Tisriageu den 24 Mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1874:324

Den 24 Mars, f. sa.

293

Tisriageu den 24 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 17 innevarande månad.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarne ett från Herr Sjöberg inkommet,
så lydande läkarebetyg:

Att Kommersrådet och Riddaren m. m. J. Sjöberg under några veckor
varit sjuk och fortfarande är urståndsatt att deltaga i något slags
arbete eller ansträngning intygas af, Stockholm den 23 Mars 1874.

Vincent Lundberg.

. Förste Lifmedicus.

§ 3.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 6; samt

Lag-Utskottets utlåtanden bJ:is 17—19.

§ 4.

Förekom till afgörande Banko-Utskottets memorial N:o 7, med förslag
angående användningen af dels bankoviusten för år 1873, dels från
föregående år reserverade medel; och beslöt Kammaren, på hemställan af
Herr Talmannen, att detta memorials tvänne särskilda punkter skulle,
med afseende å samma punkters innehåll, i ett sammanhang föredragas
och behandlas.

Sedan i anledning häraf uppläsning skett af Utskottets hemställanden
under såväl l:o som 2:o, lemnades på begäran ordet till:

Herr Grumrelius, som yttrade: Herr Talman, mine Herrar! Vid behandligen
inom Banko-Utskottet af detta ärende har jag jemte ett flertal

294

Den 24 Mars, f. in.

af ledamötorne från Andra Kammaren varit i viss mån af olika åsigt med
Utskottet. Skilnaden börjar redan i och med titeln på betänkandet.
Denna lyder sålunda: “Memorial, med förslag angående användningen af
dels bankovinsten för år 1873, dels från föregående år reserverade medel41;
— och Utskottet har, såsom stöd för det sålunda angifna omfånget af dess
framställning, på tredje raden af sagda memorial åberopat föreskriften i
l § af dess instruktion. Slår man nu upp denna paragraf, finner man,
att densamma slutar med följande ord: “och bör Utskottet, så fort sig
gorå later, meddela yttrande och förslag om användande af den under
föregående året upplupna bankovisten44. — Banko-Utskottets flertal har
emellertid ansett sig behörigt att i föreliggande utlåtande hemställa om
användningen icke blott af den under år 1873 upplupna bankovinsten,
utan äfven af det kapitalöfverskott, som uppkommit genom behållningar å
bankens vinst från år 1866 och följande år, till ett sammanräknadt belopp
åt R:mt 300,527: 72. Det var icke fåtalets mening att bestrida Utskottes
motionsrätt i en fråga som denna, men vi hafva ansett, att, om
Utskottet velat med begagnande af denna rätt göra framställning till
Riksdagen i sistberörda afseende, sådant bort ske i ett särskild! betänkande.
Fördenskull hafva vi ock i reservationen satt inom klammer vår
hemställan, att Riksbankens “reserverade medel till framtida förfogande44
med det från föregående åren bokförda, nyss angifna beloppet icke nu
må göras till föremål för något beslut.

Beträffande återstoden af Riksbankens enligt Utskottets beräkning till
användning tillgängliga behållning vid 1873 års slut eller den egentliga
bankovinsten för året, hvarom här fråga är, hafva vi, reservanter, lika
med Utskottets flertal, funnit lämpligt, att medelst anvisning å denna
vinst reservfonden bör förhöjas till det belopp af 5 millioner R:dr, hvartill
densamma, enligt af Riksdagen förut fattadt beslut, skall uppbringas. Då
grundfonden redan utgör 25 millioner R:dr och reservfonden genom bifall
härtill Idel ve fylld till 5 millioner Rall-, skulle således Riksbankens fondbehålhiing
komma att för framtiden uppgå tillsammans till 30 millioner
R:dr, hvilket vore eu siffra, som just jemnt motsvarar det belopp, hvarmed,
på- grund af gällande bestämmelser, sedelstocken får öfverskjuta den metalliska
kassan, sådan denna enligt bankoreglementet beräknas. Af denna
anledning och då Riksdagen förut, om också icke formligen beslutit, så
dock uttalat sig för önskvärdheten af eu dylik anordning, framträdde inom
Banko-Utskottet ingen meningsskiljaktighet rörande den frågan.

Korn så på tal frågan, huru med återstoden af öfverskottet borde
förfaras. Med hänsyn härtill hafva reservanterne ansett, att det belopp
af 500,000 Rall-, hvarpå Kong! Maj:t i statsverkspropositionen gjort anspråk,
borde i vanlig ordning öfverlemnas till Riksgäldskontoret för statens
allmänna behof. Aterstode derefter till användning R:dr 435,518: 25:
och då på utbekommande af denna återstod ingen fordran framstälts,
samt då dessa medel till mera än hälften uppkommit genom en bokföringsåtgärd
eller derigenom, att Riksbankens guldförråd vid 1873 års
slut upptagits till rätta värdet, och då härtill fogas, att banken å andra
sidan — såsom Herrarne behagade inhemta af motiveringen i reservationen
— sannolikt ej lärer undgå inom kort en betydlig utgift för uppförande
af ett i allt lämpligt bankhus, samt i betraktande tages, att han -

Den 24 Mars, f. n>.

295

ken antagligen har att emotse en nedsättning af silfvervärdet, som kanske
blir större än den förhöjning i guldvärdet, hvilken nyss blifvit bokförd;
— tillåter jag mig med åberopande af dessa skäl, hvilka jemväl
återfinnas i reservationen, hemställa, att Kammaren, med förkastande åt
Banko-Utskottets i båda de föredragna punkterna framställda förslag,
måtte godkänna reservanternes yrkande, lydande sålunda: “att Riksban -

kens för år 1878 upplupna vinst, som utgör.....Rall’ 2,411,656: 59,

måtte så användas, att:

till reservfonden öfverföres . . . . ,........ „ 1,476,188: 84,

till Riksgäldskontor^, för statens allmänna
behof, anvisas att under år 1875 från
Riksbanken utbetalas på tider, som

bankofullmäktige ega bestämma.......... ■■ 500,000: —,

till Riksbanken “reserverade medel till framtida
förfogande''1 lägges öfverskottet....... „___485,518: 25.

Summa 2,411,656: 59“.

Häruti förenade sig Herrar Jern Andersson, Magni, J. E. Johansson,
Lyth och Bolin,

Herr von Schoultz: Herr Talman, mine Herrar! Då jag haft den
äran att såsom ledamot inom Banko-Utskottet deltaga i behandlingen af
denna fråga och med min röst föranledt tillkomsten af den majoritet,
hvars åsigt linnes uttalad i Utskottets här föreliggande förslag; så anser
jag det tillhöra min pligt att inför den Kammare, hvarifrån jag erhållit
sagda uppdrag, framlägga de motiv, hvilka grundlagt förenämnda beslut.

Jag ber att i sådant hänseende få i Kammarens minne återföra, hurusom
vid 1872 års riksdag Banko-Utskottet i dess betänkande N:o 18,
i fråga om användande af bankovinsten för 1871, bland annat, meddelat
hufvudsakliga innehållet af det utlåtande, bankofullmäktige, hvilkas yttrande
vanligen plägar infordras vid detta ärendes behandling, till Utskottet
afgifvit, samt att bankofullmäktige dervid ansett sig böra uttala den
mening, “att önskvärdt vore att. genom bevarande åt Riksbanken af
bankovinsten för året 1871 och åtminstone delvis af blifvande bankovinster,
Riksbankens grundfond ökades till tretio millioner riksdaler samt
Riksbanken såmedelst sattes i tillfälle att förvärfva någon större, stadigvarande
tillgång af sådana utländska valutor, hvilkas obetviflade säkerhet
och ständiga säljbarhet till ett i allmänhet ej mycket föränderligt pris
gjorde dem städse användbara att till fullgörande af Riksbankens förbindelser
anlitas, på samma gång de, då detta ej erfordrades, gåfve ränteafkomst.
“ Enligt bankofullmäktiges åsigt, hvilken vid nämnda riksdag
äfven gjorde sig hos Banko-Utskottet gällande, skulle alltså eu grundfond
af 30 millioner R:dr vara det säkra underlag, som gjorde det möjligt för
Riksbanken att vid inträffande, oförutsedda rubbningar i landets frånsida
ställning erbjuda den allmänna rörelsen det understöd och den trygghet,
som man söker hos en riksbank.

Då sedermera frågan om bankovinsten ånyo förekom vid 1873 års
riksdag, anmodades äfven bankofullmäktige att i ämnet afgifva utlåtande.
Beträffande särskildt det af Herr Gunuelius inom Utskottet då väckta

296

Deri 24 Mars, f. m.

förslag, att deri för tillfället disponibla vinsten jemte de af föregående
Riksdag afsätta medel skulle användas till bildande af en reservfond,
hvilken borde uppbringas till det belopp, som den föregående talaren
omnämnt eller Kant 5 millioner, yttrade sig bankofullmäktige i denna
riktning: “enär det af Herr Gum febus framställda förslag ginge ut på
samma förstärkning i Riksbankens fonder, som fullmäktige förordat, så
väl till belopp, som beskaffenheten åt de valutor, hvaraf förstärkningen
borde utgöras, och fördelningen af hela det af fullmäktige tillstyrkta
fondbeloppet i grundfond och reservfond kunde innefatta en förbättring
så till vida, som, derest dessa tillgångar skulle behöfva anlitas till betäckande
af förluster, användandet för sådant ändamål af en reservfond
antagligen skulle väcka en för Riksbankens kredit mindre störande uppmärksamhet,
än om ingrepp skedde, i sjelfva grundfonden, fullmäktige ej
både något att erinra mot Herr Gumaelii ifrågavarande förslag.“ Såsom
vi veta, blef detta äfven Riksdagens beslut.

I detta skick befann sig frågan om Riksbankens förstärkning, då
bankovinstens användande i år förekom hos Banko-Utskottet till behandling.
På sätt i betänkandet omförmäles, hade ingen motion inkommit i
någon slags riktning af grundfondens förhöjning. För Utskottet förelåg
endast Kongl. Maj:ts förslag om öfverlemnande till Riksgäldskontoret af
ett visst belopp för statens allmänna behof. Men hvad angår reservfonden,
ansåg Utskottet riktigt, att denna nu borde förhöjas till" respektive
o millioner Runt; och denna åsigt biträddes äfven af dem bland Utskottets
ledamöter, hvilka sistlidne år ej velat medverka till denna fonds
förstärkning i enlighet med Herr Gumselii förslag.

Derefter återstod naturligtvis att afgöra, huru man skulle förfara
med Riksbankens i öfrigt disponibla behållning. I detta afseende delade
sig meningar ne. flertalet af Utskottets medlemmar från denna Kammare
ansågo, att Utskottet för tillfället endast hade att handlägga frågan om
användningen af den under senast föregående år upplupna bankovinsten
och ingenting annat. Deri förre talaren har äfven, med åberopande af
reservationen, här förnyat detta påstående, Med ledning af 41 § Riksdagsordningen
synes det mig likväl obestridligt, att åtminstone motionsrätt
tillkommer Banko-Utskottet, och att Utskottet följaktligen på sådan
väg egt att göra framställning jemväl beträffande de utöfver nästlidna
års bankovinst befintliga öfverskottsmedlen. Detta var äfven utskottspluralitetens
mening. Frågan blef således till pröfning företagen i hela
dess. vidd och beslut fattadt, att Riksbankens kapitalöfverskott skulle så
användas för bankens egna ändamål, att för reservfondens uppbringande
till 5 millioner R:mt skulle anvisas dels af bankovinsten för 1873 R:mt
1,169,610: 62 och dels de från föregående år reserverade medlen, R:mt
306,527: 72 eller tillhopa 1,476,138: 24. Det belopp, som derefter återstår
till användning, utgör således Runt 1,242,045: 97, och derom har
Utskottet i 1 punkten af förevarande betänkande gjort framställning.
Man finner således, att skiljaktigheten i meningarne inom Banko-Utskottet
egentligen gäller dels frågan om de nu befintliga “reserverade medlen“
och. dels frågan om det, efter reservfondens fyllande och anvisande
af det för statens räkning äskade beloppet, odisponerade öfverskottets
användande.

Den 24 Mars, f. m.

297

Enär emellertid, såsom jag nyss omnämnde, Banko-Utskottet, lika
med bankofullmäktige, redan förklarat sig anse, att eu fondbehållning
af 30 millioner Kant, fördelad med 25 millioner på grundfonden och på
reservfonden med 5 millioner, vore under närvarande förhållanden tillräcklig
för Riksbankens konsolidering, samt härtill kommer, att vid den
tidpunkt, som nu är för handen, något särskildt och ytterligare behof
för banken af ökadt kapital icke lärer förefinnas; fann Utskottets flertal
det böra logiskt följa, att hela den disponibla öfverskottssumman öfverlemnades
till Riksgäldskontoret. Man framhöll naturligtvis å andra sidan,
att det vore till nytta för banken att hafva medel reserverade för kommande
behof, och att derföre det såsom sådana redan uppförda beloppet
icke borde rubbas, samt slutligen att, då Kongl. Maj:t för statens allmänna
behof endast äskat 500,000 Rant af bankovinsten, mera icke
heller borde öfverlenmas, hvadan ett öfverskott skulle uppkomma banken
till godo af Rant 435,518: 25, som ansågs böra öfverliyttas till de “reserverade
medlem''. Såsom stöd för denna åsigt har anförts, att större
trygghet vunnes derigenom, att dessa medel reserveras i Riksbanken än
att nedläggas i Riksgäldskontoret, och jag medgifver, att detta påstående,
i och för sig betraktadt, kan i viss mån vara sannt. Sedt i tillbörligt
sammanhang med öfriga, faktiska förhållanden och af Riksdagen fattade
beslut, ställer sig yrkandet dock för mig något annorlunda. Jag erkänner
och inser visserligen min ringa erfarenhet i bankväsendet och jag
vet fullkomligt, huru försvinnande litet ett uttalande från min sida i dithörande
frågor betyder. För min egen skull må det dock tillåtas mig
att åtminstone gifva min mening tillkänna.

Jag får då öppet tillstå, att det ifrågavarande förslaget gjort på
mig det intryck, som om detsamma icke vore fullt konstitutionelt. Om
Riksdagens flertal uttalat sig i eu viss riktning och, såsom här är fallet,
bestämt, att Riksbankens behållna tillgångar skola utgöra ett maximum
af 30 millioner Runt, så är detta ett Riksdagens beslut, för hvilket fåtalet
måste böja sig, och om detta fåtal finner beslutet icke öfverensstämma
med landets sanna intressen, må det väl försöka att på öfvertygelsens
väg bereda terräng åt sin åsigt för att få beslutet rättadt, men
det bör och det får ej taga sig före att på en omväg åstadkomma i realiteten
eu förändring af samma beslut, som ej kan vinnas på den rätta
vägen.

Men äfven ur banhmessig synpunkt synes mig ett dylikt hopande af
“reserverade medel till framtida förfogande''1 icke vara lämpligt. Det
vill förefalla mig, som skulle denna tillgång, just till följd af dess natur
att vara reserverad, hvilket ju innebär att densamma bör hvarje ögonblick
vara kontant disponibel, icke vara synnerligen egnad att, qvarhållen
i Riksbanken, tillskynda det allmänna samma fördel, som om den vore
deponerad hos Riksgäldskontoret i goda räntebärande papper.

Min enskilda mening var för öfrigt den, att den summa, R:mt
306,527: 72, hvilken redan funnes uppförd på kontot: “reserverade medel",
icke borde rubbas och förflyttas derifrån, samt att endast återstoden,
R:mt 435,518: 25, skulle, jemte det i den Kongl. propositionen afsedda
beloppet, krediteras Riksgäldskontoret. När sedermera man skred till afgörande!
och mellan de båda hufvudmeningarne votering skulle ega rum,

Den 24 Mars. f. ro.

298

så fann jag mig i valet mellan det ena och det andra förslaget böra
sluta mig till det, som vann öfvervigt, enär detsamma mera närmade sig
min åsigt. Vill åter Riksdagen på grund af skäl, som klart ådagalägga
nyttan för staten af en dylik åtgärd, formligen besluta, att Riksbankens
fonder skola förstärkas utöfver nu fastställda maximum af 30 millioner
R:mt, är jag desto hellre benägen att lemna min medverkan, om tillfälle
skänkes mig dertill, som jag är öfvertygad, att den sakkunskap i bankväsendet,
som skall veta framhålla nyssnämnda skäl, äfven skall vara vida
öfverlägsen den ringa insigt uti hithörande ärenden, som jag genom deltagandet
uti Banko-Utskottets öfverläggningar hunnit förvärfva mig.
Emellertid yrkar jag för närvarande bifall till Utskottets förslag.

Herr Wigardt: Herr Talman! Jag hade verkligen, då jag begärde
ordet, ämnat att till bemötande upptaga de invändningar emot befogenheten
och lämpligheten af reservanternes förslag, som, efter hvad jag
kunde förutsätta, skulle framställas af den siste talaren. Hans anförande
försvann emellertid för mig så helt och hållet bland mångfalden af de
enskilda öfverläggningar, åt hvilka Kammarens ledamöter tycktes ganska
hörbart öfverlemna sig, att min uppfattning af hans argumentation blef
i det allra närmaste ingen. Jag nödgas alltså afstå från min föresats.
Huruvida för öfrigt det som sålunda gick förloradt må hafva varit af
intresse för saken, lemnar jag derhän. Jag har således ingen anledning
att i denna fråga upptaga Kammarens tid. Och då jag tillhör reservanternes
antal, är det naturligt, att jag yrkar utslag å betänkandet samt
bifall till det förslag till beslut, som innehålles i resen åt ionen. Detta
förslag befinner sig i full öfverensstämmelse med de beslut, som Kammaren
vid sednaste riksdagar i förevarande hänsende fattat, och jag vågar
för den skull hysa den till visshet gränsande förhoppning, att Kammarens
flertal skall biträda mitt yrkande.

Herr Samuel Johnson instämde med Herr Wigardt.

Herr Anders Johansson: Herr Talman! I likhet med den föregående
talaren hade äfven jag haft för afsigt att ingå i vederläggning af
de åsigter, som beträffande denna fråga förfäktades af den ledamot af
Kammaren, som han omnämnt. Men samma anledning, som afhållit honom
derifrån, har äfven för. mig utgjort ett giltigt förhinder. Jag vill
blott i allmänhet yttra några ord.

Då penningevärdet alltmera sjunkit i förhållande till andra varuvärden
och följaktligen den allmänna välmågan mer och mer ökats samt
tager i anspråk allt rikligare rörelsemedel, synes det mig obegripligt, att
icke behofvet skall kräfva, att Riksbankens fonder, hvilkas storlek bestämts
under helt andra förhållanden, skola förstärkas, i all synnerhet
som statens finanser äro så goda, att bankovinsten endast till eu mindre
del påkallas för det allmännas räkning. På dessa korta skäl och med
stöd i ölrigt af dem, som förekomma i reservationen, yrkar äfven jag,
för min del, att reservanternes förslag må godkännas.

Den 24 Mars. f. m.

299

Herr Wedberg: Det synes mig temligen likgiltigt i hvilken riktning
Kammaren fattar beslut, antingen det blir bifall till Utskottets eller
reservanternes förslag. Enligt min åsigt är det nemligen under nuvarande
förhållanden lika litet för Banken som för Riksgäldskontoret nödvändigt
att hafva ifrågavarande reserverade medel. Reservanterne hafva bland
annat anfört, att Banko-Utskottet icke varit i sin rätt, då det i förslaget
inbegripit äfven reserverade medel från föregående år. Mig synes likväl
att Utskottet haft fullkomlig rätt att taga dem med uti förslaget, ty huru
skola dessa medel eljest få sin användning. De stå ju underrubrik: ‘''reserverade
medel till framtida förfogande*. och Utskottet har nu ansett
att denna “framtid“ är inne. Att Utskottet icke afgifvit ett särskildt
utlåtande rörande “bankovinsten" och ett annat rörande de “reserverade
medlenutan behandlat båda rubrikerna på eu gång, kan möjligen anses
för ett formfel, hvilket likväl icke inverkar på sjelfva saken. Såsom
Utskottet anmärkt hafva de flesta enskilda banker äfven sådana bär “reserverade
medel“, men icke tror jag att det faller någon åt bankbolaget
in att göra anmärkning, i händelse styrelsen för en enskild bank beslutar
afgifva förslag till att använda besparingar.

Bland alla af reservanterne anförda skäl har likväl ett synts mig så
talande, att jag af denna anledning yrkar bifall till deras förslag, nemligen
då reservanterne anföra, det “med hänsyn till att Riksbanken inom
kort måste komma att vidkännas betydliga utgifter för att erhålla eu
ändamålsenlig, beqväm och fullt betryggande lokal" Riksbanken för den
skull bör få behålla dessa ofta nämnda reserverade medel att för sådant
ändamål användas. Detta är en sak, som bör beaktas, ty Riksbankens
nuvarande lokal kan icke längre för ändamålet anses lämplig, och jag tror
att banken årligen gör stora förluster, derföre att den icke har lämplig
lokal, vare sig till inredning eller belägenhet. Jag skulle egentligen vilja
yrka, att i sjelfva klämmen med afseende härå infördes ett tillägg, att öfverskottet
företrädesvis vore afsedt till nytt bankhus, men då jag vet att reservanternes
förslag oförändradt tiar de största utsigter att blifva af Kammaren
godkändt och jag således genom att föreslå en redaktionsförändring
icke skulle vinna något, så inskränker jag mig till att yrka bifall till
reservanternes förslag oförändradt.

Herr Boman: Här har yrkats dels bifall till reservanternes förslag,
dels till Utskottets, och för min del tror jag, att det rätta ligger midt
emellan. Det lika ovanliga som lyckliga förhållandet har inträffat, att
hvarken Riksbanken eller Riksgäldskontoret nödvändigt behöfver de omtvistade
medlen, men detta bör just vara eu anledning för Riksdagen att,
utan påtryckning af ömmande omständigheter, besluta den användning af
bankovinsten, som är mest rationel och gagnelig i det stora hela. Om
man — såsom reservanterne påyrkat — sedan en half million i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag öfverlemnats till Riksgäldskontoret,
låter det öfriga af bankovinsten qvarstanna i Banken, kunna medlen der
visserligen göras fruktbärande genom att nedlägga dem i räntebärande
statspapper, men efter allt hvad som kan förutses, har icke Riksbanken
för sin rörelse under den närmaste framtiden något direkt behof af denna
förstärkning. Öfverlemnas åter den del af bankovinsten, som icke behof -

300

Deri 24 Mars, f. in.

ves för reservfondens ökande till 5 millioner, till Riksgäldskontor, kan
upplåningen för år 1875 minskas med ett motsvarande belopp, och det
synes mig riktigast att icke å en statskassa samla öfverskott, hvilka icke
der behöfvas, på samma gång man verkställer upplåning för statens räkning
på annat håll. En dylik åtgärd synes också vara ekonomiskt riktig,
då det är temligen gifvet att Banken icke kan betinga så hög afkastning
åt de ifrågavarande medlen, som motsvarande ränta och omkostnader
för af Riksgäldskontor upptagna lån. Jag vill härmed icke
hafva sagt, att bankovinsten lika litet som andra statsverkets öfverskott
skola, så att säga, fastlåsas vid jernvägsbyggnaderna, utan jag betraktar
saken endast såsom en förskotteringsåtgärd. Riksgäldskontor skulle tillsvidare
få begagna medlen, för att sedermera, då besparingarne blefve behöfliga
för andra statsutgifter, upptaga ett större lån på en gång och då
godtgöra statsverket de förskjutna beloppen. Följaktligen anser jag riktigast,
att sedan så stort belopp, som fordras för att uppbringa Riksbankens
reservfond till 5,000,000, blifvit hos Riksbanken bibehållet, resten
ölverlemnas till Riksgäldskontor.

Jag har här endast yttrat mig om den verkliga bankovinsten för 1873,
icke om Riksbankens reserverade medel från föregående år. Dessa senare
medel anser jag för min del böra orubbadt qvarstå uti Riksbanken.
Det är alltid för en bankinrättning nyttigt att hafva tillgång till sådana
reserver, och för Riksbanken är det nästan nödvändigt, så vida tillfälliga
rubbningar uti grundfondens och reservfondens belopp skola undvikas.
Grundfonden är bestämd till 25,000,000 och reservfonden till 5,000,000.
Om nu hvartenda öre för resten tages från Riksbanken, så skola vid minsta
fluktuation dessa fonder rubbas, så vida banken icke eger några disponibla
tillgångar derutöfver.

Den förste ärade talaren har ytterligare påpekat, hvad som redan
uti reservationen framhållits, nemligen att Riksbanken måhända snart nog
kommer att sänka värdet på silfverförrådet, och att derigenom torde uppstå
eu skenbar förlust, som komme att motsvara den vinst, banken nu
likaledes skenbart gjort på guldets värdeförhöjning.

Att med någon noggrannhet nu angifva det belopp, hvarmed silfverförrådets
värde antagligen kommer att nedsättas, är så mycket mindre
möjligt, som detta hufvudsakligast kommer att bero af de beslut, vederbörande
komma att fatta rörande bokföringen af de mindre silfvermynten,
25 och 10 öre-styckena. Med anledning häraf skulle jag vilja föreslå
att Riksdagen beslutar:

a) att åt Riksbankens under år 1873 upplupna vinst, beräknad till
R:dr 2,411,656: 59 öre, till Riksgäldskontor^ för statens allmänna behof
anvisas R:dr 935,518: 25 öre, att från Riksbanken utbetalas under år
1875 på tider, som bankofullmäktige ega bestämma;

b) att till bankens reservfond må öfverföras återstoden af behållna
vinsten för 1873 med R:dr 1,476,138: 34 öre;

c) att Riksbankens ‘‘reserverade medel till framtida förfogande “ med
det från föregående åren bokförda beloppet, Runt R:dr 306,527: 72.
måtte lå fortfarande i Riksbanken bibehållas under oförändrad rubrik.

Och anhåller jag att Herr Talmannen ville härå framställa proposition.

Ben 24 Mars. f. m.

301

Herr Gustaf Jonsson: Det är verkligen ovanligt, att man ifråga sätter

det Riksdagen skall gå en väg, som leder till betydligt högre anslag
än Kongl. Maj:t begärt, Banko-Utskottet har uti föreliggande betänkande
beträdt en sådan väg, och jag kan för min del icke gilla denna
åtgärd. Naturligtvis har Kongl. Maj:t beräknat att de begärda anslagsbeloppen
skola betacka samtliga utgifter, och Utskottets åtgärd, att åt
statsverket öfverlemna öfver 700,000 R:dr mera än Kongl. Maj:t sjelf
äskat, kan jag icke förklara på annat sätt, än att Utskottet vill alldeles
rensopa Riksbanken från reserverade medel, så att dess fonder skola komma
att utgöra precis 30,000,000 R:dr. Det är sjelfva formen för Utskottets
tillvägagående, hvarmed jag icke kan vara belåten, och,, som gjort att jag
slutit mig til! reservanterne, och jag har gjort det af samma skäl, som
jag vid förlidne riksdag framhöll och som finnas anförda uti reservationen.
Jag anser att Banko-Utskottet till följd af 1 § uti dess instruktion
hvarken har rättighet eller skyldighet att befatta sig annat än med 1873
års bankovinst, och då Utskottet icke ansett sig bundet af instruktionen,
har jag utan tvekan slutit mig till reservanterne, hvilkas förslag åtminstone
icke i formelt afseende är felaktigt. För min del hoppas jag, att
Riksdagen inser nyttan och nödvändigheten deraf, att reserverade medel
finnas att i nödens stund tillgripa, utan rubbning af grund- och reservfonden,
och att Riksdagens beslut således blir bifall till reservanternes
förslag.

Den ärade talaren på göteborgsbänkeu, hvilken ensam här i Kammaren
representerar Banko-Utskottets åsigt i denna sak, yttrade något,
som jag fann anmärkningsvärdt. Han sade nemligen, att, om Riksdagens
majoritet möjligen skulle vilja hopa reserverade medel i Riksbanken, så
ansåg han att representationssättet bör förändras. Representationen har
många gånger förut tagit hand om så väl bankovinst som reserverade
medel, och jag tror icke, att genom en eller annan millions qvarstadnande
i Riksbankens vård, någon så stor samhällsolycka uppstått, som berättigar
den värde talaren att föreslå förändring i representationssättet.

Jag yrkar bifall till reservanternes förslag och afslag å Utskottets.

Herr Philipsson: Jag har icke begärt ordet för att söka vederlägga
de skäl, talaren på göteborgsbänkeu andragit till försvar för BankoUtskottets
förslag. Hans anförande innefattade egentligen ett upprepande
af de i betänkandet anförda motiven samt dertill några upplysningar
om de förhandlingar i ämnet vid föregående riksdagar, som föranledt beslutet
om grundfondens samt reservfondens numera till 25 och 5 millioner
bestämda belopp. Emellertid kan jag ej undertrycka den anmärkningen,
att reservanterne haft stöd för sitt påstående att Banko-Utskottet icke,
åtminstone i sammanhang med frågan om bankovinstens användande, haft
befogenhet att föreslå förfogande öfver de från åren 1866—1871 reserverade
medel, ty 1 § af instruktionen föreskrifver bland annat: “och
bör Utskottet, så fort sig göra låter, meddela yttrande och förslag om användande
af den under föregående året upplupna bankovinsten“. Derjemte
anser jag, att reservanterne för sitt förslag hemtat stöd från Kongl.
Maj:ts proposition, som med afseende å bankovinstens användning innehåller
den framställningen till Riksdagen, att, under förutsättning att om -

302

Den 24 Mars, f. m.

kring en och en half million tillföres Riksbankens reservfond, en half million
öfverlemnas till Riksgäldskontoret. Kongl. Maj:t har dervid beräknat
bankovinsten till två millioner och det är visserligen sant, att vinsten
uppgått till omkring 400,000 R:dr mera, men hälften af det Överskjutande
beloppet utgör ökadt värde på bankens guldförråd, samt härleder sig endast
från en bokföringsåtgärd, och det är således i alla fall icke mer än
omkring 200,000 R:dr, jemte af Kongl. Maj:t äskade 500,000 R:dr, som,
med den Kongl. propositionen till utgångspunkt, utaf 1873 års bankovinst
skulle kunna tillkomma Riksgäldskontoret,

Emellertid finner jag —• i likhet med en föregående talare — det vara
likgiltigt, huruvida fanken eller Riksgäldskontoret disponerar dessa medel,
betraktadt ur allmän finansiel synpunkt; men jag har för min del stannat
i den åsigten att tillstyrka reservanternes förslag på grund af andra skäl,
som ännu icke blifvit under diskussionen framhållna eller — så att säga,
— ur ren banksywpunkt. Visserligen har den föregående talaren antydt,
att Sveriges utveckling under senare tider varit storartad och att landet
till följd deraf är i behof af ökade rörelsemedel, men hvad som emellertid
icke blifvit framhållet, det är att vårt land för närvarande befinner
sig uti ett stadium af ovisshet om de bestämmelser i afseende å rörelsemedlen,
som i den närmaste framtiden kunna blifva gällande. Som bekant
tilländagå snart de enskilda bankernas oktrojer, och måhända kan snart
nog en förändring af grunderna för sedelutgifningsrätten varda beslutad.
A andra sidan kunna jemväl samtidigt tillstöta förändrade bestämmelser
rörande Riksbankens sedelemission och alltså jemkning i förhållandet mellan
metallisk valuta och beräkningen af sedelstocken vara att emotse. Intetdera
af dessa ämnen har likväl ännu varit föremål för Riksdagens behandling,
och vi veta således icke i hvilken riktning besluten härom kunna
komma att utfälla. Det är emellertid ett faktum, att, med de ökade tillgångarne
och behofven för arbetsklassen, uppstått ett ökadt behof af
rörelsemedel. Nu vill jag, för min del, alldeles icke ifrågasätta att
Sveriges Riksbank, för att åstadkomma en större emission af sedlar, behöfver
öka sin grundfond. Jag anser denna redan tillräckligt stor, ty
sedan grundfonden blifvit bestämd till 25,000,000 och reservfonden till
5,000,000 eller tillsammans 30,000,000, har det anmärkningsvärda förhållandet
inträffat, att just detta belopp motsvarar det maximum utöfver
den metalliska valutan och hvad som sådan får beräknas, hvartill sedan
1845 Riksbanken varit berättigad att utgifva sedlar. Således tinnes härutinnan
full betäckning uti grund- och reservfondens nuvarande belopp,
utöfver den valuta, hvilken för sedlarne inflyter, oaktadt en sådan motsvarighet
vid den tiden icke var ifrågasatt,

Å andra sidan kan likväl icke nekas, att, då guldmyntfot blifvit införd
och till följd deraf en större metallisk valuta än tillförene torde
komma att cirkulera, det är nyttigt att Riksbanken, utom dessa 30,000,000
uti grund- och reservfond, beredes särskilda tillgångar, för hvilka bankstyrelsen,
i stället att tillegna sig en motsvarande metallisk valuta, inköper
räntebärande statspapper af prima qvalitet med rättighet att derå kunna
grunda sedelutgifning. Om nu, med bifall till reservanternes förslag, de
till framtiden reserverade medlen höjas till 742,045 R:dr 97 öre och till
detta belopp år efter år lägges någon del af bankovinsten, hvilken under

*

Den 24 Mars, f. m.

303

vanliga förhållanden naturligtvis måste ökas, allt efter som bankens fonder
ökas, så får Riksbanken derigenom en förstärkning, som närmast bör hänföras
till den metalliska kassan, om nemligen de reserverade medlen företrädesvis
användas att inköpa goda utländska papper, t. ex. så kallade
engelska consols, hvilka när som helst få förvandlas i guld, men framför
guldet erbjuda den fördelen att de löpa med mera än 3 procent ränta.
Dessa värdepapper skulle således göra samma tjenst som metallisk kassa,
och det vore af vigt att uppbringa detta slags räntebärande valuta till
ett betydligare belopp, till och med till tio millioner kronor.

I)å jag sålunda uttalar mig, vet jag mycket väl att saken för ögonblicket
icke kan tagas i betraktande, men för den händelse att reservanternes
förslag af Kammaren antages — och det har redan vunnit understöd
i Första Kammaren af eu minoritet, som gör sannolikt att förslaget,
om det här af en betydligare majoritet omfattas, vid gemensam votering
godkännes — har jag velat på förhand yttra, att jag visserligen icke anser
de reserverade medlen erforderliga för ökning af hankens fonder, men att
det kan vara skäl för Banko-Utskottet, då det uppgör förslag till nytt
reglemente för Riksbanken, att taga min nu uttalade åsigt i öfvervägande
och låta den gälla hvad den kan förtjena. Jag har derföre icke tvekat
att antyda min uppfattning i ämnet; samt yrkar nu vördsammast bifall
till reservanternes förslag.

Herr Åke Andersson: Jag får hembära den siste ärade talaren
min tacksamhet för de äsigter, han i sitt anförande uttalade, och för det
resultat, hvartill lian i slutet af detsamma kom. Då jag begärde ordet,
visste jag icke, att någon af reservanterne inom Utskottet begärt detsamma
för bemötande af hvad talaren på göteborgsbänken emot reservationen
anfört. Då nu emellertid redan uttalats samma åsigter, som jag
ämnat yttra, så kan jag inskränka mig till att instämma i hvad sålunda
uttalats och yrka bifall till reservanternes förslag. Jag har alltid föreställt
mig, att i samma mån som folkmängden ökar sig, som industrien
och näringarne utvecklas och följaktligen behöfva ökade kapital, i samma
mån bör äfven Riksbanken och de rörelsemedel, den kan erbjuda, följa
med i utveckling. Hade Riksbanken fått behålla sin vinst under flera år
tillbaka, så hade vi nu haft en bank, som med sina kapital kunde
hafva sett alla näringar till godo. Bankovinstens reserverande åt Riksbanken
har under många år varit ifrågasatt, men det enskilda intresset,
jag menar de enskilda bankerna, har alltid kommit emellan och omintetgjort
dylika planer, .lag yrkar, såsom jag redan nämnt, bifall till reservanternes
förslag.

