Tisdagen den 9 november (Riksdagens protokoll 1948:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 35

9—10 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 november.

Sid.

Interpellation ang. restitution av skatt å bensin, som förbrukas
inom jordbruk och fiske .................................. 3

Onsdagen den 10 november.

Sveriges anslutning till överenskommelse om intereuropeiska betalningar
och kompensationer m. m........................... 5

Interpellation av herr Håstad ang. åtgärder för utnyttjande av
försvarets egna fabriksanläggningars fulla kapacitet för tillverkning
av krigsmateriel .................................... 16

1 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 35.

Tisdagen den 9 november 1948.

Nr 35.

Tisdagen den 9 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande november.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 314, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående intereuropeiska betalningar
och kompensationer m. m.;
och

nr 315, med förslag till förordning
angående taxering och debitering av
skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 313, angående
pensionsreglering för vissa förutvarande
anställningshavare vid av
staten övertagna enskilda trafikföretag
m. fl. ävensom efterlevande till sådana
anställningshavare.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående jordbrukets
traktorförsörjning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Herr Hagård avlämnade en av honom
undertecknad motion, nr 626, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
308, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring.

Denna motion bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. restitution av skatt å
bensin, som förbrukas inom jordbruk
och fiske.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JONSSON i Skedsbygd, som anförde:
Herr talman! Vid genomförandet
av den höjning av bensinskatten,
som beslutats under innevarande års
riksdag med tillämpning från och med
den 1 april 1948, uttalades från jordbrukarliåll
allvarliga betänkligheter
emot denna skattehöjning. I särskilda
motioner yrkades därför att skatterestitution
skulle medgivas för sådan
bensinförbrukning som ägde rum för
traktorer och andra bensindrivna jordbruksmaskiner.

Utskottet ställde sig mycket välvilligt
till dessa motioner, vilket framgår av
bevillningsutskottets utlåtande nr 23,
däri utskottet bl. a. anförde följande:

»Med hänsyn bland annat till den i
motionerna omnämnda importen från
England av bensindrivna traktorer synes
det emellertid angeläget att restitution
av skatt för bensin, som användes
vid jordbruket till bensindrivna

4 Nr 35. Tisdagen den 9 november 1948.

Interpellation ang. restitution av skatt å bensin, som förbrukas inom jordbruk och
fiske.

traktorer, medgives redan från och
med den 1 april 1948. Utskottet anser
sig därför böra föreslå att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att —
därest det skulle visa sig praktiskt möjligt
att genomföra individuell restitution
i dylika fall — förordna om restitution
å tilläggsskatten å sådan bensin
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden 1 april
1948—31 mars 1949.»

Vid denna frågas behandling i utskottet
förelågo även motioner om medgivande
av restitution å tilläggsskatten
för den bensin, som användes av fiskerinäringens
utövare. Även till dessa motioner
ställde sig utskottet synnerligen
välvilligt och föreslog att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att föranstalta
om utredning i denna fråga.

Vidare förordade utskottet att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om en allsidig utredning rörande
restitution å skatten för vid jordbruket
förbrukad bensin.

Samtliga i utskottets betänkande
framställda förslag biföllos av riksdagen.

Då föreliggande skattefrågor äro av
synnerligen stor betydelse för såväl
jordbrukets som fiskets utövare, är det
angeläget att dessa snabbast möjligt
bringas till en lösning. Importen av
bensindrivna traktorer pågår i viss utsträckning.
Jordbrukarna äro givetvis
intresserade av att fortast möjligt erhålla
kännedom om huruvida man har
att räkna med nuvarande höga driftkostnader
för dessa traktorer, eller om
genom restitution eller på annat sätt
den höga bensinskatten kommer att
elimineras. Under de senaste åren ha
dessutom en del kraftiga traktorer inköpts
för användning vid jordbrukets
rationalisering, t. ex. vid stenröjning.
För dessa traktorers drift spelar höjningen
av bensinskatten en mycket stor
roll, förorsakande en utgiftsökning av

upp till 25 kronor per dag. Det kan
icke vara förenligt med statens intresse
att då jordbruksdriften skall rationaliseras
belasta frivilligt rationaliseringsarbete
inom jordbruket med skatt till
staten av denna storleksordning.

Sedermera har livsmedelskommissionen
på Kungl. Maj:ts uppdrag utarbetat
förslag angående provisorisk restitution
av tilläggsskatt för vid jordbruket
förbrukad bensin.

I anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet för avsikt att i
enlighet med riksdagens bemyndigande
låta vidtaga åtgärder, varigenom restitution
av tilläggsskatten å bensin
medgives för sådan bensin, som förbrukats
av i jordbrukets drift använda
traktorer under tiden 1 april 1948—31
mars 1949?

Har herr statsrådet för avsikt att i
god tid framlägga förslag för nästa års
riksdag angående åtgärder, varigenom
restitution medgives av bensinskatten
för den bensin, som förbrukas vid driften
inom jordbruk och fiske för tiden
efter den 31 mars 1949?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Herr talmannen meddelade, att herr
Olsson i Oskarshamn, som vid kammarens
sammanträde den 18 oktober på
grund av sjukdom beviljats ledighet
tills vidare från riksdagsgöromålen,
den 22 i samma månad åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 8.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 10 november 1948.

Nr 35.

Onsdagen den 10 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
november.

§ 2.

Inbjudan från brittiska parlamentet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Lordkanslern i brittiska
överhuset och speakern (talmannen) i
brittiska underhuset ha i skrivelser av
den 28 sistlidne oktober, vilka i går
kommo kamrarnas talmän till handa,
under framhållande av att ett besök i
Storbritannien av en riksdagsdelegation
från Sverige skulle vara ägnat att
stärka de vänskapliga banden mellan
de båda ländernas parlament och folk,
riktat en inbjudan till talmännen att
under samverkan av riksdagens interparlamentariska
grupp sända en delegation
på tillhopa åtta till tio ledamöter
från första och andra kammaren till
England för att under tiden den 22—29
innevarande månad vara det brittiska
parlamentets gäster. I anledning härav
och då ett dylikt besök torde vara ägnat
att stärka de redan bestående vänskapliga
förbindelserna mellan de båda ländernas
parlament och folk, får jag
hemställa, att kammaren, under förutsättning
att första kammaren fattar
enahanda beslut, ville antaga förevarande
inbjudan samt uppdraga åt kamrarnas
herrar talmän att efter samråd
med styrelsen för riksdagens interparlamentariska
grupp utse medlemmar av
delegationen i fråga.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 3.

