Torsdagen den 10 december Sid (Riksdagens protokoll 1964:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40

FÖRSTA KAMMAREN

1964

10 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 10 december Sid.

Svar på interpellation av herr Hernelius ang. föreskrifterna om
häktning ................................................. 3

Om upprustning av alkoholforskningen ...................... 6

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m................. 10

Meddelande ang. enkel fråga av herr Jacobsson, Per, ang. bristen
å provinsialläkare ........................................ 66

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 10 december

Första lagutskottets utlåtande nr 50, ang. dels ändrad lydelse av 2 §
2:o), 4:o), 11 :o), 16 :o) och 17 :o) lagen om Kungl. Maj:ts rege -

ringsrätt, dels ock ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 17 :o) samma
lag.................................................. 6

Andra lagutskottets utlåtande nr 71, om hustrutillägg till folkpension
på grund av hustrus egen sjuklighet .................. 6

— nr 72, ang. ändring i lagen om nykterhetsvård.............. 6

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 59, om upprustning av
alkoholforskningen ...................................... 6

— nr 60, ang. eftervården av alkoholskadade m. fl............. 10

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 40

-■

''*■<*■»■■''■>!» fH it-»

.^''•;r'' /y»

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Torsdagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Ang. föreskrifterna om häktning

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Hernelius’
interpellation angående föreskrifterna
om häktning, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Hernelius har, under
hänvisning till att utlänning som
befinner sig i Sverige kan bli häktad
för brott av relativt lindrig beskaffenhet,
frågat mig, om jag uppmärksammat
de brister som, enligt vad han har
funnit, finns i vår processlagstiftning
och om jag avser att taga något initiativ
för att undanröja dessa brister.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Våra domstolar samt åklagar- och
polismyndigheter har vissa möjligheter
att använda sig av s. k. tvångsmedel
mot den som misstänkts för brott. De
viktigaste av dessa tvångsmedel är anhållande,
häktning, reseförbund, kvarstad
och beslag. Häktning, som interpellanten
särskilt har uppehållit sig
vid, kan under vissa förutsättningar tillgripas
mot den som är på sannolika skäl
misstänkt för brott för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver. Häktning
får emellertid som regel ej ske,
om det kan antagas att den misstänkte
kommer att dömas endast till böter eller
suspension. I anslutning till dessa
huvudregler finns en undantagsbestämmelse
i rättegångsbalken som interpel -

lanten har citerat. Med stöd av denna
bestämmelse kan den som är på sannolika
skäl misstänkt för brott häktas, oberoende
av brottets beskaffenhet, om han
saknar hemvist inom riket och det skäligen
kan befaras att han undandrar
sig lagföring eller straff genom att bege
sig från riket.

Interpellanten finner det ofrånkomligt
att tvångsmedel ibland måste tillgripas
mot utländska besökare, liksom
mot svenska medborgare. Han är däremot
tveksam inför fall, där häktning
tillgripes vid bagatellbrott och häktningsgrunden
är — som han tillspetsat
uttrycker sig — vederbörandes egenskap
av turist.

Jag vill instämma i interpellantens
uppfattning att spörsmålet om häktning
i mål om smärre brott får tillmätas allt
större betydelse mot bakgrunden av det
ökade turistutbytet och utvecklingen
mot allmer öppna gränser. Häktning
för ett brott, som endast föranleder ett
mindre bötesstraff, ter sig onekligen i
många fall stötande.

I enlighet med vad som redan har
framhållits av interpellanten vill* jag
först erinra om att vår processordning
ger de rättsvårdande organen möjligheter
att variera sina åtgärder efter omständigheterna
i det särskilda fallet.
Självklart är att de mindre ingripande
tvångsmedlen om möjligt skall användas
i första hand.

Några ingripanden mot utlänningar,
bl. a. det fall som har åberopats i interpellationen,
föranledde mig att redan
i somras överväga, huruvida särskilda
lagstiftningsåtgärder kunde anses
påkallade. Jag kom emellertid till
den slutsatsen, att vi borde ställa oss
avvaktande med hänsyn till att ändringar,
som har beslutats eller föreslagits i
vår processordning, kan komma att

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. föreskrifterna om häktning
ändra rättsläget på detta område under
den närmaste tiden.

De former av egendomsbrott det här
är fråga om avser oftast snatteri eller
stöld. Med hänsyn till strafflatituderna
för dessa brott är åtalseftergift ofta utesluten,
och avgörande genom strafföreläggande
kan i allmänhet ej heller förekomma.
För brottens beivrande återstår
därför vanligtvis endast lagföring inför
domstol, vilket aktualiserar användning
av tvångsmedel.

Emellertid har riksdagen nyligen beslutat
vissa ändringar i åtalsreglerna
fr. o. m. den 1 januari 1965, då brottsbalken
träder i kraft. Genom de nya
reglerna utvidgas möjligheterna att besluta
att icke åtala -— den nya lagstiftningens
motsvarighet till åtalseftergift.
Reglerna innebär nämligen att beslut
att icke åtala kan avse brott beträffande
vilket straffskalan innehåller såväl
böter som fängelse. En av förutsättningarna
för att sådant beslut skall få meddelas
är, att svårare straff än böter uppenbarligen
ej skulle komma att ådömas
i händelse av lagföring. Enligt hittills
gällande regler får åklagare efterge åtal
endast i det fall att enbart böter ingår
i straffskalan för brottet.

Det spörsmål som har väckts av interpellanten
anknyter vidare till de förslag
till lagändringar som har framlagts
av trafikmålskommittén. I kommitténs
betänkande föreslås förenklingar i
handläggningen av brottmål. Som ett avmotiven
för förslagen åberopar kommittén
särskilt att trafikförseelse, som utlänning
har begått, bör beivras i direkt
samband med förseelsen. Kommitténs
förslag till regler för förenklad handläggning
avser emellertid ej enbart trafikbrotten
utan syftar till en förenkling
för samtliga mindre brottmål. Även
strafföreläggande föreslås få en vidgad
användning. Ärendet beredes för närvarande
inom justitiedepartementet, och
avsikten är att proposition skall föreläggas
riksdagen under våren 1965.

Vad särskilt angår trafikbrotten, som
med det ökade turistutbytet givetvis

spelar eu stor roll, har en konvention
angående bestraffningen av sådana brott
utarbetats inom Europarådet. Den väntas
bli öppen för undertecknande inom
kort. Konventionen fastslår principen
att den som begår en trafiköverträdelse
under tillfällig vistelse i utlandet skall
kunna lagforas i sitt hemland. Mellan
justitieministerierna i de nordiska länderna
har inletts ett samarbete i fråga
om den lagstiftning som kräves för de
ländernas anslutning till konventionen.

Det finns alltså anledning att räkna
med att de ändrade åtalsreglerna och
de lagstiftningsåtgärder som redan förberedes
kommer att minska behovet av
att tillgripa tvångsmedel för att beivra
smärre brott som har begåtts av utlänning.
På grund härav bär jag efter samråd
med riksåklagaren kommit till att
jag — i första hand i avvaktan på någon
tids erfarenheter av hur de nya åtalsreglerna
verkar —- ej nu bör aktualisera
några ytterligare lagstiftningsåtgärder
som tager direkt sikte på en omprövning
av själva reglerna om tvångsmedel
i brottmål. Jag kommer emellertid att
följa frågan med uppmärksamhet.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! I svenska informationsmedia
möter vi då och då skildringar
av hur svenska turister för vad vi kallar
bagatellbrott berövas friheten utomlands.
En viss kritik har också här
hemma riktats mot en sådan rättstilllämpning.
Mot denna bakgrund är det
intressant att uppmärksamheten nu har
riktats på att vi själva i vår rättegångsordning
inte har det helt bra ställt utan
har bestämmelser som nära nog påbjuder
något liknande. Jag syftar på den
av justitieministern nu citerade och i
interpellationen åberopade bestämmelsen
i rättegångsbalken 24: 2, enligt vilken
person, oberoende av brottets beskaffenhet,
må häktas om det skäligen
kan befaras att han genom att bege sig
från riket undandrar sig lagföring eller
straff.

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Enligt justitierådet Gärdes auktoritativa
och sakkunniga kommentar tar bestämmelsen
främst sikte på brott, på
vilka endast kan följa böter. Man kan
ifrågasätta om inte denna bestämmelse
har sitt ursprung i föreställningar och
tankegångar under en tid då resetrafiken
inte var så vanlig mellan länderna.
Det är kanske, herr talman, betecknande
att i kommentaren åberopas särskilt
brott begångna av sjömän, trafikbrott
respektive smugglingsbrott.

Justitieministern, för vilkens svar jag
tackar, säger sig i anledning av några
fall redan1 i somras ha övervägt ändring
av gällande bestämmelser. Nu säger
han att han i fortsättningen vill följa
frågan med uppmärksamhet — och
det är mycket tacknämligt — men han
vill icke ta initiativ till några nya lagstiftningsåtgärder
i avvaktan på vissa
ändrade bestämmelser.

Vad statsrådet och chefen för justitiedepartementet
syftar på är väsentligen
tre saker, vilket framgår av svaret. Det
är först ändring av reglerna beträffande
åtalseftergift, vilken skall komma i den
nya brottsbalken. Dessa ändringar innebär
att åtalseftergift skall kunna medges
även när fängelse ingår i latituden. Den
andra saken, som åberopas, är ett betänkande
från en kommitté, vars förslag
är under prövning i justitiedepartementet,
rörande vissa förenklingar främst
beträffande trafikbrott. Proposition härom
kan eventuellt komma att framläggas
redan vid nästa års riksdag, säger
justitieministern. Han hänvisar för det
tredje ävenledes till en konvention, som
förberedes inom Europarådet, enligt vilken
lagföring och straff under vissa förhållanden
skulle äga rum i vederbörandes
hemland. Jag skall ta dessa tre
punkter var för sig.

Det må ursäktas, herr talman, om jag
inte tillmäter konventionen något större
värde i sammanhanget. Det säger sig
självt att intresset för lagföring i vederbörandes
hemland och möjligheterna
till bevisning och utredning i många

Anjp föreskrifterna om häktning

av de länder, som kommer att underteckna
konventionen, måste vara skäligen
ringa.

Trafikmålskommitténs förslag innebär
i många sammanhang eu avgjord
förbättring ur denna synpunkt, om förslagen
genomföres; ur andra synpunkter
kan det möjligen vara för tidigt att
ta ställning till kommitténs förslag. Enligt
kommittén skulle man, öven då
fängelse finns i strafflatituden men endast
böter i speciella fall är aktuellt,
åstadkomma ett mycket snabbt förfarande.
Så snart det är fråga om bevisning
och den misstänkte alltså inte medgiver
åklagarens syn på saken, är dock
ej heller denna väg framkomlig. För sådana
fall kvarstår det som önskvärt, att
en i lagen reglerad möjlighet finns att
ställa säkerhet för böter.

Den tredje möjligheten, utvidgning av
åtalseftergifterna, är kanske inte avsedd
för sådana här fall och ej heller lämpad,
åtminstone inte i fråga om egendomsbrotten.
Statistiken visar ju att tyvärr
ett mycket stort antal egendomsbrott
särskilt i snabbköpsbutikerna förövas
av turister från länder där sådana
butiker icke är vanliga; dylika stölder
förekommer särskilt i Stockholm. Användning
av åtalseftergift i flertalet sådana
fall skulle kanske öka brottsfrekvensen
i stället för att minska den.

De fall det här väsentligen gäller, herr
talman, är bötesfallen, där situationen
blir bekymmersam eftersom häktning
bör undvikas. Om saken är erkänd eller
eljest nöjaktigt kan utredas utan att vederbörande
är närvaran de, finns det ju
inte skäl att tillgripa häktning. Och om
han flyr gör det ju inte så mycket; han
undandrar sig inte lagföring och straff.
För bötesbetalningen är det kanske inte
så angeläget att han finns här då han
dömes — efter huvudförhandlingen kan
han ju i alla fall ge sig i väg om inte
särskilda åtgärder vidtagits. Är det fråga
om nordiska medborgare gäller ju
eu särskild konvention. Men det är naturligtvis
önskvärt att säkerhet kan stat -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Om upprustning av alkoholforskningen

las för böterna eller att beräknat belopp
deponeras innan vederbörande ger sig
i väg.

De verkligt besvärliga fallen uppstår
väl då bötesstraff kan antagas följa
och utlänning behöver närvara vid huvudförhandling.
Här kan reseförbud
tillgripas, men dels är det ineffektivt,
dels medför det, om utlänningen måste
lämna sitt pass, i viss män samma börda
för honom som en häktning, låt vara
att förhållandena i övrigt blir något
gynnsammare. Ineffektiviteten kunde
möjligen avhjälpas genom ställande av
borgen i sådana fall.

Vad beträffar ställande av säkerhet
för böter finns visserligen i 26 kap. 3—4
rättegångsbalken regler om tagande i
förvar, men man kan inte bortse från
att rättstillämpningen — vari dessa bestämmelser
ej utnyttjas i någon nämnvärd
utsträckning — såvitt jag har mig
bekant främst använder reglerna för
tryggande av egendom som skall förverkas
och inte för att säkerställa böter.
Dessutom borde väl, herr talman,
en initiativrätt från den misstänktes
sida föreligga, bl. a. för att fria sig från
häktning, genom att ställa säkerhet för
böter. Något sådant tar inte 26 kap.
rättegångsbalken sikte på. Man kan också
ifrågasätta, såsom framhålles i inL
terpeliationen, om institutet med hänsyn
till kontroll och administrativa synpunkter
är riktigt tillfredsställande utformat
i vad det gäller åklagares och i
vissa fall polismans omhändertagande
av annan tillhörig egendom.

Så vill jag säga, herr talman, att tanken
på ställande av borgen, ehuru främmande
för svensk rätt, väl inte helt bör
överges. Jag medger att detta institut
har vissa nackdelar och att dess användande
kan gynna ekonomiskt bättre
situerade. Det kan dock just för en utlänning,
som kommer i klammeri med
svensk rättvisa, vara av visst värde.

Herr talman! Syftet med denna interpellation
har varit att minska antalet
fall av inhumanitära häktningar och
frihetsberövanden i Sverige. Jag är glad

över att justitieministern i allt stort delar
de synpunkter som har framkommit
i interpellationen och att han alltså vill
följa frågan med största uppmärksamhet.
Kanske bär redan — det är dock
en djärv förhoppning, herr talman —
den diskussion som har uppstått om en
del rättsfall och som kanske kan komma
även efter denna debatt bidraga
till att avhjälpa eventuella missförhållanden.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
2ro), 4:o), 11 :o), 16:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt, till den del propositionen
ännu icke av riksdagen behandlats,
dels ock Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 2:o) och 17:o) samma

lag.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 71, i anledning av väckt motion om
hustrutillägg till folkpension på grund
av hustrus egen sjuklighet; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om upprustning av alkoholforskningen

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 59, i anledning
av väckta motioner om upprustning av
alkoholforskningen.

Torsdagen den 10 december 1004

Nr 40

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:350, av herr Lundström in. fl., och
II: 417, av herr Ohlin in. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
angående snar upprustning av alkoholforskningen,
varvid en fullständig
plan för denna upprustning borde utarbetas
(innehållande bland annat förslag
till inrättande av ett forskningsställe
även utom stockholmsregionen såsom
alternativ) och erforderlig kostnadsberäkning
verkställas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 356
och 11:417 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eric Gustaf Peterson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Carlsson i Huskvarna,
Hamrin i Kalmar och Magnusson i Nennesholm,
vilka ansett, att utskottet bort
på anförda skäl hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna nr I: 356 och
II: 417 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning av frågan om en
upprustning av alkoholforskningen.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Alkoholfrågan spelar
fortfarande en oerhörd roll i samhällslivet.
Utan överdrift kan man påstå att
den är en av våra viktigaste sociala
frågor. Alkoholskadorna är vidsträckta
och utgör en synnerligen allvarlig både
ekonomisk och social belastning på
samhällslivet, och härtill kommer de
svåra personliga följderna både för de
alkoholskadade och deras anhöriga.

Det framhålles i de motioner som nu
behandlas, att alkoholskadornas art och
omfattning är relativt väl utforskade
både ur medicinska och sociala synpunkter,
men att bl. a. de viktiga socialpsykologiska
och sociologiska synpunkterna
i forskningsarbetet är klart
otillfredsställande tillgodosedda.

Om upprustning av alkoholforskningen

Forskningen bär hittills främst ägnat
sig åt sådana viktiga problem som alkoholtoleransen,
alkoholomsättningen och
alkoholtillvänjningen. Allt detta är ytterst
värdefullt men dock av typen
grundforskning och inte alls inriktat på
vad man kan kalla målforskning eller
åtgärdsforskning, en forskning som leder
fram till rätta behandlingsmetoder
för alkoholsjuka människor. Bristen på
sådan forskning har resulterat i en betydande
osäkerhet beträffande de åtgärder
samhället bör vidtaga vid bekämpandet
av alkoholmissbruket.

Utskottet, som har behandlat motionerna
mycket grundligt och i en positiv
anda, skriver bl. a.: »Statsmakterna bör
vara beredda till betydande ansträngningar
när det gäller att åstadkomma en
alkoholforskning, som i större utsträckning
än hittills varit möjligt kan taga
upp sådana spörsmål som rör orsakerna
till och möjligheterna att förebygga alkoholism.
Även forskningen beträffande
behandlingsmetoder o. d. bör ägnas
uppmärksamhet.» Utskottets majoritet
vill dock inte vara med om att frågan
om en breddning av alkoholforskningen
utreds.

Statens medicinska forskningsråds
nämnd för alkoholforskning säger i sin
redogörelse bl. a, följande: »Nämnden
för alkoholforskning finner det angeläget,
att det sålunda med rådets stöd
påbörjade forskningsarbetet inom alkoholforskningens
område kan1 fortsättas
och fullföljas. Det är emellertid väsentligt,
att härutöver nya projekt kan tas
upp till behandling. Nämnden vill därvid
särskilt betona behovet av att den
kliniska alkoholforskningen uppmärksammas.
Alkoholsjukdomarna med alla
dess medicinska samt sociala och ekonomiska
konsekvenser ägnas enligt
nämndens mening i forskningsavseende
fortfarande alltför liten uppmärksamhet
i förhållande till betydelsen. Nämnden
har även kännedom om ett flertal projekt
inom hithörande fält, som kan
komma att bli aktuella för bearbetning
under de närmaste åren. ökade anslag

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Om upprustning av alkoholforskningen

bör därför ställas till förfogande för
forskning inom alkoholfrågans område.
»

I det här citerade nämnduttalandet
finns, såvitt jag förstår, ett starkt stöd
för bifall till reservationen.

Motionärerna och reservanterna anser
att en noggrann plan för en upprustning
av alkoholforskningen snarast
bör komma till stånd — en plan som
syftar till en ordentlig breddning av
denna forskning — och vill därför ha
en utredning angående snar upprustning
av alkoholforskningen. De vill ha
en rätt fördelning av samhällets forskningsanslag,
där prioritet ges åt sådan
forskning som rör människans ställning
i det snabbt föränderliga samhället. Det
sista är ett citat från ett uttalande av
hans excellens statsministern.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Dessa motioner tillhör
de många som numera varje år brukar
inlämnas til riksdagen gällande forskning
på skilda områden. Denna gång
gäller det alkoholforskning.

Det är självfallet ett vitalt intresse
att vidga denna forskning. Alkoholism
är en uråldrig företeelse i människans
historia, vars skadeverkningar ingen
tidsepok och inget samhälle någonsin
kommit till rätta med. Det är ett samhällsintresse
av betydande mått om
man kan komma till rottrådarna av dessa
problem och se vad som kan göras
för att lindra och bekämpa alkoholskadeverkningarna.
Så långt är självfallet
alla ense, och det kan inte råda delade
meningar beträffande syftet med motionerna.

Motionärerna begärde ursprungligen
en fullständig plan för upprustning av
alkoholforskningen och hemställde vidare
att man skulle utreda inrättande av
ett nytt fullständigt forskningsstäUe på

annan plats än Stockholm. Dessutom begärdes
eu fullständig kostnadsberäkning.
De båda senare kraven har reservanterna
frångått, och kvar står kravet
på en fullständig plan för upprustning
av alkoholforskningen.

Jag vill härtill säga, att det på detta
område finns ett kompetent organ som
verkar med vetenskaplig expertis och
övrig sakkunskap. Det är medicinska
forskningsrådet som är huvudman på
detta fält. Under det sorterar nämnden
för alkoholforskning, vars verksamhet
utvecklas i god takt och som får ökade
anslag till sitt förfogande. I motionen
angavs att anslagen till alkoholforskning
understiger 150 000 kronor om
året. Denna siffra är icke korrekt. Rätta
siffrorna för de senaste budgetåren är
200 000, 225 000 och 275 000 kronor.
Den sistnämnda siffran skall emellertid
rätteligen räknas upp med ungefär
70 000 kronor till cirka 350 000 kronor,
vilket belopp gäller för innevarande
budgetår. En höjning är begärd till
390 000 kronor, och enligt vad det bär
meddelats bedömer man utsikterna som
gynnsamma vad beträffar denna propå.

Man kan alltså notera, vilket också
nämnden för alkoholforskning konstaterar,
att det sker en klart positiv utveckling,
att intresset för alkoholforskning
är stigande. Det ligger säkerligen mycket
i vad reservanterna och motionärerna
anför om att forskningen ännu är
otillräcklig och att den är för litet differentierad.
Reservanterna önskar en
forskning som är mera inriktad på mål
och åtgärder, och det ligger åtskilligt
också häri. Då är emellertid att observera
att nämnden för alkoholforskning
själv framhåller — som herr Peterson
nyss nämnde — att alkoholsjukdomarna
med alla deras medicinska, sociala och
ekonomiska konsekvenser har ägnats så
liten uppmärksamhet. Nämnden tillfogar
att den har kännedom om en rad
forskningsprojekt som kan bli aktuella
inom de närmaste åren. Här spelar
självfallet de ekonomiska resurserna in
men också de personella. Vi önskar så

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

mycken forskning på skilda områden,
men vi bär alltför otillräcklig personal
med det folkunderlag vi har i vårt land.

Nämndens uttalande visar att nämnden
har problemen klart fixerade och
är inställd på att bredda denna forskning
på ett sätt som även reservanterna
siktar till och önskar.

Jag erinrar också om den nya verksamhet
som inletts för halvtannat år sedan
vid S:t Görans sjukhus i Stockholm
och varom berättas i utlåtandet på sid.

3. Det är ett lagarbete mellan olika forskare
från skilda discipliner, mellan ett
forskningslaboratorium, en pskyiatrisk
klinik, en medicinsk klinik och samhällsvetenskapliga
forskare. Här arbetar
en arbetsgrupp som angriper problemen
just på ett mera konkret, mål- och
åtgärdsinriktat sätt. En väsentlig förutsättning
för att det arbetet skall bära
frukt är naturligtvis att vårdplatser
ställs till förfogande på välutrustade
sjukhusavdelningar, men sådana frågor
får behandlas i annat sammanhang, och
vi räknar med att de skall få gynnsam
behandling.

Det är ännu för tidigt att bedöma värdet
av arbetet på S :t Göran, men vi har
rätt att se på det med tillförsikt, följa
det och söka stimulera att dess resultat
ökas.

Med tanke på den verksamhet som är
i gång och som kan väntas utvecklat
den närmaste tiden har utskottet icke
ansett sig kunna tillstyrka en särskild
utredning om en fullständig forskningsplan.
Utskottet förutsätter att frågorna
ägnas fortsatt och ökad uppmärksamhet,
och jag antar att även denna debatt
skall bidra härtill.

Med den motiveringen hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,

(fp):

Herr talman! Givetvis måste man i
alla hänseenden beakta de resurser som
samhället har, men om man utgår ifrån
att det knappast finns någon folksjuk -

Om upprustning av alkoholforskningen

dom, som skapar så mycket lidande och
elände som alkoholismen, måste man
väl vara medveten om att här räcker
inte en normal ökning av de resurser
som ställts till denna forsknings förfogande.
Därför menar vi att samhället
måste tillskapa resurser och förutsättningar
som stimulerar till sådan forskning
som vi nu diskuterar.

Vi vet t. ex. i dag inte varför man
super, varför man började, varför man
fortsätter och varför man inte kan sluta.
Vi vet inte vad det är som skapar
alkoholism. Är det trivsel eller är det
vantrivsel, är det trygghet eller otrygghet,
är det rikedom eller fattigdom?
Finns det kroppsliga eller själsliga konstitutioner,
som predestinerar vissa
människor till att bli alkoholister?

Det är så oerhört mycket som vi måste
— och snart — ha reda på, så att
vi kan behandla dessa människor på
rätt sätt.

Jag läste i en tidning för en tid sedan
att 10—15 personer varje år dör i fyllericeller
hos polisen. Vi har inte kommit
längre med den akuta alkoholistbehandlingen
än att vi placerar dessa arma
människor på en hård träbrits på en
polisstation, och när de går därifrån
får de ett fylleriåtal och kanske ett åläggande
att uppsöka kommunens nykterhetsnämnd.
Det är inte tillfredsställande.
Här måste ske krafttag, och det är
det som motionärerna och reservanterna
har menat. Det intresse som dessa
frågor har tilldragit sig måste betyda
att man hädanefter kan förvänta att ökade
anslag ställs till förfogande för denna
forskning.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Peterson argumenterar
för ökade anslag och säger att
alltför få forskare sysselsätts på detta
område. Detta kan man instämma i. När
det gäller ökade anslag har man anledning
att instämma i de förhoppningar
som herr Peterson och reservanterna
uttalar.