•Herr Åstrand: Det är visst och sant, att tiden förändrar allt, ty
det är en väsendtlig skilnad mellan det sätt, hvarpå diskussionen i detta
ärende nu föres, och det sätt hvarpå den fördes de första åren efter det
nya statsskickets införande. Ahd 1867, 1868 och 1869 årens riksdagar
var denna fråga om bankovinstens användande en af de s. k. stormiga,
så framt man kan säga, att storm någonsin råder i denna Kammare.
Då bringade man sig upp till kokpunkten under meningsutbytet, huruvida
bankovinsten skulle användas till förstärkande af den klena stats -

304

Den 24 Mars, f. m.

kassan eller reserveras för Riksbankens eget behof. Nu råder under öfverläggningen
i detta ämne ett idylliskt lugn i Kammaren, ty hvar och
en vet, att penningetillgången för närvarande lyckligtvis är god. Jag antager,
att man inom Utskottet äfven tvistat på samma fromma sätt, emedan
man äfven der hade säker tillit till att behofvet af rörelsemedel under
de närmaste åren icke skall undergå någon väsendtligare förändring,
och att den summa, som för närvarande i form af grundfond, reservfond
och reserverade medel är för Riksbanken tillgänglig, skall kunna fylla
alla de kraf, som industrien och penningerörelsen kunna ställa på banken.
Jag tror äfven att denna tillit är grundad, ty bankens nuvarande ställning
är så solid, att den deri kan mäta sig med hvilken annan bank som
helst. En annan fråga är dock, huruvida vårt banksystem kommer att i
framtiden hvila på samma fot som nu, eller om det kommer att undergå
förändringar. Detta känna vi icke. Vi veta väl, att liera enskilda banker
för 2 å 3 år sedan hos Kongl Magt anhållit om förlängning på sina
oktrojer, men då dessa ansökningar ännu icke blifvit föredragna, veta vi
icke, hvad beslut regeringen i detta afseende kommer att fatta, och säkert
är. att skulle de enskilda bankernas verksamhet genom lagstiftningen
komma att inskränkas, så måste vi se till, att banken kan fylla det behof
af rörelsemedel, som deraf uppkommer. Vi få icke förbise den oerhörda
utveckling, som industrien i vårt land på senare tider tagit. Om
jag icke misstager mig, så uppgick teckningssumman för samtliga af
Kongl. Maj:t oktrojerade bolag, enligt derom skedd uträkning, till öfver
100,000,000 R:dr. Herrarne påminna sig utan tvifvel en episod från
förra hösten, då hvar och eu trodde, att vår finansiela ställning var den
bästa, då vår handel ständigt tillförde oss nya kapital och alla drömde
om den stora vinst de skulle skörda på de industriel företag de egde
del i, hvilken verkan då utöfvades af den lilla omständigheten, att Riksbanken
för någon tid höjde sin inlåningsränta. Det blef en allmän förskräckelse,
man rådfrågade sina vänner och grannar om hvad som stode
för dörren, ty alla fruktade en kris. Då Riksbanken några dagar derefter
höjde äfven utlåningsräntan och de enskilda bankerna följde Riksbanken
i spåren, ökades förskräckelsen. Orsaken till allt detta var emellertid
blott den enkla omständigheten, att Riksbanken för en enda dag öfverskridit
sin sedelutgifningsrätt med några hundratusen R:dr. Deraf synes
emellertid huru lätt eu panik kan uppkomma, Om nu ett missväxtår
skulle inträffa, tron I icke då, mine Herrar, att eu verklig panik skulle
uppstå. Jag åtminstone är derom öfvertygad. Jag är icke så pass bankkarl,
att jag vill yttra mig om den stora frågan, huruvida det vore lyckligast
för oss att, såsom förhållandet är i Frankrike, hafva blott en enda
bank. Jag tror nog, att konkurrensen, såsom varande en sporre på Riksbanken,
kan verka nyttigt i många afseende!!, men säkert är, att hade
Riksbanken hela landets lånerörelse om hand, så skulle staten derpå
skörda eu af sina förnämsta inkomster. Det har förvånat mig att man
under så lyckliga år som de senaste icke visat ens en skymt till tanke
på att öka bankens grundfond till öfver 30,000,000. Man har nu endast
disputerat om, på hvad sätt man skulle kunna komma till denna summa,
och derjemte tvistat om den tillgång som uppstått genom guldets ökade

värde,

Den 24 Mars, f. m.

305

värde, och de medel som derigenom i viss mån kommit banken till godo.
Jag tror, att Banko-Utskottet icke skulle tillräknats några alltför djerfva
åsigter eller anklagats för pessimistisk åskådning, om det under dessa lugna
tider kommit fram med förslag derom, att, i stället för att höja reservfonden
till 5 millioner, öka den till 15 millioner. På sätt en föregående talare nämnt,
äro de värdepapper, som Riksbanken tillegnat sig, utländska, mest engelska
konsols, och dervid har banken beträdt en rätt väg, ty dessa konsols äro
detsamma som guld och silfver i det de lätt låta förvandla sig till metallisk
valuta, och de hafva derjemte det företräde, att de bära någon
ränta, under det de hvila i utlandets banker. Jag tror att, då vi icke
veta, huru vårt_ banksystem i den närmaste framtiden kommer att ordnas,
vi nu, då tillgångarne medgifva att utvidga bankens grundfond och
reservfond, borde hafva varit betänkta på att reservera så mycket medel
som möjligt åt banken. Det skulle visserligen då kunna hända, efter
några års förlopp, att bankens tillgångar icke blefve så anlitade, som vore
förenligt med dessa stora valutor, men då funnes icke något hinder för
Riksdagen att använda dessa reserverade medel till jernvägar eller industriela
anläggningar o. d. Det är tydligt, att jag med dessa åsigter närmar
mig reservauternes mening. Jag är emellertid ledsen öfver, att Första
Kammaren redan fattat beslut i ämnet, ty när man då skall besluta så
att säga i andra hand, så står man utan vapen. I annat fall skulle jag
hafva yrkat återremiss på föreliggande betänkande, för att Kammaren
först skulle uttala sig om min nu uttryckta åsigt, och Utskottet sedermera,
i händelse ärendet återremitterats, kunnat taga detsamma i förnyadt öfvervägande.
Dä emellertid ett nu framstäldt yrkande på återremiss icke
skulle tjena till något, aldraheldst då man icke i motion eller på annat
sätt gifvit något bestämdt uttryck åt de åsigter jag yttrat, så vill jag
icke framställa något dylikt yrkande, såvida icke andra talare understödja mig,
och vi möjligen derigenom skulle kunna gifva en antydan, ett slags skylt
för den riktning, i hvilken Andra Kammaren anser, att vår Riksbank bör
gä, och det sätt, hvarpå den bör skötas.

För närvarande förenar jag mig emellertid i det slut, hvartill reservanterne
kommit.

Med Herr Åstrand förenade sig Herr Fahlén.

Herr von Schoultz: Banko-Utskottets föreliggande betänkande

är här föremål för två alldeles olika kritiker. I ena fallet klandrar man
Utskottet derför, att det skall hafva öfverskridit sin befogenhet genom att
i ett betänkande, som endast borde afse den för förra året upplupna
bankovinstens användande, tala om de reserverade medlen, de der ofta
omtalade 306,000 riksdalerna, och å andra sidan låter en ärad talare
Utskottet veta, att det gjort alltför litet, och att det borde hafva framkommit
med förslag om reservfondens ökande till 15 millioner. Detta
påminner mig om hvad jag hört berättas om en båtsman, som, då ryske
kejsaren år 1838 besökte hufvudstaden befann sig bland de skådelystne,
och hvilken först fick sig ett slag i nacken af någon patriot derför, att
han hurrade för starkt, men sedermera, då han mindre högljudt uttryckte

R-iksi1. Prof. 1874. 2 Af cl. 2 Band. 20

306

Den 24 Mars, f. in.

sin belåtenhet öfver ståten, fick sig ytterligare ett slag af eu annan åskådare
derför att han hurrade för svagt. Ungefär i samma ställning befinner
sig nu Banko-Utskottet, ty enligt den enes uppfattning har det
gjort för mycket och enligt den andres för litet. Det tillkommer nu
emellertid icke mig att försöka slita denna tvist, och den egentliga anledningen
hvarför jag begärt ordet var den, att jag ville rätta eu ärad
kollegas inom Utskottet uppfattning af mitt förra yttrande i ämnet. Han
säde nemligen, att jag skulle hafva yttrat, att om man ville hopa medel
i Riksbanken, så borde man för att vinna detta ändamål förändra representationssättet.
Om mitt yttrande verkligen föll sig sä. att det kunde
missuppfattas ända derhän, så må det ursäktas mig och skrifvas på räkningen
af min ringa erfarenhet i det parlamentariska yttrandesättet. Det
var emellertid alldeles icke min afsigt att uttrycka den mening, som sålunda
påbördats mig. Jag ansåg mig endast böra taga fasta på hvad
här blifvit sagdt, om att det kunde vara temligen likgiltigt i denna fråga,
huruvida man yttrade sig för bifall till Utskottets eller till reservanternes
framställning, och jag anförde i anledning deraf, att nät- fråga vore.
om medel skulle reserveras för Riksbankens egna behof eller öfverfiyttas
till Riksgälds-kontoret, så vore detta alldeles icke er, likgiltig fråga, ty i
förra fallet skulle, enligt eu eller annans åsigt, ifrågavarande medel hvila
tryggare än i det senare, derför att vid eu gemensam votering de i
Riksgälds-kontoret förvarade medel lättare kunna komma att disponeras
till af Kougl. Maj:t såsom nödiga äskade föremål, än fallet vore, om medlen
lågo i Riksbanken. Hyste man nu sålunda misstroende till de gemensamma
voteringarne och deras helsosamma inflytande på statsutvecklingen,
så borde man, för att söka åstadkomma ett lämpligare inflytande i
nämnda afseende, icke söka rättelse på det sättet, att man undansköt
medel i Riksbanken, utan då funnes icke något annat sätt att tillvägagå
i konstitutionelt hänseende, än att den representation, som visat sig på
ett otillfredsställande sätt uttala landets önskningar och mening, måste
förändras. Detta var min mening, och således har jag aldrig velat uttrycka
någon åsigt om behofvet af att nu förändra representationen.

Jag skulle visserligen kunna hafva ännu ett och annat att anföra
till försvar för Utskottets utlåtande, men jag beklagar, att Utskottets
majoritet fått en så dålig försvarare, som jag är, och då man genom ett
dåligt försvar kan mera skada än gagna den sak man förfäktar, sä anser
jag det bättre att tiga, och slutar derför med att fortfarande yrka bifall
till Utskottets framställning.

Herr Gummlius: Jag skall bo att få i ämnet tillägga några ord.
Jag skall dock icke tillåta mig att dervid till bemötande upptaga hvad som
dels eu gång förut och dels nu .senast blifvit anfördt af den ärade talare,
som nyss före mig hade ordet, och hvilken med mycken skicklighet och
utförlighet lort, Utskottets talan, emedan det förefaller mig, som om han
bär stode i mera afgjord minoritet än han gjorde inom Utskottet, och de
åt honom här anförda skäl till största delen äro besvarade i reservationen.
De stora politiska sanningar, som han ritade upp för oss, vill jag icke
heller nu inlåta mig att pröfva, och tror icke heller, att sådant är
nödigt.

Den 24 Mars, f. m.

307

Det är i Girigt endast en talare, som yttrat sig mot utskottsreservaniernes
förslag, hvilket för öfrigt vunnit ett bifall, hvaröfver jag är
särdeles glad, men denne talare, som liar sin plats på mal möbänken,
syntes icke hafva något egentligt emot reservanternes framställning, i det
lian gaf ganska goda skäl för att de omtalade 306,000 riksdalerna skulle
reserveras åt Riksbanken, och jag skulle vilja till honom hemställa, huruvida
icke precist samma skäl äro tillämpliga på den föreslagna åtgärden
att låta jemväl de 485,000 riksdalerna qvarblifva i banken. Han hyste
den betänklighet, att medlen icke skulle förräntas med samma fördel^ i
Riksbanken, som om de användes till upplåningens förminskande. Nu
har dock banken under förra året betalat ända till 5 procent på sina
depositioner, under det den ränta vi betala på svenska statens upplåning
icke går öfver 4] procent. Således synes det. att man åt ifrågavarande
medel, om de ligga qvar i Riksbanken, bör kunna påräkna en afkomst,
minst lika stor som om de användas att inköpa svenska statsobligationer
eller att med motsvarande belopp minska utlåningen. .

Jag har nu begärt ordet egentligen derför, att jag ansag mig böra

med ett par ord vända mig till några af reservanternes vänner. Det

erinrades af den talare, sou) näst före mig stod på talareplatsen, att

man borde använda de reserverade medlen till inköp åt utländska statspapper,
och att man borde taga i öfvervägande detta sätt lör deras användande.
men lian yttrade emellertid bestämdt, att de icke borde blandas
med bankens stadiga fonder. Nu är förhållandet, att man redan
förut beslutat, att reserverade medel skola användas på det sätt, talaren
förordat, och jag förmodar, att delta beslut kommer att tillämpas på
reservfonden i sin helhet. Då lär det väl komma pa ett ut, om dessa
medel blandas eller icke med andra medel, som användas på samma sätt
För öfrigt då ännu så länge de reserverade medlen i bästa fall komma
att uppgå blott till 700,000 R:dr, så lära de icke kunna göra något verksamt
gagn i det af honom uttalade syftet, hvilket jag dock gillar. En
annan sak vore om man, såsom en annan talare förordat, kunde bilda
eu reservfond af 15 millioner, men nu vid denna riksdag lära vi väl
näppeligen kunna fatta ett sådant beslut, då icke någon motion i sådan
syftning blifvit vackt, och för (ifrigt kommande Riksdagar ega att eitei
sig då företeende omständigheter förfoga öfver bankovinsten.

Jag har icke något annat yrkande att göra, ån det jag förut framställt
om bifall till reservanternes hemställan, och jag. ville endast gorå
dessa vänliga erinringar mot de talare, som yttrat sig på samma sida
som jag.

Herr Hjelm instämde i Herr Åstrands yttrande.

Herr Philipson: Jag har endast begärt ordet för att med anled ning

af hvad Herr vice Ordföranden i Banko-Utskottet nyss yttrat, få
tillkännagifva, att jag vet, det reservfondens tillgångar äro nedlagda i
utländska värdepapper och deri bland konsols, samt att jag således förmodar,
att tillökningen i nämnda fond kommer att placeras på samma
sätt, men detta rubbar icke min öfvertygelse om, huru nu ifrågavarande
reserverade medel böra användas. Det är visst sannt, att när beslut

308

Den 24 Mara, f. m.

fattades, att reservfondens tillgångar skulle förvaras i utländska värdepapper,
så skedde detta, med afseende derpå att dessa tillgångar skulle
vara till hands när som helst och kunna i händelse af behof lätteligen
utan betydligare förlust realiseras; men det ligger i sakens natur, att
realisation af en reservfonds tillgångar, så snart eu, om än ringa förlust
dermed är förenad, icke utan svårighet ifrågakommer, så framt de ej i följd
af inträffade förluster eller andra förhållanden, Rom med nödvändighet
påkalla deras användande, måste för sådana ändamål tagas i anspråk;
hvaremot friare händer sannolikt skola lemnas åt bankstyrelsen i afseende
å dispositionen af enahanda valutor, hvartill reserverade medel bli hvit
förvandlade. Om derföre dessa medel användes på det sätt jag föreslagit,
skulle de kunna utgöra en tillgång öfver den metalliska valutan,
ett slags qvasi metallisk valuta, på hvilken man, då sådant erfordrades,
skulle kunna grunda sedelutgifningsrätt och detta är något helt annat.
Jag ansåg äfven, att det ifrågavarande beloppet 700,000 R:dr vore obetydligt,
men jag yttrade tillika, att beloppet borde ökas, så att det
kunde uppgå till 10 millioner. I det hänseendet är jag af samma åsigt
som Herr Astrand, oaktadt han flock önskade reservfondens ökande till
15 millioner, hvilket jag icke vill, enär jag anser reservfonden ej bör
ökas utöfver 5 millioner, men finner önskvärdt om de reserverade medlen
kunde komma att uppgå till 10 millioner. Allt detta är nu emellertid
icke annat än bankfunderingar, måhända endast fromma önskningar, och
min mening är eller kan icke vara att de nu skola tillvinna sig något
afseende. Min afsigt har endast varit att här uttala dem, på det BankoUtskottet
vid uppgörande af förslag till nytt förvaltningsreglemente för
Riksbanken måtte kunna taga dem i något öfvervägande. Då för öfrigt
Herr vice Ordföranden i Banko-Utskottet förklarat sig instämma i det
syfte jag haft. och då slutet sålunda är godt. allt är godt, så slutar
äfven jag nu med förklaring, att jag vidblifver de åsigter, jag förut i
ämnet yttrat.

Herr Peter Olsson: Jag skall endast be att, på de skäl som

af reservanterne i deras vid betänkandet fogade reservation blifvit anförda,
få yrka bifall till hvad de i ämnet föreslagit.

Herr Olof Nilsson: Jag ber att få nämna, det jag anser de af

reservanterne anförda skäl vara goda och öfvertygande, hvarföre jag
yrkar, att deras framställning måtte af Kammaren bifallas.

Herr Astrand: Jag vill blott erinra mot Herr Gumselius, att jag

aldrig yrkat, att i klämmen skulle intagas något om reservfondens ökande
till 15 millioner, emedan jag fullkomligt inser, att denna Riksdag icke
kan genom sitt derom fattade beslut binda kommande Riksdagar; men
jag anser deremot, att en dylik framställning om det lämpliga i reservfondens
ökande skulle mycket väl kunna hafva sin plats i motiveringen,
der det kunde hafva tjent såsom en antydan om denna Riksdags åsigter.
Sedan kunde ju kommande Riksdagar i ämnet göra hvad de behaga.

Den 24 Mars, f. m.

309

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställanden i de båda föredragna punkterna, dels att, med
afslag derå, det förslag måtte antagas, som Herr A. Gumtelius m. fl. reservanter
inom Utskottet afgifvit och som fanns upptaget å 6:te sidan
af förevarande memorial, dels ock slutligen bifall till det af Herr Boman
under öfverläggningen framställda särskilda yrkande. Herr Talmannen
gaf propositioner i öfverensstämmelse med dessa olika meningar och fann
ja vara öfvervägande för bifall till reservanter nes förslag; i följd hvaraf
Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, beslutit, att Riksbankens

för år 1873 upplupna vinst, utgörande........R:mt 2,411,656: 59.

skulle så användas, att:

till reservfonden öfverföres.......R:mt 1,476,188: 34.

till Riksgälds-kontoret, för statens allmänna
behof, anvisas att under år
1875 från Riksbanken utbetalas på
tider, som bankofullmäktige ega

bestämma...............

till Riksbankens “reserverade medel
till framtida förfogande4'' lägges öfverskottet.
...............

500,000: —

435,518: 25. 2,411,656: 59.

§ ä.

Börjades föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 18, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel.

lista och 2lära punkterna.
Biföllos.

3:dje punkten.

Beträffande Utskottets hemställan under litt. a anförde:

Chefen för Kongl. Civil-departementet Herr Statsrådet Bergström:
Jag börjar med det tillkännagifvandet, att den skriftliga uppfattningen
af mina yttranden under behandlingen af denna hufvudtitel ej kommer
att af mig justeras.

Hvad angår denna punkt, hemställer jag, att Kammaren måtte besluta
följande: “att anslaget till Civil-departementets expedition måtte,
för tillämpning under år 1875 af den utaf Kong], Maj:t föreslagna aflöningsstat,
höjas till 71,300 kronor eller med 25,100 kronor, att på extra
stat fördelas.1'' Anledningen dertill att jag, fastän Riksdagen samfäldt
afslagit Kongl. Maj:ts framställning om högre löner åt Justitie-departementets
tjenstemän, till de belopp Kongl. Maj:t föreslagit, dock i fråga
om Civil-departementet yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition, är den
att Riksdagen på framställning af Siats-Utskottet beviljat de belopp
Kongl. Maj:t begärt för tjenstemännen inom Utrikes-departementets

310

Den 24 Mars, f. m,

expedition. Den grundsats, som förut rådt, att expeditionscheferna,
expeditionssekreteraren och protokollssekreteraren inom de särskilda departementen
skulle vara lika a (lönade, är derigenom bruten. Statsutskottet
anför visserligen icke i sitt betänkande rörande regleringen af
utgifterna under tredje kufvudtiteln några skäl, hvarför Utskottet
tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts framställning i fråga om denna hufvudtitel,
oaktadt Utskottet afstyrkt fullkomligt bifall i fråga om den andra
hufvudtiteln, och Riksdagen är således i okunnighet om de skäl, hvilka
föranledt Stats-Utskottet att handla på olika sätt under de begge hufvudtitlarne;
men då det är ett faktum att Riksdagen bifallit Kongl. Maj:ts
framställning under tredje hufvudtiteln, och då jag, utan att på något
sätt vilja antyda att tjenstemännen i Utrikes-departementet icke hafva
fullt upp att göra, dock vågar påstå, att tjenstemännen inom Civildepartementet
hafva lika mycket, samt då inom denna Kammare alltid
uttalats den grundsatsen, att det är arbetet som skall betalas, så ser jagför
min del icke något skäl, hvarför Kammaren icke skulle bevilja hvad
Kongl. Maj:t begärt för Civil-departementets expedition och förnyar således
min först gjorda framställning.

Grefve Pos se: Hvad den ärade Civilministern nyss anförde beträffande
det beslut, som Riksdagen fattat i afseende på Utrikes-departementets
kansli-personal, har jag naturligtvis icke kunnat uppfatta såsom något
klander af de utaf Riksdagen redan fattade beslut och anser mig således
ej heller böra ingå i någon diskussion derom. Hvad deremot angår den
ärade Civilministerns yrkande beträffande den nu föreliggande frågan, så
inskränker jag mig till att helt enkelt begär.: bila” till Stats-Utskottets
förslag, och detta så mycket hellre som detsamma står i fullkomlig öfverensstämmelse
med hvad Riksdagen beslutat så väl i fråga om andra som
fjerde och femte Imf vild titlar ne.

Herr Statsrådet Bergström: Jag vill upplysa Kammaren derom,
att Första Kammaren har, på enahanda framställning af mig, som den
jag nyss bär gjorde, med utslag å Stats-Utskottets betänkande, bifallit
Kongl. Maj:ts proposition, hvad angår det af Kongl. Maj:t begärda beloppet
för Civil-departementets expedition, och således erkänt att, då
Utrikes-departementets tjensteman hafva fått hvad Kongl. Maj:t för dem
begärt, så borde äfven tjenstemännen i Civil-departementets expedition
få hvad som för dem blifvit begärdt.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen, enligt
de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner såväl på bifall till
Utskottets hemställan som ock på utslag derå och bifall i stället till
Kong! Maj:ts i ämnet afgifna nådiga proposition; och som svaren utföllo
med öfvervägande ja för den förra meningen, hade Kammaren alltså
bifallit Utskottets hemställan.

Litl b.

Momentet bifölls.

4:de punkten.

Slef jemväl bifallen.

Den 24 Mars. f. in.

311

5 :te punkten.

Efter föredragning af Utskottets hemställan under litt. a uppstod
öfverläggning och yttrade:

Friherre von Schulzen heim: De Minne kanske vigtigaste frågor,
som förelegat denna Riksdag till behandling, hafva varit, den ena löneförhöjningsfrågan
och den andra den frågan, som nu är före. Den senare
vill jag dela i Manne delar, en så att säga ekonomiskt-praktisk och eu
annan, som jag skulle vilja kalla den praktiskt-politiska. Jag skall be
att först fä nämna några ord om den förra delen och kan i afseende på
den vara ganska kort.

Under loppet af de år, som denna fråga stått på dagordningen, har
det småningom, som jag tror, för Riksdagens båda Kamrar blifvit klart,
att Kommers-kollegium hör till de verk och inrättningar, hvilka vid en
förändrad organisation af embetsverken äro mogna att först indragas.
Ett förslag till öfverflyttning af Kollegiets verksamhet på andra, redan
befintliga inrättningar och verk, som behandla likartade ärenden, väcktes
af mig redan vid 1869 års riksdag. Skälen för detta mitt förslag återfinnas
i Statsrevisorernes berättelse till 1871 års riksdag utförligen angifva
och torde således ej nu behöfva ånyo vidlyftigare framställas. De
hafva dessutom till största delen blifvit gillade cell erkända af båda
Kamrar ne, pressen och den allmänna opinionen, ehuru naturligtvis icke
af det kollegium, som det varit fråga om att reorganisera. Men vigten
af att äfven taga denna del af frågan något i betraktande, oaktadt, som
sagd!, mycket i det afseendet redan blifvit uudangjordt och bevisadt,
ligger deri, att från Regeringens sida redan Minne gånger utgått en förklaring,
att hon icke både något emot att vidtaga åtgärder för en förändrad
organisation eller indragning af detta verk, för så vidt nemligen
ett nytt regeringsdepartement blefve iurättadt och tyngden af Civildepartementets
göromål således icke kornnie att ökas genom en öfverflyttning
af Kommers-kollegii åligganden eller delar deraf på samma departement.
Då jag emellertid för min del anser, att inrättandet åt ett
sjelfständigt departement för några af våra näringar jemte kommunikationerna
är af behofvet fullt påkalladt, utan allt afseende på Kommerskollegii
indragning, samt att tvärtom denna indragning ganska väl kan
verkställas äfven utan afseende derpå, om ett nytt statsdepartement inrättas
eller ej, så anser jag för mig nödvändigt att söka visa, att denna
indragning utan praktiska olägenheter låter sig verkställas samt leder till
besparing i statens utgifter, utan att något nytt statsdepartement endast
derföre behöfver upprättas, utan blott eu särskild byrå, hvilken skulle fa
så få ärenden att behandla, att den icke komme att särdeles betunga
det departement -- det måtte blifva livilket som helst — hvarunder
Kongl. Maj:t kunde bifalla att det skulle sortera, nemligen nästan endast
bergsärenden och patentfrågor. Jag beklagar på samma gång, att Herr

312

Den 24 Mars, f. m.

(junoteln motion, om inrättande af en ny bergsöfverstyrelse, icke bJifvit af
Stats-Utskottet, som ju är så att säga vårt kollektiva finansministerium,
i sammanhang med den nu förevarande frågan utredd och satt på dagoi
aningen, emedan derigenom skulle tydligen hafva visat sig, att Kommers-kollegium
skulle kunna indragas, utan att någon förändring i organisationen
af statsdepartement^! deraf hade behöft ovilkorligen blifva en
följd, I or att kunna bevisa detta utan att trötta Herrarne, her jag att
a lemna en kort rekapitulation af de göromål, som enligt gällande instruktion
åligga Kommers-kollegium. Instruktionen finnes icke tillgänglig
i bokhandeln, men jag har lyckats erhålla eu afskrift af henne och ber
att derur få uppläsa så mycket, som behöfves för att visa att instruk VTe?-0r,

ie §°,romå1’ som enli§''t densamma tillhöra Kollegiet, redan äro
dels förfallna, dels antiqverade, och att återstoden är af den beskaffenhet,
att den genast och _ utan någon tidsutdrägt kan öfverflyttas på andra
sedel me1 a tillkomna institutioner, Indika hafva alldeles likartade göromål
a.t behandla och således böra kunna öfvertaga hvad som efter nu
namnda afdrag i verkligheten återstår af Kollegii nuvarande åliggganden
Kommers-koHegmm är, enligt denna instruktion, fördeladt i tre departement.
till det första departementet hör: “föredragningen af alla ärenden
som angå fabrikerna, stämpling af svenska fabriksvaror och kontrollen
derå- — behof vet deraf har försvunnit; “frågor om läne- och
^understöd eller premier, som hafva till föremål att befrämja fabriksnariiigarnes
utveckling-1 — dylika ärenden kunna lättast afgöras af
magistraterna i städerna och landshöfdingarne på landet och till och
med åt hvilken annan myndighet som helst —: “frågor rörande befrielse
irau eher nedsättning i tullafgiften vid införsel af varor för inhemsk
slöjdidkare* ramling» -- General-tullstyrelsen är naturligtvis den lämpigasie
auktoriteten att sköta detta. Vidare höra till samma departement
•■årliga berättelse!- om fabrikernas samt husslöjdernas och handtverkeriernas
stallning» dessa berättelser böra enligt sakens natur af magistraterna och
landshöfdingarne mlemnas till den blifvande nya byrån under Civil-departementet
eller ock Statistiska Central-byrån, dä vi ju hafva ett sådant embetsverk
—; “ärenden, som angå lån af manufakturdiskont samt ulldiskontionderna»
— det åliggandet tillkommer icke längre Kommers-kollegium
hav redan upphört, och manufakturdiskonten bär ju nu
bil vit överflyttad till Riksbanken —; frågor om “ersättningar till konsulerna
för brefportn och andra embetsutgifter, äfvensom för lemnade
understöd åt svenska sjömän samt andre svenske eller norske nödställde
undersåter» — dylika frågor böra naturligtvis afgöras af Utrikes-departementet
såsom sker af alla andra europeiska makter. Likaledes har
samma departement att handlägga: “Konsulernas anmälande!! om ullpriser
■■r 1 «“aijknacler på utrikes orter» — det åliggandet torde vara temligen
öfverflödigt, då antagligen hvarje, åtminstone mera betydande, ullhandlare

sje skaffar sig reda på den utländska ullmarknadens ställning -_•

“granskning af alla räkenskaper, som i Kongl. Kollegium upprättas så val
oiver de-i otvannamnda ändamål under Kongl. Kollegii förvaltning ställda
fonder och särskild! anviste allmänna medel, som ock de årliga anslag af
manufaktur,- expens-, tull- och beslagsmedel, lösen m. in, som till Kongl.
Kollegium ingå» — dessa anslag hafva numera allesammans försvunnit —:

Den 24 Mars, f. m.

313

“tillsynen deröfver, att advokatfiskal behörigen bevakar och iugifver de
fordringar, som förenämnde fonder ega utestående11 — det åliggandet beror
naturligtvis på fondernas tillvaro och har således upphört på samma
gång som de —; “vården och tillsynen öfver manufakturdiskontens fasta
egendom samt ullmagasinet i Norrköping14 — det förra är bortskänkt och
det senare har afiidit för längesedan —; “frågor, som röra Eskilstuna
fristad44 — kunna vårdas af Teknologiska Institutet —; och slutligen
“konsistoriernas redovisningar för influtna sjömanshus-kollektmedel och
dessa medels behöriga fördelning emellan samtliga sjömanshusen44 — dessa
kollektör böra naturligtvis emottagas och vårdas af magistraterna, liksom
alla andra dylika afgifter och kassor.

Till det andra departementet hör föredragningen af följande ärenden,
som angå in- och utrikes handel och sjöfarten, men som jag tror numera
äro fördelade mellan tvänne kollegiiledamöter, nemligen: “frågor om anläggning
af städer och köpingar samt andra lastageplatser44 — dylika
frågor pröfvas förmodligen bäst af landshöfdingarne och fastställas af
Kong! Maj:t, samt förekomma sannerligen endast sällan —; “de reglementariska
stadganden, som för dem tjena till efterrättelse, liandeisorduingen,
regleringen af marknaderna och årliga terminerna för deras hållande44
— jag föreställer mig att detta skulle kunna regleras af landshöfdingarne
efter vederbörande kronofogdars hörande, sedan på en gång lastställas
i Civil-departementet, utan att departementets göromål derigenom
skulle blifva särdeles förökade — ; “afgiften för fartyg och varor till städer
och kanal bolag, företag och anstalter som hafva till föremål inrikes handelns
och sjöfartens säkerhet, beqvämlighet, utveckling och förkofran44 — men dessa
fördelar bero, som jag föreställer mig, endast på den allmänna lagen och
dess handhafvande af vederbörande polismyndigheter, i stad magistraten,
på landet Konungens Befallningshafvande, samt torde hvad “beqvämligheten,
utvecklingen och förkofran44 beträffar, bäst öfverlåtas åt köpmännen
sjelfva och den enskilda företagsamheten --- ; “frågor om rättighet
att utöfva handel och handtverk samt dermed gemenskap egande administrativa
ärenden41 — dessa rättigheter äro, som bekant, numera ganska
lätt förvärfvade, endast genom en simpel anmälan, i stad hos magistraten
och på landet hos Konungens Befallningshafvande, utan att Kom
mers-kollegium ens deröfver höres —; “frågor rörande navigationsskolorna44
— dylika frågor kunna handläggas af Sjöförsvars-departementet—; “och
tekniska skolor44 — de sistnämnde äro ej flere, än att ärenden angående
dem kunde handhafvas af styrelsen för Teknologiska Institutet —; “statistiska
tabellerna öfver rikets handlande; alla ärenden som angå sjömanshusen44
— såväl de förre, som de senare kunna öfverlemnas åt magistraterna
och landshöfdingarne —; “anstalter till säkerhet och beqvämlighet
för sjöfarten44 — dylika anstalter föreställer jag mig att skeppsredarne sjelfva
lättast borde kunna åstadkomma —; “frågor angående rättigheten att
föra befäl å svenska fartyg, och dermed gemenskap egande administrativa
ärenden44 — dessa frågor anser jag ovilkorligen tillhöra vederbörande
magistrater, men aldeles icke ett kollegialt embetsverk — ; “frågor, som röra
städernas skyldighet att importera salt och att hålla ett visst qvantum
deraf på ständigt upplag14 — den skyldigheten har försvunnit från mängden
af städernas förpligtelse!'' och Kollega vigtiga göromål — ; “årliga be -

314

Den 24 Mars. f. m.

rättelser om inrikes handeln, sjöfarten, fiskerierna i Nordsjön och Östersjön,
så vidt de kunna anses utgöra en särskild näringsgren41 — dessa
berättelser angående handeln och sjöfarten böra naturligtvis af Konungens
befallningshafvande och magistraterna ingifvas till Statistiska Centralbyrån,
berättelserna angående fiskerierna deremot till fiskeri-intendenteu, som sannolikt
eger bättre insigter i fiskerinäringen än någon af Kommers-kollegii
ledamöter —; och till sist “mål, som angå meddelande af patenter å nya
uppfinningar, klander å patenter, anmälanden om deras utöfning, beslut
om patenters upphörande in. m.“ — de förra, eller meddelande af patenter,
kunna öfverlemnas åt Teknologiska Institutet, äfvensom frågor om
upphörande af patent, anmälande om deras utöfning, klander af patenter
åter ovilkorligen böra algöras af domstolarne, ej som nu på administrativ
väg, då de innebära tvist om eganderätt.

