat i
bl. a. en intervju i tidningen SIA nr
7/1965, till vilken det också hänvisas i
motionen?

I motionens motivering hänvisas även
till Svenska pappersindustriarbetareförbundets
kongress i fjol, där det förekom
en omfattande diskussion med anledning
av en motion, i vilken man
gick så långt att man menade att skogsindustriens
förstatligande bör ställas
på dagordningen därest inte skogsindustrien
inriktar sin verksamhet på en
mera avancerad träkemisk forskning
för att skapa nya konsumtionsvaror med
skogen som råvara. Skogsindustriens arbetare
saknar sannerligen inte underlag
för sina argument.

Dessa frågor, herr talman, anser jag
det vara berättigat att ställa i detta
sammanhang.

Vår motion utgår från vad som uttalas
i Kungl. Maj ds proposition nr 185
för år 1964 om lokaliseringspolitiken:
»En avgörande förutsättning för en fortsatt
snabb standardstegring är att vårt
näringsliv anpassas och utvecklas efter
det moderna samhällets krav. Ny teknik,
nya produktionsprocesser och nya
varor kommer att skapa nya företag och
marknader.»

Speciellt inom svensk skogsindustri
är denna rekommendation synnerligen
aktuell, men man arbetar tyvärr inte
med den som ett rättesnöre.

De stora profiterna på pappersmasseexporten
har medverkat till att hämma
en verkligt avancerad träkemisk forskning.
Även om det sker en rätt omfattande
forskning är denna nämligen inte
alls i nivå med utvecklingens krav.

Onsdagen den 10 mars 19GG fm.

Nr 11

Enligt expertisen på området iir man
mest sysselsatt med gradvisa förbättringar
av redan existerande metoder.
Därtill är ett gemensamt utnyttjande av
forskningsrönen inte på långt när utbyggt.
De forskningsresultat ett företag
gjort övervakas mycket svartsjukt. Vissa
företag inom skogsindustrien bedriver
egentligen ingen som helst egen
forskning.

Att forskningsarbetet inom den svenska
skogsnäringen är efterblivet visar
bl. a. det faktum att av alla forskningsoch
utvecklingspengar, som satsades här
i landet år 1959 inom industrien, 84
procent kom på metall- och kemisk industri
och endast 3 procent på skogsindustrien.

I en intervju i tidningen SIA säger
docent Bertil Thunell att exempelvis
den träkemiska forskningen lever på
svältkost jämförd med andra industriella
forskningsgrenar. Endast hälften av
företagen inom trä- och sågverksindustrien
bidrager till forsknings- och tekniskt
utvecklingsarbete.

I länder där det visat sig omöjligt att
lösa problemet på frivillig väg har man
nödgats tillgripa en allmän pålaga på
industriens och trävaruhandelns försäljning.
Som en jämförelse i detta sammanhang
kan nämnas att Internationella
ullsekretariatets forskningsverksamhet
bärs upp av lagstadgade försäljningsavgifter
i olika ullproducerande länder.

När det gäller ligninproblemet har
andra länder en betydligt mer avancerad
forskning än vad fallet är i vårt
land. Tar vi som exempel den stora koncernen
Svenska Cellulosa AB och dess
forskning, kan de senaste siffror som
företaget redovisar förefalla rätt imponerande
i jämförelse med år som gått.
År 1955 satsade SCA endast 1,3 miljon
kronor på forskning. År 1965, tio år
senare, var anslaget till forskningsändamål
uppe i 5 miljoner kronor, alltså
eu markant ökning. Ser man emellertid
dessa siffror i förhållande till koncernens
stora vinster eller till dess omsätt -

Bidran till Svenska träforsknin£sinstitutct

ning, som samma år var uppe i 879
miljoner kronor, ter sig de fem miljoner,
som Svenska Cellulosa AB satsar till
forskningsändamål, såsom en liten, liten
smula. Lägger man härtill att det inte
gäller egentlig grundforskning utan
endast gradvisa förbättringar av redan
existerande metoder, blir bilden inte så
imponerande.

Enligt professor Börje Steenberg saknar
den svenska skogsindustrien över
huvud taget en forskning som är inställd
på ett djärvt experimenterande
och som kan leda till radikalt nya idéer
och produkter. De stora pengar som
cellulosabolagen under åren gjort på
sin massaproduktion och de profiter
de tänker inhösta i fortsättningen på
sin pappersproduktion har verkat hindrande
för en verklig grundforskning i
vårt land.

Det sker nu en omfattande strukturrationalisering
inom den svenska massaoch
pappersindustrien hän mot allt
större enheter, med alltmer ökad produktion
men betydligt färre anställda.

De små enheterna inom cellulosaindustrien
kommer undan för undan att
slås ut. Det är därför ett livsintresse
för bl. a. befolkningen i Norrland att
det satsas betydligt mer på forskningen
inom skogsnäringen och på en avancerad
träkemisk forskning som ur skogen
kan skapa nya produkter som råvara
och därmed nya företag och nya sysselsättningsmöjligheter.
Detta är naturligtvis
inte endast ett norrlandsintresse,
utan en sak av värde för hela vårt land.

För att nå dithän måste vi få till stånd
en samordning och utveckling av skogsnäringens
forskningsarbete, som samhället
ger sitt ekonomiska stöd och där
samhället blir en av intressenterna.

Med vad jag anfört, herr talman, yrkar
jag bifall till motion nr 66 i denna
kammare.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! På olika områden inom
det svenska näringslivet förekommer ju

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Bidrag till Svenska träforskningsinstitutet

en betydande forskningsverksamhet.
Under mänga år har riksdagen också
beviljat anslag till Svenska träforskningsinstitutet,
vilket det även i år föreligger
förslag om.

Nu har det väckts en motion med
yrkande om en utredning rörande ytterligare
forskningsverksamhet på träförädlingens
område. Men det bedrivs ju
forskning både inom träforskningsinstitutet
och inom industrien, och motionären
har själv vitsordat det ökade intresse
för en sådan forskning, som bl. a.
SCA har visat genom de betydligt höjda
anslagen till verksamheten. Jag förutsätter
att det som skett inom SCA icke
är någon isolerad företeelse; egenintresset
driver ju industrierna till att söka
ytterligare utveckla sin produktion. Jag
vet också att man på många håll inom
denna forskning rent tekniskt har löst
problemet med att framställa nya produkter.
För åtskilliga år sedan såg jag
på en utställning en exposé av alla de
produkter som kan framställas ur en
gran. En människa skulle faktiskt kunna
leva enbart på dem, så omfattande var
den serie produkter som då utställdes.
Det var vid den tidpunkten bara ett fel
med det hela, nämligen att produktionen
icke var lönsam. Så snart så blir fallet
kommer säkert sortimentet av träprodukter
att ökas. Vi har redan sett en viss
utveckling härvidlag. Sedan kan man
naturligtvis önska att den skulle gå
snabbare än den gör.

Jag tror för min personliga del att
det alltjämt finns ett aktivt intresse för
att utvinna bästa möjliga resultat på
dessa områden. All erfarenhet har lärt
oss att vi som exportörer tjänar mer på
att leverera färdiga produkter än råvaror.
Därför är det ett allmänt intresse
att fullfölja den forskningsverksamhet
som nu bedrivs. Utskottet har emellertid
icke ansett läget vara sådant att man
nu vill förorda en utredning av det
spörsmål varom motionären talade.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Vad motionen yrkar är
en samordning av forskningen inom
skogsnäringen. Jag ber att få citera ett
uttalande av professor Börje Steenberg,
som enligt SIA torde vara den av vårt
lands forskningschefer som har den
bästa översikten över skogsbranschen i
dess helhet. Han påpekar bl. a., att »det
saknas en integrerad branschorganisation
för hela skogsindustrien, vilket
finns i andra länder, och att forskningssidan
saknar en gemensam organisation».

Vad vi motionärer vänder oss mot är
att dessa företag uppträder vart för sig
och svartsjukt bevakar uppnådda resultat.
Vi vill i stället åstadkomma en samordning
med staten som intressent. Utskottet
menar att vi inte har något underlag
för ett sådant yrkande, men
själv anser jag, att det bl. a. i motionen
finns ett mycket gott underlag därför.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag är bara angelägen
om att rätta till en siffra som herr Lorentzon
nämnde. Herr Lorentzon angav
skogsindustriens andel i kostnaderna för
forskningen till 3 procent. Vår skogsindustri,
enkannerligen massaindustrien,
svarar emellertid även för en mycket
stor del av den kemisk-tekniska
forskningen, vilken också berör våra
skogsprodukter. 3 procent är alltså i
princip en felaktig siffra när det gäller
utgifterna för industriens forskning på
området.

Eljest är jag av samma uppfattning
som herr Lorentzon när det gäller den
trätekniska forskningen. Det behövs en
större samordning på detta område än
vad vi för närvarande har. Vi skulle
behöva studera hur man i våra grannländer
angripit dessa problem; man har
där lyckats åstadkomma en större samordning
än hos oss. Men det kanske beror
på att våra stora skogsindustrier

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

Atomenereiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

från början ensamma fick kämpa för
träforskningen här i landet.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 66; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 43—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi

Kungl. Maj :t hade (punkt F 2, s. 98—
117) föreslagit riksdagen att till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget
Atomenergi anvisa ett reservationsanslag
av 93 500 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Hansson (1:189) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjövall
m. fl. (11:261), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att den utredning
som av handelsministern komme
att tillkallas för att utreda det svenska
kärnenergiarbetets framtid finge till
uppgift att förutsättningslöst gå igenom
kärnenergiverksamheten i landet och
klarlägga behovet av och målet för samtliga
offentliga insatser på kärnenergiområdet
och avvägningen mellan grundoch
målforskning. Uppdraget borde också
omfatta utredning av de lämpligaste
organisationsformerna för statens verksamhet
inom t. ex. kärnforskning, uranframställning,
reaktorutveckling, reak -

torbygge och reaktordrift. Arbetsfördelningen
mellan stat och industri borde
därvid klarläggas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av berrar
Hilding och Dahlén (1: 465) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Ståhl och Wedén (II: 589), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte
uttala att utredningsarbetet rörande de
fortsatta statliga insatserna på atomenergiens
område borde beakta i motionerna
angivna riktlinjer;

dels en inom andra kammaren av fru
Renström-Ingenäs m. fl. väckt motion
(II: 184), vari yrkats att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
förutsättningslös utredning rörande AB
Atomenergis fortsatta arbete och det
svenska atomenergiprogrammets framtida
inriktning och att de förslag som
denna utredning kunde komma att föranleda
förelädes riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Lundström (I: 461)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 585),
i vilka motioner yrkats att riksdagen
måtte besluta minska det föreslagna
sammanlagda anslaget till Marvikenprojektet
under nästa budgetår med 20 %
eller 16 milj. kr. på sätt som i motionerna
angåves och i anledning av sin
behandling av anslagen på kapitalbudgeten
dels till Kraftstationer m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 302 000 000 kr., dels till
Lån till Aktiebolaget Atomenergi för
uppförande av en atomkraftstation i
Marviken för nämnda budgetår anvisa
ett investeringsanslag av 34 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkerlund (1:491) och den andra inom
andra kammaren av herrar Carlshamre
och Magnusson i Borås (II: 561), i vilka
motioner hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
dels om en utredning om Atombola -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

gets framtida verksamhet samt förhållande
till den tillverkande industrien,
dels att till denna utredning i första
hand uppdroges att undersöka frågan
om huruvida Marvikenstationen borde
fullföljas och om de framtida driftförutsättningarna
för uranverket i Ranstad,
dels ock att i avvaktan på denna utredning
medel till Marviken beviljades
endast fram till den 31 december 1966
eller på AB Atomenergis stat med 21
milj. kr. och på vattenfallsstyrelsens
stat med 20 milj. kr. i stället för begärda
42 respektive 40 milj. kr. samt
att medel för drift av Ranstad ställdes
till förfogande endast till samma tidpunkt
eller med ö milj. kr. i stället för
begärda 9 milj. kr.;

dels ock en av herr Lorentzon m. fl.
inom andra kammaren väckt motion
(11:249), vari hemställts att riksdagen
i princip beslutade om ett anslag under
eu treårsperiod till AB Atomenergi avsett
för provborrningar i det s. k. Tåsjöområdet
i enlighet med vad i motionen
anförts samt att för budgetåret 1966/67
anvisades ett anslag av 206 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:189 och 11:261
samt I: 465 och II: 589, II: 184 ävensom
I: 491 och II: 561, sistnämnda båda motioner
såvitt de avsåge utredning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:491 och 11:561, såvitt
de avsåge medelsanvisning till uranverket
i Ranstad, till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 93 500 000 kr.;

3. att motionen II: 249 icke måtte av
riksdagen bifallas.

I sitt yttrande anförde utskottet bl. a.
följande.

Utskottet har inhämtat närmare upplysningar
angående Marvikenprojektets
fullföljande och därmed sammanhängande
spörsmål. Utskottet vill på grund -

val av vad i ärendet framkommit för
egen del understryka den i motionerna
I: 461 och II: 585 uttalade meningen att
arbetena på Marvikenanläggningen fortskridit
så långt att de numera inte skulle
kunna avbrytas utan mycket betydande
avvecklingskostnader. Med denna utgångspunkt
kan utskottet emellertid inte
finna tillräckliga hållpunkter för att
understödja det i de nämnda motionerna
framställda förslaget om anslagsminskningar
med 20 procent — ett uppslag
som f. ö. inte i motionerna i detalj
motiverats. Beträffande det i motionerna
1:491 och 11:561 framförda yrkandet
om att anslag till Marvikenanläggningen
skulle i avvaktan på utredning
beviljas endast för ett halvt budgetår
vill utskottet framhålla, att ett bifall
till detta förslag synes förutsätta att
underlag för ett ställningstagande i fråga
om anslag för tiden efter utgången av
innevarande år skulle kunna föreligga
redan under hösten — något som med
hänsyn till den stundande utredningen
torde få anses uteslutet. Utskottet har
vid sin prövning av de föreliggande anslagsfrågorna
beträffande Marvikenanläggningen
funnit tillräckliga skäl inte
föreligga för att frångå Kungl. Maj :ts
förslag. I enlighet härmed kan utskottet
inte biträda yrkandena i motionerna
I: 461 och II: 585 samt I: 491 och II: 561
såvitt de avser anslag till Marvikenanläggningen.
Hemställan i anslagsfrågan
gör utskottet i det följande under vederbörande
punkter på kapitalbudgeten.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn, lVedén,
Nelander och Sjönell, vilka ansett
att utskottet under 1. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:189 och 11:261 samt
1:465 och 11:589, 11:184 ävensom

I: 491 och II: 561, sistnämnda båda motioner
såvitt de avsåge utredning, i
.skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad reservanterna anfört;

Nr 11

»1

Onsdagen den 1 (> mars 19(>(> fm.

Atomenergi verksam het inom Aktiebolaget Atomenergi

It) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman,
vilka ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:491 och 11:561, såvitt
de avsåge medelsanvisning till uranverket
i Ranstad, till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 89 500 000 kr.;

c) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Stähl, Wedén
och Helander, vilka ansett att ovan
intagna stycke i utskottets yttrande
bort ersättas med text av följande lydelse: »Utskottet

vill på grundval av vad i
ärendet under utskottsbehandlingen
framkommit understryka den i motionerna
1:461 och 11:585 framförda meningen
att arbetena på Marvikenanläggningen
fortskridit så långt att de numera
inte skulle kunna avbrytas utan
betydande avvecklingskostnader. Med
hänsyn härtill och då den aviserade
utredningen ännu inte hunnit påbörja
sitt arbete finner utskottet det inte möjligt
att tillmötesgå det i motionerna
1:491 och 11:561 framförda yrkandet
att medel till Marviken beviljas endast
till och med den 31 december 1966.
Ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna
förrycka och därmed avsevärt ytterligare
fördyra färdigställandet av anläggningen.

Däremot finner utskottet vägande skäl
tala för det i motionerna 1:461 och
11:585 framförda yrkandet att, med
hänsyn till rådande konjunktur- och
budgetläge, ett belopp av ca 20 procent
av de sammanlagt 82 milj. kr. som
departementschefen på kapitalbudgeten
— dels via vattenfallsverket, dels via
Aktiebolaget Atomenergi — föreslår till
Marvikenanläggningen bör inbesparas
eller anstå till ett kommande budgetår.
Det bör understrykas att många vinstgivande
och för vår export betydelse -

fulla företag på grund av kreditsvårigheter
för närvarande tvingas göra begränsningar
av behövliga nyinvesteringar
av i många fall ännu större omfattning.
Att i ett sådant läge med anslag
över budgeten privilegiera en anläggning
som man på förhand vet kommer
att i färdigt skick förränta i bästa
fall endast en mindre de! av det investerade
kapitalet framstår knappast
såsom samhällsekonomiskt framsynt eller
ur rättvisesynpunkt tillfredsställande,
detta även med all hänsyn tagen
till den betydelse Marvikenanläggningen
kan komma att få för atomkraftens
vidare utveckling i och för kommersiell
drift.

Någon nämnvärd försening av anläggningens
färdigställande torde härigenom
icke behöva befaras. Det är
nämligen känt att det för Marviken projekterade
systemet med intern nukleär
överhettning — vilket om det visar sig
fungera medför en icke oväsentlig effektökning
— ännu näppeligen är så
tekniskt genomstuderat att det inom
den nära framtid det här gäller torde
i alla detaljer kunna börja tillämpas.
Utskottet förordar därför att erforderligt
uppskov med överhettningsanläggningen
utnyttjas för att funktionsdugligheten
av denna skall kunna tillfredsställande
utrönas. Vid detta förhållande
torde under nästa budgetår ett belopp
motsvarande den av motionärerna
angivna storleksordningen kunna
inbesparas, varför motionerna i fråga
tillstyrkes. Hemställan i anslagsfrågan
gör utskottet i det följande under vederbörande
punkter på kapitalbudgeten»; d)

av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse
:

»Utskottet har inhämtat närmare upplysningar
angående Marvikenprojektet.
Av vad där framkommit framgår att de
starka tvivel som i fjol yppades röran -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

de möjligheterna att göra Marvikenprojektet
ekonomiskt försvarbart stärkts.
Kostnaderna beräknas nu ha sprungit
ytterligare starkt i höjden och anges
f. n. till 462 milj. kr., en ökning med
inte mindre än ca 60 milj. kr. Den för
stationens effekt och ekonomi viktiga
frågan om de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för den nukleära
överhettningen är såsom atomdelegationen
framhållit alltjämt oklar. Å andra
sidan bär sedan i fjol arbetet på stationens
färdigställande fortskridit och
ytterligare beställningar på materiel
utlagts, varför en nedläggning av projektet
torde medföra utbetalning av vissa
ersättningar. Mot detta står i sin tur
de återstående utgifterna för färdigställandet
av anläggningen samt att stationen
i drift får antas ge betydande
årliga underskott. Utskottet har vid sin
prövning av de här redovisade synpunkterna
funnit sig böra förorda, att
Marvikenprojektet även i devss nuvarande
läge hänskjutes till nyssnämnda
utredning. Enligt utskottets mening
borde ett ställningstagande under höstriksdagen
grundat på en preliminär
bedömning från utredningens sida vara
möjligt. Utskottet förordar därför att
anslag beviljas till utgången av år 1966
med 21 milj. kr. på AB Atomenergis
stat och med 20 milj. kr. på Vattenfallsverkets
stat. Det bör få ankomma
på Kungl. Maj:t att vidta den jämkning
beträffande fördelningen av nämnda
båda belopp som kan befinnas av omständigheterna
påkallad. Skulle riksdagen
i höst finna att Marvikenstationen
bör färdigställas, torde erforderliga
medel härför få äskas på tilläggsstat.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker
utskottet motionerna 1:491 och
II: 561, såvitt nu är i fråga, och kan
inte biträda motionerna 1:461 och
11:585. Hemställan i anslagsfrågan gör
utskottet i det följande under vederbörande
punkter på kapitalbudgeten»;

e) av herrar Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn och Sjönell, vilka ansett att

Atomenergi

ovan intagna stycke i utskottets yttrande
bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Utskottet vill på grundval av vad
som framkommit under utskottsbehandlingen
understryka den i motionerna
1:461 och 11:585 uttalade meningen att
arbetena på Marvikenanläggningen
fortskridit så långt, att de numera icke
skulle kunna avbrytas utan mycket betydande
avvecklingskostnader. Med
hänsyn härtill och då den blivande utredningen
om statens fortsatta insatser
på atomenergiområdet ännu inte
påbörjat sitt arbete kan utskottet inte
biträda det i motionerna 1:491 och
II: 561 framförda yrkandet att anslag
beviljas till Marvikenanläggningen endast
för ett halvt budgetår.

Utskottet anser däremot skäl tala för
de i motionerna I: 461 och II: 585 framförda
synpunkterna att man i rådande
budget- och konjunkturläge bör eftersträva
i vart fall tillfälliga besparingar
genom en senareläggning av vissa arbeten.
Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla att många enskilda företag
med hänsyn bl. a. till nuvarande
kreditsvårigheter tvingas att uppskjuta
även mycket räntabla investeringar. I
vilken utsträckning en senareläggning
kan ske utan oacceptabla konsekvenser
bl. a. i form av kostnadsfördyringar
har motionärerna inte kunnat i detalj
ange, och de upplysningar som under
hand lämnats utskottet är alltför ofullständiga
för att möjliggöra ett definitivt
ställningstagande. Med hänsyn härtill
förordar utskottet att Kungl. Maj:t
skyndsamt prövar möjligheterna att för
kommande budgetår uppnå besparingar
i medelsåtgången inom ramen för
äskade anslag intill de belopp motionärerna
föreslagit.

I detta sammanhang vill utskottet erinra
om föreliggande planer rörande
möjlighet till intern nukleär överhettning
vid Marvikenanläggningen. Enligt
vad utskottet erfarit torde forsknings-
och utvecklingsarbetet ännu inte

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

Atomenertfiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

ha gett ett tillräckligt underlag för slutligt
ställningstagande till projektet med
överhettning. Utskottet, som i det föregående
förutsatt att riksdagen under
instundande höst erhåller en redogörelse
för driftfrågans läge i Ranstad
och därmed sammanhängande förhållanden,
finner det angeläget att riksdagen
vid samma tidpunkt får en utförlig
redogörelse för resultatet av utrednings-
och forskningsarbetet rörande
projektet med intern nukleär överhettning
samt de åtgärder i anledning
därav som anses påkallade från Kungl.
Maj ds och vederbörande myndigheters
sida. Hemställan i anslagsfrågan
beträffande Marvikenanläggningen gör
utskottet i det följande under vederbörande
punkter på kapitalbudgeten.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Utgångspunkten för det
svenska atomenergiprogrammet har varit,
att möjligheterna att bygga ut vattenkraften
snart kommer att vara i huvudsak
uttömda. Utbyggnaden av atomenergien
har därför ansetts utgöra den
enda praktiska möjligheten att klara det
växande energibehovet utan att vårt
land i alltför hög grad skulle bli beroende
av import.

När man från början inriktade ansträngningarna
på en reaktortyp för
naturligt uran och tungt vatten, den
s. k. svenska linjen, motiverades det
inte minst med beredskapsskäl och handelspolitiska
skäl. Vi skulle utnyttja
våra egna tillgångar av uran och göra
oss oberoende av import.

De statliga insatserna på atomenergiområdet
när det gäller forsknings- och
utredningsarbete har hittills dragit kostnader
på långt över 1 miljard kronor.
Det första större steget på den s. k.
.svenska linjen togs med Ågestareaktorn.
Nästa steg blir Marvikenanläggningen,
som skall tas i bruk 1969. Marvikenprojektet
beräknas nu kosta 462 miljoner

kronor. I denna anläggning skall man
i syfte att öka reaktorns effekt utnyttja
anrikat uran. Det är detta som i debatten
betecknats som ett övergivande av
den s. k. svenska linjen, eftersom användningen
av anrikat uran förutsätter
att man antingen importerar detta uran
eller får svenskt uran anrikat utomlands
genom legodrift.

Villkoret blir i båda fallen att vi får
finna oss i en kontroll, av det skälet att
stormakterna inte vill släppa ifrån sig
anrikat uran utan möjlighet till inspektion
eller annan kontrollverksamhet;
detta motiveras av deras ansträngningar
att hindra en spridning av kärnvapenproduktionen.

Låt mig tillägga att Marviken skall utnyttja
svaganrikat uran. Reaktorn kan
dock drivas med vanligt uran, men dä
med betydligt sämre driftekonomi.

Det är uppenbart att utvecklingen på
atomenergiområdet har gått betydligt
snabbare under senare tid än man tidigare
ansåg troligt. I Förenta staterna
har de s. k. lättvattenreaktorerna, som
drivs med anrikat uran, nått det stadium
i utvecklingen att atomkraften i fråga
om pris, driftresultat och säkerhet bedöms
konkurrenskraftig i jämförelse
med andra metoder att producera elkraft.
I England är läget detsamma beträffande
gaskylda grafitreaktorer.

Svensk industri har nu gjort sådana
framsteg att den har möjlighet att konstruera,
offerera och leverera egna reaktorkonstruktioner
både av tungvattenoch
liittvattentyp. Som bekant har enskilda
och kommunala kraftverksintressen
gått samman och hos ASEA beställt
en lättvattenreaktor till Simpevarpanläggningen,
en reaktor med en
effekt av 400 000 kilowatt. Marvikenreaktorn
beräknas inom parentes sagt
ge 100—140 megawatt, men med en
överhettning räknar man med — om nu
projektet lyckas —• att kunna öka effekten.

Av intresse i detta sammanhang är
att Vattenfall nyligen meddelat att ver -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

ket planerar en anläggning med lättvattenreaktor
på mellan 500 och 600
megawatt i Väröbacka på västkusten.
Tydligen har inte Vattenfall, om man får
döma av generaldirektörens uttalande,
någon särskilt optimistisk uppfattning
om tungvattenreaktorernas konkurrenskraft
under de närmaste femton åren.
Det är självklart att priset på uran i
hög grad kommer att bli avgörande härvidlag.

När nu svensk industri är i stånd att
konstruera och leverera atomkraftverk
på kommersiell bas, så har vi nått en
viktig punkt i utvecklingen, en punkt
som motiverar att man omprövar riktlinjerna
för det statliga atomenergiprogrammet.
Från olika håll har en sådan
omprövning påyrkats, och handelsministern
har också ansett en utredning
motiverad. Frågan bär berörts i åtskilliga
motioner som vi haft att behandla i
statsutskottets femte avdelning. Man har
i dessa motioner understrukit att en sådan
utredning bör bli allsidig och förutsättningslös,
något som vi reservanter
har velat trycka starkt på. Vi har också
velat framhålla vikten av att det i framtiden
görs en klar gränsdragning mellan
dels forskning för vetenskaplig utveckling,
dels konstruktioner för tillverkning
som avser praktiskt-kommersiella
behov och dels kontroll- och andra säkerhetsåtgärder.

Med tanke på att svensk industri som
sagt kan konstruera och leverera reaktorsanläggningar
måste enligt min mening
det framtida behovet av den verksamhet
som AB Atomenergi hittills bedrivit
och alltjämt bedriver komma att
begränsas. Bolagets forskning på atomenergiområdet
bör också kunna begränsas
genom att denna forskning i stor
utsträckning förläggs till de institutioner
som sedan länge sysslat med naturvetenskaplig
och teknisk forskning.

I reservation nr 7 a understryks också
att den framtida .statliga atomenergipolitiken
är av så central betydelse
att till utredningen bör på lämpligt

sätt knytas representanter för riksdagen
och näringslivet. Tyvärr har handelsministern
inte utsett några företrädare
för riksdagens partier, vilket
jag anser vara synnerligen anmärkningsvärt,
eftersom utredningen har att
göra mycket viktiga principiella ställningstaganden.
Detta är så mycket mer
anmärkningsvärt som det i den förra
utredningen om riktlinjerna för den
.statliga atomkraftpolitiken ingick två
företrädare för riksdagens partier.

Handelsministern är inte närvarande
i kammaren, men jag vill ändå till honom
rikta frågan, om lian anser det
motiverat att utestänga företrädare för
riksdagen från insyn och deltagande
i detta viktiga utredningsarbete.

Herr talman! När det gäller anslagen
för nästa budgetår till Marviken föreligger
olika reservationer. I den reservation
som jag har biträtt, reservation
7 e, framhålles att arbetena på anläggningen
har fortskridit så långt, att
de inte numera kan avbrytas utan mycket
betydande avvecklingskostnader
Av det skälet liksom med hänsyn till
att den utredning som tillsatts inte lär
ha möjligheter att snabbt göra en omprövning
av Marvikenprojektet har vi
reservanter inte velat gå med på liögermotionernas
yrkanden om att riksdagen
nu skulle bevilja anslag endast
för halva budgetåret.

Däremot har vi ansett att man borde,
såsom påyrkas i en gemensam centerocli
folkpartimotion, i nuvarande ansträngda
budget- och konjunkturläge
eftersträva att åstadkomma en i varje
fall tillfällig besparing genom senareläggning
av vissa arbeten. Fn sådan
tanke förefaller väl ändå rimlig. Många
enskilda företag tvingas på grund av
kreditsvårigheterna att uppskjuta mycket
räntabla investeringar, och för försvarets
del — för att nu ta in detta i
det här sammanhanget — har regeringen
ansett att man i år skulle kunna
fatta beslut om uppskov med beställningar
och arbeten för inte mind -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Atomenerjfiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

re iin 350 miljoner kronor. Skulle det
då inte finnas motiv för att också försöka
åstadkomma en viss senareläggning
beträffande en del arbeten i Marvikcn,
om detta är möjligt utan att
det skulle få oacceptabla konsekvenser
i form av större fördyringar på grund
av leveranskontrakten o. d.?

Trots försök att få en ingående redogörelse
för denna sak måste jag säga
att jag fortfarande inte har läget
klart för mig. De muntliga informationer
som lämnats är så ofullständiga
att man inte kan dra någon bestämd
slutsats om besparingsmöjligheterna,
men jag kan inte se annat än att det
härvidlag hör finnas möjligheter till
uppskov med en del arbeten. Eftersom
man emellertid inte har kunnat erhålla
tillräckligt material för att få denna
fråga belyst, har vi reservanter föreslagit
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om en
skyndsam prövning av förutsättningarna
för att genomföra besparingar
upp till det belopp som i motionen
föreslagits.

Herr talman! Inför kraven på besparingar
har det bl. a. sagts att Marviken
har så stor betydelse som referensanläggning
för vår industri, att man inte
på något sätt borde försena dess iordningställande.

Av olika skäl ställer jag mig minst
sagt frågande till denna argumentering.
Marviken är ju ingen anläggning
som har större kommersiellt intresse;
den ingår i svenska atomenergiprogrammet
i hög grad som ett led i forsknings-
och utvecklingsarbetet. När
Marvikenanläggningen beräknas kosta
bortåt en halv miljard får man också
komma ihåg att enligt en av experterna,
nämligen professor Gustavsson, kan
bara 100 miljoner av denna halva miljard
väntas få en skälig förräntning.

Jag frågar mig också, herr talman,
om det inte föreligger en glidning i
argumentationen i fråga om det svenska
atomenergiprogrammet. Man tycks

på sina håll vilja hävda den uppfattningen
att ett av huvudsyftena med
den oerhört starka statliga satsningen
på atomenergiområdet är att vi på detta
sätt skall skapa ett underlag för att
svensk industri skall kunna uppträda
på världsmarknaden och offerera
kompletta reaktoranläggningar. Det är
väl ingen som bestrider värdet av att
svensk industri kan ta upp en sådan
konkurrens. Att svensk industri på detta
område för framtiden skulle ha större
konkurrenskraft eller större möjligheter
till vinster än på andra områden
bevisas emellertid inte genom att
statsmakterna satsar åtskilliga miljoner
för att stödja forsknings- och utvecklingsarbetet.

Jag måste bekänna att jag tycker att
ett sådant argument ger intryck av argumentnöd.

Vid Marviken planeras också en s. k.
intern nukleär överhettning. Om man
lyckas med det projektet kan man få
en icke oväsentlig förbättring av driftekonomien,
men det är ytterst osäkert,
huruvida denna plan kan och bör realiseras.

Vi reservanter anser att riksdagen
i höst, när det ändå skall lämnas en
redogörelse för försöksverksamheten
i Ranstad, också bör få en närmare
redovisning för resultaten av det forsknings-
och utvecklingsarbete som bedrivits
beträffande överhettningsprojektet,
liksom en redogörelse för hur
Kungl. Maj:t och olika myndigheter ser
på denna fråga och vilka åtgärder de
anser påkallade.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationerna
7 a) och 7 e).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! På senare tid har det
svenska atomenergiprogrammet blivit
föremål för en omfattande debatt. Man
tycker sig ha spårat vissa misslyckanden
vid den nuvarande verksamheten
som bl. a. tar sig uttryck i att de ny -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

ligen färdigställda eller planerade
atomreaktorerna inte kan förväntas
producera kraft till konkurrenskraftiga
priser ens i framtiden; det gäller
bl. a. Marvikenanläggningen.

Den fråga, som reservanterna har
ställt, är, om det kan vara motiverat
att forcera färdigställandet av Marvikenanläggningen
när samtidigt andra
viktiga projekt och kreditbehov på
grund av den kärva ekonomiska situationen
inte kunnat tillgodoses.

Detta har bl. a. varit fallet med investeringar
i för vår export viktiga
företag. Vi finner det då ligga nära
till hands att i fråga om en sådan anläggning
som Marviken, vilken i bästa
fall kan väntas förränta endast en mindre
del av det investerade kapitalet,
uppskjuta vissa investeringar.

Det torde stå klart att man inte kan
avbryta arbetet med Marvikenprojektet
när så stora investeringar bär gjorts.
Ett bifall till högermotionen beträffande
Marviken skulle sannolikt leda
till att arbetet ganska snart fick avbrytas.
Från folkpartiets sida har vi
noga granskat de möjligheter till besparingar
som finns och kommit fram
till att en 20-procentig nedskärning av
det i statsverkspropositionen för investeringen
föreslagna beloppet om 82
miljoner kronor — d. v. s. 16 miljoner
kronor — ligger inom möjligheternas
ram. Den skulle i första hand
innebära att försöksverksamheten med
den s. k. överhettningen finge uppskjutas
i viss utsträckning. Med hänsyn till
att något resultat av detta forskningsprojekt
inte kan beräknas föreligga
förrän om några år skulle en sådan
förskjutning i tiden knappast innebära
några olägenheter. Det kan vara
motiverat att inte driva på utvecklingen
efter de riktlinjer som hittills följts,
innan man verkställt en noggrann analys
av möjligheterna att göra projektet
mera räntabelt än hittills.

Det har sagts att ett uppskov av vissa
delar av projektet skulle vålla stora

fördyringar och eventuell ersättningsskyldighet.
Det har emellertid inte varit
möjligt, som herr Eliasson i Sundborn
också påpekade, att i utskottet
få fram några mera exakta sifferbelägg
härför. Man frågar sig i detta sammanhang,
hur ett uppskov med investeringar
för över 300 miljoner kronor
i försvaret har kunnat klaras.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
dessa erinringar i denna fråga, i synnerhet
som en senare talare kommer
att vidare argumentera för folkpartiets
linje. Jag ber att få yrka bifall till reservationen
7 c och likaså till följ dreservationerna
It och 12 a, samtliga av
herr Axel Andersson m. fl.

Vid utskottets utlåtande har också
fogats en reservation som gäller sammansättningen
av den utredning som
skall syssla med riktlinjerna för den
framtida atomkraftpolitiken. Det bör
slås fast att utredningen som sådar
hälsas med den största tillfredsställelse
Det är nödvändigt att i detalj granska
möjliga utvecklingslinjer på området
och det kan med fördel göras av denna
utredning. Reservanterna har emellertid
funnit det angeläget att jämväl
representanter för riksdagen och berörda
delar av näringslivet knytes till
utredningen i någon form. Frågan är
enligt vår mening av sådan vikt att utredningen
bör ha ett parlamentariskt
inslag. Det är även viktigt att näringslivet,
som har det största praktiska intresset
av det svenska atomprogrammet
och som äger erfarenheter på området,
beredes tillfälle att detalaga i
utredningsarbetet.

Jag ber således, herr talman, att även
få yrka bifall till reservationen 7 a.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det svenska atomenergiprogrammet
har under årens lopp
gång på gång utsatts för stark kritik.
Redan tidigt ansåg en hel del experter
att det var felaktigt att gå fram efter
tungvattenlinjen. Enligt deras mening

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fin.

Atomenergi verksam hot

offrade vi på det sättet fåfängt väldiga
arbetsinsatser av våra mest kvalificerade
forskare och tekniker och enorma
penningbelopp. Kostnadsberäkningar
som ständigt visat sig otillräckliga och
föranlett behov av flerdubblade anslag
har också utlöst många hårda ord.

Frågan iir emellertid sa komplicerad
och beloppen så stora att debatten enligt
känt mönster inte blivit var mans
egendom. Den har förts dels här i riksdagen,
dels inom en ganska snäv krets
av experter. I riksdagsdebatten har, inte
minst från högerpartiets sida, riktats
angrepp på regeringen främst för dess
tidigare visade ovilja att medverka till
en omprövning av hela det svenska
atomenergiprogrammet. Oppositionens
allt starkare krav på en allsidig utredning
har emellertid nu givit resultat.
Handelsministern har under åberopande
av det utvecklingsstadium forskning
och teknik inom atomenergiområdet nu
uppnått helt nyligen tillsatt den begärda
utredningen. Detta är naturligtvis
bra, även om beslutet kommer sent.

Naturligtvis kan man diskutera utredningens
sammansättning. Visst finns
det många skäl som talar för det framförda
kravet på parlamentarisk representation.
Man kan emellertid också
mot detta krav anföra att utredningen
bör slutföra sitt arbete snabbt. För min
del har jag vid denna avvägning ansett
att kravet på skyndsamhet väger tyngst.
Därutöver är det emellertid angeläget
att utredningen blir förutsättningslös
och att den tar upp frågan om gränsdragning
mellan forskning, konstruktion
och tillverkning samt kontroll- och
säkerhetsfrågor.

När nu utredningen äntligen kommer
till stånd, synes det helt naturligt att
riksdagen så långt som möjligt avvaktar
utredningens bedömningar och förslag,
innan man binder sig för nya anslag
för lång tid framöver. En sådan
avvaktande hållning är enligt min mening
motiverad i fråga om såväl driftanslaget
till uranverket i Ranstad som

inom Aktiebolaget Atomenergi

investeringsanslaget till Marvikenprojektet.

Riksdagsbeslut i dag bör därför inskränkas
till vad som är oundgängligen
nödvändigt, d. v. s. avse medel för driften
av Ranstadsanläggningen och för
investeringar i Marviken endast under
första hälften av budgetåret 1966/67.
Därigenom undgår man att föregripa
utredningens blivande ställningstaganden.
Om dessa kommer att gå ut på tillstyrkan
av fortsatt drift av uranverket
och ytterligare investeringar i Marviken
kan årets höstriksdag ta ställning
till sådana förslag och även anvisa eventuella
medel på tilläggsstat.

De av mig här i mycket komprimerad
form åberopade sakförhållandena leder
mig till det ställningstagandet, herr talman,
att jag yrkar bifall till reservationerna
7 b och d vid punkt 53 i statsutskottets
utlåtande nr 10.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Det svenska atomenergiprogrammet
förutsattes från början
gälla den fredliga användningen av
atomenergien — främst värme- och
kraftproduktion.

År 1956 fanns det utredningar som visade
att den svenska vattenkraften i
mitten av 1970-talet skulle vara fullt utbyggd,
så att det inte längre vore ekonomiskt
att gå vidare den vägen. Samtidigt
lovade Aktiebolaget Atomenergi,
att bolaget vid samma tid skulle kunna
leverera atomkraft, som skulle vara
ekonomiskt konkurrenskraftig och successivt
komma att stå för den största
delen av kraftproduktionsutökningen.

Det var då naturligt att man beslutade
att satsa kraftigt på den verksamheten.
Efterfrågan på elektrisk energi
ökar år från år — och kan man inte
längre tillgodose denna efterfrågan genom
ytterligare utbyggnad av vattenkraften,
är det ett vitalt intresse att utveckla
möjligheterna till energiutvinning
genom kärnkraftverk. Det vore
också ur naturskyddssynpunkt mycket

4_Andra kammarens protokoll 196r>. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

värdefullt, om man nådde det målet, innan
alla våra vattendrag hunnit exploateras.
Det är och var en klok politik
att satsa på utveckling av kärnkraftverk.

Men vi har börjat tvivla på om de
utvecklingslinjer vi i riksdagen beslutade
om år 1956 verkligen är de bästa.
Vi beslutade då att satsa på den reaktortyp
som är tungvattenmodererad och
tungvattenkyld och som drivs med naturligt
uran. På forskningens dåvarande
ståndpunkt var vetenskapsmännen
eniga om att den typen av reaktorer
var den bästa. Även från råvara- och
beredskapssynpunkt ansågs det klokt
att gå denna väg. Uran kunde framställas
ur svenskt skiffer, så att man blev
oberoende av bränsleimport från utlandet.
Tungt vatten kunde vi inte producera,
men AB Atomenergi övervägde att
konstruera en anläggning för sådan produktion.
Denna tanke kom emellertid
aldrig till utförande. Eftersom uranhalten
i svenskt skiffer är mycket låg och
framställningskostnaderna höga, blir
det bränsle som vi framställer själva
mycket dyrt — allra minst en och en
halv gång dyrare än på världsmarknaden
enligt Ingeniörsvetenskapsakademien.
Därför bär man börjat överge
självförsörjningsprincipen även i detta
avseende och projekterar som sagt Marviken
för användning av importerat anrikat
uran.

Nu har det gått tio år sedan vi beslutade
om riktlinjerna för det svenska
kärnenergiprogrammets utveckling. Ett
intensivt forskningsarbete har pågått i
många länder. Olika reaktortyper har
prövats, och resultatet har blivit att
många anser, att vår teknik med tungvattenreaktorer
inte är konkurrenskraftig
gentemot andra reaktortyper. Och
vad värre är, det har också framförts
tvivel på att vi någonsin skall kunna
leverera elektrisk energi som i prishänseende
kan konkurrera vare sig med
vattenkraft eller andra reaktortyper.

