Tisdagen den 9 november (Riksdagens protokoll 1954:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

5—10 november.

Nr 28

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 november.

Sid.

Interpellation av herr Berggren ang. ett utvidgat användande av entreprenadsystemet
vid vägbyggande ........................

Onsdagen den 10 november.

Svar på frågor av:

fröken Ager ang. organisationen av lärarinneutbildning på det husliga
området ........................................

herr Staxäng ang. de geologiska undersökningarna av grundförhållandena
i Götaälvdalen och därav påkallade åtgärder......

Svar på interpellation av herr Andersson i Dunker ang. verksamheten
för förstatligande av de elektriska distributionsföreningarna på

landsbygden, m. ........................................

Bildande av ett statligt aktiebolag med uppgift att i Norrland starta

vissa förädlingsindustrier..................................

Ledarhundar för blinda ....................................

Ändrade bestämmelser om restitution av regleringsavgift och regle ringsbidrag

under fettvaruregleringen........................

Ändringar i förmögenhetsbeskattningen m. m...................

Ändrad lydelse av 7 och 12 § § lagen om semester................

Ändring i 12 § lagen om semester............................

Ändring av lagen om semester ..............................

Stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län....................................

Interpellationer av:

herr Braconier ang. informationer rörande de resultat, som nåtts

under det nordiska ministermötet på Harpsund ............

fru Ewerlöf ang. de problem, som den allmänna sjukförsäkringens
genomförande kan komma att medföra för vissa frisängsdonationer
............................................

30
34
40
44

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 28.

Nr 28.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 10 november.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 158, om reglemente ang. förvaltningen av

riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond .......... 24

— nr 159, om bildande av ett statligt aktiebolag med uppgift att i

Norrland starta vissa förädlingsindustrier .................. 24

— nr 160, ang. ledarhundar för blinda........................ 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. ändrade bestämmelser om

restitution av regleringsavgift och regleringsbidrag under fettvaruregleringen.
....................................... 30

— nr 61, om ändringar i förmögenhetsbeskattningen m. m....... 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. ändrad lydelse av 7 och

12 §§ lagen om semester ................................ 40

— nr 44, ang. ändring i 12 § lagen om semester ................ 44

— nr 45, ang. ändring i lagen om semester.................... 50

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, om åtgärder till stöd för fiskerinäringen
inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och
Uppsala län .......................................... 51

Fredagen den 5 november 1954.

Nr 28.

Fredagen den 5 november.

Kl. 14.00.

§ 1.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 4 november 1954.

Till justitiedepartementet hade den
2 november 1954 från överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för förste
ombudsmannen Ernst Ahlberg, Stockholm,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn.

Vid delta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för förste ombudsmannen
Ernst Ahlberg att inträda
såsom ledamot av kammaren för tiden
till den 1 januari 1957 efter herr Kyling,
som avsagt sig.

Herr talmannen meddelade, att herr
Ahlberg intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 158—160.

§ 3.

Föredrogs den av herr Spångberg
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
skydd för rådjuren mot jagande hundar
under fridlyst tid.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena angående de av förre
finske censurchefen Kustaa Vilkuna
lämnade uppgifterna att material tillhörande
den svenska utrikesförvaltningen
kommit i orätta händer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Kilsmo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
utvidgade svenska insatser till hjälp åt
underutvecklade länder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Cassel vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående redogörelse

Nr 28.

Tisdagen den 9 november 1954.

Interpellation ang. ett utvidgat användande av entreprenadsystemet vid vägbyggande.

för de åtgärder, som anses påkallade
för bostadsproduktionens uppehållande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 60, i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser om
restitution av regleringsavgift och regleringsbidrag
under feltvaruregleringen;
och

nr 61, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen
m. in.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
jämte i ämnet väckt motion,
nr 44, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 12 § lagen om
semester; och

nr 45, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i lagen om
semester; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 39,
med anledning av väckta motioner om
åtgärder till stöd för fiskerinäringen
inom Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län.

§ 8.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 15 nov.—-1 dec. 1954 på grund av utlandsresa.

Stockholm den 4 nov. 1954.

Harald Almgren.

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 9 november.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 60
och 61, andra lagutskottets utlåtanden
nr 43—45 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 39.

§ 3.

Interpellation ang. ett utvidgat användande
av entreprenadsystemet vid vägbyggande.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr BERGGREN (fp), som anförde:
Herr talman! Under den tioårsperiod,
som gått sedan vårt vägväsende förstat -

Tisdagen den 9 november 1954. Nr 28.

Interpellation ang. ett utvidgat användande av entreprenadsystemet vid vägbyggande.

ligades, har en trafikutveckling skett i
en utsträcking som väl ingen då vågade
sia om.

Den under årets riksdag behandlade
propositionen och den i samband därmqd
beslutade ökningen av drivmedelsoch
fordonsskatterna ger belägg för de
allt större kraven på våra vägars beskaffenhet.

Under de olika länens vägförvaltningar
ligger i dag ca 70 000 väg-km med
en underhållskostnad av 200—250
milj. kr. per år. Kan en standardförbättring
där ske på 10 procent eller
låt oss säga 5 procent borde det innebära
ej föraktlig underhållsminskning.

I det preliminära förslaget för byggnationen
under en kommande femårsperiod
kommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sin säkerligen försiktiga
beräkning till totalkostnader av ett par
miljarder, och om man därtill lägger
kostnader för gator och kommunala
och enskilda vägar kommer man upp
till en summa av 4,3 miljarder kronor.

I sitt yttrande i dessa sammanhang
säger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
»Den fortgående utvecklingen av
vägtrafiken har ytterligare skärpt kravet
på snabbare förbättringar i fråga
om framkomlighet och framför allt trafiksäkerhet
på de mest trafikerade vägarna
och bland dessa icke minst infarterna
till städer och samhällen. Även
behovet av nya förbindelser — såväl
sådana, som skola utföras som allmänna,
som sådana som skola utföras som
enskilda med statsbidrag — tränger sig
alltmera på.» Så kommer man i yttrandet
in på arbetskraftsfrågan och säger:
»Erfarenheten från verksamheten ger
vid handen alt vissa förhållanden såsom
beräknad tillgång på kvalificerad
personal och främst de begränsade
möjligheterna att utnyttja arbetskraft
ha verkat återhållande.»

Detta har medfört svårigheter att utnyttja
anvisade anslag. Så fortsätter
yttrandet längre fram: »Det är ett riksintresse
av största vikt att väginveste -

ringarna givas sådan prioritet, att de
kunna följa den utveckling som förutsatts
vid statsmakternas ställningstagande
till fordonsbeskattningen.»

Det är som synes flera synnerligen
viktiga spörsmål väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
här är inne på, dels det
trängande behovet av förbättrade och
utökade förbindelser, dels bristande
tillgång på personal och dels också det
rältvisekrav, som kan ställas från dem
som har att betala den i vissa fall nog
så hårda fordonsbeskattningen.

Enligt uppgift har inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen under innevarande
höst tillsatts ett särskilt utredningsorgan
för den översiktliga planeringen
av landets vägar. Ett sådant organ,
som länge varit efterlyst, kommer
säkerligen att intaga en central plats i
det viktiga arbetet att uppgöra de planer,
som är förutsättningen för vägbyggandets
rationella bedrivande.

I en sådan planering vill det synas
mig, att det inte endast bör upprättas
en generalplan, där de olika orternas
vägbehov klassificeras och turföljd
spaltas upp, även om detta är angeläget
nog för de olika länsförvaltningarnas
planläggning, utan att även undersökningar
systematiskt utföres rörande
vilken form för vägbyggandet som ställer
sig ekonomiskt fördelaktigast. Den
senare uppgiften är utan tvivel den viktigaste.

Som jag tidigare nämnt kan en procentuellt
liten skillnad betyda stora
kapital.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen talar
om »ett alltmer ökat ianspråktagande
av maskinella resurser». Ett rätt
maskinval och maskinernas effektiva
utnyttjande är avgörande för det ekonomiska
utfallet av arbetet. Exempel
har omnämnts i pressen, av vilka det
synes framgå, att det i de fall vägbyggandet
sker i vägförvaltningarnas egen
regi förefallit svårare att just effektivisera
och därmed också ekonomisera
vissa vägbyggnadsprojekt. Skillnader

6 Nr 28. Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på fråga ang. organisationen av lärarinneutbildning på det husliga området.

har omnämnts där prestationsvolymen
per arbetare i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi legat avsevärt under
entreprenadförfarandet. Gjorda erfarenheter
synes därför enligt min mening
tala för ett vidgat användande av
entreprenadförfarandet.

Med hänvisning till vad jag här framhållit
anhåller jag att till statsrådet
Hjalmar Nilson få ställa följande frågor: 1.

Vill herr statsrådet medverka till
att det utredningsorgan, som numera
arbetar inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för en rationell planering av
vägbyggandet, även noggrant undersöker
de ekonomiska fördelarna av ett
utvidgat användande av entreprenadsystemet
vid vägbyggandet?

2. Om så vid undersökningen visar
sig vara fallet, vill herr statsrådet då
medverka till att de olika vägförvaltningarna
i görligaste mån tillämpar entreprenörförfarandet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 4.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 222, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § 1 mom.
lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommunalstyrelse i Stockholm tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
från delegerade för riksdagens
verk inkommmit framställningar

1) angående tillämpning vid riksdagens
verk av statens grundlöneförordning
m. m.; och

2) angående bestämmelserna om förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens
verk.

Dessa anmälningar bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 10 november.

Kl. 14.00.

§ I Svar

på fråga ang. organisationen av
lärarinneutbildning på det husliga området.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Ager har frågat
statsrådet Ulla Lindström, om statsrådet
har försäkrat sig om att 1953 års
lärarinneutbildningskommitté har för
avsikt att ta upp till behandling även
frågan om den högre utbildningen, syf -

tande bl. a. till inrättande av professur
i näringslära. Då kommittén lyder under
ecklesiastikdepartementet torde jag
få besvara frågan.

Sedan 1953 års riksdag under höstsessionen
anhållit hos Kungl. Maj:t om
utredning rörande inrättande av en
professur i näringslära och därmed
sammanhängande spörsmål, har Kungl.
Maj:t genom beslut den 5 februari 1954
uppdragit åt 1953 års lärarinneulbildningskommitté
att verkställa den ifrågavarande
utredningen. I anledning av
motioner vid 1954 års riksdag om utredning
rörande högre utbildning inom
det husliga området framhöll statsut -

Onsdagen den 10 november 1954. Nr 28. /

Svar på fråga ang. de geologiska undersökningarna av grundförhållandena i Göta -

älvdalen och därav påkallade åtgärder.

skottet (utlåtande nr 8, punkt 187)
dels att utskottet icke ansåge ett allmänt
behov av högre utbildning på förevarande
område föreligga, dels ock
att det icke syntes böra föreligga hinder
för lärarinneutbildningskommittén
att vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag
också pröva, huruvida i andra
ämnen inom det husliga området än
näringslära en högre utbildning kunde
vara erforderlig för sådana lärare vid
lärarutbildningsanstalterna, som omhänderhade
den teoretiska seminarieutbildningen.
Utskottet pekade tillika
på några av de spörsmål, som därvid
kunde aktualiseras. I skrivelse till
Kungl. Maj:t den 8 maj 1954 (nr 8)
gav riksdagen till känna vad utskottet
anfört. Kungl. Maj :t har genom beslut
den 4 juni 1954 fäst kommitténs uppmärksamhet
på vad statsutskottet uttalat
under angivna punkt i utlåtandet
nr 8.

Jag konstaterar sålunda, att kommittén
erhållit direkt uppdrag av
Kungl. Maj:t beträffande viss del av
den av fröken Ager avsedda frågan
och att kommittén tillika blivit uppmärksamgjord
på att hinder ej föreligger
för att jämväl andra delar av
utredningsfrågan upptas till behandling.
Enligt vad jag under hand inhämtat
kommer kommittén också att behandla
de avsedda frågorna, sedan
kommittén först löst de brådskande
problemen rörande grundutbildningen.

Härpå anförde

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar jag fått
på min enkla fråga. Anledningen till
att jag framställde frågan var 1953 års
beslut i denna sak. Statsutskottet framhöll
då i sitt utlåtande nr 8: »Skulle
det emellertid icke visa sig lämpligt
att samordna ifrågavarande utredningsuppdrag
på sålunda antytt sätt förut -

sätter utskottet att här ovan av utskottet
berörda frågor bli föremål för utredning
i annan ordning.»

Det är detta som vållat oro på olika
håll i landet, att det kunde tänkas att
lärarinneutbildningskommittén skulle
hänskjuta frågan till någon annan instans.
Av det svar jag nu fått förstår
jag emellertid att kommittén skall ta
upp denna fråga och även behandla den,
varför vi kan hoppas på en tillfredsställande
lösning av frågan.

Det är av vitalt intresse att vi får en
professur i näringslära. Trycket kommer
ju inte bara från pedagogerna
utan också från många andra håll, inte
minst från livsmedelsindustrien. Som
det för närvarande är måste man resa
till antingen Amerika eller Danmark
för att kunna få någon utbildning på
detta område. Man frågar mig alltid,
då jag är ute i landet och håller föredrag:
Varför kan vi inte få en professur
i näringslära här i Sverige, när
man i Finland redan kunnat inrätta en
professur i närings- och även ekonomilära?
Finland är ju ändå ett land som
drabbats av både krig och stora ekonomiska
svårigheter. Därför tycker man
att denna fråga skulle ha kunnat lösas
tidigare här i Sverige. Men med hänsyn
till att en utredning är under intensivt
arbete och med hänsyn till det
positiva svar jag fått, som gör att jag
tror det verkar lugnande på berörda
parter, ber jag att än en gång få tacka
statsrådet och uttala den förhoppningen,
att frågan inom en ganska snar
framtid blir löst.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga ang. de geologiska undersökningarna
av grundförhållandena i

Götaälvdalen och därav påkallade
åtgärder.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på fråga ang. de geologiska undersökningarna av grundförhållandena i Götaälvdalen
och därav påkallade åtgärder.

erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Staxängs fråga angående de geologiska
undersökningarna av grundförhållandena
i Götaälvdalen och därav
påkallade åtgärder.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Staxäng har frågat
mig om regeringen överväger att
vidtaga några åtgärder i anledning av
vad som framkommit vid de hittills
verkställda geologiska undersökningarna
av grundförhållandena i Götaälvdalen
och i anledning av de oroväckande
smärre jordskreden därstädes
under de senare åren.

Av de medel, som statsmakterna
ställde till förfogande för hjälpåtgärder
i anledning av jordskredet i Surte
hösten 1950, finansierades även en lokal
geologisk undersökning närmast
norr och söder om katastrofområdet.
Sedermera har Sveriges geotekniska institut
på uppdrag av och på bekostnad
av väg- och vattenbyggnadsverket
samt olika lokala intressenter, kommuner
och bolag, utfört flera undersökningar
inom Götaälvdalen i övrigt på
vissa platser, där man varit osäker om
grundförhållandena. Det har därvid
framgått, att man inom en del områden
icke kan bortse från möjligheten av
ras. I april 1953 inträffade det bekanta
skredet på järnvägssträckan Alvhem—
Nygård, i anledning varav SJ låtit utföra
omfattande förstärkningsarbeten.

Med hänsyn till dessa förhållanden
och på förslag av länsstyrelsen i Älvsborgs
län begärde och fick Kungl.
Maj :t medel av riksdagen för innevarande
budgetår för att på statens bekostnad
låta geotekniskt och geologiskt
närmare undersöka hela älvdalen i ett
sammanhang. Undersökningen har nu

påbörjats. Under dess första etapp syftar
man till att med nya, av geotekniska
institutet utarbetade metoder först
snabbt gå över hela den areal, där lera
finns, för att klarlägga riskerna för ras
och ungefärligt gradera områdena efter
farlighetsgrad. Därefter skulle följa
en mera slutgiltig och detaljerad undersökning
av de egentliga riskområdena.
Den bedrivs enligt ett av geotekniska
institutet tillsammans med
Sveriges geologiska undersökning uppgjort
program. Arbetet sker i samråd
med bl. a. SJ, som även för sin del
sedan en tid undersöker markförhållandena
i den del av dalgången, där
dess anläggningar ligger, samt vattenfallsstyrelsen,
som har sin uppmärksamhet
fäst på strandförhållandena
längs Trollhätte kanal.

Denna systematiska undersökning avser
närmast att utröna riskerna för
skred med hänsyn till de viktiga trafiklederna
utefter älvdalen. Genom undersökningen
kommer emellertid automatiskt
en riskbedömning för stora delar
av bebyggelsen därstädes att bli genomförd.
Utredningen bör därvid även
kunna komma att klarlägga vilka
skyddsåtgärder som eventuellt kan behöva
vidtagas. Innan man fått den samlade
överblick över läget i dalgången,
som sålunda eftersträvas genom undersökningen,
synes statsmakterna knappast
kunna ta ställning till om och i
vilken utsträckning staten lämpligen
bör engagera sig för sådana åtgärder.

Såvitt jag vet har sedan raset på
järnvägssträckan Alvhem—Nygård ej
inträffat några ytterligare ras i Älvdalen
förrän nu under hösten 1954. Under
den allra senaste tiden lär enligt vad
jag erfarit tre mindre skred ha förekommit,
ett i Älvsborgs och två i Göteborgs
och Bohus län. I två av fallen
har ett bostadshus av säkerhetsskäl tills
vidare helt respektive delvis utrymts,
och i det tredje fallet har skredet drabbat
viss åker- och betesmark. Expert -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på fråga ang. de geologiska undersökningarna av grundförhållandena i Göta

älvdalen och därav påkallade åtgärder.

undersökningar pågår. Länsstyrelserna
har sin uppmärksamhet riktad på förhållandena
men har för närvarande ej
funnit anledning vidtaga särskilda åtgärder.

För dagen synes därför något ytterligare
initiativ från Kungl. Maj :ts sida
ej vara erforderligt, utan man torde
nu först böra avvakta närmare resultat
av det pågående större undersökningsarbetet.
Jag vill i det sammanhanget
nämna, att jag har för avsikt att
hemställa hos Kungl. Maj :t att av nästa
års riksdag måtte äskas ytterligare
medel för fortsättandet av denna undersökning.

Härefter anförde

Herr STAXÄNG (h): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det svar jag har fått
på min fråga. Svaret är en klar redogörelse
över de åtgärder som vidtagits
för att undersöka vilka områden som
kan anses vara i farozonen när det gäller
fortsatta ras.

Jag noterar vidare att statsmakterna
gjort det möjligt att vidta mer omfattande
undersökningar. Det hade dock varit
önskligt att sådana genom ett anslag
från statens sida kunnat påbörjas tidigare.
Redan efter raset i Surte i september
1950 begärdes genom länsstyrelsen
i Vänersborg anslag för att sätta i gång
en inventering. Två gånger blev dessa
framställningar avslagna, och inte förrän
ett ras inträffat vid Gulltorp utefter
bergslagsbanan fick geotekniska institutet
ett statsanslag på 130 000 kronor,
vilket kunde tas i bruk den 1 juli i år.

Det förefaller självklart att det arbete
som påbörjats skall fullföljas, och jag
noterar också med tacksamhet att statsrådet
ämnar föreslå förstärkning av
ifrågavarande anslag. Som statsrådet
framhåller i sitt svar föreligger beträffande
Götaälvdalen för landet ytterst
viktiga intressen. Tre stora trafikleder

förbinder här ytterst viktiga produktionsområden
med en av landets största
exporthamnar. Att dessa kommunikationsleder
hålles öppna är av betydelse
för både vår fredsekonomi och vår beredskap
och även för det totala försvaret.

Min interpellation strax efter surtekatastrofen
1950 rönte också ett snabbt
positivt ställningstagande från statsmakternas
sida beträffande nödvändigheten
av att få till stånd en utbyggnad av erforderliga
avlastningshamnar på västkusten.
Nu gäller det främst att så snart
som möjligt på grundval av de pågående
undersökningarna få till stånd
nödvändiga förstärkningsarbeten inom
de mest utsatta områdena till förebyggande
av nya katastrofartade jordskred.

När statsrådet framhåller att han
först vill avvakta närmare resultat av
de pågående undersökningarna, är detta
givetvis en alldeles riktig ståndpunkt.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas
om ej de redan gjorda undersökningarna
har givit vid handen, att så stora
risker föreligger, att jämsides med undersökningsarbetet
en planering av förstärkningsarbeten
bör komma till stånd.
De lokala myndigheterna och andra berörda
parter förmår sannolikt inte ensamma
bära de härmed förenade kostnaderna,
varför en undersökning även
av detta spörsmål i god tid bör ske.

Jag vill som sammanfattning av svaret
säga, att i vad det gäller undersökningarnas
fortsatta bedrivande fattar
jag statsrådets svar såsom klart positivt.
Även när det gäller erforderliga
förstärkningsarbeten tycks svaret innebära,
att statsrådet är medveten om att
sådana arbeten bör komma till stånd.
Jag skulle dock här vilja tillägga att när
det gäller att bedöma kostnaderna för
dessa förstärkningsarbeten bör hänsyn
tagas till att i tid vidtagna åtgärder kan
bespara samhället mycket stora kostnader
i händelse av nya, katastrofartade
jordras.

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distri butionsföreningarna

på landsbygden, m. m.