Det tredje departementet tillhör: “föredragningen af frågor om konsulers
tillsättande, brefvexlingen med dessa tjensteman, alla anmärkningar
som emot dom förekomma, kontrollen huruvida de uppfylla sina åligganden11—
allt saker, som utan svårighet borde kunna illgöras af Utrikesdepartementet
på samma sätt som öfriga nu dit hörande ärenden, sedan
nemligen vederbörande förut blindt hörde och ingifvit sina upplysningar —;
“följande ärenden som angå utrikeshandeln och sjöfarten, nemligen rikets
handelsförhållanden med främmande makter1* — jag hänvisar i afseende
härå till hvad jag sade angående konsulerna —; “och i sammanhang dermed
stående frågor om tullafgifter på varor, skeppsumgäld:?»'' till Kong!.
Maja, och kronan11 — dessa frågor torde lättast kunna skötas af Generaltullstyrelsen
- ; “samt lots- och fyrafgifter** — jag vågar tro, att förvaltningen
af sjöärendena vore den lämpligaste auktoriteten för deras handläggning
—; “nederlagsrätt, kreditupplag, frågor som angå vexelhandeln, mäklares
och skeppsklarerare antagande, sjödokumenters utfärdande11 — härom
galle)? detsamma, som redan blifvit erinradt i fråga om åtskilliga andra
Kommers-kollegii åligganden, att de torde ganska val lämna öfverlemnus
och lika väl om ej bättre behandlas af magistraterna—; “årliga berättelser
om rikets handel och sjöfart på utrikes ort, samt alla. på Kolig!. Kollegium
ankommande åtgärder, då smittosamma sjukdomar yppas eller äro gångbara
pa utrikes orter.11 Hvad de förstnämnde beträffar, så inskränker jag
mig till att förklara, att jag tror att det finnes eu man i »Sverige i detta
ögonblick, som lätteligen skulle kunna åtaga sig den .affären och göra den
fyra gånger bättre än Kong!. Kommers-kollegium, nemligen Chefen för statistiska
centralbyrån, och hvad åtgärder beträffar i afseende å smittosamma
sjukdomar, borde de väl rätteligen höra under Sundhetskollegium.

Sedan jag nu genomgått och granskat Kommers-kollegii åligganden
enligt gällande instruktion och Kommers-kollegii göromål sådana de i verkligheten
äro, så återkommer jag till den frågan, huruvida det icke låter
sig gorå att indraga kollegiet och öfverflytta dess göromål på andra verk
och inrättningar, utan att lägga dem direkt på Civildepartementet, som
redan ^ förut är så liårdt betungadt af arbete, att det verkligen till och
med har rätt att fordra, det eu del ärenden må från detsamma skiljas
och öfverlemnas åt ett annat statsdepartement, Kommerskollegium är, i
min tanke, det embetsverk som Riksdagen för närvarande först bör, så
vidt på Riksdagen beror, indraga; men ett beslut derom kan, enligt 89 §

Den 24 Mars, f. m.

315

Regeringsformen, icke fattas i annan form äu den af eu underdånig anhållan
hos Kongl. Maj:t om förändring i grunderna för kollega arbetssätt
eller dess totala indragning. Att Kongl. Magt fullkomligt skulle gilla
syftningen af eu sådan anhållan och således låta utarbeta ett förslag i
samma riktning, derom är jag för min del fullkomligt öfvertygad. .lag
stödjer denna min. öfvertygelse derpå, att det nuvarande Statsrådet och
Chefen för Civil-departementet flere gånger här förklarat, att lian icke
både något emot en förändring eller transposition af kollegii arbeten.
Riksdagen kan derföre med skäl först taga ihop med detta kollegium. Invändningen
att Konmierskollegitim skall indragas först i sammanhang med
en allmän omreglering af embetsverk^! vederlägges för det första dermed,
att eu sådan reglering icke så, snart kan verkställas som regleringen af
Kommers-kollegium ensamt, och för det andra dermed att, om regleringen
af embetsverken sker på eu gång, så stannar regeringen verkligen till eu
viss grad i förlägenhet om tjenliga verktyg för förvaltningen, sedan denna
inträdt i nya former, och att det ovilkorligen måste vara lättare att, så
till sågandes, småningom expediera det ena efter det andra af de kollegiala,
embetsverken och förändra dem till byråer under departementen eller
särskilda styrelser, såsom Tull-, Post- och Telegrafverken. Klokheten bjuder
att börja med det embetsverk, som lättast kan undvaras. Härmed
anser jag mig hafva något så när fullständigt betraktat den sidan af saken,
som jag skulle vilja kalla den ekonomiskt-praktiska.

jag öfvergår nu till den politiskt-praktiska delen, eller frågan om
Riksdagens rätt att minska det nu till Kollegiet utgående ordinarie anslaget.
Det tinnes nemligen de, som anse att Riksdagen icke bär rätt att
ensidigt inkräkta på eller minska de s. k. ordinarie anslagen, utan endast
de extra-ordinarie; men jag för min del kan icke gilla eu sådan uppfattning.
Ty först och främst finnes alldeles icke i grundlagen något bestämdt
''stadgande som skiljer emellan ordinarie och extra-ordinarie anslag,
och för det andra kan ingen annan definition gifvas på skilnaden dem
emellan, än den att de ordinarie anslagen äro sådana, hvilka genom en
långvarigare tillvaro hafva visat sig för staten så hehöfiiga, att framställning,
bevis och diskussion derom icke vid hvarje riksdag hem fide förekomma;
de extra ordinarie åter sådana som icke höra till denna kategori
af långvarig häfd eller användning och derföre årligen behöfde till
sin nödvändighet granskas. Fortfar statens behof af eif visst, extra ordinarie
anslag under eu längre tid, så höra do på denna grund uppföras
på ordinarie stat. Men detta hindrar icke, att de ordinarie anslagen icke,
om så. behofves, i fall de icke klifva, i följd af förändrade omständigheter
och behof, för staten oundgängliga, kunna jernkis till sitt behötliga belopp.
Begge anslagen hafva för öfrig!, så motsatta de än tyckas vara till sin
benämning och efter deri andra sidans åsigt äfven till sin grund, eu viss
likhet derutinnan, att åtminstone vissa af de ordinarie anslagen kunna
fullt grundlagsenlig! nedsättas af Riksdagen, under det å andra sidan
några af de extra ordinarie äro sä fixerade och nödvändiga samt hafva
så långvarig häfd för sig, att man kan säga att de icke böra kunna rubbas
ensidigt af Riksdagen, derest grunden för uti grundlagen såsom existerande
intagna och ännu verkande institutioner derigenom skulle upphäfvas.
Eu annan del af de extra ordinarie anslagen är deremot af den

316

Den 24 Mars, f. m.

natur, att det ovilkorligen bör tillkomma Riksdagen att öfver dem ensamt
besluta. Utdika af dem som hafva den ena eller andra karakteren, öfverlemnar
jag åt den vetenskapliga undersökningen att afgöra. Beträffande
den nu föreliggande frågan har Stats-Utskottet emellertid, i min tanke,
handlat med fullkomlig delikatess och mycket riktigt: ty Utskottet har
icke föreslagit Riksdagen att indraga presidentslönen, utan endast eu underdånig
skrifvelse med anhållan för tredje gången, att frågan om Kommerskollegii
indragning eller omorganisation måtte af Kong! Maj:t tagas
i förnyad ompröfning och under liden och då Kong], Maj:t sjelf genom
att i sin proposition icke upptaga något dyrtidstillägg för presidentplatsen
i kollegiet oveclersägligen antydt, att denna sinekur under nuvarande förhållanden
ej vidare kornrne att tillsättas och Stats-Utskottet följdriktigt i
samma betänkande föreslagit 1,500 Rall’ lönetillägg för äldsta kommerserådet,
nu äfven föreslagit att aflöningsanslaget till kollegiet må tills vidare
minskas i dess helhet med ett belopp af 6,000 R:dr.

Stats-U.tskottet har blott tillkännagifvit, att det anser detta presideutembete
obehöflig^ men det har föreslagit, dels att Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes taga frågan om sjelfva
Kommerskollegii indragning i förnyad ompröfning, dels att, intill dess
denna organisationsfråga kan varda slutligen afgjord, det för nämnda embetsverk
anvisade afiöningsanslag måtte minskas med 6,000 kronor. Det
betyder ju ingenting annat, än att Riksdagen önskar att under den, som
jag hoppas, korta tid, detta kollegium ännu har qvar att lefva, inskränka
budgeten med 6,000 kronor. Frågan om kollega totala indragning är
dessutom icke ny, ty, linne Herrar, den började år 1809 och förekom
andra gången år 1823 och 1840 samt väcktes slutligen för åtta år sedan,
och den har nu kommit derhän, att landet har reda på, hvad man vill i
saken; och då den kommit så långt, så har Riksdagen också erhållit en
berättigad ståndpunkt att stå på i denna sak, der det är fråga om indragning
af ett embetsverk, hvars göromål under tidernas lopp och eu
förändrad handelslagstiftning blifvit till hälften förminskade. Skulle någon
balans i följd deraf uppstå, så är jag öfvertygad derom, att besparingen
a diskontmedeln kunna ställas sa, att denna, för öfngt omöjliga balans
ma kunna deraf betackas. Riksdagen har, efter min uppfattning, i sin
hand att fritt besluta i saken, utan att derföre behöfva få några samvetsskrupler,
och det är Stats-Utskottets grundlagsenliga skyldighet att
tillse, det besparingar ma göras, der det kan ske. på det andra vigtiga
statsbehof må derigenom kunna fyllas, utan fortgående skatteökning, och
hvilken skyldighet jag anser Utskottet hafva denna gång fullgjort.

Jag måste, på grund af hvad jag nu haft äran framställa, och oaktadt
det smärtar mig att i detta fall nödgas uppträda mot en Konungens
rådgifvare, för hvilken jag hyser den ärligaste högaktning och personlig
tillgifvenhet, likväl, då sådant icke får gälla något i sak, yrka, att Statsutskottets
utlåtande varder af Kammaren bifallet.

Herr Treflenberg: Herr Talman, mine Herrar! För mig erhåller

den nu föredragna punkten sitt förnämsta intresse icke af den der omhandlade
frågans administrativa och ännu mindre af dess finansiela betydelse,
utan ur en ändå vigtigare, ja den vigtigaste, synpunkt, nemligen

Den 24 Mars, f. m.

317

den konstitutionela, emedan denna fråga erbjuder ett tillfälle att återupptaga
den lyckligtvis sedan 1870 års riksdag k vilande, men omtvistade
frågan om Riksdagens rätt att utan Konungens samtycke indraga eller
nedsätta ett på ordinarie stat utan förbehåll uppfördt ständigt anslag.
Man skall säkert från ett visst betydande håll i denna Kammare invända,
att en undersökning härom är en temligen förspilld möda, emedan denna
fråga icke längre är öppen utan afgjord genom Riksdagens flere gånger
förut fattade beslut angående indragning af ordinarie anslag, .lag
tillåter mig dock härmed erinra, att denna fråga är öppen icke blott i
den meningen att, om, öfver hufvud taget, eu sådan rätt icke blifvit åt
Riksdagen i grundlagen förvarad, så kan ej heller denna rätt genom itererade
grundlagsbrott någonsin förvärfvas, utan jemväl i den meningen
att hvarje försök från Riksdagens sida att indraga ordinarie anslag af det
speciela slag, hvarom här är fråga, eller af anslag som äro fastade vid
eu viss aflöningsstat eller kunna beröra enskild persons rätt, hittills alltid
strandat mot Konungens veto, efter hvad jag om en stund skall visa.
Det kan dock nu icke vara min mening att hålla eu föreläsning i Svensk
statsrätt, ty härom gäller hvad redan vid 1869 års riksdag dåvarande representanten
från Christianstad erinrade, eller att, ehuru det vore en lätt
sak att genom en rättsvetenskap!^ deduktion ur grundlagens särskilda
stadgande!! och dessas historiska genesis bevisa, att Riksdagen icke liar
rätt att utan Konungens samtycke indraga ordinarie anslag, så lämpar
sig dock eu sådan deduktion endast för den akademiska lärostolen- eller
för vetenskapsmannens stilla kammare, men icke för denna Kammare, hvilken
borde nöja sig med hänvisningen till ett statsvetenskapligt arbete,
hvithet då redan utkommit och till fullo visade, att den ifrågavarande
rätten icke tillkom Riksdagen. Jag skall således inskränka mig till att
endast i någon män belysa ohållbarheten af de två hufvudargument som
försvararne af indragningsmakten vanligast uppställa. De säga då: ”ni
som bestriden, att Riksdagen eger denna makt, ni stödjen eder icke på
uttryckliga grundlagsbud utan på en blott teori, men då det icke blifvit
i grundlagen förbjudet att indraga ordinarie anslag, så är det tillåtet”.
I en tryckt skrift, som utkom för några år sedan, har en person, hvilken
jag misstänker vara eu stor jurist men äfven en stor skalk, då ett godt
tillfälle såsom här dertill erbjuder sig, har denne person, säger jag, upptagit
detta argument och affärdat det på det enda sätt, det i sjelfva verket
förtjenar, nemligen med hänvisning till en saga hos Kellgren, i hvilken
berättas, att eu stad, hvars enda smed hade förverkat iifvet. fordrade
att den ene åt stadens tvänne bagare skulle gå till döden i smedens ställe.
Man vände sig således till stadens borgmästare och framställde begäran
härom; och så förmäler sagan:

”Borgmästaren öfverallt uti sin lagbok tittar

Men intet enda ställe hittar.

Der någon bagare förbjudet är att gå

I döden för eu smed — alltså,” —

och då det icke fanns något förbud stadgadt för eu bagare att gå i döden
för en smed, så fick förmodligen bagaren släppa till Iifvet i smedens
ställe. Kan man dessutom tänka sig, att en grundlag, hvilken skall regie -

318

Den 24 Mars, f. m.

ra förhållandet emellan statsmakterna,- skulle kunna specifikt uppräkna
allt, hvad den ena statsmakten eller den andra icke tick göra. Eu sådan
grundlag skulle blifva tjockare än alla de 15,000 författningar tillsammanlagda,
som, efter hvad man sett, komitén för styrelseverkens ombildning
i sitt år 1872 afgifna betänkande uppgifver hafva blifvit utfärdade
endast angående jorden och densamma åliggande onera. Men derjemte
skulle eu sådan grundlag rent af blifva vådlig för den allmänna säkerheten
till följd af de luckor, som genom ovarsamhet eller förbiseende från grundlagsstiftarens
sida, kunde uppstå i denna långa förbudslista, så att, — om
till exempel lagstiftaren händelsevis icke förutsett det af Herr Sven Nilsson
i Österslöf häromdagen förutsatta fall, att ”regeringen kunde finna
oss antingen för tröga eller för liiliga’, och grundlagen således icke kommit,
att uttryckligen stadga något förbud för regeringen att för detta fall
kora oss på porten, — regeringen en vacker dag skulle kunna skicka
oss eu genera l kapten Pavia på halsen. Grundlagen kan icke vara eu
index proldbitorum, utan den utstakar i positiva bestämmelser de begge
statsmakternas befogenhet och ställning gent emot hvarandra, och hvad
enligt sammanställningen af dessa bestämmelser den ena statsmakten kan
gorå utan intrång på den andras verksamhetsområde, det må vara tillåtet,
då motsatsen deremot vore det otillåtna. På detta sätt är indragniugsmakten
otillåten i grundlagen lika bestämdt, som om derför vore ett
uttryckligt förbud stadgadt. 1 denna riktning ungefär har den åt mig
förut omnämnde juristen uttalat sig, och ai samma tankegång leddes äfven
eu annan af våra mest berömde jurister, som vid 1869 års riksdag,
då denna principfråga debatterades i Första Kammaren, yttrade sig på
följande sätt: ”Hvad angår den andra invändningen, som söker sitt stöd

deri att något positivt stadgande om varaktigheten af på ordinarie stat
uppförda anslag ej förekommer i gruudlagarne, hvilka böra efter ordalydelsen
tillämpas, så, utom det att det alltid häfver sig svårt att göra en
tillämpning efter ordalydelsen, der, i brist af positivt stadgande, någon
ordalydelse ej finnes, måste man väl se till, att man med deri ratt, man
af sagda omständighet vill åt Riksdagen tillegna, icke stöter mot något
annat stadgande, hvars ordalydelse måste respekteras, emedan det finnes
till. Och sådana stadgande!! finnas liera och af deri mest genomgripande
vigt: stadgande», som afse statens styrelse, dess rättskipning, dess förvaltning,
dess försvar samt de erforderliga medlen för allt dettas förverkligande''''.
Dessa ord bilda en naturlig anknytningspunkt till det andra af
mig omnämnda hufvudargumentet, livilket lyder sålunda: Om rättighet

att indraga ordinarie anslag icke vore Riksdagen medgifven, så skulle detta
innefatta en inskränkning i Riksdagens beskattningsrätt, som dock är
Riksdagen oförtydbart förbehållen i 57 £ Regeringsformen”.

Ohållbarlieten af denna argumentation kan bevisas dels på historisk
och dels på rationel eller rättsvetenskap!^ väg. Jag är dock rådd att
beträda den historiska vägen, emedan den förutsätter något litet språkforskning
till utredande bland annat af rätta betydelsen af det i 57 §
Regeringsformen förekommande ordet “allena1-; jag har som sagdt vissa betänkligheter
häremot, emedan jag nogsamt minnes, huru häromdagen, sedan
ett af Stats-Utskottet afgifvet utlåtande med sin icke ovanliga ”utskottssvenska”
blifvit jemmerligen söndertrasadt här i Kammaren, en af

Den 24 Mars, f. m.

319

Utskottets ledamöter efter sammanträdets slut hördes utropa: ”förbannade
vare alla språkforskare”, .lag nödgas således afstå från detta försök,
men i stället hoppas jag äfven på den andra vägen, för att der taga ett
stort och afgörande steg genom att erinra derom, att, om beskattningsrätten
i 57 § är Riksdagen förbehållen i dm mening och så oinskränkt,
att Riksdagen skulle ega indraga ordinarie anslag af den beskaffenhet
hvarom här är fråga, så är också på samma gång den rätt, som i grundlagen
förbehållits Kong!. Maj:t, i 18 § Regeringsformen att styra riket, i
4 § att allena styra riket på det sätt Regeringsformen stadgar, i 89 §
att lagstifta i ekonomiska mål och att ordna grunden för hela statsförvaltningen.
hvilken dock ovilkorligen för sin fortvara och verksamhet erfordrar
materiela tillgångar, då, säger jag, är också all denna rätt en ren
illusion; och detta, mine Herrar, i ett land, hvars grundlag varit sä angelägen
att beröfva folkmakten hvarje frestelse att genom auslagsvägran
eller armat rabulistiskt otyg, hvarmed man i främmande länder söker att
sätta tumskruf på bångstyriga ministerer, näuima eder hindra statsmaskineriets
jemna gång, att den medgifver Konungen rätt att, äfven om Riksdagen
upplöses innan ny budget voterats, regera med deri gamla staten.

Här har vidare och det just i dag vant synligt ett auuat argument, hvilken
visst icke är nytt utan gammalt men derför icke mindre ömkligt.
Det förekommer i eu liten pigg och yrvaken morgontidning, som lugnar
Riksdagen med den försäkran, att det icke är så farligt med det ingripande,
som man här häller på att göra i Konungens prerogativ, enär
det icke är annat än hvad Riksdagen någon gång förut och senast år
1871 försökt. Detta argument vore icke mycket att fästa sig vid, om det
nemligen är saunt, hvad Dagligt Allehanda för några år sedan påstod,
att denna tidning hufvudsakligen är afsedd för pigor; men denna tidning
bär äfven andra protegéer, såsom majoriteten i denna Kammare, hvars
opinioner troget afspegla* i den lilla tidningen. Härigenom erhåller detta argument
eu viss betydelse som ökas deraf, att det bereder mig tillfälle att,
såsom jag för eu stund sedan loivade, visa att hvarje försök af Riksdagen
att nedsätta ordinarie anslag af nu ifrågavarande beskaffenhet hittills alltid
strandat. Här framställdes nyss förut af Friherre Sckulzenheim eu
teori om den extra och ordinarie statsregleringen, utan att jag vet hvarifrån
lian hemtat densamma. Det är möjligt, att den är riktig, men att
stor osäkerhet råder om karaktären af de ordinarie anslagen, det skall jag
bedja att få med några citater bevisa. Vid 1869 års riksdag yttrade då
varande justitiestatsminister!! Friherre De Geer inom denna Kammare, då
fråga förevar om nedsättning af ett ordinarie anslag till indelta arméns
vapenöfning!!!'': ”Eu lefvande konstitutionel anda har gjort sig gällande i

Sverige. Den har inom den ekonomiska lagstiftningen visat sig deruti,
att Konungen i alla vigti gare frågor rådfört sig med representationen, och
den har visat sig vid utöfningen af Riksdagens beskattningsrätt deruti,
att Riksdagen på ordinäre stat uppfört sådana, fasta anslag, som den funnit
nödvändiga för statens fortgående behof och som den derför beviljat eu
gång för alla"; och derefter tilläde han: “För iriin del kan jag åtminstone icke
finna hvad annat man skulle kunna hafva åsyftat med en sådan anslagens fördelning
i ordinarie och extraordinarie”. Han uppställde således der den skilnaden,
att ordinarie anslag vore sådana, som icke få rubbas af representationen

320

Den 24 Mars, t. in.

under det att extra ordinarie anslag äro underkastade förändringar.
Deremot förekommer i Friherre De Geers anförande i Första Kammaren
vid samma riksdag, rörande anslaget till durchmarschkostnader följande
märkliga yttrande: “Men då ordinarie statsreglering icke finnes omnämnd
i grundlagen, anser jag det icke kunna bevisas, att det förbud grundlagen
må anses innefatta för Riksdagen att indraga eller nedsätta vissa anslag,
gäller alla dem, som finnas å ordinarie stat uppförda. __ Detta kan vara
beroende af hvarje anslags natur, och jag kan derför föreställa mig, att
på ordinarie stat kunnat uppflyttas anslag, för hvilkas indragning i grundlagen
icke finnes något hinder, likasom att ett eller annat extraordinarie anslag
är af den natur att jag icke vill medgifva Riksdagens rätt att indraga
det.“ Det är svårt'' att sammanjemka dessa två skiljaktiga anföranden.
likasom det är svårt att få fullt sammanhang och enhet i hvad
Friherre Schulzenheim nyligen i detta hänseende yttrade; men hvad som
är oändligt lätt, det är att af Friherre De Geers anförande i Första Kammaren
vid ofvannämnda tillfälle finna, att han på det bestämdaste motsatte
sig Riksdagens försök att nedsätta ett ordinarie anslag af den
beskaffenhet, hvarom nu är fråga, då han nemligen yttrade: “För min
del anser jag det ganska väl kunna bevisas, att många anslag finnas,
hvilka icke af Riksdagen kunna ensidigt utan brott emot grundlagen
indragas, nemligen sådana som äro nödvändiga för uppehållandet af institutioner
föreskri fila i lag, hvilken icke kan af Riksdagen upphäfvas, sådana
som röra enskild mans rätt o. s. v.“ Emellertid är det ett faktum,
att Riksdagen vid åtskilliga tillfällen har nedsatt ordinarie anslag. Det
skedde första gången under den nya Riksdagsordningen år 1868 i fråga
om teateranslaget, som nedsattes från 75,000 till 60,000 riksdaler. Det
skedde år 1869''i fråga om anslaget till durchmarschkostnader, som nedsattes
från 30,000 till 10,000 riksdaler, ocli år 1870 i fråga om anslaget
till blesserade öfver- och underofficerare, hvithet anslag nedsattes från
7,500 till 5,000 riksdaler. Regeringen har böjt sig härför, dock i fråga
om teateranslaget med eu viss reservation. Regeringen säger nemligen
i sin den 22 Maj 1868 till Statskontoret afiåtna skrifvelse i ärendet, att
Riksdagens åtgärd “hvilade på eu grundsats, som, längre utsträckt, kan
innebära våda för statsförvaltningens jemna och oafbrutna gång.*- Men
detta allt gäller anslag af helt olika beskaffenhet mot nu förevarande, på
hvilket aflöningsstater äro grundade, och af hvithet enskilda personers
rätt kan vara beroende. I fråga om sådana anslag har Riksdagen tvänne
gånger förut försökt, men icke lyckats att våldföra grundlagen. Första
gången, mine Herrar, var vid ett alldeles lika tillfälle med detta, då man
ville hafva bort eu president och derföre nedsätta ett på ordinarie stat
uppfördt anslag. Det var år 1851 och gällde Bergskollegium, då Riksdagen
sans fagon förklarade, att den hade beslutat nedsättning i det på Bergskollegii
stat uppförda anslag; men Statsrådet Fåhraeus var af olika mening med
Riksdagen: Han afstvrkte Kong! Maj:ts godkännande af Riksdagens beslut;
och, hvad värre var, president tillsattes. Nu blef rörelse i Konstitutions-Utskottet
vid nästföljande riksdag. Derifrån slungades bannstrålen
mot föredraganden i Statsrådet, men — Riksdagen lät vid saken
bero och vidtog ingen åtgärd. Men äran af att på detta sätt hafva försökt -

Den 24 Mars, f. m.

321

sökt ingripa i Konungens rätt tillkommer icke endast den gamla utan
äfven den nya Riksdagen. Det skedde 1869, då Riksdagen tog sig före
att indraga tulldistriktschefsem betena och i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t tillkännagaf detta sitt beslut. Men se! äfven i then natten
fiugo de intet; ty Kongl. Maj:t, på föredragning af Statsrådet af Ugglas,
beslöt att icke fästa något afseende vid detta Riksdagens beslut, och år
1870 hade Riksdagen den förödmjukelsen att efter erhållet besked härom
nödgas förklara, att Riksdagen endast “för sin del“ beslutat indragningen.
Det är nu tredje gången det djerfva försöket att kränka grundlagen göres.
Jag hoppas, att det nu skall aflöpa på samma sätt som förut. Konung
CUcar l och Statsrådet Fåhrseus visste att häfda Konungens i grundlagen
grundade rätt. Konung Carl XV och Statsrådet af Ugglas gjorde
detsamma. Måhända skall det innan debattens slut visa sig, hvad landet
har att hoppas af Statsrådet Bergström.

Såsom eu följd af hvad jag nu yttrat, yrkar jag afslag å den föredragna
punkten.

Herr C as par sson: I fråga om den första deleti af den nu föredragna
punkten eller den föreslagna underdåniga skrifvelsen till Kongl.
Maj:t, har jag icke något väsendtligt att erinra. Jag tror dock icke på
förespegling om de i följd deraf väntade besparingarue och stöder donna
min uppfattning på den erfarenhet man i sådant fall redan vunnit i fråga
om Krigskollegii indragning och förvandling till en Armé förvaltning; huruvida
åter ärendena skola komma att blifva bättre handlagda uti en under
Civil-departementet hörande byrå, än de nu blifva i ett sjelfständigt embetsverk,
derom vill jag icke yttra mig, ty den frågan faller icke inom erfarenhetens
utan inom trons område, hvilket af mig alltid respekteras, äfven
om jag icke skulle kunna dela den uppfattning, som hos motsidan
gör sig gällande. Senare delen af punkten förefaller mig deremot betänkligare.
Jag inlåter mig visserligen ogerna på konstitutionela frågor, hufvudsakligen
af den orsak att jag icke besitter den insigt och öfverblick,
som för deras allsidiga bedömande erfordras; men det finnes ett ordspråk,
som lyder, att “det blott är ett tilltag att dansa med fröknar",
och då Stats-Utskottet tyckes behandlat denna vigtiga del af frågan som
eu dans, lyster det äfven mig att deltaga i dansen.

Regeringsformens 89 § stadgar: “Uti Riksdagens Kamrar må frågor väckas
om förändring, förklaring och upphäfvande åt lagar och författningar,
som rikets allmänna hushållning röra; om sådana nya lagars stiftande
samt om grunderna för allmänna inrättningar af alla slag. Riksdagen
eger dock icke makt att i dessa mål annat eller mera besluta än föreställningar
eller önskningar, att hos Konungen anmälas, och hvarå Konungen,
sedan Statsrådet deröfver blifvit hördt, göre det afseende han för riket
nyttigt finner. “ Jag kan icke föreställa mig annat, än att, då anslag utgör
sjelfva grunden för upprätthållande af “allmänna inrättningar af alla
slag", emedan dessförutan dessa icke kunna existera, den nu förevarande
frågan berör den citerade §:n. Man skulle visserligen härvid kunna invända,
att det icke är fråga om att genom borttagandet af anslag upphäfva
någon -allmän inrättning" utan blott en del af anslaget, nemligen

Riksd. Prof. 1874. 2 A/d. 2 Band. 21

322

Deri 24 Mars, f. in.

till presidentplatsen; men om man på detta sätt kan efter hand plocka
bort delame af ett helt, så skall följdriktigt inträffa, att det hela slutligen
försvinner. Jag skulle bär äfven, om icke med samma skäl, vilja
åberopa 90 § Regeringsformen, som innehåller: -Under Riksdagens, dess
Kamrars eller Utskotts öfverläggningar och pröfning må icke uti något
annat fall eller pa något annat sätt, än grundlagarne bokstafligen föreskrifva,
komma frågor om embete- och tjenstemäns till- och afsättande''1
o. s. v. Jag medgifver visserligen, att denna § möjligen icke på förevarande
fäll är så fullt tillämplig som den af mig förut citerade; men åtminstone
torde det kunna sättas i fråga, huruvida den icke dermed eger
ett ganska nära samband. 102 § i Regeringsformen stadgar, huru Riksrätten
skall sammansättas, denna rätt, hvilken grundlagen uppställt som
ett skydd mot våld och vald från deras sida, som Konungen råda eller
hans domsrätt utöfva skola. Den lyder sålunda: ''‘Donna domstol, som
Riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå af presidenten i Konungens och
Rikets Svea Hofrätt, hvilken deruti föror ordet, presidenterne uti alla
Rikets kollegier", o. s. v. Kan man nu på bär föreslaget sätt bortplocka
beståndsdelarne af denna Riksrätt, utan att sätta något i stället, sä karl
ju slutliga följden af ett sådan förfarande blifva, att hela inrättningen
upphör att kunna fungera. Samma § stadgar vidare, att Riksrätten för
att vara domför skall bestå af minst tolf ledamöter. Ser man då efterhöra
sig härmed för närvarande förhåller, så finner man, att 17 ledamöter
kunna tillsättas; men då af dessa 17 bänne platser äro obesatta, nemligen
presidentplatserna i Statskontoret cell Kommerskollegium, så återstå
endast 15 ledamöter, och skulle nu efter Utskottets skritvelseförslag Kommerskollegium
indragas, blifver antalet ytterligare reduceradt med det äldsta
kollegiirådet. Skulle man derefter fortgå på den beträdda vägen och
jemväl borttaga presidentplatserna i Kammarrätten och Kammarkollegium,
så återstå endast tolf ledamöter, eller det minsta antal som fordras
för att Riksrätten skall vara domför. Huru skall man då göra, för
att få Riksrätten domför, om förfall eller jäf inträffar för någon af dessa
ledamöter? Derom innehåller grundlagen icke något stadgande. Eu föregående
talare har redan anfört exempel från 1850—1851 års riksdag,
då Riksdagen beslöt indragning åt på ordinarie stat uppfördt anslag, till
hvilket beslut Konungen dock vägrade samtycka. '' lian nämnde äfven, huru
denna fråga hänskjutits till nästföljande Riksdags Konstitutions-Utskott,
hvilket tillstyrkte frågans upptagande men med reservation af alla ledamöterna
af Ridderskap^ och Adeln samt 5 ledamöter af Presteståndet.
Det förnämsta skälet för ett sådant tillstyrkande, jag i detta Konstitutions-Utskottets
utlåtande kunnat finna, lyder: “i andra lagar än grundlagarne
må det vara lofligt att vid tillämpningen leda sig efter en i
dem uppsökt grundtanke; men grundlagarne äro af särskild natur;-d. v. s. man skulle i grundlagarne icke få uppsöka någon ledande grundtanke?
Riktigare synes mig det resonnement vara, som reservanterne mot
detta Konstitutions-Utskottets beslut uppställt, hvilken reservation, ehuru
te nyligen vidlyftig, jag tillåter mig att uppläsa. Det lyder der sålunda:
“Vid jemförelse al grunderna för de begge motsatta meningarne, måste
medgifvas att grundlagarne i denna fråga sakna bestämd och tydlig föreskrift.
Utskottets majoritet har för sin mening velat hemta stöd från ly -

Den 24 Mars, f. in.

3 23

delsen af 30 § 2 mom. Riksdagsordningen. Men att frän stadgandet
derom, att Stats-Utskottet, till hvars behandling öfverlemnas såväl Kongl.
Maj:ts nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof, som ock
ledamöters i Riksstånden väckta motioner om statsutgifter, skall utröna,
pröfva och föreslå det, som till statsverkets behof erfordras, “sedan nödiga
indragningar och besparingar blifvit iakttagna,“ draga den följd att
grundlagarne låtit på Rikets Ständer ensamma ankomma att göra indragningar
på förut fastställda anslag till embetsverks aflöning, synes icke
ega afgjordt företräde framför tydningen af Regeringsformens föreskrifter,
såsom stöd för den andra meningen. Den plats dessa ord såsom mellanmening
fått uti ett stadgande, som angår Stats-U t skottets förberedande
arbeten för statsregleringsfrågornas handläggning, synes icke heller rätt
förenligt med den djupa betydelse, Utskottets majoritet sökt tillerkänna
samma ord i deii stora frågan om gränsen för statsmakternas verksamhet
i förhållande till hvarandra; och om de åberopas endast såsom ett utmärkande
tecken, att grundlagsstiftarne hyst den af Utskottets majoritet
hyllade åsigt, fastän de icke deråt egnat ett uttryckligt stadgande, så
vore ju grundlagstydningen inledd på deri fria bana, hvars oförenlighet
med regeln i 83 § Regeringsformen blifvit af Utskottet åberopad. Valet
är således att göra mellan två motsatta meningar, af hvilka icke någondera
synes hafva i grundlagarnes ordalydelse ett uteslutande stöd; och
om i sådant val företräde gifves åt den mening, som mest öfverensstämmer
med grundlagarnes sylte att trygga beståndet af den fastställda ordningen
i samhället, att ställa statsinrättningarne under konungamaktens
och Rikets ständers gemensamma vård, bör något klander derför destomindre
ega rum, som denna mening instämmer med den af Rikets ständer
tillförene hyllade åsigt. “

I de bär uttalade åsigter måste jag för min del instämma, och
jag är öfvertygad, att endast den, som strängt respekterar andras rätt,
äfven vet, att val försvara sin egen. Den förre talaren anförde äfven ett
exempel från 1869 års riksdag, då Riksdagen beslöt indragning af samtliga,
tulldistriktschefsembeten jemte dervid anställda expeditioner, hvilket
beslut Kongl. Maj:t dock vägrade att stadfästa; och han uppläste äfven
till en del, men icke fullständigt, hvad 1870 års Riksdag med anledning
häraf yttrade. I underdånig skrifvelse den 7 Maj afgifver Riksdagen den
förklaring, att den år 1869 “för sin clel“ beslutat distriktchefsbefattningarnes
indragning, och att Riksdagen emot Kongl. Maj:ts beslut i frågan
icke hade något att erinra, d. v. s. Riksdagen godkände då fullkomligt
Kongl. Maj:ts uppfattning af denna fråga. Jag tog mig vid ett föregående
sammanträde under diskussionen rörande utlåtandet om fjerde hufvudtiteln
friheten framhålla, hurusom Utskottet i 40:de punkten af nämnda
utlåtande uttalat den åsigten, att då Kongl. Maj:t redan tillsatt ett embete,
Riksdagen också borde bevilja derför erforderliga anslag. Utskottet
har i denna punkt utgått från eu alldeles motsatt förutsättning, nemligen
att då Kongl. Maj:t icke tillsatte ett embete, bör Riksdagen det
förut härtill beviljade anslaget indraga. Genom den förra grundsatsens
erkännande sker en inskränkning i Riksdagens rätt att allena beskatta
svenska folket, då man medgifver Kong!. Maj:t rätt att anticipera på
Riksdagens beslut; genom deri andra grundsatsens erkännande göres en

324

Den 24 Mars, f. in.

inskränkning i Konungens rätt att allena styra riket medelst de institutioner,
som finnas i grundlag eller allmän lag stadgade, eller blifvit med
Riksdagens samtycke genom administrativ lagstiftning införda, Häfdatecknaren
Geijer talar på ett ställe om dem, “hvilka, utan sjelfständighet,
dock söka en stödjepunkt i en ytlig jemnvigt mellan motsatser, som taga
grundsatser från ett håll och slutsatser från ett annat och, då ett sådant
förfarande saknar all inre halt, fylla kristen med en stor tanke om

sin personliga vigt;“----— och han fäller öfver dem det domslut: “Det är

ett slägte, som mognar revolutioner och förvånas öfver dem“. Om de
hvarandra motsatta grundsatser, Stats-Utskottet uppställt såväl under
fjerde hufvudtitelu som under denna punkt, i sina konseqvenser skulle medföra
en omhvälfning i den ena eller andra riktningen af den maktfördelning
statsmakterna emellan, som grundlagen förutsatt, så hyser jag
likväl den tillförsigt till utskottsledamöternes kärlek till det nya statsskicket,
att de sjelfva skulle “förvånas41 öfver de inträdande konseqvenserna,
äfven om det vid hvarje omhvälfning uppkommande tomrum för
eu liten tid skulle kunna fyllas “med m stor tanke" om någon personlig
vigt och betydelse.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka, att Utskottets förslag
på det sätt bifalles, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga frågan om Kommerskollegii indragning eller
förändrade organisation under förnyad ompröfning och till Riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, hvartill omständigheterna föranleda.