USA och England har båda satsat

Atomenergi

mycket kraftigt på omfattande atomprogram,
och man blir betänksam när
man finner att varken England eller
USA finner det fördelaktigt att använda
den reaktortyp som vi satsar på. USA
använder lättvattenreaktorer, och flera
kraftföretag har beställt sådana, eftersom
man funnit dem ekonomiskt lönsamma.
Engelsmännen anser sig genom
sin forskningsverksamhet ha funnit, att
gaskylda grafitreaktorer ger energi till
10 procents lägre kostnad än den lägst
j offererade reaktorn av annan typ, och
däiför har de beslutat använda dessa
för sin fortsatta utbyggnad.

Så skall vi se vad som har hänt här
hemma. Svensk industri kan leverera
både tung- och lättvattenreaktorer. Någon
slutsats lockas man till om den
svenska uppfattningen, när atomkraftkonsortiet
beställer en reaktor av lättvattentyp,
då man skall bygga Sveriges
första kommersiella kraftverk i Simpvarp.
Man lockas till slutsatser, tvivel
uppstår, men man begriper inte dessa
vetenskapligt invecklade problem. Jag
tror att det finns många här i riksdagen
som i likhet med mig och mina
medmotionärer befinner sig i samma
situation, och när vi inte själva kan bedöma
om det verkligen förhåller sig
så, att den svenska linjen är kommersiellt
underlägsen andra reaktortyper,
är det naturligt att man intensivt önskar
en objektiv och allsidig utredning
av frågan. Vi vill ha en utredning inte
bara av ekonomiska skäl utan även därför,
att vår fortsatta satsning på det
dyra och komplicerade tungvattensystemet
på sina håll i utlandet uppfattas
som en satsning på möjligheten att
tillverka atombomber. Vi vet att det
produceras plutonium i alla reaktorer
som drivs av uran, men vi vet också
att de svenska anläggningarna är byggda
för kraftproduktion och i flera avseenden
konstruerade mycket olika de
reaktorer som i USA används för framställning
av vapenplutonium.

Det finns inte förutsättningar för en

Onsdagen den 1(1 mars 1900 fin. Nr 11 JJ

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

svensk kärnvapenproduktion. Egentligen
är frågan om en kärnvapenproduktion
inte alls aktuell att diskutera i detta
sammanhang. Det skulle vara politiskt
omöjligt att fatta beslut i den riktningen,
när våra representanter i Geneve
deltar i konferenser, som försöker
åstadkomma ett internationellt avtal
om stopp för spridning av kärnvapen
till flera länder.

Det är som sagt inte aktuellt att diskutera
den saken i detta sammanhang,
på annat sätt än att det synes oss angeläget
att inte utan vidare fortsätta med
ett kärnenergiprogram som av utlandet
kan anses vara oekonomiskt nr kommersiell
synpunkt och därför möjligen
kan uppfattas som en eventuell förberedelse
för kärnvapenproduktion. Vi har
i våra tidningar sett uttalanden, som tyder
på att sådana uppfattningar är rådande
i andra länder.

Som redan framhållits är »den svenska
linjen» oerhört kostnadskrävande. Vi
har redan anslagit 1 226,9 miljoner kronor
av statliga medel, och vi har inte
råd att fortsätta utan att först grundligt
få utrett om vi verkligen har valt
den rätta utvecklingsvägen.

Vi har inte heller råd att fortsätta
utan vidare även av en annan orsak.
Vi har ingen obegränsad tillgång på
forskare och vetenskapsmän. Atombolaget
redovisar i sin verksamhetsberättelse
vid årsskiftet 1964/65 att det då
fanns 1 483 anställda vid bolaget, sysselsatta
med forsknings- och utvecklingsarbete.
Jag vet att de har arbetsuppgifter
av differentierat slag, som
inte enbart gäller atomkraftsforskning,
men de flesta håller på med sådan
forskning. Vi måste också övertygas om
att vi här i landet satsar en så stor del
av vår högt kvalificerade arbetskraft på
för landet bästa möjliga sätt.

Alla dessa synpunkter har legat bakom
vår anhållan om en utredning, och
nu är vi mycket glada över att en sådan
är beslutad.

Herr talman! Jag uttalar den för -

hoppningen, att de synpunkter som vi
anfört i motionen och som jag här i
debatten gjort mig till tolk för kommer
till utredningens kännedom och vinner
beaktande.

1 detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde fru Löjqvist,
fröken Beryegren, herr Henrikson, fru
Svensson, fru Jäderberg och fru Holmberg
(samtliga s).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! De föregående talarna
har i olika avsnitt diskuterat vilket slags
teknik som bör användas på atomenergiens
område, och de har givit uttryck
åt tvivel på att den nuvarande inriktningen
av verksamheten är den riktiga.
För min del tänker jag inte ingå i någon
teknisk atomenergidiskussion. Det
är en från mina utgångspunkter alltför
kvalificerad vetenskap för att jag skulle
vilja diskutera, om den ena eller andra
formen är den mest ändamålsenliga eller
om misstag har gjorts eller inte i
den utvecklingsverksamhet som bedrivits.

Riksdagen har tidigare godtagit vissa
principer för utrednings- och utvecklingsarbetet
på detta område, och det
anslag som nu behandlas är bara ett
fullföljande av tidigare fattade beslut.
Nu har det i anslutning till Kungl.
Maj ds förslag framförts önskemål om
att dels uppskjuta anslagsbeviljandet
och dels begränsa anslagsbeloppen. Men
här har ju gjorts upp ett program för
uppbyggnaden av reaktorn i Marviken
och för att kunna fullfölja det uppbyggnadsarbetet
måste beställningar läggas
ut i god tid. Dessa beställningar är enligt
de uppgifter som har lämnats till
utskottet kedjade på ett sådant sätt att
leverans skall ske allteftersom utbyggnadsetapperna
drivs framåt, och man
räknar med att reaktorn inom viss tid
skall bli kritisk, som det på fackspråk
heter, och alltså tas i bruk.

Herr Eliasson i Sundborn talar om

100

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

att han vill göra en besparing på cirka
20 procent, och han åberopar besparingarna
inom försvaret. Har bär emellertid
lagts ut en beställning som måste
utföras. Kungl. Maj:t har tidigare gjort
vissa besparingar i det upplagda programmet,
och jag förutsätter att ytterligare
besparingar sker därest utrymme
för besparingar finns. Skulle det inte
finnas utrymme för ytterligare besparingar,
är det ju ingenting annat att
göra än att genomföra programmet.

Tidpunkten för anläggningens uppbyggnad
bär ett betydande samband
med den framtida utvecklingen på detta
område. Hittills har vi rört oss på
forskningens område. Marvikenanläggningen
får ju ses som ett led i forskningen.
När man skulle bygga denna
anläggning, diskuterades vilken storlek
den skulle få, och man var klart medveten
om att man genom den storlek
som valdes inte kunde få anläggningen
fullt affärsmässigt givande. Men man
fick ett led i utvecklingsarbetet som
kunde bli av väsentlig betydelse för
nästa etapp, nämligen det rent kommersiella
utnyttjandet av erfarenheterna
på detta område.

Nu har det i denna debatt anförts att
vi lagt ned så och så stora kostnader
och att Marviken icke kan förräntas.
Men det har aldrig varit meningen att
Marvikenanläggningen skulle förräntas
i och för sig, utan hela tiden har man
räknat med att man här skulle lägga
ned en väsentlig del av de forskningsoch
utvecklingskostnader som med naturnödvändighet
måste till på detta område.
Trots att vi rör oss med betydande
belopp är de svenska kostnaderna ganska
små i jämförelse med de enorma
belopp, som i andra länder läggs ned
på atomenergiens utveckling. Detta sammanhänger
väl med att vi har fått en
hel del av forskningen gratis genom
studier i länder som har kommit längre
än vi. Men en viss del av forskningen
måste vi genomföra själva.

Vad som hittills har skett på detta

Atomenergi

område till och med Marvikenanläggningens
utbyggnad får skrivas helt på
forskningens och utvecklingens konto.
Därför är det oriktigt när det begärs
att man ur detta forsknings- och utvecklingsarbete
redan nu skall få ett affärsmässigt
resultat. Det är först längre
fram, när man bygger de större anläggningarna,
som man har anledning att
räkna med en ekonomisk förräntning.
Detta resonemang ingår ju medvetet i
den verksamhet som bedrivs.

Vi har tidigare bestämt oss för att på
svensk sida delta i det utvecklingsarbete
som sker på detta område. Vi har
ansett det vara av väsentlig betydelse
för den framtida utvecklingen, att vi på
detta avsnitt är i takt med vad som sker
i andra länder. I hela vår industriella
verksamhet eftersträvar vi ju att på
olika avsnitt vara i takt med vad som
sker på det internationella planet. Och
vi har menat, att när det gäller atomenergiens
utnyttjande har det varit en
skyldighet för samhället att satsa betydande
belopp, som skulle göra det möjligt
att utnyttja denna kraftkälla, när
vi får ett faktiskt behov av den.

Det är dessa synpunkter som legat i
botten när statsutskottet tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag och avstyrkt de
motioner som väckts i anslutning till
detsamma.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda för att
bringa i erinran vissa saker som inträffat
på det aktuella verksamhetsområdet
— detta med hänsyn till att det i den
diskussion, som förts särskilt intensivt
under det senaste halvåret, måhända
förekommit många missuppfattningar.
Jag vill inte heller utesluta att diskussionen
också erbjudit exempel på åtskilliga
överdrifter.

Det program, efter vilket utvecklings -

Onsdagen den 10 mars 1900 fm.

Nr 11

101

Atomencrjriverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

arbetet på atomenergiområdet bedrivits
här i landet, underställdes och godkändes
av riksdagen år 1950. 1 eu enhällig
utredning hade det föreslagits att värt
land skulle utveckla ett eget program.
Bakgrunden härtill var det växande
energibehovet och de svårigheter som
man kunde förutse skulle uppstå, när
vattenkraften om några decennier var
helt utbyggd — vi närmar oss den tidpunkten
hastigt nu. I vår energiförsörjning
skulle vi bli alltmer beroende av
oljeimporten, vilket både ur valutasynpunkt
och av beredskapsskäl kunde ge
anledning till viss oro. Vår oljeimport,
som redan vid tidpunkten för den
nämnda utredningen hade vuxit år från
år, kunde förutses komma att stegras i
hastigare takt i fortsättningen.

Det är också vad som har inträffat.
1903 beräknades drygt hälften av vår
totala energi- och bränsleförbrukning
grunda sig på importerad olja. Lägger
jag därtill importerat kol blir siffran
ännu högre.

Att Sverige i vissa lägen med hänsyn
härtill kan bli ekonomiskt mycket sårbart
tror jag var och en inser. Men vi
har alldeles särskilda förutsättningar —
det ansågs också första gången programmet
underställdes riksdagen — att satsa
på atomkraften som ny energikälla. Vi
har nått en hög industrialiseringsgrad,
och inte minst vår mekaniska industri
befinner sig på ett högt utvecklingsplan.
Vi har dessutom hart när outtömliga
uranförekomster, även om halten i
malmen är mycket låg. Yrkesskickligheten
hos arbetskraften fyller mycket
högt ställda krav, och standarden på
våra ingenjörer lämnar sannerligen
inget övrigt att önska.

Men våra resurser är ändå — det var
man medveten om — i olika hänseenden
begränsade. Och härvidlag var det
fråga om ett dyrbart och långvarigt utvecklingsarbete,
som man inte hade anledning
tro att det enskilda näringslivet
ensamt skulle gå i land med eller
ha tillräckligt intresse av att själv bära
alla kostnader för. En koncentration

med hänsyn till både personaltillgång,
reala resurser och finansiella resurser
blev därför nödvändig — det hade vi
som sagt klart för oss från början. Vi
fick till att börja med inte splittra oss
på för många projekt.

Det gällde i begynnelseskedet att välja
mellan olika alternativ, och med detta
som utgångspunkt rekommenderade
den enhälliga utredningen att vi i utvecklingsarbetet
i första hand skulle
satsa på en reaktortyp, byggd på naturligt
uran och tungt vatten, vilka ämnen
båda skulle kunna framställas inom
landet. Aktiebolaget Atomenergi, inom
vilket den tillverkande industrien redan
var representerad, skulle hålla samman
verksamheten under det första utvecklingsskedet.

Jag skall gärna också understryka att
det förelåg ett betydande intresse inom
industrien för att på ett tidigt stadium
medverka i utvecklingen inom Aktiebolaget
Atomenergi, även om man inte
var beredd att ta på sig kostnaderna.
Intresset hänförde sig inte bara till utsikterna
att vinna en ny marknad inom
landet utan också till potentiella
möjligheter för den svenska industrien
utomlands.

Det är efter de nu hastigt skisserade
huvudlinjerna som utvecklingsarbetet
bedrivits i vårt land. Naturligtvis har
det, såsom vi förresten alla vet, då och
då yppats farhågor för att vi skulle
ha satsat på fel linje när vi valde tungvattenreaktorn
med naturligt uran som
huvudobjekt.

Jag är medveten om att experterna
inte heller i dag är helt överens på
denna punkt, och därför har programmet
varit föremål för fortlöpande överväganden
inom Aktiebolaget Atomenergi,
bland övriga experter och inom
atomenergidelegationen. Programmet
har med jämna mellanrum också —
minst en gång om året — underställts
riksdagen, som anslutit sig till de framlagda
förslagen att tungvattenlinjen
skulle fullföljas.

Detta uteslöt naturligtvis inte att i

102 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

mån av resurser andra reaktorprocesser
skulle studeras, och så har även
skett. I själva verket har det arbete
vilket nedlagts på något som — jag
tycker rätt missvisande — ibland kallas
den svenska linjen givit oss värdefulla
erfarenheter för studier och konstruktion
exempelvis av lättvattenrcaktorer.
Jag kan åberopa många vittnesbörd från
industriens sida för riktigheten av vad
jag erinrat om.

Under begynnelseskedet ansågs Aktiebolaget
Atomenergi böra direkt medverka
i konstruktionen och tillverkningen
av vissa komponenter i de första
försöksreaktorerna för att bolaget genom
egna insatser skulle vinna praktisk
erfarenhet. Programmet för verksamheten
har sedan modifierats.

År 1960 uppdrogs de riktlinjer, som
gäller för den nuvarande arbetsfördelningen
mellan Aktiebolaget Atomenergi
och den tillverkande industrien. Reaktortillverkningen
tillkommer enligt dessa
riktlinjer i princip industrien medan
Aktiebolaget Atomenergi har rollen som
konsult. En råd överenskommelser bar
slutits mellan Aktiebolaget Atomenergi
och enskilda företag om utveckling av
olika reaktortyper, tillverkning av
bränsleelement och andra vitala komponenter
i reaktorprocessen, varvid
man undvikit att det blivit dubbelarbete
inom landet.

Naturligtvis har vi dragit betydande
nytta av de erfarenheter, som gjorts i
de länder där man kommit längst på
detta område. Jag vågar hävda att det,
om vi inte hade några egna erfarenheter
på detta område, skulle dröja mycket
längre innan vi själva kunde nyttiggöra
de resultat, som forsknings- och
utvecklingsarbetet givit när det gäller
tämjandet av atomkraften och dess användning
för fredligt bruk. I dag kan
den svenska industrien offerera kommersiella
anläggningar av såväl tungvatten-
som lättvattentyp. Utan det utvecklingsarbete
som kostat så mycket
och bedrivits så länge bär i landet ha -

Atomenergi

de detta, såvitt jag kan förstå, inte varit
möjligt.

Det görs ibland gällande att tungvattenlinjen
numera helt skulle ha övergivits
utomlands, därför att den ter sig
ekonomiskt ofördelaktig jämförd med
andra alternativ. Jag tror att det är ett
missförstånd, men jag vill inte bestrida
att experterna från början kanske var
litet för optimistiska, åtminstone i ett
avseende. Tungvattenreaktorn måste ges
en betydligt större dimension än man
tidigare räknade med; gränsen har
höjts.

För undvikande av missförstånd vill
jag genast inskjuta — utskottets talesman
betonade för övrigt samma faktum
— att varken Ågesta eller Marviken
någonsin beräknades bli kommersiellt
lönsamma. Det har också riksdagen
hela tiden varit underkunnig om.

Först vid reaktorstorlekar från och
med en effekt av 500 megawatt anses
tungvattenreaktorns produktionskostnader
— d. v. s. kostnaden per producerad
kilowattimme elkraft; jag räknar
givetvis med både de fasta och de rörliga
kostnaderna — bli jämställda med
lättvattenreaktorns. Dessutom har tungvattenreaktorn
— och det är en fördel

— en större flexibilitet i fråga om valet
av bränsle, vilket kan göra den från
vissa synpunkter särskilt attraktiv.

Det anmäldes för mig att herr Eliasson
i Sundborn tog upp den omständigheten
att man för närvarande räknade
med att köra Marvikenreaktorn med
anrikat uran. Han sade att detta hade
tagits som ett tecken — men väl inte
att han själv uppfattade det så — på att
man nu även här var på väg ifrån den
ursprungliga processen, tungvattenreaktorn.
Jag tror emellertid att denna slutsats
— vem som än har velat dra den

— är felaktig. Man skulle alltjämt kunna
köra Marvikenreaktorn med naturligt
uran som bränsle i den ursprungligen
tänkta processen. När man nu gör denna
lilla modifikation och inför en del
anrikat uran gör man det för att hålla

Onsdagen den 10 mars 1900 fin.

Nr 11

loa

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

kostnaderna nere och fa eu litet bättre
effekt än man annars skulle uppnå.

Som sagt bär emellertid tungvattenreaktorn
vissa fördelar. Binder man
sig för eu lättvattenreaktor, iir man under
hela dess 25- å 30-åriga livstid
beroende av import av anrikat bränsle.
Där går det inte med naturligt uran.^
I dag finns i praktiken bara en säljare
av anrikat uran, nämligen USA. Det
skulle inte ha bidragit till att göra oss
mindre importberoende, om vi hade
haft lättvattenreaktorn som den enda
linjen i den första generationen av fullstora
reaktorer.

Det är också felaktigt att tungvattenlinjen
övergivits utomlands. Mest konsekvent
har denna linje utvecklats i Kanada,
där ett försöksprojekt av ungefär
Marvikens storlek och till ungefär samma
kostnader är under utförande. Jag
ber kammaren observera detta. Beslut
har i Kanada redan träffats om
en kommersiell station, som i sitt första
utvecklingsskede kommer att ha två
stycken 500-megawattsreaktorer. Och
det är inte de enda exemplen. Med tanke
på tungvattenreaktorns överlägsna
bränsleekonomi har dessutom både
Frankrike och England var sin försöksanläggning
på cirka 100 megawatt under
uppförande. England har tills vidare
i viss mån utvecklat ett annat
reaktorsystem, nämligen en grafitmodererad
reaktor, i vilken varken tungt ellet
lätt vatten används. Ändå säger man
att man verkligen inte kan låta bli att
ge sig in också på tungvattenreaktorer.
Är det någon av kammarens ledamöter
som tror att Kanada, att England, att
Frankrike skulle göra detta om de inte
trodde att tungvattenreaktorn hade någon
framtid?

Under dessa omständigheter har jag
inte funnit skäl att ändra den uppfattning
som jag under tidigare debatter
i riksdagen givit uttryck åt. Satsningen
på den linje som ibland kallats den
svenska har inte varit felaktig. Den har
givit oss värdefulla erfarenheter för ut -

veckling också av andra reaktorsystem.
Den har framför allt givit oss möjligheter
till större valfrihet. Beredskapssynpunkter
och önskvärdheten med
hänsyn till handelsbalansen av mindre
importbelastning och högre självförsörjningsgrad
kan tillvaratas på ett helt
annat sätt än som varit möjligt om vi
i stället givit upp tanken på självständiga
utvecklingsinsatser och inriktat oss
på utländska konstruktioner och material.
Även på denna punkt har utskottets
talesman berört motiveringarna.

Den uthålliga satsningen har lett fram
till att Sverige är ett av de halvdussin
länder i världen som nu är i stånd att
med egna resurser genomföra tillverkning
och leveranser av stora kraftreaktorer.
Att de från svensk industri offererade
atomkraftanläggningarna hittills
inte accepterats av utländska spekulanter
sammanhänger inte med teknisk
efterblivenhet, som några tycks
tro, utan beror på att vi från svensk
sida inte varit i stånd att lämna sådana
mycket långfristiga krediter som konkurrerande
länder haft resurser att utlova.

De avsevärda belopp som under de
senaste tio åren satsats på verksamheten
inom atomenergiområdet rör sig
om storleksordningen 1,2 miljard.

Vi har nu nått ett utvecklingsskede,
där det är naturligt att hela programmet
blir föremål för en översyn. Jag underskattar
inte riksdagens rekommendationer
eller förutseende om jag ändå avslöjar
att jag hade dessa direktiv färdigskrivna
redan före den 1 januari.
Med hänsyn till vissa bekymmer i fråga
om sammansättningen av utredningen
har de emellertid offentliggjorts först
rätt nyligen. Anledningen till utredningen
är att vi har kommit till en punkt
på utvecklingslinjen, där det finns skäl
att överse hela programmet.

När vi nu befinner oss så nära det
kommersiella nyttiggörandet är det också
naturligt att fördelningen av kostnaderna
för utvecklingsarbetet i fortsätt -

104

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

ningen blir eu annan än i initialskedet.
Konsekvensen härav är en av de uppgifter
som den nu tillsatta utredningen
fått i uppdrag att närmare undersöka.
Likaså är det naturligt att en ändrad
fördelning mellan staten och enskilda
av utgifter och kostnader på detta område
får konsekvenser för organisationen
och administrationen av atomprogrammet.
Att härjämte se på frågan, om
inte de förnämliga forskningsresurser
vilka byggts upp, inte minst i Studsvik,
såsom ett led för att utveckla atomenergien,
även skulle kunna användas
för andra och vidare forskningsändamål
måste ju också vara en angelägen uppgift.
Jag tror att det finns kapacitet härför,
även om den forskning som bedrivs
vid Studsvik i första hand skall vara
ett led i ett industriellt utvecklingsarbete.

Därmed tror jag att man har tillgodosett
de flesta — i varje fall de bäst underbyggda
— önskemålen i de motioner,
vari det yrkas på en utredning av
detta slag.

Jag har med hänsyn till den diskussion
som förts under senare tid känt
behov av att göra denna rätt allmänna
deklaration om det svenska atomprogrammet
och beröra något av dess historia.
Men jag vill också begagna tillfället
att kommentera några av de yrkanden
som förts fram i motioner och
i reservationer till utlåtandet på de
punkter som sammanhänger med de äskanden
på kapitalbudgeten det här gäller.

I ett flertal motioner vänder man sig
mot Marvikenanläggningen. Man ställer
sig kritisk i fråga om projektets betydelse
för utvecklingsarbetet över huvud
taget och menar att kostnaderna på ett
i det närmaste oförklarligt sätt gått i
höjden. Med den utgångspunkten vill
man på olika sätt begränsa medelsanvisningen.
Som vi vet begärs i en reservation
att medelsanvisningen skärs
ned med 20 procent. I en annan reservation,
som ansluter sig till ett mo -

Atomenergi

tionsvis framfört yrkande, förordas att
tills vidare inga åtgärder vidtas för att
utrusta Marvikenanläggningen med anordningar
för nukleär överhettning. I
ett annat reservationsvis framfört yrkande
vill man bara anvisa medel för
ett halvår; man halverar helt enkelt det
i propositionen begärda beloppet och
menar att ytterligare medelsanvisning
bör anstå till dess en särskild utredning
företagits.

Utskottets talesman har redan erinrat
om att alla intressenter från början var
överens om att Marviken utgjorde ett
nödvändigt och oundvikligt steg i utvecklingen
av en kommersiell reaktortyp.
Att kostnaderna för det utvecklingsprojektet
i förhållande till den effekt
som skulle kunna utvinnas var väsentligt
större än kostnaderna för en
fullstor reaktor och därmed översteg
kostnaderna för konventionella kraftverk
av motsvarande storlek var alla
parter från början på det klara med.
Det är ingen nyhet; detta har redovisats
varje gång frågan varit föremål för
riksdagens behandling.

Trots detta ansågs det inte vara möjligt
att hoppa över det steg i utvecklingen
som Marviken representerade.
Det säger oss väl ändå något, att man
har precis samma uppfattning i Kanada,
där man liksom hos oss nu gör en bestämd
satsning på tungvattenlinjen. Det
säger väl också något, att liknande försöksstationer
i dessa dagar uppförs
såväl i England som i Frankrike.

Principbeslutet om uppförande av
Marviken fattades av riksdagen 1962.
Till frågan om typ av reaktor tog riksdagen
ställning på grundval av en särskild
proposition året därpå. Det var i
det sammanhanget som ställning också
togs till förslaget att utföra Marvikenanläggningen
på sådant sätt, att man
skulle kunna använda reaktorn i en
process med nukleär överhettning. Jag
är medveten om att man i vissa tekniker-
och expertkretsar ställde sig tveksam
till frågan huruvida tiden var mo -

Nr 11

105

Onsdagen den 1(5 mars 19(5(5 fm.
Atomenergiverksamhet inom

gen för det steg i utvecklingen som
Marvikenanläggningen innebar. Det yppades
vissa tvivel beträffande de möjligheter
och fördelar som tungvattenlinjen
skulle erbjuda. Tanken att ställningstagandet
kanske borde skjutas på
framtiden har framförts mer än en
gång. Men såvitt jag har kunnat finna
så bär bland experterna de som ville
fullfölja 19(52 års principbeslut varit i
majoritet. Den utveckling, som sker i
Kanada och även på andra håll och
som jag antydningsvis redan talat om,
tror jag utgör belägg för att majoriteten
hade rätt. Statsmakterna beslöt också
att fullfölja »överhettningsalternativet»
när det gäller Marvikenprojektet. Man
kan också uttrycka saken så, att regeringen
fick riksdagens stöd för att ta
risken. Det är riktigt att vissa kostnadsökningar
inträffat, men de är en automatisk
följd av indexklausuler i kontrakten
med olika leverantörer och andra
företag som deltar i projektet.

Vad angår möjligheterna att begränsa
anslagstilldelningen genom att ändra
utbetalningsterminerna vill jag utöver
vad herr Lindholm anförde bara påpeka
följande. Fastän Marviken uppgjorts
som en försöksstation har projektledningen
velat hålla kostnaderna nere
och därför konsekvent försökt uppnå
strikt kommersiella uppgörelser med
fasta åtaganden, beträffande bl. a. leveranstider,
för dem som levererar komponenterna.
Skulle nu beställaren,
d. v. s. AB Atomenergi, förorsaka en senareläggning,
så bryter man därmed de
efter hårda förhandlingar ingångna
överenskommelserna. Det skulle försätta
beställaren i en synnerligen oförmånlig
förhandlingssituation för framtiden.

Enligt vad som uppgivits för mig
skulle en besparing med 20 procent,
som ju föreslagits, eller med 16 miljoner
kronor som det motsvarar under
budgetåret 1966/67, för utbetalningar
följande budgetår medföra fördyringar
som skulle uppgå till mellan 8 och 10
4*—Andra kammarens protokoll

Aktiebolaget Atomenergi

miljoner kronor. År det verkligen värt
det priset?

Att halvera det begärda beloppet och
nu endast ställa hälften, motsvarande
21 miljoner kronor, till förfogande för
första delen av budgetåret i avvaktan
på utredning om de fortsatta arbetena
är inte heller möjligt. Betalningsutfallet
under detta halvår belöper sig nämligen
inte till 21 miljoner utan till 34
miljoner kronor. De för dagen uppbundna
kostnaderna för Marviken uppgår
till cirka 275 miljoner eller, med det
som enligt indexklausulerna skall betalas,
kanske 300 miljoner vid budgetårsskiftet.
I detta läge måste man — det
förstår väl var och en — räkna med
stora kompensationskrav från leverantörer
och entreprenörer vid ett eventuellt
beslut att inte fullfölja arbetena, även
om vi inte för dagen kan precisera den
totala omfattningen av sådana skadeståndskrav
och extra kostnader. En senareläggning
av Marvikenprojektet, där
de erfarenheter som kan vinnas är av
avgörande betydelse för de efterföljande
stora projekten, skulle ju innebära
en fördröjning av dessa, däribland Oskarshamnsverket,
varom vederbörande
intressenter redan fattat beslut. Detta
skulle försvåra för svensk industri att
sälja reaktorer både inom och utom
landet. Marviken är liksom Ågesta, kan
man säga, en referensanläggning och en
materialprovningsstation.

Inte heller lär några besparingar kunna
åstadkommas om man nu slopar
möjligheten till nukleär överhettning,
som beslöts 1963 och bekräftades av
riksdagen så sent som för ett år sedan.
Som bl. a. framhållits av atomenergidelegationen
innebär utformningen med
möjlighet till överhettning en medveten
satsning för att till en måttlig merkostnad
få värdefulla tekniska erfarenheter.

De delar av reaktorutrustningen som
erfordras för detta ändamål beställdes
hos leverantörerna i april 1965. Den
s. k. överliettningsdelen är sålunda inte

1966. Nr 11

10G Nr 11

Onsdagen den IG mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

någon separat tillsats, varav man skall
kunna uppskjuta leveransen för att senare
bygga in den i reaktorn. Reaktorn
inåste konstrueras från början, om man
skall kunna få den att fungera. Praktiskt
taget samtliga de delar som behövs
för överhettning är också erforderliga
för att reaktorn under den första
driftperioden, som man räknar med
kommer att utgöra minst ett halvår,
skall kunna köras som en vanlig mättad
reaktor.

Av vad jag nu framhållit tror jag
framgår att inte någon av de vägar, som
motionärerna här har tänkt sig för att
begränsa anslagen, är möjlig att gå utan
betydande kostnadsbekymmer.

Herr talman! Jag skall därmed inte
förlänga debatten utan bara sluta där
jag började, med att understryka att det
finns alla skäl att man, när man nu diskuterar
den s. k. svenska linjen, har en
del av de synpunkter jag här anfört i
atanke, detta inte minst av hänsyn till
den utevckling som är på gång i utlandet.

Herr EL1ASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
diskussionerna om huruvida den svenska
linjen har övergivits eller inte i
Marviken. Det som är intressant när
man diskuterar utgångspunkten för det
svenska atomenergiprogrammet, såsom
detta fastställdes första gången 1956,
är att varken de enskilda eller de kommunala
kraftverksproducenter, som nu
planerar sin stora reaktoranläggning
i Simpevarp, eller det statliga vattenfallsverket,
som nu på västkusten planerar
eu stor reaktor på mellan 500
och 600 megawatt, inriktar sig på tungvattenreaktorer,
utan de har i stället
bestämt sig för just den lättvattenreaktor
som nödvändiggör import av
anrikat uran och därmed också medför
en internationell kontroll över anläggningen.
Det tycks också i detta

sammanhang vara av intresse att det
statliga vatten falls verkets chef uttalar
någonting som tyder på att han inte
anser att tungvattenreaktorn under de
närmaste femton åren kommer att vara
kommersiellt likvärdig med hittvattenreaktorn.

Det är riktigt att man utomlands utvecklar
också tungvattenreaktortypen.
Men frågan är ju, huruvida svensk industri
kan sälja också denna, om det
praktiskt taget bara blir u-länder som,
under motivet att vara oberoende, kommer
att efterfråga denna typ. Det vet
man inte. Men det är klart att utvecklingsländerna
kommer att ställa mycket
stora krav på långfristiga krediter,
om de skall kunna köpa. Men, som
sagt, priset på uran och en del annat
blir väl i framtiden avgörande för valet
mellan dessa båda typer. Tydligen
kommer en annan typ att tilldra sig
intresse, nämligen bridreaktorerna. Det
är möjligt att man i framtiden kommer
att satsa mera på dessa.

Vad beträffar överhettningsfrågan i
Marviken, herr handelsminister, vill
jag säga att vi här bara begärt att en
redovisning skall läggas fram till höstriksdagen,
så att vi får papperen på
bordet. Det är en sak som fattas litet
för mycket när det gäller atomfrågorna,
nämligen en redovisning av vilka
resultat man nått och vilka ställningstaganden
Kungl. Maj:t och olika organ
har kommit fram till i anledning därav.

Statsrådet svarade inte på min fråga
varför han vägrat företrädare för riksdagen
möjlighet att delta och få insyn
i utredningsarbetet. Beträffande senareläggningen
svarar statsrådet ganska
allmänt, att den skulle medföra fördyringar.
Jag konstaterar emellertid
fortfarande att det ännu inte finns någon
detaljerad redogörelse som möjliggör
någon bedömning. Eftersom regeringen
har föranstaltat om begränsningar
av den statliga verksamheten,
kommer då inte också Marviken att
kunna innefattas i dessa åtgärder?

Nr 11

1(17

Onsdagen den l(i mars 196(5 fm.

Atomenergi verksamhet

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! När vattenfallsverkets
chef sagt att han nu vill avdela resurser
för att inom landet studera och utveckla
en lättvattenreaktor så tror jag
inte att det egentligen behöver strida
mot vad jag här har sagt. Man skall
komma ihåg att herr Grafström var
ordförande i den utredning som 1956
föreslog den linje som skulle vara huvudlinje.
Han kan naturligtvis ha ändrat
sig sedan dess, men jag tror att
huvudskälet för Vattenfall är att det
räknar med att vi inte kan underlåta
att också mera i detalj följa en utveckling
och studera en reaktortyp som kan
bli ett komplement till tungvattenreaktorn
i det svenska kraftförsörjningsprogrammet
i framtiden. Genom vad
som redan gjorts på tungvattenlinjen
vet vi en hel del om den, och några
av de erfarenheterna kan även användas
på lättvattenlinjen, men där har
vi kanske mindre egen erfarenhet. Det
är meningen att när Marviken inte längre
behövs i första hand som ett försöks-
och referensföretag skall Vattenfall
ta hand om driften, liksom det
gör vid andra kraftverk.

Herr Eliasson i Sundborn ställde ett
par frågor. Han begärde att man skulle
få papperen på bordet. I en statsverksproposition
är inte alltid motiveringarna
på olika punkter så utförliga, men
vi har sannerligen inte vägrat information
på något sätt, utan vi har ansett
det självklart att vi skall ställa all
den expertis och det material, som vederbörande
utskott kan önska till förfogande.
Däremot kan jag inte utlova
att utredningen kommer att bli klar i
så god tid att vi har möjlighet att lägga
fram ett helt nytt material för bedömning
av framtiden redan till hösten.
Det räknar jag uppriktigt sagt
inte med — uppgiften är mera omfattande
än så. Jag är emellertid lika angelägen
som herr Eliasson om att det
materialet kommer fram så fort som

inom Aktiebolaget Atomenergi

möjligt, och det är därför som utredningen
fått den sammansättning som
den har. Skulle man i stället, som det
uttalats vissa önskemål om, försett den
inte bara med experter utan med en
parlamentarisk grupp, är jag rädd för
att det dragit ut på tiden. Detta är
huvudmotivet till att jag i detta läge
inte känt behov av att göra den typen
av utredning.

Jag kan förstå att herr Eliasson skulle
önska mera material, och det kan
hända att det finns något berättigat
i kritiken att man inte fatt tillräckligt
med uppgifter för bedömningen.
Men därav kan inte dras slutsatsen att
riksdagen bör halvera utgiften och bara
anvisa hälften för den första hälften
av budgetåret eller skära ned anslaget
med 20 procent. Detta skulle,
såsom både utskottets talesman och
jag själv tillåtit oss framhålla, få ekonomiska
konsekvenser som jag tror att
riksdagen bör tänka sig för två gånger
innan den tar på sitt ansvar.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har också det intrycket
att Vattenfalls generaldirektör
kan ha ändrat uppfattning, men vad
som intresserar mest är att han inte
uttrycker sig så som handelsministern,
när han gör ett offenligt uttalande, att
han ser lättvattenreaktorn som ett komplement
till tungvattenreaktorn. När
verkets chef vill satsa på en stor lättvattenreaktor
framhåller han, vilket väl
ändå skall tolkas som ett motiv, att han
inte tror att tungvattenreaktorn blir
kommersiellt likvärdig med lättvattenreaktorn
under de närmaste 15 åren.
Det är detta jag fäst mig vid.

Vad överhettningsfrågan beträffar
hoppas jag att vår debatt inte skall
vara mera överhettad än att det skall
vara möjligt att få en redogörelse i höst,
i varje fall under hand, eftersom, såvitt
jag vet, arbetsgruppen kommit så långt

108 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

att det är möjligt att kunna ge en sammanfattning
i höst.

Vad den nya utredningen beträffar
undrar jag om det är rätt att säga att
riksdagsmän inte skall ha möjlighet
att delta i utredningsarbetet därför att
det skall bedrivas med skyndsamhet.

Herr handelsminister! Jag har deltagit
i utredningar som sysslat med
försvarsbudgeten som nu kostar 5 miljarder
kronor. Vi har ibland inte haft
mer än ett år på oss för att ta ställning.
Då undrar jag om man inte kunde
bereda företrädare för riksdagen
»i lämplig form», som det står i reservation
7 a, möjlighet att följa utredningsarbetet
så att vi får en bättre insyn
än vi hittills har haft.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Mitt uttalande beträffande
utredningens sammansättning innebar
naturligtvis inte något underkännande
av riksdagens kompetens i fråga
om sakkunskap eller enskilda riksdagsmäns
användbarhet som utredningsmän.
Ett faktum är emellertid att
en utredning med fyra ledamöter kan
förutses arbeta fortare än en utredning
med sex, sju, åtta eller nio ledamöter.
Det tror jag inte att herr Eliasson
i Sundborn vill bestrida. Därtill
kommer att hela det resultat vartill utredningen
kan komma naturligtvis blir
tillgängligt för riksdagen och kommer
att redovisas, innan nya ställningstaganden
beträffande det framtida atomenergiarbetet
föreslås.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Replikskiftet mellan
handelsministern och herr Eliasson i
Sundborn om sammansättningen av och
arbetstakten i utredningen är av stort
intresse, eftersom det avser den fråga
som hela tiden har spelat en roll i denna
diskussion om atompolitiken och som
också berördes nyss av utskottets tales -

Atomenergi

man, herr Lindholm. I vad mån skall
riksdagen vara inkopplad på detta ämne,
i vad mån kan riksdagen taga ställning
till dessa, som herr Lindholm uttryckte
sig, invecklade tekniska spörsmål? Jag
tror att han fortsatte med att säga att
han inte ville ge sig in på dem. Man
får nästan en känsla av att det är förmätet
av riksdagsmän att syssla med så
intrikat högtekniska och vetenskapliga
spörsmål som detta är. Jag bestrider
inte det. Det förhåller sig så, och jag
skall medge att jag känner mig själv
nästan en smula blyg eller halvt skamsen,
när vi bär mer eller mindre tvärsäkert
påstår saker och ting som vi
absolut inte äger teknisk eller vetenskaplig
kompetens att bedöma.

Icke förty, herr talman, förhåller det
sig dock så att varenda krona till denna
forskning och till dessa anläggningar
skall beviljas av riksdagen. Det är vi
som skall ta ställning till allt detta.
Därför har vi också skyldighet att
efter fattig förmåga bilda oss en så bestämd
och klar uppfattning som möjligt
om hur dessa mycket stora medel
skall användas och vad som är skäligt
att lämna till det ena eller andra ändamålet.
Statsrådet sade att en nedskärning
med 16 miljoner kronor — det är
vårt förslag — skulle medföra avbeställningskostnader
på 8—10 miljoner
kronor.

(Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet Lange: Det var en missuppfattning.
)

Jag gjorde en anteckning att herr
Lange yttrade sig på det sättet, men då
lämnar jag den punkten därhän.

Jag vill emellertid bestämt hävda att
det är nödvändigt att i umgängeisen
mellan regeringen och riksdagen sådana
informationer lämnas att man inte behöver
höra, som av herr Eliasson i
Sundborn för en stund sedan, att det
på statsutskottets avdelning var omöjligt
att få fram sådana preciserade uppgifter
om konsekvenskostnaderna i händelse
av uppskov eller avbeställning att

Nr 11

109

Onsdagen den 10 imirs 1900 fm.

Atomenerniverksamhet

man därpå kunde bygga något yrkande
i riksdagen.

I)et är absolut nödvändigt att ta fasta
på vad statsrådet här sade. Han medgav
att det icke hade varit så ställt med informationer
som kanske hade varit
önskvärt, och han ställde nu i utsikt
ätt det genom utredningen skulle bli en
annan och bättre tingens ordning.

I dagens debatt bör vi inte överdriva
motsättningarna beträffande Marvikenanliiggningen
som sådan. Vad det gäller
är följande: Skall man fullfölja Marvikenprojektet
på kapitalsidan till den
kostnad av exakt 82 miljoner kronor
som regeringen begär eller kan man
göra den nedskärning som högerreservationen
tänker sig, eller kan man eventuellt
inbespara de 16 miljoner kronor
som anges i folkpartireservationen? På
detta svarar herr Lange, att det är
omöjligt att här göra någon som helst
nedskärning, det är exakt det belopp
regeringen begär som man måste ha.

Med anledning därav skulle jag vilja
framhålla för herr Lange, att det finns
många svenska företag, som betyder
ofantligt mycket mer än detta företag
för svensk standard och för svensk export.
Dessa företag får ändå vidkännas
svåra kreditrestriktioner i nuvarande
läge. De skulle kunna anföra skäl som
är minst lika tungt vägande och ännu
tyngre än dem herr Lange här anfört.
Men i fråga om dessa företag säger man
från ledande penningpolitiskt håll här
i landet, både i kanslihuset och i riksbankshuset:
»Vad ni anfört må vara
riktigt, men det kan inte hjälpas, därför
att den nuvarande valutasituationen
är sådan att nedskärningar måste göras.
»

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om vad som står i vår motion
och såväl i centerpartireservationen
som i folkpartireservationen, nämligen
att det framstår såsom icke rimligt att
i detta läge en anläggning av marvikentypen
icke skall av riksdagen underkastas
beskärningar, då viktiga företag i

inom Aktiebolaget Atomenergi

den öppna marknaden måste vidkännas
kreditrestriktioner av betydande svårhetsgrad.

