Torsdagen den 10 december Sid (Riksdagens protokoll 1970:44)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 44

FÖRSTA KAMMAREN

1970

10 december

Debatter m. in.

Torsdagen den 10 december Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. val av ledamöter till länssty -

relser, m. m........................................... 3

av herr Larfors (s) ang. viss fondbildning genom tingshusbyggnadsskyldige
...................................... 4

av herr Pettersson, Karl, (m) ang. 1965 års norsk-svenska överenskommelse
om axeltryck m. m. å väg E 75 ............ 6

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. ev. minskade väganslag till
glesbygder ............................................ 8

Omorganisation av lantmäteriverksamheten .................. 9

Tillämpningen av prisregleringen, m. m....................... 21

Förslag till förmånsrättslag .................................. 28

Förslag till jordabalk........................................ 38

Olaga arbetsförmedling ...................................... 71

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark ........................ 89

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 44

Nr 44

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 10 december Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 208, ang. förslag till riktlinjer för omorganisation
av lantmäteriverksamheten .................. 9

Bankoutskottets utlåtande nr 73, ang. nedläggning av riksbankens
avdelningskontor i Vänersborg ............................ 21

— nr 74, ang. ökning av den svenska andelen i Världsbankens

grundfond .............................................. 21

— nr 75, ang. tillämpning av allmänna prisregleringslagen...... 21

— memorial nr 78, ang. återkallelse av viss framställning från

riksdagens ombudsmän .................................. 28

Första lagutskottets utlåtande nr 65, ang. förslag till ackordslag
m. .................................................... 28

— nr 79, ang. statlig lönegaranti vid konkurs, m. m........... 28

— nr 80, ang. förslag till förmånsrättslag, m. m............... 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 80, ang. förslag till jordabalk .. 38

— nr 81, ang. införande av nya jordabalken, m. m............. 71

— nr 82, ang. förslag till dels jordabalk, dels förmånsrättslag,
m. m., dels ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom,

m. m., dels ock ändring i jordabalken, m. m................. 71

Andra lagutskottets utlåtande nr 93, ang. ändring i lagen med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling .................. 71

— nr 94, ang. arbetstid m. m. i husligt arbete ................ 89

— nr 96, ang. ändring i lagen om särskilda skyddsåtgärder för

vissa kraftanläggningar .................................. 89

Jordbruksutskottets utlåtande nr 51, ang. intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark ............................................ 89

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Torsdagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 412, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
jordbruksutskottet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tystnadsplikt
för apotekspersonal, m. m.,
jämte motioner; och

nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. m., jämte motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 456, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till
lag om ändring i kyrkomötesförordningen.

Ang. val av ledamöter till länsstyrelser,
m. ni.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LUNDKVIST erhöll ordet
för att besvara herr Johan Olssons

(ep) fråga angående val av ledamöter
till länsstyrelser, m. m., vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
3 december, och anförde:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig dels om erforderliga författningar
angående de nya länsstyrelser
som skall tillträda den 1 juli 1971 kommer
att utarbetas så att landstingen blir
i tillfälle att förrätta sina val redan i
början av året, dels om jag kommer att
ta initiativ till särskild information för
de valda ledamöterna.

Författningsbestämmelser om val till
de nya länsstyrelserna kommer att utfärdas
i sådan tid att landstingen kan
förrätta valen i april 1971.

Visst informationsmaterial beträffande
de nya länsstyrelserna utarbetas f. n.
inom civildepartementet. Material kommer
att tillställas bl. a. de valda ledamöterna.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
fråga.

Jag beklagar att landstingen inte har
fått möjlighet att utse de nya lekmännen
i länsstyrelserna förrän i april.
Landstingen har väl redan planerat sin
verksamhet för våren, och en del landsting
har av andra skäl — byggnadsfrågor
och annat som bör komma fram
tidigare på året — avsett att hålla sitt
vårlandsting tidigare än i april. För
dem torde det då bli nödvändigt att ha
ett särskilt landsting för att välja dessa
ledamöter. Det hade varit bra om det hade
kunnat ordnas så att man redan i
januari—februari hade fått i varje fall
de författningsbestämmelser som gjort
det möjligt att då förrätta dessa val.

Jag vill nu endast uttala den förhopp -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. viss fondbildning genom tingshusbyggnadsskyldige

ningen att landstingen kommer att få
informationer om detta så att planeringen
kan ske i god tid.

Det vore angeläget att de s. k. lekmännen
finge tillfälle till information och
viss utbildning i god tid om den helt
nya uppgift de kommer att få. Här lovar
civildepartementet att visst material
kommer att tillställas ledamöterna när
de är valda. Jag uttalar den förhoppningen
att man kanske kunde ordna ett
sammanträffande med dessa ledamöter
regionsvis, eventuellt så att säga riksvis,
i varje fall länsvis, så att man under
en eller ett par dagar finge ta upp dessa
frågor och gå igenom materialet. Staten
har ju en kursgård i Sigtuna, som jag
har haft tillfälle besöka i anledning av
femte avdelningens arbete. Det skulle
säkert vara intressant för ledamöterna
av de nya länsstyrelserna att få träffas
där och sätta sig in i sitt mycket omfattande
arbete.

Jag ber att få tacka för svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Den tidpunkt jag nämnde
har bestämts efter kontakter med
Landstingsförbundet. Därvid har vi fått
uppgift om att landstingen kommer att
ha landstingsmöten i april månad och
att det skulle vara lämpligt att företa
valen vid den tidpunkten. Det är klart
att vi gärna skall se efter om vi kan
forcera fram bestämmelserna något, om
det finns landsting som har behov av
att hålla sitt sammanträde tidigare under
året.

När det gäller informationsverksamheten
vill jag bara understryka att vi
naturligtvis här som på andra områden
kommer att vara angelägna om att ge
ytterligare informationer utöver dem
som jag har redovisat. Vi kommer att
pröva under vilka förutsättningar vi
kan bedriva en upplysningsverksamhet
av det slag som herr Johan Olsson var
inne på. Generellt tror jag att det är
en angelägen uppgift att förstärka förtroendemännens
möjligheter att få de

ökade insikter som de behöver i sådana
här viktiga värv.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. viss fondbildning genom tingshusbyggnadsskyldige Herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Larfors’ (s) fråga
angående viss fondbildning genom
tingshusbyggnadsskyldige, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
2 december, och yttrade:

Herr talman! Herr Larfors har frågat
mig om jag anser det vara tillfredsställande
att, som nu sker på många håll i
landet, tingshusbyggnadsskyldige med
skattemedel bildar stiftelser och fonder
för ändamål som tingshusbyggnadsskyldige
inte har att tillgodose.

Vid 1970 års riksdag beslöts som bekant
en genomgripande reform av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna.
Reformen innebär bl. a. att staten
den 1 januari 1971 övertar tingshusbyggnadsskyldiges
åligganden att hålla
häradsrätterna med lokaler och att inreda
och förvalta dessa. Samtidigt övergår
också alla tingshusbyggnadsskyldiges
tillgångar till staten. Förstatligandet
regleras i en särskild lag.

Det förfarande som herr Larfors
åsyftar och som har kommit också till
min kännedom, bl. a. genom påpekanden
från vissa chefsdomare, som har
reagerat mot förfarandet, innebär att
tingshusbyggnadsskyldige i många fall
har avsatt eller planerar att avsätta medel
till stiftelser eller fonder för att efter
utgången av år 1970 tillgodose olika
ändamål med anknytning till vederbörande
domstol. Som exempel på sådana
ändamål kan nämnas yttre och inre
förskönande av tingshus, bidrag till studie-
och konferensresor, inventarier i
lunchrum, hyllningar, porträttmålning
osv.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. viss fondbildning genom tingshusbyggnadsskyldige

De medel som tingshusbyggnadsskyldige
förfogar över härrör från beskattning
av tingslagens invånare. Tingshusbyggnadsskyldiges
uppgifter är klart angivna
i lagen 18.7.1942 om bestridande
av kostnaderna för domsagas kansli.
Där föreskrivs att tingshusbyggnadsskyldige
skall bekosta erforderliga lokaler
för domsagas kansli jämte möbler
och andra dylika inventarier samt uppvärmning,
belysning och städning av
lokalerna.

Sådana medel som utdebiterats för
att täcka kostnaderna för tingshusbyggnadsskyldigheten
kan givetvis icke lagligen
avsättas för andra ändamål. Att
använda de utdebiterade medlen för att
i framtiden täcka kostnader, som f. n.
faller på de tingshusbyggnadsskyldige
men från den 1 januari 1971 skall vila
på staten, är naturligtvis också felaktigt
och strider mot lagstiftningen om statens
övertagande av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna.

Mot den nyss angivna bakgrunden är
det av herr Larfors påtalade förfarandet
anmärkningsvärt. Jag vill erinra om att
den som är kommunalt skattskyldig inom
en domsaga där man har bildat en
stiftelse av det här slaget kan besvära
sig över beslutet hos länsstyrelsen.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet ber jag att
få framföra mitt tack för svaret på min
enkla fråga om de stiftelser och fonder
som här och där ute i landet antingen
redan har bildats eller är under bildande
för att ta hand om tingshusbyggnadsskyldiges
tillgängliga medel, konstföremål
och dylikt, när staten övertar
ansvaret för lokalhållningen åt underrätterna.

I svaret förekommer en del intressanta
uppgifter. Bland annat nämns att
man hos länsstyrelsen kan besvära sig
över sådana här beslut.

Jag vill i korthet påminna om att
de pengar som skulle tillföras stiftelserna
och fonderna är skattemedel, avsed -

da för tingshusbyggnadsskyldiges åligganden,
som framdeles skulle komma
att användas för andra ändamål än
dem som har åvilat tingshusbyggnadsskyldige
och för vilka medlen uttaxerats.

Den 28 maj i år hade riksdagen att
ta ställning dels till en proposition
med förslag om att tingshusbyggnadsskyldige
till staten utan vederlag skulle
överlämna sina tillgångar, dels till motionsyrkanden
om att tingshusbyggnadsskyldiges
fasta egendom, rättigheter
och andra tillgångar skulle övertas
av staten mot skälig ersättning. Riksdagen
biföll propositionen, och därmed
hade vi fått en ny lag, som bestämde att
tingshusbyggnadsskyldiges alla tillgångar
skulle överlämnas till staten utan ersättning.
Något tvivel om att i begreppet
”tillgångar” även ingick kontanta
medel, konstföremål och dylikt kunde
inte föreligga med beaktande av vad
som hade framkommit under ärendets
beredning och handläggning.

Det är anmärkningsvärt att under den
tid lagen förberedes och till och med
sedan den har antagits av riksdagen åtgärder
vidtas på sina håll för att kringgå
den nya lagen genom bildandet av
fonder och stiftelser. Det är också förståeligt
att detta av många anses strida
mot en sund rättsuppfattning. Vi har på
andra områden en hel del lagar, som
vissa människor inte tycker om och
därför saboterar eller demonstrerar
emot. Ibland blir dessa människor åtalade
och även dömda. Det anses naturligt
av oss att en lag skall följas också
av dem som inte gillar den. Vårt samhälle
är uppbyggt på den grundvalen,
och det är därför olyckligt när organ
såsom tingshusbyggnadsskyldige, där
även erfarna jurister ingår, försöker
kringgå en lag som inte gillas helt av
dem.

Jag vill till slut framhålla att jag mycket
uppskattar att statsrådet inte är tillfredsställd
med dessa försök att kringgå
en av riksdagen antagen lag utan anser
det vara anmärkningsvärt.

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. 1965 års norsk-svenska överenskommelse om axeltryck m. m. å väg E 75

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! I anledning av vad herr
Larfors här yttrade skulle jag gärna vilja
komplettera mitt svar med följande.

I den promemoria som låg till grund
för propositionen om lokalhållningsreformen
föreslogs efter mönster av den
lagstiftning som på sin tid reglerade förstatligandet
av vägväsendet vissa bestämmelser,
som innebar att nuvarande
lokalhållare i vissa fall kunde bli skyldiga
att betala ersättning till staten. Bestämmelserna
avsåg bl. a. de fall då
tingshusbyggnadsskyldige har förfogat
över sin egendom för annat ändamål än
tingshusbyggnadsskyldige har att tillgodose.
Ett annat fall som avsågs var då
tingshusbyggnadsskyldige utan tillräckliga
skäl slutit avtal eller gjort utfästelser
som även gällde tid efter förstatligandet
och genom vilka staten tillfogats
avsevärt förfång.

Under remissbehandlingen av förslaget
framfördes delvis stark kritik mot
ersättningsbestämmelserna. I många yttranden
från nuvarande lokalhållare uttalades
att förslaget visade ett obefogat
misstroende mot dem och att de kunde
väntas lojalt foga sig i ett beslut om
förstatligande.

I propositionen anförde jag att kritiken
visserligen sköt över målet, men att
jag ändå stannat för att inte ta upp någon
motsvarighet till promemorians ersättningsbestämmelser.
Som förklaring
till detta framhöll jag bland annat att
jag på grund av de uttalanden som gjorts
i många lokalhållares remissyttranden
utgick från att lokalhållarna lojalt skulle
medverka vid reformens genomförande,
så att situationer av det slag som bestämmelserna
skulle rikta sig mot inte
kom att uppstå. En annan omständighet
som jag anförde var att den som berörs
av ett beslut av tingshusbyggnadsskyldige
och som anser att dessa genom
beslutet överskridit sin befogenhet kan
föra talan mot beslutet genom kommunalbesvär.
Lagen om förstatligande avlokalhållningen
innehåller med hänsyn
härtill inte någon bestämmelse om sär -

skild ersättning vid illojalt förfogande
över egendom som skall tillfalla statsverket
i och med lokalhållningsreformens
genomförande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. 1965 års norsk-svenska överenskommelse
om axeltryck m. m. å väg E 75

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Karl Petterssons
(m) fråga angående 1965 års
norsk-svenska överenskommelse om
axeltryck in. m. å väg E 75, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 24 november, och anförde:

Herr talman! Herr Karl Pettersson
har frågat mig om jag är beredd att
medverka till ett genomförande av den
överenskommelse som träffades år 1956
mellan svenska och norska vägmyndigheter
om det axeltryck och den bruttovikt
som skulle tillåtas på mellanriksvägen
mellan Enafors i Sverige och
Stjördal i Norge.

Överenskommelsen går i denna del ut
på att vägen inom Norge skall upplåtas
för trafik med samma bruttovikt, som
tillåts på delen inom Sverige, dock för
axeltryck av högst 10 ton.

På vägen mellan Enafors och riksgränsen
tillåts trafik med 10 tons axeltryck
och 16 tons boggitryck. Vid en
fordonslängd av 18 meter kan den tilllåtna
bruttovikten enligt den i Sverige
tillämpade tabellen uppgå till ca 41
ton.

På den norska delen av vägen tillåts
sedan den 20 augusti i år 10 tons axeltryck
och 16 tons boggitryck. Högsta
medgivna fordonslängd i Norge är 18
meter. Vid denna fordonslängd tillåts
med de i Norge tillämpade normerna en
bruttovikt på ca 39 ton. Med hänsyn
till befintliga äldre broar har de norska
myndigheterna inte ansett sig kunna
medge högre bruttovikt.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. 1965 års norsk-svenska överenskommelse om axeltryck m. m. å väg E 75

Herr PETTERSSON, KARL, (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret
på min fråga.

Mellanriksvägen mellan den svenska
sidan, Europaväg 75, och Stjördal i
Norge har mycket stor betydelse ur
transportsynpunkt. Särskilt för inlandet
på den svenska sidan har den i
ökad utsträckning inneburit förbättrade
möjligheter till snabba förbindelser
med isfri norsk hamn. Enligt ett avtal,
som träffades år 1956 mellan svenska
och norska vägmyndigheter om axeltryck
och bruttovikt som skulle tillåtas
på vägen mellan Enafors i Sverige
och Stjördal i Norge, skulle svenska
medel satsas i vägutbyggnaden på den
norska sidan.

Vid tidpunkten för avtalets upprättande
var inte nuvarande bestämmelser
gällande på den norska sidan. Enligt
formuleringarna i avtalet skulle
detsamma kunna tolkas på sådant sätt
att fordonslaster skulle få framföras
obrutna från svenska sidan till Stjördal.
Således skulle de svenska bestämmelserna
kunna få gälla även på den
norska sidan vid en sådan tolkning av
avtalet.

Avtalet har aktualiserats under den
senaste tiden, särskilt med hänsyn till
de ökade reguljära transporterna på
vägen i fråga. Lokala underhandlingar
har upptagits, varvid de lokala myndigheter
som var inblandade när avtalet
träffades kommer att medverka.
Med säkerhet kommer anledning att
finnas till medverkan på högre nivå
för en lösning av frågan.

Jag skulle därför vilja fråga kommunikationsministern
huruvida han är
beredd att hjälpa till för att åstadkomma
en positiv lösning av frågan,
under förutsättning att hans medverkan
är erforderlig för att man skall
kunna föra dessa underhandlingar till
ett från svensk transportsynpunkt positivt
resultat.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Om den tillåtna bruttovikten
för en fordonslängd av 18 meter
beräknas med ledning av de normer
som tillämpades i Sverige vid tiden
för överenskommelsen, så blir resultatet
cirka 34 ton, alltså under den
gräns som de norska myndigheterna
med hänsyn till broarna har stannat
vid. Vid denna tidpunkt fanns inte anledning
att räkna med så höga bruttoviktskoncentrationer
som de nuvarande
svenska bestämmelserna medger.

Med hänsyn till detta och till att
skillnaden vid högsta tillåtna bruttovikt
inte är så stor, får enligt min mening
överenskommelsen anses vara genomförd.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Med hänsyn till de
oklara formuleringar som förekommer
i detta avtal skulle det ändå vara intressant
att få reda på om kommunikationsministern
är beredd att försöka
medverka till att en överenskommelse
träffas med de norska myndigheterna,
såvida statsrådets medverkan anses
nödvändig.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Med hänvisning till
vad jag nyss sade vill jag framhålla,
att jag för närvarande inte har några
möjligheter därtill och att jag därför
inte kan ta något initiativ.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag är fullt införstådd
med det faktum att kommunikationsminister
Norling inte kan ta något initiativ.
Vad jag åsyftar med min fråga
är om statsrådet är beredd att försöka
medverka därest man, vid de underhandlingar
som redan har upptagits
av de lokala myndigheterna, bedömer
det som nödvändigt med kommunika -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. ev. minskade väganslag till glesbygder

tionsministerns medverkan för att
kunna uppnå en positiv lösning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ev. minskade väganslag till glesbygder Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ånyo ordet för att besvara herr Johan
Olssons (ep) fråga angående ev.
minskade väganslag till glesbygder, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 3 december, och yttrade:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om riksrevisionsverkets
uppfattning om en lägre lönsamhet vid
byggande av vägar utanför storstadsoch
andra expansiva regioner kommer
att leda till nedskärning av väganslagen
i de glesare befolkade delarna
av landet.

Riksrevisionsverket har vid sin förvaltningsrevision
ställt vissa frågor till
statens vägverk angående de lönsamhetskriterier
som tillämpas vid fördelningen
av medel till nyinvesteringar
mellan olika delar av landet samt mellan
riks- och länsvägar. I anslutning
härtill har riksrevisionsverket anfört
synpunkter på de avvikelser från en
mera strikt lönsamhetsmotiverad prioritering
av väginvesteringarna, som i
vissa fall följer av regeringens och
riksdagens beslut.

Jag förutser inga ändringar av det
slag herr Olsson åsyftar i den hittillsvarande
inriktningen av den statliga
vägbyggnadsverksamheten.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet Norling för svaret på
min fråga.

Jag erkänner att frågan får betraktas
som en opinionsyttring mot de propåer
som riksrevisionsverket har fram -

fört i den studie som avser en viss förvaltningsrevision
av vägverket. Riksrevisionsverket
ifrågasätter vägverkets
lönsamhetsberäkningar och undrar huruvida
vägverket bygger vägar där de
verkligen behövs. Man ifrågasätter
också om det stora antal oljegrusbeläggningar
som har skett under 1960-talet är riktigt förenligt med den inriktning
som vägtrafiken har fått på
senare år. Man menar att det kanske
hade varit bättre att bygga vägar som
haft beläggning med asfalt, alltså riksvägar
eller Europavägar.

När vi ute i landet nu har läst dessa
referat har vi blivit oroade. Vi har väl
närmast haft den uppfattningen att
vägverket trots egna ambitioner ändå
inte lyckats förverkliga de mål som
verket har satt upp beträffande landsortens
vägnät. Man konstaterade ju för
ett par år sedan att över 50 procent av
länsvägarna hade en icke godtagbar
standard och att 35 procent av riksvägarna
också tillhör denna kategori.
Vi har blivit alldeles särskilt oroade
över nedskärningen av anslagen till
riksvägar och framför allt till länsvägar
som Vägplan 70 signalerar till förmån
för storstadslänen. Vi frågar oss
nu om man är ute efter att i än högre
grad omfördela väganslagen till landsortens
nackdel.

Ett av våra största problem är den
befolkningsmässiga och bebyggelsemässiga
obalans som råder mellan olika
regioner ute i landet. Vi är numera
alla överens om att vi måste med olika
medel söka komma till rätta med denna
obalans genom att dels minska överkoncentrationen
i storstadsområdena,
dels förstärka näringsliv och befolkningsutveckling
i landsorten, i avfolkningsområdena.
En av de grundläggande
förutsättningarna för en sådan
politik är ju ändå att vi har ett vägnät
och att vi har kommunikationer som
verkligen medger utveckling och standardhöjning
i dessa områden. Där återstår
mycket att göra. Vi kan aldrig
komma dithän att företagare och nä -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

ringsliv utvecklas i områden där befolkningsunderlaget
viker, om vi samtidigt
också drar undan eller skär ner
anslagen till en så väsentlig sak som
kommunikationerna.

I och med att man omprioriterar
väganslagen har man hanterat ett styrinstrument
för samhällsutvecklingen
som är ganska betydelsefullt. Vi har
från vårt håll många gånger framhållit
att man måste få fram riksplaneringen,
man måste ha en regionalpolitisk
planering som avgör var man skall utveckla
näringslivet och hur man skall
göra det. Dessförinnan vill vi inte att
man använder sådana styrinstrument
som väganslagen till många regioners
nackdel.

Svaret får väl tolkas så, att kommunikationsministern
för sin del inte är
beredd att ändra hittillsvarande inriktning.
Det är i och för sig tillfredsställande.
Jag skulle ändå vilja uttala
den förhoppningen, att han också ville
ompröva det förslag som just nu är
ute på remiss, alltså Vägplan 70, som
innebär en stark nedskärning av väganslagen
i landsorten. Som ett svar på
denna propå från riksrevisionsverket
skulle jag vilja uttala den önskan att
t. ex. lokaliseringsutredningen, som ju
ännu arbetar, kommer med ett uttalande
i den andra riktningen och framhåller
vilken betydelse goda kommunikationer
har för en sund befolkningsutveckling
och en effektiv regionalpolitik.

Min förhoppning är att kommunikationsministern
prövar denna inriktning
och ställer sig mera positiv till
landsortens väg- och kommunikationsproblem.

den statliga vägbyggnadsverksamheten.
Ty det står ju så.

I den mån några ändringar i denna
inriktning skall ske är det ju riksdagen
som skall besluta därom. Oavsett
vilka uttalanden som kan göras i det
ena eller andra betänkandet, och i vilken
form de än presenteras, så är det
ändå riksdag och regering som skall besluta
om ändringarna.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det är givetvis riktigt
att det är riksdagen som fäller det slutliga
avgörandet, men vad landets kommunikationsminister
säger i detta avseende
betyder oerhört mycket, ty han
har ju alla trådar i sin hand.

Om jag får förstå svaret så att kommunikationsministern
inte avser några
ändringar i den inriktning som vägbyggandet
hittills haft, skulle det kanske
kunna tolkas så, att de planer som redovisats
i Vägplan 70 är alltför negativa
mot landsorten och att han i stället
kommer att hålla fast vid den något mer
balanserade inriktning som följts under
1960-talet. I så fall tycker jag att svaret
är glädjande, och jag hoppas på framgång
för kommunikationsministern i det
avseendet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 209—226, bevillningsutskottets
betänkanden nr 64
och 65, andra lagutskottets utlåtande
nr 95 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 79 och 90.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag har inget nytt att Ang. omorganisation av lantmäteritillföra
denna debatt efter mitt svar på verksamheten

den enkla frågan. Den sista meningen i

mitt svar borde väl ändå kunna upp- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåfattas
som att ingen ändring är förut- tande nr 208, i anledning av Kungl.
sedd i den föreslagna inriktningen av Maj :ts proposition med förslag till rikt -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

linjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten
jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
188, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 30 oktober 1970, föreslagit riksdagen
att godkänna i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjer för omorganisation
av lantmäteriverksamheten.

För förrättningsverksamheten hade
föreslagits, att det liksom för närvarande
skulle finnas dels en basorganisation
byggd på en distriktsindelning av
hela landet med en förrättningsenhet
för varje distrikt, dels specialenheter
för vissa särskilda förrättningstyper,
bland annat jord- och skogsbruksförrättningar.
För att tillgodose intresset
av en god samverkan med bland annat
myndigheter verksamma inom planoch
byggnadsväsendet föresloges, att
specialenheter skulle inrättas också för
bebyggelseutveckling. För sådan enhet
skulle kommun som så önskade kunna
vara huvudman. Varje förrättningsenhet
skulle hava tillräckligt förrättningsunderlag
för att en förrättningslantmätare
skulle kunna sysselsättas praktiskt
taget uteslutande med fastighetsbildningsverksamhet.

I propositionen förutsattes att upprättande
av stomnät och primärkartor
samt annan sådan mätningsverksamhet
liksom för närvarande skulle utföras av
både kommunala och statliga organ
med skyldighet dock för statliga lantmäteriorgan
att mot ersättning lämna
kommun service i dessa hänseenden.

Fastighetsregistreringen skulle enligt
förslaget på sikt i princip ske länsvis
med länsstyrelsen som register- och arkivmyndighet.
Också vissa andra uppgifter
som överlantmätaren hade nu föresloges
överförda på länsstyrelsen. För
att tillgodose intresset av överlantmätarens
medverkan i dessa frågor liksom
i andra frågor som hörde samman
med den nya länsstyrelsens översiktliga
planeringsuppgifter hade föreslagits, att

överlantmätaren och länslantmäterikontoret
skulle inordnas i länsstyrelsen.
Det förutsattes emellertid att överlantmätaren
därvid skulle ensam besluta i
frågor som rörde bland annat ledningen
av den lokala förrättningsorganisationen.

Lantmäteristyrelsen föresloges få en
lekmannastyrelse.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna 1: 1333,
av herr Nilsson, Nils, m. fl., och II:
1550, av herr Mellqvist m.fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna vad
i motionerna anförts om behovet av
fortbildning för ingenjörspersonal vid
lantmäteriet och att härvid måtte utredas
om den skogliga fortbildningen
kunde förläggas till skogshögskolans utbildningsverksamhet
i Garpenberg;

2. de likalydande motionerna 1: 1366,
av herr Nilsson, Nils, och 11:1589, av
herr Larsson i Luttra m. fl., vari yrkats,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna

a. att fastighetsregistret borde föras
länsvis och att överlantmätaren skulle
vara registreringsmyndighet,

b. vad som i motionerna anförts beträffande
länslantmäteriets inordnande
i länsstyrelsen och överlantmätarens
ställning,

c. vad som i motionerna anförts beträffande
reformering av lantmäteriverksamhetens
taxekostnader och delegering
av arbetsuppgifter samt fortbildning; 3.

de tre likalydande motionerna I:
1367, av herr Petersson, Bertil, m.fl.,
och II: 1591, av herr Nilsson i Kalmar
m.fl., samt 11:1590, av herr Larsson i
Umeå m. fl., vari anhållits, att riksdagen
vid behandling av proposition nr
188 måtte uttala sig för den principen,
att kommuner som så önskade skulle
hava rätt att enligt de riktlinjer som i

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

motionerna angivits handhava fastighetsbildningen
genom egen organisation; 4.

de Iikalydande motionerna I: 1368,
av herr Schött m. fl., och 11:1588, av
herr Krönmark, vari hemställts, att riksdagen
i anledning av proposition nr
188 måtte uttala, att kommun som så
önskade borde hava rätt att bibehålla
eller nyinrätta egen fastighetsbildningsorganisation
om ej särskilda skäl talade
däremot samt att sådan organisation
borde givas en ställning i princip motsvarande
de nuvarande stadsingenjörskontorens; 5.

de Iikalydande motionerna I: 1369,
av herr Skärman m. fl., och II: 1584, av
herr Eriksson i Arvika m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 188 skulle besluta, att
det allmänna skulle svara för 20 procent
av kostnaderna för den förrättningsverksamhet
som ledde till nybildning
av fastigheter och för 40 procent
av kostnaderna för övrig förrättningsver
k samhet;

6. de Iikalydande motionerna I: 1370,
av herrar Sundgren och Hedlund, samt
11: 1587, av herr Jadestig m.fl.;

7. motionen II: 1585, av herrar Henningsson
och Svenning;

8. motionen II: 1586, av herr Hugosson;
ävensom

9. motionen II: 1592, av herrar Tobé
och Grebäck.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. beträffande huvudmannaskapet för
fastighetsbildningsmyndighet att riksdagen
måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:1367 och 11:1591, 11:1590, I:
1368 och II: 1588 samt II: 1585, den sistnämnda
motionen såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 30 oktober
1970 förordats,

2. beträffande organisationen för fastighetsregistrering
att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds förslag, i

anledning av motionerna 1:1366 och
II: 1589, samt med avslag å motionerna
11:1585, 1:1370 och 11:1587, de tre
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

3. beträffande länsorganisationen i
vad den ej behandlats under 2 att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och i anledning av motionerna
1:1366 och 11:1589, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

4. beträffande ikraftträdandet av en
omorganisation att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
med avslag å motionen 11:1586 såvitt
nu vore i fråga godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

5. beträffande riktlinjer för en omorganisation
av lantmäteriverksamheten
i vad de ej behandlats under 1—4 att
riksdagen måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

6. beträffande kompetensgränser och
kompetenskrav att riksdagen måtte avslå
motionen II: 1586 i vad den ej behandlats
under 4,

7. beträffande viss fortbildning, delegering
m. m. att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 1333 och II: 1550 samt
1:1366 och II: 1589, de två sistnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga,

8. beträffande fortsatta överväganden
om en omorganisation in. in. att motionen
II: 1592 icke måtte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd,

9. beträffande taxefrågor att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 1366 och II: 1589 samt I: 1369 och
11:1584, de två förstnämnda såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Utan överdrift kan sägas
att det i oktober i fjol lämnade betänkandet
Nytt lantmäteri skapade stor
oro på många håll. Utredningens förslag
innebar nämligen att fastighetsbild -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

ning och fastighetsregistrering i framtiden
i hela landet skulle ske under totalt
statligt huvudmannaskap.

Det är naturligt att många kommuner,
som för närvarande har huvudmannaskapet
för de olika aktiviteterna — fastighetsbildning,
fastighetsregistrering
och mätningsväsende — och har den
bästa erfarenhet av det nuvarande systemet,
vill slå vakt om detta. Det gäller
exempelvis min hemstad Kalmar,
som har haft en egen förvaltning för
fastighetsbildning och mätningsväsende
i cirka 100 år och som haft en kommunalt
anställd registerförare alltsedan fastighetsregistret
upplades år 1922.

I olika sammanhang har framhållits,
att stadens stadsingenjörskontor inte
inte bör anses vara någon tärande
del i den kommunala förvaltningen.
Tvärtom är det en tillgång genom
den snabba och goda service i fastighetsfrågor
och karttekniska frågor som
det kan lämna åt andra kommunala organ.

Kartläggningsarbeten och utredningar
rörande fastighetsförhållanden i samband
med stadsplaneläggning måste i regel
påbörjas flera år före planarbetets
påbörjande. Ofta krävs förberedande
fastighetsbildning i form av sammanläggningar
och ägoutbyten. I det förberedande
stadsbyggnadsskedet deltar
också andra kommunala organ, exempelvis
fastighetskontoret som svarar för
markförvärv. Under planläggningens
gång äger samråd rum mellan planförfattare
och fastighetsbildare för åstadkommande
av lämplig fastighetsbildning
och fastighetssamverkan.

Sedan en stadsplan fastställts erfordras
ett snabbt genomförande av fastighetsbildningen
för att möjliggöra igångsättning
av byggnadsverksamheten. I
brådskande fall händer det att stadsplan
och tomtindelning upprättas och behandlas
samtidigt och överlämnas till
länsstyrelsen för samtidig fastställelse.

Det har framhållits att stadsbyggnadsprocessen
rymmer insatser från en rad
olika kommunala organ, såsom fastig -

hetskontor, stadsarkitektskontor, stadsingenjörskontor
och gatukontor. Insatserna
är i tiden beroende av varandra
och inflätade i det nätverk av olika åtgärder
som stadsbyggandet utgör.

Med egen fastighetsbildningsorganisation
kan en kommun relativt snabbt anpassa
resurserna i fråga om personal
och utrustning efter de aktuella behoven.
Skulle kommunen däremot bli beroende
av en från kommunen helt fristående
statlig fastighetsbildningsmvndighet
skulle den ha mycket små möjligheter
att påverka tidpunkten för fastighetsbildning
och plangranskning liksom de
sannolikt otillräckliga resurserna hos
det statliga fastighetsbildningsorganet.

Då byggnadslov och kreditgivning är
beroende av att en fastighet blir rättsligen
bildad är det angeläget att så
sker utan onödigt dröjsmål. Både bostads-
och industribyggande är ofta
brådskande.

Här vill jag understryka tidsfaktorns
betydelse med hänsyn till kommunernas
ansvar för bostadsbyggnadsprogrammet
och dettas genomförande och samtidigt
framhålla angelägenheten av att kunna
säkra en jämn sysselsättning åt byggnadsföretagen
och deras anställda.

Herr talman! Synpunkter sådana som
de av mig här återgivna har framförts
både när utredningens förslag var ute
på remiss och i några av de i anledning
av proposition nr 188 väckta motionerna.

Beträffande propositionen gäller att
den i huvudsak ansluter sig till utredningens
förslag men — det medges —
bättre tillgodosett kommunernas synpunkter.
Detta framstår som naturligt,
då en stark minoritet inom utredningen
(tre ledamöter av sju) starkt hävdade
dessa.

I bl. a. motionsparet 1:1368 och II:
1588 har understrukits angelägenheten
av att beakta det kommunala ansvaret
för planläggning, byggnadsväsen och
bostadsbyggande, vilket enligt motionärerna
bäst sker om kommun som så
önskar får rätt att bibehålla eller nyin -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

rätta egen fastighetsbildningsorganisation,
vilken därvid bör ges eu ställning
som i princip motsvarar de nuvarande
stadsingenjörskontorens.

Statsutskottet har visserligen inte tillstyrkt
motionerna men i sitt utlåtande
på flera ställen framhållit att all möjlig
hänsyn skall tas till kommunala synpunkter.
Dessutom har bl. a. erinrats om
att föreslagen specialenhet för bebyggelseutveckling
kan ges uppgifter avseende
en kommuns hela område.

Jag vill, herr talman, understryka
dessa positiva uttalanden från utskottets
sida. Med hänsyn härtill skall jag
begränsa mig till att uttala den förhoppningen,
att man vid den framtida tilllämpningen
av det beslut om riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten,
som riksdagen i dag fattar,
kommer att beakta de av oss motionärer
framförda synpunkterna.

Eftersom vi har glädjen att se statsrådet
Lundkvist här vill jag vädja till
honom att redan i morgon, då han håller
konferens i ämnet med rikets landshövdingar,
landssekreterare och överlantmätare,
tillse att även de kommunala
synpunkterna kommer ordentligt
fram.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Genom den av vårriksdagen
antagna nya fastighetsbildningslagen
kominer enhetliga förrättningsformer
att införas för tätort och landsbygd,
för stad och land som det förr
hette.

För den som i likhet med mig under
några årtionden sysslat med dessa problem
har det stått klart att en sådan
reform var nödvändig. Min förhoppning
är att den nya lagen skall motsvara
de krav man ställt på den om
enkelhet i tillämpning, snabbhet i
handläggning, rättssäkerhet som ar -

betsresultat och billighet för den förrättningssökande
allmänheten.

Fastighetsbildningslagen rör emellertid
jordfrågor som i stora delar av
vårt land är synnerligen invecklade
och där motsättningar mellan enskilda
och mellan enskilda och stat och kommun
lätt uppkommer och fordrar klart
omdöme och konsekvent handling för
att överbryggas eller utjämnas. En enhetlig
fastighetsbildning och en enhetlig
fastighetsredovisning måste därför
också ställa krav på en enhetlig förrättningsorganisation.
Att åstadkomma
en sådan har inte varit någon lätt
uppgift för den år 1966 tillsatta utredningen.
Av gammal tradition har på
detta område stad och land vandrat
olika vägar. Detta har förstärkts av att
staden haft en särskild fastighetsbildningslag
och ett särskilt fastighetsregister,
medan landsbygden haft sin
speciella jordbildningslag och sitt jordregister
för att blott nämna de lagar
och register som varit gällande under
det senaste halvseklet.

Hur har nu denna uppgift blivit
löst? Jag skall gå förbi utredningens
betänkande, Ett nytt lantmäteri, och i
stort granska propositionen. Trots att
den berör ett ämne där motsättningarna,
som herr Schött nyss nämnde, varit
rätt stora och till synes svårlösta,
har den framkallat ett relativt litet antal
motioner. Dessa har i sin tur mest
berört perifera ämnen och med ett par
undantag när kringgått huvudfrågan:
Skall vi ha ett renodlat statligt lantmäteri
eller skall vi ha ett renodlat
kommunalt sådant? I propositionen
har man som bekant av två obehagliga
ting valt ett tredje, ett blandlantmäteri
av ungefär samma typ som vi har nu
men som på grund av kommunsammanslagningarna
och den enhetliga
lagstiftningen väl får bedömas såsom
olämpligt. Det fina i saken är att blandningen
i propositionen inte är varudeklarerad.
Hur det blir beror på tilllämpningen,
där vardera åsiktsriktningen
hoppas på sin lösning. Nog bor -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

de väl ändå i propositionen ha angivits
gränsen för den kommunstorlek
som skulle begåvas med kommunalt
huvudmannaskap för fastighetsbildningen.
År det månne så, som departementschefen
säger i propositionen, att
frågan om huvudmannaskapet är av
relativt underordnad betydelse? För
min del skulle jag nog både här och
på andra ställen velat ha en mer konsekvent
och mer renodlad lösning.
Även blandäktenskapet för överlantmätarna
med ena bindningen till länsstyrelsen
och den andra till lantmäteristyrelsen
förefaller mig lösligt, och
hela propositionen verkar något suddig
i konturerna.

Men, herr talman, departementschefen
begär av oss endast att godkänna
de av honom förordade riktlinjerna
för omorganisation av lantmäteriverksamheten,
och i stort kan vi nog göra
det. För egen del har jag några år kvar
att tjänstgöra. Det blir den tredje omorganisationen
på de senaste 25 åren.
Det skall bli mycket intressant att se
den organisation i verkligheten som
man i dag är med om att i princip
skapa embryot till.

Av anledning som jag här anfört har
jag endast på en punkt funnit konkreta
skäl att genom en motion yrka ändring
i Kungl. Maj:ts förslag. Det gäller
det sista avsnittet, som rör taxe- och
kostnadsfrågor. I denna fråga har utredningen
av fastighetsbildningens och
mätningsväsendets organisation kommit
med ett konkret förslag, nämligen
att det allmänna skall svara för 20 procent
av kostnaderna för den förrättningsverksamhet
som leder till nybildning
av fastigheter och för 40 procent
av kostnaderna för övrig förrättningsverksamhet.
Detta förslag, att statsverket
således skulle svara för den del av
kostnaderna som kan anses uppkomma
på grund av allmänna krav utöver
vad som skäligen borde åvila sakägaren,
har departementschefen inte alls
tagit upp. Jag förstår ju att det är finansministerns
rödpenna som varit

framme. Jag vill emellertid hänvisa till
både de motioner, som framlades under
allmänna motionstiden och som
delvis avvisats med hänvisning till förslaget
om nytt lantmäteri, och till de
nu behandlade motionsparen 1:1369
och 11:1584 samt 1:1366 och 11:1589
och allvarligt yrka att den översyn av
taxesystemet som statsutskottet i sitt
utlåtande finner erforderlig snarast
måtte ske. Det är angeläget att alla fastighetsåtgärder
verkligen sker i lagliga
former. Det finns jordar som inte ens
är värda nuvarande förrättningskostnader,
och det finns tvistiga markfrågor
som aldrig klaras upp om förrättningskostnaderna
blir för avskräckande.

Jag är tacksam för att statsutskottet
uppmärksammat denna fråga. Man är
ju som medlem av oppositionen i detta
hus van vid att vara tacksam för det
lilla. Jag kan därför i denna del tillstyrka
utlåtandet.

Herr talman! Jag har i övrigt inget
yrkande.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Trots det enhälliga utlåtandet
i denna fråga föreligger det
nog i verkligheten ganska delade meningar
om det föreliggande förslaget,
och ute i de kommuner som kommer
att direkt bli berörda av förslaget är
oron inför framtiden avsevärd.

Meningsskiljaktigheterna kom ju fram
redan under den utredning, som föregått
den föreliggande propositionen,
vilket resulterade i att utredningen delade
sig på två linjer. Majoriteten, bestående
av fyra ledamöter, gick på den
statliga linjen, medan minoriteten, bestående
av tre ledamöter, gick på en
kommunal linje vad det gäller det lokala
planet men tillstyrkte en statlig
organisation centralt och regionalt.

Reservanterna i utredningen hävdade
att det finns ett klart samband mellan
fastighetsbildning och plan- och
byggnadsväsendet och att det finns ett

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

behov av intimt samarbete mellan detaljplanering,
byggnadslovsprövning
och fastighetsbildning.

Därför ansåg reservanterna att majoritetsförslaget
innebar en klar försämring
organisatoriskt för de kommuner
som i dag har stadsingenjörskontor.
Då det tekniska förarbetet i de
flesta fall ändock kominer att utföras
av kommunerna med den organisation
dessa har, skulle fastighetsbildarens
uppgift närmast bli av formell karaktär,
om man vill uppnå en smidig och
snabbt arbetande organisation och undvika
tidsfördröjande och kostnadskrävande
dubbelarbete.

Man kan ju inte heller bortse från
att det kommunala fastighetsbildningsväsendet
vuxit fram ur ett statligt sådant
och att orsaken härtill är att det
statliga fastighetsbildningsväsendet ej
förmått infria de krav som en expanderande
kommunal verksamhet ställt
på detsamma. Att det, trots att erfarenheten
visat att det statliga fastighetsbildningsväsendet
ej klarat sin uppgift
under för kommunerna expansiva skeden,
ändock föreligger ett förslag i dag
som i princip innebär en övergång till
ett .statligt fastiglietsbildningsväsende
på bekostnad av det kommunala, är
alltså ej beroende av att det senare inte
klarat sin uppgift, utan beror helt
enkelt på att den nya kommunreformen
omfördelade arbetsuppgifterna
lokalt till nackdel för det statliga lantmäteriet.
Detta är huvudmotivet för
reformen, och det tycker jag, att man
skall hålla i minnet både i dag och för
framtiden.

I proposition nr 188 som ligger till
grund för dagens förslag, redovisar departementschefen
sin syn på frågan. Sålunda
anger han i sista stycket på sidan
52 grundargumenten för inrättande av
specialenhet för tätortsverksamhet. Han
anför följande:

”Avgörande för bedömningen bör
därvid vara kraven på samordning av
fastighetsbildningen med verksamheten
inom plan- och byggnadsväsendet. En -

ligt min mening bör nämligen stort avseende
fästas vid vad reservanterna med
instämmande av en stor grupp remissinstanser
anfört om att planläggning, fastighetsbildning
och bebyggelseprojektering
inte kan avgränsas från varandra
vare sig i sak eller tidsmässigt. Fastighetsbildaren
måste därför vara engagerad
i alla dessa faser av processen, varvid
hans insats i planläggningen och bebyggelseprojekteringen
huvudsakligen
har samrådskaraktär. Av utomordentligt
stor vikt är naturligtvis också att
fastighetsbildningsbeslutet kan meddelas
utan dröjsmål.”

Vad jag här citerat ur departementsanförandet
kan jag utan reservation ansluta
mig till. Jag vill emellertid tilllägga
att orsaken till att det i dag finns
över 100 kommuner med kommunalt
fastiglietsbildningsväsende är att man
funnit att man ej når det skisserade målet
med mindre än att man har en kommunal
organisation.

Nederst på sidan 47 i propositionen
anges kriterierna för storleken av fastighetsbildningsmyndighets
verksamhetsområde.
Det heter där: ”Vad jag nu
har anfört leder enligt min uppfattning
till att varje fastighetsbildningsmyndighet
bör ha ett verksamhetsunderlag som
är tillräckligt stort för att åtminstone
en förrättningslantmätare sysselsätts
praktiskt taget uteslutande med förrättningsverksamhet
och sådan därmed
sammanhängande verksamhet som jag
berört i det föregående.”

Med anledning av detta citat vill jag
fråga statsrådet, om han med orden
”och sådan därmed sammanhängande
verksamhet” avser att fastighetsbildaren
utöver ren förrättningsverksamhet skall
fullgöra en verksamhet och fylla en
funktion i överensstämmelse med vad
departementschefen anfört i det ovan
citerade uttalandet på sidan 52 i propositionen.

I anslutning härtill skulle jag vilja
ställa jämväl en fråga till utskottets talesman.
Det gäller vad utskottet anfört
nederst på sidan 3 och överst på sidan

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

4 i utlåtandet, där det heter: ”Enligt
även utskottets mening leder de uppställda
kraven och målen för fastighetsbildningsmvndigheternas
del fram till
att dessa myndigheter bör ha ett verksamhetsunderlag
som ger åtminstone en
förrättningslantmätare tillräckliga, kvalificerade
uppgifter.” Jag vill fråga:
Vad menar utskottet med tillräckliga,
kvalificerade uppgifter?

Låt mig fortsätta att syna organisationsskissen!
När det gäller organisationen
för tätorter ger förslaget inte mindre
än åtta alternativa lösningar. Dessa
är följande:

1. Statligt lantmäteridistrikt sköter all
verksamhet.

2. Statligt lantmäteridistrikt sköter
fastighetsbildningsverksamheten.

3. Statligt lantmäteridistrikt sköter
fastighetsbildningsverksamheten under
mätningsteknisk medverkan från kommunalt
organ.

4. Statlig specialenhet sköter all
verksamhet.

5. Statlig specialenhet sköter fastighetsbildningsverksamlieten.

6. Statlig specialenhet sköter fastighetsbildningsverksamheten
under mätningsteknisk
medverkan från kommunalt
organ.

7. Kommunal specialenhet sköter all
verksamhet.

8. Kommunal specialenhet sköter mätningsverksamhet
och viss fastighetsbildningsverksamhet,
varvid statligt
lantmäteridistrikt sköter övrig fastighetsbildningsverksamhet.

Det är givetvis enligt min mening inte
tillfredsställande med en så rikhaltig
flora av organisationsalternativ. Framför
allt innebär det olägenheter för allmänheten
som får svårigheter att veta
vem man skall vända sig till både vid
rådgivning och vid ansökan om förrättningar.
Den omständigheten att man alltid
kan vända sig till det statliga lantmäteridistriktet
innebär inte ovillkorligen
någon förenkling.

Konstruktionen med samverkan mellan
statlig enhet för den formella delen

av fastighetsbildningen och kommunal
enhet för den tekniska delen är ur flera
synpunkter otillfredsställande. Konstruktionen
är otillfredsställande både
ur funktionssynpunkt -—■ med hänsyn
till ofrånkomligt dubbelarbete och kompetenstvister
mellan de två inblandade
parterna — och ur rättssäkerhetssynpunkt
— med hänsyn till att de rättsliga
konsekvenserna av en fastighetsbildningsförrättning
dokumenteras både
i den formella delen och i den tekniska
delen.