Herr Kolm od in: Jag har vid några tillfällen tagit mig friheten
att kritisera Stat.s-Utskottets sätt att motivera sina beslut; och det är
mig derföre en sann tillfredsställelse att i dag kunna förklara, det Utskottet
til! det beslut, hvarom nu är fråga, meddelat en mycket fullständig
motivering. Den börjar med något, som jag skulle vilja kalla Kommerskollegii
nyaste historia eller den nyaste tidens historia med afseende
på Kommerskollegium. Stats-Utskottet är starkt i det historiska; vare
sig att det lemnar skildringarne utförligt i sina utlåtanden, såsom fallet
är här, eller, om det icke haft tillräcklig till dertill, det meddelar dem
först i Kammaren, hvithet senare var händelsen för några veckor sedan,
då Stats-Utskottets ärade ordförande i en kort och liflig teckning samt
med djerfva drag framställde bilden af svenska folkets tvåhundraåriga
förtryck under byråkratien.

I afseende på första delen af Utskottets framställning uti det föredragna
momentet är alldeles ingenting att anmärka, och, sammanlagda,
gorå alla dess skäl tillfyllest för att visa, det Kommerskollegium kommit
i en sådan ställning till sin samtid, att det måste antingen indragas eller
göras om; men äfven om man sålunda icke har det minsta att invända
mot Utskottets hemställan att i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t måtte taga frågan om kollegiets indragning under förnyad
ompröfning, utan anser det vara lifdömdt, så måste man väl ändå skäligen
böra medgifva delinqventen rätt att vid sjelfva exekutionen behandlas
efter lagliga former. 1 afseende härpå säger Utskottet i senare delen
af momentet, att “intilldess denna organisationsfråga kan varda slutligen
afgjord, det för nämnda embetsverk anvisade afiöningsanslag skall min -

Den 24 Mars, f. m

325

skas med 6,000 kronor.“ Meningen härmed är, hvilket synes på nästföregående
sida af utlåtandet, att presidentembetet i kollegium skall hållas
tillsvidare obesatt och på grund deraf presidentlönen indragas; och Utskottet
säger vidare, att Utskottet önskar, det Riksdagen på detta sätt —
genom anslagets indragning — skall underlätta frågan om Kommerskollegii
reorganisation. För min del får jag säga, att jag finner det vara
ett högst egendomligt sätt att “underlätta eu frågas lösning11; det är, som
om man, då man ville reglera en väns affärer, skulle börja med att lagsöka
honom. Jag tycke!’, uppriktigt sagdt, att en dylik åtgärd innebär
mera tjenstfärdighet, än som lian fordras af oss enligt grundlagen. Ty,
hvad säger väl denna om saken? Jag vill nu icke här hålla något tal om
ordinarie och extra anslag, emedan jag väl vet, att Stats-Utskottets ärade
ordförande icke med villigt öra lyssnar till dylika framställningar. Jag
skall derföre, då jag, nu som alltid, gerna önskar blifva hörd af honom,
förbigå såväl den sidan af saken som ock den här förut antydda vådan,
att den måhända snart nog behöfliga Riksrätten icke skulle kunna blifva
fulltalig, om presidentplatserna så småningom indroges. Men vid 89 § i
Regeringsformen måste jag, i likhet med en föregående talare, fästa mig.
Der stadgas som följer: “Uti Riksdagens Kamrar må frågor väckas om
förändring, förklaring, upphäfvande af lagar och författningar, som rikets
allmänna hushållning röra; om sådana nya lagars stiftande samt om
grunderna för allmänna inrättningar af alla slag. Riksdagen ege dock
icke makt att i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar
och önskningar att hos Konungen anmälas, och hvarå Konungen, sedan
Statsrådet deröfver blifvit hördt, göre det afseende Han för riket nyttigt
finner.“ Riksdagen eger således icke att i dessa fall framställa annat än
önskningar, på hvilka Konungen fäster det afseende lian finner för godt.
Man må nu säga om Kommerskollegium hvad man vill; en inrättning är
det och dertill en allmän inrättning — ty det kan icke vara inrättadt
endast för Kong]. Maj:ts privata nöjes skull. Då så är, vill det sannerligen
synas klart, att Riksdagen, om den nu godkänner Stats-Utskottets
förslag, öfverskridit sin befogenhet och gjort vida mer än framlagt för
Kongl. Magt eu föreställning eller en önskan, ty, mine Herrar! skall detta
vara en önskan, så får jag uppriktigt säga, att den har både näbbar
och klor. Jag vet knappast, huru Kongl. Maj:t, om vi äro berättigade
att uttala våra önskningar på detta sätt, någonsin skall kunna motsätta
sig dem.

Den ärade talaren, som först både ordet, hänvisade Kongl. Magt till
diskonten, om jag hörde rätt, och han förklarade, att diskontmedlen nog
skulle räcka till. Men om ock denna anvisning, hvars utomordentliga
lämplighet ej kan sättas i fråga, skulle vara betryggande i det föreliggande
fallet; så torde det likväl i längden ej göra till fyllest, ty under
den här föreslagna formen skulle vi kunna taga bort allt hvad som finnes
i samhället, både kollegier, presidenter och statsråd; ja, ingenting
skulle sitta för högt för våra önskningar. Kan detta vara grundlagens
mening? För min del måste jag på det allvarligaste motsätta mig eu
sådan tolkning. Jag har icke förbisett den ytterst vänliga form, hvari
Stats-Utskottet inklädt sin hemställan; men, mine Herrar! denna art af
hjelpsamhet är gammal i politiken, och den bar alltid spelat sin rol

32G

Deri 24 Mars, f. m.

både i stort och smått. Den påminner om den hjelpsamhet romerska
republiken, denna den hjelpsammaste stat i verlden, ständigt var beredd
att visa alla dem, som derom anmodade densamma. Än var det eu undertryckt
fraktion i ett aflägset land, som skulle hjelpas, än eu ung furste,
som skulle understödjas mot sitt rikes stormän och än en kämpande
tronpretendent, som skulle förhjelpas till sin rätt; och öfver allt var republiken
färdig att hjelpa; men resultatet blef städse, att den hulpne
till sist helt och hållet gick upp uti hjelpare». Så är förhållandet ännu
i dag så i stort, som smått; och det är min fullkomliga öfvertygelse,
att, om Riksdagen nu skulle bifalla detta Utskottets förslag och Kong!.
Maj:t derefter acceptera den erbjudna hjelpen; så skola \i få se en ny
bekräftelse på en gammal historisk erfarenhet, vi skola få se hela den
administrativa makten som eu mogen frukt falla i Riksdagens sköte. Men,
mine Herrar! huru utmärkt en representantförsamling än må vara, så duger
den ändå icke till administratör; ty erfarenheten har städse besannat,
att eu sådan mångtalig och mångtalande sammansättning dertill icke
är lämplig. Derföre kan det icke vara önskvärd! för vårt samhälle, att
representationen, med alla dess förträffliga egenskaper i öfrig!, skall komma
in i eu ställning, der den af helt naturliga skäl icke förmår att
operera med framgång. Dessutom är ingen på jorden, hvarken Påfven
i Rom eller Svenska Riksdagen, ofelbar, utan vi kunna alla begå ganska
grundliga misstag, hvadan eu maktfördelning jemväl af detta skal är
nödvändig. Ja, mine Herrar! det är insigteu i detta förhållande jemte
eu noggrann genomläsning af 89 § Regeringsformen tillsammans med andra
§§, som har gjort, att jag icke kret få i mitt hufvud, att det är
grundlagens mening, det svenska Riksdagen skall vara grundlagsenlig i
stånd till eu sä ensidig maktutöfning som den, Stats-Utskottet trött'' sig
här böra föreslå, liksom jag icke heller kan tro, att våra grundlagsstiftare
skulle hafva skrifvit alla dessa hundratals paragrafer endast för att
uttrycka den obestridligen mycket korta och enkla satsen: i Sveriges
land är Riksdagen enväldig.

På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan
i dess senare del; hvarjemte jag, då jag vet, att ett dylikt förslag
biff vit i Första Kammaren framstäldt, skulle önska, att Andra Kammaren
måtte besluta att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes taga frågan om Kommerskollegii indragning eller förändrade organisation
under förnyad ompröfning och till Riksdagen framlägga de förslag
i ämnet, hvartill omständigheterna föranleda, samt att, intill dess
denna organisationsfråga kan varda slutligen afgjord, presidenteinbetet i
kollegiet måtte bannas obesatt.

Herr Hedin: Jag anhåller. Herr Talman! om Edert och Kamma rens

benägna öfverseende dermed, att jag omöjligen är i stånd att följa
med på den särdeles höga flygt, som diskussionen i denna fråga antagit.
Den förste talaren, > som vände sig mot Stats-Utskottet, tillropade Statsrådet
och Chefen för Civil-departementet ungefär något sådant — om
ock i något lindrigare ordalag — små Napoleon -före slaget vid pyramiderna
ropade till sina soldater. Det lät verkligen, som om åtminstone
4,000 år och fem verldsdelar nu skådade ned på Herr Statsrådet. Den

Den 24 Mars, f. m.

327

andre talaren trodde sig se revolutionens röda spöke skymta fram. Den
tredje såg redan regeringsmakten i landet tillintetgjord eller helt och
hållet fallen i Riksdagens hand. Jag vinglöse stackare kan icke följa på
denna djerfva flygt i högre rymder, utan ber att få hålla mig här nere
på jemna marken, för hvilken mina fortkomstmedel passa bättre.

Den förste ärade angriparen af Stats-Utskottet påstod — och kan man
reda en sådan fråga som denna med påståenden, är metoden förträfflig
— att den rätt, som här är i fråga, icke linnes i grundlagen medgifven.
Har då den ärade talaren icke kunnat hitta reda på i grundlagen, att
Riksdagen eger rätt att bestämma öfver statsutgifterna ? Naturligtvis
har han läst, att denna rätt står der stadgad, men den behagar honom
icke och derför har han tagit tillflykt till en så kallad vetenskaplig deduktion.
Men med denna vetenskapliga deduktion förhöll det sig så, att
han blott lät Kammaren veta, att eu utmärkt jurist — efter hvad jag
tror, densamme, som nu är chef för Civil-departementet — en gång för
ett antal år sedan förklarat, att det vore lätt att åstadkomma densamma.
På denna förklaring, om äfven den kommer från ett betydande håll, kan
jag icke fästa synnerligt afseende. Det vore bättre att få utförd denna
deduktion, som skall omkullbevisa den grundlagsenliga rätten för Riksdagen
att bestämma öfver svenska statens utgifter. Denna invändning
afvisade dock den förste ärade angriparen af Stats-Utskottet dermed, att
vetenskapliga deduktioner icke passade i Kammaren, utan egnade sig
mera för akademiska föreläsningar. Jag förmodar, att denna vetenskapliga
deduktion, som skall leda derhän, att Riksdagen icke eger rätt
att indraga ett ordinarie anslag, borde tillhöra professuren i fornkunskap,
emedan den, såsom eu antiqvevad teori, bäst passar tillsamman med andra
antiqviteter. Olyckligtvis finnes en sådan professur icke ännu vid
våra universitet, och vi kunna alltså icke f?ån sådant håll få den der
vetenskapliga deduktion^, som i brist på annat skulle tjena till bevis
för den ärade talarens påstående.

Den satunge ärade talaren öfvergick sedermera till medgifvande af
hvad som icke kan förnekas, nemligen att från sista tiden förekomma
tre exempel derpå, att Riksdagen, utan att medgifva Kong!. Maj:t att
deri inblanda sig, nedsatt ordinarie anslag. Jag behöfver icke upprepa
dessa exempel, eftersom de blifvit nogsamt anförda af den ärade talaren.
Men jag ber att få erinra om några andra fall af fullt lika stor betydelse,
då ordinarie anslag väl icke blifvit ensidigt af Riksdagen nedsatta,
men då fråga derom varit väckt och förd så långt, att Riksdagens mening
om den grundlagsenliga eller konstitutionela sidan af saken varit
höjd öfver allt tvifvel. Dessa fall, som således äro fullt jemngoda med
de'' tre af den ärade talaren nämnda, äro följande från sista tiden: frågan
om teateranslagets ytterligare nedsättning till 50,000 riksdaler år 1869;
den om nedsättning af anslaget till indelta arméns vapenöfningar samma
år; frågan om nedsättning af anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar
år 1870, frågan om indragning af penninganslaget till flottans
underhåll samma år, samt den om nedsättning af anslaget till exercis af
flottans bemanning från 480,000 till 100,000 R:dr. äfvenledes år 1870.
Efter Stats-Utskottets förslag har Andra Kammaren besluta, att Riksdagen
allena skulle göra nedsättning i dessa fall. Då Första Kammaren

328

Den ''24 Mars. f. in.

derutinnan stannat i annat beslut, har man kommit till gemensam votering.
Derhän skulle man naturligtvis icke hafva kommit, derest inom
Riksdagen och specielt hos dem, som haft att i första hand upprätthålla
iakttagandet af grundlagens lydelse, funnits någon tvekan om den fullkomliga
grundlagsenligheten af en sådan nedsättning af Riksdagen ensidigt
vidtagen. Ty i så fall skulle fullföljd af frågan till gemensam votering
hafva strandat på vederböra ide talmans vägran af proposition å de
åt Stats-Utskottet framställda voteringspropositioner. Men voteringsproposition
erna blefvo i båda Kamrarne antagna. Om sedermera Andra
Kammarens mening rörande indragningarnes lämplighet legat under, inverkar
detta icke på den konstitutionela sidan af saken. Här finnas således
fem exempel utöfver de tre af den ärade talaren anförda. lian
åberopade vidare livad man år 1851 yttrat och funnit sig vid, såsom
bevis på en praxis motsatt den regel, jag och — som jag hoppas —
denna Kammares pluralitet läser i grundlagen. Ja — skall det vara tal
om, hurudan praxis i dessa frågor varit, så hemställer jag, om icke den
nämnda praxis från yngre tid har något mera att betyda än prejudikat
från Carl Johans och Oscar I:s dagar. Ty vida öfver den tiden — förmodar
jag — anse vi val vår egen tid stå i verklig och sann konstitutionalism.
Dessutom kan jag icke i denna punkt — så litet som i någon
annan - gdla det påståendet, att prejudikat skola vara afgörande i fråga
om hvad våra grundlagar åsyfta.. Vill man påstå sådant, så skulle man
komma ganska långt. Det har funnits eu tid, då statsrevisionen, i strid
mot grundlagarne, icke granskade eu stor mängd af statsräkenskaperna;
det hai funnits en tid, som vi alla icke böra hafva svårt att komma
ihåg, da för hela betydande korpser icke funnos af Riksdagen fastställda
ntgiftsstatei; kort sagd! - det har funnits eu tid, då kartan ännu icke
på .långt näi vai eu sållning, då i tillämpningen 18011 års grundlagars
tydliga bud ledo många inskränkningar. Hvad bevisa nu dessa prejudikat!
De bevisa, att här i landet funnits menlösa tider, men de bevisa
intet emot den i grundlagen förvarade svenska folkets rätt att sig sjelft
beskatta, hvaraf rätten att fastställa statsutgifterna och den att kontrollera.
statsmedlens användning utgöra lika väsendtligt delar som den
att bevilja statsinkomsterna.

Den andra talaren i ordningen emot Stats-Utskottet lofvade att till
Kammaiens förnöjelse taga en dans med fröknar. Jag gladde mig åt
löftet men togs snart ur min glada illusion, ty jag kunde ej annat se, än
att han välde sin moitié bland lanshöfdingens i Wester-Norrland omtalade
pigor, lill eu högre eller finare kategori kan nemligen jag för min
del icke hänföra det skäl emot Riksdagens rätt att indraga det nu ifrågavarande
eller andra ordinarie ansla g, som han hem tade från 102 §:ens
af regeringsformen bestämmelser om Riksrättens sammansättning. Han
tunn betänklighet mot indragning af presidentplatsen i Kommers-kollegium
deri, att Riksrätten dymedelst skulle förlora en man af sin normala styrka. För
det första her jag att härvid fä gorå den anmärkning, att då kollegierna icke
finnas uppräknade i grundlagen, äfven den mest ytterlige och absurde bokstafstolkare
icke kan komma längre än derhän att, så länge ordet kollegier i pluralis
skyddas, d. v. s. så länge minst två kollegier stå qvar, de öfriga kunna
utan hinder al grundlag indragas. I detta hänseende och på det icke

Den 24 Mars, f. m.

329

någon tvist härom må vara möjlig, ber jag att få erinra, att ingen menniska,
så långt tillbaka jag kunnat utforska, har satt i fråga, att det
skulle vara förbudet af grundlagen att indraga ända till nio stycken biskopsembeten.
Äfven de värste bokstafstolkare hafva medgifvit så mycket,
då genom eu sådan åtgärd i allt fall grundlagens ord: erkebiskop
och biskopar blefve oförkränkta, hvaremot, enligt deras mening, för äfven det
tionde biskopsembetets indragning skulle fordras eu grundlagsändring,
så att det i 29 § Regeringsformen komme att heta: erkebiskop och biskopen-.
Så tolkade man grundlagen till exempel å 1853 års riksdag,
men — som sagdt — äfven de ytterligaste bokstafstolkare hafva medgifvit
att, så länge man skyddar erkebiskopen och pluralen biskopar, man
kan göra med de öfrige biskoparne allt hvad man behagar. Om det är
mig tillåtet att göra eu jemförelse och tillämpa detta på kollegierna, så
säger jag, att sä länge pluralen kollegier är räddad, också grundlagens
bokstaf är hållen i helgd, äfven om icke mera än två kollegier qvarstå.
Vidare ber jag att få erinra, att vid föregående tillfällen Kong! Maj:t
och Riksdagen tydligt och på ett sätt, som icke kan missförstås, ådagalagt,
att de icke fästa vigt vid den omständigheten, att möjligen antalet
af Riksrättens ledamöter — i fall detta evinnerliga spektakel vidare skall
komma att fungera här i landet — tilläfventyrs skulle något nedgå. Man
har en gång, under förutsättning att det kollegiala förvaltningssättet
kunde behöfva i vissa fäll utbytas mot ett bättre, ändrat 35 § Regeringsformen,
der det handlas om förtroendeembeten. Der hette det nemligen
enligt 1809 års Regeringsforms ursprungliga ordalydelse: “presidenterne i
kollegierna1*. För att nu, derest ett kollegium upphörde att vara och heta kollegium
och förvandlades till något annat, annorlunda benämndt, chefen för det
ombildade verket dock icke skulle upphöra att vara förtroendeembetsman, bestämde
man sig — som jag tror i sammanhang med införandet af departementalstyrelsen
år 1840 —för att ändra de nämnda orden till: “presidenter och
chefer för kollegier eller i deras ställe inrättade verk". Men i § 102 Regeringsformen,
der det talas både om president och äldsta råd i rikets kollegier, har
man alls icke funnit nödigt att för säkerhets skull införa samma ändring.
Ty ingen menniska har fäst vigt dervid, om det riksspektakel, som kallas
Riksrätten, bland sina ledamöter räknar en president mer eller mindre.
Man har varit öfvertygad, att Riksrätten skulle, oberoende deraf, fungera
lika väl eller lika illa, hvilket i mina ögon betyder detsamma. På grund af
allt detta torde jag få spörja den ärade talaren, huruvida man begick
något grundlagsbrott, då man drog in Bergskollegium, eller då Krigskollegium
förvandlades till en Arméförvaltning. År den omständigheten, att
presidenterne i rikets kollegier äro medlemmar af Riksrätten, till hinder
för den nu föreslagna indragningen af presidentembetet i Kommers-kollegium,
så blir resultatet följande: att ej ens Riksdagen och Kongl. Maj:t
gemensamt kunna i statsregleringsväg vidtaga denna åtgärd, emedan den
ju skulle förutsätta en grundlagsförändring. Men då frågas, hvad man i
grundlagen skulle ändra, och svaret på den frågan lär blifva mer än
kinkigt. Den som bevisar för mycket lemnar som bekant — ett dåligt
bevis! För fiffigt betvifla!’ jag, att jag någonsin — äfven om jag får
en någorlunda lång lifstid — skall upplefva den framtid, då det kommer
att finnas en med fullmakt tillsatt president i Kommers-kollegium, äfven

330

Den 24 Mars. f. m.

om det otroliga skulle ske, att eu sådan tillförordnades. Är denna min
förutsättning riktig, så afhjelpes den ärade talarens bekymmer för Riksrätten
ej derigenom, att presidentembetet får stå qvar å kollegiets stat.
Ty enligt hittills gällande praxis kan eu tillförordnad president aldrig
taga plats i Riksrätten. Det är således endast i det fall, att den ärade
talaren kan förvissa sig om, att vi få en ordinarie president i Kommerskollegium,
som räddning är att vänta ur denna behjertansvärda olycka
för Riksrätten och för det konstitutionela statsskicket, för hvilket Riksrätten
visat sig så utmärkt förmånlig. Deremot skall jag stå till tjenst med
anvisande af ett förträffligt och mycket enkelt sätt att afhjelpa den fruktade
bristen och skaffa Riksrätten nödig fullständighet, ett sätt som derjemte
skulle låta grundlagen komma till heder i eu tillförene förbisedd
punkt. Som vi veta, har chefen för Sundhetskollegium icke hittills fått.
sitta i Riksrätt, eftersom han heter blott ordförande i kollegiet : men det
står i grundlagen också, att äldsta rådet i hvarje kollegium är ledamot
af Riksrätten. Och till denna kategori hör äldsta medicinalrådet fullt lika
väl som något annat kollegiiråd. Dermed vore saken hjelpt! Den obefintlige
presidenten i Kommerskollegium kan icke fungera i nästa Riksrätt
hvilken måtte vara nära förestående, efter man talar så mycket derom
— men i stället inkallas äldsta medicinalrådet, och detta så mycket hellre
som denne embetsman bör anses ega eu aldeles särskild kompetens, då
en sjuk sak föreligger till behandling.

Den tredje i ordningen af de ärade ledamöter af Kammaren, Indika

riktat sina hugg mot Stats-Utskottet, sade, att, derest man på det af

Stats-Utskottet föreslagna sätt finge “önska bort11 allmänna inrättningar,
man kunde taga sig till att önska bort alla statsråden och förmodligen
sedan i en fart alla rikets embetsman; och detta förmodade kan icke
vara grundlagens mening. Jag är alldeles af samma åsigt, att det ej kan

vara grundlagens mening, att svenska folket vare sig på en gång eller

efter hand skall komma att blifva omskapadt till ett enda stort dårhus.
Utgår man från den synpunkten, att hela vårt folk kan komma att förvandlas
till galningar, som rasa mot sig sjelfva lör att förstöra donna
stat och nation, då kan man naturligtvis gå till Indika slutsatser som
helst angående dess rättigheter. Men jag frågar då blott, om någon
Kong! Maj:ts rätt öfver de ordinarie statsanslagen kan rädda oss från
den undergång, vi sjelfve besluta nedkalla öfver oss.

Samme talare förutspådde, att om Riksdagen skulle besluta att indraga
det för presidentplatsen i Kommers-kollegium afbedja anslag och
till följd deraf platsen icke vidare skulle tillsättas, hela regeringsmakten
skulle falla i Riksdagens händer. Har den ärade talaren, som helt visst
känner Englands historia och statsrätt, märkt att den administrativa
makten i England fallit i parlamentets händer, har lian märkt, att hela
administrativa makten fallit i danska riksdagens hand eller ens att denna
makt. fallit i händerna på amerikanska kongressen, hvilken dock har bredvid
sig allenast eu president med ett högst obetydligt suspensiv! veto?

från denna direkta uppvaktning hos de tre inycket ärade talarne, återvänder
jag till ett par punkter, som af dem blott i största hast blifvit
berörda.. Jag vill till eu början tillåta mig att anställa en jemförelse
mellan ifrågavarande anslag och anslagen under riksstatens första hufvud -

Den 2-1 Mars, f. m.

331

titel. Äro dessa sistnämnda ordinarie eller extra? Hvar och en kan genom
att slå upp riksstaten förvissa sig, att de icke äro extra. Således lära
de vara ordinarie, ty ett tredje gifves ej. Emellertid har åtminstone på
senare tider icke någon ifrågasatt Riksdagens formelt konstitutionel!! rätt
att göra indragningar å dessa anslag. '' Man har bestrida att sådant vore
lämpligt och passande, man har förnekat att Kongl. Maj:t kunde besörja
hofhållningen med mindre anslag, man har sagt, att nedsättning
här vore orättvis och obillig annat än vid regentombyte. Allt sådant
har blifvit anfördt, men ingen har förnekat, att Riksdagen med formel
juridisk rätt och makt kunde skrida till dylik nedsättning. Då Riksdagen
nu kan göra detta, oaktadt innehafva ren af samma anslag påräknat
att fortfarande få behålla dom, skulle då Riksdagen väl på samma gång
vara förhindrad att, då ingen menniska» intresse är i fråga, draga in
lönen för ett öfverflödigt presidentens bete i ett Kongl. Maj:ts och rikets
öfverfiödiga Kommerskollegium? Sådant är allt för orimligt, för att ej
min begäran skulle vara befogad, då jag säger: visa mig en gång, i stället
för deduktioner och försäkringar, den grundlagsparagraf, som innehåller
ett så absurdt stadgande!

Om jag får vända mig från den rättsliga till den faktiska sidan af
frågan, så tillåter jag mig gorå den anmärkning, att det synes mig synnerligen
tvifvelaktigt, att regeringen, regeringsmakten, Kongl. Maj:t, det
monarkiska statsskicket kalla det hvad man vill — kan vinna något
på dylika tröttande och retsamma tvister med representationen angående
gränserna mellan deras maktområden. Jag tror att vi hafva i färskt
minne ett exempel i den frågan, ett exempel från 1868 och 1869 årens
riksdagar. På sjette hufvudtiteln fanns uppfördt å ordinarie stat ett anslag
af 750,000 R:dr att utgå af tullmedlen till handels- och sjöfartsfonden.
Kammaren lär icke hafva glömt, hvad Riksdagen 1868 ville företaga
sig med detta anslag, eller huru Regeringen deremot gjorde ett patetiskt
motstånd, men året derpå retirerade, i det att Kongl. Maj:t vid nästa
riksdag, enligt departementschefens ord, “afstod från äskandet" af
det till handels- och sjöfartsfonden under sjette hufvudtiteln uppförda
årliga anslaget, mot vilkor att fonden befriades från vissa derå anvisade
utgifter, för hvilka i stället medel skulle å vederbörande hufvudtitlar uppföras.
Tror någon, att detta Kongl. Maj:ts genom ministerns mun i
början gjorda patetiska motstånd och den derpå följande reträtten varit
till gagn för regeringsmakten? Jag tror det5 icke, och, van som jag
eljest är att befinna mig i minoriteten, vågar jag förmoda, att jag dock
denna gång med min tro befinner mig i en afgjord majoritet. Månne
regeringen nu skulle vilja upprepa samma misslyckade experiment? Hon
skall då inom lika kort tid som förra gången också få anledning att
upprepa Fältmarskalklöjtnanten Gablenz’ ord vid de preussiska truppernas
inryckande i Holstein: “Jag viker för öfvermakten för att icke onödigtvis
uppoffra mina trupper", men derutöfver skall hon få anledning
att, beklagande, tillägga, att det var illa, att hon någonsin exponerat sina
trupper för nödvändigheten af en reträtt. Hvad kan — för att gå litet
längre ■— regeringsmakten vinna genom att behålla sig öppen utvägen
att med presidentplatsen i Kommers-kollegium bereda ett nöje åt någon
anhängare — “qvand méme“ eller kanske snarare — jag vet ej rätt livil -

332

Den 24 Mars, f. ra.

ket uttryck jag skall välja, kanske jag kan säga — tillfredsställa
någon frondör. Om eu regering i sådana — jag skulle vilja säga — futtig
heter söker ankargrunden för sin styrka, skall hon ej lyckas åstadkomma
något annat än röja sin obestridliga svaghet.

Ilerr Talman! Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Den förste talare, som
i denna fråga hade ordet, utkastade i några djerfva drag en framställning
derom, huruledes förhållandena skulle ordna sig, i fall Kommerskollegium
komtne att indragas, utan att med detsamma ett nytt statsdepartement
inrättades. Jag är den ärade talaren tacksam för de bidrag
till frågans lösning, han lemnat. Något och kanske mycket kunde väl
vara dervid att erinra, då både misstag och opraktiska förslag förekommo
i hans anförande. Men jag vill icke uppehålla mig dervid. För mig
har frågan om det konstitutionelt rättsliga i Stats-Utskottets förslag största
betydelsen. Jag är såsom riksdagsman och såsom medlem af Kouungens
råd af den åsigt, att Riksdagen icke har grundlagsenlig befogenhet
att ensidigt indraga ett anslag af ifrågavarande beskaffenhet. Beviset
härför vill jag i likhet med flere föregående talare företrädesvis söka i
89 § af Regeringsformen, som stadgar, att Riksdagen i fråga om grunderna
för allmänna inrättningar af alla slag icke eger makt besluta annat
eller mera än föreställningar och önskningar. En inrättning, som består,
och för hvilken Riksdagen eu gång beviljat anslag, kan och får icke tillintetgöras
derigenom att Riksdagen ensidigt indrager samma anslag. Sådant
vore att på en omväg åstadkomma hvad man på direkt väg icke
kan göra.

Den siste talaren förutspådde mycket, som skulle inträffa, i händelse
regeringen vägrade bifall till ett sådant beslut, som Stats-Utskottet föreslagit.
Jag är fullt medveten om vigten af hvad jag nu tänker säga,
men jag säger ^ dock, att, då den konstitutionel rätten för mig såsom
Konungens rådgifvare är högsta rättesnöre, och jag icke kan anse annat
än att det ligger utom Riksdagens befogenhet att besluta indragning.,af
ifrågavarande anslag, så kommer jag, i händelse jag får att i Statsrådet
föredraga ett sådant beslut, alt tillstyrka, det Kong! Maj:t må med ogillande
af samma beslut anbefalla Statskontoret att fortfarande ställa dessa
6,000 R:dr till Kongl. Maj:ts disposition.

Häraf följer, att jag helst skulle se, att Kammaren icke bifölle hvad
Stats-Utskottet i denna del tillstyrkt.

Grefve Bosse: Herr Talman! Mine Herrar! Jag trodde verkligen
att denna fråga, huruvida Riksdagen eger rätt att indraga eller förminska
ordinarie eller extra ordinarie statsanslag, skulle vara afgjord en gång
för alla och känner mig derföre verkligen öfverraskad, att man nu velat
åter sätta densamma i scen och göra den till en stor stridsfråga. Jag
grundade denna min uppfattning hufvudsakligen på den öfvertygelsen,
att den åsigt, som vill göra gällande att Kongl. Maj:t i eif fäll sådant
som det förevarande skulle tillämpa sitt veto, borde slutligen hafva funnit,
att om också grundlagen förbjöde Riksdagen att indraga eller förminska
de ordinarie anslagen, så qvarstå!’ dock alltid den obestridliga

Den 2-i Mars, f. m.

333

och oemotsagda sanningen, att de ordinarie anslagen icke kunna fyllas
genom de ordinarie statsinkomsterna, och att Riksdagen är i sin goda
rätt att besluta indragning af bevillningen, vore det också till sista skillingen.
Den har sålunda — denna fråga — icke vidare någon praktisk
betydelse, och jag trodde också, att man efter de strider, som förts härom
såväl före som efter det nya statsskickets införande, låtit densamma helt
och hållet falla. Striden efter år 1866 påminna vi oss alla; den har
för (ifrigt blifvit nyss omnämnd. Sedan sistnämnda år har Riksdagen
vid tre särskilda tillfällen minskat anslag, uppförda på ordinarie stat.
nemligen anslagen till durchmarschkostnader, till understöd för blesserade
officerare samt till Kongl. teatrarne, hvilket sistnämnda anslag nedsattes
från 75,000 till 60,000 R:dr. I afseende på detta samma anslag
till Kongl. teatrarne måste man medgifva, att den nedsättning, som deri
skedde, verkligen involverade en ordinarie lönestat. Man har nemligen
velat göra sannolikt att dessa tre omförmälda riksdagsbeslut icke innefattat
en invotering af någon lönestat, men detta är obestridligen förhållandet
med nedsättningen i teateranslaget. Det liar ofta blifvit åberopadt,
såväl i denna som i Första Kammaren, ett med detta fall likartad
exempel, hemtadt från tiden före det nya statsskickets införande,
nemligen det af 1851 års Riksdag fattade beslutet att indraga eu del af
anslaget till Bergskollegium. Jag känner mig alldeles icke tillfredsställd
med det sätt, hvarpå man citerat hela denna fråga, ty det har icke skett
fullt opartiskt. Jag skall bedja att få erinra Kammarens ledamöter huru
dermed förhåller sig.