Här har inget motiv anförts för att
man inte skulle kunna göra en nedskärning.
Jag vill understryka att de kostnader
som statsrådet anger för överhettningsmekanismen
naturligtvis är
riktigt skildrade av statsrådet så till vida
att eftersom hela anläggningen är projekterad
för överhettning har åt densamma
också måst ges en därav betingad
uftormning som sannerligen icke
har gjort den billigare. Däremot skulle
jag vilja fråga statsrådet — det skulle
vara högst intressant att få ett svar på
den frågan, eftersom det är omöjligt att
på annat sätt skaffa sig upplysning i
detta avseende: År den mekanism som i
samband med reaktorn och reaktorhylsan
behövs för överliettningsproceduren
färdigkonstruerad i olika avseenden,
så att man vet hur den skall tillverkas?
Eller befinner den sig fortfarande
på konstruktionsstadiet?

Det skulle vara ytterst intressant att
få ett svar på denna fråga eftersom man
i litteraturen kan inhämta att hittillsvarande
försök och verksamhet med
denna överhettningsteknik i Förenta
staterna inte har slagit ut på ett helt
tillfredsställande sätt. Har man i Sverige
kommit så mycket längre, skulle det
vara av utomordentligt intresse med ett
besked härvidlag. Om herr statsrådet
svarar att man inte har kommit så mycket
längre utan att man fortfarande
arbetar härpå — enligt de informationer
som jag har fått ägnar sig en expertgrupp
som består av personal både från
AB Atomenergi och vattenfallsverket åt
detta mycket svåra tekniska problem —
skulle jag vilja svara med följande fråga:
Är det då en så allvarlig och överhängande
risk att göra den 20-procentiga
nedskärning för nästa budgetår som
herr statsrådet utmålar i folkpartiets
reservation?

Jag vill understryka att jag skulle
vara tacksam för ett svar. Jag vet inte

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1906 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

hur det förhåller sig och kan inte veta
det, eftersom vi inte har sådana kontakter
på vederbörligt håll, att det går
att hålla sig underrättad även härom.
När herr statsrådet tidigare talade om
missförstånd kan detta bero på att det
har lämnats så pass få fakta av de
många man behöver för att kunna bedöma
dessa svåra frågor.

Eftersom statsrådet har givit en historik
och då vi i reservationen även berört
den andra sidan av årets proposition,
nämligen utredningen, skulle jag
vilja säga några ord i anslutning till
statsrådets uttalanden. Det bör noteras
att initiativet till denna utredning kommer,
inte från handelsministern, utan
närmast från styrelsen för Atombolaget
och, om jag är rätt underrättad, från
en av dem som där representerar oppositionen
och tveksamheten med avsende
på den svenska atompolitiken. Herr talman
! Det är samma tveksamhet som
vi här ger uttryck åt och som från början
legat till grund för förslaget om en
allsidig och förutsättningslös utredning.
Sedan har tveksamheten via Atombolagets
styrelse förts vidare till statsrådet,
och jag vill uttala mitt oreserverade erkännande
av att statsrådet har tillsatt
denna utredning. Jag hoppas att den
skall infria de förväntningar, som vi
alla har rätt att ställa, och att vi skall
få en atompolitik som till både huvud
och lemmar — för att citera Luther —
skall vara annorlunda funtad än den
vi haft de senaste åren.

Man kan säga att fjolårets riksdag definitivt
tog ställning till Marvikenprojektet,
och jag tillhörde då opponenterna.
Majoriteten antog Kungl. Maj :ts förslag,
och jag böjer mig härför. I år anser
jag inte att vi har anledning att riva
upp Marvikenbeslutet, och dessutom
menar jag att man inte kan tillstyrka
högerreservationen, därför att den, enligt
min mening, är orealistisk då den
avser att arbetena skall fortsätta ett
halvår för att sedan kunna stoppas. Detta
förefaller mig rätt omöjligt. Däremot

Atomenergi

förefaller det mig rimligt, att man gör
de beskärningar som vi här har antytt.

Härutöver vill jag i anslutning till
statsrådets historiska exposé påminna
om enigheten under atompolitikens
första skede. Om jag inte minns fel var
det för 20 år sedan, alltså 1946, som vi
här i riksdagen för första gången sysslade
med den frågan. Då tog vi ställning
dels till tungvattenlinjen och dels till
frågan om den statliga kontrollen över
atomkraften, och det gjorde vi just av
det skal som statsrådet angav, nämligen
våra stora tillgångar på naturligt
uran. Därför var det riktigt att vi prövade
oss fram på den vägen. Men jagvill
också påminna kammarens ledamöter
om — och det var fru RenströmIngenäs
också inne på — att vi också
tog ställning i skuggan av två utlösta
atombomber. Det var då alldeles självklart
att vi ville ha kontroll över vad
som gjordes.

Men sedan dess har mycket hänt. Det
är nu ganska många år sedan, herr statsråd,
som vi första gången anmälde tveksamhet
rörande det ihärdiga fasthållandet
vid »den svenska linjen», som herr
statsrådet så sent som i dag har hållit
ett långt och varmhjärtat försvarstal
för. Jag säger inte att det var fel att
experimentera sig fram efter den linjen,
men sedan nu Akitebolaget Atomenergi
och handelsdepartementet blivit tvungna
att överge den linjen och ge utrymme
för lättvattnet och principen med anrikat
uran, så är förklaringen inte den
att man har ändrat åsikt i vederbörande
statliga instanser. Orsaken är i stället
att industrien — som statsrådet också
mycket riktigt konstaterade i statsverkspropositionen
— nu är i stånd att konstruera
stora anläggningar för strömproduktion
enligt nämnda princip.
Samtliga projekt och beställningar här i
landet bär också siktat på anläggningar
enligt lättvattenlinjen för kommersiellt
bruk.

Jag vill också fråga om det finns
några utländska beställare på reaktorer

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1900 fm.

Atomenergi verksam het inom Aktiebolaget Atomenergi

enligt tungvattenmetoden. Det har uppgivits
till mig att det inte längre finns
några sådana beställare, och det är väl

det som Ingeniörsvetenskapsakademien

har kallat för den blågula linjens dödförklaring.
Vi kommer inte längre nu
på den linjen, och i den tvångssituationen
får man acceptera faktum. Det
har också statsrådet och Aktiebolaget
Atomenergi gjort. Jag konstaterar detta,
samtidigt som alla tecken — inte minst
herr statsrådets tal här i dag — tyder
på att det som skett är en omvändelse
under galgen.

Inför den nu aktuella utredningen
skall jag här bara antyda vad jag anser
vara viktigast. Det är att den svenska
industrien nu har kommit i gång med
konstruktion och tillverkning och att
Aktiebolaget Atomenergi, nedskuret till
lämplig omfattning, rimligen bör bli ett
i huvudsak konsulterande företag.

Fru Renström-Ingenäs angav för en
stund sedan antalet befattningshavare,
och vi måste säga oss att det inte kan
vara rimligt med ett konsultföretag av
denna omfattning, i varje fall inte i det
nya läge som vi nu befinner oss i.

Var skall då forskningen på detta viktiga
område bedrivas? Det skall utredningen
ta ställning till, och jag är den
siste att vilja föregripa utredningen.
Men så mycket bör väl ändå få sägas
som att vi här i landet är vana vid att
det är staten som bedriver grundforskningen
bl. a. för att vi skall ha garantier
för en fri forskning. Den forskning
som har bedrivits inom Atomenergi har
varit både grundforskning och målinriktad
forskning. Men tydligt är att
forskningen icke har haft den fria ställning
som den skulle få om den vore
knuten till t. ex. en universitetsinstitution.
Jag skulle därför vilja uttala inte
bara en förmodan utan en livlig förhoppning
att utredningen grundligt omprövar
den mycket viktiga frågan hur vi
i framtiden skall organisera atomforskningen
och dess framtid.

Herr talman! Jag skall till sist bara

uttala en förhoppning att de .svenska
företag, som nu arbetar med konstruktion
och tillverkning, skall kunna visa
sig konkurrenskraftiga för framtiden.
Jag vill säga till herr statsrådet: Kan
inte staten göra större insatser för att
främja deras framgång på bättre sätt
än genom stödet via Atomenergi? Bör
inte stödet snarare ha den formen att
staten går emellan med sådana exportkrediter
att även mindre kapitalstarka
länder kan bli i tillfälle att köpa svenska
anläggningar? Det gäller inte minst
sådana länder bland de underutvecklade
som har intresse för produkter av
detta slag. Jag vill här framföra tanken
om det inte borde vara möjligt att träda
in med ett kreditstöd av större omfattning
för att vi på detta område skall
kunna få en ännu mera leverans- och
livskraftig industri.

Jag instämmer i det yrkande som här
har framförts av herr Nelander.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller vad jag
sade förut, att jag inte skall ge mig in
på den rent tekniska debatten om det
skall vara si eller så på detta område.

Herr Ståhl sade med åberopande av
ett yttrande av herr Eliasson i Sundborn,
att informationen på femte avdelningen
vid behandlingen av detta
ärende egentligen skulle ha varit i viss
utsträckning bristfällig. För att ingen
som helst mytbildning skall kunna förekomma
på det området — en mytbildning
som skulle innebära att utskottets
avdelning icke har fått den information
som önskades — har jag begärt
att få säga några ord.

Vi hade först en föredragning som
samtliga avdelningens ledamöter, såvitt
jag uppfattade stämningen rätt, betraktade
som synnerligen föredömligt och
skickligt presenterad, där man i koncentrerad
form redovisade hela den
problematik vi har att röra oss med.

Det var alltså en utomordentlig inledning.
Därefter bereddes avdelning -

112

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

ens ledamöter och suppleanter tillfälle
att framställa de frågor som de önskade
göra. Det var ingen begränsning
vare sig beträffande tiden för frågandet
eller beträffande frågornas omfattning.
Och såvitt jag kunde bedöma blev
samtliga frågor besvarade på ett ur frågarens
synpunkt nöjaktigt sätt.

Efter detta uppstod ytterligare en diskussion
på vissa punkter, varför vi bad
samma föredragande att ånyo komma
upp till avdelningen. Inte heller vid
det tillfället förekom någon som helst
begränsning i tiden då det gällde att
framställa frågor, och om jag uppfattade
situationen rätt, besvarades samtliga
frågor fullt korrekt. — På en punkt
var frågeställningen av den arten, att
det var olämpligt med allmän publicering,
men föredraganden lämnade ändock
en god bild åt avdelningen. Och
det är ju i och för sig vanligt att man
inom en utskottsavdelning kan få detaljredovisningar
även av ting, som vid
ifrågavarande tillfälle inte lämpar sig
för offentligt tryck.

Jag vill alltså vitsorda, herr talman,
att vi har fått den information som vi
önskade vid denna frågas handläggning.
Om man därutöver önskat framställa
ytterligare frågor, så har det funnits
utrymme härför. Med detta har jag velat
försöka att ta död på en eventuell
mytbildning om att ärendet inom avdelningen
skulle ha handlagts på ett sätt
soin icke givit avdelningens ledamöter
möjlighet att få kännedom om innehållet
i den problematik man brottades
med.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Efter herr Lindholms
klargörande redogörelse för hur utskottsavdelningen
fått frågorna föredragna
för sig skulle jag kanske inte behöva
uppehålla mig vid herr Manne
Ståhls efterlysning av ordentliga uppgifter.
Men jag är angelägen om att den
uppfattningen inte skall råda, att det

Atomenergi

beträffande kostnadskonsekvenserna
finns en motsättning mellan herr Lindholm
och mig.

Jag har i mitt tidigare anförande sagt
att det inte är möjligt att lämna uppgift
om vilka kostnadskonsekvenserna
skulle bli, därest man bestämde sig för
att avbryta hela Marvikenprojektet. Och
det är väl rätt naturligt, eftersom i betydande
utsträckning — det har ju också
redovisats — kontrakt redan gjorts
upp med leverantörerna. Det är ju inte
bara fråga om vilka konsekvenser det
kan få för Aktiebolaget Atomenergi —
det avgörande är vilka konsekvenser
det får för staten, därest man ställs inför
skadeståndskrav och ändå tvingas
utbetala vad man åtagit sig att betala
för leverans.

Detta är vad jag försökt illustrera,
utan att ge mig in på hela problemet.
Det måste bli fråga om en förhandling,
ifall projektet avbryts. Därvidlag menar
jag — och det sade jag även tidigare
att Aktiebolaget Atomenergi
kommer att vara i ett dåligt läge som beställare,
om projektets fullföljande plötsligt
avbryts, sedan riksdagen flerfaldiga
gånger beslutat att Marvikenanläggningen
skall utföras.

Jag vill bara påpeka att det beträffande
en siffra kanske förelåg ett missförstånd
från herr Ståhls sida. Jag
nämnde att en besparing av 20 procent
eller 16 miljoner kronor förmodligen
skulle medföra en kostnadsökning på
8—10 miljoner kronor. Detta beror, herr
Ståhl, på att betalningsutfallet, såsom
jag senare meddelade, är sådant att 34
miljoner kronor belöper sig redan på
första delen av första budgetåret. Denna
konsekvens skulle alltså en sådan
åtgärd få enligt de uppgifter, som jag
erhållit och som jag inte har anledning
att tvivla på. Att klart precisera
vilka kostnadskonsekvenserna av ett totalt
avbrytande av projektet skulle bli
är inte möjligt, ty det förutsätter en
ny förhandling mellan de intressenter
som är inkopplade.

Onsdagen den 1(1 mars 1900 fm.

Nr 11

113

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Herr Ståhl beskärmar sig — om uttrycket
tillåts — vidare över att Marviken
sätts i ett slags särklass och att
den allmänna restriktiviteten i fråga
om statsutgifter och krediter tydligen
inte alls gäller för Marviken. Marvikenprojektet
skulle alltså förbli fullständigt
oberört av de växlingar i konjunkturen,
som har betydelse för vår allmänna
finanspolitik och ekonomiska
politik.

Detta påstående bär herr Ståhl också
häromdagen utslungat i en artikel i
Svenska Dagbladet. Det har i dag bemötts
i samma tidning, där det bl. a.
heter: »Förra sommaren drabbade dessa
restriktioner — trots att en begränsad
dispens medgavs att anställa norrlandsarbetskraft
— Marviken i ett mycket
känsligt skede.» Restriktivitet iakttas
alltså även på denna punkt.

Jag skall inte upptaga kammarens
tid med att klargöra att det sannerligen
inte har begåtts någon mannamån. Jag
tillåter mig att hänvisa till artiklarna i
detta ämne i Svenska Dagbladet. Den
omständigheten att herr Manne Ståhl
nu upprepar sina anklagelser trots att
dessa blivit bemötta gör dem inte riktigare.

Herr Ståhl framhöll vidare att utredningsinitiativet
inte kom från handelsdepartementet.
Nej, det kom ett utredningsdirektiv
från AB Atomenergi.
Det har herr Ståhl alldeles rätt i. Men
de direktiv, som AB Atomenergis styrelse
hade i åtanke, skilde sig i viss utsträckning
från dem som utfärdats av
mig inom handelsdepartementet. Detta
kan herr Ståhl förvissa sig om genom
att läsa skrivelsen från AB Atomenergi
och jämföra denna med de slutliga direktiven.
Direktiven vidgades i betydande
utsträckning.

Jag har redan nämnt att användningen
av anrikat uran inte betyder att man
lämnat tungvattenlinjen. Jag skall inte
uppehålla mig vidare vid detta.

Herr Ståhl framhöll emellertid dessutom,
att samtliga beställare i vårt land

skulle ha begärt lättvattenreaktorer. Såvitt
jag vet är det Hittills bara en beställare
som gjort detta, nämligen AB
Sydkraft när det gällde Oskarshamnsprojektet.
Det föreligger inte någon
annan sådan beställare, herr Ståhl.

Men däremot finns det i andra länder
beställare av lättvattenreaktorer, t. ex.
i Pakistan. Men i detta fall var det vära
bristande möjligheter att utsträcka
kredittiden till en så pass lång period,
som det var fråga om, vilka gjorde att
denna beställning gick till annat håll.

Jag kan upplysa herr Ståhl om att
Finland och Jugoslavien för närvarande
granskar offerter på tungvattenreaktorer.
Jag behöver inte ens begränsa
mig till de reaktorer, om vilka beslut
redan fattats, för att visa att intresset
är ännu mera spritt, men jag måste
säga att jag inte hyser alltför stora förhoppningar
om att saklig upplysning
i denna fråga kommer att ändra herr
Ståhls uppfattning.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom både handelsministern
och herr Ståhl helt kategoriskt
har påstått att det förslag som
från högerpartiets sida framlagts rörande
behandlingen av dessa anslagsärenden
är orealistiskt, vill jag betona
att jag självfallet har motsatt uppfattning.

Om vi ser på driftanslaget till uranverket
i Ranstad, föreslås i statsverkspropositionen
ett anslag som skall täcka
kostnaderna under hela budgetåret
1966/67. Nu vet vi att den provdrift
som skall äga rum i Ranstad beräknas
vara avslutad under sommaren och kunna
ge resultat för bedömning av den
fortsatta driften. Om dessa resultat är
negativa, är det helt naturligt att någon
drift vid uranverket i Ranstad inte
kommer att äga rum efter den 1 januari
1967. Om däremot resultaten utfaller
så att det bedöms vara riktigt att
fortsätta driften även från och med
närmaste årsskifte, föreligger inga som

114

Nr 11

Onsdagen den IG mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

helst svårigheter för riksdagen att under
höstsessionen i år från tillägsstat
bevilja erforderligt driftanslag.

Beträffande investeringsanslaget till
Marviken är det naturligtvis beklagligt
om ett beslut i dag av innebörd att
man med hänsyn till den ovissa framtiden
begränsar anslagen till vad som
skulle kunna anses erforderligt för första
hälften av budgetåret 1966/67 skulle
få till följd — som handelsministern
säger — att man skulle råka ut för
stora ersättningskrav från leverantörerna.
Inför detta påstående av handelsministern
är det bara att konstatera
att AB Atomenergi i en med hänsyn
till framtiden oviss situation ingått avtal
och iklätt sig förpliktelser som går
utöver vad man vid tillfället hade möjlighet
att bedöma som säkert. Inte förrän
riksdagen har tagit ställning till
storleken av investeringsanslagen kan
företaget självfallet påtaga sig några
sådana förpliktelser.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att vi skall
göra en lang träta av detta informationsproblem,
men när herr Lindholm
har ansett sig kunna tala om vad som
förevarit får jag väl ge min version av
det hela.

Vid avdelningens sammanträde bad
jag att få en skriftlig redogörelse för
dessa konsekvenser, som ansågs bli stora
i kostnadshänseende vid ett uppskov.
Någon sådan skriftlig redogörelse
har jag inte erhållit. Däremot fick vi
en muntlig redogörelse. Det är riktigt
som avdelningens ordförande säger att
vi därvid hade tillfälle att fråga. Det
är emellertid en betydande skillnad mot
att få en detaljerad redogörelse för vad
leveranserna avser under detta budgetar,
leveranstider och kostnader vid avbeställningar
eller förseningar enligt
respektive kontrakt. Här har presenterats
en rund siffra och en allmän bedömning.
Det är i varje fall för mig

Atomenergi

inte ett tillräckligt underlag, och det
är detta jag har velat framhålla här.

Åtminstone är det inte något underlag
för en besparing genom en senareläggning
på låt oss säga 8—10 miljoner
kronor. Den summa vi har är ca 8
miljoner kronor, en rund siffra som
verkar något tillyxad. Det är detta jag
kallar en alltför otillräcklig redovisning
för att vi skall kunna bedöma
konsekvenserna av en senareläggning
av vissa arbeten.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har nu fått en bild
av vad som hänt i avdelningen, och
jag finner den i och för sig intresseväckande.
Vi har dessförinnan i statsrådets
första anförande hört hans konstaterande
att informationsverksamheten
kanske inte alla gånger har varit
vad den bort vara, som han uttrycker
sig — naturligtvis med rätt små bokstäver.
Det ter sig litet olika för dem
som har makten och dem som opponerar,
och det kan ju förklara att proportionerna
blir annorlunda. Men vi har
i alla fall fastslagit att det icke har
varit bra såsom det har varit. Nu hoppas
vi att med utredningen få en radikal
ändring på den punkten.

För det andra vill jag säga att det
yttrande, som statsrådet fällde i sitt
andra anförande om konsekvenserna
av ett avbrytande av Marvikenanläggningen,
är ett ganska meningslöst tal
eftersom varken högerreservanter, centerpartireservanter
eller folkpartireservanter
har föreslagit något avbrytande.
Vad statsrådet och jag diskuterar är
följande: År det skäligt att göra en prutning
på denna anläggning, som aldrig
kan bli räntabel till mer än en femtedel
— enligt vad herr Eliasson i Sundborn
nyss uppgivit efter uttalande av
en känd expert? Eller är det skäligt
att även denna anläggning får vidkännas
en beskärning genom riksdagens
ingripande, när vi beskär bostadsbyggandet,
när vi beskär vägbyggandet, när

Onsdagen den 10 mars 1900 fm.

Nr 11

115

AtomenerKiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

vi beskär det ena området efter det
andra som berör människornas dagliga
liv?

Jag anser att det icke är skäligt att
en anläggning av Marvikens typ av
riksdagen lämnas helt oberörd av ifrågavarande
restriktioner. Utan att vara
oense i mycket har herr statsrådet och
jag på denna väsentliga punkt helt olika
värderingar.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ståhl har ju suttit
i utskottet, så han vet lika väl som
jag att de väl underbyggda anslagsäskanden
som först framförts av AB
Atomenergi, därefter granskats av
Atomenergidelegationen och delvis tillstyrkts
— med reducerade belopp —•
blivit reducerade också vid den slutliga
bedömningen inom departementet.
Det är det avgörande. Anslaget till
atomenergiverksamheten är sannerligen
inte ett anslag som inte undergått
prövning efter precis samma principer
som andra anslag. Jag vet emellertid
— som jag sade förut — hur lönlöst
det kan vara att diskutera detta.
Kan herr Sthål inte övertygas, tänker
jag inte fortsätta diskussionen, så mycket
mer som det finns anledning att
åter hänvisa herr Sthål till de tryckta
källor som han själv medverkat till.

Sedan vill jag, herr talman — det
var därför jag begärde ordet — endast
tillbakavisa herr Turessons beskyllningar
mot atombolaget för att ha överskridit
sina befogenheter. Det förhåller
sig ju så, att principbeslutet hade
underställts riksdagen redan 1963. Det
bekräftades så sent som 1965. Vid varje
tillfälle har man också velat ge en föreställning
— och uppgifter har lämnats
härom —- beträffande totalkostnaderna
för Marvikenprojektet. Man har inte
riktigt vetat vilken följd olika klaususuler
med hänsyn till viss prisutveckling
m. m. skulle få, men storleksordningen
har redovisats. Då är det bo -

lagets uppgift att träffa så lönsamma
och inom ramen så litet kostsamma
uppgörelser som möjligt, och det är
exakt vad bolaget gjort. Bolaget kunde
inte förutse att några av dem som inte
liaft något att invända mot beslutet
1965 plötsligt 1966 skulle vilja revidera
det och sänka den medelstilldelning
som automatiskt följt av principbesluten.
Därför tycker jag att den beskyllning
som här riktades mot atombolaget
är oberättigad.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Eliasson i Sundborn säger, att vi på
femte avdelningen inte fått någon detaljerad
skriftlig redogörelse. Däremot
har vi fått en detaljerad muntlig redogörelse,
då alla de detaljfrågor som
framställts blev besvarade.

Herr Eliasson efterlyser sedan detaljerade
uppgifter på de olika faktorer
som skulle kunna påverka kostnaderna
vid ett uppskjutande av anläggningens
iordningställande. Herr Eliasson
vet lika bra som jag, att detta på
varje punkt är en fråga om förhandlingar
med de företag, på vilka beställningar
är utlagda. Herr Eliasson vet
också lika bra som jag, att det tillsammans
kommer att röra sig om ganska
aktningsvärda belopp. Den muntliga information
som gavs på avdelningen
måste anses vara fullt tillfredsställande
för dem som hade att fatta beslut
med anledning av i propositionen framförda
förslag.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag framhöll i mitt förra
anförande, att om vi utan att ifrågasätta
riktigheten därav fortsätter att
satsa på en linje, som av många anses
vara kommersiellt mindre lönande än
användningen av andra reaktorer, kunde
det i utlandet ge upphov till missuppfattningen,
att vi gör detta för att
bli i stånd att tillverka atombomber.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

Vi vet att sådana missuppfattningar redan
föreligger. En engelsk forskare sade
för någon tid sedan, att vi om ett
par år skulle vara klara att tillverka
32 atombomber. Jag utvecklade i mitt
förra anförande, att vi inte alls var inne
på den linjen och att det inte var
de spekulationerna som låg bakom vårt
handlande.

Vi har haft kunder från utlandet, som
varit intresserade av att köpa tungvattenreaktorer.
Det har varit fattiga länder
— Pakistan har nämnts, och jag
tror jag också hört Indien och andra
fattiga länder nämnas. Man frågar sig:
Varför skulle dessa länder vilja köpa
en typ av reaktor som inte anses
vara kommersiellt lika lönande som de
andra reaktorer som numera finns? Är
det kommersiella bevekelsegrunder
som ligger bakom deras förfrågningar?

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr statsrådet
i denna debatt dragit in den lilla
diskussion i atomfrågan som pågår i
Svenska Dagbladet, vill jag säga att
de inlägg som gjorts i dag kommer att
besvaras i vanlig ordning. Jag har ingen
anledning att ta upp dem här. I den
debatten har sannerligen ingalunda
sista ordet blivit sagt.

Herr statsrådet säger att jag bör veta
att det gjorts prutningar, ja, fattas
bara annat! Det är självklart att jag
vet att det gjorts ganska stora prutningar
på detta anslag. Men det innebär
ju inte att inte andra parter än regeringen
kan ha lika goda skäl för sina
bedömningar av vad som kan anses
vara rimliga prutningar. Den invändningen
mot våra förslag saknar alltså
helt relevans.

Sedan uttalar sig herr statsrådet ungefär
lika dunkelt om beskyllningar
mot atombolaget som han nyss gjorde
beträffande de kostnader som förslaget
om prutningar med 16 miljoner
kronor skulle medföra. Vem har riktat
beskyllningar mot atombolaget? Jag

Atomenergi

gick till herr Eliasson och frågade om
han gjort det, och han förklarade att
han inte gjort det. Jag kunde inte heller
uppfatta någonting sådant. Han hade
inte heller hört att jag gjort det.
Låt oss få veta vad det är för beskyllningar
om oriktigt uppträdande som
riktats mot atombolaget!

Till sist: jag vore utomordentligt
tacksam för ett svar på den fråga jag
ställde tidigare: Är problemen med

överhettningstekniken lösta? Herr statsrådet
bar så många experter vid sin
sida att herr statsrådet bör vara i stånd
att lämna en upplysning på denna utomordentligt
viktiga punkt.

Är problemen med överhettningstekniken
lösta i Sverige så är det verkligen
en nyhet av mycket stort intresse.
Är det icke så saknar allt tal om att
förslagen till besparingar skulle vara
felaktiga relevans.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår väl att handelsministern
vill göra gällande att min
s. k. beskyllning mot AB Atomenergi
var oberättigad. Hur man uppfattar detta
beror naturligtvis på hur stor räckvidd
man vill ge det ursprungliga principbeslutet.
Kostnaderna för Marviken
är ju i dag av en helt annan storleksordning
än de var för tre år sedan. Om
det principbeslut som fattades då skulle
innebära generella beställningsbemyndiganden
för bolaget på sätt som
statsrådet menar, så skulle ju årets riksdag
vara bunden, och det är väl i alla
fall en helt orimlig tanke.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till det sista som herr
Turesson sade vill jag bara tillägga, att
om man ser på den kostnadsberäkning
som riksdagen för tre år sedan tog
ställning till utan att beloppen därför
i detalj var bundna, så finner man att
det sedan dess bara inträffat indexmässiga
kostnadsstegringar. Det är alltså

117

Onsdagen den 16 mars 1966 fin. Nr 11

Interpellation ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,

fel att göra gällande att kostnaderna på
tre år blivit någonting helt annat än de
belopp som förelåg då riksdagen fattade
principbeslutet.

Det var också mot bakgrund av detta
som jag ansåg herr Turessons beskyllning
—- jag talade inte om herr Ståhl
och inte heller om herr Eliasson i
Sundborn — oberättigad. Alltnog, jag
har inte tagit till orda för att säga
detta, utan för att lugna fru RenströmIngenäs
på en punkt.

Man kan få plutonium ur nästan varenda
reaktor. Det ställer sig billigare
att utvinna vapenplutonium med vissa
processer i tungvattenreaktorn. Men
detta kan väl ändå inte få vara ett avgörande
skäl för vårt ställningstagande
när det gäller frågan huruvida vi skall
välja den linjen eller ej. Man skall komma
ihåg att vi samarbetar med den internationella
atomenergimyndigheten i
Wien och underkastar exempelvis Marviken
full inspektion och kontroll. Gör
någon gällande någonting annat så har
han fel. Jag vet att det ibland ändå är
mycket svårt att ändra missuppfattningar.

Jag kan också på en annan punkt ge
ett lugnande meddelande. De utländska
intressenter som spekulerat i att få köpa
svenska reaktorer har varit medvetna
om att vi uppställt som villkor just
kontroll av den internationella atommyndigheten
IAEA i Wien. Och det är
inte för att de skulle komma åt vapenplutonium
de varit intresserade av att
få en tungvattenreaktor — inspektionen
hade varit ett villkor för köp — utan för
att de trott att den reaktorn haft vissa
kommersiella och tekniska fördelar.

Herr Ståhl ställde så många frågor
att jag inte kom ihåg att besvara alla i
mitt första anförande. Han blev ganska
upprörd över att jag förbigått en. Han
frågade beträffande tekniken om problemen
med överhettningselementet var
löst. Nej, men vi har alla förutsättningar
att tro att det skall lösas. Vad jag för -

sökte säga i mitt första anförande —
vilket herr Ståhl skulle ha uppfattat
om han hade lyssnat med samma iver
som lian ställde frågor — var att man
nu måste bygga tanken och reaktorn på
ett sådant sätt att man möjliggör nukleär
överhettning. Sedan man gjort i
ordning t. ex. tanken går det inte att
därefter ändra denna för en överhettning.
Detta medför helt orimliga kostnader
och förutsätter en betydande ombyggnad
för att inte säga nybyggnad.
Däremot kan jag säga herr Ståhl att
tanken är under utarbetande och kommer
förmodligen att vara klar för leverans
redan i höst.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 18

Interpellation ang. offentliggörandet av
material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOSEFSON i Arrie (ep), som yttrade: Herr

talman! Det har ansetts vara en
självklar regel för vårt utredningsväsende,
att utredningsförslag inte får offentliggöras
förrän det slutbehandlats
och justerats av utredningen. Från denna
regel utgör publiceringen av material
från 1960 års jordbruksutredning i
samband med lantbruksveckans öppnande
ett anmärkningsvärt undantag.
Det anförande, som utredningens ordförande
höll inför lantbruksveckan och
som utlämnades till publicering, har
förklarats överensstämma med huvudlinjerna
i utredningens förslag. Samtidigt
har det emellertid framgått, att
jordbruksutredningen ännu inte slutfört
sitt arbete, varför det formellt sett

Nr 11

118

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Interpellation ang. offentliggörandet av material från 1960 års jordbruksutredning,
m. m.

ännu inte föreligger något förslag från
utredningen i de här avsedda delarna.
Som särskilt anmärkningsvärt framstår
det, att man vid offentliggörandet från
utredningens sida inte ägnade någon
som helst uppmärksamhet åt den minoritetsuppfattning,
som utformats inom
utredningen. Det material, som tillställdes
allmänheten, gav sålunda en helt
ofullständig bild av arbetet och diskussionen
inom jordbruksutredningen.

Det har naturligtvis varit ett önskemål
från arrangörerna av lantbruksveckan
att i programmet kunna inlägga en
redogörelse för jordbruksutredningens
förslag. Men uppenbarligen har man
härvid inte kunnat förutse, att detta
skulle möta svårigheter i fråga om tidsmässig
samordning med jordbruksutredningens
arbetsschema. Bedömningen
av den för offentliggörandet lämpliga
tidpunkten måste givetvis ankomma på
utredningen och regeringen. Det torde
kunna förutsättas, att en utredningsordförande
inte offentliggör material från
sin utredning under de former, som
här varit för handen, utan att ha försäkrat
sig om att offentliggörandet till
form och innehåll sker med regeringens
goda minne.

Ännu mera uppseendeväckande är
det, att regeringen samma dag som det
här omnämnda utredningsmaterialet offentliggjordes
inför lantbruksveekan
höll presskonferens och publicerade en
deklaration om den framtida jordbrukspolitiken,
utarbetad av en studiegrupp
inom det socialdemokratiska partiet
med jordbruksministern som ordförande.
Rimligtvis kan denna åtgärd inte
uppfattas annorlunda än som ett ståndpunktstagande
från regeringen beträffande
den framtida jordbrukspolitiken.
Regeringen har sålunda tagit position
i denna fråga, innan den av regeringen
tillsatta utredningen slutfört sitt arbete.
Vid regeringens presskonferens aviserades
bl. a. tillsättandet av två nya utredningar,
nämligen om sockerbetsod -

lingen och om potatisodlingen. I båda
fallen är det frågan om problem, som
tillhör 1960 års jordbruksutrednings arbetsfält.
Regeringen har sålunda beslutat
sig för nya utredningar av dessa
problem, innan den pågående utredningens
förslag på ifrågavarande områden
tillställts regeringen.

För god saklig beredning av olika
frågor i vår parlamentariska demokrati
anses remissförfarandet vara av mycket
stor betydelse. Det har ansetts vara en
god regel, att regeringen inhämtar remissyttranden
över utredningsbetänkanden
från olika organiastioner och myndigheter,
innan den bestämmer sig för
utformningen av de förslag, som den
skall förelägga riksdagen. När regeringen
nu genom presskonferensen redan
tagit position beträffande den framtida
jordbrukspolitikens utformning, kan
detta befaras innebära en fastlåsning,
som för regeringens vidkommande
omöjliggör sedvanlig hänsyn till de synpunkter,
som remissbehandlingen tillför
diskussionen.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att inför kammaren
redogöra för de överväganden
och skäl, som utgör bakgrunden till att
jordbruksutredningens material offentliggjorts
under former, som avviker
från de normala, och till att regeringen
tagit ståndpunkt i fråga om den framtida
jordbrukspolitiken, innan den av
regeringen tillsatta utredningens förslag
i frågan överlämnats till regeringen och
innan utredningsbetänkandet sålunda
varit föremål för den sedvanliga remissbehandlingen? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den IG mars 19GG em.

Nr 11

11!)

Onsdagen den 16 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Punkten 53

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande förevarande
punkt i statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade: Herr

talman! Under den långa debatt
som vi hade om dessa frågor före middagspausen
anfördes en rad synpunkter,
men ytterligare några bör tilläggas i
samband med beslutet att tillsätta en
utredning om de svenska atomkraftfrågorna.

Under de senaste åren har såväl högern
som folkpartiet riktat mycket hårda
attacker mot det svenska atomprogrammet.
Med förment samhällsekonomiska
motiveringar har man försökt
sätta pinnar i hjulet för utvecklingen
av en självständig svensk insats på
atomkraftens område. Attackerna fort -

sätter vid denna riksdag. Det är framför
allt två projekt som man har skjutit in
sig på: uranverket i Ranstad och Marvikens
kraftstation. Det har i den offentliga
debatten givits många sakliga
argument för den linje som riksdagens
majoritet under flera år har följt. Jag
vill bl. a. nämna de upplysande inlägg
som i dag publiceras i Svenska Dagbladet
av atomenergidelegationens ordförande
och ett par forskare på området.
Det finns inte mycket kvar av herr
Manne Ståhls argumentation efter den
salvan, och jag tror inte att det lönar
sig särskilt mycket för herr Ståhl att
återkomma, såsom han hotade med i
debatten.

Man måste emellertid ställa frågan,
varför högern och folkpartiet driver
dessa attacker mot atomkraftprogrammet
och fortsätter med dem år efter år.
Det kan inte vara av omtanke om den
svenska industrien, ty denna har beretts
utomordentliga fördelar genom det
atomkraftprogram som statsmakterna
har genomfört. Det kan inte vara av
omtanke om statens finanser, ty beträffande
vissa andra näringar är som
bekant i varje fall högern beredd att gå
mycket långt för att subventionera en
företagsekonomiskt olönsam produktion.
På detta område gäller dessutom att
vårt land inte enbart kan åka snålskjuts
på andras insatser utan måste betala
lärpengar för att erhålla nödvändiga
kunskaper. Det rör sig om ett forsknings-
och utvecklingsarbete på ett för
hela den framtida kraftförsörjningen avgörande
område. Det handlar om investeringar
som endast på sikt kan bedömas
ur enbart räntabilitetssynpunkt.

Högerns och folkpartiets attacker kan
inte heller vara motiverade av nationella

120 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

skäl, eftersom de alternativ som de för
fram skulle innebära större bundenhet
för oss vid den amerikanska storindustrien
och den amerikanska statliga politiken.
Vi skulle få betala höga licensavgifter
och tvingas underkasta oss
stränga villkor i ännu större utsträckning
än för närvarande om högern och
folkpartiet fick igenom sin linje. Vi
skulle för utvecklingen och för driften
av våra atomkraftverk vara helt beroende
av import från utlandet. Man måste
verkligen ställa frågan, om det är
detta som högern och folkpartiet vill
åstadkomma med sina upprepade attacker.

Alla vet att det ännu är mycket svårt
att ta ställning till de skilda systemen
för utnyttjande av atomkraften för olika
fredliga ändamål. Mänskligheten befinner
sig bara i början av denna mycket
betydelsefulla utveckling. Den vetenskapliga
och industriella processen förlöper
språngvis. Till de system som nu
är kända kan snabbt komma nya, mera
utvecklingsdugliga metoder. Kritikernas
utdömande av den s. k. svenska linjen
med naturligt uran och tungt vatten
förefaller inte på något sätt grundat på
hållbara argument. Ett atomkraftprogram
som i möjligaste mån bygger på
våra egna tillgångar i form av råvaror,
tekniska förutsättningar, vetenskapligt
kunnande och skicklig arbetskraft och
som ger vårt eget land den fulla bestämmanderätten
över utvecklingen av
denna mäktiga kraftkälla är det enda
acceptabla.

Jag skall inte här söka ta upp hela
frågan om den framtida utvecklingen av
det svenska kärnenergiarbetet; det blir
tillfälle återkomma därtill när utredningsarbetet
är klart. Jag vill bara betona
att det vid prövningen av statens
fortsatta insatser måste tas stor hänsyn
till den principiella uppfattningen att
all energiproduktion borde ligga i allmän
ägo. I allra högsta grad borde detta
gälla produktionen av atomkraft med
dess speciella villkor och kännemärken.

Över huvud taget gäller för en fredlig
utveckling av atomkraften att detta
är ett område där samhället har anledning
att söka utöva största möjliga inflytande
på utvecklingen. Ur olika synpunkter
borde det ligga väl till för den
insats på det produktiva området genom
löntagarnas pengar i ATP-fonderna som
en ledamot av denna kammare, herr
Hagnell, så vältaligt argumenterat för.
Jag delar inte meningen att Aktiebolaget
Atomenergis verksamhet bör inskränkas.

Om jag på en punkt skulle rikta en
kritisk anmärkning mot statsmakternas
hittillsvarande politik på atomkraftsområdet,
så gäller det att man inte i än
högre grad har fasthållit vid det allmännas
ledande och dirigerande roll.
Det finns ingen anledning för samhället
att göra de dyra investeringarna
och sedan låta de privata företagen
skumma grädden av mjölken. Inte ens
politisk tacksamhet från de borgerliga
partierna har ju regeringen kunnat uppnå
genom denna generösa politik, utan
regeringen blir hårt attackerad för sin
välvilja. De sakliga skälen för ett bibehållet
starkt och ökat samhällsinflytande
är givetvis avgörande.

Herr talman! Med den inställning jag
har är det självfallet att jag stöder utskottet
i dess förslag under denna punkt.

Därefter anförde:

Herr LORENTZON (k)

Herr talman! Statsutskottet har under
denna punkt stoppat in en motion som
mera har med geologisk undersökning
att göra än med atomenergiverksamhet.
Att jag är tvingad att bryta debatten om
atomenergiens utveckling i vårt land
är därför inte mitt fel.

Även i fråga om den motion som jag
nu talar om, nr 249 i denna kammare,
handlar statsutskottet lika lättvindigt
som beträffande den motion som diskuterades
tidigare i dag och där en samordning
i fråga om skogsnäringen påyrkades.

Onsdagen den 16 mars 1966 om.

Nr 11

121

Atomenersiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

I)en sak det här gäller togs upp i en
motion vid fjolårets vårriksdag och i eu
interpellationsdebatt under höstriksdagen.
Ämnet är alltså inte nytt. Det är
fråga om fortsatta provborrningar i ett
uranhaltigt område vid Tåsjö i det inre
av mellersta Norrland. Enligt experter
som sysslat med de hittills genomförda
geologiska undersökningarna i området
har påträffats uranhaltiga bergarter
med ett uraninnehåll ända upp till 1 000
gram per ton eller tre gånger så hög
uranhalt som i Ranstad. Därtill kommer
att denna uranhaltiga zon ligger inbäddad
i fosforit som skulle kunna vara
lämpligt som gödningsämne. Med sikte
på framtiden talar mycket för att det
skulle bli en omfattande sysselsättning
i dessa bygder, när arbetena slutligen
skulle kunna sättas i gång.