Den i propositionen föreslagna organisationen
medför att en större del av
förrättningsvolymen än för närvarande
skall handläggas av statliga enheter. Om
inte mer omfattande personalförflyttningar
skall ske från kommunala enheter
till statliga måste därför teknisk
medverkan ske från kommunala enheter
vid fastighetsbildningen. Det föreslagna
organisationsmönstret medför
därför med stor sannolikhet att man i
flertalet tätorter, där man har en väl
fungerande kommunal fastighetsbildningsorganisation,
blir hänvisad till en
ordning som varken ur funktions- eller
rättsäkerhetssynpunkt blir tillfredsställande.

Herr talman! Jag har med det anförda
velat redovisa min syn på frågan, vilket
i allt väsentligt är i överensstämmelse
med den reservation jag medverkat till
i utredningen av denna organisationsfråga.

Jag vill emellertid gärna tolka departementschefens
— i förhållande till utredningsmajoritetens
förslag — mera
generösa formuleringar så att han inte
varit oemottaglig för de synpunkter som
reservanterna i utredningen framför,
och att man av den anledningen kan
våga hoppas på att herr statsrådet även
fortsättningsvis följer denna fråga på ett
sådant sätt att inte framför allt de medelstora
och mindre tätorterna blir ett
ofrivilligi offer för denna organisationsförändring.

Med förhoppning om herr statsrådets
positiva stöd vid utformningen av det

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

kommande organisationsförslaget samt
i vetskap om att det lönar sig föga att
ställa ett säryrkande mot ett enhälligt
statsutskott avstår jag, herr talman, från
att ställa något yrkande i frågan.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Eftersom jag har undertecknat
ett par av de motioner vilka
inkommit i detta ärende vill jag i
korthet anföra några synpunkter. Motionerna
har fått en välvillig behandling,
och jag kunde ha nöjt mig med
att helt kort endast tacka för den välvilliga
behandlingen, men jag vill ändå
beröra ett par av de frågor som är
upptagna i motionerna.

Den första frågan gäller lantmäteriets
taxor. Denna sak har berörts av
herr Skårman, och jag kan ansluta mig
till vad han tidigare har sagt om angelägenheten
av att vi får ett annorlunda
gestaltat taxesystem, så utformat
att det också kan medföra ett effektivt
utnyttjande av lantmäteriets resurser.
En speciell fråga vill jag dock beröra,
och det är tidsersättning i förhållande
till fast taxa. Det är en naturlig sak att
envar skall få betala likartade kostnader
för likartade tjänster. Det kan inte
vara rimligt att en person skall betala
väsentligt mer för samma arbetsinsats
som en annan får väsentligt billigare
utförd. Jag vill alltså bara helt kort
vädja om att man, när dessa frågor
kommer under behandling, tar i beaktande
att den fasta taxan ger en gentemot
olika sakägare rättvis behandling,
medan tidsersättningen i många
avseenden kan ge skilda resultat. Jag
är medveten om att man kanske inte
helt kan komma ifrån tidsersättningen,
men jag tror att så långt som det är
möjligt är sakersättningen att föredra,
eftersom den ger rättvisare fördelning
mellan olika sakägare.

Som en andra punkt vill jag ta upp
frågan om fortbildningen. Som anförts
i motionerna och även framhållits av
utskottet, har möjligheten till en ratio 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 44

nell arbetsfördelning ett starkt samband
med fortbildning av personalen.
Lantmäteristyrelsen anordnar en rätt
omfattande vidareutbildning. Fortbildning
har, om jag inte misstar mig, förekommit
endast i form av en kurs
som gav en mindre grupp ingenjörer
kompetens att som förrättningsmän
handlägga förrättningar enligt lagen om
enskilda vägar. Denna kurs gav enligt
samstämmiga uppgifter ett mycket gott
resultat. Utskottet förutsätter i sin
skrivning att lantmäteristyrelsen även
framdeles ägnar fortbildningsfrågorna
stor uppmärksamhet. Med kännedom
om lantmäteristyrelsens omfattande informationsverksamhet
i samband med
införandet av fastighetsbildningslagen
har jag förståelse för att utskottet för
närvarande inte anser det nödvändigt
med en särskild skrivelse till regeringen.
Jag vill dock framhålla att för den
fortsatta fastighetsbildningsverksamhetens
rationella bedrivande är det angeläget
att en fortbildningsverksamhet
på sätt som anförts i motionerna snarast
möjligt kommer till stånd och att
inga formella hinder i form av instruktion
eller andra bestämmelser motverkar
ett effektivt utnyttjande av delegeringsmöjligheterna.

Herr talman! Jag har inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! Bland dem som har
yttrat sig är det bara herr Bertil Petersson
som har fällt något mera ingående
omdöme om utskottsutlåtandet.
Jag skall be att få svara på den fråga
herr Petersson ställde, nämligen om
vad utskottet menar med uttalandet att
enligt dess mening ”leder de uppställda
kraven och målen för fastighetsbildningsmyndigheternas
del fram till
att dessa myndigheter bör ha ett verksamhetsunderlag
som ger åtminstone
en förrättningslantmätare tillräckliga,
kvalificerade uppgifter”.

Torsdagen den 10 december 1970

18 Nr 44
Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

Över huvud taget är detta ett tekniskt
komplicerat ärende, och utskottet
har bedömt att förhållandena växlar
så mycket, att kravet på full sysselsättning
av den högt kvalificerade person
som skall vara förrättningsman
bör tillgodoses med hänsyn till vad
som från fall till fall är mest rationellt.

Jag vill peka på att vad det här gäller
är riktlinjer för omorganisation av
lantmäteriverksamheten. Det är alltså
inte detaljlösningar som skall presenteras
här. I det stycket avser man ju
att återkomma, enligt vad som meddelas
i propositionen.

Herr Nils Nilsson berörde en fråga
som utskottet särskilt har funderat
över, nämligen vidareutbildningen. Utskottet
har ju förutsatt att vidareutbildning
skall ske. Jag vill fortsätta det
citat som herr Nils Nilsson började
på: ”Utskottet förutsätter att lantmäteristyrelsen
fortfarande ägnar fortbildningsfrågorna
stor uppmärksamhet” —
här fortsätter jag på citatet — ”mot
bakgrund även av bl. a. syftet att de
anställda skall kunna utnyttjas för nya
och andra arbetsuppgifter — — —”.

Herr talman! Vad utskottet har haft
för ögonen är rationaliseringssträvandena,
och däri ligger naturligtvis kravet
på fortbildning och ett så förnuftigt
utnyttjande som möjligt av personalens
kunskaper och kompetens.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 208 sägs på sidan 7 beträffande
taxefrågor: ”Enligt utskottets

mening bör riksdagen hemställa att
Kungl. Maj:t på lämpligt sätt utreder
förutsättningarna för att åstadkomma
en i förhållande till nu gällande taxeprincip
skäligare fördelning av förrättningskostnaderna
varvid kan beaktas
t. ex. sådana faktorer som fastighetens
bärkraft och belägenhet.” I dessa

synpunkter vill jag helt instämma, och
jag hoppas att de beaktas.

Jag vill sända med även den förhoppningen
att man här beaktar förhållanden
som gäller taxesättningen
för redan påbörjade förrättningar. Det
förekommer sådana som inleddes för
flera år sedan och som ännu inte blir
färdiga på flera år, förrättningar som
har till syfte att åstadkomma mer lönsamma
och rationella brukningsenheter.
Skulle taxorna förändras för vissa
pågående förrättningar, är jag rädd för
att arbetena skulle komma i fara. Men
även nya arbeten som har till syfte att
åstadkomma bättre brukningsenheter
skulle omöjliggöras. Sådana förrättningar
bör vi dock på alla sätt sträva
efter att möjliggöra. Därför hoppas jag
att även dessa synpunkter beaktas vid
en översyn av taxefrågan.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Några inlägg i debatten
fordrar kanske kommentarer. En fråga
har också ställts till mig, och jag vill
gärna begagna tillfället att besvara den.

Låt mig emellertid först säga att detta
ärende på sitt sätt har varit litet besvärligt.
Det har ju gällt att bl. a. i anslutning
till den nya fastighetsbildningslagen
reformera lantmäteriorganisationen.
Problemet har varit att tillgodose
önskemålet om såväl en effektivt
arbetande statlig basorganisation
som en möjlighet för kommunerna att
få en organisation av fastighetbildningsväsendet,
som i sådana fall där omfattningen
av denna verksamhet är betydande
möjliggör en integration mellan
fastighetsbildningen och den övriga
planeringsprocessen. Jag är därför glad
över att utskottet har kunnat enhälligt
tillstyrka det förslag som vi har kommit
fram till.

Herr Skårman menar att detta förslag
trots allt är litet löst i konturerna

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

och att det hade varit önskvärt att man
redan nu hade kunnat precisera litet
mera hur man vill bedöma det underlag
som skall vara nödvändigt för att man
skall få organisera en specialenhet.

På den punkten har vi sagt oss att det
iir rimligast att denna fråga får bli
föremål för överläggningar mellan länsstyrelserna
och kommunerna — en hantering
som inte i förväg skall vara så
bunden att det hela inte kan lösas från
praktiska utgångspunkter. Man bör sålunda
inte binda sig till några exakta ta!
utan pröva i vilken omfattning det finns
utrymme för den typ av specialenhet
som det i första hand gäller när vi diskuterar
förhållandet mellan staten och
kommunerna. Det bör kunna prövas i
vilken omfattning sådana specialenheter
kan komma till stånd, utan att man
därmed förstör möjligheterna att i övrigt
få en välordnad organisation när
det gäller fastighetsbildningen för den
del av länet som inte kan komma i fråga
som specialenhet, dvs. där underlaget
för en sådan specialenhet — och därmed
möjligheten till kommunalt huvudmannaskap
— kommer att vara för
dåligt.

Vi har sålunda med flit inte velat göra
preciseringar härvidlag, herr Skärman.
Hela den beskrivning vi har gjort av
den handläggning som skall komma till
stånd och hela den uppläggning som
propositionen fått, andas ändå — det
vill jag hävda — stor förståelse för angelägenheten
av att kunna tillmötesgå
de kommunala önskemål som det här är
fråga om, nämligen att i områden där
denna typ av verksamhet har tillräcklig
omfattning kunna skapa specialenheter
som skall kunna ge oss en fastighetsbildningsprocess,
integrerad i bebyggelseprocessen
i övrigt.

Herr Bertil Petersson har frågat mig,
om jag står fast vid den uppräkning av
tänkbara arbetsuppgifter som förrättningslantmätaren
skulle kunna foga till
själva fastighetsbildningsförrättningen,
den uppräkning som finns på s. 47 i
propositionen. .Tåg står självfallet fast

vid den, eftersom den ger exempel på
uppgifter för förrättningslantmätaren
som hör hemma i hans arbete som fastighetsbildare.
Han skall ha möjligheter
att delta i det samråd som måste äga
rum med rationaliseringsorgan inom
jordbruks- och skogsbruksområdet och
andra organ inom plan- och byggnadsväsendet.
Han skall kunna vara med
vid upprättandet av förslag till tomtindelning
och vid rådgivning till allmänhet
och myndigheter. Hela denna uppräkning
är sålunda exempel på uppgifter
som självfallet skall kunna skötas
av förrättningslantmätaren.

Till sist vill jag ta upp något som
herr Schött nämnde. Han fann det angeläget
att också de kommunala intressena
kunde komma till uttryck vid den
konferens som han visste att jag skulle
hålla i morgon med landshövdingarna
och överlantmätarna. För att inga missförstånd
skall uppstå på denna punkt
vill jag anföra att vi vid ett s. k. landshövdingemöte
i morgon skall informera
landshövdingarna om de intentioner vi
haft vid utarbetandet av denna proposition.
Vi kommer att markera just det
kommunala intresse som betonats av
många talare i dag och hur vi försöker
tillvarata de kommunala intressena. Vi
har tyckt att det var angeläget att vid
samma tillfälle också få träffa överlantmätarna.

Vi har under propositionsarbetets
gång haft kontakter även med Kommunförbundet
för att kunna åstadkomma
vad vi ändå till sist måste få fram —
ett förslag som kan medföra en ur alla
synpunkter så god lösning som möjligt.
Vi kommer vid den fortsatta hanteringen
av detta ärende självfallet att beflita
oss om att hålla goda kontakter också
med den kommunala sidan.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag är tacksam mot
statsrådet Lundkvist för att han medgivit
att denna proposition är suddig
och för att han deklarerat att den skri -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. omorganisation av lantmäteriverksamheten

vits så med avsikt, så att man inte skall
ha klara linjer för den fortsatta handläggningen.

Min ståndpunkt i detta avseende är
att man i hög grad bör skilja på uppgifterna
inom lantmäteriet. Jag tycker att
herr Bertil Petersson har fel då han säger
att hela planerings- och bebyggelseprocessen
hänger ihop med fastighetsbildningen.
Vi har fattat principbeslut
— och det var inte suddigt utan ganska
klart — om ett gemensamt fastighetsregister.
Vi har redan fattat beslut om och
påbörjat utbyggnaden av fastighetsdomstolar.
Vi har en strikt judiciell väg
från förrättningsmannen till fastighetsdomstolen,
till hovrätten och till högsta
domstolen. Man skall inte geografiskt
sammanblanda olika förrättningskategorier
utan hålla en klar skiljelinje. Men
man bör ännu mindre göra sådana hopkopplingar
på det administrativa området.
Jag är således anhängare av en
strikt statlig linje när det gäller fastighetsbildningen
: från förrättningsmannen
över fastighetsdomstolen osv.

Vad sedan gäller de övriga uppgifterna
kan man inte komma ifrån att
varje större stad t. ex. måste ha ett ingenjörskontor.
Flera kommuner kan ju
slå sig ihop om ett gemensamt ingenjörskontor,
men det bör vara väsensskilt
från den judiciella fastighetsbildande
verksamheten.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag ber endast att till
statsrådet Lundkvist få framföra ett
tack för deklarationen i slutet av hans
anförande. Den lät rätt bra och den
bör bidra till att stilla den oro som råder
ute i många av våra kommuner.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag konstaterar bara
att herr Skårman har andra synpunkter
än dem som framförts från det håll
där man varit oroad över hur det över
huvud taget skulle gå med fastighetsbildningen
i sådana enheter där det

finns möjligheter att bilda kommunala
specialenheter. Här uppstår inte någon
integration som medför suddighet när
det gäller myndigheternas handläggning
av frågorna. Om vi har kommunalt
huvudmannaskap, så gäller ju detta
för hela fastighetsbildningen.

När herr Skårman menar att jag betraktar
det som en fördel med suddighet
i organisationsfrågan vill jag replikera
att jag hyser en stark tilltro till
förmågan hos de statliga länsmyndigheterna
och hos kommunerna när det
gäller att gemensamt praktiskt lösa de
frågor som vi önskar skall leda till att
vi får en bra organisation. Med hänsyn
till detta har vi funnit det oriktigt att
i en principproposition binda handläggningen
ute på länsplanet vid några
fasta tal när det gäller vilka underlag
som dessa speciella enheter skall
ha. Vi har i stället tyckt det vara riktigt
att ange som riktlinje att man bör
ha möjlighet att sysselsätta åtminstone
en kvalificerad fastighetsbildare med
arbetsuppgifter som svarar mot vederbörandes
kompetens.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill säga följande
till herr statsrådet Lundkvist.

Vad jag syftar till är enbart att få
klara linjer. De oupphörliga omorganisationer
som skett på lantmäteriområdet
tyder väl i alla fall inte på att vad
man tidigare beslutat alltid har varit
det enda sanna och rätta. Då skulle
man väl inte ha behövt göra om organisationen
gång på gång. Det förstör
mycket arbetstid, och det åsamkar stor
oro. Därför vill jag nu ha en klar linje.
Vi kan väl säga att vi inte bundit oss
genom propositionen utan endast dragit
upp vissa riktlinjer. Att de är suddiga,
det vidhåller jag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. tillämpningen av prisregleringen, m. m.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 73, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
nedläggning av riksbankens avdelningskontor
i Vänersborg jämte motioner;
och

nr 74, i anledning av proposition om
ökning av den svenska andelen i Världsbankens
grundfond jämte motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tillämpningen av prisregleringen,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av proposition
om tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236) jämte motioner.

I en den 30 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 187, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att godkänna av
Kungl. Maj:t meddelade förordnanden
om tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236).

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I:
1364, av herr Bohman m.fl., och II:
1583, av fru Kristensson m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle vid behandling
av propositionen besluta giva
Kungl. Maj :t till känna vad i motionerna
anförts rörande prisstoppsbestämmelsernas
tillämpning,

dels ock de likalydande motionerna
1: 1365, av herrar Stefanson och Tistad,
samt II: 1582, av herr Andersson i Örebro
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte begära, att Kungl. Maj :t före
eventuellt beslut om fortsatta prisreglerande
åtgärder för tiden efter den 31
mars 1971 måtte inhämta riksdagens
hörande.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 187,

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1364 och 11:1583, samt

C. att motionerna I: 1365 och II: 1582
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Strandberg (m) och
Regnéll (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
1:1364 och 11:1583 som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört rörande prisregleringens
tillämpning.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep),
Strandberg (in), Annerås (fp), Regnéll
(m), Börjesson i Glömminge (ep), Löfgren
(fp) och Stridsman (ep).

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall med några
ord presentera den reservation som är
fogad till detta bankoutskottets utlåtande
nr 75 och säga något om det särskilda
yttrandet.

Såsom framgår av rubriken till utskottets
utlåtande gäller frågan tillämpningen
av den allmänna prisregleringslagen.
Men man behöver inte begränsa
sig till enbart frågan om tillämpningen.
Jag skall därför också säga ett par
ord rent principiellt om prisstopp och
prisreglering, vilket ju är två skilda
saker.

Rent allmänt sett får vi väl alla vara
överens om att ett mera permanent
prisstopp respektive en mera permanent
prisreglering inte tillhör en fri
ekonomi och knappast heller kan sägas
vara delar i ett fritt samhälle. Det är

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. tillämpningen av prisregleringen, m. m.

följaktligen en krisföreteelse som vi
har blivit ställda inför. Jag vågar väl
säga att vid handläggningen av detta
ärende i bankoutskottet var det ingen
som hade någon annan mening än att
vi skulle se nuvarande prisstopp och
prisreglering som en krisföreteelse.

Den motivering som anförts till prisregleringen
återfinns i den beredskapslag
som säger att Konungen i händelse
av krig eller krigsfara kan förordna
om prisreglering. Eftersom vi inte har
krig eller krigsfara just nu citeras särskilt
en annan sak, nämligen att man
anser att det uppstått en betydande
fara för en allvarlig stegring av det
allmänna prisläget inom landet.

Det är tveksamt om man inte använt
ett felaktigt ord här. Man talar om fara
för det allmänna prisläget, men frågan
är om det inte vore riktigare att tala
om en fara för en allvarlig stegring av
det allmänna löneläget i landet.

Priserna på de internationella marknaderna
har varit något uppåtriktade
under året, men man kan inte direkt
säga att det varit fråga om en påtaglig
uppgång på det fältet. I genomsnitt är
priserna tämligen stabila måhända om
man vill göra ett undantag för oljan,
som blivit föremål för betydande prisstegring.
Å andra sidan har priserna
gått ner på ganska många metaller och
andra varor. Någon utifrån kommande
allvarlig prisstegringsrisk kan man
knappast påvisa. Att vi emellertid kommit
i ett sådant läge som rådde i augusti
i år, då prisstoppet proklamerades,
sammanhänger enligt min mening
til syvende og sidst med det förhållandet
att vården av penningväsendet i
landet är dålig.

I den partimotion som avgetts från
vårt håll pekas framför allt på att finanspolitiken
varit svag, och därigenom
har en grund lagts för det läge
som inträdde under sommaren och
som åberopats för detta prisstopp. Detta
är i och för sig riktigt, men det är
inte hela sanningen, tv penning- och
kreditpolitiken är enligt min mening,

som jag så många gånger tidigare sagt
här i kammaren, genomgående inte
riktigt skött.

Därutöver vill jag också peka på en
annan sak. Man har haft erfarenheter
av liknande företeelser tidigare. Att vi
hade prisreglering under kriget och de
närmast efterföljande krisåren var
kanske inte så märkvärdigt. Det var en
allmänt förekommande regleringsmetod
världen över. Men t. o. m. några år
efter krigsslutet var priserfarenheterna
påtagligt goda. Prisstabiliteten åberopades
faktiskt på den tiden som argument
för hälsa i ekonomin när man
sade att det inte var någon fara, att
allting var bra —- att priserna inte visade
några uppåtgående tendenser. Att
detta sammanhängde med att man vidtagit
en hel del undertryckningsåtgärder
på området ville man inte ordentligt
redovisa vid den tidpunkten. Så
kom då med valutautflödet under åren
1946—1948 år 1949 en devalvering av
kronan, och därpå följde även en internationell
prisstegring. Resultatet
blev en fullständig explosion i den engångsinflation
som vi då fick uppleva.
Man kan kanske inte säga att man kan
dra en parallell med läget i dag, men
vissa drag är på sätt och vis likartade.
Trycket underifrån inne i landet, alltså
krav på stora lönehöjningar, var
inte lika starkt vid den tidpunkten som
i dag. Å andra sidan var som jag framhållit
situationen på importfältet mera
besvärande då än vad fallet är nu.

Prisstoppet och prisregleringen är
proklamerade att vara fram till den
1 april år 1971. För att våga åberopa
några av de tidigare erfarenheterna på
detta område och med anledning därav
komma med något råd — vilket jag
alltså skall drista mig till att göra i
finansministerns närvaro — så vill jag
uppmana honom att inte förlänga prisstoppet
efter det datum som regeringen
själv har angivit. Jag vill alltså uppmana
er att verkligen stå för ert löfte.
Även om det kan vara besvärligt tror
jag att det i alla fall är klokare att stå

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 4i

Ang. tillämpningen av prisregleringen, m. m.

fast vid vad man en gång har sagt.
Trovärdighet är en viktig företeelse i
sådana här sammanhang liksom i alla
livets skiften för övrigt. Risken är eljest
den att effekten av det man har
bett människorna om, dvs. att vara
återhållsamma i fråga om konsumtionen,
mycket snart kommer att eroderas
bort och att vi får en sjunkande
moral. Det finns det mycket påtagliga
erfarenheter av från den tid jag har
erinrat om. Så länge det var krig och
människor kände trycket utifrån så
hade människorna ett ansvar, dvs. moralen
var god. Så småningom är det
klart att den uppluckrades. Det är något
jag tror att man skall se upp mycket
noga med. Det är svårt för att inte
säga omöjligt i ett land som Sverige
med den typ av människor som bor
här att alltför länge hålla dem bundna
vid någonting. De försöker med knep
av olika slag, surrogat, tricksar sig
fram på något sätt. En prispolisstat är
inte heller något vi önskar.

Den slutsats jag skulle vilja dra är
således att prisstoppet bör upphöra
den 1 april nästa år. Ta hellre en uppgång
i priserna om det blir nödvändigt
genom att lönerna skjuter i höjden.

Beträffande prisregleringen kan man
gå in för att driva den mjukt och inte
vara oresonlig. Det är ett önskemål i
vår partimotion och alldeles speciellt
i reservationen. Om prisregleringen
sköts mjukt, förståndigt och resonligt
så blir det förvisso inte så svårt längre
fram. Det kan komma till uttryck genom
att regeringen under hand ger
generella direktiv till pris- och kartellnämnden.
Reservationen inrymmer det
förslaget. Ett speciellt område på prissidan
som man måste ta hänsyn till är
jordbrukspriserna. De är reglerade genom
överenskommelse med myndigheterna.
Det är naturligtvis angeläget att
man efter att ha träffat en överenskommelse
också står för den och inte
begagnar sig av andra medel att sätta
den ur kraft.

De statliga taxorna och avgifterna
—- de berördes för övrigt i den föregående
diskussionen om lantmäteriverksamheten
— måste givetvis innefattas
under dessa prisstopps- och priskontrollbestämmelser.
Men det är naturligtvis
inte heller lyckligt om dessa
i det långa loppet skulle låsas på en
olämplig nivå. Även där måste vi vara
förnuftiga.

Jag skall inte säga så mycket om
importpriserna — frågan tas nog upp
av andra —- men ett par ord kanske
jag kan tillåta mig att anföra. Handelsministern
har gjort ett uttalande i vilket
han uttryckt förhoppningar om att
de svenska importörerna skulle kunna
tala med utländska exportörer, få dem
att förstå att vi har prisreglering och
prisstopp, och att de inte skall kräva
mer betalt för sina varor. Det skulle
alltså framföras av svenska importörer!
Ursäkta att jag använder ordet,
men det är, herr talman, en aning rörande
att en svensk handelsminister
för fram en sådan tanke offentligt. 1
den verksamhet som det här är fråga
om blir det alltid hårda förhandlingar,
där vädjanden naturligtvis inte når
särskilt långt.

Sedan också ett par ord om det särskilda
yttrandet. Det skall uppfattas
som en varning för de allvarliga återverkningar
som ett långvarigt prisstopp
skulle föra med sig. Om man
inom handelsdepartementet och regeringen
i övrigt har funderingar på att
hålla fast vid prisstoppet en längre tid,
blir det så mycket viktigare att själva
regleringsåtgärderna blir förnuftiga
och inte utmanande. Med det särskilda
yttrandet har vi velat säga att man i så
fall bör ta med riksdagen i bilden, så
att de synpunkter som kan anföras i
fråga om smidighet i handhavandet av
detta instrument också blir beaktade.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen.

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. tillämpningen av prisregleringen, m. m.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag vill i korthet motivera
det särskilda yttrande som är fogat
till bankoutskottets utlåtande. Den
allmänna prisregleringslagen är som bekant
en fullmaktslag som ger Kungl.
Maj:t möjlighet att under vissa förutsättningar
införa olika former av prisreglering.
Förutsättningarna för och
tillämpningen av lagen anges i dess
1 §, som bl. a. förordar tillämpning av
lagens bestämmelser om det uppkommit
betydande fara för allvarlig stegring av
det allmänna prisläget inom riket. Förordnandet
skall gälla för viss tid, dock
högst ett år.

Herrar Stefanson och Tistad i denna
kammare har lagt fram en motion, där
de bl. a. framför att det naturliga sättet
att bekämpa en inflationistisk utveckling
inte är ett prisstopp utan en ekonomisk
politik som inriktas på att skapa
en bättre balans i samhällsekonomin.
Vidare framhålles att med en annorlunda
politik hade de kraftiga prisstegringarna
kunnat dämpas och prisstoppet
undvikas.

Prisstoppet får väl betecknas som en
nödfallsåtgärd. Det väsentliga är genomförandet
av ett ekonomiskt stabiliseringsprogram,
ett långsiktigt sådapt,
som vi från folkpartiets sida föreslagit
vid en rad olika tillfällen.

I motionen framförs synpunkter på
att om åtgärder av prisreglerande karaktär
skulle övervägas även för tiden
efter den 31 mars 1971, så kan det knappast
bli fråga om prisstopp utan om eu
reglerad prisstegring, som ger företagen
möjligheter att kompensera sig för höjda
kostnader till följd av exempelvis
löneökningar. Med tanke på de betydande
nackdelar som föreligger ur samhällsekonomisk
synpunkt av en fortsatt
prisreglering är det angeläget att riksdagen
ges möjlighet att i förväg ta ställning
till frågan om eventuella åtgärder
av prisreglerande karaktär. Motionen
slutar med en begäran om att Kungl.
Maj:t före ett eventuellt beslut om fortsatta
prisreglerande åtgärder för tiden

efter den 31 mars 1971 måtte höra riksdagen.

Yrkandet har avstyrkts av ett enhälligt
utskott med motiveringen att formerna
för riksdagens medverkan vid
beslut om prisreglerande åtgärder är
reglerade i allmänna prisregleringslagen
och inte kan påverkas på annat sätt
än genom ändring av denna lag. Ett
långvarigt prisstopp får betydande återverkningar
på samhällsekonomin, och
detta motiverar att riksdagen ges möjlighet
att ta ställning till frågan om
prisreglerande åtgärder.

Prisregleringslagen hindrar inte detta,
utan vid lagens tillkomst tycks man
ha utgått från att sådant förfarande
skulle tillämpas, om inte särskilda skäl
talar emot detta. Sådana särskilda skäl
kan föreligga då det är fråga om att införa
prisstopp men knappast då det gäller
att ändra eller förlänga en redan
införd prisreglering. Då är det min
förhoppning att riksdagen ges möjlighet
att ta ställning till frågan om prisreglerande
åtgärder för tiden efter den 31
mars.

Med det anförda har jag velat motivera
det särskilda yttrande som är fogat
till bankoutskottets utlåtande, vilket jag
i övrigt ber att få yrka bifall till.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag skall bara göra några
reflexioner i anslutning till de motioner
som har väckts i denna fråga
samt en kortfattad kommentar till utskottets
utlåtande. I moderaternas motion
sägs bl. a. att man efterlyser mera
fasthet i den ekonomiska politiken. Man
skulle kanske vilja flytta över den där
bedömningen till att gälla mera fasthet
i den borgerliga reservationen och det
borgerliga särskilda yttrandet, ty det
är ytterst diffust sammanskrivet. Det är
inte bara vi som frågar oss utan även
andra här i kammaren som läser detta:
Vad är det moderaterna vill med sin
motion, som är undertecknad av partiledaren?
Vi fick ju lära oss här i

Torsdagen den 10 december 1970

Nr U

Ang. tillämpningen av prisregleringen, in. m.

går att man skall behandla partimolioncr
mera högaktningsfullt än andra. Mot
den bakgrunden får vi väl också se att
det blev eu reservation.

Vad är det moderaterna vill? Det är
svårt att läsa ut av denna reservation,
men herr Åkerlund, som uppenbarligen
trivs bra i denna talarstol och som var
ganska mångordig, gav en förklaring
som var intressant. Han sade: Strunta
i prisstoppet den 1 april 1971. Det är
raka besked. Man bara frågar sig: År
det möjligen partiledare Bohman som
talar genom herr Åkerlund i denna
fråga?

Det finns emellertid några intressanta
avsnitt i de moderatas resonemang,
och jag skall bara ta upp ett par av dem.
Det gäller bl. a. frågan om prisreglering
av taxor och avgifter som ligger
under de allmänna. Därvidlag för moderaterna
det resonemanget att man
skulle gå hårdare fram. Där talar utskottet
om att de statliga myndigheterna har
föreskrivit restriktivitet när det gäller
höjningen av taxorna på det statliga området.
Men de moderata vill också att
prisregleringen skall omfatta även kommunerna.
Här kominer vi in på den
klassiska frågan, som herr Åkerlund och
jag är bekanta med, bl. a. i Stockholms
förortskommuner som ju styrs av de
borgerliga — frågan om skatte- eller avgiftsfinansiering.

Vi har under hösten fått uppleva de
borgerligas förtjusning att välja avgiftsfinansiering
i dessa kommuner i stället
för att höja kommunalskatten. Då är det
värdefullt att få höra av partiledare
Bohman att det är någonting mycket avskyvärt
att tänka sig att fortsätta denna
politik. Jag vill bara hänvisa till vad
som skett i en hel del kommuner i
grannskapet under senare tid.

Sedan tar de moderata upp resonemanget
om dispensansökningarna. Jag
har mig bekant att ärendena nu avbetas
snabbare och att det kan väntas en betydligt
bättre arbetsbalans på detta område
än tidigare.

Folkparti- och centermotionen, som

iir skriven av herrar Stefanson och Tistad,
iir faktiskt så klent underbyggd att
den inte ens tjänade som underlag för
reservation, utan man har krystat fram
ett särskilt yttrande som är nästan lika
konturlöst som de moderatas reservation.
Hiir varnar centern och folkpartiet
för produktionsinskränkningar och sysselsättningsproblem.
Betyder det att
folkparti- och centermotionärerna menar
att statsmakterna har bromsat för
hårt, medan de moderata efterlyst hårdare
tag? Det skulle vara intressant att
få veta hur man ser på den saken.

Vidare säger man i denna motion någonting
om att ”staten sålunda bör stå
fast vid uppgörelsen beträffande prissättning
på jordbruksprodukter som
träffats med jordbrukets organisationer,
även om detta i inflationstider kan
leda till prishöjningar”. År det någon
som har tänkt någonting annat? Eller
vad är det för informationer motionärerna
har skaffat sig? Här är det ju
fråga om rena truismer, rent ut sagt.
Har man träffat en uppgörelse har det
ju inte varit fråga om att riva upp den.

Vidare är det fråga om motivet för
priskontrollen. Jag vill passa på att citera
vad den avgående SPK-chefen sade
i gårdagens tidningar. I en avskedsintervju
sade han att det fanns fullgoda
skäl för att ta till prisstoppet — han har
ju många års erfarenhet på detta område.
Enligt tidningarna sade han följande:
”Marginalerna steg — som de alltid
gör — hela vägen genom leden från
producent till konsument, effekterna
lagrades på varann och vissa varugrupper
ökade 5—6 procent på några månader.

Oron blev stor bland konsumenterna.
En avtalsrörelse förestod med risk för
en ond cirkel av kompensationskrav,
höjda kostnader, ytterligare kompensation
etc.”

I detta läge menade den avgående
SPK-chefen att prisstoppet var motiverat
— och han bör, som jag sade, om
någon vara sakkunnig på detta område.
I detta sammanhang bör också erinras

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. tillämpningen av prisregleringen, m. m.

om att det borgerligt styrda Norge i
dagarna klippt till med ett prisstopp.

I samma tidning som den i vilken
SPK-chefen gör sitt uttalande får vi från
Norge meddelande om att ett prisstopp
skall genomföras med retroaktiv verkan
från den 20 november. I artikeln sägs:
”Beslutet kom inte överraskande, och
från flera håll kommer det att riktas
kritik mot regeringen för att den dröjt
för länge med sitt beslut, varigenom
effekten av prisstoppet blir reducerad.”
När regeringen trots detta på tisdagen
beslöt om prisstopp, var detta ett uttryck
för att prispressen i Norge under
den senaste tiden varit ovanligt stark.

I artikeln kom man sedan till följande
slutsats: ”1 en kommentar till regeringsbeslutet
säger venstres ordförande Helge
Seip att det var nödvändigt för regeringen
att göra något extra.” Han
slutar med att säga, att han är en representant
för venstre: ”Den beska medicin
som vi nu alla får vara med om
att svälja kommer att göra gott när den
får verka.”

Jag vill bara anföra dessa fakta när
man diskuterar om det var en riktig åtgärd
att klippa till med prisstoppet och
när man nu har diskuterat frågan om
prisstoppets utformning.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Förlåt att jag hoppar
upp i detta ärende, men jag är intresserad
av prisregleringsfrågorna och skulle
därför vilja säga några ord. Jag gör
detta så mycket hellre som jag hoppas
att jag därmed kan glädja herr Palm
som efterlyste litet mer kött på benen på
moderata samlingspartiets ståndpunkt i
detta ärende.

Innan jag kommer in på mitt egentliga
ärende som gäller importpriserna
vill jag gärna säga att jag för min del
inte haft något att invända mot att regeringen
i augusti satte prisregleringsla -

gen i kraft och införde prisstoppet.
Jag håller alltså med herr Palm om att
prisstoppet, när det infördes, var motiverat.
Motsvarande åtgärder har ju
vidtagits i Danmark, jag tror det var
den 22 september, och nyligen i Norge
— som herr Palm sade. Men prisstoppet
är en medicin med besvärande biverkningar.
Med hänsyn till de betydande
risker som föreligger för en motsvarande
stegring i löneläget kan det — om
prisläget ligger fast — förvisso bli en
allvarlig snedvridning i samhällsekonomin
som kan komma att få menliga konsekvenser
inte minst för näringslivet.
Det finns ett prisstopp, men det finns
inte något lönestopp. Därmed har jag
inte rekommenderat något lönestopp —
det är en sak som jag inte närmare
skall beröra här. Men det kan också
ifrågasättas om det är principiellt riktigt
att medan löntagaren får mer eller
mindre fritt fram för lönehöjningar, får
egna företagare inte rätt att ens kompensera
sig för höjda kostnader och än
mindre tillåtelse att höja sin levnadsstandard
på samma sätt som löntagaren.
Det kan ju vara fråga om småföretagare
med inkomster som ligger under den
allmänna lönenivån, såsom småhandlare,
servicehantverkare, taxiägare och
lastbilsägare. Hur är det med likställigheten
och jämlikheten olika folkgrupper
emellan?

Jag är vidare av den meningen att
det nuvarande prisstoppssystemet med
individuella dispenser skapar stora problem
för företagen. Det hade varit bättre
om näringslivet fått vissa generella
regler att tillämpa.

Men mitt egentliga ärende med detta
debattinlägg gäller den i bankoutskottets
utlåtande intagna redogörelsen för
Kungl. Maj :ts på framställning av prisoch
kartellnämnden den 27 november
meddelade riktlinjer för tillämpningen
tills vidare av det allmänna prisstoppet,
såvitt avser importvarorna eller, som
det heter, försäljningen av förnödenheter
som införts från utlandet och av förnödenheter
som framställts inom landet

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. tillämpningen av prisregleringen, m. m.

och i vilkas framställning använts importvara.
Enligt dessa riktlinjer får
överskridande av prisstoppet per den
7 oktober uteslutande göras för mycket
begränsade varukategorier, dvs. importvaror
som utgöres av bränsle och drivmedel
av utomordentligt stor betydelse
för folkhushållningen samt råvara, vars
pris är internationellt bestämt. Dessa får
säljas till det högre pris räknat i kronor
och ören som svarar mot den efter
prisstoppet inträffade importprishöjningen.
Vidare får priset för förnödenheter
som framställts inom landet och i
vilkas framställning använts importvara
höjas på samma sätt.

Detta är nog så bra. De lättnader som
regeringen på det sättet har medgivit
för vissa importvaror löser emellertid
inte det problem som har uppstått på
denna betydelsefulla sektor. I motsats
till andra länder, exempelvis Danmark,
har vår regering nämligen vägrat generell
dispens för prishöjningar på importvaror
som legat utanför svensk kontroll.
Rätten till prisstoppskompensation
har begränsats till kategorierna
bränsle, drivmedel och internationellt
prisnoterade råvaror. En del modevaror
lär visst också under vissa omständigheter
vara undantagna. Endast i fall av
brist på sysselsättning inom ett företag
må ett medgivande till prishöjning i övrigt
givas, heter det. Bankoutskottets uttalande
att för importvarornas del det i
motionerna berörda förhållandet reglerats
•— som det faktiskt sägs på s. 5 i
utlåtandet — är en sanning med stor
modifikation. Importen omfattar en
mångfald varor.

Regeringens ställningstagande kan enligt
min mening bli till skada för vår
handel med utlandet. De stora grupperna
importvaror, exempelvis maskiner,
kemikalier och vissa textilier, har ställts
utanför dispensrätten. Det innebär att vi
i vårt land för importvarornas del avskärmar
oss från den internationella
prisutvecklingen. Detta innebär i sin tur
att importörerna förhindras göra sina
inköp vid lämpligaste tidpunkt. Särskilt

är detta betänkligt i eu stigande utlandsmarknad.
Det kan finnas risk för att varorna
mer eller mindre försvinner från
den svenska marknaden. Prisstoppet får
inte leda till stop]) för normal handel.
De utländska dotterföretagen kommer i
varje fall inte att prioritera den svenska
marknaden. Snarare kan motsatsen bli
fallet. Man importerar ju ogärna varor
som man kanske blir tvingad att sälja
med förlust. Prisstoppet kan också ändra
varusortimentet i olika branscher
och innebära att sämre varukvaliteter
införes. Att det lilla Sverige inte kan
diktera prisutvecklingen på världsmarknaden
vill jag särskilt understryka.

Som jag ser det, måste prisstoppet,
om det skall kunna upprätthållas — och
jag är rädd för att det kommer att finnas
kvar i någon form efter den 1 april
1971 — i någon mån bli flexibelt och
tillåta en successiv anpassning till den
marknadsmässiga prisbildningen. Om
jag inte tar fel, gick pris- och kartellnämndens
framställning till regeringen,
som ledde till de senast utfärdade riktlinjerna,
ut på ett längre gående medgivande
än det regeringen lämnat. Men
därom saknar bankoutskottets utlåtande
varje upplysning.

Jag vill i sammanhanget gärna citera
ett uttalande från Sveriges grossistförbund
med anledning av regeringsbeslutet:
”1 utlandet måste det väcka stor
förvåning att Sverige, till skillnad mot
andra länder, där prisstopp införts, inte
— frånsett några få basvaror —- avser
att medge dispens för importprishöjningar.
Det är otvivelaktigt risk för att
beslutet kan komma att uppfattas som
en form av importreglering. Ett land
som Sverige borde inte dra på sig den
anmärkningen.” Jag tycker nog att regeringen
handlat mindre välbetänkt när
det gäller importvarorna.

Mitt inlägg får inte tolkas som kritik
mot pris- och kartellnämnden. Såvitt
jag kan bedöma, har nämnden gjort vad
den kunnat för att prisstoppet skall fungera
någorlunda smidigt. Det är en tungrodd
administration som erfordras, och

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till förmånsrättslag

den är inte färdiguppbyggd ännu. Det

är också svårt att överblicka varuflödet.

Generaldirektör Helmer Olsson framhöll
i ett föredrag i november att prisstoppet
måste hanteras så, att det inte
under prisstoppstiden magasineras för
mycket av uppdämda prishöjningsbehov
till dess prisstoppet upphävs, tv då
blir den sista villan värre än den första.
Jag vill sluta med att instämma i detta
yttrande av generaldirektör Olsson.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund ånyo övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 75 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej —17.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 78, angående återkallelse av
viss framställning från riksdagens ombudsmän.

Kammaren medgav, att framställningen
återkallades.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ackordslag
m. m. jämte motion i ämnet; samt
nr 79, rörande dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m., dels i
anledning av propositionen väckta motioner,
dels ock motioner om bättre förmånsrätt
i konkurs för fordran på lön.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förslag till förmånsrättslag

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 80, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förmånsrättslag,
m. m., såvitt propositio -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

nen behandlats av första lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 juni 1970 dagtecknad
proposition, nr 142, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) lag om retentionsrätt för fordran
hos hotellgäst,

4) lag om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1),

5) lag om ändring i förordningen
(1877:31 s. 51) om nya utsökningslagens
införande och vad i avseende därå
iakttagas skall,

6) lag om ändring i sjölagen (1891:
35 s. 1),

7) lag om ändring i luftfartslagen
(1957:297),

8) lag om ändring i lagen (1901:26
s. 1) om inteckning i fartyg,

9) lag om ändring i lagen (1955: 227)
om inskrivning av rätt till luftfartyg,

10) lag om ändring i lagen (1966:
454) om företagsinteckning.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och hade, såvitt avsåge förslaget
till lag om ändring i jordabalken
och förslaget till lag om retentionsrätt
för fordran hos hotellgäst, behandlats
av tredje lagutskottet och i övrigt av
första lagutskottet.

I propositionen hade framlagts förslag
till ny lagstiftning om ordningen
för betalning av fordringar vid utmätning
och konkurs. De nya bestämmelserna
vore i första hand upptagna i en
förmånsrättslag som skulle ersätta 17
kap. handelsbalken.

Förslaget till förmånsrättslag utginge
från att alla borgenärer i princip skulle
behandlas lika. Fordringar finge därför
förmånsrätt till betalning endast
om verkligt starka skäl funnes härför.

Anpr. förslag till förmånsrättslag

I lagförslaget hade skilts mellan särskilda
och allmänna förmånsrätter. Särskilda
förmånsrätter belastade endast
bestämd egendom och gällde vid både
utmätning och konkurs. Allmänna förmånsrätter
däremot avsåge i princip all
gäldenärens egendom men gällde endast
vid konkurs. Liksom för närvarande
skulle det vid sidan av panträtt och
retentionsrätt i huvudsak finnas endast
två slags fordringar som vore förenade
med särskild förmånsrätt, nämligen
fordran på grund av företagsinteckning
och utmätningsfordran. I fråga om allmänna
förmånsrätter i övrigt företoges
en utmönstring av vissa nu befintliga.
Av de allmänna förmånsrätter som skulle
få bestå borde nämnas den som tillkomme
fordran på skatt eller allmän
avgift. Som en följd av förslaget komme
gruppen av oprioriterade fordringar
att bliva något större än för närvarande.

I det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till förmånsrättslag var 13 § så
lydande: ”Allmän förmånsrätt följer

därefter med fordran på skatt och allmän
avgift i fall och med de begränsningar
som särskilt föreskrives.”

I samband med propositionen hade
första lagutskottet behandlat följande i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I:

1275, av herr Annerås m.fl., och II:
1486, av herr Hovhammar m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:

1276, av herr Lindblad m.fl., och II:
1488, av herr Westberg i Ljusdal m. fl.,

dels ock motionen 11:1487, av herr
Magnusson i Borås och herr Krönmark.

I motionerna I: 1275 och II: 1486 hade
yrkats, att riksdagen med ändring
av propositionen nr 142 skulle besluta,
att fordran på skatt eller allmän avgift
jämställdes med de oprioriterade fordringarna.

I motionerna I: 1276 och II: 1488 hade
anhållits, att riksdagen måtte uttala,

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till förmånsrättslag
att förmånsrätt vid konkurs borde gälla
även revisor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1487 antaga 11 § tredje
stycket i det genom propositionen nr
142 framlagda förslaget till förmånsrättslag; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1275 och 11:1486 antaga
13 § i det under A angivna förslaget;

C. att riksdagen måtte antaga nämnda
förslag i övrigt;

D. att motionerna I: 1276 och II: 1488
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E. att riksdagen måtte antaga övriga
genom propositionen nr 142 framlagda,
av utskottet behandlade lagförslag.

Reservationer hade anförts, vid B i
utskottets hemställan,

1. av herr Alexanderson (fp), som ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 1275 och
II: 1486 dels antaga 13 § i det under A
angivna förslaget, dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att före lagens
ikraftträdande förslag måtte framläggas
om ändring av paragrafen i enlighet
med vad reservanten anfört; samt

2. av herrar Schött och Oskarson (båda
m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:1275 och 11:1486 dels antaga
13 § i det under A angivna förslaget,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att före lagens ikraftträdande
förslag måtte framläggas om upphävande
av paragrafen och därav föranledda
följdändringar.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Vid första lagutskottets
utlåtande nr 80 är fogad en reservation
av herr Oskarson och mig. Reservationen
behandlar frågan om fordran på
skatt eller allmän avgift bör vara förenad
med förmånsrätt.

För närvarande gäller att ett stort antal
skatter och allmänna avgifter har
privilegierats. Med undantag av skogsvårdsavgift
har dessa fordringar förmånsrätt
enligt 17 kap. 12 § handelsbalken,
dvs. förmånsrätt närmast före
oprioriterade fordringar.

I propositionen föreslås nu att förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter
behålles, och utskottsmajoriteten
biträder detta förslag. I motionerna
1:1275 och 11:1486 yrkas däremot att
förmånsrätten upphäves, och vi reservanter
stöder detta krav. Vi vill därvid
främst erinra om den principiella utgångspunkten
för den här aktuella lagstiftningen,
enligt vilken alla fordringar
skall behandlas lika. Därför borde skatteprivilegiet
bibehållas endast om verkligt
starka skäl talade härför.

Det bör erinras om att lagberedningen
från denna utgångspunkt efter ingående
överväganden funnit att sådana skäl
inte är för handen. Sammanfattningsvis
har beredningen åberopat att förmånsrätten
numera är av underordnad betydelse
för det allmänna, att privilegiet
ur de oprioriterade borgenärernas synpunkt
innebär en diskriminering som
ej är sakligt grundad och att något hinder
mot dess avskaffande ej kan anses
föreligga med hänsyn till borgenären.