Riksens Ständer hade år 1851 beslutat eu nedsättning till belopp
af 3,504 R:dr, förmodligen banko, i det ordinarie anslaget till Bergskollegium,
och i sammanhang med detta beslut “öfverlemnade Ständerna
till Kongl. Maj:ts bepröfvande att vidtaga den indragning uti Bergskollegii
tjenstemannapersonal, som i följd af då beslutade nedsättning i anslagssumman
kunde blifva nödvändig och utan olägenhet läte sig verkställas.44
Det var således alldeles samma förhållande som här. Riksens Ständer
beslöto icke heller då indragning af presidentplatsen, men läto förstå att
det ändock var den som med framställningen till Kongl. Magt åsyftades.
Man inskränkte sig till att minska hela anslaget för Bergskollegium med
ett presidentens lön motsvarande belopp, dock så att deraf återstod en
summa af 1,700 Rall- att disponeras vid presidentplatsens återbesättande.
Nu, enligt ifrågavarande förslag, skulle komma att återstå 3,000 R:dr af
presidentlönen. Då Riksens Ständers skrifvelse i ämnet kom till Kongl.
Maj:t, anförde dåvarande chefen för Civil-departementet till statsrådsprotokollet,
att vid jemförelse af en mängd åberopade stadganden i grundlagen
han för sin del ansåg att Riksdagen öfverskridit sin befogenhet;
men vid sin tillstyrkan till Kongl. Maj:t tillämpade lian icke denna uppfattning,
utan yttrade: I betraktande af alla dessa förhållanden och då
Statsrådets ernbetspligt vore att vårda sig om ej mindre konungamaktens
helgd än om Rikets Ständers rättigheter, ansåg föredraganden sig icke
böra tillråda Kongl. Maj:t att godkänna ifrågavarande af Rikets Ständer
beslutade indragning å Bergskollegii ordinarie aflöningsstat; hemställande
dock att före då innevarande eller 1851 års utgång måtte tagas i nådigt
öfvervägande, huruvida en förändrad reglering af bemälda kollega embets -

334

Deri 24 Mars, f. m.

och tjensteman^ aflöning kunde, utan äfventyr för skötseln åt kollega
göromål, med det minskade aflöningsanslaget åstadkommas, att provisoriskt
blifva gällande intill dess frågan om bergslagsstaternas organisation
i sin helhet kunde å den riksdag som nu ingått, genom nådig proposition
göras till föremål för Rikets Ständers pröfning.

Han bevisade således, att Riksdagen öfverskridit gränserna för sin
befogenhet lock att Kongl. Maj:t vore i sin goda rätt att icke godkänna,
hvad Riksdagen gjort; men — der stannade han. Han nöjde sig med
att tillstyrka Kongl. Maj:t att vänta till årets slut och då göra den omreglering
af kollegii stat, som med befintliga tillgångar kunde åstadkommas.
Han gjorde icke såsom vår nuvarande, ärade civilminister, som
nyss förklarade, att om Riksdagen fattar det nu ifrågavarande beslutet,
så ville han tillstyrka Kongl. Maj:t att anbefalla Statskontoret att fortfarande
ställa det förevarande anslaget till Kongl. Maj:ts förfogande. Vår
nuvarande civilminister finner således fäderneslandets väl fordra, att han
“siår till-''; det gjorde icke hans omnämnde företrädare. När emellertid
Konstitutions-Utskottet vid 1858 —1854 årens riksdag granskade detta
statsrådsprotokoll, uppsattes ett memorial, deri Utskottet på grund af eu
mängd grundlagsparagrafer, med hvilkas uppräknande jag icke nu vill
trötta Kammaren, oaktadt de innehålla eu mycket fullständig bevisning
om Riksdagens makt öfver budgeten, ansåg föredraganden hafva haft orätt
i sak. Men derföre anmälde Utskottet honom icke för Riksdagen, utan
af ett helt annat skäl, nemligen att han genom sitt nyssnämnda anförande
till statsrådsprotokollet velat åstadkomma split och oenighet mellan
Konung och Representation. Af sådan anledning gjordes anmälan till
Riksdagen, ingalunda för sjelfva sakens skull, hvilken för öfrigt var ganska
oskyldig; ty föredraganden hade nöjt sig med att endast göra en protest
emot Riksens Ständers beslut, men lian hade icke velat tillämpa de
grundsatser, som han ansåg vara de rätta. När sedan den tidpunkt af
året var kommen, då föredraganden skulle tillstyrka Kongl. Maj:t att vidtaga
någon åtgärd i saken, tillråddes Kongl. Maj:t att''låta sig nöja med
den lönestat, som Riksdagen bifallit, samt att innehålla två inom kollegium
odisponerade löner, så att presidenten skulle få ett lönebelopp af
2,718 R:dr, om hvars anvisande såsom arvode för förvaltandet af presidentembetet,
intilldess annorlunda i ämnet kunde varda förordnadt,
föredraganden i underdånighet hemställde. Och detta bifölls af Kongl.
Maj:t, som derefter utnämnde president i Bergskollegium, men med vilkor
att den utnämnde presidenten dels vore underkastad den förändring, som
presidentembetet vid framdeles skeende omreglering af Bergskollegium
kunde komma att undergå, och dels skulle, sedan förut intjenad nådårsbesparing
för annat embete blifvit godtgjord, åtnöja sig med det arvode,
som nu blifvit eller framdeles, före nästpåföljande eller då ingångna
riksdag kunde ytterligare varda provisionelt för embetet tillsvidare anslaget.
Sålunda tillsattes presidenten med den lön, som beviljade tillgångar kunde
medgifva och med vilkor, som i tydliga ordalag visade att Kongl. Maj:t
till punkt och pricka accepterat Riksdagens beslut. Det är denna sak,
som man velat framställa på ett sätt. som skulle anmärkningarne från
Konstitutions-Utskottet hafva blifvit af Riksdagen ogillade. Ja väl! det
skedde på det sätt jag nämnt, men icke så som man vid sakens fram -

Den 24 Mars, f. m.

5

ställning velat låta påskina. Af allt detta framgår, att Kougl. Maj:t och
dess rådgifvare böjde sig för representationens vilja, och detta skedde
ändå under de gamla ståndsriksdagarnes tid, då Riksdagens makt var
betydligt mindre än under det nya statsskicket.

»Jag hyser icke farhågor för följderna af ett slutligt definitivt erkännande,
att Riksdagen har budgeten i sin hand. Skälen för en sådan
uppfattning hafva redan blifvit fullständigt utvecklade af eu talare på
stockholmsbänken, som på ett klart och tydligt sätt ådagalade, att man
kan genom att konseqvent deducera följden af ett antagande, det må
vara aldrig så riktigt, ändock komna till orimligheter, om man nemligen
söker dem. Under sådana omständigheter anser jag mig kunna mycket
lugnt tillråda Kammaren att godkänna hvad Stats-Utskottet i detta fall
tillstyrkt.

Den ärade talaren på gotlandsbänken yttrade, att Stats-Utskottet
framkommit med eu önskan, som visserligen till formen vore oskyldig,
men som i sjelfva verket hade både näbb och klor, och han hemställde
till oss huru det skulle vara möjligt för Kong!. Maj:t att motsätta sig eu
sådan önskan, om densamma vunne båda Kamrarnes godkännande. Jag
behöfver icke nu upplysa honom om det sätt, hvarpå detta är möjligt,
ty den ärade Civilministern har gifvit oss eu sä tydlig ledning för vår
uppfattning i den frågan, att jag icke kan lemna eu tydligare.

Likaledes ville samme talare af denna Riksdagens rätt öfver budgeten
deducera, att Riksdagen skulle blifva enväldig. Det kan man svårligen
påstå, om man icke vill på samma gång förutsätta, att en dylik olycklig
följd skulle inträffa, om man lemnade Konungen ensam beslutanderätt
öfver de ordinarie statsanslagen.

Jag vill icke längre uppehålla Kammarens tid, utan slutar med att
yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr C a spår sson: Den ärade talaren på stockholmsbänken be hagade

ställa till mig en direkt fråga, om jag ansåg att ett grundlagsbrott
blifvit begånget genom indragningen af Bergskollegium. Nej! det
anser jag visst icke och skall icke heller anse såsom något brott mot
102 § Regeringsformen om presidentbefattningen i Kommerskollegium
likaledes indrages. Jag har endast velat påpeka de svårigheter, som
kunde uppkomma, om man så småningom borttager den ena efter den
andra af Riksrättens ledamöter, utan att andra sättas i stället. För öfrigt
bär hela min deduktion gått ut på att lemna oafgjord den grundlagsenliga
sidan af saken, hvilken uppfattning vinner stöd deraf, att Talmannen
icke vid något tillfälle vägrat proposition på dylika framställningar.
Mitt uppläsande af reservationen åsyftade att visa att den motsatta
åsigten egde sitt berättigande uti Regerings formens ledande grundtanke,
om än ej denna tanke blifvit uttryckt i tillräckligt tydliga ordalag.
Men med skäl kan ifrågasättas, om det är klokt att drifva saken till sin
spets, såsom Utskottet nu gjort.

Jag har icke heller velat framkalla “revolutionens röda spöke1'', och
jag begagnar ogerna starka uttryck, utan har endast påstått, att ett
godkännande af det föreliggande förslaget kan innebära en omhvälfning

336

Den 24 Mars, f. m.

-af den konstitutionela maktställningen de båda statsmakterna emellanNågot
annat har jag icke sagt.

Hvad beträffar hans förslag att ersätta de utbrutna ledamöterne af
Riksrätten med äldsta rådet i Sundhetskollegium, hvarigenom grundlagen
åter skulle “komma till heders11, så ber jag att få fästa hans uppmärksamhet
på att Sundhetskollegium är ett Kongl. kollegium, men icke ett
■‘■Rikets Kollegium“ och att den föreslagna åtgärden således icke är med
grundlagens uttryckliga föreskrifter öfverensstämmande. Den löjets pil
han ville rikta mot den “sjuka saken11 återstudsar sålunda mot detta
grundlagens bud.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid eller uttänja en diskussion,
som redan tyckes förlorat sitt intresse. Jag ber blott att, innan
jag slutar, få återtaga mitt förut framställda yrkande samt förena mig i
Herr Kolmodins förslag.

Herr A strand: Herr Talman! Mine Herrar! Ehuru jag instämmer

i den hufvudtanke som genomgår Stats-Utskottets betänkande, nemligen
Kommerskollegii indragning, så tror jag dock att den sista punkten i förslaget,
deri Utskottet föreslår Riksdagen att minska kollega lönestat med
6,000 kronor, icke är något lyckligt funnet sätt att lösa frågan. Huruvida
Utskottet genom framläggande af ett dylikt förslag gått grundlagsenligt
till väga, har af föregående talare blifvit så omständligt afhandla dt,
att jag icke behöfver vidare inlåta mig på detta ämne. Jag vill blott
nämna, att jag för min del har den uppfattning i frågan, att enligt
89 § Regeringsformen Riksdagen icke eger att ensidigt besluta indragning
af eller minskning uti ett ordinarie anslag, såsom exempelvis anslag
till ordinarie tjenstebefattningar. Det skäl som af den ärade ordföranden
i Stats-Ut.skottet anförts, att nemligen dylika åtgärder blifvit tillförene af
Riksdagen vidtagna, torde icke böra tillerkännas någon afgörande vigt.
De anslag, som sålunda blifvit nedsatta, hafva utgått till durchmarschkostnader,
ett anslag som icke på flera år hade anlitats, till understöd åt
blesserade officerare, hvilket anslag icke heller var att anse för behöflig!,
samt till Kongl. teatrarne. Om detta sista anslag erinrade Herr Grefve
Posse att detsamma gällde en lönestat, som blef genom den beslutade
nedsättningen involverad. Jag ber att härvid få erinra, att detta anslag
icke är att jemföra med anslaget för Kommerskollegium. Tjenstemännen
vid teatrarne tillsättas icke af Konungen utan af direktör samt anställas
icke för beständigt utan endast för en kortare tid. När således detta
anslag minskades, blef det direktörens vid teatrarne skyldighet att ställa
engagementerna för spelåret derefter. Här är icke samma förhållande,
man kan icke betrakta tjenstemännen vid Kommerskollegium såsom teatertrupp
! de hafva fullmakter på sina befattningar och äro sålunda tryggade
i innehafvande! af desamma. Nu är det visserligen sannt att presidentplatsen
i Kommerskollegium en längre tid stått obesatt; men deraf anser
jag icke, att Riksdagen kan ensidigt draga den slutsatsen, att embetet är
öfverflödigt, och att Riksdagen förty bör indraga anslaget till detsamma.
Ty eu konseqvent tillämpning af en sådan princip — det må Herr Hedin
ursäkta mig att jag trots hans tal om galningar vågar påstå — skall

ovilkorligen

Den 24 Mars, f. in.

337

ovilkorligen leda derhän, att hela den administrativa makten faller i
Riksdagens händer. Riksdagen kan då, så snart ett förtroendeembete
blifver ledigt, indraga löneanslaget för att få embete! afskaffadt. Skulle
nu Konungen icke ega ett veto emot ett dylikt beslut och, på sätt den
ärade Civilministern nyss antydde, kunna anbefalla Statskontoret att
fortfarande utanordna samma anslagsbelopp, så vore den rätt 89 £ Regeringsformen
tillerkänner Konungen de facto upphäfd.

Jag hade föreställt mig, att man lämpligast skulle afgöra denna fråga
på det sätt, att man i underdånig skrifvelse auhölle, det Kongl. Maj:t
täcktes taga frågan om Kommerskollegii indragning eller förändrade organisation
under förnyad ompröfning och till nästa Riksdag framlägga de
förslag i ämnet hvartill omständigheterna föranleda, samt att under tiden
presidentens plats måtte lemuas obesatt. Om Riksdagen är angelägen att
se sina åtgärder respekterade åt Regeringen, så är det också angeläget,
att Riksdagen genom sina beslut icke träder regeringsmakten för när.
Vill Riksdagen tillerkänna sig rätt att indraga ett anslag uppfördt, på
ordinarie stat och atsedt till aflöning för ett embete, så bör också Regeringen
kunna inrätta embeteu. till hvilkas aflönande Riksdagen icke beviljat
medel. Herr Gasparsson erinrade ganska riktigt, hurusom, vid reglering
af utgifterna under Fjerde hufvudtiteln, den omständigheten att
Kongl. Maj:t utnämnt militär befälhafvare på Gotland blifvit af Riksdagen
åberopad såsom skäl för löneanslagets beviljande. Skulle emellertid
Kong!. Maj:t taga sig den rättigheten att inrätta nya embeten på olika
stater, så kan jag icke tro att det är något tvång för Riksdagen att bevilja
medel till motsvarande löner. Men då jag å ena sidan strängt håller
på denna Riksdagens rätt, så vill jag å andra sidan äfven hålla på Regeringens
samt motsätta mig att Riksdagen slopar ett anslag uppfördt på
ordinarie stat, då Regeringen derom icke aflåtit proposition. För att derföre
undvika alla oangenäma förvecklingar, tror jag att det vore lämpligast
att antaga det förslag Herr Casparsson framlagt. Resultatet blifver
i alla fall detsamma. De 6,000 kronorna komma icke att användas, men
man bär dä icke vidtagit eu åtgärd, hvars laglighet kan vara tvifvel underkastad.
På grund af hvad jag sålunda halt äran anföra, får jag sålunda
yrka afslag å Siats-Utskottets betänkande samt bifall till det förslag
till kläm som blifvit af Herr Casparsson framstäldt.

Friherre Ericson: Beträffande frågan om den förevarande presidentbefattningens
behöflighet torde icke meuiugarne vara synnerligen delade.
Hot rama hafva säkert hört ett ofta citeradt yttrande af eu Komtnerskollegii
president, som eu gång, i förargelsen öfver att ständigt få höra
talas om huru öfverflödig han var, utbrast: “Ja! ni pratar om att presidenten
i Kommerskollegium har så litet att göra; men om ni visste
huru litet han verkligen har att göra, dä skulle ni blifva förvånade."
Jag har icke heller i fråga om sjelfva embetets indragning hört något klander
emot Stats-Utskottets förslag. De talare, som uppträda emot detsamma
halva tagit grundlagens bestämmelser till utgångspunkt; jag skall bedja att
fä mota dem på samma väg. Striden gäller naturligtvis den föreslagna
klämmens slutord.

liiksä, Prat. I$74. 2 Afd. 2 Hand. ''22

Den 24 Mars. f. ra.

338

Jag vill då allra först uttala den önskan, att, då man resonnerar
om grundlagen, man icke mätte åberopa till stöd för sin mening, hvad
man i ena eller andra fallet möjligen redan har gjort eller skulle kunna
göra eller tänker göra, utan att man ville hålla sig till sjelfva grundlagen, sådan
den föreligger. Den förste talaren, som uppträdde emot Utskottets förslag
och som alltid är konseqvent i sina åsigter i fråga om att tillämpa grundlagens
bud, der Konungens rätt i någon mån sättes i tvifvel, har sagt att
grundlagen skulle innehålla ett positivt förbud för Riksdagen att nedsätta
eller indraga ett ordinarie anslag. Han har dock blifvit svaret skyldig,
hvar ett sådant grundlagsstadgande finnes. Jag skall bedja att få uppvisa
ett grundlagsstadgande af alldeles motsatt innehåll. Grundlagen
uppdrager åt Konungen ensam den lagstiftande och verkställande makten
och åt Riksdagen ensam den skattgifvande, och detta senare positiva lagbud
innehålles i 57 § Regeringsformen, der det heter: "Svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena" samt i 39 §
1 mom. Riksdagsordningen, der det i fråga om Stats-Utskottets åligganden
stadgas, bland annat, att Utskottet skall föreslå hvad till fyllande af Statsoch
Riksgäldsverkens behof erfordras, sedan nödiga indragningar och
besparingar blifvit iakttagna. Hvar skulle dessa indragningar och besparingar
ske, om icke i anslagen till tjenster, som befinnas öfverflödiga eller
till embetsverk, hvilka icke längre äro i stånd att lemna en mot deras
förvaltningskostnader svarande arbetsprodukt. Jag tror derför att Statsutskottet
handlat fullkomligt riktigt, då det framlagt förevarande förslag.

Vidare har den förste ärade talaren, som uppträdde mot Stats-Utskottets
förslag, yttrat att, om grundlagen skulle upptaga allt som förekommer
emellan statsmakterna och allt som kunde framkastas med afseende å
den enas befogenhet gent emot den andra, så skulle vår grundlags codex
blifva tjockare än samlingen af alla de 15,000 författningar som handla
om jordbruksnäringen och densamma åliggande onera. Men, mine Herrar,
det är dock eu väsendtlig skilnad emellan att upptaga allt, som möjligen
kan i detta hänseende förekomma, och att utelemna ett så vigtigt undantag
från den allmänna regeln, att Riksdagen allena eger utöfva beskattningsrätten,
ett så vigtigt undantag, säger jag, som att Konungen skulle
i vissa fall hafva ett ord med i laget beträffande denna Riksdagens rätt.
Tro Herrarne, att 1809 års Konstitutions-Utskott, med en sekreterare,
hvars utmärkta förmåga och framstående skicklighet i behandlingen af
konstitutionela frågor vi alla känna, tro Herrarne att detta Utskott skulle
kunnat utelemna ett så vigtigt undantag från ett positivt stadgaude, derest
det varit dess mening att stipulera ett sådant? Nej, mine Herrar, jag
tror detta Utskott om bättre förutseende och bättre redaktion sförmåga
än så. Dessutom finner man i motiven till denna lag grunderna för
statsmakternas förhållande till hvarandra tydligt och klart uttalade, och
der finnes icke ett ord, som antyder att Konungen har något med beskattningen
att göra. Kan någon visa motsatsen? jag betvifla]- det. Jag
ber Herrarne svara mig med grundlagen i hand, ty det är den vi skola
rätta oss efter, icke efter någon slags destination på vissa paragrafer, som
för tillfället passa Herrarne. Vi hafva nyss hört Herr Statsrådet och
Chefen för Civil-departementet tillkännagifva huru han kommer att handla,
derest Stats-Utskottets förslag blir Riksdagens beslut, och vi hafva äfven

Den 24 Mars, f. m.

839

höi''t af den ärade ledamoten på vesteråsbänken att ban på förhand lärer
vara underrättad om ceremonielet; men jag kan icke tro att detta skall
kunna inverka på Riksdagens bedömande om hvad som i denna fråga är
det rätta och med det allmännas fördel och nytta mest öfverensstämmande.
Hvad beträffar Herr Statsrådets åtgöranden, så blifva dessa naturligtvis
föremål för ett kommande Konstitutions-Utskotts pröfning och höra således
egentligen icke till området för denna diskussion.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag; ett afslag skulle sanktionera
deras åsigt, som anse att Riksdagen icke har full befogenhet att
disponera öfver de ordinarie anslagen, och skulle således i sjelfva verket
innebära ett tillbakaskridande i våra konstitutionel» förhållanden, ett steg
hvartill jag förmodar denna Kammare icke vill bidraga.

Herr Treffenberg: Jag skall endast anhålla att få till besvarande
upptaga några anmärkningar, som här blifvit framställda emot mitt första
anförande i frågan, och skall då först och främst hålla mig till ett yttrande
af Herr Hedin, hvaraf framgick att han icke vore någon synnerlig
vän af konstitutionela prejudikat. Med anledning deraf får jag säga,
att vi uti det hänseendet äro fullkomligt ense, ty jag har också i mitt
första anförande tydligen visat, hvilket värde jag sätter på prejudikat,
då jag nemligen förklarade såsom min åsigt, att om grundlagen icke uttryckligen
åt Riksdagen förlänat rätt att nedsätta de ordinarie anslagen,
en sådan rätt aldrig kunde genom prejudikat eller, såsom jag då uttryckte
mig, itererade grundlagsbrott förvärfvas. Hvad som emellertid förvånade
mig var, att Herr Hedin i samma andetag, då han yttrade sig om sådana
prejudikaters betydelselöshet, äfven talade om den konstitutionela praxis,
som utbildat sig uti det afseende!, att Talmännen gång efter annan framställt
proposition på nedsättning af ordinarie anslag, en praxis som han
förmenade vara fullkomligt afgörande för frågan om indragningsmakt^^
grundlagsenlighet. Häruti ligger en motsägelse, som får stå för Herr Hedins
räkning, eller, för att begagna Friherre Ericsons ord till mig för en
stund sedan, “han blir mig svaret skyldig*!

Vidare förklarade Herr Hedin, att jag och de, som befunno sig på
samma ståndpunkt med mig uti denna fråga, fullföljt våra åsigter ända
till öfverdrift, och att man icke behöfde befara, att, om Konungens rätt i
afseende å de ordinarie utgifterna uppgåfves, representationen skulle blifva
ett helt “dårhus**. Till svar härpå skall jag bedja Herr Hedin, som jag
vet ega mycken skärpa i omdömet ocli derföre torde respektera den auktoritet,
hvilken jag nu ämnar åberopa, att lyssna till följande ord, som
uttalades uti denna Kammare vid 18(19 års riksdag: “Misstagen här i verlden
komma icke deraf att man med öppna ögon rusar mot dem, utan
deraf att man tycker att det här, ett steg, gör så litet, derföre kan man
väl gå det, men detta, taget, medför genom sakernas eget inre sammanhang
ännu ett steg, och sålunda kommer man, till sin egen öfverraskning,
slutligen till de ej annat än förderflig» följderna af att hafva beslutat
sig för det första steget. Jag tror visst icke, att de, som yrkat nedsättning,
velat någon skada för fosterlandet, men jag påstår, att det finnes
vissa åtgärder, hvilka, ehuru till utseendet små, dock äro af den beskaffenhet,
att de i ett konstitutionelt samhälle icke böra komma i fråga. Det.

340

Den 24 Mars, f. m.

är sådana, indika, om de företoges i större skala, skulle leda till upphäfvande
åt all säkerhet i administrationen samt derigenom, hvad ännu värre
vore, leda till upphäfvande åt hvarje fast ordning eller lagbundenhet i
samhälle t“.

Äfven i denna punkt anser jag Herr Hedin vara mig svaret skyldig.

Herr Hedin gycklade vidare med våra Riksrätter, hvilka han ansåg
vara “stora spektakel4*. Jag får för min del säga, att jag icke kan yttra
mig härom, enär jag icke är så särdeles förfaren i våra Riksdagars historia,
och icke för närvarande erinrar mig mer än två Riksrätter. Den första
gällde den der bekanta skeppshandeln och, hvad den beträffar, bär jag ej
hört talas om något spektakel vid den, såvida man ej vill räkna dit det
förhållande, att rättens beslut verkligen från början lärer hafva varit fällande,
eliui u det sedermera vid justeringen genom outredda naturkrafter
blef friande, hvilket sedermera förskaffade vissa af rättens ledamöter namnet
“justeringsråden“.

Jag erkänner deremot, att den andra Riksrätten var ett stort spektakel,
men det var icke grundlagens fel utan Konstitutions-Utskottets.
Det var för många år sedan, då den dåvarande finansministern Friherre
Gripenstedt med flere ställdes under åtal för eu åtgärd i fråga om skatteförenkliugen,
och det spektakel inträffade verkligen då, att Sveriges måhända
skarpaste jurist på den tiden, Justitieombudsmannen Theorell, hvilken
enligt Konstitutions-Utskottets uppdrag utförde detta åtal, icke ansåg
sig kunna framställa något ansvarspåstående emot den åtalade, utan inskränkte
sitt påstående dertill, att, om ett fel verkligen vore begånget,
den tilltalade måtte ådömas ansvar derför, hvilket förhållande naturligtvis,
då icke något positivt yrkande blifvit framstäldt, hade den följden,
att den åtalade blef frikänd — något hvaröfver sedermera Konstitutionsutskottet
högeligen förgrymmades.

Slutligen frågade Herr Hedin, om man någonsin hört omtalas, att i
stater, der parlamentarismen drifvits till sina yttersta konseqvenser eller
der representationen ensam egde full beslutanderätt öfver statens utgifter,
den administrativa makten någonsin fallit i representationens händer. Ja.
vill man beteckna saken med dess råtta namn. så är det ju tydligt att,
i samma stund som tjenstemännen i staten, till följd af representationens
vägran att fortfarande bevilja för deras aflönande eu gång uppförda anslag,
måste afgå, i samma stund är det ju i sjelfva verket representationen,
som handhafver administrationen i staten.

Emot Grefve Posse, till bemötande af hvilkens yttrande jag nu vill
öfvergå, bär jag egentligen två anmärkningar att framställa. Han framhöll
nemligen för det första, att dä extra ordinarie anslag vore uppförda
till så betydande belopp, som nu vore fallet, och Riksdagen utan tvifvel
egde rätt att indraga eller nedsätta dessa anslag, så vore Regeringen icke
mycket betjenad med att man strängt hölle på Konungens förmenta grundlagsenliga
rätt att hafva sitt ord med i laget, då det gäller ett på ordinarie
riksstat uppfördt anslag. Jag får då till en början säga, att de
rätt betydliga belopp, som nu äro uppförda på ordinarie stat, utgöra eu
ganska god stomme för statsförvaltningen. Efter min tanke vore det vidare
särdeles olyckligt, om allt blefve stäldt på extra ordinarie stat, men
jag är dock öfvertygad om att, i fall så skedde, det icke skulle dröja

Den 24 Mars, f. m.

341

länge, innan Riksdagen insåge fördelen uti att öfverflytta en god del af
de extra ordinarie anslagen på ordinarie stat. Att det måste ligga eu
fördel deruti, att statens institutioner genom fasta anslag erhålla full
stadga, är ju uppenbart endast af det skäl, att de dugligaste krafter inom
samhället måste sky för att egna sig åt statens tjenst, hvarifrån de när
som helst kunna aflägsnas genom Riksdagens vägran att fortfarande bevilja
anslag.

För det andra lemnade Grefve Posse ch-n anmärkningsvärda uppgift,
att 1854 års Konstitutions-Utskott skulle hafva emot Statsrådet Fåhrseus
och med honom öfvige Konungens rådgifvare gjort anmärkning, derföre
att de tillställt “split''4 och oenighet emellan Konungen och representationen.
Jag begriper sannerligen icke, huru Grefve Posse läser innantill.
Det står dock tydligen här uti Konstitutions-Utskottets memorial för samma
riksdag, att anmärkning emot dessa Konungens rådgifvare gjordes för
“det uppenbara åsidosättandet af rikets sannskyldiga nytta", hvartill rådgifvarne
gjort sig skyldige genom underlåtenheten att afstyrka återbesättande
af presidentembetet i Bergskollegium. Ordalagen uti detta memorial
äro, såsom jag nu tillåter mig att uppläsa, följande: “Det syntes åtminstone
vara att förvänta, det Konungens rådgifvare skulle finna sin
pligt fordra, att presidentembetets definitiva återbesättande icke af dem
tillstyrktes, innan frågan om Bergskollegii förändrade organisation i dess
helhet kunde komma till afgörande; och denna förhoppning syntes desto
säkrare, som, på sätt ofvan anförda, ur statsrådsprotokollet hem tade utredning
visar, tillgångar för presidents aflöning i detta embetsverk efter sistförfluten
riksdag icke förefunnos, om icke deri utvägen anlitades, att lediga
löner till och med ur de lägre tjenstegraderna inom verket t.ogos i
anspråk. För forskning efter grunderna till den häremot stridande åsigt,
som vägledt Konungens fleste rådgifvare, livilka underlåtit att emot embetets
återbesättande göra underdåniga påminnelser, nemligen föredraganden
Statsrådet Herr Fåhrseus, in. fl., saknas all anledning i det nu åberopade
statsrådsprotokollet; men tanken återföres härvid till dessa ord uti det
bär ofvan i nästföregående punkt anförda yttrande af Konungens rådgifvare:
“Presidentembetet skötes, efter Kongl. Maj:t.s nådiga förordnande,
af dertill utsedd person, emot lönens åtnjutande. Ehvad befattningen på
detta sätt eller med formlig fullmakt innehafves, synes obestridligt, att
den myndighets anseende, hvilken förordna;nåd eller fullmakten utfärdat,
äfventyrar att kränkas, derest någon af densamma icke föranledd åtgärd
skulle kunna omedelbart åstadkomma utnämningens eller förordnandets
tillintetgörande

Friherre Ericson vände sig nyss emot mig med det förklarandet, att
jag vore honom beviset skyldig för den teori, som jag uppställt cell för
hvilken han icke ansåg stöd kunna hemta» af grundlagens bud. Jag ber
då att få erinra honom, att bevisen äro af två slag, direkta eller indirekta.
De senare, hvilka äfven kallas bevis “ex absurdo", äro i matematiken fullkomligt
approberade, och jag föreställer mig att-de äfven böra vara tillåtna i
politiken. Jag har utgått från det orimliga antagandet, att Riksdagens
beskattningsrätt skulle vara oinskränkt, och derifrån har jag ledt mig till
deri slutsats, att Konungens i tydliga grundlagsbud medgifna makt att
allena styra riket icke skulle blifva annat än eu illusion. Jag bär genom

342!

Den 24 Mars, f. m.

att utgå från Friherre Ericsons åsigt, att Riksdagens rättigheter med afseende
på beskattningen bestämdes endast och allenast af 57 § Regeringsformen,
kommit till den orimligheten, att. ehuru alla grundlagens bud
skola tolkas efter ordalydelsen, skulle de, som innefatta Konungens rättigheter,
fullkomligt uppgå i rök.

Då jag nyss särskild! vände mig emot Herr Hedin, glömde jag att
till besvarande upptaga ett af honom framkastadt argument, med hvars
bemötande jag dock nu anhåller att få utsluta mina repliker. Herr Hedin
yttrade nemligen, så vidt jag fattade hans ord rätt, det lian icke trodde
på möjligheten af eu rättsvetenskaplig deduktion till stöd för den af mig
i denna tvistefråga omfattade åsigt, emedan för en sådan utredning skulle
fordras eu “professor i nordisk fornkunskap1*, då deremot saken rätteligen
borde betraktas endast ur synpunkten af den konstitutionela utvecklingen
under det nya statsskicket. Till svar härpå ber jag endast att få hänvisa
honom till den erinran, som under riksdagen år 1869 gjordes emot
ett sådant åskådningssätt. Representan ten från Christianstad, nuvarande
Statsrådet Bergström, yttrade sig nemligen då sålunda: “Ingen lag, således
ej heller grundlagen, kan tolkas endast efter ordalydelsen, om än lagstiftaren
tanklöst uppställt eu sådan lagtolkningsregel. Men med mig torde
de flesta vara ense åtminstone derom, att det icke går an att, såsom Herr
Björck synes hålla före, tolka eu gällande lag så, som man önskar densamma
må i framtiden utvecklas. Eu sådan grundsats för lagtolkning är
ytterst farlig och förkastlig. Tillämpas den följdriktigt, så bär man våld
på den gällande lagen, i ty att man deri intvingar sådant, som endast kan
tillkomma genom lagstiftning''1.

Slutligen anhåller jag att fä förklara, de! jag afstår från mitt förut
framställda yrkande om utslag och förenar mig om den hemställan, som
af Herr Casparsson blifvit gjord.

Friherre von Schulzenheim: Det är icke för att få sista ordet uti
denna fråga och ej heller för att inlåta mig uti alltför vidlyftiga repliker,
som jag ber att få säga några ord, utan snarare emedan jag tror, att
litet ytterligare tillägg till frågans belysning ej kan skada.

Det är verkligen med sann tillfredsställelse, jag af diskussionen erfarit,
att ingen enda af de föregående talarue, utom jag, sysselsatt sig
med sjelfva Kommers-kollegium, och jag drager deraf den slutsats, att
första hufvudfrågan, grunden och anledningen till min motion, är sä klar,
att man derpå icke vidare behöfver spilla några ord, och redan det är
ju ett vackert steg för framgång åt densamma.

Med anledning af några från motsidans talare framkastade antydningar
om hemliga afsigter, som skulle ligga till grund för den andra
sidans åsigter, tillåter jag mig att till Herr Kolmodin, som påstod att,
om Stats-Utskottets förslag skulle antagas, den administrativa och förvaltniiigsmakten
skulle liksom en mogen frukt falla i Riksdagens händer,
derpå lemna det svar, att, äfven om frukten vore mogen, Riksdagen, efter
hvad jag tror, icke tänkt plocka densamma eller någonsin skulle vilja
plocka flen.

Uti Första Kammaren hörde jag för en timme sedan en talare yttra,
att den åsigt, som Stats-TJtskottet uti den nu till behandling förevarande

Den 24 Mars. f. m.

343

punkteu velat uttrycka, skulle i dess närmaste konselj venser leda derhän,
att Riksdagen skulle kunna eu vacker dag besluta att indraga lönerna
för ett par presidenter, eu del justitieråd eller lör en hel hofrätt och
ordalagen uti Regeringsformens 89 § på så sätt komma att kringgås genom
att Riksdagen utan den andra statsmaktens medgifvande rubbade
på ordinarie stat uppförda anslag. Derpå har Herr Hedin redan mycket
riktigt svarat, att svenska folkets representanter icke kunna, antagas ega
eu så lös uppfattning af samhällslifvets fordringar, sa ringa fosterlandskärlek,
eller vara sådana vanvettingar, att de skulle vilja åstadkomma
dylika omstörtningar i vårt samhälle, att de skulle önska vara utan lagai,
utan lagstiftning, utan folkupplysning och utan lagskipning Hot ar eu
onödigt faderlig omtanke, hvarmed man sannerligen ej behotver besvara
sig. Men skall det då ännu eu gång behöfva sägas rent ut, hvad som
många gånger förut och sednast för eu månad sedan uttalats uti denna
Kammare, nemligen att, sedan nationen under 800 års tid lidit af ett
tryckande embetsmannavälde, af en så utvecklad byråkrati, att meta än
hälften af landets innevånare under dessa sekler utgjordes åt embetsman,
i det man hade uppsyningsman och fogdar af alla möjliga slag i oändlighet.
den ena öfver den andra, från kronofogdar och öfveruppsyningsman,
ända ned till besökare, tillsyningsman, brofogdar, svinfogdar och bönhasjägare,
så har nu ändtligen tiden för en reform kommit. Med det nya
statsskickets genomförande kringskära och bortskärs en stor de! af dessa
utväxta telningar, och folket började att inse hvad sjelfstyrelse ville saga,
och att makten endast behöfver göra sig gällande uti administrationen

och lagskipniugen. „ ..