Anslaget till fortsatta provborrningar
är slut sedan en tid och arbetet med
dessa borrningar har måst avbrytas. Det
är i anslutning härtill vi i vår motion
yrkar att riksdagen i princip måtte besluta
om ett anslag under en treårsperiod
för fortsatta provborrningar i
detta uranhaltiga område. Tre år är vad
Aktiebolaget Atomenergi anser sig behöva
för att fullfölja dessa geologiska
undersökningar. Kostnaderna under
denna treårsperiod skulle belöpa sig
på 309 000 kronor.

I motionen yrkas vidare på ett anslag
för budgetåret 1966/67 på 206 000 kronor.
Det är alltså inga större summor
det här är fråga om.

Utskottet gör det särskilt lätt för
sig genom att i sin motivering för avslag
på motionen säga att ifrågavarande
provborrningar endast gäller en geologisk
undersökning av området och att
utskottet anser sig sakna tillräckliga
hållpunkter för att biträda ifrågavarande
yrkande.

När utskottet uttalat sig på detta sätt
borde det egentligen ha företagit sig
någonting i syfte att få en bättre uppfattning
om själva saken. Det hade legat
närmast till hands att inhämta ytt -

rande från ÅR Atomenergi och Sveriges
geologiska undersökning. För min del
är jag övertygad om att resultatet hade
blivit ett stöd för motionens yrkande.
Ett stöd för utskottet kan i detta läge
inte innebära något ställningstagande i
sak utan endast ett instämmande i att
utskottet inte bar någon uppfattning i
sakfrågan. Utskottet borde inte ha försatt
sig i en sådan situation.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört yrkar jag bifall till motion
249 i denna kammare.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! De av motionären berörda
provborrningarna har enligt de
uppgifter vi besitter inom utskottet förnämligast
bestått i att man undersökt
mineralfyndighetens omfattning. Enligt
andra uppgifter har man också numera
kommit så pass långt att geologisk forskning
får fortsätta arbetet. Avsikten har
inte varit att nu öppna ett brott och
hålla en drift i gång, utan endast att
undersöka fyndighetens omfattning, och
detta förberedande arbete är väl i stort
sett avslutat.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Lindholm,
dessa arbeten är inte på långt när avslutade.
När AB Atomenergi inte fick
anslag från handelsdepartementet vände
man sig till Norrlandsfonden för att
få anslag därifrån. Jag har här ett följebrev
från Sveriges geologiska undersökning,
som stöder AB Atomenergis anslagsansökan
hos Norrlandsfonden i och
för fortsatta provborrningar. Liksom vi
föreslagit i motionen räknar man med
tre år och 309 000 kronor. Då skulle
provborrningarna troligen vara klara.
Det är inte nu fallet utan borrningarna
är avbrutna.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte meningen
att AB Atomenergi skall fortsätta med
dessa borrningar, utan de skall fram -

122

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 196C em.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

deles göras av Sveriges geologiska undersökning.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Det pågår en utredning
om överförande av dessa provborrningar
till Sveriges geologiska undersökning.
Utredningen är ännu inte klar,
och under tiden skall provborrningarna
och de geologiska undersökningarna
genomföras av AB Atomenergi. Detta är
Sveriges geologiska undersökning helt
överens om och det är därför AB Atomenergi
söker dessa anslag.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det har med rätta sagts
tidigare i dag att frågan om atomenergiverksamheten
är mycket svårbedömbar,
men det har samtidigt från vissa
håll riktats ganska stark kritik. Jag
kan inte hjälpa att jag finner mycket
av denna kritik vara vad man kallar
efterklokhet. Det finns ingen möjlighet
för en objektiv bedömare att säga,
att den linje som den svenska staten
en gång valde för det svenska
atomprogrammet inte var riktig. Staten
kunde inte vid det tillfället förfara på
ett annat sätt, om den ville handla
förnuftigt.

För att något belysa hur svårbedömbar
frågan är även för personer med
teknisk kunnighet vill jag redogöra för
en bestämd episod.

En stor del av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen var i april 1964
inbjuden till ASEA i Västerås — ett
mycket intressant besök. Det uppstod
därvid en debatt om det svenska atomprogrammet
och en mycket framträdande
representant för ASEA förklarade
att Marviken var en misslyckad historia.
Detta inträffade som sagt i april
1964. I januari 1966 hölls här i Stockholm
en s. k. atomdag, och jag var där
och lyssnade på vad man hade att säga.
Bland den stora mängden av föredragshållare
fanns en mycket framträ -

Atomenergi

dande representant för ASEA — det
var dock inte densamme som förra
gången. Han förklarade att Sverige närmast
var att gratulera till en anläggning
som Marviken. Den skulle komma att
vara till utomordentlig nytta för den
fortsatta utvecklingen på atomkraftens
område och han tyckte att vi skulle
skatta oss lyckliga över att vi verkligen
kommit i gång med att bygga ut
denna anläggning med dess anordningar
för överhettning o. s. v.

Det finns protokoll som visar att dessa
mina uppgifter är riktiga och att det
inte alls är fråga om några sagor.

Vederbörande förklarade emellertid
också att utvecklingen på atomkraftsområdet
gör att man inte i fortsättningen
kan nöja sig med att arbeta med
tungvattenreaktorer och lättvattenreaktorer.
Frågan om bridreaktorn skulle
säkerligen bli aktuell, och enligt hans
uppfattning var just Marvikenprojektet
ett nyttigt mellansteg som möjliggjorde
en övergång till bridreaktorn.

Därtill kommer att de olika reaktortyperna
har olika betydelse för framställningen
av användbart bränsle för
Briderreaktorn. Det är av expertisen
fullständigt klarlagt att hittvattenreaktorns
förmåga att omsätta uranet till
nytt kluvbart bränsle för en bridreaktor
är mycket liten. Däremot har tungvattenreaktorn
stora förutsättningar att
omvandla sitt bränsle till användbart sådant
för bridreaktorn, och man menar
att även om det har påträffats nya
betydande urantillgångar i vår värld,
finns det ändå anledning att ta vara
på dessa möjligheter till omvandling i
själva processen, som innebär att den
ena reaktorn förädlar bränslet för en
ny omgång i en annan reaktor. Under
sådana förhållanden finns det fullt fog
för att fortsätta den s. k. svenska linjen
med den reaktortyp som man nu kör
med. Att man samtidigt vill experimentera
och se vilka resultat som kan uppnås
med lättvattenreaktorn har vi ingen
orsak att klaga över. Båda typerna

Nr 11

123

Onsdagen den 1 (i mars 19(i(i em.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

av reaktorer kommer att behövas för
vår fortsatta kraftförsörjning.

.lag bär, herr talman, velat säga detta
bl. a. för att visa kammaren att så
förnämlig expertis som dessa representanter
för ASEA kan från våren 1964
till våren 1966 ha fullständigt ändrat
uppfattning om ett visst projekt. Då
har nog vi här i riksdagen desto större
anledning att vara försiktiga med våra
omdömen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Propositioner

framställes först momentvis
beträffande utskottets hemställan
med tillhörande motivering och därefter
beträffande den del av utskottets
yttrande under denna punkt som avser
anslag på kapitalbudgeten.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7 a); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53 :o) mom. 1) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositiorien
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128
ja och 68 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7 b); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Turesson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53 :o) mom. 2) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 28 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

124

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 249; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottets yttrande angående anslag
på kapitalbudgeten

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) godkännande av utskottets
förslag; 2:o) godkännande av
det förslag, som framlagts i reservationen
7 c) av herr Axel Andersson in. fl.;
3:o) godkännande av det förslag, som
framlagts i reservationen 7 d) av fröken
Andersson m. fl.; samt 4:o) godkännande
av det förslag, som framlagts i
reservationen 7 e) av herr Johan Olsson
m. fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde likväl votering,
i anledning varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr
andre vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Turesson
votering, i anledning varav herr andre
vice talmannen för bestämmande av
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
sistnämnda kontraproposition begärde
dock herr Eliasson i Sundborn
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angåen -

Atomenergi

de det stycke i statsutskottets yttrande,
som börjar med »Utskottet har» och slutar
med »på kapitalbudgeten», antager
reservationen 7 d) av fröken Andersson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 7 e) av herr Johan
Olsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 29 ja
och 57 nej, varjämte 121 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
det stycke i statsutskottets yttrande,
som börjar med »Utskottet har»
och slutar med »på kapitalbudgeten»,
antager reservationen 7 c) av herr Axel
Andersson in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 7 e) av herr Johan
Olsson m. fl.

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Nr 11

125

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition hlivit
ännu en gäng uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 39 ja och 44 nej,
varjämte 123 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke i statsutskottets yttrande,
som börjar med »Utskottet har» och
slutar med »på kapitalbudgeten», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
7 e) av herr Johan Olsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Eliasson
i Sundborn begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 68 nej, varjämte 27
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Punkterna 54—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar Kungl.

Maj:t hade (punkt G 5, s. 124
—127) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens pris- ocli kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1966/67, dels ock
till Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 4 256 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sveningsson
(I: 299) och den andra inom andra
kammaren av herr Söderström m. fl.
(11:369), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 anvisa till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 772 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 299 och II: 369,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens prisoch
kartellnämnd, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 4 256 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Bohman
och Björkman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 299 och II: 369,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
avlöningsstat för statens pris- och
kartellnämnd, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67, i enlighet
med vad reservanterna anfört;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 3 772 000 kr.

126 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Behovet av en högre
eller lägre grad av statlig prisövervakning
äger direkt samband med de konkurrensförhållanden
som vid varje tillfälle
råder på marknaden. I första hand
bör enligt min mening prispolitiken
styras inte av prisregleringar utan av
fri konkurrens. Därom har man också
varit ense inom en i handelsdepartementet
tillsatt utredning.

I dag är priskonkurrensen inom näringslivet
mycket hård. Att i detta läge
öka ut pris- och kartellnämndens
personal med ytterligare ett tjugotal
tjänster förefaller minst sagt opåkallat,
detta så mycket mer dels som vi har
ont om arbetskraft här i landet, dels
som riksdagen så sent som i fjol ökade
nämndens avlöningsanslag med inte
mindre än 808 000 kronor eller med
nära 30 procent.

Jag ber, herr talman, från dessa utgångspunkter
att få yrka bifall till reservation
nr 8, som innebär ett oförändrat
avlöningsanslag till pris- och
kartellnämnden.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det har från skilda
håll ställts ökade krav på pris- och kartellnämnden.
En utökning av dess verksamhet
kan också vara av väsentlig betydelse
inte enbart för konsumenterna
utan jämväl för detaljhandeln och andra
som bedriver affärsverksamhet, i det
att man genom pris- och kartellnämnden
kan få ådagalagt att det inte har
skett något ojust på handelns område.

Jag vill erinra om att det vid ett
tillfälle förekom en livlig debatt både
i pressen och på annat sätt om huruvida
prissättningarna var korrekta eller
ej. Vid en närmare granskning från
pris- och kartellnämndens sida visade
det sig att det inte har skett några
ojusta prissättningar. Därför utgör dess

verksamhet en trygghetsgaranti inte enbart
för konsumenten utan även för
detaljhandeln.

Om högern inte har några varmare
känslor för konsumentens önskan att få
ett riktigt pris på sin vara, bör väl högern
ändå med någon värme tänka på
att den som säljer varan inte blir orättvist
bedömd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lindholm att vi inom högerpartiet har
stark känsla för konsumenternas berättiga
intressen då det gäller prissättning
på varorna.

Jag tyckte emellertid att det exempel
som herr Lindholm anförde för att styrka
behovet av ytterligare personal i
pris- och kartellnämnden inte var särskilt
övertygande. Hade herr Lindholm
kunnat påvisa att man genom undersökningar
från pris- och kartellnämnden
upptäckt en ojust prissättning, hade
detta möjligen kunnat vara ett skäl
som styrkt detta behov.

Enligt min mening är dock priskonkurrensen
i dag så hård inom det
svenska näringslivet och på den svenska
marknaden i allmänhet att en sådan
form av prisövervakning nu är onödig.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Mitt exempel var kanske
inte så olyckligt. Jag tog ett fall
som visade hurusom prisövervakningen
kunde vara ett intresse även för den
som säljer, men det är alldeles uppenbart
att jag från pris- och kartellnämndens
verksamhet skulle kunna plocka
fram exempel som visar att det har
varit av utomordentligt stor betydelse
för konsumenterna att detta instrument
har funnits och fungerat såsom det har
gjort.

Det är också ostridigt att nämnden
pålagts ökade arbetsuppgifter, och vill
man ha dessa ökade arbetsuppgifter ut -

Onsdagen den l(i mars 1966 em.

Nr 11

127

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

förda måste man väl också ge nämnden
de personella resurser som erfordras
för att verksamheten skall bli sä meningsfylld
som man har avsett.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det mä vara hänt att
den prisövervakande verksamheten kan
ha haft sin betydelse och att den kan
ha givit tillfredsställande resultat. Vad
jag anfört — och fortfarande hävdar —
är att en ökning av verksamheten i dagens
läge inte är påkallad.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Just detta sista argument
är det argument som högerns talesmän
alltid har anfört när vi diskuterat
en förstärkning på priskontrollnämndens
område.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
59:o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av fröken Andersson
m. fl.

propositionen. Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 27 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 60

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61

Statens institut för konsumentfrågor:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt G 7, s. 129
—132) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67,
dels ock till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för nämnda

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
2 161 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fru HamrinThorell
och herr Hilding (I: 136) och
den andra inom andra kammaren av
herr Xihlf-ors och fröken Elmén (II:
182), i vilka motioner hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte dels hemställa att genom tilläggsdirektiv
uppdroges åt hemkonsulentutredningen
att närmare utreda frågan
om anordnande av lokala konsumentgrupper
med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter, dels hemställa
om förslag till 1967 års riksdag om väsentlig
utbyggnad av forsknings- och
undersökningsverksamheten vid statens
institut för konsumentfrågor, dels ock
hemställa om förslag till 1967 års riksdag
om inrättande av konsumentupplysningscentraler
i Göteborg, Malmö
och Umeå.

128

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens institut
för konsumentfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av 2 161 000
kr.;

2. att motionerna I: 136 och II: 182
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn, Wedén,
Neländer och Sjönell, vilka ansett
att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 136 och II: 182, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till 1967 års riksdag om väsentlig
utbyggnad av forsknings- och undersökningsavdelningarna
vid statens institut
för konsumentfrågor samt om inrättande
av konsumentupplysningscentraler i
Göteborg, Malmö och Umeå.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid denna punkt, som
gäller avlöningar till statens institut för
konsumentfrågor, föreligger en reservation,
vilken emellertid icke mynnar ut
i något förslag om höjda eller sänkta
anslag utan vars syfte närmast är att
försöka övertyga riksdagen om att denna
borde ge till känna ett intresse av
att en ytterligare förstärkning av konsumentinstitutets
personal borde komma
till stånd genom ett förslag från regeringen
till nästa års riksdag. Det är
alltså en beställning som reservanterna
yrkar på.

Det pågår en utredning i ämnet, och
man brukar ju avvakta utredningar. Men

jag har fått den uppfattningen, att vi
alla här i landet, kanske med undantag
för högern, är intresserade av att få
en förstärkning inte bara när det gäller
övervakningen av prisutvecklingen
utan även av den rena konsumentvaruupplysningen
och att det därför kan
finnas anledning för riksdagen att ge
till känna ett positivt intresse genom att
begära en proposition till nästa års
riksdag. Det är det ena avsnittet av reservationen.

Det andra avsnittet gäller också en
beställning, en beställning av förslag om
flera konsumentupplysningscentraler i
landet än den central i Stockholm som
skall öppnas om några dagar.

Redan 1964 begärde en utredning att
det skulle inrättas konsumentupplysningscentraler,
inte bara i Stockholm
utan även i Göteborg, Malmö och Umeå.
Regeringen ansåg att man försöksvis borde
begränsa sig till Stockholm. Det har
nu dröjt två år innan verksamheten
med denna konsumentupplysningscentral
kunnat sättas i gång. Denna fördröjning
är beklaglig med hänsyn till
det 1964 uttalade behovet av att vi
skaffar oss erfarenhet på detta område,
på vilket jag har en känsla av att det
föreligger ett skriande behov av att tillfredsställa
människors krav på upplysning.
Riksdagen borde därför även i
detta avseende kunna kosta på sig att
till nästa års riksdag beställa ett förslag
från regeringen om mera pengar
till upprättande av konsumentupplysningscentraler.

Den motion som denna reservation
bygger på innehåller ytterligare ett yrkande,
som emellertid ett enhälligt utskott
har avstyrkt, nämligen en begäran
att den alldeles nystartade utredningen
om hemkonsulenternas framtida organisation
och verksamhet skulle få i uppdrag
att undersöka, om det inte vore
lämpligt att i framtiden knyta lokala
konsumentgrupper till hemkonsulenterna.
Denna tanke har utskottet avvisat
med hänvisning till att tillräckliga skäl

Nr 11

120

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Statens

inte skulle ha anförts för att hemkonsulentutredningen
skulle få detta ytterligare
uppdrag. Tanken är emellertid
inte särskilt ny; den har förekommit
tidigare i diskussionen. En utredning
har varit inne på tanken att hemkonsulenterna
skulle hjälpa konsumentgrupper
ute i landet på ett annat sätt än
vad som nu är fallet. Statsrådet Ulla
Lindström sade i denna kammare i ett
anförande för nästan på dagen ett år
sedan, att hushållningssällskapens hemkonsulenter,
som gjorde en betydelsefull
insats, i högre grad borde kopplas
in på denna verksamhet på konsumentupplysningsområdet.
Hon ansåg för sin
del att konsumentinstitutet borde försöka
träffa en överenskommelse med
hushållningssällskapen om ökad och fastare
medverkan. Detta har inte, kan
man ju säga, med lokala konsumentgrupper
att göra, men det är väl så,
att skall man i en framtid inrikta hemkonsulenterna
på ökade insatser för
konsumentupplysning så skulle det säkerligen
inte skada om man utvecklade
den försöksverksamhet med konsumentgrupper,
som redan påbörjats här i landet.
En mera utvecklad och omvittnad
lokal konsumentgruppsverksamhet förekommer
i England vilken vore värd att
mera observera. Man borde alltså åtminstone
undersöka möjligheterna att
koppla ihop hemkonsulenterna med en
mera utåtriktad verksamhet med hjälp
av lokalt organiserade konsumentgrupper.

Detta är alltså en tanke som inte har
fötts i år utan som såvitt jag har förstått
inte var främmande för statsrådet
Lindström förra året, även om den inte
har utvecklats på det sätt som vi har
gjort i motionen.

Jag kommer inte att ställa något yrkande
i detta avsnitt, herr talman; jag
utgår nämligen ifrån att hemkonsulentutredningen,
trots att den nu inte får
några av riksdagen utfärdade tilläggsdirektiv,
ändå har möjligheter att ta
upp denna tanke till vidare prövning
5 — Andra kammarens protokoll 1966.

institut för konsumentfrågor: Avlöningar

och undersöka vad som kan komma ut
av den.

Herr talman! .lag vill sluta detta anförande
med att yrka bifall till reservationen
under punkten 61.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar om att konsumentupplysningen
ökar i betydelse undan för undan
allteftersom affärslivet utvidgas och varusortimenten
ökar. Men den omständigheten
att vi kan vara överens om dess
betydelse kan ändå inte få medföra att
vi kräver att ett fullständigt förslag
skall föreläggas riksdagen redan 1967.
En utredning arbetar för närvarande
på området. Huruvida den blir färdig i
så god tid att ett betänkande hinner remissbehandlas
och föreläggas riksdagen
till nästa år kan jag inte yttra mig om
i dag. Men det är ju tradition här i riksdagen
att innan vi fattar beslut i ett
ärende skall det finnas en utredning,
som har penetrerat problemet ur alla
de aspekter man kan lägga på det, så
att vi har en hållbar grund för våra beslut.
Det är den känslan som ligger bakom
statsutskottets hemställan om avslag
på motionen. Vi anser det alltså
olämpligt att nu spika ett visst datum
då förslag skall föreläggas riksdagen.
Vi bör i detta avseende liksom eljest avvakta
utredningens förslag, och när det
ligger på bordet ta ställning till de olika
propåer som där kan förekomma.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositio Nr

130

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjand*

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
61 :o) mom. 2) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 66 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag får meddela att jag
ämnat rösta nej men markeringen visar
att jag avstått från att rösta.

Punkterna 62—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Avsättning till fonden för idrottens främjande Kungl.

Maj :t hade (punkt J 4, s. 163
—167) föreslagit riksdagen att till ifrå -

gavarande ändamål för budgetåret 1966/
67 anvisa ett anslag av 23 375 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nils Hansson m. fl. (1:464) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
(II: 574), i vilka motioner hemställts att
riksdagen till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1966/67 måtte anvisa ett anslag av
25 375 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Svanström m. fl. (I: 487) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Sundkvist och Elmstedt (II: 591), i vilka
motioner hemställts att riksdagen till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1966/67 måtte
anvisa ett anslag av 26 375 000 kr.,
varvid förutsattes att Riksidrottsförbundet
anvisade ytterligare 3 milj. kr. till
de lokala idrottsföreningarna;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg och fru Hamrin-Thorell
(I: 7) och den andra inom
andra kammaren av herr Sjöholm m. fl.
(II: 13), i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte besluta att beviljandet
av anslaget till fonden för idrottens
främjande förbundes med villkoret att
intet därav finge tilldelas rörelse eller
förening med syfte att främja boxningsutövning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:464 och 11:574 samt
1:487 och 11:591, till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
23 375 000 kr.;

2. att motionerna I: 7 och II: 13 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nr 11

131

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Inur
Johansson, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundhorn, Wedén,
Neländer och Sjönell, vilka ansett
att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:487 och 11:591 ävensom med bifall
till motionerna 1:404 och 11:574, till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1900/07 anvisa
ett anslag av 25 375 000 kr.;

b) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Xelander och Sjönell, vilka
ansett att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:7 och 11:13, besluta att
ifrågavarande anslag icke finge disponeras
för främjande av boxningsutövning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Även i år har vi i statsutskottet
kommit till olika yrkanden när
det gäller idrottsanslagets storlek och
disposition. I en reservation föreslås en
höjning av anslaget med 2 miljoner kronor
utöver regeringens förslag, och i en
annan reservation yrkas att bidraget
inte skall få lämnas till föreningar, som
sysslar med boxningssporten.

När det gäller boxningen har utskottsmajoriteten
liksom tidigare ansett att
riksdagen inte bör ge Riksidrottsförbundet
direktiv om hur pengarna skall
fördelas till olika idrottsgrenar. Majoriteten
har vidare betonat vikten av att
åtgärder vidtas mot riskerna för skador
i boxningssporten och hänvisat till att
undersökning om boxningens skadeverkningar
är aktuell inom Nordiska
rådet.

Jag har, herr talman, inte anslutit
mig till den reservation som gäller boxningen,
men jag vill säga att jag har en
visssympati för reservanternas allmänna

syn på detta problem. Man kan inte bestrida
att boxningen är den enda idrottsgren
där de tävlandes yttersta syfte
ibland är att slå motståndaren mer eller
mindre medvetslös. Boxningen skördar
varje år nya offer och vållar hos många
bestående skador, och man kan inte
nonchalera dessa företeelser genom att
tala om att även inom andra idrotter
och sportgrenar dödsfall och skador
uppstår. Den avgörande skillnaden ligger
däri, som jag sade, att man inom
andra grenar inte har någon avsikt att
skada motståndaren.

Jag måste emellertid samtidigt bekänna
att jag är tveksam om huruvida
reservanternas förslag är den väg som
man bör gå. Jag är inte övertygad om
att det centrala problemet är det anslag
som amatörboxningen kan få av Riksidrottsförbundet.
Vill man komma åt
boxningens skadeverkningar tror jag att
man först borde förbjuda proffsboxningen
med tanke på de många ringvrak
och dödsfall som den medfört. Jag tror
att det vore en riktigare väg att först
och främst stoppa proffsboxningen i
stället för att välja vägen att vägra anslag
till de klubbar i landet som sysslar
med amatörboxning och hos vilka man
ändå vidtagit en hel del åtgärder för att
minska skaderiskerna. Det är av dessa
skäl jag inte anslutit mig till de fyra
reservanterna i reservationen 10 b.

När vi under senare år har begärt
högre anslag till idrotten har man från
regeringspartiets sida gärna velat tala
om att dessa krav varit s. k. överbud,
men jag är övertygad om att våra motioner
ändå haft det goda med sig att
anslagshöjningarna blivit större än de
annars skulle ha kommit att bli. Nu
har handelsministern i år föreslagit
en icke ringa höjning, det vill jag gärna
erkänna, men vi anser att man bör gå
upp ytterligare ett par miljoner med
hänsyn till idrottsrörelsens omfattning
och betydelse. Jag tänker här både på
ungdomsidrotten, korporationsidrotten,
handikappidrotten och andra aktivite -

132 Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ter som får ekonomiskt stöd från idrottsanslaget.
I och för sig vore inte ett
anslag på 50 miljoner orimligt med
tanke på idrottsrörelsens karaktär av
en mycket stor folkrörelse. Men så långt
har vi dock inte sträckt oss.

I början av förra året hade riksidrottsförbundet
46 specialförbund med
21 257 föreningar med sammanlagt över
2,3 miljoner medlemmar och antalet registrerade
medlemmar ökade under
1964 med nära 700 000. Detta är utomordentligt
imponerande siffror. Antalet
aktiva utövare av tävlings- och motionsidrott
visar en glädjande tendens
till fortsatt ökning, och det beror inte
enbart på ungdomens växande intresse
utan också på att allt fler äldre insett
den nytta som regelbunden motionsidrott
skänker. Denna glädjande expansion
medför också krav på ökade
ekonomiska resurser för idrottsplatser,
simhallar, ledarutbildning, handledning
och många andra uppgifter. Anslagen
till de större och mindre idrottsanläggningarna
är klart otillräckliga och motsvarar
endast en ringa del av kostnaderna.

Vi vet allesamman att våra idrottsföreningar
inte skulle kunna bedriva
sin mycket omfattande verksamhet om
de inte kunde lita till frivilliga ledare
och funktionärer vilka gör en storslagen
insats, som jag förmodar att vi
allesamman är villiga att ge vår erkänsla
för. Vi vet också att med nuvarande
ekonomiska resurser tvingas
tusentals funktionärer inom idrottsrörelsen
att lägga ned mycket arbete på
att ordna ekonomien genom lotterier,
försäljningar och olika nöjesarrangemang
o. dyl. Det skulle vara ytterst
värdefullt om de i stället kunde ägna
mera tid åt den egentliga verksamheten,
inte minst med tanke på vad idrotten
betyder för ungdomsfostran och fritidssysselsättning.
I detta sammanhang
finns anledning att uppmärksamma en
synpunkt som framförts i en centerpartimotion.
Vi beslöt i höstas att be -

skatta bingovinsterna, och det är uppenbart
att staten därigenom får en
hel del nya skatteintäkter som till största
delen kommer från idrottsföreningarna.

Låt mig slutligen påpeka, att när vi
reservanter föreslår en höjning av
idrottsanslaget med 2 miljoner kronor
utöver handelsministerns förslag ligger
vårt anslagskrav inte mer än 378 000
kronor över vad Riksidrottsförbundet
m. fl. organisationer har begärt. Med
den höjningen har vi bl. a. velat bereda
utrymme för ökade anslag till de lokala
idrottsföreningarna.

.lag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till reservationen
10 a.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I fråga om det under
denna punkt behandlade anslaget till
idrotten har herr Eliasson i Sundborn
redan talat för en höjning av detta anslag
med 2 miljoner kronor i anslutning
till motionsyrkanden från vårt
håll. Jag instämmer i det väsentliga
i vad han sade och yrkar även bifall
till reservationen 10 a.

I samband med detta anslag har under
åtskilliga år debatterats frågan, huruvida
boxningssporten skall få del av
anslaget. Riksidrottsförbundet, som har
att göra fördelningen, har varje år också
givit bidrag till boxningen. Jag har
varje gång gått emot detsamma och ansett
att den avart av idrott som boxningen
dock utgör inte bör subventioneras
av det allmänna.

Även i år finns ett par motioner,
11:13 och 1:7, som yrkar att ingen
del av idrottsanslaget skall tilldelas rörelse
eller förening med syfte att främja
boxningsutövning. Frågan om boxningssportens
skadeverkningar har varit
föremål för utredning, som liksom
remissinstanser på ett övertygande sätt
har visat att boxningen är hälsovådlig
ur medicinsk synpunkt. Varje år får

Onsdagen den 16 mars 1966 em. Nr 11 ldd

Avsättning till fonden för idrottens främjande

vi genom tidningspressen upprepade
bevis för sådana skadeverkningar.

Om den nyligen här hemma arrangerade
boxniflgsmatclien mellan Bosse
Högberg och en fransman skrev en bildtidning:
»Det är den mest skoningslösa
match som någonsin har utkämpats i
en svensk ring! Med krossad käke får
Bosse ta emot det ena dråpslaget efter
det andra. Fyra gånger blir han nedslagen
— men varje gång reser han sig
på slaka, darriga, tappra ben! ... Den
halvt försvarslöse Högberg får massor
av stryk. Hans ögon muras igen och
hans kinder svullnar ...»

Jag vet att det kommer att invändas
att det här inte är fråga om amatörboxning.
Men amatörboxning är dock
en föregångare och sporten är densamma.

Utskottsmajoritetens försvarare kommer
kanske också att säga att skador
förekommer även inom andra grenar.
Det är riktigt, men då sker det oavsiktligt
och straff utdömes för skador och
ojusta ingripanden. I boxningen är det
en merit att slå ner och åstadkomma
skador. Det kan inte vara riktigt att
riksdagen tar ansvaret att uppmuntra
en sådan avart av idrott som varken
tjänar folkhälsan eller kulturutvecklingen,
en sport som sålunda står i strid
med idrottens sanna väsen och väsentliga
syften.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
10 b av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr LINDHOLM (s) :

Herr talman! Det är ju tradition att
vi skall ha en debatt också om idrotten
i anslutning till behandlingen av tionde
huvudtiteln. Det är väl, höll jag på att
säga, tradition att oberoende av hur
mycket handelsministern höjer anslaget
folkpartiet skall presentera ett bud som
ligger 2 miljoner kronor över. Det har
folkpartiet gjort tidigare och gör det
även i år. Tidigare har folkpartiet liksom
i år lyckats överträffa även Biks -

idrottsförbundet i dess anslagsäskanden.

Om vi ser på idrottsanslagets utveckling,
kan vi konstatera, att det har ökats
ganska avsevärt undan för undan. Om
man betraktar den höjning som handelsministern
föreslår i årets statsverksproposition,
så borde han vara värd ett
erkännande i stället för kritik för den
ökning av anslaget han föreslår, då han
mot bakgrunden av det nu rådande budgetläget
ändå har lyckats prestera eu
höjning av detta anslag med inte mindre
än 15 procent. Den höjning han föreslår
innebär att det föreslagna beloppet
totalt sett ligger ganska nära det belopp
som Biksidrottsförbundet i sina
petita äskat.

Jag tror, herr talman, att man icke
gagnar idrotten bäst genom att i kammaren
bedriva en aktion om vem som
bjuder det största anslaget, utan jag
tror att man kan gagna idrotten mycket
mera genom andra positiva åtgärder.
Det finns åtskilliga ting som man
i egenskap av kommunalman kan göra
på det lokala planet, och jag vet, att i
en hel del kommuner görs det åtskilligt
i detta avseende, därför att idrotten ju
verkar fostrande på ungdomen. Jag tror
också att man genom idrottsrörelsen på
ett påtagligt sätt kan bidra till att lösa
det ungdomsproblem vi har att brottas
med på en del olika orter.

Enligt min mening gagnar man inte
idrotten genom överbud av den art
som här har framställts såväl i år som
vid tidigare riksdagar. Jag är nämligen,
herr talman, övertygad om att i fall
handelsministern hade föreslagit 25 miljoner
kronor för ändamålet, så hade
det väckts en motion, vari skulle ha
yrkats 27 miljoner kronor. Problematiken
ser ut så på detta anslag: man
skall bjuda över med 2 miljoner kronor.

Då vi inom utskottet haft att pröva
propositionen har vi trots budgetläget
varit beredda att tillstyrka den höjning
som handelsministern här föror -

134

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

dat. Vi har gjort det därför att vi är
livligt intresserade av att vi skall ha
en funktionsduglig idrottsrörelse. Vi
tror att idrottsrörelsen har en utomordentligt
stor uppgift att fylla. Det är
väl många av oss som har angenäma
minnen från ungdomsåren från idrottsklubbar
på olika håll. Därav följer givetvis
att man kanske med något vänligare
ögon än eljest ser på den anslagshöjning
som här förordas, när man
skall bedöma den mot bakgrunden av
det nuvarande budgetläget.

Då det gäller fördelningen av anslaget
har vi av princip inte velat gå med
på att föreskriva vilka av de till Riksidrottsförbundet
anslutna organisationerna
som skall ha medlen, utan vi
menar att det är en prövning som Riksidrottsförbundet
mot bakgrunden av
idrottsrörelsens allmänna behov har att
verkställa inom ramen för de resurser
som ställs till dess förfogande. Jag vill
erinra om att utskottet i sin skrivning
också ger en liten markering utan att
denna markering i och för sig innebär
något direktiv.

Med stöd av det anförda hemställer
jag, herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till vad herr Lindholm
här sade vill jag bara göra den kommentaren,
att det yrkande som vi reservanter
har ställt ligger bra mycket
närmare yrkandet av Riksidrottsförbundet
m. fl. organisationer än Kungl.
Maj :ts förslag. Det belopp som Kungl.
Maj :t föreslagit ligger ju 1,6 miljon
under vad Riksidrottsförbundet m. fl.
har äskat, medan vårt yrkande ligger
378 000 kronor över Riksidrottsförbundets
anslagsäskande.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Detta ärende består av
två avsnitt — det ena gäller hur stort
idrottsanslaget skall vara och det and -

ra om det skall utdelas till enbart idrott
eller också till annat.

Beträffande den första frågan, hur
stort anslaget skall vara, vill jag ansluta
mig till reservationen. Det är min
mycket höga uppfattning om idrotten,
som har utlöst mitt motstånd mot boxning.
Idrotten har mycket stor betydelse
inte minst som förebyggande socialvård,
vilket herr Lindholm också var
inne på. Beträffande detta avsnitt ber
jag få yrka bifall till reservationen 10 a
av herr Axel Andersson m. fl.

Beträffande boxningen hoppas jag att
det inte skall bli någon längre match.
Det handlar här om amatörboxning, och
dess matcher går aldrig mer än tre
ronder, om matchen inte slutar med
knoekout. Vi får hoppas att detta inte
skall bli fallet här, utan att det skall
bli en poängseger för någondera sidan.

Med talmannens medgivande har jag
tillåtit mig att dela ut stencilerade citat
av vad den medicinska sakkunskapen
i vårt land säger om amatörboxningen.
De som varit vänliga att läsa
detta papper kan se, att samtliga instanser
framhållit, att boxningen inte bör
uppmuntras med offentliga medel, och
att den, som herr Eliasson i Sundborn
i år så glädjande konstaterar, skiljer sig
från allt vad man kallar idrott, därför
att den i motsats till vad som är idrott
avser att skada. Man räknar till tio över
den som blir medvetslös o. s. v.

Bland de citat, som finns på det utdelade
stencilerade papperet skulle jag
vilja uppehålla mig litet vid det sista.
Det är docenten Silfverskiöld som i det
senaste numret av Läkartidningen har
skrivit en artikel om hjärnskador. Han
konstaterar att det inte bara är de
matcher som slutar med knoekout som
är farliga, utan att även små, lätta slag
mot huvudet alstrar skada. Hjärnvävnader
skadas och elimineras. Vid ett
nytt sådant slag blir skadan större, och
så småningom uppstår en allvarlig skada,
som är ägnad förstöra denna människas
liv för all framtid.

Nr 11

Onsdagen den IG mars 1!)GG em.

135

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Det finns också en amerikansk utredning,
som har refererats av professor
Forssman i Göteborgs Handelstidning.

I Amerika undersökte man hjärnor hos
boxare som dog i femtioårsåldern. Det
framgick klart att boxarna dött av de
skador de fått i boxningsringen, men
ganska långt efter utövningen. Boxningen
har alltså inte tidigare fått skulden
för dessa dödsfall, som den också skall
ha ansvaret för.

Om man nu läst dessa citat och känner
till fakta tycker jag att det är
ytterst anmärkningsvärt, om man anser
att staten med skattebetalarnas pengar
skall uppmuntra en sådan hantering
som enligt vetenskapen bevisligen medför
invalidisering och livslånga skador
— i värsta fall dödsfall. Detta ansvar
skall riksdagen ändå inte ta på sig.

I vårt land offrar vi helt naturligt
hur mycket pengar som helst för att
rädda ett enda enskilt människoliv. Det
är självklart att vi skall göra detta. Men
samtidigt skulle vi i riksdagen besluta
att dela ut pengar till direkt skadegörelse,
till misshandel, ty det är ju vetenskapligt
bevisat att boxning är misshandel.
Jag vet inte om riksdagsmännens
anseende kan tåla en sådan belastning.
Personligen tycker jag att det
fordras en rätt stor grad av cynism och
råhet för att över huvud taget uppmuntra
en sådan hantering. I nagot fall
kan man kanske säga att det råder en
alltför stor lättrogenliet; man har så
att säga låtit lura sig av propagandan
från boxningsliåll. Man brukar där säga
att boxningen är »the noble art of
self-defence» vilket översatt är ungefär
»självförsvarets ädla konst.»

För att ta ett enda exempel: i den
senaste landskamp vi utkämpade i boxning
mot Danmark i Köpenhamn blev
den svenske representanten i weltervikt,
Ejje Sjöberg, diskvalificerad för
»not trying» som det heter. Han var
inte tillräckligt aktiv, han bara försvarade
sig och slog inte. Jag vet inte
om han är den ende i boxningsförbun -

det som behärskar engelska så att han
begrep det där om självförsvar. Det har
i så fall kostat honom hans landslagsplats,
ty han är numera inte medlem
i landslaget.

Nej, här är det verkligen andra kvaliteter
som är utslagsgivande. Om man
läser referaten, står det ofta om en
bra boxare att han slår som en häst
sparkar, att han har dynamit i högernäven
och ett sömnpiller i den vänstra
näven o. s. v. Det är de idealen som
boxningsvännerna samlas omkring och
inte kring något ädelt självförsvar. Och
så är det räkningen till tio som är kulmen
på det hela, den slutliga, ofta kusligt
slutliga bekräftelsen på att man anslutit
sig till devisen om en sund själ
i en sund kropp. Så är det väl herr Allard? Jag

säger att riksdagen måste ta ett
ansvar och inte krypa bakom Riksidrottsförbundet
som ju i många år har
visat sig inkompetent att klara av den
här saken. Riksidrottsförbundet negligerar
dessa vetenskapliga uttalanden;
det är dock inga sagor vetenskapsmännen
berättar, herr Allard, utan det är
vetenskapliga fakta. Jag vet inte om
Riksidrottsförbundet har läst de här
expertutlåtandena, annars skall jag gärna
skicka citaten dit också. Ty jag tycker
det är angeläget att Riksidrottsförbundet
verkligen får klart för sig att
den medicinska vetenskapen helt enstämmigt
fördömer boxningen och säger
att det är misshandel som inte bör
uppmuntras med statliga medel.

Sedan vi sist diskuterade denna sak
för något år sedan har det, förutom
att ett antal boxare i utlandet har slagits
ihjäl och en del boxare i Sverige
har skadats för livet — det är inget
tvivel om det — så har man förbjudit
boxning i Chile och i Tjeckoslovakiet,
i det sistnämnda landet sedan två amatörboxare
blivit ihjälslagna. Tjeckoslovakiet
är ett mycket fint idrottsland
och man är där inte heller särskilt
ömhudad, men där har man alltså tagit

136 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

sitt ansvar för ungdomens hälsa och
för idrottens spelregler och för vanlig
humanitär anständighet.

Så länge inte riksdagen här i vårt
land säger ifrån att de här pengarna
inte får användas till den misshandel
som boxning är, tycker jag nog att riksdagen
får ta en del av ansvaret för
nästa lemlästning och invalidisering
som sker i boxningsringen och eventuellt
nästa dödsfall, ty ett sådant kommer
naturligtvis här också. Men skall
vi verkligen invänta det? Vore det inte
bättre att riksdagen sade ifrån innan
vi får det så? Jag undrar vad Riksidrottsförbundet
skulle säga om det inträffar
ett dödsfall. Det kan i mycket
stor omfattning tillskrivas att riksdagen
och Riksidrottsförbundet uppmuntrar
en hantering som har dessa följder, icke,
som herr Eliasson i Sundborn sade,
på grund av olyckshändelse eller regelbrott
utan på grund av boxning sådan
den skall vara. Världens bästa boxare
är den som slår ihjäl alla sina motståndare
och han gör det helt och fullt
inom reglernas ram, ingen människa
kan stoppa honom.

Ja, herr talman, det skulle inte bli
så manga ronder. Det gäller här som
sagt ett anslag till fonden för idrottens
främjande. Därmed är utsagt att boxningen
skall vara utan. Jag tycker vi
här skall konfirmera den uppfattningen
och jag yrkar därför bifall till reservationen
10 b.

I detta anförande instämde fru Gärde
Widemar (fp).

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag vill först instämma
med vad herr Sjöholm sade att den här
debatten sönderfaller i två delar: en
anslagsdebatt och en boxningsdebatt.
Jag har begärt ordet för att delta i anslagsdebatten
och föra fram några motiveringar
i anledning av motion 591 i
denna kammare angående ökat anslag
till fonden för idrottens främjande. Den
motionen har tyvärr utskottets majoritet

inte ansett sig kunna tillstyrka. Jag vill
ändå påpeka att orsakerna och bakgrunden
till motionen är av den art att det
funnits goda skäl för ett tillstyrkande.
Vi har i motionen föreslagit att ytterligare
3 miljoner kronor skulle avsättas
till denna fond och att dessa medel i
första hand genom Riksidrottsförbundets
försorg skulle fördelas till de lokala
idrottsföreningarnas verksamhet.