Proposition ang. Sveriges anslutning till
en överenskommelse om intereuropeiska
betalningar och kompensationer m. m.

(Marshallplanen).

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
proposition, nr 314, angående godkännande
av Sveriges anslutning till en
överenskommelse angående intereuropeiska
betalningar och kompensationer
m. m.

Därvid anförde:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Den korta tid som stått till förfogande
för att studera denna proposition medger
inte en detaljanalys eller bestämda
meningar om möjliga konsekvenser i
alla avseenden. Man kan dock inte låta
bli att ställa den i samband med fyraårsplanen,
där ett huvudsyfte tydligen
är att öka den svenska exportandelen
till Amerika från 13,9 procent år 1938
till 27,6 procent år 1952—1953. Samtidigt
siktar man mot en ökning av
exporten till Marshalländerna. Detta
skall bland annat ske på bekostnad av
handeln österut, där exporten antas
minska med 4,o procent.

I propositionen om det svensk-ryska
handelsavtalet uppskattades enbart exporten
på Sovjetunionen komma att
öka till 10 å 15 procent av den totala
exporten, vilket i propositionen betecknades
som en stor fördel på grund av
att den ryska marknaden är krisfri. Det
förefaller mig nu uteslutet att genomföra
fyraårsplanens program utan att
strypa handeln med Sovjetunionen och

Nr 35.

Onsdagen den 10 november 1948.

Proposition ang. Sveriges anslutning till en överenskommelse om intereuropeiska

betalningar och kompensationer m. m. (Marshallplanen).

övriga östeuropeiska krisfria länder.
Att mäktiga kapitalintressen önska
detta framgår bland annat av episoden
när ett svenskt varv betingade sig tre
gånger så höga priser av Sovjetunionen
som av någon annan beställare. Denna
politik kommer att öka det svenska näringslivets
konjunkturkänslighet och
skapa stora avsättnings- och arbetslöshetsproblem.
Dessutom vill jag här påpeka,
att programmet så vitt jag förstår
står i direkt strid mot huvudlinjerna
i Europa-kommissionens förslag.

Enligt propositionen erhåller Sverige
första året ett dollarlån på 47 miljoner
dollar. Genom den införda överdragningsrätten
måste detta innebära,
att Sverige tillföres amerikanska varor
för endast 22 miljoner dollar med hjälp
av detta län, d. v. s. för ungefär 1,5
procent av Sveriges import 1947 liksom
tydligen även 1948. Vidare erhåller
Sverige något mer än samma procent
av det samlade belopp, som amerikanerna
ställa till de sexton Marshallländernas
förfogande. I gengäld härför
åtar sig Sverige att ställa varor till
dessa länders förfogande för 25 miljoner
dollar eller närmare 100 miljoner
kronor under ett år. Detta innebär också
att de länder, som leverera mindre
varor än de ta från Sverige, i verkligheten
bli Sveriges »fordringsägare». I
tider av varuknapphet och under nuvarande
valutakaos anser jag att detta
är en stor nackdel för vårt land. Det
ligger emellertid i fyraårsplanens linje,
som går ut på att vi måste öka exporten
med 25 procent och minska importen
med 7 procent.

Det kan nu sägas, att Sverige i gengäld
kan få köpa varor för infrusna
engelska fordringar. Detta är naturligtvis
en fördel under nuvarande förhållanden,
men det ger bara en galgenfrist
för ett år och är en sak som borde
ha klarats upp alldeles oberoende av
Marshallavtalet.

Arrangemanget beskrives i proposi -

tionen som ett intereuropeiskt betalningssystem,
medan det i verkligheten
handlar om ett clearingsystem mellan
Marshalländerna, som binder dessa
ännu närmare varandra. Denna ekonomiska
blockbildning blir därigenom
mer och mer en politisk blockbildning
och gör det allt svårare för regeringen
att upprätthålla fiktionen att det bara
handlar om ekonomiska åtaganden
utan politiska konsekvenser.

Jag anser det vara principiellt mycket
allvarligt, att dessa Marshalländer
härigenom få en ny gemensam myntfot,
dollarn. Detta måste möjliggöra en
nivellering i behandlingen av Marshallländerna,
där de ekonomiskt starkare
länderna, t. ex. Sverige, tvingas anpassa
sin penningpolitik och naturligtvis
även sin levnadsstandard och ekonomi
över huvud taget till de svagare.
Vid den amerikanska kongressens behandling
av Marshallplanen spelade
frågan om en depreciering av Marshallländernas
valutor i förhållande till dollarn
en mycket stor roll. Amerikanerna
ha redan framtvingat en sådan, t. ex.
för Frankrikes vidkommande. Genom
att binda samman Marshalländerna på
detta sätt underlättas, såvitt jag kan
se, en generell depreciering av samtliga
Marshalländers valutor. Vid debatten
häromdagen i riksdagen, när regeringens
talesmän så energiskt avvisade herr
Ohlins krav om en höjning av dollarvärdet
i förhållande till den svenska
kronan, föreföll det mig som om man
redan då var inne på tanken, att en
sådan operation dock skulle kunna genomföras
därest detta skedde i samförstånd
med övriga Marshalländer. En
sänkning av dessa länders valutor med
låt mig säga 10 procent i förhållande
till dollarn skulle emellertid ge Amerika
de europeiska varorna så mycket
billigare och samtidigt höja priserna
på de amerikanska varorna i så hög
grad, att dollarleveranserna betalade
sig själva.

Onsdagen den 10 november 1948.

Nr 35.

Proposition ang. Sveriges anslutning till en överenskommelse om intereuropeiska

betalningar och kompensationer m. m. (Marshallplanen).