Hvad särskild! beträffar Statsrådens sjelfständighet, sa ^ ar genom
18o9 års konstitution deras konstitutionel sjelfständighet och ställning
alldeles tydlig och klar. Riksdagen har icke liera än två sätt, hvarpå
den kan rubba Statsrådens sjelfständighet uti deras råd, och dessa sätt
äro uti Regeringsformens 106 och 107 §§ uttryckta. Derifrån har också
förmodligen i dag kommit det myckna talet om Riksrätten och hela den
der historien. Konungen ensam kallar Statsråd för att emottaga deras
råd och, när han icke längre vill lyssna till de råd, som de lemna honom,
är deras egenskap af Statsråd dermed slut, och det enda konstitutionela
sätt, hvarpå Riksdagen kan rubba denna Statsrådens konstitutionel! juridiska
rättsställning, är genom den i ofvannämnde §§ anförda utväg. Det
moraliska trycket åter kan endast meddelas och erfaras under afvägande
och erkännande af grundsatser, som både subjektiv uppfattning, eu fortgående
statsrätts-filosofi och en nationel uppfattning åt egen statsrätt
gifver vid handen, och hvilket nu, i detta, etter min uppfattning tydliga
och enkla fall, kan lernnas ä sido. c ...

I afseende å Riksdagens rätt att ensam besluta öfver sä val ordinarie
som extra ordinarie anslag, så ansluter jag mig till den af Grefve Posse
uttalade åsigt. Han framhöll nemligen Riksdagens suveräna makt öfver
budgeten, och jag ber att få tillägga, det jag erkänner Regeringens absoluta
och obestridliga rätt öfver förvaltning och administration å sin sida,
utan ali direkt och tillfällig inblandning från Riksdagens sida, endast såsom
bunden af allmän gällande lag. Det är denna grundsats, som under
de sista 150 åren uti Europa sett dagen, och som ingen tydligare uttalat

344

Den *24 Mars, f. m.

au den utmarkte Engelske statsmannen och historikern Macauley, hvilken
pa ett ställe uti sin historia säger: “Feodalismen, som fallit genom tredje
och fjerde ståndens uppkomst, har småningom låtit makten så fördelas
aE svärdets makt och förvaltningen fallit i konungens land, under det
att tolken bibehållit makten öfver börsen, och civilisationens framsteg
gjorde, på samma gång det gjorde furstens svärd mer och mer farligt
för nationen, äfven nationens penningepung mer och mer oumbärlig för
1”sten“r. ;S« Macauley, history af England Votum I. pag. 41. Genom eu
sådan fördelning balansera makterna å ömse sidor hvarandra, och det
kan icke vara något tvifvel derom, att. såsom redan af eu föregående
talare bil,vit påpekadt, stiftare af 1809 års grundlag ganska val insett
hvad de menade med att Riksdagen skulle hafva rätt att bestämma öfver
alla skatter, ty annars hade de väl tydligen förklarat, att en så stor del
åt statens inkomster, som utgjordes af de ordinarie, skulle vara derifrån
undantagen. Förhållandet är visserligen förändradt, i det att dessa
hvilka dä utgjorde hälften af statens inkomster, nu nedgått till en sjettede!.
men betydelsen är derföre icke förändrad af den grundlagsparagraf
som tillerkänner Riksdagen ensam rätt att svenska folket beskatta.

Hvad beträffar Stats-Utskottet, hvilket bär vant föremål för klander
ehuru ant vid behandlingen af denna fråga visat en humanitet i form
och eu oförskräckthet i tanken, som jag för min dol icke kan annat än
gilla, sa ar detsamma så tydligt bundet af Riksdags-ordningens föreskrifter
att ingå ueduktioner af den föregående talaren skola kunna förvilla mitt
omdöme om rättmätigheten åt dess åtgöranden uti denna frå<m Uti
39 « Riksdagsordningen, der Stats-Utskottets åligganden bestämmas. slår
ju tydligen, att “Stats-Utskottet åligger att granska, utreda och uppgifva
8tats- och Riksgäldsverkens tillstånd och förvaltning samt föreslå ej minne
i vad till fyllandet af deras behof erfordras, sedan nödiga indragningar
och besparingar blifva iakttagna, än äfven etc “ Jag upprepar det
mine Herrar! Stats-Utskottet har endast uppfyllt sin pligt, och jag är
ofvertygad om, att Kammaren genom sitt votum skall visa, att den
gillar och stödjer Stats-Utskottets uppfattning af frågan

Herr Key: Denna diskussion har redan räckt sä länge och så många
göda. skal hafva bhfvit anförda för Utskottets förslag, att jag nu icke
skulle hafva besvärat Riksdagen med något yttrande, om det icke verkligen
vore förhållandet att, såsom min ärade vän på vestmanlandshänken
friherre von Schulzenheim uttryckte sig, ingen talare utom han egentligen
sysselsatt sig med sjelfva Kommerse-kollegium. Men innan jag yttrar
mig derom, torde det dock tillåtas mig att äfven säga några ord om den
konstitutionel sidan af saken.

Mina Herrar! jag är ofvertygad att, när man 50 år härefter kommer
a,r. taga kännedom om Riksdagens förhandlingar vid nuvarande tidpunkt
, „sarsltlIdt denna Riksdags öfverläggningar om förevarande sak. man
ska''1 med förvåning gorå sig den frågan: var då icke det konstitutionel
statsskicket mera utveckladt i Sverige år 1874, än att eu diskussion sådan
Rom denna kunde der förekomma?

Man har här i dag åberopat redan talrika prejudikat från den
nuvarande representationen för afl ådagalägga Riksdagens rätt att indraga

Den 24 Mars, f. m.

345

ordinarie anslag, t. ex. durehmarschkost,naderna, teateranslaget, anslaget
till första hufvudtiteln in. in., men såsom det synes förgäfves. Oaktadt
allt hvad som blifvit sagdt och bevisadt i denna sak, återkommer man
ständigt till samma spörj smål: har Riksdagen rätt att indraga ordinarie
anslag? Men under det så många prejudikat från det nuvarande statsskicket
blifvit anförda, har man, så vidt jag hört rätt, blott i ett enda
fall vidrört hvad den gamla representationen i detta hänseende åtgjort.
Jag tror det derföre icke vara ur vägen att äfven erinra om hvad 1854
års Riksdags Konstitutions-Utskott i detta ämne yttrade. 1854 års Konstitution
s-Utskott var verkligen så försigkommet att det kunde utlåta sig
på följande sätt:

“Skilnad mellan ordinarie och extra ordinarie statsutgifter är för
grundlagarne alldeles främmande, hvadan de slutföljder, man skulle vilja
draga från eu sådan åtskilnad icke kunna ega bestånd. Om Rikets
Ständers rätt att allena förordna om användande af statens penningetillgång
måste i något fall innebära, att, sedan de en gång för obestämd
tid beviljat en årlig utgift til! ett visst ändamål, Rikets Ständer sedermera
kunna förordna, att denna utgift skall i framtiden upphöra, så måste
detta äfven kunna tillämpas i andra fall. Ständernas makt att förordna
om användandet af statens medel är eu i grundlagens bokstaf uttalad
regel, hvarje inskränkning eller begränsning af denna rätt skulle vara
ett undantag; men för erkännandet af detta undantag fordras äfven stöd
af grundlagens bokstaf. Sådant finnes här icke. Den förmenta vådan
af möjligheten att “nedbryta hela statsförvaltningshyggnaden“ kan svårligen
hafva, varit af grundlagens stiftare tagen i betraktande. Ett sådant
företag af Rikets Ständer skulle nemligen icke kunna tänkas annorlunda,
än såsom rigtadt mot dem sjal i va och emot svenska folket, som af dem
representeras.“

Nu säger man kanske: detta är ingenting annat än ett resonnement
af ett Utskott, det är icke något Riksdagens beslut och, framför allt,
det afser icke reglering åt några löneförhållanden. Nåväl, mine Herrar!
jag ber då fä anföra ett annat exempel från ståndsriksdagarnes tid,
just i ett så beskaffa dt fall, der Riksdagen beslöt indraga ett ordinarie
löneanslag. Det är från 1840 års riksdag.

Rikets Ständer hade förut för sin del beslutat att “Rikets allmänna
ärenders beredning''4 skulle såsom en i grundlagen förordnad embetsmyndighet
upphöra, och uti till nämnda Riksdag afgifven proposition hade
Kongl. Maj:t, som till denna grundlagsförändring lemnade bifäll, hemställt
att dock tills vidare de egentliga besvärsmålen måtte äfven dädanefter
undergå eu särskild beredning genom tillkallade kunnige embetsman och
derföre också funnit “lämpligast att till en början äska biträde af nuvarande
ledamöterne i Rikets allmänna ärenders beredning, hvilka under
sådant vilkor skulle ega att bibehålla de för deras befattningar hittills
bestridda arvoden.“ Den nya beredningen skulle bestå af ett visst antal
ledamöter och skulle det dittills för allmänna ärendenas beredning uppflöda
anslag äfven dädanefter i stat upptagas.

Hvad svarar nu Riksdagen ?

Jo. efter åtskilliga föregående reson cementer, säger Riksdagen: —
• pa grund hvaraf Rikets Ständer icke funnit skäl lemna bifall

Den 24 Mars, f. m.

;i46

till hvad Eders Kongl. Maj:t i nåder föreslagit angående bibehållande
å stat af anslaget till aflöning för Rikets allmänna ärenders berednings
ledamöter" etc.

Här är således ett positivt fall, för tretiofyra år sedan, der Kongl.
Maj:t begärt bibehållande af ett visst till aflöning anslaget belopp och
der Riksdagen sagt nej.

Jag vill nu återgå till det hvarför jag egentligen begärde ordet; jag
skall nemligen be att få yttra något om Kommerse-kollegium.

Mine Herrar! frågan om våra kollegiala embetsverks reorganisation
är icke från i går, den daterar sig ända ifrån vårt statsskicks början år
1819; 1810 och 1812 var den på tal, år 1818 tillsatte Riksdagen ett
särskildt Utskott för frågan om de administrativa embetsverkens reorganisation,
och samma Riksdag begärde nedsättande af eu komité för denna
frågas utredning och en sådan komité tillsattes också den 2 Februari
1819. Denna komité afgaf utlåtande, på grund hvaraf 1828 års Riksdagtillsatte
ett särskildt Utskott för sakens slutliga utredning. Så gammal
är denna fråga. De äro verkligen värda att tänka på, dessa ord, som
yttrades redan vid 1818 års Riksdag; färgerna äro sä friska, som om de
vore målade i går!

Efter att hafva relaterat om de fordna 5 höga riksembetena och
deras organisation, samt visat att de icke voro annat än mi ni ster styrelse
väl ordnad, anföres af Särskilda Utskottet 1818 geut emot kollegierna:
att i envåldsstater betraktas “såsom en klenod hvarje privilegieradt
forum, hvarje kollegium eller embetskorporation, som genom den i dess
natur grundade långsamheten och betänksamheten vid ärendens afgörande
bildar ett slags efterhängsen motkraft, hindrande, så långt den förmår
inflyta, den utan uppehåll framåt verkande ministeriela styrelsen". Utskottet
medgifver derefter, att i envåldsstater kan dylikt vara af nytta.
Men — fortsätter Utskottet — ; "i koustitutionela stater är ett sådant
förtrögningssystem icke blott öfverflödigt utan verkligen skadligt. Organisationen
är der icke jemförlig med ett mekaniskt verkande maskineri,
som, för att icke löpa för fort, behöfver här och der eu bly vigt till rörelsens
justerande, den är tvärtom ett lefvande helt, der rörelsekraften
möter och bestämmer sig sjelf".

Redan Särskilda Utskottet 1828 tillstyrkte administrativa måls förflyttning
från Kongl. Maj:t i Statsrådet till ordinarie domstolarne.

1828 års Riksdag beslöt (i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 Dec.
1823) att, med öfverlemnande af dess Särskilda Utskotts betänkande
och “med åberopande åt deri anförda hufvudgrunder, hos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, det Eders Kong], Maj:t må täckas till
verkställighet befordra de delar af samma förslag Eders Kongl. Magt
huller leda till styrelsens förenkling och till inskränkning i embetsmännens
antal".

Nu har, som sagdt, 1818 och 1823 årens Riksdagar skrifvit detta.
Vidare har redan år 1847 genom Kongl Brefvet den 23 September
flera tjenster i Kommers-kollegium blifvit ställda på förordnande. Åren
1867, 1868, 1869 och 1870 likaledes. Under loppet al mer än 20 år
hafva således Kommers-kollegii tjensteman gång efter annan blifvit ställde
på förordnanden, men förgäfves har man sökt få bort detta embetsverk.

Den 24 Milis, f. in.

347

Slutligen för några år sedan satte man till ny president. Denne har
under tiden med döden åtgått, men nu står man kanske i begrepp att
åter tillsätta eu ny. Kan någon nu undra på att, sedan Riksdagen hållit
på under ett hälft århundrade att skrifva och återigen skrifvaatt begära
och återigen begära tjmstemånnms ställande på förordnande, gång
efter annan, kan någon under sådana förhållanden undra på, att Riksdagen
ändtligen eu gång vill vidtaga ett verksammare medel genom att,
på sätt här är föreslaget, tills vidare indraga dessa 6,000 R:dr? Och
märk! Stats-Utskottet nu har icke ens föreslagit att indraga presidentbefattningen
eller presidentlönen, ty 1,500 Rall1 finnas tjvar åt denna, och
på manufakturdiskontens stat finnas dessutom tillgångar till aflöning, om
man skulle anse att den äldste ledamoten af kollegium för besväret att
leda detta embetsverks förhandlingar behöfde något särskilt tillskott till
sin lön.

När nu förslaget icke går ut på någonting annat än att indraga
dessa 6,000 R:dr, och då prejudikat finnas att i detta afseende åberopa
så väl från det gamla som det nya statsskicket, och dessa prejudikat
icke hafva medfört någon våda för konungamakten, hvars styrka hör sökas
och äfven finnas på andra håll i våra, grundlagar, tillräckligt omgärdad
och tillräckligt befästad mot angrepp som ingen här har påtänkt, så vågar
jag påstå att Riksdagen genom att bifalla detta förslag icke kan
anses öfverskrida sin befogenhet. Femtio år härefter, jag säger det ännu
eu gång, skall man förvåna sig öfver att det kunnat göras eu stor konstitutionel
affär, såsom om konungamaktens prerogativ^'' och dess hela
välfärd stode på spel, för en så enkel sak som den förevarande. Jag vet
väl att i Första Kammaren förslaget fallit, men jag vågar hoppas att
Siats-Utskottets hemställan skall i denna Kammare vinna bifall.

Herr Jöns Pelirsson: Man har ju hört talas om, att det icke skall
vara så konstigt att uppväcka eu storm i ett vattenglas, och jag tror att
de herrar, som satt sig emot Stats-Utskottets förslag i denna punkt, icke
hafva gjort någonting annat. Ty hvad är det val som Stats-Utskottet tillstyrkt?
Jo, i första rummet “att Kongl. Maj:t täcktes taga frågan om
Kommerskollegii indragning eller förändrade organisation under förnyad
ompröfning". Detta är den ena delen, och i den andra hemställer Utskottet
om indragning af dessa 6,1)00 kronor, som utgöra presidentens löneanslag,
och detta ingalunda för alltid, utan endast "intill dess denna organisationsfråga
kan varda slutligen åtgjord", således endast provisionel!.
Hvad är det då som dessa herrar bråka om, när de tala om grundlagsvidrighet
ro. in. Jag tror att det icke är någon fara för handen i detta
hänseende. Skulle så vara förhållandet att Riksdagen icke egde makt att
genomföra eu sådan sak, ja, då vore det klokast att vi reste hem och
sluppe att sitta här och förnöta tiden. Jag kan icke tro, att fragan är
så vigtig att den bör kunna hvarken blifva en "kabinettsfråga" eller föranleda
propositionsvägran. Skall Riksdagen någonsin tilltro sig att kunna
uträtta, någonting, så är väl detta att betrakta såsom eu småsak. Eu
talare har nyss yttrat, att vi hållit på ett hälft århundrade med att söka
få bort detta embetsverk, och att man derföre ej bör förvånas att Riks -

348

Den 24 Mars, f. in.

(lagen omsider tillgriper kraftigare medel. Jag instämmer af hela mitt
hjerta i detta yttrande och yrkar bifall (ill Stats-Utskottets förslag.

riretve 1 osse: Jag ber få säga. att jag icke skall länge trötta Herrariies
tålamod, men den ärade representanten för Westerås har gjort
mig en beskyllning att jag icke skulle hafva rätt citerat 1853 års Konstitutions-Utskotts
betänkande, och denna beskyllning kan jag icke lemna
obesvarad. Man frågar huru jag laser innantill. Jo. det, skall iag besvara:
jag laser sb. som han icke synes läst, nemligen så att bär två
punkter finnas som röra samma sak, jag läser båda, och jag tror mig
kunna visa att jag äfven , detta fall gått så till våga. Den ena punkten
innehåller, att Konstitutions-Utskottet anmälde föredragande Departementsche.
teu derföre att han genom sina åtgöranden sökt ställa till split och
oenighet emellan regeringen och representationen, och den andra punkteu,
eller — på det vi icke vidare må missförstå hvarandra den sjette
innehåller att, sedan Kongl. Maj:t med tillgängliga medel tillsatt presir
entbeiattmngen. sa anmalde Konstitutions-Utskottet till Riksdagen äfven
denna åtgärd icke derföre att regeringen användt penningar, som den
icke både loi att använda, utan derföre att föredragande departementseheien
tillstyrkt tillsättande af eu tjenst, hvarom Riksdagen uttryckligen
ut n ät sm önskan att den icke måtte tillsättas. Detta var anledningen
till Konsritut,ems-Utskottets anmärkning emot föredragande departementschefen,
att han icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta, men båda anmarknmgarne
förföllo.

Jag tror mig härmed hafva, visst att jag citerat rätt.

Hen- Treffenberg: Jag är icke nu beredd att svara på hvad
riietve i osse nyss yttrat, emedan tiden ej medgifver mig att “läsa handlingarne»,
men så mycket tror jag mig dock minnas, att der i sjette punkten
af Konstitutions-Utskottets memorial också står omtaladt såsom anledning
till anmärkningen mot Konungens rådgifvare, att man icke kunnat
tillsätta presidentplatsen utan att äfven fingra på de der ponningarne,
som Grefve losse talade om, hvadan äfven i denna punkt ingick eu
pennmgefråga.

Jag ber nu, medan jag har ordet, fa vända mig till Herr Hedin,
son. jag ännu. bär i godt minne. Han yttrade att vid behandlingen af
anslaget till första hutvudtiteln under förra riksdagen ingen ifrågasatt
Riksdagens ratt att gorå nedsättningar i detta anslag. Jag ber dä få
hänvisa Herr Hedin till Kammarens protokoll, der det står att läsa att
åtminstone jag på det bestämdaste förnekat Riksdagens rätt i detta häriseende.

Hrad betiaffär friherre Fricsons till om att 1809 års grundlagsstiftare
icke skulle hafva befattat sig med vissa af honom angifna “barnslighetei-,
sa ar tiden nu så långt framskriden att jag icke kan tillåta mig
att besvara Kammaren med någon belysning i detta hänseende, utan får
derföre inskränka irrig till att utan vidare “ceremoni» hänvisa Friherre
Frieson till deri utredning, som härom förekommer icke blott i en insänd
artikel i 1899 års årgång af Juridisk tidskrift, redigerad af Justitielådet
Namnam), utan äfven i ett anförande till protokollet i Första

Den 24 Mars, f. m.

849

Kammaren vid 1870 års riksdag af eu professor, icke i fornnordisk kunskap,
utan i svensk statsrätt.

Jag ber tillika få nämna att, enär jag, då jag nyss framställde mitt
yrkande i öfverensstämmelse med Herr Casparssons, jag icke visste att
Herr Casparsson afstått från sitt yrkande och förenat sig med Herr Kolmodin;
och får jemväl jag sluta mig till det af Herr Kolmodin framställda
yrkandet.

Herr Hedin: Jag erkänner villigt att jag gjort mig saker till ett
misstag, då jag trodde att ingen förnekat Riksdagens formela rätt att göra
indragningar å anslagen till Imf hållningen, och jag anhåller om ursäkt
för detta ofrivilliga misstag.

Deremot har man velat lägga mig till last ett annat misstag, hvaremot
jag på det bestämdaste protesterar. Eu talare här bakom mig har
nemligen velat göra gällande den åsigten, att iedamöterne i Sundhetskollegium
ej skulle vara jemförlige med de i 102 g Regeringsformen omtalade
kollegii-råd, utan utgöra ett särskilt slag. För korthetens skull
vill jag, ehuru visserligen icke i allmänhet böjd för att åberopa auktoriteter,
nämna, att eu så utmärkt kännare af svensk historia och statsrätt
som Professor Svedelius i Upsala, hvilken såsom auktoritet i denna sak
torde räcka till både för den ärade talaren och mig, hyser samma åsigt
som den jag uttalat.

Härmed var öfverläggningen slutad. Som de ledamöter, hvilka yrkat
dels utslag å Utskottets hemställan och dels bifall till det förslag,
som herr Casparsson i sitt första anförande framställt, från dessa yrkanden
afstått och förenat sig om det af Herr Kolmodin under öfverläggningen
framlagda förslag, återstodo nu endast tvänne meningar, i öfverensstämmelse
med hvilka Herr Talmannen gaf propositioner först på bifall till
Utskottets hemställan och derefter på bifall till Herr Kolmodins förslag
Den förra propositionen ansågs af Herr Talmannen vara med öfvervägande
ja besvarad; men blef då votering begärd, i anledning hvaraf eu
så lydande omröstningsproposition nu uppsattes, justerades och anslogs:

Deri, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under Ditt a i
femte punkten af dess utlåtande N:o 18,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med utslag å Utskottets hemställan,
beslutit:

Att Riksdagen skall i underdånig skrifvelse anhålla, detKongl. Maj:t
täcktes taga frågan om Kommerskollegii indragning eller förändrade organisation
under förnyad ompröfning, samt att, intill dess denna organisationsfråga
kan varda slutligen afgjord, presidentembetet lenmas obesatt.

350

Deri 24 Mars, e. m.

Omrösningen, i vanlig ordning verkställd, utföll med 112 ja mot
55 nej, och hade alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallits.

I anseende dertill att tiden redan var långt framskriden, uppsköts
den vidare föredragningen af detta utlåtande till eftermiddagens sammanträde.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

Her And. Persson......under 8 dagar från och med den 28 Mars.

Herr And. Andersson i Greby „ 10 „ „ 30 „

samt Herr Boström..... „ 10 „ ,, 30 „

Kammarens ledamöter åtskildes kl. ! 4 4 e. m. men sammanträdde

åter

Kl. 7 e. in.

§ 7.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 18, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, och
förekom dervid först

5 de punkt eu.

Idtt b.

Herr Gum se Hus anförde: Uti den af mig afgifna, i denna punkt
omförmälda motion har jag hemställt, “att Riksdagen i skrifvelse till Kong!
Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvilket sätt
en ny, sakkunnig bergsöfverstyrelse bäst och billigast samt på det för
den svenska bergshandteringens befrämjande lämpligaste och nyttigaste
sätt måtte kunna åstadkommas, samt att till bekostande af en sådan utredning
måtte anvisas tre tusen kronor.“ Jag behöfver icke säga, på
hvilken afdelning i denna hemställan, antingen utredningen eller anslaget,
jag lägger den största vigten. Af Utskottets motivering i den punkt,
som i förmiddagens plenum med öfvervägande röstpluralitet sist afgjordes,
finner jag att Utskottet med gillande omnämnt äfven, den af mig väckta
fråga, men ansett att densamma lämpligen borde i sammanhang med öfriga
i den föreslagna underdåniga skrifvelsen omförmälda ärenden behandlas.
Då ifrågavarande utredning naturligtvis är för mig en hufvudsak,
och jag tager för gifvet att innehållet af Utskottets motivering i denna
punkt kommer att inflyta i den underdåniga skrifvelsen till Kongl. Maj:t
samt jag dessutom genom samtal med enskilda ledamöter af Utskottet,

Den 24 Mars, e. m.

351

erhållit försäkran derom, att min framställning kommer att åtfölja nämnda
skrifvelse, har jag här endast velat taga lästa på en sådan utsigt, på
hvilken jag för sakens skull och den svenska bergshandteringens framtid
lägger den största vigt.

Beträffande det af mig föreslagna anslaget af 3,000 kronor är jag
med Utskottet fullkomligt ense derom, att om Kong!. Maj:t kan utan särskilt
anslag åstadkomma utredning af frågan i dess helhet, det icke
torde vara behöfiigt att nämnda summa anvisas ensamt för det af mig
uppgifna ändamål. Då det är uppenbart, fortsätter Utskottet, att Gumselius
ej äskat denna summa för sin egen räkning, så kan han gerna gå
på och afstå från yrkandet om anvisande af detta anslag. Mine Herrar!
Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Momentet bifölls.

(>:te—8:de punkterna.

Blefvo jemväl bifallna

9:cle punkten.

Ordet begärdes af:

Herr Hörnfeldt, som yttrade: Jag har ej kunnat biträda Utskottets
pluralitets förslag i denna punkt, för så vidt dermed afsetts att medgifva
dyrtidstillägg äfven för år 1874 åt chefen och sekreteraren vid Statistiska
centralbyrån. Jag hade nemligen föreställt mig, att, när det gällde att
göra ett undantag från den förut uppställda regeln, att dyrtidstillägg för
år 1874 ej bör beviljas, ett sådant tillägg i allmänhet icke borde gifvas
åt embetsmän med löner af 4,000 till 5,000 kronor. I nu förevarande
fäll förhåller det sig så, att. chefen vid Statistiska centralbyrån har en
lön af 5,000 kronor, och att sekreteraren uppbär dels 4,000 kronor på
byråns stat och dels ett arvode af 800 kronor såsom redaktör af statskalendern.
Vidare trodde jag att i allmänhet något dyrtidstillägg för
år 1874 ej borde ifrågakomma för någon tjensteman annorledes än i de
fall, der särdeles ömmande omständigheter och alltför små löner påkallade
sådant.

På grund af hvad jag nu anfört får jag vördsamt yrka afslag å
Utskottets hemställan i denna punkt och bifall till födande framställning
:

“att Kammaren måtte bifalla Utskottets hemställan med den
ändring:

a) att såsom tillfällig löneförbättring åt de vid Statistiska centralbyrån
anställde embets- och tjenstemän för år 1875 anvisas ett extra
anslag af 2,800 kronor, och

b) att såsom tillfällig löneförbättring åt de vid Statistiska centralbyrån
anställde tvänne aktuarier för år 1874 anvisas ett extra anslag af
1,000 kronor “.

Jag anhåller om proposition å detta mitt förslag, som från Utskot -

äi>2

Den 24 Mars, e. m.

tets skiljer sig endast deruti, att .chefen och sekreteraren ej skulle få
något dyr tids tillägg för år 1874.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag anhåller deremot, att Kammaren

måtte bifalla Utskottets hemställan i denna punkt. Jag skulle vilja medgilva
att i Utskottets förslag finnes, om jag så får säga, eu svag punkt
så till vida, som förhållandet emellan de begge vid Statistiska centralbyrån
anställde aktuarie^ aflöning å ena sidan och sekreterarens å den
andra icke är fullt riktigt, men detta förhållande är af Riksdagen ej
blott beslutadt, utan rent af framtvingadt. För den, som känner förhållandena
inom denna byrå, kan det nemligen icke finnas något tvifvel
derom, att ju lönefördeluingeu är oriktig derutinnan, att sekreteraren
har större lön än aktuarierne, under det att lönerna rätteligen borde
vara, liksom arbetet är det, lika fördelade mellan dessa trenne, chefen
biträdande tjensteman. Men nu har chefen två gånger förgäfves gjort
framställning om lika lönefördelning mellan nu nämnde tjensteman, och
äfven Kongl. Maj:t har en gång i strid med Riksdagens derom uttalade
önskan fastställt eu dylik lönefördelning, men efter förnyadt beslut af
Riksdagen måst rätta sig derefter. Genom Riksdagens beslut har derlöre
gjort sig gällande den nuvarande olämpliga lönefurdelningen, hvarigenom
sekreteraren har större lön än aktuarierne, ehuru arbetet vid
byrån är emellan dem lika. fördeladt. Detta är således blott de sista
ståndsriksdagarnes fel, föranledt af vissa då mycket omtalade förhållanden,
hvilka jag nu icke vill rifva upp, ty de äro ganska obehagliga.

Den egentliga anmärkningen mot Utskottets förslag borde således,
enligt min mening, afse den omständighet, att sekreteraren vid ifrågavarande
byrå skulle genom ett bifall till detta förslag erhålla lönetillägg
äfven för år 1874, men då, enligt Herr Hörnfeldts nyss framställda förslag,
äfven chefen för byrån skulle falla under samma fördömelse som
sekreteraren, nemligen att icke få lönetillägg för nämnda år, måste jagför
min del motsätta mig bifall till sistberörda förslag. Chefen för detta
embetsverk, som är organiseradt och arbetar i full öfverensstämmelse
med Riksdagens i afseende å reglering af embetsverken i allmänhet uttalade
önskan, har en lön af blott 5,000 R:dr och uppbär detta belopp,
om jag minnes rätt, från och med år 1804, före hvilken tid lönen utgjort
allenast 4,500 R:dr. För den som känner förhållandena och personen i
fråga kan det säkerligen icke vara möjligt att betvifla riktigheten af
chefens i det underdåniga memorialet af den 12 November sistlidna åtgjorda
uppgift, att han under en följd af år måst af egna medel tillskjuta
ett icke obetydligt belopp för bestridande af de med upprätthållandet
af hans i utlandet erkända plats förenade representationskostnader.
Det måste medgifvas, att den nuvarande lönen, 5,000 R:dr, är
orimligt låg vid jemförelse med de löner, som äro anvisade till andra
chefsplatser, och skilnaden mellan ifrågavarande chef och andra chefer
är blott den, att den förre har större arbete och lägre rang, men de
senare högre rang och mindre arbete.

För att. nu återkomma till de chefen vid Statistiska centralbyrån
biträdande tjenstemännen, måste jag erinra om hvad jag nyss nämnde,

eller

Den 24 Mars, e. m.

353

eller att chefen två. gånger på de mest välgrundade skäl föreslagit, att
det till aflönande af dessa tre tjensteman anvisade beloppet 9,000 R:dr
måtte lika emellan dem fördelas med 3,000 R:dr på hvarje, men att
Riksdagen underkänt detta förslag och formligen tvingat Kongl. Maj:t
till den nuvarande lönefördelningeu. Jag erkänner att densamma iir alldeles
olämplig, men den är dock endast eu ren konseqvens af Riksdagens
beslut. Ifrågavarande embetsverk är så organiseradt, att det från början
varit tjenstemännen förbjudet att innehafva annan allmän befattning.
De måste offra hela sin tid och kraft åt göromålen inom byrån. De
arbeta på embetsrummet dagligen sex timmar, och ofta måste arbetet
utsträckas öfver denna tid. Men det är icke nog härmed. En god del
af den tid, som borde vara upplåten åt dem sjelfve i hemmet, måste de
understundom använda för de till byrån hörande göromål. För allt detta
arbete åtnjuta aktuarierne en lön af 2,500 R:dr, ett belopp så obilligt
lågt, att man får genomgå matrikeln öfver hela den svenska tjenstemannakorpsen
för att i motsvarande grader finna ett motstycke dertill.

Om det al Herr Hörnfeldt föreslagna undantag gällde blott sekreteraren,
skulle jag måhända gifva honom rätt; men då förslaget afser
äfven chefen, ocä i allt fall ett undantag för sekreteraren ensam skulle
taga sig högst besynnerligt ut, då, såsom allmänt kändt är, den nuvarande
innehafvare!! af denna befattning är en förtjent man, samt Riksdagen
i sådan händelse skulle uttala ett ogillande omdöme öfver hvad
Riksdagen förut sjelf beslutat och påtvingat Regeringen, yrkar jas bifall
till Utskottets förslag.

Herr Sven Andreasson: Då Riksdagen redan fastställt den

grundsats, att dyrtidstillägg för år 1874 icke bör beviljas, utan i högst
utomordentliga fall och der omständigheterna äro synnerligen tvingande,
må det ursäktas mig, att jag nu icke vill frångå denna princip. Ehuru
de åt ifrågavarande tjensternän anslagna löner icke äro obetydliga, har
jag dock icke velat vägra dem dyrtidstillägg för år 1875, men i afseende
å sådant tillägg äfven för innevarande år nödgas jag på den af Riksdagen
redan uttalade grund förena mig med Herr Hörnfeldt och yrka
bifall till lians förslag.

Herr Hedin: Den nästföregående talaren bär godlietsfullt gjort ett

medgifvande, som för mig är högst dyrbart. Han förklarade nemligen,
att undantag från den åt Riksdagen förut godkända regeln vore berättigade
i högst angelägna fall. Ett sådant fall är nu för handen. Jag vill
nemligen erinra derom, att Chefen för Statistiska centralbyrån redan år
1859 föreslog, ej blott att lönen för de honom biträdande tvänne ordinarie
tjenstemännen skulle utgå med 3,000 R:dr till hvarje, utan äfven att
denna lön skulle förhöjas med 16''2/;J procent efter fem års och med lika
mycket efter 10 års tjenstgöring, så att desse tjensteman finge efter fem
år 3,500 R:dr och efter tio år 4,000 R:dr lön. Detta redan är 1859
ifrågasatta ^ ålderstillägg blef dock först år 1873 af Riksdagen beviljadt
att utgå efter hvart femte tjensteår, räknadt från och med året näst efter

Rtksd. Prat. 1874. 2 Afd. 2 Band.

23

354

Den 24 Mars, e. in.

•utnämningen till och med det femtonde. Men detta medgifvande medförde
dock för dessa med obilligt små löner försedde tjensteman icke
någon omedelbar fördel, enär den ene af aktuarierne utnämndes år 1870
och således först år 1876 kommer i åtnjutande af ålderstillägget, och den
andre, som erhöll sin fullmakt ett år senare, följaktligen först år 1877
får sådant tillägg. Detta medgifvande är således blott eu försäkran af
Riksdagen om högre aflöning, tjenande till uppmuntran, men medför ingalunda
någon direkt eller under de närmaste åren inträdande tillökning
uti ifrågavarande tjenstemäns små löneförmåner. Jag tror det icke vara
otillständigt att nämna, det en af dessa utmärkt skicklige och nitiske
tjensteman är betänkt på att antaga ett honom gjordt anbud att öfvertaga
föreståndarebefattningen för en folkhögskola i Wermland. Fäste
jag härvid uteslutande afseende vid nämnda folkhögskolas bästa, så skulle
jag med glädje se, att han emottoge anbudet, ty jag kan ej önska skolan
en bättre föreståndare; men det är för det allmännas skull min uppriktiga
önskan, att den omnämnde tjenstemannen måtte stanna qvar vid
byrån och erhålla en så pass stor lön, att han åt sitt ansträngda arbete
också kan hafva sitt uppehälle i statens tjenst, ty jag vet ej hvar man
inom Sverige skall uppsöka en person, lämplig att ersätta hans plats i
byrån, derest han lemnar densamma.

Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag, för hviiket
jag är Utskottet synnerligen tacksam.

Herr Peter Olsson: .lag instämmer till alla delar med den siste

ärade talaren och vill tillägga, att just de af honom anförda förhållanden
utgjorde orsaken, hvarföre Utskottet icke ville vägra bifall till Kong!.
Maj:ts framställning om dyrtidstillägg för Statistiska centralbyråns tjensteman
äfven för innevarande år. Det är naturligt, att Utskottet med mycken
betänksamhet frångick sin i detta afseende fattade princip, men
Utskottet ansåg, att förhållandena i detta fall voro af sådan beskaffenhet,
att billighet och rättvisa talade för beviljande af dyrtidstillägg äfven för
år 1874, och Utskottet hade icke anledning ait göra något undantag för
chefen och sekreteraren, ehuru man måste medgifva, att aktuarierna i
förhållande till arbetet äro vida lägre aflönade än både chefen och sekreteraren.
Enligt mitt förmenande bör dock Riksdagen, i ett lull sådant
som det förevarande och i fråga om ett embetsverk, så organiseradt som
Statistiska centralbyrån, der arbetet är sä träget och skötes så omsorgsfullt
samt kostnaderna äro så låga i förhållande till den arbetsprodukt,
som åstadkommes, lemna sitt erkännande genom att undantagsvis bevilja
löneförhöjning. Jag är likaledes öfvertygad, att då frågan om aflöning
åt de lägst aflönade lärarne vid elementarläroverken kommer före, Riksdagen
jemväl åt dem skall bevilja dyrtidstillägg för innevarande år, emedan
deras behof deraf verkligen är trängande. På dessa grunder anhåller
jag om bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Grefve Po sse: Utskottets ledamöter hafva så ofta under diskussio nen

fått uppbära förebråelser för det de strängt hållit på den eu gång

Den 24 Mars. e. m.

3^5

fastställda principen i fråga om dyrtidstillägg och icke velat böja sig för
billighetsskäl. I detta fall har dock Utskottet uppgifvit principen för
billighetsskäl, hvilka blifvit fullständigt framlagda af föregående talare.
Jag vågar derföre vördsamt hemställa, att Kammaren ville understödja
den åsigt, som i förevarande punkt blifvit uttalad af Utskottets majoritet
och således bifalla Utskottets förslag, hvilket är grundadt på goda skäl.

Herr O. B. Olsson: Jag har väl icke gjort mig känd för någon

stor frikostighet i fråga om anslag, men i förevarande fall har jag icke
kunnat dela reservanternas åsigt. Inom denna Kammare har många gånger
uttalats den vigtiga grundsats, att embetsman väl böra hafva tillräcklig
lön, men också, tillräcklig sysselsättning. Här föreligger nu ett
fall, der alla tj miste mani] en inom embetsverket, icke blott de underordnade,
utan äfven chefen, äro till fullo upptagne af sitt arbete, och jag har på
grund häraf biträdt Utskottets förslag, till hvilket jag nu anhåller om bifall.

Herr liu mai Hus: Om till och med Herr Ola Bosson Olsson i detta
fall anser sig kunna frångå sina grundsatser, för att gifva ett förtroendevoturn
åt ett välförtjent embetsverk, så föreställer jag mig, att Kammaren
kan göra detsamma och bifalla Stats-Utskottets förslag.

Herr Hörnfeldt: Utgången af denna fråga kan väl numera icke

vara tvifvelaktig, men jag får fästa uppmärksamheten derpå, att vi framdeles,
såsom Herr Petto]- Olsson påpekade, troligen komma att få hafva
lärarne vid elementarläroverken i åtanke med dyrtidstillägg för innevarande
år, och jag tror att dessa äro fullt ut lika mycket sysselsatte
som chefen och sekreteraren i Statistiska centralbyrån. Om några
tjensteman hafva full sysselsättning, så är det aktuarierna i denna byrå,
men jag tror icke att någon kan säga att detta är förhållandet med
chefen och sekreteraren. Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen

Herr Ivar Månsson: Jag vill endast förklara, att jag instämmer
med reservanterna, och på grund af de skäl, som dels af dem blifvit anförda
och dels förut blifvit uttalade i Kammaren, yrkar jag bifall till
reservationen.

Ofverlägguingen förklarades slutad. Herr Talmannen upptog de yrkanden,
som under densamma blifvit gjorda, och gaf'' enligt dem propositioner
på bifall dels till Utskottets hemställan och dels till det ändringsförslag,
som Herr Hörnfeldt under öfverläggningen framställt. Den förra
af dessa propositioner fann Herr Talmannen hafva blifvit med öfvervägande
ja besvarad; men begärdes då votering, och skedde i följd deraf uppsättning,
justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
i nionde punkten af dess utlåtande N:o 18,

röstar ja;

356

Deri 24 Mara, e, m.

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, liar Kammaren bifallit Utskottets hemställan med den
ändring, som innefattas i iöljande beslut:

a) att, såsom tillfällig löneförbättring åt de vid Statistiska centralbyrån
anställde embets- och tjenstemän för år 1875 anvisas ett extra
anslag af 2,800 kronor och

b) att såsom tillfällig löneförbättring åt de vid Statistiska centralbyrån
anställde tvänne aktuarier för år 1874 anvisas ett extra anslag af
1.000 kronor.

Omröstningen företogs och visade vid röstsedlarnes sammanräkning
80 ja mot 58 nej; hvadan Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

10:de punkten.
Bifölls.

ll:te punkten.

Litt. a.

Detta moment bifölls.

I anledning af hvad Utskottet hemställt under litt. b) anförde:

Herr Hörnfeldt: Då Kong!. Maj:ts begäran om löneförhöjning åt

generaldirektörer förut blifvit afslagen, tror jag icke det skulle passa i
stycket att au bevilja dyrtidstillägg åt Chefen för landtmäteriet. Jag
yrkar derföre att det af Utskottet föreslagna beloppet 6,200 kronor nedsättes
till 5,200 kronor.

Herr Statsrådet Bergström: Jag anhåller få yrka bifall till Ut skottets

hemställan i denna del, men jag skulle gerna vilja fästa Kammarens
uppmärksamhet på två tjenstemän i landtmäteristyrelsen, hvilka,
efter mitt förmenande, äro i behof af större dyrtidstillägg för år 1875,
än Utskottet föreslagit. Desse äro de båda amanuenserna, af hvilka den
ene är familjefar och båda äro äldre män. Vid förliden riksdag utröntes
fullständigt, att deras löner äro otillräckliga, och begäran om förhöjning
framställdes, men afslogs af Riksdagen. Jag vill lägga Kammaren på
hjertat att öka deras löner enligt Kongl. Maj:ts förslag, eller från 1,200
till 2,000 kronor.

Efter denna öfverläggning, som nu var slutad, framställde Herr Talmannen
propositioner först på bifall till Utskottets hemställan och derefter
på bifall till de olika yrkanden, som blifvit gjorda af Herr Hörnfeldt
och Herr Statsrådet Bergström. Svaren utföllo med öfvervägande

Den 24 Mars, e. m.

357

ja för Herr Hörnfeldts förslag; i följd hvaraf Kammaren, med bifall till
Utskottets hemställan i öfrig!, afslagit det för Landtmäteri-styrelsens chef
afsedda dyrtidstillägg samt alltså nedsatt det af Utskottet i detta moment
föreslagna belopp från 6,200 kronor till 5,200 kronor.

12:te punleten.

Utskottets hemställan under titt. a bifölls.

Litt. b.

Härvid yttrade

Herr Hörnfeldt: Äfven i afseende å den nu föredragna punkten
tillåter jag mig hysa en annan mening än Utskottets majoritet. Sistlidne
riksdag begärde Kongl. Maj:t äfven förhöjning åt förste landtmätarne,
men denna begäran afslogs af Riksdagen, och jag har icke kunnat finna,
att några mera talande skäl för löneförhöjningen nu blifvit anförda. De
ifrågavarande tjenstemännen torde vara tillräckligt aflönade med 1,800
Rall'' i förhållande till göromålen. De hafva icke skyldighet att infinna
sig på proviuskontoreu oftare än två dagar i månaden, summa 24 dagar
på året, och för denna tjenstgöring torde deras nuvarande lön vara fullt
tillräcklig. Härtill kommer den omständighet, att Kongl. Maj:t, för att
bereda dem tillökning i inkomsterna, vidtagit åtskilliga förändringar i
landtmäteritaxan.

Utan att vidare ingå i detaljer yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.

Grefve Sparre: Den siste talaren yttrade, att det icke funnes

mera skäl nu än vid sistlidne riksdag att bevilja förste landtmätarne
löneförhöjning. Jo, ett ganska talande skäl finnes; ty med afseende å
de ökade lefnadskostnaderna har Riksdagen funnit, att de nuvarande lönerna
för den största delen af tjenstemännen icke kunna bibehållas, och
derföre beslutat att öka dem med 20 procent för nästkommande år.
Detta gäller för de fleste, och förste landtmätarne äro lika väl förtjente
af lönetillökning som andra tjenstemän. Den föregående talaren yttrade
vidare, att förste landtmätarnes lön vore tillräcklig i förhållande till deras
arbete och att de, om man toge hänsyn till göromålen, vore bättre aflönade
än Departementschefen. Jag betvifla!'', att talaren känner de förhållanden,
om hvilka han sålunda yttrat sig. I fråga om förste landtmätarnes
göromål utgick han från den synpunkten, att de endast hade skyldighet
att 24 dagar om året infinna sig på provinskontoren, men skulle
väl, mine Herrar, dessa tjenstemän icke hafva något annat att göra? Jo
visserligen, ty i hvarje fråga rörande landtmäteriärenden, som inkommer
till Konungens Befallningshafvande, inhemtas deras yttrande; alla räkningar
i fråga om uppmätning af allmän mark remitteras till dem från
Konungens Befallningshafvande och skola af dem granskas, och öfver alla
anmärkningar mot kommission slandtmätarnes räkningar skola de yttra
sig. Om några förrättningar för statens räkning skola verkställas, upp -

Den 24. Mars, e. m.

358

dragas de oftast åt förste landtmätarne emot nedsatt arvode. Härtill
kommer, att de först efter många års tjenstetid, utan annan lön än arvode
efter taxan, vid en avancerad ålder, då deras arbetsförmåga ute på
fältet är minskad, erhålla sina befattningar och nå den högsta lönegrad,
hvartill de kunna komma, med en årlig inkomst af 1800 R:dr. De äro
då begränsade i afseende på boningsorten, ty till följd af beskaffenheten
af deras göromål måste de bo i närheten af provinskontoret, och de äro
cler tillstädes, icke blott de två dagarne i tnånaden, utan äfven andra
dagar, när deras närvaro der påkallas. Dessutom måste de ständigt stå
till tjenst, när Konungens Befallningshafvande vill från dem. infordra upplysningar
och utlåtanden. Under sådana förhållanden kunna väl Herrarne
icke anse, att deras nuvarande lön är tillräcklig, eller att det tillstyrkta
dyrtids tillägget för dem är obohöffigt. Jag tror det icke, och som jag är
i tillfälle att kunna vitsorda, att förste landtmätarnes befattningar äro
af ett icke ringa omfång, och att de icke kunna lefva i en stad på sin
nuvarande lön, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Herr C. A. Larsson: Jag tror, att Herrarne gå alldeles för långt i
sparsamhetsifver, om Herrarne vilja afslå dyrtidstillägg åt förste landtmätarne.
Vi måste komma ihåg, att de hunna berga sig, om de hafva
tillfälle till praktik, men sådan fattas dem nu och det är icke deras fel
att de icke hafva fullt upp att göra. Då de, som hafva 2,500 R:dr.
icke anses kunna lefva på sin lön, kunna väl förste landtmätarne ännu
mindre göra det på 1,200 R:dr.

Jag hemställer om bifall till Utskottets hemställan.

c

Herr Danielsson: På senare tider har väl deri föreställningen sökt
göra sig gällande, att förste landtmätarne skulle vara klent atiönade, men
då man betänker beskaffenheten af deras tjensteåiigganden, finner man
att lönen icke är så obetydlig. De hafva blott skyldighet att den första
och sista dagen i månaden infinna sig på provinskontoret, och den öfriga
tiden kunna de använda att förskaffa sig biförtjenster. För icke så längesedan
ökades taxan, så att de derigenom erhållit löneförhöjning utöfver
hvad nu blifvit föreslaget. Jag kan, för min del, icke finna att några
ömmande omständigheter tala för bifall till Utskottets förslag, och
jag tror icke, att vi gå in på obillighetens område, om vi antaga reservanternas
förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Jöns Rundbäck: Herr Talman, mine Herrar! Med hänvisning
till det förhållandet, att Riksdagen sistlidne år afslog den då begärda
löneförhöjningen för nu ifrågavarande tjensteman, har man här sökt ådagalägga,
att någon förbättring af deras lönevilkor icke heller i år borde
beviljas. Men, mine Herrar, det är dock eu ganska väsendtlig skilnad i
detta fall mellan då och nu, när dyrtidstillägg blifvit begärd t för andra
tjensteman. Den omständigheten förändrar situationen högst betydligt.
Ätt förste landtmätarne hafva i och för tjensten flera göromål, än som
betingas af deras närvaro på provinslandtmäterikontoret, har blifvit tillylle
s t g öra nde bevisadt. Jag anhåller endast att ytterligare få fästa Herarnes
uppmärksamhet å en omständighet hvilken hittills icke blifvit berörd,

Den 24 Mars, e. m.

359

men som vid denna frågas bedömande val förtjenar att beaktas. Om i vårt land
gifves någon tjenstemannakorps, som är illa lottad från det allmännas sida.
är det visserligen landtmäterikorpsen. Af alla dess medlemmar är det i
hvarje län blott en enda, som åtnjuter förmånen af lön på stat, den förste
landtmätaren. Mig synes det verkligen icke vara för mycket, om några
skickliga karlar, af Indika fordras mycken praktisk duglighet och icke
ringa kunskaper, skulle komma i åtnjutande af någorlunda skälig lön.
Och då det ju är alldeles osäkert, om desse tjensteman hafva eller få
Hägra egentliga biförtjenster genom enskilda landtmäteriförrättningar;
då dessa befattningar äro nödvändiga och måste bibehållas; samt då deras
innehafvare icke få bo och vistas hvar de vilja inom länet, utan endast i
residensstaden eller dess närhet, bör det väl icke vara tvifvel underkastadt,
att man bör så bereda, att de med visshet må hafva något att lefva af.

På dessa skäl tror jag, att Stats-Utskottets förslag låter sig val försvara,
och jag hoppas, att Kammaren må godkänna det. Detta är ock
mitt yrkande.

Herr Sven Andreasson: Då jag låtit anteckna mig såsom reservant
vid denna punkt, torde det tillåtas mig att få i korthet angifva skälen
lör min särskilda mening.

Jag ber att i sådant hänseende få erinra om en grundsats, hvilken
jag ofta hört framhållas i denna Kammare och om hvars riktighet jag
äfven för egen del är lifligt öfvertygad. Den grundsatsen bjuder, att
lönen skall lämpas efter det arbete, som verkställes. Nu har icke blott
vid detta tillfälle utan jemväl vid sistlidne riksdag, då samma fråga förevar,
det blifvit, efter mitt förmenande, till fullo ådagalagdt, att desse förste
landtmätare just icke hafva mycket att göra. De äro pligtig» att
tillstädesvara på embetsrummet endast den första och den sista dagen i
månaden. Deras tjenstgöring torde vid sådant förhållande icke kunna
sägas vara synnerligen ansträngande, utan bör den alltför väl lemna dem
godt tillfälle att nästan lika väl som andra landtmätare sysselsätta sig
med enskilda uppdrag af hvarjehanda slag. I eu så rörlig och företagsam
tid som den, i hvilken vi nu lefva, antager jag, att de derigenom böra
förtjena ganska betydligt. Vi veta ock, att landtmäteritaxan blifvit höjd
och i sålunda förändradt skick träd t i tillämpning redan frän och med
innevarande års början. Äfven härigenom torde eu icke ringa tillökning
i inkomst hafva tillskyndats desse tjensteman. _

Man påstår, att förste landtmätarne äro förpligtade att bo i residensstaden
eller dess omedelbara närhet. Jag får häremot ånyo erinra hvad
jag anförde här i fjor, att nemligen jag känner eu förste landtmätare,
som i många år varit boende 4 mil från residensstaden uti det län, der
han tjenstgör, och bär lian under denna tid endast ett par dagar i hvarje
månad infunnit sig på provinslandtmäterikontoret.

Jag förmår således fortfarande icke finna, att nödvändigheten krafvel''
någon förböjning i lönerna för dessa tjensteman, helst jag är öfvertygad,
att, om någon förste landtmätareplats blir ledig, sökande i mängd
ändock icke skola saknas, ty hvarje annan landtmätare skall säkerligen
vara tacksam att få tillträda en dylik befattning med dess nuvarande
emolumenter oförändrade.

360

Den 24 Mars, e. m.

På grund häraf och då jag tror, att Kammaren bör, der så ske kan.
tillse, att all möjlig sparsamhet iakttages med statens medel, på hvilka
nu ställas så stora anspråk, begär jag afslag å föredragna punkten och
förenar mig i Herr Hörnfeldts yrkande.

Häruti instämde Herr Karl Aron Jönsson.

Herr Gumeelius: Jag ber att få instämma med talaren, närmast

den föregående.

Tvänne talare från Elfsborgs län hafva lemnat olika vitsord åt
hvad en förste landtmätare såsom sådan har att göra.

Eu senare talare nämnde, att lian kände en förste landtmätare,
som varit boende aflägse från residensstaden i det län, der barr hade sin
befattning. Efter hvad jag inhemtat och äfven föreställer mig vara det
allmänna förhållandet, lärer det ofvan antydda fallet utgöra ett undantag.
Det tal åtminstone, att man hört flera exempel anföras, innan man tror
på uppgiften, att förste landtmätarne pläga bo fjerran från den plats, der
Provinslandtmäteri-kontoret är beläget och de skola utöfva sin verksamhet.

En talare på Ölandsbänken trodde, att han icke trädde för nära
»billighetens gräns genom att instämma i reservationen. Ja, om han sålunda
också icke skulle träda in på den gränsen, är det dock säkert, att
han ej öfverskrider frikostigbetens. Jag visste icke om jag läst rätt, men
jag ser nu att jag gjort det och finner i reservationen begärdt intet tilllägg
alls för nästkommande år. Kongl. Maj:t har åter förslagit, att för
ändamålet skulle anvisas för 1875 kronor 12,960. Jag, som i allmänhet
är eu vän af följdriktighet, anser, att Stats-Utskottet i allmänhet lägger
an på, att i dessa stora frågor, der det gäller att skipa rättvisa, följa
vissa på förhand uppställda grundsatser, då det låter sig göra. Här är allmänna
regeln den, att för år 1875 må beviljas ett dyrtidstillägg uppgående till 20
Procent af lönebeloppen, der dessa understiga 5,000 R:mt. Då jag har den på
någon erfarenhet stödda uppfattning, att dessa tjenstemän, hvilka göra
en vigtig tjenst, icke äro högt aflönade och det icke gerna kan vara skäl
att besluta ett undantag från en allmänt erkändt och tillämpad regel till
deras skada, kan jag icke annat än med godt hjerta förena mig med
Stats-Utskottets flertal och hemställa, att Stats-Utskottets åsigter må komma
till heders i detta fall lika väl som i de flesta öfriga. Jag yrkar bifall
till Stats-Utskottets förslag.

Herr Falk förenade sig med Herr Gumselius.

Herr Helander: Icke utan tvekan har jag anmält mig föryttran de

öfver denna punkt. Skälet dertill är, naturligtvis, af Kammarens ledamöter
mycket lätt insedt. Emellertid ber jag att redan från början få
förklara, att derest afseende fästes vid reservationen, så till vida, att antalet
af de tjenstemän hvilka här äro i fråga att åtnjuta dyrtidstillägg
for år 1875, nedsättes från 24 till 28, jag på intet vis vill deremot protestera
eller deröfver mig beklaga. Efter denna förklaring torde jag få

Den 24 Mars. e. m.

361

anse mig mera oförhindrad än eljest att bemöta hvad som emot Utskottsbetänkandet
blifvit andraget.

En af reservanterna upplyste, uti plenum för några dagar sedan, att
denna Kammares ledamöter inom Utskottet icke gerna reserverade sig,
utan att så vore att de alla, eller flertalet, förenade sig om samma reservation.
Det är således ett mera ovanligt förhållande, det som nu inträffat,
då endast tre reservanter uppträdt. Af dem hade man skäligen
kunnat fordra att de icke blott anmält sin reservation, utan äfven motiverat
densamma, så att man något förr än vid detta tillfälle hade fått
kännedom om skälen för deras afstyrkande. Bemötandet kan derföre icke
nu ske med den fullständighet som eljest.

Såsom bekant är utgör förste landtmätarelönen 1,800 R:dr; således
föga högre belopp än lönen för äldre kammarskrifvare. Anledningen till
att lönen icke blifvit satt högre är den, att innehafvare^ hela tid icke
är för tjensten upptagen, utan medgifver honom sysselsättning äfven med
privata landtmäterigöromål. Från tjenstens synpunkt tror jag visserligen
icke, att denna anordning är så synnerligt lämplig, men i ekonomiskt hänseende
är det utan tvifvel mycket fördelaktigt för staten att för ett jemförelsevis
ringa belopp få skötta 24 tjenster, af beskaffenhet att icke kunna
undvaras. Dessa tjänsters innehafvare hafva dock det stora men af att,
vid lönens bestämmande, hänsyn tagits till biförtjenster, att de i mera
eller mindre mån blifvit hänvisade till att understundom draga sig fram
på ensamt den lilla lönen, och att de icke, såsom tjensteman eljest i allmänhet,
vid uppnådd erforderlig ålder för erhållande af pension å indragningsstat,
undfå ett belopp motsvarande deras hela årsinkomst, utan endast
en del deraf.

Innan jag öfvergår till uppgift å de hufvudsakliga göromål, som tillhöra
förste landtmätarens tjenst, som torde vara synnerligt behöflig på
grund af reservanternas nu uttalade vilseledande beskrifningar, ber jag få
nämna, att, för att endast nu hålla mig till förhållandet med den tjenst
jag sjelf innehar, och som jag måste bättre än någon annan känna, göromålen
sedan mitt tillträde af tjensten ökats med mer än 25 procent, hvartill
kommer den omständigheten att, sedan andre landtmätaretjensterna
förklarats skola indragas, hvilket, i Södermanlands län skedde redan samma
år beslutet fattades, förste landtmätarne fått på sig öfverflyttade
äfven andre landtmätarnes andelar af landtmäteri-förrättningar för kronans
räkning, hvarigenom de blifvit vida betungade utöfver hvad förhållandet
tillförene varit.

Jag skall nu lemna några uppgifter om beskaffenheten af förste landtmätarnes
göromål, af Indika jag förmodar det skall framgå i hvad mån
reservanternas uppgifter äro tillförlitliga.

Utom skyldigheten att hafva länets landtmäterikontor för bc ökande
tillgängligt först i och sista söcknedagen i hvarje månad, åligger det förste
landtmätaren att väl vårda alla derstädes förvarade kartebandlingar;
mottaga och besvara alla remisser från Landtmäteri-styrelsen och Konungens
Befallningshafvande in. fl. vederbörande; granska alla årsredogörelsor
från landtmätarne i länet samt deraf göra föreskrift^ sammandrag och
årsberättelser, hvilket göromål ensamt upptager 2 å 3 månaders tid; äfvenledes
granska alla från landtmätarne inkommande och redovisade kar -

362

Den 24 Mars, e. in.

tehandlingar; utöfva tillsyn å laucltmiitarnes i länet tjenstemedhjelpar - och
elever; tillse att tjenstehandlingar från landtmätarne i behörig tid inkomma,
jemte eu mängd andra mindre bestyr. Dertill kommer, hvad särskilt
den tjenst jag innehar vidkommer, att jag har, på grund af remiss från
Konungens Befallningshafvande, att yttra mig öfver de flesta jordafsöndringar
inom länet, af hvilka ett stort antal understundom förekommit,
utan att derför någon ersättning — såsom jag hört någon förmoda —
lätt ifrågakomma; någon gång har det ock inträffat att ett remitteradt
ärende varit af den vidlyftiga beskaffenhet, att det medtagit ett par månaders
tid att besvara. Hvad Herr Sven Andreasson nämnde derom, att
lian åtminstone kände eu förste landtmätare, som icke bodde eller bor i
residensstad, utan 5 mil derifrån, vill jag bemöta dermed, att, på grund
af eu Kong! Majds skrifvelse, allt sedan början af 1850-talet förste landtmätarne
måste bo i residensstäderna eller inom högst eu half mils afstånd
derifrån, men att denna bestämmelse naturligtvis ej träffade de förste
landtmätare, hvilka derförut voro utnämnde, och således redan egde
rätt att bo annorstädes. Denna omständighet tillika med det förhållande
att redovisade för; ättningsakter, som till landtmäterikontoret inkomma, skola
eu vecka från mottagandet vara granskade och, der så eget rum, qvitterade,
ådrager förste landtmätarne många resor och bidrager till svårigheten
för honom att för längre tid vara frånvarande från liennnet. Herr
Sven Andreasson uppgaf också, att expeditionstaxan till landtmätarnes förmån
blifvit förhöjd. Jag förmodar, att han icke menade expedition*- utan
arvodestcixan. Det är nu denna förhöjning, kan jag finna, som skulle
utgöra hufvudsakliga skälet för reservanterna att afstyrka Utskottets förslag.
Deremot får jag dock erinra att, om, såsom iag håller troligt att
förhållandet med några förste landtmätare är, de icke hafva några privata
landtmäterigöromål, eller åtminstone ganska få sådana, förhöjningen
verkar intet eller ganska obetydligt. För öfrigt är förhöjningen till siffran
högst ringa utöfver den, som Riksdagen för en mängd tjensteman redan
fastställt. Sä vidt jag kunnat finna, har man hitintills såsom grundsats
för dyrtidstillägget 1875 antagit, majoriteten inom denna Kammare:
att lönebeloppet icke öfverstiger 5,000 R:dr, och motsidan: att
det understiger 10,000 R:dr, men icke att uti lönen skall inberuknas
hvad tjenstemannen utöfver denna kan förtjena, hvilket allt närmare
inhemtas af de t abeller, som äro vid fogade de utlåtanden om
hufvudtitlarne, som redan blifvit genomgångna. Så mycket orimligare synes
det mig derföre vara, att man denna gång sätter i fråga, icke blott
att man nu ej bör fästa afseende vid endast lönen, utan derjemte i denna
beräknar andra inkomster, om hvilkas belopp man här icke har derr
aldra ringaste kännedom, hvarigenom man således skulle äfventyra möjligheten
deraf, att dyrtidstillägg icke beviljas för 1,800 R:dr, under det
man i andra fall medgifvit sådant för åtminstone lön af 5,000 R:dr. Det
vore, synes det mig, att fastställa eu alldeles ny, ytterligare grundsats för
dyrtidstilläggs åtnjutande. Då jag här förut, såsom jag tror mig hafva
gjort, bevisat att de göromål, som tillhöra förste landtmätaretjensten, alldeles
icke äro af den obetydlighet eller det ringa omfång, som reservanterna
påstått, lärer således icke heller deras, på sakkännedom i detta hän -

Den 24 Mars, e. m.

363

seende icke grundade skäl, böra verka till godkännande af deras uttalade
afstyrkande af Stats-Utskottets förslag.

Efter meddelande af dessa upplysningar och åsigter bör jag slutligen
tillägga, att jag icke bär något yrkande att framställa.

Herr (tranlund: Då man besinnar de många dyrtidstillägg, som

förut vid de föregående hufvudtitlarne blifvit beviljade och i öfrigt jemför
förste landtmätarnes aflöning med den som utgår till andra tjensteman
i samma ställning, så tror jag icke, att det skulle vara fullkomligt rättvist,
om Riksdagen nekade den nu ifrågavarande löneförhöjningen. Det
finns näppeligen någon bland våra tjenstemannakorpser, som nu för tiden
har det så svårt som landtmätarne. De fleste landtmätare få tjenstgöra
utan lön, endast med det arvode som vid förrättningarne utgår enligt
fastställd taxa, och då man vet huru fåtaliga dessa förrättningar numera
äro, så förstår hvar och en att landtmätarnes inkomster icke kunna vara
särdeles stora. När dertill kommer att Riksdagen förut indragit lönerna
till audre-landtmätareplatserna, hvilka, jemte förste-landtmätaretjensterna
voro de enda, som stodo till buds för de många kommissions- och vice
kommissions-landtmätarne att ernå vid långt framskriden ålder, då de till
följd af minskade krafter icke kunna anstränga sig särdeles mycket med
förrättningar på fältet, och då man derjemte besinnar att en förste landtmätare
dock är chef för landtmäteristaten inom länet, med åliggande att
bo i residensstaden, så tycker jag för min del att Kammaren icke vore
rättvis om den nekade det ifrågasatta dyrtidstillägget.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Törnfelt: Jag är gerna med om att låta det drypa en smula

äfven på denna tjenstemannakorps. Herrar landtmätare skära minsann icke
guld med täijknifvar nu för tiden, och då så många andra tjensteman
fått dyrtidstillägg, bör landtmäterikorpsen äfven få något, och jag instämmer
derföre med min läskamrat, Herr Carl Anders Larsson, uti hans
yrkande på bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr O. B. Olsson: Jag har reserverat mig mot Stats-Utskottets
beslut angående dyrtidstillägg åt förste landtmätarne, hufvudsakligen af
den anledningen att Kongl. Ma;:! förlidet år utfärdade en kungörelse,
hvarigenom landtmätarnes arvoden i väsendtlig män blifvit höjda, och det
kan icke förnekas, att icke herrar förste landtmätare äfven komma att
tillgodogöra sig den förhöjda taxan, ty det är ett faktum att, derest förste
landtmätaren har folkets i deri närliggande orten förtroende, han i första
rummet blir anmodad förrätta förekommande hemmansklyfningar och
andra landtmäteri-förrättningar. Då nu Kongl. Maj:t har höjt taxan, så
är redan detta ett slags lönetillökning jemväl för förste landtmätarne,
hvarigenom dessa få högre arvode för verkställda förrättningar.

Den fackman, som yttrat sig i frågan, nämnde, att då lönen icke är
mer än 1,800 R:dr, man icke borde taga med i beräkningen de andra
förtjenster utom lönen, hvilka förste landtmätarne kunna hafva, emedan
det naturligtvis måste förutsättas att eu tjensteman med 1,800 R:dr i lön
måste se sig om efter andra inkomster. Jag vill härvid fästa uppmärk -

364

Deri 24 Mars, e. m.

samheten på att det tinnes embetsman inom länen af vida större betydande
ställning än förste landtmätarne, nemligen landssekreterarne,
och bland dessa den i Malmöhus län, som endast har i fast lön 3 å
400 R:dr. Ett så litet lönebelopp kan omöjligen vara tillräckligt för en
landssekreterare att lefva på, men ingen ifrågasätter att icke Riksdagen
med afseende å landssekreterarne äfven må taga i betraktande de sportler,
hvilka tillhöra dylika tjenster. Det tinnes landssekreterare, och bland
dessa den sistnämnde, hvilkas sportelinkomst kan uppgå till mångdubbelt
ja till och med hundra gånger den fasta lönens belopp, och detta måste
tagas i betraktande, då lönerna bestämmas. Så äfven med afseende å
förste landtmätarne, hvilkas extra förtjenster till eu del bero på demsjelfva
genom deras vunna förtroende, helst taxan nyligen blifvit förhöjd.

Man har äfven framhållit att förste landtmätarne nödvändigt skola
bo uti residensstäderna. En talare har förut yttrat att det icke är förhållandet
i hans hemort, och för min del vet jag residensstäder, der desse
tjenstemän icke äro bosatta, utan bo på landet och endast äro tillstädes
vid ländtmäterikontoret den första och sista dagen i månaden.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Grefve Sparre: Det måtte vara någonting egendomligt uti förste
landtmätarnes ställning, eftersom med afseende på dem ifrågasattes ett
undantag uti dyrtidstilläggsfrågan. Den siste talaren angaf orsaken vara
den att taxan nyligen blifvit förhöjd. Men är det då Herrarne obekant
att, sedan numera all svensk jord är skiftad, landtmätarnes inkomster
utaf landtmäteriförrättningar äro till den grad reducerade, att de omöjligen
deraf kunna lifnära sig, utan att de måst se sig om efter annan
sysselsättning bredvid. Under sådana förhållanden anser jag det billigt
att bevilja någon förhöjning uti förste landtmätarnes löner. Dessa tjenster
utgöra den enda reträtt, hvartill hela landtmäterikorpsen har tillgång.
Dessutom är sjelfva tjenstgöringen icke så obetydlig, som man velat låta
påskina. När helst Konungens Befallningshafvande påkallar, skall Förste
landtmätaren afgifva utlåtanden och dessutom på kontoret tillhandagå
allmänheten med upplysningar in. in. En lön på 1,800 R;dr för eu sådan
tjensteman är sannerligen alltför låg under nuvarande dyra tid, och den
föreslagna förhöjningen vill jag derföre varmt förorda. Det förefaller mig
såsom eu särskild förföljelselusta att — under det åt tjenstemän i allmänhet
gifves dyrtidstillägg — neka någon liten förhöjning åt dessa,
hvilka företrädesvis böra vara pålitliga, ty åt förste landtmätaren öfverlemnas
alltid att kontrollera hvarje handling, hvarje arvodesräkning. Kammaren
har derjemte i allmänhet uppställt den regeln, att företrädesvis
tjenstemän med små löner böra omhuldas, och det kan icke nekas att
1,800 R:dr är otillräckligt för en tjensteman med familj, isynnerhet om
denne — såsom förhållandet är med förste landtmätarne måste bo i
residensstäderna. Med afseende härå hafva tvänne talare omnämnt, att
de känna förste landtmätare, hvilka icke äro bosatta i residensstäder.
Det må så vara, men på femtiotalet utkom eu författning, som uttryckligen
föreskref att bemälde tjenstemän skola bo uti landshöfdingeresidens-städerna
eller inom en half mil derifrån. Några finnas verkligen qvar med fullmakter
af äldre datum, och de förste landtmätare, de värde tahrne åsyfta, måste

Den 24 Mars. e. m.