Under 1965 bidrog staten via Riksidrottsförbundet
med 550 000 kronor till
föreningarnas verksamhet. Enligt årets
statsverksproposition har man för avsikt
att 1966 öka den summan till 650 000
kronor. Jag tycker för min del att det är
en mycket blygsam summa med hänsyn
till att man skall fördela den bland så
många föreningar som bedriver en så
värdefull verksamhet. Vi skall också
komma ihåg att det är just på föreningsplanet,
där den verkligt levande idrotten
bedrivs. Det är där som idrottens stora
ungdomsvårdande betydelse gör sig
mest gällande.

Det är väl inte någon hemlighet för
någon av oss att idrottsföreningarna har
mycket svårt att finansiera sin verksamhet.
Vi vet att de får lov att göra det
genom nöjesarrangemang, lotteriförsäljning
o. dyl. Båda de finansieringsformer
som jag här har nämnt är mycket
tidskrävande för de ledarkrafter som arbetar
inom idrottsrörelsen. Just ledarfrågan
innebär de största svårigheterna
när det gäller att hålla i gång eller öka
idrottsverksamhet. Det är i dag inte
särskilt lätt att finna folk som vill ställa
sin fritid till förfogande för dylikt ledarskap.
Vi anser att det då är så mycket
mer angeläget att de som nu vill
offra tid på sådant arbete kan få använda
sina krafter för själva ledarsysslan,
för att ta hand om de ungdomar som
kommer till idrottsrörelsen, så att de
inte som nu måste offra största delen av
sin tid till att på ett eller annat sätt
tigga ihop pengar till verksamheten.

Jag är väl medveten om att det statsfinansiella
läget inte inbjuder till någon

Onsdagen den l(i mars 19(>(> em. Nr 11 U7

Avsättning till fonden för idrottens främjande

överdriven generositet mot vare sig
Riksidrottsförbundct eller föreningarna,
men jag vill här påpeka att staten via
idrottsföreningarna har skaffat sig en
ny inkomstkälla, som med all säkerhet
kommer att ge eu hel del pengar. Det
är den i höstas beslutade skatten på
bingospel som jag närmast avser. Ingen
kan väl i dagens läge säga hur stora
inkomster som den skatten kommer att
tillföra statskassan. Vad man däremot
klart och otvetydigt kan säga är att de
medel som inflyter via denna skatt till
största delen kommer just från idrottsföreningarna
— det är ju de som mest
bedriver bingospel. Jag tycker att detta
borde vara en fullgod motivering för
att man skulle kunna höja statens ekonomiska
bidrag till föreningarnas verksamhet.

Det belopp som vi har föreslagit i vår
motion är inte av en sådan storleksordning,
att det kan avlasta föreningarna
och föreningsledarna de ekonomiska
bekymren helt och hållet. Men med den
höjning som vi har föreslagit vore det
möjligt för Riksidrottsförbundct att höja
det ekonomiska bidraget till föreningarnas
verksamhet så pass, att det inte
bara bleve en symbolisk gest utan också
kunde betraktas som en ekonomisk faktor
att räkna med för dem som arbetar
med idrottsrörelsen, som strängt taget
arbetar som frivilliga ungdomsvårdare.

Jag vill också säga några ord i anledning
av vad utskottets talesman herr
Lindholm anförde. Han sade att det
är tradition att det förs överbudspolitik
på detta område, och det är möjligt.
Men, jag vill också säga, att den form
av anslagsökning som vi i detta fall
föreslår har inte förekommit tidigare.
När herr Lindholm säger att vi t. o. m.
går längre än vad Riksidrottsförbundct
gjort i sina äskanden är detta ett helt
felaktigt påstående. Det är felaktigt i
synnerhet mot bakgrund av vår motion
och även mot bakgrund av reservationen
10 a. I vår motion har vi nämligen
inte siktat på att Riksidrottsförbundct
5*—Andra kammarens protokoll 196C>.

skulle få mera än vad departementschefen
föreslagit. Vi har menat, att om
man inom Riksidrottsförbundct är relativt
nöjd, så är det all right — då får
man vara det. Men de som alldeles säkert
inte är nöjda med anslagets storlek
är föreningsledarna ute i de olika
idrottsföreningarna. — När vi då väcker
en motion av den lydelse som motionen
II: 591 har och när reservationen skrivs
på sådant sätt att anslaget skulle kunna
fördelas bland idrottsföreningarna, kan
det inte sägas att vi gått längre än Riksidrottsförbundet.

Herr Lindholm rekommenderar att
man skall söka vidtaga positiva åtgärder.
Ja, det är just en positiv åtgärd
att försöka dela ut pengar till de föreningar
som ovedersägligen gör en god
insats och som man absolut vet har det
besvärligt att klara sin ekonomi.

Jag sade när jag började mitt anförande,
att jag skulle framföra en motivering
för motionen II: 591. Men vad jag anfört
utgör också en motivering för reservationen
10 a av herr Axel Andersson
m. fl., och jag ber att få yrka bifall till
denna.

I detta anförande instämde herr Wedén
(fp) och herr Gomér (ep).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det kan synas som om
det inte tjänade mycket till att år från
år fortsätta denna i varje fall skenbart
något ojämna strid om det s. k. boxningsanslaget,
en strid som onekligen
pågått i ganska många ronder nu, sedan
saken först togs upp här i riksdagen
för ett tiotal år sedan. Men det finns
alla skäl att hålla frågan vid liv — hålla
den vid liv till dess att boxningen
hinner do.

Det brukar här i riksdagen vara en
gångbar metod — det må nu gälla den
ena eller den andra frågan — att om
man vill komma ifrån att på allvar ta
ställning, så hänvisar man som en tribut
åt traditionalismen till att något nytt i
ärendet inte inträffat, sedan frågan se Nr

138 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

nast behandlades. Men, herr talman, det
argumentet skulle i detta sammanhang
med förlov sagt klinga ovanligt falskt
— ty när det gäller denna sak, händer
det verkligen något snart sagt varje dag
som går utan att boxningen stoppas.

Vi skall kanske inte begära, ärade
kammarledamöter, att de ungdomar,
som måhända tanklöst hänger sig åt
denna brutala lek, själva skall vara
mogna att fullt ut inse allvaret i den
situation de befinner sig i, de risker
som de tar i och med detta. De läser
förmodligen inte t. ex. Svenska Läkartidningen
eller de medicinska fakulteternas
remissutlåtanden, där det ju annars
— som herr Sjöholm nyss påpekade
— går att övertygande inhämta
vad slags verksamhet det är fråga om.

Det senaste som i detta avseende
framkommit, är ju detta att en boxare
bevisligen kan få känning av hjärnskador
långt efter det att han upphört
som aktiv utövare av denna s. k. sport.
Jag tänker alltså närmast på docent
Silfverskiölds inlägg nyligen i Svenska
Läkartidningen, där man får veta en
hel del om tecknen på kroniska hjärnskador
hos utövarna av »the noble art
of self-defence». Det är tecken som yttrar
sig i bl. a. skakningar, vinglighet
och talrubbningar. Docenten konstaterar
vidare att personlighetsdefekter hör
till den typiska symptombilden hos en
viss typ av boxare. Det har sagts att
dessa defekter — slapphet, torftighet och
affektexplosioner — är mycket vanligare
än rörelserubbningarna.

Nog är det, herr talman, något utomordentligt
misstänkt med idrottsresultat,
som måste på detta sätt beskrivas
i rent medicinska termer. Men man skall
kanske, som sagt, inte fordra för mycket
av ungdomarna själva. Det lär väl
inte bli så mycket tid över för dem mellan
ronderna för studier av vad den
medicinska forskningen har att säga
om deras förehavanden i boxningsringarna.

Vad man däremot borde kunna ha

rätt att begära — och härvidlag måste
jag bestämt skärpa tonen — är att deras
ledare, den ansvariga idrottsledningen
i vårt land, visade prov på bättre
förstånd och mer av ansvarskänsla.
Det är i detta stycke det så upprörande
brister. Det sitter också i denna kammare
högst prominenta företrädare för
denna idrottsledning — mina blickar
går naturligtvis i främst rummet till
herr Allard — och låtsas som om saken
inte anginge dem och som om detta
inte vore något problem för oss i riksdagen.
Det är det som ter sig så verkligt
bekymmersamt.

I stället känner andra behov av att
med desto större eftertryck ta itu med
saken och hålla på med den år från år,
eftersom den är så påträngande allvarlig.
Det är också på denna punkt som
riksdagens och allas vårt gemensamma
ansvar kommer in i bilden.

Jag hyser för min del inte minsta
tvivel om att en gång — det kan dröja,
men den dagen kommer säkerligen —
skall man, såsom skett i en hel del
andra länder, också här i landet ha
klarat upp denna fråga och definitivt
förvisat boxningens hjältar till något
stelnat och dött vaxkabinett, där framtida
generationer kan gå omkring och
häpet studera, hur ett samhälla, som
ändå gjorde anspråk på att vara ett
kultursamhälle, mirabile dictu, ännu
långt in i en upplyst tid med statsmedel
höll en verksamhet under armarna, vilken
bar våldets alla kännemärken och
vilken på grund av sin inneboende råhet
utgjorde den grövsta utmaning som
tänkas kan mot humanitet, människovärde
och kultur.

Låt mig för resten i detta sammanhang
sätta ett extra frågetecken för den
för mig obegripliga passivitet, som i
dessa stycken visas också på högsta ort
och kanske särskilt från två av våra
statsråd — just nu ej närvarande i
kammaren — nämligen cheferna för
hälsovårdsdepartementet respektive kulturdepartementet.

Nr 11

Onsdagen den l(i mars 1906 em.

Dl!)

Avsättning till fonden för idrottens främjande

AU boxningen medicinskt är i alla
avseenden djupt komprometterad och
utgör en svår belastning, är väl vid
det här laget tillräckligt dokumenterat
och behöver inte ytterligare utvecklas.
Men låt mig bara framhålla att man väl
i detta sammanhang ändå har rätt att
ställa frågan — och jag gör det till vår
hälsovårdsminister — varför våra redan
tillräckligt ansträngda sjukvårdsresurser
skall behöva år efter år räkna
också med detta klientel av kvalificerat
fysiskt och mentalt skadade människor.
.lag skulle för resten tro att de inte är
så få.

Jag förmenar bestämt att detta vore
en sak just för socialminister Aspling
att på ett personligt och engagerat sätt
ta sig an. Jag vill också gärna tilllägga
att jag tror, att statsrådet Aspling
med sin allmänt humana inställning har
stora förutsättningar att med framgång
gripa sig an denna fråga, om han bara
vill.

Men nog har man också anledning att
fråga, varför vår kulturminister aldrig
har något att säga i ämnet och varför
han ställer sig så helt utanför opinionsbildningen
mot boxningen. Det är nämligen
detta som det just nu hänger på:
att främja opinionsbildningen mot boxningen.

Får man fråga: Var står statsrådet
Edenman i denna kulturfråga? Hör
också han till den majoritet i riksdagen
som tycker att det är helt i sin ordning,
att boxningen subventioneras av det
allmänna? Vore det ändå inte en uppgift
värdig den främste företrädaren
för vårt kulturliv och våra kulturintressen
att någon enda gång ställa sig solidarisk
med dem som i kulturens namn
vill med alla till buds stående medel
söka bekämpa den produkt av en förvänd
smak som boxningen utgör, även
och inte minst om man ser till de
skrämmande publikreaktionerna, som
jag dock inte nu skall gå närmare in på?

Kanske resonerar emellertid stadsrådet
Edenman som fogden i Peer Gynt:

»Jag gör min plikt blott i eget distrikt.»
Jag vill då genmäla att den sak vi nu
diskuterar, sannerligen inte bara hör
handelsdepartementet till, utan i allra
högsta grad är just en kulturministers
uppgift. Det ankommer på honom att
också ‘intressera sig och engagera sig
för denna fråga.

Med tanke inte minst på den slappa
och okritiska attityd våra massmedia
radio och TV numera intar, är det faktiskt
eu angelägenhet av första ordningen
att opinionsbildningen mot boxningen
söker finna andra vägar och alliera
sig med andra krafter för att vinna sitt
syfte. Jag skall också i detta sammanhang
med mycket stor tillfredsställelse
konstatera, att en råd stora tidningar
på senare tid i klartext tagit ställning;
mot boxningen, vilket väl inte någon
här i kammaren kunnat undgå att observera.

Det brukar, herr talman, sällan från
riksdagen ges någon offentlig redovisning
i t. ex. pressen med namns nämnande
för hur enskilda kammarledamöter
ställer sig i olika frågor som kommer
upp till avgörande, alltså inte heller
beträffande detta år från år återkommande
yrkandet på att boxningen som
en minimiåtgärd åtminstone borde undandras
statligt stöd. Det redovisas således
inte vilka som är för och vilka
som är emot detta anslag. Det spörjs
emellertid, om inte numera svenska folket
— i varje fall stora grupper — bra
gärna skulle vilja veta, var man i denna
uppmärksammade fråga har de valda
ombuden. Det är känt, att röstningen
går tvärs igenom partilinjerna, men en
redovisning någon enda gång i pressen
för de enskilda riksdagsledamöternas
ställningstagande i denna fråga skulle
kanhända ha ett icke ringa allmänt
intresse som en ren upplysning till allmänheten.

Herr talman! Mitt inlägg behöver och
skall inte bli längre. Kanske vågar jag
också denna gång, som jag gjort så
många gånger tidigare, sluta med en

140

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjand

vädjan att pröva om och tänka om,
riktad till de alltför många som förut
under årens lopp här i riksdagen tagit
ställning för boxningen. Detta är nämligen,
säga vad man vill, den faktiska
innebörden av utskottsmajoritetens avvisande
av reservanternas yrkande. Jag
vill således vädja till dem att denna
gång utan alla prestigehänsyn definitivt
rösta annorlunda.

Som herr Sjöholm nyss gjorde, vill
jag fråga: Vad finns det för anledning
att vänta, tills någon tragedi, något
dödsfall på nära håll inträffar? Det
sker tillräckligt många tragedier i denna
sport, som för övrigt i och för sig
är eu tragedi.

.lag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 10 b.

I detta anförande instämde herr liimmerfors
(fp).

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det är åtskilligt med
pengar som årligen anslås till idrotten
här i landet. Detta sker naturligtvis därför
att man på ansvarigt håll tillmäter
idrotten vital betydelse på olika sätt,
inte minst i ungdomsfostrande syfte
men självfallet också i fysiskt avseende
för dem som aktivt utöva idrott.
Statens andel i denna satsning är i
förhållande till kommunernas ganska
liten. Den största kommunala insatsen
består oftast i byggandet av idrottsanläggningar
av olika slag och underhåll
av desamma men också i årliga
kontanta bidrag till de lokala föreningarnas
verksamhet.

Beträffande storleken av anslaget till
idrotten har en motion väckts i denna
kammare som går ut på att 3 miljoner
kronor borde anslås till idrottens främjande
utöver vad regeringen föreslår
och att detta belopp oavkortat skulle
gå till de olika idrottsföreningarna. Motionen
har i denna kammare burits
fram av herr Sundkvist och mig. Jag
kunde i stort sett instämma i det anförande
som herr Sundkvist nyss hållit

i detta ärende, men det är ytterligare
ett par synpunkter som jag gärna vill
framföra.

I idrotten liksom inom praktiskt taget
all annan föreningsverksamhet är
det fråga om tillgång på ledare. Grovarbetet
— om jag får använda ett
sådant uttryck — utförs av de lokala
föreningarna och det är dessa som utgör
grunden till hela rörelsen. Det är
så vi har bedömt det när vi har framfört
detta förslag om en större andel
till de lokala föreningarna.

Som tidigare har påpekats under debatten
har i dag får ledarna i många
fall kanske ägna det mesta av tiden åt
att skaffa pengar till de löpande utgifterna,
en uppgift som alltid kommer
att åvila dem. Jag tror också att sådana
uppgifter bör åvila föreningarna och
deras ledare. Det är bara fråga om proportionen
mellan den tid som kan användas
i det effektiva ledarskapet och
den tid som åtgår för att skapa de ekonomiska
förutsättningarna för verksamheten.
Vi har, som jag nyss nämnt, i
motion 591 framfört förslag om att en
större andel av det anslag som riksdagen
beviljar till idrottens främjande
borde utgå just till de lokala föreningarna,
med tanke på betydelsen av det
grundläggande arbete som de utför.
Många idrottsgrenar är heller inte s. k.
publikidrotter och får på grund därav
inga inkomster den vägen, men deras
värde kan många gånger kanske vara
större än de s. k. stora publikidrottsgrenarnas.

Utskottet vill inte gå med på en ändrad
fördelning. Jag tror ändå att vi får
anledning återkomma i detta avseende.
För många ambitiösa ledare i föreningarna
skulle en ändring i fördelningen
enligt motionsförslaget utgöra en sporre
och en uppmuntran som jag tror att
man skall eftersträva. När man satsar
pengar på ungdomsarbetet över huvud
taget bör man lägga det på den bogen
att det uppfattas som en uppmuntran
och en sporre för vidare engagemang.

Onsdagen den 10 mars 190(5 em.

Nr 11

Avsättning till fonden för idrottens främjande

.lag är medveten om att det denna
gång knappast finns underlag för bifall
till vår motion, och jag nöjer mig med
att yrka bifall till reservationen 10 a
av herr Axel Andersson m. fl., vilket
ändå skulle innebära ett steg på den
väg som vi motionärer vill gå.

Låt mig, herr talman, avslutningsvis
bara anföra några få ord om boxningen.
Jag är ingen speciell vän av boxningssporten,
men det är en synpunkt
som jag tror bar kommit litet i skymundan
i debatten. Jag har en bestämd
känsla av att just boxningsklubbarna
når en kategori ungdomar som övriga
idrottsföreningar — och andra föreningar
också för den delen — har vissa
svårigheter att få kontakt med. Jag
har en känsla av att det är på det sättet,
och jag har bara velat föra in den
aspekten i debatten, eftersom jag tycker
att den brukar komma bort i sammanhanget.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Det har redan i debatten
framförts många värdefulla synpunkter
om betydelsen av ett ökat anslag
till idrottens främjande. Men eftersom
jag väckt en motion — nr II: 574
— vill jag i all korthet anföra ytterligare
några synpunkter.

Idrotten betecknas som vår största
folkrörelse. Dess inriktning på ungdomen
ger den en dominerande roll när
det gäller frivillig ungdomsfostran och
fritidssysselsättning. Idrottens betydelse
ur folkhälsosynpunkt betonas ofta.
Samhällsutvecklingen ger ökad tyngd
åt insatser av detta slag. Det är de
idrottande själva, mängder ov oavlönade
ledare och ett i förhållande till
verksamhetens omfattning ytterst litet
antal funktionärer som gör att idrotten
förmår taga emot så många ungdomar
och andra, ökade resurser skulle väsentligt
vidga dessa möjligheter.

De kommunala insatserna i fråga om
lokaler och utomhusanläggningar har
ökats, och de statliga insatserna är

i jämförelse med de kommunala begränsade.
Ett annat förhållande som man
bör taga hänsyn till är att bingospelet
i slutet av 1965 skattebelastades. Därmed
försvårades idrottsföreningarnas ekonomiseringsmöjligheter,
ett faktum som utskottets
talesman inte velat upptäcka.
.lag ställde en fråga till finansministern
i denna sak i november i fjol och fick
av honom det kategoriska beskedet, att
herr Jönsson får komma igen i vanlig
reguljär ordning om han vill stödja
idrotten.

Herr talman! Detta har jag gjort
genom min motion, och jag vill med
dessa ord yrka bifall till reservation nr
10 a under punkt 79 av herr Axel Andersson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Tobé, Westberg och Öhvall (samtliga
fp).

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman: Frågan om anslaget till
idrotten har blivit en omstridd fråga
här i riksdagen sedan de borgerliga
kommit underfund med att de borde
bjuda litet mer till idrotten än vad regeringen
och socialdemokratien gör.
Det är ju för övrigt inte bara på detta
område som de borgerliga bjuder litet
mer än regeringen.

När det gäller detta anslag vill jag
deklarera, att det under de senaste åren
skett en mycket glädjande höjning av
stödet till idrotten. Det är inte många
områden som blivit så väl tillgodosedda.
Under en fyraårsperiod har anslaget
uppräknats med 9,2 miljoner kronor;
anslaget kommer enligt propositionens
förslag under kommande budgetår att
uppgå till 23,2 miljoner kronor. För
fullständighetens skull måste man till
denna summa lägga anslaget till idrottsrörelsens
fritidsgrupper, vilket för närvarande
uppgår till 6 miljoner kronor.
Vi kommer då upp i ett statligt stöd
till idrotten på cirka 30 miljoner kronor.
Lägger vi därtill kommunernas investeringar
i idrottsanläggningar och

142

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

dessutom det årliga driftsbidraget kommer
vi upp i ett mycket rejält belopp;
jag skulle gissa att det samhälleliga stödet
till idrotten uppgår till cirka 200
miljoner kronor per år.

Detta är utan tvivel väl använda pengar.
Det är en mycket god investering
samhället gör genom att på detta sätt
stödja idrottsrörelsen, något som också
andra talare understrukit. Denna folkrörelse
uträttar en utomordentligt god
gärning bland ungdomen och även
bland de äldre. Jag tror att vi är tämligen
överens om värdet av denna verksamhet.

Anslaget för kommande budgetår bär,
som också från annat håll anförts, av
regeringen uppräknats med 3 miljoner.
Därigenom bör man, anser jag, på ett
bättre sätt kunna stödja idrottsverksamheten
bland de handikappade och
också den motionsverksamhet som bedrivs
för åldringar. Det är två grenar
som vuxit upp mycket snabbt och som
bör få möjligheter att ytterligare utvecklas.

De borgerliga motiverar i sin motion
sitt anslagsbud med att det behövs ett
ökat statligt stöd till de lokala idrottsföreningarna.
De borgerliga och kanske
främst centerpartiet är för en viss fördelning
av uppgifterna mellan staten,
landstinget och primärkommunerna.
Just när det gäller stödet till idrottsrörelsen
finns det en någorlunda klar
fördelning av samhällets anslagsgivning.

I reservationen vill man komma ifrån
denna fördelningsprincip, som innebär
att staten i princip stöder de centrala
riksförbunden, landstingen stöder distriktsorganisationerna
och primärkommunerna
får underhålla de lokala föreningarna.
Så fungerar det i stort sett,
bortsett från att staten lämnar stimulansbidrag
för idrottsanläggningar. Genom
den kommunala skatteutjämningen
som riksdagen beslutade i fjol bör
kommunerna ha möjligheter att stödja
föreningslivet på orten.

Jag anser att samhället lämnar ett

gott stöd till idrotten, och jag tror
också att man på idrottshåll värdesätter
detta och är relativt nöjd med utvecklingen
på området. Man bör också på
idrottshåll ha förståelse för att anslagen
på grund av det rådande ekonomiska
klimatet inte kan ökas hur mycket som
helst. Jag tror att man på idrottshåll
förstår detta; det beklagliga är att de
borgerliga inte gör det.

Skulle samhället satsa mer på något
område i den kommande budgeten så
är jag övertygad att det finns områden
där det är mera angeläget att göra en
insats än på det vi nu diskuterar. Vi har
ju en del lägre inkomstgrupper i samhället
såsom åldringar, sjuka, handikappade
och vissa barnfamiljer som i
så fall borde ha mer stöd från samhället
än idrotten som är så väl tillgodosedd.

Då det gäller boxningen anser jag att
man angriper denna fråga på fel sätt.
Genom att inte ge boxningsförbundet de
cirka 50 000 kronor det brukar få stoppar
man inte boxningssporten. Man
måste gå en annan väg för att åstadkomma
det: man måste lagstifta och
på så sätt förbjuda den sporten.

Jag vill till slut, herr talman, också
yrka bifall till statsutskottets hemställan
i detta ärende.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Redan på 1950-talet
motionerades det i riksdagen om att
boxningssportens skadeverkningar skulle
utredas, och ända sedan 1958 har det
i riksdagen väckts motioner om att
ingen del av idrottsanslaget måtte utgå
till boxningen. 1961 hade staten sin offentliga
utredning klar, och i den kan
man bl. a. läsa:

»Våld mot huvudet kan följaktligen
ge en mångfald olika skador med brokig
symptombild. Huvudet har ett utsatt
läge och skallskador dominerar vid alla
slags våld. Detta gäller givetvis också
boxning där ju våldet oftast riktas mot
motståndarens huvud.»

Trots att de sakkunniga således kon -

Onsdagen den IT) mars 1 !)(>(> em.

Nr 11

Avsättning till fonden för idrottens främjande

staterat att boxning är våld och kan
välla obotliga skador, har riksdagen år
efter år beviljat anslag till boxning, eller
som jag skulle vilja beteckna det, statssubventionerade
slagsmål.

Enligt vännerna till denna s. k. sport
tränar man i boxning upp sitt mod och
sin beslutsamhet och får en rask handlingsförmåga,
allt enligt en boxningsbroschyr,
i vilken en boxningsledare
också säger: »Boxningen är en sport
som på grund av sina fysiskt och psykiskt
fostrande egenskaper borde prövas
av alla friska pojkar. Den är nyttig,
den är praktisk, den är ofarlig, ehuru
den som en utpräglad kampsport fordrar
hårda tag och en oömhet som kanske
inte passar för morsgrisar.»

Läkarvetenskapen som medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och Läkarsällskapet,
för att nämna några medicinska
auktoriteter, är av en annan
uppfattning, vilket framgår av den PM
som herr Sjöholm har låtit dela ut till
kammarens ledamöter. Det kanske räcker
med att citera vad den kände hjärnkirurgen,
professor Herbert Olivecrona
sagt i tidningen Vi: »I den avsiktliga
misshandel som boxning är finns det
rätt många skador man kan tillfoga och
tillfogas för att uppnå den åtrådda medvetslösheten.
Den lindrigaste är lijärnskakning.
I värsta fall dör man, i näst
värsta fall blir man ett s. k. ringvrak.»

Några talare som försvarar boxningen
har som skäl för att de accepterar denna
sagt, att även i andra sporter såsom
ishockey, fotboll förekommer olyckor.
Vad är detta för skäl? Inte i någon av
dessa sportgrenar utgår man ifrån att
medvetet skada varandra. Den som med
berått mod skadar sin motståndare blir
utvisad eller diskvalificerad. Det finns
inga regler som säger att om t. ex.
»Tumba» eller »Sura-Pelle» eller någon
annan grabb slår ned sin motståndare,
vilket de heller aldrig gör med klubban,
har deras lag vunnit. Men i boxning. Jo
där skall man slå ned sin motståndare,

och man skall, som en talare tidigare
också mycket riktigt påpekade till och
med räkna till tio för att man skall
vara riktigt säker på att han är medvetslös.
Enligt Svenska boxningsförbundets
tävlingsbestämmelser, § 13 — det är
för resten en ganska betecknande siffra
— läser man bl. a. följande: »Domslut:
Seger på knockout avkunnas då en tävlande
under 10 sekunder berör golvet
med någon annan kroppsdel än fotterna
eller försvarslös hänger på repen eller
stående är oförmögen till fortsatt kamp
eller försvar.»

I en tidning läser jag från en boxningsmatch:
»Han fick sin näsa uppslagen
redan i första ronden. Eftersom
inte blodflödet stillade, blev det rena
blodbadet. Varför ingrep inte en läkare?»
frågar tidningen.

Ja, på denna tidningsredaktion måtte
man inte ha läst § 13 i boxningsförbundets
regler, ty då hade man fått svaret.
Om en av boxarna i ringen erhåller en
skada, som är förbunden med kampoduglighet,
är det ringdomaren, inte
läkaren, som avgör om kampen skall
fortsätta. Trots att det givetvis måste
vara läkarna som bäst förstår boxningens
skadeverkningar, vilket visas av att
första kammarens två läkare talade mot
boxning och trots att hela läkarvetenskapen
enhälligt fördömt boxningen,
sitter ni, ärade kammarledamöter, eller
de flesta av er år efter år och beviljar
anslag till Riksidrottsförbundet för att
stödja den otrevliga boxningshanteringen
som kan förstöra unga grabbars
framtid.

I all boxning är de ju knockouten
som är höjdpunkten, och man kan ofta
i tidningarna läsa referat av typen:
»Han blev hela Eriksdalshallens gunstling
efter att ha avslutat sitt deltagande
med två rejäla knockouter. Innan en
minut hade gått hade Lars hittat en blotta,
och pang, där kom en höger som
inte missade sitt mål. Säv föll raklång
och räkningen var fullkomligt onödig.
Han fattade knappast vad som hänt

144 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

förrän lian kommit långt bort från
ringen. Detta var den 19-årige Lars
Risbergs tolfte vinst sedan han började
boxas, och det var den femte knockoutvinsten.
»

Hur går det då för den som blir
knockad? Ofta läks skadan och man
kan se att det kanske så småningom
blir bättre, men ofta bär effekten av
upprepade skallskador även utan knockout
en mycket försvårande verkan. Man
har t. ex. vid hjärnobduktion av boxare
påvisat en markant degeneration av
hjärncellerna och man kan också konstatera
att punch-drunk-symptomen uppträder
i genomsnitt 16 år efter det att
boxarkarriären påbörjats, vilket innebär
att symptomen ofta kommer först
sedan den aktiva perioden är över eller
lider mot sitt slut.

Ur ett referat från ett juniormästerskap
i boxning läser jag: »I andra
rondens mitt var det hänt. Grubb daskade
baklänges i golvet men tog sig
upp åtskilligt dimmig. Omedelbart därefter
dammades han av en ny vänster.
Domarens räkning var bara en formsak
och han bröt matchen.» Grabben
hade fått en hjärnskada och allvarliga
men för framtiden.

Under senaste året inträffade en rad
olyckor världen runt. Jag skall inte
läsa upp alla mina tidningsklipp utan
jag nöjer mig med att referera ett par.
»Den 12 januari 1965: den 18-årige
algeriske boxaren som blev slagen medvetslös
vid en match i lördags i Alger
avled på måndagen. Den 15 januari
1965: Como som går i högskolan i
Youngstown träffades i tinningen under
andra ronden i en boxningsmatch för
nybörjare mot 16-åringen Harvey. Han
förlorade medvetandet och ringläkaren
började massera hans hjärta. På sjukhuset
öppnade man bröstkorgen då hjärtat
stannat igen. På torsdagen slutades
Comos och läkarnas kamp för livet. Då
hade boxaren varit medvetslös i 36 timmar.
Den 6 november 1965, den 4 december
1965 etc., etc.»

Jag vill inte besvära kammaren med
att läsa upp alla referat. Den som är
intresserad kan få ta del av dem senare.
Så sent som i februari i år blev den
tjeckiske boxaren Frantisek Marecek
slagen medvetslös och dog en dag efter
matchen. Det var det andra dödsfallet
i Tjeckoslovakien på kort tid, och
idrottsmyndigheterna har därför tills
vidare förbjudit alla boxningstävlingar
i landet.

Bland mina tidningsklipp har jag ett
från Expressen som talar om att sedan
andra världskrigets slut fram till 1964
har 221 boxare fått sätta livet till i
ringen, och som de ärade kammarledamöterna
hört har dödsoffrens antal
stigit ytterligare under 1965 och 1966.

Som den kände läkaren docent Boris
Silfverskiöld mycket riktigt anmärker
i Läkartidningen är det inte dödsfallen
som må vara det opinionsniässigt
mest slagkraftiga skälet mot boxningen.
Han skriver: »Det avgörande medicinska
och det fullt tillräckliga argumentet
mot boxning är att praktiskt taget alla
aktiva utsätts för adderade små men
mätbara skallskador, som efter hand
kan bryta ut i allvarliga symtom på
hjärnskada, och att detta inte kan bortförklaras
som olycksfall i arbetet utan
ingår som nödvändigt element i ''sporten’
att ta emot och rikta avsiktliga
och helst hårda slag mot den mänskliga
hjärnskålen.» I Svenska boxningsförbundets
startbok kan man läsa att varje
försök att förtiga, bortförklara eller förringa
en knockout är ett brott mot
boxarens hälsa.

Före voteringen i denna fråga vill
jag påpeka för kammarens ledamöter
att en votering för anslag till boxningen
betyder att den som röstar för statssubventionerad
misshandel tar på sig
ett oerhört ansvar. Ni kan bidraga till
att unga människor blir skadade för
hela livet. I nöjesskattelagen av år 1919
placerades boxning i samma paragraf
som upptog förevisning av djur, panorama
och vaxkabinett. Är det inte år

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

145

Avsättning till fonden för idrottens främjande

1966 dags att definitivt ställa in boxningen
i vaxkabinett från en svunnen
tid? Boxningen hör inte hemma i en
modern kulturnation, i vilken man helt
enkelt inte kan eller får acceptera våld
och brutalitet. Och vad är boxningen
annat än våld?

Herr talman! .lag yrkar bifall till reservationen
10 b av herr Axel Andersson
in. fl.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag vill helt kort konstatera
att den ökning av idrottsanslagen
från staten, landstingen och kommunerna
som ägt rum under de senaste
åren varit välkommen och välbehövlig.
Men samtidigt har kostnaderna för
idrotten ökat och konkurrensen har
blivit allt hårdare, ökade insatser är
därför nödvändiga om breddidrotten
skall kunna utvecklas och elitidrotten
med framgång skall kunna hävda sig i
den internationella konkurrensen.

Behovet av ledare och instruktörer
är stort inom föreningarna, som utgör
den väsentliga grunden för allt organiserat
idrottsutövande i vårt land. Inom
specialförbunden måste man i allt högre
grad på elitplanet satsa på väl utbildade
tränare och toppinstruktörer
samt träningsläger för att kunna hävda
sig i det internationella idrottsutbytet.
Fördenskull är det i fortsättningen
nödvändigt med ökade samhällsinsatser
från staten, kommunerna och landstingen
om utvecklingen såväl inom motionsidrotten
som inom elitidrotten skall
kunna fortsätta.

Jag noterar med tillfredsställelse alla
de erkännanden som idrottsrörelsen
har fått i den överläggning som här
har ägt rum. Samtidigt får jag emellertid
beklaga att vi återigen har upplevt
en sådan här boxningsdebatt i riksdagen,
där de som anser att amatörboxningen
— Svenska boxningsförbundet
— inte skall få någon del av anslaget
använder argument från den profes -

sionella boxningen för att komma amatörboxningen
till livs.

För att vi skall få en klar bild av hur
stor omfattning amatörboxningen har
här i landet kan det kanske vara angeläget
att jag här lämnar några uppgifter.
Det anslag som vi nu diskuterar
och som föreslås av utskottet är
23 375 000 kronor. Det anslag som boxningsförbundet
möjligen kan få av dessa
pengar rör sig om mellan 50 000 och
60 000 kronor. Boxningsförbundet, som
är ett av de minsta av Riksidrottsförbundets
specialförbund, har omkring
100 föreningar med i runt tal 1 000 aktiva.

När man här, som jag nämnde förut,
argumenterar för att boxningsförbundet
inte skall få någon del av statsanslaget,
använder man argument från den professionella
boxningen. Herr Nelander
läste bl. a. ett referat från en professionell
boxningsmatch. De bilder som
herr Rubin visade här var också bilder
av professionella boxare. Av herr Sjöholm
och herr Hamrin i Jönköping har
Riksidrottsförbundet fått en inkompetensförklaring
på grund av att förbundet
inte med kraft ingriper på det sätt
som herrarna anser, att förbundet bör
göra. Som ordförande i Riksidrottsstyrelsen
får jag deklarera, att vi får väl
försöka bära inkompetensförklaringen
bland annat med stöd av att vi aldrig
av riksidrottsmötet, som består av ombud
från samtliga special- och distriktsförbund,
har fått någon kritik för vårt
ställningstagande i denna fråga.

Med anledning av att herr Sjöholm
gör gällande att Riksidrottsförbundet
fullständigt negligerar vad läkarvetenskapen
har sagt om boxningen och med
anledning av att man här bl. a. refererar
till vad docenten Bengt Naumann som
har utrett boxningssportens skadeverkningar
som speciellt sakkunnig bar sagt
vill jag framhålla, att man glömmer
bort den slutsats som docent Naumann
kommer till. Hans slutsats har jag tidigare
refererat här i kammaren men jag

14G Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ber att få referera den ännu en gång.
Efter att ha belyst boxningssportens
skadeverkningar jämförda med skaderiskerna
inom andra idrotter och efter
att ha studerat Svenska boxningsförbundets
åtgärder mycket noggrant kommer
docent Naumann till följande slutsats: »De

tydliga strävanden att observera
nackdelar och skademoment liksom
möjligheterna att påverka boxningens
natur, som finns inom boxningsrörelsens
egna led måste man noggrant ge
akt på. Blott i dessa kretsar finns tillgång
till den kunskap om sporten, som
ju erfordras för att ha reella utsikter
att kunna åstadkomma värdefulla och
bestående förändringar i åskådningar
och attityder.---

Någon påtaglig medicinsk anledning
att ingripa i detta skeende, som synes
anpassat efter en rytm acceptabelt avpassad
efter omständigheterna kan för
närvarande ej iakttas. Inom sporten
själv framkommer ideliga självuppoffrande
insatser med avsikten att nå så
tillfredsställande lösningar i komplicerade
mänskliga sammanhang som möjligt.
»

Vi negligerar inte vad läkarna säger.
Vi studerar noga vad läkarna har sagt
och till skillnad från herrar Sjöholm
och Hamrin läser vi allt vad den sakkunnige
läkare som hade att yttra sig
om boxningssportens skadeverkningar
har sagt. Vi negligerar inte heller de
skaderisker som finns inom boxningen.
Sådana finns inom den sporten liksom
inom andra idrotter. Men inom Riksidrottsförbundet
är vi beredda att ge
Svenska boxningsförbundet allt det stöd
som boxningsförbundet behöver för att
eliminera riskerna för skador. Inom förbundet
pågår ett ständigt arbete på att
vidtaga åtgärder för att man om möjligt
skall eliminera riskerna. Herr Sjöholm
vet själv att sådana har vidtagits under
senare år. Jag ber att få hänvisa till
bestämmelsen om det obligatoriska huvudskyddet
och bestämmelser beträf -

fande läkarkontroll och läkarundersökning
som finns inom boxningsförbundet,
vilka föranlett den sakkunnige
docent Naumann att säga, att ingen annan
idrott har varit så medicinskt övervakad
som just boxningssporten.

Detta är alltså ett bevis för att man
med de medel som finns i dag och med
dem som kan komma att finnas försöker
eliminera de tänkbara riskerna.

Herr Sjöholm citerade också docenten
Silfverskiöld, som i en artikel i läkartidningen
uttalar sig om de skador som
kan åstadkommas inom boxningen. Men
när herr Sjöholm refererar docenten
Silfverskiöld glömmer han även i detta
referat den slutsats som docenten kom
fram till. Docent Silfverskiöld skrev
som slutsats i den artikel som herr
Sjöholm och herr Hamrin åberopat följande: »En

nordisk kommitté, varav jag är
medlem, sysslar med problemet i vad
mån boxarna riskerar kroniska hjärnskador.
Jag vill därför inte nu försöka
yttra mig om de generella riskerna.
Ovanstående beskrivning av de svåra
kroniska hjärnskadetecknen gäller framför
allt en speciell grupp professionella
boxare». Detta är således docenten Silfverskiölds
slutsats i den artikel i Läkartidningen
som herr Sjöholm åberopade.
Det har alltså framför allt varit fråga
om professionella boxare, och jag behöver
väl inte upprepa vad jag tidigare
sagt här i kammaren, nämligen att
den professionella boxningen aldrig haft
något statligt stöd, och den kommer
självfallet inte att få det på grund av
att den inte har och inte kan få hemvist
inom Riksidrottsförbundet.

Riksidrottsförbundet har tagit mycket
allvarligt på denna fråga och följer
den med största intresse. Vår syn på
boxningssporten framgår kanske bäst
av det remissvar som förbundet lämnade
med anledning av docenten Naumanns
utredning. Riksidrottsförbundet
framhöll bl. a. följande:

»När de värden boxningssporten re -

Onsdagen den l(i niars 1 !)(>(> em.

Nr 11

1 17

Avsättning till fonden för idrottens främjande

presenterar i form av samlande ungdomsarbete,
god ungdomsfostran och
fysisk träning vägs mot de skaderisker
— som inte är mer påtagliga än i
åtskilliga andra former av statsunderstödd
idrottsutövning — kan Riksidrottsförbundet
icke anse skiil finnas
att ifrågasätta någon ändring i fråga
om statsbidrag till denna del av verksamheten
inom Riksidrottsförbundet.»

Den uppfattning som Riksidrottsförbundet
framförde när remissvaret avlämnades
delar jag till fullo även i dag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Allard säger att
det är beklagligt att vi skall få en boxningsdebatt
varje år och häri kan jag
instämma. Om alla hade röstat för att
vi inte skall lämna detta bidrag hade
vi sluppit debatten i framtiden.

Detta må i och för sig vara en liten
fråga. Men professor Hans Larsson, inte
obekant professor i Lund på sin tid,
som sysslade med saker som ligger några
solvarv ifrån boxningen har sagt,
att i varje liten fråga ligger en stor
fråga. I denna lilla fråga om den råa
boxningen ligger en fråga om människovärde,
mänsklighet och ett kultursamhälles
ansvar. Därför är det angeläget
att vi tar upp saken, och det är också
därför vi tar upp frågan om boxningen.

Herr Allard säger vidare att vi använder
argument som talar mot proffsboxningen,
medan det här rör sig om
amatörboxning. .Tåg har emellertid inte
sagt ett ord om proffsboxning från denna
talarstol i dag, utan har enbart
talat om amatörboxning.