Jag ber att ånyo få tacka statsrådet
för det lämnade svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. verksamheten
för förstatligande av de elektriska distributionsföreningarna
på landsbygden,
m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Anderssons i Dunker interpellation
angående verksamheten för förstatligande
av de elektriska distributionsföreningarna
på landsbygden, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en interpellation har
herr Andersson i Dunker tagit upp frågan
om vattenfallsstyrelsens förvärv av
elektriska distributionsföreningar på
landsbygden och kritiserat det sätt, varpå
styrelsen, enligt interpellantens mening,
utövar sin tekniska och ekonomiska
rådgivning för dessa föreningar.
I sammanhanget har interpellanten frågat
mig

1. om det är efter direktiv från mig
eller med mitt goda minne som vattenfallsstyrelsen
driver en omfattande
verksamhet för förstatligande av de
elektriska distributionsföreningarna på
landsbygden, inte bara i övre Norrland,
utan även inom andra områden,

2. om så ej är fallet, ifall jag är beredd
att vidta snabba åtgärder för att
hindra styrelsens fortsatta inköpsverksamhet
beträffande elektriska distributionsföretag
på landsbygden, då inköpen
av sociala skäl icke kan anses
ofrånkomliga,

3. om jag är beredd medverka till att
den av styrelsen drivna rådgivningsverksamheten
blir mer effektiv än hittills
och mer inriktad på att göra föreningarna
till inte endast tekniskt utan
även ekonomiskt välskötta företag, och
slutligen

4. om jag anser, att inköpsmetoder av
det slag, som interpellanten givit exempel
på, är förenliga med en objektiv och
saklig rådgivningsverksamhet hos ett
statligt ämbetsverk.

Innan jag går in på interpellantens
frågor vill jag något beröra vattenfallsverkets
uppgifter beträffande kraftförsörjningen.

Verkets primära uppgift är att försälja
högspänd elektrisk kraft, vari innefattas
såväl kraftproduktion som distribution
till kunderna. De senare utgöres
av större direktförbrukare, såsom
större industrier och transportföretag,
samt av återförsäljare, huvudsakligen
kommunala elverk och distributionsföretag
på landsbygden. Vattenfallsverket
har två stora distributionsområden,
dels Norrland norr om Indalsälven, dels
det s. k. centralblocket, vilket sträcker
sig som ett brett bälte över Mellansverige.
I övrigt utgöres råkraftleverantörerna
av ett antal kommunala och enskilda
företag.

Vattenfallsverkets medverkan i distributionen
skiftar efter de lokala förhållandena.
Det normala beträffande landsbygden
är att verket har hand om distributionen
ned t. o. m. bygdenätet, omfattande
linjerna för 40—10 000 volt
och tertiärstationerna för nedtransformering
till 20—3 000 volt samt att enskilda
personer eller särskilda företag
— kooperativa föreningar eller aktiebolag
— svarar för den fortsatta distributionen
fram till den slutlige konsumenten.

Som interpellanten själv framhåller,
har vattenfallsverket i samband med
landsbygdens elektrifiering tagit initiativ
till de flesta av distributionsför -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distri butionsföreningarna

på landsbygden, m. m.

eningarna och därmed erkänt dessa
som lämpliga organ för detaljdistributionen.
Så småningom har emellertid
även verket självt kommit att engageras
i denna verksamhet. Någon egentlig
omfattning har emellertid dess egen
detalj distribution fått först från 40-talet
i samband med att redan bestående
distributionsföreningar då började överlåta
sina rörelser till verket. Anledningarna
därtill var ofta föreningarnas svårigheter
med kapitalanskaffningen och
taxefrågorna m. m. och även en tilltagande
obenägenhet bland medlemmarna
att vidare bära det ansvar, som ledningen
för verksamheten medförde. Sådana
faktorer tillika med det ansvar, som
vattenfallsverket i egenskap av råkraftleverantör
ansett sig ha för att detaljdistributionen
fungerar tillfredsställande,
har sedan 40-talet i flertalet fall varit
avgörande för de övertaganden som
förekommit.

Interpellanten har rätt kritiskt yttrat
sig om bl. a. det sätt varpå övertagandena
äger rum. Jag har därför underställt
vattenfallsstyrelsen denna fråga,
och styrelsen har under hand meddelat
mig i stort sett följande.

Några åtgärder från styrelsens sida
för övertagande av en distributionsförenings
verksamhet ifrågakommer i regel
icke med mindre än att föreningens
styrelse hemställer om utredning och
erbjuder överlåtelse. Någon utredning
igångsättes sålunda icke enbart på önskemål
av enskilda föreningsmedlemmar.
De villkor på vilka övertagandet
sedermera kan ske blir beroende på
omständigheterna i det särskilda fallet.
Styrelsen erinrar om att de olika distributionsföretagens
förutsättningar i kostnadshänseende
är mycket skiftande
med hänsyn till befolkningstäthet, olika
grad av kraftanvändning m. m. Samtidigt
är valfriheten beträffande taxorna
begränsad. Av stor betydelse för bedömningen
av de ekonomiska förhållandena
är, hur ledningsnätet har skötts. I vissa

fall har det årliga underhållet under
lång tid försummats, vilket lett till att
kraftens kvalitet försämrats och så småningom
framtvingat stora samlade kostnader
för en grundlig upprustning. 1
andra fall har underhållet varit regelbundet
och fullgott, varigenom en jämnare
fördelning av kostnaderna och lägre
totalkostnader uppnåtts. Övertagandena
baseras i det särskilda fallet på
en teknisk värdering av det nät, som
ifrågasatts bli överlåtet, varvid hänsyn
bl. a. tages till den standard, som nätet
har med hänsyn till underhåll och
andra faktorer.

Interpellanten framhåller, att ersättningen
till distributionsföreningarna
bör baseras på en teknisk värdering av
de överlåtna näten. Av vad vattenfallsstyrelsen
anfört framgår, att så faktiskt
sker, men styrelsen har dessutom framhållit,
att det vederlag som erbjudes
också påverkas av andra faktorer. Som
exempel härpå har styrelsen bl. a. anfört
följande.

Hänsyn anses böra tagas till att styrelsens
normalvillkor innefattar en viss
engångsavgift vid anslutningen. För att
konsumenterna inom övertagna områden
inte skall bli gynnsammare ställda
än inom sådana områden, där verket
från början ombesörjer detaljdistributionen,
måste de vid överlåtelsen belastas
med dessa avgifter. Det sker vanligen
på så sätt, att den ersättning för
nät och anläggningar som erbjudes
minskas med engångsavgifternas sammanlagda
belopp.

Hänsyn anses vidare böra tagas till
om föreningen erhållit statsbidrag. Det
har ansetts oriktigt, att eu förening
skulle mot ersättning kunna avyttra anläggningar,
som utbyggts med hjälp av
.statsbidrag, om därigenom bidragen
skulle förvandlas i kontanta tillskott
till medlemmarna.

Oavsett hur en värdering enligt nu
nämnda grunder utfallit, har styrelsen
hittills, när ett övertagande av en för -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distri -

butionsföreningarna på landsbygden, r

enings verksamhet varit aktuell, ansett
sig i varje fall böra lämna sådan ersättning,
att föreningen kunnat till fullo
likvidera sina skulder. Efter övertagandet
rustas nätet upp, utan att nya avgångsavgifter
begäres, och verkets normala
tariffer tillämpas.

I de fall, som omnämnts i interpellationen,
betingas enligt styrelsen avvikelserna
mellan den tekniska värderingen
och de erbjudna köpeskillingarna
av nämnda speciella omständigheter.

I fallet Hargshamn t. ex. uppskattades
anläggningarnas tekniska värde till ca
60 000 kr. Då anslutningsavgiften enligt
normaltariffen numera uppgår till 50
kr. per normaltariffenhet och avgifterna
för hela Hargshamns förening därmed
skulle uppgå till ca 70 000 kr.,
ifrågasatte styrelsen, om något vederlag
alls borde utgå. För att emellertid
föreningens skulder skulle kunna avvecklas,
erbjöds ett vederlag om 8 000
kr., vilket föreningens styrelse accepterade
med stöd av ett föregående beslut
av föreningsstämman.

Av det anförda torde framgå, att vattenfallsstyrelsen
i fråga om vederlaget
för övertagna distributionsnät är tämligen
restriktiv. Detta betingas av att
styrelsen icke är angelägen om sådana
övertaganden utan helst ser, att de lokala
företagen kan fortsätta sin verksamhet
utan störningar.

I interpellationen har antytts, att vattenfallsverkets
rådgivning till distributionsföretagen
på landsbygden, vilken
omfattar alla tekniska, ekonomiska och
administrativa frågor, som kan uppkomma
vid detaljdistributionen, icke
skulle vara tillfredsställande skött, eftersom
många föreningar råkat i trångmål.
Interpellanten framhåller att rådgivningen
bör effektiviseras med inriktning
på att ge föreningarna en välskött
ekonomi. Härom har vattenfallsstyrelsen
vid förfrågan anfört, att dess rådgivningsverksamhet
i princip syftar till
att möjliggöra för företagen att fort -

. m.

sätta som självständiga organ. Företagsledningarna
lämnas t. ex. icke i sticket
beträffande erforderliga finansiella åtgärder.
Så gott som undantagslöst åtföljs
råd angående upprustningen av
förslag beträffande finansieringen, gående
ut på upplåning, en temporär förhöjning
av tarifferna eller på kombinationer
av dessa och andra åtgärder.
Som ett uttryck för rådgivningens betydelse
för föreningarna meddelar vattenfallsstyrelsen,
att ett stort antal föreningar
genomfört eller håller på att
genomföra upprustning enligt av verket
lämnade anvisningar och med av verket
föreslagen finansiering. Styrelsen
erinrar dock om att utnyttjandet av
verkets kundservice är helt frivillig. En
rätt stor minoritet av föreningarna föredrar
att icke anlita den, och när råd,
förslag och anvisningar begäres och
lämnas, är det givetvis föreningarna
själva, som avgör i vilken utsträckning
de skall följas. Såsom styrelsen framhåller,
kan den självfallet icke göras
ansvarig för svårigheter och trångmål,
som uppstår inom föreningar, som icke
utnyttjar det bistånd styrelsen kan
lämna.

Beträffande omfattningen av vattenfallsstyrelsens
förvärv av enskilda distributionsföreningar
må följande uppgifter
anföras.

Inom centralblocket, vilket område
interpellationen närmast torde avse,
uppgick den totala anslutningen inom
de av vattenfallsverket försörjda landsbygdsområdena
vid slutet av 1953 till
över 2 milj. normaltariffenheter. Härav
föll ca 350 000 normaltariffenheter eller
ca 17 % på verkets egen detaljdistribution.
Av dessa 350 000 enheter har ca
135 000 övertagits under 11-årsperioden
1943—1953. Det innebär, att förvärven
under perioden genomsnittligt uppgått
till mindre än 1 procent per år av det
totala antalet anslutna normaltariffenheter.

På grundval av det anförda vill jag

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. verksamheten

butionsföreningarna på landsbygden, m.

svara följande på interpellantens frågor.

1. Från min sida har givetvis icke
lämnats andra direktiv rörande vattenfallsstyrelsens
övertaganden av distributionsföreningar
än som innefattas i
de av riksdagen från år till år lämnade
anslagsanvisningarna.

De uppgifter som stått till mitt förfogande
tyder inte på att övertagandena
skulle vara av en sådan storleksordning,
att man kan tala om »en omfattande
verksamhet för förstatligande av de
elektriska distributionsföreningarna på
landsbygden».

2. Såvitt framgår av vad vattenfallsstyrelsen
meddelat mig, har övertagandena
hittills i huvudsak betingats av sådana
sociala skäl, som även interpellanten
synes acceptera. Jag ifrågasätter
därför om några särskilda åtgärder är
erforderliga för att hindra vattenfallsverket
från fortsatta förvärv av enskilda
distributionsföreningar.

3. Av vad styrelsen meddelat mig rörande
rådgivningsverksamheten för distributionsföreningarna
har jag det intrycket,
att den är helt ense med interpellanten
om riktlinjerna för verksamheten.
För egen del har jag intet att erinra
mot dessa riktlinjer.

4. Av vad jag anfört framgår slutligen,
att vederlaget för anläggningarna i
Hargshamn beräknats enligt principer,
som är vedertagna inom vattenfallsverket
och vilka, såsom jag uppfattat dem,
förefaller mig rimliga. Jag har därför
icke kunnat finna, att förvärvet av anläggningarna
i Hargshamn kan ge anledning
att ifrågasätta sakligheten och
objektiviteten i vattenfallsverkets rådgivningsverksamhet.

Härpå anförde:

Ilcrr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! .Tåg ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min inter -

för förstatligande av de elektriska distrim.

pellation, men jag måste säga att jag
känner mig ganska besviken på svarets
innehåll, då det ju är praktiskt taget
helt negativt. Resonemangen i svaret
känner jag igen nästan ord för ord från
de överläggningar och diskussioner
som jag vid flera tillfällen haft med
vattenfallsstyrelsens tjänstemän om de
här frågorna. »Vi vill inte överta några
elektriska distributionsföreningar», säger
vattenfallsstyrelsen, »det gör vi endast
när man ber oss om det, och då
betalar vi vad vi anser föreningen vara
värd och ibland kanske mer. Dessutom
får föreningarna av vattenfallsstyrelsen
alla de råd och den hjälp som föreningarna
kan behöva. Om de sedan inte
följer våra råd kan inte vi hjälpa det,
det är ju helt frivilligt om de vill följa
råden eller inte.»

Ja, så låter det på det hållet, och så
står det också i interpellationssvaret.
Det är uppenbart att statsrådet har hört
bara den ena parten, nämligen vattenfallsstyrelsen,
men varför inte höra den
andra parten? Varför har inte åtminstone
några av de elektriska distributionsföreningar,
med vilka vattenfallsstyrelsen
förhandlat om förvärv, fått
göra sin röst hörd? Jag hade kunnat
ställa en hel rad dokument och meddelanden
till statsrådets förfogande, om
han önskat få litet närmare informationer
om hur föreningarna ser på saken.
Jag skulle också ha kunnat lämna erforderliga
adressuppgifter, om statsrådet
velat vända sig direkt till några
föreningar, men det har inte skett. Det
är uppenbart att bara den ena parten
— vattenfallsstyrelsen — har fått lämna
de informationer på vilka statsrådet
bygger sitt svar.

•lag relaterade i interpellationen särskilt
ett fall — det omnämns också i
svaret — där vattenfallsstyrelsen enligt
min mening har förvärvat en elektrisk
distributionsförening på ett sätt som är
belysande, för att inte säga upprörande.
Jag vill säga herr statsrådet och de

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distri butionsföreningarna

på landsbygden, m. m.

ärade kammarledamöterna, att de uppgifter
jag lämnar om fallet inte bygger
på något löst prat. Jag har skaffat mig
bestyrkta avskrifter av protokoll från
styrelsesammanträden och föreningssammanträden
där frågan har varit på
tal, jag har bestyrkta avskrifter av köpeavtal,
jag har bestyrkta avskrifter av
värderingsinstrument från opartiska
sakkunniga värderingsmän, och jag har
bestyrkta avskrifter av ett utlåtande
från en känd affärsjurist om det minst
sagt anmärkningsvärda sätt på vilket
förvärvet gick till. Juristen ifrågasätter
till och med att det hade bort väckas
åtal mot vattenfallsstyrelsen för dess
sätt att genomföra affären. Det har inte
skett och blir väl heller inte av, förmodar
jag.

Jag har också varit personligen på
platsen — det gäller Hargshamn i norra
Roslagen — sett på anläggningarna
där, resonerat med befolkningen och
varit med på sammanträden. Jag är
inte alldeles utan erfarenhet på detta
område. Jag utger mig inte på något
sätt för att vara tekniskt sakkunnig,
men jag har dock arbetat inom detta
område sedan 1918, då jag var med om
att bilda Dunkers elektriska förening
hemma i min socken, där jag hela tiden
varit föreståndare och numera också
är ordförande. Det är väl uppenbart
att man under en så lång tid skaffar
sig en viss erfarenhet på verksamhetsområdet.

Jag vill säga att det måste vara något
fel när det går till så som i Hargshamn.
På våren 1953 kom det ut en
ingenjör från vattenfallsstyrelsen —
han är numera pensionerad, men han
hade tidigare arbetat inom området,
och man kände honom väl där uppe.
Han sade att ledningsnätet var i så dåligt
skick, att man under ett enda år
skulle behöva kosta på 80 000 kronor
för att rusta upp nätet. Det gäller en
relativt liten förening som har korta
dislributionslcdningar, men inom dess

område ligger ett framåtgående industrisamhälle.

När styrelsen blev ställd inför att
rusta upp för 80 000 kronor och det så
snabbt som på ett år, blev styrelsen
självfallet ganska förskräckt. De hade
inte samlat pengar för ett så omfattande
byggnadsprojekt och hade väl heller
inte så lätt att få låna pengar; det har
ju distributionsföreningar över huvud
taget inte. Men vad gör då denne ingenjör?
Jo, han säger: »Ni behöver
inte vara ängsliga, ty vattenfallsstyrelsen
kan säkert köpa er förening.» Styrelsen
bestod av några gamla män, som
tydligen var ganska lättskrämda. De
frågade vad de kunde få för föreningen,
och ingenjören svarade att de kunde
få 8 000 kronor. 8 000 kronor för
en förening, som det hade kostat kanske
ett par hundra tusen kronor att
bygga upp under årens lopp! Men vad
skulle de göra? De accepterade det
erbjudna priset. Men då revisorerna
fick reda på det tyckte de att det väl
ändå var ganska orimligt att slumpa
bort en förenings alla tillgångar och
hela rörelse för ett pris av 8 000 kronor.
Revisorerna kallade på en sakkunnig
elektroingenjör från ett stort elverk
och bad honom värdera föreningens
tillgångar och även beräkna kostnaderna
för en nödvändig upprustning. Den
tillkallade elektroingenjören gjorde värderingen
och tog därvid upp endast de
reella tillgångarna såsom koppartråd,
transformatorer och impregnerade stolpar
in. m. Han kom till ett värde av
60 000 kronor, och då hade han inte
medräknat något belopp för övriga tillgångar
och rörelsen över huvud taget.
För detta erbjöd vattenfallsstyrelsen
alltså 8 000 kronor, och föreningsstyrelsen
accepterade i sin förskräckelse anbudet.

I fråga om upprustningskostnaderna
koin den sakkunnige till att nätet skulle
komma i ett fullt tillfredsställande
skick om de kostade på det 8 000 kro -

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. verksamheten

butionsföreningarna på landsbygden, m.

nor under första året. Vattenfallsingenjören
hade sagt dem att det erfordrades
80 000 kronor för detta ändamål.

Det är väl rätt förståeligt om både
revisorerna och en stor del av medlemmarna
i föreningen ställde sig oerhört
kritiska mot ett sådant tillvägagångssätt.
Vattenfallsstyrelsens tjänstemän
rådde emellertid på föreningsstyrelsen,
och denna rådde på föreningen,
kanske främst på grund av de många
andelar styrelsemedlemmarna innehade.
I denna förening tillämpades nämligen
alltjämt andelsröstning, och de
använde sig av sina många andelar och
fullmakter vid beslutets genomtrumfande.

För min del tycker jag att förvärv
av denna art är ett statligt ämbetsverk
ovärdiga. Jag kan inte annat än med
beklagande konstatera att det i svaret
sägs »att vederlaget för anläggningarna
i Hargshamn beräknats enligt
principer, som är vedertagna inom vattenfallsverket
och vilka», tillägger herr
statsrådet, »såsom jag uppfattat dem,
förefaller mig rimliga». Man kan ju
ha olika uppfattningar om vilka principer
som i fråga om affärer är rimliga,
men jag tror att den citerade formuleringen
inte kommit in i statsrådets
svar, om statsrådet skaffat sig uppgifter
också från annat håll än från vattenfallsstyrelsen.

Jag har här ett litet urklipp ur en
tidning som studerat detta fall på orten,
tagit noga reda på det hela och i
övrigt tycks känna till liknande fall
från andra håll. Där sägs dessa skarpa
ord: »Liksom skogsbolagens ombud i
gamla tider drog omkring och köpte
upp hemman för vrakpris för att komma
åt avverkningen har i senare tider
vattenfallsverket farit omkring och bjudit
på lantliga eldistributionsföreningar.
» Det är hårt sagt, men jag tror inte
att den som liar studerat detta fall liar
så värst mycket att anmärka på det
fällda omdömet.

för förstatligande av de elektriska distri m.

Statsrådet vill göra gällande att det
pågående förstatligandet av elektriska
distributionsföreningar, organiserade
som kooperativa företag, inte haft en
utsträckning som kan kallas omfattande.
Han anför siffran en procent per
år av det totala antalet anslutna normaltariffenheter.
Men, herr statsråd,
den siffran säger ju ingenting beträffande
de elektriska distributionsföreningarna.
Är jag inte fel underrättad,
torde för närvarande omkring 300 förut
självständiga kooperativa föreningar av
detta slag ha övertagits av vattenfallsstyrelsen.
Då man därjämte i elkraftutredningens
redogörelse finner att det
exempelvis år 1949 i mitt län, Sörmland,
fanns något över 60 elföreningar,
i Uppsala län vid samma tid omkring
50 och liknande antal i andra län i Mellansverige,
står det ju klart, att de förvärv
av omkring 300 föreningar, som
vattenfallsstyrelsen redan gjort, täcker
betydande områden av Mellansverige.

När man dessutom vet, att de årliga
kostnaderna för elkonsumenterna i de
av staten övertagna föreningarna blir
väsentligt högre än i enskilda, välskötta
distributionsföreningar, finns det all
anledning att bromsa upp ett fortsatt
förstatligande av denna kooperativa
verksamhet, som ligger så utmärkt väl
till för samarbete mellan enskilda konsumenter.

Många föreningar har råkat i ekonomiskt
trångmål på grund av att vattenfallsstyrelsen
ideligen höjt taxorna på
samma gång som priskontrollnämnden,
särskilt under sista kriget, vägrat föreningarna
att å sin sida ta ut de höjda
taxor, som de skulle behöva för alt klara
sin ekonomi. De har alltså under
lång tid varit klämda mellan sköldarna
av två statliga verk på ett sätt, som
starkt har bidragit till deras försämrade
ekonomi. Vad föreningarna behöver
som hjälp till självhjälp är inte
bidrag av statsmedel men väl möjlighet
att få låna pengar. Den stora svå -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distrf

butionsföreningarna på landsbygden, m. m.

righeten för elföreningarna är, att de
i regel inte har några fastigheter att
inteckna. Det finns en lag från år 1920,
som gör det möjligt att registrera en
förening och sedan eventuellt få lån på
den sålunda registrerade föreningens
anläggningar. Jag har sett handlingarna
i ett enda sådant registreringsmål,
och det är en hel packe med
papper. Det är alltså ett verkligt omständligt
företag att på den vägen kunna
få lån, som det hela nu är ordnat.
Om vattenfallsstyrelsen under de gångna
åren hade medverkat till att skapa
möjligheter för föreningarna att få låna
pengar till upprustning, exempelvis ur
kraftledningslånefonden eller någon
annan statlig fond, hade det varit en
hjälp av utomordentligt stort värde för
föreningarna. Nu förhåller det sig så
med kraftledningslånefonden, att den
endast får användas för nybyggnad,
icke för upprustning. Här hade vattenfallsstyrelsen
säkert kunnat bidraga till
att den fått användas också för upprustning.
Hade så skett, skulle det väl
inte, som elkraftsutredningen kommit
fram till, behövas 400 miljoner kronor
för att rusta upp landsbygdens elektriska
distributionsnät.

Vad sedan rådgivningen beträffar,
sker den på mycket olika sätt. I den
förening, som jag nyss omnämnde och
i vilken jag har arbetat länge, har vi
haft förmånen att få en mycket god
rådgivning från den distriktsingenjör,
som vi haft att göra med. Han har alltid
gett oss goda råd, när vi begärt
det, men han har aldrig ens antytt att
vi skulle sälja oss till staten.

Sedan jag blev ordförande i Riksförbundet
för elektrifiering på landsbygden
har jag emellertid kommit i kontakt
med en mängd styrelseledamöter
och ordförande i föreningar på olika
håll i landet, och jag har funnit, att de
har många och stora bekymmer, särskilt
vad det gäller vattenfallsstyrelsens
rådgivning. De får kanske råd när de

begär det, men om de sedan följer råden
eller inte, tycks vattenfallsstyrelsen
inte bry sig mycket om. Den säger,
som det står i interpellationssvaret,
att det är föreningens ensak, det
är en helt frivillig sak. Detta är riktigt,
men vattenfallsstyrelsen har dock varit
med om att skapa dessa föreningar för
distribution av elektrisk energi på
landsbygden. Då tycker man ju, att
denna myndighet borde känna ansvar
för hur föreningarna sköter sin uppgift
och inte, som tyvärr nu ofta är
fallet, sitta med armarna i kors och
låta det gå som det går, tills det är
färdigt att ramla ihop.

Det står inte i interpellationssvaret,
men det har sagts mig av herrarna i
vattenfallsstyrelsen, att denna inte har
någon möjlighet att tvinga föreningarna.
Den som har läst ett kontrakt
mellan vattenfallsstyrelsen och en elektrisk
distributionsförening finner, att
ett av villkoren för att vattenfallsstyrelsen
skall leverera elektrisk energi
till föreningen är, att dess ledningsnät
är i fullgott skick. Om vattenfallsstyrelsen
bara antydde för en förening,
att om denna inte rustade upp ledningsnätet
inom rimlig tid, skulle
strömtillförseln stängas av, då skulle
jag vilja se den föreningsstyrelse, som
inte omedelbart vidtoge alla möjliga
anordningar för att åstadkomma den
upprustning, som vore nödvändig. Att
tala om att vattenfallsstyrelsen inte har
möjlighet att öva påtryckning på föreningarna
är därför inte alls riktigt.

Jag vill, herr talman, ännu en gång
understryka att om vattenfallsstyrelsen
hade skött denna rådgivning på sätt
som borde ha skett, så skulle det inte
nu ha behövt kosta 400 miljoner kronor
att rusta upp ledningsnätet på
landsbygden. Det kan ifrågasättas, om
det är trots eller tack vare denna vattenfallsstyrelsens
rådgivning som elektrifieringen
av landsbygden befinner
sig i ett sådant läge som nu på många

Onsdagen den 10

Svar på interpellation ang. verksamheten

butionsföreningarna på landsbygden, m.

håll är fallet. Jag skulle tro att det
är trots rådgivningen, men i alla händelser
är det uppenbart att rådgivningen
icke varit tillfredsställande. Man
kan nog våga det påståendet att ju
flera elektriska distributionsföreningar
en distriktschef eller hans närmaste
män lyckats få förstatligade, ju sämre
har deras rådgivning till föreningarna
varit.

Jag tror att om herr statsrådet verkligen
ville ägna litet tid åt detta problem,
som sannerligen inte är så litet

— det rör sig ju här om belopp på
400 miljoner kronor — skulle han säkert
finna, att man kan spara många
miljoner både för det allmänna och för
landsbygdens elkonsumenter i form av
lägre kostnader.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! När herr Andersson i
Dunker i våras framställde sin interpellation
med de många grava anmärkningar
mot vattenfallsstyrelsen som där
finns, tog jag mycket god tid på mig för
att fundera på saken. Jag har sålunda
väntat med svaret ända tills nu, därför
att jag tyckte att anmärkningar av detta
slag, framförda av en riksdagsman,
borde föranleda en grundlig undersökning.
Jag kan också försäkra herr Andersson
i Dunker att jag har på allt
sätt försökt sätta mig in i de speciella
förhållanden det här gäller. Jag har
inte bara hört vattenfallsverket, utan
jag har också tagit del av den presspolemik
och de skriverier som liar
förekommit — och som jag föreställer
mig har varit fullkomligt uttömmande

— kring de speciella frågor som tagits
upp i detta sammanhang. Såsom jag i
mitt interpellationssvar säger har jag
därvid inte kunnat komma till annat
resultat än att vattenfallsstyrelsen beträffande
de spörsmål, som interpellantcn
berört i sin interpellation, har
handlat på ett sätt, som i varje fall
2 — Andra kammarens protokoll 195b. 1

november 1954. Nr 28. 17

för förstatligande av de elektriska distri m.

jag kan godkänna och som också, såvitt
jag förstår, överensstämmer med de
principer som enligt riksdagens beslut
gällt sedan år 1943.

För att anknyta till det aktuella fallet,
som gott kan utgöra en utgångspunkt
för diskussionen, så framgår av
den redogörelse som återfinnes på s. 5
i interpellationssvaret, vilken uppfattning
vattenfallsstyrelsen företräder i
saken, och jag för min del har ställt
mig bakom denna uppfattning. Kammarens
ärade ledamöter kan själva konstatera
vad som är skillnaden mellan
denna uppfattning och interpellantens
uppfattning. I fallet Hargshamn har ju
distributionsföreningen själv vänt sig
till vattenfallsstyrelsen och begärt att
styrelsen skall överta deras anläggning.
Skälen därtill har varit många. Såsom
interpellanten själv sagt består föreningens
styrelse till stor del av äldre
ledamöter, som inte längre anser sig orka
med att sköta verksamheten. Det var
roligt, så länge det gällde att göra pionjärarbetet
och bygga upp det hela, men
att sedan sköta detaljdistributionen är
ganska besvärligt. När därtill kom att
ledningarna började bli dåliga och att
nätet behövde byggas ut, så tyckte man
att det var lika bra att vattenfallsstyrelsen
tog hand om det hela. Medel
för sådant övertagande av distributionsföreningar
beviljar riksdagen varje
år, och det är alltså fråga om en
normal företeelse.

När vattenfallsstyrelsen skulle ta
ställning till frågan om köpeskillingen,
kom man till det resultatet att styrelsen
egentligen inte skulle betala någonting
alls, om man räknade samman föreningens
tillgångar och därifrån drog
inte bara föreningens skulder utan också
— något som är mycket väsentligt
i detta sammanhang men som interpellanten
inte berörde — den inträdesavgift,
om jag så får säga, som vattenfallsstyrelsen
tar och som utgör 50
kronor per normaltariffenhet. Men för

V''r 28.

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distri butionsföreningarna

på landsbygden, m. m.

att föreningen skulle kunna avvecklas
utan att det uppstod någon förlust, erbjöd
sig vattenfallsstyrelsen att betala
8 000 kronor. Vattenfallsstyrelsen har
i likhet med anlitade experter uppskattat
tillgångarna till 00 000 kronor,
men inträdesavgifterna uppgår till
70 000 kronor, och det kunde därför
inte gärna bli tal om större köpeskilling
än dessa blygsamma 8 000 kronor.
Detta accepterade föreningen, som
också fattade beslut om att anläggningen
skulle övertagas av vattenfallsstyrelsen.
En minoritet inom föreningen
motsatte sig emellertid detta beslut.

Jag måste säga att vattenfallsstyrelsens
ekonomiska uppgörelse med denna
förening är rimlig, ty alla andra
får ju betala denna inträdesavgift om
man vill ha vattenfallsstyrelsens normaltariff.
Varför skulle då inte denna
förening göra det? Det är ju föreningen
obetaget att själv fortsätta verksamheten,
om den så önskar. Vattenfallsstyrelsen
kan inte tvinga föreningen
att sälja. Den restriktiva hållning, som
vattenfallsstyrelsen iakttagit när det
gäller köpeskillingen, visar väl för övrigt
att vattenfallsstyrelsen inte energiskt
försöker förstatliga dessa distributionsföreningar,
såsom interpellanten
säger i sin interpellation. Om det vore
så att vattenfallsstyrelsen ville köpa
upp alla dessa distributionsföreningar,
då skulle naturligtvis vattenfallsstyrelsen
kunna göra det mycket lindrigare
för dessa föreningar, minska på inträdesavgiften
o. s. v., men detta gör inte
vattenfallsstyrelsen. Vattenfallsstyrelsen
har dessutom beräknat kostnaderna
till 80 000 kronor för att ställa distributionsnätet
i Hargshamn i ordning —
detta arbete skulle inte utföras omedelbart
utan under de närmaste åren.
Interpellanten bestrider att det var
nödvändigt med en så stor upprustningskostnad.
Jag kan inte avgöra detta,
men jag har undersökt liknande fall
där vattenfallsstyrelsen på samma sätt

påvisat att det krävs mycket omfattande
upprustningar av nätet. Detta har
då av föreningarna ansetts vara en så
stor belastning, att de kanske av det
skälet beslutat sig för att sälja distributionsnätet
till vattenfallsstyrelsen.
Jag har undersökt om vattenfallsstyrelsen
sedan verkligen rustat upp nätet
i dessa distributionsföreningar till de
höga kostnader man angivit. I alla de
av mig undersökta fallen har vattenfallsstyrelsen
verkligen gjort det. Man
går inte ifrån sina utvecklingsberäkningar
utan gör verkligen nätet i ordning
så att alla konsumenter inom distributionsnätet
får elkraft och dessutom
kan räkna med att få öka sin
kraftkonsumtion. Där har vi tydligen
olika meningar om vilka principer man
bör följa när man bedömer den framtida
kraftkonsumtionen. Jag vågar påstå
att allting talar för att vattenfallsstyrelsen
i varje fall hittills har bedömt
utvecklingen riktigt. Vi kan nog räkna
med att konsumtionen av elkraft även
i små konsumtionsenheter på grund av
en mängd olika skäl kommer att stiga.

Sedan man alltså bedömt detta fall
och går till andra som också interpellanten
pekar på finner man, att
det är på samma sätt med dem. Vattenfallsstyrelsen
kräver, att om normaltarifferna
skall tillämpas vid övertagandet
skall en engångsavgift gälla. Då
blir det inte möjligt att betala så mycket
för anläggningarna, vilka ju i många
fall inte är så mycket värda med tanke
på att de överförs till vattenfallstyrelsen
just i det ögonblick när man är
tvungen att sätta in mycket stora investeringar
för att kunna klara uppgiften.
Jag kan därför inte komma till
någon annan uppfattning än att vattenfallsstyrelsen
här handlat riktigt.

Sedan är jag överens med interpellanten
om att dessa distributionsföreningar
är mycket lämpade för att sköta
detaljdistributionen. Jag har ingen
som helst önskan att påskynda överta -

Nr 28.

Onsdagen den 10

Svar på interpellation ang. verksamheten
butionsföreningarna på landsbygden, m.

gandet av dem. Jag har mycket noga gått
igenom vattenfallsstyrelsens uppgifter
om sin verksamhet för att påverka föreningarna,
och jag har icke kunnat finna
ett enda fall där man kan säga att vattenfallsstyrelsen
försökt utöva påtryckningar
på någon distributionsförening
för att man på det sättet skulle få hand
om distributionsnätet. Jag kan emellertid
inte följa allt som sker inom
vattenfallsstyrelsen, och därför kan det
möjligen vara rätt som den ärade interpellanten
säger, att det förekommit
fall, där energiska ingenjörer föreslagit
sådana lösningar. Detta har i varje fall
jag inte fått något belägg för, och vattenfallsstyrelsen
har uttalat att man i
princip alltjämt håller fast vid att distributionsföreningarna
skall finnas;
de skall sköta detaljdistributionen, och
vattenfallsstyrelsen ställer sin expertis
till förfogande för att råda föreningarna
hur verksamheten skall bedrivas
på ett rationellt sätt.

Beträffande denna rådgivningsverksamhet
— vilken också den ärade interpellanten
angriper — får man komma
ihåg, att distributionsföreningarna
ju har full frihet. Många distributionsföreningar
anlitar inte vattenfallsstyrelsen.
Det är en ganska stor minoritet
som aldrig träder i kontakt med vattenfallsstyrelsen.
Vattenfallsstyrelsen får
naturligtvis ge råd, när föreningarna
vänder sig dit, hjälpa dem med kalkyler
samt hjälpa dem med att skaffa
lån för upprustningar o. s. v. Här råder
en fullständig frihet. För min del
hoppas jag att den verksamhet som
herr Andersson i Dunker och andra
bedriver för att hjälpa distributionsföreningarna
kommer att ha framgång,
ty alla (inskar vi att distributionsföreningarna
skall kunna bestå.
Jag vill alltså på den punkten ställa
mig helt på samma linje som den ärade
interpellanten. Jag menar emellertid
att det hittills inte har framkommit någonting
som säger att vattcnfallsstyrel -

november

för förstatligande av de elektriska distri m.

sen på något sätt handlat så att man
äventyrat de kooperativa distributionsföreningarnas
existens.

Ja, herr talman, detta är vad jag vill
säga nu. Jag erkänner att det är en stor
och viktig fråga, men riksdagen skall
ju komma ihåg att den 1943 började att
anslå medel till vattenfallsstyrelsen för
att man skulle kunna köpa upp distributionsföreningar
i syfte att rationalisera
nätet. Jag har framför mig den
proposition som då framlades av kommunikationsministern
med de principer
som då godkändes av riksdagen.
Man ger här vattenfallsstyrelsen mycket
fria händer, och ingen ändring har
skett i detta fall. Vi skall komma ihåg
att vattenfallsstyrelsen handlar i enlighet
med direktiv från riksdagen, och
de är mycket generösa.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka herr
statsrådet för hans yttrande att han
var överens med mig om att de elektriska
distributionsföreningar, som drivs
enligt kooperativa principer, bör få
leva kvar. När statsrådet i början av
sitt anförande hänvisade till att riksdagen
för varje år bestämmer om dessa
inköp, så är väl detta en smula överdrift.
Riksdagen släpper till pengarna
och ger vattenfallsstyrelsen fullmakt,
men säkert har den frågan inte förelagts
riksdagen hur dessa inköp skall
gå till. I varje fall har riksdagen inte
fått någon kännedom om det här relaterade
förfaringssättet.

Beträffande de olika uppfattningarna
om det pris som skall erläggas vet jag
mycket väl, att vattenfallsstyrelsen räknar
med en viss inträdesavgift. Men vi
skall komma ihåg att medlemmarna —
elkonsumenterna — i exempelvis hargsliamnsföreningen
förut har satsat stora
belopp för alt bygga upp sitt ledningsnät.
Jag tror att det kostat dem 200 000
kronor att bygga upp detta nät. Är

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distri butionsföreningarna

på landsbygden, m. m.

inte ett övertagande av ett sådant ledningsnät
värt någonting? Det är väl
åtminstone värt lika mycket som de
insatser man här talar om.

Vad som verkar stötande på mig är,
som jag förut har sagt, vattenfallsstyrelsens
skrämseltaktik. Ingenjörer från
vattenfallsstyrelsen kommer resande ut
och säger till föreningsstyrelsen att det
kostar 80 000 som i detta fall eller
240 000 kronor, som det var i ett annat
fall, att rusta upp nätet. Är det
underligt att styrelsen då faller i
farstun och tar vad som bjuds? Det
är knappast honnett att tilämpa sådana
metoder när det gäller att överta föreningarna.
Det finns anledning att allmänt
reagera mot dessa metoder.

Statsrådet sade, att jag var överens
med vattenfallsstyrelsen och honom
om att föreningarna skulle övertagas
endast när sociala skäl talade för detta.
Ja, herr statsråd, vore det bara av sociala
skäl, som man övertagit föreningarna,
skulle jag inte ha någonting
att säga. Men det kan knappast finnas
anledning att tala om sociala skäl när
man övertar föreningar här i Mellansverige.
I Norrland är det kanske
andra förhållanden.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
herr Andersson i Dunker påstod, att
vattenfallsstyrelsen visade en uttrycklig
tendens att förstatliga distributionen
här i landet genom att överta distributionsföreningarna.
Då jag under åtskilliga
år har tillhört vattenfallsstyrelsen,
kanske jag i någon mån är vittnesgill
i detta sammanhang.

Det är för det första ganska blygsamma
belopp som riksdagen anvisar
varje år för sådant ändamål. Vattenfallsstyrelsen
har vidare vid upprepade
tillfällen under de år jag har deltagit i
arbetet haft principöverläggningar om
detta spörsmål. Man har såvitt jag kan

erinra mig alltid varit enig om att det
ur olika synpunkter inte vore önskvärt
att i någon större utsträckning överta
föreningarnas distribution och att denna
med fördel kunde skötas av föreningarna.
Dessutom har vattenfallsstyrelsen
under krigsåren och efter ställts inför
så många andra stora arbetsuppgifter,
att den saknat resurser att samtidigt angripa
detta stora område.

De ärenden av denna art som nu diskuteras
— de har inte varit särskilt
många — har noga prövats. Skälen för
att just den föreningen skulle övertagas
har varje gång redovisats. Skälen har
oftast varit att medlemmarna i föreningen
inte har velat eller ansett sig
kunna satsa de pengar som behövs för
en upprustning. En sådan betänksamhet
kan man förstå. Jag tror att herr
Andersson i Dunker och jag har liknande
erfarenheter av svårigheterna att
rusta upp ett gammalt nät. Jag har funnit
att vi är årsbarn som ordförande
i en distributionsförening. Vi har bägge
varit med sedan 1918. Vi var med och
byggde i samma besvärliga tid. Den
förening som jag är ordförande i — den
sorterar inte under vattenfallsstyrelsen
— har ett par gånger fått bygga om
nätet under dessa år. Konsumtionen har
blivit så mycket större, att det har fordrats
nya transformatorer, nya ledningar
och mycket annat. Varje ombyggnad
har blivit så omfattande, att det har
varit obetydligt kvar av det gamla nätet.
Detta har man säkert inte kunnat
räkna som något större värde.

I andra fall har skälen för ett överlåtande
varit av mera personlig art:
den gamle kassören, som gått åt sidan,
en ordförande, som inte velat fortsätta
o. s. v. När förtroendemännen inte
längre velat ha besväret, har man vänt
sig till vattenfallsstyrelsen och försökt
att få denna att överta föreningen. Jag
vill minnas, att det inte bara var av
ekonomiska skäl som södermanlandsföreningarna
övertogs, utan att det ock -

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. verksamheten

butionsföreningarna på landsbygden, m,

så var därför att det inte fanns några
som ville sköta dem. Detta kan man
kanske inte alltid kalla för sociala skäl,
det har herr Andersson rätt i.

Men det har också funnits många
andra fall, där skälen för övertagandet
varit direkt sociala. Genom att vattenfallsstyrelsen
övertagit föreningen har
man kunnat nyelektrifiera och dra
fram nödiga ledningar till platser som
på annat sätt skulle ha blivit ställda
utanför.

Jag ville bara, herr talman, klart
redovisa den uppfattning, som jag funnit
råda inom vattenfallsstyrelsen. Den
överensstämmer helt med den ståndpunkt
som statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet här har
företrätt.

Det här under debatten speciellt omtalade
fallet skall jag inte yttra mig om.
Jag tror att statsrådets redogörelse
därför är riktig.

Beträffande rådgivningen från vattenfallsstyrelsen
har elkraftutredningen,
som har tagit god tid på sig och tydligen
gjort mycket ingående undersökningar
innan den i år framlade sitt mycket
omfattande betänkande, sagt följande:
»Den sakkunniga rådgivning ut ifrån,

som står till landsbygdsföretagens
förfogande, lämnas av konsulterande
organ av olika slag, till vilka, ehuru
något oegentligt, även de råkraftleverantörer
som inrättat kundtjänst få räknas.
Bland råkraftleverantörerna är det
i första hand statens vattenfallsverk,
som bedriver kundtjänst i sådan omfattning,
att den till väsentlig del fyller
landsbygdsföretagens behov av sakkunnig
rådgivning utifrån. Även andra råkraftleverantörer
lämnar emellertid i
växlande grad rådgivning till sina abonnenter
och tendensen synes numera gå
mot ökad rådgivningsverksamhet av
detta slag.»

No erkänner herr Andersson i Dunker
att det är en del föreningar som
inte tar hänsyn till de anvisningar som

för förstatligande av de elektriska distri m.

lämnas. Han framhåller att man i sådana
fall kan åberopa kraftkontraktet,
man kan bara hota vederbörande med
att avstänga dem från leverans av ström
och på det sättet tvinga dem att utföra
vad man önskar. Det är ett tillvägagångssätt
som jag tror att vattenfallsstyrelsen
mycket ogärna vill tillgripa.
Man vill nog sköta förhandlingarna på
annat sätt och hellre uppnå enighet
med vederbörande om hur saken skall
ordnas än att ställa dem inför ett sådant
direkt hot. På den punkten tror
jag inte att jag vill instämma med herr
Andersson i Dunker.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag hör herr Andersson
i Dunker tala om distributionsföreningarna,
skulle jag vilja säga att
landsbygden, i varje fall det län jag
representerar, är tacksam för att vattenfallsstyrelsen
försöker överta dessa
distributionsföreningars mindre väl
skötta uppgift. Det är nämligen så, herr
Andersson i Dunker, att distributionsföreningarna
icke är något självändamål
och att även landsbygdens folk nu
för tiden har rätt att kräva att samhället
försöker se till, att man ute på
landsbygden kan få tillgång till elektrisk
ström från ett distributionsnät,
där man inte nästan dagligdags riskerar
att det skall bli något fel.

Jag vill säga till herr Andersson i
Dunker, att vi från både ekonomiska
och sociala synpunkter är tacksamma,
om vattenfallsstyrelsen vill fortsätta sin
gagnande verksamhet på landsbygden.
Det är det intryck jag har fått från de
olika distributionsföreningar som inlösts,
åtminstone i det län jag representerar,
och vi har all anledning önska
att den verksamheten fortsätter och att
den inte på grund av formella eller
andra skäl bromsas. Distributionsföreningarna
är inte till för att gamla styrelser
skall sitta och ingenting göra,

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distri butionsföreningarna

på landsbygden, m. m.

utan de är till för att tjäna konsumenternas
intressen. Jag hoppas därför att
statsrådet och vattenfallsstyrelsen fortsätter
med den gagnande verksamhet de
påbörjat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara en enda sak. Herr
Andersson i Dunker erinrar om denna
s. k. engångsavgift eller inträdesavgift
och menar att det är orimligt, att dessa
föreningar, där man satsat och byggt
upp nätet själv, vid Vattenfalls övertagande
skall behöva betala en sådan
avgift. Ja, det kan man tycka, men då
skall man komma ihåg att dessa föreningar,
som jag sagt förut, ofta säljer
vid en tidpunkt när man står inför en
upprustning, som man inte kan klara
utan att höja avgifterna. Dessa medlemmar
i distributionsföreningarna har
egentligen haft för låga avgifter, de har
fått konsumera en billig kraft. När man
skall rusta upp nätet och göra det rationellt,
krävs det investeringar, och
då har man att välja ipellan att höja
avgiften eller acceptera vattenfallsstyrelsens
normaltariffer, vilka inrymmer
denna engångsavgift. Jag kan inte finna
att det är orimligt.

Slutligen vill jag bara läsa upp för
herr Andersson i Dunker vad departementschefen
utan riksdagens erinran
sade 1943. Departementschefen var
kommunikationsminister Gustaf Andersson
och han sade i sin proposition:
»Enligt vad vattenfallsstyrelsen närmare
utvecklat finnas i landet vissa elektriska
distributionsföretag, vilka på
grund av otillräckliga kapital- och krafttillgångar
eller andra särskilda förhållanden
ha svårt att fullgöra sin
uppgift på ett sätt, som svarar mot de
krav utvecklingen på kraftförsörjningsområdet
medfört. Otvivelaktigt är det
ett allmänt intresse, att de olika distributionsföretagen
äro i stånd att, vart

och ett inom sitt område, bedriva sin
verksamhet på ett för konsumenterna
tillfredsställande sätt och att i möjligaste
mån tillgodose uppkommande nya
konsumtionsbehov. Det kan därför enligt
min mening vara befogat att staten,
där tillfälle erbjuder sig samt betingelserna
därför äro gynnsamma, i lämplig
form förskaffar sig bestämmanderätten
i företag av nyss avsedd art i syfte att
vidmakthålla, rationalisera och i mån
av behov vidareutveckla verksamheten.
»

Detta har riksdagen godkänt, det är
de principer som vi alltjämt följer, och
mot dem har vattenfallsstyrelsen enligt
min mening inte brutit här.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag har inte förnekat
att det finns föreningar som missköter
sig — det är jag den förste att erkänna
— men jag har också sagt, att vattenfallsstyrelsen
har andra medel än in''ösningsmöjligheten
att se till, att föreningarna
kommer i den ställningen,
att de kan sköta sin uppgift på ett tillfredsställande
sätt.

Herr statsrådet har här upprepade
gånger sagt att vattenfallsstyrelsen inte
själv tar initiativet, utan att det är vederbörande
föreningsstyrelse eller någon
av styrelseledamöterna som vänder
sig till vattenfallsstyrelsen. Ja, så sker
det väl kanske ofta, men det händer
också — jag vet det, herr statsråd —■
att en tjänsteman från vattenfallsstyrelsen
är den som tar initiativet. För
ett par veckor sedan ringde en styrelseordförande
i en förening i Södermanland
till mig och beklagade sig över
att han inte fick någon fred för distriktsingenjören,
som ideligen kom och
ville förmå föreningen att sälja till vattenfallsstyrelsen.
Nu var det så i den
styrelsen, att det var en styrelseledamot
som var alldeles gripen av tanken
att man skulle försöka komma över till

Onsdagen den 10 november 1954 Nr 28. 23

Svar på interpellation ang. verksamheten för förstatligande av de elektriska distri -

butionsföreningarna på landsbygden, m.

vattenfallsstyrelsen. Tjänstemannen hos
vattenfallsstyrelsen gick till denne styrelseledamot,
och så sökte man så att
säga uppvigla de andra och förmå dem
att gå över till samma uppfattning, mot
ordförandens och flertalets i styrelsen
bestämda mening. Man har i detta fall
inte sålt till vattenfallsstyrelsen, men
just detta, att folk måste ringa och beklaga
sig över att de inte får vara i
fred för en tjänsteman, tycker jag är
betänkligt.

Jag vill också säga en sak till herr
Lundberg. Det är ett faktum, som lätt
kan bevisas, att en välskött kooperativ
elektrisk distributionsförening kan bereda
elkonsumenterna lägre kostnader
med lika god service som vattenfallsstyrelsen
gör med sina nuvarande
taxor.

Herr förste vice talmannen sade att
ett förvärv av ungefär 300 elektriska
distributionsföreningar inte är av sådan
storleksordning att det är någonting
att tala om. Jag sade i mitt första
anförande att 300 föreningar täcker en
bra del av Mellansverige, när vi har 50,
60 eller 70 föreningar i ett län. Men jag
är litet förvånad, herr talman, över att
herr vice talmannen, som är en framstående
högerledamot, tycker att det är
så naturligt att det i all tysthet, eller
hur jag nu skall säga, skall ske ett förstatligande
av en verksamhet som, efter
vad herr statsrådet själv har betygat,
är utomordentligt väl upplagd för att
skötas av kooperativa föreningar. Jag
kan inte låta bli att konstatera det märkliga
i detta uttalande av en ledamot av
vattenfallsstyrelsen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av det uttalande som herr
Andersson i Dunker sist gjorde. Jag
skall inte göra någon lång utläggning
kring det. .lag vill erinra om att de be -

räkningar som har gjorts och som har
redovisats i olika sammanhang visar
att med den fart som förstatligandet nu
har tar det hundra år innan man har
förstatligat all distribution. Årligen
övertagen detaljdistribution rör sig, vill
jag minnas, mellan 0,eo och 1,25 procent
av hela antalet. För 1953 var det
visst något över en procent. Men det
finns ju områden där det har skett uttunningar
i befolkningshänseende eller
andra förändringar som gör, att en förening
helt enkelt inte längre orkar klara
distributionen på ett rimligt och för
abonnenterna bra sätt, utan där vattenfallsstyrelsen
är tvungen att överta
det hela för att det skall bli en god
distribution. Det är ju den vägen det
hela har kommit upp. Jag upprepar för
herr Andersson i Dunker, att styrelsen
har varit enig om att inte i det här
hänseendet vara någon onödigt pådrivande
kraft.

Herr Andersson i Dunker tog nu också
upp en annan fråga, om hur styrelsens
tjänstemän hänvände sig till respektive
föreningars ordförande, och
ligger efter dem med förslag till överlåtelse.
Det kan naturligtvis ske i enskilda
fall, som jag inte känner till, men
jag tror det inte. Däremot skulle jag
mycket väl kunna tänka mig att det
ibland kan vara på det sättet, att det
finns abonnenter som vill utöka sin
kraftkonsumtion och som har svårt att
göra det inom den förening de tillhör
därför att den har ett för klent utbyggt
nät eller på annat sätt inte kan erbjuda
vad vederbörande abonnent vill ha. De
skaffar sig kanske större maskiner, utvecklar
sin drift på olika sätt, och då
blir det oftast så, att de kommer till
vattenfallsstyrelsen och framhåller att
de gärna vill att det hela skall ordnas
på ett bättre sätt. Vattenfallsstyrelsen
är av den uppfattningen att detta också
skall ske, så att vederbörande inte behöver
inskränka den naturliga utvecklingen
av verksamheten därför att de

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Bildande av ett statligt aktiebolag med uppgift att i Norrland starta vissa förädlingsindustrier.

inte kan få kraft levererad. Frågan om
hur problemet skall lösas blir oftast om
det skall ske genom sammanslagning
med en annan förening, så att distributionsområdet
blir större, eller om på
annat sätt tillräckliga medel skall tillföras
föreningen för en eventuell utbyggnad,
i sista hand en överlåtelse.
Kraftdistributionen förutsätter en rörlig
verksamhet. På grund av den tekniska
utvecklingen och utvecklingen
över huvud taget sker så mycket nytt,
att man inte kan låsa sig fast vid någon
viss linje för ett tiotal år framåt.

Att det sedan kan finnas ärenden som
kan behandlas mer eller mindre klokt
och som kan bedömas från olika utgångspunkter,
det tycker jag också är
fullt naturligt när det gäller ett så
stort företag som vattenfallsstyrelsen,
men jag upprepar att styrelsens mycket
bestämda uppfattning är dels att man
skall på ett bra sätt betjäna den allmänhet
för vars räkning den driver
sin verksamhet, dels också att man skall
se till att detta sker så friktionsfritt
som möjligt och utan alltför stora ingripanden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 222, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 42 §

1 mom. lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och lädes
till handlingarna bankoutskottets
anmälningar jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit framställningar 1)

angående tillämpning vid riksdagens
verk av statens grundlöneförordning
m. m.; och

2) angående bestämmelserna om förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens
verk.

§ 6.

Föredrogs den av herr Berggren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ett utvidgat
användande av entreprenadsystemet
vid vägbyggande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till reglemente angående
förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Bildande av ett statligt aktiebolag med
uppgift att i Norrland starta vissa förädlingsindustrier.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

159, i anledning av väckta motioner om
bildande av ett statligt aktiebolag med
uPPgift att i Norrland starta vissa förädlingsindustrier.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Ola Persson
(I: 69) och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm (II: 95), hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om förslag till bildandet
av ett statligt aktiebolag med uppgift
att i Norrland starta förädlingsindustrier
i större skala med malmerna
som råvarubas, samt att planerna för
denna nya företagsamhet måtte utfor -

Onsdagen den 10 november 1954. Nr 28.

Bildande av ett statligt aktiebolag med uppgift att i Norrland starta vissa förädlingsindustrier.

mas under hänsynstagande till arbetskrafts-
och sysselsättningsproblem, som
förefunnes i de olika norrlandslänen.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:69 och 11:95 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Riksdagen besökte förra
sommaren övre Norrland. Värdarna
gjorde vad de kunde för att ge riksdagen
en så fördelaktig bild som möjligt
av landsändans stora möjligheter
och av vad som redan uträttats. Det
restes inga potemkinkulisser. Mycket
av vad man kunde se var imponerande
nog. Det visade i vart fall att det går
att leva i Norrland, att många fler
skulle kunna finna sin utkomst där uppe
och att de med en förnuftig ekonomisk
politik skulle kunna leva mycket
bättre än vad som nu är möjligt.

Men riksdagen kunde också erfara
hur mycket som återstår att göra: de
väldiga avstånden, de ofta bristfälliga
kommunikationerna, glesbebyggelsen i
inlandet, som gör att samhällsbygget
har för små resurser och att skolor och
välfärdsanordningar fördyras, den svaga
industrialiseringen, särskilt i inlandet,
den sporadiska och konjunkturmässiga
sysselsättningen, bristen på
högre undervisningsanstalter, som skapar
kronisk brist på läkare, lärare och
jämförliga, samt ungdomens fortgående
avflyttning söderut.

Riksdagens besök ägde rum under
den klimatiskt gynnsammare delen av
året. Det skedde också i en ekonomiskt
gynnsam tid. Men trots detta fick riksdagen
kontakt med problem som Norrland
är ensamt om, särskilt tendenserna
att helt nedlägga den ekonomiska
verksamheten. Det är säkert inte så lätt
att glömma exemplet Töre. Hela träindustrien
i bygden stod inför totalkrasch.
Ännu medan industrien hållits i gång

har den lilla socknen på tio år betalat
ut 680 000 kronor till arbetslöshetens
bekämpande. Trots 143 000 kronor av
skatteutjämningsmedel för 1952 utgjorde
den kommunala utdebiteringen
14:10 per skattekrona. Utflyttningsöverskottet
är på 10 år 800 personer.

Härtill kommer en annan sida av
problemet. Det finns gott om barn i
övre Norrland. I Norrbotten utgör exempelvis
barn under 15 år 31 procent av
befolkningen, medan motsvarande siffra
i övriga landet är 21. Till 1965 ökar
de arbetsföra åldrarna med 40 procent
i Norrbotten mot 5 procent i det övriga
landet. Men det betyder bara att
flykten från hembygden ökar ytterligare.
De livskraftigaste årsklasserna
flyttar söderut. Samtidigt väntar man
att antalet åldringar i Norrbotten kommer
att fördubblas inom det närmaste
årtiondet.

Detta är en del av hela Norrlands
problem. I den kommunistiska motionen
nr 95 i andra kammaren, som
väcktes i januari, erinras om att nettoutflyttningen
från Norrland är omkring

5 000 personer om året och att de senaste
åren detta varit kännbarast för
Jämtland, Västerbotten och Västernorrland.

Orsakerna härtill är främst att söka
i bristen på industri och trygghet,
knappheten på arbetstillfällen, inte
minst för kvinnorna, näringslivets ensidighet
och konjunkturkänslighet. Medan
vi 1950 hade 96 industriarbetare
per 1 000 invånare i Sverige som helhet,
var motsvarande siffror i Västernorrland
75, i Norrbotten och Västerbotten
46 och i Jämland endast 26.

Utom den vanliga arbetslösheten, som
är större i Norrland än söderut, har vi
en stor maskerad arbetslöshet. Denna
framträder särskilt bland kvinnorna.
Det räcker att erinra om att av Norrlands
76 000 industriarbetare är endast

6 000 kvinnor. En undersökning visar
exempelvis att enbart i Kramfors finns

26 Nr 28. Onsdagen den 10 november 1954.

Bildande av ett statligt aktiebolag med uppgift att i Norrland starta vissa föräd
lingsindustrier.

det 600 kvinnor som behöver förvärvsarbete.

Kramfors är för övrigt en av de få
städer som vid senaste årsskifte uppvisade
en minskad befolkning. Rationaliseringsprocessen
inom stadens skogsindustrier
beräknas göra mellan 500 och
800 man arbetslösa. Arbetsförmedlingens
föreståndare uttalade i Morgon-Tidningen
den 15 september förra året:
»Den manliga ungdomen får inte stora
chanser att komma in i industrien . . .
den försöker också komma iväg söderut
och norrut bort från Ådalen ... kvar
i Kramfors blir ett växande antal pensionärer.
»

Staden tvingas lägga ut cirka en miljon
kronor årligen för kommunala extraarbeten
utöver de beräknade ordinarie
på grund av den stora arbetslösheten.
Man har en yrkesskola i staden, och
där pågick i vintras en omskolningskurs
för metallarbetare, som inte kan
få sysselsättning vare sig i staden eller
länet.

Ett annat exempel är Alby. Superfosfatfabriken
nedlades vid jultiden 1945.
Samhället hade då cirka 1 700 invånare.
Vid årsskiftet 1952—1953 hade invånarantalet
sjunkit till 888, därav fjärdedelen
folkpensionärer. Det enda som kom
i stället för superfosfatfabriken, som
hade 350 anställda, var en liten metallindustri,
som enligt senaste uppgifter
sysselsätter bara ett 20-tal man. All
centralt belägen tomtmark i samhället
är bolagsägd. Det innebär att ingen ny
industri släpps fram. Skogsbolagen anser
nämligen att arbetskraften skall ligga
i reserv för skogsarbete. Fackföreningen
har gjort regeringen uppmärksam
på problemet. Den önskar industri.
Jag känner inte till om regeringen vidtagit
några åtgärder i anledning av
framställningen.

Riksdagen känner numera bättre än
förr läget i Norrland. Ingenting av vad
som anförts är nytt. Det har klarlagts
och påvisats i en lång råd utredningar.

Man kan väl t. o. m. säga att knappast
någon annan del av landet blivit föremål
för studier, analyser och hugskott
i samma mån som Norrland och särskilt
övre Norrland. Och ändå kan det
inte upprepas nog många gånger hur
de naturliga möjligheterna sumpas, hur
Norrland verkligen, för att citera en
känd strof, med en annan politik skulle
kunna bli pärlan i Sveriges kungakrona.
Norrland har 57 procent av skogsarealen,
omkring 90 procent av mineraltillgångarna
och nära 80 procent av den
exploaterbara vattenkraften. Norrland
svarade före kriget för 35 procent av
landets export, men har bara 18 procent
av landets befolkning. Norrland bidrager
inte bara genom sin export till det
övriga landets försörjning med viktiga
importvaror, det tryggar också en stor
del av det övriga landets behov av elektrisk
energi. Med en förnuftig utbyggnad
av näringslivet skulle Norrlands bidrag
till hela landets försörjning bli ändå
större.

Ännu är träförädlingen Norrlands
viktigaste industri. Där sker sedan länge
en långtgående rationalisering, som drar
den industriella verksamheten från inlandet
till kusten och minskar arbetstillfällena.
Det har lämnats fantastiska
uppgifter om hur denna rationalisering
hotar att under de närmaste åren reducera
vissa cellulosaföretags mänskliga
arbetskraft med 25, 50, ja, det talas
också om 75 procent. Om inte statsmakterna
ingriper på dessa områden och
framtvingar åtgärder för vidareförädling
av landets främsta naturtillgång,
kan denna utveckling bli katastrofal för
Norrland.

I vår motion, nr 95, diskuteras emellertid
främst frågan om det norrländska
näringslivets differentiering och vidareförädlingen
av Norrlands andra stora
råvara, malmerna. Omkring tre fjärdedelar
av landets järnmalm brytes i Norrland.
Där finns emellertid bara 25 procent
av landets järn- och stålförädling,

Onsdagen den 10 november 1954. Nr 28.

Bildande av ett statligt aktiebolag med uppgift att i Norrland starta vissa förädlingsindustrier.

8 procent av järnmanufakturen, 6 procent
av mekaniska verkstäder och gjuterier
samt 1 procent av valsverk och
elektromekanisk industri. Om inte Gävleborg
skulle medräknas vore proportionerna
ändå ofördelaktigare. Detta framstår
så mycket orimligare som Sverige
har ett stort importöverskott av förädlat
järn. Så utgjorde i fjol importen av handelsfärdigt
järn och stål 576 000 ton mot
en export av endast 146 000 ton. För
första halvåret i år är motsvarande
siffror 330 000 ton respektive 65 000
ton. Importen av plåt är större än hela
landets produktion av denna vara.

Dessutom ökar råvaruproduktionen
på förädlingsindustriens bekostnad.
Åren 1946—1953 ökade sålunda gruvbrytningen
med 93 procent. Samtidigt
ökade järn-, stål- och metallverkstäder
produktionen med endast 45,6 procent,
verkstadsindustrien med 33,6 procent,
medan järn- och metallmanufakturen
minskade med över 3 procent.

När den senaste norrlandskommittén
tog ställning till frågan om näringslivets
differentiering i Norrland, pekade den
på vikten av ytterligare järnförädling,
som den betecknade såsom den främsta
uppgiften. Den gav också som bekant en
rik provkarta på lämpliga produkter
som borde kunna framställas i Norrland.

Statsmakterna har i princip erkänt
betydelsen av en omfattande järnförädlingsindustri,
grundad på malmerna i
Norrland. När staten 1905 blev hälftendelägare
i lapplandsgruvorna, inskrevs
som en uppgift i bolagsordningen att
igångsätta en järnförädling inom Norrbotten.
Som bekant har privatintressena
med framgång saboterat denna linje.

Liknande har skett i skogsindustrierna,
där privatföretagen eftersträvat att
dra råvaran oförädlad söderut.

Skapandet av Norrbottens järnverk
och Statens skogsindustrier liar försvagat
verkningarna av detta sabotage men
inte kunnat bryta det. Därför är det tyd -

ligt att nya statliga ansträngningar
måste till, om man vill göra slut på den
koloniala karaktären av de norrländska
naturtillgångarnas exploatering, om man
vill trygga en nationalekonomiskt rationell
användning av dessa rikedomar och
om man vill ge befolkningen betingelser
jämförliga med dem för landets övriga
befolkning.

I vår motion, 11:95, har vi begärt
konkreta åtgärder för att åstadkomma
en vidareförädling av malmerna i manufakturens
form. Som den lämpligaste
metoden att organisera och leda en sådan
verksamhet rekommenderar motionärerna,
att ett statligt aktiebolag motsvarande
Statens skogsindustrier bildas.

Riksdagen har alltid varit principiellt
välvillig gentemot utredningsförslag till
förmån för det norrländska näringslivet.
I dessa dagar är det femtio år
sedan den första stora norrlandsutredningen
blev färdig. Ett helt bibliotek
med offentliga utredningar har sedan
under detta århundrade uppstått, vilket
bär vittnesbörd om en stor platonisk
välvilja från statsmakternas sida. Nu
har också den socialdemokratiska partistyrelsen
tillsatt en speciell norrlandsutredning
för beredning av de olika
norrlandsproblemen. Om detta har skett
för att komma ur utredningskineseriets
återvändsgränd och för att leda in utvecklingen
i mer fruktbara spår eller
om det främst skett i en känsla av att
alla dessa utredningar, som inte resulterar
i något, är något genant för samhället,
skall jag lämna därhän. Själva
åtgärden har dock fattats som ett löfte.

Utskottet åberopar i sitt utlåtande till
vår motion riksdagens beslut 1953, att
regeringen skulle bearbeta tidigare överväganden,
utredningar, förslag och andra
åtgärder så att kvarstående olösta
norrlandsfrågor kommer till sin rätt.
Utskottet erinrar också om att regeringen
den 15 januari i år tillkallat en
särskild utredningsman med uppgift att
inventera kvarstående olösta norrlands -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Bildande av ett statligt aktiebolag med uppgift att i Norrland starta vissa förädlingsindustrier.

frågor. Det är ingen tidsödande uppgift
för nämnde utredningsman.

Utskottet åberopar också den s. k. töreutredningens
betänkande, och slutligen
erinrar utskottet om riksdagens begäran
om en utredning av Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjningsfrågor.
Jag hoppas att töreutredningens
förslag utan dröjsmål skall komma inför
riksdagen. Men här gäller det en
enda ort. Frågan om Tornedalens och
Överkalixbygdens problem gäller den
nordligaste delen av Norrland. Antagligen
förhåller det sig så, att denna
bygds problem bäst skulle kunna lösas
genom vidareförädling av malmerna. I
Tornedalen finns som bekant stora tillgångar
av rika malmer, som numera inte
brytes, än mindre förädlas. I Tornedalen
har tidigare funnits — jag tror redan
på 1600-talet — anläggningar för förädling
av både järn och koppar.

Jag vill notera att utskottet i likhet
med motionärerna finner frågan om en
fortsatt utveckling och ökad differentiering
av det norrländska näringslivet
värd den största uppmärksamhet. Men
det har riksdagen funnit i 50 år nu. Uttalandet
är visserligen tacknämligt, men
det räcker inte. Jag har den uppfattningen,
att riksdagen borde ha gått ett
steg längre och gett regeringen en klar
anvisning om hur man skall gripa sig
an problemet. Denna sak brådskar. Jag
tycker inte att det finns anledning att
vänta på en ny kris innan man tar ett
nytt steg. Planer är utarbetade — det
finns en diger lunta med omsorgsfullt
utarbetade förslag från kungl. kommittéer.
Vi har i vår motion visat en möj
lig metod för att realisera dessa planer.
Med hänvisning härtill ber jag att få
yrka bifall till motionen II: 95, som
innebär

att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställer om förslag till bildandet
av ett statligt aktiebolag med uppgift
att i Norrland skapa förädlingsindustrier
i större skala med malmerna som
råvarubas, samt

att planerna för denna nya företagsamhet
utformas under hänsynstagande
till arbetskrafts- och sysselsättningsproblem,
som förefinnes i de olika norrlandslänen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Av den redogörelse,
som herr Hagberg i Stockholm här lämnat,
bär vi uppmärksammats på — vilket
vi kände till redan tidigare — att
man uppe i Norrland brottas med mycket
stora problem. Den saken har ju
för övrigt kammarens ledamöter själva
kunnat förvissa sig om på ort och
ställe. Jag kan emellertid upplysa herr
Hagberg om att när vi behandlade hans
motion i avdelningen, ansåg vi att de
i motionen påtalade problemen var av
den art, att något på ett eller annat sätt
borde åtgöras. Som herr Hagberg själv
redan sett har vi också i vårt utlåtande
framhållit, att de i motionen påtalade
frågorna är värda den största uppmärksamhet.

Jag vill också erinra om att riksdagen
aldrig har ställt sig avvisande till
sådana frågor som rört Norrland. Såsom
framgår av utskottsutlåtandet har
det tvärtom företagits en stor mängd
utredningar i olika norrlandsfrågor,
men det tar självklart sin tid att komma
till rätta med de stora problemen.
Att därför nu avge en förnyad skrivelse
till Kungl. Maj:t i den ena eller
den andra frågan, som man begär i
motionen, tjänar inte mycket till. Det
finns redan ett mycket stort material
att arbeta med. Frågorna ligger under
Kungl. Maj:ts prövning, och vi kan sålunda
förvänta, att det så småningom
kommer att vidtagas lämpliga åtgärder
i den mån detta är möjligt. En hel del
frågor är för övrigt redan uppklarade.
Jag tänker här närmast på skogsindustrierna,
järnverket i Luleå m. m.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Om statsutskottets avslagsyrkande
på vår motion förestavats
av de tankegångar som här framförts
och de beslut, som riksdagen redan fattat,
så noterar jag detta med tillfredsställelse.
Jag anser emellertid att de
i motionen påtalade frågorna är värda
en opinionsyttring, och därför vidhåller
jag mitt yrkande, samtidigt som jag
emellertid tror mig kunna tolka läget
så, att det måhända inte råder så stora
meningsskiljaktigheter mellan utskottet
och motionärerna i dessa frågor.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9.

Ledarhundar för blinda.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
160, i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om ledarhundar
till de blinda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är ju en mycket
blygsam framställning som görs i föreliggande
motion; den är dock inte av
mindre betydelse för de människor det
härvidlag gäller. Det har också från utskottets
sida förklarats, att det inte råder
några delade meningar i frågan,
och man kan ju inte gärna förutsätta
annat än det berättigade i att bördan
lindras för de olyckliga människor som
drabbats av blindhet. Då jag i motionen
endast yrkat på hemställan hos
Kungl. Maj:t om eu utredning i frågan,
tycker jag att utskottet borde ha kunnat
tillmötesgå detta önskemål i stället
för att avvisa motionen som utskottet
nu gör.

De instanser man här åberopar hör -

Ledarhundar för blinda.

des vid ett tidigare tillfälle då vi motionerade
i frågan, nämligen år 1946.
Vederbörande har förklarat sig alltjämt
vidhålla de synpunkter som då
framfördes. Detta är ju nu många år
sedan, men man tycker ju att det i dag
för dessa instanser skulle visa sig föreligga
kanske ännu större behov än tidigare
att bringa de blinda den i motionen
åsyftade hjälpen, nämligen sådana
blinda, som på grund av dålig ekonomisk
ställning är i behov därav.

I dessa uttalanden från 1946 har
bland annat sagts, att denna hjälp med
ledarhundar åt de blinda har så liten
omfattning, att man mycket väl skulle
kunna lita till filantropien, d. v. s. välgörenheten,
eller de organisationer som
finns för dessa ändamål. Jag vill då erinra
om att någon organisation — jag
minns inte riktigt vilken — strax innan
vi 1946 avgav vår motion genom ett
upprop till allmänheten hade sökt anskaffa
medel för att hjälpa blinda att
få ledarhundar. Denna vädjan till allmänheten
hade emellertid rönt så liten
anklang, att den egentligen inte hade
någon som helst effekt. I anledning därav
motionerade vi som sagt i frågan
1946. Då vi vet, att behovet i detta avseende
är stort också i dag och att det
finns många blinda, som måste ha denna
hjälp men inte själva har resurser
att skaffa sig den, då det hela ställer
sig ganska dyrt, har vi menat det vara
berättigat med en motion i här ifrågavarande
syfte.

Nu har emellertid utskottet förklarat,
att frågan skall tas upp i ett vidare
sammanhang, och jag för min del drar
därav den slutsatsen, att man kommer
att beträda den vägen att genom en ökning
av anslaget till de blindas föreningar
göra det möjligt att anskaffa
ledarhundar åt sådana blinda som äro
i behov därav. Med hänsyn till att frågan
måste komma igen vid nästa års
riksdags vårsession skall jag nu avstå
från att yrka bifall till motionen, men
jag återkommer i frågan, därest man

30 Nr 28. Onsdagen den 10 november 1954.

Ändrade bestämmelser om restitution av regleringsavgift och regleringsbidrag under
fettvaruregleringen.

inte gör något för att täcka det behov
som berörts i motionen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Ändrade bestämmelser om restitution av
regleringsavgift och regleringsbidrag under
fettvaruregleringen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 60, i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser
om restitution av regleringsavgift och
regleringsbidrag under fettvaruregleringen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle tro, att åtskilliga
av kammarens ärade ledamöter
vid läsningen av den motion som vi nu
har att avhandla liksom vid studiet av
bevillningsutskottets utlåtande har funnit,
att den fråga det här gäller är av
ganska speciell och svårgripbar natur.
Några ord till orientering kan kanske
därför vara på sin plats.

Fettvaruregleringen är som bekant
ett led i jordbruksregleringen, och dess
främsta uppgift är att hålla priset på
margarin uppe på en sådan nivå, att
avsättningen av det inhemska smöret
tryggas. Åtgärder i detta syfte är inte
någon nyhet. Redan på 1930-talet befanns
det erforderligt att stödja smöret,
och acciser infördes då till en början
på margarin och sedan också på en
del därmed likställda varor. Under
krigsåren var det emellertid nödvändigt
att även stimulera den svenska oljeväxtodlingen,
och då sänktes margarinaccisen
samtidigt som man lät oljeväxtpriserna
stiga. Krigsåren medförde också
andra komplikationer, som nödvändiggjorde
ett clearingförfarande, varigenom
man kunde utjämna prisskillna -

derna mellan de inhemska och de importerade
fettvarorna.

Dessa båda typer av statligt ingripande
— accis och prisclearing —
fanns sålunda när riksdagen år 1947
fattade beslut om riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken, och de
behölls sedan som ett medel för genomförandet
av jordbruksregleringen
på hithörande områden. De metoder
som sålunda kom till användning var
emellertid invecklade, och bestämmelserna
blev splittrade och krångliga och
motverkade i viss mån varandra. På
grund härav lades hela systemet om vid
förra årets riksdag. Acciserna avskaffades
och prisclearingen slopades.

Det nya systemet för fettvaruregleringen
har samma syfte som det gamla,
nämligen att fördyra margarinet. Detta
resultat vinner man nu på så sätt, att
man fördyrar råvaran genom att i samband
med importen ta ut en särskild
avgift, kallad regleringsavgift.

Emellertid används ju de på detta
sätt fördyrade importerade fettråvarorna
även för andra ändamål än som
råvaror för margarin och annat matfett.
Bland annat används de i stor
utsträckning av den tekniska industrien
för framställning av tvål och vissa
andra tvättmedel, stearinljus o. s. v.
Detta har nödvändiggjort tillskapandet
av en sådan anordning, att inte den av
regleringsavgifterna föranledda prishöjningen
på råvarorna skall drabba
även den tekniska industrien, som ju
annars skulle få arbeta med högre kostnader
än motsvarande industrier utomlands
och sålunda bli ett icke avsett
offerväsen för smörpriset. Man
har vidtagit den anordningen, att ett
s. k. regleringsbidrag utbetalas till
de företagare, som använder avgiftsbelagda
varor vid framställning av tekniska
artiklar. Den egentliga principen är
sålunda, att den som använder råvaran
för tekniskt bruk skall få ett bidrag,
lika stort som den regleringsavgift, som

Onsdagen den 10 november 1954. Nr 28.

Ändrade bestämmelser om restitution av regleringsavgift och regleringsbidrag under
fettvaruregleringen.

betalats vid importen av varan. Härigenom
skulle vår tekniska industri komma
att arbeta på lika villkor som
världsmarknaden.

När de importerade fettråvarorna genom
regleringsavgiften har stigit i pris,
har också det inhemska slakterifettet,
för vilket gäller fri prissättning, i
viss mån stigit. Detta är således en
följdföreteelse till regleringssystemet,
och det har därför varit nödvändigt att
betala regleringsbidrag även för inhemskt
slakterifett, som används inom
den tekniska industrien.

Så långt är ju allt gott och väl. Men
saken har kompletterats en del, och det
är denna komplikation som är anledningen
till att ärendet nu behandlas
av kammaren.

Jordbruksnämnden har vid tillämpningen
av bestämmelserna funnit, att
om regleringsbidrag betalas för inhemskt
slakterifett med ett belopp som
motsvarar den regleringsavgift, som
man får betala vid import av fettråvaror,
så kommer man ned till ett verkligt
pris för fabrikanterna på detta inhemska
slakterifett, som ligger under
världsmarknadspriset på likvärdigt
fett. Detta har jordbruksnämnden uppfattat
som en subvention åt vederbörande
industrier.

I denna kalamitet har jordbruksnämnden
sökt åstadkomma ett riktigt
resultat genom att med ett visst obetydligt
undantag sänka alla regleringsbidrag
till 90 procent av regleringsavgiftens
belopp. Sedan frågan underställts
Kungl. Maj:t har bidragsbeloppet
böjts till 95 procent. Bidraget har
alltså blivit 5 procent lägre än den regleringsavgift
med vilken det importerade
fettet fördyrades. Detta medför naturligtvis,
att om en fabrikant skulle enbart
förbruka importerade råvaror, skall
han i själva verket betala 5 procent mer
än som motsvarar världsmarknadspriset.
Förbrukar fabrikanten enbart eller
till övervägande del svenskt slakteri -

fett, får han återigen en avsevärd vad
jordbruksnämnden kallar subvention.
Men det är enligt min mening mycket
tvivelaktigt, om ordet subvention här
är på sin plats. Kommerskollegium har
understrukit ett uttalande av Stockholms
handelskammare, vari framhålles,
att om ett hundraprocentigt regleringsbidrag
skulle innebära, att den
tekniska industrien vid något tillfälle
finge sina här i landet köpta råvaror
till ett pris understigande världsmarknadspriset,
så är detta en konsekvens
som måste följa av systemet och som
följaktligen bör accepteras.

Sett från statskassans synpunkt ger
regleringssystemet ett årligt överskott
på 50 å 60 miljoner kronor. En utbetalning
av regleringsbidrag efter 100
procent skulle endast föga nagga detta
överskott i kanten. Men därmed må
vara hur som helst, man kan väl dock
aldrig komma ifrån att det är otillfredsställande,
att fabrikanterna tvingas
betala för högt pris för det importerade
fettet på grund av tekniska
ofullkomligheter vid utbetalning av regleringsbidrag
för det inhemska slakterifettet.

De kritiska anmärkningar jag här
riktat mot systemet är inte avsedda som
något klander mot jordbruksnämnden.
Jag vet alltför väl vilka svårigheter som
möter när man skall försöka sig på ett
regleringsförfarande. Jag har emellertid
velat lämna denna kommentar till
bevillningsutskottets yttrande för att i
korthet belysa, hurusom en av riksdagen
beslutad reglering lätt utlyser kedjereaktioner
av de mest oväntade slag
— komplikationer kan uppstå där man
minst anar det.

Herr talman! Det är tacknämligt att
bevillningsutskottet i sitt betänkande
velat hävda nödvändigheten av att regleringsförfarandet
handhas likformigt
och på sådant sätt att företagarna inte
tillfogas någon obehörig förlust och
inte heller får någon obehörig vinst på

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändrade bestämmelser om restitution av regleringsavgift och regleringsbidrag under
fettvaruregleringen.

detta system. Liksom bevillningsutskottet
hoppas jag, att den nu sittande jordbruksprisutredningen
har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och finner
en lösning i enlighet med utskottets
här av mig citerade uttalande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Redan 1953, när vi genomförde
den författning det här gäller,
kom vi inom bevillningsutskottet
underfund med att detta var en svår
fråga. Den var inte så lätt som den vid
ett hastigt överslag kanske kunde synas
vara. Det var i det sammanhanget
som bevillningsutskottet också tillstyrkte
att Kungl. Maj:t skulle få en fullmakt
i detta avseende. Det är ju skrivet i
författningen, att denna fullmakt kan
överflyttas på jordbruksnämnden för att
användas i olika situationer. Såväl
Kungl. Maj:t som jordbruksnämnden
har använt denna fullmakt under den
tid dessa bestämmelser har varit
i kraft, och så sent som i oktober
försökte sig jordbruksnämnden på ett
nytt system, kan man säga, varigenom
man ville söka uppnå att det inte skulle
bli någon obehörig vare sig vinst eller
förlust för företagarna.

Motionen har emellertid haft sin betydelse
och den ligger däri, att den
föranlett utskottet att se litet närmare
på saken. Det är denna undersökning
som föranlett utskottet att säga, att vid
de undersökningar, som nu pågår i prisutredningsavseende
på jordbrukets område,
bör man underkasta dessa problem
en ordentlig prövning. Det är vad
utskottet säger sig under hand ha erfarit.
Jag kan därtill lägga att enligt
vad en av utskottets ledamöter, som har
haft med detta ärende att göra i prisutredningen,
har meddelat mig, har
också utredningen —■ samtidigt som
bevillningsutskottet försökt att tränga
in i detta problemkomplex — varit sysselsatt
med att söka komma fram till en
lösning av spörsmålet.

Jag tror därför, herr talman, att det
inte finns någon som helst anledning
att nu göra något utöver vad utskottet
i detta sammanhang har föreslagit,
och det är väl i stort sett något som
också tillfredsställer herr Kollberg. Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När denna motion
väcktes i januari månad, framhöll vi
motionärer, att hela denna reglering
behöver bli föremål för en genomgripande
översyn. De yrkanden som vi
framställde avsåg emellertid endast
temporära åtgärder, som skulle kunna
eliminera systemets mest framträdande
brister, i avvaktan på att denna översyn
komme till stånd.

Nu har det hänt en hel del sedan i
januari månad. Våra önskemål har delvis
blivit uppfyllda. Restitutionen har
blivit höjd från 90 till i allmänhet 95
procent, och den utbetalas numera utan
oskäligt dröjsmål. Dessutom har företagen
i viss utsträckning fått kredit på
regleringsavgiften, varför den inte blir
så betungande.

Helt nöjda är vi emellertid inte. Det
måste, såsom också framhållits av samtliga
remissinstanser, utom jordbruksnämnden
och slakteriförbundet, vara
principiellt felaktigt, att en importerad
fettråvara, som användes i den tekniska
industrien, skall bli belastad med
en extra avgift på fem procent, d. v. s.
skillnaden mellan regleringsavgiften
och restitutionsbeloppet. I en tid då
man gör ansträngningar för att pressa
ned priset på varorna, måste en sådan
råvarufördyring vara alldeles felaktig.
Detta tycker man skulle vara alldeles
självklart. Men vad är då anledningen
till motviljan mot att den, som importerar
en fettråvara för tekniskt bruk,
skall få tillbaka hela den regleringsavgift
som är erlagd? Vad är anledningen
till motståndet på denna punkt? Det

Onsdagen den 10 november 1954. Nr 28.

restitution av regleringsavgift och regleringsbidrag under

Ändrade bestämmelser om
fettvaruregleringen.

är vad herr Kollberg tidigare berörde,
nämligen att det inte utgått någon regleringsavgift
på det svenska slakterifettet.
Priserna bär stigit i skydd av regleringen
och man har funnit det vara
nödvändigt att ge regleringsbidrag också
för det inhemska fettet. Här har nu
uppstått förhållanden som är mycket
uppseendeväckande. Jag vill konstatera
att det gäller undantagsfall, men på
grund av denna reglering har det faktiskt
kunnat förekomma att en industri
haft möjlighet att köpa en fettråvara
för under en krona per kilo och
sedan ändå få ett regleringsbidrag
av myndigheterna på ungefär 1:40.
De har alltså fått råvaran gratis och
dessutom fått en viss ersättning för
att de har tagit hand om denna inhemska
fettråvara. Detta kunde givetvis
inte fortgå. Det var ju uppenbart
orimligt, och därför har jordbruksnämnden
på sista tiden hittat på att
regleringsbidrag betalas endast i den
mån som den inhemska fettråvaran kostar
20 öre mer än regleringsbidraget.
Det har alltså till följd att om någon
kommer och vill sälja en inhemsk
fettråvara till en industri för 1: 20,
måste industrien svara: Nej, det är
alldeles för billigt. Om vi köper den för
1: 20 får vi inte något regleringsbidrag.
Ni måste ta 1:70, ty då kan vi få ett
regleringsbidrag på cirka 1: 40. Det
anförda visar hur orimligt denna reglering
verkar.

Häremot kan invändas att detta i alla
fall visar att det är orimligt att ge
restitution med 100 procent, när den
tekniska industrien i undantagsfall —
jag vill påpeka alt det gäller undantagsfall
— kunnat få så förmånliga villkor.
Men ur den synpunkten är det för dessa
fall likgiltigt om restitution utgår med
95 eller 100 procent, ty det är där fråga
om helt andra marginaler. Man måste
därför komma fram till att frågan om
priserna på den inhemska fettråvaran
får lösas för sig, för att man sedan när
3—Andra kammarens protokoll

det gäller den importerade fettråvaran
skall kunna ha den i princip riktiga
inställning, som också jordbruksministern
gav uttryck för i sin ursprungliga
proposition, nämligen att man inte
skall fördyra denna råvara.

Bevillningsutskottet har hemställt att
motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, och det låter ju
mycket avspisande, men som utskottets
ärade ordförande nyss framhållit
har bevillningsutskottet sagt ifrån att
denna reglering har verkat på ett sätt
som i enskilda fall givit otillfredsställande
resultat. Utskottet säger att det
synes angeläget att Kungl. Maj:t och
jordbruksnämnden med uppmärksamhet
följer dessa förhållanden och vidtager
de åtgärder, som kan finnas vara
erforderliga för att åstadkomma en likformighet
vid tillämpningen av bestämmelserna.

Herr talman! Jag finner det vara utsiktslöst
att nu ställa något särskilt
yrkande. Jag vill endast uttrycka förhoppningen
att myndigheterna kommer
att ta större hänsyn till motiveringen
än till utskottets yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag vill bara bekräfta
att det är just herr Gustafsons i Göteborg
sista lilla skildring som föranlett
utskottet att skriva så för motionärerna
välvilligt som nu faktiskt skett, så
välvilligt att till och med herr Gustafson
borde vara belåten. Han borde
också ha tackat för att detta ärende
inte avgjordes i våras. Det förhåller sig
nämligen så, att bevillningsutskottets
tullavdelning, alltså dess första avdelning,
då enhälligt kommit till det resultatet
alt motionen skulle avstyrkas
helt och hållet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det gläder mig att en
betydande del av bevillningsutskottets
ledamöter kommit på bättre tankar än

1951. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändringar i förmögenhetsbeskattningen m. m.

i våras och tydligen insett hur denna
fråga verkligen ligger till.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Ändringar i förmögenhetsbeskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 61, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
förmögenhetsbeskattningen m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 331 av herr Björnberg
och II: 430 av herr Edström hade hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagda förslag till förordningar
dels om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt
dels om ändring i förordningen samma
dag om statlig förmögenhetsskatt.

De i motionerna framlagda förslagen
syftade till att åstadkomma vissa lättnader
i förmögenhetsbeskattningen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 331 av herr Björnberg
och II: 430 av herr Edström om
vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen
m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Kollberg och Strandh,
vilka ansett att utskottets motivering
bort erhålla annan av reservanterna angiven
lydelse;

II) av herrar Veländer och Nilsson i
Svalöv, som under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
I: 331 av herr Björnberg och II: 430 av
herr Edström ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till sagda motioner, antaga i reservationen
framlagda förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag har inte i bevillningsutskottet
suttit på denna fråga,
men då herr Nilsson i Svalöv har insjuknat
och är förhindrad att komma
hit skall jag i hans ställe be att få säga
några ord i saken. Jag har en särskild
anledning att så göra då jag tidigare i
utskottet sysslat med denna angelägenhet
och också i 1949 års skatteutredning
arbetade med detta problem, ett
arbete som resulterade i att jag tillsammans
med folkpartiets representanter i
kommittén, herrar Petrén och Sandberg,
lade fram en reservation med
principiellt samma yrkande som göres
i den i detta betänkande behandlade
motionen av herrar Björnberg och Edström.

Som kammarens ledamöter säkert
har funnit innehåller denna motion
två yrkanden. För det första föreslår
motionärerna att skattepliktsgränsen
för förmögenhetsskatten skall höjas
från nuvarande 50 000 kronor till
75 000 kronor för äkta makar. Såvitt
jag förstår har utskottet i verkligheten
endast en enda invändning att göra
emot detta förslag, och det är — jag
tillåter mig här citera — »att man vid
förmögenhetsskatten alltid haft en för
gifta och ensamstående enhetlig regel».
På grund härav anser sig utskottet inte
kunna — jag citerar på nytt — »förorda
ett frångående av den sedan gammalt
gällande och även vid 1952 års
omläggning av den statliga direkta beskattningen
godtagna regeln med en
enhetlig skattepliktsgräns vid förmögenhetsbeskattningen
för äkta makar
och ensamstående». Jag medger gärna,
herr talman, att jag är en ganska konservativ
människa, men så konservativ
är jag verkligen inte, att jag kan lägga

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Ändringar i förmögenhetsbeskattningen m. m.

i dagen någon sympati för det slags
konservatism som talar ur detta utskottsbetänkande,
i varje fall i den del
som jag här har upphållit mig vid. Jag
har ingen riktig förståelse för att man
bemöter en argumentering, som åtminstone
gör anspråk på att ha sakliga
utgångspunkter, enbart med att det
alltid har varit så eller så. Snarast
styrks jag av utskottets argumentering
— någon skulle kanske rent av våga
säga brist på argumentering — i min
uppfattning att en höjning av skattepliktsgränsen
verkligen är befogad.
Jag kan inte se att det finns någon
anledning till att äkta makar skall
drabbas av förmögenhetsskatt enbart
därför att de har gift sig.

Jag skulle därför kunna finna det
motiverat med en dubbelt så hög skattepliktsgräns
för gifta som för ogifta.
Att motionärerna inte sträckt sig längre
än till att föreslå en skattepliktsgräns för
äkta makar som ligger 50 procent högre
än den för ogifta visar enligt min mening
en moderation som borde ha föranlett
en något välvilligare prövning
av denna sak från utskottets sida än
den som kommit motionen till del.

Detta var vad gäller motionen i dess
förra del. I den senare delen föreslår
motionärerna, att förmögenhetsskatten
skall göras avdragsgill vid taxering till
statlig inkomstskatt. Detta är ju en
gammal fråga som vi ofta har diskuterat
här i kammaren och som kammarens
ledamöter väl känner till.

Beträffande detta yrkande säger utskottet,
att en sådan avdragsrätt skulle
innebära ett betydande avsteg från en
ur olika synpunkter väl motiverad
konstruktion av förmögenhetsbeskattningen.

Det förefaller mig i varje fall som
om utskottet härvidlag inte till fullo
beaktat, att motionärernas yrkande i
verkligheten går ut på en ändring i
fråga om den statliga inkomstskatten.
Vad det gäller är ju att få fram den
inkomst som har egentlig bärkraft. Att

härvid räkna med den del av inkomsten
som åtgår för att gälda förmögenhetsskatten
är såvitt jag begriper denna
sak inte realistiskt. Har en viss inkomst
gått åt till en ofrånkomlig utgift
så existerar ju inkomsten inte längre,
och då kan den väl heller inte ha någon
skattekraft.

Motionärerna erinrar i detta sammanhang
om att kommunalskatten får
avdragas vid taxering till statlig inkomstskatt.
Eftersom förmögenhetsskatten
i princip är en skatt på förmögenhetsavkastning
— ehuru normen
för skatten, som vi vet, är förmögenhetens
storlek — så föreligger nog
samma skäl för en avdragsrätt i fråga
om förmögenhetsskatten som i fråga
om kommunalskatterna. Det förhållandet,
att den ena av dessa skatter utgår
till kommunen under det att den andra
utgår till staten, har enligt min mening
ingen som helst betydelse i detta sammanhang.
Vad som har betydelse är
väl att två personer med lika stora inkomster,
den ena inkomsten härrörande
enbart av arbete och den andra helt
eller delvis av kapital, får betala olika
höga skatter.

Slutligen, herr talman, har utskottet
hänvisat till 1950 års skattelagssakkunnigas
förslag till förenkling av vissa
beskattningsregler, vilket förslag av de
sakkunniga beräknas medföra ett inkomstbortfall
för staten av ca 112 miljoner
kronor. Utskottet har funnit detta
förhållande ensamt kunna vara tillräckligt
skäl för ett avslag på motionerna.
Jag vill, herr talman, i anslutning härtill
bara erinra om att den meningsriktning,
som jag tillhör, vid årets
riksdag har framlagt förslag till besparingar
av sådan omfattning, att utrymme
skulle ha funnits såväl för denna
skattesänkning som för en sänkning av
uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten
från 110 till 100.

Ja, herr talman, detta är ungefär vad
jag skulle vilja säga i den här frågan.
Jag slutar med att yrka bifall till re -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändringar i förmögenhetsbeskattningen m. m.

servation nr II) till det här föreliggande
betänkandet från bevillningsutskottet.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Den årliga förmögenhetsskatten
har många gånger diskuterats
här i kammaren. Då dessa motioner
behandlades i fjol framhöll vi från
folkpartihåll, att vi i princip ansluter
oss till dessa förslag. Vi har också tidigare
anslutit oss till tanken att förmögenhetsskatten
skall vara avdragsgill.
Inkomstskatt bör inte utgå på det
belopp som man har betalat till den
årliga förmögenhetsskatten. Jag är i likhet
med herr Hagberg av den uppfattningen,
att vad man har betalat till den
årliga förmögenhetsskatten inte innebär
någon ökad skattekraft.

Under diskussionerna kring den årliga
förmögenhetsskatten har det flera
gånger framhållits, att en av skönhetsfläckarna
på vårt skattesystem är det
förhållandet, att marginalbeskattningen
i vissa lägen tar mer än 100 procent av
avkastningen från ett kapital. Denna
skönhetsfläck borttvättas i stort sett om
förmögenhetsskatten görs avdragsgill,
även om det förenas med en ökning av
förmögenhetsskatteskalorna.

Inom folkpartiet har vi vidare anslutit
oss till tanken, att skattepliktsgränsen
bör vara högre för äkta makar än
för ensamstående. Man får därigenom,
menar vi, en riktigare avvägning ur
slcatteförmågesynpunkt. Dessa principiella
synpunkter har vi anfört i en
reservation till utskottsbetänkande!,
men vi betonar där samtidigt, att vi
anser, att dessa förändringar för närvarande
bör anstå. När det gäller turordningen
för skattesänkningar menar
vi nämligen, att man i första rummet
bör vidtaga en sänkning av den statliga
inkomstskatten. Det är samma
tankegång, som vi framfört i en motion,
som avlämnades i januari månad
i år.

Herr talman! Ur dessa synpunkter

ber jag att beträffande motiveringen få
yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Spetz m. fl., och i övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det sägs, att det är
skönt att människorna har så lätt att
glömma vad som skett. Detta faller mig
i minnet, när jag tänker på att man
fullständigt glömmer bort den principiella
uppdelning mellan inkomstskatt
och förmögenhetsskatt, som skedde
1947. Före 1947 hade vi ju en sammanblandning
dels med de 60 procenten
och dels med den hundradel, som
lades till inkomsten. 1947 beslöt riksdagen,
att inkomstskatten skulle vara
en skatt för sig och förmögenhetsskatten
en skatt för sig. Nu försöker man
koppla ihop dem igen genom denna avdragsbestämmelse.
Man har mycket delade
uppfattningar om hur man skulle
kunna ta igen vad som på det sättet
förlorats. Man kan emellertid inte jämföra
förmögenhetsskatten med kommunalskatten.
På kommunalskatten utdebiteras
det ju olika i hela landet, men
man har en gemensam skatteskala i
fråga om förmögenhetsskatten.

Nu har det invänts, att alla ju inte
får samma avkastning på sin förmögenhet.
Det beror ju inte på någon
skatteskala eller på några statliga anordningar.
Skall man över huvud taget
här göra någon anordning, måste enligt
utskottets mening de båda skatteformerna
hållas isär. Det som skall ske
i fråga om förmögenhetsskatten måste
ske inom förmögenhetsskattens ram
och inte inom inkomstskattens. Jag är
inte alls blind för att man mycket väl
kan ordna dessa ting genom anordningar
i skatteskalan. Jag vill erinra
om 1949 års skatteutredning och reservationerna
som fogats till den. Såväl
herr Hagberg, vill jag minnas, som de
folkpartistiska representanterna den
gången ville liksom motionärerna här

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Ändringar i förmögenhetsbeskattningen m. m.

genomföra avdragsrätten med en höjning
av skatten upp till 22 promille i
stället för de nu utgående 18 promille
på den högsta förmögenheten. Men jag
vill även erinra om att Gustaf Söderlund
ville genomföra anordningen med
avdragsrätten utan någon höjning i skatteskalan.
Man får nog se till, att man
försöker komma till en någorlunda enig
ståndpunkt i detta avseende, innan
man vidtar några åtgärder.

Sedan är det väl, herr talman, tämligen
klart vad utskottet här mycket
starkt understryker, och vad herr Kristensson
också starkt underströk: om
vi kommer i det läget, vilket jag hoppas,
att vi får möjlighet att genomföra
en skattesänkning, är det icke förmögenhetsskatten
som först och främst
skall undergå en sänkning. Andra skatter
måste komma i första hand. Vi får
således avvakta tidpunkten. Är vi överens
om att förmögenhetsskatten icke
skall sänkas i första hand utan — här
står jag ungefär på samma linje som
herr Kristensson — i stället inkomstskatten,
borde det kunna finnas vissa
möjligheter till att vi en gång, när vi
kommer fram till en förändring av förmögenhetsskatteskalan,
kan göra den
inom samma förmögenhetsskatts ram.
Men när det kan ske det har varken
herr Kristensson eller jag möjlighet att
i dag bedöma med de utgångspunkter
vi har.

Nu säger herr Hagberg, när han yrkar
bifall till högermotionen: Högern
har lagt fram förslag, som borde möjliggöra
den sänkning, som här föreslås.
Ja, det har högern visst gjort, men
den har lagt fram förslag, som icke i
vare sig denna kammare eller den på
andra sidan sammanbindningsbanan
har föranlett några åtgärder. Då är det
ju inte möjligt att komma med den
motiveringen, att det finns plats för att
sänka förmögenhetsskatten.

Jag tror således, att — och jag är här
på samma linje som herr Hagberg —
den enda möjligheten till skattesänk -

ning är att pressa ned utgifterna. Den
meningen har jag hävdat vid flerfaldiga
tillfällen. Men för att vi skall kunna
genomföra våra planer — det har ju
herr Hagberg och jag varit överens om
så många gånger — måste första förutsättningen
vara att få en riksdagsmajoritet,
som ställer sig bakom dem. Utan
riksdagsmajoritet tjänar det ju inte ett
uns till om vare sig herr Hagberg eller
jag säger, att »det och det skall genomföras,
om herrarna tar hänsyn till vad
vi föreslagit».

Jag hemställer om bifall till utskottsbetänkandets
såväl kläm som motivering.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det tjänar kanske inte
mycket till att ta upp någon större
debatt om dessa saker, men jag vill
bara i anledning av vad bevillningsutskottets
aktade ordförande här sagt påpeka,
att då vi inom högern resonerar i
skattefrågorna, måste vi självfallet, om
vi är konsekventa, hela tiden göra det
mot bakgrunden av det budgetalternativ
som vi lagt fram. Annars hänger ju
hela vår argumentering i luften.

Det kan låta bestickande, när herr
Olsson i Gävle framhåller att riksdagen
ju redan fastställt en helt annan budget
än den vi sålunda föreslagit och
att det inom den fastställda hudgeten
inte finns utrymme för någon skattesänkning.
Men mycket beror på hur
den löpande budgeten kan komma att
utfalla. Herr Olsson i Gävle har väl inte
kunnat undgå att observera, att den
budget som nu är helt klar och fullständigt
kan överblickas, alltså förra årets
budget, bar utfallit på ett sätt som vi
inte kunde förutse den gången budgeten
fastställdes. Hade man då vetat att utfallet
skulle bli så gynnsamt som det
i själva verket blev, hade man måhända
sett annorlunda på skattefrågorna. Det
är inte alls otänkbart att den budget,

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändringar i förmögenhetsbeskattningen m. m.

som nu löper, kommer, när den tiden
är inne, att förete ett lika gynnsamt
utfall som förra årets budget.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det kan naturligtvis
vara riktigt att resonera som herr
Hagberg gör och säga, att högern är
konsekvent. Men högern är i varje fall
inte realistisk när det gäller denna sak
och det brukar ju högern göra anspråk
på. Det finns, såvitt jag kan förstå, efter
de beslut som riksdagen redan fattat
beträffande sjukförsäkringens genomförande
o. s. v. inte något utrymme för
en skattesänkning. Men om högern hade
lyckats genomföra alla de förslag som
högern lade fram under vårriksdagen,
då hade man givetvis handlat konsekvent,
om man nu påyrkat en skattesänkning.

Herr Hagberg erinrar om att budgetåret
1953/54 har uppvisat ett överskott.
Men vi vet ännu mycket litet om detaljerna
därvidlag — jag har inte hunnit
studera dem, och jag tror inte att herr
Hagberg heller har gjort det. Det skall
emellertid bli mycket intressant att få
reda på, hur det förhåller sig med de
reservationer t. ex. beträffande fjärde
huvudtiteln som enligt riksdagens medgivande
skulle få överskridas. Kan det
inte tänkas att de belopp, som skulle
finnas kvar enligt tidningarnas uppgifter,
är sådana som inte hunnit utbetalas
före budgetårsskiftet? Förhåller det sig
på det sättet har ju staten motsvarande
skulder att betala under det nya budgetåret.

Jag tror inte att det finns någon anledning
att nu ta upp någon större tvist
om detta problem. Vi får nog tillfälle
att återkomma därtill vid vårriksdagen,
då vi bättre vet hurudant läget är. Jag
vidhåller emellertid alltjämt, att om det
finns möjligheter till en skattesänkning,
är det icke förmögenhetsskatten som i
första hand bör sänkas.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Vi kanske inte i detta
sammanhang skall diskutera budgetteknik,
men eftersom herr Olsson i Gävle
berörde frågan om reservationerna
vill jag säga, att jag tror inte att jag
gissar så fel, om jag utgår ifrån att en
del av de eftersläpande reservationer,
som finns i budgeten, så småningom
kommer att falla bort, detta helt enkelt
av den anledningen att hänsynen till
penningvärdet och behovet av att föra
en antiinflationspolitik kommer att göra
det nödvändigt att hålla nere investeringsverksamheten
på ett sätt som
man kanske inte tidigare tänkt sig.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! Då jag inte haft tillfälle
delta i utskottets behandling av detta
ärende kan det kanske synas förmätet
att jag försöker berika debatten med
några synpunkter. Men den fråga det
här gäller är i själva verket rätt gammal.
Vi mötte den inom 1949 års skatteutredning,
där samma synpunkter som
motionärerna nu framfört grundligt ventilerades
och där man med hjälp av
tabeller sökte visa, hurudant resultatet
av förslagen skulle bli. Samma saker har
sedan diskuterats inom utskottet, men
utskottet har hela tiden ställt sig på
ungefär samma ståndpunkt som i dag.

Vad först beträffar den undre gräns,
efter vilken förmögenhetsskatt skall utgå,
vill jag erinra om att även jag framförde
inom skatteutredningen en reservation,
där jag föreslog att det skulle
vara en skillnad i detta avseende mellan
äkta makar och ogifta personer. Finansministern
gick en medelväg mellan de
olika ståndpunkterna och stannade vid
ett skattefritt belopp av minimum 50 000
kronor. Vad var då orsaken till att man
valde just beloppet 50 000 kronor? Såvitt
jag förstår kan det ur rättvisesynpunkt
anföras precis lika goda skäl för
60 000, 70 000 eller 75 000 kronor såsom

Onsdagen den 10 november 1954. Nr 28. 39

Ändringar i förmögenhetsbeskattningen m. m.

en gräns, och det ytterst avgörande härvidlag
var väl, hur mycket pengar man
ville få in till statskassan. Ur den synpunkten
tror jag att man kan sätta gränsen
var man vill. Man kan säga att det
blir lika rätt vare sig man sätter gränsen
där eller där.

Vad som förvånat mig något hela
tiden är att högerpartiet i sina motioner
och reservationer alltid framfört frågan
om avdragsrätt för förmögenhetsskatten.
Denna fråga har också undersökts i
skatteutredningen och man kom till det
resultatet, att förmögenhetsägaren i vissa
fall skulle erlägga förmögenhetsskatt,
men genom att han erhöll avdrag
på inkomstskattesidan befriades han
härigenom från att erlägga inkomstskatt.
Jag har själv svårt att acceptera
den principen. Det är väl nämligen våra
inkomster som utgör det verkliga skatteunderlaget,
det är våra inkomster som
vi lever av och det är dem hela samhället
existerar på. Accepterar vi den principen
att vi skall tära på förmögenheten,
då försämrar vi ovillkorligen vår
ställning. När man därtill föreslår en
sådan höjning av skatteuttaget att man
når upp till 2,2 procent av den beskattningsbara
förmögenheten och således
tangerar och i vissa fall kanske t. o. m.
överskrider en lågt avkastande förmögenhets
verkliga avkastning, då har jag
svårt att följa med. Jag tillät mig i stället
att i skatteutredningskommittén föreslå
en generell sänkning av skatteskalorna
för att på det sättet lindra förmögenhetsskatten.

Nu säger utskottet här att man likaväl
kan ernå ett resultat genom en sådan
sänkning av skatteskalorna. Utskottet
vill emellertid inte gå med på att
denna skatt skall bli den första man
rubbar på. Ja, det är kanske litet svårt
att i dag säga hur utvecklingen blir. Blir
det en inflatorisk utveckling då rubbas
också förutsättningarna för beskattningen,
och då kan man även få rubba på
en sådan här skatt.

.Tåg tror att det i nuvarande läge är

ganska orealistiskt att komma med några
separata förslag om sänkningar av
den ena eller den andra skatten. Blir
det -— vilket i varje fall jag hoppas
möjligheter till skattesänkningar, då förutsätter
jag att dessa frågor grundligt
kommer att prövas, och jag hoppas då
att man tar hänsyn till berättigade krav
på sänkningar av såväl den ena som
den andra skatten. I dagens läge har
jag, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
ord i anledning av herr Hagbergs i
Malmö sista yttrande.

För att undvika allvarliga faror måste
vi säkerligen begränsa investeringar och
sådant och kanske även spara på reservationerna.

Herr talman, alltihop är ju bra, men
gäller detta även fjärde huvudtiteln?
Det är där, herr Hagberg, som vi under
de senaste åren har gjort en hel mängd
beställningsbemyndiganden som ju
måste betalas allteftersom leveranserna
sker. Jag frågar mig nu hur mycket av
det som nu finns över från föregående
budgetår som tillhör obetalda beställningsbemyndiganden.
Skulle det visa
sig att detta är ett belopp på mer än
hälften av de 375 eller 400 miljoner kronorna,
då krymper summan ögonblickligen
avsevärt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herrar Velander och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i avseende å motiveringen,
nämligen dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av motiveringen i den lydel -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen om semester.

se, som föreslagits i den av herr Spetz
in. fl. avgivna reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

§ 12.

Ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen om
semester.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester, jämte i ämnet väckt motion.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad
proposition, nr 46, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 7
och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester.

De i propositionen föreslagna ändringarna
i semesterlagen anslöto till
den vid innevarande riksdags vårsession
beslutade lagen om yrkesskadeförsäkring.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
12 § första stycket lagen om semester
lyda:

Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär,
såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern
icke förläggas till tid, då arbetstagaren
på grund av sjukdom, som inträffat
innan semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid
för hans bortovaro från arbetet, som
enligt 7 § andra stycket c) och d) skall
jämställas med tid å vilken arbete utförts.
Dylikt medgivande erfordras dock
icke, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren å tid
som nu sagts.

I samband med propositionen hade

utskottet behandlat den i anledning av
propositionen i andra kammaren väckta
motionen nr 500 av herrar Gustafson i
Göteborg och Königson, i vilken motion
hemställts, »att riksdagen för sin del
måtte besluta att förbudet mot förläggande
av semester utan arbetstagarens
medgivande till tid då den anställde är
sjuk också skall gälla tid, då företaget,
eller berörd avdelning inom detsamma,
är stängt för gemensam semester, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig ändring i lagtexten».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionen II: 500,
bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av fröken
Höjer och herr Königson, som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med förklaring att riksdagen i
anledning av motionen 11:500 funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda lagförslaget,
måtte för sin del antaga förslaget med
den ändringen, att 12 § första stycket
erhölle följande lydelse:

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I reservationen till andra
lagutskottets utlåtande nr 43 har herr
Königson och jag upptagit frågan om
rätt för arbetsgivaren att beträffande
sjuk arbetstagare utan arbetstagarens
medgivande förlägga semestern till tid,

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen om semester.

då driften vid företaget är inställd. Vi
anser inte att arbetsgivaren skall ha en
sådan rätt.

I de två förslag som framläggs i proposition
nr 46 till ändringar av semesterlagen
understryks, att semestern rent
allmänt är avsedd för rekreation och
inte för att t. ex. under en ledighet återförvärva
hälsa. De båda ändringsförslagen
går ut på att inte endast frånvaro
från arbetet på grund av olycksfall i
arbetet eller yrkessjukdom skall vara
kvalificerande för semester utan även —■
upp till 90 dagar av kvalifikationsåret —
tid då arbetstagaren på grund av sjukdom
varit oförmögen till arbete. Det
skulle alltså bli rätt för arbetstagaren att
få räkna denna ledighet såsom semesterkvalificerande.

Det andra förslaget innebär förbud
för arbetsgivaren att utan arbetstagarens
samtycke förlägga semester till
tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom
ej är i arbete, detta under förutsättning
att sjukdomen har börjat före
semestern. Från denna bestämmelse
görs ett viktigt undantag. Om driften
inställs vid ett företag för att bereda
arbetstagarna gemensam semester, har
arbetsgivaren rätt att utan arbetstagarens
medgivande förlägga semestern till
denna tid, även om arbetstagaren innan
denna driftinställelse börjar är ledig
på grund av sjukdom. Antag t. ex. att en
arbetstagare får lunginflammation fem
dagar före en sådan driftinställelse.
Arbetsgivaren har då rätt att förlägga
semestern för denne arbetstagare till
tiden för driftinställelseri, även om
denne inte själv så önskar.

Tjänstemännens Centralorganisation
ifrågasätter om det är riktigt att så sker.
Jag skulle vilja veta vad det är för principiell
skillnad mellan eif företag, som
ställer in driften och ger alla anställda
semester på en gång, och ett företag,
som i stället har en semesterlista, där
det är uppritat när de olika arbetstagarna
skall få semester.

Om någon mycket kvalificerad be -

fattningshavare i det senare företaget
blir sjuk strax före sin semester, har
inte arbetsgivaren rätt att utan hans
medgivande förlägga semestern till den
tid, då han är sjuk. Men om samme befattningshavare
skulle tillhöra ett företag
med gemensam semester har arbetsgivaren
full rätt att göra så. Det vore
ju väldigt besvärligt, säger man, att ge
denne befattningshavare semester vid
annan tidpunkt. Man kan inte vara av
med honom. Men om det vore så lyckligt
för arbetstagaren — höll jag på att
säga — att han blev sjuk under »arbetsåret»,
är arbetsgivaren tvungen att ge
honom ledigt. Då blev det alltså ändå
en käpp i hjulet för den arbetsgivaren.
Jag kan inte riktigt förstå varför det
skulle bli mindre besvärligt för det
företag, som har semestrarna utlagda
över hela året, att ge arbetstagaren semester
på annan tid än för det företag,
som stänger helt och hållet.

För arbetstagarna måtte det verka
synnerligen ologiskt att den ene skall
få vara med om att bestämma om semestertiden
och den andre inte. Det är
säkerligen inte en stor sak för företaget,
men det är en stor sak för individen.

Redan nu räknas inte bara ledighet
på grund av sjukdom efter yrkesskada
utan också viss del av ledighet efter havandeskap
och annat som semesterkvalificerande
ledighet. I alla sådana fall
får inte ledigheten räknas som semester
utan att arbetstagaren är med på detta.
Här görs nu ett enda undantag.

Herr talman! Jag yrkar med denna
motivering bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Dahlén (fp),
Nihlfors (fp) och Larsson i Stockholm
(fp) samt fru Sjöstrand (fp).

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill allra först uttrycka
min tillfredsställelse över att
den gamla besvärliga frågan om huruvida
tid då anställd är sjuk skall vara

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen om semester.

semesterkvalificerande eller inte äntligen
fått sin lösning. Jag är också glad
för att det inte längre skall vara tilllåtet
att förlägga semester till tid, då
arbetstagare är sjuk, om sjukdomen
börjar före semestern.

Men jag kan inte förstå varför man
skall göra ett undantag här för företag
som tillämpar gemensam semester eller
gemensam semester för viss avdelning.
År detta en förmån, är det ett värde
för den anställde att man inte får förlägga
semester till sjukdomstid, då kan
det väl inte få vara så att man tar
ifrån det stora flertalet anställda denna
förmån. Ty här ger man med ena
handen åt företrädesvis arbetare något
som man betraktar som en förmån, men
sedan tar man för det stora flertalet
omedelbart tillbaka denna förmån. Det
stora flertalet arbetare här i landet har
utan tvivel gemensam semester, och
med de undantag som göres i förslaget
kommer de inte i åtnjutande av den
förmån som det innebär att arbetsgivare
inte kan förlägga semester till
sjukdomstid, om den anställde inte vill
det.

Jag är också förvånad över att andra
lagutskottet nu är så försiktigt. 1948 var
utskottet inte så försiktigt när det hade
att yttra sig över ett par vid den riksdagen
väckta motioner. Då sade utskottet
först att en arbetare som varit sjuk
i allmänhet har större behov av vila
och rekreation än en som inte varit
sjuk. Sedan tog utskottet upp de invändningar
som gjorts om svårigheterna
för företagen att ge en anställd semester
efter det att han varit sjuk, i all
synnerhet vid företag som har gemensam
semester. Men utskottet säger om
detta, att olägenheterna av ett dylikt
förbud torde dock även i sådana företag
vara av relativt begränsad omfattning.
Det är detsamma som vi säger i
vår reservation. Vi tror att man har
överdrivit svårigheterna här. Det kan
inte vara så många anställda det blir
fråga om, men den enskilde kan vara i

stort behov av semester, när han tillfrisknar,
och han kanske har tänkt sig
att använda semestertiden för något
ändamål, som han inte har kunnat använda
sjukdomstiden till.

Jag tror att utskottet här är något
för försiktigt, och därför skulle jag
gärna vilja se att kammaren nu, när
man ändå vill ge en del av de anställda
här i landet denna förmån, inte med
ett sådant undantag som här föreslagits
tar ifrån det stora flertalet anställda
denna förmån.

Jag uttrycker, som jag sade förut,
min tillfredsställelse över att vi nu fått
den gamla tvistefrågan löst om huruvida
sjukdomstid skall vara semesterkvalificerande
eller inte. Det är lyckligt
att den blivit löst, men jag tror det
skulle vara lika lyckligt om vi nu med
ett radikalt grepp kunde lösa frågan om
huruvida det skall vara tillåtet att förlägga
semester till tid, då arbetstagare
är sjuk, mot hans vilja. Ett radikalt
grepp, som jag inte tror skall bli till
någon större olägenhet för företagen
men som ger arbetstagarna vad de har
rätt att kräva i detta fall, det innebär
ett bifall till reservationen.

Jag vill därför, herr talman, bara
sluta med att yrka bifall till reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! När vi i utskottet har
haft att ta ställning till den här propositionen,
nr 46, har vi i allt följt Kungl.
Maj :ts förslag.

Det är ju ett gammalt önskemål som
här har blivit tillgodosett, nämligen att
sjukdom också skall få räknas som kvalificerande
när det gäller semester lika
väl som tidigare en sådan sjukdom som
har varit förorsakad av olycksfall i
arbetet. På den punkten har det icke
rått några delade meningar inom utskottet.

När det gäller ändringen av 12 §, en -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen om semester.

ligt vilken ändring arbetsgivare inte
får förlägga semestern till en arbetstagares
sjukdomstid utan arbetstagarens
medgivande, finns det ju enligt Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag ett undantag,
som gäller de företag som har en
gemensam, sammanhängande semester.
På den punkten har det väckts en motion,
som reservanterna har talat för
i dag. Utskottet har inte kunnat gå med
på den. Skulle någon behöva ta semester
efter en sjukdom skulle det alldeles
säkert gå att ordna med arbetsgivares
tillstånd, så att vederbörande kunde få
en ledighet även efter det att den gemensamma
semestern hade avslutats.

Att det här är en relativt liten fråga
understryks ju också av att Landsorganisationen
inte har haft någonting att
anmärka emot det här undantaget från
lagen. Det är väl under Landsorganisationen
de här förbunden lyder, som
kommer att drabbas av detta undantag.
Jag tror att man gör alldeles för stor
affär av den här saken, och jag skall
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Fru Johansson säger att
det här är en liten fråga. Ja, jag tror
också att det är en liten fråga för företagen,
men för en och annan enskild
individ är det en stor fråga. Det kan
gälla individens hälsa, när vederbörande
inte, på grund av att arbetsgivaren
inte vill ge vederbörande sjukledighet,
det året får den rekreation som han
eller hon behöver.

Fru Johansson säger också att det här
bara gäller dem som är anslutna till
LO och inte till TCO. Det kan jag rakt
inte förstå, ty detta gäller tjänstemän
också. Det gäller alltså bägge grupperna.

Jag anser således att frågan är liten
ur arbetsgivarens synpunkt, stor ur individens,
och logiskt och rättvist tycker
jag då det borde vara att rösta med
reservationen.

Herr KÖNIG SON (fp):

Herr talman! Jag vill bara till fru
Johansson i Norrköping säga, att vi inte
har sagt att detta är en stor fråga. Det
är en liten fråga, och i all synnerhet är
det en liten fråga för företagen, men
för en enskild som drabbas av den här
bestämmelsen kan det vara en stor
fråga. Därför menar vi att man skall slå
vakt om den enskildes rätta. Jag tror
också att fru Johansson har rätt när
hon i detta fall talar vackert om företagarna.
De flesta av dem är nog förstående,
men det finns också företagare
som är sådana att man för deras
skull kunde behöva ha lagparagrafen
utformad så som vi föreslår den.

Fru Johansson talade om Landsorganisationen.
Den hade en annan mening
år 1948, och jag ansluier mig till den
mening Landsorganisationen gav uttryck
åt i sitt yttrande år 1948.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag vill bara svara fröken
Höjer att jag inte sade att det bara
gällde Landsorganisationen. Vad jag sade
var att den största delen av dem som
berörs av det här undantaget tillhör LO.

Om man skulle gå så långt att man
skulle lagstifta så som reservanterna
vill är jag rädd för att det kanske skulle
uppstå krångel på arbetsmarknaden. Om
man skulle gå efter ordalydelsen i reservationen
och kräva arbetstagarnas
medgivande för att förlägga semestern
till viss tid, även när det planeras gemensam
semester för hela företaget och
när arbetsgivaren dessutom måste bestämma
sig 14 dagar i förväg för när
semestern skall utgå, kanske det skulle
bli större krångel än det nu är.

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändring i 12 § lagen om semester.

Höjer begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Höjer begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 46 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13.

Ändring i 12 § lagen om semester.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 12 § lagen om
semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 13 i första kammaren av herr Norling
m. fl. samt nr 16 i andra kammaren
av herr Lundberg.

I motionerna hade föreslagits den
ändringen av 12 § lagen om semester,
att semester skulle utgå i ett sammanhang
såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffades med arbetstagaren,
och att bestämmelsen om uppdelning
av semester skulle utgå.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:13 och II: 16, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundberg, Axel E. Svensson, fru Västberg
och herr Königson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 13
och II: 16, för sin del antaga följande
förslag till

LAG

angående ändrad lydelse av 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester.

Härigenom förordnas, att 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 om semester
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
överstiger semestertiden tolv
dagar, må dock semestern förläggas till
två skilda perioder, av vilka den ena
utgör minst tolv dagar.

(Föreslagen lydelse.)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Utskottets hemställan föredrogs; och Herr LUNDBERG (s):
anförde därvid: Herr talman! Dels därför att jag är

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

motionär och dels därför att jag önskar
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen skall jag
be att få ge några synpunkter på den
här frågan.

Utformningen av den nuvarande semesterlagens
12 §, andra stycket, påminner
om en gammal bekant, nämligen
den omdiskuterade 23 § i arbetsavtalen,
där arbetsgivarens suveränitet
över arbetstagarna markeras. Sigfrid
Hansson, som i sin livstid bland
annat var ordförande i andra lagutskottet,
lärare och chef för Landsorganisationens
skola i Brunnsvik, skulle väl
knappast kunna ha tänkt sig att 1954
års lagutskott, trots att det praktiska
livet jävat alla motiveringar från år
1951, benhårt skulle ha andan från § 23
kvar i en svensk sociallag, vars syfte är
att skydda det värdefullaste och mest
centrala i produktionslivet, nämligen
människan, från en för hastig fysisk
och psykisk förslitning.

Utskottet relaterar arbetstidsutredningens
missvisande och felaktiga uttalande,
att om semestern utsträckes till
tre veckor kommer arbetstagarnas inflytande
genom rätten att kunna vägra
en delning av semestern att få en väsentligt
ökad betydelse, samt andra
lagutskottets uttalande 1951, att genom
den utökning av semestertiden,
som 1951 års beslut innebar, därvid semestrarna
sannolikt kommer att koncentreras
till en begränsad tid av sommaren,
torde de anordningar i olika
hänseenden, som nu förekommer för
tillgodoseende av de semestrande —
hotell, pensionat, kommunikationer
m. m. — svårligen att förslå.

Arbetstidsutredningens uttalande är
en fläkt av en svunnen tid, som icke
tar hänsyn till den sociala, ekonomiska
och tekniska revolution vi upplevt i
svenskt samhällsliv, där människan
trots allt kommit att inta en uppmärksammad
ställning. Treveckorssemestern
var ett framsteg, men i förhållande till
utvecklingen och trots kompromissen

Ändring i 12 § lagen om semester.

innebar den ett mindre ingrepp i produktionslivet
än som exempelvis skedde
när åtta- eller tolvdagarssemestern beslöts.
Men före 1951 gällde trots detta
en bestämmelse motsvarande den av
oss reservanter föreslagna utformningen
av 12 §.

Jag vill erinra om att det även före
1951 fanns en hel del högre tjänstemän
och andra som hade tre eller flera veckors
semester, men för dem har inte
ifrågasatts införandet av den undantagsbestämmelse,
som 1951 infördes för
arbetstagarna. Detta kan tolkas så, att
man ansett, att de organiserade arbetarna
i sitt fackliga arbete visat sådan
brist på omdöme och hänsyn, att 1951
års tillägg var motiverat i och med att
de fick ökad semesterledighet och att
arbetsgivarna skulle sättas som förmyndare
och ha bestämmanderätt över en
av arbetarna intjänt rättighet.

Treveckorssemestern är nämligen en
intjänt löneförmån, men den är desslikes
ett skydd för arbetskraften. Den
måste betraktas som ett minimum, och
en splittring av semestern kan omöjliggöra
verklig rekreation, medföra ökade
kostnader och hindra arbetstagaren och
hans familj från att rationellt kunna
utnyttja semestertiden. Det är otillständigt
att en lagparagraf skall hindra arbetaren
att ha bestämmanderätt, eller i
varje fall medbestämmanderätt, över en
intjänt förmån och vid bedömandet av
hans egen arbetskraft, som är arbetarens
förnämsta tillgång och kapital.

Jag vill kraftigt understryka, att det
skall vara synnerligen starka produktionstekniska
och liknande skäl, som
skall ligga till grund för en uppdelning
av semestern. Detta bör understrykas
både ur samhälls-, industri- och arbetstagarsynpunkt.
Men det bör då uppmärksammas,
att den utformning av
12 §, som vi reservanter föreslår, inte
lägger hinder i vägen för arbetsmarknadens
parter att på sedvanligt sätt
träffa en överenskommelse om en uppdelning
av semestern, om starka skäl

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändring i 12 § lagen om semester.

därtill föreligger. Den svenska fackföreningsrörelsen
bär visat en sådan mogenhet,
att det inte finns någon anledning
befara, att sådana överenskommelser
icke skall komma till stånd för de
områden inom näringslivet, där verkliga
skäl för en uppdelning kan påvisas.

Vad gäller talet om kommunikationerna
i detta sammanhang, så avsågs väl
närmast påfrestningarna på våra järnvägs-
och bussförbindelser. Även därvidlag
måste man väl säga, att en uppdelning
av semestern icke minskar utan
tvärtom ökar påfrestningarna, då man
kanhända tvingas göra två resor i stället
för en för att klara semestern. Vad en
splittrad semester innebär för familjen
behöver kanske inte påtalas, men ingen
kan väl se bort ifrån, att för en familj
kan den omöjliggöra en förnuftig planering
och bli så kostnadsökande, att
den omöjliggör ett utnyttjande av semestern
för avkoppling, rekreation samt
samvaro med familjen. Även arbetarna
har nu en ekonomisk standard, som
möjliggör semesterresor. Jag tror att
behovet och längtan att se en del av
vårt vackra land, men även att resa
över gränserna, finns och är stark hos
de människor, som är utsatta för pressen
av det löpande bandet och får slita
hårt. En lagparagrafs underliga utformning
får och skall inte vara en hämsko,
som hindrar tillgodoseende av dessa
önskemål, till och med om den ingår i
en sociallag.

Vi har tyvärr vant oss vid att när
ingrepp och förstörelse av svensk natur
sker, så har balsam på såren varit,
att det sker för att tillfredsställa utvecklingens
krav på råmaterial och
kraft. Även om vi kortsiktigt böjt oss
för detta krav, har väl många av oss
en känsla av att ingen vet de framtida
verkningarna av dessa mångskiftande
ingrepp i svensk natur. De kan bli en
bumerang, vars återkommande verkningar
vi icke kan överblicka.

Då det gäller skyddet av människan i
produktionsprocessen kan och får vi

icke handskas lika vårdslöst. I gamla
tider, särskilt under arbetslöshetstider,
såg man i kroppsarbetaren en produktiv
förbrukningsartikel, där människan
kom bort. Hela vår sociallagstiftning
har emellertid till syfte att kunna hjälpa,
försvara och skydda människan,
arbetskraften, mot för hastig förslitning
och förstörelse. Det finns givetvis svårigheter,
som vi ännu inte rår på, och
hänsyn, som vi måste ta och som vi
tvingas att ge tappt inför, därför att vi
ännu icke kan bemästra dem, men i
detta fall föreligger icke sådana.

Den i reservationen föreslagna ändringen
är både en reell men framför allt
en principiell deklaration, att riksdagen
inte glömt människan i produktionslivet,
även om många av dess ledamöter
synes fjärma sig eller ha för
litet kontakt med de många arbetsplatsernas
folk.

Erfarenheterna visar även, låt vara
att det endast är ett år — men det är
ändock ett högkonjunkturernas och den
fulla sysselsättningens år — att arbetsgivarna
av tvång eller fri vilja i det
praktiska livet i det stora flertalet fall
aldrig tillämpat 12 §, men det finns
tillräckligt många undantag för att vi
från riksdagens sida skall ha anledning
att göra en ändring. När riksdagen genom
sitt nyss fattade beslut ändrat
12 § i semesterlagen, vore det ur rationaliserings-
och ekonomisk synpunkt
lämpligt att nu genomföra den ändring
som reservanterna förordat i denna fråga,
men jag förstår att riksdagen inte
anser detta vara något bärande skäl.

Sociallagar brukar ju bryta väg och
vara till ledning för en önskvärd utveckling.
Utskottets rekommendation
att vänta och se innebär, att lagutskottet
beträtt en annan väg, nämligen att
nöja sig med att i lag inskriva det som
praktiskt tillämpas av ansvarsfulla parter
inom svenskt näringsliv. Från reservanternas
sida föreligger ingen vilja
att skada svenskt näringsliv, tvärtom.
Men vi anser att näringslivets och sam -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

hällets intressen bäst gagnas, om vi
hjälper till att skydda den trots allt
värdefullaste faktorn inom produktionsprocessen,
nämligen människan —
arbetskraften.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som av mig
med flera avgivits till utskottets utlåtande
och vari vi föreslår att 12 § andra
stycket i semesterlagen skall få följande
utformning: »Semestern skall utgå i ett
sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren.»