365

vara bland deras antal. Med afseende å den ena kan jag upplysa, att
han i många år bodde icke uti residensstaden utan uti en närgränsande
stad, med knappt två timmars jernvägsresa till residensstaden. I alla fall
var detta icke ett lämpligt exempel, ty personen i fråga har ej på länge
gjort tjenst.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Statsrådet Bergström: Den värde statsutskotts-ledamoten har
rätt, att Kongl. Maj:t förlidet år utfärdat en kungörelse “angående förhöjning
tillsvidare af det i nådiga taxan den 8 Februari 1867 bestämda
arvode för landtmäteri-förrättningar“. Först och främst får jag härvid
fästa Kammarens uppmärksamhet på att — såsom redan rubriken an gifver

..... denna förhöjning är helt och hållet provisorisk och föranledd

af den allmänna stegringen i lefnadskostnaderna. Förhöjningen är icke
större än 25 procent, och det var i allmänhet nödvändigt för landtmätarne
att få någon förhöjning, då alla andra, som lemna prestationer,
hafva rätt att åsätta sitt arbete högre pris, i samma mån lefnadskostnaderna
stiga. Af sådan anledning var den kongl. kungörelsen en nödvändighet,
men hvad angår förste landtmätarne, tviflar jag högeligen, att dessa
tjenstemäD i någon väsendtlig mån tillskyndats större inkomster genom den
förhöjning, landtmäteri taxan sålunda undergått, ty laga skiftet, vid hvilket
förste landtmätarne brukat deltaga, är till största delen afslutadt och
i vissa provinser alldeles färdigt. I de skånska länen är ingenting vidare
i den vägen att göra, och inom öfriga provinser har laga skiftet i allmänhet
äfven påbörjats så tidigt, att dessa förrättningar kunna anses
nära nog afslutade. Den enda fördel förhöjningen i taxan medfört åt
förste landtmätarne är eu högre lösen för expeditioner från landtmäterikontoret,
men dessa äro icke så talrika att de inbringa något nämnvärdt
belopp.

Det må vara sannt, att de arbeten dessa tjensteman prestera icke
äro särdeles storartade, men tjeusterna måste finnas i och för tillvaratagandet
och vården af dyrbara handlingar, hvilka, om de förkomma eller
förstöras, af ingenting kunna ersättas. Under sådana förhållanden synes
eu lön af 1,800 kronor alldeles för knapp, då förste landtmätarne måste
anses ega familjer. Jag hoppas att. Kammaren behjertar billigheten af
en lönetillökning i detta fall, och jag yrkar bifall till Stats-Utskottets
förslag.

Herr Nils P etersson: Om förhållandet verkligen vore att dessa
tjensteman äro hänvisade endast till sina löner såsom förste landtmätare,
skulle icke många ord i saken behöfva sägas, tv representationen hade i
så fall sannolikt ingenting mot att bevilja högre löner, men det är eu
känd sak att dessa tjenstemän numera äro bosatta i residensstäderna och
jemte sina befattningar såsom förste landtmätare äfven kunna sköta andra
sysslor, icke endast landtmäteriförrättningar, för hvilka de erhålla särskild
godtgörelse, utan äfven göromål af annan art, t. ex. i bankinrättningar,
justerarebefattning m. m. Detta är hufvudsakliga anledningen hvarföre
förslaget om lönetillägg åt förste landtmätarne mött motstånd, ty

366

Deri 24 Mars, e. m.

om deras tid helt och hållet upptöges i statens tjenst, skulle de nuvarande
lönerna naturligtvis vara för små.

Här har framhållits, att landtmäteritaxan blifvit höjd genom en kungörelse
förra året, och att detta tillfört landtmätarne högre inkomster.
Å andra sidan har med afseende å förste landtmätarne anmärkts, att
dessa tjensteman icke draga någon nytta af den sålunda förhöjda taxan,
åtminstone ej på annat sätt än genom en förhöjd lösen för expeditioner
från Landtmäterikontoret, hvilka icke äro särdeles talrika. Jag fäster
mig icke så- mycket vid saken, men då man en gång fört den på tal, så
kan jag icke underlåta att yttra några ord. Det tinnes ingen tjenstemannakorps,
för hvilken man ställt till så bakvändt som för landtmäteristaten.
Då göromålen minskades, höjde man taxan för att bereda landtmätarne
större inkomster. Landmäteriförrättniugarne äro icke så afslutade,
som man velat framhålla, men taxan är till den grad dryg, att den omöjliggör
förrättningarne och i många fall måste jorden — så att säga —
köpas genom det dryga landtmäteriarvodet, som vid skiftet åtgår. Jag
tror att denna tjenstemannakorps varit mera betjent genom att regeringen
icke höjt taxan, och detta så mycket mera som landtmätaren stundom
ackorderar och nedsätter sina anspråk, hvilket visar att taxan är orimligt
hög.

På grund af dessa skäl yrkar jag bifall till reservanternas förslag.

Herr Statsrådet Bergström: Det förhåller sig ingalunda som den

siste talaren uppgifvit, eller att landtmäteritaxan af år 1867 innefattar
någon förhöjning mot förut. Tvärtom har genom densamma i betydlig
grad inträffat sänkning af taxesatserua, och just derför var det nödvändigt
att höja taxan, då eu allmän prisstegring inträffade. År en landtmätare
angelägen att få förrättningar, lärer han icke underlåta att ingå på de
ackord, som kunna erbjudas. Talaren på ölandsbänken har mycket riktigt
medgifvit, att taxan icke nödvändigt skall tillämpas, utan att landtmätaren
kan träffa aftal, hvarigenom han nedsätter det arvode, som honom lagligen
tillkommer. Finner han sin uträkning härvid, gör han det, men då
alla andra hafva rättighet att höja priset på sina prestationer, finner jag
det grymt om landtmätarne icke skulle hafva rättighet att göra detsamma,
och hade man icke tillbakahållits af fruktan att förrättningarne skulle
uteblifva om höjningen gjordes för stor, så hade man säkerligen bestämt
en högre, mot stegringen i lefnadskostnadeu mera svarande procentberäkning
iin 25 procent.

Herr O. B. Olsson: Det är visserligen sannt, att laga skiften äro så
godt som afslutade uti en stor del af rikets län, men det torde äfven
vara allmänt bekant, att hemmansklyfningar fortgå i landet, hvilket i min
tanke är synnerligen fördelaktigt för jordens rationela brukning, emedan
derigenom de större possessionerna sönderstyckas till fördel för-det allmänna.
Detta senare slags förrättningar tillskynda landtmätarne rätt
goda inkomster, så att påståendet att nära nog ingenting för dem är att
göra icke är alldeles grundadt.

Flere talare hafva framhållit att just förste landtmätarnes inkomster
skulle hafva på senare tiden minskats till följd af de fåtaliga landtmäteri -

Den 24 Mars, e. m.

367

förrättningar ne. Hvad skola då kommissions- och vice kommissionslandtmätarne
säga, indika icke hafva någon lön utan nödgas lefva helt och
hållet af extra inkomster. Jag tror verkligen att dessa i så fall skulle
vara mycket mera att beklaga, men som sagdt, ännu återstår ganska mycket
för landtmätarne att göra, och då numera arvodet blifvit betydligt
förhöjdt, lärer ingen nöd gå på dem.

Jag fortfar att yrka bifall till reservationen.

Herr Hörnfeldt: Jag har hufvudsakligen begärt ordet med anledning
af ett yttrande af Herr Carl Anders Larsson från Östergötland, som
i allmänhet icke slår på stort med löneförhöjningar, men denna gång har
visat sig från en mycket liberal sida. Det må nu vara talarens enskilda
uppfattning, för min del är jag af en annan tanke och anser mig mycket
väl kunna försvara den, då jag säger att jag vill lemna dyrtidstillägg åt
sådana som verkligen äro i behof, men att jag icke vill gå längre än nödigt
är. Med afseende å förste landtmätarne tror jag icke man kan påstå,
att de äro allt för klent aflönade för det arbete de lemna staten.

Eu annan talare från Wenersborg har sagt, att reservanterne inom
Stats-Utskottet visat särskild oginhet just mot förste landtmätarne. Alldeles
icke från min sida åtminstone, ty när vi komma längre fram i föredragningen,
kan det hända att äfven andra tjenstemän förekomma, åt
Indika jag icke vill gifva dyrtidstillägg. Talaren framhöll att förste landtmätarne
äro så mycket sysselsatte genom att gå allmänheten till hända
med uppgifter. Jag tror visserligen ätt så kan vara händelsen, men detta
förringar icke deras inkomster, tvärtom — om de gå tillhanda med kopiering
af handlingar o. s. v., så taga de betaldt, åtminstone inom Vesterbottens
län och förmodligen äfven inom Elfsborgs län.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Edström: Enligt mitt omdöme fordra rättvisa, billighet och

följdriktighet, att ifrågavarande dyrtidstillägg beviljas, och på de skal, som
redan af flere talare blifvit anförda, hemställer jag, att Stats-Utskottets
betänkande måtte vinna Kammarens bifall.

Herr Philips son: Jag anhåller att få betrakta föreliggande fråga ur
en synpunkt, som under diskussionen icke ännu blifvit framhållen. Jag
anser nemligen, att hvarken den omständigheten att förste landtmätames
tid icke helt och hållet upptages af göromålen i tjensten, eller att deras
befattningar lemna tillfälle till extra inkomster, utöfvar något inflytande
på frågan, ty här gäller blott att tillämpa den princip, hvarom Kammaren
redan vid behandlingen af föregående hufvudtitlar förenat sig, och
jemlikt hvilken en förste landtmätare, äfven om han har andra befattningar
jemte tjensten, likväl erhåller dyrtidstillägg, beräknad t å den lön,
som uppgår till högsta beloppet. Att göra undantag för just förste landtmätarne
anser jag så mycket mindre rättvist som deras extra inkomster
äro helt och hållet problematiska.

Herr Åstrand: Jag förmodar, att Herr Ola Bosson Olsson trodde
sig affyra ett grundskott, då han, på grund af den omständigheten att

368

Deri 24 Mars, e. m.

kommissionslandtmätarne icke hafva löner, ville bevisa att förste landtmätarne
ej behöfva dyrtidstillägg. Nu talar emellertid detta skäl just
för Stats-Utskottets förslag. Vi böra nemligen ihågkomma, att alla de
landtmäteritjenstemän, som stå under förste landtmätaren, hafva den
enda utsigt till befordran just uti förste landtmätaretjeusten, och att under
sådana omständigheter neka någon förhöjning i lönen, 1,800 Rall'',
synes mig icke på sin plats.

Samme talare jemförde vidare förste landtmätarne med landssekreterarne
och sade, att man såväl vid den ena som den andra tjensten
måste taga i betraktande äfven de extra inkomster, hvilka kunna erhållas.
För min del kan jag icke finna någon utgångspunkt vid eu jemförelse
mellan bemälde två tjensteman, hvilka synas mig — med afseende å

beloppet af de sportler, hvilka åtfölja tjensten — stå uti ett alldeles

motsatt förhållande till hvarandra. Ju sämre tider med lagsökningar och
rättegångar, ju större inkomst för landssekreteraren. Deremot torde under
bekymmersamma tiller icke särdeles många förrättningar erbjuda sig
för landtmätaren.

För öfrig t — då man talar om förste landtmätarnes extra inkomster,
måste man äfven taga i betraktande de stora distanserna. Dessa
tjensteman skola ovilkorligen vara bosatta uti residensstäderna, och om eu
förrättning erbjuder sig på mycket långt afstånd från nämnde stad, är
naturligtvis förste landtmätaren mindre hågad att mottaga den, enär resekostnaderna
fram och tillbaka mellan den stad, der landtmäterikontoret
är förlagdt, och forrättningsstället, skulle medtaga en stor del åt arvodet.

Den värde representanten yttrade äfven, att om lönen icke är till räcklig,

tjensteinnehafvaren får so sig om efter förrättningar. Ja, här är
redau upplyst att laga skiftet iir nära nog afskildt i större delen af
landet, och hvad beträffar hemmansklyfningarne, är dervid icke mycket
för landtmätaren att förtjena. “Der ingenting finnes att taga, har kejsaren
förlorat sin rätt-1, heter det, och jag hemställer om Kammaren icke
finner billigt att, i fråga om dyrtidstillägg, behandla landtmäteristaten
på samma sätt som i allmänhet alla andra stater och korpser.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Helander: Enligt min mening har mycket mera i detta ämne
blifvit yttradt, än saken förtjenar. Det är också derför, som jag finner
mig icke böra till bemötande upptaga åtskilligt af hvad som emot
Stats-Utskottets betänkande blifvit anförd t, sedan jag förra gången hade
ordet. Jag har nu endast blifvit uppkallad af hvad Herr Hörnfeldt nyss
nämnde derom, att ingen upplysning från landtmäterikontoret i det län
han tillhör iemnas, utan mot särskild ersättning. Skall denna uppgift
förstås så, att lösen måste erläggas för från nämnda kontor begärda och
meddelade kopior af kartor och handlingar, så är detta fullkomligt riktigt
och i sin ordning. Afser uppgiften åter, att äfven muntliga upplysningar
från landtmäterikoutoren måste betalas, så är denna uppgift
oriktig, äfven, såsom jag bär all anledning att antaga, i hvad den speciel
kan röra landtmäterikontoret i Vester-Norrlands län.

Herr

Den 24 Mars, e. m.

3G9

Herr Sven Andreasson: Jag har begärt ordet för att upplysa om
ett misstag, som blifvit begånget. Då jag omnämnde, att jag vet en förste
landtmätare, som har fem mil från residensstaden, så hafva tvänne talare
framhållit, att det skulle vara sedan bemälde tjensteman tagit afsked som
han afflyttat från staden. Jag vill upplysa att så icke är förhållandet,
ty den förste landtmätare, hvarom här är fråga, var icke bosatt i residensstaden
under de många år, han skötte tjensten.

Hvad min granne yttrade om att det laga skiftet numera kan anses
nästan afslutadt, och att således landtmäteriförrättningarne numera äro
mycket fåtaliga, må lemnas obestridt. För min del vill jag icke derom
tvista, men detta visar ju att landtmätarne icke hafva mycket att göra i
tjensten och just derföre kunna sysselsätta sig med andra arbeten och
erhålla större biförtjenster. Vi hafva många exempel på tjenstemannakorpser
med små löner, men stora extra inkomster. Fn statsutskottsledamot
framhöll nyss landssekreterarne, och jag skulle ytterligare såsom
en jemförelse, hvilken ligger ännu närmare till hands, vilja anföra provincialläkarne,
hvilka hafva 1,500 R:dr i lön. I betraktande utaf det
obetydliga arbete, förste landtmätarne lemna staten, anser jag således den
nuvarande lönen fullkomligt tillräcklig.

Herr Gumaelius: Jag tror, att jag förra gången yttrade att det var
en “numera, f. d. förste, landtmätare.“

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med derunder gjorda yrkanden,
gåfvos propositioner så väl på bifall som på utslag; och blef Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.

Angående 13:de punkten anförde

Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman: För min del anser jag,
att, hvad denna tjenstemannakorps angår, synnerligen bevekande omständigheter
föreligga, hvilka böra föranleda undantag från den uppställda
regeln, att dyrtidstillägg för år 1874 i allmänhet icke böra beviljas. Först
och främst gäller äfven om denna korps samma argument, som Statsutskottet
anfört såsom skäl för beviljandet af lönetillägg för år 1874 åt
Statistiska centralbyråns tjenstemän, nemligen att kartograferne icke kunna
egna tid åt annat än arbetet i tjensten. För det andra torde det icke
undgå Kammarens uppmärksamhet att löneförmånerna inom korpsen äro
särdeles små. Fn kartograf, som tillika öfvervakar arbetet, har 8,000
R:dr; den honom närmast 2,000; dernäst förekomma tre kartografer med
hvardera 1,800, fyra med hvardera 1,600 och fem med hvardera 1,400.
Flertalet af dessa tjenstemän äro äldre personer och familjefäder; en har
ända till sju barn. Det traktamente, som vid förrättning på fältet bestås
kartografen, är äfven litet. Då dessa förrättningar äro förenade med
ganska dryga omkostnader, kan naturligtvis icke ett så ringa traktamente
som 3 R:dr per dag räcka till, och kartografen får således dervid sätta
till en del af lönen.

Riksd. Prof,. 1874. 2 Afd. 2 Band.

24

Hvad som gäller för södra och mellersta Sveriges kartografer, gäller
äfven för den del af korpsen, som har sin verkningskrets inom Norrbottens
län — ja, denna afdelning af korpsen intager en ännu sämre
ställning med afseende å lönevilkor. Den kartograf, som tillika är förman
inom länet, har endast 2,500 R:dr, den honom närmaste 1,600, en
1,500, två hvardera 1,200. Deras traktamente under förrättningar på
fältet är ej heller här högre än 3 R:dr. Sä vidt jag kan förstå bör
Kammaren i fråga om det ekonomiska karteverkets tjenstemän rättvisligen
göra undantag och bevilja det af Kongl. Magt äskade dyrtidstillägget för
1874. Jag hemställer således om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Hedin: Herr Talman! Efter som jag redan mer än en gång
i dag besvärat Kammaren med åtskilliga mer och mindre långa anföranden,
känner jag mig förpligtad att anhålla om Kammarens benägna öfverseende,
då jag ännu eu gång tager till ordet. Jag skall nu icke framträda
såsom opponent mot den i Stats-Utskottets principbetänkande, i
första punkten af utlåtandet n:o 14, angående dyrtidstillägg för 1874
uppställda grundsats, att i allmänhet sådana tillägg icke borde ifrågakomma;
jag skall icke heller åberopa mig på det af Stats-Utskottet vid
samma tillfälle gjorda medgifvandet, att i vissa särskilda fall omständigheterna
kunna rättvisligen föranleda till undantag från den uppställda regeln,
ty här föreligger i sjelfva verket mera än ett vanligt undantagsfall. Ett sådant
kan den ene finna här, den andre der, intilldess att de blifva så många, att,
såsom ordföranden i Stats-Utskottet för några dagar sedan tycktes antyda,
till slut undantag och regel byta plats och de förra upphäfva den senare.
Nej — detta är icke ett vanligt undantagsfall! Förhållandet är i korthet följande.
Redan år 1866 genom ett Kongl. bref af den 13 Juli fick dåvarande
styresmannen för ekonomiska karteverket Kongl. Maj:ts befallning att inkomma
med förslag till lönereglering för ekonomiska karteverket. Det
Kongl. Brefvet innehöll nemligen först och främst tillkännagifvande, att
kartografer, som med flit och skicklighet tjenstgjort i tio är, skola vara
berättigade att uppflyttas i högre lönegrad, samt för det andra ett formligt
åläggande för chefen att inkomma med förslag till bestämmande af
arvodesbeloppen för de särskilda lönegraderna. Denna Kongl. Maj:t.s
redan 1866 utfärdade befallning har sedermera icke blifvit fullgjord.
Försummelsen, som begicks af då varande styresmannen, har — så vidt
jag kan finna af några andra handlingar, med hvilkas uppläsande jag
icke vill upptaga Kammarens tid — visserligen icke blifvit förbisedd af
den efterföljande chefen, men likväl icke af honom godtgjord. Den lönereglering,
som i händelse Kongl. Maj:ts befallning blifvit efterföljd, kunnat
inträda redan från och med 1868, under förutsättning nemligen att
befallningen genast blifvit åtlydd, förslaget till reglering framlagdt och
gilladt af 1867 års Riksdag, denna lönereglering som sålunda från 1868
kunnat träda i verket och som redan 1866 af Kongl. Maj:t ansågs nödvändig,
den hafva de vid ekonomiska karteverket anställde kartografer
nu fått vänta på i åtta år. Jag vågar säga — och hoppas att i detta
påstående icke blifva motsagd — att detta är ett så eget förhållande att
det rent af vore synd att låta desse tjenstemän råka i misshugg för den
nu uppställda grundsatsen, att i allmänhet icke dyrtidstidstillägg för år

Den 24 Mars, e, ra,

871

1874 bör beviljas, och detta så mycket mera som hela dröjsmålet med
regleringen synes vara eu följd af den gamla, långa och ledsamma striden
om ekonomiska karteverket, hvilken jag mera hoppas än tror nu vara
slutad, och under hvilken strid verket blifvit handlöst skjutsadt tre, fyra
gånger fram och tillbaka under loppet af femton år. Vi veta att, då
det ekonomiska karteverket trädde i verksamhet, det under ett hälft års
tid ställdes under öfverdirektören för Landtmäterikontoret men sedermera
erhöll en särskild styresman, derpå återfördes under generaldirektören för
Landtmäterikontoret, till dess det slutligen år 1873 ställdes under chefen
för Generalstabens topografiska afdelning. Detta skjutsande fram och
tillbaka, i förening med de många personliga förhållanden och ledsamma
omständigheter, om hvilka förut tillräckligt är taladt, har inverkat i högsta
grad ofördelaktigt på personalens ekonomiska vilkor. Det är detta
jag ber Kammarens ledamöter hafva godheten behålla i minnet, och om
de det göra, hoppas jag också att Kammaren erkänner riktigheten af
mitt påstående, när jag nyss sade att här icke föreligger ett vanligt
undantagsfall, som kan bedömas efter olika subjektiva meningar, utan
något mera, nemligen en anledning och en stark uppfordran att gifva upprättelse
för en försumlig glömska, som visserligen — det medgifves —
icke är Riksdagens. Emellertid har nu omsider utsigt yppat sig till verkställighet
af den lönereglering, som redan 1866 af Kong!. Maj:t sjelf ansågs
nödvändig. Nu varande chefen för ekonomiska karteverket har nemligen
erhållit Kongl. Maj:ts befallning att — om jag icke missminner
mig — före den 15 Oktober innevarande år inkomma med förslag
till lönereglering. Om detta framlägges för 1875 års Riksdag, kan
dock icke regleringen träda i kraft förr än 1876. Det var dock redan
1866 Kongl. Maj:t ansåg sig uppfordrad att till styresmannen för detta
karteverk utfärda befallning om åtgärder för reglering af tjenstemännens
löner. Emellertid anhåller jag att uttryckligen få framhålla att, om den
nuvarande chefen icke nu hos Kongl. Maj:t begärt definitiv lönereglering
för kartograferne, hans förfarande likväl alldeles icke är eu fortsättning
af den gamla, allt för gamla försummelsen, utan i sjelfva verket eger
fullt giltig anledning. lian har nemligen beräknat att, oafsedt förhöjningen
af tjenstemännens löner, möjligtvis äfven någon förhöjning af arbetsanslaget
i öfrigt skulle blifva nödvändig. Det torde vara bekant att ekonomiska
karteverket nu har till uppgift att lemna stomkartor till våra
öfriga karteverk. Skall derföre det ekonomiska karteverket kunna bcdrifvas
med behörig raskhet, så att det kan gå före den topografiska
kartläggningen, så är det sannolikt, att arbetsanslaget äfven i öfrigt mer
eller mindre behöfver höjas. Härtill har emellertid nuvarande chefen förklarat
sig hafva ytterligare någon erfarenhet af nöden. Således funnos för närvarande
tvänne utvägar, antingen att göra framställning till Kongl. Maj:t
att Kongl. Maj:t täcktes redan hos innevarande Riksdag begära definitiv
lönereglering och sedermera 1875 komma med framställning till Riksdagen
om den förböjning i öfrigt, som kunde af omständigheterna finnas
påkallad. Detta har emellertid chefen icke funnit lämpligt, utan för
sin del ansett att Kongl. Maj:t och Riksdagen borde sättas i tillfälle att
på en gång pröfva dessa sammanhängande frågor, en uppfattning som
enligt min tanke är fullkomligt riktig och tillika så lojal, att den förtjena!''

872

Den 24 Mars, e. m.

sitt erkännande från Riksdagens sida. Men härvid har nuvarande chefen utgått
från den förutsättning, att dyrtidstillägg redan för i år skulle beviljas,
och a,tf, ej, genom uppskofvet med förslag till definitiv reglering,
kartografernes långa väntan skulle ytterligare förlängas.

Jag anhåller vidare att få fästa Kammarens ledamöters uppmärksamhet
derpå, att anspråken på en kartograf för anställning i ekonomiska
karteverkets tjenst sannerligen icke äro så små. Af honom fordras studentexamen,
tvänne års tjenstgöring hos landtmätare, landtmäteriexamen,
tre års tjenstgöring vid skiftesverket och två års tjenst i ekonomiska
karteverket såsom extra kartograf. Efter allt detta kommer han vid 28
ä 30 års ålder till anställning som ordinarie kartograf med en lön af
1,400 riksdaler eller, om lyckan är god, kanske 1,500. Herr Statsrådet
och chefen för Civil-departementet har redan redogjort för afiöningsförhåliandena
inom detta verk. Jag tillägger endast, att medelbeloppet af
aflöningarne för de 20 kartograferne, bland hvilka tre i Norrbottens län
endast hafva 1,200 R:dr hvardera, utgör 1,650 R:dr, ett belopp som sanserligen
icke behöfver några noter eller kommentarie!''. Huru skall en
kartograf kunna lefva på den inkomsten, om lian t. ex. har hustru och
några barn att försörja? Han skall vistas 7 månader af året i den dyra
hufvudstaden, der hans tjenstgöring hvarje dag belöper sig till blj2 timmar;
de öfriga 5 månaderna äro afsedda för fältmätningsarbeten. Hurudan
är hans utsigt för framtiden? Han har icke någon pensionsrätt, icke
någon utsigt till befordran och, i olikhet med största delen öfrige tjenstemän,
under sitt trägna arbete icke någon semester, således också mycket
ringa tid att, om tillfälle dertill i öfrigt skulle erbjuda sig, genom enskild
verksamhet förbättra sin ringa offentliga löneinkomst. I)en summa Kongl.
Maj:t begärt för detta dyrtidstillägg — men det ordet är här olämpligt,
ty sedan 1866, jag upprepar det, har denna fråga varit väckt, detta
genom Kongl. Maj:ts eget initiativ, som redan då under helt andra prisförhållanden
än nu fann en lönereglering för kartograferne af behofvet
påkallad — icke skall hon tynga synnerligen på statsbudgeten; men jag
hoppas att det skall finnas många i denna Kammare som tänka som jag,
att, om summan icke tynger hårdt på statsbudgeten, så skulle det tynga
hårdt på mitt sinne att åtminstone icke hafva gjort hvad jag kunnat för
att förmå Kammaren till ett annat beslut än det i Stats-Utskottets betänkande
framlagda. Jag vill icke vädja till Kammarens känsla —• jag
har framlagt skäl för mitt yrkande, som jag sjelf anser tillräckliga, och
anser derföre icke tillständigt att anföra några andra eller flera. Måtte
Kammaren, med afvikande från Stats-Utskottets förslag i denna punkt,
bifalla hvad jag önskar, d. v. s. Kongl. Maj:ts proposition, och måtte jag
sålunda icke blifva nödgad att beklaga, att en så i sanning god sak fått
en så dålig förespråkare!

Herrar Nyblceus, Älb. Staaff, Clairfelt, Friherre Schmidt och Herr
Sclmltz instämde i Herr Hedins anförande.

Herr Helander: Den näst föregående talaren har redan visat, att
här i sjelfva verket icke är, såsom man skulle kunna tro, fråga om dyrtidstillägg,
utan derom att kartograferna skulle vederfaras en rätt, hvarpå
de haft och hafva befogade anspråk, samt på hvilken dé nog länge

Den 24 Mars, e. m.

373

måst vänta. För den händelse emellertid, att någon skulle hafva en
annan uppfattning, eller att frågan verkligen gäller dyrtidstillägg, så ber
jag att för ett ögonblick få upptaga tiden med att visa, att, äfven i händelse
af en sådan åsigt, allt talar för att den Kongl. propositionen bifalles.

Från den allmänna grundsatsen att dyrtidstillägg för innevarande
år icke må ifrågakomma, har Stats-Utskottet, ganska välbetänkt, förutsett
att undantag måste i särskilda fall ifrågakomma. Ett sådant undantag
har nyss förevarit, då Kammaren beviljade dyrtidstillägg åt tjenstemännen
i Statistiska centralbyrån för år 1874. Ett annat dylikt undantag
förekommer under sjunde Imf vild titeln för kammarskrifvarne i Kammarkollegii
provinskontor. Hufvudskälet, hvarföre Utskottet för dem enhälligt
tillstyrkt undantag, är det, att nämnde tjensteman icke få med sin
befattning förena tjenst inom annat verk, på sätt eljest ofta är för andra
tillåtet. Ett dylikt förbud existerar visserligen icke för kartograferne,
men det är också alldeles obehöflig!, emedan dels kartografernes arbete
är af den beskaffenhet, att det icke rätt väl lämpar sig för kartografen
att sysselsätta sig med annat, och dels är detta omöjligt, i anseende
dertill att han eu stor del af året vistas på landet, aflägset från hufvudstaden.
I öfrig! äro kartograferne vida sämre lottade än kammarskrifvarne
i Kammar-kollegium, ty de hafva icke såsom desse lön utan blott
arvode; längre tjenstgöringstid på dagen, nemligen under sju månader
5 Y2 timmar och under återstående 5 månader 12 timmar dagligen; ingen
pensionsrätt och ingen utsigt till befordran. Under ekonomiskt betryck
är det understundom möjligt att uppehålla modet, om man har förhoppning
till befordran och dermed vunnen bättre ställning; men der, såsom
för kartograferne är händelsen, sådant hopp saknas, vill det mycket till
att ej förtvifla.

Då, enligt hvad jag nu visat, det är klart, att kartograferne äro uti
en vida ofördelaktigare ställning än de omtalade kammarskrifvarne, och
jag, att döma af det förhållande att, såsom jag nämnt, Utskottet utan
meningsskiljaktighet tillstyrkt dyrtidstillägg för innevarande år åt kammarskrifvarne,
finner det vara sannolikt att Riksdagen godkänner hvad
Utskottet för dem föreslagit; lärer det alltså finnas vida större skäl att
nu bifalla detsamma för kartograferne, helst jag är öfvertygad derom
att, äfven i öfrigt få, om ens några, tjensteman Unnas, för hvilka så ömmande
och bevekande omständigheter tala för bifall som just för dem.
Med tillförsigt motser jag ock, att Kammaren måtte bifalla Kongl. Maj:ts
proposition, hvarigenom hvar och en af kartograferne vid de ekonomiska
karteverken skulle tillgodokomma 400JR:dr eller, sammaulagdt för alla,
8,000 R:dr, för innevarande år; derom jag alltså anhåller.

Herr Lundström: Jag hör Iierrarne ropa på proposition och skall
derföre icke blifva mångordig. Jag ber endast l''å förklara, att jag helt
och hållet instämmer i det anförande, min kamrat på stockholmsbänken
herr Hedin nyss hållit. Han har framdragit så många skäl, som tala för
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, att jag dertill har litet eller intet
att tillägga. Deremot ber jag att få fästa Herrarnes uppmärksamhet på
en uppgift, som Herr Statsrådet och Chefen för Civil-departementet, troligtvis
genom ett ögonblickligt förbiseende, kom att lemna, men som icke
synes mig öfverensstämmande med det verkliga förhållandet. Herr Stats -

874

Den 24 Mars, e. m.

rådet och Chefen för Civildepartementet uppgaf nemligen, att kartograferne
i Norrbottens län äfven hade dagtraktamente under sin tjenstgöring
ute på fältet. Så är dock. märkvärdigt nog, icke förhållandet; men
detta gör deras ställning ännu behjertansvärdare. Chefen för topografiska
korpsen yttrar nemligen, såsom synes af bilagan N:o 5 b till Kongl. Majrts
nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof, pag. 67,
och fäster uppmärksamheten uppå, “att kartograferne vid Norrbottens
läns ekonomiska karteverk ej atnjöte dagaflöning under sina högeligen mödosamma
arbeten på fältet, då deremot kartograferne vid det allmänna
ekonomiska karteverket åtnjuta under fältmätningstid en dagaflöning af 3
R:dr“. Men äfven desse senares aflöning, 3 R:dr om dagen, då de äro
ute på förrättningar, är verkligen så ringa, att derpå ej uppstår något
öfverskott. Jag hänvisar i det afseendet till Chefens för topografiska
korpsen yttrande, sid. 65 i nämnda bilaga, der det heter att “kartografernes
vid allmänna karteverket reseersättning och dagaflöning under mätningstiden
vore afsedda att betacka utgiften för verkställda resor och de
ofta ganska dryga omkostnader, som följde den på resor stadde, ofta
qvarter ombytande kartografen". De verkliga lefnadskostnaderna under
dessa resor skulle således bestridas med det årliga arvodet. Man har
kallat de här begärda 400 R:dlrna för dyrtidstillägg. Talaren på stockholmsbänken
har redan fästat uppmärksamheten på oegentligheten af
denna benämning; och jag skulle härför vilja anföra ännu ett skäl. De
hittills beslutade lönetilläggen hafva utgjort en viss procent af lönen;
den här föreslagna löneförbättringen deremot utgör ett bestämdt, lika
stort belopp för hvar och en af tjenstemännen, oberoende af deras förut
varande aflöning. De, livilka redan från början i fråga om principen för
dyrtidstillägget varit af den åsigten, att en orättvisa skulle begås derigenom,
att ett lika procentantal i förhöjning skulle tillfalla de olika lönegraderna,
böra i främsta rummet vara belåtna med hvad Kongl. Maj:t
bär föreslagit; ty detta går just i den riktning de åsyfta, att nemligen
de svagast aflönade tjenstemännens lönevilkor skulle höjas mera än de
bättre aftönades.

Jag vill icke längre uppehålla Kammarens tid, utan ber endast att,
med utslag å Stats-Utskottets förslag, få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Statsrådet Bergström: Det förhåller sig verkligen så, som
den siste ärade talaren upplyste, att den olikhet i aflöningsförmåner råder
emellan kartograferne vid Norrbottens läns ekonomiska karteverk och
kartograferne vid allmänna ekonomiska karteverket, att de förra icke
uppbära någon dagaflöning under sina arbeten på fältet. Detta förhållande
hade fallit mig ur minnet, när jag sist hade ordet, men det står
fullständigt omnämndt i det vid den Kongl. propositionen fogade statsrådsprotokollet.
Den angifna oegentligheten i kartografernes i Norrbotten aföning
är emellertid ett ytterligare skäl för att bifalla Kongl. Maj:ts
frågavarandc framställning.

Herr T örnfel t: Ehuru tvänne talare förut sagt hvad jag tänkte
lis,äg att kartograferne icke hafva någon utsigt till befordran och framför

Den 24 Mars, e. ra.

375

allt icke kunna påräkna nå,gon pension, så vill jag dock ytterligare på
det kraftigaste betona denna omständighet. Det är nemligen en ofantlig
skilnad mellan sådana tjenster, hvilkas innehafvare, sedan de blifvit utslitne,
få behålla lönen under återstoden af lifstiden, och dem, hvilkas
innehafvare ej hafva någon pension sedan de lemnat platsen. Härpå bör
mycket afseende fästas. Jag yrkar för den skull afslag på Stats-Utskottets
förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Härmed var öfverläggningen slutad. Under densamma hade endast
yrkats att, med afslag å Utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts nådiga
proposition i ämnet måtte bifallas. Herr Talmannen gaf emellertid proposition
först på bifall till Utskottets förslag och derefter på nyssnämnda
yrkande samt förklarade den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef likväl begärd, i anledning hvaraf, och
med upptagande af. bifall till Utskottets hemställan såsom ja-proposition,
nu uppsattes, justerades och anslogs eu omröstningsproposition af denna
lydelse:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 13:de punkten af
dess utlåtande N:o 18,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan, beviljat
det extra anslag af 8,000 kronor, som Kongl. Maj:t äskat.

Omröstningen försiggick och utföll med 64 ja mot 72 nej; och hade
Kammaren alltså lättat beslut enligt nej-propositionen.

14:de och lo:de punlcterna.

Biföllos.

Föredragningen af det föreliggande utlåtandet blef i anseende till
den framskridna tiden nu afbruten, men skulle i Kammarens nästa sammanträde
vidare fortsättas.

§ 8.

Herr Gustaf Jonsson erhöll, i anseende till hans broders inträffade
död, ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagar från och med den
28 innevarande månad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. V, 10 e. m.

In fidem
H. Husberg.