Men det är obestridligen så att det
är samma andas barn. Det är de bästa
amatörboxarna som blir proffsboxare.
Amatörboxningen alstrar vissa stjärnor
som slår hårdare än andra och lemlästar
sina motståndare mer än andra och
de blir proffsboxare. Boxningsförbundet
är det minsta förbundet; det är
glädjande och vi hoppas att det blir

ännu mindre. Jag tror att om man inte
gav statsanslag skulle det göra kolossal
effekt. Ty genom detta anslag får boxningen
en falsk sanktion i en del människors
ögon. De tror naturligtvis att
staten satsar pengar på något som är
samhällsgagnande — samhällsgagnande
misshandel!

Jag tror att många föräldrar vill söka
hindra sina ungdomar att boxas och bli
förstörda. Men motståndet skulle skärpas
om boxningen inte finge statsstöd.
I det avseendet tror jag detta skulle ha
kolossalt stor betydelse även om det —■
som herr Nilsson i Kristianstad säger —
vore ännu bättre med förbud. Ett sådant
kommer givetvis. Vi har haft fyra dödsfall
hittills i vårt land, nästa dömer ut
boxningen. Men att förnuftet inte skall
vakna dessförinnan är det beklagliga.
Dessa dödsfall får riksdagen ta ett visst
ansvar för. Det är hårda ord men jag
anser att de är riktiga.

Var finns ansvaret för ungdomen,
herr Allard? Riksidrottsförbundet ansvarar
för idrotten, som är sund och utvecklar
kropp och själ. Men detta sker
inte genom boxning. Anser verkligen
herr Allard att docenten Naumanns ord
skulle gälla förmer än alla dessa medicinska
kapaciteters: medicinska fakulteter
vid våra universitet, Svenska läkaresällskapet,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,
Föreningen för psykisk hälsovård,
professor Olivecrona, en av världens
mest kända hjärnkirurger? Det kan
inte herr Allard på allvar mena. Det är
ett halmstrå som herr Allard försöker
klamra sig fast vid. Det finns en enstämmig
dom över boxningen, herr Allard,
det kan inte Riksidrottsförbundet
komma ifrån. Så intensivt idrottsintresserad
som jag är så tillåter jag mig
säga att det är en skam för svensk idrott
att Riksidrottsförbundets ordförande
vill stå och försvara någonting som har
syften som är direkt stridande mot
idrottens.

Jag skall inte förlänga debatten, men
jag skulle kunna läsa upp avsnitt ur

148 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

denna bok, herr Allard, som talar ett
annat språk. Beträffande huvudskydden
säger utredningsmannen själv att de inte
hjälper. »Något säkert skydd mot boxningsskador
torde de sannolikt ej utgöra.
» Den enda gång de gör nytta är
om boxaren faller mot golvet, då kanske
de gör en viss nytta, men inte mot
slag. Detta har också boxningsförbundets
förre ordförande, Henning Sjöström,
intygat. Han sade det t. o. m. innan
Naumann sade det. Naumann har
fått det av Henning Sjöström, det är Sjöströms
ande som svävar över den här utredningen.
Det heter vidare att »användning
av huvudskydd torde också kunna
invagga i en falsk säkerhetskänsla». Det
innebär alltså att boxarna garderar sig
sämre med dessa huvudskydd — som
ändå inte gör någon nytta. De har gjort
boxningen ännu litet farligare i stället
för att humanisera den.

Även Silfverskiöld, herr Allard, har
sagt att det är de många små skadorna
som är farliga, de många små skadorna
som adderas. De många små skadorna
får amatörboxare också. Och Silverskiölds
utredning stämmer precis med
den utredning som är gjord i Amerika
om avlidna boxare i 50-årsåldern. Varje
idrottsman, herr Allard, vill framåt. Vi
som är idrottsintresserade vet att en
diskuskastare som förkovrar sig kastar
fem meter längre och en löpare springer
litet fortare. Han blir inte farligare för
att han blir bättre, inte en brottare heller,
men en boxare som blir bättre och
bättre blir farligare och farligare för sin
motståndare: han slår hårdare och hårdare.

Ju mer boxningssporten utvecklas,
desto livsfarligare blir den. Det kan
man inte säga om något som har med
verklig idrott att göra. Jag skall sluta,
herr talman, med att säga att det är
bättre att ta livet av boxningen än av
boxarna.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte med herr

Sjöholm diskutera docenten Naumanns
kapacitet att bedöma boxningen i jämförelse
med de remissinstanser som herr
Sjöholm här åberopar. Men kvar står
det faktum att docenten Naumann var
utsedd som speciell medicinsk sakkunnig
för att utreda boxningssportens skadeverkningar.
Efter att ha gjort en mycket
ingående utredning, efter att ha
studerat boxningssporten mera ingående
än någon annan i detta land, kom
docent Naumann till den slutsats som
jag här refererat. Jag har hört när herr
Sjöholm åberopat vissa stycken av Naumanns
utredning på grund av att det
finns sådana avsnitt som herr Sjöholm
också kan använda. Men herr Sjöholm
har alltid noggrant låtit bli att nämna
slutsatsen att det inte finns någon medicinsk
anledning till ingripande.

Herr Sjöholm gör gällande att det är
en skam för svensk idrott att jag som
Riksidrottsförhundets ordförande står
och försvarar boxningssporten här. Jag
får väl försöka bära det, men jag tror
att det är riktigare att man diskuterar
min ställning som ordförande i Riksidrottsförbundet
på riksidrottsmötet,
som är sammansatt av ombud för samtliga
specialförbund och distriktsförbund,
än att vi diskuterar den i riksdagens
andra kammare med utgångspunkt
från herr Sjöholms betygssättning.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Herr Allard argumenterar
ju i kända banor — en anklagelse
som naturligtvis också kan riktas mot
mig själv. Vi känner varandras argument
ganska väl i den här frågan sedan
många år. Jag skall alltså inte i detta
ögonblick inveckla mig i någon ytterligare
polemik med herr Allard.

Får jag i stället som ett bidrag till
slutvinjetten på denna debatt — för övrigt
också som i sitt slag en replik till
herr Allard — upplysa kammaren om
att för en stund sedan i medkammaren
fru Myrdal gjort ett uppmärksammat,

Onsdagen den 10 mars 1960 cm.

Nr 11

149

Avsättning till fonden för idrottens främjande

engagerat och allvarligt inlägg i detta
ämne. Samtidigt som hon hänvisade till
sina egna, av oss alla väl kända betydelsefulla
strävanden i internationella
sammanhang för att söka bekämpa och
begränsa väldet, beklagade hon djupt
att man här i den svenska riksdagen
skall med statsmedel understödja en
verksamhet, som visserligen bedrivs i
sportens, idrottens, namn, men som
ändå bär våldets alla kännetecken. Jag
tycker att fru Myrdals argument och
hennes vädjan bör ha sin plats också
i den debatt vi för här i denna kammare.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag går upp i denna debatt
därför att någon av kammarens
ledamöter — jag tror det var herr Nilsson
i Kristianstad — sade att de borgerliga
har överbjudit när det gällt anslagen
till idrottens främjande. Högerpartiet
har för sin del gått med på den
upplyftning som här föreslagits med 3
miljoner kronor. Jag trodde redan från
början när man här arbetade med motionerna,
att man i denna riksdag
skulle vara överens om det anslag som
idrotten skulle behöva. Vi är alla intresserade
av att skapa ett gott underlag
för våra ungdomar och stödja idrottsverksamheten.

Jag hade också den uppfattningen, att
man inom Riksidrottsförbundet var
nöjd med det anslag som departementschefen
föreslagit och som utskottet tillstyrkt
— 23 375 000 kronor. Och om
olika intressegrupper i detta land på
grund av den ekonomiska situationen
måste göra inskränkningar, så måste
även idrotten göra sådana. Detta förstår
man också på den idrottsliga sidan.

Detta är, herr talman, motiveringen
till att vi inom högerpartiet har accepterat
utskottets förslag, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10 a) ; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
79 ro) mom. 1) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128
ja och 77 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta nej
men råkade trycka på ja-knappen.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

150 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Kraftstationer m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10 b); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
79 :o) mom. 2) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10 b) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 80 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Meddelande ang. plena

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Dagens sammanträde kommer att avslutas
senast kl. 1.00. De ärenden som
därvid återstår på föredragningslistan
upptages till avgörande onsdagen den
23 mars. Nämnda dag hålles såsom tidigare
meddelats utrikesdebatt, och till behandling
föreligger ett trettiotal utskottsutlåtanden
utöver de ärenden som
i dag uppskjutes. Med hänsyn härtill

blir det med all sannolikhet nödvändigt
att anordna kvällsplenum fredagen den
25 mars.

§ 3

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Punkterna 80—82

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Kraftstationer m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt I:D 1, s.
171—193) föreslagit riksdagen att dels
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 310 000 000 kr., dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet anförts
medge vattenfallsstyrelsen att
teckna borgen intill 5 000 000 kr. i varje
särskilt fall och intill 20 000 000 kr.
sammanlagt.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 53 omnämnda
motionerna 1:461 och 11:585 samt
I: 491 och II: 561, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin (1:485) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset (11:577), i vilka motioner
yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om allsidig
utredning av möjligheterna till en sänkning
av vattenfallsstyrelsens eltariffer i
det norrländska taxeområdet enligt vad
i motionerna anförts.

Onsdagen den 16 mars 19G6 em.

Nr 11

151

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I:4(il och 11:585 samt
I: 491 och II: 561, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Kraftstationer
in. in. för hudgetåret 1966/67 anvisa ett
investeringsanslag av 310 000 000 kr.;

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet anförts medge
vattenfallsstyrelsen att teckna borgen
intill 5 000 000 kr. i varje särskilt fall
och intill 20 000 000 kr. sammanlagt;

3. att motionerna 1:485 och 11:577
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Ståhl, Wedén
och Nelander, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen c)
vid punkten 53 ansett att utskottet under
1. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :t förslag samt med bifall till
motionerna 1:461 och 11:585 ävensom
med avslag ä motionerna 1:491 och
II: 561, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Kraftstationer m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 302 000 000 kr.;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
d) vid punkten 53 ansett att
utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen mätte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:461 och 11:585 ävensom med bifall
till motionerna I: 491 och II: 561, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Kraftstationer in. in. för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag av
290 000 000 kr.;

c) av herrar Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn och Sjönell, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen e)
vid punkten 53 ansett att utskottet under
1. bort hemställa,

Kraftstationer in. m.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:t förslag samt motionerna
1:461 och 11:585 ävensom med avslag
å motionerna 1:491 och 11:561, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Kraftstationer in. in. för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag av
310 000 000 kr., dock med beaktande av
vad reservanterna anfört beträffande
användningen av anslaget;

d) av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Wedéti och
Sjönell, vilka ansett att utskottet under
3. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 485 och II: 577, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om allsidig
utredning av möjligheterna till en sänkning
av vattenfallsstyrelsens eltariffer i
det norrländska taxeområdet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
bl. a. motioner om en utredning
av frågan om nedskärning av
vattenfallsstyrelsens eltariffer i det
norrländska taxeområdet. Detta är ett
spörsmål av stor lokaliseringspolitisk
betydelse. Det har av en del personer
betecknats såsom en fråga om subventioner
eller ej till en viss landsdels,
nämligen Norrlands, näringsliv. Det är
enligt min bedömning i väl så stor utsträckning
fråga om ej denna landsdels
naturtillgångar nu exploateras på
villkor, som innebär favörer åt landet i
övrigt -— ett oriktigt förhållande som
motiverar att något blir gjort i detta
ärende.

Av lokaliseringsutredningens olika
detalj förslag förverkligades en del genom
riksdagsbeslutet av år 1964. Andra
av utredningens förslag står alltfort på
önskelistan. Ett av de mera betydelsefulla
som ännu inte genomförts är yrkandet
om en 10-procentig sänkning av

152

Nr 11

Onsdagen den 1C mars 1966 em.

Kraftstationer m. m.

vattenfallsstyrelsens eltariffer i Norrland.

Från Norrland kommer den överväldigande
delen av landets vattenkraft,
omkring fyra femtedelar. Vattenkraften
ger även — får jag erinra om den debatt
vi nyss har haft om kostnaden
för och tveksamheten om våra atomkraftsanläggningar
— den ojämförligt
billigaste elektriska energien. Den industriella
produktionen i Norrland är
samtidigt av helt naturliga orsaker
koncentrerad till grenar som är förhållandevis
energikrävande. Räknat per
arbetare är förbrukningen av elkraft
inom industrien i Norrland tre gånger
större än i Svealand. Priset på elkraft
blir därför av avgörande betydelse för
utvecklingen av näringslivet i Norrland
och därmed för befolkningens utkomstmöjligheter.

Häremot har det invänts att vattenfallsstyrelsen
sedan några år redan tilllämpar
något lägre eltariffer i Norrland.
Detta är i och för sig riktigt —
fattas bara annat! Det rör sig dock inte
om större taxenedsättningar än att de
torde uppvägas av de överföringskostnader
och strömförluster som uppstår
vid transport av ström till de sydligare
landsdelarna. Härutöver finns det även
andra förhållanden som bör beaktas i
detta sammanhang.

»Produktionskostnaderna för vattenkraft»
— säger lokaliseringsutredningen
— »är beroende av dels de naturliga
förutsättningarna och dels tidpunkten
för anläggningens utbyggnad. I stort
sett gäller att de anläggningar, som
byggts tidigast, kan producera den billigaste
kraften och att de även ligger
bäst till från distributionssynpunkt.
Kostnaderna för nytillkommande produktion
av elektrisk kraft blir i genomsnitt
högre än för kraftproduktion vid
redan befintliga anläggningar, även om
hänsyn tas till äteranskaffningskostnaderna
för dessa äldre anläggningar.
Huvuddelen av den nytillkomna elkraften
överförs emellertid till landets mel -

lersta och södra delar, medan däremot
konsumtionen inom landets norra delar
gott och väl kan täckas genom leveranser
från de äldre och bättre belägna
verken, som producerar den billigaste
kraften.» Så långt lokaliseringsutredningen.

Utöver detta förhållande må även
påpekas det faktum att staten — som
genom vattenfallsstyrelsen är den dominerande
kraftexploatören i Norrland —
åt sitt verk har ordnat favörer i skattehänseende.
Staten har bl. a. förbehållit
sina verk rätt till gäldränteavdrag vid
beskattningen, vilken inte erbjuds andra
företag. Resultatet därav har varit och
är att kraftverkskommunerna i Norrland
undandrages skatteintäkter som eljest
skulle ha erhållits.

Mot denna bakgrund skulle det i och
för sig vara motiverat med ett beslut
enligt lokaliseringsutredningens förslag
— en 10-procentig sänkning av eltarifferna
i Norrland. Emellertid har vi motionärer
— liksom reservanterna — till
följd av riksdagsmajoritetens inställning
under de två gångna riksdagarna avstått
från att yrka på omedelbara åtgärder.
Vi har begränsat vårt yrkande till att
hemställa om en utredning av frågan
och därav föranledda förslag. I betraktande
av vårt yrkande framstår det som
något torftigt att utskottet som motiv för
sitt avslagsyrkande endast hänvisar till
1964 och 1965 års riksdagsbeslut. Till
dessa riksdagar har inte förelegat, såsom
nu, några motioner med förslag om
utredning av denna fråga.

Låt mig härvidlag få framhålla att det
vid remissbehandlingen av lokaliseringsutredningens
förslag var ett stort
antal instanser som tillstyrkte yrkandet
om en sänkning av ifrågavarande
eltariffer. Därutöver var det även några
remissinstanser som visserligen inte
förordade utredningens konstruktion
men som ville att frågan skulle ytterligare
utredas. Bland dessa senare må
nämnas Landsorganisationen och kommerskollegium.
Enligt kommerskollegii

Onsdagen den l(i mars 1900 em.

Nr 11

153

mening borde »särskilt undersökas, om
inte skiil föreligger att ytterligare sänka
de norrländska taxorna, eftersom källorna
till övervägande del är belägna i
Norrland».

Herr talman! En utredning — en närmare
belysning —- av denna fråga synes
vara befogad. Jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen 11 d av
herr Axel Andersson ni. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vid avdelningens behandling
av denna punkt i statsverkspropositionen
hade vi föredragning av
representanter för vattenfallsstyrelsen.
I anslutning till den föredragningen
lämnades också en redovisning över de
priser som tas ut för elektrisk ström.
Enligt de uppgifter som avdelningen då
fick skulle priset på elström i Norrland
proportionellt sett vara lägre än priset
i Sydsverige, d. v. s. sedan man dragit
av kostnaderna för distribution av den
sydsvenska kraften, så att man vid
kostnadsjämförelsen fick samma utgångsläge
för de båda områdena. Man
skulle alltså redan i viss utsträckning
ha beaktat de önskemål som vid tidigare
tillfällen framförts om billigare elkraft
i Norrland. Mot bakgrunden av
dessa upplysningar har utskottet för
sin del ansett att det för närvarande
inte föreligger någon anledning att vidta
några extra åtgärder.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill till herr J.indholm
säga att vi är helt överens om att
vattenfallsstyrelsen i viss utsträckning
har beaktat de önskemål som ligger
bakom vårt yrkande om en sänkning av
eltariffer i Norrland. Men »i viss utsträckning»
finner vi inte vara tillfredsställande,
utan vi skulle önska att det

Statens hantverks- och industrilånefond

tas skälig och full hänsyn till våra
önskemål.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservation
It d) av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 84

Statens hantverks- och industrilånefond

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Till punkten 84 som
gäller statens hantverks- och industrilånefond,
vilken främst har till uppgift
att underlätta kapitalförsörjningen för
de mindre och medelstora företagen,
har vi fogat ett särskilt yttrande.

För innevarande budgetår har för
detta ändamål på kapitalbudgeten anvisats
ett anslag av 18 miljoner kronor.
Kommerskollegium har hemställt om 26
miljoner kronor för det kommande budgetåret.
Det ansvariga ämbetsverket har
efter noggranna beräkningar och med
hänsynstagande till möjligen kommande
omläggningar efter pågående utredning
om företagareföreningarnas organisation
kommit fram till att nämnda
summa bör tillföras fonden för att den
skall kunna tillgodose den mindre och
medelstora företagsamhetens beräknade
lånebehov. Företagareföreningarnas
förbund har på grundval av äskandena
från landets olika företagareföreningar
beräknat anslagsbehovet till 37 miljoner
kronor, varvid man ändå tagit hänsyn
till inflytande amorteringar på förut
utlånade medel.

I motionerna 1:185 och 11:258, vil -

154 Nr 11 Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Lån till Aktiebolaget Atomenergi för uppförande av en atomkraftstation i Marviken

ken senare också jag undertecknat, har
hemställts om samma belopp som kommerskollegium
begärt, d. v. s. 26 miljoner
kronor. På grund av den kärva ekonomiska
situationen har vi inte ansett
oss nu kunna reservera oss för detta i
och för sig fullt motiverade belopp.
Men vi har i ett särskilt yttrande framhållit,
att målsättningen bör vara att redan
nästa år söka tillföra fonden det
av kommerskollegium och motionärerna
äskade beloppet. Samtidigt därmed bör
också en höjning av gränserna för företagareföreningarnas
utlåning upp till
150 000 kronor övervägas.

I detta anförande instämde herr
Eliasson i Sundborn (ep).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85

Lån till Aktiebolaget Atomenergi för uppförande
av en atomkraftstation i Marviken Kungl.

Maj :t hade (punkt VI: 1, s. 193
o. 194) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
42 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkten 53 omnämnda motionerna
1:461 och II: 585 samt 1:491 och II: 561,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:461 och 11:585 samt
I: 491 och II: 561, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Lån till Aktiebolaget
Atomenergi för uppförande av
en atomkraftstation i Marviken för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 42 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Ståhl, Wedén
och Nelander, vilka under förutsätt -

ning av bifall till reservationen c) vid
punkten 53 ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 461 och II: 585 ävensom
med avslag å motionerna I: 491 och
II: 561, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Lån till Aktiebolaget Atomenergi
för uppförande av en atomkraftstation
i Marviken för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
34 000 000 kr.;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
d) vid punkten 53 ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1: 461 och II: 585 ävensom med bifall
till motionerna I: 491 och II: 561, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Lån till Aktiebolaget Atomenergi för
uppförande av atomkraftstation i Marviken
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
investeringsanslag av 21 000 000 kr.;

c) av herrar Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn och Sjönell, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen

e) vid punkten 53 ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:461 och 11:585 ävensom med avslag
å motionerna 1: 491 och II: 561, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till Lån
till Aktiebolaget Atomenergi för uppförande
av en atomkraftstation i Marviken
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
investeringsanslag av 42 000 000 kr.,
dock med beaktande av vad reservanterna
anfört beträffande användningen
av anslaget.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 86—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

155

§ 4

Ytterligare avsättning av viss del av statens
vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag till Norrlandsfonden och
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
32, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående ytterligare avsättning
av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag till Norrlandsfonden
och Malmfonden för forsknings-
och utvecklingsarbete jämte en
i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 21 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 30 december 1965,
föreslagit riksdagen godkänna att under
en femårsperiod med början år 1966
av den staten tillfallande vinsten från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag årligen
avsattes högst 15 milj. kr. till Norrlandsfonden
och högst 10 milj. kr. till
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.

I anledning av förevarande proposition
hade inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset in. fl. väckts en
motion (11:791), vari hemställts att
riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl.
Maj :ts proposition, måtte besluta att under
en femårsperiod med början år 1966
av den staten tillfallande vinsten från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag årligen
avsattes högst 20 milj. kr. till Norrlandsfonden
och högst 5 milj. kr. till
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 791, godkänna att under
en femårsperiod med början år 1966 av
den staten tillfallande vinsten från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag årligen
avsattes högst 15 milj. kr. till Norrlandsfonden
och högst 10 milj. kr. till
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Åkerland,
Karl-Erik Eriksson, Strandberg,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Larsson i Hedenäset, Wedén, Björkman
och Nelander, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ocli med bifall till
motionen II: 791, godkänna att under en
femårsperiod med början år 1966 av
den staten tillfallande vinsten från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag årligen
avsattes högst 20 milj. kr. till Norrlandsfonden
och högst 5 milj. kr. till
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Åkerlund, Strandberg, Bohman
och Björkman.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! 1961 års riksdag beslöt
att högst 25 miljoner kronor av statens
vinst från LKAB skulle få årligen under
en femårsperiod avsättas till två
fonder. Till den ena fonden — Norrlandsfonden
— bestämdes avsättningen
till 15 miljoner kronor, och till den
andra fonden — Malmfonden — bestämdes
avsättningen till 10 miljoner
kronor.

I det nu förevarande utlåtandet behandlas
Kungl. Maj :ts förslag om att
avsättningen under kommande femårsperiod
skall uppgå till samma totalbelopp
och att fördelningen mellan fonderna
skall vara densamma som hittills
gällt.

Norrlandsfondens ändamål är att
främja näringslivets framtida utveckling
i Norrland, främst i Norrbottens
län. I första hand skall fonden stödja
sådant forsknings- och utvecklingsarbete
som syftar till att vidareutveckla
norrländska råvarutillgångar. Nu har
Norrlandsfondens styrelse framhållit,
att man bättre skulle tjäna fondens syfte
om fonden finge stödja även andra

15G

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Ytterligare avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag till Norrlandsfonden och Malmfonden för forsknings- och utvecklings arbete -

projekt än sådana som bygger på förädling
av norrländska råvaror. Detta
har också handelsministern gått med
på, men han har tillfogat villkoret, att
den verksamhet som skall få ekonomiskt
stöd i varje fall inom rimlig tid
skall kunna antas medföra bestående
sysselsättningsmöjligheter för befolkningen
i Norrland.

Malmfondens ändamål är ju att främja
sådant forsknings- och utvecklingsarbete,
främst inom naturvetenskap och
teknik, som har omedelbar industriell
anknytning eller som med hänsyn till
sin omfattning eller långsiktiga karaktär
inte normalt kan påräkna anslag från
vederbörande statliga forskningsråd.

Det har förts en principdiskussion huruvida
medel som kommer från vinster,
exempelvis från riksbanken och statliga
bolag, bör ha en sådan här specialdestinering.
För min del har jag en viss
förståelse för den tveksamhet som kommit
till uttryck. Jag menar inte att
forskningen borde gå miste om dessa
pengar, men principiellt kan det finnas
motiv för att låta dessa vinstmedel i
vanlig ordning flyta in i budgeten och
för att behandla anslagsfrågorna på vanligt
sätt, detta för att undvika splittring
och bristande samordning. Men jag
är inte beredd att acceptera en sådan
argumentation när det gäller avsättningen
till Norrlandsfonden av vinstmedel
från LKAB. Statens engagemang i LKAB
och statsmakternas ansvar för utvecklingen
i Norrland utgör enligt min mening
ett alldeles klart motiv för direkta
och betydande insatser i forskningsoch
utvecklingsarbetet i syfte att främja
en differentiering och en förstärkning
av sysselsättningsmöjligheterna i Norrland,
särskilt i övre Norrland.

I en motion av herr Larsson i Hedenäset
in. fl. har begärts att den inbördes
fördelningen mellan Norrlandsfonden
och Malmfonden skulle ändras så, att
avsättningen till Norrlandsfonden per

år ökades med 5 miljoner kronor och att
en motsvarande minskning skedde beträffande
Malmfonden. Som motiv för
detta har man pekat dels på Norrlandsfondens
angelägna ändamål och dels på
de medelsanspråk som föreligger. Norrlandsfonden
hade i början av september
förra året en disponibel behållning
på 9,4 miljoner, men samtidigt förelåg
53 icke färdigbeliandlade ansökningar
om bidrag och lån på sammanlagt 25
miljoner kronor, och vid denna tidpunkt
återstod ju huvuddelen av budgetåret.
Motsvarande siffror för Malmfonden
visade inte samma stora belastning.
Malmfonden hade vid denna tidpunkt
en disponibel behållning på över
20 miljoner kronor, och antalet icke
färdigbeliandlade ansökningar uppgick
till 12 med ett sökt belopp på totalt
8 miljoner kronor.

Vi reservanter har ansett att det i motionen
anförts mycket bärande skäl för
den ändring som begärts. Utskottets majoritet
har emellertid avstyrkt motionen,
men ansett sig böra göra en skrivning
som enligt majoritetens uppfattning
tillgodoser motionärernas önskemål
i väsentlig mån. Enligt majoritetens
mening täcker dessa båda fonders verksamhetsområden
delvis varandra och
man har bl. a. pekat på att från Malmfonden
lämnats stöd med betydande belopp
till projekt lokaliserade till Norrland
eller för ändamål som bar stark
anknytning till norrländska råvaror och
norrländskt näringsliv. Utskottets majoritet
har förutsatt att Malmfonden även
framdeles skall beakta det allmänna intresset
av en förstärkning av det norrländska
näringslivet.

Det är alldeles uppenbart att skrivningen
i utskottsutlåtandet på denna
punkt blivit välvilligare tack vare motionen
— det erkännandet vill jag utan
vidare ge utskottsmajoriteten.

Av de sammanlagt 38 miljoner kronor
som Malmfonden hittills beviljat har

Onsdagen den 16 mars 1966 om.

Nr 11

157

Ytterligare avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag till Norrlandsfonden och Malmfonden för forsknings- och utvecklings arbete -

3,4 miljoner gått till institutioner och
företag i Norrland och drygt 10 miljoner
till institutioner och företag i landets
övriga delar för projekt som har
anknytning till råvaror eller produktion
som även finns i Norrland. Till detta
skulle jag endast vilja säga, herr talman,
att jag inte är så imponerad av
dessa siffror, som statsutskottets femte
avdelning fått del av. Det vore högst anmärkningsvärt,
om inte en del av Malmfondens
insatser för forsknings- och utvecklingsarbete
skulle gälla råvaror eller
produkter som också finns företrädda
inom norrländskt näringsliv.

Jag kan inte finna annat än att utskottsmajoritetens
ställningstagande innebär
ett erkännande av att motionärernas
krav är starkt motiverade, men man
har nöjt sig med en s. k. välvillig skrivning
i stället för att tillstyrka motionen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Axel Andersson m. fl.

Herr ÖHYALL (fp):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Eliasson i hans synpunkter på denna
fråga, men som medmotioniir vill
jag ändå utveckla några tankar kring
ifrågavarande anslag.

Norrland och kanske främst Norrbotten
befinner sig för närvarande i ett utvecklingsskede
som väl alla, vilka intresserat
sig för förhållandena där, har
anledning att känna sig glada åt. En
rad företag har etablerats med hjälp av
lokaliseringsstödet och andra ligger i
startgroparna. Riksdagen har också genom
de lokaliseringspolitiska besluten
givit uttryck för sin tro på att en industriell
utveckling skall kunna åstadkommas
även i norra delen av landet.

Vi som motionerat om en annan fördelning
mellan Norrlandsfonden och
Malmfonden anser, att de fondmedel
som står till förfogande i största möjliga

utsträckning bör användas inom ramen
för Norrlandsfondens uppgifter. Vi har
också frågat oss, om det över huvud
taget kan vara motiverat med en uppspaltning
av dessa medel i två fonder.
Det vore rimligt att medel som avsättes
av LKAB:s vinst för forskning och utvecklingsarbete
helt finge gå till Norrlandsfonden.
Gruvbrytning är en verksamhet
som avtappar naturrikedomar
utan återväxt. Dessutom är järnmalm
en produkt som är ytterst känslig för
växlingar på exportmarknaden.

Vi har dock inte ansett att vi bör i
detta sammanhang yrka på att hela beloppet,
25 miljoner kronor, avsiittes till
Norrlandsfonden. Däremot menar vi på
goda grunder att avsättningen till Norrlandsfonden
bör utgöra 20 miljoner kronor
och till Malmfonden 5 miljoner kronor.
Våra skäl för en annan fördelning
mellan fonderna är att Norrlandsfondens
verksamhetsområde och uppgifter
bäst svarar mot vår uppfattning om hur
fondmedlen skall användas och att
Norrlandsfondens resurser nu är praktiskt
taget uttömda.

Det sammanlagda beloppet när det
gäller de ansökningar, som i början av
1966 befann sig under behandling inom
fondens kansli, uppgår till hela 35 miljoner
kronor; 17,9 miljoner kronor avser
stöd till forskning och utvecklingsarbete
och 17,1 miljoner avser lån till
industriell utbyggnad. Antalet projekt
är inte mindre än 52. Det nämnda beloppet
avser givetvis inte en total finansiering
av projekten, utan endast den
del därav som ansökan hos Norrlandsfonden
gäller.

Utöver de nämnda beloppen föreligger
dessutom ett stort latent kreditbehov
för tidigare engagemang från fondens
sida, avseende utvecklingsarbetet.

Som framgår av vår motion — och
det har herr Eliasson redan påpekat —
är belastningen på Malmfonden inte alls
lika stor. Den 1 september 1965 hade

158 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ytterligare avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag till Norrlandsfonden och Malmfonden för forsknings- och utvecklings arbete -

denna fond disponibel behållning på
drygt 20 miljoner kronor. Även om man
bifallit samtliga ansökningar som inkommit
vid denna tidpunkt kvarstod
ändå 12 miljoner kronor i disponibla
medel.

Utskottets majoritet har skrivit på ett
sätt som jag tycker liknar den obotfärdiges
förhinder. Man tycks gärna vilja
tro att malmfondsmedel skall flyta över
till Norrlandsfondens verksamhetsområde,
men likväl samlar man sig till att
avstyrka motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill endast tillägga
några få reflexioner utöver vad som redan
anförts i debatten.

I och ord och bild presenterades i gårdagens
TV-program något om vad Norrlandsfonden
är och uträttar liksom behovet
av dess verksamhet. Även om
gruppmötena i åtskilliga fall lade hinder
i vägen hoppas jag ändå att en del
av kammarens ledamöter hade tillfälle
att se detta program.

Vad var det avgörande motivet då avsättning
och fondering för olika konstruktiva
ändamål av viss del av LKAB:s
vinstmedel beslöts? En studie av motioner,
utredningsdirektiv, proposition och
utskottsutlåtande ger svaret på den frågan.
Inför ökande uttag ur de lappländska
malmfälten och mot bakgrunden
av att exploaterandet av malmfyndigheterna
till sist leder till att naturtillgångarna
börjar sina, bedömdes det
såsom riktigt att begagna en del av
malmvinsterna för uppbyggnad av
landsdelens näringsliv i övrigt. Under
åren sedan dess har brytningskvantiteten
vid dessa gruvor stigit snabbt. Därigenom
har även motiven för avsättning
av medel till Norrlandsfonden ytterligare
accentuerats. Avsättningen av vinst -

medel från LKAB sker förutom till Norrlandsfonden
även till Malmfonden för
forsknings- och utvecklingsarbete.

Jag finner det i detta sammanhang angeläget
understryka vikten och betydelsen
av att våra resurser så långt möjligt
disponeras för forsknings- och utvecklingsarbete.
Därom råder inte delade
meningar mellan motionärerna, reservanterna
och utskottsmajoriteten. Mot
bakgrunden av denna grundsyn måste
dock ifrågasättas, om inte vinstmedel
från ett företag, lokaliserat till en viss
landsdel, bör då de specialdestineras i
första hand disponeras för den berörda
landsdelens utveckling. Detta är så mycket
mera betydelsefullt som det här
gäller Norrland och framför allt dess
nordligaste delar, där det största behovet
föreligger i detta hänseende.

Såsom redan nämnts i debatten har
belastningen på Malmfonden inte varit
lika stor som på Norrlandsfonden under
de gångna åren. Låt mig slå fast
den utveckling som skett beträffande
Norrlandsfonden bara under den korta
tid som de senaste månaderna utgör.
Medan Norrlandsfonden den 1 september
1965 uppvisade en behållning på
9,4 miljoner kronor och inneliggande
inte färdigbehandlade ansökningar uppgick
till 25,3 miljoner kronor, hade behållningen
vid årsskiftet 1965—1966
sjunkit till endast 2 miljoner kronor
medan de inneliggande ansökningarna
stigit till 35 miljoner kronor eller mer
än två års avsättningar enligt det föreliggande
utskottsförslaget.

Det ter sig för mig som uppenbart
att en prioritering av Norrlandsfonden
helt står i överensstämmelse med det
grundläggande motivet för avsättning
av viss del av vinstmedlen från LKAB.
Angelägenheten att främja näringslivets
utveckling i Norrland som en ersättning
för de värden som i accelererande takt
bortföres från de lappländska malmfälten
har ytterligare understrukits. De

Onsdagen den l(i mars 1966 em.

Nr 11

159

Ytterligare avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag till Norrlandsfonden och Malmfonden för forsknings- och utvecklings arbete -

siffror som jag här bär anfört och som
tidigare nämnts i debatten beträffande
Norrlandsfondens ställning och balansen
av ännu inte behandlade ansökningar
belyser ytterligare detta förhållande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! De föregående talarna
har så utförligt berört frågan om Norrlandsfonden
och Malmfonden att jag endast
med några ord skall uttala min tillfredsställelse
med utskottets behandling
av förslaget om fortsatt avsättning till
dessa fonder.

Inom parentes vill jag nämna att riksdagen
i dag har att ta ställning till två
väsentliga norrlandsfrågor, där motionärerna
fått gehör för sina synpunkter
både hos utskottsmajoriteten och hos
reservanter på ett sådant sätt att frågorna
blivit mera positivt behandlade
än propositionen gav anledning att förmoda.
Förutom den fråga det här gäller
avser jag frågan om anskaffandet av en
ny statsisbrytare. I båda fallen får man
som motionär en behaglig känsla av att
ha vunnit gehör för sina synpunkter.

I motionen II: 791, som väckts av tre
företrädare för de borgerliga partierna,
däribland jag själv, har yrkats att den
årliga avsättningen från LKAB om 25
miljoner kronor skall med 20 miljoner
kronor tillföras Norrlandsfonden och
med 5 miljoner kronor Malmfonden.
Förutom att motionen föranlett en reservation
med talrik anslutning har
den även påverkat utskottsmajoritetens
skrivning i positiv riktning till förmån
för den landsända varifrån LKAB hämtar
sina vinster.

Norrlandsfondens stora betydelse för
näringslivets framtida utveckling i Norrland
är självklar — en utveckling som
skulle möta ännu större svårigheter om
jordbruksutredningens majoritets förslag
kommer att bli riksdagens beslut.

Medelsförbrukningen i de båda fonderna
ger också ökad tyngd åt reservanternas
krav att en större del av de avsatta
medlen skall tillföras Norrlandsfonden.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
instämma i yrkandet om bifall till reservationen
av herr Axel Andersson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nordgren och Nilsson i Agnäs (båda h).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! När jag lyssnade till de
föregående talarna i denna fråga fick
jag en stark känsla av att de på något
sätt ville isolera Norrland från Sverige
i övrigt. Vi bör ändå komma ihåg att
Norrland inte är någon förvisningsort.
Norrland är inte skilt från det övriga
Sverige, utan tillhör Sverige på samma
sätt som alla andra landskap. Därför
har vi alla ett gemensamt intresse av
att lösa problem som uppstår inom den
landsändan lika väl som vi har intresse
av att lösa problem, när de uppstår i
andra områden inom Sverige. Jag tror
inte det är riktigt att föra debatten så,
som om ett område skulle vara isolerat
från det övriga Sverige.

Att man i Norrland har haft betydande
svårigheter på sysselsättningens
område är jag medveten om, men det
är väl också bekant, att när lokaliseringsstödet
beslutades, gavs med hänsyn till
just dessa svårigheter en viss prioritet
åt de norrländska länen, vilket på sitt
sätt var ett uttryck för det resonemang
som jag tidigare fört, nämligen att det
måste vara ett gemensamt intresse för
oss alla att lösa problem som skapar
svårigheter för människorna i vårt land.
Det är också detta som har legat till
grund för den arbetsmarknadspolitik
och politik över huvud taget som har
bedrivits. Vi kan med andra ord inte
föra en landskapspolitik utan vår politik
måste omspänna hela den svenska

1G0

Nr 11

Onsdagen den IG mars 19G6 em.

Ytterligare avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag till Norrlandsfonden och Malmfonden för forsknings- och utvecklings arbete -

nationen, när det gäller att bedöma hur
olika frågor skall lösas.

Att den fråga som nu diskuteras bär
tagits upp på sätt som skett har därför
varit ägnat att förvåna, mot bakgrunden
av det betraktelsesätt som borde
vara naturligt i detta sammanhang. Det
tillsattes ju en utredning som hade att
framlägga förslag om hur dessa specialmedel
skulle användas. Utredningen föreslog,
om jag inte minns alldeles fel,
att hela beloppet, 25 miljoner kronor,
skulle användas till forskning. I anslutning
till detta förslag fördes en diskussion,
varvid gjordes gällande, att 25 miljoner
till forskning kanske var en väl
stor summa på en gång, inte därför att
man ansåg att forskningen skulle sakna
möjlighet att konsumera beloppet, utan
därför att man menade att vissa åtgärder
borde vidtas omedelbart. Därför
resulterade diskussionen i att man vid
det slutliga avgörandet delade beloppet
i två poster, en Norrlandsfond på 15
miljoner och en Malmfond för forskning
på 10 miljoner. Sedan dess har man
använt Malmfonden för att sätta i gång
en betydande forskningsverksamhet. Jag
vill erinra om att därvid har tagits
upp vissa specialproblem som direkt
berör Norrland; det metallurgiska laboratoriet
och en del annat har tillskapats
där uppe, och det har igångsatts
vissa specialforskningar som har ett
oskiljaktigt samband med norrlandsproblematiken.

Hur ser nu utskottet och jag själv
på norrlandsfrågan? Jo, vi är positivt
inställda till att människorna i Norrland
liksom i övriga delar av landet
skall ha största möjliga valfrihet när
det gäller att välja en sysselsättning genom
vilken de skall kunna finna sin
bärgning. Om man studerar förhållandena
exempelvis i Norrbotten, finner
man, att det enskilda näringslivet endast
i ringa utsträckning har velat engagera
sig där uppe. Under senare år

har genom lokaliseringspolitiska åtgärder
en mentalitetsförändring inträtt, en
mentalitetsförändring som jag för min
del hälsar med tillfredsställelse och
som jag hoppas skall smitta av sig. Men
ett av kärnproblemen i Norrland har
ju varit ensidigheten i det norrländska
näringslivet. Genom att försöka åstadkomma
förutsättningar för ett mera differentierat
näringsliv skapar man också
vidgade utkomstmöjligheter åt den
norrbottniska befolkningen.

Det är i detta sammanhang forskningen
får sin oerhört stora betydelse.
Genom att forska för att söka åstadkomma
nya metoder, nya produktionssätt
in. in. bör man kunna skapa möjligheter
till ett rikare differentierat näringsliv i
Norrland, ty det som är nyttigt för landet
i övrigt kan inte vara skadligt när
det gäller utvecklingen av det norrländska
näringslivet. Det har hittills i
olika avseenden visat sig att fruktbärande
impulser på ett håll har haft en
viss förmåga att vidgas till andra områden
inom det svenska samhället.

Det är därför som jag inom utskottet
icke har kunnat medverka till en ändring
av fördelningsgrunderna och följaktligen
också har varit med om att avstyrka
motionen. Jag tror att med den
verksamhet, som nu bedrivs inom de
båda fonderna och med det samarbete
mellan de båda fondförvaltningarna
som utskottet har sagt förutsättes, bör
det vara möjligt att snabbare och bättre
stödja just det intresse som motionärerna
gör anspråk på att vara speciella företrädare
för, nämligen intresset att ge
en tryggare utkomstmöjlighet åt medborgarna
i Norrbotten. Ett bifall till motionen
skulle försena mycket av den
forskning som nu bedrivs och härigenom
fördröja utnyttjandet av de forskningsresultat
som uppnås.

Från annat håll har också vitsordats
att man genom satsningen på den norrländska
forskningen tror sig kunna vt -

Nr 11

101

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Ytterligare avsättning av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag till Norrlandsfonden och Malmfonden för forsknings- och utveckl.ngs -

arbete

terligare utvidga och — vilket jag tror
är väsentligt — differentiera det norrländska
näringslivet och på så sätt skapa
bättre utkomstmöjligheter för dem
som bygger och bor där uppe. Därför
betraktar jag inte denna satsning, herr
talman, som en fientlig handling utan
som ett uttryck för ett positivt intresse
att hjälpa den norrländska befolkningen
till samma stabila underlag för livsföringen
som man har i de bättre ordnade
delarna av landet.