Jag tror att andra kammaren skulle
hedra sig och fullfölja en social tradition,
om man på denna punkt ser till
att arbetstagaren får den rätt till en intjänt
förmån för att på bästa sätt skydda
sin arbetskraft som reservationen
innebär.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vi hade att ta ställning
till samma motion förra året, och kammaren
avslog då motionen. Utskottet
skrev vid detta tillfälle, att semesterlagen
då för första gången skulle träda
i kraft fullt och helt och att man därför
borde avvakta vilka erfarenheter man
fick av lagen, innan man ändrade den.

Nu har semesterlagen varit i kraft
ytterligare ett år, och vad har vi gjort
för erfarenhet under denna tid? Jo, att
gemensam semester blivit tilldelad arbetarna
i större utsträckning än vad
som skett under föregående år. Det var
med ganska stor procent som gemensamhetssemestern
ökat. Man måste fråga
sig, om det är nödvändigt att göra en
lagändring, när man inte kan påvisa
att det har skett något oegentligt på arbetsmarknaden
i detta hänseende.

När de instanser som förberedde
denna lag hade konferenser med de
olika parterna på arbetsmarknaden,

Ändring i 12 § lagen om semester.

gjorde de den erfarenheten, att det inom
vissa områden icke var möjligt att
ge de anställda tre veckors sammanhängande
semester. Om motionärerna
i sin motion hade kunnat påvisa, att
12 § i semesterlagen hade verkat på det
sättet, att det varit omöjligt för arbetarna
att få en sammanhängande semester,
så skulle jag ha förstått att motionen
kom igen i år. Jag kan försäkra
herr Lundberg, att om det skulle visa
sig, att 12 § skulle vara till förfång för
arbetarna och att de inte skulle kunna
få en sammanhängande semester på
grund av dess innehåll, skall jag vara
den första att gå med på den lagändring
som motionen syftar till, men som
inte någon av motionärerna kunnat påvisa
detta vill jag, herr talman, föreslå
bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Med det resonemang fru
Johansson i Norrköping här för, skulle
det ha varit omöjligt att här i riksdagen
genomföra t. ex. åttatimmarsdagen och
åtta- eller tolvdagarssemestern. Det är
tydligen så — vilket är att beklaga — att
ju längre bort man kommer från arbetsplatsen,
desto svårare är det att rätt
förstå de problem, som man där brottas
med.

Sedan har det här ordats om vilka
svårigheter ett genomförande av här
ifrågavarande lagändring skulle stöta
på. Jag vill då fråga: Tror fru Johansson
i Norrköping att LO:s ordförande
och hela den svenska fackföreningsrörelsen
skulle föra fram krav om borttagande
av ifrågavarande undantagsbestämmelse,
om det inte hade förekommit
ganska otrevliga följder av bestämmelsens
tillämpning i praktiken?

Jag tror i likhet med fru Johansson i
Norrköping, att den ansvarskännande
delen av arbetsgivarna i vår industri
ger sina anställda tre veckors sammanhängande
semester. Jag tror emellertid
också, att andra lagutskottet i detta fall

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändring i 12 § lagen om semester.

har beträtt vägar, som icke borde beträdas
i svensk sociallagstiftning, och
jag beklagar att så har skett.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Vad avståndet från arbetsplatsen
beträffar är väl det lika
långt för herr Lundberg som för mig.
Jag tror emellertid att jag känner lika
starkt för svensk sociallagstiftning som
herr Lundberg, trots att jag i detta fall
icke vill vara med om att ändra på en
lag, av vars tillämpning man hittills
icke har kunnat påvisa några egentliga
olägenheter.

Sedan vill jag hänvisa till vad reservanterna
själva skrivit, nämligen att arbetsmarknadens
parter säkerligen själva
kan träffa överenskommelser i detta
stycke. Det är sålunda en principfråga
om vem som skall bestämma, arbetsgivaren
eller arbetstagarna. Det är den
frågan det hela rör sig om. En talesman
för utskottet förklarade här mycket
enkelt, att om någon skall bestämma, så
är det arbetstagarna, eftersom de är de
svagare. Jag tror det är på det sättet
man ser på denna fråga. Om det hade
visat sig att ifrågavarande bestämmelse
varit till förfång, så är jag säker på att
andra lagutskottet gärna skulle ha medverkat
till en lagändring, men man ändrar
inte en lag, som inte varit i bruk
mer än ett par år, om inte svårigheter
med densamma kunnat påvisas.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Även § 23 var en principfråga.
Jag vill fråga fru Johansson
i Norrköping: Hur många månaders
konflikt skulle vi ha tagit för att få
ändring på denna principfråga?

Med den respekt Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen har
för varandra är det alldeles klart att de
ansvarsmedvetna arbetsgivarna följer
den väg, som vi reservanter förordat,

men det finns tyvärr ändå tillräckligt
många arbetsgivare, fru Johansson, som
icke tar den hänsyn till sina anställda,
som en modern sociallagstiftning måste
tillförsäkra den mänskliga arbetskraften.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Min avsikt var att begära
ordet redan vid behandlingen av
andra lagutskottets utlåtande nr 43, men
för att undvika att uppträda i debatten
om semesterfrågorna mer än en gång
har jag väntat till behandlingen av
andra lagutskottets utlåtande nr 44. Jag
kan emellertid inte underlåta att göra
ett par konstateranden i anslutning till
behandlingen av föregående utskottsutlåtande.
Det första är, att en talesman
för andra lagutskottet här åberopade
den inställning som LO intagit — och
som jag tror är riktig. Jag beklagar bara
att denne utskottets talesman inte också
åberopade LO:s inställning till här förevarande
fråga, när vi övergick till behandlingen
av utskottets utlåtande
nr 44.

Det andra konstaterandet är, att
andra lagutskottet och LO tror på möjligheterna
för arbetsmarknadens parter
att — med de ytterligare bestämmelser
i vår lagstiftning, som nu föreslås —-komma överens beträffande semester
under sjukdom, men denna tro delas
icke av representanterna för folkpartiet.
De tror inte att det finns förutsättningar
för att träffa en hygglig överenskommelse
med företagarna i det
stycket. Folkpartiets talesmän tror inte
— och det tycker jag är en sak, som
vi har anledning notera till protokollet
— att företagarna vill medverka till
en rimlig ordning, när det gäller semester
under sjukdom.

När jag sedan övergår till andra lagutskottets
utlåtande nr 44, noterar jag
först att en av de reservanter som fanns
i utlåtandet nr 43 har fallit bort. Fröken
Höjer är inte längre intresserad av att
medverka till en lagstiftning i detta av -

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

seende. Herr Königson är den ende
kvarvarande kämpen där från folkpartiet.
Detta förändrar emellertid på intet
sätt bakgrunden till den fråga, som här
förts fram.

Jag vill för egen del säga att jag nog
tror, att det inte är omöjligt att klara
frågan om den sammanhängande treveckorssemestern
utan lagstiftning. Jag tror
nämligen inte att man haft några större
olägenheter av den tillämpning som
skett ute på de olika områdena, det har
sannolikt gått rätt bra att få treveckorssemester
där detta varit möjligt och där
intresse funnits hos de anställda för en
sådan ordning. Men man får ändå inte
bortse ifrån att det här till en del gäller
en principfråga. Vi har sagt att semestern
skall vara sammanhängande. Det
lagfästes när vi genomförde tvåveckorssemestern.
Är det då inte anledning att
följa samma princip i fråga om treveckorssemestern
men att göra undantag i
den mån så är nödvändigt?

Alla är vi ju medvetna om att undantag
måste göras från huvudregeln. Undantag
måste exempelvis göras på det
fackliga område jag företräder; det är
jag på det klara med. Vi kan inte alltid
ha sammanhängande treveckorssemester
för dem som är anställda vid statens
järnvägar eller i posten, utan där får
man göra modifikationer. Men frågan
är ändå, om man inte skall bibehålla
själva principen och sedan lila på att
arbetsmarknadens parter i de fall då så
är nödvändigt gör undantag, vare sig
detta nu sker genom överenskommelse
i kollektivavtalen eller genom överenskommelse
med den enskilde som det
närmast är fråga om. Jag kan inte förstå
varför man inte skulle kunna följa
principen om att semestern skall vara
sammanhängande i alla de fall, där det
inte finns särskilda skäl, som talar emot
en sådan anordning, men att i den mån
det finns sådana särskilda skäl frågan
får klaras upp vid förhandlingar mellan
parterna eller med den enskilde
som det är fråga om. Detta att saken har
4—Andra kammarens i>rotokoll 1A

Ändring i 12 § lagen om semester.

varit uppe tidigare och att man inte
ännu har så stor erfarenhet kan icke
vara det avgörande.

Jag tycker därför att andra lagutskottets
talesman också i detta fall
skulle ha åberopat den ståndpunkt som
Landsorganisationen har intagit, nämligen
att man i princip bör ha en sammanhängande
semester och att undantag
härifrån må ske endast när överenskommelse
därom träffats.

Jag ber därför, herr talman, att i år
liksom jag gjort tidigare få instämma i
de synpunkter på frågan, som framförts
i herr Lundbergs reservation.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Henriksson fann
det lämpligt alt i denna debatt föra
in partipolitiska inslag, som tidigare
lyst med sin frånvaro. Jag ber att i
egenskap av motionär i den fråga vi
förut behandlat och i egenskap av interpellant
1952 nu få säga några ord.

Herr Henriksson säger sig beträffande
den under föregående punkt behandlade
frågan tro, att det som 1.0 framhållit
skall vara möjligt för arbetsgivare
och arbetstagare att komma överens, och
att vederbörande därför inte vill biträda
den väckta motionen. Ja men,
herr Henriksson, bär man den tron skali
man väl yrka avslag på departementschefens
i propositionen framförda förslag,
som innebär att det i princip icke
skall vara tillåtet för arbetsgivaren att
förlägga semester till tid då den anställde
är sjuk. Detta är vad departementschefen
föreslagit, tydligen därför
att han anser det lämpligt att införa det
i semesterlagen. Men departementschefen
har därvid gjort ett undantag för
det fall vederbörande företag har gemensam
semester. Det var detta undantag
vi ansåg vara alldeles onödigt och
överflödigt, ty den enskilde som blir
sjuk har samma behov av rekreation
och vila vare sig företaget har gemensam
semester eller en semesterplan;
den saken bör vara klar. Och för arbetsr
28.

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ändring i lagen om semester.

givaren har detta icke någon större betydelse.

Jag vill också påpeka att LO, såsom
också tidigare nämnts, i sitt remissyttrande
1948 sagt, att om det skulle vara
så, att arbetsgivarna inte har utnyttjat
denna bestämmelse, så syntes detta förhållande
snarare utgöra ett skäl för än
emot att lagfästa en ordning, som ur
principiell synpunkt måste erkännas
vara den riktiga.

Beträffande det utskottsutlåtande vi
nu har att behandla vill jag säga, att jag
tycker att det är viktigare för arbetstagaren,
att han verkligen får semester
än hur den semestern är uppdelad. Då
jag emellertid för min del finner att det
ligger mycket i det yrkande som framställts
av herr Lundberg, kommer jag
också att rösta för detsamma.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Henriksson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

verkställdes. Därvid avgåvos 87 ja och
90 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 14.

Ändring i lagen om semester.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i lagen om
semester.

Andra lagutskottet hade behandlat en
i första kammaren väckt motion, nr
243, av herr Norling, i vilken yrkats,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj.-t hemställer om förslag till sådan
ändring av lagen om semester, att all
arbetsledighet i anledning av semester
må betraktas som kvalifikation för
semester».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 1:243, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
är märkligt först och främst därför att
utskottet väsentligen talar om någonting
annat än vad motionen handlar
om. I motionen behandlas nämligen
det förhållande som kan inträffa för
vissa arbetare vid ett företag, när företaget
stoppar driften i dess helhet för
semester. De arbetare, som anställts i
företaget under det senaste året, är
nämligen då inte berättigade till någon
semester, och för dem kommer driftssloppet
att få formen av permittering.
Därför får dessa arbetare inte heller
räkna en sådan arbetsledighet som kvalificering
för semester följande år, och
de går därigenom förlustiga en och en
halv dags semester eller semesterersättning.

Onsdagen den 10 november 1954. Nr 28.

Åtgärder till stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län.

Men i stället för att tala om denna
speciella form av permittering sysslar
utskottet med permitteringar över huvud
taget, och från den utgångspunkten
kan man nog komma till slutsatsen,
att det inte bör företagas någon ändring
i lagen. Om det alltså gällt permitteringar
över huvud taget skulle
jag kunna instämma i de synpunkter,
som utskottet anfört med hänvisning
till semestersakkunnigas förslag. Men
det är en sak och en annan vad som
behandlas i motionen.

Även av andra orsaker är det orimligt
att använda semestersakkunnigas
yttrande som ett argument mot förslaget
i motionen. De sakkunnigas uttalande
gjordes nämligen flera år innan
den nu gällande semesterlagen hade
tillkommit. När de sakkunniga avgav
sitt yttrande var det tolv dagars semester,
och då räckte den återstående
tiden av månaden till kvalificering för
semester påföljande år, men i och med
den nya semesterlagens tillkomst inträdde
det förhållande som påtalas i
motionen. Om nyanställda arbetare nu
blir permittcrade under en treveckorsperiod,
när ett företag stoppar driften
för semester, innebär det som regel att
de förlorar en och en halv dags semesterrätt
för påföljande år. Så blir det
helt enkelt därför, att den återstående
delen av månaden inte räcker för kvalificering
till semesterrätt.

I utskottsutlåtandet finns alltså egentligen
ingen invändning mot motionen,
förmodligen därför att det rimligen
inte kan försvaras att en arbetare bara
av formella skäl skall kunna berövas
en del av den semesterrätt lagen tillerkänner
honom. Om utskottet hade
behandlat den saken i stället för att
fullständigt omotiverat utvidga sitt resonemang
till att gälla frågan om permitteringar
över huvud taget, hade utskottet
väl inte kunnat undgå att yrka
bifall till motionen, .lag vill emellertid
i stället göra ett sådant yrkande, herr

talman, och hemställer alltså om bifall
till motionen 1:243.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15.

Åtgärder till stöd för fiskerinäringen
inom Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, med anledning av väckta
motioner om åtgärder till stöd för fiskerinäringen
inom Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det är med stort intresse
jag har tagit del av den motion,
som nu är föremål för behandling i
jordbruksutskottets utlåtande nr 39.
Det är också med mycket stor tillfredsställelse
jag konstaterar att jordbruksutskottet
tillstyrkt densamma.
Trots denna välvilliga behandling av
frågan och den mycket positiva inställning
som redovisas i olika remissyttranden
undrar jag ändå, om
man ändå inte hade kunnat gå ett
steg längre. Det kanske kan synas förmätet
att vilja, att utskottet skall gä
längre än vad motionärerna har önskat,
men eftersom jag under några år
haft närmare kontakt med den yrkeskår
det bär gäller och jag har funnit,

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Interpellation ang. informationer rörande de resultat, som nåtts under det nordiska
ministermötet på Harpsund.

att en snabb hjälp är ett livsvillkor
för många av fiskerinäringens utövare,
vet jag också att om denna hjälp kan
lämnas snabbt blir det en dubbel hjälp;
detta gäller i varje fall i mycket stor
utsträckning för ostkusten.

Orsakerna till det försämrade läge,
som fisket kommit i, är inte heller på
något sätt, såvitt man nu kan bedöma,
självförvållade. Fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök har i sitt yttrande
över motionen framhållit, att man för
närvarande utför omfattande undersökningar
rörande strömmingsbeståndets
förekomst och växlingar vid norrlandskusten.
Jag tror också att det är
just på dessa punkter man har att finna
orsakerna till det brydsamma läget, och
därför är det tacknämligt att dessa undersökningar
får fortsätta och ytterligare
forceras.

Vad jag skulle ha önskat är, att riksdagen
i denna situation hade gått ännu
något längre och visat sin förståelse
för behovet av denna frågas snabba
lösning genom att i skrivelsen till
Kungl. Maj:t yrka på att ärendet finge
förtursrätt i 1954 års fiskeriutredning.

Då jag emellertid, herr talman, finner
det utsiktslöst att nu yrka på en
ändring av utskottets kläm i denna
riktning, har jag i alla fall gärna velat
få detta lilla yttrande till protokollet.
Jag uttalar samtidigt den förhoppningen,
att Kungl. Maj :t med all möjlig uppmärksamhet
följer utvecklingen på området,
så att det kan bli en mycket
snabb lösning av frågan till hjälp för
den yrkeskår det gäller.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Herr Stenberg undrade
om inte utskottet hade kunnat gå litet
längre. Men det är väl för mycket begärt
att vi skall kunna veta vilka frågor
som bör ha företräde inom denna
fiskeriutredning. Ingen inom utskottet
tilltrodde sig denna möjlighet. Jag tycker
att herr Stenberg har all anledning

att vara belåten med det enhälliga utskottsförslaget,
enligt vilket man vinner
den fördelen, att det inte behöver
tillsättas någon särskild utredningskommitté
— Kungl. Maj :t brukar ibland
kunna ta lång tid på sig, innan man
tillsätter en sådan. Nu kommer frågan
att omedelbart hänskjutas till den redan
tillsatta kommittén.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 1C.

Interpellation ang. informationer rörande
de resultat, som nåtts under det nordiska
ministermötet på Harpsund.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr BRACONIER (h), som yttrade:

Herr talman! År 1948 tillsatte regeringarna
i Danmark, Island, Norge och
Sverige ett gemensamt nordiskt utskott
för ekonomiskt samarbete. Detta fick
i uppdrag att undersöka sådana frågor,
som kan vara av samfällt intresse för
de nordiska ländernas ekonomi. Utskottet
skulle bland annat undersöka
möjligheterna att införa en gemensam
nordisk tulltaxa, att nedsätta tullsatserna,
att vidga arbetsfördelningen
mellan de nordiska länderna i samarbete
med enskilda näringsgrenar
samt närings- och fackliga organisationer,
ävensom att utbygga redan förekommande
handelspolitiskt samarbete
gentemot icke nordiska länder. I november
1950 fick utskottet nya direktiv
från regeringarna, enligt vilka utskottet
skulle undersöka de principiella
och tulltekniska förutsättningarna
för ett avskaffande av tullarna.

Vid sin första session i Köpenhamn
i februari 1953 antog Nordiska rådet
en rekommendation till de fyra ländernas
regeringar, där man uttalade

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Interpellation ang. de problem, som den allmänna sjukförsäkringens genomförande
kan komma att medföra för vissa frisängsdonationer.

»sin förvissning om att ett närmare
ekonomiskt samarbete mellan de nordiska
länderna innebär möjligheter
att stärka de nordiska ländernas ekonomi».
Samtidigt underströks, att det
här gäller en råd komplicerade problem
och att varje förändring måste
ske efter ingående undersökningar.
Dessa har delvis redan kommit till
stånd, något som bland annat framgår
av rapporten till regeringarna om en
gemensam nordisk marknad (SOU
1954:13).

Som ett led i strävandena att förverkliga
en gemensam nordisk marknad
avhölls på Harpsund den 30—31
oktober 1954 ett nordiskt ministermöte,
vari 15 statsråd från Danmark, Norge
och Sverige deltog med stats- och utrikesministrarna
i spetsen. Då det är
av stor vikt för det nordiska samarbetet
att riksdagen ständigt hålles informerad
om de resultat, som nås vid
olika överläggningar i denna fråga, anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att få till hans excellens statsministern
framställa följande fråga:

Vill Ers Excellens ge kammaren informationer
rörande de resultat som
nåtts under det nordiska ministermötet
på Harpsund den 30—31 oktober 1954?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Interpellation ang. de problem, som den
allmänna sjukförsäkringens genomförande
kan komma att medföra för vissa
frisängsdonationer.

Ordet lämnades på begäran till

Fru EWERLÖF (h), som anförde:

Herr talman! De donationer för frisängar,
som finns vid många av landets
lasarett, har hittills huvudsakligen
utnyttjats för att bereda fri lasarettsvård
åt mindre bemedlade. Då efterfrågan
på sängarna i flera delar av
landet varit större än tillgången, har

man på vissa håll måst föreskriva inskränkningar
vid beviljandet, så att ej
kortare sjukhusvistelser, mindre än 14
dagar, berättigat till frisäng. I andra
fall har donationsavkastningen ej kunnat
helt utnyttjas, exempelvis då donationen
varit bunden till viss socken, då
besparade räntemedel lagts till kapitalet,
etc.

När sjukförsäkringen går i verkställighet
den 1 januari kommande år kommer
detta helt naturligt att påverka
möjligheterna att få frisängarna till
fullo utnyttjade. Genom att försäkringen
obligatoriskt bereder i det närmaste
hela landets befolkning fri sjukhusvård
under i första hand två år och för ålderspensionärer
i nittio dagar, kommer
behovet av frisängar att väsentligt
minskas eller koncentreras till
sjukdomsfall av längre varaktighet. De
administrativa och tekniska svårigheter
som sålunda här kan uppstå bör på
något sätt lösas genom ingripande från
Kungl. Maj:t.

Flera möjligheter öppnar sig. Genom
Kungl. Maj:ts tillstånd skulle exempelvis
donationernas avkastning kunna få
användas till understöd under konvalescenstid
eller till hjälp för de sjukas
familjer under sjukhusvistelsen.

På grund av vad ovan anförts får
jag därför hemställa om kammarens
tillstånd att till chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

1. Har herr inrikesministern haft sin
uppmärksamhet riktad på de problem,
som kan uppstå beträffande frisängsdonationer
åt mindre bemedlade, som
den allmänna sjukförsäkringens genomförande
kan komma att medföra?

2. Vilka åtgärder har inrikesministern
i så fall vidtagit för att lösa dessa
problem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till ut -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

skottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning från Nordiska
rådet angående anslag för viss
publikation.

Denna anmälan bordlädes.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.40.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN S4
411296