Efter denna mycket flyktiga granskning
kan jag därför inte, herr talman,
komma till något annat resultat, än att
detta inte endast är en följd av de beslut
som fattats om Sveriges anslutning
till Marshallplanen, utan att det
också kommer att hårdare snärja vårt
land och beröva det dess ekonomiska
handlingsfrihet. Detta är ju så mycket
allvarligare, som det redan visat sig

vara mycket stora sprickor i Marshallorganisationen.
Jag erinrar om meddelandet
för några veckor sedan, att
den österrikiske delegaten i organisationen
tillsammans med några av sina
medhjälpare lämnade densamma som

protest mot det sätt, varpå Österrike

behandlades. Jag har vidare hört, att

man i det schweiziska parlamentet redan
är mycket betänksam mot att fullfölja
anslutningen till Marshallorganisationen.
Jag tror att det inte kan skada
att »läsa in» ett par uttalanden ur den
schweiziska pressen i riksdagens protokoll.
Jag tar först ett uttalande av den
även internationellt kända schweiziska
högertidningen Gazetle de Lausanne:
»Schweiz kan inte överlämna kontroll
och övervakningsrätt till en stat, från
vilken det varken krävt hjälp eller understöd.
Det kan hos sin regering inte
ackreditera någon diplomatisk specialmission,
vars verksamhet saknar allt
berättigande.»

Ännu tydligare uttalar sig den
schweiziska tidningen Wadtländer
Zeitung, som skriver: »Det amerikanska
trycket överraskar oss, ja, det oroar
oss. Vi skulle nästan tro att det är fråga
om ett beklagligt feltag —- — —. Om
Förenta staterna kräver kontrollrätt till
och med hos sådana stater som inte på
något sätt få hjälp, så måste man mycket
allvarligt fråga sig, om inte synnerligen
många desintresserade tendenser
fått övertaget i den ena eller andra ledande
kretsen i detta stora land ...»

•lag skall inte trötta med flera citat.
Jag har velat göra dessa påpekanden

vid remissen av propositionen till utskottet.
Tyvärr känna väl sig detta
utskotts medlemmar mer eller mindre
bundna av sitt tidigare ståndpunktstagande
till Marshallpolitiken, men det
skall dock inte kunna sägas, herr talman,
att Sveriges riksdag stod enig
och att inte någon protest höjdes mot
denna för Sveriges ekonomi och utrikespolitik
ödesdigra inriktning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
skall inte taga upp någon diskussion
om hela Marshallplanen. Herr Hagbergs
i Luleå kritik riktar sig ju närmast mot
att vi över huvud taget gått in i detta
samarbete mellan de europeiska länderna.
Om man nu tagit det steget —
och den saken är som sagt inte lämplig
att nu diskutera —- så förefaller det
mig som om det vore ganska egendomligt,
om man inte skulle vilja tillgodogöra
sig de fördelar, som detta intereuropeiska
betalningsavtal erbjuder.
Detta innebär ju nämligen utan allt tvivel
— man må sedan ha vilka meningar
som helst om andra sidor av detta
samarbete — ett försök att komma över
dödläget i handeln mellan folken genom
dessa tvåsidiga avtal.

Det som lamslår handeln och följaktligen
också lamslår produktionen är,
att staterna inte våga taga emot varandras
valutor. Man vet inte vad dessa
valutor kunna hli värda, och därför vill
man inte ha betalt i annat än varor.
Var och en förstår, att om man på
detta sätt skall försöka låta varuutbytet
gå jämnt upp mellan länderna två och
två, så måste detta ha en tendens att
minska varuutbytet över huvud taget.

Före kriget hade vi möjlighet att
växla valutorna. När herr Hagberg i
Luleå säger, att det vore farligt om dollarn
skulle göras till ett allmänt betalningsmedel,
så får jag erinra om att
det som möjliggjorde eu så relativt fri
internationell handel, som vi tidigare

Nr 35.

Onsdagen den 10 november 1948.

Proposition ang. Sveriges anslutning till en överenskommelse om intereuropeiska

betalningar och kompensationer m. m. (Marshallplanen).

hade, det var just att det fanns en sådan
valuta, som i olika länder kunde
växlas mot de andra valutorna, nämligen
pund sterling. Förändringarna i
Englands ekonomi ha gjort, att detta
inte längre är möjligt, men det är alldeles
uppenbart att det vore önskvärt
att få en sådan valuta, till vilken och
från vilken andra valutor skulle kunna
växlas.

Tyvärr är det steg, som Förenta staterna
här tagit, ett mycket begränsat
steg. Hade denna hjälp till Europa
lämnats i form av någon slags allmän
fond till alla staterna gemensamt, så
hade steget varit längre. Nu har emellertid
hela konstruktionen av Marshallhjälpen
fått den formen, att varje särskilt
land skall ha vissa bestämda kvantiteter.
Växlingen av valutan har underlättats
på så sätt, att om ett land
skickar ut mer varor till ett annat land
än det får in därifrån och sålunda i
vanliga fall skulle ha fått mottaga betalning
i det andra landets valuta —
detta är man ju rädd för ■—- så träder
Förenta staterna till och garanterar betalningen
i dollar från Amerika.

Vi få alltså, som herr Hagberg i Luleå
här säger, ett lån från Förenta staterna
på 47 miljoner dollar. Detta betyder
t. ex. att vi skola skicka varor till Norge
— det gäller här väsentligen båtar
— för nära 22 miljoner dollar. Vi få
då inte betalt i norska pengar, som vi
kanske inte skulle kunna köpa för i
Norge, utan betalningen sker i dollar.
Genom att på detta sätt exportera båtar
till Norge för 22 miljoner dollar
komma vi att avskriva en lika stor
summa på det lån, som vi få från Förenta
staterna. Vi få således praktiskt
taget betalt i dollar för dessa båtar till
Norge. Tillämpat på alla europeiska
stater förefaller det mig, som om denna
metod — om den kan genomföras —
skulle föra ett inte obetydligt steg i
riktning mot en friare handel mellan
länderna.