Herr talman! Jag ber att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag finner det angeläget
understryka att herr Lindholm och jag
är överens i fråga om mycket. Det är
ingen anledning att på något sätt polemisera
mot hans uttalanden om behovet
av en förstärkning och en rikare differentiering
av näringslivet i Norrland.
Jag anser det emellertid även viktigt att
framhålla, att motionärernas och reservanternas
önskemål ingalunda går ut på
att isolera Norrland från det övriga
Sverige. Det är uppenbart att vi behöver
varandra i olika delar av vårt — i
varje fall beträffande folkmängden —
lilla land. Vi är beroende av varandra,
och det är därför som motionärerna
bara har hemställt om den hjälp till
självhjälp som en förstärkning av Norrlandsfonden
skulle utgöra. Det är inte
fråga om några nådemedel utan en skälig
andel av vinstmedlen.

Herr Lindholm nämnde lokaliseringsgiven.
Jag vill ingalunda ifrågasätta dess
betydelse för Norrland, men låt mig påpeka
att lokaliseringsutredningens ordförande
har skrivit under framställningen
om inte 20 utan 25 miljoner kronor
per år till Norrlandsfonden.

G — Andra kammarens protokoll 1966.

I detta anförande instämde herr Petersson
(h).

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Även jag kan instämma
i de positiva synpunkter som herr Lindholm
gjorde sig till tolk för när det
gäller utvecklingen i norr. Däremot tycker
jag inte att slutsatsen borde vara
att motionen skall avslås. Det måste i
alla fall här vara fråga om ett riksintresse
av främsta rang. Av TV-programmet
i går kväll framgick alldeles tydligt,
hur angeläget det är att använda den
förliga vind som för närvarande blåser
inom näringslivet i Norrland. Menar vi
allvar med att där försöka få i gång en
industriell utveckling på längre sikt bör
vi utnyttja denna förliga vind.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! På grund av vissa omständigheter
har jag besökt varenda
kommun i Norrbotten och över huvud
taget rest ganska mycket i Norrland. Jag
är således inte främmande för den pro-,
blematik som möter däruppe, och detta
gör också att jag är speciellt intresserad
av att man utnyttjar de mest rationella
metoderna för att komma till rätta med
de svårigheter som obestridligen finns
för många människor i Norrland.

Från dessa utgångspunkter har jag
kommit till den slutsatsen att ett bifall
till motionen i sak skulle innebära en
försening av utvecklingen. Om man flyttar
över 5 miljoner kronor från sådan
forskning, som är utomordentligt betydelsefull
för utvecklingen, till startandet
av någon enstaka verkstad, har man
frånhänt sig möjligheterna att ge den
större hjälp som kan åstadkommas genom
bedrivandet av forskning.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill ingalunda ifrågasätta
att inte herr Lindholm har rest
i övre Norrland och känner till en hel

!r 11

162 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve

nges isbrytarberedskap, m. m.

del av problematiken där. Men de som
bor och har sin dagliga gärning i dessa
bygder är väl inte heller renons på kunnande
om vad som behöver göras.

Det väsentliga är emellertid att den
av oss föreslagna överflyttningen av 5
miljoner kronor från Malmfonden till
Norrlandsfonden icke innebär att — såsom
herr Lindholm tycktes förmoda_

detta belopp i fortsättningen icke skulle
användas för forskningsstöd utan enbart
för lån till mindre företagare. Norrlandsfonden
har även till uppgift att
lämna stöd till forsknings- och utvecklingsarbete,
och jag vill erinra om att
fonden för närvarande har inneliggande
framställningar om anslag på icke
mindre än 17 miljoner kronor för sådana
ändamål.

Frågan gäller följaktligen icke forskning
eller ej, utan forskning med prioritet
för norrlandsbehoven.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 82 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Anslag till sjöfartsändamål

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
33, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1966/
67 till sjöfartsändamål jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer
och fråga ang. förstärkning av

Sveriges isbrytarberedskap, m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 8, punkt
D 1 8, s. 88—131) beträffande sjöfarts verket

framlagt de förslag, som framginge
av i utlåtandet lämnad redogörelse.

I samband med omläggning av sjöfartsverkets
anslagssystem förutsattes verkets
kapitaltillgångar fr. o. m. budgetåret
1966/67 skola redovisas under en ny
kapitalfond, benämnd Sjöfartsverkets
fond. Medel för ifrågavarande ändamål
föreslogs, såsom framginge av punkten
10 i utskottets utlåtande, beräknas under
ett nytt investeringsanslag med rubriken
Sjöfartsmateriel m. m. och upptagas
med ett belopp av 13 200 000 kr. För anskaffning
av lotsbåtar föreslog departementschefen
ett oförändrat belopp av
1 500 000 kr., vilket togs upp under
nämnda fond. För statens isbrytarverksamhet
beräknade departementschefen
ett ökat medelsbehov av 998 000 kr.
Sammanlagt föreslogs för ändamålet

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

169

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. forstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

7 998 000 kr., vilket belopp hänfördes
till anslaget Isbrytning.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Svenungsson in. fl. (1:181) och
den andra inom andra kammaren av
herr Oskarson m. fl. (11:239), i vilka
hemställts att riksdagen anhölle om att
Kungl. Maj :t måtte till anskaffning av
lotsbåtar anvisa ett anslag av 2 000 000
kr. att redovisas under Sjöfartsverkets
fond för budgetåret 1966/67;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (1:449) och den andra inom
andra kammaren av herr Franzén i
Träkumla m. fl. (11:535), i vilka hemställts
att riksdagen måtte bevilja ett
reservationsanslag av 1 000 000 kr. att
ställas till marinförvaltningens förfogande
för budgetåret 1966/67 för bestridande
av kostnader för förberedelser
för anskaffning av en ny statsisbrytare;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg m.fl. (I: 80) och den andra
inom andra kammaren av herr Petersson
m.fl. (11:118), i vilka hemställts
att riksdagen måtte ställa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr. till marinförvaltningens
förfogande för bestridande
av kostnader för förberedelser
för anskaffning av en ny statsisbrytare;

dels en inom andra kammaren av herr
Westberg väckt motion (11:39), vari
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av anslaget till isbrytning för budgetåret
1966/67 under sjätte huvudtiteln
måtte bevilja ett förslagsanslag av
1 000 000 kr. till bestridande av kostnader
för förberedelser för anskaffning
av en ny statsisbrytare och således till
Isbrytning anvisa ett förslagsanslag av
9 000 000 kr.;

dels en inom andra kammaren av herr
öhvall m.fl. väckt motion (11:69);
dels ock en inom andra kammaren

av herrar W i k lund och Nihlfors väckt
motion (11:68).

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å berörda motioner måtte
bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

I sitt yttrande anförde utskottet 1>1. a.
följande.

I sin anslagsberäkning för nästkommande
budgetår har departementschefen
för anskaffning av lotsbåtar upptagit
1,5 milj. kr. I de båda likalydande
motionerna I: 181 och II: 239 har i anledning
härav yrkats en medelsanvisning
om 2 milj. kr. eller det belopp som
av sjöfartsstyrelsen beräknats vara nödvändigt
för att de mest trängande behoven
skall kunna tillgodoses.

Även om utskottet finner en höjd medelsanvisning
till förevarande ändamål
i och för sig angelägen, har utskottet
dock funnit sig i nuvarande läge böra
godtaga Kungl. Maj:ts anslagsberäkning.
Utskottet kommer därför att under
punkten 10 i det följande avstyrka motionerna
i fråga.

I motionerna 1:449 och II: 535 samt
1:80 och 11:118 ävensom 11:39 har
hemställts att riksdagen för budgetåret
1966/67 måtte anvisa ett anslag av 1 milj.
kr. till bestridande av kostnader för
förberedelser för anskaffning av en ny
statsisbrytare. Motionärerna har därvid
bl. a. hänvisat till den framställning härom
som av marinförvaltningen och sjöfartsstyrelsen
gemensamt ingivits till
Kungl. Maj :t den 29 oktober 1965 samt
återgivit vissa därvid lämnade uppgifter
rörande behovet av en sådan isbrytare.

Utskottet har vid sin prövning av
denna fråga funnit starka skäl tala för
ett bifall till motionerna. Den förenämnda
framställningen är emellertid f. n. —
efter vederbörlig remissbehandling —
föremål för beredning inom Kungl.
Maj:ts kansli. I avvaktan på resultatet
härav har utskottet icke ansett sig böra
tillstyrka att medel redan nu ställes till

104

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

förfogande för ändamålet. Utskottet,
som därför under punkten 10 i det följande
avstyrker motionerna i fråga, förutsätter
dock att Kungl. Maj :t snarast
prövar framställningen samt framlägger
därav föranledda förslag om möjligt till
innevarande års riksdag.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande medelsanvisningen till
lotsbåtar in. in. av herrar Virgin, Strandberg,
Bohman och Cassel, vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka motionerna
1:181 och 11:239 och att därför det
ovan intagna stycke i utskottets yttrande,
som började med »Även om» och
slutade med »i fråga», bort ha följande
lydelse:

»Såsom motionärerna därvid framhållit
är det ett oeftergivligt säkerhetskrav
att lotsbåtsbeståndet hålles i förstklassigt
och alltid tjänstedugligt skick.

I anslutning härtill må f. ö. erinras om
att sjöfart sstyrelsen ansett att — därest
lotsbåtsbeståndet skulle kunna förnyas
i önskvärd omfattning — anslagsbehovet
för nästa budgetår egentligen uppgår
till 3,5 milj. kr. Med hänsyn till angivna
förhållanden anser utskottet anslaget
icke böra upptagas till lägre belopp
än förenämnda 2 milj. kr. och kommer
därför under punkten 10 i det följande
att tillstyrka en däremot svarande
höjning av anslaget till sjöfartsmateriel
in. m.»;

b) beträffande motionerna I: 449 och
II: 535, I: 80 och II: 118 samt II: 39 angående
anskaffning av ny statsisbrytare
av herrar Axel Andersson, Virgin,
Strandberg, Bohman, Larsson i Hedenäset
och Cassel, vilka ansett att det ovan
intagna stycke i utskottets yttrande,
som började med »Utskottet har» och
slutade med »innevarande års riksdag»,
hort ha följande lydelse:

»Utskottet har vid sin prövning av
denna fråga funnit starka skäl tala för
att medel snarast ställes till förfogande
för förberedelser och anskaffning av en
ny statsisbrytare och tillstyrker därför

ifrågavarande motioner under uttalande
att byggnationen av en ny havsisbrytare
med kraft påskyndas. Hemställan om
medelsanvisning göres under punkten
10.»;

c) av herr Karlsson i Olofström, utan
angivet yttrande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet Palme, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Larssons i Hedenäset
interpellation angående förstärkning
av Sveriges isbrytarberedskap,
herr Westbergs fråga angående förstärkning
av den svenska isbrytarberedskapen
och herr Lorentzons interpellation
angående en tidsmässig planering av
skeppningarna på norrlandshamnarna.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har två interpellationer
och en fråga att besvara vid denna
sena timme, och jag ber om ursäkt
för det.

Herr Larsson i Hedenäset har frågat
mig, när sjöfartsstyrelsens utredning om
behovet av isbrytare kan vara slutförd
och förslag till förstärkning av Sveriges
isbrytarberedskap kan vara att emotse.

Vidare har herr Westberg frågat mig,
vilka åtgärder jag planerar för att förstärka
den svenska isbrytarberedskapen.

Slutligen har herr Lorentzon frågat,
om jag avser att vidta åtgärder så att
skeppningarna på norrlandshamnarna
mera kontinuerligt kan utspridas året
runt i syfte att bl. a. skapa mera regelbundna
arbetstillfällen för hamnarbetarna
i Norrland.

Då de tre frågorna har ett nära samband
med varandra, anhåller jag att få
besvara dem i ett sammanhang.

Inledningsvis vill jag med några ord
redogöra för de nuvarande isbrvtarresurserna.

Onsdagen den l(i mars 1 !)(>(> om.

Nr 11

1 (in

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

Staten svarar för den s. k. havsisbrytningen.
Den lokala isbrytningen, dvs.
isbrytning inomskärs, ankommer däremot
på de kommunala och enskilda
hamnarna och lastageplatserna. Under
det senaste decenniet har två nya, effektiva
statsisbrytare, Oden och Tor, anskaffats.
Detta innebär att isbrytarkapaciteten
på kort tid mer än fördubblats.
Sammanlagt har vi fem statsisbrytare.
Vid sidan om statsisbrytarna disponerar
sjöfartsstyrelsen ett betydande antal
förhyrda hjälpisbrytare, i första
hand isbrvtande bärgningsfartyg. För
närvarande är sammanlagt ett tiotal sådana
fartyg inhyrda. Tre av dessa hjälpisbrytare
har en maskinstyrka som är i
klass med de mindre statsisbrytarna.
Genom successiv förbättring av hjälpisbrytarnas
maskinstyrka och utrustning
har de kommit att under hårda isvintrar
utgöra en betydelsefull del av
den totala isbrytarkapaciteten. — Även
den lokala isbrytarberedskapen har under
det senaste decenniet förbättrats
mycket genom tillkomsten av många
nya kommunala och enskilda isbrytande
bogserbåtar.

Jämsides med denna starka ökning av
landets isbrytarkapacitet har utnyttjandet
av resurserna väsentligt effektiviserats,
bl. a. genom införandet av det s. k.
anmälnings- och varningssystemet. Detta
system innebär, att fartyg för att kunna
påräkna statlig isbrytarhjälp har att
i förväg anmäla sig till isbrytarledningen.
Fartyg, som med hänsyn till
skrov, kapacitet och maskinstyrka inte
anses lämpliga för gång i is varnas både
genom generella och individuella meddelanden.
Sådana fartyg kan inte påräkna
någon isbrytarhjälp. Detta system
har otvivelaktigt starkt bidragit till att
förbättra beståndet av de fartyg, som
nyttj as i vintertrafiken. Ett effektivare
utnyttjande av de statliga isbrytarna
har också uppnåtts genom bättre planering
och genom koncentration av trafiken,
icke minst fiirjetrafiken, när issi -

tuationen så kräver. Nämnas må till slut
det samarbetsavtal i fråga om isbrytningen
som träffats mellan de nordiska
länderna och som syftar till en gemensam
planläggning och en viss arbetsfördelning.
Det samarbete, som utvecklats
på denna grund, bar visat sig vara av
stort praktiskt värde.

1 anledning av herrar Larssons och
Westbergs frågor vill jag meddela följande.
Sjöfartsstyrelsen och marinförvaltningen
begärde så sent som i början
av november att 1 miljon kronor skulle
ställas till marinförvaltningens förfogande
för budgetåret 1906/67 för bestridande
av kostnader för förberedelser
för anskaffning av ny statsisbrytare.
Framställningen har i vanlig ordning
remissbehandlats och samtliga remissvar
hade kommit in i slutet av januari
i år. Remissinstanserna har inte varit
eniga i fråga om bedömningen av behovet
av ytterligare en statsisbrytare.
Från några håll har framförts önskemål
om vissa ytterligare utredningar. Med
hänsyn till att det reellt är fråga om en
investering av 50—60 miljoner kronor

— och därtill betydande driftkostnader

— bör frågan naturligtvis prövas i den
ordning och med den omsorg ett ärende
av detta slag motiverar. Det är jag beredd
att göra och jag är angelägen understryka
att detta inte är uttryck för
någon negativ inställning till frågan om
en ny isbrytare.

Vad beträffar herr Lorentzons fråga
om skeppningarna från norrlandshamnarna
är jag medveten om att betydande
fluktuationer kan uppstå på grund
av bl. a. marknads- och klimatförhållandena.
Såsom marknaden för skogsindustriprodukter
fungerar är det i regel
köparen, som avgör när skeppning
skall ske. Förbrukningsländernas produktionsförhållanden
och konjunktursituationen
påverkar därför rytmen hos
skeppningarna. Trävaruskeppningar visar
avsevärt större fluktuationer än
skeppningarna av övriga varor. Distrikt

1C6 Nr 11

Onsdagen den IG mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

med stora skeppningar av trävaror får
därför en ojämnare utlastning än distrikt
där andra skogsprodukter dominerar.
Vid årsskiftena forceras ofta leveranserna
då köparna vill täcka in sig
för behovet under tid, då is och andra
störningar hindrar kontinuerliga leveranser.

Att döma av tillgänglig statistik har
några mer avsevärda förskjutningar i
säsongsvariationerna i det avseende
som herr Lorentzon berört icke skett
under de senaste åren. Skeppningarna
av skogsindustriprodukter från Norrland
har under de sista tre åren under
månaderna september—november
legat vid cirka 1,4 miljon ton. För perioden
december—februari uppgick skeppningarna
både 1963/64 och 1964/65 till
cirka 1,3 miljon ton. Några uppgifter
om de totala skeppningarna innevarande
säsong finns ännu inte, men i varje
fall cellulosaleveranserna synes enligt
preliminära uppgifter ha haft ungefär
samma omfattning som de närmast föregående
åren. Ser man emellertid på
statistiken månad för månad kan man
konstatera att en viss ökad skeppning
förekommer mot slutet av året och att
februari månad uppvisar låga siffror
för skeppningarna.

På olika håll arbetar man för att söka
undanröja nuvarande olägenheter med
de ojämna skeppningarna. Olägenheterna
är naturligtvis särskilt påtagliga för
dem som drabbas av arbetslöshet och
inte kan få annan sysselsättning. En av
isbrytningens viktigaste uppgifter är att
bidra till förlängd seglationstid för att
därigenom minska de variationer i
skeppningarna, som orsakas av klimatförhållanden.
Det torde ligga i exportindustriens
eget intresse att på olika
sätt verka för en säsongsutjämning även
på detta område. Detsamma gäller naturligtvis
berörda hamnar och rederier.

Jag vill i anslutning härtill erinra om
att den i höstas tillsatta utredningen
angående utformningen av det framtida

hamnväsendet bl. a. har till uppgift att
undersöka och föreslå lösningar på de
problem, som är förbundna med vintersjöfarten
i Norrland.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få framföra mitt
tack för det interpellationssvar, som
jag erhållit. Jag försäkrar att det inte
är roligare att ta emot än att avge ett
interpellationssvar vid denna sena tidpunkt,
men däråt kan jag ingenting
göra.

Om det tillätes mig vill jag inledningsvis
uttala en viss förvåning över att
svaret går i den välkända »storsvenska»
stilen. Det talas sålunda om att »isbrytarkapaciteten
på kort tid mer än fördubblats».
Det ordas vidare om »förbättringar
av maskinstyrka och utrustning»,
om »den starka ökningen av landets
isbrytarkapacitet» och om »det
väsentligt effektiviserade utnyttjandet
av resurserna».

Uppenbart är visserligen att innevarande
vinter är mera kall än normalt.
Ändock måste det ifrågasättas, om inte
denna vinters erfarenheter är av den
arten att en allvarlig omprövning av
hur det står till med vår isbrytarberedskap
är påkallad. Minst av allt synes
det mig motiverat att i denna situation
intaga attityden att så mycket har
gjorts.

Betecknande för denna — som jag
tillåtit mig kalla den —■ storsvenska attityd
är statsrådets uppgift att vi sammanlagt
har fem isbrytare. Detta kom
omedelbart efter ett konstaterande av
att det är staten som svarar för havsisbrytningen.
Uppgiften om antalet isbrytare
må jämföras med en uppgift i
sjöfartsstyrelsens framställning av den
29 oktober 1965, där det heter: »Antalet
för havsisbrytning användbara isbrytare
utgör för närvarande fyra, nämligen
Tor, Oden, Thule och Ymer. Genom
att den snart fyrtio år gamla Atle

Onsdagen den l(i mars 1%(> em.

Nr 11

107

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer
riges isbrytarberedskap, in. m.

inte längre kan göra tjänst i havsisbrytning
saknas i praktiken en reserv.» Är
det verkligen så illa ställt med vår isbrytarberedskap
att vi på detta sätt
måste räkna med gamla utslitna fartyg,
som av det ansvariga ämbetsverket betecknas
som »icke funktionsdugliga»,
då måste det vara på tiden att vidta åtgärder
för en förstärkning.

Behovet av en förstärkt isbrytarberedskap
för att få en säkrare och längre
seglationssäsong är stort. Detta är betydelsefullt
inte minst för våra norrlandsliamnar,
och det är också en fråga av
stor betydelse för näringslivets utveckling
i berörda landsdelar. Därmed blir
det även en viktig lokaliseringspolitisk
fråga. Storleksordningen härav kan belysas
med att sjöfartsstyrelsen uppskattar
de kostnadsbesparingar som den
norrländska träindustrien gör redan
med den förlängda seglationssäsong,
som den nuvarande tillgången på isbrytare
möjliggjort, till inte mindre än 50
miljoner kronor per år. Om härtill lägges
betydelsen för vår malmexport, för
Norrbottens Järnverk och för en växande
metallindustri, torde det vara uppenbart
att det här gäller en stor lokaliseringspolitisk
fråga och en sak av
nationalekonomisk vikt.

Låt mig här också fästa uppmärksamheten
vid den betydelse som en förstärkt
isbrytarberedskap skulle ha vid
utnyttjandet av den investering på 200
miljoner kronor som gjorts i den nya
malmhamnen i Luleå. Det bör här observeras
att det inte bara gäller att
åstadkomma en liten ränna fram till
malmhamnen, utan det erfordras en
isbrytning med tillräcklig bredd för att
de stora malmfartygen skall bli betjänta
av brytningen.

Statsrådet omnämner i sitt svar sjöfartsstyrelsens
framställning om en miljon
kronor i anslag för förberedelser för
anskaffning av en ny statsisbrytare, och
han nämner också om remissbehandlingen
av detta ärende. Statsrådet säger:

och fråga ang. förstärkning av Sve »Remissinstanserna

har inte varit eniga
i fråga om bedömningen av behovet av
ytterligare en statsisbrytare.» Till detta
konstaterande må väl kunna fogas ett
omnämnande av att de som har ställt
sig tveksamma framför allt har gjort
detta med hänvisning till möjligheterna
att via järnväg och andra landtransportmedel
frakta norrländska exportvaror
till exporthamnar i sydligare delar av
landet. Värdet av denna möjlighet har
väl dock belysts under den gångna vintern.
Vagnslaster av massa från den
norrländska träindustrien har i dagar
— ja, t. o. m. veckovis — stått på olika
järnvägsstationer i landet, medan fartygen
till dryga kostnader har legat i
olika sydliga hamnar och väntat på last.

Från Statens skogsindustrier har
t. o. m. farhågor uttalats för att företaget
skall förlora kunder ute på världsmarknaden
på grund av de leveranssvårigheter
man drabbats av. Mot bakgrunden
härav framstår det klart, att den
tveksamhet som en del remissinstanser
givit uttryck för näppeligen kan vara
tillräckligt underbyggd.

Statsrådet försäkrar att han inte är
negativt inställd till denna fråga. Detta
är i och för sig bra, men här synes det
mig behövas en betydligt mera positiv
inställning, vilket från riksdagens sida
helst bör ta sig uttryck i en medelsanvisning
i enlighet med sjöfartsstyrelsens
hemställan.

Det är därför, herr talman, som jag
tillåter mig att ge mitt tack för interpellationssvaret
den avslutningen, att
jag yrkar bifall till reservationerna 1 b
och 2 b i statsutskottets utlåtande nr 33.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Även jag vill uttala ett
tack till kommunikationsministern för
det svar som han här har lämnat. Han
har visserligen inte velat göra några
utfästelser beträffande föreslagen utökning
av vår isbrvtarflotta, men han har

1C8

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar pa interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

samtidigt understrukit att detta ställningstagande
inte är uttryck för någon
negativ inställning till frågan om en ny
isbrytare. Det sista är jag för egen del
angelägen att notera.

I övrigt ansluter jag mig till de synpunkter
som herr Larsson i Hedenäset
framförde, och jag skall därför försöka
fatta mig relativt kort.

Det finns givetvis ingen anledning
att klandra herr Palme för att han vill
pröva frågan i den ordning och med
den omsorg ett ärende av detta slag
motiverar, men nog borde sjöfartsstyrelsens
och marinförvaltningens omsorgsfulla
prövning kunna anses vara
tillräckligt god grund för ett ställningstagande.
När jag för mer än tre år sedan
första gången som ensam motionär
föreslog att vi skulle utreda frågan om
förstärkning av vår isbrytarberedskap
och gå i författning om att bygga ytterligare
isbrytare, fick jag det beskedet
av statsutskottet, att sjöfartsstyrelsen
noga följde utvecklingen på området
och att riksdagen därför inte hade anledning
att bifalla min motion. För mig
tedde sig detta som ett mycket egendomligt
besked. Jag ansåg då — och den
meningen har jag fortfarande — att en
beställning från riksdagens sida av en
utredning skulle ha fått stor betydelse
för den fortsatta handläggningen av
ärendet. Men svaret — om jag får kalla
det så — var också uttryck för ett mycket
stort förtroende för sjöfartsstyrelsen.

Nu har sjöfartsstyrelsen efter noggrann
prövning — som tyvärr tagit avsevärd
tid — kommit fram till att behov
föreligger av ytterligare minst en statsisbrytare.
T detta fall borde samma förtroende
från statsmakternas sida komma
styrelsen till del. Någon tidskrävande
prövning av ärendet borde i det
läget inte vara erforderlig. Enligt min
mening borde sjöfartsstyrelsen nu
snabbt få påbörja arbetet med förberedelserna
för anskaffande av ytterligare

en statsisbrytare. Vi vet alla — inte
minst denna vinters erfarenheter har
lärt oss det — hur viktigt det är att
vår isbrytarberedskap fyller rimliga
krav. Då jag i mitten av februari ställde
min fråga i riksdagen, berättade tidningarna
att det var en tidsfråga när
Stockholms hamn måste stängas. Det
var inte nog med att norrlandsliamnarna
hade fått stänga utan nu stod man
i beredskap att stänga även stockliolmshamnen.
Från isbrytarledningens sida
deklarerade man klart och tydligt: Våra
isbrytare räcker inte till. De är för få.

Jag har tidigare i olika motioner år
efter år framhållit den stora betydelse
det har för Sveriges export och försörjning
att sjöfarten kan hållas öppen
under så lång tid av året som möjligt.
Det skärpta konkurrensläge vi för närvarande
har ökar behovet av kontinuerliga
leveranser. För det norrländska
näringslivet är det särskilt angeläget
att skeppningssäsongen förlängs. En sådan
förlängning skulle, som herr Larsson
i Hedenäset redan framhållit, medföra
betydande kostnadsbesparingar, och
vi skulle därigenom slippa den katastrofala
belastning på järnvägarna som vi
i vinter fått bevittna.

Det är också möjligt att genom en
förstärkning av isbrytarberedskapen
förlänga skeppningssäsongen. Isbrytarcliefen
redogjorde för dessa möjligheter
i en artikel i tidskriften Sveriges Flotta
år 1963, i vilken han visade att man
med en ganska begränsad ökning av isbrytarberedskapen
skulle kunna förlänga
skeppningssäsongen med ända
upp till 26 dagar — det varierar något
beroende på vilken kuststräcka det gäller.
En kraftigare utbyggnad av isbrytarberedskapen
än den då aktuella skulle
såvitt jag förstår medföra en ännu större
utsträckning av skeppningssäsongen. En
sådan förlängning har betydelse inte
bara för industrien utan även för landet
i dess helhet. För hanmarbetarna
och stuveriarbetarna, som i vinter fått

Onsdagen den l(i mars 1966 em.

Nr 11

169

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

flacka runt landet, skulle den givetvis
vara av mycket stort värde.

Men säkerligen räcker det inte med
eu ny isbrytare. Det har tidigare i debatten
sagts att vi har fem isbrytare.
Hittills har vi varit vana vid att räkna
med fyra, men nu har man — som herr
Larsson i Hedenäset så riktigt anmärkte
— tagit fram en isbrytare ur malpåsen
och räknat in denna för att på det sättet
ge sken av att det står bättre till än det
i verkligheten gör.

Vi behöver fler isbrytare. Kommunikationsministern
upplyser i svaret, att
den lokala isbrytarberedskapen under
det senaste decenniet i hög grad förbättrats
genom tillkomsten av många
kommunala och enskilda isbrytande
bogserbåtar. Detta är gott och väl, men
här behövs ett samspel. Vi behöver en
väl utbyggd statlig isbrytarberedskap
som bas. Men därjämte behövs en samordning
av resurserna, så att dessa ger
största möjliga effekt.

En utredning av hithörande frågor i
ett större sammanhang syftande till en
väsentlig förstärkning av vår isbrytarberedskap
är enligt min mening en
angelägen uppgift. Jag vill då fråga:
Är kommunikationsministern villig att
medverka till en sådan utredning? Han
har sagt i svaret, att en utredning, tillsatt
för ett annat ändamål, skulle kunna
utreda även denna fråga. Jag tror emellertid
att frågan är av den storleksordningen,
att den kräver en särskild utredning.

Men samtidigt som jag konstaterar, att
vi behöver en översyn av denna viktiga
fråga, vill jag framhålla hur viktigt
det är att sjöfartsstyrelsen får de medel
den nu begärt för att kunna påbörja arbetet
med förberedelserna för byggande
av en ny isbrytare. Jag vill därför
för egen del — samtidigt som jag än
en gång tackar för svaret — yrka bifall
till reservationerna nr 1 b och 2 b vid
statsutskottets utlåtande nr 33.

Herr LOItENTZON (k):

Herr talman! Först ett tack till kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation. Jag hade givetvis varit
rätt tillfredsställd, om svaret på denna
interpellation hade kommit i ett annat
sammanhang än detta. Nu kommer min
fråga att blandas ihop med frågan om
en förstärkning av isbrytarberedskapen,
något som min interpellation inte närmast
gällde. Min fråga gällde, huruvida
kommunikationsministern avser att vidta
åtgärder för att skeppningarna på
norrlandsliamnarna mera kontinuerligt
skall kunna utspridas året runt för att
därmed skapa mer regelbundna arbetstillfällen
för hamnarbetarna i Norrland.

Kommunikationsministern erinrar om
den tillsatta hamnutredningen som har
vissa uppgifter i detta sammanhang. Jag
är helt överens med statsrådet när han
säger att det torde ligga i exportindustriens
eget intresse att på olika sätt
verka för en säsongutjämning när det
gäller utskeppningarna. Men det tidsintervall
som kommunikationsministern
valt som exempel för utskeppningarna
är ändå för kort för att ge en bild av
det verkliga läget. Längre tillbaka i tiden
slutade all skeppning från norrlandshamnarna
inför julen, och det var
då för hamnarbetarna i Norrland att
bege sig till skogs för skogshuggning.
Men undan för undan som isbrytarberedskapen
i vårt land blivit bättre
och lastfartygen kraftigare har skcppningssäsongen
förlängts. Det har dock
för hamnarbetarna fört med sig den
nackdelen, att den verkliga utlastningsrushen
kommit i början av året. Under
det att hamnarbetarna i stor utsträckning
fått gå arbetslösa från augusti
till början av december har det blivit
ett omfattande övertidsarbete kort
innan säsongen stått inför sin avslutning.

Det påstås att den norrländska exportindustrien
inte kan påverka dessa

170

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

förhållanden, då det råder en köparens
marknad. Men initierade i detta sammanhang,
hamnarbetarna i Norrland,
kan meddela att exempelvis år 1945 när
den svenska exportindustrien inom
skogsnäringen var intakt och det rådde
en säljarens marknad, rådde samma
missförhållanden på detta område som
varit rådande under senare år. Faktum
är att det inte finns någon planmässig
organisation av utskeppningarna från
norrlandshamnarna. Det existerar inte
heller något som helst samarbete mellan
företagen och exportörerna, och det
är väl ändå det man måste uppnå.

Denna fråga har varit föremål för
förhandlingar gång på gång mellan
hamnarbetarnas organisationer i Norrland
och Norrlands stuveriförbund, vilket
ägs av de stora cellulosabolagen,
som också är exportfirmor. Hamnarbetarna
i Norrland är givetvis livligt intresserade
av att få kontinuerliga utskeppningar
och slippa en påtvingad
arbetslöshet under den lämpligaste utskeppningssäsongen.
Men nu tvingas
man i stället arbeta under vidriga, kalla
och isiga förhållanden. Här spelar inte
isbrytarberedskapen den roll man vill
göra gällande, utan det är exportfirmorna
själva som inte har samordnat
sin utskeppning.

Eftersom företagen synbarligen hyser
mycket ringa intresse att söka uppnå
en jämnare utskeppning, vore det ur
sysselsättnings- och därmed också samhällssynpunkt
angeläget att föreställningar
i frågan gjordes från statsmakternas
sida, och detta var också syftet
med min interpellation. Jag vill därför
ännu en gång understryka det angelägna
i att initiativ i denna riktning tas
av statsmakterna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För att ta upp den sista
interpellationen först vill jag till herr
Lorentzon säga, att skälet till att hans

interpellation kom med i denna bild
var det enkla faktum att isbrytarberedskapen
är en av nycklarna till detta
skeppningsproblem. Klimatförhållandet
är av väsentlig betydelse.

Det bör ligga i exportindustriens eget
intresse att vara med och hjälpa till att
åstadkomma en så jämn sysselsättning
som möjligt, och jag vet — det har jag
förvissat mig om — att arbetsmarknadsstyrelsen
kraftigt engagerat sig för
detta problem för att just med olika
metoder få en utjämning till stånd. Herr
Lorentzon bekräftade att det i vissa avseenden
skett en förbättring under senare
år. Jag hoppas att det kommer att
ske en fortsatt förbättring.

Herr Larsson i Hedenäset tyckte att
jag var storsvensk. Ja, är sanningen storsvensk,
så må den väl vara det.

Jag var mycket fundersam över vari
det blågula i svaret kunde bestå, och
så fick jag plötsligt klart för mig att det
var det faktum att jag hade räknat med
Atle som en havsisbrytare. Det må vara
att jag i medkammaren har sagt att
Atle är skruttig, men båten är nu bevisligen
upprustad och registrerad som reservfartyg.
Därför måste den rimligen
också medräknas i statistiken.

Herr Westberg tog egentligen upp två
problem. Det ena — herr Larsson i Hedenäset
var också inne på det — är
Sveriges isbrvtarkapacitet på sikt. Herr
Westberg frågade om vi ville göra en
utredning. Mitt svar bli ja i den meningen,
att det fullt medvetet inskrevs i
direktiven för hamnutredningen att denna
skulle ta upp hela isbrytarfrågan.
Jag har kanske inte samma uppfattning
som herr Westberg, att man skulle ha
en speciell utredning i den senare frågan.
Om man nu skall ta upp hela strukturproblemet
för hamnar och skeppning,
måste också hela isbrvtarkapaciteten
ses på sikt i detta sammanhang.
Det måste vara klokt och riktigt. Därför
tycker jag att herr Westberg kan
vara glad över att bli bönliörd så långt,

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

171

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, in. m.

att isbrytarkapaciteten tagits med såsom
en viktig fråga när det gäller de
.svenska hamnarnas framtid. Nog om
detta.

Det andra problemet som herr Westbcrg
tog upp gäller ersättningsanskaffningen
för Ymer. Sjöfartsstyrelsens
framställning gäller också denna fråga.
Det är klart att det är brådskande, ty
Ymer börjar nå åldersstrecket. Sjöfartsstyrelsen
skriver i sin framställning att
Ymer bör kunna tas ur tjänst 1974. Men
även om denna isbrytare är gammal,
är den dock inte helt borta ur sammanhanget.

Sjöfartsstyrelsens skrivelse inkom vid
en sådan tidpunkt att den inte kunde
föras in i budgetarbetet, eftersom detta
i realiteten låg i sitt slutskede. Jag vill
påpeka att det här inte gäller en utgift
på 1 miljon kronor utan på 60 miljoner.
Det är alltså en mycket stor investering
det är fråga om. Innan man gör en
sådan får man tänka sig för mycket
noga, även om det är en viktig fråga.
Framställningen skickades därför också
ut på remiss. Svaren har nu inkommit,
men varken de 60 miljonerna eller
den enda miljonen kunde tas med i
budgetarbetet. Vi kommer nu att pröva
dessa siffror med största omsorg, eftersom
vi nu måste fatta ett beslut om denna
sak.

Den uppgivna miljonen skulle behövas
för projektering av en isbrytare av
Tor-klass. Vi har försökt att forska litet
närmare i vad marinförvaltningen skulle
behöva — utredningsarbetet ligger
inte alls stilla på detta område. Vi har
fått in ett bud på 1 miljon; enligt ett
annat alternativ skulle det räcka med
en halv miljon för projektering. Det
hela är beroende på hur mycket ritningar
man vill skaffa. Innan man sätter
i gång en projektering bör man ha
programmet alldeles klart för sig när
det gäller fartygets kapacitet. Vi kanske
inte omedelbart skall säga att det
skall bli av Tor-klass. I varje fall bör

man fundera över fartygets kapacitet,
antalet hästkrafter etc. Man måste tänka
igenom samarbetet med de militära
myndigheterna och ta hänsyn till deras
krav i olika avseenden. Det är en rad
sådana konkreta frågor man måste ta
ställning till.

Niir man läser den allmänna debatten
får man ibland föreställningen att den
där miljonen som sjunkit till en halv
skulle vara det avgörande. Nej, det avgörande
är hur snabbt vi kan komma
fram till att ta ställning till den stora
investeringen på 60 miljoner kronor
eller vad en ny isbrytare kostar. Så aktsam
bör man vara om statens medel
att ett sådant beslut föregås av en mycket
noggrann prövning. Utredningsarbetet
i detta avseende pågår redan. Det
kommer inte att försenas från departementets
sida men det blir ett noga avvägt
ställningstagande när det kommer.
Det är detta jag velat säga med uttrycket
i interpellationssvaret, att det skall
vara en noggrann prövning men att
detta inte innebär en negativ inställning
till frågan om en ny isbrytare.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I fråga om antalet isbrytare
vill jag endast på nytt citera
sjöfartsstyrelsen som säger följande:
»Av de fyra funktionsdugliga statsisbrytarna
kan enbart Tor och Oden mot
bakgrund av dagens krav betecknas som
högeffektiva.» Styrelsen synes alltså inte
räkna med mera än högst fyra. Sedan
skall jag inte fortsätta besiktningen
längre.

Jag vill emellertid ha sagt att det är
självklart att det här gäller ett beslut
som inte begränsas till 1 miljon, utan
vad det gäller är givetvis hela kostnaden
för en isbrytare. Även om det kan
vara angeläget att pröva frågan och
framför allt ordentligt pröva frågan om
hur en eventuell isbrytare bör byggas,
måste det också vara angeläget att ingen

172

Nr 11

Onsdagen den 1C mars 1966 em,

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

tid försittes, utan att man så fort som
möjligt får den förstärkning som behövs.
Det heter i ämbetsverkens skrivelse:
»Marinförvaltningen förutsätter
att ämbetsverket bemyndigas från den
1 juli 1966 med anlitande av det begärda
anslaget anställa extra personal,
som behöver tillkomma såsom ett tillskott
till ämbetsverkets egna resurser
vid förberedelserna för anskaffningen
av den nya statsisbrytaren.»

Om nu denna miljon krympt till en
halv miljon och om det tyvärr inte
fanns möjligheter att få med beloppet
i budgeten, så kan väl ändå denna prövning
av frågan göras så snabbt att i
varje fall ämbetsverket bemyndigas begagna
sina egna resurser för att påbörja
förberedelsearbetet.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Under förutsättning att
kommunikationsministern tar ansvar
för att den i höstas tillsatta utredningen
angående utformningen av det framtida
hamnväsendet gör en fullständig utredning
beträffande behovet av isbrytarberedskap
och att den frågan blir verkligt
genomlyst, så att vi kan få en klar
bild av behovet på det området, har jag
på den punkten ingenting att tillägga.

Kommunikationsministern säger att
det är fråga om en stor investering; vi
måste tänka oss för. Ja, men är det
verkligen nödvändigt att ytterligare fördröja
ärendet? Sjöfartsstyrelsen och marinförvaltningen,
som närmast bär ansvaret,
bär fastslagit att det föreligger
ett bestämt behov av minst en ny isbrytare.
Vi vet samtidigt att den isbrytare
som skall ersättas inte är någon liavsisbrytare.
Dessutom är den 32 år gammal.
Blir det fråga om ett ersättningsbygge
ökas ändå inte antalet isbrytare.
Vi kanske får två reservisbrytare som
i utsatta lägen kan plockas fram, men
vi får ändå endast fyra som verkligen
är lämpade för den uppgift det här är
fråga om. Jag tycker således inte det

kan finnas någon diskussion beträffande
behovet. Vi måste göra en investering.
Då anser jag att det vore skäl att börja
förberedelsearbetet så snabbt som möjligt
och att ställa nödiga medel till förfogande.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ämnade inte lägga
mig i debatten beträffande frågan om
förstärkt isbrytarberedskap i vårt land,
men det finns en omständighet i detta
sammanhang som inte har diskuterats.
Isbrytarberedskapen når inte full effektivitet
bara genom att vi bygger två
eller tre nya, stora isbrytare. Man måste
i sammanhanget också räkna med vad
det är för fartyg som skall följa dessa
isbrytare genom svår is. Är dessa fartyg
isförstärkta? Har de den propeller, som
anses effektiv för att följa en isbrytare
genom stark is? Här måste Svenska
redarföreningen träda in i bilden. Utan
att vi får det så ordnat kan vi knappast
diskutera frågan om huruvida vi skall
ha så eller så många isbrytare.

I detta sammanhang vill jag nämna
att experterna anser att om Svenska redarföreningen
ordnar förstärkta fartyg
med andra propellrar skulle kostnaderna
kompenseras genom att ispremierna
blev så mycket lägre.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Lorentzon har alldeles
rätt i vad han sade om de förstärkta
fartygen och de vinster som
därmed kan uppnås. På det området
har en förbättring åstadkommits under
de senaste åren genom anmälningsskyldighet
m. m. Där pågår alltså en viktig
utveckling. I den mån man får en realistisk
kostnadstäckning för isbrytarverksamheten
kommer incitamentet till
sådana åtgärder att ytterligare förstärkas,
föreställer jag mig.