10 Nr 40 Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Frågan gäller emellertid i dag inte
ökade anslag — det är en fråga som
får behandlas i särskild ordning. Nu
gäller det om riksdagen skall begära en
fullständig forskningsplan, vilket är något
helt annat. Beträffande denna forskningsplan
har utskottet icke övertygats
om. att tillräckliga skäl föreligger att
begära en sådan. Jag har icke stärkts i
tron på reservanternas förslag genom
herr Petersons anförande. Jag yrkar
alltjämt bifall till utskottets hemställan.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,

(fp):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Möller säga, att en plan är en förutsättning
för ökade anslag. Man kan ju
inte begära anslag till något som man
inte bär en utarbetad plan för.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannnen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 29.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 60,
i anledning av väckta motioner angående;
eftervården av alkoholskadade m. fl.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 171, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 16 oktober 1964,
föreslagit riksdagen att i överensstämmelse
med vad departementschefen förordat 1.

besluta, att från och med den 1 juli
1966 skulle finnas en kommunal gymnasial
skola, benämnd gymnasium, vilken
byggde på grundskolan samt gåve en
vidgad och fördjupad allmän och i viss
utsträckning målinriktad utbildning
lämpad som grund för studier vid uni -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.
versitct och högskolor och för omedelbar
yrkesutövning;

2. besluta, att med utgången av juni
1900 nuvarande statliga och kommunala
allmänna gymnasier så ock tekniska
gymnasier och kommunala handelsgymnasier
skulle upphöra och att den 1 juli
1966 ännu ej avslutade lärokurser inom
dessa gymnasier skulle fullföljas inom
ramen för det nya gymnasiet;

3. godkänna av departementschefen
angivna grunder och riktlinjer för det
nya gymnasiets organisation och verksamhet,
innebärande

a) att i gymnasiet skulle finnas fem
huvudstudievägar, från och med årskurs
2 benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig,
ekonomisk, naturvetenskaplig
och teknisk linje, med de grenar
och varianter Kungl. Maj:t bestämde,

b) att gymnasiets huvudstudievägar
skulle vara treåriga utom den tekniska,
som skulle vara fyraårig med en avgångsetapp
efter tre årskurser,

c) att vid gymnasiet finge förekomma
påbyggnadskurser enligt av departementschefen
förordade grunder,

d) att läsåret i gymnasiet skulle omfatta
39 veckor samt timplanen upptaga
34 veckotimmar i årskurs 1, 32 i årskurs
2, 30 i årskurs 3 samt 35 i årskurs
4 på den tekniska linjen, med möjlighet
att i vissa ämnen företaga gruppuppdelning
eller meddela frivillig undervisning
enligt av departementschefen förordade
grunder,

e) att den enskilde elevens studieprogram
skulle kunna varieras genom
tillval av frivilliga ämnen eller bortval
av vissa ämnen enligt av departementschefen
förordade grunder,

f) att klasser och grupper samt förlängd
undervisning och stödundervisning
skulle anordnas enligt av departementschefen
förordade grunder samt

g) att gymnasiet i övrigt skulle i sina
huvuddrag få den utformning och det
innehåll, som departementschefen i skilda
hänseenden förordat;

4. besluta, att från och med den 1 juli
1966 skulle finnas en kommunal gymnasial
skola, benämnd fackskola, vilken
byggde på grundskolan och gåve dels en
vidgad och fördjupad allmän utbildning,
dels en yrkesinriktad utbildning;

5. godkänna av departementschefen
angivna grunder och riktlinjer för fackskolans
organisation och verksamhet,
innebärande

a) att i fackskolan skulle finnas tre
linjer, benämnda social, ekonomisk och
teknisk linje, med de grenar och varianter
Kungl. Maj:t bestämde,

b) att fackskolan skulle vara tvåårig,

c) att läsåret i fackskolan skulle omfatta
39 veckor samt timplanen upptaga
35 veckotimmar i vardera årskursen,
med möjlighet att i vissa ämnen företaga
gruppuppdelning eller meddela frivillig
undervisning enligt av departementschefen
förordade grunder,

d) att klasser och grupper skulle anordnas
enligt av departementschefen
förordade grunder samt

e) att fackskolan i övrigt skulle i sina
huvuddrag få den utformning och det
innehåll, som departementschefen i skilda
hänseenden förordat;

6. godkänna av departementschefen
förordade grunder för behörighet till
studier vid universitet och högskolor efter
avslutad studiegång i gymnasiet;

7. godkänna av departementschefen
förordade riktpunkter och planeringsprinciper
för de gymnasiala skolornas
utbyggnad under 1960-talet;

8. godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för övergången till
det nya gymnasiet och införandet av
fackskolan samt därmed sammanhängande
åtgärder;

9. godkänna att på gymnasiet tills vidare
skulle bibehållas teknisk specialkurs
och ettårig handelsgymnasiekurs
för studenter;

10. besluta, att i gymnasiet och fackskolan
skulle finnas skolledare, lärare
och andra befattningshavare i enlighet

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

med av departementschefen angivna
riktlinjer samt godkänna av departementschefen
förordnade grunder för
befattningshavarnas anställnings- och
tjänstgöringsförhållanden;

11. godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för folkhögskolans
fortsatta verksamhet;

12. besluta om inrättande av en till
skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion
med sammansättning och uppgifter
enligt av departementschefen förordade
grunder;

13. besluta, att centralt skulle anordnas
en verksamhet för konstruktion, utprövning,
framställning och distribution
av prov för hela skolväsendet i enlighet
med av departementschefen angivna
riktlinjer;

14. godkänna den i propositionen redovisade
överenskommelsen angående
anställnings- och avlöningsvillkor m. m.
för skolledare och lärare vid kommunala
gymnasier och fackskolor m. fl.;

15. godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till

a) driftkostnader för gymnasiet, fackskolan
och yrkesskolan,

b) undervisningsmateriel för gymnasiet
och fackskolan,

c) byggnadsarbeten för gymnasiet,
fackskolan och sjöbefälsskolorna;

16. godkänna av departementschefen
förordade grunder för fördelning mellan
staten och kommunerna av kostnader
för studiedagar m. m.;

17. godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för statligt stöd till
privata gymnasier och fackskolor;

18. godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
rektorslöner vid kommunala allmänna
gymnasier för budgetåren 1961/66;

19. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
avlönings- och pensionsförfattningar,
som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut;

20. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder och
riktlinjer utfärda de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidtaga de åtgärder, som fordrades
för den av departementschefen
förordade reformeringen av de gymnasiala
skolorna;

21. antaga inom ecklesiastikdepartementet
upprättat förslag till lag om ändring
i skollagen den 6 juni 1962 (nr
319).

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gösta Jacobsson (I: 841) och den andra
inom andra kammaren av herr Palm
(II: 1038), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte medgiva ordinarie lärare vid
realskolor, som bildade skolenheter tillsammans
med kommunalt eller statligt
allmänt gymnasium, samma överflyttningsmöjligheter
som föreslagits för
motsvarande lärare vid kommunalt gymnasium
och vid högre allmänt läroverk;

dels en inom första kammaren av fru
Myrdal väckt motion (I: 842), vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att gymnasier
och fackskolor måtte beredas möjlighet
att anställa lärar- och biblioteksassistenter
i anslutning till genomförandet av
gymnasiereformen och det definitiva
genomförandet av den nya fackskolan;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Isacson (I: 844) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Nilsson i Bästekille och Darlin
(II: 1047), i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att ett agrartekniskt
alternativ skulle inrättas inom gymnasiets
tekniska linje;

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hjorth m. fl. (1:845) och den andra inom
andra kammaren av herr Fredriksson
m. fl. (II: 1055), i vilka yrkats, att
riksdagen skulle besluta att jämväl på
byggnads- och eltckniska alternativen
skulle få förekomma sådan linjevariation
som enligt propositionen föreslagits
för maskin- och kemitekniska alternativen
på gymnasiets tekniska linje;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schött m. fl. (I: 846) och den andra
inom andra kammaren av herr Allard
m. fl. (11:1044), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att ämnet gymnastik
på gymnasiets samtliga linjer i
enlighet med gymnasieutredningens förslag
skulle tilldelas 8 veckotimmar
(3 + 3 + 2) samt att ämnet gymnastik
inom fackskolans samtliga linjer i enlighet
med fackskoleutredningens förslag
skulle tilldelas 5 veckotimmar (3 + 2);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (I: 847) och den andra
inom andra kammaren av herr Anderson
i Sundsvall m. fl. (II: 1045), i vilka
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
vid gymnasiets tekniska linje skulle anordnas
speciellt utbildingsalternativ,
som hade anknytning till branschområde
inom näringslivet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arvidson (1:848) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedin in. fl.
(II: 1058), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ämnesbenämningen
»religionskunskap» skulle utbytas
mot benämningen »kristendomskunskap»
i gymnasium och fackskola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:849) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 1059), i vilka föreslagits,

att riksdagen skulle besluta

I. att med justering av Kungl. Maj:ts
förslag den kvantitativa utvecklingen
av undervisningen skulle inriktas på en
kapacitet år 1970 av 35 % av en årskull
i gymnasiet och 25 % i fackskolan;

II. att 0,5 veckotimme inom historieundervisningen
skulle anslås för undervisning
i kyrkohistoria;

III. att hos Kungl. Maj:t begära skyndsam
undersökning av möjligheterna till
ytterligare förstärkning av religionskunskapens
ställning i den gymnasiala undervisningen; IV.

att minimiantalet för grupp skulle
vara fem; samt

att riksdagen i övrigt skulle beakta
vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hellebladh (I: 850) och den andra inom
andra kammaren av herr Zetterberg
m.fl. (II: 1073), i vilka yrkats, att riksdagen
i samband med beslutet om de
gymnasiala skolorna skulle uttala, att
de synpunkter på undervisningen i ämnet
samhällskunskap i gymnasium och
fackskola, som i motionerna framförts,
borde vinna närmare beaktande och att
studiet i ämnet därvid borde få den utformningen,
att de fria och frivilliga
ideella organisationernas roll i svenskt
samhällsliv uppmärksammades, att de
internationella aspekterna på ämnet
konkretiserades genom övning i analys
och bedömning av samhällsstrukturen i
olika länder i enlighet med vad i motionerna
anförts samt att eleverna fortlöpande
borde orienteras om utvecklingstendenserna
inom svenskt samhällsarbete
beträffande viktiga frågeställningar,
som vore föremål för debatt och
överväganden;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kamaren av fru
Hultell (1:851) samt den andra inom
andra kammaren av herr Wennerfors
och fröken Karlsson (II: 1072), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte uttala, att
övergångsbestämmelserna för lärare
borde utformas så, att lärare vid statlig

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

realskola, som bildade skolenhet med
gymnasium, jämställdes med lärare vid
de s. k. avvecklingsskolorna samt att
ämneslärarinnor anställda vid högre
allmänna läroverk jämställdes med ämneslärarinnor
vid de s. k. avvecklingsskolorna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Gösta Jacobsson och Weibull
(1:852) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Svalöv och
fröken Karlsson (II: 1066), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att vid
tekniska gymnasiet i Hälsingborg skulle
finnas en speciell livsmedelsteknisk linje; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Svanström
(1:853) samt den andra inom andra
kammaren av herr Mattsson m. fl. (II:
1063), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

I. att de föreslagna övergångsanordningarna
för lärare måtte kompletteras
så att för dels ordinarie lärare vid allmän
realskola, vilken utgjorde skolenhet
tillsammans med statligt eller kommunalt
gymnasium, dels ordinarie lärare
som utnämnts vid realskoledelen av
högre allmänt läroverk skulle gälla samma
övergångsvillkor som för ordinarie
lärare vid statligt gymnasium eller högre
allmänt läroverk;

II. att ordinarie ämneslärarinna vid
högre allmänt läroverk måtte beredas
möjlighet att överföras till ordinarie
tjänst vid fackskola, yrkesskola eller
grundskola på samma villkor som föreslagits
för ordinarie ämneslärarinna vid
avvecklingsskola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:854) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 1071), i vilka anhållits,

I. att riksdagen måtte besluta,

1. att undervisningen i historia på humanistisk
och samhällsvetenskaplig linje
skulle utökas med 1/2 veckotimme,
vilken tid skulle tagas från timmar till
förfogande, för att möjliggöra en utförligare
behandling av 1800- och 1900-talens kyrkohistoria, innefattande bland
annat de religiösa folkrörelserna och
frikyrkornas utveckling, kristligt sociala
rörelser, religionsfrihetsfrågan, missionen
och den moderna ekumeniska
rörelsen för kyrkornas enande;

2. att i samarbetsnämnden skulle ingå
förutom i propositionen föreslagna företrädare
och befattningshavare även representanter
för målsmännen;

3. att samarbetsnämnden vid handläggning
av disciplinärenden, som avsåge
elev, regelmässigt skulle höra denne
och dennes föräldrar;

4. att minimitalet elever för upprättande
av grupp skulle vara fem utom vid
anordnande av tekniska och ekonomiska
alternativ, då grupp skulle kunna anordnas
för minst åtta elever, samt vid
upprättande av gren inom teknisk
fackskola, då grupp skulle kunna anordnas
för minst tolv elever;

5. att det lägsta medelvärde som vore
allmänt behörighetskrav för studier vid
universitet och högskolor skulle fastställas
gemensamt av Kungl. Maj:t och
riksdagen;

6. att övergångsbestämmelser skulle
utarbetas för lärare vid allmänna realskolor,
innebärande möjlighet till övergång
till fackskolor;

7. att övergångsbestämmelser skulle
utarbetas för rektorer vid allmänna
realskolor;

8. att inrätta en hel kuratorstjänst per
skolanläggning på 800—1 000 elever vid
gymnasium och fackskola;

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad i motionerna
anförts angående

1. målsättningen att giva en för alla
gällande rätt till utbildning på det gymnasiala
skolstadiet både i vad avsåge de

Torsdagen den 10 december 19G4

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

gymnasiala skolformernas samlade utbyggnad
och i vad avsåge fördelningen
av intagningar mellan gymnasium och
fackskola;

2. gymnasiestadiets personlighetsfostrande
uppgifter;

3. önskvärdheten att bryta könsrollsföreställningarnas
betydelse för valet av
gymnasial studieväg;

4. de övergångssvårigheter, som uppstode
för lärare i tekniska ämnen vid de
nuvarande tekniska gymnasierna;

5. vikten av att förlängd undervisning
med koncentrationsläsning anordnades
på ett mycket stort antal gymnasieorter;

6. vikten av att skolledningarna stimulerade
till bildande av elevråd och att
skolledningen kontinuerligt höll kontakt
med elevråden och elevrådens representanter
i frågor som gällde skolans
inre liv;

III. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära skyndsam utredning
om och förslag angående införande av
fria läroböcker i fackskola och i gymnasium;
samt

IV. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära, att utförlig redogörelse
för inom närmaste femårsperiod
aktuella investeringsbehov för hela det
allmänna skolväsendet snarast måtte
lämnas riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson m. fl. (1:855) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (11:1068), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att
slöjd (textilkunskap) skulle införas som
alternativ till musik och teckning inom
gymnasiet samt att textilkunskap skulle
införas som självständig estetisk variant; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson m. fl. (1:856) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (II: 1069), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta ut -

tala, att kretsen av ämnen för frivillig
undervisning utanför schemat i det nya
gymnasiet borde vidgas att omfatta även
praktisk-estetiska ämnen såsom hemoch
familjekunskap, textilkunskap samt
slöjd;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Myrdal m. fl. (1:857) och den andra
inom andra kammaren av herr Kellgren
m. fl. (II: 1061), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att elever i fackskolor
borde beredas möjlighet ■— under
dagtid eller kvällstid — att erhålla
frivillig undervisning i ett eller flera
ämnen enligt läroplanen för det treåriga
gymnasiet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ottosson m. fl. (1:858) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (II: 1067), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att skolöverstyrelsen
måtte inrätta träteknisk
gren vid ett eller flera gymnasier med
maskinteknisk linje oavsett om dessa
gymnasier i övrigt erbjöde samtliga reguljära
utbildningsalternativ;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Fritz Persson m. fl. (1:859) och den
andra inom andra kammaren av herr
Fagerlund m. fl. (II: 1054), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
statsbidrag till byggnadsarbeten för
gymnasium, vilka påbörjats tidigast den
1 juli 1963, skulle efter Kungl. Maj:ts
särskilda prövning kunna utgå enligt de
regler, som vore avsedda att i övrigt
träda i kraft den 1 juli 1966;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson m. fl. (I: 860) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. (II: 1056),
i vilka yrkats, att riksdagen skulle besluta
att propositionens benämning »religionskunskap»
skulle utbytas mot be -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

nämningen »kristendoms- och religionskunskap»; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson m. fl. (I: 861) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nelander m. fl. (11:1065), i vilka
hemställts, att religionskunskapsämnet
på gymnasiets humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga
linjer måtte erhålla 4 veckotimmar —
på övriga linjer av gymnasium och fackskola
i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (I: 862) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordstrandh m. fl. (11:1070), i vilka
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
dels att minimitalet för upprättande av
grupp i grekiska skulle vara tre, dels
att grekiska skulle kunna väljas också
av de elever, som icke önskade läsa
latin;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (1:863) och den andra
inom andra kammaren av herr Enskog
m. fl. (II: 1052), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle

1. under punkt 5 godkänna av departementschefen
angivna grunder och
riktlinjer för fackskolans organisation
och verksamhet med den ändringen, att
fackskolor skulle på kommunalt initiativ,
där särskilda skäl förelåge och efter
allsidig prövning, kunna inrättas även
på andra orter än där gymnasier funnes;
och

2. under punkt 7 godkänna av departementschefen
förordade riktpunkter
och planeringsprinciper för de gymnasiala
skolornas utbyggnad under 1960-talet, med den ändringen, att skolor
med praktisk utbildning (yrkesskolor)
skulle på kommunalt initiativ, där särskilda
skäl förelåge och efter allsidig
prövning, kunna inrättas även på andra
orter än där gymnasier funnes;

dels en inom första kammaren av
herr Wallmark väckt motion (1:864),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att den tekniska utbildningen vid
gymnasierna skulle organiseras så, att
de två sista årskurserna i princip skulle
centraliseras till skolenheter med fullständig
teknisk utbildning;

dels en inom första kammaren av
herr Wallmark m. fl. väckt motion (I:
865), vari anhållits, att riksdagen i enlighet
med vad i motionen anförts måtte
besluta, att kemi på naturvetenskaplig
linje skulle hava 7,5 veckotimmar,
varvid förstärkningen skulle åstadkommas
genom att matematik avstode 1
veckotimme;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin in. fl. (1:866) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 1064), i vilka yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle giva till känna,

1. att i de gymnasiala skolornas målsättning
det måtte komma till uttryck,
att dessa skolor i likhet med grundskolan
ville fostra sina elever till respekt
för sanning och rätt, för människans
egenvärde och människolivets okränkbarhet; 2.

att i enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer och i överensstämmelse
med vad som beslutats för grundskolan
undervisningen i religionskunskap skulle
få sin tyngdpunkt i undervisningen
om kristendomen;

3. att huvudansvaret för lärarutbildningen
i ämnet skulle förläggas till de
teologiska fakulteterna; och

4. att ifrågavarande skolor skulle
åläggas att anordna gemensamma samlingar,
så att varje elev finge deltaga
i dessa minst halva antalet veckodagar,
samt att dessa samlingar skulle utformas
så, att de gåve utrymme till variation
och förnyelse och anknöte till traditionen
i svensk skola;

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin m. fl. (1:807) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckschcr
in. fl. (11:1057), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

A. beträffande gymnasier och fackskolor
gemensamt

I. besluta,

1. att såsom kompetensvillkor för rektorsbefattning
skulle gälla, att sökande
vore behörig att innehava ordinarie befattning
som lärare vid gymnasium eller
fackskola, dock att nuvarande innehavare
av rektorsbefattning vid gymnasium
alltid skulle anses äga erforderlig
behörighet;

2. att delningstalet för elevantalet i
klasserna skulle vara 25, dock att tills
vidare delningstalet skulle utgöra högst
30;

3. att nuvarande absoluta betygsättning
skulle bibehållas liksom nuvarande
betygskala;

4. att vad gällde statsbidrag till första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
i sådant materiel skulle
inräknas även böcker å elevbibliotek;

5. att i samarbetsnämnden skulle ingå
en representant för målsmännen;

0. att vad avsåge flyttning till högre
klass det nuvarande gymnasiets bestämmelser
skulle i tillämpliga delar gälla;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t

1. hemställa, att Kungl. Maj:t efter företagen
utredning för riksdagen snarast
måtte framlägga förslag om tidsplan för
nedbringande av delningstalet för klasserna
från 30 till 25;

2. hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en utredning med uppgift att
belysa för- och nackdelar med en betygsättning
på absolut respektive relativ
grundval inom gymnasier och fackskolor; 3.

vad gällde beräkningen av statsbidrag
till driftkostnader giva till känna
vad i motionerna anförts;

2 Första kammarens protokoll 196i. Nr 10

B. beträffande gymnasier

I. besluta,

1. att jämsides med 3-åriga gymnasier
skulle för de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga
linjerna inrättas 4-åriga gymnasier;

2. att för den ekonomiska linjen skulle
inrättas en fjärde årskurs efter mönster
av vad som gällde för den tekniska linjen; 3.

att avgörande för inträde i gymnasium
skulle vara enbart betygen i kommunikations-
och orienteringsämnen,
varvid betygen i svenska, moderna
språk och matematik skulle fördubblas;

4. att studentexamen skulle bibehållas,
grundad på ett examinationsförfarande
och bibehållen censorsinstitution

1 enlighet med vad i motionerna anförts; II.

i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att enligt riksdagens mening

1. antalet veckotimmar i religionskunskap
borde vara på de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
linjerna 5 samt på de ekonomiska
och tekniska linjerna 2;

2. på de ekonomiska och tekniska linjerna
borde bedrivas undervisning i
konst- och musikhistoria under 2 veckotimmar; 3.

på de naturvetenskapliga och tekniska
linjerna borde bedrivas undervisning
i geografi (naturgeografi) under

2 veckotimmar;

4. de för samhällskunskap anslagna
timmarna första terminen av första årskursen
borde användas till koncentrationsläsning
av främmande länders kulturgeografi
under ledning av kulturgeografiskt
skolad lärare;

5. antalet moderna språk borde begränsas
till engelska, tyska, franska,
spanska, ryska och finska, sistnämnda
dock ej som begynnelsespråk;

6. antalet veckotimmar på den humanistiska
linjen för vart och ett av A-,
B- och C-språlcen borde ökas med 1,

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

möjliggjort genom att ämnet allmän
språkkunskap slopades;

7. B-språket borde vara obligatoriskt
för vederbörande elever;

8. tidningsstudium borde bedrivas på
alla linjer inom ramen för timmar till
förfogande;

9. antalet veckotimmar i gymnastik på
de tekniska och ekonomiska linjerna
borde utökas med 1;

10. kursinnehållet i religionskunskap,
svenska språket, naturkunskap, samhällskunskap
och historia borde ändras
på sätt framginge av motionerna;

C. beträffande fackskolan

I. besluta,

1. att fristående fackskolor skulle
kunna upprättas;

2. att sådana skolformer, som i fråga
om innehåll och mål nära motsvarade
den föreslagna fackskolan — praktiska
kommunala realskolor och kommunala
flickskolor — skulle bibehållas till dess
fackskola upprättades på orten;

11. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att enligt riksdagens mening antalet veckotimmar
i gymnastik på den tekniska
linjen borde utökas med 1; samt

D. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

dels en inom andra kammaren av
herr Dickson m. fl. väckt motion (II:
1046), vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala
som sin mening, att begreppet »gudsfruktan»,
borde upptagas bland de värden,
som skolan skulle skänka sina elever,
i detta fall i gymnasiet;

dels en inom andra kammaren av
fröken Bergegren och fru Hörnlund
väckt motion (II: 1048), vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta

1. att avslå propositionen nr 171, i
vad den avsåge införandet av religionskunskap
såsom obligatoriskt ämne på
gymnasiets tekniska och ekonomiska
linjer, utökning av antalet veckotimmar
med 1/2 veckotimme för samma ämne

på gymnasiets samtliga linjer samt av
dessa förslag betingade minskningar av
timantalet för vissa i propositionen angivna
ämnen, samt

2. att gymnasieutredningens förslag
i berörda hänseenden i stället skulle följas; dels

en inom andra kammaren av
herr Broberg in. fl. väckt motion (II:

1049) ,

dels en inom andra kammaren av
herr Dickson m. fl. väckt motion (II:

1050) ,

dels en inom andra kammaren av
herr Dickson in. fl. väckt motion (II:

1051) ,

dels en inom andra kammaren av
fru Eriksson i Stockholm m. fl. väckt
motion (II: 1053),

dels en inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. väckt motion
(11:1060), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta,

1. att fördelningen av eleverna på
gymnasium och fackskola icke skulle
fastlåsas vid proportionen 30:20 utan
göras beroende av antalet förstahandssökande
till vardera skolformen;

2. att ett enhetligt namn på de gymnasiala
skolformerna skulle fastställas
att gälla från den tidpunkt, då reformerna
trädde i kraft den 1 juli 1966;

3. att ämnet religionskunskap skulle
givas karaktären av tillvalsämne på
samtliga linjer inom de gymnasiala skolorna; 4.

att enligt fackskoleutredningens
förslag som nybörjarspråk i fackskolan
skulle finnas tyska, franska, ryska,
spanska och italienska;

5. att i stället för den föreslagna fackinspektionen
skulle inrättas en konsulentorganisation
av till en början minst
motsvarande omfattning;

6. att alla elever i de gymnasiala skolformerna
skulle erhålla läroböcker och
övrig undervisningsmateriel gratis;

7. att uttala sig för en sådan kostnadsfördelning
i samband med genomförandet
av de föreslagna reformerna, att

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kommunerna icke belastades med ytterligare
kostnader för skolväsendet;

8. att i övrigt beakta de i motionen
framförda synpunkterna vid den slutliga
utformningen av de gymnasiala
skolformerna;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Kellgren och Lindkvist väckt
motion (II: 1062).

Vidare hade till behandling av särskilda
utskottet hänvisats följande till
allmänna beredningsutskottet tidigare
hänvisade motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (I: 56) samt den
andra inom andra kammaren av fru
Fyding och herr Holmberg (11:73), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsamma åtgärder för upprättandet
av ett samhällsägt förlag för skolböcker
och annan undervisnings- och förbrukningsmateriel
för grundskolan och de
gymnasiala skolformerna;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lars Larsson och Tage Johansson
(I: 315) samt den andra inom
andra kammaren av herr Arvidson
in. fl. (11:413), i vilka föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om skyndsam utredning
av frågan om upprättandet av ett
statligt skolboksförlag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge gymnasiestadiets personlighetsfostrande
uppgifter, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna I: 866 och II: 1064,
i vad de avsåge de gymnasiala skolornas
målsättning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att motionen 11:1046 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

4. att motionen II: 1050 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

5. att motionen 11:1051 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 1060, i vad den avsåge enhetligt
namn för gymnasiala skolor, besluta,
att från och med den 1 juli 1966
skulle finnas en kommunal gymnasial
skola, benämnd gymnasium, vilken
byggde på grundskolan samt gå ve en
vidgad och fördjupad allmän och i viss
utsträckning målinriktad utbildning
lämpad som grund för studier vid universitet
och högskolor och för omedelbar
yrkesutövning;

7. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, besluta, att med
utgången av juni 1966 nuvarande statliga
och kommunala allmänna gymnasier
så ock tekniska gymnasier och
kommunala handelsgymnasier skulle
upphöra och att den 1 juli 1966 ännu
ej avslutade lärokurser inom dessa gymnasier
skulle fullföljas inom ramen för
det nya gymnasiet;

8. att motionerna 1:855 och II: 1068,
i vad de avsåge estetisk variant, icke
mätte av riksdagen bifallas;

9. att motionerna I: 862 och II: 1070,
i vad de avsåge valmöjlighet beträffande
ämnet grekiska, icke måtte av riksdagen
bifallas;

10. att motionerna I: 848 och II: 1058
icke måtte av riksdagen bifallas;

11. att motionerna I: 860 och II: 1056
icke måtte av riksdagen bifallas;

12. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge antalet veckotimmar i
religionskunskap, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

13. att motionerna I: 861 och II: 1065
icke måtte av riksdagen bifallas;

14. att motionerna I: 849 och II: 1059,
i vad de avsåge undersökning av möjligheterna
till förstärkning av religionskunskapens
ställning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

15. att motionen 11:1048 icke måtte
av riksdagen bifallas;

16. att motionerna I: 866 och II: 1064,
i vad de avsåge undervisningen i reli -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

gionskunskap, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

17. att motionerna I: 849 och II: 1059
samt 1:854 och 11:1071, samtliga motioner
i vad de avsåge undervisningen
i kyrkohistoria, icke måtte av riksdagen
bifallas;

18. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge kursinnehållet i vissa
ämnen, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

19. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge obligatoriskt B-språk,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

20. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge antalet moderna språk
i gymnasiet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

21. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge allmän språkkunskap,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

22. att motionerna I: 850 och II: 1073
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

23. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge koncentrationsläsning
av kulturgeografi, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

24. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge naturgeografi, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

25. att motionen 11:1053 icke måtte
av riksdagen bifallas;

26. att motionerna I: 865 och II: 1049
icke måtte av riksdagen bifallas;

27. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge konst- och musikhistoria,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

28. att motionerna I: 846 och II: 1044
samt 1:867 och 11:1057, samtliga motioner
i vad de avsåge ämnet gymnastik
i gymnasiet, icke måtte av riksdagen
bifallas;

29. att motionerna I: 855 och II: 1068,
i vad de avsåge ämnet slöjd, icke måtte
av riksdagen bifallas;

30. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge tidningsstudium, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 31.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna, att i
gymnasiet skulle finnas fem huvudstudievägar,
från och med årskurs 2 benämnda
humanistisk, samhällsvetenskaplig,
ekonomisk, naturvetenskaplig
och teknisk linje, med de grenar och
varianter Kungl. Maj:t bestämde;

32. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:844 och 11:1047, I:
845 och II: 1055, I: 847 och II: 1045, I:
852 och 11:1066 samt 1:858 och II:
1067, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
beträffande differentieringen på
gymnasiets tekniska linje;

33. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
motionerna avsåge gymnasiets ekonomiska
linje, godkänna, att gymnasiets
huvudstudievägar skulle vara treåriga
utom den tekniska, som skulle vara fyraårig
med en avgångsetapp efter tre
årskurser;

34. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna, att vid
gymnasiet finge förekomma påbyggnadskurser
enligt av departementschefen
förordade grunder;

35. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna, att läsåret
i gymnasiet skulle omfatta 39 veckor
samt timplanen upptaga 34 veckotimmar
i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30 i
årskurs 3 samt 35 i årskurs 4 på den
tekniska linjen, med möjlighet att i vissa
ämnen företaga gruppuppdelning eller
meddela frivillig undervisning enligt
av departementschefen förordade
grunder;

36. att motionen 11:1060, i vad den
avsåge ämnet religionskunskap, icke
måtte av riksdagen bifallas;

37. att motionerna I: 856 och II: 1069
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

38. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

å motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt
de avsåge inrättande av fyraåriga humanistiska,
samhällsvetenskapliga och
naturvetenskapliga linjer, godkänna, att
den enskilde elevens studieprogram
skulle kunna varieras genom tillval av
frivilliga ämnen eller bortval av vissa
ämnen enligt av departementschefen
förordade grunder;

39. att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge förlängd undervisning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

40. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge principbeslut om elevantalet
i klasserna, icke måtte av riksdagen
bifallas;

41. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge förslag om tidsplan
för nedbringande av delningstalet för
klasserna, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

42. att motionerna I: 862 och II: 1070,
i vad de avsåge minimiantalet elever
för upprättande av grupp i grekiska,
icke måtte av riksdagen bifallas;

43. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 854 och II: 1071
samt med avslag å motionerna 1:849
och 11:1059, samtliga motioner i vad
de avsåge minimiantalet elever för upprättande
av grupp, godkänna, att klasser
och grupper samt förlängd undervisning
och stödundervisning finge anordnas
enligt av departementschefen
förordade grunder med den ändring,
som föranleddes av vad utskottet i utlåtandet
anfört;

44. att motionerna I: 866 och II: 1064,
i vad de avsåge gemensam samling, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 45.

att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge inträde i gymnasium,
icke måtte av riksdagen bifallas;

46. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge absolut betygsättning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

47. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge utredning rörande be -

tygsättning, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

48. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge flyttningsbestämmelser,
icke måtte av riksdagen bifallas;

49. att motionerna 1:854 och II: 1071,
i vad de avsåge elevråd, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

50. att motionerna 1:854 och 11:1071
samt 1:867 och 11:1057, samtliga motioner
i vad de avsåge målsmannarepresentation
i samarbetsnämnden, icke
mätte av riksdagen bifallas;

51. att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge handläggning av disciplinärenden,
icke måtte av riksdagen bifallas; 52.

att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge studentexamen, icke
måtte av riksdagen bifallas;

53. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, godkänna, att
gymnasiet i övrigt finge i sina huvuddrag
den utformning och det innehåll,
som departementschefen i skilda hänseenden
förordat;

54. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, besluta, att från
och med den 1 juli 1966 skulle finnas
en kommunal gymnasial skola, benämnd
fackskola, vilken byggde på
grundskolan och gåve dels en vidgad
och fördjupad allmän utbildning, dels
en yrkesinriktad utbildning;

55. att motionen 11:1060, i vad den
avsåge nybörjarspråk i fackskolan, icke
måtte av riksdagen bifallas;

56. att motionerna I: 867 och II: 1057
samt 1:846 och 11:1044, samtliga motioner
i vad de avsåge gymnastik i fackskolan,
icke måtte av riksdagen bifallas; 57.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna,

a) att i fackskolan skulle finnas tre
linjer, benämnda social, ekonomisk och
teknisk linje, med de grenar och varianter
Kungl. Maj:t bestämde,

b) att fackskolan skulle vara tvåårig,

c) att läsåret i fackskolan skulle omfatta
39 veckor samt timplanen upp -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

taga 35 veckotimmar i vardera årskursen,
med möjlighet att i vissa ämnen
företaga gruppuppdelning eller meddela
frivillig undervisning enligt av departementschefen
förordade grunder,

d) att klasser och grupper skulle anordnas
enligt av departementschefen
förordade grunder, samt

e) att fackskolan i övrigt skulle få
i sina huvuddrag den utformning och
det innehåll, som departementschefen
i skilda hänseenden förordat;

58. att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge behörighet till studier
vid universitet och högskolor, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

59. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna av departementschefen
förordade grunder
för behörighet till studier vid universitet
och högskolor efter avslutad studiegång
i gymnasiet;

60. att motionen I: 864 icke måtte av
riksdagen bifallas;

61. att motionerna I: 849 och II: 1059
samt 1:854 och 11:1071, samtliga motioner
i vad de avsåge den kvantitativa
omfattningen av gymnasium och fackskola,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

62. att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge proportionen mellan
gymnasium och fackskola, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

63. att motionen II: 1060, i vad den
avsåge proportionen mellan gymnasium
och fackskola, icke måtte av riksdagen
bifallas;

64. att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge könsrollsföreställningarnas
betydelse för valet av studieväg,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

65. att motionerna I: 863 och II: 1052
icke måtte av riksdagen bifallas;

66. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge bibehållande av praktisk
kommunal realskola och kommunal
flickskola, icke måtte av riksdagen bifallas; 67.

att motionerna I: 867 och II: 1057,

i vad de avsåge upprättande av fristående
fackskolor, icke måtte av riksdagen
bifallas;

68. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 857 och II: 1061, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

69. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna av departementschefen
förordade riktpunkter
och planeringsprinciper för de gymnasiala
skolornas utbyggnad under
1960-talet;

70. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge övergångssvårigheter
för lärare vid de nuvarande tekniska
gymnasierna, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

71. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, godkänna av
departementschefen angivna riktlinjer
för övergången till det nya gymnasiet
och införandet av fackskolan samt därmed
sammanhängande åtgärder;

72. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, godkänna, att
på gymnasiet tills vidare skulle bibehållas
teknisk specialkurs och ettårig
handelsgymnasiekurs för studenter;

73. att motionerna 1:841 och II: 1038
icke måtte av riksdagen bifallas;

74. att motionerna I: 851 och II: 1072
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

75. att motionerna I: 853 och II: 1063
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

76. att motionerna 1:854 och II: 1071,
i vad de avsåge övergångsbestämmelser
för lärare vid allmänna realskolor, icke
måtte av riksdagen bifallas;

77. att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge övergångsbestämmelser
för rektorer vid allmänna realskolor,
icke måtte av riksdagen bifallas;

78. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge kompetensvillkor för
rektorsbefattning, icke måtte av riksdagen
bifallas;

79. att motionerna I: 866 och II: 1064,
i vad de avsåge lärarutbildning i reli -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

gionskunskap, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

80. att motionen II: 1062 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

81. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 1: 842 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande lärarassistenter; 82.

att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge kuratorstjänst, icke
måtte av riksdagen bifallas;

83. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag besluta, att i
gymnasiet och fackskolan skulle finnas
skolledare, lärare och andra befattningshavare
i enlighet med av departementschefen
angivna riktlinjer samt
godkänna av departementschefen förordade
grunder för befattningshavarnas
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden; 84.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för
folkhögskolans fortsatta verksamhet;

85. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 1060, såvitt nu vore
i fråga, besluta om inrättande av en
till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion
med sammansättning och
uppgifter enligt av departementschefen
förordade grunder;

86. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, besluta att centralt
skulle anordnas en verksamhet för
konstruktion, utprövning, framställning
och distribution av prov för hela skolväsendet
i enlighet med av departementschefen
angivna riktlinjer;

87. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, godkänna den
i propositionen redovisade överenskommelsen
angående anställnings- och avlöningsvillkor
m. m. för skolledare och
lärare vid kommunala gymnasier och
fackskolor in. fl.;

88. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge beräkningen av statsbidrag
till driftkostnader, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

89. att motionen 11:1060, i vad den
avsåge kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

90. att motionerna I: 854 och II: 1071,
i vad de avsåge redogörelse för investeringsbehovet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

91. att motionerna I: 867 och II: 1057,
i vad de avsåge statsbidrag till första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

92. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 859 och II: 1054, godkänna
av departementschefen förordade
grunder för statsbidrag till

a) driftkostnader för gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan,

b) undervisningsmateriel för gymnasiet
och fackskolan,

c) byggnadsarbeten för gymnasiet,
fackskolan och sjöbefälsskolorna;

93. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag,

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för fördelning mellan
staten och kommunerna av kostnader
för studiedagar in. m.,

b) godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för statligt stöd till
privata gymnasier och fackskolor,

c) godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
rektorslöner vid kommunala allmänna
gymnasier för budgetåren 1961/66,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
avlönings- och pensionsförfattningar,
som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut;

94. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:854 och 11:1071, såvitt
de avsåge utredning om fria läroböcker,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört; 95.

att motionen 11:1060, i vad den
avsåge läroböcker och undervisningsmateriel,
icke måtte av riksdagen bifallas; -

24 Nr 40 Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

96. att motionerna 1:56 och 11:73
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

97. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 315 och II: 413, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört rörande
utredning av frågan om samhällsägt
bokförlag m. m.;

98. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, bemyndiga Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna
grunder och riktlinjer utfärda de bestämmelser
och andra föreskrifter, fatta
de beslut samt i övrigt vidtaga de
åtgärder, som fordrades för den av departementschefen
förordade reformeringen
av de gymnasiala skolorna;

99. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, antaga vid
propositionen fogat, inom ecklesiastikdepartementet
upprättat förslag till lag
om ändring i skollagen den 6 juni 1962
(nr 319).

I sitt yttrande hade utskottet å sid.
205 och 206 i det tryckta utlåtandet anfört
bland annat följande:

»Även utskottet anser GU:s förslag ändamålsenligt.
Enligt utskottets uppfattning
kommer den nya ämnesavgränsningen
att vara till stor fördel såväl för
historieämnet som för undervisningen i
religionskunskap. Utskottet finner emellertid
liksom departementschefen, att
denna integration av kyrkohistoriskt
stoff med historieämnet bör klarare
framgå av kursplanerna. Detta innebär
också, att det utrymme som tidsmässigt
anslås inom historieämnets ram åt kyrkohistoriskt
stoff inte bör vara för
knappt tilltaget. Å andra sidan är det
utskottets uppfattning, att någon preciserad
kvantitativ avgränsning mellan de
olika momenten inom historieämnet
varken kan eller bör göras. Undervisningen
bör nämligen inom detta ämne
—- liksom inom en rad andra —- vara
integrerad, vilket innebär att de historiska
händelser, företeelser och problem

som uppmärksammas i undervisningen
oftast skall behandlas från flera olika
synpunkter, sociala, ekonomiska, kulturhistoriska
och allmänhistoriska.»

Å sid. 206 i det tryckta utlåtandet hade
utskottet yttrat bland annat:

»Utskottet vill framhålla, att historieämnet
enligt propositionen på de flesta
linjerna får en förstärkt ställning. GU
har funnit detta angeläget med hänsyn
till historieämnets breddning. På de humanistiska
och samhällsvetenskapliga
linjerna får ämnet totalt åtta veckotimmar.
Jämfört med närmast motsvarande
utbildningsvägar inom det nuvarande
gymnasiet innebär detta i vissa fall inte
bara en relativ utan också en absolut
ökning av timtalet. Bland de ämnen,
som GU har föreslagit till tematiskt studium
inom historieämnet, ingår flera av
dem som enligt motionerna 1:854 och
II: 1071 borde tagas upp till behandling
inom historieämnet. Det anförda visar
enligt utskottets mening att nu ifrågavarande
yrkanden i motionerna 1:849
och II: 1059 samt I: 854 och II: 1071 blir
väl tillgodosedda redan inom det föreliggande
förslaget. Motionerna bör —
såvitt nu är i fråga -—- icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits

1) vid punkten 9

a) av fröken Ljungberg samt herrar
Källqvist, Nyman, Kaijser, Källstad,
Nordstrandh och Nordgren, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 9 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:862 och
11:1070, besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna, att grekiska
borde kunna väljas också av de elever,
som icke önskade läsa latin;

b) av fru Myrdal, beträffande alternativa
lösningar för studium av latin och
grekiska;

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 10

Ang. reformering av de

2) vid punkten 12 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 12 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att enligt riksdagens mening
antalet veckotimmar i religionskunskap
borde vara på de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
linjerna fem samt på de
ekonomiska och tekniska linjerna två;

3) vid punkten 14. av herrar Källqvist,
Torsten Andersson, Nyman, Källstad,
Wahlund och Larsson i Umeå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 14 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 849 och II: 1059, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära prövning av möjligheterna till
ytterligare förstärkning av religionskunskapens
ställning;

4) vid punkten 17

a) av herrar Källqvist, Torsten Andersson,
Nyman, Källstad, Wahlund och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 17 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 849 och II: 1059 samt
motionerna I: 854 och II: 1071, samtliga
motioner i vad de avsåge undervisningen
i kyrkohistoria, besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att undervisningen
i historia på humanistisk och
samhällsvetenskaplig linje borde utökas
med en halv veckotimme, vilken tid
skulle tagas från timmar till förfogande,
för att möjliggöra en utförligare behandling
av 1800- och 1900-talens kyrkohistoria,
innefattande bland annat de
religiösa folkrörelserna och frikyrkornas
utveckling, kristligt-sociala rörel -

gymnasiala skolorna m. m.
ser, religionsfrihetsfrågan, missionen
och den moderna ekumeniska rörelsen
för kyrkornas enande;

b) av fröken Ljungberg samt herrar
Kaijser, Nordstrandh och Nordgren, vilka
med instämmande i utskottets hemställan
under punkten 17 ansett, att

dels det stycke i utskottets yttrande,
som på sid. 205 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Även utskottet» och
på sid. 206 slutade med »och allmänhistoriska»
bort hava följande lydelse:

»Utskottet kan icke finna GU:s förslag
rörande det kyrkohistoriska stoffet
riktigt och ändamålsenligt. Kyrkohistoriskt
stoff har alltid behandlats i historieundervisningen.
En integrering av
kyrkohistoriskt stoff i historieundervisningen
är ur historieämnets egen synvinkel
nödvändig och önskvärd. En historieundervisning,
som inte ger plats
för en del kyrkohistoriskt stoff, framför
allt från äldre tider och speciellt
från medeltiden, blir falsk och missvisande.
En sådan integrering ger emellertid
inte möjlighet till reducering av
det timtal som skall tilldelas religionsundervisningen.
En mera avsevärd del
av det historiska stoffet kan nämligen
inte uteslutas ur religionsundervisningen.
Lika väl som framställningen av
historien blir oriktig utan visst kyrkohistoriskt
stoff, blir framställningen av
kristendomen orimlig, om inte undervisningen
behandlar idéinnehåll och
historiska former samtidigt och i anknytning
till varandra.»,

dels ock det stycke i utskottets yttrande,
som på sid. 206 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Utskottet
vill» och slutade med »riksdagens åtgärd»
bort hava följande lydelse:

»Utskottet kan under hänvisning till
vad ovan sagts icke dela den i dessa
motioner framförda uppfattningen, att
ytterligare kyrkohistoriskt stoff skall
behandlas inom historieämnets ram,
och motionerna I: 849 och II: 1059 samt
1:854 och 11:1071 bör — såvitt nu är

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

i fråga — enligt utskottets mening icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.»;

5) vid punkten 18 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 18 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 867 och II: 1057, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
kursinnehållet i religionskunskap,
svenska, naturkunskap, samhällskunskap
och historia;

6) vid punkten 21 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 21 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 867 och II: 1057, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande ämnet allmän
språkkunskap;

7) vid punkten 23 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 23 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande undervisning i kulturgeografi; 8)

vid punkten 24 av fröken Ljungberg,
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
i reservationen angivna lydelsen, samt
att utskottet bort under 24 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:867 och 11:1057, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vid reservanterna anfört
rörande naturgeografi;

9) vid punkten 26 av fröken Ljungberg
samt herrar Nyman, Larsson i

Umeå och Nordstrandh, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i angiven del
lyda så, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 26 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 865 och II: 1049, besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att ämnet kemi på gymnasiets naturvetenskapliga
linje borde hava 7,5 veckotimmar,
varvid förstärkningen skulle
åstadkommas genom att en halv veckotimme
toges från ämnet matematik;

10) vid punkten 27 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 27
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 867 och II: 1057,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört om undervisning i
konst- och musikhistoria på ekonomisk
och teknisk linje inom gymnasiet;

11) vid punkten 28

a) av herr Lars Larsson, angående
ämnet gymnastik;

b) av fröken Ljungberg samt herrar
Kaijser, Nordstrandh och Nordgren, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla i reservationen angiven
avfattning, samt att utskottet bort under
28 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:846 och
II: 1044 samt I: 867 och II: 1057, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande
undervisningen i gymnastik på gymnasiets
tekniska och ekonomiska linjer;

12) vid punkten 33

a) av fru Myrdal, som dock ej antytt
sin mening;

b) av fröken Ljungberg samt herrar
Kaijser, Nordstrandh och Nordgren, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reserva -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tionen angivits, samt att utskottet bort
under 33 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:867
och II: 1057, i vad de avsåge inrättande
av en fjärde årskurs för den ekonomiska
linjen, godkänna, att gymnasiets huvudstudievägar
skulle vara treåriga
utom den ekonomiska och den tekniska,
som skulle vara fyraåriga med en avgångsetapp
efter tredje årskursen;

c) av herr Arvidson, vilken likväl ej
antytt sin åsikt;

13) vid punkten 35 av fröken Ljungberg,
om en utökning av timplanerna;

14) vid punkten 38 av fröken Ljungberg
samt herrar Kajiser, Nordstrandli
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 38 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:867 och 11:1057,
såvitt nu vore fråga, besluta, att inom
de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna även
skulle finnas fyraåriga lärokurser samt
godkänna, att den enskilde elevens studieprogram
skulle kunna varieras genom
tillval av frivilliga ämnen eller
bortval av vissa ämnen enligt av departementschefen
förordade grunder;

15) vid punkten 40 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava i reservationen
ändrad lydelse, samt att utskottet
bort under 40 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 867 och II: 1057, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att delningstalet för klass
skulle vara 25, dock att tills vidare delningstalet
finge utgöra högst 30;

16) vid punkten 41 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka, under åberopande
av vad i den med 15 betecknade reservationen
anförts, ansett, att utskottet

bort under 41 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 867
och 11:1057, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande utredning
om tidsplan för nedbringande
av delningstalet i klasserna;

17) vid punkten 42 av fröken Ljungberg
samt herrar Nyman, Kaijser, Källstad,
Nordstrandh och Nordgren, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del avfattas så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 42
hemställa, att riksdagen måtte bifalla
motionerna I: 862 och II: 1070 i vad de
avsåge att minimiantalet elever för upprättande
av grupp i grekiska skulle vara
tre;

18) vid punkten 43 av herr Näsström,
fru Myrdal, herrar Lars Larsson, Georg
Pettersson och Wirmark, fru Ekendahl
samt herrar Arvidson, Lundkvist, Johansson
i Trollhättan och Blidfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 43 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I:
849 och II: 1059 samt motionerna I: 854
och II: 1071, samtliga motioner i vad
de avsåge minimiantalet elever för upprättande
av grupp, godkänna, att klasser
och grupper samt förlängd undervisning
och stödundervisning finge anordnas
enligt av departementschefen
förordade grunder;

19) vid punkten 44 av herr Källqvist,
fröken Ljungberg samt herrar Torsten
Andersson, Nyman, Kaijser, Källstad,
Wahlund, Larsson i Umeå, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 44 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 866 och II: 1064, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna, vad reservanterna
anfört rörande gemensam samling;

Torsdagen den 10 december 1964

28 Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

20) vid punkten 45 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, A ordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 45 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att avgörande
för inträde i gymnasium skulle vara
enbart betygen i kommunikations- och
orienteringsämnen, varvid betygen i
svenska, moderna språk och matematik
skulle fördubblas;

21) vid punkten 46 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
i reservationen angivna lydelsen, samt
att utskottet bort under 46 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 867 och II: 1057, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att nuvarande absoluta
betygsättning skulle bibehållas liksom
nuvarande betygskala;

22) vid punkten 47 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottet
bort på anförda skäl under 47 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande utredning om betygsättning; 23)

vid punkten 48 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 48 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att i vad
avsåge flyttning till högre klass det nuvarande
gymnasiets bestämmelser i tilllämpliga
delar skulle gälla;

24) vid punkten 50 av herr Källqvist,
fröken Ljungberg samt herrar Nyman,

Kaijser, Källstad, Wahlund, Larsson i
Umeå, Nordstrandh och Nordgren, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 50 hemställa, att riksdagen
måtte, »med bifall till motionerna I: 854
och II: 1071 samt i anledning av» motionerna
I: 867 och II: 1057, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att i samarbetsnämnderna skulle ingå
en representant för målsmännen;

25) vid punkten 52 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 52
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:867 och 11:1057,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att studentexamen
skulle bibehållas, grundad
på ett examinationsförfarande och bibehållen
censorsinstitution i enlighet med
vad som i motionerna anförts;

26) vid punkten 56 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 56 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 867 och II: 1057 samt I: 846
och 11:1044, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande undervisningen i gymnastik
på fackskolans tekniska linje;

27) vid punkten 57 e) av herr Kaijser,
utan angiven mening;

28) vid punkten 60 av herr Kajiser,
som ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 60 hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 864, besluta, att den tekniska
utbildningen vid gymnasierna
skulle organiseras så, att de två sista

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

årskurserna i princip skulle centraliseras
till skolenheter med fullständig teknisk
utbildning;

29) vid punkten 61

a) av herr Torsten Andersson,

b) av herr Källstad,

c) av herr Wahlund,

samtliga utan angiven åsikt;

30) vid punkten 67 av fröken Ljungberg,
likaledes utan angiven åsikt;

31) vid punkten 78

a) av fröken Ljungberg,

b) av herr Nordstrandh,

båda ävenledes utan antydd åsikt; samt

32) vid punkten 82 av herrar Källqvist,
Nyman, Källstad, Wahlund, Larsson
i Umeå och Nordstrandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 82 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 854 och
11:1071, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört beträffande
kuratorstjänster.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter 20 år av utredningar
och reformer av vårt undervisningsväsen
har vi nu kommit fram till
reformering av våra gymnasier och skapande
av nya fackskolor. Jag vill erinra
om den Baggeska utredningen i
början av 1940-talet. Jag vill erinra om
1946 års skolkommission o. s. v. Nästa
reformeringsetapp kommer såvitt jag
kan förstå att gälla våra yrkesskolor,
vuxenutbildningen och folkhögskolorna.

Särskilda utskottet har tyvärr haft
mycket knapp tid till sitt förfogande,
och det har i sin tur gjort att riksdagens
ledamöter inte har fått så god tid att
studera särskilda utskottets utlåtande,
vilket vi beklagar.

I det sammanhanget, herr talman,
vill jag framföra ett tack till kamraterna
i särskilda utskottet för ett mycket
gott och energiskt arbete. Trots att vi

har haft att handlägga ett fyrtiotal motioner
och trots att det finns ett trettiotal
reservationer i utskottsutlåtandet,
vill jag ändå framhålla att det bland
majoriteten av utskottets ledamöter inte
har varit delade meningar om de väsentliga
punkterna i Kungl. Maj:ts proposition
nr 171.

Med hänsyn till vad jag nyss nämnde
om ledamöternas knappa tid att studera
särskilda utskottets hemställan vill jag
säga några ord om propositionens huvudsakliga
innehåll, som ju är grunden
för utskottets arbete. I propositionen
föreslår Kungl. Maj:t riksdagen att besluta
att från och med den 1 juli 1966
skall finnas en komunal gymnasial
skola, benämnd gymnasium, vilken bygger
på grundskolan samt ger en vidgad
och fördjupad allmän och i viss utsträckning
målinriktad utbildning lämpad
som grund för studier vid universitet
och högskolor och för omedelbar
yrkesutbildning, besluta att med utgången
av juni 1966 nuvarande statliga
och kommunala allmänna gymnasier så
ock tekniska gymnasier och kommunala
handelsgymnasier skall upphöra och
att den 1 juli 1966 ännu ej avslutade
lärokurser inom dessa gymnasier skall
fullföljas inom ramen för det nya gymnasiet
samt godkänna av departementschefen
angivna grunder och riktlinjer
för det nya gymnasiets organisation
och verksamhet.

Jag skall inte nu vidröra alla dessa
olika punkter. Då jag vet att en råd av
kammarens ledamöter i fortsättningen
kommer att behandla detaljpunkter,
skall jag än så länge bara framhålla de
större, betydelsefullare punkterna.

När utskottet haft att handlägga detta
mycket omfattande program har vi naturligtvis
haft olika uppfattning på en
rad punkter. Det är ingenting märkvärdigt
med det — det skulle förvåna
mera, om vi inte hade haft det. Jag är
ändå glad över att i varje fall utskottets
majoritet på de stora och väsentliga
punkterna har haft gemensamma uppfattningar.
Jag beklagar att våra vän -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ner från högern på en mängd punkter
inte har ansett sig kunna biträda majoritetens
förslag.

Vi börjar i utlåtandet med att erinra
om hur utbildningsväsendet i vårt land
under de senaste decennierna genomgripande
har förändrats. Vi erinrar om
1950 års principbeslut om införande av
enhetsskola och om grundskolereformen
1962. En rad åtgärder har genomförts,
varigenom universitets- och högskoleväsendet
erhållit förstärkta resurser
för utbildning och forskning. Vidare
har riktlinjer uppdragits för detta
utbildningsväsendes utbyggnad fram till
1970-talets början.

Jag vill i detta sammanhang redan
nu framhålla, att för egen del har jag
lärt mig av livet att man inte skall ta
alltför stor hänsyn till prognoser. Det
har många gånger visat sig att prognoser
har befunnits vara felaktiga; det är
som alla vet mycket svårt att försöka
sia om vad framtiden bär i sitt sköte,
inte minst på utbildningsväsendets område.
Hur många procent av en årskull
ungdomar som 1970 och därefter
kommer att vilja gå till teoretiska skolor,
till praktiska skolor o. s. v. är nu
mycket svårt att beräkna med ens någon
tillstymmelse av fakta till ledning.

Vad vi emellertid allesammans är
överens om är att intresset för utbildning
glädjande nog visar sig bli allt
större. Vi torde därför få inrikta oss på
att kanske främst skapa förutsättningar
för att ge våra ungdomar möjligheter
till utbildning. På den punkten behöver
vi många olika ting •— vi behöver framför
allt lärare men även skolor av de
mest skilda slag.

Vi framhåller vidare i vårt utlåtande,
att drygt en fjärdedel av en årskull just
nu går till gymnasial utbildning, om
man då räknar med flera olika utbildningsvägar.
Enligt gymnasieutredningens
bedömning skulle vid 1970-talets
början omkring hälften av en årskull
söka sig till dessa gymnasiala studier.
Hur många som kommer att gå till den
vanliga yrkesutbildningen är väl också

mycket svårt att försöka sia om. För
egen del tror jag att det sammanlagt
kommer att bli en mycket stor grupp —
det skulle inte förvåna mig, om vi i
mitten på 1970-talet är uppe i en sammanlagd
siffra av 90 procent av en
årskull — som går antingen till gymnasiala
eller till yrkesutbildande skolor.
Då gäller det för oss att skapa
förutsättningar för detta.

Även på den punkten vet vi så litet.
Vi äldre som har varit med om flera
lågkonjunkturer är inte så absolut säkra
att högkonjunkturen kommer att
fortsätta allt framgent. Vi som har upplevt
ett par sådana deprimerande lågkonjunkturer
har en något annan uppfattning
än dagens ungdom i det avseendet.
Men det betyder inte att vi
önskar få en sådan utveckling. Tvärtom:
vi hoppas att vi skall få resurser
så att vi verkligen kan tillfredsställa
dessa ungdomars utbildningsbehov.

Vad gäller lärarfrågan vet vi allesammans,
att man bär försökt att sätta
in alla möjliga resurser för att öka antalet
lärare. Det vore en relativt enkel
sak, om samhället kunde få ägna sig enbart
åt en sådan utbildningsverksamhet,
men när vi vet att det råder brist
på arbetskraft inom praktiskt taget
samtliga yrkeskårer, blir problemställningen
annorlunda. Jag tror inte att det
finns någon i denna sal, som anser att
vi borde ge t. ex. lärarutbildningen prioritet
och i stället eftersätta utbildningen
av sjukvårdspersonal av olika grader.
Vi måste se till alla de olika fälten,
och det är naturligtvis riksdagens
uppgift att göra detta så långt ske kan.

Vi kan med glädje konstatera att vi
när det gäller antalet ungdomar av en
årskull, som går till fortsatta studier,
har hunnit längre än kanske något annat
land i världen, och det är en glädjande
utveckling som vi är ödmjukt
tacksamma för.

Som alla vet behöver vårt näringsliv
personal och icke minst tekniker av
alla olika grader. Just det föreliggande
utlåtandet behandlar ganska ingående

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

de nya fackskolorna och likaså den
fackliga delen av gymnasiet. Vi tror att
vi på detta sätt skall kunna tillfredsställa
näringslivets behov av väl utbildade
ungdomar på dessa områden. Arbetsmarknadsstyrelsen
och andra myndigheter,
som har med dessa problem att
göra, har särskilt framhållit, att vi måste
se till avnämarnas behov i dessa olika
avsnitt, och detta har även departementschefen
och särskilda utskottet
försökt att understryka.

Om skolsystemets struktur kan man
uppenbarligen ha olika åsikter — det
finns väl knappast något större område
här i livet som man inte kan ha olika
åsikter om. Enligt föreliggande förslag
skulle vi få tre grundformer. Från utskottets
sida påvisar vi gymnasiets och
fackskolans betydelse, och vi framhåller
att yrkesutbildningsberedningen bör
så snart som möjligt framlägga sina
förslag, så att riksdagen kan fatta beslut
även på yrkesutbildningsoinrådet.
Vi tror att dessa tre olika avsnitt är av
allra största betydelse. Att vi sedan vill
ha en gedigen vuxenutbildning och att
vi vill slå vakt om våra folkhögskolor
ligger i linje med vår inställning i övrigt.

Vad vuxenutbildningen beträffar är
det väl svårt att ange hur stor omfattning
den kommer att få, men då vi
vet att det föreligger ett alltmer växanr
de intresse för utbildning inte bara
bland ungdomar utan även bland mogna
människor, som varit ute i produktionen
ett eller flera år, kan vi utgå
från att vuxenutbildningen även i framtiden
kommer att få en ganska stor betydelse.

Inom utskottet har vi ganska ingående
diskuterat principerna för den regionala
och lokala planeringen. Man önskar
ju att på gymnasieorterna skall förläggas
såväl fackskolor som yrkesskolor.
lag vet att flera av riksdagens ledamöter
är bekymrade för hur det kommer
att gå för de mindre orter, som inte har
möjligheter att få gymnasium. Man frågar
sig om sådana orter har någon möj -

lighet att få fackskola eller att få behålla
eller nystarta yrkesskolor. Vi har nog
varit överens om att för att ungdomarna
skall få de bästa valmöjligheterna
bör man på de orter, där man har gymnasium,
även inrätta fackskola och yrkesskola.
Detta hindrar inte att det
finns orter inom landet som saknar
gymnasium men som ändå bär få fackskola
och kanske framför allt yrkesskola.
På denna punkt är vi dess bättre
överens, och vi har gett ganska tydligt
uttryck härför i vår skrivning.

Om den tekniska gymnasieutbildningen
bär det rått en ganska livlig diskussion
såväl i tidningspressen som inom
olika organisationer. Departementschefen
bär föreslagit, att de tre första årens
undervisning bör ske på en plats men
att han kan tänka sig att det fjärde året
blir förlagt till annan ort. I denna fråga
finns det olika uppfattningar även inom
riksdagen och inom utskottet. Vi brukar
för enkelhetens skull tala om systemen
3 + 1 och 2 + 2. Med det senare menar
man att utbildningen under de två
sista åren skulle förläggas på andra orter,
om man endast har ett mindre
gymnasium på den egna orten.

Inom utskottet har vi ansett att riksdagen
av hänsyn till ungdomarna själva
bör följa departementschefens förslag,
som innebär systemet 3 + 1. Det
skulle betyda, att de ungdomar, som
inte kan fullgöra det fjärde utbildningsåret
på den egna hemorten, skulle behöva
vistas på annat håll under endast
ett år, medan sådana ungdomar om man
skulle gå inför systemet 2 + 2, måste
vistas på annan ort under två år. Det
finns uppenbarligen vissa fördelar även
med det senare alternativet, men om
man, såsom utskottet bär gjort, tar hänsyn
till samtliga olika faktorer och inte
minst, som redan nämnts, hänsynen till
ungdomarna själva, så kommer utskottsmajoriteten
fram till att vi bör gå in för
systemet 3 + 1.

Som jag redan tidigare nämnt bär det
försiggått en ganska livlig diskussion
inom utskottet om de fristående fack -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skolorna. Vi hoppas att man efter särskild
prövning skall kunna inrätta sådana
skalor på ett antal orter.

När det gäller huvudmannaskapet vet
alla här i kammaren, att Kungl. Maj :t
har föreslagit att gymnasiet skall bli en
kommunal skolform, detta med hänsyn
till flera olika faktorer. Man har ansett
att gymnasiet är en omedelbar påbyggnad
på grundskolan. Enär grundskolan
är en kommunal skola, bör man följdriktigt
också gå in för att såväl gymnasiet
som fackskolan och yrkesskolan i
de flesta fall också blir kommunala skolor.
Härom har det ju varit vissa överläggningar
med kommunförbunden, och
man har träffat överenskommelse i denna
riktning.

I utskottsutlåtandet berör vi också
folkhögskolans ställning i framtiden.
Departementschefen framhåller, att det
under de närmaste femton åren; inte
torde vara något större problem att få
tillräckligt många elever till folkhögskolorna,
Det finns ju ett uppdämt utbildningsbehov.
Det finns många ungdomar,
som t. ex. endast har en sjuårig folkskola
bakom sig och som sedan de varit
ute i näringslivet ett antal år kommit
underfund med att de behöver bättre
kunskaper och bättre allmänbildning.
Då står ju folkhögskolan fortfarande till
förfogande.

Men hur det sedan kommer att bli är
inte lätt att avgöra. För egen del tror
jag, som jag flera gånger framhållit från
denna talarstol, att man måste höja nivån
inom folkhögskolan för att den
skall kunna existera även i framtiden.
Tidigare ansåg man, att en folkhögskoleutbildning
i det närmaste motsvarade
en realskoleutbildning. När vi nu har
fått grundskolan och när landets samtliga
ungdomar har genomgått denna,
kan vi säga att grundskolans utbildningsnivå
i det närmaste ligger i jämnhöjd
med den tidigare realskolans och
alltså också i jämnhöjd med folkhögskolans.
Det betyder att vi för framtiden
måste höja utbildningsnivån i våra folk -

högskolor, om dessa även i framtiden
skall ha en verklig uppgift att fylla.

Hur detta skall ske behöver vi kanske
inte bekymra oss för i dag, men
det stora problemet, som man kan diskutera
nästan hur länge som helst, är
om det när alla våra ungdomar har genomgått
grundskolan kommer att finnas
samma önskemål och samma behov
att därefter fortsätta i en folkhögskola.
För dagen är det ganska svårt att avgöra
hur det kommer att bli i detta avseende.
Vi vet sedan många år tillbaka
att vi har, och troligen också kommer
att ha i framtiden, s. k. senväckta begåvningar,
som sedan de varit ute i förvärvslivet
en tid önskar få en bättre
teoretisk utbildning. Det är möjligt att
de även framdeles kommer att fylla
våra folkhögskolor. Vi har dock, liksom
statsutskottet tidigare velat varna för
att skapa nya folkhögskolor, då man
ändå är så osäker om hur det kommer
att bli med våra folkhögskolor i framtiden.
Vi tror att det är klokt att avvakta
litet på detta område, tills man
har funnit melodien för våra folkhögskolor
för framtiden.

Vad gäller gymnasiets mål och innehåll
kan man också diskutera nästan
hur länge som helst. Vi har varit överens
om att gymnasiet bör ha en personlighetsutvecklande
uppgift. På denna
punkt har det inte varit delade meningar,
men om hur detta skall ske kan
man ha mycket olika uppfattningar. Vi
som sysslar med skolfrågor är väl ändå
överens om att afl vår undervisning bör
ha en personlighetsutvecklande uppgift.
Sedan kan man diskutera om formerna
för att nå detta mål.

Beträffande differentieringen bär
gymnasieutredningen förordat allmänna
principer, som sammanfattningsvis
kan sägais innebära att differentieringen
bör komma sent och ske gradvis,
vara relativt fast samt leda fram till
breda sektorer av samhället. Liksom departementschefen
anser utskottet, att
det är ändamålsenligt att dessa principer

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

får bilda utgångspunkt för konstruktionen
av det nya gymnasiet. Även på
denna punkt tror jag att vi kan säga att
vi har varit överens.

I nära sammanhang med detta kommer
problemet om huruvida det bör vara
ett till v alsgy mn as i u in, som lämnar
eleverna större möjligheter än tidigare
att göra sina tillval. Jag tror att vi även
härvidlag i huvudsak är eniga. Mot de
fem linjer som departementschefen har
föreslagit har utskottet inte haft någonting
att invända. Man bär haft diskussioner
framför allt beträffande den ekonomiska
linjen och även om vissa tekniska
linjer, men i stort sett tror jag
att vi kan säga, att vi har varit överens
på dessa punkter.

Vid remissbehandlingen av gymnasieutredningsbetänkandet
framkom det
många olika önskemål, framför allt från
representanter från näringslivet. De
önskade ganska allmänt en ytterligare
differentiering av den tekniska linjen.
Vi förstår dem så väl, men det finns
ju gränser för hur långt man kan gå
även på detta område. När det gäller
dessa speciella linjer, framför allt den
tekniska delen, är det alldeles uppenbart
att de som skall ta emot de utbildade
eleverna har olika intressen. De
menar naturligtvis att eleverna som går
till de branscher, som de själva företräder,
bör få en så god och bred utbildning
som möjligt. Men när vi i utskottet,
liksom departementschefen dessförinnan,
skulle ta ställning till dessa problem,
kunde vi inte undgå att komma
ihåg hur många olika branscher det
finns i vårt land. Därför har vi ansett
att man bör ge en bred allmänbildning
som en grund för det hela, och att det
sedan kan erbjudas en specialundervisning,
som framför allt de större företagen
i landet kan ge eleverna, men säkert
många mindre företag också.

Om studietidens längd har det i remissvar
framkommit olika uppfattningar.
Utredningen och departementschefen
har ansett att normalstudietiden i

3 Första kammarens protokoll 196i. Nr 40

våra gymnasier bör vara tre år. Flera
instanser har framhållit, och det framkom
också i utskottet, att det gymnasiet
kommer att bli en hård skola. Man
kommer att kräva mycket av eleverna
för att inhämta det vetande som man
kräver, på tre år. Det fanns i utskottet
företrädare också för den linjen, att
man samtidigt som man inrättar denna
treåriga skola även borde inrätta en
fyraårig.

Departementschefen och även utskottet
har ansett att det bör kunna ordnas
med enbart en treårig utbildning om
man tar hänsyn till alla nya faktorer
som har kommit till, alla nya hjälpmedel
som undervisningen har fått under
de senare åren o. s. v.

Även den ekonomiska linjen har av
utskottet föreslagits att bli treårig, under
det att man i vissa motioner har
ifrågasatt även en fyraårskurs. På den
punkten vill utskottet erinra om att vi
till för en kort tid sedan endast haft
tvåårig utbildning på detta område.
Detta gör att man med tillförsikt borde
se fram emot den nya anordningen med
treårig utbildning.

Vad gäller olika delkurser, ämneskurser
o. s. v. har det funnits många
olika uppfattningar. Jag vet att flera
talare kommer att vidröra dessa ting
varför jag inte vidare skall tynga diskussionen
i denna del.

I fråga om antalet schemabundna
veckotimmar har det också funnits olika
uppfattningar. Departementschefen
har föreslagit 34, 32 resp. 30 timmar
inom de tre olika årskurserna, sammanlagt
alltså 96 veckotimmar. I en motion
yrkas på en ökning till 100 veckotimmar.
Utskottet har inte ansett sig
kunna vara med på detta krav.

En fråga som har tillvunnit sig stort
intresse landet över har varit religionsundervisningen.
Som bekant har det
varit många aktioner på det området;
jag kanske får erinra om namninsamlingen
m. m.

Det förslag som departementschefen

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

har kommit med innebär ett avsteg från
utredningens förslag — i varje fall från
majoritetens inom utredningen. Vi tror
att det var ett klokt beslut departementschefen
fattade med hänsyn till
den allmänna opinionen, alldeles oavsett
vilken uppfattning man kan ha om
religionsundervisningens betydelse i
skolorna. Man bör kanske inte glömma
att ungdomar i åldern 17, 18 och 19 år
i regel är oppositionella människor,
och jag tror för min del att det vore
oklokt att man skulle tvinga på dem
ännu flera timmar i detta ämne. De
opinionsundersökningar som har gjorts
bland ungdomen själv visar hur det
ligger till på detta område.

Utskottet har inte på något sätt velat
undervärdera religionsundervisningens
betydelse i detta sammanhang.
Vi vill emellertid också framhålla, att
man där bör ta hänsyn även till andra
religioner än den kristna religionen.
Skall man få en objektiv undervisning,
vilket ju riksdagen önskat sedan flera
år tillbaka, så måste man behandla de
olika religionerna på ungefär samma
sätt och med samma objektivitet — om
man alls kan tala om objektivitet i detta
sammanhang.

Utskottets majoritet har anslutit sig
till departementschefens förslag i fråga
om religionsundervisningen, och
kan vi i riksdagen få ett något så när
enhälligt beslut på denna punkt gör vi
säkerligen religionen och religionsundervisningen
den största tjänsten.

Det har förekommit olika förslag om
ämnesbeteckningen, om ämnet skall heta
religionskunskap, om det skall heta
kristendomskunskap eller kanske kristendoms-
och religionskunskap o. s. v.
Jag skall emellertid inte vidare orda
om detta.

Att religionsundervisningen har varit
en stridsfråga i vårt land är beklagligt
ur flera synpunkter. Vi hoppas i varje
fall att vi skall få vad vi brukar kalla
arbetsro på detta område sedan riksdagen
nu fattar sitt beslut på denna
punkt.

I detta sammanhang vill vi också erinra
om de samlingar som man brukar
ha i våra skolor. Även på den punkten
förekommer det reservationer. Dessa
allmänna samlingar, som i regel förekommer
innan undervisningstimmarna
börjar varje eller varannan dag, har
haft rätt stor betydelse, har man varit
överens om, när det gäller att samla
det lugn och den arbetsro som man behöver
inför dagens uppgifter. Där har
meningarna i utskottet gått isär. Departementschefen
har framlagt två olika
förslag om samling. Det ena gäller allmänna
samlingar, från vilka inte ens
främmande trosbekännare skulle behöva
begära befrielse, och det andra gäller
kristna samlingar som kan ske på
frivillig grund.

Utskottet har ganska ingående diskuterat
dessa problem, och jag för min del
tror att det vore klokt om vi kunde
följa departementschefen i dessa avsnitt.
Det är naturligtvis mycket obehagligt
för vissa elever att på grund av
sin tro eller av andra skäl behöva begära
ledigt från de här samlingarna.
Följer vi departementschefens förslag
undviks sådant, och de ungdomar som
önskar delta i de kristna samlingarna
får möjlighet att göra det.

Ett annat viktigt diskussionsämne har
varit samhällskunskapen. Vi har i utskottet
fått motta framställningar från
representanter för det ämnet, lika väl
som vi har fått motta en lång råd
uppvaktningar av företrädare för andra
ämnesgrupper — jag kan särskilt nämna
kemi, matematik och gymnastik.
Dessa företrädare har på ett lugnt och
sympatiskt sätt framfört sina önskemål,
och jag är säker på att de övriga ledamöterna
i särskilda utskottet i likhet
med mig gärna skulle ha tillmötesgått
önskemålen, om det funnits tillräckligt
många timmar.

Kemiens företrädare gav oss en
grundlig orientering om deras ämnes
betydelse inte minst för vårt näringslivs
möjligheter att konkurrera med näringslivet
i andra länder. Matematikens sto -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

ra betydelse bär vi v;il alltid varit medvetna
om, och att gymnastiken bär stor
betydelse för ungdomens fysiska fostran
vill väl knappast någon bestrida.
Vi har nog varit överens på de punkterna,
men samtidigt liar vi inte velat
förlänga den utbildningstid per vecka
som departementschefen har föreslagit,
och då har det varit omöjligt att få iiiop
detta pussel. Alla som har sysslat närmare
med sådana saker vet hur svårt
det är när man önskat en viss sak men
samtidigt måste erkänna att det inte
finns möjligheter att förverkliga önskemålet.

Det skulle kanske ta för lång tid att
i detalj redogöra för våra diskussioner
om de elevvårdande uppgifterna, som
såväl gvmnasieutredningen som departementschefen
och särskilda utskottet
har vidrört, men att de är av den allra
största betydelse kan vi väl ändå vara
överens om. De elevvårdande åtgärderna
har ju till syfte att ge varje elev
hjälp med hans problem, och de problemen
är som bekant tyvärr många. Våra
elever kan ibland ha många små bekymmer,
och de bör få möjlighet att
anförtro sig åt någon person som de
bär tillit till. I det sammanhanget kommer
kuratorerna in i bilden.

Departementschefen har föreslagit att
det skall finnas en kurator vid varje
större skola, eller rättare sagt en halv
kurator — två skolor som ligger i närheten
av varandra får dela på en kurator.
Det finns motioner om att vi skall
gå längre och ge varje skola en hel
kurator. Nu vet vi emellertid att det redan
råder stor brist på folk inom detta
område, och den bristen kommer troligen
att bli ännu större i framtiden.

Vad gäller de nya fackskolorna vill
jag säga att utskottet förväntar sig mycket
av dem. Med sina olika linjer kommer
fackskolorna att kunna ge våra ungdomar
en utbildning som blir av största
värde för deras framtid. Många av oss
skulle kanske ha önskat att vi fått dessa
skolor för länge sedan, men tiden har
inte varit mogen för det. Nu är vi emel 3f

Första kammarens protokoll 196''t. Nr 40

lertid framme vid den tidpunkten, ocli
det är enbart glädjande att vi nu kan
börja inrätta dessa nya fackskolor.

Vad gäller kompetensvärdet av fackskolans
utbildning har det funnits olika
meningar. Jag skall inte ge mig in på
den frågan, men jag tror vi gör klokt i
att vänta och se vad man kommer fram
till på den punkten. Vi förväntar emellertid
mycket av dessa nya fackskolor,
och vi hoppas att en mycket stor del av
våra ungdomar skall få komma i åtnjutande
av undervisning i fackskolorna.

Departementschefen och utredningen
har gjort en beräkning enligt vilken omkring
år 1970 30 procent av en årskull
väntas gå till gymnasiet och 20 procent
till fackskolorna. Vi torde göra klokt
i att inte ta alltför allvarligt på dessa
siffror och betrakta dem som några heliga
tal. Det är möjligt att det här kommer
att bli ganska stora förskjutningar
och framför allt olikheter mellan skilda
orter. Vad gäller siffran för gymnasiet,
30 procent av en ånskull, vet vi att
man på vissa orter, däribland i Stockholm,
redan har passerat den siffran.
Ett av de bekymmer som framtiden
kommer att bära i sitt sköte är just hur
vi, om vi inte får fram tillräckligt med
lärare, klassrum etc., rättvist skall kunna
fördela resurserna mellan olika orter
om på en plats 40—60 procent av en
årskull går till gymnasiet, medan andra
orter i landet halkar efter. Detta kommer
nog att bli ett av våra värsta problem
i framtiden.

Som vanligt har det också varit diskussion
om klassernas storlek. Departementschefen
har föreslagit klasser på
30 elever. I motioner bär begärts att antalet
elever skall sänkas till 25. Alla
önskar vi naturligtvis att vi hade resurser
att minska klassernas storlek till det
angivna lägre talet. Vi måste dock se
realistiskt på denna fråga. Vi har för
närvarande varken lärare eller skolhusbyggnader
tillräckligt för att kunna
göra den operationen. Vi vet inte heller
i dag när detta kan bli fallet. Det bör
dock kanske i detta sammanhang påpe -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kas att Sverige trots allt i fråga om antalet
elever i klasserna ligger så gott
som bäst till bland alla nationer. Statsutskottets
andra avdelning hade för ett
par månader sedan förmånen att besöka
ryska skolor. Där hade man på
jämförbara stadier klasser med 35 till
40 elever. Det är naturligtvis inte någon
önskan från vår sida att vi skall få så
stora klasser, men jag nämner detta
därför att vi måste se realistiskt och
objektivt på förhållandena sådana de
nu är. Alla hoppas vi väl att så småningom
någon gång i framtiden kunna
komma i den situation att vi kan vidta
en viss sänkning av elevantalet i klasserna.
Då vi nu bygger ut gymnasierna,
inrättar nya fackskolor, utvecklar
grundskolan etc., kräver allt detta naturligtvis
många, många nya lärare. Det
gör att vi tyvärr inte har anledning att
se alltför optimistiskt på möjligheten att
sänka elevantalet i klasserna. Utskottet
har därför i likhet med departementschefen
inte ansett sig kunna föreslå ett
lägre elevantal i klasserna.

1 fråga om språkundervisningen har
det väckts en rad motioner. Jag vet att
andra talare kommer att belysa de problemen,
varför jag inte nu skall ingå på
dem.

Vad gäller disciplinfrågorna bär departementschefen
föreslagit inrättande
av ett nytt organ, s. k. samarbetsnämnder,
i skolorna. Han förmenar att man
genom samarbetsnämnderna skall kunna
komma till rätta med många av de
problem som tyvärr nu finns i många
skolor. Att man bär discipldnproblem
i den obligatoriska skolan är kanske
inte så märkvärdigt, ty det finns ju barn
som inte har större lust att gå i skolan.
Det borde dock inte finnas några disciplinproblem
i de frivilliga skolorna, där
föräldrarna frivilligt har placerat sina
barn och där barnen går helt frivilligt.
Tyvärr är det dock etit faktum att det
finns disciplinproblem även i dessa
skolor. För några dagar sedan kunde
tidningarna berätta en som jag tycker
mycket beklämmande historia. Det av -

slöjades att vid en av våra högre utbildningsanstalter
hade förekommit sådan
framfart att elever t. o. in. måst flytta
därifrån. Något sådant hade man väl
ändå inte trott skulle förekomma. Det är
tydligt att det brister något hos eleverna.
Frågan är hur vii skall kunna avhjälpa
dessa besvärligheter. Vi hoppas
att samarbetsnämnderna åtminstone i
viss grad skall kunna komma till rätta
med disciplinproblemen. Jag är övertygad
om att alla föräldrar, skolstyrelser,
lärare o. s. v. önskar ett gott uppförande
av eleverna i skolorna. Tyvärr
förekommer inte alltid ett sådant gott
uppförande. Jag hoppas nu att samarbetsnämnderna
skall komma till rätta
med dessa problem. Jag är dock inte
alldeles säker på att de kommer att
lyckas med uppgiften. Jag tror nämligen
att vi i fråga om disciplinen måste
börja betydligt tidigare än när barnen
kommit upp i dessa skolformer, ja, tidigare
än i grundskolan. På den punkten
hoppas jag att våra daghem och lekskolor
skall göra en betydelsefull insats.

Delade meningar har också förekommit
beträffande studiernas avslutning.
Departementschefen och utskottet föreslår
att den gamla studentexamen skall
bort och att gymnasiet skall bli en examensfri
skola. På den punkten finns en
motion som har motsatt yrkande, men
jag skall inte närmare vidröra den frågan.

Om jag skall försöka sammanfatta det
hela vill jag säga att vi har behandlat
propositionen rätt ingående, trots den
knappa tid som stått till vårt förfogande,
och alt det föreliggande förslaget
får anses innebära att vi tar ett stort
steg framåt. Även om meningarna skiljer
sig när det gäller vissa detaljfrågor
tror jag att man i stort kan säga att vi
här ånyo tar ett verkligt krafttag för att
lijälpa våra ungdomar på utbildningens
ibland knaggliga väg.

Statsbidragsfrågorna har självklart
ett alldeles speciellt intresse för våra
kommuner. Även här vill jag ge departementschefen
en eloge för att han tagit

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ett verkligt krafttag — våra kommuner
bör kunna vara nöjda med det förslag
som föreligger; det innebär ett väsentligt
steg i rätt riktning.

Vad sedan beträffar tidpunkten för
reformens ikraftträdande så hade man
som bekant först tänkt sig den 1 juli
1965, men med hänsyn till vissa remisssvar
kom man överens om att föreslå
den 1 juli 1966. För egen del tror jag att
det var ett klokt beslut. Nu får kommuner
och andra tid på sig att förbereda
de nya skolorna.

Fn mycket viktig sak är att kommunerna
i och med denna reform får rätt
till statsbidrag för skolbyggen, något
som de tidigare inte haft för skolor på
denna nivå. Jag tror att våra kommuner
förstår att rätt uppskatta och värdera
detta.

.lag har nu, herr talman, försökt göra
eu snabb skiss över de väsentliga punkterna
i särskilda utskottets förslag. De
föreliggande frågorna har sådan omfattning
och art att det inte förvånar
någon att delade meningar råder på en
rad punkter. Men jag vill säga att vi på
de flesta, för att inte isäga alla de verkligt
betydelsefulla punkterna har lyckats
skapa en god majoritet, och för det
är jag, herr talman, personligen mycket
glad och tacksam.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till särskilda utskottets förslag i
samtliga punkter, bortsett från punkt
43, där jag naturligtvis yrkar bifall till
reservationen nr 18 som avgivits av mig
och eu råd kamrater i utskottet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Att få vara med om att
förbättra och skapa någonting nytt är
tvivelsutan det som tjusar i det politiska
livet, och jag har för min egen
del aldrig starkare haft den känslan än
vid arbetet med den gymnasiereform
som vi nu står i begrepp att besluta om.
Många gånger har arbetet varit krävande,
men det har alltid gett glädje.

En av ledamöterna i gymnasieutred -

ningen sade vid ett tillfälle under eu
sammanträdespaus: »Tänk om man hade
haft ett sådant gymnasium att gå igenom
när man var ung — det skulle
ha varit ett roligt gymnasium!» Det
var en spontan reaktion från en av ledamöterna,
och om man liar haft ett
roligt och nyttigt gymnasium som ledtråd
vid sina funderingar i dessa frågor,
får man visserligen kanske inte
en kalldusch men en ganska hård erinran
om att allt mänskligt inte är till
alla delar fullkomligt, när man tar del
av de många reservationer som åtföljer
särskilda utskottets utlåtande. Men
jag tror att man i alla fall har den
trösten att samtliga som medverkat till
denna reform — från utredningen och
dess experter till särskilda utskottets
ledamöter — har sökt göra sitt bästa.
Och jag tror att ansträngningarna burit
frukt.

Över huvud taget har arbetet med
skolreformen varit stimulerande, och
till det har inte minst bidragit den utmärkta
ledning och de experter gymnasieutredningen
haft till sitt förfogande,
inte minst sekretariatet, samt den
ledning och det sekretariat vi haft i
särskilda utskottet. Jag vill gärna, herr
talman, återgälda den vänlighet utskottets
ärade ordförande visade ledamöterna
då han tackade för gott samarbete.
Det tacket går i första hand
tillbaka till herr ordföranden.

Gymnasieutredningen har i stort sett
haft tillfredsställelsen att se sitt arbete
gå relativt oskadat genom den skärseld
som naturligtvis varit särskilt intensiv
i ett ärende som detta. Det bör kanske
sägas att Kungl. Maj:t på åtskilliga
punkter har förbättrat utredningens
förslag, men det måste också kännas
som en tillfredsställelse för utredningen
att dess arbetsresultat i så betydande
utsträckning accepterats vid Kungl.
Maj :ts ställningstaganden. För mig personligen
är Kungl. Majrts förslag vad
gäller religionsundervisningen speciellt
glädjande då det genom särskilda händelser
blivit så att jag har kommit att

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

liksom förkroppsliga idén att en större
tid skulle utmätas åt religionsundervisningen
i gymnasiet.