Herr Hagberg i Luleå tycker inte att
detta är något önskvärt, och samtidigt
tror han, att det kommer att bli en begränsning
av handeln österut. Detta är
emellertid någonting som icke alls
hänger samman med denna plan. Denna
plan kan inte vara något annat än
en hjälp för handelsutbytet mellan de
stater, som träffa denna överenskommelse.
Hade de östeuropeiska staterna
velat gå med på en sådan överenskommelse,
så hade den också underlättat
handeln med dem. Såvitt jag förstår
finns det inte någonting i denna plan,
som lägger hinder i vägen för eller försvårar
handeln med de östra staterna.
Jag hoppas för min del att antagandena
om en minskad handel österut, vilka
man gjort på grundval av vissa fakta
i fyraårsplanen, skola visa sig vara alltför
pessimistiska. Hela Marshallplanen,
såsom den är upplagd av representanter
för de sexton staterna i Paris, är
för sin framgång utan tvivel beroende
på ökningen av handeln mellan öst och
väst. Varje steg som vi på vårt lilla avsnitt
kan taga för att öka denna handel
är till gagn för hela Marshallplanens
genomförande.

När herr Hagberg i Luleå började
med att tala om att det i denna fyraårsplan
förutses en viss ökning av handeln
med Förenta staterna, då få vi väl
säga, att med den kännedom, vi nu ha
om vårt behov av amerikanska varor,
och med de svårigheter som fortfarande
möta att få dollar på annat sätt än
genom att skicka varor till Förenta staterna,
så är det naturligtvis i hög grad
önskvärt för det svenska folkhushållet
om detta antagande om en ökad andel
av exporten till Förenta staterna skulle
visa sig vara riktig.

Vad till sist angår herr Hagbergs i
Luleå citat från tidningar i Schweiz
vill jag säga, att de givetvis icke ha något
att göra med detta betalningsavtal.
Dessa uttalanden gälla hela frågan om
konsekvenserna för de olika staterna

Onsdagen den 10 november 1948.

Nr 35.

Proposition ang. Sveriges anslutning till en överenskommelse om intereuropeiska

betalningar och kompensationer m. m. (Marshallplanen).

av den hjälp, som Förenta staterna
lämna till Europa. Att sålunda Förenta
staterna kräva upplysningar och i vissa
hänseenden en kontroll för att lämna
denna hjälp är riktigt. Det är ganska
naturligt att Schweiz, som varken
tar emot gåvor eller lån, anser sig stå
i en särställning. Jag skulle vilja säga
att också vi, som ta emot lån men icke
ta emot gåvor, med vissa skäl kunna
anses intaga en särställning.

Herr OHLIN: Herr talman! Då man
redan vid remissen tagit upp en debatt
i detta spörsmål skall jag be att få säga
några ord. Det är dock självklart, att
tidpunkten för ett närmare ställningstagande
till propositionen inte är inne
i dag, utan först efter frågans behandling
i vederbörande utskott. Jag vill
emellertid inte låta de uttalanden, som
här kommit från kommunisthåll och
vilka förefalla mig vara oriktiga på väsentliga
punkter, stå alldeles oemotsagda.
De invändningar finansministern
nyss framfört kan jag ansluta mig
till, men det finns kanske en del som
kan tilläggas.

Den överenskommelse som propositionen
gäller innebär ju ett försök att
skapa förutsättningar för ett vidgat
multilateralt varuutbyte i Västeuropa.
Som sådant kan detta visa sig vara en
konstruktiv åtgärd av betydelse inte
bara för den tidsperiod Marshallplanen
närmast gäller, utan även för framtiden.
Alla äro såvitt jag vet överens om
att den multilaterala handeln — där
man kan ha överskott i handeln på
vissa länder och underskott på andra
länder — inte minst ur svensk synpunkt
är eu utomordentligt värdefull
sak. Det måste därför vara ett intresse
för Sverige i kanske ännu högre grad
än för många andra länder att det skapas
förutsättningar för en återgång till
sådana förhållanden, att man kommer
bort från de extremt bilaterala tenden -

serna och över till friare handelsmöjligheter.
Utan att för dagen vilja taga
ställning till de speciella försök till
lösningar man åstadkommit, vill jag
dock säga, att det inte bör kunna väcka
något annat än glädje, att man i den
s. k. Marshallorganisationen på det allvarliga
sätt som här skett tagit upp
detta problem till utredning.

En annan sida av den överenskommelse,
som här föreslås, är ju, att Sverige
skulle få ett mycket betydande
tillgodohavande i pund sterling frigjort,
som kunde användas i en nära
framtid i mån av behov. Nu säger herr
Hagberg i Luleå, att den saken kan ju
klaras oberoende av Marshallplanen.
Ja, det är ju lätt gjort att bara påstå
detta, men tyvärr äro nog inte de ekonomiska
förutsättningarna sådana, att
det skulle vara möjligt att i en nära
framtid åstadkomma detta, om inte
Marshallplanen hade ändrat förutsättningarna
för Storbritanniens internationella
betalningar.

Vidare säger herr Hagberg i Luleå,
alt man nu tydligen vill skapa en ny
gemensam myntfot, den amerikanska
dollarn. Jag måste för min del förklara,
att jag inte kan förstå vad han menar
med ett sådant uttryckssätt. Det är
ju inte alls fråga om att skapa någon
gemensam myntfot, utan i stället att
åstadkomma en — tyvärr begränsad —
konvertibilitet mellan de västeuropeiska
valutorna, så att man, om man
har överskott i en valuta, kan växla
denna till en annan valuta, där man
har underskott. Ingenting kan väl mera
uppenbart vara i alla länders intresse,
än att man skapar en sådan konvertibilitet.
Detta är innebörden av att
man har ett internationellt penningsystem.
Att man har ett internationellt
penningsystem är emellertid inte detsamma
som att man har en och samma
valuta.

Då vi hade den gamla guldmyntfoten,
hade vi ännu kvar en sådan kon -

Nr 35.

Onsdagen den 10 november 1948.

Proposition ang. Sveriges anslutning till en överenskommelse om intereuropeiska

betalningar och kompensationer m. m.

vertibilitet. Den var i själva verket en
av förutsättningarna för de snabba
framstegen i världens ekonomi före
1914. Men inte kan man säga, att vi
alla före 1914 hade en och samma valuta!
Detta tal om att vi nu skulle få dollarn
som gemensam valuta saknar, såvitt
jag förstår, varje grund. Det är
tydligen ett talesätt, som myntats för
att utgöra grundvalen för propaganda
men utan all kontakt med ekonomiska
förutsättningar. För min del måste jag
säga att det naturligtvis är mycket
glädjande, att det generösa amerikanska
bidrag som gives genom Marshallplanen
till en del sättes in på att skapa
förutsättningarna för en ökning av konvertibiliteten
mellan valutorna —• även
om det steg, som här tagits, är begränsat.
Herr Hagberg i Luleå sade vidare,
att den ifrågavarande Marshallöverenskommelsen
skulle vara ägnad att ytterligare
binda samman de västeuropeiska
ländernas ekonomi. Finansministern
har redan svarat på den saken, att avtalet
skapar bättre förutsättningar för
handeln mellan de västeuropeiska länderna.
I den meningen binder naturligtvis
avtalet länderna ytterligare samman.
Finansministern har uppenbarligen
rätt däri, att avtalet som sådant
icke skall behöva försämra förutsättningarna
för handeln mellan Västeuropa
och Östeuropa. Om man vill utvidga
den handeln, kan icke det samarbete,
som här kommer till stånd mellan
de västeuropeiska staterna, utgöra ett
hinder utan blir snarare, såvitt jag förstår,
på längre sikt en förutsättning för
att åstadkomma ökade möjligheter till
varuutbyte mellan öst- och Västeuropa.

Herr talman! Jag upprepar än en
gång, att något ställningstagande till
den konstruktion, som här föreslagits
rörande olika med Marshallplanen sammanhängande
spörsmål, inte gärna kan
komma i fråga i dag. Man kan emellertid
redan nu beteckna den tilltänkta
överenskommelsen som ett tecken på

(Marshallplanen).

att Marshallorganisationen kan bli utgångspunkt
för ett konstruktivt arbete
av stor betydelse för Västeuropas liksom
vår egen ekonomi. Det förefaller
mig därför uppenbart, att det arbete,
som här utförts och redovisats, antingen
det nu lider av större eller mindre
brister, ändock är att betrakta närmast
som ett ytterligare argument för att
Sverige gjorde rätt, när vi accepterade
att deltaga i detta konstruktiva arbete i
Paris.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Finansministern ville lägga huvudvikten
vid att de nuvarande bilaterala betalningsförhållandena
mellan länderna
äro en grundläggande orsak till att man
fått välja den nu föreslagna vägen. Han
liksom herr Ohlin ville beteckna den
ifrågavarande överenskommelsen som
ett medel att komma över till mer multilaterala
förhållanden i handelsutbytet.
Jag tror inte, att man av det faktum,
att detta avtal åstadkommer ett
slags clearingförhållande mellan Marshallstaterna,
skall låta förleda sig till
att tro, att man därmed slagit en bräsch
i de bilaterala betalningsförhållandena.
Man får nämligen därjämte väga de
konsekvenser i övrigt, som denna överenskommelse
medför.

Såvitt jag förstår, har varken finansministern
eller herr Ohlin kunnat bestrida
de konsekvenser av överenskommelsen,
som jag påpekade. Jag vill här
särskilt beröra den ekonomiska konsekvensen,
nämligen att Sverige på
detta sätt förpliktar sig att leverera
mer varor till dessa länder för närmare
100 milj. kronor än vad Sverige
kan erhålla från dem under det närmaste
året. Detta kan under vissa betingelser
vara en fördel. Men i tider av
varuknapphet och när denna varuknapphet
skapar en klyfta inom landet
mellan köpkraft och varutillgång, varigenom
inflationsproblemet förstoras,

Onsdagen den 10 november 1948.

Nr 35.

Proposition ang. Sveriges anslutning till

betalningar och kompensationer m. m.

borde detta förhållande inte kunna
framställas som en fördel ur svensk
synpunkt.

En ekonomisk konsekvens av detta
avtal är således, att de ifrågavarande
länderna leverera mindre varor till
Sverige än vad de få från Sverige. Dessa
länder bli i denna mening Sveriges
fordringsägare.

Den andra av mig påtalade konsekvensen
av avtalet, vilken också blivit
oemotsagd, är att dessa 47 milj. dollar
för Sveriges vidkommande äro delvis
fiktiva, när det gäller att få amerikanska
varor. I verkligheten rör det sig
om endast 22 milj. dollar, som Sverige
kan tillgodogöra sig i form av amerikanska
varor. Men om nu å andra sidan
den handelspolitiska konsekvensen
blir, att Sverige i stället tvingas
att reducera sin handel i större utsträckning
än eljest med andra länder,
vad har man då vunnit, då det gäller
att komma bort från de bilaterala förhållandena
i stort?

Både herr Wigforss och herr Ohlin
hävdade, att det var ett alltför pessimistiskt
antagande att utgå ifrån, att man
skulle behöva inskränka handeln österut.
Ja, men dessa antaganden finnas ju
i själva fyraårsplanen, som ju utgår
ifrån, om jag nu minns rätt, att man
skall öka USA-exportens andel från 16
till 27 procent. Denna ökning förutsätter
att man tar från något annat håll. Jag
kan inte förstå annat än att just de östeuropeiska
länderna måste innefattas
bland »andra» länder i den kolumn i
planen, där man ställt upp handelsbalansens
siffror. Dessa »pessimistiska
antaganden» äro således grundade på
regeringens egen fyraårsplan, som väl
i sin tur utgått från de riktlinjer, som
man fått sig förelagda att utforma för
handelspolitiken. Åtminstone i princip
torde man i Paris ha enat sig om dessa
riktlinjer, och man förutsätter väl en
vidarebehandling där av den svenska
fyraårsplanen.

en överenskommelse om intereuropeiska
(Marshallplanen).

Finansminister Wigforss ville göra
detta ärende till en konsekvens av vår
anslutning till Marshallplanen, och att
det för Sveriges vidkommande skulle
vara en gynnsam konsekvens. Jag vill
i förbigående påpeka, att min kritik
riktar sig inte bara mot planen som sådan
utan mot vissa konkreta följder
av denna proposition, som jag tror mig
kunna utläsa. Varken finansminister
Wigforss eller herr Ohlin har kunnat
övertyga mig om att konsekvenserna
icke komma att bli så ogynnsamma, som
jag antydde i mitt förra anförande.

Fördelarna för Sveriges vidkommande
i detta konkreta fall bestå endast
däri, att man — som framför allt herr
Ohlin påpekade — får loss dessa fordringar
i England. Jag berörde detta
spörsmål i mitt första anförande. Jag
anser emellertid, att denna fråga i och
för sig inte borde ha något samband
med Marshallavtalet. Det är herr Ohlins
uppfattning, att ett sådant samband
föreligger. Alldeles oavsett detta eventuella
samband kvarstår, att detta är en
rent tillfällig fördel. Om jag inte är
fel underrättad, avser man emellertid,
att de riktlinjer, som nu visserligen
löpa på ett år till en början, även framdeles
skola användas som linjen för
att lösa frågan om betalningsförhållandena
och varuleveranserna mellan de
olika staterna. I så fall kommer ju den
fördel, som jag gärna medger att avtalet
medför beträffande våra engelska
fordringar, att vara ur världen redan
efter ett år. Då har man inte ens denna
fördel att åberopa till förmån för detta
avtal.

Herr Ohlin vände sig vidare mot mitt
resonemang, att den nu föreslagna överenskommelsen
i verkligheten medför,
att dollarn blir något slags gemensam
myntfot för de berörda länderna. Herr
Ohlin sökte hävda, att detta inte kommer
att upphäva dessa länders valutor,
utan att de även i fortsättningen komma
att gälla som betalningsmedel. Det

Nr 35.

Onsdagen den 10 november 1948.

Proposition ang. Sveriges anslutning till
betalningar och kompensationer m. m.

är väl emellertid ingen tillfällighet, att
hela denna fyraårsplan beräknats på
grundval av dollarn. I de handlingar i
dessa frågor, som vi fått hit till riksdagen,
talar man inte om kronor utan
endast om hur mycket vi kunna producera
i dollar räknat av exempelvis verkstadsprodukter,
skogsprodukter eller
jordbruksprodukter. Hela tiden rör man
sig med dollar både i fråga om vad vi
skola köpa och vad vi skola sälja. Detta
kan väl inte vara någon ren tillfällighet.

Jag kan anföra ett exempel från
Frankrike med dess svaga underlag för
valutan. Tror verkligen herr Ohlin eller
någon annan, att man vid uppgörandet
av detta clearingsystem mellan
Sverige och Frankrike kommer att räkna
med franska francs respektive svenska
kronor? Nej, det är nog ganska
säkert, att man kommer att räkna med
dollar. Dollarn kommer att bli värdemätaren,
när det gäller att bedöma de
framtida transaktionerna och uppgörelserna.
Detta skapar redan clearingtvånget
mellan Marshallstaterna. Det
är min bestämda uppfattning, att det
inom den amerikanska kreditens ram,
som ju för Sveriges vidkommande under
det första året är 47 milj. dollar
brutto, i realiteten kommer att bli dollarn,
som blir den gemensamma värdemätaren
mellan de olika berörda Marshallstaterna.

Finansministern anförde, att han
fann det ganska naturligt, att Schweiz
med dess starka ekonomiska ställning
reagerade mot att medverka i dessa
transaktioner. Enligt min uppfattning
föreligger det här endast en ganska
obetydlig nyans mellan Sveriges ställning
och den schweiziska. Schweiz tar
nämligen inte emot vare sig gåvor eller
anser sig behöva några lån. Finansministern
höll med om att det delvis
kunde förhålla sig på detta sätt även
för Sveriges vidkommande. Sverige får
icke gåvor, men Sverige tar emot lån.
Dessa lån belöpa sig nu för ett år till

en överenskommelse om intereuropeiska
(Marshallplanen).

i verkligheten endast 22 milj. dollar
netto, d. v. s. inte fullt 80 milj. svenska
kronor. För denna i sammanhanget bagatellartade
summa, som enligt vad som
förut redan sagts representerar något
mindre än 1 % av Sveriges import under
förra året, binder man sig alltså vid
den nu ifrågavarande ekonomiska politiken
med alla de övriga konsekvenser
därav, vilkas behandling finansministern
emellertid inte tyckte det vara
skäl att upptaga tiden med i dag. Enligt
hans uppfattning hade vi ju redan
tidigare bundit oss härvidlag.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet
WIGFORSS: Herr talman! Jag vill
ytterligare bemöta en enda punkt i herr
Hagbergs i Luleå anförande, som grundar
sig på en missuppfattning från hans
sida. Jag skall försöka få herr Hagberg
att förstå sammanhanget litet
bättre.

Av herr Hagbergs uttalanden får man
nästan det intrycket, att vi skulle skänka
bort de varor, som vi ställa till
främmande länders förfogande. För att
taga det norska exemplet, så förhåller
det sig på följande sätt. Om vi kunna
exportera dit för 22 milj. dollar varor,
som norrmännen annars skulle ha betalt
med norska kronor, vilka vi emellertid
inte med säkerhet kunnat använda
för inköp i Norge, så få vi nu i
stället dessa dollar och kunna för dem
köpa varor i dollarländerna, exempelvis
Förenta staterna. Det är väl alldeles uppenbart,
att detta måste vara en fördel
för oss. Om vi inte skulle kunna få betalt
i dollar för dessa varor till norrmännen,
skulle vi kanske på nytt få
överväga, huruvida vi ha råd att avvår
produktion skicka så mycket av
dessa varor till Norge. Vi skulle kanske
i stället ha skickat varorna till andra
länder med ur vår synpunkt mer eftertraktad
valuta. Det är enligt min uppfattning
alldeles uppenbart, att den nu

Onsdagen den 10 november 1948.

Nr 35.

Proposition ang. Sveriges anslutning till en överenskommelse om intereuropeiska

betalningar och kompensationer m. m. (Marshallplanen).

ifrågavarande överenskommelsen är en
god hjälp för oss att öka vår export.
Jag tror, att herr Hagberg, när han närmare
undersökt dessa saker, även erkänner
detta.

Herr Hagberg nämnde, att dollarn nu
skulle bli något slags världsvaluta. Det
är enligt min uppfattning önskvärt, att
vi få en valuta, i vilken alla transaktioner
kunna utföras. Vi hade tidigare
pund som en sådan valuta. Jag behöver
kanske inte erinra herr Hagberg om
att vi med Sovjetunionen ha den betalningsöverenskommelsen,
att om handelsutbytet
mellan Sverige och Sovjetunionen
icke balanseras, får Sovjetunionen
betalt i dollar lika väl som Sverige.
Detta avtal grundas således på att
man betraktar dollarn som en dylik
världsvaluta.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Jag har aldrig
gjort gällande, att denna överenskommelse
skulle betyda att Sverige skänker
bort varor. Såvitt jag förstår, innebär
fyraårsplanen, att Sverige får ge kredit
till olika länder för varierande belopp.
Det är detta som jag anser, att vi
inte ha råd till i nuvarande situation,
när vi ha brist på varor. Detta förhållande
är i stället ägnat att öka inflationsriskerna.
Jag kan således inte
inse, att ens överenskommelsen skulle
kunna vara till någon fördel härvidlag.

Sedan sade finansministern, att överenskommelsen
innebär en hjälp för oss
att öka exporten. Enligt min mening innebär
det en hjälp med kredit för att öka
exporten. Hur lång tid denna kredit
skall gälla, skall jag inte här ge mig in
på. Såvitt jag förstår, avser man i varje
fall en kredit under den första avtalsperioden.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet
WIGFORSS: Herr talman! Just
däri ligger herr Hagbergs misstag. Det
blir ingen kredit till exempelvis Norge

i det av mig berörda fallet. Norrmännen
få betala omedelbart med hjälp av
de amerikanska pengarna, och vi få
här i Sverige i samma ögonblick avskriva
22 milj. dollar av vår skuld till
USA. Det blir således aldrig tal om
någon kredit till Norge.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag tycker,
att denna diskussion tydligt visar, att
det är bättre för kammaren att ägna
tid åt dessa frågor, sedan herr Hagberg
och kanske även åtskilliga av oss
andra här i kammaren hunnit närmare
studera propositionen.

En del av herr Hagbergs yttranden
äro rent obegripliga. Han sade bl. a.
att de länder, som leverera mindre till
Sverige, bli Sveriges fordringsägare.
Detta uttalande hänger helt och hållet
i luften. — Finansministern har redan
påpekat herr Hagbergs missuppfattning
rörande Sveriges export på kredit. Jag
skall nöja mig med att instämma i den
uppfattning, som finansministern givit
uttryck åt. överenskommelsen innebär
ju, att Sverige får betalt i dollar i stället
för i europeiska valutor. Det är tyvärr
så, att vi i dag ha ett betydligt
starkare behov av att få dollar vid våra
leveranser till Västeuropa än att få
europeiska valutor. Alla länder i Europa
ha ju i den nuvarande dollarbristen
i världen ett starkare behov av dollar
än av någon annan valuta, överenskommelsen
innebär härutinnan en fördel
för vårt land, som ligger utanför
ifrågavarande 22 milj. dollar. Att vi erhålla
betalning i dollar för den leverans
på 22 milj., som det här talats om,
är en fördel vid sidan av krediten på
22 milj. dollar och frigörelsen av pundtillgodohavanden.

Jag tror att kammaren får större
möjlighet att diskutera denna fråga, när
utskottet har behandlat den och man
kan undgå en del missförstånd, som
kanske förvirrat debatten i dag.

Nr 35.

Onsdagen den 10 november 1948.

Proposition ang. Sveriges anslutning till en överenskommelse om intereuropeiska

betalningar och kompensationer m. m. (Marshallplanen).

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag kan allmänt instämma med
finansministern, när han i propositionen
framhåller, att det arrangemang,
som den här ifrågavarande överenskommelsen
innebär, är ägnat att underlätta
både handeln med Förenta staterna
och handeln inom Europa.

Gentemot herr Hagberg vill jag säga,
att jag undrar om inte herr Hagberg
väsentligt underskattat fördelarna för
vår del av överenskommelsen, när han
som den enda egentliga fördelen nämner
den omständigheten att infrusna
pundtillgodohavanden komma att lösgöras.
Redan detta innebär ju en stor
fördel — såsom vi veta, är det rätt betydande
belopp som komma att frigöras
— men finns det inte också i övrigt
en fördel? Är det riktigt, såsom herr
Hagberg säger, att det hela innebär att
vi påtaga oss leveranser av varor på
kredit utan att få in motsvarande varukvantiteter,
något som skulle ha inverkan
på inflationen i landet? Jag har
läst avtalet på det sättet, att vi ha möjlighet
att få in varor för sammanlagt
47 milj. dollar, medan vi inte äro skyldiga
att lämna ifrån oss varor för mer
än netto 25 milj. dollar — detta belopp
får man, om man minskar beloppet för
andra länders dragningsrätt i Sverige,
34,8 milj. dollar, med 9,S milj. dollar,
vilket är Sveriges dragningsrätt ■— och
det bör väl vara en ganska betydande
fördel.

Herr Hagberg finner det vidare vara
en nackdel, om dollarn genom denna
överenskommelse skulle kunna bli den
myntfot, med vilken handeln i världen
arbetade. Men att det vore till fördel
att ha en sådan gemensam myntfot, är
väl herr Hagberg villig att erkänna,
och det finns nog inte då så mycket
att välja på. Rubeln är väl helt borta
i detta sammanhang, och sedan finns
det inte så mycket mer än dollarn att
falla tillbaka på.

Jag tror därför inte att det avtal, som

det här gäller, skulle behöva innebära
några egentliga politiska nackdelar för
oss. Om Marshallhjälpen skulle falla väl
ut, är det möjligt att vi, liksom andra
länder, som äro berörda av den, kunna
komma att få känslan av en viss, ganska
stor samhörighet med Förenta staterna,
och detta kan naturligtvis komma
att påverka det politiska tänkandet.
Men att det skulle vara en nackdel att
man konstaterar en sådan sak och drar
konsekvenser därav, skulle jag vilja betvivla.