Herr Westberg tog upp frågan om
vem som bär ansvaret för att utred -

Onsdagen den 16 mars 1900 em.

Nr 11

1711

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, in. m.

ningen skall syssla med detta spörsmål.
När herr Skoglund skrev in det i direktiven
litade han förmodligen på att utredningen
skulle följa direktiven. Jag
hyser samma förtröstan.

Herr Larsson i Hedenäset och jag har
fört eu fascinerande debatt om hur
många isbrytare vi har. När sjöfartsstyrelsen
formulerade sin skrivelse i oktober
hade vi fyra isbrytare. Sedan dess
har man emellertid sparkat liv i Atle.
Även om den inte är högeffektiv är den
likväl rustad. Alltså har vi därmed fått
fem. Detta är den enkla bakgrunden
till de olika statistiska uppgifterna.

Jag noterar med glädje att denna diskussion
i den »blå timmen» haft det
goda med sig att herr Larsson i Hedenäset
och jag blivit överens på en punkt.
En kostnad på en halv miljon eller en
miljon kronor spelar ingen större roll
i sammanhanget, men den dag så blir
erforderligt får sjöfartsstyrelsen självfallet
använda sina egna resurser för
arbetet på detta område. Det räcker alldeles
här. Där är vi alltså helt överens.

Jag tror att man bör tänka sig för,
herr Westberg. Det svaret måste jag ge
på frågan, om man bör tänka sig för
eller ej. Även om det föreligger ett behov,
måste man tänka på hur man på
bästa sätt skall kunna täcka detta behov.
Hur mycket pengar och resurser
skall man satsa på det och hur mycket
har man att sätta in? På alla dessa områden
krävs det att man tänker sig för.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Här har talats så mycket
om is att jag ett ögonblick skulle vilja
tala om något annat. Jag skall snart
återvända till isen, jag med.

Men jag skall som sagt tala om något
annat — om sol och sommar. Det har
vi inte varit med om på länge. Jag vill
berätta för kammarens ärade ledamöter,
att för ett par år sedan stod jag på

11 älsö — det är en klippa i havet nere
i Bohuslän. Det var en vacker sommardag.
Min pojke och jag stod och såg ut
över havet. Da fick vi se, att lotskuttern
skulle gå ut. Det signalerades efter
lots långt ute på havet. Jag sade till min
pojke, som då var liten: Nu skall du 1''å
se med vilken precision och med vilken
absolut säkerhet som detta fungerar. Det
är imponerande: man vet att lotsbåtarna
håller, de går och lotsarna kommer
och man behöver aldrig tveka ett
ögonblick att allting är exakt som det
skall vara. Båten gick ut och allting
var frid och fröjd. Båten kom ut 200 å
300 meter —• det kanske inte räknas i
meter på sjön, men låt oss säga det —
och så stoppade motorn. Båten fungerade
inte, det gick inte att få i gång den.
En liten flicka kom med en elegant motorbåt
och fick dra in den som jag trodde
så fina lotskuttern i land igen.

Detta var ju någonting ganska märkvärdigt.
Jag vill inte alls säga att det
var typiskt, men sjöfartsstyrelsen har ju
i två år i följd talat om för oss, att lotsbåtsbeståndet
inte är i sjödugligt skick
och att styrelsen inte anser sig kunna
stå till svars med att låta lotsbåtarna
vara i mindre tjänstedugligt skick. Styrelsen
säger att man egentligen skulle
behöva 3,5 miljoner kronor i anslag för
att rusta upp dem, men har sagt, att
man som ett minimikrav skulle kunna
nöja sig med 2 miljoner kronor. Eftersom
en lotsbåt kostar 350 000 kronor
kan man inte skaffa så förfärligt många
lotsbåtar för det begärda beloppet.

Nu anför man som motiv för att man
inte vill hjälpa sjöfartsstyrelsen att täcka
det föreliggande behovet, att en stor
omorganisation skall genomföras. Lotsplatser
skall dras in och en koncentration
åstadkommas. Det vet emellertid
också sjöfartsstyrelsen och har tagit
hänsyn till det, innan den begärde detta
minimianslag på 2 miljoner kronor för
att rusta upp båtbeståndet.

Vidare säger man att man nu har gjort

174

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

en stor omläggning av anslagen för sjöfartsstyrelsens
del. Man har åstadkommit
ett samlingsanslag, vilket ger sjöfartsstyrelsen
möjlighet att fritt pröva
vilka ändamål som anses mest nödvändiga
att tillgodose och att ta av medel
avsedda för ett ändamål och använda
dem för ett annat. I det sammanhanget
säger man att om sjöfartsstyrelsen finner,
att det föreligger speciellt behov av
lotsbåtar, kan styrelsen ta pengar från
annat håll och använda dem för lotsbåtar.

Jag tror inte att utrymmet inom samlingsanslaget
är så stort som det behöver
vara för att tillräckliga medel skall stå
till förfogande för lotsbåtar, och därför
har vi framställt yrkande om att man
skall höja detta samlingsanslag med
0,5 miljon kronor, alltså från de 1,5
miljon som var avsedda för lotsbåtar
till 2 miljoner kronor. På det sättet
skulle man nödtorftigt kunna klara sig.

Jag vill tillägga att man begär att det
hela skall fungera på detta område. Det
finns ett gammalt ordspråk från romartiden
som lyder: navigare necesse est,
att segla är nödvändigt. När vi är ute
till havs och lots skall komma, finner vi
det självklart, att lotsen skall ge sig ut
hur vädret än är, alltså även i rykande
storm och svår tjocka. Han skall ha sjöduglig
båt, så att han kan komma, ty
det väntar man sig och det fordrar också
sjösäkerheten. Vi kan inte snåla när
det gäller ett anslag som är livsviktigt
för sjöfartens säkerhet.

Herr talman! Låt mig därefter gå
över till att tala något om isbrytarverksamheten.
En rad talare har varit uppe
men ingen av dem har deltagit i överläggningarna
i fjärde avdelningen i
statsutskottet, och det kan därför kanske
vara på sin plats att avdelningens ledamöter
får tillfälle redogöra för hur
de sett på saken.

Den vinter som vi ännu har och som
vi kanske får dras med ytterligare några
veckor har hållit och kommer kanske

en lång tid framöver att hålla stora
delar av kusterna norr om och omkring
Stockholm i ett järnhårt grepp. Som vi
alla vet har denna vinter varit utomordentligt
dyrbar för vårt lands näringsliv.
Här har det talats om den
norrländska skogsindustrien som för att
kunna hålla en konkurrenskraftig kundservice
är absolut piskad att successivt
och snabbt förse sina kunder — främst
i England och på kontinenten — med
de leveranser och de kvaliteter som de
hela tiden behöver. I den rådande konkurrenssituationen
kan man inte vänta
sig att köparna ligger med stora lager,
utan de avropar undan för undan och
kräver att varorna skall levereras med
mycket kort varsel.

Det är alldeles uppenbart att detta
inte kan klaras av, tv det finns inga
andra lämpliga fraktmöjligheter än med
båt, och när inte båtarna kan gå åsamkas
näringslivet högst betydande förluster.
Som redan sagts förekommer
det att värdefulla kunder förloras, därför
att dessa inte kan få den kontinuerliga
service som de behöver.

Vi vet också att lagerhållningen vid
norrrländska cellulosa- och pappersfabriker
slukar kolossala belopp, och
detta vållar för närvarande bankerna
mycket stora svårigheter att skaffa de
krediter som krävs härför.

Det är inte bara exporten som blir
lidande utan även importen har sina
högst avsevärda problem. Jag behöver
bara nämna den synnerligen betydande
import av olja för bränn- och transportändamål
som sker till hela Norrland
och som fördyras i utomordentligt hög
grad, om man inte kan använda sjötransport.
Jag har inte några exakta
siffror, det är väl ingen som har detta,
men vi har väl ganska klart på känn
att de förluster som det norrländska
näringslivet — förbrukarna av importvaror
över huvud taget och exportörerna
— har lidit under årets vinter
uppgår till tiotals miljoner.

Onsdagen den 1 (j mars 1900 em.

Nr 11

175

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

Herr talman! Jag behöver inte säga
något mera för att försöka övertyga
kammarens ledamöter att isbrytarberedskapen
är en ofrånkomlig förutsättning
för hela det norrländska näringslivets
möjlighet att fungera. Liksom andra
vintrar har man även denna gång gjort
allehanda försök — men kanske gäller
det .särskilt denna vinter — för att kunna
klara transporterna annorledes än
med båt. Man har försökt över Narvik,
Trondheim och naturligtvis i hög grad
över Stockholm och Göteborg, men allt
detta är och förblir nödlösningar. Man
kan inte rikta någon kritik mot SJ, därför
att SJ inte har kunnat klara de enorma
påfrestningarna, påfrestningar som
kommer ett par månader om året. Det
är redan av företagsekonomiska skäl
helt uteslutet att hålla den extra kapacitet
i fråga om vagnar m. m. som skulle
behövas. Med de godsmängder som det
här är fråga om är sjötransport det enda
effektiva och tänkbara.

Det råder inte och kan väl rimligtvis
inte heller råda några delade meningar
om nödvändigheten av att ha en effektiv
isbrytning. Det enda man kan diskutera
är hur stark isbrytarberedskapen
bör vara. Hur stor insats är försvarlig
med hänsyn till kostnaderna för
investeringarna och för drift? Vid den
bedömningen måste man ha klart för
sig att den vinter, som vi nu upplevt,
har haft en hårdhetsgrad som är betydligt
större än den normala. Det är en
toppbelastning som återkommer endast
med flera års mellanrum och som det
troligen inte är ekonomiskt att vara rustad
för. Målet måste sättas lägre, men
det kan å andra sidan inte sättas så
lågt att vi inte klarar en något så när
tillfredsställande norrlandssjöfart även
under normala vintrar.

Det preliminära program som sjöfartsstyrelsen
har lagt fram i samråd
med isbrytarnämnden innebär att under
normala vintrar möjlighet skall finnas
till åretruntskeppningar från Umeå

sydvart. Samtidigt skall det finnas kapacitet
för tillfällig assistans under högvintern
av .sjöfart till och från hamnar
i nordligaste Östersjön. Det är ett program
som har tillämpats de sista åren
och som inte kan anses vara för kraftigt
tilltaget. Allmän enighet råder, såvitt
jag har kunnat förstå, att statens
engagemang skall begränsa sig till att
klara den egentliga havsisbrytningen,
om jag så får kalla det att upprätta
Storgatan från norr till söder. Utfarterna
till denna Storgata, denna ränna,
måste klaras upp av kommunerna och
företagen själva. Vidare råder en allmän
enighet om att minimistyrkan för
att klara havsisbrytningen — och jag
talar fortfarande bara om normala år
— är fyra ordentliga havsisbrytare,
ungefär av samma kapacitet som vårt
senaste nyförvärv Tor. Jag menar inte
att den skall se exakt likadan ut och
ha samma maskinstyrka, men den skall
vara av ungefär den kapaciteten. Fyra
sådana behövs. Och så måste man naturligtvis
ha reserv. Nu har det, som
jag redan har sagt, lagts fram förslag
från sjöfartsstyrelsen och från marinförvaltningen,
och i de förslagen säger
man att det finns starka skäl för en ytterligare
förstärkning av beredskapen
så att havsflottan, isbrytarflottan, skulle
omfatta inte fyra, utan fem havsisbrytare,
alltså en utökning med en. Denna
utbyggnad skulle genomföras inom loppet
av fem år.

Detta längre gående förslag har inte
utskottet ansett sig böra pröva på nuvarande
stadium. Innan en sådan utökning
beslutas måste ingående trafikekonomiska
undersökningar ligga på bordet.
Vad som nu har diskuterats inom
utskottet är uteslutande frågan om att
uppehålla en oförändrad beredskapsgrad:
ingen utökning, bara oförändrad
beredskapsgrad. Det fordrar, som jag
redan har sagt och som jag tror alla
är ense om, en flotta på fyra ordentliga
havsisbrytare. För närvarande finns

17G Nr 11

Onsdagen den IG mars 19G6 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

det i den flottan, det vet vi, fyra båtar:
Tor, Oden, Thule och Ymer. Av dem
är Tor och Oden i fullgott stridsskick.
Det är inget fel på dem. Thule är rätt
liten och har svag maskinstyrka men
lämpar sig rätt bra för isbrytning på
grunda vatten. Ymer har hållit på och
arbetat i det här jobbet i 34 år och det
är ganska mycket för en isbrytare, ty
det är hård tjänst. Den är nu tämligen
slut och behöver bytas ut ganska snart.
Vid sidan av de fyra stora finns det
som sagt smärre, och man har talat om
Atle. Atle har väl sina fördelar men
lämpar sig endast för vissa speciella
uppdrag, inte för kraftig isbrytning.
Den lär vara ålderdomligt byggd, vara
vass i fören så att den kilar fast sig i
stället för att bryta sönder isen eftei
samma modell som de moderna båtarna.
Reserv saknas.

Att reserver saknas är rätt allvarligt.
Den oerhört påfrestande tjänsten för
dessa isbrytare gör att de mycket lätt
råkar ut för haverier och tvingas gå
in till land. Då ligger verksamheten
stilla, eftersom man inte har någonting
att sätta i stället. Utskottet har varit
fullständigt enigt om att oförändrad —
inte ökad — beredskap kräver att Ymer
så snart som möjligt utbyts mot ett nytt
fartyg. Att utbytet måste ske är vi alltså
ense om. Hur och när — därom är det
något delade meningar.

Vad sjöfartsstyrelsen och marinförvaltningen
har begärt är att omedelbart,
d. v. s. från budgetårsskiftet, få sätta i
gäng projekteringsarbetet för en ny isbrytare,
som skall ersätta Ymer, och att
för det ändamålet få disponera ett reservationsanslag
om en miljon kronor.
1 det sammanhanget vill jag säga statsrådet
att om det räcker med en halv
miljon är det så mycket bättre. Jag hoppas
att statsrådet vakar över att det
inte förbrukas en miljon, om man kan
klara sig med en halv. Detta har av
utskottsmajoriteten och även av statsrådet
i dag, enligt min mening med

orätt, tolkats så att ett eventuellt beslut
av årets riksdag i enlighet med framställningen
skulle betyda ett beslut om
anskaffande av en isbrytare till en kostnad
av omkring 60 miljoner. Det betyder
beslutet inte alls. Beslutet betyder
att man omedelbart skulle ställa en miljon
till förfogande för projekteringsarbete,
ingenting annat. Sedan det är
gjort, får det i första hand ankomma
på Kungl. Maj:t att bedöma när statsfinanserna
och investeringsläget gör det
möjligt att besluta om byggandet. Men
ett sådant beslut skall inte behöva uppskjutas
en dag längre än nödvändigt i
brist på detaljplanering av båtens utformning.

Nu har majoriteten — jag höll på att
säga i underdånig vördnad — icke velat
ta ställning därför att kommunikationsministern
fick in framställningen
så sent att kommunikationsministern
själv inte haft möjlighet att ta ställning.
Utskottsutlåtandet är inte, som
brev till Konungen brukar vara, undertecknat
»Underdånigst», men det är väl
närmast det man har tänkt sig.

Herr talman! Artighet och vördnad
för överheten är vackra drag. Men enligt
min mening har dessa drag här drivits
en aning för långt. Såvitt jag kan
begripa denna sak är det nämligen
bråttom. Reservationen har intet annat
syfte än att ge Kungl. Maj:t möjligheter
att sätta full fart på konstruktionsarbetet
så fort som möjligt, detta för att vinna
tid. Kanske skulle man med reservanternas
förslag kunna uppnå, att den
nya isbrytaren, om vars tillkomst alla
är fullt ense, kan sättas in en issäsong
tidigare än eljest, d. v. s. i bästa fall under
issäsongen 1969/70. Enligt reservanternas
mening är det viktigare att så
sker än att man iakttar den nådiga tågordningen.

Vi har fått en mycket välvillig skrivning,
och som motionärer har vi all anledning
att vara tacksamma för det. En
välvillig skrivning, herr talman, är en

Onsdagen den 10 mars 1900 cm.

Nr 11

177

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

förträfflig sak men bryter inga isbarriärer.

.lag ber att få yrka bifall till de reservationer
som bär avgivits vid punkterna
1 och 10 av herr Axel Andersson m. fl.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! När jag anmälde mig på
talarlistan i denna fråga om isbrytning
hade jag inte klart för mig att vi skulle
få en interpellationsdebatt i samma veva.
Jag skall därför inte här tränga
längre in i problemen, men jag vill
framhålla att när utskottet behandlat
motioner i ämnet under tidigare år har
det pekat på att sjöfartsstyrelsen sköter
utredningsarbetet på detta område. Sedan
sjöfartsstyrelsen nu avlämnat sitt
förslag, hänvisas till hamnutredningen.
Det står dock fullt klart att isbrytarflottan
måste förstärkas — det har både
sjöfartsstyrelsen och remissinstanserna
påvisat. Förberedelse- och byggnadstiden
är, såsom påpekats, tre till fem år.
Det är därför hög tid att något händer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1 b av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr andre vice talmannnen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! I denna mycket yviga
debatt — jag frågar mig förgäves om
den är en kommunikationsministerns
lektion med sina interpellanter eller en
okulärbesiktning av isbrytarna eller en
diskussion om punkten 1 i statsutskottets
utlåtande nr 33 — vill jag mycket
kortfattat anföra några synpunkter.

Bland alla de många motionärerna
finns jag som medmotionär på motion
nr II: 118. Mitt motiv — liksom, förutsätter
jag, mina medmotionärers — har
varit omtanke om den norrländska industriens,
inte minst skogsindustriens,
behov av en hög isbrytarberedskap. Jag
befinner mig dock i kväll i den säregna

situationen att jag, med bibehållande av
motionens yrkande, kan hemställa om
bifall till utskottets förslag. Jag tycker
nämligen att detta på ett mycket bättre
sätt än reservationen 1 b, vilken avser
de i den nämnda motionen berörda frågorna,
tillgodoser våra önskemål om en
snabb lösning av isbrytarproblemen.

Trots att jag är motionär yrkar jag
alltså bifall till utskottets hemställan,
som är mycket kraftigare än reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har avgivit en blank
reservation under punkten 1 i statsutskottets
förevarande utlåtande, men jag
vill först som sist framhålla att jag inte
gjort det i avsikt att taga upp frågan
om isbrytarna, utan det har skett för
att få tillfälle att rikta en vädjan till
den nye kommunikationsministern. Orsaken
är det förslag till omorganisation
av lotsväsendet som föreligger.

Om sjöfarten skall fungera på ett tillfredsställande
sätt erfordras inte bara
isbrytare utan också ett lotsväsende, så
att båtarna kan komma till och från
hamnarna. Förslaget till omorganisation
av lotsväsendet är enligt mitt sätt
att se ganska omfattande — av de nuvarande
64 lotsplatserna avses inte
mindre än 26 bli indragna. Avsikten är
att vid de indragna lotsplatserna lots i
fortsättningen skall förutbeställas. Jag
undrar om detta kommer att fungera.

Varken sjöfartsstyrelsen eller någon
annan myndighet bestämmer över väder
och vind. Det förekommer dimma
och stormar, och även ishinder, som
det talats mycket om, finns med i bilden.
Dessa naturhinder kan medföra att
den beräknade tiden för fartygets möte
med lotsen kan bli avsevärt försenad.

Jag vill gärna deklarera att jag ingalunda
i princip har något emot att man
rationaliserar, förenklar och tillvaratager
nya tekniska möjligheter till förbättringar,
men ibland får jag den uppfatt -

7 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 11

178 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

ningen att rationaliseringsåtgärder tillgrips
i så stor utsträckning att systemet
inte fungerar när oväntade påfrestningar
uppstår.

För övrigt är jag inte alls övertygad
om att de besparingar, som man beräknat
skall uppstå, kommer att hålla i
praktiken, ty den nya organisationen
kommer att innebära ätt lotsarna och
båtpersonalen antingen får använda sig
av taxi eller av tjänstebilar för sina
uppdrag, vilket väl också kommer att
medföra traktamentsersättningar, eftersom
avstånden till de stationer, som i
fortsättningen skall finnas, kan bli
ganska avsevärda. Avstånden på kuststräckan
från Haparanda i norr till
Strömstad i väster är stora, och följaktligen
blir det ganska långa sträckor,
som lotspersonalen måste tillryggalägga.

Härtill kommer att frågorna om lotsarnas
lönesystem och arbetstid inom en
snar framtid kommer att bli föremål för
omprövning. Dessa frågor är under utredning,
och jag vill i detta sammanhang
framhålla att jag anser att det nuvarande
lönesystemet är föråldrat och
att det vidare inte är mer än rätt att
även lotspersonalen får en reglerad arbetstid.
Dessutom vill jag ifrågasätta om
det inte hade varit en fördel, om man
i ett sammanhang hade kunnat ta upp
såväl organisationsförslaget som frågorna
om lotslönesystemet och arbetstiden.

Jag vill vädja till den nye kommunikationsministern
att han noga följer
problemen inom den nya organisationen.
Jag vet att man såväl bland lotspersonalen
som i hamnstäderna hyser
oro inför de framtida problem som
kommer att uppstå. Jag tror att det är
angeläget att det inte rationaliseras till
den grad att lotsväsendets verksamhet
vid påfrestningar bryter samman.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med anledning av det
framställda yrkandet om bifall till re -

servation 1 a) beträffande medelsanvisningen
till lotsbåtar m. m. av herr Virgin
m. fl. och det därav följande konsekvensyrkandet
under kapitalbudgeten
ber jag att få hänvisa till vad utskottet
har skrivit. Utskottet har i nuvarande
läge inte funnit sig böra gå utöver
Kungl. Maj :ts förslag. Det är bl. a. det
allmänna ekonomiska läget som även
på den punkten har manat till försiktighet.
Härtill kommer också den omläggning
som har redovisats både under
rubriken Kommunikationsdepartementet
i statsverkspropositionen och i
utskottets utlåtande rörande medelsanvisningen
under sjöfartsverket. Den omläggningen
ger myndigheterna större
frihet att disponera över eventuellt uppkommande
överskott. Utskottets majoritet
har därför inte funnit att motionernas
yrkande på den punkten bör bifallas.
I den delen yrkar jag sålunda
bifall till utskottets hemställan.

Vad sedan frågan om isbrytarna beträffar
har den gångna vinterns vedermödor
ju skildrats mycket vältaligt här
— som om vi inte litet var skulle ha
upplevt den, utan som om den vore en
ny upplevelse för dagen. Jag skall inte
bidra till den skildringen utan vill bara
säga att också vi i utskottets fjärde avdelning
har fått vinterns härjningar utmålade
för oss, inte minst vintern i
Bottenviken och Bottenhavet. Vi har
också sagt — och det tycker jag bör
noteras — att någonting behöver göras.
Så långt råder alltså full enighet.

Sedan är frågan på vilka vägar man
kommer längst och snabbast fram. Jag
vill uppriktigt säga här i kammaren att
när denna fråga började behandlas låg
den till på samma sätt som de flesta
medelsanvisningsfrågor. Vi hade en majoritet
som ville gå på Kungl. Maj:ts
förslag, medan en minoritet var benägen
att biträda reservationerna. Om dessa
ställningstaganden blivit oförändrada,
hade resultatet blivit att reservationerna
hade fallit i kväll, och därmed

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Nr 11

179

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve

riges isbrytarberedskap, m. m.

hade den fjärde isbrytare som man nu
vill ha varit borta ur bilden.

Då sade vi oss i avdelningen, att om
vi i detta allvarliga läge skall kunna
nå ett positivt resultat, så är den enda
möjligheten att enas om en vettig kompromiss.
»Låt oss skriva till Konungen
och begära att det snarast möjligt planeras
för en ytterligare isbrytare», sade
vi. Den skulle närmast ersätta isbrytaren
Ymer. Som så många gånger framhållits
i kväll är det fartyget över 30 år
gammalt och relativt nedslitet, men det
duger naturligtvis ännu åtskilliga år
som reservisbrytare.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att riksdagen inte kan skriva direkt till
sjöfartsstyrelsen eller marinförvaltningen.
Båda de verken handlar i enlighet
med direktiv från Kungl. Maj :t, eftersom
de är underställda Kungl. Maj:t,
och riksdagen kan bara vända sig till
Kungl. Maj :t. Det har utskottet också
föreslagit. Det har sagt ifrån bestämt —
mycket mera bestämt än vad reservationerna
gör — och skrivit följande:

»Utskottet har vid sin prövning av
denna fråga funnit starka skäl tala för
ett bifall till motionerna. Den förenämnda
framställningen är emellertid f. n.

— efter vederbörlig remissbehandling

— föremål för beredning inom Kungl.
Maj :ts kansli. I avvaktan på resultatet
härav har utskottet icke ansett sig böra
tillstyrka att medel redan nu ställes till
förfogande för ändamålet. Utskottet,
som därför under punkten 10 i det följande
avstyrker motionerna i fråga, förutsätter
dock att Kungl. Maj:t snarast
prövar framställningen samt framlägger
därav föranledda förslag om möjligt till
innevarande års riksdag.»

När statsrådet Palme nyss svarade
på interpellationen, fick jag en känsla
av att även han behövde höra denna
formulering en gång till. Här är skrivet
en ganska klar beställning, klarare
än vad någon av reservationerna framför
den. Jag skulle vilja säga, herr tal7*
-— Andra kammarens protokoll 1966

man, att det enda som förvånat mig i
samband med utskottsbehandlingen är
att icke både högermotionärerna och
de övriga godtog den kompromiss som
vi gjorde upp om vid bordet. I så fall
hade saken varit klar. Vill vi nu så
fort som möjligt få den nya isbrytare
som alla tycks vara ense om, är den
raka — och den snabbaste — vägen att
rösta för bifall till utskottets hemställan.

Jag kan tillägga, herr talman, att de
stickprov — och de är inte få efter en
uppvaktning från näringslivet i Norrland
inför avdelningen — som vi fått
av de företrädare för näringslivet som
är berörda av detta, tydligt har givit
vid handen att man på det hållet också
är helt på det klara med att bästa vägen
för att så långt som möjligt få isbrytningen
tryggad är att följa utskottets
förslag.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Trots den sena timmen
tar jag mig friheten att anföra några
ord rörande isförhållandena under innevarande
vinter. Jag gör det därför
att jag har haft anledning att följa denna
fråga och alltså ganska väl känner
till hur vi har det ställt.

Sverige är ett land som har satsat på
handeln. Det är ett lågtulland. Vi vill
satsa på export och import. Detta har
väl fört med sig en inte oväsentlig förbättring
av levnadsförhållandena, en
höjning av levnadsstandarden. Men om
man för den politiken, är det alldeles
särskilt viktigt att kommunikationerna
inom landet fungerar väl. Man kan inte
med bästa vilja i världen säga att de
ha gjort det under denna vinter. Fartygen
har inte kommit fram till bestämmelseorten,
och järnvägen har inte kunnat
ta hand om de laster som det ändå
varit nödvändigt att försöka få ut till
isfri hamn.

Nr 11

180 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

Visserligen kan man säga att detta år
har varit ett speciellt år med synnerligen
stark kyla och svåra isförhållanden.
Men en köpare av varor av vad slag
det än är — det må vara järnmalm,
malm, massa, papper — vill veta om
han även under besvärliga vintrar kan
få ut varan eller inte. Tror han inte att
det föreligger säkerhet i det avseendet
vid köp från svenska tillverkare, så
vänder han sig till andra tillverkare
som kan klara leveranserna bättre.

Det är väl ingen hemlighet att vårt
östra grannland Finland, som — föreställer
jag mig — har något mindre resurser
i allmänhet än vi, har kunnat
klara detta utomordentligt bra; där har
utskeppningarna enligt de uppgifter jag
fått pågått oavbrutet både från Helsingfors
och Åbo. Att detta varit möjligt
beror naturligtvis på att Finlands isbrytarflotta
är avsevärt större än vår,
trots att Finland har kortare kuststräcka
än vi. Vi har ju egentligen inte mer
än två ordentliga isbrytare, ett par gamla
och en som man till nöds kan utnyttja,
medan man i Finland har inte
mindre än sju isbrytare, varav fyra är
mycket goda.

Jag tycker att detta förhållande klart
ger vid handen att vi är tvungna att
försöka inhämta den eftersläpning som
föreligger. Vissa av våra industrier —
t. ex. massaindustrien — har ganska
besvärliga konkurrensförhållanden även
gentemot Amerika och kanske framför
allt gentemot Kanada på grund av att
staten i dessa länder till industrierna
säljer råvaran till ett pris som i själva
verket innebär att staten lämnar en betydande
subvention. Om vi skall kunna
konkurrera med fabriker, som på det
sättet får en subventionerad råvara, får
vi inte dras med det handikapp som en
dålig isbrytning innebär — jag tillåter
mig att kalla isbrytningen dålig; det
har visat sig i år och det visade sig
även 1962 att den inte håller måttet.

De nuvarande förhållandena beror

väl i stort sett på gamla försyndelser.
Vi har försökt rätta till förhållandena.
Vi har på senare tid skaffat ett par nya
isbrytare. Det är gott och väl, men vi
får lov att fortsätta på den vägen. Det
skulle ha varit ännu mer glädjande om
statsrådet Palme kunnat säga inte bara
att han inte är negativt inställd utan
att han är positivt inställd till denna
sak. Jag tillåter mig att tolka hans ord
på det sättet.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig kort så här sent, men jag vill ändå
säga några ord i detta ärende.

Som framgick av vad ordföranden i
fjärde avdelningen sade, har vi i avdelningen
ägnat denna fråga en mycket
ingående prövning. Vi kom fram till att
det förelåg starka skäl för att tillstyrka
motionerna. Men vi fick också ta del av
remissyttranden, och det visade sig då,
vilket redan framhållits i debatten, att
vissa remissinstanser inte alls hade en
positiv inställning till motionsyrkandena.
Om en del av dessa remissyttranden
är det nog inte riktigt att säga att de
ger uttryck för tveksamhet — något som
herr Larsson i Hedenäset försökte göra
gällande. Jag skall nu inte ta upp tiden
med att citera, men om herr Larsson så
vill skall jag återkomma och göra det.
Det föreligger emellertid ingen tveksamhet
hos statskontoret och riksrevisionsverket
och inte heller hos sjöfartsutredningen.
Herr Westberg sade att
det var en omsorgsfull prövning som
hade skett i sjöfartsstyrelsen. Jag vill
inte göra någon värdering, men hamnförbundet
betraktar inte i sitt remissyttrande
sjöfartsstyrelsens utredning
som omsorgsfull; den säger att här behövs
en komplettering och en överarbetning.

Det är sådana här skäl som gjort att
vi, trots att alla inom avdelningen har
en positiv inställning till detta, inte kunnat
blunda för att Kungl. Maj:t måste

Onsdagen den 16 mars 19(5(5 em.

Nr 11

181

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Svc

riges isbrytarberedsknp, m. m.

få tilifiille att pröva denna fråga ur alla
aspekter. Det är inte så lätt för oss på
avdelningen att göra det, och Kungl.
Maj:t hade inte haft tillfälle att göra
en sådan prövning när vi behandlade
motionerna.

Jag skulle naturligtvis ha velat polemisera
mot vår värderade andre vice
talman, men jag känner mig förhindrad
att göra det, eftersom han intagit talmansstolen,
och jag går alltså vidare.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
till herr Hedlund. Han talade för några
minuter sedan om ett ökat behov av
isbrytare. Herr Hedlund! Är det inte
på det sättet ändå att näringslivet självt
också måste känna litet ansvar i dessa
sammanhang? Jag har här framför mig
ett utdrag ur Arbetsgivaren nr 4 från
i år. Där kan jag läsa — och detta tycker
jag ganska ordentligt slår fast även
näringslivets ansvar när det gäller vintertransporterna
— ur en intervju med
SCA:s befraktningschef Emanuelz. Där
kan vi alltså läsa följande minnesvärda
ord:

»SCA är berett att möta nya köldvintrar.
De nybeställda specialfartygen håller
högsta isklass och genom det transportsystem,
som skall genomföras under
senare delen av 1967, kommer man att
kunna hålla en obruten skeppning under
hela året.»

Jag tror inte att man liksom skall
skjuta över hela ansvaret på staten.

Sedan skulle jag beträffande utskottets
skrivning vilja säga att vi har poängterat
vikten av att vi får till stånd
en snar prövning och med utgångspunkt
från den prövningen förslag till
årets riksdag om det är möjligt. Detta
är en beställning, men en beställning
av förslag som är föranledda av den
prövning som Kungl. Maj:t gör.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det där uttalandet av

SCA:s ledning var väl fullt riktigt, men
det har inte så mycket med isbrytningen
att göra, utan det bandiar om hur
båtarna som går i uppbrutna rännor
skall se ut. Att de måste ha en viss styrka
är en helt annan sak. Det går inte
att komma med vilka dåliga båtar som
helst i en uppbruten ränna, men isbrytning
måste det till. De där båtarna bryter
ingen is, annat än mycket tunn —
kanske något mer än fönsterglastjocklek.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är naturligtvis lockande
att polemisera mot herr talmannen
som är tvingad att lyssna men är
utan möjlighet att tala. Det oerhörda
dråpslag som herr Ståhl riktade mot
talmannen framstår enbart av det skälet
som förkrossande.

Jag vill gärna svara herr Hedlund i
fråga om Finland.

Finland har visserligen flera statsisbrytare
än vi, men dessa är inte bara
ungdomar. Finlands äldsta isbrytare är
byggd 1907. Jämförd med denna framstår
till och med Atle nästan som en primör.
Genom de förhyrda båtarna, av
vilka tre är av statsisbrytarklass, kommer
vi upp i ett annat kapacitetsläge.
Dessutom skall de finska isbrytarna
handha även inomskärsbrytningen och
inte bara havsisbrytning. Det är inte
lätt att jämföra kapaciteten, eftersom
en sådan jämförelse skulle bli mycket
invecklad. Jag tror därför inte att vi i
och för sig ligger efter finländarna.

Det är riktigt att Finlands isbrytare
har kunnat klara Helsingfors och Åbo
under denna vinter, och då skall vi
komma ihåg att dessa städer ligger på
ungefär samma breddgrad som Stockholm
gör. Men även Stockholm har
kunnat hållas isfritt. Att man över huvud
taget har kunnat hålla öppet här
uppe beror inte minst på det goda skandinaviska
samarbetet. Vi hjälper var -

182

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer och fråga ang. förstärkning av Sve riges

isbrytarberedskap, m. m.

andra att bryta isen, och vi har kunnat
hjälpa fram många finska fartyg liksom
finländarna har hjälpt oss. Det
förekommer ett alldeles utmärkt samarbete
på området som jag hoppas skall
kunna utvecklas ännu mera.

Utöver vad herr Blidfors sagt vill jag
säga att jag förstår att herr Hedlund
bättre än de flesta känner de reella
problem som industrien i Sverige har
drabbats av, och det är dessa handfasta
problem som utgör det väsentligaste
skälet till att detta ärende kommer att
bli föremål för en så noggrann och
snabb prövning som möjligt i departementet.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Vi håller visst på att
missuppfatta varandra, herr Hedlund.
Jag skall därför ännu en gång läsa upp
detta: »SCA är berett att möta nya köldvintrar.
— — — De nybeställda specialfartygen
håller högsta isklass och
genom det transportsystem som skall
genomföras under senare delen av 1967
kommer man att kunna hålla en obruten
skeppning under hela året.»

Jag tycker inte att detta kan missförstås.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är tydligt att det
kan missförstås i alla fall. Herr Blidfors
har inte klart för sig att fartygen
är beskaffade på olika sätt; somliga kan
gå i is om denna är bruten, somliga kan
inte gå där. De nämnda båtarna är inga
isbrytare utan båtar som är så förstärkta
att de kan gå i is där ränna är uppbruten.

Det är alldeles tydligt att det går att
missförstå denna sak.

Om vi sedan ser något på isbrytarflottan
i Sverige och Finland, finner vi
att finländarna har en båt som heter
Tarmio och är byggd 1965 medan vi
har en som är byggd 1964. Deras näst
yngsta båt är byggd 1960 — vår 1957.

Vidare har Finland två byggda 1959
och vi en byggd 1953. Därefter kommer
vi ända ned till 1932 och 1926, medan
Finland har en från 1952, en från 1939
och en från 1936. Finland har alltså
sju båtar, varav den äldsta är byggd
1936. Vår äldsta båt är byggd 1926.
Dessutom har Finland fyra båtar byggda
på slutet av 1950-talet och början
av 1960-talet.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom kostnadstäckningen
i viss mån förts in i bilden vill
jag säga att i detta sammanhang tror
jag inte man behöver föra den diskussionen.
Man skall komma ihåg att utöver
den havsisbrytning vi verkställer
med de statliga isbrytarna har företag
och hamnar att själva bekosta isbrytningen
inom sina områden, vilket inte
är helt okännbart. Jag tror att det kan
finnas anledning ta upp en diskussion
om kostnadsfördelningen, men icke för
dagen och icke i detta sammanhang.

Herr statsrådet sade några ord om de
dråpslag jag hade riktat mot talmansstolen.
Jag vet inte om det nu berodde
på den sena aftonen eller om det föreligger
någon personförväxling eller dubbelsynthet
från statsrådets sida. Jag riktade
nämligen för det första inte något
som helst dråpslag, och för det andra
vände jag mig inte mot talmannen utan
mot högerreservanterna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är förtvivlad. Det
var högerreservanten som hade genomgått
en personlighetsförändring och blivit
talman. Dråpslaget var att herr Ståhl
sade att utskottet var mera isbrytarvänligt
än reservationen.

Till herr Hedlund vill jag säga att
om man lägger till våra tre hjälpisbrytare
som är förhyrda för vintern så
kommer man upp i ungefär samma kapacitet
som finnländarna, men det vä -

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

183

Sjöfartsverket, tillika svar på interpellationer

riges isbrytarberedskap, m. m.

sentliga är att med den utbyggnad som
sker i Finland, Sverige och Danmark
kommer vi på sikt att kunna få ett
mycket effektivt nordiskt samarbete i
hela östersjöområdet. En av de allra
viktigaste vinningarna under de senaste
åren är att detta samarbete har byggts
ut och effektiviserats. Nu når vi stora
vinster inte minst när vi håller hamnarna
för skogsprodukter öppna så
länge som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Propositioner

framställes först beträffande
utskottets hemställan med tillhörande
motivering och därefter beträffande
de delar av utskottets yttrande
under denna punkt som avser medelsanvisning
till lotsbåtar m. m. och anskaffning
av ny statsisbrytare.

Utskottets hemställan med tillhörande
motivering

Bifölls.

Utskottets yttrande angående medelsanvisning
till lotsbåtar m. m.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av det förslag, som framlagts i
reservation 1 a); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Turesson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke i statsutskottets yttrande,
som börjar med »Även om» och slutar
med »i fråga», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

och fråga ang. förstärkning av SveNej; Vinner

Nej, bär kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
1 a) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 27 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Utskottets yttrande angående anskaffning
av ny statsisbrytare

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av det förslag, som framlagts i
reservation 1 b); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Turesson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke i statsutskottets yttrande,
som börjar med »Utskottet har» och
slutar med »innevarande års riksdag»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
1 b) av herr Axel Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

184 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Sjöfartsmateriel m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 66 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Punkterna 2—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Sjöfartsmateriel m. m.

Kungl. Maj:t hade (s. 314 o. 315) —
såsom framgår av den under punkten 1
i det föregående lämnade redogörelsen
— föreslagit riksdagen att under sjöfartsverkets
fond för budgetåret 1966/67
anvisa i statsrådsprotokollet angivet
investeringsanslag av 13 200 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
under punkten 1 omnämnda motioner,
nämligen dels motionerna 1:181 och
11:239, dels motionerna 1:449 och II:
535, dels motionerna 1:80 och 11:118,
dels ock motionen II: 39.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 181 och II: 239, till Sjöfartsmateriel
m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
13 200 000 kr.;

II. att motionerna 1:449 och 11:535,

I: 80 och II: 118 samt II: 39 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin, Strandberg, Bohman
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen a) vid
punkten 1 ansett att utskottet under I.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:181 och 11:239, till
Sjöfartsmateriel m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag av
13 700 000 kr.;

b) av herrar Axel Andersson, Virgin,
Strandberg, Bohman, Larsson i Hedenäset
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen b) vid
punkten 1 ansett att utskottet under II.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 449 och II: 535, I: 80 och
II: 118 samt II: 39, till Förberedelser för
anskaffning av ny statsisbrytare för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kr.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1966/67, och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 23
innevarande mars.

Onsdagen den l(i mars 1966 em.

Nr 11

185

§ 7

Interpellation ang. regeringens ställningstagande
till jordbrukspolitikens
framtida utformning

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! Den 14 mars 1966 lämnade,
i samband med lantbruksveckans
öppnande, ordföranden i 1960 års utredning
en redogörelse för huvuddragen
i utredningens kommande betänkande.

Samma dag lämnades, vid en av regeringen
anordnad presskonferens, en redovisning
av de ståndpunkter till vilka
en av socialdemokraterna tillsatt studiegrupp
i jordbruksfrågan kommit. Därvid
gjordes av såväl statsministern som
jordbruksministern uttalanden som kunde
tyda på att regeringen som helhet
ställde sig bakom den socialdemokratiska
studiegruppens ställningstaganden.

Med anledning härav hemställer jag
om kammarens tillstånd att till hans
excellens statsministern få ställa följande
fråga:

Innebär de uttalanden som gjorts från
regeringskretsar under den senaste tiden,
att regeringen tagit ställning till
jordbrukspolitikens framtida utformning
utan att avvakta resultatet från
1960 års jordbruksutredning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 49, med förslag till särskilda
bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper,
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Larsson i Norderön, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående underrättelse till planeringsråden
om vissa beslut rörande
lån och bidrag av lokaliseringsmedel,
samt

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
gällande bestämmelser om vräkning.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.02 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson