Torsdagen den 10 april Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1969:16
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 16
FÖRSTA KAMMAREN
1969
10—11 april
Debatter m. m.
Torsdagen den 10 april Sid.
Svar på enkla frågor:
av herr Brundin (m) om ökad upplysning genom massmedia
angående frivillig särbeskattning ........................ 3
av herr Levin (fp) ang. dumping av priser på italienska kylskåp
m. m............................................. 3
av herr Lidgard (m) ang. elevråden vid skolorna............ 5
av herr Brundin (m) ang. anhopningen av propositioner före
påskuppehållet ........................................ 8
av fru Diesen (m) ang. mer forskning rörande förskoleåldrarna 9
Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, (ep)
ang. avgifterna vid långtidsvård m. m....................... 14
Fredagen den 11 april
Beskattningen av kraftverksanläggningar ...................... 16
Vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m....... 23
Förvärvsavdragen vid beskattningen, in. m..................... 38
Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet .... 44
Riksbankens penning- och valutapolitik ...................... 50
Om vidgad information till riksdagen i valutapolitiska frågor . . 63
Användande av riksbankens vinst för år 1968 .................. 66
Bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. m............. 68
Om rätt för gift kvinna att inträda i makes grupplivförsäkring . . 77
Om en spridning av arbetstiden för att minska trafiktopparna . . 79
Om statens övertagande av kostnaderna för skador på grund av
alkoholbruk .............................................. 81
Meddelande ang. enkel fråga av fru Lundblad, Grethe, (s) ang.
läkarundersökning av vårdnadshavare för barn .............. 83
1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 16
2
Nr 16
Innehåll
Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 11 april sid.
Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. beskattningen av
kraftverksanläggningar ................................... 16
— nr 25, ang. ändring i förordningen om mervärdeskatt........ 23
—• nr 26, ang. förvärvsavdragen vid beskattningen m. m......... 38
— nr 29, om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet
..................................................... 44
Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning ............ 50
— nr 12, om vidgad information till riksdagen i valutapolitiska
frågor .................................................. 63
— memorial nr 13, om användande av riksbankens vinst för år
1968 .................................................... 66
— utlåtande nr 14, om inrättande av ett riksdagsmuseum ...... 67
Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. ändring i förordningen
om explosiva varor ...................................... 67
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. förlängd tid för bokhandelns
dispens från bruttoprisförbudet, m. m............. 68
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, ang. åldringsvården 77
— nr 20, om registrering av strålning vid sjukvård ............ 77
— nr 21, om rätt för gift kvinna att inträda i makes grupplivförsäkring
................................................. 77
— nr 22, om konsekvenserna av lång resväg till arbete och skola 79
—■ nr 23, om ökat internationellt utbyte av information angående
miljöproblem ............................................ 79
— nr 24, om en spridning av arbetstiden för att minska trafiktopparna
................................................ 79
— nr 25, om statens övertagande av alla kostnader för skador på
grund av alkoholbruk .................................... 81
Torsdagen den 10 april 1969
Nr 16
3
Torsdagen den 10 april
Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
22—den 25 april 1969 för att deltaga i
ett av Nordiska folkhögskolan och Nordens
folkliga akademi anordnat studiebesök
på Island.
Stockholm den 10 april 1969
Eskil Tistad
Den begärda ledigheten beviljades.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 117, till Konungen i anledning
av motion angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen.
Om ökad upplysning genom massmedia
angående frivillig särbeskattning
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Brundins (m) fråga
om ökad upplysning genom massmedia
angående frivillig särbeskattning, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 26 mars, och yttrade:
Herr talman! Herr Brundin har frågat
mig om jag är villig medverka till att
ökad upplysning sprids genom massmedia
om tidpunkten och sättet för ansökan
om frivillig särbeskattning samt
att därvid fördelen och nackdelen för
den enskilde skattebetalaren klart redovisas.
Ansökan om frivillig särbeskattning
skall göras senast den 1 juli under taxeringsåret.
Hittills har TV och radio
brukat anlitas för att sprida upplysning
om vad de skattskyldiga bör iaktta för
att bli särbeskattade. Avsikten är att
lämplig upplysningsverksamhet kring
dessa frågor fortsättningsvis skall bedrivas.
Herr BRUNDIN (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga.
Det är ju så, att myndigheterna som
sig bör ofta är angelägna att påminna
människor om deras skyldigheter. Då
är det mycket bra om man kan balansera
det med en lämpligt avvägd upplysningsverksamhet
också om människors
rättigheter.
Nu ger svaret inte anledning tro att
man planerar något mer än vad som
gjorts i detta avseende tidigare, och det
tycker jag är synd. Jag skulle vilja be
statsrådet överväga inte exakt en kopiering
men en åtgärd som kunde påminna
om den helt föredömliga information
beträffande t. ex. bostadstilläggen,
som kom ut i form av en broschyr
så där lagom en månad före valet.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. dumping av priser på italienska
kylskåp m. m.
Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Levins (fp) fråga
angående dumping av priser på itali
-
4
Nr 16
Torsdagen den 10 april 1969
Ang. dumping av priser på italienska kylskåp m. m.
enska kylskåp m. in., vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 28
mars, och anförde:
Herr talman! Herr Levin har frågat
om jag vill överväga att vidtaga åtgärder
riktade mot den dumping som tilllämpas
av italienska tillverkare av kylskåp,
frysboxar och liknande apparater.
Vid export av kylskåp, frysboxar
in. in. tillverkade i Italien lämnar de
italienska myndigheterna en schablonmässig
skatterestitution. Huruvida denna
restitution innefattar en exportsubventionering
1 strid med GATT är föremål
för utredning inom denna organisation.
Parallellt härmed undersöks
frågan av kommerskollegium. Denna
undersökning måste slutföras innan något
ställningstagande kan aktualiseras
från regeringens sida.
Herr LEVIN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för hans vänliga och
åtminstone delvis tillmötesgående svar
på min fråga.
Bakgrunden till den är naturligtvis de
besvärliga konkurrensförhållanden under
vilka denna näringsgren arbetar i
vårt land. Den sysselsätter åtskilliga
tusen människor. Den saluför till ett
sammanlagt värde av cirka 250 miljoner
kronor per år 400 000 kylskåp och
frysboxar här i Sverige, varav enligt
tullverkets statistik 190 000 enheter eller
nära 50 procent kommer från utlandet.
Åtskilliga länder exporterar till
Sverige, men Italien är den största leverantören.
Alla som är verksamma inom den
svenska kylindustrin är bara alltför väl
medvetna om den italienska prispolitikens
vådliga konsekvenser för de svenska
tillverkarna. Genom personliga förbindelser
med både stora och små italienska
fabrikanter vet jag av egen erfarenhet
att exportsubventioner utgår,
dels med ett belopp som står i relation
till varans exportpris, dels med ett be
-
lopp som står i relation till varans vikt.
På ett ungefär uppgår exportsubventionerna
för ett sådant skafferikylskåp
som i dag utgör standardutrustning i
den svenska bostadsproduktionen till
35 svenska kronor, eller cirka 5 procent
av det pris som byggherren betalar
för kylskåpet.
Här i Sverige letar vi inom kylindustrin
med ljus och lykta efter möjligheter
att rationalisera och att komma
till rätta med kostnaderna i distributionsledet.
Vi jagar bokstavligt talat
med tiduret i hand tioöringar på verkstadsgolvet.
Men alla sådana åtgärder
ter sig tämligen meningslösa om industrin
i ett land, vars arbetskraft har
det betydligt sämre ställt än den svenska,
tillåts att subventionera sina produkter
med belopp som uppgår till
drygt hälften av den svenska arbetslönen.
Detta är, herr statsråd, så mycket
allvarligare för de svenska producenterna
som den norska industrin, för att
ta ett exempel, med vilken den svenska
har att konkurrera både på hemmaplan
och på export, är befriad från tull på
väsentliga komponenter som man importerar
från utlandet.
Det faktum att staten på skilda sätt
har lämnat stöd åt ett flertal svenska
kylindustrier visar enligt min mening
dels att man anser denna näringsgren
utvecklingsbar — det är inom parentes
sagt inte frågan om en låglönebransch
— dels att man inser dess trängda läge.
Den hjälp och det stöd som vi sålunda
fått inom denna bransch har varit av
stor betydelse men räcker inte i dag
mot bakgrund av den ojusta priskonkurrens
för vilken man är utsatt. Jag
är därför tacksam över att handelsministerns
svar i så måtto är positivt som
det innebär ett meddelande om att det
hos kommerskollegium pågår en undersökning.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om att England i augusti månad förra
året införde en speciell importavgift
på just italienska kylskåp och att den
norska regeringen så sent som den 12
Torsdagen den 10 april 1969
Nr 16
5
mars i år med omedelbar verkan —
ovanpå en redan relativt hög importtull
— införde en utjämningstull på italienska
produkter som motsvarar 42
öre per kilo. Som uttrycklig motivering
angavs att den italienska dumpingen
vållade den inhemska industrin avsevärd
skada.
Jag ber att få tacka herr handelsministern
och uttrycka den förhoppningen,
att kommerskollegiums utredningsarbete
snabbt skall slutföras och att
herr statsrådet får anledning att återkomma
och därvid utnyttja den förordning
av år 1967, som Kungl. Maj:t nyligen
har föreslagit riksdagen att förlänga.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Bara två ting.
Om herr Levin har något ytterligare
material som kan verifiera påståendet
att här föreligger ett klart fall av
dumping i GATT-bestämmelsernas mening,
hoppas jag att han överlämnar
detta till kommerskollegium som har
hand om utredningen. Det var det
första.
Det andra var att bilden nog är litet
mera komplicerad än vad den här lilla
debatten kan ge vid handen. Det har i
varje fall antytts, och jag tror att detta
kan bekräftas, att det även finns svenska
intressenter i den italienska tillverkningen
av kylskåp.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. elevråden vid skolorna
Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME erhöll ordet
för att besvara herr Lidgards (m)
fråga angående elevråden vid skolorna,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 26 mars, och yttrade:
Herr talman! Herr Lidgard har frågat
mig om jag vill medverka till att
Ang. elevråden vid skolorna
det säkerställs att skolornas elevråd
fungerar som organ för alla en skolas
elever och inte främst som lokalavdelningar
för medlemmarna i en central
elevsammanslutning.
Jag utgår ifrån att alla elever i en
skolenhet kommer att vara angelägna
att ansluta sig till skolenhetens elevförening
och därigenom säkerställa att
elevrådet fungerar både som ett organ
för alla skolans elever och som lokalorganisation
i en riksomfattande elevsammanslutning.
Herr LIDGARD (m):
Herr talman! När vi här i kammaren
ibland klagar över att vi får propositioner
litet sent, brukar vi få veta
från regeringsbänken att det beror på
att vi riksdagsmän ställer så många enkla
frågor att vi fördröjer arbetet. Nu
måtte det ha funnits mycket att göra i
utbildningsdepartementet av något annat
skäl, ty det här svaret, som jag ber
att få tacka för, kan ju inte ha tagit så
förfärligt lång tid att ställa samman.
Elevråd är omtalade som officiella
organ — eller vad man nu skall kalla
det — i princip på ett enda ställe, nämligen
i skolstadgan, i det sammanhang
där man talar om de samarbetsnämnder
som finns vid skolorna och där
eleverna också skall vara representerade.
Det heter där att elevernas representanter
utses av elevrådet, om sådant
finnes, och i annat fall i enlighet med
vad vederbörande skolstyrelse kan finna
lämpligt.
Vill man veta mer om elevråden, får
man gå till läroplanen för grundskolan.
Såvitt jag kunnat finna, är den det enda
offentliga dokument som mera ingående
talar om hur skolmyndigheterna har
tänkt sig att ett elevråd skall vara sammansatt
och hur de tänkt sig att ett
sådant skall fungera. Där anges på ett
par sidor ganska utförligt vad elevrådet
förväntas syssla med. Man kan säga att
syftet med elevrådet är angivet där.
Ingen har väl någonting att erinra mot
6
Nr 16
Torsdagen den 10 april 1969
Ang. elevråden vid skolorna
detta försök att hjälpa eleverna fram
till en plan för den verksamhet som vi
alla anser rätt väsentlig inom skolväsendet
för att främja den demokratiska
fostran och elevernas egenverksamhet.
Min fråga hänger emellertid samman
med det fenomenet att jag fått i min
hand ett utkast till normalstadga för
elevråd, vilket utarbetats av SECO
Stockholm. I detta utkast står det att
elevrådet »är en lokalavdelning av
SECO». På ett annat ställe heter det att
berättigad till medlemskap i elevrådet
är den som är berättigad till medlemskap
i SECO. Här föreligger en
sammankoppling: den som vill göra
sin rättighet gällande att välja representant
i samarbetsnämnden, han skall
inte bara vara medlem i elevrådet utan
han är tvungen att vara ansluten till en
elevförening. Detta har jag reagerat
emot, och jag tycker att det skulle vara
korrekt, om utbildningsdepartementet
ville klargöra för landets elever att de
visst kan utöva de demokratiska rättigheter
som är avsedda i skolstadgan utan
att behöva tillhöra någon elevförening.
Det kan ju vara så att någon elev inte
gillar den målsättning som elevföreningen
har för sin verksamhet. Det
syfte som är omnämnt i förslaget till
normalstadga är kanske inte i och för
sig så farligt, men det kan skrivas något
annat vid något annat tillfälle.
Jag tycker att det är inkorrekt, om
utbildningsministern intar den ståndpunkten
att elever som vill utöva den
rättighet de har tillförsäkrats genom
skolstadgan skall vara tvångsanslutna
till en förening som kallar sig fackförening.
Herr statsrådet PALME:
Herr talman! Att sammanskriva svaret
på herr Lidgards fråga torde ha
tagit ungefär lika lång tid som det tog
för herr Lidgard att sammanskriva frågan.
Däremot ägnade vi någon tid åt att
försöka lista ut vad herr Lidgard egentligen
åsyftade med frågan. Men det till
-
hör ju de enkla frågornas metodik att
det inte är så lätt att veta vad som
åsyftas — det får man först reda på vid
replikskiftet.
Nu gällde det alltså den normalstadga
för elevråd som utfärdats av SECO
Stockholm och som jag aldrig förut hört
talas om. Läget är det, att varje elevråd
självt får bestämma om det vill vara
med i en central elevsammanslutning
eller icke. Självfallet är läget detta. Det
kan ju inte finnas något tvång för elevråden
att vara med i den centrala sammanslutningen.
Det har inte funnits något
sådant tvång, och det finns inte nu
något sådant tvång.
Däremot är det naturligtvis helt klart
att SECO försöker verka för att så
många elevråd som möjligt ansluter sig
till SECO. Likaså bör det vara ett allmänt
intresse att det finns en central
elevorganisation i landet som kan företräda
eleverna i sådana rikssammanhang
där det är angeläget att de får
framföra sina synpunkter. Vidare bör
en sådan central organisation, när den
nu skall finnas, vara så representativ
som möjligt. Så många elevråd som möjligt
bör ju vara med i denna organisation.
Däremot kan det aldrig vara fråga
om tvång, och det har aldrig varit tal
om något sådant från utbildningsdepartementets
sida.
Herr LIDGARD (in):
Herr talman! Jag är tacksam för att
utbildningsministern söker förklara för
mig att det inte är fråga om något
tvång, men om man inom elevrådet med
större eller mindre majoritet beslutar
att elevrådet kollektivt ansluter sig till
SECO, kommer ju alla medlemmar som
vill arbeta inom elevrådet att bli
tvångsanslutna till SECO. Vill de inte
vara det, kan de inte utöva sina rättigheter
att välja, som jag sade, representanter
i samarbetsnämnden. Det är detta
som för mig är den springande punkten.
Torsdagen den 10 april 1909
Nr 16
7
Jag vill säga att jag helt delar utbildningsministerns
uppfattning att det
är önskvärt att den centrala organisationen
blir så stark som möjligt, men
jag tycker att den bör växa sig stark
genom sina egna insatser och inte genom
att försöka koppla ihop sig med
en mer officiell institution, som ju elevrådet
är.
På lärarsidan råder inte precis samma
situation; där har jämlikheten inte
sträckt sig lika långt. Där är situationen
den att lärarna är berättigade att
välja fackliga representanter i skolstyrelserna,
men man har noga sörjt för
att när lärarna väljer fackliga representanter
sker det på ett sammanträde
som anordnas av skoldirektören — jag
vill minnas att detta står i skolförfattningen.
Man kopplar alldeles bort lärarnas
fackliga sammanslutningar. Som
representant för en sådan sammanslutning
vill jag säga att jag inte skulle
komma på idén att försöka skaffa min
organisation större makt genom att
koppla ihop lärarnas rättigheter att välja
fackliga representanter och medlemskapet
i den organisation jag företräder.
Vad jag har reagerat mot är att detta
sker beträffande eleverna.
Herr statsrådet PALME:
Herr talman! Det borde inte vara
herr Lidgard obekant att för närvarande
är lärarna den enda personalkategori
som väljer s. k. fackrepresentanter i
skolstyrelsen. Så har riksdagen beslutat.
Därför haltar parallellen. Det är
bara lärarna som har den rätten och då
har man speciella former för hur detta
val skall gå till.
Sedan är det ju så att elevråden har
frihet att gå med i SECO eller att inte
gå med. Det kan alltså finnas elevråd
av båda typerna. Om det finns ett elevråd
så har detta möjligheten att välja
representanter i vissa sammanhang —
det är fastslaget — och detta alldeles
oavsett om rådet är med i SECO eller
inte.
Ang. elevråden vid skolorna
Jag vill sluta detta inlägg med att
säga detsamma som jag sade till herr
Richardson för en tid sedan, nämligen
att man nog med ett visst förtroende
kan överlåta åt eleverna att klara upp
sina interna förhållanden och bestämma
hur de skall bygga upp sin representation,
vilken linje de skall välja i
olika frågor m. m. Jag tror att det är den
säkraste garantin för en livskraftig
elevrörelse.
Herr LIDGARD (m):
Herr talman! Jag ber att få citera
läroplanen: »För att elevrådet skall
kunna fullgöra sina uppgifter, behöver
det skolans stöd och medverkan.»
I och för sig tror jag också att eleverna
klarar de flesta uppgifter av detta
slag, men när det gäller en sådan kinkig
problematik som frågan om tvångsanslutning
eller icke tvångsanslutning,
tycker jag att skolans medverkan kan
behövas för att utforma stadgar på ett
sätt som garanterar den enskildes frihet
att själv avgöra i vilken förening
han skall vara medlem.
Nu vill jag, herr talman, ställa en
mycket enkel fråga till statsrådet, som
kan besvaras med ja eller nej: Tycker
statsrådet Palme att det är korrekt att
en elev som vill arbeta i elevrådet
tvångsanslutes till SECO?
Herr statsrådet PALME:
Herr talman! När herr Lidgard här
talar om tvång uppger han att det finns
ett förslag till normalstadga för elevråden
med formuleringen »som är medlem
av SECO». Jag förmodar att varje
elevråd har full frihet att stryka orden
»som är medlem av SECO» eller att
inte stryka dem. Här föreligger alltså
inget tvång.
Sedan ställde herr Lidgard en fråga
som han vill ha besvarad med ja eller
nej. Om ett elevråd diskuterar huruvida
man skall vara med i SECO eller
inte och majoriteten då bestämmer att
man skall vara med i SECO, anser tyd
-
8
Nr 16
Torsdagen den 10 april 1969
Ang. anhopningen av propositioner före påskuppehållet
ligen herr Lidgard att minoriteten utsätts
för ett tvång. Om majoriteten bestämmer
att man inte skall gå med i
SECO, skulle minoriteten på samma
sätt tvingas att inte vara med.
Jag har faktiskt alltid haft den uppfattningen
att vi bygger vårt demokratiska
system — vare sig det är i riksdagen
eller i fackliga föreningar eller
var det än är — på majoritetsbeslut.
Det finns ingen annan möjlighet.
Såvitt jag begriper är det en lätt anarkistisk
princip som herr Lidgard här
vill lansera.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. anhopningen av propositioner före
påskuppehållet
Herr statsrådet GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Brundins (m) fråga
till hans excellens herr statsministern
angående anhopningen av propositioner
före påskuppehållet, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 26 mars, och anförde:
Herr talman! Herr Brundin har frågat
statsministern om han anser att det
stora antal propositioner som avlämnats
omedelbart före riksdagens påskuppehåll
ger oppositionspartierna tillfälle
till en omsorgsfull granskning av
regeringens förslag.
Frågan har överlämnats till mig för
besvarande i min egenskap av regeringens
kontaktman med riksdagen.
Under veckan närmast före riksdagens
påskuppehåll, alltså under tiden
den 24—28 mars, avlämnades tolv propositioner.
För åtta av dessa propositioner
har motionstiden utsträckts till
den 15 april och för tre till den 11
april. Den tolfte propositionen har inte
bordlagts förrän efter påskuppehållet.
Även om det antal propositioner som
har avlämnats under veckan närmast
före riksdagens påskuppehåll inte kan
anses ringa, är enligt min mening mo
-
tionstiden så lång, att en omsorgsfull
granskning av förslagen bör vara möjlig
Herr
BRUNDIN (m):
Herr talman! Den här saken kom ju
att diskuteras sista dagen före påskuppehållet,
dvs. dagen efter det jag
ställt min enkla fråga — diskussionen
kunde väl därför göras tämligen kort.
Jag kan dock inte lämna svaret oemotsagt.
Jag tackar för svaret, men måste
beklaga att det såvitt jag begriper innehåller
felaktigheter.
Jag har här en förteckning över de
propositioner vi fick just före påsk, vilka
som sista motionsdag har den 10,
11 och 15 april. Jag kan inte förstå
annat än att man från regeringshåll envisas
med att anse att riksdagen fått
propositionerna i och med att de har
lämnat kanslihuset. Men vi får propositionerna
först när de ligger på våra
bänkar, och det är från den tidpunkten
vi måste beräkna den tid vi över
huvud taget har till förfogande för att
bearbeta och granska dem.
Från och med första bordläggning
den 25 mars fram till påskuppehållet
fick vi 24 propositioner — inte 12 utan
dubbelt så många — på totalt 1 150 sidor.
Det står till förfogande sju arbetsdagar
för att granska alla dessa propositioner,
åtskilliga av dem innefattande
synnerligen betydelsefulla frågor. Om
statsrådet verkligen menar att sju dagar
är tillräcklig tid för en omsorgsfull
granskning av en sådan mängd propositioner,
måste i så fall statsrådet och
regeringen tillsammans med övriga i
kanslihuset besitta en arbetskapacitet
som är alldeles enorm och som skulle
göra det helt onödigt att dröja så länge
med att avlämna propositionerna.
Herr statsrådet GEIJER:
Herr talman! Herr Brundins fråga
gällde det antal propositioner som avlämnats
omedelbart före riksdagens
Torsdagen den 10 april 1909
Nr 16
9
Ang. mer forskning rörande förskoleåldrarna
påskuppehåll och det är beträffande
detta jag har svarat.
När herr Brundin säger att regeringen
envisas med att vilja göra gällande
att propositionerna är avlämnade när
de har inkommit till kammarens kansli,
vill jag anknyta till debatten före påsk
med herr Lidgard och än en gång säga
att jag inte delar den uppfattning som
herr Lidgard gjorde sig till tolk för. Jag
hävdar fortfarande att en proposition
eniigt regeringsformen har avlämnats i
och med att den har inkommit till kammarens
kansli. Detta är den tolkning
som vi allmänt brukar göra av regeringsformens
bestämmelse, och då är
det frågan om dessa tolv propositioner.
Jag medger gärna att ett par av dem
är omfattande, och jag har inte heller
velat på något sätt förneka att det blir
arbetsamt för dem som skall sätta sig
in i samtliga dessa propositioner. Å
andra sidan kan den enskilde riksdagsmannen
väl inte läsa alla propositioner
i varje detalj, utan han måste i någon
mån specialisera sig på vissa propositioner.
Det är också någonting som kommer
in i bilden, när man skall bedöma
möjligheterna för riksdagens ledamöter
att granska de propositioner som regeringen
lämnar.
Herr BRUNDIN (m):
Herr talman! Såvitt jag förstår, finns
det ingen anledning att på nytt ta upp
en diskussion om den formella tidpunkten
för avgivandet av propositioner. Min
fråga koncentreras ju just till om statsministern
anser att vi får en rimlig möjlighet
att granska propositionerna med
den tid som ställs till förfogande och
med hänsyn till det stora antal som
avges närmast före påsk.
Jag ställde frågan den 27 mars. I
svaret säger statsrådet att under tiden
24—28 mars lämnades tolv propositioner.
Jag hävdar att under tiden från den
25 mars fram till påskuppehållet bord
-
lädes första gången 24 propositioner
på sammanlagt 1 150 sidor. Vi har sju
dagar på oss att arbeta med dessa propositioner,
och min fråga är: Bedöms
det vara rimligt att vi skall kunna omsorgsfullt
granska propositionerna på
den tiden? Jag beklagar att statsrådet
Geijer här måste ikläda sig ett ställföreträdande
lidande.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. mer forskning rörande förskoleåldrarna
Statsrådet
fru ODHNOFF erhöll ordet
för att besvara fru Diesens (m) fråga
angående mer forskning rörande förskoleåldrarna,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 26 mars,
och yttrade:
Herr talman! Fru Diesen har frågat
om jag avser att vidta åtgärder för att
åstadkomma mer forskning rörande förskoleåldrarna.
Flera undersökningar rörande barn i
förskoleåldrarna har utförts vid våra
universitet och lärarhögskolor. Bland
de undersökningar i dessa frågor som
pågår f. n. kan nämnas ett undersökningsprojekt
vid lärarhögskolan i Göteborg
angående metodiken för det pedagogiska
arbetet för sexåringar i lekskolan.
Vid barnpsykologiska forskningsinstitutet
vid lärarhögskolan i
Stockholm pågår bl. a. en undersökning
rörande effekterna av lekskolevistelse.
För nästa budgetår har beräknats medel
under åttonde huvudtiteln för bl. a.
pedagogiskt utvecklingsarbete vid en
försöksbarnstuga som drivs i samverkan
mellan kommunen, lärarhögskolan
och förskoleseminariet i Stockholm.
Frågan om vilka fortsatta åtgärder
som behöver vidtas när det gäller forskningen
rörande förskoleåldrarna kommer
att behandlas av den under förra
året tillsatta barnstugeutredningen.
10
Nr 16
Torsdagen den 10 april 1969
Ang. mer forskning rörande förskoleåldrarna
Fru DIESEN (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Odhnoff för svaret på min
fråga.
Statsrådet har i svaret talat om vissa
pågående undersökningar. Att det sker
ett visst forskningsarbete har jag också
varit medveten om. Jag frågade ju om
statsrådet tänker åstadkomma mer
forskning på detta område.
Att jag ställde frågan beror på, vilket
statsrådet kanske också har förstått, att
det för ungefär en månad sedan hölls en
konferens, anordnad av socialstyrelsen.
Konferensen refererades i tidningarna,
och man fick bl. a. veta att det satsats
13 miljoner kronor för skolundersökningar
men ingenting på barnstugeforskning.
Det talades om att den dag
man ägnade förskolebarnen var »de
glömda barnens dag».
Som bekant är de första åren i barnens
liv mycket viktiga; de blir ju
grundläggande för hela utvecklingen.
Det är ändå mycket litet som är undersökt
på detta område. När man i
Köpenhamn, som för ett par år sedan
skulle starta en kraftig utbyggnad av
sin barnstugeverksamhet, fick upp ögonen
för hur liten kunskapen var på
detta område, beslöt man att starta en
undersökning som nu har pågått i tre
år och vars resultat kommer att redovisas
endera dagen.
En forskare som haft tillfälle att litet
närmare studera denna undersökning,
som omfattat cirka 1 200 arbeten utförda
över hela världen rörande dessa
åldrar, fann att det förelåg stora skillnader
beroende på barnstugornas utrustning.
En bra barnstuga har vissa
fördelar framför tillsyn i hemmen. Där
kan man ha en mera genomtänkt pedagogik
och bättre utvalda leksaker, man
kan ge barnen en bättre intellektuell
träning, undvika svåra barnolycksfall
m. m. Men i de sämre barnstugorna
föreligger det en stor risk för att de
mindre barnen hämmas i sin utveckling,
att språksvårigheterna ökar och
att stimulans byts ut mot likgiltighet.
Det var tydligen en samstämmig uppfattning
hos alla dem som yttrade sig
på denna konferens, att det fanns alldeles
för litet forskning på detta område
i vårt land.
Statsrådet Odhnoff talar om att ett
undersökningsprojekt pågår vid lärarhögskolan
i Göteborg. Det rör sexåringar.
När det gäller denna åldersklass
har man kanske gjort relativt
många undersökningar, eftersom det
har ansetts viktigt att ta reda på barns
skolmognad och därmed sammanhängande
problem.
Statsrådet säger att barnpsykologiska
forskningsinstitutet vid lärarhögskolan
i Stockholm gör en undersökning rörande
effekterna av lekskolevistelse.
Det är klart att vissa undersökningar utförs
där, men det är ändå känt att man
under många år förgäves begärt att få
ökade resurser för att kunna bedriva
en ordentlig forskning; även representanter
för Sveriges förskollärares riksförbund
har ända sedan 1940-talet gjort
uppvaktningar hos statsmakterna för att
få medel till ökad forskning.
Den barnstuga som på försök skall inrättas
här i Stockholm skall användas
för pedagogiskt utvecklingsarbete, finner
jag av svaret. Det är kanske fara
värt att den mera kommer att bli ett led
i utbildningen av förskollärare än inriktad
på forskning just när det gäller
barnen själva.
Statsrådet slutar med att säga att frågan
om vilka fortsatta åtgärder som behöver
vidtas när det gäller forskningen
rörande förskoleåldrarna kommer att
behandlas av den under förra året tillsatta
barnstugeutredningen. Jag har sett
på direktiven för denna utredning och
funnit att de består av ett anförande av
statsrådet Odhnoff till statsrådsprotokollet
den 26 april 1968. Där ges först
en historik över barnstugeverksamheten.
Vidare sägs att utformningen av
barnstugeverksamheten skall tas upp till
prövning av denna utredning. Man bör
utreda målsättningen för den inre verksamheten
i lekskolor och daghem, och
Torsdagen den 10 april 1969
Nr 16
11
Ang. mer forskning rörande förskoleåldrarna
man skall alltså formulera målet för förskolepedagogiken.
Man bör undersöka
vilka åldersgrupper fritidshemsverksamheten
skall rikta sig till, och man
skall också uppmärksamma de handikappade
barnens möjligheter. Men jag
kan inte finna att det står någonting
över huvud taget om att forskning ingår
i denna utrednings arbetsuppgifter.
Jag skulle vara mycket tacksam, om
statsrådet ville meddela på vilket sätt
den skall föras in i utredningens arbete.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Man kan naturligtvis
av vissa inlägg i debatten om förskolebarnens
situation få den uppfattningen,
att det inte försiggår någon som helst
forskning på detta område i landet. Fru
Diesen har vederlagt dessa vanföreställningar
genom att nämna en del av de
projekt som nu utförs på detta område.
Låt mig bara ta upp frågan om de 13
miljoner som skolöverstyrelsen satsar
för forskning på skolans område och
som fru Diesen ställde upp mot den
nullitet som skulle gå till forskning på
förskoleområdet. Jag vill understryka
att i varje fall en rännil av dessa 13
miljoner hamnar på förskolesidan.
Fru Diesen anmärkte också på att
de projekt som jag nämnde i svaret inriktar
sig på sexåringar och väl är begränsade
till denna åldersgrupp. Jag
kanske därför skall nämna att vid pedagogiska
institutionen i Uppsala har
gjorts observationsundersökningar beträffande
sociala interaktionsmönster
hos förskolebarn. I Göteborg har man
studerat språkutvecklingen hos barn i
åldern fyra till sex och ett halvt år och
gjort en undersökning angående mödrars
förvärvsarbete och inverkan härav
på barnens intellektuella, språkliga och
sociala utveckling. I Lund har man
gjort en jämförande undersökning av
daghemsbarn och enbart hemuppfostrade
barn. I Umeå görs en undersökning
av rekryteringen till förskola ur social
synvinkel.
Vidare har vi de välkända forskningsprojekten
vid Stina Sandels’ institution
i Stockholm rörande trötthetssymtom
hos barn på daghem och rörande
barns beteende i trafiken.
Också vid Stockholms universitet har
gjorts undersökningar t. ex. angående
missanpassningssymptom hos lekskolebarn.
Men även om här pågår en forskning
på detta område så är därmed inte alls
sagt att de undersökningar som nu utförs
är tillräckliga för att klarlägga förhållandena
bland förskolebarnen. Vi behöver
en omfattande forskningsverksamhet
på detta område under de kommande
åren och jag ser gärna en utvidgning
av den verksamheten.
Jag tror ändå inte att det i första
hand är bristande statsanslag som har
begränsat forskningsverksamheten. Vad
det främst gäller är att få fram väl genomarbetade
forskningsprojekt som
kan ge resultat av betydelse för t. ex.
barnstugeverksamhetens fortsatta utformning.
Fru Diesen nämnde barnstugeutredningens
direktiv och kunde inte finna
att det låg inom ramen för utredningen
att ta upp forskning. Nej, inte att själv
bedriva forskning — däremot ligger det
i nära anslutning till det arbete som utredningen
har sig förelagt att ta upp
forskningsproblemen och grundligt penetrera
dessa frågor.
Jag kan tala om för fru Diesen att
man redan har tagit upp forskningsproblemen
inom utredningen och att
utredningen för en tid sedan arrangerade
ett symposium, vari bl. a. ett antal
forskare från hela landet deltog. Vid
symposiet diskuterades erfarenheterna
från genomförda undersökningar rörande
förskolebarn, och de närvarande
forskarna informerade om olika pågående
forskningsprojekt.
Barnstugeutredningen har med detta
symposium gjort en första insats när
det gäller förskoleforskningen genom
att sammanföra olika forskare som därigenom
har fått information om varand
-
12
Nr 16
Torsdagen den 10 april 1969
Ang. mer forskning rörande förskoleåldrarna
ras arbete och — kan vi väl hoppas —
ett ökat intresse för samarbete och för
erfarenhetsutbyte kring de olika forskningsprojekt
som pågår i landet.
Fru DIESEN (m):
Herr talman! Statsrådet har räknat
upp några smärre delprojekt på detta
område. Det är inte så svårt, den förteckningen
kan man finna bl. a. i förskollärarförbundets
jubileumsskrift som
utkom förra året. 1 den finns en fullständig
förteckning och den har jag tagit
del av.
Trots detta är det arbete som pågår
tydligen inte tillräckligt. Det kommer
en liten rännil hit av de 13 miljonerna,
sade statsrådet och verkade nöjd med
det. Jag tror inte att de som sysslar
med arbetet är så nöjda.
Sedan ville statsrådet tala om att
barnstugeutredningen hade ordnat ett
symposium. Men det var ju just detta
symposium som refererades i tidningarna.
Det är i alla fall den upplysning
jag fått från en ledamot av barnstugeutredningen,
att detta var det möte som
man anordnat och att det var där man
uttalat att forskningen var ett i hög
grad försummat område.
Jag sade förut att det är mycket viktigt
att vi vet vad som händer med våra
barn på institutioner av olika slag. Ett
belägg för hur grundläggande utvecklingen
under de första barnaåren är får
man i Sven Fagerbergs senaste bok, där
han refererar ett amerikanskt arbete år
1967 av en amerikansk forskare, Selma
Fraiberg, med titeln The origin of
human bonds. Hon visar hur barnets
förmåga att behärska aggressiva impulser
och knyta vänskapsband grundläggs
under de två första levnadsåren genom
en serie signaler som upprepas och förstärks,
och som måste utbytas med en
och samma vänligt inställda vårdare.
Det är detta som är så oerhört intressant.
Samtidigt med minnet utvecklas
också intellektet i dess helhet, och den
här inlärningen kan bara ske under de
två första levnadsåren. Hon säger att
speciellt på barnhem blir barnens utveckling
störd, därför att alltid flera
personer turas om att sköta dem.
Vi slår oss ofta till ro med att konstatera
att på institutionerna tar kvalificerad
personal hand om barnen. Men
det är det ju bara i undantagsfall. Vi
vet att det är väldigt svårt att få personal.
Ofta är personalen helt utan utbildning
och okvalificerad. Dessutom byts
den ofta, och även om den inte byts,
sker under dygnet ett ombyte av personal
som gör att barnet inte har den
kontinuerliga kontakt med en och samma
vårdare som det har om det uppfostras
i sitt hem av modern eller kanske
av fadern.
Jag tror att det skulle vara av stort
värde om vi kunde satsa ytterligare medel
för att få fram forskning på detta
område.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Jag skall inte gå in i
något långt svaromål. Eftersom fru Diesen
sade att jag nämnt smärre delprojekt,
vill jag tala om att jag har en förteckning
med mig, som omfattar ett 70-tal projekt. Fru Diesen får gärna ta del
av denna förteckning, som visar att det
ändå pågår en hel del inom landet.
Barnstugeutredningens symposium
skall inte förväxlas med socialstyrelsens.
Fru Diesen talade nyss om socialstyrelsens
symposium. Visserligen var
en representant för socialstyrelsen inbjuden
till barnstugeutredningens symposium,
men detta anordnades helt i utredningens
regi. Jag kan nämna att det
hölls den 20 mars, för att fru Diesen
skall få helt klart för sig att det rör sig
om två olika sammankomster. Barnstugeutredningens
symposium har icke varit
refererat i pressen.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Torsdagen den 10 april 1969
Nr 16
13
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts proposition nr
57, angående professur i historia, särskilt
stads- och kommunhistoria, vid
universitetet i Stockholm.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 72, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § 5 mom. kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949
(nr 174).
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
74, med förslag om kreditgaranti åt
svensk varvsindustri, m. m.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 77,
med förslag till kungörelse om ändring
i allmänna ordningsstadgan den 14 december
1956 (nr 617).
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
81, angående organisationen av länsstyrelsernas
datamaskinanläggningar.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 82,
med förslag till lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr
967).
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 86, angående försöksverksamhet på
det nykterhetspolitiska området.
Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:
nr
87, angående fortsatt valutareglering;
och
nr 88, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.
Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 945—949 till lagutskott,
motionen nr 950 till statsutskottet och
motionen nr 951 till lagutskott.
Vid föredragning av motionen nr 952
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 953.
Vid föredragning av motionen nr 954
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
ändring i lagen om fiskevårdsområden,
till lagutskott samt i övrigt till jordbruksutskottet.
Föredrogos och hänvisades
motionen nr 955 till lagutskott och
motionerna nr 956—958 till bevillningsutskottet.
Vid föredragning av motionen nr 959
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
koncessionsnämndens sammansättning,
till lagutskott och i övrigt till jordbruksutskottet.
Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 960—966 till statsutskottet,
motionen nr 967 till lagutskott och
motionerna nr 968—970 till statsutskottet.
Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 22,
25, 26 och 29, bankoutskottets utlåtanden
samt memorial nr 11—14, första
lagutskottets utlåtande nr 27, tredje lagutskottets
utlåtande nr 16 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 19—25.
14
Nr 16
Torsdagen den 10 april 1969
Meddelande ang. enkel fråga
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att andra lagutskottets
utlåtande nr 20 skulle sättas sist å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.
Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 90, angående viss reglering
av tillverkning av och handel med fodermedel
avsedda för fisk.
Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
Protokoll, hållet vid sammanträde
med herrar vice talmän i
riksdagens första kammare samt
de ledamöter, som blivit utsedda
att jämte talmännen tillsätta
tjänstemän hos kammaren, samt
kammarens sekreterare, den 9
april 1969.
§ 1
Förordnades reservstenografen redaktör
Sven Sjöberg att fr. o. m. den It
april 1969 tills vidare, dock längst
t. o. m. den 31 maj 1969, under innehavarens
— redaktören Bertil Svahnström
— ledighet på grund av sjukdom
uppehålla tjänst som heltidsanställd stenograf
i lönegrad Ag 25.
År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw
Anmäldes och bordlädes följande motioner:
nr
971, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 44, med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.;
nr 972, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Pettersson, Karl, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 45, med
förslag till traktorskatteförordning,
m. in.;
nr 973, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro
-
position nr 45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m.; samt
nr 974, av herr Sundin, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 45, med
förslag till traktorskatteförordning,
m. m.;
nr 975, av herr Hernelius och fru Diesen,
nr 976, av herr Hernelius och fru Segerstedt
Wiberg,
nr 977, av herr Larfors,
nr 978, av herr Larsson, Nils Theodor,
och herr Mattsson, samt
nr 979, av herr Svanström och herr
Olsson, Johan,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 48, med förslag om inrättandet
av en pressens lånefond m. m.;
nr 980, av herr Dahlén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 56, angående
ökade resurser för statlig företagsetablering
inom ramen för ett särskilt
bolag, m. m.;
nr 981, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 56, angående ökade resurser för
statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag, m. m.;
nr 982, av herr Schött, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 58, angående
ny organisation av sjöfartsverket,
m. m.;
nr 983, av herr Tistad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 60, angående inrättande av ett statligt
aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet; ävensom
nr 984, av herr Pettersson, Karl, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70.
Meddelande ang. enkel fråga
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»Vill Statsrådet i anledning av of
-
Torsdagen den 10 april 1969
Nr 16
15
fentligen framförda mycket divergerande
uppgifter ange om landstingen genom
avtal med representanter för socialdepartementet
förbundits att icke
under 1969 höja eller sänka gällande
avgifter för långtidsvård m. m.?
Vill Statsrådet i samband härmed ange
vad som ur statens synpunkt skulle
kunna motivera att nuvarande i olika
landsting mycket olika avgifter för sådan
vård — varierande mellan 5 och
Meddelande ang. enkel fråga
11 kronor per dag — under 1969 icke
skall få ändras?»
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.56.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
16
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Fredagen den 11 april
Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare
Med hänvisning till närslutna läkarintyg
får undertecknad vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagen under
den tid som bifogade läkarintyg förordar.
Stockholm den 10 april 1969
Lage Svedberg
Härmed intygas att riksdagsmannen
Artur Lage Svedberg den 10/4 1969 intagits
på karolinska sjukhusets kirurgiska
klinik för vård. Herr Svedberg
är av denna anledning förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet tills vidare minst
till och med den 27/4 1969.
Solna den 11/4 1969
Bo Hjern
leg. läkare
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 90,
angående viss reglering av tillverkning
av och handel med fodermedel avsedda
för fisk.
Föredrogos och hänvisades
motionen nr 971 till lagutskott,
motionerna nr 972—974 till bevillningsutskottet,
motionerna nr 975—981 till statsutskottet,
motionen nr 982 till jordbruksutskottet
samt
motionerna nr 983 och 984 till statsutskottet.
Ang. beskattningen av kraftverksanläggningar
Föredrogs
ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, med anledning av
motioner angående beskattningen av
kraftverksanläggningar.
I de likalydande motionerna I: 698,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., samt
II: 817, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära, att statens vattenfallsverks
nuvarande redovisningsprinciper
ändrades så att de inom varje kommun
belägna kraftverksanläggningarna separatredovisades
och att för verkets rätt
till avdrag för avskrivningar och skuldränta
— vid taxeringen till såväl statlig
som kommunal inkomstskatt — skulle
gälla motsvarande principer som för
enskilda vattenkraftproducerande företag.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 698 och II: 817.
Reservation hade avgivits av herrar
Sundin (ep), Gösta Jacobsson (m), 77-stad (fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson
i Umeå (fp), Enarsson (m) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna I: 698 och II: 817 i skri
-
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
17
Ang.
velse till Kungl. Maj:t måtte begära, att
statens vattenfallsverks nuvarande redovisningsprinciper
ändrades så att de
inom varje kommun belägna kraftverksanläggningarna
separatredovisades och
att rätten till avdrag för avskrivning
och ränta skulle följa för enskilda vattenkraftproducerande
företag gällande
principer vid den kommunala beskattningen.
Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! Frågan om statens vattenfallsverks
kommunala beskattning
har varit föremål för upprepad behandling
från riksdagens sida, utan att något
för berörda kommuner positivt resultat
uppnåtts.
Redan vid 1928 års riksdag yrkades
bl. a. på särskilda anvisningar till kommunalskattelagen
angående fördelningen
av gäldränta. Särskilda utskottet vid
1928 års riksdag yttrade med anledning
av de framförda motionerna att utskottet
ansåg det principiellt riktigt att
statens vattenfallsverk blev skattskyldigt
till respektive kommuner efter samma
förutsättningar som gällde för de
enskilda kraftföretagen. Utskottet anförde
också att dessa kommuner då
skulle få ett betydande beskattningsföremål.
Utskottet hemställde om utredning
av berörda spörsmål och att
förslag skulle föreläggas riksdagen av
Kungl. Maj :t. Samtidigt uttalades att
detta förslag skulle framläggas så snart
som möjligt. Det var alltså 1928.
På grund av riksdagens beslut tillkallades
år 1929 särskilda sakkunniga
vilka behandlade frågan och framlade
ett förslag i ärendet. Det överlämnades
till 1936 års kommunalskatteberedning
för att tas i övervägande vid fullgörande
av beredningens uppdrag. Något resultat
blev det inte i frågan, utan 1944
års skattesakkunniga erhöll i uppdrag
att fortsätta kommunalskatteberedningens
arbete. Dessa sakkunniga ansåg att
man borde utgå från den skuldsättning
som i allmänhet förekom beträffande
privat förvärvsverksamhet och att sta
2
Första kammarens protokoll 1969. Nr 16
beskattningen av kraftverksanläggningar
tens ränteavdrag skulle avvägas mot en
inom det enskilda näringslivet förekommande
normal skuldbelastning. Skattesakkunniga
ansåg det nödvändigt att
staten inte fick åtnjuta ränteavdrag i
större utsträckning än som motsvarade
den inom privata företag vanligen förekommande
skuldsättningen.
Frågan om skuldränteavdraget berördes
även av Norrlandskommittén i dess
den 11 december 1948 avgivna principbetänkande
(SOU 1949:1). Efter att ha
erinrat om att Norrlands naturtillgångar
till mycket stor del ägdes av staten,
som genom deras utnyttjande direkt
tillfördes betydande belopp årligen,
framförde Norrlandskommittén att den
kommunalskatt som därvid erlades var
på det hela taget blygsam. Kommittén
påpekade att statens vattenkraftsrörelse
i stort sett undgick att betala annan
kommunalskatt än fastighetsskatt. Kommittén
fann också att det inte var tilltalande
att vederbörande kommuner
förhindrades att utnyttja sin rätt att beskatta
rörelseinkomster från vattenfallsverket.
Jämförelse därvidlag gjordes
med sådana fall där kraftverken drevs
av enskilda företag.
Det tidigare omnämnda förslaget från
1944 års skattesakkunniga om begränsning
av statens ränteavdrag överlämnades
till 1950 års skattelagssakkunniga i
samband med översyn av kommunalskattelagen.
I ett den 30 juni 1961
överlämnat betänkande med förslag angående
den kommunala beskattningen
av kraftverk föreslog dessa sakkunniga
viss begränsning av statens rätt till avdrag
för ränta vid beräkning av statens
inkomst från kraftverksrörelse. De
föreslog att gäldränteberäkning å den
delen av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas
värde skulle fastställas till
två tredjedelar Samtidigt uttalades att
dessa två tredjedelar skulle utgöra det
maximum som kunde komma i fråga vid
beräkningen av gäldränteavdraget och
inte innebära att staten i alla förvärvskällor
skulle ha någon obetingad rätt
att beräkna gäldränteavdrag på en så
18
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. beskattningen av kraftverksanläggningar
stor del av tillgångarnas värde. 1 lagtexten
borde därför markeras att bestämmelsen
om begränsningen av gäldränteavdraget
endast avsåg att bestämma det
högsta gäldränteavdrag'' som skulle tilllåtas
för staten.
De skattelagssakkunnigas förslag har
inte föranlett några lagstiftningsåtgärder.
I proposition nr 84 till 1963 års riksdag
med förslag till ändringar av reglerna
för fördelning mellan kommuner
av det skatteunderlag som härrör från
kraftverksrörelse framhöll chefen för
finansdepartementet beträffande frågan
om begränsning av vattenfallsverkets
avdrag för skuldränta, att den av skattelagssakkunniga
åsyftade ändringen av
praxis kunde uppnås utan lagstiftning
genom förändring av styrelsens redovisningsprinciper.
Detta uttalande har i praktiken tyvärr
inte besannats utan de sedan år 1928 aktualiserade
orättvisorna mot i första
hand Norrlands inlandskommuner har
förblivit oförändrade genom att vattenfallsverket
utnyttjat de möjligheter verket
haft att gäldränteberäkna hela kapitalet
i kraftverksrörelsen och dessutom
företa avskrivningar på investeringarna
utan att göra några nedskrivningar
av dessa. Någon amortering
förekommer således inte i vattenfallsverkets
räkenskaper. Därtill kommer att
vattenfallsverket har fått basera sina
avskrivningar på återanskaffningsvärdena,
vilket inget enskilt företag får
göra.
Departementschefen ansåg att frågans
behandling borde anstå i avvaktan på
resultatet av den år 1961 tillsatta affärsverksutredningens
arbete. När frågan
om ändrad företagsform togs upp till
diskussion föreslog statens vattenfallsverk
— med hänsyn till verkets förräntningsmöjligheter
— att andelen av eget
kapital vid övergång till aktiebolag fastställdes
till 25 procent av anläggningskostnaderna,
vilket är lika med en
tredjedel av statsskuldkapitalet.
Affärsverksutredningen har i sitt
framlagda betänkande föreslagit att det
egna kapitalet eller det s. k. verkskapitalet
skall vid denna övergång utgöra
eu sjättedel av anläggningskostnaderna
och att fem sjättedelar skall utgöras av
främmande kapital, statsverkslån. Det
egna kapitalet skulle enligt affärsverksutredningens
förslag utgöra en miljard
kronor. Om 1950 års skattelagssakkunnigas
förslag att en tredjedel skulle vara
eget kapital också hade blivit affärsverksutredningens
förslag skulle det
egna kapitalet ha blivit cirka 1,6 miljard
kronor.
Således har affärsverksutredningen
frångått såväl statens vattenfallsverks
som de skattelagssakkunnigas förslag
om eget kapital och föreslagit en lägre
summa. För framtida tillskott av statskapital
föreslår affärsverksutredningen
att en tredjedel skall anses vara eget
kapital, dvs. verkskapital, och två tredjedelar
främmande kapital, dvs. statsverkslån.
Någon anledning att vid övergångsskedet
frångå 1950 års skattelagssakkunnigas
förslag om uppdelning av det
investerade kapitalet så att en tredjedel
räknas som eget kapital finns inte.
Med hänsyn till statens vattenfallsverks
egna framtida bedömningar när det gäller
vattenkraftens ekonomiska förutsättning
och i jämförelse med enskilt
drivna kraftverksföretag förefaller en
sådan uppdelning inte vara till vattenfallsverkets
nackdel men ge berörda
kommuner möjlighet att få skatteinkomster
från de statliga kraftverken
ungefär i samma utsträckning som gäller
för kraftverksföretag i enskild regi.
Vid frågans behandling år 1967 framhöll
bevillningsutskottet i sitt godkända
betänkande nr 56 att staten som
kraftverksföretagare hade ett försteg
framför privata kraftverksföretagare.
Det gäldräntekrävande kapitalet hade
under senare år kraftigt ökat, medan
de medel som kunde jämställas med
eget kapital hos privata kraftföretag
varit i stort oförändrade. Det konstaterades
att statens kraftverksrörelse
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
19
Ang.
praktiskt taget helt sker med räntekrävande
kapital. Utskottet konstaterade
vidare att detta inneburit problem för
de kommuner, inom vilka staten hade
mera betydande kraftverks- och kraftregleringsanläggningar.
Utskottet fann
det inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen
kunde vara otillräckliga för
att i skälig mån kompensera kraftverkskommunerna
för det skattebortfall
som kunde bli följden av vattenfallsverkets
redovisningssystem. I princip
anslöt sig utskottet till syftet i de
då behandlade motionerna om en rättvis
beskattning av statens vattenfallsverk
och ansåg en förändring önskvärd
med hänsyn till det berättigade
kravet på ekonomisk jämställdhet mellan
konkurrerande statliga och privata
kraftverksföretag.
I motionerna till årets riksdag framhålls
den stora skillnaden i redovisade
rörelseöverskott från exempelvis Sydsvenska
Kraft AB, Malmö, från Hjälta
kraftverk och från statens vattenfallsverks
kraftverk. Vid 1966 års taxering
redovisade Sydsvenska Kraft AB 78
skatteören i rörelseinkomst per 1 000
kronor i taxeringsvärde emot av vattenfallsverket
redovisat rörelseöverskott
om 17 skatteören per 1 000 kronor
i taxeringsvärde. I sammanhanget
kan också nämnas motsvarande siffror
vid 1968 års taxering, där Sydsvenska
Kraft AB till Långsele kommun redovisar
rörelseöverskott med 70 skatteören
per 1 000 kronor i taxeringsvärde.
Vattenfallsverkets motsvarande siffra
är 10 skatteören. Med utgångspunkt
från dessa siffror förlorar t. ex. Jämtlands
läns landsting enbart för statens
vattenfallsverks kraftverk inom Stuguns
kommun för 1966 och 1968 års
taxeringar kommunalskatteintäkt med
sammanlagt 1 440 000 kronor. Stuguns
kommun förlorar dessa två taxeringsår
sammanlagt 2 525 000 kronor i kommunalskatteintäkt.
För Norrbottens läns
landsting blir motsvarande siffror för
de två åren 9 miljoner kronor och för
Jokkmokks kommun 14,9 miljoner kro
-
beskattningen av kraftverksanläggningar
nor. Detta gäller enbart för kraftverken
i en kommun inom varje län. Då
det inom de berörda länen och även
inom de andra norrlandslänen finnes
flera kommuner med statliga kraftverk
inom sina gränser kan man lätt räkna
ut att det för norrlandskommunerna
och landstingen är fråga om mycket
stora och betydelsefulla kommunalskatteintäkter
som dessa områden går
förlustiga: enligt 1966 års taxeringar
ungefär 38 miljoner kronor för landsting
och kommuner.
När denna fråga kommer på tal hänvisas
till skatteutjämningsersättningarna.
Jag vill i det sammanhanget åberopa
vad jag tidigare anfört beträffande
bevillningsutskottets betänkande,
där det konstateras att dessa bidrag
inte uppväger skattebortfallet. Jag vill
här ytterligare belysa detta genom att
framföra att för landstingens del blir
skatteutjämningsbidragen icke nämnvärt
påverkade genom att landstingens
bidragsformer är uppbyggda på ett
speciellt sätt på grund av avlyftning
från tidigare ortsavdragsreformer.
När det gäller tidigare nämnda kommuner
så har Stuguns kommun för de
två åren erhållit i skatteutjämningsbidrag
1 464 400 kronor och Jokkmokks
kommun 443 119 kronor. Således skulle,
även om hela skatteutjämningsbidraget
skulle bortfalla, dessa kommuner
för de två åren förlora en nettointäkt
av för Stuguns kommun 1 061 000
kronor och för Jokkmokks kommun
14 500 000 kronor.
När det gäller statens vattenfallsverks
redovisning för 1969 års taxering har
jag tyvärr inte kunnat erhålla material
från verket, men enligt vad som framkommit
i pressen den 5 mars i år har
1968 varit ett rekordår för Vattenfall.
Av den redovisningen framgår att i
verkets avskrivningar om totalt 298
miljoner ingår en extra avskrivning
om 124 miljoner kronor för extra avsättning
motsvarande penningvärdeförsämringen.
Mig veterligt kan inget annat
företag få göra extra avskrivning
20
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. beskattningen av kraftverksanläggnmgar
för penningvärdeförsämring. Till stor
del får de norrländska inlandskommunerna
stå för denna extra avskrivning
i form av förlorade kommunalskatteintäkter.
Utskottet framför i sitt betänkande att
vattenfallsverket skall till staten inleverera
ett belopp om 40 procent av redovisat
överskott. Detta skulle motsvara
aktiebolagens statliga inkomstskatt,
vilket överensstämmer med vad affärsverksutredningen
föreslagit. Det förefaller
därför underligt att detta likaberättigande
inte kunnat komma inlandskommunerna
till del, så att även
förslag lagts fram om en likaställning
när det gäller den kommunala beskattningen.
I betänkandet konstaterar också
utskottet att vattenfallsverket genom
affärsverksutredningens förslag skulle
gå förlustigt ett ränteavdrag om 60 miljoner
kronor (6 procent på en miljard).
Det förefaller underligt om vattenfallsverket
skulle förlora på ett ränteavdrag,
som verket tidigare har fått göra
på eget kapital. Sanningen är den att
de tidigare ränteavdragen och avskrivningarna
har fått ske på grunder, som
inte kan tillämpas av privata konkurrerande
företag. Jag konstaterar med
tillfredsställelse att utskottet i sin skrivning
inte är säkert på att det förslag,
som affärsverksutredningen framlagt,
är tillfredsställande. Utskottet säger
nämligen att förslaget är ägnat att i viss
mån bidra till den konkurrensneutralitet
som varit ett av syftena med utredningen
och påpekar de invändningar,
som gjorts vid remissbehandlingen mot
att uppdelningen i verkskapital och
statsverkslån skall vara en annan i fråga
om redan gjorda investeringar än
vad utredningen föreslagit. I denna
kritik har påpekats att andelen eget
kapital inom den enskilda kraftindustrin
ligger icke obetydligt över vad
affärsverksutredningen föreslagit för
vattenfallsverkets del.
Som jag inledningsvis nämnde har
frågan om en rättvis kommunal beskattning
av statens vattenfallsverks
rörelseöverskott av kraftverken behandlats
i 40 år utan att berörda kommuner
och landsting kunnat få sin rättmätiga
andel från de industrier, som
finns inom dessa områden.
Särskilt i Norrlands inland finns inte
så stora möjligheter för större industriell
utveckling. Inlandskommunerna
har fungerat som råvarukällor för vattenkraft,
trä och malm. De industrier
som finns i inlandet är till största delen
kraftverken. Dessa har på ett betydelsefullt
sätt bidragit till hela landets
utveckling. De bidrar dock tyvärr
med en mycket liten sysselsättningsgrad
i de områden där de är placerade
på grund av den kraftiga rationaliseringen.
Kraftverken fjärrstyrs numera
inom en hel älvdal, och det blir snart
så att även kraftverk belägna inom olika
delar av inlandet kommer att fjärrmanövreras
från ett kraftverk. Motsvarande
storlek av industriinvesteringar
i andra delar av landet skulle ha medfört
att en betydande mängd arbetskraft
varit sysselsatt. Nu är det i praktiken
så, att sysselsättningsmöjligheter
inte finns inom de områden av Norrland
det här är fråga om, utan människorna
måste i stor utsträckning flytta
till andra delar av landet för att få sin
bärgning.
I den lokaliseringspolitiska debatten
har olika yttranden fällts om vad som
kan göras för inlandskommunerna. Men
när det gäller en så viktig fråga som
att dessa kommuner skall kunna få sin
rättmätiga utdelning i form av kommunalskatter
från kraftverken, så har den
ena utredningen avlöst den andra i 40
års tid utan resultat.
Jämlikhet har blivit ett modernt uttryck.
I denna fråga kan man inte se
någon som helst form av jämlikhet.
Den har blivit ett tomt ord för de innevånare,
som bor i vattenfallskommunerna.
Jag skulle vilja dra en parallell. Det
vore intressant att veta vad t. ex. kommunalmännen
och riksdagsrepresentanterna
från Göteborg skulle säga om
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
21
Ang.
AB Volvo inte behövde erlägga någon
kommunalskatt till Göteborg, i likhet
med Vattenfalls redovisningssätt, men
SAAB skulle använda gängse redovisningsmetod
för sin kommunalskatteberäkning
i Trollhättan. Då uppstår samma
förhållande som nu råder för statens
vattenfallsverk respektive den privata
kraftindustrin.
Herr talman! Med anledning av vad
jag anfört vill jag genom att yrka bifall
till den vid utskottsbetänkandet bifogade
reservationen medverka till att bringa
denna orättvisa mot de norrländska inlandskommunerna
med statliga kraftverk
ur världen.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Det är på sin plats att
betyga sin aktning för herr Karl Pettersson
och den energi han visat när
det gäller dessa motioner. Jag hoppas
att han också uppskattar det arbete som
utskottet lagt ned för att redovisa bakgrunden
till de här framställningarna.
Jag tror inte det finns anledning att
gå in i detalj och polemisera mot herr
Petterssons anförande, men tillåt mig
säga att resonemanget om att nuvarande
beskattningsmetod utarmar kommunerna
i Norrland är överdrivet. Detsamma
gäller väl sättet att ta ut ett antal
kommuner som har kraftverksanläggningar
och säga att de förlorar så
och så mycket och att de, även om de
skulle avstå från skatteutjämningsbidraget,
skulle tjäna pengar på en annan
beskattningsmetod. Det kan visserligen
i och för sig vara riktigt, men det går
inte att säga att andra kommuner, som
inte har sådana anläggningar inom
sitt område, skulle vara nöjda med en
sådan ordning. Här måste man se skatteutjämningsbidraget
och effekten av
detsamma som en helhet.
Herr Pettersson säger vidare att man
nu i 40 år har hållit på att utreda hur
vi skulle få en annan beskattningsgrund.
Det bestrider jag inte. Vi har under
senare tid haft två utredningar. Båda
har gått i den riktningen att man dis
-
beskattningen av kraftverksanläggningar
kuterar andra metoder för den kommunala
beskattningen. Utskottet har inte
den meningen att allt skall förbli
oförändrat. Det egendomliga är emellertid
att reservanternas yrkande närmast
mynnar ut i att en ny utredning skall
verkställas. Innan Kungl. Maj :t har tagit
ståndpunkt till den utredning som föreligger
yrkar motionärerna alltså på
ändringar, och för att vidta sådana
ändringar som motionärerna yrkar på
måste det bli ytterligare en utredning.
Jag tycker därför att herr Pettersson
skall vara nöjd med den attityd som
riksdagen intar i och med att — vilket
jag utgår ifrån — majoritetens förslag
blir godkänt. Därmed har ju motionärerna
i princip fått medhåll.
Det är inte första gången som riksdagen
då det gäller kraftverkskommuner
har beslutat om åtgärder till kommunernas
fromma, och det är inte alls
uteslutet att så blir fallet även på detta
område.
Principen om räntegäldsavdragen är
väl sanktionerad i fråga om alla företag.
Man har alltså rätt att dra av ränta
på upplånat kapital. Det är bara fråga
om vilken andel man skall räkna på
när det gäller gäldräntan. På den punkten
förs i reservationen ett resonemang
som jag inte kan gå med på, där man
utan vidare talar om att staten har lätt
för att låna pengar m. m. såsom en
särskild favör när det gäller skattebetalning.
Det har inte med saken att
göra, utan här är beräkningsmetoden,
underlaget för ränteberäkningen, den
avgörande faktorn när det gäller kommunalskatten.
Detta är utslagsgivande
för det resultat som företaget uppnår
och som till slut blir beskattningsbar
inkomst.
Min mening är alltså att det är oklokt
att nu hos Kungl. Maj :t hemställa om
ytterligare överväganden. Det är bättre
att begära ett förslag till riksdagen.
Då har vederbörande något konkret att
motionera om.
Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.
22
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. beskattningen av kraftverksanläggningar
Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! Bevillningsutskottets
ordförande gjorde en jämförelse med
andra kommuner. Jag skulle också vilja
dra en parallell och fråga: Vilken uppfattning
har man i kommuner i andra
delar av landet? Vissa kommuner har
en omfattande annan industriell verksamhet,
och andra kommuner har inte
en sådan verksamhet. Jag förfäktar den
uppfattningen att med nuvarande lagstiftning
bör man i kommuner där en
industri finns ha möjlighet att beskatta
den industrin.
Frågan om andelen för ränteberäkningen,
som bevillningsutskottets ordförande
var inne på, berörde jag i mitt
anförande, och det finns kanske anledning
att återkomma till den något senare.
I detta sammanhang skulle jag endast
vilja beröra en annan fråga. Det gäller
vattenfallsverkets eget yttrande över
den fortsatta utbyggnaden av norrländsk
vattenkraft i allmänhet. Där säger
vattenfallsverket beträffande Vindeliilvens
utbyggnad: »Det bör uppmärksammas
att fortsatt drift av en befintlig vattenkraftstation
ger en nettokostnad på
cirka 0,2 öre per producerad kilowatt,
lägre än 10 procent av nuvarande
totala produktionskostnad. Att spekulera
över om och vid vilken tidpunkt
kraft kan produceras till detta pris i
nyuppförda kärnkraftanläggningar ter
sig helt meningslöst.»
Jag vill med detta peka på det faktiska
förhållandet att vattenfallskommunerna
i praktiken får vara med om att
genom bortfallande kommunalskatteintäkter
bekosta experimentverksamheten
på kraftområdet. Jag vill också peka på
de avskrivningar som får göras på
atomkraftanläggningar vilka är tillkomna
i experimentellt syfte.
Jag ber än en gång, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen. Jag kan
inte förstå att reservationen i praktiken
skulle ge annat resultat än Sydsvenska
kraftaktiebolagets separata redovisning
till Långsele kommun för Hjälta
kraftverk i det fall statens vattenfallsverks
kraftverk separatredovisar sin
verksamhet inom respektive kommuner.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Pettersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja—-64;
Nej —51.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
23
Ang. vissa ändringar i förordningen om
mervärdeskatt, m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt
jämte motioner.
I propositionen 1969:18 hade Kungl.
Maj :t föreslagit, att riksdagen skulle
antaga därvid fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen den
6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt.
Enligt propositionen skulle skattskyldighet
till mervärdeskatt kunna föreskrivas
för viss statlig verksamhet. Vidare
föresloges, att mervärdeskatt skulle
utgå på begagnade personbilar som
såldes av biluthyrningsföretag och att
rätt till avdrag för ingående mervärdeskatt
icke skulle föreligga för köp av
sådana bilar.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen
dels de vid riksdagens början väckta
motionerna:
1) de likalydande motionerna 1: 133,
av herrar Tistad och Stefanson, samt
II: 145, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 680,
av herr Blomqnist, och II: 782, av herr
Carlshamre,
3) de likalydande motionerna 1:694,
av herr Olsson, Johan, samt II: 809, av
fru Nilsson och herr Josefson i Arrie,
4) de likalydande motionerna I: 700,
av herr Stefanson in. fl., och II: 807, av
herr Magnusson i Borås m. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 701,
av herr Stefanson in. fl., och II: 788, av
herr Fridolfsson i Stockholm in. fl.,
6) de likalydande motionerna I: 706,
av herrar Svenungsson och Hermansson,
samt II: 783, av herrar Carlshamre
och Hedin,
7) de likalydande motionerna I: 707,
av herr Tistad, och II: 775, av herr Andersson
i Örebro,
8) de likalydande motionerna I: 718,
av herr Österdahl in. fl., och II: 780, av
herr Börjesson i Glömminge in. fl.,
9) motionen 1:207, av herr Jacobsson,
Gösta,
10) motionen I: 715, av herr Wårnberg,
11) motionen II: 790, av herr Hedin,
dels ock de i anledning av propositionen
väckta motionerna:
1) de likalydande motionerna 1:915,
av herr Nilsson, Ferdinand, samt II:
1049, av herrar Dahlgren och Sundkvist,
2) de likalydande motionerna 1:916,
av herrar Stefanson och Tistad, samt
II: 1051, av fru Nettelbrandt m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:917,
av herr Åkerlund, och II: 1050, av herr
Enars son.
I motionerna I: 133 och II: 145 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 8 § förordningen om mervärdeskatt
skulle tillföras en ny punkt av i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag
gällde, att tandproteser samt individuellt
avpassade apparater för ortodontiska,
käkortopediska och käkkirurgiska
behandlingar skulle undantagas från
mervärdeskatt.
I motionerna I: 694 och II: 809 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att 49 § förordningen om mervärdeskatt
skulle erhålla ändrad lydelse på sätt i
motionerna angivits, vilket förslag avsåg,
att gällande beloppsgräns vid återbetalning
av skatt skulle sänkas från
1 000 kronor till 500 kronor.
I motionerna I: 700 och II: 807 hade
yrkats, att riksdagen skulle antaga i
motionerna infört förslag till ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 2 § förordningen den 6 juni 1968
(nr 430) om mervärdeskatt, vilket förslag
gällde, att skattskyldighet skulle
föreligga för alla offentliga myndigheter
och affärsdrivande verk då dessa
tillhandahölle varor och tjänster i konkurrens
med enskilda företag.
I motionerna I: 701 och II: 788 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
om en komplettering av förordningen
24
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
om mervärdeskatt i sådan riktning, att
från skatteplikt undantoges garantiåtgärder
som ej debiterades den slutlige
konsumenten på grund av att kostnaderna
härför inkluderats i försäljningspriset
för produkten i fråga.
I motionerna I: 707 och II: 775 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 8 § förordningen om mervärdeskatt
skulle tillföras en ny punkt av i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag avsåg,
att frimärken skulle undantagas
från skatteplikt enligt mervärdeskatteförordningen.
I motionerna I: 718 och II: 780 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta om
sådan ändring av 11 § förordningen
om mervärdeskatt, att transport av registrerade
bilar, bussar och övriga för
personbefordran avsedda fordon mellan
områden utan fast landförbindelse och
fastlandet undantoges från skatteplikt.
I motionen I: 207 hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta undantaga begagnade
motorcyklar från mervärdeskatt.
I motionerna I: 915 och II: 1049 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
a) att postverket och statens järnvägar
skulle befrias från skatt samt
b) att intern beskattning mellan statliga
verksamhetsgrenar icke skulle förekomma.
I motionerna I: 916 och II: 1051 hade
anhållits,
a) att riksdagen måtte besluta, att
skattskyldighet skulle gälla för offentlig
myndighet och affärsdrivande verk,
som till annan tillhandahölle skattepliktiga
varor och tjänster, samt
b) att riksdagen i skrivelse till Kung].
Maj :t måtte hemställa om förslag till befrielse
från mervärdeskatt för begagnade
motorcyklar i kombination med höjd
accis på motorcyklar.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt,
A) att riksdagen måtte — med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
18, motionerna I: 916 och II: 1051 och
motionen I: 207 samt med avslag på motionerna
I: 915 och II: 1049 — antaga
1) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt med de ändringar och
tillägg, att
dels ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse,
dels 8, 17 och 18 §§, punkt 2 av anvisningarna
till 2 § samt anvisningarna
till 8, 10 och 17 §§ erhölle den lydelse,
som angivits i betänkandet,
dels ock ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i betänkandet angiven lydelse;
2)
i betänkandet infört förslag till
förordning om ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i
vissa fall;
B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen
1) 1:133 och II: 145,
2) I: 680 och II: 782,
3) I: 694 och II: 809,
4) I: 700 och II: 807,
5) I: 701 och II: 788,
6) I: 706 och II: 783,
7) I: 707 och II: 775,
8) I: 718 och II: 780,
9) I: 915 och II: 1049,
10) I: 916 och II: 1051,
11) I: 917 och II: 1050,
12) 1:207,
13) I: 715 samt
14) II: 790,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt.
Av utskottet föreslagna ändringar i
och tillägg till Kungl. Maj :ts förslag
samt av utskottet framlagt förordningsförslag
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall inneburo, att begagnade
motorcyklar i beskattningshänseende
skulle likställas med begagnade
personbilar. För att kompensera
skattebortfallet genom att de begagnade
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
25
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
motorcyklarna undantoges från mervärdeskatt,
skulle enligt utskottet accisen
på nya motorcyklar höjas till belopp
som svarade mot cirka tre procent av
det genomsnittliga nyvärdet inom de
olika skatteklasserna för motorcyklar.
Reservationer hade anförts
betr. skattskyldighet för stat och
kommun
1) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Tistad (fp),
Karl Pettersson (m), Magnusson i Borås
(m) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Eriksson i Bäckmor a
(ep), vilka på anförda skäl ansett, att
utskottet bort under B 4, B 9 och B 14
hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna I: 700 och II: 807, I: 915
och II: 1049 samt motionen II: 790 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
skyndsam utredning rörande frågan om
skattskyldigheten till mervärdeskatt för
stat och kommun;
betr. tandproteser in. in.
2) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Tistad (fp),
Karl Pettersson (m), Magnusson i Borås
(m) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka ansett, att utskottet bort under
A 1 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 133 och
II: 145 antaga i reservationen infört förslag
till ändring av 8 § mervärdeskatteförordningen;
betr.
frimärken
3) av herrar Lundström (fp) och Tistad
(fp), vilka dock ej antytt sin mening;
betr.
transporter till bland annat
Öland och Gotland
4) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Tistad (fp),
Karl Pettersson (m) Magnusson i Borås
(m) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort under A 1 hem
-
ställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 718 och II: 780 antaga
i reservationen infört förslag till
ändring av 11 § mervärdeskatteförordningen;
betr.
återbetalning av skatt
5) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Tistad (fp),
Karl Pettersson (m), Magnusson i Borås
(m) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka av angivna orsaker ansett,
att utskottet bort under A 1 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:694 och 11:809 antaga i reservationen
infört förslag till ändring
av 49 § mervärdeskatteförordningen.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! Jag har åtagit mig att
tala för reservation nr 1, som berör
skyldigheten för stat och kommun att
erlägga mervärdeskatt.
Frågan har behandlats i proposition
nr 18, i vilken föreslagits att Kungl.
Maj :t skall få rätt att — om särskilda
skäl föreligger — förordna, att statlig
verksamhet, som avser egna behov och
som ej är att anse som yrkesmässig,
tills vidare skall anses som yrkesmässig
och på grund därav beläggas med moms.
Detta är gott och väl. Departementschefen
har emellertid för denna tilllä
ggsklau sul till förordningen närmast
åberopat redovisningstekniska skäl. Vad
reservanterna för sin del vill trycka
på som det väsentliga är i stället nödvändigheten
av att i fråga om momsen
skapa konkurrensneutralitet även när
det gäller stat och kommun. Att sådan
konkurrensneutralitet föreligger är
ytterst en förtroendefråga. Den enskilde
näringsutövaren skall inte känna sig
diskriminerad i skattehänseende i förhållande
till stat och kommun. Detta
är mycket viktigt.
För att ge en bakgrund till frågan
skall jag lämna en kort redogörelse för
vad momsförordningen i denna del
föreskriver. Enligt förordningen räknas
26
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. vissa ändringar i förordningen
verksamhet, som stat och kommun bedriver
uteslutande för egna behov, såsom
yrkesmässig endast när den drivs i
bolagsform eller liknande. Detta gäller
även vid ekonomiskt samgående mellan
staten och en eller flera kommuner eller
mellan kommuner och landsting för
verksamhet som avser ett visst gemensamt
ändamål. Bedriver staten, kommun
eller kommuner var för sig eller
gemensamt verksamhet som inte uteslutande
avser egna behov, räknas verksamheten
som yrkesmässig till den del
den avser annat än egna behov. Det förekommer
emellertid att samma objekt
och prestationer som medför skattskyldighet
på grund av omsättning till
utomstående även tillhandahålles statliga
och kommunala avnämare. Sådant
tillhandahållande omfattas däremot inte
av skattskyldigheten, eftersom det inte
är att anse som yrkesmässigt.
Det är här den bristande konkurrensneutraliteten
framträder. Om t. ex. statens
försvarsverk åtar sig en leverans
till en kommun eller ett statligt organ,
utgår ingen skatt. Däremot utgår sådan
skatt, om säljaren är ett enskilt företag.
Genom cirkulär har regeringen nu sökt
för de statliga företagens del undanröja
vissa olägenheter. Den tilläggsbestämmelse
som föreslås i propositionen ger
också hopp om att konkurrensneutraliteten
ytterligare något tillgodoses.
Utskottets majoritet har otvivelaktigt
sinne för dessa problemställningar —
det vill jag inte bestrida — men reservanterna
vill gå något längre. De anser
att endast genom en generell skattskyldighet
för statlig och kommunal myndighet,
som tillhandahåller skattskyldiga
varor och tjänster i konkurrens
med enskilda, kan garantier skapas för
konkurrensneutraliteten. Det är särskilt
kommunerna det gäller. Reservanterna
har emellertid i klar insikt om att detta
är ett komplicerat problem, som kan
ses från flera sidor, inskränkt sig till
att begära utredning.
Jag yrkar med dessa ord bifall till reservation
nr 1.
om mervärdeskatt, m. m.
Samtidigt vill jag begagna tillfället
att uttala min glädje över att min motion
om slopande av moms på begagnade
motorcyklar har tillstyrkts.
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! När den allmänna varuskatten
vid förra vårriksdagen stöptes
om till en mervärdeskatt var den principen
vägledande, att man skulle göra
så få ändringar som möjligt i de regler
som gällde för den allmänna varuskatten.
En stor del av vad oppositionspartierna
ansåg vara mindre bra beträffande
den allmänna varuskatten
lever alltså kvar i mervärdeskattesystemet.
Trots detta har till årets riksdag
väckts relativt få motioner om ändringar
i mervärdeskatteförordningen.
Med tanke på den pådrivande roll som
oppositinspartierna haft vid införande
av mervärdeskatt är det väl naturligt
att de är återhållsamma i sin kritik
mot detaljer som de anser mindre bra.
En bidragande orsak är naturligtvis
också, att mervärdeskatten genom sin
konstruktion — närmare bestämt genom
avdragsrätten för ingående skatt
— reducerar verkningarna av vissa
olägenheter som så att säga ärvts från
den allmänna varuskatten. Med tanke
på den återhållsamhet som präglat motionerandet
har de motionskrav, som
fått stöd av reservanterna i bevillningsutskottet,
en särskild tyngd.
Det finns dock ett flertal reservationer
fogade till betänkandet. Herr Gösta
Jacobsson har just berört reservation 1
om skattskyldigheten för stat och kommun.
Jag skall beträffande den inskränka
mig till att instämma med herr
Jacobsson.
Reservation 2 gäller frågan om skattefrihet
för tandproteser och andra
dentaltekniska arbeten. Den frågan är
inte ny för kammarens ledamöter. Den
har en lång lidandes historia. Den expertutredning
som överarbetade allmänna
skatteberedningens förslag om
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
27
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
mervärdeskatten uttalade förståelse för
att tandproteser och dentaltekniska arbeten
som tillverkas av fristående dentallaboratorier
skulle undantagas från
skatt. Men, sade utredningen, det finns
vissa skattetekniska skäl som gör det
olämpligt att införa ett undantag. Det
är nämligen så, sade utredningen, att
dentallaboratorier ofta drivs i förening
med dentalvaruhandel, dvs. försäljning
av dentalartiklar till tandläkare. I sådana
företag skulle skattefriheten för
laboratorieverksamheten leda till komplikationer
i avdragshänseende. Utredningen
ansåg därför att rent skattetekniska
skäl talade mot ett undantag.
I yttrandet över utredningens förslag
upplyste branschorganisationerna —
Sveriges tandläkarförbund och Dentallaboratoriernas
riksförbund —- att det
bara fanns ett enda företag i Sverige
som samtidigt drev dentallaboratorium
och dentalvaruhandel. Det skedde emellertid
i form av två separata, var för
sig registrerade firmor med helt skild
bokföring. Några svårigheter av skatteteknisk
natur skulle alltså inte uppstå.
Detta var i december 1967, och förhållandena
är desamma i dag.
Yrkandet på undantag från skatteplikt
för tandproteser och andra dentaltekniska
arbeten måste ses mot bakgrunden
av att tandläkartjänster inte
är skattepliktiga. En tandläkare som
själv •— genom en anställd tekniker ■—
tillverkar de proteser och andra tandtekniska
arbeten, som hans patienter
har behov av, behöver inte betala mervärdeskatt
på vad han debiterar sina
patienter. Men om tandläkaren beställer
arbetena i fråga hos ett fristående
dentallaboratorium måste tandläkaren
betala mervärdeskatt på den kostnad
som laboratoriet debiterar. Denna skatt
måste tandläkaren i sin tur ta ut av
patienten. Den fördyring som mervärdeskatten
medför är inte lika stor som
den debiterade skatten. Detta beror på
att dentallaboratoriot som skattskyldigt
till mervärdeskatt har avdragsrätt för
ingående skatt, vilket tandläkaren inte
har. Det beräknas att nettofördyringen
genom skatten uppgår till 6 1 /2 procent.
Att på detta sätt fördyra tandvården
är enligt min mening inte försvarligt
ur social synpunkt. Tandvård,
med allt vad därtill hör, bör liksom
sjukvård vara fri från skatt.
I Danmark har man insett detta. Det
har finansministern —• väl att märka
i den tidigare socialdemokratiska regeringen
— med stöd av bemyndigande
i lagen om allmän omsättningsavgift
befriat dentallaboratorier och tandläkare
från mervärdeskatt på dentaltekniska
arbeten av det slag det här är
fråga om. Det var det första som bemyndigandet
utnyttjades till.
Herr talman! Jag har fått del av en
skrivelse där en innehavare av ett dentallaboratorium
för en taxeringsintendent
lägger fram olika alternativ till
åtgärder för att eliminera verkningarna
av de för honom ogynnsamma skattereglerna.
Jag tillåter mig att återge
ett av alternativen. Han skriver: »Mitt
laboratorium kommer helt att upphöra.
Mina nuvarande kunder kommer att
köpa material och maskiner som för
närvarande finns där. Lokalen kommer
de att få hyra av mig (ev. köpa). Kunderna
kommer att anställa mig och
mina anställda. Förslagsvis en tekniker
per 4—5 tandläkare. Tandläkarna kommer
att inhandla allt behövligt material
och naturligtvis maskiner. Tandläkarna
kommer att utbetala löner efter
ett tantiemsystem, som bygger på
de anställdas nuvarande löner samt naturligtvis
tillhörande statliga avgifter
såsom ATP osv. Tandläkarna delar upp
kostnadssidan procentuellt efter deras
arbetstillströmning (där prissättningen
kommer att följa gällande prislista).»
Taxer ingsintendenten konstaterar i
sitt svar, att det inte möter något hinder
att en tandläkare för att undgå
mervärdeskatt anställer tandtekniker
med eget företag, förutsatt att han tar
på sig fullt arbetsgivaransvar. »Det torde
också vara klart», skriver taxeringsintendenten,
»att en person kan ha
28
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
flera arbetsgivare, mot vilket förhållande
svarar att en arbetsgivare kan anställa
en person på deltid.»
Sådana, jag skulle vilja säga desperata
åtgärder är man alltså beredd att
vidta inom branschen för att undgå
skattediskriminering. Men utskottsmajoriteten
tar det hela med ro. »En omständighet
som kan förklara att några
olägenheter för dentallaboratorierna
hittills inte kunnat påvisas», skriver
utskottet, »är att det torde vara förenat
med väsentliga svårigheter för tandläkarna
att förena korrekta anställningsförhållanden
för teknikerna med
ett rationellt utnyttjande av deras prestationer.
»
.lag har, herr talman, uppehållit mig
vid detta problem med en viss utförlighet,
därför att det belyser hur ett undantag
från skatteplikt — i detta fall
för tandläkartjänster — kan leda till
allvarliga störningar på angränsande
områden.
Det finns eu reservation som behandlar
undantag från skatteplikt för transporter
till bland annat Öland och Gotland.
Persontransporter omfattas inte
av skatteplikt enligt mervärdeskatteförordningen,
men när en personbil
eller buss i trafik transporteras med
båt eller färja mellan Gotland eller
Öland och fastlandet utgår mervärdeskatt
på transportkostnaden. Landsvägsnätet
i landet knyts på åtskilliga
ställen ihop med färjeleder, som i allmänhet
får begagnas utan avgift. Men
på båt- och färjelederna mellan fastlandet
och Gotland och — ännu så
länge — Öland måste man betala för
att få över en personbil eller buss, och
på transportkostnaden, som i och för
sig innebär en pålaga för öborna själva
och för turisterna, kommer så mervärdeskatten
som en extra belastning.
Jag skall inte mera ingående uppehålla
mig vid denna fråga, eftersom
herr Österdahl senare kommer att utveckla
gotlänningarnas egen syn på
den, utan vill bara konstatera att här
föreligger fullgoda skäl för ett undantag.
En annan reservation gäller minimibeloppet
för återbetalning av skatt. Om
ingående avdragsgill skatt för en redovisningsperiod
överskjuter den utgående
skatten med minst 1 000 kronor,
återbetalar länsstyrelsen det överskjutande
beloppet. Är beloppet mindre än
1 000 kronor får det överföras till nästa
period och kvittas mot utgående skatt
i kommande deklaration.
Allmänna skatteberedningen föreslog
i sitt betänkande att gränsen skulle
vara 500 kronor i stället för 1 000 kronor.
För många småföretagare är 1 000
kronor en stor summa att ligga ute
med. Reservanterna tillstyrker därför
ett motionsyrkande att beloppsgränsen
skall sänkas till 500 kronor i enlighet
med vad allmänna skatteberedningen
föreslagit.
Det är klart att en sänkning av gränsen
ger ett större antal restitutionsfall.
Vi förutsätter emellertid att bestyret
med dessa ting kommer att läggas över
på ADB, om detta inte redan skett, och
då bör det för länsstyrelsernas vidkommande
vara tämligen likgiltigt om
gränsen sätts vid 500 eller vid 1 000
kronor. Däremot ökas naturligtvis postens
arbete en del. Hänsynen till de
skattskyldiga bör emellertid vara värd
detta offer.
Mitt namn återfinns slutligen under
en blank reservation, som gäller undantag
från skatteplikt för samlarfrimärken.
Byte av frimärken mellan
samlare inom landet sker fritt från
mervärdeskatt, eftersom det inte är
fråga om någon yrkesmässig verksamhet.
Om en samlare i Sverige byter frimärken
med en utländsk samlare är
han däremot skyldig att betala mervärdeskatt
för de märken han byter
till sig. Emellertid är det mycket svårt
att hålla en tillfredsställande importkontroll
över frimärksförsändelser. Beskattningen
blir därför föga effektiv
i många fall, sannolikt de flesta. Och
Fredagen den 11 april 19G9
Nr 16
29
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
när den blir effektiv blir den det i vissa
fall i alltför hög grad. Mellan samlare
cirkulerar frimärkskollektioner,
ur vilka varje samlare plockar till sig
de märken han vill ha och betalar för
dem. Den stackars samlare som får en
sådan kollektion från utlandet kan bli
påförd mervärdeskatt på värdet av hela
kollektionen, oberoende av hur många
märken han behåller. Med andra ord
fungerar beskattningen dåligt när det
gäller samlarfrimärken, och man kan
ifrågasätta om det är någon mening att
ha den kvar. Jag har emellertid inget
yrkande på den punkten.
I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till alla reservationer där
mitt namn förekommer.
Herr ÖSTERDAHL (fp):
Herr talman! I dag står åter på föredragningslistan
frågan om mervärdeskatt
på transport av registrerade bilar,
bussar och övriga för personbefordran
mellan områden utan fast landförbindelse
och fastlandet avsedda fordon.
Den frågan behandlades av förra
årets höstriksdag, och jag försökte då
i denna kammare påvisa de orättvisor
som denna extra beskattning medför
för öborna. Särskilt betungande är den
för Gotland, eftersom denna ö på grund
av sitt isolerade läge och därav följande
höga fraktkostnader har stora
svårigheter att finna sysselsättning för
arbetskraften på ön. Naturligtvis beror
detta i första hand på rationaliseringen
av jordbruket, men också på svårigheten
att med hänsyn till nuvarande höga
fraktkostnader få industri till Gotland.
Jag påtalade i höstas de höga levnadskostnaderna,
de låga lönerna på
Gotland, den låga dyrortsgrupperingen
i förhållande till dyrortstalet, den dåliga
skattekraften och de låga skatteutjämningsbidragen.
Jag framhöll också
att den gotländska marknaden är mycket
liten, vilket gör att man måste frakta
över större delen av de producerade
varorna till fastlandet och importera
större delen av konsumtionsvarorna.
Allt detta medverkar till att ge Gotlands
befolkning en avsevärt lägre standard
än den befolkningen har i övriga delar
av riket. Gotland är ett låglöneområde,
och annars talar vi ju mycket välvilligt
om att hjälpa låglönegrupperna.
Jag skall i dag inte närmare gå in på
dessa för Gotlands befolkning mycket
viktiga frågor. Det jag nu nämnt må
vara nog.
Bevillningsutskottet avstyrkte i höstas
motionsyrkandena, och riksdagen
följde utskottet — när det gällde Öland
under hänvisning till det påbörjade brobygget
och när det gällde Gotland till
det preliminära avtalet mellan å ena sidan
staten och å andra sidan vissa gotländska
kommuner och trafikföretag.
Detta avtal syftade, enligt utskottet, till
att få till stånd en tillfredsställande
transportförsörjning till Gotland till
lägsta möjliga kostnad.
I stort sett samma motionärer representerande
alla de fyra demokratiska
partierna — alltså även partikamrater
till dem som nu dikterat utskottsbetänkandet
— har i år framställt samma
yrkande som under höstriksdagen. Jag
är givetvis mycket tacksam för att utskottet
välvilligt skrivit i det betänkande
som i dag behandlas, att en av
de frågor som tilldrog sig det största
intresset vid 1968 års höstriksdagsdebatter
var just mervärdeskatt på transporter
av motorfordon mellan fastlandet
och öar utan fast landförbindelse.
Om det är något som behöver uppmärksammas
i riksdagen och på fastlandet så
är det just Gotlands och övriga öars
problem, som hittills blivit alltför litet
belysta och beaktade.
Vi påvisar i motionerna att den överenskommelse
som utskottet talade om
under höstriksdagen inte kommit till
stånd samt att skatten på dessa transporter
verkar som en provinsbeskattning
vilken drabbar dem som bor på
dessa öar och även dem som skall resa
dit eller därifrån. Turisttrafiken drab
-
30
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
bas av en fördyring som inte kommer i
fråga när man reser på fastlandet eller
till utlandet. Med hänsyn till turismens
betydelse som Gotlands tredje näringsgren,
ekonomiskt sett, är detta en nackdel
för Gotlands näringsliv. Man kan
resa med båtar från Gotland till Finland,
Västtyskland och Danmark utan
att betala mervärdeskatt för transporten
av bilen.
De gotländska bilarna kan inte nyttjas
på Gotland i samma utsträckning
som på fastlandet, då Gotlands geografiska
område är ganska litet. Om vi vill
nyttja riksvägnätet måste vi varje gång
vi fraktar bilen över Östersjön betala
förutom fraktkostnad även moms, och
detta utan att bilens värde ökar på något
sätt utan tvärtom. När man fraktar
varor ökar ju annars varans värde på
grund av fraktkostnaden, som läggs på
varans pris, men när man tar bilar över
Östersjön inträffar ingen sådan värdestegring.
Vad säger nu utskottet i sitt betänkande
nr 25 om de här problemen? Utskottet
erkänner att den överenskommelse
man talade om i höstens betänkande
inte kommit till stånd. Och varför har
den inte det? Utskottets värderade ordförande
sade i höstens debatt i kammaren:
»Det vore väl märkvärdigt om
man inte skulle finna former för att
ta emot dessa pengar.» Tydligen har
man ännu inte funnit dessa former. Varför?
Vad har regeringen gjort sedan
dess? Det skulle vara intressant att få
reda på detta. Utskottsmajoriteten hade
i höstas och har väl fortfarande nära
förbindelse med regeringen. I höstas
slöts det preliminära avtalet sent på
kvällen den ena dagen, och utskottet
visste vid sitt sammanträde nästa morgon
redan om överenskommelsen och
hann skriva in den i betänkandet, fastän
den endast var preliminär. Nu säger
utskottet att vad som inträffat är att
Gotlandsbolaget i stället för att underteckna
avtalet erbjudit staten att övertaga
verksamheten. Ja, det är i varje
fall ett erbjudande från bolaget. Men
vad har regeringen svarat eller gjort i
anledning av erbjudandet? Jag vore
tacksam om jag kunde få svar på denna
fråga.
Utskottet säger sedan att transportpriset
på I-registrerade personbilar
sänkts med 50 procent och att personbiljettpriset
för gotlänningar även
sänkts till halva beloppet. Det är riktigt
att dessa sänkningar verkställts. Men de
innebär givetvis inte att gotlänningarna
inte fortfarande har dryga kostnader
för dessa transporter. Om t. ex. en familj
med två barn över 12 år, vilka alltså
skall betala full biljett skall resa tur
och retur Gotland—fastlandet, så kostar
den resan i turistklass — den lägsta
klassen där man kan få ligga — fortfarande
230 kronor plus 50 kronor för
bilen eller sammanlagt 280 kronor för
att man skall få kontakt med riksvägnätet,
som andra svenskar kan nyttja
utan någon särskild kostnad.
Vidare säger utskottet: »Man kan med
samma argument som motionärerna anför
komma fram till att alla privata
transportkostnader bör undantas från
beskattning, om köparen bor på ett
visst avstånd från leverantören, eftersom
annars den som bor nära inköpsstället
gynnas inte bara genom lägre
transportkostnader utan även genom
lägre skatt.» Jag måste säga att det är
en verkligt krystad motivering. Om vi
begär att mervärdeskatt inte skall tas
ut på personfordon som fraktas på båt
mellan fastlandet och öar utan fast landförbindelse
med detta, så säger man att
man kan åberopa samma skäl för alla
privata transportkostnader. Såvitt jag
kan förstå kan väl inga andra åberopa
skattebeläggning av personfordon som
fraktas på båt än de som verkligen har
denna fraktkostnad på båten. Och ingen
annan än de som skall till och från dessa
öar kan åberopa detta förhållande.
För övrigt är det så att större delen av
de öar som har någon egentlig fast bosatt
befolkning ■—- såsom herr Tistad
också var inne på — även har färjeförbindelse
genom vägverkets försorg, och
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
31
Ang. vissa ändringa:
då utgår ingen fraktkostnad på färjan
och därför heller ingen mervärdeskatt
på personbilstransporten. Hade vi sådana
färjor mellan Gotland och fastlandet,
hade vi givetvis ingen anledning att
begära befrielse från mervärdeskatt i
nu aktuellt avseende.
Till sist säger utskottet att man bestämt
vill motsätta sig särskilda skatteregler
för vissa delar av landet. Detta
är naturligtvis en princip som man kan
hålla med om. Men då skall man också
se till att skatten inte blir en provinsbeskattning,
dvs. en beskattning som
speciellt drabbar vissa provinser, i
detta fall öarna. Däremot kan jag helt
instämma i reservanternas motivering
att skatten i onödan fördyrar transportkostnaderna,
som fortfarande måste anses
vara betydande.
När Öland får sin bro kommer fraktkostnaderna
för personbilar på färjorna
att falla bort, ty någon broavgift skall
givetvis inte tas ut. Vi gotlänningar
gläds över detta och hoppas att vi också
skall slippa våra höga transportkostnader
och därmed också momsen. I dag
vill jag därför helt instämma i yrkandet
i reservation nr 4 av herr Lundström
in. fl. Jag yrkar bifall till denna reservation.
Häri instämde herr Svanström (ep).
Herr SCHÖTT (m):
Herr talman! Som medmotionär till
herr Österdahl i frågan om undantag
från mervärdeskatt för vissa sjötransporter
av nyttofordon ber även jag att
få säga några ord.
Inledningsvis kan jag i allt väsentligt
instämma med min kollega, och då
hans redogörelse varit relativt utförlig
kan jag fatta mig kort.
Både herr Österdahl och jag representerar
den valkrets som rymmer våra
båda stora öar, Gotland och Öland. Vi
blir helt naturligt ofta erinrade om hur
befolkningen där upplever den nuvafande
situationen. Det råder ingen som
helst tvekan om att både gotlänningar
i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
och ölänningar anser sig styvmoderligt
behandlade och att de har svårt att
fatta riksdagens ringa föreståelse för
deras speciella trafikproblem. Obestridligen
är det också så att dessa öbor har
transportkostnader som avsevärt överstiger
det normala i vårt land. De betalar
samma bilskatt som fastlänningarna
trots att de kan nyttja sina fordon
endast inom ett mycket begränsat område,
såvida de inte vill erlägga dryga
färjeavgifter.
Redan före införandet av mervärdeskatten
var öborna missgynnade i förhållande
till landets övriga invånare.
Genom momsen har nu den orättvisa
som drabbat dem förstorats. Onekligen
är det anmärkningsvärt att moms skall
utgå på transport av bilar mellan Gotland
och Öland och fastlandet, då dylik
transport eljest överallt inom landet,
där det finns vägar, broar eller
avgiftsfria färjleder, är fri från moms.
Än mer anmärkningsvärt framstår det
med hänsyn till att moms ej heller utgår
vid resa med avgiftsbelagda färjor,
om dessa är destinerade till utlandet,
exempelvis Finland, Danmark eller den
övriga kontinenten. Byggandet av
Ölandsbron har visserligen påbörjats,
men det dröjer ännu tre år innan bron
kan tas i bruk, och för Gotlands de]
är transportfrågan ännu i huvudsak
olöst.
Givetvis hälsas med tillfredsställelse
den sänkning av transportpriset för
personbilar som Gotlandsbolaget beslutat
införa fr. o. m. den 15 mars i år.
Sänkningen avser dock endast I-registrerade
personbilar och har f. ö. inte
något direkt samband med den principiella
skattefråga vi diskuterar här i
dag.
I motsats till utskottsmajoriteten är
jag övertygad om att det på intet sätt
skulle framstå som något onaturligt
vare sig för gotlänningar, ölänningar
eller fastlandsbor om transport av motorfordon,
avsett för personbefordran,
mellan öarna och fastlandet befriades
från mervärdeskatt.
32
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
Herr talman! Eftersom vad jag här
anfört också är innebörden i den till
bevillningsutskottets betänkande fogade
reservationen nr 4 ber jag att få
yrka bifall till denna.
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Jag vill först instämma
i de anföranden som herrar Jacobsson
och Tistad hållit med anledning av
reservationerna till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande. Jag vill också
särskilt framhålla det befogade i reservation
nr 2 beträffande tandproteser. I
denna fråga är jag medmotionär till
herr Tistad, och vi har åter och åter
upprepat vårt yrkande under flera år.
Det är alldeles uppenbart — och erkänns
också i viss mån av utskottet —
att det här föreligger ett avsteg från
konkurrensneutraliteten. Det är detta
som motionärerna vill rätta till. Alla
som sysslar med tandproteser — både
tandläkare och tandtekniker —■ har
stort intresse av att en sådan förändring
kommer till stånd. Det anses vara
en rationell arbetsfördelning att överlåta
åt fristående tandtekniker att utföra
sådana här protesarbeten. Då är
det fel att motverka en sådan utveckling
genom en skattebelastning som
medför en 6,5-procentig fördyring av
tandproteserna.
Jag vill också helt instämma i de
motiveringar som givits i anföranden
om reservation nr 5 beträffande återbetalning
av skatt. Reservationen påpekar
alldeles riktigt att ett innehållande
under en så pass lång period som
ett halvår av ett tillgodohavande på
närmare 1 000 kronor för företag med
i de flesta fall mycket liten omsättning
måste på ett menligt sätt inverka på
företagets likviditet.
Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att säga några ord om reservation
nr 1 beträffande skattskyldighet
för stat och kommun. En av fördelarna
med mervärdeskatt, förenad med generell
avdragsrätt, är att den blir konkur
-
rensneutral. En förutsättning för detta
är emellertid att skatten också får en
generell räckvidd. I princip måste alla
leveranser och prestationer som påverkar
prisbildningen inrymmas under
denna beskattning. Men i den utformning
som mervärdeskatten nu har fått
har principen om konkurrensneutralitet
inte blivit helt och fullt tillgodosedd
inom den stora konsumtionssektor som
omfattar tjänster och varor från verksamhet
bedriven av stat eller kommun
var för sig eller i samverkan. Detta
undantag utgör enligt min mening en
skönhetsfläck som mervärdeskatten fått
ärva från sin föregångare, den allmänna
varuskatten. Detta undantag från
skattskyldighet beträffande den allmänna
varuskatten infördes för några år
sedan — som kammarens ledamöter
säkert erinrar sig — närmast som ett
stöd åt försvarets fabriksverk, då detta
hade utvidgat sin tvätterirörelse till att
omfatta tvätt också för vissa landsting
och statliga institutitioner utanför försvaret.
Från oppositionspartiernas sida
vände vi oss redan då mot den diskriminering
av enskilda företag som skattebefrielsen
för statlig och kommunal
verksamhet innebar. Det var för oss en
principfråga, och det är det även i dag
— inte en fråga som bara berör de
statliga tv ätter ierna. Det har också visat
sig att skattebefrielsen gett produktion
i statlig regi ett försteg framför
privata företag i konkurrens om offentliga
beställningar. Man kan ta som
exempel tillverkningen av uniformer
för statliga och kommunala verk, där
försvarets centrala beklädnadsverkstad
i Karlskrona tack vare skattebefrielsen
fått leveranser till bl. a. statens järnvägar,
televerket och posten framför privata
företag, som offererat lägre pris
utan skatt.
Riksdagens revisorer tog upp denna
fråga förra året och framhöll att det
var önskvärt med föreskrifter som i
möjligaste mån eliminerade olägenheterna
av den olikformiga varubeskattningen
vid den statliga upphandlingen.
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
33
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
Sådana föreskrifter har nu utfärdats
genom ett tillägg till den statliga upphandlingsförordningen,
men när det
gäller kommunernas upphandling är frågan
inte löst. Statsrevisorerna gjorde i
sammanhanget ett uttalande som jag
tycker det är anledning att erinra om.
Revisorerna framhöll att varje form av
subventionering direkt eller indirekt av
verksamhet som statliga myndigheter
utövar i konkurrens med statsägda bolag
eller enskilda företag kan leda till
minskad benägenhet för rationaliseringar.
Ett konsekvent fasthållande vid
principen om konkurrens på lika villkor
var enligt revisorernas mening av
största betydelse för att stimulera företagsekonomisk
effektivitet inom den
statliga sektorn.
1 mervärdeskattesystemet är skattefriheten
emellertid inte lika fördelaktig
som den var på den allmänna varuskattens
tid. De! beror på rätten att dra av
ingående mervärdeskatt. Den som inte
är skattskyldig har ingen avdragsrätt,
och denna kan i vissa fall vara mycket
värd. Nu föreslås i Kungl. Maj:ts proposition
att regeringen skall kunna föreskriva
skattskyldighet för sådan statlig
verksamhet som enligt mervärdeskatteförordningen
inte är yrkesmässig
och följaktligen enligt förordningens
grundläggande bestämmelser inte skall
vara förenad med skattskyldighet. Med
andra ord skall man beträffande statlig
verksamhet kunna välja vilket som är
fördelaktigast: att vara skattskyldig eller
icke skattskyldig. Propositionens
förslag innebär den slutliga bekräftelsen
på att den regel om generell skattebefrielse
för stat och kommun som finns
inskriven i anvisningarna till 2 § i mervärdeskatteförordningen
har överlevt
sig själv. Inom oppositionspartierna är
vi på det klara med att man här måste
söka en lösning av frågan om skattskyldighet
för statlig och kommunal verksamhet
efter nya linjer. Den vägledande
principen måste vara att skattskyldighet
skall föreligga för verksamhet
som bedrivs i konkurrens med enskilda
3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 16
företag och statliga eller kommunala
bolag. Att föra ut den principen i verkligheten
innebär åtskilliga svårigheter,
det är vi medvetna om. Bland annat
uppkommer gränsdragningsproblem av
olika slag, och en omständighet av stor
betydelse är att kommunerna som konsumenter
kan komma att åläggas ökade
skattebördor. Därför har i reservationerna
också yrkats på att hela problemkomplexet
skall bli föremål för
en förutsättningslös utredning. Jag instämmer
i detta yrkande. Jag hemställer
också till finansministern att han
har sin uppmärksamhet riktad på dessa
problem och i en kommande proposition
framlägger förslag till åtgärder,
som avskaffar denna olägenhet i mervärdeskattesystemet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till
samtliga till bevillningsutskottets betänkande
avgivna reservationer.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Jag tror det var herr
Tistad som nämnde att man från den
sida som yrkat på mervärdeskattens införande
varit återhållsam i fråga om
motioner, emedan man vill försöka få
denna skatt så generell som möjligt.
Vidare — det sade inte herr Tistad, men
det vill jag tillägga — gäller det att också
vinna erfarenhet av hur det hela tilllämpas
i praktiken. Den proposition
som ligger till grund för betänkandet
och de motioner som väckts vid riksdagens
början har egentligen till syfte
att rätta till ett par detaljer rörande
mervärdeskatten. Utskottet har också
funnit att ett av motionsyrkandena har
varit av sådan valör att det vunnit utskottets
bifall. Det var intressant att
höra att herr Jacobsson i Malmö erkände
att utskottets majoritet — även om
man där hyser andra åsikter än herr
Jacobsson — ändå har sinne för realiteter
och att det går att diskutera de
spörsmål som utskottets majoritet framför.
Jag har redan vid något tidigare
tillfälle varit artig mot herr Jacobsson
34
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
och gett honom den komplimangen att
om man väcker förnuftiga motioner så
bifalls de av utskottet och även i regel
av riksdagen. Herr Jacobsson har träffat
rätt några gånger, och jag lyckönskar
honom till den framgången.
Vi har de gamla problemställningarna
kvar. Det gäller t. ex. konkurrensneutraliteten
i beskattningen. Vi har i utskottsmajoriteten
deklarerat att vi strävar
efter en sådan konkurrensneutralitet.
Vi har vidtagit åtgärder i enlighet
med detta, och det gläder mig att höra
att man inte ifrågasätter vår goda vilja.
Det är dock många faktorer som man
måste ta hänsyn till, och jag är säker
på att det kommer att behövas ytterligare
justeringar i denna omfattande
skattelagstiftning under kommande år.
När det gäller övriga detaljfrågor så
är vi nog överens om beskattningen rörande
bilar och motorcyklar. Däremot
räcker inte enigheten till för t. ex. trafikfrågorna
och tandproteserna. Vad beträffar
de sistnämnda kan jag inte finna
att något nytt har inträffat sedan vi sist
diskuterade detta ärende. Man kan naturligtvis
hänföra en sådan sak till hälsovården
och påstå att denna inte skall
fördyras genom skatten, men detta resonemang
skulle man i så fall kunna
föra på många andra områden med samma
självklarhet.
I fråga om böcker, frimärken, fisklådor,
garantireparationer in. in. anser
jag inte att det råder någon sådan motsättning
att vi behöver uppehålla oss
vid detta.
Sedan gäller det transporterna. Herr
Österdahl var vänlig att erinra om vad
jag sade förra hösten om trafikfrågorna.
Jag står fast vid den åsikt jag då hyste.
Skillnaden i dag är den att transporterna
blivit så mycket billigare. Då svarar
man att detta endast gäller I-märkta
personbilar. Men det är väl öns befolkning
det gäller. Om man sätter som
mål att det skall bli ännu större turism
på Gotland och Öland, kan jag förstå
resonemanget. Riksdagen har visst sagt
en gång — ett uttalande som jag inte
sympatiserade med — att staten skall
göra allt för att öka turistvänligheten
i Sverige. Jag tycker det är att ta till i
överkant.
I de här speciella frågorna har gotlänningarna
nu fått den favören att
kostnaderna bara blir hälften mot vad
de var tidigare. Andra transporter, som
gäller nyttigheter av varjehanda slag, är
ju momsbelagda, men här finns avdragsrätt.
Det är självklart att konsumenterna
drabbas på Gotland och Öland liksom i
övriga delar av riket. Hela skattesystemet
går ju ut på att konsumenterna skall
betala. Det är ett otrevligt faktum att
pengarna måste komma någonstans
ifrån. Att särskilja Ölands och Gotlands
befolkning i det avseendet kan det väl
aldrig bli tal om.
Kostnaderna för att komma till fastlandet
blir så oerhört höga, heter det,
men gotlänningar och ölänningar har
väl valt sina bosättningsorter. Det är
långa distanser från Gotland till fastlandet,
det erkänner jag. Men, säger
reservanterna, om det funnes en bro
från Gotland skulle det bli mycket billigare
att komma till fastlandet. Det
blir det väl inte. Då får man ju räkna
med kostnader för bensin och slitage
på bilarna. För övrigt är resonemanget
om att bygga en bro i detta fall
en utopi. Påståendet att det är så förfärligt
dyrt att åka till fastlandet är väl
heller inte riktigt. Det gäller en avgift
av 10 procent på 55 kronor — mycket
mindre när det gäller Öland. Jag tror
det är utomordentligt farligt att lägga
sådana provinsiella synpunkter på frågan.
Vad skall t. ex. de människor på
andra håll i landet säga som har långa
avstånd — kanske 15—20 mil — till
nyttigheter och serviceverksamheter?
Skall vi slopa mervärdeskatten för dessa
människor därför att det blir för
dyrt för dem? Vi hamnar i kaos om vi
lägger sådana principer till grund.
Utskottet finner sålunda att den
ståndpunkt som vi tidigare har intagit
är hållbar. Herr Österdahl ironise
-
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
35
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
rar över att staten inte har kunnat träffa
några avtal med kommuner och
landsting och säger att vi inom majoriteten
ju har så goda relationer med regeringen
att vi borde ha reda på vad
den tänker göra. Ursäkta mig, herr Österdahl,
jag har inga sådana relationer
att jag kan läsa regeringens tankar
framöver. Andra kanske kan göra det,
men jag kan det inte. Däremot vidhåller
jag vad jag sade förra året att det
borde finnas former, så att man kan ta
emot pengar. Så duktiga tror jag att
gotlänningarna är att de kan finna sådana
former. Om de inte kan åstadkomma
detta, tycker jag det är ett egendomligt
förhållande som i varje fall inte
kan applåderas från andra sidan.
Herr talman! Man skulle kunna lägga
till åtskilligt när det gäller detaljer. Vi
har emellertid haft tre debatter inom
ett år beträffande mervärdeskatten. Vi
får nu avvakta vilka erfarenheter vi får
av tillämpningen av mervärdeskatten
framöver. Jag vill gärna ge uttryck för
den meningen att i den mån det uppstår
sådana förhållanden som verkar
tämligen orimliga för folk i allmänhet
så är det riksdagens skyldighet att justera
sådana detaljer. Jag är övertygad
om att så kommer att ske. Men innan vi
får sådan erfarenhet är vi inte beredda
att gå längre än vad utskottets majoritet
förordar i sitt betänkande.
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag i samtliga punkter.
Herr ÖSTERDAHL (fp):
Herr talman! Utskottets värderade
ordförande vidhåller sin uppfattning
från i höstas att det skall vara möjligt
att träffa en överenskommelse för att ta
emot dessa pengar, men någon sådan
har inte kommit till stånd. Man kan
kanske rikta den frågan till regeringen,
eftersom finansministern är närvarande:
Varför har detta inte skett? Utskottets
ordförande kan ju inte svara
på detta. Beror det egentligen inte på
att ett enskilt bolag som gotlänningar
-
na är beroende av för sina frakter inte
har undertecknat överenskommelsen?
Sedan har detta bolag erbjudit sig att
sälja aktierna till staten, naturligtvis
med bolagsstämmans medgivande. Då
frågar jag: Vad har regeringen gjort
med anledning av detta bud?
Herr John Ericsson säger vidare att
det är bara hälften av fraktkostnaderna
som är kvar för gotlänningarna, och det
är riktigt. Men det gäller bara själva
grundavgiften på båten och inte hyttplatser,
inte turistklass osv., och där
finns det vissa risker för taxehöjningar.
Ingen kan garantera att nuvarande
priser håller sig. Fortfarande kostar
det 280 kronor för en familj från Gotland
med två barn över tolv år att komma
över till fastlandet och nyttja riksvägnätet,
vilket fastlänningar kan göra
utan någon som helst kostnad. Herr
Ericsson säger också att det finns avdragsrätt
när det gäller andra varor.
Men vad vi har motionerat om gäller
bara fordon som är personförande. Där
finns det inte någon avdragsrätt, och
där stiger varans pris på grund av
momsen.
Det vore intressant att höra hur man
från regeringens sida tänker lösa denna
fråga. Jag påpekade i en enkel fråga
den 23 januari att det då var 24 år sedan
problemet med gotlandstrafiken
och dess kostnader kom upp i riksdagen
och att det blir silverbröllop nästa
år den 24 januari om problemet inte
är löst till dess. Det är höga kostnader
som vidlåder gotlandstrafiken, och
1963 års riksdag uttalade att man skulle
söka få till stånd sådana fraktkostnader
att gotlänningarna inte fick högre
kostnader än fastlänningarna har på
motsvarande avstånd på fastlandet.
Frågan är fortfarande olöst. Den har
ett visst samband med mervärdeskattefrågan,
därför att om vi kom ned till
samma kostnader som man har på fastlandet
för motsvarande transporter
fanns ingen anledning att yrka på att
vi skulle ha ett särskilt undantag från
mervärdeskatten. Framför allt behövde
36
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. vissa ändringar i förordningen om
vi inte yrka på detta om vi hade samma
förmåner som huvuddelen av öarna
i Sveriges skärgård, dvs. om vi hade
fria färjeförbindelser till Gotland. Om
man kan ordna fria färjeförbindelser
till en mängd öar utmed våra kuster
borde man också kunna göra det till
Gotland. Eller är det bara för att det
är så mycket dyrare att komina till
Gotland än till övriga öar som man
inte kan lösa denna fråga?
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen 4.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående det
under punkten A 1 i utskottets hemställan
upptagna förslaget till förordning
om ändring i förordningen om mervärdeskatt,
därefter särskilt i fråga om
punkterna B 4, B 9 och B 14 samt vidare
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt. Vad gällde förslaget
till förordning om ändring i förordningen
om mervärdeskatt, fortsatte herr
förste vice talmannen, komme propositioner
att framställas paragrafvis, i fråga
om 8 § med viss uppdelning, ävensom
med sammanförande av de paragrafer
respektive anvisningar beträffande
vilka annat yrkande ej framställts
än om bifall till utskottets hemställan
samt med rubrik, ingress och ikraftträdandebestämmelse
sist.
Punkten A 1
Förslaget till förordning om ändring
i förordningen om mervärdeskatt
8 § 3 mom.
I fråga om detta moment gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först därpå att kammaren skulle i enlighet
med utskottets förslag bibehålla detsamma
i nuvarande lydelse samt vidare
på godkännande av momentet med den
mervärdeskatt, m. m.
lydelse, som föreslagits i den av herr
Lundström in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bibehållande av momentet i nuvarande
lydelse, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som i enlighet med bevillningsutskottets
förslag i dess betänkande nr
25 bibehåller 8 § 3 inom. mervärdeskatteförordningen
i nuvarande lydelse,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes momentet med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 63;
Nej — 54.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
11 §
Beträffande denna paragraf, anförde
nu herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att densamma i enlighet med
utskottets förslag skulle bibehållas i
nuvarande lydelse, dels ock att para
-
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
37
Ang. vissa ändringar i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
grafen skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.
Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bibehållande av paragrafen
i nuvarande lydelse vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som i enlighet med bevillningsutskottets
förslag i dess betänkande nr
25 bibehåller 11 § mervärdeskatteförordningen
i nuvarande lydelse, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 64;
Nej — 53.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
49 §
Med avseende å förevarande paragraf
gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först därpå att paragrafen
i enlighet med utskottets förslag
skulle bibehållas i nuvarande lydelse
samt vidare på godkännande av paragrafen
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Lundström in. fl. vid
betänkandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på paragrafens
bibehållande i nuvarande lydelse, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som i enlighet med bevillningsutskottets
förslag i dess betänkande nr
25 bibehåller 49 § mervärdeskatteförordningen
i nuvarande lydelse, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —64;
Nej — 54.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
8 § i vad den ej förut behandlats, 17
och 18 §§ samt anvisningarna till 2, 8,
10 och 17 §§
Godkändes.
38
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.
Rubrik, ingress och ikraftträdande- Utskottets hemställan i övrigt
bestämmelse BiföUs.
Godkändes. -
Punkterna B 4, B 9 och B 14
Vidkommande dessa punkter gjorde
herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet i
dessa punkter hemställt, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
25 punkterna B 4, B 9 och B 14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —64;
Nej — 54.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen,
m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, med anledning av
motioner rörande förvärvsavdragen vid
beskattningen m. m.
Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft
1) de likalydande motionerna 1:34,
av herr Virgin in. fl., och II: 41, av herr
Holmberg m. fl., i vilka yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte med
beaktande av de i motionerna anförda
synpunkterna förelägga riksdagen förslag
om komplettering av gällande bestämmelser
om förvärvsavdrag, innebärande
att föräldrar med minderåriga
barn skulle kunna erhålla avdrag för
styrkta nödiga kostnader för den av
förvärvsarbetet föranledda barntillsynen;
2)
de likalydande motionerna 1:566,
av fröken Pehrsson och herr Andreasson,
samt II: 632, av herr Johansson
i Skärstad m. fl., i vilka föreslagits,
utom annat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
prövning av möjligheterna för gift
kvinna till en rimlig avdragsrätt vid
inkomsttaxeringen för lön till hembiträde
i de fall, där hustrun utginge i
förvärvsarbete;
3) de likalydande motionerna I: 684,
av fru Diesen m. fl., och II: 802, av fru
Kristensson, i vilka anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utreda
och föreslå avdragsrätt för styrkta
och nödvändiga kostnader vid tillsyn
av sjuk eller åldrig nära anhörig;
4) motionen 11:236, av fru Ryding
och fru Marklund;
5) motionen 11:806, av herr Lothigius
och fru Jonäng, vari hemställts,
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
39
Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.
a) att riksdagen måtte antaga i motionen
infört förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), vilket förslag
avsåg, att beloppsgränsen beträffande
avdraget för underhåll av minderårigt
barn skulle slopas;
b) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte hemställa om särskild utredning
och förslag syftande till objektiv behandling
av skilsmässoparter.
Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå
1) motionerna 1:34 och 11:41,
2) motionerna I: 566 och II: 632, i
vad de hänvisats till bevillningsutskottet,
3) motionerna 1:684 och 11:802,
4) motionen 11:236 samt
5) motionen 11:806.
Reservationer hade avgivits, utom av
annan,
1) av herrar Gösta Jacobsson (m),
Karl Pettersson (in) och Enarsson (in),
vilka ansett, att utskottet bort under 1
och 2 hemställa, att riksdagen måtte —
med bifall till motionerna 1:34 och
11:41 och med anledning av motionerna
1:566 och 11:632 — i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
med beaktande av de i motionerna anförda
synpunkterna måtte förelägga
riksdagen förslag om komplettering av
gällande bestämmelser om förvärvsavdrag,
innebärande att föräldrar med
minderåriga barn skulle kunna erhålla
avdrag för styrkta nödiga kostnader
för den av förvärvsarbetet föranledda
barntillsynen;
2) av herrar Gösta Jacobsson (in),
Karl Pettersson (in) och Enarsson (in),
vilka ansett, att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:684 och 11:802
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte utreda och föreslå
rätt till avdrag för styrkta och nödvändiga
kostnader vid tillsyn av sjuk
eller åldrig nära anhörig;
3) av herrar Gösta Jacobsson (m),
Karl Pettersson (m) och Enarsson (m),
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte
a) med anledning av motionen II:
806 antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), vilket förslag gällde, att den nu
gällande beloppsgränsen beträffande
avdrag för underhåll till icke hemmavarande
barn under 16 år skulle höjas
från 1 000 kronor till 2 000 kronor;
samt
b) avslå motionen II: 806, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad i reservationen anförts och hemställts.
Vid betänkandet fanns dessutom fogat
ett särskilt yttrande av herrar Sundin
(ep), Tistad (fp) och Annerås (fp),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Börjesson
i Falköping (ep).
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 26 behandlas problemen
kring förvärvsavdraget. Frågan är
långt ifrån ny. Vi har diskuterat den
här i kammaren flera gånger, senast
under förra året. Jag skall därför begränsa
mig till det minsta möjliga.
För närvarande gäller den bestämmelsen
att en kvinna som har förvärvsarbete
och har minderåriga barn kan
få förvärvsavdrag med upp till 3 000
kronor, däri inräknat schablonavdraget.
År hon däremot maken behjälplig
i hans jordbruk eller rörelse kan hon
erhålla sådant avdrag med högst 1 000
kronor.
Inom moderata samlingspartiet anser
vi att detta system är ofullständigt och
i många fall otillräckligt. Därför har
vi på nytt aktualiserat kravet att avdrag
för de verkliga kostnaderna för
barnpassning skall möjliggöras. Vi menar
således att utöver de bestämmelser
som nu finns bör avdragsrätt för de
40
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.
faktiska kostnaderna för barntillsyn
medges för skattskyldig som har barn
under exempelvis tolv år.
Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 1,
som utmynnar i en begäran om skrivelse
till Kungl. Maj:t med förslag till
bestämmelser av angiven innebörd.
Såväl i motionerna som i reservation
2 har på nytt aktualiserats frågan om
avdragsrätt för de kostnader som uppkommer
vid nödvändig tillsyn av sjuk
eller åldrig anhörig. Vi anser att denna
avdragsrätt bör ligga i linje med de
principer som gäller för förvärvsavdraget.
Det gäller här enligt vår mening
en mycket behjärtansvärd sak.
Jag yrkar också bifall till reservation
2.
I reservation 3 behandlas skilsmässobarnen.
Som framgår av reservationen
anser vi att med fog kan göras gällande
att tillräcklig hänsyn inte tas vid
beskattningen till den ekonomiska situation
som uppstått för den som utger
underhållsbidrag till icke hemmavarande
barn under 16 år. I reservationen
står på grund av ett olyckligt tryckfel
»hemmavarande». Det skall givetvis
vara »icke hemmavarande». Kompensation
för detta underhållsbidrag lämnas
endast på det sättet att avdrag nu
medges med 1 000 kronor för varje
barn, medan däremot en ensamstående
med hemmavarande minderårigt barn
har rätt till — förutom barnbidrag —
såväl förvärvsavdrag som dubbelt ortsavdrag.
En lämplig avvägning är enligt
vår mening att höja den nu gällande
beloppsgränsen för ifrågavarande
avdrag till 2 000 kronor.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
3.
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 26 har fogats ett
särskilt yttrande som jag vill beröra
med några ord.
Det framtida reformarbetet på famil -
jebeskattningens område måste enligt
folkpartiets mening grundas på principen
att varje inkomsttagare skall beskattas
efter sin inkomst oberoende av
civilstånd. Införandet av en sådan individuell
beskattning måste emellertid
förenas med övergångsanordningar som
tar hänsyn till de praktiska problem
som uppstår för exempelvis kvinnor
som på grund av ålder, bristfällig utbildning
eller ensidig struktur hos näringslivet
på den ort där de är bosatta
har begränsade möjligheter till förvärvsarbete.
Vi fäster stor vikt vid dessa
övergångsanordningar.
Förvärvsavdraget hör inte hemma i
ett system med individuell beskattning.
En successiv övergång till en sådan beskattningsform
bör i stället förenas
med en höjning av stödet till barnfamiljerna.
Hela familjestödet bör knytas
till barnet.
De frågor med anknytning till familjebeskattningen
som behandlats i betänkandet
bör få sin lösning i samband
med en övergång till individuell beskattning.
Med det omfattande utredningsmaterial
som föreligger bör regeringen,
om den politiska viljan finns,
kunna förelägga riksdagen förslag i den
riktning vi skisserat redan till nästa år.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Vad gäller förvärvsavdraget
har väckts motioner med olika
krav på förbättringar för de förvärvsarbetande
kvinnorna. Förhållandet är
att en beredning arbetat på detta område,
nämligen familjebeskattningen.
Även om jag efter genomläsandet av
de tre presenterade alternativen över
huvud taget inte kan godkänna något
av dem förmodar jag att finansdepartementet
efter vederbörlig remiss, som
nu pågår, kommer att lägga fram ett
vettigare förslag — låt mig säga det,
herr talman — än beredningens.
I den situation som föreligger har vi
utskottsledamöter från såväl centerpartiet
som folkpartiet ansett att motions
-
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
41
Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.
kraven inte bör vidhållas utan att man
skall invänta det förslag som kommer
att framläggas från Konungen. Låt mig
bara säga några ord om följderna ifall
Kungl. Maj :ts förslag i likhet med beredningens
kommer att innebära en
individuell beskattning — en särbeskattning
— där man slopar familjebeskattningen.
Yi har gett uttryck åt
vår åsikt i det särskilda yttrande, som
är fogat till utskottets betänkande, på
det sättet att man bör ha övergångsbestämmelser
av den arten att hänsyn
tas speciellt till de områden där de
gifta kvinnorna — och varför inte också
de gifta männen i vissa fall — inte
i sin hemort kan få arbete som ger
möjlighet att utnyttja särbeskattningens
fördelar. I detta sammanhang är
det enligt mitt förmenande en absolut
nödvändighet att man inte bara har
övergångsbestämmelser som är långsiktiga
utan att man också, med tanke på
den strukturomvandling som sker i vårt
samhälle, har särbestämmelser som ger
den erforderliga rättvisan.
Till sist vill jag, herr talman, i ärligheten
namn säga att om man jämför
vissa grupper som nu är sambeskattade
med de grupper och enskilda människor
som befinner sig i samma situation
kan man inte komma ifrån det
faktiska förhållandet att beskattningen
för ensamstående i dagens Sverige är
oerhört hård. Det bör man, utan att
för den skull göra avkall på rättvisan
när det gäller sambeskattningen för
vissa grupper, kunna rätta till i och
med att en proposition läggs fram, vare
sig det sker i höst eller nästa år.
Med det anförda har jag endast rent
allmänt velat ge till känna mina synpunkter
på dessa frågor. Jag har inget
annat yrkande än utskottsmajoritetens.
Herr WÄRNBERG (s):
Herr talman! Resonemanget bakom
det förvärvsavdrag som finns i vår
skattelagstiftning är att om de båda
makarna i en familj arbetar utanför
hemmet blir levnadskostnaderna större,
och de bör i någon mån kompenseras
genom en skattelindring. Finns det
mindre barn i hemmet är det ganska
självklart att merkostnaderna blir ännu
större. 1 konsekvens med detta resonemang
finns alltså ett s. k. förvärvsavdrag
om 300 kronor, och om det
finns minderåriga barn är det dessutom
25 procent av inkomsten och
högst 3 000 kronor som får dras av.
Detta är ett schablonbelopp, och det
överensstämmer naturligtvis inte med
de extra kostnader som förekommer
och som kan vara både mindre och
större. Varför har man då i vårt skattesystem
valt schablonmetoden i stället
för det system som föreslås i motionen,
enligt vilket man skulle få yrka avdrag
för de styrkta kostnaderna? Förklaringen
är väl ganska enkel. Det gäller
att ha ett system som går lätt att tilllämpa,
och det går väl knappast att
hitta en metod som visar vilka de verkliga
merkostnaderna är.
Om en familj exempelvis anställer
ett hembiträde svarar detta till en del
för de uppkomna extrakostnaderna.
Men en del av arbetet går kanske åt
för att utföra arbeten som hör till normala
levnadskostnader och som inte är
avdragsgilla. För en högavlönad familjemedlem
skulle det löna sig utmärkt
att anställa arbetskraft som vore avdragsgill,
medan det för en lågavlönad
aldrig skulle löna sig att anställa ett
hembiträde. Man har helt enkelt inte
råd att göra det, hur stora skatteavdrag
man än får.
Samma argument kan användas när
det gäller skatteavdrag för den som
har kostnader för sjuk och för åldrig
anhörig. I den mån dessa kostnader
uppkommer för en anhörig som inte
bor i vårdarens hushåll, finns också
möjlighet till avdrag för periodiskt understöd.
I någon mån kan också den
sjuke själv få avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Beträffande kravet på ökade avdrag
utöver de 1 000 kronor som i dag kan
42
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.
beviljas för dem som har kostnader för
barn vilka vistas hos annan än den
som yrkar avdraget vill man, säger
reservanterna, bara ha en måttlig ökning.
Däremot vill man inte slopa beloppsgränsen
helt, ty då kommer kanske
dessa personer i ett bättre läge än
andra kategorier skattskyldiga. Frågan
kan ställas om detta inte är förhållandet
redan i dag. En s. k. fullständig
familj har inget som helst barnavdrag.
Familjen har de dubbla ortsavdragen
och ingenting därutöver. Den ensamstående
med barn i sin vårdnad har
samma villkor som den fullständiga
familjen, men därutöver får den underhållsskyldige
skatteavdrag med
1 000 kronor extra per barn. Att den
frånskilde mannen med underhållsplikt
både till den frånskilda frun och
till barnen är i ett synnerligen besvärligt
läge bär inte bestridits. Men besvärligheterna
är egentligen inte en
följd av några hårda skattevillkor. Underhållet
till den före detta hustrun är
således avdragsgillt som periodiskt understöd,
och därtill kommer detta avdrag
på 1 000 kronor som inga andra
barnaförsörjare har. Den frånskilde
mannen måste enligt vårt förmenande
hjälpas med andra medel än med skattelättnader,
som i detta fall ger mycket
litet.
När det gäller familjebeskattningen
och förvärvsavdragen finns det ett
klart samband med det förslag som
framlagts av familjeskatteberedningen,
och det förslaget är nu föremål för remissbehandling.
Bevillningsutskottets
majoritet finner också med anledning
härav att några genomgripande förändringar
ej nu skall göras. Många av de
i motionerna påtalade förhållandena
kommer att ändras helt om något av
de föreslagna alternativen genomförs.
Det vore naturligtvis synnerligen
lockande att här i dag ta upp en debatt
om frågan huruvida vi skall ha en
obligatorisk särbeskattning eller inte.
Jag anser dock att detta inte hör hemma
i dagens debatt, även om ett par
talare har tagit upp det. Svårigheterna
kanske belyses bäst av att en utredning,
som arbetat några år, inte har
kunnat finna någon som helst tillfredsställande
lösning, enligt herr Sundins
åsikt. Ändå fordrar han att regeringen
till i höst eller möjligen till nästa vår
skall föreslå en tillfredsställande lösning.
Det är dock inte så lätt att klara
av en definitiv obligatorisk särbeskattning.
Familjeskatteberedningen kallar
visserligen vad den föreslår för särbeskattning
men kommer ändå fram till
att man för att klara svårigheterna
måste behålla status quo från vårt nuvarande
system genom att medge avdrag
på olika sätt från den slutliga
skatten. Det är således inte så lätt att
komma med något förslag på denna
punkt.
Det är lockande att gå in i en stor
debatt om denna fråga men jag tycker
att vi skall vänta till dess att utredningen
har remissbehandlats och det
verkligen framlägges ett förslag i riksdagen
— om det nu kommer.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Till herr Wärnberg vill
jag bara säga att jag kanske överskattat
regeringen i detta sammanhang. Jag
har sagt att beredningens olika alternativ
inte är godtagbara. Det bär emellertid
siats att regeringen kommer att
lägga fram förslag i detta ärende i höst
eller i början av nästa år. Då har jag
bara uttryckt den förhoppningen att
propositionen kommer att innehålla
mera vettiga förslag och mera vettigt
tänkande än som beredningen har kommit
fram till i sina alternativ.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att framstäl
-
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
43
Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.
las först särskilt angående punkterna
1 och 2 samt därefter särskilt rörande
envar av punkterna 3—5.
Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkterna
1 och 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
26 punkterna 1 och 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 93;
Nej —21.
Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I fråga om punkten 3, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.
Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
26 punkten 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —93;
Nej — 21.
Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 4.
Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
44
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
punkten 5 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
26 punkten 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —94;
Nej — 21.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Om åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, med anledning av
motioner om åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.
Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:215,
av herr Stefanson m. fl., samt II: 232,
av herr Jönsson i Ingemarsgården och
herr Antonsson, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till riksdagen
med ledning av vad i motionerna anförts
rörande premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto i bank
eller annan penninginrättning samt rörande
skattelättnader för målinriktat
bostadssparande;
II) de likalydande motionerna I:
713, av herr Virgin m. fl., och II: 797,
av herr Holmberg m. fl., vari anhållits,
1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda
a) förslag till förordning om bostadssparande;
b)
förslag till förordning om utbildningssparande;
samt
c) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);
2) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
och förslag rörande premiering
av allmänt målsparande genom avdragsrätt
vid beskattningen för medel
som insatts på särskilt sparkonto enligt
de i motionerna angivna riktlinjerna;
III) motionen II: 784, av herrar Elmstedt
och Antonsson, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om förslag till riksdagen
med ledning av vad i motionen anförts
rörande premiering av personligt sparande
på särskilt sparkonto i bank eller
annan penninginrättning samt rörande
skattelättnader för målinriktat bostadssparande.
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
45
Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet
De i motionerna 1:713 och 11:797
framlagda författningsförslagen avsågo
1) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt bostadskonto
under åren 1970—1975 av medel,
avsedda för förvärv av egethem eller
fritidsbostad eller för insats i bostadsförening
med belopp på sammanlagt
högst 6 000 kronor för ensamstående
och 12 000 kronor för äkta makar,
2) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt konto
för utbildning av eget barn intill ett
maximibelopp av 1 200 kronor per år
och 18 000 kronor sammanlagt,
3) rätt för ägare av en- och tvåfamiljsfastighet
eller bostadsrättslägenhet
att under vissa förutsättningar i deklarationen
göra avdrag för amortering
av skuld på fastigheten eller lägenheten,
i den mån amorteringen överstege
1,5 procent av vederbörande taxeringsvärde,
dock maximalt med 700 kronor
jämte 200 kronor för varje hemmavarande
barn under 16 år,
4) höjning av maximibeloppet för
sparavdraget i inkomstkällan kapital
(för närvarande 400 kronor för ensamstående
och 800 kronor för äkta makar)
med 200 respektive 400 kronor,
i den mån kapitalavkastningen till motsvarande
belopp utgjorde utdelning på
aktier eller på andelar i ekonomisk
förening, ävensom
5) rätt till sparavdrag om högst 400
kronor för ensamstående och 800 kronor
för äkta makar för den som insatt
sparkapital i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse,
dock endast i den mån sparavdraget
ej kunnat utnyttjas i inkomstkällan
kapital.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå
1) motionerna I: 215 och II: 232,
2) motionerna I: 713 och II: 797 samt
3) motionen II: 784.
Reservationer hade anförts
I) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep) och
Lothigius (in), vilka ansett, att utskottet
bort under 1—3 hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av motionerna
1:215 och 11:232, 1:713 och
II: 797 samt motionen II: 784 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag rörande premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto
i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader för bostadssparande;
II)
av herrar Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m) och Lothigius
(m), vilka ansett, att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 713 och
II: 797, såvitt här vore i fråga, antaga
de vid motionerna fogade förslagen till
a) förordning om bostadssparande,
b) förordning om utbildningssparande
samt
c) lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).
Till betänkandet hade fogats fem
särskilda, med 1—5 betecknade bilagor.
Bilaga 1 utvisade allmänna pensionsfondens
tillväxt. Inlåningsutvecklingen
i vissa sparinstitut framginge av
bilaga 2. I bilagorna 3—5 lämnades
vissa uppgifter rörande ungdomens
lönsparande och det allmänna lönsparandet.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Vid behandlingen av
detta betänkande från bevillningsutskottet
anser jag det finns skäl att se
närmare på de bilagor som fogats till
betänkandet.
Bilaga 1 utgör närmast en redovisning
av hur ATP-fonden används. Av
den framgår egentligen ingenting annat
än att det här i rätt stor utsträck
-
46
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Om åtgärder vid beskattningen i syfte att
ning föreligger ett tvångssparande. Om
detta är av ondo eller godo vill jag
lämna därhän. Bilagorna i övrigt visar
en glädjande företeelse vad gäller hushållssparande!
och sparande över huvud
taget. Man kan med tillfredsställelse
konstatera att trots prisstegringar
m. m. och trots att vi i vårt samhälle
har massor av lågavlönade så har ändå
sparande kunnat ske i betydande omfattning.
Av utskottets skrivning framgår
däremot att företagssparandet som
sådant icke har ökat i den takt som
skulle ha varit önskvärd. Det kanske i
och för sig är naturligt, eftersom vi har
haft lågkonjunktur under några år. Därtill
belastas företagen av inte bara löneutgifter
utan även utgifter av annat
slag, som ger sämre möjligheter än tidigare
till företagssparande.
När vi i motioner och här i reservationen
har framfört att man trots den i
och för sig gynnsamma utvecklingen
ändå bör beträda sådana vägar som
stimulerar till ökat sparande har det
sin relevans i förhoppningen att de, om
jag så får kalla dem, onda åren kommer
att följas av en utveckling i gynnsam
riktning. Vid stigande konjunkturer
kommer det att behövas ökade investeringar.
Och, herr talman, om man skall
kunna göra nyinvesteringar i vårt samhälle,
inom näringslivet och över huvud
taget, måste man använda pengar
från såväl nysparande som sparande
över huvud taget. Ökas inte sparandet
inträffar det vi alla är rädda för, nämligen
en ännu längre gående inflationistisk
utveckling.
I reservation I har från såväl centerpartiets
som från folkpartiets sida hävdats
den uppfattningen att man inte bara
bör premiera lönsparandet som sådant.
Av utskottets betänkande framgår
att samhället offrar i runt tal 700 000
kronor för att befrämja det sparandet.
Vi vill att sparandet över huvud taget,
var det än sker, skall ha samma möjligheter.
Av den anledningen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservation
I.
främja sparandet
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! Den fråga som vi nu behandlar
innebär inte några nyheter för
kammarens ledamöter, och jag kan därför
fatta mig kort.
Utskottet uttalar sig på ett mycket
positivt sätt om betydelsen av ett ökat
personligt sparande. På den punkten råder
inga meningsskiljaktigheter. Utskottets
majoritet anser emellertid att det
inte finns skäl att stimulera det personliga
sparandet genom åtgärder på skatteområdet
och ställer sig därför avvisande
till det förslag om sådana åtgärder
som framförts i motionerna.
Utskottsmajoriteten anför vidare »att
man inte bör lägga alltför stor vikt vid
värdet av förmånliga beskattningsregler
för att stimulera sparandet, eftersom
skälen för samt viljan och förmågan till
sparande är synnerligen individuellt
betingade.» Också detta är naturligtvis
i huvudsak riktigt. Det bästa sättet att
stimulera det personliga sparandet är
onekligen att man skapar garantier för
ett fast penningvärde, så att den som
sparar får behålla det reella värdet av
det sparade. Om en fortlöpande inflation
skulle vara oundviklig — det ser
dess värre så ut — borde man i varje
fall sörja för att spararna får något
slags kompensation för penningvärdeförsämringen.
Sparstimulerande åtgärder inom beskattningen
är naturligtvis inget universalmedel
för att vidmakthålla och
öka det personliga sparandet som är
nödvändigt för det ekonomiska framåtskridandet.
Men sådana åtgärder kan
tillsammans med andra medel leda utvecklingen
i önskad riktning.
Herr talman! Av de olika förslag till
sparstimulerande åtgärder, som behandlas
i utskottsbetänkandet med anledning
av väckta motioner, anser vi
inom folkpartiet att de förslag som avser
premiering av personligt sparande
på särskilt sparkonto och skattelättnader
för målinriktat bostadssparande är
förtjänta att närmare prövas. Genom
reservation I har vi föreslagit att dessa
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
47
Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet
frågor skall göras till föremål för en
särskild utredning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation I.
Herr NILSSON, YNGVE, (m):
Herr talman! De frågor det här gäller,
sparandet och sparstimulerande åtgärder,
har ju diskuterats vid åtskilliga
riksdagar, och vid lika många riksdagar
har de förslag som framlagts avvisats.
När det gäller utskottsmajoritetens
allmänna synpunkter på sparandets betydelse
så har jag inte mycket att invända
mot vad man där säger. Jag
skulle dock önska att man understrukit
det enskilda sparandets stora betydelse
ännu kraftigare än vad som skett. Tyvärr
har sparandet i våra sparinstitut
inte nått samma ökning som under föregående
år. Det är endast i affärsbankerna
som sparandet ökat med ett par procent.
Vad gäller ungdomens lönsparande
så råder där en vikande tendens sedan
flera år, och det bådar ju inte särskilt
gott för framtiden.
Ett ökat individuellt sparande är på
längre sikt ett villkor för en större
ekonomisk tillväxt. En hög kapitalbildning
är en tvingande nödvändighet om
vi skall orka med den omdaningsprocess
som vårt näringsliv nu genomgår,
och som kommer att fortsätta ännu
många år.
Även om vi har ett högt kollektivt
sparande så är det ändå inte till fyllest,
och man kan av naturliga skäl inte gå
hur långt som helst på den vägen. Det
är nödvändigt att vi nu på alla sätt uppmuntrar
det enskilda sparandet. Även
om det i början kostar pengar att genomföra
detta så tror vi att det på längre
sikt kommer att löna sig. Vi har
nämligen den uppfattningen att ett ökat
sparande är en förutsättning för en
snabbare expansion av företagsamheten,
vilket i sin tur hjälper till att öka
tryggheten för individen i vårt samhälle.
Det är mot den bakgrunden man bör
se det förslag som moderata samlingspartiet
nu på nytt lagt fram, ett förslag
som berör bostadssparande, utbildningssparande,
amorteringssparande
för en- och tvåfamiljsfastigheter och
bostadsrättsföreningar samt höjning av
sparavdraget vid inkomsttaxering.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de båda reservationer
som är fogade till detta betänkande.
Herr JOHANSSON, TAGE, (s):
Herr talman! De motioner som behandlas
i detta betänkande har alla det
gemensamt att de föreslår premiering
av personligt sparande genom skattelättnader.
Vi är alla överens om behovet
av sparande, och att det finns
många skäl som kan åberopas för nödvändigheten
av ett ökat personligt sparande.
Om vi skall klara alla de investeringar
— både offentliga och privata
— som kommer att bli aktuella
och nödvändiga, måste vi helt säkert
öka sparandet, både det offentliga och
det privata.
Som framgår av utskottets skrivning
kan vi också notera en positiv utveckling
i detta avseende under 1960-talet.
Både det offentliga och det privata
sparandet har ökat. ATP-fonderna och
investeringsbanken har härvid när det
gäller det offentliga sparandet spelat
en mycket stor och viktig roll.
Till betänkandet finns fogat ett antal
bilagor som belyser utvecklingen av
sparandet på olika områden. Jag skall
inte ta upp tiden med att referera vad
som står där utan hänvisar till vad som
står i bilagorna. I stort sett tycker jag
att det tyder på en positiv utveckling.
Undantag finns när det gäller ungdomens
lönsparande, men jag anser att
där finns ganska godtagbara förklaringar.
Men även om vi kan visa på en
positiv utveckling i stort anser utskottsmajoriteten
inte för den skull att allt
är bra som det är. Vi framhåller att
det finns all anledning att pröva olika
48
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet
vägar för att nå ett ännu bättre sparande.
Men utskottsmajoriteten kan inte
acceptera de vägar som rekommenderas
av reservanterna. Om man skulle
genomföra de förslag som förordas i
motionerna och av reservanterna skulle
följden bli den att de som har stora
inkomster och följaktligen den största
möjligheten att spara fick de största
skattevinsterna, medan de små ininkomsttagarna
inte skulle få särskilt
stor glädje av de föreslagna bestämmelserna,
inte ens om de kunde spara en
slant.
Det finns också anledning att beakta
de svårigheter som skulle uppstå när
det gäller att kontrollera vad som är
nysparande och vad som är överflyttning
från redan befintliga tillgångar.
Den utredning som arbetat med dessa
problem, och som avlämnat sitt betänkande
1961, pekade på bl. a. dessa svårigheter
när utredningen då avstyrkte
tankegångar liknande dem som framförs
i de nu aktuella motionerna.
Det finns också andra konsekvenser
som måste beaktas och som utskottsmajoriteten
har pekat på redan under
tidigare år. Förslaget att höja det s. k.
sparavdraget med 200 kronor för ensamstående
och med 400 kronor för
äkta makar, alltså till 600 respektive
1 200 kronor, skulle innebära ett icke
obetydligt skattbortfall för stat och
kommun. Enligt 1966 års taxering har
skattebortfallet beräknats till 50—60
miljoner för staten och 35 miljoner kronor
för kommunerna. Man kan inte
bortse från dessa effekter av förslaget
i fråga.
Andra förslag som reservanterna förordar
ger effekter som från andra utgångspunkter
gör det omöjligt för oss
att tillstyrka desamma. Tar man som
exempel förslaget om bostadssparande,
finner man att detta visar att det skulle
gynna personer med höga inkomster på
ett anmärkningsvärt sätt. Om en låginkomsttagare
under perioden 1970—1975
kunde spara det tänkta beloppet av
12 000 kronor och skulle få dra av detta
belopp vid sin deklaration, skulle skattevinsten
inte bli särskilt stor. Det har
räknats fram ett exempel som visar att
det blir ungefär 1 200 kronor i skattevinst.
En toppinkomsttagare däremot,
som utan svårighet skulle kunna spara
dessa 12 000 kronor, skulle däremot
vinna ganska mycket på att få göra motsvarande
avdrag. Det har räknats fram
ett exempel på att det skulle bli mellan
7 000 och 8 000 kronor i vederbörandes
fall.
Ett annat förslag som rekommenderas
i motioner och av reservanterna rör
amorteringen på fastigheter. Förslaget
går ut på att den som ett år amorterar
mer än 1,5 procent av taxeringsvärdet
skulle få dra av det överskjutande
beloppet vid sin deklaration, dock
maximerat till 700 kronor. För varje
barn under 16 år skulle man dessutom
få lägga till 200 kronor. Den som har
höga inkomster, en dyr villa och möjligheter
att göra stora amorteringar
skulle säkert hälsa en sådan reform
med tillfredsställelse. Men den som har
låga inkomster och kanske redan har
svårt att klara 1,5 procent i amorteringar
har ingenting att vinna på en sådan
reform.
Jag är medveten om att vårt skattesystem
med progressiv beskattning nödvändigtvis
innebär den konsekvensen
att avdrag på inkomster vid deklarationen
gynnar dem som har högre inkomster
mer än dem som har lägre
inkomster. Det är en konsekvens som
är ofrånkomlig och som ju uppstår redan
med de avdrag som nu är tillåtna.
Men den enligt mitt förmenande väsentliga
frågan är om vi skall gå vidare
på denna väg och införa nya avdragsmöjligheter.
Det är väl på den punkten
som vi har delade meningar. Jag tror
att det finns väsentligt säkrare och
bättre vägar att gå om vi vill åstadkomma
den ökade jämlikhet som vi väl alla
eftersträvar, och där måste skattesystemet
som sådant självklart vara en av
de möjligheter som står till buds.
Eftersom samtliga nu aktuella mo -
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
49
Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet
Den, det ej vill, röstar
Nej;
tioner i högre eller lägre grad ger de
effekter som här nämnts, hemställer jag
om avslag på reservanternas förslag och
alltså om bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående
punkten 2 såvitt avsåge antagande av
förslag till förordningar om bostadssparande
och utbildningssparande samt
lag om ändring av kommunalskattelagen
och därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.
Beträffande punkten 2 såvitt avsåge
antagande av förslag till förordningar
om bostadssparande och utbildningssparande
samt lag om ändring av kommunalskattelagen,
anförde nu herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.
Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
29 punkten 2 såvitt avser antagande av
förslag till förordningar om bostadssparande
och utbildningssparande samt
lag om ändring av kommunalskattelagen,
röstar
Ja;
4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 16
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —86;
Nej — 26.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I fråga om utskottets hemställan utom
såvitt anginge punkten 2 i vad den redan
behandlats, yttrade vidare herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan i denna
del, dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
29 utom såvitt avser punkten 2 i vad
den redan behandlats, röstar
Ja;
50
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstmingsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 66;
Nej — 52.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 11, om verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.
Punkten 1
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
I
denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
under år 1968 samt den av
riksbanken under nämnda år förda
penning- och valutapolitiken.
Punkten avslutades med en förklaring,
att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende förekommit.
Reservationer beträffande det avsnitt
i utskottets omförmälan om penningoch
valutapolitiken, som började på
sid. 1 i det tryckta utlåtandet med orden
»De bedömningar som» och slutade
på sid. 6 med »från utskottets sida»,
hade avgivits
1) av herr Stefanson (fp) och herr
Larsson i Umeå (fp) samt
2) av herrar Åkerlund (m) och
Brundin (m).
Reservanterna hade ansett, att ifrågavarande
avsnitt bort erhålla den ändrade
lydelse respektive reservation visade.
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Det är väl inte meningen
att vi vid detta tillfälle, när det gäller
bankoutskottets utlåtande nr 11, som
handlar om granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
skall hänge oss åt någon större
ekonomisk debatt. Med mitt anförande
vill jag bara understryka några synpunkter
som framföres i reservation nr
1. Det är för det första att folkpartiet i
slutet av 1967 och början av 1968 bedömde
konjunkturutvecklingen annorlunda
än regeringen. Regeringen ansåg,
vilket kom till uttryck i den finansplan
som framlades för riksdagen i början
av 1968, att den konjunkturavmattning
som rått sedan 1966 skulle övergå
i ett skede av något snabbare tillväxt
av efterfrågan och produktion under
1968. Folkpartiets bedömning var inte
så optimistisk som regeringens, och i
partimotioner förordades därför en något
mera expansiv och sysselsättningsfrämjande
konjunkturpolitik än den regeringen
föreslog i statsverkspropositionen.
Vi fick visserligen en konjunkturförbättring
under år 1968. Den exceptionellt
långsamma stegringen av produktionstillväxten
under 1967 — den uppgick
till endast 2,1 procent — steg till
3,5 procent. Detta är emellertid en låg
siffra, både vid en internationell jämförelse
och i jämförelse med tillväxttakten
under tidigare år. Stegringen under
1967 och 1968 uppgick t. ex. till
endast två tredjedelar av vad den var i
Norge. Under efterkrigstiden har den
genomsnittliga ekonomiska tillväxttakten
i vårt land varit omkring 4 procent
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
51
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
och under första hälften av 1960-talet
ungefär 5 procent — att jämföra med
2,1 procent 1967 och 3,5 procent 1968.
Den mest allvarliga bristen i den ekonomiska
politiken under 1968 var att
den inte förmådde att i tillräcklig grad
motverka en omfattande arbetslöshet.
Under flera månader var arbetslösheten
högre än för motsvarande månad under
något år sedan den nuvarande arbetslöshetsstatistiken
infördes 1955. Arbetslösheten
låg under årets tre första kvartal
på en högre nivå än under 1967, ett
år som ändå måste betecknas som ett
år med ökande konjunktur. Ännu under
oktober och november låg den registrerade
arbetslösheten på ungefär
samma höga nivå som tolv månader tidigare.
Det speciellt oroande i utvecklingen
på arbetsmarknaden var den återigen
— efter viss utjämning under åren
1965 och 1966 — ökande skillnaden i
sysselsättningsläget mellan olika regioner
i landet. Vid slutet av år 1968
svarade skogslänen för minst hälften
av den registrerade arbetslösheten, men
även i stora delar av landet i övrigt
var sysselsättningen otillfredsställande.
Vi vill således genom vår reservation
än en gång understryka att vi anser att
den konjunkturbedömning, som låg bakom
förra årets statsverksproposition,
var något för optimistisk och att folkpartiet
hade rätt i sin bedömning i motionerna.
I en av folkpartiet och centerpartiet
i anslutning till förra årets statsverksproposition
väckt motion om den
ekonomiska politiken betonades också
att »en expansiv ekonomisk politik
framstår som väl motiverad — ja, nödvändig».
»De av regeringen föreslagna
åtgärderna synes oss otillräckliga», sades
det i motionen.
I en annan partimotion från folkpartiet
och centerpartiet underströks detta
resonemang. »Med stor sannolikhet
kommer första halvåret 1968 att karaktäriseras
av fortsatt otillfredsställande
balans på arbetsmarknaden trots säsongmässig
förbättring mot slutet av
4-f Första kammarens protokoll 1969. Nr 16
perioden. För tiden efter halvårsskiftet
ökar helt naturligt osäkerheten i bedömningarna,
men också där förefaller
regeringens bedömning att vara i
överkant optimistisk. Med tanke på svårigheterna
att bedöma konjunkturens
utveckling i tiden redan under nästa
budgetårs första hälft bör finanspolitiken
planeras med ett starkt inslag av
flexibilitet.»
Därför föreslogs också från vårt håll
ökade insatser i sysselsättningsstimulerande
syfte. Vi föreslog i skilda motioner
en kombination av åtgärder, dels
av selektiv karaktär, närmast för en
stimulans av skogslänens näringsliv,
dels av generell natur av sådan art att
de snabbt kunde avvecklas vid en omsvängning
till en förbättrad konjunktur.
Herr talman! Låt mig nämna några av
de åtgärder som vi då förordade.
På tilläggsstat för budgetåret 1967/68
— för att åtgärderna skulle få effekt
så snart som möjligt under år 1968 —
föreslog vi cirka 100 miljoner kronor
för beställningar för utvecklingsländerna
i svenska industrier med outnyttjad
kapacitet. Det fanns då outnyttjade produktionsreserver
inom industrier som
var av intresse för utvecklingsländerna,
t. ex. järn- och stål-, verkstads-, kemisktekniska
och pappersindustrierna.
Vi föreslog vidare 50 miljoner kronor
till utläggande av försvarsbeställningar
till industrierna, cirka 20 miljoner kronor
till statsbidrag för kommunala beställningar
inom svenska industrier och
20 miljoner kronor till förstärkning av
hantverks- och industrilånefonden. På
samtliga dessa punkter avsåg förslagen
uppräkningar i förhållande till de av
Kungl. Maj :t föreslagna beloppen. Vi föreslog
dessutom en ökning med 50 miljoner
kronor för vägarbeten inom landet
under första halvåret 1968.
De socialdemokratiska representanterna
i utskottet sade nej till de av oss
föreslagna höjningarna, men regeringen
lade senare på några av nu nämnda områden
fram förslag som gick i linje med
52
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
de av oss vid riksdagens början väckta
motionerna.
Vi föreslog också åtgärder på skatteområdet
för att stimulera industrins
investeringar. Ett allvarligt inslag i
1968 års konjunkturbild var att industrins
investeringar låg på en alltför låg
nivå. För andra året i följd låg industriinvesteringarna
stilla. Vi ville att
omsättningsskatten på industrins investeringsvaror
skulle upphöra från
halvårsskiftet 1968. I koordination härmed
skulle naturligtvis det av finansministern
föreslagna särskilda investeringsavdraget
för år 1968 upphöra vid
samma tidpunkt. Vi tyckte att vår linje
med skattebefrielse för investeringsvaror
redan vid halvårsskiftet var mera
effektiv än den av finansministern valda.
Genom vår linje skulle även företag
med mindre lönsamhet, företag, som
inte hade vinstutrymme för utnyttjandet
av investeringsavdraget erhålla en lindring
i investeringskostnaderna. Dessutom
skulle befrielse från omsen redan
vid halvårsskiftet omedelbart ha en
gynnsam effekt på företagets likviditet
under det att investeringsavdraget först
skulle ge resultat långt efter det att investeringen
genomförts.
Slutligen har vi i vår reservation än
en gång velat framhålla att vi anser att
den år 1967 införda investeringsavgiften
på oprioriterat byggande väsentligt
bidrog till nedgången i investeringsvolymen.
Näringslivets fasta investeringar
minskade med 3,5 procent. Det fanns
enligt vår mening inte tillräckligt starka
skäl för dess införande. Den utgjorde
en alltför hård skattebelastning bland
annat på sektorer av näringslivet som
hade behov av utbyggnad och förnyelse.
Den drabbade andra byggnadsprojekt,
t. ex. för kommunala och ideella ändamål,
orättvist. Huvudargumentet för
dess införande, nämligen att dämpa investeringslusten
inom vissa sektorer av
byggnadsinvesteringar för att främja
industriinvesteringarna, hade inte fog
för sig. Det visade sig också snart genom
den ökade dispensgivning som
måste sättas in på detta område. Investeringsavgiften
torde också ha medverkat
till att skapa sysselsättningssvårigheter
på sina håll.
Herr talman! Vi har ingenting att
erinra mot det sätt varpå riksbanken
och riksgäldskontoret handhaft sina
angelägenheter. Det är bara utskottets
motiveringar och beskrivning av det
ekonomiska läget i bankoutskottets utlåtande
nr 11 som har föranlett anmärkningar
i vår reservation som jag yrkar
bifall till.
Herr ÅKERLUND (m):
Herr talman! Herr Brundin och jag har
i reservation 2 anfört vissa synpunkter
på riksbankens och riksgäldskontorets
politik under det gångna året, 1968. Till
skillnad från folkpartiets reservation,
som till största delen berör den ekonomiska
utvecklingen och den ekonomiska
politiken i dess helhet under
1968, skall jag koncentrera mig på att
tala om riksbankens och riksgäldskontorets
penning- och valutapolitik.
Jag vill erinra om att vi den 8 maj i
fjol förde en debatt om riktlinjerna för
penning- och valutapolitiken under året
1968. I den debatten skisserade jag det
program, som vi från vårt håll ville
förorda på detta område. Vi framhöll,
att den höjning av sedeltaket med 1,5
miljard kronor som majoriteten önskade
inte borde genomföras, utan att
man borde begränsa sig till 800 miljoner
kronor, och att man borde föra en
försiktig likviditetspolitik och en återhållsam
kreditpolitik.
Som skäl för detta anförde vi för det
första, att statsskulden befann sig i
stark stegring innebärande en stark
upplåning och kreditutvidgning för statens
del. För det andra anförde vi, att
kreditvolymen i näringslivet och hos
folk i allmänhet likaledes befann sig i
stark stegring, vilket man borde uppmärksamma.
En alltför stark skuldsättning
hos människor är nämligen inte
alltid av godo, som bekant. För det
r redagen den 11 april 1969 Nr 16 53
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
tredje förordade vi att man på valutapolitikens
område skulle ha som målsättning,
att kronkursen skulle försvaras,
och att som medel härför guhlkassan
skulle stärkas genom guldköp i moderat
takt.
Dechargen i dag är självfallet en
granskning av den under 1968 förda
politiken, och skall så vara. Jag är medveten
om att riksdagsmajoriteten i fjol
inte följde de riktlinjer vi föreslog, men
min granskning i dag måste göras från
den utgångspunkt som jag å mitt partis
vägnar kunde presentera i maj i fjol.
Den måste alltså göras med utgångspunkt
från hur det skulle ha sett ut om
riksdagen följt våra rekommendationer.
Vad då först beträffar kreditpolitiken
framhålles i vår reservation — och
det är också konstaterat i majoritetens
skrivning — att likviditeten i affärsbankerna
och i näringslivet under andra
halvåret undergick en betydande
ökning. Man kan säga, att denna likviditetsökning
byggdes upp med början
från och med juni—juli, dvs. sedan riksdagsdebatten
hade förts i maj.
För statens del stärktes likviditeten
genom speciella aktioner. Riksgäldskontoret
kopplades nämligen in. Det var
nödvändigt för riksgäldskontoret att,
för täckande av underskott i den löpande
statliga verksamheten, låna upp
pengar. Om riksgäldskontoret hade lånat
så, som det enligt vår mening borde
gjort — dvs. ute i marknaden — borde
den likviditetsökning, som bankerna —
och penninginstituten över huvud taget
— tillgodoförts, ha gått ned. Detta
skedde inte. I stället fann riksgäldskontoret
det lämpligt att riksbanken tog
upp lånen i sin portfölj. Detta kan man
åskådliggöra på ett mycket enkelt sätt,
nämligen att de statsutgifter, som staten
inte förmådde finansiera med skattemedel
eller med lån upptagna i marknaden,
fick staten finansiera med sedelpressarnas
hjälp.
Gör man en sådan sak, vilket skedde
under månaderna juni, juli, augusti och
september, blir det en påspädning på
marknaden i banker, finansinstitut osv.
Därigenom likvidiseras marknaden, och
det uppkommer självfallet en känsla av
att det finns rikedom på penningmedel,
och räntan får en tendens att falla. Inför
en sådan känsla, som givetvis bankmän
och kreditfolk noterar — det gör
riksgäldskontoret och riksbanken också
— sänkte man den 10 oktober diskontot.
Men denna sänkning var enligt
vårt sätt att se inte marknadsmässigt
motiverad, utan den var en följd av det
läge som hade uppkommit genom att
riksbanken i ett tidigare skede direkt
hade skapat likviditet på denna marknad.
Man kan alltid säga, vilket också
görs i den offentliga debatten, att marknaden
just då uttalar en benägenhet för
en räntehöjning eller en räntesänkning.
Men marknaden är ju också ett resultat
av vad som har ägt rum under ett något
tidigare skede.
Det dröjde inte mer än sex veckor,
dvs. in i november, förrän det kom en
valutaoro. Det blev en kris för den
franska francen, och Sverige tvingades
tillgripa skyddsåtgärder för den svenska
kronan. Krediten åtstramades häftigt.
Diskontohöjningen kom inte under kalenderåret
1968, men en diskontohöjning
till 6 procent kom strax därefter
i år. Denna diskontohöjning faller alltså
inte inom ramen för min granskning
i dag, utan jag får återkomma till den
nästa år.
Men det går inte att komma ifrån att
vad som inträffade var en ryckighet i
kreditpolitiken, innebärande att den
svängde häftigt mellan olika lägen.
Plötsligt var det mycket riklig tillgång
på pengar — så råkade det vara under
den tid som jag nyss angivit — och sedan
blev det plötsligt mycket ont om
pengar. En marknad, som inte har stabilitet,
utan som skall styras av plötsliga
inhopp från riksbankens sida, blir
av självklara skäl ryckig och osäker.
Som vi säger i vår reservation försvåras
härigenom möjligheterna att på
längre sikt skapa förutsättningar för
att förbilliga kreditvillkoren över hu
-
54
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
vud taget. Om man för en lugnare politik,
kan det hända att man så småningom
kan arbeta sig fram till billigare kreditvillkor,
något som jag tror att många
önskar. I en manipulerad marknad kan
spararna, som dock skall tillföra marknaden
medel, knappast ha något
större förtroende för en marknad,
som kastar från det ena läget till det
andra. De lånesökande kastas likaledes
mellan en extremt välvillig marknad
och andra dagen en lika extremt ovänlig
sådan. Vi beklagar en dylik skötsel
av kreditpolitiken och menar att det
finns höga föredömen på andra håll,
t. ex. i Schweiz, där man för kreditpolitiken
efter något lugnare linjer.
Beträffande valutapolitiken, som är
den andra viktiga frågan, har utskottet
egentligen ingenting att säga. Nu skulle
jag vilja fråga herr Ståhle, som är talesman
för majoriteten, om kronans yttre
värde skall, som jag vill, med kraft försvaras.
Om majoriteten menar att detta
borde vara fallet, tycker jag att det kunde
sägas ut i utlåtandet. I dechargeutlåtandet
borde det kunna finnas något litet
ord om valutapolitikens målsättning.
Men, som sagt, den som söker efter en
uppgift om vad Sveriges riksdag skall
anse i en sådan fråga — som dock
såvitt jag förstår har utomordentlig betydelse
— söker förgäves. Det finns inte
ett ord sagt om detta. Därför tycker
jag, att det skulle vara roligt att nu få
höra, om herr Ståhle anser, att kronkursen
skall med kraft försvaras, och om
inte detta i så fall hade kunnat stå i
majoritetens skrivning.
År 1968 har inte varit händelselöst
på valutafronten, inte heller för den
svenska kronans del. Detta kan utläsas
av vår reservation där det heter: »Den
valutapolitiska målsättningen att i vart
fall upprätthålla kronans yttre värde i
förhållande till US-dollarn har under
året fullföljts. I mars 1968 upphörde
den s. k. guldpoolens interventioner för
att förse privata guldmarknader med
guld till det officiella guldpriset. Till
årets slut har marknadens guldpris
fluktuerat uppåt omkring 20 procent,
medan det av centralbankerna tillämpade
priset legat oförändrat.»
Enligt det internationella valutasystemet,
sådant detta kommer till uttryck
i stadgarna för Internationella valutafonden,
till vilken Sverige anslutit sig,
skall valutan, dvs. kronans, paritet fastställas
dels i förhållande till dollarn,
dels också i förhållande till guldet. I
förstnämnda hänseende — i förhållande
till dollarn — har målsättningen fullföljts.
Men har den fullföljts i det andra
hänseendet? Man kan naturligtvis säga
att så skenbart varit fallet, men reellt
sett har det inte lyckats att bevara kronans
yttre värde i förhållande till den
andra komponenten i det system, som
vi har anslutit oss till.
Officiellt skall ett guldpris av 35 dollar
per ounce — ett ounce är 31,1 gram
— upprätthållas. Det blir i runt tal
5 820 kronor per kg. Som bekant föreskriver
nu gällande myntlag ett guldpris
av 2 480 kronor, men det är sedan
länge över spelat. Reellt sett står dock
guldpriset i dag på de privata marknaderna
i ungefär 43 dollar per ounce,
vilket motsvarar ungefär 7 000 svenska
kronor i stället för 5 820 kronor. Kronans
yttre värde gentemot guldet har
alltså inte kunnat försvaras. Det är enligt
min mening ett intressant faktum
att slå fast.
Kammarens ledamöter vet, att jag i
många år har påyrkat, att vi i tid skulle
ha köpt guld, när det var billigt, och
därvidlag har jag fått stöd endast av
mina egna partikamrater. Jag tycker
att det är beklagligt, att tillfället har
försuttits. Mest genom tillfälligheter och
synbarligen inte till följd av ändrad inställning
i politiskt hänseende har riksbanken,
som vi framhåller i reservationen,
fått 113 miljoner kronor guld i tillskott.
Detta är konsekvensen av vissa
lånetransaktioner med Internationella
valutafonden. Det är mig obekant om
detta guld är låneguld, som i sinom tid
skall återställas eller är förvärv med
verklig äganderätt. År det senare riktigt,
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
55
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
hälsar jag ökningen av guldkassan med
tillfredsställelse. Alltjämt är nämligen
denna en alltför ringa andel av de totala
tillgångarna med sina cirka 20 procent,
inklusive de nyförvärvade 113 miljonerna,
beträffande vilka i varje fall
inte jag vet om de verkligen är riksbankens
egendom.
De samlade guld- och valutatillgångarna
har under 1968 nedgått med 145
miljoner kronor mot 181 miljoner kronor
under 1967. Utskottet nämner ingenting
om detta. Det är ännu så länge
fråga om en ganska måttlig förändring
i nedåtgående riktning, men det vore
naturligtvis bättre om utvecklingen gick
åt andra hållet.
De stora nedåtgående förändringarna
av våra totala tillgångar på guld och
valutor har uppstått först under innevarande
kalenderår och hör alltså inte
hemma i dagens debatt. Enligt min mening
har man emellertid anledning att
se på den utvecklingen med en viss oro.
Jag skall därför återkomma till detta
problem i ett annat sammanhang, nämligen
när vi skall diskutera riktlinjerna
för penning- och valutapolitiken under
år 1969. Det blir alltså när vi skall
behandla frågorna om valutaregleringen,
sedelutgivningen och guldinlösensskyldigheten.
Jag vill, herr talman, med hänsyn till
vad jag anfört hemställa att riksdagen
måtte, med gillande av det uttalande
som innefattas i reservationen nr 2, lägga
utskottets anmälan till handlingarna.
Herr STÅHLE (s):
Herr talman! Inledningsvis vill jag
med tanke på vad någon av de föregående
talarna sagt erinra om att bankoutskottet
i sitt utlåtande nr It behandlar
de åtgärder som vidtogs förra året av
bankofullmäktige och av fullmäktige i
riksgäldskontoret. Under punkten 1 i
detta utlåtande diskuteras alltså inte
den ekonomiska politiken i stort utan
den de! av denna politik som banko
-
fullmäktige ansvarar för och som kan
rubriceras penning- och valutapolitik.
Som bakgrund för sin redogörelse i
detta sammanhang har utskottet gjort
en kortfattad, rent objektiv beskrivning
av den ekonomiska politiken i stort under
år 1968 och av de konjunkturbedömningar
som låg bakom utformningen
av denna politik. Vidare har utskottet
lämnat några statistiska uppgifter
som belyser de väsentliga dragen i den
ekonomiska utvecklingen under detta
år. Några bedömningar av den ekonomiska
politiken i stort har utskottet
däremot inte gjort.
Den uppläggning jag här redovisat
har utskottets majoritet funnit naturlig.
Majoriteten består ju i detta fall
inte bara av representanter för mitt
eget parti utan även av representanter
för centerpartiet och moderata samlingspartiet.
Folkpartiets talesmän i utskottet
har däremot funnit anledning
framhålla, att folkpartiet inte var överens
med regeringen om konjunkturbedömningen
i början av år 1968 utan i
stället förordade en något mera expansiv
konjunkturpolitik. Herr Stefanson
har ju i sitt anförande nyss berört dessa
punkter vilka också behandlas i reservation
nr 1 av herrar Stefanson och
Larsson i Umeå.
Herr talman! Enligt min mening är
behandlingen av bankoutskottets dechargeutlåtande
inte det lämpligaste
tillfället att diskutera partiernas syn på
den ekonomiska politiken i stort. Jag
har därför ingen anledning att bemöta
de olika synpunkter som herr Stefanson
anfört i detta ämne. Detta får vi
återkomma till senare i vår.
Huvudfrågan här gäller den penningoch
valutapolitik som bankofullmäktige
bedrivit under år 1968. Fullmäktiges
åtgärder har på detta område inte
föranlett utskottet att göra något särskilt
yttrande. Utskottets majoritet, som
alltså står bakom denna bedömning, utgörs
av företrädarna för socialdemokraterna
och centerpartiet men också
av utskottets ordförande, herr Regnéll.
56
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
Reservationerna är dels den folkpartistiska
med beteckningen nr 1, som jag
nyss berört, dels den som avgivits av
herrar Åkerlund och Brundin och som
har beteckningen nr 2. Folkpartiets reservation
berör bankofullmäktiges politik
på en enda punkt, nämligen då
det sägs: »Utvecklingen under 1968 på
arbetsmarknaden visar att en mera expansiv
ekonomisk politik varit väl motiverad,
innebärande en kombination
av selektiva åtgärder närmast i skogslänen
samt mera generella åtgärder,
dock av sådan art att de kunnat snabbt
avvecklas. Bland dessa åtgärder borde
eu något tidigare räntesänkning ha ingått.
» Man anför ytterligare ett motiv
för en något tidigare räntesänkning.
Genom en sådan skulle, påstår reservanterna,
»--— ett bättre utgångs
läge
ha skapats för en senare användning
av räntevapnet i motsatt riktning».
Den andra reservationen, av herrar
Åkerlund och Brundin, har en helt motsatt
syn på räntepolitiken under år
1968. Reservanterna anser att den i oktober
genomförda räntesänkningen
knappast var marknadsmässigt motiverad.
Om jag har förstått reservanterna
rätt, är det inte så mycket räntesänkningen
i och för sig som de kritiserar
utan den lättnad i kreditpolitiken som
genomfördes under hösten. Denna tog
sig uttryck i att likviditeten i bankerna
tilläts öka, vilket kan sägas ha utgjort
den marknadsmässiga förutsättningen
för räntesänkningen. Reservanterna
erinrar om att utvecklingen på
valutamarknaderna sedermera nödvändiggjorde
en kreditåtstramning. Reservanternas
huvudsynpunkt tycks alltså
vara att kreditpolitiken borde varit mera
återhållande under andra halvåret i
fjol.
De två reservationerna innehåller alltså
två olika bud när det gäller diskontopolitiken.
Herrar Stefanson och Larsson
i Umeå menar att vi borde haft en
tidigare räntesänkning, herrar Åkerlund
och Brundin att räntesänkningen i oktober
inte var motiverad. Låt mig, herr
talman, erinra om att bankofullmäktige
under 1968 sänkte diskontot i två etapper:
från 6 procent till 5,5 procent den
8 februari och från 5,5 till 5 procent
den 10 oktober. Mot den bakgrunden
tycker jag att folkpartiets krav på en
tidigare räntesänkning är en smula dunkelt.
Avser man räntesänkningen i februari
eller den i oktober, eller avser
man båda? Innebörden i folkpartiets
reservation är kanske snarast att man
velat ha en lättare kreditpolitik under
1968 än den som fördes.
Herr talman! Såväl bankofullmäktige
som utskottet har skildrat de ganska intrikata
avvägningsproblem som penning-
och diskontopolitiken stått inför
under 1968. Det gällde att bevaka både
de krav på en återhållsam politik som
det tidvis oroliga läget på valutamarknaderna
ställde och de motiv för en lättare
kreditpolitik som konjunkturläget
i viss mån kunde erbjuda. Det är utskottsmajoritetens
mening att bankofullmäktige
löst dessa avvägningsproblem
på ett riktigt sätt. Låt mig tillägga, herr
talman, att jag tycker det skulle varit
av stort intresse för kammarens ledamöter
att få höra vilken diskontopolitik
folkpartiets representant i bankofullmäktige,
herr Dahlén, för sin del funnit
vara lämplig, men tyvärr är han inte
närvarande här i kammaren.
Jag vill sedan, herr talman, något beröra
de övriga synpunkter som förts
fram i reservationen av herrar Åkerlund
och Brundin, alltså den fråga som
åtminstone herr Åkerlund brukar ta upp
i detta sammanhang: andelen av guld
i våra valutareserver. Det konstateras
nu att guldkassan visserligen ökat under
året med 113 miljoner kronor men
att den utgör endast 20 procent av de
sammanlagda guld- och valutareserverna.
Denna andel är låg vid en internationell
jämförelse, påstår man, och fördelningen
mellan guld och valutor är
ogynnsam ur likviditetssynpunkt.
På denna punkt vill jag bara hänvisa
till vad jag tidigare sagt: Jag har svårt
att förstå att det skulle vara en klok
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
57
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
politik att ha alltför stora guldreserver,
som ju är helt oräntabla. Det måste vara
vettigare att ha reserverna placerade
i räntebärande värdepapper. Jag tror
inte att fördelningen härvidlag skulle
ha nämnvärd betydelse ur likviditetssynpunkt,
om placeringarna sköts på
rätt sätt.
Herr talman! Med dessa korta påpekanden
ber jag få yrka att utskottets
omförmälan under punkt 1 i utlåtande
nr 11 läggs till handlingarna med
gillande av vad utskottet anfört.
Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:
Herr talman! Det är bara en sak jag
vill påpeka. Vi har ju diskuterat dessa
frågor i åtskilliga år, och det är inte
mycket att tillägga.
Jag noterade att herr Ståhle inte svarade
på den fråga jag ställde till honom
angående försvaret av kronkursen. Guldet,
dess roll och den lämpliga fördelningen
av guld- och valutatillgångarna
är ju en fråga om medlen för att förverkliga
målsättningen att försvara kronkursen.
Men herr Ståhle kritiserar de
metoder som jag vill rekommendera för
att nå denna målsättning och tiger i
fråga om målsättningen. Därför blir
hans ställning i mina ögon en aning
tvivelaktig. Jag finner det värdefullt
om herr Ståhle klart ville deklarera
huruvida han anser att kronkursen
skall försvaras, och det med all den
kraft vi förmår.
Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Ståhle anser att
detta utlåtande icke ger underlag för
synpunkter på den ekonomiska politiken,
och han kritiserar i viss mån att
jag tagit upp sådana frågor. Det tycker
jag är oberättigat. Vi har i vår reservation
anmärkt på vissa skrivningar i utskottets
utlåtande och önskat ändra desamma.
Jag vill inte bestrida att utskottets
majoritet försökt vara objektiv i
framställningen men saker och ting kan
bedömas olika, och våra synpunkter är
på några punkter avvikande i fråga om
både den framtidsbedömning som utskottet
redogör för och den utveckling
som har beskrivits.
Herr talman! Låt mig mycket snabbt
ta upp de tre punkter där vi reserverar
oss. Det gäller först längst ner på sid.
1 och det första stycket på sid. 2 i
bankoutskottets utlåtande nr 11: »Penning-
och valutapolitiken. De bedömningar
som förelåg i slutet av 1967 tydde
på att förutsättningar fanns för att
den konjunkturavmattning som rått sedan
1966 skulle övergå i ett skede med
en något snabbare tillväxt av efterfrågan
och produktion under 1968.»
Vi säger i vår reservation att denna
bedömning inte delades av oss, utan vi
hade inom folkpartiet i detta avseende
en mindre optimistisk syn än regeringen.
Den andra frågan återfinns på sid. 3
i utlåtandet: »Tillväxttakten för den totala
produktionen steg från ca 2 procent
år 1967 till 3,5 procent år 1968. Läget
på arbetsmarknaden förbättrades generellt
sett mot slutet av året även om regionala
balansbrister fortfarande kvarstod
och i vissa fall skärptes.» Vi vill i
vår reservation understryka att läget på
arbetsmarknaden inte kunde beskrivas
så optimistiskt som sker i bankoutskottets
utlåtande.
För det tredje står i näst sista stycket
på sid. 4 i utlåtandet att näringslivets
fasta investeringar minskade med 3,5
procent. Och längre ned står det: »Nedgången
kan väsentligen hänföras till utvecklingen
av investeringarna inom
handelsflottan samt i form av byggnader
för handel, kontor etc. I detta sammanhang
kan noteras att den investeringsavgift
som utgick under en stor
del av året torde ha påverkat byggnadsinvesteringarnas
inriktning.»
Vi vill hårdare markera att just investeringsavgiften
var till stor nackdel
för investeringsvolymen. Vi skriver:
»Fn väsentlig del av förklaringen till
denna nedgång utgör den investerings
-
58
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
avgift på s. k. oprioriterat byggande
som utgick under en stor del av året.
Denna investeringsavgift torde dessutom
ha medverkat till att skärpa sysselsättningssvårigheterna.
»
Detta har jag utvecklat i mitt anförande.
Herr STÅHLE (s) kort genmäle:
Herr talman! Först vill jag säga någ:a
ord till herr Stefanson. Han nämnde
i början av sitt anförande att det här
var bedömningsfrågor och att man kunde
bedöma dessa punkter olika. Det är
detta vi gjort i utskottet. Majoriteten har
bedömt de ekonomiska förutsättningarna
på sitt sätt. Det accepteras inte av
folkpartiets representanter. Vi anser
däremot att den bedömning vi gjorde i
utskottet var riktig ■— och redovisningen
har styrkt oss i vår uppfattning.
Herr Åkerlund tog upp frågeställningen
angående kronans värde. Vid de föredragningar
som vi haft i utskottet
från representanter för riksbanken har
dessa frågeställningar alltid förts fram
och det är självklart att majoriteten i
bankoutskottet lika väl som riksbankens
ledning vill, så långt det finns möjligheter,
slå vakt om kronans värde. Vilka
metoder och vilka medel som vid olika
tillfällen skall användas, finns det inte
möjligheter att redovisa utan dem måste
man anpassa allt efter som konjunkturerna
svänger, inte bara inom landet
utan även i utlandet.
Jag vidhåller således, herr talman,
mitt yrkande.
Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Ja visst är det så, herr
Ståhle, att bedömningarna i utskottet
på vissa punkter har varit olika. Herr
Ståhle säger att majoriteten har bedömt
frågan på sitt sätt och vi reservanter
har bedömt den på vårt sätt.
Det är just detta jag velat framhålla.
Men då måste vi också ha möjlighet att
i en reservation framföra vår syn på
skrivningen och tala om vår bedömning.
Det finns alltså ett fullt acceptabelt
underlag för den debatt som folkpartiet
har fört i reservationen och som förs
här i kammaren.
Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Ståhles uttalande
är på ett sätt tillfredsställande, därför
att han manifesterar en vilja. Men det
är rätt naturligt för mig att i det sammanhanget
också ställa frågan om förmågan
att uppnå målet att försvara
kronan.
Herr Ståhle säger att vi så långt möjligt
skall försvara kronans yttre värde
och att det är ett självklart önskemål
från hans sida. Det är klart att detta
också är en fråga om vilka medel man
har, vilka medel man är villig att skaffa
sig och vilka medel man vill tillgripa
för att nå målet. Men på den punkten
säger herr Ståhle att han icke är
beredd att diskutera medlen med oppositionen,
dvs. den del av oppositionen
som jag representerar.
Jag tycker för min del att det i detta
läge är en ganska betänklig sak, ty jag
har anvisat medel sedan många år tillbaka
för en politik som vi borde föra,
och jag kräver att dessa medel också
skall komma i bruk i dag. Det är en konsekvent
linje från min sida sedan många
år, att medel av min typ skall användas.
Jag frågar mig: Vad fyller eljest bankoutskottet
och dessa debatter i riksdagen
för funktion, om inte avsikten skulle
vara att även diskutera medlen? Om
herr Ståhle här har andra medel till
sitt förfogande, är det mycket rimligt,
att vi i oppositionen får höra vilka dessa
medel är, så att vi kan få dem under
diskussion och prövning, och så att vi
får se om de håller, om vi kan använda
dem och om de leder till önskat resultat.
Att jag ställt denna fråga om medlen
under diskussion just i dag, finner jag
motiverat bland annat av att det dock
utanför detta hus också pågår debatt
om dessa problem. Människor är oroliga
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
59
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
och frågar vad som skall komma att
hända. .lag har sagt att till diskussionen
om riktlinjerna för penning- och valutapolitiken
1969 får vi tillfälle att återkomma,
och jag skulle fördärva för
den kommande debatten, om jag i dag
tog upp hela problematiken till debatt.
Jag vill emellertid ge ett exempel på
att människorna frågar sig inför det
valutautflöde som ägt rum innevarande
år, hur man skall bemästra dessa problem.
Jag tillåter mig att hänvisa till
vad chefen för en av våra storbanker,
nämligen Skandinaviska Banken, sade
inför bankens årsstämma så sent som
den 25 mars i år. Han sade att det inträffat
en allvarlig försämring i vår
valutabalans på sistone, att valutautflödet
tedde sig oroande och att åtgärder
för att möta dessa tendenser
var påkallade. Men när sedan frågan
om medlen för att möta en utveckling
av detta slag kommer upp, säger även
han, att han icke är på det klara med
vilka medel som är lämpliga och riktiga.
Jag menar alltså, för att inte fortsätta
denna debatt från min sida längre i
dag, att herr Ståhle bör kunna tala med
kollegerna i regeringen, så att vi vid
den debatt, som skall komma om riktlinjerna
för 1969, får finansministern
att närvara här och diskutera med oppositionen
om riktlinjerna för penningoch
valutapolitiken och att vi får socialdemokratins
bästa krafter att uppträda
här och diskutera medlen — utom herr
Ståhle självfallet. Jag tror att detta vore
ytterst angeläget. Att vi däremot skulle
be herr Dahlén att vara med i en dechargedebatt,
som herr Ståhle säger,
ställer jag mig mera tveksam till, ty
fullmäktigeledamöterna bör inte själva
uppträda i en dechargedebatt. Det skall
vi göra, som har till uppgift här i riksdagen
att uttala vår mening — som revisorer
så att säga — om den politik
som bankofullmäktige för. Men varför
inte till den diskussion som kommer i
denna fråga samla argument och förbereda
debatt?
Herr STÅHLE (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Åkerlund efterlyste
socialdemokratins bästa krafter i
denna debatt. Men herr Åkerlund får
ursäkta, om han vid detta tillfälle måste
nöja sig med min ringa person och
med mina synpunkter.
Vi har redovisat vår inställning till
det arbete som riksbanksfullmäktige utfört
under 1968. Vi säger i vårt utlåtande
att vi anser att riksbanksfullmäktige
under 1968 handlagt sin uppgift på
ett utomordentligt sätt, och det tycker
jag är ett kraftigt uttalande. Utskottet
gillar således det sätt på vilket riksbanksfullmäktige
har skött sitt uppdrag.
Att man sedan kan ha olika bedömningar
i fråga om detaljer är ganska
naturligt. Herr Stefanson och jag
har tidigare talat om bedömningar, och
i det här fallet måste det också bli tal
om att herr Åkerlund och jag bedömer
saker och ting olika. I det här fallet
representerar jag majoriteten i bankoutskottet,
och herr Åkerlund får försöka
nöja sig med de synpunkter som
jag här har framfört.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! Som kammarens ledamöter
kanske kommer ihåg, har jag
förut jagat på de här markerna trots
att jag inte har jaktkort — om jag skall
uttrycka mig på det sättet. Jag tillhör
inte den »invigda» skaran av ledamöter
i bankoutskottet.
Jag skall inte uppehålla mig vid själva
dechargen, utan jag har begärt ordet
närmast för att ge uttryck åt den oro,
som herr Åkerlund i sitt senaste anförande
talade om i fråga om den valutapolitiska
utvecklingen. Sedan november
i fjol har den svenska valutareserven
kraftigt minskat. Fram till utgången
av februari uppgick valutautflödet
till ej mindre än 1 273 miljoner kronor.
Utflödet fortsatte delvis under mars,
men efter den räntehöjning som då kom
till stånd har valutareserven visat icke
obetydlig ökning. Den senaste rapporten
visar emellertid på nytt en minsk
-
60
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
ning för sista veckan med 4 miljoner;
för all del en bagatell. Om jag inte tar
fel, uppgick den redovisade valutareserven
enligt rapporten, per den 3 april,
till 3 051 miljoner kronor, vartill kommer
affärsbankernas nettovalutafordringar.
Det är ungefär 900 miljoner kronor
mindre än vid motsvarande datum
i fjol.
Företeelsen är, som lierr Åkerlund sade,
oroväckande. Fn fjärdedel av valutareserven
har på kort tid försvunnit.
Givetvis finns det ingen anledning till
panik, men saken förtjänar i varje fall
ett observanduni. Jag vill ställa en fråga
till bankoutskottets talesmän: Sammanhänger
den påtalade minskningen
i valutareserven med den allmänna oron
på valutamarknaden, eller kan den möjligen
ha inhemska orsaker? Med inhemska
orsaker menar jag närmast om
någon form av kapitalflykt skett på senare
tid.
En annan sak som det finns anledning
att observera i sammanhanget är
utvecklingen på den stora internationella
eurodollarmarknaden, där mycket
stora fluktuationer har förekommit. Det
sammanlagda beloppet har utgjort 20
miljarder dollar under mitten av fjolåret
och 50 miljarder mot slutet av året,
har det sagts mig. Emellertid synes det
som om efter den senaste räntehöjningen
i USA ett återflöde skett, vilket kan
antagas fortsätta. Min fråga är: Vad kan
en fortsatt utveckling på eurodollarmarknaden
som resulterar i en krympning
av likviditeten få för följder för
valutasystemet och för världshandeln?
Den kan uppenbarligen få kännbara
följder, inte minst för sådana känsliga
valutor som pundet och francen.
Till sist en tredje fråga: När kan det
påräknas att den internationella överenskommelsen
om de särskilda dragningsrätterna
träder i kraft? Ikraftträdandet
kanske från början inte har så
genomgripande betydelse för världslikviditeten,
men efter hand kan den komma
att bidra till en ökad likviditet och
en ökad stabilitet.
Det var dessa frågor jag gärna ville
ställa.
Herr LARFORS (s):
Herr talman! I sitt inlägg här i kammaren
har herr Åkerlund särskilt uppehållit
sig vid kronans yttre värde och
ställt frågor till herr Ståhle om man
från majoritetssidan, dvs. den socaldemokratiska
delen av bankoutskottet, är
beredd att medverka till försvaret av
kronans yttre värde. Helt naturligt är
vi det. Jag kan säga helt naturligt därför
att åtskilliga åtgärder har vidtagits
i den riktningen redan nu i både det
ena och andra avseendet.
Vi har också från svensk sida deltagit
i försvaret av det valutasystem som
vi tillhör. Vi har anknutit vår svenska
krona till dollarn, och det berörde herr
Åkerlund själv alldeles nyss. Men herr
Åkerlund bar funnit en ny infallsvinkel
på detta problem. Det är känt för oss
alla här i kammaren att herr Åkerlund
tillhör en grupp av nationalekonomer
som har mycket stark tilltro till guldmyntfoten.
Han är vad man brukar kalla
en metallist. Det är klart att herr
Åkerlund har rätt att vara metallist och
hysa den åsikt han gör. Här skiljer sig
våra åsikter åt, och det är därför vi
kommer in på skilda synpunkter beträffande
frågan om vi försvarar kronans
yttre värde tillräckligt starkt eller
inte. Diskussionen oss emellan gäller
väl bara graden.
Herr Åkerlund erkänner att vi har
lyckats vad gäller förhållandet till dollarn.
Detta måste vara rätt handlat, därför
att vi har kronan anknuten till dollarn.
Men sedan plockar herr Åkerlund
också fram anknytningen till guldet
och talar om att vi i dag har ett guldpris
av 42—43 dollars per ounce. Ja,
det är riktigt om man ser på den fria,
privata guldmarknaden. Men inte ens
amerikanerna betalar eller garanterar
mer för guldet än 35 dollars per ounce,
såvida jag minns rätt.
Det resonemang som herr Åkerlund
Fredagen den 11 april 1909
Nr 16
61
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
för kan jag inte bedöma på annat sätt
än att herr Åkerlund vill att vi skall
inta två olika ställningar i denna situation.
Vi skall anknyta till dollarn, som
garanterar guld till 35 dollars per ounce,
men vi skall också anknyta den svenska
kronan till den fria guldmarknaden,
där guldet kostar 42 å 43 dollars per
ounce. Så kan det naturligtvis inte vara.
Vi måste välja sida. Har vi valt den
sida som vi har gjort — vi har anknutit
kronan till dollarsystemet — måste
man säga att om vi kan hävda den
svenska kronans värde i förhållande
till dollarn, har vi också försvarat den
svenska kronans yttre värde.
Jag vill tillägga några ord beträffande
tilltron till guldet. För några år sedan
köpte en stor nation i Europa —
det var Frankrike — guld i mycket
stora kvantiteter. Frankrike vägrade ta
emot dollar när det gällde vissa transaktioner
och krävde i stället guld. Det
var väl ingen som trodde vid det tillfället
att Frankrike inom ett par år
skulle komma i den svåra valutasituation
som landet råkade ut för under
hösten 1968. Även om man väljer vägen
att köpa upp så mycket guld som
möjligt för att lägga som valutareserv,
är det ingalunda säkert att man fördenskull
försvarar ett lands valuta i förhållande
till andra länders valuta.
Som jag förut sade har herr Åkerlund
rätt att ha sin åsikt, men jag tror
att det finns också andra synpunkter
som kan vara värda att framföras i detta
sammanhang.
Herr ÅKERLUND (m):
Herr talman! Först ett par ord om
min ringa person. Det sägs alltid i detta
sammanhang saker och ting som inte
är korrekta, och jag skall be att få korrigera
herr Larfors på en punkt.
Det är alldeles riktigt att jag är vad
man kallar metallist. Jag tror att vi på
vårt kulturstadium — det är naturligtvis
en mycket långsiktig frågeställning
— inte är mogna för att övergå till en
pappersmyntfot över hela världen. På
den punkten har jag nog samma uppfattning
som riksbankschefen Åsbrink.
Men det är fel när det sägs att jag skulle
tillhöra något slags grupp av förespråkare
för guldmyntfoten. Guldmyntfoten
är död, och jag tror inte att den återkommer.
Däremot är det system som vi nu har
i världen — det system som är anknutet
till Internationella valutafonden —
ett system som vi bör arbeta efter då vi
avtalsmässigt har knutit vår valuta till
det. Det är alltså detta system som det
här är fråga om, och det är baserat
på guld. Det betyder att även detta system
är ett metalliskt system.
En för mig både intressant och tillfredsställande
sak är, att herr Larfors
uttrycker sig som han gör, när han säger,
att det är naturligt, att vi skall försvara
den svenska kronan. Herr Larfors
säger, att det i första hand måste ske gentemot
dollarn. Om det nuvarande systemet
så att säga spricker upp i två delar
med påföljd att guldpriset stiger utöver
det guldpris som systemet är knutet till
— således 35-dollarspriset — är det
självfallet från min sida ganska meningslöst
att i detta sammanhang uttrycka
några särskilda önskemål eller
att försöka rida på två hästar. Det brukar
inte lyckas särdeles väl.
Jag har bara i mitt inlägg konstaterat
det förhållandet, att vi har upprätthållit
kronans yttre värde gentemot
dollarn, medan vi däremot icke har varit
mäktiga att göra det gentemot guldet.
I det avseendet är det alldeles riktigt
som herr Larfors säger, att vi är i
gott sällskap med amerikanarna. Men
för dagen finns det ingen anledning att
göra något annat konstaterande än herr
Larfors här har gjort. På den punkten
finns det alltså ingen anledning till
polemik.
Beträffande frågan om guldets roll i
förhållandet Frankrike—USA må bara
konstateras att det var guldet som räddade
Frankrike under krisen i november.
Det finns knappast någon rimlig
62
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
anledning att kritisera en politik som
förts, när denna politik leder just till
det önskade resultatet. Var skulle
Frankrike ha stått om landet inte haft
guldet? Tror någon på fullt allvar att
franc-kursen och francens yttre paritet
kunnat försvaras i november 1968
om Frankrike icke haft guldet att tillgå?
Det var räddningen för Frankrike,
men det var också räddningen för USA,
vilket inte många har observerat. Vilket
land var det som tog upp det franska
guldet med den allra största förtjusning?
Jo, det var just USA. Och varför?
Jo, därför att man behövde och ville
ha detta guld.
Herr LARFORS (s):
Herr talman! I den mån jag missbedömt
herr Åkerlund och trott honom
vara anhängare av ett återinförande av
guldmyntfoten har jag nu fått besked
om att han ej är det. Jag ber herr
Åkerlund om ursäkt för den lilla missbedömningen.
Den kanske inte har så
stor betydelse just i den här debatten.
Det skulle ha varit mycket trevligt
för mig om herr Åkerlund också, när
han gav mig ett erkännande för att jag
hade uttalat mig positivt vad gäller
kronans yttre värde, sträckt ut detta
erkännande till att gälla de åtgärder
som vidtagits både från riksbankens
och regeringens sida. Då skulle hans
uttalande vara litet mer täckande. Jag
anknöt nämligen mitt yttrande också
till det som gjorts tidigare.