Det skall kanske därför inte förtyckas
mig att vid detta tillfälle utnyttja
möjligheten att peka på några av de
som jag anser mera framträdande förtjänster
som det nya gymnasiet kommer
att medföra. Jag tror att det finns
anledning att först och främst slå fast
att det nya gymnasiet blir en i sanning
demokratisk skola. Ett av reformens
främsta mål — det har stått klart för
oss hela tiden —- har varit att bereda
samma möjligheter åt all ungdom. Genom
att på varje gymnasieort kunna erbjuda
såväl allmän som teknisk och
ekonomisk gymnasieutbildning ger man
all ungdom samma chans att på närmaste
gymnasieort inhämta den kunskap
han eller hon anser sig behöva.

De undersökningar som gymnasieutredningen
har gjort när det gäller elevfrekvensen
på gymnasieorterna visar
att närheten till gymnasieorten spelar
en mycket stor roll. Det tar sig sådana
uttryck att man ofta väljer en studieväg
vid den närliggande skolan, även
om den i och för sig inte motsvarar det
behov av utbildning man anser sig ha.
Vi har genom det nya gymnasiet försökt
råda bot häremot genom att bjuda olika
studievägar på samma studieort. Vi
tror att detta i och för sig kan ha ett betydande
värde.

Jag skulle vilja göra gällande att det
nya gymnasiet kan bli en trivsam skola
utan något egentligt plugg, med möjlighet
att tillgodose enskilda elevers egna
önskemål i mycket stor utsträckning.
Det måste med särskild glädje antecknas
att det nya gymnasiet kommer att
ge eleverna tillfälle att exempelvis odla
sina estetiska specialintressen, en möjlighet
som det nuvarande gymnasiet
inte ger. Dagens gymnasium har blivit
alltför stelt i sina former, med alltför
få möjligheter till olika utbildning. Det
var väl närmast detta som den ärade
talesmannen för utskottet hade i tankarna
när han yttrade att det nya gym -

nasiet skulle bli ett »roligt gymnasium».

Jag tror att man kan hävda att det
nya gymnasiet också blir en till behov
och resurser i alla avseenden välanpassad
skola. Genom att till samma skolenhet
förlägga olika skolor på det gymnasiala
stadiet — detta har för utredningen
varit en högst väsentligt sak —
möjliggör man en utbyggnad av det
gymnasiala skolväsendet till glädje för
ett antal orter i landet, som hittills inte
har kunnat få gymnasieutbildning därför
att underlaget inte har varit tillräckligt.
Enheterna har blivit alltför
små; den nu gällande gymnasieplanen
är utbyggd till sista plats.

En samverkan mellan olika skolenheter
på det gymnasiala stadiet måste
innebära utomordentliga möjligheter
att fullt utnyttja såväl lokalresurser som
lärar- och utrustningsresurser. Av utredningen
framgår med all önskvärd
tydlighet att de nya huvudmännen,
kommunerna, genom denna så att säga
yttre organisation på det gymnasiala
stadiet har möjlighet att spara mycket
pengar, en sak som måste hälsas med
tillfredsställelse inte minst i denna lärarbristens
och de i övrigt stora kommunala
investeringarnas tid.

Jag tror vidare man kan säga att det
nya gymnasiet blir ett smidigt arbetande
gymnasium. Det får endast en treårig
studieväg, bortsett från den tekniska
utbildningen, och det gör att dessa
tre år inte behöver utgöra någon
extrabelastning på den ungdom som vill
skynda fram till en utbildning. Elever
som har svårigheter att följa med i den
takt som det treåriga gymnasiet förutsätter,
har man försökt tillgodose genom
möjligheten att välja bort en del ämnen,
att mönstra ut dem ur schemat för att
kunna ta igen dem efter slutad ordinarie
skolgång. Likaså kan den som anser att
takten i det treåriga gymnasiet inte tillgodoser
hans eller hennes möjligheter
att förkovra sig välja till ämnen som
ligger inom den egna intressesfären.

Den långt drivna ämnesintegrationen
gör det också möjligt för den ambitiöse

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

läraren att ge sitt ämne väsentligt större
friskhet i undervisningen, och därtill
kommer att eleven själv får mycket lättare
att avgöra olika ämnens samhörighet
och att få en bättre överblick över
sitt studieområde. Hit hör också möjligheterna
till betingsläsning, liksom
också det extra provet. Båda dessa saker
måste vara ägnade att göra läsningen
och skolgången mera spännande
och innehållsrik. Det särskilda provet
ger utrymme för elevens egen fantasi,
och det bör också bli ett tillförlitligt
mått beträffande inhämtad kunskapsnivå.
Det kommer att utgöra ett
led i en strävan som gymnasiet vill
göra till sin, nämligen att fostra eleverna
till större självständighet och större
ansvar.

I sammanhanget bör man hävda att
det nya gymnasiet ser som en av sina
huvuduppgifter att fostra eleverna till
att kunna planlägga sitt arbete och ta
eget ansvar, att göra dem just till sådana
människor som behövs ute i det praktiska
livet. I anslutning därtill vill jag
gärna framhålla att det nya gymnasiet
i sin undervisning kommer att bli väsentligt
mera utåtriktat och kommer
att ta väsentligt mera hänsyn till det
samhälle det verkar i än vad som tidigare
har varit fallet.

När jag minns man egen studietid
måste jag med sorg konstatera att när
man efter studentexamen trädde ut för
att försöka tjäna sitt levebröd hade man
högst väsentliga brister just i sin kunskap
om den aktuella omvärlden. Det
var som om man hade levat i ett andligt
internat, där man liksom inte brydde
sig om vad som utspelades utanför.
När man kom ut i sin praktiska verksamhet
stod man frågande inför många
fenomen som det egentligen borde ha
varit gymnasiets sak att såvitt möjligt
förklara.

Det nya gymnasiet blir en skola utan
onödiga spänningsmoment, framför allt
därför att man avskaffar slutexamen. Vi
vet alla hurusom studentexamen för
många elever innebär att de helt enkelt

inte kan göra sig själva rättvisa just den
dagen när de inhämtade kunskaperna
skall mätas. Många bär fått gå ut bakvägen
därför att de inte kunnat samla
sig till den kraftansträngning som var
nödvändig den dagen. Nu slipper man
det trycket. För att citera en stor man
vill jag säga att den gamla studentexamen
har förorsakat så mycket blod,
svett och tårar att den den bör ha spelat
ut sin roll. I det nya gymnasiet kommer
de gemensamma proven och den
nya fackinspektionen att vara en, såvitt
jag kan se, säker borgen för att
varje elevs studieförutsättningar och
kunskaper kommer att få en riktig och
sann mätning. Bara den vinsten tycker
jag skulle vara tillräcklig för att motivera
examens avskaffande, eftersom
examensförfarandet i avgörande ögonblick
kan sätta elevens prestationsförmåga
ur spel och sålunda omöjliggöra
för eleven att få visa vad han eller hon
verkligen går för. Detta borttagande av
slutexamen innebär också en annan fördel
som är rätt väsentlig och som i och
för sig utgör ett starkt försvar för den
treåriga studiegången. Borttagandet av
examen möjliggör att man kan läsa fullt
ut till sista dagen i stället för att som
nu sker behöva avbryta den egentliga
undervisningen flera månader före examen
för att eleverna skall få förbereda
sig för det slutliga provet.

Det var, herr talman, några synpunkter
som jag tycker talar för vad vi nu
går att besluta om. Låt mig sedan ta
upp några saker som har intresserat
mig.

Det har sagts av utskottets ärade ordförande
att det är svårt med prognoserna
rörande anslutningen. Ja, visst är det
svårt. Man kan rent allmänt konstatera
att alla prognoser som gjorts i fråga om
studiefrekvensen mer eller mindre slagit
fel och mer eller mindre överträffats
av verkligheten. Det kommr säkerligen
också att kunna sägas om gymnasieutredningens
prognosförslag. Jag anser
emellertid att det ligger närmare verkligheten
än prognoser tidigare i allmän -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

het bär gjort. Jag tror att man har att
räkna med en mycket betydande anslutning
i framtiden. Därför anser jag att
det ligger mycket i det krav som framförts
från vårt håll om att man inte
borde binda de beräknade gränserna för
anslutningen, såsom man nu har gjort.
Det har skett en viss uppmjukning, men
jag tror att det är angeläget att gå vidare
på den vägen, inte minst ur de små
gymnasieorternas synvinkel, ty sätter
man en skarp gräns för den beräknade
anslutningen så kan det hända att man
tillgodoser de stora gymnasieorternas
behov av utbyggnad, och när man gjort
det har man kanske nått gränsen för
vad man anser sig orka med. Jag tror
därför att det är angeläget att man håller
gränsen för utbyggnaden så rörlig
att man kan tillgodose angelägna behov
på nya och små gymnasieorter.

En angelägen fråga är också storleken
på de grupper som skall läsa särskilda
ämnen. På små gymnasieorter kommer
man att få svårt att nå upp till de gränser
som är fastställda. När det gäller
gruppindelningen bör man söka få till
stånd en uppmjukning som skulle göra
det möjligt även för de små orterna att
bjuda den specialundervisning som
gruppundervisningen ju är avsedd att
vara.

Klassernas storlek är också en ur
många synpunkter ytterligt angelägen
fråga. Jag vill gärna helt ansluta mig
till utskott sordförandens mening när
han säger att man givetvis inte kan
bortse från förhållandena inom vårt
undervisningsväsende över huvud taget.
Jag anser att innan man ställer bestämda
krav på nedskärning av det föreslagna
elevantalet i gymnasiet måste
man föra in grundskolan i resonemanget.
Där måste det ju anses vara minst
lika angeläget att åstadkomma den nedskärning
som vi diskuterat så många
gånger.

Bland de reservationer som här föreligger
bär jag ansett mig böra delta i ett
par stycken, som jag skall be att få
stanna vid ett ögonblick.

Reservation nr 3 vid punkten 14 rör
frågan om kristendomens plats i individens
och samhällets liv. Det slog mig,
när utskottets ordförande talade om
disciplinsvårigheterna — då han hävdade
att man måste gå ännu längre ned
i årsklasserna med disciplinsträvandena
— att det kanske här bakom finns
någonting av det som vi talat om när
vi hävdat kristendomens betydelse i
sammanhanget.

Kristendomen är ju bärare av de
mänskliga hänsyn, utan vilka vi inte
kan leva samman. Den är bärare av en
speciell syn på människovärdet, och
den är väl bärare över huvud taget av
de intressen som gör att man kan vädja
till den enskilda människans innersta
förmåga och förstånd i en given situation.
Det är väl närmast den möjligheten
vi saknar, när vi diskuterar disciplinproblemen,
nämligen att komma
människan inpå livet och göra klart för
eleverna att deras uppträdande inte
stämmer med de normer vi har för vår
samlevnad. Jag delar helt den uppfattningen
att man så tidigt som möjligt
på skolstadiet skall diskutera disciplinproblemen.
Men man skall i sammanhanget
inte glömma den betydelse kristendomen
har som bärare av dessa
mänskliga motiv.

I denna reservation har tagits upp ett
krav som centerpartiet bär framfört i
en partimotion, nämligen att man hos
Kungl. Maj :t skulle »begära prövning
om möjligheterna till ytterligare förstärkning
av religionskunskapens ställning»
i jämförelse med propositionens
förslag. Jag skall gärna erkänna därvidlag
att centerpartiet liksom övriga partier
utom högern oreserverat bär slutit
upp kring förslaget om timfördelning
för religionsundervisningen. Vi vet att
detta förslag faller tillbaka på reservationen
i gymnasieutredningen, eu reservation
som ju har tagit en viss plats
i debatten efter utredningens förslag.
Det hade varit min förhoppning att man
skulle ha kunnat samla den kristna opinionen
kring detta förslag. Det har inte

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

visat sig vara möjligt. Tvärtom har en
mycket stark opinion kommit till uttryck
som kräver ett större utrymme
för kristendomsämnet. Kravet på möjlighet
att förstärka ämnets roll i framtiden
har närmast framsprungit av det
skälet att man sålunda kunnat finna att
reservationen inte har tillfredsställt den
kristna opinionen. När jag hade i uppgift
att göra den avvägning som reservationens
krav innebar, stod det klart
för mig att man inte i någon större utsträckning
kunde överskrida det veckotimantal
som var fastställt för undervisningen.
Jag dristade mig ändå att ta
min förstärkning den vägen, därför att
jag då inte behövde föra det utomordentligt
invecklade och komplicerade
resonemang som en ändring av timplanen
innebär. När man själv har varit
med om att skapa en timplan av det
slag som nu föreligger för gymnasiet,
får man en djup och bestående respekt
för det komplicerade och invecklade
program det innebär, och man rör inte
på den i första taget.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att jag tror att det förslag som föreligger
från högern och som bygger på
den stora opinion som finns i frågan
ändå har en betänklig, rent psykologisk
brist, nämligen att man sålunda ökar
det totala timantalet, vilket för ungdomarna
måste innebära en prövning i
och för sig som kommer att gå ut över
kristendomsämnet som sådant. Vid de
undersökningar som gymnasieutredningen
har gjort om de olika ämnenas
ställning i elevernas egen värld befanns
det ju till min och många andras sorg
att kristendomsundervisningen praktiskt
taget inte kunde räkna med något
som helst intresse från elevkåren. Jag
skall inte närmare gå in på det. Det är
dock ett oomkullrunkeligt faktum, och
jag tror att den översyn som vi har begärt
inte minst måste syssla med problemet
hur man återigen skall kunna
göra kristendomsämnet till ett stimulerande
och intressant ämne för eleverna.
Det är det stora och allt annat över -

skuggande problemet. Så länge man inte
bär lyckats lösa den frågan anser jag
att den påbyggnad av timantalet som
sker på bekostnad av ett ökat veckoti
man t al är ett psykologiskt missgrepp.

Reservation nr 4 sysslar med det kyrkohistoriska
stoffet. Vid avvägningen av
gymnasieutredningens reservation fanns
det anledning att diskutera vilka faktorer
det var som påverkade timantalets
tillmätning. Man måste naturligtivs
först och främst betrakta en allmän
minskning av det totala timantalet och
vidare det faktum att man kunde föra
över det kyrkohistoriska stoffet till det
allmänna historieämnet. Då var frågan
i vilken grad det skulle vara möjligt att
inom historieämnets ram rymma kyrkohistoria.
Det är val möjligt att gymnasieutredningens
formuleringar på den
här punkten inte ger fullt stöd, och när
det här nu sägs att man skall öka ut
med eu halv veckotimme för historieämnet
för att göra det möjligt att verkligen
inrymma den erforderliga delen
av kyrkohistorien, tror jag att det är
ett i och för sig mycket angeläget
ärende.

Får jag så till sist, herr talman, bara
säga ett par ord om reservation nr 19,
som rör de gemensamma samlingarna.
Det har på den punkten inte varit möjligt
att acceptera departementschefens
skrivning, när han faktiskt skriver på
det sättet att varje religiöst inslag i de
gemensamma samlingarna skulle bli
praktiskt taget omöjliggjort. Det är
klart att detta kan diskuteras, och den
diskussionen är naturligtvis ett problem
som man kommer att få brottas med
ute i skolorna när det gäller att ta ställning
till denna fråga. Vi reservanter
har funnit det angeläget att på denna
punkt försöka åstadkomma något vidgade
möjligheter och därmed införa begreppet
»befria» i den män det kan anses
erforderligt. Man borde ge de gemensamma
samlingarna ett innehåll
som bättre stämmer överens med god
och väl prövad tradition i den gamla
skolan.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Det är för mig, herr talman, en glädje
att kunna yrka bifall till särskilda utskottets
utlåtande i alla punkter utom
de tre till vilka anslutits reservationerna
nr 3, 4 a och 19, till vilka reservationer
jag ber att få yrka bifall.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Vi skall här i dag behandla
Kungl. Maj:ts proposition nr
1964:171 angående reformering av
de gymnasiala skolorna. Gymnasieutredningen
kallar betänkandet »Ett nytt
gymnasium».

Jag vill gärna här helt kort beröra
ärendets gång. Den 30 juni 1960 tillkallade
departementschefen sakkunniga
för att utreda den gymnasiala utbildningens
uppgifter, innehåll och organisation.
De sakkunniga kallade sig gymnasieutredningen.
Deras betänkande
överlämnades till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet den 5 juli
1963. Redan dessförinnan hade utredningen
presenterat en del speciella utredningar.
Den ena av dem kallades
»Vägen genom gymnasiet» och den andra
»Kraven på gymnasiet». Till liuvudbetänkandet
har man också sedan
fogat några andra utredningar.

Låt mig personligen deklarera att utredningens
arbete måste betecknas som
synnerligen allsidigt och kanske mer
än vanligt omfattande. Till detta vill
jag också lägga att det i betänkandet
finns mycket av allmänt intresse, som
inte bara vi här i riksdagen skulle kunna
ha nytta av att ta del av och inte
bara sådant som skolmännen gärna vill
studera. Det finns mycket som den
stora allmänheten skulle kunna läsa
och som framför allt målsmännen skulle
kunna ha mycket stor behållning av
att ta del av.

Själva uppställningen av utredningens
betänkande är också mycket föredömlig.
Genom det nya system som används
här har man synnerligen lätt att
hitta i betänkandet. Man kan hitta sammanfattningar
och man kan hitta de -

taljresonemang i de olika avsnitten.
Härigenom är det mycket lätt att ta ut
de detaljer som man önskar få fram.

Betänkandet avlämnades till Kungl.
Maj:t den 5 juli 1963, och propositionen
kom på riksdagens bord nu i höst —
den 27 oktober.

Särskilda utskottet hade alltså mycket
kort tid på sig för att behandla ärendet.
Det har också framhållits från denna
talarstol i dag att så varit fallet. Man
skulle kanske ha önskat att man fått
propositionen redan på våren, men jag
föreställer mig att det var otänkbart
på grund av remisstiden som om jag
inte minns fel slutade den 15 februari.
Om man hade fått propositionen en vecka
tidigare på hösten, hade särskilda
utskottet haft ytterligare en vecka på
sig. Om vi fått den i våras hade utskottet
kanske kunnat tillsättas redan då,
och i så fall hade medlemmarna haft
möjlighet att under längre tid sätta sig
in i frågan. De ledamöter av andra avdelningen
av statsutskottet som var intresserade
av frågan kunde redan förra
året få betänkandet som jullektyr. Kanske
en del använde sig av denna möjlighet,
men de nya medlemmarna av
utskottet som inte hade tillträtt hade
inte denna möjlighet och detta intresse.
Detta gör att särskilda utskottet fått
forcera arbetet. Föredragningarna har
tagit lång tid, och det måste så ske.
De har inkräktat på överläggningarna.
Därför beklagar jag att överläggningarna
forcerats.

I detta sammanhang vill jag gärna liksom
herr Andersson ge en eloge åt utskottets
ärade ordförande. Han har varit
en fordrande och effektiv arbetsgivare,
jag medger det. Till detta vill jag
lägga att det rått en god stämning inom
utskottet. Vi har letts av en ordförande
som är mer än vanligt erfaren i skolfrågorna.
Resultatet av det är kanske
att vi inte alltid hunnit med riktigt.
Ordföranden kan litet för mycket
ibland.

En eloge skulle jag också vilja rikta
till sekretariatet som haft att forcera

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

arbetet oerhört men som åstadkommit
ett mycket förnämligt arbete. Skrivningarna
kan man alltid resonera om,
men vi måste förstå lnir detta forcerats
fram. Vi måste också förstå att ett resonemang
på vissa punkter kanske kunnat
klarlägga en del detaljer.

Gymnasieutredningen kallar som
nämnts sitt betänkande »Ett nytt gymnasium».
Nåja, det är väl ganska nytt,
men det finns mycket av det gamla
kvar, och det får vi kanske vara tacksamma
för. Det mest påfallande för
målsmän, allmänhet och studerande är
att man får ett gymnasium. Det allmänna
gymnasiet försvinner, och det nya
är så konstruerat att det tekniska gymnasiet
och handelsgymnasiet, alltså den
merkantila sidan, nu kommer in tillsammans
med det övriga. Jag tror det
är en mycket stor fördel att de platser
där man nu inte har tekniskt gymnasium
och handelsgymnasium får
möjlighet att ge sina ungdomar en sådan
utbildning på hemorten.

Beträffande målsättningen säges det
att gymnasiet skall ge en fördjupad allmän
utbildning jämte den målinriktade.
Man har satt den fördjupade allmänna
utbildningen först, och sedan har man
tagit den målinriktade. Det ligger kanske
någon mening i detta. Den målinriktade
utbildningen skall bli grund för
studier vid universitet och högskolor,
den skall också ge möjlighet för ungdomarna
att komma ut i yrkesutövning
direkt från gymnasiet. Tidigare
har gymnasiet praktiskt taget varit inriktat
på att förbereda för högskolestudier.
Så är inte fallet längre, och det
tror jag är en mycket stor fördel. Nu
tar man alltså steget fullt ut beträffande
kravet på den fördjupade allmänna
utbildningen.

Jag tror också att när reformen börjar
genomföras 1966 kommer den att
mottas med mycket stort intresse. Inte
minst målsmännen har förväntningar
och jag hoppas och tror att även ungdomarna
kommer att bli intresserade
av det nya gymnasiet.

I samband med frågan om det nya
gymnasiet har man tagit upp frågan
om fackskolorna och deras utformning.
Det är alltså två saker som behandlas,
dels reformen av det traditionella gymnasiet,
dels en klarare utformning av
den nya fackskolan. Om båda två använder
man nu termen gymnasial utbildning.
Jag tror — det är en personlig
mening som jag har och i någon mån
vill redovisa — att man med detta ändå
bara bibringat ungdomarna, målsmännen
och allmänheten den uppfattningen
att fackskolan nu är kanske mera
teoretiskt inriktad än som var fallet när
förslaget om fackskolan togs upp i
skolberedningen. Ofta rör sig frågan
bär om ungdomarnas praktiska och teoretiska
utbildning.

Man menar alltså att man genom det
nya gymnasiet skall kunna få en demokratisk
skola — jag tror det var herr
Andersson som nämnde det.

Jag vill gärna göra några reflexioner
här. Jag tror inte man kan skapa en
demokratisk skola genom att mer och
mer rikta in syftet på den teoretiska undervisningen,
En teoretisk undervisning
är naturligtvis nödvändig, men jag tror
att man ger demokratien den rätta utformningen
om man i stället värdesätter
resultatet av all undervisning och
ser vad den enskilde kan åstadkomma
på den plats där han befinner sig, var
den sedan än är i samhället.

Jag har velat göra dessa reflexioner,
ty jag tror att vi är inne på en farlig
väg. Man kan nämligen få en god utbildning
också genom praktisk erfarenhet.
Vi skall inte bortse från det. Jag''
bär många gånger tänkt på våra mycket
skickliga kommunalmän. Deras utbildning
till goda kommunalmän har ofta
inte gått den teoretiska vägen utan den
praktiska. Jag har haft många tillfällen
att beundra den goda utbildning som
våra kommunalmän har fått på den
praktiska vägen, och jag tror också att
man skall värdesätta den både när det
gäller ställning och när det gäller ersättning.
Det är kanske banalt att i detta

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

sammanhang resonera om denna sak,
men jag liar inte kunnat underlåta det,
därför att jag tror att man bör diskutera
med ungdomarna litet grand på denna
punkt.

I detta sammanhang vill jag något beröra
fackskolans kompetensvärde. Departementschefen
för ett resonemang
om den nya skolans möjligheter att ge
ungdomarna en viss inriktning på yrkeslivet,
men det leder inte fram till
något direkt förslag eller något direkt
yttrande om vilken kompetens fackskolan
skall ge. Jag måste beklaga detta, ty
när vi kommer ut och skall informera,
som det heter, våra ungdomar om de
olika skolorna — man får bara informera,
man får inte ge råd, vilket är
farligt, men man kan informera så att
det blir ett råd, vilket är mindre farligt.
Då är det viktigt att man vet något
om vad fackskolan bär för kompetensvärde,
så att man kan säga att den
som gått igenom fackskolan har de och
de möjligheterna att fortsätta. I fackskoleutredningen
finns visserligen en
katalog över möjligheterna, men vi har
inte fått den fastslagen. Departementschefen
säger att han återkommer till
den saken.

Jag vill också säga någonting om vad
som antydes i fråga om klasslärarnas
utbildning. Frågan har ingående redovisats
av fackskoleutredningen. Denna
har i sitt betänkande exemplifierat några
utbildningsvägar som kan bli den
sociala fackskolans avnämare, och där
nämns bl. a. vissa klasslärare. Men
efter den uppräkningen gör utredningen
det uttalandet att mycket talar för att
klasslärarna kommer att rekryteras
bland studenter. Vi har här resonerat
mycket om vad departementschefens resonemang
innebär, både vid utskottsöverläggningarna
och i utskottets skrivning.
Jag vill bara konstatera att såvitt
vi kan förstå har departementschefen
menat att denna fråga bör lämnas öppen
— för egen del skulle jag vilja använda
uttrycket »helt öppen» — och utskottet
har instämt häri. Det är mycket

viktigt att fastslå detta, och motivet
härför är alldeles klart. Vi har för närvarande
en särskild utredning, som
sysslar med denna fråga. Den kallas
LUS. Det är alldeles givet att man inte,
när utredning pågår, skall göra antydningar
i någon riktning. När frågan sedan
kommer upp i samband med att
läraTutbildningssakkunnigas betänkande
är klart bör man inte kunna åberopa
vad som sagts tidigare av departementschefen
eller av utskottet beträffande den
nedre anknytningen för klasslärarutbildningen.

Vi hoppas att kompetensfrågan så
småningom skall lösas. Departementschefen
har här lagt fram ett förslag
som förefaller mycket intressant. Det
skulle uppdragas åt ett särskilt institut
att lösa kompetensfrågan inte bara när
det gäller fackskolan utan såvitt jag förstår
över huvud taget för de olika studievägarna.
Om jag finge uttrycka ett
önskemål, skulle detta vara att när institutet
kommer till, bör man ändå börja
med fackskolans problem, ty vi har för
närvarande inga råd att ge våra ungdomar
när de kommit till det stadiet
att de skall välja utbildningsvägar. Det
är viktigt att fackskolan får en god
ställning. Härtill skall vi försöka bidra
ute på fältet. Vad vi beslutar här i riksdagen
i denna de! betyder nog ytterst
litet, men vi bör ha klart för oss att
fackskolan har ett utbildningsvärde som
det finns anledning att slå vakt om lika
väl som att man har anledning att ge
den ett tillräckligt kompetensvärde.

Reformeringen av den gymnasiala
undervisningen och de gymnasiala skolorna
berör många viktiga problem.
Det gäller undervisningens innehåll, utformning
och organisation; det gäller
lärotider, betyg, kompetens och ämnenas
ställning. Jag kan inte gå in på
de olika frågorna — inte ens på de reservationer
som jag varit med om att
skriva under. Det är ändå onödigt att
upprepa vad som där sagts. Det är bara
ett par ting som jag skulle vilja plocka
fram ur den rikhaltiga floran.

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

Beträffande den kvantitativa utvecklingen
har departementschefen angett
tal som utformas i procentsatser. Även
om man måste göra prognoser av något
slag, innebär dessa en viss risk.
Denna risk är nog störst när det gäller
avvägningen mellan gymnasiet och
fackskolan. Man har i detta avseende
angivit procentsatserna 30 respektive
20. Det kan bli på det sättet — detta
har framhållits i utskottets resonemang
— att man kommer fram till något som
vi har haft tidigare men som vi väl ändå
vill komma bort från, nämligen jäktet
efter betyg och poäng. Det vore olyckligt
om man skulle komma tillbaka till
dessa tendenser. Riskerna härför är påpekade,
och det är möjligt att man kan
undgå dem.