Det är enligt reservanternas uppfattning
betydelsefullt att de nordiska kommittéer
som arbetar på reformering av
konkurslagstiftningen kommit till samma
uppfattning. I Danmark har således
på den danska kommitténs förslag
skatteprivilegiet redan slopats, medan
Norge genom provisorisk lagstiftning
tagit ett stort steg i samma riktning.
Finland väntas gå samma väg.

Härtill kommer att flertalet remissinstanser
tillstyrkt lagberedningens för -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr ii

slag om upphävande av förmånsrätten
för skatter. Departementschefen har
däremot anfört en del skäl —- huvudsakligen
av ekonomisk, indrivningsteknisk
och skattemoralisk natur — för
privilegiets bibehållande. Enligt vår
uppfattning har emellertid dessa skäl
inte den tyngden att de motiverar ett
avsteg från den principiella utgångspunkten
för ifrågavarande lagstiftning,
nämligen att alla fordringar skall
behandlas lika.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till den med nr 2 betecknade
reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Vid utskottsutlåtandet
är fogad en reservation även från min
sida, och den avser samma fråga som
den herr Schött nyss talade om, dvs. förmånsrätten
för skattefordringar.

I princip är vi ense om att skälen
för att bibehålla den särskilda förmånsställning
för kronans skatteanspråk, som
nu gäller, inte är tillräckligt starka för
att ta över den även enligt propositionen
grundläggande tanken, att fordringar
av olika slag i princip bör behandlas
lika och förmånsrätter i möjligaste
mån begränsas. När man åberopar att
förmånsrätten underlättar skatteindrivningen
så att konkursansökningar i
många fall undvikes, är det argument
som lika väl kan åberopas beträffande
fordringar av vad slag som helst. Sådana
argument är ju bara ett slags önsketänkande
från fordringsägaren och
hans indrivningsorgan. Och om fordringsägaren
som i detta fall är staten
har han ju formella möjligheter att lagstiftningsvägen
förverkliga sina önskningar.
I våra grannländer har emellertid
det synsätt, som lagberedningen
framfört och som ligger till grund för
reservationerna, nu börjat slå igenom,
nämligen att staten ej bör tillerkänna
sig något försteg framför övriga fordringsägare
vid konkurs. Staten har dock
i andra avseenden vissa fördelar, näm -

Ang. förslag till förmånsrättslag
ligen i form av rätt till omedelbar utmätning
och införsel i lön.

Att jag trots dessa principiella synpunkter,
som överensstämmer med herr
Schötts, inte kunnat ansluta mig helt till
hans reservation, beror på att jag inte
kan komma ifrån att man bör göra en
viss skillnad mellan skattefordringar av
olika slag. Jag anser sålunda att sådana
medel, som en arbetsgivare enligt reglerna
för källskatteuppbörden innehållit
av de anställdas avlöning, i detta avseende
intar en särställning. Det är medel
som, om källskattesystemet inte
gällt, skulle ha utbetalats till arbetstagarna,
och som nu — om reglerna följs
— av praktiska skäl står inne en kortare
tid hos arbetsgivaren. De är därför jämförliga
med anförtrodda medel, och det
skulle kunna ifrågasättas, om de inte
rätteligen borde hållas avskilda för kronans
räkning. Man kan också se dessa
medel som en del av arbetslönerna, vilken
på grund av bestämmelserna i uppbördsförordningen
överföres direkt till
staten för gäldande av skatt, sålunda ett
slag av till staten författningsenligt
överlåtna lönefordringar.

På grund härav anser jag att en särbehandling
av fordringar på innehållna
källskattemedel är motiverad. Hur
lång tid efter förfallotiden en sådan förmånsrätt
skall gälla, kan diskuteras, och
det förutsättes även i propositionen att
den närmare regleringen av förmånsrätten
för skatten skall ske i ett senare
skede. Någon ändring av den föreslagna
lagtexten synes därför inte nu vara
nödvändig, och texten torde för övrigt
av andra skäl komma att bli föremål
för översyn före ikraftträdandet. Riksdagen
bör emellertid nu klart säga ifrån
att förmånsrätt för skatter inte bör gälla
i vidare mån än beträffande källskattemedlen.

Med detta ber jag, lierr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen nr 1.

I detta sammanhang vill jag emellertid
även säga några ord om en annan
fråga. Det gäller förmånsrättsordning -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till förmånsrättslag
en, nämligen förhållandet mellan förmånsrätt
för lönefordringar och panträtt
i fast egendom( inteckning). I detta
avseende är läget nu det, att lönefordringarna
enligt 17 kap. 4 § liandelsbalken
är förenade med en mycket stark
förmånsrätt. Detta får ses som ett uttryck
för den stora betydelsen ur social
synpunkt av att lön för utfört arbete
säkerställes.

Förmånsrätten för lön realiseras i
första hand ur den lösa egendomen,
men om denna inte förslår, kan även
fast egendom tas i anspråk och då med
förtur framför intecknad gäld. Härom
är väl inte så mycket att säga när det
gäller fast egendom som har samband
med arbetsanställningen, framför allt
inte då det utförda arbetet gäller uppförande
eller förbättring av fastigheten.
Men när även fastigheter som inte har
något som helst samband med arbetsanställningen
kan tas i anspråk, t. ex.
arbetsgivarens bostad, måste detta betraktas
som ett resultat som inte är väl
förenligt med grunderna för vår fastighetskredit.
Bland annat kan även fordringar
som uppkommit under en tidigare
ägares tid bli nödlidande. Om sådana
fall blir ofta förekommande, kan de påverka
villkoren för fastighetskrediten.
I den mån de drabbar banker och andra
penninginstitut kan de utjämnas,
men ofta nog är det enskilda personer
som har fordringar med högre liggande
inteckningar, och då kommer förluster
av detta slag att te sig särskilt stötande.

De här nämnda svagheterna i gällande
ordning är sedan gammalt erkända,
och många förslag har framförts till en
bättre ordning, samtidigt som det ju varit
angeläget att skydda löntagarnas intressen.
Bland annat framlades ett förslag
av lagberedningen i samband med
det aktuella lagstiftningsärendet.

Då den proposition som nu behandlas
framlades i juni i år, anförde departementschefen
att det sedan lång tid tillbaka
ansetts angeläget att stärka fastighetskrediten
i detta avseende och att
lagberedningens förslag fick ses som ett

försök att inom förmånsrättsordningens
ram lösa problemet. Emellertid hade
departementschefen kommit till den
uppfattningen att hjälpmedel utanför
förmånsrättsordningen måste anlitas
för att få en tillfredsställande lösning.
I detta avseende nämnde departementschefen
det inom inrikesdepartementet
pågående arbetet på en lönegaranti vid
konkurs. Detta arbete har ju resulterat i
en lagstiftning som kammaren för några
minuter sedan antagit. Härmed är de
.sociala synpunkterna beträffande lönefordringarna
tillgodosedda. Samma lönefordringar
som åtnjuter förmånsrätt
har också rätt till lönegaranti. Men departementschefen
har inte, i varje fall
inte hittills, dragit konsekvenserna att
i samband därmed framlägga förslag till
säkerställande av fastighetskrediten.
Medel som utbetalats för att garantera
lönen vid konkurs kan regressvägen uttas
ur fast egendom, och det finns till
och med anledning att befara att lönegarantin
kommer att leda till ökning av
de lönefordringar som görs gällande i
konkurs.

Utskottet har såväl i det nu behandlade
utlåtandet nr 80 som i utlåtande nr
79 om lönegarantin gjort ett kortfattat
påpekande om att den aktuella lagstiftningen
inte innefattar något slutligt
ställningstagande till denna fråga.

Med vad jag anfört har jag velat fästa
ytterligare uppmärksamhet vid denna
ur både principiell och praktisk synpunkt
betydelsefulla fråga. Jag hoppas
att justitiedepartementet kommer att
uppmärksamma frågan vid pågående
och förestående lagstiftningsarbete inom
detta område. Jag har, herr talman,
i denna del intet yrkande.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag har medverkat i en
motion nr 1275 i denna kammare. Där
hemställes ”att riksdagen med ändring
av proposition nr 142 måtte besluta att
fordran på skatt eller allmän avgift
jämställes med de oprioriterade ford -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

ringarna, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta härför erforderliga författningsändringar”.

Jag skall inte närmare gå in på motionen
— det bar både herr Schött och
herr Alexanderson gjort — utan bara
i korthet motivera den. I anknytning
till vad som framgår av reservationen
vill jag till en början erinra om den
principiella utgångspunkten för ifrågavarande
lagstiftning, nämligen att alla
fordringar skall behandlas lika. I enlighet
härmed bör skatteprivilegiet bibehållas
endast om verkligt starka skäl
föreligger. Lagberedningen bär ju från
denna utgångspunkt efter ingående
överväganden funnit att sådana skäl inte
är för handen. Den har, som framgår
av reservationen, sammanfattningsvis
bl. a. åberopat att förmånsrätten
numera är av underordnad betydelse
för det allmänna, att privilegiet från de
oprioriterade borgenärernas synpunkt
innebär en diskriminering som ej är
sakligt grundad samt att något hinder
mot dess avskaffande inte anses föreligga.

Man har kommit fram till ungefär
likartade synpunkter i de nordiska
kommittéer som arbetar för en reformering
inom detta område.

Enligt min mening har de av departementschefen
åberopade skälen väsentligen
ekonomisk indrivningsteknisk
och skattemoralisk bakgrund. De har
inte den tyngden att de motiverar ett
bibehållande av skatteprivilegiet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2 vid utskottets
utlåtande.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Utskottet konstaterar att
det föreliggande förslaget till ny förmånsrättsordning
vid utmätning och
konkurs innebär en välbehövlig omarbetning
och även förenkling av nu gällande
ganska invecklade och svåröverskådliga
regler. Jag har ingen anledning
att här närmare gå in på lagförsla 3

Första kammarens protokoll 1970. Nr 44

Anpf. förslag till förmånsrättslag
get i dess helhet, utan jag vill bara säga
några ord i anslutning till de reservationer
som är fogade till utlåtandet och
de anföranden som hållits.

För närvarande gäller att skatter och
allmänna avgifter har förmånsrätt enligt
17 kap. 12 § handelsbalken, dvs.
närmast före oprioriterade fordringar.
Det förekommer dock vissa begränsningar
som anges i utlåtandet. I propositionen
föreslås att förmånsrätten kvarstår.

I reservation 2, som herr Schött närmast
talade för, yrkas att 13 § i den
föreslagna lagen i första hand antas
men att därefter lagtexten omarbetas
samt förslag om upphävande av paragrafen
och därmed även förmånsrätten
framläggs före lagens ikraftträdande den
1 januari 1972.

Reservation 1, som första lagutskottets
ordförande svarar för, har gått en
medelväg. Där yrkas att de skatter som
inryms under beteckningen källskattemedel
får ha förmånsrätt men att övriga
skatter och allmänna avgifter blir oprioriterade
fordringar. Framför allt mervärdeskatt
och vissa andra avgifter
skulle alltså inte få förmånsrätt.

Enligt vad som anges i propositionen
är ett avskaffande av den nämnda förmånsrätten
inte alldeles utan ekonomisk
betydelse för statsverket. År 1967 uppgick
utdelningen på skattefordringar
med förmånsrätt i konkurser till 5,4 miljoner
kronor. Det bevakade beloppet var
19,2 miljoner kronor. Även om dessa
siffror inte tyder på att förmånsrätten
är av någon överväldigande betydelse
för statsverket, torde som flera remissinstanser
anfört blotta förekomsten av
skatteprivilegiet innebära att betydande
belopp flyter in utan vare sig utmätnings-
eller konkursåtgärder.

Kronofogdeföreningen säger t. ex. att
blotta tillvaron av skatteprivilegiet torde
medföra, att åtskilliga medborgare
anser att i varje fall skatter och skatteskulder
skall betalas på förfallodagen.
Föreningen erinrar även om att de för
indrivning inlämnade beloppen ökar

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till förmånsrättslag
kraftigt år från år, likaså de utgående
balanserna. Den utgående balansen vid
1968 års slut var över en miljard kronor.
Man menar att indrivningsmyndiglieternas
arbetsuppgifter i hög grad
skulle försvåras om förmånsrätten för
skatter togs bort.

I utskottsutlåtandet framhålls även
att ett avskaffande av skatternas förmånsrätt
kan befaras medföra ett stigande
antal konkurser. Utan förmånsrätt
för skattekrav skulle nämligen utmätningsmännen
tvingas att i ökad omfattning
verkställa utmätning på statens
fordringar, vilket i sin tur skulle föranleda
andra borgenärer att begära gäldenären
i konkurs.

Herr Alexanderson berörde något frågan
om fastighetsinteckningarna. I det
fallet kan det väl vara av värde att klart
understryka att dessa inte hamnar i ett
sämre läge än för närvarande i och med
de föreslagna bestämmelserna. Herr
Alexanderson nämnde att man kunde
befara att lönefordringarna skulle komma
att öka vid konkurser när vi får statlig
lönegaranti. Men det är ännu så länge
bara en hypotes; vi vet inte hur systemet
kommer att verka.

Herr Schött tog upp frågan om den
nordiska rättslikheten. Det finns skäl
att påpeka vad som också framgår av
propositionen, att rättslikhet på förmånsrättslagstiftningens
område finns
det ganska små möjligheter att få fram.
Beträffande skatterna skulle den möjligheten
kunna finnas men inte på många
andra avsnitt. Även det får man föra in
i bilden när man gör jämförelser med
övriga Norden i detta sammanhang.

Jag kan till sist erinra om att herr Sjöholm,
som har vissa praktiska erfarenheter
beträffande indrivning av skatter,
för sin del bestämt har avrått från att
ta bort skatteprivilegiet.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! När det talas om att ett
avskaffande av skatteprivilegier betyder
så mycket ur ekonomisk synpunkt
för staten, kan det vara av intresse att
ta del av några uppgifter i proposition
nr 142. På s. 63 omtalas att det har
gjorts en utredning omfattande åren
1965—1967. Av uppgifterna framgår att
utdelningen på skattefordringar med
förmånsrätt i konkurser som avslutats
nämnda tre år uppgick till respektive
4,7 miljoner, 4,3 miljoner och 5,4 miljoner
kronor. Till jämförelse kan nämnas
att de influtna skatterna år 1965 var
nära 35 miljarder kronor och år 1966
drygt 39 miljarder kronor. Lagberedningen
skriver att ”det material som
föreligger visar att vad staten på grund
av förmånsrätten får lyfta i konkurser
är av helt underordnad betydelse”.

I några yttranden har uttalats, att avskaffandet
av skatteprivilegiet kunde
antas föranleda hårdare indrivning.
Riksrevisionsverket och uppbördsutredningen
har emellertid instämt i lagberedningens
uppfattning att indrivningstakten
bestäms av andra faktorer. I ett
annat remissyttrande har uttalats att
skatteprivilegiets avskaffande skulle
vålla ökat arbete i ett antal konkurser
där de oprioriterade borgenärerna för
närvarande inte får någon utdelning
men framdeles skulle få någon ringa
procent. Jag måste helt hålla med lagberedningen
när den skriver, ”att av sådan
anledning ge staten företräde är
emellertid enligt beredningens mening
alltför krasst”.

Låt mig även citera Advokatsamfundet,
som tillstyrker beredningens förslag:
”1 sammanhanget uttalas bl. a. att
om förmånsrättens bortfall skulle medföra
en hårdare indrivning av skatter
och avgifter, detta inte är något skäl
för att hesitera inför åtgärden. Det kan
nämligen inte, generellt sett, sägas att
det varit någon fördel att indrivningen
släpat efter och ''skattekrediter’ lämnats
i förlitande på förmånsrätten. Just
härigenom vilseleds lätt leverantörer

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

och kreditgivare, och insolventa giildeniirer
får möjlighet att driva sin verksamhet
vidare trots att de bort inställa
betalningarna för länge sedan.”

Av remissinstanserna vill jag också
åberopa länsstyrelser, som anser att
man bör ta bort detta privilegium. Speciellt
intressant är vad som anföres av
länsstyrelsen i Malmöhus län, där en
nyss åberopad kronofogde lär vara bosatt.
Denna länsstyrelse framhåller
t. o. m. att arbetet med skatteindrivningningen
bör vinna på ett avskaffande.
Skulle indrivningsmyndigheterna, om
förmånsrätten upphävs, tillgripa hårdare
åtgärder än hittills, ligger detta
enligt länsstyrelsen i linje med de direktiv
som utfärdats från centralt håll.
Följden därav skulle säkerligen bli, att
skattegäldenären med större intresse
ägnade sig åt inbetalning av sina skatteskulder.
Det har, fortsätter länsstyrelsen,
hittills inte utan skäl sagts, att det
är den statliga kredit som uppkommer
genom underlåtenhet att betala in anställdas
skatter och varuskatt, som hållit
många företag vid liv på konstlad
väg under ibland flera år. Skulle sådana
förhållanden kunna bringas att, om inte
upphöra så i varje fall minska, ligger
det i det allmännas intresse.

Även åtskiliga kronofogdemyndigheter
har uttalat sig positivt till förslaget
om avskaffandet av detta skatteprivilegium.

Vidare anser jag att det är en viktig
synpunkt som lagberedningen för fram,
när den understryker den principiella
inställningen att alla fordringsägare
skall behandlas lika och fortsättningsvis
framhåller, att det allt överskuggande
är att staten med sina fordringar
mot alla landets skattskyldiga har den
största tänkbara riskutjämningen redan
genom fordringarnas överväldigande
stora antal.

Herr talman! Utskottsmajoritetens talesman
berörde det nordiska samarbetet.
Han nämnde själv att på detta område
fanns det möjlighet att åstadkomma
en likformighet i lagstiftningen. Jag

Ang. förslag till förmånsrättslag
har den uppfattningen att vi bör ta vara
på den möjligheten. Än en gång ber jag
att få yrka bifall till reservation 2.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Svedberg åberopade
beträffande förmånsrätten för
skattefordringar just de skäl som jag
vände mig emot i mitt första anförande,
då jag påpekade att det är ganska naturligt
att en fordringsägare själv önskar
bästa möjliga förutsättningar för att
indriva sina fordringar. Herr Svedberg
åberopar också vad herr Sjöholm yttrat
i detta avseende i utskottet och att han
inte reserverat sig. Det finner jag
ganska naturligt — herr Sjöholm får på
sätt och vis betraktas som part i den
här frågan. Han har ju till tjänsteuppgift
just att indriva skattefordringar.
Det är också ganska naturligt att den
som fått in ett visst system i sin verksamhet
inte gärna går över till ett annat.
Jag för min del tror emellertid att
indrivningsorganen kommer att anpassa
sig till det nya systemet, om man avskaffar
den här förmånsrätten, och att
de ändå skulle kunna indriva en hel del
av de fordringar som nu drivs in på
grund av förmånsrätten vid konkurs.
Det är ju för övrigt också att märka att
de pengar, som har gått till staten i dessa
konkurser, inte går staten helt förbi
även om förmånsrätten avskaffas, eftersom
staten då får del i dem lika med
andra borgenärer.

Även beträffande fastighetskrediten
vill jag anföra några ord. Herr Svedberg
säger att den nya lagstiftningen inte
medför någon försämring på detta
område. Men det var inte det som i
första hand påstods här. Skälen är
framför allt att detta är en länge intensivt
önskad reform, ett krav på möjlighet
att ta bort ett missförhållande
som länge har existerat. Det har då legat
ett hinder i vägen. Nu är det hindret
borta. Då är det rimligt att genomföra
en sådan här reform.

Herr Svedberg trodde inte att det

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till förmånsrättslag
skulle bli någon ökning av lönefordringar
i konkurserna. Det har framhållits
av ett flertal remissmyndigheter att
man nog måste räkna med det, och jag
tror det finns många olika skäl till det.
Bland annat tror jag att det kan förekomma
många fall, där anställningsförhållandet
är i viss mån konstruerat för
att man skall komma i åtnjutande av
ifrågavarande lönegaranti. Men framför
allt är det väl så, att när ett företag börjar
gå dåligt och få svårigheter med
löneutbetalningarna, så kan det med
denna lönegaranti i bakgrunden bli frestande
för arbetsgivaren och de anställda
i samförstånd att fortsätta längre än
man eljest skulle ha gjort, och kanske
med utbetalning av reducerade eller på
annat sätt beskurna löner. Jag tror därför
att det finns allt skäl att räkna med
en försämring i detta avseende, och jag
vidhåller att det är mycket angeläget
att frågan bringas till en lösning.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det är sant som herr
Schött nu ytterligare poängterade, att
det beträffande just förmånsrätten för
skatter kanske hade funnits möjligheter
att få nordisk likformighet i lagstiftningen.
Men denna förmånsrätt är bara
en detalj i hela detta problemkomplex.
I övrigt råder vissa olikheter. Fullständig
nordisk likformighet hade sålunda
inte varit möjlig att vinna i denna lagstiftning.

Sedan är det väl ändå så, att förmånsrätten
inte bara har en direkt verkan
och inbringar inte bara de 5,4 miljoner
för ett år, som herr Schött berörde,
utan den har även — som jag ville poängtera
i mitt korta anförande — en
indirekt verkan. I detta fall måste man
väl ändå fästa vikt vid vad de som sysslar
med dessa frågor anser. Exempelvis
kronofogdeföreningen påtalar i sitt remissyttrande
att de för indrivning restförda
skatterna ökar år från år och att
balansen för det senaste året som man
har statistik för, nämligen 1968, var en

miljard kronor. Det är summor som går
längre än vad man kan bedöma av det
förut nämnda resultatet från 1967. Skulle
förmånsrätten tas bort i detta avseende,
finge man befara att de här summorna
skulle växa högst väsentligt.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att vi inte kan nå fullständig likformighet
i lagstiftningen på detta fält med
övriga nordiska länder, men här är
fråga om en, som man kan bedöma,
mycket viktig detalj. Jag tycker då att
det är angeläget att ta vara på detta
tillfälle att åstadkomma likformighet.

Meningarna är — vilket framgår av
den tidigare debatten -—- delade bland
både länsstyrelser och kronofogdemyndigheter
i denna fråga. Men jag vill ännu
en gång understryka vad länsstyrelsen
i Malmöhus län anfört, nämligen
att följden av att man avskaffar skatteprivilegiet
säkerligen skulle bli att skattegäldenären
med större intresse ägnar
sig åt inbetalningen av sina skatteskulder.

Jag yrkar ännu en gång bifall till reservation
2.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det är klart att det är
nödvändigt och bra med det nordiska
lagstiftningssamarbetet. Men detta bör
väl inriktas på lagar där det går att ernå
fullständig överensstämmelse. Att enbart
inrikta sig på detaljer, som skulle
bli fallet när det gäller dessa bestämmelser
om skatterna, kan ju inte ge så
mycket.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att fram -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

ställas först särskilt angående vardera
punkten A och B samt därefter särskilt
avseende utskottets hemställan i övrigt.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2ro), av herr Alexanderson, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt

3:o) av herr Schött, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Oskarson
vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Alexandersons yrkande.

Herr Schött äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående första lagutskottets
utlåtande nr 80 punkten B antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Alexanderson vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Ang. förslag till förmånsrattslag

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innehålles i den av herrar
Schött och Oskarson vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsproposition
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-25;

Nej — 20.

Därjämte hade 68 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 80
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej —27.

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Ang. förslag till jordabalk

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 80, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till jordabalk
jämte motioner m. m.

Genom en den 20 mars 1970 daterad
proposition, nr 20, som hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokoll
över justitieärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till jordabalk.

I propositionen hade föreslagits, att
jordabalken i 1734 års lag skulle ersättas
med en ny jordabalk.

Den föreslagna balken var uppdelad
i två avdelningar, varav den första innehöll
bestämmelser om rättsförhållanden
rörande fast egendom (1—18 kap.)
och den andra regler för inskrivningsväsendet
(19—23 kap.). Förslaget byggde
i väsentliga delar på redan gällande
rätt, sådan denna kommit till uttryck
i ett flertal skilda lagar och i rättspraxis.
Betydande nyskapelser föresloges
dock på vissa områden och på andra
hade väsentliga omdaningar skett av
redan befintliga rättsinstitut.

I 4 kap. voro samlade de betydelsefulla
bestämmelserna om köp, byte och
gåva av fast egendom. Ändrade regler
föresloges beträffande formkravet vid
fastighetsköp. Köp skulle ske skriftligen
och både säljare och köpare skulle
underteckna köpehandlingen. Det uppställdes
icke något krav på bevittning
för att köpet skulle bliva giltigt. Däremot
finge bevittningen stor betydelse,

när köparen skulle söka lagfart. Hade
säljarens underskrift icke bevittnats
kunde lagfart icke meddelas genast. Vissa
särskilt betydelsefulla köpevillkor,
som uppräknas i lagtexten, måste intagas
i köpehandlingen. Köp finge icke
hållas svävande på grund av köpevillkor
under längre tid än två år.

Panträtten i fast egendom, som behandlades
i 6 kap., föresloges få en ny
rättslig konstruktion. Avvikelserna från
vad som gällde nu hänförde sig framför
allt till inteckningshandlingens form
och innehåll samt till sättet för upplåtelse
av panträtt. Inteckningshandlingen
föresloges sålunda ersatt av ett av
inskrivningsmyndigheten utfärdat pantbrev,
som icke utgjorde någon skuldförbindelse.
Skuldförhållandet skulle regleras
enbart i omslagsrevers. Panträtten
uppkomme genom att fastighetsägaren
lämnade över pantbrevet till fordringshavaren
som säkerhet för dennes fordran.

I 8—11 kap. upptoges regler om arrende.
Endast bestämmelserna om jordbruksarrende,
som återfunnes dels i det
för arrende gemensamma 8 kap., dels
i 9 kap., innebure sakliga nyheter. Lagstadgat
direkt besittningsskydd skulle
införas vid jordbruksarrende i likhet
med vad som tidigare hade skett för
bostadshyresgäster och bostadsarrendatorer.
Besittningsskyddet föresloges i
princip gälla hela arrendeområdet, alltså
även de s. k. sidoarrendena. När det
gällde andra jordbruksarrenden än
gårdsarrenden skulle dock besittningsskyddet
gälla endast om arrendeavtalet
slutits för längre tid än ett år. Om besittningsskyddet
brötes på grund av att
marken skulle användas för annat ändamål
än jordbruk, kunde arrendatorn
under vissa förutsättningar få ersättning
för att han måste lämna arrendestället.
Betydelsefulla nyheter föresloges
i fråga om arrendeställets skick, underhåll,
byggnadsskyldighet, fristående
förbättringar och avräkning. Tvist om
rätt till förlängning av avtalet för jord -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

bruksarrendator, villkoren för fortsatt
arrende eller om ersättning för vägrad
förlängning föresloges skola prövas av
en arrendenämnd, som bestode av lagfaren
ordförande och två andra ledamöter.
Förfarandet föresloges bliva detsamma
som gällde för de nya statliga
hyresnämnderna. Även kanslimässigt
föresloges att arrendenämnderna samordnades
med hyresnämnderna. Arrendenämndens
beslut skulle i regel kunna
klandras hos fastighetsdomstol. Vissa
begränsningar föresloges i rätten att
fullfölja talan mot domstolarnas avgöranden
i sådana mål.

Den nya hyreslagen, som trädde i
kraft den 1 januari 1969, hade med vissa
smärre ändringar föreslagits infogad
som 12 kap. i jordabalken. Klander av
hyresnämndernas beslut skulle dock i
fortsättningen ske vid fastighetsdomstol.

I 18 kap. upptoges bestämmelser om
godtrosförvärv beträffande fastighet eller
rättighet i fastighet. Under vissa
förutsättningar skulle den som förvärvat
en fastighet eller fått panträtt eller
annan rättighet upplåten åt sig och därvid
i god tro förlitat sig på överlåtarens
respektive upplåtarens lagfart kunna
göra ett godtrosförvärv, dvs. förvärvarens
rätt finge bestå trots att den som
förfogat över fastigheten icke varit dess
rätte ägare. Den vars rätt finge vika i
nu angivna situationer skulle kunna få
ersättning av allmänna medel för sin
förlust. Bestämmelserna, som utgjorde
en principiell nyhet för svensk rätt,
syftade till att stärka tilltron till fastighetsbokens
innehåll.

Reglerna om inskrivningsväsendet i
19—23 kap. hade moderniserats och
systematiserats.

Kungl. Maj:ts förslag till jordabalk
var i nedan angivna delar så lydande:

1 kap.

4 §

Har gräns ej blivit lagligen bestämd,
gäller de rå och rör eller andra mär -

Ang. förslag till jordabalk

ken som av ålder ansetts utmärka gränsen.

Om gränsen tillkommit genom expropriation
eller liknande tvångsförvärv,
har gränsen den sträckning som med
ledning av fångeshandling, innehav och
andra omständigheter kan antagas ha
varit åsyftad.

5 §

Om gräns i vattenområde ej kan bestämmas
med ledning av 3 eller 4 §,
har gränsen sådan sträckning att till
varje fastighet föres den del av vattenområdet
som är närmast fastighetens
strand. För mindre holme eller skär föres
dock ej någon del av vattenområdet
till fastigheten. Har stranden förskjutits,
är dess tidigare läge, om det kan
fastställas, avgörande för gränsens
sträckning.

Sträckning av gräns i vattenområde
bestämmes efter normalt medelvattenstånd.
I Vänern, Vättern och Hjälmaren
samt i Storsjön i Jämtland fastställes
dock sträckningen efter ett vattenstånd
av

i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln
vid Sjötorp,

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln
vid Motala,

i Hjälmaren 2,77 meter över södra
slusströskeln vid Notholmen och

i Storsjön 292,45 meter över nollplanet
i det höjdsystem som ligger till
grund för sjöns reglering.

6 §

Har fastighet blivit skild från angränsande
vattenområde genom att stranden
förskjutits, har fastighetens ägare
rätt att nyttja område mellan fastigheten
och vattnet under förutsättning att
området är av ringa omfattning och att
dess ägare icke lider skada eller olägenhet
av betydelse. Fastighetens ägare
har därvid samma rätt som enligt 1 kap.
3 § vattenlagen (1918:523) tillkommer
strandägare.

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk
6 kap.

3 §

När myndighet vid utsökning eller i
annat fall fördelar medel mellan rättsägare
i fastighet, har borgenär rätt att
för fordran, som är förenad med panträtt
i fastigheten, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt lag få
betalning ur medlen intill pantbrevets
belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller
borgenären genom tillägg betalning
ur medlen för ränta på kapitalbelopp
inom pantbrevets belopp, för skadestånd
på grund av förtida betalning
samt för ersättning för indrivningskostnad
och annan kostnad som föranledes
av fordringsförhållandet. Tillägget får
icke överstiga femton procent av fordringens
inom pantbrevets belopp liggande
kapitalbelopp jämte sex procent
årlig ränta på detta belopp från den
dag då fastigheten utmättes, konkursansökan
gjordes eller de medel nedsattes
som eljest skall fördelas.

Har flera pantbrev överlämnats som
pant för fordran och har inteckningarna
samma företrädesrätt eller gäller de
omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna
i första stycket om pantbrevets
belopp avse pantbrevens sammanlagda
belopp.

9 kap.

2 §

Avtal om jordbruksarrende skall träffas
för viss tid eller för arrendatorns
livstid. Avser upplåtelsen jord, varöver
upplåtaren icke kan förfoga utöver sin
egen besittningstid, får avtal träffas
även för sådan tid. Är arrendetiden
icke bestämd enligt vad som sagts nu,
gäller avtalet för fem år.

Omfattar arrende för viss tid bostad
för arrendatorn, skall arrendetiden utgöra
minst fem år eller, om jordägaren
är kommun, minst ett år. Har avtal träffats
för kortare tid, gäller det för den
nu angivna minsta tiden. Om arrendenämnden
godkänt avtalet i denna del,

gäller det dock för den överenskomna
tiden.

Förbehåll om rätt för jordägaren att
i annat fall än som anges i 7 kap. 5 och
30 §§, 8 kap. 6, 14 och 23 §§ samt 30,
32 och 33 §§ detta kapitel återtaga arrendestället
eller del därav före arrendetidens
utgång gäller endast om det
godkänts av arrendenämnden.

10 §

Föreligger tvist om förlängning av arrendeavtalet
eller om villkor för sådan
förlängning, åligger det jordägaren att
skriftligen meddela arrendatorn att
denne, om han icke går med på att flytta,
har att senast två månader efter det
att han fått del av meddelandet hänskjuta
tvisten till arrendenämnden.
Meddelandet skall lämnas i den ordning
som enligt 8 kap. 8 § gäller för uppsägning.
Bestämmelsen i 8 kap. 8 § tredje
stycket tredje punkten gäller dock ej.

Om jordägaren fullgjort vad som
åligger honom enligt första stycket, har
arrendatorn att hänskjuta tvisten till
arrendenämnden inom den i första stycket
angivna tiden. Iakttages ej denna,
förfaller rätten till förlängning av avtalet.

13 §

Bifalles ej arrendatorns talan om förlängning
av arrendeavtalet, får i domen
eller beslutet skäligt uppskov med avträdet
medges, om jordägaren eller arrendatorn
begär det.

Avgöres tvisten efter arrendetidens
utgång eller medges uppskov med avträdet,
skall arrendevillkoren för tiden
från avtalets upphörande till avträdet
fastställas enligt 9 §.

14 §

Kommer förlängning av arrendeavtal
som omfattar bostad för arrendatorn
ej till stånd på grund av att förhållande
som avses i 8 § första stycket 5 eller
6 föreligger och skall marken efter avtalets
upphörande användas för ända -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

mål som kan antagas lämna väsentligt
högre avkastning eller som kan tillgodoses
genom expropriation eller liknande
tvångsförvärv, skall jordägaren till
arrendatorn utge ett belopp som motsvarar
den genomsnittliga arrendeavgiften
för ett år under den senaste arrendeperioden.
Uppgår arrendatorns
förlust på grund av att arrendeförhållandet
upphör till högre belopp, skall
jordägaren i stället i skälig omfattning
ersätta förlusten, dock högst med belopp
som omtsvarar tre års arrendeavgifter,
beräknade så som nyss angivits.

Första stycket gäller ej, om det av
särskilda skäl är obilligt mot jordägaren
att han ålägges ersättningsskyldighet.

17 §

Omfattar arrende bostad för arrendatorn
eller hans anställda, skall jordägaren
vid tillträdet avlämna bostaden i
det skick som föreskrives i hälsovårdsstadgan
(1958:663).

Fråga huruvida bostad vid tillträdet
är i sådant skick som anges i första
stycket skall prövas vid syn enligt 24—
28 §§. Finnes brist föreligga i detta hänseende,
skall synemiinnen föreskriva
vilka åtgärder som skall vidtagas för
bristens avhjälpande samt fastställa beräknad
kostnad för dessa. De skall även
utsätta viss tid inom vilken åtgärderna
skall vara vidtagna.

Underlåter jordägaren att inom utsatt
tid vidtaga föreskriven åtgärd, får arrendatorn
utföra åtgärden i jordägarens
ställe. Sedan arbetet fullbordats,
har arrendatorn rätt till ersättning av
jordägaren med det vid. synen fastställda
beloppet. Vill arrendatorn hellre
uppsäga avtalet, får han göra det, om
icke bristen är av ringa betydelse. För
den tid arrendestället är i bristfälligt
skick har arrendatorn rätt till skälig
nedsättning av arrendeavgiften och ersättning
för skada.

Förbehåll som strider mot första—
tredje stycket gäller mot arrendatorn,
om det godkänts av arrendenämnden.

Ang. förslag till jordabalk

22 §

Har jordägaren utfört arbete som avses
i 18 § eller utgivit ersättning enligt
andra stycket i nämnda paragraf eller
enligt 21 § första stycket för arbete
som arrendatorn utfört och har arrenderättens
värde ökat genom arbetet, är
arrendatorn skyldig att godtaga skälig
höjning av arrendeavgiften.

23 §

Avräkning mellan jordägaren och arrendatorn
skall ske, när arrendestället
avträdes. Avräkning skall även ske vid
tidigare tidpunkt i den mån avtal därom
träffats. I samband med förlängning
av arrendeavtalet skall avräkning alltid
ske, om mer än nio år förflutit från tillträdet
eller från närmast föregående avräkning.

Om ej annat avtalats, skall avräkning
grundas på syn vid avräkningsperiodens
början och slut.

26 §

Vid synen skall i den mån det är påkallat
med hänsyn till ändamålet med
synen undersökas allt som hör till arrendestället,
såsom byggnader, trädgård,
åker och äng, beteshagar, hägnader,
diken, vägar, broar, brunnar och
ledningar. Från synen får dock undantagas
viss del av arrendestället, om jordägaren
och arrendatorn kommer överens
om i vad mån brist skall tagas i beräkning
och anteckning om överenskommelsen
göres av synemännen.

Kan överenskommelse ej träffas om
ersättning enligt 21 § andra stycket,
30 § andra stycket eller 31 §, skall synemännen
bestämma ersättningen.

Synemännen får anlita sakkunnig eller
biträde.

över allt som förekommer vid synen
skall upprättas skriftlig handling, som
undertecknas av synemännen. Om brist
föreligger, skall anteckning göras om
bristens beskaffenhet, de åtgärder som
behövs för dess avhjälpande samt kostnaden
för detta. Tydlig hänvisning skall
lämnas om vad den har att iakttaga

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk
som vill klandra synen. Synehandlingen
skall inom tre månader från synens
avslutande genom synemännens försorg
delges parterna i den ordning som enligt
8 kap. 8 § gäller för uppsägning.
Bestämmelsen i 8 kap. 8 § tredje stycket
tredje punkten gäller dock ej.

27 §

Parterna svarar solidariskt för synekostnaden.
Sinsemellan svarar de för
hälften var.

28 §

Om part ej godtager syn, som hållits
på sätt och inom tid som anges i 24 §,
får parten klandra synen genom att
väcka talan mot den andra parten inom
två månader från det synehandlingen
delgavs honom. Klandras icke synen,
gäller den som fullt bevis för arrendeställets
skick den dag till vilken synen
hänför sig. Motbevisning mot synen är
i sådant fall ej tillåten.

Synemännen är skyldiga att i mål
om klander avge skriftligt yttrande, om
rätten begär det.

29 §

Arrendeavgiften skall bestämmas i
pengar. Har avtal träffats i strid med
vad som sagts nu, skall arrendeavgiften
utgå med belopp, som är skäligt med
hänsyn främst till parternas avsikter
och övriga förhållanden när avtalet
träffades. Om förbehåll att arrendatorn
skall utföra arbete finns bestämmelser
i 36—39 §§.

10 kap.

5 §

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet,
har arrendatorn rätt till förlängning
av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller
avtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 §
utan att likväl jordägaren uppsagt avtalet
att upphöra på någon av dessa
grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt

sina förpliktelser i sådan mån att avtalet
skäligen icke bör förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts
utan byggnadslov i fall då sådant erfordrats
eller i strid med plan eller
därmed jämförligt beslut av myndighet
angående markens bebyggande eller användning,

4. i annat fall byggnad på arrendestället
icke står i överensstämmelse
med gällande plan och jordägaren gör
sannolikt, att han skall använda marken
i enlighet med planen,

5. jordägaren gör sannolikt, att marken
skall användas för bebyggelse av
annat slag än det som avses med upplåtelsen
eller för jordbruk, industri eller
annan ekonomisk verksamhet, samt
intresset för honom att kunna förfoga
över marken för sådant ändamål påtagligt
överväger arrendatorns intresse av
fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad
anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett
genom att arrendatorn avträder endast
en del av arrendestället och avtalet
lämpligen kan förlängas såvitt avser
arrendestället i övrigt, har arrendatorn
utan hinder av första stycket rätt till
sådan förlängning.

20 kap.

2 §

Lagfart skall sökas inom tre månader
efter det att den handling på vilken
förvärvet grundas (fångeshandlingen)
upprättades.

Tiden för sökande av lagfart räknas
dock

1. för förvärv som beror av villkor,
myndighets tillstånd eller annan sådan
omständighet, från det förvärvet fullbordades,

2. för dödsbo, i fall som avses i 1 §
andra stycket, från det egendomen överläts
eller, om bouppteckning då ej registrerats,
från det registreringen skedde,

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

3. för den som är ensam delägare i
dödsbo, från det bouppteckningen registrerades
eller, om han först därefter
blivit ensam delägare, från det registreringen
skedde, dock, om boets förvaltning
omhänderhas av boutredningsman
eller testamentsexekutör eller om boet
är avträtt till konkurs, ej i något fall
tidigare än från det egendomen utgavs
till delägaren,

4. för testamentstagare som tillagts
egendom i legat, från det testamentet
vann laga kraft och legatet utgavs eller,
om bouppteckning då ej registrerats,
från det registreringen skedde,

5. när talan väckts om återgång eller
hävande av förvärv innan tiden för sökande
av lagfart utgick, från det dom
varigenom talan ogillades vann laga
kraft.

22 kap.

11 §

Gemensam inteckning får på ansökan
av fastigheternas ägare och efter medgivande
av pantbrevets innehavare avlyftas
från någon eller några av fastigheterna
(relaxation). Besväras fastighet,
i vilken inteckningen skall kvarstå,
av panträtt eller annan rättighet som är
inskriven och äger rättigheten lika rätt
som eller sämre rätt än inteckningen,
fordras att innehavaren av sådan rättighet
medger relaxationen. Svarar fastighet,
från vilken inteckningen skall
avlyftas, endast enligt 6 kap. 11 § andra
stycket, får relaxation ske utan att
den biträtts eller medgivits av den fastighetens
ägare eller av ägaren av eller
rättighetshavare i stamfastigheten eller
fastighet som före den ifrågavarande
svarar för brist i stamfastigheten. Fordras
ej fastighetsägares medverkan till
relaxationen, får relaxation ske på ansökan
av pantbrevets innehavare.

Svara fastigheterna för flera gemensamma
inteckningar, får en av inteckningarna
icke avlyftas från en fastighet
utan att sådana åtgärder vidtages med
de övriga inteckningarna att fastigheten
icke vidare svarar för dem gemen -

Ang. förslag till jordabalk

samt med någon av de andra fastigheterna.

I fastighet, som bildats genom avstyckning
av område vilket förvärvats
av kommun för att ingå i gata eller annan
allmän plats inom stadsplan eller
byggnadsplan, får på begäran av kommunen
relaxation ske utan hinder av
bestämmelserna i första stycket om att
för relaxation fordras medgivande av
fastighetsägare och rättighetshavare,
om sannolika skäl föreligger för att områdets
värde uppgår till högst två procent
av den odelade fastighetens värde
och relaxationen är väsentligen utan
betydelse för fastighetsägarnas och rättighetshavarnas
rätt.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna 1:1255,
av herr Alexanderson in. fl., samt II:
1474, av herr Wiklund i Stockholm och
fru Anér, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
i den mån så vore möjligt
vid utskottsbehandlingen måtte beakta
de synpunkter som framförts i motionerna,
att vederbörande utskott måtte
utforma erforderlig lagtext där så kunde
bliva nödvändigt samt att riksdagen
i övrigt i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om skyndsam översyn av
4 kap. i den nya jordabalken;

B. de likalydande motionerna I: 1256,
av herr Larsson, Thorsten, och herr
Eriksson, Olle, samt II: 14-70, av herr
Grebäck m. fl., i vilka motioner yrkats,
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
skulle besluta:

1. att 9 kap. 2 § i det stycke som rörde
arrendetiden för kommunala arrenden
skulle omarbetas och utformas i enlighet
med arrendelagsutredningens förslag; 2.

att 9 kap. 10 § skulle givas en sådan
utformning, att det klart framginge,
att avtalet måste ha sagts upp för
att paragrafen skulle äga tillämpning;

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

3. att 9 kap. 22 § skulle utgå;

4. att 9 kap. 23 § skulle utformas på
ett sådant sätt, att parterna föreskreves
att låta verkställa regelbundna avräkningar
i enlighet med vad arrendelagsutredningen
föreslagit;

5. att 9 kap. 26 § skulle givas följande
lydelse:

”Vid synen skall undersökas allt som

hör till arrendestället, såsom---

biträde.

Överallt som — — — synemännen.
Om brist föreligger, skall anteckning
göras om bristens beskaffenhet, de åtgärder
som behövs för dess avhjälpande
samt kostnaden för detta. Kostnaden
för botande av bristen skall bestämmas
efter gängse pris på orten.

Tydlig hänvisning — ---gäller dock

ej”;

6. att 9 kap. 27 § skulle givas följande
lydelse:

”Parterna svarar solidariskt för synekostnaden.
Sinsemellan svarar de för
hälften var. Vid gemensam av- och tillträdessyn
för olika arrendatorer, svarar
dessa för varsin fjärdedel av kostnaden”; 7.

att 9 kap. 28 § skulle givas följande
lydelse:

”Om part ej godtar syn,---ej

tillåten.

Har ena parten i rätt tid klandrat synen,
får även andra parten göra det,
om det sker inom två veckor från den
dag då den första partens klandertid
utgick.

Synemännen -— — — begär det”;
samt

8. att 9 kap. 29 § skulle givas följande
lydelse:

”Arrendeavgiften — -— — i pengar.

Skall arrendeavgiften utgå enligt index,
skall avtalet innehålla uppgift om
ett efter förhållandena avpassat högsta
belopp som ej får överskridas. Eljest
skall arrendeavgiften vara till sin storlek
bestämd.

Har avtalet träffats---bestäm melser

i 36—39 §§”;

C. de likalydande motionerna I: 1257,
av herr Larsson, Thorsten, och herr
Eriksson, Olle, samt II: 1469, av herr
Grebäck, i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
skulle besluta, att 6 kap. 3 §
finge följande lydelse:

”När myndighet vid utsökning eller
i annat fall fördelar medel mellan rättsägare
i fastighet, har borgenär, med
den begränsning som följer av andra
stycket, rätt att för fordran, som är
förenad med panträtt i fastigheten, med
den företrädesrätt inteckningen medför
enligt lag få betalning ur medlen intill
pantbrevs belopp. I den mån detta ej
förslår, erhåller borgenären genom tilllägg
betalning ur medlen för ränta på
kapitalbelopp inom pantbrevets belopp,
för skadestånd på grund av förtida betalning
samt för ersättning för indrivningskostnad
och annan kostnad som
föranledes av fordringsförhållandet.
Tillägget får icke överstiga tjugo procent
av fordringens inom pantbrevets
belopp liggande kapitalbelopp jämte årlig
ränta på detta belopp enligt för
fordringsförhållandet gällande grunder,
dock högst tio procent, från den dag då
fastigheten utmättes, konkursansökan
gjorts eller de medel nedsattes som eljest
skall fördelas.

Har pantbrev pantsatts till mer än en
borgenär, får ränta, skadestånd och
kostnader enligt första stycket icke uttagas
ur pantbrevets belopp av annan
borgenär än den som enligt den inbördes
panträttsordningen äger sämsta rätt.

Har flera pantbrev överlämnats som
pant för fordran och har inteckningarna
samma företrädesrätt eller gäller de
omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna
i första och andra stycket
om pantbrevets belopp avse pantbrevens
sammanlagda belopp”;

D. de likalydande motionerna I: 1259,
av herr Svenungsson, och II: 1468, av
herr Eliasson i Moholm, i vilka motioner
anhållits, att riksdagen måtte antaga
det vid propositionen fogade för -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

slaget till jordabalk med den ändringen,
att 9 kap. 22 § utginge samt nedanstående
paragrafer erhölle följande lydelse: 2

Avtal om---fem år.

Omfattar arrende för viss tid bostad
för arrendatorn, skall arrendetiden utgöra
minst fem år eller, om jordägaren
är kommun och jorden till större delen
ligger inom fastställd stadsplan eller
byggnadsplan, minst ett år. Har avtal
träffats för kortare tid, gäller det för
den nu angivna minsta tiden. Om arrendenämnden
godkänt avtalet i denna
del, gäller det dock för den överenskomna
tiden.

Förbehåll om — — — av arrendenämnden.

10 §

Har arrendeavtalet uppsagts till upphörande
eller för ändrade villkor och
tvist föreligger härom, åligger det jordägaren
att skriftligen meddela arrendatorn
att denne, om han icke går med
på att flytta, har att senast två månader
efter det att han fått del av meddelandet
hänskjuta tvisten till arrendenämnden.
Meddelandet skali lämnas i den
ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller för
uppsägning. Bestämmelsen i 8 kap. 8 §
tredje stycket tredje punkten gäller
dock ej.

Om jordägaren----av avtalet.

26 §

Vid synen skall undersökas allt som
hör till arrendestället, såsom byggnader,
trädgård, åker och äng, beteshagar,
hägnader, diken, vägar, broar, brunnar
och ledningar. Från synen får dock undantagas
viss del av arrendestället, om
jordägaren och arrendatorn kommer
överens om i vad mån brist skall tagas
i beräkning och anteckning om överenskommelse
göres av synemännen.

Kan överenskommelse — -—- — bestämma
ersättningen.

Synemännen får — — — eller biträde.

över allt---dock ej.

Ang. förslag till jordabalk

27 §

Parterna svarar solidariskt för synekostnaden.
Sinsemellan skall jordägaren
alltid svara för halva kostnaden
och arrendatorn för återstoden. Vid gemensam
av- och tillträdessgn för olika
arrendatorer, svarar dessa för var sin
fjärdedel av kostnaden.

28 §

Om part---ej tillåten.

Har ena parten i rätt tid klandrat sgnen,
får även den andra parten göra
det, om det sker inom två veckor från
den dag då den första partens klandertid
utgick. Återkallas eller förfaller eljest
den första klandertalan förfaller
också den senare.

Synemännen är —- —• —• begär det.

29 §

Arrendet skall utsättas och erläggas
i pengar. Skall arrendet utgå enligt index,
skall avtalet innehålla uppgift om
ett efter förhållandena avpassat högsta
belopp som ej får överskridas. Eljest
skall arrendet vara till sin storlek bestämt.
Har vad sålunda stadgats icke
beaktats i avtalet, skall arrendet bestämmas
till belopp, som med hänsyn främst
till parternas avsikter och övriga förhållanden
vid tiden för avtalets slutande
får anses vara skäligt. Om förbehåll
att arrendatorn skall utföra arbete
finns bestämmelser i 36—39 §§;

E. motionen I: 1251, av herr Eskilsson
och herr Andersson, Ingvar;

F. motionen 1:1252, av herr Eskilsson
och herr Andersson, Ingvar, vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
9 kap. 14 § i förslaget till jordabalk icke
antoges;

G. motionen I: 1253, av herr Hjorth;

H. motionen I: 1258, av herr Skärman,
vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen måtte
besluta, att köp av fast egendom skulle
slutas genom upprättande av köpehandling
som underskreves av säljaren och

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

köparen samt bevittnades av två vid
köpets slut närvarande vittnen;

I. motionen II: 1452, av herr Tobé;

J. motionen II: 1464, av herr Lundberg; K.

motionen II: 1471, av herr Gustavsson
i Alvesta och herr Elmstedt;

L. motionen 11:1472 av herr Hedin,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att införa bestämmelser i jordabalken
som gåve bostadsarrendator rätt att
säga upp avtal och begära förlängning
av avtalet på förändrade villkor och att
därför 10 kap. 5 § skulle givas samma
utformning som 9 kap. 8 § i berört avseende;
samt

M. motionen II: 1473 av herr Tobé,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta
införa reglerna i 17 § promulgationslagförslaget
till jordabalken som
ett tredje stycke i förslaget till jordabalk
1 kap. 4 § eller göra motsvarande
sakändring i jordabalksförslaget.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1464;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1452, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 1 kap. 2 § i det vid propositionen
1970: 20 fogade förslaget till jordabalk,
antaga förslaget i nämnda del;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1452, såvitt avsåge fråga
om hänvisning till fastighetsbildningslagen
i 1 kap. i förslaget till jordabalk,
och motionen II: 1473 antaga 1 kap. 1
samt 3—6 §§ i nämnda förslag;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1452, såvitt däri yrkats
att 3 kap. 3 § tredje stycket i förslaget
till jordabalk skulle utgå, antaga 3 kap.

3 § i förslaget;

E. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1255 och 11:1474, såvitt
avsåge vittneskravet vid köp av fast
egendom, och motionen 1:1258 antaga

4 kap. 1 och 2 §§ i förslaget till jordabalk; -

F. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1255 och II: 1474 i de delar
som ej omfattades av utskottets hemställan
under E antaga 4 kap. 3—31 §§
i förslaget till jordabalk;

G. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1257 och 11:1469 antaga
6 kap. 3 § i förslaget till jordabalk;

H. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1253, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 8 kap. 7 § i förslaget till jordabalk,
antaga förslaget i nämnda del;

I. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1471, som avsåge utformningen
av 9 kap. i förslaget till jordabalk;

J. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 1, samt motionerna
1:1259 och 11:1468, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 9 kap. 2 § i förslaget till
jordabalk, antaga förslaget i nämnda
del;

K. att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 2, samt motionerna
1:1259 och 11:1468, såvitt avsåge
ändrad lydelse av 9 kap. 10 § i förslaget
till jordabalk, för sin del antaga
följande lydelse av nämnda paragraf:

Uppsäges arrendeavtal och föreligger
tvist om förlängning av avtalet eller om
villkor för sådan förlängning, åligger
det jordägaren att skriftligen meddela
arrendatorn att denne, om han icke går
med på att flytta, har att senast två månader
efter det att han fått del av meddelandet
hänskjuta tvisten till arrendenämnden.
Meddelandet skall lämnas i
den ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller
för uppsägning. Bestämmelsen i 8
kap. 8 § tredje stycket tredje punkten
gäller dock ej.

Om jordägaren---av avtalet.;

L. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1252 antaga 9 kap. 14 § i
förslaget till jordabalk;

M. att riksdagen måtte för sin del antaga
följande lydelse av 9 kap. 17 § i
förslaget till jordabalk:

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Omfattar arrende bostad för arrendatorn
eller hans anställda, skall jordägaren
vid tillträdet avlämna bostaden i
det skick som föreskrives i gällande
hälsovårdsstadga.

Fråga huruvida — — — vara vidtagna.

Underlåter jordägaren — — — för
skada.

Förbehåll som — — — av arrendenämnden.
;

N. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1251 antaga 9 kap. 18 § i
förslaget till jordabalk;

O. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 3, och motionerna I:
1259 och II: 1468, såvitt däri yrkats att
9 kap. 22 § i förslaget till jordabalk
skulle utgå, antaga förslaget i nämnda
del;

P. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 4, antaga 9 kap. 23 §
i förslaget till jordabalk;

Q. att riksdagen måtte dels med bifall
till motionerna I: 1256 och II: 1470
samt 1:1259 och II: 1468, samtliga såvitt
avsåge 9 kap. 26 § första stycket i förslaget
till jordabalk, dels med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge 9 kap. 26 § fjärde stycket i förslaget,
för sin del antaga följande lydelse
av 9 kap. 26 § i förslaget:

Vid synen skall undersökas allt som
hör till arrendestället, såsom byggnader,
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader,
diken, vägar, broar, brunnar och
ledningar. Från synen får undantagas
viss del av arrendestället, om jordägaren
och arrendatorn kommer överens
om i vad mån brist skall tagas i beräkning
och anteckning om överenskommelsen
göres av synemännen.

Kan överenskommelse — — —- bestämma
ersättningen.

Synemännen får — — — eller biträde.

Över allt---dock ej.;

Anff. förslag till jordabalk

R. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 6, och motionerna I:
1259 och 11:1468, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 9 kap. 27 § i förslaget till jordabalk,
antaga förslaget i nämnda del;

S. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1256 och II: 1470, såvitt
avsåge yrkandet 7, och motionerna I:
1259 och II: 1468, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 9 kap. 28 § i förslaget till jordabalk,
antaga förslaget i nämnda del;

T. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1256 och II: 1470, såvitt
avsåge yrkandet 8, och motionerna I:
1259 och II: 1468, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 9 kap. 29 §, antaga förslaget
i nämnda del;

U. att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:1472 för sin del antaga
följande lydelse av 10 kap. 5 § i förslaget
till jordabalk:

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet
eller om arrendatorn uppsagt avtalet
enligt 3 § och i uppsägningen begärt
förlängning av avtalet på ändrade villkor,
har arrendatorn rätt till förlängning
av avtalet utom när

1. arrenderätten---upplösa ar rendeförhållandet.

Om jordägarens — — — sådan förlängning.
;

V. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1253, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 12 kap. 7 § i förslaget till jordabalk,
antaga förslaget i nämnda del;

X. att riksdagen måtte för sin del antaga
följande lydelse av 20 kap. 2 § i
förslaget till jordabalk:

Lagfart skall--— (fångeshand lingen)

upprättades.

Tiden för — — — registreringen
skedde,

3. för den som är ensam delägare i
dödsbo, från det bouppteckningen registrerades
eller, om han först därefter
blivit ensam delägare, från det så skedde,
dock, om boets förvaltning omhänderhas
av boutredningsman eller testamentsexekutör
eller om boet är avträtt

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk
till konkurs, ej i något fall tidigare än
från det egendomen utgavs till delägaren,

4. för---laga kraft,;

Y. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1452, såvitt avsåge rubriken
till 22 kap. i förslaget till jordabalk,
antaga förslaget i nämnda del;

Z. att riksdagen måtte dels med avslag
på motionen II: 1452, såvitt avsåge
uttrycket ”relaxation” i 22 kap. 11 § i
förslaget till jordabalk, dels med anledning
av samma motion, såvitt avsåge
ändrad lydelse av tredje stycket i nämnda
paragraf, för sin del antaga följande
lydelse av 22 kap. 11 § i förslaget:

Gemensam inteckning---pant brevets

innehavare.

Svarar fastigheterna — — — andra
fastigheterna.

I fastighet, som bildats genom avstyckning
av område vilket förvärvats
av kommun för att ingå i allmän plats
inom stadsplan eller byggnadsplan, får
på begäran av kommunen relaxation
ske utan hinder av bestämmelserna i
första stycket om att för relaxation
fordras medgivande av fastighetsägare
och rättighetshavare, om sannolika skäl
föreligger för att områdets värde uppgår
till högst två procent av den odelade
fastighetens värde och relaxationen
är väsentligen utan betydelse för fastighetsägarens
och rättighetshavarnas
rätt.;

Å. att riksdagen för sin del måtte antaga
följande av utskottet framlagt förslag
till slutbestämmelse att fogas till
förslaget till jordabalk:

Om balkens ikraftträdande förordnar
Konungen med riksdagen.;

Ä. att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till jordabalk icke
kunnat antagas oförändrat -—■ antaga
lagförslaget — utom såvitt avsåge 8 kap.
17 §, 18 § och 26 § andra stycket, 9 kap.

30 § och 35 § andra stycket, 12 kap.

31 §, 35 § och 61 § andra stycket samt
23 kap. 6 §, vilka bestämmelser icke
behandlats av utskottet i förevarande

ärende — i de delar som ej avsåges
med utskottets hemställan under B—H
och J—Z; samt

Ö. att motionen II: 1452 i vad den
ej kunde anses besvarad genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
vid C i utskottets hemställan

1. av herrar Skärman (fp), Ferdinand
Nilsson (ep), Grebäck (ep), Tobé (fp)
och Josef son i Arrie (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
C hemställa, att riksdagen måtte
dels med avslag på motionen II: 1452,
såvitt avsåge fråga om hänvisning till
fastighetsbildningslagen i 1 kap. i förslaget
till jordabalk antaga 1 kap. 1, 3
och 6 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget, varvid 6 § skulle
betecknas som 7 §, dels med anledning
av motionen II: 1473 för sin del antaga
följande lydelse av 1 kap. 4—6 §§ i
förslaget till jordabalk:

4 §

Har gräns---utmärka gränsen.

Om gränsen tillkommit genom överlåtelse
av jord eller genom expropriation
eller liknande tvångsförvärv, har gränsen
den sträckning som med ledning
av fångeshandling, innehav och andra
omständigheter kan antagas ha varit
åsyftad.

5 §

Har fastighetsgräns under minst tjugo
år oklandrat hävdats i annan sträckning
än den skulle ha enligt lag och
framgår av omständigheterna att hävden
grundats på överenskommelse som
före balkens ikraftträdande ingåtts mellan
ägarna på ömse sidor, gäller den
sträckning i vilken gränsen sålunda
hävdats.

6 §

Om gräns i vattenområde ej kan bestämmas
med ledning av 3—5 §, har

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

gränsen sådan sträckning att till varje
fastighet föres den del av vattenområdet
som är närmast fastighetens strand.
För mindre holme eller skär föres dock
ej någon del av vattenområdet till fastigheten.
Har stranden förskjutits, är
dess tidigare läge, om det kan fastställas,
avgörande för gränsens sträckning.

Sträckning av — — — sjöns reglering.

7 §

Har fastighet — — — tillkommer
strandägare;

vid E i utskottets hemställan

II. av herr Ernulf (fp), som dock ej
antytt sin mening;

vid F i utskottets hemställan

III. av herrar Ebbe Ohlsson (m),
Ernulf (fp), Skärman (fp), Tobé (fp)
och Hedin (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under F hemställa,
dels att motionerna 1:1255 och
11:1474, såvitt avsåge fråga om verkan
av att oriktig uppgift om köpeskillingen
lämnades i köpehandling, finge anses
besvarade med vad reservanterna
anfört, dels att riksdagen måtte med
avslag på samma motioner i de delar
som icke omfattades av utskottets hemställan
under E och som icke nämnts i
reservationen antaga 4 kap. 3—31 §§
i förslaget till jordabalk;

vid G i utskottets hemställan

IV. av herrar Ferdinand Nilsson (ep),
Grebäck (ep) och Josef son i Arrie (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under G hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av motionerna
1:1257 och 11:1469 för sin del antaga
följande lydelse av 6 kap. 3 § i förslaget
till jordabalk:

När myndighet vid utsökning eller i
annat fall fördelar medel mellan rätts 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 44

Ang. förslag till jordabalk

ägare i fastighet, har borgenär, med
den begränsning som följer av andra
stycket, rätt att för fordran, som är
förenad med panträtt i fastigheten, med
den företrädesrätt inteckningen medför
enligt lag få betalning ur medlen
intill pantbrevets belopp. I den mån
detta ej förslår, erhåller borgenären
genom tillägg betalning ur medlen för
ränta på kapitalbelopp inom pantbrevets
belopp, för skadestånd på grund
av förtida betalning samt för ersättning
för indrivningskostnad och annan kostnad
som föranledes av fordringsförhållandet.
Tillägget får icke överstiga femton
procent av fordringens inom pantbrevets
belopp liggande kapitalbelopp
jämte sex procent årlig ränta på detta
belopp från den dag då fastigheten utmättes,
konkursansökan gjordes eller de
medel nedsattes som eljest skall fördelas.

Har flera pantbrev överlämnats som
pant för fordran och har inteckningarna
samma företrädesrätt eller gäller de
omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna
i första och andra styckena
om pantbrevets belopp avse pantbrevens
sammanlagda belopp;

vid J i utskottets hemställan

V. av herrar Ebbe Ohlsson (m), Ernulf
(fp), Ferdinand Nilsson (ep), Grebäck
(ep), Tobé (fp), Hedin (m) och
Josefson i Arrie (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under J
hemställa, att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1256 och II:
1470, såvitt avsåge yrkandet 1, samt
motionerna 1:1259 och 11:1468, såvitt
avsåge ändrad lydelse av 9 kap. 2 § i
förslaget till jordabalk, för sin del an -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

taga följande lydelse av nyssnämnda
paragraf:

Avtal om — — — fem år.

Omfattar arrende för viss tid bostad
för arrendatorn, skall arrendetiden utgöra
minst fem år eller, om jordägaren
är kommun och arrendestället till större
delen ligger inom fastställd stadsplan
eller byggnadsplan, minst ett år.
Har avtal träffats för kortare tid, gäller
det för den nu angivna minsta tiden.
Om arrendenämnden godkänt avtalet i
denna del, gäller det dock för den överenskomna
tiden.

Förbehåll om — — — av arrendenämnden; vid

L i utskottets hemställan

VI. av herrar Ebbe Ohlsson (m) och
Hedin (in), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla i reservationen
angiven lydelse samt att
utskottet bort under L hemställa, att
riksdagen måtte med anledning av motionen
1:1252 dels, med avslag på propositionen
i motsvarande del, icke antaga
9 kap. 14 § i förslaget till jordabalk,
dels antaga nedanstående lydelse
av 9 kap. 13 och 14 §§ i nämnda lagförslag
samt — med de jämkningar som
föranleddes av vad som anförts i reservationen
— 8 kap. 28, 30, 31 och 33 §§
samt 10 kap. G § i förslaget.

9 kap.

13 §

Bifalles ej---- begär det.

14 §

Avgöres tvist om förlängning av arrendeavtalet
efter arrendetidens utgång
eller medges uppskov med avträdet,
skall arrendevillkoren för tiden frän avtalets
upphörande till avträdet fastställas
enligt 9 §.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Skärman
(fp) beträffande formkravet vid fastighetsköp.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggning angående föreva -

rande utlåtande jämväl finge beröras
tredje lagutskottets utlåtanden nr 81
och 82.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det omfattande lagkomplex
som erhållit den sammanfattande
beteckningen jordabalken har angivits
vara avsedd att träda i stället för jordabalken
i 1734 års lag. Bakom den serie
av lagförslag som häri ingår eller som
nära sammanhänger härmed ligger årtiondens
arbete. Märkligt är att de förslag
som nu föreligger bär stark prägel
av tidsnöd. Man har svårt att värja sig
för tanken om en hedervärd ambition
hos nuvarande justitieministern att
snabbast möjligt städa föregångarens
bordslådor, hyllor m. m.

Med rätta framhåller första lagutskottet
i sitt nyligen behandlade utlåtande
avseende motioner angående rättsvården
det intensiva lagstiftningsarbete på
olika områden som nu fortgår. Det är
ingen nyhet men därför icke mindre
värt att uppmärksammas i dagens för
att inte säga höstriksdagens sammanhang.
Jag erinrar mig hur jag, när jag
häromåret anmälde något knot över att
ha fått vänta litet väl länge på svar på
en interpellation om rättsotrvgghet,
övervåld och kravallberedskap, av dåvarande
justitieministern fick till livs
en erinran om det omfattande lagstiftningsarbete
som pågick inom departementet
och som tagit hans tid i anspråk.
Jag har den största respekt för
dåvarande justitieministerns allvarliga
intresse även för förbättrad rättsvård,
om han fått erforderliga resurser härför.
Likväl vill jag även i dag erinra om
min reflexion då, nämligen att behovet
av resurser för att kunna tillämpa
gällande lagar på olika områden är
mera brännande än behovet att skaffa
till nya lagar. Det är min uppfattning
att vi även i höst får nya lagar som det
kan bli svårt nog för dem det vederbör
att komma i gång med tillämpningen
av. Detta gäller även i sin mån de förslag
vi nu behandlar.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Beträffande lagstiftningsarbetets intensitet
säger väl något det faktum
att år 1907 avgavs 35 propositioner i
lagärenden, 1908 39 stycken, 1909 45
och 1970 — såvitt jag hittills har funnit,
och det är väl bäst att säga det —. 47
propositioner. Dessa förslag är givetvis
av olika omfattning när det gäller både
ingripande betydelse och sidantal. En
del utgör faktiskt även i detta senare
hänseende ”vägande” inlägg.

Till den betydelse det hava kan —
inte minst med hänsyn till riksdagsledamöternas
arbetsbörda och läsvillighet

— må några siffror anföras. Lagpropositionerna
år 1907 har beräknats till
1 955 trycksidor, år 1968 till 2 890
trycksidor, år 1969 3 792 och år 1970

— med nyss anförd reservation — 4 179
sidor.

Jag vill inte förmena justitiedepartementet
och därtill anknuten utredningsorganisation
ett högt betyg i flit. Proposition
nr 20 med förslag om jordabalk
är daterad den 20 mars 1970. Proposition
nr 142 med förslag till ändring
i denna är daterad till den 29 juni.
Proposition nr 146 med förslag likaledes
om bl. a. ändring av samma lag är
daterad den 4 september, och proposition
nr 156, som likaledes avser bl. a.
ändring av jordbalken, är daterad den
16 oktober. Om därtill fogas den kontakt
som så att säga köksvägen tagits
mellan kanslihuset och utskottskansliet
får man i någon mån en fullständig bild
av lappandet på detta dock i synnerligen
god tid påbörjade lagverk.

Om sålunda en del förbättringar kommit
en smula sent är det annat som har
kommit så mycket tidigare. Jag har i
min hand en i dess förord till oktober
1970, utan närmare datumangivning,
daterad bok: ”Jordabalken. Den nya
lagstiftningen med kommentar: Grannelagsrätt,
Fastighetsköp, Panträtt, Arrende,
Hyra, Servitut, Lagfart, Inteckning.
” Om författaren gäller att han, för
att använda ett från ett barnprogram
hämtat, med rätta bevingat ord, ”kommer
från kanslihuset”. I förordet anfö -

Ang. förslag till jordabalk

res följande ursäkt: Behovet av en kommentar
har bedömts vara mycket stort
redan på detta tidiga stadium. Den har
diirför utarbetats på grundval av propositionerna
och utgivits av det statliga
allmänna förlaget. ”Detta har”, heter
det blygsamt nog, ”ansetts försvarligt
med hänsyn till att de ändringar i förslaget
som kan komma att ske under
riksdagsbehandlingen, av naturligu
skäl” — jag kursiverar det — ”måste
bli föga genomgripande”. Det sades i
oktober.

Riksdagens tredje lagutskott har funnit
författarens och förlagets tilltag
mindre naturligt och har genom ordförande
och vice ordförande hos talmanskonferensen
anfört klagomål. Talmanskonferensen
lär ha uttryckt livlig
sympati med utskottet, men därmed har
det hela stannat. Man kanske kan vänta
någon deklaration från regeringen om
hur en suverän folkrepresentation i ett
demokratiskt styrt land bör behandlas
i ett sådant här fall. Detta om detta —
nu till det positiva.

Man må beklaga att både kanslihus
och i följd därav utskott har tvingats
handla under uppenbar tidsnöd. Detta
— och endast detta — kan förklara den
proposition ”i spridda skurar” som vi
har erhållit. Man må beklaga att för
upplysning om lagverket sådana åtgärder
har måst tillgripas. Likafullt kommer
detta lagverk — med alla de brister
det kan ha och som framtiden lär
få plåstra en del med — att fylla ett
stort behov och vara ett viktigt tillskott
till vår lagstiftning.

Den makt som har hetsat fram förslagen
i kanslihuset undandrar sig allmänhetens
bedömande. Enligt en dagstidning
har en ledamot av regeringen
vittnat om det stora arbete som nedläggs
på utarbetande av propositioner.
Han medger emellertid att ”riksdagen
numera får i vissa frågor mindre detaljerad
redovisning än tidigare”. För
min del har jag särskilt saknat en mera
nyanserad redovisning av i propositioner
— inte bara i det här fallet utan i

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

ett antal fall — nämnda remissyttranden.
Man får veta vilka remissyttranden
som av propositionsskrivaren har
uppfattats såsom tillstyrkande och vilka
som har uppfattats som avstyrkande.
Bortsett från den felkälla som kan ligga
i en sådan generalisering är det dock av
stort värde för den som skall bedöma
det förslag som föreligger att få del av
huvudtankarna i den mån de ger en
mera nyanserad bild av hur man ser
saken mot bakgrund av att man gör det
slutliga uttalandet.

Ett stort verk som detta har med mödor
och bekymmer samt med ånger och
rättelser kommit till. Med rätta har utskottet
visat respekt för de nådda resultaten,
även när man känt sig tveksam
om huruvida det ens på kort sikt
alltid har givit definitiva resultat. Lagverket
har gått med sin egen tyngd genom
utskottet. Vad justitiedepartementets
folk har haft stora svårigheter att
brottas med har även utskottet, trots
ledamöters och kanslipersonals nedlagda
intresse, ansett sig kunna göra föga
åt. De reservationer som här föreligger
— jag är med på några — rör uppenbara
detaljer. De har framför allt sitt
intresse som vittnesbörd om personliga
uppfattningar som reservanterna har i
detaljer, men i vissa avseenden är reservationerna
av praktisk natur och bör
kunna beaktas av kammaren.

Jag ber, herr talman, att redan nu få
uttala min anslutning till utskottets förslag
med undantag för de punkter där
mitt namn förekommer bland reservanterna.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det förslag till ny jordabalk
som i dag ligger på riksdagens
bord är slutresultatet av ett lagstiftningsarbete
som pågått under lång tid.
Redan i början av 1800-talet ansågs tiden
vara mogen för att ersätta jordabalken
i 1734 års lag med en ny. Ända sedan
dess har arbete i detta syfte pågått,
men inte förrän nu står tanken inför

sitt förverkligande. Det arbete som i
tidigare skeden har lagts ned på jordabalksrevisionen
har ingalunda varit resultatlöst.
Under årens lopp har många
partiella reformer av större eller mindre
räckvidd genomförts.

År 1875 infördes den ännu gällande
lagstiftningen om lagfart och inteckning.
År 1907 fick vi nya lagar om nyttjanderätt
och servitut. År 1912 genomfördes
viktiga ändringar på panträttsområdet.
En genomgripande reform av
inskrivningsväsendet ägde rum 1932.
Reglerna om hyra och arrende ändrades
i väsentliga avseenden 1939 och
1943. År 1953 reformerades tomträttsinstitutet.

Dessa och andra partiella reformer
har lett till att vad som nu finns kvar
av jordabalken i 1734 års lag inte är
mer än ett fåtal paragrafer. Den nya
balken innebär till stora delar en samlad
kodifikation av regler som redan
gäller enligt olika lagar eller som har
utbildats i rättspraxis. Förslaget innehåller
emellertid också viktiga sakliga
nyheter. 1968 års reformer av lagstiftningen
om hyra samt bostads- och anläggningsarrende
följs nu av en motsvarande
reform i fråga om jordbruksarrende.
Denna innebär bl. a. att jordbruksarrendator
tillförsäkras lagstadgat
direkt besittningsskydd. De centrala
frågorna om fastighetsköpet regleras utförligt.
De för fastiglietskrediten grundläggande
reglerna om panträtt får ny
rättslig konstruktion. Skyddet för den
som i god tro har förvärvat rätt till fast
egendom förstärks och staten ikläder
sig ett ekonomiskt ansvar mot dem som
lider förlust till följd av att annan gör
ett godtrosförvärv.

Med tillfredsställelse har jag noterat
att tredje lagutskottet vid sin omsorgsfulla
granskning av det mycket omfattande
lagverket inte har funnit anledning
till anmärkningar mer än på några
få punkter. Den nya jordabalken föreslås
träda i kraft den 1 januari 1972.
Tidigare i år har riksdagen beslutat om
en ny fastighetsbildningslag, som avses

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

träda i kraft samma dag. Tillsammans
innebär dessa båda stora lagverk eu
tidsenlig rättslig reglering på ett område
som är av central betydelse i det moderna
samhället.

Herr talman! Efter dessa kortfattade
synpunkter på eu stor lagstiftningsfråga
vill jag med några ord beröra herr Ferdinand
Nilssons inlägg. Jag har i andra
kammaren haft tillfälle att svara på en
enkel fråga beträffande den kommentar
till jordabalken som utgivits på ett förlag
av en tjänsteman i kanslihuset. Jag
hade då tillfälle att meddela att detta
är en rent privat utgåva, som författaren
själv får svara för. Det rör sig om
ett privat arbete, utfört på fritid, som
jag personligen inte har känt till förrän
vid den tidpunkt då kommentaren gavs
ut. Jag har inte någon anledning, i egenskap
av departementschef, att i detta
sammanhang gå in på den frågan.

Herr Ferdinand Nilsson var också
vänlig att tala om det intensiva lagstiftningsarbete
som pågår inom justitiedepartementet.
Både antalet och omfattningen
av framlagda lagförslag har
ökat. Det är mycket besvärligt att vi lever
i ett samhälle som förändras så
snabbt att man med en viss överdrift —-litet tillspetsat — skulle kunna säga att
utvecklingen går så fort att många lagar
redan kan vara föråldrade i vissa stycken
när de kommer ut av trycket.
Detta är en följd av samhällets snabba
förvandling och ställer i våra dagar
utomordentliga krav på den instans som
har att svara för att lagstiftningen hela
tiden så nära som möjligt anknyter till
de faktiska förhållandena i samhället.

Det skulle naturligtvis ha varit mycket
idylliskt att arbeta i en gången tid,
då förändringarna inte var så snabba,
då man kunde räkna med att en ny lag
skulle kunna bli bestående under en
ganska lång tid. Vi lever tyvärr inte i
ett sådant samhälle, och det medför att
vi från justitiedepartementet nödgas att
ofta lägga fram nya eller ändrade lagförslag
för riksdagens prövning.

An g. forslas till jordabalk

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det iir ett imponerande
lagverk, båda kvalitativt och kvantitativt,
som nu har lagts fram för riksdagens
prövning genom propositionen
om en ny jordabalk med tillhörande lagstiftning.
Och det är verkligen inte en
lagstiftning som bara har intresse för
eu liten grupp specialister. I jordabalken
behandlas köp, byte och gåva av
fast egendom, arrende och hyra, nyttjanderätt
och servitut samt mycket annat
som berör den enskilde medborgaren
i en mängd olika sammanhang.

Jag beklagar att utskottsbehandlingen
till följd av tidsnöd blivit så forcerad
att vi inte har haft möjlighet att diskutera
enskildheterna i propositionen så
noggrant som hade varit önskvärt med
hänsyn till ärendets betydelse. Trots ett
utomordentligt gott arbete på sekretariatets
sida kan det inte hjälpas att utskottet
fått för kort tid på sig. Detta
är inte riktigt förenligt med demokratins
spelregler. Vi får ständigt exempel
på det, och jag hoppas att justitieministern,
som tidigare har uttryckt god vilja
i fråga om att rätta till detta missförhållande,
kommer att ha i åtanke den betydelse
det har att riksdagen verkligen
får tid att behandla frågorna ordentligt.

Propositionen har föregåtts av ett
omfattande och långvarigt lagstiftningsarbete,
som justitieministern redan har
antytt. Bland raden av de personer som
bär förtjänsten av att vi nu får en ny
jordabalk bör främst nämnas Natanael
Gärde, en av vårt århundrades allra
främsta svenska jurister. Som ordförande
i lagberedningen ledde han under en
lång rad år arbetet på att skapa en ny
jordabalk. Under hans energiska och
skickliga ledning tillkom 1960 års förslag
till ny jordabalk. Detta förslag remissbeliandlades
och blev därefter föremål
för överarbetning genom en särskild
utredning, som på ett mycket förtjänstfullt
sätt utfördes av en av Gärdes medarbetare
i lagberedningen, justitierådet
och juris doktorn Peter Westerlind, vilken
för övrigt i början av 1950-talet var

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk
sekreterare i just det riksdagsutskott
som nu har behandlat propositionen.
Därefter följde ytterligare remissbehandling,
bearbetning i justitiedepartementet
samt lagrådsgranskning, och så
tillkom propositionen om ny jordabalk
in. in. Vi har all anledning att uttala vår
uppskattning av det arbete som utförts
av olika personer och som alltså lett
fram till denna betydelsefulla proposition.

Naturligtvis kan man i fråga om en
del punkter i ett så omfattande lagförslag
diskutera om den lösning som
valts alltid varit den allra lämpligaste.
Det är väl tänkbart, herr justitieminister,
att vi, om vi hade haft erforderlig
tid på oss, på ytterligare någon punkt
hade velat göra en ändring inom utskottet,
åtminstone några av oss. Det gäller
t. ex. frågan om vittnen skall krävas för
att ett avtal om överlåtelse av fast egendom
skall bli giltigt. Det gäller också
t. ex. formkravet beträffande utfästelse
av säljaren om fastighetens beskaffenhet.
Det har man ju slopat på ett rätt
sent stadium av förarbetet till propositionen.
Det sammanhänger givetvis med
att den nya lagen har en annan principiell
lösning av vad säljaren normalt
svarar för i fråga om fastighetens beskaffenhet,
men det hade kanske ändå
varit värt att diskutera närmare. Vidare
skulle jag för min del ha önskat mera
tid för att diskutera, om inte den relativt
kortfattade regleringen av en del
frågor om rättsliga fel, rådighetsfel och
faktiska fel hade kunnat kompletteras,
åtminstone på några punkter.

Vi har också problemet hur man bör
utforma systemet för belåning av fastigheter,
alltså frågan om panträtt i fast
egendom. Där gjorde man i departementet,
det skall gärna erkännas, ett mycket
gott arbete när man lade fram en väsentligen
annan principiell lösning än
man tidigare hade tänkt sig. Men det är
svårt att på så kort tid bedöma detta
system med alla dess enskildheter.

Man kan också fråga sig t. ex. om det
inte nu hade varit på tiden att avskaffa

möjligheten att bilda servitut genom avtal
mellan enskilda personer. Att man
fortfarande har kvar den möjligheten
kan leda till vissa problem med hänsyn
till jordbrukspolitik och annan politik
beträffande markanvändning. Man
skulle därför kunna tänka sig att kräva
en prövning i begränsad omfattning hos
vederbörande lantmätare, huruvida servitutet
stämmer överens med lagstiftningens
syfte i stället för att få den
prövningen i andra sammanhang. Då
kanske redan vissa olägenheter uppkommit.

Man kan kanske också beklaga att lagförslaget
i stort sett har lämnat en hel
del frågor av väsentlig praktisk betydelse
oreglerade, t. ex. utfästelse att sälja
fast egendom eller att köpa den, liksom
den vanliga klausulen om handpenning
som så ofta förekommer i samband
med fastighetsköp, liksom vitesutfästelser
av olika slag. Nog hade det varit
i och för sig önskvärt om man härvidlag
hade nått en reglering. Nu lämnas
dessa frågor till rättstillämpningen.

Vid en lagstiftning som innehåller så
många komplicerade och svårbedömbara
regler som jordabalken måste man
räkna med att erfarenheterna, när balken
förts ut i det praktiska rättslivet,
kan leda till ändringar i en del avseenden.
Detta är inte sagt på något sätt som
en anmärkning mot lagförslaget, det är
helt enkelt något som inte går att undvika.

På någon enstaka punkt har utskottsbehandlingen
lett till sakliga ändringar
i jordabalksförslaget med tillhörande
lagstiftning, men det är som tidigare
sagts inte fråga om någon genomgripande
förändring. På en del andra
punkter föreslår utskottet ändringar av
formell karaktär. Jag skall inte gå in på
dem, eftersom vi i dessa fall i stort sett
varit överens i utskottet.

På en punkt har jag emellertid tillsammans
med fyra andra utskottsledamöter
föreslagit en avvikelse från förslaget.
Det gäller verkan av att i köpehandlingarna
står en annan köpesum -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

ma än den som parterna i verkligheten
kommit överens om. En sådan oriktig
uppgift om köpeskillingen kan lämnas
av olika skiil, t. ex. i syfte att undgå
full lagfartsstämpel eller för att undvika
realisationsvinstbeskattning vid försäljning
av fast egendom. Meningen kan
också vara t. ex. att vilseleda en arrendator
som har förköpsrätt till fastigheten.
I vissa fall kan avsikten vara att
vilseleda staten. Ibland kan oriktigheten
ske i säljarens intresse, ibland i köparens,
ibland kanske i båda parternas.
I de flesta fall torde förfarandet vara
straffbart.

Reservanterna är ense med utskottsmajoriteten
om att det är av stor vikt
att köpeskillingen anges riktigt. Det är
en allvarlig sak att komma med oriktiga
uppgifter i detta avseende, och det är
angeläget att man vidtar åtgärder för
att stävja oskicket. Det kan hända att
man i vissa fall kan behöva vidta åtgärder
utöver det straffansvar som nu
finns. Trots detta hyser vi reservanter
betänkligheter mot att en oriktig uppgift
om köpeskillingens storlek generellt
skall leda till att hela avtalet blir
ogiltigt.

Orsakerna till våra betänkligheter är
att de praktiska olägenheterna kan bli
mycket stora, särskilt om ogiltigheten
görs gällande när lång tid har förflutit
efter avtalets ingående. Direkt stötande
kan resultatet bli t. ex. när den oriktiga
köpeskillingen uppgivits i säljarens intresse
men där det är han som sedan
påfordrar att köpet skall omintetgöras
och situationen kanske är den att köparen
bebyggt marken med ett hus eller att
marken efter överlåtelsen stigit väsentligt
i värde.

Efter vad jag förstår måste slutsatsen
av departementschefens ståndpunkttagande
bli att sådana ganska otrevliga
förfaranden kommer att bli fullt möjliga.
Helst bör naturligtvis säljaren avvakta
att preskriptionstiden för straff
för den oriktiga uppgiften om köpeskillingen
har utgått, när han på detta
sätt begagnar sig av reglerna för att av

Ang. förslag till jordabalk
köparen skaffa sig förmåner vilka uppenbart
iir orimliga.

Reservanterna förordar diirför alt det
liksom nu överlämnas till rättstillämpningen
att lösa frågan om verkan i olika
fall av att köpeskillingen angivits
oriktigt. Vi har ansett att lagtexten inte
behöver ändras för att detta syfte skall
kunna tillgodoses. Det bör enligt vår
mening räcka med att riksdagen godtar
den formulering av utskottsutlåtandet
på denna punkt som föreslås i reservationen.
Jag kan redan nu påpeka att
stadgandet i 1734 års jordabalk om att
”lagligt stånde, olagligt återgånge” som
det hette med den gamla vackra lagstilen
inte har ansetts göra det nödvändigt
att alltid förklara ett avtal ogiltigt
för att det på någon punkt innehåller
en oriktighet.

Jag kommer alltså, herr talman, att
yrka bifall till reservation III i utlåtandet
nr 80.

Jag skulle kanske ha velat tillägga att
erfarenheterna av de ogiltighetsregler
som vi har i nuvarande lagstiftning i
många fall visat att stötande resultat
kan uppkomma, när oriktigheten långt
efteråt upptäcks.

I reservation V till samma utlåtande
yrkas en begränsning av den möjlighet
som propositionen ger kommunerna, i
motsats till andra fastighetsägare, att
träffa kortfristiga arrendeavtal. Varför
skall kommunerna ha en särställning i
förhållande till andra fastighetsägare?
Orsaken är tydligen att man vill ge
kommunerna en sådan särställning med
hänsyn till att det naturligtvis är angeläget
för kommunen att vid planering
för tätbebyggelse kunna frigöra sig från
utarrendering av mark på så kort tid
som möjligt, och detta är givetvis ett
angeläget intresse, ett samhällsintresse
av stor vikt.

Vi har emellertid i reservationen ansett
det tillräckligt att kommunerna får
denna förmånliga särställning i de fall
där arrendestället helt eller till större
delen ligger inom fastställd stadsplan
eller bvggnadsplan. En sådan plan skall

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk
ju i alla fall föregå en tätbebyggelse. I
övrigt bör arrendatorns intresse av en
längre arrendetid, normalt minst fem
år, väga över kommunens intresse.

Herr talman! Jag kommer därför att
yrka bifall också till reservation V till
utlåtandet nr 80.

Under utskottets hemställan punkt E
har jag avgivit en blank reservation.
Anledningen därtill är att jag verkligen
känner mig mycket tveksam till
förslaget i propositionen att slopa det
principiella kravet på vittnen vid överlåtelse
av fast egendom. Frågan har
stötts och blötts i otaliga sammanhang
under många år. Under utredningsarbetets
gång har olika förslag till lösningar
framförts, t. ex. om ett laga köpevittne;
andra lösningar har också diskuterats.

Jag är minst sagt tveksam om man
verkligen har valt rätt metod när man
i den paragraf som reglerar formkravet
inte talar om att det bör finnas vittnen.
I en annan paragraf som behandlar inskrivningsväsendet
får man helt plötsligt
veta att om det inte finns vittnen
så blir det fråga om ett mycket omständligt
förfarande för att få lagfart på
fastigheten. Det hade väl i varje fall
varit önskvärt med en huvudregel, en
princip som innebär att ett avtal som
träffas i den form som föreskrivs i den
paragraf där formkravet behandlas
också hade kunnat bli föremål för lagfart
utan ytterligare kompletteringar.
Jag tycker inte att metodiken är bra,
men jag har delvis av tidsskäl beslutat
mig för att inte uttryckligen reservera
mig mot propositionens förslag till lösning.
Man får se vad erfarenheterna i
det praktiska rättslivet kommer att visa
och om propositionens lösning är
hållbar eller ej. Skulle det visa sig att
den i stor utsträckning leder till att folk
inte bryr sig om vittnena utan först när
det gäller att få lagfart ställs inför den
frågan då är lösningen inte bra. Man
får i så fall tänka om och föreslå en annan
metod. Jag kommer emellertid inte

nu att framställa något yrkande på den
punkten.

Beträffande tredje lagutskottets utlåtande
nr 81 har jag inte heller något annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

I fråga om tredje lagutskottets utlåtande
nr 82 ämnar jag inte ställa något
yrkande men har i stället fogat ett särskilt
yttrande till utlåtandet. Jag riktar
kritik mot den lagtekniska utformningen
av förslaget om vidgad rätt för hyresgäst
att överlåta sin hyresrätt. Enligt
min bedömning ger departementschefen
i motiveringen till förslaget ordet
”byte” i lagtexten en tillämpning
och innebörd som är mer vidsträckt än
ordet enligt vanligt språkbruk har. Detta
påtalades också av en ledamot av
lagrådet. Han framhåller att ett motivuttalande
som departementschefens inte
är bindande för de rättstillämpande
myndigheterna. Nej, det är det inte.
Jag har själv i mitt domstolsarbete varit
tvungen att ta avstånd från ett motivuttalande
— ett utskottsutalande —-därför att det varit i strid med lagtexten.
Jag uppmanade vederbörande part
— det var en advokat vid en rättshjälpsanstalt
som företrädde parten i
fråga — att föra frågan vidare till högre
instans eftersom den hade ett principiellt
intresse. Det ansågs emellertid
så klart att motivuttalandet stred mot
lagtexten att man inte ens ville föra
frågan vidare.

Jag tror att vi skall akta oss för att
lagstifta i motiven. Det är en enligt min
mening ganska viktig sak, inte minst av
praktiska skäl för den som läser lagtexten
och kanske inte har tillgång till motivuttalandena.

Lagstiftning skall ske genom själva
lagtexten. Motiven skall alltså ha till
uppgift att belysa och vid behov förklara
lagtexten, inte stå i strid med
lagtextens ordalydelse.

Nu är emellertid syftet med den föreslagna
lagändringen mycket behjärtansvärt,
och jag har därför inte velat avge

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

någon reservation som skulle kunna tolkas
så att jag inte är ense med lagstiftningens
syfte. Jag nöjer mig i stället,
herr talman, med en stillsam protest
i förhoppning om att denna fråga kommer
att följas med uppmärksamhet. Om
lagtillämpningen inte skulle anse sig
kunna följa motivuttalandet bör man
jämka på lagtexten så att den blir fullt
korrekl.

Herr talman! Det skulle vara lockande
för mig att mycket utförligare än
vad jag nu gjort kommentera jordabalksförslaget,
men även om jag nöjde
mig med att gå igenom huvudpunkterna
skulle en något så när ingående analys
ta åtskilliga timmar i anspråk. Det
skulle framför allt nu i sessionens slutskede
kanske vara att fresta kammarens
ledamöters tålamod något för hårt.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det har i den allmänna
debatten om det framlagda förslaget till
ny jordabalk sagts att det inte i så hög
grad är resultatet av nytänkande utan i
stor utsträckning är en systematisering
och kodifiering av redan tillämpad lag
och rättspraxis. Det må vara därmed
hur som helst; jordabalksförslaget och
alla dess följ dförfattningar är, såsom
från denna talarstol tidigare betygats,
ett betydande lagarbete som man inte
gärna kan komma förbi utan att stanna
upp ett slag och ägna en minnesstund
åt dess tillkomst.

Utarbetandet av det samlade jordabalksförslaget
har som framgår av propositionen
förvisso icke gått alltför
snabbt. Må det — vid sidan av det erkännande
jag var med om att lämna i
utskottsutlåtandet — tillåtas mig erkänna
att jag en tid under 1940-talet, då resultatet
av lagberedningens uppdrag
från 1909 lät vänta på sig, snubblade vid
en hädisk tanke: eftersom vi klarat oss
så länge utan jordabalk skulle vi då
inte -— såsom man i Storbritannien kan
regera utan grundlag, constitution —
kunna reda oss utan jordabalk? Vi hade

Ang. förslag till jordabalk
ju ändå den gamla jordabalkens 12 kap.
3 och 4 §§ att hänga upp alla överenskommelser
om vattengränser på. Nu är
emellertid jordabalksförslaget klart för
godkännande. Även om man ger förslaget
det bästa vitsord för redig och logisk
disposition och för ett enkelt språk,
som kan läsas och förstås även av icke
jurister, så finns det givetvis i ett så
stort verk skönhetsfläckar och bestämmelser
som man skulla vilja ha annorlunda
formulerade eller placerade. I
några fall har detta resulterat i smärre
ändringar och kompletteringar, som utskottet
enats om. I andra fall har motionsyrkandena
icke tillgodosetts, men
de reservationer som detta föranlett
rör icke de stora linjerna i lagverket —
det skall erkännas.

Jag vill här något beröra reservationerna
I och III till utlåtandet nr 80
samt reservation I till utlåtandet nr 81.
I ett särskilt yttrande har jag även berört
det slopade kravet på köpevittnen.
Reservation I till utlåtande nr 80 hör
direkt ihop med reservation I till utlåtande
nr 81. Det gäller i hög grad en
principsak, där vi reservanter har landets
främsta jurister på vår sida. Principfrågan
gäller huruvida icke en promulgationslag
enligt ingressens ordalydelse
skall vara en lag om införande
som i förevarande fall införande av jordabalken.
Det gäller paragraferna 17
och 18 i lag om införande av nya jordabalken.
Jag har i en motion anknutit till
promulgationslagen, medan herr Tobé i
motion II: 1473 anknutit till jordabalksförslaget
och därvid i huvudsak hållit
sig till 17 § för att sedan i motion
11:1495 till promulgationslagen erinra
om sin huvudmotion. Det är rätt komplicerade
bestämmelser, så jag skall inte
fördjupa mig i det. I båda fallen gäller
det emellertid frågor som inte är av
övergångskaraktär. Beträffande 17 § är
det en ren överflyttning till den nya
lagstiftningen av tidigare gällande bestämmelser
om gränser som tillkommit
genom överlåtelse av jord. I 18 § införs
till och med det helt nya rättsbegreppet

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk
gränshävd. I båda fallen rör det sig
om förhållanden som icke på något sätt
är av övergångsnatur. Vi har i vårt yrkande
om att dessa paragrafer i promulgationslagen
bort överföras till jordabalkens
1 kapitel, som jag sagt, landets
främsta jurister på vår sida. Vi vet att
lagberedningen, jordabalksutredningen
och lagrådet stödjer en sådan lösning.
Samtidigt med överflyttningen av 17 §
till 1 kap. 4 § jordabalken föreslår vi en
mindre komplettering. 18 § föreslår vi
överflyttad som en fristående 5 § till 1
kapitlet i jordabalken.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få tillstyrka reservation nr I i de
båda utlåtandena. Om så befinnes möjligt,
skall jag återkomma beträffande
utlåtande nr 81.

Beträffande reservation nr III till utlåtande
nr 80 har herr Ernulf så utförligt
motiverat denna, att jag kan förbigå
den och endast yrka bifall till den.

Bland följder av ogiltigförklarat köpavtal
vill jag dock tillägga problemet
om köpet fullföljts med fastighetsbildning.
Hur skall man då förfara? Man
kan ju inte gärna rulla filmen baklänges.

Härutöver vill jag på det kraftigaste
understryka vad jag i ett särskilt yttrande
anfört angående kravet på köpeeller
lagfartsvittnen. Min ståndpunkt
bygger visserligen i huvudsak på praktiska
erfarenheter men, som jag klarlagt
i yttrandet, vinner man inget på att slopa
vittneskravet. Tvärtom kan man bara
krångla till lagfartsprocessen. Mitt råd
till dem som träffar överlåtelseavtal rörande
fast egendom är således att oberoende
av lagen alltid se till att avtalen
bevittnas av två vittnen, som kravet varit
ända sedan tillkomsten av 1734 års
lag. Jag saknar motiv för den omkastning
som här skett från krav på laga
köpevittnen 1947 till nu helt slopande
av vittneskravet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få tillstyrka reservationerna I och
III i utlåtande nr 80.

Herr OHLSSON, EBBE, (in) :

Herr talman! Jag skall koncentrera
mig på några synpunkter kring reservation
nr VI av herr Hedin och mig. I förslaget
till jordabalk har i 9 kap. 14 § intagits
en bestämmelse med den innebörden,
att en jordägare kan åläggas betala
avflyttningsersättning till arrendator
under vissa förutsättningar. År dessa
uppfyllda, skall arrendatorn utan bevisning
ha rätt till ersättning med belopp
som uppgår till arrendeavgiften för ett
år under den senaste perioden. Kan han
däremot bevisa högre förlust, skall han
också vara berättigad till ersättning för
hela förlusten, dock högst tre års arrendeavgifter.

Denna bestämmelse skall tillämpas
på arrendeavtal som omfattar bostad för
arrendator, om avtalet upphör därför
att marken skall användas för annat
ändamål än jordbruk, om man därmed
kan anta att denna förändring kommer
att lämna väsentligt högre avkastning
än jordbruket eller det han kan tillgodoses
genom expropriation eller liknande
tvångsförvärv. Skulle däremot ersättningsskyldigheten
av olika skäl betraktas
som obillig mot jordägaren, bortfaller
den helt och hållet.

Här inför man en bestämmelse som är
helt ny för vårt rättsmedvetande. Vi har
väl inte tidigare mött ett förhållande i
vare sig lag eller praxis av den innebörden
att en formell och korrekt uppsägning
av ett avtal skall få sådana
konsekvenser att den uppsägande parten
kan bli ersättningsskyldig. Därtill
kommer att den ersättningsberättigade
arrendatorn inte ens skall behöva föra
någon bevisning över den förlust som
han eventuellt kan ha lidit. Den enda
motiveringen till denna regel är att marken
skall användas för ett ändamål som
enligt vad man kan anta kommer att
innebära att marken kommer att lämna
väsentligt högre avkastning än om den
används för jordbruk eller om den blir
föremål för expropriation eller liknande
tvångsförvärv. Finns det alltså bara
grund för ett antagande om högre av -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

kastning, oavsett om så sker i verkligheten
eller ej, drar jordägaren på sig en
betydande risk för ersättningsskyldighet.
Hur lätt kan inte en jordägare råka
ut för ett tvångsförvärv, t. ex. genom
expropriation av en expanderande kommun
för tillgodoseende av markbehov
för bebyggelse — och sådana har vi
många i dag. Detta kan utgöra skäl för
ersättning, oavsett om jordägaren kan
erhålla eller kan antas erhålla väsentligt
högre avkastning av marken för detta
ändamål än för jordbruksändamål.

Någon utredning om vilken betydelse
eventuell ersättningsskyldighet skall ha
ur skattesynpunkt föreligger inte. Denna
ersättning borde självfallet vara avdragsgill
för jordägaren, men de nuvarande
skattebestämmelserna är väl
knappast så utformade att detta blir fallet
utan ändringar i skattelagen. Förmodligen
kommer ersättningsskyldighetens
utformning att medföra även negativa
verkningar bl. a. i form av minskade
utbud av arrendeställen och kanske
också — och det är väl tämligen
troligt — en viss benägenhet hos jordägare
att påkalla besittningsskyddsavbrott,
även då det är önskvärt att genomföra
ändringar för att få fram en
lämpligare struktur av brukningsenheterna.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till reservationen VI samt till reservationerna
III och V.

Då jag utgår från det förhållandet att
kammaren bifaller förevarande utskottsutlåtande
i oförändrat skick, kommer
jag inte att ställa något yrkande om bifall
till reservationerna II, III och IV i
utlåtandet nr 81.

Häri instämde herr Eskilsson (m).

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det förslag till jordabalk
som riksdagen nu behandlar är resultatet
av ett långvarigt utredningsarbete
— jag vågar säga ett förtjänstfullt
sådant. Det är en efterlängtad reform

Ang. förslag till jordabalk

på jordlagstiftningens område som nu
förverkligas.

Utskottet anför i sitt utlåtande att det
omfattande lagstiftningsarbete som bedrivits
av utredningskoinmittéer och
som fått sin slutliga utformning inom
justitiedepartementet och som nu tagit
form i denna nya jordabalk är värt det
högsta erkännande. Lagrådet har uttalat
sig i samma riktning. Det är alltså en
gemensam bedömning från utskottet och
lagrådet när de vill betona att man i
detta lagstiftningsarbete verkligen har
nedlagt ett mycket intensivt och framgångsrikt
arbete. Det är en blomma som
jag tycker att justitieministern och hans
medarbetare i departementet, de tidigare
utredningskommittérna och utskottets
sekreterare har att ta emot och är
förtjänta av.

Både herr Ferdinand Nilsson och
herr Ernulf har här sagt att utskottet befunnit
sig i tidsnöd när det behandlat
detta förslag. I det fallet vill jag erinra
om att förslaget till jordabalk, i varje
fall till en del, lades fram redan i våras,
och det har följaktligen funnits
goda möjligheter för utskottets ledamöter
och andra som har velat plöja igenom
detta mastodontförslag på tillsammans
över 2 500 sidor att göra det.

Man kan alltså inte säga att vi har
forcerat fram den här lösningen, och
jag vågar ställa frågan till både herr
Ernulf och herr Ferdinand Nilsson: Är
det någon som tror att utskottets förslag
hade sett annorlunda ut om vi haft
ytterligare en månad på oss vid behandlingen
av förslagen? Vi har tagit
sakligt och allvarligt på de problem
vi haft att behandla. Motionerna har föredragits
mycket noga, och själva lagförslaget
i form av propositionen har
vi också fått presenterat på ett sätt som
man inte kunnat missförstå, dvs. på de
områden som kunde tänkas vara kontroversiella.
Att vi inte hunnit gå igenom
alla detaljer tror jag att vi allesammans
är överens om.

Herr Ferdinand Nilssons resonemang
skulle jag vilja föra vidare, eftersom

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

han talade om vilken ansvällning det
varit i höst när det gäller lagpropositioner.
Det är riktigt. De sidantal han
räknade upp från 1968 fram till 1970 visar
ju att vi haft eu oerhörd ökning avantalet
sidor i propositionerna. När vi
tar hänsyn till år 1970 har vi haft både
fastighetsbildningslagen och förslaget
till jordabalk. Dessa båda har tagit den
allra största delen av de 4 700 sidor
som herr Ferdinand Nilsson nämnde.

Jag skulle också vilja föra ett litet
mera utförligt resonemang med anledning
av herr Ferdinand Nilssons inlägg.
Om det är en hård arbetsbelastning
på justitiedepartementet och andra
departement, sammanhänger det
med de många interpellationer och enkla
frågor som ställts i riksdagen — inte
minst från oppositionspartiernas sida.
Det är deras privilegium, och det vill
jag inte ta ifrån dem. Men då måste man
också räkna med att det blir tidspress
för departementet när detta skall lägga
fram sina förslag. Det finns inte stora
chanser att det kan bli bättre i detta
avseende, men om man i fortsättningen
vill bemöda sig att i den nya kammaren
vara litet mer försiktig med de enkla
frågorna och interpellationerna, tror
jag att vi har möjligheter att snabbare
få fram det lagstiftningsarbete som vi
allesamman önskar. Jag har som sagt
inte någon större tro på att det blir
bättre i det avseendet, men jag skulle
vilja rekommendera herrarna och damerna
från oppositionens sida att
ibland lyfta på telefonluren och ringa
till departementen och få svar på frågorna.
Men det skulle kanske inte göra
sig lika bra i pressen där hemma, när
riksdagsledamöterna skall visa att de
varit aktiva under vistelsen i Stockholm.

Till herr Ernulf vill jag i detta fall
säga att jag för min del inte räknar med
att vår behandling skulle ha blivit särskilt
annorlunda om vi haft längre tid
på oss. Jag håller med herr Ernulf om
att det är ett stort och invecklat lagkomplex,
och det är naturligtvis en blyg -

sam ändring vi har gjort i stort. Men
jag vill också ge herr Ernulf det erkännandet
att han som jurist och den
som praktiskt skall tillämpa en del av
lagarna har aktat sig för att skriva på
alla reservationerna. Jag tycker att han
har tagit det här så pass försiktigt att
jag har den största respekt för honom i
det avseendet.

Låt mig sedan, herr talman, gå in på
det förslag som vi nu har att handlägga.
Jag skall försöka att så långt det
är möjligt koncentrera min framställning.
Det rör sig om fem reservationer
med skiftande antal reservanter. I inget
fall är de borgerliga helt överens om
att gå på reservationslinjen.

I reservation I behandlas en mera
teknisk fråga, nämligen om reglerna
skall placeras i jordbalken eller i promulgationslagen.
Utskottet anför att
med hänsyn till den valda systematiken
bör bestämmelserna införas i promulgationslagen.
Utskottet anser att det
säkert kommer att framstå som självklart
för de tillämpande myndigheterna
att regler angående fastighetsgräns
finns också utanför jordbalken. Det hela
är, såvitt jag kan bedöma, närmast
en lantmäterifråga.

Reservanternas åberopande av lagrådet
är knappast längre aktuellt. Lagrådet
uttalade sig närmast i anslutning
till det remitterade förslaget och utgick
ifrån att gränsbestämmelser om överlåtelse
av jord skulle intagas i jordabalken.
Placeringen i promulgationslagen
innebär att lagrådets påpekande realiseras
på annat sätt. Reservanternas mening
att man bryter den klara överblick
över de materiella reglerna för
fastighetsbestämning som jorddelningslagen
innehåller är enligt utskottets mening
knappast relevant.

Herr Ernulfs blanka reservation har
jag ingen anledning att gå in på, eftersom
han inte ställde något yrkande utan
bara har velat deklarera sin egen ståndpunkt
i frågan.

I reservation III, som avgivits från
moderaterna och folkpartiet, upptas en

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

(»1

fråga om köpeskillingen, som bär behandlats
med anledning av ett par motioner.
Utskottet bar anslutit sig till departementschefens
uttalande, som innebär
att s. k. skenköp skall göras ogiltiga.
Reservanterna anser att departementschefens
tolkning är alltför fiskalisk
och att bestämmelser med den tolkningen
kan medföra otillfredsställande
resultat, bl. a. däri att det öppnas möjligheter
för avtalspart att öva utpressning
mot den andra parten.

Utskottet vill för sin del framhålla att
det är av största vikt att den riktiga
köpeskillingen uppges i köpehandlingen.
Som det nu är lämnas ibland felaktiga
uppgifter, och det är en ordning
som utskottet vill brännmärka. Det understryks
också att en brytning mot nuvarande
praxis är nödvändig. Förslaget
innebär en skärpning av de nuvarande
bestämmelserna, och det är därför angeläget
att allmänheten informeras om
den verkan som uppstår enligt jordabalken,
om bestämmelserna inte följs.
Reservanterna vill behandla dem som
lämnat oriktiga uppgifter något mildare
än vad utskottsmajoriteten vill och går
inte så långt att de anser att köpet skall
förklaras ogiltigt, om oriktiga uppgifter
lämnas. Enligt min uppfattning
finns det inga förmildrande omständigheter
att anföra för dem som lämnar
oriktiga uppgifter i köpehandlingar.
Vill man nå en bättre ordning i detta avseende
får man också ta de konsekvenser
som är erforderliga, och utskottet
tillstyrker departementschefens linje.

Reservation IV är en ren centerpartireservation
och behandlar panträtten.
Eftersom herr Ferdinand Nilsson inte
tog upp den i sin plädering, har jag
ingen anledning att gå in på den på annat
sätt än att jag liksom i övrigt ansluter
mig till utskottets uppfattning,
vilken överensstämmer med departementschefens.

Den femte reservationen gäller minimitiden
för kommunala jordbruksarrenden.
Sju borgerliga ledamöter står bakom
reservationen, och de vill jämställa

Ang. förslag till jordabalk

kommunen med vilken annan jordägare
som helst som arrenderar ut sin jord.
Utskottet erinrar i det fallet om att bestämmelser
om ettårig arrendetid redan
finns i den kommunala arrendelagen.
Följaktligen har propositionens förslag
i detta stycke inte mött någon erinran.
De regler som departementschefen föreslår
skiljer sig inte särskilt mycket
från arrendelagsutredningens förslag,
som motionärerna hänvisar till.

Ett faktum är ju att kommunerna numera
behöver mycket mera mark än
tidigare för sin verksamhet. Den expansion
som många kommuner genomgår
blir svår att genomföra, om man behåller
en arrendetid på minst fem år. Samhällsutvecklingen
går — som justitieministern
tidigare framhöll — i våra
dagar så snabbt att det är nödvändigt
att det finns en lagstiftning, som ger
kommunerna möjlighet att snabbare
använda den jord som de äger. Reservanterna
gör gällande att kommunen
skall vara jämställd med annan jordägare.
Det låter sig kanske sägas i princip,
men det är — som jag har velat
anföra — inte så i praktiken. Kommunen
kan snabbt behöva marken, och då
är en femårig arrendetid alldeles för
lång.

Talet om att kommunerna enbart av
bekvämlighetsskäl skulle teckna ettåriga
avtal är med förlov sagt ett påstående
som saknar täckning. Våra kommuner
brukar inte handla på det sättet. I den
mån det gäller mark, som kommunen
anser sig kunna undvara under en längre
tid, är det självklart att man kan
skriva arrendekontrakt som löper under
en mycket längre period. Men det måste
finnas en regel, som ger kommunerna
möjlighet att på ett snabbare sätt komma
åt den mark som de behöver för sin
expansion, för sin byggnadsverksamhet
osv.

Reservation VI har avgivits av representanter
för moderata samlingspartiet.
Den bär också någonting av konservatismens
prägel.

Lagförslaget innehåller en nyhet, som

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk
är värdefull för arrendatorerna. Den ger
dem möjlighet till ersättning i de fall
då förlängning av besittningsskyddat
arrende vägras. Utskottet delar här, som
i allt väsentligt i övrigt, de synpunkter
som departementschefen har anfört i
propositionen. Starka sociala och ekonomiska
skäl finns för att ge arrendatorerna
ersättning i sädana fall då de har
haft befogad anledning att inrätta sig
på arrendestället på längre sikt och har
nedlagt stora kostnader på jordbruksdriften.
Det är klart att en sådan lagbestämmelse
kan innebära ett något
minskat utbud av arrendeställen och
medföra en viss obenägenhet hos jordägarna
att påkalla avbrott i besittningsskyddet
även om ett sådant skulle vara
önskvärt av olika orsaker. Utskottet anser
emellertid att de avgränsningar som
gjorts i förslaget är ägnade att minska
eller undanröja de risker för negativa
verkningar som motionärerna förmodar
skulle uppstå.

Utskottet delar inte heller reservanternas
mening att det är olämpligt att
inte begränsa ersättningsskyldigheten
till de fall då jordägaren själv skall
disponera marken.

Reservanternas uppfattning att lagförslaget
är en radikal nyhet för vårt
rättsliv är på sitt sätt riktig. Men vad
är det som säger att vi inte skall anpassa
vår lagstiftning till vad som är lämpligt
för det samhälle vari vi i dag lever
utan behålla gamla regler bara för att
de en gång tidigare har skapats.

Om jordägaren skall använda marken
till ändamål som ger en väsentligt högre
avkastning, är det väl — herr Ebbe
Ohlsson — knappast mer än rätt och
rimligt att arrendatorn, som avstår från
sitt besittningsskydd, får någon ersättning
för vad han avstår från. Jordägaren
får ju under alla förhållanden en
bättre utdelning på sitt markområde.

Ja, herr talman, detta är ett stort
lagkomplex. Det är klart att flera synpunkter
finns att anlägga på det förslag
som här föreligger. Med hänsyn till att
de ledamöter som tidigare har talat har

varit koncentrerade i sin framställning
har jag ingen anledning att mera gå in
i detalj.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
gjorde invändningar mot vad herr Ferdinand
Nilsson och jag har sagt om
tidspressen vid utskottsbehandlingen.
Han framhöll att förslaget till ny jordabalk
lades fram redan i våras och att
motionerna har föredragits noggrant.

Det är alldeles riktigt. Jag hade med
mig förslaget såsom en väsentlig del
av min semesterlitteratur, och läsandet
underlättades otvivelaktigt av det regniga
semestervädret i år.

Det hindrar inte att det för min del
var utomordentligt värdefullt att ta del
av den föredragning vi fick. Den var
verkligen bra, även om den av tidsskäl
måste göras mycket koncentrerad.
Jag skulle ha önskat mer tid att smälta
den och framför allt litet mer tid för
överläggningar i utskottet. Man utgår
ändå från att alla utskottsledamöter förutsättningslöst
prövar en proposition,
motioner och andra frågor som kan
komma upp. När herr Göran Karlsson
sade att behandlingen inte skulle ha
blivit annorlunda om vi haft längre tid
hoppas jag att det inte ligger någon
annan mening däri än den jag nu har
gett uttryck för.

Det finns de som anser att värdet av
överläggningarna i ett utskott är begränsat
— att det mer är en fiktion än
en realitet — därför att ledamöterna
på förhand är bundna i sina ståndpunkter.
Men ingen av oss vill väl godta
ett sådant påstående.

Jag kan som exempel ange ett par
detaljer där jag anser att vi borde haft
mer tid. Jag avser bl. a. pantsystemet.
Jag nämnde i mitt förra anförande att
det systemet omarbetades helt i departementet.
Jag skulle vid behandlingen
därav velat ha hjälp i utskottet av prak -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

tiskt sakkunniga, men jag begärde inte
det, eftersom vi inte skulle ba hunnit
med det. När det gäller frågan om
köpcvittnen skulle jag också velat ha
mer tid för diskussion, men jag har av
tidsskäl nöjt mig med en blank reservation.
Jag syftar också på en liten
detalj i övergångsreglerna, enligt vilka
man flyttar prövningen av inneliggande
ärenden beträffande fastighetsbildning
i stad från länsstyrelsen — som
kan lagstiftningen, eftersom den tilllämpar
densamma — till en myndighet,
fastighetsdomstolen, som inte har någon
kännedom om denna lagstiftning
från praktisk tillämpning. Man flyttar
alltså även inneliggande ärenden i stället
för att, vilket väl uppenbarligen hade
varit mera praktiskt, låta den myndighet
som kan lagstiftningen ta hand
om övergångsärendena.

Jag har nu givit ett par exempel på
frågor för vilka jag skulle önskat ha
mera tid till en närmare behandling.
Jag vill nämna det som motiv för min
kritik mot tidspressen. Kritiken riktar
sig inte mot utskottet — varken presidiet
eller sekretariatet —- utan den riktar
sig mot den metod att lägga fram
förslag förhållandevis mycket sent som
vi tyvärr ofta sett regeringen använda.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till att börja
med uttala min erkänsla för att statsrådet
tog upp frågan om den underbara
bok som kommit ut. Han hänvisade den
till det privata initiativets område. Jag
hade varit ännu tacksammare om han
hade sagt att han hade hoppats att något
sådant inte skulle upprepas. Jag anser
nämligen att beträffande kanslihusets
tjänstemän bör finnas sådan ordning
att dylikt inte förekommer.

Jag vill gärna göra en distinktion när
det gäller vad jag menar med att detta
lagförslag lagts fram i tidsnöd och vad
herr Ernulf menar. Han anser att vi hade
behövt mer tid under själva utskotts -

6 :i

Ang. förslag till jordabalk
behandlingen. Jag sköt emellertid inte
in mig på den frågan, utan jag sade atl
förslaget inom utskottet — bortsett från
några detaljer — väsentligen har gått på
sin egen tyngd. Vi har inte haft möjlighet
att verkligen gripa oss an detta omfattande
lagförslag ingående, utan vi
har fått nöja oss med mindre justeringar.
Det är helt naturligt att utskottet har
fått förfara på det sättet.

Jag ansåg emellertid att det, när man
på departementshåll haft så lång tid på
sig att förbereda ärendet, var litet anmärkningsvärt
att vi fick dessa lagar bitvis
och att vi fick tillägg under hand.
Det har funnits mycket gott om tid förut,
och detta är ett arbete på lång sikt
— det har betonats av herr statsrådet,
av herr Ernulf, av mig själv och av herr
Göran Karlsson, med utskottets hela
auktoritet, att det arbetats på det lång
tid i förväg. Varför skulle det behöva
forceras just i är på detta sätt? Det var
den frågan jag ställde mig, och det var
därför jag satte in lagstiftningsarbetet
i dess stora sammanhang. Jag har då
inte samma behov av att granska detaljer,
och jag gjorde det inte heller.

Herr Göran Karlsson gav mig en liten
gliring för att jag ingenting hade sagt
om centerreservationen i anledning av
att man praktiskt taget har strukit ett
streck över andra- och tredjehandsbelåningarna.
Det passade inte riktigt in
i min förra framställning, där jag hela
tiden höll mig till de stora linjerna, att
gå in på detaljerna. Därför gjorde jag
det inte vare sig på den punkten eller
på andra punkter där mitt namn förekommer.
Men, herr Göran Karlsson, vi
kan väl ändå vara överens om att det
är en mycket väsentlig sak för småföretagsamheten
inom handel, jordbruk och
industri att man stryker ett streck över
möjligheter till andra- och tredjehandsbelåning
och reducerar värdet därav.
Ur den synpunkten menar jag att reservationen
dock i någon mån tillgodoser
önskemålen i dessa avseenden.

Jag skulle, herr statsråd, vilja peka på
en liten sak som har konsekvenser. Det

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

är mycket stora belopp av statsmedel
som ligger i lån hos våra företagarföreningar,
väsentligen med andra- och
tredjehandsbelåningar som hypotek.
Man har en övergångstid och det funnes
kanske en möjlighet att avveckla dessa
lån, om vi skulle få drägliga kreditförhållanden,
vilket vi inte har nu. Ur den
synpunkten vore det givetvis möjligt att
komma ur de nuvarande svårigheterna,
men möjligheterna i framtiden för de
människor det här gäller att utnyttja
belåning i andra och tredje hand för
maskinanskaffning, rörelsekredit osv.
blir i framtiden ganska beskurna, och
det är en rätt allvarlig sak.

Givetvis har jag den uppfattningen
att svensk småföretagsamhet har anledning
att med bekymmer se reformen på
den punkten. Men det är som sagt en
detalj i ett stort sammanhang där även
jag har givit mitt erkännande. Jag yrkade
bifall till utskottets hemställan endast
med den reservationen att jag hänvisade
till de punkter där jag varit med
om att anföra avvikande mening.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
ironiserade över att oppositionen inte
ens hade lyckats bli enig om sina reservationer
utan att det var olika namn
under dem. Till det vill jag säga att jag
inte ens i mina drömmar skulle tänka
mig att behandla en fråga som jordabalken
partipolitiskt på något sätt. Vi
har olika erfarenheter av den tidigare
tillämpningen av en del av dessa lagar.
Enbart vad man med hänsyn till erfarenheten
kan tänka sig vara riktigt
och klokt har påverkat vårt ställningstagande
i denna fråga.

Dessutom, herr Göran Karlsson, är
det en ganska krånglig materia. Hur var
det med lagrådet och 17 och 18 § § ? De
stod dock en gång i jordabalken, och
lagrådet ville ha dem där. Var det inte
departementschefen som ville flytta
över dem till promulgationslagen? De
passar ju förstås inte så bra där. Att

promulgera betydde förut tillkännage,
men det har kommit att betyda dels tillkännage
övergång till ny lagstiftning,
dels anpassa den nya lagen till vad som
gällt tidigare. Men, som sagt, det var
departementschefen som ville flytta
över dessa paragrafer till promulgationslagen.
Där är de ju nu.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar ånyo övertogs av
herr förste vice talmannen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, herr Skärman, det
var ingen ironi, som jag använde, när
jag talade om att de borgerliga inte var
eniga, utan det var närmast en sammanfattning.
Det finns fem olika reservationer,
men det finns inte någon reservation
bakom vilken alla de borgerliga
ledamöterna står. Det var ett konstaterande,
det var inte alls ett försök
att vara ironisk. Om jag får fortsätta
detta resonemang är det rätt intressant
att konstatera att de som har varit verkligt
sakkunniga på dessa områden har
avstått från att på särskilda områden
gå på reservationslinjen. Det tycker jag,
herr Skårman, är ett gott betyg till dem
som varit lantmätare och jurister och
har tillhört den borgerliga sidan.

Beträffande frågan var 17 och 18 §§
hör hemma har det sagts i utskottsutlåtandet
att man valde att lägga dem i
promulgationslagen för att få en bättre
systematik och överblick.

Så var det herr Ferdinand Nilssons
och herr Ernulfs uttalanden om tidspressen.
Denna fråga har ju nu tonats
ned. Herr Ferdinand Nilsson säger att
utskottet har haft tillräckligt mycket tid
på sig att handlägga ärendet, och jag
vill gärna dela denna hans uppfattning,
tv det har inte varit fråga om någon
hård forcering där. Jag vill gärna medge
att det har varit besvärligt för sekretariatet
eftersom det är ett stort ärende,
men utskottsledamöterna kan inte klaga

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

över att informationen varit bristfällig.
■lag är därför nöjd med den version som
herr Ferdinand Nilsson har gett.

Sedan vill jag gärna understryka vad
herr Ferdinand Nilsson sade om den
där boken som har blivit så omdiskuterad
och där tredje lagutskottet klart uttalat
att utskottet anser det i högsta
grad otillfredssällande att en tjänsteman
i ett departement, chefen ovetande,
skriver en hok om jordabalken som
kommer ut innan riksdagen har behandlat
frågan. Där ansluter jag mig
helt till de kritiska synpunkter som
framförts. Jag hoppas att det skedda
inte skall upprepas, och jag tror att med
det besked som utskottet har lämnat
och som talmanskonferensen har understrukit
kommer det inte att bli en
upprepning. Det hade ju varit enkelt
för vederbörande som har skrivit boken
att ha alla handlingar klara och ge ut
boken i morgon dag sedan riksdagen
har tagit ställning. Jag vill mycket kraftigt
understryka att det hade varit bättre
med ett sådant förfarande.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag skall bara helt kort
uppehålla mig vid en fråga som behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande
nr 82 — herr Ernulf berörde den i
slutet av sitt anförande. Det gäller det
särskilda yttrande som har fogats till
detta utlåtande. Det hela rör sig om behandlingen
av propositionen 146, och i
utskottets utlåtande preciseras frågan
på följande sätt: ”Den utvidgning av
bytesrätten som föreslås är angelägen
för att underlätta för bostadsförmedlingarna
att få tillgång till de ofta billiga
lägenheter som blir lediga vid villaköp
och som kan ha stor betydelse från
bostadssociala synpunkter.” Bakgrunden
är ju bl. a. att bestämmelserna i
Öl § andra stycket bostadslånekungörelsen
delvis har satts ur spel och inte
fungerar såsom varit avsett.

Jag konstaterar alltså att herr Ernulf
och tydligen alla med honom är överens

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 44

Ang. förslag till jordabalk
med utskottsmajoriteten om att detta
är målsättningen för utskottets alla ledamöter,
att bestämmelsen skall tolkas
så att med byte avses ett vidare begrepp.
Jag är så mycket mera övertygad
om detta och om att herr Ernulf
inte ställer sig bakom motionen i dess
helhet, som han har inskränkt sig till
att avge ett särskilt yttrande. Jag vill
understryka utskottsmajoritetens ståndpunkt
att denna tolkning är den som
bör få vara gällande och som skall gälla
vid handläggningen av dessa frågor.
Den juridiska tveksamhet som herr
Ernulf ger uttryck för finns det säkert
mycket fog för, det är jag övertygad
om, fastän jag inte är sakkunnig som
han, men att det på något sätt skulle
vara en självklar juridisk tolkning som
han gör motsägs av det faktum att lagrådets
majoritet dock accepterat den
vidgade tolkningen. Jag ansluter mig
till utskottets ståndpunkt med understrykande
av att utskottet liksom departementschefen
och lagrådet avser att
denna tolkning skall vara vägledande
vid tillämpningen. Därmed faller herr
Ernulfs farhågor och hans önskan om
att ärendet noga skall följas i framtiden
för att fastställa om man behöver en
mera preciserad eller stringent lagstiftning.
Den tolkning som riksdagen härmed
ställer sig bakom bör vara tillräcklig
för att de handläggande myndigheterna
skall agera i den anda som propositionen
avser.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan svara herr
Hansson att jag givetvis inte har något
önskemål om att en lag när den är som
den är skall tolkas på annat sätt än som
departementschefen och utskottet har
önskat. Jag uttryckte en viss tveksamhet
huruvida det är möjligt för de lagtillämpande
myndigheterna att tolka
lagen på ett sådant sätt. Men skulle likväl
de tillämpande myndigheterna följa
departementschefen och utskottet, så är

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk
naturligtvis allt gott och väl, frånsett
den lilla lagtekniska olycka som enligt
min uppfattning skett.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Som det framhållits här
tidigare ingår även arrendelagen i ett
par kapitel i detta lagförslag. Arrendelagsutredningens
förslag att i enlighet
med direktiven tidsanpassa hela arrendelagstiftningen
till en lag har fullföljts,
när riksdagen i dag fattar beslut, grundade
på denna utredning och propositionens
förslag. Vi kan konstatera att
tredje lagutskottets utlåtande i huvudsak
följer dessa linjer. Det har varit ett
långvarigt arbete och diskussionen har
även berört detta. Arbetet har från arrendelagsutredningens
sida pågått i
över tio år, men jag tror att man kan
instämma med herr Göran Karlsson i
att det varit ett grundligt arbete. Man
kan säga om detta som om så mycket
annat att det är en produkt, där föroch
nackdelar fått vägas mot varandra
och där kompromissen dem emellan fått
bli det slutliga resultatet.

Frågor om arrendators rättvisa eller
orättvisa behandling har stötts och
blötts av lagstiftare genom tiderna.

Herr talman! Även om 1960 års arrendelagsutredning
kan man givetvis
fälla dessa omdömen, men jag tror att
jag kommer sanningen rätt nära när
jag säger att ledstjärnan för utredningen
varit det förhållande som råder mellan
en god jordägare och en god arrendator
då båda respekterar varandras intressen
och synpunkter och försöker
bli sams om dem. Hur vi sedan lyckats
omsätta ett sådant förhållande i lagtexten
får riksdagen och eftervärlden bedöma.
Ett av huvudmomenten har varit
den sociala synpunkten om trygghet, att
utsträcka den nuvarande optionsrätten
till fortsatt arrende att omfatta så gott
som alla arrendatorer. Hittills har optionsrätten
endast omfattat en mindre
kategori, besittningsmässigt och arealmässigt
begränsat. De inskränkningar -

na försvinner nu. Tyvärr ville utredningsmajoriteten
undantaga de s. k. sidoarrendena
från dylik optionsrätt. Om
så blivit fallet hade optionsrätten delvis
blivit en reform på papperet som
mycket lätt kunnat kringgås. Emellertid
har Kungl. Maj :t, vilket jag med tillfredsställelse
konstaterat, följt den enda
reservationen i utredningen, med påföljd
att det i dag ligger ett förslag på
kammarens bord som går ut på att i
huvudsak alla arrendatorer får optionsrätt.

Denna sociala besittningstrygghet utgör
en stor fördel. Jordägarens särskilda
intressen har därvid även beaktats.
Då exempelvis speciella förhållanden
är för handen kan jordägare häva arrenderätten.
Lagstiftarna har här försökt
göra en avvägning, ty ger man i
alltför hög grad förmåner åt den ena
parten så möts det omedelbart av motdrag
från den andra parten.

En vital nyhet är även de enhetligare
bestämmelserna om arrendatorns underhållsskyldighet
av byggnader och
anläggningar. Där har man gått ifrån
den sociala lagstiftningens speciella bestämmelser.
Men samtidigt har en viss
nybyggnadsskyldighet tilldelats jordägaren.
I strävan att skapa klarhet har
sålunda föreslagits att när exempelvis
en värmeledning respektive panna tar
slut skall nyanskaffandet anses åvila
jordägaren. Motivet härför är helt enkelt
att det är omöjligt för en tillträdande
arrendator att bedöma hur pass
långt nedrostningen och förslitningen
på en sådan anläggning gått. Detsamma
är förhållandet med äldre dräneringar.
Omläggningen av ett gammalt förslitet
dräneringssystem blir det alltså jordägarens
sak att ordna, men det normala
underhållet åvilar arrendatorn.

Över huvud taget kommer den nya
lagen att förutsätta att arrendeställets
skick och skötsel med olika tidsintervall
skall konstateras, antingen genom
laga syn eller fastställas genom överenskommelse
mellan jordägaren och arrendatorn.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

(17

Lagen föreslår också att det via länsstyrelserna
inrättas en auktoriserad svnemannakår.
Lagen säger inget om hur
ställets skick skall vara mer iin då det
gäller bostadshuset. Detta skall uppfylla
hälsovårdslagens bestämmelser,
men det berör givetvis endast gårdsarrendatorskategorin.
Gårdsarrende är lagens
nya begrepp på den kategori arrende
där arrendatorn är bosatt och
där vissa tidsmoment om exempelvis
kontrakt och uppsägningstid är tvingande
bestämmelser.

Den minsta kontraktstiden är som regel
fem år. Kommunerna får dock rätt
till endast årskontrakt. Utredningen ville
att även kommunerna skulle ge sina
arrendatorer samma trygghet i fråga
om besittning som andra kategoriers
arrendatorer har, nämligen en kontraktstid
om fein år. Detta skulle dock
gälla endast om gården låg utanför
stadsplanelagt område. Utredningen
räknade med att det då blev ett tillräckligt
tidsmoment innan kommunen
behövde ta mark i anspråk för bebyggelse.

.lag åhörde med intresse herr Göran
Karlssons utläggning om att kommunerna
behöver ta denna sin mark i anspråk
med mycket kort varsel. Men,
herr Göran Karlsson, det finns städer
i vilka kommunförvärven har blivit vidsträckta
de senaste åren. Det finns städer
och kommuner som har förvärvat
gårdar tre till fyra mil från stadsbebyggelsen.
Varför städerna då inte skall ha
samma jordägarskyldighet för arrendatorerna
som andra ägarkategorier har
jag svårt att inse. Propositionen och
utskottsmajoriteten har dock gett kommunerna
generell rätt att tillämpa ettårskontrakt.

Varför ett så självsvåldigt kommunagerande?
Det har utvecklats, det vågar
jag säga, en underlig form av kommunmakt
i detta land vars högtidligt förklarade
mening är tabu för invändningar
även om rättvisan kräver detta. Det underliga
är att både regering och riksdag
oftast instämmer i denna kommu -

Ang. förslag till jordabalk
nernas mycket självgoda syn på tingens
ordning. Utredningens förslag tillgodosåg
incr än väl kommunernas helt legitima
behov av tillgänglig mark. Jag tror
detta iir odiskutabelt.

Det finns en reservation härom. Den
har blivit omnämnd tidigare, och jag
vill ansluta mig till yrkandet om bifall
till den.

Om reservationen avslås, och jag förmodar
att så blir fallet, vill jag uttala
den förhoppningen — och där kan jag
anknyta till vad herr Göran Karlsson
sade — att den starkt växande jordägarkategori
som städer och kommuner
utgör måtte ge arrendatorer som befinner
sig på långt avstånd från stadsbebyggelse
rätt till samma trygghet som
finns i bestämmelserna i lagstiftningen
för arrendatorer i övrigt.

En nyhet i lagstiftningen är den s. k.
flyttningsersättningen. Den aktualiseras
också genom tätorternas behov och därav
föranledda markuppköp. Exempel
finns på hur en stad har köpt en hel by
av en publik jordägare. Det kan vara
fall där arrendatorer brukat gårdarna
son efter fader i generationer. Plötsligt
sveper en ny tids markhunger fram och
priser betalas för jorden som ligger
långt över jordbruksvärdet. Arrendatorn
får något år på sig att försvinna från
den gård som han brukat under lång
tid och som han räknat med att få fortsätta
att bruka. Stora förluster uppstår
när han med sitt lösöre kastas ut på den
allmänna marknaden. Det är inte mer än
rimligt att han vid ett sådant tillfälle
får s. k. flyttningsersättning som ett
ringa skadestånd eller som erkänsla för
den tid han förvaltat egendomen åt den
jordägare som tack vare en gunstig konjunktur
kunnat inkassera en ganska hög
summa utöver egendomens jordbruksvärde.
Jag instämmer helt i de synpunkter
som herr Göran Karlsson framförde
här.

Låt mig i detta sammanhang uttala
min stora förvåning över den otidsenliga
anda och det otidsenliga synsätt
som kommit till uttryck i den reserva -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

tion som kammarens ledamöter av moderata
samlingspartiet står för. Jag tycker
att ett sådant tänkesätt som deras
knappast är motiverat i vår tid med dess
tal om gemensamhet och förtroende.

I stort sett är lagförslaget en enig
produkt av viljan att sammanlänka olika
intressen. Som en sådan tidsenlig produkt
vill jag hälsa lagförslaget med tillfredsställelse.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Thorsten Larsson med anledning
av hans tal om kommunerna och arrendatorerna.
Han talade om att kommunerna
har stor markhunger. Jag tror
att denna markhunger är synnerligen
välbefogad, ty vi vet att kommunerna
tidigare i regel haft för litet mark. Detta
har medfört att kommunerna, när de
skulle köpa mark, fått betala mycket
högre priser än de skulle fått om de
hade haft en större markreserv. Om
man lägger dessa synpunkter på problemet,
och det vill jag gärna göra, måste
det vara riktigt att kommunerna ser till
att de får en markreserv för 10—15 år
framåt. Därav följer inte, herr Larsson,
att kommunerna nödvändigtvis måste
skriva ettårskontrakt med sina arrendatorer.
De kan gärna skriva både femocli
tio-årskontrakt, om så skulle behövas
för vissa av de områden som de
köper. Vettiga kommunalmän kommer
att tillämpa lagen på det sättet, därom
är jag övertygad. Kommunerna måste å
andra sidan med hänsyn till den snabba
expansionen ha möjlighet att fortare få
tillgång till den mark de behöver.

I övrigt är herr Larsson och jag tämligen
överens. Jag hoppas att det lagförslag
som vi nu står i begrepp att
anta väl skall fylla sin uppgift efter det
långa och omfattande förberedelsearbete
som ligger bakom detta stora lagkomplex.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
med herr Göran Karlsson, men

jag tror att han måste ge mig rätt i att
kommunerna numera har ganska väl tilltagna
områden till sitt förfogande. Jag
håller med herr Göran Karlsson om att
man förut kanske inte tillgodosett markbehovet
från kommunernas sida. Den
tiden är emellertid nu passerad, och nu
anser vi att stadsplanelagt område inte
skall beröras här. Herr Karlsson talade
om jord som ligger på så pass säkert avstånd
—- om jag får använda det uttrycket
— att man skulle kunna se fem
år framåt i tiden. Därvidlag menar jag
att kommunerna naturligtvis skall ha
samma skyldigheter som andra jordägarkategorier.
Jag kan inte förstå att
man jämt och ständigt skall behandla
kommunerna som en på något sätt ömtålig
ägarkategori. Jag tror att deras
önskemål även med vårt förslag kan bli
tillgodosett.

Jag vill emellertid än en gång notera
vad herr Karlsson slutligen sade, nämligen
att detta givetvis — även om vår
reservation blir utslagen — inte hindrar
att en kommun såsom en förståndig
jordägare kan tillämpa dessa trygghetsbestämmelser
beträffande arrendatorerna.
Därvidlag är vi väl i så fall överens.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det finns en sak som
herr Thorsten Larsson glömde i fråga
om kommunernas rätt att få kortare arrendetid
än övriga jordägare, och det
är fritidssynpunkterna som ju helt och
hållet börjar slå igenom. Kommunerna
köper mark för att tillhandahålla människorna
strövområden och bereda dem
tillfälle till fritidsverksamhet. Dessa
synpunkter skall också med i bilden när
man bedömer kommunernas markinnehav
och deras möjligheter att rätt använda
det.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag vill med anledning
av vad herr Göran Karlsson här nämnde
säga att jag har den uppfattningen att

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

även de jordbrukare som befinner sig i
de fritidsområden som hiir angetts bör
fortsätta att bruka marken i framtiden,
varför det argument som här anfördes
inte väger så tungt.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! De synpunkter jag här
anförde gäller fritidsbebyggelsen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock
vissa punkter, vid vilka endast yrkats
bifall till utskottets hemställan, komme
att sammanföras.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet hemställt i punkterna
A och B.

I fråga om punkten C, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Skärman
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 80
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. förslag till jordabalk

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skårman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna D
och E.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten F
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med III betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 80
punkten F, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. förslag till jordabalk

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med III

betecknade reservationen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten G framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 80
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej —14.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna H
och I.

Med avseende å punkten J, anförde
nu herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr SO
punkten J, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med V
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 41

enligt lians uppfattning flertalet röstat
fiir ja-propositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 49.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten K.

Vidkommande punkten L gjorde herr
förste vice talmannen nu propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ebbe Ohlsson och herr Hedin vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 80
punkten L, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
och herr Hedin vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu

Ang. olaga arbetsförmedling
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
M—ö.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, m. m. jämte
motioner; samt

nr 82, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till jordabalk,
dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förmånsrättslag, m. m.,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1907:
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
in. m., dels ock Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i jordabalken, m. m. jämte motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. olaga arbetsförmedling

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 93, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1935: 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling,
jämte motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 166, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokoll över
inrikesärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling
till lag om ändring i lagen (1935:113)
med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

För att det rådande förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte skulle efterlevas
bättre än för närvarande föresloges
i propositionen dels att straffet
för arbetsförmedling i förvärvssyfte
skulle skärpas, dels att även den som
beredde arbete åt någon som hade anvisats
arbetet genom sådan förmedling
skulle kunna straffas. Allmänt åtal för
sistnämnda brott skulle dock få väckas
endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.
För båda fallen förordades
(i 8 och 9 §§ i förevarande lagförslag),
att straffmaximum skulle bestämmas
till fängelse i sex månader.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner

1) de likalydande motionerna 1: 1322,
av herr Ermilf m.fl., och 11:1541, av
herr Mundebo in. fl.; samt

2) de likalydande motionerna I: 1323,
av herr Åkerlund m. fl., och II: 15M,
av herr Björkman m. fl.

I motionerna I: 1322 och II: 1541 hade
yrkats, att riksdagen skulle avslå
propositionen samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära
skyndsamma åtgärder för förbättrad
förmedling av korttidsanställd arbetskraft
på kontorsområdet.

I motionerna 1:1323 och 11:1540
hade föreslagits, att riksdagen skulle
avslå propositionen samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om förslag till sådan ändring i
lagen om arbetsförmedling, att de ambulerande
skrivbyråerna och förmedling
av dagbarnvårdare samt service av
liknande art undantoges från det generella
förbudet mot arbetsförmedling i
förvärvssyfte.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1322 och 11:1541 samt
1:1323 och 11:1540 i motsvarande delar
bifalla propositionen 1970:166;

B. att motionerna I: 1323 och II: 1540,
såvitt gällde yrkandet om vissa undantag
från arbetsförmedlingslagen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

G. att motionerna 1:1322 och II:
1541, såvitt gällde yrkandet om åtgärder
för förbättrad förmedling av korttidsanställd
kontorspersonal, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Hiibinette (m) och Axelson (fp), fröken
Pehrsson (ep), herr Ringabij (m),
fru Nilsson (ep) samt herr Romanus
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits;

II. av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Hiibinette (m) och Axelson (fp),
fröken Pehrsson (ep), herr Ringaby
(m), fru Nilsson (ep) samt herr Romanus
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa,

dels att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:1323 och 11:1540 i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till 1971 års vårriksdag om sådan
ändring i lagen om arbetsförmedling,
att den ambulerande skrivbyråverksamheten
undantoges från det generella
förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte; och

dels att motionerna, såvitt gällde yrkandet
om undantag från arbetsförmedlingslagen
för förmedling av dagbarnvårdare
och service av liknande art,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HUBINETTE (m):

Herr talman! I proposition nr 166 till
årets riksdag föreslår regeringen en

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

betydande straffskärpning för arbetsförmedling
i vinstsyfte. Där föreslås
också en utvidgning av det straffbara
området. Detta innebär stora förändringar
i jämförelse med nuvarande förhållanden,
och vid utskottets behandling
av propositionen har en grupp ledamöter,
i vilken jag ingår, reserverat
sig mot utskottets förslag. Vi har gjort
det därför att vi hyser betänkligheter
på flera punkter.

Först och främst är vi principiellt
emot att man genomför en straffskärpning
och eu utvidgning av det straffbara
området utan att i lagtexten ha
kunnat åstadkomma en klar definition
på vad som egentligen är straffbart.
Avgivna remissyttranden är mycket
kritiska på den punkten, däribland yttranden
från tunga remissinstanser,
t. ex. hovrätten för Västra Sverige, flera
handelskamrar samt kommerskollegium.
Departementschefen yttrar själv
i sin text att denna lagstiftningsteknik
på det straffrättsliga området kan sägas
vara mindre tillfredsställande från
rättssäkerhetssynpunkt. Jag anser att
man skall vara mycket försiktig med
dessa straffskärpningar när man är ute
på så ostadig mark.

Det finns självfallet områden inom
denna olaga arbetsförmedling som kan
vara betänkliga, och det har gjort att
vi reservanter ändå inte gått på ett helt
avslagsyrkande. Sådan är situationen
inom varvsindustrin. Vi tycker att det
är ganska orimligt att den inlejda arbetskraften
där genom traktamentsförfarande
in. in. har betydligt högre avlöningar
för samma arbete än den ordinarie
arbetskraften. Där är det naturligtvis
betänkligt.

Men när man samtidigt föreslår dessa
straffskärpningar till straffarbete i
sex månader för olaga arbetsförmedling
och för dem som utnyttjar den arbetskraft,
vilken på detta sätt bjuds ut,
tror vi ändå att folk kommer att reagera.
Jag tror att rättsmedvetandet hos
människorna här i landet har en annan
inriktning. Jag föreställer mig att

AnR. olaga arbelsförmedlinR
man vid egendomsbrott och våldsbrott
är benägen att acceptera ett frihetsberövande
.straff av varierande längd
beroende på brottets karaktär. Men talar
man om för människor att de som
ser till att produktionen fungerar här
i landet, att departement ocli nämnder
får den skrivhjälp de behöver — kanske
till och med generaldirektörer, för
att inte tala om dem som leder varven
— skall buras in upp till ett halvår
kommer troligen folk att reagera. Jag
kan inte tänka mig att det svenska
rättsmedvetandet är så funtat att det
kan acceptera detta förhållande. Jag
tycker att det är helt orimligt.

Jag är säker på att förslaget på något
sätt inte stämmer överens med vad
man är på väg att gå över till i lagstiftningshänseende,
nämligen att straffet
skall vara en rehabiliteringsprocess
för den som har begått ett brott. Då
frågar jag: Hur skall man rehabilitera
en generaldirektör eller en varvsdirektör,
som har burats in på ett halvår
därför att han har använt arbetskraft,
som i detta avseende kan betraktas som
kommen från en arbetsförmedling driven
i vinstsyfte?

Jag förstår inte tankegångarna i förslaget.
De är främmande för mig. Jag
tror att man skulle kunna lösa detta
problem på ett annat sätt. Det skulle
kunna gå att med ekonomiska sanktioner
råda bot på de eventuella missförhållanden
som förekommer.

När vi reservanter ändå gått med
på förslaget, har det skett under vissa
bestämda förutsättningar. Först och
främst skall straffskärpningen vara en
temporär åtgärd. Det bör ytterligare utredas
hur man skall förfara med gränsdragningen.
Så har även remissinstanserna
sagt. Det kan inte få fortgå på
detta vis, utan man måste få en bättre
tingens ordning. Sedan har vi krävt att
straffskärpningsregeln skall utnyttjas
synnerligen restriktivt. Det kanske allra
viktigaste kravet är att de ”ambulerande”
skrivbyråerna undantas från
denna lag. Där ligger det kanske mest

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling
horribla i hela denna process, nämligen
att de skrivbyråer som förmedlar
arbetskraft till företag och institutioner
i samhället som behöver den, därför
att den allmänna arbetsförmedlingen
inte har kunnat furnera dessa företag
med den arbetskraft som behövs, utan
företagen har fått gå vägen via skrivbyråerna,
skall anses ha begått ett så
grovt brott att de, om brottet upprepas
och de inte ställer sig till efterrättelse,
skall kunna få dessa höga straff. Det
tycker vi är väldigt felaktigt, inte bara
ur straffrättslig synpunkt med tanke på
brottets art utan också därför att en
person inte på förhand kan veta om
han begår en brottslig gärning eller
inte. Lagen innehåller inte någon klar
precisering härom. Där ligger den tragiska
felaktigheten. Lagen borde ha varit
så preciserad att den som tar in
en flicka såsom skrivhjälp vet om han
därmed begår en brottslig handling eller
inte.

Jag håller med om att det blir svåra
gränsdragningsproblem, men det skulle
säkert gå att lösa dem om man bara
bemödar sig tillräckligt.

Jag tycker att utvidgningen av det
straffbara området också är felaktig,
dvs. att den som anlitar arbetskraft
som bjudits ut av någon som i lagens
mening bedriver en felaktig arbetsförmedling
eller en arbetsförmedling i
vinstsyfte också skall kunna straffas. I
det sammanhanget har flera remissinstanser
anfört att detta strider mot vedertagna
principer inom den svenska
straffrätten. Det är nämligen så att man
inom flera andra områden inte tillämpar
reglerna på samma sätt som här.
Jag kan som exempel nämna bostadsområdet,
för att inte tala om spritlangare.
Den som köper sprit av en langare
nere vid Slussen blir inte dömd, men
den kloka karl som behöver litet hjälp
för att klara av sina kontorsgöromål
skall straffas.

Det finns så mycken orimlighet förknippad
med detta att man inom departementet
och regeringen borde ha

tagit sig en mera grundlig funderare
på detta innan man begärde att riksdagen
skulle godtaga en lagstiftning av
denna karaktär.

Herr talman! Jag skall i varje fall be
att få yrka bifall till de reservationer
som är fogade till utskottets utlåtande.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det brukar ofta, särskilt
när politiker framträder i litet mer högtidliga
sammanhang, framhållas att samhället
strävar efter att i olika avseenden
ge sina medborgare så god service
som möjligt. I förlitande på detta ringde
jag en dag till ortens arbetsförmedling
och talade om att det hastigt inträffat
ett par sjukdomsfall bland vår
biträdespersonal och att vi var angelägna
om att få extra skrivhjälp genom
förmedlingens försorg. Jag ringde en
måndag och vederbörande tjänsteman
på förmedlingen svarade mycket vänligt,
att man skulle göra vad man kunde
för att hjälpa oss. Han utlovade att man
i den stencil över lediga platser som
skulle gå ut på torsdagen — den gick ut
en gång i veckan — skulle ta upp vårt
önskemål. Han sade: ”Jag hoppas att
det blir napp i nästa vecka.” Jag försökte
förklara för honom att vi hade brådskande
domar — några personer satt
häktade och väntade på att få sina domar
utskrivna. Vi hade också en del
andra brådskande ärenden. Det gällde
personer som skulle låna pengar o. d.
och behövde få sina handlingar klara
så snart som möjligt, och det var inte
särskilt bra om de fick vänta en vecka
extra. Men tyvärr — någon hjälp av det
slag som jag behövde stod inte att få.

Jag riktar ingen kritik mot denne befattningshavare.
Han rättade sig efter
den resurstilldelning som samhället har
ansett sig kunna ge och den service man
lyckats prestera. Det egendomliga är
emellertid att om någon enskild skulle
vilja fylla denna lucka i samhällets service
— genom att ta kontakt med exempelvis
hemmafruar som har möjlighet

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

att då och då rycka in och arbeta några
dagar i dylika situationer — fördömer
samhället detta. Man har nu funnit att
ett fördömande som begränsar sig till
böter innebär ett alltför milt straff. Vederbörande
skall in i fängelse!

Herr talman! .lag har svårt att få detta
att rimma med det vackra talet om
myndigheternas service mot allmänheten.

Jag kan till nöds förstå den som säger:
Låt oss då utvidga samhällets .service,
så att inte enskilda personer kan
göra något så fult som att tjäna pengar
på att förmedla arbete. Ibland frågar
jag mig visserligen varför det är så fult
att förmedla arbete och tjäna pengar på
det, medan det är något helt annat och
mycket bättre att förmedla förströelse
och tjäna pengar på det. Men även om
någon hyser den uppfattningen har jag
svårt att förstå varför lagens svärd skall
drabba den som klarar uppgiften medan
samhället inte klarar den. Jag tycker
personligen att det är ett rätt upprörande
teknokratiskt synsätt som här
har brett ut sig. En stunds eftertanke
borde ge kammarledamöterna anledning
att fundera över vad de egentligen
är med om.

En utredning som arbetade för några
år sedan föreslog en auktorisation av
skrivbyråer — som det för min del närmast
är fråga om — för förmedling av
korttidsanställd kontorsarbetskraft. Det
är klart att en auktorisation kan vara
av värde, eftersom det givetvis uppkommer
en del sociala problem i fråga
om ATP och annat för den korttidsanställda
arbetskraften. Men de problemen
skall man inte lösa med fängelsestraff
för den som förmedlar arbete,
dem skall man lösa genom sociala reformer
inom socialförsäkringarnas ram.

I allt väsentligt kan jag instämma i
vad herr Hiibinette här i övrigt har anfört.
Det är ganska uppseendeväckande,
tycker jag, att man t. o. m. skall införa
fängelsestraff. Jag tänker på den lille
företagaren som sitter och arbetar med
sina uppgifter enligt uppbördsförord -

Ang. olaga arbetsförmedling
ningen, vilka skall vara inlämnade inom
viss tid, eller med de förteckningar
över anställdas arbete av olika slag som
åläggs honom enligt denna förordning.
Hans kontorsdam blir sjuk, och i sin
förtvivlan och sin strävan att uppfylla
uppbördsförordningens tidsfrister med
hänsyn till de straffbestämmelser som
finns, ringer han en skrivbyrå och får
hjälp.

Herr talman! Man närmar sig det fulländade
samhället i denne mans situation.
Om han inte skickar sina uppgifter
eller bringar reda i sina förteckningar
i olika avseenden beträffande anställda
riskerar han straff enligt uppbördsförordningen.
Den förutsätter i vissa avseenden
grov oaktsamhet, men inte i
samtliga avseenden och inte när det gäller
förteckningarna. Om han i stället
ringer skrivbyrån för att klara upp det
hela, riskerar han att dömas till böter
eller fängelse enligt denna nu föreslagna,
strängare lag. Vi har medborgaren
helt satt på sin plats, och majoriteten
här i kammaren tycks vara beredd att
medverka till en sådan ordning. Jag är
det inte, herr talman.

Jag hade hoppats att man inom utskottet
skulle ha sett situationen som
den är, avslagit propositionen och begärt
en utredning om auktorisation av
skrivbyråer. Nu talar jag inte om varvsarbetskraften,
ty i fråga om den är det
andra problem, utan mina invändningar
hänför sig alltså till skrivbyråerna.

Man kan ju till försvar för fängelsestraffet
säga: Skall vi ha en lagstiftning,
måste vi se till att den fungerar. Men eu
god princip i lagstiftningen är att om
man vill möta en vinstgivande men lagstridig
verksamhet, skall man i första
hand göra det med ekonomiska sanktioner
och inte med frihetsstraff. Till
de ekonomiska sanktionerna kan höra
bötesstraff, som kanske inte är tillräckligt
men som kan kompletteras med att
man i domen drar in vinsten så att den
som brutit mot lagen inte kan få behålla
någon vinst av verksamheten. Gör man
så, kan man undvara fängelsehotet. Vi

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling
har minsann, herr talman, tillräckligt
många samhällsfarliga beteenden att bekämpa,
för vilka man måste använda
fängelsestraff med hänsyn till samhällsskyddet.
Men här tycker jag att man har
gått för långt i sitt nit.

Som motionär hade jag yrkat att man
skulle avslå propositionen och begära
en utredning om skrivbyråer med auktorisation.
Nu har reservanterna inte
gått fullt så långt. Jag skall av praktiska
skäl inte yrka bifall till motionen utan
nöjer mig med att yrka bifall till de två
reservationerna.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 93 är föranlett av Kungl.
Maj:ts proposition nr 166 och avser en
ändring av den lag med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling som antogs
1935. I denna lag, som alltså är 35 år
gammal, fastslås att arbetsförmedling i
förvärvssyfte är förbjuden. Det står alltså
redan i den nu gällande lagen. Enligt
denna kan man dömas till dagsböter
och i vissa fall — efter 5 § — till böter.
Såsom här har sagts föreslås nu en
skärpning, så att man kan få böter eller
fängelse i högst sex månader. Jag kanske
skall inflika att den utredning som
föregått utarbetandet av propositionen
hade föreslagit ett år. Departementschefen
har alltså skurit ned denna tid
till sex månader.

Den skärpning av lagen som nu föreslås
är föranledd av en del förhållanden
framför allt inom varvsindustrin och i
vissa fall när det gäller de s. k. ambulerande
skrivbyråerna. Såsom sagts tidigare
har reservanterna frångått kravet
i motionen. Men eftersom det i motionen
krävdes avslag på propositionen,
skulle ett bifall till motionen ha inneburit
att man tillåtit denna förmedlingsverksamhet.
Den skulle alltså fått fortsätta
som hittills. Men nu tycks reservanterna
i alla fall vara inne på att man
skall vidta åtgärder när det gäller varven.

När det gäller kontorssidan finns, såsom
redan framhållits, möjligheter för
organisationerna att hos AMS begära
att få förmedla arbete. Det är inte så att
AMS har monopol på arbetsförmedling,
utan AMS kan ge tillstånd till en organisation.
Så sker exempelvis på musikerområdet,
och på kontoristsidan i
Stockholm finns en sådan förmedling
som kan tillhandahålla arbetskraft.

Om skrivbyråerna utför arbetet på
själva byrån kan heller ingen lastas. Det
är ungefär som när en skomakare tar
emot skor för reparation på stället. Det
är först när skrivbyråns personal tjänstgör
på en annan arbetsplats och så att
säga inte har några egna verktyg, utan
man hyr ut vederbörande och tar ett
par tre kronor ytterligare per timme,
som det blir fråga om sådan verksamhet
som vi avser att komma till rätta
med.

Herr Hubinette sade att det kan bli
svårt med gränsdragningen. Men AMS
har tillsynen över arbetsförmedlingen,
och det är AMS som skall undersöka om
man har kommit i konflikt med denna
lag. Det står i propositionen på sidan
54: ”Innan anmälan sker, får den som
driver förmedlingen genomgående tillfälle
att frivilligt inom viss tid avveckla
verksamheten.” Han blir alltså varnad
för att han bedriver verksamheten. Det
är också därför man har flyttat fram
tidpunkten för lagens ikraftträdande till
den 1 juli 1971. Byrån har alltså möjlighet
att avveckla. Det är först efter det
att man inte tar hänsyn till vad AMS
sagt — att man driver en verksamhet
som står i strid med lagen — som det
kan bli fråga om att vidta andra åtgärder.
Det borde alltså ur rättssäkerhetssynpunkt
vara en fördel att man får
denna frist och på så sätt slipper åtal.

Sedan är det klart att arbetsförmedlingen
kanske inte alltid kan med en
gång tillgodose behovet av arbetskraft
när det gäller kortare tid, t. ex. bara
några dagar. Men om man lägger upp ett
register kan man direkt ringa till personer
och säga att man behöver arbets -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

kraft -— så har exempelvis skett på
länsstyrelserna i höstas vid röstsammanräkningen.
På detta sätt finns det
också möjlighet för samhället att skapa
en arbetskraftsreserv. Det kan vara f. d.
anställda som har gift sig och tar ett
tillfälligt arbete. Det är ingen arbetsförmedling
i den här meningen. Man ringer
upp vederbörande och frågar: ”Kan
du jobba här?”

Så går det väl till på många ställen.
Inom skolväsendet har varje skolstyrelse
en förteckning över pensionerade
lärare som man kan ringa med ganska
kort varsel och säga: ”Nu har vi fått ett
sjukdomsfall här. Nu måste du hjälpa
oss och hoppa in.”

Det förekommer överallt i vårt samhälle
att man har sådana listor. Sådana
kan också de olika verken skaffa sig.

Sedan blir det också fråga om en
upprustning av arbetsförmedlingen.
Men det är klart att om man kommer
så att säga på stubben och vill ha en
arbetskraft, så tror jag inte det är så
lätt. Människorna är inte så funtade.
De vill planera några dagar i förväg.
Och så mycket måste man kunna kräva
av myndigheterna att de har en översikt
som kan vara färdig t. ex. den 15:e
i månaden. Man får då inte börja förberedelserna
den 14 :e. Man måste börja
redan den 10 :e och säga att man måste
anställa arbetskraft. På en dags varsel
går det inte att skaffa arbetskraft. Jag
tror inte att någon fungerar på det sättet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Ernulfs inlägg för en stund sedan,
ansåg jag det nödvändigt att delta i
denna debatt. Den proposition som
kammaren nu har att ta ställning till
har förelagts riksdagen för att vi skall
kunna komma till rätta med den arbetsförmedling
som trots ett uttryckligt förbud
i arbetsförmedlingslagen fortfarande
bedrivs i vinstsyfte. Jag vill därför

Ang. olaga arbetsförmedling
kort ange bakgrunden till mitt ställningstagande
i denna proposition.

Vi har här i Sverige byggt upp eu
arbetsmarknadspolitik kring förutsättningen
att det finns eu väl fungerande
offentlig förmedling. Åtskilliga åtgärder
har, inte minst under de senaste åren,
vidtagits i syfte att på olika områden
söka effektivisera förmedlingarnas verksamhet.

Det är angeläget att framhålla att den
offentliga arbetsförmedlingen i motsats
till den enskilda inte enbart sysslar med
att ordna arbete åt de arbetssökande.
Förmedlingsverksamheten omfattar också
yrkesvägledning och arbetsvärd.
Dessutom bedöms behovet av arbetsmarknadsutbildning
och statlig bidragsgivning
i form av utbildningsbidrag,
flyttningsbidrag, näringshjälp, hjälp åt
handikappade osv., allt detta knutet till
den offentliga förmedlingen.

Med denna uppbyggnad av den offentliga
förmedlingen har förmedlingsverksamheten
i vårt land kommit att få
en ytterst stor betydelse. Vi står långt
bättre rustade än man gör i andra länder
när det gäller att ge medborgarna
den service de önskar i fråga om möjligheter
till anställning. Därför måste
det enligt mitt förmenande finnas en
mycket stark motivering för att man
skall kunna frångå principen om den
offentliga förmedlingen och möjliggöra
enskild förmedling i vinstsyfte.

Jag vill understryka att förbudet mot
vinstsyftande arbetsförmedling infördes
i och med att vi antog arbetsförmedlingslagen
redan 1936. Den grundar sig
på ILO-konventionen av 1933 som ju
Sverige anslutit sig till. Även den konvention
av 1949 som sedan ersatte 1933
års konvention förbjuder arbetsförmedling
i vinstsyfte, åtminstone i de delar
av den som Sverige anslutit sig till.

Jag anser således att vi helt enkelt
är internationellt förpliktade att upprätthålla
ett förbud mot arbetsförmedling
i vinstsyfte. Oberoende av detta vill
jag som min mening deklarera att jag
faktiskt anser det oförenligt med sam -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling
hällets ansvar, med ansvaret för den
enskildes rätt till arbete i samhället, att
tillåta andra att bereda sig vinst på möjligheten
att förmedla arbete. Jag anser
att det är en ovärdig form. Samhället
skall svara för den uppgiften och inte
lämna fältet öppet för spekulation på
den här marknaden.

Det är framför allt inom varvsindustrin
och beträffande kontorsarbetskraften
som det har förekommit och förekommer
vinstsyftande förmedlingsverksamhet.

En svårighet när det gäller att komma
till rätta med olaglig förmedling är
att denna ofta maskeras genom att förmedlaren
formellt anställer den arbetstagare
som han sedan förmedlar. Sådan
förmedlingsverksamhet döljs inte sällan
under formen av entreprenad.

I den promemoria som ligger till
grund för propositionen har utredningen
angående arbetsförmedlingen inom
vissa yrkesområden pekat på några faktorer
som måste tillmätas betydelse då
det gäller att bedöma när det är fråga
om förmedlingsverksamhet eller entreprenad.
Det är emellertid inte möjligt
att ange vilka former av verksamhet
som i varje särskilt fall skall bedömas
som arbetsförmedling. Man får i stället
söka ledning i det syfte verksamheten
har. Enligt lagen är verksamhet vars
huvudsakliga syfte är att anskaffa arbete
åt arbetssökande att anse som arbetsförmedling.
Vid bedömningen av om
verksamheten är olaglig eller ej kommer
givetvis de omständigheter som utredningen
har pekat på att få betydelse.
Således kommer bl. a. frågan huruvida
självständig arbetsledning föreligger,
formerna för ersättning och arbetsåtagandenas
karaktär att ha betydelse då
det gäller att avgöra om förmedling
föreligger.

Det har gjorts gällande att frågan om
att dra en gräns mellan vad som är
laglig och olaglig verksamhet bör övervägas
ytterligare. Jag tror inte man kan
komma mycket längre med fortsatta
överväganden. Däremot anser jag att

den praktiska tillämpningen efter hand
kan ge klarare gränser än vad som nu
är möjligt att dra i författningstext.

Jag vill gärna framhålla att det har
förekommit en mycket omfattande påtryckningsverksamhet
i frågan om de
s. k. ambulerande skrivbyråerna. Man
har propagerat för att denna form av
skrivbyråverksamhet skall undantas
från lagen. Den påtryckningsverksamheten
har drivits mycket intensivt, ja
den har till och med förekommit utanför
landets gränser. Jag vet mig inte ha
sett motsvarighet till det förut.

Jag för min del kan inte finna att
dessa skrivbyråer skulle inta någon
särställning i dessa avseenden. Vad är
det för märkligt med dem, som skulle
göra det befogat att ge dem en särställning
i vår lagstiftning? Under alla förhållanden
finns det enligt min mening
inget särskilt motiv för att tillåta att
någon just på detta område bereder sig
vinst på att förmedla arbetskraft åt
andra.

Beträffande skrivbyråverksamheten
vill jag i likhet med utskottsmajoriteten
peka på att propositionens förslag endast
gäller verksamhet som bedrivs i
vinstsyfte och verksamhet där arbetstagaren
ställs under beställarens direkta
arbetsledning för att i dennes lokaler utföra
anvisade arbetsuppgifter.

Om organisationer av arbetsgivare
eller arbetstagare anser att det finns
behov av en sådan förmedling står det
dem fritt att efter anmälan till och tillstånd
av AMS anordna sådan förmedling
kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning.
Sådan s. k. organisationsförmedling
förekommer redan i
inte obetydlig utsträckning på kontorsområdet.
Det verkar som om detta alternativ,
som erbjuder samma möjligheter
till service som den vinstsyftande
förmedlingen, har glömts bort i den allmänna
debatten. Jag vill därför fästa
kammarens uppmärksamhet på att den
möjligheten föreligger, om det nu anses
så angeläget att söka bibehålla någon
form av dylik verksamhet.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

7‘)

Jag vill vidare erinra om att riksdagen
så sent som i våras uttalat sig för
att arbetsförmedling av kontorsarbetskraft
i vinstsyfte skall vara förbjuden
liksom annan vinstsyftande förmedling.
Jag kan inte finna att det efter riksdagens
ställningstagande inträffat något
som skulle kunna föranleda att man i
dag inlar en annan ställning.

Som redovisas i propositionen överträds
förbudet mot förmedling i vinstsyfte
i betydande omfattning. För att
hindra att sådan förmedling fortgår
och breder ut sig måste man införa
verkningsfulla påföljder för dem som
bedriver vinstsyftande arbetsförmedling.
Det räcker emellertid inte att skärpa
straffet för den som förmedlar arbetskraften.
Straff måste enligt min mening
också införas för den arbetsgivare
som trots att han vet, att olaglig förmedlingsverksamhet
föreligger, använder
sig av arbetskraft som han har fått
genom sådan förmedling. Detta kommer
bl. a. att möjliggöra effektivare bekämpning
av den vinstsyftande förmedlingsverksamhet
som sker från utlandet.
Jag noterar med tillfredsställelse
att ett åtminstone på denna punkt enhälligt
utskott i huvudsak instämmer i
vad som föreslagits.

Som jag nyss sade är jag förvånad
över inläggen från de borgerliga partiernas
sida. Här har man från löntagarorganisationernas
sida starkt manifesterat
intresset av att hålla ordning
på arbetsmarknaden. Landsorganisationen,
TCO och andra stora löntagarorganisationer
har sagt att det är mycket
väsentligt att vi kan hålla rent på
arbetsmarknaden, så att vi inte får ett
inslag av vinstsyftande förmedlingsverksamhet.
Jag anser det förvånansvärt
att man från de tre borgerliga partiernas
sida så enhälligt slutit upp kring
kravet på bibehållande av en verksamhet
som dock är förbjuden i svensk lag,
när man från löntagarhåll påyrkat kraftiga
åtgärder för att få efterlevnad av
den lag som redan gäller.

And- ola^a arbetsförmedling

Herr HtlBINETTE (in):

Herr talman! Det roade mig faktiskt
att anteckna vad herr Dahlberg sade.
Han hade observerat att utredningen
föreslog ett straff på ett års frihetsberövande,
men departementschefen hade
i sin stora nåd och iver att värna om
medborgarna på ett försiktigt sött sänkt
straffet till ett halvt års frihetsberövande.
Jag har ju redan talat om att jag
anser att frihetsberövande straff över
huvud taget inte är riktigt här.

Herr Dahlberg sade vidare att en arbetsgivare
bör kunna planera. Om arbetsgivaren
själv skall fylla i blanketter
eller har folk som gör sådant arbete
som herr Ernulf talade om, så borde
arbetsgivaren i mycket god tid planera
och se till att arbetet utfördes i rätt
kronologisk ordning. Men, herr Dahlberg,
det finns någonting som heter
sjukdom och force majeure även inom
kontorsverksamheten, då man snabbt
behöver få tag på arbetskraft.

Då kommer man fram till vad statsrådet
sade nyss. Han talade om att trots
rådande förbud bedrivs förmedlingsverksamhet
i vinstsyfte. Vinstsyftet har
betonats mycket starkt. Statsrådet tycker
det är märkligt att denna verksamhet
förekommer, när statsmakterna —
som statsrådet säger — kan ge den service
som behövs. Han tänker då på arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingarna.
Men det beror på hur
man bedömer detta. De herrar och damer
som anlitar den tillfälliga arbetskraft
man kan få genom skrivbyråer
bedömer inte saken så som statsrådet,
att statsmakterna kan ge erforderlig
service. Statsrådets påstående att samhället
kan klara denna förmedlingsverksamhet
stämmer inte. Om så vore
fallet skulle denna verksamhet självdö.
Den dag arbetsförmedlingarna kan furnera
med folk snabbt och effektivt och
på samma sätt som de här skrivbyråerna
nu gör det, då behövs inte denna
verksamhet längre och då kan jag hålla
med när man från statsmakterna står
upp och säger: Detta klarar vi.

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling

Statsrådet undrar varför skrivbyråerna
skall inta en särställning. Vi reservanter
anser att de bör inta denna särställning
därför att det är ett alldeles
särskilt arbete de utför. Det trodde jag
faktiskt var utklarat vid det här laget,
eftersom vi har diskuterat skrivbyråerna
så många gånger. Det är ett alldeles
särskilt jobb. Man behöver, som herr
Ernulf sade, få någonting snabbt uträttat,
man vänder sig till en skrivbyrå,
man får en kunnig person som utför arbetet
snabbt, och allting fungerar bra
så att arbetsgivarna i laga ordning kan
sköta sina åtaganden gentemot statsmakterna.
Under sådana betingelser bör
denna verksamhet inta en särställning.

Det skulle mycket väl gå att skilja ut
skrivbyråerna. Men då drar statsrådet
fram vinstsyftet igen och säger att det
här är fråga om ett rent vinstbegär,
och det kan man inte godta. Ja, har
man den inställningen, kan man inte på
något sätt mjuka upp denna, kan man
inte tänka sig vad kontorsverksamheten
i det moderna näringslivet kräver av
snabbhet och effektivitet, då är man
fast och då gör man som statsrådet, dvs.
skärper straffet och säger: Bura in de
här, som nu inte kan sköta det hela på
ett riktigt sätt. Det är faktiskt motbjudande.

Statsrådet Holmqvist brukar ha en
ganska frimodig attityd, men i detta fall
verkade han relativt dyster till sinnes
vid sin föredragning. Jag förmodar att
det beror på vad han själv skrivit under
i propositionen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
sade att det måste föreligga mycket
starka skäl för att frångå principen om
offentlig arbetsförmedling och tillåta
privat förmedling i vinstsyfte. Jag
nämnde i mitt första anförande att jag
respekterar en sådan ståndpunkt, även
om jag kanske inte helt ställer mig på
den sidan.

Men om samhället skall erbjuda en

service och denna service år efter år
inte fungerar på ett visst begränsat område
— jag talar om skrivbyråerna, inte
om varvsarbetskraften; den har jag avsiktligt
lämnat utanför — finns det då
inte skäl för att tillåta någon att komplettera
denna samhällsservice? Är det
bättre att servicen är obefintlig än att
någon enskild klarar den? Det är den
fråga jag vill ställa.

Då säger statsrådet Holmqvist med en
viss moralisk indignation att detta med
privat arbetsförmedling är fult därför
att man tjänar pengar på det. Ja, är det
fult att lämna service i vinstsyfte under
alla omständigheter? Att prestera
något och ta betalt för den prestationen
har dock ännu inte godtagits som i
princip något fult.

Visst är ordningen på arbetsmarknaden
och organisationernas maktställning
där mycket goda argument i och
för sig, och herr Holmqvist vill endast
tillåta organisationerna att i vissa fall
utföra denna förmedling. Men fortfarande
tycker jag att om en enskild person
genom privat initiativ ger en service
som ingen annan kan ge så är det
inte riktigt att sätta in honom i fängelse
för det. I stället borde han ha beröm.

Denna vinst, denna avgift, tas ju ut
från arbetsgivarna. Jag kan förstå herr
Holmqvist, när han säger att det ändå
är önskvärt att den som vill ha ett arbete
i vårt samhälle inte skall behöva
betala för förmedlingen. Men vid en
auktorisation kan ju föreskrivas att avgiften
skall tas ut från arbetsgivaren.
Förresten kostar all förmedling pengar.
Jag tycker inte att skillnaden är så avgörande
mellan det förhållandet att
samhället betalar verksamheten via
skatterna och den omständigheten att
arbetsgivaren, som är i starkt behov av
arbetskraft, betalar avgiften i undantagsfall.

Det förvånar mig litet grand att herr
Holmqvist, som jag i många sammanhang
lärt känna som en förnuftig person,
föredrar ett fängelsestraff framför

Torsdagen den 1(1 december 1970

Nr \\

t. ex. metoden att komplettera bötesstraffet
med indragning av vinsten på
den lagstridiga verksamheten, något som
ju kan bli lika effektivt. Jag undrar, varför
man i departementet inte har kunnat
överväga en sådan lösning. Vi är väl
överens om att fängelsestraff inte bör
utmätas i andra fall än då andra metoder
är verkningslösa.

Till slut vill jag nämna att förslaget
att även straffa den, som anlitar förmedlingen
av arbetskraft, strider mot
en fastställd princip i vår lagstiftning.
Den som begagnar sig av en lagstridig
verksamhet befinner sig ofta i ett
tvångsläge och bör därför inte straffas.
En hyresgäst som betalar för hög hyra
straffas ju inte av detta skäl. I linje
därmed borde ligga att inte heller straffa
den som anlitar förmedlingen.

Herr talman! Jag hoppas att herr
Holmqvist ändå gör en överprövning,
om man inte skulle kunna tänka sig
ett system enligt vilket organisationerna
eller i vissa fall — när organisationerna
inte klarar verksamheten — enskilda
skrivbyråer kan få en auktorisation
och tillgodose det krav på service
som samhället i varje fall tills vidare
inte kan tillgodose.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag lyssnade till statsrådet
Holmqvist och kan förstå att han
ansåg att det behövdes en straffskärpning,
då det nuvarande systemet inte
fungerar. Men statsrådet sade ingenting
om fängelsestraffet, och det är den frågan
som jag anser vara det principiellt
viktiga i detta sammanhang.

Jag konstaterar med ett visst intresse
att lagförslaget kommer från inrikesdepartementet
och inte från justitiedepartementet.
Justitieministern talar ju ständigt
om att man skall försöka undvika
fängelsestraff som innebär att människor
blir utsatta för de negativa verkningar
som ett fängelsestraff medför,
när de — för att tala som en psykolog
jag hörde i går — vistas i den varhärd

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 44

Ang. olaga arbetsförmedling

inom samhället som fängelsemiljön
egentligen utgör.

Enligt min mening kan man aldrig få
det nu föreslagna fängelsestraffet förankrat
i det allmänna rättsmedvetandet.
Det är ju här fråga om en rent politisk
lagstiftning, och den strider, såvitt jag
kan se, just emot den princip som bör
giilla för användande av fängelsestraff.
Justitieministern brukar säga att fängelsestraff
inte bör användas i andra fall
än då det verkligen behövs.

Här är det inte fråga om någonting
som utgör en fara för människors liv
eller egendom. Det gäller inte någon
som vill omstörta samhället. Det är inte
fråga om några som vill förföra ungdomen
till att använda narkotika eller någonting
sådant. Det är inte fråga om •—
för att ta det brott som nästan anses
som det värsta nu för tiden — någon
som vill bedra staten på skattemedel.

Jag kan inte förstå varför man i ett
sådant här sammanhang föreslår att
fängelsestraff skall utmätas. Jag förstår
att man, om den nuvarande lagstiftningen
inte fungerar, vill ha skärpta
straff, men jag kan inte förstå annat än
att det i så fall bör tillgripas ekonomiska
sanktioner i någon form. Jag kan
inte förstå att fängelsestraff skall ha
någon betydelse i detta fall. Vad innebär
fängelsestraffet? Vad händer när eu
fånge kommer innanför fängelsemuren?
Enligt moderna principer skall han rehabiliteras.
Skall han rehabiliteras därför
att han skött en sådan här förmedling
bättre än den offentliga arbetsförmedlingen
gjort och därför att han har
kunnat ordna det så att han fått de
skickligare skrivmänniskorna knutna
till sin verksamhet så att de inte funnits
att tillgå för den offentliga arbetsförmedlingen?
Hur skall han rehabiliteras?
Jag kan inte förstå meningen
med det här straffet.

Fängelsestraffet anses av många medföra
negativa effekter. Varför skall man
försöka metoder som har negativa effekter
på dessa människor som kunnat
fullgöra sådana uppgifter som de stat -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling
liga förmedlingarna inte kunnat klara?
Departement, myndigheter av olika slag,
statliga utredningar osv. har använt sig
av deras tjänster.

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det kan behövas fängelsestraff. Jag ber
att få yrka bifall till reservationerna.

I detta anförande instämde herrar
Gösta Jacobsson (m) och Nils Nilsson
(ep), fröken Stenberg (m) samt herrar
Åkerlund (m) och Ingvar Andersson
(m).

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Reservationernas klämmar
innebär att reservanterna godtar
propositionen i alla delar, dock inte
med avseende på kontorssidan. Detta
innebär också att den som talar för reservationerna
godkänner det föreslagna
straffet men även därvidlag vill ha undantag
beträffande kontorssidan. Emellertid
talar väl herr Kaijser enbart på
egna vägnar och företräder inte reservanternas
linje. Jag måste dock tolka
vad som sagts på det sättet att reservanterna
godkänner straffet för deras
vidkommande som hyr ut arbetskraft
till varven.

Om det förhåller sig så på vår arbetsmarknad
att den offentliga arbetsförmedlingen
klarar sina uppgifter utom
vad beträffar kontorsservicen, så skulle
det ju finnas ambulerande skrivbyråer
litet varstans ute i landet, men alla vet
ju att det är bara i storstäderna som det
finns underlag för en uthyrningsverksamhet
av det här slaget. Någonting sådant
existerar inte i landsortsstäderna.
Det gäller här arbetskraft som är i den
situationen att den kan tänka sig göra
en arbetsinsats när det påfordras därför
att det roar den. Dessa människor behöver
strängt taget inte ha något arbete.
Alla de som vill ha stadigvarande arbete
arbetar inte på sådana betingelser.
Jag tycker därför att det är underligt
att man så starkt slår vakt kring skrivbyråerna.

På alla arbetsplatser, inte bara vid

varven, förekommer det sjukdomsfall.
Många gånger flyttas arbetskraft från
ett arbete till ett annat. Arbetsuppgifterna
är sällan så speciella att verksamheten
stoppas om någon är borta på
grund av sjukdom. Om det vore på det
sättet skulle allting stå stilla i det här
landet, ty så många är sjukdomsfallen.
Möjligheterna till omflyttningar måste
ju utnyttjas också på kontorssidan. Människorna
behärskar i allmänhet litet mer
än de vanliga uppgifterna och kan flyttas
över från en avdelning till en annan.

Det blir inte mera arbetskraft i landet
därför att den som finns förmedlas
av flera förmedlare. Det måste ju vara
mera effektivt att förmedlingsverksamheten
samlas på en hand än att den är
uppsplittrad på flera. Jag förstår, som
sagt, inte att den ambulerande byråverksamheten
skulle ha så stort värde
att det måste göras undantag just för
den sektorn i vårt mångfasetterade samhälle.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hiibinette kände
inte igen mig i mitt första inlägg. Jag
hade verkligen formulerat det noga
och var angelägen om att följa mitt manuskript,
ty jag vet att den här debatten
kommer att följas med mycket stort
intresse från visst håll. Därför vill jag
att det jag sade verkligen skulle vara
noga övervägt.

Denna fråga är i verkligheten en stor
principfråga, och det tycks reservanterna
helt ha bortsett från. Vad som
i dag oroar de anställda — om de nu
är tjänstemän eller arbetare — är att
utvecklingen skall bli sådan att man inte
längre har möjligheter att kunna utkräva
samma trygghet i anställningen
och samma förmåner som man har när
man klart kan utpeka sin arbetsgivare.
Detta är ganska besvärande i länder
där man har fått en snabb utveckling
av denna handel med människor som
det faktiskt innebär att sälja arbetskraft.
Mest utpräglat är detta i Ameri -

Torsdagen den II) december 1!)70

Nr 4i

ka, där jag liar haft tillfälle att studera
förhållandena. Jag skall inte göra
jämförelser. Men den kommitté som har
sysslat med dessa frågor åkte över till
England och tog diir kontakt med företag
som arbetar just med att förmedla
arbetskraft efter de principer som man
nu vill slå vakt om från borgerligt håll
i vårt land. Vi kan dokumentera att
dessa företag talade om att det är en
mycket lukrativ verksamhet. Det är
mycket lönande att driva förmedling i
dessa former. Det finns i dag stora företag
som arbetar världen över, multinationella
företag som ibland förmedlar
arbetskraft över gränserna.

Jag kan mycket väl förstå att de
svenska löntagarorganisationerna är
mycket känsliga och säger att de verkligen
inte vill öppna portarna för att
vi i vårt land skall få en hantering som
kan leda till att den anställde får en
svagare ställning. Jag har blivit uppvaktad
av personer som har gjort tjänst
i sådana skrivbyråer och vilka har talat
om för mig att de inte har känt någon
trygghet. De har suttit hemma vid sin
telefon och väntat och måhända fått
besked om att de kan få en tjänst, men
många gånger har de förgäves fått vänta
på det arbetet. Jag skall i rättvisans
namn också säga att jag har blivit uppvaktad
av andra som har talat för de
ambulerande skrivbyråerna och betonat
att de tycker att detta är en för dem
lämplig form av arbetsinsats. Jag vill
göra rättvisa i min framställning; båda
sakerna har förekommit.

Likaväl som de ambulerande skrivbyråerna
har talat för möjligheterna
av att få fortsätta med denna olagliga
verksamhet har också representanter
för de legala skrivbyråerna — dvs. de
som åtar sig arbetsuppgifter som de
kan utföra på sitt kontor eller i viss
begränsad utsträckning hos en beställare
— vädjat och sagt att det måste
bli en sådan ordning i vårt land att
man efterlever lagstiftningen; annars
blir situationen ohållbar för oss som
försöker uppträda på ett riktigt sätt

öf Första kammarens protokoll 1970. Nr 44

Ang. olaga arbetsförmedling
och försöker vara laglydiga, och det
blir en besvärande konkurrens så länge
man medger att företag får arbeta på
ett olagligt sätt.

Jag har med detta kanske lämnat en
ytterligare motivering till varför jag
ser allvarligt på denna fråga. Om just
denna typ av verksamhet, som representerar
något tusental, skulle ha en
så avgörande betydelse som herr Hiibinette
och andra anser, är detta litet
förvånande eftersom cirka 200 000 människor
är anställda på kontor i det här
landet. Jag tror säkerligen att vi kan
undvara denna verksamhet. Om vi skulle
behöva någonting av den formen, och
om det föreligger ett stort intresse härför,
vad är det då som hindrar att företagen
går samman och bildar en sådan
förmedling utan vinstsyfte? Den möjligheten
finns ju, och därför tror jag
att de företag som anser att det är nödvändigt
för att det hela skall fungera
kan ha anledning överväga om man inte
kan lösa detta i en laglig form.

Vi har talat om skrivbyråerna, men
det finns kanske även anledning att
nämna varven, eftersom det var representanter
för varvsanställda som först
pekade på behovet av en skärpning i
lagstiftningen. Jag har uppvaktats av
arbetare som har funnit det otillständigt
att en verksamhet skall kunna få
fortgå som medför svårigheter att klara
ut ansvarsfördelningen om en arbetare
kommer till skada. Arbetaren är
kanske anställd hos en entreprenör,
som inte alltid har haft de ekonomiska
resurserna eller möjligheter i övrigt att
ta hand om sina arbetare om de råkar
ut för skada av något slag. Dödsfall har
inträffat där det inte helt har kunnat
utredas vem som varit arbetsgivare och
därmed bär ansvaret. Varvsarbetarna
har därför framhållit nödvändigheten
av en skärpt övervakning av gällande
lagstiftning.

Representanterna för moderata samlingspartiet,
som i övrigt, tycker jag,
ställer anspråk på att vi skall tillgripa
mer av korrektiv och i allmänhet tyc -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling
ker att samhället borde ta i kraftigare
för att komma till rätta med vissa företeelser,
har fastnat för att det just på
detta område inte får förekomma att
man i lagstiftningen tar in begreppet
fängelsestraff. Naturligtvis har fängelsestraffet
inte kommit med därför att
man önskar att få tillgripa det. Det är
självfallet en sista utväg, men det markerar
det allvar som man fäster vid att
denna lagstiftning skall efterlevas. Hittills
har det hänt att den som begått
ett sådant här brott bara betalat böterna
och sedan arbetat vidare. Då måste
vi ta till starkare medel för att vinna
respekt för lagstiftningen. Det är
inte så helt unikt att man för förseelser
av detta slag kan tänka sig fängelsestraff.

Jag tycker nog att herr Kaijser, som
jag i övrigt hyser stor respekt för och
gärna lyssnar på, kom litet väl långt
ut. Jag misstänkte ett slag nästan att
han slog över från allvar till kåseri. Jag
är något förvånad över varför man har
tagit upp denna debatt. Det har ju
starkt markerats att straffet kan komma
i fråga endast i exceptionella fall.
Från den synpunkten tror jag inte att
man skall söka i propositionen utläsa
någon sådan strävan som herr Kaijser
målade upp, nämligen att försöka bura
in vissa oförvitliga samhällsmedborgare.
Självfallet är det inte så, utan vi antar
väl att domstolen kommer att handskas
varligt med denna lagstiftning liksom
med all annan lagstiftning.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Statsrådet Holmqvist rekommenderade
företagen att gå samman
till gemensamma förmedlingar utan
vinstsyfte. Det kanske är ett bra uppslag
såsom alternativ till andra lösningar.

Herr Dahlbergs förslag att varje företag
och varje myndighet skall lägga upp
särskilda register på personer som kan
tänkas vara villiga att hjälpa dem vid
förekommande behov skulle medföra ett

betydligt större sammanlagt arbete än
om bara en person åtog sig att klara
detta genom att starta en skrivbyrå. Vad
man än kan säga om det förslaget —
man kan beteckna det på många olika
sätt — är det uteslutet att det kan kallas
rationellt.

Jag är i alla fall glad över att statsrådet
har visat intresse för att studera
de problem som faktiskt kan uppkomma.

Här har inte, herr talman, yrkats att
fängelsestraffet skall utgå. Jag sade att
jag av praktiska skäl inte skulle göra
det, men när jag nu har vunnit gehör
hos flera kolleger i kammaren skall jag
framställa ett formellt yrkande.

Jag yrkar sålunda, herr talman, att i
propositionens förslag till lagstiftning
i 8 §, första stycket, orden ”eller fängelse
i högst sex månader” utgår. Jag yrkar
vidare att i samma förslag 9 §,
första stycket, motsvarande ord utgår.
Med detta yrkande är min avsikt att
fängelsestraffet helt skall avföras från
den föreslagna lagstiftningen.

Till sist vill jag bemöta vad statsrådet
Holmqvist anförde om att det här
gäller en stor principfråga. Om vi tar
frågan i hela dess vidd är det riktigt.
Kanske herr Holmqvist slog över en
smula i kåseriets form när han sade att
man i Amerika inte har någon riktig
arbetsförmedling, utan att man där har
så otillfredsställande förhållanden att
arbetskraften används som något slags
vara. Jag vet inte om det var herr
Holmqvists avsikt att säga att detta är
det borgerliga idealet. Jag kanske gör en
alltför hård tolkning av herr Holmqvists
uttalande — jag hoppas det. Han talade
emellertid om den princip som de borgerliga
vill slå vakt om och nämnde i
sammanhanget vad som tillämpas i Amerika.
Men statsrådet och jag är kanske
överens om att reservanterna inte intar
en sådan ståndpunkt.

Vi är överens om att vi skall ha en
samhällelig arbetsförmedling som är så
väl utbyggd som möjligt och ger så god
service som möjligt. Om jag sedan skall
beröra den stora principfrågan vill jag

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

som min uppfattning framföra att enskilda
skall kunna konkurrera inom de
flesta grenarna av samhällets verksamhet.
Det sporrar myndigheterna om de
enskilda visar att något kan göras bättre.
Jag har emellertid inte tagit upp det
problemet i detta sammanhang med
hänsyn till de internationella konventionerna,
som Sverige biträtt, utan nöjer
mig med att säga att jag anser att
det är oriktigt att straffa den som kompletterar
samhällets service i de fall
densamma inte fungerar. Har vi en väl
utbyggd arbetsförmedling i samhällets
regi är det ingen som tvingas att ta anställning
hos någon skrivbyrå. Det gör
de som anser att det passar dem. Andra
kan gå till arbetsförmedlingen och få
god hjälp där.

Jag har tidigare föreslagit att privat
arbetsförmedling när det gäller kontorsarbetskraft,
för förebyggande av alla
risker för missbruk, skall förutsätta
auktorisation.

Herr HtjBINETTE (m):

Herr talman! Statsrådet Holmqvist sade
att moderata samlingspartiet — jag
och mina kamrater — var måna om att
vid många tillfällen föreslå ganska kraftiga
åtgärder som korrektiv vid olika
brott. Det är riktigt -—■ det gör vi när
det verkligen behövs, herr statsråd. Men
det intresset tycks ha saknats på visst
annat håll. Vi anser att det skall finnas
ett riktigt korrektiv där det behövs, men
vi tycker inte att detta brott är av sådan
karaktär att man skall straffa med
fängelse i ett halvt år. Jag skulle vilja
fråga om statsrådet själv anser att förbrytelsen
är så stor att den kan jämföras
med egendomsbrott och våldsbrott,
för vilka straff av ungefär samma
tidslängd utdöms.

Sedan målade statsrådet upp en bild
av det svenska näringslivet som enligt
min mening är felaktig. Statsrådet talade
om människohandel. Det är alldeles
galet att ge denna form av förmedling
sådana proportioner. Jag vet inte hur

Ang. olaga arbetsförmedling
många gånger vi skall behöva betona
att det rör sig om ett litet klientel, att
det rör sig om företagare som behöver
hjälp och att det finns kvinnlig arbetskraft
på arbetsmarknaden som är glad
åt att få denna korttidsanställning och
kunna göra en liten samhällsinsats. Att
tillåta denna form av förmedling är
inte alls detsamma som att släppa hela
arbetsförmedlingen fri och att handla
med människor i vinstsyfte. Bedömer
man frågan så har man gett den felaktiga
proportioner.

Kan statsrådet tala om för mig hur
denna verksamhet kan florera — herr
Ernulf var inne på samma fråga — om
den allmänna arbetsförmedlingen fungerar
så bra som herrarna vill påstå.
Om detta är människohandel och om
det ligger profittänkande bakom, hur
kommer det sig då ■— i ett rättssamhälle
som vårt — att det ändå finns många
som vill använda sig av systemet och
många som vill bjuda ut sina tjänster?
Detta förvånar mig mycket, och jag skulle
vilja ha en förklaring av statsrådet.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Till herr statsrådet vill
jag säga att jag inte utbredde mig över
frågan om det behövs skärpt straff eller
inte; jag stannade bara vid frågan om
man skulle använda fängelsestraff. Jag
kåserade inte, herr statsråd, utan jag
talade allvar. Under några år har jag
haft anledning att syssla med frågan
om vården och vistelsen på fängelser,
och det har väl gjort att jag har fått en
ganska stark känsla för vad fängelsestraff
kan betyda.

Statsrådet sade också att vi i moderata
samlingspartiet brukar tala så
mycket om att man behöver mera bestämda
straff. Det kanske är riktigt,
men det gäller de fall där straffen behövs.
I mitt förra anförande talade jag
om de tillfällen då det kan vara skäl att
tillgripa ett sådant medel som fängelsestraff.
Jag kan inte tycka att det finns

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling
skäl att tillgripa det medlet i detta sammanhang.

Jag skulle vilja ansluta mig till det
yrkande som herr Ernulf nyss framställde,
tv det innehåller enligt min mening
det väsentliga, nämligen att fängelsestraff
inte bör förekomma vid överträdelser
av sådana här lagar, vilka jag
anser vara politiskt betingade.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag är upprörd, och det
är därför jag har begärt ordet. Jag är
upprörd över att man i tvåkammasystemets
sista timmar skall fatta ett beslut
av den innebörd, som föreslagits i
fråga om fängelsestraffet. Herr statsrådet
sade att oppositionen inte vill förstå
att detta är en stor principfråga om
att hävda samhällets befogenheter. Jo,
det kan jag förstå, men då bör statsrådet
också förstå att det här är tal om
en stor principfråga på det rättsliga
området. Jag tycker att det är ovärdigt
det svenska rättssamhället att införa
fängelsestraff för en sådan verksamhet
som förmedling av arbetskraft. Det är
ingen rimlig proportion mellan brottet
och straffet.

Herr statsrådet sade att fängelsestraffet
skrivs in i lagen bara som en markering
för de svåra fallen. Det är inte
så, utan den omständigheten att fängelse
ingår i straffskalan måste framstå
som ett uttryck för lagstiftarens mening
att det är fråga om ett kvalificerat brott
av sådan svårighetsgrad att det kan
förskvlla frihetsberövande. Jag instämmer
livligt och av hela mitt hjärta uti
det yrkande som nyss framställts av
herr Ernulf.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt, men jag vill gärna säga
att jag kan föreställa mig former av förmedling,
mot vilka man får tillgripa ett
sådant straff, när vissa människor utnyttjar
andra på ett helt otillbörligt sätt.

Jag kan inte nämna exempel just från
Sverige, men vi vet att det i våra grannländer
har förekommit att man avslöjat
vissa agenter, som under lång tid gjort
sig en betydande vinst på arbete som
utförts av människor, vilka i det främmande
landet kanske inte rätt har förstått
förhållandena. När verksamheten
tar en grov och utmanande form kan
jag väl tänka mig att man inte har några
andra möjligheter än att tillgripa
fängelsestraff. Vi kan naturligtvis inte
bedöma lagstiftningen utifrån de förhållanden
vi känner i dag. De beskedliga
och i övrigt hedervärda damer, som
nu tycks balansera på lagens råmärke,
bör väl komma till insikt om att de
måste anpassa verksamheten så att de
inte skall behöva ställas inför alternativet
fängelse. Om det hade gällt att
stifta ny lag, hade man väl övervägt det
och gått fram försiktigt. Vi har nu att
konstatera att det finns en lagstiftning
som förbjuder arbetsförmedling men att
de korrektiv vi hittills haft inte varit
tillräckliga. Därför har vi fått gripa till
starkare medel för att vinna respekt för
det hela.

Sedan vill jag understryka vad jag
uttalade tidigare. Jag föreställer mig —
i motsats till vad herr Jacobsson säger
— att fängelsestraff kommer att bli mycket
sällsynt och kommer att bli föremål
för en mycket noggrann prövning. Herr
Jacobsson antydde ju närmast att han
i det framlagda förslaget såg en mycket
överhängande fara, och han tyckte att
det var något av ett dystert inslag i avslutningen
av riksdagens arbete.

Det är möjligt att denna diskussion
på sitt sätt kan markera en skiljelinje
mellan olika intressen hos arbetstagaren
och arbetsgivaren eller arbetsköparen
— vilket ordval man nu använder.
Då är det ingenting nytt att det har
skurit sig i denna kammare. Då är det
kanske inte fel att det blir en avslutning
som markerar att det fortfarande finns
intressemotsättningar mellan arbetsgivare
och löntagare i vårt land.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag vill upprepa min
fråga till statsrådet: Om man vill ha en
skärpning och anser en sådan vara nödvändig,
varför valde man inte i stället
att försöka med en indragning av vinsten
i förening med bötesstraff? Även
från statsrådets utgångspunkter anser
jag ett fängelsestraff vara onödigt. Att
tillgripa fängelse när det inte är nödvändigt
skall man inte göra.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Statsrådet säger att
domstolarna skall handskas varligt med
straffet. Det betyder ungefär, föreställer
jag mig, att statsrådet tänker sig att detta
straff inte skall tillämpas. Varför
skall det då finnas i lagen?

Jag skulle också vilja säga till statsrådet
att jag inte uppträder här vare sig
som representant för arbetsgivare eller
arbetstagare utan som en representant
för dem som anser att fängelsestraff
inte skall användas annat än när det är
absolut nödvändigt.

Herr HtiBINETTE (m):

Herr talman! Jag reagerar mot att
statsrådet vill spela ut arbetsgivare och
arbetstagare mot varandra. Det har
länge varit ett känt förhållande att man
inom socialdemokratiska partiet hellre
vill splittra än ena. Här är det inte fråga
om arbetsgivarintressen och arbetstagarintressen
utan om att samhället
skall kunna fungera, och då måste alla
parter hjälpas åt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående 8 och 9 §§ i det
i punkten A tillstyrkta förslaget till lag
om ändring i lagen med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, därefter

Ang. olaga arbetsförmedling
särskilt rörande punkten A i övrigt samt
vidare .särskilt i fråga om envar av
punkterna B och C.

I vad gällde 8 och 0 §§ i Kungl. Maj ds
av utskottet i punkten A tillstyrkta förslag
till lag om ändring i lagen med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling,
fortsatte herr förste vice talmannen,
hade yrkats

dels att paragraferna skulle godkännas,

dels ock, av herr Ernulf, att förevarande
paragrafer skulle godkännas
med den ändrade lydelse, att orden ”eller
fängelse i högst sex månader” utginge.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av paragraferna
enligt utskottets förslag vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 8 och 9 § § i
Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet i
dess utlåtande nr 93 punkten A tillstyrkta
förslag till lag om ändring i lagen
med vissa bestämmelser om arbetsförmedling,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragraferna
med den lydelse, som under överläggningen
föreslagits av herr Ernulf.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. olaga arbetsförmedling

funnos vid omröstningens slut rösterna

hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
beträffande utskottets hemställan
i punkten A, i vad den ej förut behandlats,
propositioner, först på bifall
till densamma med godkännande av utskottets
motivering samt vidare därpå
att utskottets förevarande hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del med godkännande
av utskottets motivering, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93
punkten A, i vad den ej förut behandlats,
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av fru HamrinThorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 43.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen enligt de avseende punkten
B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 44.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
Därjämte liade 1 ledamot tillkännagi- I anledning av propositionen nr 173
vit, att han avstode från att rösta. hade väckts

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten C.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om arbetstid
m. m. i husligt arbete; och
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
jämte motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark jämte motioner.

I propositionen nr 173 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av

statsrådsprotokoll över jordbruksärenden
för den 23 oktober 1970, hemställt
om riksdagens bemyndigande att — för
möjliggörande av reglering av sjön
Autajaure och byggande av Ritsems
kraftstation inom Gällivare kommun i
Norrbottens län — medgiva vissa intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark.
Genomförandet av nämnda företag komme
att medföra, att cirka 2 kmI 2 av nationalparken
överdämdes. Vidare måste
vissa mindre områden tagas i anspråk
för regleringsanordningar, underhållsvägar
och kraftledning. För uttag av
fyllnadsmassor och deponering av
bergmassor bleve det dessutom nödvändigt
att utnyttja vissa områden inom
nationalparken.

dels de likalydande motionerna I:
1332, av herr Helén in. fl., och II: 1549,
av herr Gustafson i Göteborg in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
proposition nr 173,

dels de likalydande motionerna I:
1335, av herr Bohman m.fl., och II:
1553, av fru Kristensson m. fl., varit anhållits,
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 173,

dels de likalydande motionerna I:

1356, av herr Sundin in. fl., och II:
1574, av herr Hedlund m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle avslå propositionen
nr 173,

dels de likalydande motionerna I:

1357, av herrar Wanhainen och Dahlberg,
samt 11: 1576, av herr Håll m.fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta
bifalla Kungl. Maj:ts proposition
nr 173 samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
jämväl medgiva det intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark som fordrades för
att bygga en permanent vägförbindelse
mellan Suorva och Ritsem,

dels ock de likalydande motionerna
1:1358, av herr Werner, och 11: 1575,
av herr Hermansson m. fl., vari anhållits,
att riksdagen av regeringen måtte
begära en samlad redovisning av de
kraftverksutbyggnader som den avsåge
att vidtaga samt att riksdagen måtte avslå
propositionen nr 173.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:1332 och 11:1549, 1:1335 och II:
1553, 1:1356 och 11:1574 samt 1:1358
och 11:1575 bemyndiga Kungl. Maj:t
att medgiva det intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark som enligt vad som
framginge av utlåtandet föranleddes av
Autajaures reglering och anläggandet
av Ritsems kraftstation,

2. anse motionerna 1:1357 och II:

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

1576 besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Skagerlund (fp), Svenungsson (in),
Åkesson (fp), Ingvar Andersson (m),
Nils Nilsson (ep), Antbg (fp), Jonasson
(ep) och Persson i Heden (ep)
samt fru Sundberg (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

1. med bifall till motionerna I: 1332
och 11:1549, 1:1335 och 11:1553, I:
1356 och 11:1574 samt 1:1358 och II:
1575, sistnämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om bemyndigande att medgiva det intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark
som enligt vad som framginge av utlåtandet
föranleddes av Autajaures reglering
och anläggandet av Ritsems kraftstation
samt anse motionerna 1:1358
och II: 1575 i övrigt besvarade med vad
reservanterna anfört,

2. lämna motionerna 1:1357 och II:
1576 utan åtgärd.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Detta jordbruksutskottets
utlåtande nr 51 som vi nu går att
behandla rör en fråga som innehåller
många principiella aspekter. Utlåtandet
grundar sig på proposition nr 173 om
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark.

I detta ärende har väckts en rad motioner
med avslagsyrkanden på Kungl.
Maj:ts proposition. Den som läser propositionen
finner att den är ytterst
knapphändigt skriven. Jordbruksutskottets
utlåtande är om möjligt än mer
knapphändigt skrivet. Propositionen
och utlåtandet ger ingen bild av de konsekvenser
och de frågeställningar som
ändå ligger i botten. En proposition
som i sin sammanfattning endast omfattar
två rader om vad saken gäller,
nämligen ett intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark, ger ingen bild av frågan
som sådan. Utskottsutlåtandet, som bara

innehåller fyra sidor, ger heller ingen
bild av den. Funnes det ingen reservation
bifogad till utlåtandet, skulle det
se ytterst magert ut.

Motionerna, som tillsammans omfattar
16 sidor, ger en belysning av vad
frågan gäller. Jag har en känsla av att
jordbruksutskottets majoritet har lagt
ned alltför litet arbete och ägnat alltför
liten uppmärksamhet åt att sätta sig in i
vad denna fråga verkligen gäller.

I propositionen föreslås vissa intrång
i Stora sjöfallets nationalpark, som skall
göra det möjligt att reglera fjällsjön
Autajaure och byggandet av Ritsems
kraftverk. Vattenfall har begärt rätt att
reglera Autajaure och att i viss omfattning
reglera Sitasjaure; fjällsjöar längst
upp emot norska gränsen. För att man
skall kunna bygga Ritsems kraftverk
höjer man vattennivån med 32 meter
genom att bygga en damm i Teusajauredalen.
Det innebär att Autajaure- och
Sitasjauresjöarna praktiskt taget kommer
på samma höjd över havet. På det
sättet förändrar man vattenflödet från
dessa båda sjöar, vilket tidigare gått ned
genom Teusajauredalen, så att det nu
går rakt ut i Suorvasjöarna. Dalgången
vid Teusajaure blir därigenom praktiskt
taget torrlagd under långa tider.

I boken ”Kungsleden”, som kom ut
för ett par år sedan, sägs om denna dalgång,
att man dör har den svenska högfjällsnaturen
i sitt orörda skick såsom
den kan visas ursprunglig. Det sägs också
att detta skall vara ett av de vackraste
områden i sitt slag som vi har här
i landet. Sjön Satisjaure, som ligger söder
om Teusajauredalen, kommer att
dämmas upp. Vattnet leds nu till Vietasjåkk.
Nästa frågeställning blir då: Niir
man tar bort tilloppet nordväst ifrån,
får man då en tillräcklig vattenmängd
i Satisjaure? Förvisso icke. Det har
gjort att frågan om Kaitums kraftstation
och Kaitumsjöarna kommit in i bilden.

I propositionen sägs, liksom man sagt
i den allmänna diskussionen, att det
inte finns något samband mellan utbyggandet
av Ritsems kraftstation och

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

(.)1

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ett eventuellt byggande av Kaitums
kraftstation. Under de allra senaste dagarna
har vi fått upplysningar från
Vattenfall som säger något helt annat.
Jag skall återkomma till det senare. Det
framlagda förslaget innebär att ett
markområde om cirka 13,5 km2 kommer
att överdämmas, därav 2 km2 av
Stora Sjöfallets nationalpark. Det kan
tyckas obetydligt, och säger man, det
kan väl inte ha någon större betydelse.

1 motiveringarna har framhållits att
eftersom man har tagit så stora arealer
av Stora Sjöfallets nationalpark i anspråk
redan tidigare, så har det ingen
betydelse om man tar mera. Det är en
märklig motivering, måste jag säga. Om
man har gjort eller gör allvarliga ingrepp,
så kan väl inte det motivera att
man fortsätter att göra nya ingrepp.
Här har man nämligen tidigare tagit i
anspråk för Suorvasjöarna 183 km2
plus att man redan tidigare tagit 32
km2 för Satisjaures reglering. Det innebär
att de sammanlagda intrången
blir betydande. Till detta skall också
läggas att föreslagna och gjorda ingrepp
är av betydligt allvarligare slag än vad
som framgår av propositionen. Dels får
de återverkningar på renbeteslanden,
dels får de betydelse ur naturvårdssynpunkt
och dels får de konsekvenser
med krav om ytterligare utbyggnad,
Kaitum, som man ganska säkert kan
räkna med.

Jag nämnde förut att det säkerligen
också skulle bli diskussion när Vattenfall
begär reglering av Kaitumsjöarna
och en överledning av vatten från Kaitum
till Satisjauresjön för att få tillräckligt
med vatten till Vietas.

Den skrivelse om Ritsemprojektet som
Vattenfall lagt på våra bord är intressant.
I den säger man: ”Vattenfall kommer
inom kort att till vattendomstolen
inlämna ansökan om reglering av Kaitumsjöarna
och överledning av vattnet
till Luleälven samt anläggande av Kaitums
kraftstation. I ansökan föreslås, att
vatten från Kaitum leds till Satisjauremagasinet.
Detta omnämnes redan i vår

1960 presenterade, tidigare omnämnda
regionplan för Stora Luleälven.”

Jag tror att alla de som sagt att det
inte finns något samband mellan dessa
bägge frågor bör fundera litet mera
över vad som ändock är på gång i sammanhanget
och verkligen tänka sig för
innan denna fråga föres vidare.

Jag sade att detta kan få ytterligare
konsekvenser. För Kaitumbyarna, de
tre samebyarna, är ingreppen nog så
allvarliga. Framför allt för Sörkaitum,
men också för Mellanbyn, är ingreppen
av sådan omfattning att renskötseln
kommer att allvarligt försvåras. För Sörkaitums
del kan man nog säga att den
i vissa avseenden blir praktiskt taget
omöjliggjord. Jag håller mig till samernas
egna uppgifter på denna punkt.

Vad säger nu utskottet? Jo, helt kort:
”Även samernas berättigade intressen av
att kunna bedriva sin rennäring under
godtagbara villkor måste beaktas. Mot
bakgrund av vad i propositionen anförts
i hithörande frågor har utskottet
för sin del ej funnit anledning betvivla
att nyssnämnda synpunkter i nu förevarande
fall kommer att bli tillgodosedda.
”

Det låter bra, men vad sägs i propositionen
om detta? Jag letade och fann
i propositionen några rader där departementschefen
säger: ”Grustäktsavgifter
som tas ut på grund av massuttagen
bör i detta fall enligt Ivungl.
Maj:ts närmare bestämmande kunna
få användas för ändamål inom nationalparken
som särskilt gagnar renskötseln.
” Denna mening är tillräcklig för
att utskottet skall kunna säga att man
kommer att tillgodose renskötselns berättigade
intressen. Jag frågar mig om
man inte kunnat motivera detta betydligt
utförligare om man verkligen menar
allvar med talet om att beakta renskötselns
berättigade intressen.

Vissa formuleringar i propositionen,
som rör remissbehandlingen av ärendet,
föranleder frågan om det inte har funnits
några erinringar mot byggandet av
Ritsems kraftverk och mot dessa sjö -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
regleringar. Här sägs att vid företagen
remissbehandling av vattendomstolens
skrivelse angående frågan om regleringsföretagets
tillåtlighet enligt vattenlagen
har så gott som samtliga instanser
”inte motsatt sig” regleringen. Endast
Sörkaitums och Mellanbyns samebyar
samt Svenska naturskyddsföreningen
har direkt avstyrkt företaget.

”Inte motsatt sig” innebär att man
heller inte sagt ja till det hela. Tvärtom
har kammarkollegiet ifrågasatt företagets
tillåtlighet, inte minst ur renskötselns
synpunkt. Det finns anledning att
stanna ett ögonblick inför vad som ligger
bakom dessa skrivningar.

Jag skall citera vad Lappväsendet i
Norrbottens län har skrivit i detta sammanhang.
Det ger en bild av samernas
situation. I skrivelse daterad den 20
februari 1970 från Lappväsendet i Norrbottens
län till länsstyrelsen heter det:
”Fullmäktige i Sörkaitums lappby har

---bestämt motsatt sig av Statens

vattenfallsverk och Gällivare kommun
gjorda framställningar om tillstånd att
få göra det intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark som erfordras för Ritsems
kraftstation och Autajaure reglering respektive
väg i Teusadalen och turistanläggningar
på Kallaktjåkko.”

Sörkaitums lappby har också i ett
protokoll från den 10 februari 1970
hävdat att företaget är otillåtet enligt
vattenlagen. Mellanbyns lappby har likaledes
hävdat att företaget är otilllåtet.
Om man studerar protokollet vidare,
finner man att kammarkollegiet
anser att regleringen av Autajaure är
otillåten med hänsyn till dess inverkningar
på renskötseln och landskapsbilden.
Det ger ett litet annorlunda intryck
än man får när man läser propositionen.

.lag skall inte fördjupa mig mera i
denna skrivelse, men jag skall stanna
inför den framställning som Sörkaitums
sameby gjort till jordbruksdepartementet.
Den inkom till departementet den
19 januari i år och är undertecknad av
66 delägare i Sörkaitums sameby. I

framställningen redovisas problemen,
och man gör en hemställan om att
Kungl. Maj :t måtte lämna ansökan om
tillstånd till intrång utan bifall.

I framställningen sägs att Sörkaitums
by genom denna dämning och tidigare
dämningar kommer att förlora 8 200
hektar mark — jag upprepar 8 200 hektar—
som man behöver för sin renskötsel.
Det framhålles att man i samband
med denna reglering kommer att förlora
den enda kvarvarande mark inom samebyn
som kan sägas vara ett för renarna
och deras skötare idealiskt land. Det gäller
kalvnings- och vårbeteslandet.

I skrivelsen framhålles följande: ”Förlusten
av dessa land i Autabäckenet betraktas
av oss samer såsom katastrofal.
Det finns ju icke några ersättningsområden
tillgängliga sedan byn genom tidigare
regleringar tillfogats stora markförluster
med därtill hörande omställningssvårigheter
och över huvud försämrade
möjligheter att utöva renskösel.
”

Med hänsyn till denna skrivning
skulle jag vilja fråga utskottet: Vad menar
utskottet när det anför att man
skall tillgodose de godtagbara villkor
som samebyn behöver för att klara sin
renskötsel? Utskottet säger att kompensation
kan ske genom pengar. Men
kan man kompensera genom pengar
landområden som inte längre finns eftersom
de kommer att dämmas över?
Detta har redovisats i den skrivelse jag
här anfört, och i denna skrivelse har
tagits upp de problem som över huvud
taget föreligger.

Jag skall sluta med det yrkande som
framställts från samebyn och som har
följande lydelse: ”Vi måste därför hur
som helst och under alla förhållanden
på det bestämdaste motsätta oss både
Vattenfalls och kommunens ansökan
om tillstånd till intrång i nationalparken.
” Denna skrivelse är undertecknad
av ordningsmannen Johan Olof Sjaunja
och ytterligare 65 delägare i Sörkaitums
sameby.

Detta är alltså samernas egen syn på

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

denna fråga som enligt propositionen
är en liten fråga. För dessa människor
betyder den dock oerhört mycket. Som
jag sagt innebär den överdämning som
blir resultatet av vattenfallsstyrelsens
ambitioner att oersättliga kalvningsland
och vårbetesland går förlorade. En
blick på fjällkartan ger också belägg
för detta, varför samebyn säger bestämt
nej på denna punkt

Vi brukar i vårt land ha så lätt att
tala för minoriteter och deras rätt,
framför allt om dessa minoriteter finns
tillräckligt långt ifrån oss, t. ex. på andra
sidan Atlanten eller någon annanstans.
Men vilken hänsyn tar vi till minoriteter
inom vårt eget land, till fjällkedjans
urbefolkning — de svenska samerna
— som här trängs undan bit för
bil? Det har, ärade kammarledamöter,
väckt förvåning ute i världen på många
håll har dessa minoritetsgrupper behandlas
av storsamhället i vårt land.

För ett par år sedan hade jag tillfälle
att i Kenyas huvudstad Nairobi
vara med om en varumässa där olika
länder i världen ställde ut vad de hade
att bjuda av sina varor. Där fanns också
en skandinavisk monter. I denna
skandinaviska monter visades upp ett
vikingaskepp med vikingar — det var
den ena bilden man gav av Skandinavien.
Den andra saken man gjorde stor
affär av var en bild av en samekvinna
i sin dräkt med en ren. Det skulle tydligen
vara någonting exotiskt särpräglat
för Sverige som skulle slå och som
skulle göra Sverige lockande och känt.
Kanske är det på det sättet att samerna
hör till Sveriges profil ute i världen.
Men oavsett hur det är på den punkten
har vi att ta hänsyn till denna minoritet.
Jag måste säga, herr talman,
att det med hänsyn till hur vi dömer
andra finns anledning för oss att också
ägna oss åt självrannsakan. Hur har vi
det i vårt land med samerna, som
trängts undan från sina utkomstmöjligheter,
inte bara på det nu aktuella
stället utan på flera andra områden?

Ett bifall till Ritsemprojektet inne -

bär, som jag sagt tidigare, att slussarna
öppnas för nya ingrepp. Det har
också sagts förut att när så stora delar
av Stora Sjöfallets nationalpark redan
har tagits i anspråk, betyder det mindre
vad som nu föreslås. Den motiveringen
för tankarna till Kaitumsjöarna
och vilket öde som kan bli deras i en
framtid. I partimotion från centern har
vi från de utgångspunkter jag anfört
yrkat avslag på Kungl. Maj:ts proposition.
Vi menar att riksdagen måste få
en samlad bild över hur man skall disponera
våra vattenkraftsresurser, hur
man skall använda våra älvar och vad
vi bör bevara för framtiden. Vi behöver
denna samlade bild av våra vattenkrafttillgångar
innan vi fortsätter att
bit för bit plocka undan av vad vi har
av älvar. Vi behöver orörda vatten också
för framtiden.

Vattenfall liksom regeringen hänvisar
till det ökade behovet av vattenkraft.
Vi vet att nya kraftkällor är på
väg. Kan det då vara riktigt och rimligt
att spoliera våra sista älvar för
kraftutbyggnad, spoliera oersättliga
skönhetsvärden i fjällsjöar, i orörd natur
som vi inte kan få tillbaka?

Natur och miljö har varit honnörsord
i diskussionen under lång tid. Låt
oss se till att de orden blir realitet.
Skall vi — i en sekund av evigheten
—- förvalta vårt pund på rätt sätt åt
våra efterlevande, har vi anledning att
stanna upp ett tag. Det går inte att
komma förbi att vi här har inkörsporten
till ytterligare stora sjöregleringar.
Sådana finns med i blickfånget, innebärande
stora och allvarliga ingrepp i
naturen, ingrepp som inte kan överblickas.

I naturvårdarnas remissyttranden, i
samebyarnas, fågelvännernas och botanisternas
-— pekas på att det finns områden
som vi har anledning att vara
rädda om. Vi måste bevara våra sista
vildmarker orörda. Dagens generation
har ett arv att förvalta — hänsynen
till samernas näringsfång och hänsynen
till våra efterkommande. Människorna

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
har behov av en orörd natur som kan
fängsla ögat och ge balans åt sinnet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta yttrande instämde herrar
Skärman (fp), Axel Georg Pettersson
(ep), Nils Nilsson (ep), Andreasson
(ep) och Olle Eriksson (ep).

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Zoologen och naturfotografen
Peter Lindberg har beträffande
det ärende som herr Eric Carlsson
nu har introducerat skrivit följande:
”Där det för den enskilde personen är
förbjudet att bryta en kvist eller att
plocka en blomma, där får Vattenfalls
maskiner spränga tunnlar, ta grus och
morän och torrlägga älvar. Det är inte
att undra på att nationalparksbegreppet
blir uppluckrat.”

Jordbruksutskottets utlåtande handlar,
som vi har hört, om Kungl. Maj:ts
hemställan att återigen få göra intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark för fortsatta
vattenkraftsbyggen i området. Den
här gången gäller det reglering av sjöarna
Sitasjaure och Autajaure samt byggande
av kraftstationen i Ritsem vid
Akkajaures norra strand.

Jag tror att man kan säga att naturvårdarna
under årens lopp har haft
stora svårigheter att få fram sina synpunkter
och intentioner i den allmänna
debatten, även om en viss förbättring i
det avseendet kan inregistreras under
1960-talet. Men ett begrepp tror jag
ändå att de lyckats ”hamra in” hos det
svenska folket och även lyckats skapa
en viss respekt för. Det är ordet nationalpark.
De första nationalparkerna avsattes
1909 och var sex till antalet. En
av dem var just Stora Sjöfallet som då
omfattade 1 500 km2. Syftet med en
nationalpark är enligt naturvårdslagens
4 § att bevara större sammanhängande
område av viss landskapstyp i dess naturliga
tillstånd eller i väsentligen oför -

ändrat skick. Av våra 16 nu avsatta nationalparker
har ingen blivit så respektlöst
behandlad som Stora Sjöfallet. Av
den ursprungliga arealen har i olika
omgångar cirka 215 km2 brutits ut för
vattenregleringar och kraftbyggen.

I dag ställs frågan till Sveriges riksdag:
Skall förnyade intrång tillåtas, eller
annorlunda uttryckt, skall en fortsatt
förvandling från parkens naturliga
tillstånd få ske mot riksdagens ursprungliga
intentioner med området,
när nationalparken avsattes? Det är naturligtvis
den i etapper beslutade påtagliga
förändringen som skett jämfört
med Stora Sjöfallets nationalparks ursprungliga
skick, som Peter Lindberg
tänker på, när han talar om en föreliggande
risk för en uppluckring av nationalparksbegreppet.

Nu föreslås en ny attack av den socialdemokratiska
regeringen. Det sker
ironiskt nog under naturvårdsåret 1970;
det år då samma regering vid den stora
naturvårdskonferensen i Strasbourg
varit med om att anta den europeiska
naturvårdsdeklarationen. I den uppmanas
regeringarna ”att registrera och
skydda områden speciellt lämpade som
nationalparker och som reservat för
djur och växter, samt områden som har
vetenskapligt eller historiskt intresse
eller som är värdefulla för undervisning
eller på grund av sin naturskönhet”.

I en annan punkt uppmanas regeringarna
att ”registrera och ta särskild
vård om avlägset liggande områden och
ödemark som kan förstöras även genom
exploatering i liten omfattning”. Den
sista meningen är särskilt värd beaktande
vid bedömningen av Ritsemprojektet.

Det är fråga om ett avlägset liggande
område, och det är relativt sett en mindre
yta av nationalparken som berörs.
Men, herr talman, det gäller ett område,
som av en rad experter har bedömts
vara särskilt känsligt och viktigt att bevara
oförändrat. Då skulle regeringen
enligt deklarationen ta särskild vård

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

om området. Så har således tyvärr inte
skett.

Moliven till denna uppgivelsens politik
får andra redovisa, men jag hoppas
att regeringen inte har fört samma sangviniska
resonemang som en av de remissinstanser
som har åberopats i propositionen.
Jag tänker på länsstyrelsen
i Norrbottens län, som framhåller att
”de tidigare genomförda regleringarna
av Suorvasjöarna m. m. redan åsamkat
berörda delar av nationalparken sådana
skador att något skyddsintresse av betydenhet
där knappast längre synes föreligga”.

Vilka skador åsamkar då det nu föreslagna
projektet? Som alltid vid större
sjöregleringar blir först och främst
landskapsbilden väsentligt förfulad. Det
är självklart att man inte kan höja Autajaures
yta med 32 meter utan att få en
rad negativa effekter. Det erkänns också
öppet av Vattenfall.

Kalkförekomsten inom områdets jordlager
har betytt att det botaniskt tillhör
de mest intressanta områdena i hela
fjällvärlden. Den frodiga vegetationen
medför att också fågel- och djurlivet är
speciellt rikt och skyddsvärt.

Naturvårdsverket skriver i sitt remissvar
angående regleringen av Autajaure:
”Regleringen skulle för det första
innebära i det närmaste totalt spolierande
av sjöbäckenets naturvärden,
bland vilka särskilt de botanisk-ekologiska
är mycket utpräglade. Omdaningen
bleve f. ö. så djurgående att en hittills
i det subalpina björkbältet liggande
sjö omvandlas till något som står närmare
en alpin, karg fjällsjö, ovan skogsgränsen.
”

Genom uppdämningen av Autajaure
stoppas den naturliga avrinningen öster
ut genom Teusadalen så gott som helt.
Det innebär att nationalparkens norra
gräns allvarligt förfulas. Om detta säger
naturvårdsverket en del i sitt remissyttrande:
”Ingreppen skulle drabba en
mycket ofullständigt utforskad fjälldal
med starkt utpräglade skönhetsvärden.
Den ekologiskt värdefulla sjöserien Si -

tasjaure—Satisjaure skulle bli slutgiltigt
spolierad som naturdokument.”

Rennäringens problem vid en ev. reglering
har herr Carlsson uppehållit sig
en hel del vid. Jag skall därför bli rätt
kortfattad. Samerna har emellertid, som
vi har hört, framfört allvarliga och väldokumenterade
invändningar mot projektet.

I första hand drabbas Sörkaitums
sameby, vars befolkning på 130 personer
är helt beroende av rennäringen
som stadigvarande inkomst. Inom byns
område har tidigare en rad ingrepp
gjorts. Såväl Suorvas fyra regleringar
som Satisjaureregleringen har inneburit
att byn har måst flytta tyngdpunkten
i sin näring flera gånger. Ryns enda
återstående kalvningsland av betydelse
kommer att skadas mycket allvarligt.
Byn framhåller i en inlaga till vattendomstolen
bl. a. att de kalvningsland
med omgivande trivsel- och betesland
för renskötseln som överdäms genom
företaget måste definitivt anses som
oersättliga. Under byggnadstiden skulle
rennäringen i det berörda området vara
omöjlig att bedriva. Representanter för
byn har framhållit att en utbyggnad
skulle sätta stopp för byns fortsatta rennäring.

Det kan förtjäna att nämnas att ett
hundratal samer med anledning av den
nu aktuella Autajaureregleringen och
det av Vattenfall planerade Kaitumprojektet
vidtagit den drastiska åtgärden
att i november i år i en skrivelse till FN
påtala det allvarliga hot de är utsatta
för beträffande sin fortsatta existens
och vädjat till FN om hjälp med att
stoppa exploateringen av vattenkraften
i nämnda områden.

De skador som blir följden av Autajaure—Ritsemprojektet
går naturligtvis
att redovisa betydligt mer ingående. Jag
har exempelvis inte uppehållit mig något
vid fisket, men jag avstår från vidare
uppräkning.

Med de många och tunga minusfaktorer
som således talar mot projektet
frågar man sig: Vad kan regering och

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
utskottsmajoritet anföra för ett eventuellt
genomförande av detsamma?

I utskottsutlåtandet anföres tre skäl.
Det första är landets behov av elkraft.
Visst behöver vi tillskott av elkraft, och
vi behöver soin bekant mycket stora
tillskott. Lösningen av det problemet
finns dock inte mer än i marginella tillskott
i de outbyggda älvarna och sjösystemen
i Norrland. Där måste vi gå
fram andra vägar. Vi måste framöver
skaffa elkraften genom värmekraftverk.

Vi kan inte offra oersättliga naturvärden
för de relativt små tillskott vi kan
vinna den här vägen.

Ett andra skäl är behovet av sysselsättning
inom området. Visst är det ett
skäl att väga in i vinst- och förlusträkningen,
men vi måste i det här fallet
som vid liknande prövningar tidigare
komma ihåg att det är fråga om en kortsiktig
lösning, som står mot en evig förstörelse.

Det tredje anförda skälet för utbyggnad
är enligt min mening av mer formell
karaktär, nämligen att vattendomstolen
funnit att vattenlagens bestämmelser
inte lägger hinder i vägen för
förslaget. Det skall påpekas att några
instanser som yttrat sig på den punkten
haft en annan mening eller ifrågasatt
tillåtligheten. Till den sista gruppen
hör exempelvis statens naturvårdsverk.

För att värja sig mot de allvarliga invändningarna
från naturvårdshåll griper
utskottsmajoriteten efter ett halmstrå
enligt min uppfattning. Man säger
att i 1961 års uppgörelse mellan naturvårdsintressena
och vattenfallsstyrelsen
medtogs inte det nu aktuella projektet
bland dem som skulle skyddas för framtiden.
Det är nu snart tio år sedan den
uppgörelsen träffades. De som den
gången företrädde naturvårdsintressena
kämpade för att betydligt fler utbyggnadsprojekt
skulle undantas. Men i den
kompromiss som slutligen gjordes 1961
ansåg man sig ha kommit så långt det
gick med de då föreliggande förutsättningarna.
Det kan väl ändå inte råda
någon tvekan om att insikten om bety -

delsen av att skydda orörd natur blivit
oändligt mycket större under det decennium
som gått sedan dess och att
värderingarna därför i dag är påtagligt
förändrade. Beslutsamheten när det gäller
att bevara outbyggda vattendrag
måste i dag vara väsentligt större än då.

Samtliga oppositionspartier har yrkat
avslag på den här föreliggande propositionen.
Motiven är tämligen lika
dem jag försökt redovisa i min plädering,
men samtliga motioner tar också
upp sambandet med Kaitumprojektet.
Det är inte något unikt för oppositionspartierna.
Tvärtom betonas i debattinlägg
efter debattinlägg från olika håll
det otvivelaktiga samband som kan spåras
mellan de nämnda projekten. Lika
ihärdigt bestrids sambandet av regering,
riksdag och Vattenfall. Det sistnämnda
verkets generaldirektör har för
ett par dagar sedan presenterat en skrift
för riksdagsmännen angående Ritsemprojektet.
Vid genomläsning av den
märker man ganska snart att en av huvudpunkterna
i skriften är bestridandet
av sambandet mellan Ritsem och Kaitum.
Jag kan inte säga att argumenteringen
övertygar. Trots utläggningarna
kvarstår det faktum att om vattnet från
Autajaure och Sitasjaure leds genom en
tunnel till Ritsem, blir Satisjaure som
regleringsmagasin överdimensionerat,
såvida man inte i nästa omgång lyckas
övertyga regering och riksdag och får
tillstånd att överföra vatten från Kaitumsjöarna
via tunnel till Satisjaure.

Herr talman! En mycket stark opinion
bedömer det vara mycket viktigt
att stoppa Ritsemprojektet. Ännu viktigare
är det att stoppa Kaitumprojektet
med åtföljande ingrepp i fågelskyddsområdet
Sjaunja, bitvis torrläggning av
Kaitum älv och i övrigt minskad vattenföring
i Kaitums och Kalix älvar. Mot
det ingreppet står inte bara en mycket
stark opinion utan också en internationell.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

‘.»7

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

I herr Wirténs anförande instämde
herrar Wikström, Annerås, Levin, Lindblad,
Skärman, Ernulf och Tistad
(samtliga fp).

Herr ANDERSSON, INGVAR, (in):

Herr talman! Jag har konstaterat alt
mitt anförande kommer att innehålla
en hel del upprepningar, eftersom oppositionen
här är helt på samma linje
och i stor utsträckning har gjort samma
bedömningar innan man beslutat om
reservationen. För att göra min framställning
litet kortare skall jag försöka
plocka bort ett papper här och ett papper
där i mitt manuskript. Men jag vill
ändå framhålla att proposition 173 är
en till formatet tunn proposition. Den
innehåller dessutom få fakta på vilka
beslutet om intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark kan grundas. Intrånget
krävs för ett förverkligande av det s. k.
Ritsemprojektet. Motionerna i frågan är
av betydligt mer upplysande och klarläggande
karaktär.

Upprepade ingrepp har skett i Stora
Sjöfallets nationalpark, det första 1919.
Under tiden fram till 1940 har regleringsmagasinet
utökats genom dämningsgränsens
höjning i tre etapper till
plus 438 meter. År 1962 gjorde dåvarande
departementschefen en hemställan
om nya intrång i Sareks, Stora Sjöfallets
och Abisko nationalparker, och så
har vi nu den framställning som här
skall behandlas. Kommer, herr statsråd,
nästa framställning att gälla regleringen
av Kaitumsjöarna och överledning
av vatten till Lule älv samt anläggande
av Kaitums kraftstation? Statens
vattenfallsverk låter meddela att ett genomförande
av Ritsemprojektet varken
kommer att utgöra någon förutsättning
för Kaitumprojektets genomförande eller
nämnvärt inverka på dess lönsamhet.
Ritsemprojektet bör bedömas som
ett enskilt projekt. Ja, herr talman, den
som lever får se.

Från moderata samlingspartiet har vi
i vår partimotion framhållit det orim -

liga i att problemen med ingreppen i
känsliga naturområden presenteras del
för del utan att man ger riksdagen tillfälle
att pröva hela komplexet av åtgärder
i dess totala sammanhang. Ingreppen
är dock oåterkalleliga och medför
betydande skador både på naturen och
för de människor som har sin utkomst
i området.

Visst medför Ritsemprojektet positiva
verkningar. Under uppbyggnadsperioden
skapas arbetstillfällen. Även om
flertalet sysselsatta kommer att utgöras
av Vattenfalls fast anställda medarbetare
kan väl ändå några från området
påräkna arbete vid utbyggnaden.

I propositionen påstår departementschefen
att Ritsemprojektet skulle ha stor
betydelse för landets energiförsörjning.
Dock täcker den föreslagna utbyggnaden
endast 0,7 procent av det ökade
kraftbehov som beräknas uppstå under
1970-talet. Tillskottet är ringa; och detsamma
måste anses gälla för det planerade
Kaitumprojektet, nämligen 1,3
procent. Tillskottet blir endast en femtondel
av vad ett enda stort kärnkraftverk
av Ringhalstyp kommer att producera.

De negativa verkningarna av utbyggnaden
kommer att bli omfattande och
bestående. För samerna innebär regleringen
att man enligt Vattenfalls egna
beräkningar förlorar cirka 2 procent
av tillgängligt sommarbete, och, det bör
beaktas, den ojämförligt bästa delen.
Sörkaitums sameby har redan genom
olika tidigare regleringsåtgärder förlorat
7 000 hektar och kommer, om propositionen
bifalles, att mista ytterligare
800 hektar av sin bästa betesmark. Det
för renskötseln ytterligt betydelsefulla
kalvningslandet kommer att minska.
Vattenfall kalkylerar med visst skadestånd
för de ingrepp som planeras.
Dock kan inte frågan enbart ses som
en skaderegleringsfråga. Samerna har
ständigt fått maka på sig för att bereda
plats för olika ingrepp i naturen. Det
måste vara ett rikt samhälles plikt att
ge samerna möjlighet att bevara en livs -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
kraftig kultur, och detta är beroende
av deras möjligheter att ostört bedriva
renskötsel och fiske. Ett ytterligare ingrepp
i Stora Sjöfallets nationalpark
skulle avsevärt försvåra samernas situation.

Ritsemprojektet innebär att sjöarna
Sitasjaure och Autajaure däms. Dämningen
av Autajaure blir mycket omfattande
med en höjning av vattenytan
på cirka 25 upp till 32 meter. Vattnet
förs genom en tunnel till den planerade
kraftstationen vid Ritsem. Sjöarnas normala
avrinning till Satisjaure stoppas
praktiskt taget helt, vilket kommer att
minska vattentillgången vid Vietas
kraftverk och därmed minska dettas
lönsamhet. Därför blir Kaitumbygget
enligt min mening en följd av Ritsemprojektet.
Det kommer även att allvarligt
skada de stora botaniska och zoologiska
naturvärden som Autajaureområdet
är så fullt av och vilka av expertis
bedöms som de rikaste i den svenska
fjällvärlden.

Ritsemprojektet är också ur lönsamhetssynpunkt
en tvivelaktig lösning av
vårt energibehov. Det är ett gränsfall.
Det är signifikativt att vattendomstolen
sänkt den beräknade nationalekonomiska
nyttan med 31 miljoner kronor.
Samtidigt har man accepterat Vattenfalls
kostnadskalkyl. När det gäller lönsamheten
skall slutligen konstateras,
att ett genomförande av Ritsem- och
Kaitumprojekten i kombination enligt
Vattenfalls egna beräkningar skulle ge
mycket god lönsamhet.

Till sist, herr talman, vill jag fästa
kammarens uppmärksamhet på att jordbruksutskottets
majoritet de facto ansett
sig kunna godkänna ett större ingrepp
i Stora Sjöfallets nationalpark
än vad propositionen föreslår. Man anser
att en permanent vägförbindelse
mellan Suorva och Ritsem är välmotiverad.
Ett sådant arrangemang är kostnadskrävande
och kommer med all sannolikhet
att placera Ritsemprojektet på
fel sida om lönsamhetsgränsen. Vägen
kommer dessutom att skapa förutsätt -

ningar för ökat slitage på ett känsligt
naturavsnitt och kommer att innebära
att rennäringen liksom djurlivet i övrigt
allvarligt störes. Chefen för försvarsstaben
har också rätt allvarliga erinringar
mot att en permanent väg anläggs
mellan Suorva och Ritsem.

Herr talman! Med det anförda har
jag ansett mig kunna konstatera att de
negativa verkningarna av Ritsemprojektet
överväger. Det är på grund härav
som jag yrkar avslag på proposition
173 och bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eskilsson, Schött, Åkerlund och Svenungsson,
fröken Stenberg samt herrar
Yngve Nilsson och Ebbe Ohlsson (samtliga
in).

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Vi har i dag att ta ställning
till frågan om att bemyndiga eller
inte bemyndiga Kungl. Maj:t att göra
det intrång i Stora Sjöfallets nationalpark,
som kan föranledas av Ritsems
kraftverk. Det är således endast intrånget
i nationalparken som vi vid detta
tillfälle skall ta ställning till.

Det intrång som Kungl. Maj:t begär
bemyndigande till rör sig om cirka 2
kvadratkilometer jämte vissa mindre
vägar och kraftledningar. För närvarande
är naturparkens storlek cirka
1 300 kvadratkilometer. Det är alltså i
jämförelse med tidigare intrång en mycket
liten del som skall tas i anspråk,
när det endast rör sig om cirka 2 kvadratkilometer.

Det är därför förvånansvärt att just
nu uppstått ett så starkt motstånd i
denna fråga, vilket inte var fallet vid
tidigare intrång i nationalparken, som
alla var av mycket större format.

Alla de motioner utskottet haft att
behandla har som vi tidigare hört yrkat
avslag på propositionen, och det är,
tycker jag, att ta till större våld än vad
som egentligen kan behövas.

Torsdagen den lfi december 197(1

Nr 44

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

När utskottet talar om att det projekt
som ligger till grund för det nu aktuella
intrånget i Stora Sjöfallets nationalpark
faller inom ramen av vad företrädare
för naturvårdsintresset och vattenkraftsutbyggarna
tidigare kommit överens om,
tänker utskottet på den överenskommelse
som hösten 19(» 1 ingicks mellan
naturvårdens representanter i naturvårdsdelegationen,
med förutvarande
landshövdingen Bo Hammarskjöld som
ordförande, och vattenfallsstyrelsen om
planeringen av vattenkraftsexploateringen
i vissa norrländska nederbördsområden.
överenskommelsen innefattade
en planering som var avsedd att
följas av vattenfallsstyrelsen vid dess
vattenkraftsexploatering och skulle också
beaktas av de naturvårdande organen
vid deras framtida behandling av
vattenkraftsprojekten. Självfallet var det
inte meningen att den prövning som
bl. a. åvilar vattendomstolarna skulle
åsidosättas.

Sammanlagt omfattade överenskommelsen
70 olika projekt, sjöar, forsar
och älvsträckor. Av dessa kom man
överens om att friställa 28 för vattenkraftsutbyggnad,
medan lika många
skulle undantas från sådan utbyggnad.
Ställningstagandet till återstående 14
projekt skulle uppskjutas till senare närmare
angivna tidpunkter.

Denna överenskommelse apostroferades
med tillfredsställelse av både departementschef
och riksdag, när frågan
om vissa intrång i bl. a. Stora Sjöfallets
nationalpark var på tal i riksdagen
1962.

Det är inte min mening, herr talman,
att nu diskutera denna överenskommelse
i och för sig. Självfallet kan omständigheter
uppstå som gör att detaljer i
sådana här uppgörelser behöver ändras
eller modifieras. Vad utskottsmajoriteten
konstaterat är bara att Ritsemprojektet
ligger inom ramen för de 28 projekt
som naturvårdare och vattenkraftsbyggare
var överens om skulle kunna
planeras in i den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden.
Några nya omständighe -

ter som i just detta fall skulle motivera
ett avsteg från vad man tidigare sålunda
tänkt sig har, såvitt utskottsmajoriteten
kunnat finna, inte påvisats.
Vattendomstolen har för sin del funnit
företaget inte strida mot vattenlagen.

Det är mot bakgrund av vad jag nu
anfört svårt att förstå att reservanterna
anser sig kunna hävda att Ritsemutbyggnaden
kastats fram som ett fristående
objekt utan tillräckligt beaktande
av läget i stort på området. Det är
väl tvärtom så, att man just utifrån en
sådan helhetsbild, som den man åstadkom
genom 1961 års överenskommelse
och som redovisades för riksdagen året
därpå, har lagt en god grund för ett
objektivt och lidelsefritt ställningstagande
till det nu framlagda förslaget.

Jag vill understryka att vad vi har
att ta ställning till är frågan om intrånget
i nationalparken och inte till
Ritsemprojektet som sådant. Att motiv
finns för utbyggnaden är obestridligt.
Är då dessa motiv tillräckliga för att
motivera intrånget i Stora Sjöfallets nationalpark?
Enligt min mening är de
det. Intrånget är, som en blick på den
till propositionen fogade kartan visar,
av mycket begränsad räckvidd i förhållande
till nationalparkens totala yta.

Självklart är det, som utskottet anfört,
dock omöjligt att undvika att
olägenheter av olika slag uppstår vid
sådana vattenregleringar och utbyggnadsföretag
som det nu är fråga om.
Utskottet har också understrukit det
angelägna i att alla ansträngningar görs
för att så långt möjligt försöka begränsa
tyvärr ofrånkomliga skador på växtoch
djurliv och landskapsbild inom det
berörda området. Även samernas intressen
måste självfallet på bästa sätt
beaktas. Som utskottet anfört har dessa
synpunkter också framhållits i propositionen,
och bl. a. har naturvårdsverket
getts ett betydande ansvar i sammanhanget.
Vad gäller samerna så kommer
de grustäktsavgifter som tas ut på grund
av massuttagen att få användas för ändamål
inom nationalparken som sär -

100

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
skilt gagnar renskötseln eller rennäringen.