Vad sedan beträffar Frankrikes situation
i höstas var det inte bara guldet som
hjälpte Frankrike den gången. Det var
också andra länder som fick träda in
och hjälpa till på olika sätt för att klara
upp den franska valutans värde i förhållande
till andra valutor.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att under överläggningen yrkats
1 :o) att utskottets omförmälan skulle
läggas till handlingarna med godkännande
av vad utskottet anfört;
2:o), av herr Stefanson, att utskottets
omförmälan skulle läggas till handlingarna
med godkännande av vad som anförts
i den av honom och herr Larsson
i Umeå vid punkten avgivna reservationen;
samt
3:o), av herr Åkerlund, att kammaren
skulle lägga utskottets omförmälan
till handlingarna med godkännande av
vad som anförts i den av honom och
herr Brundin vid punkten anförda reservationen.
Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till att omförmälan
skulle läggas till handlingarna
med godkännande av vad utskottet anfört
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav herr andre vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig
finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons yrkande.
Herr Åkerlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr It punkten 1 antager,
att utskottets omförmälan lägges till
handlingarna med godkännande av vad
som anförts i den av herr Stefanson
och herr Larsson i Umeå vid punkten
avgivna reservationen, röstar
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
63
Om vidgad information till riksdagen i valutapolitiska frågor
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, liar till kontraproposition
i nämnda votering antagits, att utskottets
omförmälan lägges till handlingarna
med godkännande av vad som
anförts i den av herrar Åkerlund och
Brundin vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —22;
Nej —19.
Därjämte hade 74 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den,
som lägger bankoutskottets utlåtande
nr 11 punkten 1 till handlingarna
med godkännande av vad utskottet
anfört, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, lägges utskottets omförmälan
till handlingarna med godkännande
av vad som anförts i den av herr
Stefanson och herr Larsson i Umeå vid
punkten avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —79;
Nej — 20.
Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkten 2
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3
Lades till handlingarna.
Punkterna 4 och 5
Vad utskottet hemställt bifölls.
Om vidgad information till riksdagen
i valutapolitiska frågor
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om vidgad information till riksdagen
i valutapolitiska frågor.
I de likalydande motionerna I: 216,
av herr Jacobsson, Gösta, och 11:315,
av herr Magnusson i Borås, hade yrkats,
att riksdagen skulle
dels uppdraga åt fullmäktige i riksbanken
att framlägga förslag till lämpliga
former för ökad kontakt och aktuell
information rörande viktigare till
riksbankens och valutastyrelsens förvaltning
hörande ärenden,
dels hemställa till Kungl. Maj :t att i
erforderlig omfattning genom tillkännagivanden
till riksdagen möjliggöra
debatt rörande vidtagna valutapolitiska
avgöranden av större vikt.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 216 och II: 315.
Herr ÅKERLUND (m):
Herr talman! Det är kanske litet ovanligt
att man tar till orda i fråga om ett
64
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Om vidgad information till riksdagen i valutapolitiska frågor
utlåtande, när man själv har deltagit
i behandlingen och biträtt utlåtandet.
Jag tar alltså denna gång inte till orda
för att på något sätt uttala mig kritiskt,
och om jag skall uttala mig i positiv
riktning och säga att någonting är bra,
hade jag lika gärna kunnat låta bli att
begära ordet. Men det finns ett skäl till
att jag ändå har velat ta till orda i denna
fråga, och det skall jag helt kort
lägga fram.
Herr Gösta Jacobsson har tagit ett
initiativ, som jag tycker är ett bra
initiativ. Det går ut på att man med
tanke på de oroliga tider, i vilka vi
lever på valutaområdet, bör åstadkomma
goda informationer mellan riksbanken
å ena sidan och riksdagen och dess
kamrar å andra sidan. Bankofullmäktige
har varit medvetna om detta önskemål
och har uttalat sig i viss utsträckning
tillmötesgående, dock så att de begränsar
sig till att de skall kunna träda i
ökad kontakt med bankoutskottet. Men
utskottet skriver nu i sitt utlåtande —
och det är skälet till att jag har biträtt
utlåtandet — att om bankofullmäktige
vill lämna ett meddelande till riksdagen,
kan det ske på det sättet, att de
ger ett meddelande till bankoutskottet.
Bankoutskottet avlåter därefter ett memorial,
innehållande detta meddelande
från bankofullmäktige. Det finns alltså
en möjlighet att på det sättet få till stånd
en debatt. Att detta kan genomföras
snabbt kan vara viktigt i vissa situationer.
Här är det således kanske inte fråga
om ett nytt förfaringssätt, men man har
pekat på ett bra sätt att nå kontakt
mellan riksbanken och riksdagen. Bankoutskottet
säger att en dylik åtgärd
normalt inte kan ifrågakomma. Därvidlag
har jag ingen annan mening. Men
man kan peka på fall, där det verkligen
kan vara angeläget, att en sådan kontakt
kommer till stånd. Det kan finnas
viktiga ärenden, och ett sådant ärende
vill jag särskilt nämna. Det kan bli fråga
om — vilket vi behandlade i det
förra ärendet — att ändra kronans vär
-
de, det kan gälla en devalvering eller
en höjning av kronans värde. Regeringsformen
säger nämligen, och det
tycker jag man bör observera, i 79 §
följande: »Ej heller må någon förändring
i rikets mynt till skrot eller korn,
det vare sig till förhöjning eller avslag,
äga rum utan riksdagens bifall.» Det är
ett ålderdomligt språk, där ordet skrot
betyder myntets bruttovikt och korn
dess finhet, vilket man till modernt
språk kan översätta med kronans yttre
värde. Här finns sålunda en möjlighet
för bankofullmäktige, att i en situation
av så allvarlig art att en förändring av
kronkursen skulle kunna bli aktuell
komma i kontakt med riksdagen, och
det tycker jag för min del är utomordentligt
värdefullt. Jag skall peka på
två skäl för att jag anser det.
I juni 1946 genomfördes en appreciering
av kronan, vilket skedde utan att
någon kontakt i egentlig mening hade
etablerats med riksdagen. Något riksdagsbeslut
hade alltså inte föregått
åtgärden i fråga, detta trots vad som
sägs i 79 § regeringsformen. Resultatet
av denna åtgärd blev en veritabel
valutakatastrof. Den blev också upphovet
till en våldsam kritik av den ansvariga
regeringen. Den kritiken var rättvis
och ledde till att åtminstone en av
de ansvariga regeringsledamöterna försvann
från regeringsbänken förhållandevis
kvickt. Om riksdagen hade kopplats
in på denna fråga i tid, är det inte
säkert, att resultatet hade blivit så tokigt,
som det nu blev.
Den andra situation jag vill nämna i
det här sammanhanget var devalveringen
år 1949. Inte heller då togs någon
kontakt med riksdagen. Devalveringen
ägde rum i september, då riksdagen inte
var samlad.
Men devalveringen hade föregåtts av
en mycket intressant utveckling som
bland annat innebar en hård strid om
räntepolitiken. Det gällde om man skulle
tillämpa lågräntedoktrinen eller inte.
Den hade lett till att den tidigare riksbankschefen
Rooth avgått på hösten
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
65
Om vidgad information till riksdagen i valutapolitiska frågor
1948 i protest mot att man inte följde
hans råd. Finansminister Wigforss avgick
i juli 1949. Trots att detta kritiska
ögonblick i vår valutapolitik — devalveringen
alltså — var nära förestående
och att insiktsfulla människor hade
denna utveckling på känn, lämnade
den dåvarande finansministern skutan,
innan devalveringen var ett faktum.
Denna resulterade i en engångsinflation
av en ganska häpnadsväckande omfattning,
som gav upphov till en stark
oro hos vårt folk och i svensk ekonomi
över huvud taget. Resultatet skulle enligt
min mening inte heller i detta fall
ha behövt bli så tokigt, om det funnits
en kontakt mellan riksdagen och de ansvariga
i riksbanken, regeringen och
naturligtvis finansministern, som måste
ha känt ett starkt ansvar och intresse
för att deltaga i handläggningen av
denna fråga. Regeringen tog ensam hela
ansvaret, och resultatet blev enligt min
mening mycket avskräckande.
Om en ny krissituation av likartat
slag skulle uppstå i dag bör nog varken
herr Åsbrink eller regeringen ställa
riksdagen åt sidan. Genom det arrangemang
som bankoutskottet nu har uttalat
sig för — och som jag verkligen hoppas
riksdagen kommer att besluta —
skapas en kontaktmöjlighet som kan bli
av utomordentligt stort värde för vårt
folk i framtiden.
Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än bifall till utskottets
hemställan.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! Som motionär skall jag
be att få säga några få ord. Min motion
går ut på att vidgad information bör ges
till riksdagen från riksbankens sida i
valutapolitiska frågor.
Handen på hjärtat, mina damer och
herrar, känner vi inte alla och har vi
inte alla under de gångna åren känt
ett behov av en bättre kontakt med det
valutapolitiska skeendet? Sådan kontakt
borde vi kunna få på ett eller annat
sätt genom riksbankens försorg. Bankoutskottet
har avstyrkt min motion. Herr
Åkerlund har i sitt nyss hållna anförande
tolkat bankoutskottets utlåtande som
förståelsefullt och positivt och anser
att vi kan hoppas på en ökad eller i
varje fall någon informationsverksamhet
från riksbankens sida. Jag hoppas
att denna hans tolkning är riktig.
Herr talman! Förlåt att jag säger det,
men riksbanken, riksdagens eget verk,
framstår för mig och kanske för många
andra som ett väl ljudisolerat och köldisolerat
fryshus, i vilket de, som där
har sin gärning, är övertygade om att
man sysslar med så högviktiga problem
att man högst ogärna vill ge utomstående
intresserade möjlighet till upplysning
om vad som händer. Jag vill emellertid
uttrycka den förhoppningen att
varma luftströmmar söderifrån, kanske
från Basel, skall förmå bryta denna isolering
och smälta ned den köldridå, som
går utmed gatan bakom riksdagshuset,
och öka riksbankens intresse för en
vidgad information till riksdagen.
Herr STÅHLE (s):
Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har i sin motion I: 216, som han också
här har talat för, önskat sig en vidgad
information till riksdagen i valutapolitiska
frågor. Inom utskottet är vi helt
överens med herr Jacobsson om att det
behövs information i dessa för oss alla
så viktiga frågor, inte minst i dag då
vi i så hög grad är beroende av det internationella
samarbetet även på det
ekonomiska området.
Under senare år har, som även motionären
framhållit, de internationella
valutaförhållandena tilldragit sig mycket
stor uppmärksamhet, inte minst beroende
på de kriser som drabbat vissa
betydelsefulla valutor, främst kanske
det brittiska pundet, och som föranlett
internationella stödåtgärder, vari även
Sveriges riksbank har deltagit.
Med hänsyn till både den viktiga roll
som valutapolitiken spelar i den internationella
ekonomin och de särskilda
66
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. användande av riksbankens vinst för år 1968
förpliktelser som vårt land påtagit sig
på valutaområdet är det naturligt att
hithörande frågor blir föremål för riksdagens
intresse.
Bankoutskottet avger varje år till riksdagen
enligt sin instruktion »efter
granskningen av riksbankens tillkomst
och huru densamma styrd och förvaltad
blivit», som det så vackert heter enligt
den gamla formuleringen, sitt dechargeutlåtande.
Detta utlåtande brukar föranleda
debatt i kamrarna, och vi har
ju här tidigare i dag haft en mycket ingående
debatt just om årets dechargeutlåtande.
Inom bankoutskottet har vi alltid
möjlighet att från riksbankens ledning
få den information i valutapolitiska
spörsmål som utskottet anser vara påkallad,
men det torde också vara nödvändigt
att här meddela att bankoutskottet
i vissa fall är bundet av tysthetslöfte.
Även om bankoutskottets medlemmar
får informationer från riksbankens
ledning kan givetvis inte ledamöterna
vid sidan om de bestämmelser
som finns i reglementet hur som helst
utåt tala om de synpunkter som de har
fått under tysthetslöfte. Möjlighet till
valutapolitik debatt inom riksdagen
kan ju också komma till stånd, som
herr Åkerlund tidigare nämnt, på grundval
av en interpellation eller en enkel
fråga.
Med hänvisning till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Ang. användande av riksbankens vinst
för år 1968
Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 13, om användande av riksbankens
vinst för år 1968.
I riksstaten för budgetåret 1968/69
hade såsom inkomst på driftbudgeten
under rubriken Riksbanksfonden upptagits
ett belopp av 200 miljoner kronor.
Enligt den av fullmäktige i riksbanken
till utskottet avgivna berättelsen
angående riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning under år 1968 uppginge
riksbankens nettovinst för nämnda
år till 347 830 853 kronor 57 öre.
Såsom balanserade vinstmedel från föregående
år hade redovisats ett belopp
av 171 477 kronor 40 öre. Till förfogande
stående vinstmedel utgjorde sålunda
348 002 330 kronor 97 öre.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
memorialet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att av riksbankens tillgängliga vinstmedel
a)
ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1968/69;
b) ett belopp av 148 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och
c) återstående belopp, 2 330 kronor
97 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.
Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (m), Strandberg (m) och
Regnéll (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel
a) ett belopp av 300 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1968/69;
b) ett belopp av 48 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och
c) återstående belopp, 2 330 kronor
97 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.
Herr ÅKERLUND (m):
Herr talman! Riksbanken hade under
år 1968 en vinst av 348 miljoner kro
-
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
67
Ang. användande av riksbankens vinst för år 1968
nor. Vi har vid tidigare behandling av
liknande ärenden alltid ansett att riksbankens
nettovinst, sedan betryggande
avskrivningar företagits, också skall levereras
in till statskassan allteftersom
den uppkommer och i så nära relation
som möjligt till den faktiska vinsten.
Vårt yrkande i den avgivna reservationen
är att i stället för 200 miljoner
kronor 300 miljoner kronor skall inlevereras
av denna vinst.
Vi yrkar alltså bifall till reservationen.
Herr STÅHLE (s):
Herr talman! Reservanterna inom
bankoutskottet till utskottets memorial
nr 13 om användande av riksbankens
vinst för år 1968 hemställer om en ökning
av det belopp som skall inlevereras
till statsverket under budgetåret 1968/
69 med 100 miljoner kronor. Riksbankens
redovisade nettovinst år 1968 utgör
cirka 348 miljoner kronor. Utskottet
anser i likhet med bankofullmäktige
att av riksbankens vinst för år 1968
till statsverket bör inlevereras det belopp
som i riksstaten för innevarande
budgetår upptagits under inkomsttiteln
Riksbanksfonden. Utskottet anser det
också lämpligt med avsättning till kursdifferenskontot
av den storlek fullmäktige
föreslagit.
Jag ber därför, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid memorialet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt memorial nr 13, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid memorialet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja—97;
Nej —18.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av motion om inrättande av ett riksdagsmuseum,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.
Fredagen den 11 april 1969
68 Nr 16
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet,
m. m.
Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av motioner
angående dels förlängd tid för bokhandelns
dispens från bruttoprisförbudet,
dels undantagande av böcker
och musikalier från bruttoprisförbudet.
Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft
dels två till lagutskott hänvisade,
likalydande motioner, nr 794 i första
kammaren av herr Bengtson m. fl. och
nr 927 i andra kammaren av herr
Sundman in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att tiden för
bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet
borde utsträckas ytterligare
fem år,
dels ock två till lagutskott hänvisade,
likalydande motioner, nr 804 i första
kammaren av herr Skärman samt nr
933 i andra kammaren av herrar
Wachtmeister och Ringaby, i vilka motioner
anhållits, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i lagen den 25
september 1953 om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet, att böcker och musikalier
undantoges från förbudet mot fasta
bruttopriser.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:794 och 11:927
samt I: 804 och 11:933 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herr
Wachtmeister (m), som ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,
A. att motionerna 1:794 och 11:927
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
B. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:804 och 11:933 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att riksdagen
under höstsessionen innevaran
-
de år måtte föreläggas sådant förslag
till lagändring, att böcker och musikalier
undantoges från eljest gällande förbud
mot fasta bruttopriser; samt
C. att sistnämnda motioner i övrigt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Om inte något oförutsett
inträffar kommer den 31 mars nästa
år förbudet mot fasta bruttopriser
på böcker och noter att träda i kraft.
Därmed kommer det utbyggda och väl
fungerande kommissionärssystemet med
cirka 320 A-bokhandlare, 220 B-kommissionärer
och 180 lantbokhandlare
att slås sönder, och vi får någon annan
form av kulturdistribution, varom vi
föga vet.
Det kan ur kommersiell synpunkt förefalla
naturligt att jämställa bokhandeln
med försäljningen av t. ex. livsmedel,
TV-apparater och bilar. När det
gäller sådana varor har vi sagt ifrån
att inga konkurrenshindrande bruttopriser
får finnas.
Man har dock liksom haft på känn
att utgivning och spridning av god litteratur
inte kan fungera på samma sätt
som distribution av förnödenheter och
bruksvaror. Därför har man gång efter
annan lämnat dispens för böcker och
noter från det bruttoprisförbud som
stadgas i lagen den 25 september 1953
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.
Den 31 mars 1970 är det emellertid
definitivt slut med dispensgivningen,
och förbudet mot bruttopriser på böcker
m. m. träder i kraft.
Den litteraturstödsutredning, som efter
bemyndigande på svenska flaggans
dag förra året blivit tillsatt hinner inte
avge något utlåtande så snabbt att
det kan påverka utvecklingen.
Det motionspar I: 804 och II: 933, där
jag står som motionär i denna kammare,
är således ett sista försök att genom
att föreslå undantagande av böcker och
musikalier från förbudet mot bruttopriser
söka undvika att slå sönder det
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
69
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. m.
nuvarande distributionssystemet, innan
litteraturstödsutredningen funnit något
annat och bättre att sätta i stället. Vi
anser oss lia fog för den åsikten att vi
annars bar att vänta en kulturell nedrustning
som inte bara kommer att gå
ut över litteraturintresset framför allt
på landsorten — inte bara på landsbygden
som man ibland litet felaktigt uttrycker
sig — utan även kommer att
på ett kännbart sätt drabba icke etablerade
författare och kanske framför allt
debutanter.
Det har sagts mig att jag ser alltför
pessimistiskt på den väntade utvecklingen
och att nettoprissystemet bör verka
förbilligande på åtminstone bestsellers,
vilket i sin tur bör stimulera till
ökat bokköp och ökat läsande. Jag vill
i stallet för ordet pessimistiskt sätta
realistiskt, ty ett av de största problemen
för oss är nog att vi tillhör en så
liten språkgrupp att vi för att få fram
den kanske tyngre men mera värdefulla
litteraturen och för att få förläggarna
att satsa på okända debutanter behöver
ha det stöd som bruttoprissystemet
och kommissionshandeln dock
otvetydigt inneburit.
Man skall inte ändra på vinnande lag,
sägs det. Men här raserar man ett beprövat
system, som skulle kunna befrias
från vissa skönhetsfläckar, för att
tillämpa ett nytt system som man inte
är mera säker på än att man förutsätter
att det måste stödjas med kryckor
redan från starten och även i övrigt
kommer att medföra besvärligheter.
Härom vore mycket att säga. Jag kan
emellertid hänvisa till den utförliga redogörelse
som utskottet framlagt i utlåtandet.
Som stöd för mina åsikter vill jag
blott understryka några av de sakuppgifter
som lämnas i utlåtandet. Se t. ex.
på den utomordentliga försiktighet varmed
professor Ulf af Trolle närmar sig
problemet i sin stora utredning åt näringsfrihetsrådet!
Jag ber att få citera
vad professor af Trolle anfört, vilket
redovisas på sid. 6 i utlåtandet. Han sä
5
Första kammarens protokoll 1969. År 16
ger således: »Bruttoprissystemet inom
bokdistributionen har först bedömts
med utgångspunkt från de bedömningsnormer
jag tillämpade i min utredning
för Nyetableringssakkunniga och den
därpå grundade rekommendationen, att
bruttoprissystemet i princip borde förbjudas.
Jag bar därvid kommit till slutsatsen,
att om utredningen och de därpå
grundade övervägandena åren 1951
—1953 enbart avsett bokdistributionen,
skulle jag icke ha föreslagit ett förbud
mot bruttoprissättning. — Därefter har
utvecklingen vid en övergång till helt
fri bokdistribution analyserats. Analysen
har visat, att bokdistributionen sannolikt
skulle förbilligas och att besparingen
skulle vara i storleksordningen
5 miljoner kronor per år. Utöver denna
kostnadssiffra bör dock nämnas risken
för en kostnadshöjning för förlagen för
expedition och kundbearbetning, vilken
icke kunnat beräknas och därmed utgör
ett ytterligare osäkerhetsmoment.
Samtidigt med kostnadsminskningen
skulle prestationerna öka i ett och minska
i två avseenden. Den lättsålda litteraturen
av bestsellertyp som f. n. är
förbehållen bokhandeln genom ensamrättsbestämmelserna
skulle få ökad
spridning och bli lättillgängligare. Den
nuvarande bokhandeln skulle ändra karaktär
och erbjuda ett minskat urval
och en minskad service, och antalet
bokhandelsföretag skulle därjämte sannolikt
minska. Utgivningen av mer svårsålda
böcker skulle minska.»
Jag vill här skjuta in en parentes och
fråga: I vilket skede vet man om en
bok blir svårsåld eller ej?
Jag fortsätter citatet: »Det är inom
denna grupp, som man kan vänta sig
att finna den kulturellt mest värdefulla
litteraturen. — I nästa etapp har därefter
granskats möjligheterna att eliminera
olägenheter genom en övergång
till fri bokdistribution, varvid de nämnda
prestationsminskningarna betraktats
som olägenheter. Jag har därvid kommit
till slutsatsen, att detta icke kan
genomföras inom ramen för ett system,
70
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. m.
som i princip är fritt. Om man önskar
övergå till ett fritt system, måste man
samtidigt acceptera olägenheterna.»
Utan att citera vill jag understryka
innehållet i de framställningar som år
1968 gjorts av Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening i Stockholm. Vi
vet att den på ett uppmärksammat sätt
deltog i förstamajdemonstrationen förra
året. Vidare vill jag hänvisa till framställning
av Svenska bokhandlareföreningen
och Sveriges författareförening.
Framför allt rekommenderar jag socialdemokrater
och andra här i kammaren
att ta del av vad Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening har att framföra,
i vilket jag i huvudsak helt kan
instämma.
Jag skall inte beröra frågorna om
stödköp av böcker enligt det norska
systemet eller andra åtgärder man måste
vidta för att rädda vad man kulturellt
riskerar vid övergång till det kommersiella
nettoprissystemet. Inte heller
skall jag fördjupa mig i den branschöverenskommelse
som träffades mellan
företrädare för Svenska bokförläggareföreningen
och Svenska bokhandlareföreningen
ungefär samtidigt som vår
motion skrevs. Den är ju dock ett bevis
på god vilja och ett försök att rädda
vad som räddas kan av vår förnämliga
bokdistribution.
Ingen kan dock i längden kämpa mot
ekonomiska realiteter, och de som till
sist drabbas därav blir naturligtvis debutanter
och icke etablerade författare.
Hur författarna i gemen har det och
om deras andel i välfärden får vi ta
del av om någon vecka i samband med
deras biblioteksaktion. Vi kan inte undgå
att ta ställning till deras problem,
om vi vill kalla oss ett kultursamhälle.
Dagens fråga om bokdistributionen
kommer att på ett kännbart sätt även
beröra författarna.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep) :
Herr talman! Denna fridens eftermiddag
här i kammaren skall jag inte
förlänga debatten alltför mycket. Jag
vill bara säga några ord i anledning av
motionerna 1:794 av herr Bengtson
m. fl. och II: 927 av herr Sundman m. fl.
Det gäller frågan om hur den framtida
bokdistributionen skall te sig och
hur den skall utformas under den övergångstid
vi har framför oss. Herr Skårman
har vältaligt lagt ut texten om detta,
och i den delen skall jag inte upprepa
vad han har sagt.
Jag vill emellertid påpeka att man
ännu inte kan förutspå vilka risker som
uppstår för bokförsäljningen, framför
allt i landsorten och glesbygderna i vårt
land. Det finns skäl som talar för att
en ökad kommersialisering av litteraturen
kan medföra en förflackning av
kulturlivet, vilket motionärerna framhållit.
De mindre förlagen såväl som de
mindre boklådorna kan komma i kläm i
priskonkurrensen när man genom centrala
upphandlingar till stat och kommun
rycker undan grundvalen för
många bokaffärer ute i landet, vilka för
sin existens är beroende av försäljningen
till bibliotek och skolor. Vi har redan
kunnat skönja den tendensen, vi
ser hur bokhandeln kämpar med svårigheter
och har måst bredda sitt sortiment.
Då får böckerna inte alltid det
utrymme som man skulle önska. Erfarenheter
från andra länder utan fasta
bokpriser visar också att det finns risker
med detta. Bokpriserna stiger i en
fri marknad för den litteratur som man
skulle vilja kalla seriös och värdefull,
under det att de sjunker för bestsellers
och andra böcker med stora upplagor.
I det system som vi har i dag får bestsellers
i någon mån bära de kostnader
bokhandeln åsamkas för att kunna hålla
ett lager och försälja litteratur som inte
går ut i stora upplagor.
När man nu försöker att vitalisera
kulturlivet i vårt land på olika områden
är det fel att slå sönder ett bokhandelssystem
som har stått som ett
Fredagen dén 11 april 1969
Nr 16
71
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. ni.
exempel för många andra kulturländer.
Det gäller här inte bara ett kommersiellt
problem utan en kulturpolitisk
angelägenhet av största vikt. Det är från
den utgångspunkten jag gärna velat ta
till orda och säga att statsmakterna har
ett ansvar för utvecklingen på området.
Motionärerna — herrar Bengtson,
Sundman in. fl. — anser att det finns
anledning att utsträcka dispensen från
bruttoprisförbudet ytterligare fem år
efter den 1 april 1970 och att utredningen
om litteraturstöd m. m. bör få i
uppdrag att under den fortsatta dispenstiden
följa verkningarna av den liberalisering
av bokhandelssystemet som
sker och som bör stimuleras under det
fasta bokprisets skydd. Oavsett vad som
sker på radio- och TV-området är ändock
boken vårt främsta kulturmedel.
Det är angeläget att tillse att boken ■—
den goda boken — görs tillgänglig både
för den breda publiken och för de bokläsare
som efterfrågar böcker, som kanske
inte går ut i så stora upplagor men
som tillhör den seriösa litteraturen, vilken
vi ju också hoppas skall få en ökad
spridning i vårt land.
Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till motionerna
nr 1:794 av herr Bengtson m fl. och
11:927 av herr Sundman m. fl.
Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
att den svenska bokhandeln är välskött.
Det är inte tal om annat än att den i det
avseendet är ett gott föredöme i fråga
om bokdistribution. Men bokhandeln
är inte det enda område där vi har välskötta
företag i Sverige. Man kan säga
att företagen över lag är väl skötta i det
här landet och att bokhandeln därvidlag
ingalunda utgör något undantag.
Borttagandet av bruttopriset och
övergången till en ökad konkurrens har
givit konsumenterna billigare varor på
andra fält. Böckerna har hittills varit
undantagna på grund av sin särart. Man
har inte velat jämställa dem med kläder
och livsmedel — under ett övergångsskede,
märk det! När riksdagen stiftade
lagen gjordes inget undantag, men näringsfrihetsrådet
har under sin granskning
funnit det rimligt att bokhandeln
får en lång övergångstid, så att den
kan anpassa sig till det nya system som
kommer. Nu har det gått i runt tal 15 år
sedan denna lagstiftning genomfördes.
På alla andra områden har vi dragit
konsekvenserna av lagstiftningen. Endast
detta lilla område återstår. Näringsfrihetsrådet
har gått med på dispens
fram till den 1 april nästa år men har
sagt sig icke kunna bevilja någon dispens
i fortsättningen.
De motioner som herr Eric Carlsson
talade om och yrkade bifall till kan
över huvud taget inte bifallas, ty det
skulle innebära att riksdagen »satte
sig» på näringsfrihetsrådet, och det
finns det ingen grundlagsenlig rätt till.
De enda motioner som återstår är de
som herr Skårman har talat för och som
herr Wachtmeister reserverat sig till
förmån för.
En övergång till ett friare prissättningssystem
komer för konsumenterna
att medföra biligare böcker men inte
till priset av de farhågor som bokhandlare
och reservant antyder.
Jag vågar försäkra att vi under utskottsbehandlingen
av denna fråga har
tagit mycket allvarligt på problemet. Vi
har låtit representanter för Bokhandlareföreningen
säga sitt, och vi har lyssnat
till vad näringsfrihetsombudsmannen
haft att anföra mot deras yttrande.
Jag vågar säga att utskottet sällan har
tagit sådan hänsyn till vad de olika instanserna
har sagt. När Svenska Dagbladet
i dag påstår att utskottet skulle
ha fallit offer för näringsfrihetsombudsmannens
vältalighet kan jag bara säga
att om vi tagit intryck av vad han sade
så beror det helt enkelt på att han sakligt
gav förutsättningar för den gällande
lagstiftningen. Det fanns när han hade
redogjort för ärendet praktiskt taget
72
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. m.
ingen annan möjlighet än att gå på den
linje som utskottet i detta fall har gått
på.
Utskottet har för sin del anfört »att
det nuvarande bokhandelssystemet
medför höga kostnader och att en övergång
till fri handel kan väntas medföra
en gynnsam prisutveckling och leda till
att handeln med böcker rationaliseras».
Utskottet anser att ett slopande av kommissionssystemet
inte medför några
skadeverkningar när det gäller kulturellt
värdefull litteratur. Bruttoprissystemet
har inte inneburit någon garanti
för en ökad spridning av den svårsålda
litteraturen. Som utskottet anfört står
och faller den inte med frågan om
bruttoprisernas vara eller inte vara.
Inte behöver man heller befara att bokförläggarna
kommer att minska utgivningen
av denna litteratur. Det ligger
också i förläggarnas intresse att även i
fortsättningen utge sådan litteratur.
Utskottet har också pekat på att den
svårsålda litteraturen i och för sig utgör
en ganska liten del av den samlade
omsättningen i bokhandeln. Av bokhandelns
samlade omsättning på 150 miljoner
kronor hänför sig omkring 3 miljoner
till svårsåld litteratur. Utskottet har
inte funnit det rimligt att vi fördenskull
skall bibehålla nuvarande system
med de nackdelar som vidlåder detta.
Utskottet är inte heller berett att skriva
under på att det kommer att uppstå en
så intensiv konkurrens om den lättsålda
litteraturen att grundvalarna för bokhandeln
kommer att rubbas.
Under diskussionen har anförts att
kommissionssystemet har varit ytterst
värdefullt. Härom råder ingen tvekan.
Detta system är en av hörnpelarna för
bokhandeln i dag. Men detta system
finns det möjlighet att upprätthålla också
i fortsättningen, även om det inte
längre skulle föreligga några bruttopriser.
Bokhandeln och bokförläggarna
har dragit konsekvenserna av det förhållandet.
Herr Skårman sade i sitt anförande
att hans framstöt var ett sista försök att
rädda situationen. Men bokförläggarna
och bokhandlarna har tydligen ansett
att räddningsförsöket är misslyckat redan
från början, därför att det inte finns
sakliga förutsättningar för det. Av den
anledningen har i januari månad i år
slutits ett avtal mellan representanter
för förläggarna och bokhandlarna. De
båda sidorna har varit företrädda av
respektive ordförande, och man kan
alltså räkna med att de har ett auktoritativt
besked att komma med. Avtalet
innebär att kommissionsmöjligheterna
för bokhandeln bevaras även i fortsättningen.
Följaktligen är de risker som
utmålas när det gäller den kulturella
litteraturen, den svårsålda litteraturen,
tämligen små.
I fjol tillsattes också en litteraturutredning,
och den har bland annat till
uppgift att överväga hur ett litteraturstöd
skall se ut. Den utredningen kommer
bland annat att ta ställning till frågan
om åtgärder för att stimulera utgivningen
av svensk skönlitteratur.
Herr Skårman talade om ett utlåtande
av professor af Trolle. Men professor
af Trolle underströk själv i sitt utlåtande
till näringsfrihetsrådet att de
synpunkter han hade att redovisa var
subjektiva. Enbart ordet subjektiva är
tillräckligt för att säga ifrån att professor
af Trolle inte står skyhögt över andra
när det gäller bedömningar. Det är
hans egna värderingar som har lagts till
grund i det avseendet.