Departementschefen och utskottet vill
klart understryka att de nyssnämnda
procentsatserna är en riktpunkt. Det är
inte säkert att allmänheten — kanske
inte ens skoknännen — har detta riktigt
klart för sig. Men om man gör klart
för sig vad det här gäller, har man kanske
anledning att hysa den förhoppningen
att, om man får tillräckliga resurser
i fråga om lärare, lokaler och
annat, nämnda procentsatser skulle
kunna höjas till år 1970.

Inom utskottet fick vi den upplysningen
att det har ljusnat väsentligt på
lärarutbiMmngsfronten. Jag vet inte
hur pass initierade kammarens ledamöter
är på denna punkt och vill därför
nämna att man räknar med att förhållandena
i varje fall år 1970 kommer att
vara betydligt bättre än de är år 1964.
Det är möjligt att så kommer att bli fallet,
men än så länge räknar jag väl med
att det här gäller bara en förhoppning.

Det är möjligt att man genom att
ange dessa procentsatser skulle kunna
få den uppfattningen att det här är
fråga om en styrning. Att så inte är fallet
bär dock uttalats så klart att det
knappast behöver bli något misstag på
denna punkt.

Det kan hända att man i detta sammanhang
skulle kunna ta upp frågan

om att anordna en allmän ungdomsskola
av en något annan konstruktion. Jag
skall dook avstå härifrån.

I gymnasieutredningens betänkande,
i propositionen liksom i utskottsutlåtandet
har man diskuterat studietidens
längd. Vi bär tidigare haft ett tre- eller
fyraårigt gymnasium, varierande på olika
platser. Nu föreslås här ett treårigt
gymnasium. Jag föreställer mig att utredningen
haft ett mycket svårt avvägningsproblem,
när man skulle ta ställning
till om man skulle ha enbart ett
treårigt gymnasium eller parallellt med
ett sådant gymnasium även; ett fyraårigt
gymnasium. Jag har tidigare uttalat
att det varit en mycket skicklig
lösning som utredningen valt, när den
kommit fram till det förslag som herr
Andersson i viss mån har berört. Ett
fyraårigt gymnasium parallellt med ett
treårigt skulle medföra organisatoriska
svårigheter. Det skulle utan tvekan ställa
ytterligare krav på lokaler. Dessa
krav skulle möjligen kunna tillgodoses,
men vad som inte kan lösas är frågan
om lärar tillgången. Skulle man ha ett
fyraårigt gymnasium vid sidan av ett
treårigt, skulle återverkningarna bli att
man måste ytterligare inskränka möjligheterna
att vinna tillträde till gymnasieutbildningen,
och det är väl något
som vi är mycket rädda för. I sammanhanget
vill jag säga att jag böjer
mig för departementschefens resonemang
om klasser med 30 elever. Skulle
man sänka elevantalet, skulle det betyda
ett behov av flera lärare och därmed
färre möjligheter för ungdomar att
komma in på gymnasium. Man bör också
komma ihåg att man nu gör experiment,
som kanske i någon mån kan
ändra uppfattningen om vad som är
lämplig klasstorlek. När man nu löser
frågan genom att ge eleverna möjlighet
till eu mindre studiegång — de får då
möjlighet att välja bort vissa ämnen —
tycker jag att detta är ur psykologisk
synpunkt värdefullt för eleverna. Denna
anhopning av ämnen som eleven
skall läsa på samma gång innebär för

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

många en hård påfrestning, och denna
påfrestning kan elimineras genom att
vissa ämnen tas bort och eleverna får
koncentrera sig på ett mindre antal ämnen.
Jag tror för min del att eleverna
då kommer att koncentrera sig på de
ämnen som de har svårt för — det vore
kanske en bra lösning — och spara de
andra ämnena, till dess att de klarat
av de svåra ämnena. Dessa elever kan
sedan få möjlighet till förlängd undervisning,
kanske under det fjärde året,
och samma möjlighet har eleven om
han varit borta ett år och kommer tillbaka
till skolan — såvitt jag fattat förslaget
rätt. Denna möjlighet innebär en
god lösning på problemet för eleverna
och föräldrarna. Om vi fått det fyraåriga
gymnasiet, skulle jag tro att föräldraambitionerna
tagit sig uttryck däri
att man önskat att ens barn skulle gå
det fyraåriga gymnasiet, inte därför att
barnet passar för en längre studiegång
utan kanske därför att det då kan öka
sina betygspoäng och därigenom får
möjligheter att fortsätta på universitet
och högskolor. Detta var väl inte meningen
med det fyraåriga gymnasiet,
utan meningen är väl att hjälpa de elever
som vill ha ett något lugnare tempo
när det gäller studierna för att komma
fram till ett slutresultat.

När det sedan gäller de särskilda
ämnena vill jag beröra en grupp av
dem, nämligen de estetiska ämnena. Jag
beklagar att dessa fått en mer symbolisk
ställning med liten verklighet bakom
möjligheterna att få en estetisk utbildning.
Det var precis likadant när
det gällde grundskolan. Man sade då
i utredningen, att eleverna kunde syssla
med de estetiska ämnena på fritid.
Men detta kan ju gälla även franska och
engelska. Det är stor skillnad att lära
sig ämnena under skolans ledning. Jag
har sett i ett uttalande av generaldirektören
och chefen för skolöverstyrelsen
att han snuddat vid tanken på att man
också i gymnasiet skulle kunna klara
dessa estetiska ämnen på fritid. Jag
förstår inte den uppdelningen över hu -

vud taget. Skolan har mycket större
möjligheter att redan på ett tidigt stadium
inrikta ungdomarna på rätt sätt,
och jag har den uppfattningen att det
kanske skulle vara mera nytta med en
sådan undervisning i dessa ämnen än
med undervisningen i kemi, fysik och
matematik — men det är en privat
uppfattning som jag inte törs dra ut för
långt.

Jag kommer sedan in på frågan om
timantalet för religionsundervisningen.
Del är med mycket stor tillfredsställelse
som vi kan konstatera att departementschefen
i sitt förslag givit möjligheter till
religionsundervisning inom både den
merkantila och den tekniska utbildningen.
På det sättet har ämnet fått en legalisering,
vilket är det viktigaste i detta
sammanhang. Om man nu syftar till
att med religionsundervisningen ■—
som herr Torsten Andersson här säger
—• ge ungdomen en viss ledning och
en undervisning som bygger på västerländsk
grunduppfattning och ideologi
o. s. v., tror jag inte att man lyckas med
att ge en sådan ledning, om man
lägger till två timmar. Jag anser att
man kan göra det med tre veckotimmar,
eller för gymnasiet med tre plus
tre plus tre plus två plus två. Det hela
beror naturligtvis i mycket stor utsträckning
på hur undervisningen skötes,
och där är naturligtvis den personliga
insatsen viktig. Sedan kan vi kanske
diskutera ämnets ställning. Vi har
anslutit oss till det förslaget i en motion
som innebär att denna fråga skall prövas,
men därmed menar jag inte att vi
direkt skall sikta till ett utökat timantal
utan att vi bör gå andra vägar, som herr
Torsten Andersson antydde. Det finns
andra vägar framför allt genom kursplaner
och dylikt varigenom man kan
få ungdomen mera intresserad av ämnet.

Jag vill sedan tala något om de gemensamma
samlingarna. På denna
punkt har vi haft dels gymnasieutredningens
formulering och dels departementschefens
formulering — departe -

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

mentschefen har i någon mån i sitt resonemang
rättat till en del misstag som
uppstått genom gymnasieutredningens
skrivning. Departementschefen anser att
det bör finnas möjlighet att vid de gemensamma
samlingarna få en anknytning
till religiösa och etiska frågor.
Utan tvekan kan man bara göra detta,
men å andra sidan kan det bli fråga om
huruvida man pressat uttrycken och
om man när det gäller dessa anknytningar
till religiösa och estetiska ämnen
inte ens kan få läsa en bön eller
sjunga en psalm. Här har man pressat
uttrycken från båda hållen. Jag skulle
hellre vilja ha den lösningen -— och jag
tror att jag var inne på det resonemanget
— att låta skolchefen få avgöra i
stort sett vad som skall förekomma på
dessa gemensamma samlingar. Skolchefen
har väl dock i de allra flesta fall
en viss erfarenhet av ungdom och har
väl, som jag hoppas, i de flesta fall ett
något så när hyggligt omdöme, och om
han får avgöra denna sak tror jag att
samlingar med anknytning till religiösa
ämnen skulle få ett visst värde. Däremot
är jag mycket rädd för att så inte
skulle bli fallet, om man skulle börja
undersöka om det är någonting som
skulle kunna stöta den eller den elevens
livsåskådning eller religiösa åskådning
— jag tror inte att de är så ömtåliga
på den punkten. Det är den erfarenhet
jag har. Däremot tycker jag
att man på något sätt måste förklara
departementschefens resonemang i den
senare delen framför allt för att ta bort
något av de misstankar som uppstått.
Helst skulle jag som skolman ha velat
se att man inte fått ett institut som medger
befrielse av den anledning som det
bär gäller, utan befrielse av lokala och
praktiska skäl -— det kan man ju alltid
få. Men i stort sett bör det ordnas så
att eleverna kan vara med på dessa samlingar,
som kan vara till information
och gärna till uppbyggelse — varför
skulle de inte kunna vara det? I så fall
skulle man kunna få en formulering

som innebär att man litar på skolledarna.

Vidare har disciplinfrågorna här berörts.
Departementschefen har där gått
ifrån konstruktionen med disciplinnämnd
och talar nu i stället om samarbetsnämnd.
Det gäller alltså samarbetet
i skolan, och vilka är det vi skall
samarbeta med? Ja, det är väl med föräldrarna.
Det är givet att man skall
ha samarbete med personal av olika
slag inom .skolan men det gäller framför
allt föräldrarna. När samarbetsnämnderna
ges en sådan sammansättning
att föräldraföreningarna inte har
någon möjlighet att bli representerade,
kommer vi med en reservation med yrkande
att föräldraföreningarna skall få
möjlighet att få göra sig gällande i samarbetsnämnderna.
Jag är något upprörd
över att man inte går med på den saken.
Föräldraföreningarna har gjort
mycket stor nytta, och de skulle på detta
sätt få en uppgift som kan intressera
dem.

Jag tror också att det finns föräldraföreningar
på de flesta gymnasieorter.
Man har sagt att det inte finns någon
formell möjlighet att ge föräldraföreningarna
denna rätt därför att det inte
finns sådana överallt. Jag skulle kunna
tänka mig att skolstyrelsen där det
inte finns föräldraföreningar i stället
skulle utse två representanter. Jag vill
inte vara med om utskottets förslag i
denna del. Jag hoppas faktiskt att det
blir en ändring på denna punkt, så att
föräldraföreningarna får något att intressera
sig för. Det är alldeles nödvändigt
att samarbetet med skolan sker genom
föräldraföreningarna både i stort
och när det gäller det individuella planet,
de särskilda eleverna.

Herr talman! Jag har tidigare nämnt
något om den fortsatta utvecklingen
inom vårt utbildningsväsen. Genom den
reform, som vi nu kommer att besluta
om och som skall förverkligas år 1966,
har vi hunnit ännu en bit på väg till
en skola, där alla våra ungdomar skall

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kunna finna en lämplig form av utbildning.
Det är något vi kan glädja oss
åt. Redan i dag, när förslaget ligger
på riksdagens bord, har vi i någon mån
möjlighet att välja personliga värdefulla
utbildningsvägar. Vi strävar efter
att stärka demokratien och ge de olika
utbildningsvägarna samma värde för
personlighetsdaningen och skapa respekt
för olika insatser i samhället på
olika plan. Ännu tror jag dock inte att
vi har funnit den rätta formen. Redan
i dag är vi färdiga att sträva vidare
mot en ungdomsskola av en sammanhållen
typ, som bildar en gemensam
plattform för all utbildning.

Vi bör i dag, när vi har denna stora
reform, ändå göra klart för oss att vi
måste fortsätta att reformera skolan.
Då blir det mening i den uppfattningen,
att skolan måste leva, och därmed
har vi också sagt att om skolan lever
måste den förändras. Skolan förändras
utan tvekan, och vi hoppas att den
kommer att bli ännu bättre än den vi i
dag beslutar om.

•lag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets utlåtande
med undantag av punkten 14, där jag
yrkar bifall till reservation nr 3, punkt
17, där jag yrkar bifall till reservation
nr 4 a, punkt 44, där jag yrkar bifall till
reservation nr 19, punkt 50, där jag
yrkar bifall till reservation nr 24, och
punkt 82, där jag yrkar bifall till reservation
nr 32.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om behovet av en reform av
gymnasiet som anpassar detta till den
nioåriga grundskolan och som dirar ut
konsekvenserna av de stora förändringar
som har ägt rum och pågår i samhället.
Det kvantitativa behovet av utbildning
i årsklasserna ovanför grundskolan
liksom behovet av differentiering
i denna utbildning har starkt ökat.
Det nuvarande gymnasiet fyller inte alla
de behov som man i dag vill ställa,

men det kan vara skäl att erinra om,
att den svenska skolutbildningen av i
dag dock ligger på en hög nivå. Inte
minst den nuvarande studentexamen
hävdar sig i kvalitativt avseende väl vid
en internationell jämförelse. Detta är ett
faktum som man inte bör låta gymnasiets
brister undanskymma. Den
självklara utgångspunkten för en reform
är därför enligt vår uppfattning att man
måste kunna ställa samma höga krav
på det nya, som man ställde på det
gamla. Det vore djupt olyckligt från såväl
samhällets som den enskilde elevens
synpunkt om man underlät att hålla
kvalitetskravet uppe.

Det material som har presenterats
kammaren som underlag för de beslut
som vi nu har att fatta är så utomordentligt
omfattande och delvis dessutom
så sent erhållet, att det har varit svårt
att få en klär överblick och en samlad
bild inte minst av målsättningar och
syften. Detta är beklagligt och försvårar
bedömning och ställningstagande,
i varje fall för dem som inte är rena
specialister.

Jag vill emellertid börja med att uttala
min oreserverade anslutning till vad
som allmänt anges vara en väsentlig
strävan i gymnasieutbildningen. Jag
tänker på kravet att den skall skapa individer
som bär förvärvat både goda
kunskaper och förmåga att kritiskt
granska dessa kunskaper, kravet att eleverna
skall fostras till objektivitet och
självständighet, att de skall ges perspektiv
på utvecklingen och tillvaron och
lära sig bedöma andra tider och andra
folks förhållanden efter då och där gällande
uppfattningar och vedertagna
normer.

Man måste med tillfredsställelse hälsa
att gymmasieut redo ingen och propositionen
så starkt har understrukit behovet
av en sådan allmän inriktning.
Den är nödvändig om en verklig demokrati
skall kunna hållas levande i ett
samhälle, som med så raska steg som
vårt går mot kollektivisering och likriktning.
Det är bara synd att tillämp -

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 10

1!)

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

ningen icke helt tycks svara mot det
deklarerade syftet. Den överbetoning
som undervisningsplanerna ger åt de
senast 100—150 årens kulturutveckling
och samhällsutveckling är inte helt
förenlig med detta syfte. Den minskar
möjligheten till en nyanserad teckning
av hela bakgrunden, och den är för övrigt
ett typiskt uttryck för eu felsyn,
som man ailtför ofta möter i dagens
svenska samhälle.

Man måste av samma skäl ställa sig
litet frågande inför det starkt ökade utrymmet
för naturvetenskap och teknik
på bekostnad av humanistisk bildning.
Det verkar som om man låste blicken
så fast vid dessa ämnesområdens alla
fascinerande möjligheter, att man försummar
behovet av att kunna väl förstå
uttrycksmedel och tankegångar i
vårt rika kulturarv.

Strävan efter tolerans och objektivitet
får inte befria skolan från ansvar för
elevernas etiska fostran. Den kristna
livsåskådningen är och bör vara den
självklara grunden för samhällsliv, moral
och normer i vårt land. Eleverna
måste därför göras väl förtrogna med
den kristna etiken. Samtidigt är det väsentligt
att skolan i en tid av ökat internationellt
utbyte och ökat internationellt
ansvar förmedlar kunskaper om
främmande religioner och livsåskådningar.
Även om tyngdpunkten bör läggas
på kristendomen, behövs kännedom
om de icke-kristna religionerna för att
skapa förståelse och vidsyn. Det är viktigt
att religionsundervisning meddelas
på samtliga linjer i gymnasiet, och det
är viktigt att den får tillräckligt utrymme.
Det har den enligt vår mening inte
fått. Vi anser att de krav som en väldig
folkopinion har rest borde till fullo ha
tillgodosetts. Herr Torsten Andersson
tog nyss upp detta till diskussion och
sade att han för sin del inte kunde acceptera
en kristen domsundervisning på
bibehållen nivå, hl. a. därför att det
skulle innebära en ökning av arbetsbördan
i gymnasiet. Bortsett från den
oklara utgångspunkten är det ändå en

sanning med modifikation. Alla är överens
om att den nuvarande arbetsbördan
i gymnasiet skall minskas. Vi anser bara
att kristcndomsundervisningen är så
viktig, att dess tillgodoseende kan motivera
en något måttligare minskning,
och vi framför för övrigt också andra
förslag som kan lätta arbetsbördan och
som måste vara med i bilden.

Beträffande de gemensamma samlingarna
är det säkert önskvärt att ge dem
förnyelse och variation. Vi kan däremot
inte ansluta oss till regler som
försvårar eller utesluter möjligheten att
ge samlingarna ett religiöst innehåll.
Tvärtom anser jag för min de! att sådant
innehåll i viss utsträckning bör
vara det normala.

På många samhällslivets områden iir
utvecklingens takt och inriktning en
fråga om avvägning mellan investering
och konsumtion. Detta gäller också utbildningen.
Här kompliceras emellertid
bilden av att utbildning kan vara både
investering och konsumtion. Att den
kan vara investering är självklart. Konsumtion
blir den då den drivs längre än
vad som produktivt kan nyttiggöras —
produktivt då givetvis taget i sin vidaste
bemärkelse och inneslutande alla
önskvärda samhälls- och kulturinsatser.

Hur har man då tänkt sig denna avvägning
i fråga om utbildningen efter
grundskolan? Ja, behovet liar man försökt
fastställa genom att studera de två
faktorerna: ungdomarnas efterfrågan

på gymnasieutbildning och avnämarnas
efterfrågan på gymn-asieutbildade.
Dessa två faktorer är emellertid, som
man också påpekar, inte helt oberoende
av varandra. I ett balanserat utbildningssystem
löper de parallellt, och det
är ur alla aspekter väsentligt att försöka
uppnå att så blir förhållandet. Nu är de
önskemål som redovisats av avnämarna
av naturliga skäl kortsiktiga och avser
främst de direkta kunskaper som kan
bedömas önskvärda i dagens situation
och i den begränsade framtid som går
att säkert överblicka. Vad som också
är viktigt att observera är, att avnii -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

marnas önskemål inte fullt har avvägts
— jag medger att det är svårt att objektivt
göra en sådan avvägning — mot
samhällets kostnader för att tillgodose
dem. Det ligger i sakens natur att en
avnämare i en sådan situation ställer
kraven högre än om en kostnadsavvägning
skulle ha avkrävts honom. Detta
kan alldeles särskilt bli förhållandet, om
utbildningskostnaden kan drabba avnämaren
i det fall att samhället inte svarar
för den.

För ett kultursamhälle är det en självklarhet
att ge och avkräva sina invånare
ett visst mått allmän kunskap och
bildning, alldeles oavsett om det kan
motiveras av samhällsnytta eller inte.
Det är kanske inte fullt lika klart hur
stort det måttet bör vara, men själva
den omständigheten att grundskolans
nio år är obligatoriska får väl sägas vara
ett ställningstagande som innebär att
måttet för närvarande just fylls av den
bildningsvolym som grundskolan lämnar.
På utbildning därutöver, som samhället
tar på sig kostnaden för, måste
då kravet på samhällsnytta logiskt ställas,
men jag upprepar att jag i detta
sammanhang inte vill se samhällsnyttan
trångt.

Man hör ofta ett påstående, som gärna
ges en självklart generell innebörd,
nämligen att utbildning är en produktiv
faktor i samhället. Naturligtvis är
det så, men inte utan vidare. Utbildningen
måste fylla ett bestämt ändamål
och ge en ersättning för kostnaderna.
All utbildning är förvisso inte lönsam
från samhällets synpunkt. Man siktar nu
mot en tvåårig ungdomsskola efter
grundskolan som skall suga upp ytterligare
en betydande del av ungdomarna
och i stor utsträckning ge en allmän
teoretisk undervisning utöver yrkesutbildningen.
Fyller detta verkligen något
angeläget ändamål? Behöver de ungdomar,
som inte lämpar sig för eller
avser att ägna sig åt teoretiska yrken,
verkligen ytterligare teoretisk utbildning
utöver grundskolan? Borde vi inte
först låta grundskolan växa in i sam -

hället, innan vi ger oss in på sådana
funderingar? Riskerar vi inte också att
fackskolan, som vi nu vill pröva oss
fram med, kommer att råka i kläm mellan
å ena sidan gymnasiet och å andra
sidan ungdomsskolans yrkesutbildning?

Både när det gäller den stora grupp
av ungdomar som vill ut i yrkesarbetet
så snart som möjligt efter den obligatoriska
skolgången och när det gäller
den grupp, som vill ha en längre teoretisk
utbildning som grundval för yrkesarbetet
måste utbildningen vara meningsfull
för att den i längden för ungdomarna
skall kunna framstå som meningsfull.
Det går inte att lägga fram
krav som inte svarar mot behov. Det är
emellertid svårt att frigöra sig från uttrycket
att man på många håll har en
stor benägenhet att sikta mot utbildning
som ett självändamål vid sidan om behovstäckningen.
Man ger dock ungdomen
föga hjälp genom att föra dem
som har en bestämd målinriktning vidare
in i utbildningslabyrinten så att
säga på måfå, i stället för att uppmuntra
och tillgodose deras önskan om direkt
yrkesutbildning. Man måste också
observera deras relationer till de ungdomar
— och det kommer väl alltid att
bli en betydande grupp — som går ut
i förvärvslivet direkt efter den obligatoriska
skolan. Får inte de vidareutbildade
bättre villkor på arbetsmarknaden
i förhållande till den tid och de
uppoffringar som utbildningen krävt,
så blir det nog svårt att få tillräckligt
intresse för denna vidareutbildning. Sådana
bättre villkor kan knappast d längden
bara konstrueras utan måste grundais
på vederbörandes kapacitet och
värde, med andra ord på utbildningens
kvalitet.

All utbildning lägger stora kostnader
på samhället, inte bara genom utgifterna
för dess bedrivande utan också genom
att näringslivet och samhällssektorn
berövas arbetskraften under utbildningstiden.
Det är betydande kontingenter
som det här gäller. Nu kan man
naturligtvis inte anpassa utbildningspro -

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 10

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

blemet kortsiktigt efter förhållandena
på arbetsmarknaden, men man kan
inte heller helt nonchalera den situation
som vi har med stor brist på arbetskraft
även på mycket vitala områden, en situation
som enligt alla prognoser kommer
att fortfara under den tid som kan
överblickas. Den bristen måste dock
understryka kraven på alt utbildningen
läggs på en realistisk nivå. En realistisk
nivå är däremot minst av allt en
över hela fältet låg nivå. Arbetskraftsbristen
har också den effekten att ytterligare
driva på den snabba rationaliserings-
och omställningsprocess som
vi nu genomlever och som för sin planläggning,
sitt genomförande och sin
goda funktion kräver högt kvalificerad
och alltså väl utbildad arbetskraft.

Allt detta synes mig klart underbygga
det krav som vi från vårt håll alltid
vill uttala när det gäller utbildning,
nämligen kravet på kvalitet. Om jag har
fattat den socialdemokratiska utbildningsideologien
rätt innebär den bl. a.
att en social utjämning skall åstadkommas
genom en allmän och likformig undervisning
utan kvalitetsspärrar. Vi tror
inte riktigt på den metoden. Vi tror att
den innebär risker för en lika allmän
sänkning av kunskapsnivån och att den
för med sig en försening av yrkesutbildningen
utan att ge vinster som motiverar
detta. Vi vill i stället genom
lämpliga kvalifikationsspärrar hålla
uppe kravet på kvalitet i varje form av
utbildning. Vi tror mera på en social
utjämning som grundar sig på respekt
för alla goda prestationer i samhället
•—• hur och var de än utförs. I det fallet
vill jag instämma i vad herr Källqvist
nyss sade.

Det brukar ibland hävdas att ett gymnasium
med hög kvalitet och därmed
följande betygsspärrar och utgallring
skulle vara odemokratiskt. Det sägs då
att ett sådant gymnasium skulle anknyta
till föråldrade utbildningsideal. Detta
synsätt måste vara direkt felaktigt. Det
som är viktigt är att var och en oberoende
av bostadsort och av ekonomisk

och social bakgrund får den utbildning
för vilken han eller hon har förutsättningar.
Den brist på tillfredsställelse
och den missanpassning, som blir följden
av att ungdomar på grund av något
slags social övervärdering av den teoretiska
utbildningen lockas att välja en
studiebana för vilken de inte är lämpade,
kan knappast vara ett kännetecken
på god demokrati. Vi anser i stället att
man förutsättningslöst och kontinuerligt
måste försöka anpassa utbildningen till
de verkliga behoven inom näringsliv
och administration. Vi anser att samhällets
bästa funktion ständigt kräver
balans mellan utbildningssektorn och
den produktiva sektorn.

Herr talman! Jag har här försökt att
teckna den allmänna bakgrunden till de
reservationer som från vårt håll har
fogats till särskilda utskottets utlåtande.
Jag ber att få yrka bifall till dessa reservationer
nämligen nr 1 a, 2, 4 b, 5—8,
10, 11b, 12 b, 14—17 och 19—26.

I herr Virgins yttrande instämde fröken
Andersson (h), fru Hultell (h),
herr Wallmark (h), fröken Ljungberg
(h), herrar Hubinette (h), Arvidson
(h), Yngve Nilsson (h) och Gösta Jacobsson
(h), fru Rosvall (h) samt herrar
Gustaf Henry Hansson (h), Enarsson
(h) och Kaijser (h).

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka för
generositeten, men jag tror inte jag behöver
de sex minuterna.

Det föreföll mig som om herr Virgin
och jag inte var riktigt ense om vikten
av timtilldelningen åt kristendomen.
Jag vill inte vara med om någon större
utökning, på grund av att man vid avvägningen
av timplanen ändå måste betrakta
kristendomsämnet såsom ett ämne
bland alla övriga. Jag är helt ense
med herr Virgin, när han betonar vikten
av detta ämne i och för sig, men
man kan inte se bort från den bistra

52 Nr 40 Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

realitet som den gemensamma timplanen
ändå utgör.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
också om en annan punkt. Herr Virgin
säger att all utbildning inte betalar sig.
Nej bevars, det faller väl även där åtskilligt
på hälleberget, men att ta den
tesen till intäkt för att förvägra människor,
som bär valt att yrkesarbeta, möjlighet
att skaffa sig teoretisk utbildning,
att bil delaktiga av kulturens frukter
och att leva ett rikare liv tycker jag är
hårt, och det är att gå alltför långt. Jag
ber att få göra en alldeles bestämd invändning
på den punkten.