Jag tror inte heller att de ekonomiska
farhågor, som herr Hagberg gav uttryck
för, äro välgrundade, ehuru jag
skulle kunna tänka mig, att den föreslagna
anordningen skulle kunna få en
viss betydelse för prisbildningen på
våra exportvaror. Den kan kanske innebära
embryot till en samordning på
köparsidan och därigenom komma att
i viss mån oförmånligt påverka priserna
på våra exportvaror. Men det beror
val mycket på hur det hela kommer
att handhavas, och i varje fall skulle
vi inte komma i något bättre läge i det
avseendet genom att ställa oss utanför,
utan kanske tvärtom.

Jag tror alltså att det är välbetänkt
av oss att vara med om den anordning,
som nu föreslås.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag tror, att om jag har missuppfattat
propositionen på den punkt som finansministern
berörde, så har herr Hedlund
i Rådom gjort sig skyldig till precis
samma missuppfattning. Han uttryckte
det på följande sätt. Vi få ju
ta emot varor för 47 miljoner dollar
men i stället måste vi avstå från varor
för 25 miljoner dollar; då få vi alltså
som nettotillskott till vår försörjning
22 miljoner dollar. Det är precis samma
uppfattning som jag läst mig till ur
det hela.

Till vad herr Hedlund och även fi -

Onsdagen den 10 november 1948.

Nr 35.

Proposition ang. Sveriges anslutning

betalningar och kompensationer m. m.

nansministern framhållit, att det kan
vara en fördel att ha dollar som en gemensam
myntfot, skulle jag vilja säga,
att det är säkerligen en stor fördel —
för amerikanarna. Men hur man kan
jämställa detta med att man haft en
guldmyntfot och säga att en dollarmyntfot
skulle vara en ersättning härför,
är mig fullständigt obegripligt.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Det är så kort tid sedan propositionen
delades, att det icke varit
möjligt för riksdagsledamöterna att närmare
sätta sig in i dess detaljer. Jag
tror att detta blir, som tidigare sagts
här, lättare, sedan den utskottsbehandIats
och, som jag hoppas, i utskottet
blivit belyst genom föredragningar från
olika håll.

Att propositionen skulle komma voro
vi väl alla beredda på. Det är ju här
bara fråga om ett led i det ställningstagande
som Sverige gjort långt tidigare,
när vi förklarat oss beredda att
vara med om och hjälpa till med återuppbyggnaden
i Europa. Såvitt jag förstår
innefattar propositionen att vi nu
äro framme vid den punkt, då det skulle
kunna bli fråga om vad som kan bli
till fördel för vårt land, och det är ju
av alldeles särskilt intresse att vi kunna
tillgodogöra oss den storslagna insats
som det amerikanska folket har
gjort för Europa. Jag finner det alltså
naturligt, herr talman, att vi med förtroende
ta emot propositionen, och jag
hoppas att den efter utskottsbehandlingen
skall komma fram i ett sådant
skick att riksdagen kan bifalla den.

Att här rests invändningar från kommunistiskt
håll var väntat och, höll jag
på att säga, nästan självklart, om vi
sett det motstånd som från det hållet
rests mot förslag som kommit fram i
fråga om åtgärder i Europa. Jag skulle
ansett att herr Hagberg icke hade fullgjort
sin skyldighet, om han icke fram -

till en överenskommelse om intereuropeiska
(Marshallplanen).

fört sina invändningar här. Jag tycker,
att vi ur den synpunkten inte skola
tillmäta dem alltför stor betydelse.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag vill bara erinra herr Skoglund
om det citat, taget ur en högertidning
i Schweiz, som jag anförde i
mitt första anförande. Det visar att
misstron mot Marshallpolitiken börjar
växa sig mycket stark långt utanför
kommunisternas kretsar. Jag tror, att
när vi fått tid på oss, kommer det också
att visa sig, vem som med det största
lugn kan se tillbaka på sitt ståndpunktstagande
i riksdagen till Marshallpolitiken.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionen hänvisades till utrikesutskottet.
Till utskottet skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

Härefter föredrogs och hänvisades
till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
på bordet liggande proposition, nr 315,
med förslag till förordning angående
taxering och debitering av skatt vid
ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. m.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 626 av herr Hagård.

§ 5.

Föredrogs den av herr Jonsson i
Skedsbygd vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet, angående
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
inom jordbruk och fiske.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 35.

Onsdagen den 10 november 1948.

Interpellation ang. åtgärder för utnyttjande av försvarets egna fabriksanläggningars
fulla kapacitet för tillverkning av krigsmateriel.

§ 6.

Interpellation ang. åtgärder för utnyttjande
av försvarets egna fabriksanläggningars
fulla kapacitet för tillverkning
av krigsmateriel.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HÅSTAD, som yttrade: Herr talman!
Enligt ett uttalande av statsrådet
Vougt för tidningen Sydsvenska Dagbladet
Snällposten måndagen den 8 november
1948 undersöker Kungl. Maj:t
för närvarande möjligheterna att forcera
anskaffningen av materiel för försvaret.
Vid en sådan forcering borde
det vara angeläget att taga i anspråk
hela kapaciteten hos de under försvarets
fabriksstyrelse lydande anläggningarna
för tillverkning av krigsmateriel.
Vid dessa anläggningar har emellertid
sedan flera år tillbaka pågått en
produktion även för civila ändamål,
omfattande bland annat lampskärmar,
charkuterimaskiner, symaskinsdelar,
konstgödselspridare och läppstiftsfodral.
Även om viss del av denna civila
produktion nu skulle ha inställts och
dess andel av den totala tillverkningen
nedgått under detta år, torde den fortfarande
ha en icke obetydlig omfattning.

Detta förhållande torde knappast
kunna återföras på bristande anslag
för materielanskaffning, eftersom mycket
stora frigjorda reservationer föreligga.
I den mån denna civila produktion
beror på eller kan komma att bero
på bristande tillgångar på råvaror för
tillverkning av krigsmateriel borde regeringen
vidtaga åtgärder för att dessa
anläggningars behov i detta hänseende
tillgodoses i sådan omfattning att deras
fulla kapacitet kan utnyttjas för försvarets
ändamål.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet rikta följande
fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidtaga för att forcera utnyttjandet av
försvarets egna fabriksanläggningars
fulla kapacitet för tillverkning av krigsmateriel? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.58 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
817809