I den reservation som är fogad vid
utlåtandet skriver reservanten: »Redan
nu har en skärpning i förlagens utgivningspolitik
förmärkts, motiverad med
osäkerheten inför framtiden.» Det är
ett fritt utkastat påstående utan någon
som helst täckning eller bevisföring.
Reservanten framhåller vidare att det
inte kan tänkas att vi i vårt land via
statsbudgeten skall tillförsäkra författare
och andra någon ersättning. Men
det har man gjort i vårt grannland
Norge! — Jag tror säkert att den sittande
utredningen, som nu skall studera
frågan om litteraturstödet, kan tänkas
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
73
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. in.
föreslå att vi skall göra exempelvis som
man har gjort i Norge. Det är enligt
min mening en lämplig väg att lösa
frågan om stödet åt de debutanter som
herr Skårman talade om och just när
det gäller att se till att få den svårsålda
litteraturen spridd.
Herr Skårman gjorde vidare några
uttalanden som jag skall be att få kommentera.
Han sade bland annat att Kulturarbetarnas
socialdemokratiska förening
hade stått för uppvaktningen hos
statsmakterna och ville behålla det nuvarande
systemet. Jag vill inom parentes
sagt ge Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening de amplaste lovord.
Det är en utomordentligt fin tillgång
för vårt parti att ha en sådan
grupp. Jag kan förstå att de borgerliga
partierna är missnöjda över att de inte
har någon motsvarighet när det gäller
kulturarbetare i vårt land. Jag förstår
så innerligt väl att ni är sura i det avseendet.
Men när företrädarna för de
borgerliga partierna åberopar att de
socialdemokratiska kulturarbetarna anfört
att den väg är farlig som man nu är
inne på vill jag framhålla att vad denna
förening ville ha var en utredning,
vilken nu alltså pågår.
Men, herr Skårman, jag skall lägga
ytterligare lök på laxen. I den debatt
som fördes 1964 sade den dåvarande
riksdagsmannen Nils Kellgren, som är
ordförande — märk väl — för de socialdemokratiska
kulturarbetarna, i debatten,
som också då gällde fortsatt dispensgivning
för bruttoprissystemet, följande:
»Jag skall bara här anmäla att
jag är en stor vän av näringsfriheten
och en varm anhängare av denna lag
som förbjuder bruttopriser i praktiskt
taget alla former. Hittills har erfarenheten
av avskaffandet av bruttopriserna
visat att vi konsumenter haft mycket
stora fördelar av att denna frivilliga
privata reglering försvunnit.»
Herr Kellgren säger vidare: »Jag är
också övertygad om att när det gäller
böcker — och på andra områden där
man säljer olika kulturella varor — kan
man införa anordningar som tillgodoser
dessa konsumentbehov även om man
avskaffar bruttopriserna.» — Detta iir
sagt av den högsta auktoriteten bland
de socialdemokratiska kulturarbetarna,
deras ordförande Nils Kellgren.
I Svenska Dagbladet i dag kan man
läsa att utskottet tagit lätt på frågan.
Svenska Dagbladet målar ut vilken fara
det vore för kulturen om riksdagen skulle
följa utskottets förslag. Jag vill inom
parentes säga att om alla Svenska Dagbladets
spådomar om olyckor över det
svenska folket, som skulle följa med
varje reform som varit aktuell, hade
gått i uppfyllelse skulle vi i dag leva
på 1800-talsnivå. Men Svenska Dagbladet
har tidigare varit en dålig spågumma
och kommer att vara det också när
det gäller resonemangen kring kulturen.
Jag skall även säga några ord om den
svårsålda litteraturen och om hur bokhandlarna
själva agerar. När de annonserar
så är det inte om den svårsålda
litteraturen. Nej, det är naturligtvis om
den litteratur som de vet att människorna
helst köper. Jag vet inte hur många
av kammarens ledamöter som såg helsidesannonsen
i Dagens Nyheter för
några veckor sedan. För att få ett särskilt
fint blickfång för läsarna hade
man tagit med en stor brännvinsdestilleringsapparat,
och så skrev man under:
Det är mycket man kan lära sig i
böcker. Men inte var det för debutantförfattarna
som man annonserade, och
inte heller var det för svårsåld litteratur.
Nej, det var lättsålda handböcker
som man ville att folk skulle köpa och
läsa. Jag skulle gärna se att Bokhandlareföreningen
använde lika fina blickfång
för den svårsålda litteraturen. Då
skulle jag dessutom ha haft större respekt
för bokhandlarna när de menar
att det skulle gå illa för den svårsålda
litteraturen om vi upphäver de nuvarande
bestämmelserna.
Herr Skårman sade i sitt anförande
att kommissionssystemet slås sönder.
Jag har pekat på att det kommer att bibehållas,
fast i annan form. Han säger
74
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. m.
att det gäller att inte rasera ett beprövat
system. Här är det inte fråga om att
rasera ett system. Här är det fråga om
att man även på detta område skall ha
likställighet med vad som gäller på andra
områden i samhället. Vi har i vårt
land i dag bland de högsta bokpriserna
i världen, och därför tycker jag att det
låter litet egendomligt när herr Skärman
och inte minst herr Eric Carlsson
talar sig varma för det nuvarande bokhandelsmonopolet.
Det finns all anledning
att se till att det blir ändringar.
Med anledning av herr Eric Carlssons
anförande undrar jag om det inte står
någonstans i centerns partiprogram att
man går till storms mot monopol ocli
karteller. När det gäller en sådan här
sak anför man sedan kulturella skäl
för att man skall behålla ett av de monopol
som finns i vårt samhälle.
Herr talman! Jag tror att ingen kan
beskriva det läge som råder och vad
som kan komma bättre än vad tidningen
Vi har gjort i sin ledare den 15 mars:
»Men det är en illusion att bruttoprissystemet
kan avhjälpa dessa brister i det
svenska kulturlivet. Vad som krävs är
att samhället ännu konsekventare erkänner
sina skyldigheter gentemot kulturarbetarna
och handlar därefter. Den klena
biblioteksersättningen sticker i ögonen;
här kan en orättvisa undanröjas
på ett enkelt sätt. Det norska systemet
med betydande statliga inköp av nyutgiven
skönlitteratur till biblioteken
---och med statliga bidrag till för
fattarroyaltyn
för en grundupplaga bör
noga prövas också när det gäller den
svenska bokmarknaden: det systemet
har i Norge visat sig förbättra författarnas
ekonomiska villkor och öka förläggarnas
villighet till risktagande. Det
bör även kunna leda till lägre bokpriser.
Därtill måste också nya vägar för
bokspridning prövas.
Gör alltså mer för boken! Men låt det
ske genom ännu starkare satsning på
en dynamisk kulturpolitik — konservativa
skenlösningar båtar föga.»
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Jag har absolut den
övertygelsen att jag inte kan ändra på
herr Göran Karlssons åsikt, och jag skal!
inte ens försöka.
När herr Göran Karlsson talade om
Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening i Stockholm och i samband
därmed berörde just dessa kulturarbetares
framstående egenskaper vill jag erinra
om att denna förening direkt till
Kungl. Maj:t ingivit en framställning
med ungefär samma innehåll som herr
Wachtmeisters reservation. Kungl Maj :t
har under hänvisning till den tillsatta
litteraturstödsutredningen lämnat framställningen
utan åtgärd. Jag skulle tro
att författarna vet vad de har men inte
vad de får. Att biblioteksersättningen
självfallet måste höjas och även kommer
att höjas är en sak för sig, som vi inte
har att göra med här. Men dessa kulturarbetare
är alltså av precis samma uppfattning
som vi motionärer. Dessutom
finns det ju en motion av herr Sundman
som också är författare och som därför
borde veta var skon klämmer för
författarna.
Herr Göran Karlsson påpekar att en
viss form av kommissionärssystem kommer
igen. Vi har ett system som fungerat
bra. Det skall nu raseras, och då
måste vi ersätta det med något nytt. Vi
vet inte vad utredningen kommer med.
Men det talas om det norska systemet
med inköp till biblioteken, och det talas
om stöd på andra sätt. Är det inte bättre
att låta ett system som fungerat bra
få fortsätta och i stället som jag sade
i mitt första anförande söka ta bort de
skönhetsfläckar som nu finns i fråga
om monopolställningen? Det kan man
göra utan att avskaffa det fasta bruttoprissystemet.
Fredagen den li april 19C9
Nr 16
75
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. m.
Vi har nu en sista möjlighet. Bruttoprisförbudet
kommer att upphöra den
31 mars nästa år. När kommissionärssystemet
är upplöst och man kanske
har slagit ut något hundratal bokhandlare
är det väl i alla fall ganska meningslöst
att bygga upp ett system på
ungefär samma villkor. Jag vidhåller
därför min tillstyrkan till reservationen,
särskilt som det ju inte på något sätt
är bevisat att det blir billigare böcker.
Nettosystemet har ju införts i Kanada,
och man har vissa erfarenheter därifrån.
Bestsellers blir självfallet billigare.
Men de litet mer påkostade och värdefulla
böckerna har i stället blivit dyrare.
Den som har någonting med bokutgivning
i någon organisation att göra vet
att det är mycket dyrt att ge ut böcker.
Vi har i vårt land en alltför liten språkgrupp,
en för liten marknad för böcker.
Det är det stora problemet.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Den motion som jag har
talat för och yrkat bifall till är tillkommen
genom medverkan av en erkänd
kulturarbetare här i landet, en kulturarbetare
som har erfarenhet av bokförsörjning
både i glesbygd och i storstad.
Det finns därför en reell grund bakom
motionen.
Jag tror sedan inte att vi här behöver
tala om att den ena eller den andra
har den eller den kulturarbetarkretsen
bakom sig. Vårt syfte och vår strävan
måste väl vara att se till att kultur och
kulturella yttringar på bästa sätt kan
föras ut till den breda allmänheten.
Jag har vidare svårt att förstå herr
Göran Karlssons diskussion om monopol
och karteller i detta sammanhang.
Svensk bokhandel och svensk bokhandelsorganisation
har ju varit till gagn
för den bokköpande allmänheten. Bokhandeln
har gjort litteraturen tillgänglig
för den breda allmänheten, också
den litteratur som inte utgörs av bestsellers.
Visst kan man hävda att böcker
är dyra. Men mycket har ändå hänt
på det här området under de senaste
åren. Jag tänker på den stora utgivning
av pocketböcker som finns i dag. Om
man jämför med den kostnadsstegring
vi har i detta land kan man inte påstå
att pocketböcker skulle vara särskilt
dyra. Det är därför litet av den obotfärdiges
förhinder att i tid och otid tala
om att böcker är så dyra.
Att svensk bokhandel på bred front
fört ut litteraturen till allmänheten har
varit till gagn för bokvännerna och finsmakarna
som gärna vill botanisera vid
sidan av de böcker som står i centrum
för diskussionen. Det finns oändligt
mycket fin litteratur att söka rätt på
vid sidan av den stora allfarvägen. Men
risken finns att några av dessa möjligheter
går förlorade om det nya system
för bokförsäljning vi här diskuterar
kommer att införas. Vi skall hoppas
att utvecklingen inte går i den
riktningen, men risken är mycket stor.
Jag anser, herr talman, att det i dag
finns anledning att ge ett erkännande
åt bokhandeln för dess kulturinsats.
Kanske kan en del klandras i denna
bransch, men det finns också skäl att
hedra bokhandeln och dess medhjälpare
för det arbete som utförts i syfte
att förse allmänheten med god litteratur.
Många av våra bokhandlare har
varit utomordentliga kulturarbetare.
Detta bör sägas också från denna talarstol.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Som herr Eric Carlsson
kanske hörde inledde jag mitt anförande
nyss med att ge den svenska bokhandeln
en eloge för att den är så välskött.
Jag har därför ingen invändning
att rikta mot hans slutord.
Men herr Carlsson! Det har inte varit
för allmänhetens blåa ögons skull
som bokhandlarna har skött sig väl. De
har naturligtvis haft sitt intresse av att
få bra betalt för sina böcker. Det har
de också fått. Jag har pekat på att de
svenska bokpriserna är bland de högs
-
76
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Ang. bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, m. m.
ia i världen. Detta är den avigsida vi
har fått dras med på grund av det rådande
prissättningssystemet, där man
tillämpar bruttopriser. Även om man
vill ge bokhandeln de amplaste lovord
för välskötta företag bör man också ta
med den här av mig omnämnda avigsidan
i bilden.
Herr Eric Carlsson sade att även centerpartiet
har en kulturarbetare, vilket
ju i och för sig är glädjande. Herr
Sundman har ju också en chans att i
egenskap av ledamot i litteraturutredningen
verkligen göra en insats till förmån
för de författare och andra kulturarbetare
som det gäller att stödja.
Herr Skärmans anförande ger mig
anledning att säga att det just var stöd
åt den svårsålda litteraturen och stöd
åt författarna som de socialdemokratiska
kulturarbetarna begärde. På grundval
av deras framställning tillsatte också
Kungl. Maj:t litteraturutredningen
med uppgift att lösa de frågor jag tidigare
skisserat. De synpunkter som de
socialdemokratiska kulturarbetarna har
gjort sig till talesmän för har alltså blivit
vederbörligen uppmärksammade.
Herr Skärman säger att det är onödigt
att rasera ett system och bygga upp
ett annat. Men då har han inte fattat
finessen i detta. Det nuvarande systemet
kan helt enkelt inte enligt gällande
lag bibehållas. Därför finns det skäl
för bokhandlarna och förläggarna att
ta konsekvenserna av den situation vi
träder in i 1970 och alltså åstadkomma
ett kommissionssystem som i praktiken
kommer att avlösa det som nu gäller.
Vi vill inte rasera ett system som är
bra. Men det finns ingen rimlig anledning
att på ett enda område i vårt samhälle
upprätthålla ett prissättningssystem
som ger sådana favörer åt de enskilda
näringsidkarna som skett i bokhandelsbranschen.
Herr Skärman säger att vi kan ordna
det hela genom att ta bort skönhetsfläckarna
i det nuvarande systemet.
Men skönhetsfläckarna är just att vi har
ett bruttoprissystem som inte innebär
möjligheter till fri prissättning, fri konkurrens
och billigare litteratur för de
enskilda bokköparna.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Hur många kulturarbetarna
är i vår krets vet jag inte. Vi har
dock inte som herr Göran Karlsson politiserat
dem, utan de ingår som medlemmar
i vårt parti över huvud taget
— om det nu skall vara nödvändigt att
också ägna oss åt en sådan diskussion
i dag. Men, herr Göran Karlsson, det
finns många kulturkonsumenter, och
det är deras talan och synpunkter som
man bör framföra här. Det är också det
vi har strävat efter i denna debatt.
Sverige är, som herr Skårman redan
anfört, ett litet språkområde, vilket gör
att många böcker ges ut i en liten upplaga.
Det är omvittnat att förnämliga
böcker tyvärr bara gått ut i något tiotal
exemplar. Bokhandlarna får ta sina
kostnader för det, men vad de har förlorat
på karusellen kanske de har kunnat
ta igen på gungorna. När man diskuterar
prissättningen på böcker bör
man alltså inte glömma att vi dels är
ett litet språkområde oeli dels att många
böcker ges ut i en alltför liten upplaga.
Det vittnar bokhandlarnas realisationer
om. Svårigheten är att kunna få de
stora upplagor som man skulle önska.
Vi står emellertid inför någonting
nytt. Vi får hoppas att man på alla håll
känner sitt ansvar och medverkar till
att vi kan bibehålla den hittillsvarande
goda bokförsörjningen, vilket så många
människor i detta land önskar.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Jag vill bara notera att
herr Eric Carlsson som »kulturkonsumenternas
företrädare» bär i riksdagen
vill behålla ett system som gör det dyrare
för konsumenterna att förvärva
böcker.
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
77
Om rätt för gift kvinna att inträda i makes grupplivförsäkring
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående motionerna
1:794 och 11:927 samt därefter
särskilt rörande motionerna I: 804 och
II: 933.
Därpå gjordes beträffande utskottets
hemställan i vad gällde motionerna I:
794 och 11:927 propositioner, först på
bifall till densamma samt vidare på
bifall till nämnda motioner; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Med avseende å utskottets hemställan
såvitt anginge motionerna 1:804 och
11:933, fortsatte herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels bifall till
densamma, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga.
Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16
i vad gäller motionerna 1:804 och It:
933, röstar
,1a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio
-
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —84;
Nej — 22.
Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 19, i anledning av motioner angående
åldringsvården; och
nr 20, i anledning av motion om registrering
av strålning vid sjukvård.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om rätt för gift kvinna att inträda
i makes grupplivförsäkring
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av motioner om rätt för gift
kvinna att inträda i makes grupplivförsäkring.
1 de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 879, av herr Olsson, Ernst, m. fl.,
och II: 99G, av herr Johansson i Skärstad
m. fl., hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av hemmafruarnas
trygghetsfrågor i enlighet med
de i motionerna anförda riktlinjerna.
Enligt motionärerna borde gift kvinna
få lagfäst rätt att mot avgift inträda
i sin makes grupplivförsäkring.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
78
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Om rätt för gift kvinna att inträda i makes grupplivförsäkring
1:879 och 11:996 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade anförts av herr
Ernst Olsson (ep), fröken Pehrsson
(ep) samt herrar Larsson i Borrby (ep)
och Johansson i Skärstad (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till de likalydande motionerna
1:879 och 11:996, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
hemmafruarnas trygghetsfrågor i enlighet
med de i motionerna anförda riktlinjerna.
Herr OLSSON, ERNST, (ep):
Herr talman! Tankegången i motionerna
I: 879 och II: 996 är att man vill
skapa förutsättningar för hemmafruar
att mot erläggande av egen avgift få inträda
i sin makes grupplivförsäkring.
De skulle alltså själva betala samma avgift
som mannens grupplivförsäkring
betingar.
Möjlighet att få teckna sådan grupplivförsäkring
finns redan och används
i mycket stor utsträckning. Men för
att få teckna denna hustruförsäkring
fordras minst 75 procent anslutning
inom de olika grupperna. Detta kan
många gånger vara svårt att uppnå. För
många familjer kan därför när hustrun
går bort, alltså vid dödsfall, uppstå svåra
ekonomiska problem.
Vi anser att det behövs en översyn
av trygghetsfrågan på detta område.
Därför yrkar jag, herr talman, bifall till
den reservation som är fogad till utskottets
utlåtande.
Herr KARLSSON, HELGE, (s):
Herr talman! De grupper som herr
Ernst Olsson nyss berört och som avses
i reservationen har ett ganska hyggligt
försäkringsskydd. De allra flesta
arbetstagare har s. k. AFA-försäkring,
vilket innebär att maka eller make är
försäkrad vid frånfälle. När en försäkrad
make avlider utbetalas 2 000 kronor
i begravningshjälp och 4 500 kronor
till varje barn under 17 år.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om att den s. k. pensionsförsäkringskommittén
arbetar med en utredning
om en allmän begravningsförsäkring innefattande
även de grupper som nu inte
kan erhålla vare sig AFA-försäkring
eller något annat försäkringsskydd.
Härutöver, herr talman, vill jag tilllägga
att förutom detta försäkringsskydd
finns också möjlighet att teckna
frivillig försäkring för vissa grupper,
något som herr Olsson berörde. Ett villkor
är dock att 75 procent av en grupp
måste ansluta sig till försäkringen.
Inom denna försäkringsform finns stora
variationer. Alla inom ett företag behöver
inte vara anslutna, utan de kan
delas upp i mindre grupper eller avdelningar,
men inom de grupperna etc.
måste anslutningen vara 75-procentig.
Kan man inte få en sådan anslutning,
kan man spänna över hela företaget
eller ta med vissa yrkesgrupper utanför
företaget för att ernå den procent
som är nödvändig. Den minsta grupp
som kan anslutas skall dock ha tio medlemmar.
Då faller givetvis 75-procentregeln,
och alla tio måste vara med i
försäkringen.
Utskottet anser att det inte finns någon
anledning att nu begära en utredning
om lagstiftning i dessa avseenden,
dels med hänsyn till pensionsförsäkringskommitténs
utredning av dessa frågor
och dels med hänsyn till de möjligheter
som redan nu föreligger att
skaffa sig ett betryggande försäkringsskydd.
Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
79
Om en spridning av
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Olsson, Ernst, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 21, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Olsson, Ernst, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 90;
Nej —18.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner om
konsekvenserna av lång resväg till arbete
och skola; samt
nr 23, i anledning av motion om ökat
internationellt utbyte av information
angående miljöproblem.
arbetstiden för att minska trafiktopparna
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om en spridning av arbetstiden för att
minska trafiktopparna
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning
av motion om en spridning av
arbetstiden för att minska trafiktopparna.
t den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen I: 866, av herr
Berglund och fru Lindström, hade upptagits
frågan om en spridning av arbetstiden
för att minska trafiktopparna
samt hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att den i motionen berörda frågan
måtte utredas i lämpligt sammanhang.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 866 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Herr BERGLUND (s):
Herr talman! Var och en som en
morgon eller kväll sitter i en bilkö märker
att en resa som i vanliga fall tar tio
minuter förlängs med kanske en halv
timme. I en sådan situation brukar man
ondgöra sig över andra bilister, som
man tycker inte startar tillräckligt
snabbt på grönt ljus. Man finner att trafiksignaler
är felplacerade och felinställda,
att myndigheter har försummat
sig i olika avseenden, särskilt att de
inte har byggt tillräckligt breda och
kapacitetsstarka trafikleder.
Vad man glömt bort är att dessa trafikproblem
inte kan lösas genom större
trafikleder eller bättre signalregleringar
eller sådana åtgärder, utan att
de bottnar i en fundamental sak, nämligen
att en mycket stor del av människorna
börjar och slutar sitt arbete vid
ungefär samma tider.
Det som jag berör är ju inte bara ett
80
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Om en spridning av arbetstiden för att minska trafiktopparna
stockholmsproblem; jag har konstaterat
att det föreligger i örebroregionen,
i norrköpingstrakten, i Malmö och i
Göteborg. Detta problem kommer att
accentueras mer och mer i och med att
bilismen ökar. Om det inom ett tiotal
år finns ett dubbelt så stort antal bilar
som i dag, kommer dessa trafiktoppar
under rusningstiderna att ökas högst
väsentligt.
Vidare är det en annan omständighet
som kommer att bidra till att förvärra
detta problem, nämligen att de kollektivavtalsanställda
strävar till att förkorta
sina arbetstider. Resultatet därav
kommer att bli att antalet arbetstimmar
blir ungefär detsamma för den som är
anställd enligt kollektivavtal som för
den som är anställd enligt tjänsteavtal,
och följden blir då ännu större trafiktoppar.
Om inte någonting görs åt problemet,
kommer arbetstidsförkortningarna att
på en hel del orter ätas upp av de förlängda
restider som blir följden av trafiktopparna,
vilka kommer att tillta i
svårighetsgrad.
Problemet med trafiktopparna kommer
också att leda till felinvesteringar
från samhällets sida. Man kommer att
försöka bygga fler vägar för att söka
komma till rätta med problemet. Men
det är inte detta sätt vi bör angripa
problemet på, utan vi får försöka gå till
grundorsakerna, nämligen själva arbetstidsförläggningen.
Inför den utveckling som vi här står
inför tycker jag nog att utskottet har
tagit litet lätt på problemet. Det konstateras
genom det remissförfarande som
har ägt rum att det föreligger behov av
en trafikutjämning, vilket alltså understryks
av remissinstanserna. Utskottet
föreslår dock att motionen ej skall föranleda
någon riksdagens åtgärd under
motivering att frågan om en spridning
av arbetstiden är en lokal angelägenhet
som ej kan lösas genom en statligt tillsatt
arbetsgrupp. Avsikten med motionen
är inte detta, utan att få statligt
stöd för lokala organ med befogenhet
att agera effektivt i fråga om arbetstidsförläggningen.
I utskottsutlåtandet refereras även
till ett eventuellt blivande transportforskningsinstitut.
Den saken är dock
icke relevant här. Institutet förutsattes
bl. a. studera trafikalstringen, men det
kan knappast beräknas få större möjligheter
att inverka på trafikalstringens
fördelning i tiden.
Problemet är inte lokalt och kommunalt
utan regionalt. Utskottet åberopar
att den av stadskollegiet i Stockholm
tillsatta kommittén kan ta hand
om frågan, men denna kommitté kan ju
inte verka utanför Stockholms stad. Med
stockholmsregionens tillväxt blir trafikproblemen
påtagliga även för kringliggande
kommuner, och på liknande
sätt är det för andra kommuner som är
belägna intill de större städerna. Detta
är alltså inte ett problem som en enskild
kommun kan kasta sig över.
Flera remissinstanser har påpekat att
arbetstidsförläggningen återverkar även
på andra funktioner i samhället än trafiken.
Den begärda utredningen skulle
bl. a. syfta till att närmare belysa dessa
förhållanden. Enligt min mening
skulle utredningen syfta till en lagstiftning
som gör det möjligt att genom
överläggningar med berörda parter få
fram en arbetstidsförläggning som är
så väl motiverad som möjligt med hänsyn
till trafiken och andra faktorer.
Att överlämna denna fråga till debatter
mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer
ger inte något resultat.
I stockholmsregionen har sådana diskussioner
förts en hel del år, men utvecklingen
har visat att det tillvägagångssättet
inte leder någonstans. Jag
medger att frågan är besvärlig och att
den av motionärerna önskade utredningen
får en besvärlig uppgift. Arbetstidsfrågorna
är ju ett område som arbetsmarknadens
parter anser sig ha en
exklusiv rätt att syssla med. Samhället
har dock gjort ingripanden där, och
man får nog lov att i framtiden göra
någonting även på detta område.
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
81
Om statens övertagande av kostnaderna för skador på grund av alkoholbruk
Det kan tilläggas att på ett sådant här
område är alla konservativa, oavsett
politisk partitillhörighet. Människorna
är ju konservativa när det gäller att
rubba deras personliga vanor.
För dagen är läget sådant att frågan
faller, men detta är ett fält där det förr
eller senare måste ske ett samhällsingripande.
Häri instämde fru Lindström (s).
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Om statens övertagande av kostnaderna
för skador på grund av alkoholbruk
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning
av motioner om statens övertagande
av alla kostnader för skador
på grund av alkoholbruk.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:21, av herr Bengtson, och 11:27,
av herr Börjesson i Falköping, hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
och förslag till statens övertagande
av alla kostnader för skador som
uppkomme på grund av alkoholbruket.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:21 och 11:27
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson (fp), Kilsmo (fp) och
Ernst Olsson (ep), fröken Pehrsson
(ep) samt herrar Rimås (fp), Johansson
i Skärstad (ep) och Johansson i
Växjö (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 21 och II: 27 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag till statens
övertagande av alla kostnader för skador
som uppkomme på grund av alkoholbruket.
Herr PETERSON, ERIC, (fp):
Herr talman! Detta är en av de mest
intressanta men också mest komplicerade
motioner som vi haft att behandla
i riksdagen. Det är en centermotion,
och min placering i utskottet medför
att jag står först på reservationen. Det
gör att jag gärna vill säga några ord.
Motionärerna anför att de skador som
följer av alkoholförtäring är »ett av
vårt lands största samhällsproblem».
Man fortsätter med att eftersom staten
får alla skattemedel för alkoholdrycker,
uppgående till ungefär två miljarder
kronor per år, bör staten också stå för
de kostnader som kommunerna har för
de skador som alkoholmissbruket
åsamkar.
Landstingsförbundets styrelse har i
sitt yttrande anfört att »styrelsen finner
det starkt påkallat, att staten påtager
sig ett ökat kostnadsansvar för
nykterhetsvården».
Jag måste säga att det är sällan ett
så väl motiverat krav på utredning
framförts i riksdagen. Jag tror att —
även om inte så många är närvarande
i kammaren — en tyst, kort meditation
betyder mer än ett långt anförande.
Av den anledningen, herr talman, ber
jag att endast få yrka bifall till den
reservation som är fogad till utlåtandet.
Herr CARLSSON, OSCAR, (s):
Herr talman! Jag skall vara lika kortfattad
som herr Peterson i detta ärende.
Som framgår av utlåtandet har såväl
Svenska landstingsförbundet som
Svenska kommunförbundet haft möjlighet
att yttra sig över motionerna.
Inget av dessa förbund har kunnat tillstyrka
dem, men båda förbunden framhåller
med skärpa att de har uppmärksammat
problemet. Svenska landstingsförbundet
har på en konferens, där denna
fråga var uppe till behandling, med
82
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Om statens övertagande av kostnaderna för skador på grund av alkoholbruk
kraft framhållit att förhandlingarna
med socialdepartementet i finansieringsfrågan
skall föras så att inte kommuner
eller landsting åläggs ytterligare
utgifter.
När herr Peterson säger att inget utredningskrav
har varit så välmotiverat
som detta vill jag bara hänvisa till att
den redan i december 1967 tillkallade
socialutredningen skall företa den allmänna
översyn som vi alla önskar. Vi
hoppas att den också skall avlämna förslag
i ärendet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Peterson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 25, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Peterson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —72;
Nej — 34.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärende å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 106, i anledning av motion angående
hyressättningen för inackorderingsrum
m. in.;
nr 107, i anledning av motion om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet
i vissa fall;
nr 112, i anledning av motioner om
förbud mot ofullständig prisangivelse;
samt
nr 113, i anledning av dels motioner
angående ökat konsumentinflytande
vid stadsplanering in. in., dels motioner
angående samhällsplaneringen i
viss del, dels ock motioner angående
beaktande vid stads- och byggnadsplanering
av behovet av friluftsliv.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
52, angående lärarutbildning för
folkhögskolan m. m.;
nr 63, med förslag om införande av
enhetlig kommunbeteckning, m. m.;
nr 66, angående avskaffande av almanacksprivilegiet
in. in.;
nr 76, med förslag till lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt,
m. m.;
Fredagen den 11 april 1969
Nr 16
83
nr 78, med förslag till lag om vissa
sanktioner mot Rhodesia m. m.;
nr 79, om vissa pensionsfrågor,
m. m.;
nr 84, med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag;
nr 89, med anledning av ändrad fördelning
av ärendena mellan statsdepartementen;
nr
91, med förslag till lag om ändring
i lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
nr 92, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
nr
98, angående upphävande av förordningen
den 8 maj 1942 (nr 341)
med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln;
och
nr 103, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om ändring i kommunindelningen.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:
nr 18, i anledning av granskning av
statsrådsprotokollen; samt
nr 19, i anledning av motioner om
åtgärder mot pornografi;
statsutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1969/
70 inom försvarsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner; ävensom
jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner om
statligt kreditstöd vid förvärv av skogsmark,
m. in.;
nr 8, i anledning av motioner om
statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk;
samt
nr 9, i anledning av motioner om åtgärder
för att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk.
Meddelande ang. enkel fråga
Anmäldes och bordlädes följande motioner:
nr
985, av herr Blomquist,
nr 986, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl.,
nr 987, av herr Ivarsson, Thorsten,
och herr Nilsson, Nils,
nr 988, av herr Lidgard,
nr 989, av herr Lidgard,
nr 990, av herr Virgin m. fl., samt
nr 991, av herr Wirtén m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m.;
nr 992, av herrar Alexanderson och
Ernulf,
nr 993, av herr Alexanderson m. fl.,
nr 994, av herr Bengtson m. fl.,
nr 995, av herr Ernulf m. fl.,
nr 996, av herr Ernulf m. fl.,
nr 997, av herr Jacobsson, Per, m. fl.,
nr 998, av herr Karlsson, Helge, m. fl.,
nr 999, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Svanström,
nr 1000, av herrar Schött och Lidgard,
samt
nr 1001, av herrar Wirtén och Åkesson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.;
ävensom
nr 1002, av herr Tistad, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 105,
angående utgifter på tilläggsstat III till
riksstaten för budgetåret 1968/69.
Meddelande ang. enkel fråga
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av fru
Lundblad, Grethe, (s) till statsrådet
fru Odhnoff: »Anser Statsrådet att en
laglig möjlighet för barnavårdsnämnderna
att kunna ålägga föräldrar eller
annan fostrare att genomgå läkarundersökning
på nämndens bekostnad i
ärende under utredning skulle öka bär
-
84
Nr 16
Fredagen den 11 april 1969
Meddelande ang. enkel fråga
navårdsmyndigheternas möjligheter att
i förebyggande syfte och med stöd av
barnavårdslagens § 25 mom. a kunna
vidtaga åtgärder innan barn utsattes
för allvarliga påfrestningar på grund
av hemförhållandena?»
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.21.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
KUNGL. BOKTR. STHLM 1969