Jag kan gärna förråda att det inom
gymnasieutredningen då och då fördes
diskussioner om att kunskapsinhämtandet
gjorde livet rikare och att man inte
kunde se bort från att det fanns och
kanske i ännu högre grad skulle uppkomma
ett behov av ren konsumtion av
kunskaper för det egna livets rikaregörande
och det egna välbefinnandet,
och jag kan, herr talman, inte vara med
om ett resonemang, som går ut på att
vi skulle dra ett streck mellan dem
som vi skall kosta på teoretisk utbildning
och dem som valt yrkesarbete och
som vi inte skulle ha något intresse för
i det sammanhanget. Jag vet inte i vad
mån högergruppens allmänna instämmande
i herr Virgins yttrande innebar
att man solidariserade sig även med
den synen, men jag förmodar att man
gör det. Då måste jag säga, att det för
mig är skrämmande att iaktta att man
har en sådan inställning. Den är enligt
män mening inte förenlig med den syn
på människan och människovärdet som
man måste ha i det allmänna livet.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att konstatera att det herr Torsten Andersson
gav uttryck för i senare delen
av sitt anförande visar att han totalt
missuppfattade vad jag sade. Jag inskränker
mig till att hänvisa till vad jag
verkligen yttrade, vilket ju kommer att
framgå av kammarens protokoll.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är övertygad om att
ecklesiastikministern senare kommer att
i kammaren redogöra för propositionen
och ta upp en rad av de saker som har
varit föremål för debatt. Mitt uppträdande
bär motiveras av två skäl, dels
att jag har varit i tillfälle att lyssna till
debatten, vilket inte departementschefen
kunnat, eftersom han varit i andra
kammaren, dels att jag varit delaktig av
den glädje som herr Torsten Andersson
inledningsvis talade om, nämligen glädjen
att medverka i det utredningsarbete
som så småningom har lett fram till dagens
debatt.

Jag vill bara konstatera att diskussionen
här visar, att högern i denna fråga
liksom vid de flesta tillfällen där det
bär gällt att göra genomgripande skolreformer
har ställt sig vid sidan. Jag
kan säga, om rätt skall vara rätt, att
högern på vissa punkter har tagit upp
förslag som så länge utredningsarbetet
var i gång drevs främst av folkpartiets
representanter. Folkpartiet har emellertid
lärt om, men högern står kvar.

Herr Torsten Andersson påpekade att
han förkroppsligade idén om fler timmar
till religionskunskapen. Det är alldeles
riktigt. Jag vill gärna betyga att
departementschefens förslag överensstämmer
med den reservation som
bland andra Torsten Andersson avgav
i gymnasieutredningen, och det tycker
jag han bör kamma in. Jag skulle vilja
uttrycka den förhoppningen att Torsten
Andersson hade velat förandliga denna
idé även i så måtto att han stått kvar
på den ståndpunkt han intog i gymnasieutredningen
och inte givit sig ytterligare
ut en bit på vägen i punkterna
14 och 17.

Men det är inte för att behandla dessa
ting som jag tar kammarens tid i anspråk.
Jag vill börja med det som både
herr Källqvist och herr Virgin bär varit
inne på rätt mycket, nämligen den
kvantitativa utvecklingen på gymnasiestadiet.
Som alla känner till har vi upplevat
en oerhört dramatisk ökning av

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

utbildningsbenägenheten hos den svenska
ungdomen. Den kom över realskolan
och gick vidare över gymnasiet på
det sättet, att vi från 1952 till 1962 kunde
uppleva en tredubbling av intagningen
till de gymnasiala skolformerna. Vi
kan konstatera att de prognoser som
tidigare bär gjorts i fråga om denna utveckling
alla har slagit fel. Vi hade i
gymnasieutredningen någonting som vi
kallade »vaxkabinettet», där vi ställde
upp tidigare prognoser och var ofina
nog att bredvid ange facit, och det slog
alldeles fel, inte beroende på dåliga räkneexperter
utan beroende på att vi alla
har så svårt att fatta snabbheten i den
samhällsutveckling vi upplever. Det
finns en mängd faktorer som driver
fram en allt större utbildningsbenägenhet
på gymnasiestadiet. Genomförandet
av grundskolan är härvidlag i hög grad
en avgörande faktor, liksom också
gymnasieorganisationens utbredning
och den ekonomiska och sociala utvecklingen,
i så måtto som den avspeglar
sig i standardutvecklingen och i föräldrarnas
ekonomiska och sociala ställning.
Vi kunde i studielijälpsutredningen
klart påvisa det utomordentligt
kraftiga samband som förelåg mellan utbildningsbenägenhet
och föräldrarnas
utbildningsnivå och sociala ställning.
Inom socialgrupp 1 —- föräldrarna hade
minst realskola och elevernas betyg låg
över genomsnittet — har det visat sig
att pojkarna till 97 procent går vidare
till gymnasium. När det gäller flickor
— föräldrarna tillhörde socialgrupp 3
och hade inte realskoleutbildning, och
betygen tåg under genomsnittet — är
motsvarande siffra 11 procent. Det visade
sig vara minst lika vanligt att barn
från socialgrupp 1 med betyg under genomsnittet
går vidare som att barn från
socialgrupp 3 med betyg över genomsnittet
går vidare. Den fortgående sociala
utvecklingen kommer med all säkerhet
att öka utbildningsbenägenheten.
Riksdagen har ju också i år fattat ett
beslut, vars medvetna syfte är att försöka
upphäva de sociala och ekonomi 4

Första kammarens protokoll 196i. År 40

ka spärrar soin fortfarande finns. När
studiehjälpspropositionen i våras bifölls
var det, förmodar jag, i fullt medvetande
om att den med nödvändighet — det
var i varje fall vår strävan —- kommer
att leda till att trycket på gymnasieorganisationen
ytterligare kommer att
öka. De som är intresserade därav kan
naturligtvis under en övergångstid fortsätta
att tala om köer framför gymnasiernas
portar. Vi är väl dock alla ense om
att det inte kan vara rimligt att barn
från hem med sämre ekonomiska resurser
och med bristande studietraditioner
skall få lov att träda tillbaka i kampen
om utbildningsplatser.

Allt detta gör att det väl är rimligt
att tänka sig att trycket kommer att öka
och möjligen accelerera. Det har sagts
att vår prognos inom gymnasieutredningen
innebar att 50 procent av en årskull
år 1970 kommer att söka sig till
teoretisk utbildning ovanför den obligatoriska
skolan. Det är fel. Vi var verkligen
varnade av alla tidigare felslag. Vi
vet att trycket kommer att öka. Vår
prognos innebar att vi kommer in i en
utveckling, där den allt övervägande delen
av en årskull kommer att söka sig
till fortsatt utbildning efter grundskolan.
Den praktiska frågan är hur snabbt
vi kan tillgodose detta utbildningstryck.
Därvidlag utgör naturligtvis våra resurser
den främsta bromsen på utbildningstakten.

Herr Virgin gjorde gällande att det
också bör finnas andra bromsar. Vilken
typ av bromsar och spärrar herr Virgin
syftade på, fick jag inte riktigt klart för
mig. Å ena sidan sade herr Virgin att det
bör finnas kvalifikationsspärrar. Jag delar
herr Torsten Anderssons mening, att
man inte fick klart för sig om det var
kvalifikationsspärrar som skulle gälla
vissa typer av skolor, exempelvis gymnasier;
om man där skulle ha en spärr för
att hålla uppe kvaliteten eller om det
skulle vara en kvalifikationsspärr som
gäller all utbildning efter den obligatoriska
skolan. Herr Virgin uttryckte sig
mycket oklart på den punkten. Men

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

samtidigt var herr Virgin inne på en
annan typ av spärrar, nämligen arbetsmarknadsspärrar.
Man skulle anpassa
utbildningen efter behovet av utbildning.
Man skulle göra klart för sig att
all utbildning icke är lönsam. Det är
klart att sådana spärrar finns; vi spärrar
t. ex. jägmästarutbildningen i landet
med hänsyn till hur mycket utbildat
folk som behövs på skogens område.
När det gäller sådana specialiserade
yrkesgrenar går det att göra ganska fina
spärrar, men man märker mycket snart
att det är mycket farligt att införa sådana
spärrar på andra områden, helt enkelt
därför att osäkerheten är så stor.
För tio år sedan hade herr Virgin, om
han stått här i kammaren, säkert inte
talat om en yrkeskategori, som nu kallas
för datamaskinprogrammerare och
som inom få år är en stor akademikerkategori,
av det skälet att det på den
tiden möjligen fanns en enda försöksapparat
på datamaskinområdet här i
landet; nu är detta ett stort ämne och
en stor utvecklingsgren. Den tekniska
och vetenskapliga utvecklingen leder
till ett utbildningsbehov som inte i dag
kan överblickas.

Jag vill också framhålla för herr Virgin
att vi måste tänka på den mänskliga
faktorn i sammanhanget. Det är lättare
att avväga behovet av en materiell
investering, som man vet kommer att
ge en bestämd avkastning, än att försöka
göra avvägningar som gäller enskilda
människor. Man kan göra vissa
prognoser med hänsyn till vederbörandes
förutsättningar vid starten, men
man kan inte vara alltför säker — måhända
lyckligtvis — om utfallet.

Det är klart att man hela tiden har
försökt beräkna efterfrågan från näringslivet,
samhället, avnämarna över
huvud taget, på gvmnasieutbildad arbetskraft,
men jag tror att det vore synnerligen
olyckligt om man försökte sig
på någon finfördelning i det avseendet
— då skulle man kunna låsa vår tekniska
utveckling.

Jag kan inte tolka herr Virgins an -

förande på annat sätt än att han avsåg
att man med något slags avnämarresonemang
skulle avgöra, hur stor del av
varje årskull som borde tillåtas gå vidare
efter grundskolan. Jag delar herr
Torsten Anderssons mening att det vore
djupt olyckligt om vi fick en sådan
spärr. Vi måste räkna med att all ungdom
i framtiden kommer att skaffa sig
utbildning i någon form efter den obligatoriska
grundskolan, och problemet
är: Hur snabbt kan vi tillgodose det utbildningsbehovet?
Vilka typer av utbildning
kan och bör vi erbjuda? Jag
återkommer strax till de frågorna, men
vill säga att den främsta spärren i detta
sammanhang helt enkelt är våra materiella
resurser.

Jag skall här inte tala om pengar och
skatter — vi får väl tillfälle att återkomma
till de frågorna — utan om lärarbehovet.
Vi möter här en företeelse
som brukar kallas feed back, dvs. alt
en snabb utbildningsexpansion medför
att allt fler av dem som utbildas måste
omedelbart återgå till utbildningsväsendet
för att utbilda nästa generation. Låt
mig nämna ett exempel. Hälften av dem
som för närvarande når licentiatexamen
eller doktorsgrad i tekniska eller
naturvetenskapliga ämnen bör stanna
vid universiteten och ägna sig främst åt
undervisning. På 1940-talet var väl studentexaminationen
ungefär 5 procent
av varje årskull, och det är dessa ganska
små studentkullar som på lärarsidan
svarar för den våldsamma expansionen
inom det svenska utbildningsväsendet
under 1950- och 1960-talen. När
gymnasiefrekvensen nu når 25—30 procent
av varje årskull är naturligtvis situationen
i detta hänseende en helt annan,
men i dag har vi mycket markerat
den processen att allt fler av dem som
utbildas måste omedelbart tillbaka i utbildningsväsendet
för att utbilda nästa
generation.

Näringsliv och andra, som ivrigt och
ihärdigt begärt att få denna arbetskraft
och säger sig ha behov av den, står i
den situationen litet snopna och säger:

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. m

»Jaså, var det detta som blev resultatet
av utbildningsexpansionen?» I ett dynamiskt
skede ställs vi där alltid inför
ett avvägningsproblem. Vi kan naturligtvis
vända kurvan uppåt ännu hårdare
och djärvare, säga att nu sätter vi
industrien och samhället i övrigt medvetet
på svältkost — vi ser till att ännu
flera tack vare olika stimulanser går
tillbaka till utbildningsväsendet. Men
här måste man försöka göra en avvägning
— 50 procent fram till 1970 är
ingen gräns, det är en sannolikhetsbedömning
av vad man kan tänkas orka
med.

Herr Källqvist hängav sig åt en viss
optimism och ansåg att lärarbristen
kunde vara avklarad år 1970. Jag skulle
vilja varna honom, därför att här liksom
då det gäller åtskilliga andra prognoser
finns många faktorer som man
inte så lätt kan överblicka. Låt mig
nämna ett exempel. Statistiska centralbyrån
beräknade 1963 att antalet födda
det året skulle vara maximalt 109 000.
Verkliga antalet födda blev 112 000. Byrån
beräknade ännu så sent som i fjol,
tror jag, att antalet födda år 164 skulle
vara mellan 110 000 och 112 000. Nu
föreligger de verkliga siffrorna beträffande
första halvåret, och med ledning
av dem kan man beräkna att antalet
födda 1964 kommer att uppgå till ungefär
120 000, dvs. 8 000 fler än enligt
prognosen. Räknar vi med den trenden
några år framöver, behöver man ju inte
vara särskilt insatt i skolplanering för
att veta att den kommer att ge ett kraftigt
utslag i våra skolor och vårt lärarbehov.
Detta är en sådan faktor som
inte utan vidare kan långtidsberäknas
— där får man anpassa sig efter den
faktiska utvecklingen. Här har också talats
om vuxenutbildningen och yrkesutbildningen,
och vi har ännu inte några
exakta prognoser för vad dessa områden
kommer att kräva i form av lärare.
Därför tror jag, herr Källqvist, att
man skall vara försiktig och inte hissa
alltför djärva signaler om att lärarbristen
kommer att vara avskaffad år 1970.

Detta har att göra med fördelningen
30—20. Det är inte fråga om några fixerade
tal — vare sig de 50 procent jag
nämnde eller fördelningen 30—20 -—-men man har återigen gjort ett försök
till en rimlig avvägning. Fördelningen
30—20 fordrar 1970 ungefär 10 000 lärare,
uttryckt i heltidstjänster. Går man
till 40—10 i stället, fordrar det, grovt
schematiskt, 600 å 700 fler tjänster. T
verkligheten blir det ju väsentligt flera,
eftersom fackskolorna blir relativt sett
mycket mer personalkrävande då skolorna
blir små, och vid låga frekvenser
går fackskolan helt enkelt inte att inrätta.

Det här är eu ganska intressant principiell
fråga. Det har sagts att om ungdomarna
allt starkare söker sig till gymnasiet,
bör vi inte bygga ut fackskolan
för snabbt. Vi måste anpassa oss efter
vad ungdomarna vill; vi måste förändra
proportionerna. Det låter enkelt.

Men tanken är ju den att fackskolan
skall byggas ut på alla gymnasieorter
och att alla studievägar skall kunna erbjudas.
Det är den valfrihet man är ense
om att ungdomarna bör erbjudas. Skall
detta kunna förverkligas, får det antal
elever som går till fackskolan inte bli
för litet, ty i så fall går det inte att
erbjuda eleverna en fackskola eller i
varje fall inte att erbjuda alla alternativ.
Konsekvensen blir att vi berövar
ungdomarna möjligheten att välja fackskolan
och dess olika linjer och även
berövar näringslivet möjlighet att få
tekniskt och ekonomiskt utbildad arbetskraft
som är mycket eftertraktad.
Fackskolan ersätter ju åtskilliga tekniska
skolor, handelsskolor och sådant.

Jag vill upprepa att det inte bör finnas
några vissa fixerade gränser för
fackskolan. Men vill vi erbjuda eleverna
den valmöjlighet som fackskolan innebär,
måste denna skola byggas upp
till en viss volym, annars bör vi låta
bli att över huvud taget bygga ut fackskolan.
Jag tror inte att kravet i praktiken
kommer att ställas på sin spets, tv
det har visat sig, att fackskolan har stor

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

attraktionskraft. Men jag ville med exemplet
visa att detta med valfriheten
inte är så enkelt som man ibland föreställer
sig.

Nå, vad är det då för utbildning som
skall erbjudas ungdomen i den gymnasiala
skolan? Herr Virgin var inne på
att man gjorde sig urarva. Skolan blir
för mycket nyttobetonad med för mycket
naturvetenskap och teknik och för
litet av den allmänna kulturen, sade
herr Virgin, men det hindrade honom
inte att några meningar senare säga att
man måste tänka på näringslivet och lära
ut sådant som är användbart och
lönsamt. Det påminner mig en liten
historia i C. P. Snow’s bok om de två
kulturerna. Författaren var inbjuden
till lunch i Cambridge och satt vid det
s. k. honnörsbordet. Efter lunchen hade
man ett vittert samtal, och då var det
två figurer som satt absolut tysta och
inte sade ett ord. De gick redan innan
kaffet serverades, och Snow frågade vad
det var för ena. Svaret blev: Det är två
matematiker. Dem talar vi inte med.

Jag vill gärna betyga att gymnasieutredningen
i hög grad har talat med matematiker
och naturvetenskapare. På ett
sätt har det varit ett glädjande tecken
att man från tekniskt och naturvetenskapligt
håll bland avnämarna har ställt
krav på specialkunskaper i sina respektive
ämnen, men dessutom har man
haft en mycket vid syn för att de elever
som väljer teknisk och naturvetenskaplig
specialinriktning behöver mera
än den specialiseringen. Man lägger stor
vikt vid att dessa elever skall få en stor
portion allmän orientering i samhällskunskap,
religionskunskap, språk, litteratur
m. m. De har nästan haft en större
vidsyn än de humanistiska vetenskapernas
företrädare, skulle jag vilja säga.
Resultatet är också att vi har en
mycket starkare allmänorientering på
de tekniska och naturvetenskapliga linjerna
än tidigare, men vi har också infört
naturvetenskaplig orientering på
linjer med humanistisk specialinrikt -

ning, och det tror jag sannerligen inte
kan skada.

När man skall försöka bedöma vilken
typ av utbildning som skall erbjudas,
måste man försöka göra sig en föreställning
om vart de syftar som kommer
att söka sig till dessa skolor. De
utgör inte någon enhetlig grupp. De
kommer att ha varierande intressen, både
när det gäller ämnesområden och
annat. Deras förutsättningar kommer
att växla såväl i fråga om ambition som
intellektuell prestationsförmåga. Det är
många faktorer som bestämmer valet
av studieväg och förmågan att följa den
vägen, och dessa faktorer är kombinerade
på olika sätt hos olika individer.

Det har funnits en tendens i skoldebatt
och skolplanering i alla länder att
försöka dela upp eleverna på fack och
i fållor med lämplig stämpel och etikett,
ty det gör saker och ting mycket
enklare. Det gäller bara att få var och
en in i sitt bås, och sedan är problemen
lösta, har man ansett. Detta är en illusion,
eftersom det inte finns två individer
som är exakt likadana. Utgångspunkten
borde ju vara den motsatta.
Idealet vore att det fanns en gymnasial
skola för varje elev som söker sig
dit. Var och en vet att detta är praktiskt
fullständigt omöjligt, men det gäller att
så långt möjligt nå variationer och anpassningar
efter olika elevers särskilda
förutsättningar och intressen.

När man sagt att man skall försöka individualisera
undervisningen så långt
det går och anpassa den till den enskilda
individens förutsättningar och intressen,
har man sagt det väsentliga för
hela skolorganisationen, nämligen att
man bör försöka undvika att skapa
skarpa gränser mellan olika utbildningsvägar
och tvära omkastningar i
skolgången. Detta problem återkommer
i hög grad när man diskuterar problemet
bredd eller specialisering inom den
gymnasiala utbildningen. All utbildning
på detta stadium bör ge en bred orientering.
Detta bör, herr Virgin, även gäl -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

la dem som viiljer en mera klart yrkesinriktad
väg. Det är inte bara de här
samhällsfilosofiska tingen som vi tidigare
varit inne på som motiverar det,
utan också att man bör möjliggöra valfrihet
på arbetsmarknaden, flexibilitet
i utbildningen och möjlighet till anpassning
till ändrade förhållanden på arbetsmarknaden.

Men bredd skall inte innebära att alla
läser i stort sett samma sak.

Intressena är mycket varierande, och
jag tror att vitaliteten inom hela skolorganisationen
kräver att man tar hänsyn
till elevernas intressen. De som är
klart tekniskt studieinriktade skall inte
behöva vänta år ut och år in för att få
syssla med det som är deras stora intresse.
Skolan skall för sin egen skull
gå eleverna till mötes för att ge dem den
stimulans som erfordras.

All utbildning skall ha en bredd, men
— och på den punkten är jag i viss
mån ense med herr Virgin — utbildningen
skall samtidigt vara klart målinriktad.
Det betyder inte en långt gående
specialisering på ett tidigt stadium
och betyder absolut inte en specialinriktning
mot en snävt avgränsat yrke.
Så skall vi inte tolka avnämarenkäterna.
Men ungdomen skall inte ha en
känsla av att utbildningen är en pil ut
i det blå. Utbildningen skall leda någonstans,
även om grunden är gemensam,
avnämargrupperna breda och valmöjligheterna
rikt differentierade. Jag tror
att det är en viktig grundprincip.

Lika viktigt är att utbildningsorganisationen
ger eleverna rika möjligheter
att välja utbildningsväg och att de sedan
även har möjlighet att ändra sitt
val. En utbildningsorganisation som erbjuder
eleverna ett rikt sortiment av utbildningsvägar
som ett förträffligt dukat
smörgåsbord kan i första ögonblicket
synas medföra högsta tänkbara valfrihet.
Denna valfrihet blir dock inskränkt
om det en gång träffade valet hårt hinder
för framtiden och i vissa fall eventuellt
kan uppfattas som ett val till en
återvändsgränd. Valfriheten blir i ännu

högre grad en illusion om den snävt begränsar
elevernas möjligheter att efter
skolan välja ett yrke och anpassa sig
till förändringarna på arbetsmarknaden.
Det måste därför finnas rika övergångsinöjligheter
inom skolan, och den bör
skapa förutsättningar för bredaste möjliga
register i fråga om yrkesvalet efter
skolan.

Det är från dessa allmänna principer
som gymnasieutredningen har kommit
fram till sin helhetssyn, till sin integration
av hela det gymnasiala stadiet.
Åsikterna var delade i den allmänna
debatten i riksdagen även så sent som
år 1963. Man har dock nu nått mycket
långt i enighet. Man har i första hand
integrerat de tekniska och ekonomiska
gymnasierna och slagit samman dem
med det allmänna gymnasiet. Det var
nödvändigt, ty annars hade man inte
kunnat utbygga de tekniska och ekonomiska
gymnasierna, men det var även
nödvändigt ur elevernas valsynpunkt.

Sedan uppstår frågan om man skall
gräva klyftor mellan fackskolan och
gymnasiet och på det sättet slå vakt om
fackskolans särprägel. Ännu så sent som
i fjol var det åtskilliga som krävde en
sådan klar gränslinje mellan gymnasium
och fackskola. Dessa röster har dock i
hög grad förstummats, därför att man
har kommit underfund med att fackskolan
endast genom en samordning med
gymnasiet kan bli en attraktiv studieväg.
Det är viktigt att undvika att de
elever som väljer fackskolan skall frukta
att de väljer någonting som kan bli en
återvändsgränd.

Även i den allmänna debatten har
större enighet nåtts om att i detta helhetsperspektiv
yrkesskolan kommer in
såsom eu mycket väsentlig komponent.
Jag har brukat tala om den gymnasiala
integrationens fem nycklar. För det
första gäller det ett samordnande av läroplanerna
och för det andra gemensamma
intagningsbestämmelser. När
man som en allmän princip försöker
upprätta något slags trappstege med
kvalifikationsspärrar, vilket möjligen

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

andas ur en del högerförslag, slår man
sönder integrationen. För det tredje lika
övergångsmöjligheter och för det
fjärde en nära samordning av den lokala
och regionala skolplaneringen. Den
allra största framgång som gymnasieutredningen
bär vunnit bland dem som
ute på fältet sysslar med dessa ting är
väl den stora förståelse som kommunalmännen
i landet har visat för nödvändigheten
av denna samordnade skolplanering.
De vet hur mycket pengar som
står pa spel. De vet vad det kostar om
en felplanering kommer till stånd, och
de vet vad en rätt planering betyder
för både dagens och morgondagens ungdom.

Den sista nyckeln slutligen men inte
den minsta — jag har talat om den
många gånger här — gäller vuxenutbildningen,
som ger utbildningsmöjligheter
för dem som har ställts utanför
det hittillsvarande traditionella utbildningssystemet.
Ungdomarna har inte
blivit tre gånger mera lämpade för gymnasieutbildning,
därför att intagningen
har tredubblats under de senaste tio
åren. Vuxenutbildningen ger i långtidsperspektiv
möjligheter till korrigering
av felval samt påbyggnad.

Här skymtar ungdomsskolan. Jag vet
inte om herr Virgin tänkte sig en fackskola,
en yrkesskola och så en ungdomsskola.
Kanske jag inte förstod honom
rätt. Det är väl inte så de som talat om
ungdomsskolan föreställt sig det, men
för att kunna forma denna skola måste
man lia en viss grad av erfarenhet av
den gymnasieorganisation vi i dag diskuterar.
Vidare är yrkesutbildningen
och vuxenutbildningen under utredning.

.Tåg tror att det framför allt är tre
komponenter som är viktiga. För det
första uppstår ungdomsskolan så att säga
av sig själv i det ögonblick då det
gymnasiala skolsystemet utbyggts så
långt att det kan ta emot alla de ungdomar
som söker sig dit, alltså den helt
övervägande delen av årskullen. Det är
det första kriteriet. För det andra måste

det vara en organisatoriskt sammanhållen
skola, och det måste ske en enhetlig
planering av skolorganisationen på detta
stadium. Vi måste från början undvika
att det uppstår ett parallellskolesystem
på det gymnasiala stadiet. För
det tredje talar vi om ungdomsskolan
för att markera likvärdigheten mellan
olika typer av utbildning, praktisk och
teoretisk, och för att markera viljan att
komma till rätta med allt gammalt klasstänkande
och inte minst gammalt könsrollstänkande
och annat som i hög grad
försvårat en rationell skolpolitik ur både
ungdomens och samhällets synpunkt.

Detta är de tre grundläggande motiven,
men jag föreställer mig att om
detta inte är en skräckvision för herr
Virgin, så fyller det honom med en viss
oro. Enligt hans uppfattning tycks en
11- eller 12-årig ungdomsskola innebära
eu fortsättning av enhetsskolan genom
att man bit för bit förlänger skolplikten
och erbjuder i stort sett likartad utbildning
för alla. Det bör man emellertid
undvika. Om man går den vägen, tror
jag att man löper risk att skapa en
skola som varken tillgodoser elevernas
intressen eller arbetsmarknadens behov.
Vad som verkligen skett är att första
steget tagits i dag — nej, andra steget
ty det första var grundskolans genomförande
— till skapandeet av en enhetlig
skolorganisation för det gymnasiala
stadiet, innefattande en utbildning med
relativt rika variationer, anpassad efter
elevernas skiftande intressen och efter
samhällets ständiga föränderlighet. Men
det skall vara variationer utan skarpa
gränser på det horisontala planet, utan
att man gräver diken mellan utbildningsvägarna
och utan tvära kast i den
vertikala studiegången men med en successiv
anpassning efter elevintressena
i den vertikala studiegången. På det sättet
slår vi bäst vakt om den helhetssyn
på det gymnasiala stadiet som väl var ett
av gymnasieutredningens främsta bidrag
och som nått ett så stort mått av
förståelse i den allmänna debatten.

Herr talman! Jag har här begränsat

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

mig till några allmänna synpunkter på
den föreliggande propositionen utan att
gå in på enskildheter i de olika reservationerna.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme sade
inledningsvis att högern ställt sig vid
sidan i denna fråga. Jag vet faktiskt
inte riktigt vad statsrådet Palme tar till
intäkt för ett sådant påstående. Det kan
val inte rimligen vara den omständigheten
att vi tagit vår uppgift som opposition
på allvar, en uppgift som innebär
att kritiskt granska de förslag som
läggs fram från regeringens sida. Vi
har i stor utsträckning, kanske i huvudsak,
ställt oss positiva till förslaget om
en förändrad gymnasieorganisation.
Där vi har skilda meningar gäller det
för det första i viss män frågor, där ingen
rimligen kan ha någon kunskap om
hur utfallet i verkligheten kommer att
bil, samt för det andra de områden där
vi har en principiellt sett annan grundsyn.
Här kommer vi in på den fråga
som statsrådet Palme tog upp, nämligen
frågan om spärrarna. Vi ser saken
så, att vi vill ha kvalifikationsspärrar,
och vi vill ha sådana spärrar i varje
form av utbildning. Vi ainser nämligen
att utbildningen måste kräva intresse
för ämnet och förmåga att tillgodogöra
sig undervisningen om den inte skall
bli bortkastad. Statsrådet Palme erkänner
själv att spärrar behövs av materiella
skäl — av brist på lärare, av brist
på lokaler, av brist på pengar. Det är
därför möjligt att för ögonblicket samma
effekt uppnås i alla fall, men vi vill
alltså i första hand se spärrarna som ett
medel att hålla kvaliteten uppe.