Med hänsyn till vad jag nu sagt kan
jag inte finna att tillräckliga skäl föreligger
att motsätta sig det begränsade
intrång i nationalparken som det nu är
fråga om. Av de skäl som redovisats i
utskottets utlåtande bör, om så skulle
visa sig möjligt och lämpligt, intrånget
även kunna innefatta den vägbyggnad
som omnämns i några av motionerna.
Hänsyn bör tas till de fördelar en väg
kan betyda för dem som har sin verksamhet
förlagd till området under kraftverksbygget
och även för, som jag hoppas,
allmänheten och samebefolkningen.

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att vi behöver elkraft här i landet.

Vi behöver öka våra tillgångar på vattenkraft,
även om värmekraften kommer
att svara för en allt större andel av
vår framtida energiförsörjning. Jag förstår
därför inte reservanterna, som är
så negativa till denna utbyggnad. Jag
tror att de mera spekulerar politiskt
i denna fråga än tar hänsyn till landets
behov av elkraft.

Ni reservanter säger nej här, och om
ni inte själva gör det så säger edra representanter
ute på fältet nej till uppförande
av värmekraftverk, oljeraffinaderier
och vattenkraftstationer. Samtidigt
som ni säger nej till dessa projekt,
således säger nej till att skaffa den vattenkraft
och värmekraft som behövs, kritiserar
ni regeringen för att den inte i
tid ser till att vi har tillräckligt med
vatten- och värmekraft så att industrin
kan försörja sig och även bygga ut sin
verksamhet. Om Ritsemprojektet kommer
till stånd ökar vi tillgången på elkraft
med vad som motsvarar tre medelstora
städers årsbehov. Det är enligt
mitt förmenande inte fy skam att få ett
sådant tillskott.

Det är självklart att varje utbyggnad
av ett kraftverk mer eller mindre gör
intrång i naturen. Reservanterna tar
upp rennäringen som en stor fråga i
detta sammanhang. Givetvis är ett intrång
besvärligt, men var vi än lägger

ett vattenkraftverk eller värmekraftverk
kan det vålla besvär. Enligt vattendomstolens
bedömning blir det inte ett så
stort intrång här som reservanterna vill
göra gällande. Det uppstår t. ex. endast
mindre skada på kalvningslanden. Vår-,
sommar- och höstbetena berörs också i
mindre grad. Det är i första hand vinterbetena
som bestämmer renstammens
storlek.

Jag tror inte att man skall se så
negativt på denna fråga som reservanterna
gör, ty det finns och kommer att
finnas positiva ting förknippade med en
utbyggnad. Man får t. ex. förbättrade
kommunikationsmöjligheter och bättre
elkraftförsörjning i vissa för renskötseln
betydelsefulla områden.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till den långt framskridna tiden försöka
begränsa mitt inlägg så mycket
som möjligt och endast ta upp några
punkter som berörts i reservationen
och i inläggen här i kammaren.

Jag vill börja med att säga: Om förslaget
i reservationen vinner, vad skall
man då göra? Man är från reservanternas
sida inte beredd att ta ståndpunkt
nu. Innan ett definitivt beslut fattas
av riksdagen, säger man, bör riksdagen
erhålla en bättre bild av de
(ofrånkomliga verkningar som i olika
hänseenden blir en följd av projektets
genomförande. Det är svårt att med ledning
av de anföranden som hållits här
klara ut vad det är man ytterligare vill
ha belyst. Det hade varit intressant om
reservationens företrädare påpekat vad
det är för någonting som fortfarande
är oklart.

Det är inte så att Vattenfall föreslår
denna utbyggnad för att ställa till obehag
för vare sig samerna eller oppositionen
här i landet. Nej, Vattenfall vill
bygga ut för att fullgöra den uppgift
som statsmakterna lagt på detta verk.

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

101

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

1962 års riksdag uttalade sin stora glädje
över att freden i Sarek koin till
stånd. Att Vattenfall med hänsyn Härtill
fortsatte med sina planer för att
fullfölja detta projekt är helt rimligt
och riktigt, och det är felaktigt att utöva
kritik mot Vattenfall för detta.

Det är för att vi behöver elkraft som
man föreslår det projekt som nu diskuteras.
Vi förbrukade år 1955 i vårt
land 21 miljarder kilowattimmar. Under
förra året var vi uppe i 62 miljarder,
dvs. en tredubbling på 15 år, och
det beräknas att vi år 1980 skall ha ett
behov av ungefär 145 miljarder kilowattimmar
per år.

Det står klart att vattenkraften i
framtiden inte kommer att inta en dominerande
plats, men den kommer att
betyda väldigt mycket ändå. Det företag
vi här diskuterar, Ritsems kraftverk,
ger dock elenergi till ungefär tre
medelstora svenska städer — och det är
inte så dåligt.

Jag läste en för miljövårdsdebatten
typisk artikel i en herr Wirtén närstående
tidning. Där tog man på ledarsidan
heder och ära av Vattenfall och
Ritsem och menade att detta projekt
inte var någonting att komma med. Det
gav ett utomordentligt marginellt tillskott
till vår elförsörjning, bara 300 000
kilowattimmar, dvs. en bråkdel av vad
Ringhals ger. Men samma tidning hade
ett stort uppslaget reportage om
de privata kraftbyggarna som reglerade
Ljungan och där man skall göra två
stora regleringar. De skulle ge 250 000
kilowattimmar, och det var kantänka
”ett för landets kraftförsörjning mycket
värdefullt tillskott med hänsyn till perspektiven
på oljesidan och förskjutningarna
i kärnkraftprogrammet”. Så
bedriver man alltså miljövårdsdebatten!
Ritsem är ett betydande tillskott till vår
elkraftförsörjning.

Jag vill, herr talman, en gång i framtiden
gärna tala med dem som nu går
omkring och inbillar sig att framtidens
atomkraftverk och oljeeldade värmekraftverk
skulle kunna byggas och dri 7

Första kammarens protokoll 1970. Nr 44

vas utan några miljöproblem. Vi kommer
att få enorma problem att brottas
med när den dagen kommer.

Reservanterna och motionärerna har
som kritik mot propositionen anfört att
det saknas eu samlad plan för den fortsatta
vattenkraftutbyggnaden. Även det
är ett felaktigt påstående. Vi tillsatte
inom jordbruks- och industridepartementen
en arbetsgrupp med uppdrag
att sammanställa material om de outbyggda
älvarna i Norrland, om deras
värde från såväl natur- och miljövårdssom
kraftekonomisk synpunkt. I april i
år fick Vattenfall i uppdrag att göra
en plan för den framtida vattenkraftutbyggnaden
i Norrland.

Regeringen har som bekant med ledning
av dessa utredningar undantagit
Vindelälven, Torne älv och Pite älv
från utbyggnad och har alltså slagit
fast, att den framtida vattenkraftutbyggnaden
skall koncentreras till redan
utbyggda älvar, och det är en sådan
älv vi nu diskuterar. Det är ingen
orörd älv, mina damer och herrar!

Denna kraftstation i Ritsem har alltså
planerats sedan lång tid tillbaka,
och jag skall inte här ytterligare tala
om freden i Sarek och det beslut 1962
års riksdag fattade samtidigt som den
uttalade sin glädje över att man hade
kunnat träffa en överenskommelse på
det sätt som skett. Det är inte sant som
herr Wirtén säger, att naturvårdarna
gjorde en stor uppoffring och förlust
vid denna tidpunkt. De fick ju Padjelanta
såsom ett resultat av denna uppgörelse.
Det är alltså på denna grund
som vattenfallsstyrelsen i vanlig ordning
gått till vattendomstolen för att få
lagligheten prövad.

Propositionen är inte så ordrik, ty
min erfarenhet från riksdagen är att
utskotten vet var materialet finns. Där
finns vattendomstolens utlåtande, där
finns alla remissyttranden som ingående
belyser denna fråga ur alla tänkbara
synvinklar. Om jordbruksutskottets
minoritet dessutom velat ha en ytterligare
belysning av frågan, vet jag

102

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
från min egen utskottstid att man kunnat
skaffa sig sådan, då det mycket
lätt kan göras i utskottet.

Jag skall inte här orda om intrångets
storlek — det har herr Mossberger redan
gjort. Jag vill emellertid framhålla
att varje påstående att ett ställningstagande
till Ritsemprojektet innebär ett
ställningstagande till utbyggnaden av
Kaitum är felaktigt. Ritsemprojektet är
ett helt fristående projekt som varken
påverkas negativt eller positivt av en
utbyggnad av Kaitum. Det påverkas
alltså varken för sin lönsamhet eller
för sitt tekniska genomförande av Kaitumprojektet.
Att vattenfallsstyrelsen
kommer att gå till vattendomstolen för
att få Kaitumprojektet prövat är helt
i sin ordning. Det innebär inte något
föregripande av riksdagens ståndpunktstagande.
Riksdagen skall nämligen
liksom i förevarande fråga fatta
beslut om anslaget, om projektet kommer
till stånd, men detta har inte med
Ritsemprojektet att göra.

Den stora och besvärliga frågan för
mig vid bedömningen av detta ärende
har slutligen gällt samerna och den
renbetesmark som går förlorad. Jag har
ägnat mycket stor uppmärksamhet åt
denna fråga och kan försäkra kammarens
ledamöter att hade jag inte övertygats
om att de problemen, som onekligen
är stora, går att lösa på ett för
samerna tillfredsställande sätt, skulle
denna proposition icke framlagts för
riksdagen.

För Sörkaitums del överdäms drygt
7 kvadratkilometer vår- och sommarbetesland.
Samebyn i fråga förfogar
över 700 kvadratkilometer sådant land.
Det är alltså endast 1 procent av deras
betesmarker som överdäms. För Mellanbyn
är det 8 kvadratkilometer sommarbetesland
eller 2,7 procent som
överdäms. Regleringsområdet utnyttjas
av Mellanbyn endast för sommarbete.
Xorrkaitum förlorar ingen betesmark
alls genom överdämningen.

Jag vill meddela kammaren att vattenfallsstyrelsen
för närvarande har

överläggningar med representanterna
för Mellanbyn och Norrkaitum om vilka
anordningar som skall vidtas, därest
projektet kommer till stånd, och vilka
ersättningar som skall utbetalas, precis
som alltid har skett då vattenfallsstyrelsen
får till stånd regleringar som påverkar
samernas situation. Samerna i
de områden där Vattenfall gjort regleringar
har det inte sämst ställt. Jag
kan försäkra att där Vattenfall gjort
regleringar har samerna ofta fått det
bättre genom olika anordningar som
kommit till i samband med regleringarna.

Det renbetesland som de två samebyarna
förlorar är bättre än genomsnittet,
men det rör sig om marginella
förluster. Som herr Mossberger har
sagt, är det varken höst-, vår- eller sommarbetet
som är bestämmande för renskötselns
bedrivande, utan det är vinterbetet,
som emellertid inte påverkas
av regleringen i det här fallet. Dessa
samebyar har ett förhållandevis ringa
antal renar. Ingen av oppositionens talesmän
har nämnt antalet renar i dessa
byar. Jag undrar just varför.

I den svårast drabbade byn, Sörkaitum,
finns det i dag 35 aktiva renskötare
med sammanlagt ungefär 2 000 renar.
De skulle i dag kunna ha bortåt
8 000 renar, men de har det inte, av
olika skäl. Det fordras ett betydligt
större antal renar i dessa byar för en
rationell renskötsel. Det är inte tillgängliga
renbetesland som sätter en
gräns för antalet renar, utan det är
andra faktorer.

Regeringen kommer i morgondagens
konselj att till lagrådet lägga fram förslag
om ny renbeteslag. Där föreslås en
rad åtgärder för att underlätta näringsutövningen
för samerna och en rationell
skötsel av rennäringen, så att samerna
verkligen kan bedriva sitt yrke
något så när lönsamt.

Xu har samerna från Sörkaitums
lappby hävdat att de åsamkas betydande
svårigheter. Det har de påstått sedan
vattendomstolen avgivit sitt ytt -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

103

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

rande. Vattendomstolen kom fram till
att det visserligen blir ett besviirande
intrång för rennäringen men inte av
den omfattningen att vad som sker är
olagligt. Sörkaitum bär uppvaktat mig
och hävdat att det är fel som vattendomstolen
säger, ty byn berövas kalvningsland
som är avgörande för rennäringens
bedrivande. Eu av landets
förnämsta experter, som har bistått oss
vid förhandlingar med Norge om renbetet,
fick åka upp tillsammans med
medarbetare efter det att vattendomstolen
avgivit sitt yttrande och alla remissvar
kommit in. Han gjorde en
grundlig undersökning om möjligheterna
att skaffa ersättning för det kalvningsland
som gick förlorat till följd
av regleringen. Han lämnade beskedet
att frågan kan lösas på ett tillfredsställande
sätt. Det kommer att bli besvärligt,
och det kommer att kosta pengar,
men den utgiften får samhället vara berett
att betala.

Det är, herr talman, mot denna bakgrund
jag har ansett det vara riktigt
att hos riksdagen hemställa om att få
göra detta intrång i nationalparken.
Därest riksdagen ger sitt tillstånd, kommer
regeringen tillbaka med begäran
om pengar till själva projektet. Vi får
då tillfälle att diskutera projektets utformning,
varvid miljövårdsintressena
skall komma in.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag tycker, herr jordbruksminister,
att vi skall ta den tid
som behövs för detta ärende oavsett om
klockan överskridit 17. I en så här angelägen
fråga bör vi få tala ut och höra
motiveringarna för regeringsförslaget
utöver de knapphändiga som presenterats
i propositionen och jordbruksutskottets
utlåtande även om herr Mossberger
fann dem vara tillräckliga. De
skälen var endast de tre som tidigare
diskuterats och som vi opponenter anser
vara otillräckliga för ett sådant intrång
som det här är fråga om. Men

den argumentering jag framförde i huvudanförandet
gentemot utskottets utlåtande
bemötte icke herr Mossberger.
Det hade egentligen varit mer intressant
att höra än en upprepning av vad
som står i utskottsutlåtandet. Det har
ju kammarens ledamöter redan läst. Jag
hoppas därför att herr Mossberger kommer
igen och försöker bemöta just de
invändningar som har gjorts mot utskottets
utlåtande. Annars är debatten
tämligen omöjlig att föra.

Låt mig till herr Mossberger ändå
säga att jag har för min del inte gått
emot annan form av el-kraftproduktion.
Vattenkraften i de norrländska älvarna
kan, som jag uttrycker det, endast ge
marginella tillskott. Det är därför helt
enkelt nödvändigt att gå den andra vägen,
alltså att satsa på atomkraftverk
och värmekraftverk. Jag tror självfallet
inte, herr jordbruksminister, att atomkraftverk
eller oljeeldade värmekraftverk
ur miljövårdssynpunkt är oskyldiga.
Självfallet är de inte det. Tvärtom,
det finns en mängd problem att klara
ut. Men i det läge vi nu befinner oss
är vi tvingade att gå den vägen och
försöka övervinna de problem som där
finns.

Jag skall så ta upp några av de synpunkter
som jordbruksministern förde
fram.

Statsrådet ansåg att det är felaktigt
att rikta kritik mot Vattenfall från opponenternas
sida. Vi har inte kritiserat
Vattenfall för att de försöker utföra sitt
huvuduppdrag att producera elkraft.
Det jag vände mig mot i Vattenfalls
skrift var närmast de försök som gjorts
att bestrida sambandet mellan Ritsem
och Kaitum. Samma linje har jordbruksministern
följt i sin argumentering.
Men jag kunde i hans anförande inte
upptäcka att han hade någon invändning
mot den punkt som jag pekade på,
nämligen den att Satisjaure inte får det
utnyttjande som vattenmagasin som sjön
kan få om överföring av vattnet från
Kaitum kommer till stånd. Det är ett
obestridligt faktum som jordbruksminis -

104

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

tern inte bemött. Så länge detta kvarstår
kan man inte komma ifrån att ett troligt
nästa steg är att försöka komma åt
vattnet från Kaitum. Därför säger vi nej
både till Ritsem och ännu mer bestämt
till Kaitum.

Vad en mig närstående tidning eventuellt
har sagt i denna fråga tror jag
inte att jag behöver bemöta i den här
debatten. Vad jordbruksministern bör
ta upp till debatt med mig är väl vad
folkpartiet anfört i sin partimotion och
vad jag yttrat.

Så till samefrågan! Det var angenämt
att höra jordbruksministern säga att
det som främst gjorde honom betänksam
i denna fråga var hänsynen till
samerna. Det tråkiga var emellertid att
han inte lyssnat mer till samerna utan
tydligen anlitat en egen expert — statsrådet
redovisade dock inte vem denna
expert var. Jag vet inte om det möjligen
var statsagronomen Stéen. Statsrådet
får väl senare redovisa vilket dokument
han har åberopat. Statsrådets
sagesman hade i varje fall funnit att ingripandet
mot samerna inte var så farligt.
De mycket allvarliga invändningar
som Sörkaitums sameby hade gjort var
inte helt invändningsfria påstod jordbruksministern.
Jag tycker ändå, herr
talman, att jag till kammarens protokoll
vill läsa in vad Sörkaitums sameby har
sagt sammanfattningsvis i denna fråga.

”Sörkaitums sameby konstaterar sammanfattningsvis
att ansökta utbyggnadsföretag
medför sådana verkningar att
alla förutsättningar för en lönsam, framtida
rendrift inom byn brister. I ansökan
har ej föreslagits vare sig åtgärder
eller ersättningar ägnade att ens tillnärmelsevis
kompensera lappbyn för
uppkommande skador, intrång och förluster.
Ej heller samerna i Sörkaitum
har trots många i och för sig svåra överväganden
kunnat finna någon utväg i
form av tekniska åtgärder och/eller
substitut för erforderligt naturligt renbete
och land, vilka enligt beprövad
erfarenhet med tillräcklig grad av säkerhet
skulle kunna antas innebära full -

god kompensation för vad man förlorar
genom företaget och för alla de
härav följande intrång i den enda näring,
som står till buds för en levande
sameby. Skada och intrång i avsevärd
omfattning drabbar även angränsande
samebyar. Om företaget genomföres
återstår som enda alternativ att ge upp
renskötseln.”

Det är hårda ord, och jag tycker att
det något lättsinniga sätt på vilket jordbruksministern
talade om behovet av
dokumentation i en proposition kräver
att vi får bättre redovisat varifrån de
synpunkter kommer som jordbruksministern
åberopade. Jag vet mycket väl
att ett utskott kan inhämta åtskillig information
och naturligtvis har vi opponenter
tvingats att skaffa information
i detta ärende från olika håll, p. g. a.
propositionens påvra utformning.

Jag vill slutligen, herr talman, än en
gång ställa frågan om inte jordbruksministern
måste medge det samband
som kan spåras mellan Ritsem och Kaitum
i reservoarfrågan på det sätt som
jag har talat om.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Statsrådet Bengtsson
nämnde här att ledamöterna i jordbruksutskottet
hade möjlighet att få
tillgång till erforderligt material för att
kunna bedöma denna fråga i hela dess
vidd. Får jag påminna statsrådet om att
propositionen faktiskt lades fem minuter
i 12 för att den skulle kunna behandlas
av 1970 års riksdag, alltså den
riksdag som nu är samlad. Det innebar
att den tid som stod till jordbruksutskottets
förfogande — detta måste man
kunna läsa ut ur utlåtandet, fastän man
inte tillhör utskottet — var ytterst
knapp och att ärendet därför icke fick
den vida belysning som är önskvärd i
denna fråga.

I reservationen framhåller oppositionen
att den vill ha fram ett rikare och
mera omfattande material för att kunna
bedöma dessa frågor. Mot bakgrunden

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

105

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

av de många problem som följer med
detta ärende finner reservanterna det
oriktigt att nu ta ställning till Kungl.
Maj:ts föreliggande förslag utan tillgång
till en samlad plan för den fortsatta
vattenkraftsutbyggnaden. Med den
motiveringen yrkar reservanterna avslag
på propositionen.

Herr statsråd! Ilar det funnits eu
vilja att verkligen få frågan prövad i
hela dess vidd? Har man den viljan
skall man följa reservationen, ty då
skapar man möjligheter till den allsidiga
belysning av ärendet som är erforderlig
med hänsyn till den vikt och
betydelse ärendet har.

Sedan vill jag säga några ord om
Sörkaitums tillgång till renbeten. Här
står nu uppgift mot uppgift. Sörkaitums
by säger i sin framställning till Kungl.
Maj:t, ankommen till departementet den
19 januari 1970, att det är kalvningslanden
och vårbeteslanden som är flaskhalsen
för samebyn och att det är på
den punkten som problemen för byn
uppstår.

Jag skall be att få citera något ur
denna framställning. Jag ber om överseende,
herr talman, för att klockan
går, men denna fråga är av sådan storleksordning
och vikt — inte minst för
berörda samer — att vi bör använda
den tid i kammaren som erfordras för
detta ärende. Från den utgångspunkten
skall jag alltså be att få citera ur den
skrivelse jag nyss nämnde:

”Sammantagna är störningarna och
olägenheterna av sådan art att man i
första hand under byggnadstiden får
räkna med att Autabäckenet med omgivningar
över huvud taget ej kan begagnas
för renskötseländamål. Något så
när likvärdigt bete eller likvärdiga
kalvningsland finns inte på annat håll.”

Man säger vidare: ”En försämrad
kalvningsprocent innebär ej endast
minskad ränta utan även minskning av
renkapitalet. Vi frågar oss hur renskötseln
någonsin kan kompenseras för sådan
förlust ens med pengar.”

Slutligen anför man: ”Kalvningslanden
med omgivande trivsel- och betesland,
som överdämts genom företaget,
måste definitivt anses oersättliga.”

Det är från dessa utgångspunkter som
samebyn, i sin framställning till Kungl.
Maj:t, på det bestämdaste motsätter sig
både Vattenfalls och kommunens ansökan
om tillstånd till intrång i nationalparken
med hänsyn till de konsekvenser
ett sådant intrång skulle få. Nu vill jag
ställa en fråga till stasrådet och till herr
Mossberger, som var mycket säker på
sin sak. De hävdade att detta inte är
något att tala om, eftersom det bara rör
sig om två kvadratkilometer av 1 300.
Jag frågar: Är det inte ändå på det sättet
att samebyn, med sin ordningsman
i spetsen, måste ha bättre möjlighet att
bedöma detta än både herr Mossberger
och — det vågar jag hävda — herr statsrådet? Nu

anför statsrådet att detta kan ordnas
på annan plats, men att det kostar
pengar och att samhället får bära det.
Frågan är dock om det finns några
marker. Byn har bestritt det i sin framställning.
Men även om sådana marker
finns måste man fråga sig vilka olägenheter
som kommer att uppstå när det
gäller de vandringsleder man måste ha
för att komma till dessa marker. Hur
ordnar man kontakten mellan dessa
marker, dvs. mellan vinterbeteslanden
och de kalvningsplatser man behöver?

Frågan om det låga antalet renar i
Kaitumbyarna har också berörts. Alltsedan
år 1965 har man haft svåra betesår
— en del ytterst besvärliga. Det
har medfört att renantalet har gått ned
mycket kraftigt i alla tre Kaitumbyarna,
framför allt i Sörkaitumbyn. Detta beror
också på att det tidigare har gjorts
regleringar av Suorva. I detta sammanhang
vill jag säga till herr Mossberger
att vi inte var eniga på den punkten
när vi diskuterade Suorvaregleringen
här i kammaren den 14 december 1966.
Då gjordes erinringar. Jag vill påminna
om att vi då diskuterade både Sörkai -

106

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
tums situation och Siirkas problem i
det sammanhanget — det senare är den
by som ligger söder om Suorvaområdet.

Jag skall inte förlänga debatten alltför
mycket, men jag vill till sist bemöta
vad statsrådet anför om att även
värmekraftverk och atomkraftverk gör
ingrepp på miljön. Ja, det finns säkerligen
många som vill tala med statsrådet
om miljöproblemen på den punkten.
Men, herr statsråd, det finns många,
många fler som i dag vill tala med statsrådet
och göra erinringar mot den här
föreslagna höjningen av Autajaure med
32 meter och torrläggningen av Teusabäckenet,
som är ett av de vackraste
högfjällsområden vi har här i landet.
Konsekvenserna av dessa ingrepp kan
vi lätt konstatera, och jag tror att vi
måste ta hänsyn till dem i detta sammanhang.
Låt mig påminna om att det
vi i dag diskuterar faktiskt är ingrepp i
områden som kan räknas till Europas
sista orörda vildmark. Vi har här ett
ansvar gentemot framtiden att värna
miljö och natur. Låt oss få en samlad
bild av hur man ser på kraftverksutbyggnaden
— vattenkraft m. in. — innan
vi tar ställning i frågan.

Mot den av mig angivna bakgrunden
finns det anledning att följa reservationen.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Det har varit en intressant
debatt, och bara ett par yttranden
ger mig anledning till litet mera utläggning.

Utskottsmajoritetens talesman sade
att det gällde en mycket liten del av
nationalparken. Man kan naturligtvis
säga att fjället är ograverat och att det
bara är vattnet man tar. Gällde det
bara att hålla en viss areal, gick det
väl att lägga till på något annat ställe.
Men tanken bakom nationalparkerna
är naturligtvis inte bara att de skall
innehålla en viss areal. Det fanns väl
också ett kvalitetsmoment när man en
gång instiftade dem.

Frågan vad det nu framlagda förslaget
betyder för kraftförsörjningen har
berörts från flera håll. Jordbruksministern
har bl. a. sagt att utbyggnaden
motsvarar kraftbehovet för tre medelstora
städer. Men en sådan uppgift är
alldeles meningslös om man inte sätter
in den i ett tidsperspektiv. Kraft för
tre medelstora städer i dag är med den
elkonsumtionsutveckling vi har —
ungefär en fördubbling på tio år —
kraft för en och en halv medelstor stad
om tio år, för 0,75 städer om 20 år och
kraft för en tredjedels stad om 30 år.
Jag vet inte vilken brukningstid man
tänkt sig för detta projekt, men låt mig
konstatera att Porjus är 60 år gammalt
och att ingen har tänkt sig att
lägga ned det kraftverket — snarare
tänker man bygga om och förbättra
det. I detta perspektiv blir projektet
naturligtvis mycket mera marginellt än
om man anger produktionen i dagsläget.

Det talas här nästan som om denna
kraft vore någonting som man inte kunde
få på annat sätt. Blir det en elbrist
därför att kalkylen slagit fel, måste
man göra snabba insatser av den typ
vi haft på tilläggsstat nyligen. Vattenkraft
kan aldrig användas för att lägga
till när en kalkyl inte har stämt.
Det tar lång tid att bygga ut vattenkraft.
Den framtida kraftkonsumtionen,
som vi nu planerar för, måste under
alla omständigheter dimensioneras efter
de kalkyler man finner rimliga, och
det blir fråga om ett val mellan olika
kraftutbyggnadsf ormer.

Vid en jämförelse bör man inte säga
att vattenkraften ger så och så många
kilowattimmar, utan möjligen att så och
så mycket billigare eller dyrare blir det
nödvändiga antalet kilowattimmar med
den ena utbyggnadsmöjligheten jämförd
med någon annan. Vi skall därvid
veta att siffrorna för vattenkraften har
försämrats av två skäl. Det första är
att ränteläget allmänt är högre nu än
tidigare. Det gäller ju kapitalintensiva
projekt — däremot får man vattnet

Torsdagen den 10 december 19711

Nr 14

107

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

gratis till skillnad mot oljan. Det andra
skälet är att man har utnyttjat de
vattenfall som är lönsammast och lättast
att exploatera. Det giiller nu projekt
som i och för sig är mycket svåra
att bedöma. Ingen kan hävda att den
aktuella utbyggnaden skulle innebära
en bättre användning av resurser än
de kraftalternativ som står till buds.

Jordbruksministern har alldeles rätt
i att även oljekraft och kärnkraft har
svåra miljöpåverkningar. Vattenkraften
svarar i dag för ungefär 80 procent
av kraftbehovet. Om den byggs ut tio
procent ytterligare, innebär detta att
den totala vattenkraften om 20 år bara
svarar för mindre än 25 procent av
kraftbehovet. Då är frågan om Ritsem
eller icke Ritsem ytterligt marginell,
för man måste under alla förhållanden
till dominerande del använda olja och
kärnkraft. Vad som skall göras i miljöskyddshänseende
när man använder
dessa två kraftformer påverkas knappast
mätbart av Ritsem. Detta innebär
inte på något sätt ett förnekande av
vad jordbruksministern sade. Självfallet
måste vi göra mycket mer än vad
vi gjort för att i tid bedöma miljöproblemen
kring kärnkraft- och oljekraftverk.

Men man kan tala om en principiell
skillnad. I fjällen betyder ingrepp i
fråga om miljön att man offrar något
som svårligen kan återställas. Har vi
sedan kvar någon likartad natur?

Jordbruksministern sade att man
skall spara Torne älv och ett par andra
älvar. Men observera att det här gäller
en älv långt uppe i fjällen och av
helt annan karaktär än Torne älv.

Jordbruksministern säger också att
Lule älv redan är till stor del exploaterad.
Detta är i och för sig sant, men
låt mig bara rent bondförståndsmässigt
framhålla att en älv är förstörd
nedanför en utbyggnad, och den är väl
inte utbyggd före översta kraftverket
och regleringen. Eftersom Ritsem ligger
längst upp är det beläget i den del av
Stora Luleälv som inte är exploaterad.

Det vore helt annorlunda om man skulle
bygga ännu ett kraftverk nere i Boden.
Men uppe i Ritsem är det en ograverad
älv. Ovanför Suorva finns ju
ingen utbyggnad.

Herr talman! Jag är inte alls expert
på kalvbeten. Men jag föreställer mig
att saken med kalvningslanden ordnas
genom att man sätter upp en skylt för
renarna: ”Obs! Kalvningsområdet flyttat.
Jordbruksdepartementet.”

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! När man vill understryka
en sak, när man vilt dra en parallell
för att belysa situationen använder man
olika metoder. Vill man visa att Ritsem
tillför landet en stor kvantitet elkraft,
säger man som herr statsrådet: Ritsem
tillför så mycket som tre å fyra medelstora
städer förbrukar med nuvarande
konsumtion. Vill man belysa det negativt,
gör man som jag gjorde —- det
erkänner jag gärna. Man säger att det
som Kaitum tillför är inte mer än en
femtondel av vad Ringhalsverket kommer
att producera.

Det är klart att vi har använt precis
samma knep, och bakom dessa knep
skall man söka komma fram till det
betydelsefulla sammanhanget. Ett faktum
är att enligt de beräkningar som
gjorts ger Ritsem 0,7 procent av ökningen
av kraftbehovet under 1970-talet. Tar man med Kaitumproj ektet
blir det en täckning av 1,3 procent. Då
måste statsrådet ut och jaga en hel
mängd andra älvar för att i någon mån
tillfredsställa behovet, men det finns
inte så mycket mera som kan exploateras.
Lösningen ligger alltså på ett annat
plan.

Det är på grundval av den bedömningen
som reservanterna har tagit
ställning. Hade man med utbyggnaden
kunnat åstadkomma ett väsentligt tillskott,
hade vi kunnat se det på ett annat
sätt. Då hade vi kanske intagit en
annan ståndpunkt. Men det är ett litet
fragment som tillförs, och mot den bak -

108

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
grunden anser vi självklart att vi bör
bevara varje kvadratkilometer som
återstår av orörd natur.

Ingen av dem som tidigare varit uppe
i replik liar behandlat vägbyggnadsfrågan.
Där har utskottet gått längre
än departementschefen när det gäller
intrång. Jag sade i mitt anförande att
vägen är kanske ett allvarligare ingrepp
i detta känsliga naturområde än vad
själva kraftverket och dämningarna innebär.
Vägen kommer nämligen ofelbart
att innebära slitage på en ytterligt
känslig miljö, samtidigt som djurlivet
naturligtvis kommer att störas, och det
kommer att bli ännu sämre för renarna.

Jag kan också instämma i det yttrande
som fälldes att samerna redan har
varit utsatta för ingrepp där uppe som
har påverkat deras möjligheter att hålla
en stor och livskraftig renstam. Deras
konstaterande att de inte kan fortsätta
med rennäringen och livnära sig av
den om detta projekt skall genomföras
är kanske litet överdrivet, men självklart
ligger det något i det.

Jag har försökt balansera mitt sista
anförande här och försökt att se det
hela ur objektiv synpunkt. Jag kan dock
ipte komma ifrån att vi bör avstå från
detta ingrepp, eftersom det rör sig om
ett så litet tillskott till vårt kraftbehov.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Till herr Lindblad vill
jag säga att renarna är mycket slugare
än han tror. Om de märker att det är
ett par meter vatten på de områden där
de tidigare kalvade, så går de inte dit
och kalvar. Så dumma är de inte, utan
de följer samerna till nya områden.

Jag trodde att jag med hjälp av den
karta som jag bifogat propositionen
skulle göra klart för alla att detta är en
fråga som vi kan tala rätt lugnt om.
Det är inga fantastiska ingrepp vi gör i
detta område. Det är ett mycket litet
område vi tar.

En del talare är något oförsiktiga när
de säger att vi måste bevara detta om -

råde för att folk skall kunna åka och
titta på det. De som propagerar för
detta får passa sig mycket noga för att
inte bli osams med dem som slår vakt
om dessa områden. Man vill inte ha turismen
dit upp, ty då förstörs djur- och
växtlivet. Kom därför inte och säg att
vi skall bevara detta område för att
.svenska folket och hela Europa skall
åka dit, ty det är just det man inte vill.

Jag har beträffande samernas kalvningsland
blivit övertygad om att det
finns möjligheter att skaffa nya sådana.
Jag vågar påstå inför denna kammare
att när vi färdigställt detta område
och med hjälp av lantbruksstyrelsens
experter anvisat nya markområden,
kan man ha ett större renantal i Sörkaitum
än vad man har i dag. Jag vill
gärna ha detta antecknat till protokollet.
Samerna kan naturligtvis av andra
skäl inte vilja vara renskötare.

Herr Carlsson envisas med att man
vill ha en samlad plan för vår kraftutbyggnad
innan han tar ståndpunkt till
Ritsem. Jag försökte tala om att vi gjort
en sådan samlad plan, och den har lett
oss fram till att avstå från att bygga
kraftverk i de ännu orörda älvarna och
att i stället använda detta område, vilket
man var överens om 1962. Den planen
har alltså legat till grund för hela
detta arbete.

Man säger vidare att hela detta projekt
endast kommer att ge ett marginellt
tillskott jämfört med hela vårt kraftbehov
och att det därför inte är mycket
att komma med. Får jag då fråga beträffande
de privata bolagens regleringar
runt om i Ljusnan och Ljungan
och i andra älvar, som sedda mot hela
vårt kraftbehov var för sig är ganska
betydelselösa och som inte ger en tiondel
av Ritsem: Skall vi säga till bolagen
att de skall lägga ned alltihop tv deras
kraftproduktion spelar ingen roll
jämfört med det stora behovet? Vad är
det för slags politik man vill föra på
detta område? Bara för att staten här
äger fallhöjden och kan åstadkomma
detta krafttillskott skall man inte ge -

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

109

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

nomföra projektet, men man skall tilllåta
de privata företagen att genomföra
sina.

Får jag till sist bara säga några ord
om sambandet med Kaitum —- jag hänvisar
då till den karta som jag bifogat
propositionen för att underlätta studierna
för kammarens ledamöter. Det
är inte så att om man inte bygger Kaitum
men bara Ritsem så skulle kraftverket
i Victas få mindre effekt. Vad
som händer — och nu ber jag den intresserade
att följa med på kartan — är
att man stänger vattnet i Teusadalen
ned till Satisjaure. Men det kommer
vatten till Satisjaure från andra håll.
Det viktigaste är att vattnet går ned
till Akkajaure. Det vattnet skall gå tillbaka
i en tunnel till Vietas. Det framgår
med all önskvärd tydlighet av min
karta men också av det material som
Vattenfall har delat ut. Mot bakgrunden
härav är Ritsem ett helt fristående
projekt som varken påverkas negativt
eller positivt av Kaitum. Kaitum kan göras
eller inte göras alldeles oberoende
av Ritsem. Det råder alltså inget samband
mellan dessa projekt. Om riksdagen
bifaller detta förslag i dag, har riksdagen
full frihet att säga nej till Kaitum
utan att ett sådant beslut skulle påverka
lönsamheten för Ritsemprojektet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag tror inte att renarna
är så klo.ka att de kan läsa en skylt som
jordbruksdepartementet har satt upp.
Jag tror heller inte att de är så dumma
att de släpper sina kalvar där det är ett
par tre meter djupt vatten.

Under 40 års sommarvistelse i dessa
renbetesmarker har jag i varje fall fått
litet hum om vad renarna är för slags
fyrfota djur. Jag har fått den uppfattningen
att renarna söker upp det bästa
område som finns för den besvärliga
kalvningen. De kommer självklart att
under lång tid framöver söka sig till de
gamla kända områdena. Då hjälper det
inte med några skyltar. Om det fram -

lagda förslaget går igenom innebär det
att samerna måste lägga ned ett mycket
stort arbete på att driva renarna till de
nya kalvningsområden som jordbruksdepartementets
expert skulle iordningställa.
Jag är inte så där absolut säker
på att renarna kommer att kalva på
dessa nya områden.

Så mycket vet jag om renarna att de
är fantastiskt skygga djur. Alla intrång
på de områden där de vistas verkar
störande på dem. Jag kan berätta att jag
sedan 40 år tillbaka har fiskevatten i
dessa områden. Vi var en gång uppe
vid en sjö som heter Breida, i vilken
vi hade rätt att fiska. Vi slog också upp
ett tält i närheten av sjön. Så kom det
samer med 300—400 renar som skulle
drivas ut på en udde för skiljning. Men
samerna lyckades inte få ut renarna på
udden. Samerna kom då bort till oss
och sade åt oss att ta ned det gröna
och gulrandiga tältet, ty så länge vi
hade det uppslaget kunde de inte få ut
renarna på udden, sade de. Allt nytt
som renarna träffar på skyggar de för
— de följer sina instinkter. Varken
skyltar eller jordbruksdepartementets
experter tror jag kan ändra på den
saken.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det var en mycket intressant
och målande beskrivning av
campingens vedermödor. Nu är det
ändå så att det inte är första gången i
historien det sker en reglering i områden
där det finns samer med renar.

Får jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att år 1966 avlämnades en
statlig offentlig utredning som redovisade
den effekt som regleringarna har
haft på renskötseln. Den undersökningen
visade att renarna är mycket anpassningsbara.
Det är möjligt att de är
rädda för skrälliga tält, men i övrigt anpassar
de sig ofantligt mycket bättre
än vad man tror.

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):
Herr talman! Eftersom jag i den föreliggande
frågan inte kan stödja den reservation,
bakom vilken bl. a. representanter
för mitt parti står, vill jag gärna
avge en kort röstförklaring.

Herr Lindblad talade om bondförstånd.
Mitt bondförstånd säger mig att
regeringsförslaget är det riktiga. Jag avser
att rösta för utskottsmajoritetens
förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall inte kommentera
det senaste inlägget på annat sätt
än att säga, att om herr Gustafsson hade
följt debatten här i kammaren och
satt sig in i frågan och i vad reservanterna
begär, nämligen att få en samordnad
överblick över eventuell utbyggnad
av våra vatten, då är det möjligt att herr
Gustafsson utan att dagtinga med sitt
samvete hade kunnat rösta på reservationen.

Låt mig sedan säga till statsrådet
Bengtsson att han skulle gå i borgen för
att renantalet i Sörkaitum blir högre
än i dag.

(Herr statsrådet Bengtsson: Om samerna
själva vill det.)

Det tror jag att samerna själva vill.
Utan att samerna velat det har emellertid
renbeståndet i Sörkaitum nu gått
ned mycket kraftigt. Jag hoppas verkligen
att man ur renbetessynpunkt inte
skall få sådana förhållanden genom ingrepp
från vattenkraftbyggarnas sida
att man inte får uppleva att renantalet
går upp igen.

Statsrådet visade en fjällkarta. Jag
har också tagit med mig en karta, som
är litet större än den som finns i propositionen.
När statsrådet visade gången
av detta projekt glömde han en viktig
del, nämligen att Satisjaure som
vattenmagasin inte kommer att kunna
fyllas, eftersom man gör en överdämning
uppe vid Teusajaure. Då ligger det
frestande nära till hands att säga: Låt
oss göra en damm i Kaitumälven och

låt oss föra vattnet från Kaitum över
till Satisjaure; det är nämligen ekonomiskt
lönsamt att utnyttja det magasin
som finns där. Då kommer man tillbaka
till argumentet om att Kaitumprojektet
är lönsamt. Genom en sådan överbyggnad
utnyttjas de resurser som redan
finns. Där finns alltså ett samband, herr
statsråd: Om man säger ja till Ritsem
så ligger det snubblande nära att säga
ja till Kaitum i nästa omgång. Vi vill
därför få denna vattenregleringsfråga
prövad i ett sammanhang.

Kan man slutligen, herr statsråd, här
göra jämförelser mellan utbyggnaden av
Ljungan och Ljusnan kontra Ritsem?
Kan man säga att vi framför kritik därför
att Ritsemprojektet gäller en statlig
insats, medan det i Ljungan och Ljusnan
gäller privata insatser? Om statsrådet
hade försökt följa oss i vår argumentering,
så hade han funnit att problemet
inte gäller vem som bygger, utan
hur vi skall bevara de högfjällsområden
som är i fara och som är säregna
i sin utformning. Där finns stora botaniska
värden, ett djur- och fågelliv som
är särpräglat för högfjället i vårt land
och för hela den skandinaviska halvön.

Jag har icke, herr statsråd, på något
sätt talat för turismen, utan vad jag talat
för är att vi bör bevara ett av de
sista vildmarksområdena i Europa. Vi
bör bevara det för framtiden utan att
slita ned det. Där har vi — och jag vill
knyta an till vad jag sade inledningsvis
— ett ansvar inför framtiden som vi
inte kan komma ifrån.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Bengtsson
frågade vad det var för slags politik att
försvara utbyggnad av privata kraftverk
men säga nej till staten, när den innehar
fallhöjden. Mig veterligt har ingen
från vår sida tagit upp frågeställningen
på det sättet. Vi säger självklart nej varje
gång det gäller en utbyggnad av en
kraftstation som ur miljövårdssvnpunkt
är direkt olycklig och olämplig. Det är

Torsdagen den 10 december 1970

Nr 44

111

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

bärande för vårt ställningstagande, vare
sig det iir staten eller privata företag
som vill göra utbyggnaden.

Sedan vill jag återigen komma tillbaka
till påståendet om att man från
departementets sida bar funnit att det
går att finna nya kalvningsland. Statsrådet
Bengtsson har lovat att äta kammarens
protokoll, om han inte kan se
till att samerna efter utbyggnaden skall
kunna ha ett större antal renar på detta
område än de har i dag. Detta påstående
om nya kalvningsland bygger statsrådet
Bengtsson på en inlaga som vi
fortfarande inte riktigt känner till vem
det är som står för. Jag frågade i min
föregående replik, om det möjligen var
statsagronomen Stéen, men jag fick varken
jakande eller nekande svar på frågan.
Om det är Stéen som statsrådet
åberopar vill jag gärna för kammaren
berätta att Sörkaitums samer redan ingående
läst denna inlaga och den 20
maj i år bemött den i en skrivelse på
sex A 4-sidor. Jag vill vid denna sena
timme inte läsa upp allt vad som sägs
i skrivelsen, men sammanfattningen
kan väl vara värd att återges. Den har
följande lydelse:

”Sammanfattningsvis bedömer Stéen
det som möjligt att bedriva renskötsel
inom Sörkaitums lappby med ''rationellt
renantal’ även efter genomförandet av
det planerade regleringsföretaget under
förutsättning dock att åtgärder vidtas
som kompenserar de betydande olägenheterna
som uppstår. Sörkaitum kan
omöjligen hålla med Stéen i denna bedömning,
vars största fel torde vara att
han förutsätter att kalvning skall kunna
ske öster om Vidas, vilket byn bestrider.
”

Man avvisar även de åtgärder som
berörts i inlagan. Jag tror att man bör
tillmäta yrkesfolkets uppfattning stor
betydelse.

Till sist vill jag ta upp en tredje
punkt, och den gäller sambandet mellan
Ritsem och Kaitum. Det är riktigt
att vattnet leds tillbaka till kraftverket
i Vietas — i detta fall är jag helt över -

ens med herr statsrådet. Men det var
inte detta som jag förde på tal i mitt
inledningsanförande och i min replik,
utan jag förde resonemang om vattenreservoaren
i Satisjaure, något som också
herr Eric Carlsson i sin senaste replik
var inne på — och jag skall därför
inte upprepa det nu. Det är på denna
punkt som sambandet ändå finns.

Avslutningsvis skulle jag gärna med
anledning av vad som här anförts vilja
ställa följande fråga till jordbruksminister
Bengtsson: Kan vi nu utgå ifrån
att det i varje fall under den tid som
herr Ingemund Bengtsson är jordbruksminister
inte kommer att framläggas
någon proposition eller något förslag
om utbyggnad av Kaitum med den motiveringen
att eftersom vattenmagasinet
i Satisjaure är lämpligt dimensionerat
genom tidigare åtgärder bör detta utnyttjas
för att överleda vattnet från
Kaitum? Vill jordbruksministern svara
ja på denna fråga har vi kommit en bit
på väg.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Ett par ord i största
korthet!

När jordbruksministern, tillika miljöminister,
nu gör ett av sina tyvärr alltför
fåtaliga gästspel här i kammaren,
hade man gärna unnat en så sympatisk
talare en mera behaglig roll att kreera
än den han har i dag. Det kan inte vara
trevligt för en miljöminister att lägga
fram förslag om intrång i en av våra
nationalparker. Detta kan allra minst
vara trevligt för en miljöminister som
står mitt uppe i arbetet med den första
stora internationella miljövårdskonferensen
i FN:s regi, som skall äga rum
i Stockholm 1972 och som vi, trots vissa
motigheter nu på slutet, hoppas skall
bli en stor och förpliktande framgång.
Tyvärr ser det ut som om regeringen
under vägen fram mot denna konferens
ser till att det uppstår litet säregna vägmärken
vid sidan, nämligen bokskogen
i Sturup, Brofjorden och Stora Sjöfallet.

112

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970

Ang. intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag möter med stor frimodighet
FN:s miljövårdskonferens
1972, och jag är inte rädd att inför FN
redovisa vår kraftverkspolitik såsom
den har utformats. Vi har sparat stora
områden med orörda älvar, men vi fortsätter
att bygga ut en del av det som vi
har bestämt 1962. Det finns ingen anledning
att inför FN:s miljövårdskonferens
skämmas för detta.

Kaitumprojektet har ännu inte nått
vattendomstolen. Först sedan vattendomstolen
i vederbörlig ordning har
prövat lagligheten av detta företag, kan
det bli aktuellt att gå till riksdagen och
begära pengar. Men jag kan säga att om
den situationen inträffar under kommande
år, blir det icke med den motiveringen
att man har byggt ut Ritsem,
utan med den motiveringen att Kaitumprojektet
i och för sig är lönsamt och
lagligt enligt vattendomstolen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J a — 08;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
andra lagutskottets utlåtande nr 95 skulle
uppföras närmast före statsutskottets
utlåtande nr 222 och statsutskottets utlåtande
nr 221 skulle sättas sist.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 423, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten
jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 208 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 449, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ackordslag
m. m. jämte motion i ämnet;

nr 450, rörande dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. in., dels
i anledning av propositionen väckta
motioner, dels ock motioner om bättre

Torsdagen den 10 december 1970

förmånsrätt i konkurs för fordran på
lön; samt

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förmånsrättslag,
in. m., såvitt propositionen behandlats
av första lagutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende

Nr 44 113

å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTK STHLM H7I