Man kan inte komma ifrån att utbildningsvolymen
måste vara en avvägningsfråga.
Man kan väl ändå inte uppmuntra
till och underlätta studier eller
annan utbildning som inte leder till
rimliga resultat eller som bedrivs av
ungdomar som uppenbarligen inte är

lämpade därför. Det var egentligen detta
jag ville ha sagt. Jag tror att man
liar tagit upp frågan om den s. k. ungdomsskolan
för tidigt. Vi måste fa
grundskolan att växa in i samhället ocli
se vad den leder till innan vi driver
fram en utbildning som närmast måste
ses som en direkt förlängning av grundskolans
allmänna teoretiska utbildning.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ta upp det anförande som herr Virgin
nyss höll och de principer som han
gjorde sig till tolk för. Tiden är för kort
för det, men jag hoppas att möjligen
kunna återkomma senare.

Däremot vill jag ta upp den varning
som statsrådet Palme riktade till mig
beträffande män1 ljusa syn på lärarutbildningen.
Jag uttryckte mig nog på
det sättet i början, men sedan nyanserade
jag mig något och talade om att
det var min förhoppning. Däremot kan
man säga att de som skall utreda frågan
— det finns något som heter 1960
års läraruthildnängssakkunniga — har
gått ifrån förhoppningen och kommit
fram till något annat. På ett ställe i deras
betänkande står det: »Denna kalkyl
(man redovisar en kalkyl) visar att det
är rimligt att bygga på den förutsättningen
att bristen på lärare är hävd vid
1970-talets början.»

På ett annat ställe heter det: »Sannolikt
torde endast det i ämneslärarprognosen
gjorda högsta antagandet om lärartillskott
innebära att år 1970 föreligger
risk för överskott på lärare.»

Det har jag läst, men jag måste erkänna
att jag inte läst igenom motiveringarna,
Därför uttryckte jag mig försiktigt,
innan herr Palme varnade mig,
men jag har också hört uttalanden i
den riktningen man och man emellan.
Det var därför jag kom med mina citat.
Jag hoppas att vi måtte få god utbildning
och att spärrarna måtte bli
mindre än som aviserades i prognosen.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Leva på hoppet får vi
alla göra. På den punkten är jag helt
ense med herr Källqvist. Han har inte
läst motiveringen för dessa uttalanden,
och han kanske inte heller känner till
författaren, ty såvitt jag vet är det inte
lärarutbildningssakkunniga som uttalat
dessa förhoppningar utan en av utredningens
experter, som för egen räkning
gjort denna prognos. Då kände
lian exempelvis inte till den utveckling
av födelsetalen som jag nyss redogjort
för.

Jag skall inte fördjupa mig i debatten
med herr Källqvist, men jag tror att
vår erfarenhet om prognoser borde ha
gett oss all anledning att vara försiktiga
i våra framtidsbedömningar och utgå
ifrån att vi i allmänhet gissar för
lågt såväl när det gäller den kvantitativa
utvecklingen som när det gäller
kravet på lärare.

Till herr Virgin vill jag säga att jag
fotade mitt omdöme att högern ställt
sig vid sidan på den kraftiga kritik
som högern riktat mot gymnasieutredningen,
mot propositionen och mot utskottsmajoriteten
och på den rika flora
av reservationer som nu finns. Det vill
väl herr Virgin inte bestrida. Han ville
väl snarare säga att högern inte ställt
sig vid sidan utan ställt sig emot. Det
må så vara.

Det är inte några små detaljer det
gäller. Om man efter allt det omfattande
material som gymnasieutredningen
lagt fram fortfarande vidhåller sitt
förslag om en fast organiserad fyraårig
studiegång, spräcker man mycket av
den konstruktion som är avgörande för
gymnasieutredningen. Likaså om man
som principiell realitet håller fast vid
en kvalifikationsspärr för all framtid.
Då spräcker man mycket av den konstruktion
som vi inom gymnasieutredningen
utgått ifrån när vi visat hur
skönsmässiga, tvivelaktiga och svåra sådana
spärrar måste bli.

Nu säger herr Virgin, att man inte
skall tala om ungdomsskola — den 11

—12-åriga skola som bara måste bli en
fortsättning av en nioårig enhetsskola
— ty vi kan inte genomföra den nu.
Det är riktigt. Men vi måste tala om
den nu därför att vi är medvetna om
att vi obönhörligen kommer dithän. Det
måste inverka på ett avgörande sätt,
hur vi konstruerar det gymnasiala skolsystemet
i dag. Det är den grundläggande
motiveringen för helhetssynen
på det gymnasiala systemet. Har man
inte det framtidsperspektivet, hamnar
man i vad jag ville beteckna som det
underliga ståndpunktstagande som högern
kommit till.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara kommentera
herr Palmes senaste inlägg med ett
par ord. Jag är mycket tacksam för att
jag — och kammaren — av herr Palme
har fått reda på att det var en expert
som gjort uttalandena. Om det är en
expert, är det nämligen än större anledning
att fästa sig vid dem.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme skärpte
nyss sitt uttalande från att förut ha
varit att högern ställt sig vid sidan till
att nu innebära att vi går emot hela
frågan. Jag tycker att detta är ännu felaktigare.
Vi har i princip godtagit propositionens
förslag till ett nytt gymnasium,
även om vi har erinringar på
väsentliga punkter. Erinringarna rör
dock mest tekniska ting, som i den
fortsatta debatten kommer att belysas
närmare av dem som från vårt håll deltagit
i utskottsarbetet.

Herr Palme sade vidare att han för
sin del inte kan acceptera kvalifikationsspärrar,
därför att dessa har visat
sig tvivelaktiga ur flera synvinklar.
Får jag fråga: Vad är det för extra fördel
med de utbildningsspärrar som nu
uppenbarligen ändå är nödvändiga och
som herr Palme kan acceptera?

Torsdagen den 10 december 19(54

Nr 10

(51

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Experter och politiker,
herr Kiillqvist, har det gemensamt att
de ofta har mycket svårt att blicka in
i framtiden, vilket alla prognoser visar.
Experten har den fördelen att hans
räknekunnighet är större; politikerna
liar den fördelen att de bör kunna sätta
in expertprognoserna i en samhällsutveckling
i stort. Det är därför som
det ofta är ett samspel mellan experter
och politiker också på planeringsoinrådet,
där det är absolut nödvändigt.
Jag vet inte vad experten heter i detta
fall. Jag hoppas att han inte skall
behöva komma in i framtida utredningars
s. k. vaxkabinett.

Till herr Virgin vill jag bara säga, att
om det förhåller sig så som han menar,
nämligen att högern egentligen har
godtagit hela gymnasieutredningens
förslag och bara har gjort några kriarättningar
i marginalen, så finner jag
detta vara ganska hoppfullt. Jag tycker
ju för min del att det är fundamentala
angrepp som högern gör på kärnpunkter
i hela konstruktionen, men om,
som sagt, herr Virgin såsom högerns
företrädare här i kammaren bara vill
göra marginalanteckningar, så låter detta
hoppfullt. Då finns ju alla möjligheter
för att herr Virgin, sedan riksdagen
väl fattat beslut, kommer att glömma
bort dessa marginalanteckningar och
vi kommer att vinna enighet om hela
det praktiska genomförandet av denna
reform.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme hoppar
verkligen från det ena påståendet
till det andra på ett högst uppseendeväckande
sätt. Jag upprepar att vi i
stort sett har godtagit gymnasiepropositionen,
men att vi har gjort väsentliga
erinringar, som jag delvis har redovisat
och som kommer att vidare utvecklas
senare under debatten.

Jag kan inte uttala mig om huruvida
jag kommer att glömma bort de in -

lägg som jag gjort — det är möjligt,
men jag tror det knappast. Jag har i
varje fall försökt att redovisa en klar
inställning.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Virgin säger, att högern har väsentliga
erinringar mot förslaget. Jag anser att
de är så väsentliga att om riksdagen
skulle biträda dessa erinringar, skulle
det icke vara gymnasieutredningens
och propositionens förslag som skulle
genomföras utan något annat. Detta
skulle allvarligt försämra förutsättningarna
för gymnasiereformen på en rad
punkter.

Det är därför att jag anser högerns
erinringar vara så väsentliga, som jag
tycker att högern för sin del går emot
eller ställer sig vid sidan av reformen
genom att den rycker undan några av
fundamenten för reformen, även om
den lämnar de övriga oangripna.

Eftersom herr Virgin förklarar att
detta inte är riktigt, utan att högern i
stort sett godtar vårt förslag, så anser
jag att läget i alla fall är hoppfullt. Tv
är högern ändå inställd på att stödja
de grundläggande principerna för förslaget
och endast vill ändra på en de!
— låt vara väsentliga — punkter, så
kan man ju hoppas att högern senare
vill glömma dessa invändningar och,
när beslutet har fattats, i enighetens
tecken ansluta sig till förslaget.

Så enkelt är det, och detta resonemang
hänger såvitt jag förstår ihop.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill också något
anknyta till debatten om de 30 respektive
50 procenten; de har ju haft en
ganska framträdande plats i den allmänna
debatten den sista tiden. Jag
måste bekänna, att när jag första gången
hörde talas om denna begränsning
till 30 procent, så blev jag ganska besviken.
Det var inte vad man hade räk -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 19G4

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

nät med, utan man hade väntat sig att
våra resurser att berika utbildningssamhället
var större och bättre.

Nu förefaller det som om denna begränsning
till 30 procent inte har någon
ideologisk bakgrund under hypotetiska
antaganden om att vi skulle äga
vissa statistiska begåvningsreserver,
utan den hänför sig, som redan sagts
i dag, till bristen på personella och materiella
resurser, personellt och materiellt.
Det är klart att grundskolan först
måste byggas ut över hela landet. Detta
kräver naturligtvis både lokaler och lärare.

Det finns dock eu annan punkt som
man nog inte bör glömma bort i debatten.
Riksdagen beslöt för ungefär ett
år sedan en utbyggnad av det akademiska
undervisningsväsendet, d. v. s. av
universiteten och högskolorna. Det var
onekligen en mycket kraftig utbyggnad
som då beslöts; under inte fullt en tioårsperiod
skulle det göras nästan en
fördubbling av detta undervisningsväsendes
kapacitet.

Nu understryker departementschefen
i propositionen, att en utbyggnad av
gymnasiet mot en alltför stegrad studentproduktion
inverkar på detta beslut.
Det skulle nämligen inverka på
universitetens och högskolornas möjligheter
att ta emot årskullarna, om vi får
en alltför stor intagning från början till
gymnasierna. Vi skulle då kunna komma
i det läget att universitetsramarna
skulle sprängas inifrån.

Vi kommer nu att litet schematiskt
uttryckt få ett urval till högre studier
vid inträdet till gymnasiet. Om vi nu
räknar med dessa 25 eller 30 procent
eller något mer under ett i övrigt starkt
tryck på utbildningsverksamheten med
en stark sovring och en stark gallring,
kommer dessa uttagna givetvis att bli
en rätt gynnad grupp i vårt samhälle.
Man kan naturligtvis vända på hela
denna tankegång och säga, att vi önskar
skjuta upp denna gallring till längre
fram och låta själva det gymnasiala
stadiet bli så rikhaltigt och så omfat -

tande som över huvud taget är tänkbart.
En begränsning på lång sikt av
studentproduktionen i syfte att få en
som vi hoppas adekvat utbildning och
sedermera även en adekvat sysselsättning
måste ju leda till andra bedömningar
i många avseenden, om en kraftig
begränsning kommer att äga rum —
nämligen kraftig i förhållande till det
antal som skulle vilja fortsätta sin studiegång
i gymnasiet.

Man kan naturligtvis fråga sig, och i
den hittillsvarande debatten har det
spörsmålet på visst sätt berörts: Vilka
är nu dessa 30 procent? Hur skall de
sovras? Med vilka instrument skall själva
sovringen och gallringen ske?

Det måste vara utomordentligt viktigt
att detta kan ske på ett så allmänt
omfattande, vederhäftigt och betryggande
sätt som möjligt. De många unga
människornas vidare levnadslopp och
livsbana kommer att avgöras just vid
den tidpunkt i deras liv då de befinner
sig i sextonårsåldern. Vi har då här använt
oss av betygen. Högern fordrar nu
kvalificerade betyg med inriktning på
de teoretiska ämnena. Det har visat sig
att en uttagning till högre skolor vid
11-årsåldern eller vid 13-årsåldern inte
varit den riktiga och inte bort vara utslagsgivande
— det har begåtts många,
många misstag på den punkten. Jag vet
inte om det finns någon undersökning
som visar att dessa betygs prognosvärde
är större vid 16-årsåldern än vid 13-respektive 11-årsåldern; om det nu alls
föreligger någon skillnad i detta avseende
med tanke på åldrarna. Dock
förefaller det mig, som om enbart ett
betygstänkande är uteslutande tveksamt
och i många fall diskutabelt. Att å andra
sidan anvisa nya vägar och nya uttagningsinstrument
har hittills under
årtiondena inte visat sig vara så enkelt.

Detta mycket stora och djupt ingripande
utbildningstryck återkommer
också i det resonemang som dagens föräldrar
och ungdomar för och som ger
uttryck för en tendens att försöka uppskjuta
valet av yrke och levnadsbana

Torsdagen den 10 december 190-1

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

sa länge som möjligt. Härigenom får vi
eu helt annan värdering av vissa saker;
ett starkt tryck och en stark sovring
med betygen såsom utslagsgivande instrument
måste ju i sin tur även påverka
den underliggande skolans arbete
— jag tänker då närmast på grundskolan.

I bara några få ord sammanfattas
såsom en vacker och som jag tycker
riktig målsättning för grundskolan i
följande: »Vi skall därför hjälpa varje
elev till en harmonisk utveckling.» Det
är ett vackert omdöme. Men om nu
grundskolan under detta utbildningstryck
skall bli den skola, som ger de
betyg som kommer att ha så stort värde
under hela livet framdeles, kan man bli
en smula betänksam. De 75 procent aveleverna
som i dag i grundskolan väljer
de teoretiska linjerna gör nämligen
inte bara ett val så där i tanklöshet
och i största allmänhet, utan det är här
helt enkelt fråga om en realistisk syn
på vad samhället kräver och ett medvetande
om att utbildning är en investering
som man bör satsa på. Det är också
intressant att iaktta att 1957 års skolberedning
— vars resultat även varit
föremål för 1962 års riksdags beslut —
nedlade stor omsorg på att skapa många
och attraktiva studievägar för att få
den önskvärda bredden för elevernas
och samhällets bästa, och den omsorgen
synes nu så kort tid därefter ha varit
fåfäng. Så fort går utvecklingen. Den
fortskridande skolreformen påkallar
därför en ständig och aktiv uppmärksamhet
för att genomföra de justeringar,
som då och då måste vidtas.

Jag måste bekänna, att när det nu
talas om dessa 50 procent så är detta tal
för mig en aning olustigt. Man liksom
klipper itu hela vår ungdomsskara i två
grupper — 50 procent å ena sidan och
de andra 50 procenten å den andra
sidan. Och den andra gruppen har man
i dag ägnat ytterst ringa uppmärksamhet.
Det låter mycket otäckt för mig,
och det är någonting som man nog bör
vara mycket försiktig med.

Utskottet ser nu detta som en etapplösning
tills nästa steg tas, nämligen
yrkesutbildningen även på det gymnasiala
stadiet, och jag anser att det är
väsentligt med denna syn — här är
fråga om en etapplösning på väg till
den hela och fullständiga lösningen.

Det är kanske många fler än jag som
har drömt om att vi kanske skulle kunna
åstadkomma en allmän ungdomsskola.
Den behöver för all del inte vara
helt likartad utan kunde vara rätt differentierad
om den då blev mer attraktiv,
men vi skulle inom denna skola
kunna skapa ett paritetsintresse mellan
vad vi kallar teoretisk och praktisk utbildning.

Med åren har jag emellertid blivit
litet osäker på denna punkt. Jag vet
inte riktigt vilka orsaker som ligger
bakom, men jag påminner återigen om
att 75 procent väljer den teoretiska ufbildningsvägen.
Det går helt enkelt inte
att klara vissa utbildningsvägar i grundskolan,
därför att det inte finns tillräckligt
många elever. Det finns en
överbetoning eller övervärdering av just
dessa teoretiska studier, som är en
aning besvärande och besvärlig.

Det är alltså inte så enkelt att nå
denna fulla paritet, och jag föreställer
mig att det inte bara är kurser, lärare,
studiehjälp och allt övrigt som här kan
spela in, utan det synes som om vi även
här måste räkna med vårt yrkes- och
arbetsliv jämte en mångfald sociala och
ekonomiska faktorer och värderingar,
över vilka det inte är så lätt att råda.

En bättre verklighet kanske vi kan
nå. Vi kan vinna en klarare insikt om
vars och ens värde i en komplicerad
produktionsapparat, som kännetecknas
av knapphet på människor som kan sitt
arbete och vilka värderas efter detta
arbete oavsett dess natur bara därför
att det är nödvändigt för helheten.

Jag tänker återigen just på detta med
anledning av att herr Virgin talade om
kvalitetskraven på ungdomar och på
människor i allmänhet. Är det då så
oerhört enkelt att avgöra en människas

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Krig. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kvalitet, att man bara kan sätta upp
vissa sifferkolumner som visar vad han
eller hon skall vara värd i framtiden?
Detta är dock litet för enkelt som grund
för bedömningar av alla möjliga slag.
Den mänskliga kvaliteten har så många
aspekter, och så oändligt många faktorer
spelar in. En kvalitet är att till exempel
kunna studera fysik och kemi
med framgång, men en annan kvalitet
är också att rejält och ordentligt kunna
utföra ett arbete som för samhällets
funktion är lika nödvändigt —- oavsett
vilket arbete det gäller. Jag tror att vi
skall vara ytterst försiktiga med att
hålla fast vid traditionella och som jag
tycker fullkomligt felaktiga uppfattningar
om vad som är värdefullt i detta liv.

Det har diskuterats mycket om skolans
målsättning, och det är utan tvivel
mycket önskvärt med klarhet och
entydighet om vart man vill nå med
skolans verksamhet.

Departementschefen betonar skolans
personlighetsfostrande uppgift; det är
alldeles riktigt, och detta stora mål har
redan blivit framhävt här i debatten.
Det räcker emellerid inte med en vacker
och högt syftande målsättning. Utan
att gå in på vissa ämnens fostrande betydelse
och utan att yttra mig om huruvida
det ena eller andra har något utslagsgivande
värde därvidlag, vill jag i
alla fall peka på att en skolas målsättning
sedermera måste avspegla sig i alla
de resurser som skolan tilldelas för att
kunna uppfylla de uppställda målen. T
annat fall är det hela rätt meningslöst.

Det förefaller mig som om mycket i
den gymnasieform som vi nu är i färd
att besluta om kan betecknas som riktigt
och elevvänligt. Vi kommer återigen
in på de olika valmöjligheterna, arbetsformerna
och friheten att läsa under
eget ansvar. Allt detta och mycket
därtill kan skapa de gynnsamma och
positiva attityder, som är förutsättningen
för att skolan skall vara den vi vill
ha. Man kan inte säga att det är likgiltigt
hur skolans liv gestaltar sig och
hur eleverna uppfattar sin miljö i sko -

lan. Man måste plocka in det som skapar
denna goda och positiva attityd,
som är av utomordentligt stor fostrande
betydelse.

Jag vill här nämna förslaget med de
mindre studiekurserna. Dessa kan också
bli ett verksamt medel för att skapa
gynnsamma attityder. De flesta av oss
har våra svaga sidor. Jag tror vi skall
akta oss för att säga, att den och den
personen inte duger till just en viss
sak, eller att den eller den personen
inte kan fylla en viss uppgift. I vår skola
har sådana resonemang varit litet
för vanliga — här fattas det något på
en liten punkt, säger vi; du kan ju vara
bra i övrigt men just detta BC eller detta
C är av sådan farlig art, att din närvaro
inte längre är lämplig.

Vi måste vara mera generösa även i
det avseendet mot våra ungdomar. Det
är omöjligt att klara allt lika gott och
lika väl, och då kan just den generositeten
vara något som för den enskilde
eleven kan vara mycket värdefullt. Att
anpassa kraven så att de motsvarar varje
elevs förmåga och läggning, så att
varje elev då och då får uppleva känslan
av att även han eller hon kan lyckas
och få framgång i sitt arbete, det
är något av oerhörd betydelse i skolans
liv.

1962 års skolreform beträffande
grundskolan och denna reform av gymnasiet
förändrar i många avseenden lärarnas
arbetssituation. Båda reformerna
är avsedda att gå vida längre än till organisatoriska
och administrativa förändringar.
Det är arbetsformen som
man vill ha annorlunda. Mig förefaller
det att vara en omöjlighet att genomföra
t. ex. den gymnasiereform som vi
nu önskar utan att lärarnas insatser berörs.
En skolreform över huvud taget
är väl fullkomligt omöjlig utan lärarnas
positiva och aktiva medverkan. Man
kan alltid tvista om det antal minuter
och timmar som insatsen består i, något
som även den sittande arbetstidsutredningen
är i färd med att undersöka.
Men det finns så mycket andra in -

Torsdagen den 10 december 1901

Nr 40

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

slag, som påfordrar aktivitet och ett
starkt och levande intresse för att intentionerna
skall kunna näs.

Departementschefen är ytterst försiktig
på denna punkt. Han nämner undervisningsformerna,
innehållet i undervisningen
och elevvården, men han vill
mycket ogärna — ja, helst inte alls —
dra några konsekvenser av vad denna
skolreform kan tänkas innebära för den
enskilde läraren. Han hänvisar här till
underlättande faktorer. Det är elevernas
fria och mer adekvata val av studievägar.
Det är stödundervisningen
och dessa mindre studiekurser. Han
hänvisar till ytterligare hjälpmedel och
biträdespersonal i skolans tjänst.

Jag vill, herr talman, endast något beröra
det farliga ord som vi bär mött på
många sätt de senaste åren — skolans
hjälpmedel. Det finns nämligen den något
behagliga uppfattningen på en del
håll, att hjälpmedel i skolan leder till
att lärarna på något vis kan sitta vid sidan
om och titta på, att det är en hjälp
i lärarens hand som gör att han får det
mycket bättre och bekvämare. Sådan
är i alla fall inte hjälpmedlens rätta innebörd.
Vi bär hjälpmedel här av
mångahanda slag, och en del är mycket
svåra att hantera trots att de kallas
hjälpmedel. Hjälpmedel är ändå till för
att på ett gott och effektivt sätt förverkliga
skolans målsättning. De är icke till
hjälp för läraren i hans arbete, utan en
hjälp för lärarna att kunna förverkliga
vissa målsättningar beträffande arbetsformer
o. d. Jag tror att det är nödvändigt
att detta sägs ifrån ordentligt.

Samhället kräver nu mera av skolan.
Effektivitetskravet ökas, och allt som
står i förbindelse med skolans fostrande
verksamhet och ett starkare hänsyns^
tagande till den enskilde elevens goda
studiegång gör att lärarens insats kommer
i ett annat och mera ansvarsfullt
läge. Även i denna reform måste fortbildningsverksamheten
och omskolningen
tillmätas ett avgörande värde.

Det är inte bara de lärare, som ge -

nom ämnesintegrationen får sitt gamla
ämne såsom en del av ännu större områden,
som bär kräver speciellt beaktande,
utan även en omfattande verksamhet
i syfte att sätta lärarna in i det
nya man vill nå och de arbetsformer
som har direkt syfte på målsättningen.
Denna fortbildningsverksamhet bör
även i denna reform vara vettigt och
planenligt utbyggd i alla avseenden.
Man får nog ändå räkna med att lärarnas
eftermiddagar och kvällar under
åtminstone ganska många år framåt i
stor utsträckning måste ägnas åt ett
ganska intensivt efterarbete och en
planläggning för nästa dags arbete.

Ytterligare ett par punkter vill jag
beröra, herr talman. Utskottets herr
ordförande framställde det såsom mycket
önskvärt att minska antalet elever i
klasserna. Det är ju en gammal tanke
som vi har fört fram under årens lopp.
Vii har inte i anledning av att denna
proposition framlagts uttalat något konkret
önskemål om minskade delningstal,
men det innebär icke ett uppgivande
av vår hittillsvarande uppfattning, att
klassernas storlek så småningom måste
minskas. Eu sänkning av delningstalet
är alltjämt för oss, och även för utskottets
herr ordförande, förefaller det, en
långsiktig målsättning, som vi inte släpper
ur sikte.

Sedan vill jag ta upp eu punkt som
också har behandlats här, nämligen de
gemensamma samlingarna. Från alla
håll synes departementschefens synpunkter
ha godtagits intill en bestämd
punkt. Vederbörande rektor och kollegium,
slår departementschefen fast,
skall ha stor frihet vid utformningen.
Det skall kunna förekomma ämnen med
etisk eller religiös anknytning, och det
skall inte förekomma någon begränsning
till vissa områden eller uteslutning
av några områden. Men så kommer
detta vars innebörd särskilda utskottets
ledamöter och många andra
verkligt allvarligt bär funderat över: innehållet
får inte strida mot vad som är

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Meddelande ang. enkel fråga

förenligt med vissa elevers religiösa
uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor
över huvud.

Man kan i många avseenden bli en
aning betänksam och allvarligt oroad
inför detta. Vad syftar ecklesiastikministern
till? Här rör det sig om svensk
ungdom på 16, 17, 18 år. Jag har litet
kätterskt ställt mig frågan, om dessa
unga män och unga kvinnor har så oerhört
fasta uppfattningar i livsåskådningsfrågor,
att de skulle bli sårade om
de fick höra någonting som går stick i
stäv mot vad de anser. Jag måste säga
att jag har svårt att tro det. De svenska
ungdomarna vill ju gärna vara litet hårda
och tuffa, som de säger, och de tål
nog att höra skilda uppfattningar. Jag
bär fått för miig att de med brinnande
intresse diskuterar olika uppfattningar
även i mycket delikata frågor — SECOkonferen
serna bär givit oss starka vittnesbörd
om att de inte på grund av någon
blygsamhet väjer inför vad som
helst. Jag tycker det måste vara en oerhört
svår uppgift för herrar läroverksrektorer
att bedöma, om elevkåren skall
ta anstöt av vad en medverkande säger
vid en samling.

Dessa ungdomar är väl inte helt färdiga
än, och skulle de nu få någon vägledning
och hjälp av skolan i hur man
kan bedöma vissa frågor, tror jag bara
de mår bra av det. Jag instämmer helt
och hållet i vad herr Källqvist sade om
att vi nog borde ha kunnat bli något så
när eniga om eu skrivning på denna
punkt. Här lämnar vi frågan med särskiljande
uppfattningar, och det tror
jag icke är bra för den sak som det skall
gagna. Man borde ha kunnat åstadkomma
en hopskrivning av dessa tyvärr rätt
vitt skilda och kanske på vissa punkter
oförsonliga motsatser. En auktoritativ
tolkning av just denna mening skulle
nog vara ytterst välgörande och av stort
värde för oss alla.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen

i förevarande fråga skulle uppskjutas
till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 365, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 27 juli 1954 (nr 579) om nvkterhetsvård.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 370, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal indelning
m. ro. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 371, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till naturvårdslag
m. in., dels i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 372, till Konungen i anledning axdels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 § 2:o), 4:o), ll:o), 16:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt, till den del
propositionen icke av riksdagen tidigare
slutligt behandlats, dels ock Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o)
och 17:o) samma lag.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Jacobsson,
Per, (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Har Statsrådet observerat att ett stort
antal provinsialläkartjänster i vissa de -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

lar av landet äro obesatta? Anser sig
Statsrådet på något sätt kunna medverka
till att underlätta tjänsternas återbesättande?» -

Meddelande ang. enkel fråga
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.26.

In fidem
K.-G. Lindelöiv